1947. Andra kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1947:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 32.

Onsdagen den 2 juli.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som
anförde: Herr talman! Kammarens ledamot herr Holmberg hemställde i en
motion till riksdagen förra året om proposition med utredning och förslag
för byggandet av väg från Sädvaluspen till Graddis.

I sitt utlåtande över motionen hemställde statsutskottet att densamma icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Utskottet förutsatte emellertid samtidigt att Kungl. Maj:t skulle ägna frågan
fortsatt uppmärksamhet.

Herr Holmberg har nu till mig’ riktat frågan, om det efter 1946 års riksdagsbeslut
rörande vägen Sädvaluspen—Graddis vidtagits några åtgärder,
som ge mig möjlighet att inom en nära framtid förelägga riksdagen förslag
i ärendet.

Jag vill då först erinra om att tanken på anläggande av en mellanriksväg
från Sädvaluspen i Arjeplogs socken till Graddis i Nordlands fylke i Norge
är mycket gammal. Av en utredning, som länsstyrelsen i Norrbottens län i
samband med framställningar om anslag till väganläggningen gjort, framgår
nämligen bland annat följande:

I den huvudsträckning, som denna väg skulle få, har sedan gammalt färdvägen
mellan Arjeplogs socken å ena sidan och de norska grannkommunerna
Junkerdalen och Saltdalen å andra sidan gått. Redan 1869 upprättades
ett förslag till väganläggning från västra änden av det stora sjösystemet i
Arjeplog till Graddis, och 1899 erbjödo sig statsmakterna att på statens bekostnad
anlägga vägen under villkor, att de väghållningsskyldiga i Arjeplog
åtogo sig det framtida vägunderhållet. Då de icke förmådde detta, förföll
emellertid frågan den gången.

önskemålen om vägens byggande höllos emellertid vid liv, och under år
1938 ingav länsstyrelsen i Norrbottens län en framställning till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen om utverkande av anslag för ändamålet. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkte denna framställning hos Kungl. Maj:t.

I 1939 års statsverksproposition föreslogs emellertid intet anslag för ändamålet.
Dåvarande departementschefen ansåg nämligen, att knappheten på
medel icke gjorde det lämpligt att för de närmaste åren binda sig för de avsevärda
utgifter, som företaget skulle medföra, samt förklarade sig anse, att
väganläggningen, om den skulle ske, borde uppskjutas till tider av arbetslöshet.

Senare framställningar i ämnet, gjorda 1939 och 1945, ha av Kungl. Maj:t
lämnats utan åtgärd. Motiven härför torde kunna sägas i huvudsak vara desamma
som de i nyssnämnda statsverksproposition angivna.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 8%.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Enligt de förslag, som finnas upprättade för anläggning av väg från Sädvaluspen
över Ömberg till riksgränsen, skulle våglängden bliva omkring 71
km. Så sent som i slutet av 1945 uppskattade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kostnaderna för anläggningen till minst 4 milj. kronor. Sedan dess ha
vägbyggadskostnaderna ytterligare stigit. Vägen skulle alltså draga mycket
stora kostnader.

För vägens byggande ha i huvudsak följande motiv åberopats. Talrika
släktförbindelser existera mellan befolkningen i de svenska och norska gränsbygderna
på ifrågavarande avsnitt. I västra delen av Arjeplogs socken finnas
omkring 100 000 ha skogsmark, från vilka virket icke kan avsättas till den
inhemska industrien på grund av den långa flottningen. För virket skulle,
om dess förädling skedde i orten, finnas god avsättning i Norge, om vägen
kommer till stånd. Likaledes skulle export av tjära, kol och jordbruksprodukter
kunna ske. Från eller via Norge skulle transport av vissa livsförnödenheter
till de inre delarna av Norrbottens län kunne ske billigare än via
hamnar vid Bottniska viken. Vidare skulle vägens tillkomst möjliggöra närmare
undersökning av vissa Bolidens gruvaktiebolag tillhöriga malmfyndigheter,
vilka möjligen skulle visa sig brytbara. Slutligen skulle vägen bliva
av betydelse såsom turistled.

De anförda motiven för anläggning av en mellanriksväg, förbindande det
svenska vägnätet i Arjeplogs socken med det norska, kunna synas många och
starka. Emellertid erfordras enligt min mening betydligt mera ingående utredningar
om nyttan av vägen, innan det är möjligt att taga ställning till
frågan, huruvida den bör komma till stånd. Detta så mycket mera som det
är fråga om en betydande kapitalinvestering. Överhuvud taget synes en väg
av ifrågavarande karaktär, som icke avses tillgodose någon befintlig bebyggelse
av nämnvärd omfattning, icke böra komma till utförande med mindre
det kan ledas i bevis, att de nedlagda kostnaderna kunna vinnas åter därigenom,
att transporterna förbilligas och traktens naturtillgångar kunna tillvaratagas.

I närvarande stund är läget — såsom för kammaren väl är känt — sådant,
att tillgången på arbetskraft i landet är så knapp, att på alla områden även
mycket angelägna byggnads- och anläggningsarbeten måste tills vidare anstå.
Om och när denna situation förändras så finnes en mycket stor reserv
av färdigplanerade arbetsobjekt, vilkas angelägenhet är klarlagd. Jag nödgas
därför på interpellantens fråga lämna det svaret, att jag icke finner skäl
att för närvarande vidtaga åtgärder för åstadkommande av en grundligare
utredning av frågan om väganläggningen från Sädvaluspen till norska gränsen
och alltså icke heller att inom närmaste tiden av riksdagen äska anslag
till en sådan väg. Skulle emellertid situationen främst på arbetsmarknaden
bliva gynnsammare kommer frågan i ett annat läge.

Vidare yttrade:

Herr Holmberg: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation rörande mellanriksvägen i
Norrbotten. Tyvärr var statsrådets besked så litet uppmuntrande som det
överhuvud taget kunde vara. Jag kan inte underlåta att uttala min förvåning
över att statsrådet inte ens funnit skäl att överväga en utredning, vilken
man ju dock så sent som i fjol hade vissa förhoppningar på.

Hittills har det egentligen inte från något håll ifrågasatts att vägen skulle
få utomordentligt stor betydelse. Såväl svenska som norska myndigheter ha
intagit en mycket bestämt positiv hållning i frågan, och till grund för denna

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

inställning ha legat undersökningar av olika områden inom näringslivet och
av andra omständigheter, som skulle påverkas i gynnsam riktning genom
denna vägs tillkomst. Den skulle som bekant också bli den enda mellanriksvägen
på Norrbottens hundramilagräns med Norge. Till jämförelse kan jag
nämna, att det i sydligare delar, alltså söder om Västerbotten, finnas inte
mindre än 20 sådana mellanriksvägar. Nu förklarar emellertid statsrådet, att
man överhuvud taget inte på något sätt kan engagera sig för detta vägföretag,
förrän det kan ledas i béVis att de nedlagda kostnaderna kunna återvinnas.
Det är väl, såvitt jag förstår, inte så vanligt att man tillämpar så
stränga räntabilitetsvillkor för ett vägbygge, och det är väl dessutom i ett
fall som detta mycket skilda meningar om det ekonomiska värdet av de
olika faktorer som komma att påverkas av vägen. Det är ju inte bara fråga
om skogsavverkning o. d., utan dit höra ju också de allmänna kulturintressen,
som komma att tillgodoses.

I fråga om exploateringen av de stora skogarna, som ju är ett av de väsentliga
argumenten för vägen, förhåller det sig så att dessa för närvarande
ligga outnyttjade, då flottningskostnaderna äro för höga och man inte
kan få fram virket på annat sätt. Det är emellertid här inte bara fråga om
virkets direkta saluvärde, utan det är också en nationalekonomisk angelägenhet
på lång sikt med hänsyn till att våra skogstillgångar sina, särskilt i
de trakter det här gäller. Ofta har ju nedläggande av driften aktualiserats vid
små och stora industrianläggningar i Norrbotten på grund av råvarubrist.

Jag har ingenting att invända mot eventuell skepsis i fråga om vägens
nytta, men när jag i likhet med alla kommunalmän i de berörda områdena, i
likhet med domänverkets tjänstemän, som ha företagit en utredning om de
skogliga förhållandena i detta område, i likhet med turistföreningen, i likhet
med länsstyrelsen och i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som en gång har tillstyrkt detta bygge — när jag i likhet med alla dessa
anser, att vägen skulle komma att få mycket stor betydelse, kan jag inte se
att man kan få fram de bevis som statsrådet talar om, med mindre man
verkställer en utredning om saken. Men en sådan utredning vill statsrådet,
som framgått av svaret, inte företa, i varje fall inte förrän situationen på
arbetsmarknaden blivit sådan, att man har tillgång på arbetskraft utöver
vad som behövs till de redan planerade arbetsprojekten.

Jag medger naturligtvis, att arbetskraftsfrågan är en avgörande faktor i
detta sammanhang, men om vägen har den stora betydelse, som jag tror att
en utredning skulle visa, bör ju detta projekt få övervägas i jämförelse med
andra planerade företag. Det kan ju visa sig, att angelägenhetsgraden för
detta företag är större än för dem som redan äro planerade, och en utredning
skulle i så fall leda till ett förnuftigare utnyttjande av tillgängliga resurser
än vad som annars skulle bli fallet.

Dessutom ba ledande kommunalmän från de närmast berörda socknarna
Arvidsjaur och Arjeplog — jag tror t. o. m. vid en särskild uppvaktning hos
kommunikationsministern — förklarat, att det visst inte saknas arbetskraft
i dessa socknar. Enligt en uppgift i pressen har delegationen framhållit, att
det särskilt i Norrbottens inland finns mycket gott om arbetskraft, som framför
allt höst och vår men även i viss utsträckning sommartid skulle kunna
användas för vägbygge. Norrbottens landstings näringsutredning, som har
företagit en mycket minutiös inventering av arbetskraftsförhållandena inom
Norrbottens jordbruk, har också påvisat att här finns eu mycket betydande
arbetskraftsreserv, som lämpligen borde tillgripas för andra arbeten än dem
som för närvarande stå till buds. På grund av särskilda förhållanden inom

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

jordbruket i Norrbotten och inom de näringsgrenar som äro förknippade
med jordbruket, finns det nämligen, trots den allmänna bristen på arbetskraft,
en mycket betydande arbetskraftsreserv i Norrbotten och säkerligen
också i angränsande delar av Västerbotten, som skulle kunna användas för
detta ändamål. Ett arbete som detta är ju heller inte av den art att det måste
bedrivas kontinuerligt med en ständigt konstant arbetsstyrka, utan det skulle
tvärtom med fördel kunna tillgripas som utfyllnad till de mera reguljära
arbetstillfällena.

Det är emellertid lönlöst att försöka bilda sig en uppfattning om förhållandena
på detta område genom att studera arbetsförmedlingarnas rapporter,
därför att en arbetslöshet av detta slag överhuvud taget inte registreras
i deras rapporter. Det skulle enligt min mening vara en av den statliga utredningens
uppgifter att så konkret som möjligt söka fastställa hur det förhåller
sig på detta område och med ledning av noggrant verifierade uppgifter
om arbetskraftstillgången överväga, huruvida detta vägföretag skulle kunna
sättas i gång eller inte. Bristen på arbetskraft har ju varit det förnämligaste
argumentet mot att detta arbete skulle sättas i gång.

Herr talman! Trots statsrådets avvisande hållning till ortsbefolkningens
begäran om i första hand en utredning, som skulle klargöra betingelserna för
vägen, vågar jag uttala min förhoppning att statsrådet, med hänsyn bl. a.
till vad jag här har sagt om arbetskraftsförhållandena, skall ta den ståndpunkt,
han nu i sitt svar gav uttryck åt, under förnyad prövning. Det är
nämligen alldeles obestridligt, att det här torde finnas möjlighet att med utnyttjande
av tillgänglig arbetskraft i de berörda socknarna sätta arbetet i gång.
Hur snart man sedan skulle kunna fullfölja det blir naturligtvis beroende
på de allmänna konjunkturerna, men jag tror att man bara med den nu tillgängliga
arbetskraften skulle kunna få fram en arbetsstyrka på hundratals
man enbart i socknarna Arvidsjaur och Arjeplog.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Jag tyckte mig av herr Holmbergs anförande kunna utläsa, att han
i alla fall är en realiteternas man. Med utgångspunkt från den kännedom,
som han säkerligen har om de väldiga vägbehov som finnas i olika delar
av landet, är jag övertygad om att han innerst inne också förstår, att det
fyramiljonersprojekt, som det här är fråga om, i en landsdel vilken är
mycket glest befolkad, måste läggas på is. Jag utgår således ifrån, att denna
väganläggning, även om den lika väl som många andra i landet ur lokal
synpunkt kan vara önskvärd, i alla fall tillhör de objekt, som man i nuvarande
läge tvingas skjuta på framtiden.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag förstår inte hur man så där a priori
kan utgå från att detta projekt måste komma i efterhand jämfört med tidigare
planerade företag, då ju statsmakterna ännu inte ha verkställt den
utredning som borde ligga till grund för en sådan bedömning.

Jag har tidigare talat om arbetskraftsförhållandena, och jag skulle vilja
hänvisa till den undersökning som Norrbottens landstings näringsutredning
har gjort, av vilken framgår att Arvidsjaur och Arjeplog under utredningsåret
1943/44 bland den jordbrukande befolkningen hade sammanlagt 72 000
arbetslöshetstimmar, sedan man utnyttjat alla möjliga arbetstillfällen inom
eget och andras jordbruk och i egna och andras skogar. Det räcker genomsnittligt
till en arbetsstyrka på 240 man, och jag förstår inte, att det inte
skulle vara tillräcklig anledning att verkställa en utredning om dessa förhållanden
i syfte att på bästa möjliga sätt utnyttja dessa arbetslösa. Ett av

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

de effektivaste sätten att göra det tror jag är att anordna detta enligt min
mening mycket viktiga vägbygge i trakten där dessa arbetslösa finnas. Det
går ju nämligen inte att flytta på dem.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, er- Stat på
höll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillståndlB,erpeWa^0”''
har herr Hedlund i Rådom frågat mig om jag vore i tillfälle att genom belysning
av praxis eller på annat sätt redogöra för villkoren för enskild vägs
förändring till allmän.

Med anledning härav får jag till en början erinra om att den slutliga
prövningen och avgörandet av dylika ärenden ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
sedan först förberedande utredning och prövning skett
hos vederbörande länsstyrelse. Därest dessa myndigheter icke äro ense, skall
dock ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Den redogörelse, som
jag i det följande kommer att lämna, avser den praxis, som nu tillämpas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på förevarande område.

1935 års vägsakkunniga ha i »Betänkande angående grunder för intagning
av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbidrag till
enskilda vägar» (SOU 1939: 1) framlagt förslag till bl. a. anvisningar till
ledning vid prövning av ärenden av här ifrågavarande slag. Sedan detta förslag
utarbetades, har sådan lagändring skett att icke endast väg, som prövas
nödig för den allmänna samfärdseln, må förändras till allmän, utan jämväl
väg, som finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Nämnda förslag till anvisningar ligger i huvudsak till grund för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens prövning av hithörande frågor. Anvisningarna äro
visserligen hållna rent allmänt, men annat torde icke heller vara möjligt,
då det i de enstaka fallen vanligen är en kombination av ett flertal faktorer,
som blir avgörande, och dessa faktorer därjämte måste tillmätas olika betydelse
under skilda förhållanden.

De faktorer, som närmast inverka på frågan om en vägs förändring till
allmän, äro:

1) trafikens art och omfattning,

2) storleken av den bebyggelse vägen betjänar,

3) vägens karaktär av genomfartsväg,

4) planerade allmänna vägar, som beröra den ifrågavarande enskilda
vägen,

5) vägens karaktär av förbindelseväg från allmänna vägnätet till särskilda
inrättningar och platser.

Vägens beskaffenhet påkallar också visst hänsynstagande, dock i allmänhet
icke när det gäller att taga ställning till själva huvudfrågan, huruvida
vägen skall intagas till allmänt underhåll eller icke, utan endast beträffande
tidpunkten för beslutets verkställighet.

Till närmare belysning av de angivna bedömningsfakloremas innebörd
och betydelse må följande framhållas.

1) Trafikens art skall ha allmän karaktär (d. v. s. vägen skall trafikeras
även av andra än väghållarna) och ha cn omfattning, som åtminstone
närmar sig motsvarande förhållanden på närliggande allmänna vägar. Såsom
de sakkunniga även framhållit måste man vid bedömande av trafikintensitetens
betydelse taga hänsyn lill i vilken del av landet vägen är be -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

lägen. Ofta åberopas i framställningar om förändring av enskild väg till
allmän, att vägen trafikeras av mjölkbil, buss eller skolskjuts. Sådan trafik
anses emellertid, åtminstone i den mån den huvudsakligen endast tjänar
väghållarnas eget intresse, icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl för förändring
till allmän väg. I de flesta fall torde emellertid statsbidrag kunna
utgå till underhåll av den enskilda vägen i fråga.

2) Att angivna praxis i fråga om storleken av den bebyggelse som bör
finnas för att vägen skall anses ha allmän karaktär är vanskligt, då denna
fråga oftast blir beroende av andra faktorer och — liksom i fråga om trafikens
omfattning — vilken del av landet det är fråga om. Som regel torde
en väg, som berör en bofast befolkning av minst omkring ett par hundra
personer, kunna förändras till allmän, vilket dock icke hindrar att även vid
mindre befolkning allmän väg kan vara behövlig, särskilt i de glest befolkade
trakterna eller då andra faktorer påverka frågan. Av betydelse härvid
är även bebyggelsens art och dess belägenhet i förhållande till det befintliga
allmänna vägnätet. Förändring av en enskild utfartsväg till allmän väg anses
sålunda i regel icke böra ske, där bebyggelsen huvudsakligen är belägen nära
eller invid väg, som redan är allmän.

3) Inom tättbebyggda samhällen måste andra synpunkter läggas på hithörande
frågor. De vägar, som i sådana fall komma i fråga som allmänna,
äro — förutom vissa vägar till allmänna inrättningar eller dylikt — genomfartsleder
samt uppsamlingsvägar (stamvägar), som sträcka sig genom större
bebyggelseområden.

4) Stundom inträffar det att planer redan föreligga på byggande av en allmän
väg med ungefär samma sträckning som en befintlig enskild väg. I allmänhet
kunna ordinarie vägbyggnadsmedel icke disponeras för det planerade
företaget inom avsevärd tid. Därest emellertid den enskilda vägen, vederbörligen
iståndsatt och försedd med mötesplatser, bedömes kunna fylla
den allmänna samfärdselns behov under överskådlig tid, anser man att vägen
som en första etapp i vägnätets utbyggnad bör kunna förändras till allmän.
Härigenom vinnes dels att den befolkning, som närmast är beroende
av vägen, erhåller allmän väg på ett väsentligt tidigare stadium än eljest
skulle vara fallet, dels att byggandet av den planerade vägen med minskad
olägenhet kan ställas på framtiden.

5) 1935 års vägsakkunniga ha särskilt behandlat vägförbindelser med vissa
inrättningar och platser. Härvid ha de sakunniga begagnat uttrycket »vägar,
som från bygd eller från allmänna vägnätet leda till järnvägsstationer, hamnar
etc.» Detta uttryckssätt torde emellertid kunna bliva föremål för en
tolkning, som icke avsetts. Varje enskild utfartsväg utgör givetvis en del av
en vägförbindelse från de utmed vägen belägna gårdarna till kyrka, järnvägsstation,
affärer m. m. Begreppet bygd torde i förevarande sammanhang
åsyfta sådan bygd, som bör tillgodoses med allmän utfartsväg på grund avbygdens
storlek. Vägar, som böra bliva allmänna på grund av förekomsten
av särskilda inrättningar eller platser, utgöra därför alltid vägar, som leda
från det allmänna vägnätet till inrättningen eller inrättningarna i fråga. Väg
till kyrka, järnvägsstation eller större sjukvårdsanstalt synes sålunda i allmänhet
böra vara allmän. För andra inrättningar eller platser kan det vara
tveksamt, om betydelsen är sådan att allmän väg bör finnas. I dylika fall
torde flera samverkande skäl böra föreligga för att vägen skall kunna förändras
till allmän väg. Sålunda anses väg icke böra förändras till allmän,
om den endast leder till en sådan inrättning som t. ex. kommunalkontor, pastorsexpedition,
provinsialläkarbostad, skola eller dylikt. Är vägen däremot
gemensam för flera sådana inrättningar, torde förutsättningar finnas för
att vägen skall kunna bliva allmän.

Onsdagen, den 2 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

Generellt gäller, att en väg måste befinna sig i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick, innan den blir allmän. Detta innebär bl. a. att vägen
bör hava en bredd av minst 3,5 m och vara försedd med erforderliga mötesplatser.
Exempel finnas visserligen på att smalare vägar även under de senaste
åren blivit förändrade till allmänna, men det har då varit fråga om en
kortare vägförbindelse till kyrka eller dylikt. Vägen bör vidare ha ett planoch
profilläge, som är godtagbart med hänsyn till trafiksäkerheten och möjligheten
av maskinellt underhåll. Broar böra ha en bärförmåga, som svarar
mot den allmänna trafikens tyngd. Vägbanan bör vara sådan att underhållskostnaderna
icke bliva onormalt höga. Hitintills ha i flertalet fall fordrats
iståndsättningsarbeten, för att vägen skall bliva i tillfredsställande skick. Äro
dessa arbeten av större omfattning, skall frågan om deras utförande prövas
i den för vägbyggnadsärenden angivna ordningen. I annat fall prövar vederbörande
länsstyrelse, huruvida ordinarie vägbyggnadsmedel kunna beräknas
bliva disponibla för ändamålet. Skulle så ej vara fallet, beredas väghållama
tillfälle yttra sig om de äro villiga att själva bekosta dessa arbeten eller —
för det fall allmänna vägbyggnadsmedel icke kunna disponeras till hela kostnaden
_ en del därav. Detta är ofta till fördel för väghållarna, som därigenom
kunna få sin vägfråga ordnad i ett långt tidigare skede än eljest skulle
bliva fallet. Exempel finnas där väghållarna påtagit sig iståndsättningsarbeten
av betydande omfattning.

I det föregående har framhållits, att frågorna om förändring av enskild
väg till allmän vanligen äro beroende av ett flertal faktorer, varför några
allmängiltiga regler icke kunna uppställas. Genom den centrala prövningen
av dessa frågor samtidigt för hela landet torde dock förutsättningar finnas
för en enhetlig bedömning, dock under iakttagande av i olika delar av landet
rådande speciella förhållanden. Vissa divergenser finnas alltjämt mellan
de olika länsstyrelsernas inställning till hithörande frågor, men gällande ordning
för prövning av dessa torde medföra en fortsatt utjämning härutinnan.

Sedan januari 1944 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut
i sammanlagt 234 ärenden angående förändring av enskild väg till allmän. 140
framställningar ha bifallits och 94 avslagits, över dessa beslut ha besvär
icke anförts i något fall. Handläggningen av ett tjugotal ärenden har hänförts
till den för vägbyggnadsärenden stadgade ordningen.

I det stora flertalet ärenden ha vederbörande länsstyrelse och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen redan från början haft i stort sett samma åsikt.
I femton ärenden har emellertid sammanjämkning av ståndpunktstagandet
måst äga rum. Detta har gällt såväl framställningar, beträffande vilka
länsstyrelsen till en början förordat bifall, som sådana för vilka länsstyrelsen
förordat avslag. Sammanlagt åtta ärenden av ifrågavarande art ha enligt
gällande bestämmelser hänskjutits till Kungl. Maj ds prövning.

Härpå yttrade

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för det utförliga interpellationssvaret.

Som bekant äro ju lagens bestämmelser om villkoren för enskild vägs intagande
till allmänt underhåll mycket allmänt avfattade och ge därför åtminstone
den icke initierade en ganska svag ledning vid frågans bedömande.
Det måste därför anses värdefullt att kommunikationsministern här så pass
utförligt har klargjort, vilka villkor man i praktiken ställer för enskild vägs
överförande till allmän. Det är blott på en enda punkt som jag för min del
ställer mig frågande, nämligen när statsrådet i svaret säger, att tratikens art

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

är avgörande och att vägen måste trafikeras av även andra än väghållarna.
Jag förstår naturligtvis, att om det är åtskilliga människor utöver de väghållningsskvldiga
som verkligen begagna vägen, så utgör detta en särskild
anledning till att intaga den till allmänt underhåll, men att stipulera detta
som en nödvändig förutsättning för ett sådant intagande torde väl ändå
vara att gå för långt. Låt oss antaga, att det är en stor bygd på ett halvt eller
ett helt tusental människor, som använda en enskild väg, och att samtliga
som använda den också deltaga i vägunderhållet. Skulle man av den anledningen
att alla deltaga i vägunderhållet anse sig förhindrad att låta vägen
bli föremål för allmänt underhåll i fortsättningen?

