1947. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1947:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 26.

Lördagen den 7 juni.

Kl. 2 em.

81.

Justerades protokollen för den 30 och den 31 nästlidna maj.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 280, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område;

nr 303, angående inköp av fastighet i New York;

nr 304, angående ytterligare medel till inköp av fastighet för beskickningen
i Dublin;

nr 312, angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1947/48;

nr 313, angående anslag till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi
m. in.;

nr 314, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.;

nr 315, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;
samt

nr 316, med förslag till förordning om preliminärt uttagande av värnskatt
för förra hälften av budgetåret 1947/48.

Dessa propositioner bordlädes.

§3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Herr Onsjö har med kammarens tillstånd frågat mig

1) om jäg anser att den yrkesmässiga biltrafiken på landsbygden motsvarar
de krav allmänheten kan ställa på en god trafikförsörjning och

2) om så icke är fallet,^ huruvida jag är beredd att vidtaga åtgärder, så att
denna trafik kan ordnas på ett modernare och mera ändamålsenligt sätt.

Interpellanten bär erinrat om att motorismen skapat stora möjligheter att
bryta den i vissa delar av landsbygden rådande ekonomiska och kulturella
isoleringen. Målsättningen för den samhälleliga regleringen av trafikväsendet
bör vara, såsom interpellanten framhållit, att så rättvist som möjligt fördela
trafikförsörjningen och samtidigt främja en snabb och ändamålsenlig utveckling
på ifrågavarande område.

Under krigsåren måste den yrkesmässiga automobiltrafiken såväl i städerna
som på landsbygden inskränkas till följd av försörjningssvårigheter. Den nu
gällande^ 1940 års förordning angående yrkesmässig biltrafik, som är ett resultat
av langvariga förberedande arbeten och många meningsbrytningar, har i
vissa avseenden varit satt ur kraft. En reglering av den yrkesmässiga biltra Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 26. 1

Svar på
interpellation.

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

fiken i enlighet med de i förordningen angivna riktlinjerna har de facto omöjliggjorts
genom den under krigsåren rådande bristen på bilar och bilförnödenheter.
De olägenheter, som till följd härav uppkommit för trafikanterna, ha i
vissa fall oriktigt tillskrivits bestämmelserna i förordningen om yrkesmässig
biltrafik eller tillämpningen av densamma.

Interpellanten har erinrat om att vid 1945 års riksdag väckta motioner angående
landsbygdens trafikförsörjning överlämnats till den av min företrädare
i ämbetet år 1944 tillsatta trafikutredningen. Även en vid innevarande
års riksdag väckt motion om revision av förordningen om yrkesmässig automobiltrafik
i syfte att åstadkomma ett rationellare ordnande av godstransporterna
på landsbygden har överlämnats till kommittén. Trafikutredningen, som
av min företrädare erhöll allmänt hållna direktiv för sitt arbete, har uppgivit,
att den behandlat bl. a. lagstiftningen rörande yrkesmässig biltrafik och
därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen har beräknat, att dess arbete
skall bli slutfört under första halvåret 1947.

Med hänsyn till att frågor rörande den yrkesmässiga biltrafiken sålunda äro
föremål för utredning, vars resultat kan väntas inom en nära framtid, torde
några förändringar i lagstiftningen rörande den yrkesmässiga biltrafiken i
varje fall icke böra övervägas, förrän trafikutredningen slutfört sitt uppdrag.
Beträffande de av interpellanten behandlade spörsmål, som sammanhänga med
de under krigsåren vidtagna inskränkningarna i biltrafiken eller närmast äro
att hänföra till tillämpningen av gällande lagstiftning rörande den yrkesmässiga
biltrafiken, vill jag framhålla följande.

De inskränkningar, som under krigsåren måste vidtagas till följd av försörjningssvårigheter,
drabbade icke minst omnibustrafiken, vilken, såsom interpellanten
påpekat, har särskilt stor betydelse för landsbygden. Sedan försörjningsläget
förbättrats, har en betydande utökning av trafiken på redan
befintliga omnibuslinjer och ett icke obetydligt antal förlängningar av linjer
kommit till stånd. Sålunda har exempelvis i den av statens järnvägar, trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarne—Gävle och Stockholm—Roslagens järnvägar
bedrivna linjetrafiken med omnibus antalet bilkilometer från år 1945 till 1946
ökat med respektive 41, 36 och 24 procent. En del av denna ökning hänför
■■dg visserligen till förvärv av busslinjer, som tidigare trafikerats av andra företag.
De anförda siffrorna belysa emellertid det förhållandet, att de av det
andra världskriget föranledda inskränkningarna i omnibustrafiken numera till
stor del kunnat avvecklas. Det finnes anledning förvänta att, i den mån valutapolitiska
skäl icke komma att resa hinder däremot, en utbyggnad av busstrafiken
utöver förkrigsnivån skall komma till stånd inom en nära framtid.

Interpellanten har vidare påtalat, att den yrkesmässiga personbiltrafiken
synes tendera att bli koncentrerad till tätorterna, samt framhållit, att det vore
ett allmänt landsbygdsintresse att tillstånd till dylik trafik lämnades till bilägare,
bosatta i landsbygdskommunerna.

För att få en uppfattning angående spridningen över landsbygden av tillstånd
av nu ifrågavarande slag har företagits en undersökning för ett begränsat
område, omfattande Skaraborgs och Älvsborgs län. Enligt denna utredningsynes
för dessa läns vidkommande icke föreligga någon utpräglad koncentration
av tillstånden till större tätorter.

Även i fråga om beställningstrafiken med personbil gäller, att inskränkningar
i fråga om antalet bilar i dylik trafik föranletts av krisförhållandena. Härtill
kommer, såsom förut framhållits, att omnibustrafiken under krigsåren varit
starkt nedskuren. Antalet personbilar för privatbruk har vidare under denna
tid nedgått synnerligen kraftigt. Medan antalet i automobilregistret införda
personbilar vid slutet av år 1939 uppgick till över 180 000, utgjorde det vid

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

Svar pa interpellation. (Forts.)

1944 års slut ej fullt 40 000. Därefter liar dock antalet personbilar stigit
snabbt, så att det vid 1946 års slut uppgick till cirka 140 000; f. n. torde
150 000 personbilar vara införda i automobilregistret. Nu anförda förhållanden
i fråga om omnibustrafik och privata personbilar ha givetvis haft till
följd en påfrestning för de under krisåren i gång varande personbilarna i beställningstrafik,
med påföljd att olägenheter för den trafikerande allmänheten
icke kunnat undvikas. Omnibustrafikens utvidgning och ökningen av antalet
personbilar torde dock kunna medföra vissa förbättringar bl. a. på landsbygden
i fråga om beställningstrafiken med personbil. De importbegränsningar,
som nu måst vidtagas till följd av valutapolitiska skäl, komma att närmast
beröra personbilar för privat bruk.

Den omfattning i vilken trafiktillstånd meddelas är beroende på den behovsprövning,
som författningsenligt skall föregå utfärdandet av dylikt tillstånd.
Före år 1930 var prövning av behovet av yrkesmässig trafik obligatorisk endast
i fråga om linjetrafik och s. k. lokaltrafik. 1927 års motorfordonssakkunniga,
vilkas betänkande lag till grund för 1930 års motorfordonsförordning,
förordade emellertid införande av behovsprövning jämväl i fråga om annan
yrkesmässig biltrafik. De sakkunniga förklarade härvid, att förslaget föranletts
icke endast av behovet att skydda de verkliga trafikutövarna från mer
eller mindre illojal konkurrens utan framför allt av hänsyn till allmänheten.
En tillämpning av de dåvarande bestämmelserna skulle nämligen förr eller
senare komma att för allmänheten medföra stora risker och avsevärt förhindra
en sund utveckling av den yrkesmässiga motortrafiken. De sakkunniga framhöllo
i anslutning härtill, att i och med att man läte behovsprincipen vara avgörande
vid prövning av tillstånd till yrkesmässig trafik syntes det nödvändigt,
åtminstone när det gällde befordran av personer, att stadga skyldighet
för innehavare av trafiktillstånd att på anfordran stå allmänheten till tjänst
med köming inom det område, trafiktillståndet avsåge. I enlighet med de sakkunnigas
förslag infördes i 1930 års motorfordonsförordning transportplikt i
fråga om all yrkesmässig trafik för personbefordran. Från och med år 1934
utsträcktes transportskyldigheten till att omfatta även godstrafiken. I den
numera gällande 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
återfinnes stadgande angående transportplikt, för såväl person- som godstrafik.
Den behovsprövning, som författningsenligt skall föregå utfärdandet av
trafiktillstånd, står salunda i sammanhang med bland annat bestämmelserna
om transportplikt för den, som beviljas dylikt tillstånd. Att behovsprövningen,
som tillkommit främst av hänsyn till allmänheten, kan vålla vissa svårigheter
och måhända ojämnheter vid tillämpningen är emellertid uppenbart.

Enligt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik in. m. ankommer
det på en central myndighet^— statens biltrafiknämnd — samt länsstyrelserna
att verka, för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga biltrafiken.
Biltrafiknämnden utgör ett relativt nyligen tillskapat centralt organ
för handläggning av viktigare frågor rörande denna trafik. Omfattande och
betydelsefulla uppgifter åvila detta organ. Min företrädare i ämbetet uttalade
i sitt år 1940 avgivna förslag om inrättande av biltrafiknämnden, att sedan
några års erfarenhet av myndighetens verksamhet vunnits, torde man äga goda
hållpunkter för bedömande av frågan, huruvida myndigheten borde bestå såsom
en särskild nämnd eller ombildas till ett ämbetsverk eller ingå i ett redan
befintligt sådant. Jag finner nu tidpunkten vara inne för att en undersökning
angående den framtida organisationen av nämnden vcrkställes och har för avsikt
att föranstalta om en sådan utredning.

Interpol lanten har ytterligare påtalat, att trafiktillstånden såsom sådana
lia blivit aflärsobjekt. Denna tendens torde åtminstone i viss omfattning få

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

betraktas som en krisföreteelse, förorsakad av rådande brist och samtidigt starkt
ökad efterfrågan på transportmedel. Enligt min mening böra dock icke trafiktillstånden
såsom sådana få bli föremål för handel, och den trafikerande allmänheten
bör icke få vidkännas onödigt höga transportavgifter genom att vid
överlåtelse av trafikrörelse överpris uttages. Jag kommer följaktligen att även
ägna denna fråga fortsatt ingående uppmärksamhet.

Härefter yttrade:

Herr Onsjö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Det är kanske en överdrift, om jag säger att jag är nöjd med svaret,
alldenstund svaret positivt ger mig ganska litet. Men jag nödgas ju erkänna,
att det finnes anledning att avvakta 1944 års trafikutrednings betänkande, om
det nu förhåller sig på det sättet att trafikutredningen behandlat det problem
som jag här tagit upp och om trafikutredningens betänkande kommer inom
en snar framtid.

Att på ett ändamålsenligt sätt ordna landsbygdens kommunikationsförhållanden
är av utomordentligt stor betydelse. Det innebär uppfyllande av ett
rättvisekrav samtidigt som det är en nödvändighet, om man vill att några
människor skola stanna kvar på landsbygden. I den mån man kan inrätta bekvämare
förbindelser mellan landsbygden och tätorterna brytes landsbygdens
isolering. Landsbygdens folk kan lättare komma i kontakt med tätorterna
samtidigt som tätorternas folk lättare kan bli delaktigt av de förmåner som
landsbygden i vissa avseenden obestridligen har. Därför är det ett samhällsintresse
av första ordningen att söka ordna så, att de resurser vi ha i fråga om
trafikmedel komma landsbygden till godo i största möjliga utsträckning.

Automobiltrafiken regleras, såsom statsrådet anförde, genom 1940 års förordning
angående den yrkesmässiga automobiltrafiken. Denna förordning har,
som statsrådet likaledes påpekade, ännu ej hunnit att visa vad den duger till.
enär biltrafiken måst inskränkas på grund av krissvårigheterna. Men 1940
års förordning löser sannolikt aldrig de problem som jag här tagit upp. Omnibustrafiken,
som ju är av den största betydelse, när det gäller att lösa
landsbygdens trafikproblem, kommer sannolikt att kraftigt utökas, då vi komma
in i normala förhållanden, men utökningen kommer sannolikt att ske huvudsakligen
på de stora stråkvägarna. De mera glest befolkade bygderna,
som problemet huvudsakligen gäller, komma säkerligen även i fortsättningen
att bli utan tillgång till de förmåner som inrättandet av en omnibuslinje medför.
Enligt min mening borde det kunna inrättas något slags clearingsystem,
så att de mera lönande linjerna i någon mån kunde bidraga till. upprätthållande
av de mindre lönande. En tänkbar möjlighet vore att åt trafiktillstånden
giva en sådan innebörd, att vederbörande omnibusägare hade skyldighet att
tillgodose trafikbehovet på ett visst sätt inom ett visst område. Jag menar givetvis
icke, att det skall inrättas omnibuslinjer på varenda allmän väg i vårt
avlånga land. Men jag anser ej, att det är riktigt, att trafiktillstånd utdelas
endast på de så att säga fetaste bitarna, medan de glesare befolkade bygderna
bli helt utan moderna trafikmöjligheter.

En sak som jag vill beröra i detta sammanhang är, att allmänhetens önskemål
borde få större möjligheter att göra sig gällande vid utfärdandet av trafiktillstånd.
Den behovsprövning som sker blir ju — som statsrådet även anfört —
synnerligen ojämn. Riksdagen beslutade nyligen en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning angående inrättandet av lokala, järnvägsnämnder.
Jag tror. att dylika lokala nämnder äro minst lika nödvändiga, när det gäller
att ordna den yrkesmässiga biltrafiken. De domslut som fällas när det gäller

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

att meddela trafiktillstånd äro många, gånger svårbegripliga. Jag bär ett fall
från min egen hembygd, som lag tyckte verkade underligt. Det var i en kommun
på nära 400 innevånare Rom man ville ha en trafikbil placerad »mitt i
byn» som det heter. Prästen och kommunalmännen togo sig an saken och
uppmanade en ung man att söka trafiktillstånd. Han sökte, och efter många
om och men tillstyrkte länsstyrelsen, men efter klagomål av trafikbilägarnas
organisation avslogs ansökningen i högsta instans under motivering, att det
fanns trafikbilar vid närmaste järnvägssamhälle, dit det emellertid är 6—8
kilometer från kommunens centrum. Man tycker,- att om en kommun på 400
innevånare vill ha en trafikbil inom sitt område så är detta ingen orimlig
önskan. Här i Stockholm äro vi otåliga om vi måste vänta några minuter på eu
taxi. Då kan det icke begäras, att man ute på landsbygden skall vara nöjd,
om man har 6—8 kilometer till närmaste bilstation.

Till sist vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att statsrådet säger sig
ha uppmärksammat de missförhållanden som råda när det gäller handeln med
trafiktillstånd. Det kan icke vara riktigt, att trafiktillstånden, som samhället
delar ut gratis, få bli eu handelsvara, som ger möjlighet till oskäliga handelsvinster.
Det är icke heller enligt min mening riktigt, att personbilrättigheterna
kunna säljas och förflyttas utan hänsyn till den trafikerande allmänhetens
behov och önskemål. Statsrådet har säkerligen all anledning att titta på de
här sakerna. Jag hoppas, att han kommer till rätta med de missförhållanden
som jag här påtalat och som ingalunda äro enbart en kristidsföreteelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det finnes kanske icke så mycket att säga i anledning av den ärade interpellantens
senaste inlägg. Klart är, att jag är av samma mening som han,
att omnibustrafiken, när normala förhållanden inträda, kommer att utvidgas
högst väsentligt. Det har, som jag påpekat i interpellationssvaret, redan blivit
fallet. Givetvis ligger också någonting i att denna omnibustrafik i första
hand kommer att inrättas på de mera trafikerade stråken. Jag vill bara understryka,
att det clearingsystem som interpellanten nämnde tillämpas redan
nu i viss utsträckning genom själva koncessioneringen.

Beträffande önskvärdheten av att få bilar ute på landsbygden kan jag bara
hänvisa till den utredning som verkställts bland annat i det län interpellanten
själv representerar, nämligen Skaraborgs län. Om jag ser på den karta och
de befolkningssiffror, som finnas i anslutning härtill, kan jag i varje fall
draga den slutsatsen, att landsbygden relativt sett är ganska väl tillgodosedd
i varje fall i detta län. Men jag medger, att det alltid kommer att finnas
missnöje i detta, sammanhang, eftersom man en gång har den meningen, att
varje socken bör ha sin egen bil. Man kan icke fördra att behöva ta en bil
i närmaste grannsocken. Jag kan nämna, att exempelvis i Strö med en befolkning
på 250 personer finnas två bilar. Jag kan nämna andra exempel, som
ligga närmare den ort där interpellanten själv bor. I Lekåsa t. ex. finnes en
bil på 371 människor, i Larv fem bilar på 1 319 människor o. s. v. Om jag
av denna karta och utredning skall draga några slutsatser, så blir det, att
landsbygden är någorlunda tillgodosedd, även om det alltid kommer att finnas
önskemål som sträcka sig utöver de tillstånd som beviljas.

Vidkommande det senast av interpellanten påtalade fenomenet, nämligen att
man handlar med trafiktillstånd, är detta en fråga som jag haft anledning att
uppmärksamma. Biltrafiknämnden har också i vissa fall ingripit. Det gällde
bland annat en försäljning till Borås stad för någon tid sedan, där genom biltrafiknämndens
ingripande priset kunde sänkas med i runt tal en miljon
kronor. Mep jag är medveten om att många försäljningar ske, vid vilka stora

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

goodwill-värden uttagas. Det är en sak, som måste tagas upp i ett större sammanhang,
vilket jag även funderar på att göra.

Herr Onsjö: Herr talman! Statsrådet säger, att det redan finnes ett clearingsystem.
Det är riktigt, att man söker sträcka ut linjerna över både lönande
och mindre lönande områden. Men jag tror, att i tillämpningen har man nog
sett föga av clearingsystemet hittills.

När statsrådet säger, att landsbygden är relativt väl tillgodosedd med trafikbilar,
är det kanske sanning, att så är förhållandet i stort sett. Men när det
gäller fördelningen av dessa bilar är det icke alltid väl ordnat. Vad jag velat
rikta mig mot är detta. Det kan t. ex. vara en stor kommun med långa avstånd,
där det finnes tre bilar stationerade på olika platser. Där tyckes det
icke möta något hinder, att alla dessa tre rättigheter få köpas ihop av en
person och alla bilarna samlas på en plats, fastän de från början varit utplacerade
på lämpligare platser i kommunen med lagom avstånd. Denna fråga
tycker jag att statsrådet bör uppmärksamma.

Herr Liedberg: Herr talman! När nu denna fråga är före här i kammaren
kan jag icke underlåta att såsom min mening framhålla, att det nog i allmänhet
vore lyckligare, om man vid prövningen av sökta trafiktillstånd man i
stället för att fråga sig om tillräckliga skäl funnes för ett bifall till vederbörande
ansökning ställde frågan, om det funnes några skäl att avslå densamma.
Min erfarenhet av praktiskt arbete på detta område i min hembygd
säger, att yrkesorganisationerna som remissinstanser i dessa frågor i allmänhet
visa en mycket stark snävhet, när det gäller trafiktillstånd. Det anses
tydligen allmänt ligga i organisationernas intresse att hålla tillbaka. Följden
härav har blivit, att användningen av ett teknikens framsteg som lastbilen
blivit ransonerad. Ransoneringen gör sig icke kännbar i tätorterna, där
det finns tillräckligt många trafiktillstånd och där man kan göra sin beställning
på nära håll, utan den gör sig mest gällande i glest bebyggda orter. Det
är ju ganska absurt att utvecklingen på trafikens område hämmas på detta
sätt, en utveckling, som jag tror icke är lycklig ens för de yrkesmän som genom
sina organisationer kunna påverka ärendenas behandling. På lång sikt
sett tror jag icke att det är nyttigt, att man utgår från att det viktigaste är
att det finns full sysselsättning för dem som redan ha trafiktillstånd. Detta är
icke till nytta för den allmänhet,. som behöver detta trafikmedel, och olägenheterna
drabba i mycket stor utsträckning just sådana näringsidkare, som
icke ha råd att hålla sig med egna motorfordon; den saken är alldeles uppenbar.

Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta att till herr kommunikationsministerns
observans framföra dessa synpunkter på den föreliggande frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det må tillåtas mig att med anledning av herr Liedbergs anförande
påpeka, att det alltid kan sägas, att det förekommer en viss snävhet vid beviljandet
av trafiktillstånd. Man kan nämligen icke vara så generös, att praktiskt
taget alla ansökningar bifallas. I det avseendet har kanske herr Liedberg
rätt, men själva systemet förutsätter en viss snävhet. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att det icke är bara yrkesorganisationerna, som tillfrågas
i ärenden angående trafiktillstånd, utan även landsfiskalerna.

En annan omständighet, som vi icke heller få förbise, är faran för en över -

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

Svar va interpellation. (Forts.)

dimensionering av biltrafikapparaten i nuvarande läge med stor brist på arbetskraft.
Här talas så ofta om bristen på arbetskraft inom jordbruket, och
brist på arbetskraft råder ju på alla områden. Därför bör man om möjligt
se till, att de som handha denna trafikapparat ha full sysselsättning för sig
och sina fordon. En ordning, där arbetskraften endast delvis utnyttjas, är
mindre önskvärd.

Herr Liedberg: Herr talman! Mina ord få icke uppfattas såsom någon erinran
mot kommunikationsministerns sätt att behandla dessa ärenden, ty enligt
min uppfattning anser statsrådet, att dessa ärenden icke skola behandlas
med någon större snävhet.

Låt vara att det icke bara är yrkesorganisationerna utan även landsfiskalerna,
»om skola yttra sig i dessa frågor, så har det dock på något sätt gått
in i det allmänna medvetandet, att en mycket stark restriktivitet gjort sig
gällande, när vederbörande under ämbetsmannaansvar haft att yttra sig, om
tillräckligt dokumenterade skäl för trafiktillstånd skulle föreligga. Det är
denna restriktiva mentalitet jag riktar mig mot. Jag kan för min del icke
förstå att man ganska starkt ransonerat användningen av de tekniska hjälpmedel,
som under tidernas lopp ställts till den materiella kulturens förfogande.
Det är något, som jag tror är felaktigt.

Jag skall icke här dra fram några paralleller från andra länder, men jag
erinrar om att man i England var ute för den malören att man lade skatt
på bilarna efter antalet av deras hästkrafter och därmed lamslog detta lands
hela bilindustri. Härigenom kom England, som lag i täten i bilismens början,
att överflyglas av Förenta staterna och blev oförmöget att utnyttja tillgängliga
resurser.

Jag är på det klara med att just nu kan det vara vanskligt att helt plötsligt
ändra systemet, detta särskilt om, såsom statsrådet framhållit, de som
ha ett yrke också måste ha full sysselsättning inom detsamma. Härtill kommer
ju också den omständigheten att det råder brist på vagnar liksom på
materiel av annat slag.

Herr talman! Jag har med mina inlägg i dagens interpellationsdebatt endast
velat framhålla som ett önskemål, att det allmännas syn på dessa ting måtte
så småningom undergå en viss förändring.

Häruti instämde herr Edberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag tror att herr Liedberg och jag på det hela taget äro överens i
denna fråga. Jag är i vart fall fullständigt överens med honom om att man
till fullo skall söka utnyttja de hjälpmedel, som tekniken ställer till människomas
förfogande för deras materiella behov. Därutinnan äro vi alltså av
samma uppfattning, men vi få komma ihåg, att anledningen till att man i
största möjliga utsträckning utnyttjar de tekniska hjälpmedlen är den, att
man vill spara på den manuella arbetskraften. Därför måste man ingripa
reglerande så att detta tekniska hjälpmedel, motorfordonet, fyller sin uppgift
på det sätt, som både herr Liedberg och jag tänkt oss.

Jag erinrar ännu en gång om att vi för närvarande leva under exceptionella
förhållanden vad tillgången på arbetskraft beträffar. Men när det lossnar
i det avseendet tror jag, att herr Liedberg och jag skola kunna enas
om tagen.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 26.

.Lördagen den 7 juni 1947.

§4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna :

nr 308, angående anslag till planläggning av torvforskning m. m.; och

nr 309, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen
m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr 310, angående godkännande av en mellan
Sverige och Jugoslaviska Federativa Folkrepubliken träffad handelsöverenskommelse
m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen nr 311, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896), m. m.

§5.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen

nr 502 och 503 av herr Gustafsson i Bogla fn. fl.; samt

nr 504 av herr Hallén.

§6.

Föredrogs den av herr Mosesson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet angående nådeinstitutets användning
efter de i human riktning verkställda ändringarna av strafflagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§7.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet angående beredande
av möjlighet för jordägarna att framföra sina synpunkter vid pågående
överarbetning av bestämmelserna om expropriation.

Kammaren biföll denna anhållan.

§8.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående
villkoren för överförande av enskild väg till allmän.

Kammaren biföll denna anhållan.

§9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 18, med föranledande av första kammarens remiss av motionen nr 325
av herr von Heland i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; och

Lördagen den 7 juni 1947.

Nr 26.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadslag
m. m. i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Navigationsskolorna: Skolhälsovård;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av överståthållarämbetet m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ägoutbyten
och fastighetsförsäljningar;

nr 164, i anledning av väckt motion angående extra ordinarie stationskarlen
Å. K. B. Engbergs placering i löneklass;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag jämte i ämnet väckta motioner; nr

166, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1947/48 till viss ersättningsanskaffning av maskiner m. m. för
krigsmateriel verket;

nr 167, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1947/48 till uppförande av central beklädnadsverkstad
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förslag till förordning
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet; och

nr 169, i anledning av väckt motion angående ytterligare gottgörelse till
vissa jordägare i Rösta by inom Ås socken för vissa av kronan gjorda markförvärv; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 38, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om ändringar i riksgäld skontorets personalorganisation; och

nr 43, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pension åt vissa
förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41. i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker;

nr 42, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 § och 15
kap. 23 och 24 §§ strafflagen;

nr 43, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna i 7 §
sinnessjuklagen;

nr 44, i anledning av väckta motioner angående revision av medicinalstyrelsens
formulär till läkarintyg avseende styrkande jämlikt 3 kap. 2 § 4 mom.
giftermålsbalken av frihet från sinnesslöhet;

nr 45, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till byggnadslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga; nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring av
vissa vägväsendet berörande författningar; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kyrkomusiker m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde fattade beslut;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

nr 37, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning
till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m.; och

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461), dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:,ts proposition angående lantmäteripersonalens
organisation och avlöningsförhållanden m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Källstorps
Södergård i Ljungby och Dörby socknar, Kalmar län;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Grundförbättringar:
Lyckebyåns regleringsföretag; och

nr 46, i anledning av Kungb Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder
anvisade investeringsanslag.

§ 10.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m., nämligen:
nr 505 av herr Hastad m. fl.;
nr 506 av herr Henriksson m. fl.;

nr 507 av herrar Jacobsson i Igelsbo och Persson i Svensköp;
nr 508 av herr Ohlin; och

nr 509 av herrar Liedberg och Persson i Svensköp.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 288, med förslag till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, nämligen

nr 510, av fru Ewerlöf och herr Hagård;
nr 511, av fru Ericsson i Luleå m. fl.; samt
nr 512, av fru Linderot och herr Hagberg i Luleå.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Lördagen den 7 juni 1947. Nr 26. 11

§ 11.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Håstad, som anförde: Herr talman! Vid fjolårets höstriksdag framställde
jag en interpellation om legationssekreteraren Raoul Wallenbergs öde.
Den 27 november lämnade hans excellens statsministern svar. Efter en utförlig
redogörelse för vad regeringen åtgjort för Wallenbergs efterforskande försäkrade
statsministern, att »alla ansträngningar komma jämväl i fortsättningen
att göras». Regeringen räknade därvid »i första hand med att upplysningar
skola stå att vinna från de sovjetryska myndigheterna, till vilka upprepade
hänvändelser ju redan skett och med vilka kontakt alltfort kommer att upprätthållas».

Mer än ett halvår har nu gått sedan regeringen gjorde denna deklaration.
Givetvis har svenska beskickningen i Moskva fortsatt sina bemödanden att
vinna klarhet i frågan. Även på andra vägar ha liknande ansträngningar gjorts;
jag erinrar bl. a. om greve Folke Bernadottes uttalanden i pressen och civilingenjör
Guy von Dardels •— den saknades broders —- hänvändelser i U. S. A.
Likväl ha dessa aktioner veterligen hittills icke givit några resultat. Det är
även obekant, om sovjetmyndigheterna alltjämt icke lämna eller kunna lämna
någon upplysning om vart Wallenbergs väg lett, sedan vice utrikesminister
Dekanosoff i januari 1945 meddelade minister Söderblom, att Wall enberg
omhändertagits av ryssarna och att sovjetmyndigheterna vidtagit åtgärder för
att skydda honom och hans egendom.

Olika uppgifter ha på sista tiden varit synliga i pressen rörande legationssekreterare
Wallenberg. Det största intresset knyter sig till en uppgift som
meddelats i Dagens Nyheter och senare genom T. T, att Wallenberg i maj 1945
skulle tillsammans med sagesmannen ha befunnit sig i rysk fångenskap i Slovakien,
i ett slott som inretts till fängelse. På andra vägar har ett visst läger
i Moskvas närhet angivits som Wallenbergs nuvarande sannolika vistelseort.

Det är inte blott de anhörigas utan ett svenskt vitalt intresse att full klarhet
så skyndsamt som möjligt skapas i frågan. Därest Wallenberg, såsom många
tecken ge vid handen, alltjämt befinner sig i livet, måste det vara en trängande
angelägenhet för regeringen att genomdriva att denne svenske diplomatiske
tjänsteman återsändes till hemlandet. För de svensk-ryska förbindelserna måste
det vara av allra största vikt att dunklet kring Wallenbergs öde efter två och
ett halvt år äntligen skingras.

Jag hemställer därför om andra kammarens tillstånd att till hans excellens
utrikesministern framställa följande fråga:

Vilka ytterligare åtgärder överväger regeringen för att äntligen bringa
klarhet över legationssekreterare Raoul Wallenbergs öde och —- därest han
alltjämt är i livet ■—- åstadkomma hans återsändande till hemlandet.

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till kostnader för ritningar m. in. till en ny statsisbrytare;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckt motion;

Interpellation.

Nr 26.

Lördagen den 7 juni 1947.

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 299,^ d anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöningar
åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor;
från andra lagutskottet:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
virkesmätning, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; samt

från riksdagens kansli:

nr 280, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och
nr 281, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 305, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. m. såvitt angår anslagsfrågor.

Slutligen anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 282, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Edvard
Björnsson att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 283, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 284, för ledamoten av riksdagens andra kammare hem Erik Rudolf Hagberg
i Malmö att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 285, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Helmer Bergvall
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 286, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Olof Andersson i
Malmö att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 287, för direktören Otto Ragnar Sundén att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 288, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Albert Lindqvist
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 289, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Elon Andersson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 290, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 291, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;
och

nr 292, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.40 em.

In fidem
Gunnar Brittli.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 3 och den 4 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Algot Törnkvist Karlskrona på grund av sjukdom är urståndsatt
att vederbörligen uppehålla sin tjänst såsom riksdagsman t. o. m.
den 30 juni 1947 intygas.

Karlskrona den 4 juni 1947.

B. Sellerstén.

Kammaren, som den 9 maj beviljat herr Törnkvist ledighet från riksdagsgöromålen
t. o. m. den 31 maj, beviljade honom fortsatt ledighet t. o. m. den
30 juni.

Vidare upplästes följande läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsledamoten Hildur Nygren -på, grund av akut
leverinflammation är oförmögen tills vidare att deltaga i riksdagsarbetet från
den 10 juni 1947.

Stockholm den 9 juni 1947.

N. Svartz,
leg. läk., prof.

Fröken Nygren beviljades ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare från
och med denna dag.

Härefter meddelade herr talmannen, att fru Alvén, som vid kammarens sammanträde
den 4 februari 1947 med läkarintyg styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 317, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
och

nr 318, med förslag om bedrivande av industrirörelsen vid Laxå bruks aktiebolag
med Aktiebolaget Statens skogsindustrier som ägare.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1047.

§ 4.

. Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg, som anförde:
Herr talman! Med tillstånd av riksdagens andra kammare har herr Lundstedt
frågat mig, om jag icke finner, att proceduren för avgörandet av resningsfrågor
bör ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i interpellationen angivna
synpunkter eller i allt fall så, att högsta domstolen vid beslut i sådana
irågor har tillgång till efter ingående prövning avgivna omdömen av personer,
som icke äro av staten anställda i rättskipningens tjänst.

Till svar härå vill jag anföra följande.

Enligt § 18 regeringsformen skola ansökningar, att Konungen må bryta
dom åter som vunnit laga kraft, avgöras av högsta domstolen utom i vissa fall
då prövningen tillkommer regeringsrätten. Regeringsformen förutsätter alltså
att ansökan om resning skall göras hos Konungen. Detta är också uttryckligen
stadgat i 1939 års lag om särskilda rättsmedel. Denna lag upptager även de
särskilda villkor, under vilka resning får beviljas. Villkoren äro något olika
för skilda fall. Interpellanten synes främst ha haft i tankarna det fall att, sedan
dom i brottmål vunnit laga kraft, resning i ansvarsfrågan sökes till förmån
för den tilltalade. I dylikt fall må resning beviljas bl. a. om vittne avgivit
falsk utsaga,_ som kan antagas ha inverkat på utgången,, om omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt
skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare
straffbestämmelse än den som tillämpats eller ock med hänsyn till vad sålunda
åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den
tilltalade förövat det brott för vilket han dömts prövas ånyo; eller om rättstillämpning,
som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.

I samband med tillkomsten av 1939 års lag ändrades 1915 års lag om högsta
domstolens tjänstgöring på avdelningar. Ändringen innebar att, då avdelning
behandlar ansökan om resning i något av högsta domstolen avgjort mål, ledamot
som deltagit i det tidigare avgörandet ej må tjänstgöra på avdelningen, om domfört
antal ledamöter ändå är att tillgå. Avsikten med ändringen var att förekomma
den uppfattningen att justitieråden skulle kunna låta sig påverkas av
den mening de förut haft i saken.

Den i interpellationen framförda tanken innebär i stort sett att personer,
som stå utanför högsta domstolen, skulle få öva inflytande på resningsärendenas
avgörande. Frågor om resning skulle undergå förberedande prövning av
en särskild nämnd, bestående av ledamöter som icke vore domare. Därest nämnden
funne grunder föreligga för att viss sak ånyo borde komma under skärskådande,
skulle den ha att göra ansökan därom hos högsta domstolen. Sådan ansökan
skulle icke kunna avslås utan att synnerliga skäl för avslag kunde
anföras.

Interpellanten framställde redan i en motion till 1937 års riksdag förslag i
denna riktning, vilket emellertid icke ledde till någon åtgärd. Sedermera behandlade
processlagberedningen i sitt år 1938 avgivna betänkande med förslag
till rättegångsbalk också resningsinstitutet. En överflyttning av den materiella
resningsrätten från högsta domstolen till annat organ, eventuellt Kungl. Maj :t
i statsrådet eller särskild för detta ändamål inrättad institution, skulle enligt
beredningens mening icke stå i överensstämmelse med de konstitutionella grunder,
på vilka vårt rättsväsende vilade. Detta hade beredningen också funnit äga
tillämpning på det förberedande resningsorgan som förordats i motionen till
1937 års riksdag. I motionen hade angivits som ett av huvudsyftena med denna
anordning, att den i viss mån skulle innefatta en motvikt mot högsta domstolen.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Svar på interpellation (Forts.)

Processlagberedningen uttalade, att i själva verket skulle därigenom skapas en
instans över högsta domstolen.

Processlagberedningens förslag om särskilda rättsmedel upptogs till separat
behandling, vilken resulterade i 1939 års förut omnämnda lagstiftning. Beträffande
frågan om ett överflyttande av prövningsrätten i resningsärenden till
annat organ än högsta domstolen anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet
att, även frånsett de betänkligheter som på sätt processlagberedningen
framhållit mötte däremot, genomförandet av en sådan förändring skulle förutsätta
ändringar i regeringsformen. Under behandlingen vid 1942 års riksdag av
förslaget till ny rättegångsbalk — i detta hade bestämmelserna i 1939 års lag
upptagits i sak oförändrade — yttrade vederbörande utskott härom endast,
att utskottet inte hade något att erinra mot vad som sålunda förordats, och riksdagen
godtog förslaget i denna del. Den nya rättegångsbalkens bestämmelser
om de särskilda rättsmedlen överensstämma sålunda med 1939 års lag.

De principiella betänkligheter som, enligt vad jag förut återgivit, ha anförts
mot tanken att överflytta prövningsrätten i resningsfrågor till annat organ
än högsta domstolen, måste anses tungt vägande. Det ligger helt i linje med
grunderna för vårt rättsväsen, att endast högsta domstolen, vårt främsta rättskipande
organ, äger återbryta en laga kraftvunnen dom. Tydligen av detta
skäl har interpellanten inte heller ifrågasatt, att det slutliga avgörandet i resningsfrågor
skulle fråntagas högsta domstolen.

Den i interpellationen förordade anordningen, att frågor om resning skulle
undergå en förberedande prövning av en särskild nämnd, vilkens ^ansökningar
om resning högsta domstolen icke utan synnerliga skäl finge avslå, innefattar
emellertid i realiteten, att prövningen till viss del överflyttas på nämnden. I
den mån detta är förhållandet, göra sig tydligen de nyss anförda^ betänkligheterna
gällande. Men även andra skäl kunna framföras mot att på sådant sätt
begränsa högsta domstolens prövningsrätt.

De rättskipande myndigheterna böra i princip fritt och självständigt avgöra
de saker, som höra under deras kompetens, och icke vara bundna av
andra organs omdömen. Dessutom skulle, rent praktiskt sett. den förberedande
prövningen av en särskild nämnd få tämligen begränsad effekt. Den slutliga
prövningen av ett mål, vari resning beviljats, ankommer på domstolarna och
i sista hand på högsta domstolen. Någon ändring häri har interpellanten tydligen
inte avsett. Om resning medges i strid mot högsta domstolens uppfattning,
måste det därför ofta hända att den förnyade prövningen icke ger annat
resultat än den tidigare. Villkoren för resnings beviljande innefatta nämligen
i allmänhet den förutsättningen, att de omständigheter som åberopas till
stöd för en resningsansökan skola kunna antagas ha inverkat på målets utgång.
Till följd härav måste högsta domstolen vid prövningen av en resningsansökan
i realiteten ingå på ett. bedömande av det mål ansökningen avser,
även om endast själva resningsfrågan blir föremål för formellt beslut. Vad
särskilt beträffar ansökan om resning i brottmål till den tilltalades förmån, kan
sådan också beviljas om, med hänsyn till de nya omständigheter eller bevis
som åberopas och vad i övrigt förekommer, det finns synnerliga skäl för omprövning
av frågan huruvida den tilltalade har förövat det brott för vilket han
dömts. Eftersom denna bestämmelse, enligt uttalanden under förarbetena till
lagen, åsyftar att möjliggöra resning redan då de nya omständigheterna eller
bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet,
måste sålunda högsta domstolen även i dylika fall regelmässigt taga del av
det gamla målet i samband med prövningen av en ansökan om resning.

T interpellationen bär alternativt ifrågasatts, åt! högsta domstolen vid beslut
i resningsfrågor skulle ha tillgång till omdömen, avgivna efter ingående prov -

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947,

Svar på interpellation. (Forts.)

ning av personer som icke äro anställda i rättskipningens tjänst. Då härvid
tydligen avsetts, att högsta domstolen icke skall vara hunden av dessa omdömen,
bortfalla givetvis till stor del de invändningar som kunna riktas mot
en förberedande prövning. Men å andra sidan kan en sådan anordning knappast
väntas medföra några, mera betydelsefulla verkningar. Det finns redan för
närvarande stora möjligheter att i resningsärenden tillföra högsta domstolen
sakkunniga personers och myndigheters uppfattning. Att i anledning av varje
ansökan om resning inhämta utlåtande av så generell natur som beträffande
det rättsliga bedömandet av saken torde knappast vara lämpligt.

Det kan alltså anföras vägande skäl av både principiell och praktisk natur,
som tala^ emot en omläggning av det nyligen reformerade resningsinstitutet.
Om en sådan åtgärd likväl skall övervägas, måste den därför tydligen kunna
grundas på mycket starka motiv.

Grunden till interpellantens förslag är, att han trott sig kunna spåra eu benägenhet
hos högsta domstolen att begränsa resningsinstitutets användning på
ett ur rättssäkerhetens synpunkt föga tillfredsställande sätt. Orsaken härtill
skulle vara, att resning kunde innebära en korrigering av högsta domstolens
egen dom och att därför känsloskäl inom domstolen, särskilt hänsyn till dess
auktoritet eller prestige, skulle kunna inverka till förfång, icke för domstolens
vilja men väl för dess förmåga att sträva efter objektivitet vid sitt beslut i
resningsärendet. Interpellanten erinrar om att han framförde liknande synpunkter
redan före den nya resningslagens tillkomst år 1939. och att detta
visserligen inte ledde till en sådan reform som han hade önskat, men att man
likväl hade hoppats att det nya resningsinstitutet skulle fungera på ett tillfredsställande
sätt. Denna förhoppning har emellertid —- säger interpellanten
— enligt mångens mening redan under denna korta tid hunnit svikas. Som
grund för. detta uttalande åberopar interpellanten i första hand ett ganska nyligen
avgjort ärende, vari en för mord dömd livstidsfånge fått avslag på sin
resningsansökan. Interpellanten tillägger, att detta fall ingalunda är det enda
efter nya resningslagen, som bestyrker hans tvivelsmål angående resningsinstitutets
tillfredsställande utformning.

Det av interpellanten särskilt omnämnda fallet har som bekant blivit föremål
för kritiska omdömen även från andra håll. I detta sammanhang synes det
vara riktigast att icke ingå på någon närmare behandling av detta speciella
ärende, helst som en ny resningsansökan i samma sak för närvarande ligger
under högsta domstolens prövning.

För att få ett bredare underlag för bedömandet av den lagstiftningsfråga,
som interpellationen avser, har jag velat skaffa mig en mera allmän överblick
över verkningarna av 1939 års reform. Jag har därför låtit införskaffa statistiska
uppgifter angående antalet avgjorda resningsansökningar under de hittills
förflutna sju åren efter den nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1940 samt,
till jämförelse, under lika lång tid närmast dessförinnan. Detta material utvisar
att av de 717 resningsansökningar, som avgjorts under hela tiden för
undersökningen, bifall lämnats i 95 fall. Medan antalet avgjorda ansökningar
under åren 1933—1939, alltså före den nya lagen, sammanlagt varit ungefär
detsamma som därefter under åren 1940—1946, hade antalet beviljade resningar
^under den senare perioden ökat med nära 50 %. Ser man endast till
brottmålen, har ansökningarnas antal efter den nya lagens tillkomst stigit
med ungefär 50 %, under det att antalet bifallsbeslut ökat med icke mindre än
275 %.. Interpellantens förmodan, att den nya resningslagen icke skulle ha
fyllt sitt syfte att öppna vidsträcktare resningsmöjligheter på grund av eu
allmän obenägenhet hos högsta domstolen att bevilja resning, vinner alltså
icke något stöd i dessa statistiska uppgifter, vilka i stället visa motsatsen.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av siffermaterialet framgår vidare, att förhållandet mellan antalet varje år
bifallna ansökningar och hela antalet under samma år avgjorda ansökningar
varierar ganska avsevärt. Sålunda biföllos år 1941 endast 3 av 58 avgjorda
ansökningar, medan motsvarande antal för år 1943 utgjorde 12 av 43; i fråga
om enbart brottmålen kan nämnas att år 1937 ingen av 14 avgjorda ansökningar
vann bifall, under det att år 1945 8 av 23 ansökningar biföllos. Härav
kan i viss mån anses framgå att resnings frågorna icke behandlas på ett schablonmässigt
sätt.

På grund av de synpunkter, uppgifter och överväganden, som nu återgivits,
finner jag det åtminstone för närvarande icke påkallat att genomföra en ny
reform av resningsinstitutet.

Härpå yttrade

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för att
han haft vänligheten svara på min fråga. Särskilt tackar jag honom för den utförliga
uppmärksamhet, som han ägnat densamma. Jag hade icke vågat räkna
med att herr statsrådet skulle utlova en komplettering av resningsinstitutet i
den av mig antydda riktning-en. Naturligtvis inser jag själv, att en sådan komplettering
kan ha vissa avigsidor. Frågorna om samhällsorganisationen äro
emellertid ingalunda alltid så linjeräta och enkla. För att vinna ett gott och
stort syfte kan det icke sällan bli nödvändigt att taga med också sadant, som i
och för sig är mindre önskvärt. Man står här inför på värdering beroende avvägningsfrågor,
i vilka meningarna stundom kunna bryta sig ganska skarpt
mot varandra. I själva verket är jag emellertid ganska glad över att herr statsrådet
icke mera bestämt tagit avstånd från min interpellation än att han blott
sagt sig finna det åtminstone för närvarande icke påkallat att genomföra en
ny resningsreform. Däri vågar jag finna ett, om ock litet, medgivande åt tendensen
i interpellationen. När frågan genom min motion 1937, alltså till och
med före nya resningslagen, ventilerades inför riksdagen, gjordes den på visst
håll till föremål för karikatyr. Åtminstone försökte man förlöjliga^motionären.
När jag jämför behandlingen då med interpellationssvaret nu, så måste jag
säga, att denna fråga synes mig ha fallit ett mycket stort steg framåt.

Jag skall icke inlåta mig på någon närmare polemik mot herr statsrådets argumentation,
helt enkelt därför att det blott skulle resultera i att våra subjektiva
värderingar i vissa rättspolitiska avvägningsfrågor skulle komma att stå
där emot varandra. Jag vill endast till förtydligande av min ståndpunkt nämna
ett par saker.

Naturligtvis skulle det vara bättre, om ytterligare garantier i resningsmal
icke vore av behovet påkallade. Men om sådana anses erforderliga, då kan jag
icke inse, att vad jag ifrågasatt skulle kunna vare sig^ råka i strid med grundlagen
eller eljest på något sätt vara oförenligt med vårt rättsväsende. Det har
från min sida aldrig någonsin varit fråga om någon påbyggnad av instansordningen.
Missuppfattning i detta avseende framträdde i riksdagsdebatten 1937
och därefter i processlagberedningen. Denna missuppfattning synes mig ha föranletts
därav, att högsta domstolen enligt motionen icke utan synnerliga skäl
skulle kunna avslå den resningsansökan, som ingåves av den proponerade nämnden.
Denna passus är ju egentligen överflödig, och jag håller alldeles icke särskilt
på densamma. Domstolen haide naturligtvis i allt fall, d. v. s. även utan
den nu citerade föreskriften, att lagenligt pröva nämndens ansökan.^Min åsikt
är, att eu sådan prövning skulle kunna giva en nyttig tankeställare åt domstolen
i särskilt kritiska fall. Denna prövning kan, såvitt jag förstår, omöjligen
utgöra något hinder för högsta domstolens självständighet i rättskipningens

Andra kammarens protokoll 7.9-''//''. AV SO. 2

Ni 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

utövande. Denna självständighet skall ju icke bestå i någon förmån att sätta
sig över lagen. Bär nämnden i sin resningsansökan, icke lagen på sin sida, då
har högsta domstolen naturligtvis att desavuera nämnden.

Den statistik, som justitieministern nämner, tycks mig icke säga så mycket,
i all synnerhet när man icke haft tillfälle granska den stora mängden av fall,
i vilka resningsansökningen avslagits. Men det är alldeles riktigt, att min interpellation
icke kan vinna något stöd i sagda statistik. Interpellationen föranledes
av min, jag vågar säga det, fullt tillräckliga kunskap om två resningsansökningar
efter den nya resningslagens ikraftträdande. Dessa båda ansökningar
ha avslagits. Detta har, enligt vad jag känner mig fullständigt övertygad om,
skett icke i kraft av, utan i strid mot en riktig tolkning av resningslagens föreskrifter.
Redan dessa båda fall utgöra två fall för mycket för att tillståndet
skall kunna betraktas som tillfredsställande. Det är detta, herr talman, som
utgör orsaken till min interpellation.

Härmed är från min sida ingalunda sagt — och det förstår man ju av det
föregående — att jag skulle sakna förståelse för herr statsrådets betänkligheter
emot ett sådant projekt, som jag pläderar för. Detta innebär en i någon mån
tyngande utbyggnad på rättskipningsapparaten. När jag icke desto mindre anser,
att det är ett socialt, ja, ett betydande socialt önskemål, att en utbyggnad
av sådan art kommer till stånd, vill jag nu slutligen i största korthet sammanfatta
den allmänna grunden för denna min inställning.

Utgångspunkten måste här — liksom i alla sociala frågor — vara mer eller
mindre känslobetonad och sålunda subjektiv: intet framstår emellertid för mig
såsom en mera fasansfull tortyr än att oskyldig bli dömd för ett grovt brott;
tortyren blir självfallet fasansfullare, ju grövre det brott är, för vilket den
oskyldige dömts. Detta är en uppfattning, som jag ingalunda kommit till först
genom min kunskap om vissa sorgligt ryktbara rättegångar, vilka jag, alltifrån
förräderimålet 1916, kommit att taga närmare befattning med. Jag har haft
denna syn på saken alltsedan min barndom, åtminstone efter den tid, då jag började
läsa böcker om dessa ting. Och sedan jag fått tillfälle att djupare begrunda
ämnet, har jag betraktat det som ett vida värre samhällsont, att en oskyldig
varder straffad, än att tio, ja flera, skyldiga varda frikända.

Känner man mycket starkt denna sin inställning, då måste man också betrakta
det som en angelägenhet av högsta klass, att vårt rättsväsende innefattar
största möjliga garantier för att den, som — ehuru oskyldig till brottet —-likväl dömts till straff, skall kunna snarast vinna sin fullständiga rehabilitering.
Märk väl: jag säger »största möjliga» garantier, därmed avseende garantier,
som i det långa loppet gagna rättskipningen och icke skada densamma.
Sådana garantier finnas enligt min mening för närvarande icke. Därpå utgöra
de båda fallen enligt min övertygelse klara och tydliga bevis. Varken nu eller
förut har min åsikt om behovet av dessa garantier inneburit någon brist på
respekt för de höga domare, varom nu är fråga. Genom min, snart sagt, dagliga
medelbara kontakt med dem genom studiet av deras civilrättsliga domar har
jag kommit att i allmänhet beundra deras skarpsinnighet och saklighet. Detta
oaktat framstå de icke för mig som gudar, utan som människor, behäftade som
andra människor med svagheter och ofullkomligheter, som lagstiftaren icke får
blunda för.

Till sist, herr talman, vågar jag uttala den förhoppningen, att tanken på en
resningsreform — till större trygghet för den enskildes frihet och ära — alltjämt
skall hållas vid liv i denna kammare, ända till dess att en sådan reform
varder genomförd.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

§ 5.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande *td remiss av
proposition, nr 280, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

Ordet lämnades därvid på begäran till

Herr Pehrsson-Bramstorp, som anförde: Herr talman! Jag skall be att vid
remissen av denna proposition få framföra några synpunkter, som genom protokollet
bli tillgängliga för utskottet. De anspråk som framförts från jordbrukets
representanter och de som framförts av representanter för Kungl.

Maj:t ha inte kunnat sammanjämkas, och det framgår ju också av propositionen,
att föredragande statsrådet inte ansåg någon sammanjämkning vara
möjlig. Såsom omtalas i propositionen, motsvarade jordbruksrepresentanternas
anspråk för det kommande konsumtions- och produktionsåret ett belopp av
200 miljoner kronor. Hur det beloppet sedan skulle fördelas, därom skulle
myndigheterna och representanter för organisationerna eller riksdagen, därest
frågan skulle föreläggas densamma, fatta beslut. På jordbrukarhåll ansågo
vi det vara angeläget att det företogs en sådan höjning av priset på jordbruksprodukter,
som medgav en skälig ersättning till den i jordbruket sysselsatta
arbetskraften, såväl de anställda som de egna företagarna. Vi framförde
även, att enligt våra beräkningar skulle en höjning av lantarbetarnas
löner •— vilken även skulle tillkomma de självständiga jordbrukarna — av
20 öre per timme motsvara den löneförhöjning, som genomförts inom skilda
industrier, inom många av dem redan i början av detta år. Beräknad för ett
år skulle den sammanlagda löneförbättringen uppgå till 204 miljoner kronor.

Det fanns även andra frågor, varom enighet inte rått mellan jordbrukarnas
representanter i livsmedelskommissionen och de övriga ledamöterna i kommissionen.
Men det är ju alltid så, att om man skall komma till något resultat,
kunna inte alla hålla hårdnackat på sin ståndpunkt, och följaktligen jämkade
vi bort de 30 miljoner, som utgjorde skillnaden mellan förslagen. Beträffande
avlöningen finns det emellertid ingenting att jämka på, därest vi
överhuvud taget skola få möjlighet att hålla kvar den arbetskraft, som till
äventyrs nu finns inom jordbruket, eller i någon mån återvinna tidigare arbetskraft.
Då invändes det, att 20 öre i timmen motsvarar för 10 månader
ett belopp på 170 miljoner kronor, och det är alldeles riktig. Regleringsåret
börjar ju första september, medan det nu gällande avtalet för lantarbetarna
utgår första november. Lantarbetarorganisationen har emellertid inte ifrågasatt
att inte avtalet skall gälla, och något sådant har heller aldrig antytts
från vårt håll. Vi måste erkänna, att organisationen bestämt sökt upprätthålla
de avtal som träffats, alldeles som representanter för jordbruket, då
de träffat överenskommelser med Kungl. Maj:t för ett konsumtionsår i sänder,
ha känt som sin oavvisliga plikt att, även om det ibland knakat litet i
fogarna, försöka få den stora massan av jordbrukare att förstå angelägenheten
av att i en situation som den nuvarande låta varorna gå den legala vägen
till konsumenten och inte på de sidovägar, som i vissa fall kallas svartabörsaffärer.
Jordbrukarnas representanter inom organisationerna ha ansett
detta såsom sin plikt, då de träffat en överenskommelse med Kungl. Maj:t
om dessa saker.

När vi resonerade med Kungl. Maj :t om dessa frågor sade Kungl. Maj:t,
att de där 34 miljonerna kunde vi ju diskutera nästa år. Då nu statsrådet
Sträng är här, vill jag emellertid fråga: om man inte nu kan gå med på de
(it) miljoner kronor, som utgör skillnaden mellan livsmedelskommissionens och
jordbrukarnas förslag, hur skall man då kunna göra det nästa år? Om man

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
anser det nödvändigt att från och med den 1 januari nästa år införa ett
pris- och lönestopp, kan det ju, såvitt jag begriper, inte sättas i fråga att
representanterna för jordbrukets ekonomiska föreningar skulle kunna pretendera
på att få bryta däremot och begära ett ytterligare belopp för det kommande
konsumtions- och produktionsåret för att täcka den lönestegring, som
jordbruket anser nödvändig för att kunna uppehålla produktionen.

