1947. Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1947:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 29.

Fredagen den 20 juni.

Kl. 11 fin.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 63 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 276
och II: 413 ävensom II: 412, i vad de avse distriktslantmätarnas lönegradsplacering,
besluta, att distriktslantmätarna skola placeras i nuvarande lönegrad
A 28,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t, att i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars 1947,
fastställa personalförteckning för lantmäteriets distriktsorganisation, att tilllämpas
från och med den 1 januari 1948,

3) godkänna följande avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 1 904 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t ......................................... » 1000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .... » 1 721 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... »_217 000

, Summa kronor 3 843 000,

4) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar å riksstaten för budgetåret
1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5 511000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren

1) med bifall till motionerna I: 276 och II: 413 ävensom II: 412, i vad de
avse distriktslantmätarnas lönegradsplacering, beslutat, att distriktslantmätama
skola placeras i nuvarande lönegrad A 29,

2) bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars 1947
samt vad under 1) ovan beslutats, fastställa personalförteckning för lantmäteriets
distriktsorganisation, att tillämpas från och med den 1 januari 1948,

3) godkänt följande avlöningsstat för lantmäteriets distriktsorganisation,
att tillämpas under tiden den 1 januari—30 juni 1948:

Andra kammarens protokoll 1947. Nr %9.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna
för åen framtida
jordbrukspolitiken

m. m.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 1 942 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t ......................................... » 1000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis...... » 1 721 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... »_219 000

Summa kronor 3 883 000,

4) till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar å riksstaten för
budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisat ett förslagsanslag av
5 551 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 87 ja och 95 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade ut -

fallit med .......... 54 ja och 55 nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster, eller. . 87 ja och 95 nej,

sammanräkningen visade......................... 141 ja och 150 nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 14 innevarande juni.

§ 3.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 75, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om kronans förköpsrätt,

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt,
samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; dels

medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande finge vidtagas i
huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som enligt berörda statsrådsprotokoll
angivits av föredragande departementschefen;

dels till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets
rationalisering m. m. för budgetåret 1947/48 å riksstaten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 750 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

1:111 av herr Versson, Karl, m. fl.,

I: 251 av herr Gränebo m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
1:252 av herr Sundelin m. fl.,

1:253 av herr Persson, Karl,

1:254 av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.,

1:255 av herrar Andersson, Lars, och Persson, Karl,

I: 256 av herr Näsgård m. fl.,

1:257 av herr Domö m. fl., i vad den gällde i propositionen behandlade
frågor,

II: 175 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., likalydande med motionen nr 111
i första kammaren,

II: 370 av herr Ståhl,

II: 377 av herr Ohlin m. fl., likalydande med motionen nr 252 i första kammaren,

11:379 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med motionen nr
251 i första kammaren, i vad den gällde i propositionen behandlade frågor,
11:380 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.,

11:381 av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka, likalydande
med motionen nr 254 i första kammaren,

11:382 av herr Staxäng,

II: 383 av herr Persson i Svensköp m. fl.,

11: 385 av herr Stenvall m. fl., likalydande med motionen nr 255 i första
kammaren,

11:387 av herr Sandberg,

11:388 av herr Mattsson m. fl., likalydande med motionen nr 256 i första
kammaren, samt

11:389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med motionen
nr 257 d första kammaren, i vad den berörde i propositionen behandlade
frågor.

Utskottet hade npp delat sina uttalanden i föreliggande ärende i ett antal
huvudavdelningar med rubrikerna Målsättningen för jordbrukspolitiken, Avvägningen
av det allmänna prisstödet åt jordbruket, Den yttre rationaliseringen,
Den inre rationaliseringen, Organisationen av rationaliseringsverksamheten,
Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk, Utformningen av de
prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område, Organisationen av den prisreglerande
verksamheten samt Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden.

Under förmälan, att uttalandena i propositionen, i den mån de icke särskilt
berörts i utlåtandet, icke föranledde någon erinran från utskottets sida, hemställde
utskottet,

A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen framlagda
förslagen till 1) Lag om kronans förköpsrätt, 2) Lag angående ändring i lagen
den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt och 3) Lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga i utskottets hemställan intagna förslag
till lagar i förevarande ämnen;

B. att riksdagen måtte

1) medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande finge vidtagas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i utlåtandet angivits,

2) till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets ra tionalisering

m. m. för budgetåret 1947/48 å riksstaten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av..................... kronor 750 000;

C. att dels motionerna 1:111 och 11:175, likalydande, 1:252 och 11:377,
likalydande, 1:253, 1:254 och 11:381, likalydande, 1:255 och 11:385, likalydande,
I: 256 och II: 388, likalydande, II: 370, II: 380, II: 382, II: 383 samt

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

II: 387 i sin, helhet, dels motionerna I: 251 och II: 379, likalydande, samt I: 257
och 11:389, likalydande, i vad dessa motioner gällde i propositionen behandlade
frågor, måtte, i den mån motionerna eller ifrågavarande delar av dessa
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

I det under punkten, A 1 upptagna förslaget till lag om kronans förköpsrätt
voro 1 och 2 §§ så lydande:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1 §-

Sker försäljning av jordbruksfastighet, äge kronan, för att underlätta bildandet
av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris
som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps
område av den lantbruksnämnd som där skall finnas.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller an -

del i jordbruksfastighet säljes.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon, ej heller där viss
andel i fastigheten säljes till någon
som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen
bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon eller syskons
barn, ej heller där viss andel i fastigheten
säljes till någon som förut var
delägare i densamma.

Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller inlöses
fastigheten jämlikt lagen om arrendators
förköpsrätt eller sker försäljningen
i den ordning utsökningslagen bestämmer,
må förköpsrätt ej utövas.

Det under punkten A 3 tillstyrkta förslaget till lag angående ändring i lagen
om expropriation hade följande avfattning:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att i samma lag skola under
särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas två nya
paragrafer, betecknade såsom 109 och 110 §§, av nedan angivna innehåll.

1 §•

Fastighet, som---utrymme Fastighet, som---för orten;

däromkring.

13. för linbana, som är behövlig för
ett företag av större gagn för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt —--till nationalpark.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

12. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för stärkande av

ofullständigt jordbruk.

109 §•

Fråga om att mark skall exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk
må väckas endast av lantbruksnämnd.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas
huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

no §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, om den mark, varom fråga är, icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamalet eller om genom expropriationen
avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.
Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet
som nyss sagts må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava vidtagits
i syfte att förhindra expropriation.

Ej heller må expropriationsrätt medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning
finnes kunna genom expropriationen befordras.

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår
fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,
stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig
sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan,
av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga, genom
ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma
hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt yttrande av herrar Mannerskantz,
Gunnar Andersson, Ragnar Bergh och Staxäng.

Vidare hade avgivits följande reservationer:

1) av herrar Tjällgren, Mannerskantz, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson,
Ragnar Bergh, Liedberg, Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile,
Staxäng och Johansson i Norrfors i fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten; 2)

av herrar Mannerskantz, Ragnar Bergh och Larsson i Karlstad, vilka på
anförda skäl ansett, att utskottet i punkten A i vad gällde de två första i sagda
punkt berörda lagförslagen bort hemställa, att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 257 och II: 389, måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om
kronans förköpsrätt samt till lag angående ändring i lagen den 22 december
1943 (nr 884) om förköpsrätt;

3) av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar Bergh, Liedberg och
Larsson i Karlstad, vilka på åberopade grunder ansett, att utskottet i punkten
A bort såvitt gällde förslaget till lag angående ändring i lagen den 12
maj 1917 om expropriation hemställa, att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 257 och II: 389, måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

4) av herrar Tjällgren, Ileiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i
Norrfors, vilka ansett, att utskottets utlåtande under avdelningarna Målsättningen
för jordbrukspolitiken, Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket,
Den yttre rationaliseringen och Särskilt stöd åt vissa innehavare av
mindre jordbruk bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade;

5) av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile, vilka föreslagit vissa ändringar
i utskottets uttalanden under avdelningarna Avvägningen av det allmänna
prisstödet åt jordbruket, Den yttre rationaliseringen och Särskilt stöd
åt vissa innehavare av mindre jordbruk ävensom ansett, att utskottets utlåtande
beträffande texten till det under A 3 upptagna lagförslaget bort i
fråga om 110 § fjärde stycket ha ungefärligen följande lydelse:

»Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår
fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,
stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke
är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande
av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand
befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden
av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet. Innehaves
fastighet som nu nämnts av arrendator, som enligt 2 kap. 57 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till fastigheten, må
expropriationsrätt ej medgivas mot arrendatorns bestridande. Rätt till expropriation
av fastighet, som avses i detta stycke, från enskild person må vidare
medgivas endast i det fall att ägaren förutom sagda fastighet äger ytterligare
minst en dylik fastighet och ej för expropriation anvisar annan honom sålunda
tillhörig fastighet.»; samt

6) av herrar Tjällgren, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson, Liedberg,
Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile och Johansson i Norrfors, vilka
ansett, att 2 § första stycket förslaget till lag om kronans förköpsrätt bort ha
följande lydelse :

»Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon eller syskons avkomling,
ej heller där viss andel i fastigheten säljes till någon som förut var
delägare i densamma.»

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Andersson i Löbbo, som yttrade: Herr talman! Med avseende å föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis samt punkterna A och B 1 på
följande sätt: under punkten A företagas först till avgörande de däri framlagda
lagförslagen vart för sig, i den mån så erfordras paragrafvis, med promulgationsbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen
blivit genomgångna utskottets hemställan i punkten A föredrages.
Lagtext torde ej behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Punkten B 1 företages till avgörande på det sätt, att först föredragas avdelningsvis
utskottets uttalanden under de olika med fetstil utmärkta huvudavdelningarna
av utlåtandet, varvid texten ej må behöva uppläsas. Sedan alla
avdelningarna blivit på detta sätt genomgångna, föredrages utskottets hemställan
under punkten B 1.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den fiamtida jordbrukspolitiken m. rn. (Forts.)

Vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed företogs först till behandling punkten A.

Utskottets förslag till lag om kronans förköpsrätt.

1 §■

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Här riksdagen nu går att behandla ett förslag, som säkerligen i sitt praktiska
genomförande kommer att betyda åtskilliga förändringar av det svenska jordbrukets
struktur, så kan det vara anledning att börja med en erinran om ett
annat tillfälle i gången tid, då de svenska statsmakterna ingrepo för att åstadkomma
en teknisk förnyelse av det svenska jordbruket. Vi veta ju alla, att
vårt jordbruk i tekniskt avseende stod praktiskt taget stilla från medeltidens
slut ända fram till 1800-talet. Bönderna hade sin jord söndersplittrad i många
lotter och dessa sammanblandade med andras, så att alla framsteg i fråga
om jordens brukande praktiskt taget voro uteslutna. Då genomförde våra
förfäder skiftesverket. Det tog en tid av hundra år. Under denna tid fingo
jordbrukarna i större delen av landet små akrar samlade, och grunden lades
till den storartade utveckling, som sedan ägt rum i modern tid och som vi
alla så väl känna till.

Men det är på det sättet att tiden aldrig står stilla.. Utvecklingen inom ett
samhälle fortgår, och det som kanske var ofrånkomligt och lämpligt under
1800-talet med dess befolkningsöverskott, bristande arbetsmöjligheter och bristande
försörjningsmöjligheter är det inte längre i vår tid. Då kunde man anse
det vara ett framsteg för en människa att bli sin egen jordbrukare på en mycket
liten jordtorva. Det kunde visserligen anses som ett framsteg men lyfte
på intet sätt upp honom ur den djupa fattigdomen. Vi ha i vårt land. sedan
urminnes tid haft ett mycket stort antal små jordbruk, som aldrig givit sina
brukare en skälig försörjning. De ha fatt besta, och människorna ha fatt vänja
sig vid fattigdomen. Vi kunna gärna medgiva, att långt in på detta århundrade
har man av bara farten fortsatt att försöka ge människor en utkomst
genom att skapa mycket små jordbruk. Men nu har det skett en vändning.
Nu är det inte längre så, att folk betraktar det som någonting eftersträvansvärt
att få ett ofullständigt jordbruk, som inte kan föda en familj. Av. statistiken
framgår att de ofullständiga jordbrukens antal steg för steg. minskas,
och från vår praktiska verksamhet känna vi till att så är det också i verkligheten
litet varstans i de svenska bygderna.

Det förslag, som nu föreligger till avgörande, avser att vara en kraftkälla
och en riktpunkt för den nya utvecklingen, för strävandena, att göra de svenska
jordbruken bärkraftiga och att lyfta upp även de mindre jordbrukarna
till delaktighet i det ekonomiska och tekniska framåtskridandet. Det finns
många som tycka, att det föreliggande förslaget är alldeles för litet radikalt.
Det stannar vid att utpeka bondejordbruket som huvudbeståndsdel i den svenska
jordbruksnäringen. Ifrån rent tekniska synpunkter kan man säga, att det
kanske hade funnits möjligheter att ta åtskilliga steg. därutöver för att låta
tekniken få ett ännu större spelrum. Men det är alltid nyttigt att så långt
det är möjligt anknyta utvecklingen till vad som har varit, att låta det gälla
en evolution och inte en revolution och lata det nya ansluta sig till det gamla
på bästa möjliga sätt. När vi då ha en erfarenhet, som säger oss, att det finns

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
möjlighet att på jordbruk i vårt land, där en manlig arbetskraft har sin fulla
sysselsättning och där han kan få hjälp av den moderna tekniken, få en skälig
utkomst, är det ganska naturligt, att vi ta fasta på denna erfarenhet och
nu endast ta ett steg framåt och koncentrera oss på att försöka förvandla
de jordbruk, som inte kunna ge sina brukare en skälig försörjning, till fullständiga
jordbruk med möjlighet för brukaren att få del av befolkningens allmänna
levnadsstandardförbättring.

Förslaget innebär ingenting annat än att man vill understödja och systematisera
den utveckling som redan pågår. Det säges ju ibland, att det är bäst
att låta utvecklingen ha sin gång, ty den går i rätt riktning. Men den som liksom
jag har en daglig erfarenhet av hur den utveckling ser ut, som sker i
fria former, maste säga sig, att det göres sa manga misstag och så många försök
till förstoring av jordarealen för små jordbruk, som på grund av sin tekniska
oformlighet redan från början äro dömda att misslyckas. Det är otvivelaktigt
en god gärning att här försöka ingripa med råd och dåd och försöka
göra utvecklingen så systematiserad som det levande livet medger, medan
man samtidigt också försöker anpassa sig efter det levande livets möjligheter
Det är ur dessa synpunkter som jag här med stor tillfredsställelse har
halsat, att regeringens förslag har kommit tillbaka från utskottet med enighet
uppnådd i långa stycken — jag skulle vilja säga enighet i väsentliga delar
— och dessutom en ganska god majoritet för de delar, som ha praktisk
betydelse.

Det ursprungliga kommittéförslaget har ju fått undergå jämkningar. Det
talas om hurusom regeringen jämkat, och det är riktigt. Vi ha jämkat inte för
att med nödvändighet ernå absolut enighet kring förslaget, utan för att göra
förslaget så. lämpligt som möjligt ur praktisk synpunkt. Man har sagt, att
i regermgsförslaget ha de skarpa kanterna nötts av. Ja. regeringsförslaget
har försökt att komma till rätta med alla de skiftande förhållanden, som
man möter i det praktiska livet. Där är det inte någon mening i att försöka
knivskarpa distinktioner, utan där måste man kunna laga efter lägligi
ii • har utskottet jämkat vidare. I stora stycken har utskottet — det
Jag ^rna medgiva — på ytterligare ett antal punkter försökt att göra
det hela så smidigt som möjligt för att det skall kunna tillämpas på alla de
olika typtall, som komma att uppträda i det praktiska arbetet.

Det är klart, att åtskilliga av de ändringar soin utskottet gjort tåla att diskuteras.
Jag skall här egentligen bara ta upp en av dem. Jag skall inte tala om
fragan, huruvida syskons barn skola kunna få köpa före kronan enligt lagen
om förköpsrätt och huruvida arrendators förköpsrätt skall gå före kronans. Detkan
ju anföras skäl både för och emot dessa ändringar. Man kan säga — vilket
är motiveringen för propositionens ståndpunkt — att det kommer att föreligga
fall, där det inte finns några framträdande billighetsskäl, som tala för att det
enskilda intresset skall ga före det allmänna, och att man för att underlätta
det arbete vi stå inför, borde kunna låta dessa enskilda intressen stryka på
foten. ^Utskottet har intagit den andra ståndpunkten och sagt, att det blir väl
inte sa manga fall, där detta kommer att ske, och med hänsyn därtill kan det
mte vålla några större besvärligheter att i dessa undantagsfall tillgodose de
enskilda intressena. Det ligger i sakens natur, att denna fråga om syskons barns
och arrendators förköpsrätt är en fråga av mycket liten praktisk räckvidd. Det
kommer säkerligen inte att existera många fall, där en arrendator kan ha en
förköpsrätt, som kolliderar med det allmänna intresset i förevarande hänseende.
Det kan naturligtvis bli flera fall, då det är fråga om syskons barn, som
. inte äro knutna till jordbruk och för vilka det inte kan anföras något särskilt
skäl varför de skola få köpa före kronan. Men jag antar, att antalet sådana
fall mte blir så stort, att det är mycket att bry sig om.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den fiamtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Däremot är jag onekligen mera betänksam, när det gäller de förändringar,
som ha skett beträffande det särskilda bidraget till mindre jordbrukare. Där
ha vi ju hela tiden befunnit oss i ett dilemma. Det är ju här fråga om skattemedel.
Skattebetalarna skola betala till statskassan, och från statskassan skall
det betalas ut till vissa mindre jordbrukare. Det är klart, att man då måste
fråga sig: bli dessa medel utbetalade till dem som behöva det, eller komma
de också att tillfalla människor som alls inte behöva detta tillskott, och är det
riktigt att dela ut statens pengar även i sådana fall, där det inte ur ekonomisk
eller social synpunkt är nödvändigt att göra så? Därför kom kommittén närmast
fram till en behovsprövning. Å andra sidan är det ju klart, att en behovsprövning
är förenad med mycken byråkratisk omgång, med stora tekniska svårigheter
och även med stora risker för att inte heller den kommer att bli så
rättvis. I propositionen gick regeringen en medelväg. Vi gjorde inkomstprövningen
schablonmässig och anknöto den till taxeringssiffror, medan vi i övrigt
läto bidraget utgå utan behovsprövning. Vi minskade ner den byråkratiska apparaten
men kunde naturligtvis inte på detta sätt ernå en idealisk lösning av
frågan. Nu har utskottet ställt sig på den andra linjen och sagt: Vi bry oss
inte om någon behovsprövning alls och bry oss inte om ifall bidraget utfaller
litet orättvist eller ej. Vi få bära denna utgift, även om den kanske till viss
del inte är så särskilt motiverad. Därmed vinnes otvivelaktigt åtskilligt. Man
vinner därigenom att man kommer ifrån en stor byråkratisk omgång, och man
gör det hela oändligt mycket enklare än det skulle ha blivit enligt regeringens
förslag. Det vill jag för min del medgiva. Det kan alltså här apföras skäl för
och emot. Jag skali för min del inte på denna punkt gå i opposition mot utskottsmajoriteten.
Jag accepterar den ändring, som därvidlag har skett, men jag
har i all korthet velat ange de betänkligheter, som man kan hysa på denna punkt.

Jag vill också nämna en annan liten sak, nämligen den ändring av bidragsskalan,
som utskottsmajoriteten föreslagit. Den leder nog till att en del producentbidrag
komma att gå ut till jordbrukare som på grund av sitt jordbruks
bärkraft befinna sig i en sådan ställning, att det kunde varit onödigt. Det är
klart, att det här har skett en uppräkning av statens utgifter, som givetvis
är betänklig, men jag har som sagt velat anföra detta icke för att opponera
utan för att man skall få klart för sig, att saken inte är så enkel utan kan diskuteras.

När man nu emellertid ser denna strävan från regeringens och utskotts majoritetens
sida att nå fram till ett förslag, som är så jämkat och så mjukt som
möjligt för att det skall kunna anpassas efter de olika möjligheterna i det)
praktiska livet, blir man onekligen litet överraskad över den flora av reservationer
som förekommer i — man skulle nästan kunna säga — en brokig mångfald.
Jag läste i dag på morgonen en artikel av herr Svensson i Ljungskile,
där han i tre spalter noterar allt det tillmötesgående som utskottet visat den
åsikt han representerar. Herr Svensson noterar denna lista med tillfredsställelse,
men det finns icke i artikeln någon som helst uppräkning av de fall, då
herr Svensson gjort eftergifter gentemot den andra sidan. Jag undrar, om herr
Svensson i Ljungskile kan prestera någon sådan lista. Nu kan han naturligtvis
säga, att man icke skall ge sig när man har rätt. Men det finns någonting
som kallas för rättshaveri, och det är en synd som man icke skall glömma bort
att akta sig för.

När jag studerat reservationerna har det slagit mig. hur litet reservanterna
taga hänsyn till sak och hur benhårt de binda sig fast vid principen. Låt mig
taga en sådan sak som den bondeförbundet i sin reservation gör så stort nummer
av. Kronans jord skall i första hand användas för komplettering av mindre
jordbruk, heter det. Det låter oändligt bra ur den självägande bondens syn -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. ni. (Forts.)
punkt. Men när man vet, att varken en åker, en äng eller en skog kan flyttas
från den plats där den ligger, är det hela rätt meningslöst. Man kan gott säga,
att i de allra flesta fall, där en komplettering skall ske, kommer det att finnas
eu viss åkerbit, en viss äng eller en viss skogsareal, som är den lämpligaste, och
skall man göra ett gott arbete, får man väl taga i anspråk det som är lämpligast.
Vad tjänar det då till att tala om att kronans skog, kronans mark, skall tagas
i första hand. när den ligger på kilometers eller kanske mils avstånd? Det biir
en princip utan något praktiskt värde, och jag kan icke begripa vad det kan
vara för nytta för det kommande praktiska arbetet att vidhålla en sådan ståndpunkt
in i det sista.

Jag skall icke tala om herr Svensson i Ljungskile och hans särskilda åtgärder
för att stödja småbruket. Herr Svensson har ju befunnit sig på en
ständig glidflykt från jordbrukskommittén genom motionen och till reservationen,
och det är inte så lätt att få någon hållpunkt på vad han vill. Man
vet egentligen icke vad han skulle ha kommit med i nästa etapp, om det
funnits en sådan. Närmast har man en känsla av att han ändrar ståndpunkt
så snart andra ha jämkat. Det finns ett ställe i reservationen om syskonbarnen,
som ger anledning till en fråga, vad reservanterna ha för intresse
av att komma till enhetlighet. Här har man gjort ett mycket stort nummer
av att propositionen liksom kommittébetänkandet icke hade gett syskons barn
rätt att köpa före kronan. Nu har utskottsmajoriteten gått till mötes i det
fallet, men vad göra då folkpartiets och bondeförbundets reservanter? Jo,
de flytta sig över till syskons barnbarn och syskons barnbarns barn. Man
kan fråga sig, var de egentligen tänkt sluta, om majoriteten fortsatt att göra
eftergifter.

Jag kanske skulle säga ett ord också om bondeförbundets stora nummer om
marginalen, alltså frågan om den skillnad, som måste finnas mellan den
svenska jordbruksproduktionen och den svenska konsumtionen av livsmedel
för att gränsskyddet skall kunna verka. I propositionen skrev jag så försiktigt
på den punkten helt enkelt därför att jag insåg, att detta är en praktisk
fråga och ingen teori. Här gör bondeförbundet alla möjliga försök att
analysera och komma fram till den millimetersbredd, som marginalen skall behöva
ha. Jag försäkrar herr Gustafson i Vimmerby: varken herr Gustafson
eller jag har en tumstock, som duger när det gäller att mäta den marginalbredden.
Det får det praktiska livet på punkt efter punkt visa. På samma
sätt som vi stötte och blötte i forna tider den gamla frågan, om tullarna skulle
kunna utnyttjas, blir det här en fråga: skall gränsskyddet kunna utnyttjas?
Det blir en fråga om den svenska inhemska produktionens storlek, och möjligheten
att få ut de priser som man räknat med blir beroende just därpå.
Marginalen behöver vara precis så bred som är nödvändigt för det ändamålet.
Hur bred den blir kan ingen säga i dag. Att göra affär av detta är,
säger jag, att tala om påvens skägg.

Men det finns en stor princip, som är gemensam för bondeförbundet och
folkpartiet, och jag har redan sett, hurusom tidningar, tillhörande dessa meningsriktningar,
äro i färd att tvista om vem av reservantgrupperna som lyckats
att klarast uttrycka denna princip. Jag undrar icke på att man tvistar,
ty det skulle nog närma sig exegetiken, om man skulle söka utforska vem
av herrarna Gustafson i Vimmerby och Svensson i Ljungskile, som klarast
har uttryckt den principiella skiljaktigheten mellan bondeförbundet-folkpartiets
ståndpunkt, å ena sidan, och utskottsmajoritetens ståndpunkt, å andra sidan,
när det gäller i vilken omfattning kompletteringar av bärkraftiga jordbruk
skola kunna ske genom sammanslagningar och i vilken omfattning man
skall försöka bevara ofullständiga jordbruk för en oviss framtid. Detta kan

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den fiamtida jordbrukspolitiken ra. ra. (Forts.)
man tvista om, men här kommer livet att ha sin gång. Jordbrukaren kommer
att vilja ha mer jord och kommer att kasta sina blickar på det angränsande
lilla jordbruket. Den som sitter där vill sälja, den granne som vill ha hans
jord kommer att köpa den, och ett litet jordbruk kommer att försvinna. De
små jordbruken komma att försvinna i stor utsträckning även om icke det
förslag som här föreligger blir antaget. Men om icke förslaget går igenom,
kommer det ibland att bli sammanslagningar, som vem som helst från början
kan se äro olämpliga.

Bakom motståndet ligger ju den åskådningen, att man bör försöka förhindra
små jordbruk att försvinna. De skola hållas kvar därför att folk skall stanna
på landsbygden. För att genomföra detta vill man ge dessa mindre jordbrukare
en särskild fömån, som skall vara lika permanent i den svenska jordbrukspolitiken
som prisstödet. Förmånen är ett permanent producentbidrag
på mjölk, som skall fortsätta generation efter generation. Staten skall taga
ut pengar av skattebetalarna och dela ut dem i form av producentbidrag till
de ofullständiga jordbruken generation efter generation i förhoppning att man
på det sättet skall locka en och annan att stanna kvar. Det är en politik som
är likadan som den som vi skulle ha fått i vårt land den gången skoindustrien
slog igenom, om staten då beslutat utbetala statspensioner till alla som därefter
ville ägna sig åt skomakeri för tillverkning av handgjorda skor. Det hade
nog enligt allas åsikt nu varit en ganska märkvärdig politik, och den skulle
ha lett till mycket underliga resultat.

Nu kanske herr Svensson i Ljungskile och herr Gustafson i Vimmerby säga:
ja, men detta är ju ett pris, det behöver väl icke räknas som pension. Att
resonera så är ungefär lika klokt som om staten den gång jag nyss talade om
bestämt sig för att ur sin kassa utbetala några kronor extra för varje par
skor som en hantverkare tillverkade för att upprätthålla en kår av handskomakare.
Jag tror att var och en som vill tänka sig in i denna situation
förstår, hur ohjälpligt omöjlig en sådan inställning är. Icke kommer man att
kunna bevara ofullständiga jordbruk därför att man slänger åt vederbörande
några hundra kronor om året ur statskassan. Arbetsamma, framåtsträvande
mindre jordbrukare komma att på grund av tidsutvecklingen eftersträva att
få mera jord, större jordbruk, och att komma bort från brukningsdelar som
icke kunna ge dem deras bärgning. Det kommer att finnas duktiga småbrukare,
som ha små ställen, vilka enligt vår terminologi här skulle anses för
små men som på grund av särskilda omständigheter — och sådana ha redovisats
många både i propositionen och utskottsutlåtandet -— kunna ge en
duktig brukare en fullkomligt skälig levnadsstandard. Sådana småbruk
komma att existera, antingen staten kastar till jordbrukarna några hundra
kronor eller ej. Det är icke en sund linje att tänka sig att vilja slå fast ett
särbidrag åt mindre jordbrukare för framtiden. En sak är — såsom regeringen
och majoriteten framhållit — att låta ett sådant stöd utgå under en övergångstid
till den generation, under vilken anpassningen av det svenska jordbruket
efter nya linjer kommer att ske. Detta är socialt berättigat, och det tager bort
många stötestenar och gör övergången mycket mildare. Det kan försvaras; men
att gå därutöver är ytterligt svårt.

Jag vill tillägga, att det icke bara är regeringen och utskottsmajoriteten, som
stå bakom denna uppfattning. Den som läser Riksförbundet landsbygdens folks
yttrande över jordbrukskommitténs betänkande finner där, att förbundet icke
önskar ett permanent sådant särskilt bidrag. När propositionen kom och däri
detta särskilda bidrag förvandlats till ett producentbidrag på mjölk, gav riksförbundet
i sin tidning för den 16 april sin anslutning till regeringens förslag
i princip men pekade på, att det borde finnas en mjukare övergångsbestämmelse.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

En sådan har utskottsmajoriteten också tagit in i sitt förslag. Sedan förbundet
omtalat vilka ändringar som enligt dess mening böra ske i propositionen, heter
det: »Däremot kunna vi inte finna det välbetänkt att, som man på en del håll
vill, gå ifrån huvudregeln och helt enkelt generellt stadga att bidraget utan
vidare skall utgå till ny ägare. Genom eu sådan bestämmelse skulle man bidraga
till att permanenta det understödstagande, som en överväldigande majoritet
bland jordbrukarna själva säkerligen vill komma ifrån.» Jag behöver inte upprepa
att jag ansluter mig till detta uttalande. Jag tror inte att bondeförbundet
och folkpartiet stå på någon god linje, när man vidhåller att producentbidraget
bör göras permanent. Vill man upprätthålla befolkningen på landsbygden,
vill man göra landsbygdens ekonomiska och kulturella liv rikare, måste man
helt säkert gå den andra väg som så mycket har diskuterats, nämligen att
försöka befrämja uppkomsten av även andra näringar än jordbruket på landsbygden.
Erfarenheten visar oss att ju mera differentierat man kan göra det
ekonomiska livet inom en landsbygd, desto lättare har också jordbrukaren
att fylla sitt behov av tillfällig arbetskraft.

Den doktrinära inställning utan hänsyn till det praktiska livets krav, om
vilken jag nyss talade, har man också ifrån högerhåll till förköpsrätten och
till expropriationen. Det kan ju inte finnas några verkliga skäl att anföra mot
en förköpsrätt som användes för att skaffa mera jord åt en jordbrukare i syfte
att göra hans jordbruk bärkraftigt. Det är en allmännyttig åtgärd. Och när förköpsrätten
endast kan användas mot den, som vill sälja eller har sålt sitt hemman,
lider säljaren icke någon skada. Och köparen kan väl inte gärna gtenom
sin åstundan att vilja köpa ett hemman ha skaffat sig några särskilda rättigheter.
Man kan säga att han kan ha blivit lockad att göra ett köp som inte består.
Men han är ju fullständigt oförhindrad att i förväg förvissa sig om huruvida
det finns möjligheter för honom att få inköpa detta ställe eller ej. Att
man då skulle avstå ifrån att använda detta medel, som i åtskilliga fall utan
varje tvekan kommer att leda till en gynnsam och nyttig utveckling, under
betäckning av bekymmer för den enskilda äganderättens bestånd, tycker jag
är att taga för mycket hänsyn till en princip och för litet hänsyn till det praktiska
livet.

Detta gäller i ännu högre grad högerns inställning till expropriationsmöjligheten.
När man går med på att ofullständiga jordbruk skola kunna utvecklas
genom ökad skogstilldelning och när man därtill vet att det i många trakter
av vårt land icke kommer att finnas någon skog till avsalu, därför att skogen
där äges uteslutande av bolag och alltså en förköpsrätt aldrig kan komma att
användas, då intager man en ståndpunkt, som omöjliggör för jordbrukare att
få det tillskott av stödskog, som är nödvändigt för att man skall kunna tala
om bärkraftiga brukningsdelar. Jag skulle haft mera respekt för den ståndpunkten
att bönderna inte skola ha skog. Skogen skall stanna kvar hos bolagen;
det är inte lämpligt att söndersplittra den. ■—• Men när man nu här tager
den ståndpunkten, att man anser att detta är en väg som man bör gå, får jag
säga att man ger med ena handen och tar tillbaka med den andra. Det kan väl
ändå inte vara någonting som den enskilda äganderätten står och faller med,
om vi genom en lagstiftning kunde komma att flytta över något hundratusental
hektar skog ifrån bolag till enskilda bönder. Det är i verkligheten fråga
om en så liten del av den skog, som bolagen inneha, att det är en absolut överdrift
att anse denna expropriationslag som ett angrepp på äganderätten.

På en punkt har det blivit en borgerlig samling om en reservation. Det är ju
mycket sällsynt att något sådant kan åstadkommas. Ty det tycks inte vara så
lätt på den kanten att skriva sig samman. Men här har man ju lyckats göra det.
Det gäller frågan om organisationen. Det är först och främst fråga om vilka

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den fiamtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
uppgifter som skola tillkomma lantbruksnämnden och vilka som skola tillkomma
hushållningssällskapen. Jag skall inte närmare gå in på denna tvistefråga,
som behandlats av riksdagen och i vilken det beslutet fattades 1944, att gränslinjen
skulle dragas så, att den yttre och inre rationaliseringen skulle ligga hos
lantbruksnämnden och driftsrationaliseringeii hos hushållningssällskapen. Jag
skall i stället uppehålla mig ett ögonblick vid den andra frågan, nämligen om
lantbruksnämndernas sammansättning. I detta avseende begära de borgerliga
reservanterna, att denna lantbruksnämnd skall bestå av fyra av hushållningssällskapet
utsedda ledamöter, varjämte Kungl. Maj:t skall tillsätta två ledamöter
plus ordföranden. Lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare
skola vara självskrivna ledamöter. Man motiverar detta med att en sådan
sammansättning behövs för att jordbrukarnas medverkan i rationaliseringsarbetet
skall bli en verklighet och inte bara ett tomt tal.