Jag skulle till sist beträffande utvecklingen på detta område vilja säga,
att man får lov att göra klart för sig, att när det har anlagts enskilda vägar
av mera betydande längd har det inneburit en stor uppoffring för dem som
ha deltagit i byggandet och att det alltjämt innebär en ganska stor belastning
av deras hushållning att underhålla vägarna i fortsättningen. Om man vidare
gör klart för sig att det vanligtvis är nödvändigt för den gemensamma folkhushållningen
att dessa människor bo kvar på sina bostadsorter, tror jag att
man kommer fram till att det kan vara nödvändigt att avlyfta den belastning
i deras livsföring, som vägunderhållet utgör, och att man därför i
långt större utsträckning än vad som hittills skett kommer att se sig nödsakad
att intaga enskilda vägar till allmänt underhåll. Jag vet att det just nu kan
finnas vissa svårigheter i fråga om arbetskraft, när det gäller iordningställandet,
men arbetskraftsfrågan är liksom allt annat en avvägningsfråga
mellan olika angelägna uppgifter, och för de människor, som det här gäller
liksom också för landet i dess helhet med hänsyn till angelägenheten av att
invånarna bo kvar, är det en mycket viktig sak att vägunderhållningsbesväret
icke kommer att åvila deras privata hushållning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga. Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Weijne, som anförde:
Herr talman! Herr Swedberg har frågat mig följande:

»Är herr statsrådet i tillfälle att lämna upplysning om anledningen till
att skolöverstyrelsens för mer än ett år sedan offentliggjorda beslut att till
försvarets läroverk i Uppsala överflytta lektorn vid högre allmänna läroverket
för flickor i Örebro, Sten A. V. Eriksson, ännu ej blivit verkställt?»

Det ärende, herr Swedberg åsyftar, har icke varit föremål för något beslut
från skolöverstyrelsens sida. Den 8 juni 1946 hemställde emellertid skolöverstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte förordna, att lektor Eriksson skulle från
och med den 1 juli 1946 transporteras till försvarets läroverk, överstyrelsens
framställning föranledde emellertid enligt beslut den 20 december 1946
icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Detta beslut fattades på föredragning av
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Anledningen till att Kungl. Maj:t inte biföll skolöverstyrelsens framställning
torde ha varit den, att Kungl. Maj:t fann, att den tjänst vid försvarets
läroverk, som överstyrelsen ville att lektor Eriksson skulle förflyttas till, inte
lämpligen borde tas i anspråk för ändamålet. Man ville också avvakta utvecklingen
och se om inte förhållandena i Örebro skulle bli bättre efter vad
som förevarit. Jag kan tillägga, att jag ämnar följa dessa förhållanden med
uppmärksamhet och att jag, om det skulle visa sig behövligt, är beredd att
upptaga frågan om en förflyttning till ny prövning.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Svar på fråga. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Swedberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få uttala mitt tack för det snabba och klarläggande
svaret på min fråga.

Jag beklagar att min fråga fick en icke alldeles korrekt formulering såtillvida
att skolöverstyrelsens handläggning av ifrågavarande ärende icke ledde
till direkt beslut om vederbörande lärares förflyttning utan endast till en
hemställan till Kungl. Maj:t om sådan förflyttning. Min uppfattning att det
här förelåg ett verkligt avgörande beslut delades för visso av en stor allmänhet
här i landet och hörde samman med den kategoriska utformningen
av de meddelanden i ärendet, som på sin tid publicerades och ganska flitigt
kommenterades i pressen.

I interpellationssvaret till mig i detta ärende den 13 mars 1946 sade dåvarande
ecklesiastikministern bland annat: »Inspektionsförrättaren slutar
med att framhålla, att skolöverstyrelsen bör noggrant undersöka, huruvida
inte läraren på ett eller annat sätt kan beredas en placering, där å ena sidan
hans påtagliga förtjänster komma till sin rätt och å andra sidan risk inte
föreligger för att missförhållanden uppkomma av det slag, som tidigare omnämnts.
»

I svaret säges vidare: »I det aktuella fallet synes alltså förflyttning av läraren
vara en möjlighet till lösning av den uppkomna konflikten, som bör
övervägas.»

Redan då jag erhöll detta svar på min interpellation hade sådana utfästelser
från skolöverstyrelsens sida gjorts, att jag ansåg mig ha anledning att uttala
min tillfredsställelse över det snabba och, som jag förmodade, effektiva
sätt, på vilket detta ärende handlagts. Nu måste i varje fall jag för min del
beklaga, att Kungl. Maj:t icke fann möjligt eller lämpligt att bifalla skolöverstyrelsens
hemställan. Den handläggning detta ärende nu har fått kan knappast
vara ägnad att stärka den auktoritet, som jag tror att det vore väl om
skolöverstyrelsen ägde. Däremot kan det befaras, att handläggningen av
ärendet på ett icke önskvärt sätt kommer att stärka mindre lämpliga lärares
ställning i deras förhållande till elever och målsmän.

Jag inser fullt väl, att ärenden av denna art äro mycket vanskliga att handlägga,
men jag måste nog anse det ganska tveksamt, om detta ärende nu har
fått sin lyckligaste lösning. Jag delar helt förre chefens för ecklesiastikdepartementet
uppfattning, att i det aktuella fallet förflyttning av läraren synes
vara en lösning av konflikten. Jag är emellertid tacksam för den klarhet
angående ärendets handläggning, som svaret ger, och jag är alldeles särskilt
tacksam för herr statsrådets förklaring att han med uppmärksamhet ämnar
följa ärendet i fortsättningen och att han, om det visar sig nödvändigt, är
beredd att på nytt överväga förflyttning av vederbörande lärare. Jag tror
nämligen att offentliggörandet av denna herr statsrådets förklaring kommer
att ha en välgörande inverkan i det speciella fallet och måhända också
i en del andra fall.

Jag ber att få tacka herr statsrådet för svaret.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Då det beslut, som här åberopas,
nämligen Kungl. Maj:ts beslut att lämna skolöverstyrelsens framställning rörande
förflyttning av lektor Eriksson till försvarets läroverk utan åtgärd, har
fattats på min föredragning, kanske det är lämpligt att jag något anger de
skäl, som jag har haft för min ståndpunkt.

Jag vill då säga, att vad skolöverstyrelsen har föreslagit var eu tvångsförflyttning
av lektor Eriksson från läroverket i Örebro till försvarets läroverk

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation
av hushållningssällskapen
m. m

Svar på fråga. (Forts.)

i Uppsala. Det torde vara väl bekant att en tvångsförflyttning av en ämbetsman,
en tvångstransport av en lärare, är ett ingripande som icke bör företagas
annat än då synnerligen starka skäl föreligga. I detta fall protesterade
vederbörande själv med all kraft mot en tvångsförflyttning. Han framhöll,
att han vid det läroverk, där han var sysselsatt, hade byggt upp en institution
av betydelse i sitt ämne, och han menade vidare, att vid försvarets
läroverk — och däri torde han ha rätt — icke fanns utrymme för lika mycket
initiativ och arbete som det i hans tidigare gärning varit möjligt för honom
att utveckla.

Med ledning av denna lektor Erikssons protest mot en tvångsförflyttning
uttalade försvarets läroverks styrelse i sin tur, att styrelsen bestämt avrådde
en förflyttning mot lektor Erikssons egen vilja. Sedan är det sant att lektor
Eriksson tog tillbaka sin vägran att låta sig tvångsförflyttas och ändrade sin
ståndpunkt. Men hans första ståndpunkt uppfattade jag så att det sannolikt
skulle bli besvärligheter, om han förflyttades till läroverket i Uppsala.

Vidare vill jag framhålla, att försvarets läroverk är en läroanstalt med en
alldeles särskild ställning. Som kammaren väl har sig bekant är det en läroanstalt
för unga män, som utan att ha normal studentexamen skola läsa
sig till underofficerare, officerare och vissa andra befattningar inom försvaret.
Det är unga män. som komma från de djupa leden, som ofta ha att
kämpa med ganska stora svårigheter, när det gäller att nå sitt mål, och som
inte sällan komma till läroverket vid jämförelsevis hög ålder. Deras tid är
synnerligen dyrbar, och detta medför att försvarets läroverk i alla avseenden
måste vara tiptop. Det är ett alldeles felaktigt betraktelsesätt, om någon
skulle ha den uppfattningen, vilket jag är övertygad om icke varit fallet
för skolöverstyrelsens del, att försvarets läroverk skulle vara en lämplig avstjälpningsplats
för lärare, som inte passa på andra håll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av hushållningssällskapen m. m. jämte
i ärendet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 76, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt, i statsrådet samma dag hållet protokoll över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för hushållningssällskapens
organisation och verksamhet, som enligt berörda statsrådsprotokoll förordats
av föredragande departementschefen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

1:242 av herr Åman m. fl.,

I: 246 av herr Beck-Friis,

1:257 av herr Domö m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

I: 258 av herr Gränebo m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

I: 259 av herr Sundelin,

1:260 av herr Näsgård m. fl.

1:261 av herr Isaksson m. fl.,

1:262 av herr Bergh, Ragnar,

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 82.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

1:263 av herr Beck-Friis m. fl.,

I: 264 av herr Beck-Friis m. fl.,

II: 371 av herr Nilsson i Varuträsk m. fl., likalydande med motionen nr
242 i första kammaren,

11:378 av herr Svensson i Ljungskile,

II: 389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med motionen in

257 i första kammaren, i vad den gällde i propositionen behandlade frågor,

11:390 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med motionen nr

258 i första kammaren, i vad den gällde i propositionen behandlade frågor,

II: 391 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.,

11:392 av herr Kgling m. fl., likalydande med motionen nr 261 i första
kammaren,

11:393 av herr Dickson, likalydande med motionen nr 264 i första kammaren,

11:394 av herr Larsson i Karlstad m. fl., likalydande med motionen nr
263 i första kammaren,

II: 395 av herr Svensson i Ljungskile m. fl., likalydande med motionen nr

259 i första kammaren, samt

11:396 av herrar Persson i Norrby och Stenvall.

Utskottet hade uppdelat sina uttalanden i anledning av propositionen i fyra
huvudavdelningar med rubrikerna Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens
organisation och verksamhet, Allmänna grunder för hushållningssällskapens
organisation. Befattningar hos hushållningssällskapen samt Statsanslag
till hushållningssällskapen. Utskottet hade sedermera, under åberopande
av vad utskottet under de särskilda avdelningarna anfört och under förmälan
att uttalandena i propositionen, i den mån de icke där särskilt berörts, icke
föranlett någon erinran från utskottets sida, hemställt,

A. att riksdagen måtte godkänna de grunder för hushållningssällskapens
organisation och verksamhet, som i utlåtandet angivits,

B. att dels motionerna 1:242 och 11:371, likalydande, 1:246, 1:259 och
II: 395, likalydande, I: 260, I: 261 och II: 392, likalydande, I: 262, 1:263
och II: 394, likalydande, I: 264 och II: 393, likalydande, samt II: 378, II: 391
och II: 396, i sin helhet, dels motionerna I: 257 och II: 389, likalydande, ävensom
I: 258 och II: 390, likalydande, i vad de gällde i propositionen behandlade
frågor, måtte, i den mån motionerna eller ifrågavarande delar av desamma
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal reservationer.

Under avdelningen Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens organisation
och verksamhet hade utskottet bland annat anfört:

»Vad först angår frågan om hushållningssällskapens blivande arbetsuppgifter
vill utskottet erinra om att utskottet i sitt utlåtande i anledning av propositionen
nr 75 angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken
m. m. för sin del tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan hushållningssällskapens
och de i sagda proposition föreslagna lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter. Detta ställningstagande innebär, att sällskapen i fortsättningen
böra omhänderhava verksamheten för rationalisering av jordbrukets
driftsförhållanden, medan lantbruksnämnderna böra handhava verksamheten
för yttre och inre rationalisering av jordbruket, och att sålunda den
verksamhet på sistnämnda område, som hittills bedrivits av sällskapen, bör

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
överflyttas till lantbruksnämnderna. Utskottet finner under sådana förhållandent
ej skäl att i anledning av vad i motionerna I: 257 och II: 389, I: 258
och II: 390 samt II: 378 och II: 391 anförts angående fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan sällskapen och nämnderna här ånyo ingå på detta spörsmål.
Utskottet vill i stället här allenast understryka att sällskapen redan på
driftsrationaliseringens ävensom på undervisnings- och upplysningsverksamhetens
område ha ett mycket vidsträckt arbetsfält, där de kunna göra insatser
av utomordentligt värde för jordbruket, och att det därför trots nyssnämnda
överföring av vissa rationaliseringsärenden till lantbruksnämnderna säkerligen
ingalunda i fortsättningen kommer att föreligga någon brist på arbetsuppgifter
för sällskapen.»

I en av herr Tjällgren m. fl. under detta avsnitt fogad reservation hade uttalats,
att i förevarande stycke av utskottets utlåtande bort utgå den mening,
som började med »Utskottet vill» och slutade med »för sällskapen».

Under avdelningen Allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation
hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Den fråga rörande hushållningssällskapens organisation, som tilldragit
sig den största uppmärksamheten, gäller grunderna för utseende av ledamöter
i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Enligt utskottets mening
saknas anledning att frångå den ståndpunkt som riksdagen år 1944 intog i
denna fråga. I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid
det ändamålsenligt, att sällskapets sekreterare och motsvarande befattningshavare
hos lantbruksnämnden skola vara självskrivna ledamöter av förvaltningsutskottet.
Utskottet kan alltså icke tillstyrka de yrkanden angående
sammansättningen av förvaltningsutskottet, vilka framställts i motionerna
I: 258 och II: 390, I: 260 och II: 396 ävensom I: 264 och II: 393, utan vill i
stället förorda vad härom föreslagits i propositionen. Med anledning av vad
i motionerna I: 260 och II: 396 anförts angående förfaringssättet vid valet
av de ledamöter, som avses skola utses av landstingen, vill utskottet understryka,
att utskottet finner det angeläget att landstingen vid val av ledamöter
och suppleanter i sällskapets förvaltningsutskott skola söka tillse, att
olika meningsriktningar och intressegrupper bliva representerade. Såsom i
propositionen framhållits synes man emellertid kunna utgå från att så kommer
att ske vid dessa val liksom vid andra liknande val inom landstingen.
Utskottet finner därför i likhet med departementschefen särskild föreskrift
om att ifrågavarande val skola ske efter proportionell metod icke erforderlig,
och avstyrker förty de motionsvis framställda yrkandena härom.»

Beträffande denna avdelning av utskottets utlåtande hade reservationer avgivits: 1)

av herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i
Norrfors, vilka ansett att det ovan återgivna yttrandet av utskottet bort hava
följande lydelse:

»Vad angår sammansättningen av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
har utskottet intet att erinra mot det i propositionen framlagda förslaget,
att Kungl. Maj:t skulle utse ordförande samt att sällskapets sekreterare
och lantbruksdirektören skulle vara självskrivna ledamöter i förvaltningsutskottet.
Däremot finner utskottet i överensstämmelse med den uppfattning,
som uttalats i motionerna 1:258 och 11:390, den i propositionen intagna
ståndpunkten, att landstingen skulle utse vissa ledamöter i sällskapens förvaltningsutskott,
icke förenlig med uppfattningen, att sällskapen böra bibe -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
hålla sin karaktär som lokala sammansättningar av jordbrukare. Utskottet
anser i stället det ur alla synpunkter riktigast och ändamålsenligast, att sällskapen
själva skola utse samtliga ledamöter i förvaltningsutskottet med undantag
för ordföranden och de självskrivna ledamöterna. Om den nu av utskottet
uttalade uppfattningen vinner riksdagens bifall, kommer tydligen det
i motionerna I: 260 och II: 396 berörda spörsmålet angående sättet för landstingens
utseende av ledamöter i sällskapens förvaltningsutskott att bortfalla.
Därest det emellertid skulle beslutas, att landstingen skola utse vissa ledamöter
i sällskapens förvaltningsutskott, bör det föreskrivas, att dessa val skola
ske proportionellt.»;

2) av herrar Mannerskantz, Carl Sundberg, Isaksson, Staxäng och Larsson
i Karlstad, vilka ansett ifrågavarande stycke böra lyda:

»Vad angår sammansättningen av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
kunna de i propositionen angivna reglerna härför enligt utskottets mening
icke anses förenliga med önskemålet, att hushållningssällskapen böra
behålla sin karaktär av lokala och fria sammanslutningar. Om detta önskemål
skall bli uppfyllt, vilket utskottet anser angeläget, bör i stället förvaltningsutskottens
majoritet få väljas av sällskapens lantbruksombud. I överensstämmelse
med den uppfattning, som uttalats i motionerna I: 264 och II:
393, anser utskottet därför, att hushållningssällskaps förvaltningsutskott bör
bestå av ordförande och 12 ledamöter. Ordföranden och en ledamot böra utses
av Kungl. Maj:t. Vidare bör landstinget utse tre och lantbruksombuden
sex ledamöter, varjämte verkställande tjänstemännen inom sällskapet och
lantbruksnämnden böra vara självskrivna ledamöter av utskottet.»

Under avdelningen Befattningar hos hushållningssällskapen hade utskottet
gjort uttalanden av den innebörd, att hushållningssällskapens sekreterare
borde erhålla en löneställning motsvarande civila avlöningsreglementets lönegrad
A 28, konsulenter löneställning motsvarande A 23 och kamrerare löneställning
motsvarande i vissa fall A 20 och i andra fall A 18.

Utskottet hade vidare, bland annat, anfört följande (fjärde stycket å s. 38
i det tryckta utlåtandet):

»Vad i propositionen anförts angående tidpunkten för den nya löneregleringens
ikraftträdande och förfarande vid övergången till densamma har ej
givit utskottet anledning till erinran. Utskottet finner sålunda ej anledning
förorda att, på sätt yrkats i motionerna 1:263 och 11:394, i. fråga om tillgodoräknande
av tidigare tjänstgöring vid placering i lönegrad skola tillämpas
andra grunder än dem, som i motsvarande avseende fastställts för skogsvårdsstyrelsernas
personal.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i
Norrfors, vilka förordat, att sekreterare skulle liksom lantbruksdirektör erhålla
löneställning motsvarande lönegrad A 29 och samtliga kamrerare löneställning
motsvarande A 20;

2) av herrar Mannerskantz, Carl Sundberg, Isaksson, Staxäng och Larsson
i Karlslad, vilka framställt enahanda förslag beträffande sekreterar- och
kamrerarbefattningarna ävensom för konsulenter föreslagit löneställning
motsvarande lönegraden A 24, varjämte dessa reservanter yrkat att utskottets
uttalande om hem- och fiskerikonsulenterna skulle givas i reservationen
angiven lydelse;

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

3) av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile, vilka förordat, att sällskapens
sekreterare skulle erhålla en löneställning, motsvarande lönegTad
A 29;

4) av herrar Staxäng och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att utskottets
ovan intagna yttrande i fjärde stycket å s. 38 bort ha följande lydelse:

»Vad i propositionen anförts angående tidpunkten för den nya löneregleringens
ikraftträdande har ej givit utskottet anledning till erinran. Vad däremot
angår förfarandet vid övergången till densamma anser utskottet, i överensstämmelse
med den uppfattning som uttalats i motionerna I: 263 och
II: 394, att tjänsteman hos hushållningssällskap bör för placering i löneklass
äga tillgodoräkna sig den tid, varunder han före den 1 januari 1948 oavbrutet
innehaft motsvarande tjänst hos hushållningssällskap.»

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet
av herr Andersson i Löbbo, som anförde: Herr talman! Med avseende å
föredragningen av särskilda utskottets utlåtande nr 6 får jag hemställa, att
detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas avdelningsvis
utskottets uttalanden under de olika med fetstil utmärkta huvudavdelningarna
i utlåtandet, varefter utskottets hemställan föredrages; att texter
till utskottsuttalanden ej må behöva uppläsas; samt att vid behandling
av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning, denna måtte
omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed företogs först till behandling avdelningen med rubriken
Allmänna synpunkter på hushållningssällskapens verksamhet och organisation.
Därvid anförde:

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Jag ber att till en början få uttrycka
min tillfredsställelse över att frågan om hushållningssällskapens omorganisation
äntligen står inför sin lösning. Jag tror, att denna tillfredsställelse
ganska allmänt delas av både hushållningssällskapen och deras befattningshavare.

De största fördelarna den nya organisationen kommer att medföra äro de
förbättrade ekonomiska betingelser, som tillkomma sällskapen. Sällskapens
företrädare kunna nu ha rätt att hoppas, att sällskapens verksamhet framdeles
skall kunna bedrivas under mindre tryckta ekonomiska förhållanden än
vad hittills ofta och för många av sällskapen varit fallet. Därigenom komma
sällskapen också att i stort sett befrias från de hittills nästan ständigt aktuella
och ganska irriterande lönefrågor, vid vilkas lösning sällskapen ha haft att göra
en ömtålig avvägning mellan å ena sidan mycket behjärtansvärda krav från
de anställda på rimlig ersättning för den ständigt växande arbetsbördan och
å andra sidan sällskapens ofta mycket starkt begränsade ekonomiska möjligheter.
— Därtill kommer att befattningshavarna, som tidigare mången gång
haft, jag tror det är berättigat att använda uttrycket, urusla löner, nu tillförsäkras
en åtminstone i stort sett nöjaktig löneställning.

Då staten övertager en så stor del av det ekonomiska ansvaret för sällskapens
verksamhet, få sällskapen givetvis finna sig i att också statens medbestämmanderätt
ökas.

Tillfredsställelsen med den förestående reformen skulle emellertid ha varit
fullständigare, om densamma icke medfört fullt så många och så djupt ingri -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
pande förändringar i sällskapens hittillsvarande verksamhet. Man måste fråga
sig, om dessa ingrepp verkligen äro nödvändiga.

Hushållningssällskapen ha alltsedan sin tillkomst för snart 150 år sedan
alltid varit besjälade av ett ärligt och målmedvetet uppsåt att gagna lanthushållningen.
Under de första 50 å 100 åren av sällskapens tillvaro voro bristerna
på jordbrukets område så pass stora och framträdande, att det var en
tacksam och lätt uppgift att påvisa lönande reformer. Men sällskapen saknade
i regel de ekonomiska förutsättningarna för den undervisnings- och upplysningsverksamhet
de hade till syfte att bedriva. De fingo till en början reda sig
med årsavgifter och gåvor som enda inkomstkälla. Men intresset för verksamheten
liksom offerviljan bland sällskapens ledamöter voro på den tiden
mäktiga drivkrafter. Sällskapen lyckades också tämligen snart utverka statsbidrag
för vissa speciella åtgärder, men först i mitten av 1850-talet fingo de
regelbundna statsbidrag till sin verksamhet. Det var i samband med 1855 års
förordning om tillverkning och försäljning av brännvin som hushållningssällskapen
tillerkändes en femtedel av avgifterna för minuthandel och utskänkning
av brännvin, »att förvaltas och användas till ändamål, som för länet
nyttiga voro».

Det brinnande intresset för lanthushållningens förkovran, som utmärkte
sällskapen, tog sig uttryck i en mångfald initiativ, såsom uppvisningar av
husdjur och jordbruksredskap, tävlingar i plöjning och andra arbeten, utlämnande
av lån och bidrag till olika slags förbättringsåtgärder o. s. v.

Varje sällskap vidtog de för det egna området enligt sällskapets bedömande
mest angelägna åtgärderna. En mångfald olika uppslag blevo sålunda försökta
runt om i landet. Om ett dylikt försök slog väl ut och gav gynnsamma
resultat, dröjde det ej länge förrän även andra hushållningssällskap upptogo
samma verksamhet, och de mest lyckade åtgärderna spredos på så sätt ganska
snart över hela landet. Som exempel kunna nämnas nötboskapspremieringama.

Statsmakterna ägnade dessa experiment ett välvilligt intresse, och så småningom
kommo regelbundna årliga statsbidrag att ugå till fiskevård, premiering
av hästar och nötkreatur liksom senare även bidrag för anställande
av vissa undervisare (konsulenter) och för kontrollföreningsverksamhet samt
slutligen även till ett flertal andra ändamål.

Genom hushållningssällskapens verksamhet ha sålunda statsmakterna till
ett för staten mycket billigt pris fått praktiskt utexperimenterade många ändamålsenliga
stödåtgärder på jordbrukets och husdjursskötselns områden och
kunnat verksamt stödja en utveckling, som burit en synnerligen rik frukt i
form av mångdubblad livsmedelsproduktion till ovärderligt gagn för hela
samhället.

Genom remisser till hushållningssällskapen fingo statsmakterna även en noggrann
kännedom om lanthushållningens tillstånd och behov genom tiderna.
Hushållningssällskapen voro i äldre tider ett allmänt forum för främjande
av lanthushållningen. De voro under en lång tidsperiod på en gång jordbrukets
undervisare och målsmän och fyllde dessa sina uppgifter på ett efter den
tidens förhållanden både förnämligt och framgångsrikt sätt.

Men i samma mån som statsmakterna började lämna allt fler bidrag till
sällskapens verksamhet kringgärdades bidragsmedlen av allt strängare bestämmelser.
Sällskapen blevo i allt högre grad ett slags administrativa organ

för staten. Befattningshavarna fingo i växande omfattning ägna sin tid åt
planläggningsarbeten för förmedling av statsbidrag och statslån. Trots eu
utomordentligt sträng sparsamhet med sina medel och trots i många fall otroligt
laga löner till befattningshavarna kunde icke sällskapen ansli"

Nr 32.

Onsdageu den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. in. (Forts.)
härav blev en minskad initiativförmåga. Därtill kom, att jordbrukarna i de
under de senaste decennierna kraftigt framväxande ekonomiska och fackliga
föreningarna fingo nya organ, varigenom de kunde göra sig gällande. Samtidigt
framväxte ett flertal lantbruksundervisningsanstalter, som i ökad omfattning
övertogo undervisningsverksamheten på jordbrukets område.

