1947. Andra kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1947:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 25.

Fredagen den 30 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande maj.

§ 2-

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsmannen Adolf Wallentheim som lider av akut ledgångsreumatism,
är på grund härav oförmögen till arbete t. o. m. 31 juli 1947.

Storängen den 27 maj 1947.

R. Schnell,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Wallentheim ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 27 innevarande maj t. o. m. den 31 juli.

§ 3.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 300, angående
grunderna för höjning under budgetåret 1947/48 av löner utgående enligt
statens löneplansförordning m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande proposition,
nr 290, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47
m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan följande på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 297, med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag; och

nr 298, med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen
samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 299, med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års taxering,

m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 85.

Nr 25.

Fredagen den 30 maj 1947.

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 481 av herr andre vice talmannen Carlström m. fl.;

nr 482 av herrar Hansson i Skegrie och Johnsson i Skoglösa; och

nr 483 av herr Jonsson i Skutskär m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 484 av herr Andersson i Dunker m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtande nr 38 och andra
lagutskottets utlåtande nr 33.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts memorial, nr 9, angående
remitterande till annat utskott av motion om effektivisering och skärpning
av den statliga priskontrollen m. m.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att nu till avgörande företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs, men bordlädes ånyo andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Svensson i Grönvik, nr 485, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 276, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande; samt
herr Adolfsson m. fl., nr 486, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 276.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande det svenskdanska
varuutbytet;

från konstitutionsutskottet:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

från statsutskottet: 1

nr 5 a, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 30 maj 1947.

Nr 25.

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad redovisning
av luftfartsfonden m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av aktier i aktiebolaget
Gröteborgs handelsbank m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 262, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor
;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels fortsatt tillverkning
av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa förluster på
statens reservförrådsnämnds verksamhet;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till social upplysnings film; och

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till anskaffning av motorbåtar för tullverket;

från bevillningsutskottet:

nr 271, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling; samt

från andra lagutskottet:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen den 29
mars 1946 (nr 99) m. m.; och

nr 261, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen den 20 oktober
1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Lördagen den 31 maj*

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes två till kammaren inkomna, så lydande protokoll:

År 1947 den 30 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken ej
mindre för valperioden 1947—1950 efter herrar J. E. Björnsson och D. E. Hall,
vilka voro i tur att avgå, än även för återstående delen av valperioden 1946—
1949 efter herr A. I. Anderson, som avsagt sig, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1947—-1950:

herr Björnsson, Johan Edvard, ledamot av riksdagens

första kammare med 31 röster,

» IHall, David, Emanuel, ledamot av riksdagens

andra kammare »31 » ,

för återstående delen av valperioden 1946—1949:

herr Hagberg, Erik Rudolf, ledamot av riksdagens

andra kammare » 30 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1948 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

första kammare	med	30	röster.
Andersson, Olof, ledamot av riksdagens	andra
kammare	»	28	»
Sundén, Otto Ragnar, direktör	»	29	»

A. J. Bär g. John Gustavson.

Oscar Carlström. Gust. Svedman.

År 1947 den 30 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1947—1950 efter herrar A. A. Lindqvist och J. E. Andersson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1947—1950:

herr Lindqvist, Axel Albert, ledamot av riksdagens

andra kammare med 29 röster,

» Andersson, John Elon, ledamot av riksdagens

första kammare » 29 » ;

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

suppleanter

för tiden från, valet, till dess nytt val under år 1948 försiggått :

herr Falla, Gunnar, ledamot av riksdagens andra

kammare med 29 röster,

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens
andra kammare » 28 » ,

» Nilsson, Gustaf Valdemar, ledamot av riksdagens
andra kammare '' » 27 » .

A. J. Bärg. John Gustavson.

Oscar Carlström. Gust. Svedman.

Protokollen lädes till handlingarna ; och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas om dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till dels förordnanden
för de valda dels ock skrivelser till Konungen med anmälan om de
försiggångna valen.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner och skrivelse
:

nr 301, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.;

nr 302, med tillkännagivande att ett i statsverkspropositionen under kapitalinvesteringar
bebådat förslag angaende anslag till ny fangvardsanstalt icke
komme att föreläggas riksdagen; och

nr 306, med förslag till lag om särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer, m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! I en till mig riktad interpellation har herr Johansson i
Torp — med utgångspunkt från att två bohuslänska kustrederier i år icke
återupptagit driften sedan isen gått upp och trafik blivit möjlig — frågat
mig, om jag kan meddela någon ungefärlig tidpunkt då 1945 års skärgårdsutredning
kan väntas framlägga sina förslag till skärgårdstrafikens framtida
ordnande, samt om jag är beredd att snarast möjligt efter det skärgårdsutredningen
framlagt sina förslag taga initiativ till sådana åtgärder att ett upprepande
av vad som inträffat i Bohuslän förhindras för framtiden.

I anledning härav har jag från 1945 års skärgårdsutredning inhämtat uppgifter
rörande utredningsarbetets läge. Av dessa uppgifter framgår, att utredningen
i huvudsak slutfört sina undersökningar rörande väg-, bro- och färjeanläggningar
i rikets skärgårdar samt hamn- och farledsarbeten av natur att
komma under utredningens prövning. Något separat förslag i denna del har
utredningen ej ansett böra framläggas, förrän även frågorna om sjötrafikens
ordnande i skärgårdarna slutbehandlats.

I sistnämnda avseende har inom utredningen överläggningar ägt rum bland
annat rörande ett av 1938 års skärgårdsutredning framlagt förslag om reglering
av sjötrafiken i skärgårdarna genom trafiktillstånd. Utredningen har

Svar på
interpellation.

Nr 25.

Lördagen den Öl maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

därvid funnit, att man sannolikt icke kan lösa sjötrafikproblemen enbart genom
införande av en mer eller mindre omfattande sådan reglering. Från vissa
rederiföretags sida har vidare framställts anspråk på subventioner till betydande
belopp för täckande av beräknade underskott på själva driften. I flertalet
fall kan, enligt utredningens mening, icke heller förnyelse av skärgårdsrederiernas
tonnage åvägabringas utan ekonomisk medverkan från det allmännas
sida.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har utredningen ansett lämpligt
att företaga en undersökning, på vad sätt det allmännas medverkan är
behövlig. Sasom motiv för en dylik undersökning har inom utredningen jämväl
anförts, att ett ökat inflytande från det allmännas sida kan vara önskvärt
även av andra skäl än dem som anknyta till de direkta ekonomiska engagement
som det allmänna kan nödgas ikläda sig, exempelvis för att skapa
ökad trygghet för kommunikationernas fortbestånd eller för att samordna olika
trafikmedel.

För ett bedömande av dessa frågor har utredningen ansett erforderligt verkställa
en värdering av skärgårdsrederierna samt en beräkning rörande företagens
räntabilitet eller storleken av de driftsunderskott som kunna uppkomma
i framtiden. På framställning av skärgårdsutredningen har jag i slutet av år
1946 förordnat två experter att biträda utredningen med nämnda undersökningar.
Experternas arbete uppgives kunna avslutas sommaren 1947. Utredningen
anser sig därefter behöva viss tid för att avsluta utredningsuppdraget,
och utredningen skulle, såvitt nu kan bedömas, kunna vara färdig med sitt
arbete under hösten 1947.

Vad beträffar interpellantens andra fråga vill jag till en början erinra om,
att de av interpellanten asyftade rederiföretagen gjort framställning dels
om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för vintertrafiken och dels om
höjning av passagerare- och godsavgifterna. Priskontrollnämnden har numera
medgivit viss höjning av taxorna, vilket medgivande är gällande längst till
den 30 mars 1948. Enligt vad. nämnden uppgivit skulle vartdera bolaget härigenom
erhalla en inkomstökning, som överstiger den beräknade förlusten på
vintertrafiken och därmed även det av bolagen beräknade subventionsbehovet.

Om det skulle visa sig, att åtgärder som i dessa fall vidtagits icke äro tillräckliga
för att vinna det åsyftade resultatet, är jag beredd att överväga de
^rS j ^ ytterligare åtgärder beträffande skärgårdstrafiken som skärgårdsutredningen
synes räkna med kunna bli erforderliga. I den män riksdagens
medverkan härvidlag erfordras, kommer förslag i ämnet att underställas riksdagen
så snart utredningens förslag blivit vederbörligen remissbehandlade och
beredda.

Härpå yttrade:

Hen- Johansson i Torp: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack såväl för svaret
som för det positiva innehållet däri.

Med hänsyn till att i riksdagsberättelsen till innevarande års riksdag antydes,
att skärgårdsutredningen skulle kunna bli färdig med sitt arbete i så
god tid. att förslag skulle kunna framläggas till detta års riksdag, känner
man naturligtvis en viss besvikelse då man nu erfar, att tidsschemat blivit
förskjutet med åtminstone ett år. I min interpellation antydde jag farhågor
för att vad som skett i Bohuslän under sistförflutna vinter och vår lätt kan
upprepas, sedan den nuvarande högsäsongen upphört. På grund av tidningsuttalanden
i form av intervjuer, som ägt rum efter det att min interpella -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion framställts, känner jag anledning att fortfarande hysa dessa farhågor.
De skäl statsrådet här förebragt för att utredningsresultatet inte kommer fram
inom beräknad tid, finner jag emellertid vara bärande, och jag har ingen
anledning att gå i opposition mot detta. Jag fattade herr statsrådets svar sa,
att han håller den fortsatta utvecklingen under observation, och jag tror att
detta är nödvändigt. Den avsikten kommer säkerligen att hälsas med stor
tillfredsställelse i de trakter, som äro berörda av detta problem.

Herr Thorell: Herr talman! Jag förstår att denna interpellation väckts
huvudsakligast med tanke på den bohuslänska skärgården, som ligger mterpellanten
närmast. Men det problem han vidrört i interpellationen ha vi emellertid
i mycket hög grad, högre kanske än man bär i Bohuslän, känning av

även i vårt läns skärgård. , ... , , . , ,

Jag har fått ganska stor inblick i dessa förhallanden, ty jag tillhörde den
gamla vägstyrelsen i Stockholms läns östra vägdistrikt, vilken hade vågarna
i större delen av skärgården om hand, och vi kommo särskilt i kontakt med
de problem som uppstå när vägar saknas. Vi fingo klart för oss, att det allmant
övervägande intresset hos skärgårdsbefolkningen, när det gällde deras problem
var frågan om kommunikationerna. Bryt isoleringen genom bättre kommunikationer!
det var den uppmaning vi alltid fingo. Särskilt gällde och
gäller alltjämt detta större möjligheter vintertid, da flertalet av skargardsbåtarna
slutar att gå och då fjärdar och vikar frysa till.

Att vi i skärgården haft alldeles särskilt stark känning av landsbygdens
avfolkning är ju för kammarens ledamöter ingen hemlighet. Nu arbetar Jämsides
med 1945 års skärgårdsutredning en landstingsutredning, som jag och
flera av andra kammarens ledamöter, liksom även ledamöter av första kammaren
tillhöra. Vi syssla naturligtvis uteslutande med problem, som röra vart
län dock inte enbart skärgårdsproblem. Vi ha samarbetat med 1945 ars skärgårdskommitté,
och vi hoppas nu i första hand för skärgårdsbefolkningens skull
att de båda utredningarna skola kunna komma fram till sadana resultat, att
vi kunna lämna utredningsstadiet i denna fråga och komma in på verkligt
positiva åtgärder. Vi ha haft sa manga sammanträden i var skärgård, ått
kommunalmännen och de övriga börja bli ganska utledsna. Ända sedan 1938
års utredning och till denna sista ha de haft sa manga utredningar, att de i
viss män börjat förlora hoppet. Nu hoppas jag att det svar, som givits
av kommunikationsministern i dag och som även jag fattade som positivt,
kommer att följas av åtgärder, så att vi åtminstone kunna ^få behålla en del
av befolkningen därute i skärgården, vilket är av vikt av mångahanda skäl.

Sedan är det givet, att detta också har sin stora betydelse för invånarna
i Stockholm. De behöva komma ut under semestern — lyckligtvis ha så gott
som alla människor sådan nu — och skärgården är ju en omtyckt trakt. För
närvarande är det dock svart, särskilt när trafiken ^toppbelastas, att överhuvud
taget komma till och från skärgarden. Man far nog ta hänsyn^ även
till den detaljen när man nu, som jag hoppas, skall såtta praktiska åtgärder
i verket för erhållande av resultat.

Överläggningen var härmed slutad

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj ds å kammarens bord
vilande proposition, nr 300, angående grunderna för höjning under hudgetåre*
1947/48 av löner utgående enligt statens löneplansförordning m. m.

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

§ 5.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:

nr 485 av herr Svensson i Grönvik; och
nr 486 av herr Adolfsson m. fl.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av
distnktsbarnmorskor m. in.; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckt motion om utredning
rörande omfattningen av och åtgärder mot inavel inom den svenska nötkreatursstammen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motion om Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 38. i anledning av väckt motion
iTilSerZ anSående utredning rörande möjligheterna att med statligt stöd bredda och förUtt
med statligt huvudvattenleder, ''till vilka vatten från torrläggningsföretag fram stöd

bredda slappes.
och fördjupa

vissa huvud- Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
vattenleder.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har väckt en motion angående
statens övertagande av huvudvattenlederna. Det är inte så lätt att lösa dessa
problem som man kan tro, när man läser jordbruksutskottets utlåtande. Jagskall
draga fram nagra fall hemifrån, som visa hur det kan verka med torrläggningarna.
I bestämmelserna i vattenlagen säges, vilket jordbruksutskottet
också anför, att synemännen vid torrläggningsföretag skola ta hänsyn till den
skada, som uppstår nedanför ett torrläggningsföretag. Jag skall utan att nämna
några namn draga fram ett enda fall, där ett stort tillflöde vållat skada på
såväl skog som åkerjord, översvämningen var av sådan omfattning, att flera
tusen hektar mark lidit skada. Nu gäller det att torrlägga dettta stora område.
Vid de nedanför Tiggande markerna är nivåskillnaden så stor, att man gott
kan få torrlagt utan att behöva gå längre ner. De marker det här rör sig om
och som bli skadade utgöra 200—300 hektar. De ifrågavarande markerna kunde
inan fa torrlagda bara genom en sänkning av dammarna vid Strömsbergs
bruk. Bredden av ån är emellertid inte tillräcklig på detta ställe.

Nu har lantbruksingenjören beräknat en bottenbredd av 12 meter. Vid beräkningen
av det produktiva värdet av den mark, som skall torrläggas, visar
det sig att det är otänkbart att nedlägga de kostnader, som följa med detta
Fortsätta vi sedan längre ner efter denna strömfåra, möta vi samma
förhallanden utefter hela denna långa sträcka, mätande omkring fyra mil.
Torrläggningar på andra håll inverka också.

Nu säger man här, att synemännen skola värdera den skada som uppstår,
och kostnader skola läggas pa det första företaget. Onaturliga konsekvenser
uppstå emellertid härigenom. Det riktiga vore naturligtvis, att staten över -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Motion om utredning av möjligheterna att med statligt stöd hredda och

fördjupa vissa huvudvattenleder. (Forts.)
tog själva huvudvattenleden på samma sätt som den gör, då den tillför elektricitet
till distributionsledningar. I dylika fall bär staten själv liand om huvudledningen,
som tillför ström. På liknande sätt skulle man, då det gäller
torrläggning, helt och hållet låta staten ha hand om de större företagen.

Lantbruksingenjörerna och vattenrättsdomarna ha haft överläggningar i denna
fråga. Vattenrätts domaren Appelberg säger i ett yttrande bland annat:
»Möjligen skulle det kunna tänkas, att de nedanför liggande ersättas med
statsmedel för den skada, som förorsakas genom dikning längre upp.» Det
gamla ordspråket »många bäckar små göra en stor å» är tillämpligt i detta
tall. Man möter här torrläggningsföretag av sådana oerhörda dimensioner, att
man inte får igen de pengar man lägger ned. Lantbrukarna våga sig inte på
dessa torrläggningsföretag, ty kostnaderna bli för stora på grund av bottenbredden
vid en torrläggning. Det skulle naturligtvis ställa sig på ett helt annat
sätt för jordbrukarna, om staten hade möjligheter att taga hand om detta
och samtidigt skjuta till en större ersättning.

Nu säger utskottet, att det är möjligt att få ut en större ersättning för detta.
Men det är inte så lätt för jordbrukarna att begära hjälp och bidrag, ty saken
skall da prövas av Ivungl. Maj:t. Jag har i min motion begärt utredning i denna
fråga och åsyftat en lagändring på detta område. Det har nämligen visat
sig vara alldeles nödvändigt med en ändring. Detta ser man också i ett utdrag
av protokoll från lantbruksingenjörernas årsmöte 1944, som jag har här,
vari flera gjorda uttalanden framhålla svårigheterna att bedöma de olika
torrläggningsföretagens andelar i de skador, som kunna uppkomma. Lägges
hela ansvaret på det företag, som sist varit i verksamhet, så drabbas detta
onaturligt, hårt. Skola kostnaderna läggas på de andra, mindre företagen,
skogsdikningsföretagen m. fl., så verkar det också orättvist. För att-få detta
problem rättvist löst, vore enligt min mening det enda riktiga att staten tog
hand om huvudvattenlederna.

På samma sätt är det beträffande dammrättigheterna. Vi ha haft överläggningar
med Stora Kopparberg beträffande dammrättigheterna vid Strömsberg.
Om måndag skola vi sammanträda för att behandla dammrättigheterna
vid Karholms bruk och undersöka möjligheterna därstädes. Det är dock långt
kvar till ett förverkligande av dessa projekt. Jag kan bara nämnu, att innan
underhandlingarna började vid Strömsberg, hade man bara på prov släppt ut
vatten i dammen till 0,6 men lantbruksingenjörerna ha beräknat 1,1. Ordföranden
i Tierps köping sade att man varit fundersam, ty ängarna hade stått
under vatten tidigare men på grund av lättnaden 0,6 m var vattnet borta.

Att lösa sådana här problem är inte lätt, och därför har man sina gamla rättigheter.
Det visar sig också, som lantbruksingenjörerna säga, att det inte är
lätt att komma till rätta med dessa dammrättigheter, ty det ser ut som om de
skulle ha övertag över jordägare och markägare i dylika fall.

Jag beklagar att utskottet inte velat gå med på en utredning utan säger, att
en utredning så nyligen ägt rum, att man inte vill förorda en ny. Jag hoppas
emellertid att med den skrivning utskottet lämnat denna fråga om huvudvattenlederna
förr eller senare skall lösas, men skall man få en tillfredsställande
torrläggning, så måste staten övertaga detta. Det visar sig också redan nu vid
eu hel del utförda dikningsföretag, att man ångrar hela företaget på grund
av påsläppningen av vatten på alla håll. Det är emellertid inte något fel med
företagen, utan bottenbredden har blivit för liten, och blir det då dikningar på
andra håll äro avrinningsmöjligheterna för små.

Jag skall, herr talman, inte ställa något yrkande, ty det tjänarangentrng till.
Första kammaren har redan följt utskottet. Men jag vill i alla fall säga det, att

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Motion om utredning av möjligheterna att med statligt stöd bredda och
fördjupa vissa huvudvattenleder. (Forts.)
jag hoppas att Kungl. Maj :t ägnar denna fråga större -uppmärksamhet än utskottet
gjort. Den är bekymmersam inte bara för jordbrukarna utan även för
lantbruksingenjörerna och vattenrättsdomarna, som skola taga ställning till
dessa spörsmål. Det är många oklara punkter när det gäller att intaga en rättvis
ståndpunkt till dessa frågor.

Häruti instämde herr Vigelsbo.

Herr Miiler: Herr talman! Jag vill erinra om, att på detta område ganska
nyligen företagits utredningar och gjorts författningsändringar, vilka då föreföllo
vara ägnade att underlätta möjligheterna till torrläggning och kostnadsfördelning
på ett rättvist sätt. Redan ur den synpunkten förefaller det kanske
mindre välbetänkt att nu begära nya undersökningar och utredningar. Utskottet
har haft att bedöma, huruvida de områden det här gäller äro av den
beskaffenhet, att man kan införa bestämmelser, som äro lämpliga för alla
uppkommande fall, och utskottet är övertygat om, att det inte är möjligt. Vilka
bestämmelser man än skulle komma att fastställa, skulle det efter hand dyka
upp förslag, som icke täcktes till alla delar av dessa bestämmelser. När det
gäller torrläggningsverksamheten, har man ju att göra med så besvärliga komplikationer
på grund av de olikartade förhållandena i landets olika delar, att
man överhuvud taget inte kan komma fram till en lagstiftning, som täcker alla
fall, som kunna tänkas uppkomma. Detta har ju också beaktats i de anordningar,
som redan äro vidtagna. Det har givits regler för under vilka förutsättningar
man kan få bidrag till ett torrläggningsföretag, och det har givits
regler för hur kostnaderna för företaget i övrigt skola fördelas. Men med
tanke på att man inte kan täcka alla uppkommande behov, har man i bestämmelserna
förutsatt, att när särskilda behov yppa sig och särskilda omständigheter
det kräva, skall Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande kunna ge erforderliga
tillskott till finansieringen av ett sådant här torrläggningsföretag,
och det synes mig vara den enda rimliga anordning, som kan åstadkommas. Det
förefaller mig därför som man på denna punkt för närvarande inte har några
utsikter att kunna lyckas med en bättre reglering än den man nu har.

Vad dammbyggnaderna beträffar, således dessa gamla dammar, som på sina
håll lägga hinder i vägen för genomförandet av övre torrläggningar, har ju
riksdagen begärt och Kungl. Maj:t låtit verkställa en utredning av detta
problem. Detta resultat redovisas i årets statsverksproposition där det säges, att
det synes lämpligt att det problemet tas upp till lösning undan för undan i
sammanhang med jordbrukets rationalisering. Därvid får man bedöma kostnaderna
och besväret med att avveckla de gamla dammrättighetema och väga
detta mot den vinst för jordbruket i respektive orter, som härigenom kan uppnås.
Med hänsyn till detta förefaller det mig — och detta var ju också motionärens
mening, eftersom han inte framställde något yrkande — som om man i
nuvarande läge gör bäst i att bifalla utskottets förslag. Jag yrkar också, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
att den föregående ärade talaren yttrade, att det inte går att få bestämmelser,
som täcka alla uppkommande fall, utan att man i svårare fall skulle få
gå till Kungl. Maj:t och att riksdagen sedan skulle få anvisa anslag. Ja, det
låter ju vackert och är gott och väl. Den som känner till denna väg inser dock

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Motion om utredning av möjligheterna att med statligt stöd hredda och

fördjupa vissa huvudvattenleder. (Forts.)
hur svårt det är för företagarna — jordbrukarna, när de först skola skriva
och begära förrättning, då de för det första inte veta om det hela lönar sig
och för det andra inte äro säkra på hur Kungl. Maj:t och riksdagen komma
att ställa sig till frågan. Därför vore det bäst om det funnes bestämmelser om
att staten skulle handhava huvudvattenlederna. .

Jag skall taga ett exempel hemifrån. Yi ha där ett sju mil långt vattenstråk,
där nära tusentalet jordbruk finnes. Komma vi ner till nedersta delen finna
vi där ett område med 200 tunnland jord. Trots att jorden inom detta område
är av prima beskaffenhet lönar det sig inte med någon torrläggning här,
ty kostnaderna bli så stora, att det inte är genomförbart. Dessutom ligger det
en liten damm i vägen. Sådana fall kan man möta ideligen.

Nu säger den siste ärade talaren, och det har också utskottet skrivit, att
dessa problem kunna vi klara i samband med lösningen av jordbruksrationaliseringens
problem, vilken fråga för närvarande ligger på riksdagens bord. Ja, det
är alldeles riktigt. Efter alla de svårigheter som uppstått för småbrukarna vid
sådana här företag passar det kanske mycket bra att få bort dem från sina
gårdar!

Jag tycker att denna fråga så många gånger diskuterats här i riksdagen,
att vi nu borde klara av dessa svårigheter. Lantbruksingenjörerna och vattenrättsdomarna
stå faktiskt inför avsevärda svårigheter, när det gäller att avsröra
sådana här fall, t. ex. vid det stora företaget, som jag nämnde i början.
Nu är man färdig med detta företag, och nedanför liggande jordägare och
markägare ha fått det besvärligt. Jag har försökt påverka dem att inte klaga
och hindra företagen, men de bäva för hur det skall gå. En vattenrättssakkunnig
från Stora Kopparberg sade, att vattenstegringen kommer att bli ungefär
50 procent större än tidigare. Då förstå vi lätt, hur det blir för markägarna
nedanför.

I tider då det är nödvändigt att taga vara på alla naturtillgångar i landet
vore det väl skäl i att staten övertog huvudvattenlederna. Då skulle man kanske
också ha lättare att få bort dammarna. Skola bönderna själva komma till rätta
med detta, bli nog dessa företag oreglerade, och samtidigt drabbas jordbrukarna
av enorma förluster inom ifrågavarande områden.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet Wig forss avlämnade Kungl. Maj ds propositioner:
nr 305, angående hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder;
och

nr 307, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 3&3) angående stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

§ O Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för laxstammens bibehållande och eventuella utökande.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Motion om
ändrado bestämmelser
för
statsbidrag till
berberisbuskens
bekämpande.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 40. i anledning av väckt motion
om ändring av gällande bestämmelser lör statsbidrag till berberisbuskens bekämpande.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har råkat så ut. att jag här fått
två av utskottet avrättade motioner omedelbart efter varandra. Den ena ha
vi nyss behandlat, och nu komma vi till den andra, som gäller berberisbuskens
utrotande.

Berberis förekommer inte i alla län, men i Uppsala, län och säkert i många
andra län oerhört mycket, och vi känna också väl till vilken skada den anställer
på säden. Framför allt förorsakas oerhörda skador på havre och vete.
Bestämmelserna rörande statsbidrag till utrotande av berberis innehålla det
villkoret för bidrags erhållande att genom hushållningssällskap, landsting eller
eljest tillskjutes ett mot statsbidraget svarande belopp. Vi känna emellertid till,
att såväl landstingen som hushållningssällskapen ha rätt stora utgifter att bestrida.
Därför har det inte blivit några särskilda anslag från de hållen. Man
får väl anse, att en växtsjukdom av den svårartade beskaffenhet det här gäller
helt borde bekämpas med statliga medel. Av utskottets utlåtande framgår
också, att Skaraborgs läns hushållningssällskap haft samma inställning som
jag i min motion och att sällskapet, sedan det hos Kungl. Maj:t hemställt
därom, fått större anslag.

Varför skall man behöva gå denna omväg? Varför kan det inte finnas direkta
anslag, som prövas av Kungl. Maj:t och utbetalas genom hushållningssällskapen,
som ju ha hand om utrotandet av berberis?

I likhet med vad fallet var i den föregående frågan har utskottet skrivit
välvilligt, och det. gör, att man får godtaga detta. Å andra sidan anser jag det
inte vara riktigt, att bidragen till bekämpande av växtsjukdomar av denna
art skola vila på så pass lösa grunder som i detta fall, när bidrag skall sökas
på två håll. Jag anser att det borde vara en rent statlig angelägenhet att utrota
denna sjukdom, som är så svårartad.

Jag kan nämna, att vi i Uppsala län varit helt befriade från berberisbusken.
Nu har det emellertid slagit upp massor av telningar, vilket gör att det blir
nästan svårare att bekämpa sjukdomen nu än förra gången. Bekämpandet
drager också mycket stora kostnader för vårt län. Skola dessa kostnader bestridas
av hushållningssällskapet eller landstinget i vårt lilla län, skulle det
drabba mycket hårt. Jag anser detta vara- en helt statlig angelägenhet, och
att kostnaderna inte skola fördelas på sätt nu sker.

Herr Mäler: Herr talman! Möjligheterna att få ökade bidrag till arbetet för
berberisbuskens utrotande stå, som motionären här nyss anförde, öppna, och
därmed borde ju bekymren inte vara så stora på detta område. Bekymren
här förefalla bottna däri, att med statsbidraget är förbundet det villkoret,
att det skall lämnas lokala bidrag till motsvarande storlek. Detta villkor vill
motionären eliminera. Då blir emellertid frågan den, vem som skall ombesörja
verksamhetens bedrivande och övervakande inom respektive län. Det är väl
just hushållningssällskapen som skola intresseras härför.

Under utskottsbehandlingen har det åtminstone inte ådagalagts, att man i
något län gått miste om statsbidrag med anledning av att landstingen och
hushållningssällskapen vägrat att ge anslag. Om detta förekommit i något
fall, vilket inte kommit till utskottets kännedom, vore det intressant att få
veta det. Så länge man icke har visat upp, att verksamheten strandat på detta
villkor, förefaller det mig ganska överflödigt att kräva villkorets avskaf -

Lördagen den 31 maj 1947. Nr 25.

Motion om ändrade bestämmelser för statsbidrag till berberisbuskens bekämpande.
(Forts.)
fande. Det måste ju knytas ett lokalt intresse till denna verksamhet, om
den överhuvud taget skall få en erforderlig effekt. Det är inte nog med att
en enskild jordbrukare eller fastighetsägare utrotar busken på sitt område.
Om inte grannarna göra sammaledes, så är ju ingenting vunnet. Därför måste
det finnas en övervakande myndighet inom varje län. Sådan övervakning ingår
i hushållningssällskapens uppgifter, och då förefaller det också rimligt,
att hushållningssällskapen på något sätt äro ekonomiskt knutna till och intresserade
för denna sak. Det är väl för den skull villkoret tillkommit, och
det synes mig vara väl motiverat.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Den föregående ärade talaren var
inne på, att statsbidrag utgår trots att inte landsting eller hushållningssällskap
lämnar något bidrag. Författningarna säga, att staten lämnar samma bidrag
som landsting och hushållningssällskap. Jag känner inte till, att staten
lämnar bidrag utan motsvarande prestation från hushållningssällskapets sida.
Däremot ser jag att Skaraborgs län begärt ett större bidrag och att länet
efter Kungl. Maj:ts prövning fått ett större bidrag. Hushållningssällskapen,
som ha hand om detta, ha ju särskild personal anställd härför. De som känna
till dessa förhållanden veta säkert, att ett hushållningssällskaps kassa är
mycket ansträngd — jag är säker på att så är förhållandet i varje län. Det
är klart att detta då blir en hård belastning för hushållningssällskapen och
landstingen. De kunna kanske lämna bidrag, men då blir det mera lokala
sådana. Det borde väl i alla fall vara ett riksintresse att ordna denna fråga.

Med tanke på utskottets uttalande och det prejudikat som finns från Skaraborgs
län hoppas jag, att länen skola kunna få litet större anslag från Kungl.
Maj:t för detta behov.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag för byggande av distriktsveterinärbostäder i övre Norrland.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 10, i anledning av väckta motioner, dels om utredning av förhållandena
inom bokförlagsverksamheten och bokdistributionen inom landet, dels
om inrättandet av ett statligt bokförlag, och till kammaren överlämnat utdrag,
nr 404, av första kammarens protokoll, innefattande delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning
av väckt motion i samma ämne.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, II: 8, av herrar Severin i Stockholm och Lindberg, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten
och bokdistributionen i landet.

Utredning} av
förhållandena
inom bokförlag
sverksamheten

m. m.

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten in. m. (Forts.)

Vidare hade i en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, II: 53, av herr Adolfsson m. fl. föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning, som med
beaktande av de i motionen framförda synpunkterna snarast möjligt framlade
förslag om inrättandet av ett statligt bokförlag.

Utskottet, som upptagit bägge motionerna till samtidig behandling, hemställde,

1) att andra kammaren för sin del i anledning av motionen II: 8 måtte besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten
och bokdistributionen i landet; samt

2) att motionen II: 53 måtte anses besvarad genom vad utskottet under 1)
hemställt.

Första kammaren hade för sin del, enligt vad det överlämnade protokollsutdraget
utvisade, bifallit en hemställan av enahanda innehåll.

Reservation hade avgivits av herrar Ståhl och Hceggblom samt fru Möller,
vilka ansett att utskottet bort hemställa, att andra kammaren för sin del måtte
besluta, att motionerna II: 8 och II: 53 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ståhl: Herr talman! Det förslag om utredning, som utskottsmajoriteten
här framställt, har ju i första kammaren varit föremål för en så vidlyftig
diskussion, att de flesta synpunkter redan ha framförts. Emellertid gäller det
här en så stor principiell fråga, av betydelse för hela vår andliga kultur,
att jag anser mig i egenskap av utskottsreservant nödsakad att göra några
kommentarer.

Det är, såsom kammarens ledamöter känna till, två olika motioner som det
här gäller. Jag skall för min del endast uppehålla mig vid den socialdemokratiska
motionen, eftersom det är den som varit avgörande för utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Redan denna motion inrymmer en rad olika önskemål, och det är särskilt
två av dem, som ha så speciell karaktär, att de borde ha behandlats för sig
själva. Det ena gäller frågan om utökade statliga tryckeriresurser. Det är
klart, att vi alla kunna önska att det funnes större resurser i det avseendet,
men det är ju en rent teknisk fråga, som sammanhänger med möjligheterna
att köpa material från utlandet o. s. v., och den kan knappast ha något inflytande
på frågan om bokförlagsverksamheten i dess helhet.

Det andra specialyrkandet i motionen tar sikte på framställningen av läroböcker.
Det förefaller mig vara ett förbiseende av motionärerna, att de fört
denna sak på tal, eftersom den redan vid 1945 års riksdag var föremål för
en motion, vilken föranledde en skrivelse till Kungl. Maj :t, som i sin tur resulterade
i att Kungl. Maj:t tillsatte en utredning, 1945 års läroboksutredning,
vilken för närvarande är sysselsatt med att utreda bl. a. frågan om
ett statligt skolboksförlag.

Återstår sedan själva huvudfrågan, nämligen om bokförlagsverksamheten i
allmänhet.

Det är givet att vi alla kunna instämma i de platoniska önskemål om bättre
honorar till författarna, bättre spridning av böckerna, billigare böcker o. s. v.,
som framföras av motionärerna. Jag är den förste att beklaga, att det t. ex.
skall kunna inträffa, att en ung skald sitter och skriver på en diktsamling un -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bok förlagsverksamheten rn. in. (Forts.)
der ett helt år eller mera och sedan för denna diktsamling får ett honorar på,
låt oss säga 300 kronor Men när man vet, att det inte är något ovanligt att
en sådan diktsamling säljes i en upplaga på kanske 30 exemplar, har man svårt
att tänka sig, att även ett statligt förlag skulle kunna betala ett ur skaldens
synpunkt tillfredsställande honorar.

Jag tror att man inför alla dessa platoniska önskemål måste säga, att vi här
ha ett typiskt exempel på den tulipanaros, som alla vilja se men som ingen
kan säga hur den skall göras.

För att gå litet mer i detalj beträffande de önskemål, som äro framställda i
motionen, vill jag, för att börja med priset på böcker, framhålla, att författarföreningen
konstaterar, och det med rätta, att detta pris icke ligger högre i
Sverige än i andra länder. Gör man en jämförelse med övriga skandinaviska
länder, finner man att bokpriset i Danmark möjligen ligger något lägre, men att
det inte gör det i Norge, liksom inte i andra länder av samma storleksordning
som vårt. Inte heller England och Amerika kunna, oaktat att det där gäller ett
mycket större språkområde, inom vilket böckerna kunna spridas, uppvisa
nämnvärt lägre bokpris än vårt land.

Därtill kommer att inte något annat land ger ut sådana mängder av billighetsupplagor
eller har bokrealisationer av den omfattning som vårt land.

Jag tror därför att man, när motionärerna säga att huvudorsaken till att
boken som bildningsmedel inte har fått den användning bland allmänheten som
önskvärt vore, vågar med stöd av de fakta, som jag har anfört, påstå att detta
icke beror på att bokpriset är sådant, att det inte skulle vara möjligt för den
stora massan av människor att komma över önskade böcker, utan att det beror
på att intresset för bokläsande ännu inte är så allmänt som det borde vara.

Vad vidare beträffar motionärernas uttalande om att det skulle finnas ett
bokförläggarmonopol här i landet eller att i varje fall en monopoliseringsprocess
skulle pågå, så är detta påstående lika grundlöst. Vem som helst av
motionärerna, utskottsmajoriteten eller kammarens övriga ledamöter kan, när
man så vill, starta ett bokförlag här i landet. Inte heller har det, efter vad jag
inhämtat, träffats några monopolistiska avtal mellan bokförlagen.'' Jag vill förresten
ifrågasätta, om Tidens förlag, som ju också är med i bokförläggarföreningen,
skulle ha något intresse av att gå med på en monopolbildning. Och jag
tror inte att något av de många specialförlagen, t. ex. alla de kristna samfundens
förlag. Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag, Kooperativa förbundets
förlag, Lantbruksförbundets förlag etc., skulle ha intresse av att godkänna
en dylik.

De överenskommelser, som äro träffade mellan bokförlagen, röra bagatellartade
specialfrågor. Den senaste, som jag känner till, är en uppgörelse om begränsning
av annonsformaten, och den har tillkommit efter hänvändelse från
tidningarna.

Det talas i motionen om de stora förtjänster, som bokförlagen skulle ha och
som skulle visa, att man från bokförlagens sida dreve någon sorts uppskörtningspolitik.
Jag vågar säga, att även detta påstående är grundlöst. Om motionärerna
hade tagit reda på, hur det under t. ex. de sista tjugo åren förhållit sig
med den ekonomiska utvecklingen inom de svenska bokförlagen, skulle de ha
kunnat konstatera, att de förlag, som ha ekonomiska svårigheter, äro lika
många som de, vilkas verksamhet varit ekonomiskt framgångsrik. Jag skall
inte här nämna några exempel —- jag kan ju återkomma till saken, om så skulle
önskas. Jag tror emellertid knappast att det behövs, ty det är lätt för motionärerna
själva att verifiera detta.

Vad bokhandelns organisation beträffar, är jag också av den uppfattningen,
att provisionerna äro ganska höga. Men den frågan har ju gång på gång varit

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bol;förlagsverksamheten m. m. (Forts.)
föremål för undersökningar från förlagens och bokhandlarnas sida, och det har
konstaterats, att med den typ av bokhandel, som vi ha här i Sverige, den s. k.
kommissionsbokhandeln, är det inte möjligt att nämnvärt förbilliga distributionen.
Under normala tider har det ju inte heller visat sig vara någon särskilt
lukrativ affär att driva bokhandel här i landet.

Man. kan då fråga: vore det inte under sådana förhållanden bättre att helt
och hållet slopa denna typ av bokhandel, d. v. s. kommissionsbokhandeln? Men,
herr talman, hur skulle det gå för de mindre kända författarna, om bokhandlarna
finge möjlighet att taga emot enbart sådan litteratur, som de visste vore
säljbar? Bleve det inte då så, att man inriktade sig på försäljning av arbeten
av sådana författare, som redan kommit i ropet och som den köpande allmänheten
uppskattade, medan de andra författarnas arbeten i långa stycken finge
stå osålda på förlagen?

Jag tror att det ur det svenska kulturlivets egen synpunkt är ytterst viktigt,
att vi få behålla den nuvarande typen av bokhandel.

Vad slutligen beträffar frågan om författarnas honorar och projektet med
ett statligt bokförlag, sa är det sant, att författarföreningen i sitt remissvar
har tillstyrkt en utredning. Men jag vill påpeka för kammaren, att detta remissvar,
omfattar några få rader utan någon som helst motivering. Jag vill
också påpeka, att det finns medlemmar av författarföreningen som i olika sammanhang
ha anmält en helt avvikande mening. Under debatten på Publicistklubben
om den här saken ställde sig Gustaf Hellström och Marika Stiernstedt,
för att nämna ett par exempel, helt avvisande, och Vilhelm Moberg har sedermera
intagit samma ståndpunkt.

Jag vill vidare erinra om debatten i första kammaren, där en författare
som Ture Nerman ställde sig principiellt avvisande till projektet och där
bland andra även Rickard Lindström och Harald Åkerberg mycket energiskt
togo avstånd från detsamma.

Jag skall inte här gå närmare in på den argumentation, som därvidlag förts.
Jag vill bara papeka, att det motiv, som varit avgörande, har varit rädslan
för någon form av auktorisation beträffande bokutgivningen. Man hänvisar
till den statliga verksamheten exempelvis under kriget och frågar, om det inte
skulle föreligga ytterst stor risk för att vi, om landet på nytt komme i ett utsatt
läge och staten hade ett stort inflytande på bokutgivningens område, skulle
få en litteratur som ingalunda vore garanterat nyttig för det svenska folket,
även om den vore sådan som statsmakterna önskade.

Jag tror att detta är en väsentlig invändning; litteraturens frihet måste bevaras.

Författaren Vilhelm Moberg har ju också påpekat, att de stipendiefonder
för författare, som finnas, t. ex. Samfundet De Nios stipendiefond, Bonnier
den äldres stipendiefond, ha blivit hårt brandskattade av staten. Ja, så har
skett utan att, såvitt jag vet, nagon av motionärerna här i kammaren tagit
avstånd därifrån.

Till detta anmäla sig givetvis, såsom jag här antytt, principiella betänkligheter.
Det har ju t. ex. skisserats den möjligheten, att man skulle kunna förbjuda
eller i varje fall utöva något slags restriktiv statlig verksamhet när det
gäller de stora biografiska verk av abonnemangskaraktär, som utgivas här i
landet. Jag är den förste att förstå en sådan synpunkt, ty jag tycker för min
personliga del, att många av dessa verk äro onödiga. Men jag frågar: kan man
verkligen i ett fritt land utöva censur över utgivandet av sådana arbeten?
Vilja motionärerna och utskottsmajoriteten taga steget fullt ut och säga:
statens , bokråd eller det statliga förlaget skall kunna förbjuda utgivandet av
biografiska verk av detta slag? Jag måste säga, att när det finns intresse

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten ni. m. (Forts.)
bland svenska folket för dessa- biografiska arbeten, anser jag det principiellt
omöjligt med vare sig auktorisation eller censur.

Samma är förhållandet även när det gäller den verksamhet i övrigt som ett
statligt bokråd skulle bedriva. Vilka skola sitta i detta statliga bokråd? Och
skall deras uppgift vara — såsom synes framgå av den rådgivande verksamhet,
som motionärerna skisserat — att tillstyrka utgivandet av somliga böcker
och avstyrka utgivandet av andra? Jag måste säga att en sadan verksamhet
är för mig otänkbar.

Hur skulle det ha gått t. ex. med en sådan bok som Vilhelm Mobergs »Soldat
med brutet gevär», därest den blivit föremål för något slags granskning
av ett statligt bokråd? Jag tror att det är stor risk för — det måste nog herr
Severin ge mig rätt i — att denna bok inte kommit ut, åtminstone inte vid
den tidpunkt den nu gjorde det. Samma hade kanske förhållandet varit med
»Rid i natt». Jag vill fråga herr Severin, om han anser att det hade varit
någon styrka för det kulturella livet här i landet, att böcker som dessa inte
hade fått utgivas.

Enligt min tanke snudda vi här vid principer, som vi icke kunna godtaga.
Jag skulle i det stycket vilja helt och hållet instämma med herr Åkerberg i
Örebro, när han under första kammarens debatt sade: »Detta är tankegångar,
som jag icke vill räcka ett finger, icke ett miljondels finger.» Jag tror att det
är att slå huvudet på spiken.

Det finns, mina damer och herrar, andra vägar att gå, om man vill stödja
författarna. Det finns möjligheter att i hög grad utöka författarstipendierna
liksom att även i övrigt öka statens understödjande av det konstnärliga skapandet
i vårt land. Men det får icke ske pa det sättet, att staten utövar nagot
slags dirigerande eller ens rådgivande verksamhet. Då äro vi genast inne på
principer, som äro oförenliga med andlig frihet i djupaste mening.

Jag vill också, herr talman, framhålla att det här inte gäller någon fråga
om socialism eller borgerlig åskådning. Det har redan under förstakammardebatten
betygats, att så inte är förhållandet, och jag skulle verkligen vilja
fråga socialdemokraterna här i kammaren, om de inte i långa stycken dela herr
Åkerbergs mening, att vad det nu gäller är en demonstration för eller emot
friheten, i stället för något slags val mellan socialism eller borgerlighet.

Då kanske någon, såsom redan har skett under ^ debatten. frågar: men varför
kan inte en utredning få företagas? Har man något att dölja, eftersom man
inte vill vara med om en sådan? — Nej, det är naturligtvis inte sa, att man
har något att dölja, men man kan väl inte undgå att hysa betänkligheter mot
en utredning, som redan enligt vad själva skisseringen visar skulle komma att
fingra på för en kulturdemokrati omistliga frihetsideal. Redan det skälet,
vilket är det väsentliga, men även andra praktiska skäl tala för att man inte
ger sig in på en utredning.

Jag skulle som stöd för det motstånd mot en utredning, som reservanterna
givit uttryck åt, vilja åberopa att t, ex. Tidens förlag, som ändå står socialdemokratien
så nära som det gör, i sin egenskap av medlem av bokförläggarföreningen
är helt solidariskt med det bestämda avstyrkande av en utredning,
som gjorts av föreningen i fråga. Och jag vill hänvisa till att K.F.:s förlag,
som i princip inte ställer sig avvisande till eu utredning, dock med ganska
stort eftertryck, herr talman, säger ifrån att man anser att en utredning nu
icke är befogad, utan att den bör anstå.

När det alltså finns så många starka skäl emot eu utredning och när man
dessutom vet, att frågan om ett avtal mellan författarna och förläggarna har
avancerat så långt, att ett avtal, som kommer att tillförsäkra författarna betydande
förmåner, när som helst kan föreligga undertecknat och klart, då me Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 25. “

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten rn. m. (Forts.)
nar jag att det faktiskt icke är påkallat att företaga en sådan utredning som
utskottet bär föreslår.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtande
t fogade reservationen.

Herr Allard: Herr talman! När jag lyssnade till herr Ståhls mycket temperamentsfulla
anförande fick jag, liksom också fallet var när jag lyssnade till
debatten i första kammaren i denna fråga, ett intryck av att det var ungefär
samma tongångar som kommo fram som då vi för ungefär två år sedan diskuterade
frågan om åtgärder för att åstadkomma bättre och billigare läroböcker.
S°m ett alternativ hade motionärerna då pekat på möjligheten att starta ett
statligt läroboksförlag, men debatten kom huvudsakligen att röra sig om fördelarna
eller nackdelarna med ett sadant statligt förlag. Denna gång ha motionärerna
begärt en allsidig och förutsättningslös utredning om bokförlagsverksamheten
och bokdistributionen. Herr Ståhl har emellertid här i kammaren
huvudsakligen talat om vilka vådor som ett statligt bokförlag skulle komma
att medföra, och likadant gjorde motståndaren till utredningen i första kammaren.
Man bär talat om vilka oerhörda konsekvenser ett statligt bokförlag
skulle komma att få för den andliga friheten, man bär talat om vilka följder
det skulle medföra för hela kulturlivet i vårt land liksom även i övrigt för
vart folk. Man har också utrustat det statliga bokförlaget med monopolrättigheter.
Att motionärerna inte ens ha nämnt något sådant som att. ett eventuellt
statligt förlag, som för dem endast är ett alternativ, skulle ha några monopolrättigheter,
bekymrar inte det ringaste motståndarna till en utredning.

h ör utskottet har inte frågan om ett statligt förlag varit det centrala. Vi ha
i likhet med motionärerna inte kunnat undgå att konstatera att boken, som skall
vara och är en förmedlare av kultur till vårt folk, tyvärr endast sprides bland
vissa kretsar inom vårt folk. Man kan, såsom motionärerna göra, säga att
boken endast når vissa ytlager bland folket. Det är ett beklagligt faktum,
som man inte kan komma ifrån.

När denna fråga diskuterades i första kammaren, pekade en av motionärerna
PAVn.TderSÖkmng över stockholmarnas levnadsvanor, som hade gjorts av
Aftontidningen för en tid sedan. Den undersökningen hade visat, att i de
lägsta inkomstskikten 18 procent av hemmen inte ägde en enda bok. I det näst
högre inkomstskiktet var det 7 procent som inte ägde en enda bok, men när
man kom upp i det högsta inkomstskiktet var det minsta bokbeståndet 40
bocker Denna undersökning är givetvis av begränsad omfattning, men den
ger ändock en bild av det förhållandet, att massor av människor i vårt land
inte aga en enda bok.

Orsakerna till detta, beklagliga, förhållande kanske äro flera. Herr Ståhl
gjorde gällande, att folk kanske inte har intresse för att köpa böcker inte har
mtresse av god litteratur. Andra ha gjort gällande ungefär detsamma, och
sagt att stora massor av vårt folk äro obildade och ha dålig smak och för den
skull sakna intresse av att köpa god litteratur. Jag tror inte att det är så
Jag tror, att orsakerna till stor del ligga på ett annat plan. Jag tror nämligen''
att en väsentlig orsak är, att böckerna äro för dyra. Detta problem är alltså
av ekonomisk art. Nar en nyutkommen bok kostar 10, 15, ja, kanske 20 kroT’
“ct- mte gott för en arbetare eller för en småbrukare, som har andra
absolut nödvändiga utgifter, som tränga sig på, att köpa böcker.

Jag tror. också, att förlagen äro ganska medvetna om att bokpriserna äro
hoga, och jag tror också att förlagen producera sina böcker för att nå vissa
kretsar i vart samhälle. Jag har i mitt arbete som annonsman i en arbetartidning
under flera ar uppvaktat våra stora bokförlag för att försöka få dem att

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
annonsera i den tidning jag representerar. Jag har tyvärr inte lyckats, eller
i varje fall lyckats i mycket ringa grad. Man har alltid sagt mig: det är ingen
idé att annonsera i socialdemokratiska tidningar, ty de träffa framför allt arbetarpublik,
och arbetarna med deras begränsade inkomster ha inte råd att
köpa de nyutkomna böckerna, så dyra som de äro. Det är det argument, som
jag alltid har fått höra från alla förlag.

Jag har inte heller vid dessa många uppvaktningar kunnat märka något
intresse från förlagen att göra böckerna tillgängliga för en större krets. Nu
kan det anmärkas, att billighetsupplagorna vittna väl ändå om ett sådant intresse.
Ja, här ha ju förlagen gjort en insats, som är ganska berömvärd, men
jag ber då att få paminna om vilka som här gått i spetsen och visat vägen.
Det har varit de förlag som ha god kontakt med folkrörelserna.

När man som jag kommit till den slutsatsen, att bokpriserna äro för höga.
måste man ju ställa sig den frågan: är det nödvändigt med dessa höga priser?
Aro produktionskostnaderna så höga, att de motivera dessa priser? Äro de nödvändiga
och oundgängliga distributionskostnaderna så stora, att man inte
skulle kunna bringa ned priserna? Vidare kan man fråga: få författarna så
stora honorar, att de motivera dessa höga priser? Man kan också fråga sig:
hur gä. våra bokförlag? .Gå de dåligt, ha de svårt ekonomiskt eller lämna de
goda vinster?

Ja, det råder delade meningar i denna fråga. Herr Ståhl har redan talat om
vad han och de andra reservanterna anse beträffande förlagens ställning. Reservanterna
säga: »En närmare undersökning ger vid handen, att några av våra
bokförlag såsom ekonomiska företag äro starka och vinstgivande. Lika obestridligt
är emellertid, att andra förlag — de torde för övrigt snarast utgöra
flertalet — kämpa med ekonomiska svårigheter.»

Reservanterna kanske där ha bortsett ifrån att de stora förlagen, de starka
förlagen som lä mna goda vinster, också äro de förlag, som ge ut den
övervägande delen av var skönlitteratur. Bara Bonniers förlag ger ju ut ungefär
74 av all skönlitteratur, som utkommer i vårt land. Jag tror att ett
närmare studium av vinsterna i dessa stora förlag skulle visa, att här finns
ett visst utrymme, som kunde möjliggöra att böckerna såldes billigare.

Reservanterna säga visserligen, att något monopol inte förekommer inom
bokföriagsverksamheten. Det är nog riktigt, om man avser monopol i skarpaste
utformning, men med hänsyn till den starka ställning som de stora,
förlagan ha, och med hänsyn till det samarbete som troligen förekommer dem
emellan, tror jag nog man kan säga, att det finns monopolistiska tendenser
inom bokförlagsverksamheten.

Beträffande distributionskostnaderna säger herr Ståhl, att visst kan man
tycka att bokhandlarnas procent är alltför generös, men å andra sidan är
systemet med kommissionsbokhandel antagligen den enda möjliga formen för
distribution av böcker, som man kan tänka sig. Ja, vårt bokhandelssystem har
givetvis vissa fördelar, men man måste fråga sig om det är rimligt, att kostnaden
för en boks förmedling från förlaget till köparen är mer än dubbelt så
hög, ja, kanske tre gånger så hög som författararvodet för boken. Man kan
i detta sammanhang också fråga sig, om distributionen är tillräckligt effektivt
anordnad. I vårt stora land ha vi endast omkring 400 bokhandlare.

När utskottet skulle ta ställning till denna fråga, kunde vi inte komma
ifrån, att det för flertalet^ av vårt lands invånare är ett ekonomisk problem
att köpa böcker och att få del av den kultur, som böckerna äro förmedlare
av. Det anse vi vara^så allvarligt, att det är skäl nog för en utredning. Att
man samtidigt kan fråga sig om produktions- och distributionskostnaderna äro
sa höga, att de motivera dessa höga bokpriser, eller om det inte finns ett

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheteu rn. m. (Forts.)
visst utrymme här, som kan möjliggöra en prissänkning, det var för oss ytterligare
ett skäl att tillstyrka en utredning.