Jag vill i detta sammanhang endast säga, att man härvidlag har att taga
hänsyn till två ting. Det ena är att det beslut, som riksdagen nu kommer att
fatta, blir genomfört ute i landet såsom riksdagen har beslutat. Det måste alltså
finnas en viss garanti för att lantbruksnämnderna ställa sig bakom riksdagens
beslut. Det andra som fordras är att jordbrukarna få ett tillbörligt inflytande
i alla instanser. Det anser jag vara rättmätigt. Jag vill för min del säga
att jag tror att Kungl. Maj:ts förslag, som också är utskottets förslag, är en
fullt tillfredsställande sammanjämkning av dessa synpunkter. Det är väl ingen
som anser, att det skulle vara riktigt om det här beslötes en sådan sammansättning
av lantbruksnämnden som i verkligheten skulle innebära, att nämnden
helt enkelt beslutar att aldrig begära expropriation. Det behövs ju bara
att hushållningssällskapet väljer fyra högermän och att hushållningssällskapets
sekreterare, som sällskapet självt valt, har samma mening som dessa för
att det skall bli majoritet emot användande av expropriation, eller att fyra representanter
för hushållningssällskapet tillsammans med sekreteraren hävda,
att man överhuvud taget skall undvika att medverka till sammanläggning av
ställen. Detta kan tydligen, hända i hushållningssällskap, där bondeförbundet
har ett dominerande inflytande. Man kan väl ändå inte begära att jag för min
del skall kunna finna detta vara en möjlig utveckling.

Det förslag som utskottet här bär fram är så beskaffat, att de personer som
fått sin utnämning genom Kungl. Maj:t, alltså ordföranden, lantbruksdirektören
och två andra av nämndens ledamöter, utgöra majoritet. Men samtidigt
kunna vi väl inte undgå att finna, att även jordbruksintresset alltid kommer
att få en majoritet i lantbruksnämnderna. Det är hushållningssällskapets sekreterare,
som är vald av hushållningssällskapet, det är två av hushållningssällskapet
valda ledamöter. Jag försäkrar att så länge jag är jordbruksminister —
och jag tror att alla kommande jordbruksministrar komma att gå på samma
linje — kommer det alltid att bland de av Kungl. Maj :t utsedda representanterna
finnas minst en jordbrukare. Det kommer därför att finnas full möjlighet
för jordbrukarna själva att öva inflytande. Jag tror att man med en sådan
sammansättning tar mera hänsyn till olika sidor av saken än med vad som innefattas
i den borgerliga reservationen. Jag tror inte det kan vara lämpligt att gå
den vägen.

Till sist skulle jag vilja tillägga: jordbrukarnas intresse blir alltid tillgodosett.
Vi skola komma ihåg, att hela detta förslag bygger på den grunden, att
ingen jordbrukare i detta land skall tvingas att skaffa sig mera jord att bruka
än han själv vill ha. Det beror alltså på den enskilde jordbrukaren i sista hand
om någonting skall hända, om några åtgärder skola vidtagas. Det allmänna
och det allmännas representanter ha ju bara uppgiften att upplysa, att undanröja
hinder, att stödja den enskilde jordbrukaren i hans strävan att skaffa sig

Xr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Rikllinjcrnfi för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ett bättre och mera bärkraftigt jordbruk än han har. Jag förstår inte hur man
överhuvud taget kan tala om att det i utskottets förslag skulle finnas någonting
som rubbar grundprincipen, att denna rationalisering i främsta rummet
skall vara jordbrukarens egen sak. Ty det är den enskilde jordbrukaren, som
kommer att bestämma om någonting skall ske. Därför är det helt enkelt en
livsfråga för det beslut, som här i dag kommer att fattas, att det kan skapas
förtroende emellan det allmännas organ och de enskilda jordbrukarna. Det allmännas
organ, få inte sätta sig på några höga hästar och diktera utvecklingen.
Det allmännas org-an ha att verka så, att den enskilde jordbrukaren vill göra
någonting själv. De böra stå till hans tjänst men kunna inte påbjuda någonting.
När våra förfäder gingo till skiftesverket och genomförde en sammanläggning
av den svenska åkerjorden, skedde det genom lagbud. Den enskilde
jordbrukaren fick icke ha någon vilja; han fick helt enkelt böja sig för de
beslut, som staten och dess organ fattade. Skiftet skedde i stor utsträckning
genom tvång. När vi nu här gå att fatta ett beslut, som enligt mitt sätt att
se kommer att få en lika betydelsefull inverkan på det svenska jordbruket som
skiftesverket hade, välja vi en annan väg: frivillighetens väg. Yi försöka icke
genomföra det som här skall ske med lagbud och tvång.

Den verksamhet som detta beslut nu inbjuder till blir ett prov, på vilket både
de som representera det allmänna och de som representera det enskilda jordbruket
komma att sättas. Jag hoppas för min del, att vi alla på olika håll
skola kunna bestå detta prov. Jag har den förvissningen att så kommer att
ske. Jag tror för min del att när allt det grums, som här rörts upp under de
gångna årens diskussion, får sjunka till botten -—- och det kommer det snart
att göra —- så blir det också möjlighet för det svenska samhället att börja ett
gott och fruktbärande samarbete med Sveriges jordbrukare till fromma för det
svenska jordbruket och till fromma för allt Sveriges land.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Det förslag till riktlinjer för den
framtida jordbrukspolitiken som nu föreligger till kammarens prövning går
väsentligen fram på två olika linjer. För det första avser man att genom bidrag
och bistånd från det allmännas sida åstadkomma en ytterligare upprustning
av det svenska jordbruket i den mån så anses påkallat och möjligt.
För det andra önskar man — något som vi jordbrukare naturligtvis vilja taga
fasta på — åt den i jordbruket sysselsatta arbetskraften bereda samma lönsamhetsförutsättningar
som andra jämförliga medborgargrupper åtnjuta. Det
är anledning att hälsa det föreliggande förslaget med tillfredsställelse ur båda
dessa synpunkter. Jag vill härtill knyta den förhoppningen att de utfästelser
beträffande beredande av lönsamhet åt jordbruksbefolkningen, som statsmakterna
göra genom det beslut som riksdagen i dag väl kommer att fatta, också
skola infrias och infrias snart. Jag vill också, innan jag går vidare, uttala min
tillfredsställelse över att herr statsrådet på mycket betydande punkter — jag
vill gärna ge det erkännandet — åstadkommit förbättringar i det förslag som
som framlades av majoriteten inom 27-mannakommittén. Jag skall inte exemplifiera
detta i annan mån än att jag tillåter mig att säga, att framför allt det
sätt på vilket kommitténs majoritet ville utforma stödet åt det mindre jordbruket
företedde sådana stötande moment att det inte rimligen kunde bli tal
om att det skulle bli riksdagens beslut.

Även om jag sålunda gärna vill ge mitt erkännande åt herr statsrådets sätt
att lägga upp frågan, har jag dock i vissa hänseenden icke kunnat ansluta
mig till propositionen och det slut vartill utskottet kommit. Beträffande målsättningen
möter man till en början en fråga, som herr statsrådet själv nyss var
inne på, nämligen frågan om storleken av beredskapsproduktionen. Herr stats -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
rådet ironiserade mycket skarpt över den ståndpunkt som jag och mina medreservanter
intagit. Jag kan beträffande denna fråga göra ett visst medgivande.
Jag är på det klara med att en viss marginal bör finnas mellan, den jordbruksproduktion
som bör stödjas och det konsumtionsutrymme som finns i landet.
Jag är emellertid, trots vad herr statsrådet yttrat, inte övertygad om att marginalen
behöver vara så stor som 8 procent. Strängt taget skulle jag kanske
inte ha fäst något större avseende vid denna fråga om det inte hade förhållit
sig så att marginalen mellan produktionsvolymen och konsumtionsutrymmet
skall till mycket stor del fyllas med margarin på smörproduktionens bekostnad.
Det är denna omständighet som gör att jag känner en viss tveksamhet inför
den gjorda avvägningen i detta hänseende. Vad jag härvid främst stöder
mig på är att det dessvärre förhåller sig så, att huvudparten av vårt lands
jordbruk är belägen i sådana trakter, där de naturliga produktionsförutsättningarna
äro mindre gynnsamma än i de delar där de äro som bäst. Detta medför
att man i mycket stor omfattning måste ägna sig åt boskapsskötsel och är hänvisad
till en förhållandevis stor mjölkproduktion. Jag befarar att om hälften
av denna marginal skall fyllas ut på smörproduktionens bekostnad, kommer det
att bli en flaskhals, som visar sig för trång. Med andra ord, det kan ställa sig
så att man saknar ett lönsamt avsättningsutrymme för en måhända framdeles
ökande smörproduktion.

Herr statsrådet refererade RLF :s ståndpunkt i ett annat sammanhang, och
jag kan beträffande denna fråga åberopa mig på att RLF har samma ståndpunkt
som vi, när vi här yrka att beredskapsproduktionen normalt skall stödjas
upp till 96 procent av det samlade konsumtionsutrymmet. Jag är emellertid
angelägen att understryka att utskottet i annat sammanhang har uttalat att
om produktionen skulle öka utöver den gräns som man förutsatt, skulle man
kunna vidtaga åtgärder för att avsätta även denna högre produktion för att
möjliggöra ett upprätthållande av lönsamheten. Jag ber som sagt att få
understryka detta utskottets uttalande. Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten
på att man har talat om att ett sådant vidgat stöd för avsättningen av en
större produktion skulle vara av mera temporär art. Vårt ståndpunktstagande
skiljer sig i detta hänseende från utskottets därutinnan att vi anse att man
även normalt bör kunna gå in för att stödja en produktion upp till 96 procent av
det samlade konsumtionsutrymmet i riket.

Jag skall inte ytterligare uppehålla mig vid målsättningen i annan mån
än att jag vill säga några ord om frågan om det ställningstagande som skall
göras i fråga om stödet åt det mindre jordbruket på längre sikt. en fråga som
herr statsrådet också var ganska utförligt inne på. Vi ha i motioner från vårt
håll och även i våra reservationer givit uttryck åt den meningen, att eftersom
det kommer att dröja mycket lång tid innan rationaliseringen kan genomföras
i mera betydande omfattning är inte tidpunkten nu inne att taga ståndpunkt
till hur man skall förfara med stödet åt det mindre jordbruket på längre sikt
Vi anse att ett sådant ställningstagande lämpligen bör anstå till dess rationaliseringen
till äventyrs hunnit så långt, att man kan säga sig att det finns
sakligt grundade skäl för att taga frågan rörande det särskilda stödet åt det
mindre jordbruket under förnyat övervägande, vilket då får ske med utgångspunkt
från då föreliggande förhållanden. Jag hör inte till dem som anse
att ingenting bör göras i fråga om rationalisering. Därom torde vittna att
jag inom utskottet anslutit mig till de åtgärder som erfordras för att verksamt
bidraga till åstadkommande av en rationalisering. Men även om jag sålunda
är positivt inställd till denna rationalisering och hoppas mycket av den för
framtiden, måste jag säga mig. att det kommer att förflyta en mycket lång
tid innan huvudparten av de ofullständiga jordbruken här i landet på den va -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
gen kunna nå en lönsamhet som är tillfredsställande. Jag tror med förlov sagt
att varken herr statsrådet eller jag kommer att uppleva den dagen. Det är
därför som vi för vår del intaga den ståndpunkten att man inte för närvarande
bör fastslå att stöd principiellt — jag ger gärna mitt erkännande åt
att man gjort vissa undantag från principen —• endast skall utgå till de nuvarande
brukarna och innehavarna av jordbruk. Det kan och bör enligt min
uppfattning —• även om statsrådet, som vi hört, har en annan uppfattning
— läggas även andra synpunkter på frågan om det mindre jordbrukets
ställning och betydelse här i landet. Jag behöver inte upprada alla de
skäl som tala för att det mindre jordbruket bör vara förtjänt av ett visst
stöd även på längre sikt än som här förutsättes. Redan ur den synpunkten
att det är angeläget att bevara en relativt talrik befolkning på landsbygden
framstår det i varje fall för mig såsom ganska nödvändigt att man inte alltför
mycket minskar antalet självständiga brukningsdelar. Jag kan inte komma
ifrån att om det är något som håller kvar människorna vid jordbruket och
jorden, så är det känslan av att äga jorden. Om man skulle komma därhän
att antalet självständiga brukningsdelar blir alltför ringa, tror jag det är
fara för att flykten från landsbygden skall bli mycket större än som även ur
det allmännas synpunkter kan anses önskvärt.

Det finns därutöver en hel mängd andra skäl att anföra, men tiden medger
inte att jag går in på dem, då det uttalats som önskvärt att vi kunna votera
i den här frågan någon gång vid 7-tiden i kväll. Jag vill endast slå fast såsom
min uppfattning att man bör taga hänsyn även till andra skäl än de rent
jordbruksekonomiska, när det gäller att bedöma det mindre jordbrukets ställning
och betydelse i och för samhället.

Vad sedan beträffar frågan om avvägningen av det allmänna prisstödet
har man ju principiellt tänkt sig gå till väga så att man skall avväga prissättningen
på jordbrukets produkter med utgångspunkt från s. k. basjordbruk,
varvid man — såsom både kommitténs majoritet och departementschefen
förutsatt •—- skall räkna med en storleksordning av 10—20 hektar. Jag har
även på denna punkt känt inte bara en viss tveksamhet utan även — det skall
jag gärna erkänna — en viss oro. Detta framför allt därför att jag måste säga
mig att om lönsamheten skall utmätas efter en genomsnittlig storleksordning
av 10—20 hektar och dessutom efter genomsnittet av lönsamheten inom de
jordbruksområden för vilka man gör upp kalkyler kommer det att bli alltför
många brukningsdelar som i lönsamhetshänseende äro att anse såsom minusvarianter.
Jag har därför redan i kommittén valt den ståndpunkten att man
vid sidan av typjordbrukskalkyler, uppgjorda för, såsom propositionen förutsätter,
10—20 hektar, också borde upprätta typjordbrukskalkyler för storleksordningen
10-—15 hektar. Vi äro ju alla på det klara med att även om vi
nu i princip gå in för att prisavvägningen och därmed lönsamheten skall fixeras
med utgångspunkt från dessa basjordbruk, kommer det att förflyta åtskilliga
år innan man kan gå ifrån den nuvarande totalkalkylen såsom grundval
för prissättningen. Därför borde det kunna anstå med att fastställa basjordbrukets
storlek. Det kan vara tids nog att ge sig in på den frågan den gång
man får ett tillräckligt jordbruksekonomiskt underlag, som möjliggör ett bedömande
huruvida man lämpligen bör fastställa storleksordningen 10—20 eller
10—15 hektar såsom bas jordbruk eller mätare av lönsamheten.

I utskottet har till behandling förelegat en motion, där man för Norrlands
vidkommande uttalar önskemål om att jämsides med typjordbrukskalkylerna i
övrigt skola upprättas sådana för storleksordningen 5—10 hektar och att man
skulle taga hänsyn till driftsresultaten vid dessa vid fixerandet av de särskilda
differentieringstilläggen för mjölk i Norrland. Jag tycker för min del

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
att det är åtskilligt som talar för detta. Vi veta ju alla att det redan i övriga
delar av landet finnes ofantligt många jordbruk av den mindre storleksordningen,
och detta är alldeles särskilt fallet i Norrland. Det måste därför anses
vara rimligt att man tager hänsyn till rådande jordbruksförhållanden.

Beträffande avvägningen av det allmänna prisstödet har ju i propositionen
uttalats, att man principiellt skall röra sig huvudsakligen med ett gränsskydd
men att man för Norrlands vidkommande eller, som det heter i propositionen,
för vissa delar av Norrland skall ha möjlighet att utjämna lönsamheten genom
utbetalande av särskilda differentieringstillägg på mjölk. Man har i motion
från vårt partis sida hemställt, att sådana möjligheter till differentieringsbidrag
borde öppnas även för andra delar av landet, där de naturliga produktionsförutsättningarna
äro mindre gynnsamma och där det kan vara nödvändigt
med en sådan differentiering för att utjämna lönsamheten. Utskottet har
mycket välvilligt tagit upp denna synpunkt i sitt utlåtande, och jag vill endast
understryka önskvärdheten av att man tar största möjliga hänsyn till frågan
om vilka anordningar som i det berörda hänseendet erfordras för att man faktiskt
skall kunna inom olika delar av landet få en önskvärd utjämning av lönsamheten
till stånd.

Jag kommer så över till frågan om den .yttre rationaliseringen. Herr statsrådet
fastslog i sitt anförande att hur gärna och hur mycket man än talar
om önskvärdheten av att antalet brukningsdelar inte alltför mycket minskas,
kan ingen av oss i dag säga hur det i detta hänseende kommer att gestalta
sig med hänsyn till de olika möjligheter eller kanske rättare sagt begränsningar
»om föreligga när det gäller att söka få till stånd eu rationalisering av
brukningsdelarna i landet. Ja, det ligger givetvis något i detta. Jag vill emellertid
för min del, i anslutning till vad jag tidigare sagt om önskvärdheten
av att brukningsdelarnas antal inte minskas alltför mycket, betona att man
bör målmedvetet sträva efter att förstärka brukningsdelarna, så långt det är
möjligt, med jord och skog. Om så inte kan ske, fruktar jag, som jag tidigare
antytt, att man kommer att få se en fortgående avfolkning av jordbruket och
därmed landsbygden.

Vad beträffar frågan om de medel som skola användas för att man skall
kunna åstadkomma tilläggsjord och tilläggsskog, är det ju självfallet att vi
som suttit i utredningen blivit fullt på det klara med att särskilda medel måste
finnas till förfogande för detta ändamål. Man har här tänkt sig tre olika vägar.
Man har för det första tänkt sig en aktiv inköpspolitik från statens sida. Jag
vill här understryka önskvärdheten, ja, nödvändigheten av att denna aktiva inköpspolitik
kommer att tagas i anspråk i första hand för att man skall kunna
vinna det avsedda syftemålet. Vidare har man tänkt sig en förköpsrätt. Beträffande
denna vill jag säga att jag är glad över att utskottet, i enlighet med yrkanden
som framställts bland annat i motioner från vårt partis sida. gått in för
att såväl syskonbarn som arrendatorer skola undantagas från tillämpningen av
förköpsrätten. .Tåg kan här sammanfatta min ståndpunkt till såväl förköpsrätten
som expropriationsrätten på så sätt att dessa båda medel, tillsammans eller var
för sig, innebära ett visst ingrepp i den enskilde medborgarens rätt att fritt
förfoga över sin egendom; men om man genom tillskapande av dessa medel
kan bidraga Bil att vinna ett nödvändigt mål, får man inte hesitera för att
taga medlen i anspråk. Jag är emellertid angelägen att betona, det är självfallet.
för övrigt, att man exempelvis när det gäller att tillgripa expropriation
bör gå fram med den allra största försiktighet, eller med andra ord att man
i första hand bör försöka använda sig av de andra åtgärder som kunna stå
till buds, innan det överhuvud laget sättes i fråga att eu i och för sig så ingripande
åtgärd, som expropriation viil får anses vara, ta ges i anspråk.

Andra komi,mrens protokoll Nr 2!).

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Herr statsrådet berörde vårt ståndpunktstagande i reservationerna såvitt angick
vårt förordande — i enlighet med vad som yrkats i motioner från vårt
håll — att staten i första hand skulle vara beredd att tillskjuta tillskottsjord
och tillskottsskog i alla de fall där så lämpligen kunde ske. Ja, jag skall ge
herr statsrådet rätt när han säger, att jorden inte är en sådan vara som man
kan flytta. Det äro vi överens om. Detta utesluter dock inte att man i många
fall i skilda delar av landet kan, därest viljan är god, ordna på det sättet, att
kronan tillhörig jord i första hand tages i anspråk för här ifrågavarande ändamål.
Eftersom det är uppenbart att kronans jord och skog i många fall inte
ligger så till, att lämplig arrondering kan ske genom att taga tilläggsjord till
förmån för en viss ofullständig brukningsdel, kan man gå till väga på det
sättet, att man ordnar s. k. triangelbyten. Man säger till en enskild jordägare,
vars jord och skog ligger så lämpligt till. att hans mark bör kunna förstärka
ett ofullständigt jordbruk, att om han vill avstå jord för att förstärka
intilliggande ofullständiga jordbruk, så skall han få kompensation från kronan
tillhörig jord och skog, som måhända ligger intill hans egen brukningsdel.
Samma förfaringssätt mena vi för vår del att man skulle kunna tillämpa när
det gäller ecklesiastika och andra allmänna institutioner tillhöriga jordar och
skogsmarker samt när det gäller sådana ägare, som enligt gällande lagstiftning
i äganderättshänseende äro att jämföra med bolag.

När herr statsrådet här talar om att det inte så ofta finns praktiska möjligheter
att förstärka ofullständiga jordbruk med kronan tillhörig skog, så
skulle jag vilja säga, att ända in på de senare årtiondena ha betydande mängder
avstyckningar av kronan tillhöriga mindre brukningsdelar förekommit,
där dessa brukningsdelar tilldelats alltför litet skogsmark. Jag har såsom uppskattningsman
vid försäljning av kronoegendomar i ett 25-tal år många gånger
känt verklig ruelse över den njugghet, med vilken man vid sådana försäljningar
utmätt skogsmark till köpare av dessa mindre brukningsdelar. I
sådana fall bör det ligga väl till att förstärka sådana brukningsdelar, som
kronan eu gång avhänt sig, med tillräckligt med skog. Jag hoppas att statsrådet
är beredd att i det fallet lägga sitt betydande inflytande i vågskålen
för att få till stånd tilläggsjord och tilläggsskog från kronans mark.

Beträffande organisationen av rationaliseringsverksamheten har ju statsrådet
även i det hänseendet på förhand gjort klart för oss, att han inte på något
sätt kan dela den ståndpunkt, som man på vårt håll i motioner och även reservationsvis
intagit. Beträffande arbetsfördelningen mellan å ena sidan lantbruksnämnderna
och å andra sidan hushållningssällskapen skall jag medge,
att herr statsrådet i sitt ståndpunktstagande kunnat stödja sig på eu enhällig
27-mannakommitté. Sedan jag sagt detta kan jag emellertid också förklara,
att jag inom kommittén i det längsta hävdade den ståndpunkten, att de inre
rationaliseringsåtgärderna i fortsättningen borde såsom hittills vara anförtrodda
åt hushållningssällskapen. Jag fogade dock inte någon reservation på
den punkten till kommitténs betänkande. Nu är det emellertid på det sättet —
och det veta ju alla — att detta, är en av de punkter, där man från alla
hörda institutioners och myndigheters sida starkast riktat kritik mot 27-mannakommitténs förslag. Jag tror att det därför finns skäl att här överväga
att låta sådana frågor, som sammanhänga med den inre rationaliseringen,
även i fortsättningen handhavas av hushållningssällskapen. Det kan inte heller
på något sätt bestridas, att hushållningssällskapen ha handlagt dessa frågor
på ett utomordentligt sätt. Det finns ju en mängd skäl — jag skall inte gå,
in på dem — som tala för en sådan fördelning av arbetsuppgifterna, som man
i en gemensam reservation från den borgerliga, sidan förordar. Vi få vara på
det klara med att i den män man både i lantbruksnämnderna och i hushåll -

Fredagen den 20 juni 1847.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ningssällskapen skall ha likartade befattningshavare, så kommer detta mycket
ofta att innebära, att de så att säga komma att resa om varandra vid sina
förrättningar. På det sättet blir verksamheten mycket dyrare och mera personalkrävande
än vad som annars skulle behöva vara fallet.

Vad slutligen gäller lantbruksnämndernas sammansättning, så klargjorde ju
även där statsrådet mycket utförligt varför han inte kunde tänka sig en
sådan ordning, som föreslagits i motioner från vårt håll och som innefattas i
föreliggande reservation, nämligen att hushållningssällskapen skulle ha rätt
att utse fyra ledamöter i lantbruksnämnderna. Jag har i särskilda utskottet
förordat en lösning överensstämmande med den, som här föreligger i reservationen.
Jag gav då uttryck åt den meningen, att man å ena sidan visserligen
kan säga, att en utökning av lantbruksnämndernas ledamotsantal från sju
till nio kan tänkas innebära att nämnderna komma att arbeta en smula tungt,
men å andra sidan är det ju förutsatt i propositionen, att dessa lantbruksnämnder
i stort sett endast skola sammanträda i plenum, när man har att taga ståndpunkt
till principiella avgöranden eller i övrigt synnerligen viktiga frågor, och
att man för övrigt skall arbeta på delegationer. Vid det förhållandet framstår
det i varje fall inte för mig såsom någon olägenhet, att antalet ledamöter i
lantbruksnämnderna utökas från sju till nio.

Det har sagts i propositionen —- och det med rätta — att jordbruket och
dess representanter böra få ett stort inflytande vid dessa frågors avgörande,
och man har strukit under att denna rationaliseringsverksamhet bör framstå
såsom en jordbrukets egen verksamhet. Man har också understrukit angelägenheten
av — det gjorde även herr statsrådet i sitt anförande här i dag — att
denna verksamhet kommer att omfattas med förtroende från jordbrukarnas egen
sida. Jag tror emellertid, att skall man kunna få till stånd detta förtroende
för verksamheten från jordbrukarnas egen sida, då är det också nödvändigt att
jordbrukarna äro medvetna om att de få öva ett betydande inflytande på
dessa frågors avgörande. Nu bär herr statsrådet sagt om denna sak, att skola
hushållningssällskapen sätta till fyra ledamöter utom sekreteraren, så bli ju
jordbrukarna i majoritet, och då kommer det många gånger kanske inte att bli
någonting gjort. Ett sådant betraktelsesätt går ut ifrån, att de ledamöter i lantbruksnämnderna
som äro jordbrukare inte skulle vara mäktiga att anlägga en
mera allmängiltig syn på dessa frågor, utan att den förmågan skulle vara i
högsta grad för att inte säga uteslutande förbehållen representanter utom jordbruket.
Men detta kan väl inte vara herr statsrådets mening.

Jag kommer så ..slutligen över till frågan om särskilt stöd åt innehavare av
mindre jordbruk. Även på denna fråga har herr statsrådet varit inne och både
kritiserat och ironiserat det ståndpunktstagande, som man reservationsvis gjort
från vår sida. När det gäller det särskilda stödet åt det mindre jordbruket
skall jag ge herr statsrådet ett visst erkännande för det sätt, på vilket han i
vissa hänseenden tagit ståndpunkt till den frågan. Det råder väl en tämligen
stor samstämmighet här i landet kring den meningen, att det förslag till
utformande av stöd åt det mindre jordbruket, som 27-mannakommitténs majoritet
lagt fram och som gick ut på kontant bidrag med behovsprövning, var
en omöjlig linje. Jag skall här inte närmare utveckla de skäl, som tala för att
man kan ha rätt att anlägga den synpunkten. Nu har ju statsrådet föreslagit,
att man skulle ordna det särskilda stödet åt det mindre jordbruket i form av
producentbidrag, vilket av mig m. fl. reservationsvis yrkats redan under utredningen,
och det är ett gott grepp på frågan. Emellertid har statsrådet samtidigt
ställt sig på den linjen, att man skulle bibehålla behovsprövningen •—
låt. vara att han därvid skilt sig betydligt från den ståndpunkt 27-mannakommitténs
majoritet intog och som, om jag minns rätt, innebar att man stan -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
nade vid en inkomstgräns av 2 600 kronor för att man överhuvud taget skulle
ha rätt till ett särskilt stöd åt innehavare av mindre jordbruk.

Vi ha från vårt partis sida i motioner ställt oss på den ståndpunkten, att
hela frågan om det framtida stödet åt det mindre jordbruket borde göras till
föremål för en ytterligare utredning. I det fallet stödde vi oss på att man
inom 27-mannakommittén, hur vidlyftigt än det arbete var som där utfördes,
inte på allvar tog upp frågan om beredandet av ett sådant stöd åt det mindre
jordbruket i sådana former, att det sammankopplades med jordbrukets egen
produktion. Under utskottsbehandlingen visade det sig emellertid, att det fanns
möjligheter att komma fram till åtskilliga, och jag vill gärna erkänna mycket
värdefullare förbättringar i fråga om stödet åt det mindre jordbruket än vad
både kommitténs och propositionens ståndpunkt innebar. Vi sade oss i det
läget från vårt håll, att det funnes anledning överväga, huruvida vi inte borde
bidraga till att på det sättet åstadkomma ett positivt beslut i denna fråga redan
vid årets riksdag. Vi ha därför ansett oss — det framställdes från annat håll i
utskottet begäran därom som villkor för kompromiss — kunna uppge de
utredningsyrkanden vi hade ställt i våra motioner och i stället gå med på att
godtaga den utbyggnad av producentbidragsskalan, som här föreligger som utskottets
förslag.

Jag kan medge, att det beslut man kommit till inom utskottet i fråga om
producentbidraget inte i allo är idealiskt. Det är för övrigt något, som utskottet
självt konstaterat, och det bör fastslås, att det överhuvud taget är mycket
svårt, för att inte säga omöjligt, att åstadkomma ett stöd i sådana former, att
det inte kan riktas några erinringar emot dess utformning. Vi ansågo oss böra
medverka till att man gjorde en utbyggnad i producentbidragsskalan, som möjliggjorde
att ofullständiga jordbruk av någon större storleksordning skulle ha
möjligheter att få del av dessa producentbidrag i helt annan omfattning än
som skulle ha blivit möjligt vid ett bifall till propositionens förslag. Emellertid
ha vi inte kunnat ansluta oss till den gränsdragning i fråga om generationsväxlingen
av brukare, som man kommit fram till i utskottsbehandlingen.

Jag skall gärna erkänna, att man under utskottets behandling har gjort
beaktansvärda försök att gå varandra till mötes i många hänseenden, och det
gäller kanske inte minst i fråga om det nu föreliggande avsnittet av propositionen.
Vi ha emellertid från vår sida sagt oss, att tidpunkten inte är inne att
redan nu i princip fastslå, att detta stöd endast skall utgå under en övergångstid
— låt vara med de undantag, som såväl propositionen som utskottets
majoritet förordar — utan med den saken bör anstå till dess, såsom jag
tidigare här varit inne på, de faktiska jordbruksförhållandena här i landet
blivit sådana, att det framstår såsom sakligt motiverat att inte lämna ett särskilt
stöd till det mindre jordbruket. Men det är ännu långt dit.

Vad slutligen arealgränsen beträffar, ha vi ju i en annan proposition rörande
prisregleringen för innevarande produktionsår förslag om att denna arealgräns
skall sänkas från 25 till 15 ha. Vi anse för vår del, att det inte finns
någon anledning att nu gå in för en lägre arealgräns än de 15 hektaren när det
gäller villkoren för producentbidragets utgående.

Jag har i ett annat sammanhang erinrat om att prissättningen på jordbrukets
produkter under de närmaste åren framåt förutsättes ske huvudsakligen
med tillämpning av de resultat, som totalkalkylen över jordbrukets inkomster
och kostnader ger, och att det sannolikt först om måhända fyra till fem år kan
bli fråga om. att grunda prissättningen på jordbrukets produkter med utgångspunkt
från typjordbrukskalkylerna. När vi komma därhän, att man kan övergå
till att tillämpa tvpjordbrukskalkylemas resultat på prissättningen, då kan
tidpunkten vara inne att överväga, huruvida eu förändring av hektargränsen

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
när det gäller villkoren för producentbidragets utgående bör vidtagas eller
inte.

Ja, herr talman, med hänsyn till att man hoppas kunna votera på denna viktiga
fråga redan i kväll, vågar jag inte fortsätta längre. Jag skall sluta med
att uttala den meningen, att utfallet av denna reform i mycket hög grad kommer
att bero på det sätt, på vilket den omfattas av jordbruksbefolkningens förtroende.
Det ligger därför enligt min mening mycket stor vikt uppå att de
organ, centrala och lokala, som ha att handlägga denna verksamhet, bemöda
sig om att tillämpa den i en sådan anda, att den verkligen kan omfattas av
jordbruksbefolkningens förtroende.

Jag kommer, herr talman, att senare ställa de yrkanden jag anser påkallade,
när vi sedermera komma till de olika avsnitten av utskottets utlåtande.

Herr Liedberg: Herr talman! Lika litet som någon av de föregående talarna
vågar jag ge något bragelöfte om att mitt anförande kommer att inskränka sig
till de s. k. »få korta orden». Detta är ju ett av de större ärenden, som årets
riksdag har att handlägga, även om besättningen på bänkarna knappast vittnar
om att andra kammaren i allmänhet har den saken klar för sig.

Propositionen är ju i mycket väsentlig del knuten till den s. k. 27-mannakommitténs
betänkande. I det sammanhanget vill jag från början gärna ha
sagt, att jag inte kommer att och inte anser mig behöva åberopa några särmeningar,
som jag tidigare hyst i 27-mannakommittén eller till äventyrs i utskottet,
särmeningar, som inte resulterat i någon reservation från min sida. Jag
kommer alltså inte att söka upp några brasklappar. Jag har inte känt mig
slaviskt bunden av 27-mannakommitténs betänkande utan har med bibehållen
samvetsro kunnat ansluta mig både till förbättringar, förenklingar och en viss
schematisering, oberoende av vem som skriver sig dessa förbättringar till godo
på en, två eller tre spalter i tidningarna.

