1947. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1947:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 22.

Fredagen den 9 maj.

Kl. 4 em.

Justerades protokollet för den 3 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att chefredaktör Algot Törnkvist på grund av sjukdom är
i behov av ledighet från sitt arbete den 6 maj—31 maj 1947.

Karlskrona den 6 maj 1947.

Bertil Schersten,
överläkare.

Kammaren beviljade herr Törnkvist ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 6 till och med den 31 innevarande maj.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 242, angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag; nr

243, angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad
m. m.;

nr 244, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;
nr 245, angående anslag till bidrag till vissa plankostnader m. m.;
nr 247, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens brandinspektion:
avlöningar: och

nr 248, angående omorganisation av djurgårdskommissionen m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 419 av herr Andersson i Dunker m. fl.;
nr 420 av herrar Hansson i Skediga och Persson i Norrby;
nr 421 av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.; samt
nr 422 av herrar Kyling och Allard;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 423 av herr Liedberg m. fl.;
nr 424 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.; och
nr 425 av herr Sandberg; samt
Andra kammarens protokoll 1947. Nr SS.

Nr 22.

Fredagen den 9 maj 1947.

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 426 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
nr 427 av herrar Kempe och Senander;
nr 428 av herr Werner m. fl.;
nr 429 av herr Svensson i Ljungskile; och
nr 430 av herr Ståkl m. fl.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 11 samt 91—105.

§ 6.

Föredrogs den av herr Johansson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Ericsson, angående ändrade direktiv för tilldelningen
av papper till tidningarna, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., nämligen
nr 431 och 432 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.;
nr 433 av herr Adolfsson m. fl.; och
nr 434 av herr Dickson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag til] riksdagens skrivelse,
nr 185, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Lördagen den 10 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till avar V&

interpellation.

Hans excellens herr statsministern Erlander, som anförde: Herr talman!

Herr Jonsson i Skedsbygd har med kammarens tillstånd frågat mig, om jag
vore villig vidtaga åtgärder, varigenom exportörerna av sågat virke skulle
tillåtas uttaga världsmarknadspriser vid export av dylikt virke. Med anledning
härav får jag anföra följande.

Under det senaste året har vid meddelande av licenser för export av sågade
och hyvlade trävaror såsom villkor regelmässigt angivits, att exportpriset icke
finge överstiga visst pris. Som norm för denna exportprissättning ha gällt
av statens bränslekommission i samråd med sågverksindustrien fastställda listor
för riktpriser för olika sortiment.

Sedan från sågverksindustriens sida numera påyrkats, att exportpriserna på
trävaror av förevarande slag skulle friges, ha förhandlingar i denna fråga
under senaste tiden förts med sågverksindustrien. Syftet har härvid varit att
få till stånd en anordning, varigenom de ogynnsamma återverkningarna av en
sådan åtgärd på de inhemska trävarupriserna skulle i största möjliga mån
undanröjas. Förhandlingarna ha i dagarna lett till en överenskommelse mellan
bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen. Överenskommelsen
innebär bland annat följande. Den beräknade totala exporten under tiden till
den 1 februari 1948 av ifrågavarande trävaror, 360 000 nom. standards, kvoteras
så att 80 % komma på föreningens medlemmar. Om exporten skulle överstiga
denna kvantitet, skall Kungl. Maj:t efter samråd med föreningen och
andra intresserade parter bestämma angående den ytterligare exportkvantiteten.
Föreningens medlemmar skola under tiden den 1 februari 1947—den 1 februari
1948 till förfogande på den svenska hemmamarknaden och högst till priser,
som gälla för denna, ställa en kvantitet, motsvarande minst 50 % av vad
som exporterats av medlemmarna. I kvantiteten inräknas medlemmarnas leveranser
under nämnda tid till egna och anslutna träförädlingsverk av trävaror,
som åtgå till förfärdigande av trähus och snickerier, som skola kvarbliva i
landet, ävensom medlemmarnas trävaruförbrukning under samma tid för egna
byggnader och reparationer. Föreningen förbinder sig att av sina medlemmar
uppbära och till en särskilt upprättad stiftelse, benämnd Stiftelsen trävaruindustriens
konjunkturutjämningsfond, inleverera 100 kronor för varje nom.
standard av den export, som kommer på föreningens medlemmar. Sålunda influtna
medel skola som regel under viss tid innestå i fonden för att därefter
fördelas mellan föreningens medlemmar.

Sågverksidkare, vilka icke äro medlemmar av Svenska trävaruexportföreningen
och icke heller biträtt nyssnämnda överenskommelse, liksom även andra
exportörer skola vara skyldiga att vid export av trävaror av ifrågavarande
slag till diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter inbetala belopp, motsvarande
nyss angivna avsättning till träindustriens konjunklurutjämningsfond.

