1947. Andra kammaren. Nr 2 (Riksdagens protokoll 1947:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 2.

Fredagen den 17 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj :ts propo- Vid remiss av
sitioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret statsverks1947/48''
och, . vropos^en

nr 2 angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1946/47.

Därvid anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Den remissdebatt, som nu tar sin början, kommer säkert att i stor utsträckning
röra sig om regeringens ekonomiska politik. Den utgör alltså en fortsättning
på den offentliga debatt, som sedan länge pågått både här i riksdagen
och i offentligheten utanför. Då jag begärt ordet som förste talare i denna debatt,
är det alltså möjligt för mig att anknyta till inlägg, som tidigare gjorts,
även inlägg, sedan statsverkspropositionen och finansplanen blivit framlagda.

Man har i dessa inlägg talat om att regeringens politik skulle vara oklar och
att bestämda linjer saknades, särskilt när det gällde att söka möta tendenserna
till prisstegring.

Jag skall i detta lilla anförande söka klargöra själva huvudlinjerna i regeringens
ekonomiska politik och därigenom kanske undanröja en del missuppfattningar,
så att den följande diskussionen kan röra sig om punkter, där meningsmotsättningar
verkligen finnas, och icke om uppkonstruerade motsättningar.

Det är klart, att uppmärksamheten sedan länge varit riktad och fortfarande
är riktad på de punkter, varifrån tendenser till prisstegringar kunna komma.

Det finns ingenting, som hindrar, att man såsom den första linjen i regeringens
politik betraktar frågan om de medel, som skola användas för att motverka
en sådan prisstegring. Det stämmer väl med att denna strid emot en
prisstegring ingår såsom ett led även i den andra linjen för regeringens ekonomiska
politik, som innebär, att man på olika vägar försöker höja levnadsstandarden
för eftersatta folkgrupper. Det råder ju inget tvivel om att både
löntagare och sparare lida skada, om penningvärdet försämras, men omsorgen
om penningvärdet får icke ta sig sådana uttryck att det hindrar arbetet
att pa andra vägar åstadkomma en förbättring av stora folklagers ekonomiska
läge.

På vissa punkter av den politik för höjning av levnadsstandarden och för
utjämning, som tar sig uttryck på socialpolitikens, undervisningspolitikens, näringspolitikens
och skattepolitikens områden, kan det bli nödvändigt att väga

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 2. 1

Nr 2.

Fredagen den 17 jannari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den emot önskemål, som skulle vara naturliga, om man endast kade penningvärdet
i sikte. Jag kan erinra om att vi redan ha beslutat mycket betydande
höjningar av folkpensionerna. Regeringen har för avsikt att lägga fram förslag
till denna riksdag om bidrag till familjer med barn. Det står nämnt i
trontalet, att också förbättringar i tjänstemännens tjänstepensioner och familjepensioner
äro under övervägande. Man kan icke skjuta frågan om penningvärdet
på det viset i förgrunden, att alla åtgärder, som skulle vara gagneliga
för att motverka en prisstegring, också böra tillgripas. Vi veta mycket
väl, att om man lamsloge byggnadsverksamheten, icke minst bostadsbyggandet,
så kanske man därigenom skulle göra farhågorna för en inflatorisk prisstegring
onödiga, men jag är övertygad om att de flesta äro ense med regeringen
om att en sådan medicin icke bör ordineras. Det är också klart, att
ett mycket stort överskott i budgeten är ägnat att sterilisera köpkraften och
sålunda kan vara ett verksamt medel att hindra tendenserna till prisstegring
att göra sig gällande. Om man därför radikalt kunde skära ned gamla utgifter,
undvika nya utgifter och höja skatterna eller i alla händelser bevara dem
oförändrade, skulle ett mycket betydande överskott kunna skapas. Men enligt
regeringens mening är det nödvändigt att här göra en avvägning, och vi finna
både vissa utgifter och vissa skattesänkningar till förmån för de sämre lottade
folkgrupperna vara så önskvärda, att man får försöka finna en rimlig sammanjämkning
emellan dessa önskemål och att på olika vägar bevara penningvärdet.

På samma sätt är det med den tredje linjen, som ingår i regeringens ekonomiska
politik, nämligen strävan efter att vidmakthålla full sysselsättning och
möjligast effektiva sysselsättning. Det är sannolikt, att på vissa punkter den
fulla sysselsättningen kan leda till en så stor rörlighet av arbetskraften, att
det i någon mån kan motverka effektiviteten. Men det hindrar icke att själva
huvudlinjen att bevara den fulla sysselsättningen måste vidhållas.

Med dessa erinringar har jag bara velat understryka det faktum, att riskerna
för en prisstegring få vägas tillsammans med andra önskemål, som vi
icke vilja släppa. För övrigt skulle jag nog kunna säga, att det icke råder
några delade meningar om vilka faktorer det är som framkalla oro. Det är
uppenbart, att det är den bristande överensstämmelsen mellan tillgång på
varor och hela folkets inkomster eller som det också kallas köpkraften, som
här är den stora avgörande frågan, och det är lika klart, att om en ökning av
hela folkets inkomster i pengar inträder snabbare än ökningen i tillgången på
varor, sa finns det risk för att priskontrollen skall genombrytas eller kringgås.
Jag erinrar om att jag sade »hela folkets inkomster i pengar». Det är icke
fråga om enskilda gruppers inkomster och möjliga förskjutningar mellan olika
grupper, utan den fara, som vi tala om, ligger i risken för att den samlade inkomsten
i pengar skall stiga. Men det är klart, att är det så — för att ta ett
enda exempel — så kan kravet på höjda arbetslöner icke tillfredsställas under
iakttagande av den oförändrade prisnivån, om de med nödvändighet skulle
medföra en stegring av varupriserna.

En prispolitik, som går ut ifrån dessa synpunkter, att man skall försöka i
det väsentliga bevara den prisnivå vi ha uppnått, kan icke föras, om den icke
stödes genom åtgärder, som försöka hålla borta en köpkraft, som redan finns,
llran marknaden. Det kan ske, när det gäller investeringar, på det sättet, att
man kontrollerar, att byggnadsverksamheten och annan investeringsverksamhet
icke får den omfattning, som kanske stora delar av allmänheten skulle
önska. Det är klart, att en sådan kontroll kan verka irriterande, både när det
gäller den enskildes önskemål om utvidgningar av sin verksamhet och icke
minst, när det gäller det allmännas verksamhet, där man får avstå från offent -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liga byggnader och kommunikationsmedel och andra anläggningar, som i och
för sig äro mycket önskvärda.

På detta område finns det ändå vad jag skulle vilja kalla för de tekniska
möjligheterna att begränsa efterfrågan. Det är mycket svårare, när -man kommer
över till det andra utloppet för köpkraften, det som tar sig uttryck i köp
av konsumtionsvaror. Där ha vi icke någon annan reglering än de kvarstående
ransoneringarna, och om där något väsentligt skall kunna vinnas är beroende
på om enskilda kunna förmås att icke fullt ut använda sin köpkraft utan hålla
den tillbaka. Vilka möjligheter och vilka utsikter som på den punkten finnas
är mycket svårt att säga. Det är ju möjligt, att man med gemensamma ansträngningar
från alla kretsar och partier skulle kunna skapa ett bättre utgångsläge
för en sådan aktion för vad jag skulle vilja kalla ett uppskjutande av köp,
som icke äro nödvändiga. Men säkert är, att om man ger sådana uttryck åt sin
oro för prisutvecklingen, att man inger föreställningen, att en prisstegring är
ofrånkomlig, så främjar man icke detta syfte utan gör det i stället svårare
att förverkliga det. Man får ändå komma ihåg, att i vårt land ha vi under
de senaste 18 månaderna haft en stabilitet i prisnivån, som är större än i kanske
något annat land. När det i andra länder talas om inflation, täcker detta
ord en verklighet, som ingenting har att göra med de växlingar i priserna,
som vi här i landet ha haft under de sista fyra åren, och har föga gemensamt
med de prisstegringar, som vi nu oroa oss för. Från regeringens sida är man
sålunda å ena sidan angelägen om att erinra om lägets allvar för alla dem,
som ännu icke ha upptäckt våra svårigheter, men å andra sidan också angelägen
om att icke denna oro skall skapa ett sådant psykologiskt tillstånd, som»
gör det svarare att bemästra situationen än det behövde vara.

De medel, som finnas för att möta tendenserna till prisstegring, vilka jag
nu i allra största- korthet har berört och som finnas något närmare utvecklade
i finansplanen, innebära uppenbarligen icke någon med visshet verkande garanti
mot en sådan prisstegring, men de innehålla hela den arsenal av vapen
mot prisstegringen, som regeringen under nuvarande förhållanden anser sig
kunna förorda, Vi få komma ihåg, att de medlen måste vara beroende på hur
langt vi vilja gå i fråga om ingripanden i det ekonomiska livet och i fråga om
ingripanden gentemot den enskildes frihet att själv vårda om sin e°"en arbetskraft
och sina inkomster. Det är möjligt att uppslag ifrån andra håll kunna
komma, som skulle kunna utvidga denna arsenal. Det är ju alltid möjligt, att
om en enighet kan vinnas om vissa medels tillämpning, så är det lättare att
använda, dem än om strid skulle råda, och regeringen har länge förklarat att
den ar iullt beredd att överväga alla de utvägar, som från andra håll kunna
iramioras sasom möjliga. Kan man vinna enighet, så är det bra, och regeringen
har i detta läge vänt sig med en hemställan till de övriga politiska grupperna_
i riksdagen om att gå till ett gemensamt övervägande om hela det
lage, i vilket vi nu befinna oss i strid mot något, som ju måste kallas för en
gemensam fiende. Om svaret på denna hemställan blir jakande, är det ju möjlgt,
att därur kunna framgå linjer för handlande, som kanske i större utsträckning
an man nu tänker sig kunna bli gemensamma. Det kan hända, att
det kan komma kompletteringar till de linjer, som regeringen redan har dragit
upp. e an ju hända, att man t. o. m. kan vä,nta alldeles nya uppslag Det
ar ju möjligt att redan den diskussion, som här i dag kommer att förasr’kommer
att ge svar pa fragan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Med herr talmannens tillåtelse
börjar jag mitt anförande med att knyta an till 1946 års riksdag och till ett

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forte.)
avsnitt, som icke har den stora aktualitet som det finansministern var inne
på. Men jag försäkrar, herr talman, att jag strax skall komma till det område,
där finansministern rörde sig.

Den riksdag, som för kort tid sedan åtskildes, varade sammanlagt omkring
nio månader. Då därtill kom att 1946 var ett valår, så tror jag, att man utan
överdrift kan säga, när man tänker på att flertalet riksdagsmän deltog i valrörelsen,
att det icke var lång tid de återvände till hemorten. Riksdagen är en
oersättlig del av en sund folkstyrelse, och det är av avgörande betydelse, att
den är innesluten i medborgarnas intresse. Jag tror för min del, att det är till
skada för riksdagen, om det intrycket kvarstår och kommer att återfinnas ute
bland människorna, att riksdagen håller på att övergå till ett ämbetsverk och
riksdagsmännen till någon sorts statsfunktionärer, vilka frikopplats från all
praktisk verksamhet. Kris- och krigsåren med sina alldeles särskilda påfrestningar
kunde motivera, att riksdagen var samlad så gott som året om. Förhållandena
nu borde vara annorlunda.

I stället för att gräla på regeringen någon gång i vår för att den icke
har avgivit propositionerna i rätt tid, så har jag ansett det riktigare, herr
talman, att redan i dag vid det första diskussionsplenum, då regering och
riksdag mötas, ta upp denna fråga. Jag gör det, som jag nämnde, med förra
årets riksdagsmöte som bakgrund. Den fråga, som jag vill rikta till statsministern
— han är icke här för tillfället, men jag förutsätter, att den i
alla fall når honom — är: är det icke möjligt för regeringen att organisera
framläggandet av sina förslag till riksdagen på ett sätt, som möjliggör ett
mera effektivt riksdagsarbete under mera begränsad tid? Tillkomsten av
höstriksdag, när vårriksdagen slutade i juli månad, måste betraktas som
ett oting och borde icke få förekomma, utom när alldeles särskilda skäl påkalla
något sådant. Regeringen har åtminstone, enligt vad jag sett i tidningarna,
på ett lovvärt sätt försökt ge riksdagen en uppgift på vilka propositioner
som i stort sett äro att vänta. Däremot veta vi ingenting om
regeringens inställning till en eventuell höstriksdag. Hur vore det, om statsministern
toge initiativet till ett samråd mellan regering och representanter
för riksdagen angående ett tänkbart arbetsprogram för det år, som ligger
framför oss? Jag förstår alltför väl, att det kan komma frågor, som ingen
kan förutse och som kunna förrycka ett sådant arbetsprogram, men med reservation
för sådana oförutsedda händelser borde vi i alla fall kunna tänka
oss en arbetsprognos för ett år. Statsministern kan hänvisa till att utredning
pågår angående riksdagens arbetsformer, och det är möjligt, att man
både på regeringsbänken och ute i kammaren säger, att vi ha hört så mycket
talas om hur illa riksdagsarbetet är ordnat, och det är föga att göra åt den
saken. Men jag förmenar, som jag tidigare sagt, att riksdagens anseende
far icke väl, om den övergår till att bli en långrotande, rutinmässigt arbetande
institution. Jag vill också tillägga, att det för riksdagsmännen själva
icke är nyttigt, att de bli så gott som helt och hållet stockholmare, så att
de glömma bort både hur en ko luktar och hur en verkstad ser ut inifrån.

övergår jag sedan till årets statsverkspropostion, vilken ju dagens överläggning
huvudsakligen bör anknyta till, vill jag säga att finansministerns
uttalande om vårt statsfinansiella läge och regeringens- uppfattning om en
hotande inflation utgöra de avsnitt, som måste tilldraga sig alldeles särskild
uppmärksamhet. Ett slående bevis härför är, att finansministern i dag
började debatten med en deklaration i denna viktiga fråga. Enbart detta säger
oss, vilken oerhörd betydelse regeringen tillmäter dessa spörsmål.

Finansministern står i år inför en högst ovanlig situation. Statsinkomsterna
öka, och efter vad jag tror öka de fortare än finansministern själv anser

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
önskvärt. Under krigsåren brukade finansministern röra sig med ett budgetunderskott
av en miljard. Det är nu omkastade förhållanden, och det är tydligen
denna våldsamma ökning av statsinkomsterna, som föranlett just den
oro som nu är märkbar. De av riksräkenskapsverket beräknade skatteintäkterna
för budgetåret 1947/48 äro större än man förra våren vågade kalkylera
med som ett framtidsprogram för år 1951. Men, som jag nyss sade,
förhållandet synes dess värre vara det, att detta rikliga inkomstflöde icke
har sitt upphov i lika stor ökning av den reala nationalinkomsten utan till
stor del föranletts av andra och mindre önskvärda förhållanden. Samtidigt
är den av konjunkturinstitutet för år 1947 gjorda prognosen angående dels
möjligheterna för ökad varuproduktion, dels utsikterna att hålla importen
uppe utan att kraftigt beskära hemmamarknadens behov av de varor, vi
bruka exportera, allt annat än ljus — man kan väl snarast säga motsaten.
Finansministern, och jag förutsätter, att han därvidlag talar å hela regeringens
vägnar — det har ju hänt, att t. ex. handelsministern talat
å egna vägnar, såsom när det gällde importregleringen — kommer till samma
slutsats som konjunkturinstitutet, nämligen att man kan befara att en
väsentlig ytterligare försämring i den samhällsekonomiska balansen kan inträda
under 1947 — alltså ett ganska dystert framtidsperspektiv.

Fn reflexion, som jag gjorde när jag läste finansplanen var den, att regeringen
och oppositionen kommit närmare varandra när det gäller att finna
uttryckssätt för den oro och de farhågor, som man känner för en fortsatt
penningvärdesförsämring. Ännu så sent som den 12 december förra året
yttrade statsministern i första kammaren, att han fann det oförklarligt, hur
man från oppositionens sida till den grad kunde överdriva situationen. Sverige
är ju ändå, förklarade han, ett av de få länder, som undgått inflation
och som ha ett relativt stabilt penningvärde. Ja, det var icke nog med att
han underrättade riksdagen om detta. Han höll också ett föredrag, om jag
minns rätt, i Köpenhamn, där han framhöll samma synpunkter.

Såvida statsministern är införstådd med de slutsatser regeringen kommit
till i statsverkspropositionen — och det måste ju anses självklart — har
regeringen numera i väsentlig grad tillägnat sig samma syn på det hotande
läget som vi för vår del hade och framförde för lång tid sedan och som vi
blevo — jag tror att det icke är att använda ett för starkt ord — avhånade
för i den motsatta sidans tidningar. Regeringspartiet brukade tidigare
hänföra de borgerliga partiernas varningar beträffande risken för en olycklig
utveckling på det ekonomiska området till den partitaktiska bollplanen
och till sådant som icke behövde tagas alltför allvarligt. Man vill åt regeringen,
har det hetat. Möjligen skulle jag kunna göra ett litet undantag för
den LO närstående Aftontidningen. Jag måste erkänna, att dess chefredaktör,
herr Severin, skrivit en del ledare, som gett uttryck åt en något
annan uppfattning. Nu är man tydligen även i regeringspressen i färd med
att vända. Den som läste ledaren i Morgon-Tidningen för i tisdags förstod
detta. Det var icke kåsören Nordens Karlsson, som skrev på ledarspalten, utan
det var redaktören Fredriksson, som på ett allvarligt, skickligt och upplysande
sätt beskrev hur allvarligt läget faktiskt är.

Är man alltså överens om denna sida av saken, är man kanske icke lika
enig, när det gäller åtgärder för att hejda en utveckling, som vi anse riskabel.
Finansministern var inne på den saken i sitt anförande här i dag. Jag
skall taga (‘It exempel — jag tager det ur hans eget uttalande i finansplanen.
Finansministerns slutresonemang å sidan 12 i finansplanen kan nog giva anledning
till olika tydningar. Mig förefaller det dock, som om det innehölle
ungefär följande: regeringen ämnar låta det hela fortgå tills fackförening -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
arna fått sina stora avtalsförhandlingar i hamn och önskvärda löneökningar
genomförda. Sedan kommer regeringen att framhålla för de andra grupperna
i samhället, att det i samhällssolidaritetens namn fordras av dem, att de för sin
del icke komma med några anspråk utan i stället snarast inskränka sin nuvarande
standard för att det samlade kravet på nationalinkomsten icke skall
ökas. Jag kan också uttrycka det med propositionens egna ord: »En förbättring
för en viss grupp kan nås genom begränsning för en annan eller
andra.» Och sker så, menar finansministern, har det icke skett någon sådan
förskjutning av själva konsumtionen, att man icke kan nå balans och hålla
eu stabil prisnivå.

Det skulle vara ganska intressant i detta sammanhang att också stanna ett
ögonblick inför finansministerns uttalande nyss. Det kom där igen uttryck,
som jag känner igen från debatterna för ett par år sedan. Det var talet om
de eftersatta grupperna. Om jag icke minns fel gjorde emellertid finansministern
det erkännandet förra året, att det är mycket svårt att i realiteten genomföra,
att det verkligen blir de eftersatta grupperna som få förbättringarna.
Det har i stället oftast visat sig, att det blir de bäst avlönade grupperna.
som leda i fråga om löneökningarna.

Det uttalande i finansplanen, som jag citerade, får väl tydas så, att när
samhällssolidariteten skall komma till användning, blir det för att förmå jordbrukare,
hantverkare, köpmän, företagare, sparare och tjänstemän att offra
vad som i så fall erfordras. Jag tror icke att ett så ensidigt tillvägagångssätt
vare sig leder till åsyftat resultat eller är genomförbart. När finansministern
år 1942 lyckades bättre än de flesta trodde skulle bli fallet att förhindra
en prisstegring — jag erkänner ärligt att det gick bättre än jag för
min del vågat tro — förutsatte finansministern hela folkets medverkan. Med
kännedom om den stora energi, som är finansministern given och —• jag måste
tillägga — med den envishet han kan utveckla när det är något som han önskar
genomföra, förundrar det mig att han icke mig veterligt gjort några försök
att överlägga vare sig med det ekonomiska livets företrädare eller med
arbetsmarknadens parter.

De åtgärder, som finansministern i huvudsak anser framkomliga, äro, så vitt
jiag förstår och efter vad han själv skisserat för kammaren, skärpt priskontroll
och nedskärning av investeringarna. Priskontrollens begränsning med
hänsyn till att det ju finns ett flertal olika kvaliteter på varorna ha vi diskuterat
i kammaren, och det är ingen anledning att upprepa vad här har sagts.
Risken för att vid en hård priskontroll produktionen glider över till för vårt
folkhushåll mindre angelägna områden ha vi också tidigare varit inne på. En
inskränkning av investeringarna torde av flera skäl vara ofrånkomlig, även
om den, som finansministern nyss sade, verkar oförmånligt för många grupper.
Svårigheten ligger givetvis i spörsmålet, hur man skall kunna överföra
arbetskraft och material till områden, där de äro bättre användbara för direkt
varuframställning.

Jag har fäst mig vid att det är två som jag tror mycket väsentliga spörsmål,
som äro föremål för en alltför kortfattad behandling i statsverkspropositionen
men som ha sin stora betydelse i detta sammanhang. Det erna rör
möjligheten att stimulera och utöka arbetsprestationerna för att på det sättet
få fram en större tillgång på varor och tjänster. Det andra avser nödvändigheten
att påverka människor att spara och icke köpa för alla tillgängliga
pengar. Det var just det senare avsnittet, om jag förstod rätt, som finansministern
i dag berörde. Finansministern sade, att alla kretsar och partier måste
hjälpas åt för att skapa en god stämning. Han använde icke ordet spara. Jag
vet icke, om det ordet är så vanligt i hans terminologi. Men han använde or -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det uppskjutande av köp. Finansministern tilläde också •— och det var väl
riktat mot oppositionen — att man icke heller får alltför mycket tala om eu
försämring av penningvärdet, då detta kan oroa människorna.

Jag var bland åhörarna i Nationalekonomiska föreningen i tisdags kväll,
där finansministern höll ett långt anförande. Det sades där till finansministern
— och jag tror att det är fullt riktigt — att han genom framläggandet
av de skatteförslag som utarbetats under hans ledning åstadkommit en verkan,
vilken går i en riktning alldeles motsatt den som han i dagens läge borde
betrakta som önskvärd och som jag tror att han i dag förordade. Faktiska förhållandet
är, att många anse det meningslöst att .spara, när de ha klart för
sig, att finansministern och den nuvarande majoriteten i riksdagen anse egendomsutjämning
som ett av sina främsta mål och såsom ett led i denna strävan
tid efter annan skärpa förmögenhets- och arvsbeskattningen. Man kan tänka
sig, att om det rörde sig om en enstaka höjning, det icke skulle framskapa
så stor oro. Men när det hela måste ses som ett led i en utveckling på lång
sikt, är det tämligen tydligt vart det bär hän.

Det kan nog icke heller hänföras till mytens område, att människor överväga,
om det är någon mening i att åtaga sig extra arbetsuppgifter eller att
utöka sin ekonomiska verksamhet, för den händelse denna utveckling på beskattningens
område skall fortgå även i icke krigstider. Jag använder icke
ordet »Wigforssdagar», då jag tycker att det är utslitet, men jag anknyter
till finansministerns eget uttalande i tisdags. Han var själv tydligen införstådd
med att systemet icke kan stimulera människor att söka extra arbetsuppgifter.

Finansministern må gärna hänvisa till att skatterna äro så och så höga i
andra länder och att det därför icke är så uppseendeväckande att man tager
40 miljoner här och 30 miljoner där, när man sammanställer dessa belopp med
de samlade förmögenhets värdena. Jag tror, att vi i dagens situation skola hålla
oss till erfarenheterna inom det egna landet. Det verkliga förhållandet är,
att skatteskalornas utformning och kanske icke minst förslaget om en ytterligare
form av arvsbeskattning, kvarlåtenskapsskatten, börjar göra klart för
människorna, att det icke bara är fråga om att taga ut skatt för att finansiera
statens utgifter och lätta skattetrycket för mindre inkomsttagare utan om genomförandet
av ett politiskt program, vars slutmål är att icke tillåta ens relativt
begränsade delar av egendomsvärden i enskild ägo. Därigenom tager
man det verkliga struptaget på enskild verksamhet och enskild företagsamhet.
Det är där, herr finansminister, jag anser att det allvarligaste problemet ligger.
Det är icke lika farligt att —- jag skall icke använda ordet utplundra — men
i alla fall gå ganska illa åt en enskild förmögenhetsägare, som om man omöjliggör
för människor att skapa kapital för att igångsätta och utvidga en ekonomisk
verksamhet. Även för samhällets del har detta återverkningar som sträcka
sig mycket långt. I ett sådant läge, som jag här talar om, resonera faktiskt
många som så: låt oss köpa något för pengarna, någonting som vi kanske ha
utsikt att få behålla, till och med kunna få ge till våra barn utan att vi därför
betraktas såsom några särskilt dåliga människor. Jag tror det var taktiskt
oklokt av finansministern att tillåta sig en konstruktion, som sätter barnen i
en direkt strykklass, så att en medborgare skall betraktas som en mindre god
människa, om han överlåter ett förmögenhetevärde till barnen och att han
kommer i bättre dager, ifall han ger det åt någon utomstående. Kunde finansministern
och det parti han stöder sig på förmå sig till en viss självövervinnelse
i sina politiska aspirationer och avstode från en forcering av omstridda
skatteförslag, tror jag att detta medförde gynnsamma återverkningar. Jag
drar mig inte för att säga herr finansministern, att regeringen bör göra klart

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för sig-, att det bär är fråga om en förtroendekris för dess ekonomiska
politik.

Efter kriget voro alla partier överens om att man borde med de! snaraste
avveckla kommissionsväsendet och regleringarna och söka återställa den ekonomiska
handlingsfriheten. Detta påyrkades icke minst av det socialdemokratiska
partiet. Nu ha två år förflutit sedan striderna i Europa upphörde. Vi ha dock
alltjämt många regleringar kvar, även om en hel del ha kunnat avvecklas.
.Tåg har givit uttryck här i kammaren tidigare för den meningen, att jag inte
tror att folkhushållningsministern vill ha dem kvar längre än vad som är nödvändigt,
och jag har ingen anledning att ändra min uppfattning på den punkten.
Men det gäller att lägga om principerna för den ekonomiska politiken, så
att förutsättningar skapas för regleringarnas avskaffande. Det betyder i första,
hand en övergång till mera generella riktlinjer för denna politik, så att detaljövervakandet
kan minskas. Man får börja så smått, men målet att avskaffa
regleringarna och föra en sådan allmän politik får inte eftersättas. .Tåg är
inte övertygad om att den syn på kommissionerna, som jag tror att folkhushållningsministern
har, delas av hela regeringen, men jag hoppas, att han är
en så stark man, att han i alla händelser kan göra sin vilja gällande.

. Mot bakgrunden av detta måste jag också säga, att vi så länge det är möjligt
få vara glada över att regeringen inte ansett sig behöva tillgripa långtgående
importregleringar. En omständlig reglering av exporten kommer även
att medföra inte så särskilt roliga återverkningar på hemmamarknaden i form
av som jag förmodar nya regleringar. Jag skulle vilja tillråda handelsministern
att sa langt det är möjligt försöka att i direkt kontakt med näringslivets organisationer
klara av denna sak. Jag tror det blir bättre resultat då. Statliga regleringar
äro säkerligen icke någonting som höjer effektiviteten och ökar produktionen
utan snarare tvärtom.

Detta var, herr talman, vad jag tillåter mig att säga om det ekonomiska
området.. Det är emellertid även ett par andra frågor, som jag gärna vill beröra.
Sedan riksdagen åtskildes ha två offentliga dokument kommit ifrån statliga
myndigheter och blivit tillgängliga för allmänheten. Båda gälla vad jag skulle
vilja kalla efterverkningar till krigsåren. Det ena är bedömningsnämndens
skrivelse till vederbörande statsråd. Jag skall inte här närmare gå in på nämndens
tillkomst och instruktion eller arbetsresultat, men det bör vara motiverat
att uttala tillfredsställelse över det sätt, på vilket nämnden i sin skrivelse velat
slå vakt om rättssäkerheten. Just i tidsläget efter ett krig, som upprört sinnena,
är det angeläget att inte rubba på traditioner och rättsregler, som vi yvas
över att kalla svenska för att inte säga nordiska. Klåfingrigheten kan ligga
hotande nära.

Detta bekräftas också av det andra dokument, som jag åsyftar, nämligen utredningen
om den tyska propagandan i Sverige, som statsrådet Mossberg befordrat
till trycket. Jag har ingenting att invända mot syftet att ta reda på
hur stormakterna i kritiska skeden sökt påverka svensk opinion. Vi ha nog
tyvärr klart för oss att denna verksamhet inte har upphört i och med att Tyskland
blev besegrat. Ivungl. Maj:t har också begärt ett anslag — om jag inte
minns fel — på 1,5 miljon kronor att ställas till polismyndigheternas förfogande
för spionagets bekämpande även i fortsättningen och även — vill
jag minnas — begärt en utökning av den personal, som sysslar med denna
verksamhet. Vi ha säkert mycket att lära av de erfarenheter, som gjordes under
dessa år, då Tyskland och andra krigförande staters propaganda översvämmade
vårt land. En kartläggning kan enbart vara nyttig, om vi en annan gång
skulle komma i samma svåra situation, vilket jag hoppas aldrig skall ske. Vad
jag emellertid vänder mig mot är det sätt på vilket denna utredning utförts

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
och som jag knappast kan betrakta som tillfredsställande. Statsrådet Mossberg
har låtit befordra till trycket ett ensidigt, okontrollerat material, som i flera
avseenden innehåller obestyrkta beskyllningar. Man har t. ex. funnit en rapport,
som en tysk legationstjänsteman eller någon annan här placerad tysk har
skickat till vederbörande myndigheter, och den återger man utan någon närmare
motivering, vilket faktiskt kan göra en hel del personer misstänkta utan
varje tillstymmelse till skäl.

Jag vill anföra ett exempel, som jag kanske mest fäste mig vid. I redogörelsen
återger man utan vidare, att en tysk person i framskjuten ställning ringde
en chefredaktör — man anger även orten — och frågade om denne ville medarbeta
i en tidning på det eller det sättet. Så säger man ingenting mera. Yi
veta alltså inte, om vederbörande tackat ja eller nej. Där stå vi utan närmare
upplysningar — jag förmodar att han tackat nej. Men det få vi inte veta på
ringaste sätt. Tillåt mig säga, herr statsråd, att om man skulle, gå till .väga
likadant i fortsättningen skulle detta skapa en mycket stor irritation här i landet.
Det är för övrigt ett fullkomligt orimligt förfaringssätt. Jag tycker att
det är närmast jämförbart med att utan vidare söka misstänkliggöra en ärbar
och ordentlig kvinna, som går på gatan och av en person blir utsatt för
ett skamligt förslag men avvisar denne, kanske till och med bryskt. Inviten omtalar
man, men avvisandet förtiger man. På en statlig utredning måste man
ställa väsentligt högre anspråk. Därför frågar jag direkt statsrådet Mossberg,
hur han ser på denna sak och vilka principer han ansett sig böra tillämpa.
Ett svar i det avseendet är av värde inte bara för detta enskilda fall, ty vad
det lider komma olika arkiv och dokument att bli tillgängliga för offentligheten.
Jag vill för min del inte någon mörkläggning. Men går staten i god för
något, skall det också vara kontrollerat och korrekt.

Det ligger nära till hands att i detta sammanhang göra en jämförelse med
utrikesdepartementet, vilket, om statsrådet Mossberg haft bråttom så det räcker
till, i sin tur skyndat långsamt. Vi ha inte sett så förfärligt mycket av
de bebådade aktsamlingar, vilka enligt vad det varslats om skulle publiceras
från det hållet.

Det är ytterligare en fråga, som jag inte kan underlåta att taga upp här
i dag, även om den inte hör hemma i något större politiskt sammanhang. Jag
skulle ha önskat, att socialministern hade varit närvarande i kammaren, ty
det gäller en angelägenhet, som jag förfärligt gärna ville göra upp med honom.
Socialministern talar ofta om den sociala mönsterstaten, som han
skall ha färdigskapad här i Sverige 1950 eller i början av 1950-talet.
Han har så gott som redan utfärdat inbjudningskort till främmande
länders representanter att komma hit och se, hur en ^ social mönsterstat
ser ut. Jag ger gärna och villigt mitt erkännande åt det energiska
arbete, som statsrådet Möller nedlagt på det sociala, området. Men jag
tror i alla händelser att det är skäl att yttra sig mera försiktigt om mönsterstaten,
när vi ännu ha så långt kvar till dess den blir färdig. Jag skulle snarare
vilja säga, att det för närvarande föreligger en uppenbar risk för att den,
åtminstone i betydande avsnitt, stannar på papperet. Bostadsfragan ha vi ju
långt ifrån lyckats lösa. Det säger ju åtskilligt i detta avseendet, när till och
med ett kommunistiskt borgarråd i Stockholm måste föreslå uppförandet av
nödbaracker, som de övriga partierna anse så skrämmande, att de inte våga
godtaga dem. Och hur det kommer att ställa sig med tillgången på arbetskraft
på våra sjukhus och liknande institutioner veta vi icke.

Beslutet angående folkpensionering och sjukförsäkring betyder mycket för
åldringar och sjuklingar. Det ha vi alla varit överens om. I arets statsverksproposition
utlovas förslag om barnbidragen, vilka givetvis böra verka gynn -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 3947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
samt för barnfamiljerna men enligt befolkningsutredningens förslag knappast
göra det för ala. Jag skall inte uppehålla mig vid denna sak nu. Den torde
komina upp i annat sammanhang i debatten. Kvar står dock det faktum, att
pa viktiga avsnitt av det sociala området ett verkligt nödläge hotar att uppstå.
Härom har^ socialministern hittills talat mycket litet. Jag tänker då i
första^rummet på vården av sådana åldringar, som inte kunna reda sig själva,
och på omhändertagandet av vissa grupper sinnessjuka och sinnesslöa. Det
var med mycket stort intresse som jag- i femte huvudtiteln i år sökte efter något
uttalande ifrån statsrådets sida, som skulle tyda på att statsrådet hade
sitt intresse inriktat just på de frågor, som jag nu åsyftar, och att han ämnade
framlägga något förslag till deras lösande. Jag fann ingenting, vilket
jag beklagar ^mycket. Det är, herr talman, orsaken till att jag i dag tagit upp
detta spörsmål. Socialministern måste ha klart för sig, att många människor
ingalunda få den hjälp de behöva enbart genom ekonomiska bidrag. Vad de
behöva är tillfälle till vård, när de av sjukdom eller ålder inte kunna hjälpa
sig själva.

Behovet av vårdmöjligheter ökar starkt för närvarande på grund av två
orsaker. Den ena orsaken är förskjutningen i åldershänseende inom vårt folk
Antalet personer över 67 år beräknas år 1947 till 560 000, och enligt samma
beräkningsgrund har man kommit till att år 1960 inte mindre än 690 000
personer skola befinna sig över denna ålder. Ökningen under denna tid skulle
alltsa utgöra 130 000 personer. Den andra orsaken till detta ökade behov är
den tilltagande bristen på kvinnlig arbetskraft i hemmen, vilket gör att orkeslösa
människor oavsett sina ekonomiska förhållanden måste leva på ett sätt,
som har mycket litet med ett socialt mönstersamhälle att göra. Socialvårdskommittén
har i detta avseende uttryckt sin fullständigt enstämmiga uppfattnmg
på följande sätt: »En socialpolitik, som inskränker sig till att lämna åldringar
och invalider folkpensioner men icke skapar möjlighet till vård för

.P1’-,80111 behöva sadan, är på ett för dessa människor ödesdigert sätt ofullständig
^och motsvarar icke humanitära krav.» Socialministern kan hänvisa
till pågående sammanslagning av kommuner och bristande tillgång på byggnadsmaterial
och _ framhålla detta som skäl för att inte forcera frågan. För
min del tror jag inte man kan godtaga sådana skäl, om det blir fråga om utarbetandet
och godtagandet av själva riktlinjerna för en bättre vård för åldringar,
riktlinjer som om de bleve fastslagna av riksdagen skulle utgöra en
vägledning för kommunerna, när de planera för framtiden. Staten har dock
utlovat — detta är ett av de allra viktigaste tingen i detta sammanhang —
att, taga hand om sinnessjuka och sinnesslöa och frigöra ålderdomshemmen
ifrån dessa. Jag måste tyvärr säga, att staten inte bär fullföljt vad den i det
fallet åtagit sig. Det gäller här ett område, där åtgärder äro så pass allvarligt
av nöden, att jag anser att de måste ha förtursrätt före många andra.

Med vad jag här tillåtit mig framföra, herr talman, har jag först velat fästa
uppmärksamheten på riksdagens egna arbetsformer och vidare på en social
fråga, som jag anser ha stor aktualitet. Men jag kommer tillbaka till att det
i dagens situation mest brännande spörsmålet givetvis är det som finansministern
upptog i början av debatten. Det är för att använda den av konjunkturinstitutet
och i finansplanen vedertagna terminologien »den överhängande risken
för försämring i den samhällsekonomiska balansen». Det är en fråga som
gäller hela svenska folkets ekonomiska liv och som ju måste påkalla regeringens
och riksdagens alldeles särskilda uppmärksamhet. Från det politiska partis
sida,° som jag representerar, ha vi vid upprepade tillfällen delgivit regeringen
vår oro över utvecklingen. Jag konstaterar ännu en gång, att det i dag
förefaller som om vi skulle ha närmat oss varandra på det sättet, att vi se

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
mera likartat på förhållandena. Finansministern har tydligen ännu inte funnit
några fasta linjer för sitt handlande. Han inbjöd i stället till överläggningar
angående vad som borde göras. Jag förmodar att han i sa fall avsåg, att
dessa skulle gälla ganska vida områden och att man inte skulle^stanna endast
vid den eller den detaljen. Finansministern ville tydligen ha något slags underborgen
på att, som han sade i sitt anförande, hela folket stode bakom, om
det gällde att framlägga långt gående och kanske impopulära förslag. Jag
har redan med vad jag sagt förut låtit finansministern förstå, att dessa överläggningar
måste röra sig över ett mycket vidsträckt område, i händelse man
skall försöka åstadkomma en allmän anslutning. Jag har för mm del tillåtit
mig understryka nödvändigheten av att regeringen inte undergräver förtroendet
för sin ekonomiska politik, vilket faktiskt sker genom ytterligare hot att
försämra förutsättningarna för duktigt folk, för enskilt företagande, enskil
äganderätt och för enskilt sparande. Jag tror att i stället alla tillgängliga
krafter böra mobiliseras för att hjälpa till att få vårt land ur det läge vi tor
ögonblicket äro inne i. Det vore klokt handlat av regeringen, om den vid
övervägande av de förslag, som aviserats i statsverkspropositionen, ville taga

hänsyn till sådana synpunkter. . . ,, , ...

Jao- kanske får tillägga — eftersom jag har jordbruksministern alldeles
framför mig — att det nog också finns anledning för jordbruksministern, nar
han utarbetar sin stora proposition om jordbrukets rationalisering, att också
beakta och taga hänsyn till vad som har framförts från jordbrukets praktiska
utövare ute i landet. Jag tror att förslaget i så fall blir bättre.

Herr talman! Med vad jag här anfört tillåter jag mig ställa yrkande om remiss
av Kungl. Maj ds nroposition nr 1 till vederbörande utskott.

Herr Olilin: Herr talman! I den svenska riksdagen ägnas sedan gammalt
ganska ringa uppmärksamhet åt de utrikespolitiska spörsmålen. Till största
delen beror val detta på en riktig känsla av att vårt land har rätt begränsade
möjligheter att påverka besluten i de stora internationella frågor som dominera
utvecklingen. Diskussionen i riksdagen inskränkes därför i fredstid i
huvudsak till en behandling av våra egna handelspolitiska spörsmål. Man kan
emellertid ifrågasätta, om inte från regeringens sida något kunde göras för
att ge riksdagen tillfälle till en mera allmän utrikespolitisk debatt,, närmast
i anslutning till de problemställningar i Förenta Nationerna, till vilka även
vårt land går att taga ställning. — Vad handelspolitiken beträffar finns det
en fråga, där det enligt min mening är angeläget att vårt land gör en insats.
Jag tänker på det amerikanska försöket att fastlägga sådana internationella
riktlinjer för handelspolitiken, att världshandeln kan successivt frigöras från
krigsårens restriktioner.

Kanske är det iakttagelser från utlandets socialisermgsexpenment som gora
att en eftertankens kranka blekhet för närvarande synes prägla den svenska
regeringen i socialiseringsfrågan, en helt annan stämning än den som rådde i
det socialdemokratiska partiet för två år sedan. Icke ens beträffande olje- och
bensinhandoln föreligger ännu förslag, trots att en snabb omorganisation
av denna i allmän regi var en av de brådskande uppgifter, som ledde till
samlingsregeringens sprängning. Frågan skulle lösas . innan biltrafiken kom
i gång efter kriget. För mig får regeringen gärna dröja hur länge som helst,
jag bara konstaterar — och det med tillfredsställelse vad som skett ellei

rättare sagt icke skett. .

Allt emellanåt framträda emellertid regeringens socialistiska tendenser.
Måhända får man som ett utslag därav karakterisera det förvånande beslutet
att vägra Svenska Lloyd koncession på en flygtrafiklinje mellan Doteborg

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och London. Skulle det verkligen vara regeringens avsikt att genom koncessionsvägran
åt nya konkurrenter ge det statsägda Aerotransport monopol på
denna linje? Jag hoppas att kommunikationsministern kan upplysa riksdagen
om att detta ej är avsikten. Ty det vore att på administrativ väg skapa ett
monopol, varöver riksdagen ej fått tillfälle att yttra sig och utan att beslutet
föregåtts av någon utredning om principerna för den statliga regleringen.
Skulle återigen andra överväganden ligga bakom beslutet, är riksdagen säkert
angelägen att få höra dem.

Jag övergår nu till att behandla det ekonomiska spörsmål som för dagen
har den största aktualiteten och betydelsen, nämligen inflationsfaran. Finansministern
ger här med utgångspunkt från konjunkturinstitutets alarmsignal
en mörk bild av läget. Tydligt är att inflationstrycket starkt vuxit under
fjolåret, precis så som från oppositionshåll påpekats. Herr Wigforss’ egen
beskrivning är i själva verket en hård kritik av regeringens politik under fjolåret.
Varför har den^under det senaste året nästan helt passivt åsett denna
farliga utveckling? "Varför har den ej sökt samla alla folkgrupper kring ett
energiskt antiinflationsprogram, så att vi ej i dag behövt stå i ett läge med
än större risker? Jag avvaktar med intresse svaret på dessa frågor, vilket
icke gavs av finansministern i hans anförande här i dag. Någon gång skall
man väl få höra att regeringen och dess anhängare ha kurage nog att erkänna
sitt ansvar för en olycklig utveckling. Det har alltid ansetts som ett bevis
på svaghet när en regering försöker springa ifrån sitt ansvar och vill vältra
över det på oppositionen.

Vad är nu herr Wigforss’ program för framtiden? Vilka kraftåtgärder vill
han föreslå? Hur vill han förhindra en ökning av den samlade efterfrågan,
som skulle ytterligare öka inflationstrycket? Låt mig i all korthet kommentera
hans förslag.

^Som ett klart utslag av önsketänkande vill jag karakterisera hans tro att
något väsentligt är att vinna genom en skärpning av priskontrollen. I nuvarande
läge kan detta uppenbarligen ej bidraga till ett återställande av den
sviktande samhällsekonomiska balansen. Den samlade efterfrågan har redan
under 1946 varit alltför stor i förhållande till varutillgången — vilket bland
annat lett till en minskning av varulagren. Om nu denna efterfrågan — som
konjunkturinstitutet antager — växer med ett tiotal procent, så blir varutillgången
än mera otillräcklig. Den anses ju av konjunkturinstitutet endast
komma att växa med cirka en procent. Verkan blir då en snabb uttömning av
varulagren och tendenser till en import, som vi ej ha råd till. Inte hjälper
härvidlag priskontrollen, hur viktig den än kan vara ur andra synpunkter.
Dessutom uppkommer i ett dylikt läge en fördyring av ej kontrollerade varor,
en snedvridning av produktionen och en produktivitetssänkande överrörlighet
på arbetsmarknaden. I själva verket påverkas alltså tillgången på varor
i ogynnsam riktning.

Vad saken gäller är att förhindra en ökning av den samlade efterfrågan
för investering och konsumtion. Som jag flera gånger här i kammaren framhållit
måste först och främst investeringsvolymen anpassas efter folkets sparvilja.
Det är därför ett framsteg att äntligen genom den s. k. investeringsbudgeten
en viss överblick vunnits över investeringarnas omfattning och principerna
för avvägningen dem emellan, vilket vi från folkpartiet vid flera tillfällen
begärt. Den som väntat att få veta hur regeringen bedömer frågan,
hur. mycket investeringar det svenska folkhushållet har råd till, blir emellertid
besviken. Finansministern och statsrådet Ericsson bryta av tankegången
just där det verkliga avvägningsproblemet börjar. Intet försök göres att besvara
frågan, hur mycket investeringar vi ha råd till. Att reglera bygg -

Fredagen den 17 januari 1947 fm. Nr 2. 13

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nadsverksamheten efter tillgången på byggnadsmaterial vore orimligt. Icke
kar ett folk med stor byggnadsmaterielindustri råd att lägga ned t. ex.
20 procent av sin nationalinkomst på byggnader, om folket blott vill
spara 10 procent av sin inkomst. — Utan motivering meddelar regeringen
att den tänker sig för 1947 en investeringsvolym, som är något större
än den år 1945 genomförda, men något mindre än fjolårets. Jag understryker
att varje motivering saknas för ett antagande att detta är vad som passar
i rådande läge. Den som icke har den offentliga utredningsapparaten
till förfogande kan självklart icke lämna något preciserat svar på frågan,
hur stor den investering är som är förenlig med samhällsekonomisk balans.
Men jag är benägen att tro att en stabilisering spolitik, som eftersträvar
en så stor investering som är förenlig därmed, skulle ha uppsatt ett blygsammare
mål. Det vore enligt min mening oförsiktigt av regeringen att binda
sig för det nu uppgjorda programmet. Snarast möjligt bör en samhällsekonomisk
budgetanalys göras, som ger vägledning hur stor investering som kan
göras utan att inflationstrycket skärpes. Jag tillägger att någon utvidgning
av investeringskontrollen till nya områden icke synes vara erforderlig. Man
bör vad dessa områden beträffar vid behov lita till frivilliga överenskommelser
med organisationer och exportföretag.

Vad konsumtionsefterfrågan beträffar, så beror dess storlek på inkomsterna
och sparandet. Vill man verkligen förhindra inflation räcker det ej att
beskära investeringarna. Man måste också halla inkomstökningen inom vissa
gränser. Jag upprepar att det ej blott är fråga om de inkomster som utgå
i form av löner utan alla inkomster. Härom säger nu finansministern: »Ingenting
kan hindra ett helt folk att bevilja sig självt ökade inkomster i pengar.
Ingenting utom insikten att därmed intet vinnes för en höjning av den reala

standarden.» . . .... „

Detta, herr finansminister, är ju precis vad vi i folkpartiet gang pa gang
framhållit under fjolåret. Men vi ha tillagt att det är den ansvariga ledningens
plikt att sprida insikten härom på ett auktoritativt sätt och att klargöra
ungefär var gränserna gå för den allmänna inkomststegring som är förenlig
med en fast prisnivå. Fn genomsnittlig stegring i takt med produktivitetsökningen
är svaret, varvid naturligtvis litet mer kan ges åt en grupp ifall en
annan får mindre eller ingenting alls. Varför undandrar sig.nu regeringen
att lägga fram dessa sammanhang med eu kvantitativ bestämning, som kunde
tjäna till vägledning? Vi i oppositionen ha erbjudit vår medverkan, så att alla
politislra riktningar och folkgrupper kunde ställa sig bakom en verklig stabiliseringspolitik
— väl att märka uppnådd genom frivilliga överenskommelser.
Men regeringen vill eller vågar icke! För mig framstar det som en otrolig
räddhåga att regeringen ej ens vågar ge upplysning om vad en av alla
eftersträvad antiinflationskamp förutsätter. År man kanske radd att det skall
tolkas som »påtryckning»? Det är ju något som regeringen är mycket emot,
som vi hörde i höstas. Jag vill ställa två direkta frågor till finansministern:

1) Anser herr statsrådet konjunkturinstitutets antagande med en inkomsthöjning
av 2 000 miljoner kronor väsentligen överdriva den utveckling, som
kan befaras, om regeringen fortsätter med sin nuvarande passiva hållning?

2) Om en inkomsthöjning av denna storleksordning inträffar, medan varutillgången
ej väsentligt ökas, vilken grund har regeringen för antagandet att
den planerade beskärningen av investeringarna med 300 miljoner kronor
skulle vara tillräcklig att återställa cn redan förut rubbad samhällsekonomisk
balans?

På regeringssidan påstås det att vi från oppositionen ej framlagt något alternativ
till regeringens program. Det är ogrundat tal. Vi ha anvisat en väg,

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
genom vilken förståelse skulle kunna skapas i alla folkgrupper för en sådan
begränsning av den totala investeringen och av inkomsthö.jningen i pengar,
att den totala efterfrågans tillväxt skulle kunna starkt begränsas. Det centrala
i vårt program på denna punkt ar att alla grupper bibringas insikten
om var gränserna för vårt lands ekonomiska möjligheter gå, vilket lättast kan
ske vid en rundabordskonferens. Regeringen däremot vägrar att påtaga sig
sin del av denna vägledande och samlande uppgift. I stället söker man framställa
oss i oppositionen som motståndare till reallöneförbättring, fastän man
vet -— det ha vi nu herr Wigforss’ ord på i statsverkspropositionen — att
nominella inkomsthöjningar ej i och för sig höja den reala levnadsstandarden.
Regeringens passivitet är så mycket mer oförklarlig som 27-punktsprogrammet
har ett klart uttalande av förpliktande innebörd till förmån för prisstabilitet
— eller ännu hellre^ prissänkning — och en lönepolitik som är förenlig
därmed. Jag har flera gånger ställt frågan hur regeringen uppfattar sin förpliktelse
att söka förverkliga detta programuttalande men utan att få något
egentligt svar. Denna tystnad är vältalig.