Allt detta är naturligtvis en utveckling, som i och för sig är utmärkt bra
och helt i linje med hushållningssällskapens strävanden. Men det kan icke
hjälpas att hushållningssällskapens ställning därigenom blev alltmera prekär.
Ingen har emellertid sökt bestrida värdet av deras insatser. Tvärtom har
det från olika håll fällts många berömmande ord därom. Även utskottet säger
i sitt nu föreliggande utlåtande, att hushållningssällskapen böra bibehållas
och även behålla sin karaktär av lokala sammanslutningar. Detta är mycket
bra och väcker inga gensagor. Men nog kan man undra, om icke sällskapens
nuvarande ganska ömtåliga ställning skulle ha motiverat ett något varsammare
ingrepp än det här föreslagna, om man verkligen avser att för framtiden
bevara dem som organ för jordbrukarnas frivilliga samarbete.

Det är alldeles självklart att såväl hushållningssällskapen som deras befattningshavare
även i sällskapens nya gestalt komma att uppbjuda hela sin förmåga
att både uppehålla sina gamla traditioner och fullgöra de uppgifter som
bli dem pålagda till lanthushållningens främjande. Jag vill bara för fullständighetens
skull understryka detta. I vad mån detta skall lyckas kommer att
bero icke bara på arten av de nya uppgifterna utan även på sällskapens och
främst deras förvaltningsutskotts sammansättning samt sist men icke minst
på den kår av befattningshavare, som sällskapen kunna behålla resp. förvärva.

Att man inom kretsar som stå hushållningssällskapen nära icke känner
enbart tillfredsställelse inför det förslag, som nu förelagts riksdagen till antagande,
är sant, och det må också omvittnas vid detta tillfälle.

Vad som i förslaget medför den största förändringen i hushållningssällskapens
organisation är sättet för val av förvaltningsutskott. Att det allmänna
på grund av statsbidragen till hushållningssällskapen önskar en vass
medbestämmanderätt vid dessa val är kanske icke så mycket att erinra emot.
Men nog tycker man att sällskapens valda ombud bort få bibehålla rätten
att tillsätta en majoritet av sällskapens styrelse. Jag ansluter mig därför i
detta avseende till det yrkande, som av herr Mannerskantz m. fl. framställts
i reservationen nr 2) under avdelning B., till vilken jag yrkar bifall.

Även i fråga om sällskapens arbetsuppgifter blir förändringen i vissa avseenden
genomgripande. Hushållningssällskapen borde väl egentligen icke
beklaga sig över att deras arbetsbörda lättas, men saken är ju den, att man
nu avskiljer sällskapens praktiska arbetsuppgifter, nyodling, täckdikning,
betesförbättring, silo- och gödselvårdsanläggningar och dylikt, från den teoretiska
undervisningen i bl. a. samma ämnen. Hur skola sällskapens konsulenter
m. fl. framdeles kunna bibehålla resp. förvärva de praktiska insikter,
som äro oumbärliga på alla de skilda områden där de skola lämna råd, om
de icke själva få praktiskt syssla med samma uppgifter? Blir det då icke i
många fall »skåpmat» de komma att servera?

När det gäller de fasta lantbruksundervisningsanstaltema, lantmanna- och
lanthushållsskolorna, ha statsmakterna i klart medvetande om den praktiska
erfarenhetens avgörande betydelse beslutat att dessa — även till mycket
dryga kostnader — skola vara försedda med skoljordbruk. Detta är
mycket tacknämligt, helst som det främst måste ske med tanke på lärarna,
då som bekant eleverna bevista skolkurserna huvudsakligast under vinterhalvåret,
när jordbruksarbetena enligt naturens ordning ligga nere åtminstone
i landets norra och mellersta delar. Och ändock är att märka, att lära -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
ren vid en lantmannaskola för sin undervisning har väsentligt mindre behov
av praktisk erfarenhet än en konsulent. Läraren måste på grund av
skolämnenas omfång nöja sig med att behandla allenast allmänna grunder,
under det att konsulenten som regel ställes inför speciella problem, med
vilka jordägaren, trots sin praktik och lokalkännedom, kommit till korta.
För att konsulenten då skall kunna ge ett råd, som är av värde för den frågande,
måste han ha en vidsträckt praktisk erfarenhet, som han svårligen
kan förvärva på teoretisk väg. Våra nuvarande äldre konsulenter besitta dylik
erfarenhet, men hur skola nytillkomna förvärva sådan, sedan de hänvisats
att till övervägande del syssla med kursverksamhet rörande jordbrukets
drif tsf örhållanden ?

Man bör inte heller förbise, att det för kursverksamhet finnes vissa gränser,
som bestämmas av tillgången på deltagare i kurserna. För ett trettiotal
år sedan kunde en undervisningskurs i allmänna jordbruksämnen draga en
fulltalig publik, beroende bland annat på den relativa sällsyntheten av sådana
kurser på den tiden. Sedan dess har besöksfrekvensen vid dylika kurser
med allmänna ämnen nästan helt upphört. Kursverksamheten har därför
måst läggas om och förekommer numera huvudsakligast i form av demonstrationer,
vilka i regel få en betydande anslutning under de tider av
året, då jordbrukarna ha tid att deltaga.

Men i den mån man ute i länen får försöksgårdar och skoljordbruk, torde
dessa komma att taga hand om demonstrationerna. De ha också alla förutsättningar
att lyckas därmed; de ha egna lokaler för föreläsningar, de ha
egen jord för gödslings-, bearbetnings-, såtids-, sort- och ogräsbekämpningsförsök,
de ha egna jordbruksmaskiner (traktorer, tröskverk, bindare m. m.)
att demonstrera, egna djur att förevisa o. s. v. Hushållningssällskapen varken
ha eller kunna få något av allt detta. De måste vända sig till privata
jordbrukare för att lägga ut sina demonstrationsförsök, för att demonstrera
lånade maskiner o. d. Och allteftersom jordbrukarna få svårare att skaffa
arbetskraft få de allt mindre möjligheter att mottaga försök, sköta och förevisa
vad därmed sammanhänger. Den eventualiteten kan sålunda inte uteslutas,
att det med tiden kommer att bli allt svårare att uppehålla den verksamhet,
som nu skall bli hushållningssällskapens huvuduppgift. Det får väl
också anses vara ett slöseri med arbetskraft att icke i undervisningens tjänst
utnyttja den erfarenhet, som lantbruksnämndernas konsulenter komma att
förvärva under sitt praktiska arbete.

Placerar man därtill, som meningen är, hushållningssällskapens tjänstemän
i lägre lönegrader än motsvarande befattningshavare i jämförliga tjänster
på andra områden, försämrar man ytterligare sällskapens möjligheter att
hävda sig. Allmänheten får då den uppfattningen, att de gamla organen,
d. v. s. hushållningssällskapen, äro av lägre rang än de nya, d. v. s. lantbruksnämnderna,
och ha mindre viktiga uppgifter än dessa. Detta skulle
kanske i och för sig inte betyda så mycket — jordbrukarna lära sig nog
snart att bedöma ett organ efter värdet av de tjänster det gör — men detta
värde är i allra högsta grad beroende av kompetensen hos den befattningshavare,
som kommer ut till jordbrukaren. Befattningshavare hos hushållningssällskap
och lantbruksnämnd torde i stor utsträckning komma att rekryteras
från samma håll, nämligen agronomkåren. Kan då det ena organet bjuda
bättre villkor än det andra, blir väl en given följd att de dugligaste krafterna
söka sig till och även erhålla de bättre platserna, och sällskapen få i så
fall hålla till godo med det som lantbruksnämnderna kunna undvara.

Vad först angår sekreterare hos hushållningssällskap och lantbruksdirektör
har i de tre första reservationerna under avdelning C yrkats, att dessa

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 32. 2

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. in. (Foris.)
skola placeras i samma lönegrad. Då lantbruksdirektör genom riksdagens beslut
redan placerats i lönegrad A 29, yrkas sålunda på denna placering även
för sekreterare i hushållningssällskap. Jag ber att få ansluta mig till detta
yrkande. Hushållningssällskapens ställning skulle säkerligen avsevärt försvåras
och försvagas, om de dugligaste sekreterarna av ekonomiska skäl
skulle övergå till lantbruksnämnderna. Detta kan icke vara ett önskemål,
om man verkligen vill bibehålla sällskapen i deras nuvarande ställning.

Vad så angår konsulenterna, varifrån såväl sekreterare i regel som även
lantbruksdirektörer i någon mån torde komma att rekryteras, förefaller det
uppenbart, att man måste bereda dem en någorlunda förmånlig ekonomisk
ställning, om man önskar att begåvad ungdom skall inrikta sin utbildning på
agronombanan. Varken lantbruksingenjör, lantmätare eller jägmästare har
nämnvärt längre eller dyrare utbildning än en agronom. Men inom alla
dessa kategorier äro befordringsmöjligheterna betydligt gynnsammare än på
agronombanan. För att ett nödigt antal för konsulentverksamheten lämpliga
ungdomar skola välja agronombanan synes den för jordbrukskonsulenter
m. fl. föreslagna lönegraden, A 23. väl låg. Man bör inte heller glömma
den påfrestande tjänstgöring en konsulent har, då han som föredragshållare
med förkärlek kallas ut både lördagskvällar och söndagar, då jordbrukarna
ha den bästa tiden att deltaga i sammanträden. — För egen del skulle jag
alltså gärna se, att man ville placera konsulenter med agronomexamen i lönegrad
A 26, som motionsvis föreslagits, men då jag icke hyser några förhoppningar
om bifall till ett yrkande därom, får jag i stället yrka bifall till
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen nr 2 under avdelning
C, vilken reservation innebär, att samtliga jordbruks-, husdjurs-, maskinoch
trädgårdskonsulenter skola placeras i lönegrad A 24. Ävenså biträder
jag yrkandet i samma reservation, att samtliga kamrerare skola placeras i
lönegrad A 20.

Ytterligare ett par lönefrågor måste jag få beröra. Den första gäller provisorisk
löneförbättring för hemkonsulenter och fiskcrikonsulenter. Beträffande
dessa båda grupper befattningshavare föreslås, att de i avbidan på resultaten
av pågående utredningar angående vederbörande tjänsters framtida
anknytning skola tills vidare erhålla avlöning efter i huvudsak oförändrade
grunder (prop. s. 67, uti. s. 38—39). Det förefaller som om riksdagen skulle
begå en orättvisa genom att lämna dessa befattningshavare helt utanför vid
den nu förestående löneregleringen för samtliga deras kollegor hos hushållningssällskapen.
De ha själva ingen skuld till att dessa utredningar icke
hunnit genomföras. Förhållandet förefaller så mycket mera orättvist som
samtidigt för trädgårdskonsulent, om vars framtida verksamhet likaledes
utredning pågår, föreslås en lönegradsplacering, som innebär en löneförbättring
av över 50 % i lägsta löneklassen. Jag får alltså i detta avseende hemställa
om bifall till yrkandet i reservationen av herr Manerskantz m. fl. nr 2
under avdelning C, vilket innebär att utskottets uttalande på s. 38—39: »Denna
ståndpunkt----i levnadskostnaderna» erhåller den lydelse som an gives

i sista stycket av nämnda reservation (s. 50).

Den andra av dessa båda sista lönefrågor rör tjänstårsberäkningen vid
övergången till den nya löneregleringen. Utskottet har där genom godtagande
av propositionens förslag förordat ett system, som dels är ganska svårt att
tolka, dels i sina konsekvenser medför påtagliga orättvisor mot äldre befattningshavare.
Enligt de upplysningar jag lyckats få rörande systemets
verkan, skulle t. ex. en jordbruksinstruktör, som är 50 år gammal och varit
mer än 15 år i tjänst, jämställas med en nybörjare i lönehänseende. Den
äldre rutinerade tjänstemannen, som 1946 hade en årslön av 5 700 kronor

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen in. m. (Forts.)
inklusive tillägg, skulle få eu löneförbättring av endast 18 %, under det att
nybörjaren, som 1946 bade 4 500 kronor i årslön, får en förbättring av
cirka 50 %. Fn sådan lönesätlning kan inte undgå att väcka förstämning
och olust i arbetet hos de äldre. Det kanske för kammarens ärade ledamöter
låter ganska mycket med de anförda procenttalen för löneökningen, men
jag ber då att få påpeka, att det här gäller en grupp löntagare, som mycket
länge varit starkt eftersatt.

En annan följd av den föreslagna tjänstårsberäkningen blir den, att befattningshavare
hos ett hushållningssällskap, som på grund av god ekonomi
kunnat betala bättre löner än andra, skulle från början flyttas upp i högre
löneklass, eventuellt den högsta i sin lönegrad, under det att en befattningshavare
i samma tjänst och med samma antal tjänstår men anställd hos ett
sällskap med sämre ekonomi skulle få börja i lägsta löneklassen, även om
han har ett 20-tal tjänstår. Härigenom skulle den nu rådande orättvisan med
löner efter vederbörande hushållningssällskaps ekonomi konserveras för
ytterligare ett decennium. Jag vågar hoppas, att kammaren icke vill biträda
ett förslag med dylika verkningar och hemställer för den skull om bifall
till den av herr Staxäng och mig avgivna reservationen nr 4 under avdelning
C.

Till sist ber jag att under förhoppning om bifall till föregående yrkanden
och som konsekvens härav få yrka bifall jämväl till den av herr Mannerskantz
in. fl. avgivna reservationen nr 2 under avdelning D, angående den
ökning av statsbidraget, som skulle bli en följd av bifall till föregående yrkanden.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr Sandberg: Herr talman! Vad hushållningssällskapens blivande arbetsuppgifter
angår så är den frågan på en viktig punkt redan avgjord, nämligen
då det gäller gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och de
blivande lantbruksnämndernas uppgifter. Det är sålunda icke lönt att i nu
förevarande sammanhang uppehålla sig vid denna sak i annan mån än att
man kan passa på tillfället att uttala sitt beklagande över den utgång saken
fått. Den inre rationaliseringen borde rätteligen ha tillhört hushållningssällskapens
arbetsuppgifter.

Jag vill emellertid göra några korta deklarationer med anledning av föreliggande
betänkande.

Den första punkt jag vill uppehålla mig vid gäller frågan om hemkonsulenternas
ställning. Denna blir icke avgjord genom det här framlagda förslaget,
utan frågan huruvida hemkonsulenterna i fortsättningen skola sortera
under hushållningssällskapen eller lyda under landstingen hålles helt
och hållet öppen. Departementschefen har emellertid uttalat sig oförbehållsamt
i den riktningen, att hemkonsulentverksamheten skall överföras till
landstingen. Jag vill passa på tillfället att i detta sammanhang tilkännagiva
att jag för min del anser att det riktiga vore att när man går att närmare
utreda frågan beakta det gamla och intima samband som finnes mellan
hemkonsulentverksamheten och hushållningssällskapens verksamhet överhuvud
taget. Särskilt råder ju ett uppenbart samband mellan hemkonsulenternas
arbetsuppgifter och främjandet av hemslöjden. Denna senare sak skall
enligt propositionen höra till hushållningssällskapens arbetsområden. Hemkonsulentverksamheten
har tillkommit inom hushållningssällskapen och på
initiativ från detta håll, och inga olägenheter kunna påvisas av den nuvarande
ordningen. Jag vill bara i korthet säga, att jag tycker alt man bör låta
denna gren av undervisningsverksamheten — det är ju så att undervisnings -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. in. (Forts.)
verksamheten kommer att utgöra tyngdpunkten i hushållningssällskapens arbete
i framtiden — bli kvar inom sällskapen och ledas av dessa. Man har
ändå plockat bort så mycket från hushållningssällskapen, att på denna punkt
bör man låta det vara som det är, ty det är bra.

Sedan vill jag säga ett ord om sammansättningen av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Jag ansluter mig på den punkten till vad som anförts
i reservationen nr 1) under B. av herrar Tjällgren m. fl. Jag anser
nämligen att det bäst överensstämmer med hushållningssällskapens karaktär
av enskilda sällskap att de själva få välja ledamöter i sina förvaltningsutskott.
Jag kan inte se''att något inträffat, som inneburit att sällskapen förverkat
rätten att själva få välja sitt verkställande organ. Inflytande från det
allmänna inom sällskapen kan i behövlig grad åstadkommas genom den
kontroll som sker från den ledande statsmyndighetens sida liksom genom
den allmänna revision, där även landstingen ha sin revisor.

Så några ord om ett par lönefrågor. I flera av reservationerna har man
betonat, att den verkställande tjänstemannen inom hushållningssällskapen,
sekreteraren, bör sättas i samma löneställning som motsvarande tjänsteman i
de nya lantbruksnämnderna. Det är viktigt att så sker. Jag vill understryka,
att jag tror att det skulle uppstå en skev och olycklig ställning dessa tjänstemän
emellan, om de skulle placeras i olika lönegrader. Båda ha betydelsefulla
uppgifter, och om man menar allvar med talet om att sällskapen, även sedan
man plockat bort en del av deras arbetsuppgifter och överfört dessa till andra
organ, ändå skola ha viktiga funktioner, bör man också se till, att man
icke deklasserar dem genom att ställa deras främste tjänsteman i en lägre
ställning än den som representerar ett organ av jämförlig art inom resp. län.

I fråga om jordbrukskonsulenternas lönegradsplacering kan jag ansluta
mig till vad herr Larsson i Karlstad nyss yttrade. Jag vill sålunda i det avseendet
stödja reservationen nr 2) under C.

Även vill jag understryka vad i den sistnämnda reservationen säges om
möjligheten till statsbidrag till skälig löneförbättring för hemkonsulenter
och fiskerikonsulenter under den tid dessa tjänstemän vänta på ett definitivt
ordnande av sina tjänsteförhållanden.

Med tillfredsställelse vill jag konstatera, att utskottet har gått in för att
placera jordbruksinstruktörema i en förmånligare löneställning än i propositionen
föreslagits.

Till sist vill jag, herr talman, bara säga att det förefaller mig, som om
herr Larsson skulle ha rätt i de synpunkter han anfört beträffande tjänstårsberäkningen
för de äldre tjänstemännen vid övergången till det nya systemet.
Man måste väl ändå se till, att man icke skapar uppenbara orättvisor
när det gäller tjänstemän, som ha en lång, välmeriterad tjänstgöring bakom
sig. De böra icke vid övergången till det nya systemet sättas i en ofördelaktig
ställning.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då jag nu går att med några ord
motivera utskottsmajoritetens mening i fråga om hushållningssällskapens
omorganisation, ansluter jag mig till den ordningsföljd som tillämpas i utlåtandet
beträffande de olika huvudavdelningarna och börjar med att säga
ett par ord angående den första huvudavdelningen: »Allmänna synpunkter
på hushållningssällskapens organisation och verksamhet».

Vad den saken beträffar behöver jag i stort sett icke säga någonting, då
utskottsförslaget står i överensstämmelse med riksdagens beslut angående
propositionen nr 75 om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
m. m. Det är ju tämligen klart, att riksdagen icke i dag kan fatta något be -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. in. (Forts.)
slut som står i strid med det som då fattades rörande jordbrukets rationaliseringsproblem.
Jag kan därför inskränka mig till alt bara säga till herr
Sandberg, alt vad hemkonsulenterna beträffar utskottet för sin del icke
tagit någon definitiv ställning till var de skola placeras. Men utskottet har
icke ansett sig kunna i frågans nuvarande läge räkna med att de i fortsättningen
skola lyda under hushållningssällskapen. Detta uttalande grundar
sig främst därpå alt utskottet självfallet icke kunnat, då det gällt uppgörande
av lönestater och dylikt, utgå ifrån att hemkonsulenterna skulle hänföras
under hushållningssällskapen. Frågan är dock fortfarande som sagt i
viss mån öppen.

I fråga om avdelningen de allmänna grunderna för hushållningssällskapens
organisation är det huvudsakligen om förvaltningsutskottens sammansättning
som det råder delade meningar inom utskottet, och det är den saken
som de olika reservationerna i huvudsak hänföra sig till. Beträffande förvaltningsutskottens
sammansättning föreslås i propositionen och av utskottet,
att förvaltningsutskotten skola bestå av 11 ledamöter. Ordföranden utses
av Kungl. Maj:t, och som självskrivna ledamöter skola ingå hushållningssällskapets
sekreterare och lantbruksdirektören. Övriga 8 ledamöter skola
väljas till hälften av hushållningssällskapet och till hälften av vederbörande
landsting.

Det föreligger olika bud från reservanterna. Dessa uppträda inte på någon
enig linje. Bondeförbundsrepresentantema föreslå att alla ledamöter utom
ordföranden och de självskrivna ledamöterna skola utses av sällskapet. Dessutom
anföra de, att för den händelse detta inte skulle vinna riksdagens bifall,
bör valet av landstingens ombud i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
ske proportionellt. Högerreservanterna föreslå en utökning av antalet
ledamöter i förvaltningsutskotten. Enligt deras förslag skulle utskotten
bestå av 13 ledamöter. Beträffande ordförande och de självskrivna ledamöterna
föreligger ingen meningsskiljaktighet på något håll. Högerreservanterna
föreslå, att 6 ledamöter skola utses av hushållningssällskapet och 3 av vederbörande
landsting. Jag ber att beträffande denna sak få framhålla, att jag
inte tror, att denna fråga har den betydelse eller räckvidd, som reservanterna
göra gällande. Nu är det ju så att riksdagen år 1944 har gjort ett principuttalande
om att antalet ledamöter till lika antal skola utses av landstingen
och hushållningssällskapen. Med hänsyn härtill räknar jag med att det inte
finns någon anledning att anta, att riksdagen 1947 skall i det avseendet hysa
en annan uppfattning än riksdagen gjorde hösten 1944. Då jag dessutom
inte kan finna, att det föreligger någon risk för att några olägenheter skulle
vara förenade med den av utskottet föreslagna anordningen och att de av
reservanterna uttalade farhågorna på denna punkt äro svagt motiverade, har
jag för min del stannat för Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Vad beträffar bondeförbundsreservanternas yrkande om att proportionella
val skulle tillämpas, när landstingen utse ledamöter i hushållningssällskapen,
är jag inte fullt övertygad om att det skulle vara lyckligt med en sådan anordning.
Det går väl nästan undantagslöst till på det sättet, när landstingen
utse styrelser i olika inrättningar, direktioner eller någon annan organisationsform,
alt detta sker med hänsynstagande till de olika intressen, som
äro representerade inom landstingen. Därvidlag tas även viss hänsyn till
landstingens politiska sammansättning. Om det bestämt utsädes, att landstingets
val skulle ske proportionellt, är det möjligt, att politiska synpunkter
skulle komma att anläggas i än större utsträckning än vad annars behövt
bli fallet. Jag bar funnit, att då landstingen utse ledamöter i styrelser, är det
ofta sä, alt de med bortseende från partipolitiska synpunkter ulse den, som

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen in. m. (Forts.)
ur landstingets synpunkt är mest kvalificerad för uppdraget. Någon risk för
att del i det avseendet skulle begås mannamån tror jag sålunda inte föreligger,
ulan de önskemål reservanterna uttala komma enligt mitt förmenande
att bli tillgodosedda genom bifall till utskottets föislag.

Härefter återstår bara att nämna några ord om ytterligare en huvudavdelning
i utskottsutlåtandet, nämligen frågan om befattningshavarna hos hushållningssällskapen.
Utskottet har därvidlag följt Kungl. Maj:ts förslag med
ett undantag. Undantaget gäller lantbruksinstruktörernas lönegradsplacering.
Utskottet har funnit den i propositionen föreslagna placeringen i lönegrad
10 alltför låg med hänsyn till jämförbara befattningar på andra håll och
med hänsyn till de rätt krävande uppdrag, som lantbruksinstruktörerna komma
att få. Utskottet har därför stannat för att föreslå, att de skola placeras
i 12 lönegraden. Beträffande lönegradsplaceringen av övriga befattningshavare
har utskottet tillstyrkt Kungl. Maj ds förslag i alla delar. I det avseendet
föreligga en hel rad olika bud från reservanterna. Jag kanske får ta de
olika befattningshavarna i tur och ordning.

Jag börjar då med hushållningssällskapens sekreterare, som Kungl. Majd
och utskottet föreslagit placerade i 28 lönegraden. De borgerliga reservanterna
ha samtliga föreslagit 29 lönegraden. Vad ett par av dessa reservanter
beträffar fästa de inte något större avseende vid om det blir 28 eller 29
lönegraden, men de anse att det bör bli samma lönegrad som fastställts för
lantbruksdirektörerna. Och då dessa enligt riksdagens under förra veckan
fattade beslut blivit placerade i 29 lönegraden, mena reservanterna att hushållningssällskapens
sekreterare böra placeras i samma lönegrad.

I det avseendet hyser utskottet en annan uppfattning. Jag gör för min del
gällande att det inte är lämpligt att hushållningssällskapens sekreterare och
lantbruksdirektörerna bli placerade i samma lönegrad. Den motivering som
anförts för att de skulle placeras i samma lönegrad är den, att dessa båda
herrar komma att bli ledamöter dels i lantbruksnämnden och dels i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Jag ifrågasätter om inte den omständigheten
snarare motiverar att de placeras i olika lönegrader. Jag är inte
övertygad om att det är lämpligt att i detta fall ha två självskrivna ledamöter,
hushållningssällskapets sekreterare och lantbruksdirektören, som äro fullständigt
jämställda, utan det kan hända att det är lika bra och bättre att
den ene befinner sig et t trappsteg högre. Och skall det vara någon skillnad,
förefaller det mig självklart att lantbruksdirektören placeras högre. Hans
uppgifter bli tvivelsutan mera vittomfattande och mera besvärliga och
grannlaga än de uppgifter, som åvila hushållningssällskapets sekreterare.
Då det inte är uteslutet utan tvärtom sannolikt, att i vissa fall hushållningssällskapens
sekreterare kunna behövas såsom kandidater för de nya
lantbruksdirektörsbefattningama, tror jag att det skulle vara rent av olyckligt
om riksdagen i detta fall följer reservanternas förslag och placerar dessa
befattningshavare i samma lönegrad.