Ett annat skäl var författarnas ställning till bokförlagen. Det är väl allmänt
känt, att många av våra författare kämpa med stora ekonomiska svårigheter.
Särskilt kanske det gäller de yngre författarna. Herr Ståhl säger
bl. a., att man nu har lyckats lösa detta problem genom de förhandlingar,
som förts mellan bokförläggarföreningen och författarna. Man är ju färdig
att underskriva ett normalavtal, som skall reglera förhållandena på detta
område för framtiden. Ja, man hälsar givetvis detta med tillfredsställelse,
men samtidigt kan man konstatera, att det inte är för tidigt att dessa förhandlingar
leda till resultat. Om jag inte är fel underrättad, så inleddes dessa
förhandlingar för sju år sedan. Så når man plötsligt ett resultat, när motionerna
i denna fråga väckts! Kan det möjligen vara så, att just dessa motioner
gjort bokförläggarföreningen mera förhandlingsvillig? Om det är så, då
har man också anledning att ställa sig betänksam till den omvändelse, som
bokförläggarföreningen har undergått. Jag tror inte att den är så grundlig,
att man har anledning att ställa alltför stora förhoppningar till den.

Herr Ståhl säger, att samhället givetvis bör stödja författarna. Det bör det
göra genom stipendier och på andra sätt, som han inte utvecklade vidare.
Jag håller med om att samhället har skyldighet att stödja våra författare,
som betyda så mycket för kulturen i vårt land, men jag frågar mig: får samhällets
intresse för författarkåren stanna vid att man ger dem anslag och
vissa stipendiemöjligheter? Jag tror inte det vore ur vägen, om samhällets
intresse för författarkåren sträckte sig något längre, så långt att samhället
också tillsåg att författarna inte otillbörligen utnyttjades av sina uppdragsgivare.

Även författarnas ställning var alltså ett skäl för utskottsmajoriteten att
tillstyrka denna utredning.

Nu är emellertid inte utskottet enigt. Reservanterna anse, att det inte finns
några skäl för denna utredning. Bokförläggarföreningen har sagt samma sak
mycket, mycket klart. Den säger, att den svenska förlagsverksamheten måste
anses tillfredsställande ha fyllt och fylla sin uppgift såväl gentemot allmänheten
som gentemot de svenska författarna. Bokförläggarföreningen har en
mycket utförlig motivering, men denna utförliga motivering har inte kunnat
övertyga utskottsmajoriteten. Vi anse i likhet med bl. a. Svenska författareföreningen
och en del andra remissinstanser, att denna fråga bör bli föremål
för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Vi anse det riktigt, att man, när man prövar olika vägar att göra boken till
en allmän egendom för det svenska folket, också prövar tanken på ett statligt
förlag, ett statligt-kooperativt förlag eller någon annan kombination. För
utskottet har emellertid inte denna fråga varit den centrala. Vi anse att detta
är ett alternativ, som bör prövas samtidigt med att man prövar andra vägar
för att lösa detta problem, som är nog så allvarligt och nog så betydelsefullt
för stora grupper av vårt lands befolkning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Jonsson i Skutskär.

Herr Ståhl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag skall bara ta upp ett par saker som herr Allard här sade. Han ställde
bl. a. som en springande punkt i sin bevisföring för att en sådan här utredning
skulle vara av behovet påkallad, frågan: få författarna rimligt betalt? Han
ansåg det önskvärt att den saken undersöktes.

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bok-förlagsverksamheten m. in. (Forts.)

Ja. herr ''Allard, jag tror inte jag röjer någon hemlighet, om jag här lämnar
några exempel, som kunna belysa hur grannlaga den frågan kan vara att
bedöma. Jag tror jag vågar berätta för kammaren, att en av våra mest kända
författare — det var Ludvig Nordström — efterlämnade en skuld till sitt
förlag på inte mindre än 40 000 kronor, som han fått i förskott.

Jag tror, att jag vidare vågar säga, att vi ha berömda författare här i landet,
medlemmar av svenska akademien, som fortfarande icke ha givit ut en
bok som ekonomiskt gått ihop. När t. ex. Bonniers förlag vid Strindbergs
död köpte utgivningsrätten till hans arbeten för 1 miljon kronor, ansåg hela
den svenska författar- och förläggarvärlden, att det var ett vansinnigt högt
pris, ty Strindberg hade då icke givit ut mer än två böcker, so in hade gått
ihop. Jag tror inte ens ett statsförlag skulle varit utrustat med sådan metafysisk
fjärrsyn att det kunnat förutse, att detta senare skulle visa sig vara

en fin affär. .... . .

Herr Allard säger vidare, att vi tillvita motionärerna och utskottsmajonteten
något slags monopolplaner. Det är inte riktigt, det göra vi inte. Vi ha
nog läst motionen och utskottsutlåtandet, men att det i själva tanken på ett
statsförlag ligger en risk för ett företag, som griper alltmer omkring sig, är
det ingen tvekan om.

Jag skall inte säga mycket om förlagsannonserna, bara att herr Allards
tidning därvidlag är i samma predikament som praktiskt taget hela landsortspressen.
Man anser att sådana annonser endast skulle ytterligare fördyra
distributionen och pressa upp priserna, och det vill man inte.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på att när herr
Allard argumenterar, så »tror» han så mycket. Allting är »antagligt» det
samarbete som skulle föreligga mellan förlagen t. ex. var »troligt» och »antagligt».
Det är gott och väl med tro. herr Allard, men när man skall argumentera
i en så handgriplig sak som denna, bör man inte bara ha tro utan också
fakta att stödja sig på.

Herr Allard, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag ber att få tacka herr Ståhl för den replik han riktade
till mig.

Beträffande förlagens otillbörliga utnyttjande av författarna drog han ett
exempel för att bevisa att förlagen äro mycket generösa, nämligen att Ludvig
Nordström hade fått mycket stora förskott. Jag vet inte om det är ett bevis
för att förlaget varit generöst, jag tycker närmast att det kunde vara ett bevis
på motsatsen. Om man är bringad att ta ut förskott, är det väl inte ett bevis
på att man har fått bra betalt, utan snarare motsatsen. När herr Ståhl inte
anför andra siffror än sådana, bevisar han knappast att förlagen äro generösa
mot författarna.

Jag kan också bidra med en skildring av hur förlagen behandla författarna.
Det gäller en författare, som inte är så känd som Ludvig Nordström, men som
är en av våra mest kända fyrtiotalister. Han fick länge ge ut sina böcker
på eget förlag och gå runt och sälja dem från dörr till dörr. Slutligen var
ett förlag generöst nog att ge ut en av hans böcker. När jag frågade honom
hur mycket han fick i honorar från det förlaget, som är mycket känt, svarade
han mig: »Inte får jag någonting.» — »Får du inte något?» -— »Nej, jag
får inte ett öre, utan jag får vara nöjd med att jag får min bok utgiven på
ett förlag.» Det är också en skildring ur levande livet.

Med anledning av att jag sagt, att herr Ståhl tillvitar motionärerna tankar
på ett statsförlag med monopolrättigheter, säger herr Ståhl, att det har han
aldrig sagt. Då ber jag att få läsa upp för herr Ståhl vad han själv har skrivit

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten in. in. (Forts.)
i.sin reservation. Där står det nämligen: »Nära till hands skulle exempelvis
ligga misstanken, att statsförlaget genom myndigheternas fördelning av papper,
av maskiner o. dyl., som f. n. är och under överskådlig tid torde bli ett
av bokförlagens största bekymmer, komme att otillbörligen gynnas.» Ja, det
är herr Ståhls egna ord.

Beträffande att jag sagt, att jag »tror» och »antar» o. s. v., är jag ledsen
övermatt jag inte kan eller vå.gar uttrycka mig mera bestämt, men det kommer
an pa, att den som tillhör ett sådant politiskt parti som det socialdemokratiska,
har mycket svart att få nagon närmare insvn i förlagsverksamheten, vilket
jag däremot tror, att herr Ståhl kan få.

Härpå yttrade

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag ladc märke till att herr Ståhl med en
mycket egendomlig argumentation sökte nedvärdera Svenska författareföreningens
anslutning till den i vår motion uttryckta tanken på ett statsförlag.
Han nedvärderade författarföreningens ståndpunkt under hänvisning till att
författarna Gustaf Hellström, Vilhelm Moberg och Ture Nerman hade uttalat
sig mot_ denna tanke. Jag maste för min del säga, att det är en underlig
argumentation att hänvisa till en liten minoritets synpunkter och underlåta att
ta någon som helst hänsyn till den stora majoritetens av författare synpunkter
på denna fråga. Dessutom — och det skulle inte skada om också herr Ståhl
lyssnade till det —- var det ju på det sättet, att författaren Vilhelm Moberg i
likhet med. herr Stahl utgick ifran att det här gällde ett bokmonopol, alltså en
monopolistisk statscensur över bokutgivningen. Vi som avlämnade den kommunistiska
motionen ha självklart inte menat så, utan, vi ha tvärtom haft den
bestämda uppfattningen att det statliga förlaget skulle vara ett verktyg för
minskande av den faktiska censuren på bokutgivningens område.

^Herr Ståhl uttryckte farhågor för att t. ex. Vilhelm Mobergs tegelstensroman
»Soldat med brutet gevär» och hans under krigsåren utkomna bok »Rid i natt»
inte skulle ha kommit att utgivas, om vi hade haft ett statligt förlag här i landet,
För det första hade ett statligt förlag i detta land inte kunnat hindra,
att dessa böcker hade utgivits. För det andra är jag fylld av den övertygelsen,
att även ett statligt förlag skulle ha varit angeläget att utge dessa böcker och
kanske t. o. m. Erik Blombergs av Bonniers refuserade böcker.

Den första meningen i den kommunistiska motionen lyder så här: »Problemen
om de privata bokförlagens ställning och verksamhet höra till våra viktigaste
kulturfrågor.» Herr Ståhl hade samma uppfattning, men han såg frågan
från helt andra utgångspunkter än vad vi kunnat göra. Det är av hänsyn
till denna kulturuppgifts betydelse, som vi ha ställt förslaget att ett
statligt bokförlag skulle inrättas, ett statligt bokförlag med syfte att utan spekulativa
biavsikter bedriva förlagsverksamhet främst med hänsyn till våra
kulturella och i samband därmed också sociala behov. Att vi fäst så stor vikt
vid den kulturuppgiften sammanhänger givetvis bl. a. med att den vittra konsten,
när den är som bäst, kan vara inte bara i hög grad bildande utan också
mycket lättillgänglig för folkets breda massor. Jag skulle naturligtvis här kunna
säga åtskilligt om den vittra konstens betydelse i fostrande och kulturellt
avseende,^ men jag förutsätter att här inte är rätta platsen att mera ingående
föra en sådan diskussion.

Bortsett från den förlagsverksamhet, som har sin förankring i folkrörelserna
och som herr Allard för en stund sedan talade litet grand om, är emellertid
bokutgivningen i vårt land baserad på profitjakt. Profitjakten är det väsentliga,
och drivkraften är alltså inte främjandet av en av våra allra främsta kul -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bok förlagsverksamheten rn. m. (Torts.)
turella angelägenheter. Drivkraften är profiten, varigenom faktiskt här i landet
har skapats en kulturell diktatur. Detta har självfallet medfört, inte bara
att en klick kapitalister och faktiska monopolister inom vår bokförlagsvärld
har kunnat bestämma vad som skall utges och vad som inte skall utges, utan
också att boken är någonting okänt i många svenska hem, och att hokläsandet
av åtskilliga betraktas som en exklusivitet.

Som herr Allard nyss påpekade med ett citat ur den socialdemokratiska motionen,
når boken alltjämt endast vissa ytlager av vårt folk. Herr Ståhl talade
om att det dock utgives billiga böcker i s. k. folkupplagor och om de realisationer
av litteratur, som förekomma. Ja, det är sant att- det förekommer billiga
bokserier, framförallt genom de förlag som äro föraukrade i de stora folkrörelserna,
men fortfarande kan nyutkommen litteratur av kostnadsskäl inte Eli
folkets egendom. Det bevisar bl. a. upplagornas höjd och tillståndet i bokhyllorna
ute hos Sveriges fattiga folk.

Vid sin bedömning av det förhållandet, att boken, detta värdefulla redskap,
inte tränger ut till de stora massorna, säger Kooperativa förbundet i sitt remissyttrande,
att obildning och dålig smak äro att betrakta endast som en faktor av
andra i orsakssammanhanget. Det är ju alldeles riktigt, men det bör tilläggas,
att själva inriktningen av de stora bokförlagens verksamhet i viss utsträckning
har stimulerat en dålig smak, som man dock för ingen del bör överdriva. Att
den dåliga smaken hos allmänheten inte är så dominerande framgår bl. a. av
att Folket i Bilds förlag på en ganska kort tid kunnat få ut sin billiga bokserie
till en mycket stor del av Sveriges folk. Om jag nu inte missminner mig,
var den sista siffra för dessa böcker, som jag läste, 3 600 000 exemplar, och
eftersom det var någon tid sedan jag läste den siffran, förutsätter jag att den i
närvarande stund är änn,u högre.

Trots att denna förlagsrörelse, som har sin förankring i de folkliga organisationerna,
har framträtt på arenan, visade — det vill jag komplettera herr
Allards framställning med — en undersökning så sent som år 1942 att av
städernas befolkning 37 procent och av landsbygdens 52 procent inte läst en
enda bok under det sistförflutna halvåret. När tillståndet är sådant, måste man
säga, att det är åtskilligt att hämta in på detta område. Att den ekonomiska
standarden och i samband därmed också böckernas priser ha spelat en avgörande
roll framgår av den uppgiften att de icke bokläsande utgjorde bland de
bättre situerade 9 procent, medan siffran bland arbetarna var icke mindre än
50 procent.

Det s. k. fria näringslivet har alltså handhaft vår bokproduktion på ett sätt
som lett till detta i mycket hög grad nedslående resultat. Vi kommunister äro
icke alltför övertygade om den kapitalistiska statens möjlighet och vilja att
främja litteraturutgivningen på ett alldeles utomordentligt sätt, men det är ju
klart, att om staten startar ett förlag i konkurrens med de stora faktiska bokmonopol,
som föreligga här i landet, så kan staten icke som dessa stora bokförlag
räkna bara i profit, utan staten måste också ta vissa samhälleliga hänsyn,
vilket naturligtvis gäller statlig drift och produktion i allmänhet, men
framför allt den kulturella verksamhet det här är fråga om. Jag måste också
hävda, att eftersom det här i landet icke finnes några företag, som äro så intensivt
observerade och så kritiskt granskade som de statliga, bör väl häri
ligga en garanti för att de kulturella kraven på den ifrågasatta verksamheten
skulle bli rikt tillgodosedda.

Nu säga reservanterna — och herr Ståhl upprepade det i sitt anförande —
att »beträffande samarbetet mellan förlagen finns ingenting som tyder på en
koncernbildning av monopolistisk art.» Jaså, det gör verkligen inte det? Annars
ligger det ju till på det sättet, och det ha vi erinrat om i vår motion, att

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlags verksamhet eii in. in. (Forts.)
Esselte har startat Ljus förlag och AB Svensk Litteratur samt inköpt Steinsviks
förlag, vars förlagsrätt tillförts Norstedts förlag, som i sin tur äges av
Esseltekoncemen. Bonniers äger Forums förlag, Continental Book Company
och Bermann Fischer Yerlag, och tillsammans äga dessa koncerner AB Svenska
Bokförlaget, AB Nordiska uppslagsböcker och Förenade Bokhandels AB.

Så kanske jag kan tillägga, bara för att ytterligare något belysa tillståndet
på detta område, att chefen för landets allra största förlag har tryggat sin koncerns
maktställning genom mandat i styrelserna för AB Bogas, för det egna
företaget Albert Bonniers förlags AB, Dagens Nyheters AB, AB Kvällstidningen
Expressen. Lånekassan för Premieobligationer. AB Nordiska uppslagsböcker,
Pressbyråns Intressenter AB, Stockholms Enskilda Bank AB, AB
Svenska Bokförlaget P. A. Norstedt & Söner — Albert Bonnier, AB Svenska
Pressbyrån, Wennergren & Williams AB, AB Vintervägen samt Åhlén och
''Åkerlunds förlags AB.

Om reservanterna, och då tydligen särskilt herr Ståhl, inte kunna finna någonting
monopolistiskt i detta, då betyder det bara, att de inte se skogen för
de många trädens skull.

Herr Ståhl talade här sä vackert om de kulturpolitiska frihetsideal, som
han i egenskap av reservant ville värna. Jag ber att få ge ett litet exempel på
dessa kulturpolitiska frihetsideal, sådana de te sig i den faktiska verkligheten.
Vilken behandling av litteraturen och av författarna, som följer av den maktställning,
som jag har försökt att här något illustrera, framgår bl. a. av den
bekanta händelsen, då Bonniers förlag under vinterkriget under hänvisning
till politiska skäl vägrade att utge ett par fullständigt opolitiska böcker av
en av våra främsta författare. Jag kan lika gärna nämna hans namn, eftersom
det ändå blivit bekant i diskussionen, nämligen Erik Blomberg. Vidare gjordes
en honorarfråga i en av förlagets publikationer beroende av att denne
diktare ändrade sin politiska hållning. Ja. där ha vi de kulturpolitiska frihetsideal,
som herr Ståhl med en sådan energi slåss för i denna debatt.

Vi ha inte här i landet några bokbål av det slag, som förekom i nazismens
Tyskland, där man på gatorna brände redan utgivna böcker, men vi ha här
bokbål i den meningen, att många litterära genier ur massan ha fått ösa ur
sina källor fullkomligt förgäves. Vi ha bokbål i den meningen, att alltför
manga stora diktare i detta land aldrig ha blivit representerade i bokhyllorna,
vi ha bokbål i den meningen, att alltför många, vilkas litterära ådra har flödat
rikt, ha tvingats gå i graven utan att deras konst har fått blomma ut. Jag
tror att det finns inte så få, även riksdagsmän, som ha kämpat den litterära
kampen under små unga år och som kunde stiga upp och vittna om hur hopplös
den kampen i regel tedde sig.

Nu ^säger man att ett statsförlag skulle vara- ett intrång på diktens frihet.
Då frågar jag herr Ståhl: äga vi då verkligen diktens frihet i detta land? Ja,
Erik Blomberg, som jag nyss hänvisade till, han skulle kunna ge det lämpliga
svaret på den frågan, för att nu inte tala om åtskilliga andra.

Frågan om diktens och diktarens frihet måste också sammanhänga med om
diktaren kan leva ett fritt liv på den ersättning han får för de konstskapelser
han åstadkommer. Halvsvält har ju hittills varit det mest utmärkande för
flertalet av våra svenska författares livsföring. Möjligen utgjorde Lubbe
Nordström, som herr Ståhl hänvisade till, ett undantag. Författarens andel i
utförsäljningspriset har inte uppgått till mer än mellan 10 och 16 procent.
Nu påstås det att detta förhållande skall förbättras genom en uppgörelse, som
uPPges ha träffats mellan författarföreningen och bokförlagen. Denna uppgörelse
kan inte, som herr Allard förutsatte, vara ett resultat av de motioner
i frågan som framlämnades i riksdagen, tv uppgiften om en sådan uppgörelse

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25,

Utredning av förhållandena inom bok förlagsverksamheten, m. in. (Forts.)
är ju inte riktig. Vad som har förekommit är att ett diktat har förelagts författarna.
ett diktat, där man från förlagens sida överhuvud taget inte vill garantera
en författares första och andra bok. Först vid den tredje hoken vill
man ge 162/s procent. Det kan ju inte betraktas som en uppgörelse utan måste
betraktas som ett diktat, men jag vill understryka att avsikten är att förhandlingarna
skola fortsätta.

I övrigt måste jag i sammanhang därmed säga, att förlagskapitalismen hittills
känt sig alltför säker, alltför allenahärskande, vilket den ju också i kraft
av sin maktställning har haft anledning till, och jag utgår ifrån att de förelagda
motionerna i någon utsträckning ha haft verkan i detta avseende.

Herr Ståhl nämnde, att förlagens generösa honorarpolitik bevisas av att
Lubbe Nordström vid sin död hade en skuld hos förlaget pa ungefär 40 000
kronor. Ja, det är tämligen typiskt för hur man förfar från förlagskapitalismens
sida. Det utbetalas mycket låga honorar men samtidigt höga förskott, till
en del författare ända upp till 10, 20, 40 tusen kronor. På så sätt lyckas förlagen
få dessa författare fullständigt livegna i kraft av de skulder som de
under sitt arbete för förlagen ha ådragit sig hos dessa förlag själva. Det exempel
som herr Ståhl anförde var en bumerang som träffade hans egen argumentation.

Herr Ståhl rörde också vid frågan om upplagorna av här i landet utkommande
diktsamlingar. Han rörde sig med ett rent undantagsfall, när han talade
om att en diktsamling gått ut i endast 30 exemplar. Jag vet inte om det
förekommer att en diktsamling går ut i så få exemplar, men jag tar det inte
för uteslutet. Det spelar emellertid ingen roll för frågans bedömning, ty här
gäller det ju bokutgivandet i allmänhet, som uttryckes i bokförlagens stora
vinster.

Samtidigt som författarnas litterära skapande hämmas av oron för morgondagen
har t. ex. Bonniers förlag redovisat en årsvinst, som uppgår till ca
50 procent på grundkapitalet och på tidskriftsfilialen med mer än 100 procent
på ursprungskapitalet. Jag påpekar att detta gäller endast de redovisade officiella
vinsterna.

Jag har god lust att citera vad som ytterligare skrivits härom i vår motion
på s. 13, men av tidsskäl skall jag icke göra detta utan så fort som möjligt
avrunda mitt resonemang. Jag skulle dock vilja uppmana dem som undra
hur de verkliga vinsterna te sig att läsa detta avsnitt på s. 13 i vår motion,
11:53.

Inför hotet om ett konkurrerande statsförlag tala reservanterna nu, och de
komma väl att fortsätta att göra det. mycket vackert om tros- och tankefrihet,
om medborgarfrihet och om hotet av en statsauktorisering av bokutgivningen.
Jag upprepar vad jag sade för en stund sedan. Här är inte fråga om
något statligt monopol, utan här är det bara fråga om konkurrens med det
bokmonopol som finns. Till det vill jag knyta den reflexionen, att ett statligt
förlag, som vore alldeles obundet av reaktionära kapitalintressen, borde väl
vara en mycket bättre garanti för diktens frihet än vad det nuvarande privatmonopolet’
är, och jag kan inte förstå, att det ur den synpunkten skulle kunna
föreligga någon fara av en stark konkurrens till trustbildningen inom förlagsverksamheten,
ingen annan fara än en fara för trustbildningen själv men
till fördel för diktens frihet. Denna frihet skall väl inte bara bestå i att litterära
moderiktningar, där formen och inte innehållet blir avgörande, skapas.

Nu har emellertid utskottet anmält en viss tvekan beträffande den ena motionens
yrkande, nämligen den kommunistiska motionens, som ju gäller det
statliga förlaget. Jag måste nog säga, att jag är litet grand förvånad över
att man på det sättet söker urvattna sådana förslag från oss. som ligga i

26 Ni- 25. Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bok förlagsverksamheten »i. m. (Forts.)
linje^ med de principer som arbetarrörelsen gjort till sina och som för övrigt
också uttryckas i efterkrigsprogrammet. Det skulle finnas anledning att säga
en hel del om denna sak allmänt sett, men här är ju inte platsen att föra en
sådan diskussion, och jag anser det nödvändigt att nu avsluta mitt anförande.
Och eftersom utskottet dock understryker, att i den förutsättningslösa utredning
som föreslås även skall ingå prövning av frågan om statsförlag följer
därav, herr talman, att jag kan yrka bifall till utskottets hemställan, och jag
gör det i den övertygelsen, att om utredningen vill främja diktens frihet i
verklig mening, om den vill tillvarata det bästa av den litterära gnista som
rymmes inom vårt arbetande fattiga folk, om den vill göra den vittra konstens
skapelser till hela vårt folks egendom och dess angelägenhet, väljer denna utredning
statsförlag som korrektiv till nuvarande förlagsverksamhet med dess
smakförskämning och dess faktiska ofrihet.

Herr Ståhl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Adolfsson säger, att om man verkligen vill diktens frihet skall
man gå på den linje kommunisterna anvisa. Jag förstår precis vad det är
för ideal om diktens frihet herr Adolfsson talar om, och jag vill säga, att vi
tala inte om samma saker, och därför kunna vi inte komma till resultat på
den punkten.

Vidare säger herr Adolfsson att förhandlingarna mellan förläggarna och
författarna inte varit förhandlingar utan bestått i diktat från förläggarnas
sida. Jag vill säga till herr Adolfsson, att ordföranden vid dessa förhandlingar,
riksmarskalken, har i varje fall givit mig en helt annan version av
gången av dessa förhandlingar än vad herr Adolfsson står här inför kammaren
och uppgiver.

På samma sätt är det med herr Adolfssons påstående att författarna äro
livegna. Det föreligger beträffande förskotten en överenskommelse mellan författarna
och förläggarna, hur det skall förfaras med förskott för den händelse
en författare vill övergå från ett förlag till ett, annat. Vad beträffar
de^ 30 exemplaren spelar det ingen roll, säger herr Adolfsson, för att bedöma
frågan som helhet. Jag vill svara herr Adolfsson, att det finns förlag, som
ge ut skönlitteratur, som inte ger dem ett öres netto, utan de få sina inkomster
på helt andra böcker, varmed de finansiera utgifterna för skönlitteraturen.
Slutligen har herr Adolfsson talat mycket om bokförläggarna som
profitmonopolister, profitjägare o. d. Jag skulle vilja fråga herr Adolfsson,
om han till dessa också räknar Kooperativa förbundets förlag och det socialdemokratiska
Tidens förlag.

Jämväl herr Adolfsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Hep- talman! Jag vill för det första säga, att det skulle naturligtvis aldrig
falla mig in att betrakta KF:s och Tidens förlag eller Folket i Bilds förlag
sasom monopolistiska företeelser, och jag har i mitt anförande varit särskilt
angelägen att understryka det. Jag talade om den: stora förlagsmonopolismen å
ena sidan och a andra sidan alla de förlag, som äro stödda på folkrörelserna
här i landet, till vilka jag självklart måste hänföra KF:s förlag och Tidens
förlag m. fl. Arbetarkulturs förlag kanske jag också får nämna i det sammanhanget.

Vad förskotten Jill författarna beträffar anser jag att det inte har den ringaste
betydelse, pa vilket sätt dessa förskott komma till eller hur förhandlingarna
om desamma paga. Viktigare och väsentligare är ju dessa förskotts
funktion, nämligen att binda författarna och göra dem till livegna hos bokförlagen.
Den funktionen ha de ju, och dessutom visa de hur ytterligt små

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
författarnas årsarvoden bli, när de nödgas på detta sätt ta upp förskott, med
vilka de sedan skola vara bundna till händer och fotter under hela livet.

Vad slutligen förhandlingarna mellan Svenska författareföreningen och bokförläggarna
angår, så vidhåller jag vad jag nyligen har redogjort för, nämligen
vad som hittills har förekommit och de diktat som ha framlagts. Herr
Ståhl hänvisade i det avseendet till en källa, som jag inte haft till mitt förfogande.
Mina uppgifter har jag hämtat hos de människor som allra närmast
äro intresserade av denna sak, nämligen en del av författarna själva. Följaktligen
är jag övertygad om att mina uppgifter äro hundraprocentigt riktiga.

Vidare anförde:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag skall för mitt vidkommande
visst inte klaga på den obändiga frihetskärlek, för vilken herr Ståhl gav uttryck
i sitt anförande och för vilken reservanterna ha givit uttryck i sin reservation.
Tvärtom. Däremot vill jag ifrågasätta, om denna debatt är det
riktigt valda tillfället för detta högtravande patos. Man vänder sig med
särskilt nit mot faran för en statlig monopolism i fråga om utgivande av böcker,
men motionens syfte liksom också utskottets yttrande och motivering är det
rakt motsatta. Det utmynner visserligen i kravet på eu allsidig och förutsättningslös
utredning, men om till äventyrs denna utredning inte skulle lämna
ett negativt resultat utan sluta med ett förslag om inrättande av ett statligt
bokförlag, så har ju därigenom inte konkurrensen inom bokutgivandet minskats.
Tvärtom har det ju då tillkommit ytterligare ett förlag vid sidan om
de andra för att konkurrera om marknaden och författarnas alster. Detta är
ju det värsta som kan hända. Det kommer att bli ett förlag utöver de nuvarande.
Om utredningens resultat blir negativt, så finns det ju ingenting att
frukta. Då sker ingen förändring, utan förhållandena bli varken bättre eller
sämre än de nu äro. Det som man är rädd för, då man så ivrigt bekämpar
förslaget om en utredning, måste skäligen antagas vara det värsta som kan
inträffa. Man kan logiskt inte komma till någpn annan slutsats, än att det
som reservanterna äro rädda för är att det skall komma ytterligare en konkurrent
till bokförlagen och att denna konkurrent skall äga statens auktoritet.
Det är möjligt, att ett sådant statligt bokförlag inte skulle givit ut vissa
av de böcker som utkommit under krigsåren. Å andra sidan skulle ju inte det
statliga förlagets existens kunnat utgöra hinder för att dessa böcker kommit
ut. Nu vågar jag inte säga, att ett statligt bokförlag skulle utgöra en fullkomlig
garanti för att manuskript, som nu förbli otryckta, skulle komma att
utgivas.^ Men det är ju just om detta som utredning begäres. Denna utredning
skulle ju, som jag nyss sade, vara förutsättningslös. Det är klart, att det
finns manga olika detaljfrågor, som för en statlig förutsättningslös utredning
kunna vara av intresse att närmare skärskåda.

Herr Ståhl har gjort sig särskild möda att försöka visa, att de svenska
böckerna inte äro avsevärt dyrare än böcker i andra länder. Jag skall gärna
erkänna att jag inte är någon auktoritet på detta område. Men jag blev ändå
slagen med häpnad, när jag för en tid sedan skulle göra en resa, och, eftersom
jag hade glömt att ta någon bok med mig, hörde efter i Pressbyråns kiosk,
om de hade någon litteratur på engelska. De visade Steinbecks Vredens Druvor,
till ett pris av 1 krona 50 öre. Det amerikanska priset var 25 cents. Den
var på över 500 trycksidor. Herr Ståhl kan möjligen invända, att engelskan
har ett så väldigt stort språkområde, att vi inte kunna ge ut böcker så billigt
som det går att ge ut böcker på engelska. Det kan jag hålla med om. Men jag
vet inte var optimum ligger i fråga om språkområdet. Att det inte behöves 200

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bolcförlagsverksamlielen in. m. (Forts.)
miljoner människor för att man skall kunna ge ut en bok med det med hänsyn
till tekniska förhållanden billigaste priset torde vara klart. När man nått en
viss höjd på upplagan, kan ytterligare stegring inte förbilliga boken. Med
hänsyn till den erfarenhet jag här har relaterat anser jag mig alltså ha vissa
skal att förmoda, att böckerna här äro åtminstone i vissa fall väsentligt dyrare
än i alla andra länder. Det var ju inte någon dussinlitteratur, Steinbecks
Vredens Druvor, och det var inte något rrtdrag utan det var hela originalet,
som sagt över 500 sidor.

Herr Ståhl nämner som ett av skälen för att hela utredningen skulle vara
onödig, att författare och förläggare redan hålla på att komma överens. Egentligen
föreligger endast ett förslog om en sådan överenskommelse. Även om jag
inte som herr Adolfsson kallar det diktat, så är det dock endast ett förslag och
ingen överenskommelse, och i grund och botten torde utsikterna att det skall bli
en överenskommelse vara ganska små. Jag vågar inte med säkerhet uttala mig
därom, men jag har hört vissa fåglar viska, att författarföreningen inte skulle
vara särdeles benägen att träffa denna överenskommelse. Under alla förhållanden
är föreningen inte nöjd med det föreliggande förslaget.

Herr Ståhl blandade i ett sammanhang samman tre i och för sig och särskilt r
fråga om böcker avskräckande ord, nämligen förbud, auktorisering och censur.
Det var i fråga om dessa s. k. biografiska bokverk. I motionen nämnes som en
tänkbar åtgärd en auktorisering men inte något förbud och inte heller någon
censur. Att denna tanke överhuvud taget framfördes är ju beroende på att
varenda människa vet. och det måste ju herr Ståhl och reservanterna själva
medge, att här finnas vissa naturligtvis i och för sig driftiga företagsintressen
som exploatera en lättrogen allmänhet. För mitt vidkommande har jag aldrig
råkat ut för det, och man kan naturligtvis säga, att om någon är så dum, att
han vill ha sitt fotografi i en sådan bok och därför undertecknar ett kontrakt
på 200, kanske 300 kronor eller vad man nu tar till, så må det vara hans ensak.
Men om det å andra sidan från auktoritativt håll sades, att det där bokverket i
grund och botten knappast vore värt den summan, kunde det kanske avhålla
en del och rädda deras pengar. Geschäftet på denna- marknad har tagit sig
rent groteska uttryck. Jag hörde nyligen att man givit ut ett biografiskt verk
över hundägarnas hundar. Man reste omkring i landet och fotograferade mopsarna
för att utge ett biografiskt lexikon. Så inträffade det, att en som underskrivit
kontrakt sedan ångrade sig och tyckte det var för dyrt att betala en
hundralapp bara för att få hunden fotograferad. Han skickade därför inte in
fotografiet. Då fick han påminnelse att skicka in det, annars skulle inte hundens
fotografi komma med i boken. Marinen, som hade fallit offer för en naturligtvis
mycket vältalig agents svada, hörde sig för om han till äventyrs vore nödsakad
lösa verket i fråga. Svaret blev, att eftersom han skrivit under kontraktet
fick han lov att köpa boken, även om hans hund inte hade äran att vara med
bland de där presenterade hundarna. Jag tycker inte det skulle vara någon fara
för den andliga friheten, om det från något håll sades ifrån att sådant är
geschäft, som inte har med vår andliga frihet att göra, och det skulle inte heller
vara någon fara om en del av dessa lexikon aldrig trycktes. Å andra sidan vill
jag inte lägga två strån i kors för att förhindra det. Skulle någon föreslå hinder
för utgivande av dylikt, skulle jag i alla fall bli motståndare därtill. I detta
sammanhang vill jag framhålla, att alla farhågor för att staten skulle minska
papperstilldelningen till de privata förlagen och förse sitt eget äro fullkomligt
ogrundade. Detta har ju aldrig varit meningen.

När nu motivet för en utredning är vad jag här framhållit, vill jag fråga,
varför man är så rädd därför. Reservanterna kunna möjligen anse utredningen
onödig, och det kan för all del vara en smakfråga. Men för herr Ståhls vid -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten in. in. (Forts.)
vidkommande, som för någon vecka sedan här i kammaren föreslog Boutredning,
om vilken han själv i motiveringen sade, att frågan överhuvud taget inte angick
riksdagen, kan ju den motiveringen, att man anser utredningen överflödig, inte
vara av någon avgörande betydelse. Så överflödig och så onödig som den utredning
som under inga förhållanden kan leda till positivt resultat är, kan den ju
inte vara. Det är som sagt inte säkert, att det blir något statligt bokförlag
därför att frågan utredes. Om utredningen skulle komma till negativt resultat,
så skulle jag inte fälla några tårar. Om den å andra sidan skulle föreslå ett
statligt bokförlag, är jag inte säker pa att det skulle bli nagon lukrativ affär
för staten. Jag har visserligen en allmän känsla av att det är åtskilligt mera
lukrativt att vara bokförläggare än bokförfattare. Att det dock finns bokförlag,
som inte ha några större vinster, må vara en sak för sig. Vad som här föreslås
är inte att staten skall ge sig in på ekonomiska äventyr för utgivande av goda
eller tvivelaktiga författares alster, utan endast att saken skall underkastas
offentlig utredning, som för den bokintresserade allmänheten, författare och
andra klarlägger problemet, hur det ligger till och vad som överhuvud taget
kan i ena eller andra riktningen göras. Det är vad som töreslås, och det är det
man är rädd för.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka utskottets förslag.

Häruti instämde herr Lindberg.

Fru Möller: Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Det har ju redan varit en
rätt lång diskussion om denna sak.

Jag skulle bara till herr Allard vilja säga, att om jag trodde, att man skulle
kunna öka bokintresset i Sveriges land genom ett statligt förlag, skulle jag
inte ha något emot ett sådant förlag. Men jag tror inte det är så lätt att göra
det. Vi ha ju redan i Sverige en hel del olika stora lånebibliotek, där allmänheten
har möjligheter att tillgodose sig med såväl modern som klassisk litteratur.
Jag tycker också, att det läggs ned alltför mycket pengar på biobesök och
kondisbesök, vilka pengar den enskilde individen kanske skulle ha bättre nytta
av att lägga ned på goda böcker. Jag har träffat många människor i de grupper
herr Allard nämnde, som äro synnerligen bokligt bildade och som jag
har all respekt för. De ha använt sina pengar pa det sätt, som härvidlag skulle
vara det bästa. Herr Allard talade om en bild ur levande livet, om en proletärförfattare,
som fick det höga nöjet att ge ut sitt verk på ett förlag utan att fa
betalt. Jag tror, att om jag varit i den författarens ställe, skulle jag inte godtagit
den överenskommelsen. Jag skulle ansett mina verk bättre, och hade hans
verk varit bra, tror jag, att han fått betalt därefter. Jag tror att våra förläggare
i allmänhet få se till att få de författare som ge dom de största inkomsterna,
lika väl som författarna behöva inkomster.

Det är ju många framstående män här ur olika partier som ställa sig mycket
tveksamma till statsförlag, för att inte säga att de inta en starkt kritisk
ståndpunkt. Personligen tror jag inte bokförlaget skulle medföra någon välsignelse.
Svenska staten ger nu ut en bok, som tyvärr ger full sysselsättning,
och det är väl antagligen den enda bok, som det lönar sig för staten att ge ut.
Jag menar motboken. Vill staten hjälpa författarna, kan den tillgripa andra
medel. Den kan föra en helt annan anslagspolitik än hittills, och man kan stödja
författarna på alla upptänkliga sätt. Jag tror inte på ett statligt förlag i dessa
tider. Det är så många som sagt, att vi tro eller vi veta inte riktigt säkert men
vi hoppas, att det skall gå bra. En sak är i alla fall säker. Vi ha kommit in i en
situation, där vi måste spara pengar, arbetsmaterial och arbetskraft, och det
skulle, anser jag, vara synnerligen oklokt, om man planerade för ett sådant

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten in. m. (Forts.)
statsförlag just nu. Jag1 skulle mte ens vilja, att vi ginge in för en utredning.
Jag anser, att pengarna kunna användas på ett bättre sätt just nu. Kritiken
mot de privata bokförlagen har ju varit skarp och ovänlig, vilket ju ofta numera
blir.fallet från det håll där man anser att den fria företagsamheten är en
käpp i hjulet på den socialistiska utvecklingen. Det kanske bör påpekas —
det har för övrigt gjorts förut — att det finns bokförläggare, som inte alls ha
så stora vinstmarginaler, som man här velat antyda.

Herr Adolfsson var litet spydig mot reservanterna, när de i reservationen
berörde tros- och tankefriheten. Jag trodde att tros- och tankefriheten var något
som det kommunistiska partiet speciellt ville värna. Jag trodde också att vi
på den punkten, när vi alltså plädera för tros- och tankefriheten, skulle vinna
gehör just ifrån kommunisternas sida.

Det har under debatten talats en hel del om vad man har gjort från bokförläggamas
sida, när det har gällt att försöka komma fram till en bättre utveckling
på detta område för författarna i landet. Det finnes särskilda tryckerisakkunniga,
som granska tryckeripriserna, varför jag antar att förläggarna
inte kunna få ut högre priser än vad dessa sakkunniga anse vara skäligt. Dessutom
får man inte glömma bort, att papperspriserna sedan 1939 ha gått upp
med 38—40 procent och att typografernas löner ökats med 48—50 procent. Jag
anser inte att priserna på^de billighetsupplagor som kommit ut på något vis
kunna anses oskäliga. I sådana billighetsupplagor utkomma ju även de klassiska
verken, vilkas utgivande man i motionerna påpekat angelägenheten av.
En fri överenskommelse har också kommit till stånd mellan bokförläggarna och
priskontrollnämnden. För att stimulera försäljningen av böcker utses en särskild
nämnd, som till priskontrollnämnden anmäler om bokpriserna anses vara
för höga. Ett annat led i förläggarnas strävan att förbilliga böckerna utgöra
de stora bokrealisationerna, där böcker faktiskt slumpas bort till oerhörAulliga.
priser. Att det utgives »geschäftsbetonade biografiska» bokverk får man
väl i alla fall skylla på den mänskliga fåfängan. Många tycka väl att det är
rätt så roligt att ha sitt porträtt, med eller utan ordnar, i ett sådant där bokverk.
Jag tycker inte att staten skall lägga sig i den saken. Vill man betala priset
och känner sig nöjd, bör det få vara den resandes ensak. Det bör i detta
sammanhang inte förekomma någon censur från statens sida.

Så ett par ord angående det bokråd som här diskuteras. Jag tror inte att det
finns människor som ha den gudomliga klarsyn som behövs för att sitta i denna
nämnd och döma så rättvist och riktigt som vore erforderligt,
r... ^err talman, sluta med att säga, att jag inte tror på dessa statliga

författare i detta statligt drivna företag. Jag tror inte att det är de som komma
att skriva »den vackraste visan, som skall lysa över länderna och tvinga
en vår på knä». Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Allard erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I anledning av det exempel som jag här anförde på hur ett förlag
behandlat en författare säger fru Möller: hade jag varit den författaren skulle
jag nekat att gå med på en sådan uppgörelse. Jag vill då påpeka, att den författaren
hade mte någon annan väg att välja, om han skulle få eu bok utgiven
på ett enskilt förlag. Han var tvingad att välja den vägen för att förlaget
skulle ge ut den boken, men kan fick ingen som helst ersättning för densamma.
Det är möjligt att han också valde rätt väg, ty nu är han ganska
känd, och nu tillhör han stall Bonnier.

När fru Möller vidare säger, att staten ger ut bara en enda bok. nämligen

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bakförlagsverksamheten m. in. (Förts.)
motboken, vill jag bara i allvänlighet erinra fru Möller om att staten även
ger ut telefonkatalogen.

Vidare anförde

Herr Hallén: Herr talman! Man kan ur viss synpunkt säkert känna sig glad
över att det spörsmål som vi nu avhandla har förts fram i dessa motioner. Ty
det råder uppenbarligen verkliga missförhållanden på detta område. Den stora
allmänheten har sedan flera år tillbaka en stark känsla av att vi betala otillbörligt
höga priser framför allt för skönlitteratur. Den bokköpande allmänheten
har reagerat starkt emot exempelvis dessa s. k. tegelstensromaner, som
betinga ett pris av bortåt 18 till 20 kronor och tillföra vissa stora förläggarfirmor
avsevärda vinster. Vad som har berättats både i riksdagens första kammiare
och här och vad som eljest är känt om hur en hel del författare bli hanterade
av vissa förläggare bevisar också att det på detta område råder missförhållanden,
som man måste komma till rätta med. Jag är också övertygad
om att en utredning av dessa spörsmål förr eller senare är av behovet påkallad,
inte minst med tanke på den centrala roll, som boken har i hela vårt bildningsarbete,
på samma gång som jag ändå vill skjuta in, herr talman, att det väl är
skillnad på böcker och böcker och på författare och författare. Det förspörjes
ibland en alldeles för okritisk övervärdering av varje liten litteraturtant och
litteraturfarbror, som dyka upp. Vi veta att det, inte bara när det gäller författare
utan även eljest, hos vissa människor kan finnas en sjuklig lust att på
något sätt komma inför offentligheten. Vi kunna väl säga, att av 2 000 böcker,
som årligen komma ut, hade det varit en välsignad sak och inneburit en
stor besparing på pappersmassa och trycksvärta, om hälften aldrig hade utgivits.
Det är den stora allmänhetens sak att sovra och pröva därvidlag, så
länge vi ha möjlighet att fritt göra detta.

Men när det gäller att komma till rätta med dessa missförhållanden har jag
den känslan, att de vägar, som motionärerna anbefalla, påminna något om Runebergs
dikt, där den sjuke Döbeln ber läkaren att skriva ut en medicin, »som
gör mig för i morgon sjufalt värre men hjälper mig i dag på mina ben». Det
är inte alls omöjligt att man genom de diskuterade åtgärderna, framför allt
genom ett konkurrerande statligt bokförlag, skulle kunna pressa ned priserna.
Det är en princip, som förr tillämpats på näringslivets område, att staten subventionerar
eller själv sätter i gång verksamhet för att driva ned en otillbörlig
prisnivå på ett visst område. På det sättet skulle man nog kunna få billigare
böcker, men frågan är till vilket pris man får detta och vad man i stället
får på köpet. Ett konkurrerande statligt bokförlag kan ju, såsom det sades
av en talare under debatten i denna fråga i första kammaren, inte gärna
tänkas fungera annat än genom ett slags smakråd, ett statens bokråd, som
skall dirigera, låt vara på frivillig väg, den kulturella smaken och de andliga
intressena här j landet. Ärade kammarledamöter, tänken er ett slags statens
bokrad i framtiden! Vi skulle kanske till nöds kunna fantisera ihop en ganska
hygglig sammansättning av ett sådant råd i dag. Men vem vet hur det ser ut
i detta rike om tio, tjugo, trettio år. Ett sådant statens bokråd skulle alldeles
säkert bli en tummelplats för växlande politiska regimer. Ena gången skulle
vi ha ett smakråd, som genom det statliga förlaget skulle dirigera och släppa
fram en propaganda som korresponderar med en viss politisk, kulturell eller
religiös riktning; Om denna riktning om några år trumfas tillbaka och en annan
motsatt åskådning kommer till makten, rensar denna nog även upp i det
statliga bokrådet — det kunna vi vara övertygade om. Författarna
inte heller mer än människor — de måste se till att de stå väl till boks hos det -

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena ''mom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
ta statliga smakråd. Det är ju alldeles uppenbart. Och vad har man då för
garantier för att det är deras konstnärliga och litterära kvalifikationer, som
bli de främst avgörande?

Jag tycker också, herr talman, att den motivering som utskottet har förebragt
är oerhört svag. Först och främst är den mycket ologisk. Ena ögonblicket
säger utskottet, att det inte kan tillstyrka det i den kommunistiska
motionen nr 53 i andra kammaren framställda yrkandet, då en utredning skall
vara allsidig och förutsättningslös, och alltså inte kan lägga fram ett förslag
om inrättande av ett statligt bokförlag. Men i samma andedrag säger man så
här: »Detta innebär likväl icke att detta spörsmål ej skulle kunna upptagas
till prövning under utredningen. Tvärtom ligger i betonandet av utredningens
allsidighet och förutsättningslösa karaktär ett förord för att också detta spörsmål
vid sidan av andra bör penetreras.» Är inte detta detsamma som att ge
med ena handen och i samma andedrag ta tillbaka med den andra?

Flera talare ha gjort sig mycken möda med att komma med detta gamla
knep, som åtminstone vi äldre riksdagsmän ha ganska lätt att genomskåda.
Man säger att det gäller ju bara en förutsättningslös, objektiv, allsidig utredning.
Tro herrarna verkligen att det går att komma med sådana allmänna uttryck?
Vi veta mycket väl, att direktiven måste baseras på den riksdagsskrivelse,
som inrymmer den motivering, som kamrarna komma att tillstyrka och
i vilken det änbefalles att även om utredningen inte ensidigt får inriktas på
ett statligt bokförlag även den utvägen skall ordentligt penetreras. Det är
därför alldeles oriktigt att vilja göra gällande, att det inte alls är säkert att
det är denna linje som man reflekterar på. utan att man endast skall ordentligt
undersöka i vad män denna linje är framkomlig eller inte. För min del
betvivlar jag att den är framkomlig.

Då frågar någon: hur skola dessa missförhållanden kunna botas? Ja, man
skall inte kasta ut barnet med badvattnet. Man skall inte äventyra den andliga
friheten på något sätt. Dessa missförhållanden kan man bota på mångahanda
vis. Man kan t. ex. tänka sig en statssubvention till förlag, som arbeta
i ideell riktning. Vi ha t. ex. ett förlag som begränsat utdelningen till 41/»
h 5 procent. Vi skulle kunna tänka oss att understödja t. ex. Folket i Bilds
förlagsverksamhet och framför allt Kooperativa förbundets, som jag tycker
är utomordentligt förnämlig och fyller en verklig kulturgärning. Det finns
så många sätt, varpå staten utan varje politisk och partisinnad inriktning kan
stödja det som av en allmän opinion anses vara litterärt och kulturellt bärande
och värdefullt. Sådan verksamhet kan staten premiera och understödja och på
det sättet driva ned priserna även på Åhlén & Åkerlunds och Bonniers dyra
böcker. Det finns också en annan möjlighet. Vi kunna begära ändring i lagen
om litterär äganderätt, varigenom man får möjlighet, liksom i Norge, att ge
ut klassiska böcker till billiga priser i riket. Det kan man inte för närvarande.
Det är också en väg som bör beträdas.

Jag vill även i detta sammanhang göra en annan reflexion. Jag tror det var
herr Åkerberg i första kammaren som fällde yttrandet, att det hela ser så
oskyldigt ut. Det påminner mig om ett gammalt ordspråk: man börjar med
en knappnål och slutar med en silverskål. Det är nog ett faktum att skola
vi få ett sådant där statligt förlag, så måste ju den nämnd eller det råd, som
skall stå för det hela, vara besjälat av vissa idéer och vissa principer, och då
ha vi -—• som jag förut framhöll — ingen garanti för att inte en kanske med
tiden totalitär statsmakt av vilken politisk färg som helst där vill driva sitt
spel.

Det hände för någon tid sedan — jag tror det var i början av detta år —-en märklig episod i Leningrad. En författare — jag minns inte vad han het -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bok förlagsverksamheten m.m. (Forts.)
te — uteslöts ur författarorganisationen, därför att han i sin skönlitterära
verksamhet hade hemfallit åt vad man kallade »västerländska tänkesätt». Jag
tror att jag läst ett referat av den bok det då gällde. Jag tyckte själv att det
var en moraliskt mycket upplösande och depraverande bok, varför aktionen
emot honom ifrån litterärt håll i Leningrad bara var hedersam. Man menade
att folket i Sovjetunionen inte skulle läsa sådana böcker. Det är nu en sak
för sig. Men då vet man också, att ett sådant där litterärt sällskap inte är en
sammanslutning av fria självständiga medborgare av olika politisk eller kulturell
åskådning o. s. v. utan att det statsbärande partiet dirigerar alla sådana
sammanslutningar och därigenom utövar en censur och kontroll på tänkande
och åsiktsbildning, något som det ligger i sakens natur att man i ett sådant
samhälle måste slå vakt om. Nu vill jag inte måla hin på väggen och göra
gällande att dithän kunna vi komma, men det ger oss en försmak av vart det
kan bära hän, om man skall släppa in staten såsom något slags dirigerande
och kontrollerande smak- och intresseråd på det andliga livets område. Det
tror jag att vi skola be Gud bevara oss för.

Jag vill, herr talman, ingalunda vara med om utskottets kläm. Jag vill
heller inte biträda reservanternas motivering, då den enligt min mening bär
på vissa uppenbara brister. Den halkar alldeles för lätt över de faktiska missförhållanden
som råda och ser inte alls upp med hur en del av våra förläggare
verkligen bete sig, varför jag vill yrka avslag på densamma och i stället yrka
bifall till reservationens kläm, d. v. s. avslag på såväl utskottets förslag som
på de förevarande motionerna.

I detta anförande instämde herrar Mosesson, Olovson i Västerås, Werner,
Hedlund i Östersund, Onsjö, Edberg, Rubbestad, von Friesen, Antby, Boman
i Stavsund, Johansson i Mysinge, Stjärne, Pettersson i Norregård, Johansson
i Stockholm och Österman.

Herr Adolfsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag begärde ordet för att rikta en replik till fru Möller, men jag
skall inte ta hela den tillåtna tiden i anspråk utan endast säga några få ord,
eftersom ytterligare en talare från vårt håll har begärt ordet i denna debatt.
Fru Möller ville insinuera, att mitt yttrande från talarstolen innebar, att
jag inte ville ge min anslutning till den tros- och tankefrihet, om vilken man
så vackert talar. Jag vill understryka att denna tros- och tankefrihet omfatta
vi. Men det måste å andra sidan innebära en ökad möjlighet till trosoch
tankefrihet att det ges som det heter ett korrektiv till den privata bokmonopolism,
som faktiskt förekommer i detta land. Vi anse sålunda, att denna
tros- och tankefrihet kommer att främjas genom att ett sådant statsförlag inrättas,
som vi ha föreslagit.

Men jag sade också tidigare, att det inte kunde förutsättas att jag hade
samma kulturella frihetsideal som den folkpartistiske talare, som då uppträdde.
Nej, jag måste svära mig fri från att ha samma kulturella frihetsideal som
han. Ty hans frihetsideal representeras av sådana företeelser som refusering
av författaren Erik Blomberg och att man innehöll Nordahl Griegs främsta
verk så länge som möjligt. Jag skulle kunna anföra en lang rad sadana utslag
av herr Ståhls kulturella frihetsideal. Dem omfatta verkligen inte vi kommunister
— i det fallet bär herr Ståhl alldeles rätt.