Den tredje huvudpunkten i ett rationellt antiinflationsprogram gäller sparandet.
Finansministern rör sig här med fromt tal utan att därav draga några
praktiska slutsatser. Enligt min mening är det närmast till hands liggande,
att regeringen avstår från att framlägga sådana skatteförslag som direkt avskräcka
från sparande. Men herr Wigforss med sin förhöjda förmögenhetsskatt
och kvarlåtenskapsskatt gör tvärtom, vilket jag strax skall återkomma
till. Vidare borde man överväga åtgärder till direkt uppmuntran åt sparandet,
särskilt det mindre penningsparande som direkt skadas av inflation. Sist
men icke minst skulle ett samlat program för antiinflationskampen, som sättes
i gang med all energi, kunna öka förtroendet för penningvärdet och därmed
även sparandet. Herr Wigforss tycktes mig i sitt anförande nyss underskatta
denna synpunkt och inbjöd i stället till nagon samling för sparandeökning utan
att ange andra medel än att vi skulle låta bli att tala om inflationsrisken.
Jag vill för min del understryka att den psykologiska effekten av åtgärder
mot inflationen beror mycket på om de ingå i ett led i ett energiskt handlingsprogram
. För min del vill jag inte ens utesluta en viss räntehöjning som beståndsdel
i ett sådant program. Den psykologiska verkan av en reduktion av
kapitalvärdena kan nämligen under vissa förutsättningar vara av betydelse.
Men jag är alltjämt motståndare till räntehöjning som en mera isolerad åtgärd.

■”n ekonomiska politik jag här kort antytt skulle — om den understöddes
av alla betydande politiska grupper — sannolikt kunna hejda inflationen. Om
den e.i visade sig tillräcklig, finge ett allmänt och organiserat sparande övervägas,
dock endast som sista utväg.

Ingen torde kunim bestrida att inflationsproblemets kärnpunkt är en begränsning
av ^efterfrågan, så att den ej växer snabbare än varutillgången.
J ag har här nagot utförligare än i höstas presenterat ett program för åtgärder
i denna riktning. På en regering som ej vågar handla — därför att en del
åtgärder ej äro populära faller ansvaret för en olycklig utveckling. Man
kan ej som finansministern gör trösta sig med att en snabb framtida produktivitetsstegring
skall göra andra åtgärder överflödiga. Ty en produktionsökr--1??
stegrar ej blott varutillgången utan även inkomsterna, varför den samhällsekonomiska
balansen förbättras endast i den mån dessa inkomster ej bli
anvanda för inköp, d. v. s. sparas. — Med beklagande måste jag konstatera,
att regeringen - trots att herr Wigforss nu kommit underfund med och upprep
an en hel del som oppositionen sagt i fjol — saknar ett förtroendeingivande
handlingsprogram, med andra ord saknar den handlingskraft, som erfordras
tor genomförande av erforderliga åtgärder.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Wigforss efterlyste i sitt anförande för en stund sedan nya. uppslag,
riya vapen i statens hand i kampen mot inflationen. Men finansministern vet
ju att det ej är där skon klämmer. Farbara vägar finnas, om vårt folk vill beträda
dem. Uppgiften är att förena alla grupper — företagare, jordbrukare, arbetare
och andra -— att gå dessa vägar, d. v. s. begränsa sina anspråk.på investeringsår
och inkomstökningar. Hetta är uppenbarligen endast möjligt genom
en samtidig avvägning, så att ej en grupp riskerar att komma i ett relativt
ogynnsamt läge genom att just den gruppen accepterar förutsättningarna
för framgång i kampen mot inflationen. Om alla acceptera dessa förutsättningar.
länder det alla till fördel. \em är det da som skall samla alla
grupper till överläggningar om möjligheten av en enig linje, om inte regeringen?
Regeringen inbjuder nu partierna till överläggningar. Folkpartiet är gärna
med på sådana överläggningar. Man skulle kunna säga att diskussionen under
det senaste halvåret, bland annat i kamrarna, varit en form för^ dylika överläggningar.
Mera förtroliga former kunna ju också användas. Något hemligt
material som kan sätta problemet i nytt ljus finnes emellertid näppeligen a,tt
framlägga. Utrymmet för diskussion mellan partierna om nya metoder är
nog rätt begränsat. Vi förutsätta därför att ämnet för överläggningarna ej begränsas
utan omfattar samtliga förutsättningar för en stabilisering av prisnivån.
Vad som behövs är framför allt inte nva^ sakkunnigutredningar eller
partipolitiska diskussioner utan, som jag flera gånger understrukit, samling
av alla grupper inom och utanför riksdagen, vilkas handlingar påverka inflationsutvecklingen.
Jag kan inte tänka mig att regeringen i längden kan
undgå att kalla till en dylik samling.

Efter denna kritik vill jag gärna erkänna det som ett framsteg på ett annat
område av den ekonomiska politiken, att regeringen helt kapitulerat i fråga
om exportpriserna på svenska exportvaror. Herr Wigforss snuddar vid lämpligheten
av en högre värdering av dessa. I somras och höstas ville regeringen
i stället framtvinga en prissänkning vid export. Det står väl nu .klart för envar
i denna kammare, vilket kapitalt misstag det var, när statsrådet Ericsson
offentligen krävde en prissänkning på massa och papper med 14^ procent och
när regeringen sedan ett par månader — visserligen utan framgång fastliöll
vid kravet på en prissänkning med 5 procent. Att regeringens fullständiga
reträtt senare under hösten och dess accepterande av indtistriens krav pa
oförändrade priser av det socialdemokratiska huvudorganet utlades som en
stor triumf för regeringen, tillhörde de mera muntrande inslagen i fjolarets
politiska debatt. — Jag tillåter mig hoppas att liknande misstag från regeringens
sida inte skola göras vid tillrättaläggandet av 1947. års exportpolitik.

Det statsfinansiella läget sådant det kommer till uttryck i budgeten tör innevarande
och nästa finansår är starkare än de flesta torde ha väntat lat
vara att detta är en avspegling av den rådande extrema högkonjunkturen och
därför en osäker grund att bygga på i en bedömning på längre sikt. Under
innevarande år 194G/47 är budgeten balanserad, och finansministern synes harav
draga den slutsatsen, att ingen köpkraftssterilisering äger rum som motverkar
inflationstendensen. Staten drar ju ej in fler pengar än den ger u1
igen. Detta herr Wigforss’ resonemang kan ej vara riktigt. .Till statskassan
inflyter visserligen under första halvåret i år endast fyra månaders inkomstoch
förmögenhetsskatt. Men skattebetalarna slippa sannerligen ej undan med
detta. De få betala sex månaders skatt. Två månaders skatt få de erlägga iore
den 1 juli utöver vad som hinner inflyta till statskassan. Det gör närmare 300
miljoner kronor av köpkraft, som ej blir använd, vilket verkar bromsande pa inflationstrycket.
De som i fjol hävdade att vi ej hade råd att slopa omsättningsskatten
vid årsskiftet ha blivit vederlagda av utvecklingen.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vad nästa finansår beträffar så visar det betydande överskottet riktigheten
av den standpunkt folkpartiet hävdade i fjol sommar, när vi vägrade att anse
som självklart att en sänkning av inkomstbeskattningen för flertalet medborgare
nödvändiggjorde en motsvarande höjning av andra skatter. Vi förklarade
oss villiga att pröva läget på våren 1947 men ville ej i förväg binda
oss för skattehöjningar. Man ser nu att dessa ej äro nödvändiga av statsfinansiella
skäl, då det ju beräknas bli ett överskott av 334 miljoner kronor. —
Måhända invänder någon att de av finansministern föreslagna höjningarna på
större inkomster, förmögenheter och arv äro erforderliga för åstadkommande
av ett stort budgetöverskott, vilket kan motverka inflationstrycket. Denna invändning
är emellertid ohållbar. Skatter, som tagas från förmögenhet och
sparande och som ej väsentligt minska konsumtionen, utgöra intet vapen mot
inflationen. Det är just vad dessa skattehöjningar göra. I stället för att minska
konsumtionen torde en skattepolitik av denna art framkalla en känsla i vida
kretsar att det föga lönar sig att spara. Verkan blir då lätt en ökning, ej en
minskning av konsumtionen. Att i vår besluta sådana skattehöjningar vore
därför redan av detta skäl oklokt. Jag vill slå fast, att dessa skatter inte kunna
ha någon som helst plats i en antiinflationspolitik.

För övrigt skall jag i dag ej gå närmare in på dessa även ur andra synpunkter
mindre välmotiverade förslag. Vad den konfiskatoriska kvarlåtenskapsskatten
beträffar vill jag emellertid framhålla en sak. Detta skatteförslag
lades ej före valet öppet fram för folket, och det socialdemokratiska partiet
kan därför ej anses ha mandat att genomföra en så genomgripande åtgärd.
Jag erinrar om överenskommelsen, att ingen grupp i skatteberedningen skulle
referera vad de andra grupperna föreslagit, ty det var fråga om förslag, som
då ännu inte voro på något sätt definitiva. Den offentliga debatten hade endast
till förfogande det av de socialdemokratiska ledamöterna gjorda referatet,
som beträffande kvarlåtenskapsskatten var till ytterlighet knapphändigt och
därtill något vilseledande, då det gav intrycket, att skatten å förmögenhet av
vass storlek skulle bli blott hälften så stor som den i verkligheten blev. Man
talade nämligen om skatten på halva förmögenheten när den ena maken dör,
men tycktes förutsätta att den andra maken aldrig skulle do utan skulle ha
evigt liv här på jorden. Man kan spekulera över orsakerna till detta märkliga
beteende, men faktum kvarstår. Under sådana omständigheter är ett uppskov
med frågan om kvarlåtenskapsskatten ett demokratiskt anständighetskrav.

Även vad de övriga skattehöjningsförslagen beträffar är det enligt min mening
i högsta grad behövligt, att en verklig belysning åstadkommes av deras
samhällsekonomiska verkningar innan beslut fattas. I själva verket innebära
de tillsammans en konfiskation av praktiskt taget hela avkastningen av kapitalet
i händerna på personer med nämnvärda förmögenheter, om de samtidigt
ha arbetsinkomster. Därtill kommer sedan en konfiskation av en stor del av
kapitalbeloppet vid dödsfall. En sådan skattepolitik syftar uppenbarligen till
att undergräva förutsättningarna för det enskilda näringsliv, som lagt grunden
till och utvecklat vårt välstånd genom att en decentraliserad kapitalbildning
gett enskilda initiativ fria arbets- och utvecklingsmöjligheter. Det vore
ärligare om man på regeringshåll öppet erkände detta. För övrigt är det förvånande
hur ringa uppmärksamhet finansministern ägnar frågan om vårt
skattesystems hållbarhet inför en dylik påfrestning och de nationalekonomiska
förlusterna av allt s. k. skattetänkan de och minskad arbetsvilja och initiativkraft.
Det förefaller, som om herr Wigforss ej alls ville se dessa ting. Han
stirrar sig blind på en inkomstutjämning, som tydligen är ett mål i och för sig,
även när den alls inte förbättrar utan i längden försämrar de breda lagrens läge.
Även vi i det parti jag representerar hoppas på och vilja medverka till en

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
större jämnhet i inkomstfördelningen, men den bör komma till stånd genom att
nationalinkomstens stegring i främsta rummet kommer de breda lagren till godo
och ej genom en skattepolitik, som drives in absurdum. Den bör ej begränsas
till de politiskt välorganiserade grupperna, utan gälla alla folkgrupper. Folkpartiets
arbete för avskaffande av omsättningsskatten får ses mot bakgrunden
av denna vår inställning.

Den skattepolitik, som finansministern föreslår, drabbar för övrigt ej blott
de större kapitalägarna utan även de mindre spararna. Som jag i pressen framhållit
skulle en person med 4 000 kronors inkomst och 20 000 kronor i förmögenhet
till det allmänna få erlägga 44—45 % av räntan på en eventuell kapitalökning,
om sparmedlen placeras i sparbank mot 21/2 % ränta. Enligt min mening
bör i detta fall en väsentligt lägre skattesats gälla. Jag anser, att reservanterna
i skatteberedningen här gärna kunde ha stannat för en ännu lägre siffra
än de gjort. För övrigt är det angeläget att särskilda åtgärder vidtagas, som
i skattehänseende giva spararna en bättre ställning, eu fråga till vilken jag
hoppas få återkomma.

Medan jag uppehåller mig vid skattefrågorna, vill jag fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att det nya skattesystemet väntas ge 150 milj. kronor
mer än det gamla skulle ha gjort vid samma inkomstläge för skattebetalarna^.
Detta beror dels på att skatten beräknas å löpande års inkomst och dels på
att inkomsterna väntas komma att bli mera fullständigt skattebelagda och
skatterna bättre inbetalda, I finansministerns budgetförslag i fjol januari saknades
hänsyn till detta förhållande, och mitt påpekande därav lyckades ej
framkalla något intresse från herr Wigforss därför. Han underlät t. o. m. att
ta hänsyn därtill i sin sexårsplan på våren. Ansåg finansministern det måhända
onödigt att dra uppmärksamheten till att det nya systemet innebär en väsentlig
skattehöjning för många människor? Vare härmed hur som helst, så är det
ett ytterligare skäl till att man icke nu bör kompensera den ifrågasatta sänkningen
av skattesatserna för inkomstbeskattningen med en höjning av det slag
skatteberedningen föreslår och som, vilket jäg förut angivit, varken är statsfinansiellt
eller penningpolitiskt motiverad.

Herr talman! Låt mig till sist säga några ord om valet i Fryksdalen och
dess resultat. Detta har i den socialdemokratiska pressen utbasunats som en
stor framgång, alldeles särskilt som en personlig framgång för statsminister
Erlander, som är född i denna trakt och gjorde sig besväret att två gånger
under en vecka resa upp dit för att valtala. Hur stor blev nu framgången?
Jo, det socialdemokratiska partiet minskade sin procentuella andel av väljarkåren
med bortåt 1 %. Man har i sanning inte stora anspråk på valsegrar på
socialdemokratiskt håll, när man är nöjd med en dylik tillbakagång. Herr
Erlander själv tillhör de nöjda och säger: »I striden mellan regering och opposition
avgick regeringen avgjort med segern.» I själva verket ökades de tre
oppositionspartiernas absoluta röstetal — ökningen kom nästan helt och hållet
på bondeförbundet — mer än socialdemokraternas röstetal ökades, och den
relativa tillbakagången var ungefär lika stor. Eegeringssegern måste alltså
ha bestått i kommunisternas frammarsch. När detta utlägges som en personlig
seger för statsministern, kan man ej annat än erinra sig hans bragelöfte i höstas
att helt eliminera kommunistpartiet. Har statsministern nu ändrat mening,
eller är det så att han i tysthet har exproprierat hela kommunistpartiet och
därför är så belåten? Men skämt åsido. Socialdemokraterna riktade i valkampanjen
i Fryksdalen av referatet att döma sin beskjutning mot oppositionen
långt mera än mot kommunisterna. Resultatet — att kommunisterna starkt
ökade sin andel av väljarkåren — måste ha kommit som en kalldusch för statsAndra
kammarens protokoll 10k7. Nr 2. 2

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ministern. En mera eftertrycklig dementi på farbarheten av den politiska väg
han utstakade den vänliga övertalningen som skulle övertyga kommunisterna
om att de voro överflödiga — kan knappast tänkas. År månne statsministern
efter detta beredd att lägga om kursen och försöka effektivt bekämpa
kommunismen, vilket knappast kan ske på annat sätt än genom att göra klart
för Sveriges folk vad som döljer sig under den kappa med demokratiskt snitt,
under vilken kommunismen döljer sitt -sanna diktaturbeundrande och därför
— enligt min terminologi — odemokratiska väsen? Eu av detta partis ledande
man _ herr Holmberg från Göteborg — gjorde nyligen ett par uttalanden,
som harvidlag äro nog så belysande. »Vi skola endast inskränka friheten i
samhallet när det är nödvändigt för att bekämpa baksträveriet», sade han.
Ingen betvivlar väl kommunisternas förmåga att som »baksträveri» i ett givet
läge beteckna allt som de vilja undertrycka, liksom de visat stor förmåga att
i termen fascism lägga in mycket vidsträckta begrepp. I sanning en mycket
upplysande deklaration. Herr Holmberg uttalade också att man i Ryssland, där
arbetarklassen tagit makten, bär lika litet behov av något annat parti än det
kommunistiska, som vi i Sverige ha behov av en särskild lag mot slavhandel.
Onekligen ett intressant försvar för enpartisystemet! Samma resonemang kan
vid behov tillämpas annorstädes.

Socialdemokratiens ovillighet att taga upp eu verklig kamp med kommunismen
beror troligen bland annat på ovilligheten att störa tendenserna till en
bada partierna omfattande allians i arbetet mot oppositionspressen under devisen
»Ut med borgarpressen ur arbetarhemmen». Observera att man inte säger
»in med arbetarpressen i arbetarhemmen». Man vågar inte lita på arbetarnas

fria val. Mej, hela kampanjen är upplagd som en påtryckning på arbetarna _

V detta fall vågar man sig på påtryckningarna — och de arbetare som infinna
Sig på arbetsplatsen med en oppositionstidning i fickan stämplas som illojala.
1 dackiöreningsresolutionerna, som antagas med den karakteristiska hundraprocentiga
enighet vi lärt känna sa val från andra länder under det senaste
årtiondet, säges det att fackföreningarna skola »vidtaga erforderliga åtgärder»
för att- fä ut borgarpressen ur arbetarhemmen. Man vill tydligen beröva svenska
arbetare deras rätt att som envar medborgare i vårt land prenumerera på och
läsa vilka tidningar de behaga. Vi ha i Sverige tankefrihet, yttrandefrihet och
tryckfrihet. Böra vi inte också ha »läsfrihet», för att använda chefredaktör
Hamrins uttryck? Jag ställer den frågan till regeringen: anser ni att svenska
folket bör ha denna läsfrihet, utan att människor bli stämplade som illojala
eller svarta får när den utnyttjas? Observera vilka distinktioner man gör i den
nu. pågående propagandan. Diktaturflirtande kommunisttidningar är man på
socialdemokratiskt håll med om att göra propaganda för — de kallas för arbetartidningar
—- men alltigenom demokratiska och liberala eller andra icke
socialistiska tidningar_ äro inte tillåtna. En kampanj av denna sort bottnar
uppenbarligen i en bristande förståelse för den medborgerliga frihetens innebörd
i ett demokratiskt land. Den rimmar illa med talet om att man bekämpar
kommunismen och verkar mera förberedelse för allians med det parti, som väl
inte socialdemokraterna vilja beteckna såsom pålitligt demokratiskt. Åtminstone
har man många gånger förr med den förre statsministern i spetsen förklarat,
att man icke betraktar kommunistpartiet på det sättet. Det vore av värde att
höra, vilken ställning man nu intar.

Överhuvud taget göra sig mycket underliga föreställningar gällande inom
regeringspartiet och dess press beträffande dagens politiska debatt. Man beskyller
oppositionen för att medvetet arbeta för ett litet mindretals intressen,
och man bestrider att vi i försvaret för enskilt näringsliv handla på grund av
vår ärliga övertygelse om dettas förmåga att ge hela folket en högre levnads -

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
standard och större medborgarfrihet än det socialistiska systemet. När vi kritisera
socialismen men alls ej bestrida, att till exempel herr Wigforss är ärligt
övertygad om dess lyckobringande verkan, då svarar man inom regeringspartiet
med påståendet, att vi äro i tjänst hos skumma intressen. Yi ha på vårt håll underlåtit
att ta upp denna i och för sig oanständiga uppläggning av den politiska
debatten till kritik. Jag tror inte det tjänar mycket till. Men när regeringspartiet
inför den kritik, som från vårt håll riktats mot regeringspolitiken och särskilt
mot vissa statsråds sätt att sköta sitt uppdrag, svarar med rop om »förföljelse»,
då måste man reagera. Det är ni på regeringssidan som i föredrag och
press försimpla debatten genom att under ett par år rikta absurda beskyllningar
mot oppositionen! På vårt håll har man i stort sett avhållit sig från att svara
med samma mynt. Enstaka överord i pressen ändra ej detta omdöme. Ja,
får jag be talesmännen för regeringspartiet att tänka på de uttryckssätt i den
politiska debatten som använts på ansvarigt håll inom oppositionspartierna
beti-äffande regeringens politik. Jämför sedan detta med de även från ledande
håll inom socialdemokratien kommande beskyllningar, -att oppositionen bara
går storfinansens ärenden o. d. Gör en sådan jämförelse, mina herrar, och ni
skola inte skratta!

Det vore säkert bra om herrar socialdemokrater ville frigöra sig från den
förföljelsemani, som närmast är löjeväckande och skadlig för det politiska meningsutbytet.
Kanske skall den självbesinning som kräves härför leda till det
resultatet, att liksom vi erkänna att er socialistiska politik är grundad på en
verklig övertygelse, så skola också ni erkänna detsamma om vårt arbete för
det sociala samhälle med enskilt näringsliv vi föredraga. Ty det är detta som
först och främst fordras, för att vi här i landet skola få den anständiga politiska
debatt, som statsministern nyligen efterlyste.

Må det vara mig tillåtet att tillägga en sak. De i pressen omskrivna olyckshändelser,
som finansministern varit utsatt för i skattehänseende, ha enligt
den mening jag företräder ur politisk synpunkt ingen betydelse. Förtroendet
för herr Wigforss’ personliga integritet berördes ej därav. Jag markerar detta
endast därför att jag i många avseenden har anledning att kritisera finansministerns
politik och ej vill möta motargumentet att man på vårt håll angriper
finansministern personligen.

Enligt mitt sätt att se beror den sanna demokratien i ett samhälle inte bara
på styrelseformerna. Det finns något som är lika viktigt: den demokratiska
andan. Den förutsätter bland annat att allt arbete accepteras som lika fint.
Det kräves också att alla medborgare få utöva sina demokratiska rättigheter
utan att hindras av påtryckningar och att individens väsentliga frihet skyddas.
Demokratisk anda innebär även respekt för andras politiska åskådning och erkännande
av motståndarnas goda vilja. Den förutsätter vilja och förmåga, att
se samhällsproblemen ur vidare synpunkter än den egna gruppens. Allt detta
är i väsentlig grad en uppfostringsfråga, där skolor och andra bildningsinstitutioner
kunna och böra göra sina insatser men där de politiska partierna ha
sin stora uppgift och sitt ansvar. Jag inser mer än väl att detta icke är lätt
för ett parti som det socialdemokratiska med dess historiska belastning av
klasskampsföreställningar och
denna liberala humanism. Säkert tar det också emot i en del gammalkonservativa
kretsar. Den politiska riktning .jag företräder ser som en av sina angelägnaste
uppgifter att i vardagens politiska gärning verka för en humanistisk
demokrati av detta slag.

Herr Pehrsson-Brainstorp: Herr talman! Under höstriksdagens remissdebatt
fingo vi cn lang akademisk föreläsning om utfallet av landstingsvalet förra

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. mt. (Forts.)
året. Jag sade den gången att jag tyckte, att vi kunde avstå från den .debatten
för att hänskjuta den till ett annat forum. Innan omvalet i Värmland skedde,
framhöll man i en viss tidningspress, att utgången av detta val skulle bli
en barometer på den politiska utvecklingen. Då förmodligen valutgången inte
blev sådan, som man från det hållet hade räknat med, har man sedan menat,
att detta val hade mindre betydelse, och det stämmer fullständigt med; min
uppfattning. Då nu herr Ohlin i slutet av sitt anförande berörde detta val,
kan jag instämma med honom i så måtto, att om man från socialdemokratiskt
håll är tillfredsställd med utgången, så beror det väl på statsministerns uttalanden
under höstriksdagen att han ville försöka åstadkomma en samverkan
mellan de socialdemokratiska och kommunistiska partierna, och om det lyckas
på det sättet att kommunisterna bli något fler, så spelar det inte så stor roll
ur socialdemokratisk synpunkt.

Jag skall emellertid inte här syssla med sådana saker, som egentligen höra
hemma inför annat diskussionsforum. Utan att svartmåla måste jag säga, att
jag tycker att det ekonomiska läget i vårt land ter sig så pass besvärligt, att
vi böra. försöka i den mån det är möjligt bidraga med sådana uppslag, som
äro möjliga utan att fortsätta orättvisan mot vissa gruper. Man säger från
regeringen, att oppositionen kritiserar men har inga förslag att komma med.
Jag skall försöka lämna något bidrag. År 1942 genomförde vi dock ett prisoch
lönestopp, som såg ut att kunna rädda oss ur inflationistisk utveckling.

Da man läser statsverkspropositionen i år måste man säga, att finansministern
där tar väsentligt allvarligare på tingen än vad man vill tro att han
tidigare gjort.. Vad som inte minst förvånar är, att statsministern oreserverat
ansluter sig till finansministerns uttalanden. Detta förvånar därför att statsministern
så sent som strax före jul förmenade, att det inte var någon risk
med den ekonomiska utvecklingen, att det inte var något krisartat i denna utveckling.
Da nu statsministern utan vidare underskriver finansministerns uttalanden.
i statsverkspropositionen, så har ju en väsentlig förändring inträffat
i statsministerns uppfattning om det ekonomiska tillståndet i vårt land, och
ingen kan i högre grad än jag hälsa detta med tillfredsställelse.

Att det ekonomiska tillståndet inte är bättre än vad som kommer till uttryck
i statsverkspropositionen utan snarare tvärtom, det uppfattar jag som
tydligt, då finansministern i anförandet här i dag understryker, att läget är
allvarligt och att^det kan bli ännu allvarligare, om vi inte hjälpas åt med att
göra någonting.. Finansministern nämnde också, att partiledarna varit kallade
av regeringen till en första överläggning för att diskutera den ekonomiska utvecklingen
och vad som egentligen är att göra för att vända denna utveckling
i en tillfredsställande riktning. Jag vet inte om jag skall säga, att finansministern
gjorde detta uttalande för att lugna svenska folket en smula. Han vill
säga att vi, om det nu blir möjligt att genomföra, skola försöka åstadkomma
ett slags system, där vi genom förnuftiga resonemang skola komma fram till
en förnuftig anordning, så att inte utvecklingen får löpa fritt. Jag tror, att
detta är ett lugnande moment, och från det parti jag representerar äro vi
säkerligen beredda att under beaktande av olika synpunkter resonera igenom
det hela för att — rädda det sjunkande skeppet är kanske för mycket sagt -—
rättare att få bättre hand över den ekonomiska utvecklingen.

Då pris- och lönestoppet infördes 1942 voro vi fullt på det klara med att
vissa åtgärder voro nödvändiga, därest vi skulle kunna fullfölja en sådan ekonomisk
politik, som alla riksdagens partier hade varit eniga om alltifrån krigets
början. Jag tillhörde ju den gången regeringen och hade därför anledning
att inom denna diskutera de olika synpunkterna. Det gjordes då mycket hårda
ansatser för att jordbrukets priser skulle sänkas i större utsträckning än

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som skedde. Alla de subventioner, som utgått under missväxtåren, försvunno
visserligen, men man ville dessutom sänka priserna pa andra, för den stora
delen av jordbruket viktiga produkter. Jag menade då, att en förutsättning för
att så skulle ske var en verklig översyn över industriprisernas utveckling.

En stor del av den svenska industrien hade nämligen enligt mitt förmenande
redan då kriget började ett väsentligt försprång när det gällde den ekonomiska
bärigheten, och jag gissade rätt då jag sade, att om den stora del av industrien
—- vars prisutveckling blir avgörande för sänkningen eller höjningen av jordbrukets
produktionskostnader — för någon tid framåt uppvisade relativt
goda vinster, stora avskrivningar på sina anläggningar och investeringar,
så måste detta obetingat medföra, att den stora gruppen av industriarbetare
skulle göra anspråk på att få del av dessa relativt stora vinster. Så
blev ju också fallet, 1944 började lönerörelserna och inte minst diskussionerna
om lönefrågan, sedan finansministern i ett föredrag i Göteborg gjort vissa
uttalanden rörande sina synpunkter på löneutvecklingen. _ .

Jag tillhör inte dem som mena, att det är en större risk för inflation om
den totala inkomsten delas upp på ett flertal. Det förhåller sig självfallet
på det sättet att en större grupp människor då får större köpkraft än om
lönerna hållas nere, men i vilket fall som helst blir det ju inte mera pengar
som svenska folket kommer i åtnjutande av med mindre produktionsvolymen
ökar. I varje fall är det för mig fullkomligt förståeligt, att de grupper som
ha sin gärning i industrien göra anspråk på att även få den rättmätiga del
av inkomsterna från dessa företag, som dem tillkommer. Detta kan inte
ske på något annat sätt än genom överläggningar mellan industriledningarna
och arbetarna,

Yad som är farligt är naturligtvis att detta medför ökade priser pa varorna,
Då statsrådet Sträng i ett interpellationssvar till mig före jul betygade
att inga som helst prishöjningar komma att medgivas, fann jag det
tillfredsställande, men jag kan i dag meddela, att _ jag fått kataloger på
vissa maskiner och redskap, som visa att priser blivit höjda den 1 septem1946.
Det är inte stora höjningar, men det är andå höjningarJag vill inte
här framföra detta såsom någonting särskilt viktigt, ty jag vågar inte säga
om dessa maskiner äro av en annan kvalitet än de som noterades i de föregående
listorna, men jag vill ändå påpeka tendensen till stigande priser pa
olika områden. Det betyder mindre utsikt till de förbilligade produktionskostnader,
som man från jordbrukets sida nöjt sig med att invänta för att
inte bidraga till att öka risken för inflation. Det är alldeles självklart att
ingen räknar med någonting annat än att vi, om inte hela produktionen skali
bli snedbelastad, måste rätta till förhållandena för de näringsgrenar och
grupper, som fortfarande äro väsentligt efter, under hänsynstagande till utvecklingen
under det senast gångna året.

Då man 1946 på våren fick en förbättring av förhållandena beträffande
jordbruket, var det ingen som fann det vara en ur alla synpunkter tillfredsställande
lösning, men jag tror man kan säga att det var en lösning, som
kunde godkännas med aktgivande på försöket åt,t leda den ekonomiska utvecklingen
i rätt riktning. Den ekonomiska utvecklingen har emellertid sedan
dess gått så oerhört fort att vad som den gången överenskoms ingalunda
representerar en utjämning eller rättelse av förhållandena.

Det myntades förra året från regeringspartiets sida ett uttryck: »Folkets
väl går före storfinansens.» Jag skulle vilja säga, att samarbetet mellan
den sittande regeringen och storfinansen, såvitt jag kan bedöma _ det, gått
alldeles utmärkt, såvida man med storfinansen menar den stora industrien.
Där har utvecklingen gått så som jag här har relaterat, och den utvecklingen

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liar medfört möjligheter till att höja arbetslönerna inom industrien. Dessa höjningar
av arbetslönerna ha medfört höjningar av lönerna inom andra områden,
och på det sättet bär hela skruven kommit i gång. så att man nu
står i ett läge, där även finansministern erkänner att vi gemensamt måste
sätta in alla goda krafter för att hindra att utvecklingen vidare snedvrides.

Angående de övriga medlen att hindra en sådan utveckling skulle jag vilja
nämna en sak. Regeringen har, som finansministern också nämnde i dag,
inskränkt investeringsverksamheten beträffande bostadsbyggandet. Det är ju,
som man flera gånger har sagt, så att en minskning av investeringarna i
byggnadsindustrien i ett sådant läge som det, vi nu befinna oss i, är en
av de viktigaste säkerhetsventilerna för att förebygga en inflationsutveckling.
Jag skulle emellertid vilja säga, att den minskning som föreslås i
statsverkspropositionen enligt min mening inte är tillräcklig för att åtgärden
skall få den kraft och verkan som den hör få. Jag tror man kan minska
bostadsbyggnadsverksamheten med ytterligare några tiotal miljoner kronor,
ty detta är ett område av sysselsättningen i vårt land, som snedvrider hela
produktionsutvecklingen på ett särskilt sätt. Det är det högst betalda arbetsområdet,
och man kan säga, att arbetarna inom denna bransch ha ett utomordentligt
gott samarbete med storfinansen. Det är alldeles självfallet, att
ju dyrare byggnaderna bli, ju mera man där får ta ut av hyresgästerna,
desto mera stiga de fastigheter, som finnas, i värde. Vi ha visserligen hyresregleringslagen
o. s. v., men det är ju så påtagligt hur utvecklingen har gått
och fortfarande går.

Då säger man: finns här någonting att göra? Ja, det finns mycket att
göra. Här minskar man antalet nya lägenheter i tätorter och större samhällen
med fem tusen, men hur mycket minskar man då byggandet på landsbygden?
Man begär där för främjande av bostadsbyggandet på landsbygden
10 milj. kronor mindre i anslag. Det sades under höstriksdagen, att
man på landsbygden får bygga praktiskt taget som man vill, men det är
inte riktigt. Ett fall från mitt eget härad har jag fått mig bekant av den
anledningen att vederbörande fått sin ansökan till arbetsmarknadskommissionen,
som tillstyrkts av länsarbetsnämnden, avslagen. Det gällde att bygga
ett bostadshus, i vilket skulle inrymmas butikslokaler för vanlig affärsverksamhet
och även en mjölkaffär. I de större samhällena finns det ju möjlighet
att inreda sådana affärslokaler i praktiskt taget var och varannan
byggnad. Men i detta samhälle, en liten by, ha i en framställning som underskrivits
av ett 50-tal människor understrukits svårigheterna. De hade minst
tre kilometer till närmaste mejeri, där de kunde köpa mjölk. Då avslår man
i arbetsmarknadskommissionen en sådan begäran! Vem som helst kan ju begripa
att ett sådant system innebär, att man bäddar i förväg för stora grupper
människor och hälsar dem välkomna till tätorterna, då man gör det omöjligt
för dem att existera och bo ute i byarna.

Jag tillhör inte dem som vilja dra upp en klyfta mellan städer och landsbygd,
men jag tillhör dem som tro att både den ekonomiska och den kulturella
utvecklingen lida mycket men av att landsbygden tunnas ut i alltför stor
utsträckning. Det medför självfallet en belastning på dem som bli kvar, det
blir även sämre möjligheter till undervisning o. s. v., vilket landsbygdens
ungdom såväl som annan behöver för att bli skickad att leda utvecklingen
i den näring, som är en av de viktigaste för landsbygden, nämligen jordbruket,
men också i andra näringsgrenar. Jag skulle vid detta tillfälle vilja
framföra dessa synpunkter och uttala den förhoppningen, att regeringen
härvidlag tar hänsyn till de behov, som föreligga på landsbygden, och inte

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uteslutande tänker på att åstadkomma nya och bättre bostäder — som visserligen
äro mycket behövliga — inom de stora samhällena. Jag tycker det är
en brist, att verkligen människor i de större samhällena skola behöva betala
så orimliga hyror för dessa små bostäder. Sådana orimliga hyror förekomma
ju trots hyreskontroll, hyresreglering etc. Åtminstone av den inkomst, som
tidigare varit den vanliga för normalfamiljer, är det en för stor andel som
går till hyror. Man kan ju säga, att man av den anledningen skulle bygga
i ännu större utsträckning, men det är ju en fråga som måste diskuteras
med hänsyn till de ekonomiska möjligheterna och allt vad därtill hör.

Ur denna synpunkt förefaller det mig angeläget att bostadsförhållandena
på landsbygden bättre tillgodoses, men det finns även andra saker som måste
åstadkommas för att göra det möjligt för människorna att leva där. Det kan
väl åtminstone alla som bo i de mera avlägsna byarna betyga. Det framgår
ju även av kommunikationsdepartementets huvudtitel, där man talar om det
behov som finnes av enkla bygdevägar och ödebygdsvägar. Man begär emellertid
en mycket liten bråkdel av allt detta. När man ställer det i samband
med de 450 eller 460 milj. kronor, för vilka det skall uppföras bostadslägenheter
i de tättbebyggda samhällena, frågar man sig om inte den politiska ledningen
hjälper till, inte allenast att snedvrida den ekonomiska utvecklingen,
utan även att snedvrida hela samhällsutvecklingen. Dessa vägar kunna många
gånger anläggas av bygdens eget folk, av de människor som ha nytta av dessa
enkla vägar. Därigenom skulle dessa människor få möjlighet till bättre kontakt
med kringliggande orter och samhällen. Det skulle enligt mitt sätt att
se vara oerhört nyttigt, om kommunikationerna på den svenska landsbygden
kunde utvecklas till det bättre, så att samverkan och samarbetet med tätorternas
och städernas befolkning kunde bli bättre än för närvarande. Det vore
säkerligén till båtnad för alla, om kontakten här kunde bli betydligt bättre
än den är.

Jag skall i detta sammanhang även beröra det förslag, som föreligger till
ändrade former för statsbeskattningen. Jag — och även det parti jag representerar
— tillhör ju dem, som äro fullt medvetna om att skatterna måste tagas
ut efter bärkraft, och i den mån förslaget innebär en lättnad för inkomsttagare
intill en viss inkomst, är det enligt vårt sätt att se rimligt. Det är
självfallet, att det kan kännas hårt för den som har en inkomst på t. ex°.
30 000—40 000 kronor att betala relativt mycket i skatt, men vi få ju ändå
erkänna att han får mera kvar för sitt eget och sin familjs behov än den,
som har 12 000—15 000, även om den senare får en skattelindring. Följaktligen
kan jag säga, att vi inte ha någon erinran mot denna del av förslaget.
Sedan kan ju den i förslaget inlagda särskilda förmögenhetsskatten diskuteras.
Under de nuvarande förhållandena är det enligt mitt sätt att se önskvärt
— och jag tror att finansministern delar den uppfattningen — att inte
sparandet upphör, och jag tror att man kunde varit något mildare i fråga om
den förändring som detta förslag innebär. Vad jag emellertid från mina utgångspunkter
framför allt inte kan godtaga är den ändrade arvsbeskattningen,
särskilt kvarlåtenskapsskatten. Den kvarlåtenskapsskatt, som föreslagits,
innebär bl. a., att staten tar precis lika stor del av förmögenheten, om det
finns ett barn i familjen som om det finns sex eller tolv barn. Försåvitt man
menar, att det är riktigt att föräldrar försöka spara för att hjälpa sina barn,
så gott de kunna, är det väl inte demokratiskt att i fråga om denna kvarlåtenskapsskatt
skära alla över en kam. Sedan den efterlevande av makarna tagit
hälften, skola ju barnen ha resten, och om det då t. ex. finns tolv barn, spelar
kvarlåtenskapsskatten större roll för deras respektive andelar sin den giir för
den del, som tillfaller eu ensam arvinge, d. v. s. hälften av förmögenheten.

24 Nr 2. Fredagc-n den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

°Man invänder, att det är fråga om ganska små belopp för förmögenlieter
på upp till 100 000 kronor därest ena maken lever och får giftorätten. Ja,
men det är ju dock så — herr Ohlin har redan varit inne på den saken och
jag skall därför inte närmare uppehalla mig därvid — att man bara talar om
vad som sker första gången, när en av makarna dör. Man talar inte om den
ytterligare beskattning, som sker, då den andra kontrahenten avlider.

Vidare befarar jag, att man sa småningom kommer att få gå längre och
längre ned i fråga om förmögenheternas storlek. Vi få inte glömma, att de
extra inkomster, som staten skulle få genom kvarlåtenskapsskatten och genom
en något hårdare förmögenhetsbeskattning, skola tagas till hjälp för att finansiera
budgeten, och skulle sparandet börja avtaga på grund av den hårdare
beskattningen, blir det ju mindre inkomster för staten, och någon måste
ju detta drabba. Kanhända man kan lägga pa beskattningen av de större inkomsterna
till en viss gräns, men sa småningom blir det de mindre inkomsterna
som det drabbar. Det är nog också nagot, som man bör ha klart för sig,
innan man accepterar ett sådant här förslag.

_ Det är också en annan synpunkt beträffande kvarlåtenskapsskatten, som jag
vill peka på. Om t. ex. en förmögenhetsägare med fyra barn ger sina barn
en akademisk utbildning, som gör att barnen inom samhället, det må vara i
statlig eller enskild verksamhet, kunna få en sådan ställning, som tillförsäkrar
dem god lön och en tillfredsställande pensionering — regeringen har ju i
årets statsverksproposition bebådat en undersökning av hur man skall kunna
förbättra pensionerna — då har ju denne förmögenhetsägare redan tillgodosett
sina efterlevande pa ett sätt, som inte den förmögenhetsägare kan göra,
vars barn inte ta någon akademisk examen, utan i stället bli sådana yrkesutövare
som jordbrukare eller hantverkare etc. men som kanske ändå utföra
en Gudi behaglig gärning, till nytta för samhället. I det fallet får man betala
^kvarlatenskapsskatt på denna orörda kvarlåtenskap.

Då^ kanske finansministern säger, att om förmögenheten är 100 000 kronor
uppgår ju inte kvarlåtenskapsskatten till mer än 1 250 kronor. Men det avgår
ju ytterligare ett lika stort belopp, när den andre av makarna avlider och
vid förmögenheter på över 100 000 kronor bli ju skattebeloppen betydligt
• jjv'' - ^ ^r0r ^ ar livsviktig sak, att det samlas mil jardi

örmögenheter i vilken utsträckning som helst. Men sådan som penningvärdets
utveckling liksom den ekonomiska utvecklingen överhuvud taget blivit,
kan det uppstå ganska stora svårigheter, när t. ex. ägaren till ett mindre
industriföretag, en hantverksrörelse eller ett jordbruk dör och arvingarna
skola övertaga_ företaget. För att ta den sortens företag, som jag bäst känner
till, nämligen jordbruken, kan jag som ett exempel nämna ett jordbruk på 60
tunnland i den provins, där jag hör hemma. Ett sådant jordbruk torde för
närvarande taxeras till cirka 100 000 kronor, och inventarierna kunna uppskattas
till 25 000 kronor — jag tänker då närmast på ett jordbruk på slättbygden,
men ligger det i skogsbygden, tillkommer ju skogens värde. Om nu
en sadan gård råkar vara skuldfri — det är kanske inte så många, som äro
det, men alltid finns det väl någon -— blir det alltså fråga om en förmögen.
y'' P^.125 000 kronor, som skall delas mellan, låt mig säga de fyra barnen
i familjen. Jag tror att vilken som helst av kammarens ledamöter eller av regeringens
ledamöter, som skulle övertaga ett jordbruk under sådana förhålvrfr
rl’ med det kapital, som efter den tänkta kvarlåtenskapsskatten skulle
tillfalla var och en av dessa arvingar, snart skulle inse vilka svårigheter som
har mota. År det riktigt, att dessa arvingar, bara därför att de inte ha fallenhet
för akademiska studier — de behöva ju inte vara obegåvade för det —
utan vilja ägna sig åt jordbruk eller något annat praktiskt yrke. skola be -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
höva, för att klara kvarlåtenskapsskatten och dessutom den på var och en av
dem belöpande arvsskatten gå till staten och skaffa sig lån? Tv vända de sig
till cn bank och vilja låna, måste inteckningarna ligga så högt, att de inte
kunna få lån annat än mot borgen, d. v. s. den förste får skriva på för den andre,
den andre för den tredje, o. s. v., någonting som även jag under mitt inte
alltför långa liv kunnat se de tråkiga följderna av för den ene efter den
andre, med sådan kedjeborgen. Skall det vara nödvändigt att åstadkomma ett
sådant tillstånd, därför att man tycker, att man nu skall klämma till och genom
en skärpt arvsbeskattning skaffa staten inkomster, som för ögonblicket
uppgå till omkring 40 milj. kronor men som säkerligen komma att minska
så småningom, vilket gör att man får gå allt längre ned i fråga om förmögenheternas
storlek, kanske till 20 000 kronors förmögenhet? Det är en sådan
utveckling, som jag inte kan finna vara önskvärd.

Man har ju inte minst från socialdemokratiskt håll under senare år erkänt,
att det är värdefullt med en så självständig och fri bondebefolkning som överhuvud
taget kan tänkas. Jag tror också för min del, att en sådan befolkning
har stort värde för vår befolkningsstruktur överhuvud taget liksom för utvecklingen
i sin helhet inom landet, och jag måste därför vädja till finansministern
att ta frågan om kvarlåtenskapsskatten och kanske i viss mån även
frågan om förmögenhetsskattens utökande under mycket noggrann omprövning,
innan förslaget presenteras för riksdagen.

Bland de reformer, som i övrigt bebådas, märkas barnbidragen. Detta är
en reform, som vi inom vårt parti länge ivrat för. För en del år sedan motionerade
ett av partierna här i riksdagen om att de skattefria avdragen skulle
bli högre, men jag har inte kunnat sälla mig till dem, som anse att man bör
gå den vägen. Det finns ju inkomsttagare, som inte alls få del av de skattefria
avdragen, och vi ha därför menat, att det är riktigare att slopa de skattefria
avdragen och införa ett system med barnbidrag. Det gäller ju här att
försöka skipa så stor rättvisa som möjligt, och när man från det socialdemokratiska
partiets sida använder uttrycket att »hela folkets väl går före storfinansens»,
så förmodar jag, att man med »hela folket» avser alla medborgare,
oavsett om de äro tjänstemän, industriarbetare eller något annat.

Vidare ställes i utsikt ett förslag om den framtida jordbrukspolitiken. Inom
det parti, som jag representerar, se vi givetvis med tillfredsställelse, att denna
fråga får en sådan lösning, att linjerna för jordbrukspolitiken ligga klara för
en längre tid framåt. Under de svåra år, som nu gått, ha väl samtliga medborgare
här i landet kommit till klar insikt om den betydelse, som vår jordbruksproduktion
bär, och jag hoppas att detta intryck skall kvarstå på ett
sådant sätt, att den lösning av frågan om jordbrukspolitiken, som nu kan emotses,
skall möjliggöra en sådan utveckling att vi inte, om det än en gång
skulle blåsa upp till strid mellan olika nationer, skola på grund av bristande
möjligheter att själva klara vår försörjning bli underkuvade eller få känna
att vi äro beroende av vissa makter.

Jag vill till sist bara tillägga en önskan om att regeringen måtte med något
mer allvar ta på frågan om den ekonomiska utvecklingen och att alla måtte
få hjälpas åt — vi äro för vår del beredda att medverka, i den mån det är
oss möjligt — för att åstadkomma en sådan ordning, att inte den ekonomiska
utvecklingen, när nu kriget är slut, skall leda till samma olyckliga tillstånd
som den ekonomiska utvecklingen efter förra världskriget gjorde. Jag tror
att det i olika avseenden är nödvändigt med en samverkan, men det skall inte
vara en samverkan, där oppositionen kommer med alla förslag, utan regeringen
får väl också försöka göra en positiv insats därvidlag. Och äro regeringens
förslag goda, utgår jag ifrån att oppositionen mycket noggrant över -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
väger, om den inte kan gå på regeringens linje. Förefalla däremot regeringens
förslag halsbrytande ur oppositionens synpunkt, kan naturligtvis inte oppositionen
lämna sin medverkan. Jag tror dock. att vi skola finna den rätta vägen
för en tillfredsställande ekonomisk utveckling.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Fast: Herr talman! Innan jag övergår till mera aktuella ämnen, vill
jag inledningsvis säga några ord om läget i allmänhet.

I trontalet uttalas den förvissningen, att vårt folk livligt hoppas, att Förenta
nationerna, till vilket världsförbund Sverige nyss givit sin anslutning, skall
med framgång kunna fullfölja sin uppgift att stärka det internationella samarbetet
och trygga freden. I detta önskemål instämmer säkerligen utan några
meningsskiljaktigheter även den svenska riksdagen.

Ännu är det emellertid långt kvar till ett förverkligande av president Roosevelts
vackra^program^ om mänsklighetens befrielse från nöd och fruktan. Under
det gångna aret har åtskilligt inträffat, som kommit förhoppningarna att vackla,
men det har också förekommit sådant, som vittnar om segermakternas allvarliga
önskan och strävan att lösa de stora tvistefrågorna. Med hänsyn till
problemens storlek och svårlösbarhet måste man utrusta sig med tålamod och
vara glad över att det dock rör sig i rätt riktning. Att tonen i debatten mellan
segermakterna ibland varit ganska sträv, bevisar icke blott de stora motsättningar,
som otvivelaktigt äro rådande, utan också det förhållandet att man
kommit till insikt om att. man icke inför världen bör söka dölja allvaret i
motsättningarna.

I den mån som världskriget med sina efterverkningar öppnat ögonen på människorna
för det internationella beroendet, borde man kunna påräkna ett vidgat
intresse för internationella spörsmål. Men man borde också kunna påräkna
ett vidgat intresse för de medborgerliga och demokratiska problemen. Utan
att demokratien äger en fast förankring bland folken och fått taga sig uttryck
i folkens politiska ansvar, kan det icke skapas en grundval för eu varaktig
fred ute i världen.

o Även om vi icke kunna öva något större inflytande på de internationella
rådslagen, hoppas jag dock att vår svaga stämma skall ljuda till förmån för
humanitet och rätt samt att vi skola söka mildra motsättningarna mellan
folken och efter måttet av våra krafter deltaga i återuppbyggnadsarbetet ute i
den sönderslagna och blödande världen.

I detta nya internationella läge är det naturligt, om vårt land utvidgar och
stärker sin^ diplomatiska och handelspolitiska representation. Den nation, som
först kan återknyta mer varaktiga förbindelser för sin utrikeshandel, har ett
försprång, som andra nationer kunna få svårt att taga igen. Jag är därför alltjämt
övertygad om lämpligheten av det nu ingångna ryska handelsavtalet,
och jag hoppas, att detta avtal skall kunna genomföras utan några störande
friktioner.

Under fjolåret hade vi glädjen att få fatta beslut rörande två av de mest
betydelsefulla socialvårdsfrågorna, nämligen folkpensioneringen och den obligatoriska
sjukförsäkringen, reformer som givetvis dock ännu icke kunnat föras
ut i levande livet. Men när dessa reformer kommit till tillämpning, tror jag att
vi utan överdrift kunna säga, att vårt land befinner sig i täten bland de nationer,
som ha en välordnad socialvård.