Jag kommer så till konsulenterna. Utskottet har för dem föreslagit 23 lönegraden,
under det att vissa reservanter föreslagit 24 lönegraden. .Tåg finner
efter utskottets behandling av frågan att det finns synnerligen goda skäl
för alt riksdagen stannar för Kungl. Maj ds och utskottets förslag, det vill
säga placerar dem i 23 lönegraden. Det är nämligen så, ärade kammarledamöter,
att om man rubbar på de cirklar som löneexperterna ritat upp, framför
allt när det gäller de högre befattningshavarna, kan detta få konsekvenser
på andra områden i sådan utsträckning, att man vid det tillfälle då beslutet
fattas har en smula svårt att överblicka dem.

Det är nu bara en grupp kvar, nämligen kamrerarna. Kungl. Maj:t och

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
utskottet ha ansett att dessa borde placeras i olika lönegrader beroende på
omfattningen av det arbete, som kan antagas bli förenat med deras tjänst
inom vederbörande hushållningssällskap. Förslaget innebär att sex av kamrerarna
skola placeras i 20 lönegraden och tjugo i 18 lönegraden. Såväl högerns
som bondeförbundets reservanter ha emellertid föreslagit att samtliga
kamrerare skola placeras i 20 lönegraden. Då det emllertid är så att arbetsuppgifterna
tvivelsutan komma att i betydande grad variera inom olika hushållningssällskaps
områden, kan jag inte finna annat än att det finns goda
skäl för den gradering, som Kungl. Maj:t och utskottet i det avseendet föreslagit.

Ja, herr talman, jag skall med dessa ord sluta mitt anförande. Jag tror
att jag vågar mig på att göra det uttalandet, att den avvägning mellan olika
synpunkter, som Kungl. Maj ds och utskottets förslag innefattar, är en lycklig
lösning av de här föreliggande frågorna. Och jag uttalar den förhoppningen
att det beslut, som riksdagen i dag kommer att fatta, skall bli till gagn
och lycka inte bara för den sak, som hushållningssällskapen äro satta att
tjäna, utan även för hushållningssällskapen själva.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets hemställan i den del
som nu är föredragen.

Herr Larsson i Karlstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Utskottets ärade ordförande fällde ett yttrande, som
visar en principiell åsiktsskillnad mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.
Han sade att sekreterarna i hushållningssällskapen av utskottet med
avsikt placerats i 28 lönegraden, därför att en duglig sekreterare därigenom
skall lockas att söka den bättre avlönade tjänsten såsom lantbruksdirektör,
varigenom han kommer upp i 29 lönegraden. Det är just en sådan utveckling,
som vi som hålla på hushållningssällskapen äro ytterligt angelägna att
förebygga. Vi befara nämligen att om lantbruksnämndernas befattningshavare
bli placerade i högre lönegrad komma nämnderna att taga de bättre
tjänstemännen från hushållningssällskapen och därmed i mycket hög grad
skada hushållningssällskapens verksamhet. Det är av den anledningen, som
vi äro så angelägna om att få samma lönegradsplacering för befattningshavarna
i dessa båda organ.

Som utskottets ordförande erinrade om har det i reservationerna framhållits,
att det inte spelar så stor roll om det blir 28 eller 29 lönegraden;
huvudsaken är att placeringen blir lika. Hushållningssällskapen vilja inte,
att de bästa av deras befattningshavare skola av högre löner lockas från dem
till lantbruksnämnderna.

Jämväl herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Med anledning av herr Larssons i Karlstad replik
ber jag att få framhålla att om det förhåller sig så — vilket jag tror att det
gör — att lantbruksdirektörernas uppgifter äro svårare och besvärligare och
mera krävande än de uppgifter, som i allmänhet åligga hushållningssällskapens
sekreterare, kan det inte hjälpas annat än att vi måste anstränga oss
att till lantbruksdirektörer få de bästa krafter som stå till förfogande. Och
skola vi fullfölja den tankegången, förefaller det mig synnerligen logiskt att
man bifaller utskottets förslag, som innebär en liten löneskillnad mellan de
båda kategorierna befattningshavare.

Vidare yttrade:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag skall bemöda mig att följa
det exempel som utskottets ärade ordförande givit och inte hålla något längre

. 24 Nr 32. Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
anförande, Det är så mycket mindre anledning att göra det, som det ju förhåller
sig så, att omfattningen av hushållningssällskapens framtida verksamhet
i betydande delar redan blivit bestämd genom det beslut, som riksdagen
tidigare fattat i anledning av Kungl. Maj ds proposition rörande den framtida
jordbrukspolitiken.

lag vill börja med att uttrycka min tillfredsställelse över att man sent omsider
fått ett förslag till omorganisation av hushållningssällskapen, som åtminstone
på det sättet är ägnat att inge belåtenhet, att man får litet bättre
ekonomiska resurser för våra hushållningssällskap. Det har under många år
varit så, att hushållningssällskapen på grund av bristande medelsresurser
inte kunnat fullfölja sin verksamhet i hela den omfattning, som i och för
sig varit påkallad och som hushållningssällskapen natnrligen själva helst
skulle ha önskat.

Om jag sålunda uttrycker min tillfredsställelse i det nu berörda hänseendet,
måste jag å andra sidan ge uttryck åt att tillfredsställelsen från min sida inte
kan vara lika stor när det gäller de arbetsuppgifter, som enligt det föreliggande
utskottsutlåtandet i framtiden skola ombesörjas av hushållningssällskapen.
.lag har tidigare i samband med behandlingen av den framtida jordbrukspolitiken
uttalat mina betänkligheter över att man på sätt som nu föreslås
alltför starkt begränsar hushållningssällskapens arbetsuppgifter. Med
hänsyn till riksdagens tidigare beslut är det ju emellertid intet att göra åt den
saken, och jag skall därför heller inte nn gå in på densamma.

Beträffande övriga avsnitt av utskottets utlåtande skall jag dock tillåta
mig att göra några randanmärkningar. Det har såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande sagts, att man bör eftersträva att hushållningssällskapen
även i framtiden bibehålla sin karaktär av fria och lokala sammanslutningar.
Önskvärdheten av att så blir fallet kan inte nog understrykas. Men jag
frågar mig om man har grundad anledning räkna med att hushållningssällskapen
med de beslut, som måhända komma att fattas i dag, verkligen i
framtiden komma att för jordbruksbefolkningen framstå såsom sådana fria
sammanslutningar. Jag är för min del mycket tveksam på den punkten.

Vad är det egentligen, som i så hög grad bidragit till att fånga jordbruksbefolkningens
intresse för hushållningssällskapen och deras verksamhet? Det
är naturligtvis i första hand det biträde i olika hänseenden, som hushållningssällskapen
kunnat lämna jordbruket och dess utövare vid lösningen av jordbrukets
många problem. Men jag tror inte att det är enbart detta, som gjort
att hushållningssällskapen legat så synnerligen väl till hos jordbruksbefolkningen.
En starkt bidragande orsak har säkerligen varit, att jordbrukarna
genom sitt medlemskap i hushållningssällskapen och genom sina möjligheter
att kunna påverka hushållningssällskapens verksamhet kunnat säga sig, att
de utövat ett avgörande inflytande på densamma. Jag tror att det av mig nu
sist anförda i hög grad bidragit till att jordbrukarna omfattat hushållningssällskapen
och deras verksamhet med så stort och odelat förtroende som hittills
faktiskt varit fallet.

Jag är för min del ganska tveksam huruvida det skall bli möjligt att med
den nya ordningen exempelvis i fråga om utseende av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i framtiden fullt ut kunna bibehålla detta förtroende och
detta intresse från jordbruksbefolkningens sida. Jag skulle för min del beklaga,
om det skulle bli så, att man från denna befolknings sida inte skulle
omfatta hushållningssällskapens verksamhet med samma känslor som hittills.

Med den syn jag alltså har på denna fråga måste jag säga mig — såsom
också framhållits i motioner framförda från vårt håll — att det torde ha
varit riktigast att man för framtiden liksom hittills hade överlämnat åt hus -

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. in. (Forts.)
hållningssällskapen själva att utse samtliga ledamöter i sina förvaltningsutskott.
Jag bortser därvid inte från att vi ansluta oss till tanken på alt Kungl.
Maj:t, såsom föreslagits i propositionen, bör få utse ordförande liksom också
att sällskapens sekreterare och lantbruksdirektörerna böra vara självskrivna
ledamöter. Jag har intet att erinra mot detta senare. Men beträffande de
övriga ledamöterna i förvaltningsutskotten tror jag, att det med hänsyn till
hushållningssällskapens ställning varit mest att rekommendera, att hushållningssällskapen
själva hade fått utse samtliga.

Skulle emellertid — såsom är anledning att förutse — propositionen bli
bifallen på denna punkt, tror jag ändå att det finns skäl, som tala för att de
ledamöter i förvaltningsutskotten, som skola utses av landstingen, utses enligt
proportionell valmetod. När jag säger detta förbiser jag ingalunda att det
naturligtvis i och för sig kan framstå såsom önskvärt och måhända mest
önskvärt, att man även inom landstingen kan utse ledamöter utan att behöva
tillgripa den proportionella valmetoden, med andra ord att man, såsom uttalas
i utskottets utlåtande, söker att vid förrättande av dessa val inom landstingen
gå fram på sådant sätt, att olika intressen och meningsriktningar
kunna bli företrädda i förvaltningsutskotten. I den mån det visar sig — vilket
också kan tänkas — att valet inte överallt kommer att förrättas på det
sättet och under dessa hänsynstaganden, är det enligt min mening nödvändigt
att man har möjligheter att kunna anlita en proportionell valmetod.

Jag skall tillåta mig att även säga några ord om de olika befattningshavarnas
ställning. I den reservation, som beträffande detta avsnitt avgivits av
herr Tjällgren och några andra ufskottsledamöter, bland vilka även undertecknad
befinner sig, ha reservanterna givit uttryck åt den meningen, att det
är synnerligen angeläget, att hushållningssällskapens och lantbruksnämndernas
befattningshavare i lönehänseende intaga en likartad ställning. Jag behöver
inte här rada upp och utförligare behanda alla de skäl, som kunna
anföras för ett sådant ståndpunktstagande. Det må vara tillräckligt att säga,
att skola vi på allvar kunna hoppas att åstadkomma ett gott och fruktbärande
samarbete mellan hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna och mellan
de olika befattningshavarna hos dessa båda organ, är det angeläget att
man undanröjer allt, som skulle kunna medföra att den ena parten tycker
sig ha anledning alt, som man säger, se snett på den andra. Jag befarar verkligen
att om exempelvis hushållningssällskapens befattningshavare i lönehänseende
skulle bli sämre ställda än motsvarande befattningshavare i lantbruksnämnderna,
så skulle detta komma att väcka mycken irritation och kanske
rentav medföra att de tjänstemän, som till äventyrs stå lägre i lönegradshänseende
skulle på något sätt känna sig åsatta eu mindervärdesstämpel, något
som inte ur några synpunkter kan anses befogat. Jag vill därför mycket
starkt stryka under önskvärdheten av att man, när man nästkommande år
går att fixera löneställningen för befattningshavare hos lantbruksnämnderna,
mycket noga iakttar den regeln, att lantbruksnämndernas tjänstemän i lönegradshänseende
inte placeras högre än motsvarande tjänstemän i hushållningssällskapen.

Om jag fattade utskottets ärade ordförande rätt, ansåg han att det i och
för sig inte skadade om någon befattningshavare i lantbruksnämnderna placerades
i en högre löneställning än motsvarande tjänsteman bos hushållningssällskapen.
Jag förstår att utskottets ordförande med detta uttalande
väl närmast syftade på lantbruksdirektörerna. Jag vill därtill endast säga,
all jag tror att ingenting skulle vara olyckligare än om man placerade hushållningssällskapets
sekreterare i en lägre lönegrad än lantbruksdireklören.
Dessa båda herrar skola ju om några samarbeta med varandra i framtiden.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
Lantbruksdirektören skall ju sitta som ledamot i hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och hushållningssällskapets sekreterare skall ju sitta som
ledamot i lantbruksnämnden. Om hushållningssällskapets sekreterare skulle
inneha en lägre löneställning, är det oundvikligt att det skulle komma att
framstå såsom synnerligen besvärande för denne befattningshavare. Härtill
kommer en annan omständighet, som måste tillmätas stor betydelse. Skall
man gå ut ifrån att exempelvis lantbruksdirektören skall placeras i högre
lönegrad än hushållningssällskapets sekreterare, så komma måhända många
av hushållningssällskapens sekreterare att lockas över ifrån hushållningssällskapen
till lantbruksnämnderna, vilket inte kan få annat än menliga följder
för hushållningssällskapens verksamhet. Såsom herr Larsson i Karlstad
tidigare gav uttryck åt kommer det även från allmänhetens sida att i det
fallet göras den reflexionen: är måhända hushållningssällskapens verksamhet
mindre värd än vad lantbruksnämndernas är?

Jag vet inte vad utskottets värderade ordförande syftade på med sitt uttalande,
att han inte trodde att det var skadligt att någon befattningshavare
i lantbruksnämnderna intoge en högre löneställning. Herr ordföranden angav
i detta sammanhang, att lantbruksnämnderna komma att få många betydande
arbetsuppgifter av delvis mycket ömtålig karaktär, vilka, om jag
förstod herr ordföranden rätt, inte hade någon motsvarighet inom hushållningssällskapens
verksamhet. Ja, jag vet inte om jag utan vidare vill anse
något sådant. Men om en högre löneställning skulle föranleda lantbruksdirektören
att känna något slags överhöghet i förhållande till inte bara hushållningssällskapens
sekreterare utan också själva hushållningssällskapen,
skulle jag inte finna detta lämpligt. Såsom jag tidigare antytt tror jag sålunda,
att starka skäl tala för att man går in för en likartad lönegradsplacering
för hushållningssällskapens befattningshavare och motsvarande befattningshavare
hos lantbruksnämnderna.

Herr talman! Innan jag slutar, skall jag också tillåta mig att uttala min
tillfredsställelse över att utskottet med bifall bl. a. till motioner från vårt
håll placerat jordbruksinstruktörerna i 12 lönegraden. Jag har vid det här
laget en 30-årig verksamhet bakom mig som ledamot av ett hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Jag har med glädje följt befattningshavarnas
verksamhet under alla de gångna åren, och jag har varit angelägen om att
taga reda på hur dessa befattningshavares verksamhet uppfattas av jordbrukarna.
Samstämmigt har man från jordbrukarnas sida givit uttryck för
sin uppskattning av det arbete, som sällskapets befattningshavare i olika
ställningar utföra. Detta har inte minst gällt de tidigare vandringsrättarna,
som nu skola benämnas jordbruksinstruktörer. Denna grupp av tjänstemän
ha en fast förankring i jordbrukarnas medvetande. Dessa befattningshavare
ha ofta haft en mycket blygsam start i livet men ha genom ett gott och
praktiskt handlag kunnat vinna ett mycket stort förtroende både för sig
själva som personer och för det arbete de utföra till jordbrukets och jordbrukarnas
tjänst.

Slutligen ett ord rörande placeringen i lönegradshänseende av kamrerama
hos hushållningssällskapen. I fråga om dessa har från vårt håll gjorts gällande,
att tillräckliga skäl inte föreligga för att, såsom skett i propositionen,
dela upp dessa kamrerare på två olika lönegrader. Jag medger att det kan
föreligga någon skillnad i den arbetsvolym, som de olika kamrerama ha att
handlägga. Men jag kan inte finna att denna skillnad är av sådan storleksordning,
att den i och för sig borde betinga, att man gör skillnad i fråga om
lönesättningen. Jag vågar påstå att de kvalifikationer, man måste fordra av
en kamrerare i ett något mindre hushållningssällskap, inte böra på något

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
sätt vara mindre än de kompetenskrav, som man bör ställa på en kamrerare
i ett något större hushållningssällskap. Och vad själva arbetsvolymen
beträffar kunna vi väl utan vidare gå ut ifrån att kamrerarna i de allra
största hushållningssällskapen, vilka enligt propositionen skulle placeras i
20 lönegraden, dock kunna räkna med att erhålla det biträde i sitt arbete,
som är erforderligt på grund av själva arbetets omfattning, under det att
kamrerarna i de något mindre hushållningssällskapen ha att utföra alla med
kamrerargöromålen sammanhängande arbetsuppgifter ensamma. Vi ha i
vår reservation givit uttryck för vår uppfattning, att det finns all anledning
att placera samtliga kamrerare i 20 lönegraden.

Herr talman! Med anförande av detta tillåter jag mig att yrka bifall till
den nu föredragna punkten av utskottets utlåtande.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Trots att jag och några liktänkande
ha väckt en motion, som rör rätt väsentliga avsnitt av föreliggande
fråga, hade jag ursprungligen inte tänkt att yttra mig i saken, ty själva
huvudfrågan är ju avgjord i och med riksdagens ståndpunkstagande till riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken. Då jag likväl begär ordet är
det närmast för att till protokollet uttala en allmän olustkänsla över den lösning,
som den nu föreliggande frågan fått.

Huvudfrågan är nämligen fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen. Man har ju. med undantag av
högern, varit överens om att upprätta ett särskilt rationaliseringsorgan,
som skall handha ledningen av rationaliseringsverksamheten inom jordbruket.
Sedan man å ena sidan blivit ense om detta i 27-mannakommittén, har
man å andra sidan kommit fram till att den viktigaste delen av rationaliseringsverksamheten,
nämligen rationaliseringen av själva driftsförhållandena
inom jordbruket, inte skall ligga under detta rationaliseringsorgan utan skall
skötas av hushållningssällskapen. Det är detta vi framhålla i vår motion, i
i vilken vi yrka, att om man nu skall ha ett rationaliseringsorgan på jordbrukets
område, så borde rationaliseringsverksamheten åtminstone i stort
sett handhas av detta organ.

Häremot riktas ju den invändningen, att då skulle hushållningssällskapen
inte få någonting att göra. Detta kan inte vara någon bärande invändning, ty
hushållningssällskapen ha ju i så fall ändå kvar upplysnings- och propagandaverksamheten.
En mycket viktig uppgift, som de alltjämt skulle handha,
är ju den lägre jordbruksförsöksverksamheten. Dessa uppgifter äro fullt
tillräckliga för hushållningssällskapen, allra helst som jag förutsätter att
den verksamhet, som dessa rationaliseringsorgan, d. v s. jordbruksnämnderna,
komma att bedriva, kommer att erfordra mycken upplysnings- och propagandaverksamhet.
Hushållningssällskapen kunde ha fyllt denna mycket
väsentliga uppgift, som givetvis kommer att bli mycket mera maktpåliggande
med hänsyn till det rationaliseringsprogram, som nu till dels är upplagt och
som naturligtvis kommer att kompletteras i mycket väsentliga stycken, då
vi nästa år skola diskutera rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden.

Nu har man här gjort en fullständigt mekanisk uppdelning av uppgifterna
mellan de organ det här är fråga om, en uppdelning, som det måste vara
oerhört svårt alt sakligt försvara men som ändå på något sätt blivit till ett
axiom för anhängarna av denna uppdelning. Den vitro rationaliseringen,
såsom köp och sammanslagning av gårdar, skall alltså skötas av lantbruksnämnderna.
Sedan skola dessa från hushållningssällskapen övertaga den s. k.
inre rationaliseringen, alltså täckdikning, torrläggning och annat. Detta fin -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen in. in. (Forts.)
ner man vara en lämplig avvägning. Resten av rationaliseringen lägga vi på
hushållningssällskapen, säger man, så få dessa eu tämligen likvärdig arbetsbörda.
Någon annan uppläggning av det hela har man väl egentligen inte
tänkt sig. Det är klart att denna mycket mekaniska uppdelning av rationaliseringsverksamheten
har givit upphov till de detaljproblem, som vi diskutera
i dag. Den har ju också utlöst ganska stor otillfredsställelse på många
håll och kommer naturligtvis att nära en sådan under mycket lång tid
framåt.

Jag kan naturligtvis törstå, att herr Gustafson i Vimmerby inte känner sig
särskilt tilltalad av att hushållningssällskapens förvaltningsutskott hädanefter
skola sammansättas på det sätt som här föreslås, vilket innebär att hushållningssällskapen
själva inte skola få det avgörande ordet härvidlag utan
att detta skall ligga hos landstingen och Kungl. Maj:t. Det är eu mycket begriplig
synpunkt från herr Gustafsons sida. Men om man nu å ena sidan på
sätt som skett varit med om att inrätta ett rationaliseringsorgan med mycket
starkt dominerande statligt inslag — ty det är ju i alla fall klart att lantbruksnämnderna
komma att dirigeras av de statliga organen — och om man
å andra sidan hos hushållningssällskapen har kvar den enligt min mening
viktigaste delen av rationaliseringsverksamheten, nämligen driftrationaliseringen,
måste väl konsekvensen nästan bjuda, att de statliga myndigheterna
skola ha ett rätt stort inflytande över tillsättandet av jämväl detta rationaliseringsorgan.
Om man hade gått på den andra linjen och inrättat ett
statligt rationaliseringsorgan för hela rationaliseringen, d. v. s. för alla de
statliga åtgärderna på rationaliseringens område, och haft hushållningssällskapen
som en upplysnings- och propagandaorganisation, så hade ju det nu
föreliggande förslaget överhuvud taget inte behövt framläggas.

Men sedan är det väl inom parentes sagt även så, att hushållningssällskapen
inte kunna betraktas som en vanlig jordbrukarorganisation. Jag har ofta
undrat hur det i verkligheten förhåller sig och hur eu jordbrukare betraktar
hushållningssällskapet i förhållande till låt oss säga RLF. RLF betraktar
han väl som sin egen organisation, där han själv har bestämmanderätt.
Men är det inte så, att han betraktar hushållningssällskapet mera som en
institution? Hushållningssällskapen äro nämligen inga massorganisationer
och de äro öppna även för andra än jordbrukare.

Jag vill med detta inte alls ha anfört någon kritik mot hushållningssällskapen.
De ha naturligtvis uträttat eu kolossal nytta och komma självfallet
att göra detta även i fortsättningen. Men att ulan vidare jämställa hushållningssällskapen
med vanliga jordbruksorganisationer tror jag inte är alldeles
riktigt.

Ja, jag tycker inte att det kan bli annat än slitningar på detta område beträffande
frågan om vem som skall ha hand om rationaliseringsverksamheten,
detta även om man löser dessa lönefrågor aldrig så tillfredsställande.
Man vet visserligen, att hushållningssällskapen inte skola köpa och sammanslå
gårdar. Men vem skall göra vad, när det gäller den verkliga rationaliseringen
i praktiken? Är man riktigt säker på att man löser denna fråga genom
den nu föreslagna uppläggningen? Jag tror att det praktiska livet
kommer att uppvisa så många fall och så många konflikter och så många
svårigheter av olika slag, att det inte är uteslutet att man kanske inom en
rätt snar framtid får begrunda denna fråga en gång till.

Reträffande sedan lönesättningen för hushållningssällskapens sekreterare i
jämförelse med lantbruksdirektörerna är detta ju en mycket svår sak att ta
ställning till. Om man, som vi mena, måste anse driftrationaliseringen som
det viktigaste, måste man följaktligen också anse att hushållningssällskapen

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen in. in. (Forts.)
egentligen ha det största ansvaret för rationaliseringen. Då borde faktiskt
hushållningssällskapens sekreterare vara placerade i en lönegrad högre än
lantbruksdirektörema. Men nu har man ordnat det tvärtom så, att lantbruksdirektörerna
skola vara ett pinnhål högre.

Ja, detta är verkligen ett dilemma, som man naturligtvis måste komma
ur på något sätt. Jag har för min del inte någon särskild anledning att bry
min hjärna hur detta skall lösas, ty jag har inte varit med om att ställa
till detta dilemma. Därför få väl herrarna försöka lösa detta själva.

Jag vill emellertid framhålla, att med hänsyn till de kvalifikationer, som
krävas av hushållningssällskapens sekreterare, vilket väl är den enda utgångspunkt,
som man i föreliggande sammanhang kan ha, så är det litet
svårt att förorda att deras löner skola höjas til! A 29. Jag har i en utredning,
som nu är färdig, vilket gör att jag har rätt att yttra mig offentligt
därom, varit med om att föreslå, att statsagronomerna flyttas upp till A 28.
Då skulle det emellertid samtidigt krävas docentkompetens av dem. Under
sådana förhållanden är det svårt att föreslå A 29 för hushållningssällskapens
sekreterare, beträffande vilka man inte ens oundgängligen kräver att
de skola ha avlagt agronomexamen. Däremot tycker jag nog att konsulenterna
borde flyttas upp till A 24, men det tycks inte vara möjligt att föreslå
detta nu av tekniska skäl, utan att man samtidigt föreslår en höjning av
sekreterarna till 29 lönegraden.