Slutligen skulle jag endast vilja säga till herr Hallén, som val kommer att
ytterligare bemötas från vårt håll i ett annat inlägg, att det måste betraktas
som tämligen självklart, att skola vi ha ett statligt förlag så måste vi givetvis
också ha ett smakråd, som bedömer de insända verken ur litterära och 1 i k -

Andra kammarens protokoll 1947. Nr So. 3

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947

Utredning av förhållandena inom hokförlagsverksamheten ni. m. (Forts.)
nande synpunkter. Jag kan inte förstå att ett sådant smakråd kos ett statligt
förlag skulle verka mera förödande för diktens frihet än det smakråd som
förekommer hos den privata förlagskapitalismen. Raka motsatsen måste väl
ändå vara fallet.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka, att den svenska radion, som i
så hög grad är statlig, givetvis också håller sig med programråd och dylikt, när
det gäller frågan om vilka program som skola utsändas till svenska folket.
Jag förmodar, att ur de synpunkter som herr Hallén anförde kunna däremot
icke berättigade klagomål riktas.

Herr förste vice talmannen, som under detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, lämnade härefter på begäran ordet likaledes för
kort genmäle till

Herr Severin i Stockholm, som anförde: Herr talman! Herr Hallén riktade
den invändningen mot utskottets förslag om en utredning, att detta förslag inte
var alldeles logiskt. Hans viktigaste invändning var emellertid, att ett statligt
bokförlag inte skulle kunna arbeta på annat sätt än genom ett smakråd eller
litterärt råd. Det är möjligt att det finns privata förlag, som arbeta utan något
dylikt litterärt råd. En del av den utkommande litteraturen ger faktiskt fog för
den misstanken. Men jag kan i övrigt icke fatta, att herr Hallén skall vara
så rädd för att ett litterärt råd för ett statligt bokförlag skulle bli — vad skail
jag säga — mindre kvalificerat än ett dylikt råd för ett privat företag. Detta
tycker jag herr Hallén skulle få synnerligen svårt att bevisa eller ens göra
sannolikt. Detta var den enda invändning han egentligen hade att framföra.

Vad han sedan sade om faran för monopolism har ju från alla som äro
anhängare av utredningen tillbakavisats. Jag är säkert lika rädd för monopol,
och allra mest för andliga monopol, som herr Hallén, ehuru jag ändå måste
säga att jag blev något förbluffad över att just herr Hallén uppträdde som
representant för denna fruktan för statliga andliga monopol. Det finns ju
andliga områden, där staten verkligen spelar en roll. Vi ha ju en statskyrka.
Ja., jag blev av herr Johnsson i Stockholm upplyst om att vi ha ingen statskyrka,
vi ha en folkkyrka. Men vi veta i alla fall vad vi mena. Existensen
av denna kyrka har på intet sätt utgjort ett hinder för de människor, som på
ett eller annat sätt i sin kristna uppfattning avvika från statskyrkan att bilda
sina egna samfund och hävda sina egna idéer. Och det är inte heller meningen,
att den omständigheten att staten har ett bokförlag, till och med ett som
biträdes av ett litterärt smakråd, skall hindra andra från att ge ut böcker, som
de äro tilltalade av.

Jämväl fru Möller erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill till herr Adolfsson säga, att mig veterligt förekommer det
intet bokmonopol.

Det är även en annan sak som vi inte äro överens om. Herr Adolfsson tror,
att om staten får överta bokförlagen blir det yttrandefrihet. Jag tror raka
motsatsen.

Herr Hallén erhöll likaledes ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Severin frågade, om inte ett statens bokförlags litterära råd skulle kunna
vara lika kvalificerat som andra smakråd. Jag vill därtill svara, att jag
aldrig betvivlat detta — det skulle antagligen bestå av mycket högt kvalificerade
ledamöter. Detta var inte heller vad jag talade om. Jag påpekade i
stället risken för att tendensen i totalitär riktning komme att bli allt starkare
med det moderna samhällets nuvarande utveckling och att statsmakterna lätt
kunna falla för frestelsen att i rent propagandasyfte utnyttja både denna

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlag sverksamheten m. m. (Forts.)
institution och andra för att sprida den dominerande åsiktsriktningen. På detta
område anser jag att vi skola ha absolut frihet och fri konkurrens. Samtidigt
kan jag vara med om att ett annat år besluta en skrivelse om hur man på andra
vägar skall komma till rätta med dessa erkända missförhållanden.

Härefter yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Vi kunna vara överens om att
herr Ståhl inte talar samma språk som vi. Han tror på storfinansen som
skiljedomare i den kulturella debatten, men det göra inte vi. Det var emellertid
lite underligt att finna, att herr Hallén var i herr Ståhls sällskap och att han
kom med samma deklamation om att friheten var i fara, friheten och kulturdemokratien,
för att tala med herr Ståhl. Hur är det beställt med den friheten
nu? Herr Hallén, är det bättre att Tor Bonnier med sitt bokråd i sin stilla
kammare utövar privat censur än att ett statligt förlags bokråd vid sidan av
en mängd privata konkurrerande förlag under allmänhetens kontroll utövar en
viss förlagsverksamhet?

Vi ha skrämmande exempel på hur den kulturdemokratiska friheten för närvarande
ser ut inom just det förlag, som herr Ståhl framför allt talar för. Där
har utövats censur i gångna tider och görs det alltjämt. Man har censurerat
August Strindberg och Gustaf Fröding och vi kunna läsa om hur Jan Fri degår
d, en numera erkänd författare, fick vandra mellan de privata förlagen,
tills han av en lyckträff fick sin bok publicerad. Det kanske finns många
Jan Fridegårdar, som aldrig fått sin chans. Det är inte alltid Bonnier är lika
oförsiktig som i fallet Blomberg, där han skrev ett brev, som visserligen sedermera
undansmugglats från arkivet, men icke förnekats, vari han sade, att författaren
inte skulle få några pengar, om han inte ändrade politisk åsikt. Men
vad säga de, när de tala med författarna i enrum? Jag råkar känna till, i
vilken hög grad det förekommer censur på förläggarnas privata kontor.

Censur utövas även i den formen, att de stora dominerande bokförlagen varje
år i samråd med bokhandlarna bestämma, vilka böcker som skola bil bestsellers
och vilka som skola ingå i bokcirklarna. Detta är ofta ett geschäft med tydlig
politisk bismak. Se på översättningslitteraturen! Det var bättre under
kriget, när kampen stod mot tyskarna, men för närvarande översvämmas Sverige
av en fullständig störtflod av vad jag vill kalla Kravtjenko-litteratur,
av hetslitteratur mot ett visst land, en litteratur som jag vill kalla ideologiskt
förberedelsearbete för ett tredje världskrig. Däremot ha två internationellt
så kända verk som Elliot Roosevelts bok om sin fader och Ralph Ingelsons
»Top Secret» ännu icke funnit någon borgerlig förläggare i Sverige.
Herr Adolfsson har redan anfört några andra fall. Detta är också en form av
censur.

Herr Ståhl talade om att förlagen äro så frikostiga, och han nämnde Lubbe
Nordströms skuld på 40 000 kronor. Det har alltid varit huset Bonniers metod
att se efter i bokföringen, hur mycket en författare är skyldig, om han
vågar säga något. Nu är ju Lubbe Nordström död, så han kan inte jämföras,
men ett förskott anfördes också i fallet Blomberg. Det är intressant att
beröra, frågan, varför det ges förskott. Det har tidigare i dag talats om
stall Bonnier. Bilden stämmer även så långt, att de stora förlagen spekulera
i författare liksom en godsägare spekulerar i kapplöpningshästar. Författarna
få en del förskott, och sedan äro de i klorna på förlagen och kunna inte
köpa sig fria. Detta är en form av litterär livegenskap som är ytterligt,
spridd i vårt land, och det är inte alltid det händer som i det fall herr Ståhl
berörde, att kapplöpningshästen går med förlust. Det finns också många som
ge stora vinster, t. ex. Strindberg. Men hur var det när Strindbergs littera -

Nr 23.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
turhistoriskt värdefulla brev skulle ges ut? Då vägrade Bonnier. Då fick Stockholms
stad träda emellan.

Det. har sagts att det inte finns något egentligt monopol, därför att det
står veni som helst fritt att starta ett förlag. Det är dock en sådan där populär
skendemokratisk fras utan täckning, ty såsom alla veta äro de truster, som
vi nämnt i vår motion, så dominerande på bokmarknaden och så lierade med
de tongivande tidningarna och med bokhandeln, att det är mycket naturligt
att herr Ståhl kan säga, att inte alla förlag gå med vinst. Tacka för det,
när ett, eller i viss mån två, förlag dominera så fullständigt. Det vackra talet,
som också hörts i radio ibland, att böckerna i allmänhet gå ut i så små upplagor,
att förläggarna förlora på dem, är också en sanning med modifikation,
ty förlagen tjäna så mycket mer på andra böcker och tidningar. Äro inte de
uppgifter talande, som anförts i vår motion, nämligen att aktiekapitalet i Bonnierförlagets
olika grenar huvudsakligen består av gratisaktier och att Åhlén
& Åkerlund, den mörka systern på skuggsidan av Sveavägen, på ett inbetalt
kapital av 960 000 kronor under ett år delat ut 985 000 kronor och de övriga
åren obetydligt mindre. Den ljusa sidan av Sveavägen nöjer sig med 50 procent.
Tvillingbarnet med Norstedts, läroboksförlaget, ger en vinst på mellan 400 000
och 500 000 kronor. Utdelningsprocenten blir inte så hög där, emedan man
använt ett oproportionerligt stort aktiekapital i jämförelse med de övriga grenarna,
för att det inte skall se så illa ut att vi varje år betalar en halv miljon
till Bonnier och Norstedts, när vi köpa läroböcker. När man har sådana inkomster
är det lätt att säga, att staten skall göra sitt genom att ge de mindre
lyckade förläggarna ett understöd. Jag diskuterar inte den saken, ty jag vill
också att författarna skola ha understöd, men det får inte bli socialhjälp åt
Bonniers underbetalda författare. När förlaget har sådana inkomster bör det i
stället ge författarna litet mer.

Herr Ståhl citerade riksmarskalkens uppfattning om förhandlingarna. Jag
talade för ett par timmar sedan med en representant för författarföreningens
styrelse. Denne sade, att överenskommelsen inte är underskriven och fråga är,
om den blir det, därför att författarna anse den vara ett diktat. För den
första boken vilja förläggarna inte garantera någonting och inte heller för
den andra. Först för den tredje boken skall författaren få 162/3 procent av boklådspriset
och av detta skall endast en tredjedel utbetalas vid uppgörelsen.
Sedan får man se, om boken går. Låt oss anta, att en bok går ut i en för en
debutant rätt hög upplaga på 2 000 exemplar och att priset är 8 kronor. Bruttoinkomsten
är alltså 16 000 kronor, varav författaren i bästa fall får en sjättedel,
eller 2 666 kronor. Om han arbetat med boken ett par år och nu går att
få sitt förskott, får han inte fullt 900 kronor. Så står det till med den stora
bokförlagskoncernens välvilja.

När herr Hallén griper in på herr Ståhl» sida, vill jag i likhet med herr Severin
efterlysa logiken i hans ställningstagande. Han är rädd för ett statligt
bokråd, men däremot vill han ha ett råd, som skall ge subventioner åt en del
förlag. Alla de farhågor herr Hallén hyser för det förra bokrådet måste väl
också gälla det senare, det som skall ge subventioner? Det är här kanske inte
i första hand fråga om att inrätta ett statligt bokförlag, utan om att få insyn
i en stor förläggarkoncern. Jag konstaterar, att även bondeförbundets representant
i utskottet ansett en sådan insyn vara värdefull. Nu försöker herr Hallén
att^också stjälpa detta förslag. Han säger, att om man börjar med en
knappnål, slutar man med en silverskål. När det gäller att komma åt privata
monopol tyckas vissa kretsar inom det socialdemokratiska partiet, till
vilka herr Hallén hör, inte ens vilja börja med en knappnål. De vilja inte
vara med om litet insyn i det kulturellt farliga monopol, som Bonnierkoncer -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
nen utgör. Herr Severin sade nyss i en replik, att det finns ett stort statligt
monopol, nämligen statskyrkan. Om herr Hallén är rädd för att statsinflytandet
växer, är jag gärna med på att som kompensation — det har jag alltid
kämpat för — överföra statskyrkan till den privata företagsamheten. På det
sättet kunna vi åstadkomma en utjämning.

Jag vill sluta med att säga, att vi förra onsdagen upplevde att en grupp socialdemokrater,
ledd från värmlandsbänken av herr Nilsson i Kristinehamn,
räddade ordensväsendet. Nu kanske vi få se en annan socialdemokratisk minoritet,
även den ledd från värmlandsbänken, stiga in för att rädda den stora Bonnier
koncernen från insyn. När vi hört, hur författarna ha det och hur det är
ställt på bokmarknaden med dyra böcker och svårigheter att få ut litteraturen,
då torde herr Halléns parti, om han skulle vinna denna votering, få konstatera,
att det var bortkastad tid och bortkastade pengar, när herr Erlander nyligen
gav middag på Djurgårdsbrunn för de yngre författarna, eftersom man
sedan, när det verkligen gäller, går de stora förläggarnas ärenden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag måste uttala min utomordentliga beundran för herr Johanssons
verkligt framstående förmåga att göra demagogi av vad som bör vara ganska
enkla saker. Hur kan man med ens skymten av anständighet och rättvisa påstå,
att jag velat vara med om att rädda Bonnierkoncernen från insyn? Det är
ju att vända hela saken på huvudet. Herr Johansson sade, att detta uttryck
att man börjar med en knappnål och slutar med en silverskål visar, att man
inte vill vara med om att åstadkomma insyn i dessa i regel monopolistiska
företag. Herr Johansson var kanske inte inne, när jag yttrade mig, men eljest
talade jag om den skamlösa prispolitik, som vissa förlag föra, och jag önskade,
att vi ett annat år skulle få ep motion med begäran om insyn i dessa förhållanden.
Jag försökte vidare visa upp, att man kan komma till rätta med och
knäcka det kapitalistiska monopolet på andra vägar än genom att skapa ett
statligt bokförlag. Att då förvränga fakta och säga, att jag har stått som hejduk
för de stora förlagen i landet — språket nästan saknar anständiga uttryck
för att karakterisera ett sådant påstående.

Herr Johansson i Stockholm, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Här föreligger ett förslag om inrättandet av
ett statligt bokförlag som ett av alternativen i en förutsättningslös utredning.
Jag anser det viktigaste i detta förslag vara att vi skola få insyn på bokmarknaden
och över bokhandeln och allt vad därtill hör samt över den censur som
utövas av de privata förläggarna.

Herr Hallén yrkar här, att detta utredningsförslag skall avslås, och han ger
ett halvt löfte att frågan skall komma igen i annan form ett annat år. Om huset
Bonnier i dag fruktar någonting, är det en sådan insyn, som nu föreslås och
jag har därför icke, herr Hallén, använt några överord.

Härefter anförde:

Herr Sefve: Herr talman! Åtskilliga äro motståndare till detta förslag om en
utredning, därför att de frukta, att ett statligt förlag skulle föra med sig ett
monopol. Vi behöva inte beskylla dem som önska en utredning för att ha några
monopolistiska tendenser, men vi äro misstänksamma mot den mänskliga naturen.
Den har i ganska stor utsträckning gjort sig gällande i dessa stora förlag
— det ha vi i dag hört från många av kammarens ledamöter -— och vi
misstänka också, att den kommer att göra sig gällande bland dem som äro an -

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandem inom bohförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
ställda i eller ha att göra med det statliga förlaget. Detta är så mycket mer
riskabelt som de resurser, som komma att stå till ett statsförlags förfogande,
självfallet komma att vara minst lika stora som hos dessa stora förlag.

Man har här anfört exempel på att vissa enskilda förlag ha försökt öva
åsiktspåtryckning på en del av författarna. Det är mycket möjligt, den saken
känner jag inte till, men jag är mycket misstänksam mot uppgifter, som komma
fram vid en sådan här debatt, emedan man inte har möjlighet att just när
man behöver det kontrollera riktigheten av dem. När läroboksfrågan diskuterades
för ett par år sedan, anfördes det här i kammaren, att någon författare
blivit förtryckt av förlaget och hindrats att ge ut sitt pedagogiska alster. Lärobokskommittén
uppdrog i anledning härav åt sin ordförande att ta reda på
vad som låg bakom detta. Denne talade med såväl den som lämnat uppgiften
här i kammaren som den person, från. vilken han kunde ha fått uppgiften, men
vederbörande förklarade sig inte kunna erinra sig händelsen.

Vad vi frukta är alltså att monopoltrycket skall bli ännu starkare från ett
statligt förlag än det för närvarande är från de enskilda förlagen, vilka dock,
såsom vi alla känna till, ha en hel råd konkurrenter.

Ett av de skäl, som anförts för inrättandet av ett statligt monopolförlag, är
att böckerna äro så dyra, att den fattigare delen av befolkningen inte har råd att
köpa dem. Detta finner jag mycket beklagligt, och jag anser att det skulle
vara synnerligen lyckligt, om man kunde göra någonting åt den saken. Jag
tror emellertid, att den ekonomiska sidan i många fall inte spelar någon avgörande
roll. Man ser ju vad en hel del av de befolkningslager, som enligt vad
nyss nämnts icke ha några böcker, kunna kosta på sig i vissa avseenden. Vi
se exempelvis, vilken strykande åtgång den kolorerade veckopressen har, och
det har för inte så länge sedan berättats av en riksdagsledamot, att välståndet
är så högt i den välståndsaera, i vilken vi för närvarande leva, att även en
vanlig arbetare har råd att ge ut 30 kronor för en biljett till en boxningskamp
— jag vet inte, om det är riktigt. Frågan gäller nu, om ett .statligt bokförlag
kan framställa böcker billigare än ett enskilt förlag kan. Ja, det är naturligtvis
svårt i och för sig att säga, innan man prövat det, men vi veta ju, att det
för bokförlagens verksamhet krävs mycket stor erfarenhet. Det har startats en
hel del bokförlag, som sedan gått omkull helt enkelt därför att man saknat erfarenhet
på området. Därför får man väl misstänka, att även ett statligt förlag
till en början kommer att få kämpa med svårigheter av ekonomisk art —
inte på det sättet, att det får svårt att skaffa pengar, men så att det får svårt
att få affärerna att gå ihop.

Det förefaller mig, som om svårigheten skulle vara så mycket större, därför
att man bland de önskemål, som här nämnts, bland annat framhållit sådana
saker som att författarna skola ha bättre betalt, någonting som i och för
sig är synnerligen önskvärt, och att man skall ge ut böcker inte med hänsyn till
huruvida de bli populära eller inte utan på grund av deras inre värde. Det är ju
ganska få människor, som uppskatta böcker efter deras inre värde. Är det på
det sättet, att man skall ha också dessa önskningar realiserade, komma naturligtvis
kostnaderna som helhet betraktade att bli åtskilligt större, särskilt
om man skall låta det statliga förlaget bära samma bördor ur skattesynpunkt
som de andra förlagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Halléns yrkande.

Fröken Olsson: Herr talman! Jag har begärt ordet för att påpeka en sak,
som alldeles kommit bort i debatten. Herr Allard har flyktigt berört den i
sitt första anförande, men sedan har den inte alls nämnts. Det är att motio -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bok förlagsverksamheten m. m. (Forts.)
nen och utskottets utlåtande röra inte bara bokutgivningen utan även bokdistributionen.
. , , ...

Det har upplysts vid utskottsbehandlingen, att bokhandlarna ia ior nyutkommen
litteratur i genomsnitt 37 procent i provision. Det betyder, att i
många fall få de 40 procent och mera just pa denna nyutkomna litteratur,
eom förlagen annonsera så våldsamt att den praktiskt taget säljer sig själv.
För de moderna »tegelstenarna» få bokhandlarna 7 ä 8 kronor för att de sälja
dem, medan de när det gäller billighetsupplagorna endast få 33 procent eller
80 ä 90 öre. Det är då inte så underligt, om bokhandlarna bli mera intresserade
av att sälja »tegelstenar» med tvivelaktigt litterärt värde än att sälja
de goda och billiga böckerna.

Inom utskottsmajoriteten anse vi att det vore skäl att undersöka, om det
verkligen är nödvändigt att bokdistributionen skall vara så dyr. Det är ju
ändå så, att bokhandlarna ligga så glest, att flertalet människor inte ha någon
direkt tillgång till dem. En utredning för att undersöka, om det ginge att
förbilliga och förbättra bokdistributionen, anse vi skulle vara utomordentligt
värdefull.

När det sedan gäller stöd åt den goda litteraturen tyckas alla, även motståndarna
till motionen, vara ense om att staten bör stödja värdefull litteratur,
och det viktigaste medel man där pekat på är ökade författarstipendier. Alltså,
om staten stöder en värdefull författare genom att på sitt förlag ge ut hans
böcker, som han inte kan ge ut på ett privat förlag, då hotas tankefriheten, och
författaren kommer i ett nesligt beroende av dem som ha makten i staten,
men om staten ger författaren ett stipendium, som gör det möjligt för honom
att fortsätta att producera och ge ut sina böcker på ett privat förlag utan
något arvode därifrån, då kommer han inte i beroende av staten och då är
inte yttrandefriheten hotad på något sätt! Vad det resonemanget än är, inte
är det logiskt.

Det är tyvärr så, att staten kan inte stödja den värdefulla litteraturen utan
att taga ställning till vilken litteratur som är värdefull, och det är naturligtvis
möjligt att statens organ, vilket det nu blir, kan begå misstag i ett sådant
fall, men det gäller ju alla andra områden. Staten kan ju inte inställa
all verksamhet bara därför att det finns möjlighet att begå misstag i enskilda
4o.ll

Det är nog så, att många mycket värdefulla författare alltid komma att ha
svårighet att få förläggare just därför att de äro långt före sin tid och att de
äro så särpräglade, att de ha svårt att övertyga sina samtida, antingen det är
ett statligt eller ett enskilt förlag, om att deras alster äro värdefulla och böra
nå en större allmänhet. Jag tror inte utsikten att få ut deras verk kommer att
bli mindre, om det blir ett statligt förlag, där man har möjlighet att få olika
meningsriktningar representerade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LjungQvist: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag vill bara
erinra om att i utskottets utlåtande har det uttryckligen sagts, att det ligger i
betonandet av utredningens allsidighet och förutsättningslösa karaktär ett förord
för att också frågan om ett statligt bokförlag skall utredas. Vidare sägs i
själva motionen, att man tänker sig ett statens bokråd, som ger insyn i den
privata förlagsverksamheten och fungerar som ett övervakande och rådgivande
organ. Märk väl, övervakande!

Mot denna bakgrund måste det te sig alldeles omöjligt för många av oss att
gå med på motionärernas yrkande, även om, som det påpekats under debatten,

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
missförhållanden här liksom på andra områden skulle föreligga. Jag ber, herr
talman, bara att fä peka på följande.

För några dagar sedan har andra kammaren avböjt en begäran om utredningav
frågan om ett statligt gallupinstitut. Man ansåg det av principiella skäl farligt
med statsingripande på detta område. Man pekade på risken av subjektivt
utformade frågor och på en verksamhet, tillrättalagd till behag för den tillfälligt
härskande riktningen i landet. Dessa skäl måste ju mot den bakgrund, som
målas i motionen och i utskottets utlåtande, med mycket större tyngd tala till
förmån för ett avslag på utrednings kravet i denna fråga Skulle kammaren
i dag gå med på detta utredningskrav, medan man förra veckan avslog kravet
på en statlig medverkan, när det gäller avläsandet av den allmänna opinionen,
så skulle jag vilja med användande av fröken Olssons ord säga, att vad än detta
vore men logiskt vore det icke.

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Den diskussion, som förts här i dag,
är av ungefär samma karaktär som den som fördes, när vi behandlade en motion
om utredning beträffande läroböckerna. Jag var en av motionärerna den
gången. Vi hade fört fram tanken på ett statligt läroboksförlag, och hela tiden
spelade detta huvudrollen i diskussionen. Riksdagen begärde också vid
detta tillfälle en utredning. Jag kan för min del inte förstå, att det skulle
vara farligare att göra en utredning i det ärende, som vi i dag behandla, än
när det gällde läroböckerna. I detta sammanhang vill jag också framhålla,
ätt ett litterärt råd vid sidan av ett statligt förlag, som man här talat om,
redan har sin motsvarighet i läroboksnämnden. Den tycks inte ha varit till
någ-ot men.

Det var emellertid inte detta jag närmast ville säga utan något annat, som
jag gärna vill fästa uppmärksamheten på. Jag tar sällan till orda i diskussionerna
här om de tillfälliga utskottens utlåtanden, men jag har, när jag lyssnat
på dem — med rätt eller orätt vill jag låta vara osagt — kommit till den
uppfattningen, att vissa äldre riksdagsmän finna ett nöje i att det blir avslag
på de utlåtanden, som komma från våra tillfälliga utskott. Ibland kan det
gälla frågor av mindre betydelse, och det kan ju lätta upp stämningen. För
egen del anser jag, att även ett utlåtande, som kommer från ett tillfälligt utskott,
bör behandlas sakligt och med hänsynstagande till de argument utskottet
anfört. Så är det väl ändå meningen, att riksdagen skall handla.

I dag har herr Hallén uppträtt och helt och hållet argumenterat för utskottets
kläm. Han har själv i sitt anförande framhållit, att förhållandena på
bokmarknaden äro oefterrättliga och att stora grupper av vårt folk torde vara
eniga om att något härvidlag måste göras för att man skall kunna åstadkomma
en förändring. Herr Hallén slutade emellertid sitt anförande med att inkonsekvent
nog yrka bifall till reservanternas förslag.

Utskottet har ju föreslagit en allsidig och förutsättningslös utredning av
förhållandena inom bokförlagsverksamheten och bokdistributionen i landet. Om
nu dessa förhållanden, som herr Hallén beskrivit dem, äro oefterrättliga och om
stora grupper av vårt folk äro eniga om att så är förhållandet och att många
därför icke kunna tillgodogöra sig litteraturens skatter, finns det då anledning
att biträda reservanternas förslag? Herr Halléns hela anförande måste väl i
stället vara en motivering för att man bör biträda det förslag, som framställts
av utskottsmajoriteten. Jag kan ju förstå att man i denna diskussion på
reservanternas sida och på deras håll, som äro motståndare till utskottsutlåtandet,
hela tiden har talat endast om ett statligt förlag och om ett litterärt
smakråd ■—- jag vågar icke ha någon mening om hur det skulle se ut med ett
sådant statligt förlag här i landet, men utskottet har icke krävt detta. Dess

Lördag«n den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
kläm innebär ingenting annat än vad som är analogt med vad riksdagen beslutade
i fråga om läroböckerna, och jag kan därför inte förstå varför riksdagen
nu skulle ha någonting emot ett bifall till det förslag, som utskottet
här lagt fram. Ett avslag skulle jag för min del, med rätt eller orätt, icke
kunna tolka på annat sätt än att det finns vissa riksdagsledamöter, som gärna
vilja komma åt de tillfälliga utskotten och de yngre riksdagsmän, som sitta i
dessa. Men även de komma åtminstone ibland med förnuftiga förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Olsson i Gävle.

Härpå yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag vill bara
säga, att här har det blivit liksom god ton att säga förnedrande ord om
svenska bokförlag och om deras insatser i gångna tider. I det avseendet har
jag en helt annan uppfattning, som jag tror kommer sanningen närmast och
som jag därför tycker bör sägas ut, nämligen att de svenska bokförlag, som nu
verkat under en lång följd av år, ha gjort det svenska kulturlivet högst betydande
tjänster. Jag skall emellertid icke ge några argument för denna min
uppfattning.

Anledningen till att jag begärde ordet, herr talman, var den att jag önskade
återta mitt yrkande om bifall till reservationen sådan den föreligger. Jag kan
visserligen icke helt dela det resonemang, som här utvecklats av herr Hallén,
men jag ber det oaktat att få ansluta mig till hans yrkande.

Häruti instämde fru Möller.

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Jag råkade komma med en felsägning.
Herr Hallén yrkade icke bifall till reservationen utan endast till reservationens
kläm. Samtidigt framhöll han emellertid, att man redan nästa år skulle kunna
komma med förslag om något slags utredning beträffande förhållandena inom
bokförlagsverksamheten. I det avseendet vill jag bara anmärka, att jag icke
kan begripa varför man skall vänta till nästa år med den saken, när man nu''
har ett förslag från utskottet liggande på riksdagens bord.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som de i
ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning
angående startande
av statligt
företag
inom den
elektriska industrien
m.m.

Utredning av förhållandena inom bokförlagsverksamheten m. m. (Forts.)
resning. Herr talmannen tillkännagav att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 71 ja och 57 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt och sålunda biträtt
första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 13.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, över
motioner angående startande av statlig elektrisk storindustri och angående
utbyggnad av den elektriska industriens kapacitet och brytande av privatmonopolen
och priskartellerna, m. m.

I motionen II: 51 hade herrar Lundqvist och Forsberg hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte göra framställning om en skyndsam
och allsidig utredning angående startande av statlig elektrisk storindustri, och
i motionen II: 331 hade herr Johansson i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag
om utbyggnad av den elektriska industriens kapacitet och brytande av
privatmonopolen och priskartellerna, varvid även förstatligande av ASEA
med dotterföretag, eventuellt också de båda andra stora monopolgrupperna i
branschen, övervägdes.

Utskottet, som förchaft motionerna till samtidig behandling, hemställde, att
andra kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående den elektriska industriens lämpliga kapacitet och
om formen för en eventuell utvidgning, varvid startandet av statligt företag
borde övervägas.

Reservation hade avgivits av herrar Jönsson i Rossbol, Antby, Ljungqvist,
Hansson i Skegrie och Shantze, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att
motionerna II: 51 och II: 331 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Skantze: Herr talman! I den långa rad av utredningar om socialisering
eller strukturrationalisering av olika grenar av svenskt näringsliv, som riksdagen
de senaste åren begärt och regeringen satt i gång och som är den nuvarande
efterkrigstidens motsvarighet till 1920-talets Sandlerska socialiseringsnämnd,
tycks turen nu ha kommit till den elektriska industrien.

Det föreliggande utskottsutlåtandet, som utmynnar i krav på en utredning
om denna industris lämpliga kapacitet, om formen för en eventuell utvidgning
och om startandet av ett statligt företag i branschen, är föranlett av två motioner,
en socialdemokratisk och en kommunistisk.

De socialdemokratiska motionärerna ha närmast tagit sikte på det dagsaktuella
problemet, den inhemska elektriska industriens svårigheter att tillräckligt
snabbt kunna tillgodose den utomordentligt kraftigt stegrade efterfrågan
på dess produkter. Utan kännedom om den väldiga kapacitetsökning, som
pågår och som är planerad inom denna industri, och i blåögd övertro på
statens förmåga att snabbt och effektivt kunna lösa alla problem, begära de
en skyndsam utredning om startandet av en statlig elektrisk storindustri.

Den kommunistiska motionen ligger mera på det principiella planet. Efter

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom den elektriska industrien
m. m. (Forts.)

att ha konstaterat, att rysslandsavtalet kräver eu avsevärd utökning av vår
industriella kapacitet på detta område, hänvisa motionärerna till punkt 23 i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, beskyller den elektriska industrien för att
uppskörta allmänheten genom monopolpriser, begär utredning om ökning av
dess kapacitet och kräver, att ett förstatligande av ASEA-, L. M. Ericssonoch
Elektroluxkoncernerna därvid tages i övervägande.

Motionerna ha varit på remiss hos ett stort antal remissinstanser, representerande
de statsinstitutioner, som ha intressen att bevaka i detta sammanhang,
olika kommunala, kooperativa och enskilda avnämarekategorier samt landsorganisationen.
En enda av alla dessa remissinstanser har tillstyrkt utredningen,
nämligen landsorganisationen, som emellertid för egen del inskränkt _sig till
att helt kort konstatera, att de förutsättningar arbetarrörelsens efterkrigsprogram
stipulerar för socialisering av befintliga företag eller startande av statliga
konkurrentföretag synes föreligga i fråga om den elektriska industrien.

Ingen enda av de övriga 11 remissyttrandena innehåller någonting, som kan
ge stöd åt utredningskravet. De utgöra däremot tillsammantagna genom den
belysning av vårt försörjningsproblem på det elektriska området, som de ge
ur olika aspekter, just så mycket utredning på detta område, som för den närmaste
tiden kan ha med praktisk politik att skaffa.

Vill man göra en kort sammanfattning av de sakuppgifter, som där ha
lämnats, så kommer man till följande resultat.

I fråga om starkströmsindustrien, inom vilken ASEA-koncernen intar en
dominerande ställning, var läget sådant före kriget, att ungefär 1/i av produktionen
gick på export, medan 2/3 täckte ca 85 % av hemmamarknadens behov.
Återstående 15 % fylldes genom import, huvudsakligen från Tyskland. Denna
import kunde upprätthållas även under kriget men stoppade pa nyåret. 1945
av känd anledning. Ungefär samtidigt stegrades mycket snabbt och i oerhörd
omfattning hemmamarknadens krav på leveranser. ASEA:s inkommande
beställningar 1945 överstego 1944 års med 50 % samtidigt som produktionen
på grund av verkstadsstrejken låg nere i 5 månader och de inkommande orderna
1946 överstego 1944 års med 110 %. Den omedelbara följden måste ju
bli en avsevärd förlängning av leveranstiderna.

Kan man med fog påstå, att ASEA borde ha förutsett denna utveckling?
Ja, på den frågan lämnar Kooperativa förbundet svar i. sitt utomordentligt
intressanta remissyttrande, som i särtryck torde ha kommit samtliga kammarens
ledamöter till handa. Där återges en tabell över årligen gjorda beställningar
för utbyggnad av våra vattenkraftstationer de senaste åren, och av den
framgår, att de igångsatta utbyggnaderna under vartdera av åren 1945 och
1946 voro i runt tal 5 gånger så omfattande som de under 1944 och 35 gånger
så omfattande som de, vilka sattes i gång 1943. Till detta fogar Kooperativa
förbundet den reflexionen, att det snarare är beställarna än elindustrien, som
böra lastas för de nuvarande långa leveranstiderna, och fortsätter: »När kraftföretagen
själva icke hade möjlighet eller förutseende nog att bedöma kraftbehovet
på längre sikt och jämnare utnyttja elindustriens kapacitet, kan man
icke rimligtvis begära, att elindustrien skulle förutse en kommande enorm ökning
av beställningarna och ytterligare bygga ut kapaciteten, när beställningssiffrorna
voro så låga som 1943.»

Hade en statlig industri varit mer förutseende? Även på den frågan lämnar
Kooperativa förbundets tabell svar. Hos de enskilda och kommunala kraftverken
var man redan 1945 färdig med sina beställningar för den forcerade
utbyggnad av vattenkraften, som det snabbt ökande kraftbehovet krävde, medan
statens kraftverk kom med sina beställningar först 1946, och vad den stora

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1047.

Utredning angående startande av statligt företag inom den elektriska industrien
m. in. (Forts.)

utbyggnaden av Harsprånget beträffar, så har den elektriska utrustningen beställts
först innevarande år. Vad denna tidsskillnad än tyder på, så inte är det
på någon överlägsenhet hos statsdriften.

Inför de rådande snabbt och kraftigt ökade anspråken på elindustriens leveransförmåga
har denna industri emellertid ingalunda stått handfallen. En
betydande utökning av dess kapacitet är sedan länge i gång och ytterligare
planerad. Arbetsmarknadskommissionen meddelar i sitt remissvar, att elindustriens
nyinvesteringar enbart i byggnader 1945 uppgingo till 17 miljoner kronor,
1946 till 22 miljoner och planeras för 1947 till 42 miljoner. För ASEA:s
del betyder dessa utvidgningar, att produktionskapaciteten innevarande år
kommer att vara ca 135 % av 1944 års fulla kapacitet, som då endast utnyttjades
till ca 90 %, och när samtliga nu planerade investeringar äro verkställda,
har kapaciteten utökats i fråga om den elektriska maskin- och apparattillverkningen
till 180 %, i fråga om stora generatorer och transformatorer till 200 %
och i fråga om högspänningsapparater till 300 %, allt räknat på 1944 års fulla
kapacitet.

Med dessa utökningar beräknar man, att under förutsättning att 15 % av landets
behov av elektriska maskiner och apparater liksom tidigare skall kunna
täckas genom import, kommer om tre år ca 1/3 av den sålunda utökade kapaciteten
att bli disponibel för export och 2/3 täcka det resterande inhemska behovet,
d. v. s. samma proportion som före kriget men i ungefär fördubblade
kvantiteter. Den utredning om utökning av starkströmsindustriens kapacitet,
som såväl de socialdemokratiska som de kommunistiska motionärerna påkalla,
är alltsa redan verkställd och utökningen delvis färdig och delvis i gång, medan
återstoden är planerad.

Att goda förutsättningar sålunda föreligga både att klara det starkt stegrade
inhemska behovet och statens engagemang i fråga om export till Ryssland
bär möjliggjorts genom befintligheten av en handlingskraftig enskild storindustri
och tillgången på enskilt riskvilligt kapital. De statliga organens långsammare
sätt att fungera skulle här ha kommit till korta. Ett stort krux kvarstår
dock, och det är byggnadsfrågorna och frågan om arbetskraften. Ett gott
samarbete mellan industrien och arbetsmarknadskommissionen blir här av största
betydelse liksom frågan om statens arbetsmarknadspolitik och investeringspolitik
överhuvud taget.

Nå, allt detta är gott och väl, men ASEA:s dominans inom starkströmsindustrien
blir därigenom orubbad, och det är ju den som motionärerna vilja bryta
genom sitt statliga storföretag. Jag skall strax återkomma till det problemet
och vill i detta sammanhang endast hänvisa till vad sådana remissinstanser
som vattenfallsstyrelsen och Kooperativa förbundet säga om möjligheten att
lösa de närmaste årens problem genom startandet av en statlig elektrisk storindustri
i stället för genom en utbyggnad av ASEA. Vattenfallsstyrelsen finner
efter en utförlig motivering, att detta praktiskt taget är omöjligt, och Kooperativa
förbundet påvisar, att även om utredningen kunde bedrivas så snabbt
»att ett positivt riksdagsbeslut kunde fattas, kapitalbehovet beräknas och anslag
beviljas under nästa år, torde en sådan industri av den omfattning motionärerna
tydligen åsyfta icke hinna fullfölja erforderliga omfattande konstruktionsarbeten
och stå färdig för försöksproduktion förrän efter 3 å 4 år,
d. v. s. omkring år 1952. Tyngre eller mera komplicerade produkter av det
slag, som nu äro starkt efterfragude, torde icke kunna vara färdiga för leverans
förrän tidigast efter ytterligare två år, d. v. s. omkring 1954». Så långt
Kooperativa förbundet, som ju har stor och mångsidig erfarenhet av industridrift.

Svagströmsindustrien ha motionärerna endast i största korthet berört, men

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

de ha låtit även den omfattas av kravet på kapacitetsökning och om utredning
om ett statligt företag, respektive socialisering av L. M. Ericsson-koncernen.
De ha vid motionernas författande uppenbarligen förbisett den mycket betydande
produktion, som bedrives vid telegrafverkets egna verkstäder och som
är av sådan omfattning att den täcker i runt tal hälften av verkets eget behov
av stationsmateriel och telefonapparater. I fråga om telefonkablar har L. M.
Ericsson-koncernen hittills dominerat, men telegrafstyrelsen meddelar i sitt
remissyttrande, dels att den för närvarande täcker en del av sitt behov genom
import, dels att byggnadstillstånd sökts av ett med L. M. Ericsson-koncernen
konkurrerande företag för uppförande av ett nytt telefonkabelverk i Sverige.
Den erforderliga utökningen av svagströmsindustriens kapacitet synes väl
tillgodosedd dels genom denna blivande anläggning, dels genom telegrafverkets
planerade fördubbling av den egna produktionen och dels slutligen genom den
betydande utökning av L. M. Ericsson-koncernens produktionsresurser, som pågår
bl. a. med nya stora fabriker i Karlskrona och Söderhamn.

Vad dammsugare-, golvbonare- och kylskåpsindustrien beträffar, som inte
alls berörs i den socialdemokratiska motionen och endast i förbigående omnämnes
i den kommunistiska, framgår det klart av industriförbundets utförliga
redogörelse, att Elektrolux ingalunda dominerar på den svenska* marknaden
så som motionärerna vilja göra gällande.

Jag återkommer nu till den dominerande ställning ASEA intar på starkströmsindustriens
område och L. M. Ericsson på telefonkabeltillverkningens.
De socialdemokratiska motionärerna se häri en fara för att prisnivån på detta
område icke är så låg som den kanske skulle kunna vara och de kommunistiska
uttala eu direkt beskyllning för monopolistisk uppskörtning av allmänheten.
Priskontrollnämndens, vattenfallsstyrelsens och telegrafstyrelsens remissutlåtanden
vederlägga emellertid vad motionärerna i detta stycke anfört. Priskontrollnämnden
konstaterar sålunda, att ur prisbildningssynpunkt tillräckliga
skäl icke föreligga för den utredning motionärerna önska. Vattenfallsstyrelsen,
som själv utövar en fortlöpande priskontroll på området, har därvid funnit
att den inhemska prisnivån för starkströmsmateriel nu liksom före kriget
ligger väsentligt under importprisnivån. Och telegrafstyrelsen slutligen anser
sig alltjämt kunna uppehålla eu betryggande priskontroll dels genom sin egen
produktion och dels genom sina internationella kontakter.

Även om dessa tre statsinstitutioner skulle slappna i den kontroll de utöva,
sakna vi icke korrektiv mot eventuella missbruk av en monopolställning.
Vi ha ju vår i fjol genomförda monopolkontrollagstiftning och vidare konkurrensen
utifrån, som efterhand som de nuvarande hindren för världshandeln
undanröjas, säkerligen kommer att göra sig gällande med stor kraft.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga några ord om de stora iinportföretag
vi ha på detta område i de tyska Siemens och AEG-koncernernas svenska
dotterbolag, som för mer än ett år sedan omhändertogos av flyktkapitalbyrån
för att de, som det heter i texten till 1945 års lagstiftning, skulle »komma
till en ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning». Vad
man därvidlag har att välja på är ett förstatligande eller en försäljning. Jag
finner det ur synpunkten av det svenska folkhushållets försörjning på det
elektrotekniska området utomordentligt beklagligt, att det valet ännu icke
har träffats. Ansvaret härför ligger hos regeringen. Redan remissyttrandena
över motionerna vid fjolårets riksdag om företagens förstatligande gåvo vid
handen, att den vägen icke borde beträdas. Den av dåvarande chefen för handelsdepartementet
i januari 194G tillsatte utredningsmannen, advokaten Alf
Lindahl, uttalade i sitt den 2 juli samma år avgivna yttrande, att försäljnings -

46 Nr 25. Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

alternativet i första hand borde försökas. Men herr Myrdal ville uppenbarligen
icke släppa tanken på ett förstatligande. Efter att ha legat på ärendet i
ytterligare fem månader tillsatte han en ny utredningsman, dåvarande byråchefen
Alf Lindencrona, som i sin den 10 april i år avgivna preliminära rapport
synes ha kommit till det resultatet, att om en acceptabel köpare bjöde
ett acceptabelt pris kunde valet mellan förstatligande och försäljning överlämnas
till ett politiskt avgörande.

Hugade spekulanter, fullt fristående från de svenska koncernerna i branschen,
deklarerade redan i fjol sitt intresse, men några verkliga försäljningsförhandlingar
ha ännu icke kommit till stånd. I över två år ha dessa båda
företag varit avskurna från sina forna leverantörer, och deras personal har fått
arbeta i ovisshet om hur företagens framtid skall komma att gestalta sig. Förutom
den psykiska påfrestning detta måste innebära har ovissheten om de
blivande äganderättsförhållandena medfört stora svårigheter, när det gällt att
knyta förbindelser med nya leverantörer såväl här hemma som i utlandet,
ävensom när det gällt att få i gång en inhemsk produktion. Att verksamheten
trots detta har kunnat upprätthållas och det i praktiskt taget oförändrad omfattning
är ett utomordentligt gott vittnesbörd både om personalens duglighet
och om dess beundransvärda lojalitet mot sina företag. Detta är värden, som
icke böra få äventyras. Personalens lojalitet har begränsat vådorna av regeringens
senfärdighet, men den kan icke pressas hur långt som helst. Skall
frågan om dessa företags framtid, som utskottsmajoriteten antyder, dragas in,
i den utredning man nu föreslår och därmed ytterligare förhalas, blir läget
ohållbart. Till statsrådet Kock, som nu handlägger dessa frågor, skulle jag
vilja vädja att göra allt för att påskynda avgörandet. Ger man de numera
svenska Siemens- och AEG-bolagen här i landet möjlighet att utan de svårigheter,
som deras nuvarande situation medför, fylla sin uppgift som importföretag
i det svenska folkhushållet, då stimulerar man också den konkurrens,
vari även utskottsmajoriteten ser det säkraste medlet mot de vådor, som de
stora svenska koncernernas dominans på marknaden påstås innebära.

Nu skall det villigt erkännas, att utskottsmajoriteten har kommit till insikt
om att ett bifall till motionärernas utredningskrav icke kan få någon inverkan
på landets försörjning med elektrisk materiel under de närmaste åren. Man
medger att det är en fråga på lång sikt, men då finns det väl heller ingen anledning
att nu sätta i gång med en utredning. Ha vi icke angelägnare arbetsuppgifter
den närmaste tiden för den redan nu så hårt belastade statliga utredningsapparaten?
Och vilka problem skulle en utredning om elindustriens
lämpliga kapacitet ställas inför? Den skulle till att börja med få lov att på
åtminstone ett ungefär räkna ut hela den svenska industriens investeringsbehov
när det gäller elektriska maskiner och apparater under en period, som ligger
5 ä 10 år framåt i tiden. Vidare måste beräknas, vilka nya krav dessa
nyinvesteringar då skulle komma att ställa på ytterligare utökning av kraftverksindustrien.
Slutligen måste bedömas, hur våra möjligheter till import och
export på detta område komma att gestalta sig under en så avlägsen tidsperiod.

Herr talman! En sådan utredning som utskottet förordar kan helt enkelt
icke effektueras. Det finns ingen människa i detta land, som ens tillnärmelsevis
har förutsättningar att gå i land med en dylik uppgift. Det hjälper icke
ens att vederbörande går in i en statlig kommitté av s. k. sakkunniga. Och
finner man förresten en så klärvoajant person, ha vi mycket angelägnare uppgifter
för honom. Då kunna vi lugnt slopa konjunkturinstitutet och låta honom
beskriva framtiden för oss, innan vi gå att taga ställning till de stora ekonomiska
frågor, som vi ha att handlägga här i riksdagen.

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

Till sist: om den föreslagna utredningen sättes i gång och ASEA och de
andra företag, som det här gäller, skola synas ordentligt i sömmarna, måste
följden bli den, att företagen måste reservera en del av sin värdefullaste personal
för att gå utredningsmännen, till handa med siffror och beräkningar av
allehanda slag och naturligtvis också för att följa utredningens arbete och
granska riktigheten av dess slutsatser. Kunna vi verkligen nu, när vi kämpa
med stora svårigheter i fråga om vår egen försörjning på detta område och
när vi åtagit oss en så betydande export av dessa produkter, en export som
måste fullgöras i rätt tid, stå till svars med att belasta företagen med en hel
del improduktivt arbete, som bara försvårar och fördröjer deras ansträngningar
att fullgöra sin huvuduppgift, vilken väl ändå är att producera? Föreligga
icke i stället nu större skäl än någonsin, att ge denna industri arbetsro? Det får
den icke, om nu skall igångsättas en utredning av det slag utskottsmajoriteten
förordar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Skoglund i Doverstorp, Birke och
Hagberg i Malmö.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag är en av de motionärer, som ha sett på
denna fråga på det ljusblåa sätt, som herr Skantze talade om. Jag har gjort det
därför att man här kan konstatera den utvecklingen, att ett par större företag
ha fått en viss monopolställning i landet.

Jag hade nöjet närvara då nationalekonomiska föreningen för en tid sedan
hade sitt sammanträde, där finansministern och professor Heckscher voro inledare.
Där uppträdde en direktör Rausing och påtalade, att statsmakternas politik
verkade dithän, att den hindrade bildandet av nya företag och uppmuntrade
monopolbildningen, något som han ansåg vara en fara för framtiden med
hänsyn till de förutsättningar för socialisering, som det medförde. Jag drog
därav den slutsatsen, att man även från borgerligt håll hade intresse av att
bekämpa icke bara, som man alltid sagt, statsmonopolism utan även privatmonopolism.

Sedermera fick jag i Göteborgs-Posten läsa kritik över att ASEA inköpt
Elektromekano i Hälsingborg och Härnöverken i Härnösand och på det sättet
utvidgat sitt monopol. Artikeln slutar med att framhålla, att överhuvud taget
den industriella maktkoncentrationen under storfinansens ledning är en lika
stor fara för det fria näringslivet som Wigforss. Det är alltså en borgerlig tidning,
som vill förfäkta den fria företagsamhetens linje, som uttalar detta.
Svensk Industritidning — såsom den citeras i Svenska Dagbladets pressklipp
— har samma uppfattning. Den påpekar, att ett antal inbördes konkurrerande
företag har större möjlighet att hålla de socialiseringshungriga statsmakterna
stången men att genom att ASEA tagit ledningen av företagen inom branschen
denna konkurrens är eliminerad. Nya företag våga icke riskera något på ett
område, där en grupp fullständigt dominerar, heter det. Här finner man alltså,
att även på borgerligt håll samma uppfattning råder beträffande den monopolisering,
som sker genom att storföretagen sluka småföretagen undan för undan.

Herr Skantze var inne på den linjen, att även tyskägda företag skola uppslukas
av L. M. Ericsson- och ASEA-koncernen. Ja, då är det slut med den
fria konkurrensen. Då skola vi icke tala om den längre. Då kan det ligga något

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

i den kommunistiska motionen, vari det säges, att det mognar för ett samhällets
övertagande av produktionen. Vi ha i alla fall velat vara litet humanare
på den punkten i den socialdemokratiska motionen. Vi ha räknat med att vid
sidan av detta stora företag, som enligt de borgerliga skribenternas uppfattning
hindrar privat konkurrens, skulle kunna finnas ett statligt företag. Vi
ha utgått ifrån att både kommuner och enskilda ha ett intresse av att man får
ned prisnivån på detta område.

Nu säger man, att det härvidlag skett en tillfredsställande prisutveckling.
Enligt en uppgift, som herr Skantze lämnade, inträffade ett år en konflikt
vid ASEA, då verksamheten låg nere under fem månader, men trots detta hade
man det året en vinst på 41/2 miljoner kronor. Vid årets bolagsstämma kunde
man redovisa en vinst av 13,2 miljoner. Dessa vinstmarginaler plus de olika
avsättningarna visa väl, att det borde finnas möjligheter att justera prisnivån.
Jag tror icke att man har lust att göra det, utan man handlar efter vinstdriften
och tager ut det mesta möjliga.

Man tröstar sig härmed att tullarna skola verka och att vi skola få konkurrens
i framtiden utifrån. I riksdagen påvisades emellertid häromdagen svårigheterna
att företaga en reglering på detta område. Från bondeförbundets sida
hade man motionerat om slopande av tullarna när det gällde elektrisk materiei.
men riksdagen ansåg att så stora internationella konsekvenser voro förknippade
därmed, att man icke vågade sig på ett sådant experiment.

Herr Skantze åberopade telegrafstyrelsens yttrande och betonade också, att
från dess sida kunde man hänvisa till att man hade egen produktion. Det framgick
att när det gäller tillverkningen av telefonapparater och dylikt har man
tack vare statlig verksamhet kunnat få en konkurrens till stånd på detta område.
Varför icke bygga ut detta vidare? Med hänsyn till det raseringsarbete,
som pågått i världen, lär det väl också dröja innan det blir konkurrens utifrån.
Jag vill erinra om att vattenfallsstyrelsen, som avstyrker utredningen, måst
igångsätta viss produktion även på detta område. Vid omläggningen av strömmen
från 25-perioder till 50-perioder måste man linda om transformatorer, motorer,
generatorer och dylikt i rätt stor skala, och detta gör man i egen verkstad.
Jag tror icke att det är absolut uteslutet att man ganska snart kan få
igång vissa tillverkningar, som kunde vara gagneliga, även om man måste
tänka sig den stora utbyggnad, som vi här motionerat om, på längre sikt.

Herr Skantze hänvisade till den nyinvestering, som planeras av den privata
industrien. Det är ju så, att så snart det är fråga om nyinvestering går som en
röd tråd igenom alla avstyrkanden, att det är bristen på materiel och arbetskraft
som är avgörande i nuvarande läge. Jag föreställer mig dock, att det går
åt lika mycket materiel och arbetskraft för att bygga ut privata industrier
Pch verkstäder som att bygga i statlig regi. I det fallet blir det alltså ett
avvägande, om man ur konkurrenssynpunkt anser sig böra bygga upp en statlig
industri eller om man skall överiämna det hela åt privat företagsamhet.