. av regeringen deklarerade reformprogrammet på socialvårdens område

inga emellertid också andra integrerande reformer, som ännu icke äro färdigut -

Fredagen den IT januari 1947 fm. Xr 2. 27

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
redda och som därför måst anstå till en senare tidpunkt. Bland dessa reformer
märkas bl. a. en socialvårdslag, som skulle ersätta den nuvarande otidsenliga
fattigvårdslagen, omarbetning av lagen om ersättning för skada i arbete, arbetslöshetsförsäkringen,
hjälpen till barnfamiljerna och effektivare former för statens
stöd åt bostadspolitiken.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att regeringen nu har för avsikt
att framlägga förslag till allmänna barnbidrag och en förbättrad bostadsförsörjning.
Även om meningarna här i riksdagen äro delade rörande utformningen
av dessa förslag, är jag övertygad om att det stora flertalet av riksdagens
ledamöter finner tiden vara mogen för en radikal lösning av dessa viktiga
samhällsproblem. Bostadsbyggandet måste givetvis hämmas av den rådande
bristen på byggnadsmaterial och arbetskraft och får därför inte den effektivitet,
som en välordnad organisation på detta område under andra betingelser skulle
kunna erhålla.

Vår socialpolitik har ju ett bestämt syfte, nämligen att trygga medborgarna
ekonomiskt under ålderdomen och vid inkomstbortfall till följd av sociala
olyckor samt att verka inkomstutjämnande mellan olika befolkningsgrupper, så
att även de ekonomiskt svagare grupperna skola kunna givas trygghet och en
rimlig levnadsstandard. Detta är något annat och mer än att blott trygga medborgarna
mot uppenbar nöd. Genom fullföljandet av regeringens deklarerade
socialprogram omsättes en betydelsefull del av ett socialdemokratiskt program,
som för endast något tiotal år sedan betraktades som en utopi eller som en ren
dårskap. Sedan programmet blivit genomfört i sin helhet, gäller det att vidmakthålla
den vunna sociala standarden och därutöver också sörja för att det
ökade välståndet utbredes jämväl till de medborgare, som äga att i någon
form åtnjuta samhällets sociala omvårdnad.

Om man i stort sett varit och i fortsättningen blir överens om behovet av en
modern och effektiv socialpolitik, får man också vara överens om att taga de
ekonomiska konsekvenserna av att bevilja stora belopp, som inte äro engångsutgifter
utan som skola betalas år efter år i stigande grad. Det går naturligtvis
lätt att i en tid av starkt stegrade inkomster finansiera ett sådant socialpolitiskt
program. Även om statsbudgeten över- eller underbalanseras, kommer
man inte ifrån att utgifterna i längden måste bäras av medborgarna själva.
ÄVen då jag förordat mycket långtgående socialpolitiska åtgärder, har jag
predikat, att åtgärderna också ha en utgiftssida. Avvägningen av skattebördan
medborgarna emellan blir därför av mycket stor betydelse. Om man vet,
vilka intressemotsättningar, som förekomma inom det svenska samhället, förstår
man, att det uppstår hetsiga debatter. Alla erkänna sig vara anhängare
av systemet med skatt efter bärkraft, men på vissa håll tycks man ha svårt
att finna sig i tillämpningen av denna grundsats. Jag vågar bestämt hålla
före, att även enligt den Socialdemokratiska kommittélinjen blir skatten tyngre
att bära för personer med begränsade inkomster än för de stora inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna. Jag måste säga, att det i dagens läge inte tjänar
mycket till att diskutera detaljer i detta kommittéförslag och skiljaktigheter,
som kunna förefinnas mellan kommittéledamöterna. Först när remissvaren
komma in, kommer regeringen att taga sin slutliga ståndpunkt. Det är tänkbart,
att samtliga partier och således även regeringen skola finna det nödvändigt
att göra en eller annan modifikation. En sak är säker, nämligen att de
skiljaktigheter, som finnas mellan den socialdemokratiska och t. ex. den folkpartistiska
linjen, om man bortser från kvarlåtenskapsskatten, inte äro av eu
sådan storleksordning, att de kunna rättfärdiga den hetspropaganda, som på
vissa håll bedrivits gentemot den socialdemokratiska kommittélinjen.

Jag vill också passa på att säga, att varje försök i fortsättningen att göra

28 Nr 2. Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
gällande, att landets finansminister driver en skattepolitik, som det socialdemokratiska
partiet nästan motvilligt pressas in på, är fullständigt felaktigt
och ju förr oppositionen kommer underfund med detta, desto bättre är det.
Jag försäkrar, och jag vågar göra det på partiets vägnar, att de skatteförslag,
som finansministern hittills lagt fram, stått i intim överensstämmelse med partiets
vilja. Det kommer att bli så även i fortsättningen, att det råder full överensstämmelse
i fråga om huvudlinjerna, och detta beror på att finansministern
är angelägen att inte operera på egen hand, om han inte vet, att partiet delar
hans ståndpunkt.

Det är, herr talman, rent otroligt, vilken roll en tiokrona i ökad skatt åstadkommer,
när man går ut från förutsättningar, som inte finnas i det levande
livet. Trots att man i den våldsamma agitationen i mer än tio år talat om att
finansminister AV igforss plundrar ut de rika och dem som bedriva storföretagsamhet
i landet, kunna vi konstatera, att de trivts allt bättre och att inkomsterna
och förmögenheterna liksom även företagsamheten ha ökat i starkt
tempo. Det är emellertid svårt för många medborgare att övergå från ett
skattesystem till ett annat, i synnerhet om det nya systemet medför ökade skatter
för dem. Påfrestningen blir ibland så stor. att de inte orka tillämpa den
politiska bekännelse de i övrigt ansluta sig till. Jag läste sålunda följande i
en tidning under gårdagen:

»Svenska folkets urgamla ratt att sig självt beskatta utövas av riksdagen
allena... —- Det finns emellertid anledning att granska riksdagens beskattningsrätt
från synpunkten av författningens anda och inte bara dess ordalydelse.
När grundlagen kom till var det uteslutet att riksdagen skulle missbruka
beskattningsprivilegiet redan av den anledningen att riksdagen då var
det skattedragande folkets representation, som åtog sig själv och sina valmän
den skattebörda vartill den samtyckte. Läget har blivit ett annat sedan gradvis
en sa langt driven skattedifferentiering kommit till stånd att den nuvarande
riksdagsmajoriteten beslutar skatter, vilka inte endast belasta fåtalet tyngst
utan rent av till övervägande del betalas av andra än majoritetens valmanskår.»

Om detta nagot dunkla uttalande skall ha nagon som helst mening, måste
det innebära en längtan tillbaka till den 40-gradiga skalan. När denna tilllämpades,
kunde man vara säker på att deras intressen, som då voro röstberättigade.
verkligen blevo tillgodosedda i skattefrågor. Den tiden är emellertid
sa absolut förbigått det inte har någon betydelse, om vissa personer, vilket
ju är ganska mänskligt, drömma sig tillbaka till »den gamla goda tiden».

Man^kan nog gå ut; ifrån att skattefrågan blir en av de dominerande riksdagsfragorna.
Det återstår emellertid att se, huruvida de borgerliga partierna
kunna enas om en gemensam linje. Skall man döma av den förda agitationen,
maste såvitt jag förstår folkpartisterna sträcka sig längre än de gjort i skattekommittén
då det gäller att slå vakt om de stora inkomsttagarnas och de stora
förmögenhetsägarnas intressen. Det förefaller mig som om de borgerliga i sin
agitation tagit ut ungefär vad som kan tagas ut i denna fråga. Enligt vad jag
bär mig bekant hörde skattefragan till de betydelsefullaste frågorna i agitationen
före omvalet i Värmland nyligen. Resultatet av detta val blev ju
ganska magert för oppositionen och framför allt för det parti, som angav tonen.

.ii S0C1rdemokratiska partiet medförde valet visserligen ökat röstantal i
förhållande till valet i september men en minskad andel av väljarkåren Emellertid
tinner jag det ganska naturligt, herr talman, att i en strid som den som
tordes i Värmland den tredje gruppen, som liksom får operera vid sidan och
darior inte kommer i skottlinjen, blir den som inhöstar vinsterna. Man kan
mte heller säga, att den borgerliga opposition, som anger tonen — jag fäster
uppmärksamheten på skillnaden mellan det anförande, som hölls av herr

Fredagen den IT januari 1047 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Pehrsson-Bramstorp, och de anföranden, som höllos av herr Ohlin och herr
Skoglund — gjort några vinster, såvida man inte anser en röstökning för
kommunisterna som en borgerlig vinst.

Herr Ohlin angav i sitt anförande några procentsiffror, och jag trodde han
skulle fortsätta den beräkning han gjorde i eu debatt under fjolåret, då han
räknade ut, när det socialdemokratiska partiet skulle ha sjunkit till oppositionsställning
och folkpartiet tillsammans med andra borgerliga partier skulle inneha
ledningen och sitta i regeringen. Herr Ohlin uraktlåt emellertid att fullfölja
denna procenträkning i dag. Jag tror han får rucka litet på den beräkning
av tidpunkten, när regeringsansvaret skall bäras av den nuvarande oppositionen,
som han gjort tidigare.

Vid bedömandet av statsskatternas fördelning mellan olika inkomstklasser
bör man inte glömma, att de kommunala skatterna och sålunda även landstingsskatten
utgår efter proportionell skala. Om man tager i betraktande, att
landstingen i allt högre grad få överta och åtminstone delvis bekosta sådant,
som måste betraktas såsom statsuppgifter, kommer landstingsbeskattningen att
bliva synnerligen tyngande för många medborgare. Jag vet emellertid, att
det möter nästan oöverstigliga svårigheter att göra landstingsskatten progressiv,
och därför måste man låta staten påtaga sig en större anpart av bland
annat sjukvården, som hör till de största utgifterna för landstingen. Man
måste emellertid se till, att dessa ökade statsbidrag utgå efter enkla regler och
icke kringskära landstingens fria prövnings- och beslutanderätt. Jag vill uttala
en förhoppning, att den av Kungl. Maj rf för utredande av denna fråga
tillsatta kommittén snabbt skall fullfölja sitt arbete och att regeringen därefter
framlägger förslag i ärendet för riksdagen.

Under fjolåret fördes så, många debatter om inflationsfaran och medlen att
bekämpa en inflation, att det inte torde vara så mycket att tillägga vid detta
års riksdag. Alla som yttrade sig i dessa debatter, möjligen med undantag för
kommunisterna •—• jag hade inte tillfälle att höra deras huvudanföranden -—-ansågo, att en fara för inflation förelåg redan då, och voro angelägna om
att motarbeta eu inflationistisk utveckling. Så långt var man överens i fjol
och så långt är man väl överens i dag också. Regeringen har förut liksom i
dag genom finansministern givit uttryck åt den åsikten, att en sådan fara föreligger
och att vi måste diskutera vad som kan göras för att bemöta denna fara.
Finansministern har bland annat i uttalandet över finansplanen tagit upp detta
problem. Det visar sig, att man i stort sett är överens inte blott om de föreliggande
riskerna, utan även om orsakerna till dessa risker. Man borde därför
snabbt kunna övergå till att diskutera motåtgärderna, men det kanske till
syvende og sidst är här som motsättningarna finnas, även om de dölja sig
bakom många olika talesätt. Jag har aldrig fått något riktigt grepp om vad
det är den borgerliga oppositionen vill nå fram till, och kanske med undantag
för ett par punkter har jag fortfarande en lika oklar uppfattning härom, sedan
jag lyssnat till de anföranden, som hållits i dag. Man klandrar regeringen för
att den uraktlåter att vidtaga effektiva åtgärder, men åtminstone tidigare har
man inte själv kommit med något annat förslag än förslaget om inkallande av
en rundabordskonferens. Man vidhåller alltjämt kravet på inkallandet av en
sådan konferens, men när den nu tycks stå inför sitt förverkligande, förmenar
man, att den måhända kommer för sent. Jag skulle vara mycket intresserad av
att höra, huruvida man ämnar lämna något klart svar på finansministerns
inbjudan att deltaga i överläggningar, vilka givetvis måste betraktas såsom
förberedande och som eventuellt kunna utvidgas till att omfatta även andra
än representanter för partierna. Bondeförbundet liar lämnat ett klart besked,
och höger eller folkparti har åtminstone inte svarat nej. Jag vill fästa upp -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
märksamheten vid herr Ohlins uttalande, att regeringen försöker kasta över
ansvaret på oppositionen. Om man vill samarbeta och göra en verklig undersökning
av inflationsproblemet, är inte detta den rätta utgångspunkten, ty i
sa fall far man handla förbehållslöst och inte utnyttja konferensen i partipolitiskt
syfte.

Regeringen har alltså inlett de första åtgärderna för att få en sådan konferens
till stånd. Det är klart, att innan regeringen blandar in den öppna arbetsmarknadens
parter, måste den. inte blott ha väl organiserat konferensen,
utan även sett till att ingripandet i den mån det behöver företagas sker vid eu
sådan tidpunkt, att det icke åstadkommer någon skada för samhället. De borgerliga
ha, åtminstone tidigare, ansett att ett förhindrande av mera väsentliga
löneökningar på den öppna arbetsmarknaden är det effektivaste, ja till
och med det enda verkligt godtagbara medlet mot inflation. Om man studerar
den borgerliga pressen, finner man en rad uttalanden om att lönefrågan har
den största och väsentligaste betydelsen på den öppna arbetsmarknaden. Varken
finansministern eller någon annan socialdemokratisk talare har förnekat,
att arbetslönerna spela en viss roll när det gäller att hålla prisnivån stabil.
Men om man på den borgerliga sidan lägger huvudvikten vid lönefrågan, då
måste jag säga, herr talman, att de borgerliga vaknat något för sent. Jag
erinrar om att riksdagen under fjolåret var enhällig när det gällde att ge de
statsanställda kompensation för dyrtiden och de lägst avlönade grupperna eu
standardförbättring. Därefter ha landstingen och kommunerna justerat lönerna
för sina anställda i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som
riksdagen tillämpade pa de statsanställda. Kan man då gå till industriens och
jordbrukets arbetare och säga, att eftersom de utgöra den största arbetargruppen,
som bär upp produktionen och därmed också skatteunderlaget, få de
finna sig i att inte få någon inkomstförbättring? Om man dessutom tar hänsyn
till det lönestopp, som gällt sedan 1942 och som visserligen inte avsett
de sämst ställda grupperna, men som dock verkat återhållande på deras möjligheter
att erhålla löneökningar, måste jag säga, att de borgerligas ståndpunkt
är fullständigt ohållbar. Enligt dessas åsikt skulle man på ett tidigare
stadium ha beslutat sig för en sådan linje, men då hade man också fått ta
konsekvenserna av att halla prisnivån nere, hela den tvångsdirigering och
tvångshushållning, som man måst företaga för att nå fram till detta mål.

Jag beklagar, att_ avtalsläget sannolikt blivit påverkat av vissa politiska
spekulationer, som gjort det svårt att få underhandlingsarbetet i g-ång. Jag uttalar
den ärliga förhoppningen, att arbetsmarknadens parter i nuvarande läge
känna sitt ansvar och göra sitt yttersta för att undvika förödande arbetskonflikter,
som i sista hand måste gå ut över samhället och därmed över partierna
själva. Jag anser det självklart, att lönerna på den öppna marknaden inte
kunna höjas över den gräns, som riksdagen dragit för statstjänarnas löner, och
jag tror att man inom den svenska fackföreningsrörelsen har ögonen öppna
för den saken.

Jag vill passa på tillfället att säga, att man vid diskussionen om dessa frågor
omedelbart framhåller, att statstjänarna, liksom kanske också de kommunalanställda,
fått vänta länge på sina löneregleringar, vilket ju inte är fullt
riktigt, medan det inom industrien gjorts upprepade lönejusteringar. Även om
så skulle vara fallet, har jag under senare tid tagit del av så mycket lönestatistik,
att jag måste förklara, att mycket stora delar av de svenska industriarbetarna
äro mycket lägre avlönade än de som äro i samhällets tjänst. Detta
framgår också utav att man, om man utannonserar en plats, till exempel i
landstingets eller kommunens tjänst, får från överkvalificerat folk inom industrien
sådana mängder ansökningar, att man bär svårt att bland allt ma -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
terialet välja ut den allra bäste. Nu får ingen ta detta till intäkt för att jag
inte skulle ha varit med om och medverkat till ökningen av statstjänarnas
löner. Jag gjorde det med glädje, ty jag ansåg det vara riktigt, och ''även därför
att jag vid den tiden ansåg, att det inte var någon fara för inflation. Jag
ansåg att statstjänarna endast fingo den procent, som borde tillkomma dem
med hänsyn till produktionsökningen och den allmänna inkomstökningen. Men,
herr talman, har man varit med om att säga A måste man enligt mitt förmenande
också vara beredd att säga B, och även om det skulle leda till vissa
svårigheter måste dessa bemästras. Ty det går inte att säga, att eftersom ni
tidigare ha sackat efter och haft ett lägre löneläge få ni nu också visa er
återhållsamma.

Man har på den borgerliga sidan sökt framställa läget så som om regeringen
suttit med armarna i kors och inte gjort någonting. Trots det anförande som
finansministern höll och trots de uttalanden som äro gjorda till finansplanen
sade herr Ohlin, om jag inte missuppfattade hans yttrande, att regeringen
alltjämt intar denna passiva hållning.

Jag tror att denna bild, som man velat ge av regeringen med armarna i
kors, är en fullständigt felaktig bild av läget. Den innebär ju att man förnekar
värdet av den investeringskontroll, som har pågått i det här landet och över
vars hårdhet så många ha klagat. Den skulle betyda att man inte fäster någon
vikt vid den ransonering som förekommer i fråga om viktiga förnödenhetsvaror
och varor, på vilka det råder framträdande brist, liksom att man inte
heller sätter något värde på den faktiska kontroll, som ju ändå utövas i visst
avseende i fråga om vår export och import. Därutöver kommer ju finansministern
nu med en icke oväsentlig överbalansering av budgeten, varigenom det
sker en sterilisering av en viss del av köpkraften. Finansministern själv anser
att denna överbalansering borde ha varit större och att marginalen för
densamma borde ha varit tryggare. Jag är livligt övertygad om — och riktigheten
härav har också framgått av anförandena i dag — att om finansministern
föreslagit en större överbalansering. skulle detta säkerligen ha mötts
av mycket starkt motstånd. Såsom framgår av finansministerns anförande här
i dag liksom också av hans uttalanden till finansplanen, är man beredd
att vidta ytterligare skärpningar av de åtgärder, som redan tillgripits, liksom
också att göra en omprövning rörande behovet av ytterligare åtgärder
samt att man nu med intresse avvaktar vad oppositionen kunde ha att komma
med.

Ja, vad är det som nu framkommit i detta avseende i dag? Jo, om jag riktigt
drog ut vad jag trodde skulle vara konsekvensen, när herr Ohlin talade
om sparverksamheten, så föresvävade det honom att man borde tillgripa ett
tvångssparande inom det svenska samhället. Jag vill inte göra något uttalande
härom för egen del, det är ett uppslag som man väl får pröva i vanlig
ordning. Däremot märkte jag att det skett en åsiktsförskjutning i ett annat
avseende. Det var en ny, positiv linje, som man tidigare inte hört talas
om. Herr Ohlin var ju under fjolåret bestämd motståndare till att man skulle
höja räntan. Men i dag märkte jag att herr Bagge hade till sin propos från i
fjol fått en anhängare i herr Ohlin, ehuru givetvis under de förutsättningar
som denne här angav, nämligen att åtgärden i fråga skulle ingå som ett led
i ett större sammanhang, d. v. s. den skulle inte vara eu fristående åtgärd.
Detta hade han inte behövt tillägga, eftersom vi redan ha i tillämpning en
hel råd av sådana anordningar, som avse att vara inflationshämmande.

Låt mig säga, herr talman, att gent emot de nya åtgärder som väntas och
som redan ha genomförts och som man alltjämt, även inom oppositionen, anser
nödvändiga, har det ute i landet drivits en ganska hänsynslös propaganda,

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som väsentligt försvårat vidtagandet av dessa åtgärder på det effektiva sätt
som man har avsett. Låt mig se på byggnadskontrollen och materialtilldelningen
— hur har det inte här bedrivits en agitation, som vi som äro riksdagsmän
verkligen fått känna utav, då vi mött alla dessa som kommit med
sina anspråk och sagt: ja, de där påfunden med alla dessa regleringar och
ransoneringar, finna ni verkligen inte tiden nu vara inne att avskaffa dem?
Och den ena tidningsartikeln efter den andra har givit underlag för dylik
agitation. Man har framställt saken som om åtgärderna rent av vidtagits på
grund av trakasseringslusta hos dem som hade att bära ansvaret i detta avseende.
Även i riksdagen har man, jag erinrar mig åtminstone två tillfällen,
sökt misstänkliggöra denna kontroll. Man påvisade här under fjolåret hurusom
detta ju inte var något annat än lysande exempel på vart socialismen
leder, då den blivit omsatt i svenskt samhällsliv. Därvid förglömmer man totalt
att man befinner sig i en bristsituation i fråga om varor och inte i ett
normalt läge, och vidare glömmer man också fullständigt bort att regeringen*
liksom det socialdemokratiska partiet inte är anhängare av dylika regleringsåtgärder,
utan att dessa måste betraktas såsom en nödfallsutväg och ett led
i inflationsbekämpandet. Det kan enligt min uppfattning inte vara rimligt
att tänka sig att man skall genomföra socialismen på det sättet; här är det ju
fråga om att mer eller mindre snabbt vidta regleringsåtgärder.

Och hur har man inte bland näringslivets målsmän gått till storms mot priskontrollen,
som man menat vara fullständigt meningslös och ineffektiv. Man
har sagt att det måste vara avundsjuka som gör att man inte vill tillåta att
folk, medan tillfälle därtill ges, skall kunna få tjäna pengar, ty detta leder
ju till att även arbetarna til syvende og sidst få högre inkomster. Då man
tidigare velat göra gällande att inflationsfaran var så överhängande, borde
man enligt mitt förmenande ha varit något mindre pådrivande när det gällde
omsättningsskattens slopande. Man borde också ha varit litet mindre pådrivande
i agitationen mot de nuvarande tyngande skatterna, som man ju kräver
skola lättas inte bara för de grupper som ha de minsta inkomsterna utan
ända upp till toppen. Jag skulle kunna fortsätta exemplifieringen av hur man
så långt ifrån har varit med om att underlätta de åtgärder som vidtagits, att
man i stället gjort motsatsen, men jag skall avstå därifrån.

Nu kan man invända-: ja, men socialdemokraterna ha också varit med om
dessa åtgärder. Det är alldeles riktigt, men vi ha inte målat inflationsfaran
på det sätt som man gjort på den borgerliga sidan, och låt mig, herr talman,
för egen del säga att jag tror att läget är sådant, att man skall akta sig för
att överdriva dess vådor. Jag har den bestämda förhoppningen att om hela
nationen medverkade härtill, så skulle vi på ett hyggligt sätt kunna komma
över svårigheterna, och det fortare än man anar. Nu kan ju också ett omslag
ute i världen inträffa, ty denna högkonjunktur och denna bristsituation, som
vi för närvarande ha i fråga om varor, är inte enbart en svensk företeelse, utan
den är förorsakad av internationella förhållanden. Fortare än man anar kunna
förhållanden uppkomma, som ganska hastigt kunna omkasta läget.

Den nuvarande situationen är emellertid inte utan sina poänger. När socialdemokraterna
liksom regeringen varit motvilliga, och detta av tvingande skäl,
att genomföra en tvångshushållning med långt gående centraldirigering av
vårt näringsliv och vårt samhällshushåll, har man allt högljuddare ropat på
vidtagande av åtgärder. Jag vet inte om man riktigt haft klart för sig vad
inskridanden på dessa områden i verkligheten skulle komma att betyda, ty det
går inte att driva de satserna och samtidigt börja tala om att nu skall man
avskaffa allt kommissionsväsende och all krislagstiftning, o. s. v., o. s. v.
Detta innebär, herr talman, att vi få lov att börja på nytt och bygga upp en

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
väsentligt effektivare organisation, och det är detta som man på socialdemokratiskt
håll har dragit sig för.

Det förslag till förbättrande av jordbrukets förhållanden, som har bebådats
av regeringen, har redan av herr Pehrsson-Bramstorp hälsats med glädje. Att
detta är en fråga som inte i längden kan undanskjutas äro vi säkerligen alla
överens om. Vid riksdagsbehandlingen skall det emellertid bli ganska intressant
att se, hur många av kammarens ledamöter som komma att följa industriförbundets
rationaliseringslinje, där man således icke godkänner vare sig de föreslagna
åtgärderna eller ens själva målsättningen för den svenska jordbruksproduktionen.
Herr Skoglund i Doverstorp slutade sitt anförande med att
vädja till jordbruksministern att följa anvisningarna från det praktiska livets
män. Då tänkte jag: detta kan väl inte innebära att herr Skoglund, såsom
själv varande jordbrukare, rekommenderar industriförbundets linje. Det kan
väl å andra sidan inte gärna innebära att icke industriförbundet skulle företräda
det praktiska livets män. Men kanske jag själv kan lösa motsättningen
härvidlag •— herr Skoglund menade naturligtvis det praktiska livets män på
jordbrukets område!

För egen del vill jag inte göra något annat uttalande än att jag hoppas att
det beslut, som riksdagen efter prövning kommer att fatta, varken skall gå
efter den extrema rationaliseringslinje, som industriförbundet förfäktar, eller
den linje av sentimental romantik som också rekommenderas i denna fråga. Jag
uttalar förhoppningen att denna proposition liksom andra propositioner, som
beröra större frågor, skall kunna av regeringen framläggas, om inte innan propositionstiden
går ut dock i så god tid som det överhuvud taget är möjligt
med hänsyn till utredningsarbetet. Med detta, herr talman, yrkar jag remiss
till vederbörande utskott av statsverkspropositionen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Enligt
ett referat — jag hade tyvärr inte tillfälle vara narvarande i kammaren
_ har herr Skoglund i Doverstorp bland annat yttrat ungefar följande. Socialministern
har utlovat en social mönsterstat till slutet av 1940-talet eller
början av 1950-talet. Han har t. o. m. utfärdat inbjudningskort åt utlanmngar.
Jag skänker allt erkännande åt hans energi i detta arbete, men han borde uttala
sig mera försiktigt i denna fråga, ty det föreligger risk för att mycket
kommer att stanna på papperet. Bostadsfrågan ar annu icke lost. 1 Stockholm
har ett kommunistiskt borgarråd nödgats framlägga förslag om nodbostader
som de övriga partierna anse undermåliga. Brist på arbetskraft pa alla sjukvårdsinrättningar
föreligger. . . e, , , o m

Herr Skoglund stöder sig på referat och rubriker i tidningar etter tal som

^ Ja^skall med anledning av dessa erinringar ifrån herr Skoglunds sida —
jag vet inte om jag skall kalla det för kritik i egentlig mening — be att ta
inför kammaren lägga fram hur jag ser på det sociala reformarbetet och redogöra
för de resultat man kan komma till inom de närmaste aren

Jag har, herr talman, den uppfattningen att till 1948 ars riksdag, eventuellt
senast 1949 års, sannolikt beroende något på vilken majoritet som finns i den
svenska riksdagens andra kammare, skola ha fattats nästan alla de beslut som
behöva fattas för att man skall ha ritningen klar till en tämligen fullständig
social byggnad. Nu är det ju så att när tidningar referera vad man säger och
sätta sina rubriker — jag vill fästa uppmärksamheten på att jag icke har
auktoriserat något referat i någon tidning rörande dessa ting — så tillspetsa
de gärna vad man har sagt. Om man håller ett tal på låt mig säga en timmes

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 2. 3

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tid och detta sammandrages i ett referat på kanske något mer än en halv
spalt, så är det självklart att referenten inte kan få med alla de nyanser, alla
de reservationer, som talaren kan ha försett huvudlinjen i sitt anförande med.

Det sista tal jag höll om dessa frågor var vid Smedjebackens arbetarkom-.
muns 40-års-jubileum, men jag har inte sagt att vi skulle ha en social mönsterstat
färdig 1950. Jag tror emellertid det är riktigt att referatet i tidningarna
gick ut på detta; jag har sedermera sett dessa uttalanden kritiserade också på
andra håll. Vad jag sade var att någon gång under första häften av 1950-

talet — 1951, 1952, 1953 eller möjligen 1954 — borde vi kunna ha ritningen
klar inte bara i form av beslut av statsmakterna och i form av ny lagstiftning,
utan vi borde också i det stora hela ha kunnat förverkliga de socialreformatoriska
planerna. De äro ju inte i och för sig obekanta, förmodar jag, för riksdagens
ledamöter, men jag skall i alla fall nu tillåta mig att något närmare
motivera dessa uttalanden. Jag hoppas att de ärade referenterna på läktaren
nu observera, att jag inte bara talar om 1950 utan om 1951, 1952, 1953 och
möjligen 1954 — jag tror inte att allting är absolut färdigt ens då.

Vad lagen om folkpension beträffar skall den träda i kraft redan nästa år.
Lagen om sjukförsäkring skall enligt beslut träda i kraft den 1 juli 1950.
Jag förutser att det kan bli fråga om ett ytterligare uppskov, men knappast
på mer än ett halvt år. Jag har nämligen den uppfattningen, att det icke skulle
vara mycken idé med att i praktiken omsätta sjukförsäkringslagen förrän den
nya kommunindelningen är klar. Tidpunkten härför beräknas till den 1 januari

1950. Men den saken är så komplicerad att det kan uppstå svårigheter som
medföra, att åtminstone i vissa delar av landet den faktiska indelningen icke
blir klar sa tidigt som den 1 januari 1950, kanske inte förrän den 1 januari

1951. Jag har den uppfattningen, om också detta icke fått ett klart uttryck i
propositionen, att det är ingen idé att organisera sjukkassor i de kommuner,
som nu finnas, da. man star inför bildandet av större kommuner, som
ju var och en för sig skola bli område för en lokalsjukkassa. Det är i och
för sig icke någon administrativ omöjlighet att utan att avvakta kommunindelningens
ikraftträdande pa alla hall ända sätta lagen om sjukförsäkringen i
kraft. Men är det fråga om uppskov på ett halvt år, föreställer jag mig att
man skall finna det-^ praktiskt att skjuta på ikraftträdandet.

. Avsikten är att till innevarande års riksdag lägga fram förslag om barnbidrag
och att lägga fram förslag beträffande åtminstone de principer enligt
vilka, efter min mening, den framtida bostadspolitiken på lång sikt bör utformas.

Herr Skoglund efterlyste särskilt förslag i anledning av socialvårdskolhmittens
betänkande beträffande ålderdomshemmen och anmärkte, att därom
icke nagot nämnts i femte huvudtiteln i statsverkspropositionen. Jag har
överhuvud teget icke yttrat mig om huruvida det skulle komma någon proposition
till arets riksdag i detta ämne. Jag kan emellertid nu upplysa om att
vi i gar halt en departementsberedning i denna sak. Vi kommo då till det
resultatet, att det bör läggas fram en principproposition i frågan om ålderdomshemmen
och vad därmed sammanhänger, även om det är fullkomligt
levande livet k°mmer att dröja aratal innan dessa principer kunna omsättas i i

i ailIåta mifj rJag br.ukar ’cke taga uppmärksamheten särskilt

der remissdebatterna, åtminstone har jag inte gjort det under de
senare aren — namna nagra siffror ur socialvårdskommitténs betänkande som
ysa storleksordningen av de problem som här äro att lösa. Det finnes enligt
des.-a uppgifter — de aro kanske icke alldeles fullständiga — 688 sinnesjuka

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på ålderdomshemmen, låt oss säga i runt tal 700. Om man skulle bygga ett
sinnessjukhus eller bygga ut ett sådant för att mottaga dessa cirka 700 sinnessjuka,
skulle det bli ett sjukhus med omkring 1 400 personer, om jag tar med
den personal som kräves för skötseln av de sinnessjuka och för administrationen
av sjukhuset. Det betyder, att man enbart för det ändamålet har att
bygga minst för, jag skulle tro med nuvarande byggnadskostnader, 15 miljoner
kronor. Det finnes 1 993 personer, alltså nära 2 000, som behöva vård
på vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Härför kräves en betydande utbyggnad
av de anstalter av detta slag, som vi ha här i landet. Detta klientel är
alltså nära tre gånger så stort som antalet mera svårt sinnessjuka, och det
är klart, att det kommer att ta tid att göra erforderliga utbyggnader. Jag
vet att Sidsjöns sinnessjukhus, för vilket planen var uppgjord redan 1933 eller
på hösten 1932, inte blev färdigt förrän tio år därefter. Det finnes nu på
ålderdomshem 678 personer, som behöva vård på anstalter för sinnesslöa. Detta
förhållande kräver också lösandet av ganska betydande byggnadsfrågor. Det
finnes 1 197 personer på ålderdomshemmen, alltså utom dem som äro sinnessjuka
och sinnesslöa etc., som äro i behov av vård på hem för kroniskt sjuka.
Det finnes personer på ålderdomshemmen, som äro svårhanterliga och störande
för omgivningen, de äro gudskelov inte så många, men de utgöra 328 personer.
Enligt socialsjukvårdskommittén finnas 208 personer på ålderdomshem, vilka
behöva vård å annan speciell anstalt än anstalt för kroniskt sjuka etc. Vidare
finnes det 1 631 mera varaktigt sängliggande personer beträffande vilka socialvårdskommittén
icke utan vidare vill förorda att de skola till hem för kroniskt
sjuka. Jag kom vid prövningen av denna speciella punkt till samma resultat som
socialvårdskommittén.

Men även om det alltså kommer att ta lång tid, innan det hela blir klart,
kommer jag till den ganska bestämda uppfattningen, att kommunerna redan
nu borde få besked om hur statsmakterna tänka sig utvecklingen på detta område.
Jag har icke tagit ställning till alla punkter i socialvårdskommitténs
förslag, men vad själva uppdelningen av klientelet på ålderdomshemmen beträffar
kommer, såvitt jag nu kan se, ganska säkert socialvårdskommitténs
linje att helt följas. Det blir alltså en sådan proposition.

Den andra punkten varom det råder mera tvekan hur den skall utformas
gäller moderskap sbidrag en. Jag hoppas att en proposition skall bli färdig redan
till innevarande års riksdag på denna punkt, så att man även på detta
område får alla linjer klara. Det är ej meningen, att det skall dröja lång tid
med ikraftträdandet av denna lag. På detta område finnas ju heller inga byggnadsfrågor
att lösa.

(Jag vill nämna, att vi i sammanhang med de allmänna barnbidragen måste
fatta beslut om den nya utformningen av barnbidragen till änkor och invalider.
Det ligger i sakens natur, att dessa senare bidrag ej kunna bestå orubbade,
alltså vara som de1 äro i dag, när man inför allmänna barnbidrag, varav även
änkor och invalider få del.

Vad är det som kommer att återstå att göra? Ja, det som återstår, och
enligt min mening är det viktigaste, det är att ordna för änkorna i landet. Jag
måste säga, att det icke kan vara tillfredsställande med nuvarande lösning
av frågan om änkepensionerna. Jag har samma mening i detta avseende —
jag vet icke om detta gäller det positiva, men i varje fall gäller det det negativa
— som ett par motionärer i denna kammare utvecklat i en motion. Det
kan icke vara tillfredsställande att en person som blir änka vid 54 års ålder
icke får någon änkepension alls. Om mannen skulle ha avlidit ett år senare
hade änkan fått pension från 55 till 67 års ålder, vid vilken sistnämnda tidpunkt
hon ju själv får ålderdomspension. 1 denna fråga ha vi icke någon läs -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ning klar, och den frågan kan icke komma upp till 1947 års riksdag. Jag
hoppas emellertid att så skall ske till 1948 års riksdag.

Beträffande arbetslöshetsförsäkringen har jag ännu icke fått förslag från
socialvårdskommittén. Vad den sociala olycksfallsförsäkringen angår föreligger
icke heller något förslag från denna kommitté. Man kan följaktligen i dessa
frågor icke förvänta någon lösning i lagstiftningens form och icke i någon
annan form heller förrän till 1948 års riksdag.

Om förslaget till ny arbetslöshetsförsäkringslag komma meningarna eventuellt
att bli delade, även inom arbetarrörelsen. Det behövs ju icke några
längre förberedelser för att sätta sådana lagar i kraft. Man behöver kanske
ett eller ett och ett halvt år för att övergå från frivillig till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Hur därmed förhåller sig, kan emellertid icke med säkerhet
bedömas nu.

Jag vill icke ha sagt att allting härmed är klart. Men nog tror jag att man
kan påstå, att det icke finnes några allvarligare luckor i den sociala uppbyggnaden
i vårt land sedan hela den serie av nydaningar och reformer blivit genomförd,
även om inte allt blivit fört ut i det praktiska livet. Folkpensioneringen,
barnbidragen, moderskapsbidragen, den nya olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
som även skall omfatta yrkessjukdomar, änkepensionerna etc.,
dessa stora delar av detta sociala lagstiftningsarbete böra kunna genomföras
åtminstone den 1 januari 1950.

Beträffande sjukförsäkringen har jag redan talat om att det möjligen kan
bli fråga om ytterligare ett halvt års uppskov, vilket skulle betyda att den
bör kunna träda i kraft senast 1951. Om det finnes möjlighet därtill bör man,
det är klart, låta den träda i kraft den 1 juli 1950, men jag reserverar mig
som sagt för de praktiska svårigheterna i samband med den nya kommunindelningen.

Beträffande ålderdomshemmen kommer det med fullkomlig säkerhet att föreligga
brister ännu 1951, 1952, ja till och med 1953, helt enkelt därför, att man
icke till den tiden har kunnat genomföra det stora nybyggnadsprogram som
erfordras. Det är detta förhållande som gjort att jag icke tidigare kommit till
klarhet om hur man vid detta års riksdag skall ställa sig med anledning av
det förslag som innehålles i socialvårdskommitténs betänkande rörande ålderdomshemmen.

Så kommer jag till bostadsfrågan. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att
om man skall följa den allmänna tankelinjen i sociala bostadsutredningens
förslag och införa hyresrabatter för tvåbarnsfamiljer, måste till rätten att erhålla
hyresrabatt knytas villkor rörande bostads kvalitet, utrymme och utrustning.
Under nuvarande förhållanden kommer det att dröja rätt länge innan man
får upp bostadsbeståndet så att det blir möjligt för fattiga familjer att flytta
in i en bostad, som man kan godkänna och som fyller villkoren för lämnande
av hyresrabatt. Det är en mycket sorglig konsekvens, men enligt min mening
kan staten icke driva en bostadspolitik, som leder till att man lämnar pengar
utan hänsyn till huruvida statens politik driver fram en standardförbättring
eller ej. Jag bryr mig icke om de nuvarande svårigheterna, de skola dock icke
bliva eviga — jag hoppas att min kollega statsrådet Ericsson är ense med mig
om att byggnadsutredningen är ett oting, som så snart som möjligt bör avskaffas,
fastän väl ingen kan spå om tidpunkten då det faktiskt är möjligt att
göra det. Alltså det skall skapas ett mycket stort antal bostäder, när man en
dag får bristen på byggnadsmaterial hävd och man icke behöver taga andra
hänsyn än sådana som att sysselsättandet av en stor arbetarstam i denna industri
icke får innebära en tillfällig ansvällning av byggnadsarbetarkåren.
Jag misstänker att det i ett mycket stort antal svenska städer finns gamla bo -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stadsbestånd. Om mina önskemål betyda någonting skall en sanering ske, varigenom
det äldre bostadsbeståndet sättes i stånd och moderniseras så att det kommer
upp till den nivå att hyresrabatt kan medgivas för de familjer som bo där.
Men det är klart att jag icke vågar räkna med en mycket snabb utveckling..
Varken första eller andra året kunna vi bygga så mycket att vi täcka bostadsbristen.
Om ett par år härefter böra vi dock kunna bygga så mycket att bostadsbristen
kommer att hävas. När så skett återstår saneringsarbetet och det
nybyggande som skall möjliggöra även för de fattiga familjerna i detta land
att bo i en välutrustad och tillräckligt rymlig bostad.

Riktigt stora resultat av denna bostadspolitik kan man knappast vänta förrän
om 10 år.

Så ungefär ser jag på denna utveckling. Nu skall man icke tro att jag är
blind för att det icke kan uppstå hinder som vi icke nu känna till. Jag vågar
icke så absolut lita på att vi komma att ha en evig högkonjunktur i detta land»
men å andra sidan kan ett socialt program, utformat på detta sätt, knappast
genomföras eller bestå om icke samhället också sörjer för att det finnes full
sysselsättning. Förutsättningen är utan tvivel att vi kunna ordna förhållandena
så att någon allvarlig arbetslöshetskris icke uppstår. När jag talar om
allvarlig arbetslöshetskris, menar jag en långvarig och omfattande arbetslöshetskris.
I detta avseende ha statsmakterna sedan några år sökt planera på ett
mera tillfredsställande sätt än som skett tidigare. Jag har förhoppning om att
det skall lyckas oss förhindra en arbetslöshetskris och att vi skola kunna sörja
för praktiskt taget full sysselsättning även under vad som eljest betraktas som
en ekonomisk kris.

När alla dessa reformer äro genomförda kommer det säkert att visa sig
att det kvarstår en del luckor, men jag tror jag kan hävda, att det icke kan
vara fråga om luckor av mera ödesdiger och allvarlig beskaffenhet, utan i
stort skola vi väl härmed ha löst de mera Svårartade och allvarliga sociala
problemen. Om dessa förhoppningar komma att infrias, om riksdagen lika villigt
som under 1946 accepterar de nya förslagen till sociala reformer, tror jag
det är befogat säga, att vi, om också med brist särskilt på bostadsområdet under
första hälften av 1950-talet, faktiskt ändå i stort sett skola ha en social
mönsterstat färdig. Jag tror jag kan stå för det uttalandet. Jag förutsätter
emellertid att riksdagen och regeringen på alla punkter kunna samlas kring
ett program som helt kan genomföras. Jag tror att det skulle vara till stor
nytta för vårt folk.

Det förhåller sig så att folkpensionerna, som äro beslutade, kanske icke äro
så höga, men de äro i alla fall högre än de engelska folkpensioner Som beslutats
under labourregeringens ledning. Sjukförsäkringsbidragen och den här enhetspenningen
på kronor 3: 50 ligga, när det gäller flerbarnsfamiljer, väsentligt
över vad engelsmännen vågat sig på att besluta. Jag tror också att vi på det
bostadssociala området skola kunna genomföra ting som nog ställa vårt land
i spetsen även på detta område.

Somliga kanske icke önska att allt detta skall gå så snabbt eller att det
överhuvud taget skall genomföras. Därom vågar jag icke med bestämdhet yttra
mig. Men jag har det intrycket av många uttalanden från olika håll och från
olika partier, att man är villig att praktiskt medverka till hela programmets
genomförande, även om det kommer att visa sig, att man har olika meningar
t. ex. beträffande viktiga riktlinjer för bostadspolitiken och kanske också i
fråga om barnbidragen.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag tillät mig begära ordet, när statsrådet Möller

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
talade om den sociala mönsterstaten. I ett referat i ett marsnummer av Morgon-Tidningen
heter det: »Före kriget kom utländska studiedelegationer hit,
därför att de trodde Sverige var en social mönsterstat. Vi vet inte varifrån
de fick sin uppfattning, men om fyra år hoppas vi kunna visa vårt land för
nya delegationer och säga: Nu är Sverige en social mönsterstat! Det var socialminister
Gustav Möllers slutförhoppning i hans tal vid Stockholms arbetarekommuns
konserthusmöte på måndagskvällen.» Jag uppfattar statsrådets
yttrande här i dag så, att nitiska partikamrater textat reklamskylten med
större bokstäver än han själv önskat och att han tillrådde att man i forsättningen
sätter rubrikerna något mera försiktigt.

oDet,väsentliga i socialministerns svar till mig gällde frågan om en bättre
vård åt åldringarna ■— jag tänker då närmast på de åldringar, som måste
vistas i hemmen. Den frågan har aktualiserats fast kanske mera på landsbygden
än i städerna, och jag anser att detta är en angelägenhet som måste ha
förtursrätt framför en del andra sociala reformer. När jag icke såg något i
statsverkspropositionen om saken, ställde jag frågan till statsrådet. Jag är
fullt, på det klara med att detta är en mycket stor fråga, som icke kan ordnas
i en handvändning. Jag är nöjd med det svar jag fått av statsrådet och
hans försäkran att man utan dröjsmål skall dra upp riktlinjerna för den framtida
utbyggnaden. Jag är övertygad om att många kommuner kunna utan något
stort byggnadsprogram lösa en hel del av dessa problem bara de få veta
hur det bör ske.

Herr statsrådet slutade sitt anförande med att uttala en förhoppning, att
åtminstone vad det bostadssociala området beträffade mönsterstaten skulle vara
färdig på 1950-talet. Jag vill säga herr statsrådet, att om mönsterstaten
i bostadshänseende består däri att man har bostäder sådana som dem, vilka nu
byggas för sociala ändamål på en del håll, där man på 40 kvadratmeter skall
inrymma 2 rum och kök och badrum och alla andra möjliga bekvämligheter
och för detta tar en hyra av 1 000 kronor om året, då ha vi ännu långt kvar
till mönsterstaten.

Härpå anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är alltid svårt att exakt säga, hur stor en bostad bör vara, men bostadssociala
utredningen har för sin del föreslagit ett minimum av 50 kvadratmeter för
att vederbörande skall bli berättigad till hyresrabatt. Tendensen går emellertid
för närvarande i vårt land överhuvud taget mot en utrymmesökning.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Medan kammaren har sin upmärksamhet
inriktad på det anförande herr Skoglund i Doverstorp höll tidigare
i dag, vill jag passa på tillfället att säga några ord i anledning av den kritik,
som herr Skoglund framställde mot den redogörelse för den tyska propagandan
i Sverige under krigsåren, som nyligen har utgivits som ett nummer
av statens offentliga utredningar.

Jag vill börja med att säga, att denna utredning väckt ett ganska stort uppseende
i pressen. Den opinion, som på detta sätt tagit sig uttryck i pressen, har
i stort sett blivit av den beskaffenhet, som jag trodde mig kunna förutse, innan
redogörelsen befordrades till trycket. Det har stått klart för mig, att
delda vore en mycket grannlaga fråga och att det vore mycket svårt att på
ett sådant här område göra alla i vårt land till lags. Det har ju sedan ganska
länge riktats anklagelser mot regeringen, att regeringen försöker bevara mörkläggningen
över den politik, som på vissa punkter fördes under kriget. Man

Fredagen den 17 januari 1947 fm. Nr 2. S9

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ställer krav på klarhet och insyn, man fordrar papperen pa bordet. Det bär
delvis vant för att tillmötesgå ett dylikt önskemal som denna utredning om
den tyska propagandan kommit till stand. När nu denna utredning föreligger
så har, såsom jag också trodde mig kunna förutse, kritik riktats mot densamma.
Kritiken innefattar, att utredningen är ensidig och missvisande, att
den ger för litet o. s. v.; det kräves att utredningen skall kompletteras, man
vill ha ytterligare upplysningar o. s. v. Oppositionen företer här en ganska

skiftande inställning. „ .

Jag är herr Skoglund i Doverstorp tacksam för att han tog upp ^iragan i
sitt anförande, låt vara att jag icke i alla delar kan inta samma ståndpunkt
som han. Herr Skoglunds anförande ger mig nämligen tillfälle att bär inför
kammarens ledamöter klargöra själva syftet med en sådan här publikation
och vidare att redogöra för de principer, som följts vid utredningens utarbetande.
Jag vill då börja med att konstatera, att beträffande själva grundsynen
på detta problem råder det, såvitt jag kunnat finna, enighet mellan herr Skoglund
och mig. Herr Skoglund hade, som han själv sade, ingen invändning att
göra mot själva syftet med utredningen. Han sade rent ut, att en sådan här
utredning kunde vara nyttig, och han konstaterade, att det fanns mycket att
lära av vad som hände''på detta område under krigsåren. Jag ber att med
tillfredsställelse få inregistrera denna principiella inställning hos herr Skoglund
i Doverstorp; jag har samma uppfattning. .