Herrar Staxäng och Larsson i Karlstad ha gjort ett par yrkanden om att
man skulle försöka åvägabringa provisoriska löneförbättringar även för
hemkonsulenter och fiskerikonsulenter, trots att dessa icke slutgiltigt inplacerats
i detta system. Dessa reservanter vilja ha ett uttalande i frågan, och
jag tycker för min del att detta krav är mycket rimligt.

Likaså vilja herrar Staxäng och Larsson i Karlstad föreslå, att man nu
vid inplaceringen i löneplanen skulle försöka åstadkomma en större rättvisa
mellan befattningshavarna inom olika hushållningssällskap, vilket förordats
i reservation 4) under punkten C. Jag anser för min del att detta
rättvisekrav är starkt motiverat.

Ja, herr talman, detta var några reflexioner i förevarande fråga, som jag
ville framföra. Jag tycker för min del att även med det beslut, som här
troligen kommer att fattas, har man på det hela taget löst dessa frågor
ganska otillfredsställande. Det torde därför vara nödvändigt att man rätt
snart återkommer till denna fråga i större eller mindre sammanhang för att
försöka jämka och lappa ihop, så att det hela kan komma att fungera. Det
borde enligt min mening ha funnits förutsättningar för att man redan nu
skulle ha kunnat lösa denna fråga på ett mer tillfredsställande sätt än som
skett.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Omorganisationen av våra hushållningssällskap
är ju en fråga, som varit aktuell i många år och varit
föremål för utredning och mycken diskussion. Vi stå emellertid nu inför
en lösning av denna fråga. Jag måste dock i likhet med föregående talare
säga, att jag inte känner mig särskilt tillfredsställd med den lösning, som
frågan här uppenbarligen kommer att få. Det har ju til! att börja med visat
sig vara förenat med mycket stora svårigheter att i teorien skapa en lämplig
gränsdragning mellan vad hushållningssällskapen i fortsättningen skola
göra och vad de nya lantbruksnämnderna skola göra. Jag är alldeles övertygad
om att det kommer att visa sig, alt det i praktiken blir ännu mycket
svårare att avgöra, var gränsen skall gå mellan hushållningssällskapens och
lantbruksnämndernas arbetsområden. Jag fruktar att det kommer att bli

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
anledning till många konflikter och många stridigheter, vilka kanske komma
att medföra att angelägna uppgifter bli skjutna åt sidan eller ställda på
framtiden, därför att ingen riktigt kan klara ut, om det är hushållningssällskapens
eller lantbruksnämndernas uppgifter.

Jag tyckte att den föregående talaren var inne på den tanken, att lantbruksnämnderna
borde ha fått en mycket större del av verksamheten, så att
hushållningssällskapen egentligen bara skulle bli en propagandaorganisation.
Detta tror jag för min del hade varit alldeles fel. Det hade naturligtvis varit
ett sätt att lösa och kanske förhindra konflikter och stridigheter, som komma
att uppstå mellan de båda organisationerna. Jag skulle dock ha känt
mig mycket mer tillfredsställd om lösningen blivit den, att hushållningssällskapen
fått behålla allt det väsentliga av de arbetsuppgifter, som de hittills
haft. Jag tror att detta varit en bättre lösning än vad den nu föreslagna
kommer att bli. Om egnahemsnämnderna blivit förstärkta med arbetskraft
och tillgång till penningmedel, så tror jag att de skulle ha kunnat sköta den
återstående uppgiften på ett sätt, som kanske varit lika bra, för att inte
säga bättre än det sätt, på vilket de nya lantbruksnämnderna komma att
sköta den. Nu är det emellertid inte mycket att göra åt detta. Vi hörde hur
utskottets ordförande här ansåg, att det inte fanns någon anledning att
rubba på det principbeslut riksdagen fattade 1944. Jag skulle vilja säga,
att om man är klar på att man 1944 fattade ett beslut, som inte i allo var
det lämpligaste, så skulle det ha hedrat riksdagen, om vi 1947 hade kunnat
rätta till det misstag, som jag menar att man begick 1944. Jag föreställer
mig dock att det föreligger mycket små möjligheter till något sådant.

Vad jag emellertid närmast skulle vilja säga ett par ord om är det föreslagna
sättet för val av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Alla
som läst propositionen och utskottsutlåtandet veta, hur man tänkt sig detta.
Det skall bli ett utskott på elva ledamöter, varav Kungl. Maj:t tillsätter ordföranden.
Två ledamöter skola vara självskrivna. Landstingen skola tillsätta
fyra och lantbruksombuden fyra ledamöter. Hittills ha ju lantbruksombuden
ensamma valt hela förvaltningsutskottet, även ordförande och vice ordförande.
Man tycker ju att det borde vara rätt naturligt att jordbrukarna,
som fått utse ombuden och vilka här kallas lantbruksombud, i allt väsentligt
skulle kunna få förrätta valen av vad jag skulle vilja kalla deras egen
styrelse. Detta har ju också hittills, såvitt jag förstår, fungerat alldeles utmärkt.
Man klandrar varken hushållningssällskapen eller förvaltningsutskotten,
utan alla erkänna att de gjort och göra ett mycket gott arbete. Det
kunde dock inte få fortsätta med att ombuden själva valde sin styrelse. Nu
knuffas lantbruksombuden undan, och en verklig deklassering sker av deras
tidigare ställning. De få äran att välja fyra ledamöter av de elva, som förvaltningsutskotten
skola bestå av. Sedan ger man landstingen i uppdrag att
också välja fyra ledamöter. Jag måste säga att jag inte förstår vad landstingen
skola ha för inttesse av att förrätta detta val.

Jag har i ganska många år haft förtroendet att i mitt hemlän vara ledamot
och vice ordförande såväl i landstinget som i hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Jag har alltså mina intressen lika mycket förankrade i båda
dessa länsorganisationer. Jag kan dock omöjligen förstå, vad landstingen
skulle ha för verkliga intressen att bevaka genom att välja ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Landstingen ha ju sin ojämförligt
största uppgift i sjukvården och allt vad därmed sammanhänger, skolfrågor
och dylikt. Att det skulle vara ett intresse för landstingen att välja fyra ledamöter
i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, det har jag aldrig kunnat
förstå. Jag kan inte heller förstå att det skall vara någon förmån för

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen in. in. (Forts.)
hushållningssällskapen att landstingen välja dessa fyra ledamöter i förvaltningsutskottet.
Slutligen kan jag inte heller på något sätt fatta, att det skall
vara till gagn för jordbrukarna, att landstingen och inte som förut lantbruksombuden
välja de fyra ledamöterna. Jag kan inte karakterisera detta som
annat än ett klåfingrigt tummande på en organisation, som hil tills visat sig
fungera utomordentligt bra, och detta endast för att åstadkomma en ändring.
Jag kan inte förstå, att det kan finnas något annat skäl.

Det är säkert så, som herr Gustafson i Vimmerby antydde, att med denna
anordning har man anledning frukta att jordbrukarna komma att förlora
förtroendet och intresset för hushållningssällskapen och deras verksamhet.
När nu ledningen för hushållningssällskapen väsentligen kommer att tillsättas
av utomstående, fruktar jag storligen att intresset kommer att sjunka
högst avsevärt. Detta tror jag vore mycket beklagligt för sällskapens möjligheter
att utöva sin verksamhet och beklagligt för jordbruksnäringen överhuvud
taget.

Sedan vill jag bara säga några ord om lantbruksdirektörens och sekreterarens
för hushållningssällskapen lönegradsplacering. För det första måste jag
fråga, om inte titeln lantbruksdirektör är väl pretentiös. Innehavaren av denna
titel kan komma att känna sig som en sorts direktör för hela jordbruket
i ett län. Jag tror att vi jordbrukare komma att betacka oss för något sådant.
Titeln är i mycket hög grad olämplig, ty den kommer att medföra, att hushållningssällskapens
sekreterare i det allmänna medvetandet kommer att bli
deklasserad till någon underordnad tjänsteman under lanthruksdirektören.
När man talar om direktörer, tänker man på bolagsdirektörer och liknande.
Jag tror, att denna titel kommer att stöta ganska mycket i jordbrukarnas
öron.

På tal om lönegradsplaceringen tror jag liksom herr Gustafson i Vimmerby,
att det vore mycket olämpligt att sätta sällskapens sekreterare i en lägre lönegrad
än lantbruksdirektörerna. Om vi i hushållningssällskapen överhuvud
taget skola kunna upprätthålla en verksamhet och fylla de uppgifter vi alltjämt
ha kvar, behöva vi ha verkligt kunniga och duktiga karlar, som handhava
ledningen för denna verksamhet. Det är hushållningssällskapens sekreterare,
som skola sköta detta arbete. Jag tror att det vore ett verkligt misstag
av riksdagen att här gå in för att sälta dem i en lägre lönegrad än man
tänkt sig för lantbruksdirektörerna. Jag tror att man för sakens skull handlade
klokt, om man placerade dem i samma lönegrad.

Jag skulle också, herr talman, vilja säga några ord om hemkonsulenterna.
Det kommer visserligen inte nu att bestämmas, huruvida de i fortsättningen
skola stå under hushållningssällskapen eller landstingen. Min alldeles bestämda
uppfattning och erfarenhet från min verksamhet både inom hushållningssällskapen
och landstingen pekar dock på, att det är inom hushållningssällskapen,
som hemkonsulenterna ha sin rätta plats. Deras främsta uppgift
är viil ändå att bedriva sin verksamhet bland landsbygdens husmödrar. De
ha den ojämförligt största möjligheten att komma i kontakt med dessa husmödrar
om de förbliva hushållningssällskapens tjänstemän. Jag tror att det
vore alldeles felaktigt att föra över dem till landstingen, och detla mitt påstående
slöder jag på — jag säger det än en gång — min ganska fullständiga
kännedom om hade landstingens och hushållningssällskapens verksamhetsfält.
Jag vill alltså uttala den förhoppningen, atl när myndigheterna skola bestämma
var hemkonsulenterna skola placeras, resultatet måtte bliva alt dessa
alltjämt få verka där de nu helinna sig eller hos hushållningssällskapen.

Ja, herr talman, med dessa ord ber jag få instämma i det yrkande, som tidigare
ställts av herr Gustafson i Vimmerby.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta var bl. a.
inne på frågan om förhållandet mellan sekreterarnas i hushållningssällskapen
och lantbruksdirektörernas lönegradsplacering. Herr Karlsson nämnde
därvid, om jag fattade honom rätt, att han inte var säker på vilka av
dessa befattningshavare som borde vara i den högre lönegraden, alltså om
lantbruksdirektörerna eller sekreterarna borde tillhöra A 28 eller A 29.
Herr Karlsson i Stuvsta var emellertid ändå betänksam mot att placera sekreterarna
i A 29, bl. a. därför att det inte förelåg något absolut krav på att
dessa skulle vara agronomer. Då vill jag i anslutning till detta peka på att
för lantbruksdirektörerna finnas ännu mindre kompetenskrav. Detta skulle
således icke i och för sig behöva medföra att man gör en skillnad i lönegradsplacering
mellan lantbruksdirektörerna och sekreterarna.

Vad som närmast föranledde mig att nu begära ordet var det uttalande,
som gjordes av särskilda utskottets ärade ordförande, när han på min
förfrågan angav, att orsaken till att lantbruksdirektörerna skulle placeras i en
lönegrad högre än hushållningssällskapens sekreterare var, att lantbruksnämndernas
uppgifter äro svårare och att de därför böra beredas den fördelen
att kunna från hushållningssällskapen dra till sig de bästa tjänstemännen.

Det är just mot denna principståndpunkt, som jag och många med mig
velat bestämt protestera. En sådan fördel bör icke lantbruksnämnderna ha.
Denna fråga var före under ärendets behandling i utskottet och det höjdes
då en röst just för denna motivering för att skilja på lönegradsplaceringen
för dessa tjänstemän. Jag trodde inte då att den meningen biträddes av utskottets
ordförande. Sedan detta emellertid nu visat sig vara fallet och man
kanske kan anta att utskottets ordförande därvid har sitt mäktiga parti
bakom sig, då återstår endast att konstatera att dagens beslut, trots den
deklarerade välviljan gentemot hushållningssällskapen, likväl kommer att
bli för sällskapen synnerligen vanskligt. Frågan är om icke dagens beslut
rent av blir en spik i den kista, som kanske inom kort blir hushållningssällskapens
sista vilorum.

Herr Rubbestad: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga denna debatt,
därför att jag kan i stort sett instämma i vad som anförts av herrar
Gustafson i Vimmerby och Andersson i Dunker, när det gäller de synpunkter
de anfört beträffande valet av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Jag begärde ordet närmast för att säga något med anledning av löneställningen
för hushållningssällskapens sekreterare och kamrerare. Jag brukar
aldrig tillhöra dem, som förorda en högre löneställning än den Kungl. Maj:t
föreslagit. Men i detta fall måste jag göra ett undantag. Jag kan inte komma
ifrån att det måste bli en oerhörd orättvisa, om man nu fastställer lantbruksdirektöremas
lönegrad till A 29 och sekreterarnas till A 28.

Den som haft tillfälle att under många år ta del av och se vilket arbete, som
sekreterarna i hushållningssällskapen i verkligheten utföra, har lärt sig att
förstå att det är ett arbete, som bör värdesättas minst lika högt som det
arbete som lantbruksdirektörerna kunna komma att utföra. Jag kan därför
inte förstå, att man här inte biträder den reservation, som avgivits av herr
Tjällgren in. fl.

Samma synpunkter vill jag även anlägga på kamrerarbefattningarna.
Som herr Gustafson i Vimmerby nyss anförde gäller här samma utbildning,
samma ansvar och samma tjänsteåligganden i de mindre hushållningssällskapen
som i de större. Kamrerarna inom vilket hushållningssällskap de än
tjänstgöra måste sätta sig in i alla de författningar som gälla och de ha

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
samma ansvar. Det kan under sådana förhållanden inte vara rimligt, att
kamrerarna i de mindre hushållningssällskapen skola erhålla en lägre löneställning
än den som gäller för kamrerarna i de större hushållningssällskapen.
Enligt min uppfattning kan man inte åberopa som skäl, att man inom
ett hushållningssällskap eventuellt utbetalar ett eller annat tusental kronor
mera än i ett annat. Vi ha haft det systemet tidigare här i landet, att man
satt befattningshavare i exempelvis länsstyrelsen på Gotland i en lägre löneställning
än den som gällt för motsvarande befattningshavare inom andra
länsstyrelser. Man har då motiverat detta med att det är så .jämförelsevis
få arbetsuppgifter inom länsstyrelsen på Gotland. Jag har flera gånger reagerat
mot detta system och man har nu lyckats få bort det. Till och med Kungl.
Maj:t och riksdagen ha således kommit till den uppfattningen, att samma
arbetsuppgifter böra medföra samma lönegradsplacering. Under sådana förhållanden
tycker jag, att riksdagen även i denna fråga bör ansluta sig till
den principen, d. v. s. sätta alla dessa kamrerare i samma lönegrad, alltså
A 20.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få hemställa om bifall till den
reservation i detta hänseende, som avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag tänker inte för min del här i dag delta i diskussionen om de olika beslut
som tidigare fattats. Vi måste nämligen komma ihåg att riksdagen fattat sitt
principbeslut om hushållningssällskapens organisation 1944, och i fredags
för åtta dagar sedan beslöt riksdagen vidare riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken.
De uttalanden här i dag, som berört dessa frågor, ämnar jag
således inte bemöta.

Jag vill i stället bara göra vissa randanmärkningar till vad som har yttrats
i övrigt under denna debatt. Jag vill då först och främst säga, att det
väl inte är mer än rimligt att man tills vidare ställer den frågan öppen, vem
som i fortsättningen skall vara målsman för hemkonsulentverksamheten. Det
är ju dock i alla fall på det sättet, att denna verksamhet är till för alla hem
på landsbygden, och det är visst inte överallt som majoriteten av dessa hem
äro jordbrukarhem, utan det finns också många andra människor, som kunna
komma att dra nytta av denna verksamhet. Därför tycker jag att det finns
god anledning till att man uraktlåter att ta ståndpunkt till frågan, till dess
att den blir så utredd att det går att ta ståndpunkt i ärendet.

Jag vill även yttra något om lönegradsplaceringama. Jag skall dock inte
yttra mig om vandringsrättarna, beträffande vilka utskottet enhälligt föreslagit
en högre lönegradsplacering än den Kungl. Maj:t förordat. Det är väl
ingenting att göra åt den saken. Jag vill i stället säga ett par ord om kamrerarna
hos hushållningssällskapen. Herr Rubbestad sade nyss, att alla dessa
kamrerare borde ha samma lönegradsplacering, ty de ha samma ansvar och
samma arbetsuppgifter. Men herr Rubbestad känner ju väl till kamrerarnas
ställning inom den statliga verksamheten överhuvud, och han vet att vi ha
kamrerare i många olika lönegrader inte bara beroende på ansvar och arbetsuppgifter
utan också på omfattningen av arbetet. Jag tror att vi utan
vidare kunna slå fast att det förslag, som här föreligger från utskottets sida
till en placering av kamrerarna i resp. 20:e och 18:e lönegraderna, är i full
överensstämmelse med de grunder för lönegradsplaceringar för kamrerare,
som man från statens sida bestämt sig för.

Man har vidare här i dag talat om att man borde jämföra konsulenterna
med jägmästare, lantmätare och många andra liknande befattningshavare.
Från den jämförelsegrunden anser man att konsulenterna erhållit en för låg

Andra kammarens protokoll 7047. Nr 38. 3

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen in. m. (Forts.)
lönegradsplacering. Enligt min mening verkställer man emellertid dessa jämförelser
från alldeles felaktiga utgångspunkter. Man jämför konsulenterna
med befattningshavare, som ha helt andra arbetsuppgifter. Det är ju dock
så, att hela agronomutbildningen går ut på en utbildning till lärarverksamhet.
De allra flesta agronomer tillbringa sitt liv med att vara lärare på
olika skolor, lärare vid lantmanna- och lantbruksskolor o. s. v. Även befattningen
som konsulent hos hushållningssällskapen innefattar en lärargärning,
även om undervisningen där är individuell så att säga. Vidare bli agronomerna
föreståndare för lantmannaskolor. Skall man således göra en jämförelse,
skall man jämföra konsulenter med högskoleutbildade lärare i övrigt.
Nu veta väl alla, att lärarna vid lantmannaskolorna äro placerade i samma
löneställning som lärarna vid folkhögskolorna. Föreståndarna för lantmannaskolorna
äro vidare i jämnhöjd med föreståndarna för folkhögskolorna.
Konsulenterna ha samma löneställning som läroverksadjunkter. Jag måste
för min del säga, att såvida man nu inte här vill inta den ståndpunkten, att
alla högskoleutbildade lärare i statens tjänst äro felplacerade i lönehänseende,
får man nog slå fast, att den placering av konsulenterna, som här föreslagits,
står i överensstämmelse med den inställning, som staten tagit till frågan
om avlöning åt de högskoleutbildade lärarna i gemen. Detta skall man
således ta hänsyn till och icke till frågan i vilken lönegrad vissa tekniska
statstjänstemän äro placerade.

Till sist vill jag även något beröra hushållningssällskapens sekreterare. Jag
vill gärna medge, att från den utgångspunkt, som reservanterna hade från
början, nämligen att den inre rationaliseringen skulle hänföras till hushållningssällskapen,
fanns det anledning att säga, att lantbruksdirektörerna och
sekreterarna borde vara jämbördiga. Men när nu riksdagen har fattat det
beslutet, att den inre rationaliseringen skall tillhöra lantbruksnämnderna,
när det alltså är ett faktum att lantbruksnämndernas verksamhet blir betydligt
mer omfattande än hushållningssällskapens, finns det inte längre någon
logisk grund för den ställning, som reservatema här intagit. Det är
nämligen med utgångspunkt härifrån skäligt, att lantbruksdirektörerna i lönehänseende
placeras högre än sekreterarna. Detta kan man inte komma
ifrån. Under sådana omständigheter böra lantbruksdirektörerna placeras i
lönegrad A 29.

Ja, herr talman, detta är vad jag velat säga här i dag. Jag har icke ansett
att det, när frågan egentligen bara gäller vissa inre organisationsförhållanden
inom hushållningssällskapen, där principerna redan tidigare äro av riksdagen
fastslagna, finns någon anledning att gå in på frågan, huruvida hushållningssällskapen
äro tillräckligt uppskattade eller ej. Bara den omständigheten
att staten bestämmer sig för att använda så myckel pengar genom hushållningssällskapen
som hittills skett och även i fortsättningen kommer att
ske är väl tillräckligt bevis för att fastslå, att man från statens sida tillmäter
dem stor betydelse.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande under denna avdelning dels ock
på godkännande av nämnda yttrande med den ändring som föreslagits i den
av herr Tjällgren m. fl. under avdelningen avgivna reservationen; och blev
utskottets ifrågavarande yttrande av kammaren godkänt.

Avdelningen med rubriken Allmänna grunder för hushållningssällskapens
organisation föredrogs härefter; och lämnades därvid på begäran ordet till

Herr Gustafson i Vimmerby, som anförde: Herr talman! I anslutning till
vad jag tidigare anfört under överläggningen hemställer jag i fråga om det

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)
nu föredragna avsnittet att få yrka bifall till den av herr Tjällgren m. fl.
avlämnade och med 1) betecknade reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att med hänvisning till
vad som anförts av talesmännen för utskottets ståndpunkt beträffande den
nu föredragna huvudavdelningen i utlåtandet få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2) under avdelning B.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets yttrande under denna avdelning; 2:o) godkännande
av utskottets yttrande i berörda del med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. under avdelningen avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av den under ifrågavarande avsnitt av herr
Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Vimmerby begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets yttrande i
utskottets förevarande utlåtande nr 6 under avdelningen »Allmänna grunder
för hushållningssällskapens organisation», röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets yttrande i berörda del med
den ändring däri, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. i fråga om
denna avdelning avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafson i Vimmerby begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 64 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande under denna avdelning.

Härpå föredrogs utskottets yttrande under avdelningen med rubriken Befattningar
hos hushållningssällskapen med undantag av fjärde stycket å s. 38
i utskottets tryckta utlåtande; och anförde därvid:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den av herr Tjällgren in. fl. med 1) betecknade reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag hemställer om bifall till
reservation nr 3), som är avgiven av herr Sundelin och undertecknad.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Jag hemställer om bifall till reservationen
nr 2) av herr Mannerskantz m. fl.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på i:o) godkännande av utskottets yttrande i nu föredragna delar; 2:o)
godkännande av berörda yttrande med de ändringar, som föreslagits i den
av herr Tjällgren m. fl. under denna avdelning avgivna reservationen; 3:o)
godkännande av den avfattning av yttrandet, som föreslagits i den av herr
Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen; samt 4:o) godkännande av yttrandet
sådant det föreslagits skola lyda enligt den av herrar Sundelin och Svensson
i Ljungskile avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Larsson i
Karlstad begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen i huvudvoteringen ånyo upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde herr Larsson i Karlstad votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition i denna votering antagits den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets yttrande i dess förevarande utlåtande nr 6 under
rubriken Befattningar hos hushållningssällskapen med undantag av fjärde
stycket å s. 38 antager den av herr Tjällgren m. fl. i fråga om denna avdelning
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den reservation, som i fråga om denna avdelning avgivits av herr Mannerskantz
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och 72 nej, varjämte 22 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den
med 2:o) betecknade propositionen. I överensstämmelse härmed blev efter
given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets yttrande i förevarande
utlåtande nr 6 under rubriken Befattningar hos hushållningssällskapen
med undantag av fjärde stycket å s. 38, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets yttrande i angivna delar med
de ändringar däri, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. i fråga om
denna avdelning avgivna reservationen.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Omorganisation av hushållningssällskapen m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet av kammarens
ledamöter röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets
yttrande i nu föredragna delar.

Återstående del av utskottets yttrande under avdelningen Befattningar
hos hushållningssällskapen, fjärde stycket å s. 38, föredrogs nu; och anförde
därvid:

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen nr 4 på sidan 51 i utskottets utlåtande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! När jag nu yrkar bifall till utskottets
utlåtande i förevarande del av den nu föredragna avdelningen, ber
jag samtidigt få påpeka att det gäller övergångsbestämmelserna. 1946 års
riksdag fattade beslut angående övergångsbestämmelser vid överförande av
skogsvårdsstyrelsemas personal till statlig tjänst. Det skulle enligt min mening
vara högst olämpligt om riksdagen nu beträffande överförande av
andra befattningshavare till statlig tjänst fattade ett annat beslut än det
som 1946 godkändes.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande i förevarande del dels ock på godkännande
av yttrandet i den avfattning, som föreslagits i den av herrar
Staxäng och Larsson i Karlstad vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Karlstad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av särskilda utskottets
yttrande i förevarande utlåtande nr 6, som å sid. 38 börjar med orden »Vad
i» och slutar med orden »skogsvårdsstyrelsemas personal», röstar

''Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt denna del av utskottets yttrande i
den lydelse, som föreslagits i den av herrar Staxäng och Larsson i Karlstad
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets yttrande i
nu förevarande del.