Det förutsattes därvid, att dessa medel skola inom diversemedelsfonden bokfö -

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forls.)

ras särskilt och framdeles disponeras på motsvarande sätt som konjunkturutjämningsfonden.

Överenskommelsen mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen
har godkänts av Kungl. Maj:t den 9 maj 1947. Samtidigt har föreskrifter
meddelats, som innebära frigivande av exportpriserna på ifrågavarande
varor.

I detta sammanhang kan slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t den 21 nästlidne
mars föreskrivit att från och med den 1 april 1947 vid meddelande av
licens för export av pappersmassa, papper och papp villkor icke skulle föreskrivas
rörande det pris som finge betingas för till export avsett varuparti.
Överenskommelser ha även träffats om avsättning till konjunkturutjämningsfond
av visst belopp per ton intill den 1 februari 1948 levererad pappersmassa,
bestämt till 50 kronor per ton kemisk massa och 20 kronor per ton mekanisk
massa. Vissa undantag gälla emellertid från denna avsättningsskyldighet bl. a.
för pappersmassa. Som levereras för förädling för hemmamarknadens behov.

Härefter yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr
statsministern få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Anledningen till densamma var, att man från trävaruexportörernas sida sedan
länge avvaktade en uppgörelse rörande dessa frågor. Denna framstod som så
mycket önskvärdare som exportsäsongen stod för dörren. Några affärer kuiide
man icke göra upp, då man saknade bestämmelser rörande de exportpriser man
hade att påräkna, I vanliga fall bruka exportörerna ha leveranskontrakten klara
och exporten påbörjad i maj. Nu var man inne i slutet av april manad. Man
kunde icke göra upp några kontrakt och icke heller göra några avslut beträffande
frakterna. Dessutom hade tillkommit, att man i nuvarande valutaläge, då
regeringen nödgats vidtaga omfattande spärratgärder för att hindra importen,
icke kunde anse det riktigt att även i fortsättningen sälja trävarorna till utlandet
till underpris. Skillnaden mellan det pris exportörerna fått uttaga och
det pris, som nu kunde erhållas, belöpte sig till icke mindre än omkring 140
kronor per standard sågat virke.

Detta var som sagt anledningen till att jag tog upp frågan i riksdagen i
avsikt att om möjligt medverka till att de pågående förhandlingarna påskyndades.
Yrkandena från sågverksindustriens sida om att exportpriserna på trävarorna
skulle friges torde ses ur dessa synpunkter.

Hans excellens herr statsministern säger i sitt svar, att underhandlingar
förts för att få till stånd en anordning, varigenom de ogynnsamma återverkningarna
av en sådan åtgärd på den inhemska trävarumarknaden skulle i möjligaste
mån undanröjas och att dessa förhandlingar i dagarna lett till en överenskommelse
mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen,
varigenom exportkvoten fastställts till 360 000 standards och exportörerna förbundit
sig att till en särskild för ändamålet inrättad stiftelse avsätta 100 kronor
för varje exporterad standard. Sålunda influtna medel skola under en viss tid
innestå i fonden för att därefter fördelas mellan föreningens medlemmar. Trävaruexportörer
som ej tillhöra föreningen åläggas att till diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter inbetala belopp motsvarande nyss angivna avsättning.

Jag kan icke finna annat än att Svenska trävaruexportföreningens medlemmar
härigenom förskaffat sig avsevärda fördelar framför fristående exportörer.
Enligt vad jag kan utlösa ur svaret skola trävaruexportföreningens medlemmar
efter en viss tid få dela upp de i fonden innestående medlen, under det att de

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

fristående exportörernas avsatta medel skola tillfalla konjunkturutjämningsfonden
och fördelas efter samma grunder som gälla för denna fond. Exportörerna
kunna således knappast bliva delaktiga av dessa medel, i varje fall icke
själva disponera över dessa på samma sätt som exportföreningens medlemmar
över de av dem avsatta medlen.

Men i ännu sämre läge komma de försäljare av trävaror, som arbeta enbart
på den inhemska marknaden. Av statsministerns svar framgår icke, om dessa
skola erhålla någon kompensation i form av höjda priser. Att så icke blir fallet,
åtminstone icke i motsvarande grad, framgår emellertid med all tydlighet av
statsministerns svar, däri han säger, att syftet har varit att få till stånd en anordning,
varigenom de ogynnsamma återverkningarna på den inhemska marknaden
skulle undanröjas. Av svaret framgår icke. huruvida någon uppgörelse
rörande de inhemska priserna träffats. Sedan dessa priser i fjol fastställdes har
utvecklingen på arbetsmarknaden varit sådan, att de höjda arbetslönerna i och
för sig motivera en avsevärd höjning av priserna. Denna höjning av arbetslönerna
har säkerligen hårdast träffat de mindre sågverksägarna, som tillfälligt
anställa arbetskraft. Bristen på arbetskraft i skogarna och vid sågverken har
medfört, att avtalsenliga löner icke kunnat hållas. Jag är av den åsikten, att
när man i fjol gick in för att slopa normalpriserna på rundvirke och i stället
förklarade sig skola noggrannare kontrollera den normalprissatta färdiga varan
var man inne på rätt väg. Men den lönestegring som sedan inträtt motiverar en
viss höjning av priserna, För att dessa trävarufirmor, som avsätta sina produkter
på den inhemska marknaden, skola komma i samma läge som trävaruexportföreningens
medlemmar fordras för dagen en prishöjning, motsvarande exportavgiften,
100 kronor per standard, och det utvunna exportpriset och dessutom eu
clearing över hela linjen av de influtna avgifterna.