„ Det finns ytterligare _ en skillnad mellan livsmedelskommissionens och
Kungi. Maj:ts förslag. Livsmedelskommissionen hade ju föreslagit en friare
prisbildning på kött och fläsk, därför att kommissionen trodde att efterfrågan
på det området med hjälp av ransoneringen skulle kunna styras ändå.
Det är ju ingen som har ifrågasatt att man skulle släppa ransoneringen, och
följaktligen skulle man kunna tygla prisutvecklingen, så att det inte bar
åstad hejdlöst. Ty det är inget jordbrukarintresse, det vill jag säga rent ut,
att en sadan utveckling äger rum. Vad som har intresse för jordbrukarna är
att jordbruket beredes möjlighet att bedriva sin produktion i samhällets tjänst
pa ett tillfredsställande sätt, sa att konsumenterna, både de som ha gott om
pengar och de som ha mindre gott om pengar, kunna få sin tillbörliga andel
av de viktiga livsmedel som det gäller.

o Statsrådet Sträng sade i ett föredrag, som varit refererat i pressen —
savida nu referatet är riktigt, vilket man ju manga gånger har anledning att
betvivla att man skall akta sig för att använda en Döbelnsmedicin, d. v. s.
en sadan »som hjälper mig i dag pa mina ben men gör mig för i morgon
sjufalt värre». Statsrådet anförde att det förslag som nu lagts inför riksdagen
innebär en löneförbättring av 18,2 öre. Då vill jag fråga: är verkligen
denna skillnad på 1,8 öre så betydelsefull ur penningpolitisk synpunkt? Kan
det vara riktigt att sa pressa ned lönerna för denna stora grupp, lantarbetarna,
som enligt vad alla äro eniga om är eftersatt i inkomsthänseende ?

Sedan finner man emellertid, att det belopp som Kungl. Maj:t här föreslagit
mte alls motsvarar någon löneförbättring med 18.2 öre. Då hade det
vant bättre om det sagts rent ut att Kungl. Maj :t inte vill vara med om
ens denna lönehöjning. De i huvudsaklig anslutning till livsmedelskommissionens
förslag beslutade pnsförändnngarna innebära visserligen en inkomstökning
av omkring 142 miljoner kronor, men de 12,8 miljonerna därutöver
tillkomna pa det sättet, att statsrådet räknat inkomsterna från mejeriprodukter
under nära 15 månader. Samtidigt beräknas löneutgifterna bara
för K) manader Det är klart att man kan räkna på många olika sätt. och
da kan debet och kredit nog ga ihop.

Men då frågar jag: om det blir pris- och lönestopp, kan man då nästa år
ytterligare höja priserna för att skaffa fram dessa 12,8 miljoner och därtill
skillnaden mellan regeringens 155 och jordbrukarnas 200 miljoner, om lantarbetarna
skola ha små 20 öres tillägg? Det är min bestämda uppfattninoatt
om vi skola klara försörjningen på ett tillfredsställande sätt i fortsättningen,
sa är det angeläget att vi inte tvista om några ören mer eller mindre
tiH denna grupp av arbetare, som för det första har det hårdaste arbetet och

arbetsersättningen ^ måst° V1 JU alla erkänna — är eftersatt när det gäller

Då vi säga, att det är nödvändigt att höja lönerna för arbetarna redan då
nasta konsumtions- och produktionsår börjar, vilja vi emellertid inte på något
satt gora gällande, att arbetareparten skulle ha hotat med att inte hålla sitt
uvoii-x erkännandet skall lantarbetareorganisationerna ha att de strikt
ha hållit alla avtal. Men de kunna lika litet som industriens organisationer
pa vissa områden och jordbrukarnas på andra områden hålla den enskilde
i styr, da större inkomster hägra för honom. T. ex i Söderman -

Tisdagen den 10 juni 1947.

Xr 26.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
land förekommer ju eu fullständig klappjakt på människor. Representanter
för industrien och byggnadsföretagen resa omkring i bil från ort till ort och
erbjuda höga löner. Det var någon som i dag sade till mig, att arbetarna på
landet få välja mellan pengar och sol, och det är ju fullt förklarligt om de
välja det första, alltså att få mera pengar. Då menar jag att det är att sila
mygg och svälja kameler, om man skapar ett motsatsförhållande här bara för
några örens skull. Jag anser därför att man redan då inkomstökningen inträder
för jordbrukarna bör erbjuda lantarbetarna ett lämpligt lönetillägg för att
de skola stanna kvar, och jag tror, att arbetsgivarna äro av den bestämda uppfattningen
att detta är nödvändigt, om jordbruket i fortsättningen skall kunna
klara sin uppgift.

Nu säger statsrådet någonstans, att storbruk, där rationaliseringen är väl
genomförd, klara sig med den vinst, som rationaliseringen medför. Jag skall
inte ge mig in på något resonemang om den saken. Det är klart att det är
skillnad på jordbruk och jordbruk. Vissa jordbruk arbeta under goda förutsättningar
med hänsyn till jordens bördighet, täckdikning o. s. v., medan
andra jordbruk arbeta under sämre förutsättningar. Då man resonerar om
industriarbetarnas löner talar man ju mycket gärna om medellönen, men då
måste man ju när man talar om jordbrukets möjligheter tala om medelmöjligheter.
Frågan om man skall lägga ned pengar på rationalisering blir ju i
många fall en räknefråga. Man frågar sig: lönar det sig att lägga ned så mycket
pengar på rationalisering? Det är möjligt, att det inte går, men i närvarande
stund tvingas ju var och en att rationalisera för att med den produktionsapparat
han har kunna fullgöra sin uppgift. Men det är rimligt, att
man tar hänsyn till vad rationaliseringen kostar. Dessutom får man inte bortse
ifrån konkurrensen om arbetskraften. Det är av den anledningen man anser
det vara riktigare att säga till lantarbetarna, att de redan under detta avtalsår,
två månader innan avtalet utgår, med hänsyn till de väsentliga löneförbättringar
som inträtt inom industriens och inte minst byggnadsverksamhetens
område skola få en löneförbättring. När man sedan skall diskutera om
nytt avtal är det inte alls säkert, att överenskommelse träffas om det belopp
jag nämnde, 20 öre per timme, men det blir i alla fall ett resonemang mellan
två parter om saken.

Till sist vill jag säga, att det är intet jordbrukarintresse — det skola alla
som inte driva jordbruk förstå — att få in mera pengar för sina produkter,
eftersom pengarna skola gå ut till att täcka höjda kostnader. När vi resonerade
med representanter för regeringen, sade vi därför, att man borde försöka
skapa bättre produktionsförutsättningar. Om vi få lägre produktionskostnader
på låt oss säga 200 miljoner kronor behöva vi inte få mer betalt för produkterna.
Då kunna vi betala ökade löner utan att priserna höjas. Om den saken
ha vi ju diskuterat mycket länge. Man trodde, att viss tid efter krigets slutskulle
förutsättningar finnas att få billigare förnödenhetsvaror för jordbruksproduktionen.
Det har emellertid ännu inte visat sig möjligt. När man uttryckte
denna åsikt medan kriget pågick, trodde jag inte heller så mycket på
att det skulle gå så fort. Efter förra kriget var det ju inte så mycket förstört
som nu. och då dröjde det 31/2 år. innan världen sanerades. Det är alltså inte
omöjligt, att man nu räknat något för optimistiskt i fråga om utvecklingen
på detta område.

Nar utskottet skall behandla den föreliggande propositionen hoppas jag,
att utskottet beaktar de synpunkter jag framfört och även vad som skrivits
så mycket om i denna sak. Jag vill i det sammanhanget särskilt understryka,
att det är självklart att om vi kunna få till stånd ett förbilligande på kalkylens
utgiftssida, så ha vi intet intresse av att ta ut högre priser för våra produkter.

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)

Sedan skulle jag vilja säga en sak till. Jag vet inte om jag därvidlag talar
på alla förhandlingsdelegerades vägnar, men jag vill dock tala om hur jag
ser saken. Såvida inte riksdagen redan beslutat i saken, kommer riksdagen
att få ta ställning till en till denna riksdag avlämnad proposition om subvention
på importerade varor, läder, bomull och eu del annat. Man har motiverat
förslaget med att man vill försöka hindra en prisstegring på skor, klädespersedlar
o. d. Jag förstår den synpunkten och tycker att det är en riktig synpunkt,
om man tror, att det gäller en kortare övergångstid. Med anledning
därav skulle jag vilja säga, att något liknande skulle man ju kunna försöka
också när det gäller svenska varor. Därest man för nästkommande produktions-
och konsumtionsår kan få utgiftssidan förminskad med det belopp som
ligger emellan de 140 och 200 miljonerna, skulle man ju nu kunna ta det
beloppet direkt från budgeten. Man skulle ju kunna lägga det på den produkt
som är mest arbetskrävande och mest dominerande inom det svenska jordbruket,
nämligen mjölken. Det står ju klart för oss alla, att när det gäller Mellansverige,
en del av södra Sveriges skogsbygder och Norrland är mjölken
en av de viktigaste produkterna, och det är nästan den allra viktigaste konsumtionsvaran.
Det finns ju många som inte ha så stor kännedom om det
arbete som försiggår ute på landsbygden och bli förvånade, när de få höra, att
man är tvungen att mjölka korna även på söndagarna. Det är människor som
tidigare varit fullständigt främmande för jordbruksbefolkningen, vilka när de
komma ut på landet bli förvånade över att människorna syssla med sådant
där på söndagarna, ty det finns ju många ställen, där man inte ens vill utminutera
sådana varor på söndagarna utan de få köpas på lördagarna.

Nu är det självfallet, att vi inte skola kritisera någon för utvecklingen inom
industrien och de höjda priserna där. Skulle vi kritisera någon skulle det väl
vara våra statliga organ, våra priskontrollerande myndigheter, men de kunna
ju inte sköta allting, och därför skulle man väl till sist få kritisera Kungl.
Maj :t som inte givit direktiv. Om inte industrien haft möjlighet att ta ut sådana
priser på sina produker utan man haft sträng pris kontroll, enligt bättre
direktiv från Kungl. Maj:t hade ju inte från arbetarsidan framställts krav på
att de stora inkomsterna borde delas på annat sätt än som skett tidigare, så
att arbetarna kunde få höjda löner. Därigenom kunde ju produktionskostnaderna
för jordbruket bli lägre. Jag vågar följaktligen förvänta, att utskottet
tar sig en verklig funderare över om inte dessa synpunkter äro värda att
beakta och försöker komma fram till ett bättre förslag än Kungl. Maj:ts förslag.
De representanter för Kungl. Maj:t, som närmast ha att svara för detta
område, kunna naturligtvis inte ha någonting emot att utskottet i en besvärlig
situation finner en utväg, som är mera ändamålsenlig ur folkförsörjningssynpunkt.

Härpå j-ttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När vi i dag remittera den kungl.
propositionen till utskott, tillåter jag mig, herr talman, uttala den förhoppningen,
att man under utskottsbehandlingen skall försöka komma fram till
ett resultat, som från jordbrukarnas sida kan betraktas som mera godtagbart
än det som Kungl. Maj:t nu har förelagt riksdagen.

Det är inte omotiverat, att i dag understryka hur allvarligt läget dock är
ur försörjningssynpunkt. Jag behöver säkert inte framhålla detta för vare
sig jordbruksministern eller folkhushållningsministern, men kanske för många
andra som ännu inte riktigt förstått hur försörjningsmöjligheterna påverkats
av dels de försämrade skördeutsikterna, dels bristen på arbetskraft. Jordbru -

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
karna måste i dagens läge endera helt överge eller också på ett sämre sätt
sköta de mera arbetskrävande odlingarna. Därvid är att märka, att det just
är dessa odlingar, som ge det mesta i fråga om livsmedel.

Jag skall ingalunda förringa de betänkligheter, som kunna anföras mot
höjda livsmedelspriser. Det är för konsumenterna en knappast önskvärd utveckling,
som äger rum, och det kan från samhällsekonomska utgångspunkter
få återverkningar, som man ingalunda kan se bort ifrån, men i nuvarande läge
tror jag, att det är ofrånkomligt, att vi godtaga höjda livsmedelspriser. Man
har faktiskt att välja mellan å ena sidan eu lösning, som gör jordbrukets
utövare missmodiga, vilket ju medför risk för att man inte gör alla ansträngningar
som kunna göras för att upprätthålla produktionen, och å andra sidan
en uppgörelse, som bättre tillfredsställer jordbrukarna. I det valet tror jag,
att inte minst ur konsumenternas egen synpunkt det sista alternativet är att
föredraga.

Jag betraktar det som felaktigt, att man inte på ett tidigare stadium klargjort
för många löntagargrupper, att den löneaktion som skedde och de löneuppgörelser
som genomfördes för några månader sedan med ganska stor säkerhet
skulle få just sådana återverkningar, som de nu få ifråga om livsmedelspriserna.
Jag vill minnas, att inte minst finansministern ansåg, att
man ganska ostraffat skulle kunna genomföra inte så obetydliga lönejusteringar
utan att detta skulle få konsekvenser på andra områden. Jag tillät mig
vid de förhandlingar, som i början av detta år fördes mellan representanter
för riksdagspartierna och regeringen, framhålla, att en sådan syn på saken
var verklighetsfrämmande. Att utvecklingen gått i den riktning vi nu kunna
konstatera finner jag helt naturligt.

Jag skall inte fortsätta länge till. Jag vill endast, herr talman, upprepa
vad jag förut sagt, nämligen att när utskottet skall pröva Kungl. Maj:ts proposition
och söka bedöma det resultat Kungl. Maj:t kommit till, gör utskottet
enligt min mening klokt i att försöka finna en utväg, som på ett bättre sätt
tillgodoser jordbrukarnas önskemål, och därmed är jag också övertygad, om
att den även tillgodoser de andra folkgruppernas intressen. Vi kunna nämligen
i dagens situation inte gärna tänka oss en sådan lösning att vi mot hela den
jordbrukande befolkningens önskemål fatta ett beslut, som denna befolkningsgrupp
skulle känna som stor orättvisa. Jag är övertygad om att jordbruksministern
med den kännedom han har om den svenska landsbygden är fullt
underkunnig om den uppbrottsstämning som råder därute på grund av bristen
på arbetskraft.

Talet om femdagarsvecka och utökad semester och om hur människorna på
olika sätt försöka bereda sig lättnader i arbetet, och få en hyggligare tillvaro,
pågår under det att ett begränsat antal människor vid jordbruket måste
utföra ett ännu tyngre arbete, på grund av att antalet arbetande är otillräckligt.
Dessa människor komma i längden inte att utföra ett samhällsekonomiskt
nödvändigt arbete om de ha en känsla av att de äro utsatta för en behandling
som de med rätta betrakta som orättvis.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Striing: Herr talman!
Först vill jag säga några ord med anledning av herr Skoglunds sista
anförande. Det var någonting av ordets makt över tanken tyckte jag, när jag
avlyssnade det, Hej-r Skoglund är ju väl medveten om att hela denna totalkalkyl
och normerna för beräkningarna av jordbrukets kompensation inte äro
så stela och så fixa, att de utesluta justeringar med hänsyn till skördeutfallet.
Han var angelägen understryka frågans allvarliga läge bland annat med
hänsyn till de försämrade skördeut,sikterna. Nu är det ju bekant för de allra

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
flesta här i kammaren, att sedan vi ha börjat med dessa prisregleringar, så
företas det en viss efterjustering och en omprövning i augusti månad med utgångspunkt
från just skördeutfallet. Hela denna beräkning, såväl enligt
Kungl. Maj ds proposition som vid diskussionen mellan regeringens förhandlare
och jordbrukarna, har utgått från förutsättningen att det blir normal gröda.
På grundval av den förutsättningen diskuterade man prisstödets storlek, och
till detta kommer automatiskt efterjusterings- och regleringsmöjligheten i
augusti månad. Skulle utvecklingen ett annat år gå i motsatt riktning mot i
år — det kanske kan förefalla opåkallat att nämna det nu — och det blir ett
skördeutfall avgjort bättre än normalskörd, betraktar jag det som alldeles uteslutet,
att man ifrån regeringens sida, om det skulle vara den nu sittande regeringen,
skulle, ge sig ut i landet och göra gällande, att just på grund av
att skörden blivit bättre än man trodde har prisuppgörelsen blivit för generös
mot jordbrukarna. Lika litet kunna jordbrukarna i dag med hänsyn till att
skördeutsikterna äro sämre, göra gällande, att den skördeförsämringen är ett
motiv för att göra gällande, att regeringen i sitt ställningstagande varit snål
gentemot jordbrukarna. Man har den frågan en gång för alla automatiskt reglerad.
När man skall diskutera frågan om prissättningen på jordbrukets produkter,
skall man diskutera den med utgångspunkt från vad det i dag gäller, och
då är. det med tanke på dem, som eventuellt inte kunna vara inne i alla de här
labyrinterna, inte riktigt honnett att föra in frågan om skördeutfallet, eftersom
en justering med hänsyn till skördeutfallet kommer att ske i annat sammanhang.

Jag vill också säga några ord med anledning av herr Pehrsson-Bramstorps
anförande. Det var ett ur många utgångspunkter stort upplagt anförande, och
det var så späckat av synpunkter att det är omöjligt att i den här debatten, då
jag föreställer mig att kammaren har intresse av att den blir relativt kort, bemöta
alla de uppslag och alla de synpunkter som har anförts från herr Pehrsson-Bramstorps
sida. Han talade bland annat om industriens produktionskostnader
och om hur den allmänhet, som är fullkomligt renons på allt vad jordbrukskännedom
heter, reagerar i fråga om mjölkningsarbete på söndagarna.
Det där är ju synpunkter som inte ha så synnerligen mycket med den egentliga
diskussionsfrågan att göra, och jag föreställer mig, att dem kan jag utan
vidare hoppa över i denna replik. Men han ställde en direkt fråga till mig.
som kanske kan formuleras på följande sätt: om man i regeringens förslag
hade givit de svenska jordbrukarna 1.8 öre mera, hade det då inneburit en
Döbelnsmedicin av den karaktär, som jag i ett tal i söndags gjorde gällande;
när inte 18,2 öres ökning skulle vara någon fara, hur kan då 20 öres ökning
vara det? Det var väl den konkreta innebörden av herr Pehrsson-Bramstorps
fråga. Ja, herr Pehrsson-Bramstorp älskar att kasta bumeranger omkring sig.
Han började med att säga, att jordbrukarna ha som grundlinje för hela sitt
ställningstagande vid förhandlingarna haft för ögonen, att de måste kunna
behålla arbetskraften vid jordbruket i denna abnorma arbetskraftssituation,
ty om de inte kunna det, kommer det att bli mindre önskvärda verkningar
för hela folkhushållet. Det är i och för sig riktigt, men man kan med hans
egen argumentering säga: kan man hålla kvar en lantarbetare genom att ge
honom 1,8 öre mer per timme, om han har möjlighet att få avsevärt bättre
betalt arbete i en stad? Jag tror att denna skillnad på 1,8 öre har mindre betydelse,
om man ser frågan från de utgångspunkter herr Pehrsson-Bramstorp
redovisade för kammaren än om man ser den från de utgångspunkter, som ha
legat bakom regeringens ställningstagande här.

Regeringens förslag om ett prisstöd till jordbruket på 155 miljoner kronor
innebär, att de svenska konsumenterna skola ta prishöjningar omedelbart på

Tisdagen den- 10 juni 1947.

Nr 26.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
vissa produkter, nämligen mjölk, ost och grädde, samt den 1 september på
mjöl, bröd, fläsk och kött. På socker har man ju också genom betuppgörelsen
fått ta en prishöjning. Dessa prisstegringar äro av ganska avgörande betydelse
för de grupper de träffa. De träffa inte i egentlig mening jordbrukarna,
därför att dessa genom sitt självhushåll och sin produktion inte ha samma
kontakt med en prisstegring som den konsument har, som skall köpa allt på
detta område. Jag föreställer mig, att när man skall övertyga det svenska
fackföreningsfolket, de svenska husmödrarna, de svenska löntagarna och statstjänstemannen
om att detta är prisfördyringar, som böra tagas i jordbruksnäringens
och samhällets intresse, så går det väl inte utan att man på vissa håll
kommer att framföra sina mycket starka betänkligheter i fråga om arten och
graden av dessa prisstegringar. Jag vill som exempel nämna, att det kommer
att betyda, att ett kg sidfläsk, kotlett eller köttfärs den 1 september kommer
att kosta 60 ä 70 öre mera i butiken än det gör i dag. Skall jag därutöver också
säga till de svenska konsumenterna, att de skola betala 50 öre mera per
kilogram för smöret, är det väl inte utan att man kan säga, att det kan bli
det där halmstrået, som knäcker kamelens rygg, om jag får tala i bilder. Ni
förstå allesammans vad jag menar. Man kan nämligen inte tillmötesgå jordbrukarnas
krav på de 200 miljonerna med mindre än det också sker en prishöjning
på produktmjölken.

Jag vill också som bakgrund till detta framhålla, att vid förarbetet har regeringen
haft att ta ställning till förslag av priskontrollnämnden och livsmedelskommissionen.
Priskontrollnämndens förslag, där de prispolitiska och
penningpolitiska synpunkterna ha varit vägledande, håller sig under hundra
miljoner kronor i fråga om prisjusteringen. Livsmedelskommissionen sträckte
sig ifrån sina försörjningspolitiska synpunkter till 140 miljoner kronor, och
det är tacknämligt att konstatera, att därvidlag var kommissionen ense. Åven
de båda jordbrukarrepresentanterna, varav den ena är en mycket framstående
representant av denna kammare och den andre en lika framstående representant
för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, gåvo sin anslutning till detta
förslag om 140 miljoner kronor. Regeringen resonerade av naturliga, skäl som
så, att det vore av oerhörd vikt och betydelse att få med jordbrukarna på en
uppgörelse, och för att få deras organisationer med på en avtalsmässig överenskommelse
sträckte sig regeringen i dagens läge längre än de prispolitiska, penningpolitiska
och försörjningspolitiska synpunkterna motivera och bjöd jordbrukarna
155 miljoner kronor. Jag skall avstå från att kommentera det vidare.
Bara detta bör ju ge ett visst intryck av regeringens förhandlingsvilja.

Nu säger riksdagsman Pehrsson-Bramstorp: man behöver ju inte tänka sig
ett genomslag på priserna. Man har ju möjligheten att via subventioner klara
denna sak. Och ''riksdagsman Pehrsson-Bramstorp hänvisade till den proposition.
som jag för all del också har mitt namn under, och i vilken äskas att
riksdagen skall ställa 40 miljoner kronor till förfogande för subventionering
av importen av vissa råvaror för att förhindra ett icke önskat genomslag på
den svenska prismarknaden. Om emellertid riksdagsman Pehrsson-Bramstorp
läser den propositionen riktigt noggrant •—• han behöver för övrigt inte läsa
den så noggrant, ty det är så klart utskrivet -— skall han finna, att det där
säges, att det är en subventionering som skall vara av tillfällig karaktär, och
det är faktiskt det enda sakskälet för att man skall våga sig på att föreslå
den subventioneringen. Jag har också hört, att det vid utskottsbehandlingen
rests allvarliga erinringar mot tanken i och för sig, trots att denna subventionering,
som jag nu nämnt, har klart tillfällig karaktär.

Men är det någon som tror, att ett återupptagande av mjölkpristilläggen
subventionsvägen för att kunna höja jordbrukets arbetslöner skulle få någon

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Vid remiss av ■propositionen nr 280. (Forts.)
som helst tillfällig karaktär? Jag föreställer mig att vi alla kunna vara ense
om att det blir en utomordentligt permanent åtgärd. Vi ha ju i denna totalkalkyl,
som stannar på det imponerande beloppet 2 250 000 000 kronor, att
räkna med en arbetskostnad på 1 500 000 000 kronor. Vi ha en politisk målsättning,
som innebär, att även med den justering som jordbruket bär får, är
det några steg kvar, innan vi komma fram till en sådan önskvärd inkomstutjämning
som, enligt vad vi allesammans äro ense om, skall genomföras. Blir
det sänkta kostnader på något annat område, så kunna vi räkna med att den
kostnadspost i totalkalkylen, som representerar jordbrukets arbetslöner, bör
stiga ytterligare i höjden. Skall den linjen kunna hållas och den politiska målsättningen
för jordbrukets del kunna aktualiseras, kunna vi vara allvarligt
övertygade om att ifall man inte vill ta prishöjningar, få subventionerna permanent
karaktär. Vi ha vid olika tillfällen från regeringens sida redovisat
förslag, som visa, att vi äro avgjort för en avveckling av dessa subventioner
och prisstödet över budgeten. Vi ha avvecklat mjölkpristilläggen i samband
med omsättningsskattens avveckling. Vi ha räknat med att kunna fortsätta
på den vägen, och den allmänna principlinje, som har tagit sig uttryck i
bland annat jordbrukskommissionens förslag till riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken, saknar tanken på permanenta subventioner som ett normalt
medel för att hjälpa det svenska jordbruket framdeles. Jag menar att
regeringen har hållit en konsekvent linje, när man har försökt att sträva efter
en avveckling av subventionslinjen genom att låta producentpriset slå igenom
i konsumentpriset. En återgång till de gamla subventionerna vore ett
steg åt andra hållet, som jag förmenar att regeringen med hänsyn till de
uttalanden, som riksdagen står bakom, när dessa frågor tidigare ha ventilerats,
inte har stöd för.

Nu har det också gjorts gällande, att det förslag som regeringen här framlagt
näppeligen skulle ge den lönejustering, som man ifrån industriens håll
har kunnat tillgodoräkna sig under den gångna vinterns avtalsrörelse. Riksdagsman
Pehrsson-Bramstorp gav en mycket ingående om ock kanske något
dunkel redovisning över problemet om hur jordbrukets räkenskapsår och lantarbetarnas
avtalsår kollidera med varandra, hur prisförbättringen, om man
lägger den på 10 eller 12 månader, ger det eller det. Men faktum är ju, att vi
ha ett räkenskapsår för jordbruket, som börjar den 1 september och slutar
den sista augusti och att vi ha ett avtalsår för lantarbetarna, som börjar
den 1 november och slutar den sista oktober. Lantarbetarna äro beredda -—
det vågar jag i denna församling säga —- att hålla sitt avtal, att arbeta i
enlighet med sitt avtal, så länge avtalstiden räcker, och att begära sina
förbättringar först när den nya avtalstiden börjar, d. v. s. från den 1
november. Det betyder, att jordbruket får räkna med förhöjda arbetskostnader
under 10 månader inom sitt räkenskapsår-, och en prisförbättring, som
man nu ger för detta räkenskapsår, ger 18,2 öre i förbättring på timlönen
under dessa 10 månader. Det vore orimligt, säger herr Pehrsson-Bramstorp,
om man i dessa allmänna strävanden att försöka stabilisera en prisnivå skulle
lämna det okända x-et, nämligen lönekostnaderna för de två sista månaderna
av avtalsåret, till ett annat års bedömning. Jag betraktar inte det som någonting
orimligt. Varken regeringen eller jordbrukets förhandlare eller riksdagen
kan vid detta tillfälle sitta och fixera andra priser än sådana som gälla för
nästkommande räkenskapsår. Vi kunna inte i dag tala om vilken kompensation
som skall lämnas för det jordbrukets räkenskapsår som börjar den 1 september
1948. Därom får det bli en diskussion i mars, april och maj nästa år.
och den diskussionen skall vid detta tillfälle inte föregripas Men regeringen
har vid förhandlingarna ställt ut garantier till jordbrukarna, att den lant -

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
arbetarlöneökning de ta på sig och den prisförbättring, som jordbrukets egen
arbetskraft kan räkna med, garantera vi även vid nästkommande års prisdiskussion,
och vi kunna ställa ut den garantien därför att så har man redan
automatiskt gått till väga under alla de år man har sysslat med dessa prisberäkningar.

Jag ber att få erinra om att när i fjol uppgörelse träffades mellan regeringen
och jordbrukets organisationer stödde man jordbruket med en prisförbättring
på i runt tal 125 miljoner kronor. Samtidigt åtogo sig lantarbetsgivarna eu
lönejustering, som, applicerad på den stora totalkalkylen, skulle krävt ett
prisstöd på 160 ä 170 miljoner kronor. När vi i år räknade på kalkylen, visade
det sig, att den balanserade ändå jämnt, och så har det varit praktiskt taget
under alla år. Det kan ju inträffa en del under året. Det kan ju ibland inträffa,
att skörden blir bra eller att man får sänkningar på vissa ^ andra kostnadsposter
i den stora kalkylen, som göra att vad som nästa år skulle behöva
läggas på rent automatiskt redan har -— om jag så får använda uttrycket -—
lagt på sig självt. I varje fall är det här i dag inte riktigt att diskutera pris''kompensationen
för det räkenskapsår som följer efter det som vi ha nu
framför oss. Det skall nästkommande års riksdag göra. Nu kan man från
jordbrukarhåll säga, att man kan klara dessa problem genom att låta lantarbetarlönerna
stiga ett par månader tidigare. Jag fick det intrycket, att
även herr Pehrsson-Bramstorp i någon vändning var inne på den tanken.
Det kan man naturligtvis göra, men det räddar ju inte problemet för de
två sista månaderna nästa år. Och jag vågar nog säga, att lantarbetarna äro
beredda att hålla sitt avtal så länge avtalstiden gäller, och sedan ges det ju
möjligheter för jordbrukarna att i handling visa i vad mån de äro benägna gå
lantarbetarna till mötes, men det är ju en fråga, av rent facklig karaktär, som
ligger litet grand vid sidan om den politiska diskussionen.

När vi ifrån regeringens sida göra gällande, att den kalkylmässiga inkomstförbättringen
av 18,2 öre inte behöver vara slutresultatet i fråga om lantarbetarlöner
och jordbrukarnas arbetsinkomster, så göra vi det bland annat
med hänvisning till ett uttalande som jordbruksutskottet gjorde 1945 och
som bakom sig har en enhällig riksdag. Där säger man klart och tydligt och
fullt i överensstämmelse med herr Pehrsson-Bramstorps uttalande, att det
finns nyanser och differenser i fråga om vad olika jordbruk kunna förränta;
avkasta och ge för resultat. Där har riksdagen anslutit sig till ett uttalande,
att de större, mera rationaliserade jordbruken, alltså just de, där lantarbetarna
äro anställda, ha marginalvinster, som, om man inte anser att de skola få
utgöra stegrade företagarvinster, må kunna användas i löneförbättringar för
den löneanställda arbetskraften.

Det är riktigt, som herr Pehrsson-Bramstorp säger, att det är ingen ensartad
räntabilitet inom det svenska jordbruket. Jag skulle vilja konkretisera
hans uttryck litet närmare och säga att det är 30 000 ä 40 000 brukningsdelar
av vårt lands 300 000 brukningsdelar av jordbrukskaraktär som ha löneanställda
lantarbetare. De äro allesammans i förhållande till de andra 260 000 ä
270 000 brukningsdelarna att betrakta som plus varianter i den bemärkelse det
här gäller.

Jag tänker inte hålla på längre nu. Jag ville emellertid anföra dessa synpunkter,
eftersom de ha tagits upp i en remissdebatt med vissa rekommendationer
till utskottet vid dess fortsatta behandling av Kungl. Maj:ts proposition.
Jag hoppas att utskottet även tar hänsyn till någonting av de synpunkter
som här anförts ifrån regeringshåll. Behandlingen blir ju annars litet ensidig.
Jag har försökt att göra denna redogörelse så pass kort och koncentrerad som
jag haft möjlighet till, eftersom jag är medveten om att denna debatt får repe -

Xr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
teras både två och tre gånger väsentligt mera utförligt, när propositionen kommer
tillbaka efter utskottets behandling.

Herr Pelirsson-Bramstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skall inte ta upp någon längre debatt i denna fråga,
den kan sparas till en annan gång. Men jag skall be att få säga till statsrådet,
att när han säger, att prishöjningarna inte träffa jordbrukets folk, är det inte
riktigt. Jordbrukarhustrurna äro nämligen nu så belastade med arbete, att de
faktiskt köpa allt som behövs. De kunna inte baka. använda således inte mjöl
i den utsträckning de gjorde förr, och på samma sätt är det med slaktvarorna.
Sådant är läget för ögonblicket, och jordbrukarna veta nog att även de få betala
dessa högre priser.

Jag är den förste att ge regeringen erkännande för att den vill komma
ifrån systemet med anslag på budgeten, ty jag tycker, att det är riktigt att
komma ifrån det systemet. Men när jag rekommenderar det i detta sammanhang,
ser jag det precis på, samma sätt som herr statsrådet, när det gäller
importvarorna, i fråga om vilka man gått in för det systemet som en tillfällig
anordning. När det gäller prissättningen på jordbrukets produkter har ju regeringen
garanterat, att om lönerna sammanlagt komma att gå upp till 220
ä 250 miljoner kronor, så skola de nästa år, när vi komma till den saken, räknas
in på utgiftssidan. Om man inte vill höja priserna i år, kan man medelst
ett anslag på budgeten mildra prishöjningarna och då inte bara dem för
löner. I så fall finge man nästa år vara angelägen att minska utgiftsposterna
och på det sättet bringa ned utgiftssidan för jordbruket. Detta skulle vi. som
jag tidigare sagt, gärna vara med om. Vi vilja inte höja livsmedelspriserna.
om produktionskostnaderna, frånsett arbetslönerna, kunna nedbringas. Det
är uteslutande ur den synpunkten jag rent personligt vill rekommendera utvägen
att subventionera i stället för att höja priserna. Annars förstår jag
överhuvud taget inte hur regeringen skall ha möjlighet att garantera samma
belopp för nästa produktionsår. Prishöjningarna äro ju ofrånkomliga. Om de
inte vore det, skulle jag vilja veta, varför skopriserna höjdes. Anledningen
var väl att lönerna blevo högre. Det finns läderfabriker, som redovisat vinster
upp till 30 % av aktiekapitalet. Till dem skulle man ju kunnat säga, att de
borde sälja lädret billigare. Det är sådana förhållanden som den stora massan
reagerar emot.

Jag skall inte uppehålla mig vid livsmedelskommissionens förslag. Jag utgår
ifrån att det skulle bli rysligt svårt att ordna det hela om det blir prisstopp.
Man räknar ju för nästa år med medelskörd, och då kan det ju inte bli
tal om att jordbrukarna skulle bryta mot prisstoppet och säga. att de måste
ha högre pris för att få de 60 ä 70 miljoner kronor som fattas. Det är det vi
velat förebygga, och det är uteslutande den synpunkten jag velat framhålla.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag kan inte jordbruksregleringen lika bra
som jordbruksministern och folkhushållningsministern, men så mycket har jag
dock fattat av den kungl. propositionen, att jag vet, det finns vissa möjligheter
till omprövning, om skörden blir dålig. I mitt anförande adresserade jag
mig emellertid inte uteslutande till folkhushållningsministern. Han har ju
redan tagit ställning i frågan. Däremot ville jag vända mig till riksdagen och
erinra om den bakgrund, mot vilken vi måste pröva det förslag som föreligger.
Jag ville också återge de stämningar som råda ute bland jordbrukarna, stämningar
vilka till viss del äro av psykologisk art, men som vi måste ta hänsyn
till. om vi skola nå fram till en hållbar lösning.

Tisdageu den 10 juni 1947.

Nr 26.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)

Härpå anförde

Herr Liedberg: Herr talman! Den som hör regeringens talesmän här i kammaren
eller i tidningarna läser referat av deras tal ute i bygderna får ju lätt
den uppfattningen att å ena sidan regeringen har sträckt sig mycket långt och
å andra sidan jordbrukarna ha ställt ohemula krav. J ag skall tillåta mig att något
söka belysa fakta.

När de 200 miljonerna nämnas, må man komma ihåg, att förhandlingsdelegerade,
eller kanske vi skola kalla dem överläggningsdelegerade, då hade avstått
från krav på cirka 60 miljoner kronor. Om detta krav kan det visserligen råda
delade meningar, men det fanns sannerligen skäl för vår ståndpunkt lika väl
som för regeringens.

Man skall kanske se ett tag på den allmänna löneutvecklingen och inkomstutvecklingen
här i landet, som är bakgrunden till den situation vi stå i, när det
gäller jordbruket och jordbrukets prissättning. Jag har i åtskilliga av den fackliga
industriarbetarorganisationens organ sett, att man uppskattar de uppnådda
inkomstökningarna till cirka 500 miljoner kronor för den gruppen, och jag vet
också, att det finns iakttagare, som beräkna, att summan är väsentligt högre.
Det har upplysts både i den offentliga debatten och vid mera enskilda föredragningar
i samband med rundabordskonferensen — de enskilda föredragningarna
vid rundabordskonferensen har jag ju ingen anledning att referera här,
men siffrorna ha som sagt även förekommit i den offentliga diskussionen —-att man räknar med att köpkraften här i landet under loppet av ett år ökat med
1 500 ä 2 000 miljoner kronor. Det är fakta, som kunna vara värda att nämna.
Man kan peka på löneutvecklingen. Räknat i runda tal kan man säga, att lantarbetarlönen
var 65 ä 70 öre i timmen före kriget och i dag är cirka 1: 40 i
timmen. Det torde vara genomsnittslönen. Den rena grovarbetarlönen är lägre.
Industriarbetarlönen var före kriget i genomsnitt 1:30 ä 1: 40 i timmen och är
i dag 2:30 ä 2:40 i timmen. Procentuellt har skillnaden något krympt, men
absolut bär skillnaden, som då kunde uppskattas till 60 ä 70 öre i timmen, ökat
till i runt tal 1 krona i timmen.

Vad den aktuella situationen beträffar, så är det ju på det sättet, att föregående
års uppgörelse om jordbrukspriserna träffades efter en allmän inkomsthöjning
vid och efter årsskiftet 1945/1946. Men på grund av konstruktionen av
regleringen, som innebär att man beslutar om jordbrukspriserna relativt långt
framåt i tiden, bundo sig jordbrukarna fram till den 1 september 1947, medan
samtliga andra grupper praktiskt taget hade fria händer den 1 januari 1947.
Det innebär en eftersläpning av åtta månader och vad lantarbetaravtalet beträffar
en eftersläpning av tio månader. Vi hade den gången icke anledning
att räkna med att det icke skulle lyckas statsmakterna att bemästra de redan
då tydliga inflationstendenserna bättre än som skett. Trots detta har jordbruket
icke ryggat sitt avtal, och lantarbetarna ha heller icke gjort det. Men den spänning
som nu råder har varat i stort sett sedan den 1 januari i år och kan väntas
fortsätta till den 1 september eller den 1 november. Det kan icke undvikas, att
detta påverkar situationen.

Nu har man från regeringens sida räknat med en inkomstförbättring, som beräknas
utgöra 18.2 öre. Den saken har redan berörts i den tidigare debatten.
Och det bär också sagts, hur man kommit dit. Hade man gjort det genom beräkningar
verkställda inom mindre vördnadsvärda statliga organ än regeringen
och livsmedelskommissionen, skulle det ha varit frestande att använda ett något
vårdslöst adjektiv om hur man kan räkna sig fram till något sådant. Jag
skall emellertid icke göra det. Jag bara konstaterar det faktum att man kommit
dithän. Man har alltså utgått ifrån att den största utgiftsposten skall räknas

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
på tio månader av ett år, medan inkomsterna räknas i deras helhet på tolv månader
och delvis på ytterligare tre, d. v. s. femton. Så slår man ut det hela på
året och kommer fram till 18 öre. Jag vill minnas, att man räknat sig fram till
14 %, och detta låter mycket bra. Enligt vår uppfattning är det läge vi kommit
i sådant — med den spänning som råder •— att vi helt enkelt icke kunna låta en
inkomstförbättring, som kommer jordbruket till del, stanna där. Vi måste låta
den gå vidare. Det är icke på det sättet — och jag vill understryka vad som
redan sagts på den punkten —- att organisationerna icke stå vid sina avtal.
Men de enskilda människorna stanna icke. Det kanske icke är lämpligt att vid
detta kammarplenum, som ju icke är avsett att räcka alltför länge, exemplifiera
detta, men jag står till tjänst med upplysningar, om saken betvivlas. Det finns
helt enkelt ingen möjlighet att hålla den nödvändiga arbetskraften kvar, om
man icke ser till att så fort som möjligt denna arbetskraft får insikt om att
varje förbättring som kan åstadkommas i inkomsthänseende kommer den till
del -— och det är sannerligen hög tid att så sker.

Folkhushållningsministern berörde de omständigheter som gjort, att regeringen
stannat vid sitt bud på 155 miljoner, därav en del kommer på den sommar
som nu är inne och även, skulle jag tro, lärer komma att förbrukas på arbetskostnader
under sommaren. Han talade om vad denna höjning betyder och hur
otänkbart det är med en större höjning av jordbrukarnas inkomster och ökning
av hushållens utgifter. Herr talman! Jag skall också i det hänseendet be att få
anföra några fakta. Jag skall icke upprepa, att en grupp har fått 500 miljoner
och det hela 1 500 ä 2 000. Men jag skall be att få påpeka, att av de förbättringar,
som kommit denna grupp och andra till del, torde lägst 10 och allra
högst 20 % •— alltså icke av inkomsterna utan av förbättringen — gå åt till att
gälda de ökade livsmedelskostnaderna. Låt oss säga 15 % eller — för att nu
icke sila mygg — 20 %. Men i den mån utgiftsstegringar icke hänföra sig till
jordbruket återstå i alla händelser 80 % av förbättringen för att möta- den.
Är det då så orimligt begärt? Vi hörde under förhandlingarna, att regeringen,
åtminstone finansministern, fann sig stå som en medlare mellan olika grupper.
Jag skulle icke citera detta uttryck, om icke finansministern själv hade använt
det i sitt tal i söndags. Vi hörde också vilka stora grupper det var som efter
att ha fått en inkomstökning i början av detta år och varit i ograverad besittning
av denna inkomstökning 6 till 9 månader inte funno sig i att sedan behöva
dela med sig något. Det var som det nämndes landsorganisationen och det var
statstjänstemännen. Och vi fingo fullt klart för oss att deras uppfattning hos
regeringen vägde tyngre än vår.

Men även om regeringen nu inte tycker att det på något vis är orimligt,
att jordbrukarna såsom företagare magasinera upp ökade inkomster för att
i ett avlägset fjärran låta dem gå vidare till sina arbetare, så är det faktiskt
på det sättet, att arbetsmarknaden i dag inte tillåter ett sådant praktiskt
handlande. Statsrådet Sträng erinrade om att arbetsgivarparten gick
längre i fjol, då överenskommelse nåddes om 125 miljoner kronor. Den siffra
på 160—170 miljoner kronor, som nämndes, kan jag icke erinra mig, men
jag kan för dagen icke bestrida den. I varje fall gingo inte våra beräkningar,
när vi träffade avtalet, ut på att en sådan höjning utöver kompensationen
skulle äga rum. Jag vill minnas att vi räknade med någonting på 15 miljoner
kronor. Denna höjning får delvis skrivas på kreatursskötarekontot. Den
skedde för att få folk till denna gren av lantarbetet då detta visat sig vara
mycket svårt. Men den sidan av saken berördes inte i överenskommelsen med
regeringen.

Om man drar för stora växlar på möjligheten av att löneläget skall kunna
avsevärt skilja sig från kompensationen i inkomster, så vill jag samtidigt

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

Vid remiss av propositionen nr 280. (Forts.)
erinra om att vi redan under överläggningarna ömsesidigt varit på det klara
med att det därvidlag inte kan röra sig om stora belopp. När det gäller
det s. k. medelstara och större jordbrukets inkomster tillåter jag mig likväl
att anföra några siffror, som tydligen ha gått herr statsrådet förbi. De
äro hämtade ur den senaste redogörelsen för räkenskapsresultatet vid de bokföringskontrollerade
jordbruken och gälla 873 brukningsenheter. Det är inte
så förfärligt många, men det är dock det mest representativa material vi ha.
Jag skall endast anföra några siffror från bokföringsåren 1945—46 och
1944—45, ehuru det finns uppgifter från andra år också. Om man börjar
med jordbrukslägenheter på 5—10 hektar — det finns ju även mindre sådana
— och sedan går till arealer på 10—20, 20—30, 30—50, 50—100 och över
100 hektar, alltså håller sig till de arealer, som pläga hänföras till storleksgrupperna
II—VII, finner man, att förräntningsprocenten för året 1945—46
i den andra gruppen utgör 0,1, i tredje gruppen 2,9, i fjärde gruppen 5,0, i
femte gruppen 4,2, i sjätte gruppen 3,2 och i sjunde gruppen 1.7. Nu kan
man kanske säga, att denna successiva minskning i förräntningsprocenten kan
vara en tillfällighet detta år. Men tendensen förefaller åtminstone för närvarande
tydlig. För det föregående året, alltså för bokföringsåret 1944—45.
voro motsvarande siffror 0,0, 3,4, 5,6, 5,4, 5,7 och 2,6. Dessa siffror ha tidigare
utvisat en i stort sett stegrad förräntning ju större arealen har varit. Men
den utveckling som skett är naturlig, eftersom arbetsomkostnaderna ha stegrats
i den omfattning som varit fallet och eftersom dessa omkostnader betyda
mer och mer ju mer jordbruket är beroende av anställd arbetskraft. Den är
naturlig i synnerhet som hela den utveckling som vi haft på detta område
ända sedan kriget bröt ut har kännetecknats icke av ökade vinster utan endast
av ökade arbetslöner eller arbetsomkostnader.

Det kan som jag nyss nämnde kanske förefalla regeringen mycket naturligt
att uppskjuta justeringen till hösten, till 1 november. Det förefaller inte
oss på det sättet. Men en slutsats kan man draga av den situation, i vilken
vi för närvarande befinna oss. Det är de, att om en grupp får aldrig så
betydande förbättringar vid en viss tidpunkt och det så förflyter några månader
eller ett halvt år utan att justering sker för en annan grupp eller andra
stora grupper, då är man sedan inte beredd att dela med sig, utan då säger
man exempelvis, att gränsen ligger vid 140 miljoner kronor, och mer kan
man inte tala om. Och skall man dela med sig mer så vill man ha mer i sin
tur, och så är hela cirkusen i gång på nytt. Skulle man våga draga- en lärdom
av detta, skulle det uppenbarligen vara, att man får se till att man
far en större samtidighet vid uppgörelser i en framtid. Vi åstadkommo i fjol
liksom några år tidigare en någorlunda samtidighet mellan arbets omkostnadernas
fastställande avtalsmässigt och regleringsåret. Men det är tydligen inte
tillräckligt om jordbruket någonsin skall vinna gehör för sitt krav på att
få sin andel av inkomstförbättringen här i landet —• som det nu är tyvärr
i en sämre valuta.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande proposition till
jordbruksutskottet; och skulle jämväl de i anledning av densamma inom kammaren
avgivna yttrandena överlämnas till utskottet.

Vidare föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet Kungi
Maj:ts propositioner:

Nr 26.

Tisdagen den 10 juni 1947.

nr 303, angående inköp av fastighet i New York; och

nr 304, angående ytterligare medel till inköp av fastighet för beskickningen
i Dublin.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 312, angående
komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1947/48 hänvisades
propositionen såvitt angick de procenttal, varmed dels bottenskatt enligt 18 §
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,/dels ock statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär skatt, till bevillningsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan följande Kungl. Majrts propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 313, angående anslag till teckning av
aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 314, angående fortsatt befrielse för
riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 315, angående anslag till bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete; och

till bevillningsutskottet propositionen, nr 316, med förslag till förordning
om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av budgetåret 1947/48.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 505 av herr Håstad m. fl.;

nr 506 av herr Henriksson m. fl.;

nr 507 av herrar Jacobsson i Igelsbo och Persson i Svensköp;

nr 508 av herr Ohlin; och

nr 509 av herrar Liedberg och Persson i Svensköp; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 510 av fru Ewerlöf och herr Hagård.

Vid härefter skedd föredragning av motionen nr 511 av fru Ericsson i Luleå
m. fl. hänvisades motionen, såvitt angick föreslagna anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott motionen nr
512 av fru Linderot och herr Hagberg i Luleå.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtande
nr 18 och 19, statsutskottets utlåtanden nr 160—169, bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och 43, första lagutskottets utlåtanden nr 40—48, andra lagutskottets
utlåtanden nr 35—38 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 43

Föredrogs den av herr Håstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans

Tisdagen den 10 juni 1947.

Nr 26.

excellens herr ministern för utrikes ärendena angående ytterligare åtgärder
från regeringens sida i anledning av legationssekreterarn Raoul Wallenbergs
försvinnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Senander och Kempe, nr 513, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 300, angående grunderna för höjning under budgetåret 1947/48 av
löner utgående enligt statens löneplansförordning m. m.;

herr Fagerholm, nr 514, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 300; samt

herrar Sefve och Ljungberg, nr 515, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 299, med förslag till förordning om begränsning i vissa fall av skatt
till staten på grund av 1948 års taxering, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ io.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad lönestatistik
;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser angående värnpliktslån;

nr 304, i anledning av Kungl. Ma.j:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 under Y a huvudtiteln till brandväsendet;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens hantverksinstitut; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till skolöverstyrelsen; samt

från första lagutskottet:

nr 295, i anledning av väckta motioner om utfärdande av vissa föreskrifter
att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar och om ändring
av viss bestämmelse i normalbrandordningen för landskommuner.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 20.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Onsdagen den 11 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Föredrogos

var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 317, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

till jordbruksutskottet propositionen, nr 318, med förslag om bedrivande av
industrirörelsen vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget Statens skogsindustrier
som ägare.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 513 av herrar Senander och Kempe; och

nr 514 av herr Fagerholm; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 515 av herrar Sefve och Ljungberg.

§ 3.

Ang. remiss Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 18, med föranledande av
till utskott »»första kammarens remiss av motionen I: 325 av herr von Heland i anledning
"/0ti32sn av Kungl. Maj:ts proposition nr 276 med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Till konstitutionsutskottet hade första kammaren enligt protokollsutdrag för
den 30 maj 1947 hänvisat en därstädes av herr von Heland väckt motion, nr
325, vari hemställts bl. a. »att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 276 måtte i princip uttala sig för att sådana medborgare, vilka icke
kunna erhålla andra pensionsförmåner än allmän folkpension, skola tillerkännas
lika god pension som statens anställda i likvärdiga arbetsuppgifter».

Utskottet hade i memorialet anmält, att utskottet — enär det i motionen
väckta förslaget, i vad det avsåge annat än ändring i det i propositionen nr
276 till riksdagen framlagda förslaget till lag angående ändring i stadgan den
21 februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, enligt
konstitutionsutskottets mening vore av beskaffenhet att ej böra av utskottet
handläggas — föranleddes att till första kammaren återlämna ifrågavarande
motion i nu berörda del.

Utskottets anmälan föredrogs; och anförde därvid:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Ehuru vissa rent formella
skäl kunna tala för riktigheten av den ståndpunkt konstitutionsutskottet

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. remiss till utskott av motionen I: 325. (Forts.)
intagit i denna fråga, anser jag dock, att det vore mycket olämpligt att klyva
den ifrågavarande motionen i två delar, som skulle behandlas av skilda utskott.
Motionärens båda yrkanden hänga nämligen logiskt så nära ihop, att
det får anses rimligt, att de handläggas av ett och samma utskott och i så fall
givetvis av det utskott, till vilket Kungl. Maj:ts proposition nr 27G remitterats,
d. v. s. konstitutionsutskottet.

Jag anser följaktligen, att den remiss, som första kammaren verkställt, är
riktig, och jag ber därför att få yrka, att kammaren måtte besluta lägga det
föredragna memorialet till handlingarna med förklaring, att ifrågavarande
motion i sin helhet skall behandlas av konstitutionsutskottet.

Herr Hallén: Herr talman! Som kammaren observerat innehåller den förevarande
motionen av herr von Heland två klämmar. Enligt den första klämmen
vill motionären att riksdagen på konstitutionsutskottets behandling skall
uttala sig för att sådana medborgare, som icke kunna erhålla andra pensionsförmåner
än allmän folkpensionering, skola tillerkännas lika god pension som
statsanställda i likvärdiga arbetsuppgifter. När utskottet fick denna motion
sig till handa, ansåg man att motionen i denna del avsåg ett ärende, som icke
föll under konstitutionsutskottets behandling. Därför har utskottet ansett del
nödvändigt att skicka tillbaka motionen i denna del. Utskottet kan nämligen
omöjligen ta ståndpunkt på ett område, där utskottet saknar all rätt att ingå
på någon behandling.

Ej ens med stöd av den uppmjukade remissregeln i § 44 riksdagsordningen
bör en hänvisning till konstitutionsutskottet av denna del av motionen kunna
ske. Ty i det förevarande fallet föreligger ej det »nära samband» med ämne
tillhörande konstitutionsutskottets kompetensområde, vilket § 44 riksdagsordningen
förutsätter. Då remiss till konstitutionsutskottet ändock skett av motionen
i dess helhet, har konstitutionsutskottet därför sett sig nödsakat återlämna
motionen i vad den avser frågan om allmän medborgarpensionering.
Ty enligt § 7 reglementariska föreskrifter för riksdagen skall ständigt utskott
aterlämna ärende som ej »bör» av utskottet handläggas. I vad motionen åsyftar
ett principuttalande om en allmän medborgarpensionering kan den för
övrigt näppeligen anses »föranledd» av proposition nr 276.

Jag kan här inte annat än uttala min förvåning över att första kammaren
samt dess presidium och sekretariat låtit detta passera. Detta har otvivelaktigt
skett av en ren blunder. Sedan har man från första kammarens sida sökt
engagera andra kammaren att lappa över detta misstag. Bara av det skälet
att det finns viljekraftiga män i detta presidium, vilka driva sin linje, finns
det, enligt min mening, inte någon anledning för denna kammare att ge efter.
Motionen borde därför i denna del ej ha fatt väckas i anledning av propositionen.
Da sa skett, är detta lika orimligt, som om t. ex. en proposition om ett
mycket begränsat anslag till försvaret skulle få föranleda en motion med yrkande
på en fullständigt ny försvarsordning.

Av det sagda torde också framga, att i den förevarande motionen sammanförts
vad bestämmelserna kalla »flera mål av olika beskaffenhet». Ett sådant
förfaringssätt är förbjudet enligt riksdagsordningens § 55 stycket 3 sista
punkten. Proposition på remiss på motionen i fråga liade därför även på den
grund bort vägras.

Men dä så ej skett utan första kammaren remitterat motionen i dess helhet
till utskott, måste nu ses till att motionen i den del den avser ett principuttalande
om allmän medborgarpensionering blir behandlad av det utskott, som
är rätt forum härför. I all rimlighets namn kan man inte anse konstitutionsutskottet
för ett dylikt forum. En fråga av bär förevarande beskaffenhet kan

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ang. remiss till utskott av motionen 1:325. (Forts.)
endast behandlas av antingen ett tillfälligt utskott, lagutskott eller bankoutskott.

Detta bär presidiet tydligen funderat över. Man har ansett det uteslutet
med en behandling av denna del av frågan av ett tillfälligt utskott. Man har
bl. a. sökt åberopa den uppmjukade remissregeln enligt § 44 riksdagsordningen
såsom stöd för remissen till konstitutionsutskottet. Paragrafen bereder
nämligen en viss valfrihet vid remisser endast mellan olika ständiga utskott.
Alltså bortfaller här ett tillfälligt utskott. Likaså torde icke bankoutskottet
kunna komma i fråga. Motionen i nu förevarande del berör nämligen
ej »pensionsärendet» i den bemärkelse, i vilken detta uttryck förekommer i
§ 41 riksdagsordningen, som reglerar bankoutskottets kompetens. Sålunda
skulle endast lagutskott återstå som behörigt forum. Andra lagutskottet behandlar
ju också lagstiftningsfrågor om allmän folkpensionering.

Nu kan man givetvis beträffande den sakliga delen av detta ärende ställa
sig den frågan, varthän det skulle bära, om motionens förevarande del verkligen
bleve bifallen. Till vilket utskott denna del av motionen än skulle remitteras,
så skulle utskottet få tjänstgöra som en slaktbänk. Motionens yrkande
i denna del är uppenbarligen orimligt och ställt under förhållanden, som icke
borde ha föranlett första kammaren att medge någon remiss överhuvud taget.

Herr talman! Jag tillåter mig att i motsats till herr förste vice talmannen
hemställa, att andra kammaren måtte besluta lägga det förevarande memorialet
till handlingarna med förklarande, att motionen 1: 325 i den del den
återlämnats av konstitutionsutskottet skall behandlas av lagutskott. Jag vill
till sist även påpeka, att konstitutionsutskottet inom samtliga partier är
fullständigt ense i denna fråga.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag får bekänna,
att det givetvis kan föreligga olika meningar om denna remiss. Jag får även
bekänna, att jag i dag på morgonen kommit åter med Finlands-båten och att
jag på grund därav icke haft tillfälle att så grundligt penetrera detta ärende.
Jag vill emellertid här för kammaren söka närmare klargöra min ståndpunkt.