I fråga om kabeltillverkningen föreligger ett faktiskt monopol. I det fallet
ligger det till så, att man från L. M. Ericsson-koncernens sida planerar en
utbyggnad och man låter också påskina, att en radiofabrik i Ulvsunda bär
för avsikt att bygga en kabelfabrik. Skall en sådan nyinvestering ske, behöver
företaget utnyttja arbetskraft och materiel. Varför skulle icke staten därvidlag
kunna träda i stället och utnyttja denna arbetskraft och detta materiel?

Vidare talas det om priskontroll och dylikt. Ja, det är mycket tacknämligt
att ha den, och jag hoppas och tror, att samhället skall kunna ha ett visst
prisreglerande inflytande i framtiden. Men, som vi säga i utskottets motivering,
vår uppfattning är den, att det är nödvändigt med en effektiv konkurrens.

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

Det går icke att enbart lita till priskontrollen. När det gällde rundvirket var
det en talare i kammaren som nämnde, att om man ville vara elak mot regeringen,
skulle man yrka på normalprisernas införande. Detta visar, att företagarna
äro inne på den linjen, att det finns möjligheter att slinka förbi priskontrollen.
Kan man ba produktion vid sidan av monopolföretagen, är detta
effektivare än att enbart ba priskontroll. Då kanske man också slipper böra
klankandet på den alltmer växande byråkratiska statsapparaten.

För min del är det emellertid icke enbart dessa synpunkter, som varit utslagsgivande.
Jag bar den uppfattningen att i dessa tider med brist på arbetskraft,
brist på tekniker och dylikt och sjunkande befolkningssiffror kan det
finnas anledning att undersöka, hur produktionsmöjligheterna skola kunna
utnyttjas. Utvecklar man denna kvalitetsindustri, kan det vara av värde för
framtiden. Det har visat sig att man inom den mekaniska verkstadsindustrien
har kunnat ge de anställda i företagen en relativt god försörjning, och det kan
ifrågasättas, om man icke bör inrikta sig på att få fram mera dylik produktion.
Vi ha förbättrat yrkesutbildningen, och vi gå in för att genom skolreformer
höja den kvalitativa standarden hos vårt folk. Det kan tänkas i framtiden innebära
slöseri med denna befolkning att låta den syssla med produktion av
förnödenheter, som vi lättare skulle kunna importera och fastän den befolkningsgrupp,
som är sysselsatt med denna produktion, har en sämre standard
än som är rimligt. Jag vill icke peka ut någon speciell industri. Men jag
hörde ett radioreportage från Sjuhäradsbygden för en tid sedan, där man från
trötta arbetarhustrurs sida betonade, att hela familjen måste ha förvärvsarbete
för att den skall kunna få sin försörjning. Kanske ligger det något i tanken
att det finns vissa alster, som man kan importera i stället för att med stora
uppoffringar tillverka här i landet.

Jag skall icke trötta kammaren längre. Jag vill bara till sist nämna, att
det i ett yttrande från installatörsförbundet hånfullt talas om att motionärerna
icke ha något begrepp om att ASEA är företagare även på installationsområdet.
Jag vet icke hur det är med de kommunistiska motionärerna, men jag
tror att vi på socialdemokratiskt håll ha reda på att det förekommer en viss
verksamhet i det fallet. Det kan emellertid ifrågasättas, om det blir så värst
effektiv konkurrens för den händelse det skulle förekomma någon kartellbildning
eller prisöverenskommelse och vederbörande materialleverantör är med i
densamma. Det kan snarare bli tvärtom. Det skulle därför kunna tänkas vara
till gagn för allmänheten, att man från ett statligt företag skulle kunna till
installatörerna leverera material i konkurrens med vederbörande nu monopoliserade
företag. Jag går så långt, att jag anser att när vi nu skola övertaga
bostadsproduktionen, det icke är omöjligt att vi ute i kommunerna kunna komma
att få syssla med vissa hithörande problem. Om vi bygga bostäder och
starta egna installationsföretag, kanske vi kunna bryta vissa karteller, och det
kan då vara tacknämligt att ha ett statligt företag, som kan reglera priserna
till de olika kunderna.

Med vad jag anfört bär jag velat få fram att jag anser att man, med hänsyn
till den kritik som vid olika tillfällen riktats mot monopolismen och om man
menar allvar med talet om kampen mot monopolismen, bör utreda om det icke
på detta område går att åstadkomma en effektiv konkurrens. Framför allt
vill jag betona, att man bär har möjlighet att bättre utnyttja den svenska
arbetskraften för framtiden än man kanske kan göra inom andra produktionsgrenar.
Även om det kan förefalla en smula ljusblått, tror jag att det ligger
något i’ denna tanke, och jag är icke rädd för framtidens dom.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 25.

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! När vi i utskottet haft att taga
ställning till denna fråga har det förelegat två motioner för behandling, dels
socialdemokraterna Lundqvists och Forsbergs om en snabb utredning angående
startande av en statlig elektrisk storindustri, som skulle kunna bli en effektiv
konkurrent till det monopolföretag man anser att ASEA nu blivit, dels den
kommunistiska motionen, som utmynnar i bl. a. förslag om direkt förstatligande
av ASEA.

I)å jag anslutit mig till den vid utlåtandet fogade reservationen har jag ingalunda
förbisett, att det ligger en fara i tillkomsten av dylika stora industrikoncerner.
En koncern av ASEA:s format måste vara en fara för den industriella
verksamheten överhuvud taget. Det är jag fullt på det klara med, och jag är
medveten om att om en hel industriell bransch eller en betydande del av en
sådan kommer under en och samma affärsledning, ligger det snubblande nära
till hands, att företaget skall kunna utnyttja sin ställning i ekonomiskt avseende
på ett helt annat sätt än om det åtminstone förelåge en effektiv import av
varor på det område det är fråga om. Nu ha vi som bekant en ringa import
inom denna bransch. Den tidigare förefintliga och mycket stora importen från
Siemens, AEG o. s. v. är av kända skäl omöjliggjord. Jag har velat framhålla
detta därför att jag icke helt utan förbehåll kunnat ansluta mig till reservationen.
Det är av andra och mera praktiskt betonade motiv jag ansett att man
för närvarande icke kan gå de vägar, som motionärerna anvisat.

I utskottet ha vi icke så mycket sysslat med kommunisternas motion om ett
förstatligande av bl. a. ASEA. det måste jag säga. Och när i den kommunistiska
motionen bl. a. hänvisas till efterkrigsprogrammets 27 punkter, tycker man att
detta är litet långsökt. Där betonas nämligen, att det är industrier, som icke
äro ef fektiva och icke fylla måttet när det gäller industriell produktion, beträffande
vilka det kan föreligga ett behov av förstatligande. Här kan man näppeligen
åberopa bristande effektivitet såsom motiv. För övrigt kan jag av rent
principiella skäl knappast ansluta mig till tanken på ett rent förstatligande. Det
har jag ingen anledning att här ytterligare motivera.

Vad beträffar det socialdemokratiska yrkandet om en snabb utredning rörande
en med den nuvarande industrien konkurrens duglig storindustri vill jag framhålla,
att ett skapande av en sådan skulle stöta på oöverstigliga hinder. Vi ha
ju — det behöver väl knappast sägas — brist på byggnadsmateriel, brist på
arbetskraft och icke minst brist på tekniker. Herr Lundqvist frågade, varför
ett företag som t. ex. ASEA får — med den knappa tillgång som finns på
byggnadsmateriel och arbetskraft — fortsätta att expandera och bygga ut. Man
behöver väl icke erinra om att detta är eu tvingande nödvändighet icke minst
på grund av de åtaganden som Sverige gjort i ryssavtalet. Icke heller behöver
man väl påpeka, att det rent nationalekonomiskt sett måste vara mera förnuftigt
att göra vissa utvidgningar av en redan befintlig industri än att bygga en helt
ny. Det sistnämnda kommer ju att kräva helt andra proportioner av material,
arbetskraft o. s. v. Vidare måste man erinra om att det möter mycket stora
svårigheter redan nu att till en sådan utbyggnad skaffa materiel och arbetskraft,
teknisk personal och kanske inte minst administrativ personal. Om riksdagen
nu skulle gå med på de önskemål som motionärerna ha fört till torgs om en
snabb utredning och sedan naturligtvis en snabb utbyggnad av en med de övriga
konkurrerande statlig industri, så vill jag fråga var man skall ta de människorna
ifrån. Dem måste man tydligen ta från den redan arbetande industrien, och
man har väl då rätt små utsikter att höja den totala kapaciteten hos industrien
i fråga.

En utredning måste väl för övrigt vara konstruktiv. År det någon som tror,

Lördagen den 31 maj 1947. Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

att en sådan utredning — jag skall inte gå in på dessa synpunkter närmare,
då de ju belysts rätt utförligt av herr Skantze — kan bli grundläggande för att
bygga ett initiativ i ifrågavarande hänseende på, när förhållandena bli sådana,
att det är möjligt att genomföra förslaget?

För övrigt kan man ju sätta i fråga, om man verkligen kommer att behöva
denna väldiga utbyggnad av industrien, när förhållandena möjligen bli sådana,
att det skulle gå att genomföra den. Här har ju vattenfallsstyrelsen, som herr
Skantze också mycket riktigt angivit, deklarerat att den starka utbyggnad, som
nu är ifrågasatt och som för tillfället är orsak till de stora svårigheterna i fråga
om leveranser o. d„ är ett förhållande av övergående natur. Man räknar med
att redan 1952 och 1953, om ingenting oförutsett inträffar, skall det bli en avmattning
av dessa investeringar i kraftverksbyggen och därmed minskad efterfrågan
på dessa produkter. Det skulle mycket väl kunna hända, att när vi fått
till stånd en statlig storindustri, som här är i fråga, skulle den kanske i huvudsak
få basera sin avsättning liksom den förutvarande på en mycket oviss export.
Man behöver väl inte erinra om att andra länder, inte minst Förenta staterna,
kraftigt expandera på detta och andra industriella områden, och det är väl inte
alls säkert, att vi med våra resurser ha möjlighet att ta upp internationell konkurrens
med dessa stormakter med deras större tillgång på olika förnödenheter
och större tillgång på arbetskraft. När planerna sålunda skulle vara färdiga,
så skulle vi näppeligen behöva den stora utbyggnaden.

Herr Lundqvist nämnde något om att vi med tanke på de vikande befolkningssiffrorna
borde ägna oss åt en mera högklassig industriell produktion. Jag
tror, att man med utgångspunkt från de vikande befolkningssiffrorna får överväga,
att, när det blir normala förhållanden i världen, vi i arbetsbesparande
syfte måste importera en hel del färdiga produkter. Jag kan för min del inte
finna det rimligt, att man överdimensionerar t. ex. den elektriska industrien på
bekostnad av upprätthållande av annan industri och inte minst av skogsbruk
och jordbruk i detta land.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som ha föranlett mig att ansluta mig
till reservationen, trots mina mycket stora betänkligheter mot den expansion,
som inte minst ASEA har visat och som jag inte är någon beundrare av. Jag
kan ju tillägga, att jag deltagit i diskussionen av denna fråga på ett förberedande
stadium inom priskontrollnämnden, där man så noggrant som möjligt
försöker följa den industriella verksamhetens prissättning, och vi ha ju där dess
bättre konstaterat, att hittills är det ingen fara på taket. Med den lagstiftning
vi ha beträffande monopol har man kanske en viss säkerhet för att företagen inte
skola kunna otillbörligt utnyttja sin ställning. Emellertid kan det ju ske en
hel del, som inte går att kontrollera, och jag skulle måhända i ett helt annat läge
beträffande möjligheterna att realisera ett dylikt program kunnat vara med om
uppförande av en större eller mindre statlig industri för att därmed stärka priskontrollen.
Men i nuvarande läge tala alla praktiska skäl för att man bör vänta
och se.

Det är detta, herr talman, som har bestämt mitt ställningstagande, då jag
yrkar bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Forsberg: Herr talman! Vad som har givit anledning till att vi anse,
att man här bör företa en utredning, framgår i allt väsentligt av den motion vi
avlämnat. Här föreligger ju, som redan har sagts, en enskild monopolställning.
I stort sett äro vi väl alla i alla fall medvetna om detta, eftersom vi även syssla
med kommunala spörsmål och större eller mindre elektricitetsverk finnas både
i städer och på landsbygden. Vad ha vi gjort för erfarenheter därvidlag under

52 Nr 25. Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

den tid, då utvecklingen gått som man kallar det framåt på det industriella
området? Jo, vi ha ju kunnat konstatera, att vi tidigare vid köp av varor av
skilda slag på ifrågavarande område, transformatorer, generatorer o. s. v„
kunnat infordra anbud. Det har med andra ord funnits konkurrens, men allt
eftersom tiden har gått. har denna konkurrens fullständigt försvunnit. Man
har fått endast ett storföretag i ASEA, som under den sista tiden sugit upp
ytterligare ett företag, varifrån vi tidigare åtminstone kunnat få anbud, nämligen
Elektromekano i Hälsingborg. Även detta kontrolleras nu av ASEA. Om
man skall beställa någon vara på ifrågavarande område, har man nu intet annat
företag än ASEA att vända sig till. Det är i det läget som vi även som kommunalmän
äro intresserade av att man kan få till stånd någon konkurrens just
på detta område. Vi ha därför tagit upp tanken på ett statsföretag på området,
då ingen enskild gärna kan konkurrera med ifrågavarande storföretag, utan
den enda, som skulle kunna uppträda som konkurrent, är samhället. Om någon
enskild skulle försöka är det ju så lätt för denna stora koncern att betala rätt
så bra för att slippa en konkurrent.

Vad beträffar priskontrollnämnden tycks den ju inte känna till allt. Det
är åtminstone jag medveten om. Den har nog gjort en del, som har varit bra,
men den har också gjort en hel del, som jag absolut inte förstår. Den har medgivit
prishöjningar, när vi som lekmän inte alls kunnat förstå, att det fanns
någon som helst anledning därtill, då de scm fått tillstånd till prishöjningarna
tjänat mycket pengar tidigare.

Jag har inte vare sig här eller i utskottet, där jag hade tillfälle att deltaga
i behandlingen av detta ärende, kunnat förstå herr Jönssons i Rossbol argumentering.
Här har han ju svartmålat det hela, men det gjorde han inte i utskottet,
utan där ansåg han, att man t. o. m. skulle kunna skriva en del vackra saker
om motionen, fastän man sedan i slutklämmen skulle yrka avslag. Den helt pessimistiska
inställning, som herr Jönsson i Rossbol i dag deklarerat, har jag
mycket svårt att förstå. Regeringen begick kanske ett fel, när den släppte in
honom i priskontrollnämnden, ty tidigare var han ju av en helt annan inställning
och röstade gladeligen för något år sedan för en bondeförbundsmotion rörande
förbilligande av kraftförsörjningen speciellt på landsbygden, som vann
majoritet här i kammaren, till vilket resultat även jag bidrog. Den motionen
betecknades t. o. m. av högern och i den borgerliga pressen som att bondeförbundet
var inne på socialiseringens väg. Jag vet inte, om bondeförbundarna
därför blevo så förfärligt rädda, att det är en ny taktik från deras sida att nu
vilja vänta. /Jag har sagt i utskottet, och jag vill också säga det här till herr
Jönsson, att vackra ord äro inte så mycket värda för mig. Jag tycker det är
mycket bättre, att man i stället handlar.

Nu är det väl ändå så, att vi äro väl medvetna om att vi ha outnyttjad vattenkraft
i stor utsträckning. Vi utnyttja ju för närvarande 14 miljarder kilowatt
men kunna i vårt land komma upp till 40 miljarder kilowatt. Jag är därför
övertygad om att om det är på något område vi ha framtiden för oss, så är det
på detta område. Det är därför angeläget, att man i god tid gör förberedelser just
på detta område. Även om vi i dagens läge ha en högkonjunktur, vilket vi äro
glada över, så har ju i alla fall historien visat, att man alltid efter en högkonjunktur
får en kris. Man får en lågkonjunktur, och ännu har ingen vågat eller
kunnat säga, att vi inte få det än en gång. Den dagen kommer — vi veta bara
inte när — och då gäller det att kunna bemästra situationen, och är det på
något område lämpligt att företa en utredning, så är det just när det gäller
de vita kolen. När nästa lågkonjunktur kommer, kanske man skulle vara glad,
ifall man hade en sådan utredning färdig, så att man kunde plocka in andra

Lördagen den 31 maj 1947. Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

verkstadsarbetare i denna industri, där vi veta att vi ha möjligheter att exportera.
Genom att företa en sådan utredning nu kunna vi alltså vinna tid.

I reservationen har man — jag kan inte förstå, att herr Jönsson också kunnat
skriva under det — berört frågan om den dominerande ställning, som intages
av de större företagen inom den elektriska industrien. Bland annat säger
man, att denna dominerande ställning inom den elektriska industrien enligt den
av utskottet föranstaltade utredningen inte har medfört några olägenheter.
Men sedan säger man, att utländsk konkurrens gör sig gällande och kan beräknas
få ökad styrka. Hur kan man skriva detta om ett område, där vi uppträda
som exportörer och för närvarande inte importera något? Hur kan man
överhuvud tala om att en sådan dominerande ställning inte skulle vålla några
olägenheter?

Vi ha sagt, att det är en monopolställning som ASEA intar. Jag skall
bara anföra som exempel på hur denna dominerande ställning verkar inom
installationsverksamheten. Det är ett mycket viktigt område, och inte heller
där har man egentligen någon konkurrens att tala om. I den mån det finns
någon -— jag vet att det ännu finns litet konkurrens kvar -— kommer man nog
att tillse, att densamma stoppas. Man uppträder på det sättet, vilket vi^kanske
känna till, att man uppdelar landet i olika områden. Inom dessa områden få
vissa räkna men inga andra. Detta gäller även herr Jönssons område, vilket
också är indelat, så att inte vem som helst kan komma dit upp och räkna, ifall
det är fråga om installationsverksamhet. En stad i södra Sverige inledde underhandlingar
om installation i ett byggnadsföretag med dlika företag på området
och fick då anbud från dessa på över 300 000 kronor. När man kom underfund
med att detta var alldeles för högt, sökte man förbindelse på annat
håll, och det fanns då verkligen — det var för kort tid sedan —- kvar en firma,
som man kunde inleda underhandlingar med och som lämnade in ett anbud på
något över 200 000 kronor. Då blev man emellertid intresserad inom kartellen
av att resonera om saken. Först erbjöd men sig med gråten i halsen att gå med
på att sänka sitt anbud med 5 000 kronor, men när man sedan kom underfund
med att detta inte betydde något, kunde man i ett enda tag gå ned med sitt anbud
med ytterligare 67 000 kronor. Det lag ekonomiska krafter bakom. Man
sökte få bort denna firma, som hade avgivit detta lägre anbud. Det lyckades
inte den gången, ty skillnaden blev ändå för stor.

Skall man tillåta, att sådant skall få fortgå? Det fortgår över hela vårt
land på detta område, och det är även, herr Jönsson, lantbrukarna, som få
betala för dessa saker. Jag tycker sannerligen, att det inte är en dag för tidigt,
att man här söker i den mån det är möjligt med hänsyn till läget företaga
en utredning. Det kan ju ändå inte vara farligt. Vi vilja inte vara med om att
godkänna det sätt, på vilket det nuvarande storföretaget utnyttjar läget, därför
att det inte har någon konkurrens.

Jag ber med det sagda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Bossbol erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara i korthet erinra herr Forsberg om att jag inte har
någon utpräglat pessimistisk inställning beträffande utredningar, vilket kanske
bäst bevisas av att herr Forsberg och jag voro på samma linje häromdagen
när det gällde utredningen rörande textilindustrien.

Det är alldeles riktigt som herr Forsberg säger att det är åtskilligt som priskontrol[nämnden
i detta avseende icke kan kontrollera. Men jag vill erinra
om att vi ha möjligheter att kontrollera anbud som kunna misstänkas vara

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

onormalt höga eller bära en monopolistisk prägel i något avseende. Det händer
ofta att dylika anbud underställas priskontrollnämnden eller dess underorgan.
Man är sålunda inte alldeles maktlös i fråga om att se till, att det inte
förekommer någon uppskörtning på grund av rådande monopolistiska tendenser
vid industriens anbudsgivning.

Det är väl ingen, kanske inte ens inom industrien, som kan vara glad över
de tendenser som vi ha märkt hos ASEA att undan för undan inköpa konkurrerande
industrier. Ett sådant förfarande skulle ju kunna ge en allt större
anledning till ett eventuellt förstatligande, något som detta bolag skulle kunna
värja sig för, om det inte lagt i dagen en sådan överdriven strävan till
expansion. Det är emellertid inte detta som är skälet till mitt ställningstagande,
utan mitt huvudskäl är att det är praktiskt taget omöjligt att nu kunna effektuera
vad motionärerna ha syftat till.

Vidare anförde:

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! De sakskäl som föranlett reservanterna
till deras ställningstagande ha ju anförts av herrar Skantze och Jönsson
i Rossbol, och därmed torde väl tillräckligt ha sagts i det avseendet. Jag
vill i stället här konstatera, att det väl knappast händer ofta, att riksdagen
förelägges ett utskottsutlåtande med så pass svag motivering som det som här
i dag föreligger och till vilket man ändå begär ett positivt ställningstagande.
Utskottet har inte, såvitt jag har kunnat utläsa, på något ställe kunnat anföra
bärande argument för sitt utredningskrav. De uttalanden som under debatten
ha gjorts av motionärerna ha heller inte övertygat mig om att det
finns så starka skäl för denna utredning. Utskottet gör i sitt utlåtande en
hel råd negativa uttalanden. Det säger bl. a., att man inte med någon högre
grad av säkerhet kan bedöma den kapacitet, som kan finnas hos denna industri
några år framåt i tiden, då man anser att en statlig elektrisk industri skulle
träda till. I alla fall begär man att denna fråga skall utredas trots att man nu
själv säger, att det inte med någon högre grad av säkerhet kan bedömas, vilken
situation som då kommer att föreligga. Det är möjligt att man vid en utredning
kan skåda framåt i tiden, och då kanske man även kan lösa denna
fråga. Men dylikt hör ju till sällsyntheterna.

Vad man egentligen begär i motionerna är ju att den rådande knappheten
på elektrisk materiel skall kunna avhjälpas. När herr Lundqvist i sitt uttalande
här huvudsakligen spann på tråden, att här gällde det att knäcka monopolism,
var det i alla fall att gå litet vid sidan om det väsentliga i motionen..

På ett annat ställe i utlåtandet säger utskottet, att man för närvarande har
möjlighet att kontrollera företagens pris- och marknadspolitik. Även detta är
ett uttalande, som inte stöder kravet på en ny utredning.

På en enda punkt skulle man möjligen kunna hålla med motionärerna, nämligen
när de säga — vilket även underströks av herr Lundqvist •—- att staten
och kommunerna äro stora förbrukare av den elektriska industriens produkter.
Men om man på alla de områden inom näringslivet, där staten och kommunerna
ha intressen såsom köpare, skulle starta statliga företag i konkurrens
med de privata, är jag rädd för att det blir ganska litet företagsamhet kvar
här i landet, där inte staten skulle vara engagerad. Vi måste tyvärr konstatera,
att statsmonopolismen utbreder sig allt mer och mer. Detta är som sagt den
enda punkt på vilken man skulle kunna ge motionärerna något stöd.

Sedan säga motionärerna, att planeringen av den elektriska industriens organisation
är en fråga på lång sikt och att man inte kan uttala någon mening

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

om huruvida knappheten på varor är en någorlunda snabbt övergående företeelse.
Trots detta anse motionärerna att det nu bör företagas en utredning,
vars förslag skall bli liggande, till dess att det föreligger ett aktuellt behov
av att realisera det. Härtill måste jag genmäla att man väl knappast är van
vid att tillsätta utredningar som skola arbeta, så att säga på lager. Om de slutsatser
som man vid en nu företagen utredning kommer till, tala för att det
skall ske en utvidgning av denna industri, är det därför inte alls säkert att
förhållandena vid den tidpunkt, när den skall realiseras, ge möjlighet därtill.
Att efter den mängd av negativa uttalanden som utskottet har gjort sig
till tolk för ändå till sist komma fram till slutsatsen, att övervägande skäl
tala för en utredning, är att på ett mycket skickligt sätt kunna använda svenska
språkets uttrycksmöjligheter.

Herr Forsberg sade att man från bondeförbundets sida tidigare hade vant
inställd på att bryta monopolismen då det gällde den elektriska kraftdistributionen
och att man på detta område mte är rädd för ett förstatligande. -Det ma
vara riktigt, men vi skola klart skilja mellan den form av förstatligande och.
den som det här är fråga om. Då det gäller kraftdistributionen är förstatligandet
en rent administrativ angelägenhet, och på detta område^ tror jag att
staten kan tävla med den privata företagsamheten. Men den fråga vi i dag
diskutera gäller nyproduktion av varor, och i detta avseende tror jag inte att
staten kan hävda sig.

Jag är inte heller säker på att det av herr Forsberg nyss anförda argumentet,
att man vid en lågkonjunktur skulle ha gagn av en statlig industris^ tillverkningar,
emedan man då skulle kunna inrikta sig pa export, haller mattet.
Jag vill draga mig till minnes, att vi för något år sedan i denna kammare diskuterade
en annan fråga, varvid det också gällde att bryta ett internationellt
monopol. Man hade då från ett annat partis sida begärt en utredning om tillverkning
av svenskt kväve enligt elektronmetoden. Men den gången svarade
man ifrån samma menings riktning, som den nyssnämnde ärade talaren representerar,
att ett sådant företag kunde bli vanskligt ur handelspolitisk synpunkt
vid förhandlingar med länder, som just syssla med denna produktion. Jag vet
inte om man har rätt att göra en liknande jämförelse i det nu föreliggande
fallet. Det förefaller mig emellertid knappast troligt, att länder, som exportera
elektrisk materiel, skulle vara mera toleranta mot en svensk statlig
industri än länder, som tillverka kväve.

Nu är jag inte så optimistisk att jag tror att det är möjligt att påverka
kammaren till ett positivt ställningstagande för reservationen. Erfarenheten har
lärt mig att då det gäller utredningar om förstatligande, så är det ganska
hopplöst att försöka få kammaren att hysa en annan uppfattning än den utskottet
plägat intaga. Jag vill emellertid säga att jag när jag anslutit mig
till reservationen inte på något sätt har gjort detta därför att jag ömmar för
ASEA:s monopolställning. Tvärtom, jag kan i det fallet hålla med motionärerna
och även utskottet om att allt som kan göras bör göras för att motverka
de monopolistiska organisationernas skadliga inflytande inom näringslivet.
Men jag är inte alls som motionärerna och utskottet säker pa att man
vinner detta genom statlig konkurrens. Jag tror inte att, staten därvidlag, har
möjligheter att kunna utöva en effektiv konkurrens med det fria näringslivet.
Den konkurrens som i detta fall kan bjudas får man nog söka utomlands.

Jag håller gärna med herr Lundqvist om att det går åt lika myoket material
och att det kräves lika stor arbetskraft inom de privata företagen som inom
ett statligt företag. Men det är inte det, som det i sista hand kommer an på,

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska hidustrien
m. m. (Forts.)

utan det avgörande är pa vilket sätt ett företag ledes och det intresse som
ligger bakom det däri insatta kapitalet.

Jag måste säga, att jag respekterar den sakkunskap, som motionärerna och
utskottet tydligen besitta, men jag har icke kunnat undgå att påverkas av remissyttrandena.
I så gott som allesammans anföras mycket starka sakskäl för
en annan mening än den som utskottet har gjort till sin. Jag har fått den uppfattningen
om remissinstitutionen, att man väl i alla fall avser att höra sådana
instanser, som besitta speciell sakkunskap och äro politiskt obundna i den
fråga, som skall behandlas. Sedan är det alldeles självklart att utskottets ledamöter
ha fullständig frihet att bedöma remissinstansernas uttalanden. Men
under de år jag varit med och behandlat framställningar om förstatligande,
har jag i alla fall fått det intrycket, att sakskäl många gånger få vika för
prestigehänsyn. Jag vill inte bestämt påstå att så har skett i detta fall, men
jag vill säga att jag har svårt att frigöra mig från det intrycket. Jag tror inte
heller att remissinstanserna i längden anse sig böra stå till tjänst med uttalanden,
till vilka det ändå inte tages någon som helst hänsyn.

Herr talman! Jag får säga att jag för min del vid läsningen av remissinstansernas
yttranden fastnat för vissa av de däri anförda argumenten emot
en utredning. Och när jag sedan efter min ringa förmåga har sökt att bedöma
deras värde, har jag kommit till en annan uppfattning än utskottets majoritet.
Jag har därför måst ansluta mig till reservationen, till vilken jag, herr
talman, även ber att få yrka bifall.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Fru Ekendahl: Herr talman! Jag skall inte låta mig lockas till att ge mig
in på en debatt efter de linjer som herr Hansson i Skegrie tydligen vill. Det
skulle draga alltför långt ut på tiden till stor ledsnad för oss alla, som nu
gärna vilja komma härifrån. Jag skall i stället nöja mig med att kortfattat
redogöra för hur utskottsmajoriteten sett på denna fråga.

Utskottsmajoriteten har liksom reservanterna konstaterat att kapaciteten
inom den elektriska industrien för närvarande icke är tillräckligt stor. Men
därmed är enigheten slut. Meningarna dela sig i fråga om anledningarna till
detta och vilka vägar som böra beträdas för att man skall kunna råda bot på
denna brist. Reservanterna göra sig till tolk för den uppfattningen att innan
den statliga industri som föreslås i motionen 11:51 hinner komma i igång, kunna
de redan befintliga företagen mycket väl tillgodose den inhemska efterfrågan
på elektrisk materiel och även svara för exporten. Utskottsmajoriteten
är inte så säker på den punkten. Salunda framhåller utskottsmajoriteten att
det synes ovisst huruvida denna industris kapacitet kan bli tillräcklig om
några år. Betydande utvidgningar förefalla visserligen vara planerade, framhåller
utskottet, men om de komma att svara mot den då förefintliga efterfrågan
kan icke för närvarande med någon högre grad1 av säkerhet bedömas.

Detta är en av anledningarna till att utskottsmajoriteten vill förorda en utredning.

Utskottet framhåller vidare i sitt — enligt herr Hanssons i Skegrie mycket
svaga —— utlåtande att såväl staten som kommunerna äro stora förbrukare av
den elektriska industriens produkter och att redan detta är ett skäl till att
samhället kan ha inresse för hur denna industri skötes.

En sida av detta problem som spelat en viss roll i pressdiskussionen och
som även berörts bär i dag är den faktiska monopolställning som ASEA innehar.
Jag vill inte nu göra det påståendet att ASEA har missbrukat denna

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

sin monopolställning. Men jag kam slå fast som en obestridlig sanning att monopolställning
i och för sig frestar till missbruk. Även detta anse vi vara
ett skäl till en utredning, där det undersökes huruvida de många gånger långa
leveranstiderna — jag bortser nu från det akuta läget med diess brist på arbetskraft
och material —• och även de installationssvårigheter som bland andra
herr Forsberg här pekat på möjligen kunna sammanhänga med den monopolistiska
ställning som ASEA innehar.

Beträffande svagströmsindustrien har utskottet anmärkt — och det har även
framhållits här i debatten —- att förhållandet till synes är ett annat, då ju
staten här har en egen jämförelsevis stor produktion utom i fråga om telefonkabeltillverkning.
Reservanterna anse att den utredning som föreligger i
detta avseende är till fyllest. Men med afl respekt för industriförbundet, som
avgivit det fylligaste yttrandet och som åberopas av ett flertal av de andra
remissinstanserna, måste jag säga att det icke presterat den allsidiga utredning
som motionärerna begärt och som utskottet nu förordar. Man kan ju inte
begära eller ett ögonblick tro att industriförbundet skulle ge sin anslutning
till startande av ett statligt företag.

Det förhållandet att utskottsmajoriteten här förordar en statlig utredning
bär ingenting att göra med den blåögda övertro på statens förmåga som herr
Skantze här talade om. Det är i stället uttryck för en önskan att ge tillfälle
åt såväl konsumenter och producenter som samhällsintressena att få utreda och
överväga den elektriska industriens lämpliga organisation och framtida utbyggnad.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Flera av de föregående ärade talarna — herrar
Skantze, Jönsson i Rossbol och Hansson i Skegrie — ha på ett enligt min
mening utomordentligt sätt utvecklat ett flertal av de skäl som tala mot ett
bifall till föreliggande motioner. Reservanterna ha även i sin motivering på
ett övertygande sätt framlagt skälen för sitt avslagsyrkande. Reservanterna
ha ju också haft förmånen att kunna stödja sig på tungt vägande remissyttranden,
vari förordats avslag på motionerna.

Jag har, herr talman, naturligtvis inte begärt ordet för att upprepa de argument
som tidigare talare anfört. Jag har så mycket mindre anledning att under
någon längre tid taga kammarens tid i anspråk, som jag är väl medveten om
att det här gäller en fråga, där kammaren är delad i två grupper. Den ena
delen av kammaren hyser den principiella tilltro till statsmakterna och till
statens förmåga som den andra gruppen saknar och som denna grupp, den borgerliga
oppositionen, har betecknat såsom övertro på statens förmåga. Jag är
tyvärr också förvissad om att vi ännu inte i det politiska livet kommit så långt
att vi när det gäller spörsmål av denna principiella karaktär kunna ha några
förväntningar om att kunna övertyga varandra. Jag räknar inte heller med
att genom ett obetydligt anförande i kammaren eller på annat sätt kunna
uppnå det resultatet att ledamöter av kammaren, tillhörande det socialdemokratiska
eller det kommunistiska partiet, rösta emot förslag avseende ytterligare
statligt ingripande.

I utskottets utlåtande framhålles på flera ställen att det råder en oerhörd
brist på arbetskraft, vilket naturligtvis är fullkomligt riktigt. Yi ha som bekant
här i landet nödgats vidtaga alldeles exceptionella åtgärder med anledning av
denna brist på arbetskraft. Sålunda ha vi fått importera utländsk arbetskraft,
nu senast ett par hundra arbetare från Italien. Vad har nu denna import av

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

arbetskraft för konsekvenser, om vi ''sammanställer den med de spörsmål varom
nu är fråga? Ett flertal av de italienska arbetarna skola som bekant placeras
inom den elektriska industrien. Det är uppenbart att en sådan import av arbetskraft
kan ses ur olika synvinklar; den för med sig både fördelar och olägenheter.
Vad de sistnämnda beträffar böra vi i första hand betänka vårt ansträngda
valutaläge. Man beräknar att envar av dessa italienska arbetare månatligen
skall kunna sända till sitt hemland besparingar på ett par hundra kronor.
Vidare måste bostadsfrågan och andra problem lösas. För kort tid sedan gick
genom pressen en bild från ASEA, som visade en serie bostäder uppförda med
tanke på den utökning av arbetskraften som importen av italienska arbetare
skulle medföra. Uppförandet av dessa bostäder för de utländska arbetarna
binder naturligtvis material och arbetskraft, som det i dessa tider är ont om,
och verkar sålunda icke i en ur allmänt ekonomisk synpunkt önskvärd riktning.

Å andra sidan medför givetvis importen av utländsk arbetskraft möjligheter
till utökad produktion. Man tycker att härigenom borde uppnås en jså
stor fördel, att den uppväger olägenheterna. Men hur förhåller det sig nu
inom den elektriska industrien? Det är ett ofrånkomligt faktum att importen
av de utländska arbetarna föranlett och föranleder utökade kreditleveranser till
utlandet, enkannerligen till Ryssland. Den medför med andra ord i dubbelt avseende
valutaavtappning förutom andra olägenheter. I utbyte ha vi att räkna
med en ökning av fordringar, som många av oss ansett vara av dubiös karaktär.

Jag tror också, herr talman, att om man vill leta efter utredningsobjekt, man
inte behöver gå så långt som till att börja fundera på att undersöka organisation
och effektivitet m. m. inom den elektriska industrien. Det finns mycket
mer näraliggande och aktuella uppgifter. Jag skulle för min del vilja rekommendera
en undersökning om i vad mån dessa olyckliga handels- och kreditavtal
påverka vår levnadsstandard och medföra att vi — som det har uttryckts
— behöva draga åt svångremmen.

Herr Forsberg ägnade en stor del av sitt anförande åt begreppet konkurrens.
I den mån herr Forsbergs uttalanden inneburo lovord till den fria konkurrensen
vill jag gärna instämma med honom. Men jag kan inte underlåta att fråga mig
om herr Forsbergs tal om konkurrensen stämmer riktigt överens med det socialdemokratiska
partiprogrammet. Ty är det inte så att detta program syftar
till att i samhällets ägo överföra produktionsmedel i väsentlig omfattning och
att samhället skall omdanas i socialistisk riktning? En sådan principiell inställning
kan väl inte så bra förenas med detta tal om att man inser konkurrensens
fördelar? Nu kanske herr Forsberg invänder att det i detta fall inte är
tal om att förstatliga ASEA eller något av de andra bestående företagen. Utskottet
har nämligen sagt att utskottet inte för närvarande vill taga ställning
till detta spörsmål. Men säkert är att ju starkare grepp staten får över en
bransch, vilken det vara må, desto större möjligheter har staten att förkväva
konkurrensen. Och vad beträffar den elektriska industrien vågar jag väl inte
gå så långt som till att uppfatta utskottets och herr Forsbergs uttalanden såsom
uttryck för att man icke har för avsikt att nu eller framdeles söka förverkliga
ett förstatligande.

Fru Ekendahl ifrågasatte om inte de långa leveranstiderna för sådana produkter
som framställas av ASEA och motsvarande företag möjligen kunde
bero på att dessa företag äro enskilda och inneha den ställning inom ifrågavarande
del av näringslivet som enligt fru Ekendahl var fallet. Jag vill svara
henne att enligt min tro — och jag tror att jag har rätt — bero de långa leve -

Lördagen den 31 maj 1947. Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

ranstiderna icke härpå. De bero icke minst på våra handelsavtal, som även
medföra andra konsekvenser, såsom att vi tvingas vända oss till Schweiz och
andra länder för att därstädes köpa till betydligt högre priser än vad motsvarande
tillverkning kostar här hemma i Sverige. I detta sammanhang vill jag
taga upp herr Forsbergs påpekande beträffande utbyggnaden av kraftverken
i Sverige. Herr Forsberg underströk att vår nuvarande utbyggda kapacitet
är ungefärligen 14 miljoner kW, medan den teoretiskt utbyggbara kapaciteten
vore omkring 40 miljoner kW. Det är av allt att döma ett faktum att utbyggnaden
av våra vattenkraftresurser går för långsamt, beroende på svårigheterna
att erhålla material — material som i stället exporteras. Herr Forsberg skall
få mitt fulla instämmande, om herr Forsberg säger att det vore angeläget att
myndigheterna försökte föra en sådan politik att man i första hand tillgodosåge
det inhemska behovet av produkter även på detta område. Skulle herr Forsberg
vilja gå så långt att han därutöver ville förorda en exportpolitik, som
medförde att vi finge verklig kompensation för exporten i form av hårda valutor
i stället för långa krediter, skulle min tillfredsställelse bli om möjligt ännu
större.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! En av motionärerna, herr Forsberg,
har i kammaren framhållit en döl synpunkter på denna fråga, vilka enligt män
uppfattning icke sakna betydelse och värde i detta sammanhang. Herr Forsberg
har talat såsom kommunalman och därvid givit uttryck åt det obehag
som man måste känna, då man står inför stora beställningar och endast har
ett företag att tillgå såsom leverantör. Det är mycket lätt att följa herr Forsberg
i denna tankegång, ty jag kan försäkra att man har alldeles samma känsla
inom den enskilda företagarväriden, när man skall göra sina beställningar och
på detta sätt är hänvisad till endast en fabrikant. Om det är någon. skillnad i
uppfattning mellan mig och herr Forsberg, ligger den väl däri att jag i motsats
till herr Forsberg är av den åsikten, att man erfar alldeles samma obehagskänsla
inför ett statligt monopol såsom leverantör. Vad som blir det avgörande
i denna fråga kan väl ändå inte vara annat än huruvida detta privata
monopol, som man talar om, missbrukar sin ställning eller inte. Fru Ekendahl
har öppenhjärtigt vidgått att det inte från majoritetens sida är meningen att
beskylla det här ifrågavarande företaget för dylikt missbruk. Men var hamnar
man, om varje stort företag — som just tack vare sin storlek besitter vissa
tekniskt-ekonomiska och samhällsekonomiska fördelar framför andra —• bara
därför att det är stort och utan att det missbrukat sin ställning skall göras till
föremål för utredning?

Det förefaller för övrigt som om herr Forsberg inte hyste någon större tilltro
till de statliga kontrollmöjligheterna i allmänhet, när han vittnar om att
priskontrollnämndens förmåga att utöva den kontroll som ur beställarens synpunkt
kunde vara önskvärd inte tillfredsställer honom. I detta sammanhang
säger han att han såsom lekman många gånger inte kan förstå priskontrollnämndens
inställning. Här får jag nog taga det statliga, organets parti och säga
att det inte kan vara så lätt för en lekman att sätta sig in i de komplicerade
beräkningar, som ligga till grund för priskontrollnämndens ståndpunktstaganden.
Jag skulle tro att det är just det förhållandet att herr Forsberg är lekman
på området, som gör att han inte förstår sig på dessa frågor. Herr Forsberg
beskyllde för mindre vederhäftigt uppträdande en annan ärad kammarledamot,
som i ett visst fall efter att ha fått de] av priskontrollnämndens synpunkter
ändrat mening. Det hade nog varit önskvärt att herr Forsberg själv

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
in. m. (Forts.)

förskaffat sig närmare kännedom om förhållandena genom att taga kontakt
med priskontrollnämnden. Då hade herr Forsberg kanske också fått anledning
att rätta till sin uppfattning.

Men kvar står ju i alla fall, herr talman, att vi här diskutera ett monopol,
det vil''1 säga ett företag som är ensamtillverkare av en hel del produkter. Det
föreligger inte något missbruk från detta företags sida, men låt vara nu att
man ändå menar att det kan förekomma saker och ting som borde bli närmare
kända och belysta. För just sådant ändamål har emellertid det socialdemokratiska
partiet sörjt för att vi fått en särskild lagstiftning, nämligen lagen om
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Har man nu utskottsmajoritetens
inställning till denna fråga, borde väl den enda naturliga
konklusionen bli att denna lag bör träda i tillämpning.

Vi se här hur motion efter motion om samhällsingripande på olika områden
efter att ha ganska grundligt sönderskjutits under remissbehandlingen passerar
såväl vederbörande utskott som riksdagen. Man kan då knappast undgå
att fråga sig — med all respekt för motionärernas ärliga uppsåt — om dessa
motioner verkligen äro väckta i syfte att befrämja produktionen. Det ligger
nära till hands att antaga att det även kan ligga andra syften bakom dessa titt
och tätt återkommande motioner. Jag vill erinra om att när man i den politiska
debatten brukar karakterisera det socialdemokratiska partiet såsom ett socialiseringparti,
som önskar statskontroll i snart sagt vilken omfattning som helst
över näringslivet, värjer sig partiet med all makt häremot. Man säger bestämt
ifrån att man inte vill någon allmän socialisering, och i stället tillhandahåller
man en förklaring, som i fråga om sin bindande formulering inte lämnar något
övrigt att önska. Man förklarar nämligen att det intresse socialdemokratien har
beträffande näringslivets kontroll är endast att sådana enskilda företag som
inte förmå fylla den uppgift, som ur samhällsekonomisk och andra samhällssynpunkter
kan anses åligga dem, böra underkastas lämplig kontroll av samhället
och i sista hand förstatligas. De motioner som här ha utskottsbehandlats
■— det är som bekant en socialdemokratisk och en kommunistisk motion -— ha
lindrigt uttryckt ett mycket löst samband med denna principiella inställning.
Man hade verkligen kunnat vänta sig att den elektriska industrien, som står
såsom en den yppersta exponent för svensk uppfinnarförmåga och framgångsrik
företagarverksamhet, skulle vara fredad för utredning om statsingripande
med motivering att den är illa skött. Om nu detta utskottsförslag — såsom väl
är att antaga — blir av riksdagen antaget med samtliga det socialdemokratiska
partiets röster, är det svårt att undanhålla socialdemokratien det omdömet, att
den principiellt strävar efter socialisering. Man arbetar sig på detta sätt bit
för bit fram inom näringslivet i stället för att lägga upp frågan i hela dess vidd
med en klart uttalad önskan om en statlig kontroll över storindustrien. En tunnare
motivering för en utredning om statsingripande i industriell verksamhet
än den som presterats i detta fall får man nog leta efter. Liknande var förhållandet
beträffande textilindustrien, som det häromdagen var fråga om. Det borde
väl inte ha kunnat undgå någon, att anledningen till att den elektriska industriens
prestationsförmåga satts på hårda prov under de senaste åren varit den
plötsliga rush i efterfrågan, som vid årsskiftet 1944/45 inträdde för all verkstadsindustri.
Om under dessa förhållanden anläggningarnas kapacitet, som i
alla fall var högst betydande och så stor, att den med den efterfrågan som
rådde tidigare under 1944 väl fyllde måttet och avsevärt mer än det, blir hårt
pressad och otillräcklig, så beror det på sådana allmänt kända förhållanden som
sannerligen inte ha med bristande planering från företagens sida att göra. När
man vet att så väl materialtillgången som tillgången på arbetskraft för att

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

inte tala om rätten att bygga står under statlig reglering, kan man tryggt påstå,
att de faktorer, som försinkat kapacitetens anpassning till efterfrågan, helt
ligga utanför den enskilda företagsamhetens domvärjo. De trånga sektionerna
eller flaskhalsarna återfinnas, där den statliga kontrollen och statliga organ
ha övertagit ansvaret. Man har svårt att i den av utskottet förordade utredningen
se ett sakligt produktionsfrämjande syfte. Jag vidhåller detta.

Man anmärker nu på ASEA, därför att det blivit ett monopol, som talesättet
låter. Vad innebär detta? Jo, att det har blivit ensamt om vissa komplicerade
och svåra tillverkningar. Vari består nu det onda i detta, som skall
bestraffas? Jo, däri att detta företag under en skicklig och framsynt ledning
arbetat sig fram från en oviss början så att det blivit ett ledande storföretag,
vars förstklassiga produkter ha varit en mäktig hävstång i den utveckling som
ägt rum på samhällslivets hela område. Men det är nödvändigt att åstadkomma
konkurrens, säges det. I motionen anvisade utvägar härför böra närmare
undersökas genom den av utskottet föreslagna utredningen. Ja, det är så riktigt,
som det är sagt, att konkurrens har gynnsamma verkningar. Men att
tala om åstadkommandet av ett konkurrensföretag under de förhållanden, som
vi nu och under många år komma att leva under och på det sätt som ifrågasättes,
måste väl betecknas som en samhällsekonomisk äventyrlighet av betydande
mått. I stället för att i denna situation ropa på konkurrens hade utskottet
haft anledning att konstatera att den monopolställning, som detta företag
till äventyrs förskaffat sig, har uppnåtts under intensivt och målmedvetet
tekniskt forskningsarbete. Att betydande uppoffringar ha gjorts för att åstadkomma
den utvecklingen, framgår kanske bäst av att under senare år ett belopp
lika stort som halva utdelningen till aktieägarna använts till forskningsarbete
för att förkovra denna industri.

Det är betecknande för den lättvindighet, varmed motionerna kommit till,
att när det talas om konkurrens på området, så rör det sig här, ifall jag nu
bortser från ASEA, om industrier, som i ett fall ha betydande konkurrens
från statens egna verkstäder — det gäller L. M. Ericsson — och i ett annat
fall konkurrens från Kooperativa förbundet — det gäller Elektrolux. Vad
vill man egentligen mer begära i konkurrensavseende, det kan man för visso
fråga sig.

Av alltsammans synes det mig tydligt framgå, att det här inte är fråga
om. åtgärder i produktionens intresse, utan att motionerna snarare äro uttryck
för en förefintlig lust att lägga allt större delar av vårt näringsliv under statsmonopol.
Det hela bottnar ytterst i maktkampen mellan socialdemokrater och
kommunister på det politiska fältet och på det fackliga. I denna maktkamp
komma folkhushållets och näringslivets intressen lätt i kläm, och socialdemokraterna
ha av allt att döma svårt att reda sig. Det kommunistiska partiet
börjar alltmer att likna majorskan på Ekeby, om vilken det sades, att om
hon vinkade med ett finger, så sprang landshövdingen, och om hon vinkade
med två fingrar, så sprang biskopen, och om hon vinkade med tre fingrar, så
dansade hela domkapitlet och alla rådmän och alla brukspatroner i Värmland
polska på Karlstads torg. När Lasse Linderot som ledare för det kommunistiska
partiet vinkar med ett finger, så springer LO, när han vinkar med två
fingrar, så springer hela socialdemokratiska gruppen i riksdagen. Ja, vad
sker, när han vinkar med tre fingrar? Vi få för vårt folkhushålls och det fortsatta
välståndets skull hoppas att han inte skall vinka med tre fingrar.

Herr Forsberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall med anledning av att så många redan yttrat sig inte hålla

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

något längre tal. Jag ber nämligen att få uttala som min personliga uppfattning,
att det är många gånger i riksdagen på det sättet att det talas alldeles
för mycket. Det skulle sannerligen inte tillåtas hemma i våra stadsfullmäktige
eller på andra håll, >så att där har man sannerligen inte mycket att lära av
riksdagens förhandlingar. Detta säger lag som en parentes. Nu vill jag bara
säga till herr Olson i Göteborg, som ju var mycket bekymrad för socialdemokraterna
och framtiden: ta inte det bekymret på sig, herr Olson i Göteborg.
Det skola vi nog klara. Den saken behöver inte herr Olson i Göteborg misströsta
om. Och när han sedan talar om lättvindighet o. s. v. i den stilen vill
jag säga, att det är känt allt detta. Det är inte så. Han har själv erkänt, att
han och jag som kommunalmän kunna ha rätt när det gällde denna sak. Här
är inte fråga om något annat än att man har ett enskilt monopol, lägg märke
till det, herr Wiberg, att det är fråga om ett enskilt monopol, och detta gäller
ett. område, där även kommunerna bli lidande på grund av detta förhållande.
Här finns som sagt ingen konkurrens, och tendenserna i fråga om prissättning
o. d. visa att konkurrens behövs. Det är därför vi begärt utredning.

Sedan vill jag säga till herrarna på högerkanten, att jag har också hållit på
med politik mycket länge. Nu tala ni om samhällets övertagande av produktionsmedlen,
om statliga företag och socialisering som om det vore något nytt.
Ni utmåla särskilt socialiseringen som skrämmande och tala gärna om socialdemokraterna
i detta sammanhang. Ha inte herrarna, när ni voro unga, läst
den svenska historien och följt med utvecklingen sedan dess? Jag har gjort
det åtminstone. Det är inte vi socialdemokrater som uppfunnit socialiseringen.
Jag minns att i min barndom, när jag var mycket liten, samhället övertog
företag. Staten har övertagit skogar, vattenfall, järnvägar, post, elektricitetsverk
långt innan vi socialdemokrater hade något inflytande i samhället. Det
ha herrarna gjort här i Sverige på ett tidigt stadium för att värna samhällets
intressen. Det är dem vi nu vilja slå vakt om, men nu vilja herrarna ha enskilda
monopol. Ni vilja tjäna pengar på det, men det vilja vi inte vara med om.

Härefter anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Olson i Göteborg jämförde
kommunistiska partiet med majorskan på Ekeby. Hördes det inte i stället i herr
Olsons tal en underton av sorg över att den svenska storfinansen, som så
länge spelat majorskan på Ekeby och som fått alla att dansa, när den vinkat
med ett finger, nu börjat på att få mothugg och över att den majorskans
kavaljersflygel, som uppträder här i dag, inte synes ha några utsikter att
få sin reservation igenom?

Herr Jönsson i Rossbol citerade efterkrigsprogrammet och sade, att här är
det ju inte fråga om företag, som äro vanskötta. Av efterkrigsprogrammets
formulering framgår, att där avses inte bara sådana företag. Där talas om
företag »där misshushållning eller monopolism råder». Med rörande samstämmighet
har, även från högerhåll, medgivits, att ASEA är ett monopolföretag.
Jag märker också, att bondeförbundarna känna trycket från sina valmän
i denna fråga och ha behov av att komma med mycket långa ursäkter. Kanske
deras valmän inte äro så kvicka som herr Hansson i Skegrie att falla i
farstun för att Sveriges industriförbund inte vill vara med om förstatligande.
Det har väl ingen människa väntat.