Det kan icke under några förhållanden vara riktigt, att trävaruexportföreningens
medlemmar skola få behålla denna skillnad, under det att de trävarutillverkare,
som endast avsätta sina varor inom landet, skola avstå från dessa
medel. I realiteten är det ju skogsägarnas egna pengar, och de borde rätteligen
återföras till dem. Jag medger, att det kan föreligga skäl för att icke låta ett
prisläge, som icke kan bli bestående, slå ut på den svenska inlandsmarknaden.
och jag har vid flera tillfällen i denna kammare givit till känna den åsikten,
att en inflationsbetonad utveckling på trävarumarknaden skulle vara en olycka
för vårt land, icke därför att det skulle ligga någon större fara i att sätta
pengar i händerna på skogsägarna — Sveriges skogsmarksägare. framför allt
de hundratusentals jordbrukare som samtidigt äro skogsägare, skulle mycket
väl behöva dessa pengar såsom komplettering till de många gånger svaga
inkomsterna från jordbruket för att bygga skogsvägar, för att utföra skogsbefrämjande
åtgärder, för att rusta upp bostadsbeståndet o. s. v. — utan därför
att en ohejdad prisstegring på trävarorna skulle föra med sig en onormal prisstegring
på skogsfastigheterna. Spekulationstendenserna när det gäller dessa
fastigheter förefinnas ju redan nu. trots vissa lagstiftningsåtgärder. Det vore
givetvis till ekonomisk fördel för de skogsmarksägare, som ville avyttra sina
fastigheter, men skulle säkerligen betyda mycket stora olyckor för de nya innehavarna
i tider som komma. Erfarenheterna från förhållandena efter förra
världskriget ge vid handen, att så skulle bli fallet, Men om man satte litet mer
pengar i skogsägarnas hand för löpande utgifter och för att ordna bättre för
sig själva och sina arbetare, skulle det säkerligen icke vara någon nationalolycka
utan tvärtom vara till gagn. För övrigt har man nog i den allmänna diskussionen
alldeles för mycket överskattat träets råvarupris, när det gällt att bedöma byggnadskostnaderna.
Hans excellens statsministern vidrörde någol delta problem.

Jag har av vissa orsaker haft anledning att syssla med denna sak. I fråga

(5 Nr 22. Lördagen den 10 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts. )

om ett par av domänverket byggda arbetarbostäder om två rum och kök. som
uppförts av trä och fullt färdiga kostade 18 000 kronor stycket, gjordes en
del grovkalkyler rörande rotvärdesprisets inverkan på byggnadskostnaderna.
Man kom härvid till det resultatet, att skogsägaren för virket till ett sådant hus
erhöll en summa av omkring 900 kronor, alltså endast 5 % av hela byggnadskostnaden.
Beräkningarna gjordes efter 1945 års virkespriser, och dessa ha
sedan ökat något.

För att emellertid få ett mera utförligt material för bedömande av denna
fråga har en ingenjörsfirma här i Stockholm erhållit i uppdrag att göra mera
omfattande och grundliga beräkningar. Dessa ha haft i sikte att bestämma
rotvärdeskostnaden för det virke, som ingått i ett i stockholmstrakten uppfört
boningshus. Byggnaden antages vara ett vanligt trähus, inköpt monteringsiärdigt
från trähusfabrik. Golvytan är 70 kvm, och byggnaden är inredd såsom
trerumslägenhet. I kostnaderna ingår ej tomtkostnad, ej heller kostnad för
iordningställande av tomten. Totalkostnaden för denna byggnad utgör i dag
med dagens virkespriser 25 725 kronor. Kostnaderna fördela sig sålunda i procent
räknat: leverans från trähusfabrik 33 %, b.yggnadsarbetarlöner vid uppförandet
17 % samt kostnader för material och för tjänster av utomstående 50 %.
Utrednings byrån har sedan efter grundliga delkalkyler, som det skulle föra
för långt att här referera, sökt få fram de verkliga råvarukostnaderna för det
material, som använts vid bygget. Beräknad efter ett rotpris av 20 kronor per
in3 för rundvirke skulle kostnaden för träet utgöra 1 870 kronor eller 7.3 %
av byggnadskostnaden. Grus. kalk, tegel, cement och övrigt stenmaterial ha
kostat 130 kronor eller 0,5 % och övriga råvaror av metaller likaledes 130 kronor
eller ävenledes 0,5 % av hela byggnadskostnaderna. Tillsammans skulle således
råmaterialet betinga endast 8,3 % av hela byggnadskostnaden. Den verkligt
stora posten blir, såsom man ju redan var förvissad om, arbetar- och tjänstemannalöner.
Dessa uppgå till cirka 55 % av den totala byggnadskostnaden eller
i detta fall i kronor räknat till nära 15 000 kronor. Övriga kostnader äro för
transporter, administration, kreditanskaffning, försäkringar, räntor, verktyg
och avskrivningar m. m.