Enligt det nu föredragna memorialet förklarar konstitutionsutskottet, att
det i motionen nr I: 325 väckta förslaget, i vad det avser annat än ändring
i det i propositionen nr 276 till riksdagen framlagda förslaget till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, enligt konstitutionsutskottets mening är av beskaffenhet
att ej böra av utskottet handläggas.

Vad som åsyftas med detta uttalande, torde vara den del av motionen, som
går ut på ett principuttalande därom, att sådana medborgare, vilka icke kunna
erhålla andra pensionsförmåner än allmän folkpension, skola tillerkännas lika
god pension som statens anställda i likvärdiga arbetsuppgifter.

Det är uppenbart, att konstitutionsutskottet så till vida har rätt, som frågan
om en allmän medborgarpensionering icke i och för sig tillhör utskottets
handläggning. A andra sidan får man emellertid komma ihåg att det här
gäller ett principuttalande. Jag vill säga som min mening, att det givetvis
hade varit riktigare, om motionen hade varit delad eller om man i motiveringen
begärt ett sådant uttalande. Jag vill emellertid samtidigt uttala som min
uppfattning, att jag inte tror att det kan möta några oöverstigliga konstitutionella
svårigheter för konstitutionsutskottet att behandla motionen sådan den
nu föreligger. Konstitutionsutskottet kan nämligen i sin motivering göra ett
uttalande i den ena eller andra riktningen, utan att konstitutionsutskottet går
sina befogenheter eller de konstitutionella formerna för nära.

Den senare delen av motionens kläm avser obestridligt en ändring i stadgan

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ang. remiss till utskott av motionen I: 325. (Forts.)
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Denna senare del av motionen bär emellertid till förutsättning, att
den förra delen av motionen bifalles. Att behandla dessa två frågor på olika
utskott förefaller ej blott ologiskt utan även ur praktisk synpunkt olämpligt.
Jag vet inte hur det i så fall skulle vara möjligt för motionären att yrka bifall
till sin motion.

Härtill kommer att den förra delen av motionens kläm närmast avser —
eller i varje fall lämpligen kan behandlas som — ett motiveringsuttalande.
sådant som jag nyss berörde. Innebörden av motionen är, att motionären kan
tillstyrka bifall till Kungl. Maj ds proposition under en viss förutsättning,
nämligen att riksdagen vill göra ett principuttalande av viss beskaffenhet.
Jag kan ej finna, att det utskott, som skall behandla huvudfrågan, skall vara
förhindrat att yttra sig om det av motionären såsom förutsättning för hans
ståndpunktstagande i huvudfrågan uppställda villkoret, låt vara att detta
sakligt sett, när det en gång kommer att gälla antagande av konkreta förslag,
skall behandlas av annat utskott. Jag vill här tillägga, att detta givetvis förutsätter
en senare framställning och en senare behandling av riksdagen när
detta principuttalande en gång skall komma att omsättas i praktiken.

Frånsett det logiska sambandet mellan motionens olika delar vill jag erinra
om att, efter tillkomsten av den nuvarande lydelsen av S -! 1 riksdagsordningen,
riksdagens kamrar vid remissers verkställande icke längre äro så strängt
bundna som förr att anlägga enbart formella synpunkter. En fråga, som finnes
äga nära samband med ämne, som tillhör visst ständigt utskotts behandling,
må kunna till nämnda utskott hänvisas, ändå att den enligt föreskrifterna
i §§ 37—43 skolat handläggas av annat ständigt utskott. Denna bestämmelse
gör det möjligt att remittera även ett pensionsärende till konstitutionsutskottet.

Herr talman! På de skäl jag nu anfört tillåter jag mig yrka, att kammaren
måtte besluta att lägga det föredragna memorialet till handlingarna med förklaring,
att ifrågavarande motion i sin helhet skall behandlas av konstitutionsutskottet.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill inte i onödan här förlänga debatten
med herr vice talmannen. Jag vill bara säga herr Magnusson, att det vore
roligt att höra honom förklara, hur konstitutionsutskottet skall kunna ta
ställning till det faktiska yrkande, som herr von Heland här gjort. Motionären
vill — låt vara att det hela i realiteten är en gest — att riksdagen skall
fatta ett sådant beslut, att eu del av rikets medborgare få sin folkpension
höjd till bortåt 4 000 kronor. Det är alldeles uppenbart, att vi i konstitutionsutskottet
måste ta ställning inte bara till motiveringen utan även till klämmen
i här gjorda yrkanden, detta antingen vi skulle komma på den vanvettiga idén
att tillstyrka motionen eller besluta avstyrka den. Man skulle då ögonblickligen
kunna rikta den anmärkningen mot konstitutionsutskottet, att vi där givit oss
in på ett kompetensområde, som icke är vårt. Konstitutionsutskottet får helt
enkelt inte behandla den ifråga,varande delen av motionen.

Det ligger i detta fall till på samma sätt som om herr von Heland skulle
ha kopplat ihop frågan om riksdagsmännens pensioner med en anslagsfråga
på ett annat område och satt uppfyllandet av det ena villkoret som en förutsättning
för det andra. Det skulle vara alldeles orimligt att vi i konstitutionsutskottet
skulle ta ställning till hur mycket pengar, som skulle anslås för det
ändamålet, bara därför att en motionär kopplat ihop en under konstitutionsutskottets
kompetensområde liggande fråga med ett ärende, som ligger utanför
vårt kompetensområde.

Herr talman! .Tåg vidhåller mitt yrkande.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Motion angående
e. o.
stationskarlen
A. K. B.
Engbergs
löneklassplacering.

Ang. remiss till utskott av motionen I: 325. (Forts.)

_ Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad herr förste vice talmannen hemställt i anledning
av utskottets förevarande anmälan dels ock på bifall till det yrkande, som under
överläggningen framställts av herr Hallén; och fattade kammaren beslut
i enlighet med den senare propositionen.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Ma.j:Ls proposition
med förslag till byggnadslag m. m. i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Navigationsskolorna: Skolhälsovård;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 162.^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av överståthållarämbetet m. m.; och

nr 163, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ägoutbyten
och fastighetsförsäljningar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

c Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 164, i anledning av väckt motion angående
extra ordinarie stationskarlen Å. K. B. Engbergs placering i löneklass.

I en inom andra kammaren av herr Senander väckt motion (II: 130) hade
hemställts, att riksdagen måtte förklara extra stationskarlen Å. K. B. Engberg
berättigad att från och med dagen för sin anställning som extra ordinarie
stationskarl placeras i sjätte löneklassen, femte lönegraden av löneplanen Eo
i civila icke-ordinariereglementet.

Utskottet hemställde, att motionen II: 130 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr (Senander: Herr talman! Det är här fråga om ett löneklassplaceringsärende,
som nog inte är utan en viss principiell betydelse.

Engberg har varit anställd vid militärmakten under sammanlagt tio och ett
halft år, och han har i framställning till Kungl. Maj:t vid två tillfällen begärt,
att han skall få tillgodoräkna sig viss del av denna tid för placering i löneklass.
Då Engberg vid det senaste tillfället gjorde framställning till Kungl. Maj:t.
tillstyrkte lönenämnden att han från och med tillträdandet av den extra ordinarie
stationskarlsbefattningen placerades i öre löneklassen, under det att
Engberg själv yrkat på en löneplacering i 6:e löneklassen. Trots att det blev
ett längre uppehåll än vad som enligt bestämmelserna fick förekomma mellan
tidpunkten för den militära anställningens upphörande och tillträdandet av
den civila statsanställningen, ansåg dock lönenämnden, att man åtminstone
borde ge honom rätt till placering en löneklass högre än man placerat honom
vid tillträdandet av befattningen vid SJ.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Motion angående e. o. stationskarlen Å. K. B. Eng bergs löneklass placering.

(Forts.)

Nu är det att märka, att anledningen till att Engberg inte helt kunnat fylla
villkoren för att få tillgodoräkna sig förutvarande anställning var den att
han, då han ämnade inträda i civil statstjänst, blev inkallad till beredskapstjänst.
Härigenom blev uppehållet mellan hans förutvarande militära anställning
och tidpunkten för inträdet i den civila statsbefattningen så pass långt,
att han stupade på de villkor, som äro uppställda för tillgodoräknande av förutvarande
militär anställningstid. Med hänsyn till att det just var inkallelsen till
beredskapstjänst, som gjorde att han försattes i ett ogynnsamt läge, borde
Kungl. Maj:t åtminstone gått på allmänna lönenämndens linje och placerat
honom en löneklass högre än han verkligen blev placerad.

Nu har statsutskottet yrkat avslag på motionen, och man åberopar sig därvid
på att utskottet under hand inhämtat, att Kungl. Maj:ts ställningstagande bestämts
av bland annat hänsynen till de konsekvenser, som ett bifall till den
ifrågavarande framställningen skulle medföra. Jag frågar mig då vad det
egentligen är för konsekvenser, som skulle kunna uppstå vid ett bifall till
framställningen. Det skulle möjligen vara den konsekvensen, att andra befattningshavare,
som befinna sig i samma läge som Engberg, också skulle kunna
komma med framställningar. En bättre löneplacering för Engberg skulle kunna
följas av ytterligare anspråk från andra håll. Men kan man verkligen med
hänsyn till dylika konsekvenser förhindra, att en befattningshavare beredes
rättvisa? Jag tycker att det är ovärdigt staten att på det sättet behandla personer,
som på grund av beredskapsinkallelse försatts i ett ogynnsamt läge när
det gäller att tillgodoräkna sig en tid för löneklassplacering då de tillträda
civila tjänster. Här har ju också ofta uttalats, både under krigsåren då beredskapsinkallelserna
pågingo i stor utsträckning och senare, att man på något sätt
borde se till, att de som varit inkallade i beredskap icke skulle komma att
förlora något på grund av dessa inkallelser. Här tar emellertid utskottet faktiskt
en ställning till denna fråga, som enligt min mening är i hög grad orättfärdig
gentemot den, som kommit i ett ogynnsamt läge på grund av beredskaps
inkallelser.

Jag kan inte finna att utskottet i sin motivering till avslaget förebragt
sådana skäl, som man kan acceptera, och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Åkerström: Herr talman! Utskottet har ju i sitt utlåtande omnämnt,
och det har också framgått av motionärens anförande, att föreliggande, fråga
tidigare varit föremål för Kungl. Maj ds prövning utan att dock föranleda
någon åtgärd. Det är också alldeles riktigt, som motionären redan erinrat om,
att utskottet under hand inhämtat, att Kungl. Maj ds ställningstagande bestämts
av bl. a, hänsynen till de konsekvenser, som ett bifall till ifrågavarande
framställning skulle medföra. Vi skulle även ha velat framhålla, att det
väl inte är lämpligt att riksdagen tar sig an och klarar ut sådana här fall.
Här kan det ju bli fråga om hundratals, ja i sinom tid måhända tusentals befattningshavare,
som vilja gå denna väg i löneklassärenden, och jag tror inte
att riksdagen skall kunna klara ut vad som är det högsta måttet av rättvisa
i sådana fall. Vi godtaga det resonemang som förts dels av järnvägsstyrelsen,
dels av Kungl. Majd, och vi anse oss ha löst denna fråga på ett sätt, som kan
försvaras.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Jag känner mig ännu mindre övertygad om
riktigheten i utskottets ståndpunkt efter det anförande, som utskottets tales -

40 Nr 26. Onsdagen Sen 11 juni 1947 fm.

Motion angående e. o. stationskarlen A. K. B. Engbergs löneklassnlaeering.

(Forts.)

man här hållit i saken. Han förklarar, att det inte är lämpligt att riksdagen
befattar sig med sådana här spörsmål. Jag ställer nu den frågan till utskottets
talesman: till vem skall den person, som befinner sig i denna belägenhet,
vända sig om inte till riksdagen, sedan personen i fråga fått nej av Kung].
Maj :t, trots att en sakkunnig nämnd, allmänna lönenämnden, delvis avstyrkt
och delvis tillstyrkt hans framställan?

Om utskottet verkligen ville vidtaga några åtgärder i detta syfte, hade
det varit lämpligt att föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om
utredning beträffande de befarade konsekvenserna i detta avseende.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Senander begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 164, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj ds proposition, nr 319, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. in.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Förvärv av
aktier i Bergslagernas
med
flera järnväg
sakt iebolag.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 242 hade Kungl. Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 25 april
1947, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj d att i enlighet med
vad chefen för kommunikationsdepartementet förordat godkänna fyra propositionen
bifogade överenskommelser om förvärv för statens räkning av aktiemajoriteten
i Bergslagernas, Gävle—Dala, Södra Dalames samt Kil—
Fryksdalens järnvägsaktiebolag dels ock under statens affärsverksfonder, statens
järnvägar, till Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägs -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
aktiebolag för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 80 315 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wetter m. fl. (I: 307) och den andra inom andra kammaren av herr
von Friesen m. fl. (II: 459), ävensom två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr TFistrand m. fl. (I: 308) och den andra
inom andra kammaren av herr Dickson m. fl. (II: 460), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande proposition;

dels ock två likalydande motioner, väckta den. ena inom första kammaren
av herrar Sten och Sandler (I: 309) och den andra inom andra kammaren av
herr Holmström m. fl. (II: 461), i vilka hemställts, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition måtte medgiva, att av Gävle—Dala järnvägsaktiebolags
vid tillträdesdagen kvarstående vinstmedel högst 400 000 kronor måtte
få disponeras för uppförande genom Gävle stads försorg av ett pensionärshem
i första rummet avsett för Gävle—Dala järnvägs nuvarande pensionärer
och under förutsättning, att staden dels tillhandahölle fri tomt och dels ombesörjde
och bekostade pensionärshemmets förvaltning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 307
och II: 459 samt I: 308 och II: 460 bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
:ned vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 25 april
1947 förordats och vad utskottet anfört godkänna de föreliggande överenskommelserna
;

b) till Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag för
budgetåret 1947/48 under statens affärsverksfonder, statens järnvägar, anvisa
ett investeringsanslag av 80 315 000 kronor;

II. att motionerna I: 309 och IT: 461 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Albertsson. Ragnar Bergh, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:307 och 11:459 samt
I: 308 och II: 460 avslå förevarande proposition;

II. att motionerna 1:309 och 11:461 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

2) av herr Holmström, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 309 och II: 461 och att därför dels utskottets yttrande i anledning av motionerna
bort hava den lydelse, som angivits i reservationen, dels ock mom. II i
utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

»II. att riksdagen må .med bifall till motionerna I: 309 och II: 461 medgiva,
att av Gävle—Dala järnvägsaktiebolags vid tillträdesdagen kvarstående vinstmedel
högst 400 000 kronor må få disponeras för uppförande genom Gävle
stads försorg av ett pensionärshem i första rummet avsett för Gävle—Dala järnvägs
nuvarande pensionärer och under förutsättning, att staden dels tillhandahåller
fri tomt och dels ombesörjer och bekostar pensionärshemmets förvaltning.
»

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! I den till utskottets utlåtande
fogade reservationen, till vilken jag anslutit mig, ha vi yrkat avslag på Kungl.
Haj:ts proposition i föreliggande fråga. Vi ha därvid berört såväl den principiella
innebörden i ärendet som frågans mera konkreta innehåll, och jag
skall med några ord söka belysa de anförda synpunkterna.

Vi ha utgått från en reservation, som förelåg vid behandlingen av frågan
om förstatligande av järnvägarna år 1939. Reservanterna anförde därvid
bland annat vissa principiella invändningar mot det då föreliggande förslaget
och föreslogo att förstatligandet skulle begränsas. Jag citerar här ett
stycke:

»Från detsamma borde sålunda undantagas dels sådana enskilda järnvägar,
som bildade en grupp av den storleksordning och med den ekonomiska
styrka, att de med tillämpning av en med statens järnvägar jämförlig taxa
kunde genomföra erforderliga rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar,
vilkas övertagande av staten icke i och för sig erbjöde ökade möjligheter
till transportrationalisering och vilka dessutom hade ekonomiska förutsättningar
att leva ett fortsatt självständigt liv. En begränsning av förstatligandet
skulle även medföra en begränsning av de för genomförandet av
åtgärden nödvändiga, högst betydande kapitalinsatserna.» — Detta senare
spörsmål har onekligen i nuvarande ekonomiska situation en alldeles särskilt
stor aktualitet. Vidare anfördes: »Genom ett allmänt förstatligande försvunne
möjligheten till jämförelser mellan statsbaneföretaget och de större enskilda
banorna och till de korrigeringar, vartill sådana jämförelser kunde giva anledning.
JFör ett riktigt avvägande av taxeproblemet syntes det betydelsefullt,
att tillgång funnes till ekonomiska driftkalkyler icke blott från statens järnvägar
utan även från enskilda järnvägsföretag.»

I anledning av den nu föreliggande propositionen ha flera motioner väckts,
och i dessa har man yrkat avslag på propositionen. Man bär därvid åberopat
just de skäl, som reservanterna 1939 anförde och som jag här summariskt
refererat. Vi reservanter ha den uppfattningen, att dessa skäl äro av sådan
styrka, att lämpligheten av ett förstatligande av nu ifrågakommande järnvägar
verkligen kan ifrågasättas.

o Det är en sak som jag i detta, sammanhang tycker är särskilt värd att framhålla,
nämligen att det allmännas intresse av att öva inflytande på företagens
ledning val är tillgodosett därigenom, att aktiemajoriteten i dessa järnvägsbolag
innehas av kommuner. Då enhetliggörandet av järnvägsnätet, som ytterst
var syftemålet med 1939 års principbeslut, såvitt man kan förstå i allt
väsentligt torde kunna nås genom samverkan mellan statens järnvägar och
GDG:s trafikförvaltning, anse vi reservanter att ett förstatligande av ifrågavarande
järnvägar inte i och för sig är ofrånkomligt.

Såvitt jag förstår har värdet av fri tävlan mellan olika företag under senare
år i mycket hög grad uppmärksammats av statsmakterna. Jag erinrar således
om inrättandet av kontrollbyrån över monopol och karteller. I propositionen
angående anslag till uppförande av en central beklädnadsverkstad
för försvaret betonar också vederbörande departementschef, under åberopande
av tidigare riksdagsuttalande, värdet av konkurrens på hithörande område.
Det heter i propositionen: »Då verkstäderna under nuvarande förhållanden
icke vore ^ fullt konkurrenskraftiga vad anginge vissa tillverkningsobjekt, syntes
statsrådet det alternativ, som vid sidan av det nu angivna stode till buds,
vara, att verkstädernas konfektionsavdelningar nedlades och statsverket sålunda
ställde sig helt i beroende av den enskilda konfektionsindustrien vad

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
beträffade leverans av beklädnadsartiklar till försvaret. Vid valet mellan dessa
alternativ måste beaktas, framhåller statsrådet vidare, att — såsom 1943
års riksdag framhöll •— det synes antagligt att konkurrens mellan statlig
fabrikation och privatindustrien kan visa sig vara i viss mån prisreglerande
samt ägnad att framdriva förbättringar i produktionsmetoderna. Härför hade
belägg redan erhållits, trots att verkstäderna driftsekonomiskt arbetade
under ogynnsamma betingelser.»

Det kan måhända invändas, att de av mig gjorda jämförelserna inte ha full
likvärdighet, men ur principiell synpunkt torde de vara försvarbara. I den nu
föreliggande propositionen har departementschefen också berört frågan om den
fria tävlan mellan olika trafikföretag. Han anknyter i sitt resonemang till
yttranden från handelskamramas nämnd m. fl. näringsorganisationer, som hemställt,
att GDG inte måtte förstatligas. Jag tillåter mig citera en passus ur
departementschefens yttrande, där han säger:

»Till stöd för denna ståndpunkt hava åberopats de skäl, som-------an förts

av reservanterna inom statsutskottet vid 1939 års riksdag, varvid framhållits,
att ett förstatligande skulle medföra, att all befruktande konkurrens
mellan olika järnvägsföretag komme att upphöra till men för fortsatt teknisk
utveckling inom järnvägsväsendet. Härvid är att märka, att någon ekonomisk
konkurrens av större betydelse mellan olika järnvägar knappast existerar
i vårt land, då de i regel äro hänvisade till var sina trafikområden. I den
män man i detta sammanhang talar om konkurrens, har den förelegat på det
tekniska området och varit betingad av järnvägarnas strävan att var för
sig åstadkomma bättre och billigare driftsformer. Även sedan den huvudsakliga
delen av järnvägsnätet samlats i statens hand, kvarstår emellertid
konkurrens — såväl tekniskt som ekonomiskt -—- från motorfordonstrafikens
sida. I denna konkurrens ligger på ett helt annat sätt än i bibehållandet av
ett enskilt järnvägsnät förutsättningar för och incitament till fortsatta framsteg
inom järnvägsdriften: och med den livliga kontakt som råder mellan ledningen
av järnvägar i skilda länder torde vara väl sörjt för att framsteg och
förbättringar snabbt bliva kända och vinna efterföljd inom olika jämvägssystem.
»

Värdet av den tävlan från motortrafikens område, som statsrådet här särskilt
betonat, är helt visst av mycket stor betydelse. Så länge den får förekomma!
Men enligt min uppfattning räcker den inte som »förutsättning för och incitament
till fortsatta framsteg inom järnvägsdriften», även om den livliga
kontakt, som råder mellan ledningen av järnvägar i skilda länder, kan anses
sörja för att förbättringar snabbt bli kända och vinna efterföljd inom olika
j ärn vägssystem.

Enligt min mening herr talman, skulle det alltså vara av största betydelse
om GDG kunde få fortleva som självständigt företag. Dessa järnvägar kunna,
såsom förut nämnts, anses utgöra en enhet av den storleksordningen att de
med tillämpning av en med statens järnvägars jämförlig taxa kunna genomföra
erforderliga rationaliseringsåtgärder. De torde även ha ekonomiska förutsättningar
att fortleva som självständiga företag. Man kan väl också våga
förutsätta att ett gott och rationellt samarbete skall kunna ske mellan statens
järnvägsförvaltning och GDG med utvinnande av det väsentliga av de fördelar,
som nu anses motivera ett förstatligande av GDG.

Härtill kommer — det vill jag särskilt understryka — den fria tävlan med
dess obestridda fördelar. Allt detta tillsammans svnes mig tala för ett bibehållande
av möjligheterna till tävlan i föreliggande fall.

Om den nu aktuella frågans konkreta innebörd ur statsfinansiell synpunkt
skall jag inte orda sfi mycket. Tnlösningspriset för aktieförvärvet uppgår till

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 lm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Torts.)
80,5 miljoner kronor. Såsom järnvägsstyrelsen i sitt yttrande anfört, skulle
en uppgörelse enligt 1939 års kalkylpris — omkring 65 miljoner kronor —
ha berett aktieägarna i järnvägsbolagen skälig ersättning, motsvarande 6,7 %
av aktiernas nominella värde. De träffade överenskomelserna innebära emellertid
inräknande av ett ytterligare tillägg av 15,7 miljoner kronor. Som motiv
för skäligheten av ett dylikt överpris har åberopats, att den hittills genomförda
elekrifieringen av GDG :s huvudlinje representerar ett värde, överstigande
de kapitalbelopp som direkt eller indirekt inginge i 1939 års kalkylpris.

Såsom i reservationen omnämnes, synes man härvid som utgångspunkt ha
tagit nu rådande onormala förhållanden på bränslemarknaden, vilket enligt
vår mening knappast kan vara fullt riktigt. Det bör inte heller i detta sammanhang
förbises, att resultatkurvan vid järnvägarna visar en nedåtgående
tendens — det ha vi redan sett tydliga tecken på.

Jag tillåter mig också att i detta sammanhang erinra om att departementschefen
själv i propositionen framhåller, att ett bedömande av skäligheten av
det överenskomna priset är förenat med betydande svårigheter.

Vad riksgäldsfullmäktige i sitt yttrande anfört angående frågans ekonomiska
innebörd och konsekvenser anser jag vara särskilt tungt vägande. Sedan
riksgäldsfullmäktige först hänvisat till att de remitterade handlingarna inte
lämna någon säker grundval för ett prövande av skäligheten av de priser, som
överenskommits, säga riksgäldsfullmäktige: »Anledning finnes emellertid att
antaga att dessa icke kunnat undgå att påverkas av den för närvarande rådande
högkonjunkturen och av det gynnsamma läge ifrågavarande järnvägsbolag
därför för närvarande befinna sig i. Fullmäktige vilja under sådana
omständigheter ifrågasätta lämpligheten av att nu gå till förvärv av ifrågavarande
aktier, vilket — förutom framtida övertagande av järnvägsbolagens
skulder — skulle kräva ett direkt kapitalutlägg av omkring 80,5 miljoner
kronor. Det synes icke osannolikt, att staten framdeles i ett annat konjunkturläge
skulle kunna komma fram till fördelaktigare priser. Till det nu anförda
kommer, att affären skulle genomföras under ett synnerligen ogynnsamt
läge på kapitalmarknaden. Fullmäktige anse sig icke här böra närmare
ingå på detta ämne, men vilja framhålla, att en upplåning av 80 miljoner
kronor utöver de lånetransaktioner, som fullmäktige måste räkna med under
den närmaste tiden, att döma av läget för dagen icke torde vara möjlig att
utföra på marknaden.»

Vi ha numera fått underrättelse om att statsobligationer icke komma att
godtagas som likvid. Väl ha Göteborgs stad och Gävle stad förklarat sig villiga
att låta anstå med likvid för städernas aktieinnehav — omkring 31 miljoner
kronor — till den 1 oktober 1948, varefter likvid -kolie erläggas med
en femtedel om året fram till den 1 oktober 1952, men beträffande huvudparten
av likviderna kvarstå de anförda svårigheterna.

Värdet av de möjligheter, som enligt departementschefen förefinnas att genom
förfogande över järnvägsstyrelsens värdeportfölj mildra återverkningarna
på kapitalmarknaden, ha vi reservanter ej ansett oss kunna bedöma. Vi finna
för vår del fullmäktiges hemställan, att frågan om ett uppskov med förvärvet
av ifrågavarande järnvägar till en lämpligare tid upptages till övervägande,
vara välgrundad.

Till sist vill jag, herr talman, erinra om den oerhörda arbetsbörda som åvilar
olika delar av statsförvaltningen, inte minst järnvägsstyrelsen. I dagens
även i övrigt ansträngda läge bör väl inte denna arbetsbörda ökas utan att
alldeles tvingande skäl därtill föreligga.

Härtill kommer att propositionens genomförande skulle innebära eu ytterligare
centralisering. Riksdagen har ju nyligen hemställt om utredning an -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Berg slagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
gående möjligheterna att decentralisera statsförvaltningen, och det förefaller
under sådana förhållanden knappast konsekvent att i den betydelsefulla trafikfrågan
nu ta ett nytt steg på centraliseringens väg.

Även om riksdagen med hänsyn till sitt tidigare fattade beslut icke skulle
vilja intaga en avvikande ståndpunkt i fråga om den principiella innebörden
av beslutet om jämvägsförstatligandet, synes det uppenbart att tidpunkten för
det nu föreslagna förvärvets genomförande är mindre lämpligt vald. Samma
mening kommer till uttryck även i utskottets utlåtande. Utskottet skriver
nämligen: »Det kan icke förnekas, att genomförandet av de enskilda järnvägarnas
förstatligande kommit att infalla under en ur allmän-ekonomisk synpunkt
mindre lämplig tidpunkt.» Utskottet understryker alltså den synpunkt
som jag har anfört.

Enligt min uppfattning vore det klokast att nu låta denna fråga vila, och
i anslutning till vad jag här anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen, vilken innebär
ett yrkande om avslag på den föreliggande propositionen.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har i utskottet icke kunnat ansluta mig
den reservation, i vilken yrkas avslag på förslaget om statsövertagande av trafikförvaltningen
Göteborg—Dalame—Gävle, detta främst av den orsaken att
jag inte kan godkänna reservanternas resonemang angående skäligheten av det
pris som staten, skall betala för banorna. Reservanterna åberopa i denna del
kungl. järnvägsstyrelsens uttalande, i vilket det heter att de preliminärt avtalade
villkoren äro »mycket kostsamma för staten». Reservanterna säga till
och med att staten får betala »överpris» för aktierna. Dessa omdömen sakna
helt och hållet grund.

Det av förstatligandeberedningen ensidigt fastställda 1939 års kalkylpris
på omkring 65 miljoner kronor avsåg en förvaltning, som vid den tidpunkten
inte var till någon del elektrifierad. Det nu ifrågasatta priset, som med 15,7
miljoner kronor överstiger det omnämnda kalkylpriset, avser inköp av Sveriges
största enskilda trafikföretag med en högklassig, helt elektrifierad stamlinje
Göteborg—Gävle om 570 km och en hel serie av andra betydande banor.
År 1939 var GDG:s omnibus- och fraktbilsrörelse helt obetydlig. I dag omfattar
den linjer med en sammanlagd längd av cirka 8 000 km. Det är för
denna kvantitets- och kvalitetsökning som staten nu vill betala 15,7 miljoner
kronor i ett penningvärde som är betydligt lägre än 1939 års. Hur kan man
beteckna detta såsom »mycket kostsamt» för staten och såsom »överpris»?

En jämförelse med förstatligandet av Stockholm—Västerås—Bergslagens
järnvägar visar, att staten, innan dessa järnvägar till någon del voro elektrifierade,
erlade 168 kronor per aktie eller allt som allt 25,2 miljoner kronor.
Samma riksdag som fattade detta beslut lämnade ett anslag på 22 miljoner
kronor för elektrifiering av den 111 km långa bandelen Stockholm—Västerås.
I själva verket betalades alltså Västeråsbanan med 313 kronor på nominella
aktievärdet.

Enligt mitt förmenande har dessutom den järnväg, som hittills ansetts vara
Sveriges mest räntabla järnvägsföretag, nämligen Gävle—Dala Järnvägs AB.
blivit satt i strykklass. En rättvis avvägning mellan de i förvaltningen ingående
banorna borde ha givit Gävle—Dala järnväg ett betydligt bättre pr;s
än 310 kronor per aktie. Enligt den sista balansräkningen är företaget så gott
som skuldfritt och har nedskrivit alla sina fasta och rörliga tillgångar till
knappa 20 miljoner kronor. Jag skall emellertid inte, herr talman, fördjupa
inig i några vidlyftiga ekonomiska utredningar.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)

I söndags invigdes den helt elektrifierade linjen Stockholm—Västerås—
Köping—Frövi. Generaldirektör Dahlbeck meddelade då att den slutliga elektrifieringskostnaden
utgjorde 32 miljoner kronor. Om man gör en jämförelse
med GDG, ter sig saken på ungefär följande sätt. Elektrifieringen av SWB
och GDG har pågått ungefär samtidigt, och kostnaden per bankilometer bör
ha varit ungefär densamma. SWB:s elektrifiering kostar, som nämnt, 32 miljoner
kronor. GDG:s linje är tre gånger så lång som SWB:s. GDG:s elektrifiering
skulle alltså kosta 3 X 32 miljoner kronor = 96 miljoner kronor. Nu
får emellertid GDG endast 15,7 miljoner kronor eller eu sjättedel av vad
SWB:s elektrifiering kostat, per bankilometer räknat.

Det måste alltså vara klart, att det pris. som staten bjudit för GDG, i
stället för överpris är ett i högsta grad oskäligt underpris.

Det underpris, som staten kommer att betala för Gävle—Dala järnväg, borde
också vara ett starkt motiv för riksdagen att bidraga till uppförande av det
pensionärshem, varom riksdagsmän från Gävle motionerat. Jag skall, herr
talman, be att få säga några ord om denna motion.

I motionen yrkas att riksdagen måtte medge att 400 000 kronor få disponeras
av Gävle stad för uppförande av ett pensionärshem, som i första hand
skulle avse Gävle—Dala järnvägs och sedermera statens järnvägars pensionärer.
Om denna sak säger utskottet, att den skulle kunna medföra »en vid överenskommelsens
träffande opåräknad framtida belastning av statens järnvägar».
Men någon framtida belastning kan det väl inte bli tal om, eftersom
förutsättningen för det hela är att Gävle stad dels tillhandahåller fri tomt.
dels ombesörjer och bekostar pensionärshemmets förvaltning.

När förhandlingarna om förvärvet av GDG fördes, var det sista bokslutel
för Gävle—Dala järnväg ännu inte klart. Sedan dess har bokslutet blivit färdigt,
och det visar att det är en överraskande stor behållning som staten får
övertaga. Under sådana förhållanden är det väl inte mer än rätt och rimligt,
att 400 000 kronor ställas till förfogande för det socialt sett mycket betydelsefulla
ändamål som vi motionärer pekat på.

_ Nu är det ju för mig hopplöst att med någon utsikt till framgång yrka
bifall till motionen, då utskottet säger att saken bör tagas upp i annat sammanhang
— något som vi motionärer säkerligen också komma att göra —
men jag ber i alla fall att få hemställa att motionen bifalles.

Herr von Friesen: Herr talman! Den fråga, som vi här behandla, har ju
tidigare under åtskilliga månader varit föremål för en mycket intensiv debatt
i pressen och annorstädes. De argument, som till äventyrs kunna anföras i
den ena eller andra riktningen, torde därför vara väl kända av samtliga dem
som intresserat sig för frågan. Detta är en anledning till att jag inte alltför
utförligt kommer att uppehålla mig vid den. Jag vill bara anföra ett par av
de skäl, som synas mig tala mot ett biträdande av Kungl. Maj ds proposition.

Såsom redan har påpekats i det första anförandet i debatten, kan man omöjligen
göra gällande att det här rör sig om en fråga, där med nödvändighet en
socialistisk uppfattning måste ställas mot en icke socialistisk eller, såsom man
med ett mindre val valt uttryck har kallat det. en borgerlig uppfattning. Frågan
om trafikmedlen och deras användande behöver knappast bli föremål för
principiella överväganden från dessa utgångspunkter. Många av dem, som
nu äro beredda att tillstyrka ett förstatligande även av Bergslagernas järnväg
— jag tänker t. ex. på de ledande tjänstemännen inom kungl. järnvägsstyrelsen
— äro utan tvivel goda högermän. De ha emellertid inte ansett att principiella
överväganden av här antytt slag böra göra sig gällande vid ställningstagande
till frågan. Det finns också så mycket mindre anledning till

Onsdagen ilen 11 juni 11)47 fm.

Nr 2(i.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
detta som det här gäller ett företag, som faktiskt redan befinner sig i allmän
ägo. I den debatt, som för något år sedan fördes om socialiseringens fördelar
och nackdelar, framhölls från åtskilliga håll, att faran med en socialisering
bl. a. vore den, att vi sknlle få en ökad centralisering, en ökad dirigering från
huvudstaden av de ekonomiska företagen. På detta svarades av åtskilliga socialdemokrater,
att man visst inte åsyftade något sådant med ett genomförande
av en socialistisk planhushållning; tvärtom kunde man mycket väl
tänka sig en decentraliserad socialism.

De som hysa denna uppfattning ha i dag ett utmärkt tillfälle att visa hållfastheten
i sin uppfattning. Vad det här i själva verket gäller är huruvida
man skall övergå till en centraliserad drift i samhällets regi eller bibehålla
den nuvarande decentraliserade skötseln av företaget.

Anledningen till att jag i främsta rummet är beredd att yrka avslag på den
kungl. propositionen är att bär ifrågavarande företag bär, särskilt under de
sista åren, skötts på ett så utomordentligt gott sätt, att det inte finns något
skäl att göra en ändring beträffande ledningen av detsamma. Och orsaken
till denna goda skötsel av företaget får utan tvivel — det är eu synpunkt som
ytterligare bör framhållas —- hänföras till förhandenvaron av mycket goda
personliga resurser i företagets ledning och det sätt varpå företaget kunnat utnyttja
dem. Jag tror inte att dessa krafter i spetsen för Bergslagernas järnväg,
som varit med om att göra företaget till vad det i dag är, hade kunnat
utnyttjas på samma sätt inom den statliga byråkratien som inom det privata
företaget. Staten skulle inte i lika hög grad ha kunnat tillgodogöra sig deras
kapacitet.

En annan av de huvudsynpunkter, som varit avgörande för mitt ställningstagande
i denna sak, är konkurrensfrågan. Den förste talaren i debatten här,
herr Malmborg, har redan i någon mån berört den frågan. Jag tror emellertid
att man måste en smula precisera vad man menar med konkurrens i ett sammanhang
som detta. Det finns utan tvivel olika slag av konkurrens. Det finns
illojal och osund konkurrens, och det skulle kunna tänkas att två trafikföretag,
som delvis hade att ombesörja samma gods- och person trafik, beträffande
taxesättning, tidtabeller o. s. v. bedreve en konkurrens som ur allmänhetens
synpunkt skulle visa sig mindre ändamålsenlig. Det finns emellertid också
en annan form av konkurrens, som snarare skulle kunna betecknas såsom ett
slags ädel tävlan. Om Bergslagernas järnväg, det sista av de stora enskilda
järnvägsföretagen, försvinner, så försvinner därmed en mätare på effektiviteten
hos den statliga driften. Självfallet måste, när det gäller att avgöra hurudan
effektiviteten är, jämförelserna göras på det rent tekniska området, men
allmänheten bär dock, om det nuvarande tillståndet får fortsätta, ideliga tillfällen
att göra jämförelser i fråga om de förbättringar, som införas i det ena
eller andra avseendet. Skulle denna jämförelsemöjlighet upphöra, kan det
hända att viljan och förmågan hos det statliga företaget att vidtaga förbättringar
inte blir så stor som tidigare.

Vidare måste i detta sammanhang anföras en synpunkt, som man alltid
måste anlägga. Vi hålla ju nu på att få ett faktiskt monopol beträffande den
form av företagsamhet som det här gäller, och vart monopol, inte minst statliga
monopol, leda ha vi nog åtskilliga erfarenheter av. Det är anledning befara
att allmänheten kommer att bli lidande, därest staten får ett sådant inflytande
över järnvägsväsendct som den kommer att få. efter införlivandet med
statsbanorna av Bergslagernas järnväg. När man talar om att det inte blir
något fullständigt trafikmonopol därför att det ju finns andra trafikmedel
som konkurrera med järnvägarna - i propositionen har i första rummet nämnts
biltrafiken på landsbygden, och man kan naturligtvis också nämna flygtrafi -

Nr 28.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg sak tiebolag. (Forts.)
ken — så vill jag säga att den jämförelsemöjlighet, som därigenom öppnas,
enligt mitt förmenande inte är tillräcklig för att upprätthålla högsta möjliga
effektivitet inom det statliga företaget.

Till sist, herr talman, några ord om de ekonomiska och finansiella synpunkter
som anförts i debatten om denna fråga. Av ganska lätt insedda skäl är
jag förhindrad att i alla avseenden biträda den argumentering, som förts av
riksgäldsfullmäktige. Fullmäktige säga att man skall vänta och se, tills man
får ett bättre pris på aktierna. Jag kan inte godkänna ett sådant resonemang.
Mitt yrkande går inte bara ut på uppskov på en kortare tid, utan på
att man för en överskådlig framtid låter Bergslagernas järnväg fortleva som
enskilt företag.

Däremot äro de finansiella synpunkter, som riksgäldsfullmäktige i övrigt
anföra, så mycket mer bärande. Det måste anses orimligt att i en sådan situation,
som den vi nu befinna oss i. företaga en så stor investering som
det här är fråga om. Det har ju från olika håll framhållits, hurusom just
investeringsverksamheten måste begränsas. Det bör väl då kunna anföras
mycket starka och vägande skäl för att staten placerar över 80 miljoner kronor
på ett sådant företag som det nu gäller.

Av de skäl, som jag här anfört och även av många andra, finner jag att
man inte har någon anledning att biträda vare sig Kungl. Majjts proposition
eller utskottets hemställan, varför jag, herr talman, ansluter mig till det yrkande,
som här har framställts om bifall till den reservation som till utskottsutlåtandet
är fogad av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr Dickson: Herr talman! Herr von Friesen har sagt flera kloka ting.
som jag helt kan ansluta mig till. Jag kan därför i dag fatta mig mycket
kort.

Han talade om konkurrensen, och jag tror att det är ett viktigt moment.
Statsrådet har trott sig kunna lita på att den konkurrens, som erbjudes ifrån
utlandets järnvägar, skulle vara till fyllest för att hålla statens järnvägar på
toppnivå. Jag tror inte att det räcker. Man får ha konkurrensen något närmare
inpå sig, om den skall verka hundraprocentigt.

Jag var med på en resa, som gjordes då sista biten av BJ blev elektrifierad,
och jag vet att kommunikationsministern också var med på den. Jag vet emellertid
inte om han då hörde det yttrande som generaldirektören för statens
järnvägar fällde, då vi voro på väg upp till, jag tror det var Västanfors, där
jubileumståget skulle möta. Han satt och oroade sig för att vårt tåg inte
skulle komma in på minuten, ty, sade han, då kommer BJ i all tid att peka
på detta såsom ett minus för SJ och såsom en orsak till att jubileumståget
kanske inte skulle komma i tid till Göteborg. Den där lilla gnagande oron hos
generaldirektören och jag förmodar också hos hans byråchefer och andra
underordnade, likaväl som hos BJ :s ledning i förhållande till SJ, tror jag är
mycket hälsosam. Det vore skada om den skulle kopplas bort. Den tävlan,
som herr von Friesen nyss talade om, är säkerligen nyttig. Klart är att det
kan dras fram många skäl för en sammanslagning, att en hel del förenklingar
kunna göras och att det hela är ett avvägningsproblem, men jag tror att
denna synpunkt på den praktiska sidan väger ganska tungt.

Sedan är det detta, att brådskan bär varit så stor. Riksdagen har ju visserligen
fattat ett principbeslut om ett allmänt förstatligande av vårt järnvägsnät,
men skall man låta binda sig så av en uttalad princip? Överhuvud taget
tror jag det är oklokt att göra principuttalanden långt i förväg. Det gör det
svårare för även en mycket bra karl att ändra sig, och — och det är nog så
även här — det gör det svårare för sunda förnuftet att göra sig gällande.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
Dagens situation är inte den lämpliga för en sådan här affär, och man frågar
sig om det inte vore skäl med ett uppskov. Jag skall inte gå längre i detta
anförande än till att yrka på ett uppskov. Det är tillräckligt att vi vinna tid,
och då vi kommit något längre fram se vi nog klarare. Att staten nu skulle
dra på sig ytterligare bekymmer i en situation, som redan förut på det
penningpolitiska området är så otroligt, så enastående bekymmersam, det tycker
jag skulle vara att plåga sig själv i onödan.

Med den labiiitet som vårt penningvärde har kan man också anlägga en
moralisk syn på saken. Ha statsmakterna situationen i sin hand? Kan det inte
bli så, att det, om denna affär i dag trumfas igenom hastigt, om några år kan
visa sig att affären var utomordentligt dålig för den andra kontrahenten därför
att penningvärdet inte kunde hållas. Staten må gärna göra affärer, men staten
om någon måste göra sådana affärer att den andra parten också är belåten
och gör en god affär. Staten är intet självändamål, utan den har att se på
annat sätt än vad kanske många enskilda affärsmän göra.

Jag kommer då, herr talman, fram till samma yrkande som herr von Friesen.
Jag skulle önska, att man sköt på denna fråga och inte genomförde denna
åtgärd i dagens allvarliga läge, och jag ber således att få yrka bifall till
reservationen nr 1, undertecknad av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! För att knyta an till den senaste ärade talaren vill jag bara i förbigående
understryka, att det för det privata, eller låt oss säga halvprivata
företaget sämsta tänkbara skulle vara ett uppskov med denna affär, alldenstund
det väl är för mycket begärt att man skall låta företaget i fortsättningen
leva under det ständiga hotet av att förstatligandet en dag kan komma.
Det är för mycket begärt, att tänka sig att verksamheten då skulle kunna
bedrivas som om ingenting hade hänt, och därför tror jag att ett sådant yrkande
är det för GDG kanske sämsta tänkbara.

Den proposition, som här föreligger angående förstatligandet av bergslagsnätet,
är ett av slutleden i arbetet på det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.
Såsom utskottet har framhållit innebär förslaget endast ett effektuerande
av 1939 års principbeslut i ämnet.

Reservanterna ha i sakfrågan följt två huvudlinjer. Den ena går ut på att
bergslagsnätet betjänar ett i stort sett enhetligt och i viss mån från landets
järnvägsnät i övrigt skilt trafikområde, samt att nätet är av den storleksordning
att det bör kunna fortleva självständigt. Den andra linjen är att enhetliggörandet
skulle kunna uppnås utan att förstatligande skedde, genom
en samverkan mellan statens järnvägar och GDG.

Jag kan utan vidare medge att bergslagsnätet intar en särställning bland
de enskilda järnvägarna i Sverige. Nätet består av en råd formellt fristående
företag, vilka drivas av en gemensam trafikförvaltning. Göteborgs stad behärskar,
som herr Malmborg i Skövde anförde, aktiemajoriteten i de båda
största företagen, Bergslagernas järnvägsaktiebolag och Gävle—Dala järnvägsaktiebolag.
Staden äger dessutom inflytande i de övriga järnvägsföretagen,
och denna anordning har otvivelaktigt möjliggjort en bättre skötsel av banorna
än om dessa hade varit splittrade i små självständiga enheter.

Men just den omständigheten att bergslagsnätet utgör en större enhet bör
inte utesluta att ytterligare fördelar kunna uppnås genom att det införlivas
med SJ för framtiden. En blick på kartan visar, att detki nät ligger tvärs
över Sverige, från Göteborg över Värmland och Dalarne upp till Gävle. Detta
trafikområde genomkorsas emellertid av åtskilliga SJ-linjer, och bara det

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 26. 4

50 Nr 26. Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
faktum att vi ha 17 föreningsstationer säger ju eu hel del om huru även denna
järnväg liksom griper in i det övriga järnvägsnätet.

Nu ha reservanterna gjort gällande, att syftet med förstatligandet, d. v. s.
enhetliggörandet av järnvägsnätet, skulle kunna uppnås genom en samverkan
emellan de båda företagen, SJ och GDG. Men detta bestrides val i hög grad
enbart av det faktum att denna samverkan hittills inte har kommit till stånd
i den utsträckning, som man här talar om, trots att alla äro medvetna om
önskvärdheten av en sådan samverkan. Det har helt enkelt i praktiken visat
sig vara omöjligt att finna en lösning på t. ex. frågan om utnyttjande av
vagnarna i hamnarna och andra liknande trafiktekniska problem, som man
trodde skulle vara ganska enkla jämfört med de andra fördelar som kunna
utvinnas därest man nu införlivar GDG med SJ.

Vidare har man från opponenternas sida även anfört, att konkurrensen
skulle försvinna i och med att GDG införlivades med SJ. Man säger, att
denna konkurrens har så stor betydelse att man i längden inte kan undvara
den, och man gör gällande att den konkurrens, om vilken det talas i propositionen,
nämligen konkurrensen från motorfordon och andra trafikmedel, egentligen
inte är relevant i detta sammanhang.

Ja, här är väl frågan vad konkurrens mellan de olika järnvägsföretagen
kan innebära. Det existerar i själva verket knappast någon konkurrens, ty
den ena banan ligger inte vid sidan av den andra. Jag såg en tidningsartikel
häromdagen, som nämnde ett fall i Amerika, där man lagt en spårvägSlinje
vid sidan av en annan spårväg och på det sättet upptagit en i och för
sig mindre fruktbar konkurrens. Så handlar vi inte här i landet. Man kan
inte tänka sig att lägga en järnväg vid sidan av en annan. Det gäller sålunda
enbart en konkurrens på det tekniska området. Då kan man naturligtvis fråga
sig om inte en järnväg av BJ:s karaktär skulle kunna utgöra en sporre
för dem som hapdha driften av statens järnvägar att göra sitt yttersta. Nå,
hur är det med det?

När det för det första gäller taxorna^ så existerar det ingen konkurrens.
I den mån man verkligen kan plocka fram exempel på konkurrens, så peka
de i den riktningen att taxorna i allmänhet, trots att de äro fastställda av
Kungl. Maj :t, äro lägre för SJ än för de privata järnvägarna.

Men låt oss förbise sådana småsaker! Låt oss övergå till det tekniska området,
och låt oss ta som utgångspunkt den episod, som herr Dickson relaterade,
då generaldirektören för statens järnvägar skulle ha suttit med hjärtat
i halsgropen inför den möjligheten att BJ-tåget vid invigningen skulle komma
fram vid rätt tidpunkt. Nu tror jag man måste ta detta för vad det är,
ett ystert skämt från generaldirektörens sida. Ty ingen kan väl bestrida, att
de flesta tåg vid SJ komma fram i rätt tid, och jag skulle tro att SJ, om
det gällde ett invigningståg, vore tillräckligt försiktigt att göra upp tiatabell,
som garanterade att tåget kom fram i rätt tid. Då om någonsin står
en sådan möjlighet till buds.

Men om vi nu skulle utgår ifrån att de privata järnvägarna hade utgjort en
sådan betydelsefull sporre för SJ, så borde de väl i varje fall vid något tillfälle,
kanske vid åtskilliga tillfällen, ha kommit före SJ i den tekniska utvecklingen.
Jag skall bara framställa några frågor till herrarna, men lämnar
för säkerhets skull själv svar, vilkas riktighet herrarna bör bestrida om ni
kunna. Jag frågar bara: vem var det som började med den banelektrifiering,
som det har gjorts så stort nummer av i samband med att BJ har företagit
en sådan? Hur långt går dess historia tillbaka vid SJ och hur långt vid Bergslangsbanorna?
Detta säger jag utan att vilja rökta någon kritik mot BJ:s
skötsel. Jag är den förste att erkänna, att den banan är den mest välskötta av

Onsdagen den 11 juni 1D47 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Ber g sia a er nas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
de privata banorna i landet. Ja, det skedde nästan på dagen 20 år innan BJ
var färdig med sin genomgående banelektrifiering, vilket ju såsom herr Dickson
nämnde inträffade helt nyligen. Det var statsbanelinjen Stockholm—Göteborg,
som 20 år tidigare blev klar med sin genomgående hanelektrifiering, och
strax därefter kom sitatsbanelinjen Mjalrnö—Göteborgs elektrifiering. Vem
var det som först införde den för transportekonomien och transportkapaciteten
så ytterligt betydelsefulla Kuntze-Knorrbromsen? Då järnvägsstyrelsen tog
upp denna fråga bekämpades den av bland andra enskilda järnvägar även
BJ. Man sökte t. o. m. hindra statsbanorna att genomföra denna åtgärd och
motaktioner förekommo ända upp i statsutskottet. BJ införde denna genomgående
maskinbroms först sedan SJ var färdig med sin installation och sedan
bromsanordningens lysande effektivitet blivit bekant och allmänt erkänd.
Jag säger ingenting härom, ty det var ju från BJ :s sida en gärd av försiktighet.
Man ville först se huru bromsen verkade. Men man kan i varje fall
säga att SJ härvidlag var först i den tekniska konkurrensen. Vem har utbildat
sovvagnsväsendet och komforten i personvagnarna från tredje klass och
uppåt? Vem införde de billiga och snabba rälsbussarna för att sörja för person-
och godstrafiken särskilt på trafiksvaga järnvägslinjer? Vem har gått
i spetsen för att modernisera de triviala och stundom fula stationshusen och
vem har gått i spetsen för enabbefordran av personer och gods med snälltåg
och snabba fjärrgodståg?

Jag skall icke fortsätta med exemplen. I detta sammanhang vill. jag dock
understryka att det är en vanföreställning, när man ständigt gör gällande att
järnvägsstyrelsen på grund av byråkrati icke skulle vara konkurrensfähig
gentemot de privata banorna. Det förhåller sig snarare tvärtom. Jag vill
emellertid icke dra för långt gående slutsatser härav utan vill endast understryka,
att förutsättningen för att järnvägsstyrelsen kunnat vara först med
alla dessa tekniska förbättringar är det förhållandet, att SJ är ett större företag
med dess större allmänna resurser.

När man här gör gällande — det har i alla fall gjorts gällande i pressen —
att SJ utgjort en hämsko på utvecklingen och att de privata järnvägsföretagen
skulle vara mera driftiga vill jag rer.t parentetiskt framhålla, att här har SJ
med sig införlivat det ena konkursmässiga järnvägsföretaget efter det andra
men dessa bandelar ha sedermera stundom visat, sig bäriga. Om man av detta
skulle draga någon slutsats skulle det väl vara den, att statsdriften är överlägsen
privatdriften. Jag vill emellertid ej draga någon generell slutsats utan vill
endast understryka, att enhetliggörandet och de därmed följande fördelarna
varit anledningen till att statsdriften i dessa fall varit överlägsen den privata
driften.

För att sedan gå över till frågan om priset och värderingen, så är jag den
förste att medgiva att järnvägsvärdering är en vetenskap, som är ganska invecklad.
Riktlinjerna för denna värdering ha angivits i en proposition till 1940
års riksdag om statsförvärv av boråsbanorna. Dessa riktlinjer ha sedan i huvudsak
följts vid övriga järnvägsköp. Grundläggande för värderingen är vad
man kallar 1939 års kalkylpris, vilket grundar sig på vederbörande järnvägs
inkomst- och utgiftsförhållanden under viss basperiod före kriget. Beträffande
GDG-jämvägarna har man kommit fram till ett värde av omkring Öl miljoner
kronor genom kapitalisering av nettoavkastningen av järnvägsrörelsen. Härvid
har — det vill jag understryka — förutsatts ångdrift. Sedan har det gjorts
tillägg för värdet av egendom utanför järnvägsrörelsen, vilket beräknats till
omkring 33 miljoner kronor. Avdrag ha därefter gjorts för skulder utöver
fasta lån för överårighet, brist i pensionskassa m. m. Avdragets storlek bär
också beräknats till 33 miljoner kronor. Bakom depna siffra ligger den egent -

5 ■>

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
liga värderingen av järnvägsegendomen. En sammanställning av de olika kostnaderna
ger till resultat ett affärsvärde den :!1/i2 1938 på järnvägsaktierna av
61 miljoner kronor. Detta belopp har slutligen korrigerats med hänsyn till utdelningarna
under åren efter basperiodens slut, varvid järnvägsstyrelsen kommit
fram till ett sammanlagt aktievärde av 64,8 miljoner kronor. Detta värde
hänför sig sålunda till 1939 års prisnivå och ingen hänsyn har tagits till den
ökning av affärsvärdet, som otvivelaktigt inträtt genom elektrifieringen av
GfDG:s huvudlinje och vissa anslutande linjer. Icke heller har man medräknat
den kostnadsökning, som skulle ha uppkommit därest elektrifieringen genomförts
först efter förstatligandet.

Detta är i huvudsak den syn som järnvägsstyrelsen haft på frågan. Från säljarnas
sida har man emellertid hävdat, att hänsyn skulle tagas även till de
nyssnämnda särskilda förhallandena, vilka inträffat efter 1938. Vid de förhandlingar,
som förts mellan järnvägsstyrelsen och trafikförvaltningen, har någon
enighet om värdet icke kunnat vinnas. Medan järnvägsstyrelsens värdering
slutade på ett aktiepris av 405 kronor för BJ-aktierna kom trafikförvaltningen
till ett värde av 936 kronor. Innan förhandlingarna avbrötos avgåvos anbud å
ömse sidor, varvid järnvägsstyrelsen höjde sitt anbud till 450 kronor, medan
trafikförvaltningen avgav ett anbud på 750 kronor. Så trädde förlikningsnämnden
till och den enade parterna om ett pris på 535 kronor. Motsättningarna
mellan parterna ha varit av ungefär samma storlek även beträffande aktierna
i de övriga företagen. Det är kanske i och för sig förståeligt, att järnvägsstyrelsen
funnit priset för BJ-aktierna kostsamt med utgångspunkt från den princip,
som ligger till grund för dess beräkningar av järnvägsegendom. Men å
andra sidan måste man också medgiva, att säljarparten haft visst fog för sina
synpunkter, som kanske utvecklats litet väl drastiskt enligt min mening av herr
Holmström i hans anförande. Om man skall se det hela affärsmässigt, tror jag
dock att man måste säga att priset är godtagbart åtminstone för statens vidkommande.