Sedan har statens priskontrollnämnd givit någon sorts garanti för att
ASEA:s monopolställning inte har utnyttjats på ett sätt, som kan kritiseras.
Statens priskontrollnämnd ha vi nu många gånger haft anledning att kritisera,
främst dess borgerliga majoritet. Jag skulle gärna vilja veta, hur in -

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

gående studier av AiSEA:s kalkyler priskontrollnämnden gjort. Priskontrollnämnden
har i en mängd andra avseenden visat, att den ganska lättvindigt
skilt sig från sådana uppgifter. Det finns en annan sak man kan studera,
nämligen ASEA:s ekonomiska resultat. Sålunda skriver Affärsvärlden om
ASEA-koncemens nya rekordår och om ASEA:s rörelsevinst på 25 miljoner
kronor. Det- är ett faktum, att ASEA :s nettovinst under ett enda år ökat med
191 %\ Att detta delvis berott pa att ASEA pa grund av monopolställningen
kunnat ta ut högre priser är klart. Tror någon, att man skapar monopol bara
på grund av någon slags sa.mlarvurm, att man samlar industrier som man samlar
frimärken eller pilsneretiketter? Man skapar givetvis monopol just för att
kunna behärska prisbildningen. Yad ASEA beträffar hänvisar jag till vad
svenska monopolutredningen genom direktör Bouvin sade den 28 december
1946 om ASEA-koncernens ledning, att den hade ett gemensamt hemligt
försäljningskontor i Stockholm, dit alla inkommande order anmäldes, varpå
stockholmskontoret delade upp beställningarna, angåve leveranspriser o. s. v.
och lämnade kunden uppgift om lägsta pris och kortaste leveranstid m. m.

Herr Hansson i Skegrie invänder mot tanken att skapa statlig konkurrensindustri,
att man får vänta på utländsk konkurrens. År det herr Hansson
obekant, att just koncernerna och trusterna ha en alltmer ökad tendens att
bli internationella, att från monopolutplundringen av en nation övergå till
monopolutplundring av alla?

Det finns en detalj i utskottets uttalande, som jag inte heller vill gå förbi,
och det är uttalandet om AEG och Siemens. Som motionär i fjol deltog jag
tillsammans med dåvarande statsrådet Myrdal och nuvarande statsrådet Kock
i en debatt med dessa företags arbetare, varvid det visade sig, att det finns
mycket starka skäl för förstatligande. Vilka alternativ finnas i dessa fall?
Jo, statsföretag, övergång till någon internationell trust, närmast amerikanska
General Electric, eller något annat företag, så att de förr eller senare hamna
hos ett av de svenska monopolen. Det är dock ostridigt, att AEG arbetat och
under långa år framåt kommer a.tt arbeta för stat och kommun. När nu staten
har kontrollen tala alla skäl för att staten behåller den. Det förefaller mig
motbjudande, att företaget skulle övergå till ett existerande monopolföretag,
och ännu mera motbjudande, att det skulle övergå till den amerikanska General
Electric i samband med de amerikanska dollarkungarnas försök att köpa
upp Europa och därmed skapa problem av annan art. Jag instämmer i vad
herr Skantze sagt, att frågan bör avgöras snart. Men den bör avgöras så att
staten tar hand om AEG och Siemens.

Beträffande ASEA:s monopolställning bör ånyo nämnas, att företaget försökt
driva en mycket energisk politik i strid mot de svenska statsmakternas
politik för inte så länge sedan. Vidare har företaget drivit en sådan lönepolitik
vid sina verkstäder, att det visserligen i fjol fick 1 800 nya arbetare, men
samtidigt slutade lika många. ASEA tenderar till att bli Sveriges förnämsta
gästgivargård.

Efter dessa svar till de borgerliga opponenterna vill jag övergå till att
också yttra några kritiska ord riktade mot utskottsmajoriteten. Jag kan nämligen
inte instämma med utskottet när det i slutet av utlåtandet säger, att
utredningen om ASEA bör anstå tills den övriga utredningen är slutförd.
Jag tror, att utskottets majoritet hade stått sig mycket bättre i debatten här,
om den gått på min motions linje och tagit med ASEA i utredningen. Utskottets
linje innebär, att man börjar i galen ända. Det hade varit bättre att
ta med alltsammans på en gång, ty man kommer inte ifrån att ASEA är
det största företaget inom den elektriska industrien, och därifrån måste alla

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

beräkningar utgå. Hade man lagt upp det så från grunden hade motiveringen
vunnit i styrka. Då jag emellertid inte har utsikt att vinna gehör för ett
sådant säryrkande och då min synpunkt tillgodoses genom att utskottet är
med på utredning även i fråga om ASEA fastän på ett senare stadium, vill
jag dock yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungkvist: Herr talman! När jag hörde herr Forsbergs replik till herr
Olson i Göteborg kunde jag inte underlåta att göra en liten stillsam reflexion,
som jag inte heller kan underlåta att ge kammaren del av. Herr Forsberg sade,
att det talades alldeles för mycket i riksdagen och alldeles för länge; man
talade mycket mer än, som vore värt att lyssna på. Jag vill bara säga, att herr
Forsbergs yttrande vittnar om en måhända oväntad men mycket berömvärd
självkritik från hans sida, som jag vill komplimentera honom för. Jag ser,
att han inte är närvarande nu, men jag hoppas, att komplimangen vidarebefordras
till honom; i annat fall skall jag väl göra det själv.

Det är med ganska stort intresse man har motsett socialdemokratiens inställning
till denna fråga. Man har sport om det verkligen var meningen att fortsätta
den socialiseringsoffensiv som igångsattes våren 1945. Nu har, som herr
Hansson i Skegrie påpekade, motivet i denna fråga förskjutit sig. Socialdemokraterna
började med att sikta på en forcerad utbyggnad av denna industri
och fordrade därför en snabb utredning. Men inför den kalla verkligheten ha
de måst frånfalla detta argument och i stället framföra ett annat, nämligen
nödvändigheten att få konkurrens till stånd. Jag hänvisar beträffande min
principiella inställning till konkurrensen och dess betydelse till det anförande
som hållits här i kammaren i dag av herr Jönsson i Rossbol. Jag delar fullkomligt
hans uppfattning och skall inte upprepa de av honom framförda synpunkterna.
Även i denna debatt skulle jag emellertid liksom i debatten om
textilindustrien vilja ställa en fråga som jag dock förmodar blir obesvarad
även nu, nämligen följande: hur kommer det sig, att man då det gäller denna
fråga motiverar ett statsingripande med frånvaro av konkurrens, när man i
fråga om textilindustrien motiverar statsingripande med förefintligheten av
konkurrens eller rättare med att man befarar ökad konkurrens?

Nu är detta ett upprepande av en politik som jag för min del tidigare betecknat
som de kommunicerande kärlens politik. Man slår i en kommunistisk
motion i den ena öppningen och det kommer fram en socialdemokratisk i den
andra eller tvärtom. Jag förmodar därför, att det inte finns någon större förhoppning
om att få kammaren att för en gångs skull ställa sig på avslagslinjen
och bifalla reservationen. Jag förmodar, att man alltjämt kommer att fortsätta
på socialiseringsutredningarnas väg, ehuru den verklighet som omger
dessa utredningar inte alls motiverar dem. Man sitter här i kammaren och beslutar
utredningar, vilkas effekt den kalla verkligheten fullständigt omintetgör.
Det är som eu socialiseringspropeller som snurrar runt i ett lufttomt rum.

Här föreligger, som jag tidigare påpekat, svår materialbrist och överfull
sysselsättning, som medfört stark brist på arbetskraft. På grund härav kunna
strukturförändringar helt enkelt inte leda fram till utökad produktionskapacitet.
Skall man starta en statlig industri på detta område måste man, som
också påpekats i vissa remissyttranden, ta arbetskraft och material från redan
nu verksamma industrier. Då uppstår ögonblickligen följande fråga, som jag
skall be att fa ställa till utskottsordföranden: »År det verkligen troligt, att
staten — som i stor utsträckning på detta område saknar erfarenhet och likaledes
utbildat folk och tekniker, vilka erfordras för att hastigt bygga upp en

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

sådan här industri — skulle göra detta bättre än om det finge ske genom utbyggnad
av redan nu verksamma företag med erfarenhet bakom sig. Betänk
att det måste ske genom att ta kvalificerad arbetskraft från den enskilda till
den statliga verksamheten, eftersom en faktor är given, nämligen att arbetskraftbrist
och materialbrist föreligga,! I varje fall just nu förefaller det således
såsom ganska meningslöst med en utredning om strukturförändring.

Ser man på vad denna utredning skulle ge på lång sikt måste jag ställa frågan:
är det verkligen med den överfulla sysselsättning vi ha för utredningsfolket
och utredningsmaskineriet motiverat att nu igångsätta en utredning om
en strukturförändring på synnerligen lång sikt. Man bör betänka, att tiderna
äro så labila och förhållandena så föränderliga, att även de mest fackkunniga
instanser, exempelvis vattenfallsstyrelsen, inte kunna göra en beräkning av
kraftbehovet för ett par eller tre år utan en synnerligen stor felmarginal. Förhåller
det sig inte i själva verket på det sättet att man av principiella skäl vill
ha en utredning till stånd därför att det står i överensstämmelse med de socialistiska
doktrinerna? Något praktiskt ändamål kan jag inte se att ett bifall
till detta utredningskrav skulle medföra. Men om man påstår, att det finns ett
reellt skäl bakom utredningskravet, uppkommer frågan vad då detta skäl kan
vara. Jag tycker mig skymta ett argument, det enda som möjligen skulle vara
något att ta på. Man tangerar det i kommunistmotionen genom att direkt beröra
ryssavtalet, och man tangerar det ehuru försiktigare även i den socialdemokratiska
motionen genom att beröra önskvärdheten av export. Argumentet
skulle då vara, att man vill säkra sig möjligheten till ökad statsdirigering
när det gäller exporten på detta område. Som motivering anför man bl. a. även
att staten har så stora intressen på området, att det är viktigt att staten tar
under övervägande, huruvida den ej här bör uppträda som producent. Det är
precis samma skäl som anfördes när det gällde det statliga bokförlaget. På det
viset sätter man hela statsingripandelavinen i gång som eu, snöboll. Jag tycker
man verkligen borde hejda sig ett ögonblick i denna socialiseringsoffensiv
och fördomsfritt överväga för- och nackdelarna av ett statsingripande exempelvis
på det område varom nu är fråga. Det förefaller mig som om statsdrift
på detta område skulle göra statsledningen mera bunden när det gäller handelspolitiken.
Det är exempelvis synes det mig lättare att få s. k. ramavtal
med främmande makt att fungera tillfredsställande, om staten själv inte står
som ägare i industrien än om så är fallet. År staten ägare, så måste ju ett
ramavtal bli mycket mera bindande till sin karaktär än om staten inte är ägare.
I sistnämnda fall finns en möjlighet till smidigare anpassning av handelspolitiken
efter föreliggande förutsättningar och resurser. Detta måste ändock
vara ett memento, mina damer och herrar: ju längre staten sträcker sin verksamhet
som företagare på näringslivts område desto ömtåligare blir dess ställning
som handelspartner, när det gäller förhandlingar med främmande makt!
Det förefaller också som om, ifall staten är ägare till produktionen i alltför
stor omfattning, särskilt stater med totalitärt styrelsesätt skulle kunna få svårare
att förstå de svårigheter, som kunna möta vid handelsavtals fullgörande.

Sedan skulle jag vilja göra en allmän reflexion, innan jag slutar. Fortsätter
man inom den socialdemokratiska majoriteten och inom de utskott som ha
speciellt dessa socialiseringsfrågor om hand med att säga ja och amen till alla
utredningskrav, så ställer man medborgarna i gemen — och det är kanske meningen
— inför ett mycket allvarligt avgörande. Jag förmodar alltså, att det
är meningen att ställa medborgarna inför följande avgörande vid nästa val:
vill man, att enskilda människor, enskilda organisationer och deras sa in man -

Andra kammarens protokoll 10Ji7. Nr So, r.

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

slutningar och företag skola av svenska staten lämnas utrymme till egen verksamhet
och egna initiativ, att de skola tillåtas att på egen risk göra affärer
med utländska firmor o. s. v., låt vara inom ramavtals ram? Eller vill man
— jag tvekar inte att använda ordet i detta sammanhang men hoppas att inte
bli missförstådd — nationalsocialisera vårt svenska folkhushåll, så att människorna
och deras organ försvinna bakom gränsmurarna och staten själv städse
uppträder såsom agerande part gentemot utlandet?

Jag befarar, att när man accepterat utredningskravet i fråga om textilindustrien,
så kommer man även att acceptera kravet när det gäller den elektriska
industrien. Men, herr talman, det finns eu ljuspunkt här, en mycket glädjande
och ganska intensiv ljuspunkt, nämligen ett uttalande i utskottsmajoritetens
yttrande, som låter som så ljuvlig musik för mina öron, att jag inte kan underlåta
att uppläsa det i kammaren och även låta andra få del av denna njutning.
Det står nämligen så bär: »Å andra sidan är enligt utskottets mening i längden
verkligt effektiv konkurrens det säkraste medlet för påverkan av priserna
och försäljningsvillkoren i för samhället önskvärd riktning.» Det låter som något
av en näringsfrihetens magna charta, utfärdad av en socialdemokratisk utskottsmajoritet.
Jag hoppas, att man när det gäller framtida utredningskrav
vill handla efter denna klart uttalade maxim och inte gå ifrån den såsom exempelvis
i fallet textilindustrien.

Herr Forsberg vände sig till herr Jönsson i Rossbol och sade sig hoppas
på bondeförbundets omvändelse till en mera socialiseringsvänlig inställning.
Han sade samtidigt, att vackra ord inte vore så mycket värda för honom. Jag
skulle vilja upprepa herr Forsbergs ord och säga: vackra ord äro inte så mycket
värda för mig, om inte utskottsmajoriteten i framtiden vill vara vänlig att
bevisa, att också dessa ord kunna omsättas i handling.

Jag skall sluta med att konstatera, att de praktiska förutsättningarna för
att detta utredningskrav skall få någon effekt enligt utskottsmajoritetens uppfattning
äro ringa på kort sikt. På lång sikt äro de obestämbara, eftersom
inte ens de mest sakkunniga i dessa labila tider äro i stånd att säga hur utvecklingen
blir. Därtill kommer att vi ha viktigare saker att göra än att igångsätta
onödiga utredningar. Att bifalla utredningskravet vore ett slag i luften.
Därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Fru Ekendalil erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Den del av utlåtandet, som herr Ljungqvist läste upp och som lät som
ljuvlig musik för honom, var ju ingen nyhet för honom, eftersom det står i
vårt efterkrigsprogram. Han har tidigare visat, att han mycket väl känner till
dess innehåll. Han ''ställde till mig såsom utskottets ordförande frågan: hur
kommer det sig, att man inte kan vara. med om en utbyggnad av den redan
befintliga industrien, när man nu har så ont om arbetskraft och material, i
stället för att begära utredning om statligt företag? Jag skulle vilja svara:
hur kommer det sig, att herr Ljunqvist och övriga herrar, som representera
det fria näringslivet, inte vilja vara med om en konkurrens i detta fall?

Till herr Olson i Göteborg, som i sitt anförande förhärligade här ifrågavarande
företag och säger, att det står på toppen av vad det svenska näringslivet
kan prestera, när det är som bäst, skulle jag vilja säga, att det hade förvånat
mig. om inte dessa motioner om förstatligande eller startande av en storindustri
hade kommit efter den debatt, som förts i borgarpressen, och efter den debatt,
som varit här i kammaren med anledning av sovjetavtalet. Där bär man ju i
alla möjliga och omöjliga sammanhang uttryckt sitt missnöje och frågat hur
man ifrån regeringshåll och socialdemokratiskt håll kunnat gå med på sådana

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

åtaganden, när man visste, att vår elektriska industri vore så hårt belastad och
så ansträngd. Då är det helt naturligt, att vi här försöka finna på vägar för att
skapa ett företag som dels kunde hjälpa till med detta, dels kunde konkurrera
med det redan existerande. Fördelen av det sista borde ju inte vara främmande
för herr Ljungqviist och hans meningsfränder.

Herr Olson i Göteborg erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Inblandandet av ryssavtalet i detta sammanhang
förefaller rätt opåkallat. I dag läste vi en notis som visste berätta, att de herrar
från ASEA, som återkommit efter att ha gjort upp beträffande leveranserna
för flera år framåt, voro mycket belåtna. Det hade tydligen åstadkommits
en överenskommelse rörande tillämpningen av det ryska avtalet, som var till
ömsesidig tillfredsställelse. Den diskussion som förtsi om konsekvenserna av
detta avtal begränsar sig ej till detta och andra företags leveransförmåga-, utan
den berör i hög grad konsekvenserna, med hänsyn till vår valutaställning, vårt
penningvärde m. in. Avtälet har rätt litet med nu förevarande fråga att göra.
Kvar står väl i alla fall, att för ryssavtalets skull några kontrollåtgärder i förhållande
till det nu ifrågavarande storföretaget inte äro behövliga.

Fru Ekendahl, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag är inte alls främmande för den där artikeln som stod i tidningarna
i dag. Men diskussionen om de åtaganden vi gjort i ryssavtailet fördes
i borgarpressen i höstas och också i debatten om ryssavtalet. Det är den
motivering, som då anfördes, som jag åberopade, inte artikeln i tidningarna i
dag. Att Asea nu anser sig kunna fullgöra de leveranser, som man i borgarpressen
sade sig inte kunna, är ju bara tacknämligt.

Herr Lj unga vist erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag trodde, att jag för fru utskottsordföranden klargjort
min inställning i konkurrensfrågan genom att hänvisa till Jet anförande, som
herr Jönsson i Rossbol hållit i kammaren och som ganska utförligt berörde den
saken. Jag skall förtydliga vad jag sagt. Jag ser gärna konkurrens med företag
på här föreliggande område. Jag tycker det är högeligen önskvärt, att den
utländska konkurrens, som fallit bort, så snart som möjligt gör sig gällande
igen. Men av de skäl, som jag och många talare med mig sammanfattat under
rubriken den kalla verkligheten, kan jag inte anse annat än att utredningskravet
om en strukturförändring just nu är nonsens.

Vidare yttrade:

Herr Antby: Herr talman! Jag skal] bereda kammaren och talmannen den tillfredsställelsen
att inte hålla något långt föredrag så mycket mer som det
inte finns något nytt att komma med i denna debatt. Jag vill bara understryka
ett par saker som redan ha blivit påpekade här. Arbetsmarknadskommissionen
säger i sitt remissutlåtande, att det redan är ungefär 10 % personalbrist i den
nu befintliga industrien, och jag kan då inte finna, att vi kunna få bättre
förhållanden genom att starta ytterligare företag. Vidare påpekar man i flera
remissyttranden att innan en ny industri kan träda till och bli leverans duglig,
så ha vi redan kommit i ett sådant läge, att- den industri vi redan ha förmår
fylla det inhemska behovet av maskiner och elektrisk materiel, och vidare har
man då cirka en tredjedel av produktionen till övers för export. Under dylika
förhållanden och med hänsyn till den rådande bristen på arbetskraft i övrigt

68 Nr 25. Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

här i landet kan jag inte inse annat än att vi i dag böra gå på avslag på denna
motion, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag instämde i herr Skantzes anförande
och tänkte inte delta i debatten, men herr Forsberg föranledde mig
begära ordet för att ställa ett par frågor. Vad jag har att säga kan kanske
också i någon mån gälla fru Ekendahl. Dessa talare ha ifrågasatt om det icke
skulle vara nyttigt med konkurrens för att bryta den monopolställning som
ett stort företag har här i landet. Med anledning därav vill jag fråga herr
Forsberg: tror herr Forsberg, att om vi komma till en tid med starkt fallande
priser, ett statligt företag under en sådan konjunktur kommer att bli det som
leder, när priserna gå nedåt? Jag befarar, att det statliga företaget i en sådan
situation kommer att söka hålla priserna uppe på samma sätt som herr
Forsberg ansåg att priskontrollnämndens verksamhet nu i vissa fall ledde till.
Jag har ingenting emot ett enskilt företag, som kunde bjuda ordentlig konkurrens.

Anledningen till att jag inte skulle kunna tänka mig ett statligt företag är,
att vi ju räkna med att den elektriska industrien för att vara konkurrenskraftig
måste bli av en sådan storleksordning, att den måste gå ut på världsmarknaden
och försöka arbeta upp en export. Tro herrarna, att ett statligt företag
kommer att kunna arbeta med samma energi och ha samma möjligheter som
ett stor enskilt företag att göra sig gällande ute på exportmarknaden och
kunna anpassa sig efter de olika förhållanden som där råda? Den saken skulle
jag gärna vilja ha bestämt besked om.

Sedan kommer ett annat spörsmål, nämligen frågan om hur det kommer att
ställa sig för det statsägda företaget att ingå handelsavtal. Om jag fattade fru
Fkendahl rätt, skulle hon inte haft något emot, att vi haft ett statsägt företag,
som avslutat avtalet med Ryssland. Vill fru Ekendahl läsa exportföreningens
yttrande? Det är förmodligen skrivet av män, som hade ganska mycket
med avtalet att göra. Av det yttrandet får man intrycket att man måste
vara innerligt glad över att det inte var ett statsägt företag som avslutat
detta avtal, utan att det var ett enskilt företag. Annars skulle förmodligen
pressen på Sverige blivit långt starkare. Inte minst ur den synpunkten tror
jag, att vi måste betacka oss för ett statligt företag.

Utskottet säger, att det vill ställa den elektriska industriens produkter till
''konsumenternas förfogande till lägsta pris och på bästa möjliga villkor. Kunde
utskottet övertyga mig om att detta vore möjligt uppnå med ett statligt företag,
skulle jag gärna reflektera på saken. Men jag har den uppfattningen, att
om vi få ett statligt företag blir det svårare att få priserna att anpassa sig
efter lägre tillverkningskostnader och konkurrens utifrån.

Till sist några ord till herr Forsberg. Han avgav ett stort löfte, nämligen att
socialdemokraterna komme att sköta kommunisterna. Jag måste säga, att jag
önskar herr Forsberg all möjlig framgång därvidlag. Men jag är inte säker
på att han lyckas. Först skall jag be herrarna att ni göra upp med varandra om
vad ni mena med att förstatliga en industri. När vi vid ett tidigare tillfälle
hörde herr Hagberg i Luleå och herr Fast diskutera den saken fingo vi allesammans
den uppfattningen, att det var helt skilda meningar herrarna lade
in i begreppet socialisering.

Herr Lundqvist: Herr talman! Det har från flera talare gjorts gällande, att
staten inte skulle äga förmåga att uppträda konkurrerande på olika områden.
Jag får med anledning därav erinra om att generaldirektör Malm, som skrivit

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien

m. m. (Forts.)

vattenfallsstyrelsens historia »En återblick på 25 års verksamhet» 1909—
1934, — han var ju inte någon socialdemokrat — efter att ha skildrat hur generaldirektör
Hansen varit uppe i riksdagen och påverkat den då borgerliga
majoriteten undan för undan i syfte att få genomfört ett förslag att utnyttja
Trollhätte vattenfall för att bygga ett statligt kraftverk, på s. 32 i den historiken
skriver följande: »Att staten skulle ställa sig som företagare i en dylik
affär hade väl några år tidigare ansetts uteslutet. Men stämningen var nu en
helt annan, och ehuru det ej saknades röster, särskilt i den högre finansvärlden,
vilka yppade tvivel om möjligheten att avsätta så stora kraftbelopp till priser,
som gåvo erforderlig förräntning, lyckades det utan större svårigheter att
få förslaget igenom såväl i den punkten som ock i de övriga.» Den 9 maj
1906, d. v. s. den dag då detta förslag av riksdagen godkändes, är i själva
verket en bemärkelsedag i Sveriges vattenfallshistoria, ty då lades en fast
grund till statens vattenkraftsverksamhet.

I dag ha vi bränslebrist, och i dag betyder det vita kolet en hel del för vårt
land. Yi kunna vara de borgare tacksamma, som i början av 1900-talet voro
nog framsynta att skapa en statlig verksamhet på kraftförsörjningens område,
ty därigenom har det uppstått konkurrens, och ingen vet, hur det, med den
bränslebrist som vi nu ha, skulle ha sett ut, om den privata företagsamheten
ensam fått sätta priset på den elektriska energien.

Jag tycker att detta kan vara svar nog på frågan om den statliga verksamhetens
betydelse. Ni böra nog på borgerligt håll studera edra föregångares
ställningstagande i dessa saker och lära av vad som skett i gångna tider.

Vad i övrigt beträffar angreppen på vårt parti för dess ställningstagande
i denna fråga, så har ju fru Ekendahl redan bemött dem. Jag vill för min del
bara kort och gott säga: läs sidorna 210 och 211 i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
— ni kunna få låna det av mig — så skola ni finna hela motiveringen!

Herr Forsberg: Herr talman! Då jag blev direkt uppfordrad skall jag säga
några korta ord.

Herr Skoglund i Doverstorp ville att man skulle utvidga på detta område i
enskild drift. Men det är ju just detta som vi ha vänt oss emot när det gällt
denna motion, att det finns ett monopol som suger upp de mindre företag, som
överhuvud taget försökte konkurrera. Skulle ett enskilt företag ha så mycket
pengar, att det kunde sätta i gång ett stort företag — det är ju det som föreslås
i detta fall — komme de andra utan tvekan att sugas upp av »den store».
Det blir följaktligen, som vi ha sagt här, ingen ny konkurrens. Men denna konkurrens
kan i alla fall staten åstadkomma.

Man har här frågat, och jag skulle kunna fråga också, hur vi skulle få det,
om den dagen kommer — vilket jag tror på — då vi befinna oss i en krissituation.
För min del räknar jag med att vi då på socialdemokratiskt håll
skola kunna bemästra situationen, liksom vi gjorde på 1930-talet, när icke de
borgerliga kunde det. Men vi äro inte så optimistiska och blåögda, att vi inte
räkna med att det också kan bli bekymmersamt för sådana företag som staten
äger. Vi skola emellertid inte blunda för — det göra vi inte heller på vårt håll
— att borgerlig och socialdemokratisk uppfattning inte är densamma i fråga
om dessa problem, såsom en hel del tidigare talare även påpekat. Herrarna ha
ju varit med om att skapa ett större statligt järnverk. Jag har tidigare sagt
att det inte är vi som börjat med att i vårt land socialisera större företag —
det har man gjort på borgerligt håll, men nu vänder man. Vi ha likväl så
småningom, som jag framhållit i ett föregående anförande, insett att det
var en god tanke, när man i det borgerliga lägret tidigare var så framsynt

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

Utredning angående startande av statligt företag inom elektriska industrien
m. m. (Forts.)

att man från både kommunal och statlig sida tog i allmän ägo även vissa industriella
företag. Dessa ha visat sig vara konkurrenskraftiga under den tid
som gatt, och jag är övertygad, herr Skoglund, att de också komma att bli
det i framtiden.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Skantze begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

J"a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Skantze begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 65 ja och 36 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle, jämlikt
§ 63 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ U.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av byggnader för institutet
för konserveringsforskning;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond;

nr 146, i anledning av väckta motioner om anslag till anordnande av en
fritidsgård vid Göta ingenjörkår i Eksjö;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad lönestatistik
;

nr 148, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret 1947/48
till fortbildningskurs för läkare vid det rättspsykiatriska undersökningsväsendet; nr

149, i anledning av väckta motioner om bidrag till hälsovårdsförbund,
som har hälso vårdskonsulent;

nr 150, i anledning av väckt motion angående understöd till kommuner för
uppförande eller inredande av lokaler för sjuk-, hälso- och socialvården på
landsbygden;

Lördagen den 31 maj 1947.

Nr 25.

nr 151, i anledning av väckt motion om inrättande av särskild lönedomstol;
nr 152, i anledning av väckt motion om ersättning till tandläkaren Sigvard
Nylén för förluster på grund av sjukdomsfall under tjänstgöring såsom tandläkare
vid flyktingläger;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser angående värnpliktslån;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens hantverksinstitut;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till skolöverstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln till brandväsendet jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 159, i anledning av väckc motion om förbättrade löneförmåner åt föreståndarna
vid landsortens poststationer m. m.;

första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta motioner om utfärdande
av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande
av brandordningar och om ändring av viss bestämmelse i normalbrandordningen
för landskommuner;

andra lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

§ 15.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition,
nr 276, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för .riksdagsmannauppdragets fullgörande, nämligen:
nr 487 av herrar Holmström och Witzell;
nr 488 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;
nr 489 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 490 av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile.

Vidare avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Ljungqvist m. fl., nr 491, i anledning av Kungl. Maj ris proposition,
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.; och

herr von Friesen m. fl., nr 492, i anledning av Kungl. Maj ris proposition,
nr 287, angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 270, till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående änd -

Nr 25.

Lördagen den 31 maj 1947.

rade pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den statsunderstödda
sociala hemhjälpsverksamlieten.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Undertecknad anhåller härmed om ledighet från riksdagsförhandlingarna
under tiden 4 till 16 juni, i och för deltagande i en pressresa till Ungern.
Stockholm den 31 maj 1947.

Gustav Johansson
i Stockholm.

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 3 juni 1947.

Nr 25.

Tisdagen den 3 jnni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 301, angående statsverkets övertagande av vissa
städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande
av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m.

Efter härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 302, med
tillkännagivande att ett i statsverkspropositionen under kapitalinvesteringar
bebådat förslag angående anslag till ny fångvårdsanstalt icke komme att föreläggas
riksdagen beslöts, att denna skrivelses innehåll skulle meddelas statsutskottet
och skrivelsen läggas till handlingarna.

Härefter föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 305, angående hyresavdrag för folkoch
småskollärarnas tjänstebostäder;

till utrikesutskottet propositionen, nr 306, med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer, m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 307, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 487 av herrar Holmström och Witgell;
nr 488 av herr Skoglund i Doverstorp to. fl.;
nr 489 av herr Ohlin to. fl.; och

nr 490 av herrar JJlbult och Svensson i Ljungskile; samt
till statsutskottet motionerna:
nr 491 av herr Ljungqvist to. fl.; och
nr 492 av herr von Friesen m. fl.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 144—159,
första lagutskottets utlåtande nr 39, andra lagutskottets utlåtande nr 34 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 42.

Nr 25.

Tisdagen den 3 juni 1947.

§ 5.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m., nämligen:

nr 493 och 494 av herr Wiberg; samt
nr 495—497 av herr Wiberg m. fl.

Vidare avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Håstad och Skant ze, nr 498, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 281, med förslag till statens löneplansförordning m. m. ;

fru Svedberg, nr 499, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 287,
angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
m. m.;

herr Sundberg, nr 500, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 282,
med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m.; och
fru Svedberg, nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 283,
angående reglering av vissa tjänste- och familjepensioner m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Onsdagen den 4 jnni.

Kl. 11 fm.

§ I Föredrogos

var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 493 och 494 av herr Wiberg;

nr 495—497 av herr Wiberg m. fl.;

nr 498 av herrar Håstad och Skant ze; samt

nr 499 av fru Svedberg; och

till bankoutskottet motionerna:
nr 500 av herr Sundberg; samt
nr 501 av fru Svedberg.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i ^ion.
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t med visst uttalande
rörande sammanläggning av rena landsbygden med stad eller köping. de samman läggning

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde rena lands bygden

med

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag har ingen erinran att göra stöd eller
mot utskottets ståndpunkt och det sätt, varpå den avfattats. Det är riktigt köping.
att frågan om den lämpliga avvägningen mellan land och stad i indelningshän
seende allenast är en del av ett större problem och att det endast är grundvalen
för detta större problem, som i andra sammanhang må komma till utredning
och finna sin lösning.

Den som läser den föreliggande motionen får det intrycket, att den är föranledd
av att det från städernas och tätorternas sida skulle föreligga en strävan
att expandera sina områden, och detta, om så skulle vara, även mot landsbygdskommunernas
motstånd och till deras nackdel. Jag skulle vilja begagna
detta tillfälle att rätta detta missförstånd, som i varje fall torde ha legat
bakom motionen. Jag har undersökt de stadsbildningar och indelningsändringar,
som berört städer under de senaste 16 åren. Det är sammanlagt 31 fall.

Av dessa 31 fall rörde 7 nya stadsbildningar, ibland dem Karlskoga, Sandviken,
Kumla och Borlänge. Dessa stadsbildningar ha tillkommit i samförstånd
mellan den blivande staden och den landskommun, ur vilken staden utbrutits.
I de övriga 24 fallen har införlivningen skett endast i fyra på stadens
yrkande och mot landskommunens motstånd. I endast fyra fall har Alltså
staden ansett sig böra yrka på en expandering, som landskommunen icke ansett
sig böra medgiva! I fem fall har ändringen genomförts i samförstånd mellan
staden och landskommunen, men i icke mindre än 13 fall har staden motsatt
sig införlivningen, vilken alltså har kommit till stånd på landskommunens
yrkande.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid dessa förhållanden, ty de visa
ju i själva verket raka motsatsen till vad motionären torde ha föreställt sig.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående visst uttalande rörande sammanläggning av rena landsbygden
med stad eller köping. (Forts.)

I det stora flertalet fall ha alltså dessa indelningsändringar genomförts på landsbygdskommunens
yrkande och mot stadens bestridande. De återstående två fallen
äro sådana, där båda parterna motsatt sig åtgärden, men där länsstyrelsen,
kammarkollegium och Kungl. Maj:t ansett övervägande skäl tala för densamma.
Jag kanske icke behöver gå in på dem här. Jag fäster uppmärksamheten
vid dessa exempel därför att de äro ett uttryck för ett så i och för sig
självklart faktum som att den högre skattekraften vanligen är samlad i tät?r*j1-i.
0Ck sta^en följaktligen har gynnsammare skatteförhållanden än

landsbygdskommunen, vilket gör, att det kan vara ett landskommunens eget
intresse att genom indelningsändring utnyttja denna skattekraft för gemensamma
ändamål, ett i och för sig fullt berättigat intresse efter min mening.

Jag har velat begagna detta tillfälle, herr talman, för att erinra om det
verkliga läget på detta område. Jag skulle vilja tillägga att man icke får
glömma att vid indelningsändringar må icke vara ensamt avgörande exempelvis
hänsynen till bestående kommunala ambitioner eller den i och för sig
fullt riktiga önskan att samhällsbyggandet, som man kanske kan kalla det,
får fortsätta i självstyrelsens former och kommunerna sålunda själva få sköta
sina angelägenheter. Men denna självstyrelsekänsla måste även balanseras och
avvägas mot intresset av att man får till stånd en rationell kommunal indelning-
Det har nog i det stora flertalet fall förhållit sig så, att det varit ett
övervägande och samfällt intresse att få lägga de kommunala uppgifter, som
uppkomma i en tätortsbebyggelse och som ofta kräva den enhetliga och tekniskt
mera kvalificerade_ apparat som naturligtvis en större och bärkraftig
kommun kan kosta pa sig, pa gemensam ekonomisk bas och under enhetlig
ledning.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

iVidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Motioner om Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
rörande^iss u^a^an^e’ nr 13, i anledning av väckta motioner om utredning rörande vissa
^tolkning™ befolkningspolitiska och näringspolitiska problem samt om utredning rörande
politiska och landsbygdens arbetskraftsproblem m. m. och till kammaren överlämnat utnärings-
drag av första kammarens protokoll, nr 406, innefattande delgivning av nämnhnlskl
pl°'' da kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av motioner i samma amne.

Därvid yttrade:

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag kan endast uttrycka min tacksamhet
för det välvilliga sätt varpå motionen behandlats. Den rör, kan man
säga, en av de största frågor vi för närvarande ha i vårt land. Jag ber att få
begagna detta tillfälle till att komplettera den skildring vi i motionen givit
av folkrörelserna mellan land och stad med några siffror, som avse krigsåren.

Herr talman! Som envar vet ha från början av 1940-talet på grund av
nativitetsfallet efter förra kriget de årskullar, som nu skulle öka de produktiva
åldersklasserna, starkt minskat. I själva veTket balansera tillgång och
avgang varandra här tämligen jämnt. Den stora ökningen i de produktiva
åldersklasserna, som utgör bakgrunden till 1930-talets ekonomiska uppsving,
har under 1940-talet upphört. Man skulle ju under sådana förhållanden kunna

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motioner om utredning rörande vissa befolkning spolitiska och näringspolitiska
problem m. m. (Forts-.)

anta att detta skulle ta sig uttryck i en uppbromsning eller minskning av förflyttningen
från land till stad, från jordbruk till stadsnäringar. Jag har. i
denna motion, liksom skett även i andra motioner i samma ämne vid årets riksdag,
antytt att så antagligen icke vore det faktiska förhållandet, och nu föreliggande
siffror bekräfta detta antagande på ett sätt, som jag måste medge
överraskat även mig.

Jag skall be att få anföra några siffror och vill då i första hand återge
den faktiska flyttningsförlusten från landsbygden under de tre sista femårsperioderna.
Den har utgjort respektive 110 000 för den förra och 220 000 för
den senare delen av 1930-talet samt 225 000 för de fem första åren på 1940-talet. Om jag undersöker flyttningen från jordbrukskommunerna d. v. s. de
kommuner som i vår statistik betecknas som Ai-kommuner, eller kommuner med
mer än 75 procent jordbruk, och B-kommuner med mellan 50 och 70 procent
jordbruk, ha förlusterna de fem åren 1941—1945 nära nog fördubblats. Dessa
siffror äro följande: 16 400, 21 500, 27 100, 30 900 och, i945, 31 800.

Det är då inte ägnat att förvåna, att de prognoser, som konjunkturinstitutet
gjort över den sannolika rationaliseringsgraden inom jordbruket och avflyttningen
från jordbruk till stadsnäringar — antaganden på vilka även den stora
jordbrukskommitténs undersökningar torde grundas ■— vida överträffats
av verkligheten. Enligt dessa antaganden skulle under de fem åren 1939—
1944 jordbruksbefolkningens minskning uppgå till 50 000. I verkligheten har
den — jag har endast siffrorna för femårsperioden 1940—1945 — uppgått
till 70 000. Under tiden ha stadsnäringarna ökat med 245 000.

Ser jag på flyttningsresultatet mellan länen finner jag, att åtta län ha
en flyttnings vinst på i runt tal 70 000. Bland dessa län svara Stockholms stad
och län ensamma för i runt tal 65 000. Jag tycker att dessa siffror äro särdeles
slående, och de bekräfta att den utveckling, som varit föremål för vår
motion, fortgår i accelererat tempo. Det är uppenbart, att om icke här nya
tendenser göra sig gällande, eventuellt med stöd av en planerande hand från
regeringens sida, komma vi raskt att gå mot perspektivet av hastigt växande
storstäder, framför allt då Stockholm, och en folkminskande landsbygd med
övervägande åldrande befolkning och en accentuerad brist på ungdom, särskilt
på unga kvinnor.

Man kan ju nu på olika sätt väga och värdera denna utveckling. I första -hand måste man naturligtvis fästa sig vid och understryka att den samtidigt
är bakgrunden till en mycket accentuerad välståndsutveckling. Man kan ju
också — och det har från jordbrukets sida här många gånger betonats -—-finna denna utveckling olycklig, icke allenast med hänsyn till jordbrukets
ekonomiska intressen, utan kanske framför allt med hänsyn till den djupa förändring
i det svenska samhällets struktur och kanske därmed även i dess kulturella
ansikte, som här hotar.

Det är icke min avsikt att här, som ingalunda kan vara rätta platsen, ta
upp någon allmän diskussion om värdet av stadsbilden överhuvud taget och
särskilt befolkningens koncentration till storstäderna. Det är ju uppenbart, att
det hela medför stora fördelar både för det ekonomiska livet och för den
andliga kulturen, tack vara de rikare och mångsidigare och lättillgängligare
kontakter, som bjudas i de stora befolLningskoncentrationerna. Men vi i
Stockholm ha särskild anledning att fästa oss också vid de stora nackdelarna
av denna forcerade utveckling. Vi se dem främst på bostadsfrågans område,
där nu svårigheterna accentueras av den stelkramp, som uppsägningsförbudet
genom svårigheterna att omflytta har lagt över hela bostadsmarknaden. Oaktat

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motioner om utredning rörande vissa befolkning spolitiska och näringspolitiska
problem m. m. (Forts.)

vi redan tidigt fått i gång en mycket kraftig byggnadsverksamhet, hinner man
icke i kapp hushållsbildningen och efterfrågan på bostäder, utan folk får leva
under mycket dåliga bostadsförhållanden.

Denna utveckling ställer också mycket stora krav på kommunala anläggningar
av olika slag. ATi ha i vår motion angivit som måttstock för Stockholms
kommunala behov på detta område en summa av en miljard kronor för den närmaste
tioårsperioden. Undersökningar, som på senare tid gjorts inom Stockholms
stadsförvaltning, ha emellertid visat, att denna prognos är tilltagen i
underkant. Den torde säkerligen komma att överträffas med ett eller annat
hundratal miljoner, och det utan hänsynstagande till de förändringar, som
penningvärdets fall kan förorsaka. Det förefaller mig uppenbart, att om man
tar hänsyn till arten av dessa behov och de stora byggen, som ligga bakom
dessa siffror, och ser på det allmänna knapphetsläget i vår ekonomi, det
knappast kan vara möjligt att realisera dessa kommunala program. Det betyder
i sin tur, att det icke är möjligt att så bygga ut Stockholm som de verkligen
föreliggande trafikbehoven, behoven av undervisning och de olika vårdbehoven
i verkligheten skulle föranleda för att folk här skulle kunna bo och
trivas efter den standard, som vi satt som mål. Det betyder att Stockholm så
länge denna utveckling pågår blir obekvämare än vad staden borde vara. Man
skulle'' ju också kunna fästa sig vid andra nackdelar, andra mera ovägbara
nackdelar, men som icke äro mindre kännbara i arbetslivet, nämligen de stora
tidsförlusterna genom de lokala resorna mellan bostad och arbetsplats och
det allmänna jäktet i storstadens arbetsliv, som säkerligen gör livet och arbetet
här mera slitande än i mindre samhällen. Det ger också storstaden en
annan mental typ, skulle man kanske kunna säga. och ligger måhända i sin
mån bakom den brist på sympati — om jag får uttrycka mig lindrigt —- som
då och då kan spåras från det övriga rikets sida gent emot huvudstaden, därvid
man gärna är benägen glömma att av Stockholms invånare äro dock mer
än 60 procent födda på landet. Med denna stora invandring till Stockholm är
det bara någon generation som skiljer de flesta av oss stockholmare från den
svenska landsbygden.

Det är klart att den typ av samhällsbyggande, som vi motionärer velat ställa
upp mot den utveckling, som här antytts, ser helt annorlunda ut. Den betyder
tätorter och stadsbildningar av mera måttfull storlek och med mindre
anspråk på kollektiva anordningar och som alltså äro lättare att tillgodose och
få införlivade med landsbygden så att där en växelverkan kunde äga rum
både på det ekonomiska området och på den andliga kulturens område, vilken
skulle bli till båda parternas fromma. Det är klart att man kan ställa sig
frågan, huruvida överhuvud taget från samhällets sida något kan göras för
att påverka utvecklingen i denna riktning. Yi tro för vår del att detta skall
bli möjligt, nämligen genom en regionplan, som lägger det hela till rätta för
en lyckligare och mera spridd befolkningsutveckling än den nuvarande lokaliseringen
av industrien och näringslivet. Vi äro emellertid naturligtvis också
av den meningen, att vid en sådan lokalisering de företagsekonomiska synpunkterna
slutligen måste vara de bestämmande och att någon tvångsdirigering av
samhällsutvecklingen icke äro möjlig och naturligtvis icke heller önskvärd.
Jag ber att med särskild tillfredsställelse få hälsa att i det utredningsuppdrag,
som Kungl. Maj :t, sedan vi avgivit vår motion, lämnat denna stora planeringskommission,
denna sista synpunkt också med kraft understrukits.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motioner om utredning rörande vissa befolkning spolitiska och näringspolitiska
problem m. m. (Forts.)

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har med största intresse lyssnat
till herr Larssons i Stockholm anförande, och jag skulle kunna nöja mig med
att instämma i mycket av vad han sade. Jag måste dock komma med några
erinringar.

Herr Larsson i Stockholm framhöll alldeles riktigt nackdelarna av den koncentration
av folk, som sker till städerna, och svårigheten exempelvis för
Stockholm att bemästra det "problem, som uppstår genom denna förflyttning
av människorna. Men är det nu icke så, att storstäderna i mycket stor utsträckning
ha drivit en politik som medverkat till att locka största möjliga
antal av de arbetskraftiga åldrarna från landsbygden till städerna? Många
samverkande orsaker ligga bakom detta förhållande, men jag vill påpeka att
städerna själva icke äro alldeles utan skuld. De stora inkomsterna i städerna
och de förhållandevis låga skatter, som bli en följd av det ekonomiska uppsvinget
i städerna, göra att det blir ekonomiskt fördelaktigt för människorna
att söka sig till städerna, där samhället kan ordna allt på ett helt annat och
bekvämare sätt för medborgarna än man kan göra på landsbygden. Därtill
kommer att staten genom direkta åtgärder på många olika sätt stödjer exempelvis
bostadsproduktionen i storstäderna och gör det på ett helt annat sätt
än för landsbygdens del. Detta måste också medverka till en utveckling sådan
som den förekomna.

Såsom förhållandena ute på landsbygden te sig skulle jag kunna säga, att
förutsättningarna för en blomstrande landsbygd äro i våra dagar bättre förbindelser,
bättre vägar. Få vi några bättre vägar? Det bygges inga vägar
för närvarande, åtminstone icke i bygderna. Möjligen bygges det en bit på
en riksväg, som mera skall tillgodose hela landets behov. Men man har råd
att offra stora summor på åtskilliga andra anläggningar. På broar, som man
avsett skola vara provisorier, har man i storstäderna haft råd att kasta ut
flera miljoner kronor.

Jag tror, att statsmakterna ha möjlighet att åtminstone i någon mån inverka
på denna förflyttningsfråga genom att på ett mera effektivt sätt än
hittilldags skett stödja befolkningen på landsbygden i dess strävanden, när
det gäller att åstadkomma bättre betingelser för landsbygden gentemot storstäderna.

Herr Svensson i Stenkyrka: Herr talman! Sedan motionen avlämnades i
januari har det inträffat, att en utredningskommitté blivit tillsatt. I direktiven
för denna ingår också att till behandling taga upp de spörsmål som berörts
i motionen. Nu har tredje tillfälliga utskottet föreslagit, att motionen
skall hänvisas till denna utredning. Mot detta ha vi motionärer givetvis ingenting
att invända, utan vi ha endast att uttrycka vår tacksamhet för utskottets
välvilliga inställning. Praktiskt taget samtliga remissvar gå ju också i
samma riktning som motionen. Man säger alltså, att denna utredning redan
har dessa spörsmål till behandling. Men det kanske ändå icke är alldeles
klart. Därför skulle jag särskilt vilja understryka vad Sveriges lantbruksförbund
sagt i sitt yttrande. Det heter där: »Det synes önskvärt, att kommittén
angående näringslivets lokalisering finge sina direktiv något vidgade,
så att den även beaktade de möjligheter, som kunde finnas för en samordning
av jordbrukets, industriens och andra näringars arbetskraftsbehov i de områden
av landet, där detta kunde bli möjligt, på sätt som framhållits i motion
II: 199.»

Då jag nu, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan, hoppas jag

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motioner om utredning rörande vissa befolkningspolitiska och näringspolitiska
problem m. m. (Forts.)

därför, att vad lantbruksförbundet här föreslagit också kommer att av Kungl.
Maj:t beaktas.

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! De erinringar, som herr Jonsson
i Skedsbygd framfört beträffande städernas kommunalpolitik, vilken enligt
hans förmenande även för dem själva har sina olyckliga sidor, uppkalla mig
till en replik.

För det första måste man ju komma ihåg, att det är icke möjligt att genom
kommunala åtgärder förorsaka en sådan utveckling som vi nu se t. ex.
i Stockholm och Göteborg eller andra städer med goda naturliga förutsättningar
för att bli centralplatser för den ena eller andra sidan av svenskt nänngsliv;
Det kunna vi i kommunerna göra mycket litet eller platt intet till
ty . brån. Vad särskilt angår den stad jag företräder kan jag säga, att vi
ha i Stockholm aldrig bedrivit någon industriell ackvisition eller någon politik
avseende att hit. draga anläggningar som förut ej funnits här. Det är klart,
att man i särskilda fall tillhandahållit mark för industri, vars naturliga lokalisering
med hänsyn till stockholmsmarknaden eller andra särskilda förhallanden
är Stockholm. Men någon ackvisitionspolitik har Stockholm aldrig
drivit. Tvärtom förhåller det sig sedan flera år på det viset, att vi i kommunalförvaltningen
äro principiellt obenägna att upplåta mark till nya industrier.
Vi ha rent av nödgats igångsätta en särskild propagandakampanj för
att förhindra flyttning till Stockholm.

Emellertid, herr talman, är det med den folkökning vi ha i Stockholm
och som tar sig uttryck i stockholmstrafiken oundvikligen en kommunal plikt,
som va ej kunna undandraga oss, att också sörja för denna trafik. Jag beklagar
ju i högsta grad, att Stockholm nödgas att på det sätt förfula Norrström,
Helgeandsholmen och slottslandskapet som fallet är med den nya strömbron
Men envar som erinrar sig förhållandena på Gustav Adolfs torg och
Norrbro maste säga, att där var en radikal åtgärd av nöden. Vi kunna icke
heller sätta oss i läget att vi icke tillgodose det bostadsbehov som föreligger,
det behov som finnes av nya skolor för alla våra dess bättre numera hastigt
vaxande barnskaror eller det behov av sjukvårdsanstalter som föreligger för
stockholmarna. Det är vår plikt att tillgodose detta precis lika väl som det
ar andra komuners eller tilläventyrs rikets plikt att tillgodose kommunikationsbehovet
i andra delar av landet, särskilt på landsbygden.

Dän vill jag i princip instämma, med herr Jonsson i Skedsbygd. att om
man vill ha en annan utveckling måste man också lägiga vägförhållanden
andra kommunikationer, hamnförhållanden, kraftförsörjning och allt sådant
till rätta för en sådan utveckling att landsbygden kan bli lockande för näringslivet.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Till herr Larsson i Stockholm
skulle jag vilja saga, att även jag uppmärksammat, att Stockholm på senaste
tiden verkligen börjat visa sig något mera reserverat till det oinskränkta utbyggande
av staden som pågått så länge jag minnes. Men faktum är väl att
man förut ställt mark till förfogande i mycket stor utsträckning för att få
industri hit. Och om jag icke bara ser pa Stockholm så finnes det många andra
städer, som verkat i den riktningen, t. ex. Norrköping, där man har en planeringskommission
som skall söka planera för att i fortsättningen få industri
till staden och för att denna allt fortfarande skall växa ut. Då uppstå sådana
svårigheter som herr Larsson talade om, nämligen att man nödgas bygga nya
trafikleder, t. ex. broar.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motioner om utredning rörande vissa befolkningspolitiska och näringspolitiska
problem m. m. (Forts.)

För min del tycker jag bara, att den där s. k. provisoriska strömbron är
icke fulare än att den kunde få bli permanent. Den kunde få stå kvar och fylla
sitt ändamål. Där kan man spara många miljoner på att slippa bygga någon
ny bro.

Nu har det väl icke så märkvärdiga men dock tragiska förhållandet inträffat,
att under det att Stockholm har stora bekymmer för att åstadkomma lokaler
för sina skolor, så ha vi icke möjligheter att fylla våra skolor på landsbygden,
utan vi få lägga ner den ena efter den andra. Det är sådana verkningar
jag vänt mig mot, herr Larsson.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan
och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 4-

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning
av väckt motion angående allmänna riktlinjer för tilldelning av konces
sion för bedrivande av luftfart med svenska luftfartyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Motion angå
ende allmänna
riktlinjer
för luft
fartskoncessioner.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall be att få framföra några reflexioner
med anledning av utskottets utlåtande på denna motion.

Jag vill först hänvisa till, att enligt § 60 regeringsformen skola Konung
och riksdag gemensamt besluta om införande av monopol till vinning för kronan,
. Sådana monopol böra alltså icke införas genom beslut in casu, att man
avslår en ansökan att bedriva viss näring. 1929 års lag om koncession på lufttrafikens
område har ingalunda haft till syfte att Kungl. Maj :t skulle kunna
införa sådana monopol på en omväg.

Nu deklarerade kommunikationsministern tidigare i svaret på en interpellation,
att han anser, att det bör vara bara ett företag som bedriver denna lufttrafik.
Med erkännansvärd uppriktighet förklarar han alltså, att det bör vara
ett monopol här. Man kan icke mot detta invända, att SILA har den transatlantiska
trafiken om hand. Vi veta, att det är en särskild trafik, som icke
inkräktar på den faktiska monopolställning i fråga om Europatrafiken som
ABA för närvarande har.

Det förefaller mig uppenbart, att sedan kommunikationsministern klart uttalat,
att han tycker att det skall vara ett monopol, så vore det all anledning
att riksdagen finge lov att uttala sig i denna fråga. Det skulle vara anledning
att riksdagen finge taga ställning till ett så viktigt principspörsmål och uttala
sig om huruvida riksdagen också anser detta eller om riksdagen möjligen
vill hålla denna fråga öppen.

Nu hänvisar man i utskottsutlåtandet till luftfartsstyrelsens påpekande, att
det finns ett sammanhang med den internationella lufttrafiken och att det
därför för dagen icke går att precisera några riktlinjer; vad som i Sverige beslutas
är nämligen beroende av överenskommelser med andra länder. Detta är
alldeles riktigt. Men det borde icke hindra ett visst klarläggande av förutsättningarna
sådana de äro. Vidare har det från motionärernas sida ingalunda
begärts, att man skulle under loppet av några veckor eller en eller annan månad
skapa definitiva riktlinjer. Det verkar som om utskottet närmast polemiserat
mot en sådan ståndpunkt. Den finns icke i motionen.