Om man då — och det var dit jag i detta sammanhang ville komma — frågar
sig huru mycket byggnadskostnaderna påverkas av virkesprisets stegring
med t. ex. 10 %, finner man, att en sådan stegring av rotvärdet i detta fall
skulle betyda en stegring av byggnadskostnaderna med 187 kronor, eu summa,
vars relativa obetydlighet i förhållande till hela byggnadskonsten torde vara
uppenbar. Skulle man vidare, utan att på något sätt i detta sammanhang taga
ställning till frågan huruvida byggnadsarbetarnas löner äro för höga eller för
låga, fråga sig, hur en stegring av arbetarlönerna med 10 "/■> inverkar på byggnadskostnaderna,
finner man, att detta skulle betyda en ökad byggnadskostnad
med icke mindre än 1 413 kronor. Stegras alla övriga kostnader i samband med
husets uppförande med 10 skulle detta betyda en ökning av byggnadskostnaderna
med 950 kronor.

Jag har velat anföra dessa siffror för att visa att man i allmänhet, när man
talar om de höga byggnadskostnaderna och i samband därmed om de höga träprisen.
alltför mycket överskattar råvarans inflytande på byggnadskostnaderna.
Jag skulle också kunna tala om att denna utredning varit utsatt för en
kritisk granskning av en annan expert på området, som med utgångspunkt
från samma rotvärdespris, men med förmenande att de ur rotposten utvunna
biprodukterna ha ett visst värde, kommit till ett annat, betydligt lägre pris
för råmaterialet i bygget. Skulle man vidare noggrant analysera vad skogsägaren
har betalat i skatter under skogens uppväxttid, räntor på det i skogsmark
och skogsbestånd nedlagda kapitalet, skatter vid avverkningen o. s. v., skulle

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

man firma, att skogsägarens verkliga rotvärde sjunker sa avsevärt, att icke ens
hälften återstår. Jag har emellertid velat anföra siffrorna enligt den högsta
beräkningen för att icke bli utsatt för misstankar att ha liamfört oriktiga
siffror och har bara med detta velat påvisa, att råvarupriset, vare sig det nu
gäller trä eller andra råvaror, betyder ganska litet för de totala byggnadskostnaderna.
Vidare skulle jag kunna anföra, att enligt gjorda grovkalkyler
betyda råvarukostnaderna för träet i ett stenhus i Stockholm endast omkring
3 % av den totala b.yggnadskostnaden, alltså ungefär lika mycket som ett års
ränta på hela byggnadskapitalet. _ _

Det ryktas, herr talman, om att framställning i dagarna skulle ha gjorts till
regeringen om återinförande av normalpriserna pa rundvirke. Jag har förut
sagt, att jag ansåg det vara lyckligt, att dessa normalpriser avskaffades. Den
utveckling, som sedan skett, bär på grund av många faktorer främst då att
det varit så oerhört stor efterfrågan på virke varit sådan, att jag allt fortfarande
anser, att det skulle vara olyckligt att införa normalpriser på rundvirke.
Ville jag vara riktigt elak mot regeringen, skulle jag tillstyrka, att regeringen
införde sådana normalpriser. Men jag vill icke personligen medverka till eller
ha minsta del i ansvaret för ett återinförande av denna priskontroll. En sadan
skulle nämligen medföra, att man återigen komme i samma läge som under
den tid, då normalpriserna gällde. Det finns tusen och ett olika sätt att kringgå
bestämmelser om normalpriser på detta område, vilket även skedde under den tid
man hade sådana, då man fick otaliga bevis pa myndigheternas oförmaga att
tillämpa dessa normalpriser på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Om normalpriser
infördes, skulle Sveriges skogsägare säkerligen reagera på ett sätt,
som skulle göra, att den situation, som skulle komma att uppstå på trävarumarknaden
skulle bli betydligt svårare än den vi nu ha att dragas med. Sveriges
skogsägare önska i lugn få fullgöra sina förpliktelser och göra de ansträngningar
som äro möjliga för att förse trävarumarknaden med tillräckligt
mycket material, men skogsägarna komma säkerligen att betacka sig för ingrepp
som hämma deras möjligheter härvidlag.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag begärde ordet
närmast för att rätta ett missförstånd, som den ärade mterpellanten rakade ut
för. Han skildrade läget så, att vi nu träffat en överenskommelse med Svenska
trävaruexportföreningens medlemmar, som skulle ställa dem i gynnsammare
ställning än andra sågverksidkare. För varje exporterad standard skola de
betala in en avgift av 100 kronor till en konjunkturutjämningsfond, vilken är
medlemmarnas egendom och ‘skall ställas till deras förfogande en gång i framtiden.
Detta hade interpellanten tydligen ingenting att erinra emot. Däremot
ansåg herr Jonsson, att de, som icke äro med i föreningen, blivit ogynnsamt
ställda därför att de också skola betala 100 kronor för varje standard som
exporteras, en avgift som icke betalas in till konjunkturutjämningsfonden utan
till diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifterHittills ha dessa avgifter
disponerats för skogliga och andra nyttiga ändamål av staten. På det sättet
råka dessa, småsågar ut. för att få betala in pengar som de själva icke sedermera
få disponera över. o