Inledningsvis kan jag inte underlåta att erinra om att det väl är få förslag,
som varit föremål för så livlig debatt ■— framför allt inom den del av befolkningen
som främst är berörd av förslaget -— samtidigt som man tyvärr måste
konstatera, att det förefaller som om en relativt ringa procent har satt sig in
i förslagets tankegångar, motiveringar och rekommendationer, under det att
däremot de gångbara slagorden i ganska hög grad dominerat dessa meningsutbyten.
Yi ha ju emellertid nu kommit fram till den punkt, då det inte så mycket
gäller den sidan av saken, utan då det gäller att fatta de delvis mycket
långsiktiga besluten.

För min personliga del måste jag erkänna, att den förmån jag hade att vara
medlem av 27-mannakommittén har givit mig en visserligen mycket ofullständig
men ändå i jämförelse med tidigare vidgad och fördjupad inblick i jordbrukets
tillstånd och behov. Resultatet därav, svaret på frågorna och framför
allt på frågan om allting är väl beställt och om allting reder upp sig av sig
självt eller om det inte vill några särskilda åtgärder till, svaret på allt detta
har för min del utfallit i positiv riktning. Det vill någonting till, det måste göras
någonting utöver det som sker automatiskt.

Ett mycket centralt begrepp i diskussionen har varit det magiska ordet bortrationalisering.
Det torde vara skäl att erinra om att riktpunkterna, som jag
skulle tro i mycket hög grad ha givit upphov till uppfattningen att det gäller
att bortrationalisera jordbrukarna, utgöras av de arealbegrepp, som ha måst
knäsättas. Man har å ena sidan måst göra klart för sig hur stort ett jordbruk
bör vara och hur det ungefär skall vara beskaffat för att en familj skall kunna
leva enbart på detta jordbruk, och å andra sidan har man frågat sig till vilken
kategori man skall knyta det lönsamhetsbegrepp, som givetvis måste till, om

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
man skall kunna konstruera en ekonomisk politik, som medger vad statsmakterna
så ofta givit uttryck för — både regering och riksdag — nämligen att jordbruksbefolkningen
skall komma upp till en standard, som är likvärdig med
andra befolkningsgruppers. Verkligheten ser ju helt annorlunda ut än dessa delvis
av teoretiska skäl konstruerade men nödvändiga begrepp. Verkligheten är
ju inte sådan att dessa hundratusenden, som varken nu eller framdeles nå upp
till denna storleksstandard, äro dömda till undergång. I själva verket är det
ju så lyckligt, att flertalet av dem bestå med hjälp av kombinationen jordbruk
och skog eller av specialjordbruk, som på mindre än de teoretiskt normala arealerna
kunna nå en större produktion och en nöjsam utkomst. I vissa landsdelar
äro de framför allt stödjordbruk. Det kan ju tilläggas, att många av dem, som
i dag inte ha karaktären av stödjordbruk, kunna komma att få det, inte minst
genom näringslivets fortsatta utbyggnad i landsorten.

Syftet med hela detta vittomfattande program har varit och är — som jag
fattat det — att sanera de jordbruk, som eljest skulle komma att läggas ner eller
försvinna eller läggas för fäfot. Det gäller alltså inte, att människorna till äventyrs
skulle bli färre, utan att hindra att hela trakten avfolkas. Jag tror att de,
som ute på landsbygden sett förhållandena, ha fått ett tillräckligt skrämmande
intryck av hur en sådan verklig avfolkning kan gestalta sig och hur hopplöst
det är att sedan få en återvändo till stånd.

På tal om den allmänna syftningen av dessa åtgärder tror jag inte att det vore
lyckligt och gagneligt — och jag kan tillägga, att jag nog aldrig kommer att
kunna tillägna mig en sådan uppfattning — att bedriva en jordbrukspolitik,
som leder till ett sådant resultat att vissa jordbrukare, hela kategorier av jordbrukare,
generation efter generation skulle vara understödstagare hos samhället.

Som en grundförutsättning för de prispolitiska skyddsåtgärderna står ju frågan
om jordbruket på längre eller kortare sikt kan tänkas uppnå full och kontinuerlig
konkurrenskraft gentemot utlandet. Jag skall endast inskränka mig
till att konstatera, att utskottet funnit liksom Kungl. Maj:t, att en sådan konkurrenskraft
inte är påräknelig under alla tider och under alla förhållanden.
Full konkurrenskraft torde kanske kunna påräknas när en gång arbetslöner
och levnadsstandard stå på den svenska nivån i alla de länder, som vi ha att
konkurrera med. Bland de skäl som tala för ett uppehållande av detta jordbruk,
vilket kan tänkas på nytt bli i behov av skydd, vill jag endast peka på
■den beredskap, som enligt vad utskottet uttalat i alla händelser under överskådlig
tid nödvändiggör att vi ha ett jordbruk, som kan sörja för vår timliga
näring.

Därnäst ligger det nära till hands att övergå till frågan om produktionsvolymen,
och min ärade kollega och vän herr G-ustafson i Vimmerby har ju
nyss gjort sig en viss inte obetydlig möda att söka motivera, varför en riktpunkt
av 92 procent av befolkningens kaloribehov, fyllt av jordbruket, inte
är tillfredsställande. Han menar, att 98 procent bör vara den rätta siffran.
Jag vill erinra både honom och kammaren om några fakta i det avseendet. För
dem som suttit i utskottet behövs inte denna erinran. Yi ha penetrerat den frågan
så mycket som det överhuvud taget är möjligt. Vi voro nog flertalet av
den uppfattningen, att vi också kommit överens, men det blev dock en reservation
på den punkten.

För att emellertid återgå härifrån till fakta så är att märka, att de 92 procenten
är en långsiktig beräkning liksom hela produktionsvolymens beräkning.
Beräkningen sträcker sig fram till 1970. Det är vidare att märka, att man
räknat det s. k. billigare matfettets utrymme inom folkhushållet till ungefär
JO 000 ton, därav cirka 10 000 ton hemmaproducerat. Sedan har det uttalats

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. in. (Forts.)
att det dessutom finns möjlighet till att konsumtionsförmågan här i landet
skulle tillåta större kvantiteter av både smör och annat matfett, d. v. s. mar
garin. Men vad betyda då de 8 procenten, som man vilt ha minskade till 4,
alltså skillnaden mellan 92 och 96? Ingen har i princip gatt emot ett utiymme
för billigare matfett upp till ungefär 40 000 ton, och ingen har heller, som
man skulle tro, velat att allt detta billigare matfett skulle produceras inom
landet i form av en stor oljeväxtodling. Vad betyda då de till äventyrs importerade
30 000 tonnen margarin? Det betyder ungefär 3 procent av dessa
100. Vad betyder den sockerkonsumtion, som man i anslutning till den trend
sockerkonsumtionen företer beräknar att det svenska folket inom en relativt
näraliggande framtid skall komma upp till — en sockerkonsumtion, som nied
hänsyn till nuvarande odlingsteknik och nuvarande möjligheter att anskaffa
arbetskraft till betfälten inte beräknas kunna till mer än ungefär hittillsvarade
storleksordning fyllas genom inhemsk produktion? Jo, cirka 4 procent.
Man har därtill lagt in en beräknad importkvot av 75 000 ton fodermedel, som
i första hand skulle tagas i anspråk såsom en elastisk buffert när det gäller
att bereda ökat utrymme för hemmaproduktionen vid en god gröda. Det motsvarar
1 procent av de 100. Dessa 3 + 4 ~h 1 göra 8 procent. Härtill kommer,
att de genomsnittliga variationerna i skördeutfallet beräknas till plus minus
4 procent. Man torde alltså ha mycket svårt att med tanke på det socker som
vi såvitt vi nu kunna se måste importera — jag kan tillägga att ingen är räddare
för en för stor betodling än betodlarna själva — de margarinråvaror, som
vi inte anses kunna producera själva, och bufferten på knappt en procent i
form av importerade fodermedel, på sakliga grunder göra gällande att dessa
sammanlagt 8 procent på något vis kunna elimineras. Kan man göra det, ^da
är reservationen naturligtvis riktig, men jag har inte kunnat komma till den
uppfattningen, och jag tror att relativt fa andra kunnat göra det, om de ingående
prövat frågan. .... . .. .

I närvarande stund ha vi varken här eller i världen i övrigt nagon overproduktion.
Det är ju svält eller knapphet så gott som överallt. Menar man
då, att risken för överproduktion är fullständigt eliminerad? Vi veta föga
om utvecklingen här i landet, vi veta inte om avtappningen av arbetskraft
tvingar det svenska jordbruket in på en extensifiering, som vi varken hoppas
på eller ha räknat med. Förhållandena i det stora^ hela äro nog sådana — och
jag skulle för min del tro att de äro det även i vårt land att den knapphet
som nu är rådande kan beräknas vara av relativt temporär natur, och vi ^komma
nog in i skeden, då det kanske kan bli svårt nog att under alla förhållanden
utnyttja det gränsskydd, som statsmakterna tillmätt jordbruket. Ingen har
nämligen räknat med annat än att jordbruket i första hand genom egna åtgärder
skulle ordna det så, att det gränsskyddet kan effektiviseras.. Skola vi
då från en riktpunkt, där det finns vissa buffertar och vissa marginaler, ga
upp till det maximala och sikta mot 96 procent, så innebär det att det
svenska jordbruket ständigt skall leva på överproduktionens rand och ständigt
ha svårigheter att taga ut det prisskvdd, som statsmakterna lämnat. Jag
tror inte, herr talman, att detta vore till det svenska jordbrukets och den svenska
jordbruksbefolkningens gag.i. . . .

I samband med överproduktionsriskerna har i. en motion från mitt hall i
det politiska sammanhanget yrkats på cn ökad oljeväxtodling även under .normala
tider, och jag måste säga. att den behandling detta, yrkande fått i utskottet
gör mig tillfreds. »Tåg har klart för mig, att man inte uiulcr alla förhållanden
kan öka denna odling, och jag är samtidigt glad över att man förmenat,
att situationen kan bli sådan att det kan vara önskvärt att öka odlingen,
och att den ökningen i sin mån kan eliminera andra överproduktionsnsker.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Med dessa överproduktionsrisker syftar jag främst på nyckeln i hela den svenska
jordbruksprispolitiken, nämligen mjölk- och smörproduktionen. Där har utskottet,
bland annat i anslutning till ett yrkande i den motion, som jag nyss
åberopade, ett yttrande om att i dylika beträngda lägen smöret dock måste
tillmätas en prioriterad ställning. Utskottet har i sitt utlåtande nere på s. It!
och uppe på s. 17 gjort uttalanden, som jag måste anse vara tillfredsställande.
Det kunde naturligtvis ha sagts mer, och man kunde ha pressat denna prioritet
till att gälla alltid och under alla förhållanden. När man emellertid sagt,
att de beräknade kvantiteterna smör respektive margarin vid ökad smörproduktion
kunna komma att behöva förskjutas till smörets fördel och att man
räknar med att det statliga stödet skall komma smörproduktionen och därmed
mjölkproduktionen till godo så långt som faktiskt normalt kan beräknas bli
producerat, samt att man bör räkna med att smöret kan behöva stödjas ända
intill det totala konsumtionsutrymmet av matfett här i landet, då tycker jag
faktiskt att man från våra utgångspunkter får vara relativt tillfredsställd.
Skulle man därjämte ha sagt, att detta skulle ske för oöverskådlig tid framåt,
då skulle man — bortsett från hur folkhushållets icke-jordbrukare hade reagerat
— ha kommit i samma situation som om man gått upp till en produktion
av 96 procent av konsumtionsbehovet, d. v. s. vi hade fått existera på randen
av en prispolitisk avgrund. Därför menar jag att det är ganska rimligt
att som utskottet säga, att rationaliseringsarbetet under en övergångstid, som
icke är direkt tidsbegränsad, bör inriktas på en sådan begränsning av produktionen,
att man kommer ur detta i längden ohållbara tillstånd.

Därefter skall jag, herr talman, be att få gå över till den grundval för beräkning
av jordbrukets lönsamhet, som jag inledningsvis berörde, nämligen
basjordbruken åtföljda av normjordbruken. Nu är det ju basjordbruken som
det under överskådlig tid är fråga om, och normjordbruk är ett begrepp som
saknar aktualitet i dagens debatt. Det har emellertid som bekant rivits upp en
mycket stark diskussion, där många meningsmotsättningar ha gjort sig gällande,
om huruvida basjordbrukens kategori blivit riktigt placerad. Det har
främst gällt huruvida basjordbruken böra vara hämtade ur gruppen 10—20
hektar eller ur gruppen, 10—15 hektar.

Jag vill da erinra om att det av de lönsamhetsberäkningar och ekonomiska
analyser som stå oss till buds — det är ju främst de av lantbruksstyrelsen
företagna undersökningarna, vilka kanske, som vi alla ha klart för oss, inte
äro fullt representativa men i alla händelser äro de bästa vi ha — icke framgår
att en basering av prisstödet på gruppen 10—15 hektar skulle vara fördelaktigare
för jordbruket än en basering på gruppen 10—20 hektar. Motsatsen visar
sig paradoxalt nog vara fallet, ehuru det torde bero på de oberäkneliga utslag,
som statistik ibland ger. Men om man dock utgår från att en basering på 10—
15 hektar vore de facto fördelaktigare än en på 10—20, så må det erinras om
att typjordbruken, som skola analyseras, skola utväljas ur ett mycket stort
klientel och med ^hänsyn till antalen i respektive storleksgrupper mellan 10 och
20 hektar. Om således t. ex. fem jordbruk skulle ligga till grund för kalkylen
— i verkligheten kanske det är 5 000 — så är det kanske ett som faller i storleksgruppen
15—20 hektar, medan fyra ligga mellan 10 och 15. Det visar, att
resultaten för dem som ligga mellan 10 och 15 hektar under alla förhållanden
komma att väga ojämförligt tyngst i kalkylen. Då har jag mycket svårt att
förstå vad det här är att processa om, i synnerhet som vi ha svårt att i en fråga
som denna helt kasta loss från den statistik vi ha, som förts kontinuerligt under
många år och som bygger på vissa storleksgrupper: 2—5, 5—10, 10—20,
20—30 hektar etc. När utskottet dessutom har uttalat sig för att parallellundersökningar
på jordbruk av lägre storleksordning skola företagas i Norr -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
land för att resultaten därifrån skola kunna ställas mot resultaten av typjordbrukskalkylerna
för de egentliga basjordbruken, så att prissättningen kan justeras
på ett förnuftigt och smidigt sätt, så förefaller det mig som om man från
utskottets sida har uttalat allt det som man med skäl kan ställa anspråk på.

Med anknytning till herr statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
liknelse om den tumstock, som inte står till förfogande för att tillmäta allt på
en tum eller ännu mindre mått när, skulle jag vilja säga att min uppfattningär,
att lönsamheten för basjordbruken bör och måste avpassas så att den inte
blir så findragen, att de som ligga i nedre delen av den kategorien komma
att ligga på förlustrisksidan, d. v. s. ligga mycket illa till. Verkligheten får inte
bli sådan. Verkligheten bör vara sådan, att siktar man på en viss lönsamhet
för gruppen 10—20 hektar, så kommer den lönsamheten enligt min bestämda
uppfattning — och den grundar sig dock på det räkenskapsmaterial vi under
alla dessa år haft framför oss — att sprida sig på väsentliga områden under
den kategorien likaväl som på väsentliga områden över densamma.

När man talar om lönsamheten är det naturligt att något beröra den utjämning
av för stor lönsamhet, som det enligt Kungl. Maj :t kan bli nödvändigt att
vidtaga. Vi ha för vår del ansett, att denna utjämning i huvudsak skulle bestämmas
av det geografiska läget, d. v. s. av skillnaden, mellan sämre och
bättre jordbruksförutsättningar i norr och söder. Men det har under utskottsbehandlingen
påvisats, att effektiv lönsamhet för basjordbruken under vissa
förhållanden kan beräknas medföra en för stor och icke avsedd lönsamhet för
dem som ha haft möjlighet att rationalisera, mekanisera etc. mer än genomsnittet
och flertalet. Jag måste medge, att sådana fall också kunna tänkas, och
jag är överhuvud taget tillfredsställd med den behandling denna fråga har
fått. Man räknar i utlåtandet med att det kan vara nödvändigt att uttaga en
mjölkavgift, som dels är geografiskt differentierad, dels differentierad efter
produktionsmängderna. Man har ställt båda möjligheterna öppna. Det är inte
säkert, att någondera behöver tillgripas, men det är möjligt att endera eller
båda måste tillgripas. Ingen har i alla händelser önskat att åtgärderna för
fastställande av en viss allmän lönsamhetsnivå, som avse att bringa upp jordbruksbefolkningen
i ett sådant inkomstläge jag nyss talade om, skola resultera
i ett för stort gynnande av vissa kategorier inom jordbruket.

Jag återkommer till att det väsentliga måste vara, att den lönsamhet, som
tillmätes basjordbruken, blir en reell sådan. I annat fall kommer, vilket jag
kanske får anledning att beröra om en liten stund, prispolitiken att resultera
i att denna lönsamhet för basjordbruken icke realiter uppnås, vilket skulle leda
till krav på och behov av särskilda stödåtgärder, inte bara för de s. k. småbruken
utan även för basjordbruken. Jag får som sagt tillfälle att längre fram
kla.rgöra min inställning till den, frågan.

Den yttre rationaliseringen, den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen
äro ju alla begrepp, som åsyfta medel att nå målet, ett bärkraftigare
svenskt jordbruk. Om jag nu först får hålla mig till den yttre rationaliseringens
problem, behöver jag inte efter herr statsrådets anförande fördjupa
mig i varför förhållandena här i landet med hänsyn till brukningsdelarnas arealer
icke kunna anses tillfredsställande. Det är, som herr statsrådet framhöll,
andra tider och andra förhållanden, som ha frambringat denna parcellering,
som i dagens läge många gånger förefaller fullständigt ohållbar och som i
morgondagens torde komma att göra det i ännu högre grad.

Utskottet har, med instämmande i vad departementschefen på olika ställen
har framhållit, understrukit att driftsrationaliseringen är den som ligger närmast
till hands och torde ge de snabbaste resultaten, att den inre rationaliseringen
kommer därnäst och att den yttre rationaliseringen får tillgripas där

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida j ord b ruks poli t i k eu m. m. (Forts.)
varken driftsrationalisering eller inre rationalisering räcker. Men särskilda utskottet
har även beträffande den yttre rationaliseringen gjort en gradering, som
också är relativt kraftigt kursiverad i utlåtandet. Den graderingen hänför sig
till medlen aktiv inköpspolitik, förköpsrätt för kronan och expropriation.

I fråga om den aktiva inköpspolitiken, d. v. s. åtgärder i fria marknaden.
bär särskilda, utskottet livligt tillstyrkt att dylika möjligheter i första hand
tas i anspråk. Om kronans förköpsrätt uttalas att den bör utövas med hänsyn
och varsamhet, och när det gäller expropriationen — som jag i princip är
motståndare till — understryker utskottets skrivning starkt att expropriation
endast skall tillgripas såsom ett ultima ratio.

Det har från vissa håll — här i kammaren från håll som ha haft herr Gustafson
i Vimmerby till talesman — yrkats på att vid dessa yttre rationaliseringsåtgärder,
dessa arealmässiga förändringar, skall tagandet av jord från
större arealer och framför allt från vissa ägarkategorier alltid äga företräde
framför sammanslagning. Jag har inte på den punkten kunnat gå med
herr Gustafson i Vimmerby, även om, som redan, har sagts, utskottet på väsentliga
delar varit enigt. Jag tror att den frågan får prövas från fall till fall.
Jag anser för min del att den principen bör tillämpas, att man alltid tillser
att nyttan för den, till vars förmån åtgärden vidtages, är större än skadan
för den, på vars bekostnad den sker. Jag tror också på riktigheten av den
princip, som utskottet särskilt har uttalat, att man vid överflyttningar av
arealer från den ene till den andre skall se till att de befintliga byggnaderna
hos den, som blir berövad areal, fortfarande kunna effektivt utnyttjas.

Den uppfattning, som jag nu polemiserar mot, är den att det här bara är
fråga om att ta jord från storbruken. Det finns inte mer än cirka 2 300 jordbruk
i hela landet över 100 har, eller — om man går längre ned — 5 000
över 50 har. Flera storbruk finns det inte bland de 400 000 brukningsdelar,
som vi överhuvud taget räkna med som jordbruk. Det är inte heller så att
de bolagsskogar, statliga skogar, stiftelser etc., från vilka man tänker sig
kunna ta skog eller jord, ligga utplacerade just omkring alla dem som man
vill ge jord till. Det är tvärtom på det sättet, att principen att tagandet av
mark från de större jordbruken och läggandet till de mindre alltid skall gå
före sammanslagning, skulle i mycket hög grad gå ut över bondejordbruken.
Den. måste göra det, och därför tror jag icke det är en princip som man skall
knäsätta.

Jag tror alltså att en förnuftig prövning, vid vilken jordbrukets egna förståndiga
män — kanske kvinnor också — hade säte och stämma, skulle lösa
den praktiska avvägningen bättre än dylika föreskrifter.

Därefter anmäler sig frågan om de medel, som stå till buds vid sidan av
fria marknadsoperationer, nämligen förköpsrätt och expropriation. Vi ha i utskottet
genomfört vad som enligt min mening är en förbättring av propositionens
förslag, i det att icke bara syskon utan även syskons barn ha fått en
rätt, som går före kronans. Detsamma gäller vissa arrendatorer. Herr statsrådet
polemiserade nu mot en reservation, som i stället för syskons barn vill
ha syskons avkomling, och sade: hur långt vill man egentligen komma? Här
har man fått ett tillmötesgående till syskons barn. Vill man nu också ha barnbarn
etc.? Ja, jag tror, att Vår Herre och den normala livslängden sörja för
att vårt krav inte går för långt. Det torde vara sällan det kan komma i fråga,
att en dylik förtur före kronan utöver syskons barn skulle gälla mer än syskons
barnbarn. Det är alldeles givet att om den som lämnat ett jordbruk, som
skall säljas eller gå vidare, har dött vid mycket hög ålder, så. är det möjligt
att inte bara syskon utan även syskons barn ha hunnit do. Då ha vi mycket
svårt att förstå, varför bröstarvinge skall gå förlustig denna förtursrätt gent -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
emot kronan. Jag tror att statsrådets farhågor för att detta skulle innebära
ohemula och för långt gående krav äro obefogade.

Men en fråga av mycket större räckvidd är denna: skall man överhuvud
taget ha förköpsrätt? Ja, för min. del anslöt jag mig till förköpsrätten både i
27-mannakommittén och senare i utskottet, men jag står därvidlag inte på
samma linje som många andra inom mitt parti. Jag kan respektera deras uppfattning,
även om jag inte kan dela den. Jag har menat att förköpsrätten innebär
en prioritet, inte i egentlig mening för kronan utan för en köpare gent emot
en annan. Det är ju inte kronan som skall ha jorden — för att undvika varje
missförstånd har utskottet särskilt påpekat, att kronan icke via förköpsrätten
bör öka sitt jordinnehav — utan det är i stället till förmån för någon potentiell
köpare, som förköpsrätten skall utövas. Ett starkt skäl för mig att acceptera
förköpsrätten har emellertid varit expropriationsfrågan. Jag har trott det
vara nödvändigt att sätta vissa medel i händerna på de organ det här gäller,
framför allt lantbruksnämnderna, för att de skola kunna komma till rätta
med problemen, och bland de medel, som nämnts, ha varit, förutom friamarknadsoperationer,
förköpsrätt och expropriation. Vid valet mellan dessa har jag
sagt mig, att förköpsrätten dock, om den utnyttjas med förstånd, icke behöver
ha några skadeverkningar, medan däremot expropriationen.innebär ett ingrepp
av principiellt så pass betänklig art, att jag icke kan biträda ett förslag i
sådan riktning.

Statsrådet har på denna punkt särskilt polemiserat mot högern och sagt, att
han skulle ha haft större respekt för oss, om vi hade, i stället för att uttrycka
vår mening på sätt som skett i reservationen, klart sagt ifrån att vi inte
ville vara med om någon tilldelning av skog etc. till de jordbruk som behöva
förstärkning. Jag blev litet förvånad, när jag hörde statsrådet säga detta, därför
att det gav uttryck för en uppfattning, som jag faktiskt inte trodde att
statsrådet hyste och som jag fortfarande vill hoppas, att han inte har. Konsekvensen
av vad statsrådet yttrade om vårt ställningstagande är nämligen _ den,
att statsrådet själv binder samman mycket väsentliga delar av rationaliseringsmöjligheterna
med expropriationsinsti tutet. Jag hade ju för min del trott, liksom
även utskottet gjort, att expropriationen endast vore avsedd att tillgripas
såsom ett yttersta medel. Jag vill därför nu något beröra mina betänkligheter
i detta avseende.

Enligt min mening kommer det aldrig att bli en sådan jämn fördelning av
jord och skog här i landet, att inte någon tycker att han bär för litet och
andra för mycket. Såsom jag framhöll nyss i ett annat sammanhang, är det
inte heller så, att bolagsskogarna, de stora egendomarna etc. ligga utplanterade
runt omkring eller mitt inne i de småbrukarbygder, där man behöver^tillskott
av jord eller skog till jordbruken. Skall expropriationsinstitutet få någon
större betydelse, måste det innebära att man exproprierar jord och skog även
från det bondejordbruk, som utan att vara stort anses vara större än nöden
kräver.

Slutligen får man inte, herr talman, när det gäller denna fråga, förbise, att
mot de fördelar, som skulle vinnas genom att man på detta sätt rubbar äganderätten,
stå de stora materiella och ideella värden som ligga däri, att jordbrukarbefolkningen
kan sitta så tryggt på sin ägda jord som det överhuvud taget
är möjligt att göra i denna osäkra värld. Då därtill kommer att jag har den
uppfattningen, att de aktiva åtgärderna i öppna marknaden kompletterade med
förköpsmöjligheterna borde vara ett tillräckigt effektivt instrument, så vågar
jag fortfarande, trots herr statsrådets polemik, yrka avslag på förslaget
om expropriationsinstitutets utsträckande även till här ifrågavarande område.

Nu tror jag emellertid, herr talman, att det är en annan omständighet, som

28 Nr 29. Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
i praktiken kommer att spela en kanske ännu större roll. Vi äro val alla på
det klara med att ett omskifte torde bli nödvändigt i ganska betydande utsträckning
och att planläggningen av detta omskifte liksom kompletteringen
av ofullständiga jordbruk blir ett arbete, som i högre grad kommer att utföras
vid skrivbordet med hjälp av kartor och annan tillgänglig materiel än ute
på fältet. Jag tror, herr talman, att om inte rationaliseringsorganen, lantbruksnämnderna,
därvid ha klart för sig att de först och främst böra begagna
sig av de åtgärder, som gå att genomföra i fria marknaden, och att förköpsrätten
skall utnyttjas med varsamhet, så händer det nog lätt, att de människor,
som sitta i dessa organ, gripas av någonting, som i viss grad bor inom
oss litet till mans och som jag vill ge det fula namnet planhushållningsdjävulen.
Vi vilja så gärna var och en i sin stad sitta och ordna och ställa,
inte bara för oss själva, utan även för andra, och få vi bara befogenheter att
göra detta,. så växer aptiten undan för undan och vi tro oss kanske till sist
vara satta i högre makters ställe. Jag tror att den risken finns framför allt
när det gäller omskiftena. När planläggarna sitta och räkna ut att den och
den byn eller det och det skifteslaget består av så och så många brukningsdelar,
så ligger det nära till hands att man resonerar som så: »Skola vi nu göra
ett omskifte, böra vi väl också se till, att antalet brukningsdelar blir det som
är rationellt och riktigt enligt dagens begrepp» — ett begrepp som kanske inte
alls stämmer med morgondagens. Och så frestas man att använda exjpropriationsinstitutet
till att expropriera bort människor och brukningsdelar.

Det har, när det gäller jordbrukets rationalisering, talats om bortrationalisering
och att samhället övar våld. Jag vill bara slå fast att expropriationen
är den enda möjlighet, som det allmänna har att öva våld. 1 övrigt kan inte
någonting genomföras som inte människorna själva äro med på — även när
för köpsrätten begagnas, har man ju varit med på att sälja jorden och låta den
gå ur släkten.

Frågan om den inre rationaliseringen saknar jag lyckligtvis anledning att
uppehålla mig vid. Utskottet har ju enats om att det är bättre, att normen
för avskrivningslån bestämmes till 40 % av den beräknade kostnaden och att
mte någon övre gräns för lånebeloppet uppställes, än att lånegränsen skall
kunna höjas till 60 %. Jag vill bara, i varje fall för min personliga del, uttrycka
en mycket stor tillfredsställelse med den starka ökning av bidragsoch
lånemöjlighetema som propositionen innebär och som val också blir resultatet
av riksdagens beslut i denna sak.

Därernot har jag större anledning att uppehålla mig vid organisationen av
rationaliseringsverksamheten. Det finns här särmeningar såväl beträffande
lantbruksnämndernas sammansättning som arbetsfördelningen mellan lantbruksnämnder
och hushållningssällskap, och jag skall be att något få motivera
den ställning, som intagits av reservanterna från vår sida.

Enligt propositionen skall lantbruksnämnden bestå av sju ledamöter: den
kungavalda ordföranden, två kungavalda ledamöter, två tjänstemän samt två
av hushållningssällskapet utsedda ledamöter. Jag har gjort ett tankeexperiment
och kommit till det resultatet, att teoretiskt — märk väl, teoretiskt, herr
talman — är det tänkbart att av denna nämnd på sju ledamöter endast en
skulle^ kunna inrangeras under begreppet jordbrukare. — Herr statsrådet ruskar
på huvudet. Ja, jag skall skynda mig att säga, att herr statsrådets löfte
i inledningsanförandet här i dag, att åtminstsone en av de två kungavalda
ledamöterna skall vara lantbrukare, ju har korrigerat detta exempel därhän,
att det blir fråga om två av sju ledamöter.

JaF ju gärna hoppas att det inte blir på det sättet. Jag utgår ifrån
att hushållningssällskapen även i värsta fall komma att utse minst en jord -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
brukare — den andre ledamoten kommer kanske att mer representera landstinget,
ty avsikten är ju att landstingen skola få ett betydande inflytande i
hushållningssällskapen. Jag vill också gärna tro att Kungl. Maj:t kommer
att låta sig angeläget vara att se till, att både ordföranden och de två kungavalda
ledamöterna utgöras av i jordbruksförhållanden och dylikt väl insatta
personer. Men man måste ha klart för sig, att jordbrukarnas förtroende för
lantbruksnämnden inte bara bestämmes av att som ordförande där till äventyrs
sitter en landshövding, som visat livligt intresse för jordbruket i länet,
eller tjänstemän som äro väl insatta i jordbruksspörsmål, utan detta förtroende
blir framför allt beroende på huruvida där sitta personer, som av egen
praktisk erfarenhet veta vad det vill säga att vara jordbrukare och att leva av
ett jordbruk.

Det är inte minst med hänsyn till det behov av förtroende som lantbruksnämnden
sålunda har — detta- behov bär ju även understrukits av herr statsrådet
— som jag tror att det vore klokt att utöka de av hushållningsällskapet
utsedda ledamöterna till fyra. Lantbruksnämnden skulle då få nio ledamöter i
stället för sju. Men om lantbruksnämnden skall kunna utföra ett intensivt
och aktivt arbete, torde den få sammanträda ganska ofta, och det är säkerligen
inte möjligt att alltid ha samtliga ledamöter närvarande. Därtill kommer
att lantbruksnämnderna i detaljfrågor nog få lov att i stor utsträckning
arbeta på delegationer.

Jag kommer så till frågan om arbetsfördelningen mellan lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet. Jag förstår mycket väl att -det i stor utsträckning
blir en omdömesfråga, om största betydelsen skall tillmätas sambandet mellan
den yttre och inre rationaliseringen eller sambandet mellan den inre rationaliseringen
och driftsrationaliseringen. När jag och mina medreservant-er ha
ansett att driftsrationaliseringen och den inre rationaliseringen hänga mest
samman, är det åtskilliga skäl som varit avgörande för oss. Enligt vår mening
får man inte bortse från att hushållningssällskapen av ålder inta en central
ställning i folks medvetande och i hög grad äga deras förtroende på grund av
den stora erfarenhet, som hushållningssällskapen ha, och det berömvärda sätt,
varpå de löst sina hittillsvarande uppgifter. Vi förmena att den dekapitering
av hushållningssällskapen, som överförandet av samtliga s. k. inre rationaliseringsåtgärder
från hushållningssällskapen till de nyinrättade lantbruksnämnderna
innebär, varken är lycklig eller lämplig. Denna dekapitering har
ju t. o. m. tagit sig det uttrycket, att lantbruksdirektören enligt propositionen
har fått en sådan löneställning i förhållande till hushållningssällskapets verkställande
direktör, i allmänhet kallad sekreterare, att den skall markera, att
lantbruksnämnden är förmer än hushållningssällskapet och kräver en mera
meriterad och följaktligen högre avlönad chef.