Men sedan var herr Skoglund i Doverstorp missnöjd. Han vande sig mot
själva det sätt, varpå denna redogörelse utformats. Jag skall därför be att fa
säga några ord om syftet med densamma och de principer, som följts när den
utarbetats. Redogörelsen kom ut för några veckor sedan, men beslutet om dess
utarbetande fattades redan, efter vad jag vill minnas, i september månad 1945.
Redan då hade man i Schweiz hunnit lägga fram en ganska omfattande och
mycket ingående redogörelse för den utifrån dirigerade nazistiska verksamheten
i Schweiz, och jag kan sannerligen säga att denna utredning var en mycket
mera hårdhänt granskning av de inre schweiziska angelägenheterna under
kriget än vad den nu föreliggande svenska utredningen innebär. Varför är
det då av intresse att utgiva en sådan här redogörelse för utländsk propaganda?
Jag skulle vilja svara, att det beror därpå att eu utländsk propaganda
är ett väsentligt led i en modern krigföring staterna emellan. Alla
länder, som voro indragna i detta krig, ha bedrivit en omfattande propagandaverksamhet
och lagt ned mycken kraft och stora penningmedel på att göra
propagandan så effektiv som möjligt. Denna propaganda har vänt sig icke
bara till motsidan och dess folk utan även till de länder, som statt utanför
kriget. Den tyska propaganda, som bedrevs i vårt land, var i vissa hänseenden
synnerligen intensiv. Den pågick under hela kriget, och den hade en

synnerligen mångskiftande och mycket differentierad utformning. Den tyska
propagandan var vidare upplagd på det sättet, att det var ganska lätt att
identifiera den och att särskilja den från andra förbindelser mellan Sverige
och Tyskland. Om jag som exempel tar en sådan propaganda, som huvudsakligen
lägger an på att tillhandahålla ett land ett tillrättalagt nyhetsmaterial,
förstår var och en hur svårt det är att skära bort det, som är propaganda, och
det, som är vanlig nyhetsförmedling. Den tyska propagandan var emellertid
med tysk metodik planlagd efter vissa linjer, som vid en kritisk granskning
lätt kunde låta sig identifieras. Och sist men icke minst: den tyska propaganda
som bedrevs i vårt land under kriget hade synnerligen långtgående

syften. Den syftade ingalunda enbart till att hos vårt folk skapa förståelse
för Tysklands sak i kriget. Den inriktade sig direkt mot svenska intressen,

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som vi mås-te^ anse vitala. Den syftade direkt till att undergräva det svenska
folkets motståndskraft under krigsåren och till att göra vårt folk »mjukt»
inför Tyskland och dess politik. Jag tror inte. att det är någon överdrift om
jag säger detta. Utifrån denna allmänna utgångspunkt ansågs det då vara
ett intresse för det svenska folket och för den svenska opinionen, att man
skulle lämna en så långt som möjligt dokumenterad redogörelse för denna tyska
propaganda, en redogörelse för tyskarnas egna propagandaåtgärder, för hur de
konkret utformat sin propagandaverksamhet i olika hänseenden, och vidare ett
försök att ge en bild av hur tyskarna sågo på denna verksamhet, att ge en
bild av deras förhoppningar och besvikelser och av hur de resonerade och
tänkte, när de satte de olika åtgärderna i verket. Vidare ansågs det vara ett
önskemål att ge svenska folket en bild av hur mångskiftande denna propaganda
var och hur man vände sig till olika befolkningsgrupper i vårt land,
och sist men icke minst hur mycket av det, som gav sig sken av att vara ett
vanligt kulturellt utbyte och en vanlig upplysningsverksamhet, i själva verket
var en metodiskt arbetande tysk propaganda, centralt dirigerad från det tyska
propagandaorganet nere i Berlin. Det är icke underligt att många svenska
medborgare stodo ganska oförberedda, när de utsattes för en sådan propaganda.
Den vanlige svenske medborgaren var fullkomligt ovan att så att säga''
få fram vad som var propaganda och vad som icke var det. I själva verket
är ju den propaganda, som icke uppfattas som propaganda utan i stället som
ett meddelande av sanna och objektiva upplysningar, den bästa. Om jag alltså
redogjort för denna min allmänna inställning är det uppenbart, att det syfte
vi ville uppnå var att lämna en redogörelse för hur tyskarna själva arbetade
och tänkte och utformade sina åtgärder. Syftemålet var däremot icke på
något sätt i första hand att sätta fast några enskilda svenska medborgare för
deras deltagande i verksamheten. Det har påtalats i tidningspressen, att jag
underkastat redogörelsen en granskning innan den befordrades till trycket.
Detta är fullt naturligt, ty ämnet var ömtåligt och man rörde sig delvis med
hemligstämplat material. Men mitt syfte med granskningen var i första hand
att se till att sådana namn och anvisningar på svenska personer, som kunde
verka chikanerande för enskilda medborgare, så långt- det var förenligt med
utredningens syfte utelämnades. På vissa punkter har detta varit omöjligt,
framför allt när det gällt en redogörelse för de tyska åtgärderna att vinna,
förståelse inom den svenska pressvärlden. Jag vill alltså till sist betona, att
det är lärdomarna, som man kan dra av hur en utländsk makt kan arbeta
inom ett neutralt land på propagandaområdet under ett krig, som för mig varit
det väsentliga. — Det sagda är alltså några ord om vad man velat nå med
utredningen och vilka principer, som följts när den utarbetades.

Herr Skoglund i Doverstorp sade i förmiddags att utredningen var ensidig,
att den till -stor del bestod av ett okontrollerat material och att den återgav
tyska rapporter utan någon kritik och motivering. Herr Skoglund utbyggde
icke närmare detta sitt resonemang, men jag förmodar att han ser på denna
fråga ungefär på samma sätt som en del av de tidningsorgan gjort, sotm
framställt ungefär samma erinringar. I tidningspressen har man på sina håll
efterlyst en fullständig historieskrivning över hela detta avsnitt av krigsårens
politik. Man har varit missnöjd och sagt, att detta är enbart en katalog över
de tyska åtgärderna, ett upprepande och ett återgivande av tyska brev och
telegram o. s. v. och att detta icke är tillräckligt. Vad man syftar till är, som
jag förut sade, en mera avrundad historieskrivning med omdömen och slutsatser
och kritik och allt sådant, som hör till vad man brukar kalla en historisk
framställning. Jag vill i det avseendet bara säga, att jag för egen del har

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en mycket ingrodd misstro mot alla former av officiell historieskrivning, framför
allt då om denna historieskrivning inriktar sig på ett tidsskede, som
ligger nuläget så nära att en objektiv uppfattning om vad som passerat ännu
icke hunnit fullt utkristallisera sig. Denna min misstro mot historieskrivning
i officiell form har lett till att denna utrednings syfte och utformning redan
från början i mycket hög grad begränsats. Jag har den uppfattningen, att
vad man från det allmännas sida skall söka göra, bör vara försök att lämna
en om möjligt dokumentarisk framställning om vad som i själva verket tilldragit
sig; det är det bästa som man kan göra. Denna redogörelse för den
tyska propagandan och dess arbetsmetoder grundar sig på tusentals och åter
tusentals meddelanden, telefonsamtal, brev, resonemang, handlingar och tidskrifter
o. s. v. Att där gå en uteslutande dokumentarisk väg var på grund av
materialets egen beskaffenhet omöjligt. Det återstod då ingen annan utväg än
att försöka knyta en redogörelse för de tyska åtgärderna så nära till tyskarnas
egna åtgöranden som möjligt, att återge så mycket som möjligt av vad de senare
under sin verksamhet här i landet själva sade, tänkte och gjorde och att knyta
samman denna dokumentariska redogörelse med såvitt möjligt objektiva återgivanden
av fakta så att det hela direkt lämpade sig för en redogörelse.
Detta är vad jag menar att en offentlig myndighet skall göra. Själva historieskrivningen,
själva omdömet, själva kritiken av källmaterialet är, herr Skoglund
i Doverstorp, en åtgärd, som allt fortfarande bör ankomma på den privata
företagsamheten.

Herr Skoglund i Doverstorp tog upp ett särskilt fall till behandling. Jag
förmodar, att det är ett fall, som är återgivet på s. 88 i den upprättade redogörelsen.
När herr Skoglund i Doverstorp skildrade detta fall, tog han, såvitt
jag uppfattade honom rätt, ganska starka ord i sin mun. Han anförde till och
med bilden av den ärbara kvinnan, som man försöker chikanera därigenom
att man omtalar att hon på allmän plats tilltalas av en karl. Men, herr Skoglund
i Doverstorp, om själva syftemålet med att man lämnar en sådan uppgift
är att konstatera, att karlen är fal i sina tankar och i sitt handlingssätt, då

är det ju icke i och för sig ett chikanerande av kvinnan, om man talar om

att denne person har förnärmat henne genom att tilltala henne. Var och en

som läser redogörelsen på s. 38 i utredningen får, såvitt jag kan förstå, ett

mycket starkt intryck av att vad man ville skildra, när man gav denna redogörelse,
var tyskarnas sätt att arbeta och icke en svensk medborgares sätt att
reagera eller handla. Jag skall be att få belysa detta genom att återge en
del av vad som står på s. 38. Denna redogörelse står i ett avsnitt, som avhandlar
de tyska myndigheternas försök att här i landet starta en opolitisk
kulturtidskrift i propagandasyfte. Det heter här: »Att. få till stånd en egen
tidskrift synes ha varit en av legationens mest omhuldade planer att döma
av de under årens lopp återkommande diskussionerna i detta ämne mellan legationen
och för saken intresserade svenska kretsar. I oktober 1942 vände sig
legationen till flera kända svenskar med förfrågan om de önskade medverka
till att förverkliga legationens planer på att utgiva en ''kulturtidskrift’ på

svenska.-----Ungefär ett år senare, i augusti 1948, diskuterades på

legationen den blivande tidskriften, som skulle vara ''ägnad att befästa förståelsen
mellan svensk och tysk’.»

»Nästa varsel om legationens nya ''opolitiska’ tidskrift kom några månader
senare, då den tyske pressattachén, doktor Grassman, viinde sig till en chefredaktör
i Göteborg med förfrågan, om denne ville inträda i styrelsen för ett
tidskriftsaktiebolag.» Och så kommer ett direkt citat av vad Grassmann yttrade,
nämligen: »Det skall startas en opolitisk tidskrift.» Och därmed är
framställningen i stort sett slut.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Vad är det man vill belysa genom att återge detta? Jo, att tyskarna i
propagandasyfte direkt framhävde att den propagandatidskrift, som de ville
starta, skulle vara en opolitisk tidskrift. Det är alltså den saken som detta,
avsnitt avser att framhålla, och det nämns icke ett ord om vem denne redaktör
är. Det är icke heller avsett att tjäna som belysning av hans handlande utan
endast av de metoder den tyska propagandan använde.

Herr talmannen, som nu återtagit ledningen av förhandlingarna, lämnade
på begäran ordet för kort genmäle till herr Skoglund i Doverstorp, som yttrade:
Herr talman! Tiden för en replik medger icke att jag går in på någon
lång utläggning. Jag tillät mig i mitt första anförande framhålla, att jag
tyckte, att den Kjellbergska utredningen var ensidig. Den är ensidig ur flera
synpunkter, exempelvis att den återger bara vad en av stormakterna tillät
sig. Jag förmodar, att om det läte sig göra — vilket jag antar att det icke
gör -— att skildra även vad vi veta om andra stormakters pressattachéers
förbindelser med svenska medborgare, så skulle det också vara ganska belysande
— jag ser att statsrådet nickar jakande därtill.

Sedan måste jag säga, att det är en uppseendeväckande sak, att vad statsmakterna
erfarit genom sådana medel som brytande av brevhemligheten och
telefoncensur på detta sätt publiceras som en populär folkläsning. Jag kan
tänka mig att nöd bryter lag och att i ett alldeles särskilt läge staten för att
skydda sig måste vidtaga långt gående åtgärder som icke äro försvarliga under
normala förhållanden. Men jag tror inte, att det är riktigt att publicera sådant
på sätt som skett. De mera rättsliga synpunkterna äro emellertid en sak som
jag förmodar att statsrådet kommer att få göra upp med professor Herlitz i
första kammaren.

Statsrådet säger, att han läst igenom denna utredning och att han varit
angelägen att icke utlämna direkta personmeddelanden eller sådant som hade
personlig hänsyftning; det hela avsåge att vara ett skolexempel på vad en
stormakt kunde tillåta sig och som visade vad det var fråga om.

Så kommer statsrådet tillbaka till min lilla liknelse om den där ärbara damen
och säger, att själva syftet skulle i så fall vara att påvisa, att det är
mannen .som är fal och icke kvinnan. Ja, men om man angivit, att kvinnan
blivit attackerad, men icke talat om att hon också avvisat mannen, är ju hennes
ärbarhet — för att använda statsrådets uttryck — ifrågasatt. Detta är
ju faktiskt vad som här försiggått. Man har påvisat att tyskarna sökt förbindelse
med viss person och omnämner icke mera. Statsrådet säger, att vad
man ville ha fram var endast bevis för den tyska propagandans syfte. Kvar
står dock, att den person, som i detta fall blivit nästan direkt utpekad, kan i
den allmänna uppfattningen komma att framstå såsom varande en man, vilken
tackade ja till tyskarnas erbjudande. Det är i detta avseende jag menar att
ett bättre klargörande varit motiverat.

Därefter anförde

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! T sitt anförande för en stund sedan
gjorde talesmannen för den socialdemokratiska gruppen bär i kammaren herr
Fast rörande det aktuella löneläget och situationen inför de stundande avtalsförhandlingarna
några påpekanden, som kanske skulle i någon mån kunna karakteriseras
som en frihandsteckning och sålunda varande i behov av någon
liten korrigering.

_ Herr Fast erinrade alldeles riktigt om det förhållandet, att riksdagen i
fjol med stor enighet beslöt en allmän lönejustering för statstjänarna. Han
fäste så uppmärksamheten på de nu förestående förhandlingarna och frågade
om det kunde vara rimligt att nu gå till industriarbetarna och förmena dem

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
de förmåner, som riksdagen under förra året utan större meningsskiljaktigheter
givit statstjänarna. Men, herr Fast, är detta verkliga förhållandet? Ligger
ej saken till på ett alldeles motsatt sätt? Om jag icke minnes fel, var motivet
för riksdagens aktion förra året till förmån för statstjänarna, att man
genom en justering av deras löner ville lyfta upp dem till det läge, där industriarbetarna
redan vid den tidpunkten befunno sig. Denna situation är en helt
annan än den som herr Fast tecknade.

Jag ber så att få övergå till det egentliga ämnet för min framställning. Jag
läste en gång i höstas i en publikation som heter Svensk sparbankstidskrift
en mycket intressant och värdefull artikel, undertecknad med det icke alldeles
okända namnet Ernst Wigforss. Den hade till rubrik »Sparande och penningvärde».
Det var många kloka och riktiga påpekanden som där gjordes. Författaren
talar om att det finns för mycket pengar i landet; genom att använda
dem bidrar man till prisstegringen. Om man icke känner sig absolut tvungen
att konsumera på vissa områden, »gör man», säger författaren, »en nyttig gärning
genom att öva den gamla dygden sparsamhet».

Ja, herr talman, detta var vackert och riktigt sagt. Jag har ingen erinran
att framställa, allra minst när jag konstaterar, att författaren längre fram i
artikeln understryker denna åsikt genom att framhålla sparandet som en samhällsnyttig
gärning o. s. v. Jag nekar icke till, att det var med en viss nyfikenhet
jag slog upp statsverkspropositionen i år för att se, om jag där möjligen
skulle _ återfinna de manande tonfallen från Svensk sparbankstidskrift.
Det var också med nyfikenhet och kanske icke alldeles utan spänning soin jag
lyssnade till det anförande, med vilket finansministern öppnade årets remissdebatt.
Jag trodde, att man möjligen i detta anförande skulle kunna känna
igen någonting av den ståndpunkt finansministern intog i höstas i den med all
rätt beaktade tidskriftsartikel, som jag här omnämnt.

Tyvärr måste jag, herr talman, säga, att jag såväl i det ena fallet som i det
andra blivit i någon mån besviken. Visst talas det om sparsamhet i statsverkspropositionen,
och visst talade finansministern i dag i någon mån om sparandet
och dess betydelse. Men vad jag fäst mig vid är, att de kategoriska tonfallen
och de bestämda vädjandena tyvärr saknas. Jag tycker, att åt förståelsen
för sparandet och sparintressena kunde ha beretts ett betydligt ökat utrymme
i den allmänna debatten i propositionen om inflationsfaran, bland annat därför
att, såvitt jag kan se, dessa intressen väl i alla fall måste vara ganska starkt
företrädda icke minst inom de medborgargrupper, som lyft finansministern
själv och hans meningsfränder till makten. Det fanns dock en tid, som åtskilliga
ärade kammarledamöter komma ihåg, då även finansministern både ivrigt
och energiskt medverkade i propagandan för ett ökat sparande som den kanske
effektivaste hjälpen för att lätta inflationstrycket. Det var under krigsåren;
det är alltså icke så länge sedan. Han argumenterade enligt min mening
övertygande, och svenska folket lyssnade villigt till vad han sade. Man följde
i betydande utsträckning hans uppmaningar. I första hand avsåg sparandet
den gången att skapa en skyddsvall mot penningvärdets försämring. Denna innebörd
hade i realiteten också propagandan för försvarslånen, som vi komma
ihåg. Räntegottgörelsen åt spararna minskades visserligen, men som kompensation
ställde man i utsikt, att sparkontonas köpkraft skulle stiga, när freden
komme med bättre och billigare varor. Eller, med andra ord, som så ofta utsädes
från statsrådsbänken, staten skulle betala tillbaka lånen med bättre pengar
än som de tecknats i.

Jag frågar kammarens ledamöter: gick det på det sättet? Nej, varje människa
vet, att utvecklingen icke log den vägen. Freden kom. men prissänkningen
låter alltjämt vänta på sig. Vad bär då blivit av detta? Den enda synliga

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m, m. (Forts.)
frukten av allt talet om den produktiva effektivitetens höjande, om strukturrationalisering,
om samhällsekonomisk planhushållning o. s. v. är att utredningsapparaten
matats till övermått med hugskott och lösliga projekt. Man ömmar
så varmt för de små i samhället. Men när det gäller själva grundvalen för
deras välfärd, nämligen ett stabilt penningvärde, lyser det handlingskraftiga
initiativet ofta med sin frånvaro.

Herr Fast framhöll alldeles riktigt i sitt anförande för en stund sedan, att
vi böra söka vidmakthålla den sociala standard, vilken vi i ganska stor enighet
l.yckats skapa fram här i landet. Jag har samma uppfattning som herr
Fast: det gäller att vidmakthålla denna standard. Ty skulle människorna komma
underfund med att man här lockat dem med något som icke. kan hållas,
tror jag, att reaktionen bleve ganska allvarlig. Det är dock så som det ofta,
ehuru kanske icke alltid tillräckligt ofta, påpekats, att alla sociala reformer
och alla inkomstförbättringar bli illusoriska, om prisstegringen undan för undan
förtar penningens köpkraft.

Vad är inflation egentligen? Man kan naturligtvis definiera begreppet inflation
på många olika sätt. Jag skulle vilja säga, att enligt min mening inflation
på det hela taget icke är någonting annat än ett medel till konfiskation
av en del av arbetslönen. Stoppandet av inflation är därför ett första rangens
intresse, menar jag, just för arbetarna. Detta samband vill regeringen, enligt
min åsikt, icke riktigt gärna låtsas om i sin offentliga förkunnelse. Naturligtvis
kan den i längden icke undgå att erkänna, att inflationen är på marsch.
Det har finansministern gjort flera gånger i olika sammanhang i statsverkspropositionen,
och han har även antytt det i dag på ett ganska uppseendeväckande
sätt i den inbjudan han riktat till oppositionen om visst samarbete,
en inbjudan som vi väl alla i kammaren fattat som ett tidens tecken av allvarlig
innebörd.

Men jag kan icke komma ifrån den uppfattningen, att man icke desto mindre
inom regeringen — i varje fall hittills, kanske har just i dag någon sinnesförändring
inträffat — sökt fly undan verkligheten genom att monotont hänvisa
till försvarsåtgärder, om vilka regeringen dock måste veta, att, även om
de var och en för sig ha viss betydelse så äro de tillsammans otillräckliga.

Regeringens obenägenhet att taga itu på skarpen med penningvärdesförsämringen
har folket självt börjat komma underfund med. Inflationsstämningen
håller på att gripa omkring sig. Det är icke bara ägare av större kapital, som
söka sig till sakvärden, en tendens som tydligt avspeglar sig på aktiebörsen.
Även småspararna reagera mot den prisutveckling, som dagligen och stundligen
gör sig påmind. Det är ändå så, ärade kammarledamöter, att levnadskostnadsindex
kan icke längre övertyga folk att de leva billigare än vad de
faktiskt göra.

En med statssubventioner, clearingförfaranden och andra konstlade ingrepp
manipulerad prisnivå kan blott en tid dölja det verkliga läget i ett land, där
ordet är fritt och man har tillfälle att framföra sin kritiska uppfattning.
Sviktar förtroendet till viljan hos den främsta auktoriteten, d. v. s. statsledningen,
att genomföra en sådan politik, som håller de inflationsdrivande krafterna
under effektiv kontroll, är det knappast underligt, om ängslan och oro
griper omkring sig i vida kretsar.

Vi ha många gånger här i kammaren under de senaste åren talat om arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. En av punkterna i detta arbetarrörelsens efterkrigsprogram
rör ju skapandet av trygghet. Det är ju en av de domineande
riktpunkterna för hela det arbete som ligger bakom deklarationen.
Statsministern förklarade i ett uttalande häromdagen, som jag läste i någon
tidning, att tryggheten är frihetens förutsättning. Ja, det är alldeles riktigt;

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det menar jag också. Men jag skulle vilja fråga: vad blir det av denna trygghet,
om den primära förutsättningen, nämligen ett fast penningvärde, saknas?
Då försvinner ju tryggheten, såvitt jag kan förstå.

Mest bekymmersam är situationen för spararna. Det är naturligt. Ty spararna
i landet ha ingen mäktig organisation, som kan föra deras talan; deras
stilla och försynta röster kunna icke göra sig hörda i de opinionsstormar, som
nu vina fram över vårt folk. Man måste dock säga, att de utgöra ryggraden
i samhällskroppen, den moraliska lika väl som den ekonomiska eliten av folket.
Vårdnaden av sparviljan har alltid tidigare ansetts tillhöra statsmakternas
mest angelägna plikter. För att människor verkligen skola uträtta något
här i världen fordras ju i allmänhet, att de ha den meningen, att det lönar sig
att göra det eller det. Innan en arbetare tar ett jobb, brukar han förvissa sig
om huruvida det lönar sig att taga detta jobb eller det eventuellt är bättre att
taga ett annat. För att människorna skola spara fordras, att de äro övertygade
om att det lönar sig att spara. Jag skulle vilja fråga: gör det så alltid
under nuvarande förhållanden? Tyvärr tror jag, att man måste säga, att
misstänksamheten mot sparandets lönsamhet är under spridning även till sådana
medborgarskikt, som tidigare icke ha haft intresse för den saken. De
högsta vårdarna av penningväsendet äro enligt min mening icke utan skuld till
denna bekymmersamma utveckling. Tvärtom ha de genom sina åtgöranden
eller, ibland kanske brist på åtgöranden, givit sparviljan allvarliga stötar.

Här har tidigare i dag talats om statsskatteberedningens betänkande. Herr
Fast menade, att det kunde vara orimligt att redan vid denna tidpunkt gå in
i detaljgranskning av detta aktstycke, ty man vet inte hur remisserna komma
att se ut och ännu mindre vad propositionen kan innehålla. Jag delar herr
Fasts uppfattning därvidlag. Men även om jag gör detta, behöver det inte
avhålla mig från att göra ett litet citat ur detta betänkande. Där läser man på
ett ställe den redan ryktbara satsen: »Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda likställas
med en den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom
dödsfallet.»

På salig Dumboms tid hette det, att ju mer man lånar, desto mer sätter man
sig i skuld. Men enligt 1945 års statsskatteberedning skall det synbarligen
bli så, att ju mer man sparar, desto mer sätter man sig i skuld. Tror man verkligen,
att det är på den vägen man stimulerar människorna i detta land till
att — för att använda finansministerns egna ord — »öva den gamla dygden
sparsamhet»? Såvitt jag förstår, måste effekten bli den motsatta. För den,
som vill se tingen som de äro och hålla sig till den krassa verkligheten, måste
tanken på framtiden ingiva bekymmer. En tendens till ökade uttag och minskade
insättningar i sparbankerna har tydligt framträtt det senaste året. Det
råder ingen tvekan om att denna utveckling är ett av tecknen på eu växande
inflationsfruktan. Detta faktum har icke kunnat undgå författarna till statsverkspropositionen.
Även där har man ansett sig böra påpeka denna tendens
till viss retardering i sparandet.

Jag har i dag förskaffat mig de senaste siffrorna ur sparbankernas statistik.
Jag kan icke säga, att de äro särskilt uppmuntrande. Det är icke med
glädje jag presenterar dom i denna debatt. Siffrorna avse de 84 största sparbankerna,
vilka representera 75 procent av insättarbehållningen i samtliga sparbanker.
1945 var insättningsöverskottet, alltså skillnaden mellan insättningar
och uttag, i dessa sparbanker cirka 269 miljoner kronor. 1946 hade insättningsöverskottet
sjunkit till cirka 191 miljoner kronor. Siffrorna äro ju så mycket
mera allvarliga som vi måste konstatera en stark ökning av inkomsterna i
pengar räknat, inkomster vilka alltså borde ha kunnat leda till en mycket
kraftigare inströmning av pengar till sparbankerna än vad fallet blivit.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Naturligtvis innebär det en överdrift att här tala om panik. Jag delar den
uppfattning, som herr Pehrsson-Bramstorp tidigare gav uttryck åt, nämligen
att man icke skall tala om det sjunkande skeppet. Så galet är det gudskelov
inte ännu i varje fall. Men många bland spararna ha börjat fatta innebörden
av vad som försiggår inför deras ögon, och de söka sig otvivelaktigt över
till värden, som de tro att den nu bedrivna penningpolitiken icke kan beröva
dem. Den största faran ligger naturligtvis i att denna inställning breder ut sig
och tränger djupt ned i sparskikten, och — det skulle jag vilja tillägga i detta
sammanhang — har misstron en gång fått rotfäste, brukar den växa mycket
snabbt. Detta är så mycket beklagligare i en tid, då svenska folket inte blott
kan spara avsevärt mer än förut, naturligtvis beroende på de starka inkomstökningarna,
utan också i allra högsta grad behöver spara för att rätta till
»bristen i vår samhällsekonomiska balans» — för att nu använda denna mjukare
omskrivning, som finansministern brukar taga till i stället för det mera
kärva och ogästvänliga ordet inflation.

Finansministern säger på ett ställe i budgetresonemanget, att han inte vill
framtvinga ett sparande, utan att han anser att detta i vårt land bör eftersträvas
på frivillighetens väg. Det är enligt min mening riktigt. Jag har
samma uppfattning. Men då hade man väntat sig att få se några anvisningar
om medlen för att uppnå detta. Härom finns emellertid inte ett ord i statsverkspropositionen.
Man har talat om räntan. När finansministern talar om
räntans höjd, tänker han, såvitt jag kan se, bara på räntans påstådda verkan
att hålla tillbaka investeringarna, men han tycks förbise att även en ganska
måttlig räntehöjning skulle av spararna uppfattas som ett bevis på statsmakternas
bestämda avsikt att försvara penningvärdet. En viss skattebefrielse för
spararna skulle ha samma stimulerande betydelse.

När finansministern hösten 1942 — som man redan har erinrat om under
remissdebatten i dag — talade mot inflation och för sparandet som ett viktigt
medel att hålla penningvärdesförsämringen på mattan, så hade hans ord en
frisk fläkt och en övertygande kraft. Ändå har argumentationen enligt min
mening minst lika stor bärvidd nu som den hade då. Då stodo vi under trycket
av ovissheten om den militära utvecklingen, som kunde omintetgöra alla ansträngningar
att bevara en sund och solid folkekonomi. Nu bära vi vårt öde
i egna händer. Jag skulle vilja tillägga: regeringens rådvillhet i inflationsfrågan
underblåser inflationstänkandet här i landet. I ekonomiska ting eljest
ganska kloka och omdömesgilla medborgare resonera nu för tiden ungefär som
så, att det nog är bäst att redan nu göra inköp av sådant, som man eljest gott
kunde skjuta på, då ingen vet hur priserna ställa sig längre fram. Historien
om Per och Kersti och Görtzens värdelösa dalrar på Värnamo marknad kan
kanske bli en sannsaga från vårt århundrade, nota bene om det vill sig riktigt
illa.

Finansministern framhöll tidigare i dag med fullt fog, tycker jag, att kampen
mot inflationen är kampen emot en gemensam fiende. Detta är som sagt
riktigt. Det är bara på det sättet, att uppfattningarna gå ganska starkt isär
mellan regeringen och oppositionen rörande hur man på mest effektiva sätt
skall föra kampen mot den gemensamma fienden.

Herr talman! Avsikten med dessa erinringar har närmast varit att fästa
uppmärksamheten på en sida av inflationsfrågan och regeringens ställning
till denna, en sida som, tycker jag mig ha förmärkt, gärna skjutes undan i de
stora principdebatterna. Småsparandet borde väl dock om något ligga just
en arbetarregering om hjärtat. Det måste enligt min mening betecknas som
en allvarlig brist på ekonomisk och ej mindre social ansvarskänsla, när regeringen
inte i högre grad än vad fallet tycks vara bemödar sig om att skydda

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
livsbetingelserna just för sparviljan hos de breda lagren av vårt folk, enligt
min bestämda mening en av de starkaste andliga och materiella krafttillgångar
vi överhuvud taget äga i detta land.

Herr Fast erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Hagberg i Malmö gjorde den erinran gentemot mitt uttalande
angående lönerna på den öppna arbetsmarknaden, att statstjänarna i fjol inte
erhöllo någonting annat än en löneförhöjning, som svarade mot de löneförhöjningar,
som industriens arbetare erhållit. Jag har ingen anledning att ta
tillbaka vad jag tidigare yttrade härom. Enligt uppgifter, som jag inhämtat
under herr Hagbergs anförande, erhöllo järnbrukens arbetare en ökning av
sina ackordslöner, således inte timlönerna som sakna betydelse i detta sammanhang,
på 5 procent upp till ett tak på 1 krona 30 öre, medan metallarbetarna
erhöllo en motsvarande ökning av 6 procent upp till ett tak som var olika
i olika fall. Jag kan alltså inte gå in på någon skildring av detta. För att
det inte skall finnas något vilseledande vill jag också erinra om att man erhöll
höjda löner för nattskift. Om man till de löner dessa arbetare hade före
kriget lägger de ökningar de erhållit under kriget och efter detsamma, kan man
inte påstå, att de erhållit lika hög kompensation som de stats- och kommunalanställda
sedermera fått. Jag vill än eu gång betona, att jag inte genom att
anföra dessa siffror vill göra gällande, att de stats- och kommunalanställda
ha fått för mycket betalt, utan jag vill endast påpeka, att man måste kräva
rättvisa utefter hela linjen, och det tycker jag man fortfarande bör hålla på.

Herr Hagberg i Malmö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill inte bestrida riktigheten av herr Fasts
påpekande beträffande järnbruksarbetarna m. fl. arbetargrupper, men jag
vill framhålla, att herr Fast förbisåg, att de av honom omnämnda arbetarkategorierna
kommit i åtnjutande av löneförhöjningar flera gånger under de
senaste åren, vilket ju icke var fallet med statstjänarna, då de i fjol erhöllo
sin lönejustering. I övrigt tycker jag man inte skall fästa alltför stor vikt
vid den avtalsmässiga sidan av löneökningarna på den fria arbetsmarknaden
i nuvarande läge. Jag föreställer mig, att herr Fast liksom kammarens övriga
ledamöter noga studerat konjunkturinstitutets bilaga till statsverkspropositionen,
vari just detta problem behandlas. I denna utredning konstaterar professor
Erik Lundberg en genomsnittlig lönestegring per arbetare med omkring
8 procent mellan 1945 och 1946 och det är ju någonting annat än vad
herr Fast sade.

Herr Fast erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag är ingalunda blind för att det vid sidan av avtalen i vissa fall
skett lönehöjningar, men dessa ha skett mycket ojämnt. De beröra huvudsakligen
vissa svåranskaffade specialarbetare och förändra inte i någon väsentlig
grad det läge jag angav.

Vidare anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Förutom all nationalekonomisk camera
obscura, som vi ha matats med under den senaste tiden och inte minst
här i dag, ha vi nu fått besked från finansministern att en väsentlig försämring
i den svenska samhällsekonomiska balansen kan befaras inträda under
1947. Han slår sig därvid i sällskap med konjunkturinstitutets chef professor
Lundberg, vilken just i en nyårsintervju uttryckte tvivel på eu ekonomisk slut -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sats, varom alla nationalekonomer äro eniga. Ty hur kan man förlora vad
man inte har? En samhällsekonomisk balans har ju aldrig funnits i kapitalismens
stater och kan helt enkelt inte finnas. På sin höjd kan man kanske
säga, att den obefintliga samhällsekonomiska balansen blir ändå ogynnsammare
ur prissynpunkt än vad den varit under det gångna året. Med uttrycket
ogynnsammare accepterar jag då finansministerns farhågor att vi få en ökad
spänning mellan å ena sidan tillgång på varor och å andra sidan den köpkraftiga
efterfrågan. Men är inte det en hård kritik av den ekonomiska
politik som föres här i landet, i den mån som denna ändå skulle ingripa i
det ekonomiska livet? Vi ha demobiliserat 180 000 arbetskrafter, som trätt
till i produktionen, vilken undergår en makalös expansion, där investeringarna
överstiga tidigare rekord. Sysselsättningsindex har stigit 11 procent på ett år
och industriens generalindex 20 procent. Det improduktiva rustningsprogrammet.
är klart. Den väldiga arbetskapacitet, som varit bunden vid kanonframställning
och vakthållning vid våra gränser, är nu engagerad för att framställa
förnödenheter för det civila livet. Vi ha haft goda skördar, och vi se inte
framåt mot någon missväxt. Vår import har uppnått förkrigsnivån. Vår
export är mindre, vilket ju betyder större nettotillskott i varor. Oljehandeln
är fri, vilket betyder ökad produktionseffekt, och därtill — för att återgå
till finansministerns bekymmer — öka statsinkomsterna på ett enda år, om
man medräknar omsättningsskatten, med 35 procent. Det pekar ju på en
ovanlig högkonjunktur med högkonjunkturens typiska kännetecken: växande
efterfrågan på varor och tjänster. Det borde vara och det är naturligtvis
ett önskeläge för kapitalismen. För regeringen borde det inte heller vara någon
ko på isen.

Statsministern har nyss försökt befria sina skånska partivänner från den
spridda uppfattningen, att kommunistiska framgångar ge råg i ryggen åt
socialdemokratien. Det förefaller nog mig, när jag hört vad som bär sagts
och läst vad som skrivits, som om det behövdes en uppstramning mot panikmakeriet,
inte minst för de redaktörer, som nu diskutera om det är en kris
eller om det är en högkonjunkturkatastrof som präglar det svenska samhällslivet.
Man får alltid en dålig smak i munnen, när en sådan här kampanj
råkar kollidera med fackföreningsrörelsens ansträngningar att få ut något av
högkonjunkturens vinster till arbetarna. Vi bagatellisera därför inte tendenserna
till prisstegring. Vi anse dem vara allvarliga, och även om de äro
typiska för högkonjunkturen kan man inte blunda för alla de krafter, som
samverka för att genom prisstegring göra löneförbättringar och sociala reformer
verkningslösa. Men även här bör man ju inte blunda för realiteterna.
Medan exempelvis partiprisindex sedan krigsslutet stigit 28 procent i Förenta
Staterna, 98 procent i Frankrike och 4 procent i England, är den ju fortfarande
lägre i vårt land än vid krigsslutet. Även här bör man alltså vara
måttlig med de starka färgerna, när man skall måla läget.

Jag vill emellertid göra en bestämd skillnad mellan partipriser och faktiska
levnadskostnader. Därför finner jag det också utmärkt att regeringen nu
äntligen tillsatt en utredning med syfte att klara ut indexberäkningens brister.
Konjunkturinstitutet har enligt min mening rätt när det påpekar den faktiska
varufördyring, som på omvägar genomföres, och jag instämmer så mycket
hellre med denna kritik av de nuvarande principerna för priskontrollen som
vi redan förut både i tal och i motioner framfört densamma.

Den första och den mest aktuella uppgiften i kampen mot prisstegringen bör
vara, i enlighet med vad vi i fjol föreslogo och vad DO nu föreslår, att effektivisera
och skärpa priskontrollen. Regeringen har framlagt ett förslag till
investeringsplan, vilken jag — även om jag beklagar att man anser sig kunna

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nedskära bostadsbyggandet — dock anser vara ett steg i rätt riktning. Redan
detta att man börjar med en ekonomisk plan är ett framsteg, även om denna
plans svaghet är dess begränsning och dess negativa inriktning med syfte att
bromsa expansionen på vissa områden. Målet måste ju vara, som vi se det,
en sådan plan som kan styra investeringarna så att produktionskrafterna inriktas
på de viktigaste uppgifterna. Frågan om en ekonomisk planering ställde
vårt parti vid fjolårets riksdag. Regeringen bär visat sig mera lyhörd för
detta behov än riksdagen visade sig då, och när konjunkturinstitutet pläderar
för en nationalräkenskap, så är det ett argument för att gå vidare på vägen
mot statlig planering. Vad vi måste komma fram till är en verklig ekonomisk
planering och en statlig ledning av näringslivet, där samhällsnyttan och inte
profitkvoten främst skall avgöra hur krafterna och resurserna utnyttjas.
Ävenså anser jag att handelspolitiken bör inriktas på liknande sätt. Jag kan
inte förstå vad det finns för anledning att tolerera en stor lyximport, när
man skymtar ett valutatvång för att begränsa importen. Konjunkturinstitutet
konstaterar, att de väldiga nyinvesteringarna i näringslivet inte inriktas på
rationalisering utan på utvidgningar, som öka behovet av arbetskraft. Konjunkturinstitutet
tycks inte heller tro på möjligheten av en rationalisering under
högkonjunktur, och orsaken därtill förefaller vara att arbetskraften är
så billig och priserna så goda. Här framträder, tror jag, en av nackdelarna
med en restriktiv lönepolitik. Först när den mänskliga arbetskraften blir den
dyrbaraste produktionsfaktorn, och det bör den ju vara, intresserar man sig för
att mekanisera och modernisera produktionen. I Förenta staterna har man kommit
underfund med att man vid rationalisering bör ställa tidsstudierna först
på sjunde plats bland olika samverkande rationaliseringsåtgärder. I Sverige
stå tidsstudierna ännu på första för att inte säga enda plats vid rationalisering.
Längre ha vi inte hunnit.

När man nu talar om att vi uppnått stagnationsskedet för den produktiva
befolkningen, bör man inte dölja hur litet vi gjort för att utnyttja våra mänskliga
produktionsreserver, exempelvis kvinnorna. Det var inte en dag för tidigt
att regeringen tillsatte en likalönsutredning. Jag hoppas att den arbetar snabbt
och att dess rekommendationer inte komma att präglas av de synpunkter, som
för något år sedan framfördes i en intervju i Social-Demokraien, att kapitalisterna
för att de måste hålla särskilda toalettanordningar för den kvinnliga
arbetskraften kunde ha motiv för en lägre lön för denna.

När det gäller alla dessa frågor behövs det verkligen en statlig planering
och ledning och ny anda och nya idéer, så att produktionen verkligen skall bli
ett redskap för en bestämd politik.

Låt mig sedan övergå från vår ganska fyrtiotalistiska ekonomi till en, jag
skulle vilja kalla det aktuell komedi. I förra årets valrörelse uppförde man
enkla enaktare inför folket om statsdirigeringens fördärvlighet för vårt välstånd
och vår frihet. Nu har man emellertid glömt valrörelsens små frihetsspektakel.
Nu ropar man på polis mot prisstegringen, naturligtvis i verkligheten
mot arbetarnas lönekrav. Industriförbundet har högtidligen gjort regeringen
ansvarig för om det bär rätt åt häcklefjäll med penningvärdet, och
Marcus Wallenberg vill ha investerings begränsning för att hindra prisstegring.
Man fordrar att staten skall ingripa och att regeringen skall taga ledningen.
Jag skall inte här uppehålla mig vid den taktik, som ligger i att de krafter,
som driva fram prisstegringen och ha intresse av den, nu låtsas ställa sig i
första ledet bland dess motståndare. Dessa krafter äro främst de som sälja
varor. De utnyttja varuknappheten och den stora efterfrågan för att öka sina
vinster. Denna stora efterfrågan iir mycket lättförklarlig. Det är många

Andra kammarens protokoll 7,947. Nr 2. 4

50 Nr 2. Fredagen den 1. januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
behov som ha eftersatts och som nu måste tillfredsställas. Man kan inte, när
en stark ökning av den produktiva befolkningen sker år efter år, å ena sidan
inskränka bostadsbyggandet för att gjuta kanoner och hålla vakt vid gränserna
utan att efterfrågan på bostäder i ett sådant här läge skall öka. Man
kan inte heller underbetala folkmassorna i många år, så att de börja vara utslitna,
utan att det uppstår ett läge, när de måste öka sina inköp av skor och
textilier. Man kan inte heller driva en sådan här kampanj om inflationsfaran
utan att en massa småsparare ta ut sina besparingar och lägga ned dem i
vad de tro vara realvärden. När emellertid konjunkturinstitutet nu befarar
särskild knapphet på textilier detta år, så bör det jämföras med det faktum
att ullimporten är större än före kriget. Direktör Settergren i industriförbundet
förklarade för några dagar sedan i en intervju: »Trots riklig tillgång
på textilråvaror har emellertid produktionen inom textil- och sömnadsindustrien
inte kunnat öka utan snarare sedan i våras visat något sjunkande tendens på
grund av brist på arbetskraft.» Alltså, just på ett område där de största
arbetskraftsreserverna finnas, nämligen kvinnorna, där är bristen särskilt
kännbar. Emellertid är orsaken därtill dålig planering och utsvältning av
arbetskraften. Jag minns från min egen barndom en strof, som jag inte har
kunnat glömma och som handlar om just denna arbetskraft, där det heter:
O Gud att bröd skall vara så dyrt, och så billigt kött och blod!

Det första jag tror man bär måste göra för att lösa arbetskraftsproblemet är
att höja lönerna. Det är verkligen ett område för övrigt, där staten borde
skyndsamt göra slut på rovdriften med människomaterialet.

Konjunkturinstitutet uppställer en hypotes, att efterfrågan kan öka med två
miljarder kronor, men varutillgången endast med 200 miljoner kronor. Jag
måste i så fall fråga: från vilken samhällsgrupp skola dessa två miljarder ökad
köpkraft komma? Konjunkturinstitutet beräknar lönestegringarna till 8 ä 10
procent. Det innebure i så fall för hela LO:s medlemsantal något mellan 300
och 400 miljoner kronor, och den representerar väl ändå med sina familjemedlemmar
bortåt två tredjedelar av befolkningen. Då skulle den återstående
tredjedelen plus det allmänna svara för den ökade efterfrågan på 1 600 miljoner
kronor. Konjunkturinstitutet beräknar löneökningen 1946 till 8 procent.
Den sammanlagda konsumtionen säges ha uppnått förkrigsnivån. Ja, det innebär
att arbetarklassen ännu inte fått kompensation för levnadskostnadernas
faktiska ökning. I propositionen uppges det, att 1944—1946 ökade fysiska personers
inkomster 21 procent, men aktiebolagens ökade inte mindre än 44 procent.
Till detta bör väl också läggas att de skattepliktiga förmögenheterna senast
året ökade med 2 640 miljoner kronor, d. v. s. med 16,5 procent. Bara
denna förmögenhetsökning på ett enda år motsvarar större delen av vad LO:S
samtliga medlemmar kunnat förtjäna under samma tid. Här tror jag att man
har en antydan om var det prisuppdrivande spekulationskapitalet finns. Det är
dessa oerhörda profiter, som jaga efter sakvärden, som befordra prisstegringar
och som utnyttjas i inflationsdrivande investeringar. Det är denna köpkraft, men
däremot inte den som efterfrågar mat, kläder och bostäder, som ger höga skatter
till det allmänna och betalar avgifter till föreningar och försäkringar, Som
bör steriliseras.

I denna situation sätter man nu sitt hopp till en rundabordskonferens och
till en fast regeringspolitik i syfte att hindra arbetarna från att taga igen något
av vad de förlorat. Vi förutsätta, att regeringen inte kan inkalla en konferens
med ett sådant syfte. Under alla förhållanden kan den inte bli direktivgivande
för de fackligt organiserade arbetarna. Vi vilja tvärtom understryka
nödvändigheten av att lönerna nu verkligen höjas, så att existensvillkoren för
arbetarna förbättras.

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag vill något uppehålla mig vid herr Skoglunds i Doverstorp anförande
nyss, där han sade. att regeringen har för avsikt att först bereda arbetarna
bättre löner och sedan uppmana de övriga samhällsgrupperna att vara lojala
och att inte låta dem få någon förbättring. Detta anser jag vara att ställa hela
frågan upp och ner. Ty det framgår ju klart av konjunkturinstitutets rapport,
att de andra samhällsgrupperna i förskott fått kompensation för dyrtiden, men
när arbetarna vilja ha en motsvarande förbättring då vill man att regeringen
skall ingripa. De viktigaste skälen till att arbetarklassen måste få sina löner
förbättrade skulle jag vilja sammanfatta i tre punkter.

För det första: arbetarna kunna inte vänta med sina lönekrav till en ny
kris. En sådan har ju för övrigt redan signalerat sin ankomst.

För det andra utgör hög produktion första och bästa försvarslinjen mot inflationen.
Högre löner äro nödvändiga för att avvärja förödande konflikter,
för att dra in kvinnorna i produktionen och för att öka densamma.

För det tredje skulle ett nedbringande av extraprofiterna sannolikt ge impulser
till effektiviseringar av produktionsapparaten och begränsa det spekulationskapital,
som nu jagar efter investeringsobjekt och som är den mest prisuppdrivande
faktorn.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram påvisas, hur ringa del arbetarklassen
fick av nationalinkomstökningen under 1930-talet. Den politiken får inte upprepas.
En väsentlig förbättring och en fortgående skyndsam stegring av reallönerna
— det är innebörden i arbetarrörelsens efterkrigsprogam. Det kan också
uttryckas i den kommunistiska valappellen: högre löner — lägre priser! Båda
dessa ting kunna genomföras nu. De rikas problem är överflöd på köpkraft.
De fattigas problem är bristande köpkraft för de varor som finnas. Här bör
en omfördelning av köpkraften ske.

När arbetarrörelsens motståndare nu tala om eu politisk klimatförsämring
och välja ovanliga kampmetoder, även det personliga förtalet mot enskilda regeringsmedlemmar,
är det av oro för att de högre lönernas väg har beträtts av
efterkrigsprogrammets anhängare. Det är en känslig punkt. Den engelska högkyrkan
tillåter hellre att 38 av dess 39 trosartiklar angripas än en trettioniondel
av dess inkomster, skrev redan Karl Marx på sin tid. Vi sväva inte i någon
ovisshet om hur känslig denna fråga om fördelningen av nationalinkomsten i
verkligheten är. Därför går det också en rak linje från den nuvarande hetskampanjen
mot finansministern och till de svenska kapitalisternas oro för att arbetarmajoriteten
skall börja befatta sig med frågan om en omfördelning av nationalinkomsten.
När folkpartiledaren nu utlovar hård opposition, kan nog arbetarklassen
klara sig utan folkpartiets vänskap. Den vänskapen hette för övrigt
på sin tid stripadirektiv. Den har givit arbetarklassen mer stenar än bröd.

Hittills måste jag dock säga, att underlaget för denna serietillverkade oro
inte är övervägande. När storfinansens företrädare jämra sig över attackerna
mot kapitalbildningen på grund av det blygsamma utkastet till en kvarlåtenskapsskatt
som skulle ta 40 miljoner kronor om året av förmögenheter, som
uppgå till över 20 miljarder kronor, må det erinras om att samtidigt som kapitalismen
ute i Europa illa tilltygats i den politiska efterkrigskrisen har den
svenska kapitalismen bara klättrat högre på sina berg av guld och privilegier.
Ute i Europa delas godsägarjorden bland bönderna, medan staterna ta hand
om bankerna, storindustrien, kommunikationerna oeli naturrikedomarna. Men
här gnäller man om bara en privatjobbare i vattenfallen inte får ta ut ett tusen
procent i vinst genom sina spekulationsköp. Nej, herr Skoglund, hur går det att
hålla sig allvarlig, när man under dessa för den svenska kapitalismen så gynnsamma
förhållanden talar om en oro, som hindrar kapitalbildningen och blir
ödeläggande för välståndsutvecklingen? Vi ha inte hunnit ens till början av

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
början, när det gäller att överflytta demokratien till ekonomiens områden, för
att låna en populär socialdemokratisk agitationsfras.

Med hänsyn härtill måste jag också beklaga att regeringspartiet i skatteutredningen
retirerat från kravet, löftena och principbesluten om en engångsskatt
på större förmögenheter. En sådan i enlighet med den Lindahlska promemorian
för några år sedan skulle inte ens ta så mycket som det senaste
årets deklarerade förmögenhetsökning, men även ett par miljarder skulle skapa
ett bättre underlag för en välfärdspolitik och dra bort en del medel från jakten
efter sakvärden.

Vi kommunister ha för övrigt med hänsyn till den allmänna linje vi följa
gentemot regeringen godtagit de riktlinjer för den direkta statsbeskattningens
utformning, som representerar maximum av socialdemokratisk stridsberedskap
just nu i fråga om att ställa folkets väl före storfinansens. Men vi kunna inte,
alldeles bortsett från de starka sakliga skälen att ta ut engångsskatten, gilla den
nonchalans mot högtidliga utfästelser till de hårt beskattade små inkomsttagarna
att även låta de rika giva sitt bidrag till upprustningen, vilken vi tycka
kommit till uttryck vid partiernas behandling av engångsskatten. Det bör vara
kontakt mellan löften och gärningar, och därför vidhålla vi kravet på engångsskatten.

För övrigt noterar jag med tillfredsställelse löftet om den nya statsbeskattningen
liksom löftet om barnbidragspropositionen. Då barnavdragen slopas i
den nya statsbeskattningen är det så mycket viktigare att barnbidragen komma
samtidigt och att dessa utformas så, att de bli en verklig hjälp för de barnrika
familjerna.

Jag vill även säga ett par ord om vår kulturpolitik. Chefen för ecklesiastikdepartementet
har föreslagit en höjning av kulturanslaget med 60 miljoner
kronor. Det fattar jag som ett gott tecken på att krigstidens nedrustning på
denna front nu förbytts i en energisk upprustning som skall värna vårt lands
kulturliv. Det intresse, varmed kulturfrågorna på sista tiden diskuterats inte
minst inom arbetarrörelsen, utgör också ett varsel om att. tiden nu är mogen
för avgörande krafttag på detta område. Arbetarrörelsen, som tidigare tvingats
inrikta större delen av sin kraft på sin egen emancipation, kan nu från sin
starka politiska utgångsställning i det svenska samhället också sätta in en kulturoffensiv.
Kulturens skatter måste göras till hela folkets egendom. Det förutsätter
en genomgripande demokratisering av hela samhällslivet, i första hand
efter de linjer, som tecknas i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Kulturarbetarna,
som mest aktivt och omedelbart prägla vårt lands kulturliv, ha samma
intresse därav som arbetarklassen. Deras progressiva strävanden måste därför
samordnas med arbetarrörelsens kamp och stödjas av den regering, som bygger
på arbetarrörelsen. Deras materiella arbetsvillkor måste enligt vår uppfattning
förbättras och deras konstnärliga och vetenskapliga oberoende tryggas så att
de kunna bevara sin självständighet i förhållande till den monopolkapitalism,
som behärskar större delen av vårt lands kulturliv och vars välde måste brytas.
Deras utbildningsförhållanden måste förbättras och deras existensmöjligheter
säkras både under och efter utbildningstiden. Alla kulturarbetare måste enligt
vår uppfattning få fullgod ersättning för sitt arbete, och härvid bör av samhället
kontrollerade institutioner gå i spetsen. Kulturanslagen måste utgå i
enlighet med samhällets behov och inte som några nödhjälpsåtgärder. Det brister
i statsmakternas insikter i denna fråga att döma av det sätt, varpå exempelvis
våra konstnärer i årets .statsverksproposition erbjudas en allmosa för utsmyckning
av statliga nybyggnader. Vidare anse vi, att omfattande stipendier böra
utgå som stimulans och bevis på samhällets uppskattning och inte som nödvändiga
understöd. Man måste skapa goda arbetsvillkor och en tryggare existens

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
åt alla arbetande, även kulturarbetarna. Sveriges kommunistiska parti antog
den 20 oktober 1946 riktlinjer för ett demokratiskt kulturprogram, som har
blivit mycket uppmärksammat och som vunnit bred. anslutning inom alla grupper,
från kommunister till liberaler, ja, även en del av högerpressen mottog eller
låtsades motta det som eu tribut åt sina egna gamla och självklara krav. Det är
emellertid det första utformade kulturprogram, som framlagts av något svenskt
politiskt parti.