Jag vill fästa den ärade interpellantens uppmärksamhet på att det icke
förhåller sig så. Pengarna skola visserligen betalas in till diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter, men de skola bokföras särskilt och framdeles
disponeras på motsvarande sätt som till konjunkturutjämningsfonden
inbetalta belopp. Exakt samma princip kommer salunda att gälla i de bada

När jag nu ändå. herr talman, tagit till orda. kanske jag får spinna litet

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

vidare på de synpunkter, som även den ärade interpellanten tydligen för sin
del accepterade. Det dilemma, vari vi befinna oss, är ju det att vi gärna vilja
hf iJ1 så mycket valutor som möjligtm landet. Vi äro alltså intresserade av att
få ut så höga pris som möjligt på både trä, pappersmassa och andra ting som
vi exportera. Men samtidigt som vi äro intresserade av detta äro vi icke intresserade
av — och det gladde mig att interpellanten delade regeringens principiella
inställning därvidlag — att en mer eller mindre tillfällig hög prisnivå
i utlandet skall sprida sig inom vart land och här omöjliggöra en prisstabilisering.
Det var en utmärkt metod att komma ur detta- dilemma- med prisutjämningsavgifterna
på sill tid. Man tillät då högre priser på det man sålde
utomlands, tog in avgifterna och använde pengarna till ändamål, som kunde
vara gagneliga, för forskningsändamål för vår träindustri, för skogsproduktionsstödjande
åtgärder o. s. v. Men när nu trävaruindustrien säger, att den
icke kan vara med om i fortsättningen att avstå från dispositionsrätten till
dessa kanske tillfälliga vinster, har regeringen försökt att komma fram till en
överenskommelse, vars innebörd relaterats i interpellationssvaret. Den innebär
alltså, att vi släppa, prisutjämningsavgifterna men taga en avgift av 100 kronor
per standard, vilken vederbörande får behålla. Men pengarna skola steriliseras
nu. De skola icke släppas ut pa marknaden och vålla störningar, slitningar
och svårigheter för vår prisnivå. Jag tror att detta är en riktig lösning,
när yi^ icke kunde bibehålla systemet med prisutjämningsavgifter.

Då återstår problemet hur det skall bli för dem som huvudsakligen sälja på den
sv.e?n j maTknadcn. Jag vill fästa interpellantens uppmärksamhet på att den nu
*a<^e överenskommelsen innebär, att man fått ned exportföreningens andel
i den totala exporten. Man har sagt, att 80 % far föreningen ha för sin export.
..e Övriga 20 procenten ställas alltså till förfogande för dem som interpellanten
särskilt ömmar för. Det är en höjning av fjolårets siffra från 12 till 20 och
maste alltså i och för sig innebära en förbättring. De ha möjlighet att vara
med på den utländska marknaden i större utsträckning än nu. Vi ha dessutom
ingalunda avvisat den tanken, att om det blir möjligt för Sverige att exportera
mera än de kvantiteter, som angivits i interpellationssvaret, ännu en kvantitet
skall kunna ställas till förfogande för låt oss kalla dem småsågarna. Dessutom
ha förhandlingar förts om priset på den inhemska marknaden. I och för
sig fmns det ingenting som säger, att därför att exportpriserna kraftigt stigit
priserna på den inhemska, marknaden också måste stiga. Det ena är icke med
naturnödvändighet en^följd av det andra. Men vi ha sagt oss, att det kan vara
besvärligt att ha en så. stor spänning mellan utlandspriserna och de inhemskapriserna,
som skulle bli följden om det icke tilläts en viss prisstegring- på den
“f™ marknaden, och det är därför riktigt, när tidningarna gissat att
det blir en höjning av priset med 20 öre per kubikfot. Det betyder 35 kronor
per standard. Smasågarna ha alltså fått dels ökade exportmöjligheter och möjligheter
att utnyttja de goda exportkonjunkturerna, dels de ökade priser på den
inhemska marknaden, som jag här antytt. Jag tror icke att man i det diemma,
vari vi befinna oss, kan komma fram på någon annan väg. om man
accepterar den grundprincip, varom interpellanten och regeringen äro eniga,
nämligen att de utländska priserna icke ohämmat få slå igenom på den inhemska
marknaden.