Utskottets yttrande under rubriken Statsanslag till hushållningssällskapen.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

§ 5-

Motioner om Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 192, i anledning av väckta motio''beattUh^6
arnev om inrättande av vissa beställningar på reservstat och i reserven för viss
för viss ntek- teknisk personal vid arméns tygverkstäder.

n%vid arméns Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid
tygverkstäder.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! När det mäktiga statsutskottet har
framställt yrkande om att de motioner, som redovisas i föreliggande utlåtande,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda, föreställer jag mig
att det är ganska lönlöst att yrka bifall till dem. Men då statsutskottet i
sitt utlåtande säger, att motionernas yrkande står i överensstämmelse med
innehållet i en skrivelse, som civilmilitära tjänstemannaförbundet inlämnat
till regeringen i berörda fråga, vill jag i korthet framhålla, att om jag
kan läsa rätt innantill så är innehållet i denna skrivelse sakligt sett inte riktigt
detsamma som i motionerna. Skrivelsen från civilmilitära tjänstemannaförbundet
angående inrättande av en reservstat för viss tygpersonal avser
nämligen tygverkmästare och befordrad personal, under det att vi i motionen
ha yrkat, att även yrkesskickliga tygarbetare skulle kunna placeras på
reservstat. Det förefaller mig vara i varje fall ett icke oväsentligt komplement
till den skrivelse som civilmilitära tjänstemannaförbundet inlämnat.

Jag skall inte trötta med att här referera motionernas innehåll i annan
mån än att jag vill framhålla, att jag från sakkunnigt håll inom tygverkstäderna
erhållit upplysningar om att de yrkesskickliga arbetarna vid dessa
verkstäder ofta försvinna efter kort tid. De övergå till enskild företagsamhet,
därför att de i den fria marknaden få bättre betalt och ha större möjligheter
att bli befordrade till förmän och verkmästare. Vi motionärer anse
att det vore av värde, om de yrkesskickliga arbetarna vid tygverkstäderna
kunde uppmuntras genom att få en chans att bli placerade på reservstat,
så att deras yrkesskicklighet på detta viktiga område kunde bevaras.

Jag vill också påpeka, att det under mobilisering, fälttjänstgöring och beredskapstid
händer att befälet för reparationsavdelningarna endast har militär
utbildning och saknar yrkesutbildning. Jag kan inte anse att det är en
fullt tillfredsställande ordning, ty den som skall ha befälet över en grupp
arbetare bör ju själv kunna utföra det arbete som han skall leda. Vi hade
då tänkt oss, att yrkesskickliga tygarbetare förutom att de skulle kunna
bli placerade på reservstat också skulle kunna bli befordrade till befäl för
reparationsavdelningar.

Det kanske inte tjänar någonting till att framställa ett yrkande, men jag
vill, även om försvarsministern inte är närvarande, rikta en vädjan till
honom att med uppmärksamhet följa denna fråga. Jag tror nämligen att
det vore ekonomiskt klokt att slå in på den väg, som vi ha anvisat. Jag
tror också att det är av värde att reparationerna av de många gånger både
dyrbara och livsfarliga vapen, som det här är fråga om, utföras av yrkesskickliga
arbetare. I annat fall kunna olyckor inträffa och människoliv
spillas i onödan. Saken har alltså också en humanitär sida. Jag föreställer
mig att det borde vara ett socialdemokratiskt intresse att söka tillförsäkra
tygarbetarna en förbättrad ställning.

Jag har som sagt inget yrkade, men jag vill uttrycka en förhoppning om
att försvarsutredningen, trots att statsutskottet sett på motionen med en viss
förströddhet och köld, kommer att beakta de av mig framförda synpunkterna.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att
i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m.; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående förvärv av viss del
av tomten nr 2 i kvarteret Lejonet i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr 208,
i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946,
i vad avser den under § 45 behandlade frågan om vissa kraftstationsbyggen
och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde.

§ 8.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 19 §
1 mom. förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av
pilsnerdricka, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förvärv för kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Vid behandlingen av detta utskottsutlåtande
vill jag först rikta ett tack till jordbruksutskottet för dess anslutning
i princip till de synpunkter, som motionärerna ha framhållit. Det är ju
också tacknämligt, att utskottet ansett sig böra bringa denna sin mening
till Kungl. Maj:ts kännedom.

På en punkt anser jag mig emellertid böra göra några erinringar, kanske
inte så mycket mot utskottet som mot den tro, som i utlåtandet framkommer,
att det skulle vara möjligt att nå fram till en överenskommelse på de
villkor som Strömbacka bruk framlagt för bönderna. Dessa villkor ha prövats
av bruksåborna men avvisats, då åborna icke ansett sig kunna godtaga
dem. Om bolaget alltjämt har den uppfattningen, att det med exempelvis
länsstyrelsen såsom förhandlare skulle kunna nå ett resultat, så må det ju
stå för bolagets räkning, men jag anser mig på motionärernas vägnar böra
säga, att bolagets uppfattning inte delas av åborna. Åborna ha nämligen den
meningen, att bruksdriften är nedlagd -— det är särskilt detta jag skulle
vilja understryka, herr talman, så att man även i finansdepartementet får
sin uppmärksamhet fäst på saken. Den gången Lindmansbolagen uppsögos
av den stora Tryggerkoncernen upphörde verksamheten vid Strömbacka
bruk. Och om det förhåller sig så, kan det knappast bli tal om att man skulle
förmå bönderna att betala ersättning till bolaget vid den uppgörelse, som

Motioner om
åtgärder för
förvärv för
kronans räkning
av nu
återstående
bruksåbohemman.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Motioner om åtgärder för förvärv för kronans räkning av nu återstående
bruksåbohemman. (Forts.)

skall träffas. Detta är således den springande punkten, och vi motionärer ha
den uppfattningen att det vore skäl att Ivungl. Maj:t toge upp den till prövning
såsom ett första led i detta ärendes fortsatta behandling.

Jag framhåller den synpunkten så mycket mera, herr talman, som jag här
i min hand har en avskrift av det yttrande, som länsstyrelsen nyss har ingivit
till kammarkollegium angående kommunsammanslagningen i länet.
Länsstyrelsens utredningsman har undersökt de båda kommuner som det här
gäller, således Bjuråker och Norrbo, på samma sätt som alla andra kommuner,
som skola omfattas av sammanslagningen. I utredningsmannens yttrande
förekommer vad gäller Bjuråkers socken följande: »Huvudnäringarna
inom kommunen äro jordbruk och skogsbruk. Någon nämnvärd industri
finns numera icke med undantag för ett par mindre sågverk och snickerifabriker.
» Beträffande Norrbo socken säges det: »Huvudnäringar inom kommunen
äro jord- och skogsbruk. Frånsett någon mindre cirkelsåg och snickerifabrik
saknas industri inom kommunen.» Jag kan inte tänka mig att det
skulle ha varit möjligt, att länsstyrelsens utredningsman, om ett järnbruk
hade varit i drift i Bjuråkers socken, inte hade upptäckt det. Jag tycker således
att denna utredning, som länsstyrelsen har företagit i samband med
kommunsammanslagningen, styrker böndernas sak. Jag vill särskilt framhålla
att det vore önskligt om finansdepartementet, när man tar upp frågan
om vad som skall ske i anledning av den riksdagens skrivelse som kommer
att avsändas på basis av jordbruksutskottets utlåtande, som ett första led
prövar frågan huruvida Strömbacka bruk är nedlagt eller icke. Det måste
vara utgångspunkten, om rättvisa skall skipas åt dessa åbor.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herrar Fröderberg, Severin i Gävle, Lindholm, Persson i
Norrby och Orgård.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har ingenting emot att herr
Olsson i Gävle och de som instämma med honom beledsaga utskottets skrivelse
till Kungl. Maj:t med vad herr Olsson i Gävle anfört. Det är ju åtskilliga
synpunkter, som inte ha varit tillgängliga för utskottet, och om det ligger
fakta bakom dessa uppgifter, vilket jag inte har någon anledning att
betvivla, så är det ju bara önskvärt att jämväl dessa synpunkter bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom

Jag hemställer med detta, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckt motion om utredning och förslag förande erforderliga
åtgärder på den skogliga statistikens område;

nr 60, i anledning av väckt motion om översyn av gällande bestämmelser
angående högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning av
skogar i allmän ägo;

nr 61j i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser rörande
lån och bidrag till arbetarsmåbruk; och

nr 62, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande kolonisationen på kronomark, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

§ 11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av väckta Motioner om

motioner om rätt för av kommun valt ombud för de skattskyldiga att deltaga rätt för av

i förhandsgranskning av deklarationer. kommun valt

ombud for de

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande skattskyldiga
motionerna I: 142 av herrar Petersson och Annér och II: 230 av herr Svens- atL^^ i
son i Ljungskile m. fl. hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl■ granskning av
Maj:t begär utredning och förslag om sådan ändring av taxeringsförord- deklarationer.
ningen, att ett av respektive kommun valt ombud för de skattskyldiga får
deltaga i förhandsgranskningen av deklarationerna».

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 142 av herrar Petersson
och Annér samt II: 230 av herr Svensson i Ljungskile m. fl. om rätt
för av kommun valt ombud för de skattskyldiga att deltaga i förhandsgranskning
av deklarationer icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall be att få säga ett
par ord i anslutning till vår motion och utskottsutlåtandet i anledning av
detsamma.

Vi motionärer ha hållit före att det i vissa fall, när en taxeringsnämnd
granskar deklarationerna, inträffar att man har sin uppmärksamhet starkare
riktad på de fel som den skattskyldige har begått till nackdel för det
fiskaliska intresset än på de fel som den skattskyldige eventuellt har begått
emot sitt eget intresse. Våra skatteförfattningar bli ju varje år allt mera
invecklade, och det är inte så lätt för en vanlig människa att fullständigt
hålla reda på vare sig sina skyldigheter eller sina rättigheter. Nu är det naturligtvis
ett samhällsintresse att inga inkomster bli obeskattade, som rätteligen
skola beskattas, men det är ur andra synpunkter också ett samhällsintresse
att fel inte begås i den andra riktningen.

Jag tror inte att vad utskottet här skrivit innebär att man kan förneka
existensen av själva det missförhållande, som motionen har tagit sikte på.
Uskottet har under hand förfrågat sig hos taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och fått till svar, att det inte är riktigt, att nämnderna i avgivna
deklarationer inte skulle vidtaga sådana rättelser, vilka kunde vara till
den skattskyldiges förmån. Ja, det är ett bestridande av ett påstående som
inte finns i motionen. Vi ha naturligtvis inte kategoriskt påstått, att taxeringsnämnderna
principelit skulle uraktlåta att vidtaga sådana rättelser.
Vad vi ha sagt — och vad jag tror är riktigt — är att det förekommit en hel
del fall, då sådana rättelser inte vidtagits. Det ha taxeringsnämndsordförandena
icke bestritt. Riksförbundet säger, att det är vanligt att rättelse sker. Ja,
gärna det, men det hindrar inte att det förekommer fall då rättelse icke sker.

Jag kan för min personliga del nämna, att en gång för snart 20 år sedan
min deklaration felbehandlades tre år i rad. Visserligen fick jag två gånger
gå till prövningsnämnden, men det behövdes dock alla gångerna endast ett
påpekande för att få rättelse. Det hade alltså varit bristande uppmärksamhet,
som föranlett felaktigheterna.

Jag har varit med i ett par taxeringsnämnder. Jag har talat med många,
som ha erfarenhet på delta område, och det bestämda intryck jag fått är
att de faktiska förhållandena på detta område skifta rätt mycket. Det finns
säkerligen taxeringsnämnder, som gå ganska noggrant fram och bevaka även
den skattskyldiges intresse, men jag tror också att det i viss utsträckning
förekommer att man företrädesvis bevakar det fiskaliska intresset. Nu fram -

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Motioner om rätt för av kommun valt ombud för de skattskyldiga att deltaga
i förhandsgranskning av deklarationer. (Forts.)
håller man att det redan finns rätt för en ledamot av taxeringsnämnden att
jämte ordföranden och kronoombudet delta i granskningen av deklarationerna.
Det är riktigt, men i många fall går det till så att den person, som
utses, under själva taxeringsarbetet sitter vid sidan av ordföranden och tittar
litet i deklarationerna — någon granskning i egentlig mening från denna
ledamots sida blir det inte.

Man skulle ju kunna fråga, varför man har ett särskilt kronoombud. Man
kan säga att det är hela taxeringsnämndens uppgift att åstadkomma en rättvis
taxering av den skattskyldige. Varför skall man då ha ett särskilt kronoombud,
som granskar deklarationen just ifrån statens synpunkt? Jag tycker
att ungefär samma principiella motivering, som man har för att det finns
en person som granskar deklarationerna från den synpunkten, skulle kunna
åberopas för att en person vid granskningen skulle ha sin uppmärksamhet
särskilt inriktad på fel som vederbörande deklarant kan ha begått
till sin egen nackdel.

Riksförbundet avstyrker motionen därför att den inte är ägnad att medföra
åsyftad verkan. Förbundet förnekar således inte att det kan finnas behov av
en ändring. Vidare framhålles att man inte bör utöka taxeringsnämnderna,
vilket väl inte heller vore nödvändigt i det här fallet. Taxeringsnämnd skall
ju bestå av minst tre och högst åtta ledamöter och det behövs alltså inte
någon generell utökning av nämnderna. I något fall kanske det blir det, men
det är inte genomgående nödvändigt. För övrigt har förbundet ett önskemål
av annan art, nämligen att samtliga ledamöter skola ha rätt att granska deklarationerna
för att kunna fördela arbetet på ett annat sätt, ett förslag som
utskottet har avvisat.

Jag skulle därför vilja påstå, att vad utskottet här anfört — själva utlåtandet
är ju i väsentlig grad byggt på de yttranden som jag nämnt — inte
innebär någon motbevisning beträffande behovet, utan här står uppfattning
emot uppfattning. Man kan naturligtvis ha olika meningar om graden av de
missförhållanden som här föreligga, men det kan knappast råda någon meningsskiljaktighet
om önskvärdheten av att rättelser vidtas icke blott till
den skattskyldiges nackdel utan även till hans fördel. Det lär inte heller kunna
förnekas att i den mån som skattelagarna bli alltmera krångliga detta behov
växer och det är alldeles uppenbart att de företag eller de enskilda personer
med mera omfattande affärer, som vid upprättandet av sina deklarationer
anlita verkligt sakkunniga experter, kunna utnyttja de fördelar, som skattelagarna
ge, på ett helt annat sätt än vad en på området mindre förfaren person
kan göra.

Jag tror därför att den tanke som ligger bakom motionen är riktig. Jag
tror det hade varit värt att studera denna fråga litet närmare. Möjligen är
detta en tanke som kommer igen i en eller annan form. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är klart att i en fråga sådan som
den som herr Svensson i Ljungskile här fört fram kan man naturligtvis fråga
gång på gång: varför skall man ha det och det och varför skall man ordna
så? Man kan sätta många, många frågetecken för det hela. Jag skulle vilja
säga att det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att vi förr eller senare
måste göra någon justering härvidlag, kanske inte bara av den lilla detalj som
herr Svensson i Ljungskile fäst uppmärksamheten på. I nästa vecka kommer
en motion på kammarens bord, som behandlats av utskottet och vari föreslås
att man skall i viss mån söka förstärka taxeringsnämndernas möjligheter

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

Motioner om rått för av kommun valt ombud för de skattskyldiga att deltaga
i förhandsgranskning av deklarationer. (Forts.)
att få ytterligare överblick över materialet. I det fallet kommer utskottet att
begära, att en omprövning av detta ärende skall göras. Det är möjligt att den
vägen kan visa sig framkomlig. Visar den sig inte framkomlig måste vi kanske
som herr Svensson i Ljungskile sade, återkomma till denna fråga, inte bara
ur den skattskyldiges synpunkt utan även ur det allmännas.

Vi veta ju att vad som vållat begränsningen för taxeringsledamöterna att
ta del av hela deklarationsmaterialet är hänsyn till deklarationshemligheten,
och så länge vi måste hålla hårt på denna är det givet att man måste vara försiktig,
när det gäller en utökning av denna karaktär. Det är möjligt att man
inte kan hålla på detta till det yttersta i fortsättningen, och i så fall delar
jag herr Svenssons uppfattning, att vi få ta upp hela detta problem till förnyad
omprövning.

I det nuvarande läget, herr talman, finns det enligt bevillningsutskottets
uppfattning ingenting annat att göra än att följa vad utskottet här hemställt
om.

Herr Thorell: Herr talman! Jag delar motionärens uppfattning på en
punkt, nämligen då han sade att taxeringsförfattningarna blivit allt mer och
mer krångliga. Emellertid tror jag inte att den väg han anvisat skulle kunna
bli till större nytta för deklaranterna. Jag stöder mig därvid på en erfarenhet
av omkring tjugofem års deltagande i taxeringsarbete. Jag har varit
kronoombud i flera distrikt och har följaktligen sysslat mycket med frågan.

Den tanke som herr Svensson i Ljungskile här framför är ju redan, såsom
också framskymtat både i hans anförande och i det senaste anförandet,
i viss mån genomförd. Den man som utses av taxeringsnämnderna att jämte
ordföranden och kronoombudet granska deklarationerna blir alltid — åtminstone
har det varit så i de fall som jag känner till — den person som
dels har största erfarenheten av taxeringsarbetet och dels bäst känner förhållandena
inom kommunen. Beträffande påståendet, att det vid arbetet
med själva taxeringen skulle vara risker för att det släpptes fram fel som
vore till nackdel för deklaranten, så är det ju möjligt att det för 20 år sedan,
då herr Svensson i Ljungskile gjorde sina dåliga erfarenheter, var på det
sättet. Då för tiden voro ju deklarationerna i tekniskt avseende mycket bristfälliga,
och vi hade många gånger ett mycket stort besvär för att överhuvud
taget få någon rätsida på dem, därför att de voro så illa uppsatta. Kunskaperna
om deklarationsförfarandet voro då mycket mindre än nu, men sedan
det nu särskilt på landsbygden anordnats deklarationskurser och sedan olika
föreningar upptagit sådana kurser på sina program, börjar konsten att deklarera
bli menige mans egendom. Man börjar litet var kunna sätta upp eu
deklaration ordentligt och riktigt. Följaktligen kommer det: inte in så många
deklarationer som äro felaktiga, åtminstone inte till deklarantens nackdel.

Själva taxeringsarbetet går ju sedan, åtminstone i de trakter som finns
runt omkring i detta län, i allmänhet till på samma sätt. Ordföranden samlar
ihop deklarationerna, ordnar upp dem och går igenom dem och ser vad
han kan komma på. Sedan lämnas de till kronoombudet, som vanligen är
en på orten bosatt person som känner förhållandena mycket väl. På landsbygden
söker man ju helst få en person, som känner väl till bygdens näringsliv,
främst jordbruket. Kronoombudet går igenom deklarationerna och
försöker — åtminstone har jag försökt och jag är säker på att andra i min
ställning ha gjort detsamma — att inte hara granska deklarationerna ur
fiskalisk synpunkt utan även rätta till dem i de numera få fall, då de äro
till deklarantens nackdel.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

Motioner om rätt för av kommun valt ombud för de skattskyldiga att deltaga
i förhandsgranskning av deklarationer. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile frågade vad det skulle tjäna till att ha ett
kronoombud. Jag kan inte riktigt förstå honom. Genom att ta bort en person,
som jag vågar påstå i allmänhet gör ett mycket gott arbete, skulle han
ju försvaga granskningen och motverka sitt eget förslag. Dessutom är det
väl knappast underligt att svenska staten vill i varje taxeringsnämnd ha en
man som speciellt är statens ombud. Det är ju dock till staten som den
största delen av våra skatter går.

En annan sak. Om vi nu finge en ny kommunvald ledamot av taxeringsnämnden,
vad skulle han kunna göra som inte redan göres av dem vi ha.
Jag tror att det skulle vålla mest trassel.

Beträffande deklarationernas innehåll har naturligtvis vilken taxeringsnämndsledamot
som helst rätt att förfråga sig om det är något han funderar
på. Det blir rätt många diskussioner om deklarationerna, så det kommer
ganska klart fram vad de innehålla.

Jag kan således inte, herr talman, mot bakgrunden av mina praktiska
erfarenheter från detta område se, att ett ändrat förfarande skulle vara till
någon nytta. Det skulle trassla till taxeringsförfarandet ytterligare, och därför
ber jag få instämma i det yrkande om bifall till utskottets hemställan,
som redan har framställts.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att få tacka herr Thorell
för kursen i medborgarkunskap, ehuru den inte innehöll så särskilt
mycket nytt. Det var emellertid en sak som jag vill rätta till. Herr Thorell
sade, att jag satt i fråga vad kronoombuden skulle tjäna till. Det har jag
inte gjort. Jag sade: varför har man ett särskilt kronoombud? Naturligtvis
för att bevaka kronans rätt. Jag har inte satt i fråga vad kronoombuden
tjäna till, men jag har sagt att man skulle kunna anlägga precis samma
syn på en annan person som granskade deklarationerna speciellt från de
skattskyldigas synpunkt. Det är väl en känd sak, att om flera personer granska
en och samma sak med uppgift att ha sin uppmärksamhet på olika sidor
av saken blir granskningen allsidigare. Vad jag nämnde om kronoombudet
var alltså inte något förslag att avskaffa det, utan närmast ett analogibevis
för att det kunde vara motiverat att även ha ett ombud för de skattskyldiga.

Jag ber att få tacka herr Olsson i Gävle för hans kommentarer till utskottsutlåtandet
och motionen, som ju i rätt väsentlig grad gingo i positiv
riktning. Jag hoppas att denna tanke i ett eller annat sammanhang kommer
tillbaka. Jag skall inte begära votering, ty jag förstår ju att det inte tjänar
någonting till, men jag har i alla fall velat yrka bifall till motionen och
säga några ord om den.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr andre vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets föievarande hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 41, i anledning av väckt motion om utredning rörande sjöfolkets beskattning
och utskyldsbetalning; och

Onsdagen den 2 juli 1947.

Nr 32.

nr 42, i anledning av väckta motioner om viss ändring i gällande skattebestämmelser
beträffande livränta från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt;
samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av väckta motioner om
utredning angående avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas
donationsjord.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 13.

Herr andre vice talmannen yttrade: Efter samråd med första kammarens
talman och i enlighet med den mening, som gjort sig gällande i talmanskonferensen,
får jag tillkännagiva, att kamrarnas nästa arbetsplena komma
att hållas om måndag, den 7 juli, då jordbruksutskottets utlåtande i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område väntas föreligga till behandling. Bordläggningsplena
hållas om lördag kl. 2 em., och om så erfordras tisdagen den
8 juli. Onsdagen den 9 juli hållas arbetsplena i vanlig ordning.

Härpå anförde:

Herr Lindqvist: Herr talman! Det har ju tidigare sagts, att jordbruksutskottets
utlåtande skulle behandlas på lördag, och många som hade behövt
resa hem ha blivit förhindrade att göra det. Är det möjligt att få besked
om orsaken till att ärendet har blivit uppskjutet från lördag till måndag?

Herr andre vice talmannen: Tyvärr kan jag inte redogöra för orsaken, då
jag var förhindrad att deltaga i talmanskonferensen, men från jordbruksutskottet
lär ha framförts vissa tvivel om möjligheterna att få utlåtandet
tryckt i rätt tid före lördagen. Det är vad jag kan meddela.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 241, i anledning av väckta motioner om dels utökning av antalet jämvägsfullmäktige,
dels utredning rörande en kollegial styrelseorganisation vid
statsbanorna; och

nr 242, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om antalet
hemvärnsofficers- och hemvärnsunderofficersbefattningar;

bankoutskottets memorial nr 51, angående avskrivning av osäkra fordringar
vid riksbankens huvudkontor;

jordbruksutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner;

särskilda utskottets memorial nr 7, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet; samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Nr 32.

Onsdagen den 2 juli 1947.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 460, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämnden
verksamhet;

från statsutskottet:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att
i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m.; och

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående förvärv av viss
del av tomten nr 2 i kvarteret Lejonet i Stockholm;

från bevillningsutskottet:

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919 (nr
406) angående försäljning av pilsnerdricka, m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m.; och

nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., utom såvitt
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945
(nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Lördagen den 5 juli.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27, den 28, den 29 och den 30 nästlidna
juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Sträng, som anförde: Herr talmani Med andra kammarens
tillstånd har herr Karlsson i Stuvsta till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
riktat följande frågor, som jag med hans medgivande
härmed skall besvara.

1. Är statsrådet i tillfälle meddela kammaren om åtgärder övervägts och
planerats i anledning av kammarkollegiets utredning angående förefintligheten
av holmar, klippor och skär av krononatur, vilka icke höra till något
visst hemman, inom Sotholms härad, Stockholms län?

2. Har statsrådet för avsikt att i samband härmed pröva frågan om en
utvidgning av gällande expropriation av markområden och fiskevatten av
ägare, som uppenbarligen besitter sådan egendom av annan anledning än
att därav bereda sig sin huvudsakliga utkomst, för att därigenom möjliggöra
en förstärkning av fiskarbefolkningens utkomstmöjligheter?