Reservanterna ha påpekat — jag tror att herr Malmborg i Skövde också
gjorde det i sitt anförande — att den träffade överenskommelsen innebär ett
tillägg av 15,7 miljoner kronor utöver 1939 års kalkylpris, och man har riktat
kritik mot detta tillägg under påstående att rådande onormala förhållanden
på bränslemarknaden tagits som utgångspunkt. Jag tror^att det är en sanning
med modifikation. Den av utskottet åberopade siffran på 20,6 miljoner kronor
såsom mervärdet på elektrifieringen innebär i varje fall icke mera hänsynstagande
till bränslemarknaden än att däri inräknats de direkta merkostnader
för driften, som den förlängda bränslekrisen kan antagas ha medfört.

Så har man bland annat åberopat läget på kapitalmarknaden som. ett skäl
för att man bör uppskjuta denna åtgärd. Den överenskomna köpeskillingen på
80 miljoner kronor för ifrågavarande aktier är emellertid enligt min mening
icke av den storleksordningen, att likvideringen bör få något avgörande inflytande
på kapitalmarknaden. I detta sammanhang vill jag till herr von Friesen
säga, att det måste vara ett misstag från hans sida, när han gör gällande, att
ett statens förvärv av BJ skulle innebära en investering av 80,5 miljoner kronor.
Jag vet icke hur herr von Friesen fattar begreppet investering. Det kan
väl ej här vara fråga om en investering i vanlig bemärkelse. Det behövs ju
varken arbetskraft eller materiel för förvärvet. Det^hela rör sig i själva verket
endast om ett överflyttande av äganderätten från den ena parten till den
andra. Att då som herr von Friesen och efter vad jag sett Stockholms-Tidningen
gjort likställa dettp, med en vanlig investering, finner jag vara en^ mycket
märklig tankegång och den kan väl ej för herr von Friesens del vara så allvarligt
menad. Jag vill i detta sammanhang understryka att här ha vidtagits åt -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
gärder som innebära, att man skjuter på betalningen. Det nämndes redan i herr
Malmborgs anförande att den första betalningen skulle ske den 1 oktober 1948.
Sedan är det meningen, att de 34 miljoner kronorna skola erläggas under en
femårsperiod, räknad från nämnda datum. Därigenom har man i någon mån
skjutit på den belastning, som i annat fall enligt mångas förmenande skulle
ha varit så allvarlig för vår kapitalmarknad.

Jag skall därefter bemöta några av de argument, som ytterligare anförts
av de ärade opponenterna. Man har sagt att detta förvärv skulle strida mot
den uppfattning, som uttryckts från regeringens sida, att man skall decentralisera
verksamheten. Mina herrar, det beror på vad man menar med decentralisering!
Det är väl ej sagt att detta förvärv står i motsatsförhållande till de
decentraliseringssträvanden, som vi i skilda sammanhang strävat efter. Om
man enhetliggör företag, om man tillskapar något som medför en hel rad fördelar,
som transportekonomiskt sett kommer landet till godo, behöver det väl
ej innebära att man centraliserar verksamheten i och för sig. Varje ort, som
härvidlag har sina intressen att bevaka, kan väl icke sitta och driva sitt företag
för sig, men däremot är det ingenting som hindrar, att man för statens
järnvägars del genomför en decentralisation, när det exempelvis gäller beslutanderätten
i olika frågor, och detta är något som jag för min egen del kommer
att medverka till. En utredning i ämnet kommer för övrigt till stånd inom
den allra närmaste tiden.

Om jag skall summera vad som kan vinnas vid en sammanslagning av de
båda företagen, så blir det bättre transporthushållning, materialhushållning och
personalhushållning. Jag har också iakttagit att opponenterna tidigare icke motsatt
sig att den ena järnvägen efter den andra förstatligats. Så sent som för
några månader sedan ägde ett sådant förstatligande rum. Då var det ingen
som anmärkte något beträffande principen eller beträffande värderingsförfarandet.
Från reservanternas sida säger man emellertid nu, att 1939 års värderingsgrund
icke ens är den riktiga. Innebär detta, att vi för framtiden
skola tillämpa ett annat värderingsförfarande än hittills? När man hör dessa
invändningar kan man inte undgå misstanken, att herrarna på borgerligt håll
handla ungefär som mödrar, som vilja gifta bort sina fula döttrar först. Man
vill gärna till staten överlåta de järnvägar, som ej äro bärkraftiga i ekonomiskt
hänseende. Men så snart det blir fråga om att förstatliga järnvägsföretag,
som ha förutsättningar att förränta det nedlagda kapitalet, då skall staten
göra halt; då bortser man från alla de trafiktekniska och trafikekonomiska
fördelar, som kunna erhållas genom enhetliggörandet av järnvägsnätet.

Mina damer och herrar! Med vad jag ovan anfört har jag kommit till den
slutsatsen, att jag ej borde töva med proposition i ämnet utan att den borde
framläggas redan vid innevarande års riksdag.

Herr Dickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Kommunikationsministern framställde en rad frågor till oppositionen.
För säkerhets skull besvarade han dem själv, ehuru han begärde svar från motparten.
Jag skall här endast beröra den första av dessa frågor. Tiden är
knapp. Herr statsrådet frågade vem som började med elektrifiering av järnvägar.
Hans eget svar visade nog, att han bildat myter kring det historiska
skeendet. Det första järnvägsföretaget i vårt land som blivit elektrifierat torde
ha varit Saltsjöbadsbanan, vilket skedde genom herrarna Wallenberg. Detta
om detta.

Sedan vill jag på nytt understryka, att brådskan här väl ej är så stor. Det
är visserligen sant som herr statsrådet säger, att det är en plågsam tid för

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
företaget medan ovissheten varar. Men jag tror ändå, att det är bättre att ha
det så än att omedelbart handla efter propositionens riktlinjer.

Jag talade om ett provisoriskt uppskov för att det hela skulle bli litet smakligare.
Men det ligger också bakom mitt resonemang, att staten icke anständigtvis
bör göra affärer i oträngt mål förrän dessa kunna göras i en valuta,
som man vet står sig. När regeringen har håll på svenska kronan, skola vi
återkomma, och då kanske jag blir hyggligare.

Härpå anförde

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr taiman!
Med anledning av vad herr Dickson sade i slutet av sitt anförande vill
jag framhålla, att han för att få fram ett privatföretag, som varit före statens
järnvägar i fråga om elektrifiering, tvingades gå till Saltsjöbanan. Men,
herr Dickson, om man skall karakterisera Saltsjöbanan i enlighet med de principer,
som ha varit grundläggande för utskottets karakteristik, tror jag, att
den skulle jämställas med en spårväg, och bortser man från den, är jag inte
övertygad om att ett privat företag varit före S. J. när det gäller elektrifiering.

Vad sedan uppskovet beträffar säger herr Dickson, att han gick på uppskovslinjen,
för att det skulle vara smakligare för staten. Det kan tänkas att
det kan vara smakligare för staten, men vi skola kanske också tänka på de
privata — herr Dickson talar ju så ofta å deras vägnar — och för de privatas
vidkommande tror jag det skulle vara smakligare att inte ständigt behöva
leva under detta hot, att staten en vacker dag skall lägga vantarna på järnvägarna.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman: Jag trodde, att jag ganska tydligt i mitt anförande gav uttryck
åt, att jag inte alls hör till dem, som vilja ha uppskov med denna fråga,
därför att det skulle vara lättare att komma till en uppgörelse sönare. Jag
tror, att jag var ganska tydlig på den punkten, och jag vill uttrycka det ändå
tydligare nu och säga, att jag är av den bestämda uppfattningen, att staten
inte inom överskådlig tid bör köpa Bergslagernas järnvägar.

När statsrådet kom med sin entusiastiska uppräkning av alla de förmåner
som de privata inte kunde erbjuda, råkade han nämna elektrifieringen. Jag
undrar, om han inte var lika olycklig i detta sitt anförande som i sin replik
till herr Dickson, ty även om man säger., att Saltsjöbanan är en spårväg, är det
ett faktum, som jag fått bestyrkt från olika håll, att det företag, som började
med elektrifiering i vårt land, var den privata banan Nordmark—Klarälvens
järnväg. Det är möjligt, att jag, om jag hade tillgång till ett lika framstående
kansli som herr statsrådet har, ytterligare skulle kunna reducera den
uppräkning han gjorde av de reformer SJ genomfört, men även om jag godkänner
den listan med någon reducering, vill jag ändå fråga herr statsrådet:
kunna inte alla dessa förbättringar just bero på att staten har varit
medveten om att en faktisk konkurrens på det tekniska området förelegat, en
konkurrens, som man nu vill skall försvinna?

Vidare anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Beträffande elektrifieringen vill jag göra herr Dickson uppmärksam på
att jag jämförde Bergslagernas järnvägsaktiebolag med statens järnvägar.
Jag uttalade mig inte om det fanns något privat företag därutöver, men när

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
herr Dickson nämnde Saltsjöbanan, kunde jag inte underlåta att göra den
replik jag gjorde, därför att den banan närmast får betraktas som ett spårvägsföretag.
Om det finns ett företag i Värmland, som hunnit före SJ, ger
jag mig, herr Dickson, men jag tycker inte heller att den banan utgör ett
värdigt jämförelseobjekt. Om man tänker på att SJ har elektrifierat från
Trelleborg till Riksgränsen och vill göra en jämförelse i detta avseende, bör
väl den jämförelsen göras med ett företag, som kan betraktas såsom i någon
mån likvärdigt med SJ och då är det Bergslagernas järnvägar som närmast
kommer i fråga. Jag missunnar inte Bergslagernas järnvägar alla erkännanden
och blommor, som företaget erhållit i samband med sin elektrifiering,
men jag tycker, att man inte skall bortse ifrån att SJ var 20 år före.

Sedan säger herr von Friesen med sin ingrodda misstänksamhet mot SJ och
den byråkrati, som enligt hans förmenande där är rådande, att därest inte
Bergslagernas järnvägar existerat, skulle kanske inte denna elektrifiering av
SJ ha kommit till stånd, utan detta skedde för att man fruktade Bergslagernas
järnvägar, och detsamma skulle kantänka varit förhållandet beträffande
Kuntze-Knorrbromsen. Att det inte kan vara riktigt i det senare fallet framgår
emellertid därav att de enskilda järnvägarna kämpade emot ända upp i utskottet,
som jag nyss anmärkte.

Men varför skola vi vara så misstänksamma, herr von Friesen? Om vi gå till
Swartlings postverk, tror jag, att man där gör allt vad som göras kan för att
tillmötesgå allmänhetens önskemål, och jag är inte övertygad om att det blivit
stort bättre, om man haft ett konkurrerande postverk. Om vi gå till Sterkys
telegrafverk, vet jag visserligen, att kritik kan riktas mot de långa väntetiderna
m. m., men det beror på de särskilda omständigheter, varunder vi för närvarande
leva. Jag är emellertid inte alls övertygad om att förhållandet skulle
varit bättre om vi haft ett med telegrafverket konkurrerande företag. Tvärtom
är det väl så, att Sverige, när det gäller telefonväsendet, tillhör de länder,
som ligga främst i världen. Det är som bekant bara Förenta staterna, som ha
flera telefoner i förhållande till invånarantalet än vi ha i Sverige.

Det är därför, herr talman, som jag har en känsla av att herr von Friesen
till varje pris söker argument för att kunna få en plattform för den ståndpunkt
han gör sig till tolk för. Jag tror, att han visar en misstänksamhet
mot de statliga företagen, som de med hänsyn till sin skötsel hittills knappast
äro värda.

Herr Fagerholm: Herr talman! Det är en frågeställning, som jag tycker att
man gått alldeles för lätt förbi och särskilt departementschefen tagit för lätt
på. Det gäller de återverkningar på kapitalmarknaden som en sådan åtgärd
kan få.

Herr statsrådet säger endast, att 80 miljoner kronor enligt hans mening
inte är ett så stort belopp, att det kan påverka kapitalmarknaden. Gentemot
herr statsrådets uppfattning står ju dock den samlade uppfattningen både hos
riksgäldsfullmäktige och hos bankofullmäktige. Riksgäldsfullmäktige konstatera,
att det helt enkelt inte går att låna upp de 80 miljoner kronor, som behövas
för att klara av denna sak, och bankofullmäktige gå t. o. m. så långt,
att de i en skrivelse, som återgives i propositionen nr 314, särskilt utpeka
övertagande av järnvägar som en ur kapitalmarknadss.ynpunkt olämplig åtgärd.
De kunna därvidlag uppenbarligen inte ha tänkt på någonting annat än
Bergslagernas järnvägar.

Herr statsrådet gjorde sig litet lustig över herr von Friesens uttalande om
att här voro fråga om en investering, och statsrådet sade t. o. m., att detta
kunde inte vara ett allvarligt menat påstående. Nu ha emellertid bankofull -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktieholag. (Forts.)
mäktige, vilkas ekonomiska kompetens i varje fall statsrådet inte lär bestrida,
om kapitalmarknadsproblemet uttalat bland annat följande: »Av särskild betydelse
i sammanhanget är en allmän begränsning av investeringar och allmänna
utgifter samt en överbalansering av budgeten. Fullmäktige lia funnit
anledning att särskilt framhålla, att även utgifter, som endast innefatta kapitalöverföringar
och därför icke påverka den samhällsekonomiska balansen i
ogynnsam riktning — exempelvis ersättning vid övertagande av järnvägar ■—
ur ren kapitalmarknadssynpunkt i regel kunna göras till föremål för samma
invändningar som andra utbetalningar för investeringsändamål.» Det är sålunda
ett reellt mycket bärande påstående som herr von Friesen kom med, och
jag skulle sätta värde på om herr statsrådet ville klargöra sin uppfattning
härvidlag litet närmare.

Läget på kapitalmarknaden är ju för närvarande så spänt som överhuvud
taget är möjligt. Staten har ju fått lov att lägga sig till med ungefär två
miljarder kronor i fordringar på sig själv. Riksbankens innehav av statspapper
har under senaste halvåret stigit med ungefär 500 miljoner kronor och på
ett år med ungefär en miljard kronor. Räntetrycket är för närvarande så kraftigt,
att det är mycket tveksamt, om det skall bli möjligt att hålla räntan
nere, och om detta skall bli möjligt eller ej kommer naturligtvis till väsentlig
del att vara beroende av de anspråk som ställas på kapitalmarknaden. Av
dessa orsaker ha sålunda såväl riksgäldsfullmäktige sagt, att det inte går att
låna upp 80 miljoner kronor, som bankofullmäktige uttalat, att det är olämpligt
att övertaga järnvägar. Trots detta säger föredragande departementschefen,
att det är ingenting att fästa sig vid. Om man sedan sammanställer det
med vad finansministern nyligen gjort sig till tolk för i motsvarande fråga,
nämligen hans uttalande med anledning av bankofullmäktiges skrivelse, finner
man, att han inte på någon punkt velat säga emot eller vederlägga bankofullmäktiges
uppfattning i denna fråga.

Jag tror sålunda, att man kan konstatera, att vi ha kommit till en prövosten.
Det har vid alla möjliga olika tillfällen från regeringshåll talats om hur
viktigt det är att man slår vakt om penningvärdet, att man inte företar sig
någonting, som kan äventyra den stabilitet vi nu vilja ha. När det sedan blir
fråga om en åtgärd, som enligt all ekonomisk sakkunskap verkar i motsatt
riktning mot dessa strävanden, bagatelliserar man saken, och föredragande departementschefen
säger, att det är ingenting att fästa sig vid vilken inverkan
på kapitalmarknaden detta inköp kan ha. Jag tror. herr talman, att vi
måste ha klart för oss, att skall man driva en antiinflationspolitik. kan man
begära, att statsmakterna ta konsekvenserna av vad de själva säga och låta
sina egna organ säga.

Jag vill därför, herr talman, utifrån dessa penningpolitiska synpunkter
yrka avslag på den föreliggande propositionen.

Herr Åkerström: Herr talman! Efter herr statsrådets mycket uttömmande
anförande skulle det ju egentligen inte behöva sägas särskilt mycket av oss,
som stå på utskottsmajoritetens sida. Emellertid vill jag stanna inför några
saker, som återfinnas i reservationen såsom anmärkningar mot förslaget.

Först prisfrågan! När ärendet till en början diskuterades i fjärde avdelningen
av statsutskottet, så hade man nog den känslan, att samtliga som nu
voro i tillfälle att sälja sina aktier i dessa olika företag till staten, fingo en
betalning, som låg i överkant. Inte desto mindre ha vi nu kunnat konstatera,
hurusom en representant för Gävle, vilken väl liksom de övriga som reserverat
sig torde vara principiell motståndare till detta förvärv, här har förklarat,
att han tyckte, att i varje fall Gävle stad fått för dåligt betalt. I avdelningen

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
och sedan även i utskottet hade man däremot som sagt nog den uppfattningen,
att betalningen kanske låg något i överkant. Men sedan vi fått ta del av den
redogörelse beträffande gången av underhandlingarna i denna fråga, som
lämnades oss och varav framgick att representanterna för Göteborgs stad från
början begärde 1 000 kronor per aktie men sedan undan för undan gått ned
för att till sist stanna vid 535 kronor per aktie, så vill jag säga, att jag tillhör
dem, som uppfatta detta inte så mycket som en kompromiss utan fastmera
som en kapitulation från stadens sida. Dock kvarstår som sagt, att för litet
betalt ha säljarna i varje fall inte fått.

När vi ändock kommit fram till att rekommendera förvärvet, ha vi tagit
hänsyn till vad som anförts redan i propositionen och som återfinnes i utskottets
motivering, vilket jag här vill stryka under, nämligen att de allmänna
järnvägsekonomiska och väl också i viss utsträckning allmänna ekonomiska
fördelarna här väga så pass tungt, att vi kunna säga att vi böra gå med på
förvärvet. Här kommer man ju så småningom att från allmänhetens sida i
viss utsträckning kunna inkassera enahanda vinster som efter det Västeråsbanan
elektrifierades. Det betydde inte så litet per år i billigare frakter och
i viss utsträckning också billigare resor.

Det första intrycket av överenskommelsen var ju också ogynnsamt ur den
synpunkten, att vi trodde att ersättningen skulle utbetalas på en gång; så småningom
träffades emellertid en överenskommelse både med Gävle stad och med
Göteborgs stad av innebörd, att de voro beredda att låta ersättningen för
aktierna fördelas på fem år. Detta innebar ju en inte oväsentlig fördel.
Vad som nu måste anskaffas är ett belopp av ungefär 40 miljoner kronor
i stället för 80i miljoner kronor. Det är klart, att när vi fingo upplysning
om detta, fingo de betänkligheter man eljest kunde ha haft vika.

Reservanterna ha gjort en del andra påpekanden i sin reservation. Man har
talat om att det råder oklarhet i vissa avseenden. Bland annat säger man
att uppgift saknas om kostnaderna för järnvägsövergångar. Man säger, att
det också ställts i utsikt, att staten genom statens järnvägar skulle uppföra
ett större hotell i Göteborg.

Vad beträffar dessa järnvägsövergångar rör det sig om en kostnad motsvarande
ungefär 5 % av vad det hela kostar. Med hänsyn till den relativt
ringa omfattningen av detta åtagande och formen för förvärvet ha vi inte
till skillnad mot reservanterna ansett någon utredning om detta erforderlig.

Vad hotellet beträffar kan man ju uppfatta beteckningen »större» hotell
på olika sätt. Man kan naturligtvis fråga vad som menas med ett större hotell.
Det får riksdagen svara på vid den tidpunkt, då vi få att behandla
proposition med förslag om uppförande av ett sådant större hotell. Vi kanske
kunna gissa på 75 ä 100 rum. Emellertid är det väl möjligt och mycket
sannolikt, att ett sådant hotells uppförande under äganderätt från statens sida
genom statens järnvägar inte vid den tidpunkt då det skall uppföras nödvändigtvis
behöver vara någon för staten dålig affär.

Vidare har man i reservationen talat om utskiftningsskatten och sagt, att
på grund av uppgörelsens form får staten själv svara för denna skatt. Den
har beräknats till ungefär 25 miljoner kronor. Man är således inne på den
tankegången, att man vid bedömandet av denna fråga borde lägga dessa 25
miljoner kronor till de drygt 80 miljoner kronorna. Emellertid är det alldeles
klart, att om man sökt åstadkomma en sådan uppgörelse som att säljarna
skulle betala utskiftningsskatten, hade staten fått betala exakt lika mycket
mera vid förvärvet. För statens vidkommande blir det alltså bara en bokföringsfråga.
Man kan vidare fråga, om det inte är lyckligast, att man väljer
denna form för affärer, när det är fråga om utskiftningsskatt. Om man

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
valt den andra vägen att låta säljarna betala utskiftningsskatten, hade det
ju inte varit någonting som hindrat att man hållit sitt bolag vid liv och förvaltat
sina pengar genom bolaget. Då skulle ju bolaget inte behövt betala
någon utskiftningsskatt, och på det sättet skulle det rent av ha kunnat lura
staten på eu summa svarande mot dessa 25 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, med hänvisning till dels vad som sagts i utskottets
motivering och av statsrådet och dels vad jag själv anfört att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Jag ber att få meddela herr Åkerström, att
jag inte ens antydningsvis i mitt anförande berörde principen om förstatligande
eller inte förstatligande. Jag bara meddelade, att jag inte kunnat ansluta
mig till den första reservationen på grund av dess motivering, vilket förresten
herr Åkerström skall kunna övertyga sig om i det stenografiska protokollet.

Vidare vill jag påpeka, att herr Åkerström vid ett tillfälle i sitt anförande,
då han talade om priset på aktierna, förväxlade Göteborg och Gävle.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Herr Åkerström var inne på frågan
om priset för denna affär. Man kan nog inte undgå att göra den iakttagelsen,
att allteftersom tiden gått har frågan om priset och tidpunkten för uppgörelsen
kommit att få en alltmer framskjuten plats. Jag förbiser därvid inte alls att
bland andra herr Malmborg i Skövde i dag såsom talesman för reservanterna
rätt ingående har uppehållit sig vid de synpunkter, som på sin tid framlades
i 1939 års reservation och som sedan i olika former på nytt framförts, men det
förefaller mig i alla fall, som om lojaliteten mot ett en gång fattat riksdagsbeslut
har medfört, att de vägande skäl som överhuvud taget tala emot detta
förstatligande ha kommit att något skjutas åt sidan. Enligt min uppfattning
bevisar reservationens formulering, att detta gäller även dem, som hela tiden
gjort erinringar mot både klokheten och ändamålsenligheten av de beslut, som
fattats i riktning mot förstatligande.

Det kan väl inte vara ur vägen att i detta sammanhang erinra om att övertygelsen
om det gagneliga i denna åtgärd inte trängt särdeles djupt ner inom
de trafikantkretsar det här i första hand gäller, nämligen inom det stora och
betydelsefulla bergslagsområdet befintliga industrier och bruk. Bland dessa
företag är nog den uppfattningen alltjämt orubbad, att deras intressen på ett
mycket tillfredsställande sätt betjänats av nu ifrågavarande järnvägsföretag.
Man har visat på den smidiga fraktsättning och taxepolitik, som man också
med skäl lovordat, och man har framhållit detta som ett från näringarnas synpunkt
betydande försteg framför statsdriften. Man har naturligtvis inte kunnat
undgå att återföra sådana gynnsamma förhållanden till den goda service, som
varit ett ledande motiv för dem som från början togo ledningen i bergslagsbaneföretaget
och som sedan i obruten följd fullföljts även under den följande kommunstyrda
tiden.

Men det är icke bara detta. Man kan därjämte icke undgå att återföra dessa
fördelar framför statsdriften till den ambition, som kännetecknat detta företag,
och det tävlingsmoment, som föranletts av dess önskan att om möjligt ligga ett
hästhuvud före statens järnvägar. Huruvida denna önskan också kommit till
uttryck i ett verkligt försteg framför statsbanorna kan naturligtvis i många
fall sättas i fråga, vilket herr statsrådet också gjorde, men det väsentliga är
att denna strävan att hålla sig ett steg före verkligen funnits. När det nu är så
att det alltmer börjar betraktas som ett faktum, att en alltför långt driven
centralisering av förvaltningen är till nackdel, är det svårt att frigöra sig från
den uppfattningen, att icke också SJ och de landsviktiga intressen, som det

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
härvidlag är fråga om, skulle må väl av en befruktande konkurrens utan att
därför behöva gå förlustiga de fördelar, som ett enhetliggörande av driften obestridligen
skulle medföra. Denna konkurrens från ett privat företag är ett regulativ
för statsdriften, och det jämförelsematerial som en stor utanför statsdriften
fungerande järnväg skulle kunna prestera erbjuder en praktisk kontroll
om vars betydelse, synes det mig, både allmänna och enskilda synpunkter på
frågan borde kunna förena sig. När utgående från dessa bedömningsgrunder
järnvägsstyrelsen så att säga är part i målet måste man ifrågasätta, om det
står i överensstämmelse med önskvärd oväld och saklighet, att det utlåtande,
som i ärendet avgivits av järnvägsstyrelsen, en låt vara högst sakkunnig instans,
bort erhålla den dominerande betydelse, som utskottsmajoriteten tillmätt
detsamma.

Herr talman! När jag nu på anförda skäl — och givetvis också med erkännande
av de vägande statsfinansiella skäl, som anförts mot ett förstatligande_i
dessa för samhällets ekonomi så påfrestande tider -—- yrkar avslag på propositionen,
vill jag emellertid framhålla, att jag icke kan dela de synpunkter, som
reservanterna lagt på den affärsmässiga delen av frågan. Jag intar y sistnämnda
avseende närmast samma ståndpunkt som herr Holmström. Man får nämligen
icke lämna ur sikte, att det härvidlag rör sig om en affär mellan å ena sidan
en part, som på grund av direktiv eller av andra skäl vill köpa, och å andra
sidan en part, som icke hyst någon önskan att sälja. Orsaken till detta senare
förhållande är lätt funnen.

Vad som yttrats och sagt om betydelsen för Göteborgs stad och hamn att
ha ett avgörande inflytande över denna viktiga samfärdselled mellan viktiga
produktionscentra och deras naturligaste utskeppningshamnar behöver här icke
upprepas. Vidare: materiellt sett representerar denna järnväg med dess välplanerade
sträckning, dess tekniska standard och de omfattande rationaliseringsarbeten,
som där utförts, ett mycket stort värde. Bara busslinjerna torde
ha ett värde av cirka 18 miljoner kronor, och elektrifieringen av den viktigaste
delen av järnvägen, den 57 mil långa sträckan Göteborg—Gävle, har dragit en
kostnad av bortåt 40 miljoner kronor, siffror som man väl icke bör ha så lätt
att kunna trolla bort såsom faktiskt skedde i förstatligandeberedningens kalkyler.
Lägger man samman de synnerligen betydande värden som GDG:s materiella
tillgångar besitta med de good will-värden, som den framtida utvecklingen
säkert kommer att göra fruktbärande, och framför allt de ideella värden,
som inflytandet på trafikens ledning från Göteborgs stad och även från
Gävle stads sida måste ha, kommer man till den slutsatsen, att detta järnvägsföretag
för dess ägare representerar ett värde, som svårligen kan rätt uppskattas
i pengar. Om en affär av detta slag kommer till stånd av lojalitet eller
på grund av tvång lämnar jag därhän, synes det mig, att den bör giva anledning
till alldeles särskilda hänsyn. Dylika hänsyn gör att jag för min del
icke kan ansluta mig till reservanternas uppfattning i fråga om priset. Jag anser
nämligen, att den gamla regeln bör gälla, som säger att vid en affärsuppgörelse
böra båda parterna bli belåtna. Talleyrand har träffande uttryckt detta
i satsen, att en affär, som icke medför belåtenhet för båda parter, är inte
bara en dålig affär utan en oförlåtlig dumhet. Jag vill för min del icke vara
med om att staten betalar ett oskäligt pris, men jag vill icke heller att man
åsätter ett sådant pris, som icke på något sätt tillfredsställer säljarens uppfattning
om (ten avhända egendomens värde.

jag sammanfattar nu mina synpunkter på frågan. Från trafikanternas sida
är ett statligt övertagande av företaget icke önskvärt. De nackdelar, som trafikanterna
förmena följa härav, komma icke att uppvägas av de fördelar, som ett
enhetliggörande för SJ skulle kunna medföra. Järnvägsföretaget i kommu -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag. (Forts.)
nernas hand har ett mycket stort icke bara nuvärde utan också framtidsvärde,
och med hänsyn till den, betydelse det har för de delägande kommunernas ekonomiska
liv har det principiellt sett ej varit till salu.

Slutligen anser jag, att riksdagen i denna fråga icke bör uppträda som kronans
advokat eller ombud utan att det bör åligga riksdagen att se frågan både
ur köparens, statens järnvägars, och säljarens, vederbörande kommuners, synpunkt
och därtill icke minst viktigt ur näringslivets synpunkt.

Utan att sålunda helt ansluta mig till reservationen yrkar jag, herr talman,
på nu anförda skäl avslag på Kungl. Maj :ts förslag.

I detta anförande instämde herrar Sefve och Holmström.

Herr von Friescn: Herr talman! Tiden för min förra replik medgav icke ett
bemötande av de anmärkningar, som statsrådet gjorde med anledning av att
jag hade använt uttrycket investering om dessa något över 80 miljoner kronor.
Sedermera har herr Fagerholm — jag är honom mycket tacksam därför —
ganska tydligt givit uttryck åt den meningen, att det ingalunda var oriktigt
av mig att använda detta uttryck. Jag skall gärna medge att för att vara
mycket noga med språkbruket borde jag ha valt ett sådant uttryck som »en
med investering jämförbar kapitalplacering». Jag kan emellertid i här ifrågavarande
avseende stödja mig på och åberopa vad som sagts i ett den 28
maj detta år dagtecknat utlåtande av fullmäktige i riksbanken, i vilket det
bland annat heter, att enligt fullmäktiges mening »måste det ankomma på
staten och kommunerna att för dagen avstå från utgiftsökningar samt att genomföra
sadana utgiftsreduktioner, som ligga inom möjligheternas gränser».
Därefter preciserar man under rubriken »Kapitalmarknadsproblemet» sin inställning
sålunda: »Av särskild betydelse i sammanhanget är en allmän begränsning
av investeringar och allmänna utgifter samt en överbalansering av
budgeten. Fullmäktige ha funnit anledning att särskilt framhålla att även
utgifter, som endast innefatta kapitalöverföringar och därför icke påverka
den samhällsekonomiska balansen i ogynnsam rikting — exempelvis ersättning
vid övertagande av järnvägar -— ur ren kapitalmarknadssynpunkt i regel
kunna göras till föremål för samma invändningar som andra utbetalningar för
investeringsändamål.»

Jag kommer så in på frågan, huruvida det var riktigt som statsrådet gjorde
gällande, att de stora framstegen på järnvägsväsendets område uteslutande äro
att hänföra till statens järnvägars verksamhet. Jag har nyss replikerat honom
beträffande elektrifieringen. Därvidlag var det otvivelaktigt en liten
privat bana, som började verksamheten. Jag hade då icke tillgång till ett
dokument, som visar att även en annan uppgift av statsrådet måste tagas med
en nypa salt. Det gäller de s. k. rälsbussarna. Jag har i min hand ett utlåtande
av statsrevisorerna år 1923, där man talar om användningen vid järnvägarna
av s. k dieselelektriska motorvagnar å 75 hk, alltså de moderna rälsbussarnas
föregångare. Man papekar där att redan 1914 en sådan motorvagn
insatts i reguljär trafik av Halmstad—Nässjö järnvägar liksom också på
sträckan Jönköpings hamn—\aggeryd. Jag vill till kammarens vetskap befordra
det uttalande, som statsrevisorerna då gjorde. Man säger: »Revisorerna
vilja erinra, hurusom dieselmotorvagnar redan flera år tillbaka varit i
bruk på ett flertal enskilda banor inom landet.» Man understryker vidare vikten
av att från järnvägsstyrelsens sida största beaktande ägnas frågan om inm°torvagnsdrift
i större utsträckning vid SJ och de föreliggande
möjligheterna <Rt pa detta sätt astadkomma bättre resultat av driften på vissa
bansträckor. Här löreligger alltså det faktum att statsrevisorerna direkt upp -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
manat SJ att efterfölja åtgärder i tekniskt förbättrande syfte, som först
genomförts av de privata järnvägarna.

Vidare yttrade herr statsrådet något om den bekanta Kuntze-Knorrbromsen.
Jag tror mig kunna säga, att man inom BJ ingalunda varit ointresserad av
den tekniska förbättring, som Kuntze-Knorrbromsen betytt, men jag erinrar
om, att innan denna bromsanordning genomfördes vid många järnvägar gällde
frågan inte bara om man skulle använda sig av detta bromssystem eller av
ett engelskt system, den s. k. Westinghousebromsen, utan att en annan och
för riksdagen minst lika viktig fråga var, huruvida det icke fanns möjlighet
att använda sig av ett svenskt patent på detta område. Det var alltså en hel
rad av överväganden, som måste äga rum bland de ledande järnvägsmännen,
innan man slutligen kunde finna sig föranlanlåten att rekommendera det system,
som nu allmänt har vunnit tillämpning.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
underkastade min framställning en kritisk analys
på flera punkter. Jag skall nu icke tynga kammar debatten med något försök
att ytterligare belysa vad jag syftade till. I ett par tre fall skall jag emellertid
be att få göra några korta kommentarer.

Först nämnde statsrådet frågan om uppskovet. Enligt hans förmenande skulle
det vara onödigt hårt att utsätta detta trafikföretag för ett uppskov, vilket
skulle innebära att de, såsom han uttrycke sig, finge fortsätta att leva under
hotet om ett förstatligande. Det är alldeles riktigt att detta hot vilar över stora
delar av näringslivet och att detta kan kännas bittert. Jag tänker då på vad
som i detta fall förevarit, nämligen att själva beslutet om förstatligande fattades
redan 1939. Dessa järnvägar ha dock fortfarande visat gott kurage och
genomfört många förbättringar. Statsrådet vitsordade själv att det är ett välskött
företag. Jag är också övertygad om, herr talman, att om uppskov medgives,
detta företag icke skall försumma sin ekonomiska eller tekniska utbyggnad.

Vidare var det frågan om samverkan mellan detta företag och SJ. I det
avseendet gav jag uttryck åt den uppfattningen, att med en förståndig samverkan
skulle man kunna nå samma fördelar som ett förstatligande skulle
innebära. Statsrådet bestred, att detta hittills varit möjligt, och menade, att
det skulle bli så i fortsättningen också. Jag måste säga, att jag blev förvånad
över detta uttalande, då jag ju vet, att i ledningen för respektive företag
sitta skickliga och balanserade män, som genom samverkan skulle kunna
uppnå de fördelar, som alla syfta till, på det ena eller andra sättet.

Statsrådet nämnde också spörsmålet om konkurrensen. Jag använde i mitt
första anförande avsiktligt ordet tävlan. Jag ansåg nämligen att det ordet
i detta sammanhang gav bättre uttryck åt vad jag åsyftade. Statsrådet räknade
upp vad man gjort inom SJ i fråga om tekniska förbättringar. Jag
ger mitt erkännande åt det arbete, som där utförts, men jag erinrar dock om
att denna tävlan spelat en viss roll. Ingen kan nämligen betvivla, att en sådan
tävlan har väsentlig betydelse för aktiviteten på alla livets olika områden.
När den satsen gäller med avseende å förhållandena på andra områden, förstår
jag icke varför den helt plötsligt här skulle anses vara mindre motiverad. Jag
har, herr talman, för min del den uppfattningen, att denna tävlan betytt mycket
och kan betyda mycket för skötseln av både SJ och de företag det här
är fråga om.

Till sist spörsmålet om det ekonomiska läget. Statsrådet upprepade vad jag
tidigare anfört, nämligen att det nu finns möjlighet att få uppskov med likviderna.
De skulle alltså icke tynga omedelbart. Han erkände också, såvitt jag

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)
kan förstå, att tidpunkten för närvarande var mindre väl vald med hänsyn
till det samhällsekonomiska läget. Jag underströk i mitt första anförande mycket
starkt vad riksbanksfullmäktige anfört, vilket för mig är, det måste jag
säga, herr talman, det verkligt avgörande i denna fråga. Det synes mig som
om man icke kan bestrida att ''affären kommer att genomföras i ett synnerligen
ogynnsamt läge på kapitalmarknaden. Huvudparten av reallikviden skall
fullgöras ganska snart, och uppskov beviljas bara för en mindre del. När jag
sökt bedöma frågan har jag även härvidlag kommit till den för mig avgörande
slutsatsen, att ett uppskov med förvärvet av ifrågavarande järnväg vore
en klok åtgärd och att ett sådant uppskov därför borde tagas under övervägande.

Herr talman! Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande om bifall till den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag ber ännu en gång få återkomma till
kapitalmarknadsfrågan. Jag framhöll i mitt föregående anförande — och det
ha flera andra också gjort •— hur de ekonomiskt sakkunniga och ansvariga instanser
som riksdagen har, bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige, klart
avstyrkt denna transaktion. Jag måste konstatera, att statsrådet Nilsson icke
ingått i''något svaromål rörande den sidan av saken. Jag räknar nämligen icke
alls hans allmänna subjektiva omdöme, att det ej är så farligt, såsom något
svaromal. överhuvud taget har ju under den senare och avgörande delen av
debatten regeringsbänken stått tom.

Vidare vin jag framhålla det anmärkningsvärda i att när man i dessa organ,
d. v. s. rikgäldsfullmäktige och bankofullmäktige, intagit denna mycket kloka
och i någon män sensationella ståndpunkt, man icke från majoritetspartiets sida
i denna debatt klargjort riksgäldsfullmäktiges och bankofullmäktiges synpunkter
på saken. Det tycker jag är en brist i debatten. Dessa allmänt penningpolitiska
och inflationspolitiska frågor äro så viktiga, att jag finner det nödvändigt,
att man också från majoritetshåll motiverar, varför man nu tydligen är
beredd att gå ifrån den linje beträffande denna affärs inverkan på kapitalmarknaden,
som man i andra sammanhang förklarat att man icke ville vara med om.

Herr talman! Jag har velat säga detta som komplettering till vad jag tidigare
nämnt.

Herr Holmström: Herr talman! I mitt första anförande sade jag, att jag
ansåg det hopplöst att få bifall till motionen om pensionärshem i Gävle. Likväl
yrkade jag bifall till min reservation på denna punkt. Jag ber nu att få
återtaga detta yrkande för att åstadkomma en förenkling.

Vidare ber jag få meddela, att jag i utskottet anmälde en blank reservation,
som av någon anledning ej kommit med i betänkandet. Med denna blanka reservation
hade jag avsett att liksom herr Olson i Göteborg yrka avslag men
utan någon motivering. Jag förenar mig alltså med herr Olson i Göteborg i hans
avslagsyrkande.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o)
avslag å ‘såväl utskottets förevarande hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet; och fann herr talmannen förstnämnda proposition vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Friesen begärde emellertid votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits den under 2 :o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnväg saktiebolag. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 165, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr von Friesen begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 131 ja och 56
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts Viss ersätti
statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten under försvarets fabriks- j

fond gjorda framställning om anslag för budgetåret 1947/48 till viss ersätt- ns^ner m.
ningsanskaffning av maskiner m. m. för krigsmaterielverket. för krigs materiel Efter

föredragning av utskottets hemställan yttrade: verket.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
skall be att få säga några ord i denna fråga, innan andra kammaren går att
fatta beslut. Jag skall bara redogöra för de omständigheter, som föranlett
mig att lägga fram det förslag, som statsutskottet för sin del icke tillstyrker.

Under arbetet med att stärka vår mobiliseringsberedskap har skaffats ett
stort antal maskiner för ammunitionstillverkning m. m. Avsikten är att taga
dessa maskiner i anspråk för en forcerad tillverkning av ammunition, när så
behövs av beredskapsskäl. Maskinerna representera totalt ett anskaffningsvärde
av 35 miljoner kronor och förvaltas som bekant närmast av krigsmaterielverket.
Det är självfallet dålig ekonomi att låta dessa maskiner stå oanvända.
Av denna anledning har krigsmaterielverket dragit försorg om att
maskinerna hyras ut till industriföretag och sålunda komma till användning
i produktiv verksamhet. Härigenom tillföres även statsverket icke obetydliga
inkomster.

Självfallet måste maskinerna successivt förnyas för att beredskapen på området
skall bibehållas och nya typer av maskiner skola kunna anskaffas1.. Det
är en sak som är nödvändig, även om maskinerna icke skulle utnyttjas inom
den enskilda industrien såsom nu är fallet. För att bekosta ersättningsanskaffning
av detta slag har i kapitalbudgeten äskats ett anslag på 800 000 kronor.

För egen del har jag i statsrådsprotokollet anfört, att härvid finge förutsättas,
att anskaffningen inriktades på sådana maskiner, som icke normalt anskaffades
genom den inhemska industriens egen försorg, och vidare, att i nuvarande
knapphetsläge erforderlig återhållsamhet iakttoges. Jag understryker detta
därför att i den allmänna debatt, som ägt rum i denna fråga och som visserligen
icke varit av större omfattning, har man velat göra gällande, att jag
överhuvud taget icke särskilt uppmärksammat anslagskravet från vederböran -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Viss ersättningsanskaffning av maskiner rn. m. för krig smaterielverket,
(Forts.)

de myndighet utan att jag skulle så att säga bara låtit dess framställningar
halka igenom till riksdagen. Men så går det icke till i våra departement.

Beloppet utgör endast omkring två procent av maskinparkens anskaffningsvärde.
Jag har icke kunnat finna, att det är för högt beräknat. Det är att
märka, att så länge vi fota vår krigsförsörjning på åtgärder av detta, slag, är
en anslagsinvestering för det ändamål som nu är i fråga oundgängligen nödvändig
på lång sikt. Fjärde huvudtiteln bör också giva en såvitt möjligt rättvisande
bild av vad försvaret verkligen kostar och vad beredskapsåtgärder
inom försvarets ram kosta. Om man icke medgiver anslag för detta ändamål,
blir bilden knappast rättvisande.

Därtill kommer ju, att om anslag för ändamålet uteblir under en lång följd
av år, kommer maskinparken att successivt försämras och en kapitalförstöring
kommer att äga rum.

Det är från dessa utgångspunkter som jag för min del funnit det vara riktigt
att äska medel för ändamålet. Nu har utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka förslaget av fyra skäl.

Det första skälet är att utskottet icke är övertygat, att icke maskinbehovet
numera kan tillgodoses av den privata industrien. Det andra är, att utskottet
icke är övertygat, att den hittills tillämpade metoden för tryggandet av industriell
kapacitet för krigsmaterieltillverkningen är ekonomisk och praktisk.
Det tredje skälet är bristen på utländska valutor, som försvårar inköp av detta
slag. Och för det fjärde säger utskottet, att leveranstiden för närvarande är
för lång och att det med hänsyn till teknikens snabba utveckling kan befaras,
att när maskinerna en gång bli levererade kunna de icke anses fylla de krav,
som böra ställas på desamma.

Jag kan mycket väl förstå de olika skäl som utskottet åberopar. Men jag
är icke lika optimistisk beträffande möjligheterna för den privata industrien
att tillgodose maskinbehovet. Det bör nämligen märkas, att det ofta är fråga
om specialmaskiner. Jag måste säga, att jag är icke heller säker på vad utskottet
syftar på, när utskottet anvisar andra metoder för att trygga den
industriella kapaciteten. Det alternativ, som närmast skulle komma i fråga,
skulle väl vara förrådshållning i stor skala. Men man får väl förutsätta, att
en sådan lösning medför anskaffnings- och förrådskostnader av antagligen
mycket större proportioner än vad här är fråga om. Att valutabristen försvårar
åtgärdernas genomförande är uppenbart. Det har heller icke lämnats
obeaktat i propositionen. Att teknikens snabba utveckling kan medföra, att
nya maskintyper framställas, är likaså ställt utom varje tvivel, men fråga är
om det kan få motivera, att man underlåter att sörja för nödig ersättningsanskaffning.

Jag måste erkänna, att jag haft svårt att i väsentliga delar följa utskottets
resonemang; men jag skall naturligtvis i nuvarande läge icke taga upp någon
strid på denna punkt. Jag skall söka till ett annat år sörja för att de synpunkter
som utskottet här framfört bli på vederbörligt sätt belysta.

Jag vill till slut understryka, att ett bifall till utskottets förslag innebär,
att fjärde huvudtiteln icke kommer att upptaga kostnader för beredskap, som
rätteligen böra redovisas på denna huvudtitel.

Herr Lindholm: Herr talman! Det är riktigt som försvarsministern nämnde,
att denna maskinanskaffning ytterst syftar till en forcerad stegring av produktionen
vid vissa lägen. Men då vi inom utskottet behandlade denna proposition,
funno vi att övervägande skäl talade för ett avslag på densamma. Föratom
de skäl som anförts upplystes det, att det för närvarande pågår en ut -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm. Nr 26.

V/ss ersättningsanskaffning av maskiner'' m. m. för krig smat er ielverket.

(Forts.)

redning om hur de arbetsstycken skola se ut, som skola bearbetas i dessa maskiner.
Det har förefallit oss som om det vore lämpligt, om man först utredde,
hur dessa stycken skola vara beskaffade, och därefter anskaffade de maskiner,
i vilka de skola bearbetas.

Dessutom ha vi i vårt utlåtande pekat på en annan sak, som jag anser
mycket betydelsefull och som jag hoppas, att försvarsministern uppmärksammar.
Det gäller vården av de maskiner som redan finnas förlagda i lager på
olika platser i landet. Det har nämligen visat sig, att denna vård i vissa fall ej
varit den bästa tänkbara. Jag förutsätter, att försvarsministern ägnar även
denna sak den uppmärksamhet den kräver.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Yougt: Herr talman! Jag
skall bara be att få säga, att när det inför utskottet upplystes, att en viss
bearbetning, som skulle ske i dessa maskiner, icke var fullt planlagd, så måste
det ha gällt en detalj. Här gäller det ett anslag på 800 000 kronor, som är
upptaget för att i görligaste mån förnya ett kapital av maskiner, som sträcker
sig _ över hela det vida fält av tillverkningar, som krigsmaterielverket skall
sörja för. Det är naturligtvis icke uteslutet, att på något håll förrådshållningen
av sådana maskiner kan vara otillfredsställande. Detta har i så fall
troligen berott på att vi icke kunnat bygga ut våra förråd efter krigets slut
så som vi önskat. På vissa håll måste vi röra oss med ganska primitiva förrådsförhållanden.
. Det är klart, att vi skola göra en översyn för att se, ifall
det- verkligen finns anledning till anmärkning. Men därmed är heller ingenting
sagt rörande den del av maskinparken, som ej hålles i förråd utan är uthyrd
till den privata industrien.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande
av central beklädnadsverkstad m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t beträffande kapitalbudgeten under
försvarets fabriksfond (bilaga 25, punkt 31, s. 65—83 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 3 januari 1947) föreslagit
riksdagen att dels till Uppförande av central beklädnadsverkstad för budgetåret
1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 1 150 000 kronor, dels till Anskaffning
av maskiner och annan utrustning för central beklädnadsverkstad
förbudgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 160 000 kronor, dels
medgiva, att ersättning till personal, som bleve övertalig vid centralisering
av försvarets beklädnadsindustri, finge utgå enligt de grunder, som av föredragande
statsrådet i berörda statsrådsprotokoll angivits, dels ock medgiva
ej mindre att den av arméns centrala beklädnadsverkstad nu disponerade fastigheten
i Stockholm finge försäljas, därest den ej komme att användas för
annat statligt ändamål, än även att därvid influtna försäljningsmedei finge —
i den män medlen icke erfordrades för täckning av den bokfiirda nettokapitalbehållningen
å fabriksfonden i vad angick fastigheten — i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet av föredragande statsrådet förordats disponeras för avsättning
till försvarets fabriksfonds värdeminskningskonto.

Andra kammarens protokoll 19b7. Nr SO. 5

Central beklädnadsverkslad
för försvaret.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Central beklädnadsverkstad för försvaret. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft dels ett antal motioner
i fråga om beklädnadsverkstadens förläggning, i vilket hänseende utskottet
icke fattat ståndpunkt, dels ock en inom andra kammaren av herrar
Gustafsson i Lekåsa och Johansson i Norrfors väckt motion (II: 205), vari —
under framhållande, bland annat, att tillverkning och reparation, av beklädnadspersedlar
för försvaret med fördel borde kunna övertagas av^ privata företag
samt att ordnandet av denna tillverknings- och reparations fråga borde anstå
till dess bättre överblick kunde vinnas över alla de förhållanden, som kunde
påverka frågans lösning — hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
yrkande om ett investeringsanslag på 1 150 000 kronor för uppförande av en
central beklädnadsverkstad och ett investeringsanslag på 160 000 kronor för
anskaffande av maskiner och annan utrustning för en sådan verkstad.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 205,

a) till Uppförande av central beklädnadsverkstad för budgetåret 1947/48 anvisa
ett investeringsanslag av 1 150 000 kronor;

b) till Anskaffning av maskiner och annan utrustning för central beklädnadsverkstad
för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 160 000
kronor;

c) medgiva, att ersättning till personal, som bleve övertalig vid centralisering
av försvarets beklädnadsindustri, finge utgå enligt de grunder, som av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 3 januari
1947 angivits;

d) medgiva ej mindre att den av arméns centrala beklädnadsverkstad nu
disponerade fastigheten i Stockholm måtte få försäljas, därest den ej komme att
användas för annat statligt ändamål, än även att därvid influtna försäljningsmedel
finge — i den mån medlen icke erfordrades för täckning av den bokförda
nettokapitalbehållningen å fabriksfonden i vad anginge fastigheten — i enlighet
med vad i berörda statsrådsprotokoll av föredragande statsrådet förordats
disponeras för avsättning till försvarets fabriksfonds värdeminskningskonto;

II. att motionerna I: 36 och II: 58 samt II: 59 måtte anses besvarade med
vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Ragnar Bergh, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava i reservationen angiven lydelse samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 205 avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag;

II. att motionerna I: 36 och II: 58 samt II: 59 måtte anses besvarade med
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Svensson i Grönvik och Rubbestad, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Även om jag med tillfredsställelse
noterar den realbehandling, som vår motion i denna fråga har fått i utskottet,
anser jag ändå nödvändigt att tillfoga några synpunkter inför kammaren, då
jag tror, att de ha viss betydelse, när det gäller det slutgiltiga ställningstagandet
till förläggningen av en statlig central beklädnadsfabrik.

För det första har statsrådet i sin proposition hävdat, att en förläggning av

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Central beklädnadsverhstad för försvaret. (Forts.)
beklädnadsfabriken till Norrland skulle innebära så väsentliga merkostnader,
att han redan ur den synpunkten icke kunde räkna med en förläggning till
Kramfors utan ansåg sig nödsakad att välja eu plats mera i det centrala Sverige.
Enligt vad fabriksstyrelsen beräknat skulle denna merkostnad belöpa
sig till mellan 25 000 och 30 000 kronor. Sedan norrlandskonnnittén utfört sin
utredning, har man kommit fram till en annan summa, även när det gäller
denna merkostnad: den skulle icke uppgå ens till 25 000 kronor. Jag tror, att
fabriksstyrelsen, när den gjorde dessa beräkningar, fullständigt förbisett, att
Kramfors, som är den plats i Norrland som skulle komma i fråga, har goda
hamnförhållanden och att alltså en stor del av frakterna skulle kunna ske sjövägen.
Att transporter sjövägen ställa sig billigare än transporter på järnväg
är ju allom bekant, och jag är inte övertygad om att man skulle ha kommit.
till samma uppskattning av merkostnaden som statsrådet gjort, om man
tagit med även den detaljen i beräkningen. Man kanske skulle ha kommit till
det resultatet, att Kramfors är fullständigt likvärdigt även ur befraktningss.
ynpunkt.

Det finns vidare andra synpunkter, som jag tror riksdagen bör beakta ännu
mer.. Utskottet har enligt min mening handlat på ett riktigt sätt då det
återförvisat frågan om förläggningsplatsen för förnyad prövning. Jag anser
även att utskottet gör rätt i att understryka, att Kramfors har sådana företräden,
att staden bör komma med i beräkningen vid valet av förläggningsplats.
När man planerar statliga åtgärder, kan man inte heller bortse från att.
norrlandskommunerna i allmänhet och västernorrlandskommunerna i synnerhet
under de senaste 25 åren haft en oerhörd arbetslöshet. Från 1924 till 1944 har
denna kostat nära. 5 miljoner i arbetslöshetsunderstöd, varav staten har fått
betala nära 2 miljoner till Gudmundrå, d. v. s. nuvarande Kramfors. Därtill
komma 2 miljoner, som investerats i ett vattenverk, byggt i arbetslöshetsbekämpande
syfte. Det är alltså inga små summor som staten fått lägga ned för
att bemästra arbetslösheten i Kramfors. Dessutom har kommunalskatten varit
tämligen hög, och Gudmundrå har länge varit berättigat till skatteutjämningsbidrag.
Om man kunde få en industri av den storleksordning det här är
fråga om förlagd till Kramfors, kan det inte råda något tvivel om att det
statliga skatteutjämningsbidraget skulle minskas med ett väsentligt större
belopp än den av statsrådet beräknade ökningen i fraktkostnader. Det måste
väl ändå sägas vara klokt ur statsekonomisk synpunkt att placera fabriken i
Kramfors, om den högre fraktkostnaden kan uppvägas av minskade utgifter
på andra områden, och därför borde också detta förslag ha givits en större
plats vid statsrådets behandling av ärendet.

På grund av de nuvarande svårigheterna på byggnadsmarknaden föreslår
utskottet, att uppförandet av fabriken skall uppskjutas, och jag har för mitt
vidkommande inte någon anledning att motsätta mig detta, då jag känner till
de svårigheter som föreligga. Jag kan emellertid inte underlåta att i detta
sammanhang erinra om att fabriksstyrelsens representanter vid ett besök i
Kramfors förra våren fingo uppgift om att staden var redo att omedelbart
ställa lokaler provisoriskt till förfogande, i vilka enligt fabriksstyrelsens representanter
fabriken skulle ha kunnat inrymmas redan i höstas. Dessa lokaler
ha ännu inte tagits i bruk. De ha visserligen sedermera bytt ägare, men jag
skulle tro.— jag är inte alldeles säker på det — att den nye ägaren inte skulle
ha någonting emot att upplåta lokalerna till beklädnadsfabriken, även om det
skulle ske omedelbart. Då representanterna för fabriksstyrelsen ansågo, att
dessa lokaler skulle kunna utnyttjas provisoriskt för beklädnadsfabriken, skulle
man komma frågans lösning ett steg närmare genom att provisoriskt placera
fabriken i Kramfors. Härigenom skulle man inte behöva öka de nuvarande

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Central beklädnadsverhstad för försvaret. (Forts.)
materialsvårigheterna till det yttersta utan skulle kunna skjuta fabriksbyggandet
till längre fram.

Till slut vill jag i korthet jämföra förslaget om placering av fabriken i
Kramfors med det förslag, som statsrådet framfört i propositionen, nämligen
om placering i Degerfors. Enligt uppgift är kommunalskatten i Degerfors omkring
8 kronor, medan den i Kramfors under de senaste åren har varit 16, 17,
14 och för närvarande är 12 kronor. Som jag tidigare nämnde, har staten fått
lämna väsentliga skatteutjämningsbidrag till Kramfors.