Herr Edberg: Herr talman! När jag föregående år i konstitutionsutskottel
tog del av handlingarna angående normalpriserna på rundvirke, gjorde jag den
beräkningen, att domänstyrelsen, de ecklesiastika och de enskilda skogsägarna
förlorade minst 100 miljoner kronor genom normalprisernas införande. Det är
klart ätt det är mycket svårt att exakt angiva summan, men ungefär så stor

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

!»

Svar på interpellation. (Forts.)

skulle jag tro att den var. Jag har också resonerat med personer i domänstyrelsen
om saken, och de ha samma uppfattning som jag.

Normalpriserna drabbade ju de enskilda skogsägarna mycket hårt. Därtill
kommo de låga exportpriserna, vilka indirekt gingo ut över de enskilda skogsägarna.
Yi skola också tänka på att en mängd människor äro anställda i skogsarbete,
och det är därför ganska viktigt, att statsmakterna tillse, att priserna
sättas så att arbetskraften kan behållas i skogarna. Jag kan taga bara ett litet
exempel. Föregående år betalade jag 50 öre per stock åt min huggare. I år betalade
jag honom 70 öre per stock. Den huggare jag har i år förtjänar 600 kronor
mer än förra året, eller 20 öre mera per stock, och jag skulle vilja fråga hans
excellens herr statsministern, om han anser det oskäligt, att huggaren förtjänar
600 kronor mer än föregående år och på det sättet kommer upp till en bättre
levnadsstandard. Motsvarande är förhållandet för skogsarbetarna på andra håll,
och det gör mycket pengar. Det är sålunda också illa handlat mot skogsarbetarna,
om det icke blir en sådan prissättning att vi kunna ge dem de löner de kunna
förtjäna i andra yrken. Vi ha ju sett, hur massor av skogsarbetare övergivit arbetet
i skogen och övergått till exportindustrien. Men det vill nästan synas, som
om statsmakterna applåderade, när arbetarna dragas från skogen eller från jordbruket
till exportindustrien. Jag skulle nog tro, att den dagen ganska snart
kommer, då det blir nödvändigt för statsmakterna att taga sig en funderare på
hur.de
land, grannar till mig, som ha tre körare och tre hästar men icke en enda huggare,
och det är icke ensamstående exempel, utan det är likadant på många andra
ställen. Följaktligen har det varit svårt att få fram tillräckligt med virke. Nu
vet jag, att det föreligger uppgifter angående flottlederna, enligt vilka man
fått fram så pass mycket, att flottningen är tillfredsställande på en del flottleder.
Det kan vara sant men med en viss reservation. Största delen av virket har
körts fram till flottlederna obarkat, men följden därav blir, att sjunkningsprocenten
i fråga om det timmer som vederbörande räknat med att få fram till
skiljeställena blir antagligen stor.

Jag. skall liksom interpellanten säga, att jag tror, att det skulle vara mycket
olyckligt, om normalpriser skulle återinföras. Det skulle helt säkert leda till
att vi måste betala våra huggare lägre pris, och följden därav skulle bli ytterligare
avfolkning ifrån landsbygden och ifrån skogarna.

Jag har, herr talman, velat säga dessa ord, och jag tror, att min åsikt understödes
av det praktiska folket ute i bygderna, där man litet varstans har ungefär
samma erfarenhet.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd med
statsministerns förklaring, att regeringen numera försöker få in så mycket
valutor som möjligt till landet, och jag ser i denna strävan en av orsakerna
till att vi nu få ta ut fulla priser på detta område. Det är möjligt, att jag uttalade
mig något oklart, då jag försökte uttrycka mig kortfattat, koncist och
koncentrerat, och att detta kan vara anledningen till den erinran statsministern
gjorde. Min avsikt var ju att säga ungefär följande. När medlemmarna i trävaruexportföreningen,
som har hand om ungefär hälften av svenska virket och
största delen av exporten, nämligen omkring 80 %, få ta fullt pris, i detta fall
omkring 140 k 150 kronor mera per standard, och dessa pengar sättas in i en
fond, som de sedan själva få använda, så komma de naturligt nog i helt annat
läge än de fristående exportörer, som få avsätta bara en liten del av sin sammanlagda
tillverkning, och träexportföreningens medlemmar komma givetvis i
ett mycket bättre läge än de som endast ha möjlighet att avsätta på den inhemska
marknaden. Det var ungefär detta jag avsåg afl säga.