Det gäller nu att förverkliga några av de mest angelägna uppgifterna i
detta program. Jag har redan antytt några av dem i det föregående. Vi ha
också haft den stora tillfredsställelsen att se, att socialdemokratiska motionärer
förekommit oss med ett par dagar med kravet på utredning om inrättandet av
ett statligt bokförlag. Detta krav ha vi i det demokratiska kulturprogrammet
formulerat på följande sätt: Samhället bör ej tolerera att det tryckta ordet
behandlas som spekulationsobjekt och monopoliseras av kapitalistiska truster.
Och ett statligt förlag bör därför inrättas, som kan möjliggöra ett målmedvetet
kulturarbete, som främst tar hänsyn till .sociala och kulturella behov.

En rad andra stora kulturfrågor pocka också på sin lösning. Vi anse en
översyn och positiv reformering av musikaliska akademiens verksamhet ofrånkomlig,
om landets musikliv skall kunna bringas i höjd med det allmänna
musikintresset. Vi anse det nödvändigt att inrätta en statlig teaterhögskola som
en föryngringskälla för båda dessa konstarter. Radions utbyggnad är en central
angelägenhet för hela folket. Folkets parker böra erhålla samhällets stöd, och
de böra få bli de vitala kulturcentra som de ha alla möjligheter att bli. Framför
allt måste emellertid den uppfattningen slå igenom och prägla även statsmakternas
politik, att kulturarbetet inte är en budgetteknisk angelägenhet, utan
att det måste vara en värmehärd för hela vårt samhällsliv.

Jordbruksfrågan skall ju bli en av denna riksdags huvudfrågor. I detta land
går ännu bondepartiet gemensamt med storfinansens partier vid val. Jag hoppas
att riksdagsbehandlingen av den utlovade jordbrukspropositionen kan försvåra
detta i fortsättningen. I Industria uttryckes exempelvis hur man på arbetsgivarföreningen
vill lösa jordbruksproblemet. Denna lösning innebär i
korthet lägre grad av självförsörjning, avsevärt minskad odlad areal, ofullständiga
jordbruk nedläggas, stark avflyttning från jordbruket, särskilt från
skogsområdena, som böra förbehållas industrien, och fri tillgång för stadsborna
till bondejorden. Det borde bli svårt för bondeförbundet att vidhålla samarbetet
med folk som har sådan uppfattning.

Å andra sidan tycks bondeförbundet inte vara tilltalat av den socialdemokratiska
jordbruksteorien, kanske ännu mindre av praktiken. Teorien handlar
om en 100-årsrevolution vid övergång till familjejordbruk, som sannolikt inte
kan åstadkomma något mer än att ytterligare avfolka jordbruket. Bondeförbundets
demagogi mot socialdemokratiens lösningar beträffande de 100 000
småbrukare, som skola berövas jorden, har säkert tillfört partiet åtskilliga bonderöster.
Men en sådan praktik från en del av arbetarrörelsen som tillämpas
mot de 20 000 strejkande skogsbönderna, vilka kämpa för rättfärdiga och av
hela arbetarklassen godkända krav, kan måhända bli ännu allvarligare. I stället
för att denna strid skulle föra arbetare och bönder närmare och ytterligare
isolera reaktionens krafter betyder den en skärpning av motsättningarna
inom det arbetande folket självt. Det är naturligtvis absurt när LO-anslutna
bönder prickas och hindras att frakta sin mjölk. Men å andra sidan borde LO
kunna ta initiativet till ett samarbete med böndernas fackliga organisation som
samordnar krafterna.

Må det också tillåtas mig, innan jag siitter punkt, att bara kort granska något
av den s. k. samlingsregeringens kvarlåtenskap, som är av den karaktären,

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 194. fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att den varken kan uppskattas eller beskattas. Det vore önskvärt med ett besked
om det är »Kyrkor under korset», »Till bröders hjälp» eller Hestapos
arvtagare som finansierar välutrustade baltiska upptäckarresor i Östersjön.
Numera lära de väl inte behöva tulla flottans bränsleförråd för sina exkursioner,
men vilka förråd bestå balterna med automatvapen, ammunition, radiosändare,
pengar och narkotika? Vilka myndigheter är det som möjliggöra för
de ledande balterna att upprätthålla förbindelser med Francoregimen och de
nazistiska varulvcentra? Våra importerade baltfascister, som hållas om ryggen
av vissa krafter, bli alltmera en röta i det svenska samhället. Medan svenskarna
skola plockas in i nödbostäder är det eu utbredd uppfattning att åtminstone
balterna inte besväras av bostadsbrist, ja, att de ha företräde på bostadsmarknaden.
Amerikanarna sägas ha vissa bekymmer för sina »krigsbrudar». Vi tyckas
få hit till landet en mängd mystiska brudgummar från tredje riket, vilka
gripits av en senkommen samhörighet med detta »folk i pension», som man under
storhetstiden kallade svenskarna. Om regeringen mot dessa mobiliserade
något av den iskalla egoism som samlingsregeringen på sin tid visade de tyska
desertörerna, som i transiteringsneutralitetens namn utlämnades till de nazistiska
ståndrätterna, skulle det nog inte väcka protester på arbetarhåll.

Det verkar för övrigt som om något av den s. k. Paulsonandan ännu behärskar
de myndigheter som svara för flyktingpolitiken. Hur hushållas det
exempelvis med statsanslagen? När utlandssvenskarnas förening nu presenterar
regeringen krav på 75 miljoner kronor för de Hitlers venskar, som först vid
sammanbrottet erinrat sig sitt svenska medborgarskap och lämnat sitt verkliga
fosterland, kan väl detta icke bara vara fräckhet, det tyder väl mera på
en tilltagsenhet som odlats av myndigheternas osedvanliga tillmötesgående. De
äro ju så fina dessa hitlerister att man inte kan skicka dem till de myndigheter
som ha att hjälpa våra vanliga medborgare. Det skulle kunna såra deras
känslor, påstås det. Nog måtte väl regeringen ha visat en osedvanlig aktsamhet
för dessa känslor eftersom de presentera den svenska staten, som ju inte
kan ha något ansvar för dem som eventuellt förlorat egendom i Tyskland, räkningar,
som betyda, att den som förlorat värden för 54 000 kronor anser sig berättigad
att av de svenska skattebetalarna begära 40 500 kronor!

Nog verkar det märkligt att en privatorganisation och därtill en så dokumenterat
reaktionär sådan som utlandssvenskarnas förening efter eget skön och
på generösa grunder kan kräva ut statsmedel för de fina herrskap som levde
högt i Hitlers tredje rike och först därefter erinrat sig att de någon gång varit
svenskar. Hur skulle det vara om statsrevisorerna tittade på saken?

Det har gjorts en utredning om våra militära dispositioner under andra
världskriget. Formellt liknar denna den norska motsvarande utredningen, men
då den utförts av samme man som var överbefälhavare under kriget lära väl
inga riksrättsfunderingar rubba cirklarna för våra förvaltare av hemligstämpeln.
Men varför utlämnas inte undersökningen till allmänheten? Skall den
hemligstämplas till dess ingen längre har intresse av att vi icke voro mobiliserade
trots goda informationer när die Wehrmacht tog flyg till Skandinavien
eller att det behövdes ett Stalingrad för att man skulle börja disponera mot en
tysk landstigning på västkusten?

Medan vi vänta på Sandlerkommissionens utlovade betänkanden ha vi påmints
om vissa liberala tidningars inordning i den Göbbelska propagandaorganisationen
och samlingsregeringens medverkan i tyska skolan, dess tolerans
mot miljonfloden av tyska propagandaalsler och dess iskalla transportförbud,
beslag och åtal mot den enda press, som motverkade den Göbbelska vältaligheten.
Efter statsrådet Mossbergs förklaring i dag om den tyska propagandans
synnerliga intensitet och omfattning, om dess direkta strid mot de svens -

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
ka intressena och konstaterande, att den ville undergräva folkets motståndskraft
och göra oss mjuka inför tyska påtryckningar, blir det så mycket mera
motiverat att granska den politik som fördes. Även detta motiverar att man
lägger papperen på bordet, medan de ännu äro läsliga, liksom det motiverar
något mera vaksamhet och något mindre tystnad och hänsyn gentemot alla dem
som voro färdiga att på svensk botten praktisera Vidkun Quislings politik.

Valet i Fryksdalen kan lämpligen få avrunda denna betraktelse. Det visade
som bekant att kommunisterna, vilkas utveckling kulminerat, om man
får tro vår clairvoyante statsminister, segrade övertygande. Även bondeförbundet
ryckte fram, medan högern stadigt fortsätter på vägen att bli landets
minsta parti. Folkpartiet gjorde på stället marsch, medan socialdemokraterna
enligt sin egen press vann en viktoria, som enligt Dala-Demokraten utpekar
tendensen vid 1948 års riksdagsmannaval. Vore den spådomen riktig innebure
det för socialdemokratien ett nedrutschande från 115 till låt mig säga
ett nittiotal mandat. För min del vill jag inte lägga större vikt vid detta lilla
val än att jag konstaterar, att det utvisade samma ödesdigra tendens för socialdemokratien
som de tre senaste valen.

Det vore en nåd att stilla bedja om att socialdemokraterna lade sig till med
en något mera demokratisk praxis vid behandlingen av kommunistiska propåer.
I Norge ha kommunisterna 11 man i stortinget, men de ha ordinarie medlemmar
i alla utskott och äro representerade i den norska FN-delegationen. I
Danmark med en högerregering är förhållandet likartat: kommunisterna deltaga
i utrikesirtskottet och voro representerade i regeringsdelegationen vid
FN-mötet. Men i Sverige vägras kommunisterna en suppleant i utrikesutskottet.
Detta är ju icke en fråga om proportionalism eller juridik utan om
politik. Bildligt talat gör socialdemokratien ännu endast vad den genom misshandel
från massorna i politiska och fackliga val anser sig absolut tvingad
till. Något så prestigehungrigt och självtillräckligt växer icke överallt i vår
herres hage.

Vi sitta dock i samma båt, om vi vilja göra allvar av efterkrigsprogrammet.
Vi erkänna för vår del gärna tvånget att icke draga åt olika håll. När
den nye statsministern inför sin partigrupp nyss ställt frågan, hur det skulle
bli, om kommunisterna toge upp kamp mot socialdemokratien, kan man väl
lugnt säga, att icke ginge det bra för socialdemokratien. Den hade gunås
nog svårt i valet 1946 för att den icke skulle behöva tigga om att bli klämd
från både höger och vänster.

Det skulle vara ett stort steg för att åstadkomma, om icke ett kordialt och
tolerant så dock ett realistiskt förhållande inom arbetarrörelsen, om socialdemokratiens
ledning kunde övervinna ett önsketänkande och avstå från de
små billiga illusionsnumren. Utan att här ingå på den nye statsministerns
många definitioner, förklaringar och paroller i kommunistfrågan på några
månader, varav den ena icke är den andra lik, borde man väl ändå kunna utmönstra
den som gavs härom dagen, att kommunisterna gå framåt därför att
vi framställa oss som socialdemokrater — varav väl också följer att socialdemokraterna
gå tillbaka därför att de säga sig vara socialdemokrater. Jag
tror också, att man icke bör skylla bakslagen för socialdemokratien på innehavet
av regeringsmakten. Ty ingen socialdemokratisk regering har haft
bättre utgångsläge än socialdemokratien i 1946 års landstingsval. Nej, herr
statsminister, det återstår bara eu förklaring till kommunisternas framgångar:
den att vi fört och föra en politik, som skapar förtroende i den mån den blir
känd för folket och ger råg i ryggen på socialdemokratien, och att vi verkligen
anvisat en svensk väg till socialismen.

Vi anse oss doek icke själva nog. Perspektiven för arbetarklassen ii ro ly -

56 Nr 2. Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sande, men även den bör skaffa sig bundsförvanter. I efterkrigsprogrammet
äro både tjänstemännens, småföretagarnas och bondemassornas intressen bevakade.
Desutom är det ju uppenbart, att eftersom lönearbetarna nu utgöra
majoriteten av folket och bilda majoriteten i riksdagen, kunna dessa mellangrupper
endast genom samarbete med arbetarklassen varaktigt försvara sina
intressen. Denna insikt om enighetens betydelse vinner terräng och särskilt
inom arbetarklassen. Oavsett arbetarpartiernas svårigheter att komma fram
till ett realistiskt samarbete, oavsett vilka prestigesynpunkter, vilken oro för
borgerliga hugg, vilken rädsla för att bli utkonkurrerad av en mindre belastad
och frejdigare konkurrent, oavsett vilken personlig animositet som skymmer
blicken, samordna massorna ändå sina led, finna en gemensam riktlinje i
dagens kamp och förena sina krafter. Vi ha kommit därhän, att en betydande
och ständigt växande del av den svenska arbetarklassen i kommunismens frammarsch
ser säkraste beviset för att utvecklingen går åt vänster.

Herr von Set-h: Herr talman! Innan jag gör några reflexioner angående
Kungl. Maj :ts proposition nr 1 skulle jag vilja påtala ett litet intermezzo,
som hänt i kanslihuset. Där förbereddes en utvidgning av departementen, och
i det sammanhanget kom det givetvis upp förslag, att nya tjänster inom de
olika vaktmästaravdelningarna skulle inrättas. Det har då inom finansdepartementet
kommit fram det uppslaget, att det kanske vore skäl i att genomföra
en rationalisering av dessa- vaktmästares arbete. Vid budskickning till
annat verk och när det gäller vissa andra ärenden ha stundom både två och
tre personer varit sysselsatta med arbete, som kunde uppdragas åt en. Därför
har man från finansdepartementets sida uppdragit åt statens organisationsnamnet
att göra en undersökning om detta. Organisationsnämndens mera rutinerade
tjänstemän fingo således i uppdrag att sätta i gång med detta arbete.
Innan arbetet kunde påbörjas, var det nödvändigt att göra vissa arbetsstudier,
och det sändes därför ut blanketter, som skulle ifyllas med uppgifter angående
olika uppdrag. Man måste säga sig. att med ett dylikt sätt att infordra
uppgifter borde det väl för vederbörande stått klart, att här var fråga om att
rationalisera arbetet. Trots detta lyckades man på ett eller annat vis göra
gällande inför regeringen, att här var igångsatt ett arbete, som kunde placeras
under rubriken Krångel-Sverige. Statsrådet Danielson — jag nämner namnet
därför att det har figurerat i minst två tidningar — hade ett kort lunchsamtal
med olika regeringsmedlemmar, och detta lunchsamtal resulterade i att
undersökningen stoppades.

Ja, mina damer och herrar, hur skall man tyda denna visserligen i och för
sig obetydliga sak? Hur skall man tyda, att när finansdepartementet beordrar
organisationsnämnden att göra en undersökning regeringen sedan stoppar denna?
Antingen har organisationsnämnden blivit desavuerad i sitt arbete, eller
också måste regeringen erkänna sitt misstag och låta organisationsnämnden
fullfölja sitt arbete. Man måste dock göra den reflexionen, att det är märkligt,
när det nu har blivit tacknämligt att klaga på Krångel-Sverige, att när det
göres en ansats att rationalisera arbetet inom en avdelning av kanslihuset,
så stoppas detta upp av krafter, som vilja hindra detta rationaliseringsarbete.
För min del skall jag icke knyta några andra reflexioner till detta än att
jag tycker, att det verkar ganska underligt, att när man gått in för s. k,
industriell demokrati och företagsdemokrati, som innebär, att information skall
vara rådande mellan arbetsledningen och arbetarna vid våra både större och
mindre företag, så fungerar icke detta, utan det sättes en käpp i hjulet, när
det blir aktuellt inom vårt viktigaste statsmaskineri.

Om man läser Kungl. Maj:ts proposition nr 1 och är intresserad av kom -

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
muiiikationsverkens huvudtitel kan man icke undgå att ganska snart konstatera,
att kommunikationsministern har meddelat, att man på grund av brist
på arbetskraft och med hänsyn till bristen på material kommer att skjuta
upp arbetet med statsbanornas elektrifiering. Man kan också konstatera att
viktiga kabelarbeten ha stoppats för telegrafverket.

Bläddrar man vidare i Kungl. Maj :ts proposition skall man på annat ställe
finna, att där äskas 200 miljoner kronor för krediten till Sovjetunionen. Det
är väl ändå icke en händelse, som ser ut som eu tanke, att man å ena sidan
äskar anslag till kredit för att kunna fullfölja ett exportavtal och på andra
ställen måste inskränka sådana arbeten, som äro beroende av material, som
måste tas i anspråk för att vi skola kunna fullfölja detta exportkreditavtal?
Alla känna fuller väl till att här förefinnes brist på material inom många
områden och icke minst föreligger det brist på arbetskraft inom alla områden
i vårt samhälle. Men när handelsministern vid ryssavtalets behandling i riksdagen,
icke minst på grund av den pressdiskussion, som föregick densamma,
klart och tydligt betonade, att det icke skulle behöva göras några inskränkningar
på grund av denna exportkredit — herr Åkerberg använde till och
med i sin tidning uttrycket att svenska folket icke skulle behöva draga åt
svångremmen — så tvivlar man på att handelsministern hade rätt. Jag vågar
påstå, att kreditavtalets verkningar ha visat sig kännbara och irriterande
inom stora delar av vårt näringsliv, jordbruket icke undantaget. Ser man på
en sådan sak som exempelvis elektriskt material, skall man snart komma till
klarhet om att den långa leveranstiden för ryssavtalet, exempelvis när det
gällde elektriska motorer, nu blivit fördubblad. Om vi för elektrifiering och
rationalisering av jordbruket behöva köpa motorer eller transformatorer äro
leveranstiderna oerhört långa. Det står givetvis vederbörande till buds att köpa,
utländska motorer, men de betinga ett avsevärt högre pris, i genomsnitt 25 %
högre än de svenska motorerna.

Kommunikationsminister Nilsson förklarar visserligen, att rysslandsbeställningar
i intet fall inverka på ställningstagandet till frågan om inskränkningen
av järnvägselektrifieringen. Jag vågar dock, herr talman, ställa frågan
•— den kanske bör riktas till handelsministern — om man kan bevisa, att
de oerhörda krav på järn och de oerhörda krav på elektriskt material, som
fullföljandet av detta exportkreditavtal för med sig, icke ha något att göra
med den varubrist och de långa leveranstider i fråga om andra varor som förefinnas
inom landet och som irritera näringslivet och uppbyggnadsarbetet efter
kriget. Framför allt måste man konstatera, att med den politik, som handelsministern
vill föra, så nödgas vi importera vissa varor till ganska höga
priser, under det att det kreditavtal, som slutits, tvingar oss att exportera samma
varor till billigare priser än vi kunna importera dem för.

Vidare måste man, om man ser på våra valutatillgångar konstatera, att den
handelspolitik, som bar förts när det gäller att bestämma priserna på våra
exportvaror, resulterat i att valutatillgångarna ha blivit hårt ansträngda. Vår
valutareserv har sjunkit ihop katastrofalt, och ändock fortsätter man med
samma handelspolitik. Man gör onekligen den reflexionen, att även om man är
nationalekonom och även om man är handelsminister och sålunda avsevärt bör
höja sig över vanligt folks tänkesätt, så kan man dock icke suveränt sätta
sig över vanliga ekonomiska lagar, ty sådana måsic gälla såväl för nationalekonomer
och handelsministrar som för det praktiska livets män. Lika väl som
det hände torggumman på Mårtenstorget i Lund att hon kom på ekonomiskt
obestånd, därför att hon köpte kålhuvuden för 25 öre stycket -— det var i den
gamla goda tiden — och sålde dem för 20 öre, likaväl tvingas vi i vårt land
in på ekonomiskt obestånd, om herr Myrdal får fortsätta den politiken, att vi

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skola importera dyra varor från utlandet och samtidigt sälja de varor, som
vi ha att exportera, till billigare priser.

Man kan konstatera, att det förhållandet att exempelvis vår pappersmassa
såldes billigt till utlandet har ingen tackat oss för, utan resultatet har blivit,
att mellanhänderna ha gjort sig vinster, vilket säkerligen icke var tänkt ifrån
början. Såsom tillhörande det praktiska livets män måste jag konstatera, att
den nuvarande handelspolitiken har bidragit till att försvåra byggenskapen i
vårt land. Byggenskapen är beroende av järn och elektriskt material, och bristen
därpå är icke enbart en konjunkturföreteelse. Man måst vidare konstatera,
att produktionen överhuvud taget, inbegripet jordbruksproduktionen, försvåras
av brist på^ transformatorer och brist på motorer. Beklädnadsfolket vittnar om
— jag utgår ifrån att vad som har stått i deras tidningar är riktigt — att
beklädnadsindustrien icke i fortsättningen kan kläda svenska folket i den utsträckning
som det önskar på grund av brist på fodertyg. Denna handelspolitik
tär på våra valutaresurser och kommer att i det långa loppet ha till
följd en utpumpning av valutareserven och en sänkning av levnadsstandarden i
vårt land. Få ting kunna vara mera förödande än en penningvärdeförsämring.
Med den handelspolitik som nu föres gå vi inflationen till mötes och bidraga
till denna penningvärdeförsämring, som särskilt hårt kommer att drabba löntagare,
pensionärer och icke minst alla de sparare, stora och små, som vi ändå,
som val är, ha i detta land och som utgöra en viktig kota i vår ekonomiska
ryggrad.

Enligt finansministern skola emellertid icke spararna ha något att uträtta i
vårt samhälle, ty sparandet skall bestraffas i stället för premieras eller uppmuntras.
Jag skall icke här draga upp hela skatteproblemet. Jag skall endast
nöja mig med ett avsnitt, nämligen hur den bebådade kvarlåtenskapsskatten
kommer att verka inom jordbruket. Det är ju fullkomligt riktigt, att de flesta
jordbrukare komma att ställas utanför kvarlåtenskapsskatten. Den talrikaste
gruppen av jordbrukarna är våra småbrukare, och de komma icke att beröras.
Men två tredjedelar av den svenska odlade jorden odlas dock av medborgare,
som tillhöra den s. k. bondejordbruksgruppen och godsägargruppen. Med hänsyn
till höjda priser på levande och döda inventarier behöver jordbruket icke
vara så stort för att tillsammans med de kraftigt ökade taxeringsvärdena komma
upp i ganska stora summor. Även de s. k. bondejordbruken komma upp
till värden som ingalunda äro föraktliga. Hur ha dessa värden skapats i vårt
land? Sparsamhet och idoghet ha varit alldeles särskilt utmärkande för
landsbygdens folk. De värden som därmed äro skapade ha kommit fram under
arbete, under sparsamhet, under svett och möda, under uppoffringar kanske
i flera generationer. Dessa värden anser nu finansministern icke vara en
tillgång för familjen, släkten eller arvingarna. Här träder den s. k. uppskjutna
förmögenhetsbeskattningen till. Den skattskyldige har, heter det, under
livstiden skapat värden, som äro närmast jämförliga med en skuld, som
åvilar kvarlåtenskapen i dess helhet. Herr talman, kommer man ut på den
svenska landsbygden och läser upp för människorna vad som står på s. 213 i
skattebetänkandet, att resultatet av livslångt arbete, av generationers möda och
uppoffringar, betraktas som en skuld till staten, blir man icke trodd, om man
icke kan visa svart på vitt. Dessa värden sätter vår finansminister så ringa, att
han betraktar dem som en skuld till samhället. Och denna skuld skall betalas i
en för familjen synnerligen prekär situation, nämligen vid ett dödsfall. När
ett dödsfall inträffar, sker ett hårt ingrepp i en familjs liv. Vare sig familjen
har det bättre eller sämre ställt är det ett starkt ingrepp icke minst i familjens
ekonomiska ställning. Just vid den tidpunkt, när ekonomien behöver kon''e

Fredagen den IT januari 1947 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
solideras för att ett företag skall kunna föras vidare — man kan föra resonemanget
längre och tänka på alla dessa företag i vårt land som kallas familjeföretag
— när kanske kredit dragés in, som beviljats på grund av ägarens
driftighet och på grund av den goodwill ägarens namn medfört, anmäler sig
staten som fordringsägare till en större eller mindre del av kvarlåtenskapen.
Förvisso är detta ett hån mot svensk företagsamhet och mot det svenska sparandet.
Även om man är ägare till en ganska stor förmögenhet på papperet, är
denna i de flesta fall låst i jordbruket, i redskap och maskiner, i en industri,
i fastighet eller i företag. Det är sannerligen icke så lätt för de flesta att taga
fram de 30 000, 20 000 eller 10 000 kronor, som de skola stå till tjänst med.

Vad blir följden, om den bebådade kvarlåtenskapsskatten skall drivas igenom?
Jo, staten blir förr eller senare och desto mer ju oftare byte av ägare
sker på grund av dödsfall ägare av inteckningar icke bara i våra större egendomar
utan i våra bondejordbruk. Samtidigt igångsätter man en rationalisering
och ger det mindre jordbruket bidrag och lån för att det skall rationaliseras.
Därom är ju intet annat än gott att säga, bara det sker i sunda former.
Staten blir så småningom medintressent i allt fler mindre och större jordbruk,
och i det långa loppet blir staten ägare av det svenska jordbruket på ett
sådant sätt, att den svenske bondens frihet försvinner.

När jag var yngre fick jag alltid lära mig — jag sitter själv på en arvegård
— att det är fädernas arbete som skapat värdena. »Från fäder har det
kommit, till söner skall det gå», heter det. Men fortsätter utvecklingen som
hittills kanske denna sentens icke längre blir sanning. Det blir, som det vid
flera tillfällen sagts: »Från fäder har det kommit, till Wigforss skall det gå».
Det är alldeles självklart, att var och en måste betala sin anpart till staten,
betala skatt efter förmåga. Men en betalning efter sådana grunder som de som
framskymta i det nu utgivna skattebetänkandet är ett hot mot vår produktion
på alla områden.

Jag skall, herr talman, icke hålla, på längre. Jag skulle kunna draga fram
otaliga exempel på att det här verkligen är fara å färde i vårt svenska, samhälle.
Svensken har sedan långa tider tillbaka fått lära sig att de viktigaste
förutsättningarna för både den enskildes liv och samhällets välfärd äro flit,
sparsamhet, förtänksamhet och skapande. Men om nu staten skall träda till
och bestraffa sparandet, blir därigenom företagsamheten hindrad. Utvidgningar
och förbättringar komma icke till stånd, och i det långa loppet blir det omöjligt
att skapa det Sverige, som vi alla vilja göra till ett bra folkhem för alla
medborgare, då de viktigaste grundstenarna för produktionen, nämligen företagsamheten
och sparandet, undanryckas.

Vid remissdebattens början i dag har av statsministern i första kammaren och
finansministern i denna kammare framförts tanken, att det skulle kunna komma
till stånd i första hand resonemang och vad därutav kan följa angående utformningen
av de närmaste månadernas eller det närmaste årets finanspolitik.
Har det blivit en sinnesändring därvidlag och vill man ge avkall på det farliga
attentat man gjort mot samhällsordningen, äro givetvis alla grupper med om att
inleda samarbete i samförståndets tecken för allas väl. Men skulle så icke vara
fallet, måste oppositionens vindar och oppositionens gärningar bli hårda för att
man skall kunna undgå förödelse av de värden jag här talat om.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, boslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till kl. 7.30
em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 fm.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 14, angående
anslag till åtgärder för hästavelns främjande m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Adolfsson m. fl., nr 54, angående provisoriska lagstiftningsåtgärder till
förhindrande av att nazistiska organisationer medgivas hyra samlingslokaler,
som ägas av det allmänna;

herr Kristensson m. fl., nr 55, om viss ändring av bestämmelserna rörande
statsbidrag till enskilda mellanskolor;

herr von Friesen, nr 56, om ersättning till tandläkaren S. Nilén för ekonomiska
förluster på grund av sjukdomsfall under tjänstgöring såsom tandläkare
vid flyktingläger;

herr Lindqvist m. fl., nr 57, angående löneställningen för chefen för fångvårdsstyrelsen; herr

Maler m. fl., nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till uppförande av central beklädnadsverkstad;

herr Nordström i Kramfors m. fl., nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till uppförande av central beklädnadsverkstad;

herr andre vice talmannen Carlström m. fl., nr 60, om anslag till anordnande
av en fritidsgård vid Göta ingenjörkår i Eksjö;

herr Skantze m. fl., nr 61, om anslag till fria resor för meniga volontärer vid
krigsmakten;

herrar Berg och Österman, nr 62, angående viss förändring av befattningen
som snickeriföreståndare vid vissa sinnessjukhus;

herrar Persson i Landafors och Kempe, nr 63, angående räntefrihet för statens
bosättningslån;

herr Lindberg, nr 64, om anslag till nykterhetsfrämjande verksamhet bland
sjömännen;

herr Gustafson i Dädesjö m. fl., nr 65, angående anvisande av medel för inlösen
av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.;

herr Lindahl, nr 66, om pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren J. P.
E. Rosén;

herr Andersson i Alfredshem, nr 67, om pension åt förre vägarbetaren P.
M. Beckman;

herr Hedlund i Östersund, nr 68, om pension åt snickaren A. Larsson;
herr Maler, nr 69, om pension åt förra vagnstäderskan Beda Maria Westin;
herr Lindberg, nr 70, angående förbättring av pensionsförmånerna från handelsflottans
pensionsanstalt, m. m.;

herr Vigelsbo m. fl., nr 71. angående utredning av möjligheterna att genom
lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln
;

herr von, Friesen, nr 72, angående utredning i syfte att trygga patenthavares
rätt även under tider av krig eller krigsfara;

herr Johanson i Norrköping m. fl., nr 73, angående provisorisk lagstiftning
mot oskälig arrendestegring;

herr Hedlund i Östersund, nr 74, om upphävande av den på interneringsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen;

Fredagen den 17 januari 1947 fm. Nr 2.

herr Österman m. fl., nr 75, om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid
sinnessjukhusen;

fru Ekendahl och fru Johansson, nr 76, angående en allmän översyn av gällands
äktenskapslagstiftning;

herr Henriksson, nr 77, angående utredning rörande luftfartsförsäkringens
likställighet i processuellt hänseende med sjöförsäkringen m. m.;

herr Nilsson i Göingegården m. fl., nr 78, om revision av kungörelserna angående
lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus;

herr Hansson i Skegrie m. fl., nr 79, angående utredning om utvidgning och
effektivisering inom växtskyddets område;

fru Nordgren, nr 80, om åtgärder i syfte att anteckning om utomäktenskaplig
börd endast göres i kyrkböckerna och icke i prästbetyg, å folkbokföringskort
eller annan offentlig handling;

herr Hedqvist, nr 81, angående inskränkning av tiden för nedsättning av
taxan för rikstelefonsamtal;

herr Lindahl m. fl., nr 82, angående modifiering av bestämmelserna om formell
kompetens för anställning i statens verk;

herr von Friesen, nr 83, angående revision av medicinalstyrelsens formulär
till läkarintyg avseende styrkande jämlikt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken
av frihet från sinnesslöhet;

herrar Berg och Österman, nr 84, angående utredning beträffande möjligheterna
till ersättning åt person, som lidit skada eller förlust genom åtgärd av
vid sinnessjukhus eller annan anstalt intagen;

herr Lindberg, nr 85, angående utredning av frågan om statens övertagande
av sjöfartsanstalterna å sjön Vänern; och

herr Hedlund i Östersund, nr 86. angående anordnande av särskilda specialanstalter
för straffriförklarade psykopater.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.55 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Fredagen den 17 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ K

Vid remiss av Herr andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts prostatsverkspro-
positioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
P°mhm!n 1947/48 och nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budget-r.
, ’ året 1946/47, nu komme att fortsättas; och lämnades därvid ordet enligt förut
skedd anteckning till

Herr Staxäng, som anförde: Herr talman! Jag skall i motsats till föregående
talare i denna remissdebatt inte sysselsätta mig med de stora ekonomiska
problemen utan skall i stället gå in på ett par frågor rörande sjätte huvudtiteln
och kapitalbudgeten.

Det gäller i första hand anslagen till vägväsendet. Här begäras stora höjningar
av anslagen till vägorganisationerna. För väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begäres ett anslag av sammanlagt 4 513 000 kronor. Det kan härvidlag
vara av intresse att göra en liten återblick till den tidpunkt, då vägväsendets
förstatligande utreddes, och se vilka prognoser som då ställdes. 1938
års utredningskommitté, som förberedde vägväsendets förstatligande, räknade
med att det för löner till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation skulle
vara tillräckligt med 527 000 kronor. Till expenser och resekostnader för samma
huvudorganisation tänkte man sig ett anslag av 125 000 kronor. Sammanlagt
skulle det alltså erfordras ett anslag av 652 000 kronor. Årets budgetförslag
upptager i stället till avlöningar 3 834 000 kronor och till omkostnader
679 000 kronor eller sammanlagt, som jag nyss nämnde, 4 513 000 kronor.
I jämförelse med det anslag som kommittén tänkte sig blir det alltså en
stegring med 3 861 000 kronor. Det är med andra ord en sjudubbling på sju
ä åtta år. Inom parentes kan jag nämna att kostnadsökningen i förhållande
till fjolårets budgetförslag utgör 1 162 000 kronor.

Det har sitt intresse att återge denna prognos som 1938 års utredningskommitté
för vägväsendets förstatligande gav Kungl. Maj:t och riksdagen till
ledning och stimulans. Kommittén uttalade, att »den föreslagna omorganisationen
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beräknats medföra en ökning
av personal-, expens- och resekostnader till ett sammanlagt belopp av
226 078 kronor». Den kalkylen har ju knappast hållit.

Om vi sedan se på vägorganisationerna ute i länen, äro kostnadsökningarna
även där ganska stora. Enligt den tablå som intagits i utredningskommitténs
betänkande uppgingo administrationskostnaderna år 1939 till sammanlagt
6 079 000 kronor. Vad var nu kommitténs bragelöfte på denna punkt. Jo,
man uttalade, att vid ett förstatligande enligt alternativ II — d. v. s. i stort
sett den vägorganisation som vi nu ha — skulle administrationskostnaderna
för de lokala vägorganisationerna kunna minskas med 183 000 kronor. Årets
budgetförslag upptager för ungefär samma ändamål ett belopp av 11 556 000

Fredagen den IT januari 194" em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
kronor, vilket alltså innebär en ökning med 5 477 000 kronor. Den av utredningen
antagna kostnadsminskningen har försvunnit i rymden. Jag vill i detta
sammanhang erinra om kommitténs uttalande, att man vid organisationens utformande
beräknat behovet av befattningshavare i överkant för att därigenom
vinna säkerhet för att administrationskostnaderna efter ett förstatligande icke
skulle bli större än de antagna.

Herr talman! Så mycket har jag handskats med siffror och kalkyler och
förvaltningsuppgifter, att jag är fullt medveten om att 1939 års budget för
vägväsendet icke skulle ha blivit bestående, om ett förstatligande icke ägt
rum. Men kostnadsökningarna äro dock anmärkningsvärt stora.

Jag skall inte heller till mera ingående behandling taga upp frågan om
skötseln av vårt vägunderhåll. Att detta inte är bra är ju i viss utsträckning
beroende på förhållanden, över vilka de nuvarande vägorganisationerna icke
kunnat råda. Man har fått dragas med brist på anslag och arbetskraft för
detta ändamål. Men när de lokala förvaltningsorganisationernas kostnader i
det närmaste fördubblats och kostnaderna för centralorganet sjudubblats, har
man rätt att fråga sig, om vårt vägväsen fått sin rätta livsform. Jag tror
mig kunna påstå att jag i stort sett hade rätt, när jag i debatten om vägväsendets
förstatligande liknade de gjorda kalkylerna vid en krisoffert. Jag har
alltjämt den bestämda uppfattningen att våra läns vägorganisationer och även
våra vägar mådde väl av att ha kommunalt valda förtroendemän, som fingo
göra sin insats på detta viktiga område av det samhälleliga arbetet.

Det är emellertid, herr talman, inte min mening att i dag påyrka att vägväsendet
skall givas en organisation av den typ det hade före förstatligandet.
En sådan seger över sig själv tror jag inte riksdagen är mäktig. Men det
skulle kanske inte skada, om de utredningskommittéer, som syssla med förstatligande
av andra verksamhetsgrenar, i någon mån studerade vårt vägväsen
sådant det blivit efter förstatligandet. Där skulle man kanske finna några
varnande exempel, som kunde leda- till eftertanke.

När jag nu i alla fall tagit upp detta spörsmål i årets remissdebatt^ skulle
jag dock vilja framhålla såsom min uppfattning, att en decentralisering av
vårt vägväsen borde kunna allvarligt övervägas. Även på en annan punkt borde
en förändring av vägorganisationen komma till stånd. Vid vägväsendets förstatligande
inrättades, kanske för att lugna en del tvivlande individer, länsvägnämnder
och lokala vägnämnder. Trots att länsvägnämndernas ^kompetensområde
efter förslag av det särskilda utskott, som behandlade fragan, nagot
vidgades, kan man inte fria sig från känslan att de i stort sett utgöra en
skuggorganisation, för att inte säga eu dekoration. Det lilla inflytande, som
länsvägnämnderna trots allt ha, beror säkert på att ledamöterna i nämnderna
för närvarande i stor utsträckning äro förutvarande vägstyrelseordförande, Som
med sin långa och omfattande erfarenhet på området inte finna sig i_ att
tjänstgöra bara såsom dekoration. Men allt eftersom dessa personer försvinna
ur nämnderna komma dessa sannolikt att bli ganska betydelselösa. Jag vill
därför — det är det närmaste syftet med vad jag nu anfört — rikta en vädjan
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet att beakta
de krav, som — i form av motioner och på annat sätt — framställts och undan
för undan komma att framställas om en utvidgning av kompetensområdet
för denna organisation. Om de personer som inväljas i nämnderna skola fa
ett verkligt intresse för dessa viktiga samhällsuppgifter, böra de känna att
de kunna göra en insats. Jag tror aven att ett ökat lekmannainflytande i
nämnderna skulle vara vägförvaltningarna till ett gott stöd i deras många
gånger komplicerade och delikata uppgifter.

Jag skall härefter övergå till ett annat område av vårt kommunikations -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
väsen. I statsverkspropositionens kapitalbudget framhålles beträffande fortsatt
elektrifiering av våra. järnvägar följande: »Beslut om införande av elektrodrift
vid de svenska statsbanorna i viss ytterligare omfattning föreligger redan.
Sålunda beslöt 1944 års riksdag med bifall till propositionen nr 279,
att linjen Stockholm—Tillberga—Köping skulle elektrifieras, och härför erforderliga
anslag ha numera anvisats. Vidare beslöt 1945 års riksdag med bifall
till propositionen nr 108, att elektrifieringen av järnvägslinjerna Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla
och Lund—Landskrona—Billeberga skulle påbörjas
efter fullbordandet av då pågående elektrifieringsarbeten, samt uttalade samtidigt,
att en elektrifiering av bandelen Uddevalla—Strömstad jämte linjen
Smedberg—Lysekil av byggnadstekniska och drifttekniska skäl borde utföras i
direkt anslutning till elektrifieringen av linjen Varberg—Borås—Herrljunga
—Uddevalla. För påbörjande av elektrifieringen av nämnda linjer har 1946
års riksdag anvisat anslag för innevarande budgetår.» I samband härmed redovisar
järnvägsstyrelsen en plan för fortsatt elektrifiering på 13 nya bandelar
med en bansträcka av 1 244 bankilometer. Kapitalbehovet för genomförande
av detta program har järnvägsstyrelsen beräknat till omkring 165 miljoner
kronor, och^det framhålles såsom önskvärt att denna plan genomföres på omkring
fem ^år. Styrelsen tillägger ytterligare, att den dock är beredd att om
materialsvårigheter och brist på arbetskraft skulle bli bestående utsträcka
tidsprogrammet till tio år med ett erforderligt anslag av 16 eller 17 miljoner
kronor om året. Med skärpa framhåller styrelsen vidare vikten av att vissa
materialbeställningar inordnas i industriens leveransprogram, enär i annat fall
måste förutses ett avbrott i elektrifieringsarbetet. Det är ju en känd sak att
för ett fullföljande av sådana beställningar måste i betydande grad förskottslikvider
utgå. Vad som ger järnvägsstyrelsens petita särskild styrka är att
ifrågavarande elektrifieringsarbeten även visa en ganska god förräntning.

^Strax före jul blev det dock bekant att kommunikationsministern hotade att
slå en bräsch i detta stora elektrifieringsprogram. När handelsöverenskommelsen
med Sovjet godkändes i höstas, bedyrades att leveranserna från vårt
land skulle nå sitt maximum först efter fyra eller fem år. Det förefaller nu,
som om nian får tolka detta så att frukterna av avtalet för Sovjet skulle
komma först efter denna tid, medan de besvärande verkningarna för vårt
land komma att inträda mycket snabbare. Det är tydligt att detta handelsavtal
kommer att i hög grad störa vårt elektrifieringsprogram. Jag beklagar
detta stopp i programmet, och jag gör detta inte enbart med hänsyn till lokala
intressen. Ett avbrott i vårt lands elektrifieringsplaner är ur hela landets synpunkt
en mycket allvarlig sak med hänsyn till verkningarna för näringslivet.

Jag behöver här inte gå in på några detaljer beträffande denna fråga. Men
som så ofta förut har Bohus.län fått den första örfilen. Vi börja snart bli vana
vid sådana bakslag. Vi ha glatt oss åt att en elektrifiering av bandelarna
norr om Uddevalla nu var säkrad genom förra årets riksdagsbeslut. Anslag
för arbetenas påbörjande var redan beviljat. Men nu är det meningen att det
skall stoppas upp. Departementschefens uttalande i denna fråga är oklart,
varför det är önskvärt med ett förtydligande. Det heter på följande sätt:
»Vad angår den beslutade elektrifieringen av linjen Uddevalla—Strömstad
med Smedberg—Lysekil ha varken arbetena härmed påbörjats eller beställningar
i större omfattning blivit gjorda. Frågan om denna elektrifiering kan
alltså i huvudsak bedömas under samma förutsättningar som gälla beträffande
de i järnvägsstyrelsens fortsättningsprogram ingående företagen. Med
hänsyn härtill och da förräntningen av det för denna elektrifiering erforderliga
kapitalet beräknats i gynnsammaste fall komma att uppgå till endast

Fredagen den 17 januari 1947 om.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

4,3 procent, torde frågan om fortsatt medelsanvisning för detta ändamål böra
upptagas först framdeles i samband med övriga frågor om den fortsatta
elektrifieringen av statsbanenätet.»

Jag vill först beröra statsrådets yttrande beträffande förräntningsprocenten.
Jag liar gjort mig underrättad om d^nna sak, och det är inte riktigt när
man säger, att eu förräntningsprocent av 4.3 procent kan uppnås endast i gynnsammaste
fall. På förfrågan har jag fått uppgift att denna förräntningssiffra
är beräknad med hänsyn till 1938 års trafik. Om det efter elektrifieringen
skulle visa sig att trafiken går ned, skulle det alltså bli en försämring, medan
det i motsatt fall skulle bli en förbättring. Jag har fått denna uppgift från
tillförlitligt håll.

Men frågan om förräntningsprocenten är inte huvudsaken, och jag har endast
velat beröra den i förbigående. Huvudsaken är att få klarhet, huruvida statsrådet
menar att vid prövningen av järnvägsstyrelsens elektrifieringsprogram
frågan om elektrifiering av bandelarna norr om Uddevalla skall göras till föremål
för prövning även med hänsyn till rangordningen i förhållande till andra
bandelar. I samband med riksdagens beslut i fjol gjordes ju det bestämda uttalandet,
att elektrifieringen av bandelarna norr om Uddevalla skulle ske i
direkt anslutning till elektrifieringen av linjen Uddevalla—Herrljunga. Jag
hoppas att statsrådets mening inte är att frågan skall prövas på det sätt jag
här antytt. I så fall vill jag deklarera som min mening, att vi kunna diskutera
en liten förlängning av tidsprogrammet, trots att det är av oerhörd betydelse
för vårt näringsliv att vi så snart som möjligt få dessa elektrifieringsarbeten
utförda. Jag kan nämna att strävandena att ge länet ett rikare och mera
differentierat näringsliv burit god frukt i de mellersta och södra delarna av
länet, medan svårigheter föreligga beträffande de norra delarna på grund av
mer eller mindre bristfälliga kommunikationer.

Jag skulle alltså önska att statsrådet ville göra ett förtydligande av sitt
uttalande beträffande rangordningen. Och jag skulle vidare önska ett uttalande
om att de här ifrågavarande elektrifieringsarbetena icke skola stoppas upp.
De få gärna i någon mån något förskjutas, men det är angeläget att de icke
ställas på framtiden. Det är en livsfråga för vårt län att få dem utförda.
Jag hemställer därför om ett uttalande härom från statsrådets sida.

Vidare yttrade:

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! När jag nu efter att ha bevistat sex
riksdagar för första gången tar till orda i eu remissdebatt, gör jag detta därför,
att inte heller jag kan tiga inför den skärpning, som den politiska debatten numera
undergått även i vårt land. Det är säkerligen med glädje som vi alla
konstatera den ökade politiska aktivitet landet över, som nu är tillfinnandes,
jämfört med den politiska stiltje, som rådde under samlingsregeringens tid. Men
samtidigt måste man beklaga — för att använda herr Ohlins uttryck — den
försimpling av den politiska debatten, som har tillkommit under det senaste
året, en försimpling, som framför allt är orsakad av den borgerliga pressens
uppträdande mot den sittande regeringen. Jag måste tyvärr också säga, att den
dåliga tonen i riksdagens andra kammare helt är herr Bertil Ohlins förtjänst,
detta därför att han tror sig vara den nye S :t Göran, som skall leda de borgerligas
skaror i kampen mot den socialdemokratiska liydran, rida spärr mot socialdemokratiens
anlopp mot de privilegierades ställning i samhället. Det är alltså
inte, herr Ohlin, socialdemokratien som är orsaken till den försimpling som inträtt
i den politiska debatten, utan det är som jag sade inte minst den borgerliga
pressen, vilken som bekant särskilt har koncentrerat sig på det svensk-ryska

Andra kammnrenx protokoll 1947. Nr 2. 5

06 Nr 2. Fredagen den 17 januari 1947 om.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
handelsavtalet, herr Wigforss’ skattefråga och nu senast på skattekommitténs
nyligen avgivna betänkande. Jag vågar påstå, att det här inte varit fråga om
en diskussion i sak utan det har gällt en fullständig kapplöpning i perfida påståenden
gentemot enskilda statsråd personligen. Egentligen skulle man kanske
inte ta detta så hårt, och jag är också säker på att regeringsledamöterna inte
göra det. De veta nämligen, att här är det inte folkets röst som talar utan här är
det enskilda redaktörer, som springa tidningsägamas ärenden och försvara deras
intressen. Jag vågar alltså påstå, att den opposition, som här har förekommit,
inte är orsakad av omtanke om folkets och landets välfärd utan helt orsakad av
de egoistiska klassintressen, som ligga bakom densamma.

En av de större politiska frågor, som det har tryckts så hårt på i denna debatt,
är kampen mot penningvärdets försämring. I detta avseende vill oppositionen
påstå att regeringen ingenting gör, under det att de själva genom herr Bertil
Ohlin ha drivit fram i första hand omsättningsskattens slopande, enligt min
enkla mening åtminstone ett år för tidigt. Jag säger detta därför att jag visste,
att den köpkraftsökning, som härigenom skulle uppkomma, skulle användas som
ett huvudargument från högerns, folkpartiets och arbetsgivarnas sida gentemot
en berättigad löneökning för de enskilda industriernas arbetare.

Man kan inte undgå att i detta sammanhang göra en del reflexioner. Vi ha
under den gångna höstriksdagen fått bevittna, att en i det närmaste enhällig
riksdag har beslutat eu berättigad löneökning för statstjänarna och ävenså att
riksdagen beslutat att slopa omsättningsskatten. Men när nu tiden har kommit
för en lika berättigad löneökning för den enskilda industriens anställda, då yrka
herrar Ohlin och Domö med särskild frenesi på en rundabordskonferens, vilket
inte är något annat än ett maskerat försök att få till stånd ett lönestopp, helst
då med stöd av den socialdemokratiska regeringen. Det gäller här inte som fallet
var i fråga om statstjänarna några borgerliga väljarskaror utan här gäller det
ett speciellt storfinansiellt intresse, nämligen att slå vakt om de låga lönerna
inom den enskilda industrien. Om nu regeringen genom händelsernas utveckling
under de närmaste månaderna kanske blir tvungen att säga sitt ord i en
del arbetskonflikter, har jag för min del svårt att förstå annat än att den
uppgörelse, som skedde för statstjänarnas vidkommande, måste bli normgivande
för regeringens betraktelsesätt även när det gäller lönesättningen för
arbetarna inom den enskilda industrien, särskilt som det kan sägas, att arbetarnas
del i produktionens avkastning i dag är åtskilligt mindre än vad den var
vid tiden före krigsutbrottet.

Alltnog, mig förefaller det som om de borgerliga partiernas medverkan i
kampen mot inflationen medelst högre ränta och genom lönestopp i dagens situation
är oacceptabel för socialdemokratiens vidkommande. Arbetarklassen hälsar
med särskilt stor tillfredsställelse skattekommitténs nyligen avlämnade betänkande.
Särskilt med hänsyn till den förskjutning, som under kriget har
uppstått i förhållandet mellan inkomstskatt och förmögenhetsskatt, är ju en
överarbetning av beskattningsformerna på ett särskilt sätt befogad.