Då utskottet föreslagit, att avgörandet av frågan om förläggningsplatsen
skall uppskjutas, har jag ingen anledning att yrka annat än bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Utskottsmajoriteten och reservanterna reso
nera praktiskt taget på samma sätt, men likväl ha vi kommit till olika resultat.
Utskottsmajoriteten vill anslå 1 150 000 kronor för uppförande av denna
beklädnadsverkstad, medan reservanterna anse, att vi böra vänta med den
saken. Utskottsmajoriteten skriver angående verkstaden: »Det bör därför endast
på mycket starka skäl ifrågakomma att nu göra nyanläggningar.--—

Den nu tilltänkta anläggningen synes utskottet i ange 1 ägenhetsh änseende
knappast intaga en mera framskjuten ställning. Något avgörande hinder för
ett uppskov tills vidare med byggnadsföretaget torde, såvitt utskottet kunnat
finna, icke föreligga. Utskottet vill därför som sin mening uttala, att
det synes utskottet välbetänkt att frågan om tidpunkten för verkstadens ^uppförande
göres till föremål för förnyat övervägande mot bakgrunden av rådande
investeringsläge och med beaktande därvid av behovet av byggnadsarbeten
för andra, nödvändiga ändamål.»

Den logiska slutsatsen av detta resonemang bör väl, herr talman, vara, att
riksdagen inte nu anslår medel. Utskottet förstår, att det kommer att dröja
rätt länge — sådana voro tankarna i utskottet — innan förslaget kommer
fram, och därför böra vi väl avvakta ett nytt förslag från Kungl. Maj:t. Det
vore att gå händelserna i förväg att nu anslå över en miljon till ändamålet.

Reservanterna ha lika litet som utskottsmajoriteten tagit ställning till frågan
huruvida verkstaden skall ligga i Kramfors eller Degerfors, och därför
är det kanske onödigt att här upptaga tiden med att diskutera den saken.

Herr talman! Jag anser reservanternas ståndpunkt vara den enda riktiga
och konsekventa, varför jag ber att få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Med instämmande i vad herr Holmström
nu senast yttrat vill jag bara referera till vad vi sagt i vår motion.
»Vi anse emellertid att ur skilda synpunkter större fördelar skulle vinnas,
om tillverkningen överlämnades åt den privata industrien. Konkurrensen mellan
de enskilda företagen skulle helt säkert bli en ännu verksammare regulator
i fråga om priserna och en bättre hävstång för framdrivandet av förbättringar
i produktionsmetoderna än vad fallet skulle bli med konkurrens mellan
statlig drift å ena sidan och den privata industrien å den andra.»

Man kan jämföra detta med vad utskottet sagt om att tillverkningskostnaderna
skulle kunna minskas med 10 procent, om det föreliggande förslaget genomfördes.
Jag finner det vara ansvarslöst av riksdagen att besluta så stora nybyggnadsföretag,
när vi känna till den knapphet, som råder på både arbetskraft och
material. I nuvarande läge är det ju nästan fåfängt för en lantbrukare att
försöka få en enda meter rör, och det är lika stor brist på elektriska maskiner
och andra varor. Hur skulle ett beslut om byggande av denna fabrik

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Central bejdädnadsverkstad för försvaret. (Forts.)
mottagas ute i landet, när man överallt på landsbygden, för minsta lilla hus
som bygges, undersöker, om det finns byggnadstillstånd. Jag tycker vi skulle
kunna vara eniga om att låta byggandet av denna beklädnadsverkstad anstå
till en lämpligare tidpunkt. Riksdagen och statsutskottet böra visa, att man
under sådana extraordinära förhållanden kan spara även på statsutgifterna.

Det skulle kunna anföras många flera skäl för ett bifall till reservationen.
Då jag tidigare instämt i herr Holmströms anförande, skall jag nu även instämma
i hans yrkande om bifall till reservationen.

Herr Ward: Herr talman! Herr Gustafssons i Dekåsa anförande förvånar
mig i någon mån. Han tycks utgå från att statsutskottet menat, att detta
arbete, som utskottet tillstyrkt, skulle igångsättas nu. Det framgår ju klart
och tydligt av utskottets utlåtande, att vi anse det välbetänkt att skjuta på
byggnadsföretaget, till dess situationen på arbetsmarknaden blivit gynnsammare
än den nu är. Vi anse det inte vara så stor brådska med anläggandet av
denna fabrik, att man inte skall kunna avvakta den kommande utvecklingen.
Jag konstaterar dock med tillfredsställelse, att ingen av de talare som uppträtt
här haft den principiella uppfattningen, att staten inte skall driva någon
verksamhet på detta område. Vi ha visserligen haft eu diskussion härom
i statsutskottets första avdelning, men jag är glad att man inte velat t©,
upp någon strid här på den punkten. Riksdagen har ju en gång fastställt
en plan beträffande försvarets verkstäder, och den planen bör naturligtvis följas.
Som läget nu är torde det emellertid vara klokt att inte forcera utan avvakta
ett ur skilda synpunkter lämpligare läge.

Jag skall inte närmare uppehålla mig vid konflikten om platsen för verkstaden.
Jag vill dock framhålla, att då utskottet utgått från att byggnaden
icke bör uppföras nu utan först senare, har utskottet ansett, att Kungl.
Maj :t borde fn tid att pröva, huruvida de skäl, som framförts till förmån för
Kramfors, kunna vara värda beaktande. Jag är övertygad om att Kungl. Maj:t
också kommer att ägna den sidan av saken uppmärksamhet i avvaktan på den
tidpunkt, då arbetet kan sättas i gång.

Jag ber med dessa korta ord att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Eftersom jag har ansvaret, för franv
läggandet inför riksdagen av detta förslag, tillåter jag mig säga några ord i
frågan. Jag är synnerligen tillfredsställd med utskottets inställning att staten
bör vidhålla sin en gång intagna ståndpunkt, att en viss del av klädespersedelstillverkningen
för försvarets räkning bör ske i statlig regi. Jag har heller ingenting
att invända mot utskottets åsikt, att detta bygge bör uppskjutas. Läget
på arbetsmarknaden och på byggnadsmaterialmarknaden har ju skärpts ytterligare,
sedan detta förslag lades fram för riksdagen, och jag antager, att det
skulle blivit nödvändigt att skjuta byggandet på framtiden även om utskottet
icke gjort sitt uttalande om uppskov. Det har emellertid sitt stora värde, och
det vill jag säga som en liten replik till herr Holmström, att det fattas ett positivt
beslut, som innebär, att förberedelsearbetet till detta företag kan ske på
ett annat sätt än om beslutet skjutes på framtiden.

Enligt mitt sätt att so är det emellertid beklagligt,_ att utskottet icke velat
taga ståndpunkt till förläggningsfrågan — det måste ju ändå förr eller senare
fattas en ståndpunkt — och jag är något förvånad över den motivering, som
anförts härför. Försvarets fabriksverk är dock ett affärsdrivande verk, och
ett statens affärsdrivande verk måste handla på det för verket strängt ekonomiskt
mest lämpliga sättet. Det skulle ju vara något alldeles nytt, om man

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Central beklädnadsverkstad för försvaret. (Forts.)
ålade ett affärsdrivande verk att taga hänsyn till statens utgifter för skatteutjämningsbidrag
eller arbetslöshetsunderstöd, såsom herr Nordström i Kramfors
här föreslog. Det skulle väl leda ganska långt, och jag får för min del
säga, att det hade varit tacknämligt om statsutskottet, därest utskottet på allvar
velat förorda ett sådant förfaringssätt, hade angivit, hur man skulle kunna
undgå att råka ut för detta dilemma. Problemet hade naturligtvis kunnat lösas
genom att man uppförde ett särskilt anslag för utjämnande av merkostnaderna
t. ex. på socialdepartementets huvudtitel. Nu har emellertid utskottet
inte velat taga ståndpunkt till förläggningsfrågan, utan yrkat, att denna bör
underkastas en förnyad prövning, varvid även de synpunkter borde beaktas,
som utskottet anfört. Det ligger i sakens natur, att en sådan undersökning
kommer att ske och att man därvid kommer att taga hänsyn till de synpunkter,
som utskottet framhållit.

Till sist vill jag säga några ord om de omedelbara konsekvenserna av beslutet.
Såsom framgår av utskottets utlåtande, är det omöjligt att i nödig omfattning
bedriva verksamheten i Stockholm. Följaktligen måste det redan nu
vidtagas åtgärder för att provisoriskt upptaga verksamheten på andra platser
i landet, där det finns tillgång till arbetskraft. Det är ju närmast fabriksverkets
sak att avgöra, var en provisorisk fabrikation bör förläggas. Detta erfordrar
inte beslut av vare sig riksdagen eller Kungl. Maj :t. Man får väl försöka
klara sig med provisoriska anordningar till dess att läget blir sådant, att man
kan uppföra en modem byggnad, vilket ju behövs för att verksamheten skall
bli tillfredsställande ur alla synpunkter.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Herr Ward förvånade sig över att
jag yrkat bifall till reservationen, då ju utskottet i sitt uttalande framhållit,
att saken skulle skjutas på framtiden. Jag kan emellertid icke förstå, varför vi
under sådana förhållanden skola anslå medel innevarande år under I a) med
1 150 000 kronor och under I b) med 160 000 kronor. Trots vad statsrådet
Sköld sist sagt tycker ja.g det är bra underligt att riksdagen nu skall behöva
anslå dessa medel. Såsom statsrådet framhöll har utskottet icke klart för sig,
till vilken plats denna verkstad skall förläggas. När frågan om byggnadskostnader
och materialtillgång beträffande denna beklädnadsverkstad blir utredd,
erfordras enligt min uppfattning en omräkning av anslagsbeloppen. Det kan
därför icke vara välbetänkt att nu bevilja de begärda anslagen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Nordström i Kramfors erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det är ingen som bestrider, att fabriksstyrelsen bör se
sin verksamhet ur rent affärsmässiga synpunkter, men det är väl ingenting
som hindrar, att riksdagen och Kungl. Maj:t se på frågan i sitt stora sammanhang,
nämligen ur samhällsekonomisk synpunkt. Om det medför ekonomisk
vinst för staten att förlägga fabriken till en plats med högt skattetryck för att
därigenom minska skattetrycket och skaffa inkomster åt staten, bör man inte
vara, jag höll på att säga så byråkratisk, att man på grundval av fabriksstyrelsens
affärsmässiga synpunkter skulle avstå från att göra den vinst, som
man i ett sådant fall kan göra.

Härpå anförde:

Herr Holmström: Herr talman! Det är klart att det måste vara angenämt
för förslagets upphovsman att nu få det bifallet av riksdagen. Men det kommer
säkert att dröja en hel del år, innan beslutet kan förverkligas. Vem vet,
vad som kommer att hända under mellantiden? Vem vet, hur förhållandena te

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Central beklädnadsverkstad för försvaret. (Forts.)
sig, när regeringen skall taga standpunkt till denna sak? Under sadana förhållanden
är det väl klokt att vänta även med anslaget och inte nu låsa fast sig.

När statsrådet Sköld nämnde, att det inte nu går att bedriva verksamheten,
i Stockholm, så skulle jag vilja fråga: ha vi inte nu sedan beredskapstiden sa
pass stora förråd av beklädnadspersedlar, att det inte erfordras någon forcerad
fabrikation? Det, som behöver förfärdigas, kan mycket väl överlämnas åt den,
civila fabrikationen. Det bär ju aldrig varit förutsatt att verkstaden skulle
helt och hållet svara för behovet.

Jag anser, herr talman, alltjämt att riksdagen handlar klokt, om den nu
icke låser fast detta anslag utan följer reservanterna.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag skall inte ställa något annat
yrkande än vad utskottet här gjort, då det hänskjutit frågan om beklädnadsverkstadens
förläggning till förnyad prövning, men jag skulle vilja peka pa

^Herr Nordström i Kramfors framhåller vissa företräden för Kramfors. Jag
skall inte förneka dem. Utskottet säger, att platserna äro ungefär likvärdiga,
och så långt kan jag hålla med. Vad jag i detta sammanhang skulle vilja
framhålla är den snedbelastning av industrien, som vi ha i Degerfors. Vi ha
den stora, tunga järnindustrien med omkring 2 000 anställda, endast manliga.
Vi lia byggnadsindustrien med sammanlagt omkring 2 500 anställda, men vi
ha ingen industri med kvinnlig arbetskraft. Detta har åtminstone i nuvarande
läge satt svåra spår efter sig i arbetsförhållandena i synnerhet vid
järnverket. Bostadshyrorna börja nu närma sig en nivå, där en järnbruksarbetares
lön inte räcker till. När hyran börjar hålla sig vid 100 och 125
kronor i månaden, är en järnbruksarbetares lön inte tillräcklig för att täcka

För närvarande har järnverket eu arbetskraftsbrist på 300 ä 400, och risk
föreligger för att även de som skulle ha lust att stanna kvar vid industrien
och järnbruket inte kunna göra det, då det inte finns möjlighet att sysselsätta
den kvinnliga arbetskraften, vilket är nödvändigt för att täcka de stora
hyreskostnaderna. Förhållandena bli analoga med dem i t. ex. Borås, där
man har överskott på kvinnor. På en plats, som bara har tung industri, blir
det överskott på män, ty kvinnorna giva sig i väg för att skaffa sig sysselsättning
på annat håll, och detta inverkar i sin tur på möjligheten att skaffa
manlig arbetskraft till den tunga industrien.

Det är klart att man kan säga, att de sociala förhållandena äro ett ovidkommande
spörsmål. Jag har emellertid velat framhalla angelägenheten av
att finna sysselsättning för kvinnlig arbetskraft på platser, som endast ha tung

Utskottet har sagt, att det icke tagit någon bestämd ståndpunkt till frågan
om platsen, dit företaget skall förläggas. Jag litar i det fallet på den kommande
prövningen. Jag är inte större lokalpatriot än att jag utgar ifrån att
Tesultatet av detta förnyade övervägande skall bil utslagsgivande, och jag kommer
för min del att utgå ifrån att det blir riktigt.

Herr talman! Jag har icke något annat yrkande än vad utskottet här föreslår.

Herr Mäler: Herr talman! När reservanterna och utskottsmajoriteten beträffande
förläggningsfrågan äro på samma linje och utskottet sålunda enhälligt
förordar, att problemet om förläggningen skall upptagas till förnyad
prövning, trodde jag inte att det skulle uppstå någon överläggning härom i
kammaren, men då så skett skall jag be att få säga några ord.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Central beklädnadsverkstad för försvaret. (Forts.)

Jag är liksom herr Petterson i Degerfors övertygad om att man vid den
ytterligare prövning, som statsutskottet liar rekommenderat, skall stanna för
de sakligt starkaste skälen. Jag är emellertid övertygad om att undersökningen
kommer att visa, att det finns goda skäl för Kramfors även utöver
de rent^ sociala, som här förut äro omnämnda. Jag tänker härvid särskilt
på tillgången på arbetskraft. De synpunkter, som herr Petterson i Degerfors
framhöll, göra sig i än högre grad gällande beträffande Kramfors. Där ha vi
en industri, som i utpräglad grad sysselsätter endast männen och sysselsätter
dem för en lägre betalning än vad järnbruksarbetare och andra grupper i allmänhet
ha. Familjelönen är således här lägre. Den saken skall jag emellertid
inte diskutera vidare nu. Vad jag ville säga är, att det företagits en
undersökning — inte privat —• beträffande kramforskvinnornas villighet att
deltaga i förvärvsarbete av denna beskaffenhet eller liknande. Utredningen
är ännu så länge preliminär. Man har ställt frågor till ett stort antal kvinnor
i Kramfors stad, och man har fått in 2 454 svar. Man har uteslutit jordbrukarhustrur
och dem som redan ha förvärvsarbete, och vidare har man uteslutit
gifta kvinnor, som ha mer än tre barn, men kvar stå 2 190. Av dem
ha 589 svarat obetingat ja. De äro villiga att åtaga sig ett industriellt arbete.
320 ha svarat ja under vissa villkor — att det skulle ordnas med daghem för
barn och dylikt -— och 409 ha svarat att de kunna taga arbete i hemmen. Det
framgår av utredningen, att de tillfrågade äro positivt inställda. Det har
inte alls varit fråga om arbete i beklädnadsindustrien utan om lämpligt arbete
överhuvud. Ett mycket stort antal av de kvinnor, som förklarat sig villiga
att taga arbete, ha samtidigt förklarat sig önska textilarbete.

Jag vill alltså här understryka för att det skall beaktas vid den fortsatta
prövningen, att i Kramfors stad finns ett kvinnlig arbetskraftstillskott, som
icke rimligen kommer in i produktionslivet, om man inte dit kan förlägga en
verksamhet av ungefär denna beskaffenhet. Jag har bara velat med detta
anförande lägga vederbörande på hjärtat att beakta den synpunkten, när saken
sa småningom skall avgöras.

I själva sakfrågan vill jag gentemot herr Gustafsson i Lekåsa säga, att vid
varje avgörande här i riksdagen måste man ju räkna med att det dröjer innan
beslutet kan omsättas i verkligheten, och man kan inte inför ovissheten låta
bli att fatta beslut. Jag finner utskottets ståndpunkt att föreslå riksdagen
att fatta beslut nu, änskönt utskottet inser att själva byggnadsföretaget måste
uppskjutas, skälig, riktig och lämplig, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall
till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson i Lekåsa begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringspropositionen
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 167, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Central beklädnadsverkstad för försvaret. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Gustafsson
i Lekåsa, i anledning varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 56 nej varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 169, i anledning av väckt motion Motion om
angående ytterligare gottgörelse till vissa jordägare i Rösta by inom Ås socken
för vissa av kronan gjorda markförvärv. markförvärv i

Rösta by.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! I den motion, som ligger till grund
för föreliggande statsutskottsutlåtande, har jag rätt utförligt berört vissa omständigheter
i samband med kronans förvärv av mark för Jämtlands fältjägarregemente
i och för utvidgning av dess övningsområde. Jag har där försökt att
redogöra så långt möjligt för de omständigheter, som ha vållat att en del av de
markägare, som här fingo släppa till sina marker, blivit orättvist behandlade
i ekonomiskt avseende. För det stora flertalet av de 23 jordägare, vilkas mark
regementet önskade taga i anspråk för utvidgning av övningsområdet, gällde det
att avstå nästan all skogsmark. Ungefär hälften av jordägarna vägrade att godkänna
de värden, som genom fortifikationsstyrelsens skogliga ombud hade
åsatts dessa marker, under det att de övriga inte ansågo sig kunna motstå påtryckningarna.
Jag vill inte i detta sammanhang klandra kronans ombud för
att på något sätt ha farit ohemult fram, utan felet ligger helt och hållet däri,
att det skogliga ombudet, som hade att verkställa värderingen, inte gjorde det
på ett riktigt sätt och att kronans ombud således voro vilseledda. Det visade sig
nämligen, att sedan elva stycken vägrat underskriva de för dem förelagda köpeavtalen
och själva låtit verkställa en ordentlig värdering av skogsskiftet, vartill
de hade resurser, samt begärt att expropriation skulle få tillgripas, kommo
de att få något mera än det dubbla mot vad de tidigare varit erbjudna.

Det är helt naturligt att de jordägare, som lockats till att underteckna avtal,
kände sig mycket upprörda över det förhållandet, att de som så ''att säga frivilligt
hade gått med på försäljning skulle behöva finna sig i att godtaga en
försäljningssumma som endast till 50 procent täckte det verkliga värdet. Det
har nämligen konstaterats av den värderingsman, som gjort värderingen av
det övriga området, att de, som frivilligt sålde sin mark och som diirvid erhöllo
sammanlagt 74 000 kronor, fingo 80 000 kronor mindre i ersättning än
de, som läto sin mark exproprieras.

Nu har utskottet i sin motivering skrivit rätt diplomatiskt men dock

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Motion om ytterligare gottgörelse för markförvärv i Rösta by. (Forts.)
ganska positivt. Utskottet anser, att framställning lämpligen bör göras genom
Kungl. Maj :t. Man kan läsa mellan raderna att en sådan framställning
antagligen kommer att bifallas.

Jag bar velat konstatera de faktiskt föreliggande förhållandena, och jag
är ganska förvissad om att genom en framställning till Knngl. Maj:t denna
fråga ånyo skall komma på kammarens bord. Det är min förhoppning att
den dä kan lösas på ett för ifrågavarande markägare tillfredsställande sätt.

Jag har, herr talman, icke något yrkande utan jag vill åtnöjas med att till
protokollet få dessa fakta antecknade.

Herr Ward: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet har anfört skall
jag he att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om ändringar i riksgäldskontorets personalorganisation;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
förutvarande bilbesiktningsmän m. fl.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker; och

nr 42, i anledning av, väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 § och 15 kap.
23 och 24 §§ strafflagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Motion om
ändring av
7 § sinnessjuklagen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna i 7 § sinnessjuklagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 168,
vilken behandlats av första lagtuskottet, hade herr Österman m. fl. hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t göra framställning om förslagtill
sådan ändring av sinnessjuklagen, att dess tillämplighet på psykiska
abnormtillstånd av annan art än sinnessjukdom och sinnesslöhet tydligt fastställdes.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion,
II: 168, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
angående på vad sätt omhändertagande och vård av andra själsligt abnorma än
sinnessjuka och sinesslöa bör i lag regleras samt om framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Österman.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm. Nr 26.

Motion om ändring av 7 § sinness]uklagen. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Österman: Herr talman! Vi ha de senaste åren både här i kammaren
och i pressen haft åtskilliga debatter om behandlingen av de asociala psykopaterna.
De intresserade torde redan förut väl känna till de argument, som
anförts. Jag skall inte heller upprepa dem. Inte heller skall jag upptaga tiden
med en redogörelse för den ohyggliga händelse, som nu senast demonstrerat
psykopaternas samhällsvådlighet. Vi äro väl alla överens om att sådana åtgärder
måste vidtagas, att riskerna för ett återupprepande nedbringas till de
minsta möjliga, och att även de vanliga samhällsmedborgarna skola till sitt
skydd kunna åberopa humanitetens krav. Men jag tar nog inte fel, om jag
säger, att om något år pendlar den labila opinionen igen om mot vad jag skulle
vilja kalla frihetsriktningen. fastän helt naturligt just nu säkerhetsriktningen
har lättast att göra sig hörd. Detta sagt utan att taga ställning till frågan om
något kan göras som ökar säkerheten utan att ytterligare inkräkta på den
personliga friheten, vilket nog måste anses vara mycket svart. Så mycket kan
väl i alla fall sägas som att även om rymningar, våldsdåd och egendomsbrott
beklagligt nog förekomma bland sinnessjukhusens klientel, särskilt bland
psykopaterna, så äro de mycket vanliga även bland våra psykopater i frihet,
och skulle vara ännu vanligare, om dessa efter tidsbestämda och kanske kortvariga
straff omedelbart finge återvända till friheten. Låt oss vara realistiska
och medge för oss själva att det t. o. m. finns fall, där ett varaktigt
omhändertagande för samhällsvård är den enda möjligheten att undanröja den
latenta farligheten.

Den motion, som första lagutskottet behandlar i föreliggande utlåtande och
som fått en så kuslig aktualitet genom sundsvallsmorden, _ syftar till att underlätta
omhändertagandet av latent farliga psykopater, innan deras abnormitet
omsatts i handling. Det kanske må tillåtas mig i egenskap av åtminstone
till namnet läkare vid det sjukhus, där patienten, som begick det ohyggliga
dubbelmordet, vårdades, att ha en mening i denna fråga och med några ord
framföra den. Det är framför allt beträffande första lagutskottets motivering,
som jag är av annan uppfattning än utskottet, och enligt mitt förmenande är
utskottets skrivning sådan, att den kan äventyra motionens hela syfte, ja i
sämsta fall kan den tänkas leda till ett sämre tillstånd än det nuvarande. Det
bör här framhållas, att det huvudsakligen gäller de samhällsbesvärliga eller
öppet eller latent samhällsfarliga bland psykopaterna. Det gäller att öka samhällets
möjligheter att ingripa mot dessa. De som bara få sitt privatliv och
sin personliga miljö förstörda av en psykopat få väl som hittills lida i tysthet,
till dess vikten av de psykiskt missanpassades uppfostrings- och återanpassningproblem
i hela dess vidd blivit klar för allmänheten.

Jag skulle först vilja peka på det förhållandet, att utskottet för sin mening,
att cn särskild lagstiftning bör ur rättssäkerhetens synpunkt eftersträvas eller
i varje fall undersökas för psykopaternas vidkommande, av de fyra hörda remissinstanserna
endast kunnat åberopa sig på strafflagberedningen. Några betänkligheter
av det slag som strafflagberedningen haft ha ej framförts av medicinalstyrelsen
som tillsynsmyndighet över sinnessjukvården, av sinnessjuknämnden
såsom högsta utskrivningsmyndighet eller av svenska psykiatriska
föreningen såsom organ för de inom sinnessjukvarden praktiskt verkssamma
läkarna. Sinnessjuknämnden anser bland annat, att nu tillämpad praxis i fråga
om psykopaters intagande å sinnessjukhus redan trängt in i det allmänna medvetandet
och att några missförstånd inte kunna upnsta. men föreslår likväl, att
sinnessjuklagens mening kommer till klart uttryck i lagtexten, alltsa en lagändring
i enlighet med motionen, där det, påyrkas, att de skola jämställas med

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Motion om ändring jäv 7 § sinnessjuklagen. (Forts.)
sinnessjuka och sinnesslöa i lagens mening. Utskottet däremot har, ställvis med
nästan ordagrant återgivande av strafflagberedningens yttrande, nästan helt
lämnat problemets medicinska aspekter obeaktade. Denna kongruens mellan
utskottets och strafflagberedningens uppfattningar, som kan konstateras även
i andra sammanhang, beror ju inte på en tillfällighet utan har sina bestämda
orsaker. Jag vet inte hur många av kammarens ledamöter som sett den kända
operetten »Lilla helgonet», men för den som gjort det, står det klart, att man
inte kan begära en organisk väsensklyvning mellan herr Célestin och herr
Floridor.

Medicinalstyrelsen säger på s. 1 i utskottets utlåtande: »Psykopaterna, som
utgöra en mycket stor och heterogen grupp, utmärkas av sådana abnormtillstånd,
som å ena sidan gränsa till ett s. k. normalt själsliv och å andra sidan
nå sådan grad, som gör dem jämförbara med sinnessjukdomar i egentlig mening.
Ur medicinsk synpunkt äro psykopatierna att betrakta såsom sjukdomstillstånd
även om de i vissa fall bedömas annorlunda. »Detta är naturligtvis
en kärnpunkt i hela problemställningen, överhuvud taget var det en olycka, att
begreppet psykopati kommit in i medicinsk nomenklatur — det skedde på
1890-talet med utgångspunkt från den franska degenerationsteorien. Det var
tyskar som förde ''den vidare, och med tysk grundlighet och benägenhet för spekulativ
systematisering gav man begreppet redan från början ett diffust och
grumligt innehåll. Tyvärr har det ju nu vunnit burskap även i det allmänna
medvetandet, och det är svårt att finna något annat, som så kort klassificerar
den kategori, man här avser. Men vi måste hålla i minnet, att det icke är ett
rent kliniskt och vetenskapligt begrepp och att det framför allt inte utsäger
något om orsakerna till de påvisade förändringarna på vilje- och känslolivets
område. Man vet numera — sedan undersökningsmetoderna främst genom
elektroencephalografien, alltså den metod, varigenom hjärnans elektriska aktionsströmmar
registreras, förbättrats — att bakom den s. k. psykopatien
mycket ofta kunna påvisas hjärnskador och lätta inflammatoriska förändringar
i hjärnan, sjöbringsencephaliter bl. a. Hos s. k. ixofrena psykopater konstateras
ofta rubbningar i aktionsströmmarnas rytm, som sammanfalla med de hos
epileptiker funna. Det gäller särskilt bland släktingar till epileptiker. I själva
verket förhåller det sig så, att gruppen av psykopater, där orsaksfaktorn icke
kan klarläggas, förtränges mer och mer ju finare och känsligare undersökningsmetoderna
bli. Det finns då heller icke enligt mitt förmenande någon anledning
att se annorlunda på detta problem än då det gäller sinnessjuka eller
sinnesslöa, där orsaksfaktorn hittills ofta heller icke kunnat fastställas. Hos
den sinnesslöe har t. ex. en tidig hjärnskada väsentligen gått ut över de intellektuella
funktionerna, hos den s. k. psykopaten däremot över andra själslivets
kvaliteter på grund av annan hjämlokalisation. Finns det, menar jag,
någon anledning, medicinskt sett, att uppehålla eller skapa särskilda lagar för
olika sjukliga tillstånd? Om man får använda en tillspetsad paradox, skulle
man kunna säga att det skulle vara detsamma som att ha eu lag för syfilitisk
sinnessjukdom och en annan för delirium tremens.

Men om man nu anser detta resonemang vara av mera teoretiskt intresse,
måste man väl medge, att frågan, också har en praktisk sida. Vilka synpunkter
annat än behovet av vård och samhällsskyddets intresse kan man anlägga på
behandlingen av detta klientel, liksom då det gäller de sinnessjuka och sinnesslöa?
Måste icke alltid dessa synpunkter vara avgörande? Jag måste säga, att
utskottet med mycket lätt hand tager på den frågan. I själva verket förekommer
i utlåtandet endast en lätt antydan, som visar att utskottet observerat
problemställningen, ett halvt motvilligt erkännande åt motionärens syften. Så
här står det: »Det är visserligen uppenbart, att även andra abnorma än sinnes -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Motion om ändring av 7 § sinnessjuklagen. (Forts.)
sjuka och sinnesslöa kunna vara i behov av psykiatrisk vård eller av omhändertagande
till skydd mot fara som hotar från deras sida, men det är icke
förenligt med rättssäkerheten att så allvarliga ingripanden mot den enskilde
som de varom här är fråga skola kunna ske utan uttryckligt stöd i lag», ba
långt kan man hålla med utskottet. Men, så heter det i fortsättningen: »Med
hänsyn till att det mången gång kan vara svårt att avgöra, huruvida en abnormitet
på känslo- eller viljelivets område är av sådan beskaffenhet att ett omhändertagande
av den abnorme mot hans vilja kan anses påkallat, torde det
böra närmare undersökas, om icke ur rättssäkerhetssynpunkt särskilda begränsningar
böra uppställas för befogenheten att besluta om frihetsberövande beträffande
andra psykiskt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa.» Men varför
detta? Är det i rättssäkerhetens namn, som i dessa fall alltid en tolkning sker
till ena partens förmån? Vi ha i sinnessjuklagen klara bestämmelser, som la&"
ligt reglera formerna för sjukas och sinnesslöas intagning på sjukhus och kontrollen
över att ingen oberättigad kvarhålles, en tredubbel kontroll för övrigt,
Mig veterligen har under de år jag kan överblicka denna kontroll fungerat
oklanderligt. Av vilken anledning vill man nu tillförsäkra de s. k. psykopaterna
ett ytterligare skydd, som man anser obehövligt för (k; sjukas del. Det
är ju tvärtom, såsom sorgliga händelser utvisat jag tänker nu icke bara pa
dem som inträffat bland redan pa sjukhus intagna utan också pa, våldsdåd begångna
av personer som befunnit sig i frihet •— samhället som måste^ förstärka
sina skyddsresurser mot psykopaterna. Om redan vid intagningen sadana garantier,
som utskottet tydligen tänker sig, skola träda i kraft, fragar man sig,
vem som skall handha dem. Kanske det är den s. k. kvalificerade polismyndigheten
landsfogden, som med ledning av någon sorts diagnoskatalog, skall avgöra.
''! vilka fall man skall ingripa eller ej. I så fall blir säkert den sista villan
värre än den första. Utskottet har ju självt påpekat, att det kan vara svart att
avgöra, huruvida abnormiteten är så höggradig, att ett omhändertagande kan
anses påkallat, och detta kan ofta ej avgöras vid ^en enkel läkarundersökning
utan kräver någon tids observation pa sjukhus. Da t. ex. psykopaterna kunna
vara svårare att upptäcka och socialt mycket farligare än de sinnesslöa, maste
man efterlysa anledningen till att man vill införa bestämmelser, som forsvara
de förras omhändertagande och undersökning på sjukhus. Redan nu draga sig
många läkare — i regel gäller det ju tjänsteläkare och praktiserande läkare
för att med nuvarande lagstiftning utfärda erforderliga intagningshandlingar,
där en sjukhusundersökning skulle klarlägga både diagnos och behandling., Det
kan ju icke vara ett samhällsintresse, att rättssäkerhetskravet dnves sa langt,
att de s. k. psykopaterna få dokumentera sin farlighet genom våldshandlingar,
innan de omhändertagas. Ett samhällsintresse är det däremot, att man ingriper
i tid. Vi ha ju under förra året haft ett avskräckande exempel i ett uppmärksammat
mord i Stockholm. Enligt uppgift hade en läkare som tillfrågats i
detta fall, innan mordet var begånget, ansett att den blivande gärningsmannen
var i behov av vård på sjukhus, men han trodde sig med nuvarande lagbestämmelser
icke i stånd att få patienten intagen på sjukhus. Exemplen kunna mångfaldigas
bland de sexualabnorma och alkoholistpsykopaternas stora grupp.

Herr talman! Jag skall icke taga kammarens tid^ i anspråk längre, i synnerhet
som det icke torde löna sig att utan stöd från annat hall yrka bifall
till min motion eller hemställa att utskottets motivering skall utgå. Jag far
nöja mig med att utskottet dock begärt en utredning. Men jag bär velat deklarera,
att denna enligt min mening bör bygga på andra förutsättningar än dem
utskottet i sin motivering utgått ifrån.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Motion om ändring av 7 § sinnessjuklagen. (Forts.)

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! I föreliggande utlåtande hemställer
utskottet om en skyndsam utredning angående på vad sätt omhändertagande
och vård av andra själsligt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa
bör i lag regleras.

Jag vill genast från början säga, att jag inte har någon från utskottets
hemställan avvikande uppfattning i denna fråga. Jag har endast begärt ordet
därför att jag på en punkt skulle vilja komplettera utskottsutlåtandet, i
vad det gäller reciten.

I utskottsutlåtandet omtalas, att medicinalstyrelsen den 14 december 1946
framlagt förslag om inrättande av ett specialsjukhus för psykopater samt
att strafflagberedningen avgivit yttrande över detta förslag och därvid även
berört frågan om förhållandet mellan sinnessjuklagens bestämmelser och psykopatvården.
I utskottsutlåtandet, som är dagtecknat den 6 juni 1947, står
däremot inte omnämnt, att Kungl. Maj:t i en proposition, dagtecknad den
18 april, tagit upp denna viktiga fråga och i anledning av medicinalstyrelsens
skrivelse lagt fram ett principförslag om inrättande av ett antal psykopatanstalter
i riket. Det talas inte heller om, att i det departementsutlåtande, som
denna proposition innefattar, även lagstiftningsfrågan har berörts. I propositionen
säges nämligen, att den nya organisation, som föreslås, påkallar ändringar
och kompletteringar av gällande lagstiftning rörande omhändertagande
och vård av psykopatklientelet, att även detta spörsmål måste närmare undersökas
och att vid en sådan undersökning bland annat bör övervägas lämpligheten
av en särskild lagstiftning rörande psykopatklientelets omhändertagande.
För verkställande av dessa ytterligare undersökningar begäres i propositionen
ett belopp av 50 000 kronor. Jag vill härtill endast nämna, att
direktiven för denna utredning ligga färdiga i socialdepartementet. Det föreligger
alltså inte mellan mig och utskottet någon skiljaktig uppfattning i
denna fråga, men jag har ansett, att utskottsutlåtandet borde kompletteras
med dessa uppgifter, som visa, att Kungl. Maj :t redan har vidtagit åtgärder
i det hänseende, som avses i utskottets utlåtande.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag begärde ordet dels för att
jag tillsammans med herr Österman är motionär i denna fråga, dels för att
jag inte kan godkänna utskottets motiv för bifall till motionen.

Sedan nu statsrådet Mossberg upplyst, att frågan är föremål för utredning
och att han i departementet redan skrivit direktiv för denna utredning, ifrågasätter
jag, huruvida utskottets motivering för ett bifall till denna motion
bör få hänga kvar i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag har också
svårt att förlika mig med vissa delar av utskottets motivering. Utskottet säger,
att rättssäkerheten kräver, att man går försiktigt fram i fråga om omhändertagande
för undersökning av psykopater. Det är inte människor, som
äro sinnessjuka, utan de ha blott ett rubbat vilje- och känsloliv, och deras
omhändertagande bör ej ske lika lätt som de sinnessjukas.

För en lekman förefaller det mycket egendomligt, att man i fråga om psykopater,
som visat sig farliga och i behov av vård, inte skulle kunna förfara
på samma sätt som med de människor som äro sinnessjuka. Sinnessjuka människor,
som t. o. m. inte äro farliga för omgivningen, får man ta hand om
för att ge dem vård, men en psykopat, som ofta utgör en fara inte bara för
sin familj utan för hela samhället, skulle man inte ha lov att utan invecklade
formaliteter ta in på sinnessjukvårdsinrättning för en undersökning. Det
begriper inte jag, och jag kan aldrig ansluta mig till utskottets uppfattning
om att rättssäkerheten kräver, att man på ifrågavarande område behöver andra
bestämmelser än dem som gälla för sinnessjuka.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm. Nr 26. 79

Motion om ändring av 7 § sinnessjuklagen. (Forts.)

Vem vill inte skydda den enskildes rättssäkerhet? Men om vi för att skydda
någon enskild medborgares rättssäkerhet utsätta tusentals andra medborgare
för faror, som äro så fasansfulla, att de känna sin rättssäkerhet hotad, då
driva vi rättssäkerhetskravet för långt.

Jag säger alltjämt, att jag är mycket mån om rättssäkerheten. Jag inlägger
emellertid i begreppet rättssäkerhet den meningen, att om en enskild person
i frihet utgör en fara för andra människors trygghet, då skall den farlige
berövas sin frihet. Genom den omvårdnad om den enskildes rättssäkerhet som
utskottet kräver ha vi kommit så långt, att vi mången gång åtminstone i vissa
samhällen få gå omkring i ständig oro. Jag tillhör dem. som ha arbetat
för en modem fångvård och sinnessjukvård. Jag har varit med om att ge åt
även frihetsberövade människor så stor frihet som det överhuvud taget varit
möjligt. Men dessa människors frihet får icke störa andra medborgares rättssäkerhet.
Vi få inte, säger jag än en gång, driva det så långt att vi mera ta
hänsyn till sjuka medborgares förmenta behov av frihet än andra människors
behov av skydd.

Då jag har den uppfattning jag här givit till känna och då statsrådet Mossberg
upplyst att han redan skrivit direktiv för en utredning om psykopatvården,
anser jag det är oriktigt, att det som uttalas i motiveringen i^utskottsutlåtandet
skall bli uttryck för riksdagens uppfattning i denna fråga, helst
som vi inte veta vad departementschefen skrivit i sina direktiv. Jag yrkar
sålunda, herr talman, bifall till utskottets hemställan men avslag på dess motivering.

I detta anförande instämde herrar Lundstedt, Hagård och Hansson i Skediga.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag var inte beredd att säga något i denna
fråga. Vad som här förekommit, kom fullkomligt oväntat. Jag förvånade mig
storligen över herr Hedlunds anförande. Visserligen har han inte varit med
vid justeringen av detta ärende, men handläggningen i utskottet har han dock
varit med om, och den har varit sådan, att jag har rätt att säga, att jag förvånar
mig över hans anförande.

Tillåt mig säga, att jag beklagar att, såsom statsrådet Mossberg anmärkt,
en del av vad som förekommit i detta ärende inte återgivits i reciten. Skulden
att så inte skett ligger väl hos flera, och det är ingenting att göra åt det.
Nu har det ju blivit rättat genom att statsrådet fyllt i vad som fattas i utlåtandet.
Jag är naturligtvis icke rätte mannen att taga upp en debatt med en
läkare, en psykiatriker, i denna fråga. Jag vet verkligen icke vad det egentligen
är som skiljer herr Österman och utskottsmajoriteten. Herr Österman
har, så vitt jag funnit, i utskottet icke haft något att erinra mot den kläm
man formulerat. Den avviker från hans motion, men i sak torde väl icke skillnaden
vara så stor, att herr Österman har anledning att gå emot den. Det har
han heller icke gjort, ty han hade icke något yrkande.

Vad man särskilt fäst uppmärksamheten vid här — och det från herr Hedlunds
sida — är synpunkten om rättssäkerheten. Den är mycket viktig, och
den får icke åsidosättas. Vi få icke tillåta läkare och psykiatriker att ingripa
annat än där verkliga skäl föreligga. Detta framhåller strafflagberedningen,
och jag vill starkt understryka uttalandet i den delen. Om kammarens ledamöter
hade haft motionen framför sig, skulle ni ha sett, att den är skriven
så på ett ställe, att det finns all anledning att icke gå så långt som motionären
önskat. Nu säger utskottet: »Det är visserligen uppenbart att även andra
abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa kunna vara i behov av psykiatrisk vård
eller av omhändertagande till skydd mot fara som hotar från deras sida, men

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Motion om ändring av 7 § sinnessjuklagen. (Forts.)
det är icke förenligt med rättssäkerheten att så allvarliga ingripanden mot
den enskilde som de varom här är fråga skola knnna ske utan uttryckligt stöd
i lag.» Mot detta kan väl ingenting vara att invända. Men inom utskottet
framställdes en önskan, att man icke skulle tala om att strafflagberedningen
gjort den ifrågavarande reservationen. Jag vet icke varför man icke skulle
göra det. Det kan icke vara riktigt — det vill jag säga till herr Österman,
och jag har sagt det i utskottet också — att låta fattigvårdsmyndigheter och
andra kommunala, myndigheter få alltför stora möjligheter att ingripa och
skicka människor till sinnessjukhus. Innan så sker bör det förekomma en mycket
noggrann undersökning.

Vad utskottet här hemställer om är en sak, som, förefaller det mig, vi mycket
väl skulle kunna ena oss om. Jag tror nog att den utredning som kommer
till stånd — om riksdagen beslutar göra framställning om den — kommer att
ge all den upplysning som behövs för den ändring i lagstiftningen, som kan
komma i fråga.

Herr talman! Jag finner ingen anledning till att man skulle frångå vare
sig utskottets kläm eller dess motivering. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan med bibehållande av motiveringen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag förstår icke, varför herr
Lindqvist är så förvånad över det yrkande jag ställde. Jag har hela tiden i
utskottet reagerat mot att man i fråga om psykopaternas omhändertagande
skulle ha andra garantier än i fråga om de sinnessjukas. Mitt yrkande, som
jag talat för i utskottet, är att en psykopat, när vårdbehov föreligger och han
tillika är farlig för omgivningen, skall för observatioru.omhändertagas på sinnessjukhus.
Punkt och slut. Det är allt jag har velat. Men vad jag bestämt har
reagerat mot i utskottet är, att man när det gäller psykopater, som ofta äro
farligare än sinnessjuka, skulle ha särskilda föreskrifter för befogenheten att
undersöka dem på sinnessjukhus. Om en psykopat begår ett brott och domstolen
vill höra en psykiatrikers mening om mannen, säger psykiatrikern: »Mannen
är icke sinnessjuk, men hans psykopatiska läggning är sådan, att han kan
jämställas med en sinnessjuk, och därefter bör domstolen rätta sig vid straffmätningen.
» Men läkaren kan icke jämställa eu psykopat, som ej begått brott,
med en sinnessjuk och ta in honom på sinnessjukhus för observation. Han är
psykopat rätt och slätt.

Jag skulle möjligen ha tvekat ställa yrkande om avslag å utskottets motivering,
om icke statsrådet Mossberg redan tagit upp frågan. Då är det mindre
lämpligt att, såsom första lagutskottet gör, skriva direktiv som möjligen skulle
kunna rubba vad statsrådet Mossberg i sina direktiv sagt. Jag vidhåller alltjämt
mitt yrkande, herr talman, att utskottets motivering skall utgå men klämmen
bibehållas.

Herr Lindqvist: Herr talman! Blott ett par ord till herr Hedlund.

Herr Hedlund talade om psykopater. Men vilka äro psykopater, herr Hedlund?
En gång hade vi i första lagutskottet en psykiatriker närvarande. En
av ledamöterna sade till honom: »Om vi skulle bli undersökta, vi som sitta
vid detta bord, vem vet hur många av oss som skulle bli friskförklarade?»
Psykiatrikern tittade sig omkring och svarade: »Någon skulle jag väl förklara
frisk, men icke blev det många.» Det är farligt, herr Hedlund, att göra fler
till psykopater än de som verkligen äro det. Många gånger ser det ut som om
det vore önskvärt att man hade en viss kontroll på psykiatrikerna, så att de
icke förklara alltför många för psykopater. Dessa äro säkerligen många, och
det är icke utskottets mening att hindra, att de bli omhändertagna. Tvärtom.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Motion om ändring av 7 § sinnessjuklagen. (For.ts.)
Men vi vilja ha garanti för att icke ovidkommande saker spela in och att man
icke skickar dem till anstalt utan verkliga skäl.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det är alldeles riktigt, att det skall
finnas garantier för att icke människor i oträngt mål bli omhändertagna och
skickade till sinnessjukhus. Men tendensen i vår tid på detta område är den,
att man släpper ut människor för tidigt och tager hand om dem för sent. De
hinna att begå brott innan de komma in på sjukhus och utföra ogärningar sedan
de kommit därifrån. Vi ha garantier i läkarnas noggrannhet för att ingen
skickas till sinnessjukhus utan anledning. Kan man överhuvud taget tänka sig
en läkare, som icke känner sitt ansvar så mycket, att han icke remitterar en
person till sinnessjukhus utan att det finns fog för både att denna person
behöver vård och att allmänheten behöver skyddas gentemot honom.

Vi fattade ju beslut, herr Lindqvist, för fjorton dagar sedan om att inrätta
en utskrivningsnämnd vid alla våra sinnessjukhus, som skulle utgöra en
garanti för att ingen kvarhålles längre än nöden kräver på sinnessjukhus. Vi
ha även i detta garantier.

Betraktar man läkarna såsom herr Lindqvist gör, kan det vara litet vanskligare
i fråga om psykopater. Jag är psykopat och herr Lindqvist är psykopat.
Vårt viljeliv är möjligen sådant att vi icke skulle friskförklaras av läkare.
Men jag tror knappast att vi därför löpa risken att bli skickade till sinnessjukhus.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med uteslutande av dess motivering; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedlund i Östersund begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 43, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med uteslutande
av dess motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspro •
positionen blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
nej -pr opositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets förevarande hemställan med uteslutande
av dess motivering.

§ 14.

Herr talmannen yttrade: Då önskemål från vissa utskotts sida uttalats om
att kunna. disponera instundande lördag för utskottssammanträden och då endast
ett ringa antal ärenden föreligger till behandling i kamrarna på lördagen,
får jag efter överenskommelse med första kammarens talman meddela, att kamrarna
icke komma att hålla arbetsplena denna lördag. Bordläggningsplena
komma att hållas såväl fredag som lördag, båda dagarna kl. 4 eftermiddagen.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr £6. 6

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Byggnadslag
m. m.

§ 15.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av väckta motioner
angående revision av medicinalstyrelsens formulär till läkarintyg avseende
styrkande jämlikt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken av frihet från
sinnesslöhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till byggnadslag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Det förefaller, som om det håller
på att växa fram en opinion för förenkling av statsförvaltningen. Regeringen
har ju också avdelat en särskild konsult med uppgift att verka i detta syfte.
Det råder till synes full enighet om att man skall försöka undvika onödigt
tyngande former i den administrativa handläggningen av ärenden av skilda
slag. Särskilt har man pekat på önskvärdheten av decentralisering när det
gäller avgörandena. Man vill avlasta dem från Kungl. Maj :t och de centrala
myndigheterna och förlägga dem så mycket som möjligt till de lokala instanserna.

Men samtidigt som denna opinion håller på att växa fram i hägn av regeringens
egna åtgärder, så besluta statsmakterna nya lagar och författningar,
där man inte har tagit någon som helst hänsyn till önskemålet om förenklingar
i förvaltningen. Den nu föreliggande lagen är ett typfall i det hänseendet.
Den innebär i utomordentligt hög grad en centralisering av avgörandena
till Kungl. Maj:t, vilket i detta fall också betyder, att ett centralt ämbetsverk,
byggnadsstyrelsen, kommer att i motsvarande grad belastas, ty alla
ärenden som skola gå till Kungl. Maj :t skola också passera byggnadsstyrelsen.
Om någon gör sig besvär att läsa igenom den i utskottsutlåtandet intagna
lagtexten — jag vågar inte förutsätta att kammarens ledamöter ha läst
denna; den är rätt så hårdsmält — skall han finna, att i varenda paragraf
finnas hänvisningar till Kungl. Maj:t. Jag har räknat ut i hur många paragrafer
klar hänvisning göres till allra högsta instans och funnit, att det göres
hänvisning till Konungen i icke mindre än 48 av lagens 170 paragrafer. Jag
tror inte att man kan leta reda på någon lag som innebär en så hög grad av
centralisering som det nu föreliggande förslaget till byggnadslag. Jag föreställer
mig nu att kammaren och riksdagen komma att acceptera lagutskottets
förslag, som ju är enhälligt. Därmed har man tagit ytterligare ett ganska långt
kliv in i vad man nu så populärt börjar kalla Krångel-Sverige.

Jag och några medmotionärer ha ansett det lämpligt att rikta riksdagens
uppmärksamhet på vad som här sker, och vi ha i vår motion föreslagit, aht
utskottet skulle undersöka möjligheterna till en decentralisering _ av avgörandena
så långt sig göra låter. Med hänsyn till det utomordentligt vidlyftiga lagkomplex,
som det här är fråga om, ha vi inte kunnat ge direkta anvisningar
mer än i ett ringa antal fall, utan vi ha måst uttala en allmän önskan att
utskottet skulle beakta önskvärdheten av en ytterligare decentralisering och
självt vidtaga de ändringar som vore möjliga att genomföra. Nu vill jag säga
att resultatet av vårt motionsinitiativ blivit ganska magert. Visserligen har
utskottet skrivit välvilligt och föreslagit ändringar i ett par hänseenden, men
det räcker inte med välvilliga uttalanden. Den som har varit med i riksdagen
någon tid vet hur litet sådana där välvilliga uttalanden äro värda. Det enda

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Byggnadslag m. m. (Forts.)

som har någon betydelse är realiteterna, d. v. s. vad som står i lagtexten. Vi
ha sträckt våra önskemål så långt, att vi ha vågat förutsätta, att fastställelse
av stadsplan skulle kunna delegeras till länsstyrelsen i stället för att som
nu varje fastställelse av stadsplan skall ligga hos Kungl. Maj:t. Detta anser
utskottet icke tillrådligt. Man har inte så stort förtroende för de lokala myndigheterna,
att man vågar lägga en så betydelsefull uppgift i deras händer.
Jag vill inte bestrida, att åtskilliga av planärendena äro av synnerligen stor
betydelse, men ett mycket stort antal av dessa äro dock av synnerligen enkel
beskaffenhet, rena rutinärenden, och i det fall att alla berörda parter äro ense
med de kommunala myndigheterna förefaller det ganska meningslöst att sätta
i gång hela denna vidlyftiga apparat och draga fastställelse av stadsplan ända
upp till Kungl. Maj:t. Jag registrerar tacksamt den ändring som utskottet
förordar, nämligen att åtminstone ändringar i stadsplanerna i något större antal
fall än tidigare skola få handläggas av länsstyrelsen.

Utskottet säger att starka skäl tala för att alla andra planer än regionplaner
fastställas av länsstyrelsen. Men dessa starka skäl, som utskottet självt
finner vara för handen, ha ändå inte kunnat förmå utskottet att taga något
avgörande steg i denna riktning. Man ställer frågan på framtiden och menar,
att först skall länsarkitektorganisationen omdanas, och sedan skall man till
prövning kunna upptaga frågan om länsstyrelsen skall kunna anförtros denna
uppgift. Som kammaren vet förhåller det sig så att jag har haft tillfälle
att följa byggnadsärenden i båda instanserna, såväl hos Kungl. Maj:t som
chef för kommunikationsdepartementet som jämväl i länsstyrelsen. Jag vågar
säga, att min erfarenhet från båda dessa instanser har lett mig till den uppfattning,
som kommit till uttryck i motionen, att man här har drivit centraliseringen
onödigt långt och att de värden, som stå på spel, inte äro av den storleksordning
att det är befogat att draga alla dessa ärenden inför Kungl.
Maj :t.

När utskottet talar om önskvärdheten av en likformig tillämpning av lagen
vill jag däremot inlägga en gensaga. Jag menar nämligen, att man i stadsplaneärenden
inte kan få någon likformighet och att en sådan likformighet
inte heller är önskvärd. Lokala förhållanden av skilda slag kunna härvidlag
inverka, och att en gång för alla draga upp normer för hur en stadsplan
skall utformas förefaller mig vara att driva försöken till likriktning alldeles
för långt.

Vad som skulle kunna äventyras genom att dylika ärenden handläggas av
länsstyrelserna skulle vara den allmänna rättssäkerheten. De enskilda ha dock
möjlighet att besvärsvägen få sin sak prövad i högre instans. Jag är övertygrad
om att om man flyttade över fastställelse av stadsplan till länsstyrelsen
skulle antalet besvärsärenden inte på långa vägar bli så stort som antalet fastställelseärenden
hos Kungl. Maj:t nu är.

Jag kan_alltså inte annat än''beklaga att tillfället att göra en förenkling i
det adminfstrativa förfarandet har försuttits, en förenkling, som alla säga
sig sträva efter. Jag vill säga att utskottets behandling av motionen är ett
dåligt varsel för den rationalisering av statsförvaltningen, som nu skall påbörjas.
Att man skjuter reformerna på framtiden är som sagt en dålig tröst.
Ty vi veta ju av erfarenhet hur svårt det är att ändra en lagbestämmelse, som
eu gång har vunnit statsmakternas sanktion.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har också varit med om att väcka
en motion i denna fråga och skall därför be att få säga några ord. Jag kan
därvid ansluta mig till vad herr Andersson i Falun anförde och fortsätta hans

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Byggnadslag m. m. (Forts.)

resonemang. I den motion, som han här talat för, påyrkar han ändringar i
förslaget till byggnadslag i så måtto, att största möjliga antal av de ärenden,
som enligt förslaget skulle avgöras av Kungl. Maj :t, i stället skulle få avgöras
av länsstyrelsen. I vår motion ha vi varit mycket blygsammare. Vi ha påyrkat,
att prövningen av fråga om förlänande av rättsverkan åt generalplan i stad
i enklare fall skall ankomma på länsstyrelsen. Inte heller detta har utskottet
ansett sig kunna gå med på. Den motivering som utskottet anfört har herr
Andersson i Falun bemött, och jag skall inte upprepa vad han anförde.

J"ag skall endast be att få säga ett par ord med anledning av vad utskottet
uttalat. Utskottet anser, att om det skulle ankomma på länsstyrelsen att pröva
fastställelse av stadsplan, så skulle detta leda till att besvär i stor utsträckning
skulle anföras hos Kungl. Maj:t. Hur vet utskottet detta? Jag hoppas
att någon talesman för utskottet kommer att besvara denna fråga under den
fortsatta debatten.

Utskottet säger också, att det skulle bli ett oenhetligt bedömande av ärendena
ifall länsstyrelsen skulle pröva planerna. Det måste väl i alla fall ligga
så till, att även om Kungl. Maj :t skall bedöma de ärenden det här gäller
kan inte Kungl. Maj:t bedöma dem lika i alla län och på alla platser i landet
utan måste ta hänsyn till de skiftande förhållandena på de olika platserna.
Jag säger på samma sätt som herr Andersson i Falun, att här försöka vi att
få bort en massa ärenden ifrån centraliseringen till verken uppe i Stockholm,
men då stöta vi på ett kompakt motstånd ifrån ett enhälligt utskott, som anser
att vi skola föra så mycket ärenden som möjligt hit till de centrala ämbetsverken
i huvudstaden. Jag tycker i likhet med herr Andersson i Falun, att
det som utskottet i sitt utlåtande anfört i dessa frågor är ett mycket dåligt
varsel för framtiden.