Jag vill till en början framhålla att dessa spörsmål icke längre äro av den
räckvidd interpellanten synes vilja tillmäta dem. Med motoriseringen av fiskebåtarna
har nämligen yrkesfisket i saltsjön alltmera kommit att förläggas
till öppna havet, där fisket bedrives oberoende av strandägarrätt. Härmed
bär jag naturligtvis icke velat förneka, att yrkesfiske alltjämt försiggår också
på enskilt vatten. Jag är tvärtom medveten om att detta fortfarande är
förhållandet i viss utsträckning. Detta fiske liksom strandfisket är därför
alltjämt av viss ekonomisk betydelse för skärgårdens fiskarbefolkning. Det
är bland annat av denna anledning som frågan om fiskerätten och behovet
av lagstiftning på detta område ansetts böra bliva föremål för en allmän
översyn av en särskild kommitté, som chefen för jordbruksdepartementet
tillsatt med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1943. I huvudsak äro
de spörsmål, som interpellanten närmast med utgångspunkt från förhållandena
i Stockholms skärgård velat fästa uppmärksamheten på, under utredning
inom nämnda fiskerättskommitté, som väntas komma att avgiva betänkande
inom loppet av innevarande sommar. I avvaktan på behandlingen
av de förslag som därvid kunna komma att framläggas vill jag, med stöd av
vad jag under hand inhämtat, lämna följande upplysningar.

Enligt vad som uppgivits överväger sagda kommitté en klarare gränsdragning
mellan det fria och det enskilda vattnet. I detta sammanhang har kommittén
jämväl att taga ställning till den i interpellationen åberopade utredningen
av kammarkollegium. Det förefaller emellertid som om interpellanten i
någon mån överskattat hindren för yrkesfiskets rörelsefrihet. Redan enligt

Svar på
interpellation.

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

gällande lag föreligga viktiga inskränkningar i den enskilda fiskerätten till förmån
för varje svensk medborgare. Sålunda är utefter hela ostkusten ned till
Skåne det för yrkesfiskarena ojämförligt viktigaste fisket, nämligen skötfisket
efter strömming, i stor utsträckning fritt för envar även på enskilt vatten. En
framställning av fiskarena i Stockholms län om viss utvidgning av denna
fria fiskerätt är såvitt jag är rätt underrättad föremål för behandling inom
kommittén. Det kan tilläggas att även krokfisket i enskilt fiskevatten är fritt
för envar »å djup i yttre skärgården och i havsbandet». Jämväl frågan om
förtydligande och eventuell utvidgning av denna särbestämmelse, som väsentligen
har betydelse för torskfisket, utredes av fiskerättskommittén.

Längs stora delar av kusten äro yrkesfiskarena tillika strandägare. Där så
ej är fallet, ha de i regel möjlighet att av strandägarna arrendera fiskerätt.
Ett förstärkande av fiskearrendatorernas ställning kan dock mången gång
vara behövligt. Frågan om införande av bestämmelser i detta syfte ingår i
fiskerättskommitténs uppdrag. Till kommittén har även för bearbetning
överlämnats ett tidigare avgivet sakkunnigförslag, som avser att bereda ökade
möjligheter att i enkla och smidiga former sammanföra olika delägare i ett
fiskevatten till en enhetlig organisation, ett s. k. fiskevårdsområde, något
som kan underlätta för yrkesfiskare att få arrendera fiskerätt.

Yrkesfiskares rätt till mark för bostäder och sjöbodar m. m. är i viss mån
tryggad redan genom lösningsrätt enligt ensittarlagen och genom rätt att på
kronomark uppföra bodar m. m. I kammarkollegiets tidigare nämnda utredning
har ifrågasatts, om icke i samband med den blivande fiskerilagstiftningen
borde skapas möjlighet — eventuellt i form av ett expropriationsliknande
förfarande — för fiskarbefolkningen att jämväl mot markägarens
bestridande få uppsätta mindre fiskebodar å enskild person tillhöriga holmar
eller skär i havsbandet, under förutsättning att nyttan härav väsentligt
överstiger den skada eller olägenhet, som markägaren därav kan tillfogas.
Även denna fråga prövas sålunda av fiskerättskommittén.

Härpå yttrade

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra ett tack för det svar
jag erhållit på den framställda interpellationen. I svaret lämnas ju flera intressanta
upplysningar beträffande de frågor som beröras i interpellationen.
Sålunda meddelas, att den 1943 tillsatta fiskerättskommittén snart är färdig
med sitt arbete och att denna kommitté överväger frågan om en klarare gränsdragning
i fiskerättslagstiftningen mellan fritt och enskilt vatten. Även frågan
om en utvidgning av den fria fiskerätten, som väckts av Stockholms
läns fiskare, prövas nu av kommittén.

Allt detta kunde jag till dels ana, då jag framställde interpellationen. Däremot
är det en nyhet, att fiskerättskommittén också fått att taga ställning
till kammarkollegiets promemoria av i fjol, som mera direkt sammanhänger
med den väsentliga frågan i min interpellation.

Med hänsyn till de av slatsrådet här lämnade upplysningarna förefaller det
vara lämpligast att uppskjuta diskussionen om hithörande frågor till dess
fiskerättskommitténs betänkande föreligger i tryck, vilket ju snart kan förväntas
inträffa, efter vad som meddelades här,

Huvudfrågan i min interpellation avser ju det förhållandet, att mark- och
strandrätten samt den därmed förbundna fiskerätten alltmera övergå i andra
personers händer än fiskarenas, varigenom de senare trängas ut. Statsrådet
förmenade, att detta spörsmål icke längre är av den räckvidd jag velat till -

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

mäta detsamma, enär yrkesfisket genom motoriseringen flyttat ut till havs.
Detta är givetvis till dels riktigt. Men inomskärsfisket är ändock av väsentlig
betydelse i de trakter det här rör sig om — kanske till skillnad från Västkusten.

Den fria rätten att fiska strömming på enskilt vatten begränsas av att detta
fiske endast får ske på visst avstånd från land räknat, nämligen där det är
ett minsta djup av två meter. I praktiken kan detta betyda, att hela skärgårdskomplex
avstängas. Även förekomma i praktiken rätt ofta intermezzon
mellan fiskare och s. k. grosshandlare angående rätten att fiska i skärgården.
Jag talade i morse med en fiskare från Dalarö, som berättade, att en
direktör och chef för ett stort sågverk i Småland, som äger Edesö holme
utanför Dalarö, i går kväll kom med sin racerbåt rätt emot strömmingsfiskarena
och körde över skötarna, dock —- tursamt nog — utan att skada dem,
enär de lågo för djupt. Han utfor i vredesmod och begärde namn och adress
på vederbörande fiskare. Hur detta kan avlöpa är icke bekant. Men dylika
intermezzon äro rätt allmänna, och man är tveksam om hur sådana fall ur
gällande lagstiftning skola bedömas.

Nu tror jag, att denna fråga om den fria fiskerätten till dels åtminstone
kan lösas genom ändring i fiskelagstiftningen.

Beträffande fiskearrendena ligger nog saken litet grand annorlunda till.
Det är klart, att det står envar fritt att arrendera. Men två väsentliga frågor
anmäla sig ju här. Vilja rikemän, som köpa holmar och vatten för sommarnöje,
arrendera ut fisket? Och kunna de fiskare, som skola leva på fisket, betala
de arrendesummor som begäras? Saken är ju den, att skärgårdsområdena
övergått från fiskarbefolkningen till rika stockholmare och andra på grund
av att ingen fiskare kan konkurrera om priset. Detsamma gäller i ännu högre
grad arrendena.

Emellertid synas av interpellationssvaret att döma alla dessa spörsmål ha
prövats av fiskerättskommittén, sålunda även frågan om expropriation av
mark i anslutning till kammarkollegiets promemoria. Med hänsyn till detta är
det naturligtvis bäst att vänta och se, vad kommittén i detta fall kommer till.

Jag ber ännu en gång, herr talman, att få tacka för det svar jag fått på min
interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng erhöll Svar på
på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens till- interpellation.
stånd har herr Ståhl till chefen för folkhushållningsdepartementet framställt
följande frågor:

1) Vilka principer komma att tillämpas vid utfärdande av importlicenser
inom bilhandeln?

2) I vilken utsträckning kommer import av nya vagnar och reservdelar
att medges för underhåll och förnyelse av vår i trafik varande motorfordonspark? Med

anledning härav får jag anföra följande.

Handeln med bilar inom landet är icke föremål för reglering, och köp av
bilringar, som vid försäljning av bil medfölja denna, får äga rum utan
licens. För rätt alt begagna bil erfordras däremot, jämlikt 8 § kungörelsen
den 15 november 1945 (nr 706) angående regleringen av handeln med och
användningen av bilgummi i dess lydelse enligt kungörelsen den 19 mars

Andra kammarens protokoll 1947. Nr SZ. 4

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

1947 (nr 87), särskilt körtillstånd. Kravet på körtillstånd gällde tidigare endast
lastbilar och omnibussar men utsträcktes från och med den 20 mars
1947 — i samband med det allmänna importförbudets införande — till att
gälla jämväl personbilar. Körtillstånd meddelas av vederbörande länsstyrelse,
i regel efter det medgivande av statens trafikkommission inhämtats.
Interpellantens första fråga torde avse, vilka principer som tillämpas vid
meddelande av körtillstånd. Trafikkommissionen har härom utfärdat särskilda
bestämmelser, enligt vilka olika regler gälla för å ena sådan personbilar
-— med vilka likställas lastbilar å lastbilsdäck i 16-tumsdimension eller på
personbilsdäck — samt å andra sidan för andra lastbilar än nyss sagts ävensom
omnibussar. För sistnämnda lastbilar och omnibussar utfärdas körtillstånd
utan behovsprövning. Körtillståndstvånget upprätthålles beträffande
dessa fordon för närvarande endast för att säkerställa viss kontroll över
vedtransporterna, utlandstrafiken samt omnibussarnas drivmedelsförbrukning.
Beträffande personbilar och med dem jämställda lastbilar gäller, att bil,
som den 19 mars 1947 var registrerad i bilregister och alltjämt innehas av
den i bilregistret antecknade fordonsägaren, får utan vidare användas. I övrigt
är huvudregeln beträffande dessa bilar, att länsstyrelsen får meddela
körtillstånd endast sedan trafikkommissionen givit sitt medgivande därtill.
Länsstyrelsen äger dock enligt trafikkommissionens föreskrifter i vissa övergångsfall
meddela körtillstånd utan trafikkommissionens hörande, exempelvis
då sökanden förut, dock senast den 1 september 1946, innehaft bil, vilken
sedermera utbytts mot en ny. I detta fall fordras emellertid ytterligare, antingen
att sökanden redan före det allmänna importförbudets införande
träffat avtal om förvärv av den nya bilen eller ock att sökanden för utövande
av tjänst, yrke eller näringsfång har oundgängligt behov av bil.

Ansökningar om körtillstånd för personbil i sådana fall, då trafikkommissionens
medgivande måste inhämtas, behandlas mycket restriktivt. Trafikkommissionen
har indelat personbilsbehoven efter deras angelägenhetsgrad
i följande fyra grupper, nämligen

1) fall, där sökanden har ett ur samhällssynpunkt angeläget behov av
egen personbil, d. v. s. där en angelägen samhällsfunktion skulle påverkas
menligt, om sökanden icke finge disponera egen bil, t. ex. läkare, veterinärer,
distriktssköterskor m. fl.

2) fall, där sökandens behov av egen personbil är angeläget endast ur
hans egen synpunkt men där bilen är oundgängligen nödvändig för att han
skall kunna utöva sin tjänst, sitt yrke eller sitt näringsfång, exempelvis vissa
handelsresande, vissa invalider m. fl.

3) fall, där sökanden utan att hava oundgängligt behov av egen bil likväl
har väsentlig fördel av att för utövande av tjänst, yrke eller näringsfång
disponera egen bil, samt

4) fall, där sökanden har behov av egen bil endast för egen bekvämlighet
och trevnad.

Till en början medgav trafikkommissionen körtillstånd endast i de till
grupp 1) hörande behovsfallen samt undantagsvis för vissa till grupp 2)
hörande fall. Numera har dock kommissionen övergått till att medgiva körtillstånd
för nyinsättning i alla till grupperna 1) och 2) klart hänförliga behovsfall.
övergångsvis har kommissionen utan behovspröving medgivit körtillstånd
för nyinsättning av personbil, då sökanden före den 20 mars 1947
vidtagit särskilda i beaktansvärd utsträckning framskridna förberedelser för
att insätta bilen i drift.

Beträffande importen av nya bilar och motorcyklar samt sammansättningsdelar
till bilar och motorcyklar må följande framhållas. Importen av

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

dessa varuslag var före införandet av det allmänna importstoppet fri men
är efter den 15 mars 1947 reglerad. Enligt kungörelsen om allmänt importförbud
erfordras beträffande sådana varuslag icke importlicens för det fall,
att varan före de 20 mars 1947 med bestämmelse till Sverige å utrikes ort inlastats
i fartyg eller annat transportmedel, ej heller i det fall att full betalning
för varan erlagts senast den 15 mars 1947.

Handelskommisionen har vidare den 3 maj 1947 utfärdat vissa övergångsbestämmelser
rörande importlicensgivningen beträffande varor, som före
den 15 mars 1947 voro fria men från och med sistnämnda dag blevo föremål
för importreglering. Enligt dessa bestämmelser utställas licenser för
import under förutsättning att den svenska importören vid ansökan om
importlicens vederbörligen styrker att ett bona fide kontrakt, avseende
leverans före den 1 oktober 1947, avslutats senast den 15 mars 1947. Ansökan,
som grundar sig på dylikt kontrakt och som avser periodiska leveranser
såväl före som efter den 1 oktober 1947, kommer enligt bestämmelserna
att prövas välvilligt i vad gäller den del, som avsetts skola levereras
före den 1 oktober 1947. Dylik välvillig behandling utlovas även beträffande
ansökningar om importlicenser för varor, beställda före den 15 mars
1947 för leverans efter den 30 september 1947, om det visas att exportören
den 15 mars 1947 hade påbörjat tillverkningen i enlighet med den svenska
beställarens specifikation. I alla dessa fall skola dock licensansökningarna
ha inkommit före den 1 juni 1947.

Ytterligare har handelskommissionen i ett den 19 april 1947 dagtecknat
meddelande beträffande reservdelar för motorcyklar och bilar förklarat, att
importlicens tills vidare kommer att lämnas oberoende av tiden för affärens
avslutande under förutsättning, att sökanden i förbindelse enligt särskilt formulär
på tro och heder försäkrar, att licensen endast omfattar reservdelar
—■ således icke tillbehör eller sammansättningsdelar — samt att delarna icke
komma att användas för tillverkning.

I allt väsentligt blir bilimporten beroende av de förpliktelser vårt land
fått ikläda sig vid de nyligen avslutade förhandlingarna om varuutbytet med
Amerikas förenta stater och konsekvenserna därav för importen från andra
länder. Som bekant ha vi i förhållande till amerikanarna åtagit oss att under
en adertonmånadersperiod, räknat från den 1 januari 1947, bevilja importlicenser
för vissa å särskild förteckning upptagna varor, däribland bilar, till
belopp, motsvarande 150 procent av 1946 års import av vederbörande varuslag.
Bilimporten under 1947 torde dock komma att överstiga vad vi under
nämnda förutsättningar proportionellt sett skulle importlicensiera för innevarande
år, vilket i sin tur bör leda till en minskning av importen under
första halvåret 1948, så att det för hela adertonmånadersperioden avsedda
värdet icke överskrides. En preliminär uppskattning av det antal personbilar,
som kunna väntas bli importerade under nämnda adertonmånadersperiod,
ger till resultat omkring 23 000 stycken. Denna myckenhet jämte den
inhemska produktionen motsvarar i stort sett de beräkningar om behovet av
bilar under samma tid för förnyelse av den befintliga personbilsparken, som
man inom automobilhandlarkretsar och hos de av saken närmast berörda
myndigheterna verkställt. Någon större del av bilimporten torde därför icke
kunna användas för nyinsättning och ökning av bilparken. Härav följer också,
att gällande körtillslåndssystem icke för närvarande synes kunna
slopas eller nämnvärt uppmjukas. I den mån de nya bilarna bli insatta i
trafik och ersältningsbehovet i motsvarande män minskas, böra emellertid
— under förutsättning alt bilimporten hålles å ungefär oförändrad nivå —
lättnader så småningom kunna genomföras i körtillståndssystemet. Vissa

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

förenklingar i själva det administrativa tillvägagångssättet vid meddelande
av körtillstånd äro redan nu under övervägande.

Av vad jag nu anfört framgår, att den import av bilar, som äger rum, i
första hand avser att ersätta förslitna personbilar i nyttotrafik. De av interpellanten
påtalade riskerna ur trafiksäkerhetssynpunkt synas bliva i möjligaste
mån undanröjda genom den dirigering av de nya bilarna, som äger
rum genom körtillståndssystemet.

Vidare yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Samtidigt som jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet för svaret på dessa frågor
vill jag gärna konstatera, att flera av de upplysningar, som gåvcs i statsrådets
uttalande, äro av mycket stort intresse både för bilhanteringens utövare
och för den stora allmänheten. Detta gäller bland annat den totalsiffra,
som här för första gången givits på den beräknade bilimporten under adertonmånadersperioden.
Det gäller också de grunder för körtillståndsgivningen,
som myndigheterna ha att tillämpa och som nu — jag höll på att säga äntligen
— efter tre och en halv månaders licensförfarande delgivits allmänheten.

Härmed har jag redan antytt den punkt, som jag främst anser vara värd
en viss kritik, nämligen bristen på information till allmänheten, när ransoneringen
infördes. Min interpellation framfördes redan den 21 mars, d v. s.
två dagar efter det de nya restriktionerna kungjorts. Avsikten med interpellationen
var, såsom också framgår av frågornas formulering, att få ett
snabbt besked om de principer, som skulle tillämpas sedan bilhandeln helt
och hållet lagts under ransonering. Det måste beklagas, att ett sådant besked
icke givits under denna tid. Det är ju allmänheten som i första hand beröres
av restriktionerna. Därför borde allmänheten också ha hållits å jour med
regeringens överväganden. Om t. ex. bilhandlarna fått besked tidigare, skulle
de säkerligen ha besparats många bekymmer med personal och försäljning,
som de nu haft alldeles i onödan. De ha fått kalkylera i det ovissa, därför att
de vetat så litet. Men även den allmänhet, som beröres av bilransoneringen,
skulle ha sluppit många besvär, om den från början haft klart för sig, efter
vilka ungefärliga normer myndigheterna gingo. Både allmänheten, bilhandlarna
och myndigheterna skulle ha besparats tid, papper och en hel del förargelse,
om direktiven för tillståndsgivningen kunnat offentliggöras redan
från början.

Nu kanske statsrådet invänder, att han för ett par veckor sedan erbjöd
sig att svara på interpellationen utan att han ägde kännedom om uppgörelsen
med Amerika. Att jag då föreslog, att vi skulle vänta, berodde på att så
lång tid förgått, att det föreföll mig vara ett större intresse att här på en
gång få ett uttömmande och klargörande besked.

Jag vill som sagt gärna medge, att de upplysningar som lämnats speciellt
i fråga om nytillskottet bilar fram till den 30 juni 1948 äro av stort intresse.
Det är säkert många som varit mycket nyfikna på dessa uppgifter. Siffran
23 000 visar, att vi ej stå inför någon katastrof; den är betydligt större än
man på de flesta håll i pressen kalkylerat med. Men å andra sidan är den
icke heller särskilt hög. Vill man infoga den i ett riktigt perspektiv, bör
man påminna om att importen av personbilar 1938 var uppe i 32 000 och
1939 i 36 000, vartill kom den svenska produktionen, som då rörde sig om
något över 2 000 vagnar. Även om den svenska produktionen nu är åtskilligt
större — jag har därvidlag inga siffror — kommer nytillskottet av bilar,

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

23 000 under en adertonmånadersperiod, vilket gör i genomsnitt ungefär
15 000 bilar per år, att uppgå till icke hälften av antalet 1938 och 1939.

Därtill kommer, att behovet av personbilar givetvis är mycket större nu
än då. Vi ha en siffra på beståndet av bilar, som det kanske är synd att kalla
officiell, men den har dock lämnats från departementet till en tidning. Enligt
denna uppgår antalet till något över 140 000 bilar, medan vi 1939 voro uppe
i en bra mycket högre siffra eller över 180 000. Det är därför klart, att
knappheten, såsom statsrådet säger, fortfarande kommer att bli ganska
kännbar.

I detta läge måste man ställa frågan, hur vår ganska ansenliga park av
begagnade vagnar kommer att utnyttjas. Statsrådet har icke tangerat denna
fråga. Det är givet, att man litet var är intresserad av den. Det förefaller som
om efter importspärrens genomförande körtillståndstilldelningen varit en
smula schematisk. Jag skall ej rikta någon kritik mot att alla, som då hade
sina bilar i gång, automatiskt erhöllo körtillstånd. Men man kan icke komma
ifrån en viss undran över den anordningen, att en person, som haft sin
bil uppallad under kriget och ej tagit ut den före den 19 mars i år, fortfarande
icke har någon möjlighet att få sätta den i gång. Det förefaller som
om detta skulle vara litet för schematiskt, även om jag är den förste att
medgiva, att det är svårt att här komma fram till en riktig prövning.

Jag vill emellertid påminna om att här i landet är folkbilen den begagnade
bilen i hyggligt skick. Det är den som vanliga enkla människor ha
möjlighet och råd att hålla sig med. Därför måste man ägna just denna
typ av vagnar en betydande uppmärksamhet. Det skulle naturligtvis vara
ytterst önskvärt att kunna släppa något på restriktionerna därvidlag, i synnerhet
som statsrådet här i svaret meddelade, att de nya vagnarna komma
att åtgå för att ersätta dem som skrotats ut. Detta är också en sak, som i
allra högsta grad intresserar allmänheten. Jag är säker på att herr statsrådet
liksom jag observerat, att tidningarnas insändaravdelningar översvämmas
av frågor i ämnet. Om därför herr statsrådet vore i tillfälle att ge ett
besked rörande dessa vagnar, vore det naturligtvis av mycket stort intresse.

Det förefaller av svaret som om speciellt drivmedelsåtgången skulle spela
viss roll. Herr statsrådet antyder, att den gör det beträffande viss del av
busstrafiken. Jag tycker, att eftersom detta är en fråga, som det också ofta
spekuleras i, kan det vara av intresse att höra, om även detta är en omständighet,
som man tar hänsyn till vid körtillståndstilldelningen.

Vad så beträffar de av herr statsrådet relaterade grunderna för tilldelningen
av körtillstånd måste det nog sägas, att eftersom vi råkat in i den
situation, där vi nu befinna oss och som jag naturligtvis icke nu skall diskutera,
förefalla de vara i stort sett rimliga. Men det är som bekant lätt att
sätta principerna på papperet, betydligt värre att i praktiken tillämpa dem.
Jag läste, herr talman, alldeles nyligen i en socialdemokratisk tidning, som
står herr statsrådet så pass nära, att man har anledning sätta tilltro till den,
en liten solskenshistoria på ledande plats. Den kan vara värd att relatera
här: tidningen berättade följande: »Nyligen inträffade att två innehavare
av bilar och körtillstånd — vi kan kalla dem A och It — ansåg sig med
fördel kunna byta fordon. A ansåg sig ha en för stor vagn för sitt behov
och B en för liten. Genom bytet skulle båda bli tillfredsställda. Ur samhällets
synpunkt var affären uppenbarligen likgiltig. Bilparken varken ökades
eller minskades genom transaktionen. Resultatet blev emellertid förbluffande.
Båda förlorade nämligen sina körtillstånd. Ty A hade visserligen körtillstånd
för sin stora bil men kunde icke få något för en liten och tvärtom
eftersom nya tillstånd inte gives. Däremot förlorade A sitt körtillstånd genom

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

att han sålde bilen till B och B sitt genom att han sålde sin bil till A. Det
visade sig också omöjligt att låta affären gå tillbaka. Ett återbyte kunde visserligen
ske, men körtillstånden var förlorade.» Detta är en illustration till
det förhållandet, att när man kommer in på detta område vill det gärna bli
stelbenthet i regleringen, något som man självfallet måste försöka komma
ifrån, eftersom denna reglering tyvärr tycks bli permanent.

Även en annan sak är svår att i detta sammanhang komma till rätta med,
nämligen avgörandet, vilka bilar som höra till den ena eller den andra av de
fyra kategorier, som herr statsrådet angav. Jag skulle kunna nämna rätt
många exempel från de fyra sista månaderna på hur underlig tillämpningen
är. Brandchefen i en stor kommun med väldiga skogsarealer och betydande
tätbebyggelse blev nekad bil. Detsamma hände en industrichef i ett företag,
som har stora anläggningar på olika håll i ett större län, ävensom en firma,
som före kriget hade fem bilar för två resemontörer; den fick nu icke en
enda. I en socialdemokratisk tidning har jag läst — det var för resten i
söndags — om en känd tävlingsbilist, som arbetar åt marinen på en avlägsen
plats i skärgården, som ligger 48 kilometer från hans bostad och 8
kilometer från närmaste busshållplats, allt enligt tidningen. Han måste vidare
vara beredd att rycka in i arbetet alla tider på dygnet, men icke heller
han fick körtillstånd. Tidningen kallar avslaget justitiemord. Jag vill icke
instämma i denna beteckning, men det hela visar väl hur pass allvarligt och
hårt man reagerar i sådana här fall. Jag tror att man måste ha klart för
sig, att dessa fyra kategorier, huru väl än distinktionerna äro gjorda på
papperet, dock flyta in i varandra. Jag måste verkligen ifrågasätta, om det
till exempel för en lantbrukare i en avlägsen socken i min hemprovins kan
sägas vara lyx att ha bil, även om jag måste utgå från att han hänförs till
grupp 4, bekvämlighet och trevnad. Detsamma gäller en byggnadsarbetare,
en parkettläggare eller vilken annan arbetare som helst i Stockholm, som
har arbete på olika håll. Jag tycker icke, att man kan beteckna hans bil
som bekvämlighet och trevnad.