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag- har ju förut deklarerat — och jag tror, att på den punkten äro vi ense,
hans excellens statsministern och största delen av skogsägarna — att man i
nuvarande läge icke bör låta en okontrollerad prisutveckling äga rum på den
inhemska marknaden. Men jag har sagt, att det icke skulle vara någon olycka,-om skogsägarna i dag finge litet mera pengar, men för var och en av oss, som
varit med om den liknande utveckling, som förekom efter förra kriget, står det
väl klart, att det är bäst, om man kan hålla en någorlunda normal prisutveckling
på den inhemska marknaden. Men jag sade också, att det finns motiv för en
prishöjning. Arbetskostnaderna ha nämligen stegrats så avsevärt, att den prishöjning
av 20 öre per kubikfot, som statsministern talar om skall medgivas på
den inhemska marknaden, är en mycket knapp kompensation för den stegring av
omkostnaderna som inträtt, sedan priserna på området sattes förra gången. Jag
skulle önska, att det hade funnits någon möjlighet att ordna ^det så, att alla de,
som arbeta på den inhemska marknaden, hade kunnat få något med av dessa
exportavgifter, som nu till största delen komma att förbehållas exportföreningens
medlemmar. De få dem som ett extra plus till sina kalkyler. Dessa pengar
skola ju betalas in till en fond och komma icke, såsom förut skett, att tagas om
hand av staten, som föreskrev vartill pengarna skulle användas. Rätteligen hade
ju, som jag förut sagt, pengarna bort komma skogsägarna till godo. De hade
bort slås ut såsom en stegrad råvaruersättning, såsom ett bättre pris på skogens
produkter.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Bara ett par ord. Herr Jonsson i
Skedsbygd ville göra gällande, att de mindre sågverken blivit orättvist behandlade;
de få icke samma favörer som de stora sågverken. Jag vill med anledning
därav tala om att vid de förhandlingar vi haft med sågverk, icke anslutna
till trävaruexportföreningen, ha vi bjudit dem samma villkor som trävaruexportföreningen.
Men det är alldeles uppenbart, att när vi ha mellan 6 000
och 7 000 sågverk i landet kan icke regeringen åtaga sig att förändra svenska
sågverksindustriens struktur, helt enkelt därför att det är en uppgift, som
överstiger vår förmåga. Traditionellt har det varit så. att de större sågverken
haft hand om exportmarknaden, medan de smärre försett hemmamarknaden
med virke. Om vi tillåtit fri konkurrens om exportkvantiteten, alltså de 300 000
standards, som vi räkna med att tillåta export av, tror jag icke att de smärre
sågarna skulle fått de 20 % som tilldelats dem. Det hade säkerligen blivit så,
att minst den andel, som de stora sågarna hade förra året nämligen 88 %, hade
gått till trävaruexportföreningens medlemmar. Man har sålunda sökt skipa
rättvisa på detta område.

Man har vidare erbjudit de smärre sågverken samma arrangemang som trävaruexportföreningen,
när det gäller att fondera pengar, men vederbörande
företagare ha inför mig förklarat, att de sakna möjligheter rent organisatoriskt
att ta- hand om fondbildningen. Jag gick t. o. m. så långt, att jag sade, att
myndigheterna vore gärna villiga biträda med teknisk sakkunskap och sådant
för att åstadomma en sådan stiftelse, som vore erforderlig för ändamålet. Vederbörande
förklarade sig emellertid icke ens kunna gå med på att bilda en
sådan stiftelse, som kunde ha hand om en dylik fond. Då återstod endast den
utvägen att ta in dessa avgifter i form av prisutjämningsavgifter men hålla
avgifterna, som avsågo sågade varor, avskilda från fonden i övrigt och sedan
försöka komma fram till en förnuftig lösning, hur dessa sågverk skola kunna
använda pengarna till gemensamma intressen. Herr Jonsson i Skedsbygd säger,
att egentligen skulle skogsägarna ha dessa pengar. Man kan naturligtvis
tvista om vem som skulle haft dessa pengar. Nu blir det ju så, att den gren
av näringslivet det gäller får alla inkomsterna. Vad regeringen vill tillgodose

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

är prispolitiska och penningpolitiska intressen. En annan tänkbar anordning
hade givetvis varit, att man tagit prisutjämningsavgifter i vanlig ordning och
sagt, att de pengar som komma in skola användas till skogsteknisk forskning,
skogsvårdande åtgärder o. s. v. Men det är uppenbart, att uppgörelsen för massaindustrien
blev av prejudicerande karaktär, när det gäller sågade varor, och
jag tror, att man genom vad som gjorts här för att åstadkomma rättvisa nått
en större grad av rättvisa än som varit möjligt på annat ''sätt. Jag erkänner
gärna, att det kan förefalla orättvist, att dessa större företagare få 80 %, men,
hen'' talman, som jag sade i början av mitt anförande, kunna vi icke förändra
den svenska sågverksindustriens allmänna struktur.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag förstår mycket väl svårigheterna,
men det rubbar icke det verkliga förhållandet, att med denna uppgörelse
liksom för övrigt även uppgörelsen, då det gällde frågan om massaexportörernas
avsättning, så blir det i realiteten de stora sammanslutningarna, som
ha nytta av prisuppgörelsen.