Jag skall vidare be att i korthet få beröra ett par andra punkter som vi
ha pekat på i vår motion. Vi ha i motionen yrkat att genomförandet av byggnadsplan,
^ i vad avser vägar, allmänna platser, vatten och avlopp, skall ankomma,
på kommunen. I detta avseende tycka vi att vi i viss mån ha stöd i
propositionen. Det framhålles i propositionen, att frågorna om vägar, allmänna
platser, avlopp och vattenförsörjning inom ett byggnadsplaneområde
skulle lösas på ett tillfredsställande sätt, om ansvaret härför lägges på kommunen.
Utskottet har i alla fall inte velat vara med om detta utan anser, att ansvaret
för dessa anordningar kan läggas på en enskild exploatör. Såvitt jag förstår
utskottet rätt, menar utskottet, att denne exploatör har större förutsättningar
att klara den saken än kommunen. Nu viftar utskottet bort denna fråga lika väl
som en del andra och säger: här är tillsatt en utredning, och man får väl avvakta
det resultat som denna utredning kan komma till. Nu är det väl ändå
så, att när man tidigare haft att lösa sådana frågor i en tätbebyggd ort har
man ansett att kommunen bör ingripa, så att frågan blir löst på ett förståndigt
sätt. Jag måste ärligt bekänna, att jag icke begriper det resonemang
som utskottet för på denna punkt, att en enskild exploatör skulle svara för
denna byggnadsplan. Jag har svårt att föreställa mig att en sådan enskild
exploatör,. som köper ett jordområde och delar upp detta i tomter för att
sedan sälja dessa med vinst, skall ha större förutsättningar att svara för
denna byggnadsplan än kommunen. Jag hoppas att utskottets talesmän komma
att lämna klarläggande besked även på den punkten.

Jag skall därefter be att fa beröra ytterligare en fråga. Vi ha i vår motion
yrkat, att regionplanering icke bör komma till stånd enbart för att tillgodose
en viss kommuns ^ behov av fritidsområde. Vi ha ansett att sådant fritidsområde
inte bör fa anläggas helt i strid mot en annan kommuns vilja. Man
kan åtminstone teoretiskt säga, att Stockholms stad inte har lätt att skaffa

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Byggnadslag m. m. (Forts.)

sig fritidsområden i stadens omedelbara närhet. Jag tror att man får gå långt
ut i landet för att finna sådana områden, och det är inte heller otänkbart att
Stockholms stad för att skaffa sig ett sådant fritidsområde skulle vilja sträcka
sig ända ned till västkusten. Jag kan inte se att det föreligger något hinder
för detta, och jag kan inte i detta lagförslag eller utskottets skrivning finna
att den kommun, som eventuellt skulle få släppa till detta fritidsområde, har
någon möjlighet att undgå detta. Man kan inte heller säga, att en kommun
har denna möjlighet under nuvarande förhållanden. Ty om det ur allmän synpunkt
har ansetts vara värdefullt för en kommun att skaffa sig ett sådant
fritidsområde, har denna kommun i alla fall drivit sin vilja igenom och skaffat
sig ett sådant område inom en annan kommun. I dylika fall får denna senare
kommun praktiskt taget ingenting att säga till om, enligt utskottet.

I utskottsutlåtandet talas om en nämnd, i vilken kommunerna skulle få lov
att ha några representanter. Men det område, inom vilket denna nämnd
skulle verka, blir i alla fall enligt detta lagförslag så pass stort, att
det kan omfatta inte enbart ett län utan två län. Det är väl ändå
så, att den möjlighet att inverka på ärendena, som dessa kommunrepresentanter
eventuellt skulle ha, nog är ganska ringa. När det gäller
denna fråga såväl som andra av motionärerna berörda frågor, talar utskottet
om att man skall avvakta den tillsatta nämndens utlåtande, innan man
fäller något kategoriskt omdöme. Denna kommitté består, om jag inte är fel
underrättad, av fem personer. Det är två arkitekter, ett byggnadsråd och en
byråchef, alla fyra hemmahörande i Stockholm. Ordföranden, vår gode vän
Mårtensson ifrån Bohuslän, skulle väl i detta fall representera det sunda omdömet
och det allmänna förståndet. Då det statsråd, som tillsatt denna
nämnd, befinner sig här i kammaren, måste jag ställa den frågan, om det ändå
inte är litet felaktigt att denna kommitté, som skall planera handläggningen
av en sådan mängd ärenden, praktiskt taget är hemmahörande i Stockholm,
i denna centrala del av landet, när det gäller tillämpningen av en ny lag, som
har mycket stor betydelse för och mycket stor inverkan på alla landets kommuner.
Jag tror att det hade varit nyttigt om kommittén hade omfattat flera
representanter ifrån olika delar av landet, vilka kunde ha framfört lekmannasynpunkter
på handläggningen av de ärenden det här gäller.

Herr talman! Som saken ligger till är det inte möjligt att framställa något
yrkande. Jag beklagar faktiskt att ett så pass viktigt lagförslag och en så
pass värdefull reform som denna stadsplanelag, vilken innebär att praktiskt
taget samma regler komma att gälla för landsbygd som i stad, inte har kunnat
få en mera praktisk utformning än som nu kommer att bli fallet.

Herr Rylamler: Herr talman! Om man i dagens Sverige talar om decentralisering
och Krångel-Sverige m. m. dylikt så har man stora utsikter till att
bli ganska populär. Folk tror gemenligen att allting är mycket krångligare
än vad det är och att allting behöver decentraliseras och far väl därav. Så
är nu inte fallet. Ty om man noggrant granskar förhållandena, skall man
finna att det är olika i det avseendet.

Utskottet har med anledning av de bägge landshövdingarnas motion tagit
upp frågan om decentralisering av planärendena. Jag vågar nog påstå att
vi inom utskottet ha ägnat frågan en mycket ingående behandling. Jag har
inte själv haft lyckan att vara kommunikationsminister och inte heller landshövding,
men jag har suttit i en byggnadsnämnd några år och har därvid varit
i förbindelse med både byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna och kunnat
göra mig en liten föreställning om vad som kan vara lämpligt och olämpligt
i de olika fallen. Det råder inte något tvivel om att denna fråga är av mycket

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Byggnadslag m. m. £Forts.)

stor betydelse. Det är ju klart att om man kunde decentralisera en stor del
av dessa ärenden till länsstyrelserna, skulle det medföra dels minskad omgång
ocli dels minskad belastning av de höga myndigheterna byggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t här i Stockholm. Men man kan därför inte utan vidare
säga att det är klart att man nu skall decentralisera dessa ärenden.

Vad först regionplanerna beträffar förstår ju envar att hithörande frågor
ha stor betydelse för hela riket eller i varje fall för mycket stora delar av
riket. Det kan gälla en planläggning, som berör enskilda län. och det ligger
väl i sakens natur att om man skall göra en planläggning, som skulle i någon
mån binda detaljplanläggningen för så stora områden, bör det vara Kungl.
Maj:t som bestämmer. Vad sedan beträffar fastställelse av stadsplan är det
ju klart att sådan fastställelse ofta medför vittgående inskränkningar i markägarnas
förfoganderätt till sin mark och rätt för kommunen att i viss omfattning
lösa mark som erfordras för planens genomförande. Den som har varit
med om att handlägga stadsplaneärenden av större betydenhet vet, huru markägarna
kämpa en förtvivlad kamp ända upp till högsta instans för att få vad
de anse vara deras rätt. Det är ju här fråga om ett mycket omfattande ingripande
i den enskildes rätt. Tidigare har det inte varit tal om att någon
annan myndighet än Kungl. Majrt skulle fälla sista ordet i detta hänseende.
Det är nog inte desto, mindre så, att man på grund av ärendenas mångfald
i fortsättningen måste tänka sig någon decentralisering. Ur rättssäkerhetssynpunkt
kan det väl inte heller vara farligt om man skulle föra över en del
av dessa fastställelser till länsstyrelsen. Men jag vågar bestämt hävda, att
man inte skall taga sig för att. göra detta med alla andra planer än regionplaner.
Då tror jag att man kommer till ett resultat, som inte kan anses önskvärt.
Det är mycket som talar för en decentralisering just i dessa tider, säger
man. Den föreslagna skärpningen i regleringen av byggnadsverksamheten
kommer att öka ärendenas antal och därmed arbetsbördan, och då är det
mycket angeläget att det hela inte blir för tungrott.

När utskottet inte har vågat taga steget att decentralisera- en del av planeärendena
till länsstyrelserna, så är det beroende på andra omständigheter.
Länsstyrelsernas tillämpning av nu gällande bestämmelser har säkerligen varit
synnerligen oenhetlig. Nu kan man gott säga att det aldrig går att åstadkomma
enhetlighet. Men jag fäster uppmärksamheten på att folk håller noga
reda på vad som beslutas i det ena eller det andra länet när det gäller sådana
ting, som äro av betydelse för deras ekonomi. Om man får bygga hus med
endast två våningar på ena sidan länsgränsen men trevåningshus på den andra
kommer det nog att uppstå en hel del gny. Man behöver se en sådan här angelägenhet
i stort, och gör man det skall man finna, att det särskilt under
en sådan här övergångstid med ökad arbetsbelastning är tryggast att låta
avgörandet av dessa ärenden ligga kvar hos Kungl. Maj:t. Jag är övertygad
om att det eljest skulle bli en mycket stor anhopning av besvär hos Kungl.
Maj:t, och därmed skulle man inte vinna någonting på den decentralisering,
som man väntade sig så mycket av.

Det betydelsefullaste och mest vägande skälet för att utskottet inte velat
gå in för någon större decentralisering har varit att länsarkitekterna, länsstyrelsernas
sakkunniga biträden på detta område, äro synnerligen överhopade
av göromål. Detta förhållande har för övrigt rönt beaktande av statsrevisorerna,
och då kan man förstå att det inte är väl beställt i det avseendet.
Man kan enligt utskottets mening inte flytta över en massa nya uppgifter
på länsstyrelserna och länsarkitekterna utan att man samtidigt sörjer för
att dessa antingen få en minskning i andra arbetsuppgifter eller också en
utökning av arbetskraften. Vad beträffar en minskning i andra arbetsupp -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Byggnadslag m. m. (Forts.)

gifter är det mycket svårt att i dagens läge bedöma huruvida en sådan kan
genomföras. Jag kan i detta sammanhang påpeka att en annan stor fråga,
som snart kominer att avgöras av riksdagen, nämligen frågan om ändring av
jorddelningslagen, får betydelse i detta sammanhang. Vad beträffar möjligheterna
att utöka länsarkitekternas antal veta vi alla och envar att det för
närvarande föreligger brist på arkitekter liksom överhuvud taget på teknisk
personal. Om man kan skaffa ökad arbetskraft bör man alltså använda den
väl. Den kan, såvitt jag kan se, bäst användas hos en central myndighet, där
en persons arbetskraft kan tillvaratagas varje stund. Enklast kan man kanske
uttrycka saken på det sättet, att om det i ett län behövs 1 U länsarkitekt för
att klara arbetsuppgifterna, så anställer man förstås två länsarkitekter, om
man nu skulle kunna få tag i den andre, vilket tydligen f. n. är rätt uteslutet.
Behöver man däremot utöka arbetskraften pa ett område inom ett centralt
ämbetsverk, kan man genom att minska personalen på ett större arbetsfält
lösgöra arbetskraft och på ett bättre sätt utnyttja denna. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t skall ägna denna fråga om planärendenas
behandling och framför allt då länsarkitektorganisationen fortsatt uppmärksamhet,
särskilt sedan en viss stadgad praxis har utbildat sig rörande
tillämpningen av de olika regleringsformerna. Jag kan inte vara sa pessimistisk
som herr Andersson i Falun rörande möjligheterna att framdeles fa en
decentralisering. Det förhåller sig emellertid inte så, att man med ett hastigt
grepp kan få en decentralisering till stånd. Man måste först utreda hur man
på lämpligaste sätt skall kunna genomföra en sådan för att man samtidigt
skall kunna uppnå en verklig besparing. Jag vill emellertid påpeka att man
i viss utsträckning redan har sörjt för en utökning av länsstyrelsernas befogenheter
i det avseende det här gäller. ^ . ,

Frågan om en viss decentralisering har också upptagits i den motion, som har
avgivits av herr Pettersson i Dahl här i kammaren. I denna motion hemställes
att riksdagen måtte uttala sig för att prövningen av fråga om iorlanande
av rättsverkan åt generalplan i stad i enklare fall skall ankomma pa länsstyrelsen.
Jag fruktar starkt att herr Pettersson i Dahl inte riktigt förstår vad
en generalplan är för någonting. Jag kan försäkra herr Pettersson i Dahl att
en sådan ingalunda är någonting enkelt. En generalplan i stad avser en planläggning
av kanske hela stadsområdet eller i varje fall en mycket stor del av
stadens område. Fn fastställd sådan plan kommer att efter hand fyllas med
olika detaljstadsplaner. Genom denna plan bestämmes i görligaste man huruvida
marken skall få tätbebyggas eller skall användas för annat ändamal.
Fastställandet av en sådan plan kommer alltså att bli avgörande för huruvida
fastighetsägaren får tätbebygga sitt område eller inte. Debta^ har en kolossal
betydelse för värdet av hans fastighet. Det kan väl inte ifrågasättas att det
skulle vara lämpligt att en sådan plan skulle fastställas av länsstyrelsen. Jag
håller före att det praktiskt taget inte förekommer några enklare generalplaner
i städerna. . . ,. , e

De håda landshövdingarna ha också i sm motion uttalat,^ att bl. a. beiogenheten
att medgiva dispens från fastställd generalplan och dispens för nybygg
nåd innan tomtindelning skett borde överflyttas till länsstyrelserna. Redan en,
ligt nu gällande bestämmelser äger byggnadsnämnd och länsstyrelse i stor utsträckning
att medge dispens från dylika förbud, och denna befogenhet skulle
tillkomma dem även enligt den nya lagstiftningen. Det är egentligen endast nar
det är fråga om mera betydande avvikelser från gällande planer, som belogen
heten att meddela dispens skall ligga hos Kungl. Maj:t. Att överflytta denna
befogenhet från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna synes av samma skal som
jag förut anfört inte vara lämpligt. Vad särskilt angår överflyttandet av dis -

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Byggnadslag in. in. (Forts.)

penseringen från förbud mot nybyggnad innan tomtindelning skett vill jag
erinra om att det ar 1943 företogs en lagändring på detta område, förordad av
de bägge landshövdingarna, som då sutto i regeringen. Det var herr Bergquist
som var föredragande. Då överflyttades nämligen dispensrätten i detta hänseende,
som tidigare legat hos länsstyrelsen, till Kungl. Maj :t. Orsaken härtill
var att länsstyrelserna hade varit alltför frikostiga i sm dispensgivning. Mig
veterligt har det sedan inte inträffat någonting som gör att man nu borde vara
benägen att gå tillbaka till tidigare ordning på detta område. Det skulle i så
fall vara, att herrarna Andersson i Falun och Bergquist nu ha blivit landshövdingar.
Man kan givetvis vara säker på att sådana ärenden i deras län skulle
bil föremal för en handläggning som man skulle kunna godtaga. Jag är däremot
mte säker på att man i övriga län skulle intaga en annan hållning än tidigare
utan fortsätta med en alltför frikostig dispensgivning. Dispenseringen är nämligen
ett undantag från regeln och får därför handhas med en viss måtta.

Herr Pettersson i Dahl berörde viaare ett annat avsnitt i sin motion, vilket
utmynnar i ett yrkande att riksdagen matte uttala sig för att ansvaret för
byggnadsplans genomförande i vad avses ordnande av vägar, allmänna platser,
vatten och avlopp bör ankomma pa kommunen. Det säges i motionen, att frågorna
om vägar o. s. v. skulle lösas pa ett tillfredsställande sätt, om ansvaret lades
pa kommunen. Det är väl att märka att byggnadsplaninstitutet för framtiden
inte kan komma till användning annat än med avseende på smärre tätorter.
För alla. större tätorter är det meningen att stadsplaninstitutet skall komma i
tillämpning. I fråga om mindre samhällsbildningar kan ansvaret för ordnande
av ifragavarande angelägenheter ofta med fördel läggas på den som exploaterar
marken eller på markägarna. Det kan inte vara rimligt att lägga ansvaret
härför på kotnmunerna, om man inte samtidigt sörjer för att kommunerna kunna
få ersättning för kostnaderna för planens genomförande. Vi få komma ihåg,
att om det inom en stor kommun ligger en liten tätort kan man inte begära, att
det stora flertalet människor, som bo i den stora landskommunen, skola ha
så överdrivet stort intresse för den lilla tätorten, att de vilja betala någon
större summa pengar för ordnandet av dennas angelägenheter. Jag tror att vad
utskottet här har anfört är rimligt och rättvist. Så fort man kommer över till
de större tätorternas bebyggelse, skulle man tillgripa stadsplaninstitutet, och då
blir det ju kommunen som får stå för kostnaderna.

Herr Pettersson i Dahl sade, att man tidigare bär ansett att kommunen
bör ingripa i sådana fall. Ja, herr Pettersson i Dahl, det föreligger nog litet
olika erfarenheter i det avseendet. Jag tror att man gott kan säga, att kommunerna
i många fall fullständigt ha uraktlåtit att bry sig om de små tätorter,
som ligga inom deras område. De byggnadsplaner, som upprättats där, ha i
mycket stor utsträckning fått tillkomma på enskilt initiativ. Men det är ju
glädjande att höra att kommunerna i framtiden vilja ägna större intresse åt
sina smärre tätorter. Jag tror nog också att det är av stor betydelse att de
visa ett sadant intresse.. Hittills har det nog ofta varit så att när ett samhälle
med stor möda vuxit sig stort och omsider fått bilda municipalsamhälle och
skaffa sig stadsplan, har redan för mycket skett som inte borde ha skett, och
detta just tack vare att det allmänna inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt
den begynnande tätbebyggelsen.

-Herr Pettersson i Dahl berörde vidare en annan fråga, som han tagit upp i
sin motion. Enligt en paragraf i förslaget skall regionplan upprättas, om gemensam
planläggning för tva eller flera städer, samhällen eller landskommuner
finnes böra i ett eller flera hänseenden äga rum beträffande grunddragen
för markens användning. Det är flera olika hänsyn som måste tagas vid en

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Byggnadslag in. in. (Forts.)

sådan, samgång mellan olika samhällen. Regionplan kan enligt förslaget komma
till användning om det är fråga om tillgodoseende av en viss kommuns behov
av fritidsområde inom en annan kommun. I herr Petterssons i Dahl motion yrkas
nu sådan ändring av förslaget att regionplan inte skall kunna komma till
stånd enbart för att tillgodose ett samhälles behov av fritidsområde. Utskottet
har inte kunnat finna annat än att ett dylikt behov av fritidsområde är synnerligen
viktigt. Om det blir så att de båda kommunerna bli osams i det hänseendet,
är det nödvändigt att det blir något slags avgörande för reglering av frågan.
Det måste ske en utredning, och den utredningen göres lämpligen i form
av en regionplan. Sedan blir det Kungl. Maj:t som får bestämma. Det är att
märka att upprättande av regionplan i ett sådant fall inte medför några rättsverkningar
för landskommunen. Och då avgörandet ligger i Kungl. Maj :ts hand,
har utskottet ansett att det inte kan vara några betänkligheter mot att skapa
en sådan här anordning. Jag är ledsen att jag inte kan utförligare besvara
herr Petterssons i Dahl fråga. Det är med detta som med så mycket annat i
samhällslivet. Det har blivit mer invecklat och mer inrutat än man tidigare
varit van vid. Det är inte tu tal om att det på ett eller annat sätt måste sörjas
för fritidsområden åt de större befolkningscentra.

Herr Pettersson i Dahl berörde vidare frågan huruvida man skulle gå in för
att tillskapa specialkommuner för regionplaner eller inte. Beträffande den
frågan har utskottet egentligen inte tagit någon ställning utan ställer sig avvaktande
till den utredning som pågår. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
kommer att taga frågan under förnyat övervägande i samband med prövningen
av de förslag som vederbörande kommitté kommer att framlägga. När
herr Pettersson i Dahl talar om en nämnd på fem personer, förmodar jag att
han syftar på denna kommitté. Jag saknar möjlighet att besvara herr Petterssons
i Dahl fråga huruvida denna kommitté vore lämpligt sammansatt. Jag
överlåter detta åt justitieministern, som tillsatt kommittén i fråga.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Av herr Rylanders .anförande får
man närmast den uppfattningen att anledningen till utskottets ställningstagande
i fråga om fastställelsemyndigheten är att man inte vågar anförtro länsarkitektorganisationen
några större uppgifter. Härtill vill jag genmäla — och
det ha vi för övrigt sagt i motionen — att länsarkitekterna lia samma utbildning
som de arkitekter som sitta i byggnadsstyrelsen och granska stadsplaneförslagen.
Dessutom förekommer ju en viss utväxling av personal inom dessa
båda kårer, i det att befattningshavare flytta från länsarkitektorganisationen
till byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå och vice versa. Jag har alltså svårt att
tänka mig varför man skulle kunna utgå från att de som sitta i byggnadsstyrelsen
kunna anförtros vad som helst men däremot inte länsarkitekterna.

Vidare föreföll det som om herr Rylander ville förmena att länsarkitektorganisationen
skulle få en större arbetsbörda, om avgörandena ske lokalt i stället
för centralt. Men det är ju så att länsarkitekterna få taga samma befattning
med de ärenden som skola gå till Kungl. Maj:t som dem som till äventyrs skulle
stanna i länsstyrelsen. I det hänseendet kan det alltså inte bli någon skillnad
i fråga om göromålen.

När man hör första lagutskottets vice ordförande med sådan emfas tala
mot försök att ytterligare decentralisera ärendenas behandling, förstår man
vilka svårigheter som komma att möta statsrådet Danielson i hans strävanden
i den mån dessa strävanden måste passera genom första lagutskottet.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Byggnadslag m. m. (Forts.)

Herr Rylander: Herr talman! Om herr Andersson i Falun läser mitt anförande
i protokollet, tror jag inte att han skall finna att jag sagt ett enda
ord om att länsarkitekterna inte skulle vara vuxna vissa andra arbetsuppgifter.
Jag avhöll mig med flit från att yttra mig om den saken. Om det nu finns
anledning att komma in på frågan, så är det kanske så att det inte i alla län
alltid varit så väl beställt med den saken. Men jag har däremot talat om bristen
på arbetskraft och sagt att det är svårare att skaffa erforderlig arbetskraft
till tjugofyra olika ställen än till ett ställe. Detta är väl något som alla ledamöter
i kammaren måste hålla med mig om.

Jag har inte heller med någon större entusiasm talat mot decentralisering.
Jag har tvärtom framfört en rad av skäl för decentralisering. Men vad jag
har talat mot är en decentralisering nu, när man gör en vittgående omläggning
av hela detta gebit. Det är väl känt och omvittnat att länsarkitekternas arbetsbörda
är så stor att det väckt uppmärksamhet. Man har på flera håll på olika
sätt, genom att hindra dem att åtaga sig vissa uppdrag o. s. v., sökt råda bot
på detta missförhållande. Statsrådet Danielson kommer i sina decentraliseringssträvanden
att få en mycket god bundsförvant i mig. Men jag tror att
det är felaktigt att rusa i väg innan man vet hur det blir och framför allt
innan man sett till att man på de ställen dit man decentraliserar arbetsuppgifterna
har tillräcklig arbetskraft. Detta är något som jag tycker är alldeles
självfallet.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill först rätta en felsägning som
Jag gjorde mig skyldig till i mitt första anförande. När jag talade om en viss
nämnd, menade jag givetvis den av herr Rylander omnämnda kommitté som
Kungl. Maj:t tillsatt. Denna kommitté består av fem personer, av vilka fyra
äro hemmahörande i Stockholm och en i landsorten.

Herr Rylander säger att jag när det gäller regionplaner i stad tydligen inte
riktigt förstått vad det gäller, eftersom det inte finns några enkla sådana fall.
Om jag förstått honom rätt menar han att samtliga de fall som skola behandlas
äro mycket svårbedömbara. Men det förhåller sig väl ändå så att det är ganska
stor skillnad på de olika fallen. En del fall äro, föreställer jag mig ganska
lätta att bedöma, medan andra fall äro svårare att taga ställning till. Och vi
mena nu att länsstyrelserna borde få pröva de enklare fallen. Jag måste beundra
herr Rylander för hans kungatrohet. På tal om möjligheten för en
kommun att få göra sin mening gällande, när det gäller de här fritidsområdena,
säger herr Rylander att det ju blir Kungl. Maj:t som prövar ärendena, vilkA
för herr Rylander innebär en garanti för att ärendena bli bra handlagda.
Om det nu verkligen är så att allt som Kungl. Maj:t gör bli bra gjort, har
naturligtvis herr Rylander rätt. Men jag föreställer mig dock att länsstyrelserna
böra ha förutsättningar att bedöma vissa av dessa frågor.

Herr Rylander: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl synes inte vilja förutsätta
annat än att det skall finnas regionplaner. Det skulle vara intressant
att veta hur herr Pettersson i Dahl tänker sig att förfarandet skall ordnas i
det fall att de kontrahenter som ingå i regionplansammanslutningen inte komma
överens. Den tvist, som där kan uppstå, måste lösas på något sätt. Här
har man nu valt den vägen, att det skall bli Kungl. Maj :t som får lösa detta
efter hörande av samtliga berörda parter och efter en vittsyftande utredning.
Jag kan inte finna annat än att detta är den enda möjligheten. Sedan må man
dela den skepsis som herr Pettersson i Dahl i allmänhet tycks hysa mot
Kungl. Maj:t eller ej.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Byggnadslag m. m. (Forts.)

Det är självfallet att det måste uppstå situationer då den ena parten anser
sig vara missgynnad, men detta måste ju uppstå vid vilket förfarande man äa
väljer. När den sista instansen fällt sitt avgörande får vederbörande finna
sig i det beslut som föreligger. Jag tror för min del att man har all anledning
förvänta, att Kungl. Maj:t kommer att med stor varsamhet tillämpa sådana
bestämmelser i regionplaneringen, som kunna vara besvärande för en kommun
i förhållande till en annan.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har aldrig ifrågasatt annat än
att Kungl. Maj:t skall vara den sista instansen. Om inte de som ha hand om
dessa frågor kunna komma överens, är det självklart, att tvisten bör hänskjutas
till Kungl. Maj:t. Jag har inte på något sätt velat ifrågasätta lämpligheten
därav.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga; nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring av
vissa vågväsendet berörande författningar; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
kyrkomusiker m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. .Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckt motion Ersättning''till
om utredning av frågan om full ersättning till kringliggande bygd för skador kringliggande
i anledning av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar m. m. "W *

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 308, anledning av
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Jönsson i Rossbol och vau?gJj£g
Hedlund i Rådom hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj •f och vattenanhålla
om allsidig utredning av dels frågan om full ersättning till den kring- regleringar
liggande bygden för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och vatten- m- mregleringar
och dels frågan om lämpligheten att i vissa fall lämna gottgörelse
i form av kraft för dämningsskador.»

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (Forts.)

1) av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, samt

2) beträffande möjligheterna att i fråga om sådan skada, som drabbat
enskild, lämna denne ersättning i annan form än i penningar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Ljungberg: Herr talman! Utskottets hemställan innefattar förslag till
igångsättande av en eller flera ganska vidlyftiga utredningar. Dels skulle
dessa utredningar avse frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes
av yattenkraftanläggningar och vattenregleringar, och dels möjligheterna
att i fråga om sådan skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning
i annan form än i penningar.

Vad beträffar den första utredningsfrågan vill jag gärna medgiva, att det
i vissa avseenden kan vara behövligt att komplettera gällande bestämmelser.
Jag syftar då på den omfördelning av skatteunderlaget berörda kommuner
emellan,, vilken som en konsekvens av nu gällande bestämmelser understundom
kan framstå som ganska obillig i sakligt hänseende. På den punkten är en
översyn av gällande bestämmelser otvivelaktigt motiverad.

Däremot anser jag det inte lämpligt att nu företa en utredning angående
ändringar i bestämmelserna om regleringsavgifter. Så sent som 1944 hade
riksdagen tillfälle att ta ställning till denna fråga. De ändringar, som då företogos,
ha ännu inte varit i kraft under så lång tid, att erfarenheterna äro tillräckliga
för att bedöma verkningarna därav. Det är rimligt att man först
avvaktar dessa erfarenheter, innan man ger sig in på nya åtgärder. Likaså bör
enligt min mening elektrifieringskommitténs utredning, som också berör dessa
spörsmål, avvaktas, innan man sätter i gång en ny utredning.

Den andra punkten i utskottets hemställan, som avser en ifrågasatt utredning
om möjligheterna att lämna ersättning i annan form än i penningar, gäller
en fråga av utomordentligt stor principiell betydelse. Utskottet har ställt
sig välvilligt till tanken och hänvisar därvid till vikten av att kommunerna
tillföras nya produktiva krafter i stället för dem som förstöras genom vattenregleringarna,
Man behöver inte hysa någon annan uppfattning än utskottet
om vikten härav för att ändock ställa sig mycket betänksam mot detta
förslag.

I själva verket. skulle ett genomförande av detta förslag betyda, att man
underkänner penningen som medel att reglera de ekonomiska förhållandena
olika medborgare emellan. Det synes mig vara ett mycket allvarligt steg att
slå in på den av utskottet sålunda anvisade vägen. Är man beredd att ta konsekvenserna
av detta förslag, vilka säkerligen icke komma att utebli? Jag
tänker här exempelvis på ersättningsfrågor i samband med expropriation i
allmänhet.

Jag kan mycket väl förstå, att man i dagens läge hyser misstro mot penningvärdet
överhuvud och att man för den skull känner sig benägen att fly
till sakvärden. Denna misstro bör emellertid inte få taga sig uttryck i bestämmelser
för laga reglering av ekonomiska förhållanden. Viktigare och framför
allt riktigare är väl att man söker undanröja själva grunderna för denna misstro,
men överlåter åt mottagaren att göra den mottagna likviden fruktbringande
på det sätt han själv finner lämpligast.

Herr talman! Jag skulle kunna säga åtskilligt mer i denna frågas mera tekniska
hänseenden. Jag avstår emellertid härifrån och slutar med att under
hänvisning till vad jag nu anfört yrka bifall till utskottets hemställan under
punkten 1) men avslag på utskottets hemställan under punkten 2).

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar nu. m. (Forts.)

Vidare anfördes ej. På av herr talmannen därå given proposition biföll
kammaren till en början utskottets hemställan under 1). Beträffande utskottets
hemställan under 2) gav härefter herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å densamma; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

19.

av hembiträdeslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av dels Kungl. Lag om fortMaj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdes- giltighet
lagen den 30 juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 206, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen dels de båda likalydande
motionerna nr 269 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson och fru Alm
samt nr 401 i andra kammaren av fru Västberg m. fl., dels ock nr 410 i andra
kammaren av herr Dahlgren m. fl.

I motionerna I: 269 och II: 401 hade hemställts, att riksdagen med beaktande
av vad i motionerna framhållits måtte »besluta sådan ändring av
hembiträdeslagen, att densamma får karaktären av arbetstidslag i stället för
såsom för närvarande fritidslag samt att lagens bestämmelser utformas i stort
sett i enlighet med arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer».

I motionen II: 410 hade hemställts, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Konungen hemställa om att en snabb saklig revision av hembiträdeslagen
företages genom att lagen utformas som en arbetstidslag med 8 timmars
arbetsdag för hembiträden och att förslag om sådan lag förelägges nästa års
riksdag, samt att riksdagen måtte besluta i enlighet med Kungl. Maj :ts proposition
nr 206 med den ändringen, att hembiträdeslagen endast skall äga
fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1948».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition nr 206;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter ytterligare utredning överväga möjligheterna att komplettera
hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) med bestämmelser om arbetstid;
samt

C. att motionerna I: 269, II: 401 och II: 410, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Löfvander, fröken Andersson, herrar Hagman och Hedlund i
Rådom samt fru Boman, vilka hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1: 269 och II: 401 bifalla
förevarande proposition nr 206; samt

B. att motionen II: 410, i den mån den icke besvarats genom vad de under
A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)

2") av herr Hage samt fru Johansson och fru Västberg, vilka ansett att
utskottets utlåtande bort ha i reservationen angiven lydelse samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget, måtte
för sin del antaga ett av reservanterna framlagt förslag till lag i ämnet;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville efter skedd utredning till nästa års riksdag framlägga förslag till laglig
reglering av arbetstiden för hembiträden; samt

C. att motionerna I: 269, II: 401 och II: 410 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna under A. och B. hemställt.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fru Boman: Herr talman! Då jag vid utskottsutlåtandet i denna fråga har
skrivit under en reservation, skall jag be att få säga några ord.

Den grupp, vars arbetsförhållanden den föreliggande propositionen behandlar,
har krympt samman och blivit mycket liten, och för närvarande utgöres
den av omkring 25 000 personer. Med anledning därav har det under årens
lopp också blivit sa, att man i de enskilda hemmen lagt om sitt arbete och sin
livsföring, så att de flesta husmödrarna väl i dag arbeta utan denna hemhjälp.
Det finns dock kvar stora grupper, som särskilt under de senare åren
fått större behov av hjälp genom hembiträdeskåren än de eljest skulle haft.
Det är särskilt tva grupper det här är fråga om. Den ena består av de kvinnor,
som för närvarande gå ut i^ förvärvsarbete — en sak som är påkallad av dten
alldeles säregna situation pa arbetsmarknaden, som vi för närvarande befinna
i och den andra gruppen utgöres av kvinnorna i jordbrukarhemmen, där
man pckså för närvarande har stort behov av just denna arbetskraft.

Fragan i dag gäller, om vi skola bifalla Kungl. Maj:ts förslag om förlängning
av fritidslagen på ytterligare tre år, eller om vi med godtagande av detta
Kungl. Maj :ts förslag även skola bifalla en skrivelse om utredning av en förvandling
av fritidslagen till. arbetstidslag. När denna fråga diskuterades, innan
den kom fram till ett riksdagsbeslut, både tillstyrkte och avstyrkte man
detta med olika motiveringar. Det är ett ofantligt stort antal institutioner, som
godtaga tanken på en arbetstidslag, således en omarbetning av den nu gällande
hembiträdeslagen. Andra institutioner återigen tillstyrka förslaget.

Departementschefen säger i propositionen, då han talar om en del av dem
som tillstyrkt förslaget om 8-timmars arbetsdag, att dessa utlåtanden dock avgivits
under den förutsättningen att hembiträdet vore tillräckligt kvalificerat
för sina sysslor. Han framhåller här kvalifikationsmomentet såsom nödvändigt
för att man skall kunna införa en sådan arbetstidslag. Vidare för han in
en annan synpunkt i sammanhanget, och det är att man även ute ifrån länen
och landsbygden tillstyrkt förslaget. Han säger emellertid då, att »det kan i
detta sammanhang understrykas, att lanthushållen äro starkt underrepresenterade
i stickprovsundersökningen och att inom denna kategori endast omkring
en fjärdedel av ..husmödrarna utan reservation ansett 8-timmars arbetsdag
möjlig att genomföra liksom att endast omkring 27,5 procent av hembiträdena
varit av denna åsikt».

Avsikten med båda resonemangen är ju givetvis att öka antalet av de sökande
arbetstagarna. Man redovisar behov av arbetskraft i hemmen, och man
maste tillgripa nagot medel, som skulle öka antalet av dem, som söka sig till
detta, arbete. Det är nog litet svårt att övertyga sig om att bristerna skulle
avhjälpas enhart med införande av arbetstidslagstiftnmg i nuvarande stund,
ty det är väl på detta område som på de flesta andra, att just de rätta åldrarna

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Foris.)
saknas. De som i dag skola fylla dessa arbetsuppgifter äro inte heller på detta
område födda.

Jag tror också att en annan faktor, som inte spelar så liten roll på detta
område, är den bristande utbildningen, således obekantskap med arbetet under
dess bättre former. De som lärt sig detta yrke utföra det på ett annat
sätt och ha en helt annan glädje av dess utförande än de, som kastas in i arbetet
och kanske under lång tid och under ibland ganska besvärliga förhållanden
fått lära sig det. Yi kunna inte bortse från att detta arbete, hemsysslorna,
under flera år undervärderats, och detta beror kanske i någon mån på
utbildningsfrågan.

Förslaget om införande av en arbetstidslag för nog inte endast med jsig
fördelar. Vi måste också taga hänsyn till de nackdelar, som uppstå för båda
parterna. Departementschefen har även påvisat dem. Han säger : »Med det husliga
arbetets natur följer vidare, att en nettoarbetstidsreglering . är svår att
praktiskt tillämpa.» Statsrådet talar vidare om vad som skulle följa med detta
differentierade arbete. Om det skulle bli fråga om en effektiv arbetsdag med
ett begränsat antal timmar, så skulle detta »nödvändiggöra upprättande av
någon form av arbetstidsschema och förande av anteckningar om arbetstid,
raster och övertid, som säkerligen skulle vålla åtskillig olägenhet». Detta skulle
säkert inte vara ägnat att skapa en känsla av trivsel vare sig för den ena eller
andra parten.

Statsrådet berör även de nackdelar, som följa för dem som anställa arbetskraften
under sådana förhållanden: »Då gottgörelse för övertid i första hand
skall utgå i form av penningar måste detta föra med sig att många husmödrar,
som äro i särskilt stort behov av hemhjälp, av ekonomiska skäl måste avstå
härifrån. Sådana konsekvenser synas mindre lyckliga.»

I detta nu är det en angelägenhet för hela landet, att all den arbetskraft
som kan frigöras från hemmen — d. v. s. husmödrar som ställa sin arbetskraft
till förfogande på olika arbetsområden -— kommer samhället till godo och att
jordbrukarna i största möjliga utsträckning fortsätta sin gärning. Då komma
vi, som jag nyss nämnde, till detta stora behov av arbetskraft, som skall sättas
in i husmoderns ställe. Det kan tänkas att utvecklingen går dithän, att
det visar sig nödvändigt med en arbetstidslagstiftning för att kunna fylla alla
dessa luckor. Jag vill emellertid också påpeka, att det nog är som departementschefen
säger här, att som det för närvarande ligger till bli nog många
av dem som ha behov av hemhjälp utan sådan om man inför denna arbetstidslagstiftning.
Ute på landsbygden blir detta säkerligen förhållandet. Det går
nog bra att samordna hemsysslorna och få dem utförda under en tidrymd av
åtta timmar i alla de hem. där man inte har små barn eller djur. I hem där
man har småbarn eller djur kan man inte sammanföra omvårdnaden av dem
till ett visst antal timmar, ty de skola ha sin vård vid bestämda tidpunkter,
med eller utan hjälp. Nu är det så få ute på landsbygden, som ha tillgång till
lejd arbetskraft i sina hem, att det blir särskilt svårt att konkurrera om den
lilla arbetskraft som finns, då man knappast vet under vilka tider på dagen
man kan räkna med hjälp för utförandet av de dagliga sysslorna.

Jag har reserverat mig mot utskottets utlåtande i denna fråga därför att
Kungl. Maj:t uttryckligen säger, att denna fråga måste vara föremål för uppmärksamhet,
och att fritidslagstiftningen haft sin giltighet under endast tre
år. Man har ännu inte så stor erfarenhet av vad den betytt. Man kan dock påvisa
något positivt resultat av den. Kungl. Maj :t önskar nu förlänga denna
lags giltighetstid med ytterligare tre år. När dessa tre år gått, kommer frågan
åter upp, och vi ha då skaffat oss en rikligare erfarenhet på detta område och
kunna lättare taga ståndpunkt till frågan då. Därför bär jag yrkat bifall till

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)

Kungl. Maj :ts proposition men inte velat bifalla utskottets förslag om att skriva
till Kungl. Maj :t och begära utredning i denna fråga. Under de tre kommande
åren äro ju alla de arbetsorganisationer i verksamhet, som ha frågan
under uppsikt, och efter dessa år kunna de redogöra för allt som vi behöva
veta på detta område. Då kunna vi på nytt taga ståndpunkt till denna fråga.

Med denna korta redogörelse vill jag, herr talman, yrka bifall till den
första av de vid.utskottsutlåtandet fogade reservationerna, vilket är detsamma
som ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

I detta yttrande instämde herrar Andersson i Gisselås och förste vice talmannen
Magnusson.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Utskottet har i förevarande utlåtande
tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition rörande förlängning av hembiträdeslagen.
Men utskottet har därtill fogat en begäran om att man, när lagens giltighetstid
nästa gång utgår, skall överväga möjligheterna att utforma lagen på ett annat
sätt, så att arbetstidsregleringssynpunkten, kan vinna större beaktande än
vad fallet är i den nuvarande hembiträdeslagen.

För att inte något missförstånd skall uppstå vill jag genast från början omtala,
att jag från mina egna utgångspunkter i stort sett icke bär någonting
att erinra mot det önskemål om utredning, som utskottet sålunda framfört. Om
det kan intressera någon i kammaren, vill jag tala om, att det — om jag nu
inte minns fel — ända till det sista korrekturet av denna proposition fanns en
passus i sista stycket av departementsanförandet där jag förutsatte, att frågan
om lagstiftningens utformning som en arbetstidslagstiftning skulle bli föremål
för förnyat övervägande, när förlängning av lagens giltighetstid nästa gång
blev aktuell. Denna passus ströks emellertid vid den slutliga redigeringen av
propositionen och ersattes med en mer neutral formulering. Tyngdpunkten lädes
mera på att man, när lagens giltighetstid nästa gång skulle fastställas, borde
ta hänsyn till de nya erfarenheter man vunnit och till den fortgående rationalisering
av hemarbetet, som kunde ha ägt rum. Dessa omständigheter skulle
således beaktas, när fråga uppkom om ytterligare förlängning av lagens giltighetstid.

Jag skall be att härutöver få säga några ord i anslutning till spörsmålet om
hembiträdeslagens förändring till en arbetstidslag. Som bekant togs denna
fråga upp av arbetsmarknadskommissionen, närmast för att man skulle få till
stånd en ökning av rekryteringen till hembiträdesyrket. Arbetsmarknadskommissionen
påpekade, att det rådde stor brist på arbetskraft på detta område.
och förmenade, att om man hade en vanlig arbetstidsreglering skulle rekryteringen
till yrket förbättras. Jag hade för egen del vid departementsbehandlingen
den uppfattningen — och har den fortfarande — att man säkerligen
komme att uppnå en bra liten förbättring av rekryteringen om man skulle göra
en sådan omläggning av lagen. Saken är nämligen den, att vi för närvarande ha
en skriande brist på kvinnlig arbetskraft överhuvud taget. Bristen på kvinnlig
arbetskraft i landet är för närvarande betydligt större än bristen på manlig
arbetskraft. Det är då fullt naturligt, att ett sådant arbetsområde som hemarbetet
mycket kraftigt kommer att få känna av detta förhållande.

Man kan, såsom framgår av föreliggande utskottsutlåtande, peka på en hel
rad omständigheter som göra att man ställer sig ganska tveksam till vilken
form av lagstiftning på detta område som är den bästa, en fritidslagstiftning
eller en. arbetstidslagstiftning. Jag har för egen del ingenting att erinra mot
att man, innan denna lagfråga nästa gång bringas under riksdagens prövning,
verkligen tar upp detta spörsmål till en grundlig och förutsättningslös utred -

Onsdagen den 11 juni 1947 fm.

Nr 26.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
ning. Jag måste likväl tillstå, att jag ställer mig litet tveksam till den ståndpunkt,
som andra lagutskottet intagit. Utskottet förklarar, att det är av vikt
att hembiträdena få behålla de förmåner, som de erhållit genom den nuvarande
hembiträdeslagens utformning som fritidslag. Enligt utskottets uppfattning
bör därför en eventuell arbetstidsreglering för hembiträdena ske på så sätt att
hembiträdeslagen kompletteras med bestämmelser om arbetstid.

Detta är i varje fall för mig en ny ståndpunkt, som jag icke tänkt på tidigare.
Jag ställer mig som sagt ganska tveksam inför detta. Jag har hittills alltid
haft den uppfattningen, att man hade att välja mellan två olika alternativ,
antingen att bibehålla lagen som en fritidslagstiftning, eventuellt kompletterad
på så sätt, att den blir mer förmånlig för arbetstagaren än för närvarande, eller
också att släppa tanken på en fritidslagstiftning och övergå till en arbetstidslagstiftning,
utformad efter i huvudsak de grunder, som vanligen gälla på
arbetstidslagstiftningens område. Jag tror alltså, att det blir nödvändigt att
ge den utredning, som en gång skall granska detta lagstiftningskomplex innan
lagen nästa gång lägges på riksdagens bord, ett vidare uppdrag än vad som
framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet.

Som tiden nu var långt framskriden och flera ledamöter anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande ärende till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra hammarens protokoll 19^7

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt
giltighet
av hembiträdeslagen.

(Forte.)

Onsdagen den 11 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 323,
med förslag till lag om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Herr andre vice talmannen anmälde, att överläggningen rörande andra lagutskottets
utlåtande, nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461), dels ock i ämnet väckta motioner, nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet enligt förut gjord anteckning till

Fru Västberg, som anförde: Herr talman! Såsom motionär och reservant i
denna fråga anser jag mig böra yttra några ord, fastän jag har på känn att
utskottets linje kommer att segra.

Då det i motionen inte finns medtaget något utformat förslag till arbetstidslag
för hembiträden och då utskottet inte ansett sig kunna biträda motionens
yrkande om ett omedelbart beslut om sådan ändring av hembiträdeslagen, att
densamma får karaktären av arbetstidslag, ha vi motionärer, som sitta i utskottet,
inte haft någon annan råd än att gå med på en ny utredning i frågan.
Men vi äro självklart glada över att utskottet dock i princip har anslutit sig
till vår mening, att det är önskvärt med eu reglering av arbetstiden även på
här ifrågavarande område.

Däremot kunna vi inte förstå utskottets tvekan när det gäller vårt yrkande
om att förslag måtte föreläggas redan nästa års riksdag. Vi anse nämligen
saken i sig själv så klar, att det inte behövs någon längre tid för den utredning
och prövning som utskottet begär. Därtill kommer att frågan är så
viktig för hembiträdena och deras arbetsområde, att en arbetstidslagstiftning
bör införas ju förr dess hellre.

Statsrådet Mossberg har inte kunnat godtaga arbetsmarknadskommissionens
huvudskäl för ett biträdande av kravet på åttatimmarsdag även för den
snabbt nog hopsmältande hembiträdeskåren. Enligt statsrådets mening bero
rekryteringssvårigheterna främst på den minskade tillgången på yngre kvinnlig
arbetskraft, och det kan ju vara sant. Det hindrar emellertid inte att
statsrådets slutsats inte är riktig, nämligen att införandet av åtta timmars
arbetsdag skulle sakna nämnvärd betydelse för yrkets rekrytering. Vi motionärer
ha kommit till en alldeles motsatt åsikt. Vi anse att den skärpta konkurrensen
om den kvinnliga arbetskraften helt enkelt nödvändiggör, att hem -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
biträdesyrket blir såvitt möjligt likställt med andra kvinnoyrken i fråga om
arbetstid och fritid. Vad det här gäller är ju inte bara att skapa förutsättningar
för en nyrekrytering, utan i kanske minst lika hög grad att hålla dem
kvar som arbeta inom yrket, och då kan man inte skjuta undan frågan om eu
ordnad arbetstid, ty denna spelar en mycket stor roll för hembiträdena.

Jag hörde nu att statsrådet Mossberg för sin del är beredd att medverka till
en grundlig och förutsättningslös utredning av hela problemet, och då behöva
vi ju inte tvista längre på denna punkt. Jag är för min del övertygad om att
man därvid skall komma till precis samma resultat som vi motionärer redan
gjort, när det gäller frågan om hur hembiträdenas arbetstidsproblem bäst skall
lösas.

Jag vill emellertid till belysning av frågan tillägga ett par saker.

I de yttranden, som avgivits, liksom i debatten i frågan har man ömmat
både för hembiträdena och husmödrarna. Vad först hembiträdena angår, tycker
jag att det vore naturligt och riktigt, att även denna yrkesgrupp skulle få
själv avgöra vad den anser vara bäst ur sin egen synpunkt. Och den organiserade
hembiträdeskåren har ju uttalat, att åttatimmarslagen vore att föredraga
framför fritidslagen. Naturligtvis måste det ligga egna erfarenheter
bakom denna uppfattning, och jag anser mig böra ge kårens mening vitsord
framför andras, som säkerligen sakna samma erfarenheter. Det är inte heller
oviktigt, att även arbetsmarknadskommissionen, lantarbetarförbundet, Socialdemokratiska
kvinnoförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ha anslutit
sig till hembiträdenas krav på åttatimmarsdag. Vi kvinnoorganisationer representera
ju dock både husmödrar och yrkesarbetande kvinnor med erfarenheter
av betydelse, då det gäller hembiträdesproblemet. Vid en undersökning
bland husmödrarna ha ungefär två tredjedelar av dem ansett lämpligt att ordna
arbetstiden på sätt vi motionärer förorda, nämligen så att åttatimmarsdagen
slås ut på 192 timmar under 4 veckor med högst 11 timmar per arbetsdag.

Man tycker ju att dessa vittnesbörd i positiv riktning från dem, som ha
direkt praktisk erfarenhet av vad saken gäller, böra väga tyngre i vågskålen
än de olika svårigheter, som mobiliseras fram av dem, som ha mer teoretiska
kunskaper i frågan, för att övertyga oss om det orimliga i kravet på åttatimmarsdag.
Ett sådant skäl, som avser att få hjärtana att vibrera, är påståendet
att det skulle vara så svårt att ordna saken för familjer med barn.
Nu är, det ju ingen människa som bestrider, att läget härvidlag kan vara rent
av förtvivlat för många familjer med barn. Men vi skola inte låta känslorna
löpa i väg med förnuftet och inbilla oss att vi lösa barnfamiljernas hemhjälpsproblem
genom att med kalla handen vifta bort hembiträdeskårens rimliga
arbetstidskrav. Vad har flertalet barnfamiljer för nytta av att kunna ta ut en
längre arbetstid än åtta timmar av ett hembiträde, om just bristen på reglering
av arbetstiden gör det omöjligt att få något hembiträde alls?

Fru Boman anförde i förmiddags en siffra som bevis på svårigheten att få
hemhjälp. Hon talade om att det för närvarande finns 25 000 hembiträden bär
i landet. Jag skulle vilja komplettera och rätta denna uppgift med att nämna,
att det finns ca 125 000 hembiträden och ca 1 300 000 hushåll. Man förstår
då bättre att utsikten att få hemhjälp är ytterst liten för andra än de välsituorade
och oftast barnlösa familjer som kunna lämna överbud på lön och andra
förmåner. All erfarenhet visar ju också, att det inte är de hushåll, som äro i
verkligt behov av hemhjälp, nämligen barnfamiljerna eller do familjer, där
husmodern har förvärvsarbete inom industrien eller på andra områden, som
ha råd och möjlighet att ha hembiträden.

Man kan ju också fråga sig, om de välsituerade hemmens intressen skola
behöva gå före de fattiga hembiträdenas krav på en reglering av arbetstiden.

100

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)

Jag tycker att den sociala medkänslan och ömheten för barnen mobiliseras på
fel håll, när man ställer upp barnfamiljernas trångmål gentemot hembiträdenas
välmotiverade krav på en rimlig arbetsdag. Låt oss i stället hjälpas åt att
bereda den stora massan av fattiga och bekymrade husmödrar, de må ha eller
icke ha yrkesarbete utom hemmet, eu smula lättnad genom att främja tillkomsten
av social service.

Jag skall inte gå närmare in på de invändningar av olika slag som man
har staplat upp mot en lösning av hembiträdenas arbetstidsfråga i enlighet
med vårt förslag. Men när man talar om att en del hembiträden äro okvalificerade
och endast praktisera för husmoderskallet, ett förhållande som skulle
diskvalificera dem för erhållande av en reglerad arbetstid, så vill jag erinra om
att man inte inom andra yrkesområden har gjort undantag i det avseendet.
Frågan om duglighet och yrkesskicklighet hör väl ändå samman med lönesättningen
och inte med arbetstidens reglering.

De som tala om omöjligheten att inom hembiträdesyrket få ut eu effektiv
åttatimmarsdag argumentera ofta som om de trodde, att löpande band och
tidtagarur kontrollera arbetskraften överallt i andra yrken. Samhället har
sannerligen inte någon anledning att genom en oreglerad arbetstid på hemarbetets
område uppmuntra gammal slentrian och tidskrävande ineffektivitet,
men väl att arbetet organiseras på ett sådant sätt att de hemanställda få
samma arbetstid som likställda grupper inom andra yrken. Därmed påskyndas
också hemarbetets rationalisering.

Med dessa ond, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr
Hage m. fl. avgivna reservationen.

Härefter yttrade:

Herr Dahlgren: Herr talman! Vad som föreslås i den kungl. propositionen
är egentligen inte, såsom anföres i vår motion, någonting annat än att man
lagfäster den praxis som redan är rådande när det gäller hembiträdenas fridagar.
Däremot saknas fortfarande i lagen helt bestämmelser om hur lång
den ordinarie arbetstiden skall vara. Lagen bestämmer visserligen, förutom
vissa fridagar, när den ordinarie arbetstiden skall sluta, men inte när den
skall börja. Detta innebär att en hänsynslös arbetsgivare kan göra arbetstiden
ungefär hur lång som helst, något som vi anse att man i nuvarande situation
inte behöver finna sig i.

Vi ha inte heller, när vi framställt vårt yrkande, förnekat att det möter
vissa svårigheter att tillämpa åttatimmarslagen för hembiträdenas vidkommande,
men det är ju här som överallt annars, att svårigheterna äro till för
att övervinnas. Vi ha också framhållit, att de svårigheter, som i dag finnas
för de yrkesarbetande husmödrarna när det gäller att få hembiträden, inte bli
mindre om man bibehåller den nuvarande arbetstiden. Det går inte då att
åstadkomma ett stopp på flykten från detta arbetsfält, ty orsaken till denna
flykt är enligt vår mening att söka i att andra yrken kunna bjuda en mer
reglerad arbetstid. Vi mena därför att om man skall kunna förhindra att folk
söker sig från hembiträdesyrket — om jag nu skall använda benämningen yrke
— måste man också se till att arbetstiden blir reglerad. Om sedan därigenom
vissa svårigheter skulle uppstå för yrkesarbetande husmödrar, är det en fråga
som får lösas på annat sätt, t. ex. med hjälp av barnkrubbor och dylikt. Att
samhället bygger ut anordningar av detta slag, så att man kan ge även hembiträdena
en rimlig arbetstid, anse vi inte vara något nödvändigt ont, utan ett
led i en riktig utveckling av hela samhället.

Nu säger departementschefen i propositionen, när han talar om själva principen.
att det inte får tillmätas alltför stor betydelse att det inte finns någon

Onsdagen den 11 juni 1947 om.

Nr 26.

101

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
bestämmelse om åttatimmarsdag för hembiträdenas del. Samtidigt framhåller
han emellertid, att i praktiken är redan åttatimmarsdagen för hembiträdena genomförd
på frivillighetens väg i viss utsträckning. Jag tror för min del att
det med ganska stor sannolikhet skall kunna fastslås, att på de ställen, där
det på frivillighetens väg åstadkommits åtta timmars arbetsdag, är det också
lättare att få hembiträden än på andra ställen.

Den fråga, som här anmäler sig, är enligt mitt förmenande, om det kan
anses rätt och riktigt, att den ena parten, d. v. s. hembiträdet, skall ha längre
arbetstid för att den andra parten, d. v. s. husmodern, skall kunna deltaga
i det produktiva arbetet. Båda äro ju medborgare i samhället och böra ha
samma rätt att få sina mänskliga behov tillgodosedda.

Om jag fattat rätt, är den springande punkten här att man skulle få betala
ersättning för övertid, om åttatimmarsdagen genomföres, d. v. s. att hembiträdena
precis som andra arbetstagare skulle få betalt för hela den tid de
arbeta, och att det då skulle, såsom departementschefen också framhåller, finnas
en hel del husmödrar, som av ekonomiska skäl inte skulle kunna hålla sig
med hembiträden. Men då frågar jag: kan man inte också, om man ser saken
från den andra sidan, tänka sig att det kan finnas människor som icke ha råd
att vara hembiträden, därest de icke få ersättning för den tid de i verkligheten
arbeta?

