1947. Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1947:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 31.

Måndagen den BO juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen från statsutskottet:

nr 330, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln
till universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 405, i anledning av Kungl. Ma j ds förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens utlänningskommission m. m.;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 till statens byggnadslånebyrå;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till socialstyrelsen;

nr 418, i anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen i
Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt subventionering
av införseln av vissa varor m. m.; och

nr 420, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner; från

första lagutskottet:

nr 407, i anledning av Kungl Maj ds proposition med förslag till lag angående
upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937
(nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till prisregleringslag;
och

nr 450, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 67 g barnavårdslagen den 6 juni 1924 (361).

§ 2.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Lap om uppMajds
proposition med förslag till lag om uppsikt å jordbruk in. in. jämte i
ämnet väckta motioner.

Andra kammarens protokoll 1047. Nr 31.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 78, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om uppsikt å jordbruk;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om
åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom;

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december
1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda
bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946
(nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jordbrukskommission
åliggande uppgifter.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 265 av herr Mannerskantz m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 397 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl. och nr 398 av herr von Seth
in. fl.

I motionerna I: 265 och II: 398, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen måtte dels avslå förslaget till lag om uppsikt å jordbruk, dels hos
Kungl. Maj :t äska nytt förslag till sådan lag gällande allenast de brukningsdelar,
på vilka den sociala arrendelagstiftningen ägde tillämpning, dels ock
avslå förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna 1:265 och
II: 398, måtte antaga de av Kungl. Maj:t genom propositionen framlagda lagförslagen;
samt

B. att motionen 11:397, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Hermansson, utan angivet yrkande;

2) av herr Carlström, likaledes utan angivet yrkande;

3) av herr Jacobson i Vilhelmina; samt

4) av herrar Mannerskantz, Sundberg: Isaksson, Larsson i Karlstad och
Hceggblom, vilka hemställt, att riksdagen i anledning av motionerna I: 265
och II: 398 måtte

dels avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om uppsikt å jordbruk,

dels hos Kungl. Maj:t äska nytt förslag, som inskränkte sig till de brukningsdelar,
på vilka den sociala arrendelagen ägde tillämpning, och

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)

dels avslå Kungl. Maj ds förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hermansson: Herr talman! Jag har alltid ansett, att om man överhuvud
taget skulle ha en vanhävdslag borde den vara formulerad på ett sådant
sätt och tillämpas så att den verkar på avsett sätt. Jag har därför inte
kunnat vara riktigt till freds med den uppmjukning av vanhävdsbegreppet,
som föreslås i den lag som nu föreligger inför kammaren. Jag är dock villig
erkänna, att det kanske inte har så förfärligt stor betydelse, om det i lagtexten
står, att jordbruket inte får vanskötas så att dess vidmakthållande äventyras
eller så att dess avkastningsförmåga äventyras, därför alt jag tror, att det
beror mindre på formuleringen än på lagtillämpningen vilka verkningar lagen
kommer att ha. Och med en konsekvent lagtillämpning skulle man kanske
kunna vinna nästan lika mycket med den föreslagna lagtexten som med
formuleringen i 1942 års vanhävdslag. Om emellertid utskottets motivering
för denna uppmjukning av lagen skulle komma att i någon större grad bestämma
lagtillämpningen, så fruktar jag att lagen i många fall kommer att
bli tämligen verkningslös.

Vad jag särskilt har reagerat mot i utskottets motivering är den passus
på s. 33, slutet av andra stycket, som börjar med »Vad angår de anspråk . ..»
och slutar med ».. . brukningsdelens bärkraft». Om lagen tolkas enligt utskottets
anvisningar kommer det troligen att betyda, att t. ex. om en skogsspekulant
har köpt en skogsfastighet och därefter skövlat skogen och låtit
husen förfalla, så kan han med stöd av utskottets uttalande slingra sig ifrån
byggnadsskyldigheten, fastän han genom sitt eget åtgörande har åstadkommit
den försämring av brukningsdelens bärkraft, som han kan åberopa för
att slippa nndan underhåll av byggnaderna. Jag har själv haft att göra med
flera fall, då spekulativt anlagda s. k. affärsmän köpt mindre skogsgårdar,
huggit skog för hela köpeskillingen och mera till men samtidigt vägrat att
bekosta ens en tegelpanna eller en spik för byggnadernas underhåll. Efter
någon tid har en sådan gård råkat i ett sådant tillstånd, att det inte har funnits
någon möjlighet att få en arrendator att bo på gården för att bruka den,
och det har heller inte dröjt länge förrän även åkerjorden har befunnit sig i
långt framskridet vanhävdstillstånd. Det är enligt min mening i högsta grad
upprörande, att spekulanter och jobbare skola ha rätt att för egen vinning
förstöra bärkraftiga brukningsdelar och sedan slippa alla efterräkningar just
därför att de ha tagit ut avkastningen för så många år i förskott och reducerat
brukningsdelens bärkraft i sådan grad, att den inte längre kan bära kostnaderna
för en nödvändig upprustning av byggnaderna. För närvarande har
man åtminstone en liten möjlighet att komma till rätta med de värsta jordbruksfördärvarna,
men om utskottets uttalande göres till rättesnöre för uppsiktslagens
tillämpning, kommer det att stå alla jordägare av jobbartyp fritt
att utan påföljd förstöra bärkraften på de jordbruk, som de äro ägare till.

Nu sägs det, att jordförvärvslagen hindrar folk av denna typ att förvärva
jordbruk. Det är visserligen sant, att det förhåller sig så, men vi få inte
glömma, alt det är många som redan före jordförvärvslagens tillkomst
skaffade sig äganderätten till jordbruk, och det är framför allt för dessa
spekulanters skull, som vi alltjämt ha behov av en effektiv vanhävdslag.

Utskottet säger vidare, att uppsiktslagstiftningen inte bör utformas så,
alt den kommer all motverka den planerade rationaliseringen av jordbruket.

1 det uttalandet vill jag för min del helt och hållet instämma. Men jag vill

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
tillägga, att det ju ändock inte är nödvändigt, att ett jordbruk, som skall användas
i rationaliseringssyfte dessförinnan skall vara mer eller mindre vanhävdat.
Jag föreställer mig, att det är bättre ur alla synpunkter, om även det
jordbruk, som skall användas för komplettering av annat jordbruk, är i god
hävd. Det är också enligt min mening självklart, att en jordägare inte bör
tvingas att bekosta ombyggnad eller genomföra en genomgripande reparation
av byggnader, som väntas bli överflödiga på grund av den planerade
rationaliseringen, men det torde väl heller inte komma att ske. Sådant skulle
möjligen kunna hända, om rationaliseringsverksamhelen och uppsiktslagens
tillämpning skulle handhavas av olika organ. Nu är det ju så, att det blir
lantbruksnämnderna som både komma att befatta sig med rationaliseringen
och även skola utöva uppsikten enligt föreskrifterna i uppsiktslagen. Detta
förhållande bör vara garanti nog för att en jordägare inte kommer att åläggas
att lägga ner några större kostnader på sådana byggnader inom jordbruket,
som inom en nära framtid komma att bli överflödiga.

Tillämpningen av uppsiktslagen bör enligt min mening fungera så, att den
inte hindrar behövliga ra tion al i seri ngs åtgärd er och driftsomläggningar men
å andra sidan blir tillräckligt effektiv för att med framgång kunna användas
i de fall, då samhällsintresset kräver ingripande från det allmännas sida för
att hindra en uppenbar och fortgående vanskötsel av sådana brukningsdelar,
som ha förutsättningar att kunna bestå i framtiden.

Jag tror, att om den mening i utskottets utlåtande, som jag nyss omnämnde,
godkännes av riksdagen, kommer det att avsevärt minska uppsiktsmyndigheternas
möjligheter att komma till rätta med spekulativt anlagda
jordägare av den typ, som jag här förut har omnämnt. Jag tar mig därför
friheten föreslå att utskottets utlåtande måtte godkännas med den ändringen,
att den mening i andra stycket på s. 33 i utskottets utlåtande, som börjar
med »Vad angår de anspråk...» och slutar med ».. . brukningsdelens bärkraft»,
måtte utgå ur utskottets motivering.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Att lagen om uppsikt å jordbruk
begränsas till att omfatta jordbruk med en areal över tvä hektar odlad
jord kan vara riktigt när det gäller södra delarna av Sverige, men för vissa
delar av Norrland är det fullständigt felaktigt att arealen ändrats. Jag ber
att få erinra om att 1944 års vanhävdsutredning ansett, att den nuvarande
arealgränsen om ett hektar bör bestå i fortsättningen. Jag hyser den uppfattningen
att genom den nu föreslaga utökningen av arealen ett mycket
stort antal fastigheter i Norrland, främst sågverksbolagens arrendehemman,
vilka ofta bestå av mellan ett och två hektar odlad jord men därutöver rätt
betydande arealer naturlig betesmark och skogsmark, komma att ställas
utanför lagen. Det är av denna anledning jag tagit mig friheten att till utskottets
utlåtande foga en reservation. Jag anser emellertid att det finns
föga utsikt att få igenom denna mot ett i övrigt enhälligt utskott, varför jag
inte vill ställa något yrkande. Jag har med detta mitt yttrande blott velat
frälsa min själ.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Denna fråga kan nog ur praktisk
synpunkt anses vara av jämförelsevis ringa betydelse. Jag skall tillåta mig
att litet senare återkomma till den sidan av saken. Om inte frågan hade en
ganska anmärkningsvärd principiell innebörd, hade jag kunnat avstå från
att yttra mig. Det gäller ju nämligen om jordbruksnäringens utövare skola
ställas under en uppsikt, vartill motsvarighet saknas inom andra närings -

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
grenar. Enligt min och många andras mening är en sådan särskild uppsikt
omotiverad och onödig.

Det är klart, att det bland landets cirka 400 000 jordbrukare finns en och
annan, som sköter sin jord sämre än han borde göra. Jag undrar emellertid,
om inte dylika individer också förekomma inom alla andra yrken minst
lika ofta. Varför skall man då ställa just jordbrukarna under uppsikt? Jag
vågar t. o. m. påstå, att om man jämför olika yrkesgrupper sinsemellan,
skall man ha svårt att finna någon, vars medlemmar över lag visa djupare
ansvarskänsla eller större ekonomisk förtänksamhet än jordbrukarna. När
en jordbrukare icke lyckas tillfredsställande hävda sin gård kan det bero
på ålderdom, sjukdom, bristande ekonomiska resurser eller brist på arbetskraft,
och då lära myndigheterna i alla fall ingenting kunna göra åt saken.
Det kan också tänkas, att brukaren av en gård har möjlighet till mera lönande
förvärvsarbete utanför gården, varigenom dennas skötsel blir försummad.
Men kan det i så fall verkligen vara rimligt att hindra en person
att ägna sig åt det arbete han själv vill och som han anser ge honom den
bästa försörjningen? Nog måste man väl anse dylika hinder som en väsentlig
kränkning av en persons frihet och rätt att själv förfoga över sin arbetskraft
och sin egendom.

I vissa andra fall är man ju så utomordentligt rädd att kränka någons
frihet. Jag tänker på dessa mindre tillräkneliga, som äro intagna på vårdhem.
De utsläppas försöksvis eller övervakas så diskret, att de ha betydande
möjligheter att avvika. Och denna humanitet tillämpas trots att erfarenheten
då och då visar, att dylika individer kunna begå brott av allra grövsta
slag.

En jordbrukare, som missköter sin gård, kan däremot icke sägas skada
någon annan. Vanligtvis ligger han icke heller någon annan eller samhället
till last. Men likväl vill man ha tvångsåtgärder mot honom. Och det underliga
har inträffat, att även jordbrukare yrka på dylika ingripanden. För
egen del är jag bestämd motståndare till denna särlagstiftning för jordbrukarna.

Det finns också andra skäl än de nyssnämnda mot ifrågavarande lagstiftning.
Största delen av svenska folket har på goda grunder börjat mer och
mer reagera mot vad man kallar Krångel-Sverige. En av regeringens egna
medlemmar har vunnit en betydande namnkunnighet över hela landet allenast
genom att deklarera sin avsikt att draga i hämad mot de byråkratiska
överdrifterna i förvaltningen. Han väckte därigenom förhoppningar om avtagande
rapportskyldighet, licenstvång och annan pappersexercis. Även inom
riksdagen höras stundom röster, som varna mot byråkrati och uttala
farhågor för följderna av förvaltningsapparatens ansvällning. Men så snart
dét gäller att i praktiken omsätta någon slags inskränkning av kontrollverksamheten
är allt intresse för saken borta. Visserligen finns det eu meningsriktning
här i riksdagen som blint tror på statsregleringarnas och de allmänna
kontrollåtgärdernas allena saliggörande verkan. Men denna meningsriktning
är väl ändå inte ännu i majoritet i riksdagen och alldeles säkert inte bland
svenska folket. Den praktiska erfarenheten visar tydligt, att regleringarna
ha eu bromsande inverkan på produktionen, och samstämmiga vittnesmål
från näringslivets och handelns företrädare bekräfta detta faktum. Varför
skall man då fortsätta på eu så betänklig väg?

En sak som gör föreliggande lagförslag särskilt stötande för jordbrukarna
är föreskriften i 14 g första stycket: »Vad i denna lag finnes stadgat skall
ej äga tillämpning beträffande brukningsdel som tillhör kronan.» Jordbrukarna
kunna med skäl fråga sig varför staten skall fordra mera av dem,

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
än vad den kan eller vill tillämpa å sina egna jordbruksfastigheter. Därest
lagen sålunda, trols sin obehövlighet, kommer att av riksdagen antagas,
måste jag yrka på att nämnda stycke i 14 § strykes. Likhet inför lagen är
en princip, som man inte bör rucka på i onödan.

Riksdagen har nyligen beslutat om åtgärder, som för sitt genomförande
fordra och medföra en betydande strukturförändring inom det svenska jordbruket.
Denna skall genomföras i statlig regi och kommer följaktligen att
kräva en avsevärd förvaltningsapparat. Därigenom har jordbruket tillförsäkrats
ett framtida skydd mot utländsk konkurrens, därest sådant skulle
komma att erfordras, samt ett särskilt socialt stöd åt vissa grupper jordbrukare.
Detta är ju mycket tacknämligt, men man tycks förbise att dessa
förmåner ha fått köpas till priset av principiellt mycket betydande inskränkningar
i alla jordbrukares rätt att fritt förfoga över sin egendom. Men ändå
är man inte nöjd. Även de gamla banden måste ägnas översyn och knytas
om. Rimmar icke detta ganska illa med deklarerade önskemål om minskad
byråkrati?

Jag återkommer till den praktiska sidan av saken. Då jag inte är säker
på alt kammarens ärade ledamöter i allmänhet satt sig in i den skall jag
anföra några siffror. Enligt av 1944 års vanhävdsutredning i dess den 30
september 1946 avgivna betänkande meddelade uppgifter hade under tiden
V- 1942—30 /6 1945, alltså under en tidrymd av tre år, anmälts eller eljest
kommit till jordbrukskommissionernas kännedom 1 625 fall av vanhävd
inom hela landet. Av dessa voro emellertid 768 (= 47 %>) av beskaffenhet
att — som jag förmodar efter vederbörande jordbrukskommissions besiktning
— kunna omedelbart avskrivas. Av återstående 857 fall hade t. o. in.
den 3% 1945 endast 369 hunnit slutbehandlas, under det att 488 fall ännu
voro under behandling, vilket synes tyda på att jordbrukskommissionerna
handlägga vanhävdsfallen så grundligt, att en ej ringa eftersläpning äger
rum.

Av de avgjorda vanhävdsfallen hade 302, d. v. s. i genomsnitt 101 per år,
föranlett skriftlig överenskommelse med vederbörande brukare om vissa
förbättringsåtgärders vidtagande samt 67 fall, d. v. s. 22 fall per år, föranlett
anmälan till länsstyrelsen. Detta betyder, att om fallen varit jämnt fördelade
inom landets samtliga 2 326 landskommuner, skulle skriftlig överenskommelse
med vederbörande brukare ha träffats inom varje kommun ungefär
en gång vart 23 :e år och anmälan till länsstyrelsen ha ingivits en gång vart
105 :e år. Kan man antaga att samtliga 488 oavgjorda vanhävdsfall småningom
leda till ingripande och att fördelningen av åtgärder därvid blir densamma
som i de avgjorda fallen, skulle skriftlig överenskommelse mellan jordbrukskommission
och jordbrukare inom varje landskommun komma att träffas
ungefär vart 10 :e år och anmälan till länsstyrelsen komma att ske ungefär
vart 45 :e år.

Man kan naturligtvis hysa olika uppfattningar om den psykologiska betydelsen
av ingripande mot vanhävdsfallen — det framträdde delade meningar
härom vid ärendets utskottsbehandling — men att desamma ur försörjningssynpunkt
äro betydelselösa, det torde envar kunna medgiva. Men även de
som tillmäta uppsiktens psykologiska verkan en relativt stor betydelse måste
väl fråga sig, om denna står i proportion till arbetet med vanhävdsfallens
handläggning. Jag känner icke i detalj till hur jordbrukskommissionerna
arbeta, men jag föreställer mig att de ha svårt att avgöra vanhävdsfallens
behandling utan att göra åtminstone ett besök på varje gård, som blir anmäld
eller eljest kommer under bedömning. Då dessa gårdar säkerligen icke
ligga särskilt centralt, torde man kunna räkna med ett avstånd av ca 5 mil

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Lag om uppsikt d jordbruk m. m. (Forts.)
mellan jordbrukskommissionens stationsort och vederbörande gård och likaså
mellan de olika gårdarna. Det skulle göra 10 mils resa för varje vanhävdsfall
eller för 1 625 sådana 16 250 mils resa på tre år eller en sträcka, som är
längre än fyra gånger jorden runt. Man bär nog skäl att ställa sig spörjande
till frågan om den genom jordbrukskommissionernas ingripande åstadkomna
skördeökningen förmår att ens förränta kostnaderna för vanhävdsfallens
uppspårande och behandling.

När vanhävdsfallen alltså äro så pass sällsynta, därjämte så relativt betydelselösa
och slutligen medföra en så avsevärd övervakningskostnad måste
man komma till den slutsatsen, att hela denna lagstiftning ur praktisk synpunkt
är ett större våld än nöden kräver. Även om det bland alla dem, som
kunna förete giltiga skäl för vanskötsel av sin gård, skulle finnas en och annan,
som icke kan åberopa sådana, torde vårt land säkerligen ha råd att hysa
även ett och annat sådant original.

Med stöd av det sålunda anförda ber jag, herr talman, att av såväl praktiska
som framför allt principiella skäl få yrka bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna, till utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Hceggblom, Karlsson i Granebo och Andersson
i Gisselås.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall först säga ett par ord
om huvudreservationen till detla utlåtande, vilken reservation här i kammaren
företräddes av herr Larsson i Karlstad. I reservationen föreslås att det
nu föreliggande lagförslaget skall avslås och att riksdagen skall hos Kungl.
Maj :t begära framläggande av nytt förslag, som inskränker vanhävdslagstiftningen
till de brukningsdelar, för vilka den sociala arrendelagen äger
tillämpning.

Jag hyser för min del den uppfattningen att om vi skola ha en vanhävdslagstiftning,
så bör den omfatta jordbruk av olika typer. Det kan inte vara
rimligt att inskränka den till att omfatta blott och bart de gårdar som beröras
av den sociala arrendelagstiftningen utan även andra ägarkategorier
böra träffas därav. Såsom framgår av utskottets utlåtande bär såväl departementschefen
som utskottet ansett, att den här föreslagna vanhävdslagstiftningen
kommer att i betydande grad ha en förebyggande verkan. Bara tillvaron
av lagen antages på ett verksamt sätt bidraga till att förhindra den
vanhävd, som annars kan tänkas uppstå. Vad beträffar räckvidden av den
föreslagna lagen har den i jämförelse med de bestämmelser, som gällt under
de gångna krigsåren, blivit i viss mån uppmjukad. Detta har föranlett att
det även framställts yrkanden i motsatt riktning. Jag lämnar med dessa få
ord den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen och vill endast
upprepa, att jag tror det är alldeles nödvändigt att en lagstiftning om vanhävd
omfattar samtliga ägarkategorier, om man överhuvud taget skall ha
eu sådan lagstiftning.

Jag sade nyss att yrkanden hade framställts även i motsatt riktning. Herr
Hermansson har i sitt anförande yrkat att ett uttalande av utskottet å
s. 33 i utlåtandet skulle strykas. 1 detta uttalande heter det: »Vad angår de
anspråk, som böra uppställas beträffande underhåll av för jordbruket erforderliga
byggnader vill utskottet vidare understryka, att på grund av de
höga byggnadskostnaderna försiktighet bör iakttagas i detta hänseende, så
att kraven ej ställas högre än vad som är förenligt med brukningsdelens
bärkraft.»

Nu befarar herr Hermansson, att detta uttalande skulle kunna få till följd
att skogsspekulanter och jobbare genom den nya lagen inte skulle kunna

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
åläggas att uppföra byggnader i den utsträckning som herr Hermansson
anser önskvärd. Jag delar herr Hermanssons uppfattning att man i möjligaste
män bör hindra skogsspekulanter och jobbare att få hand om den svenska
jorden. Men jag tror inte att det är lämpligt att göra detta på så sätt, att man
kategoriskt tvingar dem att uppföra byggnader på sådana brukningsdelar,
vilkas ekonomiska bärkraft inte medger uppförande av byggnader. Man
bör nog söka komma till rätta med dessa missförhållanden på annat sätt.
Ett betydande steg har i detta avseende tagits genom den för ett par år sedan
införda lagstiftningen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
och skulle det vara erforderligt med andra åtgärder, bör självfallet
den saken uppmärksammas. Jag kan rent principiellt inte finna annat än att
i en vanhävdslagstiftning bör man beträffande byggnadernas underhåll och
nybyggnader inte sträcka sig längre än till den gräns dit den ekonomiska
bärkraften räcker.

Slutligen har herr Jacobson i Vilhelmina talat för sin reservation, som
innebär att lagen bör vara tillämplig jämväl å brukningsdelar, omfattande
mellan ett och två hektar odlad jord. Herr Jacobson ställde emellertid intet
yrkande utan inskränkte sig till att säga att han yttrade sig uteslutande för
att frälsa sin själ. Då herr Jacobson sålunda inte ställt något yrkande, saknar
jag anledning att på något sätt söka förhindra att han frälser sin själ.

Som jag förut nämnde råder det något olika uppfattningar beträffande
värdet av den föreslagna lagstiftningen. På högerhåll tycker man att den går
för långt, och på andra håll anser man den inte tillräcklig. Om jag ställer
dessa olika synpunkter mot varandra, kanske det tillåtes mig, herr talman,
att fälla det allmänna omdömet, att Kungl. Maj:t och utskottet ha funnit
den lämpliga avvägningen av en erforderlig vanhävdslagstiftning. Den är inte
hård i sin utformning men torde likväl komma att ge ett tillräckligt skydd
mot den vanhävd, som man vill förhindra.

Med dessa ord hemställer jag, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! På s. 44 i den kungl.
proposition, som ligger till grund för detta utskottsutlåtande, citeras vad
jordbrukskommissionen i mitt län yttrat med anledning av det föreliggande
förslaget till permanent vanhävdslagstiftning. I yttrandet framhålles att sedan
vi fått 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
vilken lag väl främst är avsedd att förhindra att skogstillgången på en
fastighet utnyttjas i spekulationssyfte, medan jordbruket som sådant får
förfalla, är det icke längre möjligt för personer av den kategori det här gäller
att på detta sätt vanhävda jorden. Vi ha vidare i yttrandet sagt, att vi ansågo
att man nu skulle kunna nöja sig med att i den nya lagen taga med endast sådana
brukningsdelar, som falla under den sociala arrendelagen, d. v. s. sådan
jord vars ägare icke själv brukar densamma.

För min del skulle det alltså kunna vara frestande att gå på den av herr
Larsson i Karlstad rekommenderade linjen, som innebär att lagen skall inskränkas
till att gälla endast sådana fastigheter, vars ägare inte själva bruka
och bebo sina gårdar. Jag har emellertid inte nu ansett mig böra gå på den
linjen, och anledningen härtill är det läge vari frågan kommit efter det
beslut vi för några dagar sedan fattat i den stora frågan om jordbrukets rationalisering.
Det bör onekligen bli till en viss hjälp för de nya lantbruksnämnderna
att ha denna lag att tillgå för att kunna förmå försumliga jordbrukare
att gå med på att sammanslå sådana jordbruk, som äro för små för
att ha tillräcklig bärkraft för en brukare. Jag har emellertid liksom herr

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
Hermansson fäst mig vid att det med den utformning lagen nu fått nog blir
ganska besvärligt att komma någon vart med de försumliga jordbrukare, som
låta byggnaderna och jorden vanhävdas. Jag förstår visserligen utredningskommittén
och Kungl. Maj:t, som här velat gå med på en uppmjukning, tv i
själva verket är ju tidsläget sådant, att man måste fråga sig vart man egentligen
kommer med kravet på byggnadernas uppehållande å en liten jordbruksfastighet
i denna tid.

Hur ligger det till när man kommer till en sådan fastighet, där
byggnaderna fått börja förfalla på ett sätt som vittnar om att vanhävden
står för dörren? Jag var förra veckan tillsammans med övriga ledamöter
i jordbrukskommissionen ute och inspekterade en liten gård, där jorden
inte alls var av dålig beskaffenhet och inte heller kunde anses vanhävdad,
men där husen voro förfallna. Kommissionen föreläde ägaren att
bygga om boningshuset och reparera ladugården. Då sade ägaren: »Ja, herr
Carlström, skaffa mig folk till arbetet och skaffa mig byggnadstillstånd!»
Det senare sade jag att jag skulle försöka ordna, men han kunde ju omöjligt
bygga om utan människor som åtogo sig arbetet. Han förklarade att det faktiskt
inte fanns en enda person som man kunde anlita så mycket som till ett
dagsverke för att gräva en brunn. Jag föreslog då att han kanske kunde få
anstånd med ombyggnaden till 1949, men det är ju ingen som vet om situationen
är bättre då. Han förklarade vidare att om han skulle bygga ny
bostad och reparera ladugården, skulle det kosta honom minst 30 000 kronor,
och han frågade oss vilket arrende han sedan skulle få för gården. Jag
vågar inte yttra mig om den saken. Det är klart att om byggnadskostnaderna
skola kunna förräntas, måste det bli ett arrende av sådan storlek, att det inte
passar någon som vill försöka klara sig på jordbruket.

Det är dessa förhållanden som göra att denna lag är så svår att tillämpa.
Jag har under mitt arbete i jordbrukskommissionen åtminstone i början lagt
ned åtskillig energi för att hålla efter vederbörande vanhävdare, men jag
måste säga att jag börjar tröttna på det hela, ty det tjänar inte mycket till.
Utskottets yttrande på s. 33, att man bör iakttaga försiktighet vid krav
på underhåll av för jordbruket erforderliga byggnader innebär ju en kraftig
uppmjukning, men jag tror inte att lagen därigenom blir lättare att handhava.
De blivande lantbruksnämnderna få ju söka göra vad de kunna av
lagen. I sin förutvarande och även i sin nu föreslagna form är den så vag, att
man nog inte kan uträtta så mycket med den.

Jag kan gå med på vad som står på s. 32 i utlåtandet, att det uppenbarligen
är lagstiftningens förebyggande verkan som är av den största betydelsen.
Detta gällde emellertid huvudsakligen de första åren. Allteftersom åren gått
har nog respekten minskat. Det finns knappast något som är så deprimerande
som eu lag, som man tycker borde vara till god nytta, och det sedan visar
sig att man inte kommer någon vart med densamma. Då blir det bara besvärligheter
vid tillämpningen, och respekten för lagen hos dem den gäller blir
mindre och mindre. Jag är frestad att säga att jag med varm hand överräcker
denna lagstiftning till de nya lantbruksnämnderna, och jag hoppas att
de skola ha bättre möjligheter än jordbrukskommissionerna att begagna
densamma till fromma för jordbruket.

Jag vill även säga ett par ord med anledning av herr Jacobsons i Vilhelmina
anförande. Han vill alt man skall liksom hittills låta lagen vara tillämplig
även på brukningsdelar mellan ett och två hektar. .Tåg måste säga atl
jag tycker atl med den avfattning denna lag fält är även fyra tunnland en
smula för snävt. Kan här inte ske en samrationalisering av dessa mindre
jordbruk, så komma åtminstone inte de mindre jordbruken i mellersta och

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
södra Sverige, som endast ha två hektar jordbruksjord, att i längden kunna
hållas uppe ■— om där inte finns skog i viss utsträckning — och detta just
på grund av de skäl jag tidigare anfört, vad gäller byggnadskostnaderna.

Jag har, herr talman, endast velat framföra dessa reflexioner. Jag har
intet yrkande.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har ingen större tro på behövligheten
av denna lag. Jag tror inte att det är nödvändigare att lagstifta här än på
andra näringslivets områden. Då jag emellertid förmodar, att avsikten är
att komma med liknande förslag för näringslivet överhuvud taget, så kan
man lika väl börja med jordbruket som någon annanstans. Allt hänger på
om uppsikten över jordbruket blir sådan den bör vara.

Enligt min mening bör majoriteten i dessa lantbruksnämnder bestå av
verkliga bönder, bönder som vuxit upp vid jordbruket och inte endast stödja
sig på pappersmeriter. De skola ha den verkliga bondens sunda instinkter
i jordbruksfrågor. Kommer åtminstone lantbruksnämndernas majoritet att
bestå av sådana människor, då bär jag för min del ingenting att invända.
Jag förmodar, att jordbruksministern kan ge besked om den saken, eftersom
han är närvarande. Skulle emellertid lantbruksnämnderna till övervägande
del komma att bestå av »pappersbönder», som lärt sig jordbruk vid
skrivbordet, då ber jag gud bevara oss från detta. Jag hoppas att det inte
blir på det sättet.

Häruti instämde herr Onsjö.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är inte länge sedan vi här i
riksdagen beslöto en lag om inskränkning i rätten att köpa jordbruksfastighet.
Den lagen innebär ju, att den som köper en jordbruksfastighet skall
vara skyldig att bruka densamma. Skall då inte detta i alla fall vara en viss
borgen för att ägaren sköter den jord han har köpt? Vidare ha vi skogsvårdslagen,
som innebär att den som köper en fastighet inte får avverka
skog förrän han haft fastigheten i fem år. Dessutom äro skogsvårdsstyrelserna
skyldiga se till, att inte gårdens nödiga husbehovsvirke äventyras.
Jag tänkte just på detta, när herr Hermansson i sitt anförande nämnde, att
man köper gårdar, hugger ned skogen och låter jorden vara obrukad. Jag
tycker emellertid att jordbruket nu är så pass garderat med lagar, att det
snart skulle räcka till.

Beträffande sedan 14 § så förstår jag så innerligt väl jordbruksministern,
när han vill undantaga kronan från denna lag. De som varit i Bogesund
och sett förhållandena säga, att det inte är på något sätt annorlunda där nu
än under den förre ägaren. Det är således bäst att undantaga kronan från
denna vanhävdslag; annars skulle det kanske bli besvärligt för jordbruksministern
att klara upp det där.

Jag anser att vi skola akta oss för dessa lagar. Tänker man sig, att denna
lag kan uppväga de där 45 miljoner kronorna, som striden står om, för att
bönderna skola få samma betalning som andra, då har man misstagit sig.
Jag hörde av herr Andersson i Löbbo, att lagen inte var så farlig utan mera
var ett skrämskott. Försök att skrämma bönderna! Det går inte så lätt. Jag
tycker, som sagt, att det är alldeles oriktigt att skapa till sådana här lagar.
Skall det sedan bli nämnder, som skola ha uppsikt över bönderna, få vi
se till att vi icke komma tillbaka till medeltidens förhållanden så att bönderna
bli livegna. Det går inte att ha det på det sättet.

När jag åkte till Stockholm i dag såg jag en bonde och hans hustru, som

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Lag om uppsikt å jordbruk in. m. (Forts.)
gingo och slogo med liar på sina åkrar. Det var kanske ett småbruk, men
det visar i alla fall bristen på arbetskraft. Kan denna skrämsellag, herr
Andersson i Löbbo, skaffa folk till jordbruket, så skall jag gratulera. Och
kan denna lag spara in de 45 miljoner kronorna, så gratulerar jag också.
Men det går inte att skrämma bönderna. Jag yrkar avslag på denna lag,
ty det är onaturligt med dylika lagar.

Vi skola vara säkra på att bönderna ha begrepp om att sköta sina jordbruk,
bara de få arbetskraft. När inte jordbrukets avlöningsförhållanden
följa med i utvecklingen, måste det gå som det går. Skall man då taga vanhävdslagar
och tro, att det skall hjälpa! Det är en ynklig politisk syn på
verkligheten, men det tycks man få vänja sig vid på alla områden. Det
tycks bara gälla att skaffa fram lagar, och sedan tror man att förtroendet
både utanför landets gränser och inom landet skall kunna upprätthållas.
Jag tycker att vår ställning i Sverige nu är ynkligare än någonsin på detta
område. Kanske detta skulle kunna hjälpa något. Jag tvivlar dock mycket
därpå, och jag hoppas atl riksdagen avslår sådana galenskaper som denna
lag.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! När jag hör de brösttoner
ur jordbrukarnas synpunkter, med vilka herr Hansson i Skediga går
till storms mot denna lag, vill jag säga att jag i alla fall inte utan vidare
går med på detta resonemang.

Det är så, herr Hansson i Skediga, att i de flesta fall har anmälan om
vanhävd kommit från jordbrukarna i den ort, där vanhävd förekommit.
Bönderna ha sett att en köpare av ett skogsjordbruk huggit bort skogen
och låtit gården förfalla. Skulle den saken inte intressera Sveriges bönder?
I detta fall behöva vi verkligen ha en lag, som är mycket strängare
än denna, för att komma åt dessa herrar. Man kan dock inte skriva en lag
av allmängiltig karaktär för dessa speciella fall. Jag beklagar livligt att man
nu inte kunnat gå in för att inskränka lagen just till dessa sociala arrenden
och sådana ägare som ha gårdar endast för att utnyttja dem i spekulativt
syfte.

Då nu å andra sidan lantbruksnämnderna skola ha hand om rationaliseringen
av jordbruket, kan det vara lämpligt att de ha möjligheter att hålla
efter även andra, som uppenbart vanhävda sin jord, så att dessa få känna
på att det genom lagen kan bli större möjligheter att få dem att på rimliga
villkor gå med på att överlämna gården för sammanslagning med någon
annan. Jag tror inte vi skola skjuta över målet, när vi resonera om denna
sak, utan i stället försöka hålla oss på saklighetens mark.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag måste besvära kammaren med
en replik till herr Hansson i Skediga. Herr Hansson yrkade avslag på lagen,
emedan han tyckte den var obehövlig och en ren galenskap. Han motiverade
detta — enligt vad jag kunde finna — delvis med att det rådde olika
uppfattningar angående storleken av det jordbruksstöd, som skall beslutas
om vid innevarande års riksdag. Dessa saker ha inte alls något sammanhang.

Jag hoppas att herr Hansson icke är okunnig om att den provisoriska lagstiftning,
som rått under de gångna krigsåren, bär varit betydligt strängare
än den lagstiftning som nu föreslagits.

Ilär har nu från andre vice talmannen Carlström gjorts gällande, att lagen
blir ineffektiv. Samma uppfattning har även uttryckts från andra håll i

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Lag om uppsikt å jordbruk m. m. (Forts.)
kammaren. Men herr Hansson i Skediga tror, att lagen är ett fruktansvärt
instrument. Så är emellertid inte förhållandet. Jag undrar, om det inte är
så, att herr Hanssons något temperamentsfulla inlägg i dagens debatt måhända
kan tänkas ha berott på den höga temperatur, som för tillfället är
rådande här i landet. Jag hoppas livligt, att herr Hansson, vilkens sociala
och jordbrukspolitiska synpunkter jag i övrigt haft anledning uppskatta,
vid en något svalare väderlek skall kunna med en lugnare blick betrakta
denna lagstiftning och de förhållanden den berör. Det är högst sannolikt att
herr Hansson då skulle komma till ett helt annat resultat än det han nu
gav uttryck åt.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo försökte
göra gällande att mitt inlägg bestämdes av den höga temperaturen här i
kammaren. Herr Andersson i Löbbo gick alldeles nyss förbi mig, när jag
talade, och såvitt jag då kunde se, verkade det som om temperaturen hade
större inverkan på honom än på mig.

Beträffande sedan sakfrågan vill jag än en gång påpeka, att lagen enligt
min mening är obehövlig, därför att vi redan nu ha en inskränkning i rätten
att köpa fastighet och dessutom skogsvårdslagens bestämmelser. Jag
undrar, om det inte räcker med att de bestämmelser, som vi således redan
ha, ordentligt tillämpas. Men det är kanske meningen, att vi skola få ett
nytt ämbetsverk nu igen för att sköta detta, och det är ju alltid bra för dem
som bli sysselsatta i detta ämbetsverk. Det är ju numera inte så många
som vilja utföra ett verkligt produktivt arbete, utan man vill ha sin lön på
annat sätt.

Herr Andersson i Löbbo, som är en klok karl, begriper nog att denna lag
är avsedd som ett skrämskott och att lagen i verkligheten inte kommer att
fylla några andra uppgifter. Även ur den synpunkten, vore det lyckligt, om
denna lag inte kom till stånd. Vidhåller mitt avslagsyrkande.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde först beträffande
utskottets hemställan propositioner på l:o) bifall till utskottets
förevarande hemställan; 2 :o) bifall till den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fattade kammaren beslut
i överensstämmelse med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Beträffande utskottets motivering gav herr talmannen härefter propositioner
dels på godkännande av den av utskottet föreslagna motiveringen dels
ock på bifall till det yrkande, som under överläggningen framställts av herr
Hermansson; och godkände kammaren utskottets motivering.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat särskilda utskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
skydd mot sand- och jordflykt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

§ 4-

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 39, i anledning av Kungl. PHsutjämMaj:ts
proposition angående prisutjämningsavgifter in. in., såvitt propositio- ningsavgifter
nen hänvisats till bevillningsutskottet.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Redan i en interpellationsdebatt
i början av maj månad detta år, när statsministern tillkännagav det
avtal, som träffats mellan Svenska trävaruexportföreningen och bränslekommissionen
rörande exportträvirke, så uttalade jag farhågor för att detta
avtal i alltför hög grad skulle komma att gynna trävaruexportföreningens
medlemmar och att det skulle verka deprimerande på trävarumarknaden i
övrigt. Sedan nu detta avtal kommit på riksdagens bord i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 285, kan man nog konstatera, att dessa farhågor
icke voro överdrivna, utan att de förhållanden, som man tidigare befarat,
nu tyvärr ha inträffat.

Genom detta avtal har Svenska trävaruexportföreningen erhållit rätt att
exportera inte mindre än 80 procent av hela landets export. Svenska trävaruexportföreningen
har knappt hälften av den svenska produktionen, men
får till ett pris, som med mellan en å två kronor per kubikfot överstiger
inlandets priser, möjligheter att på det sättet erhålla en betydligt större
valuta för sina tillverkningar. De många tusen små sågverksägare, som finnas
ute i landet, ha icke motsvarande möjlighet. Om man slår ut resterande
exportkvot, 20 procent, på den övriga tillverkningen inom landet, blir resultatet,
att de mindre sågverksägarna endast få ungefär 1U i kompensation.

Hemmamarknaden har också kommit i ett betydligt sämre läge. Den prisändring,
som där är medgiven, innebär endast en höjning med 20 öre per
kubikfot. Bränslekommissionen och priskontrollnämnden hade i detta avseende
föreslagit en prisförbättring på 35 öre för att man på det sättet skulle
täcka de ökade avverkningskostnader, isom uppkommit genom stegrade
löner o. d. Bränslekommissionen och priskontrollnämnden äro ju i varje
fall inte kända för att vara särskilt tillmötesgående mot skogsbruket, och
man tycker därför att regeringen åtminstone som minimum kunde anslutit
sig till kriskommissionernas förslag. Regeringen har emellertid stannat vid
en prishöjning på endast 20 öre.

Förhållandena på trävarumarknaden ha därför blivit alldeles snedvridna.

Härtill kommer att det förut träffade avtalet rörande massaexporten har
ställt massafabrikerna i en ännu gynnsammare position. Jag är säker på att
detta kommer att göra sig gällande på marknaden vid de kommande uppköpen
detta år och under nästkommande vinter. Det blir i varje fall fullständigt
omöjligt för dessa småsågar både i Norrland och i stora delar av
södra Sverige att kunna göra sig gällande i konkurrensen.

.lag hade i bevillningsutskottet ett yrkande om att utskottet skulle konstatera,
att dptta avtal haft sådana ogynnsamma verkningar. Utskottet var
nog kanske inne på den linjen, men man ville icke skriva någonting om
saken utan hänvisade oss, som hade en annan åsikt om detta, alt i kammaren
framföra densamma. Ja, jag har nu gjort detta. Jag har anledning förvänta,
att regeringen vidtar åtgärder, varigenom denna stora prisskillnad
på trävarumarknaden kommer att utjämnas. Sker inte så, kommer enligt
mitt förmenande nästa års avverkningar att ta ganska stor skada därav.

Jag är övertygad om att avverkningarna i södra Sverige komma att inskränkas
i betydande grad.

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 fm.

Prisutjämningsavgifter in. m. (Forts.)

Vi behöva ju här i landet utländsk valuta. Regeringens strävan går ju
numera ut på att söka tillföra landet så mycket utländsk valuta som möjligt,
och de exportvaror, som vi då ha att räkna med, äro trä och produkter
därav. En minskning av avverkningarna skulle medföra att vi få in mindre
utländska valutor till landet och att dessa valuta- och importrestriktioner
måste fortsätta.

Herr talman! Jag skulle vilja rikta en allvarsam vädjan till regeringen
att verkligen försöka åstadkomma sådana åtgärder att trävarutillverkarna,
de må nu tillhöra exportföreningen eller vara utomstående, när de skola
försälja sina produkter, erhålla ungefär samma förmåner. Sker icke detta,
så befarar jag som sagt stora skadeverkningar på detta område i framtiden.
Jag har endast på detta sätt velat framföra mina synpunkter inför kammaren.
Jag har inget yrkande.

Häruti instämde herrar Andersson i Dunker, Johansson i Norrfors och
Werner.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Avsikten med dessa prisutjämningsavgifter
är ju som namnet antyder att jämna ut prisläget i vissa avseenden.
Närmare bestämt är det fråga om att jämna ut prisnivån mellan
trävaruexportindustriens hemmamarknad och utomlandsmarknad.

Det är här två intressen, som bryta sig mot varandra. Å ena sidan vill man
— därom äro alla ense åtminstone i dag — ta ut de fulla priser som exportmarknaden
kan bjuda. Å andra sidan anses det vara till eu viss olägenhet, om
virkespriserna på hemmamarknaden komma upp i samma nivå som utomlandsmarknaden.
Man har gjort gällande, naturligtvis med rätta, att hyrorna
i någon mån skulle stiga, om utlandspriserna på trävaror tillätos slå
igenom fullt ut här hemma. Det har emellertid vid flera tillfällen framhållits
här i kammaren, att stegringen på hyrorna skulle bli högst obetydlig,
om man nu läte trävarupriserna här hemma stiga till samma nivå som
utlandspriserna. Även detta påstående är riktigt.

Det må nu vara hur som helst med detta. Situationen är dock den, att regeringen
har ansett sig böra se till att prisläget här hemma inte kommer att
avsevärt överskrida fjolårets prisnivå. Läget har då blivit, att man har
tämligen höga exportpriser men väsentligt lägre inhemska priser. Skillnaden
rör sig nog om 20—25 procent. För att nämna ett exempel, så kan man i
gävletrakten för vissa betydelsefulla sortiment på hemmamarknaden få ut ett
pris av 2: 50 kr. per kubikfot, medan exportpriset för samma vara är 3: 65.
Visserligen skola av dessa 3: 65 kr. 60 öre fonderas, men fonderingen sker
på ett sådant sätt att det egentligen bara är fråga om ett uppskjutande av betalningen.
Exportörerna anse därför, att det här inte är fråga om fåglar i
skogen, utan att det verkligen är fåglar i handen, låt vara att de icke få
tagas i anspråk i dag utan först om några år.

Såsom herr Jonsson i Skedsbygd framhöll, blir denna prisskillnad mellan
exportmarknaden och hemmamarknaden i någon mån utjämnad dels genom
den skyldighet, som åligger exportindustrien att tillhandahålla en viss kvantitet
på hemmamarknaden, och dels genom den exportmöjlighet, som beretts
småsågarna. För dessa sågar blir det emellertid en export av mycket blygsam
omfattning. Trots dessa åtgärder för att minska skillnaden i pris mellan hemmamarknaden
och exportmarknaden kvarstår en prisdifferens i verkligheten
på genomsnittligt åtminstone 20 procent.

Man frågar sig då, hur det skall vara möjligt för småföretagarna på hemmamarknaden
— det är mest sådana det gäller — att klara upp denna situa -

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Prisutjtimningsavgifter in. m. (Forts.)

tion. Är läget så pass gott att rörelsen går ihop även för dessa småföretagare,
då måste situationen å andra sidan vara den, att storindustrien rent av skär
guld med täljknivar. Jag tror för egen del inte att det är på det sättet. Exportindustrien
har utan tvivel mycket goda år, men småindustrien har på
detta område en ohållbar ställning. Det blir omöjligt för åtskilliga sågverksägare
att fortsätta rörelsen, och detta kommer naturligtvis att innebära en
minskad produktion nästa år. Man kan nämligen inte räkna med att den
produktion, som sålunda småföretagen skulle ha utfört, kommer att överflyttas
på storindustrien. I så fall kräves att det virke, som ligger närmast till
för dessa småsågar, skulle flyttas över till de större förädlings verk en. Detta
är emellertid ett svårbemästrat transportproblem, och man har icke anledning
att räkna med att det kommer att kunna lösas.

Vad skall man då göra med detta? En ytterligare utjämning i priserna synes
ofrånkomlig. Man är i förevarande proposition inne på en viss utjämning.
Jag undrar, om man inte kan tänka sig att fortsätta något längre på den
vägen? Vidare lär det förhålla sig på det sättet, att de virkeskvantiteter som
stå till förfogande inom landet äro något större än vad man tidigare räknat
med. Samtidigt avser man ju nu att beskära investeringsverksamheten och
därmed minska hemmaförbrukningen av trävaror. Detta skulle betyda, att
man kan tillåta sig en något större export än man räknat med förut. En sådan
ökning av exporten är naturligtvis välkommen ur flera synpunkter. Genom
att lägga kanske hela denna ökning eller i varje fall så mycket som möjligt
därav på småsågverken skulle man kunna bereda dem en viss kompensation
för det handikap de nu ha på detta område. Det kan icke vara riktigt
och rättfärdigt att man, om man nu vill subventionera hemmamarknaden,
lägger kostnaderna för sådana åtgärder på ett så relativt litet antal småsågverk.
Jag hoppas därför, att vederbörande statsråd tar denna sak under omprövning
och försöker utjämna prisnivån så långt som detta är möjligt, antingen
detta nu skall ske genom utjämningsavgifter eller genom att bereda
hemmamarknaden ökade möjligheter till export eller eventuellt genom båda
dessa saker i förening.

I detta anförande instämde herr Österman.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
innebär förslag till dels godkännande och dels ytterligare bemyndigande för
regeringen att vidta åtgärder på här ifrågavarande område.

Det rör sig i detta fall om mycket stora värden. Frågan gäller hela massaindustrien,
pappersindustrien och trävaruindustrien. Frågan gäller vidare i
viss utsträckning de priser, som skogsägarna skola ha för sitt virke o. s. v.
Det är under sådana förhållanden rätt naturligt, att det råder delade meningar
om vad som kan vara rätt och lämpligt i fråga om avvägningen av dessa
verkligt stora frågor.

Emellertid vill jag först konstatera, att i stort sett inga erinringar gjorts
mot avtalet när det gäller massaindustrien och inte heller mot den genomgående
reglering av pappersindustrien och pappersförbrukningen inom landet,
som åstadkommits. Däremot ha delade meningar kommit fram beträffande
frågan, huruvida det avtal, som träffats mellan trävaruexportföreningen å ena
sidan och bränslekommissionen å andra sidan, varit så välbetänkt. Man har
ansett att framför allt de mindre sågverken kommit i en ogynnsam ställning
och att de stora sågverken favoriserats.

Jag vill då först erinra om att de mindre sågverken fått ett erbjudande om
uppgörelse på precis samma villkor, som de stora sågverken. Man kan vis -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

serligen säga, att detta erbjudande icke var mycket värt. Det skulle endast
vara en gest, tv de mindre sågverken kunde redan från början icke acceptera
ett sådant erbjudande. Låt oss då konstatera, att det är eu annorlunda
struktur på exportsågverken och alla de mindre sågverken. Av de mindre sågverk
det här gäller finns det mellan 6 000—7 000 här i landet. Men det är
endast ett mycket litet antal av dessa, som ha någon större export.

Det förhåller sig inte på det sätt, som herr Jonsson i Skedsbygd ville göra
gällande, alt här ifrågavarande avtal skulle innebära att de företag, som äro
anslutna till trävaruexportföreningen, skulle ha fått tillstånd att exportera
SO procent av sin produktion. Avtalet innebär att vederbörande få en kvot
av 80 procent av den nu fastställda exportkvantiteten, och det är något annat
än vad herr Jonsson ville göra gällande. Dessa större sågverk ha alltså fått
sig tilldelade 80 procent av den exportkvantitet, som vi hittills ansett oss
kunna avdela. Förra året hade motsvarande företag 88 procent av exportkvantiteten.
Om man räknar in ett par större företag, som icke tillhöra Svenska
trävaruexportföreningen men som nu räknas in i kvoten för medlemmarna
i denna förening, erhålla dessa större sågverk i år sammanlagt 82 procent
av exportkvantiteten. Detta innebär emellertid jämfört med förra årets förhållanden
en reduktion med 6 procent.

Småsågarna skulle således få disponera över 18 procent av den fastställda
exportkvantiteten. Nu framhålles det att detta inte är tillfredsställande,
eftersom dessa småsågar avsätta så stor andel av sin produktion
på hemmamarknden. Då priserna här hemma äro lägre än exportpriserna,
blir det totala utbytet för dessa mindre företag sämre. Ja, det
är klart att dessa mindre sågverk komma i en sämre ställning än storföretagen.
Jag har emellertid tidigare framhållit i denna kammare, och
jag sade det i lördags i första kammaren, att vi icke kunna förändra den
svenska sågverksindustriens struktur. De starka reella skäl varför man
skall lägga huvudvikten av exporten vid exportverken gå tillbaka till de
rent naturliga och lokala förhållanden, som bestå däri, att dessa större
sågverk ligga intill stora hamnar o. s. v. Därjämte är kvaliteten på virket
av helt naturliga skäl i regel bättre hos storsågama än hos de mindre
sågarna.

Om man nu från småsågamas sida inte kan acceptera ett erbjudande
från statsmakterna, som innebär, att de skulle få behålla alla sina exportinkomster,
om de försökte organisera en stiftelse av samma slag som de
större sågverken gjort, får man alltså ställa frågan, vad man då skall
kunna göra för att hjälpa dessa smärre sågverk att ta emot de pengar som
staten erbjuder dem. Då ha vi gjort på det sättet, att de pengar, som betalas
in i prisutjämningsavgifter, skulle fonderas på särskilt sätt i denna
prisutjämningsfond, så att man ser vad som kommer in. Man bör då finna
någon form för att ge tillbaka dessa pengar till de mindre sågverken.
Man har undersökt möjligheterna att hjälpa dessa företag rent administrativt
att få i gång en export genom att åstadkomma en clearing mellan å
ena sidan leveranser på hemmamarknaden och å andra sidan leveranser
på exportmarknaden för att få till stånd en större rättvisa mellan exportörerna
och de som sälja på hemmamarknaden.

Man hade tidigare tänkt sig att kunna cleara priserna på hemmamarknaden
mellan å ena sidan försäljarna och å andra sidan förbrukarna och
konsumenterna. Men man kom då tämligen snart fram till den slutsatsen,
att den metoden inte gick att använda. Den skulle nämligen innebära så
många svårigheter i kontrollavseende och inbjuda till överträdelser, att man
måste uppge försöket att lösa frågan efter den metoden. På sista tiden har

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

man emellertid kommit till en metod, som man möjligen skulle kunna realisera.

Eftersom avtalet med trävaruexportföreningen innebär, att den föreningens
medlemmar skulle få 80 procent av den nu fastställda exportkvantiteten,
kan man utgå ifrån att dessa företag fått sin andel av exporten. Vi ha sagt
till företrädarna för de mindre sågverken, att i den mån vi med hänsyn
till trävaruförsörjningen få möjlighet att exportera mer trävaror, skola dessa
mindre företag få en ökad kvantitet för export. Man tror sig nu kunna
räkna med en ytterligare kvantitet för export, utan att det på grund därav
skall behöva uppstå alltför stora olägenheter för hemmamarknadens försörjning.
Vi ha då övervägt att gemensamt med dessa mindre sågverk söka
organisera en försäljning för export på så sätt, att bränslekommissionen
organiserar dessa försäljningar. Alla på detta sätt influtna pengar skulle
gå in till en fond och sedan skulle en clearing åstadkommas mellan dem,
som levererat till export, och alla dem, som levererat för hemmamarknaden.
Merinkomstema av exportförsäljningen skulle slås ut på alla dessa mindre
sågverksägare. Nu kan man naturligtvis inte ta med vartenda litet sågverk
och t. ex. — om man kan använda detta uttryck — samtliga klingsågar,
som finnas i mängd över hela landet. Men man kan stanna vid att det som
villkor för deltagande i denna clearing erfordras en årsproduktion av exempelvis
100 standards. Man kan kanske gå ned så lågt som till 60 standards.
Under sådana förhållanden bör man i varje fall i huvudsak täcka hela det
område det här gäller.

Jag vill inte nu närmare diskutera själva prisfrågan. Jag har emellertid
den uppfattningen, att när vi förra året höjde virkespriserna med 15 öre
och i år med ytterligare 20 öre, så borde väl detta vara tillräckligt. Särskilt
när man betänker, att ett stort antal av dessa smärre sågverk även äro detaljförsäljare
av virke. De ha på grund därav rätt att ta ut högre priser än dem,
som äro stipulerade som normalpriser från producent. Det är ett mycket
stort antal mindre sågverk — omkring 800 stycken — som fått en ytterligare
prisförbättring på det sättet. Man får vidare besinna, att hemmamarknadspriserna
på trävaror stigit med inemot 100 procent sedan förkrigstiden.

Jag erkänner gärna, att det i detta fall kan se ut som om en orättvisa begåtts
mot dessa mindre sågverk. Vi ha emellertid vid förhandlingarna med
dessa sågverksägare fått besked om ungefär vad de som sista bud vilja ha
i pris. Det är då ingalunda fråga om sådana förskräckliga summor som
man antytt i den offentliga debatten.

Det har vidare anmärkts på regeringen, att regeringen icke följt priskontro!Inämnden
och bränslekommissionens förslag till prishöjningar. Hur allvarligt
vi inom regeringen se på denna fråga framgår väl av att samtidigt
som denna proposition avlåtits, har regeringen hemställt om bemyndigande
att få överföra pengar från prisutjämningsfonden till den fond, som byggnadslånebyrån
bär för att subventionera bostadsbyggande. Vi anse, att det
ligger en allvarlig fara i att fördyra i första hand bostadsbyggandet mera
än som redan skett.

Det har hävdats, att vi helt skulle släppa prisbildningen fri. Man har
sagt att då skulle det ske en naturlig anpassning mellan prisnivån på hemmamarknaden
och priserna på exportmarknaden. Såvitt jag kan förstå skulle
emellertid detta innebära, att ingen sålde trävaror på hemmamarknaden till
lägre pris än vad han kunde få ut i export. Generellt åtminstone kan man
uttrycka sig så. Om prisläget på hemmamarknaden är något över 400 kronor
per standard, så får vederbörande ut drygt 000 kronor per standard i

Andra hammarens protoholl 1947. Nr 31. 2

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

export. Skillnaden uppgår således till 200 kronor per standard. Om man
räknar med att den genomsnittliga virkesåtgången för att bygga en bostadslägenhet
på två rum och kök — det går självfallet åt mera att bygga ett
trähus än ett stenhus — uppgår till ungefär fem standards, skulle ett slopande
av prisrestriktionerna för hemmaförbrukningen av virke innebära en
så stor fördyring av ett småstugebygge som med ungefär 1 000 kronor. Vi
kunna inte anse att en dylik fördyring är rimlig.

Nu invändes mot detta resonemang, att man visserligen kan räkna ut denna
formella prishöjning, men i verkligheten förhåller det sig på det sättet,
att ingen nu säljer till normalpriserna utan till högre priser. Jag tvivlar på
den saken. Genom det avtal, som redovisas i denna proposition, ha de stora
sågverksägarna förbundit sig att leverera betydande kvantiteter virke till
normalpriser. Jag tror därför, att det är alldeles omöjligt att nu släppa på
normalpriserna på virke.

Vi ha upphävt normalpriserna för rundvirke, men jag har tidigare erkänt,
att detta var ett misstag. Priserna sprungo där upp i höjden på ett sådant
sätt, som ingen tidigare hade kunnat tänka sig. En dylik prisförhöjning
får icke upprepas, när det gäller färdigsågade varor. Jag förstår emellertid
å andra sidan dem som säga, att alla sågverksägare vilja ha lika bra betalt
för sina produkter som innehavarna av storsågverken få. Situationen
var emellertid den, att om vi skulle få i gång trävaruexporten från dessa
stora sågverk, så fingo vi finna oss i en uppgörelse, som såg annorlunda ut
än den vi hade under tidigare år, d. v. s. med prisutjämningsavgifter. Det
gällde att få ut mesta möjliga, och då gick man på den linjen att fondera en
del av de pengar, som kommo in genom dessa exportaffärer. Man skall således
sterilisera en viss del av denna köpkraft. Detta var angeläget ur rent
penningpolitiska synpunkter.

Nu har det hävdats, att de mindre sågverksägarna betrakta denna fondering
på det sättet, att den är en reell tillgång för de stora sågverken. Jag
erkänner det. Det är en reell tillgång, ty de ha fått besked om att de få
disponera dessa pengar efter viss tid eller vid konjunkturnedgång. Jag skulle
inte ha någonting att invända mot att de mindre sågverken kunde få ut sina
exportinkomster på samma sätt som de större sågverken och alltså fondera
en viss del av intäkterna. Det gläder mig att jag här i dag har fått besked
om att dessa sågverksägare — efter vad jag kan förstå av de uttalanden som
ha gjorts — äro beredda att gå in för en fondering av samma slag som
Svenska trävaruexportföreningen har accepterat.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Bara några ord i anledning av herr statsrådets anförande.
Herr statsrådet konstaterar, att i stort sett inga erinringar gjorts mot
de avtal som ha träffats rörande massa- och pappersexporten. Det är ju alldeles
förklarligt. Dessa stora företag, som praktiskt taget behärska hela
marknaden, kan man träffa avtal med, som verka ungefär rättvisa, men
när man träffar ett avtal med trävaruexportföreningen, vars medlemmar
producera knappa 50 procent av landets produktion men få exportera 80
procent av den exportkvantitet som är tilltänkt, så att bara 20 procent återstå
för övriga företagare, som tillverka över 50 procent av hela produktionen,
då blir det snedvridet. Att även regeringen — närmast statsrådet Ericsson —
har kommit till insikt om att detta avtal inte varit lyckligt, framgår ju av
att herr statsrådet säger, att man nu söker komma fram efter andra linjer
och genomföra en prisclearing på hemmamarknaden. Då först kan man nå

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Prisutjcimningsavgiftcr m. in. (Forts.)

fram till en någorlunda antagbar uppgörelse, så att produktionen över hela
landet kan fortsätta ungefär i samma omfattning som för närvarande.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag vill för herr Jonsson i Skedsbygd
påpeka, att jag helt delar hans mening om ett clearingförfarande som
skulle fördela intäkterna från exporten så att även hemmamarknadsproducenterna
få en favör. Det som saknats har varit ett förslag hur man praktiskt
skulle genomföra en sådan åtgärd. Jag har inte fått några förslag från sågverksägarna.
De ha bara sagt: vi kunna inte klara det, vi äro ur stånd att
åstadkomma den försäljningsapparat som erfordras. Vad som nu har tillkommit
är ett nytt uppslag, men det har inte kommit från sågverksägarnas
sida — jag kan inte glädja herr Jonsson med det -— utan det har kommit
från annat håll. Det är det vi nu hålla på att undersöka.

Jag kan tillägga, att den första kontakten med dessa sågverksägare har
varit ytterligt gynnsam. Man är positivt intresserad av att nå en lösning, liksom
jag hela tiden har varit det. Staten har nämligen inga fiskala intressen
i detta sammanhang, utan vad vi vilja bevaka är bara hemmamarknadspriserna
på trävaror.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! För utskottets vidkommande har
denna fråga legat till på det sättet, att vi ha haft att tillstyrka eller avstyrka.
Ett avtal har träffats, i vilket det inte är möjligt att göra några ändringar.
Utskottet har fullkomligt enhälligt kommit till det resultatet, att det ansett
sig kunna tillstyrka bifall till propositionen med hänsyn till de syftemål som
ligga bakom.

De synpunkter, som herrar Jonsson i Skedsbygd och Hedlund i Rådom
här ha framhållit, ha diskuterats mycket, och det är ju inte tu tal om att
man under denna diskussion har kommit till insikt om att det skulle vara
lyckligt om man i fortsättningen kunde finna någon annan väg än den som
här är fastslagen. Men det är, som herr statsrådet sade, säkert inte möjligt
att under denna diskussion i kammaren finna de linjer, som skulle möjliggöra
ett tillmötesgående av herr Jonssons i Skedsbygd önskemål i den föreliggande
frågan. Jag skulle närmast vilja hemställa till herr Jonsson i Skedsbygd,
att han och dessa sågverksägare, som nu ha en exportkvot av endast
20 procent, uppe i kanslihuset tala en liten smula mera i enrum med Kungl.
Maj:t om en framkomlig väg, som kan tillfredsställa även de små sågverksägarna.

Herr talman! I det nuvarande läget finns det ingen annan möjlighet än
att bifalla det föreliggande förslaget eller avslå detsamma. Jag hemställer
om bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr von Setli: Herr talman! Det var mycket intressant att höra statsrådet
Ericssons anförande. I detta framkom ju en hel del synpunkter och
lämnades meddelanden, som man förut åtminstone inte fått i sammandragen
form och som jag skulle vilja betrakta som nyheter.

Jag vill först och främst liksom herr statsrådet understryka, att denna
fråga är av ytterligt stor vikl för hela vårt lands virkesförsörjning. Det är
inte heller underligt att de mindre skogsägarna ha varit mycket oroliga för
prisutvecklingen. Det har också rått oro bland skogsägarna över planeringen
av årets avverkningar, och jag skulle alldeles särskilt vilja understryka önskvärdheten
av att de åtgärder, som statsrådet här skisserade och som jag hop -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

pas skola kunna genomföras, måtte vidtagas omedelbart, så att de kunna ha
någon effekt på de nu till sommaren planerade stämplingarna.

Det är en synpunkt som inte har kommit fram i debatten, nämligen att
om det nuvarande tillståndet fått råda, hade avverkningarna bedrivits för
fullt på de områden, där vi ha de större företagen och större exportörerna,
d. v. s. i största utsträckning norr om Dalälven, där vi ha brist på råvara
och där skogarna inte tåla så stora uttag. Vi ha stora områden i södra Sverige,
inte minst i skogslandet Småland, där ännu så länge tillgången på skog
är mycket god och, som väl är, även tillväxten. De inre delarna av Småland
tillhöra inte de trakter som furnera exportörerna med virke, utan detta virke
går till hemmamarknaden. Det har rått mycket stor risk för att avverkningarna
där måst inskränkas, så att folkhushållet inte kunnat tillgodogöra sig
det virke som där kan uttagas.