Kravet att riksdagen skall få vara med om att taga ställning innan de

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 25. 6

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående allmänna riktlinjer för luf tf artskoncessioner. (Forts.)
svenska statsmakterna binda sig för en monopolpolitik är alldeles oberoende
av frågan huruvida man eventuellt anser, att det bör vara monopol eller ej.
Frågan är bara om riksdagen skall få vara med och besluta i denna punkt.
Det kan tänkas, att en sådan riksdagens prövning skulle resultera i att den
godkände kommunikationsministerns deklarerade princip. Det kan också tänkas,
att den icke godkände denna. Men det bör skapas klarhet om riksdagens
inställning till denna fråga i överensstämmelse med andan och innebörden i
§ 60 regeringsformen.

Det förefaller alldeles uppenbart, att detta är ett allmänt intresse, eftersom
det ingalunda kan anses självklart, att man skall följa monopollinjen.

När utskottet säger, att tills vidare ingenting kan göras, måste man hänvisa
till luftfartsstyrelsens uttalande, att det är önskvärt, att enskilda få
veta hur det ligger till för närvarande i detta avseende. Kan man icke precisera
-definitivt, kunna i alla fall vissa synpunkter framläggas på frågan om
koncessionsbeviljandet för närvarande. Staten kan ju ändå icke undvika att
taga ställning till de konkreta fall som komma upp. Man måste ha några riktlinjer
för detta ställningstagande. Det är väl då av värde, om enskilda kunna
i förväg få veta något om dessa riktlinjer. Det har också därför luftfartsstyrelsen
tillstyrkt, trots att det är luftfartsstyrelsen som försett utskottet
med argumentet om sambandet med andra länders lufttrafik.

Utskottet hänvisar bara till att det för närvarande icke går att fastställa
några riktlinjer, därför att det ej råder enighet om de internationella bestämmelserna.
Men det förefaller som om man i avvaktan på full klarhet skulle
kunna komma fram ett stycke på vägen och därför borde igångsätta en sådan
utredning.

I denna fråga har kommunikationsministern i sitt interpellationssvar framfört
tre viktiga synpunkter. Han säger först, att andra länder begränsat rätten
till lufttrafik ganska snävt och att man även i stormakterna har ett mindre
antal företag. Till detta är att svara, att det är tänkbart, att de svenska statsmakterna
också vilja intaga en sådan ställning, men därom vet man ingenting
förrän riksdagen fått sig frågan förelagd. Det kan finnas skäl att ej centralisera
allt till ett enda företag eller allt till Stockholm, utan att även ha verksamhetsgrenar
som delvis ledas från andra platser i landet.

För det andra säger kommunikationsministern, att det finns risk för att
kvaliteten på lufttrafiken skulle sjunka om det blir flera konkurrerande företag.
Om denna synpunkt gäller detsamma, att den kan förtjäna beaktande,
men man vet icke till vilken slutsats en omprövning skulle komma att leda.

För det tredje säger kommunikationsministern — och det är ju ganska
anmärkningsvärt — att staten har offrat så mycket pengar på lufttrafiken att
det finnes ingen anledning för staten att falla undan för en enskild företagares
intresse. Till detta är att svara, att det icke alls är detta det gäller, om staten
skall falla undan för en enskild företagares intresse, utan det är fråga om
vad samhällets intresse kräver i ett spörsmål, där regeringsformen stadgar, att
riksdagen bör vara med och besluta. Ha vi näringsfrihet i landet och ha vi
en regeringsform, som vill skydda denna näringsfrihet såsom huvudprincip,
böra vi icke utesluta konkurrensen utan att ha tagit ställning till frågan på
sätt regeringsformen anger!

Herr talman! Det förefaller mig därför alldeles uppenbart, att denna fråga
behöver ytterligare belysas. Man kan icke känna trygghet för handläggningen,
när kommunikationsministern utan vidare deklarerar, att han har den
uppfattningen, att här bör staten följa monopollinjen. Jag måste uttrycka mitt
beklagande över att utskottet ej funnit anledning att genom bifall till utredningsförslaget
skydda riksdagens rätt att här medverka, utan att utskottet

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motion angående allmänna riktlinjer för luftfärtskoncessioner. (Forts.)
nöjt sig med att säga, att för dagen, finner man icke lämpligt att igångsätta
en utredning. Utskottet underlåter sålunda att genom ett bifall slå vakt om
riksdagens rättigheter, vilket varit möjligt, alldeles oberoende av vilken uppfattning
man har om den lämpliga tidpunkten att sätta i gång en utredning.

På det håll jag representerar komma vi att fortsätta våra ansträngningar
att försvara riksdagens rättigheter på dessa och andra områden.

Jag har för dagen, herr talman, intet yrkande.

Herr Skantze: Herr talman! Med anledning av vad herr Ohlin här har
anfört vill jag säga några ord om orsaken till att tredje tillfälliga utskottet inte
har tagit upp det problem, som hans anförande huvudsakligen rörde sig om.
Den motion, som förelåg, berör nämligen två ting. Dels begäras i motionen
riktlinjer för det framtida beviljandet av koncessioner för luftfart, dels tages
där upp ett aktuellt fall, där anmärkning riktas mot ett av regeringen fattat
beslut. Den senare frågan har utskottet inte ansett sig ha anledning att gå
in på. Vi funno, att den hörde hemma i konstitutionsutskottet, och jag anser
fortfarande att åtskilligt av vad den ärade motionären har sagt här i dag hade
varit mera på sin plats under dechargedebatten i förra veckan. Då förelåg
som bekant en reservationsanmärkning på den punkten.

Vad den förstnämnda frågan beträffar, nämligen riktlinjer för tilldelning
i fortsättningen av koncession för luftfart, så kan det vara delade meningar
om vilka slutsatser man skall draga av luftfartsstyrelsens redogörelse för hur
problemet ligger till. Så pass svävande som överenskommelserna nationerna
emellan för närvarande äro och så kort stycke som man kommit på väg mot
ordentliga överenskommelser, är det emellertid knappast ändamålsenligt att i
dagens läge taga upp frågan om dessa allmänna riktlinjer. Att allting är
så flytande i fråga om dessa problem, framgår också av vad statsrådet Nilsson
erinrade om i en interpellationsdebatt här i kammaren i februari i år, nämligen
att ännu så sent som i fjol riksdagen gjorde ett uttalande till förmån för en
sammanslagning av de bägge bolag, som nu utöva verksamhet på linjetrafikens
område. Det kan ju vara av ett visst intresse att nu erinra om att vid det tillfället
en av de varmaste förespråkarna för en sådan linje var en av herr Ohlins
medmotionärer.

Jag har med detta bara velat motivera, varför tillfälliga utskottet inte tagit
upp frågan om tillämpning av 60 § regeringsformen. Jag har velat visa, hur
föga sannolikt det är att man skulle kunna få fram några allmänna riktlinjer
av något värde i dagens läge. Utskottet har kommit till det resultatet, att det
knappast för närvarande är möjligt, och har därför icke funnit anledning att
föreslå kammaren en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor;

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, över motion om
anordnande av särskilda specialanstalter för straffriförklarade psykopater;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av väckta motioner om anslag till anordnande av en fritidsgård
vid Göta ingenjörkår i Eksjö.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Förbättrad Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
lönestatistik, proposition angående förbättrad lönestatistik.

I propositionen nr 225 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 11 april 1947, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av chefen för finansdepartementet
angivna förberedande åtgärder för förbättring av den officiella
lönestatistiken.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 11 april 1947 angivna
förberedande åtgärderna för förbättring av den officiella lönestatistiken.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson och Gränebo,
fröken Andersson samt herrar Lundgren, Falla, Pettersson i Dahl, Johansson
i Mysinge och Birke, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Såsom framgår av handlingarna i
detta ärende har landsorganisationen i Sverige gjort framställning till Kungl.
Maj :t om en förbättrad lönestatistik. Socialstyrelsen har tillstyrkt, att detta
skulle utredas, Kungl. Maj :t har tillsatt en utredningskommitté, som kommit
med ett förslag, och det är detta förslag som här ligger på riksdagens bord.

För närvarande bedrives denna lönestatistik frivilligt. Socialstyrelsen samlar
dessa frivilligt lämnade uppgifter om industriarbetare m. fl. Uppgifterna avse
den totala lönesumman under året, antalet arbetstimmar, medeltal arbetare
per avlöningstillfälle och detta antals fördelning på män, kvinnor och minderåriga
barn, tidlön, ackordslön, övertidstillägg in. m. Detta är socialstyrelsens
lönestatistik i stort sett. Förutom socialstyrelsen avge en hel mängd verk
orch organisationer såsom riksräken skaps verket, järnvägsstyrelsen, telegrafverket,
vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverkens avtalsnämnd, arbetsgivarorganisationerna
o. s. v. uppgift om resp. löner. Dessutom finns det, kan man
säga, enligt lag och förordning möjlighet att följa denna löneutveckling. Enligt
taxeringsförordningen skola arbetsgivare uppge vilka löneinkomster arbetarna
ha. Vidare kunna nämnas aktiebolagslagens bestämmelser om aktiebolags förvaltningsberättelse
och lagen om semester.

Nu har emellertid den tillsatta kommittén i alla fall ansett att här behövs

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Förbättrad lönestatistik. (Forts.)

en bättre lönestatistik. En sådan skulle vara till gagn vid avtalsuppgörelser
o. s. v., och fördenskull skola enligt förslaget årliga snabbundersökningar
företagas, och det skall vissa år vara särskilda löneräkningar. Vidare föreslås
en rådgivande nämnd. Allt detta, påkallar en ändring i sekretesslagen.
Enligt nuvarande bestämmelser är ingen skyldig att lämna dylika uppgifter
förrän efter 20 år, men detta skulle nu ändras så att omedelbar uppgiftsskyldighet
förelåg.

Skall allt detta genomföras, blir det en mycket stor organisation. Detta
bestyrkes också av propositionen. Det ä.r redovisat på så sätt, att när denna
organisation blir färdig, vilket beräknas ske den 1 april 1949, skulle det enbart
i socialstyrelsen medföra en ökning av personalstyrkan på omkring 250
personer, alltså ett helt nytt ämbetsverk. Vidare uppskattar man att det skall
åtgå i arbetsmånader räknat 2 950 stycken för löneräkningama och 600 för
snabbundersökningarna. Detta för givetvis också med sig ganska stora kostnader,
och dessa har man i runt tal beräknat till två miljoner kronor. I denna
summa är emellertid icke medräknat kostnader för kontors- och skrivmaskiner,
ej heller lokalkostnader eller kostnader för skr i vmaterial, trycksaker
o. s. v. Detta är enbart socialstyrelsens kostnader.

Det är klart att ett så pass vittgående förslag har varit utskickat på remiss.
Det framgår av propositionen, att av alla de remissinstanser, som yttrat
sig, endast fem äro klart tillstyrkande. Flertalet äro avstyrkande, och några
ha inte sagt något, andra ha varit mera passiva. Vidare har den tillsatta
utredningskommittén icke varit enig. Utredningen har utförts av sex personer,
och av dessa ha två varit reservanter, nämligen herrar Brodén och Styrman.
De ha ansett, att denna noggranna lönestatistik inte behövs och att det
för närvarande föres en sådan statistik, att det är alldeles onödigt med hela
denna väldiga apparat.

Nu har Kungl. Maj :t i sitt förslag framhållit, att det på grund av rådande
brist på arbetskraft är nödvändigt att iakttaga en viss försiktighet med utbyggnaden
av detta. Kjungl. Maj :t. anser sig emellertid ha möjlighet att noggrannare
bedöma detta framdeles, och därför äskas inga medel för det närmaste
budgetåret. Emellertid gör Kungl. Maj :t en utvidgning i förhållande
till de sakkunnigas förslag och förordar en yrkesnomenklatur. Kungl. Maj:t
anser därför att social styrel sen och arbetsmarknadskommissionen böra få i
uppdrag att utreda denna sak.

Utskottsmajoriteten har för sin del ansett att man skall vara litet försiktig
och att man skall begränsa uppgiftsinsamlingen till högst 20 procent o. s. v.,
men för övrigt kan man inte säga att utskottet tagit avstånd från det förslag
som här är framlagt. Särskilt den del av verksamheten, som socialst5^-relsen och arbetsmarknadskommissionen skola få i uppdrag att utreda, nämligen
yrkesnomenklaturen, tar utskottet icke avstånd ifrån.

Man måste emellertid fråga sig, om det i nuvarande läge är anledning för
riksdagen att gå in för detta. Det är ju nu en alldeles onormal brist på arbetskraft.
Alla yrken både på landsbygd och i stad ropa efter arbetskraft, och
det är omöjligt att få de nödvändiga arbeten utförda, som man skulle vilja
ha gjorda, Då vill man här tillskapa ett helt nytt ämbetsverk, som enbart för
socialstyrelsens del för med sig en tjänstemannastyrka på 250 man. Även om
en begränsning här skulle kunna företagas, på sätt utskottet föreslagit, blir
det >i alla fall en tjänstemannastab på 50 stycken enbart i socialstyrelsen.
Härtill skall man också lägga det merarbete, som det för med sig för alla som
skola lämna dessa noggranna uppgifter. Jag undrar, om det inte finns anledning,
herr talman, att i nuvarande tid betänka sig mer än en gång, innan
man beslutar sig för en dylik organisation.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Förbättrad lönestatistik. (Forts.)

Jag tror heller inte att förslaget kommer att lända till något särskilt gagn
eller är ägnat att medföra några lättnader för arbetarnas eller arbetsgivarnas
organisationer. Dessa komma nog framdeles att som hittills vid sina förhandlingar
bygga på sin egen statistik. iJag tror inte de ha möjlighet att få någon
lindring i detta avseende.

Härtill kommer ytterligare en omständighet, som man också måste räkna
med, nämligen att detta kommer att medföra en icke så liten utgift. Man
kan säga, att 2, 3, 4 eller 5 miljoner kronor inte spela så stor roll i vår nuvarande
miljardrullning, men i andra sammanhang få vi då och då en varning
från finansministern, att vi skola vara beredda att spara även på små summor.
Därför, herr talman, tycker jag att det finns all anledning att ställa sig
reserverad till detta förslag, och jag tillåter mlig att yrka bifall till den vid
detta utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herr Johansson i Mysinge.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! För den som under lång tid har
deltagit i avtalsförhandlingar har det framstått såsom en brist att man inte
har en offentlig statistik, på vilken man kan bygga sina iakttagelser och
jgrunda sin argumentering. De olika partsrepresentanterna ha ju i detta avseende
måst rusta sig med statistik, insamlad på sätt som stått dem till

buds. Resultatet har ju ofta blivit att lång tid åtgått på grund av att de olika

partsrepresentanterna ha bestritt riktigheten av den statistik, som motsidan
anfört.

Det är sålunda ganska klart att det föreligger ett behov av att man får en
offentlig statistik angående lönerna, som kan läggas till grund för båda parternas
bedömande. Jag förstår emellertid att man på håll, som i allmänhet
representerar arbetsgivarna, inte alls är intresserad av denna sak. Arbetsgivarna
ha ju möjlighet att skaffa fram en lönestatistik, mycket lättare än
arbetarsidan, och det är väl detta som går tillbaka såväl i de yttranden, som

avgivits med anledning av den förebragta utredningen, som ock den reser vation,

som har fogats till utskottsutlåtandet.

För egen del måste jag emellertid anse, att den ståndpunkt, som har intagits
av föredragande statsrådet, i förevarande avseende är riktig. Kungl.
Maj:ts förslag innebar ju icke — vilket ju också framhölls av den ärade talesmannen
för reservationen — ett upptagande av majoritetens av de sakkunniga
förslag, som innebär en avsevärd utbyggnad av statistiken, både beträffande
dess omfattning och innehåll och givetvis även beträffande den arbetskraft,
som kan behövas för detta ändamål.

Kungl. Maj:t har skurit ned denna organisationsplan högst avsevärt, och
utskottsmajoriteten, vars talan jag här har att föra, har uttalat sig för att
ytterligare begränsningar skola åstadkommas, när verksamheten skall genomföras
i levande livet. Med denna begränsning, som företagits av Kungl. Maj:t,
och det uttalande, som utskottsmajoriteten gjort, faller det väsentliga av de
anmärkningar mot de höga kostnaderna och den stora personalåtgången, var:
om den ärade reservanten nyss talat. Jag kan således inte finna, att ett bifall
till statsutskottets förslag skulle innebära någon risk ur arbetskraftsynpunkt
eller ur statsfinansiell synpunkt i det läge, vari denna fråga nu befinner
sig.

Jag vill i detta sammanhang endast fästa uppmärksamheten vid en enda
punkt. Den ärade reservanten talade om att såväl de sakkunniga som socialstyrelsen
ha påpekat önskvärdheten av att en enhetlig yrkesnomenklatur
åstadkommes, som kan läggas till grund för lönestatistiken. Enligt, vad jag

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Förbättrad lönestatistik. (Forts.)

erfarit är man emellertid inom arbetsmarknadskommissionen i färd med att
fastställa en sådan yrkesnomenklatnr, som sålunda säkerligen inte kommer
att orsaka några kostnader utöver vad som eljest förekommer. Det förefinnes
nämligen redan nu behov av en fastare norm för yrkesbeteckning än som
hittills funnits. Den ärade reservantens invändning på denna punkt har följaktligen
såvitt jag förstår i detta sammanhang inte någon betydelse ur kostnadssynpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm säger, att
den som under en längre tid deltagit i avtalsförhandlingar vet, att det behövs
en bättre lönestatistik. Jag betvivlar inte ett ögonblick att herr Eriksson
har en stor erfarenhet på detta område, men han är inte ensam om denna
erfarenhet. Jag skulle kunna räkna upp en lång råd remissinstanser, som ha
ganska stor erfarenhet av avtalsförhandlingar, och praktiskt taget alla dessa
ha ansett, att man inte behöver denna gränslöst noggranna statistik för att
förhandla och träffa avtal. Herr Eriksson sade sig också förstå, att reservanterna,
som i stort sett representera arbetsgivarna, äro emot detta förslag.
Men det är väl huvudsakligen arbetsgivarna som få detta merarbete,
och de böra också veta, vad detta för med sig. Jag räknar mig i detta fall
inte till dem, men jag anser att hela denna stora apparat är onödig.

Herr Eriksson i Stockholm sade vidare, att arbetsmarknadskommissionen
håller på att utarbeta ett yrkesregister. Detta redovisas också i propositionen,
och därför tycker jag att Kungl. Maj:t inte skulle ha behövt ge den något
särskilt uppdrag. Konjunkturinstitutet säger sig inte kunna förstå, att den
föreslagna utvidgningen av lönestatistiken skulle vara av så stort värde, emeden
denna noggranna statistik inte kan föreligga färdig förrän tre år efter
det lönerna utgått. Om det tar så lång tid, vilket man mycket väl kan förstå
att det kommer att göra, har man anledning att än en gång fråga sig, vilket
nyttigt ändamål denna utvidgning av lönestatistiken kan tjäna. Sådana förhållandena
nu äro har man anledning att förmoda, att lönerna skola ha hunnit
ändra sig flera gånger om under dessa tre år.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Pettersson i Dahl, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 125 ja och
65 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

88 Nr 25. Onsdagen den 4 juni 1947.

§ 7.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 309, angående
anslag för budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1947/48 till fortbildningskurs för läkare vid det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Motioner om
bidrag till
hälsovårdsförbund,
som
har hälsovårdskonsulent.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 149, i anledning av väckta motioner
om bidrag till hälsovårds förbund, som har hälsovårdskonsulent.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lindén m. fl. (1:181) och den andra inom andra kammaren av herr Vetterson
i Degerfors m. fl. (11:217), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att årligen tills vidare bevilja hälsovårdsförbund, som har hälsovårdskonsulent,
6 000 kronor såsom bidrag till avlöning och övriga omkostnader för
konsulentens verksamhet.

Utskottet hemställde, att motionerna 1:181 och 11:217 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Åkerström, Vetterson i Degerfors och
Severin i Stockholm, vilka ansett att utskottet, med förordande att Kungl.
Maj:t borde taga frågan om bidrag av statsmedel för ändamålet under övervägande
och för nästa riksdag framlägga de förslag i ämnet, som kunde finnas
påkallade, bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 181 och 11:217 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad reservanterna
anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Att en motion avslagits är kanske
inte så mycket att bråka om — sådant händer ju dagligen — men i det förevarande
utlåtandet är skrivningen sådan, att utlåtandet borde ha utmynnat
i en hemställan om en skrivelse till Kungl. Maj:t. Vi ha motionerat
om bidrag till hälsovårdskonsulenter. Inom varje län finns det ett hälsovårdsförbund,
till vilket samtliga kommuner äro anslutna och för vilket landshövdingen
i regel är ordförande. Bristen i hälsovårdsförbundens arbete har
varit att förbunden saknat medel. Inom tre eller fyra län ha landstingsmedel
anslagits för avlönande av hälsovårdskonsulenter. Dessa ha till uppgift
att biträda de kommunala hälsovårdsnämnderna i deras arbete och dessutom
att i vissa fall hjälpa enskilda personer, som ålagts att utföra sådana arbeten,
som de inte ensamma mäkta utföra. Dessa hälsovårdskonsulenter äro alltså
fullt fristående, och de äro ett slags hälsovårdens ombudsmän, som stå till
förfogande inte bara för hälsovårdsnämnderna, utan även för enskilda. På
grund av ekonomiska svårigheter är det emellertid inte många landsting som
vågat sig på att anslå medel till avlönande av hälsovårdskonsulenter, och vi
ha därför ansett befogat, att staten skall ge ett bidrag på 6 000 kronor till

Onsdagen den 4 juni 1947. Nr 25. 89

Motioner ont bidrag till häl sovår ds förbund, som har hälsovardslconsulent.

(Forts.)

avlönande av hälsovårdskonsulenter åt de hälsovårdsförbund som anställt sådana.

Jag kan erkänna, att det kanske var vågsamt att komma med ett sadant törslag,
ty man kan ju inte veta, hur många hälsovårdsförbund som skulle vara
färdiga att omedelbart anställa hälsovårdskonsulenter. Jag bar därför vid utskottsbehandlingen
gått med på att i stället föreslå en skrivelse till Kungl.
Maj :t. Utskottet säger, att det funnit vad som anförts angående fördelarna
med hälsovårdskonsulenternas verksamhet i flera hänseenden beaktansvärt. Vi
reservanter anse, att slutet av motiveringen bort få följande lydelse: »Utskottet,
som dock ej är berett att tillstyrka medelsanvisning till ändamålet, anser,
att Kungl. Maj :t bör taga frågan om bidrag av statsmedel under övervägande»,
och vi anse, att utskottet bort hemställa att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.

Jag vill härutöver säga, att det finns vissa bärande motiv för avslag, nämligen
att om alla hälsovårdsförbund skulle anställa hälsovårdskonsulenter,
skulle det inrättas 24 nya tjänster. Nya tjänster växa upp som svampar iir
jorden, och tjänstemannakåren sväller. Det är naturligtvis nödvändigt att halla
igen, men jag har den uppfattningen, att vi genom att bevilja statsanslag
kunna förebygga att varje kommun far tillsätta speciella tjänstemän för detta
ändamål, i vilket fall antalet tjänstemän ju skulle bli betydligt större. Enbart
i Örebro län äro 80 kommuner anslutna till hälsovårdsförbundet, och
om det tillsattes en hälsovårdskonsulent inom varje län, skulle man åtminstone
för den närmaste tiden förhindra att varje kommun bleve tvingad att
tillsätta tjänstemän för detta ändamål. Jag har den kätterska uppfattningen,
att vi böra vara försiktiga på denna punkt, ty man måste räkna med att åtminstone
någon behöver arbeta i framtiden. Motionärerna ha räknat med
att man åtminstone en tid framåt skall kunna klara sig med en hälsovårdskonsulent
inom varje län och att man genom att tillsätta sadana kan förebygga
att varje kommun blir tvingad att anställa en hälsovårdsman. På så sätt
skulle det gå för de kommunala förtroendemännen att klara de alltmer komplicerade
uppgifterna på hälsovårdens område.

Detta är, herr talman, motivet till att jag yrkar bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! För ögonblicket liar den fråga
vi nu behandla inte någon större ekonomisk räckvidd — det har ju upplysts,
att endast tre eller fyra län ha tillsatt hälsovårdskonsulenter. Det av motionärerna
föreslagna statsbidraget på 6 000 kronor till avlönande av konsulenterna
representerar sålunda ett ur statsbudgetens synpunkt ganska ringa
belopp. Att statsutskottets majoritet avstyrkt motionen och inte heller velat
gå med på reservationens modifierade yrkande om allenast en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om att uppmärksamhet måtte ägnas hithörande
frågor, heror på att riksdagen enligt utskottets mening inte bär någon anledning
att ta ett initiativ i det läge, vari frågan nu befinner sig. Gällande
författningar ålägga ju kommunerna, antingen primärkommunerna eller landstingen,
att sörja för hälsovården, och då måste man ju säga, att det huvudsakligen
är landstingens uppgift att sörja för detta.

Jag tror för min del inte, att det är riktigt som reservanten framhöll, att
det belopp, varom här är fråga, kan ha någon avgörande betydelse för landstingens
ekonomi. Om alla län hade bildat hälsovårdsförbund och om samtliga
dessa hade anställt konsulenter, skulle frågan närmast kunna betraktas som
en skatteutjämningsfråga. Det kunde måhända då ur olika synpunkter vara

90 Nr 25. Onsdagen den 4 juni 1947.

Motioner om bidrag till hälsovårds förbund, som har hälsovårdskonsulent.

(Forts.)

en fördel för skattedragarna som erlägga landstingsskatt, om staten ersatte
dessa utgifter och skattedragarna sålunda finge erlägga dem genom kronoskatten.
Men även om det vore så, skulle frågan såvitt jag förstår inte ha
någon större betydelse, ty hur man än vänder på denna sak, måste de medel
som behövas för ändamålet uttagais av skattedragarna, och jag föreställer mig,
att det för dem ^ inte har någon betydelse, om beloppet kommer på den ena
budgeten eller på den andra. Såsom frågan nu ligger till finner jag att riksdagen
icke bör avlåta någon skrivelse till Kungl. Maj:t, innan de för hälsovården
ansvariga myndigheterna ansett sig böra ta ett initiativ, och jag ber
därför att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Motion om
understöd till
kommuner för
uppförande
eller inredande
av lokaler
för sjuk-,
hälso- och
socialvården
på landsbygden.

§ 10.

^Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 150, i anledning av väckt motion angående
understöd till kommuner för uppförande eller inredande av lokaler för
sjuk-, hälso- och socialvården på landsbygden.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Det har under den senaste tiden
blivit alltmer modernt att hävda riksdagens och statliga myndigheters stora
reformvänlighet, men i motsats härtill har man visat en viss senfärdighet,
för att inte säga ett visst motstånd, ute i landskommunerna när det gällt att
förverkliga av riksdagen beslutade sociala reformer. Denna senfärdighet och
detta motstånd från de små och ekonomiskt svaga kommunerna ha många
gånger, för att inte säga i de flesta fall, en bärande orsak. Härpå tyder också
fragan om den av alla önskade förbättringen av hälsovården på landsbygden.
Det är ju ett faktum, att det finns mycket övrigt att önska när det gäller
landsbygdens hälsovård. Min medmotionär och jag ha tagit upp en av de
frågor, som° utgöra stötestenar för de mindre kommunerna på landsbygden,
nämligen frågan om åstadkommande av tidsenliga och ändamålsenliga lokaler,
i vilka man skulle kunna samordna de olika grenarna av hälsovården, samt
om en bättre utformning av densamma. Det är här fråga om många olika
former av hälsovård, och vi ha anfört några av de uppgifter, för vilka kommunerna
behöva lokaler. Det gäller tandvårdspoliklinik, läkemedelsförråd,
läkarmottagning, bostäder för läkare, sjuksköterskemottagning, barnavårdscentral
och så vidare. Många av formerna för hälsovård kunna praktiskt taget inte
utnyttjas på landsbygden därför att de mindre kommunerna sakna ekonomisk
möjlighet att bygga och underhålla lokaler för hälsovårdsorganen. Det är med
anledning därav vi ha yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning, på vilka grunder statsbidrag skulle kunna beviljas
för uppförande och inredande av sådana lokaler ute i landsbygdskommunerna.

Nu har utskottet avstyrkt motionen, och utskottets motivering kan jag icke
anse ha den bärighet, att den kan grunda ett avstyrkande. Man säger i utskottsutlåtandet,
att »frågan om statsbidragsgivningen bör utvidgas, exempelvis till
att omfatta även lokalernas uppförande, bör endast bedömas i samband med
en allmän omprövning av bidragen till verksamheten i fråga i dess helhet».
Ja, det är just detta motionärerna hemställt om. Utskottet är tydligen ense
med oss om nödvändigheten att spörsmålet bör prövas i sin helhet och i ett
större sammanhang.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motion om understöd till kommuner för uppförande eller inredande av lokaler
för sjuk-, hälso- och socialvården på landsbygden. (Forts.)

För närvarande är det väl så, att kommunerna få vissa bidrag till underhåll
och inredande av dylika lokaler. Såsom utskottet framhåller, böra kanske
åtskilliga av lokalerna betraktas såsom rent statliga. En del lokaler äro landstingslokaler,
till vilkas inredande man redan nu får vissa bidrag. Men att
fullföljandet av planerna på dessa lokaler pa landsbygden med anledning av
kommunernas svaga ekonomi i de flesta fall kommer att stanna på halva vägen
är ett faktum, som vi icke kunna komma ifrån. Kommunerna ha icke möjlighet
att, även om de få bidrag, taga ut så mycket medel från den egna kommunen,
- att de kunna tillhandahålla nödvändiga lokaler.

På denna grund anser jag, herr talman, att utskottet borde ha gått med på
en utredning av frågan för att möjliggöra en snabbare förbättring av sjuk-,
hälso- och socialvården på landsbygden. Då jag emellertid icke hyser någon
överdriven förhoppning om att få riksdagens bifall till motionen mot ett enhälligt
utskott, har jag intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

pr 151, i anledning av väckt motion om inrättande av särskild lönedomstol;

nr 152, i anledning av väckt motion om ersättning till tandläkaren Sigvald
Nylén för förluster på grund av sjukdomsfall under tjänstgöring såsom tandläkare
vid flyktingläger;

pr 153, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser angående värnpliktslån;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens hantverksinstitut.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Avdelning I, angående åtgärder för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Stjärne: Herr talman! Jämte några andra av kammarens ledamöter
har jag väckt en motion, som syftar till utredning om inrättande av en folklig
konstskola efter mönster av folkliga musikskolan i Ingesund. Det heter därom
i motionen: »En folklig konstskola av detta slag skulle kunna bidraga till
att fördjupa det växande folkliga konstintresset, som tagit sig uttryck inte
minst i det ökade antalet allmänna konstföreningar och klubbar vid olika före
tag och institutioner. Man skulle där kunna bereda möjlighet för konstintresserade
personer att utan alltför stora kostnader få en fullvärdig handledning.
Samtidigt skulle vid en sådan skola en viss allmänbildande undervisning kunna
meddelas, såsom t. ex. i svensk och allmän historia, religions-, litteratur- och
konsthistoria etc.»

Åtgärder för
främjande av
det fria och
frivilliga folkbildningsarbetet
m. m.

Anslag till
brandväsendet.

92 -Nr 25. Onsdagen den 4 juni 1947.

Åtgärder för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet m. m.

(Forts.)

Det kan icke förnekas, att intresset för konst och önskemålet att kunna
pryda sitt hem med konst även hos de bredare lagren bland vårt folk blir allt
mer framträdande. I en i hela landet spridd veckotidning uttalades för några
månader sedan följande: »Konstintresset håller på att bli en folkrörelse, överallt
i vårt land tycks kärleken till konsten uppleva en renässans. Det bildas
konstföreningar och hålles konstutställningar, det diskuteras konst i studiecirklar
och där två eller tre komma tillsammans. Det tecknas, målas och skulpteras.
Konstintresset ligger i luften. Konstintresset har blivit en folkrörelse
av egenartad typ. Det är icke fredat för självgodhet och ytlighet. Men man
kommer aldrig in i konstens värld genom att följa de upptrampade allfarvägarna.
Man får snarare följa solstrålens ledning på den ensamma stigen
den stilla vårmorgonen. Till konstens väsen hör ju ändå innerlighet och mystik,
det är att se vad intet öga sett och höra vad intet öra hört.» Så långt den
citerade tidningen. Man må kunna vara överens om att stegringen av konstintresset
är enbart glädjande. Den visar ju att denna art av kultur gör nya
landvinningar, en utveckling som det allmänna har alla skäl att stödja. Även
med tanke på det nu på många platser så aktuella fritidsproblemet synes den
i motionen ifrågasatta folkhögskolan ha en uppgift att fylla. För målning
eller andra konstarter intresserade skulle ju där få fullvärdig handledning i
konstnärlig fritidssysselsättning. Man skulle också där kunna uppspåra och
tillvarataga de verkliga begåvningarna för vidare utbildning.

Nu har utskottet, med avstyrkande av motionen, hänvisat till folkbildningsutredningen,
som också enligt sina direktiv skulle ha att pröva de möjligheter
som kunde föreligga att från statens sida främja en folklig konstuppfostran
genom förmedling av den bildande konsten, teatern m. m. Det synes dock
ganska tvivelaktigt, om det ingår i folkbildningsutredningens direktiv att taga
upp frågan om den konstnärliga utbildningen. Men nu säger statsutskottet,
med hänvisning till direktiven, att utredningen för närvarande har dessa spörsmål
till behandling. Statsutskottets tolkning av direktiven får väl då anses
vara auktoritiv, och därför finns det ingen anledning att ställa något yrkande.

,Visar sig däremot utskottets förmodan om att utredningen kommer att taga
ställning även till konstutbildningen felaktig, finns det anledning att återkomma.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Avdelning II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till skolöverstyrelsen jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln
till brandväsendet jämte i ämnet väckt motion.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 25.

Punkten 11, angående bidrag till kommuner för uppförande av brandstationer.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Bidrag till
kommuner för
uppförande
av brandstationer.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag är på det klara med att det är ett ganska
hopplöst företag att söka övertyga kammaren att gå på bifall till en motion,
som statsutskottet icke ens velat ge ett finger. Jag anser emellertid, att motionens
syftemål är så viktigt för många kommuner bär i landet, att jag vid
detta tillfälle ändå bör säga några ord.

Just nu pågår i alla landets kommuner en febril verksamhet för att rusta
upp brandförsvaret. Däri ingår också byggandet av brandstationer, och dessa
bli givetvis, sådana förhållandenia nu äro med hänsyn till kostnaderna för all
byggnation, synnerligen dyra. Man har redan förut beviljat statsbidrag för
byggande av brandstationer, och statsutskottet föreslår denna gång liksom
tidigare, att staten skall påtaga sig en tredjedel av kostnaderna, bidraget dock
maximerat till 6 000 kronor. Man behöver icke vara myoket initierad i byggnationsfrågor
för att förstå, att även om en kommun får dessa 6 000 kronor,
detta belopp i flertalet fall icke ems räcker till arkitektarvodet. Man kan givetvis
säga, att brandförsvaret i främsta rummet är en kommunal angelägenhet,
men det har ju också ett mycket stort riksekonomiskt intresse. Den saken
är tydlig, och man dömer nog icke förhastat, om man säger, att det beslut som
riksdagen har fattat beträffande brandförsvaret vid tidigare tillfällen faktiskt
medfört mycket stora utgifter för de allra flesta kommuner. Det betyder
icke bara att det är nödvändigt att bygga brandstationer, det betyder anskaffande
av en brandattiralj som är mer eller mindre dyrbar. Det är givet att
riksdagen, såsom i propositionen framhålles, har ett visst ansvar för brandförsvaret,
och detta sammanhänger med att det är riksdagen som beslutat hur
brandförsvaret skall se ut. Sedan är det länsstyrelserna och brandinspektörema
som skola se till att kommunerna ombesörja brandförsvaret i den ordning
som riksdagen har beslutat.

Vi motionärer anse, att när förhållandena äro sådana, när kommunerna i
allra största utsträckning ha mycket stora utgifter och när både arkitektarvoden
och byggnadskostnaderna ökats så väsentligt, det icke skulle vara ur
vägen om statsbidraget höjdes en smula. Nu är det tydligen så, att statsutskottet
har gått in på en bestämd linje — det framgår av behandlingen av en
hel råd motioner, som vi ha avverkat tidigare — nämligen att avstyrka alla
nya påfrestningar på statskassan som föreslagits av enskilda motionärer. Jag
säger ingenting om detta. Det är klart att det kan vara befogat. Men å andra
sidan är det vissa frågor, som enligt min mening kräva litet större uppmärksamhet
från statens sida. Även om det är så, att kommunerna ha det allra
största intresse av att genomföra ett ordentligt brandförsvar — för att nu taga
detta exempel — skulle man dock kunna säga, att det icke skulle misspryda,
om staten ökade bidraget en smula.

Jag förstår emellertid, att det icke finns några utsikter att få igenom denna
motion. Jag har dock velat säga några ord om saken, då jag är optimistisk
nog att tro, att denna fråga med all sannolikhet kommer att falla framåt. Jag
har, herr talman, intet yrkande. Jag bär bara som sagt velat fästa kammarens
uppmärksamhet på spörsmålet. Vid tillfälle få vi väl återkomma.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående
brandordnings
innehåll
m. m.

§ 15.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 311, med
förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896), m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 159, i anledning av väckt motion om
förbättrade löneförmåner åt föreståndarna vid landsortens poststationer m. m.

Utskottets Hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta motioner
om utfärdande av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande
av brandordningar och om ändring av viss bestämmelse i normalbrandordningen
för landskommuner.

Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren
av herr Gränebo jämte sexton andra ledamöter och nr 154 i samma
kammare av herr Isaksson jämte tre andra ledamöter samt nr 103 i andra
kammaren av herr Pehrsson-Bramstorp jämte tjugofem andra ledamöter och nr
244 i samma kammare av herr Jonsson i Malmgrava jämte sex andra ledamöter.

I de likalydande motionerna 1:154 och II: 244 hade yrkats, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att bestämmelsen i § 37 i normalbrandordning
för landskommuner med förbud mot anbringande av stack av
otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från stall,
ladugård, loge eller byggnad med eldstad måtte utgå».

I motionerna I: 46 och II: 103, vilka även voro likalydande, yrkades, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville utfärda
sådana föreskrifter för länsstyrelserna att dessa vid fastställande av
brandordningar skulle beakta de i motionerna anförda synpunkterna bl. a. i
fråga om förbudet mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö
på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med
eldstad.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta bringa till länsstyrelsernas
kännedom vad utskottet i sin motivering anfört rörande bestämmelsen i normaibrandordningarna
om avstånd mellan stack och byggnad;

B) att motionerna i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Lodenius och Pettersson
i Ersbacken.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Då jag inom första lagutskottet
deltagit i behandlingen av denna fråga och vid utlåtandet fogat en blank reservation,
skall jag be att få säga några ord.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)

Det ser ut som om denna fråga skulle återkomma riksdag efter riksdag i en
eller annan form, och man får det intrycket, att något måste åtgöras i saken.
Bestämmelserna angående brandlag, brandstadga och brandordning torde för
denna församling vara väl kända, varför det är överflödigt att spilla tid på
en rekapitulation. Normalbrandordningens ordalydelse anser jag dock vara
sådan, att någon som helst irritation ej behövde komma i fråga, om blott tilllämpningen
skedde med litet mera praktisk blick från våra myndigheters sida.
Jag tror att länsstyrelsen i Kopparbergs län kommer sanningen närmast, då
den i yttrande till första lagutskottet säger: »Såvida myndigheterna vid behandling
av ärenden rörande brandordningar för landskommuner beakta, att
normalbrandordningen endast innehåller anvisningar och icke föreskrifter, synes
det vara möjligt att inom ramen av densamma ernå ett för alla parter godtagbart
resultat. Det är därvid sannolikt icke möjligt att efterkomma alla
önskningar från länsbran dinspektörerna. Dessa se på förhållandena med fackmannens
ögon och kräva naturligtvis ett maximum av åtgärder i brandsäkerhetsavseende.
Det ankommer på länsstyrelsen att väga dessa krav mot kommunernas
och fastighetsägarnas intresse av en rimlig och smidig tillämpning
av brandlagstiftningen. Länsbrandinspektörerna hava själva inga befogenheter,
utan de äro rådgivare åt länsstyrelserna och kommunerna, en ställning
som man icke på alla håll synes hava riktigt uppfattat.»

Av väckta motioner får man det intrycket, att frågan utgör ett problem
för så gott som hela landet, i det motionerna undertecknats av riksdagsmän från
både norr och söder. Skulle man företaga en närmare granskning skulle man
finna, att kanske de flesta undertecknarna representera landets södra och mellersta
delar. Vidare kan konstateras, att det icke är någon som helst partipolitisk
angelägenhet, då motionerna väckts av personer representerande olika
partigrupper från landsorten.

Jag får säga, att jag i stort sett är nöjd med behandlingen av ärendet
inom första lagutskottet. Det är endast i ett par hänseenden jag gärna skulle
ha sett, att det blivit en liten uppmjukning i motiveringen. Först som sist
ber jag få poängtera, att jag är fullkomligt överens med utskottet, att 12-metersregeln i fråga om halmstackar är ett önskemål och att den ur skyddssynpunkt
vore att rekommendera överallt, där det nu låter sig göra. När
det gäller stack av otröskad gröda ha länsstyrelserna i Malmöhus län och
Kristianstads län godtagit ett avstånd av 6 meter under tiden augusti—oktober,
där särskilda skäl föreligga. Utskottet har funnit en sådan uppmjukning
välgrundad och ansett att det kunde övervägas, om icke den angivna
tiden utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med
ytterligare en månad. Reservanterna inom utskottet ha ansett, att tiden i
detta fall kunde utsträckas till att omfatta även november och december,
månader som ur brandskyddssynpunkt äro mindre riskabla än augusti och september.

_ När det sedan gäller stack av halm eller hö har riksbrandinspektören medgivit
att en uppmjukning skulle kunna göras. Visserligen kunde han ej gå
med på en generell sådan, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden
hinder förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde dispens
från bestämmelsen kunna lämnas av brandchef eller brandsynenämnd i varje
särskilt fall. I de fall då avståndet understiger 9 meter erfordras länsstyrelsens
tillstånd. Det har inom utskottet diskuterats länge, om denna s. k. kvalificerade
dispens vore erforderlig. Vidare har uttrycket »mark- eller byggnadsförhållanden»
diskuterats. Även av hänsyn till tillgången på arbetskraft synes
en uppmjukning erforderlig. Denna tillgång är ju en sak, som sannerligen
ej kan förutses någon längre tid framåt. Det kan inträffa att det felar manskap

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
på morgonen då tröskning skall företas och att hela arbetet härigenom äventyras.
Detta skulle enligt reservanternas mening också kunna ge anledning
till dispens, och de föreslå därför, att ordalydelsen i utskottsutlåtandet »markeller
byggnadsförhållanden» ändras till »mark-, arbetskrafts- eller byggnadsförhållanden».
Därjämte föreslå de, att dispens att lägga stack på lägst 6
meters avstånd i undantagsfall bör få lämnas av lokal myndighet, d. v. s.
brandchef eller brandsynenämnd, då ett snabbt avgörande är av största betydelse.

Om man tar i betraktande den stora foderbristen 1940 och 1941, så kan
man säga att det har betydelse även ur försörjningssynpunkt, om folk skall
beredas möjlighet att behålla fodret eller tvingas bränna upp alltsammans. Vid
resor ute i landet ser man från kupéfönstret så oändligt många halmstackar
och gör sina reflexioner i vad män de äro upplagda i överensstämmelse med
brandordningens föreskrifter. Man ser både i Uppland och i Västergötland, huru
halm lagts upp vid logarna, så att man tänker att hela logen skall krossas.
Vart skall man komma med detta? Skall man åstadkomma att hälften av
landets jordbrukare dras inför rätta och blir dömd att betala böter?

Jag tror också, att brandrisken från halmstackar överdrivits. I många fall
äro brandinspektörerna alltför nitiska. Jag har här en årsredogörelse för Dalarnes
nya brandstodsbolags verksamhet år 1946. Den innehåller en detaljerad
redogörelse för brandskaderegleringar, uppgående till en summa av 497 000
kronor. Jag har gått igenom eldsorsakerna, och jag har inte kunnat finna, att
eldsorsaken i något enda fall varit, att eld uppstått i halmstack. Jag har
vidare läst försäkringsvillkoren för detta bolag av år 1942, och jag har inte
heller kunnat finna, att det på något enda ställe står nämnt någonting om halmstackar.
Att sådana skulle ligga på något visst avstånd från byggnader utgör
alltså inte villkor för brandförsäkring enligt dessa bestämmelser. Jag tror
sålunda, att om länsbrandinspektörer och länsstyrelser ha en praktisk syn på
dessa frågor, går det lätt att komma överens om dessa saker.

Vad sedan sotningen angår så tror jag att normalbrandordningens föreskrifter
i stort sett tillämpas redan nu. Framhållas bör dock när det gäller denna
sak, att dessa bestämmelser i verkligheten icke äro så mycket värda, då man
vet hur det hela går till. Sotningen verkställes vanligen av någon som är
anställd av skorstensfejaren. Om det är en lärling eller kvalificerad person,
som utför sotningen, är inte alltid så lätt att avgöra, då den som innehar
kompetensen i regel först någon dag efter det sotningen verkställts kommer
åkande i bil och vill ha betalt för arbetet. Således är inte kompetensen mycket
vård, då den inte syns till vid arbetets utförande. I detta sammanhang kan
jag nämna, att det blev soteld i vårt kommunalhus där hemma vid ett tillfälle.
I egenskap av styresman gjorde jag efterforskning rörande sotningen och fann,
att denna hade verkställts 14 dagar tidigare. Av detta kan man förstå, huru
sotningen egentligen går till på landsbygden, när den skall verkställas av
kompetent person, som det heter.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Jonsson i Malmgrava: Herr talman! Den fråga som beröres i första
lagutskottets utlåtande nr 39 kan tyckas vara ganska betydelselös för den
som är mindre väl insatt i dessa förhållanden. Jag tänker då närmast på den
paragraf, som säger, att- man icke får anbringa halmstackar m. m. närmare
byggnad än 12 meter. Bestämmelsen är ganska svår att efterleva, och jag tror
att det icke är för mycket sagt om jag påstår, att många jordbrukare helt

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motion angående brandordnings innehåll in. in. (Forts.)
enkelt icke kunna följa bestämmelsen på grund av att de icke äga så mycket
mark omkring sina byggnader, att det finns utrymme att placera en stack 12
meter från byggnad. Dessutom förorsakar bestämmelsen ekonomiska förluster.
Därmed vill jag ej säga, att just detta senare är av den största betydelsen, såsom
många ha velat göra gällande, och att det för en del jordbrukare skulle
vara ruinerande, vilket enligt utskottsutlåtandet hävdats från vissa håll. Men
en av de största olägenheterna är den, att det är nästan omöjligt att vid användning
av fläktar och injektorer kunna komma över rörledningar för ett
sådant avstånd. Det förekommer ofta, att man med fläkt eller injektor för in
halm eller dylikt i logbyggnaden, varvid i de flesta fall elektrisk motor brukar
användas. Därvid är det ofta nog så att sladden till den elektriska motorn ej
är tillräckligt lång för att man skall kunna placera motorn inom lämpligt och
nödvändigt avstånd från injektorn. För närvarande är det ju hart när omöjligt
att uppbringa långa sladdar eller någon sladd alls överhuvud taget. Dessa
svårigheter ha enligt min mening inte tillräckligt påpekats i utskottsutlåtandet
eller i remissvaren.

I statens provningsanstalts svar till riksbrandinspektören säges, att då det
gäller halmtransporter genom bärning eller körning, som användes vid något
mer än halva antalet gårdar i landet, torde en ökning av något tiotal meter
inte innebära någon större olägenhet. Som praktisk jordbrukare blir man verkligen
förvånad över ett sådant uttalande, som vittnar om ringa kännedom om
det verkliga förhållandet. Vid bärning torde det i stället vara så, att det fordras
ytterligare en man för att kunna hinna med att forsla bort halmen på
detta avstånd, och den man som sålunda behöves är inte så lätt att hitta i dagens
Sverige. Om ej full arbetsstyrka kan uppbringas till tröskning, utan det
fattas en man, verkar detta nedsättande även på den befintliga arbetsstyrkans
arbetsresultat, då det ej går att utnyttja den till fullo. På grund av de anförda
svårigheterna hade det varit önskvärt, att denna 12-metersbestämmelse hade utgått
ur normalbrandordningen eller uppmjukats ännu mer än vad utskottet
förordat.

Enligt nuvarande normalbrandordning finns det vissa möjligheter till dispens,
när förhållandena äro särskilt besvärliga, och kommunerna och länsstyrelserna
ha möjlighet att uppmjuka denna 12-metersbestämmelse. Men jag tror,
att denna möjlighet inte har uppfattats av kommunalfullmäktigeledamöterna i
allmänhet, när de haft att ta ställning till förslag till brandordningar. När sedan
försäkringsbolagen ha denna paragraf att stödja sig på, så är det självklart,
att man samvetsgrant inför denna bestämmelse i sina försäkringsvillkor.
Sedan kan man nog diskutera, om brandrisken blir så mycket större, emedan
en stack ligger inom 6 eller 12 meters avstånd från byggnad, när det ej finns
någon eldstad. Och skulle en halmstack eller något dylikt bli antänd och vindriktningen
är det minsta onådig, så tror jag inte, att den närbelägna byggnaden
går att rädda, även om avståndet mellan dem är 12 meter. Det måste nog
vara mångdubbelt längre avstånd, om det skall gå att rädda byggnaden. När
det däremot gäller byggnad med eldstad, blir risken för att gnistor skola antända
stackar mycket stor, och därvidlag har ett längre avstånd en avgörande
betydelse för brandsäkerheten, och för sådant fall borde det vara helt andra
föreskrifter i brandordningen. För att uppnå en mindre brandrisk och samtidigt
mindre betungande bestämmelser för jordbrukarna i detta hänseende
borde man alltså i brandordningarna uppmjuka bestämmelserna om stacks läggande
intill byggnad utan eldstad och skärpa bestämmelserna, när det gäller
byggnad med eldstad.

Andra hammarens protokoll . Nr 2Ö.

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)

Riksbrandinspektören har i sitt remissvar påpekat, att faran är större vid
tät bebyggelse än vid gles bebyggelse. Ja, den saken är självklar, men det förhållandet
är enligt min uppfattning inte jämförbart med stacks placering intill
byggnad utan eldstad. Det skulle varit intressant, om riksbrandinspektören
i sitt remissvar hade framlagt en statistik över avståndets betydelse, när det
gäller halmstackar. I fråga om tätbebyggelse är faran mycket större genom
eldstäder, lyse etc., som ge upphov till bråndfara, Dessa eldsvådehärdar finnas
ju inte, när det gäller halmstackar.

Jag är medveten om att det är meningslöst att framställa något yrkande
i denna fråga, när utskottet är så gott som enhälligt, men jag har, herr talman,
velat framföra dessa synpunkter.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Eftersom jag står bland undertecknarna
av motionen ifrån bondeförbundet i denna fråga skall jag be att få säga
några ord.

Jag vill då genast säga, att motståndet ifrån jordbrukarhåll emot den bestämmelse,
som här diskuteras, inte så mycket är dikterat därav att man ifrån
jordbrukarhåll anser denna bestämmelse onödigt sträng ur brandskyddssynpunkt,
utan motståndet är mera dikterat därav, att länsstyrelserna ofta vid
fastställande av brandordningar icke ta tillbörliga hänsyn till de olika förhållanden,
som kunna förekomma inom ett län. Det går nämligen inte att under
alla förhållanden generellt tillämpa samma bestämmelser i detta avseende.
Det är alldeles självklart — det skall jag gärna hålla med om — att ju längre
kort från byggnaderna man kan lägga sådana brännbara ämnen desto bättre
är det. Men man möter i alla fall ganska snart en gräns, där det praktiskt
möjliga inte stämmer överens med det teoretiskt önskvärda och där man av
den anledningen måste ge avkall på detta senare, antingen man vill eller inte.

Det motstånd, som från jordbrukarhåll har rests mot dessa bestämmelser,
skall därför inte ses ur den synpunkten, att jordbrukarna äro liknöjda när
det gäller att vidtaga nödiga brandskyddsåtgärder. Jag vill gärna medge, att
jordbrukarna liksom alla andra människor böra taga så stor hänsyn till brandskyddet
som möjligt. Men motståndet dikteras därav att man ofta inte med
bästa vilja i världen ser sig i stånd att uppfylla bestämmelserna på grund av
omöjligheten att anskaffa den därför nödvändiga arbetskraften eller de därför
nödvändiga mekaniska hjälpmedlen. Man bör därför se denna fråga ur den synvinkeln,
att man här tillskapar bestämmelser som äro beledsagade av straffåtgärder
i form av dagsböter, under det att de som skola efterleva dessa bestämmelser
ofta icke äga förutsättningar att göra detta. Det är förklarligt, om
jordbrukarna ställa sig frågande till dylika pålagor, och det är därför inte heller
någonting att förvåna sig över om förargelsen är både stor och allmän i jordbrukarkretsar.
Ett bevis härpå kan man även finna i en del remissyttranden,
av vilka framgår, att ett antal kommuner bestämt vägrat att taga med en
så långtgående bestämmelse i sina brandskyddsföreskrifter. En del kommuner
ha också anfört besvär över denna bestämmelse hos Kungl. Maj:t. Nu vill jag
gärna erkänna att detta är ett relativt litet antal, men jag vill också framhålla
att den statistik som i detta fall finnes i utskottsutlåtande! inte alls avspeglar
den reaktion, som man möter vid personlig kontakt med jordbrukarna. Det bör
också observeras att jordbrukarna ofta blivit ställda inför ett fullbordat faktum
och att många av dem resignera, därför att de ha svårt att tänka sig att
det kan ligga allvar i en föreskrift, som ofta icke kan efterlevas på grund
av bristande tillgång på arbetskraft.