För den som haft äran och glädjen att å socialdemokratiens sida delta i den senaste
valrörelsen, måste den borgerliga pressens, icke minst Svenska Dagbladets,
hysteriska kommentarer till skattekommitténs betänkande verka något senkomna.
Ty det är ju ingen nyhet det här är fråga om. Allt vad som i detta betänkande
berörts, även kvarlåtenskapsskatten, talade vi mycket ingående om i
den senaste valrörelsen. Åven högern hade då som bekant sam en av sina huvudparoller,
att som man röstar får man skatta. Skattefrågan var alltså, vågar jag
påstå, en av huvudfrågorna under den senaste valrörelsen. Men likväl kommer
man nu ifrån storfinansens sida via sina tidningsorgan och vill göra gällande, att
riksdagen inte har fullmakt att genomföra det skatteförslag, som det här är

Fredagen den IT januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
fråga om. Bakom detta påstående ligga givetvis fromma förhoppningar, att arbetarmajoriteten
i denna kammare skall försvinna efter nästa års val. Det rätta
i detta fall är väl dock, att riksdagens kamrar både ha fullmakt och vilja att
genomföra detta för de breda folklagren så välkomna skatteförslag.

Herr talman! Jag skall nu be att få. beröra en annan fråga. Trots att det
under åtskillig tid riktats så mycken kritik mot centraldirigering, måste jag beklaga,
att regeringen någon gång släppte normalpriserna för skog på rot. Jag
frestas att i detta sammanhang fråga: var det bränslekommissionen eller de
enskilda skogsägarföreningarna som i detta fall fiiygo regeringen att ge med
sig? Jag tror närmast att det hela berodde på att regeringen ville ge de enskilda
möjligheter att visa vad de kunde i dagens läge. Resultatet blev att priset på
skog på rot steg, i vissa fall med över 70 procent. Här visade det sig, hur nödvändigt
det ibland kan vara med en centraldirigerad prissättning. Hur det än
må^förhålla sig därmed, tror jag att prisstegringar på detta område tyvärr bli
ofrånkomliga. Att detta även är sågverksägarnas uppfattning står ju klart, när
man från trävaruhandlarhall blir underrättad om att sågverken redan sedan
några månader tillbaka ligga och tjuvhålla på sina trävaror i väntan på högre
priser. Jag förstår också, att sågverksägarna och pappersmassefabrikerna tycka,
att en sådan prisstegring i dagens läge är berättigad, trots att de själva äro
orsaken till den oförsvarliga prisstegringen på en viktig råvara.

Frågan är nu bara: skola dessa priser på de sågade trävarorna tagas ut i
form av en obeskuren företagarvinst eller skola prisutjämningsavgifterna höjas
och priskontrollen kvarstå? Jag utgår ifrån att det förstnämnda är otänkbart.
Jag vill tro, att även någon form av prisutjämningsavgift måste till
för att lösa det problem, som nu föreligger även i fråga om pappersmasseindustrierna,
när det gäller prissättningen på dessas produkter på exportmarknaden
och hemmamarknaden och vad dessa industrier skola avstå för hemmamarknadens
behov. Utan att jag här på något som helst sätt vill förneka nödvändigheten
av dessa prisutjämningsavgifter vill jag dock framhålla, att trots
dessa industriers stora vinst och lönsamhet och trots att man kanske har tvingats
att bygga på prisutjämningsavgifter, ligga dock dessa industriers arbetargrupper
i lönehänseende under det medeltal, som gäller för lönesättningen inom
till landsorganisationen anslutna fackförbund. Detta anser jag berättiga
dessa arbetargrupper till att under denna högkonjunktur få tillfälle att komma
upp till lönegrunder, som äro jämförbara med övriga jämställda, arbetargruppers
i samhället.

. Som kammarens ledamöter torde erinra sig från diskussionerna om statstjänarlönerna
i höstas reagerades det från högerhåll .särskilt emot att inte de
högröstats tjänarna fingo proportionellt samma löneförbättring som de lägre
statstjänarna. Jag vill i detta fall reagera på motsatt sätt. Jag vill vända mig
mot de våldsamt uppdrivna lönerna för de högre tjänstemännen liksom jag
reagerar mot de löner, som utgå till ledningarna för enskilda storindustrier,
under det, att dessas arbetargrupper skola befinna sig i det löneläge, som de
i dag befinna sig i.

Jag .skulle vilja sammanfatta mitt resonemang om skogsindustriernas problem
med att framhålla, att de konflikter, som nu iiro rådande mellan den
skogsägande industrien, de skogsägande bolagen och de icke skogsägande bolagen,
mellan massa- och pappersfabrikantorna å ena sidan och samhällsintresset
å den andra, på sitt särskilda sätt aktualisera frågan om ett avgörande
statligt inflytande på detta område. Ja, jag skulle till och med här vilja ifrågasätta,
om inte den sittande regeringen skulle kunna gå så långt, att regeringen
igångsatte en förutsättningslös utredning om dessa industriers förstatligande.
Det viktigaste i detta sammanhang är att råvaran, skogstillgångarna.

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
ligger i samhällets hand. (Jag bortser då från domänverket och den roll det
i detta avseende nu spelar.) Denna uppfattning delas av många iudustrikretsar
här i landet. Jag tycker att ett sådant ingripande från samhällets sida
inte vore mera orimligt än den engelska statens övertagande av kolgruvorna.
Detta gjordes därför att det var ett engelskt samhällsintresse. Jag vågar påstå,
att även skogsindustriernas förstatligande ligger i linje med utvecklingen
i England och är ett svenskt samhällsintresse.

Herr talman! Tillåt mig till sist att ställa ytterligare en fråga till regeringen,
närmast riktad till justitieministern. Jag skulle vilja fråga: vilka
utsikter föreligga att till årets riksdag få någon proposition om expropriationsrätt
för kommunerna för erhållande av den mark, som behövs för småindustrier
och för bostadsbyggande? Ty en sådan rätt måste till, om det nu
skall vara någon mening i den nya roll, som anförtrotts kommunerna vad gäller
bostadsbyggandet. Eljest blir det ju så, att det hela kommer att hänga
upp sig på tomtfrågan. Ett talande bevis på vilka verkningar för bebyggelsen
i ett samhälle det kan innebära, att de centrala delarna av samhället ligga i
händerna på enskilda personer, fick jag när jag häromåret besökte Malung
i Dalarna. Där var det en stor lucka i bebyggelsen intill det nya stationshuset
och posthuset, som tydligen var det centrala området i samhället, under det att
bebyggelsen i övrigt hade fått sprida sig runt om detta område. Alla förstå
vilka svårigheter som under sådana förhållanden möta kommunerna, när de
söka att på ett nöjaktigt sätt tillgodose kravet på vatten- och avloppsledningar
och bättre vägar och gator. Jag vill därför här hemställa till regeringen,
att den snarast kommer med ett lagförslag på detta område, och vore
tacksam för att om möjligt i denna remissdebatt få upplysning om huruvida
ett sådant förslag kan vara att vänta till årets riksdag. Ty jag vet att alla
kommunalmän ute i landet med otålighet vänta på en lag, som reglerar förhållandena
på detta område.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Det har sagts i denna debatt, att regeringen
saknar förmåga att med fast hand leda utvecklingen. Detta generella
uttalande gällde också det förslag till investeringsbudget, som medföljer
årets statsverksproposition. Herr Ohlin gav emellertid till känna den meningen,
att detta förslag till investeringsstat skulle innebära ett framsteg. Han inregistrerade
det som en framgång för folkpartiet, därför att folkpartiet skulle
ha krävt en sådan plan. Men samtidigt ställde herr Ohlin ett antal frågor.
Han frågade: efter vilka grunder har regeringen gjort den avvägning av
investeringsvolymen, som här presenteras? Han frågade vidare huruvida den
avvägning som gjorts kan anses motsvara det sparande, som kommer till stånd
i samhället, och om det skulle vara denna inskränkning i investeringarna som
här presenterats, som skulle åstadkomma att vi uppnådde en samhällsekonomisk
balans.

Sedan tog sig herr Ohlin friheten före att själv svara — i varje fall fick
jag det intrycket: har nu måhända regeringen gjort på det sättet att den
som norm för avvägningen försökt taga den tillgång på byggnadsmaterial,
som vi ha här i landet? Jag måste konstatera, att herr Ohlin tydligen läst
litet slarvigt, ty om herr Ohlin läst sidorna 1 och 2 i bilagan till statsverkspropositionen
hade han funnit vilka motiv som legat till grund _ för denna
avvägning. Det framhålles i början av detta förslag till investeringsbudget,
att det visserligen är sant att vi ha brist på byggnadsmaterial i åtskilliga
avseenden, men det framhålles också att hyggnadsarbetarkåren har ökat. Vidare
framhålles det, att vi ha en allmän brist på arbetskraft, som för industriens
vidkommande uppskattas till inte mindre än 50 000 man. Man kan

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ytterligare läsa, att med hänsyn till det allmänna konjunkturläget har regeringen
funnit, att man måste åstadkomma en begränsning av investeringarna.
Vi ha så försökt göra denna avvägning, och eftersom man får förutsätta att
herr Ohlin studerat denna plan, så har han möjlighet, ja, nästan skyldighet
att tala om för regeringen på vilka punkter han för sin del vill förorda en
ytterligare skärpning och nedskärning av investeringsvolymen. Detta gjorde
inte herr Ohlin, men han antydde att han för sin del trodde, att investeringsvolymen
totalt blir för omfattande, om detta program skall realiseras. Han
trodde inte att det räckte med att begränsa investeringarna med 300 miljoner,
utan han ansåg att det nog var nödvändigt att gå längre.

Då vi gång efter annan få upp en debatt här i kammaren om dessa saker, är
det angeläget att man försöker klargöra, på vilka punkter det råder delade
meningar. Det här är ju en praktisk angelägenhet, och det borde väl inte vara
så svårt för herr Ohlin, när vi nu delat upp dessa investeringsområden i ett
så stort antal som här skett, att tala om i vilket avseende han anser att det
blir nödvändigt att gå längre i begränsningen än vad regeringen här föreslagit.
Om det således råder en motsättning på denna punkt vore det tacknämligt,
att från herr Ohlin få höra hur man skall förfara.

Jag vill emellertid poängtera, att detta förslag till investeringsbudget endast
avser att vara en övre gräns för'' den investeringsvolym, som vi tro
skall kunna genomföras. Det innebär naturligtvis inte, att det inte kan bli
nödvändigt att i vissa avseenden begränsa investeringarna ännu mer än vad
som här föreslås. Det är klart att utvecklingen också kan bli sådan, att det
kan finnas möjlighet att på vissa punkter göra justeringar med en eller annan
miljon utöver detta program. Men, som sagt. jag tror att det vore i klarhetens
intresse, om man här fick besked om på vilka punkter man anser att regeringen
bör överväga att begränsa investeringsverksamheten ytterligare.

Herr Ohlin framhöll vidare, att enligt hans mening hade regeringen fullständigt
kapitulerat när det gällde försöket att reglera exportpriserna, Det är
ju inte fråga om reglering av exportpriserna på andra områden än beträffande
skogsprodukter. Det gäller bär trävaror, papper och massa, och herr Ohlin
konstaterade, att där hade regeringen nu totalt misslyckats. Herr Ohlin nämnde
emellertid inte det spörsmål som nu senast herr Jonsson i Skutskär berörde.
När herr Ohlin energiskt krävde, att regeringen skulle låta bli att lägga sig
i dessa ting, tror jag han glömde att beakta, vad som ligger bakom denna
reglering. Det är ju intresset av att försöka bevara priserna på hemmamarknaden.
Jag vill betona, att det inte föreligger något intresse från statens sida
att ta in pengar via utjämningsavgifter. I den mån det kommer in pengar på
detta sätt gå de via statskassan tillbaka till industrien och näringarna. Det är
alltså inget fiskaliskt intresse som ligger bakom, utan intresset är uteslutande
att hålla priserna någorlunda stabila på hemmamarknaden.

Nu är det emellertid beklagligt nog så som herr Jonsson i Skutskär påpekade,
att vi i höstas släppte normalpriserna på rundvirke, och det förklarades
då från skogsägarnas och industriidkarnas sida, att det inte var någon
fara med att släppa dessa normalpriser. Det skulle måhända komma att bli
en viss justering, men några nämnvärda prisstegringar skulle inte komma
till stånd. Vid det här laget kunna vi konstatera, att det tyvärr blivit avsevärda
prishöjningar på rundvirke, vilka i sin tur lett till att man nu från
industriens sida kräver justeringar av priserna på det virke, som skall levereras
på hemmamarknaden, under motivering att råvarukostnaderna ha stegrats.
Skola vi nu låta utvecklingen ha sin gång? Skola vi nu tillåta en måhända
avsevärd höjning av trävarupriserna på hemmamarknaden? Skola vi registrera
att dessa priser komma att slå igenom på andra priser till exempel vid bostads -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
byggandet? Skola vi med andra ord giva upp i våra strävanden att hålla
priserna stabila?

Herr Jonson i Skutskär antydde någonting om nödvändigheten av att höja
priserna. Jag vill för min del säga, att industrien, sågverksägarna och andra
samtidigt med besked om att normalpriserna voro upphävda fingo besked om,
att regeringen skulle göra allt vad som stod i dess makt för att hålla priserna
på hemmamarknaden. Jag tror det är nödvändigt att fortfarande hålla fast
vid den målsättningen. Det kan hända att det blir nödvändigt att vidtaga
vissa åtgärder för att reglera priserna, men jag tror inte man kan gå med
på att låta dessa priser slå igenom när det gäller försäljning till förbrukare
och när det gäller prisförhöjningar i allmänhet. Främst när det gäller
exportpriserna vill jag betona, att ifrån industriens sida har det inte
gjorts några framställningar om att få höja dessa priser. Tvärtom förklarade
man i höstas •—- och sedan dess har det inte kommit några
framställningar till myndigheterna om att få höja priserna — från industriens
sida, att med de då fastställda priserna voro industriens dåvarande
kostnader täckta. Det är klart, och jag har tidigare framhållit det, att om
marknadsläget förändras, finns det anledning att justera exportpriserna.
Hen lika naturligt blir det, att vi dji, undersöka i vad mån dessa merinkomster
skola tillfalla producenterna och i vilken mån det blir nödvändigt att samhället
tar in en del av dessa inkomster i form av prisutjämningsavgifter och måhända
med den motiveringen, att vi skola hålla nere priserna på hemmamarknaden.
Det föreligger kanske nu en sådan situation, som har beskrivits i propositionen
om prisutjämningsavgifterna, att det kan bli nödvändigt att genomföra
ett clearingsystem, så att inte de höga exportpriserna få slå igenom på
hemmamarknaden.

Jag vill gärna för min del deklarera att det är alldeles uppenbart, att det
som hänt på detta område, i varje fall när det gäller upphävandet av normalpriserna,
är av sådan art, att hade man haft den kunskap man nu har, så hade
tydligen detta beslut inte kommit att fattas. Men inför de bestämda förklaringar
man då gav från industriens och skogsägarnas sida ville man pröva,
hur det hela skulle utveckla sig. Nu kunna vi som sagt endast beklaga att
prisutvecklingen på detta område, i varje fall i vissa delar av landet, varit
sådant, att det kommer att bli till mycket stora bekymmer för framtiden. Nu
har det emellertid skett, och nu gäller det att försöka bemästra situationen så
gott det går. Då är det nog också nödvändigt att samhället försöker få ett
inflytande över det hela.

Enligt min mening föreligger det sålunda ingen som helst anledning till
att samhället nu skall säga att dessa områden skola vara fria, utan nu krävs
det tvärtom kanske i minst samma grad som tidigare samhälleliga åtgärder
för att åstadkomma en någorlunda sund utveckling på detta speciella område.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är kanske lika gott att jag från några andra synpunkter tar upp samma
fråga, som herr statsrådet Ericsson berörde. Debatten har ju praktiskt
taget samlat sig kring våra möjligheter att bemästra riskerna för en prisstegring.
Jag inledde debatten i dag med att tala om vad man från regeringens
sida anser sig ha gjort och anser att man ytterligare kan göra, och jag dolde
inte, att vi anse våra medel vara begränsade. På grund emellertid av att vi
inte so läget fullt så mörkt, som man från oppositionen delvis gör, anse vi
att vi åminstone till en början böra begränsa våra åtgärder, men vi äro fullt
beredda att överväga de uppslag, som kunna komma från annat håll. Jag
slutade med att säga. att kanske redan denna debatt skulle ge oss en före -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
ställning om på vilka punkter man från andra meningsriktningar ansåg, att
man kunde komplettera det program, som regeringen lagt upp, eller på vilka
punkter man möjligen skulle komma med helt nya uppslag.

När nu denna debatt fortskridit så långt som den gjort, och de ledande talesmännen
från de olika partierna yttrat sig, så tror jag att jag vågar konstatera,
att i fråga om karakteristiken av läget äro meningarna fortfarande något
skilda. Regeringen anser det nämligen fortfarande vara önskvärt att
stryka under, att läget i vårt land inte är av den oroande art, som man känner
i andra länder. Vi ha trots allt ändå eu känsla av att vi i betydande omfattning
kunna behärska läget. På den punkten har både herr Skoglund i Doverstorp
och herr Ohlin försökt framställa saken så, att regeringen nu äntligen
kommit till insikt om det, som oppositionen redan för länge sedan varit
på det klara med. Jag tror inte att saken förhåller sig på det sättet. Jag
hoppas att inte herr Skoglund har rätt när han säger, att någon från regeringens
sida har avhånat oppositionen när den talade om riskerna. Jag tror
att vi ganska länge varit på det klara med läget, men jag vågar tillägga, att
inför de åtminstone enligt min mening något överdrivna framställningar av
riskerna, som gjorts från oppositionens sida, har det inte varit möjligt för
legeringen att göra annat än att stryka under, att det även finns en annan
sida.

När man nu säger, att den oroande bilden helt är godtagen i finansplanen,
så är detta också en sanning med en viss modifikation. Ingen som läst konjunkturrapporten
kan undgå att bakom den märka en ganska stor oro för lägets
utveckling under 1947. Denna oro knyter sig till en råd antaganden om
utvecklingen, om vilka man kanske kan ha något delade meningar. Man talar
där om en mycket stark ökning av hela den samlade nationalinkomsten i
pengar, man talar om en sänkning av sparkvoten och man talar om ganska
mörka utsikter för en produktionsökning, allt element som naturligtvis gör
bilden relativt mörk. I finansplanen har det inte sagts alltför många men
ändå ganska tydliga ord om att man kanske i någon mån får modifiera slutsatserna
eller i varje fall den skildring, som ges i konjunkturrapporten. Det
är riktigt. Man kan exempelvis göra antaganden om att arbetslönerna under
1947 skola stiga med så och så många procent och under början av 1948 med
så och så många procent.- och om man då utan vidare drar den slutsatsen, att
en sådan höjning av arbetslönerna kommer att motsvaras av en liknande höjning
av alla andra inkomster, så kommer man fram till ett visst resultat. Men
man kan också förutsätta — som man gör i finansplanen -— att eftersom näringslivets
och industriens vinster under de sista tiderna utvecklat sig synnerligen
gynnsamt, sfi förefaller det inte som om det skulle vara något överdrivet
antagande att en väsentlig del av den inkomstökning löntagarna få
kan utgå, utan att den samlade inkomsten för hela näringsgrenen behöver höjas
och därför inte heller priserna behöva stiga.

Man kan på samma Rätt so något annorlunda på frågan om bankinsättningarna.
Lägg märke till att de! inte gäller en minskning i insättningarna, utan
det är en minskning av den ökning som tidigare försiggått. Det tyder på en
minskning av sparkvoten, som det heter. Men man bör också tänka på vad som
skett under de senaste åren. när folk tagit ut pengar från .sparbankerna. Jag
förmodar att jordbrukarna här i kammaren säkerligen kunna ge exempel på
vartill dessa pengar använts. Man har skapat realkapital. Jag är ganska övertygad
om att åtskilliga människor ekiperat sig och köpt eu hel del till huset,
som man tidigare inte kunnat köpa. Det finns många saker, som tyder på att
en sådan minskning i sparkvoten kan vara en övergående företeelse.

Hur det kommer att förhålla sig med produktionsökningen är naturligtvis

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1047 era.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
synnerligen svårt att säga. Det hänger delvis samman med hur det går med importen
av vissa nödvändiga varor. Även där kan man alltså tillåta sig ha något
delade meningar.

Professor Ohlin ställde två frågor till mig. Han frågade dels om jag anser
att den i konjunkturrapporten antagna bristen på balans, d. v. s. den ökade köpkraften
på ytterligare två miljarder, är riktig. Om jag anser detta antagande
vara riktigt, så frågar mig herr Ohlin om jag då fortfarande tror på möjligheterna
att åstadkomma balans. Jag vill erinra om att även i konjunkturrapporten
är det starkt understruket, att dessa två miljarder är ett rent räkneexempel,
som författaren satt upp för att ge någon konkretion åt framställningen.
Man säger: om det nu förhåller sig på det och det sättet, hur kommer det
att ställa sig? Ingen har vågat påstå, att där bakom ligger en faktisk beräkning
av hur det kommer att gå, eftersom varken konjunkturrapportens författare
eller någon annan i detta ögonblick kan svara på den frågan: om industriens
arbetare få en lönehöjning på så och så många hundra miljoner, hur
många av dessa hundra miljoner komma då att tagas av företagens vinster och
hur många komma att tagas ur en ny prisstegring? Jag vill på den punkten
erinra om, att hen- Pehrsson-Bramstorp uttalade eu mening, som det ligger åtskilligt
i. Jag vill inte säga att den täcker hela sanningen, men för honom var
det tydligt, att ur den synpunkt vi i dag diskutera läget, nämligen med hänsyn
till risken för inflation, så vore det egentligen inte någon skillnad om arbetarna
hade dessa hundratals miljoner eller de lågo hos företagarna.

Jag kan sålunda svara herr Ohlin på hans första fråga med att säga, att
jag vågar inte ha någon mening om hur mycket balansen under 1947 eventuellt
skulle försämras. På den andra frågan, vilka förhoppningar man kan ha om
det inträffar en sådan försämring i balansen, skulle jag öppet vilja svara, att
det är beroende på två omständigheter. Den ena är hur länge denna nya brist
på balans vid det nya kvantitativa beloppet kommer att stå sig utan att på
nytt spädas på, och den andra är hur hastigt ökningen i vår produktion kan
komma att försiggå.

I det sammanhanget skulle jag vilja säga ett ord till herr Skoglund i Doverstorp.
Jag vill inte förneka honom rätten att uttrycka sig på det sätt han
gjorde — en sådan tillspetsning är väl tillåtlig i en debatt som denna — då
han sade, att det ser ut som om regeringen menade, att vi skola sitta och vänta
på vad som kommer att hända på arbetsmarknaden, och när så fackföreningarna
väl fått igenom sina avtal med arbetsgivarna och fått en höjning i sina
löner, skall regeringen kalla samman folk och säga: nu få ni alla anpassa er
efter läget och hålla inne med era krav, därför att nu ha fackföreningarna lyckats
få så mycket. Som jag sade: det kan vara tillåtet att säga detta, men
det stämmer inte med den uppfattning, som regeringen hyser. Om det skall
vara tal om att föra samman alla grupper för ett nytt övervägande om hur
samhällsekonomisk balans skall kunna skapas, så menar jag för min del att det
måste ske i samband med att alla grupper göra upp sina inbördes mellanhavanden.

Däremot vill jag inte underlåta att lägga in en gensaga emot herr Ohlins
skildring av regeringens uppträdande. Herr Ohlin spetsar till sina uttryck på
ett sådant sätt, att jag undrar om det inte försvagar effekten. Ty att framställa
regeringen såsom så rädd att den inte vågar säga ett enda ord till vissa
kretsar, på vilka den stöder sig, och inte ens en gång vågar upplysa folket om
att vi äro i eu allvarlig situation, det stämmer väl ändå inte med allt vad som
har sagts under de senaste åren och det sista året. Jag kan åtminstone förklara,
att jag under detta sista år inte har hållit ett enda offentligt anförande
utan att med anknytning till den gamla diskussionen om sparande och utgifter,

Fredagen ilen 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
om överbaTansering av budgeten och underbalansering av budgeten, klart och
tydligt säga- ut, att likaväl som vi inom vårt parti för femton år sedan fingo
föra eu skarp strid för'' att få folk att förstå att det vissa tider kan vara riktigare
att ge ut pengar än att hålla dem tillbaka, lika väl ligger i andra tider —-jag vill inte säga räddningen — men i alla händelser den hallhake man har på
den ekonomiska utvecklingen, i alt man kan hålla inne med utgifterna, d. v. s.
spara.

Jag kan försäkra herr Skoglund, att vi inte ha den ringaste rädsla för att
använda ordet »spara». Vi mena bara, att spara har sin tid och ge ut pengar
har sin tid. Vi äro alla överens om att en högkonjunktur är just den tid, då
man skall spara, då staten skall hålla inne med sina utgifter så långt den överhuvud
taget anser det vara förenligt med det allmänna bästa. Om den^då kan
skapa överskott i budgeten så är det riktigt, och enskilda skola också skapa
överskott i sina budgeter, så långt det överhuvud taget är förenligt med deras
självklara intresse att hålla sin fysiska och andliga arbetsförmåga vid makt.

Herr Ohlin har för övrigt också en annan linje, som han använt tidigare och
som han använde i dag. Efter denna skildring av regeringens rädsla säger han.
att regeringen kommer och vill ha hjälp av oppositionen eller i alla händelser
vill dra oppositionen med i arbetet, så att den eventuellt på oppositionen kan
lägga över en del av ansvaret för impopulära åtgärder. Ja, jag vet inte om detta
är en anklagelse mot regeringen, men om det är ett uttryck för den uppfattningen
att regeringen inte borde göra så, så strider det ju mot herr Ohlins
ständigt upprepade önskemål om att regeringen skall föra samman olika meningsriktningar
och folkgrupper till en rundabordskonferens. Det kan hända
att herr Ohlin avser de stora ekonomiska organisationerna och menar, att de
politiska meningsriktningarna skola hållas borta därifrån, men det är ju faktiskt
så att åtskilliga ting faller det på de politiskt maktägande, d. v. s. riksdag
och regering, att göra, och då kommer också frågan om samarbetet mellan
dessa olika meningsriktningar upp. Jag vill inte förneka, att herr Ohlin har
rätt så till vida att han pekar på en mycket om punkt i det parlamentariska
systemet, när han erinrar om de svårigheter som en regering möter, om den
vill genomföra impopulära åtgärder, och dessa impopulära åtgärder av oppositionen
användas såsom ett led i partikampen. Dg, kan det vara ett utslag av
rent sunt förnuft, om de som sitta i regeringsställning vända sig till oppositionen
och fråga: vilja ni inte på denna punkt avstå från att använda dessa medel.
om ni anse att dessa åtgärder äro till nytta för våra gemensamma strävanden?

Jag skall ta ett mycket konkret exempel. Om det i höstas hade varit så, att
jag till sist hade kommit till den uppfattningen att det vore riktigare att bibehålla
omsättningsskatten, så skulle jag utan tvivel ha vänt mig till de olika
partierna inom oppositionen och sagt: detta är en allvarlig sak pa grund av
hela den ställning som regering och riksdag tidigare ha intagit. Vi ha sagt till
hela svenska folket, att vi så snabbt som möjligt skola ta bort denna omsättningsskatt.
Nu finns det vissa skäl för att skjuta upp avskaffandet. Vi äro
inte mera verklighetsfrämmande än att vi inte gärna ta det steget, om vi sedan
ha att vänta oss en hetsig opposition, som säger att det var onödigt och
att det bara var av önskan att behålla en skatt, som regeringen inte ville avskaffa
omsättningsskatten. .Tåg menar, att om jag nu inte efter mycket övervägande
hade kommit till den uppfattningen att det till sist ändå var riktigt
att ta bort skatten, så hade jag ansett det vara. min skyldighet att föreslå regeringen
att vi skulle vända oss till alla oppositionspartierna och fråga: vilja
ni inte vara med om att gemensamt ta ansvaret för att omsättningsskatten
står kvar?

Det är ett exempel och jag kan tänka mig liknande. Men jag kan försäkra

Nr 2.

Fredagen den IT januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
herr Ohlin, att just nu har regeringen inte övervägt några sådana otrevliga
ting, som vi gärna så att säga skulle vilja föra fram inom den inre kretsen eller
eventuellt få oppositionen att själv förorda och därigenom slippa ta ansvaret
för. Ty, som jag nämnde, den arsenal av vapen, som vi anse oss ha, är begränsad
och svårigheterna att utvidga den äro så stora, att regeringen åtminstone
tills vidare inte kommer att lägga fram några nya förslag för oppositionen.
Däremot äro vi naturligtvis fullt beredda att ta upp sådana förslag från
oppositionspartiernas sida till diskussion.

Härmed har jag egentligen sagt om inflationen vad jag har att säga, utom
på en punkt. Vi ha talat om skärpning av priskontrollen, och herr Ohlin anmärkte
då med all rätt att en skärpning av priskontrollen inte skapar mera varor,
den hjälper oss inte. Ja. den hjälper oss inte längre än till den punkt,
där vi måste fråga oss: Kunna vi längre uppehålla en ordentlig priskontroll,
kunna vi förebygga att den kringgås, vilket ju kan ske på olika vägar? Men
kunna vi göra den smidig, t. ex. på de punkter, där man nu kan visa att priskontrollen
så att säga försvårar tillverkningen av vissa varor och för över produktionen
till andra områden, som äro svårare att kontrollera, kunna vi där
göra den smidigare, då ha vi i den ett medel att hindra bristen på balans att
komma till uttryck på marknaden i en alltför stor efterfrågan.

Ett område som man lättare behärskar, det veta alla, är investeringarna,
som statsrådet Ericsson nyss har varit inne på. Jag hörde med intresse på herr
Staxäng, som säkerligen gav uttryck åt en uppfattning, som finns runt omkring
i landet, nämligen att regeringens politik på den punkten är mycket
återhållsam. Det kommer säkerligen från alla delar av landet att krävas, art
regeringen skall släppa efter och utvidga sin investeringsbudget, därför att
man just i den och den landsändan och just på det och det området har de allra
starkaste skäl för att kräva att man skall lämna den allmänna linjen. Var och
en förstår att regeringen redan på denna punkt skulle kunna behöva stöd från
oppositionspartierna, när det gäller att tala om för särintressena, att om man
vill göra allvar av åtminstone detta vapen i kampen mot prisstegringen, så
får man försöka avstå från även väl grundade önskemål.

Jag märkte, att herr Pehrsson-Bramstorp också gjorde en sådan anmärkning.
Han tyckte att man lade ner för mycket på bostäder och för litet på vägar.
Det är en avvägning, som jag inte vågar säga någonting bestämt om, men om
vägarbetena skola hålla sig inom ramen för de medel som finnas därtill, så
finns ju redan en sådan ram. Men jag skulle vilja tillägga att det åtminstone
i ett läge som det nuvarande icke är enbart önskvärt, att man har en specialbudget
för vägarna. Jag ger herr Ohlin rätt i en anmärkning som han gjorde angående
den allmänna investeringsverksamheten. Han sade, att man inte kan
reglera investeringsverksamheten och bostadsbyggandet bara med hänsyn till
hur mycket byggnadsmaterial man har och hur mycket arbetskraft man har.
Man bör välja andra måttstockar. Och jag vill säga, att det är heller inte att
välja en lämplig måttstock då man säger: så och så mycket bilskattemedel
löper in och så och så mycket skola vi alltså använda just till vägar. Det borde
kunna finnas rationellare grunder att gå efter.

Men när herr Ohlin beträffande den allmänna investeringsverksamheten menar,
att man borde försöka göra någon beräkning av hur stort vårt sparande
är och med utgångspunkt från denna föreställning om vårt sparande söka
komma till en föreställning om hur stor investeringsbudgeten bör vara, då är
det ett önskemål — det vill jag inte förneka — som jag kan förstå, men jag
förstår inte på vilket sätt man skall kunna uppskatta detta sparande. Jag tror
att man i praktiken inte kan gå någon annan väg än den vi ha gått. Vi ha erfarenhet
av hur det var 1945 och hur det var 1946, och vi få försöka jämka

1''mlag''en den IV januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till våra investeringar i förhållande till vad vi ha lagt ut under ^dessa ar. Det
ger en bättre utgångspunkt, när man bedömer vad vi kunna ha rad till i dessa
hänseenden.

Herr Ohlin talade slutligen om att det gäller att hålla nere alla inkomster.
Det är klart, och det har ju också uttryckligen sagts i finansplanen. När herr
Ohlin här värjer sig mot den kritiken att han och hans parti i främsta rummet
skulle ha syftat på arbetslönerna, är det mycket möjligt att han har rätt. Jag
vågar inte säga någonting om den saken. Tidigare hade jag det intrycket att
det som herr Ohlin och andra saknade i regeringens planer för att bekämpa
prisstegringen väsentligen var ett uttalande om att arbetslönerna inte fingo
stiga eller i alla händelser endast fingo stiga mycket svagt. Nu formulerar
herr Ohlin saken så, att han och hans parti skulle ha blivit beskyllda för att
inte vilja vara med om en reallönehöjning för lönearbetarna. Fn sådan beskyllning
har jag för min del aldrig riktat mot nagon motståndare, därför att
jag inte tror den är riktig. Vad jag har talat om är den effekt, som överhuvud
taget en penninglönehöjning kan få. Jag behöver där bara upprepa, att jag
ser lönerna såsom ett led i hela det stora balansproblemet och att det är uppenbart
att, om vi så småningom skola kunna nå en sådan balans, som vi alla eftersträva,
så måste alla produktionskostnader och sålunda även den del därav,
som utgör löner, hålla sig inom sådana gränser att icke en prisstegring blir
nödvändig. Men vad detta betyder i fråga om _ avvägningen mellan vad företagen
skola behålla och vad arbetarna skola fa i löner, det är ett problem, som
regeringen icke har vågat sig på att uttala någon mening om och som regeringen
fortfarande inte anser det möjligt att uttala några generella omdömen om,
utan där vi avvakta dragkampen mellan parterna på arbetsmarknaden, inte
bara för att se vad den kan leda till, utan även för att vänta tills läget där har
utvecklat sig på ett sådant sätt, att det finns verkliga förhoppningar om ett
samlande av alla parter under intrycket av att alla vilja bevara den samhällsekonomiska
balansen. Då kanske man kan komma till ett relativt hyggligt
resultat.

När herr Ohlin efterlyser vad regeringen har gjort för att upplysa väl
inte minst arbetarvärlden om läget, så vill jag med min kännedom om den
svenska fackföreningsvärlden och dess ledande grupper påstå, att den upplysning,
som vi kunna lämna, vare sig herr Ohlin eller jag eller några andra, den
upplysningen om de allmänna ekonomiska, faktorerna och deras roll är icke
dessa fackföreningskretsar främmande. Vi ha erfarenhet av att den svenska
fackföreningsrörelsen tidigare har visat sig vara i stånd till en självbehärskning
och eu moderation som vi kanske sett. på få andra ställen. Jag tror att
vi kunna lita på att dessa egenskaper hos den svenska fackföreningsvärlden
icke ha försvunnit i januari 1947.

Men det är klart att diskussionen om vad den ena och den andra samhällsgruppen
skall ha sammanhänger med många andra ting, som vi ha att göra
med här i riksdagen. Den sammanhänger med den socialpolitik, den näringspolitik
och den skattepolitik, som föres, och jag kan därför inte sluta detta
anförande utan att också säga någonting om vad som här i diskussionen har
förts fram rörande — jag vill inte säga skatteförslagen — men vissa allmänna
sidor hos dessa skatteförslag. Det har nämligen varit ett genomgående
tema hos talare från oppositionen, att så långtifrån att regeringen har funnit
några medel för att behärska prisstegringen, så har den försvagat ett av de
medel som finnas, nämligen det enskilda sparandet, genom de planer på en
omläggning av vårt skattesystem, som föreligga från en kommitté. Det är alldels
för tidigt att gå in djupare på denna fråga. Den kommer säkerligen
upp under riksdagens lopp. Men om det som har1 sagts här i dag skall vara

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 eiu.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ett uttryck för kännedomen på vissa håll inom riksdagen om de förslag, som
föreligga, så är det kanske relativt uppmuntrande, därför att jag tror att så
mycket som har sagts är beroende på obekantskap med förslagen, att när
denna bekantskap blir närmare, blir det kanske möjligt för de olika grupperna
att också komma varandra närmare, när det gäller att ta ståndpunkt. Det är
nämligen så långt ifrån att det nu framlagda förslaget är en stöt <rmot sparandet,
att dessa förslag så vitt jag kan förstå tvärtom äro särskilt väl lämpade
som utgångspunkt för att förorda sparandet. Lägg märke till att när
man, med tanke på faran för inflation, är rädd för att arbetslönerna skola
stiga för mycket, är det därför att det är den stora massan av människor, som
skola använda dessa arbetslöner. På samma sätt är det tydligt, att om man
vill uppmuntra sparandet, är det den stora massan av människor, som man
måste taga hänsyn till, och jag vågar inte sträcka mina förhoppningar om
det svenska folkets välstånd och sparande så långt, att jag kan tänka mig att
något större antal människor under den närmaste tiden kommer att äga. förmögenheter
på över 20 000 kronor. Jag tror att även under de år, som nu
följa, det överväldigande antalet förmögenheter kommer att ligga under 20 000
kronor, alltså att det kommer att bli ungefär samma förhållande som framgick
av den sista taxeringen, där det visade sig att något under 3 miljoner
personer hade mindre än 20 000 kronors förmögenhet och 280 000 personer
hade över 20 000 kronors förmögenhet. Och om det nu framlägges ett skatteförslag,
som befriar förmögenheter på upp till 20 000 kronor från all förmögenhetsskatt,
är det väl uppenbart, att detta skatteförslag måste, i den mån
som förmögenhetsskatten kan verka avskräckande, främja och inte försvåra,
sparandet. Jag vill som min personliga mening uttala, att jag tror att man
alldeles överdriver verkningarna av en sådan liten förmögenhetsskatt som den
vi nu ha, men om ett borttagande av skatten på förmögenheter på upp till
20 000 kronor har någon effekt, måste det väl vara att verka välgörande på
sparandet.

Jag vill dessutom erinra om att skatteförslaget innebär en sänkning av inkomstskatten
för stora mängder av människor. Det är klart, att detta inte är
någon inflationsbekämpande åtgärd, därest man tänker sig, att dessa pengar
komma att användas. Denna sänkning av inkomstskatten har samma verkan
•som sänkningen av omsättningsskatten: den ökar i och för .sig den fria köpkraft,
som ligger i människornas händer. Men å andra sidan betyder denna
sänkning, att människorna få ett större belopp, som de fritt kunna förfoga
över, och att de alltså få större möjligheter att lägga undan och spara än dillade
före inkomstskattens sänkning.

Herr Ohlin sade här att det överskott, som nu finns i budgeten, tyder på
att han och hans meningsfränder hade rätt, när de menade att dop var onödigt
att skrida till en höjning av förmögenhetsskatten liksom även av bolagsskatten
för att kunna genomföra eu sänkning av inkomstskatten. Ja, i den
män man anser att det nuvarande överskottet kan användas för sådana
ändamål, är detta naturligtvis riktigt. Men jag vill erinra om vad som
står i finansplanen om att det överskott på 300 milj. kronor, som den nu framlagda
budgeten uppvisar, närmast sammanhänger därmed att man både när
det gäller de höjda folkpensionerna och de nya barnbidragen inte har behövt
räkna med mer än ett halvt budgetårs utgifter. I samma ögonblick som vi
maste räkna med ett helt ars kostnader för dessa båda ändamål, försvinner
överskottet på 300 miljoner.

Nu är det ju ingen som vet, vilka statsinkomster som kunna vara förhanden
ett följande år, men jag är nästan säker på att herr Ohlin liksom jag inte är
enbart glad vid tanken på att statsinkomsterna kunna komma att stiga, utan

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att det är bättre att de hålla sig på samma nivå som tidigare, och under sådana
förhållanden kvarstår ju nödvändigheten av att väga skattesänkningen på en
punkt mot eventuella skattehöjningar på andra punkter.

Och om det skulle vara så gynnsamt, att vi icke skulle behöva taga ut, låt
mig säga 70 milj. kronor i höjning av förmögenhetsskatten, därför att vi ändå
kunna tänka de utgifter, som befinnas nödvändiga, är det ingen, som har tänkt
på den möjligheten att det kunde vara önskvärt att sänka inkomstskatten ytterligare
för dem, som ha det svårast, även om det skulle innebära att de stora
förmögenhetsägarna finge betala en ny tribut?

Vi få komma ihåg, att alla skatteförslag innebära en avvägning mellan
olika gruppers intressen, och den sänkning av inkomstskatten, som nu föreslås
av skatteberedningen — där ju alla parter varit ense, kan man säga, om
att en dylik sänkning bör ske — är ju ganska måttlig, även om det skulle bli
fråga om att gå ned till 100 % från 110 %. Det är kanske inte så svårt att säga
vad den stora massan av svenska skattebetalare skulle svara, om de klart och
tydligt fingo den frågan ställd till sig: är det riktigare att sänka inkomstskatten
till 100 % och i stället lägga en ytterligare skatt av, låt mig säga 70 miljoner.
på förmögenhetsägarna eller bör inkomstskatten hållas vid 110 % och förmögenhetsägarna
befrias från att betala dessa ytterligare 70 miljoner?

Men man har tydligen alldeles oriktiga föreställningar om vad förmögenhetsskatten
betyder, när vi komma litet längre upp på skalan. Det är ju för
närvarande faktiskt så, att så fort man kommer över en viss inkomstgräns,
tar inkomstskatten en icke obetydlig del av människornas inkomster, och när
därtill kommer en särskild förmögenhetsskatt, så kan det icke undvikas, att
en icke oväsentlig del av en förmögenhetsöknings avkastning går till skatt.
Så är det redan nu, och man får därför inte, när man gör en jämförelse mellan,
låt mig säga det förslag, som är framlagt av skattekommitténs majoritet,
och det'' som är framlagt av dess minoritet, glömma att jämföra båda dessa
förslag med vad som nu gäller. Genom den hundradel av förmögenheten, som
lägges till inkomsten, finns det redan nu en icke obetydlig förmögenhetsskatt.

Om vi ta den där mannen med 4 000 kronors inkomst, som herr Ohlin så
ofta talar om — jag erkänner att mannen är en typisk svensk arbetare utom
i det avseendet att en sådan i regel sannerligen inte äger 20 000 kronor —
är det alldeles riktigt, att skillnaden mellan kommittémajoritetens förslag och
minoritetens är mycket liten. Den är så liten att herr Ohlin här i dag fann
sig föranlåten att säga, att det nog vore klokt att inte följa herrar Elon Andersson
och Sundén, d. v. s. folkpartisten och högermannen, utan att företaga
en ytterligare sänkning. Men om jag nu i stället för denna inkomst på 4 000
kronor tar inkomster på mellan 10 och 12 ''tusen kronor, inom vilka grupper
kanske förmögenheter på 20 000 kronor äro vanligare, och gör en jämförelse
med det nuvarande läget, finner jag. att vid en förmögenhet av 30 000 kronor
utgör den förmögenhetsskatt, som nu utgår, 2,7 promille, medan den föreslagna
förmögenhetsskatten skulle bli 2 promille. Vid en förmögenhet på 40 000
kronor är den nuvarande förmögenhetsskatten 2,9 promille, medan den föreslagna
nya utgör 3 promille. Om jag går upp ett slag i inkomstklasserna,
till sådana grupper som vid sidan av de små inkomsttagarna ha spelat en stor
roll i den nuvarande diskussionen, d. v. s. folk som sitter med 15, 20 och 25
tusen kronors inkomst, så betala de för närvarande, om de ha 30 000 kronors
förmögenhet, 3.6 promille i förmögenhetsskatt i stället för nu föreslagna 2
promille. Ila de 40 000 kronors förmögenhet, betala de 3,8 promille i motsats
till nu föreslagna 3 promille. Uppgår förmögenheten till 50 000 kronor,
betala de 4,1 promille i jämförelse med föreslagna 3.6 promille. Vid en förmögenhet
på 00 000 kronor betala de 4,3 promille i jämförelse med föreslagna

7S Nr 2. Fredagen den IT januari 191/ em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

4 promille och vid -70 000 kronors förmögenhet 4,4 promille i förhållande till
föreslagna 4,3 promille. Först vid 80 000 kronors förmögenhet är siffran densamma,
d. v. s. de betala nu 4,5 promille, vilket även den föreslagna nya
skatten skulle komma att utgöra. Även vid 90 000 kronors förmögenhet är
siffran densamma i båda fallen, d. v. s. 4,7 promille, och vid 100 000 kronors
förmögenhet är den ungefär densamma i båda fallen, d. v. s. respektive 4,9
och 4,8 promille. Först när jag kommer upp till förmögenheter på 150 000
kronor — lägg märke till att förmögenhetsägaren skall ha ön inkomst på mellan
15 och 25 tusen kronor — betalas nu en lägre förmögenhetsskatt, d. v. s.
5,4 promille, än vad som skulle bli fallet enligt det nya förslaget, då skatten
uppgår till 6,5 promille. Där vänder det.

Det är alltså riktigt, att när inkomsterna äro små, blir det relativt hastigt
en högre skatt på förmögenhet. Men när det gäller inkomsttagare av det slag,
som i dag med ett förskönande uttryck hruka kallas för medelklassen, d. v. e.
med inkomster på 15, 25 och 30 tusen kronor, är förmögenhetsskatten högre
för närvarande än den skulle bli efter det nya förslaget.

Jag tror inte heller att man, när man talar om den nya kvarlåtenskapsskatten,
tillräckligt har satt sig in i vad det gäller, men det är kanske förklarligt,
eftersom det här är fråga om en nyhet.

Herr Pehrsson-Bramstorp sade här, att han inte tycker om eu skatt på arv,
som är lika stor, vare sig det finns ett barn eller sex barn i familjen. Nu är
ju inte detta riktigt, eftersom kvarlåtenskapsskatten bara blir en del av
skatten på arvet. Den gamla arvslottsskatten skall ju vara kvar, och det skall
bli en lämplig avvägning mellan dessa båda skatter. Jag skulle tro, att motviljan
mot kvarlåtenskapsskatten närmast beror på att man inte har satt sig
in i den tanke, som ligger bakom förslaget om denna skatt, nämligen att förmögenheten
som sådan skall beskattas, innan den skiftas. Det är ju inte besynnerligare
att vi här i landet skaffa oss en kombination av kvarlåtenskapsskatt
och arvslottsskatt än att man har det i andra länder. Jag tänker inte
bara på England, där man praktiskt taget bara har kvarlåtenskapsskatt, utan
även på Förenta staterna, Kanada och Australien, där det just finns denna kombination,
som nu skulle bli följden om vi införde eu kvarlåtenskapsskatt.

Om man bortser från den nyhet för oss — jag kanske får säga så, fastän
riksdagen hade tillfälle att år 1933 diskutera samma sak — som kvarlåtenskapsskatten
innebär, så tror jag också att en närmare bekantskap med skatteförslagen
skall visa, att dessa äro mycket mer godtagbara för folk, som vilja vara.
resonliga, än man kanske i detta ögonblick tänker sig. Men innan jag går in på
den saken, skulle jag först vilja rätta ett missförstånd.

Jag ber om ursäkt, herr von Seth, om jag gör mig skyldig till ett missförstånd,
men när jag hörde herr von Seth tala, föreföll det som om herr von Seth menade,
att kvarlåtenskapsskatten skulle t. ex. när det gäller en jordbruksfastighet gå ut
efter taxeringsvärdet. Nej, taxeringsvärde och förmögenhet äro, såsom säkerligen
varje förmögenhetsägare, som har en fastighet, väl vet, två ganska skilda
ting, och det är i stället nettoförmögenheten det gäller. Och jag skulle tro, att
man får gå ganska långt upp i storleksklasserna bland jordbrukarna för att
komma till sådana, som ha nettoförmögenheter på 100 000—150 000 kronor eller
mer. Nu finns det tyvärr inte någon uppdelning av dem, som bo på landsbygden,
på jordbrukare och på andra grupper, men det är väl känt, att av de
människor, som sägas tillhöra landsbygdens folk, är det långt ifrån alla och
kanske inte heller de mest förmögna som äro jordbrukare. 1945 fanns det av
förmögenheter på över 100 000 kronor inte mer än 12 000 stycken på landsbygden.
Om vi räkna bort de förmögenhetsägare, som icke äro jordbrukare, blir
det sålunda säkerligen en mycket liten del av den svenska jordbrukarbefolk -

Fredagen den IT januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningen, som kommer att få vidkännas en kvarlåtenskapsskatt av någon nämnvärd
storlek, ty detta är ju fallet först när det blir fråga om förmögenheter
på över 100 000 kronor.

Herr Ohlin sade på tal om kvarlåtenskapsskatten, att änkor och änkeman leva
väl inte evigt. Nej, det ha vi i skattekommittén inte heller förutsatt, när vi som
exempel tagit förmögenheter. som delas upp mellan en kvarlevande änka eller
änkeman med giftorätt och andra arvingar. Men i den framställning, som i valrörelsen
skickades ut av det socialdemokratiska partiet för att upplysa väljarna,
talade man genomgående om hur skatten skulle verka, när det fanns
giftorätt, detta helt enkelt därför att man samtidigt gjorde en jämförelse med
de anglosaxiska länderna, vilken jämförelse skulle bli alldeles missvisande.
om man inte toge hänsyn till att det i de anglosaxiska länderna tycks vara
mycket sällsynt med giftorätt. Jag har nyligen i en stor amerikansk framställning
sett en uppgift om att av de amerikanska staterna är det inte mer
än sex, där det finns giftorätt. I de övriga staterna är det den ene eller andre
av makarna, som äger förmögenheten, och det betyder att när en sådan förmögenhetsägare
dör, blir hela förmögenheten föremål för beskattning. Man
skall alltså, när man gör en jämförelse med svenska förhållanden, inte bara
tala om vad som sker i både första ocli andra etappen, utan förmögenheten måste
också slås ned till hälften, när man skall beräkna skatteprocenten. Om man
alltså skall jämföra den arvsskatt, som i de anglosaxiska länderna går ut på
en förmögenhet av 100 000 kronor, med den nu föreslagna svenska kvarlåtenskapsskatten,
måste man först räkna med en skatt på 50 000 kronor och sedan
på ytterligare 50 000 kronor, vilket betyder att det första gången blir en skatt
på 1 250 kronor och andra gången också på 1 250 kronor eller till sammanlagt
2 500 kronor, när en förmögenhet på 100 000 kronor går i arv, först till den
efterlevande maken och sedan till arvingarna.