Hade jag fått ordet före statsrådet Ericsson, hade jag kanske trots värmen
kommit med en ganska skarp kritik, men med det meddelande som här lämnades
har det åminstone räckts fram en hand till åtgärder som skola kunna
sanera dessa förhållanden. Jag skall inte tala länge, men jag vill dock särskilt
understryka, att det här gäller de små skogsägarna, de mindre företagarna,
de mindre sågarna. Här gäller det att försöka ge dem ett handtag.
Detta handtag kommer också att gagna virkesproduktionen.

Till sist skulle jag vilja uttala den förhoppningen att statsrådet Ericsson
får sköta denna fråga i den anda, som han här givit uttryck åt, och att han
kommer överens med bränslekommissionen och priskontrollnämnden. Man
har dock förut haft en känsla av att finansministern inte alltid har haft det
allra bästa samarbete med bränsleministern, men i denna sak hoppas jag att
finansministern inte skall lägga hinder i vägen för statsrådet Ericssons nu
planerade åtgärder.

Häruli instämde herr Boman i Kieryd.

Herr Werner: Herr talman! Den fråga, som nu är föremål för debatt här
i kammaren, är av en sådan betydelse att det bör vara rikligt att densamma
belyses från alla håll. Det kan inte bestridas att det regleringssystem för exporten
och produktionen av sågat virke, som nu av regeringen synes ha
fastställts, har väckt mycket stora bekymmer särskilt hos de små sågverksägarna.
Det finns en tendens hos regeringen att underskatta betydelsen av
dessa små sågverk i inlandet. Det är alldeles klart att om dessa sättas i en
särklass, där de i konkurrenshänseende inte kunna tävla med de större sågverken,
som ha möjlighet att köpa virke även på deras uppsamlingsområden,
och inte heller med pappersindustrien, som nu bägge ha rätt goda möjligheter
att betala bättre priser, så innebär det en strypning av dessa små
sågverks produktion. Jag undrar, om regeringen har klart för sig vad det
kan komma att betyda för inlandsförsörjningen. Givetvis måste då en betydande
del av exportkvantiteten reserveras för inlandsbehovet.

Det är en omständighet till som jag måste belysa, nämligen att de svårigheter
som nu råda beträffande virkesproduktionen i mycket betydande grad
bero på bristen på arbetskraft jämte de stigande arbetskostnaderna. Man har
måst notera en uppgång i avverkningskostnaderna med 200 å 300 procent.
Det kan inte vara riktigt att denna kostnadsökning skall gå ut över och
sänka rotvärdet för skogsägarna. Med hänsyn till det minskade rotvärde,
som uppstår på grund av de ökade arbetskostnaderna, avverka skogsägarna
mindre, och den arbetskraftsreserv, som ännu finnes kvar just hos dessa
mindre skogsägare, kan inte utnyttjas, då de ofta äro nödsakade att leja

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Prisutjämningsavgifter m. in. (Forts.)

arbetskraft för huggning men hellre avstå på grund av de höga kostnaderna
och därav minskat rotvärde.

Jag menar, att regeringen vid övervägande av eventuella åtgärder angående
rundvirkespriserna inte skall förbise angelägenheten av att de arbetskraftsreserver
som finnas utnyttjas för att tillföra träförädlingsindustrien
den nödvändiga råvaran.

Det förefaller också som om regeringen i rädslan för ökade byggnadskostnader
skulle ha överdimensionerat betydelsen av något ökade virkespriser.
Det framgick av statsrådet Ericssons anförande, att ett enfamiljshus tar omkring
5 standard, d. v. s. ungefär 800 kubikfot virke. Den höjning av priserna
på sågat virke med i genomsnitt 20 öre per kubikfot, som nu medgivits,
gör alltså en höjning av kostnaderna för ifrågavarande hus med 160 kronor.
Samma hus drar i slutlig kostnad 24 000 å 25 000 kronor. Jag undrar om
denna lilla kostnadsökning eller en höjning av t. o. m. 1 kr. per kubikfot,
som vore i hög grad påkallad och skälig, skall få anses så betydande att
den skall få äventyra tillgången på virke till nödvändiga företag. Vi ha ett
skrämmande exempel på bränsleområdet, hur en restriktiv prispolitik har
skapat en bristsituation, som för folkhushållet och regeringen själv medför
betydande svårigheter.

Jag hörde att statsrådet ville diskvalificera småsågverkens virkeskvalitet.
Kvaliteten beror inte på sågverkets omfång eller kapacitet, utan den växlar
med kvaliteten på det virke, som kan uppsamlas inom ett visst område. Jag
vill göra gällande, att här inga som helst eller åtminstone inga större skillnader
råda.

Jag hoppas att de tillgängliga tongångarna i statsrådets anförande nyss
betydde, att det skall bli möjligt även för det praktiska livets män att till;,
handahålla regeringen sin erfarenhet — en verklig tillgång i den fortsatta
diskussionen för att förhindra åtgärder som skulle i hög grad skada, inte
bara exportmöjligheterna utan även försörjningsbasen för denna viktiga vara,
som är så oumbärlig både för byggnadsindustrien och för pappersproduktionen.
Jag tror att regeringen gör klokt i att lyssna till de råd, som lämnas
av dem som sysslat med dessa saker på det praktiska livets område.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det har talats mycket om syftet
med dessa åtgärder. Syftet är ju i själva verket att tillförsäkra hemmamarknaden
virke till priser, som ligga under världsmarknadspriserna. Det är
ingenting annat än gott att säga om det syftet. Man bör kunna vara med om
ganska långt gående åtgärder för alt realisera en sådan tanke. Men därmed
är inte sagt, att man kan vara till freds med vilka medel som helst. Det beror
på konsekvenserna. Är det rimligt att kostnaderna för en subventionering
— jag kallar det så, när vi nu avse att hålla hemmamarknadens priser lägre
än världsmarknadens — skola bäras av några tusental småföretagare, nämligen
ägarna av de små sågverken? Jag är övertygad om att alla här närvarande
äro ense med mig om att det är orättfärdigt. Dessutom tror jag att
det kommer att leda till betänkliga konsekvenser för hela landet av det
slag som har framhållits här både av herr Jonsson i Skedsbvgd och av herr
Werner.

Det är klart att man i ett sådant läge måste anstränga sig till det yttersta
för alt finna på åtgärder som kunna avtrubba olägenheterna. 1 viss mån har
det också redan vidtagits sådana åtgärder, men det bar inte skett på långt
när i den omfattning som är nödvändig för att en sådan anordning som det
här gäller överhuvud taget skall kunna accepteras.

Nu har ju statsrådet Ericsson utlovat, att han skall ta saken under om -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

prövning och undersöka, om det inte är möjligt att åstadkomma ytterligare
export från småföretagen, så att dessä företag på det sättet kunde få en
kompensation. Jag vill hoppas att statsrådet därvidlag sträcker sig så långt
som det överhuvud taget är möjligt, ty skulle man inte kunna åstadkomma
en utjämning, så måste jag för min del säga, att det system för subventionering
av hemmamarknaden, som man här valt, är så pass orättfärdigt,
att det icke bör användas i fortsättningen.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga debatten. Jag
har tyvärr inte haft tillfälle att följa den från början och har inte heller
åhört statsrådets förklaringar, men jag vill, innan diskussionen är slut,
nämna något om anledningen till att jag befinner mig bland dem som fogat
en blank reservation till utskottets betänkande.

Denna min ståndpunkt är närmast föranledd av att jag ansett det önskvärt,
att utskottet i sitt betänkande hade något klarare givit uttryck för
önskemålet, att de medel, som av småsågama nu avsättas till den s. k. diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter, finge disponeras av dessa småsågar
på ett sätt som kunde vara jämförligt med vad fallet blir när det
gäller de medel, som av trävaruexportföreningens medlemmar skola avsättas
till den nu bildade stiftelsen. Småsågama böra, med andra ord, icke sättas
i en sämre ställning än storföretagen när det gäller det framtida disponerandet
av dessa prisutjämningsmedel.

Nu lär statsrådet här ha framhållit, att man prövar utvägar för att åstadkomma
en clearing till småsågarnas fördel, men jag har dock velat understryka
vad som av olika talare anförts beträffande angelägenheten av att
man så långt som möjligt skapar större rättvisa åt småsågama, än man
hittills lyckats åstadkomma.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa
stiftelser, m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret
1947/48; och

nr 45, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48, m. m.;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reglering av
vissa tjänste- och familjepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reglering av
vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående
pensioner m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

Måndägen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 49, angående reglering för budgetåret
1947/48 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 13, 15 och 16.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts Lag angående
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ ““ ^^27
lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, in. m. §§ lagen om

sparbanker,

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde m. m.

Herr Birke: Herr talman! Jag hade haft för avsikt att väcka en motion
i anslutning till den här föreliggande propositionen, men eftersom utskottet
slutbehandlat ärendet redan vid motionstidens utgång, ansåg jag det meningslöst
att avlämna någon motion. Jag vill emellertid, herr talman, passa
på tillfället att här säga något om motiven till att jag tänkte motionera.

Det är uppenbarligen önskvärt att sparbankerna tillåtas binda inteckningslån
även i fastigheter inom sådana tätare bebyggda ordnade samhällen
som inte ha karaktären av municipalsamhällen, städer och köpingar, något
som sparbankerna för närvarande enligt sparbankslagen äro förhindrade att
göra. Samhällen av denna karaktär äro ganska vanliga i omgivningarna av
de större städerna, och det torde där röra sig om ganska betydande fastighetsvärden.
Behovet och intresset för sparbankerna att kunna binda fastighetslån
torde därför vara ganska betydande inom dessa samhällen.

Jag förstår mycket väl att det nuvarande förbudet har tillkommit med
hänsyn till de säkerhetssynpunkter som måste anläggas för sparbankernas
del, ''men det kan ifrågasättas, om inte utvecklingen gått därhän, att detta
förbud numera knappast har något berättigande. Det finns många sådana
tätare bebyggda och ordnade samhällen, där t. ex. byggnadsstadgan, ordningsstadgan
och brandstadgan för rikets städer tillämpas, och jag tror att
de fastighetslån, som placeras i sådana samhällen, äro minst lika riskfria
som de tomträttslån, som utskottet nu tillstyrker att sparbankerna skola
få lämna.

Man kunde ju tänka sig att sparbankerna finge göra en framställning till
länsstyrelsen, då det gällde bindandet av inteckningslån i fastigheter inom
samhällen av denna typ, och att länsstyrelsen finge avgöra vilka samhällen
som kunde godkännas. På det sättet bleve det ju beroende av en sista prövning
från länsstyrelsens sida, huruvida sparbankerna i detta fall finge lämna
bundna lån eller inte.

Jag är fullt medveten om att avsikten är att företaga en generell översyn
av sparbankslagen, men då jag tror att det kommer att dröja ganska länge
innan vi få se något resultat därav, vill jag ifrågasätta om inte Kungl. Maj:t
skulle kunna under tiden ta upp den detaljfråga, som jag här berört, till
omprövning och framlägga förslag till en lämplig lösning därav.

Jag har, herr talman, inte något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 81.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Motion om
gottgörelse för
skador av
Sagans översvämning
år
1944.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m. såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 54, angående ersättning åt biträde, som utskottet anlitat vid behandling
av vissa ärenden; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., såvitt propositionen
avser förslag^ till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) om tjänsteplikt, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 64,
i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till Barntillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av väckt motion
om gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl. socknar för förluster, åsamkade
av Sagåns översvämning år 1944.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion
nr 260, av herr Vigelsbo hade hemställts, att riksdagen, med hänsyn till att
de skäl som vid 1946 års riksdag legat till grund för jordbruksutskottets avstyrkande
av en då i ämnet väckt motion icke visat sig hållbara, måtte till
omprövning upptaga frågan om ersättning åt de jordägare efter Sagån i
Kumla, Tärna och Simtuna socknar, Västmanlands län, vilka åsamkades
förluster vid Sagåns översvämning år 1944, samt besluta att bevilja 28 784
kronor såsom gottgörelse åt dessa jordägare.

Utskottet hemställde, att motionen II: 260 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 260, till Bidrag
till ersättning för skador genom Sagåns översvämning år 1944 å riksstaten
för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 28 800 kronor;

dels ock av herr Andersson i Surahammar och fru Eriksson, utan angivet
yrkande.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Motion om gottgörelse för skador av Sagans översvämning år 1944. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Vigclsbo: Herr talman! Den motion som det här gäller väcktes även
i fjol och blev då avslagen. Jag skall be att få göra några kommentarer till
motionen och behandlingen av densamma, särskilt då till utskottets motivering
i här föreliggande betänkande, för den ståndpunkt, till vilken detta slutligen
har kommit.

Beträffande den tidigare handläggningen av ärendet säger utskottet bl. a.:
»I värderingsinstrumentet hade skadorna uppskattats till 28 784 kronor, alltså
samma belopp som motionären nu föreslår riksdagen att anvisa för ändamålet.
Lantbruksingenjören Welin-Berger tillstyrkte, att statsanslag beviljades
med de belopp och efter de grunder, som föreslagits i värderingsinstrumentet.
»

Jordbruksutskottet och Kungl. Maj:t ha emellertid tydligen haft olika
uppfattning om lantbruksingenjörens remissyttrande i ärendet. I Kungl.
Maj:ts resolution angående ersättningskravet hette det bl. a.: »Under påpekande
av vad lantbruksingenjör Welin-Berger framhållit påpekade siyrelsen»
— d. v. s. lantbruksstyrelsen — »att trots den förefintliga risken för fortsatta
översvämningar jämväl nämnda marker hade blivit uppodlade samt att
under de 35 år, som förflutit sedan företaget fullbordades, något egentligt
rensningsarbete icke hade skett i ån. Till följd härav hade denna varit utsatt
för eu ständigt fortgående uppslamning, som förorsakat en höjning av
vattenståndet och därmed följande ökning av översvämningsrisken.» Och på
grundval av detta remissyttrande, som lantbruksingenjören lämnat och som
lantbruksstyrelsen vidarebefordrat till Kungl. Maj:t, avslog Kungl. Maj:t den
gjorda framställningen om ersättning.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att närmare skärskåda riktigheten
av de uppgifter som i remissyttrandet lämnas. Det säges ju där, att
uppodling hade verkställts av sådana områden, som på goda grunder kunde
befaras bli föremål för översvämning, och man menar tydligen att det är
markägarnas fel att så har skett. Jag skall i anledning därav be att få ur
torrläggningsföretagets protokollsbok ordagrant läsa upp vad som står i § 9
i protokollet för det sammanträde, som hölls den 26 maj 1911. Det heter där:
»I fråga om odlingsarbetet ålade sammanträdet styrelsen att till de odlingspliktige,
hvilka icke fullgjort sin skyldighet, aflåta skrivelse med underrättelse,
att därest arbetet icke blefve i behörig tid fullföljdt, styrelsen i så
fall på den försumliges bekostnad skulle utföra detsamma.»

Nu kanske man säger, att detta var ett beslut som pressades fram av bönderna
vid ett sammanträde, som de själva hade anordnat, därför att de ville
att det skulle odlas mer jord än som skett. Det sammanträde, som jag här
talat om, var emellertid inte vilket sammanträde som helst, och för att bevisa
det skall jag be att också få läsa upp namnen på dem som voro närvarande.
Enligt anteckning i protokollets ingress voro följande personer närvarande:
hemmansägare Gust. Johansson, Vesterby, f. d. hemmansägarna C. E. Berggren,
Tärnaby, Eric Andersson, Vesterby, Herm. Andersson, Hofberga, och
J. E. Eriksson, Tärnaby. Dessa voro de enda hemmansägare som voro med
på sammanträdet. Vidare närvoro såsom allmänna ombud: för indragna majorsbostället
Väst-Tärna domänintendenten B. B:son Wolffram, för Erlandsbo
med utäng Karbotten häradshövding H. Sjöberg, för Kumla och Sevalla
kyrkoherdeboställen kontraktsprosten A. Thorbjörnsson, för Tärna kyrkobcrdeboställe
prosten J. Iiöijer samt vidare lantbruksingenjör Ax. V. Nordin,

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Motion om gottgörelse för skador av Sagans översvämning år 19U. (Forts.)
kyrkoherde O. F. V. Brandt, Tärna, och hemmansägaren G. A. Lundberg,
Kyllinge — det var han som var entreprenör för företaget. Såsom ordförande
vid sammanträdet fungerade lantbruksingenjören, och vi kunna följaktligen
förutsätta, att sammanträdet var på behörigt sätt tillkommet och att
det var med hänsynstagande till laga omständigheter som odlingsplikt ålades
vederbörande markägare.

Det har i hög grad intresserat mig att undersöka huruvida utöver de åligganden,
som sålunda utfärdades för markägarna, någon odling senare utförts
på området. Man har emellertid vid mina efterforskningar i saken försäkrat
mig, att sedan dess icke en kvadratmeter jord uppodlats inom nämnda
område. — Detta om den saken.

Det är således en felaktig uppgift som lämnats, när man säger att arealer
ha uppodlats som icke varit avsedda för odling och att hänsyn icke tagits
till den risk för översvämning, som senare visat sig vara för handen.

Vidare säger utskottet att ingenting har inträffat sedan i fjol och att det
av denna anledning inte finns några skäl att frångå fjolårets beslut. Jag håller
alldeles med om att det inte har inträffat någonting sedan utskottets dåvarande
talesman, herr Andersson i Löbbo, och jag diskuterade denna sak vid
föregående riksdag. Herr Andersson åberopade den gången en annons, som
just varit införd i ortstidningarna, och sade, att nu hade man kallat till
ett sammanträde och nu skulle arbetet med torrläggningen snart sättas i
gång. Jag upprepar att det är alldeles riktigt som utskottet skriver, att det
inte har hänt någonting. Man höl! det annonserade sammanträdet den 17
juni i fjol, och sedan dess ha vi väntat att det skulle inträffa någonting, men
det gjorde det inte förrän häromdagen. Precis som när riksdagen sist behandlade
frågan, stod det även nu för några dagar sedan — jag tror att det
var i torsdags och fredags — i ortstidningarna en annons om denna förrättning,
och man kommer väl från utskottets sida att säga som man gjorde i fjol,
att nu skall arbetet sättas i gång. I sak ligger emellertid frågan till på alldeles
samma sätt som den gjorde i fjol.

Vad hände då vid det sammanträde den 17 juni i fjol som man hänvisade
till när man sade, att herr Vigelsbos krav om ersättning för inträffade skador
vore omotiverade, eftersom kanalsystemet nu skulle komma att bli fördjupat
och hela området torrlagt och fint? Man gjorde ingenting! Jo, man
beslöt om uppskov. Jag antar alt man från jordbruksutskottets sida kommer
att åberopa just detta, att det vid sammanträdet den 17 juni var intressenterna
själva som begärde uppskov och som inte kunde gå med på att
ärendet slutfördes den gången. Men det berodde på att bönderna inte hade,
såsom jag också framhöll under debatten i fjol, fått se ett enda papper
och inte visste något om delaktighetsprocenten och om hur kostnaderna
skulle fördela sig på var och en av de många intressenterna. Det var för att
vinna klarhet på dessa väsentliga punkter, som man begärde uppskov till
ett kommande sammanträde, och det är alltså det sammanträdet som nu
skall hållas. Vid det sammanträdet delgav lantbruksingenjören intressenterna
en viktig uppgift, varom jag fått skriftligt intyg av en fabrikör och en
folkskollärare. Jag ber att få återgiva intyget in extenso. Det står så här:
»Att lantbruksingeniören i Västmanlands län Henrik Welin-Berger vid sammanträde
med intressenterna i Sagåns nya Åsänkningsföretag Väsby kvarn—
Västtäma den 17 juni 1946 yttrade angående ersättningskravet å förstörd
gröda: ''Om Vigelsbo i skadeståndsfrågan gått till mig i stället för att vända
sig till riksdagen, skulle vi gemensamt ha ordnat för att ersättning skulle
ha utgått.’

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Motion om gottgörelse för skador av Sagans översvämning år 19U. (Forts.)
Då vi voro närvarande vid tillfället anse vi oss kunna intyga att yttrandet

Jag var ej närvarande vid sammanträdet och vet således icke vad som
sagts där. Det intyg, som lämnats i saken, är avgivet av personer, som icke
voro intressenter i företaget. De voro närvarande vid sammanträdet utan
att ha något intresse, som anknöt dem till den fråga, som avhandlades. Nu
frågar man sig, vad innebär intyget? Man har sagt i utskottet att lantbruksingenjören
tillstyrkt framställningen, men av intyget och av yttranden som
lantbruksingenjören fällt får man klart för sig, att han var medveten om
att yttrandet, angående ersättningskravet så som det var formulerat, ovillkorligen
skulle leda till avslag. Enligt intyget säger han, att om han hade
fått resonera med mig i stället för att saken gick till riksdagen, skulle det
hela ordnat sig. Vad innebär det? Skulle han ha givit remissyttrandet ett
annat innehåll, om vi talat med honom, frågar man sig. Man kan dra vilka slutsatser
som helst praktiskt taget i det sammanhanget. Hur skulle man ha
handlagt saken för att få ett yttrande som vore så fördelaktigt, att vi skulle
få våra pengar? Det är något egendomligt i hela detta resonemang. Jag
tror att resonemanget är både riktigt och felaktigt. Det är riktigt så till vida,
att man tydligen skulle ha tillförsäkrat sig tjänstemännens ynnest, innan man
gick till högre instans, men oriktigt så till vida, att jag ingenting hade med
saken att skaffa, innan den kom under Ivungl. Maj ds ögon. Tyvärr vände
sig vederbörande intressenter till länsstyrelsen i Västmanlands län. Jag antager
att det var felaktigt, därför att Conrad Jonsson, den nuvarande landshövdingen,
tog hand om ärendet den gången och satte litet fart på saken,
som legat stilla uppe hos lantbruksingenjören i nära tio år. Då blev det
alltså fart på frågan. Jag förstår, att det har irriterat herrarna, att landshövdingen
så snart gick in för att få rättelse i detta missförhållande. Det
felaktiga ligger alltså däri, att det icke var jag som framförde saken till
Kungl. Maj ds avgörande. Det var länsstyrelsen som tillsatte värderingsmän
och förde ärendet till högre instans. Det var först sedan Kungl. Maj d med
hänsyn till lantbruksingenjörens remissuttalande avstyrkte ersättningskravet
som intressenterna frågade sig om inte möjlighet funnes att i riksdagen
ta upp frågan för att om möjligt få rättelse till stånd och få ersättning för
de skador, som genom översvämning tillfogats vederbörande markägare.

Innan jag framställer mitt yrkande, vill jag slutligen endast ha sagt eu
sak, och det är att det förefaller mig, som om samhället vore uppdelat i tre
grupper av människor: en grupp, som av sociala hänsyn hör få hjälp i det
ena eller andra fallet; vidare en grupp, som med hänsyn till sin samhällsställning
och sitt inflytande kan, som man säger, genom förbindelser skaffa
sig rättelse; men sedan en tredje grupp, som består av dem, som för varje
dag slita och arbeta i sitt anletes svett. De kunna väl icke hänföras
till dem, som äro socialt under isen, men ej heller till dem,
som med hänsyn till sin ställning ha förbindelser och inflytande på högre
ort. Det är de som slita och arbeta i sitt anletes svett för var dag som få
sitta emellan. Till dem höra de som åsamkats förluster genom dessa översvämningar.
Det finns icke ens — det är ju beklagligt — en nämndeman

fälldes.

Folke Rudstam
Folkskollärare, Labacken.

Bror Nyström

Fabrikör, Ransta.

Egenhändiga namnteckningarna bevittnas:
Gunnar Esselin
Holmbo, Ransta.

L. H. Eriksson
Tärnaby, Tärna.»

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 fm.

Motion om gottgörelse för skador av Sagåns översvämning dr 1944. (Forts.)
inom området med förbindelser, utan det rör sig här rätt och slätt om redliga
bönder. Även om man icke kan åberopa sociala hänsyn i detta fall,
tycker jag det vore rätt och billigt att riksdagen, fastän det här rör sig om
bönder utan förbindelser på högre ort eller med lokala tjänstemän, skulle
godkänna det i motionen framställda yrkandet om ersättning för den av
lantbruksstyrelsen till 28 700 kronor uppskattade förlusten. Av den anledningen,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herrar Tjällgren
och Pettersson i Rosta till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Den här frågan är ej ny. Den
var också före vid fjolårets riksdag, och då var herr Vigelsbo också motionär.
Det är en uppgift i hans motion som gjort att utskottet lämnade dessa
intressenter tillfälle att framlägga sina synpunkter inför jordbruksutskottet.
Därvid ^ framkommo ej sådana omständigheter, att majoriteten i utskottet
ville frångå sin tidigare intagna ståndpunkt. Jag försäkrar, att jag för min
del ställer mig välvillig till framställningen. Men det är ett faktum, att ägarna
av den jord det här gäller sedan en följd av år besått området, som ligger
ovanför översvämningsområdet, med stråsäd och annan gröda. Detta
framgick av de uppgifter som lämnats inför utskottet. Sedan kan motionären
inte förneka, att den odlingsplikt som ålåg delägarna endast avsåg området
ovanför översvämningsområdet. Till sist vill jag säga, och det var den
mest bidragande orsaken till utskottets ställningstagande, att det förelåg vissa
försummelser i denna plikt, något som det ej går att förneka. Det har icke
gjorts någonting där sedan 1923. I motionen har gjorts gällande att det icke
gjorts något sedan 1939.

Enligt uppgifter, som lämnats i utskottet, är man inställd på en fördjupning
av detta vattendrag, och då tycker man icke att det är någon idé att
lägga ner stora kostnader på rensning och vidmakthållandet av de gjorda arbetena
på detta översvämningsområde.

Jag hade i utskottet ett kompromissyrkande, men det vann icke utskottets
majoritet —• och det torde icke föreligga någon anledning att framlägga det
här heller. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall till den av
herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Vigelsbo begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Tjällgren och Pettersson
i Rosta avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning, vadan
votering med omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja och

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen om sparbanker, m. m.
55 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 239, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1946/47.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 240, angående statsregleringen för
budgetåret 1947/48.

Punkterna 14, 15 och 17.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds Fortsatt befriproposition
angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten attelse f°r riksinlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
aa inlösa av

I en den 30 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 314, som hänvisats till ^asedlafmed
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj d, under åbero- guu m. m.
pande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att riksbanken
måtte för tiden från och med den 1 juli 1947 till och med den 30 juni 1948
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, då förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar, dels ock förklara, att från riksdagens sida
icke förelåge hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordningen
och efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t rekvirera utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 362 av herr Domö
och den andra inom andra kammaren under nr 522 av herrar Ljungqvist
och Ljungberg, i vilka motioner hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 314 endast måtte förklara, att från riksdagens
sida icke förelåge hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97) och efter särskilt förordnande av
Kungl. Maj:t rekvirera utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
samt att vad i övrigt andra stycket i propositionens hemställan
omfattade icke måtte föranleda något riksdagens yttrande.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med avslag å motionerna 1:362 och
11:522, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Utskottet hade i sin motivering i anledning av propositionen gjort vissa
uttalanden angående den allmänna ekonomiska politiken. Sålunda hade utskottet
(i andra stycket) å s. 2 i det tryckta utlåtandet anfört hland annat
följande:

»En depreciering av kronan skulle med säkerhet avsevärt försämra den
inre balansen utan att samtidigt påtagligt förbättra den yttre balansen.»

Å s. 3 och 4 hade utskottet, bland annat, gjort följande uttalande:

»Såvitt utskottet kunnat finna, skulle en räntehöjning av den begränsade
omfattning, som varit ifrågasatt, inom investeringsområdet få sin väsentligaste
effekt på det redan starkt reglerade bostadsbyggandet. I själva verket
skulle en räntehöjning för närvarande vara berättigad endast i den mån man
avsåge att helt slopa det regleringssystem, som uppbyggts inom bostadspolitiken.
En räntehöjning kan i övrigt befaras komma att motverka stabiliseringssträvandena
genom att öka kostnadstrycket.

Det är av stor betydelse att även i fortsättningen en sådan penningpolitik
bedrives att på penning- och kapitalmarknaden icke en känsla av penningriklighet
framkallas eller vidmakthålles. En viss penningknapphet i kreditinstituten
kan nämligen utöva en hälsosamt återhållande inverkan på en del
av den enskilda investeringen. Riksbankens operationer i marknaden böra
avpassas med hänsyn härtill. Trots att ett intimt samband råder mellan dessa
operationer och ränteutvecklingen synes ej f. n. anledning finnas att genomföra
eller medge en höjning av räntenivån.

Vid sidan av den förordade kraftiga investeringsbegränsningen böra enligt
utskottets mening statsmakterna och de kommunala organen medverka till
den ekonomiska avspänningen genom en återhållsam utgiftspolitik. Såsom
bankofullmäktige framhållit, få utgiftsbegränsningarna sitt fulla värde först
om de resultera i budgetöverskott. Utskottet förutsätter, att höstens statliga
budgetarbete inriktas på att ernå största möjliga överskott i driftbudgeten och
största möjliga begränsning av anslagen till statliga kapitalinvesteringar.

I nuvarande knapphetsläge är det av största vikt, att allmänheten i möjligaste
mån begränsar sin efterfrågan på varor. Det måste därför hälsas med
tillfredsställelse, att regeringen såsom ett led i strävandena att bevara penningvärdet
planerar åtgärder för ökning av sparandet.

De synpunkter, som utskottet nu anfört i anledning av propositionen, överensstämma
i allt väsentligt med det ekonomiska program, som regeringen
offentliggjort efter propositionens avlämnande. Utskottet kan därför ansluta
sig till riktlinjerna i detta program.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Friggeråker och Mattsson, vilka ansett, att det stycke å
s. 4 i utskottets tryckta utlåtande, vilket ovan återgivits och börjar med »De
synpunkter, som utskottet nu anfört», bort utgå;

2) av herrar Petersson i Karlskrona och Fröderberg, vilka ansett,

a) att ovan återgivna mening (i andra stycket) å s. 2, som börjar med
»En depreciering av kronan», bort utgå;

b) att ovan intagna mening å s. 3, som börjar med »I själva verket», och
den därpå följande meningen bort utgå;

c) att det stycke å s. 4, vilket börjar med orden »Vid sidan» och slutar
med orden »statliga kapitalinvesteringar», bort erhålla följande formulering:

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

»Vid sidan av---återhållsam utgiftspolitik. Såsom bankofullmäk tige

framhållit, är det önskvärt att utgiftsbegränsningarna resultera i ett
budgetöverskott av sådan art, att det medför en reduktion av den enskilda
efterfrågan. Utskottet förutsätter att höstens statliga budgetarbete inriktas
såväl på att ernå ett sådant överskott i följande års driftbudget som även på
att en sträng begränsning av kapitalbudgetens anslag till statliga kapitalinvesteringar
åstadkommes»;

d) att det stycke å s. 4, vilket börjar med orden »I nuvarande knapphetsläge»
och slutar med orden »av sparandet», bort erhålla följande lydelse:
»I nuvarande knapphetsläge är det av största vikt, att allmänheten i möjligaste
mån begränsar sin efterfrågan på varor. Ett omfattande sparande är
erforderligt för att ur allmänna synpunkter önskvärda investeringar skola
kunna åstadkommas utan att ett inflationstryck framkallas eller skarpes. Det
framstår därför som en angelägenhet av största vikt, att hela den ekonomiska
politiken lägges så till rätta, att förutsättningar skapas för sparviljans vidmakthållande
och stärkande. Speciella åtgärder för ökning av sparandet
böra övervägas.»;

e) samt att det stycke å s. 4, vilket börjar med »De synpunkter, som utskottet
nu anfört», bort utgå;

3) av herrar Nordenson, Svedman och von Seth, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Ohlin: Herr talman! Dagens debatt i andra kammaren får väl anses
på sätt och vis utgöra fortsättning på lördagens debatt i första kammaren.
Jag skall därför tillåta mig göra en del observationer rörande synpunkter
som framförts, icke minst från regeringshåli, i riksdagen i lördags eller
utanför riksdagen därefter.

En väsentlig sida av regeringens hållning i dag tycks vara ett bestridande
av att den på något sätt felbedömt läget under senaste året eller att den har
något särskilt ansvar för den olyckliga utveckling eller skärpning av inflationstrycket,
som ägt rum de senaste tolv månaderna. Jag tror icke, att det
saknar betydelse för bedömandet av dagens läge, att man diskuterar denna
fråga inledningsvis. Jag vill då slå fast en sak. Under fjolåret varnade oppositionen
gång på gång regeringen för att inflationsläget var betydligt allvarligare
än regeringen själv tycktes anse, eftersom den ej vidtog några särskilda
åtgärder. Jag gör då ett undantag för den valutaappreciering som genomfördes
på förslag från riksbanken. Från regeringens sida svarade man då gång
på gång att oppositionen gör sig skyldig till »svartmålning». Det vore ej alls
så farligt med inflationsriskerna. Om man ser på utvecklingen det senaste
året, tror jag ingen kan bestrida, att oppositionen ej presterade någon svartmålning
av läget utan tvärtom en mycket berättigad varning. Finansministern
har nu emellertid återigen bestritt detta — vi insågo att läget var allvarligt,
säger han. Man måste då fråga: varför gjorde regeringen ej mera?
Betyder det att regeringen är nöjd med den finansiella utvecklingen det senaste
året? I så fall har man sannerligen ej slora anspråk på en politik mot
inflationen.

Det som oppositionen särskilt begärde var eu reduktion av investeringsverksamheten.
Vi förklarade, att en sådan reduktion spelade en mycket central
roll, bland annat därför att den återverkade på arbetsmarknaden. Om
investeringarna äro stora åstadkomma de en extraordinär knapphet på arbetskraft,
som i sin tur återverkar på lönebildningen och mycket annat. Re -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
dan under debatten i juni i fjol underströk jag detta med all möjlig styrka.
När finansministern nu för icke så länge sedan i en debatt förklarade, att det
var en nyhet höra Ohlin framhålla investeringarnas centrala roll, måste jag
säga, att finansministerns minne liksom andra politikers minne icke är ofelbart.
Det är tydligen icke så gott som han i förrgår ansåg det vara. Från
oppositionens sida har från och med juni — i själva verket har saken berörts
än tidigare — med stor styrka understrukits den centrala roll som en
lagom avpassad investeringsvolym har. Vad svarade regeringen under fjolåret
på denna oppositionens invit? Jo, den svarade avböjande. När regeringen
så sent som i januari i år framlade en investeringsbudget, innebar ju
den en rätt obetydlig beskärning av investeringsmöjligheterna, men regeringen
förklarade att detta var vad som enligt dess uppfattning erfordrades.
Vi ha icke bundit oss, men vår syn på saken framgår av investeringsbudgeten.
Jag tillät mig då framhålla ,att en väsentligt hårdare beskärning av investeringsmöjligheterna
dess värre vore nödvändig. Nu har regeringen accepterat
den ståndpunkten. Nu äntligen reducerar man investeringsmöjligheterna
med 25 procent. Tyvärr är det mycket svårare att genomföra en sådan
reduktion nu än det skulle varit, om man icke tillåtit expansion på ett tidigare
stadium.

En särskild anledning till att investeringsverksamheten har så stor betydelse
är dess sammanhang med lönebildningen. Regeringen sade i fjol upprepade
gånger, att visst kunna lönerna stiga på vinsternas bekostnad utan
att därför varupriserna behöva stiga. Det är uppenbarligen i viss mån riktigt.
Inom ramen för övernormala vinster kan en beskärning av dem ske
för att tillföra arbetare och tjänstemän en större del av den totala inkomsten.
Men det är väl ändå uppenbart, att om man tänker sig en utveckling,
där löneinkomsterna och därmed konsumtionen stiga för arbetare och tjänstemän
— de tänka väl icke spara hela sin löneökning — då måste man också
göra en sådan omläggning av den ekonomiska politiken, att tillgången
på konsumtionsvarorna ökas. Man kan väl inte fortsätta att med redan förut
otillräcklig tillgång på konsumtionsvaror höja löneinkomsterna och vänta
sig att det hela skall gå ihop! När sedan oppositionen krävde — herr Bramstorp
har t. ex. gjort det vid flera tillfällen — att man skulle minska investeringarna
och se till att en något större del av arbetskraften användes för
framställning av konsumtionsvaror för erhållande av bättre balans mellan
tillgång och efterfrågan, svarade regeringen avböjande.

Det var inte med lätt hjärta, i varje fall var det inte så för vår del, som
vi påyrkade en beskärning av investeringarna. Om man redan förut har
stor efterfrågan, är det emellertid nödvändigt att öka tillgången på konsumtionsvaror,
men då måste någon annan efterfrågan minskas, ty eljest blir
bristen på balans skärpt. Jag måste konstatera, att under fjolårets debatter
och i januari i år framkom icke från regeringens sida något vittnesbörd om
att man ansåg det vara en samhällsekonomisk nödvändighet att beskära
investeringsmöjligheten för att programmet skulle gå ihop. Med så mycket
större tillfredsställelse konstaterar jag emellertid nu att trägen vinner, att
den från oppositionens sida framkomna linjen äntligen accepterats av regeringen.

Under fjolåret och vintern ha vi haft en utveckling med stigande konsumtionsefterfrågan.
När investeringsmöjligheterna inte minskats har ett
väsentligt starkare inflationstryck vuxit fram. Det blev brist på arbetskraft,
och den prisstegring, som ägt rum under senaste året, är icke mindre verklig
därför att den icke fullt framträder i indextalen. Man har fått och har fort -

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr It.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
farande, såvitt jag kan bedöma det, stora vinster i näringslivet. Om efterfrågan
från konsumenthåll ökar och efterfrågan icke minskar på något håll
och den direkta varutillgången icke ökar, då stiga priserna, och vinsterna
bli fortfarande stora. Den omfördelning av inkomsten, som regeringen hoppades
på, kommer då icke till stånd.

Det vore av ganska stort intresse att höra exempelvis från finansministerns
sida, hur regeringen den tiden såg på den saken, om det förelåg vissa
hämningar från regeringens sida, som gjorde att den inte bildade sig en
klar uppfattning. I varje fall tycks, såvitt jag förstår, dessa hämningar ha
bortfallit, när regeringen själv rekommenderar en beskärning av investeringarna.
Varpå beror enligt finansministerns mening inflationstrycket under
fjolåret? Varför var det orätt av oppositionen att säga att det icke går
att öka efterfrågan på ett område, om man icke minskar efterfrågan på ett
annat område?

Vad jag saknade i finansministerns framställning, då jag lyssnade till
honom i lördags och i hans uttalande i Morgontidningen i dag, är ett betonande
av att om köpkraften är för stor i förhållande till varutillgången,
då får man sörja för ett starkare sparande — men han räknar tydligen
icke med att få ett sparande, som uppsuger mer än en mindre del av köpkraftsöverskottet
—• om man icke vill få en prisstegring. Det är väl icke
så att regeringen hoppas på en minskning av varulagren, eller är det kanske
det som regeringen satsar på? Vågar man icke hoppas på detta, har man
ingen annan utväg än att minska på efterfrågan på annat isätt, nämligen
genom beskärning av investeringsmöjligheterna.

När jag ställer frågan vad som är anledningen till att vi fått ett växande
inflationstryck, kan jag inte underlåta att erinra om att hans excellens statsministern
har en litet speciell synpunkt på denna fråga, i det att han starkare
än de flesta andra framhåller, att felet ligger i utlandet. Den ekonomiska
normaliseringen där har inte gått så fort som alla hoppats på och
väntat, och därför har det inte blivit så bra i Sverige som vi trodde. Jag
erinrar om att när vi diskuterade rysk-svenska handelsavtalet, överraskade
statsministern åtminstone mig och även andra med att förklara, att redan
1945 kunde man till fullo inse, att läget på hösten 1946 skulle vara vad
det blivit, men nu tycks det vara så, att statsministern anser, att 1946 kunde
man inte inse vad läget skulle bli 1947.

I verkligheten är det ju så, att det inte går att skylla på förhållandena i
utlandet. Vi ha fått en långt större varatillförsel från utlandet de senaste
tolv månaderna än under föregående tolvmånadersperiod. Det är sant, att
det är vissa varor som vi fått litet mindre av, men det är andra viktiga
varor som vi fått väsentligt mer av. I själva verket är det så att vi ha fått
hjälp av utlandet med att klara våra problem under det senaste året därför
att vi kunnat använda vår uppsamlade guld- ocli valutareserv som betalning
för varor från utlandet. Det är alltså helt oriktigt att påstå, att inflationstrycket
skärpts på grund av tillförselsvårigheter i utlandet. I den mån
våra relationer till utlandet undergått en förändring har det ur svensk synpunkt
totaliter varit en förbättring, rikligare varatillförsel från utlandet än
tidigare. Jag tror inte att denna utväg för regeringen att komma ifrån en
regerings naturliga ansvar för utvecklingen lönar sig att satsa så mycket på.

När vi inom oppositionen, bland annat från folkpartihåll, redan för ett år
sedan begärde en beskärning av investeringarna, vilket ju var en impopulär
åtgärd att rekommendera, så förklarade vi, att om regeringen gick den vägen
— jag sade det i remissdebatten den 5 juni i fjol — skulle den kunna lita på

Andra kammarens protokoll 19/i7. Nr SI. 3

Nr 31.

Måndagen den 30 juni J947 im.

Fortsatt befrielse för riksbanken frän skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
att vi inte skulle kritisera. Vi ville medverka till att höja denna fråga över
det partipolitiska planet.

Regeringens svar var i stort sett i denna kammare och utanför riksdagen:
jaså, vill herr Ohlin reducera bostadsbyggandet? I stället för att ta upp vår
invit, som framställts inte utan partipolitiska risker för folkpartiet, svarade
man nej och försökte skaffa sig själv partitaktiska fördelar inför valkampanjen.
Jag tror det inte vore alldeles ur vägen att man ägnade dessa händelser
en liten smula övervägande, när man inom regeringspartiet så frikostigt beskyller
oppositionen för partitaktik.

Låt mig sedan övergå till en annan sak. När vi i en debatt under fjolåret
talade om alt med de nominella inkomsthöjningarna var det möjligt gå till en
viss punkt, men inte längre än till en viss punkt, om det skulle vara förenligt
med en fast prisnivå, svarade regeringen: ja, oppositionen tycks bara
fästa vikt vid lönerna. Nu har regeringen själv kommit i det läget, att den
måste medge, att det finns rätt snäva grunder för inkomstbildningen. Nu har
regeringen att utstå från kommunisterna ungefär samma sorts kritik, som
regeringen gav oss i fjol. Jag måste beklaga, att inte även kommunisterna
ha kommit till en mera realistisk uppfattning, som det ett ögonblick föreföll
att de hade accepterat. Observera att folkpartiets inställning var: en så stor
reallöneökning som är förenligt med prisstabilitet. Detta är såvitt jag kan se
ungefär samma ståndpunkt, som arbetarpartiets 27-punktsprogram intar, och
samma uppfattning, som bankoutskottet gav uttryck åt i sitt utlåtande på
våren i fjol. Regeringen ville emellertid inte gå på den linjen. Det föreföll
som om den tänkte sig, att man kan höja konsumtionen utan att minska
investeringarna och utan att varutillgången ökades. Allmänna talesätt om
återhållsamhet kunna ersätta tydliga uttalanden. Jag undrar om någon kan
bestrida att regeringens attityd var långt ifrån vad som krävdes för att folket
skulle förstå, att en beskärning av den totala efterfrågan och framför allt
hinder för dess ökning var nödvändig.

En särskild sida av programmet om investeringarna är naturligtvis, efter
vilka principer investeringsvolymen begränsas. Det skulle föra för långt att
ta upp den frågan i dag. Jag vill bara framhålla, att det — som jag framhöll
i januaridebatten — föreföll som om statsrådet Ericsson i sin reglering av
investeringarna i väsentlig mån gått efter tillgången på trä och spik och byggnadsarbetskraft
och dylikt. Han försökte i remissdebatten bestrida det och
hänvisade till inledningen till investeringsbudgeten, men där står ingenting
av den art han skulle behöva som täckning. Man får det intrycket, att förklaringen
till att regeringen inte insåg, att en viss begränsning av investeringarna
var nödvändig, är, att regeringen mera tryckte på de fysiska
tillgångarna och inte förstod det monetära sambandet med den totala köpkraften.

Jag vill ej underlåta att också mera i förbigående erinra om den politik,
för vilken statsrådet Ericsson var närmast ansvarig, nämligen att regeringen
höll nere exportpriserna och därigenom skänkte bort betydande mängder
valuta till utlandet. Den politiken har regeringen övergivit, den har kastat
om och accepterat oppositionens ståndpunkt. Jag vill slå fast utan närmare
debatt — om statsrådet Ericsson önskar, så återkommer jag — att det
var betydande belopp, på tiotals miljoner kronor, som gingo förlorade på det
sättet. Den där bluffsiffran på 270 000 kronor, som dansat runt i regeringspressen,
får väl som mätare på förlusten avföras från seriös diskussion.

Ett bevis för den olyckliga utvecklingen och felbedömningen har man naturligtvis
bland annat i det stora importöverskottet och den snabba sam -

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa au banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
mansmältningen av våra valutareserver. Om regeringen säger, att det är
bara bevis för att vi slopat restriktionerna för tidigt, vill jag svara, att den
väsentliga orsaken till det stora importöverskottet är att söka i den alltför
stora köpkraftsvolymen i förhållande till varutillgången, som bland annat
förre handelsministern Myrdal vid flera tillfällen framhållit. Det är alltså den
bristande balansen i den inre samhällsekonomien, som bland annat tar sig
uttryck i att man, när det inte finns svenska varor, köper mera utländska
varor. För att få fastare grepp på denna fråga begärde man från vårt håll
uppgörande av en samhällsekonomisk budget, som skulle möjliggöra en viss
precisering och fastare vägledning för politiken. Regeringen var inte intresserad
då, men jag konstaterar med glädje, att man nu haft kontakt med norska
regeringen och dess experter, förmodligen för att gå ett steg längre än konjunkturinstitutet
gjort i sitt försök i januari.

När man på regeringshåll skall bemöta denna kritik, så svarar man, i varje
fall tycks finansministern göra det: nej, oppositionen har lika mycket felbedömt
utvecklingen som vi ha gjort. Se t. ex. på skattepolitiken. Innebär
inte oppositionens ställning, att man där erkänner en felbedömning? Låt
mig därför säga några ord om skattepolitiken och dess samband med inflationsproblemet.

Den socialdemokratiska förstakammargruppens ledare herr Åkerberg har
förklarat, att han ansåg, att det var ett rent missgrepp att avskaffa omsättningsskatten.
Om jag inte misstar mig, vill han också återinföra den, men
det förefaller som om regeringen inte delar denna uppfattning. Det vore emellertid
av värde att få fastslaget i dagens debatt om det är så. För min del
kan jag i varje fall inte i minsta mån dela denna hans åsikt. Det finns starka
sociala skäl för omsättningsskattens avskaffande. Det var den lättnad som
var mest motiverad. Det är nämligen så, alt för stora grupper mindre bemedlade
är omsättningsskattens avskaffande den enda väsentliga lättnad de
uppnått, medan andra förmåner och lättnader blivit mindre jämnt och ur
social synpunkt mindre väl fördelade. När vi på folkpartihåll säger, att den
.sociala motiveringen för omsättningsskattens avskaffande var fullgod, svarar
man från regeringspartiet, att det är partitaktiska skäl. När regeringen föreslår
eu omfördelning av skattetrycket, då talar man däremot om .sociala skäl.
.lag tycker det skulle bidraga till att göra debatten litet mera tilltalande, om
vi på ömse håll tillskreve varandra goda motiv och man på regeringshåll
även respekterade våra motiv för den lindrigare skattepolitik som vi förorda.
Enligt min mening står det i dag lika fast som tidigare att vilken politik vi
än kunna behöva föra mot inflationen, var det riktigt att avskaffa omsättningsskatten.

Sedan säger man på socialdemokratiskt håll men även till stor del på
högerhåll och naturligtvis från vissa affärskretsar, att det var i alla fall
fel att avskaffa den så tidigt som den 1 januari 1947. Jag vill därför erinra
om att under budgetåret 1946/47 ha vi trots omsättningsskattens avveckling
den 1 januari 1947 ur »köpkraftssynpunkt» haft ett överskott på
driftbudgeten på ungefär 650 miljoner kronor, om man inräknar det som
staten under maj och juni tagit ifrån medborgarna eller något över 300
miljoner kronor, men som inte inflyter till statskassan förrän efter den 1
juli. Alltså om man räknar med det belopp, staten tar ifrån medborgarna
i skatter under tolv månader, och tar hänsyn till de faktiska utgifterna till reservationerna,
blir överskottet 650 miljoner kronor. Att nu i detta läge kuirtna
fasthålla vid den uppfattningen, att vi inte hade råd att avskaffa omsättningsskatten
den 1 januari 1947, men ett halvår senare skulle ha det, vilket

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
en av socialdemokraternas talesmän synes göra gällande, är för mig obegripligt.
Om man på regeringsbänken har en annan mening, vore jag mycket
tacksam för upplysning härom. Med en köpkraftsindragning av 650
miljoner kronor förefaller det mig orimligt att hävda, att det skulle vara
lämpligt att dessutom ha en omsättningsskatt, som skulle ha tagit från folket
ytterligare 150 å 200 miljoner kronor på ett halvår. Ha vi råd att avskaffa
omsättningsskatten 1948, till vilket förslag regeringen var initiativtagare,
förefaller det mig uppenbart, att vi hade mycket mera råd att vara
av med den under första halvåret 1947.

Att jag tar upp denna fråga i anslutning till vad herr Åkerberg yttrade,
beror på att jag tycker att det funnits en viss tveksamhet i regeringens attityd
i fråga om omsättningsskatten, trots att regeringen funnit sig kunna
gå vidare på skattesänkningsvägen. I den politik rörande inflationens bekämpande,
som vi särskilt inom folkpartiet förordat under de senaste åren,
har det inte ingått såsom någon nödvändig beståndsdel att ha någon väsentligt
överbalanserad budget. Det ingår inte som en nödvändig beståndsdel,
och för min del har jag inte anledning att därvidlag ändra uppfattning. Det
förhåller sig nämligen inte så, att det för att få bukt med inflationen är
nödvändigt att först och främst lita till budgetöverskott. Vi ha ju tidigare
haft både inflations- och deflationsprocesser, då inga människor funno på
idén om ett budgetöverskott som någonting väsentligt. Budgetöverskott är
ett medel, som under vissa omständigheter är lämpligt. Man kan inte säga,
att det är eu felaktig eller inkonsekvent politik mot inflationen att budgetöverskott
inte ingår som en speciell beståndsdel däri. Hela tanken att
det skulle vara ett misstag från folkpartiets sida att föreslå vissa skattesänkningar,
när man samtidigt är intresserad för kampen mot inflationen,
är mycket märkvärdig och är något alldeles nytt. Förr i tiden var det inom
affärslivet som man opponerade sig mot budgetöverskott och krävde balans.
Nu går man inom affärslivet till den motsatta ytterligheten, när man vill
föra inflationskampen huvudsakligen via budgeten. Det finns åtskilligt som
talar i annan riktning, nämligen att statsfinanserna äro neutrala, d. v. s.
att man eftersträvar en grovt sett balanserad driftsbudget. Jag upprepar att
det i andra lägen kan vara bra att infoga ett budgetöverskott i politiken,
men det är en lämplighetsfråga. Eftersom finansministern i lördags återkom
till frågan om budgetbalansering, vill jag göra ett tillägg. Vad jag vid
ett tidigare tillfälle har framhållit har varit, att själva frågan om vad som
är budgetbalans är en relativt obestämd sak, ty gränsdragningen mellan de
utgifter, som ligga på driftbudgeten och på kapitalbudgeten, är inte självklar.
Det är sålunda inte självklart om en utgift ligger på den ena sidan
eller på den andra. Man kan inte bestämt säga att i det ena fallet är en
budget balanserad, i det andra fallet inte. Om man i ett visst läge placerar
poster på några tiotal miljoner på driftbudgeten eller kapitalbudgeten för
att få budgeten balanserad är ur inflationssynpunkt tämligen likgiltigt. Finansministern
har så ofta, även när det gällt större summor, understrukit
att de ur inflationssynpunkt inte spela någon större roll. Han borde vara
den förste att medge att summor av denna storleksordning inte betyda någonting
väsentligt med hänsyn till inflationen.

Den ende här i landet i framträdande politisk ställning, som har föreslagit
en underbalansering i ordets egentliga mening, en underbalansering
så stor att den har betydelse ur inflationssynpunkt, är finansminister Ernst
Wigforss, fastän finansministern i lördags själv hade glömt bort det. Jag
upprepar det. därför att det har bedrivits så mycket ovederhäftig propa -

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
ganda i pressen under de senaste månaderna — den ende som har föreslagit
en sådan underbalansering är finansminister Wigforss, nämligen i
den proposition i fjol där han framlade sexårsplanen och där han räknade
med ett överförande av vissa utgifter — och i det fallet rätt väsentliga
utgifter — till kapitalbudgeten, men dessutom räknade med ett budgetunderskott
på mellan 200 och 300 miljoner kronor. Detta budgetunderskott
hade han dessutom bringat ner så långt endast genom att räkna med vissa
kapitalskatter, som visserligen minska budgetunderskottet, men ur inflationssynpunkt
inte äro effektiva, då de inte minska efterfrågan. Om det
alltså skall sättas frågetecken för eu politik med underbalansering av budgeten
under en period, när man har att räkna med ett inflationstryck, då
bör man komma ihåg att den politiken bär finansminister Wigforss’ signum
och ingen annans!

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att regeringen även på denna
fjärde punkt har ändrat mening. För min del ansluter jag mig härvidlag till
den allmänna syn, som förefaller att i dag vara regeringens, snarare än
till den allmänna syn, som finansministern i fjol anlade. Orsaken till att jag
inte för ett år sedan hårdare kritiserade finansministern var, att jag inte
tror att det finns något heligt kritstreck, ty någon sådan bestämd fördelning
av utgifterna på drifts- och kapitalbudgeten finns inte.

Sammanfattningen av vad jag nu har sagt måste väl i fråga om regeringens
ansvar och dess bedömning av läget under det sista året bli följande.
Regeringen kan inte säga: visserligen ha vi tagit fel i fråga om behovet av
investeringsbegränsning, i fråga om exportprispolitik o, dyl., men de skattepolitik
förutsättningarna ha vi bedömt bättre. Ty om regeringen skulle
säga det, så skulle det betyda, att regeringen säger att den skattepolitik, som
föreslås från oppositionens sida, är felaktig. I så fall skall jag be att få veta
å vilken punkt den är felaktig. Alternativt skulle det kunna betyda, att regeringen
säger att den skattepolitik, som faktiskt har förts, varit felaktig men
drivits fram av oppositionen mot regeringens önskan. Det kan regeringen
inte heller säga, och därför får den avstå från att åberopa skattepolitiken
som ett bevis på att oppositionen har misstagit sig. Den får i stället erkänna,
att oppositionen på flera punkter i tid har rekommenderat vad regeringen
senare har återkommit till.

När oppositionen i mars månad sammanfattade vad den tidigare hade presenterat
i olika sammanhang, skedde det i samband med att partiledarnas
inflationskonferens bröt upp. Något av det som har överraskat mig mest av
allt de sista dagarna har varit att hans excellens herr statsministern och
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet båda två kunna stå fram
för folket och påstå, alt oppositionen inte har framlagt något alternativ till
regeringsprogrammet. Då ha vi i alla fall i mars månad — innan regeringen
offentliggjort något — publicerat en ganska lång lista på åtgärder! Vi ha
inte sagt att detta program var fullständigt och alt ingenting kunde tänkas
tillagt, men vi ha sagt att detta är våra syften, ganska utförligt redovisade.
Skall inte detta betraktas som ett program?

Jag frågar regeringen: vad är egentligen grunden för påståendet, att regeringen
har haft ett program men inte oppositionen? Är det flera ord i regeringens
uttalande? Äro flera punkter vidrörda? Jag har roat mig att göra
en jämförande tablå — jag skall inte ta upp tid med att redogöra för den,
men jag är beredd att gå in på detaljdiskussion av programmen punkt för
punkt. Regeringen kan inte säga, att uttalanden, som för dess del utgöra
ett program, inte äro ett program då oppositionen tidigare framfört samma

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
saker. Jag erinrar mig hur finansministern i höstas med hänvisning till dåvarande
statsminister Per Albin Hanssons förklaring i ett tal förra sommaren
sade: detta är vårt program. Då kunde ett ganska allmänt talesätt vara
ett program, men när oppositionen nu lägger fram ett program, så låtsas
man som om det inte fanns. Vad tjänar egentligen en sådan argumentering
till?

När jag läste regeringsprogrammet, som kom för några veckor sedan, erinrade
jag mig en historia om en doktorsavhandling, om vilken opponenten
sade: det som är nytt är inte riktigt, och det som är riktigt är inte nytt. Jag
skulle vilja ändra bara en bokstav och säga om regeringens program: det
som är nytt är inte viktigt, och det som är viktigt är inte nytt — ty det som
är viktigt i regeringens program, det är det som regeringen i huvudsak har
fått från oppositionens program. Måhända är det därför som man varit så
angelägen att försöka trolla bort oppositionens program ur diskussionen.
Man vill inte gärna ha ursprungsbeteckningen på dessa viktiga delar av regeringsprogrammet
klarlagd.

Jag tror det är en ganska allmän uppfattning bland de sakkunniga i vårt
land, att det viktigaste i regeringens attityd nu är dess vilja att beskära investeringarna.
Det finns andra viktiga saker där, men jag tror detta står som
nummer ett. Inte kan väl regeringen bestrida, att detta är ett accepterande
av oppositionens upprepade krav?

Sedan innehåller programmet ett uttalande om vikten av inkomststabilitet.
Det är ett stort framsteg, tror jag, att regeringen nämner detta, men jag
måste konstatera att uttalandet är ganska obestämt. Det verkar inte som
om regeringen själv riktigt litar på att det skulle gå att effektuera det. Det
hade varit önskvärt med ett litet bestämdare uttryckssätt. Man undrar vad
regeringen tänkt göra för att effektuera detta. I fjol förklarade man, att
mera bestämda uttalanden i denna fråga från regeringens sida, som skulle
avse att påverka opinionen både bland löntagare och företagare, inte voro
lämpliga. Det skulle ha varit onödig klåfingrighet, sade statsministern. På
vilket sätt tänker regeringen i år få respekt för sitt krav på inkomststabilitet?
Jag är säker på att många här i landet skulle vara intresserade av ett
svar på den frågan.

Den tredje huvudpunkten gäller sparandet. Där måste jag förklara, att
regeringens uttalande är ganska otillfredsställande, tv det är nog så att eu
politik som skall förmå väsentligt öka det frivilliga sparandet måste bygga
på förtroende, inte bara hos halva folket, utan i alla viktiga kretsar. Man
måste ha tilltro till penningvärdet, tilltro till att den allmänna ekonomiska
politiken är av sådan art att det lönar sig att spara och att spararna få
njuta frukterna därutav. Jag undrar för min del om de fördelar, som regeringen
anser det vara att få bedriva en viss skattepolitik utan några förändringar
och att ha fria händer för ett socialistiskt experimenterande, äro så
stora att man inte kunnat t. v. uppoffra några av de fördelarna för att åstadkomma
en mera allmän samling kring ett sparprogram.

Att en produktionsökning är önskvärd är väl alldeles självklart. Det har
ingått som ett element i alla program. Men jag undrar om regeringen riktigt
beaktat vad regeringen i varje fall inte utsäger, nämligen att en produktionsökning
bidrar till att återställa balansen endast i den mån den icke leder till
någon ökning av efterfrågan. Om däremot produktionsökningen höjer inkomsterna
och efterfrågan lika mycket som varutillgången, blir det inte
bättre balans. Produktionsökningen är i alla fall mycket önskvärd, men den
förbättrar inte den samhällsekonomiska balansen. Har regeringen vid sitt

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
uttalande om produktionsökning haft någon tanke på att vidtaga åtgärder,
som skola möjliggöra en produktionsökning utan en i stort sett motsvarande
ökning av efterfrågan? I så fall skulle detta vara en mycket värdefull och
intressant komplettering till programmet.

Jag frågar mig för övrigt: på vilket sätt vill regeringen öka produktionen?
Det kan ju inte vara genom att minska arbetslösheten. I själva verket betyder
ju det nuvarande inflationstrycket en snedvridning, som lockar arbetskraft
från mera produktiva sysselsättningar till mindre produktiva, där lönebildningen
är friare, t. ex. från vissa industrier till en del serviceyrken med
friare inkomstbildning. På vad sätt tänker nu regeringen öka produktiviteten
inom näringslivet? Tv det är väl inte så att talet om produktionsökning är
avsett mera som en prydnad? Det måste väl finnas någon plan bakom. Vari
består denna plan?

Detta regeringens program, som bl. a. går ut på minskning av investeringarna,
stabilisering av inkomstbildningen och ökning av sparandet, innebär
ett framsteg. I vissa avseenden är det bättre än det tidigare, men enligt vår
mening är det otillräckligt, bl. a. därför att det icke finns förutsättningar
för en samling kring en verklig ökning av sparandet. Så långt detta program
innehåller åtgärder i rätt riktning kommer det emellertid att stödjas av oss.
Regeringen kan vara förvissad om att vi inte komma att kritisera de i och
för sig impopulära åtgärder, som t. ex. statsrådet Ericsson finner sig nödsakad
att företa. Huruvida regeringen sedan kommer att observera, att vi
avstå från eu kritik, som ur andra synpunkter kunde vara tilltalande, det
bryr jag mig inte så mycket om. Jag vill bara ha sagt, att regeringen kan
lita på vårt stöd även när det gäller impopulära åtgärder, i den mån de
falla inom bådas våra program.

Då nu regeringen på grund av sin passivitet under det sista året bär ett
ansvar för att inflationstrycket bär skärpts och då man icke kan komma
ifrån att läget i dag är allvarligare än tidigare, ha vi inom folkpartiet ansett
det nödvändigt att resa den frågan: är vår hittillsvarande linje — en politik
som på relativt lång sikt kan åstadkomma en förbättring — med säkerhet
tillräcklig, eller bör i dagens läge en radikalare politik övervägas? Regeringen
har ju visat att den inte är fjärran från att i vissa lägen ändra sin
politik. Jag erinrar om den plötsliga ändringen av beslutet om omsättningsskatt
på bilar, där man inte drog sig för att ändra sig sedan ett enigt bevillningsutskott
beslutat i ena riktningen och där man tyvärr inte bekantgjorde
den ändrade inställningen förrän vid kammarplenum. I detta läge ha vi
ansett oss böra ställa frågan, om en starkare köpkraftsbegränsning bör eftersträvas.
Herr finansminister — inte en »hårdare politik» i bemärkelsen
fler restriktioner, utan en »hårdare politik» i bemärkelsen en starkare åtstramning
av köpkraftsvolymen!

Skulle man överväga en sådan politik, så skulle den förmodligen komma
att innehålla ett budgetöverskott av ganska betydande omfattning, åstadkommet
genom åtgärder, som minska efterfrågan. Den skulle förmodligen innefatta
eu hårdare kreditåtstramning än den nuvarande och kanske en del
andra saker. Den skulle inte innefatta återinförande av omsättningsskatten
och inte röra vid folkpensionerna, det är uppenbart. .lag skall inte göra något
försök att precisera denna linje, då vi på vår sida inte ha haft någon anledning
att precisera den. Vi förklara bara, att vår hittillsvarande linje har
varit en långsiktigare linje, som går något längre och är effektivare än regeringens
men ändå inte kan verka omedelbart, och att man i dagens läge eventuellt
bör överväga eu snabbare, radikalare linje. Vissa skäl tala för eu sådan

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1047 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
politik, det förklarade finansministern i lördags. Andra skäl tala däremot,
det är ganska uppenbart. Man måste väga de skälen mot varandra. Folkpartiet
bär inte tagit ställning för en radikalare politik, bl. a. därför att det
inte går att genomföra en sådan politik och nå det åsyftade resultatet, om
inte både partierna och de väsentliga folkgrupperna äro överens om den politiken.
Det skulle vara alldeles låfängt att sitta och spekulera över den under
andra omständigheter. Det är ju bl. a. folkpsykologiska problem, som det
här gäller.

Därför ha vi beslutat oss för att göra som herr Bergvall gjorde i lördags,
nämligen ställa den frågan till regeringen: anser regeringen att det finns skäi
att överväga en radikalare linje? Vi ha tillagt: om regeringen vill ta en sådan
linje under övervägande, skola vi inte partitaktiskt utnyttja eventuella impopulära
beståndsdelar i den politiken. Man kan kalla detta för en rekognoscering,
om man vill.