Jag tror f. ö. att all lagstiftning på detta område släpar efter. Utvecklingen
går före, och så kommer lagen efter och lagfäster vad som redan är genomfört.
Skall man bara döma efter alla de annonser som dagligen återfinnas i pressen
och efter de villkor som erbjudas dem som vilja ta anställning som hembiträden,
är nog så fallet.

Utskottet har ju avvikit från propositionen så till vida att det bifallit det
yrkande, som vi ställt om att frågan måtte utredas och att möjligheterna för
en åttatimmarsdag även för hembiträdena måtte övervägas. Utskottet tillstyrker
emellertid propositionen i det stycke, där den föreslår att hembiträdeslagen
skall gälla i ytterligare tre år. Vi ha ju yrkat att lagen endast skulle gälla
ett år till och att Kungl. Maj:t under den tiden skulle företa en snabb och saklig
utredning och sedan lägga fram ett förslag om arbetstidslag till nästa års
riksdag.

Där måste jag fråga mig, varför inte utskottsmajoriteten kunnat ansluta
sig till den reservation, som tre utskottsledamöter ha avgivit, där de yrka bifall
till vårt förslag, att Kungl. Maj:t skulle återkomma nästa år med förslag
i frågan. Vill man verkligen göra en utredning och åstadkomma en arbetstidslagstiftning
på detta område, så bör det väl inte vara någon större risk med
att bifalla det förslaget, som bara innebär att frågan återkommer nästa år. Då
får man hoppas att utredningen skall vara färdig, men det binder, såvitt jag
förstår, inte på något sätt.

Om man däremot bifaller förslaget att endast utreda frågan om denna lagstiftning
så kan det medföra — och jag är rädd för det — att man, då man
om tre år skall behandla frågan igen, endast hänvisar till den utredningen och
förklarar att den inte är färdig, och så får frågan vila i fortsättningen. Det
tror jag inte vore lämpligt för hembiträdeskåren.

Jag vill, herr talman, med denr.a korta erinran, då vårt yrkande nu återfinnes
i den reservation, som har lämnats av herr Hage, fru Johansson och
fru Västberg, be att få yrka bifall till denna reservation.

Fru Nordgren: Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att det inte bär höjts någon enda röst för att den nuvarande hembiträdeslagen
skulle slopas liksom att man nu inte rest några invändningar mot förslaget om

102

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslag em. (Forts.)
att hembiträdena skola komma i åtnjutande av en bättre ordnad helgdagsledighet,
ett förslag som förelåg till riksdagens bedömning redan när hembiträdeslagen
antogs, men den gången avvisades. Det har inte heller kommit fram
några krav i den fråga, som vi då diskuterade som hetast, nämligen hembiträdenas
rätt att betraktas som andra samhällsmedborgare när det gäller att förfoga
över sin bostad. Och inte har man denna gång krävt, att hembiträdena
skulle avspisas med extra ledighet som ersättning för utfört övertidsarbete.
Man har tydligen haft så goda erfarenheter av hembiträdeslagen, att man inte
har ansett sig behöva komma med några krav på ändringar i här berörda avseenden.

Nu behöver ju inte detta innebära någon ändrad sinnesstämning hos dem,
som den gången voro motståndare till ifrågavarande reformer, utan det kan
också bero på att det inom hembiträ desyrket, liksom inom alla andra yrken,
råder sådan brist på folk, varför man har fått sänka sina pretentioner.

Jag är därför något förvånad över att det finns reservanter, som äro rädda
för att det blir utredning om en lagstadgad arbetstid för hembiträdena. Denna
fråga är ju dock inte på något sätt ny. Den ventilerades ganska ingående inom
den första hembiträdesutredningen, fastän vi, som hade att utreda frågan, vid
den tidpunkten, då det hela var så pass oprövat, inte ansågo oss kunna lägga
fram något förslag till en arbetstidslag. Det gjorde ju inte heller befolkningsutredningen
när den sedermera tog upp frågan. Även om jag finner vissa av de
farhågor, som uttalas i reservationen, befogade, liksom det i fru Bomans anförande
fanns behjärtansvärda synpunkter, så skymtar jag i alla fall bakom
det hela rädslan för att utredningen skall leda till sådana åtgärder att hembiträdeskåren
blir likställd med andra arbetargrupper i fråga om arbetstiden,
och detta vill man inte.

När jag säger detta, är det inte för att instämma i den reservation, som är
avgiven av herr Hage m. fl., utan för att helt ansluta mig till utskottet, som
jag tycker har intagit en synnerligen rimlig ståndpunkt. Man kan inte utan
vidare ålägga regeringen att till nästa års riksdag komma fram med ett förslag
till arbetstidslag för ifrågavarande yrkesgrupp, när det är så många
oklara problem i fråga om ordnandet av arbetstiden, kontrollen och övertiden,
som måste klaras upp, synpunkter som också ha framförts av arbetsrådet. Detta
var frågor som vi inom hembiträdesutredningen brottades ganska ingående
med och som vi hade många överläggningar om, både med husmödrar och hembiträden.
Om det på detta område, liksom på flertalet andra områden, skall bli
en ordnad arbetstid, måste det väl finnas bestämmelser exempelvis om hur
mycken övertid som får tas ut. — I den nuvarande lagen är det ju bara för
hembiträden under 18 år som man ansett en sådan bestämmelse nödvändig.

Jag tror inte att det går att i en handvändning åstadkomma en lösning av
dessa frågor. Inom arbetsrådet har man också varit enhällig i sitt avstyrkande
och visat på de konsekvenser en arbetstidslagstiftning på detta område kunde
komma att medföra. Därför måste det ske en noggrann undersökning, innan
ett förslag lägges fram.

Även de skäl, som statsrådet Mossberg anfört till statsrådsprotokollet, tycker
jag äro mycket bärande. De svårigheter han pekat på äro säkerligen av den
art att de inte utan vidare kunna avfärdas utan tarva en ganska ingående undersökning
för att man skall komma till rätta med dem.

Det har här sagts, att det redan nu är praxis med åttatimmars dag för en hel
del hembiträden. Ja, det är litet skillnad på förhållandena nu och när vi första
gången bär i riksdagen hade hembiträdesfrågan uppe och riksdagen inte mindre
än två gånger avslog förslaget om en utredning av deras arbets- och fritidsförhållanden.
Då var verkligen hembiträdeskåren i stort sett ganska rätts -

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

103

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
lös och kunde inte hävda sina krav. Vi befunno oss ^då mitt uppe i en arbetslöshetsperiod,
och hembiträdena utnyttjades nog i manga fall ganska hänsynslöst,
vilket också fått sina konsekvenser. Nu stå vi i den situationen att hembiträdeskåren
kan diktera sina villkor själv — det torde ingen kunna bestrida.
Den husmor, som vill ha ett hembiträde, måste finna sig i de bestämmelser som
hembiträdet stipulerar — möjligen undantagande hembiträden under 18 år,
men även i dessa åldrar är man ju ganska självständig i vår tid och kan nog

också hävda sig. ... .

Men om det nu är så, som framhållits både inom utskottet och. av de tva
närmast föregående talarna, att åttatimmarsdagen redan tillämpas i praktiken
— och det gör den naturligtvis i viss utsträckning — är ju frågan om åttatimmarsdagen
på frammarsch, och då bör man ju också, med fullt förtroende,
kunna lägga densamma i regeringens händer, förvissade om att den beaktas.
Detta så mycket mera som statsrådet Mossberg här har förklarat att han intet
har att erinra mot en utredning i denna sak.

Jag kan dessutom icke finna något hinder för att regeringen, om den finner
lämpligt, redan nästa år lägger fram ett förslag för riksdagen, även om riksdagen
i dag beslutar att 1944 års lag skall gälla ytterligare tre år. Jag misstager
mig kanske härvidlag, men jag tror att denna möjlighet finns. Vi ha ju
ändrat andra lagar, som varit i kraft.

Då frågar jag mig: varför skall riksdagen ålägga regeringen en förpliktelse
härom? Kunna vi inte med fullt förtroende lämna frågan till regeringen
och räkna med att den kommer fram med ett förslag till arbetstidslag
efter övervägande av frågan? Men det förslaget får inte beröva hembiträdena
den förmånen, som de satte allra högst, då vi på sin tid undersökte saken, nämligen
förmånen att liksom alla andra samhällsgrupper ha en viss tid da de
kunna säga: nu är det slut med arbetet för dagen.

Jag vill inte, som en föregående talarinna, stå här och tala- om de tattiga
hembiträdena, ty vi äro väl ändå överens om att hembiträdena i stort sett fått
sina förhållanden ganska välordnade — detta motsäges ju inte av vad som
här sagts om överbud. Jag skulle inte tro, att hembiträdena, i dag^tillhöra den
sämst avlönade gruppen av arbetstagare. De förbättringar de fått äro dem
väl unnade, och jag vill starkt poängtera, att jag anser deras arbete — liksom
husmödrarnas — så viktigt och betydelsefullt för samhället, att de äro värda
all uppskattning och aktning.

Det är en sak till som jag inte kan gå förbi, nämligen statsmakternas iorsummelse
när det gäller en förbättrad yrkesutbildning för hembiträdena —
en sak som också påpekas i utskottsutlåtandet. Denna försummelse är att beklaga,
Det är väl i alla fall ett villkor för att en yrkeskår — märk väl inte
en grovarbetarkår, utan en yrkeskår —- skall kunna fa socialt anseende, att
den besitter yrkesskicklighet, Denna har bland hembiträdena i stort sett blivit
betydligt sämre, sedan vi hade denna fråga uppe förra gången, inte därför
att hembiträdena blivit sämre, utan därför att de bästa ^och duktigaste
hembiträdena ha sugits upp på helt andra arbetsområden. Våra sjukhus ha
i mycket stor utsträckning tagit hand om dem. Intelligenta och duktiga hembiträden
ha förkovrat sig med en kurs på en folkhögskola e. d. och kommit
in i sjukvården, där de behövas. Hemvårdarinnekåren har tagit en stor
del av de duktigaste hembiträdena, och det har ju uppgivits från arbetsmarknadskommissionen,
att inte mindre än 27 procent av dem, som anställts inom
industrien efter krigsutbrottet och innehade anställning där den 1 september
1943, hade kommit från do husliga yrkena. Det är ju inte märkvärdigt om
hembiträdena lika väl som andra söka sig dit där de tycka det är bäst. Med
hänsyn till den flykt från hem- och hushållsarbete, som kan iakttagas även

104

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
bland husmödrarna, är det inte förvånande om hembiträdena tycka att hemarbetet
inte tillhör de mera uppskattade yrkena.

. Ja£T skulle vilja vädja till statsrådet Mossberg, trots att detta inte ligger
inom hans arbetsområde, att han ville medverka till att det kommer till stånd
en ordentlig utbildning för hembiträden. Vi ha därvidlag ett utmärkt mönster
i Stockholms hembiträdesskola, där platserna äro så eftersökta, att den
mte kan ta emot alla elever som söka sig dit. Den skolan är upprättad efter
monster av det förslag till hembiträdesutbildning, som den första hembiträdesutredmngen
lade fram — och detta innan förslaget om fritidslag framlades.
Fn sadan utbildning skulle medverka till att höja hembiträdesyrket
socialt.

Med vad jag här anfört, herr talman, vill jag inte att det skall uppfattas
som om jag vore motståndare till en arbetstidslag för hembiträdeskåren. Av hela
mitt langa arbete för deras sak och av vad jag har lyckats uträtta för densamma
tror jag hembiträdena förstå detta. Men vad jag är motståndare till,
det ar att vi skulle alagga regeringen att inom viss tid lägga fram ett förslag
till arbetstidslag. Det bör vara regeringens sak att vid lämplig tidpunkt.
och etter de utredningar som äro nödvändiga, komma fram med ett sådant
förslag.

hemställan^0! ^ ^ ^ ^ anfÖrt ber Jag få yrka bifaI1 tiU utsk°ttets

Herr Olovson i Västerås'': Herr talman! För att om möjligt avvärja långa

j onV . rattvjsa och riktiga i att också hembiträdena få sin arbetstid reglerad
vill jag deklarera, att nagra sådana tal till förmån för en åttatimmarslag
tor hembiträdena icke behöva hållas för utskottets majoritet. Jag är övertygad
om att om andra lagutskottet hade fått sig förelagd en arbetstidslag för hembiträdena
som dels innefattade bestämmelser som på ett förnuftigt sätt reglerade
arbetstiden och dels tillförsäkrade hembiträdena de förmåner — vi få väl
kalla dem sa — som hembiträdeslagen nu tillförsäkrar dem, så skulle andra
denkgen tS maj°ritet säkerliSerl med glädje och tillfredsställelse tillstyrkt

Nu beklagar fru Västberg, att utskottet inte ville vara med om ett omedelbart-
beslut om en arbetstidslag. Ja, det kan jag också beklaga, men vad beror
det pa:'' Det beror inte på utskottet. Fru Västberg m. fl. hade motionerat om
att riksdagen matte anta en arbetstidslag, men motionärerna hade glömt någontiiig
sa väsentligt sem att bifoga ett lagförslag till motionen. Något sådant
lagförslag blev salunda aldrig förelagt utskottet, än mindre ett sådant som
kunde anses vara ur hembiträdenas synpunkt godtagbart.

Det är visserligen alldeles riktigt, att utskottet, om man fått majoritet för
j.mj.en’ kunnat lata någon eller några försöka att under den tid som stått
till toriogande företa en utredning och utarbeta ett förslag till arbetstidslag.
Men kammarens ledamöter torde bemärka, att tid till sådana utsvävningar inte
har lörelegat i de ständiga utskotten denna riksdag. När saken undersökts mycket
noga i -Kungl. Maj:ts kansli under lång iid och vid olika tillfällen är det
val mycket begärt, att andra lagutskottet eller dess kansli på rak arm skulle
utarbeta en ^arbetstidslag, som andra gått bet på. Emellertid ligger det icke
nagot motstånd mot en arbetstidslagstiftning för hembiträden bakom utskottsmajontetens
ställningstagande. Några agitationstal för att övertyga oss behövas
salunda icke i fortsättningen.

Vi kanske böra göra klart för oss vad det här egentligen är fråga om. Saken
ligger ju till på följande sätt.

Redan när förslaget till 1944 ars hembiträdeslag uppgjordes övervägdes

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

105

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
möjligheten a.tt skapa en arbetstidslag för denna yrkesgrupp såväl som för de
flesta andra. Man kom emellertid till det resultatet, att svårigheterna voro så
stora, att man fick välja en fritidslag i stället. Om det var med rätt eller orätt,
skall jag låta vara osagt, men till den ståndpunkten kom man i Kungl. Maj:ts
kansli, och till den ståndpunkten kom också riksdagen, som godkände denna
lag.

Fn bidragande orsak till att man fick gå den vägen var naturligtvis det förhållandet,
att en stor del hembiträden, kanske de flesta, ha sin bostad på arbetsplatsen.
Det ligger ju i sakens natur, att om det är lätt att reglera arbetstiden
för dem som stå på en verkstad och kunna börja arbetet klockan 7, arbeta åtta
timmar och så lägga av och gå hem, så är det så mycket svårare, när det gäller
en yrkesgrupp som har sin bostad på arbetsplatsen, i familjen. Den omständigheten
att hembiträdet har familjens lägenhet som sin bostad gör ju att
en lagstiftning till hembiträdenas skydd måste innefatta något om hur det
skall förfaras, när hembiträdet icke orkar arbeta, vid sjukdom t. ex. Då ligger
hembiträdet kvar i sitt rum på arbetsplatsen och skall enligt lagen åtnjuta
kost och vård genom familjens försorg. Redan det pekar på olikheterna och
samtidigt svårigheten att fixera en bestämd arbetstid.

Svårigheterna att fixera en bestämd arbetstid yppa sig emellertid säkerligen
praktiskt taget varje dag. Här säges, att man skall räkna efter hur lång tid
hembiträdet behöver för att städa sitt eget rum, kanske för att stryka över en
egen blus när hon stryker åt familjen, o. s. v. Medan hon håller på att dammsuga
i sitt eget rum kanske hon behöver gå ut i våningen och snyta en av ungarna.
Då skall den tiden dras ifrån. Ja, här skulle man kunna spinna i det
oändliga, men vi skola inte göra det ,ty det behövs inte.

När Kungl. Maj:t 1944 begränsade sig till en fritidslag som stadgade vissa
förmåner vid sjukdom o. s. v., så accepterades det av riksdagen. Den lagen har
nu gällt sedan 1944, i snart tre år. Nu har det gjorts en undersökning av hur
den har verkat. Arbetsmarknadskommissionen har företagit en stickprovsundersökning
— man skulle kunna kalla den för en Gallupundersökning •— som
i vissa sammanhang har åberopats. Utan att vara elak eller oförskämd tillåter
jag mig emellertid att säga, att den undersökningen är fullkomligt värdelös.
Den är inte värd det papper, på vilket den är skriven. Vem som helst som tar
del av denna knappologi skall ge nng fullkomligt rätt. Man vet inte mer om
verkningarna av denna lag efter den undersökningen än man visste förut. En
sak vet man emellertid, och det är att om man frågar hembiträdena vad de
anse om införandet av åtta timmars arbetsdag, utan att fästa uppmärksamheten
vid något annat än arbetstidens begränsning, så skall man i 99 fall av 100
få det svaret, att de vilja ha en åtta timmars arbetsdag. Om man så övergår
till att tala om vad åttatimma.rslagarna i övrigt innehålla och vilka ändringar
som måste göras med avseende på de förmåner som fritidslagen föreskriver, så
bli de kanske betänksamma. Därom vet jag ingenting, men jag är nästan böjd
att tro det.

Man vet emellertid att hembiträdena önska en åttatimmarslag, och vi som ha
slagits för åttatimmarslagen sedan vi voro barn, vi önska också att hembiträdena
skola få sin arbetstid reglerad i lag. Konsten är bara att skapa en arbetstidslag,
som passar fiir denna yrkesgrupp. Statsrådet Mossberg har ju också
kommit till det resultatet att man även nu måste stanna vid en fritidslag, i
någon mån förbättrad med avseende på söndagsledigheten, som behandlas i 10 §
av hembiträdeslagen.

Utskottet har som sagt icke på rak arm kunnat skapa fram den lag, som
andra gått bet på och som motionärerna glömt bort. Utskottet har sålunda stannat
för att tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition och gjort det tillägget, »att

106

Xr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
riksdagen, måtte i skrivelse till Kungl. Majd anhålla, att Kungl. Majd ville
efter ytterligare utredning överväga möjligheterna att komplettera hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461) med bestämmelser om arbetstid». Därmed
har utskottet velat markera sin vilja att medverka till en arbetstidslagstiftning
och framför allt velat understryka, att tanken på att ändra fritidslagen till en
arbetstidslag icke skall överges.

Yi kunna emellertid icke föreskriva Kungl. Maj:t att klara av den saken
på det halvår som är kvar till nästa riksdags början. Den reservation, som avgivits
av herr Hage m. fl., förutsätter emellertid, att Kungl. Maj :t skulle komma
med proposition om arbetstidslag redan nästa år. Därför föreslå reservanterna,
att 1944 års lag skulle gälla endast ytterligare ett år, under det att
Kungl. Maj:t föreslår att den skall gälla tre år. Reservanterna mena naturligtvis,
att detta skulle vara en press på Kungl. Majd att komma med en arbetstidslag
redan till nästa år. Men man behöver ju bara ha lyssnat till vad
statsrådet Mossberg här hade för funderingar kring vad utskottet har sagt beträffande
svårigheterna att skapa en arbetstidslag med bibehållande av de sociala
förmånerna i fritidslagen för att förstå, att det är ganska otänkbart, att
man skulle kunna vänta ett lagförslag redan till nästa år.

Vad händer, om Kungl. Maj:t inte kan lägga fram detta förslag nästa år?
Jo, då får Kungl. Maj:t komma med en proposition med förslag om att förlänga
denna lag ett, två eller tre år till. Det gör väl ingenting, säga naturligtvis
reservanterna. Det ha de redan sagt till mig privat. Det spelar väl ingen
roll, mena de. Mot det tillåter jag mig göra den invändningen, att vi inte lida
någon brist på propositioner och således inte ha anledning att begära att få
sådana i onödan. Följaktligen är enligt min mening det enda rimliga, att lagen
i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag förlänges tre år. Kan Kungl.
Maj :t eller någon annan föreslå en acceptabel arbetstidslag innan dessa tre år
gått till ända, låt oss säga till nästa års riksdag, så kan Kungl. Maj :t då lägga
fram detta förslag, och i och med att det antages förklaras denna lag upphävd.
Att antaga lagen för tre år eller att antaga den som permanent lägger inte på
något sätt hinder i vägen för Kungl. Maj:t att redan nästa år, den 11 januari,
lägga fram förslag om en arbetstidslag, om ett sådant kan skapas fram. Det
skall alltså inte påstås, att man förhindrar en arbetstidslagstiftning genom
att antaga denna lag som provisorium på tre år. Det gör man inte. Det är sålunda
intet att vinna med att bifalla reservationen, och jag föreställer mig, att reservanterna
äro fullkomligt på det klara med att det inte kan bli något resultat
så tidigt som till nästa år.

Den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen innebär ju ingenting annat
än bifall till Kungl. Maj ds proposition med uteslutande av utskottsmajoritetens
hemställan om fortsatta överväganden att få fram en arbetstidslag. Det
är ju snällt av reservanterna att gå med på Kungl. Maj ds förslag, men nu har
ju kammaren fått del av statsrådet Mossbergs funderingar, varav framgick, att
han ända till sista korrekturet hade en antydan om en proposition om att saken
skulle kunna övervägas ytterligare. Om man alltså i anda och sanning vill följa
Kungl. Majd skall man godkänna utskottets hemställan, till vilken jag ber
att få yrka bifall.

Fru Ewerlöf: Herr talman! När fritidslagen för snart tre år sedan antogs,
hälsades den nog i stort sett med tillfredsställelse. Vi kunna nog inte komma
ifrån att i synnerhet i gamla tider arbetskraften i hemmen utnyttjades på ett
sådant sätt, att det blev bra litet tid över för hembiträdena för en människovärdig
tillvaro. Således tror jag att vi alla eller åtminstone de flesta hälsade

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

107

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forte.)
med tillfredsställelse, att även den kåren fick möjlighet till privatliv med tillfälle
till vila, nöje och rekreation och att på olika sätt ordna det trevligt
för sig.

Arbetstidslagen återigen ställer åtminstone jag mig mera skeptisk mot. Herr
Olovson i Västerås har ju nyss1 anfört flerfaldiga konkreta exempel på hur
utomordentligt svårt det är att i hemmen kunna reglera denna arbetstid. För
att arbetstidsregleringen skall bli av något värde för hembiträdena måste
ju den effektiva arbetstiden på något sätt kunna redovisas. Annars blir det
svårt för att inte säga omöjligt för såväl hembiträdena som husmödrarna att
göra klart för sig själva och för varandra vilken arbetstid som faller inom
lagens ram och vilken arbetstid som är att betrakta som övertid, och övertidsarbete
skall ju ersättas antingen med fritid eller kontant. Det har under de
sista åren talats mycket om Krångel-Sverige, och jag tror, att husmödrarna
är den kategori, som kanske mest konkret fått kontakt därmed i sitt vardags^
liv, exempelvis när de fått stå i köer. Jag är emellertid rädd för att om denna
arbetstidslag skulle genomföras, Krångel-Sverige skulle komma mitt upp i
själva hemmen. Det är ju hart när omöjligt att komma till rätta med vad som
skall redovisas som effektiv arbetstid och vad som inte skall redovisas sa. Om
husmödrar och hembiträden skola gå och kontrollera varandra med klockan
i handen skulle ju den grundval, som måste anses önskvärd för samarbetet i
hemmet, nämligen det soliga förtroendet, försvinna och i stället skapas irritation.
Det är ju också så, som redan framhållits av herr Olovson i Västerås,
att hembiträdet får utnyttja en hel del av den ordinarie arbetstiden för sin
egen räkning t. ex. vid tvätt, strykning, telefonsamtal, läkarbesök, tandläkaibesök
och annat som måste skötas och inte kan pressas in på hennes ledighetsdagar.
Jag kan inte se någon möjlighet för att en arbetstidslag skall kunna
bli effektiv, när det gäller hembiträden.

Såsom statsrådet Mossberg framhöll i förmiddags, vill utskottet att man
vid den utredning, som skall utröna förutsättningarna för en arbetstidslag
för hembiträdena, skall se till att hembiträdena få behålla de förmåner de
erhållit genom den nuvarande hembiträdeslagens utformning som fritidslag.
Jag vill emellertid liksom herr statsrådet ifrågasätta lämpligheten av en sådan
anordning. De stora kategorier ute på arbetsmarknaden som nu ha arbetstidslag
ha ju inte de förmåner, som en fritidslag ger. När hela arbetsmarknaden
ropar efter arbetskraft, kan det väl inte vara riktigt att tillerkänna en viss
kategori rättigheter, som de andra grupperna inte ha. Därigenom skulle man
ju åstadkomma en konstlad överflyttning från det ena fältet till det andra
på arbetsmarknaden. ...

Fru Västberg sade i sitt anförande något om att kvalifikationerna skola regleras
genom lönen och inte genom arbetstid. Det är så sant som det är sagt.
men jag undrar, om det håller i praktiken. A i veta, att det finns mycket stora
kategorier av människor, gamla människor, människor med manga barn i familjen
o, s. v. som inte få se på kvalifikationerna utan äro beredda att ge
hart när vad som helst för att fa en hjälp i huset. Hur riktig satsen att kvalifikationerna
skola regleras genom lönen och inte genom arbetstid än är, går
det inte att praktisera den i vardagslivet. Däremot ber jag att mycket kraltigt
få understryka vad fru Nordgren sade om att regeringen bör se till att vi få
en ordentlig hembiträdesutbildning i ännu större skala än vi nu ha, så att vi
verkligen kunna komma fram till att kvalifikationerna bli regulatorn i fråga
om lönesättningen. När jag sett på remissutlåtandena, har jag särskilt fäst
mig vid vad landsorganisationen säger. Den påpekar att redan nu vissa småföretag
ju äro undantagna från arbetstidslagen, och detta måtte väl framför
allt gälla just hemmen.

108

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)

Med dessa ord ber jag. herr talman, att få yrka bifall till den av herr Löfvander
in. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Liksom fru Västberg har jag varit
med i arbetsmarknadskommissionen om förarbetena till det nu föreliggande
förslaget, men jag kunde inte som hon ansluta mig till majoritetens mening
utan var bland de ledamöter av kommissionen, som reserverade sig mot förslaget
och som ansågo, att ett bibehållande av fritidslagen vore det riktiga.
Vi menade, att det finns så starka och avgörande skäl mot att på detta område
införa en arbetstidsreglering, att vi inte kunde gå med på att föreslå
en sådan.

Några av de skäl vi reservanter där anfört äro återgivna i utskottets utlåtande,
ur vilket jag skall be att få citera bara några rader. I denna reservation
framhålles först, att hemarbetet är av så säregen natur, att det möter
stora svårigheter att där direkt reglera arbetstiden för de anställda. Vidare
säga vi bland annat följande: »Det torde icke kunna förnekas att i ett
hem med småbarn, där båda makarna ha förvärvsarbete, hustruns arbetsbörda
i allmänhet är stor. Även bland jordbrukare förekommer att hustrun
måste arbeta utom hemmet, i det hon nödgas deltaga såväl i arbetet med djurens
skötsel som i utearbetet. Genomförande av 8-timmars arbetsdag för hembiträden
skulle i de flesta fall medföra ett övervältrande av ytterligare arbetsuppgifter
på de i regel redan förut hårt ansträngda husmödrarna. Den lättnad
i arbetet som härigenom skulle vinnas åt en grupp i regel unga kvinnor, skulle
alltså få köpas genom att öka arbetet för en annan grupp av kvinnor, i regel
äldre och redan förut mera pressade av arbete. Härtill kommer att, därest
minderåriga barn finnas i sadana familjer, frågan om barnens tillsyn under
föräldrarnas bortovaro måste framstå som hart när olöslig.» Den sistnämnda
saken kanhända skulle kunna ordnas i städer och samhällen, där det finns
barnkrubbor, men jag kan inte se någon möjlighet att ordna den för landsbygden.

Jag kan inte hjälpa, att när jag hörde fru Västberg och i någon mån också
fru Nordgren, tyckte jag, att^ deras resonemang om möjligheterna att införa
en arbetstidslag på detta område voro en smula verklighetsfrämmande. Läser
man här i utskottsutlåtandet vad arbetsrådet sagt, finner man ju, att det mycket
bestämt avstyrker införande av en direkt arbetstidsreglering. Arbetsrådet
anför samma synpunkter som fru Ewerlöf gjorde här, till stöd för sin uppfattning.
Det framhåller att om man skulle ha en arbetstidsreglering måste
man ju föra bokföring över den effektiva arbetstiden. Vem skulle göra det,
om husmodem är borta i arbete och hembiträdet går ensam i hemmet? Det
måste ju stöta på oerhört stora praktiska svårigheter. Vidare framhåller arbetsrådet,
att om man skall ha en arbetstidslag, måste man ju också räkna med
att ha någon form av kontroll över denna lag. Hur skulle denna kontroll
kunna bli effektiv utan bokföring över arbetstiden? Arbetsrådet slutar med
att säga. att en sådan bokföring av arbetstid eller övertid ej lär komma till
stånd, och då tillsyn över lagens efterlevnad ej torde komma i fråga, om inte
eu-sådan bokföring finns, är det att befara, att den föreslagna arbetstidsregleringen
blir en lagstiftning uteslutande på papperet.

När jag hörde herr Olovson i Västerås, särskilt den första delen av hans
anförande, tyckte jag, att han anförde absolut avgörande skäl mot en arbetstidsreglering
på detta område, skäl som visa, att det är så stora praktiska
svårigheter — principiellt kunna vi vara med om den allihopa, och jag skulle
tro. att vi även äro det — att jag inte kan förstå annat än att det inte är
möjligt att genomföra en arbetstidsreglering på detta område.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

109

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)

För övrigt är det väl så, åtminstone för närvarande, att hembiträdenas
ställning gentemot husmödrarna är utomordentligt stark. Alla veta vi ju hui
oerhört stor bristen på hembiträden är. Därför kunna de ju ställa nästan vilka
villkor som helst. Det är sålunda inte någon arbetargrupp, som har någon
svag ställning och som man därför skulle behöva stödja och hjälpa med en
sådan här lagstiftning. Jag måste, herr talman, för min del säga, att det
framför allt är de praktiska svårigheterna som, såvitt jag kan förstå, göra
det omöjligt att här gepomföra en arbetstidslag.

Fru Yästberg sade, att vi inte skulle låta känslorna löpa i väg med förnuftet,
men, herr talman, det är inte utan att jag tycker, att fru Västberg
gjorde det vid sitt ställningstagande i detta fall. Jag tror, att om fru Västberg
låter sitt förnuft tala litet mer än känslorna, hon säkert också skall inse
de utomordentligt stora svårigheterna för att inte säga omöjligheten att genomföra
en arbetstidslag på detta område.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr Löfvanders
m. fl. reservation.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Dahlgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Olovson i Västerås säger, att departementschefen skulle ställa
sig välvillig till ett eventuellt förslag till arbetstidsreglering, om utredningen
skulle komma med ett sådant förslag. Med anledning därav tillåter jag mig
hänvisa till den kungl. propositionen. Där säges det, att lagens giltighetstid
förlänges tre år därför att efter denna tid lagens verkningar säkrare kunna
bedömas. Det är anledningen till att vi ha motionerat.

När herr Olovson säger, att långa agitationstal inte påverka utskottets ställningstagande,
vill jag säga, att när jag hörde honom tala, tyckte jag, att det
var just sådana argument han själv använde, så t. ex. när han gjorde gällande,
att det inte skulle gå att reglera arbetstiden därför att hembiträdena bo
på arbetsplatsen, och att man skulle göra upp om tid, när en unge skulle snytas.
Jag vill hänvisa till vad jag sade förut, nämligen att departementschefen
själv framhåller, att man på frivillig väg genomfört 8-timmarsdag på vissa
ställen, och jag förutsätter, att även där behöver ungarna snytas; man kan
således tydligen även göra upp om sådant. Jag skulle vilja hänvisa den kommande
utredningen, om riksdagen beslutar begära en sådan, att gå till dessa
hushåll och se, hur man där reglerat dessa saker, så att vi få slippa höra agitationstal
mot denna 8-timmarsdag.

Argumentet, att det inte är någon brist på propositioner, tycker jag inte
är så särdeles starkt. Jag vill tillägga, att det sannerligen inte är någon brist
på välvilliga uttalanden och ord heller. Felet är bara att dessa välvilliga uttalanden
ge så ringa resultat.

Härpå yttrade

Fru Johansson i Norrköping: Herr talman! Jag skall inte hålla något
agitationstal, men jag skulle inom parentes vilja säga, att jag tror inte det
är många som kunna konkurrera med herr Olovson i Västerås i detta hänseende.
När hembiträdena vilja ha en reglerad arbetstid, ställer man upp alla
möjliga svårigheter, som påstås omöjliggöra en reglering av deras arbetstid.
Det är inte något nytt, ty åtminstone under den korta tid jag varit i riksdagen
har vartenda nytt förslag, som gällt reglering av arbetstiden för en arbetargrupp,
mötts med påståenden om att det skulle föreligga så stora svårigheter,
att det inte funnes några möjligheter att genomföra en sådan ar -

110 Nr 26. Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
betstidsreglering. Det argumentet framfördes, när det gällde butikstängningslagen
och likaså i fråga om arbetstidsregleringen för hotell- och restaurangpersonalen.
Vid behandlingen av butiksstängningslagen anförde man precis
samma svårigheter som nu i fråga om hembiträdeslagen. Man sade att deras
arbetstid var inte effektiv hela tiden; de hade sina raster och uppehåll, och
därför var det så stora svårigheter att här tala om 8-timmars arbetsdag för
deras vidkommande. Nu säger man på samma sätt i fråga om hembiträdena.
Fru Ewerlöf var inne på samma tema, att det är svårt att kunna beräkna
effektiv arbetstid för deras räkning. De ha måltidsuppehåll, de utföra arbete
för egen räkning o. s. v. Men vi ha också sagt, att när det gäller 8-ti mm ars -dag för hembiträdena, skall man räkna ifrån den tid, som man kan anta att
de använda för egen del, och den tiden skall inte inräknas i de 8 timmarnas arbetstid
i hemmen. Fru Nordgren gjorde gällande, att när de i hembiträdesutredningen
kommo fram med sitt förslag om en förbättring av hembiträdenas
förhållanden, så hade hembiträdena det så väldigt mycket svårare än nu,
och man fann det nödvändigt att göra något för dem. Nu däremot är det så
ont om hembiträden, säger fru Nordgren, att de nu kunna tillförsäkra sig
vilka rättigheter som helst i sina anställningsförhållanden. Med anledning
ciärav skulle jag vilja säga, att vi väl inte skola lagstifta bara för nuet utan
också för en framtid. Vi kunna ju inte veta, om det inte kan bli andra tider
för hembiträdena, då det kanske inte blir så lätt för dem att ordna sina arbetsförhållanden,
när de tillträda en plats.

Herr Olovson i Västerås sade, att det var så mycket lättare att tillämpa
8-timmars arbetsdag, när det gällde annat arbete, än det var i fråga om hembiträdena,
därför att de mestadels arbetade i hemmen. Andra arbetare, sade
han, ga till^ verkstaden och arbeta sina åtta timmar, och sedan gå de hem.
Jag vill fråga: varför kan inte ett hembiträde göra motsvarande, när hon
arbetat sina åtta timmar, nämligen då gå in i sitt rum? Detta måtte väl gå
lika lätt.

Vidare säger man, att hembiträdena ha förmåner, när de äro sjuka. Då få
de vård och mat i det hem där de arbeta. Men herr Olovson, det är ju bara för
fjorton dagar de ha denna rätt, om jag inte minns fel. Det är således inte så
väl ordnat ens i detta avseende för hembiträdena.

Jag hade inte tillfälle att vara mer med i utskottets behandling av denna
fråga än just när detta utskottsutlåtande skulle justeras. Jag måste emellertid
tro herr Olovson, när han säger, att hela utskottsmajoriteten var så väldigt
villig att acceptera en arbetstidsreglering för hembiträdena. Men om man var så
villig att göra det, vill jag fråga: varför kunde inte utskottet komma med ett
mera bestämt uttalande i klämmen än detta vaga, att det överlämnar åt Kungl.
Maj :t att överväga, om Kungl. Maj :t överhuvud taget vill komma med ett förslag
till arbetstidsreglering för hembiträdena? Hade utskottsutlåtandets kläm varit
mer positivt skriven och innehållit en begäran till Kungl. Maj:t om förslag
till arbetstidsreglering, så hade åtminstone jag för min del inte varit med
om att skriva under reservationen, därför att då hade vi fått vad vi ville
och nu begära i reservationen.

Herr Olovson talade också om att reservanterna hade varit så dumma — han
sade visserligen inte direkt dumma, men jag uppfattade det på det sättet —
att vi hade trott, att Kungl. Maj :t skulle kunna utreda denna fråga på ett
ar eller ett halvar och redan nästa ar komma med förslag till arbetstidsreglering.
Det trodde vi nog inte precis, men vi sade oss, att om en utredning
ej hunnit verkställas under den tiden var det inte värre än att förlänga
lagen ytterligare ett ar. Mot detta genmälde herr Olovson, att vi hade nog
med propositioner ändå. Jag har emellertid den erfarenheten, att när det gäl -

Onsdagen den 11 juni 1947 em. Nr 26. 111

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)

]er eu förlängning av en lag, det inte vållar utskottet sa förfärligt mycket
besvär, utan det säger helt enkelt, att det tillstyrker en förlängning av lagen,
och det blir varken något utförligt utlåtande eller något resonemang i utskottet,
som tar någon nämnvärd tid.

Jag ber att få yrka bifall till herr Hages reservation.

Fru Nordgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Fru Johansson gjorde gällande att jag skulle ha sagt, att man redan
i praktiken hade en 8-timmarslag för hembiträdena och att dessa nu kunde tillförsäkra
sig vilka rättigheter som helst i sina arbetsförhållanden. Med anledning
därav vill jag säga, att jag endast framhöll det förhållandet, att pa 1930-talet hembiträdena hade det mycket svårt, men att de nu ha möjligheter att
själva bestämma över sina arbetsförhållanden, och att sa är fallet kan inte
fru Johansson bestrida. Man skulle kunna tro av hennes anförande, att ja g
hade gått emot en lagstadgad arbetstid för hembiträdena. Det har jag inte
gjort. Jag har bara sagt, att vi med fullt förtroende kunna lägga denna sak i
regeringens händer, och att det finns eu hel del saker att ytterligare utreda,
innan man kan komma fram till en arbetstidslagstiftning. Om man kastaJe
fram ett förslag utan att beakta de förhållanden som måste regleras, skulle
man kanske rent av försämra hembiträdenas ställning. Det var detta jag velat
framhålla. Just det att vi inte lagstifta bara för nuet, utan även för framtiden,
gör att frågan kräver noggrant övervägande.

Vidare yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Allt som här sagts sedan jag hade
ordet föranleder mig bara att fästa uppmärksamheten vid en liten sak som
är ganska betydelsefull. Jag vill nämligen påpeka för herr Dahlgren och Iru
Johansson, att jag inte gjorde gällande, att så stora svårigheter skulle vara
förknippade med skapandet av en arbetstidslag för hembiträdena, att det skulle
vara omöjligt att få en sådan till stånd. Jag har pekat på att det föreligger
svårigheter härvidlag, vilket väl ingen människa försöker att bestrida. Den
omständigheten att jag är med om att skriva till Kungl. Maj :t och begära att
Kungl Majrt skall ta under förnyat övervägande att lägga tram ett sadant
lagförslag, borde väl visa, att jag inte betraktar det som omöjligt. Det gor jag
nämligen inte. Men om det sedan är så lätt som fru Johansson tycks tro, hade
det ju varit lämpligt, att fru Johansson lagt fram förslag till en sadan där latt
åstadkommen lag i den där motionen som fru Johansson har vant med om.

Herr Fagerliolm: Herr talman! Jag skall be att få aiidraga nagra juridiska
eller lagtekniska synpunkter på denna fråga om en särskild arbetstidslag, b tittar
man en särskild arbetstidslag, fordras det, alt till den lagen knytas stratibestämmelser
för dem som överträda arbetstidslagen ävensom att det skapas
en särskild dispensmöjlighet för en statlig institution, exempelvis arbetsradet
som får pröva frågan om dispenser från lagen. Det skulle ju da kunna
inträffa det egendomliga förhållandet, att på grund av långvarig sjukdom inom
en familj eller andra liknande omständigheter det skulle bil nödvändigt att
söka dispens från lagens bestämmelser vid risk att husmodern i annat tall
skulle bli fälld till ansvar för överträdelse av lagen. Det skulle ju kunna leda
till om man skall dra en. parallell med andra arbetstidslagar, att man linge
lov’att avvakta, tills beslut om dispens meddelats, innan man kunde ta ut det
erforderliga övertidsarbetet, och med tanke pa den tid det i allmänhet tar, innan
ett sådant beslut hinner fattas, skulle den mycket beklagliga situationen kunna

112

Xr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteripersonalens

organisation
och avlönings
förhållanden
m. m.

Lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen. (Forts.)
inträffa, att man inte kunde ta ut denna övertid medan det på grund av långvarig
sjukdom eller andra särskilda förhållanden vore nödvändigt.

I likhet med många andra tror jag att det är utomordentligt olyckligt ur
lagteknisk synpunkt att lagligt reglera med straffbestämmelser ett arbetsområde
som inte kan kontrolleras och där arbetet givetvis måste utföras med utgångspunkt
från ömsesidigt förtroende. När därtill kommer att tillgången på
arbete för hembiträdena för närvarande är så god och med största säkerhet
kommer att bli det under lang tid framåt, att risken för ensidigt övergrepp från
arbetsgivarpartens sida är mycket liten, tror jag det vore mycket olyckligt om
man här i hastigt mod ginge in för en byråkratisering av arbetsförhållandena
inom hemmet. Därför ber jag herr talman, att i likhet med fru Ewerlöf få
yrka bifall till den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2ro) bifall till den av
herr Löfvander m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herr Hage m. fl. avgivna, vid utlåtandet likaledes fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. proposition
angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 28 mars 1947 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 210, hade Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag för riksdagen framlagt förslag angående lantmäteripersonalens organisation
och avlöningsförhållanden m. m.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle distriktslantmätama inplaceras i lönegraden
A 28.

Utskottet hade till behandling i förevarande sammanhang förehaft sju inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Därvid hade

dels i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Bergquist m. fl. (I: 276) och den andra inom andra kammaren av herr Norup
m. fl. (II: 413), hemställts, att riksdagen måtte besluta bl. a. att de föreslagna
nya distiktslantmätartjänsterna placerades i lönegrad A 29,

dels ock i en inom andra kammaren av herr Fagerholm väckt motion (II:
412) hemställts, att riksdagen måtte besluta bl. a. att distriktslantmätare placerades
i lönegrad A 29.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i lantmäteristyrelsens
personalförteckning, som påkallades av vad föredragande statsrådet förordat
i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars 1947;

2) —6) godkänna i utskottets hemställan intagna avlöningsstatér för lantmäteristyrelsen,
lantmäterikontoren i länen och lantmäteriets distriktsorganisation
samt göra vissa anslagsanvisningar för lantmäteristyrelsen och lantmäterikontoren
;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I:
275 och II: 407 ävensom 1:277 och II: 414, förstnämnda båda motioner i vad de

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

113

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
avsåge antalet lantmäteridistrikt i Västmanlands län, besluta, att antalet lantmäteri
distrikt i riket skulle utgöra 148;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I:
276 och II: 413 ävensom II: 412, i vad de avsåge distriktslantmätarnas lönegradsplacering,
besluta, att distriktslantmätarna skulle placeras i nuvarande
lönegrad A 28;

D. med avslag å motionerna I: 276 och II: 413 ävensom II: 412, i vad de
ej behandlats under C bifalla Kungl. Maj :ts förslag i fråga om begynnelselöner
och befordringsgång för de yngre lantmätarna;

E. med tillämpning av vad under B—D anförts

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad föredragande statsrådet
förordat i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 28 mars
1947, fastställa personalförteckning för lantmäteriets distriktsorganisation, att
tillämpas från och med den 1 januari 1948;

2) —3) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för lantmäteriets
distriktsorganisation och anvisa anslag härför;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) å riksstaten för budgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln anvisa

vissa anslag för lantmäteriets distriktsorganisation m. m.;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att från och med den 1 januari 1948, i den utsträckning
Kungl. Maj :t prövade erforderligt, överföra ordinarie distriktslantmätare
å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet
överföra ordinarie distriktslantmätare, som efter den 31 december 1947
kvarstode å hittills för honom gällande lönestat;

_ 4:) medgiva, att ordinarie distriktslantmätare, som erhölle lantmätarbefattning
å övergångsstat i nuvarande lönegrad A 26, i pensionshänseende jämställdes
med innehavare av nyreglerad distriktslantmätarbefattning ;

5) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet av den föreslagna organisationen, samt
vidtaga av föredragande statsrådet förordad provisorisk höjning av lantmäteri
taxan ;

II. att motionerna I: 275 och II: 407, i vad de ej behandlats under I B ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Svedberg, Hagman, Sundelin, Ericsson i Sörsjön, Svensson i
Ljungskile och Nilsson i Göingegården, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att distriktslantmätarna placerades i 29 lönegraden och att anslaget
till Lantmäteriets distriktsorganisation: Avlöningar uppräknades med härför
erforderligt belopp, i följd varav utskottets hemställan bort ha i reservationen
angiven lydelse;

dels ock av herr Pettersson i Rosta.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! La jag i väsentliga delar är överens
med föredragande statsrådet beträffande den omorganisationsplan för lantmäteriet
som nu föreligger till behandling, anser jag det vara onödigt att mera
ingående uppehålla mig vid detaljerna i detta förslag. Jag vill bär till en början
endast anföra, att en förändrad indelning av lantmäteridistrikten med indragning
av ett betydande antal distrikt nog måste anses vara nödvändig för
att skapa det erforderliga underlaget för anställning av en ur arbetssynpunkt

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 26. 8

114

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäter iper sonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.'')
lämplig personalstyrka. Huruvida eu reducering av distriktens antal från 210
till 118 är det absolut riktiga vill jag för min del inte uttala mig om. På den
punkten föreligga olika meningar. Bland annat har överlantmätaren i mitt län
ansett, att det för detta län föreslagna antalet distrikt inte skulle vara tillräckligt,
Jag nöjer mig emellertid med att ta fasta på föredragande statsrådets uttalande,
att det enligt hans mening skulle vara möjligt att inom ramen för de
föreslagna distrikten åstadkomma en sådan personalförstärkning att föreliggande
arbetsuppgifter kunna klaras tillfredsställande. Jag tänker här på den stora
arbetsbalans som för närvarande förefinns inom lantmäteriväsendet. Den utgjordes
i slutet av 1946 av inte mindre än 23 000 påbörjade men inte avslutade
förrättningar samt sådana förrättningar som inte voro påbörjade. Jag noterar
vidare att statsrådet i likhet med utredningen anser, att den nuvarande särskilda
skiftesorganisationen för Kopparbergs län skall bibehållas, något som
väl är alldeles nödvändigt med hänsyn till den därstädes förefintliga ägosplittringen.

Som jag förut sade är jag för min del överens med föredragande statsrådet i
väsentliga delar av detta förslag. Detsamma gäller också övriga ledamöter i
jordbruksutskottet, som ha deltagit i detta ärendes behandling. Det är i stort
sett endast på en punkt av betydelse som enighet inte kunnat vinnas, nämligen
i fråga om den tilltänkta lönegradsplaceringen för distriktslantmätarna.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag är det nu meningen att lantmäteripersonalen
skall inordnas i det statliga lönesystemet. För egen del finner jag det vara naturligt,
om vissa svårigheter uppstå och olika meningar komma till synes, när
det gäller att reglera löneställningen för befattningshavare, vilka tidigare i
väsentlig utsträckning erhållit sin lön i form av taxeinkomster, vilka varierat
något från det ena året till det andra. Eftersom det väl måste anses vara angeläget
att åstadkomma största möjliga rättvisa förefaller det vara oundvikligt
att jämförelse göres mellan sådana befattningshavare, som förut inordnats i
det statliga lönesystemet och dem, vilka på grund av sin utbildning uppehålla
likvärdiga befattningar.

Den uppfattningen har bibringats reservanterna vid genomgående av tillgängligt
utredningsmaterial, att lantmätarna i fråga om lönegradsplaceringen
böra jämställas med lantbruksingenjörerna, vilka enligt riksdagens beslut nyligen
placerats i lönegrad A 29, alltså en lönegrad högre än den av Kungl.
Maj:t för distriktslantmätarna nu föreslagna. Jag vill här erinra om att lantmätarutredningen
också ansett, att lantmätaren i avseende å tjänsteansvar och
arbetsuppgifter måste anses vara jämställda med lantbruksingenjörerna, och
samma mening har också tillkännagivits av lantmäteristyrelsen och en del länsstyrelser.

Utredningen har emellertid stannat vid att föreslå lantmätarna placerade i
A 28, och såvitt man kan förstå, bygger utredningen i ej ringa mån sitt förslag
på en jämförelse med hittillsvarande löneförhållanden. Denna jämförelse ger
emellertid enligt min mening ett missvisande utslag. Det kan härvidlag anföras,
att full hänsyn inte har tagits till den omständigheten att lantmäteritaxan inte
höjts och att lantmätarna inte i lika mån som andra tjänstemän erhållit kompensation
för nedgången i penningvärdet. Det resultat man kommit till i fråga
om lantmätarnas medelinkomster ger enligt mitt förmenande heller inte rättvisande
resultat. Enligt en upprättad inkomststatistik omfattande åren 1936—-1945 svarade medelinkomsten för vart och ett av dessa år mot följande lönegrader
enligt A-planen, nämligen år 1936 mellan 29 och 30 lönegraderna, år
1937 30 lönegraden, år 1938 20 lönegraden, år 1939 mellan 28 och 29 lönegraderna,
åren 1940—1942 25 lönegraden, åren 1943 och 1944 27 lönegraden
samt slutligen år 1945 mellan 29 och 30 lönegraderna. Det framgår ju av detta,

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

115

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
att inkomsterna under krigsåren minskades ganska kraftigt, vilket ju sammanhängde
med att lantmäteripersonalen i likhet med andra blev inkallad till fullgörande
av beredskapstjänst, vilket helt naturligt medförde ganska ofta förekommande
avbrott i arbetet, med sålunda reducerade inkomster. Enligt min
mening kan det inte vara sakligt motiverat eller rättvist att vid en undersökning
av distriktslantmätarnas tidigare inkomstförhållanden tillmäta inkomsterna
under krigsåren den betydelse man synbarligen har tillmätt dem.

I fråga om utbildningen förefaller det som om jämställdhet skulle råda mellan
lantmätarna och lantbruksingenjörerna. I båda fallen erfordras det ju en
fyraårig utbildning av mycket hög kvalitet, och dessutom förekommer det väl
studier i viss omfattning utöver de fyra åren. I vad det gäller lantmätarna har
man under ferierna varit tvungen att lägga in obligatoriska fältövningar under
208 dagar, vilket numera enligt uppgift utsträckts till 228 dagar. Det torde
inte vara oriktigt att säga, att lantmäteriutbildningen tillhör de mera kostsamma
utbildningslinjerna vid tekniska högskolan.

Jag vill ytterligare framhålla, att innevarande års riksdag fattat och kommer
att fatta vissa beslut av sådan innebörd, att arbetsuppgifterna för lantmätarna
komma att utökas åtskilligt. Jag tänker härvid alldeles särskilt på den
tillämnade rationaliseringen inom det svenska jordbruket, som kommer att
medföra, att lantmätarna med hänsyn till den nu oregelbundna fastighetsbildningen
inom stora delar av landet måste få mycket viktiga uppgifter att fylla,
medförande både större krav på och större ansvar för dessa befattningshavare.

Vi reservanter äro i likhet med de talrika motionärerna av den bestämda uppfattningen
att distriktslantmätarna borde jämställas med lantbruksingenjörerna
i fråga om lönegradsplacering, då enligt vår mening härigenom icke endast
skulle skipas rättvisa utan det även skulle bidraga till att hindra den avgång
från lantmäteriet, som enligt tillgängliga uppgifter förekommit under den
senare tiden i förhållandevis stor utsträckning. Jag vill i anslutning härtill
anföra några siffror. Under åren 1936—1946 ha från tekniska högskolans avdelning
för lantmäteri utexaminerats 196 elever. Av dessa ha strax efter examen
14 tagit anställning i kommunal eller enskild tjänst eller annan befattning än
lantmäteriteknisk. Av liknande anledning har ett förhållandevis så stort antal
som 39 lantmätare och aspiranter lämnat lantmäteriet. Särskilt stor var avgången
från lantmäteriet under år 1946, då icke mindre än 20 stycken skaffade
sig anställning utom det statliga lantmäteriet, ett antal, som översteg det samma
år utexaminerade, vilket uppgick till 16.

Herr talman! Jag ber att i anslutning till vad jag sålunda framhållit få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen av herr Svedberg
m. fl.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Norup: Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar,
att statsmakterna nu gått in för att lantmäteriförhållandena här i landet skola
bli bättre ordnade. Särskilt betydelsefullt är detta i tider som dessa, då frågan
om jordbrukets rationalisering är aktuell och man söker skapa nya fastighetsbildningar,
vilka komma ati ställa oerhört mycket större krav på lantmätarna
än vad tidigare fastighetsbildningar gjort. Arbetet kommer också
säkerligen att öka tack vare egnahemsbildningar och lägenhetsbildningar, som
ju höra till ordningen för dagen. Det är också med tillfredsställelse jag konstaterar,
att utredningen varit inne på tanken att lantmäteriärendena borde handläggas
i snabbare takt än som hittills skett. En undersökning av de nuvarande
förhållandena på detta område ger vid handen, att det på många håll är ganska

116

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
olidligt. Man får vänta inte bara månader utan ibland i år på en lantmäteriförrättning,
beroende på att vederbörande äro överhopade med arbete. I utredningens
organisationsplan har man visserligen föreslagit färre lantmäteridistrikt
men i gengäld så att säga bemannat dem mycket bättre än vad nu är
fallet. Enligt utredningens förslag, som upptagits i den kungl. propositionen,
skall inom varje distrikt finnas två lantmätare, två mätningstekniska biträden
samt två kontorsbiträden.

Den sak vi nu behandla är av oerhört stort intresse för landsbygdens vidkommande,
då den intimt hänger samman med frågan om jordbrukets rationalisering.
Denna rationalisering är aktuell icke bara för oss jordbrukare utan
även för hela samhället, som ju också visat stort intresse för frågan. Man vill
att den jord vi ha i landet skall vara så fördelad att jordbruket blir fullt rationellt.
Man kan väl ha olika meningar om hur det hela skall utformas, men
jag tror att i stora drag äro nog alla överens om, att en hel del måste göras
för att vi skola kunna nå målet. Det är ett det allmännas intresse att lantmäteritekniska
åtgärder av olika slag ske på sådant sätt att de ge det bästa
resultatet. Därför är det icke oviktigt vilka personer som söka sig in på denna
bana och hur de komma att handlägga sina uppgifter. Detta gör att man måste
se till att endast personer av bästa kvalitet ägna sig åt dessa uppgifter. Lantmätarens
arbete är mycket grannlaga. Han har att handlägga ärenden, som
äro eller kunna bli föremål för olika meningar och tvister och som därför
kräva en tjänsteman, som har stor förmåga och kan vara chef.