Jag har velat stryka under detta, icke för att anmärka mot grunderna
sådana de äro uppgjorda utan för att betona —- jag tror att det måste betonas
så ofta som möjligt — att bilismen faktiskt icke är till för bekvämlighet
och trevnad utan är en nyttohantering i paritet med vilken annan nyttohantering
som helst. Därvidlag vill jag uttala en svag men dock förhoppning,
som jag också tycker mig märka i slutet på interpellationssvaret, där den
uttrycks med orden, att om bilimporten hålles på ungefär oförändrad nivå
lättnader skola kunna genomföras i fråga om körtillstånden. Man vill i
detta sammanhang hoppas, att eftersom man kan utgå från att importen
kommer att förskjutas till början av perioden det skall bli ekonomiskt möjligt
för oss att späda ut i slutet av perioden, så att siffran på 23 000 bilar
kan ökas. Det ligger ju ändå i öppen dag, att så stor rörelsefrihet som möjlig
är av intresse för alla och att en mer eller mindre snäv ransonering av
bilismen i längden är ägnad att skada hela samhället.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag behöver kanske icke ytterligare framhålla vad som är bakgrunden
till denna i många avseenden så utomordentligt irritabla ransonering
av körtillstånden. Men när läget för närvarande är sådant, att vi äro skyldiga
att göra en valutabesparing, om vi överhuvud taget skola kunna få
detta lands debet och kredit att gå ihop — det rör sig om en summa snarare
över miljarden än under den — för den tid, som vår planerade importreglering
kommer att gälla — så är det alldeles självfallet, att bilarna stå i cen -

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

trum för intresset. Man kan mycket väl, som redaktör Ståhl sade, göra gällande,
att bilarna i dag icke äro någon nöjes- eller lyxvara utan en nyttighetsvara.
Men jämför jag bilarna med kol och koks, med brödspannmål och
råvaror för vår matfettsförsörjning måste jag konstatera, att det ges en viss
gradering även för nyttighets- och nödvändighetsvaror. Från dessa utgångspunkter
och från utgångspunkten av vad vi ha råd med har man följaktligen
tvingats in på denna ransonering. Behovet av ransoneringen i och för sig
har väl icke heller på något håll bestritts.

Jag är den förste att erkänna, att när man talar om körtillståndsgivning
i dag kan man självfallet endast tala om en gradering av relativ rättvisa.
Det är naturligtvis ingen absolut rättvisa, när alla människor, som av en
händelse åkte bil före den 15 mars, få fortsätta att i dag åka bil utan restriktioner,
samtidigt som trafikkommissionen och myndigheterna äro skyldiga
att vägra en hel del körtillstånd, där behovet har en ganska klar och utpräglad
nyttokaraktär. Men förklaringen härtill är ju kort och gott den, att
skall inan gå den fullständiga och absoluta rättvisans väg, betyder det att i
dagens läge skola 150 000 personbilar läggas under myndigheternas förstoringsglas
för att man skall kunna konstatera, om legitima skäl tala för att
Andersson får köra bil men Pettersson förvägras samma rätt. Nu i sommar
med de begränsade personella resurser, som stå till buds för en sådan omprövning,
och med hänsyn till den väldiga administrativa apparat, som detta
skulle föra med sig, ha vi icke velat ge oss in på ett sådant arbete. Man har
därför försökt sig fram på den andra vägen, som ju skall leda till samma mål,
låt vara att den tar litet längre tid, nämligen att man lägger aha nya ansökningar
efter den 15 mars under behovsprövning. Man har då räknat med,
att dessa bilar, som gå in i nöjestrafiken — ja, det är måhända ett oegentligt
uttryck, så låt mig i stället säga de bilar, som vederbörande mest ha för sitt
höga nöjes skull — måste förr eller senare bli gamla, eller i vart fall måste
de förr eller senare få så dåligt gummi, att man måste byta slangar och
däck. Vill man byta en gammal bil mot en ny, eller behöver man en ny
uppsättning av slangar och däck, komma även dessa bilar under myndigheternas
behovsprövning och slås följaktligen ut i det långa loppet. Men det
tar självfallet litet längre tid. Det hela fordrar emellertid icke någon större
administrativ apparat än som vi i dagens läge orka med. Det är den motiveringen,
som ligger bakom den förtjusande solskenshistoria, som herr Stahl
refererade, när A och B åkte omkring i sina bilar före den 15 mars. De fingo
körtillstånd bara därför att de råkade köra bil före detta historiska datum.
Sedan behagade det dem att byta bilar med varandra, ja, då lades deras körtillstånd
under behovsprövning, och då konstaterades det, att ingen av dem
var i det läget att man kunde förebära de skäl, som myndigheterna ställa
för att körtillstånd skall beviljas. A och B få nu hålla sig hemma på söndagarna
i fortsättningen, och det är naturligtvis väldigt trist för dem, eftersom
de tidigare åkt omkring med sina bilar. Det är klart att man kan säga,
att det är en hård och stel byråkrati, att de icke få byta sina bilar och
fortsätta att köra dem. Men det hela får placeras in i det stora sammanhang,
som det här gäller, nämligen att man måste hålla sig med en begränsad bilpark
och jämväl ta hänsyn till våra resurser i fråga om gummi, bensin och
olja.

Det anfördes även några andra stickprov, exempelvis eu brandchef, en
industrichef och eu tävlingsbilist. Att just den omständigheten att vederbörande
åkt i kapp med andra bilister på tävling skulle vara ett särskilt argument
för alt han skulle få körtillstånd är jag icke övertygad om då det ju
finns möjlighet för vederbörande att åka trampcykel, ja till och med mo -

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

torcykel. Är han tävlingsbilist är han väl i den fysiska kondition att han icke
far illa av att åka vare sig trampcykel eller motorcykel. Den omständigheten
att vederbörande har litet långt till sin arbetsplats har icke fått vara ett
skäl för att han skulle få körtillstånd, då det ju finns andra möjligheter
för honom att ta sig till arbetsplatsen.

Det har hos trafikkommissionen anmälts önskemål i fråga om nyinsättning
av bilar, som rör sig om bortåt 30 000 stycken. Det är ett uttryck för
det väldiga ackumulerade behov, som finns, och därför måste principerna
för denna körtillståndsgivning vara relativt konsekventa och stränga. Säger
man till den ene, att han har långt till arbetsplatsen och att det vore
önskligt att han därför finge en bil, skulle man nödgas säga även till alla de
andra, som ha långt till arbetsplatserna, att det är rättvist att de också få
sina bilar, och så skulle myndigheterna en vacker dag stå i den situationen
att man icke kunde tillgodose grupperna 1 och 2, d. v. s. det oundgängliga
behovet, med bilar.

Det har av interpellanten framförts, jag vill icke säga kritik, eftersom
anmärkningen gjordes i så utomordentligt hovsamma ordalag, men väl en undran
över att man icke från myndigheternas sida tidigare för allmänheten
kunnat klara ut det allmänna läget och de linjer efter vilka trafikkommissionen
går, när man ger sina körtillstånd. Ja, men länsstyrelserna fingo ju omedelbart
besked av trafikkommissionen om vilka grunder, som skulle gälla vid
prövningen. För bilisterna och hugade spekulanter har detta icke varit någon
hemlighet. Bilhandlarna fingo omedelbart reda på detta, och de människor,
som hade för avsikt att skaffa sig en bil, hade i regel ingen svårighet att ta
reda på om det fanns någon möjlighet för dem att få körtillstånd.

Det finns emellertid rutiga skäl och randiga orsaker till att man inte kunnat
lägga papperen på bordet förrän nu, och det är också med rätt starka reservationer
man i dagens läge lägger papperen på bordet. Vår bilimport har ju
väsentligen kommit från Amerika, och våra handelsdiskussioner med Nordamerika
klarerades ju så sent som för 10 å 12 dagar sedan. Det var först sedan
våra förhandlare kommit hem och då man kunde diskutera igenom handelsavtalets
verkningar på bilimporten som det blev möjligt att räkna ut, hur
många bilar vi av handelspolitiska skäl ha skyldighet att importera. Vidare
stå bilar upptagna på lista I i 1935 års svensk-amerikanska avtal, vilket förbjuder
Sverige att diskriminera Förenta staterna i det allmänna handelsutbytet
i fråga om bilar. Vi ha därför i och med det amerikanska avtalets slutande
klart för oss, hur mycket vi kunna importera från andra länder och
hur stor importen kan vara utan att få icke önskade valutamässiga verkningar.
Sedan vi fått papperen på bordet, ha kommissionerna fått göra beräkningar
och inventeringar. Interpellanten är väl underrättad härom, eftersom han
fick sitt svar någon gång under gårdagen efter kommunikation med folkhushållningsdepartementet,
som just då sammanställde kommissionernas senaste
sifferuppgifter.

Jag kan således inte vara med om att det varit någon fördröjning. Jag vågar
tvärtom säga, att det så fort som de faktiska data blevo tillgängliga
gjordes allt som står i mänsklig makt att göra för att forcera detta ärende
och ge allmänheten besked.

Det är riktigt att detta inte är någon särdeles ljus bild av utvecklingen
under det kommande året. För alla dessa 30 000 som i dag gå och önska få
köpa bilar måste detta vara ett mycket nedslående besked. Vi skola i första
hand ersätta den nyttobetonade vagnparken allt eftersom den förslites. Vi få
därför möjlighet att nyinsätta endast ett begränsat antal bilar. Det är självfallet
ur flera synpunkter en nedslående rapport, eftersom mången gjort sig

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 82.

Svar på interpellation. (Forts.)

föreställningen, att man kunde räkna med avsevärda lättnader. Det finns
emellertid en liten aspekt i problemet som är av positiv valör. Från den 15
mars och till dags dato har endast oundgängligt behov accepterats som skäl
för tilldelning av körtillstånd. De ansökningar, som nu komma in till trafikkommissionen,
ha inte samma karaktär som de ansökningar, som kommo
in under de första månaderna. Under den första tiden kommo ansökningarna
till stor del från läkare, sjuksköterskor, distriktssköterskor, veterinärer och
handelsresande, alltså människor som måste ha bil för att kunna utöva sin
borgerliga näring. Detta behov synes nu börja bli mättat, och de ansökningar
som nu strömma in tillhöra den tredje kategorien, d. v. s. de komma från
sådana, som inte oundgängligen behöva bil, men för vilka det skulle medföra
en vinst att få en bil.

Detta innebär^ sålunda, att prövningen i någon mån kan uppmjukas. Man
kan ge körtillstånd åt en klass, som man tidigare måst avvisa, men själva
prövningen måste finnas kvar inom överskådlig framtid.

Bland de argument som anförts mot körtillståndsprövningen och som varit
värda att beakta är att det tar så lång tid för myndigheterna att behandla en
ansökan. Det är emellertid klart att när en sådan här arbetsbelastning med
en gång ramlar över en kriskommission, vars personella resurser inte äro
avvägda för att kunna möta något sådant, blir det en eftersläpning på åtskilliga
veckor. Denna eftersläpning är emellertid nu i allt väsentligt borta, och
tiden för behandling av en ansökan är väsentligt förkortad. Dessutom har
man för avsikt, som det också annonserades i interpellationssvaret, att företa
en omorganisation och decentralisering av körtillståndsprövningen, som
skulle medföra snabbare handläggning. Jag tror inte det är för mycket sagt,
att vi skola genomföra den decentraliseringen inom de allra närmaste dagarna.

Jag tror inte att jag har så mycket att säga utöver detta. Jag har kanske
talat för länge, men det har närmast föranletts av de synpunkter interpellanten
här anförde.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag tror att statsrådets farhåga att han talat
för länge är obefogad, eftersom denna fråga är av stor betydelse och allmänt
intresse och eftersom allmänheten, såsom jag förut sade, är den part,
som i första rummet bör ha de upplysningar som finnas att ge. Jag har ingen
anledning att polemisera mot statsrådet, men för att det inte skall stå kvar
något missförstånd och för att få klarlagt vad som ännu kan vara dunkelt
vill jag ta upp den förklaring, som statsrådet lämnade till att han inte besvarat
interpellationen tidigare. Det gick naturligtvis inte att lämna besked
om den import som nu ordnats en enda dag eller till och med timme tidigare,
men det borde däremot ha varit möjligt att tala om, inte nödvändigtvis
i ett interpellationssvar utan gärna i en kommuniké till allmänheten, redan
när spärren kom till, efter vilka grunder bilgallringen skulle komma
att ske. Den anmärkningen, i den mån det är någon anmärkning, står kvar,
och jag tror det har begåtts en försummelse, som länt alla parter till skada.
Men detta är ju som sagt ingenting att träta om nu, så långt efteråt.

Jag ville också ta upp den där »solskenshistorien», som både statsrådet
och jag råkat kalla den, därför alt den är rätt typisk för vad saken gäller.
Statsrådet söker ställa in den i dess stora sammanhang, och han säger, att
det är nödvändigt att gå till väga på det sättet, när man nu skall gallra
bland bilbeståndet. I interpellationssvaret sade faktiskt statsrådet, att de
23 000 bilarna skola ersätta dem som mönstras ut, men om denna premiss
är riklig — och det har jag utgått ifrån — måste följden bli, alt det övriga

Nr 82.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

beståndet av bilar, alltså de begagnade vagnarna i gott skick, skall få fortsätta,
för den händelse det inte finns ett annat önskemål, nämligen om begränsning
av förbrukningen av bensin, gummi och reservdelar. Något sådant
har det emellertid inte varit fråga om. Om avsikten endast är att begränsa
bilimporten, så bör det vara möjligt att de människor, som ha fullgoda
vagnar i gång, få behålla dem. I så fall måste väl ändå den socialdemokratiska
tidningen ha rätt när den säger, att det för myndigheterna inte spelar
någon roll om A och B byta vagnar, därför att tillgången på bilar därigenom
varken ökas eller minskas.

År emellertid avsikten — men i så fall är det en fullständig nyhet — att
skära ned bilbeståndet här i landet, då är statsrådets resonemang riktigt.
Om regeringen har sådana planer, inträder ett mycket allvarligare läge. Jag
hoppas, liksom jag tror hela svenska folket och även statsrådet själv, att
det inte finns några sådana planer. Jag kan därför inte gå med på att relation
av denna historia skulle gå ihop. Därtill kommer det psykologiska momentet,
att man bör låta människorna leva i fred så mycket som möjligt och
att man inte bör reglera sådana detaljer, beträffande vilka det inte finns
någon spontan insikt om att det behövs någon inblandning från myndigheternas
sida. Trots statsrådets förklaring står jag följaktligen fortfarande på
den socialdemokratiska tidningens sida gentemot herr statsrådet, för den
händelse man inte har andra syften än dem som här deklarerats. Jag frågade
för övrigt i mitt första anförande, om man har för avsikt att söka begränsa
förbrukningen av drivmedel, men jag fick intet svar.

Sedan tycker jag nog att statsrådet är litet för rigorös i fråga om tävlingsbilisten.
Jag vet inte, om det var en slump att han var tävlingsbilist, men
jag har bara velat exakt återge vad som stod i tidningen. Vi kunna lämna
den saken helt och hållet därhän. Det bör i varje fall inte vara någon belastning
för karlen om han kan köra bil. Även om han har lika goda kroppskrafter
som statsrådet och jag, tycker jag det är litet för mycket begärt att
han skall cykla 48 kilometer morgon och kväll. Det är till och med litet för
mycket begärt att han skall cykla de 8 kilometerna till busshållplatsen. Jag
tror det är lyckligt om det visas en större mjukhet i sådana fall än som nu sker.

Jag är tacksam för de upplysningar som givits, men jag vore ännu mera
tacksam, om statsrådet ville använda sista ordet i denna debatt till att tala
om för oss, huruvida det finns några avsikter beträffande drivmedel, och
om man skulle kunna tänka sig litet större generositet beträffande begagnade
vagnar. Någon avsikt att skära ned det totala beståndet ha väl ändå inte
myndigheterna?

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag är naturligtvis oerhört smickrad över att herr Ståhl så energiskt
hävdar en socialdemokratisk tidningsartikel. Det hade naturligtvis
varit ännu mera angenämt, om det hade varit en artikel som inte precis stått
på insändaravdelningen. Men man får ju inte begära för mycket i detta sammanhang.

Om jag skulle fortsätta med solskenshistorien så är det väl inte obekant
för interpellanten, att de som fingo köra bil utan behovsprövning den 15
mars på grund av den omständigheten, att de då händelsevis hade bil, naturligtvis
måste räkna med att detta prerogativ inte skulle bestå för all evärdlig
framtid. Nu är det ju så som jag sade i mitt förra anförande, att när vederbörande
byter gummi eller byter bil, lägges han under behovsprövning. ‘Då
är det slut med orättvisan på en liten punkt i den här stora orättvisa bedömning,
som vi ju av andra skäl tvingats att acceptera.

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

Här frågar nu interpellanten: kan man räkna med att regeringen avser att
beskära den i gång varande bilparken? Jag skulle på det vilja svara, att den
prövning, som vederbörande läggs under men tidigare gått fri ifrån, därför
att han hade bil före den 15 mars, behöver inte innebära någon reduktion
av bilparken, men den kan mycket väl —- och det är också avsikten — innebära
en viss omfördelning av den i gång varande bilparken. Den nöjesbilist,
som åkte omkring före den 15 mars men sedan bytte bil, som han gjorde enligt
denna historia, och därför blev av med sitt körlillstånd, kan ju antingen
ställa in sin bil i garage eller också sälja bilen till någon som får körtillstånd
efter nu tillämpade regler. I det långa loppet hoppas vi kunna tillgodose
alla skäliga och erforderliga nyttobehov. Man kan tillgodose det genom
den import och den produktion av vagnar, som vi ha för närvarande,
men man bör väl också rimligtvis kunna säga, att i den mån som den typiska
lyx- och nöjesbetonade trafiken ställs undan genom att man vägrar
att prolongera körtillstånden, böra även dessa vagnar bli gångbart mynt,
om jag så får uttrycka mig, i den allmänna handeln och följaktligen ge försörjningsmyndigheterna
ett erforderligt tillskott för att på det sätlet kunna
lätta på de nu ganska rigorösa bestämmelserna.

Ungefär i enlighet härmed ha vi resonerat. Det kanske innebär någon reduktion
av den samlade bilparken. Jag håller det inte för otroligt, eftersom
jag har en uppgift från vederbörande kommission att vi i dag skulle ha
ibland våra 150 000 personbilar i runt tal 40 000 å 50 000 som kommissionen
rubricerar såsom nöjesbilar. Det är kanske litet i överkant, men att det är
några tiotusental bilar som man säkerligen kan rubricera in i denna kategori
äi alldeles ovedersägligt. Det kan hända att när man tillfredsställt hela nyttoparken
även med en generös bedömning av vad som är nyttigt, det ändå
kan bli något tusental bilar över. Jag vill inte uttala mig om detta — det är
ren spekulation —- men jag menar att det är ingenting som det svenska folket
behöver ta sig i hjärteröttema över, eftersom det är fråga om en kvantitet
bilar, som inte på något sätt i världen kan sägas göra en verkligt samhällsnyttig
insats.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag är ledsen att jag inte kan låta statsrådet få
sista ordet, i varje fall denna gång, som jag hade tänkt mig.

Jag skulle först vilja säga honom, att när jag återfaller på den socialdemokratiska
tidningen är det faktiskt inte på någon till äventyrs borgerlig
insändare, utan det förhåller sig så att artikeln stod att läsa på den ledande
spalten i Aftontidningen den 27 juni 1947. Det finns en opinion även på socialdemokratiskt
håll mot alltför rigorösa regleringar. Det finns ingen anledning
att i och för sig tala om det, men jag har anfört det, därför att det
visar, att detta är en så allmän inställning hos del svenska folket att man
här inte alls behöver återfalla på någon politisk inställning.

Men så fanns i det sista anförandet, tycker jag, en mentalitet som gör en
litet grand beklämd. Jag får det intrycket att herr stalsrådet i någon mån
hänger sig åt att acceptera den här regleringsmentaliteten, i motsats mot interpellationssvaret
och det första och andra anförandet, som voro klara beklaganden
av att detta hade behövt göras. Här talar herr statsrådet om ett
prerogativ för dem som hade bilar i gång den 15 mars, och att de inte kunna
räkna med atl behålla detta. 1 det långa loppet, säger herr statsrådet, hoppas
vi kunna tillgodose skäliga nyttobehov, och detta kanske kommer att medföra
en omfördelning av bilparken. Jag måste här, utan att fördjupa mig i
några detaljer, säga, att det som väl ändå måste vara ett självklart mål även

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

för myndigheterna är att få bort hela ransoneringen. På den punkten borde
det inte finnas någon tvekan. Man har det intrycket att det är väsentligt att
ofta påminna om detta, ty hur skickliga myndigheterna än äro, komma de
i varje fall aldrig att kunna konstatera vad som är nyttobehov och vad som
är icke nyttobehov. Jag tror, att de 10 000-tal lyxbilar, som herr statsrådet
talade om, när det kommer till kritan inte äro lyxbilar. Därför måste vi ha
den inställningen till bilhanteringen, att den så fort som det finns möjlighet
skall bli helt fri.

Jag vill alltså, herr talman, understryka den förhoppning, som finns i herr
statsrådets skrivna interpellationssvar, att det bör finnas eu chans till en
viss lättnad i slutet av 18-månadersperioden.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng: Herr
talman! Jag hoppas att herr Ståhl är den ende bland de närvarande här i församlingen
som fått den uppfattningen, att jag skulle ha visat någon faiblesse
för att reglera bara för regleringens egen skull. Det är inget nöje att sitta som
klagomur och 3 å 4 dagar i veckan ta emot folk, som äro utomordentligt
upprörda över att de inte få körtillstånd. Många gånger äro bevekelsegrimderna
sådana, att man måste säga, att här är det verkligen befogat att lämna
körtillstånd, men ändå ha vi inte råd att göra det, därför att man vet att
antalet bilar inte räcker till. Då är det klart att man drar den slutsatsen, att
det är ett samhällsintresse att tillmötesgå dessa väl motiverade önskemål
genom att använda en del av de vagnar, som gå i typisk lyx- och nöjestrafik,
och få en omfördelning, som jag sade förut, så att de sättas in i nyttotrafik.
Det är nämligen inte på det sättet att man kan säga — jag fick det intrycket
av herr Ståhls sista anförande — att vi inte ha någon nöjestrafik här
i landet. Visst ha vi det. Bilarna äro i långa stycken penningprerogativ. Jag
hade ett besök häromdagen, då en sökande från södra Sverige kom och bad
mig hjälpa honom med ett körtillstånd. Han hade vissa starka skäl för det,
men han hade inte så starka skäl att man i dagens läge kunde ge honom det
begärda körtillståndet. Vad som var ett argument för hans del var att en
bit ifrån honom bodde en människa med utomordentligt goda ekonomiska
resurser, som själv hade en bil och dottern hade en bil och sonen hade fått
en bil. Det fanns följaktligen tre bilar i samma familj. Ingen människa kan
väl göra gällande, att detta hade någon som helst karaktär av nyttotrafik.
En fluga gör visserligen ingen sommar, och jag tror inte att det i vårt land
är någon allmän regel att man har råd att sköta sig på det sättet i fråga om
bilåkning, men med de begränsade resurser vi ha och med det valutapolitiska
läget i bakgrunden gäller det att hushålla med det tillgängliga bilantalet på
det ur samhällets synpunkt riktigaste, bästa och nyttigaste sättet, och då
tvingas man till att reglera. Det skulle även herr Ståhl komma underfund
med, om han handlade dessa ärenden.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande och memorial
nr 241 och 242, bankoutskottets memorial nr 51 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 67.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

särskilda utskottets memorial, nr 7, angående ersättning till kanslipersonalen
hos utskottet; och

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Lördagen den 5 juli 1947.

Nr 32.

Kammaren, som beslöt att redan vid detta sammanträde till avgörande
företaga dessa endast en gång bordlagda ärenden, biföll vad särskilda utskottet
och budgetdeputerade i memorialen hemställt.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannaupp dragets fullgörande, ävensom
i ämnet väckta motioner;

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar m. m. ävensom en i ämnet väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv
av enskild järnväg, m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas m. m.; och

nr 246, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada,
åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner angående vissa skattemässiga åtgärder
till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande;

nr 47, i anledning av väckta motioner angående beräkning av kommande
års statsskatter efter dåvarande inkomsters realvärden i förhållande till
visst basår;

nr 48, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel
för förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare vid universiteten;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt angår under punkterna 3
och 4 gjorda framställningar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats
till bankoulskottet; och

nr 56, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset Augusta Maria Andersson,
född Nyman; samt

Nr 32.

Lördagen den 5 juli 1947.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 51, i anledning av en i första kammaren väckt motion, nr 325, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, såvitt motionen hänvisats till lagutskott; och

nr 52, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 329, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30
juni 1946;

från jordbruksutskottet:

nr 374, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för kronans
räkning av nu återstående bruksåbohemman;

nr 375, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande
erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område;

nr 376, i anledning av väckt motion om översyn av gällande liestämmelser
angående högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning
av skogar i allmän ägo;

nr 377, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande kolonisationen på kronomark, m. m.; och

nr 461, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donations jord; samt

från särskilda utskottet:

nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av hushållningssällskapen m. m. jämte i ärendet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472538