Jag understryker, att detta i och för sig inte innebär att vi ha tagit ställning
för den ena eller andra åtgärden för ökning av budgetöverskottet, vilket man
kan läsa i den socialdemokratiska pressen i dag.

Regeringens svar på denna herr Bergvalls invit kom ju med erkännansvärd
snabbhet. Finansministern sade, att han inte tyckte, att det var någon
märkvärdig tankegång. »Vi ha redan i regeringen diskuterat en liknande
tankegang, och vi ha kommit till den slutsatsen att en sådan linje nog inte
går. Man kan inte skapa förutsättningar för den, tv den skulle ju innefatta
bl. a. inkomststabilisering, liksom varje annan linje, och det skuile ej lyckas
med denna linje.» Detta är ett klart svar från regeringens sida. I det läget
kan jag endast konstatera, att detta svar är givet. Det lönar sig då inte att
fortsatta något resonemang om lämpligheten eller olämpligheten av en sådan
radikalare linje. Det vore fullständigt ofruktbart att spekulera över detaljerna
i densamma.

Den mest effektiva och bästa linje, som vi från vårt håll i ett sådant läge
kunna se, är — det finns da inte längre den minsta tvekan om den saken
den som vi ha fasthållit vid tidigare och som formulerades senast i
mars. Vi erkänna inte alls att den linjen på något sätt innebär ett misstag.
Det är en konsekvent linje, som verkar på lång sikt, om den genomföres
med tillräcklig styrka. Att man skulle kunna under vissa omständigheter
överväga en annan linje, innebär icke att den första linjen är oriktig. Det
gläder mig att finansministern uppfattar den distinktionen, tv den är egentligen
ganska väsentlig. Jag vill bara än en gång understryka, att denna
lmje förefaller oss gå något längre än regeringens. Jag skulle vilja beteckna
var linje såsom en medelvägslinje, medan regeringens linje har något närmat
sig vår medelväg under de sista månaderna.

. Innan jag går vidare måste jag säga ett ord till hans excellens statsministern,
som på tal om dessa timade eller tänkta överläggningar mellan
regeringspartiet och oppositionen vid flera tillfällen har återkommit till den
synpunkten, att det var oppositionen som sprängde partiledarkonferensen
i februari mars. Jag tror att bade statsministern och finansministern ha
sagt, att oppositionen begärde att få diktera beslutet i skattefrågan. Jag
vill erinra om att här föreligger ett minnesfel. När vi från olika håll inom
oppositionen vid partiledarkonferensens början ställde den frågan till regeringen:
vill regeringen diskutera väsentliga medgivanden i fråga om skattepolitiken?
— sa svarade finansministern: nej, vi kunna endast diskutera
sådana mindre justeringar, som icke ha någon nämnvärd statsfinansiell betydelse.
Jag har inte ordalydelsen här, men jag tror jag skulle kunna skaffa
fram den. Den anslöt sig i alla fall mycket nära till vad jag sade.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Det är alltså uppenbart att vi i oppositionen inte hade något tillfälle att
precisera hur långt vi eventuellt hade velat gå regeringen till mötes för att
finna en medelväg mellan regeringens skatteförslag och vårt. Vi fingo aldrig
detta tillfälle, därför att regeringen avböjde varje diskussion, som skulle
inneburit någon väsentlig kompromiss. Det är då alldeles missvisande att
påstå, att oppositionen här begärde att få diktera. Den som begärde att få
diktera, herr statsminister, var regeringen, som förklarade att dess skatteförslag
icke skulle få undergå några nämnvärda modifikationer.

Och det var inte bara det att skatteförslaget inte fick undergå några
nämnvärda modifikationer. Jag har frågat regeringen förut här i kammaren,
om det var några andra punkter där regeringen erbjöd sig att göra väsentliga
modifikationer. När jag konstaterade att regeringen inte hade givit
oss upplysning om någon sådan punkt, svarade statsministern: ja, herr
Ohlin frågar så mycket. Ja, i varje fall någon gång tyckas frågorna vara av
den art att regeringen inte gärna svarar på dem. Det kan inte hjälpas, att
jag måste framställa frågan en gång till. Eftersom statsministern gång på
gång upprepat, att det var oppositionspartierna som sprängde partiledarkonferensen,
frågar jag ännu en gång: på vilka punkter innebar det som
regeringen publicerade som sin ståndpunkt en modifikation, som regeringen
gått med på för att gå oppositionen till mötes? Eller på vilka punkter
var regeringen beredd att gå oppositionen till mötes? Innan eu sådan redovisning
föreligger tycker jag, att det är ganska märkvärdigt att påstå, att
det var oppositionens omedgörlighet som gjorde att man ej kunde komma
överens. Man får väl åtminstone först dokumentera någon egen medgörlighet.
Vi ha aldrig haft tillfälle att visa vare sig medgörlighet eller omedgörlighet
i skattefrågan, därför att regeringen genast svarade med att deklarera
fullständig omedgörlighet. Detta är den enkla sanningen.

Herr talman! Egentligen borde man i denna debatt knappast helt förbigå
bankoutskottets utlåtande, eftersom det ju behandlar dessa spörsmål på ett
i vissa punkter mycket belysande och tillfredsställande sätt. Jag vill förklara,
att såvitt jag kan förstå var bankoutskottets utlåtande i fjol ett av de
värdefullaste inlägg i den penningpolitiska debatten, som gjorts från något
håll. Skada blott, att det tyvärr icke blivit mera beaktat!

Även i år har detta program i stort vissa fördelar, låt vara att de nu äro
mera allmän egendom. Men det förhåller sig i alla fall så, att det är vissa
punkter som förefalla oriktiga eller ur andra synpunkter betänkliga.

Herrar Fröderherg och Petersson i Karlskrona ha föreslagit vissa förändringar
som utskottet blankt tillbakavisat. Av hänsyn till tiden skall jag
icke diskutera dem närmare. Jag vill bara här förklara, att såvitt jag kan
se är den mening som står mitt på s. 2 och som lyder: »En depreciering av
kronan skulle med säkerhet avsevärt försämra den inre balansen utan att
samtidigt påtagligt förbättra den yttre balansen» oriktig. Jag hänvisar till
att t. ex. konjunkturinstitutets chef uttalat sig mycket klart för att denna
uppfattning är oriktig. Det är mycket möjligt, att en depreciering av kronan
skulle förbättra den inre balansen genom att den skulle fördyra varorna
mera än den skulle höja inkomsterna. Men jag anser icke, att detta
är tillräckligt skäl för att depreciera kronan. Jag ansluter mig till bankoutskottets
ståndpunkt, att vi skola hålla kronan stabil. Jag tycker bara att
det är synd, att man skall komma med eu alldeles uppenbar oriktig motivering
för eu klok och rikligt ståndpunkt.

Ett annat exempel! Reservanterna vilja, alt det skulle sägas, att man skall
eftersträva ett budgetöverskott av sådan art, all det medför eu reduktion

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa ao banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
av den enskilda efterfrågan. Det vill icke majoriteten. Nej, då börjar det
brännas! Man skall icke få säga detta, som ej blott är riktigt utan även viktigt,
att ett budgetöverskott bekämpar inflationen endast om det minskar
efterfrågan. Det får man icke säga, därför att en del kapitalskatter, som
regeringen föreslår, t. ex. kvarlåtenskapsskatten, ökar budgetöverskottet
men minskar ej efterfrågan. Det är icke opportunt att säga, att denna skatt
icke har någon betydelse, när vi diskutera inflationsbekämpandet. Därför
insisterar man på att detta måste utgå.

Icke heller får det sägas, att det har betydelse för sparviljan, att det skapas
ett allmänt förtroende kring den allmänna ekonomiska politiken. Det
får icke sägas, att det ej räcker med speciella åtgärder för att öka sparandet:
den allmänna politiken har också betydelse.

Herr talman! Jag undrar för min del, om det finnes någon enda ledamot av
denna kammare, som icke anser, att egentligen är den ståndpunkt reservanterna
intaga på dessa två sistnämnda punkter välmotiverad. Att den då icke
fått komma med i utskottets utlåtande beror på opportunitetsskäl. Men vinner
man egentligen så mycket med detta?

Beträffande punkten om beslag på värdepapper, icke bara beslag på betalningsmedel
eller egentliga valutor, får jag säga, att jag icke har någon mera
bestämd mening i denna fråga. Jag kan icke se, att det finnes behov av detta
inom överskådlig tid. Det är uppenbart, att en sådan fullmaktslagstiftning,
om den gives, endast får användas i yttersta nödfall. I det läge som föreligger
i dag finnes icke någon grundad anledning att giva regeringen denna fullmakt.
Jag kommer att rösta mot fullmakten. Men jag påstår icke, att frågan
skall behöva göras till någon stor fråga.

Herr talman! Jag vill till slut bara rekapitulera, att alla äro överens om att
det föreliggande inflationsproblemet är en mycket viktig angelägenhet. Det är
viktigt att få största möjliga samförstånd icke bara därför att samförstånd
alltid är bra i samhällspolitiken utan även av det speciella skälet, att i detta
fall politikens effektivitet i hög grad influeras av om man kan uppnå samförstånd.
Endast om alla kretsar mera helhjärtat acceptera den, når man
den fulla effektiviteten.

Vi i folkpartiet ha velat framföra en alternativ handlingslinje, som icke
tidigare politiskt behandlats, utan att rekommendera den. Vi ha sagt, att det
ej är uteslutet, att den under vissa förutsättningar skulle kunna upptagas till
allvarlig prövning. Vi ha sökt göra klart, att vi äro villiga att avstå från partitaktiska
synpunkter. Liksom vi togo risker i den vägen, när vi i fjol ville
begränsa investeringarna, ha vi velat taga risker även denna gång, när vi
sagt, att vi kunna överväga en alternativ, mera radikal linje. Vi ha förklarat
för regeringen, att den icke skall behöva känna några hämningar, om den
vill överväga en sådan linje — vilket finansministern förklarat, att den redan
gjort.

Det är med beklagande jag konstaterar, att den socialdemokratiska pressen
icke vill uppfatta förslaget på detta sätt utan söker lägga upp referatet så,
att det skall medföra partimässiga fördelar. Däråt är naturligtvis ingenting
att göra. I detta läge finnes för vår del ingenting annat att välja än den långa
vägen, som även den förutsätter en energisk politik för att leda till resultat.
Vi hysa allvarliga farhågor för att regeringen ej skall klara de omställningsproblem,
som uppkomma i samband med att investeringarna minskas, att
den icke skall kunna skapa den miljö, som kan öka sparandet tillräckligt
och att den icke skall ha tillräckligt kurage att ingripa för att åstadkomma

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
inkomststabilitet, lösa balanseringsproblemet och sådant. Men så långt regeringspolitiken
här riktas rätt, komma vi att stödja den.

En sak är klar. Från vårt håll har gjorts vad som göras kan för att ej
politiska motsättningar skola hindra ett fritt övervägande av alla tänkbara
utvägar. Ansvaret för utvecklingen ligger för framtiden i dubbel måtto på
regeringen. Det har under de senaste åren förekommit en serie försök från
regeringspartiet att lägga ansvaret på oppositionen eller utvecklingen i utlandet.
Jag tror, att om regeringen använder skarpare glasögon skall den i
ansvarsdiskussionen upptäcka även sig själv och taga ansvaret för utvecklingen
såsom regeringar bruka få göra.

Att vi liksom andra oppositionspartier nedlägga så mycken energi på denna
diskussion beror på att vi mena, att inflationsfrågan är den största sociala
frågan i dag, större än någon annan av de aktuella frågorna och större
än det skatteproblem som föreligger till behandling. Inflation betyder att en
stor del av småspararnas kapital och inkomst går förlorad samt att många
pensionärer och löntagare berövas en del av sin realinkomst. De större inkomsttagarna
klara sig bättre om det blir inflation; många klara sig mycket
bra. Det är de mindre inkomsttagarna och förmögenhetsägarna som bli
lidande.

Vi ha ägnat frågan så mycken uppmärksamhet, därför att inflation betyder
en snedvridning av näringslivet och att arbetskraften strömmar från ur
social synpunkt viktiga till mindre viktiga produktionsområden, därför att
inflation betyder omöjlighet att bedriva planmässig hushållning, därför att
den betyder oro och tvister mellan folkgrupperna. En inflationsutveckling
vore därför en stor olycka för vårt folk. Vår hållning motiveras av vår önskan,
att ingenting rimligt skall underlåtas — i den mån det kan ankomma
på oss — som kan minska riskerna för att vårt folk skall drabbas av en
sådan olycka.

Herr Svedman: Herr talman! Den engelske författaren John Priestley
besökte för en tid sedan Sverige. Under sin vistelse i Stockholm höll han ett
radioföredrag, vari han betygade sin iakttagelse, att svenska folket levde
gott och mådde bra, att det i materiellt avseende stöd högre än de folk i
andra länder han lärt känna efter kriget. Men, tilläde han, han hade också
iakttagit eller trott sig iakttaga en viss torftighet i svenskarnas fantasiliv
framför allt i jämförelse med hans egna landsmän.

Priestley är icke den förste iakttagare som förklarat, att svenskens fantasi
är svagt utvecklad. Med detta förhållande sammanhänger den omständigheten,
att svensken relativt litet intresserar sig för utrikespolitik och de stora
världshändelserna och jämväl föga för de samhällsekonomiska problemen
och deras sammanhang men däremot så mycket mera för socialpolitik och
sin egen tillfälliga bekvämlighet.

För dagen ha vi icke direkt med utrikespolitiken att göra men så mycket
mera med de samhällsekonomiska problemen. Jag tror tyvärr, att majoriteten
av Sveriges folk i denna stund knappast är medveten om i vilket allvarligt
läge vi ekonomiskt sett befinna oss. Mycket tyder nämligen på att
detta medvetande ännu ej gått upp för folkmajoriteten. Bankofullmäktige,
vilkas skrivelse till Kungl. Maj:t ligger till grund för det utskottsutlåtande,
som här behandlas, ha i år skärpt tonen och givit en allvarlig formulering åt
åtskilligt i sin skrivelse samt gjort mera markerade understrykningar av ell
och annat. Bankofullmäktige påpeka, att det stora valutautflödet och utflödet
av vårt guldförråd närmast heror därpå, alt vi köpa mycket mera av
Amerika än vi sälja dit. Och så ha vi all betala vår dollarskuld i valutor

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
genom export till andra länder. Men när dessa valutor icke duga att köpa
dollar för, blir det en underbalans. Det är just detta som har föranlett regeringens
ingrepp den 15 mars med importreglering o. s. v. och som, skulle
jag tro, har dikterat dess antiinflationsprogram.

Men psykologiskt sett torde den stora importrushen stå i ett direkt och
bestämt sammanhang med de utfästelser om höjd levnadsstandard och större
välfärd som givits Sveriges folk, om det läte löftets givare komma till makten
och visa vad de ville. Det är klart, att när Sveriges folk fick denna regering,
som lovat höjd levnadsstandard, dröjde det icke med att nästan femdubbla
importen av pälsvaror, helsiden, silkesstrumpor och sydfrukter under 1946
mot vad den var året närmast före kriget 1938. De jämförbara siffrorna äro
1938 56 miljoner och 1946 243 miljoner kronor. På detta sätt ha vi kommit
ur balansen i våra finanser.

Men frågan har givetvis andra aspekter. Tidigare, när vi hade en internationell
bindning av vår valuta, voro sådana frågor som lönerna och prisutvecklingen
undandragna de politiska instansernas inflytande. Löner och
priser måste hållas i sådant läge, att betalningsbalansen kom i jämvikt och
guldmyntfoten eller — på 1930-talet — bindningen vid pundet kunde upprätthållas.
Numera ha vi en valuta som ej har effektiv förankring åt något
håll. I detta läge ha priser, löner och inkomstbildning'' överhuvud blivit en
politisk fråga. Riksbankens inflytande har reducerats. Det är i sista hand
regeringen eller finansdepartementet som har angivit kursen. Men icke heller
därifrån har det bedrivits någon konsekvent penningpolitik. Sedan guldmyntfoten
slopades har riksbankens valutavårdande uppgift blivit svårare, och
efter parlamentarismens genombrott har regeringen och regeringspartiet erhållit
ett allt större inflytande över riksbanken, ty riksbankens ledning väljes
av riksdagen, och majoriteten där återspeglar alltså riksdagens majoritet.
Därtill kommer, att Kungl. Maj:t utnämner ordföranden i riksbanksfullmäktige.

Jag nämnde regeringens antiinflationsprogram. I bankoutskottets utlåtande
förekommer en passus, som handlar om det och som slutar med: »Utskottet
kan därför ansluta sig till riktlinjerna i detta program».

Detta program har aldrig diskuterats i utskottet, men vid betänkandets
justering framlades förslag om att denna passus, som står på s. 4, skulle
intagas. Med nio röster mot sju, d. v. s. mot de borgerliga representanternas
i utskottet, kom också stycket att inflyta. Det har ju som synes föranlett
reservationer från borgerligt håll.

Nå — har man rätt att fråga — vad har ni emot detta antiinflationsprogram,
som regeringen framlagt? Ja, herr talman, jag har icke rätt att tala
mer än för mig själv. Men mitt svar är, att dels kommer det halvtannat år
för sent och dels är det otillräckligt. Det gäller nämligen i kampen mot inflationen
detsamma som i kampen mot eldsvådor, att det hänger på hur
snabbt man ingriper, om man skall lyckas. I vilka avseenden är programmet
otillräckligt? Jo, för det första innehåller det icke en tillräckligt skarp
front mot köpkraftens stegring; för det andra betraktar det räntan som ett
»noli me tangere» som ej får röras; för det tredje sätter det in sparandet i
ett. enligt vad jag kan förstå, psykologiskt mycket svagt förhållande.

Vad räntan beträffar skulle tidigare varje centralbank mot så storå förluster
av guld och valutor, som vi fått göra, uppträtt och reglerat denna utförsel
genom en skärpt diskontopolitik. Kreditmedlen hade därvid blivit
dyrare, och investeringsverksamheten hade bromsats upp. Sparandet framhålles
i regeringsprogrammet på det sättet, alt nu är det nödvändigt att

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
spara för att bevara penningvärdet. Men det är icke lätt —- det har hans
excellens herr statsministern erfarit — att i detta hänseende vända sig till
grupper av medborgare, som man lovat det ena och andra av detta livets
goda och framför allt icke tidigare begärt några offer av. När man då plötsligt
begär, att de skola göra sparoffer, stå de ganska förvirrade, ty det ingick
ej i deras föreställningar om den ekonomiska politik de väntade avregeringen.
Därför ha de rätt att säga: »Ja, om vi nu spara, är det då utsikt
att vi få tillbaka någorlunda vad vi avsätta för sparändamål; ha vi utsikt
att få någon ränta på våra sparmedel?» Det kan ingen lova. Det är
nödvändigt att spara för att bevara penningvärdet. Men den, som man vänder
sig till för att få honom att spara, frågar: »Kan ni bevara penningvärdet?
Då skola vi spara.»

Det är med detta ungefär som med den fattige unge mannen, som skulle
gifta sig med den rika flickan för att bl. a. kunna betala sina skulder. Flickans
far sade: »Betala först skulderna, så får ni flickan sedan!» Det låser
sig vid förutsättningen där liksom det gör i regeringens sparprogram. Det
bästa folkpsykologiska medlet att uppmuntra sparande vore en förklaring
från regeringen, att den som sparar får behålla sin sparslant och lämna den
i arv till sin familj utan att staten anmäler sig som mer eller mindre universalarvinge
och att den som arbetar mer får behålla inkomsten av sin ökade
flit. Detta vore ett folkpsykologiskt klokt program. Sparandet kommer nämligen,
säger den förtänksamme, att motverkas av den beskattning vi ha att
vänta, och följaktligen utgör icke blott räntepolitiken utan även beskattningen
en broms på sparandet.

I det ekonomiska programmet ingår bland annat en uppmaning — som
riksbanksfullmäktige understryka — att allmänheten bör uppskjuta sina
inköp till längre fram, då det blir bättre tillgång på varor och alltså lägre
priser. Om man, såsom nu sker, slåss om varorna medverkar man endast
till att driva upp priserna.

Allmänheten kan däremot invända: »Vem kan försäkra, att varorna bli
billigare i framtiden än i dag?» Den som den 9 juni i år uppsköt ett inköp
av ost till följande dag, fick betala 30 öre mer per kilogram. Sådana realiteter
tar allmänheten större intryck av än av de teorier, som den är van att
läsa i program och uppmaningar.

Penningvärdet spelar en avgörande roll för utrikeshandeln — det ha vi
redan erfarit och komma säkerligen att få erfara det än mer. Ovisshet om
penningvärdet ger en slumpens prägel åt internationella handelsavtal, medan
stabilitet hos prisnivån ökar möjligheterna för de inhemska varorna att konkurrera
på världsmarknaden. Dessa omständigheter måste bli avgörande i
kampen för bevarandet av penningvärdet, ty vi leva ju i mycket hög grad
av vad vi sälja till andra länder.

Det finns två länder i Europa, som borde ha särskilt stort intresse för
oss, det ena som ett föredömligt och det andra som ett varnande exempel.
Föredömet är Schweiz. Vid krigets slut hade Sverige och Schweiz ungefär
lika mycket av guld och valutor, men i dag torde Schweiz ha minst sex
gånger så stort förråd härav som Sverige. Anledningen härtill torde vara att
Schweiz har fört en förståndig hushållning och visat återhållsamhet i fråga
om löner och inkomster. Landets utlandskrediter torde inte uppgå till mer
än 25 procent av våra, och det har bedrivit en klok import- och exportpolitik.
Eu framstående schweizisk finansman kunde också därför för en tid
sedan säga till eu känd svensk bankman, att Sverige under kriget skötte sina
finanser bättre än Schweiz men att förhållandet efter kriget varit det motsatta.

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Det land, som utgör ett varnande exempel, är Frankrike, som från början
var ett av världens rikaste länder men som nu är ganska medtaget för att
inte använda överord. Hur har landet kommit dithän? Radikal politik har
medfört ett funktionärsvälde av väldiga mått. Under folkfrontregeringen
1936—1938 växte de statsanställdas antal med 300 000 samtidigt som statsfinanserna
närmade sig kaos. Sedan kom ockupationen och dess följder.
När Léon Blum, som var konseljpresident 1936—1938, i början av detta år
för en kort tid återkom till makten var märkligt nog hans första regeringshandling
att stryka 50 000 av antalet statsanställda. Vägen mot inflationen
och de dåliga tiderna gick i Frankrike över regleringar och strejker. Verkan
av en generalstrejk när dyrtiden sätter in är ungefär densamma som om
man skulle försöka släcka eld med fotogen. Medlet mot inflationen är nämligen
ökat arbete och större produktion och inte arbetsnedläggelse.

Exemplet Frankrike visar i olika avseenden inflationens fasor. När ålderdomsförsäkringen
på sin tid antogs, fastställdes den till 10 800 francs, vilket
alltså ansågs kunna räcka för ett års uppehälle, men i dagens Paris räcker
denna summa knappt till en månads uppehälle. I mina yngre år och ett
långt stycke fram i mannaåldern, till inpå första världskriget, stod den
franska francen årtionde efter årtionde i 72 svenska ören. I dag står den
i 3 öre, och man befarar, att den inte ens kan hålla sig där. För den som
har fantasi och intresse för världsekonomien är det sålunda lärorikt att studera
utvecklingen i Schweiz och i Frankrike. Jag kan för fullständighetens
och parallellens skull tillägga att man i Frankrike är rädd för ett hotande
projekt, nämligen att regeringen skall kräva rätt att nytrycka sedlar för ytterligare
ett hundra miljarder francs.

Så har man naturligtvis där som på andra ställen höjt den hurtfriska parollen
»lönerna upp och priserna ned!», inför vilken svarta börsens augurer
le, ty för dem är ju det ekonomiskt orimliga och abnorma livsluft. Som sagt,
vi äro på samma väg som fransmännen. Vi ha en förvaltningsapparat som
ideligen växer. Det finns — skulle jag tro — icke ett ämbetsverk i detta land
som, om det tillfrågades, om det vore nöjt med utrymmet i sina lokaler och
om det hade den personal som det behövde, obetingat skulle svara ja. Man
ställer enorma anspråk på statskassan. Knappast någon kan företaga sig
något nämnvärt utan att ifrågasätta statsanslag eller statsbidrag. Det går
åt samma håll här som det har gått i Frankrike.

Vi ha fått ransonering på papper. Jag säger inte något om det. Fjolårets
förbrukning av papper lär ha uppgått till 530 000 ton, d. v. s. ungefär 80 kg
per person, och under sådana förhållanden är en pappersransonering väl
motiverad. Bristen kommer säkerligen att bli bestående för avsevärd tid
framåt utom i ett avseende, nämligen i fråga om riksbankens sedeltryckeri.
Där torde ingen ransonering komma att föreskrivas.

I allmänhet har svenska folket en övertro på lagstiftning. Det hjälper inte
att erfarenheten talar sitt tydliga språk. Man får varken fram bröd, bränsle
eller bostäder genom lagstiftning eller regleringar utan endast genom produktion,
arbete, ekonomiskt förnuft och framsynthet. Ja, man får knappast
fram några hembiträden, hur man än stiliserar lagen för ändamålet.

Frihet och trygghet var den devis, som den nuvarande regeringen satte på
sin fana. Men hur har det gått med friheten? Statsrådet Ericsson vet från sitt
säkerligen mycket bekymmersamma område att han måste ingripa i den personliga
friheten ganska starkt. Samma är förhållandet på många andra
områden, och säkerligen kommer det att ske så även i fortsättningen. Billiga
och bättre bostäder utlovades också, men hur det gick med det löftets infriande
känna vi till.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Den föregående talaren på denna plats har vältaligt coh utförligt målat
inflationens faror. Det kanske allvarligaste momentet i vårt ekonomiska liv
för närvarande är att kampen mot inflation alltmer har övergått i kamp
för kompensation, och denna kamp är gynnad av omständigheterna, av den
stora bristen på arbetskraft och av högkonjunkturen inom näringslivet. Får
det fortsätta på denna väg, skola vi en vacker dag vakna och finna oss vara
ett fattigt folk som har gott om pengar!

Det förutsättes i propositionen att regeringen skall få fullmakt att rekvirera
utländska betalningsmedel, utländska fordringar och värdepapper. Detta
ha borgerliga inom utskottet opponerat emot, enär de tro att denna fullmakt
skulle kunna leda till stora faror. Här är det fråga om ingenting mindre
än att taga i beslag näringslivets likvida utlandstillgångar, d. v. s. de hjälpmedel
som skulle försvara och befästa våra förbindelser med de köpkraftiga
deltagarna i världshandeln. Att fordra en sådan fullmakt kan icke sägas
manifestera medborgarens vare sig frihet eller trygghet.

Antingen, herr talman, blir det fred eller blir det icke fred. Jag vill inte yttra
mig om utsikterna — det får de göra som äro större siare än jag —
men blir det icke fred kommer Centraleuropa säkerligen att bli en anarkisthärd
och ett fattighus. Vi kunna icke rycka oss loss ur det europeiska sammanhanget
vare sig geografiskt, politiskt eller ekonomiskt. Det komma vi
säkerligen rätt snart att få erfara. Blir det fred, ja, då kommer väl Centraleuropa
att ganska snart bli ett starkt exporterande industriland, där man kan
befara att man för mer eller mindre slavpriser tvingar de besegrade folken att
arbeta för export och för vad man kallar skadestånd. Därtill kommer att
Ryssland efter sin 5-årsplan torde komma att uppträda som en farlig konkurrent
till de industriexporterande länderna, så mycket farligare som Ryssland
nu har skaffat sig teknisk expertis, har obegränsade råvarutillgångar
och, icke minst, en väl disciplinerad arbetskraft.

Så länge vi ha en exceptionell högkonjunktur kunna vi kanske bibehålla
utgifterna och ändå ha möjlighet att få en överbalanserad budget. Men när
lågkonjunkturen sätter in, när inga stora bolagsvinster sticka i ögonen, när
arbetslöshet kommer att avlösa dess nuvarande motsats — ty att ett sådant
tillstånd kommer en gång, kanske förr än vi ana, torde endast den absolut
fantasilöse våga förneka — vad skola vi då betala utgifterna med? Det
skulle vara intressant att veta. Ty inkomsterna skola hämtas från näringslivet.
Några andra inkomstkällor ha vi inte, och börja dessa att sina och
blott kanske ge en bråkdel av vad de givit under nu rådande glänsande år,
då förslår jag inte annat, herr talman, än att vi äro på väg mot ett mål som
heter statens bankrutt och folkets utarmning. Detta påstående möter man
kanske i dag med ett fnysande, men jag skulle tro att om några år kommer
en revision av denna inställning tyvärr att vara befogad.

Världens återuppbyggnad måste taga i anspråk både materiella och moraliska
krafter. De materiella hyser man stor omsorg om, både ute i världen
och hemma hos oss, men dess värre glömmer man i alltför hög grad de
moraliska. Återuppbyggnadens vagn har liksom förlorat det ena hjulparet.
Det är därför den går så erbarmligt långsamt fram. Til syvende og sidst bygger
man ett folks framtid på dess anda, och i den ingå icke blott de materiella
omsorgerna utan även respekten för de moraliska värdena.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan att
riksbanken befrias från sedelinlösen. Vad beträffar de utländska betalningsmedlen
yrkar jag bifall till motionerna nr 362 i första kammaren och nr 522
i andra kammaren.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm,

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa au banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Herr Wiberg: Herr talman! I likhet med herr Ohlin skulle jag till en början
vilja påminna om bankoutskottets utlåtanden under de senaste åren. Det
skulle nog ha sett åtskilligt annorlunda ut på många områden av vårt ekonomiska
liv, om regeringen i den praktiska politiken skänkt dessa uttalanden
ett annat och större beaktande än som varit fallet. Ofta har man också man
och man emellan hört sådana yttranden som att det är en ganska otacksam
uppgift som bankoutskottet har, att draga upp aldrig så väl avvägda riktlinjer
för den ekonomiska politiken, när dessa inte leda till någon effekt,
även om de vinna riksdagens anslutning.

Det nu föreliggande utlåtandet innehåller flera påpekanden, till vilka jag
kan giva min fulla anslutning. Det finns ett par satser, som enligt min mening
tillhöra det bästa och riktigaste som överhuvud taget kommit till uttryck
i den offentliga ekonomiska debatten under senare år. Vad jag syftar
på är de rader, där utskottet säger: »Med den tillspetsning av läget, som inträtt,
bör man härvid enligt utskottets mening icke väja för åtgärder, som
eljest skulle framstå såsom mindre tilltalande. Dylika åtgärder komma lättare
att godtagas, därest allmänheten oförbehållsamt göres underkunnig om vad
situationen kräver.» Jag måste emellertid tyvärr konstatera, att utskottet
stannat vid denna goda föresats och att fortsättningen av utlåtandet inte
håller vad början lovat. Det är också endast i mycket begränsad utsträckning
som jag i år kan giva min anslutning till utlåtandet och detta inte minst på
grund av vad utlåtandet inte innehåller. Kontentan av utskottsutlåtandet är
som bekant, att utskottet reservationslöst ansluter sig till riktlinjerna i det
ekonomiska program, vilket regeringen offentliggjort efter propositionens
avlämnande och vilket som bekant inte ens förekommer i riksdagstrycket. Då
jag inte kan se, att regeringens program innebär någon verklig lösning av det
nu föreliggande svåra problemkomplexet, måste jag följaktligen anmäla en
mening, som i ytterst väsentliga avseenden skiljer sig från utskottsmajoritetens
uppfattning.

Dagens viktigaste ekonomiska problem i vårt land avfärdas av utskottet
på knappa fyra sidor, och det försök, som där göres att klarlägga inflationsfrågans
innebörd och anvisa medel för en sanering och stabilisering av vår
samhällsekonomi, tränger icke till botten. Man har icke djupplöjt fältet
utan endast farit över det med fjäderharven.

Det ekonomiska livet här i landet uppvisar sedan åtminstone ett och ett
halvt år tillbaka alla tecken på vad man i Schweiz numera kallar en överkonjunktur.
Vi skulle ha fått en allvarlig balansrubbning redan i fjol genom
den starka inkomststegringen på nästan alla händer, om inte det svenska
folkhushållet på olika vägar fått högst betydande tillskott av varor som vägde
upp inkomstökningarna. Vad som möjliggjorde den ökade varutillgången
var bland annat att näringslivet förskonades från större arbetskonflikter,
detta i motsats till läget under 1945, då som bekant verkstadsstrejken medförde
ett allvarligt avbräck, samt framför allt att vi hade ett importöverskott
på icke mindre än 840 miljoner kronor.

Om vi skola få en riktig uppfattning om läget är det viktigt att slå fast,
att den samhällsekonomiska balansen förra året möjliggjordes huvudsakligen
av engångsåtgärder. De sista reserverna av tillgänglig arbetskraft utnyttjades,
och valutaförrådet avtappades på ett sätt, som gör en upprepning
varken försvarlig eller möjlig. I år skulle det, grovt räknat, behövas en produktionsökning,
minst svarande mot fjolårets importöverskott, för att jämvikten
i samhällsekonomien skulle vara säkerställd även vid oförändrade
inkomster.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Det är nu gott och väl att regeringen säger, att en ökning av produktionen
i längden är den enda vägen att fylla ut klyftan mellan varumängd och penninginkomster,
om en prisstegring skall kunna undvikas. Man tycks föreställa
sig, att produktionen ganska snart skall ha hunnit växa i kapp med
den ökade efterfrågan, men detta är av allt att döma en spekulation i det
blå. Det finns en mångfald faktorer som motverka en produktionsökning,
och därtill kommer att en importminskning i verkligheten får samma effekt
som en minskning av produktionen, d. v. s. att varutillgången minskas.

Om produktiviteten skall höjas så måste man — och därvid äro vi inne
på ett mycket betydelsefullt problem — i fortsättningen tillåta mycket betydande
investeringar i industri, handel och .jordbruk. Men till sådana investeringar
som erfordras ha vi — vilket ju regeringen också medger — beklagligtvis
helt enkelt icke de fysiska resurserna. Slutsatsen är därför klar. Det
ligger utom mänsklig förmåga att inom de närmaste åren höja produktiviteten
i ens tillnärmelsevis samma takt som ökningen i penninginkomsterna
nu tenderar att taga. Arbetslönerna ha nämligen sedan årsskiftet stigit med
10—12 procent och hålla nu på att draga andra inkomster med sig. Samtidigt
har statens budgetpolitik lagts så att de stora grupperna av konsumenter
också på denna väg få en väldig ökning av sin köpkraft. Denna kommer
både från budgetens inkomstsida och från dess utgiftssida.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang gärna vilja fästa uppmärksamheten
på hur enligt en artikel i en schweizisk tidning en av de framstående
schweiziska tidningsmän, som nyligen besökte Sverige, karakteriserat
vår situation: »Sverige har råkat in i en konjunkturpolitisk återvändsgränd,
karakteriserad av motsättningar mellan den sociala politiska kursen
och regeringens handelspolitik. Man frågar sig, varför regeringen genom sin
social- och skattepolitik gör allt för att öka de breda väljarmassornas köpkraft,
samtidigt som den redan otillräckliga varumängden minskas genom
importbegränsning.»

Man kan nog icke komma ifrån att åtskilligt i regeringens ekonomiska politik
medverkat till en höjning av efterfrågan, samtidigt som möjligheterna
att öka varuförsörjningen äro ytterst kringskurna. Nå, säger man, det finns
ju en tredje faktor, som man kan använda såsom buffert, nämligen investeringarna.
Det är sant att vi för närvarande ha en mycket stark investeringsvilja
här i landet. Det är också sant, alt vi i fjol hade en nybyggnadsverksamhet
och en nyanskaffning av maskiner inom industrien, som var av högkonjunkturmått.
Men är det riktigt och rimligt att, som regeringen nu vill göra, lägga
ensidig vikt just vid investeringarna? Vi kunna taga fjolårets siffror. En
utredning från konjunkturinstitutet visar, att av det totala produktionsresultatet
år 1946 omkring 2/3 gick till konsumtion, 1/li till privat kapitalbildning
och 1/„ till offentliga ändamål. Denna fördelning motsvarar nästan
exakt den som registrerades för det sista förkrigsåret, och av en tillfällighet
är den märkligt nog densamma som i Förenla staterna för andra halvåret
1946. Det är en fördelning som man i Amerika betecknar som fullkomligt
normal. År det under dessa förhållanden riktigt att säga, att det framför
allt är investerings- och byggnadsverksamheten, som för närvarande är för
stor? Är det icke snarare så, att vi med hänsyn till den situation, vari vi
befinna oss, spara alldeles för lilet och konsumera alldeles för mycket? Konsumtionen
tenderar för närvarande att öka med 10—15 procent om året, medan
den normala ökningen kan anses ligga vid omkring 2 procent om
året. Sparandet har därför, just till följd av denna konsumtionsstegring, helt
enkelt blivit otillräckligt i förhållande till de enskilda och allmänna behoven

Andra kammarens protokoll 1047. Nr 31. 4

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
av pengar för nybyggnader och andra anläggningar. Man borde väl också ha
fått en tankeställare, när riksgäldskontoret för inte länge sedan icke ansåg
sig kunna i öppna marknaden upplåna ens de 80 miljoner kronor, som staten
behövde till inlösen av Bergslagsbanan.

Det har uppgivits, att regeringen, när den nu går att skära ned investeringsverksamheten,
i främsta rummet kommer att låta åtgärden gå ut över
de industriella nybyggnaderna, alltså över de produktiva investeringarna.
Enligt regeringens nu offentliggjorda planer komma byggnadsarbetena över
lag att reduceras med drygt 500 miljoner kronor, d. v. s. ca 23 procent i förhållande
till investeringsbudgeten. Tyngdpunkten skulle ligga på nedskärningar
av nybyggnader för industri och handel. Dessa skulle nämligen få
vidkännas en minskning med ej mindre än 33 procent, under det att bostadsbyggandet
formellt skulle reduceras med drygt 20 procent, ehuru det
i realiteten torde komma att ligga på i det stora hela oförändrad nivå, beroende
på de många eftersläpande byggnadstillstånden. Minskningen är särskilt
anmärkningsvärd när det gäller industribyggnader. De industriella nybyggnaderna
skulle nämligen komma att minskas till 2/s av förkrigsnivån
enligt 1939 års siffror. Detta är såvitt jag förstår en i förhållande till behovet
alldeles för ringa byggnadsverksamhet. Industrien, som man ju främst
hoppas skulle kunna åstadkomma den önskade produktionsökningen, behöver
nämligen investera för att kunna rationalisera driften och ersätta den knappa
arbetskraften. Den behöver anpassa sig efter de nya erfarenheter, som gjorts
ute i världen, och i många fall krävas också driftsomläggningar såsom följd
av att man får arbeta för helt andra marknader än förut. Erfarenheten säger,
att allt detta kräver investeringar. Därtill kommer, att det sedan krigsåren
föreligger en betydande eftersläpning som måste tagas igen, om industrien
skall kunna hålla takten med utvecklingen. Det kanske allra betänkligaste
är att regeringen synes vilja tillämpa dessa nya stränga principer icke endast
under återstoden av år 1947, utan också för hela år 1948.

Vad betyder en politik, som går ut över de produktiva investeringarna?
Jo, att vi offra en framtida standardhöjning för att kunna leva bättre i dag.
Men i själva verket är konsumtionen nu uppe på en så hög nivå, att det
knappast blir något verkligt sparande över för några som helst investeringar.
Om man låter denna konsumtion fortgå och likväl kommer att bygga
för omkring 1 700 miljoner kronor detta år och därtill, vilket naturligtvis
är önskvärt, skaffar maskiner för åtskilliga hundratal miljoner kronor, så
sker följaktligen i mycket väsentlig grad finansieringen på inflatorisk väg.

Men, säger då någon, detta skulle ju tyda på att vi äro mitt uppe i en
inflation. Kan man verkligen göra gällande, att så är fallet, när regeringen
av allt att döma i stort sett har prisutvecklingen under kontroll? Ja, vi få
icke låta oss bedragas av den förvanskning av verkligheten som priskontrollen
av naturliga skäl alltid måste innebära. Inflationen är redan i dag
en verklighet i det svenska samhället. Den är ingenting som endast hotar
genom spänningen mellan inkomster och varumängd, utan den är ett faktum:
den ligger framför allt i spänningen mellan inkomster och prisnivå.

Även vårt folkhushåll har smittats av den internationella farsot som en
av världens ledande nationalekonomer så slående kallat »den återhållna
inflationen». I stället för att låta priserna stiga och en ny jämvikt komma
till stånd, så omöjliggöra regeringarna genom lagstiftning att den alltför
stora efterfrågan på varor får värka ut i höjda priser och höjda växelkurser.
I stället för att lita till den vanliga prisbildningsmekanismen faller man tillbaka
på krigsårens beprövade regleringssystem och tvångshushållning. Om

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
trots detta det inflatoriska överskottet på pengar tenderar att driva priser,
kostnader och växelkurser i höjden, bygger man ständigt ut tvångshushållningen
och faller i sista hand tillbaka på ett rent politiskt tryck. Det är väl
i alla fall en utveckling, som vi här i landet icke ha någon anledning att
emotse med någon tillfredsställelse. På detta sätt har i motsättning till den
öppna inflationen denna typ av återhållen eller, som man också kan kalla
det, förbjuden inflation utvecklat sig. Vi äro naturligtvis ännu endast i början
av en sådan farlig, ja, ödesdiger utveckling här i vårt land. I själva
verket skulle vi med gemensamma ansträngningar och uppoffringar ännu
ha tid och rådrum för att undvika de ytterligt allvarliga faror, som här hota.
Men det måste samtidigt sägas ifrån, att den regeringsdeklaration, till vilken
utskottsutlåtandet oförbehållsamt ansluter sig, innebär nya steg in i denna
återhållna, hemliga och förbjudna inflation.

Det lönar sig föga att spekulera över huru vi ha kommit in i det nuvarande
tillståndet. Men tyvärr tvingas man att tänka över detta genom regeringens
egen argumentation. Ty vid varje tillfälle, då vi från den borgerliga
oppositionens och från näringslivets sida ha kritiserat regeringens ekonomiska
politik, har regeringen med statsministern i spetsen ständigt ställt
sig på den ståndpunkten att — ofta retoriskt och stundom ironiskt — fråga:
»vad ha herrarna att sätta i stället?» De grupper inom näringslivet, till
vilka jag personligen har den närmaste anknytningen, anse sig icke vara
hans excellens statsministern svaret skyldiga. Från näringslivets isida har
man, sedan numera också den s. k. rundabordskonferensen avbrutits av regeringen,
klart och oförtydbart givit sin uppfattning till känna. Näringsorganisationerna
ha sagt ifrån, att det av regeringen framlagda programmet
för inflationens bekämpande icke enligt deras mening innefattar tillräckligt
kraftigt verkande åtgärder och att det i längden icke kommer till
rätta med problemet, samt ha lagt fram ett helt annat program som'' basis
för fortsatt diskussion.

De från näringsorganisationernas sida offentliggjorda rekommendationerna
ansluta sig på vissa huvudpunkter till en inventering av olika inflationsbekämpande
åtgärder, som chefen för konjunkturinstitutet, professor
Erik Lundberg, framlade vid en föredragning inför konferensen. Naturligtvis
får man icke blunda för att det föreligger vissa nyanser och meningsskiljaktigheter
också mellan näringslivets program och det Lundbergska.
Det väsentliga är emellertid, att man från näringslivets sida så att säga i
princip accepterat den Lundbergska inventeringen som en basis för fortsatta
överväganden. En sådan inställning fann man däremot icke hos regeringen,
som tvärtom sköt detta från verkligt sakkunnigt håll framkomna ulåtande
åt sidan och i stället presenterade ett eget långt mindre effektivt recept mot
pris- och lönestegringarna. Statsministerns svar på näringslivets opinionsyttring
har varit, att denna icke är politiskt gångbar. Men man tycker
att det borde vara svårt för regeringen att vidhålla en sådan fiktion efter de
klara deklarationer, som de borgerliga ha lämnat, inte minst under lördagens
debatt i första kammaren.

Regeringen har alltid varit på efterkälken, när det gällt att bemästra de
aktuella ekonomiska svårigheterna. För ett underlätet handlande kan det
finnas giltiga skäl, lika väl som oantagliga sådana. Man kan vara visligt
trög till handling, som vår grundlagsstiftare uttrycker sig, ehuru icke om den
verkställande makten. Man kan också underlåta att göra någonting, därför
att man litar på underverk, som skola avlägsna svårigheterna. Och man
kan slutligen förlamas, därför att man icke vet vad man själv vill. Rege -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
ringens politik mot inflationen inrymmer föga av det första momentet,
men desto mer av det andra och tredje. Dess recept mot prisstegring och
dyrtid är, sedan man avklätt det alla förskönande omskrivningar, helt enkelt
att lita på att allting skall bli billigare genom ett konjunktur omslag i
Amerikas förenta stater och under tiden göra så små ingrepp som möjligt i
folks konsumtionsvanor, medan däremot investeringarna, som skulle öka
vårt framtida välstånd, hållas hårt tillbaka. Det är ett mycket säreget program.
Det är en planekonomi, som är t. ex. rakt motsatt den ryska, vilken
gynnar kapitalbildningen på konsumtionens bekostnad. Den ryska statsledningen
lägger större vikt vid möjligheterna till framtida standardhöjning
än vid den omedelbara behovstillfredsställelsen. Den svenska statsledningen
handlar på rakt motsatt sätt. Jag gör endast detta konstaterande. Att detsamma
måhända kommer att tagas till intäkt av kommunisterna till oriktiga
konklusioner och kommentarer, skulle ingalunda förvåna mig, men sådant
äro vi ju ganska vana vid och taga med jämnmod.

Men vår regering är dessutom icke konsekvent. Verkningarna av ett eventuellt
konjunkturomslag i Amerika skola icke överskattas. Huru skola vi
kunna föra en aktiv konjunkturpolitik, när vi nu i det närmaste ha raserat
vår finansiella krisberedskap? Regeringen litar till skärpt priskontroll och
till importreglering, men ökar därmed endast, såvitt jag kan förstå, sina
egna svårigheter. Knapphet på importvaror och låga priser ha endast den
effekten, att efterfrågan stiger ytterligare.

Jag är, herr talman, övertygad om att det riktigaste i dagens mycket
allvarliga situation vore om samtliga partier sökte komma till ett samförstånd
genom fortsatta överläggningar på grundval av den av den ekonomiska
sakkunskapen upprättade inventeringen. Men avgörandet om ett sådant samförstånd
skulle kunna nås ankommer, som tidigare talare både i första och
andra •kammaren sagt, naturligtvis på regeringen. Man måste i det läge, vari
vi befinna oss, söka skapa ett förtroende inte bara inom landet utan också
och kanske inte minst utom landet för den ekonomiska politik som vi skulle
bedriva. Ensam lär regeringen aldrig kunna åstadkomma detta. Jag medger
gäma, att uppgiften inte är lätt, och den förefaller — vilket jag nog måste
säga, även med risk att hans excellens herr statsministern inte tar så väl upp
— vara ganska olöslig så länge den nuvarande finansministern dominerar.
Det vore väl ganska meningslöst att sticka under stol med att finansministern
inte på det sätt som i dagens läge vore önskvärt har ett tillräckligt
starkt förtroende i varje fall hos mycket betydande grupper inom näringslivet.
Skulle å andra sidan statsministern eller någon annan svara, att det
enskilda näringslivet inte heller har finansministerns eller kanske icke ens
regeringens förtroende, må det vara hänt. Vi få i det fallet säga, att vi
äro kvitt. En sak är i alla fall säker, inte kan finansministern gäma beskyllas
för att vara en samförståndstankens varma förespråkare.

Man lade under lördagens debatt liksom senare i tidningsreferaten märke
till att regeringen tycktes angelägen om att vilja beteckna sitt program som
medelvägen, samtidigt som man har stämplat näringslivets som den hårda
linjen. Jag skulle vilja uttala en gensaga häremot. Regeringens linje är icke
en medelväg, det är en undanflyktens väg. Det är kodifieringen av en
bristande vilja och en bristande förmåga att bemästra den mycket svåra
ekonomiska politiken. Det är en mjuk linje, men den är mjuk i bemärkelse
av undfallenhet och osäkerhet. Jag beklagar att så är förhållandet,
därför att jag tror att vi skulle ha kunnat gå en annan ekonomisk framtid
till mötes i detta land än vad vi nu komma att göra. Jag skall, herr tal -

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
man, tillåta mig att i all korthet beröra några av de frågor, som äro upptagna
i yrkandena i propositionen.

Som bekant innehåller propositionen två framställningar. Men i propositionen
gör regeringen också en anmälan, nämligen om ytterligare provisorisk
utvidgning av sedelutgivningsrätten. Så sent som i februari månad detta
år förordnade regeringen på framställning av bankofullmäktige, att riksbanken
fick utgiva sedlar till ett belopp av 1 400 miljoner kronor utöver
dubbla metalliska kassan. Det tidigare tillåtna beloppet uppgick som bekant
till 350 miljoner kronor. Valutareserven har emellertid nu gått ned
så starkt, att bankofullmäktige tvingats komma tillbaka ännu en gång
och begära att beloppet 1 400 miljoner måtte höjas till 2 500 miljoner.

Egentligen är det onödigt att taga upp denna fråga till behandling här
i riksdagen. Över riksbankshusets portal kan denna dag sättas de berömda
orden från Karl XI:s tid: »I Herredagsmän, fahren icke så fort, hvad göras
skall, är redan gjort.» Regeringen har nämligen, med begagnande av sin
formella rätt, redan i konselj givit riksbanken det begärda bemyndigandet.
Det är en metod, som tyvärr är ganska typisk för regeringens handlag med
den offentliga opinionen. Partiledarkonferensen i början av året sköt man
på i avvaktan hur det skulle gå med löneregleringarna på den allmänna
marknaden. Rundabordskonferensen uppsköts till dess att regeringen definitivt
bundit sig i fråga om skattepolitiken och de stora sociala reformerna.
På rundabordskonferensen upptogs räntefrågan till diskussion, men innan
denna avslutats, hade regeringen i proposition nr 314 bundit sig för att icke
höja räntan. På samma sätt avgöres frågan om sedelutgivningen. Ett är
säkert. Detta tillvägagångssätt är icke ägnat att just uppmuntra till den anspänning
av alla krafter och till den samling som är behövlig.

Häromkvällen gavs i radio en repris av en gammal folketshusrevy, där
ett avsnitt tycktes väcka en särskild anklang. Det handlade om en man som
körde genom Stockholm på motorcykel. Han kunde icke stanna vare sig på
Norra Rantorget eller på Odenplan, då han hade tappat bromsen. Är icke
rgeringen på mycket god väg att släppa alla bromsar på inflationen? Rudgeten
har fått expandera ohöljt under en högkonjunktur, och effektiv kontroll
över riksbankens sedelutgivning existerar helt enkelt icke längre. Vad
man vill sätta i stället för de nu alltmer urholkade sedelutgivningsreglerna
får man väl först veta någon gång under nästa års riksdag. Varför har man
nöjt sig med det godtyckliga talet 2 500 miljoner? Varför sätter man icke
lika gärna 2 000 miljoner, 3 000 miljoner eller 4 000 miljoner? Jag medger
att frågan är retorisk, men jag tror att den belyser, vilken löslighet och vilket
godtycke, som numera härska i fråga om reglerna för vår sedelutgivningspolitik.
Och man misstager sig om man tror, att det är utan större betydelse,
om fasta regler saknas. Det är i verkligheten tvärtom.

Till sist skall jag säga endast några ord om regeringens begäran om fullmakt
att rekvirera utländska betalningsmedel och utländska värdepapper.
Först och främst är därvid anledning att fästa uppmärksamheten på att förslag
till utvidgning av finansminister Wigforss förelädes 1940 års regering,
som därefter utan att inhämta riksdagens utlåtande, ehuru riksdagen då var
samlad, och fastän det är klart angivet att riksdagens samtycke skall inhämtas
i sådana frågor, likväl utfärdade utvidgade bestämmelser i It) § valutaförordningen.
Jag tror att det skulle vara av intresse för riksdagen att av
statsrådet Wigforss få förklaring till anledningen till att så skedde. Det är
som sagt klart fastställt i valutalagen, att när riksdagen är samlad, dess
samtycke skall inhämtas.

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1917 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Förra onsdagen väcktes i andra kammaren en motion av herrar Ljungqvist
och Ljungberg och i första kammaren en likalydande motion av herr
Domö, vari motionärerna med en mycket stark motivering begärde att rekvisitionsrätten
skulle begränsas till att endast avse utländska betalningsmedel
och banktillgodohavanden. Bankoutskottet sammanträdde följande dag kl. 11
och avstyrkte motionen, vilken då ännu icke ens remitterats till utskott.
Först samma dag kl. 4 hade nämligen riksdagen sammanträde varvid motionen
remitterades. Den förelåg i det ögonblick bankoutskottet avstyrkte densamma
icke heller i tryck, och utskottets ledamöter hade följaktligen icke
haft tillfälle att närmare studera den eller sätta sig in i problemet. Ett
exemplar av originalmotionen hade upplånats från kansliet. Så lättvindigt
har man gått till väga när det gällt bankoutskottets ställningstagande till
denna mycket betydelsefulla fråga. Jag vill tillägga, att naturligtvis har det
inte funnits något hinder för att utskottet hade delat upp propositionen.
Utskottet kunde mycket väl för riksdagen framlagt förslag beträffande den
del av propositionen, som handlade om guldinlösen, och i övrigt i särskilt
yttrande senare ha återkommit till valutalagpropositionen. När jag nu något
berör motionen, kan detta måhända också tjäna till information för utskottets
ledamöter.

I motionen pekade man på att vad som faller under begreppet utländska
värdepapper och andra utländska fordringar än banktillgodohavanden utgöras
av svenska företags och enskilda personers investeringar i utlandet.
Den allra största delen därav består av de stora svenska industriernas dotterbolag
i utlandet och de tillgodohavanden mot dessa, som visat sig erforderliga
för att dotterföretagen skola kunna disponera behövligt rörelsekapital.
För mig förefaller det uppenbart, att riksbanken icke borde få möjlighet
att vidtaga en så djupt ingripande och till sina konsekvenser så allvarlig
åtgärd som att övertaga sådana svenska utlandsinvesteringar. Jag kan förstå,
att regeringen och riksbanken oroa sig inför utvecklingen av våra guldoch
valutareserver. Vi möta här ett av de sorgligaste kapitlen i dagens ekonomiska
liv. Dessa reserver äro nu nere i under en miljard kronor. Man
måste också fråga sig om detta belopp utgör en verkligt effektiv reserv.
Huru förhåller det sig egentligen med våra pundtillgodohavanden? Det var
förutsatt, att de stora krediter, som Sverige de facto lämnat England på
senare år, skulle bliva konvertibla i fria valutor den 15 juli i år. Det har
ryktats, att engelsmännen ville hava en bindning på ytterligare ett par år.
Detta skulle betyda, att kanske 300 miljoner av valutareserven steriliserades
och icke kunde utnyttjas. Jag förmodar emellertid, att detta rvkte saknar
all grund. Det har gång på gång klart och tydligt sagts ifrån när kritik
framförts mot det svensk-engelska avtalet, att vi icke hade någon anledning
att hysa minsta bekymmer beträffande våra pundtillgodohavanden. Den 15
juli 1947 skulle de komma att utgöra en mycket värdefull tillgång för vårt
land. Det kan väl dock icke vara så, att man inom finansledningen i vårt
land in i det sista klamrat sig fast vid en förhoppning i denna riktning som
ett räddande halmstrå? Skulle England verkligen vilja handla i strid mot
klara överenskommelser på denna punkt, skulle detta säkerligen tagas mycket
illa upp i vida kretsar i vårt land. Det kan ej heller tillräckligt understrykas,
att vi i nuvarande läge icke hava råd att gå med på eftergifter.
Eftersom jag emellertid förutsätter såsom alldeles självklart, att det icke
kan förhålla sig så som det faktiskt ryktas, tror jag, att en klar dementi
från finansministerns sida skulle vara på sin plats. — Vi komma icke ur
vårt nuvarande betryckta valutaläge genom att taga några aldrig så despe -

Måndägen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
rata steg. Det kan väl icke vara regeringens avsikt att vi skola äta upp våra
utlandsinvesteringar för att hålla konsumtionen på en för hög nivå ännu
några månader framåt? Något annat kan det ju ej gärna vara tal om. Enbart
det förhållandet, att regeringen erhölle en fullmakt, skulle ytterligare
kunna försvaga regeringens förhandlingsposition, när det gäller framtida
betalningsuppgörelser med utlandet. Denna olägenhet är alldeles påtaglig
och kan naturligtvie icke förnekas. Nu har det visserligen sagts framför allt
under debatten i första kammaren, att det inte var avsikten att använda
fullmakten. Men om det är så att man inte avser att använda fullmakten och
inte heller tror, att den är behövlig, vad finns det då för rimlig orsak att
begära fullmakt?

Vad som ur många synpunkter sett skulle vara värdefullt, vore om finansministern
ville lämna några uppgifter om huru han för sitt vidkommande
beräknar att utvecklingen av vårt guld- och valutaförråd skulle komma att
bliva, låt oss säga, per det kommande årsskiftet. Avtappningen har som bekant
vecka för vecka fortsatt, men med allt långsammare fart. Det säger sig
självt, att regleringsåtgärderna behöva en viss tid för att deras verkan skall
fullt framträda. Är det så, att — såvitt man kan utröna — kurvan under
senare halvåret 1947 kommer att ändras i uppgående riktning? Rån man
räkna med att, kanske t. o. m. innan årets utgång, en icke allt för ringa
ökning skall äga rum? Dessa spörsmål äro givetvis av betydelse ej endast,
när det gäller frågan om att lämna fullmakt, utan också beträffande ett
eventuellt begagnande av en fullmakt.

Jag tillåter mig, herr talman, nu att ställa följande yrkanden. I fråga om
den mening nederst på sidan 3 i utlåtandet, som börjar med »Såvitt utskottet
kunnat finna...» och slutar med orden »...reglerade bostadsbyggandet»
yrkas, att den måtte utgå och att i stället följande mening måtte inskjutas:
»Enligt utskottets mening kan icke för närvarande bestämd ståndpunkt intagas
till detta problem, vilket intimt sammanhänger med frågan om de åtgärder,
som i övrigt böra vidtagas för att bekämpa inflationstrycket.» Vidare
yrkas dels att sista meningen i första stycket s. 4 i utlåtandet,^ som börjar
med »Trots att...» och slutar med »...höjning av räntenivån» måtte
utgå, dels att riksdagen i övrigt måtte besluta bifalla den av herrar Petersson i
Karlskrona och Fröderberg avgivna reservationen, dels slutligen att riksdagen
måtte besluta bifalla de likalydande motionerna 1:362 av herr Domö och
II. 522 av herrar Ljungqvist och Ljungberg.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Bland de åtgärder, som förordats
av samtliga partier och rekommenderats både i bankoutskottets utlåtande och
på andra håll, är nedbringandet av investeringsverksamheten till eu lägre
volym. En annan linje företrädde i det fallet herr Wiberg, som sade att det
är oriktigt att begränsa investeringarna, eftersom det innebär att man tager
ut en favör på kort sikt men på längre sikt åstadkommer en lägre standard.

I stort sett är man alltså ense om angelägenheten av^ en begränsning av investeringsverksamheten.
Hela tiden utgår jag då itrån att man talar om
byggnader och anläggningar. Det finns investeringar av annat slag, som man
icke här diskuterat. Jag syftar på investering i maskiner, i fartyg o. s. v.
Jag föreställer mig, att anledningen till att den saken kommit vid sidan om
diskussionen är den, att vi icke ha någon kontroll över denna investering.
Det kan emellertid vara anledning att erinra om att en investering i maskiner,
fartyg och liknande har samma effekt som eu investering i byggnader

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
och anläggningar och att det kanske blir nödvändigt att åstadkomma en
komplettering av den investeringskontroll vi nu ha med något slags kontroll
i den delen eller i varje fall att söka få kännedom om i vilken omfattning det
sker dylika investeringar. Jag tänker mig då i första hand en överenskommelse
med industrien t. ex., varvid man begär besked om dispositioner i detta
avseende, detta i synnerhet för att förebygga att man kommer och talar om
för myndigheterna, att man investerat stora pengar i maskiner och därför
måste ha byggnader. Jag tror att det är angeläget att man kommer till klarhet
om den saken och framför allt att allmänheten får veta, att det förhållandet,
att vederbörande köpt maskiner och anskaffat material, icke kvalificerar
till erhållande av byggnadstillstånd. Kanske blir det som sagt nödvändigt
att komplettera investeringskontrollen, men jag utgår ifrån att det skall
kunna ske genom samarbete med industrien och andra grenar av näringslivet.

Herr Ohlin framhåller, att han i och för sig förordar en investeringsbegränsning.
Han säger att han har gjort det tidigare och att regeringen på
denna punkt liksom på andra punkter lagt om sina planer. Jag vill erinra om
— något som för övrigt också herr Ohlin framhöll — att det förslag till investeringsbudget
som föreligger angiver den yttre ramen för investeringsverksamheten.
Det säges uttryckligen ifrån, att den siffra som angivas och som
slutar på 2 200 miljoner betecknar den övre gränsen. Jag erkänner gärna,
afl jag i januari i år hyste den meningen, att det program till investeringsbudget
vi framlagt borde kunna genomföras. Något tidigare, i höstas, hade
väl också herr Ohlin en liknande uppfattning, om jag minns rätt, när han
uttryckte saken så, att man väl får bygga så långt det ''finns material att bvgga
med. Jag tror att han uttryckte den meningen någon gång.

Hela denna fråga tror jag skall bedömas på det sättet, att man lår se, i vad
män byggnads- och anläggningsverksamheten får en så stor ansvällning, att
det verkar försvårande i fråga om arbetskraftbristen och den produktion som
vx behöva upprätthålla på andra håll. Av herr Ohlins anförande fick jag den
uppfattningen, att han vill göra gällande, att man låtit investeringsverksamheten
stiga till en sa hög niva, att det allvarligt försvårar vårt läge. Jag ber
då att få erinra om en del fakta. Det är riktigt, som herr Ohlin säger, att
mängden av byggnadstillstånd ökades i böstas, men de tillstånd som gåvos
utgjordes till mer än hälften av tillstånd för bostadsbvggande, då vi ville
säkra ett vinterbyggande i så stor utsträckning som möjligt. Jag anser fortfarande
att detta var en riktig politik. En annan sak är, att vi genom den
stränga kölden fingo en uppbromsning av byggnadsverksamheten i allmänhet
av sådan art, att det blev en eftersläpning som vi icke kunnat beräkna.
\i började redan under slutet av år 1946 begränsa investeringsverksamheten,
och under år 1947 ha vi faktiskt beviljat byggnadstillstånd i enlighet med planen
i investeringsbudgeten — icke mer och icke mindre. Dessutom ha vi gjort
en annan sak, som kanske icke kommit till allmänhetens kännedom. Det är
nämligen så, att varje byggnadstillstånd som beviljas av Kungl. Maj:t förses
med det villkoret, att länsarbetsnämnderna i vederbörande län äga rätt att
bestämma tidpunkten för byggets igångsättande med hänsyn till behovet av
arbetskraft på andra områden av näringslivet. Bara tillkomsten av en sådan
klausul borde kunna upplysa herr Ohlin om att vi icke beviljat byggnadstillstånd
uteslutande på den grunden, att vi räknat ut hur mycket byggnadsmaterial
vi ha. Varför skulle vi ha tagit hänsyn till denna mångfald av faktorer
inom näringslivet i övrigt, om vi bara haft att bedöma tillgången på
spik, virke o. s. v., såsom herr Ohlin säger? Så har icke skett, och när herr

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
Ohlin anklagar regeringen för att ha förfarit på det sättet anklagar han också
de experter vi ha till hjälp i detta arbete. Om han frånkänner mig möjlighet
att bedöma det allmänna ekonomiska läget, vill herr Ohlin, hoppas jag, icke
uttala sig på samma sätt om dessa andra personer.