Det är klart att bestämmelsen koimner att efterlevas i de fall där detta är
praktiskt möjligt. Det ligger ju i jordbrukarnas eget intresse att göra detta.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
Jag tror att jordbrukarna skulle vidta de nödiga åtgärderna, vare sig denna
bestämmelse existerar eller inte. Men jag tror också att bestämmelsen kommer
att överträdas i alla de fall, där det på grund av arbetskraftsbrist är omöjligt
att efterfölja densamma och dispens inte snabbt kan ordnas. Det skall bli intressant
att se, om någon myndighet vågar bötfälla en jordbrukare, som på
grund av arbetskraftsbrist icke har förmått att uppfylla denna bestämmelse.
Jag tror inte att man vågar sig på det. I varje fall måste man säga, att det
stämmer illa överens med allmän rättsuppfattning, att denna lag tillämpas på
ett sätt, som möter allmän protest och som väl knappast varit avsikten när
den en gång infördes.

Nu ger i alla fall remissyttrandet från Kopparbergs län ett klart belägg
för hur man egentligen bör tolka den bestämmelse det här är fråga om, om
det nu skall bli så, att denna bestämmelse alltjämt skall gälla, vilket med den
formulering som utskottsutlåtandet har fått tycks bli fallet. Det hade i alla
fall varit önskvärt att bestämmelserna om dispens hade blivit så smidigt utformade
som möjligt. Det skall gärna erkännas att utskottet därvid i viss mån
tillmötesgått motionärerna, men jag måste ändå beklaga, att utskottet inte har
kunnat sträcka sig ett litet stycke längre. I så fall hade utskottets uttalande
fått ett verkligt värde. Som detta nu blivit utformat vågar jag säga, att det
har blivit någonting av en halvmesyr, som egentligen inte har någon större
praktisk betydelse. Utskottet har visserligen varit så välvilligt att det har gått
med på den bestämmelse, som tillämpas i Malmöhus län, att en stack otröskad
gröda under vissa omständigheter skall få stå cirka 6 meter ifrån byggnad.
Detta är för all del tacknämligt. Men om denna generositet i stället hade kommit
till uttryck i ett annat sammanhang, skulle mera varit vunnet. Utskottet
rekommenderar nämligen i enlighet med riksbrandchefens förslag att i de
fall, där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder föreligger att
lägga upp stack på 12 meters avstånd, brandchef eller brandsynenämnd efter
prövning i varje särskilt fall skall kunna ge dispens från bestämmelsen och
att ett avstånd av 9 meter i stället kan tillåtas. Det är detta utskottets
uttalande, som enligt min mening är en halvmessyT, och detta är beklagligt. Ty
sådana hinder, som äro beroende på byggnadsförhållanden och markförhållanden,
äro ju konstanta, och i sådana fall behöver inte denna lokala brandsynenämnd
eller brandchef meddela dispens. Då är saken ganska lätt att ordna
genom länsstyrelsen, ty de förhållanden det här gäller äga ju bestånd år efter
år, åtminstone i regel. Det är ju endast i sådana fall där ett hastigt beslut
kräves, som dispens från denna lokala brandsynenämnd eller brandchef är
påkallad. Det kan t. ex. gälla ett sådant fall, då en jordbrukare på grund av
brist på arbetskraft helt oförmodat tvingas att frångå denna bestämmelse. Då
hade det varit av synnerligen stort värde om denna lokala brandsynenämnd
på några minuter hade kunnat infinna sig på platsen, varefter det hela kunde
ha varit snabbt avklarat. Var och en som har någon kännedom om hur det
går till i praktiken vet, att de nuvarande bestämmelserna om dispens äro alltför
byråkratiska för att på ett smidigt sätt kunnia tillämpas vid sådana hastigt
påkommande fall. De medföra främst den olägenheten att man förlorar
tid som inte kan ersättas.

T likhet med övriga talare i denna fråga inser jag, att det i detta fall inte
är någon mening i att framställa något annat yrkande än det som utskottet
kommit till. Jag ber bara att få uttrycka min förhoppning, att den halvmesyr,
som man hiir har åstadkommit, trots allt skall kunna få den lilla betydelsen,
afl man i ett akut fall har möjlighet att kalla på den lokala brandsynonämnden
och brandchefen och att man då har personer att tillgå, som ha en praktisk
blick på dessa ting och som kunnia verifiera en jordbrukares rätt att

100

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
frångå bestämmelsen i fråga. Därmed har jag inte på något sätt sagt, att jag
anser utskottets utlåtande i dess nuvarande utformning vara till fyllest. Men
när utskottet tydligen inte har kunnat sträcka sig längre, förstår jag att det
är omöjligt att få till stånrl den uppmjukning, som ur jordbrukets synpunkt
hade varit praktiskt värdefull.

Herr Sveningsson: Herr talman! Det kan nästan verka löjligt att här i
riksdagen diskutera en till synes så enkel fråga som på vilket avstånd ifrån
byggnad en jordbrukare skall ha rättighet att placera en halmstack. Men
när det nu blivit så att även enkla frågor ibland kunna bli föremål för diskussion
i kamrarna — och för jordbrukarnas del är detta egentligen inte någon
enkel fråga — kanske det kan tillåtas även mig att säga några ord, fastän
jag inte har deltagit i första lagutskottets behandling av denna fråga.

De bekymmer, som ha gjort sig gällande vid tillämpningen av den brandlag
som antogs 1944, ha som det redan här i debatten har framhållits varit
föremål för diskussion vid flera tidigare tillfällen. Det finns också all anledning
att understryka vad som då framhållits, nämligen att denna brandlag
antogs vid en tidpunkt, då landet ännu befann sig i krigsfara och då det
framför allt gällde att tillgodose luftskyddets krav på ett starkt brandskydd.
Även om alla hysa det önskemålet, som här redan har kommit till uttryck,
att vi skola ha ett så starkt och effektivt brandförsvar som möjligt, kan
man inte undgå att samtidigt tycka, att en viss uppmjukning skulle kunna
ske och vissa eftergifter skulle kunna göras vid tillämpningen av brandlagen,
i synnerhet som den kom till under nyssnämnda förhållanden.

I de motioner, som förra året avlämnades i detta ärende, föreslogs en allmän
översyn av denna lagstiftning och att samtliga kommuner skulle beviljas
ett generellt uppskov ,med antagandet av brandordning, intill dess riksdagen
fattat nytt beslut i denna fråga. Under det att man i förra årets motioner tog
sikte på det allmännas bekymmer för brandskyddet, har man i årets motioner
fäst sig vid de bekymmer som uppstå för den enskilde vid denna lags tilliämpning.
Som vi alla känna till är det inte tillräckligt med att den allmänna
brandlagen och brandstadgan skola tillämpas, utan varje kommun skall
dessutom antaga en i detalj utformad brandordning. Till ledning för kommunerna
ha förslag till sådana normalbrandordningar upprättats. Utskottet
framhåller i år, att dessa normalbrandordningar icke ha varit underställda
vare sig Kungl. Maj:ts eller riksdagens prövning utan på uppdrag av chefen
för kommunikationsdepartementet utarbetats av riksbrandinspektören med
biträde av Särskilt tillkallade sakkunniga. Utskottet anser att dessa förslag
till normalbrandordningar endast skola tjäna som vägledning för kommunerna
och för de myndigheter som ha att fastställa brandordningen. Detta står
också i överensstämmelse med vad utskottet skrev förra året, nämligen »att
normalbrandordningen givetvis icke oförändrad kan passa för alla fall, då
förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande». Det hette
vidare: »I vissa fall, t. ex. i fråga om rena landskommuner, torde sålunda åtskilliga
av de i normalbrandordningen upptagna bestämmelserna kunna undvaras.
»

Nu tror jag, såsom herr Jonsson i Malmgrava redan har framhållit, att
man varken ute i kommunerna eller hos de myndigheter, som fastställa brandordning,
har den uppfattningen att normalbrandordningen bara är avsedd att
tjäna till ledning, utan man har i stället den uppfattningen att man är
ganska starkt bunden av vad som är angivet i dessa normalbrandordningar.
Jag har i varje fall den erfarenheten ifrån Älvsborgs län.

Remissuttalandena över årets motioner visa dock att det, såsom här redan
har sagts, förekommer en hel del undantag från denna regel. Länsstyrelsen i

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

101

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
Kopparbergs län har till min stora tillfredsställelse inte varit strängare än
att den i ganska många fall har kunnat medgiva, att denna omtvistade bestämmelse,
att stack av otröskad gröda, hö eller halm icke skall få placeras
på närmare avstånd än 12 meter från byggnader, fått utgå ur brandordningen.
Nu är detta sannolikt ett undantag. I min egen hemsocken ingingo vi
med ansökan till länsstyrelsen om att denna bestämmelse skulle få utgå, men
det meddelades efter hörande av länsbrandinspektören att under sådana förhållanden
kunde inte brandordningen för socknen godkännas.

Jag behöver säkert inte uppta tiden med att kraftigare understryka, att
föreskriften om denna tolvmetersgräns i många fall vållar jordbrukarna extra
bekymmer och extra kostnader. Jag vill bara säga att jordbrukarna säkerligen
överallt skulle ha varit mera belåtna än vad de nu kunna vara, om
utskottet i större utsträckning hade anslutit sig till de synpunkter, som kommit
till uttryck i remissuttalandet från Kopparbergs län. Utskottet har visserligen
godtagit den mycket värdefulla synpunkten, att man vid brandlagens
tillämpning »icke genom onödigt stränga krav i fråga om brandskydd äventyrar
det frivilliga intresse för brandväsendet, som finnes och som är en
nödvändig grund för landsbygdens brandväsen». Men då det gäller denna
bestämmelse om 12 meters avstånd vågar utskottet icke lämna en allmän rekommendation
att denna bestämmelse skulle uteslutas i de fall, då detta kan
anses befogat. Om man hade intagit den ståndpunkten, hade man säkerligen
inte lupit några större risker. Försäkringsbolagen tillämpa i allmänhet i sådana
fall en del restriktiva bestämmelser, och jag tycker att försäkringsbolagens
försiktighetsåtgärder här hade kunnat anses tillräckliga. Utskottet
vågar inte ha någon annan mening än riksbranclchefen, nämligen att ett mindre
avstånd kan godtagas efter prövning i varje särskilt fall. Det är naturligtvis
värdefullt att dylika dispensmöjligheter komma att förefinnas.

Utskottet har tydligen samma uppfattning som kommit till synes i en del
remissuttalanden ifrån institutioner på brandskyddets område och från brandförsäkringsbolagens
sida, att dessa halmstackar medföra stora risker för eldsvådor.
Det är så lätt att framhålla, att när barn leka med elden, så kanske
de antända en halmstack, varefter elden sprider sig till närliggande byggnader.
Men om barn få använda tändstickor och lätt antändbara ämnen som
''leksaker så är risken lika stor, om inte ännu större, att de tända eld på lättantändbara
ämnen som förvaras inuti byggnaderna. Det foder som förvaras
där brinner väl lika lätt och ännu lättare än det foder som är upplagt ute i
det fria. Jag tror för min del i likhet med herr Pettersson i Ersbacken, att
riskerna inte äro så stora och att det inte brister så mycket i fråga om jordbrukarnas
försiktighet på detta område. En synnerligen påtaglig brist, som
behöver uppmärksammas i ännu större utsträckning än hittills skett, är att
det på tusentals och åter tusentals gårdar ute i vårt land, vare sig det är kall
vinter eller torr och varm sommar, inte finnes tillgång till de kvantiteter
vatten som äro erforderliga om en effektiv eldsläckning skall komma i fråga.
Utskottet har inte heller på något sätt redovisat i vilken utsträckning halmstackar
varit orsak till stora brandskador. Kanske är det inte så lätt att
få fram någon statistik på detta område. Inte heller har utskottet lämnat någon
redogörelse för i vilken mån myndigheterna tagit hänsyn till det uttalande
som utskottet gjorde förra året och som av riksdagen godkändes. Om jordbrukarna
skola vara betjänta av vad utskottet har sagt tror jag att utskottet
hade behövt säga ifrån litet kraftigare än vad nu skett. Även om man inte
hade velat sträcka sig så långt som till ett bifall till motionen nr 244 i denna
kammare, borde man i större utsträckning ha beaktat de synpunkter, som
framförts i remissyttrandet ifrån Kopparbergs län.

102

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehöll m. in. (Forts.)

Då de talare som uppträtt före mig icke ha ställt något yrkande skall jag,
herr talman, inte heller göra det. Jag vill endast uttala det önskemålet, att
myndigheterna vid fastställandet av brandordningar och vid tolkningen av
dessas föreskrifter förfara på ett sådant sätt som man har gjort i Kopparbergs
län. Jag skulle anse det mycket värdefullt om ett sådant resultat kunde
uppnås.

Herr Rylander: Herr talman! Då ingen av de föregående talarna ställt
något yrkande och det kanske inte heller kommer att ställas något yrkande
senare, skulle jag kunna fatta mig så kort att jag bara yrkade bifall till utskottets
hemställan. De föregående talarna ha nämligen också haft vänligheten
att tala om vad utskottet yttrat i frågan, varför det inte återstår så särskilt
mycket för mig att säga.

Jag skulle emellertid vilja framhålla att utskottet genom vad det yttrat
i utlåtandet gått ganska långt i tillmötesgående gentemot motionärerna. Såsom
tidigare framhållits i debatten äro ju dessa normalbrandordningar inte
antagna vare sig av riksdagen eller av Kungl. Maj:t. Det kan alltså inte
komma i fråga att riksdagen skulle ändra något i en sådan normalbrandordning,
som riksdagen tidigare inte tagit någon befattning med. Däremot kan
naturligtvis riksdagen uttrycka sin mening om ett och annat i normalbrandordningarna,
vilket i likhet med normalbrandordningarna kommer att ligga till
grund för kommunernas och länsstyrelsernas ställningstaganden i dessa frågor.

Vad beträffar den fråga det nu närmast gäller, alltså frågan om avståndet
mellan stack och byggnad, har åtminstone jag fått ett överväldigande intryck
av att alla hörda myndigheter och sammanslutningar äro ense om att avståndet
har stor betydelse. Jag behöver bara hänvisa till den av riksbrandinspektören
åberopade statistiken. Visserligen har jag för min del mycket stor
skepsis mot statistik överhuvud taget, och jag menar inte, att statistiken i
detta fall i detalj visar hur det ligger till. Men så mycket är säkert att man
i alla fall får ett intryck av att det har betydelse för eliminerande av brandrisken
att avståndet mellan stack och byggnad icke är för litet. Det märks
ganska tydligt var gränsen går. Vad man skulle kunna kalla den absoluta
gränsen torde vara 25 m. Så långt kan man emellertid inte komma. Man måste
avväga brandskyddsintresset mot andra intressen, nämligen jordbrukarnas intresse
att inte behöva utföra arbete som är ekonomiskt oförsvarbart med hänsyn
till tillgången på arbetskraft o. s. v. Man finner då att gränsen bör gå
någonstädes mellan 9 m och 12 m, om det överhuvud taget skall vara någon
mening med att upprätthålla en gräns. Här har man som sagt bland de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna varit tämligen ense om att en gräns
bör upprätthållas och att gränsen bör vara omkring 12 m. Den ståndpunkten
har framkommit efter noggranna överväganden i samband med normalbrandordningarnas
tillkomst. Det var riksbrandinspektören och andra sakkunniga
som tillskapade dessa normalbrandordningar. Det är självklart att om man
skall som regel upprätthålla en gräns med ett avstånd av 12 m — vilket åtminstone
nästan alla äro ense om — går det inte för sig att undantagen från
regeln bli fler än de fall då regeln tillämpas. Jag vill nu inte särskilt rikta
mig mot länsstyrelsen i Kopparbergs län. Det är ju så att i Kopparbergs län
äro skiftesförhållandena säregna, och det är möjligen därpå det beror att man
i detta län i så många fall medgivit ett direkt strykande av bestämmelsen.
Jordägarna i Dalarna ha ofta mycket små jordstrimmor som ligga skilda från
varandra.

Jag skall nu inte gå närmare in på de uppmjukningar i bestämmelserna som
utskottet föreslagit. Det är onödigt, eftersom det flera gånger förut talats

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

103

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
därom i debatten och säkert kommer att talas om det ytterligare. Jag vill
endast gentemot tidigare talare nämna, att man naturligtvis inte kan lägga
vilket dispensförfarande som helst i en lokal myndighets, i detta fall brandsynenämndens
hand. Då blir det i praktiken så, åtminstone tror jag det, att
man kommer att bli så hygglig vid bedömandet av dispensfrågorna, att det blir
alltför många undantag från den regel, man på goda grunder uppsatt.

Det har här talats om att irritationen bland kommunerna är så förfärligt
stor. Herr Hansson i Skegrie tilläde emellertid — som också är riktigt — att
det inte förekommit i så stort antal fall att kommunerna tagit avstånd från
normalbrandordningen. Man måste då fråga sig varför man inte tar avstånd
från normalbrandordningen, när man beslutar om dessa ting inom kommunerna.
Här kommer man nu åratal efteråt till riksdagen och klagar. Det är
ju bara att vägra att antaga normalbrandordningen, och om länsstyrelsen inte
går med på det kan man gå vidare till Kungl. Maj :t och få saken avgjord.

Man har vidare yrkat på en uppmjukning av sotningsbestämmelserna. Jag
skall inte gå närmare in på den saken nu. Om man läser vad som förekommer
härom i utskottets utlåtande, tror jag man blir bergfast övertygad om att
det är hög tid att något göres för åstadkommande av en sakkunnig sotning
även på landsbygden. Det finns en siffra från ett skånskt brandstodsbolag,
som visar hur många fall som förekommit då bränder berott på felaktigheter
i skorstensstocken. Siffran är omkring 30 procent, vilket är anmärkningsvärt
högt. Vi veta att sådana brister lättast skönjas vid sakkunnig sotning. Därför
är det allt skäl i världen att gå in för en förbättring av sotningen. Det är
lämpligast att göra, som man redan gjort flerstädes, bl. a. i Skåne — indela
landsbygden i sotningsdistrikt, som få var sin sakkunnige skorstens fe jare.
Några särskilt stora kostnader äro inte förenade härmed. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har talat om hur mycket det kostar, och man nästan häpnar, när
man hör att kostnaden endast är 6 kronor per år och fastighet, varjämte kommunerna
ha att betala en avgift av 1 krona per fastighet till sotaren, närmast
såsom ersättning för brandsynen. Det må vara nog sagt att utskottet
inte funnit anledning att föreslå någon uppmjukning beträffande sotningsbestämmelserna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Norrfors: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord
särskilt i anledning av vad den siste ärade talaren yttrade. Han frågade varför
inte kommunerna vägra att godtaga normalbrandordningarna och sedan
eventuellt överklaga länsstyrelsens beslut hos Kungl. Maj :t. I min hemkommun
i övre Norrland ha vi gått in för att inte gå med på det förslag till
brandordning som blivit oss rekommenderat. Frågan bär varit före flera gånger,
och vi ha nu för tredje gången fått ärendet återremitterat från länsstyrelsen.
Vi ha nu börjat komma till den uppfattningen att vi skola gå till
Kungl. Maj:t innan vi finna oss i att antaga det förelagda förslaget till brandordning.
Det är inte bara lantbrukarna som få besvärligheter, utan även områden
med annan bebyggelse. I fråga om taktäckningen vill man ju komma
bort från de s. k. spåntaken, och det är klart att man bör sträva efter att
komma dithän så småningom. Men för närvarande finnes inte material i tillräcklig
omfattning för att man skall kunna övergå till taktäckning med
hårdare material. Det får tagas i etapper. En annan detalj som vi äro missnöjda
med avser de s. k. valvade ladugårdarna med mer än tio djur. Där
tycker jag också att man borde kunna tillmötesgå våra önskemål.

Jag har ingenting emot att åtgärder vidtagas till ökande av brandsäker -

104

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
heten,, men länsstyrelsen bör vid fastställande av brandordningarna- taga hänsyn
till de förhållanden som äro rådande i de särskilda kommunerna. Vi ha
hos oss en stad och två municipalsamhällen, så vi ha någorlunda begrepp om
hur en brandordning bör vara. Det är verkligen glädjande att taga del av
det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Man ser där
exempel på hur sådana här frågor kunna behandlas på ett förnuftigt sätt.
Om alla länsstyrelser anlade samma praktiska syn på saken skulle dessa
frågor lätt kunna klaras upp. Jag hoppas att de olika länsstyrelserna vid
behandlingen av förslag till brandordningar taga hänsyn till vad som anförts
av de kommunala representanterna i denna debatt.

Herr Yigelsbo: Herr talman! Jag förstår utskottets ordförande, när han
säger att han anser utskottet ha varit tillmötesgående mot motionärerna. Men
när motionärerna själva säga att utskottets skrivning är mycket förmånlig
för dem, har jag svårt att förstå dem. Ty jag kan inte finna att de av utskottet
föreslagna jämkningarna i bestämmelserna innebära någon förbättring.
.Tvärtom förefaller det som om utskottets förslag innebär en skärpning
av bestämmelserna. Förut har regeln varit att det skall vara- 12 m mellan byggnad
och stack, men. det har sagts att dispens kan beviljas i sådana fall där
det visar sig omöjligt att hålla detta avstånd. Någon gräns under vilken
brandinspektören icke får gå vid dispensens beviljande har emellertid ej angivits.
Nu däremot säger man att det skall vara ett minimiavstånd av 9 in,
från vilket brandinspektören icke skulle ha möjlighet att medgiva dispens.
Utskottets förslag på den punkten innebär sålunda en skärpning och inte en
förbättring av de gällande bestämmelserna.

Utskottets ärade ordförande säger att han inte tror på statistik. Det gör
nu inte jag heller. Men det framgår dock av försäkringsbolagens statistik att
ju mindre gårdarna äro desto mindre är brandrisken. Jag anser därför att
det hade varit. riktigt om riksbrandinspektören eller brandledningen överhuvud
hade tagit under övervägande att om möjligt en viss grupp mindre
lantgårdar där brandrisken inte är så stor skulle kunna uteslutas från tilllämpningen
av denna stränga regel. Det är uppenbart att med den begränsning
som utskottet föreslagit skulle det i många fall icke vara möjligt att uppfylla
lagens föreskrifter. Jag tillhör den kategori jordbrukare, som icke bär möjlighet
att uppfylla föreskrifterna. Det är hus och elektriska ledningar m. in.
i vägen. När jag skall tröska blir jag tvungen att bränna upp halmen för
att få utrymme på logen. Det är på samma sätt för massor av bönder. Man
frågar sig om det är . riktigt under nuvarande förhållanden med de mörka
skördeutsikt-erna att tvinga jordbrukarna att bränna upp halmen, som vi kunna
komma att behöva för folkförsörjningen.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att riksbrandinspektören tar under
övervägande om inte i år dispens skulle kunna lämnas från lagens tilllämpning,
ty vi måste nu vara beredda på att det kan bli katastrofala förhållanden
beträffande foderförsörjningen i år. Det är ju inte rimligt att man
då med en sådan här lag skall tvinga jordbrukarna att bränna upp sin halm.

Beträffande Kopparbergs län säger utskottets ärade ordförande att det är
de säregna .skiftesförhållandena, i länet som äro orsaken till länsstyrelsens
inställning i denna fråga. Men jag ifrågasätter om inte anledningen kan vara
den att denna länsstyrelse förstår sig bättre på saken än de andra länsstyrelserna.
Jag vill begagna tillfället att framföra ett tack till länschefen i Kopparbergs
län för det praktiska sätt på vilket han handlagt dessa ärenden.
Jag hoppas att han skall få efterföljare och att han i de fall där vederbörande
inte begripa saken skall lyckas bibringa dem litet mer förstånd.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

105

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! Jag skall inte taga kammarens
tid i anspråk många minuter. Jag tillhör emellertid dem som inte äro belåtna
med detta utskottsutlåtande, och jag kan inte underlåta att här framföra min
uppfattning.

De remissutlåtanden som inkommit i anledning av motionerna förefalla, ju
rätt enhetligt gå på utskottets linje. Men det finns en ganska enhällig opinion
i motsatt riktning bland de medborgare som drabbas av dessa hårda bestämmelser.
Jag vill erinra om att hushållningssällskapen i höstas på flera håll
gingo in till Kungl. Maj:t med resolutioner, vari hemställdes om upphävande
av denna regel om étt minimiavstånd av 12 m mellan stack och byggnad. Jag
tror inte heller på statistik, allra minst i detta fall, och jag tvivlar på att risken
för bränder påverkas av att halmdösarna ligga på längre eller kortare avstånd
från byggnaderna. Man kan inte komma ifrån att under tre fjärdedelar
av året väderleken är sådan att de icke äro eldfarliga. Däremot är den halm
som ligger inne i logarna eldfarlig hela året. Man kan naturligtvis inte ga sa
långt att man förbjuder lantbrukarna att ha sin halm inne i logarna. Och sådant
som byggnadssättet för närvarande är kan det ju inte undgås att det blir
en del halmpipor som sticka ut mellan bräderna. Där är det också risk för bränder
genom barns lek o. dyl. Det går lika lätt att tända på dessa halmpipor
som en halmdös. Ser man på den här saken litet mindre byråkratiskt och mer
ur deras synpunkt som drabbas av bestämmelserna, måste man komma till det
resultatet att bestämmelserna äro alltför restriktiva.

Jag skulle också vilja bringa på tal en annan sida av saken, nämligen frågan
om dessa bestämmelsers rättsliga verkan. Här tvingas ju jordbrukarna nu
att springa med metermått, när de skola sätta upp sin halmdös. Då lägges
kanske bottnen riktigt, men så händer det ofta att sidan blir sned, och när dosen
om ett halvår sjunkit, är avståndet inte 12 eller 9 m utan 11 eller 8 m. Vad
sker då, om olyckan är framme och försäkringsbolaget vägrar att utbetala ersättning?
Detta är en fråga, som man måste ställa sig i detta sammanhang,
och det är tydligt att det kan trassla till sig högst avsevärt.

Utskottet säger alldeles rikligt att den enskildes privatekonomiska intresse
icke får vara avgörande utan att frågan liksom då det gäller brandskyddsfrågor
i allmänhet måste ses även ur nationalekonomiska och andra allmänna synpunkter.
Det är så riktigt som det är sagt. Men, herr talman, jag ifrågasätter
om man inte vid bedömningen av denna fråga kunde taga litet mer hänsyn
till den enskildes synpunkter utan att de allmänna synpunkterna behövde eftersättas.
Det är väl inte kammaren obekant att våra skogstillgångar hålla på
att sina och att pappersindustrien nu har ögonen riktade på halmen såsom råämne
för produktionen av papper. Under sådana förhållanden vore det en
olycka att ha sådana bestämmelser som högst avsevärt försvåra förvaringen och
i stället föranleda jordbrukarna att i stor utsträckning bränna upp halmen.

Vad slutligen statistiken beträffar vill jag för min del påpeka att i min kommun
har under åren 1935—1945 av försäkringsbolagen utbetalats sammanlagt
56 200 kronor i ersättningar för brandskador. Under samma tid inbetalades i
premier till brandförsäkringsbolagen 200 000—250 000 kronor, varjämte kommunen
årligen har ep utgift av omkring 2 000 kronor för brandskyddsändamål.
Man frågar sig om detta är rimliga proportioner, om man nu härtill skall
lägga dessa restriktiva bestämmelser. Jag menar inte heller att man skall
hårdraga denna statistik, men ett faktum är att man i detta ärende kon bevisa
praktiskt taget vad som helst med statistik.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat giva tillkänna att jag icke är
belåten med det föreliggande utskottsutlåtande!. Då det kanske kan ha med

106

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
sig vissa risker att yrka avslag, skall jag avstå därifrån, men jag kommer inte
keller att rösta för förslaget. Jag koppas dock att inte sista ordet är sagt i
denna fråga.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förkandlingarna.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Som ckef för kommunikationsdepartementet
kade jag tillfälle att lägga fram två förslag av genomgripande
betydelse för den svenska landsbygden. Det ena gällde vägväsendets förstatligande
och det andra den nya brandlagstiftningen. Det har sedermera riktats
kritik mot ifrågavarande lagar och deras tillämpning, och det kar anförts
mycket klander mot det sätt, varpå lagarna verkat.

Beträffande vägväsendets förstatligande vill jag säga, att jag har gott
samvete, och jag är fast övertygad om att de med förstatligandet förenade
fördelarna vida överväga de olägenheter, som må ha varit förbundna med
övergången till den nya ordningen. Beträffande den nya brandlagen vill jag
inte säga, att jag bär fullt lika gott samvete. Detta beror inte på att det
skulle förefinnas några svagheter och brister i själva författningarna, brandlagen
och brandstadgan, utan det beror dess värre på att myndigheterna inte
ha tillämpat den nya brandlagen med den smidighet, som hade varit önskvärd.
I detta hänseende vill jag åtminstone till en del svära mig fri från ansvaret,
ty då frågan om den nya brandlagen var föremål för behandling i
riksdagens kamrar, så uttalade jag både här och i medkammaren en förvissning
och förhoppning om att de nya bestämmelserna skulle tillämpas så, att
de inte vållade irritation och onödiga kostnader för kommuner och fastighetsägare.

Var orsakerna äro att finna till de irritationer och onödiga kostnader, som
ändå uppkommit vid brandlagens tillämpning, är inte så svårt att konstatera.
Riksbrandinspektören och länsbrandinspektörerna ha rekryterats bland fackmän,
vilket är naturligt, och dessa fackmän ha, som specialister i allmänhet,
ett alldeles särskilt intensivt intresse för ''sin uppgift, och därom är ju ingenting
att säga. Men dessa inspektörer ha inhämtat sina lärospån vid städernas
brandväsen, och när de komma ut och skola tillämpa den nya brandlagen på
landsbygden, så visar det sig att de ha ganska svårt att orientera sig i den
nya miljön. De fortsätta att handla och framställa förslag och yrkanden, som
om de fortfarande voro anställda i städernas brandväsen. Det är detta som
gjort, att dessa slitningar uppkommit.

Nu ha varken riksbrandinspektören eller länsbrandinspektörerna några egentliga
befogenheter. De få betraktas som sakkunniga rådgivare dels åt Kungl.
Maj:t, dels åt länsstyrelserna. Det förefaller dock som om åtskilliga myndigheter
missförstått saken, så att man betraktat länsbrandinspektörerna som beslutande
och självständigt handlande organ. I varje fall ser det ut, som om åtskilliga
länsstyrelser inte vågat taga ett enda litet steg på sidan om vad länsbrandinspektören
förordat. Som tidigare utvecklats här i debatten har detta
ingalunda varit meningen, utan meningen är att dessa inspektörer skola vara
rådgivande, och att de beslutande myndigheterna skola taga skälig hänsyn inte
endast till brandväsendets intresse utan även till kommunernas och enskilda
fastighetsägares möjligheter att utan alltför stora olägenheter foga sig i de
lämnade föreskrifterna.

Vad nu denna debatt angår så kommer den tyvärr något för sent, ty just nu
äro brandordningar fastställda för de flesta kommuner i riket. Det har förvånat
mig något, att aktionen kommer så här pass i efterhand, och att inte ett
större antal kommuner anfört besvär hos Kungl. Maj :t än vad fallet varit. Be -

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

107

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
svärsmöjligheten finns nämligen alltid öppen. Den har använts i några fall
men ingalunda i den omfattning, som man skulle haft anledning förmoda efter
den opposition, som kommit till uttryck här i riksdagen. Om kommunerna mera
allmänt anfört besvär över de beslut länsstyrelserna fattat och som kommunerna
ansett gått för långt, så skulle saken blivit uppmärksammad på ett helt
annat sätt och på ett tidigare stadium. Nu ha besluten fattats och fattas alltjämt
med tillhjälp av de principer, som man en gång slagit in på.

Jag vill inte ingå i någon diskussion om skäligheten i den ena eller andra
bestämmelsen i brandordningen. Själv har jag inte, haft någon andel i utformningen
av dessa normalbrandordningar. Denna utformning ägde rum sedan jag
lämnat min befattning i kommunikationsdepartementet. Jag vill emellertid
understryka vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört i utskottsutlåtandet,
nämligen att dessa normalbrandordningar måste betraktas som och inte äro
något annat än ett slags vägledning för kommunerna och de myndigheter, som
skola fastställa brandordningarna i fråga.

Här har nu bestämmelsen om ett särskilt avstånd till halmstackar tilldragit
sig den största uppmärksamheten. Jag vill emellertid erinra om att det även
finns andra bestämmelser i normalbrandordmingen, vilka omöjligen kunna tilllämpas
generellt utan som måste bli föremål för jämkningar och ändringar.
Vi ha således ett stadgande, som förbjuder att ha eldstad i vissa uthus, bland
annat i ladugårdar. En sådan bestämmelse är det alldeles otänkbart att upprätthålla
i de nordliga delarna av landet, där det är för kallt att ha husdjuren
i byggnader utan uppvärmningsmöjligheter. Eftersom det i ladugårdarna i
dessa orter inte finns mer än tre eller fyra kreatursbås, så kunna djuren inte
själva hålla den värme som erfordras. Självfallet måste även dispenser lämnas
och ändringar göras i stor omfattning vid tillämpningen av denna bestämmelse.

Vidare finns det en bestämmelse i normalbrandordningen, att det skall finnas
utgång direkt ut i det fria i byggnader, där djur förvaras. Inte heller den
bestämmelsen kan generellt upprätthållas, utan man undviker så mycket som
möjligt i de kallare delarna av landet att ha utgång direkt i det fria. Man har
i stället en indirekt utgång för att inte få in alltför mycket kall luft då man
går in och ut i ladugården.

Med dessa exempel vill jag visa, att det inte varit meningen att normalbrandordningens
bestämmelser strikt skola tillämpas, utan att möjligheter till
jämkningar varit förutsatta, även om det inte direkt utsagts någonstans.

Den rekommendation utskottet här kommer med lider, som någon sade här,
av en viss halvhet, inte minst därför att normalbrandordningarna nu i de flesta
fall äro fastställda. Jag vet inte om utskottet tänkt sig, att frågan om brandordningens
innehåll i berörda hänseende skall tagas upp på nytt, om kommunerna
skola taga nya initiativ, eller om den uppmjukning utskottet rekommenderar
skall tillämpas i fråga om de brandordningar, som ännu inte vunnit fastställelse.

Då utskottet nu i sin motivering uttalar tvekan huruvida dispensprövningar
i fråga om avvikelser från brandordningen skola läggas i de lokala myndigheternas
hand eller i vissa fall böra tillkomma länsstyrelserna, så måste jag
anmäla en bestämd mening i detta hänseende. Det kan inte finnas den ringaste
tvekan därvidlag. Detta måste läggas i de lokala myndigheternas händer, ty
den som har den ringaste vetskap om hur den svenska byråkratien arbetar måste
förstå, att det är meningslöst att söka dispens för att få lägga halmstacken
närmare en byggnad än brandordningen föreskriver, om ärendet skall gå vägen
till länsstyrelsen. Då sättes remisskvarnen i gång. I lyckligaste fall får man
kanske besked om någon månad, och vederbörande behöver i regel besked, om

108

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
icke på dagen så dock inom mycket kort tid. Det förefaller mig alldeles självklart
att dispensprövningen måste ligga antingen hos brandsynenämnden eller
hos brandstyrelsen.. Jag har inte någon klar uppfattning om vilkendera man
bör välja, men att länsstyrelserna skulle besväras med dispensärenden av detta
slag skulle bara betyda, att vi taga ett nytt steg in i det Krångelsverige, som
vi enligt vad man påstår hålla på att arbeta oss ut ur.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen av
detta ärende och därvid ställt mig på majoritetens linje, vill jag säga ett
par ord.

_ Av naturliga skäl ligga brandskyddsfrågorna mig nära om hjärtat. Jag behjärtar
emellertid även jordbrukarnas svårigheter i olika avseenden, då det
gäller tillämpningen av här ifrågavarande bestämmelser. Jag tror att även
motparten vill erkänna, att majoriteten i utskottet visat stor samförståndsvilja.
Ett ensidigt hänsynstagande till brandskyddsintresset skulle nog ha lett till
att utskottsutlåtandet fått en kanske helt annan utformning.

Nu ber jag till en början att få peka på, att i den mån detta är en skånsk
fråga det faktiskt förhåller sig på det sättet, att i Malmöhus län 150 brandkommuner
av 157 — som herr Hansson i Skegrie påpekade — redan accepterat
denna 12-metersgräns. Det är endast 5 stycken, som överklagat länsstyrelsens
beslut. De flesta remissinstanser som hörts ha också velat taga hänsyn
till jordbrukarnas synpunkter. Man har dock kommit till den uppfattningen,
att om det överhuvud taget här skall finnas någon gräns, så bör den
gränsen principiellt dragas vid 12 meter. Det är det avstånd man i den praktiska
verkligheten i regel kommit fram till; de lokala brandstodsbolagens försäkringsvillkor
innehålla också en bestämmelse av den innebörden. De svårigheter
som föreligga för jordbrukarna i detta avseende ha emellertid föranlett
även en sådan instans som riksbrandinspektören att gå med på modifikationer.
Dessa gälla för det första otröskad gröda, för vilken han vill tillåta
en uppläggning på närmare avstånd. Utskottet har ytterligare modifierat riksbrandinspektörens
medgivande och utsträckt tiden med ännu en månad utöver
den föreslagna tiden augusti—oktober.

När det sedan gäller halmstackarna har ju utskottet som synes velat, att
brandsynenämnd eller lokal brandchef skall kunna medgiva dispens ned till
9 meter. Dispens att förlägga stack på ännu närmare avstånd skulle då lämnas
av länsstyrelsen. Jag vill påpeka, att detta givetvis innebär en lindring
i förhållande till nuvarande bestämmelser, där dispensförfarandet lagts i Kungl.
Maj :ts hand. Här komma som sagt de lokala brandcheferna och brandsynenämnderna
samt länsstyrelserna att medgiva dispens.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag i förrgår träffade några ledande
representanter för danska ömsesidiga brandförsäkringsbolag, varvid
jag begagnade tillfället fråga dem vilka bestämmelser som i detta avseende
gälla i Danmark. Till min överraskning fick jag då höra, att det i lag är
bestämt att avståndet inte får understiga 8 meter. Detta är således ett väsentligt
mycket striktare och hårdare tillvägagångssätt än som här föreslås.

Jag vill bara nämna detta för att majoritetens vilja att tillmötesgå jordbrukarna
skall komma i den rätta belysningen. Det är således en ganska mild
utformning utskottet presterat i sitt utlåtande, och detta gjordes i den förhoppningen,
att vi skulle kunna nå en fullständig enighet inom utskottet i
denna fråga. Detta misslyckades tyvärr. Jag tror emellertid att reservanterna
kunna vittna om att strävan till samförstånd var allvarlig från majoritetens
sida.

Till sist vill jag ännu en gång understryka, att normalbrandordningarna

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

109

Motion angående brandordnings innehåll m. rn. (Forts.)
ju endast äro avsedda att tjäna till ledning'' vid fastställandet av lokala brandordningar,
att det stora flertalet lokala brandordningar — som den föregående
ärade talaren påpekade — redan äro antagna, att 12-metersavståndet som regel
har kunnat genomföras till och med i de skånska länen samt att de hörda
remissinstanserna och sakkunniga, som uttalat sig i frågan, anse ett avstånd
på 6 meter för litet. Detta senare anser även Landsbygdens försäkringsbolags
förening. Landsbygdsbolagens styrelser domineras dock, efter vad jag vet, av
lantbrukarintressen, och därför kan jag inte tycka annat än att ett principiellt
vidmakthållande av kravet på ett minimiavstånd av 12 meter är väl förankrat
inom olika kretsar, vilkas intressen här beröras. Ingen har här yrkat
avslag på utskottets hemställan, och jag tror också att det skulle betyda en
farlig uppluckring av avståndsregeln, om man skulle komma därhän att normalbrandordningen
skulle medgiva kortare avstånd än vad man nu i allmänhet
tillämpar.

Beträffande sotningsbestämmelserna finns det ingen större anledning att
uppehålla oss vid dem längre; endast en talare har något vidrört dessa. Jag
vill endast begagna tillfället påpeka, att ett synnerligen stort antal av de
bränder, som inträffa och i år inträffat i större utsträckning och varit av mera
omfattande beskaffenhet än på mycket länge, till kanske en tredjedel eller en
fjärdedel varit beroende på felaktigheter i skorstensstockarna.

Jag har, herr talman, endast velat anföra detta, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Skegrie erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade :
Herr talman! När herr Ljungqvist nu gör gällande, att denna fråga är eu
skånsk fråga, vill jag hänvisa till att det under motionen finns namn från
praktiskt taget hela detta land. Detta betyder enligt min mening, att opinionen
mot dessa bestämmelser och mot länsstyrelsernas sätt att handla är allmän
över hela landet. Det är visserligen sant som det har sagts av herr Ljungqvist,
att i Malmöhus län endast 5 av 157 kommuner ha opponerat sig, men det beror
därpå att man i längden tröttnat på länsstyrelsens sätt att handlägga denna
fråga. Det har nämligen hänt att kommuner utan ett ord till kommentarer
från länsstyrelsens sida fått av kommunerna föreslagna brandordningar återsända
och överritade med två röda streck samtidigt som länsstyrelsen begärt
nytt förslag till brandordning. När ett sådant förfarande från länsstyrelsens
sida fortgått ett par, tre gånger, så har man inom vederbörande kommun tröttnat
på detta. Som jag framhöll i mitt första anförande, ha jordbrukarna resignerat
inför denna behandling i den tron, att det icke lag så mycket allvar i
en bestämmelse, som jordbrukarna ändå inte hade någon möjlighet att efterfölja
i många fall.

Gentemot vad utskottets ärade ordförande sade om att jordbrukarna i kommunerna
kunde fått ändring i denna bestämmelse, så vill jag bara framhålla,
att detta ha jordbrukarna helt säkert försökt. Men nu är det på det sättet, att
jordbrukarna icke äro de som äro de bestämmande inom huvudparten av våra
kommuner. Jordbrukarna få i stället rätta sig efter vad andra grupper föreskriva.

Jag vill här ytterligare framhålla, att den huvudsakliga opinionen i denna
fråga just bottnar i att de makthavande infört bestämmelser, som jordbrukarna
i många fall icke ha någon möjlighet att efterfölja. Därest emellertid jordbrukarna
överträda bestämmelserna, kunna de åläggas straffpåföljd. Att en
jordbrukare på grund av tillfällig arbetskraftsbrist kan hemfalla under straffbestämmelser,
torde vara ganska unikt i detta land, särskilt om det straffbelagda
handlandet helt sker mot hans egen vilja. Därest han hade kunnat,

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)
hade han nämligen velat avhjälpa felet, men han har icke haft möjlighet därtill.
Under sådana förhållanden borde han icke heller hemfalla under straff.
Därför borde dispensmöjligheter, såsom här framhållits, vara lättare att genomföra
än vad nu tycks bli fallet.

Vidare anförde:

Herr Sveningsson: Herr talman! Utskottets talesmän ha framhållit, att
dessa 12 meter betyda en hel del. Ja, detta må nu vara riktigt. Herr Rylander
framhöll, att om man skulle vara riktigt säker, så borde avståndet fastställas
ännu längre eller ca 25 meter. Ja, om man skulle vara hundraprocentigt säker
för alla risker, kanske man blev tvungen att ytterligare höja den avståndsgränsen.

Det finns emellertid enligt min mening anledning att här erinra om vad
Kungl. Maj:t framhöll, när den ifrågavarande propositionen om brandlagen
framlades 1944. Då framhölls det nämligen, att brandskyddets och brandväsendets
ordnande icke fick göras mera omfattande än att det skulle svara mot de
värden som skulle skyddas. Det har också sagts här i dag att denna bestämmelse
om 12 meter tillkommit efter noggrant övervägande. Jag har emellertid
för min del svårt att tro annat än att den omständigheten att brandlagen tillkom
vid en tidpunkt, då landet var i krigsfara, rönt en viss inverkan på den
''utformning, som lagen i fråga fick.

Herr Rylander framhöll, att om en kommun inte kunde få sin brandordning
godkänd, kunde den överklaga länsstyrelsens beslut hos Kungl. Maj:t. Jag
vill här fråga, om det finns exempel på att Kungl. Maj:t fastställt en brandordning
där 12-meters regeln uteslutits. Jag vill också fråga, vad första lagutskottet
menade förra året, då utskottet i ett utlåtande skrev, att en hel del
i normalbrandordningarna kunde uteslutas.

Man har nog allmänt den uppfattningen, att denna lagstiftning är väl sträng.
Jag såg i en tidning för en tid sedan att en kommun i Småland icke långt från
min egen hemtrakt gjort en framställning om att slippa fastställa någon
brandordning alls. Det rörde sig här om en liten kommun och motiveringen
för framställningen i fråga var, att "man icke haft någon enda eldsvåda på
50 år. Det är egentligen inte att undra på att en sådan kommun anser att det
är litet onödigt, att man skall behöva finna sig i denna stränga lagstiftning.

Jag vill till sist bara framhålla, att om myndigheterna, regering och riksdag,
vid alla tillfällen hade en sådan omtanke om jordbrukarna, som man har
i detta fall, så skulle jordbrukarna inte ha de bekymmer, som de nu ha. Jag
tror inte heller att man i så fall behövde hålla på med att under månader
underhandla om prissättningen på jordbrukets produkter.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade inte tänkt att yttra mig i
denna debatt. Men herr Johansson i Mysinge berörde ett fall, där halmen kunde
vara till särskild nytta. I anledning därav vill jag säga några ord.

När jag i går reste hit till Stockholm, hade jag sällskap med chefen för
Kooperativa förbundets anläggning vid Karlholms bruk. Han framhöll bl. a.,
att man just på grund av materialbristen måste försöka få fram byggnadsmaterial
av halm. Man hackar sönder halmen och efter en kemisk process får
man fram ett byggnadsmaterial, som hittills utfallit till belåtenhet. Jag frågade
då, hur man skulle kunna få halm. Jag påpekade att jordbrukarna tvingades
till att bränna upp sin halm. Jordbrukarna tvingas därtill dels av bestämmelserna
i brandordningen om 12-metersavståndet och dels på grund av bristen
på arbetskraft.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)

Jag hoppas, att länsstyrelserna använda sitt sunda förstånd, när det gäller
att bedöma den fråga som här föreligger, så att icke jordbrukarna tvingas att
bränna upp allt foder. Det var inte många år sedan som vi blevo tvungna att
stilla djuren med cellulosa för att vi skulle kunna fa fram besättningarna över
vintern. De dagarna kunna komma åter. Det är nu ont om virke i skogarna och
det är en stor förlust för folkhushållet att halmen brännes upp.

Jag tror att det är nödvändigt att man anlägger en betydligt mer praktisk
syn på denna fråga än vad utskottet här tycks ha gjort. Jag tycker att
det är en ynkedom, att man överhuvud taget skall behöva diskutera sådana
frågor här i riksdagen. Ty det förhåller sig på det sätt, som herr Johansson i
Mysinge sade, att logarna med utstickande halmstrån äro bra mycket mer
eldfarliga än själva halmstackarna. Tidigare ansågs spåntaken på byggnaderna
vara mer eldfarliga än halmtaken.

Herr talman! Det har blivit så, att vi här i landet skaffat oss för mycket
storgubbar, som skola fara och inspektera både det ena och det andra. Dessa
inspektörer måste ha någonting att göra och då hittar de på allt elände och
alla möjliga föreskrifter, som fördystra tillvaron för folket på landsbygden.

Herr Dickson: Herr talman! Jag har icke hört hela denna debatt, men jag
har förstått att ingen här har yrkat bifall till de motioner, som gå ut på att
den ifrågavarande paragrafen om 12-metersgränsen bör uteslutas ur brandordningarna.
Nu har jag suttit här i kammaren och retat upp mig efter hand och
kommit fram till att jag skall yrka bifall till föreliggande motioner.

Här lagstiftas och lagstiftas i detta land in i det minutiösaste. Det perspektivet
är väl minst sagt skrämmande att det skall springa folk omkring på
gårdarna ute på landsbygden med måttband och se hur långa avstånden äro
till halmstackarna. Lantbrukarna måste liksom andra lära sig att ta ansvar,
ifall de mot förmodan inte redan lärt sig detta. Jag kan inte förstå annat än
att den fråga, som här diskuteras, bör bli föremål för uppgörelse mellan försäkringsbolagen
och vederbörande försäkringstagare. Jag tycker att det är alldeles
överflödigt att vi här i riksdagen skola bedöma riskerna och tala om hur
många centimeter det skall vara mellan det ena och det andra.

Herr talman! Jag samtalade alldeles nyss med min vän herr Rubbestad, vilken
i många frågor inte alltid har samma uppfattning som jag. Jag fann
emellertid att vi var av samma mening i denna fråga. Under sådana förhållanden
hyser jag ingen som helst tvekan att rösta på bifall till motionerna nr
I: 154 och II: 244, vilket jag här, herr talman, tillåter mig att göra.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall till det av
herr Dickson under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Dickson
begärde likväl votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet.

112

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lag om
virkesmåtning.

Motion angående brandordnings innehåll m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dickson begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och 68
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 18.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 308, angående anslag till planläggning av torvforskning m. m.; och

nr 310, angående godkännande av en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa
Folkrepubliken träffad handelsöverenskommelse m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 95, hade Kungl.
Haj:t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen bl. a. att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om virkesmätning.

Propositionen hade i nu angiven del behandlats av andra lagutskottet, som
i samband därmed till behandling förehaft tre i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen inom första kammaren nr 239 av herr Carl Sundberg
m. fl. samt nr 240 av herr Gustav Emil Andersson m. fl. ävensom inom andra
kammaren nr 357 av herr Pet*érsson i Norregård m. fl., likalydande med nr
240 i första kammaren.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring, att det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas — måtte för sin
del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag om virkesmätning.

B. att motionerna 1:239 samt 1:240 och 11:357 måtte anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under A.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Hagman.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Någon gång under
vintern 1944 fick jag, då jag vid ett tillfälle var hemma, besök av några mindre
industrimän på min hemort, vilka försökte få reda på vad det skulle betyda
att den mätning vid leverans av rundvirke, som i alla tider godtagits av både
skogsägare, jordbrukare och köpare, numera icke skulle vara tillåten. En representant
för myndigheterna hade nämligen påpekat, att mätningen skulle ske
på ett helt annat sätt. En viss del av stocken skulle barkas före mätningen och
en viss märkning skulle verkställas o. s. v.

Jag kan i förbigående tala om, att de voro ganska förgrymmade över detta

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

113

Lag om virkesmätning. (Forts.)

föreläggande beträffande sättet för mätningen, och de undrade vad det var för
ett påhitt. Jag hade inte så lätt att klara mig, när jag skulle svara på de av
industriidkarna framställda frågorna. Jag erinrade mig visserligen 1935 års
lagstiftning, där emellertid de södra delarna av landet voro undantagna från bestämmelserna,
och jag kunde inte tänka mig att lagen av 1943 skulle tillämpas
på det sätt, som framhållits av vederbörande. Jag kunde möjligen tänka mig
att massaveden skulle mätas efter vissa särskilda bestämmelser. När jag kom
upp till Stockholm igen ringde jag till vederbörande, som jag trodde skulle
kunna lämna upplysningar om varför man skulle mäta pa detta särskilda sätt.
Men jag måste säga, att det var ganska besvärligt att få reda på varför man
skulle ha en sådan mätning. Jag fick mig tillskickat en massa cirkulär. Jag
tror att det var 20 olika virkessortiment, om vilka det föreskrevs, att de skulle
behandlas så och så vid mätning, men någon reell motivering till att man skulle
gå till väga på det sätt, som man hade beskrivit för mig, kunde jag inte få.

I verkligheten förhöll det sig troligen så, att det var priskontrollnämnden och
bränslekommissionen som under dessa krisår satt i gång med denna aktion i
fråga om virkesmätning.

Ja, detta om detta. Jag skall inte här ytterligare uppehålla mig vid krisförhållandena.

I fråga om denna lag om virkesmätning får man nu veta, att man icke blott
skall hålla fast vid de bestämmelser, som 1943 års lagstiftning ledde till, utan
nu skall det bli eu permanent lag som omspänner hela landet. Jag kan mycket
väl förstå att detta kan vara skäligt med en sådan lagstiftning för de norra
delarna, ty där har man sedan gammalt haft en helt annan mätningsmetod,
då det gällt att sälja virke, än den som tillämpats i Småland och de övriga
södra delarna i Sverige. Jag begriper, att man i de norra delarna av landet
är helt inställd på denna mätning genom särskilda auktoriserade virkesmätare.
Men varför skall man breda ut denna bestämmelse till de södra delarna av
Sverige? Det förefaller mig mycket egendomligt.