Vi tro inte att detta är lyckligt, och vi anse också, att lantbruksnämnden har
uppgifter nog på den yttre rationaliseringens område. Skall lantbruksnämnden
även ha den inre rationaliseringen om hand, kräver detta ett mycket större
antal tjänstemän av samma kategori som man bär inom hushållningssällskapen
och fortfarande måste ha där. Det blir med andra ord en dubbel uppsättning
av tjänstemän av samma slag. Nu säger man visserligen i utskottsmajoritetens
yttrande, att det bör kunna ske ett utbyte av tjänster; tjänstemännens expertis
skall kunna utnyttjas ibland för lantbruksnämndens, ibland för hushållningssällskapets
räkning. Men jag tror att det blir rätt krångligt att ordna detta.
Det vore val bättre att. lantbruksnämnden fir.w vara eif administrativ! organ
med det kansli som är nödvändigt för att fullgöra de stora arbetsuppgifter,
som ligga inom ramen för den yttre rationaliseringen, medan det inom hushållningssällskapen
skulle finnas konsulenter och annan expertis på området,

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
som givetvis skulle kunna beordras att bistå lantbruksnämnderna med allt det
fältarbete som kan erfordras.

Av de större frågor, som jag i detta anförande har anledning att beröra,
återstår, herr talman, frågan om stödet till det mindre jordbruket.

Vi veta alla vilken diskussion frågan om kontantunderstöd kontra producentbidrag
för något år sedan väckte. Jag tror att det är lyckligt, att statsrådet i
den här föreliggande propositionen har tagit hänsyn till de psykologiska skäl,
som i så hög grad dikterade denna diskussion, och anknutit stödet till mjölkproduktionen.
Jag kan hara inte låta bli att göra en stilla reflexion — utan
att detta får tydas som någon som helst önskan att på nytt gräva upp den
gamla stridsfrågan om kontantunderstödet — nämligen att ordet har en
ganska stor makt över tanken. Utöver det nu föreslagna producentbidraget,
som är baserat på mjölken och som beräknas uppgå till mellan 60
och 70 milj. kr., skulle utgå ett bidrag, som är beräknat — om beräkningen
håller, vet jag inte — till ungefär 20 milj. kr, och som kallas för kobidrag.
Detta bidrag utgår med ett visst kontant belopp, därest vederbörande
kan visa att vid en bestämd tidpunkt fanns ett visst antal kor. Ehuru
kobidraget sålunda rätt och slätt är ett kontantbidrag, har det inte utlöst den
storm av indignerade protester, som tanken på kontantbidrag väckte för någo.
t år sedan, eller återupplivat det tal om jordbrukarnas begravningshjälp
som då myntades. Därmed nog sagt om denna sak.

Det som är det stora problemet i fråga om stödet till det mindre jordbruket
är naturligtvis utformningen av det nya producentbidraget, framför allt då
frågan om varaktigheten av det stöd, som därigenom skulle lämnas småbrukarna.
Att den förste innehavaren, d. v. s. den nuvarande innehavaren av de
jordbruk som kunna komma i fråga, normalt skall ha ett sådant stöd, ha ju
alla varit ense om. Inom 27-mannakommittén hade man tänkt sig eu viss behovsprövning,
men denna är slopad i propositionen. Vi ha också alla inom utskottet
tyckt, att det nog är bäst att gå den vägen för att undvika de svåra
avvägningsproblem, som annars uppstå. Men naturligtvis innebär detta slopande
av behovsprövningen — det bör envar ha klart för sig — att inte bara den
som behöver bidraget får det, utan även en hel del som inte behöva det.

Men sedan kommer man till nästa man, nästa innehavare. Kungl. Maj:t har
i propositionen inte skrivit ogint mot nästa man, och utskottet har alldeles
särskilt tagit fasta på ett bland departementschefens uttalanden i propositionen,
nämligen det uttalandet, att stödet kan tänkas fortgå intill dess avsedda förbättringar
hunnit vidtagas. Utskottet har överhuvud taget i hela sin skrivning,
som det inte finns någon anledning för mig att upprepa, sökt möjliggöra
för kommande generation eller generationer som kunna bli i behov av stöd att
få det under längre eller kortare tid, märk väl även under längre tid. Det förefaller
som om man härvidlag genom jämkningar och tillmötesgåenden från alla
håll inom utskottet har fått fram en skrivning, som materiellt sett täcker alla
berättigade krav, som kunna ställas på ett fortsättande av producentbidraget,
d. v. s. småbrukarhjälpen, till kommande generationer. Försåvitt man inte går
på den andra ytterlighetslinjen, som vissa reservanter mer eller mindre klart
uttryckt i två olika reservationer, nämligen att detta stöd skall permanentas.
Jag vill fråga: kan det vara riktigt, att räkna med att det i all oändlighet skall
finnas innehavare av jordbruk, som inte kunna leva på sitt jordbruk, inte ens
i kombination med jordbrukets binäringar eller annat arbete, utan skola sitta
generation efter generation som understödstagare hos det allmänna. Tror man,
att samhället bleve till freds med det — det skulle ju kunna tänkas teoretiskt
åtminstone, att riksdagen följde reservanterna — men tror man, att det skulle
skänka vederbörande själva tillfredsställelse att generation efter generation

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. in. (Forts.)
sitta på det sättet och för sin utkomst vara beroende av samhällets hjälp och
maximalt få ta emot 480 kronor om året? Jag måste svara nej på den frågan.
Det skulle ju rlärmed också inträffa, att den som har ett mindre jordbruk, som
i och för sig självt eller i kombination med binäringar till jordbruket eller
annat arbete utgör en utomordentlig försörjningsbas på det sättet skulle, i
motsats till andra människor med god försörjning, få mottaga ett speciellt
understöd av det allmänna. Han kan t. o. m. faktiskt vara välsituerad. Han
kanske har uppnått denna ställning just på grund av det allmännas insatser
och medverkan. Kan verkligen något sådant vara rimligt? Jag måste svara
nej! De uttalanden, som utskottet gjort, att de till vilka rationaliseringshjälpen
inte nått skola i alla de fall, då det är av behovet påkallat och det överhuvud
taget finns något hållbart skäl för det, förhjälpas till att sitta kvar på sina
jordbruk, täcker enligt mitt förmenande de krav, som man rimligen kan ställa.
Den uppfattningen har ju inte bara hävdats av ULF i dess av statsrådet apostroferade
uttalande, utan, såvitt jag kan erinra mig, har lantbruksförbundet inte
heller uttalat någon däremot stridande uppfattning.

När det från det håll, där man anser, att stödet bör bli permanent, göres gällande,
att ett uteblivet stöd skulle innebära minskning av brukningsdelarnas
antal och därmed ett konsekvent uttunnande av jordbruksbefolkningen, bör
man komma ihåg, att behovet av stöd kommer endast att föreligga i det fall
att vederbörande varken har ett s. k. bärkraftigt jordbruk eller ett kombinerat
jordbruk eller kan inrangeras såsom stödjordbrukare, och det är väl i det långa
loppet tämligen meningslöst, att den som inte är stödjordbrukare, d. v. s.
för vars arbetskraft det inte finns nyttig användning i trakten, skall sitta
kvar såsom ett självändamål. Jag har mycket svårt att förstå, att det skulle
vara någon mening i det. Det skulle ju bli resultatet, om denna stödform skulle
bli permanent. Jag tror, som sagt, inte, att de, som skulle få hjälpen, själva
skulle bli till freds, och jag tror överhuvud taget, herr talman, att småbrukarna
inte äro så förfärligt trakterade av att i tid och otid betraktas såsom de där
inte kunna ta reda på sig själva. Det finns en del som ha svårt för att klara
sig, men de flesta äro nog karlar för sin hatt och tycka bäst om att mte^ betraktas
såsom någon sorts minusvarianter vare sig i ekonomiskt eller i något
annat hänseende.

Till sist, herr talman, frågan om efter vilka grunder bidraget skall utgå! Det
har skett vissa justeringar i utskottet. Bidragsskalan har ändrats något på
ett sätt som framför allt innebär en mjukare avveckling av stödet, och det har
man enats om. Jag tror, att det är lyckligt. Den, stora fragan är: Skall man
som utskottet, i enlighet med Kungl. Maj:l,s proposition och även 27-mannakommitténs
förslag, gå in för att maximigränsen skall vara 10 hektar eller
skall man höja den till 15 hektar? Det torde fött övrigt böra erinras om att
utskottet inte satt maximigränsen vid jordbruk på 10 hektar utan det är enligt
utskottets förslag fråga om jordbruk på 10 hektar eller därmed jämställda
jordbruk. Det finns faktiskt jordbruk på 20, BO och 40. hektar som i ekonomiskt
hänseende inte kunna inrangeras i bättre kategori än de som omfatta
upp till 10 hektar, och det är uttryckligen sagt ifrån, att om prövningen utfaller
i den riktningen, skall man gå upp till högre areal. För mig har, som jag
inledningsvis berörde, det avgörande, herr talman, varit, att antingen skall
man räkna med att vad som nu beslutas skall medföra en effektiv lönsamhet för
basjordbruken — och jag ansluter mig obetingat till den uppfattningen, och
jag har inte kunnat finna att vare sig Kungl. Maj :t eller utskottet har haft
någon annan uppfattning — och då skola innehavarna av basjordbruk inte vara
i behov av understöd, eller också skall den lönsamhet, som man säger sig vilja
uppnå för basjordbruken, i själva verket inte uppnås, utan de basjordbruk.

Nr 29,

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
vilkas storlek är 10—15 hektar, skola bliva i behov av stöd. Det måste vara
ett antingen — eller. De argument som framförts i fråga om utfallet av priskalkyl
på typjordbruk i stället för som hittills på totalkalkyler, finner jag
inte hållbara, därför att lönsamhetsanalyserna hittills ha visat, att totalkalkylerna
med alla sina brister ha visat tämligen rätt, i alla händelser när det
gäller kategorierna mellan 10 och 50 hektar, som de sista åren uppvisat de
bästa resultaten. Skola producentbidrag normalt lämnas även till jordbruk på
över 10 hektar, alltså utgå även, till jordbruk, som tillhöra kategorien basjordbruk,
så måste detta, såvitt jag förstår, komma att innebära, om det skall vara
något motiv för det stöd som det allmänna därmed skänker, att man utgår från
att de generella existensvillkoren inte äro tillfredsställande. Jag upprepar, att
jag varken hoppas eller tror, att så skall bli fallet och kan inte på något sätt
finna att det varit avsikten. Det må tilläggas, att yrkandet att sträcka upp
arealgränsen också ligger annorlunda till i och med att man slopat varje sorts
behovsprövning. Hade man en behovsprövning, så kunde det ju försvaras och
sägas, att det finns brukningsdelar på över 10 hektar, som inte äro bättre än de
som äro mindre, men i och med att man slopat varje behovsprövning blir ju
följden, att producentbidrag skulle utgå även till ännu flera sådana jordbruk,
för vilka det aldrig varit avsett, och det är ytterligare ett skäl till att jag på
den punkten har intagit den ställning jag gjort.

Ja, herr talman, jag har härmed — jag ber om överseende för att jag tagit
någon tid i anspråk, men ärendets vikt kanske kan tjäna mig som ursäkt — berört
de viktigare av de avsnitt som jag kände behov av att tala om. De reservationer
beträffande vilka jag kommer att yrka bifall komma ju senare att föredragas,
så att jag behöver inte nu gå in i detalj i dessa frågor, även om jag
redan nu tillkännager, att jag kommer att yrka bifall till de reservationer, under
vilka mitt namn står. Jag kan emellertid, oberoende av hur besluten i dag
komma att utfalla i detalj, inte underlåta, herr talman, att uttala både ett hopp
och en tro på att de viktiga långsiktiga beslut som i dag komma att fattas, komma
att bli till gagn och välsignelse för jordbruket och för landet.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Efter jordbruksministerns inledning
av debatten om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken tror jag mig
kunna i betydlig grad inskränka mitt anförande. Jag hoppas därför att jag,
när jag nu går att något motivera utskottsmajoritetens ståndpunkt, kan begränsa
mig till att hålla, jag höll på att säga ett kort tal, men det är kanske
bäst, att jag ändrar det till ett jämförelsevis kort tal.

Jag får väl följa det goda föredöme som givits av de båda ärade talarna för
reservationerna nämligen att behandla det föreliggande utskottsutlåtandet i
tur och ordning efter den indelning i olika avdelningar, som förekommer i utlåtandet.
Jag börjar då med att säga några ord om den allmänna målsättningen
för jordbrukspolitiken. Beträffande målsättningen har utskottet påpekat, att
jordbruket under senare tid undergått en imponerande utveckling men det oaktat
haft att kämpa med betydande svårigheter. Att jordbrukets problem nu
upptagits till en allsidig och ingående provning hälsas av utskottet med tillfredsställelse.
De i propositionen framlagda förslagen har utskottet funnit
i stort sett väl avvägda. Det är vidare utskottets uppfattning, att dessa förslags
genomförande inte blott är ägnat att verksamt förbättra ställningen för
jordbruksnäringen och dess utövare utan även blir av värde för det ekonomiska
och sociala framåtskridandet i landet. Utskottet har givit sin anslutning till

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
departementschefens uttalande om att det närmaste målet bör vara att bereda
jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet med andra
befolkningsgrupper. För realiserandet av detta stora mål bör staten lämna jordbruket
gränsskydd gentemot utlandet. Vidare bör staten medverka till ep
omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte främst att nedbringa jordbrukets
produktionskostnader. Så långt är utskottet enigt. Beträffande riktlinjerna
i övrigt för den allmänna målsättningen är det egentligen bara herr Gustafson
i Vimmerby och hans partivänner som ha anmält en avvikande mening.
Jag skall beträffande den av bondeförbundsrepresentanterna avgivna reservationen,
i vad den avser denna punkt, inskränka mig till att blott och bart säga,
att om man studerar reservationen noga, finner man, att den i långa stycken
använder sig av utskottets egen motivering med några tillägg, några ändringar
och några uteslutningar. Den syftar väl närmast till, som väl också framgick
av herr Gustafsons anförande, att på ett mera konkret sätt än utskottet förmått
försöka precisera storleken av den produktionsvolym, som anses för eftersträvansvärd
och värd att stödja.

Om produktionsvolymen har utskottet i sitt utlåtande uttalat följande:
»Emellertid saknas för närvarande sådana utgångspunkter, som erfordras för
att man skall kunna företaga ep dylik avvägning och precisering av storleken
av den jordbruksproduktion, som på långt sikt kan vara önskvärd ur det allmännas
synpunkt. För den tid, som nu kan överblickas, synes det dock med
hänsyn till de internationella förhållanden, som nu råda, uteslutet att föra en
politik, som äventyrar vår förmåga till självförsörjning.» Att vi skulle kunna
upprätthålla en jordbruksproduktion större än d''iet inhemska konsumtionsbehovet
är otänkbart, men å andra sidan är det tämligen självfallet, att man
åtminstone för den närmaste tiden inte får ifrågasätta någon begränsning av
produktionens storlek.

Vidare mena reservanterna att marginalen mellan produktionsvolym och konsumtionsvolym
skall kunna hållas något lägre än vad utskottsmajoriteten föreslagit,
Då avsättningen av jordbruksprodukterna enligt såväl departementschefens
som utskottets uppfattning förutsattes bli en jordbrukarnas egen sak och
ett stöd utöver den erforderliga konsumtionsvolymen, som jag förut påpekat,
inte är tänkbart, bjuder försiktigheten att ordna det så, att man inte riskerar
att någon gång komma över det möjligas gräns. Det må vara sant, att risken
härför i närvarande stund förefaller liten eller ingen. Att det förefaller så är
beroende på den livsmedelsbrist som för närvarande är rådande i stora delar av
världen. Målsättningen är emellertid ett långtidsprogram och ingen vet vad
framtiden bär i sitt sköte. Jag tror därför att det är klokast att inte vara
alltför tvärsäker.

Jag kan inte underlåta att, innan jag lämnar detta avsnitt av utlåtandet,
säga eu liten artighet till herr Gustafson i Vimmerby och hans meningsfränder.
Det föreföll mig verkligen, då jag läste reservationen, som om den beträffande
den nu omnämnda avdelningen i utskottsutlåtandet skulle varit ett uttryck
för att reservanterna reserverat sig i det vällovliga syftet att åtminstone
till synes ha en egen linje att kanna falla tillbaka på. Efter detta övergår jag
till nästa avdelning, som gäller det allmänna prisstödet. Propositionens förslag
angående det allmänna prisstödets omfattning och utformning tillstyrkes
av utskottet. Detta innebär att med utgångspunkt ifrån en viss genomsnittlig
rationaliseringsgrad avväges stödet så, att för jordbruk av ungefärligen
den åsyftade rationaliseringsgraden skall ges full lönsamhet. Med full lönsamhet
avses i detta fall att avkastningen av jordbruket skall täcka samtliga kostnader
för jordbruksdriften, ränta på investerat kapital och erforderliga avskrivningar
inberäknade, samt ge jordbrukets arbetskraft en ersättning, som i prin Amlra

kammaren,s protokoll 1947. Nr SO. 3

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
cip svarar mot arbetsersättningen till jämförbara arbetargrupper. Prisstödet är
avsett att avvägas med beaktande av behovet vid de egentliga bondejordbruken,
d. v. s. genomsnittliga jordbruk i storleksgruppen mellan 10 och 20 har, eller
■— för att använda det uttryck som användes i debatten om jordbruksrationa liseringen--de

s. k. basjordbruken, jordbruk som alltså inom nämnda storleks grupp

fylla rimliga anspråk beträffande arrondering och fasta anläggningar.

Med undantag av våra ärade bondeförbundsrepresentanter är utskottet tämligen
enigt även om principerna för den allmänna prissättningen. Visserligen
har herr Svensson i Ljungskile i det fallet anmält en liten reservation, men det
har jag närmast tytt så, att herr Svensson velat stryka några rader i den del,
som avhandlar den allmänna prissättningen, därför att han ville hålla vägen
öppen för att i senare avdelningar av utlåtandet kunna yrka på ett mera permanentat
småbrukarstöd. Dessutom har herr Svensson i Ljungskile yrkat på
ett mera positivt uttalande beträffande den av herr Sandberg väckta motionen
om upprättande av särskilda jordbrukskalkyler för Norrlands del.

Herr Gustafson i Vimmerby, som i dag har vältaligt skildrat reservanternas
uppfattning, vill inte ta ställning till frågan om basjordbrukens storlek just
nu. Han och hans meningsfränder vilja ställa den frågan på framtiden. Under
tiden föreslå de att det skall utföras lönsanihetsberäkningar jämväl för jordbruk
i storleken 10—15 har. Jag ber häremot bara att få säga det, att då man
väljer basjordbruk är det väl ändå önskvärt att man får en förhållandevis
bred bas för undersökningsmaterialet. Enbart ur den synpunkten förefaller det
utskottet lämpligt, att lönsamhetsberäkningarna baseras på storleksordningen
10—20 har; de egentliga bondejordbruken befinna sig inom denna ram och det
är en tämligen vid bas. Jag ber dessutom få nämna, att beträffande de jordbruk
som befinna sig inom denna grupp har det överväldigande flertalet en
areal av mellan 10 och 15 har. Om man gör en genomsnittsberäkning beträffande
alla jordbruk med en areal av mellan 10 och 20 har, kommer detta att
innebära att man grundar sig på uppgifter, som till den allra största delen härröra
från jordbruk, som äro mindre än 15 har. Det är detta som gör — det
har också herr Liedberg i sitt anförande påpekat — att den siffermässiga skillnaden
beträffande basjordbruken å ena sidan mellan gruppen 10 och 20 har och
å andra sidan mellan gruppen 10 och 15 har blir tämligen obetydlig. Skillnaden
mellan de båda metoderna blir vid bestämmandet av prisstödets storlek också
rätt oväsentlig. Nu veta vi dessutom att det visst inte saknas möjligheter att få
fram lönsamhetskalkjder även för andra storl eksgrupper av jordbruk än de
nyssnämnda.

Härefter kommer jag över till avdelningen om den yttre rationaliseringen.
Först då ett par ord om principerna för densamma. Vad utskottet uttalat på s.
78—79 angående stöd åt vissa mindre jordbrukare har inte kunnat biträdas
av folkpartiets och bondeförbundets ledamöter. Det gäller utskottets principiella
ståndpunktstagande och uttalande, att irrationella brukningsdelar icke
genom subventionsåtgärder på lång sikt böra bevaras i sitt nuvarande oändamålsenliga
skick, utan att man i stället bör eftersträva att de förvandlas till
bärkraftiga brukningsdelar. Det kan i detta sammanhang erinras om att man
även på annat sätt kan förbättra jordbruksbefolkningens läge än genom att tillgripa
speciella subventioner. Det gäller alltså med andra ord den viktiga principfrågan,
huruvida småbrukarstödet skall ha karaktären av ett mera tillfälligt
bistånd under den nuvarande generationens tid och till dess andra åtgärder hunnit
vidtagas eller om detta stöd skall permanentas. Man måste fråga sig om det
är önskvärt att en mängd jordbruk bibehålies i ett icke bärkraftigt skick
eller om det inte är bättre att sikta mot målet bärkraftiga jordbruk i största
möjliga utsträckning och ökade försörjningsmöjligheter för de bestående små -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
brukens innehavare. Utskottet har för sin del ansett sig ha synnerligen goda
skäl för det senare av dessa nämnda alternativ.

Därutöver har herr Gustafson i Vimmerby och hans meningsfränder reserverat
sig i ett principiellt uttalande om att vid förstärkning av ofullständiga
jordbruk skall tillskottsjorden i första hand tagas ifrån statens och andra allmänna
skogar. Och när det gäller expropriation vill herr Gustafson att den
i främsta rummet skall göras från bolag och i ägarhänseende med dem jämställda
jordbruksfastigheter. Jag behöver inte polemisera emot den ståndpunkten,
det har gjorts förut under debatten här. Jag vill endast påpeka att
utskottet för sin del icke anser det möjligt att i dylika fall uppställa någon
allmängiltig regel. Det avgörande måste vara den lämpligaste lösningen, och
den lösningen bör genomföras utan avseende på vem som äger marken. När
det gäller medlen för den yttre rationaliseringens genomförande är utskottet
enigt därom, att denna rationalisering i största möjliga utsträckning bör genomföras
på frivillighetens väg. För åstadkommande härav tillstyrkes förslaget
om en aktiv inköpspolitik förenad med en omfattande låne- och bidragsverk aiUtskottsmajoriteten

delar jämväl departementschefens uppfattning att de
nyss nämnda medlen •— den aktiva inköpspolitiken, bidrags- och låneverksam heten_inte

äro tillräckliga, utan att även andra, tvingande bestämmelser äro

nödvändiga. I anslutning till denna tankegang tillstyrker utskottet departementschefens
förslag om såväl införande av expropriationsrätt som lagen om
förköpsrätt för staten.

Vad expropriationen beträffar föreligger en reservation ifrån högerrepresentanterna,
som yrka avslag på lagförslaget. Utskottet menar att det i vissa
fall är nödvändigt att det finns möjligheter att använda^ ett sådant instrument.
Bestämmelsen om expropriation är också utformad pa sadant sätt, att jag inte
kan finna att det är någon som helst fara för dess användande i onödan eller
till förfång för markens ägare. Särskilt har utskottet i detta avseende understrukit
departementschefens uttalande, att expropriation endast bör ifrågakomma
såsom ett sista medel för att genomföra den önskade. yttre rationaliseringen
och alltså ej bör tillgripas, såvida ej försök att på frivillighetens väg
förvärva den erforderliga marken gjorts men misslyckats. Högern har som
sagt i det fallet yrkat rent avslag på lagförslaget, och herr Svensson i Ljungskile
yrkar tillsamman med sina meningsfränder i utskottet, att den förändringen
skall vidtagas i expropriationslagstiftningen, att fysisk person som
bara har en fastighet skall undantagas ifrån lagens bestämmelser.

Särskilda utskottet gjorde för någon tid sedan en resa till Dalarna och
studerade de jorddelningsförhållanden. som där äro rådande. Jag vet inte vilket
intryck av denna resa de övriga kollegerna fingo, men för egen del fick
jag ett mycket starkt intryck av att det inte finns möjlighet att komma till
rätta med Dalarnas oefterrättliga nuvarande jorddelningsförhållanden, om inte
jämväl ett expropriationsförfarande står till buds. Då det vid vårt besök omnämndes
att det finns massor av ägare till smärre eller större fastigheter som
inte bo på platsen, eller ens i Kopparbergs län utan äro bosatta i Stockholm, i
Amerika, i Australien eller Kina och att det är omöjligt att kunna förvärva
dessa ägares fastigheter, så fick jag en ytterligare stärkt känsla utav att här
är det dock fråga om sådana fall, då den av herr Svensson i Ljungskile förordade
inskränkningen skulle bli i mycket hög grad oläglig och hindrande.

Herr Liedberg talade i dag mycket kraftfullt emot införandet av en expropriationslagstiftning,
men jag undrar om inte herr Liedberg därvidlag förtog
sig en liten smula. Herr Liedberg roade sig med att måla den s. k. planhushållningsdjävulen
på väggen. Ja, jag förstår att det är ur herr Liedbergs syn -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
punkt mycket nyttigt — och kanske ur mångas synpunkt angenämt — att
se_ den potentaten målad på väggen, men jag undrar om han inte i det här
fallet målades med så bjärta färger, att den omdömesgilla allmänheten skall
förstå att det var en oerhörd överdrift. Har det allmänna tolererat expropriationsrätten,
godkänt expropriationsförfarandet och ansett den vara nödvändig
beträffande en hel del andra ändamål skall det då inte vara fullt berättigat
i de undantagsfall, där expropriation kan förekomma, att använda detta
instrument, för att åstadkomma en förnuftig och rimlig jordfördelning här i
landet?

Beträffande förköpsrätten har det förut nämnts att utskottet företagit några
ändringar i den kungl. propositionen. De äro kanske inte av så stor räckvidd
— en gäller frågan om utvidgande av undantagen för släktingar från
lagens giltighetsområde. Där har utskottet velat utsträcka undantagen från,
som i propositionen är föreslaget, make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling
samt syskon, till att även omfatta syskons barn. Att som en råd reservanter
föreslå utsträcka dessa undantag jämväl till syskons avkomlingar
i längre bort liggande led kan jag inte förstå att det finns någon anledning till.
Jag kan ge herr Liedberg rätt i att detta kanske inte betyder så värst mycket
därför att antalet fall, då det gäller längre bort liggande led än syskons barn,
som kan bli aktuellt, inte är så stort.

Det var en intressant behandling av denna fråga i särskilda utskottet. Det
hade motionerats från flera håll att undantagen skulle utsträckas till syskonbarn,
men när vi undersökte detta närmare kommo vi underfund med att med
begreppet syskonbarn avses enligt lagens mening kusiner! På direkt fråga till
de ärade motionärerna, om de avsågo kusiner eller syskons barn, svarades det
enstämmigt från de i utskottet närvarande motionärerna, att de inte avsågo
kusiner utan blott syskons barn. Nu vilja reservanterna gå något litet längre
än de själva, enligt egen uppgift, i sin motion avsett. Utskottet har inte funnit
att det finns tillräckliga skäl för ett dylikt utsträckande av undantagen i
fråga.

Vidare föreslår utskottet den förändringen att arrendatorernas förköpsrätt
alltid bör gå före kronans. De fall då denna fråga kan bli aktuell förefalla
kanske inte heller vara så värst många, och det bör därför enligt utskottets
förmenande inte möta några större betänkligheter, att arrendatorerna formellt
oinskränkt bibehållas vid den förköpsrätt som tillförsäkrades dem genom 1943
års lagstiftning.

Slutligen har utskottet stannat vid att göra en annan liten ändring, nämligen
att i de fall då jordägare erbjudit lantbruksnämnd att förvärva hans fastighet
och nämnden ej inom i lag föreskriven tid av tre månader antagit hembudet,
skall den tid, varunder förköpsrätt på nytt inte kan göras gällande,
utsträckas från ett till två år efter hembudet. — Härmed tror jag mig kunna
läm/ia detta avsnitt i utskottsutlåtandet. Näst följande avdelning behandlar
den inre rationaliseringen. Beträffande den har jag intet att anföra, då utskottet
i detta avseende är fullständigt enigt och där i princip har tillstyrkt vad
departementschefen har föreslagit.

Vi gå alltså över till organisationen av rationaliseringsverksamheten. Där
föreligga reservationer från samtliga borgerliga representanter i ett par frågor.
Det gäller dels gränsdragningen mellan lantbruksnämnd och hushållningssällskap
och dels frågan om lantbruksnämndernas sammansättning. Vad gränsdragningen
beträffar föreslås det från reservanternas sida, att jordförbättringsverksamheten
fortfarande skall handläggas av hushållningssällskapen. Jag
tillåter mig — det hoppas jag att både herr talmannen och kammaren hålla
mig räkning för — att i detta avseende inskränka mig till att omnämna att ut -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
skottet för sin del funnit, att det råder ett intimt samband mellan jordförbättringsverksamheten
och den yttre rationaliseringen. Detta gör att utskottet
finner det mest ändamålsenligt att även denna verksamhet handhaves av lantbruksnämnderna.
För att konsulenterna, oavsett var de äro anställda, skola
effektivt kunna utnyttjas har utskottet gjort ett uttalande, att i den mån deras
kompetens det medger böra sådana befattningshavare kunna användas för
båda organens räkning. Föreskrifter i dylikt avseende anser utskottet kunna
utfärdas instruktionsvis.

I fråga om lantbruksnämndernas sammansättning har i propositionen, som
i denna del fullständigt tillstyrkts av utskottsmajoriteten, föreslagits, att lantbruksnämnd
skall bestå av sju ledamöter, ordföranden och två ledamöter utsedda
av Kungl. Maj:t, självskrivna ledamöter skola vara hushållningssällskapets
sekreterare och lantbruksdirektören, de två återstående ledamöterna
väljas av hushållningssällskapet. Reservanterna föreslå, att antalet ledamöter
skall utökas från sju till nio och att de båda nytillkomna ledamöterna jämväl
skola utses av hushållningssällskapet.

Som motiv för denna reservanternas ståndpunkt har i huvudsak anförts, att
jordbrukarna härigenom skulle erhålla en starkare representation i lantbruksnämnden.
Det är betecknande, att den talrika representation av jordbrukare,
som fanns i 27-mannakommittén vid behandlingen av denna fråga, inte under
kommitténs arbete hade kunnat komma underfund med att det förelåg en sådan
fara, som här i dag göres gällande, för att jordbrukarna inte skulle i tillräcklig
grad bli representerade. Med den sammansättning som här föreslås av
regeringen och utskottet tror jag inte det råder någon tvekan om att jordbrukarintressena
komma att vara synnerligen väl tillgodosedda. Den omständigheten,
att det är ett statligt organ som kommer att tilldela lån och bidrag för
såväl inre som yttre rationalisering, behöver icke på något sätt strida mot den
av utskottet enhälligt uttalade uppfattningen, att rationaliseringsverksamheten
bör vara en jordbrukarnas egen sak.

Då jag hörde herrar Gustafson i Vimmerby och Liedberg argumentera för
en ändrad sammansättning av lantbruksnämnderna och därvidlag uttala,
att det vore risk för att jordbrukarna skulle få en alltför svag representation
i dessa nämnder, kunde jag icke låta bli att erinra mig,
att det för närvarande finnes länsnämnder tillsatta av Knngl. Maj:t, nämligen
egnahemsnämnderna. Samtliga ledamöter i egnahemsnämnderna äro tillsatta
av Kungl. Maj:t. Men jag har funnit, att trots att allesammans äro tillsatta
av Kungl. Maj:t finnes det län, där nämndens samtliga ledamöter, ordföranden
inräknad, äro jordbrukare. Jag tror, att om man går till vilket län som helst
i landet skall man finna, att jordbrukarinslaget är mycket väl representerat.
Jag kan därför icke förstå annat än att farhågan för att Kungl. Maj:t skulle
förbise att vid tillsättandet av statens representanter i lantbruksnämnderna även
taga vederbörlig hänsyn till jordbrukarnas intressen måste anses mycket överdriven.
Med de deklarationer, som i dag gjorts från jordbruksministerns sida,
förefaller det mig närmast vara- så, att herrar reservanters farhågor i detta avseende
näppeligen kunna datera sig till dagens situation utan först kunna tänkas
bli aktuella i ett läge, då det blir en annan Kungl. Maj:t som tillsätter lantbruksnämnderna.

Jag övergår så till det särskilda stödet åt innehavarna av vissa- jordbruk.
Som förut antytts har utskottet godtagit principen, att småbrukarstödet får
karaktären av ett övergångsbidrag, ett övergångsbidrag som bör utgå till de
nuvarande brukarna under hela den tid de sitta kvar som brukare av sina fastigheter.
Även nytillkomna brukare kunna under viss förutsättning efter prov -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ning av lantbruksnämnden få del av stödet under den tid som förflyter, innan
rationaliseringsarbetet hunnit fullt genomföras.

Utskottet ger sin anslutning till departementschefens förslag, att stödet skall
lämnas i form av producentbidrag. Efter mycket noggrant vägande av skälen
för och emot den av departementschefen föreslagna inkomstgränsen har utskottet
slutligen kommit till den uppfattningen, att skälen för inkomstgränsens
slopande vägde tyngst. Härvid har utskottet icke på något vis förbisett, att
bidragen enligt utskottets förslag komma att utgå även till sådana brukare,
som ej kunna anses vara i behov av detta särskilda stöd vid sidan av det allmänna
prisstödet. Men trots detta har utskottet dock funnit, att framför allt
de med en inkomstprövning förenade praktiska svårigheterna äro så pass stora,
att utskottet ej kunnat förorda ett bibehållande av inkomstgränsen.