Detta villkor som är fogat till byggnadstillstånden har fört med sig att
länsarbetsnämnderna fått direktiv att, innan de medgiva igångsättande av ett
bygge, tillse, hurudant arbetsmarknadsläget är inom orten, och taga hänsyn
till alla andra verksamhetsgrenar inom näringslivet och deras behov av arbetskraft.
Så har också skett. De fingo dessa direktiv i höstas. I april månad
i år voro länsarbetsnämnderna samlade till konferens i Stockholm, och därvid
framhölls på nytt för dem angelägenheten av att det verkligen utövas
kontroll på detta område. Och jag måste säga, att länsarbetsnämnderna ha
motsvarat det förtroende myndigheterna givit dem. Det är ingalunda så, att
det beviljats en sådan massa tillstånd, som man vill göra gällande, och att
byggnadsverksamheten svällt ut över alla gränser. Vi ha detta år beviljat nya
tillstånd för ungefär 950 miljoner, men länsarbetsnämnderna ha ett lager av
byggnadstillstånd på 450 miljoner. När länsarbetsnämnderna vägrat igångsättningstillstånd,
ha de tagit hänsyn till den brist på arbetskraft som råder
inom övriga delar av näringslivet. Det är klart att mängden av tillstånd är
större därför att verksamheten under vinterhalvåret stoppades upp. Eftersläpningen
i fråga om bostadsbyggandet och annan byggnadsverksamhet
har gjort sitt till, det är jag medveten om.

Nu kan man säga att det är en fara att länsarbetsnämnderna ligga med alla
dessa tillstånd och att det hela är beroende av lokala myndigheters omdöme.
Jag erkänner att det kan vara en viss risk, men jag upprepar att länsarbetsnämnderna
hittills motsvarat vårt förtroende. Det är också klart att vi
ha i vår hand att sätta ytterligare villkor, innan länsarbetsnämnderna kunna
fatta beslut. Vi kunna ge direktiv i det avseendet och säga, att vi draga in
även dessa tillstånd. Men jag vill icke gärna gå med på att de tillstånd som
vi redan beviljat skola omprövas. Det kan dock bli nödvändigt, med avseende
på tidsmomentet, så att man får bedöma vid vilken tid man skall släppa
fram dessa byggnadstillstånd.

Så vill jag framhålla ytterligare en sak för att bevisa, att det icke är fråga
om att byggnads- och anläggningsverksamheten suger till sig ny arbetskraft
oupphörligt. Enligt en uppgift från byggnadsfackförbundet för någon vecka
sedan har antalet medlemmar i byggnadsfackförbundet under de första fyra
månaderna i år minskats med 3 000. Det har alltså icke varit någon
ökad efterfrågan på byggnadsarbetare i jämförelse med fjolåret. Låt vara, att
det då blev eu ökning av kåren på låt oss säga 10 000. Jag erkänner, att det
hade varit bättre om denna ökning skett inom andra verksamhetsområden.
Men det är angeläget atl man har klart för sig, att om industriens behov av
ny arbetskraft har ökats från förkrigstiden med 125 000—150 000 man och
byggnadsindustriens behov hållit sig någorlunda konstant, måste det vara
andra faktorer som äro avgörande för de ökade svårigheterna för näringslivet
i fråga om brist på arbetskraft. Det är väl andra verksamhetsgrenar,
såsom herr Ohlin också mycket riktigt antydde, som medverkat till denna
ökade efterfrågan på arbetskraft. Jag tror att det är mera servicebetonade
verksamheter, som draga denna arbetskraft till sig.

Om man nu har för avsikt — och det är regeringens avsikt — att begränsa
investeringarna, trots alt man har relativ kontroll redan och Irots
att man är på det klara med all mycket angelägna byggnader och anläggningar
måste åstadkommas, och om man alltså har den uppfattningen alt

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
vi ha en för stor byggnads- och anläggningsverksamhet, så är det dock helt
naturligt, att det är mycket svårt att pressa ned investeringsverksamheten
ytterligare. Herr Ohlin använde uttrycket, att man i den investeringsbudget
som nu är framlagd reducerat den en obetydlighet i jämförelse med 1946
års nivå. Ja, anser man att 300 miljoners reduktion från 2 500 miljoner är
så obetydlig? Det är klart att man kan uttrycka saker och ting olika. Jag
tycker nog att det är en ansenlig begränsning med hänsyn till det ständigt
ökade antalet ansökningar om byggnadstillstånd och till det allt hårdare
trycket. Om man skall gå ned till en siffra på 1 600 å 1 700 i stället för
2 200 miljoner kronor blir det nödvändigt att gå fram med begränsningar
över hela linjen. Det blir nödvändigt att begränsa tillståndsgivningen för
bostadsbyggande, för industribyggande, för gator och vägar och allt det
andra. Det blir ofrånkomligt därför att summan är så betydande, men lika
naturligt är att en sådan begränsning inte bör genomföras på ett sådant
sätt, att vi få t. ex. arbetslöshet under vinterhalvåret för en abnormt stor del
av den yrkesvana byggnadsarbetarkåren. Det är angeläget att genomföra
den på sådant sätt att den säsongutjämning som uppnåtts inom byggnadsindustrien
kommer att bibehållas. När det blir minskad efterfrågan på arbetskraft
inom den svenska byggnadsindustrien och även andra olägenheter
uppkomma genom en sådan ytterligare begränsning har man förhoppning
om att denna arbetskraft skall gå in på andra verksamhetsgrenar, till vilka
det i nuvarande läge måste betecknas som utomordentligt angeläget att få
arbetskraft. Det sämsta som kunde inträffa vore väl, att byggnadsarbetarna
bleve arbetslösa men inte ginge över till annan verksamhet. Jag har emellertid
goda förhoppningar om att ifall de, som hitintills haft arbete inom byggnadsindustrien
bara under kortare tid, inte få arbeta där, komma de att ta
de olika arbetstillfällen i anspråk som bjudas på andra håll. Med anledning
av talet om svårigheterna att föra över byggnadsarbetare till annan verksamhet
vill jag framhålla, att sådana svårigheter har man bara erfarenhet
av från en arbetsmarknadssituation som var helt annorlunda än nu. Av en del
exempel ha vi redan klart för oss att byggnadsarbetarna i viss utsträckning
redan gått över till annan verksamhet och temporärt följa myndigheternas
anvisningar att ta arbete inom andra områden. De få naturligtvis komma
tillbaka till byggnadsverksamheten vid senare tidpunkt Det sämsta som kunde
inträffa vore, att arbetskraften skulle gå sysslolös på grund av vägran att
ta arbete på annat håll. Då vore det hela förfelat.

Vår första åtgärd blir sålunda att arbeta på den eftersläpning i fråga
om bostadsbyggnader som man fått dels genom att materialbristen varit mycket
markant dels därav att byggande av bostäder, t. ex. under den gångna
vintern, försenats så avsevärt. Även om man kommer att bevilja färre tillstånd
för bostadsbyggande under de närmaste åren kommer antalet färdigställda
lägenheter att bli lika stort under innevarande år och nästa år i det
närmaste. Minskad efterfrågan kommer ju ändå att ta sig uttryck i att det
blir färre människor som få köpa material och sätta i gång nybyggnader,
och det blir omsider en begränsning i fråga om antalet färdigställda lägenheter,
även om den inte kommer omedelbart, och det kan hjälpa oss att
bära svårigheterna, ty bostadsbristen är ju mycket markant på en hel del
håll i landet. Talet om att vi skulle ha beviljat tillstånd, som innebära uppenbara
felinvesteringar, tror jag inte på. I stort sett ha de byggnadsanläggningar,
för vilka man fått tillstånd, varit mycket angelägna , och jag kan instämma
med herr Wiberg, när han säger att ett sätt att öka produktionen
är att genomföra investeringar, som ofta äro synnerligen kapitalkrävande,

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
men som spara arbetskraft och därigenom bidraga till den effekti visering
av produktionsprocessen, som ger oss de ökade varumängder, som vi nu
framför allt behöva. I stort sett har det inte skett några felinvesteringar, utan
byggnadsberedningen och myndigheterna ha varit noggranna vid prövning
av angelägenhetsgraden av varje byggnadstillstånd, som beviljats. Det innebär
naturligtvis inte att inte ett eller annat fel kan ha begåtts. Det är 35 000
till 40 000 ansökningar per år, varför det är omöjligt att säga annat än att
rent generellt se vi denna sak så.

Innan jag slutar måste jag, herr talman, på en punkt begära besked av
herr Ohlin. Han sade, att de bluffsiffror, som regeringen släppte ut om vår
export av massa, vill man väl inte anföra nu igen. Vilka skäl har herr
Ohlin för att beteckna dessa av myndigheterna framräknade siffror som
bluffsiffror? Det vi ha velat uttrycka med de siffrorna är de förluster, som
ha uppstått genom att företagarna exporterade pappersmassa till 5 % reducerade
priser under viss tid. Det var inga bluffsiffror, herr Ohlin, utan de
voro baserade på fakta. Herr Ohlin kanske svarar att vi förlorade pengar
på annat sätt. Därmed hav han inte visat att dessa siffror äro bluffsiffror.
Jag är ytterligt intresserad att få höra vad herr Ohlin fått för speciella uppgifter,
som motivera detta hans påstående.

Herr Mattsson: Det hade varit lyckligt om vi tidigare tänkt på och tilllämpat
det gamla ordspråket »Det är bättre att stämma i bäcken än i ån».
Regeringen kan enligt mitt förmenande icke frita sig från den största skulden
till att vi nu äro i detta svåra läge. Under de sista åren ha många av vårt
arbetsföra folk flyttat över till administration och improduktiva yrken. Detta
är enligt mitt förmenande huvudorsaken till den nu på alla områden av
vår produktion rådande skriande arbetsbristen. Att landsbygden så avfolkats
kommer att hämna sig. Är det sant att vissa storstäder nu betala dubbelt
så mycket i hugglön för en m3 brännved till sina arbetare som vilja ut
i skogen och hugga ved mot vad som i allmänhet gäller hos oss på landet,
så är detta bara ett nytt bevis på vilken farlig väg vi redan äro långt inne på.
Att det samtidigt som vi ha denna stora arbetsbrist från vissa arbetar- och
tjänstemannagrupper yrkas på en begränsning av arbetstiden till fem dagar
i veckan är ytterligare bevis på att stora grupper av vårt folk glömt att vi
bygga och bo i ett land, som med sina klimatiska förhållanden kräver arbete
av oss alla. De ha glömt att arbete befordrar hälsa och välstånd. Bankoutskottet
har upprepade gånger varnat för konsekvenserna av en prisuppdrivande
lönestegring. De stora vinster som vi sett att vissa bolag och industrier
gjort nu under kriget ha ju i sin tur medverkat till att de i dessa företag
anställda med visst fog kunnat begära och fått löneförhöjningar. När
sedan dessa löneförbättringar givetvis måste ske även för de anställda i
andra företag och näringar — t. ex. jordbruket och skogsbruket — så har
ju detta icke kunnat ske utan en prisförhöjning av varorna eller också kompensation
på annat sätt, och då det för t. ex. jordbruket mött så starkt motstånd
att få förståelse och rättvisa i inkomst och löneläge, så har följden
blivit sådan som den nu är, att det arbetsföra folket i stor utsträckning sökt
sig ifrån jordbruket och landsbygden in till städer och tätorter.

Jag vill, herr talman, understryka några av de uttalanden, som bankoutskottet
bär har gjort. Jag vill göra det, därför att jag tror, att vi alla måste
hjälpas åt, så att det inte ännu en gång blir bara uttalanden på papperet som
inte leda till någon nämnvärd handling. Det uttalas först att den på det ekonomiska
livets flesta områden framträdande spänningen mellan stigande köp -

Xr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
kraft och begränsad tillgång på varor och tjänster medför ett tryck uppåt
på pris- och lönenivån. Vidare anför utskottet: »I den mån trycket genom
priskontrollen hindras slå igenom i öppen prisstegring, tager sig spänningen
i stället uttryck i andra, lika litet önskvärda företeelser, såsom förskjutningar
mot dyrare kvaliteter, omläggning av produktionen mot tillverkningar med
större vinstmarginaler, på lång sikt icke räntabla investeringar etc., allt resulterande
i en snedvridning av produktionen med därav följande sänkning av
produktiviteten.» Jag tror att det är alldeles riktigt, att det blivit en viss
snedvridning av produktionen. Utskottet fortsätter: .»Ett utslag av den bristande
ekonomiska jämvikten inom landet — och samtidigt det mest akuta
av dagens problem — är vidare den sedan i höstas fortgående valutautströmningen.
För att denna utveckling i tid skall brytas och de penningvårdande
myndigheterna skola kunna fullfölja sin huvuduppgift att stabilisera penningvärdet,
måste tydligen den samhällsekonomiska balansen snarast möjligt
återställas. Med den tillspetsning av läget, som inträtt, bör man härvid
enligt utskottets mening icke väja för åtgärder, som eljest skulle framstå såsom
mindre tilltalande. Dylika åtgärder komma lättare att godtagas, därest
allmänheten oförbehållsamt göres underkunnig om vad situationen kräver.»
Jag tror att det är viktigt, att alla verkligen upplysas och göras underkunniga
om vad situationen kräver.

Ett annat avsnitt ur utskottets utlåtande vill jag också understryka, nämligen
följande uttalande av utskottet: »Villkoret för att jämvikt skall uppnås
inom landet är främst att pris-, löne- och vinstförhållandena stabiliseras.
Härigenom hejdas köpkraftsunderlagets tillväxt, samtidigt som kostnadsstegringen
begränsas. Utskottet har upprepade gånger framhållit det ömsesidiga
samband, som föreligger mellan pris- och lönepolitiken, samt varnat för
konsekvenserna av en prisuppdrivande lönestegring. I dagens läge är en
sådan varning särskilt befogad.

För att skapa nödigt underlag för en politik, som syftar till återhållsamhet
på pris- och löneområdet, måste nuvarande stora efterfrågan på material
och arbetskraft beskäras. I detta hänseende vill utskottet i likhet med bankofullmäktige
särskilt peka på den högt uppdrivna investeringsverksamheten.
För att åstadkomma en avspänning på arbets- och varumarknaden är det
enligt utskottets mening nödvändigt att utan uppskov företaga en kraftig
nedskärning av byggnads- och anläggningsverksamheten, — — —. Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla vikten av återhållsamhet i nuvarande
läge beträffande principbeslut om anläggningar som icke äro avsedda
att påbörjas omedelbart. Ett principbeslut utlöser nämligen genast sekundära
verkningar på den berörda orten, med resultat att material och arbetskraft
redan före byggnadstiden bindas vid orten.»

Ja, herr talman, vi ha hållit på att planlägga och göra upp beredskapsplaner
och investeringsplaner för den arbetslöshet vi tänkte skulle komma. Det
är egendomligt, att vi ännu fortsätta därmed och detta på nya områden, då
det finns planer, som äro 25 å 30 år gamla, som ännu inte verkställts. Jag
skall inte gå närmare in på den saken, men jag vill bara erinra om vad jag
sade i år i remissdebatten, att vi som bygga och bo på landsbygden få bevittna,
hurusom när det gäller vägar det finns förslag uppgjorda för 25 å 30 år
sedan, som ännu inte kunnat omsättas i praktiken på grund av att det inte
finns tillgång till vare sig material eller arbetskraft.

Vidare säger utskottet i detta avsnitt av utlåtandet: »I nuvarande knapphetsläge
är det av största vikt, att allmänheten i möjligaste mån begränsar
sin efterfrågan på varor. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse, att

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
regeringen såsom ett led i strävandena att bevara penningvärdet planerar
åtgärder för ökning av sparandet.» Jag understryker det nödvändiga i att
det verkligen blir ett sparande. Men vi ha ännu inte sett, hur denna sparpropaganda
skall läggas upp. Så långt voro vi i utskottet vid justeringen i
stort sett eniga. Vi kommo efter kompromiss fram till i stort sett denna enighet.
Det var emellertid med verklig förvåning vi sedan genom bankofullmäktiges
ordförande fingo ett förslag, att vi i bankoutskottet skulle instämma i
det program, som regeringen efter avslutandet av de pågående förhandlingarna
hade skickat ut. Vi fingo inte ens se det på papper. Vi skulle skriva
under på magisterns ord. Jag beklagade för min personliga del, att detta förslag
kom fram, ty det måste väl ändå förefalla litet var orimligt, att exempelvis
herr Friggeråker och jag skulle kunna vara med om att underskriva
ett sådant uttalande, ett program på det ekonomiska området, som regeringen
offentliggjort enbart i tidningarna.

Jag hade verkligen hoppats att detta förslag, som jag betraktade såsom
ett hugskott, skulle tagas tillbaka. Vissa näringsorganisationer hade ju publicerat
sitt program. Men hur stod det till för oss inom jordbruket? Där hade
förhandlingarna strandat. Jordbrukets representanter hade icke varit närvarande
vid de sista förhandlingarna. En proposition om jordbrukspriserna
var framlagd. Ändå fordrar man av oss att vi skola skriva under på ett
sådant förslag. Jag beklagar att ett sådant yrkande kommit fram.

Till sist ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Friggeråker
och mig avgivna reservationen, som just innebär att det av mig omnämnda
avsnittet i utskottets utlåtande, vilket avsnitt börjar med orden »De
synpunkter» och slutar med orden »detta program», skall utgå.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! I min egenskap av tidningsman
vill jag betyga bankoutskottet mitt synnerliga välbehag över ett visst avsnitt
i utskottets utlåtande. Det rör det avsnitt, som den föregående talaren
sysslade med och som innefattar majoritetens solidaritetsförklaring med regeringens
penningpolitiska program och den hittills förda ekonomiska politiken.
Vad detta program innehåller därom får man, som redan påpekats,
ingenting veta i utskottets utlåtande, utan man måste gå till tidningspressen
för att vinna behövlig upplysning i ämnet. Jag måste säga att här öppnar sig
för en tidningsman lockande och angenäma framtidsperspektiv, om det nu
skall bli en vana att riksdagen vid sin behandling av viktiga ärenden inte
skall äga tillgång till det föreliggande dokumenterade materialet utan hänvisas
till tidningspressen. Att utskottet skrivit på detta sätt vittnar om ett
starkt och, som jag finner, berättigat förtroende till tidningarna såsom snabba
och vederhäftiga förmedlare av nyhetsmaterial.

Men, herr talman, å andra sidan måste jag såsom riksdagsman allvarligt
protestera mot ett sådant tillvägagångssätt. Ty vart skulle det bära hän,
om vi i fortsättningen hade att handla enligt den metod, som bankoutskottet
här tillämpat. Jag vill gärna hoppas, att detta är ett felsteg, som inte vidare
skall upprepas.

Men om vi nu skola diskutera regeringens förklaring i fråga om penningpolitiken,
hur skola vi då gå tillväga? Då måste vi väl göra så att vi
taga fram de tidningsurklipp avseeende regeringsdeklarationen i inflationsfrågan,
som väl var och en förtänksamt tagit med sig. Det är ju det enda
siitt, på vilket man kan få reda på vad regeringen har sagt i denna fråga.
Därom förmäles som sagt intet i utskottets utlåtande. Jag har nu medtagit
ett sådant tidningsurklipp och inhämtar därav att ingressen till regeringens

G2 Xr 31. Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
deklaration lyder som följer: »En ökning av produktionen är i längden,
om en prisstegring skall kunna undvikas, enda vägen att fylla ut klyftan
mellan varumängd och penninginkomster. Detta kan vid full sysselsättning
endast åstadkommas genom att de produktiva krafterna inriktas på ett
sätt, som ger större samlade resultat.» Detta uttalande är ju så riktigt,
att det närmast kan karakteriseras såsom en truism. Men, när man gör
detta konstaterande, måste man samtidigt fråga sig vad regeringen hittills
åtgjort för att i praktisk handling omsätta denna kloka princip. Vad har
regeringen gjort för att åstadkomma den ökning av produktionen, som med
all rätt ansetts vara så utomordentligt betydelsefull? Såvitt jag kan förstå,
ha vi, i varje fall inte under det hittills passerade skedet av denna debatt,
vare sig i denna kammare eller i medkammaren, fått några närmare uppgifter
om regeringens åtgöranden för en produktivitetsökning.

Jag skulle i detta sammanhang gärna vilja fästa uppmärksamheten på
ett område inom arbetslivet som synes mig vara av synnerlig betydelse men
som egendomligt nog inte blivit föremål för någon större uppmärksamhet,
allra minst i bankoutskottets här föreliggande utlåtande. Jag syftar på en
företeelse, vars produktivitetshämmande innebörd dock borde vara alldeles
uppenbar. Arbetsmarknadskommissionens förutvarande chef, landshövding
Thomson i Malmö, har för inte länge sedan karakteriserat denna företeelse
såsom vagabonderandet inom näringslivet. Man kan även om samma förhållande
använda uttrycket överrörligheten på arbetsmarknaden. Vad betyder
inte denna överrörlighet i fråga om produktionsbegränsning och produktionshämning!
Det är naturligtvis ganska svårt att få fram några exakta
siffror, men varje människa förstår ju hur oerhört allvarligt detta fenomen
är -lust i . nuvarande läge, när alla krafter måste spännas för att få ut
bästa möjliga arbetsresultat. Denna överrörlighet ger sig alldeles särskilt
tillkänna i fråga om den kvinnliga arbetskraften. Men även beträffande
den manliga arbetskraften kan man i mycket stor utsträckning konstatera
samma fenomen. Det finns uppgifter beträffande vissa betydande branscher
inom näringslivet, av vilka framgår en omsättningssiffra i fråga om
de anställda av 120. Detta betyder att personalen vid en fabriksanläggning
har omsatts mer än fullständigt under loppet av ett enda år. För en rad av
andra verksamhetsgrenar har man siffror på 70—80—90. Det brukar gå
till så att en arbetare vädrar ett bättre jobb, säger upp sig och försvinner
till annan verksamhet. Han får en efterträdare, men det är uppenbart,
att det tar en icke ringa tid att lära upp efterträdaren, om han inte varit
sysselsatt i samma bransch tidigare. Den tid som åtgår för att lära upp honom
i hans nya verksamhet innebär uppenbarligen en minskning i produktiviteten.

Men denna överrörlighet tar sig inte bara sådana uttryck som jag här
tecknat. Man har även kunnat konstatera ett annat fenomen. En arbetare
eller arbeterska slutar sin anställning men uppsöker inte omedelbart en
annan plats. På grund av de, i varje fall nominellt sett ofta rätt goda inkomster
som numera bjudas tar man sig hellre ledigt en vecka eller två
eller kanske ännu längre. Denna ledighet måste självfallet bidraga till att
ytterligare sätta ned produktionen. Jag tror, att vi här stå inför ett problem
av sadan räckvidd, att det är förtjänt att uppmärksammas av regeringen
pa ett annat sätt än som hittills, såvitt man kan förstå, har varit fallet.

Anda till för ganska kort tid sedan ha vi kunnat räkna med en produktivitetsökning
inom vårt näringsliv av cirka 2,5 procent om året. Jag skulle
vilja fråga statsministern, om han kan säga att denna takt alltjämt hålles.

Månda''gen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

För egen del är jag av den meningen, att den inte hålles. Om vi hade kunnat
räkna med en produktivitetsökning av 2,5 procent även för i år, skulle detta
betyda att varor och tjänster för omkring 500 miljoner kronor skulle ytterligare
tillkomma under år 1947. Tyvärr är det nog så att vi inte bli i tillfälle
att konstatera en sådan produktivitetshöjning.

Kammarens ledamöter komma säkert ihåg en intressant PM från konjunkturinstitutet,
som var bifogad statsverkspropositionen i år. I denna PM
hade konjunkturinstitutet företagit vad det själv kallade ett räkneexempel.
Institutet var sålunda blygsamt i sin terminologi, och ville inte ställa upp
uttalandet såsom någon prognos. Enligt detta räkneexempel skulle risk föreligga
för en betydande skärpning av inflationstrycket under år 1947. »Den
totala efterfrågan», skrev institutet, »skulle öka med 2 miljarder kronor,
medan den reala tillgången på varor och tjänster endast kunde stiga med
200 miljoner kronor. Siffrorna skulle sålunda peka på en utpräglad brist
på samhällsekonomisk balans.» När institutet publicerade detta uttalande,
blev det föremål för åtskillig kritik, bland annat här i kammaren. Man
gjorde gällande, att man här stod inför en svartmålning som icke var relevant
till läget och sannolikt icke komme att bli det. Och hur har utvecklingen
blivit? Det har inte förflutit så värst många månader, sedan statsverkspropositionen
publicerades. I dag veta vi alla, att detta räkneexempel
inte var något räkneexempel utan tyvärr en prognos, som slagit in på ett
ur allmän synpunkt illavarslande sätt. Det visar att institutet bedömde utvecklingen
riktigt, och det visar att de, som med skärpa vände sig mot detta
exempel, voro ute i ogjort väder.

När man resonerar om en eventuell produktivitetsökning, måste man
hålla i minnet att vi såvitt jag förstår under år 1947 icke ha några som
helst möjligheter till ökad sysselsättning. Vi ha tagit ut vad som finnes att
ta i fråga om arbetskraft. Den enda möjligheten till ökat utbyte ligger naturligtvis
i större prestationer per arbetare räknat. Men hur skall detta mål
kunna uppnås när man samtidigt måste konstatera denna starkt produktionsliämmande
överrörlighet på arbetsmarknaden? Jag menar för min de],
att saken är av sådan angelägenhetsgrad, att den borde ha åtminstone berörts
av regeringen i de deklarationer, som man från statsrådsbänken presenterat.
Det är möjligt, att vi under fortsättningen av debatten från regeringens
sida kunna få någon ytterligare belysning av detta viktiga problem.

Jag talade om de nominella inkomstökningar, som ägt rum. De ha naturligtvis
en god sida. Men de ha också dåliga sidor. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på en av dessa sidor. Den omvandling i inkomstfördelningen,
som av allbekanta anledningar pågår i vårt land, innebär en benägenhet
till ökad konsumtion inom mycket vidsträckta skikt av det svenska folket
och därmed en minskad sparbenägenhet hos dessa skikt. Man får komma
ihåg att vid nuvarande skattetryck — jag tror inte siffran kan vederläggas
— bortemot 90 % av de privata konsumtionsutgifterna torde härröra från
inkomsttagare med mindre än 10 000 kronor om året, och proportionen blir
naturligtvis större, sedan det nu föreliggande skatteförslaget blivit genomfört.
Saken kan även uttryckas på annat sätt: Andelen konsumtionsutgifter
av inkomsterna är nu väsentligt större än före kriget, när den i stället
självfallet borde vara raka motsatsen, om vi med framgång skola kunna
fortsätta kampen för penningvärdets bevarande. Tyvärr får man nog säga,
att vi i dessa stycken ha syndat litet till mans. Vi ha släppt fram inkomstökningen
här i landet alldeles för snabbt i förhållande till produktionsökningen.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 fm

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Regeringen har deklarerat, att det är angeläget, att en konsumtionsbegränsning
äger rum. Ja, det är alldeles riktigt, och jag vill gärna understryka
detta uttalande. Men ha människorna lyssnat till dessa vädjanden?
Nej, det ha de inte gjort. Hur ser konsumtionen för ögonblicket ut? Här
föreligga några siffror för maj månad. Enligt rapporterna för maj är omsättningsökningen
inom skohandeln 46 %>, manufaktur- och beklädnadshandeln
23 °/o, herrkonfektionen 28 %, damkonfektionen 29 %, inom gruppen
metervaror 13 %>, för att nu inte tala om ökningen i fråga om tobakskonsumtionen.
Där har ju tobaksmonopolet i dagarna i annonser lämnat
siffror, som, om man vill närmare analysera dem, måste verka synnerligen
uppseendeväckande. Hela denna utveckling är ju tvärtemot vad vi alla önska
den skulle vara.

Men vad har regeringen gjort för att vrida dessa ting rätt eller åtminstone
något begränsa denna oroväckande utveckling?

Jag har under de ekonomiska debatterna de senare åren här i kammaren
ganska många gånger dristat mig fästa uppmärksamheten på vad jag har
brukat kalla den retarderande tendensen inom sparandet. Jag kan inte säga,
att dessa mina påståenden väckt någon större uppmärksamhet. Man har väl
ansett dem vara illa dokumenterade, men jag observerade i alla fall, att
finansministern i årets remissdebatt omsider ansåg sig böra ta fasta på ett
dylikt uttalande. Han medgav att det föreligger en retarderande tendens inom
sparandet i vart land. Men han lade sig vinn om att för kammaren påpeka,
att den borde lägga märke till, som det heter i kammarprotokollet, att »det
inte gäller en minskning i insättningarna, utan det är en minskning av den
ökning som tidigare försiggått». »Detta tyder», sade finansministern, »på en
minskning av sparkvoten, som det heter», och så tilläde han: »Det finns
många saker, som tyder på att en sådan minskning av sparkvoten kan vara
en övergående företeelse.» Detta uttalade finansministern i januari i år.
Har han blivit sannspådd? Finns det i dag något som helst tecken på att detta
retarderande sparande är en övergående företeelse? Nej, herr talman, tyvärr
måste man säga, att alla tecken peka i motsatt riktning Sparandet minskar
nu i accelererad takt i förhållande till vad man tidigare kunde konstatera.
Jag har här en detaljerad tablå, visande allmänhetens insättningar i våra kreditinstitut.
Den sträcker sig från år 1939 och fram till perioden januari—april
1947. Jag skall inte trötta kammaren med att i detalj granska dessa siffror.
De gälla affärsbankerna, sparbankerna, postsparbanken, postgirokontoinnehavamas
tillgodohavanden och jordbrukskasserörelsen. Som ett generellt omdöme
om detta siffermaterial kan man utan vidare säga, att det bestyrker de
observanda man tidigare gjort om folkets ökade sparobenägenhet här i landet.
Detta är, menar jag, ett allvarligt problem. Jag vill inte "säga, att ett ökat
sparande är den enda möjligheten för oss att återvinna en samhällsekonomisk
balans, men jag tror att vi kunna vara ense om att det är ett av de
väsentliga medlen att återvinna en sådan balans.

Nu kommer man måhända från regeringens sida att säga: Vi ha ju satt i
scen en stor sparkonferens under statsministerns egen ledning. Detta visar
väl vårt intresse för denna sak. Det är riktigt, att man hade en sparkonferens
för en tid sedan. Förloppet av densamma var dock inte alldeles lyckat. Man
ger emellertid inte tappt. Man har givit till känna, att man skall träffas igen.
Jag vill påpeka, att jag önskar regeringen all möjlig framgång i dessa strävanden,
därför att jag är övertygad om att man på detta avsnitt av problemet
har mycket att vinna, men å andra sidan nödgas jag säga, att jag ställer mig
rätt skeptisk i fråga om resultatet bland annat av den anledningen, att jag
i den regeringen närstående pressen observerat det sätt, på vilket man där

Måndagen den 30 juni 1947 fm.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
omnämnt vissa uttalanden, som vid den första sparkonferensen gjordes och
som kanske inte alldeles voro i regeringens favör. Det var ju så, att vissa personer,
som anmodats deltaga i denna konferens, ifrågasatte, huruvida regeringen
kunde tänkas vinna framgång med sina strävanden till ökat sparande.
Man erinrade om att finansministern tidigare hade manat till sparsamhet.
Man hade då lojalt och intresserat följt hans råd, men nu visar det sig, att
när sparsamhetens frukter skall inkasseras, äro de pengar som erhållas tillbaka
mindre värda än de som sparades den gången, när finansministern vädjade
om sparsamhet. Man har uttryckt farhågor för att det skulle gå likadant
som förra gången. Jag hoppas, att det inte skall gå så, men man må väl vid
en konferens, där sparproblemet skall allsidigt dryftas, ha rätt att ge uttryck
åt vad man tror. Vissa i konferensen deltagande representanter för lärarkåren
ha likväl i socialdemokratiska tidningar blivit utsatta för en rätt omild behandling
enbart därför att de erinrade om vad som varit och uttryckte sina
tvivelsmål om hur det hela skulle gå. När man på det sättet uppträder gentemot
dem, om vilkas medverkan i detta sammanhang man från regeringens
sida vädjar, må naturligtvis ifrågasättas, huruvida sparaktionen kan komma
att följas av någon mera avsevärd framgång.

Det är klart, att det kan ha sina risker att här i dag åter tala om den förtioendekris
beträffande regeringens förmåga att klara exempelvis inflationsfrågan,
som är för handen. Jag skall inte närmare gå in på spörsmålet, men
jag tror, att en sådan förtroendekris är att konstatera. Naturligtvis kan regeringen
hänvisa till att den har riksdagsmajoriteten med sig. Den kan hänvisa
till att dess talesmän vid mötena ute i landet blivit föremål för stark
uppmärksamhet och livligt bifall. Man överlämnar tacksamhetsadresser till
den etc. Allt detta är naturligtvis riktigt, men inga voteringssegrar i världen
kan vederlägga förhållandena, som de dock i ögonblicket gestalta sig, nämligen
så, att konsumtionen ökar, vilket vi inte önska, att sparandet retarderar,
vilket vi inte heller önska, att produktionen stagnerar eller kanske rent
av går tillbaka, vilket vi minst av allt önska.

Nu kan man från statsrådsbänken fråga vad regeringen skall göra i fråga
om exempelvis överrörligheten på arbetsmarknaden. Regeringen vill inte tillgripa
någon tvångsdirigering av arbetskraft. Det vill inte heller jag vara med
om, men jag tror att oändligt mycket skulle vara vunnet om finansministern
utan omsvep lade fram saken för folket. Hans uppfattning måste ju i detta
sammanhang sammanfalla med min, då jag uttrycker farhågor för vad
vagabonderandet kan leda till. I första kammaren framhöll statsministern
det förtroende som finansministern alltjämt åtnjuter inom vida kretsar i landet.
Jag tror, alt det förhåller sig på det sättet. Jag har bara litet svårt att
förstå, varför det förhåller sig så, men det är ett faktum, som man måste
ta hänsyn till. Vore det inte skäl att finansministern begagnade sig av det förtroende.
han alltjämt på detta håll är i åtnjutande av, och för dessa människor
klargjorde de oerhört stora riskerna för oss alla av att en sådan
företeelse som denna överrörlighet förefinnes och alltjämt utbreder sig. Han
har dock eu gång tagit ett krafttag i inflationsfrågan. Jag syftar på hans utlåtande
hösten 1942 om inflationsfaran och dess betydelse icke minst för
vårt lands arbetarklass. Om herr Wigforss kunde samla sig till eu liknande
kraftyttring i dagens läge, tror jag man med betydligt mindre oro skulle
kunna se på framliden än många i denna kammare göra i dag.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att upp Andra

kammarens protokoll 1047. Nr SI. 5

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
skjuta den fortsatta överläggningen i förevarande ärende ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 30 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Fortsatt befn- Fortsattes överläggningen rörande bankoutskottets utlåtande, nr 48, i antSr
f®*'' ledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksstyldigheten
banken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.
au inlösa o» jämte i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid enligt förut gjord anbanhen
utgiv- teckning ordet till
na sedlar

med guld Herr Hall, som anförde: Herr talman! Medan nu kammaren samlar sig
efter denna mycket varma middagspaus, skall jag be att få taga upp till
0 '' behandling några av de frågor som hänga samman dels med bankofullmäktiges
skrivelse, dels med den förda diskussionen i första kammaren i lördags
och den hittills förda diskussionen här i andra kammaren i dag.

Jag konstaterar att utskottsutlåtandet är försett med åtskilliga reservationer,
vilka för mig, som följt detta ärende från början, äro alldeles obegripliga.
Jag förstår ju att den blanka högerreservationen innebär, att man
inte vill tillhöra sällskapet och att man vill höja räntorna. Det ha vi ju fått
förklaringar på, och det kan ju alltid vara bra med ett klart besked om att
högern inte tycker om samarbete omkring en sådan här viktig fråga utan
är desto mera förtjust i tanken på att det skulle finnas en del ting att
förtjäna vid ett högre ränteläge.

De övriga borgerliga utskottsledamöterna äro eniga på en punkt, nämligen
att man inte uttryckligen vill säga, att de synpunkter utskottet har
också omfattas av Kungl. Maj:t och tillkännagivits genom ett i dagarna
utfärdat regeringsprogram. Den reservationen är fullständigt onödig och
obegriplig. Utskottet och så vitt jag förstår även de borgerliga talarna i debatten
både här och i första kammaren ha inte haft några nämnvärda anmärkningar
att göra mot den framställning av läget och de åtgärder, som
bankofullmäktige föreslagit. Det finns heller ingenting i regeringens program,
som inte helt täckes av bankofullmäktiges skrivelse. Kan man alltså
ansluta sig till det ena, så förefaller det som om man skulle kunna ansluta

Måndagen den ISO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
sig till det andra, möjligen med den skillnaden att bankofullmäktige går
längre i vissa fall än regeringen gör och i tonen är mycket strävare än regeringsprogrammet.
Det borde följaktligen vara svårare att svälja bankofullmäktiges
skrivelse än att svälja regeringens antiinflationsprogram. Om
man i det läge vi nu befinna oss i känner ett behov av att taga avstånd från
regeringens program, så kan det ju inte gärna innebära någonting annat än
att man är mycket litet angelägen om att få enighet på denna punkt och
därför känner sig i behov av att åtminstone formellt sett taga avstånd från
riksdagsmajoriteten och dess regering.

De övriga reservationerna ha uteslutande ett formellt innehåll och tillhöra
den sortens reservationer, som man anför när man är angelägen om
att skilja sig från sällskapet utan att ha någonting i sak att anföra. Dessa
reservationer kan jag därför utan vidare gå förbi.

Jag tror alt om man vill se den innevarande situationen sådan den verkligen
är, så upptäcka vi två viktiga saker som vi måste göra och som nästan
ensamma komma att bestämma utvecklingen under den närmaste tiden.
Det gäller importregleringen och investeringsbegränsningen. Jag nämner dem
i denna ordning utan att därmed ange, vilken som kan vara den viktigaste.
Det är väl ingen tvekan om att importregleringama i mycket stor utsträckning
nödvändiggöras av den bristande balans, som finns mellan penningtillgång
och varutillgång inom landet. Denna bristande balans har,
enligt min mening, sin huvudsakliga grund i de alltför stora investeringarna.
Kommer man till rätta med dem, så kommer man på den vägen sålunda indirekt
också till rätta med den bristande balansen i export och import. Problemet
är ett, och det är dessa två stora ting, som komina att vara avgörande.
Det är därför jag med största glädje konstaterar, att samtidigt
som riksdagen har att taga ställning till valutapolitiken under de närmaste
åren, det också träder i kraft åtgärder på båda dessa områden, som kunna
bli till verklig nytta för de strävanden som statsmakterna inom penningpolitiken
ha att fullfölja under den närmaste tiden.

Även om dessa ting äro de vikligaste, får man naturligtvis inte förbise alla
de övriga åtgärder, som kunna vara riktiga och nödvändiga. Om man emellertid
försöker att skissera dessa åtgärder nu, så tror jag att man får vara
rätt försiktig med sina uttalanden, därför att det i vissa avseenden är
mycket sent att rekommendera vissa av de åtgärder, som föreslås ifrån åtskilliga
håll. Jag tänker då närmast på de skattepolitiska åtgärder, som
från vissa håll framskjutits såsom i hög grad önskvärda. Det är ingen tvekan
om att man begick ett misstag, när man avskaffade omsättningsskatten.
Jag frågar emellertid denna kammare, om det är politiskt möjligt att avskaffa
omsättningsskatten den första januari och införa den igen den första
juli. Man får ju ändå ställa vissa anspråk på ett parlament när det gäller
följdriktigheten i dess handlande. Inga av de faktorer vi nu känna voro
okända den första januari eller i oktober och november i fjol. Alla de krafter
som arbetade i ogynnsam riktning inom vårt ekonomiska liv voro i
verksamhet och observerade redan då. Fn riksdag som gick på omsättningsskattens
avskaffande i fjol höst kan inte gärna i sommar fatta ett beslut,
som inför samma skatt på nytt. Därmed är inte sagt, att man inte kan
tänka sig andra skatteformer, fastän dessa självfallet få liiggas på annat sätt
iin omsättningsskatten.

Jag tror också att förändringar i skattesystemet när del gäller skattebeläggning
av vissa varor iiro av sådan angelägenhetsgrad, alt det har varit
vid om riksdagen kunnat taga ställning till sådana tidigare än när nästa

Xr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
riksdag sammanträder. Jag skulle därför i detta sammanhang och med utgångspunkt
från det resonemanget till regeringen gärna vilja ställa frågan,
huruvida inte dess beslut om att inställa höstriksdagen kommit något förhastat.
Om det sätt att bedriva riksdagsarbete, som vi i sommar försöka
med, skall vara något slags bevis för alt det går att undvika höstriksdagar,
då vill jag för min del avge en bestämd reservation. Jag tycker att försöket
redan nu har visat, att det är misslyckat och att det inte går.

Jag skall inte gå närmare in på de varubeskattningsmetoder, som man kan
tillämpa i syfte att draga in köpkraft i samhället och att sterilisera pengarna
för att skapa ett budgetöverskott. Tids nog få vi resonera om den
saken när det finns en formell möjlighet att fatta ett beslut. För närvarande
finns inte denna möjlighet.

Om man i detta sammanhang vill diskutera åtgärder till befrämjande av
sparsamheten, så är detta självfallet endast nyttigt. Jag hoppas också, att
de undersökningar regeringen satt i gång med skola komma att giva positiva
resultat. Jog hoppas också att den allmänna opinionen i vårt land skall
ställa sig något mera förstående än vissa riksdagsledamöter till sparsamhetssträvandena.
Det är nog riktigt om man säger, att grunden till människomas
.sparande ligger däri, att de vilja ha penningarna till hands vid ett framtida
tillfälle, då man anser sig bättre behöva dem och då man vill förvärva
någon nyttighet för dem. Människorna vilja då helst se, att pengarna ha
samma eller större värde än de hade vid den tidpunkt, då man åstadkom
besparingen. Jag tror dock inte att man kan resonera så lättsinnigt, att om
ostpriset stiger med 30 öre från den ena dagen till den andra, så har människorna
på den punkten blivit besvikna. Det var ju inte för att köpa ost
de skulle spara pengar. Ost är ju en daglig konsumtionsvara, och vi skola
inte reta bönderna med att säga, att vi för flera år framåt skola inställa
ostkonsumtionen i landet. Det är i alla fall inte avsikten.

Avsikten med sparandet är att förvärva någon mera varaktig nyttighet.
Om priset på vissa varor vid ett tillfälle som nu kommer att stiga, så är
detta ingalunda något bevis för att det inte lönar sig att spara sina slantar,
ty att vissa och kanske de flesta av de nyttigheter, som man vanligen förvärvar
för sina sparslantar, komma att bli billigare i framtiden, därom kan
inte råda någon tvekan. De som tvivla på den saken, de anmäla därmed sitt
tvivel på att vi åter skola få normala konjunkturer, och de tvivla naturligtvis
fullständigt på att vi ännu en gång skola komma in i en lågkonjunktur.
De anmäla till och med sitt avståndstagande från tanken på att vi skola få
tillbaka konkurrensen inom näringslivet. För närvarande är ju denna konkurrens
fullständigt upphävd därför att man kan sälja allting till nästan vilket
pris som helst. Man kan emellertid inte tvivla på att både lågkonjunkturer
och konkurrensförhållanden en gång i framtiden på nytt komma att
uppenbara sig. Världen har aldrig tidigare sett en evig högkonjunktur eller
ens en högkonjunktur, som sträckt sig över något större antal år. Konkurrensens
krafter ha hittills alltid under varje årtionde fått en chans att taga
ut sin rätt, och därmed har man fått normaliserade eller lägre priser. Jag
tror att om riksdagens ledamöter i stället gjorde eu insats genom att försöka
övertyga de människor, som nu låtit skrämma upp sig av tillfälliga prisstegringar,
att denna gamla värld ändå inte är så fullständigt ur gängoma att
alla de gamla lagarna för det ekonomiska livet för tid och evighet äro upphävda,
så skulle de göra betydligt större nytta än om de hänvisa till en 30
öres förhöjning av ostpriset som bevis för att det inte lönar sig att spara
pengar.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

I denna diskussion finns det också en annan synpunkt, som kommit att
spela eu viss roll och som dess värre är lika skadlig som den lättsinniga
synpunkten omkring sparandet, som jag nyss kritiserade. Jag syftar på det
tid efter annan återkommande påståendet, att den svenska ekonomiska politiken
skötts illa inte bara absolut sett utan även relativt i förhållande till
hur man sköter ekonomien på andra håll i världen. Vidare påstås det, att
vi äro tvångsreglerade i en större utsträckning än vad man är på andra håll,
där man har friheten i behåll. Det var ju länge på det sättet, att det borgerliga
Canada var ett föredöme, som ofta åberopades. Detta sprack skändligen
häromdagen när canadensiska regeringen talade om för världen, att
hädanefter får ingen canadensare inneha mer än tio amerikanska dollar!
Resten är han skyldig att hembjuda till staten. Det är en frihetsinskränkning,
som känns. Detta äger rum i en av de stater, som brukar åberopas som
frihetens stamort på jorden och som en i ekonomiskt avseende mycket välskött
stat. Jag vill också gärna understryka, med den lilla kännedom jag har
om Canada, att denna stat är välskött i ekonomiskt hänseende. Det visar
att inskränkningar i medborgarnas handlande vid sådana här tillfällen inte
betyder ett ekonomiskt vanvårdande, utan att man i stället i ekonomien på
ett förnuftigt sätt tar hänsyn till det allmännas intresse.

Nu har i stället Schweiz fått framträda som ett exempel. Det är alltid en
ömtålig sak att i ett parlament taga upp frågan om hur man har det ställt i
ett annat land och hur man där sköter sin ekonomi. När jag nu ändå, på
det ringa sätt jag kan. vill försöka motverka den vidskepelsebildning, som
sker inom den ekonomiska diskussionen i vårt land och nödgas beröra de
schweiziska förhållandena, då är jag angelägen om att säga, att jag inte
kritiserar schweizarna. Det är inte i syfte att säga någonting nedsättande om
schweizarnas sätt att sköta sin ekonomi. De ha haft sina svårigheter, och
de sköta sin ekonomi och sin valutapolitik efter sitt huvud. Vi ha inte någon
anledning att lägga oss i den saken. Vi ha vänskapliga förbindelser med
Schweiz, som vi icke vilja ha störda, och därför ha vi ingen anledning att
här uppträda som kritiker. Men det kan ju inte vara rimligt, att lögnaktiga
påståenden om ett annat lands förhållanden så i grunden få vanställa våra
föreställningar om hur vi ha det själva.

Schweiz har en valutabehållning på sex å sju miljarder francs mot den
.svenska behållningen på futtiga 980 miljoner kronor för dagen. Detta kan
se mycket lysande ut. De borgerliga kritikerna skola dock komma ihåg en
sak, och det är att den .svenska valutabehållningen är Sveriges egen, under
det att den schweiziska valutabehållningen äges av utlandet. Deras valutabehållning
representeras i allt väsentligt av utländska undersåtars kapital i
Schweiz. Om man så vill kan man säga, att utlänningar sätta in sitt kapital
i Schweiz för att försöka sno sig ifrån skatterna i sina egna hemländer. Är
det då så angenämt att vara schweizisk nationalbank när man kan få konton
uppsagda inom tre eller fyra månader till en storleksordning, som överstiger
allt vad man äger och har?

.Tåg tror att vi ha all anledning betacka oss för att ha de schweiziska valutaförhållandena
hos oss. I varje fall skulle jag känna mig mycket mörkrädd,
om jag skulle sitta i den schweiziska nationalbankens styrelse i stället
för i den svenska styrelsen. Vi skola inte neka till att vi ha bekymmer i den
svenska nationalbanken, men det är våra egna bebymmer, som vi kunna
behandla genom att diskutera med svenska medborgare och bemästra genom
att lagstifta i det svenska parlamentet. Bekymren kunna inte vältras
över på oss från utlandet vilken dag man vill. Detta är en av de väsentliga
skillnaderna.

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Den som vill höra talas om fakta kan också inhämta, att det schweiziska
prisläget är högre än vårt. Priserna ha stigit mera under kriget där än i Sverige.
Vidare är varuknappheten där på många väsentliga områden större än
hos oss, och medborgarnas verkliga ekonomiska rörelsefrihet är därför oändligt
mera inskränkt än hos oss.

Vilja herrarna diskutera vidare om »mönsterlandet» skall jag göra det, men
jag påpekar att sådana diskussioner inte skola föras så att de ideligen måste
framkalla någonting som kan misstydas och uppfattas som en kritik av de
schweiziska förhållandena. Detta är icke avsikten från min sida. Det är dock
angeläget att konstatera fakta, eftersom Schweiz och Sverige äro de två länder
i Europa, som i materiellt hänseende kanske äro minst berörda av direkta
krigshandlingar, och därför också i viss mån jämförbara. Jämför man de
båda länderna måste man i rättvisans intresse konstatera, att Sverige klarat
sig mycket bättre.

Ja, herr talman, det finns på detta område mycket att säga om man vill
försöka vrida till rätta många av de falska föreställningar, som man sprider
om den svenska ekonomien genom illa övertänkta inlägg i den ekonomiska
debatten. Nu har man ändå kommit fram till ett läge, där det är färdigt att
handla på vissa områden. Ett av dessa områden är det förslag, som här
föreligger om att medgiva riksbanken rätt att rekvirera valutor i utlandet,
som tillhöra svenska medborgare och svenska företag. Det har gjorts ett försök
att uppskatta storleken av dessa, men det försöket är ännu icke avslutat,
och de siffror jag här kommer att nämna äro därför genomgående för
låga. De innefatta icke riksbankens eller privatbankernas tillgodohavanden
i utlandet, och vissa av de företag, som man kan antaga inneha mycket betydande
poster, ha ännu inte hunnit in med sina deklarationer. När man om
någon tid får fullständiga uppgifter, så komma summorna därför att bli väsentligt
större.

Den siffra vi för dagen ha på fordringar i diverse länder anger 430 miljoner
kronor. Av dessa utgöra 194 miljoner kronor exportfordringar, 49
miljoner kronor fraktfordringar och övriga fordringar 187 miljoner kronor.
Vill man gå till värdepapperen visar det sig, att det finns sammanlagt 281 miljoner
kronor i utlandet, av vilken summa aktieposten representerar 241 miljoner
och obligationsposten 40 miljoner. Av aktieposten på 241 miljoner anses
184 miljoner vara aktier i svenska dotterbolag i utlandet. Meningsskiljaktigheterna
på den punkten ligga främst däri, att alla vilja medge att man
skall ha rätt att påbjuda hembudsskyldighet för löpande exportinkomster.
Man får väl då också anse, att man skall ha rätt att taga hem löpande fraktinkomster.
Däremot skulle man inte enligt den reservation, som bär
föreligger, och den motion, som väckts, få någon rätt att taga hem äldre
fordringar och värdepappersfordringar.

Hur kommer en sådan begränsning nu att verka? Det är naturligtvis inte
så lätt att förutse det. Det beror helt och hållet på utvecklingen under den
närmaste tiden. Om man emellertid förutsätter att man nu, då man fattat ett
beslut om att inte hålla höstriksdag, då man skulle kunna utvidga fullmakten,
skulle fatta ett beslut, som inskränker bankens rätt att rekvirera valutor
på det sätt som här är föreslaget, så skulle ju detta kunna öppna mycket vida
möjligheter för dem, som vill krångla sig undan. Det är ju exempelvis ingen
konst för det företag, som har ett dotterbolag i utlandet, att fakturera varorna
på ett sådant sätt, att det praktiskt taget inte kommer in några valutor
den vägen. Vill man sedan i stället bygga ut tillgångarna i utlandet, så kan
det mycket väl ske genom att man i stället ökar aktiekapitalet i det utländska

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
dotterbolaget med de vinster, som uppstå tack vare underfakturering från
Sverige. Om dessa aktier, som man på det sättet skapar i utlandet, då skola
vara tabu så att man inte skall få framtvinga en rekvisition av dem, då är
det klart att de som vilja vara illojala kunna sno sig undan precis hur mycket
som helst, medan däremot de, som inte ha dessa möjligheter eller till
äventyrs äro lojala, skola få redovisa allt vad de få in. En delad fullmakt på
detta område har riksbanken helt enkelt ingen användning för. Med den kunna
vi skapa orättvisor men aldrig skipa rätt, och man skulle i det längsta
tvingas att draga sig för att överhuvud taget tillämpa den.

Jag måste därför på det allra bestämdaste varna för att gå den vägen, som
jag gissar skulle kunna skapa fullständigt olidliga förhållanden inom exportörkretsar.
Man skulle nämligen komma att se på varandra med avund, eftersom
staten inte hade någon möjlighet att tvinga dem som ville uppträda
illojalt. En annan sak är, att när man har en tillräckligt vid fullmakt, man
skall tillämpa den med förstånd, och det är självfallet avsikten här. Till att
börja med ämnar banken inte begagna fullmakten på annat sätt än att påbjuda
eu liembudsskyldighet för löpande inkomster. Blir läget inte mera hotande
än vad det för dagen är, finns det ur valutasynpunkt inte anledning
att gå längre än att exportörerna få hembudsskvldighet till banken för löpande
inkomster.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vi under vintern och våren
haft en nettovalutautströmning, som i allmänhet legat mellan 40 och 50 miljoner
kronor i veckan. Den gick plötsligt ned till 22 miljoner, och de två sista
veckorna har den legat omkring 7,5 miljoner per vecka. Även om man inte
kan lita på sådana vårtecken och säga, att det inte kan komma ett bakslag
igen, är det emellertid uppenbart att det måste bli en begränsning av utflödet
på grund av de handelsrestriktioner, som föreskrevos i mars månad. Det är
sannolikt att det är denna begränsning vi ,nu fått de första tecknen på.

Skulle sommaren visa sig vara så pass gynnsam som de sista veckorna
peka på, finns det inte någon anledning för banken att hantera fullmakten
hårdare än jag här angivit. Skulle emellertid läget på nytt bli mera bekymmersamt,
är det uppenbart att man måste utnyttja fullmakten allt hårdare.
Då dyker den frågan upp, som här berörts, att man kan få lov att tvinga
fram tillgångar i utlandet, som vederbörande inte frivilligt vilja försälja.
Jag tror därför att det är ganska nyttigt, att vi klara upp den saken här, så
att man i kammaren vet, vilken ställning man skall taga innan man fattar
beslut.

När nu valutalagen på sin tid antogs, var det inte några andra synpunkter
som lågo till grund för den än för hela den övriga kristidslagstiftningen. Beträffande
ransoneringarna resonerade man som så, att det var fullkomligt
självklart att en person inte skulle få köpa hundratals kilo bröd och en annan
vara utan bröd o. s. v. Det var eu självklar sak, att när man blev tvingad
till en hushållning genom det allmänna, så skulle också det allmänna ha tillräckliga
fullmakter för att skapa rättvisa i denna hushållning.

Nu säger man här: att lägga beslag på näringslivets tillgångar, det är eu
orättfärdig inskränkning i näringslivets frihet. Vad är nu detta för prat! Ila
vi inte accepterat den gemensamma hushållningens princip just i syfte att
inga svenska medborgare skola behöva lida nöd under kriget? Ilar detta
accepterande nu plötsligt tagits tillbaka så att man säger, att bär har vem
som helst rätt alt skicka ut svenskt trä, svensk pappersmassa och överhuvud
laget vilka svenska varor som helst och sedan skapa sig en rikedom i utlandet
utan att vederbörande har skyldighet att redovisa ett enda öre därav till

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
det svenska folkhushållet? Det svenska folkhushållet kan svälta, bara jag får
bygga upp miljoner i utlandet för att ha det bekvämt! Är det så herrarna
vill ha det så säg ifrån och kom inte och tala om falska frihetsbegrepp! Jag
tror att det är nödvändigt att man ordentligt reder upp dessa vidskepliga
föreställningar om begreppet frihet, som herrarna inte kunna genomföra i eu
värld, där så många människor måste lida nöd och där de begränsningar av
friheten, som vi kräva av svenska medborgare, äro så ytterst små och betvdelselösa.

Ja, herr talman, jag skall tills vidare inskränka mitt inlägg i debatten till
dessa anmärkningar. Jag vill till slut bara uttrycka min glädje över att vi
kommit så långt att vi stå inför positiva beslut, som kunna vara ägnade att
bilda utgångspunkten för en starkare och mera effektiv penningpolitik än
den vi hittills ha kunnat föra. Det är nog ingen tvekan om att vi alla både
hoppats och trott, att återgången till fria och normala förhållanden efter
kriget skulle gå snabbare än vad den gjort. Om dessa förhoppningar svikits
så är det inga partiförhoppningar som svikits, utan det är en gemensam förhoppning
som funnits hos hela svenska folket. Vi få alla finna oss i den
besvikelse som kan bestå i att i viss mån vända. Om vi vända i tid, behöva
emellertid icke de skador, som uppkomma av de regleringar som kunna
behöva återinföras eller skärpas, bli mera betydande. Det är inget ruinerat
land vi stå och diskutera i, utan det ä^ alltjämt ett land som har tillräcklig
styrka att kunna behålla sin ekonomiska handlingsfrihet. Så länge det öppet
och ärligt kan sägas både inom och utom landet, så länge finns det mycket
goda förutsättningar för Sverige att rida ut den ekonomiska kris, som nu kan
se bekymmersam ut.

Härpå yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vill börja med att uttala
min förundran över att vice ordföranden i Sveriges riksbank säger, att han
skulle vara fullkomligt mörkrädd om han tillhörde bankstyrelsen i Schweiz.
Jas? tycker nog att herr Hall skulle ha kunnat bespara sig det uttalandet. Jag
skall sedan inte ingå på jämförelserna mellan Schweiz och Sverige, ty jag
får säga som herr Hall att jag känner inte tillräckligt till dessa förhållanden.

Herr Hall talar om att Schweiz har stora valutatillgångar, men att det delvis
är främmande kapital, som kommit dit. Jag tror säkert, att så är förhållandet.
Men, herr Hall, varför har kapitalet sökt sig till Schweiz och
inte till Sverige? Det torde inte vara alldeles okänt för den svenska riksbanken,
att kapitalet tydligen föredragit att gå till Schweiz och inte till
Sverige.

Jag vill sedan bemöta herr Hall när han talar om den motion, som är
väckt från högerhåll och i vilken uttalanden göras om lagstiftningen beträffande
valutorna. Herr Hall säger, att skulle man bifalla motionen och alltså
avslå Ivungl. Maj:ts proposition i viss omfattning, så skulle det bara medföra
rätt att taga hem en del valutor och inte äldre fordringar eller värdepapper.
Herr Hall visar på vissa möjligheter att göra kringgående rörelser genom att
placera pengar i aktier, i utländska dotterbolag o. s. v. Vad tror herr Hall
orsaken är att denna motion kommit till? Jo, helt enkelt den att svenska
företag ha dotterbolag och egendom i utlandet, och det är värdefullt för det
svenska folkhushållet — jag kan också använda det uttrycket — att dessa
finnas till. I en pressad situation är det väl inte alldeles otänkbart att utländsk
makt skulle kunna försöka påverka oss att realisera dessa tillgångar för att
få valutor.

Herr Hall säger själv att det är riksbankens mening att man skall gå fram

Måndagen den DO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
varsamt, och det är jag lionom tacksam för i den mån han för riksbankens
talan. Men kort efteråt säger han. att om läget försämras måste man naturligtvis
pröva ett annat sätt. Vad är det som står i denna motion? Jo, det är
ungefär detta att om vi komma i ett så utsatt läge då är det snarare en
styrka för den svenska regeringen — och jag förmodar även för herrar riksbanksfullmäktige
—- att kunna hänvisa till att Sveriges riksdag icke lämnat
någon fullmakt att gå och sälja svensk egendom, även om påtryckningarna
äro aldrig så starka. Om herr Hall tänker sig in i detta, så tror jag att herr
Hall skall förstå det bättre och icke behöva använda så starka ord, som
han nyss begagnat.

Det skulle vara glädjande om man kunde taga herr Hall på orden när han
säger, att Sverige alltjämt är ett så pass ekonomiskt starkt land, att vi ha
tillräcklig styrka att ha fria handelsförbindelser. Såvitt jag förstår äro vi
inne på en helt annan väg, och jag har personligen hört riksbankens ordförande
göra det uttalandet, att vår rörelsefrihet under nuvarande valutaläge
i icke ringa utsträckning måste vara begränsad.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid vad herr Hall här sagt. Jag skall i
stället gå över till bankoutskottets utlåtande, som är underlaget för vår överläggning
här i dag. Jag skall endast uppehålla mig vid första stycket i utskottsutlåtandet.
När jag läste det stycket trodde jag nämligen, att det skulle
kunna bli utgångspunkten för dagens debatt och att vi kanske skulle kunna
finna varandra ganska bra.

Utskottet lämnar en beskrivning över hur det uppfattar den ekonomiska
situationen för närvarande. Man börjar med att skildra hurusom spänningen
mellan stigande köpkraft och begränsad tillgång på varor och tjänster åstadkommer
ett tryck uppåt på pris- och lönenivån, som hotar den ekonomiska
jämvikten inom landet. Det uttalandet tror jag att man både inom utskottet
och riksdagen kan vara fullkomligt överens om. Likaså kan man vara överens
om det följande uttalandet om de ogynnsamma verkningar, som uppstå
på grund av denna bristande samhällsbalans: snedvriden produktion, stigande
priser o. s. v. Allt detta förmodar jag vi äro överens om.

Sedan skriver utskottet något, som jag alldeles särskilt fäst mig vid. Jag
tillåter mig citera: »Med den tillspetsning av läget, som inträtt, bör man härvid
enligt utskottets mening icke väja för åtgärder, som eljest skulle framstå
såsom mindre tilltalande. Dylika åtgärder komma lättare att godtagas, därest
allmänheten oförbehållsamt göres under kunnig om vad situationen kräver.»

När jag läste detta tänkte jag, att det väl inte gärna var troligt, att utskottets
majoritet varit med om detta uttalande utan att först ha varit i förbindelse
med regeringen. Jag vågar alltså tyda detta som någonting som regeringen
åtminstone indirekt godkänt. Jag började faktiskt tro, att regeringen i
någon mån hade nalkats oppositionens uppfattning. När jag sedan tillfogade
det som står på sidan 3 angående sambandet mellan pris- och lönepolitiken
kom jag til! den slutsatsen, att regeringen flyttat sina positioner så pass långt,
i förhållande till dem regeringen intog vid förhandlingarna i januari månad
med partiledarna, all man lättare borde kunna resonera om saken. Jag kunde
ha frågat mig varför regeringen i någon mån ändrat sin uppfattning. Jag
tyckte emellertid inte att det var så förfärligt märkvärdigt, tv det ekonomiska
läget har under tiden undergått avsevärda förskjutningar till det sämre, och
det har hänt förr att statsministern ändrat uppfattning på betydligt kortare
Hd. Omkring den 1 december 1940 stod statsministern nere i Danmark och
talade om att han ansåg riskerna för en inflation här i Sverige vara mycket
små. Men redan den It) januari 1947 var han införstådd med den då lrain -

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
lagda statsverkspropositionens uttalanden i saken, som ju gåvo en väsentligt
mörkare skildring av läget. Så stor förskjutning i uppfattningen räknar jag
inte med att det skulle lia skett nu, men det synes dock ha skett en viss
ändring.

Jag tror att det just voro sådana tankar, som jag här givit uttryck åt, som
lågo bakom herrar Domös och Bergvalls yttranden i första kammaren i lördags.
Efter den diskussion, som då ägde rum, vet jag emellertid, att jag har
varit inne på fullständigt felaktiga tankebanor. Av både finansministerns
och statsministerns uttalanden fick man ju klart för sig, att regeringen följer
sin egen linje, det må bära eller Drista. Under sådana förhållanden är
det ju inte mycket lönt att resonera om den saken här i dag, och jag kommer
inte heller att göra det.

Regeringen har väl skäl till att inta sin, såsom jag tycker, hårda hållning
i ett pressat läge. Det är kanske trycket från ett parti på ytterlighetskanten
som inverkar. Jag ser att de kommunistiska tidningarna i dag äro mycket
missbelåtna med regeringen, därför att den skulle ha visat ett alltför välvilligt
ansikte mot oppositionen.