I diskussionen om lantmätarnas löneställning har man naturligtvis gjort
jämförelser med andra tjänstemän. Närmast har man då siktat på en kår,
som står lantmätarna nära, nämligen lantbruksingenjörerna och de blivande
lantbruksdirektörerna. Dessa tjänster äro i många avseenden av likartad beskaffenhet,
och det är då givetvis av intresse att också löneställningen blir
ungefär densamma, så att vederbörande känna att deras arbete blir tillräckligt
uppskattat. Jag vill uttala min tillfredsställelse över att man kommit
till det resultat, som propositionens huvudlinjer ge till känna. Jag vill sålunda
instämma med utskottet då det ansluter sig till »huvudprinciperna i det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ny distriktsorganisation, enligt vilket
den erforderliga kapacitetsökningen ernås genom en effektivare arbetsfördelning
mellan högskoleutbildad personal och annan personal. Genom att rutinarbeten
i .stor utsträckning överföras å biträdespersonalen, vilken kraftigt förstärkes,
förutsättas lantmätarna kunna ägna mer tid åt den egentliga förrättningsverksamheten.
För att tillgodose arbetsorganisatoriska synpunkter givas
distrikten större omfattning, vilket medför en minskning av distriktens antal.»
Jag har något sysslat med dessa saker, och jag är helt tillfreds med detta uttalande.

Betänkligheter hyser jag däremot beträffande vissa detaljer, som gälla lantmätarnas
avlöningsförhållanden. Jag hälsar med tillfredsställelse att enligt
förslaget det gamla taxesystemet skall avskaffas och lantmätarna och deras
biträden i stället givas en fast statlig lön. En jämförelse mellan lönerna för
de tre kategorierna distriktslantmätare, lantbruksingenjör och lantbruksdirektör,
visar att medan lantmätarna enligt propositionen, som tillstyrkts av
utskottet, föreslås placerade i lönegrad A 28, skola de två andra kategorierna
placeras i A 29. Man frågar sig vad anledningen kan vara till denna skillnad,
och man tänker då i första hand på vederbörandes utbildning. Lantmätarna
ha en utbildningstid på fyra år vid tekniska högskolan. Härtill kommer obligatoriskt
fältarbete under cirka 230 dagar, d. v. s. nära ett helt år. Lantmätarna
ha sålunda en mycket lång och gedigen utbildning. Lantbruksingenjörerna
ha att välja mellan en treårig utbildningstid vid tekniska högskolan

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

117

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
och ett års studier vid lantbrukshögskolan eller fyra års studier vid tekniska
högskolan. Givetvis måste också de skaffa sig viss praktisk utbildning. Båda
dessa kategorier ha sålunda samma utbildning. Lantbruksdirektörerna åter
komma väl att i stor utsträckning rekryteras från våra hushållningssällskaps
tjänstemän, som ju i regel fått sin utbildning vid lantbrukshögskolan eller vid
våra lantbruksskolor och skogsskolor, varjämte de givetvis ha erfarenhet av
praktiskt arbete. Alla dessa tre kategorier ha sålunda i stort sett samma utbildning.

I diskussionen om deras tjänsteställning har man också gjort jämförelser
i fråga om storleken av de olika befattningshavarnas tjänstgöringsområden.
De som vilja placera lantmätarna i A 28 ha då särskilt framhållit, att dessa
tjänstemän ha betydligt mindre distrikt än de andra och att de äro underställda
länsmyndigheten. Det är mycket riktigt att lantmätarna i viss mån äro underställda
överlantmätaren, men det är icke så att överlantmätaren har möjlighet
att inverka på en lantmätares handläggning av hans ärenden. Lantmätaren
uppträder fullständigt självständigt och är så att säga domare inom sitt område.
Han lyder ju också under lantbruksstyrelsen, och överlantmätaren skall
granska och fördela arbetet. Men lantmätaren anlägger som sagt fullt självständigt
arbetet inom sitt distrikt. Lantbruksingenjören har väl ett större distrikt,
men även han är i vissa avseenden underställd annan myndighet, exempelvis
vattendomstolen i vissa ärenden och lantbruksstyrelsen i andra. En överlantmätare,
som jag tillfrågat, har upplyst mig om, att en överlantmätare icke
har någon möjlighet att inverka på lantmätarens arbete.

När man nu kan konstatera, att dessa tre kategorier befattningshavare ha
ungefär samma utbildning och samma tjänsteställning, frågar man sig, hur
det gått att rekrytera tjänsterna, En undersökning av rekryteringen under den
tid taxesystemet fungerat och en del lantmätare hade ganska goda inkomster
visar, att tillströmningen av utbildningssökande icke varit^ tillräcklig utan
att en viss brist på lantmätare gjort sig gällande. Den föregående talaren berörde
också frågan om tillströmningen av sökande och avgången ur yrket och
konstaterade att för få blevo kvar inom det statliga lantmäteriet. Jag har gjort
en undersökning och funnit, att jämfört med vad som bjuds en befattningshavare
i lönegrad A 28 får den som söker sig en stadsingenjörstjänst eller som
går över till ett bolag som lantmätare betydligt högre lön. I Linköping finns det
en stadsingenjör som blivit placerad i A 39 i nya statliga löneplanen I, vilket
motsvarar ungefär A 34. Sundsvall har en stadsingenjör som blivit placerad
i 32 :a lönegraden i nya löneplanen, vilket motsvarar den 29 :e i den nuvarande.
En undersökning beträffande bolagen visar, att man där betalar löner, som
ungefär motsvara A 33.

Gentemot en placering av lantmätarna i A 29 i stället för A 28 invändes nu,
att det förra alternativet skulle ställa sig alltför dyrt. Den merkostnad, som
skulle uppstå, om lantmätarna placerades i A 29 i stället för i A 28 skulle
uppgå till mellan 80 000 och 90 000 kronor. Man frågar sig verkligen, om denna
summa är av den storleksordningen att man skall hänföra tjänster, som ha
samma utbildning och ungefär samma ställning, till olika kategorier i lönehänseende.
Enligt min mening är det icke berättigat. Det är ett speciellt landsbygdsintresse
att vi få behålla de allra bästa männen av dessa högskoleutbildade
ingenjörer som distriktslantmätare och vi äro några stycken, som i en
motion föreslagit att distriktslantmätarna skola placeras i lönegrad A 29. Beträffande
de yngre lantmätarna, som också beröras i motionen, hänvisar utskottet
till 1944 års personalutredning, vars förslag skall börja tillämpas den
1 juli 1948, I den frågan vill jag instämma i vad utskottet anfört.

118

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)

Herr talman! Under hemställan om att de synpunkter, som angivits i den
av herr Svedberg m. fl. avgivna reservationen, måtte vinna kammarens bifail.
ber jag att få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Mysinge, Johnsson i Stockholm,
Fagerholm, Larsson i Stockholm, Bonian i Stavsund, Svensson i Stenkyrka,
Karlsson i Granebo, Olson i Göteborg, Werner och Jansson i Aspeboda.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall i likhet med de båda
föregående talarna inskränka mitt anförande och i detsamma bara beröra den
punkt i detta utlåtande, varom enighet icke råder, nämligen frågan om distriktslantmätarnas
lönegradsplacering.

Det har från de båda föregående talarnas sida gjorts gällande, att det skulle
föreligga goda^skäl för kammaren att bifalla den vid utlåtandet fogade reservationen.
Då jag hyser en annan mening, tillåter jag mig att här nämna
några ord om hur denna sak enligt mitt förmenande ligger till. Det har suttit
en utredningskommitté, som behandlat frågan om lantmäteriorganisationen, och
den har enhälligt stannat för att distriktslantmätarna borde placeras i lönegrad
A 28 eller den lönegrad, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Då det råder
delade meningar i frågan och stora ansträngningar göras från reservanternas
sida att vinna gehör för sin uppfattning, kanske det kan tillåtas mig att nämna
vilka de utredningsmän voro, som verkställde den förut nämnda utredningen.
Det var ett par ledamöter av denna kammare, herrar Andersson i Tungelsta och
Ljungberg i Norrköping, vidare byråchefen i riksräkenskapsverket K. A. V.
Arvidsson, ledamoten av första kammaren E. A. Lindblom i Falun samt f. d.
byråchefen i lantbruksstyrelsen A. G. N. Sandberg. Dessa utredningsmän
voro ense om att distriktslantmätarna borde placeras i A 28. Därefter gick
ärendet till Kungl. Maj:t och sändes ut på remiss. Jag ber här att få anföra
något av vad remissmyndigheterna anfört. Lantmäteristyrelsen, ett antal länsstyrelser
och samtliga överlantmätare ha, som jag tror också påpekats av talesmannen
för reservanterna, rekommenderat A 29, och någon har till och med
förordat A 3.0. Det är riktigt. Men om vi gå till de centrala ämbetsverk, som
yttrat sig, finna vi, att statskontoret ansett skäl icke föreligga att placera
distriktslantmätarna högre än i A 26. Vad sedan beträffar allmänna lönenämnden,
tillmäter jag den stor auktoritet på detta område. Det är så att då jag
ser vad allmänna lönenämnden sagt i fråga om en viss löneplacering kan jag
icke undgå att taga stor hänsyn härtill, därför att jag kommit till den uppfattningen,
att. i allmänna lönenämnden finns representerad den största sakkunskap
som vi kunna prestera på detta område. Vad säger då allmänna lönenämnden?
Den framhåller, att ett godtagande av utredningens förslag kommer
att få till följd svårbedömliga konsekvenser beträffande löneställningen för
andra tjänstemannagrupper; bland annat kommer det att påverka löneläget för
ingenjörspersonalen i allmänhet inom statsförvaltningen. Men i betraktande av
den löneställning, som tidigare givits lantbruksingenjörerna, synes det emellertid
icke omotiverat, att distriktslantmätarna uppföras i A 28. Därför vill
lönenämnden icke motsätta sig deras placering i nämnda lönegrad.

Så framlades propositionen i riksdagen, och jordbruksutskottets majoritet har
ju förordat Kungl. Maj ds förslag.

Jag har den bestämda uppfattningen, herr talman, att andra kammaren
skulle för sin del handla något vårdslöst, om andra kammaren skulle undvika
att taga vederbörlig hänsyn till de uttalanden från våra främsta experter som
i detta avseende gjorts.

Bland de motiv, som anförts av reservanterna och talesmännen för motionen,

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

119

LanEnäter ipersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
tror jag, att det främsta varit den jämförelse, som de ha gjort med lantbruksingenjörerna.
Lantbruksingenjörerna placerades på sin tid i A 29. Nu säga
de båda föregående talarna, att skäl tala för att distriktslantmätarna placeras i
samma lönegrad. Jag är, herr talman, alls icke övertygad härom. Jag kan
icke godtaga herr Norups historieskrivning, då han gör gällande, att deras arbetsuppgifter
äro jämställda. Jag har den uppfattningen, att lantbruksingenjörerna
ha i viss utsträckning mera självständiga arbetsuppgifter och att detta
motiverar, att de ligga en aning högre än distriktslantmätarna. ^

Jag vill tillägga bara en sak, herr talman! Jag vet ju, att vår förnämliga
lantmätarkår är förtjänt av all uppmuntran. Men detta omdöme kan dock ej
medföra, att jag för min del kan gå med på ep lönesättning, som enligt mitt
bedömande och allmänna lönenämndens enhälliga åsikt kommer att medföra
allvarliga konsekvenser beträffande lönesättningen för statstjänstemän på andra
områden. .

Herr talman! Med dessa korta ord tillåter jag mig yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Eriksson i Stockholm.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Då jag är en av dem som reserverat
sig i denna fråga, skall jag be att i all korthet fa beröra densamma.

Herr Ericsson i Sörsjön och även herr Norup ha redan mera utförligt och
i detalj redogjort för de sakliga skäl, som med fog kunna anföras för att riksdagen
i dag bör godkänna reservanternas i utskottet yrkande.

Det har sedan länge framstått som ett verkligt stort önskemal att pa lantmäteriväsendets
område komma fram till arbetsformer, som möjliggöra en betydligt
snabbare handläggning av de viktiga ärenden, som måste passera denna
instans. Vi hoppas livligt, att det nu utformade förslaget skall åstadkomma en
sådan förbättring och utgöra en lycklig lösning av lantmäteriorganisationen
i dess helhet. Den eftersläpning och försening av ärendena, som tidigare och
framför allt under dessa krigsår skett, avser man att genom de föreslagna
rationaliseringsåtgärderna få, om än icke att helt försvinna sa dock att mins Jag

vill dock för min del anmäla en viss misstro mot att det så starkt
minskade antalet distrikt är ägnat att främja en sådan rationalisering. När
från några län inom landet framställts krav pa en utökning av antalet distrikt,
så tror jag att detta krav kan vara i viss man berättigat. Jag har emellertid
i utskottet icke anmält någon reservation på denna punkt mot majoritetens
beslut, som ju följer Kungl. Maj :ts förslag, utan jag har härvidlag böjt mig
för den sakkunskap, som ansett att förstärkningen av hiträdespersonalen jämte
förenklingen av förrättnings- och fastställelseproceduren skulle uppväga det
minskade antalet distrikt.

Jag har däremot som jag nämnde reserverat mig i vad det gäller placeringen
av distriktslantmätarna i lönegradshänseende. Jag hör till reservanterna härvidlag
därför att jag anser, att distriktslantmätarna av flera skäl äro berättigade
till en placering i lönegraden A 29. Icke minst då vi hörde de siffror,
som här lämnades av herr Ericsson i Sörsjön, måste vi säga oss, att en placering
av distriktslantmätarna i A 28 i förening med förlusten av nuvarande
sportler innebär en direkt minskning av deras tidigare löneinkomster. Deras
utbildning, lång, mångsidig och kostnadskrävande, motiverar också en högre
inkomst. Därtill kommer vad som för mig är det viktigaste i detta sammanhang,
nämligen deras ansvarsfulla och självständiga uppgift i vad gäller fastighetsbildningen
i vårt land. Det är en samhällsuppgift som är synnerligen

120

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
viktig. Den ger dem rätt till denna högre löneplacering. De äro så att säga
domare, i första instans. Icke minst i den tid, som kommer med utsikt till en
väsentlig utökning av lantmäteriärendena som en följd av den nu föreslagna
framtida jordbruksrationaliseringen i den mån denna kommer att fullföljas
enligt föreliggande förslag, komma de ju att få utökade arbetsuppgifter och
ännu mera maktpåliggande göromål.

Redan nu visar det sig ju också, att yrket icke är tillräckligt tilldragande
för att stå sig i konkurrensen gentemot andra anställningar, som erbjudas
dem som ha denna utbildning. Inför utsikten till en utökning av deras arbetsuppgifter
vore det dock olyckligt, om det nu fastställes en löneställning,
som åstadkommer en flykt bort från lantmäteriyrket och som medför, att de
svårigheter och brister beträffande lantmäteriorganisationen, som vi äro så
angelägna att genom denna omorganisation komma bort ifrån, i stället skulle
icke bara fortsätta utan till och med förvärras.

Herr talman! Jag ber att med dessa korta ord få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservation, som är avgiven av herr Svedberg m. fl.

I detta anförande instämde herrar llagård, Sveningsson, Larsson i Karlstad,
Thorell och Nolin.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Eftersom jag icke fick tillfälle
att underteckna motionen med förslag till en bättre lönegradsplacering
för lantmätarna än Kungl. Maj :t föreslagit, vill jag giva till känna, att jag
aelar^ den uppfattning som uttalats, att lantmätarna böra erhålla samma löneförmåner
som lantbruksingenjörerna. Det blir med den förestående jordbruksrationaliseringen
stora uppgifter, som komma att läggas på dessa tjänstemän,
både lantbruksingenjörer °och lantmätare. Jag tycker, att det samarbete, som
dessa båda kategorier måste etablera, icke bör störas genom att de äro placerade
i olika lönegrader.

Det är med stor tillfredsställelse, tror jag, som både lantmätare och allmänhet
hälsa den ändringen i lagen, att det gamla sportelsystemet skall upphöra.
Detta taxesystem har alltid varit otrevligt. Det har blivit det i ännu högre
grad, sedan statsmakterna begränsat den enskildes rätt att någorlunda fritt
disponera sm egendom. Det maste kännas olustigt för lantmätarna att först
komma ut och sätta krokben för en — ur jordägarens synpunkt sett — fullt
legal fastighetsaffär och sedan taga betalt för detta sitt arbete. 1927 års taxa
har icke höjts på tjugu år. Det är klart, att detta har bidragit till att förhållandena
blivit odrägliga åtminstone i de distrikt, där det icke funnits tätsamhällen
med möjlighet att göra ett stort antal avstyckningar och där icke
heller en del. ensittarförrättningar varit att tillgå, De ha icke heller kunnat
betala sina biträden lika bra som andra ha erbjudit. Dessa ha tagits av bl. a.
städernas mätningsväsen eller av andra, reglerade statsverk. Detta har medfört,
att lantmätarna fått arbeta över förmåga.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av det ansvarsfulla arbete som
,antmätarna ha och med hänsyn till att studieåren omfattat även somrarna.
Jag har själv, pa nära håll kunnat följa, hur tekniska högskolans lantmäteriavdelning
varit nere i min by och utfört sådana praktiska arbeten under sommaren,
da andra studenter haft ferier. I varje fäll motiverar icke detta, att
de skola vara sämre betalda eller komma i lägre lönegradsplacering än jämförliga
grupper.

Jag skulle gärna vilja uppräkna de olika uppgifter som lantmätarna ha.
Jag rakar nämligen ha kännedom om detta, då jag mycket ofta tjänstgjort
som skiftesgodman; det var ett av de första uppdrag jag hade. Men jag kan

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

121

Lantmäteriper sonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
icke göra det så bra som om jag upprepar vad generaldirektören i finska
lantmäteriet juris doktor Haataja yttrade vid tredje nordiska lantmätarmötet
i Stockholm. Jag ber alltså att få citera honom. Han yttrade följande: »Vi
veta alla, att av lantmätaren erfordras fackkunskaper på många av det mänskliga
vetandets områden. Vill han ordentligt utföra en skiftesförrättning, exempelvis
ett stort nyskifte, bör han först och främst kunna upprätta en noggrann
och tillförlitlig karta över hela det område, som skall skiftas. En förutsättning
härför är, att han besitter erforderliga kunskaper på matematikens,
geometriens och fysikens område samt i den dessa närastående vetenskapsgren,
som benämnes geodesi. Ägoslagens särskiljande och beskrivning i sammanhang
med kartläggningen förutsätter kunskaper i jordmånslära samt i lant- och
skogshushållning. Ägornas gradering förutsätter grundliga insikter inom hela
det vidsträckta område av agrikulturvetenskapen och nationalekonomien, som
hör till läran om uppskattning av ägor. Torrläggnings- och vägbyggnadsarbetena
samt projekteringen av nya vägar i sammanhang med skiftet förutsätta
tekniska kunskaper på dessa områden. För planläggning och bildande av nya
lägenheter erfordras, förutom djupa insikter i lant- och skogshushållning, även
tekniska kunskaper. För utflyttning av lägenheter i sammanhang med skifte
erfordras kunskaper i byggnadslära och speciellt i läran om lantbruksbyggnader,
samt i arkitektur. De vid skiftets avslutning förekommande likviderna
emellan intressenterna förutsätta hos förrättningsmannen kunskaper på de
områden av lant- och skogshushållningen, som därvid komma i fråga. Och
slutligen ankommer det på lantmätaren att handlägga den rättsliga sidan av
hela skiftesförrättningen och därvid leda det processuella förfarandet samt
dessutom avgöra mångahanda frågor av materiellträttslig beskaffenhet. En
vanlig större skiftesförrättning förutsätter alltså synnerligen mångsidiga och
vidsträckta kunskaper hos verkställaren.»

Mot denna bakgrund synes det märkligt, att distriktslantmätama, som icke
ha lägre utbildning än lantbruksingenjörerna, skola sättas en lönegrad under
de sistnämnda. Det bör understrykas, att det blir ytterst lantmäteriet som
kommer att genomföra den yttre rationaliseringen. Det är angeläget att binda
de unga män, som årligen gå ut från lantmäteriskolan, vid dessa uppgifter.
Lantmäteridistriktens antal kommer att väsentligen nedgå. Därmed följer
ju, att befordringsmöjligheterna för de lantmätare, vilka stått i tur att
rycka in som distriktslantmätare, starkt förminskas. Detta kan medföra att
om bättre villkor skulle erbjudas dessa lantmätare från annat håll, försvinna
de från lantmäteriet. Jag vill vädja till Kungl. Maj :t att noggrant följa löneutvecklingen
på detta område, som jag anser vara av stor vikt.

Herr Andersson i Löbbo åberopade alla de remissinstanser, som behandlat
dessa frågor, och menade, att man bör taga hänsyn till dem. Jag fattade, att
han ansåg det vara omöjligt att komma ifrån dessa remissinstanser och att
man därmed var nödsakad att stanna för den lägre lönegraden, men jag tycker
att man på senare tid inte har fäst så stort avseende vid vad remissinstanserna
ha yttrat.

Med vad jag har anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Svedberg m. fl.

Häruti instämde herrar Sandberg och Björling.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag är den förste att understryka, act
vi i den svenska lantmätarkåren har en ämbetsmannakår, som är utomordentligt
kvalificerad, ambitiös och prisvärd i alla avseenden. Där har jag ingen
skiljaktig uppfattning emot de reservanter, som ha uttalat sig i dessa ton -

122

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteri personalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
gångar. Bakom denna tjänstemannakår ligger det ju också en ganska imponerande
utbildning, nämligen fyra års ingenjörsutbildning. Jag menar att de
synpunkter, som jag här inledningsvis anfört, äro argument och motivering för
att regeringen i sitt förslag till riksdagen har velat placera in inte mindre än
150 stycken av denna kår i 28 :e lönegraden.

Man anser ifrån reservanternas sida, att detta är för litet. Den riktiga lönegradsplaceringen
borde, menar man, vara 29 :e lönegraden. Man gör gällande,
att om man inte beaktar den avgång, som har skett ifrån lantmäteriorganisationen,
så har man att emotse konsekvenser, som äro av utomordentligt allvarlig
natur. Man har trott sig kunna möta denna tendens till avgång genom att
höja Kungl. Maj ds förslag från 28 :e till 29 :e lönegraden. Jag vågar nog säga,
att det är ingenting sensationellt i och för sig, att statsförvaltningen har vissa
besvärligheter i dagens konjunktur och i dagens näringspolitiska läge att taga
upp konkurrensen med den fria företagsamheten. Med den väldiga expansion,
som nu råder på det industriella området, och med den efterfrågan på ingenjörsutbildat
folk, som nu föreligger, finns det överhuvud taget ingen möjlighet
att på verkligt allvar via lönerna konkurrera med det fria näringslivet. Men å
andra sidan är det väl inte enbart själva lönelägets höjd som är avgörande för
vederbörande ingenjörsutbildade lantmätare, när det är fråga om att välja bana
här i livet. Statstjänsten medför ett trygghetsmoment i anställningen och pensionsförmåner,
som det privata näringslivet i allmänhet inte kan uppvisa. Statstjänsten
innebär, att vederbörande inte är på samma sätt beroende av konjunkturerna
inom näringslivet som de i enskild tjänst anställda. Att det enligt statistiken
har varit en relativt stark avgång ifrån lantmäteriorganisationen skall
ju också betraktas ifrån de utgångspunkter, som gällt hittills, men man kan
ju inte på förhand säga, att tendensen blir densamma efter genomförandet av
Kungl. Maj ds förslag.

Lantmätarna ha enligt de nuvarande förhållandena en lön, som motsvarar
något mellan 26 :e och 27 :e lönegraderna, men föreslås placerade i 28 :e lönegraden.
De ha för närvarande en pension som är beräknad på en lön i 21 :a
till 25 :e lönegraderna och komma nu att kunna tillgodoräkna sig en väsentligt
förmånligare pension. Jag menar således, att man får se risken för avgång
ifrån lantmäteriorganisationen såsom betydligt reducerad efter det Kungl.
Maj ds förslag har blivit behandlat av riksdagen.

Som det egentliga eller i varje fall det mest gångbara argumentet ifrån reservanternas
sida har här anförts, att riksdagen för några år sedan placerat
lantbruksingenjörerna i 29 :e lönegraden. Jag vill här understryka, att det är
nog inte alldeles riktigt att så här utan vidare göra jämförelse mellan lantbruksingenjörerna
och distriktslantmätarna. Vi ha en lantbruksingenjör i varje
län och vi ha en överlantmätare i varje län, men vi ha väsentligt större antal
distriktslantmätare, som äro underställda överlantmätarna.

Nu har det här gjorts gällande, att distriktslantmätarna arbeta på ett mycket
självständigt sätt, och det är uppenbart att de göra det, men vad de göra ligger
ändå under överlantmätarens kontroll. Det är överlantmätaren som fastställer
avstyckningar och överhuvud taget är med och ser på alla de större ärendena,
överlantmätaren är således distriktslantmätarens förman — det har ju inte bestritts
■—- och överlantmätarna äro i allra största utsträckning placerade i 29 :e
lönegraden. Av våra 24 överlantmätare äro 15 i 29:e och 9 i 30:e lönegraden.

Jag tror också — och jag vill där understryka vad herr Andersson i Löbbo
anförde — att när man ser på remissyttrandena måste väl ändå en avgörande
vikt läggas vid allmänna lönenämndens yttrande. Här har man ju ett uttryck
just för olika synpunkters samordnande i ett gemensamt förslag. Här har man

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

123

Lantmåteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
ju representanter för statstjänstemannen, och man har ju vissa garantier —
jag vill säga ganska starka garantier -—- för att ett förslag, som en enhällig
lönenämnd ställer sig bakom, har prövats med utgångspunkt från alla de verkningar,
som ett genomförande av förslaget kan ha på andra områden inom
statsförvaltningen. Jag ber att få erinra om — och jag skall anföra några
exempel — att det finns i olika befattningar i statens tjänst folk, som kommer
att taga en placering av distriktslantmätarna i 29 :e lönegraden som en klar intäkt
för att snarast möjligt kräva uppflyttning i lönegrad för sin egen del. Jag
ber att få erinra om att våra yrkesinspektörer, som ha en fyraårig utbildning
bakom sig, äro placerade i lönegrad A 28. Jag vill erinra om att statens inspektörer
vid de elektriska starkströmsanläggningarna, som också ha fyraårig utbildning
bakom sig, äro placerade i A 28. Länsarbetsdirektörerna i det förslag,
som föreligger, föreslås placerade i A 28. Sekreterarna hos hushållningssällskapen
föreslås placerade i A 28. Jägmästare och distrikts jägmästare äro placerade
i A 26 och i några undantag i A 27. Det är alldeles uppenbart, att om
riksdagen skulle följa reservanterna och placera dessa 150 distriktslantmätare
i A 29, har det samma verkan som när man tar i ett snöre:, man får hela
härvan med sig. Det är en ganska primitiv liknelse, men den är i och för sig
ganska åskådlig och förklarande. Det är inte bara det att alla dessa andra
grupper utifrån sina utgångspunkter med mycket starka skäl kunna säga sig:
vi ha samma utbildning bakom oss, vi äro lika förtjänstfulla tjänstemän i statens
arbete, ger man de 150 distriktslantmätarna löneplacering i A 29 är det
ingen rättvisa i världen om vi skola stå kvar i A 28!

Men det är inte bara det att man flyttar dessa i kön, som anse sig förbigångna,
utan man ger också en knuff åt dem, som nu äro i A 29, att komma
högre. Det är överhuvud taget ingen som tror eller gör gällande — det är
otänkbart — att över lantmätarna skola stanna kvar i 29 :e lönegraden, sedan
distriktslantmätarna placerats i denna lönegrad. Ett beslut av riksdagen i
enlighet med reservanternas förslag innebär indirekt och jag vågar säga nära
på direkt att riksdagen därmed också beslutar en lönegradsuppflyttning för
överlantmätarna. Det har naturligtvis riksdagen rättighet att göra, men det
kan ifrågasättas om det är så lämpligt, eftersom det just nu pågår en utredning
om var överlantmätarna skola vara lönegradsplacerade och överhuvud
taget om hela lantmäterikontorens organisation.

När man har dessa konsekvenser att räkna med, betraktar jag det som
ganska naturligt att man går fram efter det förslag, som regeringen här har
presenterat riksdagen. Jag tycker inte det är en riktigt lämplig gång på det
hela, om de högre statstjänstemannen skola ha en allmän löneförbättring via
ett beslut för distriktslantmätarna här i riksdagen i afton. Jag förmenar, att
de allmänna löneförbättringarna skola bli en följd av den vedertagna princip
vi ha på området, att lönegradsplacering är en sak, som har en annan karaktär
än en rent generell löneförbättring. Jag vågar därför säga, att om man
inte beaktar dessa synpunkter, om man inte tar hänsyn till vad allmänna lönenämnden
har föreslagit — jag behöver inte upprepa att statskontoret inte
ville sträcka sig längre än till 26 :e lönegraden -— har jag en känsla av att
man går vid sidan av den prövning, där lantmäteritjänstemännen såväl som
andra tjänstemän ha sin direkta representation, när det gäller rekommendation
till riksdagen och regeringen i fråga om lönegradsplacering av tjänstemän.

Herr Kyling: Herr talman! Det har i denna debatt från alla håll vitsordats,
vilken utomordentligt betydelsefull kår som lantmätarna bilda. Det behöver
därför inte sägas någonting om detta, utan vi äro fullt överens på den punkten,
oavsett om vi i våra anföranden tala för A 28 eller A 29.

124

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteri er sonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)

Det har emellertid visat sig ganska tydliga tendenser, vilket också statsrådet
Sträng var inne på, till en viss flykt från lantmäteriet. Man kan inte
komma ifrån detta. Det har gjorts en utredning som visar, att medan man
1946 utexaminerade 16 stycken lantmätare, avgick det samma år 20 stycken.
Skall det fortsätta i denna takt, kommer arbetsbalansen, som redan nu är
mycket stor, att bli ännu större, och det kommer att bli ganska stora besvärligheter
inte minst för landsbygden, om denna arbetsbalans skall öka och bli
större än vad den för närvarande är.

Nu säger statsrådet Sträng, att om man ger distriktslantmätarna lönegraden
A 29, är det inte därmed givet att man får något större antal som stannar.
För min del tror jag emellertid, att en uppflyttning från A 28 till .A 29
betyder ganska mycket i kampen för att bibehålla dessa personer i statstjänst.
Som statsrådet Sträng sade kan man ju åberopa, att den som är statstjänsteman
har pension. Man kan nog emellertid säga, att även de som gå över till
enskild tjänst få pension. Men får också räkna med att placeras de en lönegrad
högre, bli pensionsförmånerna i motsvarande grad bättre.

Vidare nämnde statsrådet Sträng i sitt resonemang, att skall man vara mycket
noggrann, så skulle placeringen inte ens ha blivit A 28, därför att utredningen
visar att lantmätarnas löner under de sista åren legat omkring A 26
och något däröver, om jag fattade statsrådet Sträng riktigt. Ja, där står
siffra mot siffra, påstående emot påstående. Om man sammanräknar den inkomst,
som lantmätarna ha i lön från statsverket, med inkomsterna enligt den
taxa, de ha att följa, kommer man till det resultat som herr Ericsson i Sörsjön
omnämnde i sitt första anförande. Jag skall i korthet rekapitulera hans
uppgifter.

År 1936 motsvarade lantmätarnas löner, om man räknar enligt taxan plus
avlöningsförmånerna från statsverket, något mellan lönegraderna A 29 och
A 30. Att det var en fruktansvärd nedgång under perioden 1940—1944 är
alldeles riktigt. Vid denna tidpunkt voro lantmätarna nere så lågt som mellan
A 25 och A 27. Ser man efter, vad anledningen till denna sänkning kunde
vara, finner man att den helt enkelt var den, att så många av de unga lantmätarna
voro inkallade i beredskapstjänst. Därför sjönk inkomsten enligt
statistiken ned till A 25 och A 26. Jag frågar om det kan anses riktigt att
här lönegradsplaeera efter en uträkning, som är gjord vid en tidpunkt, då
lantmätarna lågo inkallade till beredskapstjänst? Det kan inte vara riktigt,
och det kan inte vara förenligt med riksdagens ställning i detta fall.

Vidare talade statsrådet Sträng om lantmätarnas tjänsteställning och kom
i sitt resonemang till den slutsatsen, att lantmätarnas tjänsteställning var helt
olika den tjänsteställning som lantbruksingenjörerna ha. Ja, även där stå väl
meningarna mot varandra. Om jag är rätt underrättad har distriktslantmätaren
såsom förrättningsman en helt självständig ställning och handlar uteslutande
på tjänsteansvar. Jag är vidare underrättad om, och jag tror att det
är riktigt — är det så att det skulle vara fel, kan ju statsrådet Sträng i det
fallet bemöta mig — att överlantmätaren icke äger att meddela distriktslantmätare
några direktiv för handläggning av åt honom uppdragna förrättningar.
Visserligen äger överlantmätaren befogenhet att i vissa fall meddela fastställelse
av förrättningar, utförda av förrättningslantmätare, men har däremot
icke någon som helst befogenhet att återförvisa dem till förnyad handläggning
av förrättningslantmätaren. I övrigt lyder distriktslantmätaren direkt
under lantmäteristyrelsen. Distriktslantmätamas tjänsteställning måste därför
enligt min uppfattning anses vara ungefär lika självständig som lantbruksingenjörernas.
Lantbruksingenjörerna äro i vissa avseenden underställda

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

1«5

L''antmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden in. m. (Forts.)
torrläggningsnämnderna i länen. Jag tror därför att tjänsteställningen för
distriktslantmätare och lantbruksingenjörer är ungefär lika.

Vidare ha här både av utskottets vice ordförande, herr Andersson i Löbbo,
och statsrådet Sträng gjorts jämförelser mellan de olika remissinstansernas
ställningstagande. Det åberopades med skärpa av herr Andersson i Löbbo,
att statskontoret föreslagit en så låg lönegrad som A 26. Detta säger i och för
säg inte så förfärligt mycket. Vi äro här i riksdagen vana vid att statskontoret
brukar hålla sig ganska lågt. Lönenämnden har gått på A 28. Det är
riktigt. Vidare meddelades, att lantmäteristyrelsen föreslagit A 29. Vi komma
nog säkert allesammans ihåg, att 1945 fattade riksdagen beslut om lantbruksingenjörernas
lönegradsplacering. Må det tillåtas mig att för kammaren
här meddela, hur remissinstanserna ställde sig den gången.

1945 föreslog statskontoret lantbruksingenjörema i A 26, samma lönegrad
som det i dag har föreslagit distriktslantmätarna i. 1945 placerade allmänna
lönenämnden lantbruksingenjörema i A 28, samma placering som allmänna lönenämnden
har föreslagit för distriktslantmätarna. 1945 placerade lantmäteristyrelsen
lantbruksingenjörema i A 29, i år har lantmäteristyrelsen placerat
distriktslantmätarna i A 29. 1945 avlämnades en proposition, i vilken man
förslagsvis placerade lantbruksingenjörema i A 28. I år har avlämnats en proposition,
där man placerar lantmätarna i A 28. Kvar står, mina damer och herrar,
det sista ledet för att få en hundraprocentig jämförelse. 1945 beslöt riksdagen
att placera lantbruksingenjörema i A 29, och därför, om den hundraprocentiga
jämförelsen skall bli allvar, bör riksdagen i dag också placera distriktslantmätarna
i A 29.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen av
herr Svedberg m. fl.

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill fästa herr Kylings uppmärksamhet på att jag,
som kammarledamöterna i övrigt säkerligen uppfattade, i mitt förra anförande
främst underströk lönenämndens yttrande i ärendet. Lönenämnden har uttalat
mycket starka betänkligheter mot ett placerande av distriktslantmätarna ens
i lönegrad A 28.

Beträffande herr Kylings historieskrivning om lantbruksingenjörernas ställning
ber jag att få meddela, att utredningen om lantbruksingenjörema föreslagit,
att dessa skulle placeras i A 29, under det att utredningen om distriktslantmätarna,
såsom jag tillät mig påpeka i mitt förra anförande, föreslagit,
att dessa skola placeras i A 28.

Jag skall tillåta mig säga en sak till i detta sammanhang. När nu så
många representanter för högern och bondeförbundet instämt i yrkandena om
högre lönegradsplacering, kan jag inte undgå att erinra kammaren om att
det från inflytelserika kretsar inom dessa partier gjorts gällande, att den
nu påtagliga inflationsrisken i viss grad skulle bero på eu hög lönesättning.
När det emellertid gäller framför allt högre tjänstemäns lönegradsplacering,
verkar det som om herrarna inte hade några nämnvärda hämningar, utan då
föreslås en placering i högre lönegrad än vad en enhällig utredning, en enhällig
lönenämnd, Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten föreslagit.

Vidare anförde:

Hem Lindahl: Herr talman! Ett av de svåraste problem som lönenämnden,
utskottet, regeringen och riksdagen ha att lösa är att placera befattningshavare
i den lönegrad, som de rättvisligen böra tillhöra. I viss utsträckning anse väl

126

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
befattningshavarna, att de inte få den lön av statsverket, som de borde ha,
och det är ganska sällsynt att någon grupp anser, att den lönegradsplacering
den erhållit är den riktiga.

Att jag här kommer att tala för reservationen beror uteslutande på att läget
i Örebro län, i vad som gäller lantmäteriet, faktiskt är katastrofalt. Yi
ha så stora svårigheter att få lantmäterisysslorna utförda, att det inte längre
kan få fortgå på det sätt det hittills gjort. Vi ha fem lantmäteridistrikt i
Örebro län. Före 1944 fanns det också fem lantmätare, alltså en för varje
distrikt. I dag finns det bara två lantmätare kvar. Att det har gått hittills
sammanhänger med att man haft mätningstekniker och kontorspersonal i så
stor utsträckning, att uppgifterna kunnat utföras någorlunda hjälpligt. Överlantmätarens
årsberättelse för år 1946 visar emellertid, hur eftersläpningen
blivit större år från år. I vissa fall får man vänta över fyra år på förrättning,
och man förstår då, att det måste bli någon ändring. Lantmätarna ha
naturligtvis fått skjuta undan de mer omfattande uppgifterna för att kunna
klara avstyckning av bostadstomter och liknande. Det har också visat sig, att
man lyckats få avstyckningstillstånd vid enstaka förrättningar, men det är
nästan omöjligt att få ut en lantmätare inom rimlig tid, när ett samhälle
skall exploatera ett nytt område. Vi må också alla komma ihåg, att lantmäteriet
är nyckeln till allt slags bostadsbyggande.

I Örebro län var enligt överlantmätarens berättelse för 1946 antalet sökta
men icke avslutade förrättningar 422 vid årsskiftet 1944/45. 1945/46 var antalet
527 och vid årsskiftet 1946/47 588. Han meddelade vidare, att 21 laga
skiften stodo som oavslutade vid årsskiftet, under det att 11 hade avslutats.
28 ägobyten stodo som oavslutade, under det att 13 hade avslutats. 39 gränsbestämningar
voro oavslutade, under det att 10 hade avslutats, och 90 vägförrättningar
stodo som oavslutade, under det att 15 hade avslutats. Tiden
mellan ansökningen och avslutandet av förrättningen har i medeltal varit för
laga skifte 4 år 7 månader, för ägobyten 2 år 10 månader och för gränsbestämningar
1 år 8 månader.

När man har dessa siffror för ögonen, måste man självfallet söka åstadkomma
en förbättring genom att söka skaffa mer folk, som äro villiga att
åtaga sig dessa uppgifter. Jag kan naturligtvis inte svära på att dessa platser
verkligen bli besatta, om tjänsten placeras i lönegrad A 29, men med tanke
på den vilda konkurrens, som för närvarande råder om tekniker av alla slag,
har man väl i alla händelser större utsikter att i någorlunda tillräcklig utsträckning
besätta platserna, om de äro placerade i A 29 än om de äro placerade
i A 28.

Herr talman, jag skall bara tillägga, att det, såsom jag sade i början av
mitt anförande, är vanskligt att säga, vilken som är den riktigaste placeringen.
Man kan naturligtvis som statsrådet Sträng gjort draga fram hela raden av
tjänstemän som äro placerade i lägre lönegrad än eller i samma lönegrad som
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten ha förordat för distriktslantmätarna,
men man kan därför inte vara övertygad om att vi nå precis den rättvisa vi
söka ernå. Det kan ju tänkas, att det ligger en hel del i vad som sagts under
denna långa debatt om att lantmätarna utföra ett arbete, som kvalificerar dem
till placering i samma lönegrad som en lantbruksingenjör — det är en sak
jag inte vågar yttra mig om.

När jag för min del yrkar bifall till reservationen är det uteslutande därför
att jag hoppas, att återbesättandet av de tomma lantmätarplatserna skall
gå litet lättare, om man placerar befattningarna i lönegrad A 29. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen av herr Svedberg m. fl.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

127

Lantmäteriper sonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag har vid detta ärendes
behandling i utskottet uttalat min synnerliga förvåning över det förslag, som
1945 års lantmäteriutredning framlagt beträffande stationeringsorten för lantmätarna.
Det är inte utan att jag hyser den uppfattningen, att utredningen varit
besjälad av en oförklarlig önskan att om möjligt placera lantmätarna utanför
deras distrikt. Jag skall ta några exempel från mitt eget län. Lantmätaren i
Nordmalings, Bjurholms och Hönefors’ socknar skall inte bo inom sitt distrikt
utan i Umeå stad. Lantmätaren i Degerfors och Vännäs socken och Vännäs
köping, som sedan årtionden bott i Vännäs köping, skall enligt utredningens
förslag också placeras i Umeå stad. Det kan nu invändas, att det är fördelaktigt
att placera lantmätaren i en stad, där han har tillgång till lantmäterikontor
och kan stå i kontakt med överlantmätaren. Då frågar jag: vad är anledningen
till att man vill placera distriktslantmätaren i Nysätra, Lövånger, Burträsk
och Bureå socknar i Skellefteå stad, där det icke finns överlantmätare?
Denna princip, som tycks ha besjälat dessa herrar — hundraprocentiga stadsbor,
eftersom man även kan räkna bondeförbundets representant, ordförande
i lantmäteriutredningen, som stadsbo — synes gå ut på att med alla till buds
stående medel söka placera lantmätarna, icke inom deras distrikt, utan i närmaste
stad.

Detta förefaller mig egendomligt med tanke på att man ofta hör politiska
uttalanden om att man bör slå vakt om landsbygden. Här har det varit ett tillfälle
för vissa ledamöter av denna lantmäteriutredning, vilka alltid föra sådant
tal på läpparna, att i handling visa sin uppfattning.

Jag vill vädja till statsrådet Sträng eller statsrådet Sköld, den av herrarna,
som kommer att handlägga ärendet i fortsättningen, att beakta följande uttalande
av utskottet: »Den närmare indelningen av riket i lantmäteridistrikt och
stationeringsorternas placering ankommer på Kungl. Maj :t. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang uttala såsom ett önskemål, att vid sistnämnda frågas
vidare behandling måtte beaktas, att stationeringsort, om icke särskilda skäl
befinnas tala däremot, bör placeras inom vederbörande distrikt.» Jag hoppas att
Kungl. Maj :t inte går med på det förslag, som lantmäteriutredningen framlagt,
utan placerar lantmätarna inom sina distrikt, där så är möjligt.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag skall inte närmare gå in
på den fråga, som den siste ärade talaren var inne på, ty i dag gäller det ju inte
att avgöra var distriktslantmätarna skola placeras. Herr Jacobson i Vilhelmina
läste upp vad jordbruksutskottet skrivit om denna sak, och det råder inte
delade meningar om detta uttalande. Det kommer säkerligen ändå inte att innebära,
att det blir möjligt eller ens lämpligt att placera alla distriktslantmätare
inom deras distrikt. Denna fråga om distriktslantmätarnas placering bör avgöras
efter övervägande av alla de skäl som inverka på frågan, och dem skall
jag inte närmare gå in på här.

Herr Lindahl yrkade nyss bifall till reservationen med hänvisning till de besvärliga
förhållandena inom lantmäteriet i Örebro län. Jag tycker inte att det
förhållandet, att många brister vidlåda den nuvarande lantmäteriorganisationen,
utgör någon särskilt stark motivering för en högre lönegradsplacering av
distriktslantmätarna. Det föreliggande förslaget innebär ju, att_ organisationen
skall bli helt ny och att distriktslantmätarnas och de tekniska biträdenas ställning
skall förbättras. Syftet med denna omorganisation är just att man skall
komma till rätta med sådana besvärligheter, som herr Lindahl här skildrade.
Alla äro ense om att lantmätarna ha att fylla en betydelsefull uppgift i samhällslivet
och att de. när de nu göras till statstjänstemän, skola få en sådan
löneställning, att kåren kan bli rekryterad med dugliga och kunniga personer.

128

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteriper sonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)

Det ärende, som så länge debatterats bär i kväll, gäller nästan uteslutande
om distriktslantmätarna skola placeras i 28 :e eller 29 :e lönegraden. Detta är
uppenbarligen en avvägningsfråga, men såvitt jag har funnit är det endast i få
undantagsfall, som riksdagen intager en annan ställning när det gäller tjänstemännens
lönegradsplacering än den vederbörande myndigheter och Kungl. Maj :t
intagit. Jag tror detta är en mycket klok praxis. Vart skulle det bära hän om
riksdagen höjer upp en tjänstemannagrupp i lönegradshänseende utan att därmed
ha möjlighet att göra jämförelser och beräkna de konsekvenser en sådan
lönegradsuppflyttning onekligen måste få? Kungl. Maj:t har i överensstämmelse
med lantmäteriutredningens hemställan föreslagit, att distriktslantmätarna
skola placeras i 28 :e lönegraden. Då lantmäteriutredningen tog ställning
i denpa fråga, skedde det efter ingående överväganden och med anlitande av den
löneexpertis, som stöd utredningen till buds.

Man har nu velat jämföra distriktslantmätarna med lantbruksmgenjörerna,
och man säger, att utbildningstiden och tjänsteställningen är ungefär densamma
för dessa båda grupper. Det har framhållits tidigare under denna debatt,
och jag vill understryka det ännu en gång, att denna jämförelse inte är riktig,
därför att en distriktslantmätare inte kan sägas ha samma ställning som en
lantbruksingenjör. Lantbruksingenjören är ensam tjänsteman inom sitt fack i
hela länet. Distriktslantmätarna sortera däremot under den överlantmätare, som
finns i varje län.

Såsom statsrådet Sträng nyss framhöll, måste konsekvensen av en uppflyttning
av distriktslantmätarna i 29 :e lönegraden bli att andra tjänstemannagrupper
bli missnöjda med sin placering och att dessa komma att Tesa krav på högre
lönegradsplacering.

Man har påpekat, hur betydelsefullt det är att distriktslantmätarkåren blir
rekryterad med de bästa krafterna. Jag vill livligt understryka vikten av att
detta sker. Jag tror emellertid inte att den omständigheten, att distriktslantmätarna
bli placerade i 29 :e i stället för i 28 :e lönegraden, kommer att få
något avgörande inflytande på rekryteringen. Beträffande denna torde det vara
viktigast att se till att de unga lantmätarna så snabbt som möjligt komma upp
i en sådan löneställning att de kunna bilda familj. Jag vill därmed framhålla
som min bestämda mening, att då Kungl. Maj :t nu går att fastställa befordringsgången
för lantmäteripersonalen, det bör ses till att man i möjligaste
mån ordnar det så att de unga tjänstemännen så snabbt som möjligt komma
upp i en löneställning som möjliggör för dem att stå på egna ben. Jag tror
att detta mer än en lönegradshöjning i toppen medverkar till att kåren kommer
att få den goda rekrytering som vi alla önska att den skall få och som det
givetvis ur det allmännas synpunkt är utomordentligt angeläget, att den också
får.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Det föreliggande förslaget innebär
ju också en betydande minskning av antalet lantmäteridistrikt. I det län jag
representerar, nämligen Södermanlands län, ha vi nu fem distrikt, men enligt
förslaget skulle det bli bara tre. Förhållandena i vårt län äro säregna i så
måtto, att alla våra städer med kringliggande rätt stora jordbruksbygder ligga
i länets utkanter, under det att i den mellersta delen av länet finnes ett stort
antal stationssamhällen och industrisamhällen, där det förekommer ganska
livlig expansion i olika avseenden och där man har stort behov av lantmätare.
Enligt förslaget skola distriktslantmätarnas stationsorter vara Nyköping, Katrineholm
och Eskilstuna och inte någon lantmätare vara stationerad i mellersta

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

129

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. in. (Forts.)
delen av länet. Det kommer att medföra mycket betydande kostnader, och
mycken tid kommer att få tas i anspråk för resor från distriktslantmätamas
förläggning-sorter till samhälleiia i mellersta delen av länet liksom för dem
som bo i dessa samhällen och behöva anlita lantmätarna.

Nu är det tyvärr så, att det inte föreligger någon motion, med yrkande om
att vi skulle få ett lantmäteridistrikt i mellersta delen av Södermanlands län.
Vi ha inom utskottet begärt, att utskottet skulle framlägga förslag om ett
sådan lantmäteridistrikt. Det har utskottet inte beaktat. Jag kan emellertid
inte underlåta, då jag inte här kan ställa något yrkande härom, att hemställa
till Kungl. Maj:t att ta den frågan under allvarligt övervägande och göra cn
noggrann undersökning, om det inte skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för
det allmänna lika väl som för de enskilda att ha ytterligare ett- lantmäteridistrikt
i Södermanlands län. omfattande den mellersta delen av länet. Jag
hemställer alltså, att Kungl. Maj:t tar den saken under övervägande och om
möjligt till nästa års riksdag kommer med ett förslag.

Vad beträffar avlöningsfrågan skall jag inte säga annat än att jag ansluter
mig till det yrkande, som har framställts av herr Norup om bifall till den
reservation som är avgiven av Svedberg m. fl.

Herr Ljungberg: Herr talman! Vi ba här på vårt bord ett förslag om eu
mycket genomgripande omorganisation av vårt lantmäteriväsen. När man suttit
och lyssnat på denna debatt, som dragit ut i timmar, blir man förvånad över
att den huvudsakligen kommit att röra sig om frågan, huruvida distriktslantmätarna
skola placeras i 28 eller 29 lönegraden. Man undrar om verkligen den
detaljen är av så väsentlig betydelse, att förslagets framgång står och faller
med utgången av denna lönegradsplacering, vilket man nästan tycks vilja
göra gällande. Här har sagts, att det är för rekryteringen av yrket av utomordentlig
vikt, att den 29 lönegraden väljes. Jag har tillhört den utredning,
vars förslag legat till grund för propositionen. Jag måste erkänna att när jag
där varit med om att överväga lönegradsplaceringen för distriktslantmätarna
har jag i dpt sammanhanget verkligen rätt litet tänkt på rekryteringen. Jag
tror icke att det för rekryteringen är avgörande om lönen i sluttjänsten blir
en lönegrad högre eller lägre, utan vad som därvid spelar roll är de ekonomiska
förmånerna tidigare under karriären. I det avseendet ha ju förhållandena varit
utomordentligt otillfredsställande hittills. Utredningen hade föreslagit väsentliga
förbättringar, och Kungl. Maj:t har till stor del följt förslaget i detta avseende,
även om Kungl. Maj :t tyvärr i fråga om befordringsgången icke nu ansett
sig kunna helt följa utredningen utan kommit med en provisorisk lösning
som enligt min mening är åtskilligt sämre än vad utredningen föreslagit.

Vad lönegradsplaceringen för distriktslantmätarna beträffar kan man ju
förstå, att dessa själva skulle önska bli placerade en lönegrad högre än Kungl.
Maj:t föreslagit, och att de anse att de i allt borde vara jämställda med lantbruksingenjörerna,
som tagits såsom jämförelse. För min del måste jag säga —
och jag känner rätt väl till både lantbruksingenjörernas och distriktslantmätarnas
arbetsförhållanden — att en lantbruksingenjör otvivelaktigt har eu
mera ansvarsfull ställning än cn distriktslantmätare, och det är avsett att han
också i fortsättningen skall ha detta. Jag tillåter mig i det sammanhanget
erinra om att överlantmätaren kommer alt få rätt att ingripa i distriktslantmätarens
arbete på det sättet, att han. om han skulle finna att fördelningen
av arbetsuppgifterna icke sker på ett lämpligt sätt, kan meddela erforderliga
föreskrifter om arbetsfördelningen. I flera andra avseenden bär överlantmätaren
att övervaka distriktslantmätarens arbete. Detta gör, att jag anser det
riktigt, att distriktslantmätarna placeras en lönegrad lägre en lantbruksingen Amlra

kammarens protokoll 1047. Nr 26. 9

130

Nr 26.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)
jörerna och att jag funnit 28 lönegraden vara den riktiga. Jag har stärkts i
min uppfattning av det förhållandet, att flertalet överlantmätare, såsom statsrådet
Sträng framhållit, äro placerade i 29 lönegraden. Det kan icke vara
lämpligt att placera den underordnade tjänstemannen i samma lönegrad.

Herr talman! Jag har bara velat framhålla dessa synpunkter och ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig säga några ord om den
lönegradsplacering, som spelat en så stor roll i diskussionen i denna kammare.

Från motionärernas och reservanternas sida har förts fram den meningen,
att frågan om rekryteringen till lantmätarbanan och möjligheten att få lantmäteriarbete
utfört skulle helt och hållet bero på om ddstriktslantmätarna placerades
i 28 eller 29 lönegraden. Men man måste väl ändå ha klart för sig,
att en placering en lönegrad högre eller lägre icke kan ha en så revolutionerande
betydelse. Det är nog ingen som på allvar tror, att denna enda lönegrad
har en sådan verkan. Därför måste man ju förnuftsenligt säga, att med
hänsyn till lantmäteriväsendets fungerande är detta en mycket liten fråga.

Vi ha då anledning att se saken ur en annan synpunkt och fråga oss, vilka
konsekvenser det skulle ha, om distriktslantmätarna ställdes i 29 lönegraden.
Det faller omedelbart i dagen — den siste ärade talaren snuddade vid den
sidan av saken — att om man genomför en förbättrad lönegradsplacering för
distriktslantmätarna, leder det till en omreglering av lönerna för överlantmätarna.
Men, ärade kammarledamöter, stannar det vid detta? Blir det icke sedan
fullkomligt naturligt, att alla andra tjänstemän som företräda ett län på
olika områden säga sig, att om överlantmätama kommit i en bättre löneställning
skola- också de göra det. Det blir naturligt, eftersom alla, de som sitta på
olika poster som representanter för länet i dess helhet nu stå i 29 och 30 lönegraderna.
Men stannar det vid detta? Rycker man i detta snöre, springer det
maskor överallt. Krav komma att framföras från de tekniska befattningshavarna
hos statsverket på många olika håll, och det finns ingen möjlighet att i
dag överblicka, vad ett sådant beslut kan komma att få för lönepolitiska konsekvenser.
Jag måste därför för min del säga, att det skulle vara ytterligt
besvärande för hela löneregleringspolitiken och skapa mycket stora svårigheter,
om man på så lösa grunder, som det här verkligen är fråga om, höjde
distriktslantmätarnas löneställning från den av Kungl. Maj:t föreslagna 28
lönegraden till den 29. Jag vill vädja till kammarens ledamöter att verkligen
tänka litet på vad resultatet blir i det stora hela, om man fattar ett sådant
beslut.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall till den av
herr Svedberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Norup begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Svedberg m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 11 juni 1947 em.

Nr 26.

131

Lantmäteriper sonal ens organisation och avlöningsförhållanden m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, i anledning varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 76 ja och 80 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Svedberg m. fl. avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen.

§4.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Källstorps
Södergård i Ljungby och Dörby socknar, Kalmar län;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Grundförbättringar:
Lyckebyåns regleringsföretag; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dispositionen av
vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder
anvisade investeringsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för
främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet m. m.; och

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag.

§ 6.

Herr statsrådet W ig forss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 320,
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29
juni 1923 (nr 286) om sparbanker m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.