Vidare har utskottet beträffande skalan för utbetalande av producentbidrag
gjort ett par smärre ändringar i propositionen. I princip ansluter sig utskottet
till den i propositionen föreslagna skalans konstruktion, nämligen att bidraget
skall utgå med 12 öre per kilogram mjölk upp till en mjölkmängd av 4 000
kilogram per år. Därefter skall bidraget bli oförändrat mellan 4 000 och 7 000
kilogram. Efter 7 000 kilogram skall det enligt utskottets förslag avvecklas
med 3 öre per kilogram, medan departementschefen föreslagit G öre per kilogram.
Detta innebär, att avvecklingen blir långsammare än som skett, om propositionens
förslag i detta fall genomförts. Vidare har utskottet gjort ett uttalande
om att en årsreglering eller årsutbetalning av producentbidraget pr
att föredraga.

Beträffande stödet åt mindre jordbrukare föreligger det reservationer från
såväl bondeförbundet som folkpartiet, där man vill bland annat sätta arealgränsen
för bidrags utgående icke såsom Kungl. Maj :t och utskottet förordat
vid 10 hektar utan i stället vid 15 hektar. Nu är det emellertid så, att basjordbruksberäkningarna
föreslås skola ske inom storleksgruppen 10 och 20
hektar. Då förefaller det orimligt att sätta arealgränsen för producentbidragen
så högt, att den stora massan av basjordbruk kan komma i åtnjutande av
bidrag. Även om en del av dessa jordbruk bortfaller på grund av för hög
årsleverans, är det dock så, att basjordbruken avses att göras lönsamma genom
den allmänna prissättningen.

Herr Svensson i Ljungskile har dessutom konstruerat en annan skala för
producentbidragens utbetalande. Jag har ingen anledning att upptaga en polemik
med herr Svensson. Jordbruksministern har redan påpekat åtskilliga
saker beträffande den av herr Svensson föreslagna skalan. Jag bara vill
framhålla, att den skala, som herr Svensson föreslår, innebär, att de allra
minsta småbrukarna få ett något mindre bidrag än vad utskottet föreslår,
under det att de något större småbrukarna få ett något större bidrag än enligt
utskottets förslag.

Principen om producentbidragens karaktär av övergångsbidrag har, som jag
förut nämnt, icke vunnit full anslutning. Där anmäla bondeförbunds- och
folkpartireservanterna en avvikande mening. Herr Svensson i Ljungskile säger
rent ut, att åt stödet bör givas samma motivering och samma allmänna karaktär
som åt prisstödet för jordbruksnäringen i övrigt. Och herr Gustafson
i Vimmerby säger i den reservation han undertecknat, att det kräves ett mera
permanent stöd till vissa grupper av mindre jordbruk vid sidan av det allmänna
prisstödet.

Ja, här ha vi alltså den stora principfrågan på nytt, principfrågan, huruvida
man skall försöka permanenta en småbrukarklass, som enligt allmänt
vittnesbörd icke har ekonomiska förutsättningar att enbart genom jordbruksdriften
kunna nå fram till en tillfredsställande bärgning, eller om man skall

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
gå den väg, som departementschefen och utskottet förorda, d. v. s. söka åstadkomma
en sådan rationalisering av jordbruksnäringen i stort, att jordbruken
i möjligaste mån förvandlas till bärkraftiga jordbruk. Jag kan icke komma
ifrån att, även med den kanske i viss mån försiktiga formulering som reservationerna
fått, kan det icke innebära annat än att de avse att under kommande
tider permanenta en grupp jordbruk, som icke, enligt vad vi nu allesammans
kunna bedöma, givit eller i framtiden kunna giva sina utövare en
skälig bärgning.

Jag gör gällande, att när det allmänna godkänt målsättningen för en jordbrukspolitik,
som syftar till att i det allmänna prisstödets form giva jordbruket
full lönsamhet, är det varken försvarbart eller genomförbart att samtidigt
permanenta en understödsform för irrationella brukningsdelar. I)et. är
jämväl viktigt, att stödet ej får en sådan form, att bidrag kommer att i någon
större mån utgå till innehavarna av jordbruk, som äro belägna inom basjordbrukens
ram.

Härefter finnes det tre avdelningar i utskottets utlåtande. Det är de avdelningar
som heta »Utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets
område», »Organisationen av den prisreglerande verksamheten» samt
»Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden». Beträffande dessa delar har jag
ingenting att anföra, därför att rörande dem råder inom utskottet full enighet.
Där har utskottet givit sin anslutning till den kungl. propositionens
förslag.

Det var en sak, som jag i samband med stödet åt det mindre jordbruket ytterligare
skulle tillägga. Det var, att när jag studerade den reservation, som
herr Gustafson i Vimmerby och hans meningsfränder avgivit, kunde jag icke
finna annat än att om denna reservation vinner riksdagens bifall så har riksdagen
icke sagt ett enda ord om inkomstgränsen beträffande producentbidragens
utgående. Därest herr Gustafsons reservation i detta fall godkännes av
riksdagen, innebär det, att riksdagen kommer att giva sin anslutning till vad
i propositionen föreslagits, nämligen att det skall vara en behovsgräns. Detta
ger mig anledning att ställa en direkt fråga till herr Gustafson i Vimmerby,
huruvida detta misstag är medvetet eller omedvetet.

Ja, herr talman, med vad jag nu anfört har jag redovisat några av de synpunkter,
som varit vägledande för utskottsmajoriteten. Även om skilda uppfattningar
kommit till uttryck under utskottsbehandlingen av detta stora och
viktiga ärende, så konstaterar jag med stor tillfredsställelse, att i de väsentliga
delarna äro vi överens. Debatten i utskottet och överläggningen här i dag ha
mest rört sig om utanverken. Ehuruväl olika meningar om dessa utanverk göra
sig gällande, tror jag mig dock kunna bakom de skilda uppfattningarna spara
en för oss alla gemensam vilja att på bästa sätt medverka till ett rättvist
inpassande av vårt lands jordbruk i det allmänna näringslivet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till särskilda utskottets
utlåtande.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag begärde ordet uteslutande med anledning av vad särskilda
utskottets ärade ordförande var inne på nu till sist, när han här anmärkte
på, att av vår reservation icke framginge, huruvida vi hade velat vara med
om att slopa behovsprövningen eller ej. Jag kan om detta säga, att jag har vid
genomläsning av reservationen, sedan den kom från trycket, kommit underfund
mej, att man vid renskrivning av reservationen har tappat bort en transumering,
som hänförde sig till utskottets eget uttalande rörande formerna för
stödet åt nuvarande innehavare och brukare. Jag beklagar, att det blivit på

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
det sättet. Men det var sa förfärligt bråttom vid avlämnandet av reservationerna.
Vi fingo dem utskrivna först i sista ögonblicket. Det var inte möjligt
att före avlämnandet hinna göra en noggrann genomläsning och komma
underfund med detta fel.. Emellertid torde nog en välvillig läsare och uttolkare
av reservationens innehåll kunna komma fram till, att vi icke på något
sätt ha avsett att behålla kvar en behovsprövning.

Härpå anförde:

oHerr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall försöka att icke säga
så mycket om de saker om vilka jag i huvudsak är överens med utskottet och
i väsentliga delar även med Kungl. Maj it.

När det gäller produktionsvolymen, som här i dag varit omdiskuterad, så
tror jag,o att den ståndpunkt, som Kungl. Majrt och ännu mera utskottet intagit,
från jordbrukets sida kan betraktas såsom nöjaktig. Det kan med hänsyn
till de prisreglerande organens fortsatta verksamhet icke vara något intresse
att pressa upp den svenska produktionen alltför högt med resultat, att
ett par tre goda skördeår kunna ställa de prisreglerande organen inför mycket
stora svårigheter. Dessutom har jag fattat Kungl. Maj:ts skrivning på den
punkten så, att Kungl. Maj:t har bedömt utvecklingen för de närmaste åren
på det sättet, att man egentligen icke kan räkna med, att det svenska jordbruket
orkar med en större produktion än vad 27-mannakommittén betecknade
såsom medelalternativet, Om denna bedömning är riktig, saknar ju hela denna
diskussion varje spår av aktualitet för de närmaste åren, kanske för ett tiotal
år. Jag tror icke, att vi ha anledning att nu diskutera alltför ingående
om vad som sedan skall hända,

När det gäller basjordbruket har jag också haft den uppfattningen, att en
storleksgrupp av 10—20 hektar bör kunna läggas till grund för kalkylerna.
Det är ju, såsom här förut i dag påpekats, så, att skillnaden i medelareal emellan
gruppen 10-—15 hektar och gruppen 10—20 hektar icke är stor. Det är en
öppen fråga vilket som för jordbrukets del, rent formellt och tekniskt sett,
skulle bli fördelaktigast. En annan sak är det med Norrland, där det stora flertalet
jordbruk ligger under basjordbrukets nivå. Där har jag anslutit mig till
den tanken, att man borde göra en kalkyl även för gruppen 5—10 hektar för
att med hjälp av denna kunna bedöma, prisdifferentieringen till förmån för
Norrland. Alla äro ^ju överens om att en sådan prisdifferentiering är nödvändig.
Då det är på det sättet, bör ju ingen egentligen kunna ha något emot
att man söker skaffa sig fast mark under fotterna, när en sådan prisdifferentiering
undan för undan skall utformas.

För övrigt skulle jag bara helt allmänt vilja göra en liten reflexion inför
allt detta tal om basjordbruket, Man diskuterar denna kalkyl, som vi icke få
fram i den omfattning och det format, som vi behövde, ännu på åtskilliga år,
som om den vore en absolut fast klippa i hela detta problemkomplex.

Ja, man får hoppas, att den blir en sådan fast grund. Men så alldeles säkert
är det ju ej, att man kan göra prissättningen till en direkt funktion av en sådan
kalkyl. Det blir ju en sak som man ej kan undgå att bedöma den gången
man har materialet framför sig. Det kan väl icke vara möjligt att uraktlåta
att i det sammanhanget även se på alla andra indikatorer, som man har när
det gäller den ekonomiska utvecklingen och jordbrukets läge. Det komma
nog de, som vid den tiden skola sörja för den ekonomiska politiken här i Sverige,
att göra alldeles oberoende av vad vi tro och vad vi besluta.

När det gäller den yttre rationaliseringen har jag icke så värst mycket att
mvända mot den målsättning, som man nu kommit fram till, och de medel,

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
som härvidlag rekommenderas. I fråga om målsättningen skulle jag mycket
starkt vilja stryka under betydelsen av att man tar hänsyn till förhållandena
i olika landsändar och olika bygder. Detta har sagts i propositionen, och
kanske ännu starkare har det betonats i utskottsutlåtandet. Jag tror för min
del att betydelsen härav undan för undan bör strykas under. Det är ju inte
möjligt att härutinnan skriva annat än i allmänna ordalag, och dessa allmänna
formuleringar måste ju inrymma en betydande elasticitet. Det måste bli
själva tillämpningen som i väsentlig grad får bli avgörande för resultatet av
verksamheten. Jag tror för min del att det är viktigt att de människor ute i
bygderna, som överhuvud taget äro intresserade av näringslivet där, få göra
sin mening gällande.

I fråga om lagen om förköpsrätt och den utvidgade lagen om expropriation,
som det här är fråga om, har jag inte så värst mycket att anmärka. I
fråga om lagen om förköpsrätt vill jag framhålla, att de eftergifter, som därvidlag
gjorts, har jag ansett vara de nödvändigaste liksom också att de allmänna
uttalandena om lagens tillämpning gått i den riktning, som jag ansett
vara riktig. När jag såg den paragrafmässiga utformningen av lagen om förköpsrätt
fick jag närmast det intrycket, att det kanske komme att bli svårare
att handskas med denna lag än man trodde skulle bli fallet, när man så att
säga mera i princip diskuterade saken. Men hur därmed kommer att förhålla
sig, får ju erfarenheten utvisa. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
apostroferade mig i detta stycke i sitt inledningsanförande, då han
gjorde gällande att jag skulle hålla på min ståndpunkt ända till rättshaveri
men samtidigt framhöll att jag var stadd på ständig glidflykt. Det är ju
litet svårt att överhuvud taget kunna förstå detta herr statsrådets resonemang.
På tal om begreppet glidflykt, som av statsrådet exemplifierades därmed att
jag skulle ha vidgat anspråken på undantag från förköpsrätten, något som
några talare här förut berört, vill jag framhålla, att uttrycket syskonbarn,
som använts i såväl reservationen till 27-mannakommitténs betänkande som i
motionerna, lagtekniskt sett har en vidare betydelse än vi för vår del observerat.
Begreppet innefattar nämligen även kusiner. Utskottets sekreterare föreslog
i stället det lagtekniskt sett mera riktiga ordet syskons avkomling, ett
uttryck, som ju innefattar alla de följande leden. Frågan gällde således själva
skrivsättet. Enligt min mening är det hela icke någon sakfråga av egentlig
betydelse utan mera en formell fråga, låt vara att här naturligtvis kan inrymmas
ett. och annat fall av saklig betydelse. Herr statsrådet har emellertid
själv framhållit, att undantaget för syskons barn icke kommer att spela så
stor roll, och i ty fall lära väl undantagen för syskons barnbarn och barnbarnsbarn
komma att spela endast en mikroskopisk roll. Det är alltså i sak icke
fråga om någon olika ståndpunkt utan endast fråga om hur man skall uttrycka
själva begreppet. I det avseendet litade jag på den juridiska expertis,
som stod till förfogande. I förbigående r.oterar jag, att de eftergifter, som
utskottets ärade ordförande gjorde, i utskottet av honom då betecknades som
mycket stora, men att de, när de presenteras här, betecknas såsom ganska små.

I fråga om expropriationsförfarandet vill jag framhålla, att min inställning
är den, att en lag bör finnas, som tillåter expropriation av tillskottsmark, exempelvis
åker, betesmark och skog. Förhållandena i vårt land äro tyvärr sådana,
att de mindre jordbruken i många bygder icke kunna utökas annat än genom
sammanläggning. Det är emellertid i och för sig icke önskvärt att antalet självständiga
jordbruk i vårt land alltför starkt minskas. I bygder, där stora markkomplex
av olika slag finnas, är det därför önskvärt att sammanläggningslinjen
i många, fall undvikes genom att tillskottsjord anskaffas från större
jordbruk och skogsområden. Jag tror, att det i många fall kommer att visa

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
sig vara till nytta, att därvid en möjlighet till expropriation finnes. Man behöver
därför inte överdriva expropriationens betydelse. Jag tror också, att hela
expropriationsförfarandet en god tid framåt kommer att befinna sig på experimentstadiet
och att det icke är så lätt att göra några tvärsäkra uttalanden
om hur pass stor roll förfarandet kommer att spela. Jag har emellertid för
min del den uppfattningen, att expropriationslagen som sådan bör finnas med
i myndigheternas utrustning.

Förslaget till lag om expropriation innefattar möjlighet att från enskilda
personer, som icke bo på sina jordbruk eller bruka dem för att få sin huvudsakliga
försörjning och ej heller äro mantalsskrivna på dem, expropriera hela
brukningsdelar. Det är klart att det är en oerhörd skillnad ur den enskildes synpunkt,
om man från honom exproprierar en liten del av hans jordbruk men därvidlag
är bunden av föreskrifterna att jordbruket icke får avsevärt försvagas
i fråga om sin ekonomiska bärkraft — och vederbörande alltså i stort sett sitter
i orubbat bo — eller om man exproprierar en hel brukningsdel. Givet är
att det kan finnas människor, som skaffat sig sina jordbruk och besitta dem av
sådana motiv, att man moraliskt sett kanske icke träder deras rätt alltför
när genom en expropriation. Men det kan också finnas personer, som äro bundna
på sådant sätt vid den jord de kommit i besittning av att det måste te sig
som en uppenbar kränkning att expropriationsförfarandet tillgripes. I sistnämnda
fall har man ju endast att välja mellan hur långt man å ena sidan vill
skydda den enskilda äganderätten och å andra sidan tillgodose rationaliseringsintresset.
Min partikamrat Sundelin och jag ha därvid i en reservation valt den
linjen, att den, som icke innehar mer än ett jordbruk, bör vara befriad från
expropriationshot.

Jag skall icke uppehålla mig i detalj vid själva organisationen. Jag befinner
mig beträffande den frågan i sällskap med flera reservanter, och saken har
redan berörts bär av en av dem. Jag tror för min del, att det är tämligen omöjligt
att ge bindande bevisning för att den ena gränsdragningen principiellt sett
skulle vara bättre än den andra. Man kan icke komma ifrån att det hela blir
en omdömesfråga, och vid sådant förhållande tror jag att det finns all anledning
att ta hänsyn till den mycket utbredda opinion, som därvidlag gjort sig
gällande inom remissinstanserna och bland jordägarna. Om jag jämför den
proposition vi i dag behandla och den proposition angående hushållningssällskapens
omorganisation, som vi för någon tid sedan hade före, tycker jag nog
för min del, att hushållningssällskapen blivit ganska starkt uttunnade. Det gör
att jag anser, att vi icke böra gå för långt i fråga om överflyttningen av arbetsuppgifterna.

Vidare skall jag, herr talman, be att få säga några ord om stödet åt det
mindre jordbruket. I det avseendet beskriva våra meningsmotståndare vår
ståndpunkt på det sättet att vi skulle vilja förorda att icke rationella jordbruk
generation efter generation skola få leva som statens understödstagare. Jag har
för min del ännu icke träffat på någon, som försökt att beskriva vår ståndpunkt
på det sätt, som vi själva uppfatta den. Jag tror att man härvidlag bör
göra en principiell skillnad mellan begreppet socialt understöd och begreppet
producentbidrag. Det var ju en av 27-mannakommitténs »fina» uppfinningar
att stämpla hjälpen åt det mindre jordbruket såsom enbart en social understödshistoria
och att ställa denna hjälp såsom någonting alldeles principiellt skilt
från allt annat jordbruksstöd. Men vad finns det egentligen för anledning härtill?
Allt annat jordbruksstöd har ju sin både ekonomiska och sociala motivering.
Hur mycket som i stödet ingår av sociala och ekonomiska motiv kan ju,
beroende på konjunkturerna och jordbrukets ställning, växla från tid till annan.
Jag kan icke förstå varför man nödvändigt skall försöka renodla en so -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
cial understödslinje för det mindre jordbruket. Det är klart att det stöd, som
vi vilja vara med om att rekommendera, delvis har en social motivering. Motiveringen
som sådan är emellertid icke bara av social natur, utan den är också
betingad av det ekonomiska dagsläget. Både i vad det_ avser försörjningsläget
och beträffande landsbygdens allmänna förhållanden finns det ett motiv, som
utan vidare anmält sig för att stöd bör givas åt det mindre jordbruket. Med
hänsyn till varaktigheten av detta stöd finns det väl ingen större anledning att
nu hålla på med att tala om vad som skall hända under hela denna generation
eller ännu mindre i nästa eller den därpå följande. Varifrån ha vi fått makten
att besluta om vad som skall ske om 10, 15 eller 20 år eller längre fram i
tiden?

I fråga om produktionsvolymen har herr statsrådet valt det resonemanget att
han säger, att saken synes praktiskt taget vara klar för rätt många år framåt.
Då handla vi efter de förhållanden, som uppenbarligen komma att vara för
handen under de närmaste åren, och så låta vi statsmakterna sedan pröva läget
längre fram. Skulle man då icke kunna säga precis detsamma om hjälpen åt
det mindre jordbruket? Läget på landsbygden och bland jordbrukets folk är
sådant att vi tills vidare behöva detta stöd både ur social synpunkt och andra
synpunkter, för närvarande icke minst ur försörjningssynpunkt. Skulle man
icke un.der sådana förhållanden kunna lämna talet om varaktigheten av detta
stöd åt sidan tills vidare och låta statsmakterna längre fram avgöra saken
med hänsyn till då förhandenvarande omständigheter. Enligt reservanternas
mening borde utskottsutlåtandet i detta stycke ha fått följande lydelse: »Enligt
utskottets mening bör därför stödet åt det mindre jordbruket givas samma
motivering och samma allmänna karaktär som prisstödet för jordbruksnäringen
i övrigt. Det bör vara en integrerande del i vår jordbrukspolitik f. n. lika
nödvändig som dess övriga delar för att komma till rätta med de landsbygdsproblem,
som i hela folkets intresse måste lösas. Småbrukarhjälpens bestånd
samt dess utformning och omfattning bör som jordbruksstödet i övrigt vid olika
tidpunkter underkastas den omprövning, som den ekonomiska utvecklingen
motiverar.» Detta är en tankelinje, som jag tycker stämmer gott överens med
den praxis man följt i alla andra fall, då man avgjort sådana här frågor. Det
förefaller emellertid som om många vore mycket intresserade av att få »generationsbeslut»
på att nu skall småbruket sättas i undantagsställning och hjälpen
åt detsamma stämplas som eu ren social hjälp, som hålles vid sidan av den
allmänna jordbrukspolitiken och behandlas som en sak för sig.

Herr statsrådet åberopar med synbar tillfredsställelse, att denna inställning
också var RLF:s och att RBF och bondeförbundet i det fallet hyste olika meningar.
Jag har för min del mycket väl observerat denna inställning från den
stora jordbruksorganisationens sida, men jag kan icke känna mig övertygad
av det resonemang, som därvidlag förts. Man resonerar nu som så, att den som
icke vill ge stöd åt det mindre jordbruket på det föreslagna sättet icke heller
vill vara med om en rationalisering av detsamma. Yi för vår del mena, att
detta stöd åt det mindre jordbruket icke behöver kopplas in som påtryckningsmedel
för ep rationalisering. Då det kommer att finnas dels en lag om expropriation
och eu lag om förköpsrätt, dels möjligheter till en aktiv inköpspolitik
samt vidare möjlighet för lantbruksnämnderna att giva eller vägra bidrag för
inre rationalisering så tror jag att detta tillsammans med utvecklingens ekonomiska
tryck kommer att utgöra drivkraft nog för en rationalisering inom det
mindre jordbruket, utan att man skall behöva koppla in producentbidraget som
ett speciellt påtryckningsmedel.

Hur verkar då ett allmänt producentbidrag av den typ vi förorda? Jo, det
verkar på det sättet att de gårdar, som stå ganska nära basjordbrukets lönsam -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
hetsnivå, ha möjlighet att göras lönsamma, medan de, som ligga avsevärt under
basjordbrukets nivå, icke göras lönsamma. Det hela kommer alltså att verka
på det sättet att under de närmaste åren utpekas det allra svagaste klientelet
för rationalisering. Och det är ju med detta man skulle börja. Om man är
tveksam om hur långt man skall kunna gå i fråga om landsbygdens uttunning,
är det då icke bättre att så att säga spara på de bättre bland de mindre jordbruken?
Jag tror alltså att ur rationaliseringssynpunkt verkar producentbidraget
mycket bättre än det generationsbidrag, som nu lämnas, ett bidrag, som
man kan rikta många anmärkningar emot. I fråga om de allmänna motiven
för vår reservation tror jag att jag kan inskränka mig till dessa reflexioner.

Vad angår frågan var arealgränsen skall ligga håller jag för min del före,
att man tills vidare icke bör gå längre ned än till 15 hektar.

Herr Liedberg säger i sitt anförande, att den totalkalkyl, som vi nu tillämpa,
pekar åt rätt håll. Jag förstår inte vad som egentligen menas med detta. För
närvarande ha vi ett producentbidrag med 25 hektars gräns, och det ingår både
i de inkomster, som ligga till grund för den enskilda bokföringens resultat, och

1 totalkalkylen, och någon överkompensation i gruppen mellan 5 och 15 hektar
har det icke blivit. Producentbidraget har obestridligen alltså behövts. Nu är
det på det sättet, att det talas mycket om basjordbruk ehuru man skall fortsätta
med totalkalkylen i åtskilliga år. Men varför inte nöja sig med att sänka gränsen
från 25 till 15 hektar och pröva denna 15-hektarsgräns tills vidare? Det
innebär principiellt sett ingen förändring. Dessutom är det ju så att detta
producentbidrag skall normalt avvecklas genom mjölkmängdens storlek. Att
klippa av vid en viss arealgräns orsakar lätt tröskelorättvisor. De antydningar,
som vi i utskottet ha fått om hur olika gränser skulle verka, peka på ganska
branta trösklar. Nu tror jag visserligen inte att det materialet är så värst mycket
att lita på, men jag tror dock att det är klokt att tills vidare hålla på 15-hektarsgränsen. Man kan taga upp den frågan igen, när man börjar med en
prissättning efter basjordbrukskalkylen.

Sedan gäller det, hur själva bidragsreglerna skola utformas, och det är klart
att man kan ha olika meningar om den saken. Vi ha. dock menat att sådant som
läget nu är och ifrån våra utgångspunkter, som alltså vilja ha ett verkligt producentbidrag,
bör man i första hand se till att den största hjälpen kommer till
de småbrukare, som i huvudsak äro sysselsatta vid sina jordbruk och beroende
av dessa jordbruk för sin försörjning. Den skala, som utskottet stannat för,
innebär såvitt jag förstår att hjälpens maximum kommer att ligga hos småbrukare
med 2 till 4 kor, om man har någorlunda rationell djurhållning, medan
den skala, som vi föreslå i vår reservation, kommer att lägga maximum hos
småbrukare med 4 till 6 kor. Jag erinrar om att årets jordbrukskalkyl bygger
på en medelavkastning av 2 543 kilogram per ko. Räknar man med att den,
som säljer all sin mjölk till mejeri och har 3, 4 eller 5 kor, bör kunna sälja

2 000 kilogram per ko — och det behövs ju inte några märkvärdiga kor och
inte någon särskilt bra utfodring för att kunna göra det — ja, då blir det de
gränser som jag här angav.

Nu kommer hjälpen till mycket stor del att läggas ned emot arbetarsmåbruksgränsen,
och även om det finns en del i den gruppen som har det besvärligt,
så är det ju dock på det sättet att så bra tillgång på arbetsförtjänst, som
dessa mindre småbrukare haft de senaste åren, ha de inte tidigare haft sedan
förra världskriget. Därför tycker man att det är litet underligt, om man skall
utforma bidragsskalan på det sättet, att om medelleveransen per år överstiger
20 kilogram om dagen, den är för stor för att få fullt bidrag.

Man kan som sagt ha olika uppfattning om sådana här saker, men jag bestrider
att min uppfattning såsom statsrådet påstår är något uttryck för rätts -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
haveri. Den är ett uttryck för min övertygelse, för vad jag anser vara riktigt.

När det gäller de kontanta bidragen till icke mejerileverantörer är det ju alldeles
riktigt, som herr Liedberg anmärkte, att där ha vi kontantbidrag, och
jag får ju säga att 12 öres bidrag per kilogram mjölk är så bra tilltaget, per
kilogram räknat, att man inte kan räkna det heller som ett verkligt producentbidrag
utan mer som ett kontantbidrag per kilogram mjölk. Det är klart att i
detta fall kan man aldrig komma till några fina distinktioner, men kobidragen
bli ju i varje fall ett kontantbidrag. Erfarenheten får väl visa, hur det kommer
att verka i praktiken. Yi ha accepterat Kungl. Maj :ts förslag i den delen.
Man står inför tvånget att här göra något, och det är svårt att finna någonting
som bevisligen är bättre. Jag vill bara säga, att när jag har jämfört skalan
för dessa kobidrag, å ena sidan med utskottets producentbidragsskala och å
andra sidan med vår i reservationen, så måste jag komma till det resultatet,
att skalan för kobidrag i Kungl. Maj :ts förslag passar bättre till reservationen
än till utskottets förslag, och vi ha alltså inte haft någon anledning att i det
fallet försöka ändra något.

Alla bekänna sig numera till tanken att man bör försöka få ett mera differentierat
näringsliv på landsbygden. Den svenska landsbygdens framtid kommer
att bli beroende av om man kan få bättre balans i näringslivet. Vad man
skulle önska för de närmaste åren är alltså att strömmen ifrån landsbygden
minskas, medan det tvärt om varit så att den ökat alldeles oerhört under de fem
senaste åren. Man skulle som sagt önska att den minskade och att näringslivet
i viss mån flyttade ut på landsbygden. Men då är väl en av förutsättningarna
för att en. sådan framtidstanke skall kunna realiseras att man håller kvar en
relativt stor befolkning på landsbygden, inte för att göra flera dagsverken i
jordbruket än som från rationell synpunkt är nödvändigt, utan för att man
skall ha förutsättningar för detta differentierade näringsliv på landsbygden.
Erfarenheten har ju visat, att ägandet av jord är det starkaste band vi ha för
att hålla människor kvar på landsbygden. Därför mena vi, att man bör gå en
smula försiktigt fram under de närmaste åren. Vi ha ju fått uppleva, hur våldsam
böljegången i den ekonomiska utvecklingen kan vara. De sista 20 åren ha
givit oss mycken lärdom i det fallet. Vi leva för närvarande i en mycket exceptionell
situation, dels på grund av krigets bakvatten och dels på grund av
komplikationer inom befolkningsutvecklingen och åtskilligt annat. Jag tror att
det finns anledning att försöka arbeta med rationaliseringen inom den ram,
som här givits, men att samtidigt söka gå en smula försiktigt fram och hålla
en ganska stark utkik på de nya tendenser, som kunna uppkomma. Det är från
den utgångspunkten som jag för min del har försökt att taga ståndpunkt, antingen
jag då varit i sällskap med majoriteten eller inte.

Jag ber, herr talman, att få återkomma, när det gäller yrkande.

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag skall endast uttala min stora
tillfredsställelse över att praktiskt taget samtliga grupper inom riksdagen ha
enat sig om vad man kallar målsättningen för den framtida jordbrukspolitiken.
Det förefaller mig att ett väsentligt resultat vunnits, då vi kunnat nå enighet
om den kvantitet utländska mat- och fodervaror, som vi behöva för att skapa
tillfredsställande försörjning för svenska folket av svenska jordbruksprodukter.

Det är självklart att det sedan finns olika synpunkter på de olika problemen.
Jag skall inte bär gå in på dem. Det har diskuterats mycket, om produktionskvantiteten
skall vara 92 eller 96 procent, och det finns ju synpunkter
som tala för 96 procent. Om jag utgår ifrån att majoritet finnes för att man
stannar vid medelalternativet, så räknar jag med att även om produktionen

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
går upp till 96 procent, såsom det är skrivet i utskottsutlåtandet, finner den
avsättning inom landet, och följaktligen står man icke inför det läget, att man
har överskott, som behöver avföras från vår egen konsumtion.

Beträffande målsättningen för prisstödet skulle jag bara vilja uttala en
synpunkt i avseende å basjordbruk eller jordbrukens storlek vid en blivande
rationalisering. Låt inte de organ, som få med rationaliseringen att skaffa,
göra misstag liknande dem som gjordes i början på 1900-talet, då vi gjorde
för små jordbruk. Låt inte dessa organ belasta jordbruket på det sättet, att
de göra jordbruken större efter en viss princip, som man vill följa såsom en
linjal. Låt dem inte tvinga större jordbruk på jordbrukarna än vad dessa önska
att få.

Jag finner det tillfredsställande att departementschefen har företagit vissa
jämkningar efter den diskussion, som förekommit sedan kommittébetänkandet
framlades. Äyen utskottet har på vissa punkter företagit jämkningar, som
jag anser berättigade med hänsyn till den kommande utvecklingen. Resultatet
av lagstiftningen kommer naturligtvis att i hög grad bli beroende på lagarnas
tillämpning, och det kan naturligtvis diskuteras, huruvida det är nödvändigt
att hålla en organisation av den art som föreslagits. Jag vill emellertid samtidigt
erkänna, att det måste finnas en fast organisation, om någonting värdefullt
skall kunna uträttas. Jag vill säga till jordbruksministern, att vi böra
akta oss för att alltför strängt följa de uppdragna riktlinjerna, och vi böra
söka undvika att organisationen blir alltför byråkratisk. Låt den stora allmänheten,
som känner till förhållandena i varje särskilt fall, få sitt inflytande,
så att inte nämndernas ledare komma att betrakta sig som någon sorts fogdar
och jordbrukarna känna sig tvingade att gå med på en rationalisering, som
kanske inte är nödvändig ur vare sig befolkningspolitiska eller ekonomiska
synpunkter och som kanske rent av är mindre tillfredsställande med hänsyn
till befolkningssituationen på landsbygden.

Det föreligger reservationer mot förköpsrätten. och det är klart att det alltid
har sina vanskligheter med nya lagar, som böra bli till gagn för folkets
flertal. Jag förstår emellertid inte, hur det överhuvud taget skall vara möjligt
att genomföra en rationalisering, därest inte staten har förköpsrätt, ty i
annat fall skulle det säkerligen uppstå spekulation, och följden skulle bli, att
staten inte finge någon möjlighet att företa sådana kompletteringar av jordbruk,
som jordbrukarna själva finna önskvärda.

Dessutom vill jag säga några ord rörande expropriationen. Expropriation
bör enligt min mening användas mycket försiktigt, och man måste se till, att
det inte göres några övergrepp mot gängse principer. Om staten får förköpsrätt,
men inte befogenhet att företa expropriation, då blir emellertid såvitt jag
kan förstå följden den, att förköpsrätten kan begagnas gentemot jordbrukare,
som sälja sina fastigheter, medan staten inte kan begagna någon rätt gentemot
bolag, som ju sälja aktierna men inte sälja sina fastigheter — det förekommer
åtminstone ytterst sällan. Jag anser följaktligen, att det måste finnas en
expropriationsmöjlighet.