Regeringen har, efter vad jag kan läsa ut ur debatten här liksom ur debatten
i första kammaren och gårdagens tal, huvudsakligen kvar två punkter
som man stöder sitt antiinflationsprogram på — det är samma huvudpunkter
som man angav redan i januari. Den ena är skärpt priskontroll. Vi
förmena emellertid — och det bekräftas av vad vi hört av priskontrollnämndens
ledande män — att möjligheterna äro ganska begränsade att gå
vidare på den vägen och nå några stora resultat. Det man lyckas åstadkomma
blir oftast bara en förskjutning från ett produktionsområde till ett annat.

Den andra huvudpunkten är nedpressning av investeringarna. I det avseendet
har jag en fråga att ställa till statsrådet Ericsson. Jag hörde mycket
uppmärksamt på statsrådet Ericssons uttalande tidigare här i dag, och om
jag tydde det rätt, så menar statsrådet att det trots de inskränkningar som
ifrågasättas under 1947 och 1948 skall färdigställas lika många bostadslägenheter
som under 1946. Får det fattas så att det finnes en mycket stor
balans mellan tillståndsgivandet på byggnadsområdet och de byggen som
sedermera blivit igångsatta och att det i verkligheten inte kommer att ske
något annat än att denna halans hringas ned så den blir mindre den 1 jan.
1948 än den var den 1 jan. 1946? Om det skall färdigställas lika många
bostäder och det endast är beträffande tillståndsgivningen, som man skall
gå försiktigare fram, då blir det förmodligen först någon gång under 1949,
som vi börja på att få se verkningarna av de inknappningar som statsrådet
avser att åstadkomma. Så starkt konjunkturdrivande som bostadsbyggandet
f. n. är borde verksammare åtgärder tillgripas.

Jag skulle vara mycket tacksam, om herr statsrådet ville ge oss en lektion
i hur han anser det skall gå till att minska investeringarna på bostadsbyggandets
område, så att vi inte invagga oss i några falska förhoppningar,
d. v. s. att det hela bara är en konstruktion på papperet, som i verkligheten
inte har den betydelse som vi tro. Enligt min uppfattning skulle statsrådet
lättast kunna undervisa oss i detta ämne genom att exempelvis tala om hur
många människor som voro sysselsatta inom byggnadsbranschen, låt mig
säga den 1 juni i år och hur många statsrådet räknar med skola vara sysselsatta
där den 1 juni nästa år. Vi skulle då få betydligt lättare att förstå
saken.

Statsrådet Ericsson sade, att enligt uppgifter, som han fått från fackorganisationema.
är det för närvarande 3 000 byggnadsarbetare mindre sys -

Måndagen den ;iO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
seisatta inom produktionen än för några månader sedan. Det låter ju som
om det skett en viss ändring. Men det kan också tänkas, att anledningen till
att dessa 3 000 byggnadsarbetare lämnat byggnadsproduktionen sammanhänger
med svårigheten att få fram byggnadsmaterial. En hel del hantverkare,
rörarbetare och liknande arbetare ha säkerligen inte haft möjlighet
att få det material som de behöva och därför helt enkelt varit tvungna att
gå över till annat arbete. Skulle detta vara orsaken till minskningen av antalet
arbetare, så ha vi ju genast när det lättar på materialfronten dassa arbetare
och kanske ett ännu större antal tillbaka inom byggnadsproduktionen.

Såvitt jag förstår, måste statsrådet Ericsson gå den vägen att man begränsar
länsarbetsnämndernas möjligheter att låta igångsätta arbeten ute i länen,
om vi inom rimlig tid skola komma till något resultat. Den utvägen skymtade
ju också i statsrådets anförande, men jag måste säga att statsrådet gick väl
hastigt förbi den, om han nu verkligen har för avsikt att begagna sig av den.

För min del tror jag inte att de båda punkter som utgöra grundfundamentet
för regeringens handlande komma att räcka, när det gäller att hejda
den utveckling, som enligt allas vår mening är olycklig. Vi måste nog också
tänka oss andra åtgärder, inte minst av penningpolitik art, t. ex. en kreditåtstramning
som verkligen är sådan att man kan uppfatta verkningarna
därav.

Herr Hall var här inne på frågan om en höstriksdag och någon sorts varubeskattning
— lian sade inte konsumtionsbeskattning — som Kungl.
Maj:ts regering då skulle kunna lägga fram förslag till. Det verkar som om
det vore fråga om någon sorts omskrivning av begreppet omsättningsskatt,
och jag kan inte låta bli att tänka på det tillvägagångssätt som C. G. Ekman
en gång med framgång använde, när han 1930 absolut vägrade att godtaga
begreppet tull, men ett halvår senare med stor förtjusning accepterade begreppet
gottgörelse. Jag vill inte på förhand ta någon ställning till själva
sakfrågan — jag är emellertid gärna med och prövar allt som kan tänkas
inverka i gynnsam riktning på det ekonomiska området.

Finansministern har förordat att åstadkomma en indragning av köpkraft
genom sparande. Den vägen är ju den lindrigaste ur alla synpunkter, men
jag tror att finansministern hyser alltför överdrivna förhoppningar i detta
avseende. Herr Hall ansåg att man borde mera oreserverat än som skett
från vissa riksdagsledamöters sida visa förståelse för sparandet. Jag vet inte
vad det varit som föranlett herr riksbanksfullmäktigen till detta uttalande.
Jag tror för min del att det är i hög grad en 1''örtroendesak, om man skall
lyckas åstadkomma det sparande som är önskvärt. Jag är säker på att finansministern,
om vi i dag skulle gå till val, fortfarande har ett mycket
stort antal väljare, men jag är inte alls säker på alt han har det förtroende
från spararnas sida, även om de äro partivänner till honom, att han får det
gehör som han önskar, när han vädjar till folk att avstå från att konsumera
pengar eller att köpa realvärden för dem och i stället gömma pengarna till
längre fram. Detta sammanhänger med eu rad omständigheter, som jag, herr
talman, inte skall närmare ingå på. Det hör ihop med skattepolitiken och
med uttalanden av olika slag, som visa att finansministern, när det rör sig
om ekonomiska frågor, företräder en grundsyn som är främmande för mycket
stora grupper inom vårt land.

Finansministern har, som sagt. låtit förstå att han inte vill ge sig in på
något resonemang om ändringar på de mycket viktiga avsnitt, som jag här
berört, och då ha vi ju inte något annat att göra än alt låta utvecklingen gä
vidare på regeringens ansvar. Vi få hoppas att det går väl. men för ögonblicket
sc*r det ganska mörkt ut.

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är ganska besvärligt att nu i kväll ta del i denna diskussion, som kan
sägas ha börjat i första kammaren i lördags och som i dag har fortsatt här
i kammaren, ty det har under densamma anförts en mångfald synpunkter,
som det helt enkelt inte är möjligt att i ett anförande belysa.

Alla talare säga mängder av ting som äro riktiga. De säga dem ofta på
ett sådant sätt, som om de ville ge intryck av att det vore fråga om någonting
som deras motståndare, t. ex. på regeringssidan, inte förstode eller inte
uppskattade betydelsen av. Mängder av det som sagts både i första kammaren
och i andra kammaren är emellertid sådant som vi allesammans äro
överens om. Även om det här gäller en så invecklad historia som frågan om
de krafter som påverka priserna och åstadkomma prisstegringar, så råder
det i grund och botten inte så stora meningsskiljaktigheter om vilka dessa
krafter äro. Det är inte heller så starka meningsskiljaktigheter om på vilka
punkter åtgärder böra sättas in, om man vill motverka en prisstegring, utan
meningsskiljaktigheterna gälla, jag skulle vilja säga dels medlens effektivitet,
dels de biverkningar av dessa medel som man inte kan undandraga sig.
Likaså är det klart att uppfattningen om bur stora riskerna äro, växlar.
Att det därvidlag har inträtt förskjutningar från den ena tiden till den andra,
är ganska säkert, och det kan leda till att medel, som man vid den ena tidpunkten
inte anser sig kunna förorda, är man vid en annan tidpunkt beredd
att tillgripa.

Svårigheten ligger däri att alla yttranden i denna sak ha vad man skulle
kunna kalla kvalitativ karaktär och att det är mycket svårt att precisera
dem kvantitativt. Däremot är det lätt för dem, som företräda oppositionen,
att nu tala om att man under förflutna år har stigit upp i riksdagen och på
andra håll och framhållit, att faran för en prisstegring fanns och att den
var stor. Det är ingen svårighet för dem att säga, att man har uppmanat
regeringen att tillgripa starkare verkande medel eller i varje fall varnat regeringen
för att tillåta den eller den utvecklingen. Men därmed är inte sagt,
att man vid de tillfällen, då man har, såsom man säger, varnat regeringen,
egentligen har haft en annan uppfattning än den regeringen företräder. Vi
få komma ihåg att i denna diskussion är det fråga om vad som möjligen
kan hända, och om man då från ena sidan målar ut läget i mörkaste möjliga
färger och talar om att det och det hemska kommer med all sannolikhet att
inträffa, så är det ganska naturligt, om man från deras sida, som inte ha
något intresse av att måla ut läget så svart, utan som tvärtom önska att
människorna skola behålla huvudet kallt, visar på de ljusa drag som förekomma
i bilden. Att sedan komma och säga, att regeringen varit alldeles för
optimistisk, är lätt att göra, men det innehåller inte sanningen, tv vad regeringen
avsett är ju att åstadkomma en motvikt mot den svartmålning som
gjorts av den andra sidan.

Såvitt jag förstår, har man därför, när man skall försöka komma fram
till något slags kriterium på om det finns meningsskiljaktigheter som äro
av avgörande betydelse, bara en enda fråga att ställa: vilka praktiska slutsatser
ha från oppositionens sida dragits i fråga om läget? Vilka åtgärder
är det som man från oppositionens sida vill förorda som verkligen svara
mot den mörkare bild som man givit av läget? Om man, sedan man kritiserat
regeringen, sedan man talat om att regeringen inte förstår lägets allvar,
sedan man gjort gällande att farorna äro större än regeringen tror, slutar
med att säga, att man inte har någonting att föreslå utöver det som regeringen
kommit med, men att man är — och nu anknyter jag till de sista

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
dagarnas diskussion — villig att resonera om andra vägar, som möjligen
kunna beträdas men som kunna vara otrevliga, detta under förutsättning
att regeringen föreslår dessa vägar, ty själv vill man inte göra det, då frågar
jag: vittnar detta verkligen om att man menar allvar med talet om att
regeringen har tagit fel vid sitt bedömande av läget?

Jag säger detta med hänsyn till att herr Ohlin i dag slutade sitt anförande
med att visa på två alternativa vägar, på samma sätt som hans partivän
herr Bergvall gjorde i första kammaren. Herr Ohlin kallade dem långsiktsvägar.
Den ena vägen var den, att man inte tillgrep några riktigt hårda medel,
utan förutsatte att de medel, som regeringen föreslagit, kanske vore tillräckliga.
Det är den väg, som även det oppositionsparti, som herr Ohlin företräder,
i detta läge närmast anser att man bör gå. Herr Ohlin ville emellertid
också hålla möjligheten öppen att gå en annan väg, men han ville inte
förorda den. Vad är det då som skiljer dessa båda vägar åt?

Jag skall alldeles gå förbi det myckna som herr Ohlin här anfört om vad
han sagt till regeringen och vad vi sagt o. s. v. Det saknar i detta läge betydelse.
Jag skall emellertid för min del gärna erkänna, eftersom herr Ohlin
lade vikt vid den saken, att när vi under vintern 1945—1946 överläde om de
finansiella utsikterna, närmast för att överväga möjligheterna av ett stort
reformprogram, kommo vi till det resultatet, att reformprogrammets genomförande
skulle, med de antaganden vi gjorde beträffande inkomsterna, under
ett år ha nödvändiggjort en icke obetydlig underbalansering av budgeten.
Och ännu fram på våren 1946 ansåg jag det vara möjligt att förorda en sådan
underbalansering.

Om sålunda herr Ohlin vill ha ett erkännande av att jag förordat en underbalansering
av budgeten, så är det mycket lätt att ge ett sådant. Det skulle
ju inte heller löna sig att förneka detta, eftersom det finns tryckt i propositionen.
Men även om jag inte hör till dem, som mena att läget nu har radikalt
förändrats, så anser jag dock att det har inträtt en förskjutning till det
sämre, och det är väl då inte så besynnerligt, att jag år 1947 säger, att en
sådan underbalansering bör undvikas och att man hellre bör söka åstadkomma
en överbalansering.

Vidare är det alldeles riktigt, att under diskussionen om de inflationsdrivande
krafterna, där såsom alla veta en tvistefråga har varit, vilka inkomstökningar
som skola tillåtas, regeringen förra året, inför utsikten att löntagarna
i olika ställningar skulle begära en återgång av lönerna till 1939 års
reallönenivå eller kanske ett icke obetydligt stycke däröver, förklarade, att
regeringen för sin del ansåge att våra reella tillgångar tilläte en sådan återgång.
Vi uttalade också att det borde vara möjligt, att denna ökning av den
samlade inkomstsumman skedde på bekostnad av vinstmarginalerna.

Jag skall gärna erkänna, att herr Ohlin, liksom folkpartiet och högern
överhuvud taget, hört till dem som ha, jag kanske vågar använda uttrycket,
varnat för en sådan lönepolitik eller i alla händelser pekat på att den kunde
medföra vissa risker. Däremot får jag lov att säga, att varken herr Ohlins
parti eller högern eller bondeförbundet lagt samma uppmärksamhet i dagen
i fråga om stigande inkomster för andra inkomsttagargrupper, och så
iiar det inte bara varit under förra året, ulan även fram till de yttersta av
dessa dagar.

Men, som sagt, den egentliga tvistefrågan är den: är läget sådant att det är
motiverat med en annan politik än den regeringen angivit, och vill man ta ansvaret
för eu dylik politik?

Jag skall inte återigen gå in på spörsmålet om vem som först har skisserat

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
de linjer, som tagit sig uttryck i regeringens program. Herr Ohlin är mycket
intresserad av att få fram att det är under inverkan av oppositionen som regeringen
steg för steg har format ut det program som nu föreliggar. Jag tror
man skulle kunna säga, att när vi sammanträffade till denna berömda partiledarkonferens,
voro linjerna ganska klart utstakade. Det är alltid möjligt
att säga, att regeringen inte var benägen att gå fullt så långt i fråga om investeringsbegränsningen
som den är i dag. Det vågar jag inte uttala mig om
— det är bara frågan om något mer eller något mindre — men som alla lade
märke till uttalade herr Ohlin klart och tydligt, att en huvudpunkt vid all påverkan
av det ekonomiska läget var investeringsbegränsning. Det är alldeles
naturligt, eftersom vi tala om eu brist på balans mellan köpkraft och tillgång,
och köpkraften söker sig fram på två vägar. Dels vill man använda
pengarna till att göra investeringar, och dels vill man använda dem till att
köpa konsumtionsvaror. Vi äro alldeles överens om att investeringarna skola
begränsas, och så långt kan man alltså säga att här råder nationell enighet.

Men vad finns det då att göra för att åstadkomma en begränsning också
av den efterfrågan som riktar sig mot konsumtionsvaror? Under de sista månaderna
har under diskussionen, som nog alla veta, från näringslivets organisationer
— alltså från mycket auktoritativa representanter för de kretsar,
som väl vanligen inom den politiska oppositionen anses sitta inne med den
verkliga ekonomiska sakkunskapen till skillnad från de mindre sakkunniga
politiska kretsar, som kanske särskilt regeringen representerar — gjorts gällande
att en investeringsbegränsning icke är tillräcklig, just därför att den icke
tar tag i den väldiga efterfrågan på konsumtionsvaror, som de enskilda utöva
när de använda sina pengar för sina dagliga inköp. Man har sagt, att
den enda väg, som här är framkomlig, är tvångsvägen. Inom dessa näringslivets
kretsar underkänner man — jag vill säga med visst fog — möjligheterna
att på frivillighetens väg nå fram till en mycket stark ökning av sparandet,
ett mycket betydande uppskjutande av konsumtionen. Man vädjar i stället
till statsmakterna att åstadkomma detta ökade sparande genom ett tvångssparande
i form av höjda skatter, uteblivna skattesänkningar eller uteblivna
sociala utgifter.

Detta är verkligen en linje, även om man från regeringens sida inte är
villig att acceptera den, därför att den visserligen — om jag så får uttrycka
det — formellt är en utmärkt väg att suga upp köpkraftsöverskottet, men
dock skulle ha sin väntade verkan endast i ett samhälle, som även i övrigt var
underkastat den politiska maktens inflytande. Nu ha vi ett samhälle, där vi
visserligen på den politiska vägen ha makt att ta ifrån människorna en del
av de pengar, som de redan ha, genom att beskatta dem, men där vi inte ha
någon möjlighet att hindra dem från att skaffa sig nya pengar. Vi ha ingen
möjlighet att hindra den stora huvudmassan av svenska folket inom det fria
näringslivet, både löntagare och jordbrukare och eventuellt alla innehavare
av produktionsmedel och varor, att så fort inte priskontrollen lägger hinder i
vägen — men priskontrollen har så ofta underkänts inte minst av oppositionen,
att jag kanske inte behöver tala om den — öka sina inkomster och
därigenom göra den uppsugning av köpkraft som skulle ske genom tvångssparandet
till en illusion. Det är det som har gjort att vi från regeringens
sida inte trott det vara möjligt att gå den vägen. Vi tro att om den inkomststabilisering,
som vi anse är en av förutsättningarna för ett bekämpande av
prisstegringen, skall kunna åstadkommas, så förutsätter det att icke några
åtgärder vidtagas, som bibringa människorna föreställningen, att de befinna

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
sig i en prisstegring, ty då vilja de icke hålla tillbaka sina krav på högre inkomster.

Den väg, som sålunda har förordats från de nämnda organisationernas
sida, förordas emellertid inte av den politiska oppositionen. Herr Ohlin har
uttryckt det alldeles klart. Han vill inte vara med om att återinföra omsättningsskatten.
Han har — av vad anledning vet jag inte — uttalat en viss tveksamhet
om huruvida regeringen skulle vara på samma linje. Jag kan försäkra
honom, att den tveksamhet, som finnes hos regeringen, den fanns innan
förslaget att avskaffa omsättningsskatten lades fram. Alla de element, som
kunna påverka omdömet om den saken, förelågo sent i höstas, då regeringen
med stor tvekan lade fram sitt förslag att vi skulle fortsätta på den skattesänkningsväg,
som vi alla tidigare varit överens om att slå in på.

Jag skall inte göra några hypotetiska uttalanden om vad som kan ligga
bakom talet om att det ännu skulle finnas möjlighet att välja en annan linje,
men så vitt jag förstår är den enda möjlighet som återstår, att det skattesänkningsförslag,
som just bearbetas inom bevillningsutskottet, skjutes åt
sidan. Såvitt jag förstår måste därmed följa att den stora proposition om
barnbidrag, som är ett komplement till denna skatteproposition, också dragés
tillbaka. Jag kan förklara, att regeringen inte är villig att gå den vägen. Men
regeringen är naturligtvis intresserad av att höra om man inom oppositionen
— där man inte vill återinföra omsättningsskatten men tiger om sänkning av
de direkta skatterna och införande av barnbidrag — menar att det är på
denna punkt man skulle vilja gripa till hårdare medel. Tv om man inte heller
på denna punkt skulle vilja tillgripa en hårdare linje, kan jag faktiskt inte
se vad det är som i detta ögonblick skiljer oppositionens linje från regeringens.
Det är mycket möjligt att man på denna punkt får göra en skillnad
mellan de olika oppositionspartierna. Jag hade det intrycket av herr Skoglunds
i Doverstorp anförande, att han här var mindre obenägen för en sådan
hårdare linje som näringslivets organisationer ha antytt.

Vi måste sålunda tills vidare förutsätta, att det råder enighet på denna
punkt, även om denna enighet nu, såsom man från oppositionens sida älskar
att uttrycka det, skulle ha tillkommit genom varningar och ständiga påtryckningar
från oppositionens sida. Jag undrar om det inte här förhåller sig
på samma sätt som vid talet om att regeringens intresse för skattesänkningar
till en början var mycket kyligt men sedan har blivit varmare och varmare
under intryck av oppositionens krav på skattesänkningar — och betydligt
större skattesänkningar än regeringen från början tänkt sig. Det är en något
egendomlig klimax på denna utveckling, att oppositionen nu de sista veckorna
av riksdagen, efter att under ett års tid ha talat om regeringens ovillighet
i fråga om skattesänkningar och hur man pressat regeringen från ena positionen
till den andra, efter att i samband med regeringspropositionens framläggande
ha väckt motioner o. s. v., sådana att ingen kunnat tänka sig annat
än att oppositionen skulle vara med om skattesänkningarna även om den inte
var trakterad av skattehöjningarna, nu plötsligt då ingenting nytt har inträffat
— ty ingenting har skett under sista månaderna — lägger i dagen eu
viss tveksamhet om huruvida den egna agitationen för sänkta skatter har
varit så välbetänkt.

Det återstår bara en enda punkt, och jag kan inte låta bli alt säga ett ord
om den innan jag slutar. Det är klart, att om man inte vill gå tvångssparandets
väg genom höjda skatter eller uteblivna skattesänkningar, och om man
är orolig för investeringsruschen och det stora köpkraftsöverskottet, så vill
man gärna försöka på frivillighetens väg. Alla känna till hur besvärligt det

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
är med det frivilliga sparandet. Alla veta, att vilken grupp av medborgare
man än vänder sig till, så svara de: vi lia inte mer än vi behöva, vi kunna
inte avstå från någonting! Vid den första konferens som sammankallades
— inte nu för några dagar sedan utan litet tidigare — för att överväga möjligheterna
att gå det frivilliga sparandets väg, var det ganska egendomligt
att liöra hur man från industriföretagarna sade: ingen kan väl tro, att våra
kretsar skola kunna spara någonting med de förfärliga skatterna. Från jordbrukarnas
sida sade man: vi sitta så hårt, vi kunna inte tänka på att spara.
De enda som antydde, att de skulle kunna spara, voro lönarbetare och tjänstemän!
Det är ett bra egendomligt samhälle, där någonting sådant kan förekomma.

Men om man nu trots alla svårigheter vill försöka gå denna det frivilliga
sparandets väg, så säger oppositionen, åtminstone högern och folkpartiet:
men begriper inte regeringen att den själv motverkar hela denna linje genom
sitt skatteförslag? Ja, jag skall inte ta upp den frågan nu, därför att den
kanske kommer tillbaka när skatteförslaget skall behandlas. Det har sagts
så många gånger förr, det enkla jag vill säga. nämligen att ett skatteförslag,
som leder till en skattesänkning för övervägande delen av folket, ger folk
vissa möjligheter att lägga undan, som de annars inte skulle ha, även om
det inte är så lätt att förmå dem att göra det. Jag skall inte förneka, att eu
skattepolitik, som tar ifrån förmögenhetsägarna mer än de kanske tidigare
ha fått avstå, inom vissa kretsar kan leda till att man säger, att det inte
lönar sig att spara. Betydelsen av detta skall jag inte försöka bedöma. Att
regeringen anser denna inverkan vara av väsentligt mindre betydelse än den
främjande inverkan av sänkningen av inkomstskatten för den stora mängden
av inkomsttagare och det fullständiga borttagandet av förmögenhetsskatten
för den överväldigande delen av alla förmögenhetsägare i landet, är självklart.

Men när man från oppositionens sida med sådan iver talar om den skada,
som man anser regeringens linje medföra för sparandet, har man inte den
ringaste känsla för vilken roll den egna agitationen under detta år har spelat
för människornas villighet att spara. Tv vad man än må säga om skatteförslagets
innebörd, så är det väl alldeles uppenbart, att när det gäller att
vända sig till breda folklager med en önskan alt de skola hålla inne med
sina köp, så är den uppfattning, de ha om hur utvecklingen kommer att gå,
ofantligt mycket viktigare än skatteförslaget. Den agitation, som under detta
år och även tidigare har förts emot regeringens politik, har varit fylld avständiga
förklaringar att en inflatorisk prisutveckling var ofrånkomlig, att
vi voro långt inne i den och att det var helt och hållet heroende på den —
jag skall använda ett svagt uttryck — olämpliga regeringen och måste fortgå
så länge denna olämpliga regering hade hand om statsstyrelsen. År det någon
som kan bestrida eller dölja för sig själv, att denna propaganda bland stora
folklager, som ta intryck av den, just måste ha skapat underlag för den
ovillighet att uppskjuta sina inköp och spara, som man nu beklagar. Jag skall
inte säga någonting om vad som kan förklara en sådan politik från oppositionens
sida. Jag vet mycket väl, att man kan svara: den, som ser sanningen
och inte talar om den, är inte någon bra människa. Oppositionen har sett
sanningen, sett skadligheten av regeringens politik, sett de förfärliga följderna
för vår prisutveckling, sett hur penningvärdet har försämrats — skulle
man då tiga? Det är alldeles riktigt, så kan man svara. Vill man från oppositionens
sida svara så, skall jag inte säga något mera, ty då upphör i grund
och botten all diskussion. Men säkert är att om jag skulle svara på frågan:
var är det som oppositionen har försyndat sig mest gentemot det gemen -

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
samma intresset att bevara penningvärdet? — skulle jag svara att den, ledd
av en i viss mån mycket naturlig önskan att visa upp regeringens svagheter,
men ledd utöver gränserna för det jag tror är försvarligt, har fört en agitation
i fråga om penningvärdesförsämringen, som har gjort det mycket svårare att,
med vilka medel vi än gemensamt skulle vilja använda, nu nå ett tillfredsställande
resultat. Jag misstänker också att om vi nu komma till beslut, så
kommer denna hårdare linje, som det talats om, icke att på allvar företrädas
från något politiskt håll. Då återstår i grund och botten endast den linje,
som regeringen har framlagt, en linje som mycket lättare skulle ha fört till
det avsedda målet, om oppositionen under sin kamp mot regeringen hade
ålagt sig något större återhållsamhet.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Vad beträffar finansministerns uttalande om att oppositionen hade
gjort skada genom att utmåla för folket de risker, som läget innebär och
regeringens politik medför, så är det visserligen sant att det inom oppositionspressen
liksom inom regeringspressen har förekommit en del överdrifter.
Men begär inte regeringen för mycket, om den som nu finansministern
tydligen gör, kräver att oppositionen — den må ogilla en politik hur mycket
som helst och hysa vilka betänkligheter som helst om dess olyckliga verkningar
— ändå skall anse sig förhindrad att påvisa detta för folket? Hur
skall man i en demokrati kunna förhindra en politik, om man inte får tala
om vad man anser om dess innebörd.

Herr finansminister! Det hade funnits en annan utväg att undgå vad man
anser vara en olycklig utveckling, nämligen att medan saken var på ett förberedande
stadium arbeta på en samförståndslinje. Men den linjen reflekterade
tydligen finansministern inte på.

Beträffande utvecklingen under det senaste året säger finansministern en
hel del saker. Jag skall för ögonblicket sammanfatta min kritik på den
punkten på följande korta sätt. Om det är så att oppositionen har föreslagit
en investeringsbegränsning och regeringen under ett helt år i stort sett sagt
nej därtill, men nu funnit den vara nödvändig, och om utvecklingen har
visat att inflationstrycket i hög grad skärpts av den för stora investeringsverksamheten
och försöken att upprätthålla den, är det då inte alldeles
uppenbart vem som har bedömt läget klarast?

Finansministern säger, att oppositionspartierna inte ha ägnat samma uppmärksamhet
åt andra inkomstgrupper som åt löntagarnas. Jag skall inte
här ingå på jordbruksinkomstema. Mot bakgrunden av de uttalanden, som
även regeringspartiet har gjort, torde finansministern näppeligen kunna syfta
på dem. Menar finansministern, som jag förmodar, affärsinkomstema och
företagsvinsterna, så vill jag betona, att man just genom att beskära investeringsvolymen
hade åstadkommit en mindre efterfrågan, mindre prisstegring
och mindre företagsvinster.

På den vägen skulle man ha fått inte lägre reallöner för löntagarna utan
eventuellt högre reallöner än på regeringslinjen.

När finansministern till sist talar om omsättningsskatten, säger han: jag
erkänner att vi voro tveksamma i höstas i regeringen. Jag vill understryka
alt vid den tidpunkten hade regeringen redan lovat direkta skattesänkningar,
men man var i alla fall tveksam i fråga om omsättningsskatten. Jag vet inte
bur långt denna tveksamhet sträckte sig. Möjligen kan man av den tveksamheten
få eu bekräftelse på riktigheten av det intryck vi ha haft, att regeringen
är eu något mindre bestämd anhängare av den gamla vänsterstånd Audra

kammarens protokoll 19A7. Nr ?,]. f>

Xr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
punkten när det gäller direkta och indirekta skatter än folkpartiet är. Den
ger ju exempel på sin kylighet i fråga om vissa slag av skattesänkningar,
som gälla skatter av betydelse särskilt för den fattigaste tredjedelen av
svenska folket.

Herr talmannen, som nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
lämnade på begäran ordet för kort genmäle till

Herr Skoglund i Doverstorp, som yttrade: Herr talman! Då finansministern
frågar: vad kan föranleda oppositionen att tala om en omprövning —
det är ju intet nytt som har skett under de senaste månaderna — så gör mig
detta uttalande från finansministerns sida mycket förundrad. Jag anser att
det har skett en mycket radikal förändring av vårt ekonomiska liv, så pass
radikal till och med att regeringen den 15 mars måste införa importstopp
och importreglering. Vi ha sedan nyåret förlorat ytterligare 800 ä 1 000 miljoner
kronor i valutor och guld, och vi ha fått en förskjutning uppåt i penninginkomsterna,
som ökat köpkraften i reda pengar med kanske någon
miljard. Därigenom har uppstått en farlig spänning som hotar prisstabiliteten
och kan befaras tilltaga, när vi samtidigt inte kunna öka varumängden,
utan förhållandet snarare är det motsatta. Vi ha såvitt jag förstår uppnått
ett läge, där man har all anledning fråga, om det inte vore skäl med
en omprövning.

Det finns, herr finansminister, olika möjligheter att begå synder. En regering
som vet hur läget är men är så »hänsynsfull» och så opportunistisk
att den inte vill tala om hurdant det verkligen är, den begår enligt min
mening något som heter underlåtenhetssvnd.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran likaledes ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Finansministern vann starka bravorop från
majoritetspartiets sida, när han vände sig mot den propaganda, som kommit
till synes kring skatteförslaget, och menade att denna propaganda måste
anses starkt medskyldig till det retarderande sparandet här i landet. Ja, herr
statsråd, vore det så att bravorop kunde hjälpa till att förbättra eller åtminstone
bevara den svenska kronans värde, skulle jag gärna ha deltagit i
dem, men dessa bravorop göra varken från eller till härvidlag.

Vad denna propaganda beträffar vill jag säga, att jag för min del inga
barn har ihop med Skattebetalarnas förening, men jag vill påpeka att tendenser
till ett retarderande sparande kommit till synes betydligt tidigare än
vid den tidpunkt när skattepropositionen framlades, eller rättare sagt vid
den tidpunkt när statsskatteberedningens betänkande presenterades. Skiftningen
i folkopinionen, obenägenheten att spara kom till synes när folket
började komma underfund med att de pengar, som man hade placerat i
sparobligationer och i försvarsobligationer, kunde man inte få tillbaka till
det värde, i vilket de voro tecknade. Det var utlovat att man skulle få de
pengarna tillbaka inte bara i det värde, de hade, när de placerades, utan det
utlovades från statsrådsbänken i riksdagens båda kamrar att man skulle få
pengarna tillbaka i ett bättre värde! Detta har icke inträffat. Folket är medvetet
därom, detta har gått upp för vida kretsar ute i landet. Jag tror det är
häri man har att finna den väsentliga anledningen till det retarderande sparandet,
ett förhållande, som också jag mycket beklagar.

Herr Wiberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Finansministern gjorde gällande att det är inte säkert

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forls.)
att näringslivets linje bättre leder till målet än regeringens linje, utan att
det nog är tvärtom. Den förra skulle försvåra arbetet för en stabilisering av
prisnivån eller rent av göra detta omöjligt. Finansministern menade, om
jag inte missförstod honom, att den högre skattenivå, som är en beståndsdel
utav näringslivets linje, också skulle betyda en höjning av levnadskostnadsindex
och därmed utgöra en sporre till krav på högre inkomster och alltså
krav på en förnyad ökning av köpkraften.

Jag tillåter mig i anledning härav, herr talman, att till finansministern
ställa den frågan, om hans anförande har den innebörden att finansministern
avstår från tanken på att rensa levnadskostnadsindex ifrån skatterna eller
om motsatsen är förhållandet. Jag vill redan nu samtidigt fästa uppmärksamheten
vid att när skatterna komma att sänkas — vilket ju blir följden
av att propositionen, respektive motionerna, komma att bifallas — kommer
detta att leda till, därest levnadskostnaderna i övrigt förbli oförändrade, att
en sänkning av index uppkommer. Och sänkningen av index kan i sin tur
leda till en lönesänkning genom att de rörliga indextilläggen regleras nedåt.

Jämväl herr Hall erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Den minskning av sparandet som kommit att spela en viss
roll i debatten är dessvärre av den natur, att den inte låter sig kontrolleras.
Jag vill bestämt bestrida att de siffror, herr Hagberg i Malmö här lämnat,
kunna begagnas på det sätt han gjorde.

Jag känner mycket väl dessa siffror, eftersom jag har haft många anledningar
att syssla med dem under det senaste året, men jag vill påpeka att
så länge man inte har en statistisk bearbetning av hela det samlade sparandet
komma sådana siffror, som bryta ut bankerna och försäkringsbolagen,
med nödvändighet att vara missvisande. Vi veta följaktligen dessvärre
inte, huruvida det svenska folket har sparat mer eller mindre under det
senaste året än under tidigare år. Ty avbetalningar på inteckningslån, insättningar
i egnahem och i bostadsrättsföreningar äro en sparsamhet av
precis samma slag som bankinsättningar. Jag vill vidare säga att den rikligare
tillgång på vissa mera varaktiga konsumtionsvaror, såsom apparater
och maskiner för hemmens bruk och som naturligtvis inte ha samma värde
som anskaffande av fast egendom men ändå representera en form av sparsamhet,
har självfallet också medfört större penningplaceringar i sådana
föremål efter kriget än det var möjligt att göra under kriget.

Med dessa påpekanden har jag inte på något sätt velat förringa betydelsen
av en propaganda för större sparsamhet, men man skall inte på det
bristfälliga statistiska material, som tyvärr står till vårt förfogande, döma
svenska folket och säga, att dess sparsamhet har minskat lika mycket som
minskningen i bankinsättningar kan ge vid handen. Sannolikt har sparandet
minskat något, men inte så mycket som dessa siffror kunnat förleda oss att
tro.

Vidare yttrade:

Herr Fahlman: Herr talman! Jag skall inte bli långrandig. Mitt bidrag
till inflationsbekämpandet är lika enkelt som mitt anförande kommer att
bli kort. Jag skall emellertid följa finansministerns uppmaning alt göra ett
positivt förslag.

Under debatten har jag fått ett mycket bestämt intryck utav hur delade
meningarna äro i fråga om medlen för bekämpande av inflationen. Man
är på alla håll ense om att något skall göras, men vad? Uppenbart är att

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 ein.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
det inte är någon lätt sak, när det t. o. m. råder oenighet inom den s. k. sakkunskapen.
Det förefaller mig som om det skulle finnas ett mycket enkelt
sätt att komma ur de penningpolitiska svårigheterna, kanske ett alldeles
för enkelt sätt för att inte redan vara debatterat och prövat. Medlet för
bekämpande av inflationen är intet annat än det som den enskilda människan
måste tillgripa i ett nöd- och bristläge, nämligen mera arbete och
större produktion.

I dagens läge med en sedan länge konstant stor brist på arbetskraft ha
företagarna med eller mot sin vilja måst finna sig i en avsevärd ökning av
sin arbetstid för att kunna hålla företagen i gång. De medelstora och mindre
företagen inom hantverk och köpenskap ha nog fått sitta hårdast emellan.
Det går inte att bortse från det samhälleliga värde som denna arbetsinsats
innebär. Mitt enkla sätt att bekämpa inflationen går ut på att intressera
alla produktiva krafter för en ökad arbetsinsats jämsides med att man
söker råda bot mot den produktionshämmande överrörligheten på arbetsmarknaden.
Regeringen bör utan att tillgripa större våld än som kan komma
i fråga beträffande andra inflationshämmande åtgärder, då det är fråga
om överrörlighet på arbetsmarknaden, kunna uppnå en sådan ordning, som
blir främjande för en normal produktion. Kanske är det tillräckligt med en
timmes arbetstid längre dagligen för att uppnå det jämviktsläge, som kan
förhindra de inflatoriska krafternas spel. För att göra åtgärden längre arbetstid
begärlig och frivillig kan det vara lämpligt, dels att arbetsinsatsen blir
betraktad som övertid med betalning enligt gängse normer, dels att intäkten
göres skattefri, så att arbetsinkomsten oavkortad kommer vederbörande
till godo.

Med den kännedom jag förvärvat om arbetsförhållanden torde under av
mig givna förutsättningar inga allvarligare hinder möta från enskilda arbetares
sida mot genomförande av den skisserade åtgärden. Jag tror att den
ligger naturligt till, är verkningsfull och åstadkommer mindre gnissel och
motstånd än varje annan åtgärd som varit under debatt. Jag är ingalunda
främmande för de svårigheter av teknisk art, som kunna komma att uppstå
vid ett realiserande av det förslag jag givit uttryck åt, inte heller för de
problem som inställa sig genom att penningöverskottet ytterligare ökas. Men
svårigheter äro ju till för att övervinnas, och jag tror, att om den goda
viljan finns skall man också uppnå ett gott resultat.

Herr Molander: Herr talman! Jag skall börja mitt anförande med att
överlämna en välförtjänt blomma till bankofullmäktige för den uttömmande
och strängt sakliga redogörelse för den allmänna situationen, som återfinnes
i den proposition vi nu behandla. Utskott sledamöterna äro säkerligen ense
med mig därom att denna fullmäktiges redogörelse i mycket hög grad underlättat
utskottets arbete. o o .

För att inte upprepa vad som sagts tidigare sa manga gånger skall .lag i
fortsättningen inskränka mig till att beröra ett par viktigare avsnitt av vad utskottet
har haft sig före under behandlingen av denna fråga. Jag ifrågasätter
nämligen om vi icke i allmänhet ha bedömt frågan om tillgång på varor och
förnödenheter för knappt. Konjunkturinstitutet har kommit till den uppfatU
ningen att vi skulle få räkna med ett köpkraftsöverskott, övertillgångar på
varor och tjänster, för ca 2 miljarder. Men har man då verkligen räknat med
att investeringarna från den 1 januari 1946 till och med den 1 april 194/ visa
en siffra på omkring 1 800 miljoner kronor? Och jag vill komplettera denna
uppgift med att man, enligt bokslutsredogörelserna iöi affärsbankerna 1946,

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. in. (Forts.)
finner att i bankerna, närmast affärsbankerna, utlåningen under denna tid
—- under 1946 således — ökat med inte mindre än 1 600 miljoner kronor, sä
betyder detta att affärsbankerna ökat sin idlåning på ett år med inte mindre
än 25 procent. På dessa senare år belöpande investeringar ha vi ännu inte
fått ut den varumängd, som måste komma ut av dessa investeringar. Jag förmenar
således att när vi bedöma läget i dag, måste vi räkna med att mycket
snart få ut en konsumtionsvarumängd som är väsentligt större än den jag
föreställer mig att konjunkturinstitutet räknat med. Om detta skulle vara
en riktig tankegång, förefaller det mig också naturligt att man kan få se en
smula mera optimistiskt på situationen i dag.

Jag skall också ta upp en fråga som jag tror har särskild betydelse sedd
på framtiden, och det är räntefrågan. Härvidlag har utskottet som bekant
följt bankofullmäktiges linje, att man icke skall företa någon räntehöjning,
och utskottet har också utvecklat sina skäl härför. Det är uppenbart att en
kraftig räntehöjning i viss mån skulle verka återhållande på investeringen,
men man skulle samtidigt ådraga sig olägenheter, som inte stå i rimlig proportion
till de fördelar man skulle vinna. Ja, jag ifrågasätter om man inte
rent av kan säga, att man skulle komma ur askan i elden genom att nu, i
dagens läge, gå in för en räntehöjning. Att jag särskilt stryker under detta
är därför att det tid efter annan dyker upp, inte minst i pressen, frågor och
frågeställningar och också en viss form av propaganda, som se ut att gå
vissa intressens ärenden på det sättet att de försöka förbereda marken för en
räntehöjning. Vi ha nämligen trots allt starka grupper och kanske också
starka enskilda intressen, som gärna skulle se en räntehöjning, och jag
föreställer mig att det är just dessa grupper som inte heller ha så mycket
emot en inflation.

Emellertid är det uppenbart att de fördelar som man skulle vinna genom
investeringsbegränsning och naturligtvis också genom ett ökat sparande, som
skulle stimuleras genom att räntan höjdes, måste ernås till ett pris av en hel
rad nackdelar. Om man å ena sidan tänker sig att räntehöjningen skulle
företagas för att strama åt investeringsviljan, känna vi ju till sedan gammalt
att man inte kan nå alla former av investeringar genom att höja räntan.

Det är alldeles uppenbart, att när det gäller de stora företagen, de gamla
solida företagen, som ha fonder uppsamlade och som alltid avvakta kapitalbildningen
i egna företag innan de företaga sig någonting, skulle en räntehöjning
självfallet vara alldeles ineffektiv. I stället skulle en sådan komma
att drabba sådana företag, som vi i dagens läge skulle ha behov av att särskilt
hålla under armarna. Utom det att investeringsbegränsningen icke skulle
bli tillgodosedd genom en räntehöjning skulle denna, bortsett från de psykologiska
verkningarna av eu prishöjning, i praktiskt taget alla riktningar
leda till ett pristryck uppåt, särskilt när det gäller jordbruket. Jag kan icke
tänka mig att jordbrukarna skulle nöja sig med de begärda 200 miljoner kronorna
i dagens situation, om det skulle bli eu räntehöjning på en eller ett
par procent. Därmed är icke sagt, att dagens ränteläge på 2^2 procent i och
för sig kan anses vara sakrosankt. Ingalunda, men vi måste räkna med verkningarna,
om vi skola röra på ränteskruven.

Vidare ha vi frågan om eu räntehöjnings inverkan på fastighetsmarknaden.
Det är uppenbart att den statliga produktionspoliliken i så fall skulle komma
att ramla sönder, och då måste man öka subventionerna. Men den som är
eu smula insatt i den apparaten vet, att det skulle bli synnerligen svårt. Men
den kanske mest avgörande frågan är väl ändå en räntehöjnings inverkan
på hyresmarknaden. Om vi skulle få en räntehöjning på eu eller två procent,
skulle det ovillkorligen utlösa krav på hyresstegringar. Jag vill fråga, om det

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
finnes någon i denna kammare som tror att vi skulle kunna hålla ett prisoch
lönestopp, om vi få en lönestegring på 10 å 20 procent. En sådan åtgärd
skulle också, såvitt jag förstår, riva upp våra avsikter att stabilisera läget.
Detta alltså om räntehöjningen.

Sedan, herr talman, har utskottet också sagt att de mindre behagliga åtgärder,
som kunna bliva nödvändiga att vidtaga, lättare skulle komma att godtagas,
därest arbetarna göras underknnniga om vad läget kräver. Ja, här ha
riksdagsmännen en verklig uppgift, nämligen att föra ut till sina konnnittenter
den hela och fulla sanningen om vad som behöver göras och, icke minst,
om vad som verkligen göres. Det är alldeles uppenbart — det har redan berörts
i kammaren — att ovederhäftiga upplysningar kolporteras ut genom
tidningarna och genom propaganda på ett eller annat sätt. Detta har i
högsta grad bidragit till att öka osäkerhetskänslan i stället för att verka i
stabiliserande riktning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är en ganska kuriös situation
att bankoutskottet rekommenderar och instämmer i ett program för regeringen,
som icke finnes återgivet i något riksdagens tryck, och än mera
kuriöst blir det, när medlemmar av bankoutskottet uppträda här och förklara,
att de icke känna till det program som bankoutskottet rekommenderar
riksdagen att instämma i. Man får därför ett underligt intryck, när man
hör på denna debatt, där man, såväl från regeringspartiets och regeringens
sida som från den borgerliga oppositionens sida, tycks vara glad över detta
program. Men icke med ett ord ingår man på frågan vad detta program
egentligen innehåller.

Jag tycker att två ting blivit ganska klara genom denna diskussion. För
det första att regeringen och dess parti stå närmare den borgerliga linjen i
sitt nya program än i januari, för att icke säga i mars månad. För det andra
tycker jag att de borgerliga partierna ännu tydligare än förut föra en inflationsdrivande
politik. När folkpartiets reservanter i verkligheten argumentera
för en nedskrivning av kronans värde, kan det väl icke vara förborgat
för någon, att en sådan nedskrivning av kronans värde automatiskt bidrager
till en prisstegring och är en typisk inflationsföreteelse.

Det är mycket svårt att utan att använda fula ord karakterisera den politik
som förts från storfinansens sida under det sista året. På ett år ha, såsom
redan påpekats, landets tillgångar av guld och valutor minskats med
2/s. Om 1/i därav eller något mera slukas av importöverskottet måste alltså
den större delen av denna avtappning ha skett på andra vägar. Därför är
det uppenbart, att det här verkligen behövs ingripande mot de redare, som
placera intjänta fraktvinster i utländska banker, och mot dem som manipulera
med den svenska valutan i uppenbart syfte att påverka den svenska
politiken. Åtgärder sådana som en skärpt priskontroll och en positivt inriktad
investeringsbegränsning tror jag skulle vara tillräckliga för att klara de tråkigheter
som uppstått på grund av dessa manipulationer.

I någon mån handlar också bankoutskottets utlåtande om sådana ting.
Det är klart att man instämmer i dess yrkande på att sedlarna icke skola
inlösas med guld, att man är med på att räntan icke skall höjas, att kronvärdet
icke, som tydligen rekommenderas av folkpartiets reservanter, bör
nedskrivas, liksom att vi icke skola öka kreditgivningen genom ökad sedelutgivning.
Man är också med på bemyndigandet att rekvirera utländska betalningsmedel,
som befinna sig i svenska händer. Alla dessa åtgärder äro

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
ganska självklara ting, som från det partis sida, som jag företräder, icke
möta några invändningar. Inom parentes kan jag säga, att man egentligen
kunde avstå från detta tal om den samhällsekonomiska balansens återställande.
Den kommer att återställas med eller mot vår vilja, men den kommer
att ha sällskap med kronan. Det är nämligen en typisk högkonjunkturföreteelse
vi uppleva, när efterfrågan överstiger tillgången på varor, och det
förhållandet är förutsättningen för denna blomstring, för denna osedvanliga
högkonjunktur. När de, som äro oroliga däröver, få sin vilja fram, när den
s. k. samhällsekonomiska balansen kommer, då kommer den just när det
så att säga blir ett nytt språng, ett nytt läge, där tillgången på varor verkligen
kommer att överstiga efterfrågan. Såvitt jag förstår äro vi ganska nära
detta läge.

Jag läste häromdagen ett uttalande av den engelske ekonomiministern
om att säljai-nas marknad håller på att avlösas av en köparnas marknad.
Han hänvisar till de snabba ökningarna av lagren, något som ju är ett typiskt
tecken på att man befinner sig inför en vändpunkt som innebär en ny
ekonomisk kris.

Vi kunna alls icke godkänna denna hänvisning till regeringens nya antiinflationsprogram.
Vi kunna icke godkänna talet om att det arbetas för
litet, när vi ha en produktion, som med nära 20 procent överstiger den vi
hade för två år sedan, när vi ha en import som slår alla rekord och en
export som ej ens är i närheten därav. Allt detta innebär att vi införa mera
varor än vi föra ut ur landet. När vi vidare, jämfört med förhållandena före
kriget, ha en nära dubbelt så stor elektricitetsproduktion, då måste jag säga
att detta tal om arbete och sparsamhet på mig verkar ganska främmande.
Men däremot är det uppenbart, att det icke arbetas på riktigt sätt, och här
ha vi satt in vår kritik upprepade gånger. Vi ha icke sagt något nytt därvidlag,
men vi kunna ej nog hänvisa till det enkla faktum, att medan vår produktion
av maskiner är nära 80 procent högre än före kriget och vår produktion
av järn och stål hortåt 50 procent högre, är vår produktion av konsumtionsvaror,
livsmedel och textilier o. d. endast mellan 10 och 12 procent
högre. Även detta förhållande tyder på att vi äro i en typisk högkonjunktur.
Att man funnit sig i detta är, det måste jag säga, främst regeringens
fel. Regeringen har inte gjort allvar av det som står i efterkrigsprogrammet,
där det heter, att man skall giva produktionen en sådan inriktning att enskilda
intressen underordnas de mål som samfällt eftersträvas. Regeringen
bör icke skylla sin egen oförmåga eller oföretagsamhet att inrikta produktionen
på att framställa varor på de områden, där knapphet finnes, på att
det arbetas för litet. Det har aldrig arbetats så mycket i detta land, om jag
ser på totalsumman av människor som äro i arbete. Av denna vår ståndpunkt
följer också, att vi icke kunna godtaga hotelserna om ett nytt lönestopp.
Vilken formulering man än kommer att använda för en sådan, är i
detta sammanhang underordnat. Huvudsaken är ju om man menar att i
realiteten införa ett nytt lönestopp. Jag har icke fått ut någon annan mening
av statsministerns uttalande — jag tänker då bland annat på vad han
yttrade i sitt radiotal.

Fortfarande gäller, det måste jag säga, vad förutvarande statsministern Per
Albin Hansson sade den 30 juni förra året — »att en höjning av den reala
lönenivån är något önskvärt och ett mål för den ekonomiska politiken». Förre
handelsministern Myrdal hade lika rätt, när han den 14 juli 1940 förklarade,
åt t lönestegringarna ha på kostnadssidan inte någon väsentlig andel
i inflationsutvecklingen. Det kan tvärt om konstateras, att den internatio -

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
nella prisuvecklingen och övriga pådrivande krafter skulle ha resulterat i
ännu större företagsvinst och en sannolikt ännu mera svårartad investeringskonjunktur,
om lönerna varit lägre. Jag vill också i detta sammanhang instämma
i vad fackföreningsrörelsen skriver så sent som den 13 mars i är,
att en engångsskatt på förmögenhet vore ett dråpslag mot inflationen. Men

1 stället för att rikta ett drapslag mot inflationen rekommenderar regeringen
sitt program, det anonyma program, som bankoutskottet rekommenderar
och som ingen annan än en tidningsläsare med gott minne kan klargöra för
sig vad det innebär. I stället för att utnyttja sådana vägar som verkligen
skulle betyda att man tog itu med de krafter som vålla prisstegring och
hota penningvärdet kommer man här med rekommendationer och antydningar
om nya indirekta skatter, lönestopp, ja till och med med reformpaus, allt
åtgärder som komma att öka profiterna och följaktligen öka det kapital,
som jagar efter investeringsobjekt och sakvärden, inflationens främsta drivkrafter.
Man talar om, att det har gjorts även i denna debatt, konjunkturinstitutets
räkneexempel, enligt vilket årets köpkraftsökning uppskattas till

2 miljarder kronor, medan varutillgångsökningen uppskattas till 200 miljoner
kronor. Jag såg häromdagen att de höjda arbetslönerna i år representera
ungefär 400 miljoner kronor. Bönderna själva erhålla, om regeringen
får sin vilja fram, 152 miljoner kronor i merinkomst. Det är alltså tillsammans
litet mer än en fjärdedel av den verkligen antagna köpkraftsökningen,
som man har opererat med äyen på den borgerliga oppositionens sida. Men
det är till dem, som få de återstående fjärdedelarna av denna köpkraftsokning—
det är alltså en mycket ringa minoritet av svenska folket — som
man skall adressera sparparollerna och de åtgärder som man vill vidtaga
för att hindra de inflatoriska krafternas utveckling. Är det icke antagligt,
att man där har de verkliga objekten, mot vilka ett ingripande torde "löna
sig för det allmänna syfte man vill nå? Jag har fått det intrycket att regeringen
agerar fattigvardsstyrelse, när den inbillar sig, att man med dessa
sparparoller kan gå till småfolket, vars övervägande flertal icke har möjlighet
att spara, som förbruka allt de ha och många gånger tvingas leva i
förskott. Det är egentligen en ganska missriktad energi.

Det är framför allt två skäl som göra, att jag inte tror att Sveriges arbetare
kunna godkänna ett lönestopp — det må nu kallas vad som helst.
För det första är det så, att de löneförbättringar, som arbetarna fått detta
ar. redan till största delen äro uppsugna av de prisstegringar som ägt rum,
och vad som icke redan sugits upp kommer att sugas upp redan denna höst’
nar de ytterligare prisstegringar, som genom beslut i jordbruksfrågorna komma
att genomföras, träda i kraft.

När man i fjol och i början av detta år talade om att det fanns skäl för
att arbetarna erhöllo bättre inkomster, men denna merinkomst nu håller på
att helt och hållet slukas av prisförhöjningarna, är det väl icke rimlig politik
att säga till arbetarna: nu måste vi hålla igen, så att vi kunna höja lönerna
nästa år. Detta är alltså första skälet. Det andra skälet är att erfarenheten
visat oss att om arbetarna skola ernå en verklig förbättring av sitt
lage, måste de utnyttja högkonjunkturerna. Men den nuvarande högkonjunkturen
kommer alldeles säkert icke att bli långvarig. Allting pekar därpå, och
da maste jag verkligen fråga: kan det verkligen vara en rimlig politik att
pa grund av de särskilda svårigheter, som uppstått på grund av kapitalisternas
manipulationer, hindra den svenska arbetarklassen att utnyttja denna
den gjnnsammaste konjunkturen i Sveriges ekonomiska historia för att
verkligen förbättra sin löneställning?

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. in. (Forts.)

Häromdagen ställde Svenska kullagerfabriken bo miljoner kronor till
aktieägarnas disposition. En undersökning av aktiebolagen visar i många
fall att fördubblingar av nettovinsten skett under de senaste åren. Socialministern
sade i sitt förstamajtal i Uppsala, att aktiebolagen delta år ha erhållit
vinster, som äro fullständigt enastående i den svenska ekonomiska
historien. Alla veta också att förmögenheterna i vårt land ökade med 2,6
miljarder kronor. Vi känna också till det exempel, som jag redan anfört och
som man så flitigt använt på borgerligt håll, nämligen att köpkraften kommer
att öka med 2 miljarder detta år. Och ändå kommer man till de svenska
arbetarna och säger, att de måste hålla igen på sina löner, de måste visa sig
måttfulla och återhållsamma för att vi skola kunna klara den situation, som
vi kommit i genom kapitalisternas sabotage och genom att regeringen icke
utnyttjat de möjligheter, som ändå synas finnas för korrigering av sådana
sabotage. Jag tror att regeringen bör tänka sig för mer än en gång därvidlag.
Jag tror icke att detta nya program kommer att visa sig ha någon förmånga
vare sig att »slå» bland de svenska arbetarna eller att lösa de svårigheter
vi ha i den nuvarande situationen. Den borgerliga oppositionen inregistrerar
att man alltmera närmat sig varandra, att regeringen kommit
närmare densamma, varjämte finansministern konstaterar i dag, att om
icke de borgerliga liölle på att regeringen skall ta tillbaka skattepropositionen,
funnes ingen reell skillnad mellan regeringsprogrammet och det s. k.
näringslivets. Jag tycker det borde vara en anledning för regeringen att överväga,
om detta kan vara en framgångsrik politik i den nuvarande situationen.
Det må nu vara vad det vill, men det har i vart fall ingenting att göra
med arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Där har icke talats om någon paus
i reformprogrammet eller om någon sorts lönestopp utan i stället om högre
levnadsstandard och demokrati i näringslivet.

Herr talman! Det är naturligtvis mycket mera att säga i denna fråga, men
jag avstår därifrån med hänsyn till den långt framskridna tiden och till den
omständigheten, att det faktiska läget är sådant som finansministern här
har tecknat det, nämligen att någonting egentligt nytt icke har tillkommit.
Det nya har emellertid tillkommit, att regeringen sprungit ifrån sin tidigare
ståndpunkt och accepterat en ny och för de borgerliga partierna angenämare
sådan.

Jag skall framför allt uppehålla mig vid frågan om lönerna. I arbetarrörelsens
efterkrigsprogram gör man på s. 39 en reflexion, som man uttrycker
på ungefär följande sätt. Från 1929 till 1939 ökade den industriella produktionsvolymen
per arbetare med 34 procent. Hela nationalinkomsten, d. v. s.
totalproduktionens nettovärde per person och arbetare i åldern 15—65 år,
steg med 26 procent. Men årsinkomsten för en industriarbetare steg med endast
12 procent. Detta var utvecklingen under 1930-talet, och den visar hur
oerhört mycket arbetarna blevo efter. Nu påstår man att arbetarna ha uppnått
förkrigstidens reallön. Men det tål nog att man tar den uppgiften med
åtskilliga reservationer. Produktionen har nu nått ett stadium som väl aldrig
någonsin tidigare och är väsentligt större än före kriget. Och i den situationen
talar man om lönestopp. Herr talmannen får ursäkta att man känner
sig benägen att använda grova ord, men eftersom vi äro vana att vara hyggliga
här, skall jag inte göra det. Jag vet emellertid vad de svenska arbetarna
komma att säga, när de få klart för sig alt man i denna situation verkligen
umgås med tanken på att åstadkomma ett lönestopp. Jag har det intrycket
att den förändring, som bar skett i regeringens hållning efter den
tidpunkt, då den s. k. partiledarkonferensen strandade, har något samband

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
med en förhoppning från regeringens sida om att tendensen till vänsterutveckling
bland de svenska arbetarna icke längre är så stark. Om så är
fallet skulle jag vilja varna regeringen för sådana illusioner. Utan att på
något sätt instämma i vad högerledaren herr Skoglund i Doverstorp här sagt
om trycket från kommunisterna, som skapar vissa svårigheter, vill jag säga,
att nog kommer jag att betrakta det som en den allra heligaste uppgift att
verkligen skapa ett sådant tryck bland de svenska arbetarna, som förhindrar
genomförandet av det nya program, som bankoutskottet här, dock utan
närmare redogörelse för dess innehåll, rekommenderar.

Herr Fast: Herr talman! När jag hörde herr Hagberg i Luleå nyss kom
jag att erinra mig det gamla tänkvärda uttrycket om en människas levnad,
att när den som bäst varit haver, har det varit möda och besvär.

Även högkonjunkturen har sina bekymmer, men skulle jag liksom herr
Hagberg i Luleå få välja mellan en högkonjunktur och en lågkonjunktur,
skulle jag, icke minst med hänsyn till den senares verkningar för de svagare
ställda, välja högkonjunkturen; den saken är nog ganska självklar.

För övrigt vill jag säga, att jag icke kände igen herr Hagberg i Luleå från
gruppledarkonferensen. Han kanske inte var fullt så frispråkig som partikamraten
i första kammaren, herr Linderot, som ju förklarade sig villig
att icke bara fundera på att utnyttja sin ställning i svensk fackföreningsrörelse
för att beträffande lönekraven verka i återhållande riktning, så att
man skulle kunna komma till rätta med de svårigheter vi ha att brottas med.
Förutsättningen för att man skulle få herrar Linderots och Hagbergs i Luleå
tysta medgivande liksom mitt partis var ju att man därvidlag skulle försöka
förhindra prisstegring. Herr Hagberg i Luleå får lov att, när han talar
om förverkligandet av efterkrigsprogrammet, icke förenkla problemet därhän,
att bara arbetarna få högre löner så kommer levnadsstandarden att höjas.
Ute i världen ges det många bevis för att så icke är förhållandet.

Jag måste vidare erkänna, att när jag hörde herr Ohlin kände jag icke
heller igen hans skildring från gruppledarkonferensen. Men det berodde
kanske på att jag hade haft tillfälle att delta i alla sammanträden, medan
herr Ohlin endast var med om de sista. Men även om jag tar med det sista
skedet i konferensens arbete, stämmer min minnesbild från detta arbete icke
med herr Ohlins utsago. Herr Ohlin yttrade nämligen i sitt anförande, om
jag nu inte hörde fel. att gruppledarkonferensen sprängdes av regeringen
därför att regeringen icke ville ge avkall på skatteförslaget. Det förhöll sig
icke på det sättet ulan så, att finansministern i en särskild fråga deklarerade
— och däri ger jag herr Ohlin rätt i hans skildring — att han icke kunde
ge avkall på det som var det väsentliga i detta förslag. Man var emellertid icke
beredd att då bryta samarbetet, utan man begärde tid på sig. När sedan konferensens
arbete fortsatte, hann man aldrig fram till skattefrågan, innan det
hela brast. Tv det var ju på beskrivningen av krisen och vad som förorsakat
den, nämligen, såsom det sades, regeringens uraktlåtenhet att utöva påtryckningar
på de i den öppna marknaden då förekommande eller kommande
lönerna som konferensen sprack och icke på skatteförslaget. .Tåg anser att
det kan vara av ett visst värde att man konstaterar själva faktum härvidlag.
Med det sagda har jag icke velat påstå, att icke konferensen skulle ha
kunnat spricka på skatteförslaget, men i det avseendet känner jag oppositionen
för litet för att kunna yttra mig. Jag tycker för min del att det fanns
nog mycket i denna fråga, som var väsentligt för dess lösning och som vi
borde ha kunnat samlas om. Jag har också av dagens debatt funnit, att så

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
pass mycket är av väsentlig betydelse för både oppositionen och regeringen
att det borde kunna finnas goda förutsättningar för att man på ett framgångsrikt
sätt skall kunna använda det instrument, som man är överens om härvidlag
bör komma till användning.

Herr Ohlin sade, att oppositionen hela tiden haft ett program, men att
så icke var fallet med regeringen. Herr Ohlin, skulle vi ändå inte kunna komma
överens om att det tvärtom förhöll sig på det sättet, att det vi i första
hand diskuterade på denna konferens var det underlag för densamma, som
regeringen framlagt? Sedan bidrogo vi litet var efter fattig förmåga, men det
var under den tid, då herr Ohlin icke hade möjlighet att delta i arbetet, eftersom
han icke vistades här i landet. Jag tror att det främjar själva syftet
ganska litet, om man på detta sätt försöker dra någon gräns och säga, att
här har den och den gruppen haft ett program men den andra intet. Den
som går tillbaka i tiden för att se hur kritiken mot regeringen uppkom, skall
finna att den hänger samman med att vi på den socialdemokratiska sidan
icke ville göra några ingripanden på arbetsmarknaden och det av det skälet,
att vi ansågo att det var nödvändigt att vad som skett i fråga om stajtstjänamas
löner också skulle få ta sig ett motsvarande uttryck i lönerna på den
enskilda arbetsmarknaden, där avtalen borde ha varit slutna men uppskötos
till, som vi veta, på vårsidan i år. Jag vill beträffande dessa förhållanden
bara framhålla vad jag tidigare i år gjort, nämligen att det ju var fullkomligt
orimligt att begära, att sedan riksdagen, såvitt jag kan minnas fullständigt
enhälligt, medverkat till en höjning av statstjänarnas löner, som innebar icke
bara ett återställande av standarden från 1939 utan också en ökning därutöver
framför allt för de lägsta inkomsttagarna och därtill en ytterligare höjning
genom pensionsavgifternas borttagande, man icke på arbetsmarknaden,
där man var medveten om de tilltagande ekonomiska svårigheterna, skulle få
göra upp sina ekonomiska mellanhavanden. Jag är övertygad om att ett tidigare
ingripande skulle ha lett till mycket ödesdigra resultat och verkningar,
som man i dagens läge icke har något egentligt begrepp om.