Hur går det egentligen till när man säljer skog i Småland, i varje fall i
Jönköpings län? Jo, det går till på det sättet, att 90 eller åtminstone 80 procent
av de skogsförsäljningar, som äga rum, ske på så sätt, att man låter en
tjänsteman vid skogsvårdsstyrelsen räkna upp ett visst skogsskifte. Man får
virkesinnehållet specificerat i antalet kubikmeter o. s. v. Sedan bjuder vederbörande
skogsägare ut denna skogspost till salu, och köparen betalar ett visst
pris. Nu frågar man sig — jag syftar här uteslutande på försäljningar på
rot — vilken förnuftig mening finnes det i att jag, om jag sålt en post skog på
rot och om köparen betalat ett visst pris som jag fått, sedan skall behöva få
reda på det exakta kubikinnehållet efter en viss ytterligare mätning? Vad har
jag för glädje av detta? Och vad har köparen för glädje av detta? Det inverkar
ju inte på något sätt vare sig på den ena eller på andra partens förhållanden.
Om nu skogsstyrelsen, som tråcklat ihop detta lagförslag även för södra Sveriges
del, tror att denna lag skall vara till någon hjälp för skogsägarna i denna
del av landet, då känner man inte de småländska skogsägarna. Ty dessa
skogsägare låta nog inte lura sig på konfekten.

Att när som i detta fall införa en bestämmelse, som skall gälla för hela landet,
förefaller mig vara toppunkten av byråkrati. Då man läser yttrandena över
ifrågavarande förslag, finner man, att för Jönköpings län, d. v. s. det län där
jag har min varelse, har skogsvårdsstyrelsen framhållit, att det förefölle styrelsen
som om förslaget genomgående bagatelliserade eller förbisåge de svårigheter,
som ett genomförande av detsamma i södra Sverige skulle medföra, kan Andra

kammarens protokoll 19Jt7. Nr 25. 8

114

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lag om virkesmätning. (Forts.)

ske mest beroende på att erfarenheter från Norrland allt för mycket lagts till
grund för förslaget.

Ja, det är klart, att om man försöker överföra bestämmelserna från de norrländska
skogsbygderna och försäljningarna där till södra Sverige, så är detta
icke hållbart. Vi sälja nämligen skog bär nere i södra Sverige efter helt andra
metoder än i norra Sverige. I detta förslag har man visserligen utgått ifrån,
att dispens skulle få lämnas för vissa sortiment eller inom vissa områden. Men
Kungl. Maj:t har i sin hand att själv bedöma den saken.

I en motion, i denna fråga ha motionärerna velat ge skogsvårdsstyrelserna
möjligheter att få i varje fall säga sin mening på denna punkt. Under sådana
förhållanden tycker jag det borde vara rimligt att man medgav detta. Skogsvårdsstyrelsen
i Uppsala län har ett mycket belysande yttrande i denna fråga.
Det är visserligen mycket tråkigt att här behöva citera långa stycken, men,
herr talman, jag ber om ursäkt att jag ändå måste göra det i förevarande
fall.

Skogsvårdsstyrelsen framhåller bl. a. följande: »Skogsvårdsstyrelsen har ej
funnit att några olägenheter av betydenhet uppstått genom den frihet beträffande
mätning, som nu är rådande. Det står ju envar, vars rätt beröres av
mätningen, fritt att påkalla auktoriserad mätning. Den omständigheten att sådant
påkallande förekommer i ytterst ringa utsträckning synes tyda på att
parterna äro tillfredsställda med den egna mätningsverksamheten. Det har
synts överflödigt att fördyra mätningen genom anlitande av auktoriserade mätare.
Man avser emellertid nu att åt administrativ myndighet överlämna rätt
att träffa avgöranden, som pa ett betydelsefullt sätt ingripa i förhandlingar
mellan köpare och säljare utan att sadant ingripande av någondera av dem
pakallas. Särskilt betänksam blir man mot att en sådan befogenhet skall lämnas,
då man hör de skäl, som anföras för behovet av att införa strängare bestämmelser.
Såsom ett starkt skäl emot nuvarande system anföres att auktoriserade
mätare skulle erhålla alltför ringa träning för sin uppgift, om de
finge utföra mätning allenast efter klagan av part. För att ge övning åt det
allmännas matare skulle således parternas frihet att välja mätare inskränkas.
Man kan ej värja sig för tanken att man vill göra den auktoriserade mätningen
till självändamål.»

Studerar man motiveringen för att även den enskilde skogsägaren, som inte
handlar med skog på det sätt som det här i regel gäller utan som’ avverkar
den själv, skall lata verkställa mätning av osalda virkesposter, finner man att

skogsstyrelsen bl. a. säger: »Även om frågan om inmätning av eget virke» _•

alltså även sådant som man skall använda för att t. ex. bygga erT ladugård _

»genom opartiska organ icke i alla hänseenden är direkt jämförbar med spörsmålet
om inmätning av köpvirke, kunna dock starka skäl anföras för att det
egna virket i mätmngshänseende undergår en likartad behandling som köpvirket.
Ur oiganisatorisk synpunkt måste det obestridligen vara en påtaglig
iördel, om största möjliga kvantiteter virke inmätas av samma organ och efter
samma bedömningsgrunder. En sådan ordning torde vara ägnad att minska
de samlade mätmngskostnaderna. Ju flera uppdrag ett mätningsorgan erhåller
ju lägre måste nämligen kostnaderna per inmätt enhet i regel bliva »

Skogsstyrelsen säger alltså, att för att den person, som skall utföra mätnmgsarbetet,
inte skall få för litet att göra, måste man mäta även de enskilda
■skogsagarnas eget virke. Jag måste säga, att en så dum motiverino- har jaoaldrig
sett.

Och om nu lagen kommer att vinna tillämpning, som den val alldeles säkert
kommer att göra, eftersom utskottet har låtit det hela slinka igenom utan

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25

115

Lag om virkesmätning. (Forts.)

några vidare protester, så blir frågan: hur skall det undantag, som skall göras
för vissa virkesposter eller för vissa områden, ske?

Vill man, såsom någon talare tidigare sagt i ett annat ärende här i dag, ha
Krångelsverige riktigt satt i system, då skall man gå in för en sådan ordning
som här föreslås. Det har ju nu på alla möjliga områden blivit så, att tjänstemännen
nästan i detalj skola bestämma, hur medborgarna skola handla och
vandla, men jag måste .säga att det blir ganska besvärligt i det långa loppet
för den enskilde, om utvecklingen skall fortsätta på det sättet. Och när man
hörde den indignation, som kom till uttryck från deras sida, som besökte mig
i relaterade fall 1944, förstår man hurudan stämningen skulle bli ute i bygderna,
om den lagstiftning det här gäller generellt skulle tillämpas.

Jag är alldeles på det klara med att 1943 års lag även var avsedd att vara
ett instrument för prisbestämningen. Men vi ha ju nu sluppit priskontrollen
när det gäller det virke, som säljes på rot, fastän den finns kvar när det gäller
sågat virke. Man har nämligen så småningom kommit till klarhet om att bestämmelsen
var omöjlig att tillämpa då det gällde oförädlat virke och bara
ledde till att man på olika vägar sökte kringgå bestämmelserna.

Om nu denna lag antages, komma vi i södra Sverige att klavbindas vid ett
mätningssystem, som det inte finns någon som helst förnuftig mening med
och som endast kommer att irritera både säljare och köpare. Det är sådana
lagar som jag, herr talman, anser att vi måste reagera emot.

Jag skulle helst som en protest ha velat yrka avslag på hela lagförslaget,
men jag skall, herr talman, nöja mig med att yrka bifall till motionerna I: 240
och II: 357.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag har tillsammans med
några medmotionärer hemställt om sådan ändring av det föreliggande lagförslaget
angående virkesmätning, att lagen inte skulle obligatoriskt tillämpas
för hela landet. Jag tycker för min del att man brukar mer våld än nöden
kräver, om lagen skulle göras obligatorisk för alla delar av landet. I de södra
länen ha vi ju inte tidigare, annat än möjligen i en del fall och mera på frivillighetens
väg, använt denna mätningsmetod. Inom vårt län anse inte heller
vare sig köpare eller säljare att lagen bör tillämpas. Man är alldeles på det
klara med att detta kommer att öka avverkningskostnadema med betydande
belopp — skogsägareföreningen har visst räknat ut att det rör sig om mellan
en och två kronor per kubikmeter virke.

Under sådana förhållanden tycker man, att det är rätt märkvärdigt, att
lagen obligatoriskt skall gälla över hela landet. Det hade varit mera rimligt,
att de län, som ville ha lagen tillämpad, hade fått göra framställning därom.
Men vi äro ju numera så vana vid att det lagstiftas, vare sig det föreligger
behov av en lagstiftning eller ej, och man får väl finna sig i det även i detta
fall.

Utskottet har också, även om. utskottet inte gått oss motionärer till mötes
och företagit en ändring i lagtexten, i motiveringen skrivit på ett sådant sätt,
att jag kan känna mig ganska belåten, bara nu Kungl. Maj:t utnyttjar den
fullmakt, som här ges, så som utskottet tydligen menar. Utskottet skriver:
»Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t icke begagnar lagens fullmakter utan
att först hava rådfört sig med de myndigheter och organisationer, som äro
verksamma på området.»

Man skulle visserligen ha kunnat önska, att det tillagts, att detta även gäller
de organisationer på området, som äro verksamma inom respektive län, ty det
kan ju tänkas att Kungl. Ma,j:t annars bara nöjer sig med att låta de centrala
organisationerna yttra sig. Jag hoppas emellertid, att uttalandet skall tydas

116

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lag om virkesmätning. (Forts.)

så, att även organisationerna inom länen bli hörda, innan lagen kommer att
tillämpas.

Herr andre vice talmannen gjorde här gällande, att lagen även omfattar
det virke, som säljes på rot, något som i betydande omfattning sker även i
vårt län. Jag har fattat utskottets utlåtande på det sättet, att skog som är
uppmätt på rot är undantagen från virkesmätning. Utskottet skriver: »Frånsett
vad som betingas av priskontrollen bör förordnande sålunda icke få omfatta
andra fall än dem, i vilka mätning fordras för bestämmande av avverknings-
eller flottningskostnad eller på grund därmed jämförliga hänsyn.» Det
får man väl tyda så, att när en gång prisbestämning skett av den rotsålda
posten, skall det inte behövas ytterligare mätning av denna post.

I det fallet är jag nöjd med vad utskottet skrivit, även om det givetvis
hade varit önskvärt att även i lagtexten hade sagts ut vad utskottet här verkligen
menar.

Jag vill, när jag nu i alla fall tagit till orda i denna fråga, till Kungl. Maj:t
framföra en vädjan om att man låter de organisationer av både säljare och
köpare, som arbeta ute i länen, yttra sig, innan lagen tillämpas, så att det
inte behöver bli fråga om en obligatorisk lag i ordets egentliga bemärkelse.

När utskottet i sin skrivning har gått oss motionärer till mötes så mycket
som utskottet har gjort, skall jag, herr talman, i hopp om att Kungl. Maj:t
också beaktar utskottets skrivning, icke här framställa något särskilt yrkande.

Häruti instämde herr Svensson i Vä.

Herr Thorell: Herr talman! Jag kunde kanske ha nöjt mig med att instämma
med de båda föregående talarna, som i huvudsak framfört samma synpunkter
som jag vill anlägga på denna fråga, men jag skulle ändå vilja säga några
ord, bl. a. därför att jag hörde att herr andre vice talmannen nog blivit offer
för ett missförstånd.

Herr andre vice talmannen talade här om att även det virke, som man använder
för att bygga sin egen ladugård, skulle inbegripas i sådant virke som
skall mätas. Det tror jag inte, att det någon gång varit fråga om, utan när
det här talas om eget virke, gäller det bara virke från egen skog som tillföres
egen såg. Departementschefen har ju klart sagt ifrån att när det gäller eget
virke opartisk virkesmätning endast skall ske, om virkesägaren eller den i
saken intresserade arbetarparten framställer begäran därom.

Men att frågan om mätning av detta virke överhuvud taget har kommit upp
är, det håller jag fullständigt med herr andre vice talmannen om, högst egendomligt,
för att använda ett mycket försiktigt uttryck. Vad skall det vara
för mening med opartisk mätning av en post, som jag själv köpt i befintligt
skick och som sedan skall föras till min egen såg och sågas upp? Jag kan ju
få varken mer eller mindre, hur det än mätes. De enda, som ha intresse av
mätningen, äro körarna, och de bevaka minsann själva sina intressen. De ha
meterstock och se väl efter att mätningen blivit ordentligt utförd.

I detta sammanhang vill jag nämna en liten sak, som visserligen inte direkt
hör hit men som visar, hur man ger sig på att lagstifta på alla möjliga områden
och ställer till spektakel med författningar, som äro alldeles onödiga.
Det kom ju en bestämmelse om att man inte som förut skulle få mäta timret
med sticka eller tumstock utan att det skulle mätas med klove. Vad har
detta resulterat i? Jo, att det blir en massa besvär när man kommer till sågen
med ett billass stockar och skall mäta dem. Stockarna äro ju olika långa, och
ofta ligger det stockändar långt inne i lasset, dit det inte går att komma med
kloven. Däremot har det aldrig vållat något som helst besvär att mäta med
sticka.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

117

Lag om virkes mät ning. (Forts.)

Det är denna klåfingrighet att ge sig på alla möjliga saker och lagstifta om
likt och olikt, så att det blir mer opraktiskt och besvärligt än förut, som man
måste reagera emot.

Vad jag emellertid närmast ville var att göra några kommentarer till skogsstyrelsens
motivering till det här föreliggande lagförslaget. Vi från vårt håll
voro ganska betänksamma mot skogsstyrelsen, när den organiserades, och skall
styrelsen framträda på det sätt, som den gjort i detta fall, måste jag säga att
man nog har satt bocken till trädgårdsmästare. Något mer osakkunnigt på
det skogliga området än dess yttrande hade jag knappast kunnat tänka mig.
När skogsstyrelsen t. ex. säger, att »de betänkligheter, som anförts mot anordnande
av en mera centraliserad mätning av köpvirket i södra Sverige genom
särskilda mätningsorgan, torde i flera hänseenden vara överdrivna och starkt
generaliserade», så är ju detta, herr talman, alldeles felaktigt. Och när skogsstyrelsen
säger, att »kostnaderna för mätning av dylikt virke ej böra ställa
sig dyrare, om mätningen verkställdes genom ett särskilt mätningsorgan än om
den äger rum genom köparna själva, snarare bör motsatsen bliva fallet», så tål
det nog vid att skogsstyrelsen kan trolla, om den skall kunna klara den detaljen
billigare. När vi själva göra mätningen, skicka vi ut en av våra män,
på den tid vi bäst kunna undvara dem, för att göra mätningen. Han färdas
kanske till platsen med cykel eller dylikt och har inte några resekostnader
eller sådant. Han träffar ägaren till virket, och de mäta gemensamt upp virket.
Det finns inte några som helst möjligheter, ärade skogsstyrelse, att denna mätning
kan göras billigare med folk, som kanske skulle åka lång väg för att
komma till platsen.

Vidare säger skogsstyrelsen, att man skulle kunna gå till väga på samma
sätt, som nir sker i Dalarna och Gästrikland, d. v. s. att virkesmätningsföreningen
skulle hos sig anställa en av köparens män för att för föreningens räkning
utföra mätningar. Herr andre vice talmannen använde här uttrycket
Krångels ver i ge. Ja, nog kan man säga, att det är ett Krångelsverige, när en
utomstående myndighet skall bestämma vem av företagarnas folk, som skall
verkställa denna mätning. Och varför, herr talman, skulle resultatet bli annorlunda,
om virkesmätningsföreningen har tillsatt mannen? Inte blir väl för den
skull hans kapacitet eller skicklighet större. Och när det gäller det ansvar,
som skogsstyrelsen talar om, så känner han väl precis samma ansvar utan att
virkesmätningsföreningen har sitt finger med i spelet.

'' Nog borde det ske litet mera övervägande av saker och ting, så att man
inte kastar fram förslag, som äro både opraktiska och onödiga, för att inte
säga dumma.

Hur går det i verkligheten till vid de småsågar, som finnas inom den del
av Sverige, som nu skulle läggas till det område, som lagen omfattar, alltså
sådana sågar som vi ha också här i Stockholms län och andra län i Mellansverige? När

en skogsägare går i skogen och hugger ved, med hjälp kanske av sin
son eller möjligen någon lejd arbetskraft, finns det kanske en hel del »vargar»,
som det faller stockar ur. För att inte riskera att dessa ligga och bli nersnöade,
kör han dem ned till sågen, när det blir så många stockar att det
räcker till ett, lass. Då lasset kommer till sågen, mätas stockarna genast
upp och gå direkt in i sågverket och försågas för att sedan läggas upp på
stabbarna.

Nu säger man, att detta kan ju också gå för sig enligt lagen, men att när
det gäller det virke, som ligger framkört till bilvägar o. dyl., skall virkesmätningsföreningen
utföra mätning. Men hur går det till därvidlag? Jo, i
stor utsträckning på det sättet, att ägaren själv, som i flesta fall mycket väl

118

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lag om virkesmätning. (Forts.)

känner den köpare han har att göra med, lägger upp timret i vältor, när han
kör fram det. Omedelbart efter det att timret kommit fram i vältorna, är man
kanske där och hämtar det med lastbil och kör det ned till sågen, där det, på
sätt som jag talat om förut, genast mätes upp av sågens folk och sedan går
direkt fram till uppfordringsverket och så in i ram eller klinga för att sågas
sönder. Det blir på det sättet inte något uppehåll, och någon mätningsman
behöver inte alls resa till platsen.

Att skogsstyrelsen. under sådana förhållanden skall kunna tala om att mätningen
skulle bli billigare, om virkesmätningsföreningen skulle sköta den, kan
åtminstone inte jag, som hållit på med denna sak i trettio år, förstå.

Jag skulle kunna tillägga en hel del, men jag skall nöja mig med att på
nytt instämma med herr andre vice talmannen och ber även att få biträda hans
yrkande.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Vad beträffar herr Petterssons i Norregård
anmärkning, att det denna gång inte gäller egentlig priskontroll, så är det ju
alldeles riktigt, även om det var priskontrollnämnden och bränslekommissionen
som främst förordade 1943 års lagstiftning. Men man skall inte vara för säker
nu heller, ty skogsstyrelsen nöjer sig inte med så litet. Det heter i skogsstyrelsens
motivering: »Ehuru man beträffande mätningen av eget virke icke
på samma sätt som i fråga om mätningen av köpvirke kan angiva en motpart,
vilken lika påtagligt som säljaren är beroende av utfallet av mätningen,
kan det dock ej bestridas att även andra intressen än virkesägarens beröras av
mätningen av det egna virket. Det allmänna kan nämligen ha stort intresse av
att mätningen blir riktigt utförd, då denna kan ligga till grund för skatteunderlagets
storlek. Genom mätningen fastslås sålunda omfattningen av de från
skogarna gjorda virkesuttagen och därmed även den inkomst olika fastigheter
lämnat. Det allmänna har intresse av att mätningen av eget virke verkställes
på mest ändamålsenliga sätt även därför, att hushållningen av skogstillgångarna
på så sätt kan befrämjas.»

Det är inte alls säkert att inte skogsstyrelsen, om denna lag kommer att tilllämpas,
ger sig in även på områden, där den strängt taget inte har något att
göra. Det skulle kunna hända att någon av de här nybakade kontrollörerna
också lade sig i om man lät virke gå till eu byggnad på gården, ty de skulle
ju kunna tro att man försökte maska på något sätt och försökte sälja det virke
man huggit, om de inte voro med och mätte. Här är det tydligen fråga om
en likriktning över hela landet och om en kontroll, om vilken man sannerligen
inte vet var den stannar.

Jag skulle vilja nämna, att då man 1944 var hemma hos mig och resonerade
om dessa mätningsbestämmelser och sedan jag här icke kunnat få någon rimlig
förklaring om hur lagen skulle tillämpas, sade jag till vederbörande: mät ni
som ni gjorde förut, så få vi se hur det går! Och det gjorde man. Jag tror
man får ta den risken, då det är fråga om lagar som äro så långt ifrån allt
förnuft och vanligt bondförstånd som denna.

Vidare yttrade

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag är i mångt och mycket överens
med de föregående talarna. Jag är ingen vän av en byråkratisk ordning. Jag
har också den uppfattningen, att det skall finnas ganska tungt vägande skäl,
innan man inför tvingande lagbestämmelser i angelägenheter, som beröra vårt

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25

119

Lag om virkesmälging. (Forts.)

näringsliv. Trots det liar jag den uppfattningen, att det lagförslag, som här
föreligger, är av den beskaffenheten att det bör bil antaget.

Vad man syftar till med denna lagstiftning är ju att få till stånd en opartisk
och även såvitt möjligt enhetlig virkesmätning. Är då eu opartisk virkesmätning
av något värde? Är det inte bättre att ha det pa det sättet, att de
olika köparna få mäta mer och mindre liberalt och på det sättet, konkurrera
om säljarens ynnest? Jag undrar om man inte med en sådan ordning riskerar
att säljarna ändå bli lurade. Det är väl bra mycket rejälare, om man vet precis
hur mätningen har skett, vet att den har skett efter överenskommelse och
på ett opartiskt och objektivt sätt, så att sedan de olika köparna få konkurrera
med skilda priser. Då kan väl ändå skogsägaren bra mycket lättare avgöra
vilken köpare han bör vända sig till för att få de förmanligaste villkoren.
Det kan han enligt min mening inte göra med mindre han är på det klara
med att det mätes i stort sett på samma sätt, vare sig han vänder sig till den
ene eller den andre köparen.

I Norrland förekom det förr i tiden t. o. m. åtskilligt skoj på det här området,
Man konkurrerade då om att få köpa virke med hjälp av tumsaxen,
som man sade. Ibland hände det t. o. m., att man mätte pa ett sätt och skrev
upp på ett annat sätt, d. v. s. man antecknade en mindre dimension än man
mätte. Låt vara att det nu är länge sedan som det hände och att det kanske
inte hände så ofta, så har det dock hänt i många fall, och risken föreligger
uppenbarligen så fort inte säljaren är i tillfälle att kontrollera den verkställda
mätningen. Och för att kontrollera den verkställda mätningen niaste han
ju företa en ny mätning. Det blir alltså fråga om två mätningar av samma
post. Att det förorsakar en hel del kostnader är. väl ändå uppenbart.

Jag håller med den av talarna som sade, att virket naturligtvis blir varken
mer eller mindre värt, om man mäter på det ena eller det andra sattet. Men
det är ju inte det det är fråga om, utan det är fråga om att säljaren verkligen
skall ha klart för sig vad det är för något han levererar. Det ligger också i
köparens intresse, att han har klart för sig vad det är för något hän verkligen
får ta emot.

Den lagstiftning, som antogs 1935 och som gäller de norra delarna av landet,
har såvitt jag har mig bekant varit till tämligen stor nytta utan att lagen
bär behövt sättas i tillämpning. Det var inte så litet opposition, särskilt från
köparhåll, när den lagen utarbetades och när den var uppe i riksdagen. Man
kom med spådomar, som gingo ut på att rotvärdet på virket skulle komma att
väsentligt förminskas, och man målade hin på väggen genom att tala om att
i fortsättningen skulle statsanställda, galonerade virkesmätare komma att gå
längs stränderna och ta hand om böndernas virke. Bönderna skulle alltså
mista all rätt att tala själva. Nu har det ju inte alls blivit på det sättet, utan
lagen har haft den verkan, att säljarna ha fått samma inflytande i virkesmätningsföreningarnas
styrelser som köparna. Tidigare var det på det sättet, att
köparna voro de ensamt bestämmande i dessa organ.

Förhållandena äro ju, såsom det har påpekats, litet annorlunda i mellersta
och södra Sverige än i Norrland. Men det är väl någonting som man skall ta
i beaktande, när det gäller att begagna fullmakten. Jag föreställer mig att
man får lov att undanta mycket små leveranser, och man kanske rentav får lov
att överlämna till små förbrukare att själva bestämma hur mätningen skall
ordnas.

Men viktigast av allt är val att man bör kunna hysa förhoppningar om att
denna lag inte kommer att behöva sättas i kraft, utan att under inflytande av
denna lag virkesmätningen skall kunna, ordnas på frivillig väg, att alltsa köpare
och säljare skola bilda något slags gemensamma v i rkesmä tn i n gs organ, som

120 Nr 25. Onsdagen den 4 juni 1947.

Lag om virJcesmåtning. (Forts.)

smidigt ombesörja mätning i de fall, där det verkligen passar med en sådan
reglerad mätning.

Det var någon av de ärade talarna, som rörde vid frågan om mätning av
eget virke och sade, att det kanske var ett av de vettlösaste förslag, som någonsin
hade framförts, att eget virke också skulle inbegripas i dessa mätningar.
Jag har nog en annan uppfattning. I varje fall skulle jag vilja säga, att det är
fel att avge ett sådant omdöme alldeles generellt. Om man känner till de norrländska
förhållandena och vet att det bland det som kallas för bondvirke här
och var utefter sjö- och älvstränderna finns insprängt bolagsvirke, så att ett
mätarlag skall mäta bondvirket, ett annat mäta för ett skogsägande bolag och
ett tredje för ett annat skogsägande bolag o. s. v., så att tre, fyra, fem mätarlag
kunna arbeta bredvid varandra på samma plats, så förstår man, att det
skulle kunna innebära en viss kostnadsminskning om allt virke mättes av samma
mätare. Det vore inte till någon nackdel, utan tvärtom skulle man i sådana
fall kunna vinna en kostnadsminskning i mätningsarbetet.

Sedan, sades det också, att det var ganska orimligt att tänka sig att virket
från avverkningsrätterna skulle mätas. Man menade, att om nu virket var
uppmätt och sålt på rot, så skulle det inte finnas någon vettig anledning till
mätning. Det är möjligt att det är så i eu del fall, nämligen då inte avverkningskostnaden
skall betalas per kubikfot avverkat virke. Råkar det vara så
att mätningen inte har någon sådan betydelse, så skall det heller inte ske någon
mätning. Det säges nämligen i utskottets motivering: »Frånsett vad som
betingas av priskontrollen bör förordnande (om obligatorisk mätning) sålunda
icke få omfatta andra fall än dem, i vilka mätning fordras för bestämmande av
köpeskilling för sålt virke eller för bestämmande av avverknings- eller flottningskostnad
eller på grund av därmed jämförliga hänsyn.» Det skall alltså
föreligga ett konkret behov av mätning. Det fall som herr andre vice talmannen
nämnde, alltså att man sålt skog på rot men inte hade något behov av att
verkställa mätning för bestämmande av avverkningskostnad, kan alltså inte inbegripas
under lagens bestämmelse, utan i ett sådant fall skall det inte ske någon
mätning. Det skall alltsa inte ske någon mätning för mätningens egen
skull, utan mätningen skall tjäna ett förnuftigt syfte för att kunna komma i
fråga.

Det har talats mycket om stegringen av mätningskostnaderna. Det är klart,
att detta kan ordnas så att det medför en fördyring, men det kan också ordnas
så att det innebär en rationalisering och ett förbilligande av mätningen. Andra
lagutskottet har ju i sin motivering uttalat, att någon obligatorisk mätning inte
bör ifrågakomma, för såvitt man därigenom skulle nämnvärt minska skogens
rotvärde. Det betyder väl att man, när det är fråga om små partier som ligga
mycket spridda, inte kan införa obligatorisk mätning. Nu har jag alltjämt
den tron, att denna- obligatoriska mätning inte skall behöva komma till stånd,
utan att man, som jag sade för en stund sedan, genom överenskommelse mellan
köpare och säljare skall kunna tillsätta organ, som kunna ombesörja mätningen
på ett förnuftigt och smidigt sätt. Men det är klart, att det sker inte på
en gång, och jag utgår ifrån att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
kommer att visa ett ganska stort tålamod, när det gäller att lämna parterna
rådrum att ordna upp saken på frivillig väg. Det går som sagt inte på ett eller
två år, utan det kommer nog att ta många år, innan man kan räkna med att få
med huvudparten av virkesproducenterna i södra Sverige.

Till sist- skulle jag vilja säga, att jag tror att skogsägarorganisationerna, i
varje fall i stort, äro intresserade av att denna lag kommer till, och jag ber med
dessa ord, herr talman, få- yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

121

Lay om virkesmätniny. (Forts.)

Herr Thorell, som på begäran erhöll ordet för hort genmäle, anförde: Herr
talman! Det kan synas som om den föregående ärade talaren och jag skulle
ha väsentligt olika mening i denna fråga, och det kan tyckas litet underligt,
då vi båda arbeta inom styrelser för skogsägarföreningar — han är f. ö. riksorganisationens
ordförande. Så är emellertid inte fallet, ty jag talade om södra
och mellersta Sveriges förhållanden, medan han uppehöll sig vid förhållandena
i Norrland.

Jag förstår mycket väl, att det kan gå att ha centraliserad mätning vid
älvarna i Norrland, där man har lätt att välta timret och där det ligger utbrett
på stora platser, där man har stora partier samlade o. s. v. Då kan det nog
gå för sig och vara lämpligt, men jag vidhåller att under de förhållanden,
som vi ha i södra och mellersta Sverige, den uppfattningen är riktig, som flera
av oss ha framfört här i debatten. Jag skulle vilja vädja till statsrådet Sköld
att, när detta skall föras vit i levande livet, tillämpningen göres på ett mjukt
och lämpligt sätt, så att inte denna lag blir till mera skada än nytta.

Det kan möjligtvis finnas någon plats i södra Sverige, där stora massor av
timmer äro samlade och där det kan gå för sig med sådan mätning, det vill
jag inte bestrida. Men i det stora hela ha vi alldeles för små partier, och
f. ö. också för små sågar för att det skulle kunna bli till nytta för skogsägarna
eller för köparna av virket. Och det är väl ändå meningen att lagen
skall bli det. Jag har talat med rätt många enskilda skogsägare i min trakt,
och jag har inte hört någon som varit entusiastisk över denna lag eller trott
att den skulle bli till någon som helst nytta.

Jag vill till sist bara tillägga, att det är underligt, att det skall vara nödvändigt
med en sådan lag som denna, när skogägarföreningarnas upplysningsverksamhet
ha gjort skogsägarna mer och mer kompetenta att själva bedöma
såväl kvalitet som kvantitet.

Härefter yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Huvudsyftet med denna lag är ju att försöka få fastställt enhetliga mätningsföreskrifter
vid försäljning av virke. Jag har inte hört någon ansvarskännande
människa säga att det är onödigt och olämpligt med enhetliga mätningsföreskrifter
för södra Sverige. I själva verket måste det vara lika naturligt att
man eftersträvar sådana, som att man sedan många år tillbaka har en lagstiftning,
som bestämmer efter vilka mått och vikter våra distributörer skola försälja
andra varor. Det viktiga här är alltså att få till stånd enhetliga mätningsf
öreskrifter.

Det andra syftet med lagen är att tillse att dessa mätningsföreskrifter komma
i tillämpning. Hela detta lagförslag och den därtill knutna motiveringen
går ut på att man till det yttersta skall försöka genomföra enhetliga mätningsföreskrifter
på frivillig väg, genom överenskommelser mellan de berörda parterna.
och att man också på frivillighetens väg skall söka få dessa mätningsföreskrifter
tillämpade.

Lagen är en fullmaktslag, som skall användas till att — jag kan gärna säga
»pressa» — säljare och köpare att komma överens om enhetliga mätningsföreskriiter
och om en tillämpning i praktiken av dessa. Sker detta inom rimlig
tid, kommer ju lagen icke att tillämpas, och det kommer inte att bli någon
auktoriserad mätning. Alla, även regeringen, ha uttalat, att man skall försöka
slippa sätta lagen i kraft utan låta den vara allenast en påtryckning bakom
den frivilliga uppgörelsen. Men om det inte går att genomföra frivillig tilllämpning
av enhetliga föreskrifter kan det bli nödvändigt att tvinga fram

122

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 194,.

Lag om virkesmätning. (Forts.)

detta framsteg — ty det måste betecknas som ett framsteg — genom en auktoriserad
mätning. Man kan ju inte låta ett litet fåtal hindra ett framåtskridande,
vilket detta otvivelaktigt innebär.

Då kan man säga: det blir mycket svårt att använda auktoriserad mätning
i södra Sverige. Ja, det blir mycket svårare där än i norra Sverige, men så
mycket större skäl böra väl då köpare och säljare ha att komma överens frivilligt
för att slippa få lagen satt i kraft. Därigenom få vi väl en ytterligare
garanti för att reformen genomföres på frivillighetens väg. Jag vill emellertid
säga, att jag hade inte gått med på denna lag, om jag inte hade varit
övertygad om att den, om den behövs, kan tillämpas även i södra Sverige.
Och jag kan skryta med att jag har erfarenhet av ett småskogsbruk, som
på grund av förekomsten av många slags sortiment är mera komplicerat än
de flesta andra skogsbruk i detta land. Min erfarenhet har sagt mig, att läget
på detta område under de sista tio åren kapital har förändrats genom skogsägarföreningarnas
frammarsch. Av hemmansskogarnas produkter säljas ju
nu i de delar av landet, som vi här tala om — Småland, norra Skåne, Halland,
möjligen också mellersta Sverige -—- kanske 60 procent av allt detta virke
genom skogsägarf öreninga rna. Jag vill fråga vilka ökade kostnader det skulle
medföra att i dessa avseenden genomföra ett sådant mätningsförfarande. Yi
komma antagligen inte att behöva det, men om det skulle visa sig behövligt,
kan det väl inte bli mera kostsamt, att en auktoriserad mätare reser omkring
och mäter på samma sätt som skogsägarföreningens mätare nu göra. Jag
kan inte inse, att det skulle bli det. Jag har kanske inte lika omfattande praktisk
erfarenhet som många andra häp, men jag känner till så pass mycket
att jag vet vad jag talar om härvidlag. Man skall inte framställa den uppfattningen,
att denna lag är omöjlig att tillämpa, om det skulle behövas. Den
kommer att kunna tillämpas, om det skulle visa sig erforderligt, men låt oss
allesammans vara överens om att vi på alla händer skola göra vad som göras
kan för att den inte skall behöva tillämpas.

Till sist skall jag bara be att få säga några ord med anledning av den offensiv,
som här satts i gång av herr andre vice talmannen och herr Thorell. Jag
tror, att kammarens ledamöter ha observerat, att vad dessa herrar polemiserat
emot är en sak, som är en annan än den, varom förslag föreligger här i
dag. Det är nämligen skogsstyrelsens förslag de polemisera emot. De polemisera
mot en motivering som såväl Kungl. Maj:t som andra lagutskottet tagit
avstånd från, nämligen skogsstyrelsens motivering. Men så kommer man till
själva klimax. Sedan nu dessa herrar kritiserat saker och ting, som inte föreligga
till behandling här i dag. ställa de det yrkandet att rätten att medgiva
generella undantag från denna lag, som enligt föreliggande lagförslag skulle
tillkomma Kungl. Maj:t, skulle flyttas över till skogsstyrelsen, vars byråkratiska
uppfattning de så hårt gissla. Fastän Kungl. Maj:t uttryckt en önskan,
att allting i detta fall skall bli så litet byråkratiskt, så litet tvångsmässigt,
frivilligt i så stor utsträckning som möjligt, så föreslår herr andre vice talmannen.
att avgörandet beträffande de generella undantagen skall flyttas
över från Kungl. Maj:t till den myndighet, om vilken han yttrat, att det vore
att sätta bocken till trädgårdsmästare. Är det någon av kammarens ledamöter,
som kan begripa logiken i det yrkande han sålunda framställt.

Herr Thorell: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att svara på herr
statsrådets fråga, hur det skulle kunna uppkomma svårigheter, när skog*sägarföreningarna
ha så stor del av virkesskörden, om jag så får kalla det, som
de nu ha. Ja, det blir precis samma problem där. Jag deltar i arbetet i en
skogsägarförening och tillhör dess styrelse och har mycket väl reda på orga -

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

123

Lag om virkesmätning. (Forts.)

nisationen i fråga om avverkningar, sågverksdrift o. dyl. och jag får säga,
att de problem, som jag talar om här, kvarstå likadana, om skogsägarföreningarna
få hand om det. Detta sätt att gå till väga att ta virket direkt
från avverkningarna till sågen förekommer även hos skogsägarföreningarna.
Jag vet inte hur det är meningen att skogsägarföreningarnas folk skall klara
det. Jag kanske kan be att få fråga statsrådet eller någon annan om hur det är
meningen, att det skall bli med skogsägarföreningarnas folk. Yi ha en hel del
skogsinspektorer, som äro fackkunniga. Är det meningen, att de skola bli auktoriserade
att göra dessa mätningar? Även om de skulle bli det, blir det ganska
svårt, ty de äro upptagna av annat arbete och hinna inte med mätningarna,
utan vi få skicka skogsförmän och andra för att göra mätningarna. Vi få
det mycket besvärligt inom skogsägarföreningarna, herr statsråd, att klara
denna detalj, om den inte kommer att skötas ordentligt. Det blir således, som
sagt, inte någon som helst förbättring.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Herr Hedlund i Rådom
talade om de norrländska förhållandena, och jag har ju i mitt första anförande
sagt, att jag mycket väl förstod, att lagen behövdes i Norrland, men jag kan
inte förstå, att det skulle föreligga samma behov av den i södra Sverige. Jag
sade i mitt första anförande, att mellan 80 och 90 % av den skog, som försäljes
i vårt län, försäljs på rot i vissa poster, som länsskogvaktaren räknat
upp och vilka utbjudas i enlighet .med hans mätningslistor, vilket köpare
och säljare komma överens om att godtaga. Om utskottet velat att man inte
skulle ta med sådan skog, som är såld på rot efter visst pris per m3 borde
man sagt det i utskottets utlåtande, men det har man inte gjort. Och läser
jag skogsstyrelsens yttrande, så kan jag inte finna någon gräns för allt vad
vederbörande mätningsmän skola göra.

Med anledning av att herr statsrådet sade, att vi böra slippa att sätta denna
lag i kraft, vill jag säga, att jag är mycket tacksam för det uttalandet. Statsrådet
sade också, att det går att ordna saken utan att tillgripa lagens bestämmelser.
Nu var ju statsrådet inte inne i kammaren, när jag började mitt första
anförande, då jag talade om 1943 års lag, hurusom det, då lagen nyss trätt
i kraft, inträffade, att man for ut till en liten industri och dekreterade, att
det skulle tillämpas ett nytt mätningsförfarande, ty det vore det lag på. Industriidkarna
blevo mycket föMörnade. När man kom till mig visste jag inte.
hur jag skulle klara upp saken. Äv lagen kunde man inte utläsa, att man
skulle kontrollera dessa förhållanden på det sättet, när både säljare och köpare
voro1 överens om såväl mätning som pris. I ett tidigare anförande sade jag
också, att smålänningar äro inte så beskaffade, att de låta lura sig så värst
mycket av en köpare. Då det gäller södra Sverige kommer således inte den
större delen av skogsförsäljningen att beröras av lagen, det ha vi fått reda
på nu. I så fall är det naturligtvis en lättnad, att vi slippa ifrån detta mätningsförfarande
vid försäljning av skog på rot efter visst pris per kubikmeter
och att skogsstyrelsens utläggning, hur man skall kunna så att säga
kontrollera skogsuttagningen på fastigheterna in. in. inte kommer i tillämpning.
Herr statsrådet säger att jag har yrkat på att skogsstyrelsen skull''1
få möjlighet att göra undantag. Det har jag icke gjort — det är i varje fall
skogsvårdsstyrelserna i länen som jag avsett skulle få avge utlåtande. Att hänskjuta
saken till skogsstyrelsen vore det ju inte någon glädje med, då bleve
det ändå värre än enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Då det sålunda förhåller sig på det sättet att herr statsrådet gärna skulle
se. att denna lag inte behövde komma i tillämpning, och vi i södra Sverige,
både säljarna och köparna, oändligt gärna skulle sc detsamma, därför att

124

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Lag om virkesmätning. (Forts.)

lagen är fullkomligt onödig, så anser jag det egendomligt att man här vill gå
in. för en dylik lagstiftning. Trots att jag för min del har så mycket respekt
för den nuvarande departementschefens insikter i hithörande frågor, att jag
inte tror att han kommer att tillämpa denna lag i onödan, kan det dock inte
hindra att lagen framdeles kan komma att tillämpas där detta som sagt intebehövs.

Eftersom det enligt herr statsrådets uttalande tycks ligga till på det sättet
att denna lag är så väldigt »human», måste jag bara beklaga att inte utskottet
i sin motivering påpekat detta. Hade så skett, i enlighet med den uppläggning
som herr statsrådet här gjort, skulle jag naturligtvis inte ha på något
sätt kverulerat. Jag tror emellertid att när man har en högsta myndighet på
det skogliga området, som kan rekommendera ett förslag som detta, så är det
anledning för menige man, som ändå har litet begrepp om vad som behövs
eller inte behövs på detta område, att reagera.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Om
jag först bara med några ord skulle beröra frågan, hur det skall kunna tänkas
komma att gå med de rotförsäljningar i Jönköpings län, som uppräknas av
länsskogvaktare, vill jag fästa uppmärksamheten på att det man i första hand
måste eftersträva är att få enhetliga mätningsföreskrifter och allra helst på
frivillig grund. Har man fastslagit särskilda föreskrifter för uppmätning av
rotstående skog, ligger det ju i sakens natur att länsskogvaktarna inte gå ut
och räkna upp sådan skog efter andra mätningsföreskrifter. Och därmed har
allt behov av auktoriserad mätning försvunnit. Den skall ju endast tillgripas
för det fall man icke kan få mätningsföreskrifterna tillämpade.

Sedan vill jag säga till herr andre vice talmannen, att jag beklagar mycket
om han har yrkat bifall till en motion, som har ett annat innehåll än herr
andre vice talmannen trodde att den hade. Men det är ett faktum att denna
motion avser att flytta de generella undantagens beviljande från Kungl. Maj:t
till skogsstyrelsen.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag har inte ett ögonblick trott att
förhållandena i fråga om virkesmätning äro likadana i södra Sverige som i
Norrland. Tvärtom sade jag ju, att jag är på det klara med att det är betydligt
svårare att i mellersta och södra Sverige genomföra eu dylik opartisk
mätning, vare sig det sker på frivillig väg eller tvångsvis. Men jag är nog
djärv att tro att dessa svårigheter kunna övervinnas.

Jag har den uppfattningen att herr Thorell och andra måla för svart. De
överdriva svårigheterna. Visserligen äro försäljningsposterna i södra och mellersta
Sverige vanligtvis mindre än uppe i Norrland, men i allmänhet är det
dock inte så förfärligt små poster som säljas, varför det mycket väl bör gå att
ordna något slag av gemensam mätning. Jag tror, som jag sagt förut, att om
köpare och säljare få litet tid på sig skola de kunna ordna upp detta tämligen
nöjaktigt.

Herr andre vice talmannen talade om skogsvårdsstyrelserna. Jag fick av
hans senaste anförande den uppfattningen, att han menade att skogsvårdsstyrelserna
skulle beredas tillfälle att yttra sig när det gällde att avgöra, om
lagen skulle sättas i kraft och vilken räckvidd den skulle ha. Utskottet har ju
understrukit vikten av att man, innan något företages på detta område, hör
olika parter och myndigheter. Jag förutsätter att man då inte endast kommer
att höra centrala myndigheter, utan att man också kommer att gå till de lokala.
Och då får man väl utgå ifrån att även skogsvårdsstyrelserna få sitt ord
med i laget, innan det blir något beslut om att sätta lagen i kraft.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25.

125

Lag om virkesmätning. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Carl,ström: Herr talman! Jag måste medge att jag
i fråga om skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna gjort en förväxling, som
jag mycket beklagar. Men för att jag inte skall falla, på den punkten, ber jag,
lierr talman, att få återta mitt yrkande om bifall till motionen för att i stället
yrka avslag på hela lagförslaget.

Efter det överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
å såväl utskottets hemställan som Ivungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om virkesmätning, m. m., såvitt angår
anslagsfrågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med första kammarens talman får
jag tillkännagiva, att då det är önskvärt att utskotten få tillfälle att arbeta i
största möjliga utsträckning, komma inga arbetsplena med kamrarna att hållas
nu om lördag, alltså den 7 juni. Denna lördag kan därför ägnas åt utskottsarbete.
Kamrarna komma visserligen att hålla bordläggningsplena kl. 2 em.,
men då dessa sannolikt komma att bliva av kort varaktighet, torde de utskott,
där arbetet det påkallar, kunna sammanträda även på eftermiddagen.

§ 22.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m., nämligen:

nr 502 och 503 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.; samt

nr 504 av herr Hallén.

Dessa motioner bordlädes.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Mosesson, som anförde: Herr talman! Under de år, då jag på konstitutionsutskottets
uppdrag granskat justitieärendena, har mer och mer spörsmålet
trängt sig på mig, huruvida omfattningen av nådeärendena är ur rättsvårdens
synpunkt riskfri. Under en debatt i kammaren gav jag inför dåvarande
justitieminister Bergquist uttryck för min oro över denna omfattning.

Ärendet tilldrar sig också stort intresse inom domarkåren och en upplyst
allmänhet, att en offentlig belysning av detsamma bör medgivas.

Meningsskiljaktighet lärer icke råda hos de initierade därom, att nådeinstitutet
är önskvärt, ja, nödvändigt. Omständigheter förekomma, som domstolarna
blott endels eller icke alls kunna taga hänsyn till vid domens avkunnande,
och efter domens avsägande och straffets början kunna förhållanden uppkomma,
som göra att både den dömde, hans anhöriga och myndigheter vänta
avkortning eller befrielse från straff för den dömde. Nådeinstitutet behövs
alltså men bör brukas med stor varsamhet.

Interpellation.

126

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Vad som enligt min mening bestämt bör hävdas är, att nådeinstitutet icke
begagnas såsom ett moment i det processuella skeendet och att Kungl. Maj:t
icke betraktar sin rätt att giva nåd såsom en högsta myndighetens korrigering
av rättsförfarandet.

Efter de lagändringar i human riktning, som vidtagits under senare år genom
anstånd med straffets verkställighet, genom villkorlig dom, avkortning
av strafftiden etc. hade ju anledning funnits att förvänta, att antalet justitieärenden
skulle ha minskats. Så har alls icke skett. Den statistik över antalet
nådeansökningar, som jag anhåller att under hand få lämna statsrådet, visar
tvärtom, att med undantag för åren 1939—1942 en oavbruten ökning har skett,
och antalet nådeärenden håller sig omkring eller över 1 500 per år. Man kan
räkna med att antalet ökas i den mån som dömda personer anse sig ha någon
chans att nådevägen vinna, vad de ej ernått domstolsvägen. Den felande förklarar
sig nöjd med domen i tyst förhoppning att genom nåd vinna lindring,
och den fräcke kan t. o. m. förklara, att hans nöjdförklaring visst icke berövat
honom svensk mans rätt att vädja till Konungen om nåd.

Vissa brottslingar ingiva oupphörligen framställningar om nåd, och Kungl.
Maj :ts avslag betrakta de ej som ett besked att nådevägen är stängd utan som
ett beklagligt misslyckande just den gången, och så måste en vidlyftig och
kostsam apparat igångsättas för deras skull om några få månader.

Jag finner det icke lämpligt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av
nådeinstitutets bruk eller missbruk, ty chefen för justitiedepartementet vet.
vilken dyrbar procedur detta institut reglerar och hur mycken värdefull arbetskraft
som användes för avgivandet av remissyttranden, i nedre justitierevisionen,
i högsta domstolen och genom föredragning och studium hos vederbörande
statsråd.

Den dömde skall förstås. Hos fången eller den förvarade sker mer än hos
den frie medborgaren ett oupphörligt sysslande med hans »fall», och han gör
oupphörliga jämförelser mellan eget öde och andras. Budskapet om nåd i någon
form för den ene utlöser förhoppning hos många andra. Så växer volymen.

Jag är fullt viss om att den nuvarande justitieministern i likhet med hans
föregångare med största samvetsgrannhet och ansvarskänsla prövar varje nådeärende;
denna interpellation rör emellertid en mer än 10-årig praxis.

Rent principiellt lärer det ur rättsvårdens synpunkt vara ett önskemål, att
bedömandet blir så enhetligt som möjligt hos alla de ansvariga personer, som
få tillgång till det material, varpå den nådesökande bygger sin hemställan om
nåd. Det faller ingen rättsinnig bedömare in att vilja binda Kungl. Maj :t vid
vad honom underställda instanser föreslagit, men för den nådesökande och ur
rättsvårdens synpunkt är det lyckligt, om anstaltsnämnder, fångvårdsstyrelse
och högsta domstolen kunnat föreslå, vad Konungen gillar.

Med hänsyn till vad jag här anfört, anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet bruket av nådeinstitutet i den omfattning detta under
senaste åren fått och f. n. har varit nödvändigt med hänsyn till de verkställda
lagändringarna i human riktning och institutets nyttjande för framtiden riskfritt
ur rättsvårdens synpunkt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Bland arbetsuppgifterna för den under 1946 tillsatta, markutredningen ingår
en överarbetning av expropriationsbestämmelsema. Skyldigheten för jordägare

Onsdagen den 4 juni 1947.

Nr 25

127

Interpellation. (Forts.)

att i vidgad omfattning underkasta sig expropriation skall sålunda göras till
föremål för utredning. Lämpligheten att genom expropriation skapa fram en
begränsad äganderätt, innebärande att ägaren visserligen skall få utnyttja
marken för de ändamål vartill den förut använts, men däremot icke exploatera
den för nya ändamål skall också övervägas. Även spörsmålet om värderingen
av marken skall upptas till behandling. Hela förfarandet vid markvärderingen
skall därvid underkastas en granskning.

Utredningen bär alltså att taga befattning med spörsmål, vilkas rätta lösande
uppenbarligen är av största vikt för markägarna. Under sådana förhållanden
måste det vara av värde, att dessa redan under utredningens arbete äro
i tillfälle att framföra sina synpunkter. Det är med hänsyn härtill ägnat att
förvåna att så vitt man kan finna — varken bland utredningens fem ledamöter
eller bland de tretton sakkunniga finnes någon person som kan väntas
äga närmare kännedom om de synpunkter, markägarna kunna önska förfäkta
i detta sammanhang. Den fragan inställer sig osökt: Har det ansetts uteslutet
att jordägarna skulle kunna framlägga synpunkter av värde för utredningsarbetet
eller hur bär man i annat fall tänkt sig att deras synpunkter skola bli
kända för utredningen?

Under åberopande av ovanstående hemställes om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa dessa
frågor:

1. Anser statsrådet att de spörsmål i fråga om expropriation, som markutredningen
har att taga befattning med, beröra jordägarna på ett sådant sätt
att det är värt att taga del av deras synpunkter på hur frågorna böra
lösas?

2. Om så är fallet, under vilka former har statsrådet avsett att jordägarnas

synpunkter skola göras tillgängliga för utredningen och därmed kunna nyttiggöras
i utredningsarbetet? '' °

Denna anhållan bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hedlund i Rådom, som anförde: Herr talman! I lagen om allmänna
vägar är föreskrivet att enskild väg, som »prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna», kan
torandras till allmän vag. Den viktigaste följden av att vägen förändras till
allmän är att den underhålles av det allmänna. De enskilda vägarna få som
bekant underhållas av vederbörande intressenter; i vissa fall dock med bidrag
från staten. Då kostnaderna för vägunderhållet mången gång äro mycket betungunde,
är det naturligtvis av stort värde för dem som begagna vä&en att
den kan intagas till allmänt underhåll. Under sådana förhållanden är det också
av vikt för dem som kunna beröras av frågan att få en närmare kännedom
om de villkor, som bruka uppställas för att enskild väg skall överföras till
allmän Lagens mycket generellt hållna föreskrifter om att vägen skall vara
nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest till synnerligt gagn för det
allmänna ge blott en tämligen vag föreställning om vad som fordras Man
torde emellertid kunna utgå från att det vid avgörandet av dessa frågor bildats
en praxis, som bör kunna ge eu mera konkret och detaljerad upplysning om
villkoren för enskild vägs överförande till allmän än den berördä lagtexten
.i** kan ju också tänkas att det utfärdats instruktionella föreskrifter på
området^ till vagledning för underlydande myndigheter. Närmare besked i
dessa frågor hälsas säkerligen med tillfredsställelse.

linder hänvisning till ovanstående hemställes om andra kammarens tillstånd

128

Nr 25.

Onsdagen den 4 juni 1947.

Interpellation. (Forts.)

att till statsrådet ocli chefen för kommunikationsdepartementet få rikta denna
fråga:

Är statsrådet i tillfälle att genom belysning av praxis eller på annat sätt
redogöra för villkoren för enskild vägs förändrande till allmän väg?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den 31
maj 1947.

Bifölls en av stenografen hos kammaren, fil. kand. aktuarien E. P. Einar
Bergendal gjord anhållan om fortsatt ledighet på grund av sjukdom från stenografhefattningen
under tiden från och med den 1 juni intill slutet av innevarande
riksdagsiSession; och förordnades till stenograf under nämnda tid
kanslisten hos kammaren fil. stud. Göran Ohlin och till kanslist i hans ställe
tf. andre kanslisekreteraren jur. kand. Bengt C. A. Ericsson.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till yrkesinspektionen;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m.; och

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till världshälsovårdsorganisationen; samt

från första lagutskottet nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse in. in.

§ 28.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472207