Det säges i utskottets utlåtande och kanske även i någon av reservationerna,
att domänverket bör avstå jord och skog till jordbruksfastigheterna. Jag vill
peka på att det hänt, att domänverket har sålt egendomar, som haft alltför
litet skog i förhållande till jorden. Jag vill fråga jordbruksministern, och
jag kanske kan få svar redan i dag, huruvida han anser det riktigt att man
i första hand tar av domänverkets skogar för att komplettera de jordbruk, som
behöva mer skog. Rationaliseringen skall möjliggöra ändamålsenligare jordbruk,
varför staten i första hand måste tillse att det statens verk, som tidigare
har sålt ett ofullständigt jordbruk därför att skogsarealen är för liten,

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
avstår så mycket skog, som jordbruksfastigheten kan anses behöva. Jag förstår,
att domänverkets jägmästare inte gärna vilja ta av verkets skogar, och
jag har erfarenhet av att man många gånger fått köparna att gå med på
att ta en mindre areal skog än de skulle behöva, och därmed har denna jordbruksfastighet
inte blivit ett fullständigt jordbruk. Den organisation, som
utskottsförslaget avser skall handha tillämpningen av lagarna, bör i första
hand se till, att sådana jordbruk bli kompletterade med skog, ty i dessa fall
kan man inte säga, att domänverkets skog ligger så långt ifrån jordbruksfastigheten,
att det överhuvud taget inte är möjligt att komplettera denna.

Vad jag därnäst vill beröra beträffande expropriationen är de många bulvaner,
som finnas i detta land. Jag vet, att det före koncessionslagens tillkomst
hänt, att bolag, som fått avslag på sin ansökan att få köpa en skogsfastighet,
ändå kunnat köpa denna. I Värmland och många andra landskap finns det
sådana skogsfastigheter i bulvaners händer. Detta är ingen äganderätt, som
grundar sig på gammal tradition, utan den grundar sig på att man lurat människor
att sälja en fastighet, många gånger till en låg köpeskilling. Det kan
inte vara stötande mot rättskänslan om man återför sådan skog till de fastigheter,
varifrån de tidigare köpts. Detta innehav av skog grundar sig även
på att bolagen, genom att det har varit många som sammanfört pengar, haft
möjlighet att köpa skog i större utsträckning än de enskilda jordbrukarna.
Det finns säkerligen möjlighet att komplettera brukningsdelar med sådan
skog, som äges av bolag, bara de inte ligga alltför långt ifrån skogarna. Under
min jordbruksministertid ville ett bolag köpa ett stort skogskomplex. Jag förklarade,
att bolaget skulle få köpa skogen, därest det ville avstå den del därav,
som tidigare tillhört traktens jordbruksfastigheter, vilka hade för litet skog.
Jag vill minnas att denna del utgjorde närmare 2 000 tunnland. Bolaget gick
med på förslaget, och jordbrukarna köpte sålunda de delar som kunde avstås
och fingo därigenom en tillfredsställande komplettering av sitt jordbruk.

Därest det är av värde att det finns en självägande bondestam i vårt land,
som enligt de riktlinjer som nu uppdragits kan få en tryggad existens och en
inkomst, som är jämförlig med övriga yrkesgruppers, då bör det enligt min
mening åstadkommas sådana brukningsdelar, som kunna skapa förutsättningar
för en sådan försörjning.

Jag skall avstå från att beröra reservationerna och att gå in på detaljer
— övriga motionärer och utskottsrepresentanterna få diskutera dem. Utgången
torde ändå vara given. Jag vill bara till sist konstatera, att bondeförbundsreservationerna
måtte vara ur såväl saklig som psykologisk och politisk synpunkt
starkast, eftersom de ha angripits mest. Det borde därför vara angeläget
för kammarens ärade ledamöter att stödja dessa reservationer.

Herr Haeggblom: Herr talman! Det föreligger fogad till utskottets betänkande
en reservation med numret 2, avseende avslag på förköpsrätten. Denna
reservation har redan varit föremål för polemik, men den har inte blivit föremål
för något försvar, och jag skall därför använda ordet för att dels yrka
bifall till denna reservation, dels ange vad som ligger bakom yrkandena.

I utskottets utlåtande på sidan 7P> göres ett mycket värdefullt uttalande.
Det heter nämligen där: »På lång sikt torde sannolikt just rationaliseringen
av driftsförhållandena komma att bliva den del av rationaliseringsverksamhetcn,
som för jordbruket i dess helhet får den största betydelsen.» .Tåg vill ju
inte säga, att utskottsutlåtandet i övrigt bär vittnesbörd om att man dragit
någon vidare slutsats av detta kraftiga uttalande om vilka rationaliseringsåtgärder
som i det långa loppet bli till största gagn för det svenska jordbru -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
ket. Men det är doek skrivet detta, och jag tycker att det är tillfredsställande
att det är skrivet på det sättet. Jag skulle också vilja säga, att det hade varit
väl om detta beaktats både tidigare och i den stund, då denna fråga nu skall
avgöras. I stället har betydelsen av andra rationaliseringsgrenar, främst då
den yttre rationaliseringen, överdimensionerats både av dem som trott på dess
goda verkningar och, i varje fall under höstens valrörelse, av dem som frukta
för vad man kallat bortrationalisering av jordbrukare. När jordbruksministern
i dag i sitt stort upplagda anförande presenterade vad som nu förestod oss.
tyckte jag nog att han också överdimensionerade just denna sida av vad som
hör till den framtida jordbrukspolitiken. Jag är nu inte precis beredd att vara
slaven som skulle kunna viska något tänkvärt i jordbruksministerns öra, men
jag vill för min egen ringa del säga, att jag kan inte vara med om att det
är så mycket av likhet mellan skiftesverkets införande eu gång för länge sedan
och det, som vi i dag skola besluta. Skiftesverket omfattade all jord,
som var sammanförd i byalag, och de svårigheter, som förefunnos för brukande
av den oskiftade jorden, voro säkert ofantligt mycket större än de svårigheter'',
som nu föreligga på ofullständiga jordbruk.

Se vi litet grand på hur stor den areal är, som överhuvud taget kan beröras
av det som nu kallas för yttre rationalisering, så finns det möjlighet att
åtminstone med stor sannolikhet räkna ut, att den jordarealen är en ganska,
liten del av den totala areal, som nu brukas av Sveriges jordbrukare. Visserligen
skall den yttre rationaliseringen avse även fastigheter med dålig arrondering,
för vilka förbättringsåtgärder kunna påkallas även av större brukningsdelar,
men jag förmodar att möjligheterna att använda den yttre rationaliseringen
för förbättrad arrondering av större brukningsdelar äro ganska små.
Den yttre rationaliseringens arbetsobjekt torde i huvudsak väl ändå bli de
s. k. övergångsjordbruken, som skola förbättras genom arealutvidgningar. Utskottet
säger för resten mycket tydligt ifrån, att statsmakterna icke böra medverka
till bildande av ens så stora jordbruk som tvåfamiljsjordbruk, och det
framgår även av andra uttalanden att avsikten är att till bondejordbruk överföra
så många som möjligt av de under bondejordbrukens storlek liggande brukningsdelarna,
som inte äro kombinerade jordbruk eller stödjordbruk.

Jag ber att för min del få understryka, att detta mål, som jordbruksministern
tydligt uttalat sig för i dag, att utöka de egentliga bondejordbrukens antal, är
mycket betydelsefullt. Bondejordbruken ha alltid varit kärnan i det svenska
jordbruket, visserligen inte i fråga om antalet, men i fråga om de disponerade
arealerna och även i fråga om sin betydelse för övrigt. Nu lär bondejordbruket
disponera ungefär 46 procent av arealen och har halkat ned till denna
siffra därför att bondejordbruket har fått släppa ifrån sig sitt tidigare större
innehav i samband med arvsskiften och i samband med egnahemsrörelsens gärningar
i detta sekels början. Det är bara bra ur jordbrukets synpunkt att en
återgång sker till tidigare förhållanden, ty därigenom stärkes ett mycket betydelsefullt
skikt i landsbygdens befolkning. Just bondeklassen var tidigare
i hög grad både kulturbärande och kulturskapande. Från bondeklassen kommo
de värdefullaste tillskotten till den svenska ståndscirkulationen, och bondeklassen
var under många decennier den bärande i svensk kommunal självstyrelse.

Det är naturligtvis ingen skillnad i fråga om personliga egenskaper och dylikt
mellan brukarna av bondejordbruk och brukare av småbruk, men det är
nu så, att småbrukarna bli så hårt tyngda av arbete, som de icke kunna avlasta
på maskiner eller fördela på andra, att de liksom inte i någon större
grad orka prestationer utanför ägogränserna. Den insats de göra där, är för
övrigt alldeles tillräckligt stor för en vanlig människas prestationsförmåga.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
Bondejordbruken skänka liksom ett bättre ekonomiskt underlag för insatser
inom vidare arbetsområden.

Avsikten, herr talman, är nu inte att jag skall stå och skryta med en folkgrupp,
som jag tillhör på grund av födsel och på grund av 30 års yrkesutövning,
men jag vill markera att jag just ur dessa synpunkter med stor tillfredsställelse
hälsar målsättningen för den yttre rationaliseringen:, såsom
den formulerats av både departementschef och utskott. Men det hindrar inte
att det bör minnas om att den storleksgrupp inom vilken nybildning av bondejordbruk
främst bör kunna ske, eller stor leksgruppen 5—10 hektar, omfattar
inte mer än cirka 20 procent av arealen och 94 000 brukningsdelar. Bland
dessa brukningsdelar återfinna vi säkert ett betydande antal, där jordbruket
är kombinerat med skog och dess förhållanden inte behöva hjälpas upp med
några yttre rationaliseringsåtgärder. Dessutom ha vi säkerligen ett stort antal
jordbruk i denna grupp, som på grund av läge inte kunna tillföras odlingsjord
eller skog från annat håll. Då alltså den yttre rationaliseringen har ett
utstakat mål, nämligen att skapa nya bondejordbruk av mindre jordbruk, så äro
dock arbetsfältet och framkomstmöjligheterna begränsade både absolut och i
förhållande till de andra rationaliseringsåtgärderna. Man bör därför inte, som
enligt min uppfattning sker, överdimensionera betydelsen av den yttre rationaliseringen
eller överdimensionera den apparat, som ställes till förfogande
för genomförande av den yttre rationaliseringen.

Innan jag går in på vad jag här avser med denna överdimensionering av apparaturen,
ville jag tillfoga en sak utöver vad jag sagt om min glädje över att
ansträngningar komma att göras för att öka bondejordbrukens antal. Jag underskattar
inte den situation, som nu råder på den svenska landsbygden, och
den tydliga och motiverade oro, som kommit till synes i ett par reservationer för
att överhuvud jordbruken och jordbruksbefolkningen kunna komma att minskas.
Skapandet av bondejordbruk av mindre brukningsdelar kan dock inte i
någon nämnvärd utsträckning ske genom tillskott från större jordbruk, utan
den mest framkomliga vägen •—• och det tror jag utskottet är på det klara med
— torde vara sammanslagning, och i så fall leder skapande av flera bondejordbruk
till minskning i de totala brukningsdelarnas antal. Hur mycket jag än
uppskattar att bondejordbruk bildas, så skulle det inte kunna betraktas Isåsom
eu lycklig utveckling, om den saken skedde på så sätt att jordbrukare, som
ville stanna kvar eller som ville övertaga ett visst jordbruk, förhindrades att
följa sin fria vilja. Det är inför situationen att här föreligger risk för att
folkströmmen från jordbruket hotar att öka det redan förefintliga antalet ödegårdar,
som den yttre rationaliseringen skulle kunna göra sin bästa insats. Jord.
som hotas att bli lagd öde, skulle kunna sammanföras med andra gårdar, som
sannolikt också annars komme att gå samma utveckling till mötes, och det
skulle skapas bärkraftiga brukningsdelar, så bra och stora, att de skulle kunna
bestå som nya släktgårdar till kommande tider. Ett sådant sätt att möta
risken för ödegårdsbildande tycker jag skulle vara till heder för vår generation.
men det omdömet vill jag inte ge åt en ytlre rationalisering, som eventuellt
i samband med omskifte kan komma att likna leken »två slår den tredje»,
d. v. s. att två dela upp vad tre förut innehaft, och genom vilken man för
rationaliseringens egen skull lägger beslag på jord, för vilken det finns eu
brukare färdig att av fri vilja och på egen risk träda till.

De! är bland annat av denna grund jag i likhet med undertecknarna av reservation
nr 2 inte kan acceptera lagen om kronans förköpsrätt. Statsrådet
Sköld har redan karakteriserat denna reservation som uttryck för en doktrinär
inställning utan hänsyn till det praktiska livets krav. Jag kan gå statsrådet
så långt till mötes att jag säger, att det vore lyckligt om statsrådet hade rätt

.hulnt bil innia rens protokoll 1947. Nr 2''). 4

50 Nr 29. Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
i att detta motstånd mot förköpsrätten endast hade sin grund i en doktrinär inställning
utan hänsyn till det verkliga livets krav. Jag är emellertid övertygad
om att inställningen inte är doktrinär och att den i hög grad berör just
det verkliga livets krav. Förutsättningen för att förköpsrätten skall kunna
tillämpas är ju att det finns en köpare, som är villig att betala ett visst pris
och att, med full vetskap om de villkor den statliga jordbrukspolitiken kommer
att bereda honom under de närmaste åren, slå sig ned som jordbrukare. Resultatet
av en sådan lagstiftning måste bli, att varje gång lagen tillämpas hindras
en sådan köpare från att förverkliga sin önskan. Unga människor, som inte få
ärva en gård, måste helt enkelt försöka köpa en gård på öppna marknaden,
om de vilja ha någon. Vår inställning, som beaktar just detta, tar i hög grad
sikte på det praktiska livets krav och ligger inte på det doktrinära resonemangets
plan.

Vår försörjningsberedskap kan ingenting vinna på att en sådan köpare hindras
att skaffa sig en gård. Det har visserligen i utredningar talats dunkla ord
om att den yttre rationaliseringen skulle kunna användas som ett medel att
förhindra överproduktion, men sådant tal är ju föga aktuellt nu. Jordbruket i
sin helhet kan inte ha någon vinst att hämta av att en viss folkgrupp i detta
land hindras från att följa sitt fria val, när de vilja skaffa sig en arbetsplats
genom att köpa en jordbruksfastighet. Det har sagts, att förköpsrättens hinder
ingenting betyder, ty vederbörande kan köpa någon annan gård i stället. Den
som känner till alla de överväganden, som måste göras vid ett gårdsköp, vet,
att det inte är så lätt att köpa en »annan gård». Det måste råda överensstämmelse
mellan gårdens pris och de egna resurserna. För unga köpare är
kreditfrågan besvärlig, och relationerna till säljaren kunna spela en avgörande
roll vid överenskommelsen om köpelikvidens erläggande. Det kan även finnas
en mängd andra saker på det personliga planet, som medverka till att en
jordbrukare vill köpa en bestämd gård. Om lagen om statens förköpsrätt antages,
har alltså rationaliseringsorganet möjlighet att hindra den unge jordbrukaren
från att skaffa sig just den gård han skulle önska köpa.

Alla veta, att den föreslagna förköpsrätten för kronan saknar motsvarighet
inom vårt näringsliv för övrigt. Den kommer att placera jordbrukarna i särklass,
och den strider absolut mot principerna för vårt näringslivs frihet. Vill
jag bli handlande eller hantverkare eller cykelreparatör eller starta en småindustri,
så hindra mig inga tvångslagar från att köpa den behövliga fastigheten
där jag själv vill och där jag tycker den ligger lämpligast. Vill jag däremot
bli jordbrukare och inte har en arvegård att övertaga, då kan staten geinom
sin förköpsrätt hindra mig från att i öppet köp komma över vad jag
helst vill.

Därmed kränker förköpslagen inte bara näringsfriheten — den saken bör
dock också diskuteras — utan den är enligt min mening även rättskränkande.
Det är främst köparens rätt som kränkes. Det är anmärkningsvärt att
både jordbruksutredningen och statsrådet i sitt anförande i dag nöjt sig med
attt diskutera säljarens rätt. Om säljaren har man sagt, att hans rätt inte
blir trädd för när, även om inte köparen blir precis den han själv tänkt, om
han bara får den överenskomna köpeskillingen. Man har så till vida visat sig
en liten smula aktningsfull mot äganderätten, att man inte gjort något mot
säljaren, som sitter med fastebrev på handen. Han skall få sälja till vem han
vill. Men när köparen kommer med köpekontrakt och kanske med kvitto på
köpeskillingen till domstolen för att få lagfart, kränkes hans rätt, Man kan
väl ändå inte komma ifrån att staten på detta sätt kränker mycket berättigade
intressen inom jordbruket. Jag, som känner till svårigheterna, framför
allt för de unga jordbrukare, som inte ha ärvt någon gård, utan som

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
måste söka på annat sätt skaffa sig en egen jordbit, tycker att man på detta
sätt för de unga jordbrukarna skapar framtidsutsikten att få stå med mössan
i handen och buga för tjänstemän, om de vilja köpa det stycke jord, som de
behöva för att kunna ägna sig åt jordbruket. Jag kan för min del inte medverka
till en sådan lagstiftning.

Mot förköpsrättens uppenbara kränkning av äganderätten kan inte åberopas
någon statens rättsgrund. Jordbruksministerns uttalande i dag, att den nya
jordbrukspolitiken skulle bygga på gammal grund, gäller tyvärr inte förköpsrätten.
Hade förköpsrätten begränsats till övergångsjordbruk, som erhållit
särskilt stöd, när ägaren dött, hade någon rättsgrund kunnat åberopas, men
nu har lagen en mycket vidsträckt formulering och skall gälla överhuvud
taget, när en jordbruksfastighet säljes.

Jag förstår att socialdemokraterna, som väl anse, att staten bör ha en makt
av denna art, inte hysa några betänkligheter mot förköpslagen. Införandet
av förköpsrätten förefaller mig stämma bra med både de 27 punkterna och
det socialdemokratiska partiprogrammet, men lagen är oacceptabel för min
konservativa uppfattning. Även om våra åsikter äro omöjliga för sammanjämkning
med socialismens, böra de kunna respekteras. Vi ha anledning att
ge vederbörande inom departementet, och utskottet de bästa lovord för deras
försök att utforma medlen att nå det mål vi alla sträva efter, men jiag
beklagar, att man ansett nödvändigt för att nå detta mål, att föra in bland
de medel, som skola användas, något som ur principiella synpunkter är oacceptabelt
för en hel del av kammarens ledamöter. Jag kan inte erkänna statens
rätt till att på detta sätt få handskas med den odlade jorden, när den byter
ägare. Staten har inte odlat jorden. Den bär odlats av besittare, som ägt den
med enskild äganderätt och därvid gjort sina insatser, varvid de mången gång
utfört nästan övermänskliga arbetsprestationer. Där nuvarande ägare inte äro
arvtagare ha de köpt sina fastigheter med penningar som laga bytesmedel, och
därigenom konstitueras inte någon statens rätt att övertaga äganderätten vid
försäljning. Det borde kunna räcka med att staten med sina stora resurser får
uppträda som köpare i fri konkurrens.

Utöver de oöverkomliga betänkligheter mot förköpsrätten, som kunna anföras
ur näringsfrihetens och äganderättens synpunkt, tillkommer, att man
måste anse den obehövlig. Jag har visserligen hört dess försvarare envist upprepa,
att man måste ha det medlet, enär det annars inte går att ordna denna
sak — herr Pehrsson-Bramstorp sade ju nyss, att det var någonting, som
man, inte kunde undvara — och visserligen kan användningen kringgärdas med
alla möjliga föreskrifter om varsamhet. Det förefaller som om man ville sätta
denna lag jämte expropriationslagen såsom ett spöknippe i lantbruksnämndernas
händer, så att de stackars jordbrukarna skola veta vilka de ha att göra
med, när de skola försöka ordna upp sin framtid på jordbruk som de själva
vilja välja. Men är icke detta att tvivla på en god sak, ett tvivel på uttalandena
om att rationaliseringen skall kunna ske i samförstånd med jordbrukarna?
Förköpsrätten kan helt enkelt aldrig användas utan att man bryter samförståndet
med en köpare, som är eller vill bli jordbrukare.

Jag tycker, att de andra medlen — lån. bidrag, aktiv inköpspolitik — vilka
utskottet dock fastslår som de betydelsefullaste, böra vara fullt tillräckliga.
Och jag vill säga, att jag tycker att det vore strunt till lantbruksnämnder, om
icke dessa åtgärder skulle duga. De ha använts när jordbruket parcellerats
och plockats sönder genom egnahemsrörelsens sönderstyckning, och de böra
också kunna räcka vid den yttre rationaliseringens genomförande, då man försöker
få utvecklingen att gå i annan riktning. Det skall villigt erkännas, att
utskottet gjort en viss hyfsning av förköpsrätten, men ur mina principiella

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
synpunkter kan jag icke finna att det är tillräckligt för att man skall ha lust
att gå med på den i den vidlyftigt utformade gestalt, vari den föreligger.

Jag ber, herr talman, att i övrigt få hänvisa till vad som framhållits i motionerna
I: 257 och II: 389 och att få yrka bifall till reservationen nr 2, vari
yrkas avslag på utskottets förslag till lag om kronans förköpsrätt.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Efter en debatt, som sakkunnigt och ingående
förts här i dag, är det kanske djärvt av mig, en vanlig enkel honde, att lägga
mig i resonemanget. Men det är ju så, att vi på bondehåll reflektera en del över
vad som förekommer när det gäller rationaliseringen av vår egen näring.

På vårt håll ha vi uppfattat saken på det sättet, att varje rationalisering som
äger rum, inom jordbruket, inom industrien eller inom andra områden, måste
ha ett förnuftigt ändamål att fylla. Vad rationaliseringen av jordbruket beträffar,
antager jag, att 1942 års jordbrukskommitté, när den arbetade på
detta förslag, utgick ifrån att man skulle genom rationaliseringen kunna skapa
möjligheter för det svenska jordbruket att producera fler produkter och
producera produkterna på ett billigare sätt. Man skulle med andra ord åstadkomma
en större produktionskvantitet och samtidigt till billigare pris ställa
produkterna till samhällets och konsumenternas förfogande. Detta resonemang
är ju riktigt. Men vi måste också se hur samhället i dess helhet ter sig.
Det skadar icke att försöka göra sig en bild av samhället sådant det är. Det
är gott och väl att vi skola kunna producera kött och fläsk till billigare pris
än nu, men taga vi samtidigt icke hänsyn till distributionsapparaten, är det icke
mycken nytta med det hela. Vi ha väl nu cirka 1 000 slakteri- och charkuteriaffärer
i Stockholm. Blir det 1 000 sådana affärer till, som taga hela förtjänsten
på rationaliseringen inom jordbruket, kan man knappast säga, att rationaliseringen
fyller ett förnuftigt ändamål.

Statsrådet sade i sitt anförande, att man skall understödja en utveckling som
redan pågår. Detta torde ju vara riktigt. Det står i utredningsmemorialet liksom
i propositionen och utskottsbetänkandet, att jordbruksbefolkningen under
en femtioårsperiod minskats med 25 % men att jordbrukets produktion samtidigt
stigit med 65 %. Detta är eu rationalisering, som enligt min mening är
ganska beaktansvärd, och jag ifrågasätter, om man under de femtio år, som
komma att följa på rationaliseringsplanens genomförande, skall kunna notera
ett liknande resultat av en rationalisering i statlig regi. Att en rationalisering
ägt rum inom jordbruket ha vi också konstaterat av det förhållandet, att det
gjorts ett enprocentsavdrag för varje år, vilket gör 15 miljoner kronor. Det
skall det stora konsumentsamhället ha med av jordbrukets förtjänst på den rationalisering
som äger rum. Jag förutsätter, att man icke skall taga hela rationaliseringsinkomsten,
utan att en betydande post, som ligger över de 15
miljonerna, får behållas av jordbrukarna. Jag tror att icke ens statsrådet skulle
vilja göra gällande, att det är rättvist att samhället tager hela förtjänsten. Vi
skola väl ha något med vi också.

Vad rationaliseringen beträffar, så är det alldeles givet, att vi från jordbrukarnas
sida instämma med propositionen och utskottsmajoriteten i fråga om
målsättningen. Man säger, att man skal] under friast möjliga former ge förutsättningar
för jordbruket att självt forma sin framtid. Detta är mycket vackert
sagt. Och är det så, att man kan handla efter den maximen, är jag övertygad
om att det rationaliseringsarbete som stundar också skall kunna genomföras
till fromma för jordbrukets utövare.

Statsrådet sade vidare, att man skall undanröja de misstag, som i en utveckling
under fria former begås. Det måste alltså vara så att misstag begåtts från

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. rn. (Forts.)
jordbrukets sida, eftersom man skall med rationaliseringsplanen undanröja
misstagen. Det skulle vara intressant att veta, huruvida man icke kan befara
att rationaliseringsorganen under statlig regi även kunna begå misstag, detta i
synnerhet med den byråkrati som vi allvarligt frukta kommer att utvecklas
inom de statsdirigerade rationaliseringsorganen. Jag tror att åtminstone vi
praktiska jordbrukare hysa litet betänkligheter i det fallet. Det har talats om
att man också skall rationalisera de organ, som ha att handlägga jordbrukets
angelägenheter. När man ser på förslaget, kan det tyckas att mycket storartade
resultat uppnåtts. Man skall slopa torrläggningsnämnderna, man skall
slopa jordbrukskommissionerna och man skall slopa egnahemsnämnderna, och
man skall få lantbruksnämnder, som ensamma skola ersätta de tre tidigare
organen. Detta är ju en rationalisering, som vi på jordbrukarhåll — givetvis
också från samhällets sida överhuvud taget — med tillfredsställelse notera i
dessa dagar, när man ser hur nya organ och nya tjänstemannakadrer växa upp
som svampar ur jorden.

Nu vill jag emellertid ifrågasätta, huruvida icke vinsten av den ifrågasatta
anordningen är skenbar. Jordbrukskommissionerna, egnahemsnämnderna och
torrläggningsnämnderna ha haft sin förankring ute i bygderna. Dessa nämnders
ledamöter ha haft sin boplats på skilda orter, och när nämnderna sammanträtt,
ha de i regel haft ett gott grepp på förhållandena ute i sina verksamhetsområden.
Nu skola dessa mannars antal inskränkas till ett fåtal, och i
stället skola vi få en mycket stor tjänstemannastab, som skall fylla de tidigare
ledamöternas uppgift att hålla kontakten med de olika områdena. Man kan
ju klandra dessa nämnder på vissa håll, men jag tror icke att man som eu
generell regel kan säga, att nämnderna misskött sig. Man får nog konstatera,
att såväl jordbrukskommissionerna som egnahemsnämnderna och torrläggningsnämnderna
utfört ett mycket gott arbete. Det är under sådana förhållanden
fråga om, huruvida man har anledning att för närvarande gå in för att avveckla
just organisationen i den delen. Till dessa nämnders förtjänster måste
också läggas, att de äro billiga. Det har icke sagts något om hur många
tjänstemän vi komma att få, men jag är övertygad om att det blir en betydande
stab som kommer att ute i bygderna göra sig påmint på olika sätt och i olika
sammanhang. Jag instämmer i vad min bänkkamrat herr Olovson i Västerås
sade häromdagen, att dessa tjänstemän utgöra irritationsmoment, när de uppträda
ute i bygderna med sina portföljer, och att det vore bättre, om de kunde
sättas till produktivt arbete.

Under sådana förhållanden är det med en viss oro, som vi jordbrukare se på
den utveckling vi befara kan komma att äga rum på detta område. Det säges
i utskottsutlåtandet, att det icke skall tillsättas fler tjänstemän än som är absolut
nödvändigt för att de skola kunna fylla den uppgift som man förväntar
att de skola utföra. Men jag skall be att få erinra om att det hetat på ungefär
samma sätt tidigare och att utvecklingen blivit en helt annan. För några år
sedan skapades en skogsstyrelse. Det sades då i riksdagen, att det icke vore
någon fara, eftersom skogsstyrelsen skulle få eu rent informatorisk uppgift.
Det har visat sig att denna informatoriska uppgift har svällt ut och att befattningshavarnas
antal i skogsstyrelsen ökats. Och om en utredning som föreligger
kommer att trumfas igenom här, kommer man att snöra in också den
fria skogsvården i mycket byråkratiska former. Så utvecklas en sak utan att
vare sig regeringen eller riksdagen har möjlighet att behärska den. Man vet hur
det är med skogsbränder: även i lugnt väder kan en skogsbrand få en mycket
stor omfattning. Den skaffar sig vind själv, som det heter. Så är det på
detta område också. Man säger att man icke skall ha fler tjänstemän än att det
finns arbetsuppgifter för dem. Men det visar sig. att om man tillsätter en tjänste -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
mann.ainstitu.tion.
lighet att kontrollera eller behärska den utveckling som äger rum.

Av denna anledning, herr talman, ber jag att med hänsyn till de betänkligheter
jag hyser få yrka avslag på den del av propositionen, som berör organisationen
av rationaliseringsverksamheten. Jag anser nämligen, att denna
mycket bra kan handhas av de organ som redan finnas för ändamålet.

Herr talmannen, som nu återtagit ledningen av förhandlingarna, yttrade: Det
var meningen, att vi skulle hinna avgöra denna fråga före klockan 7 i kväll.
Nu äro nio talare antecknade. Skall frågan kunna avgöras i dag, få talarna
lov att begränsa sig mycket starkt. I annat fall måste vi fortsätta med detta
ärende lördagen den 28 juni.

Herr Staxäng: Herr talman! Efter de i början av debatten mycket utförliga
och ingående anföranden, i vilka man så att säga berört hela området för den
jordbrukets rationalisering, som vi i dag skola taga ställning till, tror jag att
vi skulle göra såväl talmannen som kammaren en tjänst, om vi nu skulle börja
att. i stället för att hålla längre principanföranden, gå in på vissa detaljfrågor.
Det är just mitt syfte att så göra. Jag hade tänkt gå ännu längre och helt enkelt
stryka mig på talarlistan, men jag anser mig skyldig gentemot mina utskottskamrater,
som haft denna fråga under behandling, att deklarera min ståndpunkt
i eu detalj, nämligen statlig förköpsrätt. Jag var nämligen närvarande
vid själva principbehandlingen av den detaljfrågan men icke vid justeringen,
och jag återfinnes därför icke vare sig bland dem som stå för utskottsmajoritetens
förslag i den delen eller bland reservanterna. Vidare har jag beträffande
det särskilda stödet åt vissa mindre jordbruk väckt en motion, som utskottet
till största delen följt, men i anledning av vilken jag vill göra några korta
kommentarer och förklara mitt ställningstagande.

Vad först angår frågan om statens förköpsrätt, så deklarerade jag under
diskussionen i utskottet visserligen min principiella anslutning till förslaget
om en statlig förköpsrätt. Men jag framhöll mina mycket stora betänkligheter
mot en sådan åtgärd ur den synpunkten, att den är ett ganska stort ingrepp
i jordbrukets fastighetshandel. Vi få icke glömma bort, att vi redan ha ett
sådant ingrepp genom den koncessionslag som nu finnes. När vi nu genomföra
en statlig förköpsrätt utan begränsning till viss areal, blir det nog ingen
näringsgren inom vårt land, vars fastighetshandel blir så kringskuren som
jordbrukets. Men när man sedan skall taga ställning till de instrument, som
måste tillskapas för att förse jordbruket med tillskottsjord, har jag nödgats till
det ståndpunktstagandet, att jag icke kan tänka mig att man med lån eller bidrag
eller aktiv inköpspolitik kan ernå det man här syftar till. Om man alltså nödgas
gå med på tillskapandet av ett sådant instrument som denna statliga förköpsrätt,
så anser jag, att man, inte minst med tanke på den koncessionslag som
vi nu ha, borde begränsat denna förköpsrätt till att avse de fall, där den mest
måste komma till användning, nämligen i fråga om övergångsjordbruken. Det
är ju bekant, att RLF intagit denna ståndpunkt, och jag tycker, att det är
en riktig ståndpunkt. Visserligen har det mot detta anförts ett argument som
inte saknar ett visst bevisvärde, nämligen att det kan finnas fall, då t. ex.
ett större jordbruk med sämre byggnader ligger intill mindre jordbruk, varvid
det kan vara riktigare att låta förköpsrätten gälla även i fråga om större
jordbruk, så att man i detta fall skulle kunna ta jord ifrån det större jordbruket
och lägga den till de mindre. Jag erkänner bevisvärdet av ett sådant
argument. Då jag ställts i valet mellan att å ena sidan försöka begränsa förköpsrätten
och å andra sidan låta den gälla alla arealstorlekar, har jag dock

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den fiamtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
stannat för en begränsning. I det exempel jag anförde måste man nämligen
kunna lösa frågan med den aktiva inköpspolitikens hjälp. Då det emellertid
inte finns någon reservation på denna punkt med yrkande om sådan begränsning,
som jag här förordat, utan det på denna punkt endast finnas att välja
mellan ett rent avslagsyrkande och bifall till Ivungl. Maj :ts förslag oförändrat,
vill jag meddela, att jag vid voteringen om denna punkt kommer att nedlägga
min röst, då jag efter de deklarationer i princip jag gjort i denna fråga i utskottet
knappast kan rösta mot utskottets förslag eller för reservationen.

Den andra punkt som givit mig anledning att yttra mig är den motion beträffande
stödåtgärder för det mindre jordbruket, som jag väckt. Den gick ju
ut på att Kungl. Maj ds förslag därvidlag borde uppmjukas. Jag erkänner
villigt, att även i Kungl. Maj ds förslag gjorts ganska förtjänstfulla förbättringar
gentemot det förslag, som hade kommit ifrån 2 7-mannakommittén, men
jag ansåg, att dessa förbättringar inte voro tillräckliga. Jag kan inte underlåta
att säga en sak, som berör så att säga frågan i hela dess vidd. Vi stå här
inför att ta ställning till så att säga två avsnitt i denna fråga. Den ena sidan
gäller att tillskapa olika instrument för att fullständiga de mindre, ofullständiga
jordbruken. Där ha vi en aktiv inköpspolitik, lån och bidrag, förköpsrätt
och expropriation enligt föreliggande förslag. Den sidan av frågan är den
enklare att ta ställning till. Den andra sidan gäller alla de mindre jordbruk,
som fortfarande komma att bestå i olika variationer och^ som fortfarande böra
ha ett stöd, och detta är en verkligt komplicerad och svår sak att komma till
rätta med. Här har i dag av vissa talare, när man rent principiellt diskuterat
frågan om stödåtgärder för det mindre jordbruket, anförts den åsikten, att
detta stöd allt framgent borde vara av mera permanent natur, tills man fick
erfarenhet om hur rationaliseringsåtgärderna komma att verka. Ungefär samma
mening har jag gjort mig till tolk för i min motion.