Herr Ohlin sade också en annan sak, som förvånade mig, nämligen att
förhållandena ute i världen icke utöva något väsentligt inflytande på våra
förhållanden. (Herr Ohlin: Det är icke riktigt.) Ja, är det icke riktigt missuppfattade
jag herr Ohlin, men ungefärligen så föllo hans ord, som jag
omedelbart antecknade. Vi ha emellertid vissa ting att i detta sammanhang
komma ihåg. Om vi hade haft möjlighet att importera kol i önskvärd utsträckning,
hade vi kunnat ha en annan inriktning på vår produktion än den
vi nu tvingas till. Vi skulle också ha haft större möjligheter att öka produktionen
på exportsidan, varjämte vi skulle kunnat undgå den överavverkning
av våra skogar, som onekligen ägt rum. Vi skulle på det sättet också ha kunnat
frigöra bortåt 25- å 30 000 man som sysselsatts med dessa avverkningar
i skogarna och i stället kunnat sysselsätta dem i jordbruket, exportindustrien
o. s. v. Det är klart att sådana omständigheter måste påverka läget
inom vårt land; det är en sak, som vi icke kunna komma ifrån.

Vidare vill jag framhålla, att när prisnivån stiger ute i världen och vi
måste importera både råvaror, halvfabrikat och färdiga varor till ett prisläge
så högt som det närvarande, ja, i vissa fall flera gånger högre än det pris
som betalades före världskriget, är det klart att härav uppkommer ett tryck
på vår inhemska prisnivå. Det blir en fördyring av vår egen produktion i
samma grad som dessa utländska råvaror ligga till grund för den svenska
produktionen, vare sig denna avser den inhemska marknaden eller export -

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
marknaden, låt vara att i fråga om exportmarknaden delta icke spelar så
stor roll.

Herr Ohlin sade också, att han varit den förste som egentligen här begärt
att man skulle göra verkliga begränsningar i investeringarna och framför allt
då på bostadspolitikens område. Ja, detta är ju mycket möjligt, men jag vill
säga, att när vi resonerade om detta inom gruppledarekonferensen visade det
sig att på denna senare punkt en mycket stark tveksamhet kom till uttryck.
Det är mycket möjligt att herr Ohlin icke sade något om bostadsproduktionen
utan om andra områden och att jag därvidlag hörde fel. Jag minns emellertid
ifrån den senaste valrörelsen, att det fördes åtskilligt väsen om bristen
på badkar och dylikt och att folk fick flytta in i lägenheter, som saknade
sådana bekvämligheter. Jag har inledningsvis velat göra dessa randanmärkningar.
I den mån det blivit några felaktiga citat i vad jag har sagt, får det
anses bero på att akustiken i denna sal icke är så särskilt god, utan att det
är lätt nog att höra fel.

När jag genomläst bankoutskottets utlåtande i övrigt har jag konstaterat,
att oppositionen icke funnit någon samlande linje. Man finner, att bankoutskottets
utlåtande mycket väl överensstämmer med det av regeringen deklarerade
programmet. Herr Hagberg i Luleå sade, att det var ett anonymt
program. Jag har svårt att förstå detta påstående. Det har av statsministern
så offentligt redovisats, att det väl rätteligen icke kan förtjäna den beteckning,
som herr Hagberg i Luleå vill åsätta det. Det har denna gång visat sig
vad man iakttagit tidigare, nämligen att det är svårare att samla sig kring
positiv gärning än omkring negativ kritik. I fråga om den negativa kritiken
mot regeringen för vad den har gjort och för vad den har underlåtit att
göra har det varit mycket lätt för oppositionen att samla sig, men när det
nu i anledning av detta bankoutskottsutlåtande har förelegat en möjligliet
för den borgerliga oppositionen att komma fram med ett motförslag, måste
jag ju konstatera, att för bondeförbundets del finns ingen annan avvikelse
än den, att man icke velat vara med om att underskriva, att detta överensstämmer
med det av regeringen deklarerade programmet för inflationens
bekämpande. Ja, det där förstår jag utomordentligt väl. Det tillhör det politiska
spelet att man på det sättet icke vill alldeles i onödan avhända sig ett
vapen. Men i sak betyder det ju egentligen ingenting. Vad högern beträffar
liar den ju (avstått från att skriftligen ge uttryck åt vad den innerst inne
tycker och känner och föredragit att här utveckla sina ståndpunkter. Jag
bortser från den högermotion, som väckts i anledning av regeringspropositionen.
Jag tror att ståndpunkterna, sådana de dels deklarerats av talesmännen
för folkpartiet och högern och dels sådana som de kommit till uttryck
i den folkpartistiska reservationen, visa, att det icke är så lätt att finna samstämmighet
inom denna opposition. Och om jag därtill lägger de meningsskiljaktigheter,
som verkligen äro till finnandes mellan den borgerliga politiska
oppositionen och näringslivets egna organ och dess företrädare, så
måste jag säga, att avvikelserna äro ganska betydande. Jag kan icke se, hur
det är möjligt att nå en samling och ett enigt program mellan den politiska
oppositionen och näringslivets representanter. Ty vad näringslivet vill har,
såvitt jag förstår, icke vunnit anslutning från oppositionens sida, kanske med
en nyans skillnad för högerns del, där man icke riktigt vet vad man vill. På
denna punkt, nämligen frågan om räntehöjningen, kommer man såvitt jag
förstår icke att kunna vinna enighet med näringslivels representanter. Jag
tror, att det också finnes en del andra förhållanden som göra att det icke
gärna skulle vara möjligt för folkpartiet att vara med om att tillämpa det

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
program som har deklarerats från den s. k. näringsoppositionen. Denna politiska
riktning tror jag mig i alla fall känna så pass, att jag begriper att det
skulle vara en alltför stor självuppoffring att göra detta.

Under sådana förhållanden skulle det väl ändå vara bättre om man såge
efter vad det är som man kunde komma överens om. Om jag bortser från
de uttalanden, som gjordes av herr Hagberg och som läto helt annorlunda
än de signaler, som ljödo under gruppledarkonferensen, är det väl fråga, om
man icke skulle kunna komma ett ganska gott stycke fram och kanske tillräckligt
långt för att övervinna de svårigheter man för närvarande har att
kämpa med. Såvitt jag förstår är man överens om ungefär följande — jag
bortser från högerns avvikelser på några punkter.

Man är överens om att avvisa förslag till räntehöjning. Därmed är det också
klarlagt för dessa små eller stora kapitalister, som ha velat spekulera mot
samhället, att en sådan spekulation lönar sig ej. Jag tror, att det är åtskilligt
vunnet med att man på denna punkt har fått fullständig klarhet. Tv om man
har fått klarhet om att ett medel icke är användbart, söker man ju efter
andra och lämpligare medel.

Vi äro såvitt jag förstår även överens om att göra en kraftig begränsning
av investeringarna och att därvidlag utsträcka denna investeringsbegränsning
jämväl in på områden, där man måste beklaga, att man får lov att vara
med om att göra dessa inskränkningar. Men vill man vinna det större målet,
får man därvidlag sträcka sig ett stycke fram. Det är enligt mitt förmenande
bättre att nu taga steget något längre än att taga det kortare för att sedan
bli tvungen att taga åtskilliga nya steg och därmed också fördröja tillfrisknandet.

Jag tror att man kan säga, att man är väl också överens om att det bör
bedrivas en upplysningsverksamhet angående behovet av sparsamhet och
göras en uppmaning till folket att i dess eget intresse, där det är möjligt,
uppskjuta inköp av varor, som det nu kan undvara. Detta är av skäl, som
herr Fjäll så utmärkt illustrerade, i dess eget intresse därför att det senare
kan få en bättre kvalitetsvara och denna därjämte till väsentligt billigare pris.

Man har ju också varit överens om att det borde finnas psykologiska förutsättningar
för en sådan upplysningsverksamhet. Jag vet icke hur jag skall
tolka det uttalande från den borgerliga oppositionen, som givits här i dag.
Men jag måste, herr talman, för egen del säga, att den propaganda, som i
detta land bedrivits från Skattebetalarnas förening och från olika PHMcentraler,
har icke blott varit osmakliga och vilseledande; även om den kanske
varit partipolitiskt matnyttig, så har den till sina verkningar icke varit
fosterländsk. Den saken kunna naturligtvis alla vara tämligen överens om.
Jag tror icke att jag därvidlag använder några överord.

Jag torde väl också kunna säga — om jag bortser från den tvekan som
lyste fram i herr Ohlins anförande — att man skulle kunna vara tämligen
överens om att en överbalansering av budgeten är lämplig. Herr Ohlin bestred
visserligen att verkningarna vore sådana, att de i och för sig ledde till
något återställande av den bristande ekonomiska balansen. Men jag tror,
att om staten kan sterilisera ett visst antal miljoner, som sålunda icke komma
ut som köpkraft på den allmänna marknaden, måste det verka i rätt
riktning. Den saken är väl ganska klar.

Vad man icke är överens om är givetvis beloppets storlek. Det är klart,
alt man icke kan komma upp bil sådana siffror, som näringslivets egna
representanter talat om. Man har nämnt 1 500 miljoner kronor o. s. v. Om
man skall tvingas in på så långt gående linjer är del möjligt, att det får

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
vissa biverkningar, som herr Ohlin för sitt vidkommande endast snuddade
vid.

Ja, herr talman, jag vill säga, att jag icke tror alt det finnes några förutsättningar
för att genom ytterligare konferenser försöka skapa en överenskommelse,
ty det skulle nog visa sig att de i bleve en överenskommelse
med många reservationer från skilda håll. Det har också visat sig, att medan
dessa överläggningar, som ju tyvärr brötos, pågingo, gick mycken dyrbar
tid förlorad, enär man ju måste ställa sig avvaktande innan åtgärder
vidtoges. Jag tror att det vinnes mera ur samhällets synpunkt, om man nu
går till förverkligande av det som man finner vara väsentligt och som såvitt
jag förstår har, om än med vissa undantag här och där, ändock i stort
sett kunnat godtagas även av oppositionen.

Jag väll sluta med att säga, att det finnes ju ting som man icke kan göra.
Jag snuddade vid detta, när jag nämnde att herr Ohlin säkerligen icke
skulle kunna vara med om att förverkliga näringslivets program. Men
det finnes ju också sådana ting för vårt vidkommande, där vi måste säga,
att vi icke kunna vara med. Här ha nu åt det svenska folket, det stora
flertalet av medborgare, kanske 90 procent av medborgarna, sedan år tillbaka
utlovats skattelättnader. När detta skett, har det också fått stöd från
de borgerliga partiernas sida. Ty på den punkten har man, trots vissa nyanser
och skillnader, ändå varit med om att skattelättnader äro befogade.
Jag tror därför att man måste säga, att det ligger en begränsning i handlingsmöjligheterna
redan däri, att för stora skadeverkningar skulle uppkomma,
därest man skulle vilja helt enkelt svika de utfästelser som på denna
punkt blivit gjorda. Jag tror icke alls att det är nödvändigt för att man
skall komma till rätta med den situation som nu föreligger.

Men i fråga om de motsättningar, som funnits när det gällt de stora
förmögenheterna och kvarlåtenskapsskatten, är det självklart, att det för
socialdemokaterna icke är möjligt att göra ytterligare avkall. Jag hänvisar
till vad finansministern sade vid gruppledarkonferensen, att han icke kunde
vara med om sådana avvikelser som vore väsentliga och ändrade strukturen
på det framlagda förslaget eller som vore mera betydande ur rent statsfinansiell
synpunkt, men att han vore beredd att diskutera jämkningar.
Sådana jämkningar kommo ju också till stånd.

Jag tror att det i längden kommer att visa sig omöjligt att upprätthålla
den skrämselpropaganda, som man lyckats upprätthålla till de tio procentens
i detta land förmån på bekostnad av de nittio procentens. Ty om man vill
få budgeten icke blott balanserad utan jämväl överbalanserad och om man
också vill förverkliga det sociala program, som redan har beslutats och
för vilket, såvitt jag fattat saken riktigt, man icke från något håll vill rygga
tillbaka, t. ex. när det gäller folkpensioneringen eller barnbidragen, då är
det ganska självklart, att det kommer att visa sig, att den finansiella marginalen
blir ganska smal, om man icke skulle få in de medel från kapitalet
och från de stora inkomsttagarna, som från regeringens sida föreslagits.

Jag skall, innan jag slutar, herr talman, gärna för min del understryka,
att när man går till dessa stora begränsningar i fråga om investeringarna, är
det klart, att därvidlag också staten måste medverka. Det ingår i regeringens
gjorda deklaration, att en återhållsamhet även i fråga om statens
investeringar bör äga rum. Att detta måste ske i allra högsta grad när det
gäller anskaffning för militära ändamål finner jag ganska självklart, liksom
också, att man bör se till, att i avvaktan på ett mera slutgiltigt resultat
ifrån den nu arbetande kommitténs sida man undviker sådana utgifter på
den militära sidan som i det nuvarande läget kunna undanskjutas.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Fast säger att han känner icke igen Hagberg från
mars månad, när dessa överläggningar höllos. Ja, det kanske beror därpå,
att då förekommo ej några antydningar om en reformpaus, om lönestopp,
om nya indirekta skatter eller om sådana drastiska nedskärningar av byggnadsverksamheten
som skulle göra kanske 50 000 byggnadsarbetare arbetslösa.

Det är icke jag som förändrat mig. Jag har icke ändrat mening om vad
som behöver göras. Men däremot anser jag det vara en klyfta mellan den
linje, som presenterades från herr Fast och hans regeringskolleger, samt
den linje som i dag presenteras och som ju uppenbarligen fått borgerlig välsignelse
i allt väsentligt.

Sedan säger herr Fast, att Linderot gjorde något uttalande i lönepolitiken
i januari månad som herr Fast fann vara bra. Ja, men Linderot sade val
ingenting annat än herr Fast gjorde då och vad regeringen hävdade då,
att lönerna skulle höjas. Det var den faktiska innebörden av hela resonemanget,
varför herr Fasts invändning på denna punkt förefaller mig vara
alldeles utan någon saklig grundval, ifall han skulle vilja därmed antyda, att
Linderot skulle vilja vara med på lönestopp eller dylikt.

Herr Fast, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Efter denna herr Flagbergs deklaration tjänar det icke mycket till att
replikera. Ty antingen måste det vara ett fullständigt minnesfel från herr
Hagbergs sida eller också någonting annat, som jag icke vill giva något
namn. Det förhöll sig i verkligheten på det sättet, att vad vi diskuterade ju
var, att sedan den öppna marknaden reglerats med nya avtal, var det nödvändigt
att se till att det bleve en viss återhållsamhet, givetvis inom ramen
av den ökade produktionen.

Det står ju alltjämt klart, att i den mån produktionen ökas bör en lönestegring
också kunna tillåtas. Det var det vi i det sammanhanget talade om
och alltjämt tala om.

Vidare var en av förutsättningarna, att man på rimligt sätt skulle kunna
hålla prisnivån. Men den förutsättningen gäller för regeringens vidkommande
alltjämt.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Det var ju riktigt detta, att det var en förutsättning för hela
resonemanget, att ej prisnivån skulle höjas. Den förutsättningen finnes ju
icke för närvarande. Vad dessutom beträffar detta tal, att lönerna skulle
följa produktionsutvecklingen, så mena vi fortfarande precis detta. Där har
jag levererat argument som visa, att produktionen ökas oavbrutet. När jag
då säger, att jag icke kan finna, att det finnes ens några sådana skäl för
ett lönestopp, innebär detta också ett konstaterande, att herr Fast och hans
parti övergivit den inställning, som man då tydligen intog, om jag får tro
denna version, att lönerna skulle följa produktionsutvecklingen.

Härpå yttrade

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag kanske icke borde
deltaga i denna diskussion —- eller rättegång — därför att jag har hela
tiden sedan krigets slut haft en annan uppfattning än vad en del av folket
här i landet, kanske flertalet, har haft i fråga om hur utvecklingen skulle
gå framöver. Jag har vid skilda tillfällen här i kammaren, då det varit fråga

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
om särskilt löneutvecklingen, sagt, att .jag trodde att när man en gång bröt
ned lönestoppet och lät floden så att säga få fritt lopp, skulle det leda till
att man komme i ett läge där man ej kunde stoppa. Det förvånar mig att
alla nu här äro så förundrade över att vi kommit i det läge som vi nu befinna
oss i. Det är i regel så, att som man bäddar får man ligga. Efter allt
detta talande i två dagar i denna sak här i kamrarna undrar jag verkligen
om det kan bli någon »ombäddning» som ger verkligt resultat. Vinden tycks
blåsa bara i en riktning, och särskilt herr Hagberg i Luleå blåser ju väldigt
på. Det är ingen anledning tro att den skall stoppa.

Då jag vågat gå upp i denna debatt är det därför att jag måst göra det
med hänsyn till att man nu talar om sparsam het. Nu uppmanar finansministern
och litet var vårt folk att försöka att tillämpa återhållsamhet
och sparsamhet. Det låter nästan som om herr finansministern känner
sig generad över att man icke vill tro på att han hela tiden haft en god mening,
då han talat om detta att vi få försöka att spara och på det sättet
komma till ett läge, där penningen får tillbaka sitt värde. Redan vid den tid
då vi kanske litet var satsade pengar på att försöka hålla våra beredskapsanordningar
uppe, sade herr Wigforss, att när kriget vore slut och vi finge
tillbaka dessa pengar så skulle vi kunna köpa mera för dem.

Ja, senare, ett par år efteråt måste han ju erkänna, att det höll icke. Vi
fingo icke mera för de pengar vi lånat ut, utan mindre. I dag få vi ju
ännu mindre. Men då man nu här uppmanar spararna att taga i på nytt,
menar jag, att det är väl en smula förmätet att tro, att de skola sätta tilltro
till det där talet, som även herr Hall var inne på, att om vi nu spara skola
vi få mera för dessa pengar framöver. Ty man kan väl räkna med att utvecklingen
i fråga om intresset för att få mera betalt fortsätter. Och kravet
på ökad kompensation leder ju till ökad penningförsämring.

Det är ju så, att människorna äro mycket litet lyhörda, då det säges att
nu måste de försöka att sätta i gång med att spara. Vi ha haft ett världskrig.
Det har alltid besvärligheter med sig. Vi togo så att säga för tidigt ut det där
hoppet, att det skulle bli bättre sedan kriget var slut. Det är icke så lätt
att få folk att höra på det örat, sedan herr Myrdal strax efter krigets slut
började tala om att nu var det »skördetid». Men jag har i mina politiska
föredrag under fjolåret vågat säga: detta kan icke gå bra i längden; vi
måste försöka göra klart för oss, att om man bara ökar sina krav från alla
håll och icke produktionen ökas, blir det icke bättre. Vi måste försöka göra
klart för oss, att om man bara ökar sina krav utan att samtidigt produktionen
stiger, kan man icke höja levnadsstandarden. Denna kan endast förbättras
genom produktionsökning. Men då man talar till folket om dessa
saker märker man, att vid samtal med en och en kan man få dem att inse
detta men inte då man träffar dem i flock och farnöte. När det gäller att
få kompensation för de stegrade priserna äro alla mycket intresserade, och
under dessa år har det också lyckats dem att få bättre betalt. Men spararna,
som äro hänvisade att leva på ett sparkapital, vad ha de fått? Jag har
aldrig hört statsrådet Wigforss föreslå någon tillfällig löneförbättring för
dem. Det är denna grupp som ingenting fått som man nu ånyo vill ha med
på sparsamhetens linje och som man vädjar till att hjälpa oss ut ur krisen.
Jag har den uppfattningen, att vill man inte säga rent och högt till hela
vårt folk, hur det ligger till, även under en valstrid, så vinner man inte sitt
syfte.

Det var någon talare från regeringsbänken i första kammaren i lördags
som sade, att partierna måste visa att de mena allvar. Det tycker jag att även

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
de enskilda partimedlemmarna skola försöka att tillämpa, när de gå ut
ibland folket och vittna om sin tro. Men då skola de också försöka att ge
det intrycket genom sina handlingar i riksdagen, att de mena allvar med vad
de säga.

Då man läser bankoutskottets utlåtande finner man, att bankoutskottet
är oroligt för vad som sker och den utveckling man är inne på. Utskottet
säger t. ex. på s. 2: »Med den tillspetsning av läget, som inträtt, bör man
härvid enligt utskottets mening icke väja för åtgärder, som eljest skulle
framstå såsom mindre tilltalande. Dylika åtgärder komma lättare att godtagas,
därest allmänheten oförbehållsamt göres underkunnig om vad situationen
kräver.»

På nästa sida skriver utskottet följande: »Villkoret för att jämvikt skall
uppnås inom landet är främst, att pris-, löne- och vinstförhållandena stabiliseras.
Härigenom hejdas köpkraftsunderlagets tillväxt, samtidigt som kostnadsstegringen
begränsas. Utskottet har upprepade gånger framhållit det ömsesidiga
samband, som föreligger mellan pris- och lönepolitiken, samt varnat
för konsekvenserna av en prisuppdrivande lönestegring. I dagens läge är
en sådan varning särskilt befogad.»

När jag hörde en framstående representant för bankledningen, herr Hall,
här nyss hålla sitt anförande, gick han emellertid tämligen lätt förbi den sist
citerade satsen. Han var rätt så frimodig i fråga om framtiden och sade, att
vårt läge var inte så besvärligt. Han menade, att Schweiz, som från visst
håll framförts som exempel, inte kunde sägas vara i en bättre situation än
vi. Han ville inte tillhöra nationalbanken där. Jag vet inte, om han fått några
inviter härom, men då det gällde löneproblemet gick han alldeles förbi
detsamma.

Herr Fast sade, att han inte kände igen herr Hagberg i dag från det de
råkats vid överläggningen om gemensamma åtgärder till inflationens bekämpande.
Jag känner däremot alldeles utmärkt väl igen herr Hagberg i dag.
Han och hans parti äro ju de enda här i landet som ständigt kunna tala
om ökade löner men icke höjda priser. Han har också här alldeles nyss talat
om, att storfinansen har framskapat detta läge och att man på den sidan
ruvar över stora förtjänster som kunna tagas ut av arbetarna. Jag vill inte
förneka, att en del företagare ha förtjänat mycket pengar, och jag skulle
vilja säga, att då det gäller att komma åt monopolbildning och sådana företeelser
inom affärslivet, så har jag för min del lovat att ansluta mig till
detta. Jag förundrar mig bara över att det inte gjorts mera under de sista
åren i detta avseende, så mycket som man talat om vad som borde ske. Jag
skulle emellertid vilja ställa en fråga till herr Hagberg: är det inte så, att
den höjda levnadsstandard, som utlovats i efterkrigsprogrammet, vilar på
ökad produktion och att det alltså är den ökade produktionen som ger oss
bättre betingelser? Nu säger visserligen herr Hagberg, att produktionen ökats
mer än någonsin, men det är ju därför att produktionen inte motsvarar penningtillgången
som vi äro i det läge som vi äro, inte sant? Då kan jag inte
förstå, att om företagen delat ut sina vinster till arbetarna utan att samtidigt
produktionen hade höjts, det skulle kunna bli mera att köpa för dessa
pengar. Man kunde naturligtvis ha köpt mera av icke ransonerade varor eller
satt in pengar på banken, men själva produktionsresultatet är ju i stort sett
det utslagsgivande, och om detta inte håller jämna steg med penningtillgången
står man ju på samma ställe trots alla pengarna. Jag kan inte förstå det
där talet, att bara vi få bra betalt på alla händer, få vi en höjd levnadsstandard.
Det är ju just på den punkten som det för närvarande brister, att vi

Andra kammarens protokoll 1:9k7. Nr 31. 7

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
inte ha produkter som motsvara penningtillgången, och därför söker man nu
dra in pengar som man på ett eller annat sätt delat ut. Talet om höjda löner
utan att höja priserna kan man ju föra ibland människor, som inte vilja
eller ha så stora möjligheter att sätta sig in i de ekonomiska problemen. Jag
kan inte tro på det.

Jag skall inte fortsätta så länge till. Jag skall endast till herr Fast säga,
då han här talade om att ett ingripande på tidigare stadium skulle ha fått
ödesdigra följder, att jag när det gäller investeringspolitik, importreglering
och sådana saker inte är så lärd på området att jag kan bedöma, i vad mån
dessa kunna vara avgörande för vår valutapolitik. Men jag vill nog påstå,
att om vi litet var tidigare hade försökt att tillgripa de åtgärder, som då stått
till buds, hade vi undgått att komma i denna besvärande situation.

Jag blev en liten smula förvånad också, då finansministern på sistone som
alltid »fick rätt». Han fick rätt i att det var vi, som varnat för denna utveckling
och varnat för den stegrade inflationen, som voro skulden till att
folk inte skulle vara så intresserade av att nu följa uppmaningen till sparsamhet
och återhållsamhet. Jag tror att efter den löftespolitik, som finansministern
fört under senare år, behöva inte vi försöka tala om för folket att
det kanhända är en smula besvärligt att nu ställa det hela till rätta.

Jag har här inte uppträtt ur några partipolitiska synpunkter. Jag har endast
vågat peka på att jag för min del redan från början inte trott på uppfattningen,
att när kriget var slut skulle vi kunna få det bra allesamman.
Varför skulle vi få det bättre, när hela världen var sönderslagen? Varför
skulle inte återverkningarna därute nå även oss? Jag tror inte vi kunna undgå
det, och vi ha icke undgått det.

Jag vill säga till sist att vi, som i någon mån skulle ha möjlighet att inom
skilda partier påverka opinionsbildningen, måste våga att ärligt träda fram
och säga, att vi icke kunna komma fortare fram än de ekonomiska möjligheterna
medge. Jag menar inte att vi skola taga tillbaka omsättningsskatten
och att vi skulle avstå från folkpensionsreformen eller barnbidragen. Jag
tror att detta skola vi försöka genomföra och bära. Men det kan ju hända
att det finns mycket annat som man radar upp och i nästa valstrid lovar
att genomföra! Man borde nog vara litet försiktigare på denna punkt.

Det är givet att våra nationalekonomer, finansmän och andra, som äro väl
insatta i förhållandena, ha mycket att lära oss i sådana här situationer, men
kanhända måste det också till en smula av det gamla bondförståndet. Ju mer
man lånar ju mer blir man skyldig, heter det, och den som lever över sina
tillgångar kommer till sist i ett besvärligt läge. Jag tror att det i nuvarande
situation är nyttigt att erinra sig detta, eftersom vi alla äro överens om att
det nu är besvärligt och inte så roligt längre som vi trodde det skulle bli strax
efter det kriget var slut.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! I anledning av vad herr Carlström frågade mig vill jag
säga, att den knapphet på varor, som för närvarande råder, är ju ändå
relativ. Jag anser inte några hinder för exempelvis de medlemmar av svenska
folket som inte på grund av sina dåliga inkomster kunna köpa ut sina livsmedelsransoner
att tillfredsställa även sådana köpbehov, därest de hade inkomster.
Det finns ej heller några hinder för en massa människor att exempelvis
förnya sin garderob. Skor är det absolut ingen knapphet på. Det finns

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skuldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
ingen brist på möbler och dylikt. Det skulle vara möjligt för många, många
familjer i detta land att genomföra en förnyelse eller komplettering av sitt
möbelförråd med de nuvarande tillgångarna. Det finns tomter, som det absolut
skulle vara möjligt att köpa för många, som hoppas att en gång kunna
skaffa sig en egen tomt, utan att det påverkar den aktuella knapphet, som
finns på vissa konsumtionsvaror. Det var lösningen på den ena frågan.

Den andra frågan gällde löner kontra priser. Det är absolut möjligt enligt
vår mening att om man utnyttjar den förändring i priskontåollagen, som i
förrgår beslöts av riksdagen, åstadkomma en sänkning av priset på många,
många olika varor i detta land. Det hade vidare varit möjligt att ge bönderna
de 200 miljoner kronor de begära om året och ge dem det under 8—10 år
framåt, om man kunde taga ut en sådan engångsskatt, som alla partier under
krigsåren voro eniga om att man kunde uttaga men som man sedan
sprungit ifrån.

Det är alltså ingen motsägelse i en paroll att man både kan sänka priserna
— ty det kan man göra på många varor — och höja lönerna. Den
frågan gäller nämligen en omfördelning av den inkomst som redan finns.

Herr andre vice talmannen Carlström, som likaledes på begäran erhöll
ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman! Far man nu alldeles vilse,
herr Hagberg, om man säger, att det är bristen på varor som gör att priserna
bli höga? Jag skall inte ingå i någon diskussion med herr Hagberg om dem
som inte kunna köpa skor och kläder därför att de inte ha tillräckligt med
pengar. Jämför man priset på en konfektionssydd kostym i Stockholm i dag
med det pris som gällde för samma vara innan lönehöjningarna ägt rum,
måste man konstatera att köparna icke ha svårare att komma över en sådan
nu än före kriget. Snarare tvärtom.

Sedan talade herr Hagberg om priskontrollen. Jag kunde inte taga del i
debatten om priskontrollen häromdagen, därför att jag var upptagen i talmansstolen,
men tycker inte herr Hagberg att man skulle kunna ha en priskontroll
också på vissa andra områden, t. ex. beträffande lönerna? Om en
arbetare kommer ut till en lantbrukare för att t. ex. se om eu rörledning
eller utföra annat reparationsarbete och tar 35 kronor om dagen i arbetsförtjänst,
skulle man inte då kunna tala om att det också där vore skäligt
med en viss priskontroll?

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Om denne byggnadsarbetare får 35 kronor om
dagen får han ju lika mycket som herr Carlström, då han sitter här som
riksdagsman. Det är nog en ganska allmän uppfattning bland riksdagsmännen,
att ett arvode på 35 kronor om dagen är verkligen i knappaste laget.
Att sedan en massa småbrukare ha för dålig inkomst för att kunna klara
de nuvarande utgifterna för byggnader är ju en annan sak, och den kan ju
inte bofas av att man söker genomföra exempelvis eu reducering av byggnadsarbetarnas
i allmänhet icke höga löner.

Jämväl herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ånyo
ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag har inte talat om inkomster
]rå 35 kronor om dagen kontra riksdagsarvodena, ty jag har inte
velat jämföra vare sig mitt arbete eller herr Hagbergs med dem som utföra
dessa byggnadsarbeten. Den saken kunna vi ju lämna. Det är inte gott att
säga vem som är värd den mesta betalningen.

100

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken, från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

I varje fall är det så, att den jordbrukare, som skall betala 35 kronor om
dagen för dessa arbeten, har ingen möjlighet att täcka så höga löner med
priset för sina produkter. Det finns nog en ganska stor olust bland bygdernas
folk för vad som sker på detta område, och jag skulle verkligen vilja rekommendera
herr Hagberg att närmare undersöka detta förhållande.

Härpå anförde:

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag försatt tyvärr möjligheten
att höra herr Hagbergs inlägg i dagens debatt, men jag utgår ifrån att
herr Hagberg fortfarande står på samma linje varom vi voro eniga inom
den s. k. partiledarkonferensen. Vi voro eniga därom alt de pågående löneaktionema
skulle genomföras, men därefter skulle inga löneökningar äga
rum. Man skulle försöka leda det därhän att inga löneökningar skulle företagas
med mindre produktionen ökade och gav sådant utslag, att löneökningar
kunde ifrågakomma. Då herr Hagberg och även hans partikamrat
i första kammaren hade precis denna uppfattning och samtidigt voro på
det klara med att jordbruket måste ha den bättre inkomst, som de pågående
lönerörelserna gåvo anledning till, förmodar jag att man från det hållet
inte gått ifrån denna ståndpunkt. Eljest kan det vara angeläget att en annan
gång, då vi diskutera dessa frågor, ha någon som sitter bredvid och stenograferar
vad som sägs på dessa överläggningar, så att vi ha svart på vitt på
vad som förekommit. Det är inte rimligt gentemot arbetarna att gå ifrån
den ståndpunkt, som herrarna från det kommunistiska partiet intogo den
gången och som jag tyckte var fullt riktig. Jag beundrade verkligen herrarnas
stabila ståndpunkt, när ni käckt och klart förklarade, att det finns ingen
förnuftig företrädare för Sveriges arbetare som går in för en annan linje.
Då är det väl inte så stor förlust att jag inte hörde inlägget i dagens debatt,
om det inte finns en förnuftig företrädare för Sveriges arbetare som kan ha
en annan linje. Jag utgår från att herr Hagberg fortfarande står på den
linjen, och det gör väl herr Linderot också.

När vi nu två år efter krigets slut diskutera det för vårt folk så viktiga
valutaproblemet, skulle jag ju tyckt att det hade varit ganska angenämt,
om man kunnat kalla detta för en tillfredsställande skördefest, men det kan
man ju inte säga att det är. Det råder ju oenighet på vissa ställen, och skörderesultatet
har blivit relativt magert. Jag kallar det skördefest därför att det
är ungefär två år sedan man sade, att nu måste samlingsregeringen upphöra,
ty nu är socialismens skördetid kommen. Det var ju relativt gott om valutor
den gången, och det var en relativt god finansiell ställning även i övrigt. På
två år har man misshushållat med dessa tillgångar, och vi stå nu här och
gnabbas med varandra på denna skördefest, ty jag menar att skörden är väl
slut? I vart fall ha valutatillgångarna sjunkit ihop väsentligt, och det beror
väl på att det parlamentariska systemet inte har givit möjlighet för någon
att slå näven i bordet och säga, att vi kunna inte använda så mycket av våra
valutor, det går på tok därest vi icke kunna öka vår export och även ta ut
det pris vi kunna få.

Nu stå vi som halvstora pojkar som kivas om vilken som har den största
skulden och skylla på varandra, varför man inte gjort det och gjort det. Herr
Fast sade som en mycket god försvarsadvokat för regeringen, att oppositionen
hade inte funnit något annat än vad som framgår av detta utskottsutlåtande.
Nej, vad som föranleder det mycknia resonemanget är väl att vi inte
ha vidtagit åtgärder som hindrat att vi kommit i denna beklagliga ställning.
Vi ha dröjt alldeles för länge. Det kan hända att oppositionen skall dela skul -

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

101

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
den med regeringen. Jag tycker att det inte är så mycket att tvista om, men
.jag skall försöka klargöra vissa synpunkter, som jag såsom tillhörande oppositionen
har framfört inför en trängre församling, där man försökte komma
till ett positivt resultat. Vad jag mest förvånade mig över i dagens debatt
var att finansminister Wigforss gick långt ifrån sin frihetsälskande åsikt,
att i ett parlamentariskt styrt samhälle oppositionen skall få lägga fram
sina synpunkter på ett klart och tydligt sätt, utan att detta skall betraktas
såsom ett försök att trakassera den sittande regeringen. Något sådant är fullständigt
främmande för mig, ty det kan ju inte tjäna något förnuftigt ändamål
att trakassera regeringen. Att säga ifrån att den bedömt läget fel kan
inte kallas att trakassera. Det är endast klart utsagt vad som hänt. Jag kommer
väl själv aldrig i någon regering mer, men om så skulle bli fallet,
skulle kanske även jag bedöma läget fel, och då skulle jag inte betrakta det
som trakasserier, utan som uttryck för omtanke om folkets bästa därest erforderliga
åtgärder dröjt för länge. Jag vill inte måla tavlan så svart att jag
säger, att detta är hopplöst och att vi skola ge upp det hela, utan jag tror
att vi kunna klara upp detta om vi hjälpas åt. Men vi kunna inte låta rullan
gå som tidigare. Vi kunna inte nu bjuda på apelsiner och sådant, som herr
I^yrdal trodde han skulle kunna, men om det blir möjligt att öka exporten
och därigenom få in mer valutor kanske vi åter kunnia börja importera även
mindre nödvändiga livsmedel och dylikt.

Finansministern sade även en annan sak, som jag inte kan låta stå obesvarad.
Han sade beträffande löneutvecklingen för arbetarna, att samma
uppmärksamhet inte riktats mot andra inkomststegringar, och han menade
då förmodligen inkomststegringar för de större löntagarna och företagarna,
däribland även jordbrukarna. Hade han inte i detta sammanhang sagt, att
bondeförbundet också är med där, skulle jag aldrig ha svarat på det, tv jag
tänker inte svara för oppositionen utan endast för det parti jag företräder.
Jag vill då hänvisa till protokollet från förra årets remissdebatt. Jag sade
den gången på tal om det bevingade ordet »folkets väl går före storfinansens»,
att det inte var riktigt att använda slagord som inte hålla streck, ty om regeringen
menat allvar med detta slagord, skulle den i tid ha vidtagit åtgärder
för att minska de stora inkomsterna från industrien. Dessa leda nämligen
obetingat till höjda löner för industriarbetarna, och det i sin tur kommer att
öka klyftan mellan dessa och de tyngst arbetande människorna, dem som
jag representerar och tillhör.

Man gjorde emellertid ingenting åt detta. För mig står det fullständigt
klart att med den upplysning och de representanter som Sveriges arbetare ha
kan man överhuvud taget inte tänka sig, att de inte skulle göra anspråk på
att få del av dessa vinster. Vinsterna bestå i rätt stora utdelningar — därest
utdelningarna tidigare gått upp till 10—12 procent, förbjöd ju inte lagen om
begränsning av utdelningen högre utdelning — och vidare ha vissa industrier
delat ut gratisaktier. Det gäller kanske inte så stora belopp, mätt med regeringens
måttstock, men en människa som rör sig med mindre summor tycker
det är rätt mycket att ett företag kan dela ut ett 60-tal miljoner kronor i
gratisaktier. Om man i tid begränsat dessa vinster, hade enligt min mening
lönehöjningarna inom industrien inte uppstått.

När vi pa partiledarkonferensen diskuterade dessa problem, betraktade vi
det, åtminstone inom den grupp jag representerar, som en självklar sak alt
lönerna för dem som äro anställda i dessa vinstgivande företag måste komma
att stiga, och delta i sin tur måste innebära, alt detta stora antal människor
får en väsentligt ökad köpkraft. Vad skall man då göra för att de skola få

102

Nr 33.

Måndagen den SO juni 1047 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
någon glädje av denna löneförbättring? Det kan ju inte vara någon glädje
med att människorna få några hundra kronor mer om året, om de samtidigt
för de varor de behöva måste betala lika många hundra kronor mer. Jag
räknade med att regeringen skulle finna det angeläget att se till att det blir
en verklig standardförbättring och inte bara fråga om att byta pengar. Jag
sade då som min bestämda mening, att det enda medlet är att minska investeringarna
inom byggnadsverksamheten. Jag kanske drev något för hårt
på en minskning av bostadsbyggnadsverksamheten, men jag menade att vi
måste gå alla vägar.

Partiledarkonferensens misslyckande ha vi tidigare diskuterat. Det påstods
till och med från regeringshåll, att anledningen var att den s. k. oppositionen
— man försöker ju lägga allt jäkelskap på oppositionen — ansåg
dessa lönestegringar vara skadliga. I verkligheten var det tvärtom. Jag hade
redan ett år tidigare sagt, att det måste bli en given följd av den ekonomiska
politik, som tillåter sådana vinster inom vissa företag, att arbetslönerna stiga.
Om arbetslönerna öka inom vissa områden, vilja självfallet sedan arbetarna
inom övriga oxuråden också ha ökade löner. Detta gäller naturligtvis
även dem som arbeta inom jordbruket, såväl de självägande som de anställda.
Vi ha ju länge varit eniga om att söka minska skillnaden i inkomst mellan
jordbrukarna och andra grupper. Jag tror risken är rätt liten för att jordbrukarna
— och jag går så långt att jag även säger lantarbetarna — skola förstöra
de pengar de kunna få. De äro ju av naturen sparsamma, och de ha
fått vänja sig att leva i mycket bistra tider, när vi drevo den s. k. ekonomiska
liberalismens politik även på jordbrukets område. Det sitter i dem ännu, att
de skola ha något kvar, ifall Barrabas skulle släppas lös igen. Nu tror jag med
hänsyn till de uttalanden som gjorts här, rörande den framtida jordbrukspolitiken,
att det aldrig skall ske.

Partiledai’konferensen sprack visst inte därför att det rådde oenighet om
den lönestegring som ägt ram — den var en naturlig konsekvens av utvecklingen
— men den sprack därför att jag ville att vi skulle minska investeringsbudgeten
till en och en halv miljard. Siffran kan naturligtvis diskuteras,
men om jag inte missminner mig, har regeringen tillkännagivit genom radion
— om det stått i tidningarna skulle jag inte våga tro det, ty då kunde
det vara feltryck — att investeringsbudgeten skall nedskrivas till 1 650 miljoner.
Det belopp jag föreslagit låg således inte så långt från denna siffra,
men vid konferensen sade regeringen ifrån, att den inte tänkte gå under 2,2
miljarder. Man frågade till och med, varmed man skulle sysselsätta de människor,
som skulle bli lediga genom minskningen av byggnadsverksamheten.
Jag hade mitt recept: de måste ha klart för sig, att nedskärningen skulle bli
så stor, att det inte var någon mening att vänta på ett nytt arbete i samma
bransch, utan att de måste söka sig till annan verksamhet. De män, med vilka
byggnadsarbetarkåren ökas varje år, skulle placeras i annan produktion.
Därigenom skulle vi ha nått ett syfte som jag tycker är riktigt då det gäller
att förhindra en osund utveckling på det ekonomiska området, nämligen att
öka produktionen av varaktiga konsumtionsvaror, och de lediga arbetarna
skulle sysselsättas i tillverkningen härav. När regeringen proklamerat, att vi
böra söka nå detta syfte och utskottet sedan xinderstrukit detta, tycker jag
vi inte ha så mycket att kivas om. HeiT Fast sade, att oppositionen inte funnit
någon annan samlande linje, men vi äro praktiskt taget samlade, och det
finns ingen opposition i detta fall, enär regeringen tycks ha resignerat inför
verkligheten.

Vad vi diskutera är emellertid hunivida vi behövt befinna oss i detta läge

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

103

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. in. (Forts.)
om det funnits någon som haft både makten och modet att genomföra en dylik
åtgärd. Makten har inte regeringen saknat, men möjligen modet. Den bär
varit rädd att de andra partierna skulle, vad heter det nu, politisera om delta
och att regeringspartiet därigenom skulle mista eu del av sin valmanskår,
men jag vill säga: åt lielsicke med valmanskåren! Jag tror vi skola kunna
komma överens om att detta varit verkliga läget. Utskottet har på vissa
punkter skrivit meningar, som lika bra kunde vara borta. Det gör väl ingenting
om de stå där, men jag tycker det är meningslöst att uttala sig så koncist
och klart om att en viss åtgärd inte kommer att få någon verkan, tv det veta
vi inte. Jag håller därför med de reservanter, som föreslå, att dessa meningar
skola strykas, ty betänkandet får ändå precis samma värde.

Sedan har det talats om fullmakten man skulle ge Kungl. Maj:t. Den ger
man naturligtvis i fullt förlitande — och jag är kanske den som litar mest av
alla på Kungl. Maj:t — på att den inte skall missbrukas, efter allt vad som
hänt. Om fullmakten behövs, får den givetvis användas. Fn av riksbankens
män har här högtidligen förklarat, att den skall användas med mycken varsamhet,
och vi få väl räkna med att så kommer att ske.

För att sedan säga någonting bestämt och konkret beträffande näringsorganisationemas
yttrande vill jag meddela, att jag inte kan vara med om att
uppskjuta folkpensioneringen, och jag tror inte heller det är nödvändigt för
att få ekonomisk balans i samhället. Jag sade detta på rundabordskonferensen
— sedan kom jag bort från den tillställningen. Det föreföll mig vara ett
märkvärdigt påstående, att folkpensioneringen är inflationsdrivande. Jag
kan inte finna, varför dessa människor, som skola få 1 000 eller 1 600 kronor
om året och som kanske ha den minsta ersättningen för sina insatser i samhället,
skulle bli offer för en inflationshämmande åtgärd och inte få sin
folkpension. Om regeringen också har denna mening, komma vi således
överens även på den punkten. Jag tror överhuvud taget inte det är någon
som på allvar kräver, att folkpensioneringen skall uppskjutas.

En annan sak som man kan diskutera är barnbidragen. Mitt under brinnande
krig motionerades det från högerpartiet om större familje- och barnavdrag.
När kommittén blev färdig med sitt betänkande tillhörde jag regeringen.
Jag sade då, att jag inte kunde gå med på förslaget och att jag måste
reservera mig, om det lades fram en proposition om saken, tv det skulle ju
innebära, att man förbättrade avdragsmöjligheterna bara för dem som voro
nog lyckliga att ha så stora inkomster, att de kunde få hela avdraget. Vi
måste därför finna en annan väg. Vi kunna ge dem tillfredsställande avdrag,
som behöva det och som ha det största antalet barn. Det kan ju hända, att
det skulle hjälpa om man ruckade på bestämmelserna, men jag kan inte
finna det riktigt att man belastar de barnrika genom att uppskjuta införandet
av barnbidragen.

När allt kommer omkring stå vi sedan regeringen resignerat tämligen eniga
om detta utskottsbetänkande, och även på de punkter, där våra representanter
reserverat sig, är det nu klart, sedan regeringen proklamerat sin ståndpunkt.
Eu fråga återstår emellertid. Gälla de 1 650 miljonerna för året, eller
skall man dessutom utföra allt som står över sedan årets början? Det kan ju
hända, att det står kvar 550 miljoner till förfogande, och då äro vi uppe i
2.2 miljarder. Om man inte är på det klara med detta, kan man göra ett
observandum, men det antar jag statsministern kan svara på. Om vi ha 550
miljoner som stå kvar och om vi under ett år förutom detta även skola utföra
arbeten för 1 650 miljoner, då vinna vi ingenting, och då klara vi inte
balansen heller. .lag vill som min bestämda mening säga, att envar måste
göra vad han kan. Jag har under 1930-talet varit med mer än eu gång om

104

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
att göra upp principerna för statens medverkan till att människorna inte
skola sakna arbete. Det parti jag företräder står fullständigt enigt om att
staten skall hjälpa till att motverka arbetslöshet. Dess bättre ansluta sig också
praktiskt taget alla numera till den fulla sysselsättningen. Men har inte
regeringen drivit alltför mycket på arbetarrörelsens efterkrigsprogram? Vi
ha ju alla gjort upp efterkrigsprogram, men de äro väl uppgjorda med utgångspunkt
från att konjunkturerna skulle väsentligt försämras. I stället
springer nu konjunkturen iväg så att vi inte kunna styra den. Följaktligen
är det nödvändigt att se till, att en människa, som blir sysslolös inom ett område,
skall sysselsättas inom ett annat område, om det finns tillgång till arbete
i närheten, även om han är gammal eller måste resa en kortare sträcka
till arbetet.

Vad jag menar skall jag säga rent ut. I vintras blev det stopp i byggnadsverksamheten
i vissa samhällen. 1 Nyköping måste sålunda 200 byggnadsarbetare
inställa arbetet på grund av väderleken. Vi veta ju, hur ont det är
om brännved, som medför brist på bränsle även till industrierna, och om inte
industrierna kunna upprätthålla driften, uppstår det arbetslöshet för de människor,
som äro anställda där. Det sades då, att man borde försöka få ut
byggnadsarbetarna att hugga ved, men från dessa svarades att när det bara
var tre veckor kvar, ansågo de det vara bättre att »stämpla» under den tiden.
Är det möjligt att arbetslöshetspolitiken bedrives på ett sådant sätt, när det
fattas nödvändiga konsumtionsvaror, som vi skola söka förbilliga i hela folkets
intresse? Då kan det väl inte vara möjligt att människor som kunna få
sysselsättning inom vedavverkningen gå och stämpla? Därest de stämpla
uppbära de ju pengar från staten utan prestation. Vi äro då inne på fel väg,
och det hjälper säkerligen inte enbart med att vi i stor utsträckning minska
investeringarna. Jag tror att vi måste minska investeringarna och samtidigt
se till att arbetskraften blir placerad i produktionen av nödvändiga varor.

Jag kanske också till sist skall säga, att jag är ense med dem som inte tro,
att en räntehöjning skulle få någon större verkan. Jag tror att räntorna måste
höjas högst väsentligt, om det skall ha någon inverkan, men det skulle medföra
en ökning av produktionskostnaderna, bland annat för den lilla byggnadsverksamhet
vi kunna upprätthålla, samtidigt som den ökar jordbrukets
produktionskostnader, vilka snarare böra bli lägre, enär livsmedelspriserna
inte kunna höjas i vilken utsträckning som helst. Jag menar följaktligen, att
en mindre räntehöjning inte spelar någon roll för investeringarna. Dem får
man söka förhindra med andra medel. Vi kunna vara eniga om att försummelser
äro gjorda — låt gärna oppositionen ha någon skuld i de försummelserna,
om regeringen inte vill bära hela ansvaret — men låt oss vara ense
om att vi måste minska investeringarna och se till, att människor som äro
arbetsföra sysselsättas inom sådant arbete, som är nödvändigt, och att de
inte få understöd i dessa tider. Om vi göra det, tror jag vi skola klara oss
igenom den svåra tid, vari vi befinna oss och som kan ligga framför oss.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag tror inte
jag överdriver, om jag säger, att den deklaration, som nyss avgavs här av herr
Pehrsson-Bramstorp, utgör det värdefullaste inslaget i dagens debatt Otvivelaktigt
märkte nog också kammaren, att bakom den lekfulla ton, som han
använde, dolde sig en allvarlig strävan att se på det som är det väsentliga i
dagens läge. Jag noterar det med tillfredsställelse, och jag noterar också med
tillfredsställelse, att herr Pehrsson-Bramstorp inte ville tala å oppositionens
vägnar utan allenast å sitt partis vägnar. Han förklarade sig vara överens

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

105

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
med regeringen om praktiskt taget alla de punkter, som ingå i regeringens
program: om vinstbegränsningen, priskontrollens utvidgning, importregleringens
handhavande på sådant sätt, att vi få in viktigare varor till landet,
investeringsbegränsningen, utgiftsbegränsningen, fullföljande av det sociala
reformprogrammet hela raden igenom — en deklaration som, såvitt jag kan
se, liksom herr Gränebos i första kammaren i lördags till stora delar eller i
allt väsentligt täcker regeringens åtta punkter.

Om det sedan är mitt minne eller herr Pehrsson-Bramstorps minne som
sviker, när vi diskuterade vad som hände på partiledarkonferensen, kanske
vi skola lämna därhän. Jag måste i alla fall säga, att jag fick icke den föreställningen
på partiledarkonferensen, att vad som var anledningen till att
den gick sönder var oppositionens iver att begränsa investeringarna, som inte
i tillräcklig utsträckning motsvarades av en liknande vilja från regeringens
sida. Jag vill fästa uppmärksamheten på att i den deklaration, varmed regeringen
inbjöd partiledarna till samverkan, ingick ett tillbakaträngande av investeringarna.
Jag skall villigt vitsorda, att herr Pehrsson-Bramstorp var den
av partiledarna, som mest energiskt hävdade den synpunkten. Men att han
mötte någon motvilja från regeringens sida att gå honom till mötes på den
punkten, tror jag icke. Någon siffra nämndes inte då, men jag erinrar mig,
att när vi debatterade investeringarna och det var fråga om vari begränsningen
skulle bestå och man nämnde, att bostadspolitiken skulle bli föremål för
nedskärning, riktades inte från regeringens håll kritik mot en viss begränsning.
Jag skall senare komma tillbaka till vad som enligt min mening
gjorde, att en konferens, där man beträffande de praktiska linjerna varit
enig, ändå gick sönder. Jag skall återkomma till det, när jag i ett senare
sammanhang går in i polemik mot en annan av partiledarna.

Till herr Hagberg i Luleå skulle jag vilja säga, att vi kanske ta upp diskussionen
med honom på annan plats. Herr Hagberg har gjort en ny frontförändring
och angriper nu regeringen. Det är klart, att den panik, som har
gripit det kommunistiska partiet inför de ständiga katastrofvalen i fackföreningsrörelsen,
har gjort, alt man börjar fundera på vilken taktik man
skall använda. Den taktik som det socialdemokratiska partiet använt mot
kommunistiska partiet har visat sig framgångsrik. Vi komma att fullfölja
den. Herr Hagberg i Luleå får välja position var han vill, men när han påstår
att kommunisterna i mars månad inte voro med om tanken på en begränsning
av inkomsterna, vill jag erinra om att i den proklamation, som
socialdemokraterna och kommunisterna voro beredda att skriva under och
som till stor skada för vårt näringsliv inte blev underskriven av de borgerliga
partiledarna, fanns det en punkt där det uttryckligen stod, att i fråga om
utvecklingen på längre sikt hade man varit enig om att inkomsterna i pengar
efter de för närvarande eller i en nära framtid aktuella justeringarna ■—
det var jordbrukspriserna som åsyftades — icke böra stegras ytterligare förrän
en förbättring av produktionen lämnar utrymme därför. Det är klara verba.
Det är eu formulering som är skriven av folkpartiledaren herr Ohlin och
uttryckligen accepterad av herrar Hagberg och Linderot i parliledarkonterensen.
Man behöver kanske inte fortsätta diskussionen inför detta forum,
herr Hagberg, längre men vi skola nog komma tillbaka på arbetsplatserna.
Herr Hagberg — jag kan icke neka mig att säga det — säger, att regeringens
åtta punkter äro etl anonymt aktstycke. Det är det kanhända för Ny. Dags
läsekrets, eftersom det inte ansetts lämpligt att där trycka av det. Det är den
enda tidning i landet, som inte gjort det. Jag förstår, varför man inte tryckte
av det. Om kommunisterna skola mobilisera eu arbetaropinion mot regeringen,

106

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
går det lättare, om man döljer vad man mobiliserar emot. Annars torde det
blivit litet svårare.

Jag skulle vilja säga ett ord till min partivän herr Hall. Han har så rätt i
att det inte är något lyckat med en lång sommarriksdag. Om den bär vore ett
exempel på hur det ser ut när man inte har en höstriksdag, ville han bara
konstatera, att regeringens planer misslyckats. När jag i remissdebatten antydde
min avsikt att försöka komma fram till en tillfredsställande ordning,
sade jag uttryckligen, alt damerna och herrarna i riksdagen få denna gång
ursäkta, att det kommer att bli en mycket lång riksdag och en mycket besvärlig
sak att manövrera. Å andra sidan har det faktiskt gått bättre än jag
trodde då, tv vi få väl ändå säga, att så länge inte skattepropositionen är
behandlad av riksdagen, förlora vi ju ingen tid. Alltså ha vi ännu inte förlorat
en enda dag. Vi kunde icke skiljts förrän skattepropositionen varit klar.
Nu säges, att den inte kommer på riksdagens bord förrän omkring den 12
juli, och är det riktigt, tror jag vi kunna försäkra, att vi inte förlorat en enda
minut genom det sätt, på vilket regeringen lagt upp arbetet, och då är det
väl en stor vinning i tid som vi uppnått, visserligen med stora uppoffringar
för både riksdagsmännen och utskottens kanslier, att man ändå hunnit med
den arbetsprestation som gör det möjligt för konungens kansli att komma
i takt med arbetet. Jag har själv suttit i två av de mest arbetstyngda departementen,
och jag vet, hur jag skulle vilja ha riksdagsarbetet ordnat för att
både riksdagen, departementen och regeringen skulle kunna känna trivsel
med sitt arbete och även få ut det mesta möjliga av det. Jag är ingen motståndare
till höstriksdag. Det kunna vi diskutera en annan gång. Men en
höst måste vi försöka få fri, och så skola vi göra vårt yttersta för att nästa
år komma i tid med materialet till riksdagen, så att vi få en vårriksdag, som
slutar relativt tidigt.

Till herr Hagberg i Malmö skulle jag vilja säga, att nästan allt vad han
sade var klokt, som det ofta är. Jag har inte mycket att polemisera emot.
Den fråga som han uppehöll sig särskilt vid var: hur skall man öka produktionen,
när folk springer från den ena arbetsplatsen till den andra, när
alltså rörligheten är så betydande? Förstå ni inte att det inte är möjligt
att öka produktionen under sådana förhållanden, sade han. Överrörligheten
på arbetsmarknaden är ett av de problem, som diskuterades på partiledarkonferensen,
men jag tillät mig, för att se om det fanns något intresse för
det, fråga, om man var villig tillgripa tvångsåtgärder på ett eller annat sätt.
Det avvisades av alla, liksom jag själv givetvis var motståndare till det.
Ingen i församlingen hade egentligen något annat uppslag än det jag förordade.
Jag antydde propaganda och vädjanden. Herr Hagberg i Malmö
menade och förväntade, att finansministern skulle framhålla vikten av
att man stannar på arbetsplatserna och inte springer från den ena arbetsplatsen
till den andra utan anledning. Sådana vädjanden ha gjorts tidigare.
Vi ha förhandlat med fackförbunden, och jag tror, att de äro fullt överens
om att det är en stöld från det gemensamma, om man gör det utan någon
anledning och utan hänsyn till andra arbetargrupper. Jag tror, att man
är överens om att man inte skall göra några ingripanden, som skulle innebära
risker för arbetsfriheten, utan att man skall upplysa och vägleda.

För övrigt visar ju erfarenheten, att de arbetsgivare, som hårdast drabbas
av snabbhet i omsättningen, äro inte alltid mönsterarbetsgivare. Man
kanske borde fråga sig, om man inte genom en förbättring av arbetsförhållanden
och arbetsvillkor skulle kunna komma en bit på väg.

Sedan nämnde herr Hagberg något om sparandet. Jag skall inte ge mig

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

107

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa an banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
in på det. Tiden är för långt framskriden. Jag kanske får tillfälle replikera
honom på den punkten någon annan gång.

Jag kommer nu till herr Ohlin. När jag lyssnade till herr Ohlin i morse,
fick jag det intrycket, att han måste vara en lycklig människa. Han har
alltid haft rätt, han gör alltid rätt, han tvekar aldrig om vilka vägar man
skall gå, han visar dem, och han kan alltid peka på att så sade han och
så har det gått. Ja, herr Ohlin är ju en märklig man. Han har gjort betydande
insatser i svensk politik. De enligt min mening båda viktigaste har
han gjort i nära samarbete med herr Wigforss. Det första var ryssavtalet och
det andra var omsättningsskattens borttagande. Det är, såvitt jag vet, herr
Ohlins bestående insatser hittills i svensk politik. Fortsätter han att samarbeta
med herr Wigforss på samma sätt som i dessa två punkter, så kanske
det kan bli goda resultat även i fortsättningen.

Inte bara herr Ohlin är lycklig. Landet är lyckligt. Herr Ohlin skildrade
nämligen, hurusom regeringen följer honom. Han visar en sak, och regeringen
kommer efteråt. Det är klart, att vi inte äro så begåvade, så vi måste
ha litet mer tid på oss, men vi komma i alla fall. Och på varje punkt har
regeringen rättat sig efter herr Ohlin. Då måtte ju Sverige vara ett lyckligt
land, som har en oppositionsledare, som vet allt, kan allt och aldrig tänker
fel och som är befriad från alla de bekymmer, allt det administrativa
småplock, som vi i regeringen sitta och knåpa med. Bara vi följa hans anvisningar
går allting bra.

Emellertid, herr talman, var det en sak, som var litet besynnerlig. Herr
Ohlin hejdade sig ett ögonblick. Just nu hade han intet råd att ge, just nu
när läget är så allvarligt och alla människor säga, att nu måste vi handla,
så säger han: »Nu finns det två vägar. Den ena är en hård väg, den andra
är en mild väg. Hur man skall göra vet jag inte. Jag ger inga rekommendationer,
men vilken väg som regeringen än väljer, skola vi inte utnyttja det
partitaktiskt.» Alltså, i ett läge, då vi verkligen skulle behöva ett råd av en
klarsynt och skarpsinnig man, då har han intet råd att ge just nu. Han
säger, att läget nu är så bekymmersamt, att han inte kan säga, om vi skola
gå på den hårda eller den mjuka linjen. Nu måste regeringen kliva fram med
sin högre vishet, och så skola vi vara snälla efteråt. Det måste därför vara
något fel på hela bilden av en skarpsinnig och klarsynt man, som alltid
tidigare har sagt det förlösande ordet. Varför gör han det inte nu? Herr
Ohlin själv gjorde en antydan att han målat sin bild i något för ljusa färger.
Efter det han sagt att regeringen på alla punkter följde honom, fortsatte han:
regeringen är omöjlig att samarbeta med, den är så envis. Det är väl inte
så farligt med den envisheten, om vi på alla punkter ge vika och följa oppositionens
anvisningar.

Denna lilla antydan gjorde, att jag blev misstänksam, så omisstänksam
som jag annars är. Jag började leta litet i mitt minne bland mina mycket
bristfälliga nationalekonomiska kunskaper, och då kom jag ihåg, att vid en
nationalekonomisk seminarieövning i Lund var det en gång en adept, som,
då vi diskuterade krisen efter förra världskriget och prisstegringen, hänvisade
till vad en känd nationalekonom yttrat. Sedan steg emellertid eu annan
upp och sade, att ungefär en månad efteråt hade samme nationalekonom
sagt alldeles tvärtom. Då sade den kloke seminarieledaren: »Ja, men det
är en riktig nationalekonom. Han har alltid två meningar om samma sak,
så alt han alltid får rätt.» Jag kan inte neka till att herr Ohlin ger intryck av
att vara eu riktig nationalekonom. Ty tänk så många gånger som han haft
två meningar om samma sak.

108

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Vi skola ta historien om investeringsbegränsningen. När man läser herr
Ohlins anföranden och läser folkpartipressen, får man det intrycket, att
heiT Ohlin har på ett tidigt stadium fört en energisk kamp mot investeringarna,
och det var med stor risk för folkpartiet, som han gjorde det under
valrörelsen i somras. Det var nog inte riktigt så. Den 24 augusti yttrade
herr Ohlin — det var alltså under valrörelsen — att på grund av vanstyret
minskar byggnadsverksamheten. Det hela har skötts så, att vi under sista
året tå färre bostäder än vi skulle ha behövt. Det centrala byråkratiska
systemet har misslyckats på bostadsbyggandets område. Allmänheten har
anledning att se med misstroende på socialisternas försök att göra ett dylikt
system permanent. Det finns starka skäl, sammanfattade han, för att man
med ett fastare system på längre sikt skall bygga flera, bättre och billigare
bostäder, ty det är vad folket behöver. Någon vidare heroism i valrörelsen
vittnar ju inte det uttalandet om. Vad diskussionen under valrörelsen gällde
var inte investeringsbegränsning; utan det var, att man arbetade med ett
system, som enligt herr Ohlins mening inte utnyttjat tillgängliga materiella
resurser i sådan omfattning, att vi fingo bygga tillräckligt mycket. Ja, det
är en sak som vi påpekat, nämligen att om man skall i varje situation ha
garantier för att inga sådana här missöden inträffa, får man ett mycket
byråkratiskt system, och vi ha tagit vissa risker i frihetens intresse. Det är
något helt annat än när herr Ohlin i årets remissdebatt säger, att man skall
naturligtvis inte rätta bostadsbyggandet och annat byggande efter materialproduktionen,
utan man skall göra upp en nationalbudget. Och så skall man
se, hur mycket som sparas och hur mycket man har råd att bygga. I det
uttalande han gjorde i valrörelsen försvarade han tvärtom att byggnadsverksamheten
kunde drivas i så stor utsträckning som tillgängliga materiella
resurser gåve möjlighet till.

Det skulle säkerligen gå att leta fram andra sådana dubbelmeningar, då
han efteråt säger, att han drivit en mening, men i det ögonblick råden gåvos
ingalunda uttalade sig så, att de kunde uppfattas som något klart besked,
hur han ville ha det. Det tror jag man skulle kunna. Ingen har talat så
mycket om nödvändigheten av en rundabordskonferens för att begränsa
löner, ingen har talat så mycket för höjning av tjänstemannalöner. Alltid på
glid, alltid med möjlighet till att ta olika ståndpunkter, beroende på hur utvecklingen
sedan bär i väg.

Herr Ohlins skildring av hur partiledarkonferensen gick sönder kan inte
få stå oemotsagd. Jag tillåter mig att än en gång poängtera, att regeringen
inbjöd till partiledarkonferens fullkomligt förutsättningslöst utom på en
enda punkt, nämligen i fråga om skatterna. Det var den enda punkt, där vi
ansågo, att den politiska utvecklingen drivits så långt, att det framlagda
förslaget borde komma ut i levande livet. Anledningen till den positionen
var följande.