Detta är ju siffror, som visa att det svårligen kan vara fråga om någon
konfiskation, om man nu inte vill använda detta begrepp på ungefär samma
sätt som man begagnar ordet inflation för att beteckna det tillstånd, som uppkommer
då prisindex rör sig uppåt med en eller ett par procent. I så fall må
det ju vara tillåtet att använda begreppet konfiskering, när staten tar 2 500
kronor av en förmögenhet på 100 000 kronor, men då får man också komma
ihåg, att man i dag inlägger en ganska ny betydelse i detta ord.

Herr Ohlin antydde här i dag, att det förhållandet, att skatteförslagen inte
varit föremål för någon diskussion i valrörelsen, delvis skulle sammanhänga
med att man inom skattekommittén kommit överens om att inte redogöra för
varandras förslag. Jag måste säga, att herr Ohlin här gör sig skyldig till en
besynnerlig sammanblandning av två ting. När vi inom skattekommittén på
försommaren 1946 voro färdiga med våra. ståndpunkter och det ju föreföll
mycket troligt, att frågan om skatterna skulle komma att spela eu mycket framträdande
roll i höstens valrörelse, föreslog jag, att varje grupp inom kommittén
skulle själv inför offentligheten redovisa sin ståndpunkt i den form.
som man ansåge lämpligt. Jag gjorde detta därför att jag fruktade, att det
annars skulle i allra största allmänhet talas om att inom skattekommittén förbereddes
saker, som man visserligen inte riktigt kunde redogöra för men som
voro mycket farliga. Meningen med detta förslag var alltså bara, att det icke
skulle bli så, att vi socialdemokrater skulle komma och redogöra för hur folkpartiet,
bondeförbundet och högern ville, ha det, medan dessa partier å sin
sida skulle säga, att det och det vilja socialdemokraterna genomföra, utan varje
grupp skulle själv tala om vad dess förslag innebar. Men det var ingen människa,
som hade någon tanke på att förhindra den diskussion om dessa förslag, som
sedan kunde följa. Jag vet, inte. varifrån herr Ohlin fått den föreställningen.

Xr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att det skulle vara förbjudet med en diskussion om de olika förslagen. För vår
del väntade vi tvärtom, att en sådan skulle komma till stånd, och därför skickade
vi till våra väljare ut en redogörelse, som på alla väsentliga punkter klarlade
vad det socialdemokratiska förslaget innebar. Även i valfilmen spelade frågan
om skatterna en icke obetydlig roll, och för hela den del av svenska folket, som
såg denna film, måste det stå klart, att vi inte bara ville höja bolags- och förmögenhetsskatten
utan också arvsskatten genom en kvarlåtenskapsskatt.

Från vår sida lämnades sålunda icke någonting ogjort för att låta svenska
folket få reda på vad vårt skatteförslag innebär, men jag erkänner att jag
med stigande förvåning fann, att oppositionen alldeles försummade att begagna
sig av detta, såsom jag trodde, ur dess egen synpunkt goda ämne för valtal. Det
var endast högerns ledare, som i något anförande under de sista veckorna av
valrörelsen började tala om förmögenhetsskatten såsom någonting, som i alla
fall var ganska farligt.

Jag har alltså svårt att tänka mig, att man nu skulle kunna säga, att svenska
folket inte har haft tillfälle att se vad förslagen innebära, och jag skulle gärna
vilja direkt fråga herr Ohlin vad som har varit anledningen till att man inte
från folkpartiets sida i valrörelsen förde fram frågan om skatterna till ingående
överläggning. Det är alldeles riktigt att först i november förelåg ett fullständigt
utarbetat betänkande från kommitténs sida, men detta är så vidlyftigt, att det
nästan förefaller mig, som om de flesta, som nu yttra sig därom, inte ha någon
mer omfattande kännedom om majoritetens förslag än vad man kunde få genom
att läsa den lilla framställning, som skickades ut till de socialdemokratiska
väljarna.

Herr Pehrsson-Bramstorp var också inne på denna fråga. Som vanligt tog
han ett praktiskt exempel från sin egen erfarenhet. Han talade om en jordbrukare,
som hade en fastighet på 60 tunnland med ett taxeringsvärde av
100 000 kronor och inventarier för 25 000 och som var fullständigt skuldfri.
Jag vet inte om det är så vanligt att en sådan man är skuldfri, men antaget
att det finns sådana jordbrukare: är det då så svårt att ta eu liten botteninteckning
för att täcka den kvarlåtenskapsskatt, som en gång skall betalas?
Om vi förutsätta, att om det finns barn, finns det eller har funnits en änka
eller änkling, skola 62 500 kronor gå i första arvskiftet, och på dessa skola
betalas 2 500 kronor i kvarlåtenskapsskatt. När sedan förmögenheten skall
skiftas på barnen, dras som bekant detta belopp ifrån och därför skulle den
sammanlagda arvslottsskatten utgöra 1 560 kronor, d. v. s. i kvarlåtenskapsskatt
och arvslottsskatt skulle sammanlagt betalas f 060 kronor vid första
skiftet. Om nästa arvskifte sker vid oförändrade förmögenhetsförhållanden,
skall det naturligtvis betalas lika mycket i skatt, d. v. s. på dessa 125 000
kronor blir arvsskatten 8 120 kronor. Jag vill inte säga att det är någon liten
summa — därom kan det ju råda delade meningar — men hur än de fyra
barnen vilja ordna sina förhållanden, kan inte skatten medföra alltför stora
svårigheter. Vart och ett av dessa fjrra barn skulle till staten betala ungefär
2 000 kronor av sitt arv. Om det inte funnits någon skatt, skulle varderas
arv gått upp till litet över 31 000 kronor, och om det nu framlagda skatteförslaget
går igenom, få de inte fullt 30 000 kronor. Fn närmare bekantskap
med förslaget på dessa punkter tror jag bara skulle leda till en resonlig
diskussion.

Om man vill samarbeta — jag kan försäkra, att i viss utsträckning och på
inånga punkter skulle regeringen också önska ett samarbete —• får man göra
klart för sig, att det finns två parter. Jag vill hänvisa till att den socialdemokratiska
andrakammargruppens ledare i dag yttrade, att den skattepolitik, som
förts under de senaste åren och förs nu, inte är ett utslag av min rent per -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sonliga uppfattning, utan det är ett uttryck för hela den strömning, som
pågår inom arbetarrörelsens politiska del. Om man vill samarbeta och göra
sammanjämkningar, mellan olika uppfattningar, får man hålla klart för sig,
att denna socialdemokratiska uppfattning inte kan föras undan såsom inte
behörig att tas upp till behandling. Oppositionen bör göra klart för sig,. att
lika angelägna som socialdemokraterna äro att på de punkter det är möjligt
genom sammanjämkningar nå ett resultat som kan godkännas av alla, lika
uppenbart är det att socialdemokratien icke kommer att gå från de grundläggande
synpunkter, som de lägga på beskattningen och det ekonomiska livet
i dess helhet. Om de borgerliga en gång för alla gjorde sig förtrogna med
den tanken, att man i viss utsträckning måste gå dessa uppfattningar inom
arbetarrörelsen till mötes, skulle kanske grunden kunna läggas för ett samarbete,
som det i detta ögonblick annars inte tycks finnas så stora utsikter
att nå.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Pehrsson-Bramstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag tänker inte ta upp någon diskussion med finansministern.
Det är omöjligt att i en replik gå in på alla de frågor han berörde.

Jag sade förut, att om arbetslönerna stiga för ett stort antal medborgare,
ökas även köpkraften i samma utsträckning. Jag riktade mig mot att regeringen
försökt stoppa prisutvecklingen inom en affärsverksamhet, som kunnat
öka sina anställdas löner med 6 respektive 8 procent men inte vill att andra
folkgrupper skola ha samma möjligheter till ekonomiska förbättringar.

Jag begärde ordet, då jag hörde herr Jonssons i Skutskär anförande. Han
framträder som talesman för trävaruindustrien, och om han är anställd inom
denna industri, tycker jag det är ett mycket vackert drag av honom att försvara
den. Herr Jonsson i Skutskär, som förmodligen delar åsikten att folkets
väl går före storfinansens, tycks fullständigt ha glömt en stor del av de
människor, som äro sysselsatta med att försörja industrien med råvaror. Herr
Jonsson talade uteslutande om rotvärden, men han är väl. fullt medveten om
att det finns en stor grupp arbetare i bygderna, som få hjälpa till att skaffa
fram råvarorna. Då det gällt att ändra löneavtalen ha alltid de som arbeta i
skogarna måst finna sig i mindre förbättringar av lönerna för att industriarbetarna
skola kunna få en större förbättring. Det verkar som om endast
somliga folkgruppers väl skall gå före storfinansens; för så vitt ledarna för
virkesindustrierna ha vanligt ekonomiskt sinne, kan man väl inte tänka sig
att de betala mer för råvarorna än som motsvarar det pris de själva få ta för
de färdiga varorna. I annat fall är det inte fråga om industriföretag i. vanlig
mening. Av den anledningen är fastställt pris på rundvirket obehövligt och
kan endast åstadkomma orättvisa.

Herr Ohlin, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! När jag hörde finansministerns anförande nyss rörande vissa
reduktioner i förmögenhetsbeskattningen, fick jag klart för mig, att hans huvudsakliga
strävan är att uppträda som välgörare mot de rika. Tiden tillåter
mig icke att polemisera, jag vill bara ställa en fråga till kammaren: tro damerna
och herrarna, att denna skildring iir så fullständig, att den på ett belysande
sätt karakteriserar den reform av förmögenhetsbeskattningen, som finansministern
föreslår?

Finansministern sade, att det inte är så ovanligt att man tar ut kvarlåtenskapsskatt
före skiftet. Det förekommer t. ex. i England. Han underlät emel Andra

kammarens protokoll Idb!. Nr ä. 0

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lertid att tala om, i vad mån dessa länder, t. ex. England, ha en årlig förmögenhetsskatt.
Om en förmögenhetsskatt tas ut år efter år såsom man skall
göra enligt finansministerns förslag, har väl inte samhället på samma sätt
»sparat ihop» krav på förmögenheten, när ägaren avlider. Om en del personer
här i landet skulle betala upp till 130 procent av avkastningen av en förmögenhet
i skatt, framstår det såsom märkligt, att staten skulle ha sparat ihop ett
sådant krav på en engångsskatt.

Finansministern talade om en viss kapitalägare, av vilkens förmögenhet
skulle betalas 1 250 kronor vid första skiftet och lika mycket vid andra skiftet.
I det meddelande, som lämnades till pressen, åtminstone det som jag sett,
glömde man emellertid att tala om, att skatt skulle betalas även vid andra
skiftet. Finansministern uppmanade i somras de olika partierna att tala om
sina egna förslag till skattereformer. Den socialdemokratiska redogörelsen var
mycket^knapphändig, och det var de siffrorna den offentliga diskussionen hade
att utgå ifrån. Nu säger finansministern, att socialdemokraterna skickade ut
ett utförligare referat av skatteförslaget till sina väljare. Jag vet inte, vad de
socialdemokratiska propagandamännen talade om på valmötena, men finansministern
kan inte tvinga alla människor att gå på dessa möten. Han sade
också, att det förekommer en redogörelse i socialdemokraternas valfilm. Jag
visste inte att medborgarna skulle tvingas att se den socialdemokratiska valfilmen,
såvida det inte var för att beundra finansministern såsom den framstående
revyartisten. Jag tror man måste slå fast, att det sätt, varpå detta
förslag presenterades två månader före valet, var så knapphändigt, att det
inte kunde utgöra något underlag för en upplysande diskussion. Hur mycket
man sedan talade om förslaget i valfilmen vet jag inte.

Om tiden tillåter vill jag säga både till finansministern och till statsrådet
Ericsson, att det är nödvändigt med en avvägning mellan investeringarna och
inkomstökningarna. Detta förutsätter i viss mån en kvantitativ fixering. Regeringen
har inte ens försökt sig på att göra en sådan fixering. En dylik avvägning
är nödvändig för att man skall kunna säga, att regeringen har ett
handlingsprogram.

Härpå yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Att jag nämnde valfilmen beror på att alla de väljare, som vi överhuvud
taget vände oss till, fingo reda på det nu diskuterade förslaget, och vi ha icke
dolt någonting för de människor, som gingo på våra valmöten, men de som inte
gingo dit kunde vi inte nå.

I den lilla redogörelse om alla de avgörande punkterna som skickades ut
talades det om att kvarlåtenskapsskatten kunde stiga till väsentliga belopp
och det talades om den årliga förmögenhetsskatten, bolagsskatten och skattesänkning.
Herr^Ohlin sade, att när vi jämföra de svenska skatterna med de
anglosaxiska, måste vi komma ihåg att vi ha en årlig förmögenhetsskatt. Men
om vi göra en sådan jämförelse mellan våra skattesystem, tror jag man skall
finna att vare sig vi ha årlig förmögenhetsskatt eller inte, äro de anglosaxiska
skatterna,. naturligtvis framför allt de engelska, men även de kanadensiska
och amerikanska, så hårda, att svenskarna säkert skulle föredra det
svenska systemet med inkomstskatt plus förmögenhetsskatt.

När jag ändå har ordet skall jag passa på att säga en sak, som herr Skoglund
i Doverstorp gav mig anledning till att nämna, men som jag glömde att
säga i mitt förra anförande.. Det stack fram i hans anförande, att det förslag,
som nu framlägges, kanske inte i och för sig skulle vara så orimligt om man
mte bakom detta anade, att detta bara är en början och att man sedan skulle

Fredagen den 17 januari 1917 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
gå längre och längre — jag tror att herr Pehrsson-Bramstorp sade längre och
längre ned. Jag vill påpeka, att vi sedan länge äro inne på en rakt motsatt
väg. Den svenska socialdemokratien följer inte en linje för förmögenhetsbeskattning,
som skulle börja med de största förmögenheterna och sedan sträcka
sig längre och längre ned. Om jag skulle karakterisera vår linje, skulle
jag i stället säga, att allteftersom de ekonomiska förhållandena i landet ha
steg för steg blivit bättre och möjligheterna för den enskilde arbetaren att
lägga undan sparmedel ha visat sig finnas, ha socialdemokraterna i stället
höjt den gräns, vid vilken man anser att en förmögenhet börjar. Det steg man
nu föreslår, nämligen slopandet av all skatt på förmögenheter upp till 20 000
kronor, är ett uttryck för denna tendens. Detta är inte en tendens, som är
säregen för den svenska socialdemokratien. När den engelske finansministern
för något mer än ett år sedan föreslog en höjning av den engelska kvarlåtenskapsskatten,
så att den för förmögenheter på 30 milj. kronor skulle utgå
med 75 procent av hela förmögenheten på en gång, föreslog han samtidigt
för de allra minsta förmögenheterna en befrielse, som inte tidigare förekommit.
Dessutom föreslog han en icke oväsentlig sänkning av kvarlåtenskapsskatten
på även ganska stora förmögenheter. För att nu inte någon skall
tycka, att jag bara hänvisar till vad andra gjort, kanske jag vågar erinra
kammaren om att det enda förslag till verklig lättnad för vissa arvtagare,
som kunna behöva det, som framlagts i vårt land sedan lång tid tillbaka,
lades fram år 1941 av den nuvarande finansministern. Det innebar att av en
änkas arv skulle icke mindre än 25 000 kronor vara skattefritt och att om
en man lämnade efter sig minderåriga barn, skulle dels 3 000 kronor och dels
1 000 kronor för varje år barnet understeg 18 år vara skattefria. Detta betyder,
att en man kan lämna efter sig 150 000 kronor, varav 75 000 kronor
gå i giftorätt till änkan och varav han kan testamentera till henne 25 000
kronor skattefritt. Om han dessutom har minderåriga barn kan det inträffa,
att inte ett öre skatt tages ut på de övriga 50 000 kronorna. Jag tror det är
skäl att hänvisa till detta förslag när man försöker att framställa den nuvarande
regimen såsom en regim, som bara mer och mer vill lägga skatterna
längre och längre ned. Det är tvärtom min förhoppning, att allteftersom välståndet
stiger skall det anses alltmer rimligt att folk äger en förmögenhet.
Jag erkänner, att jag skulle föredra att alla skattebetalare hade en förmögenhet
på t. ex. 20 000 kronor framför att som nu 50 procent av all förmögenhet
skall ligga i händerna på 100 000 människor.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Finansministern sade, att jag i mitt tidigare anförande
gjort, såsom han uttryckte sig, en hård tillspetsning, då jag tydde
ett uttalande i finansplanen så, att det var först sedan fackföreningarna fått
sina krav uppfyllda, som man skulle börja överläggningarna med övriga grupper.
Jag gjorde denna tillspetsning med full beräkning i syfte att få klarhet
i finansministerns och hans mycket skickliga medhjälpares dunkla skrivsätt,
och det gläder mig att jag nått detta resultat. Del tillfredställer mig att finansministern
i sitt svar säger, att alla grupper måste göra upp med varandra
— det var dit jag ville komma.

Tiden tillåter mig icke att i denna replik beröra så många frågor. Finansministern
säger bl. n„ att han tror att motviljan mot kvarlåtonskapsskatten
är så stor därför att det är en ny skatt. Jag erinrar mig i detta sammanhang
vad finansministern sagt en gång tidigare i denna kammare, nämligen att
det inte är lätt att ange vad som är hög eller låg skatt, det är bara en vanefråga.
Ja, jag måste medge att finansministern har lärt många människor

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
här i landet betala höga skatter, men frågan är hur länge det går. Finansministern
slutade med en appell, att vi från oppositionens sida borde lära oss
förstå de stora arbetargruppernas grundsyn och gå dem till mötes, ty då skulle
det bli bättre förståelse. Ja, det framställdes ju faktiskt på det sättet, att
man kunde utläsa ur finansministerns uttalande att det innebar: avstå ni
från er uppfattning och tillägna er vår politiska grundsyn, då blir det god
förståelse. Jag måste säga finansministern, att jag knappast anser det vara
en god uppfattning av demokrati.

Herr Olilin erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill säga till finansministern, att jag tror, att jag är lika
angelägen som han att så snart som möjligt varje svensk, eller skola vi säga
varje vuxen svensk, skall ha en förmögenhet på 20 000 kronor. Frågan är
bara hur man så fort som möjligt skall komma dithän. Jag tror inte man
kommer dit så fort som möjligt med ett skattesystem, som är av den art att
det skadar de välståndsbildande krafterna. I en överdriven strävan efter ekonomisk
likriktning försenar man tvärtom den inkomstökning i landet, som
gör det möjligt för folket att relativt fort komma till en sådan förmögenhet.

Sedan vill jag konstatera, att finansministern när han jämförde med Englands
skatteförhållanden i sitt första anförande underlät att tala om att man
i England icke har någon årlig förmögenhetsskatt. När jag sedan påpekade
detta, sade han helt allmänt: om man jämför skattesystemen i deras helhet
skulle man ändå komma till den slutsatsen. Därom veta vi ingenting bestämt.
Vad jag vänder mig emot är dessa ofullständiga jämförelser. Att sedan England
har varit med i två krig, vilket vi inte ha varit, kanske är en omständighet
som borde nämnas någon gång, när man jämför svensk och engelsk beskattning.

Sedan säger finansministern, att de avgörande punkterna i det socialdemokratiska
förslaget om kvarlåtenskapsskatt hade publicerats före valet. Jag
vill bestrida detta. Det var endast referat av vissa punkter och icke någon
ordentlig redovisning av de föreslagna skattetabellerna. Finansministern måste
där falla tillbaka på valfilmen och säga, att där talade vi en hel del om våra
skatter. Dels tror jag att även den var ganska ofullständig och dels anser jag,
herr finansminister, att en ordentlig diskussion av dessa viktiga frågor knappast
befrämjas av att man underlåter att publicera en utförlig redogörelse och
i stället hänvisar folk till att gå på de socialdemokratiska valfilmerna. Det
är ju lyckligtvis ännu inte så, att man måste förete bevis på att man bevistat
eu föreställning av. den socialdemokratiska valfilmen för att man skall få
lägga sin röstsedel i valurnan.

Härpå anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag fick just meddelande om — vilket, jag hade glömt — att före valet det
socialdemokratiska partiet till alla väljare skickade ut 1,8 miljon fyrasidiga
flygblad med en fullständig redogörelse med tabeller för det socialdemokratiska
skatteförslaget.

Herr Jonsson i Skutskär erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Bramstorp anklagade mig för att vilja försvara
storbolagens ^intresse. Jag måste för min del säga att ingenting i mitt anförande
kan påvisas vara av den innebörden. Jag påpekade ju där, att jag ansåg
att sådana brister förelågo, att ett samhälleligt övertagande kunde över -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vägas. Herr Pehrsson-Bramstorp sade, att de stora skogsbolagen här hade råd
att betala de priser, som utgingo under höstsäsongen. Ja, om det bara varit
storbolagen, men även de små sågverksägarna försökte vara med i denna kapplöpning,
men fingo avstå från virket då de stora skogsbolagen gingo före och
skörtade upp priserna. Statsrådet Ericsson sade också att detta experiment
var ett dyrbart experiment och att det inte heller kommer att få upprepas.

Herr Skoglund i Doverstorp, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag ber att få upplysa finansministern om
att det flygblad som han åberopade inte förefaller att innehålla någonting om
kvarlåtenskapsskatten.

Härefter yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är väl bäst att undersöka den saken, men i vårt partis tidning lämnades en
ingående redogörelse, och jag vill upprepa att det, som skickades ut genom
TT och som trycktes av i alla tidningar som ville trycka av det, innehöll
fullständig upplysning om kvarlåtenskapsskatten.

Herr Pehrsson-Bramstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Som slutkläm skulle jag vilja säga, att jag aldrig har
yttrat mig om huruvida trävarubolagen ha råd att betala de höga priserna på
råvaror och rundvirke. Men den saken avgöra de väl själva, ty ingen tvingar
dem att köpa. Anse de själva att de ha råd att betala dessa priser, då är väl den
färdiga varan för högt prissatt eller säljes till för högt pris i utlandet. Jag
förstod det emellertid som om herr Jonsson i Skutskär med sitt fullt logiska
och ekonomiskt klara resonemang menade, att bolagen med de höga priserna
på råvaror och rundvirke inte kunna betala industriarbetarna så mycket, som
de skulle önska. Det är där menings skiljaktigheterna ligga mellan industriarbetarna
och skogsarbetarna. Ty det är ju ändå inte uteslutande rotvärdet det
gäller, utan även bearbetningen och transporten av varan från skogen till fabrikerna.

Till finansministern skulle jag vilja säga att han inte borde tala om den
lättnad i beskattningen som skedde genom propositionen 1941 utan att tala om
att det var samlingsregeringen och inte uteslutande finansministern, som verkställde
den välgärningen.

Härpå yttrade:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag hoppas att finansministern under mitt
anförande får tillfälle att om än något sent konstatera vad som står och inte
står i socialdemokraternas valbroschyr.

Anledning eller större lust att delta i remissdebatten har för min del sällan
förelegat. Inte alls därför att ämnen saknats, men därför att talarlistan brukar
vara lång nog, som för övrigt i dag, och det väsentligaste redan brukar vara
sagt av partiernas främste talesmän. Det ha de tydligen gjort i dag också,
inte minst under den senaste stundens debatt och replikskiften. Men det finns
efter min uppfattning så många moln vid horisonten, att det inte är underligt
om man litet till mans har ett behov av att föra sina bekymmer till torgs. Jag
kanske redan från början bör upplysa om att det inte är för att som herr Jonsson
i Skutskär ila en trängd regering till försvar.

Jag syftar nu på den ekonomiska utvecklingen här i landet, på den ekonomiska
politiken, penningpolitiken och allt som har nära samband därmed. Vi

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Foris.)
äro alla, förmodar jag, på det klara med att den inflation som hängde över
oss alltsedan krigsutbrott och avspärrning, den inflation som i så pass hög
grad som verkligen skedde kunde hållas tillbaka under de egentliga krigsåren,
att den nu är en verklighet och kanske ännu mera ett hot av mycket stora dimensioner.

Det torde knappast råda någon meningsskiljaktighet om önskvärdheten av ett
stabilt penningvärde och om olyckorna som följa av ett vacklande eller dalande.
Och likväl är utvecklingen sådan den är. Likväl berövas spararen faktiskt
dagligen och stundligen frukterna av sitt ofta livslånga sparande. Men
inte nog med detta som, om det skulle förekomma från en enskild sedelutgivares
sida, skulle stämpla vederbörande nästan som svindlare. Om varuknappheten
i förhållande till betalningsmedelstillgången är inflationens drivkraft,
så innebär varje minskning av tilltron till stabiliteten till rådande penningvärde
en ytterligare stark pådrivare av processen. Människorna resonera inte
längre om huruvida de skola köpa dyrt i dag eller eventuellt till skäligare pris
i morgon. De tänka snarare, att i dag får jag ändå något, i morgon får jag
knappast mer men kanske mindre för min slant. Och så rullar det vidare.
Människomas reagenser bero inte på om finansministern anser det -—• som han
gjorde i dag — obehagligt att tala om sådana olyckor.

Nu menar oppositionen — och det med rätta, såvitt jag förstår -— att detta
inte får fortgå, och att det i första hand ankommer på landets regering att
råda bot. Regeringen å sin sida anser sig göra allt som kan begäras. Man
pekar som herr statsrådet Wigforss på de olika medel man litat till för att
minska, neutralisera eller magasinera köpkraften. Låt mig, herr talman, än
en gång i tur och ordning beröra dem, låt vara flyktigt. Man hänvisar till
skatteinstrumentet. Jag tror för min del, vilket även finansministern givit
uttryck för tidigare i dag, att överbalanseringen av budgeten är ett av de nödvändigaste
medlen. Det är emellertid inte enbart medelst en hög beskattning
som en överbalansering kan genomföras. Jag understryker detta. Staten kan
och bör liksom den enskilde kunna minska sin efterfrågan på arbetskraft och
nyttigheter, när dessa ändå inte räcka till. Finansministern var ju för övrigt
inne på den tankegången nyss. Ty det är väl så, att en överdriven beskattning
har en verkan i rakt motsatt riktning än den nu diskuterade: den minskar avgjort
sparviljan och ökar därmed människornas benägenhet att köpa, konsumera,
spendera hellre än att spara och för att, om de lyckas spara med tillräcklig
framgång, så småningom bli uppförda i den nyligen lanserade kategorien
gäldenärer till staten, vilkas skuld i sinom tid skall avkrävas dem.

Man litar vidare till investeringskontroll. Ja, den är nog ofrånkomlig i dessa
dagar. Men att avväga den rätt står knappast i mänsklig förmåga. Jag förmodar
att statsrådet Ericsson, som har det närmaste ansvaret för den detaljen,
är fullständigt klar över vanskligheterna därvidlag. Men därtill kommer, att
man inte hämmar tendensen att investera så länge folk i allmänhet taxerar
prisläget till ett i dag, till ett högre i morgon. Hög och hägrande högre skatt
verkar också stimulerande på investeringslusten. För att inte tala om vad
översysselsättningskrisen verkar. Vad jag inte kan undgå att påpeka och beklaga
är att den s. k. myrdalskommissionens tankar kring investeringsfondering,
d. v. s. kring spörsmålet att göra investeringsfondering mera lockande
för företagen och bättre ägnad att utgöra ett verksamt medel i
en aktiv konjunkturpolitik, icke föranlett någon som helst åtgärd — ja, inte
ens någon fortsatt tanke, tycks det. Konjunkturen kan ändå vända, fortare än
man nu tror, och då kunna sparmedel komma väl till pass, inte bara för företagen
utan även för det allmännas strävanden.

Vidare ha vi priskontrollen. Det är uppenbart vilka vådor, som ännu skulle

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vara förenade med ett omedelbart slopande av priskontrollen. Å andra sidan
bli dess huvudgrundvalar i förkrigsförhållandena alltmera avlägsna och irrelevanta.
Det är ganska tydligt, att produktionen i många fall lyckats vrida
sig ur priskontrollens grepp. Stora avsnitt ha aldrig behärskats. Detta har
säkerligen inte alltid varit till behovstäckningens fördel, men det kan med lika
stor säkerhet inte ensidigt läggas den kontrollerade producenten till last. Priskontrollens
ofullkomlighet har naturligtvis många gånger framkallat sådana
verkningar. Den tendens att mer och mer lita till polisiära metoder vid kontrollens
utövande, som nu tycks breda ut sig, minskar faktiskt tilltron till medlet
överhuvud — på litet längre sikt sett.

Vad ha vi vidare? Man viftar diskussionsvis med tvångslån, med importkontroll
och dylikt, som ena dagen föras fram och kanske andra dagen dementeras.
Jag har i intet fall velat underkänna de använda medlen ett visst värde,
men jag tror att de övervärderas av vår regering. Och framför allt: jag tror
att man underlåter att räkna med en avgörande faktor som helt enkelt inte
kan sättas ur räkningen, om man vill ha någon utsikt att nå målet: ett stabiliserat
penningvärde. Man har därtill eliminerat en annan faktor, vars frånvaro
betyder mera — i negativ riktning — än dess tillvaro nödvändigtvis
skulle innebära vid ett ianspråktagande. Men jag skall återkomma till den
faktorn.

Den faktor som helt enkelt inte kan sättas utanför räkningen är det allmänna
inkomst- och löneläget. Den frågan ankommer det på arbetsmarknadens
parter att klara. Den kommer inte regeringen vid, säger man. Ja, det är riktigt
på sitt sätt. Ingendera av dessa parter önskar statens diktatur på detta
område. Ännu så länge ha de fria — och å ömse håll i regel kunniga och ansvarsmedvetna
— krafterna bäst skött den saken. Och det lär bli fallet framdeles
också. Men det hindrar inte, att regeringen har ett ansvar. Ty regeringen
gick i spetsen, då det gällde att ersätta ett pris- och lönestopp med enbart
prisstopp. Där har man kommit in på en väg, som efter min mening, så länge
vi laborera med varupriser, är en ohållbar linje. Jag vill gärna, till missförstånds
undvikande, påpeka att jag saknar anledning att utpeka någon viss
grupp eller löntagarkategori såsom mindre värd att erhålla s. k. förbättring
eller såsom speciellt skyldig till utvecklingen. Inte heller finns det i dagens
läge anledning att slå speciell vakt om något generellt företagarintresse av
att hålla lönerna nere för att öka vinster, som inte för närvarande få delas ut,
som ofta inte kunna investeras eller krävas för ökad konsolidering. Men olyckan
är ju, att verkliga, reella standardförbättringar för inkomsttagarna för närvarande
praktiskt taget inte åstadkommas. Prisutvecklingen går i täten, lönejusteringarna,
som följa efter, innebära viss nominell kompensation, köpkraften
ökar, efterfrågan ökar, varumängden följer inte med, och så är man där
man var, med nya krav, nya kompensationer, nya priser o. s. v. Denna skildring
kan synas tilltagen i överkant: det må delvis vara fallet, delvis säkert
inte. Verkligheten ligger nog bra nära.

Man har från regeringens sida inte fått höra det ledande ord, som borde
sägas om och om igen i dessa ting. Statsrådet Wigforss har visserligen nyss
påstått motsatsen och jag vill naturligtvis inte bestrida att han och andra
kunna ha påpekat fakta, men tyvärr är det så att man har gjort sig till talesman
för en motsatt uppfattning också. Och jag tror faktiskt inte att spekulationer
av ena eller andra slaget komma att frita statsledningen från samtidens
och framtidens dom i fråga om landets ekonomiska ledning i dessa brydsamma
tider.

Den faktor som man eliminerat är diskontot. Det är inte vidare modernt att
tala om det, det anses inte höra till god ton, det anses vara för ömtåligt. Jag

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
har verkligen klart för mig, herr talman, att man får tänka sig för både en
och två gånger, innan man tillgriper räntan i kampen mot inflationen, även
om penningmarknaden i och för sig'' skulle komma att göra en sådan åtgärd
naturlig. Man rubbar lätt ömtåliga områden, kanske framför allt bostadsförsörjningen.
Men att använda vapnet först i trängande fall är en sak —
att förkunna att man inte tänker använda det alls är en helt annan! Knappast
någon, eventualitet manar så som en risk för räntehöjning en spekulativ investering
och forcerad översysselsättning till eftertanke. Och räntan kan i vissa
fall återskänka tilltron till sparmedel kontra förbrukning.

Årsskiftena 1944/45 och 1945/46 beräknas ha medfört en nominell stegring
av industrilöneinkomsterna med ca 15 procent — åtminstone angav finansministern
den siffran i våras. Prisregleringen på jordbrukets område i samband
med förhandlingarna då innebar knappast något större steg mot den
upprepade gånger av regering och riksdag utlovade utjämningen av inkomster
löneläget mellan jordbruksbefolkningen och övriga. Men man har ju ålagt
sig moderation och tålmodighet, i handling trots att missnöjet jäst inom jordbrukarleden.
Jordbrukets skyldigheter mot landet och folkhushållet ha städse
både erkänts och effektuerats av jordbrukarna. Men det är ett misstag att tro
att en utveckling som den nuvarande inom samtliga övriga folkgrupper kommer
att gå jordbrukets folk förbi utan reaktion, i synnerhet om denna utveckling
innebär en ökning av klyftan i stället för en utfyllnad.

Jag undrar om regeringen tagit dessa förhållanden i betraktande och om regeringen
har tänkt pa nödvändigheten av att då tiden är inne dra konsekvenserna
av vad som skett och nu håller på att ske och medgiva jordbruket de
prisförbättringar, som svara dels mot utvecklingen i övrigt, dels mot en fortsatt
utjämning? Det går ändå inte att inbilla någon jordbrukare, och knappast
någon annan heller, att en försämrad krona har ett annat och bättre värde i
bondens hand än i andras. Och jordbrukets tredjedel av befolkningen får inte
sättas i skamvrån därför att de flesta av dem arbeta under eget ansvar och
inte ha någon^ arbetsgivare att pressa löneinkomster ur eller någon LO bakom
sig. Folkhushållet och därmed regeringen bär här främst ansvaret.

Herr Lundberg: Herr talman! Fn svensk redaktör skrev som vetenskapsman
1945 en bok vari han bland annat säger, »att medlen att påverka opinionen
till. stor del ägas av de ekonomiskt välställda grupperna och användas i
deras tjänst», samt att »av de högre bildade hör det stora flertalet traditionellt
till borgerliga partier, och redan på grund härav disponera dessa över
särskilda möjligheter att få sin uppfattning skickligt försvarad i tal och
skrift». Ja, han citerar även en engelsk sociolog som säger »att de rika, om
de skänkte en tredjedel av sin inkomst till propaganda, skulle kunna åstadkomma
praktiskt taget vad som helst», ty »det finns så mycket intelligens
att köpa, och konsten att använda intelligensen för att frambringa känslor
och åsikter är så utvecklad, att på detta sätt hela grundvalen för de politiska
striderna skulle förändras». Och man måste nog konstatera att det är
riktigt att ekonomisk och social makt i viss utsträckning även ger politisk
makt.

Då jag. trots dessa citats innehåll vågar ta till orda i dagens remissdebatt,
är anledningen främst den, att jag önskar framföra en del personliga frågor
och synpunkter i den politiska och ekonomiska debatt, som både i ton, innehåll
och till karaktär skiljer sig på ett markant sätt från de umgängesformer
vi så småningom lärt oss vara takt och ton i svenskt samhällsliv och i umgänget
mellan arbetare och arbetsgivare.

Det finns vissa frågeställningar som måste klaras upp innan vi kunna förstå

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vad exempelvis dagens s. k. opposition vill, vad den är och vad den syftar till
både när det gäller ekonomiska frågor och styrelseform. Dagens tongångar
inom oppositionen kunna icke tolkas som en strävan till en saklig kritik av
en partiregering, utan kritiken har tagit form av ett misstänkliggörande av
den svenska demokratien själv. För att intet missförstånd skall uppstå vill
jag understryka, att jag personligen har den uppfattningen, att saklig kritik
har saltets uppgift. Den skall ge friskare luft, hindra förruttnelse och vara
ett renhållningsverk inom samhällslivet överhuvud taget. Men om kritik och
opposition endast nyttjas negativt och i förvrängnings- och förtalssyfte kan
den bli demokratiens gaskammare, där oppositionens talesmän handskas lika
lättsinnigt och farligt med demokratien som karakteriserats i de bekanta
orden: »Han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ.»

Då folkpartiets press axlat den avsomnade tidningen Fäderneslandets kappa,
är det angeläget att vi i tid uppmärksamma den förändring som det myntade
ordet »social-liberalism» kan innebära. Jag har visserligen uppmärksammat
att herr Ohlin i ett brev till fackföreningsrörelsen vill göra en skiljelinje
mellan vad folkpartiets press säger och skriver och folkpartiets politiska linje.
Jag har givetvis ingen rätt att tvivla på att detta uttalande kan vara riktigt.
Men då måste jag framställa en direkt fråga till herr Ohlin, och jag hoppas
att han kan svara på den när han själv älskar frågesport, och det är: ta herr
Ohlin och folkpartiet avstånd från de två kända tidningar som ägas _ av två
enskilda penningintressen och som gå under namn av att vara folkpartistiska?
Både ur politisk och demokratisk synpunkt är det angeläget att veta om det
är Jakob eller Esau inom folkpartiet som talar i olika sammanhang.

Ur folkpartistisk lämplighetssynpunkt kan det vara bra att ha två eller
flera tungor och att efter behag kunna kyssa eller slå ihjäl. I en sekt eller
rörelse kan tungomålstaleri vara en attraktion och en viktig beståndsdel, men
om folkpartiet verkligen vill göra anspråk på att vara ett parti, som skall
leda den borgerliga oppositionen, bör det kunna ungefärligt ange sin form
och sitt innehåll. Det skulle inte heller skada att de borgerliga fönstren
någon gång öppnades för att en utvädring av de värsta stinkbomberna
kunde ske.

Dagens läge påminner i vissa delar om atmosfären efter förra världskriget
när fascismen föddes. Det var ett misstänkliggörande av allt och alla
i syfte att riva grunden och förtroendet för demokratien samt röja mark för
våldslärornas intressen. Krigets bristproblem och komplex hade även då luckrat
upp sinnet för kultur, ansvar och omdöme. Instinkter och känslostämningar
hade högkonjunktur och de utnyttjades hänsynslöst av ansvarslösa element
för att undanröja demokratien.

Vi stå även i dag inför bristproblem och svårigheter efter ett världskrig.
Det råder ett psykologiskt känsloläge som kräver nyktert ansvar och icke
spekulativa demonstrationer. Här ha olika partier, vilka kräva respekt för
demokratiskt sinnelag, ansvar för att de icke lättsinnigt sätta i gång krafter
inom vårt land, som kunna äventyra värden vilka utvunnits i hård strid, men
i demokratisk anda och mening.

Om nu herr Ohlin gör en klar gränsdragning mellan folkpartiet och de två,
vi få väl antaga bara till namnet, folkpartistiska tidningskoncerner i vårt land,
som ändock representera ca 20 ä 25 procent av den totala tidningspressen,
måste jag konstatera att det vid sidan av de vedertagna borgerliga partierna
uppstått en kapitalistisk intressegruppering, som icke blott ställer anspråk
på att företräda en folkopinion utan som även söker att med penningens makt
påverka svensk parlamentarism och forma angrepp på folkstyret. Till detta
komma de olika kapitalistiska intresseorganisationer, som likt svampar vuxit

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fram under senare tid och som nu mata in pengar i det politiska arbetet på
ett sätt som i viss mån kan betraktas som nyheter inom en demokrati som vår.
Denna grupp av kapitalistiska intressen söker att vid sidan av de borgerliga
partierna driva sin speciella verksamhet. De ha icke ett bestämt borgerligt
parti som får sköta om sin injektionsspruta i samhällskroppen. De välja den
för stunden mest villiga och nitiska borgerliga partigrupp, som effektivast
kan tjäna kapitalet.

Det är också anmärkningsvärt att företrädarna för våldslärorna i söder gått
under jorden på senare tid. Att de försvunnit är nog en falsk förhoppning.
Troligare är väl att dessa nu på andra vägar förts in i svenskt samhällsliv,
och måhända finns det ett visst sammanhang mellan de förändrade kapitalistiska
angreppsformerna gent emot arbetarrörelsen och demokratien och denna
förvandlingsprocess.

Det torde icke vara uteslutet att en del kapitalintressen spekulera i att med
till synes demokratiska medel nu kunna gripa tillfället att utnyttja efterkrigstidens
ekonomiska och psykologiska läge för en attack för att ta tillbaks
något av de sociala, ekonomiska och kulturella värden som småfolket med
demokratiska medel vunnit eller erövrat. Kan detta icke ske utan en smutskastning
och försimpling av demokratiens arbets- och uttrycksformer, få alla
hänsyn vika.

Herr Ohlin och folkpartiet synas tillfälligt fått förtroendet att vara storkapitalets
främsta riddare. Han tycker sig sitta fast i sadeln och han har en
stark press bakom sig, som uppbäres av kapitalstarka intressen vilka kunna
köpa och vraka intelligens och vetenskap; och kampen mot arbetarrörelsen
kan beträda vägar, som vi trodde inte skulle höra »intelligensen» till. Den ekonomiska
politiken har skjutits i förgrunden, och vi ha nu gång efter annan fått
höra kritik av regeringspolitiken och hur farliga de okunniga statsråden äro.
I dag har det också sagts att vi ha en regering som inte vågar handla. Men när
man från herr Ohlins sida gör dessa påståenden, skulle jag vilja säga ifrån
att nu räcker det inte längre med den homeopatiska medicin, som herr Ohlin
serverar vid olika tillfällen. Nu hålla vi på att tröttna på det negativa gnatandet
och de ständigt upprepade frågorna. Nu hade jag trott att vi verkligen
skulle få ett Ohlinskt svar på frågan, hur vi skola lösa de problem som herr
Ohlin gång efter annan fört fram i diskussionen. Jag måste konstatera att
inte heller i dag har herr Ohlin sagt hur han vill ha det. Ty när det i olika frågor
har varit så att regeringen ansett det vara nödvändigt med ingripande, ja,
då har herr Ohlin omedelbart börjat tala om statsingripandets, centraldirigeringens
och totaldirigeringens farlighet. När regeringen i ett annat fall underlåtit
att reglera det fria näringslivet, ja, då skriker herr Ohlin om att planhushållningen
måste skärpas. Även om herr Ohlin synes vara rädd för planhushållning
och att man skulle få någon ordning på det hela, så måste han väl ändå
själv förstå, att en regering knappast kan vara, betjänt av en borgerlig vädersnurra
som kompass, när det ekonomiska läget är så pass allvarligt som det
faktiskt är.

Då det gäller statsingripanden i övrigt brukar man alltid påstå att socialdemokratiens
linje är totalsocialisering och dylikt. Om man granskar regeringens
och socialdemokratiens göranden och låtanden, sedan den kom till makten och
kunde bestämma i svenskt samhällsliv, så ha väl i varje fall inte monopoltendenserna
varit den bärande linjen. Det har i stället varit så att socialdemokratien
har gått den sociala trygghetspolitikens väg, och den har på detta sätt kunnat
tvinga de borgerliga att i vissa nödlägen t. o. m. acceptera allt vad socialdemokratien
under åren har måst slåss för. Om man ser på de borgerliga partierna
och deras insatser under gångna år måste man säga, att skapandet av mono -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pol och förstatligandet av industrier icke ha skett under av socialdemokratien
styrda tider, utan det har varit så att i det avseendet synas de borgerliga partierna
ha varit farligare att ha vid makten än socialdemokratien. Det har varit
en socialreformernas linje som socialdemokraterna ha gått in för och den har
också hittills varit den bärande.

Jag måste också påpeka att regeringen har svenska folkets stöd att fortsätta
denna reformpolitik och att om trygghetspolitiken tvingar till ökade
utgifter och skatteskärpningar i viss mån, om detta skulle vara nödvändigt,
så måste man väl väga mot vartannat vad vi kunna göra för folkets bästa och
hur dessa skatteförslag kunna tynga. Jag har suttit här och lyssnat på diskussionen
om skattepolitiken och jag har nästan fått ett intryck av att det är
mycket synd om dessa stackars människor som ha blivit rika. Efter vad jag
kan förstå är det mycket bättre för de fattiga, ty de ha t. o. m. — för att citera
ett citat av herr Ohlin i hans bok till ungdomen 1936 — friheten att få
svälta ihjäl. Men det är givet att skattepolitik alltid kan föra med sig olika
känslostämningar, och det är väl på den punkten som man nu vill sätta in en
attack.

När jag emellertid nu resonerar om dessa ekonomiska ting skulle jag vilja
passa på tillfället att framföra ett par önskemål med anledning av det aktuella
läge, som vi för närvarande befinna oss i. Jag skulle då först vilja säga
att bostadsfrågan är så pass brännande, att allt måste göras för att inom ramen
av tillgängligt byggnadsmaterial skapa nya bostäder. Men det är också viktigt
att höja betalningskraften hos vissa folkgrupper för att de skola kunna nyttja
de moderna bostäderna. Med tanke på detta får jag därför ifrågasätta, om icke
omläggningen av den föreslagna statliga bidrags- och låneverksaimheten borde
göras från den 1 juli 1947 i stället för från den 1 januari 1948, varjämte anslaget
till denna verksamhet borde höjas med hänsyn härtill. Det har i investeringsbudgeten
beräknats en byggnadskvot till samlingslokaler på 5 miljoner
kronor. Jag får beklaga att inte större kvot kunnat beräknas, ty behovet
av samlingslokaler är skriande. Jag hoppas, att utrymmet för denna
kvot skall kunna vidgas och att statsrådet noggrant prövar eventuella möjligheter
att tillgodose våra folkrörelser med lokaler. Men det är även så, att
när vi diskutera byggenskap eller företagsamhet överhuvud taget möta vi
ofta på arbetskraftproblemet. Jag måste erkänna, att det är brännande för
närvarande. Nu är det väl ändå så, att om vi skola kunna få en lättnad på
detta område, kanske tankarna i det sammanhanget närmast gå till försvarsministern.
Jag skulle därför vilja göra en fråga i detta sammanhang, nämligen
om försvarsministern kan lämna en upplysning, om det är möjligt att
göra inskränkningar i repetitionsövningarna och värnpliktsutbildningen, så
att man kan ledigställa arbetskraft för industrien eller produktionslivet överhuvud
taget.

När man här talat om det betryckta läget för industrien och om behovet av
frihet i olika avseenden inom industrien, så skulle jag vilja framhålla, att åtgärder
måste vidtagas för att småindustrien verkligen får en sådan hjälp, att
de större företagarna icke på ett otillständigt sätt utnyttja de möjligheter till
olika pressning på småindustrien som deras lånegivning till denna för närvarande
bereder.

Sedan kanske jag till sist får taga det där Ohlinska frågereceptet. Han har
ställt frågan, om man uppmärksammat, att arbetarna ställt parollen: Ut med
borgarpressen! Jag vill fråga herr Ohlin: är detta något felaktigt? Ty det
kan väl knappast vara någon anledning på arbetarhåll att stödja en borgerlig
press, som vid alla viktiga tillfällen ligger redo för att giva arbetarna ett
hugg i ryggen. Sedan kan man även fråga: vet ej herr Ohlin, att det varit och

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
är så, att arbetartidningar icke få medtagas i vissa borgerligt ägda men gemensamt
brukade postväskor på landsbygden?

Vidare drog herr Ohlin en fryksdalspolska och påbörjade sin millimetervägning
av valutslaget. Jag skall icke i dag taga upp en diskussion på den
punkten. Men han blandade i detta sammanhang in kommunisterna och socialdemokratien,
och han krävde ett klart ställningstagande från socialdemokratiskt
håll. Ja, jag vågar väl i detta sammanhang säga till herr Ohlin, att
socialdemokratien alltid har visat en klar gränsdragning på denna punkt. Men
jag kan även säga, att om folkpartiet visade samma vilja till klarhet i denna
fråga, så skulle vi icke ha något emot det.

Herr Hagberg i Luleå talade strax efteråt om socialdemokratiens hjärtlöshet
i fråga om en suppleantplats i utrikesutskottet och ställde i motsats till
detta, att kommunisterna i andra länder få rundhänt tilltagna utskottsplatser.
När herr Hagberg beklagar sig och använder hårda ord i detta sammanhang,
ber jag som replik att få ställa en motfråga: hur ligger det till med socialdemokratiens
och andra partiers representationsrätt i de land, där kommunisterna
i dag ha majoritet och sitta i styret?

Jag vill, herr talman, sluta som jag började med att göra ett påpekande om
demokratien. Det kan också få utgöra ett svar till herr Ohlin. Vi veta, att
kampen för demokratien kröntes med seger efter det förra världskriget. Våldets
eller demokratiens väg diskuterades då under trycket av yttervärldens
händelser; svensk arbetarrörelse hade då sin prövostund, och vi i vårt land
stodo inför viktiga avgöranden. Hjalmar Branting gav då till känna svensk
arbetarrörelses grundton, när han konstaterade: Vi vilja ingen diktatur; för
folkets utslag skola vi alla böja oss; vi lita på att ha vi rätten, så kommer den
också att slå sig fram, och vi kunna då gå fram med övertygelsens vapen. År
ha gått sedan detta uttalande gjordes, men svensk arbetarrörelses och socialdemokratiens
väg har varit, är och blir densamma i både lugna och stormiga
tider.

Gränsdragningen är klar. De borgerliga partierna borde verkligen lära sig
att uppskatta, det ansvar, den självtukt och den kunnighet som svensk arbetarrörelse
visat i praktisk gärning. De borgerligas påstående att arbetarrörelsen
endast skulle vara ett transportkompani är icke endast en lögn utan en förolämpning
mot svenskt småfolk. Vi ha med demokratiska medel omskapat Sverige
till ett hela folkets land. Jag förutsätter därför att de borgerliga partieTna
i dagens läge verkligen respektera demokratien på samma sätt som arbetarna
gjorde 1918 och senare och att formen för samhällsbyggandet och gränsdragningen
mellan diktatur och demokrati även på den kanten hålles lika klar
och lika ren som inom socialdemokratien.