I denna motion har jag framhållit, att dessa stödåtgärder borde vara ett
led i det allmänna jordbruksstödet. Jag tilläde emellertid att man åtminstone
under den första etappen borde försöka tillämpa dessa stödåtgärder i den form
de hittills haft. Jag begärde vidare, att behovsprövningen skulle strykas och
att skalan beträffande producentbidraget skulle omarbetas och förbättras. Jag
är utskottet tacksam för det mycket stora tillmötesgående som visats min motion.
Den har till stor utsträckning bifallits. När det gäller behovsprövningen
har man visserligen gått in för att borttaga den beträffande de nuvarande innehavarna
av dessa mindre jordbruk, men i fråga om de kommande innehavarna
införas vissa prövningsbestämmelser. För min del måste jag nog säga,
att även om jag har accepterat utskottets förslag, har jag dock min åsikt kvar
i dessa punkter. Jag tror, att det hade varit lyckligt, om man inte skrivit så
schablonmässigt i utskottets motivering. Jag har emellertid, när det gällde att
få till stånd ett samförstånd, fått göra eftergifter, och dem står jag vid. Jag
tror, att vi i viss mån lyckats avpolitisera denna fråga. Därför förutsätter jag.
att utskottets motivering i denna sak inte är så sakrosankt lör framtiden, att
det inte, om erfarenheten visar att så är nödvändigt, skulle bli möjligt att rätta
till sådant som visar sig olämpligt. Det är därför jag ansett mig kunna göra
dessa eftergifter för att kunna medverka till att vi beträffande detta mycket
viktiga avsnitt kunde uppnå ett samförstånd.

Beträffande skalan för producentbidraget har utskottet helt gått på min motions
förslag, och jag vill uttala min tacksamhet för det. För att enighet i utskottet
skulle uppnås nödgades jag emellertid släppa den hemställan, jag gjort
i min motion, att arealgränsen skulle sättas till 15 hektar i stället lör, som
Kungl. Maj:t föreslagit 10 hektar. Anledningen till att jag föreslog denna
ändring var, att Kungl. Maj:t själv i sitt förslag gjort vissa uppmjukningar

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
och undantag, och då det alltid är svårt att tillämpa undantagsbestämmelser
borde det enligt min mening varit riktigare, att man för att undvika dessa
undantagsbestämmelser höjt arealgränsen till en fix siffra. Mot denna ståndpunkt
kan, som sagt, anföras ett starkt argument, nämligen att det med hänsyn
till basjordbrukets genomsnittsareal starkt kan ifrågasättas, om det skulle
vara riktigt att utsträcka det särskilda stödet åt småbrukarna ända upp till
en så pass hög areal som 15 hektar.

Detta var de detaljer i denna fråga, som givit mig anledning att här begära
ordet. Jag har alltså velat avge deklarationer beträffande min ställning dels
i fråga om den statliga förköpsrätten, dels beträffande den motion som jag
väckt i denna fråga.

Det bär här sagts, att slopandet av behovsprövningen medför, att vissa jordbrukare,
som inte skulle behöva detta stöd, komma att få det. Mot detta vill
jag framhålla, att om man hade gått på den andra linjen, hade förhållandet
faktiskt blivit det, att vissa småbruk, som hade behövt detta stöd, inte fått
det. För att undgå, detta tar jag hellre risken, att några innehavare av jordbruk,
som inte skulle behöva stödet, komma att få det.

Det var alltså dessa synpunkter jag velat anföra i denna debatt. I övrigt
ber jag att få instämma i det anförande, som hållits av herr Liedberg.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skulle mycket gärna velat efterkomma
herr talmannens maning, att vi under den fortsatta debatten i dag skola fatta
oss mycket kort för att nå fram till ett avgörande i denna fråga i dag, om jag
hade trott, att det varit möjligt. Jag måste emellertid bekänna, att jag knappast
tror det. Därför må det väl tillåtas mig att göra mitt anförande något
fylligare än det skulle ha blivit, om jag hade helt efterkommit talmannens
önskemål.

Frågan om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken i vårt land, som
nu bär föreligger till behandling, är ju en fråga av utomordentligt stor betydelse
för vårt jordbruk och för vårt lands jordbrukare. Vad det här gäller
är en sak, som det nog kommer att ta en betydande tid att genomföra. Det är
också angeläget, att det gives tillräcklig tid för detta; det skulle säkerligen
vara olyckligt, om man här ginge fram på ett bryskt och olämpligt sätt. Man
kommer antagligen också att få göra åtskilliga jämkningar och ändringar i
besluten under den kommande utvecklingen med hänsyn till dennas krav.

Vad beträffar den allmänna målsättningen för den framtida jordbrukspolitiken,
kan jag i stort sett instämma i vad utskottet anfört. Särskilt gäller
detta naturligtvis den målsättning, varom man ju länge varit ense, nämligen
angelägenheten att snarast möjligt söka åstadkomma likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga befolkningsgrupper.
Detta är ett gammalt och välgrundat rättvisekrav, som så fort som möjligt bör
effektueras.

I fråga om storleken av vår jordbruksproduktion tar utskottsförslaget sikte
på att säkra vår självförsörjning och samtidigt hålla denna produktion inom en
gräns, som inte medför en pristryckande konkurrens genom för stor produktion.
Frågan om huruvida denna produktions volym skall hållas vid 92 eller 96 procent
av det sammanlagda kaloribehovet för vårt folk blir emellertid knappast
aktuell under de närmaste åren. Det är klart, att det måste vara en marginal
mellan konsumtionsbehovet och produktionsvolymen, men jag vill gärna betona,
att den bör göras så måttlig som möjligt till fördel för ett så kraftigt
och stort jordbruk som möjligt i vårt land.

Beträffande avvägningen av det allmänna prisstödet innebär utskottets
ståndpunkt liksom departementschefens, att priserna skola avvägas så, att av -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
sedd lönsamhet ernås vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet
i storleksgruppen 10—20 hektar och vilka jordbruk fylla rimliga anspråk i
fråga om arrondering och de fasta anläggningarnas beskaffenhet. Olika meningar
ha ju yppats om den lämpliga storleken av detta s. k. basjordbruk.
För vissa delar av vårt land är det ju uppenbart, att jordbruk av nämnda
storlek inte äro representativa, emedan de förekomma i alltför ringa antal.
Inom Norrland t. ex. utgöra jordbruk i storleksklassen 10—20 hektar endast
cirka 61/* procent av antalet jordbruk. Däremot utgöra jordbruk i storleken
5—10 hektar ungefär 25 procent av Norrlands jordbruk. Man kan därför inte
acceptera, att den av utskottet förordade storleken av basjordbruket lägges
till grund för priskalkylerna med mindre tillbörlig hänsyn tas även till förhållandena
i de delar av landet, där jordbrukets storlek genomsnittligt är
mycket mindre. Med tanke på dessa förhållanden har i motionen II: 387 yrkats,
att typjordbrukskalkyler skola upprättas för norra Sverige även för jordbruk
i storleken 5—10 hektar åker. Såväl utskottet som departementschefen
har ju i detta sammanhang framhållit en del mycket viktiga och riktiga synpunkter,
nämligen att vid utformningen av de prisreglerande åtgärderna hänsyn
måste tagas till de särskilda förhållanden, under vilka det norrländska
jordbruket har att arbeta, och tillses, att förutsättningar skapas för ett uppehållande
av detta jordbruk. Härvid måste beaktas, att man i stora delar av
Norrland varken kan eller bör åsyfta en sådan förvandling av de nuvarande
brukningsdelarna, att det mera allmänt skulle bildas brukningsdelar av den
storlek, som motsvarar genomsnittet för basjordbruk. Utifrån dessa synpunkter
har utskottet också i princip ställt sig välvilligt till det yrkande som gjorts
i nämnda motion. Man förordar sålunda, att räkenskapsundersökningar i större
utsträckning än nu skola företagas för jordbruk i storleksgruppen 5—10
hektar. Men det är inte detsamma som de i motionen åsyftade typjordbrukskalkylerna.
Jag tycker för min del, att det hade varit bättre, om man direkt
bifallit kravet på att sådana kalkyler skulle upprättas för den nämnda storleksklassen
av norrlandsjordbruk. Man hade då fått ett mera direkt för ändamålet
användbart material. Jag vill därför naturligtvis stödja vad i som reservationen
5) sagts i detta hänseende. Samma yrkande återfinnes ju också i
den av bondeförbundet avlämnade reservationen 4).

Det är emellertid med tillfredsställelse jag konstaterar, att departementschefen
och utskottet bestämt uttala, att prisstödet skall så utformas, att den
avsedda lönsamheten vinnes för jordbruk i olika delar av landet. För att
åstadkomma någonting liknande ha vi ju för närvarande t. ex. en anordning
med differentieringsbidrag på mjölk m. m., varigenom Norrland tillföres cirka
15 å 20 miljoner kronor årligen. Det är av vikt att en anordning av liknande
slag upprätthålles även i framtiden. Och då utskottet nu tillstyrker detta
och dessutom pekar på att detsamma bör kunna gälla även andra delar av vårt
land, där betingelserna för ett lönsamt jordbruk icke äro så goda, har jag naturligtvis
för min del ingenting annat att säga än att instämma även i det
sistnämnda.

Vad beträffar Norrland är det speciellt den geografiska belägenheten som
motiverar en särskild stödanordning. Man kan inte komma ifrån det förhållandet
att vegetationsperioden där är kortare. Detta medför för jordbrukarna
en begränsning i valet av kulturväxter, vilket i sin tur gör att man inte på
samma sätt som i övriga delar av landet kan tillgodogöra sig det allmänna
prisstödet. I sammanhang med detta resonemang om önskvärdheten av att
se till åt t jordbruk av olika typer i olika delar av landet erhålla ett om möjligt
likvärdigt stöd, framhåller utskottet, att de negativa faktorer, som kunna anföras
för t- ex. Norrlands del och som jag nyss flyktigt berörde, rnotvägas av

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
vissa positiva sådana. Utskottet pekar därvid givetvis på innehavet av skog
och möjligheterna till skogsarbete och framhåller att det synes vara så. att
inkomsterna för det norrländska jordbruket i jämförliga storleksklasser icke
varit sämre än på andra håll. Mot detta har jag ingen anledning att göra
någon invändning. Men jag vill peka på att det förhållandevis tillfredsställande
resultatet väl i någon mån sammanhänger med förekomsten av ett speciellt
differentieringsbidrag utgörande ett alldeles särskilt norrlandsstöd. Vidare
beror resultatet på att vi haft höga priser på skogsprodukter och att uttagen
ur norrlandsskogarna också skett i mycket stor omfattning. Beträffande
detta sista förhållande är det att märka, att vi genom en konstaterad överavverkning
kommit i ett läge som gör att man för framtiden måste räkna med en
begränsning av möjligheterna att taga ut virke ur skogarna. Därför får man
akta sig för att överdriva de positiva faktorer som utskottet här har talat
om.

Vad sedan beträffar den yttre rationaliseringen skapar man ju vissa anordningar
för att främja denna. Det är förköpsrätt och expropriation i vissa fall,
och det är bidrag och lån för olika rationaliseringsåtgärder. Jag skall icke säga
mycket om detta utan endast göra några reflexioner. Jag kan i huvudsak godkänna
vad som är sagt av utskottet. Beträffande förköpsrätten ha ju bestämmelserna
i visst avseende hyfsats till. Men man kunde ju gärna gå den lagtekniskt
riktiga väg i det avseendet, som förordas i den sista reservationen.

Expropriationen är ett instrument, som enligt min mening bör användas med
största försiktighet då det gäller att främja rationaliseringen. För att blivande
bestämmelser icke skola tillämpas på ett godtyckligt och olikformigt sätt böra
vidare så klara och bestämda tillämpningsföreskrifter som möjligt utfärdas.
Dessutom vill jag framhålla att det många gånger kan vara möjligt att på ett
annat och smidigare sätt än genom expropriation åstadkomma det nödiga tillskottet
av skog och jord till jordbruk som därav äro i behov. Vi ha sålunda
inom egnahemsnämnden i Västerbottens län vid vår jordförmedlingsverksamhet
gjort den erfarenheten att det har varit oss möjligt att göra inköp av vissa
skogs fastigheter. Med en sådan fastighet bär sedan ett byte skett med ett bolag
på så sätt, att bolaget har i utbyte lämnat jord och skog i en trakt, där det varit
lämpligt att använda denna skog och denna jord som komplettering till där
förefintliga ofullständiga jordbruk. Denna bytesmöjlighet är av betydelse och
bör i detta sammanhang beaktas. För öyrigt vill jag när det gäller detta avsnitt
betona, att rationaliseringen av brukningsdelarna inte bara bör ske eller behöver
ske genom en sammanslagning av små brukningsdelar till större. Särskilt
i Norrland kan och bör förbättringen av fastigheterna i stor utsträckning,
kanske i första rummet, ske genom nyodling.

Beträffande bidragsverksamheten vill jag bara framhålla, att man inte får
ordna den så att de bidrag eller som det nu kallas avskrivningslån, som komma
att utgå, innebära en sämre hjälp än den som för närvarande lämnas. I utskottsutlåtandet
föreslås ju, att dessa avskrivningslån skola sättas till 40 procent av
den beräknade kostnaden för åtgärden i fråga, men att det skall vara möjligt
att jämka dem uppåt, exempelvis till 60 procent av denna kostnad. Detta senare
får nog lov att bli fallet beträffande t. ex. bidrag till nyodlingar och betesförbättringar
m. m., om bidragsgivningen inte skall bli försämrad i förhållande
till vad som nu gäller. För övrigt vill jag på tal om dessa s. k. avskrivningslån
säga, att jag tror att det hade varit bättre att man hade bibehållit den nuvarande
formen med direkta bidrag. Jag skall emellertid inte gå närmare in på denna
fråga, då det inte är möjligt att åstadkomma något på denna punkt. Det blir
emellertid besvärligare för de verkställande organen att använda den form av
bidrag som nu föreslås.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.) ^

Det mycket viktiga avsnitt i detta frågekomplex, som behandlar stödet åt
innehavare av mindre jordbruk, är ju ett av de mest omdiskuterade och känsliga.
Jag kan ju i korthet säga, att jag för min del ansluter mig till de synpunkter,
som framförts i vår motion och i den av herrar Sundelin och Svensson
i Ljungskile avgivna reservationen. Jag kan även i allt väsentligt instämma
i vad herr Svensson anfört i kammaren i denna angelägenhet. Jag vill endast
göra ett tillägg. Utskottet har ju föreslagit den förändringen i Kungl. Maj:ts
proposition, att bestämmelsen om en viss inkomstgräns för erhållande av det
ifrågavarande bidraget utgår. Detta innebär ju en förbättring. Det va,r nog
synnerligen lämpligt att göra på detta sätt för att det inte skulle uppstå alltför
stora ojämnheter i fråga om tillämpningen. Men då det gäller frågan huruvida
detta producentbidrag skall ges endast åt de nuvarande innehavarna av
visst jordbruk eller om det skall få utgå som ett allmänt småbrukarstöd utan
denna tidsbegränsning, har utskottet i princip förordat den förstnämnda vägen.
Jag har en känsla av att ett sådant förfarande, skall komma att verka mycket
egendomligt. Ombyte av ägare kommer ju att i manga fall inträffa ganska
snart och inom en tid, då man inte kan tänka sig att rationaliseringen har hunnit
genomföras i någon större omfattning. I känslan av detta har utskottet
öppnat vissa möjligheter att efter särskild prövning ge bidrag även åt den nye
ägaren. Utskottet redogör på s. 146—147 i sitt utlåtande närmare för de
omständigheter som i detta sammanhang skola beaktas. När man läser detta
måste man säga sig, att det här blir fråga om en prövning av synnerligen besvärlig
och grannlaga art som verkställighetsorganen skola ha att företaga.
Bland annat skall en jordbrukare kunna vända sig till vederbörande lantbruksnämnd
och fråga, huruvida han har utsikt att få ett producentbidrag för den
händelse han köper enviss jordbruksfastighet. Han skall^med andra ord kunna
begära ett förhandsbesked. Lantbruksnämnden lär väl i sådana fall bli tvungen
att stödja sitt bedömande på ganska svävande grunder. Jag är därför övertygad
om att det är mera lämpligt att följa den väg som förordas i den av folkpartiet
avgivna reservationen, nämligen att man tar steget fullt ut och icke gör dessa
bidrag bundna till den nuvarande innehavaren. Det blir i annat fall ett alldeles
orimligt trassel av alltsammans. Går man till väga på sistnämnda sätt behöver
man ändå inte — av de skäl som anförts i den nyss åberopade reservationen
— frukta, att rationaliseringen ej kommer att drivas fram i tillfredsställande
takt.

Sedan ytterligare några korta ord, herr talman! Det gäller reservationen nr 1,
som sysslar med frågan om uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan hushållningssällskapen
och de blivande lantbruksnämnderna. I detta fall har en
mycket stark opposition gjort sig gällande till förmån för en sådan anordning,
att den inre rationaliseringen skulle ligga kvar hos hushållningssällskapen.
Man borde ha tagit hänsyn till den starka och väl dokumenterade opposition
som här gjort sig hörd. Jag vill betona, att vad man än må säga om möjligheterna
för hushållningssällskapen att fortsätta och att utvidga sin undervisningsverksamhet,
så måste det innebära en betänklig försämring av dessa möjligheter,
om deras tjänstemän icke på samma sätt som nu komma i kontakt med
jordbrukarna. Denna kontakt erhålles nu icke minst på det viset, att vederbörande
tjänstemän planlägga och kontrollera förbättringsarbeten av olika slag
och komma sålunda i direkt praktisk kontakt med jordbrukarna. Skola de i
stället huvudsakligen ha en undervisningsuppgift, är jag rädd för att det uppstår
en försvagning i fråga om sällskapets ställning till allmänheten. Denna är
nu mycket god och mycket stark. Det vore skada om den skulle försämras. Jag
instämmer också i det påpekande som från olika håll gjorts, att den av utskottet
föreslagna anordningen måste medföra en ytterligare ökning av de arbets -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Biktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
krafter, som sammanlagt måste tagas i anspråk av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet.
Det hade också varit önskvärt att utskottet icke gått tillväga.
på det sätt som utskottet nu gjort och föreslagit, att den verksamhet som
bedrives av torrläggningsnämnderna, skall läggas under lantbruksnämnderna.
Jag vill ha givit uttryck åt denna uppfattning på sistnämnda punkt, fastän det
inte kan leda till någonting.

Man kan, herr talman, fråga sig: hur kommer nu allt det här att verka i
framtiden och vad kommer det att medföra för resultat för vårt jordbruk?
Kommer det att bli lyckligare och bättre förhållanden för lantbrukets folk? Ja,
låt oss hoppas det. En fortsatt rationalisering är nödvändig. Mycket kommer
emellertid an på hur bestämmelserna tillämpas. Det måste starkt understrykas
att här gäller det framför allt en tillämpningsfråga. Låt oss emellertid hoppas
att alla göra sitt bästa och att vad som bör rättas till också i framtiden kan bli
tillrättalagt.

Med dessa ord har jag, herr talman, i avseende på de skiljaktiga meningar
som här kommit fram närmast velat ansluta mig till vad som framförts i reservationen
nr 1 och reservationen nr 5.

Herr talmannen: Finns det ingen möjlighet för herrarna att koncentrera sig
litet bättre?

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med hänsyn till det önskemål om
avslutandet ay denna debatt i god tid, som herr talmannen har givit uttryck
åt; skall jag inte fullfölja mitt ursprungliga syfte att gå in på några av de
frågor, som mera allmänt diskuterats under denna debatt.

Jag skall, °herr talman, tillåta mig att ge uttryck åt några allmänna önskemål
i den fråga som vi nu diskutera. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid vad som tidigare har deklarerats och är känt angående denna frågas behandling
i utskottet. Man var från olika meningsriktningars sida angelägen om
att få till stånd så pass god samstämmighet som möjligt i de väsentliga ting,
som det här gäller.^ Det föreligger alldeles särskilda skäl till att det i en så
vittomspännande fråga som denna icke bör finnas alltför stora meningsskiljaktigheter
hos de beslutande myndigheterna. Sådana kunna bli till skada
för^ genomförandet av vad vi nu här besluta. Det bär framhållits i utskottsutlåtandet
och det har upprepats i debatten, att de åtgärder, som man här vill
föra ut i livet för att förbättra framför allt det mindre jordbrukets ekonomiska
villkor. _ skola bygga på frivillighetens grund. Jag tror att detta är en riktig
inställning. Men om det skall bli möjligt att vinna det syfte, som vi här
vilja nå, nämligen att skapa bättre villkor särskilt för de små jordbrukarna,
är det nog nödvändigt att denna jordbruksreform när den föres ut i livet kommer
att vinna så helhjärtad medverkan som möjligt från jordbrukarnas sida.
Därvidlag tillåter jag mig att framställa ett önskemål.

Då 1942 års jordbrukskommitté hade avlämnat sitt betänkande, skickade man
ju från olika meningsriktningar representanter ut i landet för att sprida kännedom
om vad kommittén hade föreslagit. Men det torde vara rätt val känt
att de framställningar man från olika håll gav av kommitténs förslag inte
alltid voro så objektiva, när det gällde de beräknade verkningarna för det
mindre jordbruket av de föreslagna åtgärderna. I stället var det nog ofta så,
att man inför allmänheten framställde dessa åtgärder såsom syftande till
att skada de mindre jordbrukarna. Följden härav har utan tvivel blivit att
manga jordbrukare blivit ganska skeptiskt inställda och misstrogna i fråga
om statsmakternas vilja att verkligen åstadkomma förbättrade förhållanden
för det mindre jordbruket. Vi fingo i särskilda utskottet ett belägg för denna
inställning genom en skrivelse från småbrukarnas riksförbund, där man fram -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Öl

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
lade sina bekymmer för de verkningar som man befarade att ett genomförande
av bär föreliggande förslag skulle medföra för de mindre jordbrukarna. Vi ha
nu i dag debatterat denna fråga och kunnat konstatera att enighet råder i
de väsentliga punkterna. Det har deklarerats från alla håll att vad man här
syftar till är att skapa förutsättningar och möjligheter för att de mindre jordbrukarna
skola kunna erhålla en bättre levnadsstandard. Man har varit angelägen
om att genom eftergifter från olika håll i fråga om särmeningar komma
fram till ett beslut som omfattas av så stor majoritet som möjligt inom utskottet
och riksdagen. Under sådana förhållanden är det anledning att hoppas
att när man nu från olika håll kommer att sprida upplysning i landet om innebörden
av riksdagens beslut, framställningarna skola ge en riktig bild av
syftemålet med dessa beslut. Jag tror, herr talman, att det är ganska viktigt
att riksdagens ledamöter beakta nödvändigheten av att det ute i landet skapas
en atmosfär som är gynnsam för genomförandet av riksdagens beslut och
för att de organ som få uppgiften att föra de beslutade reformerna ut i livet
skola mötas med förtroende från jordbrukarnas sida.

Jag skall, herr talman, avstå från att, som jag ursprungligen ämnat göra,
gå in på några detaljfrågor, och jag skall med det sagda nöja mig med att
instämma i det yrkande om bifall till utskottets förslag som tidigare framställts.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det är med en känsla av stor olust,
som jag tagit plats här vid talarstolen. Jag beklagar livligt att vid behandlingen
av en av riksdagens större frågor under flera år situationen blivit sådan,
att de talare vilka kommit på sladden av talarlistan egentligen skulle
behöva avstå från att taga till orda på grund av den alltför knappt tillmätta
tiden.

Jag tillåter mig emellertid uttala den förhoppningen att när nu riksdagen
i dag fattar beslut, man icke längre skall behöva bevittna att rationaliseringsfrågan
användes såsom ett slagträ i den politiska verksamheten, detta så
mycket mer som både motionärer, utskottsmajoritet och reservanter tillhörande
samtliga partier inom riksdagen synas vara eniga beträffande de grundläggande
principerna i det föreliggande förslaget.

För egen del betraktar jag småbrukarna som det verkliga proletariatet på den
svenska landsbygden. Alla måste väl vara medvetna om att man icke kan
hålla sådana priser på jordbrukets produkter, att man därigenom kan påverka
levnadsstandarden för dessa i tillräcklig utsträckning. De ha ju för litet att
sälja för att detta skulle vara möjligt. Den nivå i fråga om levnadsstandard
som dessa kunna uppnå blir därför beroende av i vilken omfattning arbetsinkomster
kunna påräknas vid sidan av det som det lilla jordbruket kan ge, och
härvidlag spelar den vid varje tillfälle rådande konjunkturen eu avgörande
roll. Sedan ett flertal år tillbaka^ har det ju ständigt funnits arbetstillfällen
och förtjänster, och att detta förhållande påverkat även småbrukarnas inkomster
i gynnsam riktning — inte minst i skogsbygdsområdena — vill jag för min
del gärna intyga. Men ingen vet nagot om vad framtiden bär i beredskap.
Vi befinna oss nu i en onormal tid direkt förorsakad av världskriget, och det
är icke alldeles uteslutet att det förr eller senare kan bli ett omslag, som helt
placerar bade jordbruket och näringslivet sasom sådant i en väsentligen annan
situation än nu. Personligen är jag av den meningen att det svenska jordbruket
så småningom åter kommer in i en tid av stora svårigheter och att statsmakterna
liksom före kriget måste upprätthålla en inhemsk prisnivå på .jordbruksprodukter,
som är högre än världsmarknadens, för att en tillfredsställande
lönsamhet skall erhållas. Då det emellertid bevisligen förhåller sig så, att det

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rn. m. (Forts.)
större jordbrukets lönsamhet är bättre än fallet är beträffande det mindre, så
bör det ju vara angeläget att vi här målmedvetet inrikta oss på att åstadkomma
mera bärkraftiga jordbruk, för att så många som möjligt kunna vinna lönsamhet
genom den allmänna prissättningen och sålunda bibringas tillräcklig
livskraft samt förutsättning att klara sig utan särskild subventionering.

I mitt län kommer det tyvärr att möta alldeles särskilda svårigheter i rationaliseringsarbetet,
detta beroende av den i detta län till ytterlighet genomförda
ägosplittringen. Jorddelningen företer där ett lapptäcke av mycket brokig
beskaffenhet. Det är icke alls ovanligt att en jordbrukare, vilken ej kan
anses vara någon stor innehavare av jord, dock äger jordbitar på 50 ställen
kringströdda här och där på olika avstånd från gården. Skogsskiften finnas,
som äro 7—8 meter breda och med en längd av flera kilometer. Man behöver
ej vara någon expert i ekonomiska frågor för att förstå att det är omöjligt att
bedriva rationellt och ekonomiskt lönande jordbruk under sådana förhållanden.
Det finnes områden där så gott som uteslutande endast småbruk finnas,
och där kan nog ingen rationalisering ske annat än i samband med omskifte
och ej heller bärkraftiga jordbruk åstadkommas på annat sätt än genom sammanslagning,
vilket måste ta mycket lång tid eftersom det förutsattes att allting
skall ske under frivillig medverkan från jordbrukarnas sida och sålunda
ej något tvång utövas. Med tanke på här berörda, förhållanden är det icke alls
märkvärdigt, om de unga männen och kvinnorna lämna landsbygden och jordbruket
så snart de blivit uppväxta samt ta anställning inom andra näringar,
där förutsättningarna för en framtid som väl alla måste tänka på äro betydligt
gynnsammare.

För egen del tror jag att den statliga förköpsrätten kommer att bli ett verksamt
medel i det förestående rationaliseringsarbetet, Vissa av reservanterna
göra gällande att kronans förköpsrätt kommer att lägga hinder i vägen för
svenska medborgares möjligheter att inom jordbruket på samma sätt som inom
andra näringar i fri konkurrens få förvärva behövliga fastigheter. Ja, naturligtvis
uppstår ett hinder här, men jag kan ej underlåta att framhålla att
det här blir fråga om att tillgodose ett intresse av allmän räckvidd, och vid
sådant förhållande måste lagen anses berättigad. I övrigt blir det ju beroende
av lantbruksnämndens uppfattning, huruvida i varje särskilt fall förköpsrätten
skall användas eller icke. Det bör ej heller glömmas att det också blir fråga om
att hjälpa jordbrukare att få förvärva mera jord för att ge dessa större förutsättningar
att stanna kvar vid jordbruket och på landsbygden.

Även den utvidgade expropriationsrätten som föreslås innebär ju också ett
ytterligare ingripande i medborgarnas frihet att köpa och sälja. Men även
här måste det enskilda intresset vika för det allmänna intresset. Något ingripande
värt att tala om blir det i alla händelser icke meningen att företaga,
Om jag tar t. ex. den åtgärd som gäller möjligheten att expropriera skogsmark
till förstärkning av ofullständiga jordbruk, så är det ju ej fråga om att genom
expropriation överföra något värde utan ersättning från den ena fastigheten
till den andra. Full ersättning kommer att i varje särskilt fall utgå
för den exproprierade marken och skogen. Då icke heller småbrukaren
kommer att erhålla något bidrag till inlösen av eventuellt exproprierad skogsmark,
så gissar jag att expropriationsförfarandet kanske icke kommer till så
flitig användning.

Med hänsyn till den knappa tiden måste jag nu sluta mitt anförande och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag skall göra vad jag rimligtvis kan
för att tillmötesgå talmannens önskemål om koncentration av anförandena,

Fredagen den 20 juni 1947.

Xr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. ni. (Forts.)
Den riktning jag företräder har emellertid icke haft någon ordinarie representant
i utskottet och inte heller haft någon reservationsrätt, varjämte den
hittills inte varit representerad bland talarna, och jag kan därför inte fatta
mig fullt så kort som talmannen önskar. Det är ju nödvändigt för oss att åtminstone
i huvudpunkterna deklarera vår uppfattning om det föreliggande
förslaget.

Rent allmänt skulle jag vilja säga att jag uppfattar utskottets förslag såsom
en förbättring av Kungl. Maj:ts förslag, som i sin tur var en förbättring av
27-mannakommitténs förslag. Med hänsyn till den gemensamma utgångspunkt
för hela uppläggningen av frågan om jordbrukets rationalisering, som såväl
kommittén som regeringen och utskottets haft, tror jag inte man kan komma
så mycket längre än man kommit. Även reservanterna i utskottet ha haft samma
utgångspunkt. Denna utgångspunkt är som bekant att småbrukets problem,
som ju till nio tiondelar är det svenska jordbruksproblemet, först och främst
är ett problem om att vidga arealerna. Och omkring åtgärder för denna s. k.
yttre rationalisering grupperar man sedan alla andra förslag till åtgärder för
jordbrukets rationalisering. Yi ha här en annan utgångspunkt, som jag något
senare skall beröra.

Först emellertid till frågan om jordbruksproduktionens storlek, som ju är
frågan om vilket perspektiv som man rimligtvis bör ställa för svensk jordbruksproduktion.
På denna punkt råder faktiskt enighet i riksdagen att döma av
utskottets utlåtande och reservationerna. • Storfinansens representanter ha inte
på samma sätt som i 27-mannakommittén stuckit upp. Bondeförbundet har
emellertid anmält avvikande mening med sitt 96-procentiga alternativ gentemot
utskottets 92-procentiga. Med hänsyn till de särskilt för närvarande ovissa
framtidsutsikterna är väl detta emellertid mera en lek med siffror och mindre
en fråga om realpolitik. I själva verket råder ju enighet om självförsörjningslinjen.
Det råder också enighet om behovet av ett gränsskydd för att upprätthålla
en jordbruksproduktion av sådan storlek att den ger självförsörjning.
Att enighet kunnat uppnås i dessa för jordbruket så väsentliga punkter måste
ju anses vara en framgång av stort värde för jordbruksnäringens utövare.

Den meningsriktning som jag företräder biträder denna inställning. Men jag
tror likväl att det finns rätt väsentliga differenser i fråga om perspektivet för
jordbruksnäringen i vårt land. Medan kommittén, regeringen och utskottet förutsätta
att den svenska jordbruksproduktionen även på lång sikt måste vara
beroende av ett gränsskydd, ha vi för vår del tillåtit oss att betvivla detta.
De som tro att vår jordbruksnäring även på längre sikt inte kan bli konkurrenskraftig
anföra ju en del argument, exempelvis att vi ha höga arbetslöner
och hög levnadsstandard i landet — vi kunna inte konkurrera med kulierna.
Härtill är att säga att den för det svenska jordbruket farliga konkurrensen
kommer från länder med höga arbetslöner, särskilt Amerika. Yi ha ingen konkurrens
från länder med låga arbetslöner. Såsom argument anföras vidare våra
topografiska och klimatiska förhållanden. Inte heller det argumentet anser jag
vara hållbart, ty vi ha ju bland de högsta hektarskördarna i världen trots
vårt klimat. Den bästa potatisodlingen är ju den som bedrives i Norrland. Man
odlar frukt ända upp till Tornedalen och exporterar vagnslastvis söderut. Jag
tror att det här rör sig om fördomar.