Vad skulle landet ha vunnit på att skjuta på skattefrågan? Här har
jagats upp en opinion i landet, som hade framställt denna justering av
skattebördornas fördelning såsom ett fruktansvärt hot mot företagsamheten,
sparandet och mycket annat värdefullt. Hade vi gått med på ett uppskov,
så hade vi under hela nästa år haft detta irritationsmoment, som hade stört
det ekonomiska lugnet i landet. Vi tro, att när denna skattereform kommer
ut i det praktiska livet kommer den att visa sig vara till gagn inte bara för
de mindre inkomsttagarna utan till gagn för praktiskt taget hela vårt folk.
Vi ha dessutom den uppfattningen att om man ville göra en ordentlig skattesänkning
för inkomsttagarna, var man tvungen att skaffa kompensation nå -

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

109

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
gon annanstans. Uttagande av några hundra miljoner kronor ytterligare av
de större förmögenhetsägarna kunde slutligen inte inverka i skadlig riktning
i kampen mot inflationen. När man lade allt detta tillsammans, så sade vi
oss: låt oss ta striden nu i stället för att låta vårt politiska liv och därmed
också vårt ekonomiska liv vara förgiftat av en opinionsbildning, som prakttiskt
taget inte skydde några som helst gränser. Om man haft en lugn och
saklig skattediskussion, om folk vägt fördelar och nackdelar emot varandra,
om lidelserna inte drivits upp på det sätt som skedde av den borgerliga oppositionen,
så är det klart, att ett uppskov inte medfört så farliga konsekvenser.
Då hade skattefrågan inte varit en fråga, som man behövde få avgjord för
att sedan få lugn och arbetsro inom vårt ekonomiska liv. Jag tror att det
då var en riktig politik. På alla andra punkter, i allt som hade sammanhang
med inflationens bekämpande fanns det — det vågar jag fortfarande försäkra
— icke någon som helst tvekan om att vi voro villiga taga både anvisningar
och rekommendationer. Efteråt säger herr Ohlin, att vi följt hans
anvisningar och rekommendationer. Ligger det någon sanning i det, måste
det väl tyda på att vi varit och äro intresserade av att komma till ett samlande
resultat.

Jag har begagnat det hårda ordet, att det var en partitaktisk manöver, som
sprängde partiledarkonferensen. Tillåt mig säga en gång till: det var helt
enkelt angeläget, icke för alla men för somliga i oppositionen att göra klyftorna
så stora som möjligt gentemot regeringen. Man ville vältra alla tidslägets
svårigheter på den sittande regeringen och ville icke på något sätt ha
något ansvar för vad som skedde. Det finns många tecken som tyda på den
saken.

När vi samlades den 19 mars, vad sade man då från folkpartiets och
högerns sida? Jo, man krävde nyval. Man krävde: bort med Erlander, Wigforss
och Myrdal! Och varför gjorde man det? Var det icke helt enkelt därför
att man icke ville samarbeta? Man ville se, om man icke i kafferansoneringens
tecken skulle kunna få fram en annan regering. Man skall icke nu,
när läget har blivit mer allvarligt och när man förstår, att det svenska folket
icke trivs med partitaktiska spekulationer omkring landets ödesfrågor, försöka
komma förbi vad man gjorde i mitten av mars. Jag skulle kunna hänvisa
till vad exempelvis Göteborgsposten skrev den 19 mars under rubriken
»Bertil Ohlin sprängde konferensen»: »Herr Ohlin har säkerligen ingenting
emot att taga ansvaret för sprängningen av denna konferens, som var omöjlig
i och för sig och genomfördes valhänt och oskickligt» o. s. v. Det linns
ingen möjlighet att komma förbi, att det var en partitaktisk och för landet
mycket olycklig manöver. Man trodde, att om regeringen ensam fick taga
ansvaret, blev det lättare för oppositionen att fånga in de opinionens kastvindar,
som skulle kunna leda fram till väljarmajoritet 1948.

Men jag håller med herr Bramstorp: det är icke mycket att diskutera om
den saken nu, om, såsom det framskymtade icke bara i herr Bramstorps anförande
utan också i slutet av herr Ohlins, man är villig att draga ett streck
över det gångna och säga, att nu förstår man, att läget är så allvarligt att
man räcker regeringen handen till samarbete efter ungefär de linjer, som
framlades på partiledarkonferensen i mars 1947. Då ha visserligen några
dyrbara månader gått förlorade, men det kan å andra sidan repareras. Vi
bry oss icke om den historiska analysen. Vi säga: är det möjligt alt samlas
kring eu positiv gärning för närvarande, så är detta betydelsefullt. Och varför
är det betydelsefullt? Vi sitta ju med majoriteten. Vi kunna driva igenom
vår vil ia utan att taga någon hänsyn. Ja, det kunna vi, men jag tror, att
varje stort parti måste i det ögonblick del går alt handla i frågor, som äro

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
viktiga för hela landet, icke bara känna sig som bärare av sina egna valmäns
intressen och synpunkter utan ha ansvar långt utöver den knappa folkmajoritet
som står bakom. Det kommer att bli mycket lättare att arbeta i det
ögonblick då man kan säga, att det finns en nationell samling omkring de
väsentliga riktlinjerna i kampen för ett fixt penningvärde. Vi ha sett vad
som kan uträttas, när man på det sättet kan få en nationell samling. Se t. ex.
på socialpolitiken! Är det någon i kammaren som tror, att Sverige skulle
vara det föregångsland i socialt hänseende som Sverige är, om vi hade levat
kvar i 1920-talets småfinurliga taktiska strider, då det gällde för varje väljargrupp
att lura till sig ett och annat tusental väljarröster? Det blev nationell
samling omkring socialpolitiken. Finns det en möjlighet att på samma sätt
nu bortse från de partitaktiska synpunkterna, komma vi från regeringens sida
att hälsa det med den största tillfredsställelse.

Jag vill bara säga: nu har regeringen lagt fram sitt program. Vi ha våra
åtta punkter. De ligga där, öppna för alla — utom för Ny Dags läsare. Det
kan väl icke vara svårt att ge en deklaration av samma typ som den herr
Bramstorp gav i dag, då han i allt väsentligt anslöt sig till detta program.
Det finns ett enda alternativ. Det är näringslivets program. Vad vi vilja ha
besked om är, om vi nu skola tänka oss ett samarbete. Vi vilja ha besked
om på vilka punkter det är som man icke anser att regeringsprogrammet
är tillräckligt. Vi vilja ha besked, om några reformer skola skjutas upp.
Vi vilja ha besked, om budgeten ytterligare skall överbalanseras. Då få vi se
sedan, vilket allvar som kan ligga bakom samförståndsplanerna. Om vi mötas
i samförstånd, kan mycket lösas under frihet, som eljest en majoritetsregering
tvingas att pressa fram under tvång. Och tvång är ju, som aila veta,
icke en särskilt rekommendabel utväg när det gäller en så ömtålig sak som
vårt näringsliv.

Jag vill, herr talman, sluta denna min deklaration med att säga, att det
är klart att hur gärna vi än vilja ha ett samförstånd och hur glädjande vi
än anse det vara att vi nu se tecken på tillnyktring inom oppositionen, köpa
vi icke samförståndet till vilket pris som helst. Vi kunna aldrig gå med på
att driva en ekonomisk politik, som på de sämst ställda grupperna i samhället
vältrar över huvudbördan av de svårigheter, som det är allas vår skyldighet
— alla samhällsklassers skyldighet — att hjälpas åt att bära.

Herr Pehrsson-Bramstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag måste kanske rätta statsministern på ett par
punkter.

Från oppositionens sida ser man saken så, att när regeringen kommer till
samma uppfattning som oppositionen i fråga om vad som är nödvändigt när
det gäller investeringsbegränsning, hoppas den att kunna få ett samarbete.

Statsministern sade att när jag talat om tillbakaträngandet av investeringarna,
hade det den gången endast varit tal om att tränga tillbaka dem
från 2 V2 miljarder till 2,2 miljarder men icke därutöver. Minns icke statsministern
hur det var? Då är det statsministern som minns fel. Jag är övertygad
om att det var på det sätt jag nämnde.

Vidare nämnde statsministern, att vinningen icke skulle ha varit så stor,
om vi behandlat saken tidigare. Nej, men vi skulle ha behandlat den förra
aJet- kommit till resultat i fråga om investeringsbegränsningarna

förra året, hade vi varit i ett bättre läge nu. Men det tjänar ju ingenting till
att ytterligare diskutera detta.

Statsministern konstaterade, att jag gått in för en positiv linje och att jag
gjort det å mitt partis vägnar. Men kom ihåg, att jag hade ett observandum

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
beträffande investeringarna. Jag nämnde det högsta beloppet per år räknat.
Går man därutöver blir det icke möjligt att genomföra vad man vill.

Vad bostadsrabatterna och bostadsbyggndet beträffar vill jag säga, att om
dessa saker ingå i det sociala programmet, skriver jag icke under på det.
Jag tror nämligen, att vi kunna uppskjuta planerna i det hänseendet ett år.
Men det är ju bara en bagatell, om jag minns rätt.

Sedan var det importregleringen. Ja, den ha vi för våra synders skull. Den
måste ju ske på grund av att vi uraktlåtit åtgärder som vi borde ha vidtagit
tidigare. Men den är nödvändig nu.

Jämväl herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag befarar att det håller på att bli en mytbildning
i fråga om vad som förekom på konferensen mellan regeringen och
partiledarna.

Vi voro överens om många praktiska detaljer, men när vi nalkades det
stora och avgörande problemet, nämligen frågan om inkomstbildningen, ville
regeringen hålla oss vid sidan. De borgerliga partierna skulle få vara med och
dela ansvaret för vissa åtgärder, vilka kanske icke voro så behagliga att föra
ut i levande livet, men när det gällde den ekonomiska politiken i stort, skulle
de ha mycket litet inflytande. Så vitt jag förstår bestod skillnaden mellan
samarbetet denna gång och vid den tid då partierna samarbetade i regeringsställning
däri, att då diskuterades gemensamt de stora ekonomiska linjerna,
medan det nu endast skulle bli fråga om några icke obetydliga ihen dock
starkt begränsade avsnitt. — Jag vågar säga, att det magra resultatet i vintras
kanske i någon mån också berodde på handlaget hos regeringen.

Alla dessa efterkonstruktioner som nu göras bli lätt mer eller mindre felaktiga.
Var och en försöker utnyttja dem till vad han tror är förmånligast
för sig själv. Mig förefaller det, som om vi borde låta det som hänt vara
hänt och icke tillskriva det större betydelse än det bär. Ett är jag dock absolut
övertygad om: regeringen har sitt ansvar minst lika mycket som någon
annan för att förhandlingarna icke ledde till resultat.

Vidare yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Det är ju vanligt att om man reserverat
sig skall man också säga några ord. Jag begagnar mig av den rättigheten,
trots att klockan hunnit bli rätt mycket.

Jag skall icke i fråga om den reservation, om vilken vi inom folkpartiet
stå ensamma, komma med någon motivering. Det har herr Ohlin tidigare
gjort i dag. Jag inskränker mig till att i det fallet yrka bifall till reservationen
nr 2).

Emellertid måste jag säga några ord beträffande det tillägg i utlåtandet,
mot vilket även bondeförbundet och högern reserverat sig. Herrar Hagberg i
Malmö och Hagberg i Luleå ha redan påpekat den egendomliga parlamentariska
ordning, som tillämpades inom bankoutskottet när detta tillägg kom
till. Tillägget lyder: »De synpunkter, som utskottet nu anfört i anledning av
propositionen, överensstämma i allt väsentligt med det ekonomiska program,
som regeringen offentliggjort efter propositionens avlämnande.» Detta uttalande
hade icke föreslagits, när vi realbehandlade propositionen, utan först
vid justeringssammanträdet, och när vi gått igenom alltsammans kom ordföranden
med det. »Det har kommit förslag om ett uttalande här», sade han,
»som jag föreslår att bankoutskottet skall göra till sitt.» Orden föllo ungefär

112

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
så. Vi skulle alltså ansluta oss till det ekonomiska program, som regeringen
framlagt. Uttalandet upplästes icke, och vi hade icke tid att realbehandla saken.
Här var det bara att reservera sig mot det och bli utvoterad — något
annat bjöds icke. Om man velat ha ett gemensamt uttalande om anslutning,
borde man väl veckan förut, när vi realbehandlade propositionen, ha framlagt
programmet, så att vi fått på punkt efter punkt jämföra det med det förslag,
som bankoutskottet skulle framlägga. Det är det minsta man kan fordra
i fråga om parlamentarisk ordning. På motsvarande sätt gör man i vanliga
landskommuner. Skulle man icke ha rätt att fordra det i ännu högre
grad här?

I övrigt kan man säga, att till allra största delen har samstämmighet rått
om vad som här föreslagits. Kritiken mot bankoutskottet har icke heller på
något sätt varit skarp, utan man har anslutit sig till dess ståndpunkt från
flera håll. Men risken är väl, att det bara blir ord och ord och ingen handling.
Jag hoppas i alla fall, att det varom enighet vunnits också blir omsatt
i praktiken, även om det är nödvändigt att följa vad någon här kallat för
»den hårda linjen».

Jag skall be att få säga några ord om sparandet, som det talas så mycket
om här. Jag skall anknyta till herr Halls anförande. Jag var icke inne, så att
jag hörde början av det, men jag förmodar, att det var detsamma som han
tidigare yttrat i bankoutskottet. Det sammanfaller också med riksbankschefen
Rooths yttrande till bankoutskottet i början av februari månad. Man
skall uppmana folk att spara, att uppskjuta sina inköp till längre fram, då
man får mera för pengarna och dessutom bättre kvalitet på varorna. Jag
tog detta ad notam redan i vintras och gjorde vid flera tillfällen hemma
propaganda för detta sparande. Men jag får säga, att jag fick lida åtskillig
smälek fördenskull. Ännu har ingenting tytt på att de personer varit förståndiga,
som uppskjutit sina inköp. Sparandet är, som det sagts, något alldeles
enastående betydelsefullt. Det gäller kanske icke så mycket för de
människor, som nu äro arbetsföra och ha goda inkomster. De leva ur hand i
mun, som det heter, och lita på att staten tager hand om alla på gamla
dagar. Men det finns många gamla personer, som började spara när de voro
unga. De ha lagt den ena kronan, den ena tian, den ena hundralappen och den
ena tusenlappen till den andra. När de voro unga tyckte de, att en tusenlapp
var mycket pengar. Men vilket värde har den summan nu? Vilken ränta få
de? Och vad få de för den om de skola köpa upp den? Det är med grämelse
de tänka på hur förhållandena ha utvecklat sig. Och dessa personer kunna
icke kompenseras för penningvärdets fall med några kristillägg av ett eller
annat slag.

Jag skall med några ord beröra en annan sak, om vilken formellt sett rått
enighet i bankoutskottet och som det väl även kommer att råda enighet om i
riksdagen, när nu majoriteten förklarat, att regeringens förslag och bankoutskottets
förslag överensstämma. Jag förmodar sålunda, att regeringen helt
och fullt ställer sig bakom vad jag nu kommer att läsa upp ur bankoutskottets
utlåtande. Det heter där på s. 3: »För att åstadkomma en avspänning på
arbets- och varumarknaden är det enligt utskottets mening nödvändigt att
utan uppskov företaga en kraftig nedskärning av byggnads- och anläggningsverksamheten,
i den mån icke fråga är om absolut trängande behov.
Härvid kan bostadsbyggandet icke lämnas utanför, även om undantag måhända
får göras för vissa industriorter. Det synes utskottet, att de olägenheter,
som måste bliva förknippade med något års försening av bostadspro -

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

113

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
grammets genomförande, mer än väl komma att uppvägas av de fördelar för
stabiliseringspolitiken, som därigenom skulle ernås.»

Jag kanske här får göra ett tillägg, som måhända får stå för min egen räkning,
nämligen att man härvidlag måste gå så långt i fråga om krympning
av tillstånden till bostadsbyggande som möjligt. Jag finner det nämligen
nödvändigt, att denna krympning av tillståndsgivningen blir starkare för
Stockholms och storstädernas vidkommande än för landsbygdens. En sådan
åtgärd kanske skulle förmå åtskilliga hundratal, ja kanske tusental av dem,
som flyttat in till Stockholm för att där arbeta inom byggnadsbranschen,
att dra sig från staden och återgå till sitt tidigare yrke. Jag tror att enbart
den saken skulle betyda en lättnad i efterfrågan på bostäder här i storstaden.
Det skulle vara intressant att få se en statistik över hur många av de under
de senaste åren inflyttade, som tidigare haft andra yrken och som i Stockholm
blivit byggnadsarbetare. Kunde man åstadkomma en sådan återgång
skulle mycket vara vunnet.

Det var med stort intresse jag hörde statsrådet Ericssons upplysning, att
redan i år ha ungefär 3 000 byggnadsarbetare övergått till andra yrken. Vi
få hoppas, att den utvecklingen kommer att fortsätta; men den går icke lätt.
Den sista statistiken från 1945 visar, att byggnadsarbetarnas löner med
ackord ligga precis 75 procent högre än genomsnittslönen för andra industriarbetare.
Det är icke lätt att få folk att lämna ett yrke och övergå till ett
annat med betydligt lägre betalning.

Jag har ställt mig sympatisk till alla lönesträvanden under dessa år. Jag
vet nämligen, att dyrtiden kommit undan för undan och att det blivit svårt
att få ekonomien att gå ihop. Jag kan emellertid icke förstå varför byggnadsarbetarna
skola ha 50, 75, ja 100 procent bättre betalt än andra arbetare.
Det fanns en tid, då detta kunde försvaras därmed att de voro säsongarbetare
och att de, när byggnationen vilade, fingo gå arbetslösa. Jag tror emellertid
att man får revidera sin uppfattning på detta område, och jag skulle önska
att det utskott, som nu behandlar den stora frågan om bostadssubventionerna,
noga läser detta bankoutskottels uttalande, som ju även regeringen välsignat,
om byggandet av bostäder och annat. Min uppfattning är den, att den
proposition om bostadssubventionerna, som nu ligger under utskottsbehandling,
gott och väl kunnat sparas till ett annat år. Detta skulle också ha stått
i överensstämmelse med de uttalanden som här gjorts, att något års försening
av bostadsprogrammets genomförande mer än gott och väl kunnat uppvägas
av de fördelar för stabiliseringspolitiken, som därigenom skulle kunna ernås.
Denna proposition är ju också så ofullständig, att man mycket väl skulle
kunnat skjuta på den fram till 1948. Varför icke spara den tills frågan kunde
få en fullständig utformning?

Därefter, herr talman, några ord om de yrkanden, som ställts här i kväll.
Jag kan icke förstå mig på statsrådet Wigforss, som gång på gång kommer
igen med detta påstående, att vårt parti skulle vilja undanskjuta de skattesänkningar,
som svenska folket gått och väntat på ett helt år, och att vi
skulle vilja skjuta undan genomförandet av barnbidragen. I hur många diskussioner
ha vi icke sagt och i hur många av våra tidningar har det icke
skrivits, att vi äro lika intresserade av skattesänkningarna som regeringspartiet
och lika intresserade som det av att barnbidragen komma till slånd. I
det avseendet ha vi icke tvekat eu enda gång. Vad vi vänt oss emot är de
höjningar vi anse onödiga. Tidigare sades det, att vi behövde en balansering
av budgeten, men nu äro alla på det klara med att vi få en överbalanserad
budget. Jag anser att det icke är rätt att på detta sätt stämpla oss som mot Andra

hammarens protokoll 1947. Nr 31. 8

114

Nr 31.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
strävare till dessa reformer, när vi lika intensivt som något annat parti gått
in för dem.

Jag skall icke yttra många ord vidare, men jag vill dock säga något med
anledning av vad som inträffade här för en stund sedan och som har förekommit
förut både här och i första kammaren. När ordet omsättningsskatt
nämnes blir det ett allmänt skratt här. Att de yngre ledamöterna i denna
kammare skratta, kan jag möjligen förstå, men inte när de äldre göra det.
Minns ni icke tullstriderna kring sekelskiftet och hur vi då poängterade, att
tullar och andra indirekta skatter måste sänkas därför att de drabbade de
stora och fattiga barnfamiljerna, medan de andra fingo det så mycket lättare?
Omsättningsskatten har verkat precis på samma sätt som tullarna, som
man då stred så mycket om. Omsättningsskatten har varit en skatt, som
drabbat de stora familjerna, de med de många barnen. Alla ha vi varit inställda
på att den skatten borde vax-a den första, som skulle bort. Det berodde
icke på några partipolitiska spekulationer utan på ren omtanke om
dem, som ha det svårt till följd av denna omsättningsskatt. Vi ha nu här en
gång så gott som enhälligt beslutat denna skatts borttagande, och jag finner
det därför egendomligt, att man på majoritetshåll nu skall förlöjliga denna
reform, som vi genomfört och som redan börjat ge goda resultat. Jag kan
som sagt icke förstå detta uppträdande på majoritetshåll.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Ohlin: Herr talman! Den sena timmen gör att jag måste avstå från
att mera utförligt bemöta herr statsrådet Ericsson och herrar Fast och Hagberg
i Luleå. Jag skall emellertid beröra vad statsrådet Ericsson på två punkter
hade att säga.

Han förklarade då först, att vid beviljandet av byggnadstillstånd tog man
hänsyn icke bara till tillgången på spik och trä utan även på arbetskraft.
Han tycks inte ha observerat att vad jag i mitt anförande vände mig mot var
att man utgick bara från detta och att man fortfarande tycktes glömma att
den totala investeringsvolymen måste anpassas efter den samhällsekonomiska
balansen och att det icke går att bara undersöka om på den och den platsen
finns rör eller tegel eller arbetskraft. Det föreföll nu som om statsrådet
Ericsson försökte avlyfta detta bekymmer från sina axlar genom att lägga
över det på länsarbetsnämnderna. Han talade om att man varit ganska frikostig
med byggnadstillstånd i det att man beviljat sådana tillstånd för 900
miljoner, medan länsarbetsnämnderna, som ha att ta hänsyn till de lokala
förhållandena, beviljat starttillstånd för bara 450 miljoner. Jag tillåter mig
peka på den oklarhet, som här finns. På vad sätt vill man att i detta land
den totala byggnadsverksamheten skall kunna anpassas efter de samhällsekonomiska
möjligheterna, om det skall gå till på det sättet att än så ansvarsmedvetna
länsarbetsnämnder skola efter sin bedömning av de lokala
rent fysiska byggnadsförutsättningarna bestämma i vilken takt byggnadsverksamhet
skall sättas i gång? Jag kan icke förstå, hur man med ett sådant system
skall kunna åstadkomma den anpassning av den totala investeringsvolymen
efter vad kampen mot inflationen kräver, som jag trodde att alla
syftade till. Jag finner att herr Pehrsson-Bramstorp har mycket goda skäl för
sin förmodan, att här finns en betydande oklarhet kvar. Han ställde en direkt
fråga till statsrådet Ericsson på en liknande punkt.

Statsrådet förbigick naturligtvis frågan varför dessa begränsningar icke
sattes i verket tidigare. Jag skall emellertid lämna denna fråga därhän.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

115

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Den andra punkten gäller siffran rörande de förluster för landets näringsliv
och valuta tillgångar, som regeringens politik framtvingat genom lägre
priser än som annars kunnat åstadkommas på svenska exportvaror. Jag
skall bespara kammaren den mera detaljerade redogörelse för de olika ingripanden
från myndigheter och kommissioner, som jag tänkt presentera,
och bara nöja mig med att konstatera, att från början av 1946 utmärktes
regeringens och myndigheternas hållning av att man ville hålla tillbaka
prishöjningen vid export av skäl, som vi känna till. Det är alldeles klart att
i det läget, såsom herr Hedlund i Rådom förklarade för ett par månader sedan,
när industrien fick slåss med myndigheterna för att få till stånd en viss
prisbildning icke på hemmamarknaden, tv där var det i och för sig lättare
att komma överens, utan på exportmarknaden, varvid regeringen hotade
med prisutjämningsavgifter, så blev resultatet att industrien sade sig, ja, det
är bäst att vi godta vissa exportpriser, så att vi kunna slippa prisutjämningsavgifter.
Det meddelades ju vid flera tillfällen, att om industrien höjde
priserna, så skulle staten taga ut exportutjämningsavgift. I det läget, i valet
mellan denna ur handelspolitiska och långsiktiga synpunkter ganska otrevliga
exportavgiftspolitik och ett mera fritt system kom industrien, vilket jag
inte tycker att man kan klandra den för, om man betänker hotet i bakgrunden,
att acceptera en prisbildning, som icke gav möjlighet att ta ut
världsmarknadens priser utan åtskilligt lägre sådana Saken förhåller sig
alltså så, att det icke bara var det att regeringen krävde en 14-procentig reduktion
i svenska kronor, vilket man sedermera reducerade till 5 procent,
med påföljd av industrien vägrade sälja nämnvärda kvantiteter, så att efter
denna 5-procentssänkning endast såldes den lilla kvantitet pappersmassa,
som ligger till grund för beräkningen om 270 000-kronorsförlusten, utan
hela prisbildningen på svenska produkter för export kom att ligga väsentligt
mycket lägre än den annars skulle ha gjort. Enligt de beräkningar, som
gjorts på olika håll, skulle de priser, som man kunde ha tagit ut under perioden
den 1 november 1946—den 1 april i år ha inneburit, att man kunnat
få 50 å 100 kronor mer per ton massa för ett par 100 000-tal ton. Det innebär
en förlust, som i varje fall måste räknas i 10-tal miljoner kronor. Jag
erkänner att denna förlust är mindre än om industrien icke vägrat att sänka
priserna. Hade det varit en socialiserad industri skulle förlusten på denna
prispolitik tydligen ha blivit mycket större.

Men utom denna förlust ha vi att räkna med förlusten på pappersexporten.
Detta kunde inte produceras på lager, utan av papper exporterades under
denna period större kvantiteter än av massa, varför förlusten på grund av
prisreduktionen med 5 procent blev långt större än de 270 000 kronor, som
man velat få svenska folket att tro är hela förlusten. Papperet exporterades
till priser, som lågo långt under världsmarknadsläget. Jag har här siffror
spm visa, att ett svenskt företag sålde icke ringa kvantiteter till priser, som
lågo ungefär 400 kronor högre per ton än det av regeringen fastställda’ riktpriset.
Det förklaras, att det icke fanns några som helst svårigheter att få
ut dessa priser. Till större delen såldes emellertid papperet till det fastställda
riktpriset, som kommit till mer eller mindre »frivilligt» genom hotet om
utjämningsavgift. Även om man räknar med en så låg sänkning av priset
som med 75 kronor per ton, betyder det en förlust på mellan 30 och 40
miljoner kronor under fjolåret och under första delen av innevarande är
av 10 ä 15 miljoner kronor.

Man kan fråga sig varför regeringen icke resonerade då som den gjort i
år, att när vi nu ha eu prisstegring i utlandet, som vi icke vilja avstå från,

116

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
men vilja hindra en prisstegring på hemmamarknaden, måste vi använda
eu form av prisutjämningsavgift, men vi skola göra den så acceptabel som
möjligt för industrien och icke blott hota med den. Ty gör vi det riskera vi
att exportpriset kommer att ligga lägre än det annars skulle behöva göra.
Varje jämförelse mellan de utländska prisnoteringarna på massa och papper
och de svenska gör det fullständigt klart, att om man icke ingripit från
regeringens sida på sätt som skedde skulle exporten ha kunnat ske till väsentligt
högre priser.

Jag vet att statsrådet Ericsson vid tidigare tillfällen hänvisat till att industrien
i en förklaring den 31 oktober förra året förklarat sig nöjd med
oföiiindrade priser. Jag tror att han ändå som den realist han är måste erkänna,
att en sådan förklaring får ses mot bakgrunden av hotet för industrien
att drabbas av exportavgift. — Det kan ju finnas många andra förklaringar
till att regeringen fört denna politik, men den för mig mest överraskande
var, när finansministern i en debatt i höstas förklarade, att det
blev ingen förlust för Sverige, om man genomtvingade den prissänkning med
14 procent, som var regeringens dåvarande program och som sedan ändrades
till 5 procent. Nog sagt om den saken.

Eftersom klockan passerat 12-slaget måste jag med ett undantag förbigå
vad herr Hagberg i Luleå anförde. Jag kan nämligen icke underlåta att
säga, att enligt min mening den skildring som hans excellens statsministern
gav av kommunisternas ståndpunkt i lönepolitiken, är så långt alldeles riktig.
Kommunisterna accepterade, som också herr Hagberg i Luleå själv
skrev i en ledande artikel i Ny Dag några dagar efter konferensen, ett uttalande,
som ett slag föreföll vara en värdefull försäkran. Den skulle nämligen
utesluta en politik, som gick ut på att man oberoende av produktionsökning
skulle kunna kräva fortsatt lönestegring, vilket vi nu väl alla utom
möjligen kommunisterna äro överens om är en förutsättning för att inflationen
skulle kunna bekämpas. Men tyvärr visade det sig under förhandlingarnas
gång, att den förklaring, som herr Hagberg i Luleå nu vill springa
ifrån, var han redan då benägen tolka på ett sådant sätt att den icke skulle
betyda något. Under förhandlingarna menade han, att om det skulle bli
en depression böra vi under alla omständigheter höja lönerna för att hålla
uppe köpkraften, och jag tror, sade han, att det blir en depression ganska
snart. Genom att förklara, att nu tror jag det blir depression, skulle herr
Hagf^rg alltså ha fria händer att kräva löneökningar. Det var i detta läge
vi på vårt håll krävde en vattentät beskrivande förklaring, som verkligen
skulle kunna binda parterna, men då visade det sig till vår förvåning, att
varken kommunisterna eller regeringen voro intresserade av en sådan förklaring.

Jag skall komma till herr statsministern senare, men jag vill här påpeka,
att när han säger, att det var till stor skada för det svenska näringslivet
att denna deklaration icke blev underskriven, glömmer han hort det som
jag här omtalat, nämligen att det visade sig att det icke var tillräckligt
mycket i den där deklarationen och att regeringen gav upp spelet när det
blev fråga om att få mera mening i den. Det var en av de punkter, där meningarna
icke kunde samsas. Det är kanske inte oriktigt att, när statsministern
citerat Göteborgs Posten, jag å min sida kan få citera vad en
utomstående expert, professor Lundberg, skrev i en tidningsartikel nyligen:
»Ett smidigt skrivsätt kan visserligen i dunkla formuleringar lätt täcka motsatta
uppfattningar; en maning från ena sidan att höja lönerna på bekostnad
av vinsterna för att möta en underkonsumtionskris kan sålunda förenas

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

117

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
med krav från andra sidan på lönestopp för att hejda inflationen under form
av en innehållslös rekommendation för inkomststabilisering. Men man avstod
lyckligtvis från försöket.» Jag har vid återgivandet av citatet rättat ett
litet tryckfel för undvikande av missförstånd.

Jag tror nog att man får säga att när regeringen inte ville stödja oss när
det gällde att få en hållbar förklaring, var det nog lika bra att det inte blev
någon underskrift. Det som var accepterat blev ju bekantgjort i alla fall genom
regeringens och kommunisternas och vår egen förklaring.

Jag skall inte med anledning av finansministerns anförande vidare taga
upp de här prioritetsfrågorna. Jag märker i dag att det framkallar en utomordentlig
irritation på regeringshåll, när man talar om vad som varit under
de sista tolv månaderna. Jag har tidigare varit förvånad över att man
på regeringshåll är så förtjust att tala om vad som skedde på 1930-talet.
Hur många gånger ha vi inte fått höra vilka misstag som liberalerna och de
frisinnade gjorde 1935 och 1936? De gångerna äro legio till och med under
de senaste åren. Men när vi försöka att som bakgrund för bedömningen av
dagens läge tala om vad som skett de senaste tolv månaderna, blir man inom
regeringen, som vi hört av statsministern här i kväll, helt enkelt misslynt.
Jag skall därför inte vidare öka herr Erlanders irritation.

Jag skall endast upprepa, närmast med anledning av både statsministerns
och finansministerns frågor rörande regeringsprogrammet, att det är åtskilliga
saker som förefalla mig otillräckliga och föga klara. Det är inte så
som man skulle kunna tro när man lyssnar till statsministern, att vi här ha
ett kristallklart, väl utformat program, som man bara har att lägga fram
och fråga: vill ni vara med om det eller inte? Låt oss först taga punkten
om sparandet. Det är mycket välbefogat att försöka öka sparandet, det vilja
vi alla och äro fullständigt överens om. Men vi ha betonat — jag tror att vi
därvidlag se realistiskt på saken — att om det skall lyckas att få till stånd
en väsentlig ökning av sparandet, krävas vissa allmänna förutsättningar i
fråga om regeringens ekonomiska politik. Vi ha ofta klargjort vilka dessa
förutsättningar äro, och jag behöver inte upprepa varför vi inte äro särskilt
optimistiska beträffande möjligheterna att få till stånd ett ökat sparande,
när regeringen bagatelliserar opinionen inom kretsar som ur sparsynpunkt
icke äro alldeles oväsentliga. Regeringen har enligt vår uppfattning härvidlag
inte något gott utgångsläge.

Beträffande inkomstbildningen har regeringen ett uttalande, som ju är
mycket kortfattat och obestämt. Jag har tillåtit mig att fråga här i dag, om
regeringen kunde ge någon närmare upplysning om inkomststabiliteten och
hur den skulle befrämjas. Jag har hänvisat till vår erfarenhet under fjolåret
beträffande regeringens återhållsamhet på den punkten. Jag skall inte
nu kritisera regeringen för det, men jag konstaterar alt innan man får veta
något närmare om hur detta är tänkt kan man inte säga annat än att det
så långt man kan bedöma förefaller välment. Men vi vilja ha närmare
upplysningar, innan vi kunna säga något mer.

Vad beträffar investeringarna ha vi konstaterat att regeringen närmat sig
vår ståndpunkt. Herr Pehrsson-Bramstorp har gjort ett liknande uttalande i
dag, ehuru det tydligen är en mindre förbrytelse när han säger det än när
jag gör det. Men kvar står, som både herr Pehrsson-Bramstorp och jag visat,
en betydande oklarhet beträffande frågan hur denna investeringspolitik skall
skötas för alt anpassas efter vad som är förenligt med ett återställande av
den samhällsekonomiska balansen. Om den saken ha vi inte fått veta något
annat än att det skett en 25-procentig reduktion, och så ha vi fått höra av

118

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
statsrådet Ericsson, att det tycks vara länsarbetsnämnderna, som skola
sköta om saken efter sin bedömning av de lokala förhållandena. Regeringen
har tills vidare heviljat byggnadstillstånd för 900 miljoner kronor, och därav
ha länsarbetsnämnderna använt 450 miljoner kronor. Även här råder alltså
en betydande oklarhet, som verkligen gör att statsministern felbedömer läget,
när han säger att här föreligger ett färdigt program, om vilket det bara
är att ge besked om man vill gå med på det eller inte.

Så ha vi frågan om produktionsökningen. Jag har tidigare efterlyst upplysningar
om på vad sätt regeringen vill främja produktionsökningen. —
Vi ha vidare frågan om uppskov med .sociala reformer. Ingen upplysning
har lämnats om innebörden härav. Nog är det litet tomt som bakgrund för
de patetiska tonfall statsministern använder, när man får sådana allmänna
talesätt utan konkretisering.

Vi ha så frågan om tron på regleringar, som onekligen är större hos regeringspartiet
än hos oss. Man talar om att råvarutilldelningen i vissa fall skall
användas såsom medel alt få producenterna att framställa varor som förefalla
mindre lönande än andra men som äro för samhället viktiga. Jag måste
för min del säga, att allt beror på hur metoden användes. Att i förväg avge
något slags godkännande av den metoden är i brist på upplysningar om på
vad sätt den skall användas mycket svårt.

Jag tror att jag nu med anledning av stats- och finansministrarnas frågor
har belyst varför läget inte är det, som statsministern med sin utomordentliga
konst att förenkla försökte ange i sitt senaste yttrande.

När statsministern sedan skulle polemisera mot mig, valde han ju den
bekväma vägen att inte ta upp fakta, som jag kommit med under de olika
punkterna, utan att i stället ironisera. Jag måste säga att jag icke i och för
sig är förvånad över detta. Det är bara konstigt att statsministern inte märker
hur han själv i tal efter tal land och rike runt, när han far omkring och
predikar som en partichef någon gång gör, påstår att i stort sett har den
uppfattning hans parti företrätt visat sig riktig. Han märker inte att hans
ironi drabbar visserligen i någon mån mig men i lika hög grad honom själv.

När jag tagit upp den saken, har det emellertid inte varit av någon lust
att tala om hur bra vi äro inom det ena eller andra oppositionspartiet. Jag
har i stället velat reagera mot en målmedveten strävan från regeringsledamöters
sida att fritaga regeringen från allt ansvar och, om nu någon skall
ha ett ansvar, lägga det på oppositionen. Jag måste säga att jag inte tror att
någon kan anse att en sådan historieskrivning är berättigad. Men skall man
opponera sig mot den, måste man också dokumentera sin uppfattning.

Jag vill för min del inte använda så enkla metoder som att försöka helt
allmänt ironisera, utan jag vill försöka lägga fram fakta till stöd för min
uppfattning. Jag vill ta ett exempel på hur hans excellens statsministern
förfar. Han säger att jag påstår att regeringen på alla punkter följt mina råd,
enligt hans påstående alltså på alla punkter. Hur kunna vi då, säger statsministern,
samtidigt vara så envisa och motsträviga. Det är ju ologiskt! —
Hur får statsministern fram den bristande logiken? Jo, genom ordet alla.
Men, herr statsminister, jag har inte sagt att ni på alla punkter ha följt oss.
Jag har tvärtom påvisat, att ni på flera punkter inte följt oss. Och därmed
faller hela repliken, som är av den art alt den kanske på den tiden när statsministern
excellerade i DYG skulle g.jort sig bra, men som jag tror knappast
i längden gör sig i den storpolitiska debatt, som statsministern under en
del av sitt anförande försökte göra gällande att han deltog i. Det är genom
ett sådant felreferat lätt att få fram inkonsekvens hos motståndarna. Jag

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

119

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
behöver inte erinra om att när det gäller skattepolitiken och uttalandena om
inkomstbildningen och den ekonomiska politikens allmänna karaktär ha vi
påpekat, att regeringen ingalunda följt rekommendationerna från vårt håll.
Jag måste taga upp även ett annat exempel på statsministerns förfaringssätt.
Han påstår att jag ofta har två åsikter om samma sak. Enligt statsministern
säger jag å ena sidan att vi måste genomföra investeringsbegränsningar, och
å andra sidan kritiserar jag att det blir mindre bostäder genom att det inte
finns material, att arbetarna få gå och vänta o. s. v. Jag är förvånad över
att en tränad logiker som statsministern inte inser, att det inte alls finns någon
motsättning mellan dessa båda ståndpunkter. Jag måste därför försöka
förklara det en gång till. Man kan mycket väl hävda att det är nödvändigt
att göra investeringsbegränsningen hårdare än regeringen gjorde i fjol. Det
är den ena ståndpunkten. Men det hindrar väl inte att man samtidigt säger,
att när vi ha ett restriktionssystem och man sköter detta restriktionssystem
på ett visst sätt, så att systemet även från sina egna förutsättningar inte
fungerar smidigt utan det uppstår brist på material här och brist på arbetskraft
där, så blir byggnadsverksamheten på grund av detta osmidiga förfaringssätt
mindre än den skulle behövt bli med utgångspunkt från regeringens
egen planläggning av den totala investeringsverksamheten. Det blir glapprum
eller tomgång, som man säger inom industrien. Om statsministern har
svårt att förstå hur man kan förena dessa båda kritiska ståndpunkter, kan
jag inte göra något åt saken. Enligt min mening hade det varit lämpligare
både att detta restriktionssystem hade skötts på ett annat sätt och att man
eftersträvat en mindre total investeringsvolym. Men det är två helt olika saker.
Det är mycket möjligt att påvisa att dagens erfarenhet talar för ett fritt
näringssystem, sett på lång sikt, och samtidigt hävda att det i dagens läge
med hänsyn till inflationsfaran är lämpligt att eftersträva en mindre investeringsvolym.

Till sist måste jag beträffande statsministerns uttalanden om partiledarkonferensen
bara göra ett litet klarläggande. Jag hoppas att inte vidare behöva
komma tillbaka till den saken, ty jag delar herr Skoglunds i Doverstorp och
andras uppfattning att det i längden inte blir fruktbart. Statsministern säger
att regeringen förutsättningslöst inbjöd till konferensen utom beträffande
skattefrågan. Jag vill erinra statsministern om att oppositionen frågade om
vi fingo diskutera alla frågor utan undantag. På detta svarade regeringen ja.
Jag förstår nu, vilket jag inte gjorde förut, att meningen var att skatterna
skulle få diskuteras, men bara teoretiskt. Det andra kunde man däremot få
diskutera såsom ett led i praktisk politik. Det är för mig en överraskning
detta. På alla andra punkter, säger statsministern, voro vi villiga att diskutera
och mottaga rekommendationer. Men det har ju påvisats eu de! punkter där
meningarna bröto sig och gingo isär, och på min fråga på vilka punkter regeringen
visat sig villig att tillmötesgå oppositionen har statsministern inte
angivit något exempel och inte herr Fast heller. Kvar står alltså den ståndpunkt
som jag har hävdat. Herr Fast har själv sagt att konferensen inte
sprack på skatterna. Men vad sprack den på? Enligt min mening blev konferensen
utan resultat av flera olika anledningar, och det är alldeles meningslöst
att säga att den sprack på den ena eller andra av dem. Den sprack
på summan av oenigheten. Denna oenighet kunde vi konstatera, men vi ha
inte kunnat konstatera att regeringen gjort något medgivande till dags dato.

När man hör statsministern och hör finansministerns avslutningsanmärkningar
om att oppositionen bara försvårar arbetet, hur den genom sin agitation
skapar eu olycklig utveckling och hur den låter sig ledas av partitak -

120

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
tiska skäl, så får man det intrycket att man kan karakterisera regeringens
uppfattning av oppositionspartierna ungefär på följande sätt — möjligen
med undantag ibland för herr Pehrsson-Bramstorps parti; huruvida regeringen
kommer att göra undantag för detta parti även nästa måndag, när
jordbrukspriserna skola diskuteras, få vi väl se. Alltnog, man har det intrycket
att regeringen menar att oppositionen är omöjlig. Den accepterar ju
inte dess förslag, inte ens när de läggas fram vid konferenser, och sedan
har den till och med fräckheten att agitera mot regeringens förslag inför allmänheten
och påvisa deras skadeverkningar, sådana som oppositionen ser
dem, och på det sättet öka skadeverkningarna av dessa förslag. — Det finns
ju system, där regeringen inte behöver befara en sådan skadlig verkan av
oppositionens verksamhet; jag behöver inte tala om vad slags system det
är. Vi ha inte märkt att regeringen känt behov av att regeringspartiets kritik
mot oppositionen skulle åläggas någon begränsning. Finansministern
talade inte om den saken. Man talar inte om regeringspartiets beskyllningar
mot oppositionen, men oppositionen är skyldig att tala med mycket små
bokstäver. Jag kan inte förstå att denna inställning är typisk för en god
demokratisk anda. Det måste vara tendenser som hålla på att växa fram,
när man suttit så länge vid makten som det nuvarande regeringspartiet har
gjort. Flar man gjort det, blir man, säger erfarenheten, lätt litet otålig mot
kritik. Det är just detta om kritikens skadlighet som man i andra länder
använder som motivering för att sätta munkorg på oppositionen, vilket jag
vet att vår regering lyckligtvis inte alls har för avsikt att göra på annat sätt
än med de metoder, som man nu försökt och som man väl vet inte äro
så effektiva.

När hans excellens statsministern säger så patetiskt, att om man vill avstå
från partipolitik får man iakttaga vissa saker, kanske jag får lov att svara
med ett liknande påpekande. Om det är så, att statsministern med sitt anförande
i dag verkligen velat få till stånd någon samling kring regeringsprogrammet,
så har han nog trots den skicklighet han ådagalägger i andra
hänseenden knappast visat något gott handlag. Det kan ju hända att det
är samma reflexion som man gjort vid en och annan av de konferenser som
förekommit.

En förutsättning för att vi på vårt håll skola taga riktigt på allvar regeringspartiets
förslag att vi skola undersöka om vi inte kunna enas i gott
samarbete, närmast nu i kampen mot inflationen, är att man inom regeringspartiet
slutar upp med det konsekventa misstänkliggörandet av våra
motiv. När vi diskutera näringspolitiken eller skattepolitiken, låter det inle
så här: ja, ni tro att denna skattepolitik är skadlig för de breda lagren,
ni se på detta liksom en del socialdemokratiska remissinstanser. Nej, vi
få i stallet höra detta: ni är blott ute för att försvara de rikas intressen.
Så länge en sådan ståndpunkt i tal av regeringsledamöter och i tidningsartiklar
av socialdemokratiska kammarledamöter upprepas vecka efter vecka,
undrar man verkligen om inte regeringen, som så gärna talar om hur
oppositionen borde uppföra sig för att skapa goda förutsättningar för samarbete,
också någon gång skulle kunna tänka efter huruvida inte några
krav borde ställas på regeringspartiet.

Sammanfattningen av vad jag sagt, särskilt beträffande regeringsprogrammet,
är inte någon annan än jag angav i mitt första anförande. Vi på vårt
håll vilja stödja regeringen i de punkter, där vi tro att dess politik kommer
att vara mer eller mindre verksam i kampen mot inflationen. Vi äro
villiga, alldeles oberoende av i vilken män regeringen och dess parti vill taga

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

121

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
någon hänsyn till vad jag nyss sade, att under alla förhållanden avstå från
att partipolitiskt utnyttja sådana impopulära åtgärder, som kunna ingå bland
de punkter där vi äro överens. Men med den oklarhet, som för dagen råder
beträffande viktiga sidor av detta program, måste vi förbehålla oss att
få rikta kritik, även kanske delvis ganska skarp kritik, mot de punkter,
där vi icke tro att programmet är förenligt med rikets sannskyldiga nytta.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag skall med
anledning av herr Ohlins replik till mig göra ett påpekande, som kan vara
värdefullt att få med i kammarens protokoll. Herr Ohlin säger att kommunisterna
gingo med på något som såg ut som ett lönestopp, men att den formulering
som användes skulle ha varit så oklar och dimmig, att man kunde
lägga in i den ungefär vad som helst. Jag vill då upplysa kammarens ledamöter
om att ifrågavarande formulering var gjord av herr Ohlin. Om den
var skriven så, att det gick att tolka den ungefär hur som helst, så är detta
inte vårt fel! Saken låg till så, att vi från regeringshåll hade en annan formulering
— skriven av herr Hammarskjöld -—- som accepterades av kommunisterna.
Herr Ohlin blev emellertid orolig när kommunisterna accepterade
regeringens formulering. Kommunisterna förklarade sig då villiga att godkänna
en av herr Ohlin gjord formulering. Om nu också denna var så dåligt
gjord, att den gav utrymme för andra tolkningar av de i exegetiken förfarna
kommunisterna, så var detta i varje fall inte vårt fel.

Vad sedan beträffar de olika punkterna tror jag alt statsrådet Ericsson
kommer att ta upp frågan om bostadsbyggandet och investeringarna. Jag
skall inte ge mig in på den diskussionen i annan mån än att jag säger, att
herr Ohlin alldeles förbisett vad som var innebörden i min kritik av hans
framställning. Herr Ohlin sade, att trots att det var inopportunt och riskabelt
under valrörelsen i fjol, krävde han då något så impopulärt som en begränsning
av investeringarna, och man fick det intrycket att detta gällde även på
bostadspolitikens område. Men det yttrande som jag citerade från ett augustital
av herr Ohlin gick ut på, att om man tog bort regleringen och fick ett
friare system överhuvud taget, så skulle man också få fler bostäder. Man
skulle alltså inte minska byggnadsvolymen i det fallet. Dels krävde han alltså
en strängare reglering, och samtidigt krävde han på den punkt där opinionen
är känsligast det friare systemet. Det var mot detta dubbelspel jag reagerade
under valrörelsen, och jag tillåter mig ännu att säga att det är icke riktigt
konsekvent — för att nu begagna ett försiktigt uttryck.

Sedan sade herr Ohlin något som jag håller honom räkning för, nämligen
att en del av den ironi som jag slösade på honom för att han var så självtillräcklig
och för att han »alltid hade rätt», drabbade mig i minst lika hög
grad som herr Ohlin. Detta är ändå ett erkännande. Låt mig då säga: jag gör
aldrig anspråk på ofelbarhet. Jag har i många offentliga tal sagt, att läget
för närvarande är så kaotiskt, att misstag kunna begås, dels på grund av
att informationerna äro felaktiga och dels på grund av att man bedömer
informationerna fel. Vad jag velat framhålla är att regeringen, som skall taga
ansvaret, ju aldrig kan intaga mer än en ståndpunkt till varje fråga. Vi
måste nämligen besluta oss för antingen det ena eller det andra. Därför
märks det också när vi göra misstag. Om man däremot kan vara litet friare,
så har man större möjligheter att klara sig från kritik. Jag har endast velat
göra detta mycket stillsamma påpekande — som gäller för all opposition
och som vårt parti kanske kan komma i åtnjutande av vid ett annat tillfälle.
Oppositionen är friare, därför att den inte tvingas att se resultaten av sitt val

122

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
växa fram. och oppositionen kan medelst oklara formuleringar alltid ha två
strängar på sin båge — och fyra eller fem också i vissa situationer.

Om herr Ohlin känner sig i någon mån tröstad av det, så vill jag förklara,
att jag också kan vara ironisk mot mig själv.

Sedan skall herr Ohlin inte tro, att regeringen blir så irriterad av en fri
och öppen kritik. Jag säger uppriktigt, att en av fördelarna med att samlingsregeringen
är borta är den, att de styrande få veta av att de leva. Det
är bara nyttigt att det kommer fram kritiska synpunkter på regeringens sätt
att handha sitt uppdrag. Det är inte alls så, att vi i varje sådan kritik se
något ont. Nej, vad vi sagt och vad vi reagera mot är, att man med utgångspunkt
från oklara antydningar angriper regeringens handlande, när man själv
inte visar hur det i stället skulle ha handlats. Då, säga vi, tjänar kritiken
ingenting till. Om man däremot kritiserar en viss bestämd åtgärd, t. ex. ett
alltför intensivt bostadsbyggande, och säger: »Nu har ni gjort det och det
i för stor utsträckning — låt oss ändra på det!», så är det en positiv kritik.
Men om man så där i största allmänhet kritiserar t. ex. ullandskrediterna
och säger: »Nu ha ni ställt till ett elände, när ni skeppa bort varorna till
Ryssland!», så är det en kritik som inte gagnar saken och landet, och även
om jag inte gärna vill begagna några hårda ord så här tidigt på morgonen
måste jag ändå kalla den kritiken för lögnaktig. En kritik som tar sikte på
de konkreta åtgärderna och säger: »Så här skulle ni ha gjort i stället!», den
är positiv. Jag vill också villigt medge, alt en sådan kritik kan komma från
den nuvarande oppositionens sida, och i sådana fall tror jag inte, att någon
från vårt håll känner sig stingsligt berörd av densamma.

Nu vilja vi emellertid höra av oppositionen, vad det är i regeringsprogrammet
som man inte kan ansluta sig till. Vad är det som gör, att man inom
oppositionen ställer sig så kyligt kritisk och säger att man inte kan
acceptera programmet? Och vi vilja gärna veta vad oppositionen vill sätta
i stället, vad det är för andra åtgärder som man anser vara bättre. En allmän
kritik, som bara sprider olust i landet, gagnar ingen. Den skadar sparandet
och den gynnar spekulationerna mot regeringens politik o. s. v. Men med
positiv kritik, med uppslag till åtgärder i stället för allmänna antydningar
och mystiskt tal skola vi säkerligen ganska snart komma underfund med
två saker: för det första att regeringen är lätt att komma till tals med och
för det andra att klyftorna mellan regering och opposition kanske inte äro
så stora, som oppositionen av partitaktiska skäl vill göra gällande.

Är det ingenting annat än en oklar formulering som skiljer herr Ohlin och
mig åt i dag i kampen mot inflationen, så tycker jag att han och jag skola
sätta oss ned och skriva om formuleringen så att den blir klar. Men om det
finns något reellt som skiljer oss åt, så kom fram med det, så vi få se vari
det består!

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herrar Skoglund i Doverstorp,
Pehrsson-Bramstorp och Ohlin ha frågat vad den reduktion av bostadsbyggandet
betyder, som regeringen beslutat sig för att genomföra. Herr Skoglund
i Doverstorp undrade, om det hela bara kommer att bli en konstruktion
på papperet eller om det blir en verklig reducering, som tar en mindre mängd
material och mindre arbetskraft i anspråk.

Jag vill då svara, att vi ha en viss bostadsbvggnadsverksamhet i gång, som
väl ingen förnuftig människa nu vill avbryta och vänta med färdigställandet
till senare. Alla äro väl tvärtom överens om att vi skola färdigställa de lägenheter
som redan påbörjats. Det som i fortsättningen kommer att reduceras
är alltså tillståndsgivningen.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

123

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)

Herr Skoglund i Doverstorp frågade om länsarbetsnämnderna ha ett så
stort antal bordlagda ansökningar om byggnadstillstånd liggande på sina
expeditioner, att det under innevarande år kan ha någon inverkan på det
faktiska byggandet. Jag kan då omtala, att vi i länsarbetsnämnderna för närvarande
ha ansökningar liggande från bostadsbyggnadsföretag uppgående till
ett sammanlagt belopp av 225 miljoner kronor. Detta betyder, att hälften av
det sammanlagda byggnadsvärde, som länsarbetsnämnderna ha att bestämma
om, representerar bostadsbyggande. Dessa bostäder komma att färdigställas
under sommaren och hösten i år.

Den verkliga skillnaden jämfört med föregående år är emellertid, att vi
ännu inte börjat bevilja bostadsbyggnadsarbeten av 1948 års kvot. Förra året
vid denna tid hade vi redan i ett par månader beviljat byggnadstillstånd av
1947 års kvot. Det är helt naturligt att detta kommer att medföra eu reell
sänkning av efterfrågan på material och arbetskraft en tid framöver. Innevarande
år kommer det att färdigställas lika många lägenheter som förut. Om
vi nästa år —- för att ta ett exempel från tätorterna — i stället för 50 000
lägenheter bevilja 35 000, så måste detta inverka på efterfrågan på material
och arbetskraft likaväl som på antalet färdigställda lägenheter. Det är också
uppenbart, att om vi färdigställa det antal lägenheter, som nu äro påbörjade
och i vilka det kanske bara fattas några få detaljer, så krävs det härför
ganska litet material. Men de färdigställda lägenheterna komma ändå att
redovisas i statistiken.

Vad gäller andra byggnader än bostäder, så kan man väl uttrycka det så,
att när vi beslutat oss för att skära ned tillståndsgivningen från 2 500 miljoner
kronor förra året till 1 600—1 700 miljoner kronor i år, så är detta en
kraftig reduktion. Då kan man invända, att denna reduktion av tillståndsgivningen
kan uppvägas av alt länsarbetsnämnderna redan ha beviljat ett stort
antal byggnadsprojekt som ännu inte igångsatts. Ja, vi ha mycket riktigt en
viss eftersläpning här. Det blir det alltid inom byggnadsverksamheten. När
man mäter i miljoner kronor eller i antal bostadslägenheter, så måste man
räkna med att verkningarna av företagna åtgärder komma att visa sig först
en tid efteråt.

Herr Skoglund i Doverstorp ville ha konkreta exempel på vad ifrågavarande
reduktion innebär. Ja, hur många tusen man som kan friställas från exempelvis
bostadsbyggnadsverksamheten kan jag inte säga, men talet om att
byggnadsindustrien tar allt mer och med arbetskraft i anspråk är felaktigt.
Redan nu har den starkare restriktiviteten inneburit, att av den ökning på
låt oss säga 10 000 man, som vi hade förra året, ha omkring 3 000 man nu
övergått till annan verksamhet. Det är inte säkert, att det är samma människor,
som k o mm o in förra året och gått ut i år. Det är inte heller säkert
att, om statsmakterna nu besluta ett investeringsprogram som bara är 2/;) av
förra årets, detta kommer att innebära en besparing av arbetskraft i proportionsvis
lika stor utsträckning. Jag vågar inte säga att det är så, men uppenbarligen
blir efterfrågan på arbetskraft inom byggnadsbranschen mindre.
Den saken är alldeles klar. .lag vill också uttrycka den förhoppningen, att
det skall bli möjligt att föra över dessa byggnadsarbetare till annan verksamhet.
De skola icke, som herr Hagberg i Luleå uttryckte det, bli arbetslösa. Det
kan det aldrig bli tal om. Eftersom det finns tillräckligt med arbetstillfällen
på andra områden kan man inte säga att vi bedriva en investeringsverksamhet,
som leder till att byggnadsarbetarna bli arbetslösa. De få kanske inte
arbete i sitt gamla fack, men att arbetstillfällen bjudas dem, därom äro vi väl
alla ense.

124

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Sedan bör jag kanske också svara på den fråga, som herr Pehrsson-Bramstorp
framställde. Han frågade om det verkligen är möjligt att det finns byggnadsarbetare
som uppbära arbetslöshetsunderstöd, om de icke få sysselsättning
inom byggnadsbranschen. På det vill jag svara, att arbetslöshetskassorna
i princip äro konstruerade så, att de hänvisa arbetaren i fråga till arbetsförmedlingen,
och om man där förklarar att det inte finns något lämpligt
arbete för vederbörande, så får den arbetssökande en stämpel i den arbetsbok
som arbetslöshetskassan ger ut. Sedan är den arbetssökande berättigad
till understöd. Om arbetsförmedlingen däremot erbjuder den arbetssökande
annat arbete, som han vägrar att ta emot, så har kassan inte rätt att betala
ut något understöd. Jag vet att arbetsförmedlingarna gång efter annan ha
vägrat att förklara, att det icke finns lämpligt arbete, men huru förhållandet
var i det speciella fall, som herr Pehrsson-Bramstorp talade om, vågar jag
inte uttala mig om. Jag talar här bara om vad som är allmän regel.

_ Vad vi för övrigt syfta till med investeringsprogrammet är alldeles för
långt att i detalj redogöra för. Jag ser att herr Liedberg följer debatten med
stort intresse. I investeringsrådet höllo vi på åtskilliga timmar med att försöka
reda ut vad begränsningarna komme att innebära i speciella fall. Jag
tror dock inte att man kan få något klart besked därvidlag, även em tendensen
är absolut ldar.

Vidare sade herr Ohlin, att jag springer ifrån mitt ansvar och vältrar över
det på länsarbetsnämnderna. Jag har inte vägrat att bära ansvar för vad som
sker. Jag tar på mig fulla ansvaret för de byggnadstillstånd som beviljats och
som ligga hos länsarbetsnämnderna. Jag uttalade mig som jag gjorde därför
att jag ansåg det vara i klarhetens intresse. Och, herr Ohlin, om hälften av
de byggnadstillstånd som ligga hos länsarbetsnämnderna gäller byggandet
av bostadshus, så kan detta inte vara någon felinvestering! Övriga byggnadstillstånd
granskas också på sådant sätt, att aldrig något tillstånd släpps ut
på måfå, det kan jag försäkra herr Ohlin. Vi slänga inte ut tillstånd hit och
dit -—- som det på vissa håll i pressen har gjorts gällande. De människor, som
vi engagerat för rådgivning inom byggnadsberedningen, försöka att med speciella
branschers stöd och med hjälp av utredningar från statliga institutioner
bedöma angelägenhetsgraden i varje särskilt fall. Jag har också tidigare
vid många tillfällen förklarat efter vilka principer vi försöka bedöma ansökningarna
och vilka ansökningar vi i första hand bevilja.

Herr Ohlin har nu sökt motivera påståendet i sitt förmiddagsanförande,
att jag skulle ha slängt ut bluffsiffror — som han uttryckte det — för vad
vi genom en felaktig exportpolitik ha förlorat i utländska valutor. Jag lyssnade
mycket uppmärksamt efter herr Ohlins förklaring till detta påstående.
Och herr Ohlin hade en förklaring! Han sade att jag hade använt siffran
270 000 kronor som ett uttryck för storleken av den s. k. förlust, som näringslivet,
och därmed hela nationen, gjorde under en viss tid. Herr Ohlin
kunde dock inte bevisa att detta var en felaktig beräkning. Jag har nämligen
sagt att siffran gällde för massaexporten, och jag bestrider att siffran
innehåller bluff!

Vidare säger herr Ohlin att det är helt naturligt att näringslivet, i detta
fall cellulosaindustrien, inte tog ut högre priser när det hotades med prisutjämningsavgifter.
Vi ha debatterat denna sak flera gånger tidigare här i
kammaren, och jag har ställt frågan: Vill man göra gällande att industrien
lämnade felaktiga upplysningar om vilka möjligheter som förelågo att ta ut
ett högt pris på världsmarknaden, bara för att man ville komma undan
prisutjämningsavgifter? Den som påstår att så varit fallet, påstår också att

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

125

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
industrien har undanhållit folkhushållet en viss mängd valuta. Ty det måste
ha blivit resultatet, eftersom vi frågade vederbörande vad det riktiga priset
var. Vi fingo då till svar att industriens män inte ville ta ut mer än ett visst
bestämt pris. Jag vill betona att herr Ohlin är den förste i denna kammare
som gjort gällande, att förhållandena voro annorlunda än vad industriens
representanter meddelade vid det tillfälle, då förhandlingarna pågingo. Åtskilliga
andra ledamöter av denna kammare ha tillfrågats om samma sak,
men ingen har förut sagt att industrien medvetet lämnat oriktiga uppgifter.
Och det är vad herr Ohlin insinuerar har skett här.

Jag vill tillägga att vad exportpriserna på papper beträffar så bestämdes
de av industrimännen själva. Herr Ohlin nämnde att han visste ett företag
som hållit avsevärt högre priser, och det tror jag mycket väl kan^ vara riktigt.
Jag har sagt, att på vissa sekundära marknader kunde man få ut högre
priser, men i stort sett gällde de priser vi togo ut för världsmarknadspriser
— och industrien bestämde dem som sagt själv. Jag kan upplysa om att åtskilliga
företag på vissa marknader inte i denna dag ta ut absoluta toppriser
och det med samma motivering som anfördes i november 1946, nämligen
att på lång sikt har den svenska industrien inte något intresse av att ta ut
absoluta toppriser, ty då får man senare eu reaktion i ett annat marknadsläge.

Jag skall inte fortsätta debatten om dessa ting. Jag trodde att dessa frågor
voro klara efter de debatter vi fört här i kammaren tidigare. Jag konstaterar
bara — och det torde jag kunna göra med mera berättigande än
herr Ohlin, när han sade att siffran 270 000 var en bluffsiffra — att herr
Ohlin här har slungat ur sig ett påstående, som han inte kan stå för.

Herr talmannen yttrade: Vi få väl försöka komma till beslut innan banken
öppnar.

Härefter anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har begärt ordet för att komma
med några repliker. Till att börja med är det väl bäst att jag försöker klara
ut vad som försiggick på den här omtalade ominösa konferensen, när vi nu
här redan fått såväl herr statsministerns som herr Ohlins bidrag till uppklarandet
av denna sak. Jag är dock inte säker på att statsministern blev så
värst glad över herr Ohlins bidrag. Han kände sig kanske som björnen i
Anna Maria Lenngrens dikt inför det bidraget.

Det förhåller sig så, att på ifrågavarande konferens behandlades bl. a.
frågan om åtgärder för att hindra prisstegringen. Vi framförde då en rad
förslag till åtgärder för att få ned priserna, och regeringen visade ett positivt
intresse därför. I det sammanhanget behandlades också frågan om lönerna,
och man sade, att om det och det genomfördes, så skulle det också
visas en viss återhållsamhet i lönepolitiken. Då sade herr Ohlin: »Det duger
inte! Vi skola ha klarare besked!» Och så lade han fram en linje, där lönerna
skulle följa utvecklingen av produktionen. Herr Linderot, som verkligen
ville bidraga till att rädda konferensen åt statsminister Erlander och
inte unnade de borgerliga att spränga konferensen på en formuleringsfråga,
sade då: »Detta tycker jag man kan komma överens om att godta.» Men då
rusade herr Ohlin åstad som den mycket karaktärsfaste man han är och
förklarade: »Det går inte. Det är ju tydligt att kommunisterna bara vilja
ställa till djävulskap här, och det vill jag inte vara med om!» Han ville ha
en ytterligare skärpning därvidlag.