Kunna, vi detta, ja då är jag förvissad om att vi med gemensam vilja och
vederbörligt hänsynstagande skola kunna bemästra de svårigheter vi stå inför.
Men det. är ett viktigt och allvarligt krav, att vi i dagens situation icke
förivra oss till att genom nålstygn och genom obetänksamhet kanske skada
demokratien pa ett sadant sätt, att även vi en vacker dag kunna få beklaga
resultatet därav. Och vi fa mycket stora svårigheter att komma till rätta med
de problem som nålstygnspolitiken kanske åstadkommit.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Fjärde huvudtiteln har legat så gott som helt och hållet utanför det intresse
som kammaren i dag ägnat statsverkspropositionen. Det förefaller kanske därför
naturligt, om jag omedelbart tar tillfället i akt för att svara på de frågor,
som herr Lundberg ställde till mig, låt vara att de gällde blott ett par detaljer
inom fjärde huvudtiteln. Han frågade sålunda, huruvida med hänsyn till

Fredagen den 17 januari 1947 om.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
arbetsmarknadssituationen ingenting kunde göras för att minska de militära
inkallelserna, alltså repetitions- och efterutbildningsövningarna. Han undrade
också om jag har något att säga rörande värnpliktstidens längd.

Jag vill erinra, att jag i mitten av december månad hade tillfälle att besvara
en fråga, framställd i en interpellation av herr Svensson i Ljungskile
beträffande inkallelser till repetitions- och efterutbildningsövningar. Det förhöll
sig då så, att herr Svensson i Ljungskile egentligen icke velat ta upp till
debatt huruvida dessa repetitions- och efterutbildningsövningar borde förekomma
eller ej. Han sade sig vilja undvika att principiellt taga upp frågan, huruvida
de borde finnas till eller ej, men sporde, huruvida jag icke med tanke på
arbetsmarknadssituationen ville överväga att föreslå riksdagen att inställa dem
för 1947. Den frågeställningen gjorde, att jag kanske i mitt svar icke gick in
så utförligt på skälen för dessa repetitions- och efterutbildningsövningar som
jag kunde ha gjort. Jag skall därför nu komplettera svaret i den punkten. Jag
skall dock icke utbreda mig alltför mycket, ty jag har en känsla av att intresset
för saken i kammaren icke är så stort.

Jag vill först inskärpa, att Kungl. Maj :t icke har rättighet att befria från
repetitions- och efterutbildningsövningar annat än i individuella fall. Frågan
om inställande av repetitions- och efterutbildningsövningar för hela årsklasser
måste för närvarande prövas av riksdagen. Frågan förelädes motionsledes riksdagen
förra året med ett yrkande om inställande av övningarna för 1947. Statsutskottet
förklarade, att utskottet för sin del icke kunde tillstyrka motionen
utan föregående utredning. Statsutskottet yttrade samtidigt, att frågan borde
tagas upp till prövning i samband med anslagsäskandena för det kommande
budgetåret, alltså de anslagsäskanden som nu ligga på riksdagens bord.

Det är givet, att jag i försvarsdepartementet låtit verkställa denna prövning.
Efter denna har jag måst taga den ståndpunkten, att jag icke ansett
mig kunna, mot de militära myndigheternas mycket bestämda yrkande på att
dessa repetitions- och efterutbildningsövningar skulle företagas, gå fram till
riksdagen med förslag om att de skulle inställas.

Som kammaren också erinrar sig vidtogs emellertid på höstsidan en åtgärd,
som syftade till att sprida ut dessa övningar över hela året och fördela dem
på vår och höst till två tidpunkter, då vi ha tillräckligt med folk inne för att
övningarna skola kunna äga rum. Vi ha velat göra denna fördelning för att
bereda industrien möjligheter att inrätta sig för att avstå arbetskraft under
dessa övningar.

Sedan jag hade tillfälle att besvara denna interpellation har det ägt rum
en viss opinionsbildning ute i landet. Jag har fått en del resolutioner mig tillsända.
Jag misstänker, att det alltjämt på många håll ute i landet råder den
föreställningen, att man här alldeles i onödan inkallar folk till övningar.

Jag måste därför ett litet slag taga upp frågan: varför ha vi överhuvud
taget några repetitions- och efterutbildningsövningar? Jag skulle kanske icke
behöva taga upp denna fråga, ty det måste ju ha stått klart för riksdagen,
när den nuvarande härordningen kom till, att det fanns någon mening med
denna ordning. Meningen med den måste ju vara att bibehålla krigsdugligheten.
Det kan sägas vara det första syftet. Det andra är att giva möjligheter
till bildande av större förband och skapa betingelser för en grundligare utbildning
av bataljons- och högre chefer vid trupper av fältstarka förband.
Det är denna uppgift som de militära myndigheterna nu särskilt taga sikte
på, även om vi för närvarande icke behöva tänka på att hålla eu beredskapsgrad
av samma omfång som under kriget.

Vidare vill jag påpeka, att efterutbildningsövningarna, som äga rum på
det adertonde året efter första värnpliktstjänstgöringens fullgörande, tagas i

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
anspråk för att giva de värnpliktiga en omskolning till nya uppgifter, för
vilka de lämpa sig vid den ålder som de då uppnått. Denna omskolning blir
ju sedan grundläggande för den användning man skall få av ifrågavarande
värnpliktiga, om vederbörande under de tio år, som återstå innan de lämna
vämpliktsåldern, skulle komma att tagas i bruk för landets försvar.

Jag skall nöja mig med att säga detta. Jag kan endast tillfoga, att frågan
om denna organisation ju får lov att prövas i samband med dryftandet
av vår försvarsorganisation, när försvarskommittén har hunnit plöja igenom
detta ämne och blivit färdig med sina förslag.

Jag skall kanske återigen upprepa vad jag sade i höstas när det gällde
själva arbetsmarknadsläget, att jag utgår ifrån, att det trängda arbetsmarknadsläge
som vi nu ha med allra största sannolikhet kommer att föreligga
under en följd av år. Det betingas icke endast av en högkonjunktur som
har sin grund i omständigheter som sammanhänga med förhållandena efter
kriget, utan också därav att vi ha sjunkande årsklasser av manlig arbetskraft.
Det är väl ganska troligt att vi icke på många år skola behöva uppleva
någon motsvarighet till den brist på arbete som vi tidigare haft att kämpa
med. Å andra sidan är det också klart, att den nedåtgående befolkningskurvan
i hög grad påverkar rekryteringen till det militära försvaret. Jag tror
att det skulle ha varit oriktigt, om vi vid en första känning av arbetsmarknadssvårigheter
skulle sagt oss, att försvaret är det första som bör maka åt
sig för att arbetskraft skall finnas till hands för produktionen. Jag har i varje
fall icke velat intaga en sådan ståndpunkt. Jag anser, att vi skola söka bemästra
arbetsmarknadssvårighetema genom organisation, genom rationalisering.
Det vore förvisso olyckligt, om det skulle kunna sägas, att vi läte oss
skrämmas av dessa svårigheter, så att vi beträffande försvarets organisation
komme till slutsatser, som icke vore grundade på en prövning i sak.

Det är också klart att ett inställande av repetitions- och efterutbildningsövningarna
bara för ett år skulle skapa en lucka i utbildningen som det måhända
kunde bli svårt att fylla i framtiden.

Jag övergår därefter till den andra fråga som herr Lundberg berörde, nämligen
frågan om de värnpliktigas tjänstgöringstid. Denna fråga har dryftats
en hel del i pressen, dock kanske mindre än man hade väntat. Den återhållsamhet
som därvidlag framträtt betyder naturligtvis icke, att det icke mycket
allmänt skulle finnas en önskan att en omprövning skulle ske av den nuvarande
tjänstgöringstiden. Återhållsamheten beror naturligtvis i stället därpå,
att man icke velat väcka denna diskussion, sedan det blivit bekant, att försvarskommittén
måste dröja till hösten innevarande år innan den kan komma
fram med något förslag till en ny försvarsorganisation. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att det för närvarande inom vårt försvar pågår ett mycket
intensivt arbete för att pröva de mest rationella metoderna för utbildning.
Överhuvud taget är, skulle jag vilja säga, viljan till förnyelse, till
nyskapande och till reformer inom försvaret mycket påfallande. Jag kanske
kan säga, att denna reformvilja väl kan mäta sig med förhållandena på vilket
annat område som helst. Jag kan kanske få peka på Dyrssen-kommitténs
olika förslag, som också i den allmänna diskussionen väckt ganska mycket
intresse och som förete enighet mellan militärer och civila. Det är där en särskild
sida av saken som tagits upp. Det problem som på annat sätt måste
dryftas är just frågan om effektivisering och rationalisering av utbildningen.
För närvarande pågår på olika förband i vårt land en mycket stor försöksverksamhet,
som åsyftar att utröna hur man skall kunna förkorta utbildningen.
Helt nyligen har arméchefen meddelat, att han planerar att lägga
upp en försöksverksamhet, som skulle syfta till att klargöra huruvida någon -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ting skulle vara att vinna genom att man beviljade förmåner, väsentligen i
form av ledighet, för sådana värnpliktiga isom klarat sina uppgifter särskilt
snabbt. Det är alltså närmast fråga, om att införa ett ackordssystem, ett förslag
som vi skola taga upp till omprövning under den närmaste tiden.

På herr Lundbergs direkta fråga beträffande tjänstgöringstiden kan jag
för övrigt lämna ett ganska konkret svar. I en hel grupp utredningar, som
igångsatts på föranstaltande av överbefälhavaren i anslutning till det arbete
som försiggår för försvarskommitténs räkning, ingår också en utredning
rörande tjänstgöringstiden. Enligt vad jag just fått veta har den lett
fram till att från de militära myndigheterna sannolikt kommer att inom den
närmaste tiden till Kungl. Maj :t överlämnas ett förslag om viss nedsättning
av tjänstgöringstiden, som skulle försöksvis genomföras för de värnpliktiga,
som inrycka nu på våren 1947. Detta utredningsresultat har ännu icke underställts
försvarskommittén, men när kommittén blivit i tillfälle att yttra sig
om det, skall regeringen taga ställning till det. Efter vad det nu förefaller
skulle ett förslag i frågan sålunda kunna föreläggas årets riksdag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg: Herr talman!
Herr Jonsson i Skutskär frågade mig tidigare i kväll, om det snart kunde
förväntas förslag om expropriering av mark för bostadsbyggande och småindustri.
Jag vill gärna begagna denna anledning till att säga ett par ord om
dessa viktiga frågor, som jag vet intressera kommunalmännen i många samhällen.

På många håll hindras de framåtgående samhällenas sunda utveckling av
att i centrala delar av samhällena ligger mark, som skulle vara väl lämpad
för sådan användning, som herr Jonsson i Skutskär nämnde, men som icke
kan användas därför att ägaren vägrar att upplåta den på rimliga villkor i
förhoppning om att det skall ske en värdestegring på marken, som skall göra
det fördelaktigare för vederbörande att realisera den vid en senare tidpunkt.
Denna fråga har ju ett nära samband med hela markproblemet för städer och
andra samhällsbildningar. På grund av den stora betydelse, som frågorna om
markens användning i samhällena har både direkt och indirekt för bostäder
och industrier och andra grenar av det mänskliga livet, är det naturligt att
man på många håll ägnar dem stor uppmärksamhet.

Jag vill nu nämna, att dessa stora frågor också sedan rätt lång tid tillbaka
utgjort en mycket viktig del av justitiedepartementets arbetsprogram.
Före jul remitterades till lagrådet ett omfattande förslag till byggnadslagstiftning,
vilket innehåller nya regler för planering icke blott inom enstaka samhällen
utan också i större stil för att kombinera de olika planeringarna i större
regioner. I denna lagstiftning ingå också som ett led ökade möjligheter för
det allmänna att ta i anspråk mark för sådana ändamål, som herr Jonsson i
Skutskär berörde. Detta förslag ligger alltså nu hos lagrådet, och jag hoppas
kunna framlämna en proposition i ämnet mycket snart. Men man kan icke
restlöst lösa det problem, herr Jonsson i Skutskär berörde, enbart genom en
planeringslagstiftning sådan som denna. För att komma till rätta med saken
i stort liksom med åtskilliga andra markfrågor, tillsattes i somras en kommitté,
som fick i uppdrag att utreda hela markproblemet. Om man skulle vänta på
en sådan omfattande utredning, kunde emellertid den expropriationsfråga, som
det här gäller och som är brådskande, komma att dröja alltför länge. Jag
har därför, redan när de sakkunniga tillsattes i somras, ombett dem att som
sin första arbetsuppgift ta itu med de expropriationsspörsmål, som återstå
sedan en del ha blivit avklarade i byggnadslagförslaget. Detta har också
kommittén ställt i utsikt, och jag väntar att nu snart i vår få dess första be -

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tänkande, som skall behandla just detta ämne. Och så fort ske kan efter vanlig
remissbehandling m. m., ämnar jag framlägga förslag i frågan.

Hans excellens herr statsministern Erlandei". Herr talman! Under debatten
har även i denna kammare riktats en del frågor till mig, som jag tyvärr
på grund av min närvaro i första kammaren icke har hört, men som jag fått
refererade för mig. Under förutsättning att referaten äro riktiga skall jag
försöka ge svar på frågorna.

Herr Skoglund i Doverstorp frågade i förmiddags, om det icke var möjligt
för mig att ta upp förhandlingar med representanter för riksdagsutskotten
för att på ett bättre sätt kunna planlägga arbetsbalansen inom riksdagen. Han
motiverade sin hemställan till mig därmed, att det ju ändå är regeringen som
lämnar det tyngsta arbetsmaterialet och att det därför måste vara nästan
omöjligt för riksdagen att själv planera arbetet, innan regeringen deklarerat
sina avsikter. Mycket av vad herr Skoglund i Doverstorp säger är klokt och
beaktansvärt, och jag skall gärna följa anvisningen och ta kontakt med presidierna.
Det är ett allvarligt problem han berör. Jag vet emellertid hur
svårlöst det är. Jag har ju suttit som statssekreterare i ett av de mest arbetstyngda
departementen och som departementschef i ett annat kanske icke fullt
så arbetstyngt men dock ett av de större, och jag kan försäkra herr Skoglund
i Doverstorp och kammarens övriga ledamöter, att det hos Kungl. Maj:t och
Kungl. Maj :ts kansli sannerligen icke finns någon önskan att dra ut på riksdagsarbetet.
Men mängden av frågor och svårigheten att få dem beredda gör
ju att det är svårt att lösa detta ofta diskuterade problem. Jag skall emellertid
som sagt följa hans anmaning.

Herr Skoglunds i Doverstorp andra fråga lydde: planerar regeringen en
höstriksdag i år eller ej? Hade han formulerat frågan så här: blir det en
höstriksdag eller ej, skulle jag sagt att det var ganska svårt att svara på
den frågan. Men när han frågar: planerar regeringen en höstriksdag, svarar
jag bestämt nej. Departementscheferna ha fått klart för sig, att deras propositionsarbete
skall läggas så som om ingen höstriksdag skulle komma. Om
det sedan lyckas regeringen att hålla sitt program utan höstriksdag, vågar jag
icke spå, men nog hoppas vi det. Ty uppriktigt sagt är det så, att om vi
skola kunna komma i riktig ordning igen och få något så när korta vårriksdagar,
måste Kungl. Maj:ts kansli få åtminstone en höst ledig så att arbetet
kan planeras på annat sätt än om man skall ha en lång vårriksdag, som varar
över midsommar, och man därefter praktiskt taget _ omedelbart skall börja
förarbetet för eu höstriksdag, som varar ända fram till årsskiftet. För att vi
skola få en ordning, som möjliggör kortare vårriksdagar, tror jag som sagt
att det är nödvändigt med en ledig höst för Kungl. Maj :ts kansli, och därför
får riksdagen kanske ursäkta att det blir en lång vårriksdag i år, vilket är
ganska säkert, men arbeta i hopp om att slippa en höstsession.

Det är en del andra frågor som riktats till mig. Herr Ohlin hade övat sig
i procenträkning igen, som han brukar göra. Det är alltid en fast och säker
tillgång för regeringen att vi ha herr Ohlins procenträkning i varje remissdebatt.
I dag var det fryksdalsvalet som lockade honom. Jag skall icke ge
mig in på någon diskussion om hans procenttal. Jag vill bara deklarera min
uppfattning om fryksdalsvalet. Det är klart att man icke skall överdriva —
man skall icke ens överdriva vad som sker i Värmland — betydelsen av ett
val i en liten valkrets under speciella förhållanden. Jag sade själv i mina
anföranden däruppe att man på somliga håll överdimensionerar betydelsen av
valet. Men på en punkt vore det onekligen av en viss betydelse, och det vore
som reagens på hur opinionen ställde sig till de nya agitationsnietoder, som

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
från folkpartiet och delvis också från högerns sida användes mot regeringen
i kampanjen i höstas mot herr Myrdal och senare ännu värre mot herr AVigforss.
Det behövde bli en reaktion häremot, och det var den betydelsen, som
jag tillät mig att tillmäta fryksdalsvalet. Hur reagerar en enkel svensk medborgare
inför denna nya form av politisk agitation, där man diskuterar icke
i sak utan bara rakt på person. På den punkten var väl valet utomordentligt
entydigt. Det blev ingen framgång för de nya agitationsmetoderna i svensk
politik. Det parti, som huvudsakligen använde dem, står där och stampar på
samma plats, även om man räknar med absoluta tal. Högerpartiet gjorde icke
heller den succé, som man på det hållet väntade när man överklagade valet.
Det tycker jag är ett bra resultat, ett utmärkt resultat. Det kommer att rensa
den politiska situationen bättre än många deklamationer. Det visar hur allmänheten
reagerar. Den vill inte ha den nya formen av politisk agitation. Att valet
sedan fick en enligt min mening överdriven politisk betydelse berodde därpå
att herr Ohlin förklarade att regeringen råkat, ut för eu förtroendekris. Han
var i Sunne och talade om att icke bara hans lilla parti förlorat förtroendet
för regeringen — men där kanske det inte heller hade varit så stort förtroende
förut heller — nej, hela landet hade förlorat förtroendet. Till och med det
socialdemokratiska partiet hade drabbats av förtroendekris, det. hade icke
längre förtroende för sin ledning. Stockholmspressen följde med i galoppen,
Stockholms-Tidningen skrev en ledare, där det också talades om hur det stod
till med detta förtroende, framför allt då inom det socialdemokratiska partiet.
Man vet, herr talman, naturligtvis så väl hur det står till där. När jag
läste ledaren och herr Ohlins anförande kom jag att tänka på en ledare i
Stockholms-Tidningen om eu annan man på statsministerposten. Det var en
ledare om Per Albin Hansson. Tidningen skrev den 16 januari 1940 under
rubriken »Utan ledning»: »Försent och för långsamt är det som utmärker
regeringens politik här som på andra områden.» Och vidare: »För folkrepresentationen
är detta läge penibelt och farligt. Ma den se till, att den icke
binder sitt öde vid regeringshandlingar, vilka icke ha folkets» — det står icke
''Stockholms-Tidningens’ utan ''folkets’ — »förtroende och vilka händelseutveckligen
mycket snabbt kan komma att i grunden förändra!» Det var icke ett
tillfälligt dåligt morgonhumör hos Stockholms-Tidningen. utan den 17 februari
1940 skrev den: »Herr P. A. Hanssons regeringskonst har aldrig mäktat den
framsyn, som utstakar linjerna med hänsyn till morgondagens problem.» Ja,
herr talman, skillnaden är icke så stor. Det är nästan lika ynkligt nu som det
var då. Herr Ohlin förklarade i dag att förtroendekrisen gav valet en ökad
vikt. Här var tydligen meningen från oppositionens sida att pressa tram ett
symtom på regeringens ställning och dess grep]) om det egna partiet. Vi äro
nöjda med resultatet. Vi icke bara höllo våra röstsiffror i ett pressat läge. Vi
hade förlorat den store ledaren. Ad hade varit utsatta för en kampanj av för
svenska förhållanden fantastiska mått. Men vi höllo röstsiffrorna och ökade
dem med 275 röster. Detta är enligt vår uppfattning tillräckligt, svar på talet
om förtroendekris. Om nu herr Ohlin är nöjd med valet, äro ju alla nöjda,
och då äro väl värmlänningarna mest belåtna, som kunna tillgodose alla smakriktningar
inom svensk politik.

Men herr Ohlin grubblar vidare. Han säger, att nu måste vi väl ändå få
besked om socialdemokratiens ställning till kommunisterna, eftersom statsministern
har varit nöjd med ett val, där visserligen socialdemokraterna togo
275 nya röster, men där kommunisterna gingo fram ännu mera och togo 411.
Är han nöjd med det också? Nej, man kan icke vara nöjd på alla punkter.
Jag är visst icke nöjd med att kommunisterna ökade med 111 röster. Men jagkan
icke förstå att man skall på nytt behöva göra samma och samma deklaratio Andra

kammarens protokoll 1947. Nr X. 7

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ner i fråga om socialdemokratiens förhållande till kommunisterna. Dagens Nyheter
skrev för en tid sedan, att nu har statsministern varit ute och talat fyra
gånger, och han säger ett och detsamma, ett och detsamma om socialdemokratiens
förhållande till kommunisterna. Jag förstår att det kan kännas irriterande
för Dagens Nyheter att man icke begagnar tillfället att variera åsikter,
då man har fyra så upplagda chanser. Men det är riktigt som Dagens Nyheter
säger. Jag säger ett och detsamma, ett och detsamma om vårt förhållande till
kommunisterna, och det sade jag i remissdebatten omedelbart efter det jag
tillträtt min nuvarande befattning, och jag har sagt det i mina offentliga
föredrag. Svaret blir nu detsamma, men det kommer i alla fall att sägas, att
jag menar något annat.

Men jag skall försöka, herr talman. Jag har sagt, att vi vilja icke ha någon
samverkan med kommunisterna, och jag kan för närvarande icke se någon
omständighet, som skulle tvinga oss till att mot vår vilja ta upp en samverkan
med kommunisterna. Ja men, säger man, vi ha ju hört statsministern
tala om arbetarrörelsens enighet och vädja till kommunisterna att icke längre
ha. något politiskt parti, och då vill jag väl samverkan. Jag måste åter tala
om detsamma och detsamma. Kommunisterna säga nu, att de äro demokrater,
att de äro mera demokrater än socialdemokraterna. De säga, att de äro anhängare
av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, att de äro ivrigare anhängare
av socialdemokratiens efterkrigsprogram än de som skrivit det. De säga, att
de stödja regeringspolitiken, de äro ivrigare stödjare av regeringspolitiken än
regeringspartiet. Då säger jag, att om ni äro demokrater, om ni ha samma
uppfattning som vi, varför skola ni då splittra oss och vålla bråk och strid
inom rörelsen? Jag har aldrig sagt: om ni fortfarande äro kommunister och
anse att socialdemokraterna äro socialfascister, och det icke beror på ett översättningsfel,
såsom ryktet påstår, kom till oss. Jag vill icke ha med i partiet
människor, som icke ha en demokratisk åskådning.

Herr Ohlin var ledsen över att jag infört en helt ny klasskampsideologi eller
rättare sagt tagit upp den gamla klasskampsideologien, som han trodde var
död. Jag skulle ha sagt, att arbetarna skola hålla ihop mot de borgerliga, oavsett
vad de ha för åskådning. När har jag sagt det? Om en arbetarpojke inte för
står samhällssolidariteten bättre än att han anser den socialdemokratiska förkunnelsen
avskyvärd och vidrig, därför att den inte tillräckligt starkt betonar
profitintresset, då kan han gå till folkpartiet, liksom Montan i Falun gjort.
Vi ha nämligen intet intresse av att samla människor, som inte ha samma
åskådning som vi. Det finns vissa tecken som tyda på att kommunisterna ha
kvar 1930-talets uppfattning om demokrati, t. ex. herr Holmbergs uttalande,
att det bara behövs ett parti. Detta stämmer inte med svensk demokratisk uppfattning.
Jag vet inte, om det går bra att ha enpartisystem i andra länder,
men för våra förhållanden är det orimligt. Alla människor, vare sig de äro
arbetare, jordbrukare eller tjänstemän, måste självfallet ha frihet att bestämma
sin egen politiska uppfattning. När jag säger, att kommunisternas väljare
böra komma till oss, förutsätter jag, att det ligger allvar bakom talet att de
äro demokrater och att de vilja stödja den socialdemokratiska politiken — att
kommunistiska partiet sålunda utgör en onödig socialdemokratisk filial.

Om förutsättningarna för mitt resonemang inte hålla, är läget självfallet ett
helt annat. I så fall ha vi intet intresse av att få de kommunistiska väljarna
över till oss. Skall det vara så svårt att förstå, att man vill förena människor
med samma uppfattning i de stora avgörande frågorna inom ett parti och att
man inte vill att de skola vara splittrade? Jag är ganska övertygad om att jag
har rätt i att en stor del av kommunisternas framgångar beror på att arbetarväljarna
ha sagt sig, att det inte är så stor skillnad mellan socialdemokrater

Fredagen (len 17 januari 1947 em. Nr 2. 99

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och kommunister, nu när de senare lämnat sin kommunistiska ideologi. Om man
nu tycker att det bara är en liten nyansskillnad -— kommunisterna uttrycka sig
litet mera radikalt och man kanske till och med säger, att de äro renhårigare
socialdemokrater än det socialdemokratiska partiet — är det väl inte så konstigt
om en väljare i Fryksdalen, som lyssnat till herr Ohlins utläggningar om
skatterna, säger: Vi måste rösta emot Ohlins uppfattning så kraftigt som möjligt
och då är det häst att rösta på kommunisterna. De stödja ju i alla fall socialdemokraterna.
Det är ingen skillnad dem emellan. Jag tror stora delar av
dem som rösta kommunistiskt inte se skillnaden klarare, utan tycka, att det
bara finns en liten nyansskillnad, som de gott kunna dra ett streck över.

Denna uppfattning bär man hånat i Ny Dag och sagt, att om det vore på
det sättet, skulle socialdemokraterna vinna ännu mer än kommunisterna. Det
kan jag inte förstå. För det första har vårt röstetal ökat och för det andra, om
socialdemokraterna med denna motivering kunna lockas att rösta kommunistiskt,
måste det leda till att vi inte kunna öka i samma takt. T detta land kan
man inte rösta två gånger. Har man röstat på kommunisterna, kan man inte
sedan rösta på socialdemokraterna i Samma val. Det är såvitt jag förstår den
enkla och naturliga förklaringen till kommunisternas framgångar.

Ny Dag har drivit med denna åsikt, men jag tror inte det är så farligt att
hysa den, ty den 9 januari anslöt sig Ny Dag till min uppfattning. Det talades
där om att kommunisterna ha fått många röster därför att folk betrakta
kommunisterna som en art av socialdemokrater med en liten radikalare nyans
och därför anse, att en röst på kommunisterna innebär en bättre garanti för
genomförandet av socialdemokraternas program. Den 9 januari var det högsta
sanning, ty då skrev man så här: »Statsministern tolkar ganska rätt utbredda
stämningar och riktiga uppfattningar inom den tidigare socialdemokratiskt
orienterade delen av arbetarrörelsen». Det var inte sanning sedan, när chefredaktören
kom hem. men det var sanning den 9 januari, och man får vara
glad för det.

Nu kanske någon frågar sig: har det någon betydelse att, det finns en sådan
socialdemokratisk filial, när kommunisterna i den politiska praktiken följa
socialdemokraterna? På denna fråga vill jag vid denna sena tidpunkt endast
svara följande. För det första veta vi inte med säkerhet, hur länge kommunisterna
äro demokrater —• vi ha förut sett, att demokratien inte varit så
djupt förankrad inom deras parti. De följa sitt samvete, och det kan komma
att dirigera dem till kamp mot socialdemokratien. Vi kunna därför på
nytt komma att kallas socialfascistcr och förrädare mot arbetarklassen. Det
är ganska naturligt att vi redan av det skälet inte lita på den demokratiska förkunnelse
kommunisterna föra på läpparna och att vi inte äro intresserade av
att, släppa fram dem.

För det andra är såvitt jag förstår ett starkt kommunistiskt, parti det, starkaste
stödet åt borgerligheten, när den går till anfall för att vinna väljarmajoriteten.
Vi ha ett väldigt, parti här i landet, bestående av dem som inte ha
röstat, valmansreserven, som består av politiskt oskolade människor. Det är
till denna valmansrescrv som valagitationen riktar sig. När det gäller att väcka
dessa människor, anser man på borgerligt håll, att det är eu effektiv mel od
att, skrämma. Det lyckas ibland, men det är svårt att skrämma för socialdemokratien.
De borgerliga komma naturligtvis att försöka detta, och det är
möjligt att det går lättare nu när socialdemokraterna ha eu nv ledare, men de
stora massorna känna socialdemokratien från decenniers kommunal- och rikspolitiska
insatser. Det är inte lätt för de borgerliga att genom att, skapa eu
skräckstämning för socialdemokratien fn eu så stor andel av valmansreserven.
att majoriteten går förlorad. Men det är lättare att skrämma för kommunisterna.

100

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1047 em

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Ett starkt kommunistiskt parti innebär inte bara en splittring av arbetarrörelsen
utan även en större möjlighet att få eljest likgiltiga personer till valurnorna.
Kommunisterna ha sitt förflutna, de äro beroende av direktiv, och de ha i
många människors ögon drag, som inte kunna utplånas. Det är därför lätt att
mobilisera en fruktan, framför allt bland de politiskt oskolade, för det kommunistiska
partiet, och det är därför man försöker framställa det kommunistiska
partiet som en betydelsefull faktor i svensk politik, vilka deklarationer
jag än gör. De borgerliga säga ständigt, att jag inte menar någonting med dessa
deklarationer och att jag inte törs ta upp en kamp mot kommunisterna. De göra
självfallet detta för att ge allmänheten den föreställningen, att även om socialdemokratien
är tämligen hygglig, utgör det kommunistiska partiets dominans
en stor och allvarlig fara. .lag vill inte ett ögonblick förneka, att kommunisterna
kunna ha fullt hederliga motiv för sitt uppträdande, men de splittra
arbetarrörelsen. Ni kunna vara övertygade om att de borgerliga partierna, framför
allt folkpartiet, på detta sätt försöker komma åt eu majoritetsställning,
som de annars sannerligen inte skulle ha stora möjligheter att nå.

Det har här talats om den internationella utvecklingen. .Tåg skall inte ge
mig in på att diskutera denna nu — det kan vara olämpligt av flera skäl -men jag tycker man inte bör glömma utvecklingen i England, ett land som i
hög grad påminner om vårt eget. Där ha kommunisterna ingen möjlighet afl
påverka arbetarklassen. Och vad är utvecklingen i Frankrike, som kommunisterna
varit så glada över, annat än en illustration till vad jag säger. Del
kommunistiska partiet bär där blivit stort, det har slagit sönder det nuvarande
regeringspartiet och gjort det till ett väsentligt mindre parti. Det var ju bra
för kommunisterna, men samtidigt gick arbetarmajoriteten förlorad och etl
katolskt parti ryckte fram ännu mer än kommunisterna. Är verkligen detta
en ur arbetarklassens synpunkt tillfredsställande utveckling? .Tåg tror den
svenska arbetarklassen är alldeles för klok för att gå med på sådana spekulationer.
Den kommer att hålla sig till det parti, som i handling visat sig förmå
att föra samhällsutvecklingen vidare efter demokratiska och sunda linjer,
och den kommer att göra partiet så starkt, att bakom det kommer att stå en
stabil folkmajoritet.

.Tåg har, herr talman, inte kunnat undgå att på nytt göra denna deklaration,
och jag hoppas att jag nu slipper upprepa den före nästa remissdebatf.
Längre sträcker sig inte mina förhoppningar om att herrarnas minne skall
räcka.

Herr Ohlin sade enligt det referat jag har fått några ord om pressens frihet.
Jag skall som svar be att få läsa upp vad ledaren för A-pressen, förre
socialdemokratiske partisekreteraren Anders Nilsson, skrivit om denna fråga..
Han anser det inte vara, lyckat med resolutioner om att borgarpressen skall
drivas ut ur arbetarhemmen. »Pressen skall vara fri — det är en av grundstenarna
i vår övertygelse. Lika självklart är också att valet av tidning skall
vara fritt. Vår press’ — den socialdemokratiska pressens alltså — stora framgångar
under senare år ha kommit därför att våra tidningar blivit bättre än
konkurrenternas i många avseenden och därför mer efterfrågade. Det är den
enda metoden som i längden garanterar bestående resultat.»

•Tåg kan ord för ord ansluta mig till denna uppfattning, och detta kan inte
vara obekant för herr Ohlin, ty vi hade ju tillfälle att för några månader sedan
diskutera pressens frihet på publicistklubben. T denna diskussion hävdade
jag bestämt, att vilka statsingripanden som än företagas, är det nödvändigt att
det finns en fri press, som kan kritisera även de makthavandes åtgärder. Även
i ett socialdemokratiskt samhälle måste man därför finna en metod, varigenom

Fredagen den 17 januari 1947 om. Nr 2. 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pressens frihet tryggas. Men, herr Ohlin, det finns många sidor av pressens
frihet, och jag kan förstå, att man inom arbetarkretsar frågar sig, om pressen
verkligen är fri för närvarande. Det skulle vara intressant att, se, i vilken utsträckning
stora finansiärer ha möjlighet att lägga sig till med det organ, som
kallas det fria ordet, och låta det bli ett språkrör för sina särintressen. Det
är ett stort problem, hur man skall förhindra uppkomsten av presslorder även
här i Sverige. Jag kan förstå att arbetarna säga sig, att det bara finns eu
metod som verkligen kan garantera pressens frihet, nämligen att man skapar
eu motvikt, en press, som icke företräder enskilda personers privata intressen,
utan som företräder av alla kontrollbara partiers intressen. Det är inte
säkert att denna åsikt är mer oförenlig med demokratien än den åsikt, som
jag antar är herr Ohlins. Problemet är stort, och ingen har kunnat anvisa
några säkra vägar för att lösa det, men jag tror inte man med utgångspunkt
från ett och annat överord i agitationen för A-pressen kan påstå, att vi socialdemokrater
sakna förståelse för betydelsen av att pressen och opinionsbild
ningen äro fria i vårt land.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
(alman! Jag har inte här talat om pressens frihet, men jag skulle gärna
diskutera den, om jag kunde hinna det på tre minuter. Jag har talat om friheten
för svenska medborgare att läsa vilken tidning de vilja — att arbetarrörelsen
vill skapa en egen press kan man inte ha någonting emot. Frågan
är dock, vilka metoder man därvidlag *bör använda. Som den största behållningen
av dagens debatt vill jag beteckna, att hans excellens statsministern så
tydligt och okvalificerat tagit avstånd från den kampanj, som under de senaste
månaderna bedrivits under devisen »Ut med borgarpressen ur arbetarhemmen».
I denna kampanj har man inte sagt: »Välj och välj det bästa», utan
det har varit cn påtryckningskampanj, som inkräktar på medborgarnas läsfrihet,
vilken jag betraktar som en komplettering till tryckfriheten.

Jag förstår statsministern när han säger, att han inte kan ändra åsikt vid
varje tillfälle han yttrar sig, men om han i tre eller fyra tal i följd efter sitt
maktövertagande upprepar, att kommunisterna äro överflödiga, men på frågan,
hur han tänker åstadkomma att kommunisterna försvinna från den politiska
horisonten bara svarar med att upprepa, att kommunismen är överflödig, då
kan man begära, inte att han skall ändra åsikt, men att han skall komplettera
sina uttalanden och tala om, hur han tänker realisera sina åsikter. T dag har
statsministern åter gjort en sådan allmän deklaration, att han inte vill samarbeta
med kommunisterna. Även detta är intressant med tanke på det samarbete
som pågår ute i landet, där socialdemokraterna äro med om att fatta enhälliga
resolutioner till förmån för kommunistiska tidningar — jag läste senast
i går en sådan resolution. Så ha t. ex. Arbetaren och Ny Dag enhälligt
rekommenderats av en fackförening, som har ett stort antal socialdemokrater.
Detta är ett faktum som icke kan bestridas.

När nu statsministern tar avstånd från detta samarbete, måste jag konstatera,
att ett sådant uttalande får konsekvenser för det politiska arbetet under
valkampanjen och i den socialdemokratiska pressen. Jag väntade mig även
att det skulle bli en annan ton och en mer dubbelsidig strid i den socialdemokratiska
pressen med mera aktiva försök att visa, varför det socialdemokratiska
partiet inte ansett det lämpligt att samarbeta med kommunisterna. Efter
dagens deklaration av statsministern har man rätt att vänta en sådan mera
aktiv kamp i stället för ett upprepande av att kommunismen är överflödig.

102

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

Härefter yttrade

Haas excellens herr statsministern Erlander: Jag liar, herr talman, endast
tre ting att säga.

Herr Ohlin förklarar sig vara överraskad av min deklaration i tidningsfrågan.
Detta visar, att han inte har följt med diskussionen. Min deklaration är
ordagrant densamma som direktör Nilssons i A-pressen, som tidningen Arbetet,
Skånska Socialdemokraten och Arbetarbladet ha avgivit. Något större sensationsvärde
har inte min deklaration.

Det andra är, att vilka konsekvenser som mina uttalanden komma att få,
komma vi att avgöra inom det socialdemokratiska partiet utan att fråga herr
Ohlin, hur han anser att vi skola tolka mina uttalanden.

Slutligen vill jag säga, att det är ju inte bara så att jag upprepade gånger
deklarerat att kommunisterna äro överflödiga. Jag har vid varje tillfälle försett
denna min deklaration med precis den analys som jag har skänkt den i
(lag. Däri ligger väl för den som kan höra och eventuellt läsa innantill också
anvisningar om de vägar, som vi ämna slå in på i kampen mot kommunisterna.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Den s. k. analys, som vi fått bär om den nye regeringschefens
ställning till det kommunistiska partiet, tror jag vi få göra till föremål för
eu något utförligare granskning än vpc! som är möjligt på tre minuter. Jag
vill nu bara göra några reflexioner.

För det första. Detta upprepande av att man inte vill samarbeta med det
kommunistiska partiet har jag ju redan förut karakteriserat. Varje steg egentligen
som socialdemokratien bär tagit från den hållning den hade under kriget,
bär den ju tagit under intryck av den misshandel, som den har utsatts
för ifrån de svenska väljarna vid tre val på varandra, och det är ju bara beklagligt
att väljarna skola behöva gång på gång driva socialdemokratien ifrån
dess tidigare inställning i dessa frågor.

Det är två huvudorsaker till att man inte kan tänka sig något samarbete.
Statsministern vet inte, hur länge kommunisterna komma att vara demokrater.
När man här ställer upp frågan om ett enpartisystem såsom kriterium på
om man är för demokrati, vill jag erinra om en sak. Kommunisterna ha aldrig
föreslagit att något av de partier, som nu sitta här i riksdagen, skall förbjudas.
Det parti som statsministern tillhör har dock varit med på en utredning
och mycket långt gående åtgärder för att exempelvis kriminalisera kommunistiska
partiet. Man har genomfört transportförbud mot vår press, man
har infört ett slags koncentrationsläger, som kallats för arbetskompani, och
man har genomfört en mycket odemokratisk förföljelse mot det kommunistiska
partiet. Nu är den tiden ur världen visserligen, men ännu demonstrerar man
ju sitt demokratiska sinnelag genom exempelvis sådana beslut, som man trumfar
igenom i kraft av sin majoritet, att man ålägger kommunisterna att betala
vissa avgifter för att understödja en press som bekämpar dem. Nej, statsministern,
det där med den demokratiska halten få vi väl ändå taga med en
liten nypa salt. Vi äro inte felfria, men inte är socialdemokratien så där pre
ois spegelblänk när det gäller att handhava de demokratiska principerna.

Det andra, att man skulle skrämma bort en massa mellangrupper, om man
skulle samarbeta med kommunisterna, är först och främst ett opportunistiskt
argument. Men det låter så konstigt, efter det statsministern nyss förklarat valet
uppe i Fryksdalen. Där rusade en massa väljare ifrån herr Ohlins parti,
sade han, och för att vara riktigt på den säkra sidan röstade de med kommu -

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
nisterna. Förstod jag'' statsministern rätt var orsaken till att inte socialdemokraterna
fingo mera av dessa röster, att väljarna inte fingo rösta två gånger.

Jämväl herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag tackar herr statsministern för hans svar
på min fråga angående regeringens inställning till kortare riksdagar. Jag är
tillfredsställd, och jag hoppas bara alt hans goda föresatser förverkligas.

Medan jag har ordet skall jag, om herr talmannen tillåter, göra ett litet inpass
i duellen om kommunismen. Statsministern har energiskt och vid upprepade
tillfällen här deklarerat att kommunisterna icke äro ett demokratiskt
pålitligt parti. Får jag fråga statsministern: vill statsministern också draga
de riktiga konsekvenserna av ett sådant uttalande, när det gäller att lämna
uppdrag åt personer, då det för uppdragets fullgörande krävs demokratiskt
och nationellt fullt pålitliga medborgare?

Härpå anförde

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Med anledning
av den fråga, som herr Skoglund nu riktade till mig. vil! jag bara konstatera
följande. Kommunisterna, säga, att de för närvarande äro demokrater. De draga
genom denna sin deklaration till sig en mängd människor, på vilkas demokratiska
uppfattning jag inte har någon som helst anledning att tvivla. Ett
generellt ställningstagande av den art, som herr Skoglund nu vill att vi skulle
göra, vore ju under sådana förhållanden enligt min mening fullkomligt orimligt.
Läget är helt annorlunda, om man kommer in i en ny situation, och det
var för sådana eventualiteter jag uttryckte mina tvivel om äktheten i det demokratiska
sinnelaget hos kommunisterna.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Det kanske kan ha sitt intresse att erinra om de konversationer, som
fördes för några dagar sedan mellan partiledningarna, där jag fick det intrycket
att den socialdemokratiska partiledningen var villig att av sina suppleantplatser
i utrikesutskottet skänka en plats till kommunisterna, .som det kommunistiska
partiet icke kunde erhålla genom sitt röstetal, under förutsättning att
oppositionspartierna inte förklarade sig ogilla det. Jag vet inte om man kan
finna någon närmare konsekvens mellan den hållning, som statsministern har
intagit i dag, och den nu antydda.

Statsministern nämnde något om tidningsuttalanden om propagandan mot den
s. k. borgerliga pressen, men det gällde, såvitt jag märkte, tidningar på platser,
där man inte bedriver denna propaganda. Tidningar på andra platser, som
ha nytta av den, tyckas hålla tyst. Jag vill säga till statsministern, att omkring
ett tusental resolutioner av det innehåll jag nämnt här antagits i västra Sverige.
Jag förstår nu bättre än tidigare varför statsministern finner att arbetarrörelsen
är så splittrad och inte minst att hans egen auktoritet över arbetarrörelsen
tycks vara ännu ganska ringa, då sådant kan förekomma emot hans eget bestämda
motstånd, enligt vad han nu glädjande nog förkunnat.

Till sist säger statsministern, att socialdemokraterna bestämma själva vilken
ståndpunkt de skola intaga. Ja, det är alldeles klart, men andra medborgare ha
rätt att bedöma och bilda sig eu mening om vilken konsekvens det är i den
ståndpunkt som de intaga vid ena eller andra tillfället och i det politiska arbete
som bedrives ute i landet. Skulle det socialdemokratiska partiet och dess ledningbedriva
en politik, som har ett drag av bluff, där man å ena sidan gör kraftiga
uttalanden och å andra sidan underlåter att draga konsekvenserna av det i det
praktiska arbetet, då förbehålla vi oss rätten att säga ifrån.

104

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nr. (Forts.)

Vidare anförde

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! da, herr Ohlin,
det är klart att ni skola förbehålla eder rätten att säga ifrån, men visa mig
då var det är som det råder en inkonsekvens mellan partiets allmänna uppträdande
och de deklarationer som jag här har avgivit beträffande kommunisterna!

Herr Ohlin hade ett exempel. Han hade hört talas om, sade han, att det
socialdemokratiska partiet varit villigt att skänka en suppleantplats åt kommunisterna
i utrikesutskottet, men inte vågat av hänsyn till de borgerliga partierna.
Han hade fått det omtalat direkt ifrån kommunistledaren, säger han.
Det är tråkigt för herr Ohlin att jag nödgas konstatera att han överdriver sitt
inflytande över det socialdemokratiska partiets handlande. Det är inte så stort
som herr Ohlin tror. Vid våra överläggningar i förtroenderådet om den kommunistiska
inviten diskuterades överhuvud taget icke de borgerliga partiernas
ställningstagande. Efter beslutet meddelade herr Fast, att han haft vissa samtal
med herr Ohlin i ärendet, samtal som refererades för mig på det sättet, att
jag inte fick den uppfattningen att herr Ohlin var den väldige motståndsmän
som han i dag skildrar, utan närmast så att herr Ohlin svarat att det var det
socialdemokratiska partiets ensak hur det handlade. Soin sagt, vid våra överväganden
om vi skulle skänka kommunisterna eu suppleantplats i utrikesutskottet,
som de icke kunde erhålla med sina egna röstresurser, så nämndes icke
de borgerliga partiernas ställningstagande förrän som sagt saken var avgjord.

Vi skola gärna taga upp eu diskussion, herr Hagberg, om kommunismen och
demokratien, men kvällen är sen och jag tror inte det lönar sig mycket att på
sönderhackade treminuters repliker försöka komma fram till något resultat. Det
ii.r en dag i morgon — jag är tacksam för det påpekandet. Vi skola gärna taga
upp en diskussion. När de ting, som här skildrades, infördes, herr Hagberg i
Luleå, då fanns det väl ändå kanske anledning att fråga sig, var det kommunistiska
partiet stod. Det var, herr talman, såvitt jag erinrar mig, före den 22
juni 1941. då det kommunistiska partiet på en natt blev demokratiskt.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! .Tåg tar den näst föregående repliken först. Där noterar
jag att statsministern säger, att han betraktar kommunisterna som demokrater
nu, men han vet inte hur det kan bli i en oviss framtid. Jag tror att
denna ovissa framtid kan statsministern till stor fördel för sitt eget parti och
för den svenska arbetarklassen i detta fall lugnt avvakta.

Sedan vill jag säga i anledning av vad herr Skoglund sade, när han undrade,
om kommunisternas demokratiska och nationella, pålitlighet verkligen var
sådan, att man skulle kunna placera dem i några viktigare organ: jag förstår
att herr Skoglund har blivit alldeles särskilt omtänksam på den punkten just
nu efter den lilla operation, som han genomförde där nere i Hälsingborg för
någon vecka sedan, där man ju förstärkte det demokratiska och nationellt pålitliga
underlaget i den svenska högern.

Till sist vill jag bara säga, att det frågan för övrigt gäller få vi diskutera
i morgon. Det samarbete som vi önska och som statsministern här slår ifrån sig,
kommer i alla fall. Det genomföres i dessa dagar. Herr Ohlin har verkligen
såtillvida ganska rätt att ute på de svenska arbetsplatserna, i fackföreningarna
och i de kommunala församlingarna inte minst i Stockholm börjar det bli ett
ganska hyggligt och rejält samarbete inom den svenska arbetarrörelsen. Därför
skulle jag vilja säga herr statsministern: spotta inte i soppan för mycket,
för ni kan få äta upp den en vacker dag.

Fredngen den 17 januari 1947 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

Herr Ohlin, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Med anledning av det uttalande som här gjorts rörande frågan
om den kommunistiska suppleantplatsen i utrikesutskottet vill jag referera vad
herr Hagberg i Luleå sade till mig. Han hade talat med statsministern om en
kommunistisk suppleantplats i utrikesutskottet, och då hade statsministern
sagt, att han fick taga reda på hur oppositionen ställde sig till denna sak. Jag
svarade, att jag kunde inte ge något som helst godkännande av ett sådant förfaringssätt
och att jag skulle inhämta mitt förtroenderåds uppfattning. Jag förklarade,
att om socialdemokraterna ville skänka kommunisterna en plats var
det ju deras ensak. Herr statsminister, jag anser inte att folkpartiet har en
sådan inverkan på vad socialdemokraterna göra, att vi skulle kunna förhindra
det, men vi ville inte vara med om att ge något godkännande i förväg. Statsministern
måtte haft svårt att uttrycka sig, så att herr Hagberg förstod honom,
när det kunnat bli ett sådaht missförstånd. Jag förstår nu bättre, hur
det kan komma sig att i varje anförande, som statsministern hållit, har han beklagat
sig över hur han blir missförstådd.

Härpå yttrade

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Yi kunna ju
fortsätta även denna diskussion i morgon. Jag kan inte erinra mig det samtal,
som vi, herr Hagberg och jag, skulle ha fört, men det är möjligt att det förekommit.
Jag skall försöka friska upp mitt minne. Kvar står emellertid, oberoende
av om herr Hagberg haft något samtal med mig eller inte och oberoende
av vad herr Hagberg sagt till herr Ohlin om vad jag har sagt till herr Hagberg,
kvar står det faktum, att när den socialdemokratiska riksdagsgruppen behandlade
denna fråga, dikterades icke beslutet av herr Ohlin, utan vi togo
ställning till saken oberoende av vad de borgerliga partierna hade för uppfattning.
Detta faktum står kvar, och därmed är det ju skäligen meningslöst med
alla dessa berättelser om vad den ene eller den andre eller den tredje sagt.

Sedan skulle jag bara vilja fästa uppmärksamheten på en sak, som kan vara
ganska betydelsefull, om herr Hagberg verkligen menar allvar med sina ord
om att han strävar att gagna arbetarklassen. Lägg märke till enhetsfronten
mellan herr Ohlin och herr Hagberg i dagens debatt och hur man försöker på
ömse håll att komma åt det socialdemokratiska partiet! Jag trodde uppriktigt
sagt inte att intressena vore så gemensamma som det kan förefalla, när man
hör herrarna uppträda.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 3.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Ståhl, nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till fartygsbyggnader vid marinen;

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 2.

10G

Nr 2.

Fredagen den 17 januari 1947 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

herr förste vice talmannen Magnusson, nr 88, om pension åt majoren i armén
C. A. H. Carlquist; och

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 89, angående utredning rörande möjligheterna
att med statligt stöd bredda och fördjupa huvudvattenleder, till vilka
vatten från torrläggningsföretag framsläppes.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman, t. f. undervisningsrådet Hildur Kristina
Nygren, Kaplansgatan 23, Gävle, på grund av sjukdom (commotio cerebri +
fractura marg. infraorbit. dx) är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under
tiden t. o. m. 15/3 1947. •

Solna, Karolinska sjukhuset 16/i 1947.

Torsten Ernberg,

leg. läk.

t. f. l:e underläkare vid
Karolinska sjukhusets
medicinska klinik.

Kammaren beviljade fröken Nygren ledighet från riksdagsgöromålen fr. o. m.
innevarande dag till och med den 15 nästkommande mars.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470396