Men det finns två orsaker till att den svenska jordbruksnäringen inte är konkurrenskraftig
— för närvarande är den ju konkurrenskraftig, men under vanliga
förhållanden har så inte varit fallet. Det är för det första denna uppsplittring
i små bruksenheter som försvårat användandet av moderna tekniska hjälpmedel.
Detta är dock en brist som kan repareras. Den andra och viktigaste
orsaken är den att vi i Sverige ha för dyra produktionsmedel. Jag hörde för

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
en tid sedan att medan en traktor i Amerika svarar mot 20 000 liter mjölk, är
motsvarande siffra för Sverige 40 000 liter. Vi ha för dyra maskiner, beroende
på alltför stora företagsvinster och mellanhandsmarginaler. När storindustriens
representanter klaga över att jordbruket ligger samhället till last, är det
bara att erinra om en del faktiska förhållanden, som jag emellertid inte skall
upptaga tiden med. Jag vill dock erinra om de väldiga mellanhandsmarginaler
som finnas. Om man skulle lägga på 105 procent på priset då man säljer mjölk
liksom man gör med en kappa, skulle vi ha ett helt annat mjölkpris i landet.
Samma är förhållandet med maskiner och annat.

Jordbrukspolitikens inriktning måste bli att genom eu rationalisering åstadkomma
att den i jordbruket sysselsatta arbetskraften får en ställning likvärdig
med andra arbetargruppers och att jordbruksnäringen får möjlighet att
hävda sig gentemot utländsk konkurrens, med reservation givetvis för en eventuell
utländsk dumpingpolitik. Men för att vi skola kunna komma dithän kräves
tid, och därför behövs det ett gränsskydd. Om man har denna inställning,
behövs det inte så mycket resonemang om avvägning mellan beredskapssynpunkten
och det ekonomiska kriteriet.

Beträffande rationaliseringen är det nog så att det från visst håll anses att
man talar för mycket om den. Ute på mötena möter ofta den invändningen att
det talas så mycket om jordbrukets rationalisering att det står en upp i halsen.
Naturligtvis finns det stadsbor, som inte ha lagt märke till den omfattande rationalisering
som ägt rum inom jordbruket. Rationaliseringen är väl dock inom
jordbruket såväl som inom andra näringar kungsvägen till eu bättre levnadsstandard.
Och då kan man väl inte rationalisera för mycket?

Vi äro i denna rationaliseringsfråga av olika meningar. Är det viktigaste
härvidlag att i en mer eller mindre oviss framtid förstora våra småbruk eller
är det att omedelbart rationalisera driften vid de mindre jordbruken? De som
anse en sammanslagning till familjejordbruk vara ett radikalmedel borde enligt
min mening precisera sina argument litet bättre. Nu svävar man överallt
på målet, när det blir tal om familjejordbrukets fördelar, antingen det gäller
den tekniska sidan av saken eller frågan om arbetskraftsförhållandena eller
några andra avgörande faktorer för jordbruksproduktionen. Var ligga fördelarna
med familjejordbruket som jordbrukstyp? Jag har förgäves försökt att
få ett vettigt svar på den frågan. Tjugusjumannakommittén förklarade på sin
tid att den inte hade tid att undersöka drift-rationaliseringens förutsättningar,
och i propositionen säger man: »Låt oss komma med det nästa år.» Utan att
ha undersökt jordbruksteknikens nuvarande krav och de konkreta förhållandena
inom jordbruksproduktionen har man sålunda här konstruerat en idealtyp
av jordbruk. Det måste väl ändå vara att börja i galen ända av pröblemet? Vi

ha i vår motion sagt, att man skulle ha utgått från driftrationaliseringens
förutsättningar och betingelser och låtit förstoringen av fastigheterna bli beroende
av dessa. Efter att ha lyssnat till diskussionen i kammaren i dag vidhåller
jag vad som sagts i motionen, nämligen att man här börjat i felaktig
ända.

På tal om den gemensamma maskinanvändningen polemiserar utskottet mot
vår motion och säger, att maskinerna äro till fördel endast om småbrukaren kan
finna annan lönande sysselsättning för den genom mekaniseringen lediggjorda
tiden. Detta är ett felaktigt resonemang. Ty man kan plöja, så och skörda bättre
med maskinernas hjälp. Dessutom är det ingen som har föreslagit gemensam
maskinanvändning enbart. För övrigt är arbetskraftfrågan i jordbruket ett
av de allra största problemen, speciellt då det omänskliga slitet i småbruken
för den kvinnliga arbetskraften. Om man genom mekanisering av arbetet ute

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
på fälten finge tid över, så finns det ju alltid mycket att göra i ladugården och
annorstädes. Sten behöver röjas bort, täckdikning och reparationer utföras
o., s. v. Vad är det då för ett resonemang att man inte skulle få användning
för den lediggjorda arbetstiden och inte genom driftrationalisering kunna uppnå
väsentliga fördelar? Vad skulle det t. ex. inte betyda för småbruket här i
landet om man bara kunde höja den genomsnittliga mjölkavkastningen med
500 kg per ko och år? Men om något resultat skall kunna uppnås på detta område,
behövs det mera hjälp från kontrollföreningar samt från tjur- och seminföreningar.
Hushållningssällskapen måste avlastas en mängd av de göromål
som de nu ha, så att de kunna koncentrera sig på sina viktigaste uppgifter,
nämligen skolning och vägledning.

Slutsatsen är alltså, att den rationalisering som kan åstadkommas inom
överskådlig tid borde ha varit det första man här gripit sig an med. När man
sedan fått klart för sig om en jordbrukare, som nu har tillräckligt att göra
med att sköta 15 tunnland jord, efter rationalisering av driften verkligen kan
sköta mera jord, så bör han också ha mera jord. Men 15—20 tunnland äro under
nuvarande förhållanden tillräckligt för de flesta. Hur skall då en småbrukare,
som nu har tillräckligt att göra med 15—20 tunnland, kunna sköta 20—40
tunnland? Man har här räknat rent mekaniskt och sagt, att vid 40 tunnland
blir inkomsten större än vid 20. Javisst! Men problemet är ju om jordbrukaren
kan sköta dessa 40 tunnland. Frågan om driftrationaliseringen bär man
alltså hastat förbi. Man har börjat i fel ända.

Vi mena också att den s. k. inre rationaliseringen är en väsentlig del av
driftrationaliseringen. Både för mekaniseringens skull och för att kunna höja
avkastningen på jorden är det nödvändigt att stenröjning, täckdikning och
liknande arbeten bli utförda. Dessa arbeten äro beroende av varandra. Nu har
man koncentrerat sig på jordförstärkningen, samtidigt som man talat om inre
rationalisering. Men vad som här föreslås för den inre rationaliseringen är av
tämligen begränsad räckvidd. När man är så rädd för att t. ex. höja bidraget
till täckdikning utöver 25 procent, skulle jag verkligen vilja fråga: räknar
man verkligen med att ifrågavarande bidrag skall medföra, att vi i vår tid
få bort de diken, som nu finnas i Norrland och som där omöjliggöra utnyttjandet
av maskintekniken? Kunna vi verkligen få de jordförbättringsarbeten
genomförda, som äro av så avgörande betydelse för jordbrukets lönsamhet, genom
att snåla på detta sätt?

Jag skail inte här gå in på de yrkanden som vi i detta sammanhang ställt.
Vi ha dock velat gå på en mera generös bidragslinje. Det kan naturligtvis alltid
sägas att vi inte ha råd. Men man har ju tagit som sin uppgift att föra
jordbruksnäringens utövare upp till en inkomstnivå, som är jämförbar med
andra näringars, och att skapa en jordbruksproduktion, på vilken vi kunna försörja
oss. Då fordras det att man verkligen gör någonting ordentligt härvidlag.
Förutom beslutsamma åtgärder för att utveckla driftrationaliseringen vid det
mindre jordbruket äro för den skull också åtgärder för att utveckla den inre
rationaliseringen nödvändiga.

För övrigt vill jag säga att industrien, som nu är grunden för vårt ekonomiska
välstånd, ju har vuxit upp på landsbygdens skuldror. Det var träbolagen
som en gång stulo skogarna och gåvo upphov till en omfattande träindustri.
Industrien har fått hundratusentals människor gratis från landsbygden o. s. v.
Detta har varit avgörande faktorer vid skapandet av de väldiga kapital och
resurser som vi nu ha, och litet återbäring vore därför nu pa sin plats. Föröden
skull borde ett litet större anslag beviljas än de 25 miljoner kronor om året,
som nu föreslås för den inre rationaliseringen av jordbruket.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 29.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Slutligen vill jag erinra om vad jag förut sagt, nämligen att varje jordbrukare
skall ha möjlighet att utöka sin areal. Vi äro också anhängare av förköpsrätten
och av den ändring i expropriationslagen som föreslagits. Men vi
mena, att man skulle ha börjat i en annan ända av problemet och utvecklat
frågan om driftrationaliseringen, så att det blivit litet klarare hur stora jordbruk
vi skola ha. Därvidlag finns det ingen mall för hela riket, ty ett jordbruks
storlek får bli beroende av de speciella förhållanden som råda och anpassas
efter de individuella önskemålen. Beträffande den yttre rationaliseringen
borde man nu i första hand försöka lösa arronderingsproblemen för vissa
landsdelar på ett eller annat sätt. Vi ha där framlagt förslag till skrivelse till
Kungl. Maj:t för att få fram ett förenklat förfarande vid jordskiftet. I utskottsutlåtandet
hänvisas nu till att en utredning bl. a. också sysslar med denna sak.
Den har för övrigt hållit på länge. Vi tycka, att den utredningen i så fall
borde kunna påskyndas och att man borde kunna få fram mera vettiga regler
och en mera förnuftig ordning härvidlag.

Herr talman! Jag har här försökt att så mycket som möjligt sammanfatta
vad jag hade att säga. Det sagda är dock inte någon uttömmande utredning
om våra åsikter i föreliggande fråga. Vi mena att om jordbrukets rationalisering
verkligen skall få fart och medföra några påtagliga resultat, så måste
man i mycket högre gra.d koncentrera sig på rationaliseringen av driiftförhållandena,
den s. k. inre rationaliseringen. Sedan blir det klarare också beträffande
den yttre rationaliseringen.

Jag vill även med några ord beröra frågan om avvägningen av det allmänna
prisstödet åt jordbruket. Utskottet har där tillmötesgått våra förslag i mycket
avgörande delar. Vi kunna acceptera en allmän prisavvägning med utgångspunkt
från s. k. basjordbruk, men vi ha samtidigt sagt, att om det skall bli
en sådan likställighet som det här talas om, så måste man också på något sätt
anpassa priserna till de jordbruk i landet, vilkas drifts- och lönsamhetsförhållanden
äro sämre än basjordbrukens. Annars får man nämligen ingen verklig
likställighet för majoriteten av jordbruk, och då är det ganska meningslöst att
tala om likställighet överhuvud taget. Därför ha vi föreslagit en differentierad
prissättning med hänsyn såväl till de geografiska förhållandena som till småbruket,
och vi ha accepterat producentbidraget som en form för dylik differentierad
prissättning.

Ett par ord om uttrycket »särskilt stöd åt det mindre jordbruket». Det kallar
man för socialt stöd. Samtidigt föreslås att stöd skall utgå till hela jordbruket
via gränsskyddet, men detta stöd — som skall utgå till alla, alltså även till
godsägarna — kallas inte för socialt stöd. I det ena fallet skola konsumenterna
betala, och i det andra skall man ta pengarna ur statskassan. Ur det arbetande
folkets synpunkt är det dock mera rättvist om man betalar stödet via skattsedeln.
Jag vill emellertid här säga, att jag inte är någon anhängare av den
uppfattningen att detta producentbidrag blir evigt, lika litet som jag är anhängare
av att det särskilda stödet till det mindre jordbruket blir det. Stödet
åt det mindre jordbruket behövs dock för att ge småbrukarna tid att rationalisera
sin produktion. Med hänsyn till att det mindre jordbruket hittills inte
kunnat följa med i den tekniska utvecklingen — allt talar dock för att den
gemensamma maskinanvändningen och andra former av kooperation skall göra
det möjligt för dem att uppnå storproduktionens fördelar — är det rimligt att
man under en övergångstid har en differentierad prissättning. Det är här inte
fråga om någon permanentning utan om ett hänsynstagande till majoriteten av
vårt lands jordbrukare. Den förbättring i producentbidraget som utskottet har
föreslagit genom att slopa inkomstgränsen och ändra skalan är jag naturligtvis

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken rn. m. (Forts.)
tillfredsställd med, eftersom förändringen innebär att utskottet på denna punkt
anslutit sig till vår motion.

Med hänsyn till den knappa tiden 6kall jag nöja mig med vad jag här anfört
och inte orda om organisationsproblem o. d. Yi äro icke till alla delar
överens med utskottet, men vi komma ändå att på alla punkter rösta för utskottets
förslag av det skälet att reservationerna äro sämre. Jag hade tänkt
säga några ord också om dessa reservationer, men jag skall inte göra det nu,
utan vill bara understryka att den omständigheten, att vi komma att rösta för
utskottets förslag, sålunda inte innebär, att vi till alla delar äro överens med
utskottet. I valet mellan utskottets hemställan och reservationerna ha vi dock
som sagt stannat för utskottets förslag.

Herr talman! Med det sagda har jag endast velat anmäla de reservationer,
som jag ansett vara nödvändiga vid ståndpunktstagandet till föreliggande
förslag.

Herr Sveningsson: Herr talman! Med hänsyn till den ganska långa tid, som
den närmast föregående talaren tagit för sitt anförande och med hänsyn till
talmannens såväl som övriga kammarledamöters önskemål att debatten skall
sluta, skall jag be att få avstå. Jag skulle annars, herr talman, gärna velat
uttala en de! synpunkter utöver vad som här sagts om den beräknade produktionens
storlek, om förköpsrätten och om organisationen av denna verksamhet,
som enligt min mening borde handhavas av hushållningssällskapen, men
jag skall, herr talman, för att midsommarledigheten inte skall förryckas be
att få avstå.

Herr Johansson i Norrfors: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Det är ett par saker jag vill säga några ord om, nämligen basjordbruket och
typjordbrukskalkylema. Jag har både i kommittén och i utskottet hävdat
den uppfattningen, att med den här föreslagna begränsningen av 10—20
hektar för basjordbruket är detta för stort ur norrländsk synpunkt, och det
kommer säkerligen att visa sig bli svårt att i praktiken använda denna måttstock.
Därför anser jag, att det är absolut nödvändigt, att man får till stånd
s. k. typjordbrukskalkyler för mindre gårdar. Om vi se på Västerbottens och
Norrbottens län, där det finns över 46 000 brukningsdelar, så finna vi, att
allenast cirka 5 % av dessa kunna rymmas inom det s. k. basjordbruket. Därför
tror jag, att det av praktiska skäl blir absolut nödvändigt att få till stånd
ett sådant instrument, så att vi kunna beräkna inkomstförhållandena på de
gårdar varom här är fråga. För närvarande kan man säga, att i norra Sverige
äro familjeinkomsterna rätt goda, men de som känna till förhållandena i de
norrländska skogsområdena veta, att om vi få en vikande konjunktur, så blir
det absolut omöjligt för dem som bo där att uppehålla den inkomstnivå de
för närvarande ha. Därför anser jag, att vi böra få till stånd dessa andra
typjordbrukskalkyler, när det gäller det norrländska jordbruket.

Det är en sak till som jag vill säga några ord om, nämligen komplettering
av skog i Norrland. Tidigare fanns det ju i Norrland många egendomar
med stora skogstillgångar, men skogarna ha med tidernas lopp vandrat över
i annan ägo än jordbrukarnas, och nu finns det därför i Norrland ett mycket
stort antal gårdar, som äro utan skog eller ha mycket små skogstillgångar.
Därför är det min förhoppning, att det genom denna nya reform skall beredas
möjlighet att förse dessa fastigheter med lämplig skogsareal. För att kunna
åstadkomma detta är det alldeles nödvändigt att man får sådana instrument
till sitt förfogande, att det går att genomföra dylikt även där god vilja saknas.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Jag syftar därvid på det utvidgade expropriationsförf arandet. Jag är givetvis
ingen beundrare av detta instrument, men jag anser, att om man skall kunna
åstadkomma resultat på detta område är det nog nödvändigt att ha ett sådant
instrument. Jag vill givetvis i detta sammanhang också uttrycka den förhoppningen,
att detta instrument kommer att skötas med all den omsorg och
omtanke, varmed expropriationsinstrumentet måste skötas för att det inte skall
missbrukas.

På grund av den framskridna tiden skall jag sluta med detta och bara tilllägga,
att jag kommer att rösta för de reservationer, på vilka mitt namn återfinnes.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 1 § i utskottets föreliggande förslag dels ock
på avslag å berörda förslag; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till lag om kronans förköpsrätt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Liedberg, som yttrade: Herr talman! Jag skall erkänna, att när jag begärde
votering om denna reservation, så missuppfattade jag vilken det var
fråga om, varför jag inte vidhåller mitt yrkande.

Herr Hseggblom förklarade sig emellertid upptaga yrkandet om votering. Sedan
kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde emellertid rösträkning, i anledning varav votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 148 ja och 33
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

2 §.

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen under
6), avgiven av herr Tjällgren m. fl. och innebärande att förköpsrätten ej
må utövas där köparen är säljarens syskon eller syskons avkomling.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! I anslutning till vad som anförts
under debatten i denna sak ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
godkännande av 2 § i utskottets föreliggande lagförslag dels ock på godkännande
av paragrafen med den ändring, som föreslagits i den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna, med 6) betecknade reservationen; och fann herr talmannen den

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 2».

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Liedberg, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till lag om kronans förköpsrätt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf med den ändring, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 6) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 78 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Övriga delar av förslaget till lag om kronans förköpsrätt.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående ändring i lagen den 22 december 1943
(nr 884) om förköpsrätt.

Efter föredragning av lagförslaget yttrade:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Haeggblom: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets ifrågavarande lagförslag dels ock på avslag därå;
och godkände kammaren lagförslaget.

Utskottets förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag ber att jämlikt reservationen under 3) av
herr Mannerskantz m. fl. få yrka avslag på hela lagförslaget.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
godkännande av 1 § i utskottets föreliggande lagförslag, dels ock på avslag å
utskottets förslag till lydelse av paragrafen; och godkände kammaren den av
utskottet föreslagna lydelsen av 1 §.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

109 §.

Godkändes.

Efter föredragning av 110 § i lagförslaget yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att få yrka, att 110 §,
fjärde stycket, måtte få den lydelse, som angives i reservationen under 5),
s. 201 i utlåtandet.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få yrka, att 110 § får
den formulering, som föreslås i utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 110 § i utskottets ifrågavarande lagförslag
dels ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av herr Svensson i Ljungskile; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
hegärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 110 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr Svensson i Ljungskile.

no §.

Övriga delar av förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Utskottets hemställan under punkten Bl).

Till en början föredrogs utskottets uttalande under rubriken Målsättningen
för jordbrukspolitiken.

Därvid anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag ber att i fråga om målsättningen
för jordbrukspolitiken få yrka bifall till den av herr Tjällgren m. fl.
under 4) avgivna reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att beträffande avdelningen
»målsättningen för jordbrukspolitiken» få yrka bifall till utskottets förslag.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande under rubriken Målsättningen för jordbrukspolitiken
dels ock på godkännande av utskottets berörda yttrande med de
ändringar däri, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 4)
betecknade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson i Vimmerby begärde emellertid
votering, i anledning varav följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets yttrande under
rubriken Målsättningen för jordbrukspolitiken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda yttrande med de
ändringar däri, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 4)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Gustafson i Vimmerby,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 148
ja och 32 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets ifrågavarande yttrande.

Härefter föredrogs utskottets uttalande under rubrik Avvägningen av det
allmänna prisstödet åt jordbruket.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Gustafson i Vimmerby, som yttrade: Herr talman! Jag ber att i fråga
om de nu föredragna delarna av utlåtandet få yrka bifall till den av herr
Tjällgren m. fl. under 4) avgivna reservationen.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att i berörda stycke få
yrka bifall till reservationen under 5), avgiven av herr Sundelin och mig. Det
innebär, att sista meningen i andra stycket på s. 22 utgår, att andra stycket
på s. 29 som börjar med orden »Prisstödet åt» och slutar med orden »hunnit
genomföras» skulle utgå, och att sista meningen på s. 30 skulle utbytas mot
den formulering, som återfinnes i reservationen på s. 198.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall beträffande den nu föredragna
avdelningen be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen beträffande utskottets
yttrande under denna rubrik till en början propositioner dels på godkännande
av den mening å s. 22 i det tryckta utlåtandet, som började med
orden »Till dess» och slutade med orden »vara påkallat» dels ock på uteslutande
av denna mening; och blev ifrågavarande mening av kammaren godkänd.

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande den del av utskottets
yttrande, som å s. 25 i utlåtandet började med orden »Utskottet finner» och
slutade med orden »ifrågavarande spörsmål» nämligen diels på godkännande av

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
utskottets förslag till uttalande i denna del dels ock på godkännande av det
yttrande i motsvarande del, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
med 4) betecknade reservationen; och godkändes förevarande del av
utskottets uttalande.

Slutligen gav herr talmannen beträffande den del av utskottets ifrågavarande
yttrande, som å s. 29 i utlåtandet började med orden »Prisstödet åt»
och slutade å s. 30 med orden »centrala regleringsorgan» propositioner på 1 :o)
godkännande av vad utskottet sålunda uttalat; 2:o) godkännande av det yttrande
i motsvarande del, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
med 4) betecknade reservationen; samt 3ro) godkännande av den lydelse av
yttrandet i denna del, som föreslagits i den av herrar Sundelin och Svensson i
Ljungskile. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
aY kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade herr Svensson i Ljungskile
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
den del av särskilda utskottets yttrande under rubriken Avvägningen
av det allmänna prisstödet åt jordbruket, som å s. 29 i utskottets tryckta utlåtande
nr 2 börjar med orden »Prisstödet åt» och slutar å s. 30 med orden
»centrala regleringsorgan», antager den lydelse, som föreslagits i den av herr
fjällgren m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
den lydelse av yttrandet i denna del, som föreslagits i den av herrar Sundelin
och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen. Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2.-o) angivna propositionen. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren godkänner den del av särskilda utskottets yttrande
under rubriken Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket,
som å s. 29 i utskottets tryckta utlåtande nr 2 börjar med orden »Prisstödet
åt» och slutar å s. 30 med orden »centrala regleringsorgan» röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning ge -

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
nom uppresning; och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt ifrågavarande del av utskottets yttrande.

Härefter godkändes utskottets uttalande i övrigt under förevarande rubrik.

Utskottets yttrande under rubriken Den yttre rationaliseringen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Gustafson i Vimmerby, som yttrade: Herr talman! Jag ber att i fråga
om den nu föredragna avdelningen av utskottets utlåtande få yrka bifall till
den av herr Tjällgren m. fl. avlämnade, med 4) betecknade reservationen i
motsvarande del.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 5, som innebär, att viss del av utskottets yttrande på s. 78 och 79
skulle utgå.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att beträffande avdelning 3,
den yttre rationaliseringen, få yrka bifall till utskottets motivering i dess
helhet.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde i fråga om
utskottets yttrande under denna rubrik till en början propositioner beträffande
den del av utskottets uttalande, som började å s. 78 med orden »Att förutsätta»
och slutade å s. 79 med orden »huvudsaklig sysselsättning» nämligen
på l:o) godkännande av utskottets uttalande i denna del; 2:o) godkännande
av det yttrande i motsvarande del, som föreslagits i den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen; samt 3:o) uteslutande av
utskottets yttrande i denna del; och godkände kammaren utskottets ifrågavarande
yttrande.

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets yttrande under denna
rubrik propositioner dels på godkännande av det stycke å s. 91 i utlåtandet,
som började med orden »I motionerna I: 251 och II: 379» och slutade med
orden »äger marken» dels ock på godkännande av det yttrande i motsvarande
del, som föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 4) betecknade
reservationen; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse med den förra
propositionen.

Slutligen godkändes på av herr talmannen därå given proposition utskottets
yttrande i övrigt under denna rubrik.

Utskottets yttrande under rubriken Den inre rationaliseringen.

Godkändes.

Utskottets yttrande under rubriken Organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Liedberg, som yttrade: Herr talman! Det har ansetts lämpligt, att den
reservation som har nr 1 och är undertecknad av herr Tjällgren m. fl. och som
ansluter sig till detta avsnitt, skulle erhålla en annan lydelse. Ändringen är
av uteslutande formell karaktär, och jag ber därför kammaren om överseende,

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

"Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
om föredragningen av den ändrade lydelsen av reservationen, som är relativt
lång, sker i ganska hastigt tempo. Jag tror inte att någon har intresse av att
detta tar alltför lång tid, alldenstund någon verklig ändring icke avses.

Jag yrkar alltså, herr talman, att kammaren måtte godkänna utskottets utlåtande
under avsnittet om organisationen av rationaliseringsverksamheten med
den ändringen, att utlåtandet från och med det stycke å s. 127, som börjar med
orden »Beträffande frågan», till och med det stycke å s. 131, som slutar med
orden »hushållningssällskapen m. m.», skall ha följande lydelse:

Vad angår valet av organ för den inre rationaliseringen är utskottet av den
uppfattningen, att den del av den inre rationaliseringen, som avser förbättring
av ekonomibyggnader, bör ligga hos lantbruksnämnderna. Däremot kan utskottet
ej ansluta sig till den i propositionen intagna ståndpunkten, att jämväl jordförbättringsverksamheten
skulle uppdragas åt lantbruksnämnderna. Hushållningssällskapen
ha under sin mångåriga verksamhet uppnått synnerligen goda
resultat på detta område. Det torde vidare vara obestridligt, att det i rådgivnings-
och upplysningsverksamheten bland jordbrukarna är omöjligt att skilja
på driftsratioDalisering och jordförbättringsåtgärder. Om man skulle lägga
jordförbättringsverksamheten hos lantbruksnämnderna, medan verksamheten
för rationalisering av driftsförhållandena utövas av sällskapen, måste följden
härav bli, att en konstlad skillnad kommer att bestå mellan dessa båda grenar
av rationaliseringsverksamheten, vilken kommer att bli till skada för denna
verksamhet och medföra ökade kostnader för det allmänna genom att befattningshavarna
ej kunna utnyttjas effektivt. Utskottet kan alltså godtaga vad
i propositionen föreslagits angående den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten
med den avvikelsen att jordförbättringsverksamheten liksom
hittills bör omhänderhavas av hushållningssällskapen. Såsom en konsekvens
härav torde även de nuvarande torrläggningsnämnderna böra bibehållas.

Vad angår lantbruksnämndernas sammansättning kan utskottet icke finna
departementschefens förslag fullt tillfredsställande. Den representation, som
jordbruket enligt detta förslag skulle erhålla i lantbruksnämnden, kan nämligen
icke anses tillräcklig för att önskemålen om att rationaliseringsverksamheten
skall bli en jordbrukets egen verksamhet och det praktiska såväl större
som mindre jordbruket erhålla en stark representation i nämnden kunna anses
uppfyllda. Utskottet anser därför att lantbruksnämndens sammansättning bör
ändras så, att antalet ledamöter ökas med två och att de båda nytillkommande
ledamöterna skola utses av hushållningssällskapet.

De frågor, som lantbruksnämnderna få att behandla, komma otvivelaktigt i
många fall att bliva svårlösta och grannlaga, och avgörandena måste i stor utsträckning
grundas på en allmän bedömning av läget. Vidare måste ofta snabba
avgöranden träffas även i spörsmål av ej oväsentlig ekonomisk räckvidd,
exempelvis då det gäller att taga ställning till frågor om inköp eller försäljning
av fastigheter eller om utnyttjande av förköpsrätten. Om verksamheten
skall leda till avsett resultat, är det därför enligt utskottets mening nödvändigt
att lantbruksnämnderna, såsom även förutsatts i propositionen, skola erhålla
befogenhet att inom rätt vida gränser självständigt handlägga och avgöra även
ärenden av större vikt. Vad angår den i propositionen berörda frågan om löneställningen
för den främste befattningshavaren hos lantbruksnämnden ■—■ lantbruks
direktören — vill utskottet framhålla, att man i princip bör uppehålla
likställighet i lönehänseende mellan lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens
befattningshavare. Vad speciellt angår lantbruksdirektören och hushållningssällskapets
sekreterare tala särskilt starka skäl för en sådan likställighet.
Dessa båda befattningshavare komma att var på sitt håll leda en synnerligen
viktig verksamhet. Att göra en skillnad i lönehänseende mellan dem

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)
synes, även om skillnaden i och för sig skulle bli ganska ringa, ägnat att giya
intryck av en underskattning av betydelsen av sällskapens verksamhet, vilken
ej kan vara annat än till skada för rationaliseringsarbetet. Möjligheten till urval
av personer med särskild läggning för de olika sysslorna skulle vid olika
lönesättning minskas. Huruvida dessa befattningshavare böra placeras i 29 :e
lönegraden, såsom i propositionen föreslagits beträffande lantbruksdirektörerna,
eller i 28 :e lönegraden, såsom i propositionen nr 76 förordats i frågan om hushållningssällskapssekreterarna,
synes däremot i och för sig icke äga någon avgörande
betydelse. Utskottet anser det ej erforderligt att i detta sammanhang
taga definitiv ställning till frågan om den lönegrad, vari lantbruksdirektörerna
böra placeras.

Härpå anförde

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte
godkänna den motivering, som utskottet föreslagit beträffande denna avdelning,
organisationen av rationaliseringsverksamheten.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande under nu ifrågavarande rubrik dels
ock på godkännande av det yttrande i motsvarande del, som under överläggningen
föreslagits av herr Liedberg; och fann herr talmannen den förra propositionen
med övervägande ja besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets yttrande under
rubriken Organisationen av rationaliseringsverksamheten, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som
under överläggningen föreslagits av herr Liedberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Liedberg begärde emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 110
ja och 79 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets ifrågavarande yttrande.

Utskottets yttrande under rubriken Särskilt stöd åt vissa innehavare av
mindre jordbruk.

Ordet lämnades på begäran till herr Gustafson i Vimmerby. som yttrade:
Herr talman! Jag ber att i fråga om den nu föredragna avdelningen få yrka
bifall till den av herr Tjällgren m. fl. under nr 4 avgivna reservationen i motsvarande
del.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 5 av herr Sundelin m. fl.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på l:o) godkännande av utskottets yttrande under förevarande rubrik; 2:o)
godkännande av det yttrande i motsvarande del, som föreslagits i den av herr
Tjällgren m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen; samt 3:o) godkännande
av den lydelse av yttrandet i denna del, som föreslagits i den av
herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägade ja besvarad.

Herr Gustafson i Vimmerby begärde emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade
herr Svensson i Ljungskile votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets yttrande under rubriken Särskilt stöd åt vissa innehavare
av mindre jordbruk, antager den lydelse, som föreslagits i den av herr
Tjällgren m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen. Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets yttrande under
rubriken Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Herr Gustafson i Vimmerby äskade emellertid
rösträkning, i anledning varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 46 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. (Forts.)

Utskottets uttalanden under rubrikerna Utformningen av de prisregler ande
åtgärderna på jordbrukets område, Organisationen av den prisreglerande verksamheten
samt Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten Bl).

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Bunkte^na B 2) och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter lämnades ordet på begäran till

Herr förste vice talmannen Magnusson, som yttrade: Herr talman! Jag skall
endast be att få meddela, att jag vid den första omröstningen i anledning av
reservation nr 4 råkade rösta fel (vilket kan vara förklarligt med hänsyn till
min kondition i dag).

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande och memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer, m. m.; och
nr 11, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Ganberra;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag förbudgetåret
1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till planläggning av torvforskning m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion angående ersättning till marindirektören
A. Griinberg för vissa rättegångskostnader;

nr 219, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta till
arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad kroppsskada; -

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens utlänningskommission m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

223, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m., i vad propositionen avser
anslag under statens allmänna fastighetsfond;

nr 225, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i vad
propositionen avser anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska avdelningen
vid karolinska sjukhuset;

nr 226, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln till
universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 228. i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till socialstyrelsen;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 till statens byggnadslånebyrå;

nr 232, i anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen i
Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till statens
löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 235, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 236, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 237, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 238, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om nybyggnad
för statens rättsläkarstation i Stockholm;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av
dels Kungl. Majrts proposition angående vissa anslag till domstolarna m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31. i anledning av väckta motioner om rätt för av kommun valt ombud
för de skattskyldiga att deltaga i förhandsgranskning av deklarationer;

Fredagen den 20 juni 1947.

Nr 29.

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 41, i anledning av väckt motion om utredning rörande sjöfolkets beskattning
och utskyldsbetalning;

nr 42, i anledning av väckta motioner om viss ändring i gällande skattebestämmelser
beträffande livränta från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret 1947/48
och

nr 45, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48, m. m.;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner m. m, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående pensioner
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937
(nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsoch
pensionsförbättringar för präster m. m. såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 54, angående ersättning åt biträde, som utskottet anlitat vid behandling
av vissa ärenden; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag
till Barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

Nr 29.

Fredagen den 20 juni 1947.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av djurgårdskommissionen m. m.;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukets
byggnadsstudiekommitté;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens provningsanstalt;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet rörande arbetarskydd;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder för ålder
domshemsvårdens ordnande och utbyggnad, m. m.;

nr 362, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till bekostande
av hörapparater för döva och lomhörda m. m.;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.; och

nr 373, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående närmast erforderliga
åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner;

från andra lagutskottet:

nr 358, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning
av bostäder;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; och

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m.; samt

från jordbruksutskottet, nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472451