1 det förslag han sedan framställde fanns en bra grundtanke, nämligen

126

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
den att lönepolitiken skulle följa produktionsutvecklingen. Det har aldrig
skett i vårt land tidigare. Jag erinrar om vad som står i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram om löneutvecklingen under 1930-talet. När nationalinkomsten
då ökade med 26 procent per arbetande, ökade arbetarnas löner
med 12 procent. Det är ur arbetarklassens synpunkt en nåd att stilla bedja
om att vi få en lönepolitik, som verkligen gör det möjligt för arbetarna att
diskontera produktionsökningen.

De prisstegringar, som redan genomförts, tror jag man kan uppskatta till
fyra procent av levnadskostnaderna, och prishöjningen på grund av propositionen
om jordbrukspriserna kan man uppskattningsvis beräkna till ytterligare
fyra procent innan detta år är till ända. De genomsnittliga löneförbättringar
som arbetarna fått uppgå till åtta procent. Följaktligen kommer
den löneförbättring, som arbetarna erhållit detta år, att vara uppäten
av prisstegringarna inom några månader. Att i ett sådant läge komma och
rekommendera lönestopp är verkligen mycket magstarkt!

Det har här talats om överrörligheten på arbetsplatserna. Låt oss ta en
ganska exklusiv arbetsplats som exempel, nämligen Svenska kullagerfabriken
i Göteborg. Det är till det företaget man bl. a. måst importera italienska arbetare
— på grund av överrörligheten där. Det finns ingen jämförlig artargrupp
inom den svenska industrien, som har så dåliga löner som arbetarna
vid det företaget. Och det var där man ställde 65 miljoner kronor till
aktieägarnas förfogande vid bolagsstämma häromdagen! Skola vi verkligen,
under sådana förhållanden, med den överrörlighet på arbetskraft man nu
har samt med den underbetalning av arbetarna som nu äger rum, behöva
gå ifrån vår föresats att få någonting med av avkastningen från sådana företag? Jag

kan inte instämma i herr statsministerns ord när han säger, att näringslivets
program är det enda alternativet till regeringens program. Det
finns ett bättre alternativ, nämligen arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det
nya i dagens situation — och det har väl varit förutsättningen för samarbetstonfallen
och inviterna från såväl statsministerns som från bondeförbundsoch
folkpartiledarnas sida — är väl att det program som regeringen bär
rekommenderar icke har samband med arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det är detta och ingenting annat som bestämmer vår hållning till regeringen.
\i ha icke ändrat var uppfattning om vad som bör och kan genomföras, och
vi anse att det är möjligt att genomföra arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Men jag tror inte man kan genomföra det i samarbete med herr Ohlin! Herr
statsministern representerar ett parti med 45 procent av väljarna bakom sig.
Gallupundersökningar visa att han kan räkna med ett sjunkande väljarunderlag,
och han vet att förutsättningen för ett genomförande av regeringsprogrammet
är att ett samarbete kommer till stånd mellan de människor,
som vilja ungefär samma sak, alltså kommunisterna i detta fall. Det är då
upprörande att statsministern, samtidigt som han kommer med inviter till de
borgerliga om samarbete, samverkan och samförstånd, prisar en taktik som
han inbillar sig lia medfört katastrof vid de fackliga valen för kommunisterna,
alltsa handen till samarbete åt de borgerliga och knytnäven åt
kommunisterna.

Inom parentes vill jag säga att ifrågavarande valframgångar vid de fackliga
valen äro mycket suspekta. Valen ha överklagats, och i något fall har
förbundsstyrelsen på grund av de påtagligt orättvisa metoder som använts
till och med tvingats ge sitt samtycke till nyval. Dessa ur flera synpunkter
mycket beklagliga episoder ändra inte rörelseriktningen, rädda inte stats -

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

127

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
ministerns parti och förändra inte vår politik. Vi hysa ingen oro därvidlag,
men vi äro oroliga när regeringen här lägger fram ett nytt program, som
innesluter sådana punkter som lönestopp, reformpaus, genomförandet av nya
indirekta skatter o. s. v. Då bli vi verkligt oroliga.

Statsministern har här sagt att Ny Dag undertryckt regeringens program.
Jag har personligen talat om för statsministern att vi publicerat regeringsprogrammet
i Ny Dag. »Ja, men ni publicerade inte hela programmet!», svarade
han. Nej, tacka för det! Hur skulle vi kunnat göra det i en åttasidig
tidning, vars sidantal på grund av den pappersransonering som genomförts
måst gå ned högst avsevärt — samtidigt som de borgerliga tidningarna ha 30
sidor? Det är väl alldeles naturligt att vi inte kunnat publicera hela detta
omfångsrika program! Men vi ha återgett det väsentliga i regeringens nya
program. Det finns goda svenska ord, som man skulle kunna använda för
att karakterisera en sådan framställningskonst som statsministerns. Och statsministern
kan inte heller göra gällande att han inte har läst Ny Dag, ty han
har uppenbarligen sett att Ny Dag har haft programmet publicerat! Då var
det mycket angenämare att lyssna till herr Pehrsson-Bramstorps polemik.
Han sade ifrån att han inte varit närvarande i kammaren och därför inte
visste vad som hade yttrats. Det var i alla fall något vettigt i den förklaringen
!

Sedan vill jag bara säga till statsministern vad jag sade i en diskussion i
Uppsala efter importstoppet, att vi för vår del föredra att få litet råg i ryggen
på regeringen i stället för att blanda den i kaffet. Vi tro inte det är nödvändigt
för regeringen att springa ifrån arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Vi tro att det går att övervinna de svårigheter som skapats utan att uppge
det grundläggande i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Till herr statsrådet Ericsson vill jag säga, att jag mycket väl vet att byggnadsarbetarna
under nuvarande förhållanden, när de kastas ut från sina arbetsplatser,
kunna få annat arbete. Men för det första är det ju ett faktum
att de icke få stanna kvar i det arbete de ha, och för det andra tror jag regeringen
överskattar verkningarna av detta förhållande. Jag tror resultatet kommer
att bli, att byggnadsarbetarna i allmänhet komma att fördela de arbetstillfällen
som finnas. Detta betyder kanske bara att alla få arbeta en dag
mindre i veckan, och tillskottet av ny arbetskraft på andra områden kommer
därför att bli skäligen magert.

Till herr Ohlin slutligen, som säger att man inte skall anklaga folkpartiet
för att försvara de rikas intressen, vill jag säga. att denna anklagelse närmast
är ett objektivt konstaterande. Tv om vi se på skattefrågan måste väl herr
Ohlin medge, att när 95 eller 98 procent av skattedragarna få sina skatter
sänkta med ett par procent, och när herr Ohlin och hans åsiktsfränder —
även de till höger — försvara den ringa minoritetens, d. v. s. de rikas intressen,
då måste man väl ha rätt att säga, att det är de rikas intressen som
folkpartiet företräder i detta fall.

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av herr talmannens önskemål
att inte uppta tiden mer än nödvändigt skall jag fatta mig mycket kort. Jag
vill säga till hans excellens statsministern, att den formulering beträffande
inkomstbildningen, som jag vid ett tillfälle presenterade, utmärkte sig icke
för att det gick att lägga in ungefär vad som helst i den. Det är ett exempel
på statsministerns sätt att argumentera. Det visade sig emellertid, att formuleringen
kunde tolkas på ett sätt som gjorde, att den inte hade något
större praktiskt värde. Den som varit med om förhandlingar och skrivning

128

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
av formuleringar vet, att sådant ofta inträffar. Om jag eller någon annan vid
ett sådant tillfälle hållit i pennan spelar ingen som helst roll. Det enda som
spelar någon roll är, att om man vill uppnå ett vattentätt resultat, så får
man hjälpa till att ändra på formuleringen så att den blir vattentät. Och
det var det som inte skedde.

Eftersom statsministern fortfarande inte kan förstå vad jag sagt beträffande
byggnadsregleringen, måste jag ännu en gång beröra den saken. Statsministern
gjorde gällande att jag påstått att om man släpper efter på byggnadsregleringen,
så får man fler bostäder. Men, herr statsrådet, jag har därvidlag
sagt två saker. Den första var att man borde ha en mindre totalinvesteringsvolym.
Den andra var att restriktionssystemet visar, att med ett
sådant system blir det lätt så att produktionskrafterna icke bli hundraprocentigt
utnyttjade, utan resultatet blir färre bostäder av en viss mängd produktiva
resurser än vad man eljest skulle erhållit. Härav drog jag bl. a. den
slutsatsen, att detta restriktionssystem har ett element av ineffektivitet, och
att man därför på lång sikt bör sträva efter ett friare system. Statsministern
trollade bort »på lång sikt». Statsrådet Ericsson invände en gång att jag
inte skulle rikta detta som en kritik mot regeringen, ty vi äro alla ense om
att vi skola ha ett friare system på lång sikt. Statsrådet Ericsson fattade
alltså att jag menade att erfarenheten visar att man rent principiellt på lång
sikt skall sträva mot ett friare system. Jag har också tidigare i denna kammare
i en debatt med statsrådet Ericsson förklarat, vilket tydligen undgått
statsministern, att dessa båda ståndpunkter icke strida mot varandra.

Statsministern sade att kritik är bra, om den bara visar på något konkret
annat sätt att handla. Jag vill där ta ett exempel. När jag den 5 juni
i fjol krävde i en debatt i denna kammare, att regeringen skulle planlägga
en mindre investeringsvolym, var det väl en konkret rekommendation?
Inte menar väl statsministern att oppositionen, som inte har tillgång till
Kungl. Maj:ts kansli, skall utarbeta detaljförslag på varje punkt?

Statsministern frågar — och det är för den skull jag nu begärt ordet —
vad det är som gör att vi inte kunna samsas om regeringens program. Jag
vill då svara vad jag redan i mina tidigare anföranden påvisat, att det finns
vissa punkter, där vi ha en annan uppfattning än regeringen — t. ex. när
det gäller skattepolitiken, tillrättaläggandet av den ekonomiska politiken i
allmänhet, vissa regleringsfrågor etc. På andra punkter har jag sagt att
det är oklart vad det betyder att använda råvarutilldelningen för reglering
av produktionen. Detsamma gällde uppskovet med vissa sociala reformer och
det oklara i att tala om en ökning av produktionen, när man inte talar om
hur det skall ske. Nu säger statsrådet: »Om det inte är något annat än
en oklar formulering som skiljer oss åt, så låt oss sitta ned och göra en
bättre formulering!» Men det förstår väl var och en i denna kammare att
det inte här bara är fråga om en formulering, när det t. ex. gäller uppskov
med vissa sociala reformer. Det är fråga om att tala om det konkreta innehållet
i dessa allmänna talesätt. Jag är litet förvånad över att statsministern
skall ha så svårt att fatta detta. Jag bara konstaterar, att mina frågor
om vad regeringsprogrammet innebär fortfarande på alla punkter stå obesvarade.
De få väl besvaras vid något senare tillfälle.

Till statsrådet Ericsson vill jag säga, att vad jag påpekade som felaktigt
var inte, att siffran 270 000 kronor skulle vara felräknad. Jag sade uttryckligen,
att det var fem procents-förlusten på exporten av pappersmassa under
den period prisreduktionen gällde. Det var inte någon felräkning. Att jag
i alla fall tillät mig att något vanvördigt karakterisera denna siffra berodde

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

129

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. in. (Forts.)
på det sätt, på vilket den använts i den offentliga diskussionen. Den har
nämligen använts som svar på kritiken att landet åsamkats en betydande
förlust på grund av regeringens politik. Det har till regeringens försvar
återgivits dussintals gånger att vi ha förlorat bara 270 000 kronor. En sådan
användning av denna siffra är en ren bluff, bl. a. därför, att då har diskussionen
gällt exportpolitiken överhuvud taget, alltså både massa och papper.
Då blir siffran en annan och större. Redan av det skälet är uppgiften bluff,
men den är det framför allt därför, att om det inte varit för hotet om exportavgifter,
skulle industrien bedrivit en annan prispolitik vid sin export.

Sedan sade statsrådet Ericsson att jag påstått, att industriens män givd
felaktiga »upplysningar» om vad man skulle kunnat ta ut för priser på
världsmarknaden. Om statsrådet Ericsson hade studerat tidnings- eller fackpressen
skulle han ha funnit alla erforderliga upplysningar om prisnoteringarna,
vilka kunna vitsordas av åtminstone dussintals ledande industrimän.
Regeringen har frågat: »Vad önska ni ta ut för priser vid export?»
Man ville ha trygghet för att virkesprisema inom landet icke skulle komma
att stiga samtidigt med exportpriserna. Inför hotet av exportavgifter
valde industriens män då, av handelspolitiska och andra skäl, att icke vid
export ta ut högre priser, även om de med iakttagande av all försiktighet
och utan att eftersträva toppriser skulle kunnat få ut åtskilligt mera. Om
statsrådet Ericsson kritiserar industriens män för att de intogo en sådan
ställning, så förefaller det mig märkligt. Jag tycker det är mänskligt om de
i ett sådant läge sagt sig, att de och landet skulle få vissa fördelar av att
hålla låga priser, om de därigenom kunde slippa exportavgifterna som
ingen visste när man kunde bli av med igen. Industrimännen föredrogo därför
att hålla lägre priser än vad de annars skulle ha kunnat taga ut.

Slutligen riktade jag den frågan till statsministern, huruvida man inte
inom regeringen, för att få ett mera störningsfritt samarbete till stånd,
skulle kunna ställa vissa krav på det egna partiet, eftersom man nu ställer
så stora krav på oppositionens uppträdande. Jag ställde inte den frågan till
kommunisterna. Det hade varit hopplöst. Herr Hagbergs i Luleå svar var
därför en överloppsgäming. Men jag ställde den frågan till regeringspartiet,
om ni icke borde ställa det kravet på ert eget deltagande i debatten, att ni
sluta upp med att tillskriva edra politiska motståndare något annat än en
ärlig uppfattning om vad oppositionen anser vara till landets bästa.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skall be att i förbigående få säga till
herr Hagberg i Luleå, att hans beräkning rörande levnadskostnadsstegringarnas
ianspråktagande av ernådda lönestegringar nog inte var riktig. Även
med tillgodoseende av jordbrukets bekanta 200 miljoner kronor tror jag inte
att de kunna beräknas till mer än högst 20 procent och troligen endast till
ungefär 15 procent av inkomststegringen, även om jag godtar herr Hagbergs
beräkningar av denna. Vi kunna kanske tala mera om detta nästa lördag, men
jag tycker inte att hans siffror här böra få stå oemotsagda.

Det var egentligen en annan sak som föranledde mig att vid denna sena
timme begära ordet. Statsrådet Ericsson apostroferade mitt intresse för investeringsdebatten,
och jag erkänner gärna att jag är intresserad inte bara
för investeringsdebatten, utan överhuvud taget för frågan om den ekonomiska
utvecklingen. Men det är väl i alla fall så, att investeringarna utgöra
en av de angreppspunkter, som om den utnyttjas på ett riktigt sätt kan ge
någon lättnad i det brydsamma ekonomiska läge vari vi nu befinna oss.

Denna fråga diskuterades, såsom statsrådet Ericsson erinrade om, ganska

Andra hammarens protokoll 7.947. Nr SI. 9

130

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken frän skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
nyligen inom investeringsrådet, och det var framför allt två handlingar, som
därvid tilldrogö sig intresset. Den ena var en s. k. reviderad investeringsbudget
för 1947 och den andra var en sammanställning över antalet lägenheter,
för vilka byggnadstillstånd beviljats samt antalet inflyttningsfärdiga
lägenheter under olika perioder. Den förstnämnda handlingen, den reviderade
investeringsbudgeten, ger en både vacker och hoppfull bild av läget
efter genomförandet av de åtgärder som planeras. Man räknar i den reviderade
budgeten med en sänkning av de ursprungligen beräknade investeringarna
med cirka 500 milj. kr., varav cirka 300 milj. kr. skulle avse bostäder och
200 milj. kr. annan anläggningsverksamhet. Detta skulle ju tyda på en
minskning av efterfrågan på material och arbetskraft, och i så fall verka i
den riktning som väl måste eftersträvas på detta område liksom på alla
andra områden, nämligen att skapa balans mellan tillgång och efterfrågan.
Men tar man det andra dokument, som diskuterades, nämligen sammanställningen
över antalet lägenheter, för vilka tillstånd beviljats, och dem som bli
inflyttningsfärdiga, så får man en annan bild av läget. Under 1946 beräknas
antalet inflyttningsfärdiga lägenheter — det gäller kvotorter — uppgå till
44 400, år 1947 till 41 000 och år 1948 till 44 000 på nytt.

Vi diskuterade detta i flera timmar och voro nog ense om att det är, såsom
statsrådet sade, ganska svårt att bli på det klara med vad som är verkligheten
bakom siffrorna. Mitt intryck var emellertid att vad som främst åstadkommes
var en bättre balans mellan tillståndsgivningen och den verkliga
byggenskapen, alltså en successiv minskning av den nuvarande eftersläpningen.
Men om huvuddelen av det bostadsbyggande, som kommer att ske
under 1948, ännu icke är påbörjat — jag vågade under debatten i investeringsrådet
hävda den uppfattningen och gör det fortfarande — och det oaktat de
under 1948 färdigställda bostäderna beräknas i kvotorterna uppgå till samma
antal som år 1946 och till större antal än under år 1947, då kan man inte
komma till någon annan slutsats än att den reviderade budgetens verkan
knappast torde ligga så nära i tiden som hösten 1947 eller ens året 1948,
utan man får nog i huvudsak räkna med att verkningarna komma att göra
sig gällande först 1949, om man, såsom jag gör, hoppas det bästa och tilltror
statsrådet de allra ärligaste avsikter att få ut någonting ur de planerade
åtgärderna.

Det var, herr talman, bara detta som jag velat anföra till belysning av det
viktiga spörsmål som vi nu behandla.

Herr Werner: Herr talman! Statsrådet Ericsson upprepade här alldeles
nyss sin och regeringens oskuldsförklaring till de för låga exportpriserna på
trämassa och virke. Jag måste säga att denna förklaring lämnar kvar vissa
mycket dunkla punkter. Ännu kvarstå obesvarade de frågor, som riktades till
statsrådet Ericsson av herr Hedlund i Rådom den 1 mars i år angående orsaken
till att de svenska exportpriserna på dessa viktiga varor ligga så avsevärt
under de priser som man i våra grannländer kunnat betinga sig. Kvar
står det faktum att under viss del av sensommaren 1946 kunde de norska
trämassefirmorna betinga sig ett pris av 850 norska kronor per ton s. k.
starksulfitmassa, medan de svenska exportörerna endast erhöllo 450 svenska
kronor för motsvarande kvantitet. Även omräknat i utjämnad valuta utgör
skillnaden mellan dessa priser cirka 50 procent. I december månad såldes
fob Göteborg svenskt trä av en viss dimension, 3" X 7", till Belgien. Bränslekommissionen
dekreterade att priset icke fick överstiga cirka 30 pund per
standard. Samtidigt kunde de finska träexportörerna betinga sig ett pris

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 31.

131

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
fob finsk hamn av 45 pund per standard, medan de ryska träexportörerna
begärde — och antagligen också erhölle — ett pris på 50 pund per standard
fob Arkangelsk. Det var då ett frakttillägg därutöver på cirka 15 pund från Arkangelsk,
medan den svenska frakten betingade endast 5 pund per standard.
Om det nu förhåller sig så som statsrådet Ericsson uppger, att exportörerna
fått ta ut de priser som de själva önskat, så borde det varit regeringen angeläget
att kontrollera prisläget på världsmarknaden, så att åtminstone inte
landet gått miste om den utländska valuta, som på detta vis kunnat inflyta,
och av vilken vi ha ett så stort behov.

Jag har velat lämna detta bidrag till debatten för att påminna om att regeringens
förklaring innehåller punkter, som ännu inte ha klarlagts.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav beträffande
utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med den ändring
däri, att motionerna I: 362 och II: 522 bifölles; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, att de i ämnet väckta motionerna bifallas.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Wiberg begärde emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 50 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Beträffande motiveringen framställde herr talmannen till en början propositioner
beträffande den mening i andra stycket å s. 2 i utskottets tryckta
utlåtande, som började med orden »En depreciering av kronan», nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering i denna del dels ock på uteslutande
av denna del av motiveringen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den mening i bankoutskottets motivering
i utskottets förevarande utlåtande nr 48, som i andra stycket å s. 2
börjar med orden »En depreciering av kronan», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit, att denna del av motiveringen skall
utgå.

132

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt ifrågavarande mening i utskottets
motivering.

Beträffande den del av utskottets motivering å s. 3 i utlåtandet, som började
med orden »Såvitt utskottet» och slutade med orden »reglerade bostadsbyggandet»
gav herr talmannen härefter propositioner dels på godkännande av
denna del av utskottets motivering dels ock på godkännande av den lydelse
av motiveringen i berörda del, som under överläggningen föreslagits av herr
Wiberg; och fann herr talmannen den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Wiberg begärde emellertid votering, i anledning varav följande
voteringsproposition efter given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av bankoutskottets motivering
å s. 3 i utskottets förevarande utlåtande nr 48, som börjar med orden
»Såvitt utskottet» och slutar med orden »reglerade bostadsbyggandet», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av motiveringen i berörda
del, som under överläggningen föreslagits av herr Wiberg.

I fråga om den mening, som i utskottets motivering å s. 3 började med
orden »I själva verket» ävensom den därpå följande meningen framställde
herr talmannen propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till
motiveringen i denna del dels ock på uteslutande av ifrågavarande båda
meningar; och godkände kammaren utskottets motivering i angivna delar.

Härpå framställde herr talmannen propositioner beräffande den mening
å s. 4, som började med orden »Trots att» och slutade med orden »av räntenivån»,
nämligen dels på godkännande av utskottets motivering i denna del
dels ock på uteslutande av nu angivna del av motiveringen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med den förra propositionen.

Beträffande utskottets motivering i tredje stycket å s. 4 i utlåtandet, börjande
med orden »Vid sidan» och slutande med orden »statliga kapitalinvesteringar»,
framställde herr talmannen propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering i ifrågavarande del dels ock på godkännande av den
lydelse, som föreslagits i den av herrar Petersson i Karlskrona och Fröderberg
avgivna reservationen i motsvarande del; och godkände kammaren utskottets
förslag till motivering i denna del.

Beträffande fjärde stycket å s. 4, börjande med orden »I nuvarande knapphetsläge»
och slutande med orden »av sparandet», framställde herr talmannen
härefter propositioner dels på godkännande av denna del av utskottets
motivering dels ock på sådan avfattning av motiveringen i motsvarande del,
som föreslagits i nyssnämnda reservation; och godkände kammaren nu förevarande
del av utskottets motivering.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

Nr 81.

133

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Beträffande utskottets motivering i femte stycket å s. 4 av utlåtandet, vilket
stycke började med orden »De synpunkter, som utskottet nu anfört»,
gav herr talmannen härefter propositioner dels på godkännande av detta
stycke dels ock på uteslutande därav; och fann herr talmannen den förra
propositionen med övervägande ja besvarad. Herr Fröderberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner femte stycket av bankoutskottets
motivering å s. 4 i utskottets förevarande utlåtande nr 48, vilket börjar med
orden »De synpunkter, som utskottet nu anfört», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat, att denna del av motiveringen skall
utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 82 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den av utskottet föreslagna motiveringen
i nu förevarande del.

Slutligen godkände kammaren på av herr talmannen därå given proposition
återstående delar av utskottets motivering.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat
utrikesutskottets utlåtande och memorial:

utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer, m. m.; och
nr 11, angående ersättning till dess tjänstemän; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., utom såvitt
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945
(nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av Kungl. liedrivande av
Maj:ts proposition med förslag om bedrivande av industrirörelsen vid Laxå industrirörelbruks
aktiebolag med Aktiebolaget statens skogsindustrier som ägare. STrull aktie -

134

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

bolag med
Aktiebolaget
statens skogsindustrier

som ägare.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag hade inte tillfälle att vara med om slutbehandlingen
av detta ärende i jordbruksutskottet. Hade så varit fallet,
hade utskottsutlåtandet åtminstone varit åtföljt av en blank reservation.

Det gäller det pris till vilket staten har förvärvat Laxå bruk. Det har för
utskottet förelagts en väl genomarbetad tablå, utvisande de värden som dölja
sig bakom de 18 miljoner, till vilka köpeskillingen uppgår. Man finner, att
industriella anläggningar, jordbruk m. m. uppskattats till, om jag minns
rätt, cirka 4 miljoner och skogen till cirka 14 miljoner. Detta är uppskattningsvärden
och inte bokföringsvärden. Man kan kanske inte heller pretendera
på att en säljare skall sälja till de, kanske starkt avskrivna, bokföringsvärden,
som kunna förekomma i ett bolag. Det är alltså inte mot det jag
har någon erinran, utan det är mot priset över huvud.

Om man anser att skogen är det väsentliga värdet i ett företag som detta,
och det bör man nog göra, tv de industriella anläggningar som här finnas
— ett järnverk, en sågverksanläggning, o. s. v. — böra nog inte bara vara
nedskrivna utan med hänsyn till förnyelsebehovet hållas i ett ganska lågt
värde även av en köpare, då kommer man till en värdering av 900 kronor
per hektar skogsmark. Om man drar ifrån de 4 miljonerna, kommer man
lika väl till 700 kronor per hektar. Det beräknades i utskottet att detta motsvarade
cirka 9 kronor per kubikmeter på rot, och det ansågs att det var
ett pris som vem som helst skulle kunna betala. Men jag skall be att få
göra några jämförelser.

Om skogen i våra större och mera konsoliderade skogsindustriföretag
skulle vara upptagen till det värdet, så vågar jag påstå, att aktiekurserna
ingalunda skulle ligga vid, låt oss säga det dubbla pari som är ganska vanligt
i närvarande stund, utan tre ä fyra gånger högre. Vad det skulle innebära
i förräntningskrav för dessa företag bör var och en förstå. Om någon annan
köpte skog till sådana värden inbillar jag mig att vederbörande skulle kallas
för skogsspekulant. Om våra företag i allmänhet skulle förränta ett värde,
motsvarande tre å fyra gånger det nuvarande aktievärdet, då måste detta,
om det vore möjligt, i mycket hög grad gå ut över arbetslönerna och över
den förnyelse, som varje bolag måste eftersträva och som med ett ord brukar
kallas för konsolidering. Jag frågar vilken dom som i allmänhet hav
fallit över företag, som på detta sätt genom uppskrivning av värdena ha
kunnat tillskansa sig vinster av motsvarande storleksordning, d. v. s. blivit
urvattnade.

Jag vet mycket väl, herr talman, att man motiverar denna affär med flera
skäl. Man motiverar den med att statens domäner i denna trakt av landet
skulle få en välbehövlig och ändamålsenlig avrundning, och man motiverar
den med att domänverkets markinköpsfond är av den storleksordningen,
att den mycket väl tål denna åderlåtning och med att denna markinköpsfond
i stor utsträckning och kanske fullständigt, i den mån den
inte är tagen i anspråk, ligger räntelös — ett för övrigt mycket anmärkningsvärt
förhållande, men dessa relativt stora fonder stå ju inte under
riksdagens direkta kontroll. Det förefaller mig emellertid mycket egendomligt
att med sådana motiveringar gå in i en affär till så höga priser,
som inga enskilda företag skulle våga köpa till företagare, som vilja, inte
bara bibehålla sin konsolidering, utan också förbättra den. Att överhuvud
taget staten, även om staten har pengar som stå disponibla för ändamålet,
går in i en affär i ett så typiskt högkonjunkturläge som det vi i närvarande
stund ha och till mycket högre priser än någon enskild skulle våga betala,
det tycker jag är ganska anmärkningsvärt. Jag har inte kunnat underlåta
att påtala detta vid ärendets behandling. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Måndagen den SO juni 1947 em.

Nr 31.

135

Bedrivande av industrirörelsen vid Laxd bruks aktiebolag med Aktiebolaget
Statens skogsindustrier som ägare. (Forts.)

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:

nr 342, i anledning av Kungl. Majt:s proposition till riksdagen med förslag
till lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer, m. m.;

från statsutskottet:

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i
avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till statens
löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 443, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47;
nr 444, angående statsregleringen för budgetåret 1947/48;
nr 447, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1947/48; och
nr 448, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

från sammansatta stats- och första lagutskottet:

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
domstolarna m. in.;

från bevillningsutskottet:

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
m. in., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa
stiftelser, m. m.;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret
1947; och

nr 440, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48,
m. in.; ‘

från bankoutskottet:

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag (ill allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa tjänste- och familjepensioner in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående
pensioner in. m. jämte en i ämnet väckt motion;

136

Nr 31.

Måndagen den 30 juni 1947 em.

nr 434, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 435, angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; och

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker, m. m.;

från första lagutskottet:

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom; från

andra lagutskottet:

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.;

från jordbruksutskottet:

nr 462, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om bedrivande
av industrirörelse vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget statens
skogsindustrier som ägare;

från särskilda utskottet:

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
uppsikt å jordbruk m. m.;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; och

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
skydd mot sand- och jordflykt; samt

från riksdagens kansli:

nr 455, rörande den lägre tygpersonalen vid armén;

nr 456, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen;

nr 457, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem;

nr 458, angående den elektriska industrien; och

nr 459, angående decentralisering av statsförvaltningen.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.07 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Nr 31.

137

Tisdagen den 1 juli.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

På begäran av greve Torgil von Seth intygas härmed, att han på grund av
rygginsufficiens är i behov av tre veckors specialbehandling från den 2 juli
1947 räknat.

Stockholm den 10 juni 1947.

Carl Gentz,
Överläkare, Sthlm.

Kammaren beviljade herr von Seth ledighet från riksdagsgöromålen tillsvidare
från och med den 2 juli.

Svar på
interpellation.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Håstad till mig riktat följande
fråga:

Vilka ytterligare åtgärder överväger regeringen för att äntligen bringa
klarhet över legationssekreterare Raoul Wallenbergs öde och — därest han
alltjämt är i livet — åstadkomma hans återsändande till hemlandet?

Inledningsvis får jag erinra om att statsministern till svar å herr Håstads
tidigare interpellation angående Wallenberg den 27 november i fjol meddelade,
att Wallenberg varit försvunnen sedan den 17 januari 1945, då han
stod i begrepp att företaga en bilresa från Pest till Debrecen. Samma dag
hade envoyén Söderblom i Moskva underrättats av vice utrikesminister
Dekanosov om att Wallenberg lyckats ta sig över till den av ryssarna erövrade
delen av Budapest, där de sovjetryska myndigheterna vidtagit åtgärder
för att skydda hans liv och hans egendom.

Beskickningen i Moskva erhöll den 28 november 1946 instruktion att under
åberopande av statsministerns föregående dag lämnade interpellationssvar
göra en förnyad skriftlig démarche i Moskva med understrykande av att
svenska regeringen ansåge sig ha rätt att förvänta ett bestämt besked beträffande
resultatet av de undersökningar, som vid upprepade tillfällen utlovats
av de ryska myndigheterna. De av denna instruktion föranledda
démarchema hos olika sovjetryska ämbetsmän i ledande ställning verkställdes
de närmaste dagarna. Då något positivt uttalande emellertid vid dessa
tillfällen icke kunde erhållas från ryska vederbörande, gjorde envoyén
Hägglöf den 30 januari 1947 en förnyad démarche. Han erhöll därvid till
svar att intet spår efter Wallenberg påträffats, trots att »de mest energiska
efterforskningar bedrivits av generalstaben, militärpolisen, säkerhetspolisen
och andra myndigheter». Det tillädes, att med hänsyn till de kraftiga föreställningar,
som sålunda gjorts från svensk sida, de sovjetryska myndighe -

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

138

Nr 31.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

tema skulle fortsätta efterforskningarna med oförminskad energi. Utöver
detta besked har några upplysningar från sovjetrysk sida icke stått att
erhålla.

Envoyén Sohlman har i början av denna månad ånyo upptagit Wallenbergfrågan
med ryska vederbörande men utan att ännu ha erhållit några
positiva upplysningar.

Statsministern nämnde i sitt interpellationssvar, att man i november 1946
ännu icke lyckats uppspåra en österrikare, vars vistelseort var obekant och
som enligt uppgift av en ungersk f. d. polisofficer, skulle varit inhyst i samma
cell som Wallenberg i lägret Strasshofe våren 1945. Konsulatet i Baden-Baden
lyckades emellertid i mars komma i förbindelse med denne österrikare, som
sedan krigsslutet uppehållit sig på olika orter i Tyskland. Han bekräftade,
att han suttit i Strasshofe vid den tidpunkt som angivits av den ungerske
polisofficeren, men han hade varken där eller i något annat fångläger hört
talas om någon Wallenberg.

Beskickningen i Wien har nyligen varit i förbindelse med ytterligare
några personer, som befunno sig i Strasshofe vid den tid, då enligt den
ungerske polisofficeren Wallenberg skulle ha suttit där. Ingen av dessa personer
— bland vilka var en advokat, som på sin tid brukade biträda generalkonsulatet
i Wien —- hade hört talas om att någon svensk funnits i
lägret.

Herr Håstad hänvisar i sin interpellation till en artikel i Dagens Nyheter
den 7 innevarande juni, enligt vilken den österrikiske baronen Nikolaus von
Maasburg för tidningens medarbetare nyligen uppgivit, att han sett och
talat med Wallenberg i maj 1945 i det till ryskt fängelse förvandlade slottet
Cekles i närheten av Bratislava.

Jag vill framhålla, att utrikesdepartementet redan i december fick en
antydan om att Maasburg, som då var bosatt i Salzburg, möjligen kunde
ge några upplysningar om Wallenberg. Vår chargé d’affaires i Wien beordrades
omedelbart att fara ned till Salzburg för att sätta sig i förbindelse med
Maasburg, vilket han gjorde den 14 december 1946. Av den utförliga rapporten
om samtalet med Maasburg framgår, att de uppgifter Maasburg lämnade
den 14 december 1946 icke stämma överens med uttalandena till Dagens
Nyheters romkorrespondent. I december 1946 meddelade Maasburg sålunda,
att han vid ett par tillfällen på vägen till och från badstugan i lägret sett
en i ett närbeläget rum inhyst person, som han hört sägas skulle vara svensk
konsul. Han hade likväl aldrig talat med ifrågavarande person. Maasburg
uppgav också namnet på en del personer, som skulle varit fångar på samma
slott som han själv, men det har ej varit möjligt komma i förbindelse
med dem. Enligt vad Maasburg berättade i december skedde kommunikationen
mellan de i olika rum inhysta fångarna — det satt tolv personer i
samma rum som han själv — genom en slovakisk bonde som skötte eldningen
i huset. Med denne man har utrikesdepartementet varit i förbindelse,
men hans vittnesmål förefaller ej kunna tillmätas något värde. Han visste
t. ex. icke huruvida »utlänningar» funnits bland de inhysta fångarna, som
ju i själva verket enligt Maasburg, representerade en rad olika nationaliteter.
Utrikesdepartementet har vidtagit åtgärder för ett nytt hörande av Maasburg
på grundval av hans uttalanden i Dagens Nyheter.

Ett par gånger under sista halvåret har i pressen antytts, att Raoul Wallenberg
skulle befinna sig i något läger i det inre Ryssland eller i Balticum.
Utrikesdepartementet har sökt komma i förbindelse med de personer, på
vilkas utsagor dessa rykten grunda sig, men det har genomgående visat sig
omöjligt att på denna väg komma till någon som helst klarhet.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Nr 31.

139

Svar på interpellation. (Forts.)

I samband härmed vill jag nämna, att pressen och allmänheten icke bör
missförstå utrikesdepartementets obenägenhet att giva upplysningar om pågående
undersökningar efter Wallenberg. Dels beröra dessa ibland känsliga
sidor av förhållandet till främmande makter, dels är att märka, att vid de
ständigt pågående undersökningarna i Mellaneuropa — där alla de då och
då uppdykande spåren samvetsgrant följas av utrikesdepartementet — man
genomgående har att göra med personer, som på något sätt varit inblandade
i de många politiska omvälvningarna i dessa länder. Det är framför allt i
koncentrationslägren de eventuellt kunnat få några upplysningar av värde
för oss i efterforskningarna. Dessa personer äro emellertid av uppenbara skäl
i de allra flesta fall ytterst måna om att icke avslöja sitt eget politiska förflutna
— vare sig inom eller utom koncentrationslägren — och en ofrånkomlig
förutsättning för att de skola kunna förmås alt ställa upplysningar
till vårt förfogande är att de känna sig förvissade om absolut diskretion från
svensk sida. Jag är naturligtvis fullt medveten om, att det svar å herr Håstads
interpellation som jag här lämnat, måste te sig otillfredsställande för herr
Wallenbergs anhöriga liksom för alla dem, som ivrigt intressera sig för hans
öde. Jag kan endast upprepa statsministerns försäkran i november, att utrikesförvaltningen
med all kraft fullföljer strävandena att bringa klarhet i
fallet. Härvidlag är det särskilt beklagligt, att våra upprepade och enträgna
framställningar i Moskva, icke medfört något resultat. Jag har emellertid
ingen anledning betvivla, att man på rysk sida verkställt omfattande efterforskningar
och i enlighet med avgivna försäkringar fullföljer dessa.

Härpå yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Det är nu ungefär sju månader sedan jag
framställde min första interpellation i denna fråga; det skedde under hans
excellens utrikesministerns vistelse i Amerika, och svaret avgavs i stället
av hans excellens statsministern. Det är ganska naturligt, för att icke säga
självklart, att det svenska intresset för Wallenbergs öde, för vad regeringen
gjort och för vad den i fråga om resultat nått i denna sak, alltjämt fortlever.

Det nya i det svar som utrikesministern nu givit skulle väl kunna sammanfattas
på ungefär följande sätt. För det första ha sovjetmvndigheterna lämnat
både ett negativt och ett positivt meddelande. Det negativa ligger däri, att
de hittills icke ha påträffat Wallenberg, och det positiva skulle ligga i att
de alltjämt fullfölja undersökningarna. För det andra fick man veta att
den svenska regeringen fullföljer sina undersökningar och för det tredje, att
regeringen icke anser sig böra tillmäta den österrikiska baronen Nikolaus von
Maasburgs uttalande något avgörande bevisvärde.

Kvar står emellertid — det är naturligtvis ingen som helst hemlighet för
regeringen — Dekanosovs meddelande av den 17 april 1945 om att Sovjetregeringen
vidtagit åtgärder för att skydda Wallenbergs liv och egendom,
samt madame Kollontays uttalande i februari samma år — för ungefär två
år sedan alltså — vari bon gav de anhöriga till Wallenberg de mest lugnande
försäkringar om hans öde. Vi ha vidare alt anteckna ryssarnas klart bestyrkta
intresse vintern och våren 1945 av att få Wallenbergs verksamhet i Budapest
klarlagd — ett intresse som väl knappast skulle ha framkommit, om han vid
det skedet skulle ha omkommit. Vi ha ytterligare de olika uppgifterna om
att Wallenberg våren 1945 skulle ha vistats i olika läger eller i något fängelse
i Centraleuropa. I detta sammanhang bör ytterligare ännu eu gång understrykas,
alt Wallenbergs öde efter den 17 januari 1945 icke på något sätt
eller ined angivande av någon enda omständighet bär kunnat klarställas

140

Nr 31.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

vare sig av de sovjetryska myndigheterna eller av ungrare eller andra, som
velat göra gällande, att han skulle ha omkommit. Med hänsyn till de omständigheter,
som jag här i korthet sökt angiva, måste enligt min mening
efterforskningarna på allt sätt fullföljas från den svenska regeringens sida
tills fullständig klarhet har nåtts. Mot bakgrunden härav vill jag med stor
tillfredsställelse notera att regeringen, trots alla de svårigheter som uppenbarligen
måste vara förknippade med handläggandet av denna fråga, icke
vill på något sätt avskriva denna affär. Detta skulle också vara orimligt,
både med hänsyn till de faktiska förhållandena och med hänsyn till den
humanitära insats av sällsynt art som Wallenbarg hann utföra i Budapest.

Beaktas bör väl också de ryska myndigheternas sannolika svårigheter att
ha fullständigt reda på alla de många främmande personer, som för närvarande
av det ena eller andra skälet finnas, i Sovjetunionen. Även det förhållandet
är, menar jag, ett starkt iskäl för regeringen att fortsätta sina efterforskningar.
Till allt detta kommer — jag har endast antydningsvis berört
den saken i min interpellation — olika uppgifter bland annat från Schweiz.
Man har till och med utpekat en viss plats utanför Moskva, där Wallenberg
för närvarande skulle finnas. Utrikesministern gav i sitt svar en berättigad
varning för att taga alla dessa rykten för gott, meni om en uppgift av denna
art återkommer flera gånger, måste den bli föremål för regeringens direkta
intresse.

Min fråga löd: »Vilka ytterligare åtgärder överväger regeringen för att
äntligen bringa klarhet över legationssekreterare Baoul Wallenbergs öde och

— därest han alltjämt är i livet — åstadkomma hans återsändande till hemlandet?»
Denna direkta fråga är icke direkt besvarad i interpellationssvaret.
Den är kanske också något svår att besvara. Men för egen del vill jag ändå
här giva uttryck åt den livliga förhoppningen att detta problem måtte kunna
lösas direkt mellan de båda staterna, som ju stå i vänskapligt förhållande
till varandra, utan att frågan behöver dragas in i ett mera storpolitiskt sammanhang.
Det rör sig här både om en folkrättslig angelägenhet och en humanitär
angelägenhet. Sverige har, enligt min uppfattning att härvidlag hänvisa
till handelsavtalet mellan de båda länderna, som för Sveriges del innebär att
vi gå till den yttersta gränsen av vår förmåga för att nå goda relationer till
vår granne i öster. Sverige ställer i detta fall icke annat krav än att erhålla
klarhet, full och öppen klarhet, beträffande detta fall, och att Wallenberg
måtte återsändas så skyndsamt som möjligt, därest han alltjämt, som många
tecken tyda på, skulle befinna sig i livet. Sverige har dessutom rätt och plikt
att för de ryska myndigheterna — för den händelse tvivel härutinnan skulle
bestå — klarlägga både arten av och storheten i den humanitära gärning som
Wallenberg utfört i Ungern.

Jag talar icke på något sätt å de anhörigas vägnar, men jag skulle förmoda

— jag säger detta med anledning av vad utrikesministern yttrade i slutet av
sitt svar — att de anhöriga äro mindre angelägna om publicitet kring varje
undersökningsresultat, som utrikesdepartementet kan komma till, än att
de bibringas medvetande om att regeringen oavbrutet, utan uppehåll och
med all den makt regeringen kan ha till sitt förfoganide, fullföljer efterforskningarna
och förhandlingarna..

Av den förtvivlade moderns vädjanden till de svenska kvinnoorganisationerna
framgår, att de anhöriga vilja påräkna den allmänna opinionens uttryckliga
stöd för det arbete som regeringen utför i denna sak. Den förtroendefulla
vädjan till sovjetmyndigheterna — genom t. ex. den sovjetryska
beskickningen eller kanske genom madame Kollontay, något som ju låg
nära till hands — som modern väntat, synes dock t. v. ha uteblivit. Mot

Tisdagen den 1 juli 1947.

Nr 31.

141

Svar på interpellation. (Forts.)

bakgrunden av Wallenbergs insats mot våldet och för olyckliga och utstötta
människogrupper synes det mig naturligt att svenska män och kvinnor
ha rätt och plikt att begagna sig av alla de korrekta opinionsmedel som
kunna stå dem till buds i en fråga som denna — utan att därför själva
frågan behöver skadas —- för att giva ett spontant uttryck för medkänsla
i denna tragedi. Detta öppenhjärtiga förhållande mellan de tvenne staterna
skulle också helt stå i överensstämmelse med den höga anda som de båda
staterna givit uttryck åt i och med medlemskapet i Förenta nationerna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få framföra mitt vördsamma tack till
hans excellens utrikesministern, icke bara för svaret utan också, och framför
allt för de utfästelser som excellensens svar utmynnade i och som innebära
ett upprepande av statsministerns försäkringar i höstas.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till . Svar på

interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som
anförde: Herr talman! Kammarens ledamot herr österman har — under
framhållande av de svårigheter i kommunikationshänseende, som föreligga
för invånarna i vissa byar i Lidens socken av Västernorrlands län till följd
därav att broförbindelse över Indalsälven vid Järkvitsle saknas -—- till mig
riktat ett par frågor, nämligen om jag anser ett sådant brobygge vara så
angeläget, att det bör komma till stånd inom rimlig tid, eller om jag anser,
att trafiksvårighetema böra undanröjas genom en vägförbindelse utmed
älvens södra strand.

Indalsälven delar Lidens socken i tvenne delar. I den väster om älven
liggande delen finnes ett flertal byar med sammanlagt ett par hundra invånare.
Dessa ha för närvarande allmän väg dels norrut mot Bispgården,
där bro över Indalsälven finnes, dels tvärs över älven vid Järkvitsle, där
färja är inrättad. Däremot saknas väg från bebyggelsen söderut utmed älvens
västra strand. För trafiken mellan ifrågavarande byar och socknens huvudort,
som är Lidens kyrkby, och med Sundsvall finnas alltså två vägar, den
över Bispgården och den över Järkvitsle. Den senare är den kortaste och
naturligaste, den förra innebär en betydande omväg.

Förbindelsen över älven vid Järkvitsle är emellertid ur flera synpunkter
otillfredsställande. Som jag nämnde ingår däri en färja. Tillfartsvägarna till
denna äro besvärade av tvära kurvor och branta backar. Färjan, som är
linstyrd och strömdriven, medgiver icke transport av tyngre bilar. Färjningen
försvåras av de betydande variationer i vattenståndet, som äro en
följd av föreslagna vattenregleringar i Indalsälven.

Då älven är isbelagd anordnas vinterväg över isen vid färjstället. Den är
emellertid numera otillfredsställande och osäker, enär vattenståndsvariationerna
medföra, att isen brytes upp.

Det är sålunda uppenbart, att den ifrågavarande bebyggelsen har besvärliga
förbindelser med socknen i övrigt. Sedan länge ha därför önskemål
framförts om ersättande av färjförbindelsen vid Järkvitsle med en fast bro.

Även för den genomgående trafiken och för skogsbrukets transporter är
denna fråga av viss betydelse. Med hänsyn till förhållandena på platsen kommer
en dylik bro med erforderliga tillfarter att bliva mycket dyrbar. Nyligen
företagna beräkningar ange en kostnad för bron av 800 000 kronor och
för tillfarterna av omkring 550 000 kronor. Om eu planerad ytterligare ök -

142

Xr 31.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning av högsta dämningshöjden i älven kommer till stånd, beräknas brokostnaden
öka med ytterligare omkring 400 000 kronor. Vad angår frågan
om anordnande av en hängbro av mera provisorisk karaktär för lägre belastning
anser jag att en sådan investering, vilken icke skulle komma att
tillgodose den tyngre trafikens behov och sålunda bliva till jämförelsevis
ringa nytta, ej bör ifrågakomma.

Efter denna summariska redogörelse för förhållandena på platsen samt
för kostnaderna för den önskade bron med tillfarter vill jag besvara interpellantens
första fråga så, att skäl synas tala för att en bro över Indalsälven
vid Järkvitsle bör komma till stånd, när förhållandena det medgiva.
Därvid torde brokostnaderna böra bestridas från anslaget till byggande av
broar och vägkostnaderna från anslaget till ombyggnad av bygdevägar. I
fråga om båda dessa anslags användning gäller numera att de av riksdagen
anvisade beloppen av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen. Det ankommer
sedan på länsstyrelserna att efter hörande av vägnämndema och länsvägnämnderna
göra upp förslag till anslagens användning och sålunda i första
hand se till att planerade arbeten komma till utförande i angelägenhetsordning.
Förslagen fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, där denna
är överens med länsstyrelsen, i annat fall av Kungl. Maj:t. Att anslag
till bron vid Järkvitsle hittills icke beviljats beror sålunda på att vederbörande
vägmyndigheter ansett andra företag inom Västernorrlands län vara
mera angelägna.

Med det anförda anser jag mig ha jakande besvarat interpellantens första
fråga och saknar därmed anledning att närmare gå in på den andra. Min
uppfattning är sålunda den, att trafiksvårighetema för den avsedda befolkningen
i Lidens socken bäst undanröjas genom ersättande av färjförbindelsen
vid Järkvitsle med en bro. Därefter synes en allmän väg utmed älvens västra
sida, i varje fall inom överskådlig tid, icke vara erforderlig.

Vidare yttrade

Herr Österman: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra ett tack för det principiellt
positiva och förståelsefulla svar han lämnat på min interpellation angående
en bro över Indalsälven vid Järkvitsle. Visserligen har herr statsrådet icke
kunnat lämna några bestämda utfästelser angående tiden för brobyggandets
påbörjande och han hänvisar till att det i första hand ankommer på länsstyrelsen
att pröva angelägenhetsgraden av olika bro- och vägprojekt inom
länet. Jag hade ej heller väntat att brobygget i dessa tider av materialbrist
och svårigheter med arbetskraft omedelbart skulle igångsättas. Men jag vågar
dock förutsätta att då statsrådet jakande besvarat frågan om att ett brobygge
bör komma till stånd inom rimlig tid, alla berörda myndigheter därmed
skola förstå en väsentligt kortare tidrymd än de 40 år, som förflutit sedan
brobyggnadsprojektet första gången blev aktuellt. De färska erfarenheter som
gjordes under den gångna vintern, då trafiken mellan älvens båda stränder
i detta område under lång tid var omöjlig och olyckstillbud inträffade, tala
för nödvändigheten av en snabb lösning av frågan. Även om de lokala trafiksynpunkterna
väga tyngst får man icke förbise den stora betydelse som en
bro här vid Järkvitsle skulle få för den genomgående trafiken och turismen
i denna underbart vackra men tyvärr alltför litet kända del av vårt land.

I sitt yttrande den 25 januari i år intog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en ganska kallsinnig hållning till broförslaget och uttalade att bron, enligt
vad styrelsen kunde bedöma, icke kunde komma till stånd under överskådlig

Tisdagen den 1 juli 1947.

Nr 31.

143

Svar på interpellation. (Forts.)

tid. Man får väl antaga att en förnyad prövning både i denna instans och i
länsstyrelsen leder till en revision av den tidigare intagna ståndpunkten, så
att Indalsälvsbron kommer högre upp på listan över önskvärda byggnadsföretag
inom länet, där det visserligen finnas många andra trängande sådana
som till exempel broförbindelse till Alnön och till flygfältet på Skeppsholmen.

Jag vågar emellertid till statsrådet Nilsson uttala en förhoppning att vid äskande
av medel och vid fördelningen av dessa mellan länen, hänsyn måtte
tagas till Västernorrlands läns särskilda behov i detta avseende och att om
förslag till väg- och brobyggnader i länet i sista hand skulle komma under
Kungl. Maj ds prövning, Lidens sockens behov av en ny bro också blir
beaktat.

Jag ber att ännu en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson erhöll Svar på
på begäran ordet och anförde: Herr talman! Kammarens ledamot herr Petters- interPellatton•
son i Dahl har -— med erinran om en av honom år 1943 framställd interpellation
rörande bland annat projekteringen av en fjärrtrafikled genom
Halland samt om innehållet i det svar, dåvarande kommunikationsministern
lämnade inför kammaren — till mig framställt följande frågor: Är statsrådet
villig att vidtaga sådana åtgärder, att framtida planering av vägbyggen
icke komma att medföra allvarliga olägenheter, om bebyggelse måste planeras
av de olika kommunala myndigheterna inom de områden, genom vilka
vägarna komma att gå fram och att planeringen av ifrågavarande autostrada
helt undanröjes?

Vad den första frågan angår vill jag då framhålla följande. Vägbyggnadsverksamheten
sker såväl på landsbygden som inom stadsområdena för närvarande
med synnerligen begränsad tillgång på anslagsmedel. Det kan under
förevarande omständigheter icke bli fråga om annat än ett hjälptligt iståndsättande
av trafiklederna för det omedelbara trafikbehovet. Detta utesluter
emellertid icke, att alla sådana åtgärder måste ses i sitt större sammanhang
så att framtida mera vittomfattande arbeten icke omöjliggöras eller försvåras.

Man har därvid att räkna med den trafikutveckling, som med säkerhet kommer
till stånd och de fordringar på trafiksäkerhet och framkomlighet som
trafikanterna med fog då kunna kräva. Ofta är det därvid nödvändigt att
redan nu taga ställning till hur de framtida trafiklederna i stort skola
utformas. Så blir särskilt fallet inom områden där ändring eller utökning
av stadsplaner och byggnadsplaner äro aktuella. En bristande framsynthet
skulle för framtiden medföra ekonomiska konsekvenser av stora mått. Det är
med hänsyn härtill nödvändigt att söka planera för sådana trafikbehov som
kunna förutses uppstå inom överskådlig tid. Det är därvid angeläget att verka
för att en dylik planläggning åstadkommes med minsta möjliga intrång i
stadsplanehänseende. Men alt under alla omständigheter undvika intrång är
uppenbarligen omöjligt.

Beträffande den andra frågan rörande förhållandena i Halland må följande
framhållas.

Under åren 1940—1944 upprättades eu regionplan för Göteborg med omgivningar.
Denna plan omfattar eu stor del av norra Halland och dess sydgräns
går omkring 1 mil söder om Fjärås på rikshuvudvägen. Regionplanen
upptar ett vägsystem, som tills vidare endast får anses som vägledande vid

144

Nr 31.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

planläggningsarbetet. Detta vägsystem kännetecknas av en uppdelning i dels
trafikleder, dels lokala vägar och gator. Trafiklederna ha till huvudsaklig
sträckning och utformning bestämts i den upprättade planen, där de indelats
i fjärrtrafikleder, första klass trafikleder och andra klass trafikleder. I samband
med regionplanearbetet verkställdes av dåvarande vägingenjören vissa
utredningar rörande läget av fjärrtrafikleden söderut genom Halland. Efter
den av interpellanten berörda interpellationen vid riksdagen 1943 lämnades
vissa direktiv avseende begränsning av utredningsarbetet för den ifrågasatta
fjärrtrafikleden genom Halland. Dessa direktiv ha följts och några
ytterligare utredningar ha icke vidtagits.

Vid nu pågående arbete med upprättande av stadsplan för de södra delarna
av Kungsbacka ha stadsplaneförfattarna emellertid måst taga hänsyn
till de i regionplanen föreslagna trafiklederna. Beträffande fjärrtrafikleden
söderut från Göteborg måste denna dragas i närheten av Kungsbacka. Den
har förlagts väster om staden bland annat med tanke på att den skall betjäna
staden och hela Onsalalandet, med dess sommartrafik. Vägens föreslagna
läge endast cirka en km väster om Kungsbackas centrala del har bestämts
av den bergiga terrängen, som icke medgiver någon annan sträckning.

I förslaget till stadsplan har emellertid fjärrtrafikleden icke blivit inlagd
utan i stället har i stadsplanen upptagits ett parkområde, inom vilket trafikleden
i en framtid skall dragas. De tomter, som på grund härav nu icke kunna
bebyggas lära enligt uppgift vara av ringa betydelse för staden och det torde
finnas andra områden dit nu planerad bebyggelse i stället kan förläggas.

Såsom inledningsvis anförts måste i god tid de framtida sträckningarna av
trafiklederna förbi tättbebyggda samhällen klarläggas för att en för vägarnas
framdragande hindrande bebyggelse icke skall uppstå. Frågan om utbyggande
av dessa trafikleder blir emellertid aktuell först då trafiken nått en sådan
omfattning att genomgångstrafiken icke längre kan ledas genom samhällenas
centrala delar utan hänvisas till särskilda förbifartsvägar i ytterområdena.

Av det anförda torde framgå, att jag icke anser önskvärt eller lämpligt att
vidtaga några sådana åtgärder som av interpellanten åsyftas.

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet för att han besvarat min interpellation.
Den framställdes den 5 februari, alltså för fem månader sedan,
och man får väl förutsätta, att han har haft god tid att tänka över svaret.
Jag frågade honom, om han var villig vidtaga sådana åtgärder, att planeringen
av ifrågavarande autostrada helt undanröjes. Detta gjorde jag därför
att stadsplanerare och andra, som ha med detta att göra, i upprepade
förfrågningar begärt att få klarhet i huruvida den stakade autostradan verkligen
kommer att tagas i anspråk eller icke. Jag tycker att svaret är mycket
negativt. Herr statsrådet svarade praktiskt taget ingenting på frågan, huruvida
dessa områden komma att tagas i anspråk eller icke. Det säges på ett
ställe i svaret att på grund av den interpellation, som tidigare framställts,
pågående utredningar blevo avbrutna. Sedan har ingenting åtgjorts i saken.
Men när till exempel Kungsbacka stads myndigheter, länsstyrelsen i Hallands
län eller lantmätarna skola ordna någonting inom dessa områden kunna de
ingenting göra därför att dessa planeringar ligga i vägen.

Så säger herr statsrådet att en bristande framsynthet skulle föra med sig
konsekvenser av stora mått för framtiden. Det är naturligtvis alldeles riktigt,
men här måste man säga att när detta en gång planlades gjorde man

Tisdagen den 1 juli 1947.

Nr 31.

145

Svar på interpellation. (Forts.)

sig skyldig till bristande framsynthet, vilket för med sig mycket stora olägenheter
för alla parter som bli berörda. Statsrådet säger att den föreslagna
sträckningen av vägen utanför Kungsbackas centrala delar berör mindre
viktiga områden och inte så betydelsefulla i tomthänseende. Jag har här ett
brev ifrån stadsfullmäktiges ordförande i Kungsbacka, som har en helt
annan uppfattning. Nu må uppfattningarna härvidlag vara vilka som helst,
i det fallet vill jag inte alls döma. Men jag tror det hade varit önskvärt att
statsrådet tagit sig an denna fråga litet mera, så att dessa lokala myndigheter
fått veta vad de hade att rätta sig efter.

Jag vill sluta med att säga att jag varit i kontakt med länsstyrelsen, den
myndighet som i första hand får känning av detta, och där har man också
den uppfattningen att det är mycket stora olägenheter med de förhållanden
som råda härvidlag.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Den ärade interpellanten ansåg att jag inte närmare gått in på
frågan, huruvida den sträckning av vägen som man nu tänkt sig verkligen
också skulle bli sådan i framtiden. Jag vill då göra honom uppmärksam på
att regionplanen för göteborgstraktens vidkommande är fastlagd, och enligt
denna skall vägens sträckning gå en kilometer väster om Kungsbackas centrala
delar. Anledningen härtill är att man på denna väg skall kunna få
fram den mycket stora sommartrafik man måste räkna med från Göteborg
söderut.

Därest det skulle förfaras på sätt man tänkt sig i Kungsbacka i närvarande
stund, nämligen att förlägga vägen öster om staden, skulle detta leda
till att man nödgades ha en utfartsväg från den genomgående trafikleden
rakt igenom Kungsbacka och därmed få trafiken ifrån Göteborg till Onsala
på ett mindre tillfredsställande sätt ordnad. Jag tror sålunda beträffande
denna sak, att det inte behöver råda någon större tveksamhet, huruvida
vägen skall få den sträckning, som den har enligt planen.

Jag måste nog också säga att när det gäller trafikleder av den art, varom
här är fråga, är det synnerligen viktigt att man planerar i god tid, ty i
annat fall kommer man att göra samma misstag, som man ihdigare gjort och
som bli kostsamma inte bara för det allmänna utan även för enskilda. Detta
kommer dessutom att förorsaka en hel del praktiska olägenheter när vägbyggena
bli aktuella. Nu råder det naturligtvis och kommer alltid att råda
delade meningar om hur värdefulla de tomter äro, som ligga intill den
tänkta sträckningen av denna väg. För Kungsbackas vidkommande lär det
bl. a. vara fråga om tomt för en skola. Det kan emellertid starkt ifrågasättas,
huruvida förläggandet av en skola i närheten av en dylik väg
ur trafiksäkerhetssynpunkt kan vara önskvärt. Klart är att i vissa fall meningarna
icke kunna sammanfalla mellan de starkt begränsade kommunala
synpunkterna på en fråga av denna art och de synpunkter, som man måste
anlägga på saken, därest man skall planera i stort.

Jag vill med detta endast understryka att min personliga mening är den,
att den sträckning som har gjorts av denna trafikled kan betraktas som
praktiskt taget definitiv, även om man skulle kunna tänka sig smärre förskjutningar;
detta gäller framför allt dess sträckning i närheten av de tättbebyggda
samhällen som finnas längs denna trafikled.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag måste på grund av statsrådets
svar anföra något ur det meddelande jag har fått ifrån Kungsbacka stad. Enligt
denna version ligger det så till att »Göteborg i sin regionplan förlagt den

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 31. 10

146

Nr 31.

Tisdagen den 1 juli 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

stora autostradan inne på stadsplanelagt område och tager i bruk en stor
del av våra tomter» — skriver stadsfullmäktiges ordförande — »vilka äro
nödvändiga för oss och vår utveckling». Han slutar med att framhålla att
»den planerade vägen skulle ävenledes gå över marker, som nyligen inköpts
och som äro särdeles lämpliga till bostadsområde». Genom anläggande av
den större vägen, fortsätter han, »skulle vi förlora ca 200 tomter. Och vi
kunna icke skaffa tomter motsvarande den efterfrågan, som nu är.»

Det är alltså inte bara fråga om en skol tomt här, som statsrådet trodde,
utan enligt dessa uppgifter gäller det mycket större områden, troligen helt
andra områden än statsrådet föreställer sig.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! I anledning av vad herr Pettersson senast sade vill jag fästa hans
uppmärksamhet på att i stadsplanen för Kungsbacka ha områdena intill den
planerade vägen hittills varit upptagna som parkområden. Om Kungsbacka
sedan kommit fram till den uppfattningen, att de skola användas till andra
ändamål äh man tidigare tänkt sig, så är det en sak för sig. Kungsbacka
kommun har dock, när denna regionplan på sin tid gjordes upp, varit tillfrågad
och konsulterad. Efter vad jag kan förstå har man då från kommunens
sida inte gjort några mera vägande invändningar mot planen. Det är
först under ett senare skede man kommit på andra tankar, och huruvida
detta kan stå i överensstämmelse med de allmänna önskemål i stort, som
legat till grund för den regionplan som gjorts upp för detta område, är en
sak som kan ifrågasättas.

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Det vore på tiden att det blev
ett slutgiltigt ställningstagande till denna regionplan, ty för de kommuner
den berör har det förberedande arbetet med denna plan särskilt beträffande
fjärrtrafikleder varit till stor olägenhet, då de organ som handhaft upprättandet
av densamma inte förrän i slutskedet kunnat bestämma sig — åtminstone
gäller detta inom den kommun jag tillhör — var trafiklederna
skola gå. Detta har för kommunerna i fråga medfört betydande olägenheter
genom att de inte kunnat utnyttja vissa av de områden, som eventuellt skulle
komma i fråga för förläggandet av fjärrtrafikleden. Man har slutligen stannat
vid att lägga densamma parallellt med järnvägen, vilket ur vissa synpunkter
kan anses vara fördelaktigt, men frågan är å andra sidan om man
därigenom skall få en trafikled som skär staden ytterligare i två delar.

Enligv statsrådets uppfattning höra fjärrtrafikleder helst gå utom städerna.
Jag tror att det är en riktig synpunkt, och i fråga om Kungsbacka
har man nog uppnått en rätt fördelaktig lösning i det hänseendet. Beträffande
den stad jag själv tillhör har man emellertid inte kunnat förfara
på samma sätt, utan man har fått dra fjärrtrafikleden rätt igenom de tättbebyggda
samhällskropparna. Då är frågan, om det är lämpligt i ett så
tättbebyggt samhälle som denna stad dock är, att dra en fjärrtrafikled utav
denna storleksordning rätt igenom staden, med mycket få möjligheter för
den lokala trafiken att kunna utnyttja denna breda trafikled.

Vi ha närmast den uppfattningen, att det hade varit bättre att denna
trafikled fått upphöra vid den södra delen av stadsområdet. Sedan kunde
trafiken ha fått löpa in på de olika gatorna — det finns möjlighet att fördela
den på tre stycken rätt stora gator. Men då regionplanen redan nu ligger
hos Kungl. Maj:t är det vår förhoppning att man snarast tar definitiv ståndpunkt
till densamma, så att vi kunna planera inom kommunen på ett bättre

Tisdagen den 1 juli 1947.

Nr 31.

147

Svar på interpellation. (Forts.)

sätt än man kunnat göra under hela den tid som detta regionplanearbete har
pågått.

Överläggningen var härmed slutad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.