Herr Edberg: Herr talman! Statsrådet Ericsson trodde knappast, att småsågarna
skulle kunnat ta ut mer än 20 öre per kubikfot vid fri konkurrens
av exportkvantiteten. Jag är däremot alldeles säker på att de i så fall skulle
fått ut mer än 20 öre. Jag vet nämligen hur det går till. Småsågarna sälja
oftast till träexportsågarna och sålunda hade de alldeles säkert kunnat få ut
mer än 20 öre. Det är åtminstone min uppfattning.

Sedan skulle jag vilja säga, att vi veta, att såväl i Norge som i Finland har
man icke varit rädd för att skaffa sig valutor. Där har man tagit ut de högsta
priserna. Trävaruagenterna i London och New York ha också tjänat en massa
pengar just på att statsmakterna i Sverige icke tillåtit uttagande av de priser,
som varit möjliga att ta ut. Jag är som sagt alldeles säker på att varken norrmännen
eller finländarna ha farit illa av att de fått taga ut de rättmätiga priserna
på exportmarknaden. Vi veta ju, att Sverige betackade sig för att taga ut
världsmarknadspriserna, men såväl norrmännen som finländarna tackade ja
och togo de pengar som stodo att få. Det är detta som de enskilda skogsägarna
reagerat mot likaväl som exportörerna, som ha fått stå med armarna i kors
och se på hur våra grannländer ha tillgodogjort sig möjligheterna på exportmarknaden.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! I anledning av det sista anförandet
vill jag säga, att jag har ställt frågan till de smärre sågverksägarna, huruvida
det skulle vara för dem gynnsamt att staten inte kvoterade exporten, utan
att fri konkurrens om exportkvantiteterna finge råda inom den fastställda ramen.
De smärre sågverksägarna sade omedelbart ifrån, att det är klart att vi
förutsätta att staten gör en kvotering. Ty blir det ingen kvotering, få vi ingen
nämnvärd andel av exporten. Detta är alltså företagarnas egna synpunkter på
denna angelägenhet. Jag hörde att herr Edberg hade en annan uppfattning.

Beträffande talet om att vi ha avstått från inkomster när det gäller att
exportera virke är det skäl att erinra om att förra årets försäljningar kommo till
stånd genom fria förhandlingar mellan å ena sidan Sveriges trävaruexportörer
och å andra sidan de utländska köparna. Först gjorde Finland sina avslut och
omedelbart härefter träffade svenskarna sina överenskommelser. Traditionsenligt
är det så att vi få något högre priser än finländarna. Så gick det till
även förra året, och jag tror det blir likadant i år, när nu dessa exportörer och
importörer komma att sammanträffa om några dagar. Vi ha alltså inte avstått
från några priser som erbjudits oss utifrån när det gäller den stora marknaden.

Nr 22.

Lördagen den 1.0 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag har sagt tidigare här i kammaren att det är möjligt att vi på vissa smärre
marknader tagit ut ett något lägre pris än vi skulle haft möjlighet till, men i
stort sett gäller, att vi ha tagit ut världsmarknadspriset, vilket även erkännes
från industriens sida.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Jag hade i remissdebatten tillfälle
att reagera mot att regeringen upphävt normalpriserna på skog på rot. Det
stod nämligen ganska klart, att detta skulle medföra en prisstegring för sågade
trävaror även på den inhemska marknaden. Jag polemiserade då mot ett uttalande
av bondeförbundsledaren, vari denne gjorde gällande, att det fanns
utrymme för denna prisstegring inom skogsbolagens vinstmarginaler. Jag
framhöll, att det även fanns mindre sågverksägare, som säkerligen skulle komma
att yrka på högre priser. I dag står mycket riktigt en partivän till herr
Pehrsson-Bramstorp och reagerar emot att inte de små sågverksägarna fått
den vinst som kunde anses skälig. Han varnade även regeringen för att införa
normalpriser på nytt i höst. Jag vill bestämt vända mig mot detta uttalande.
För min del vädjade jag i mitt anförande under remissdebatten till regeringen
att inte i höst upprepa tillmötesgåendet mot skogsägarföreningarna utan då
se till, att det blir en helt annan prissättning än vid uppgörelsen i höstas, som
medförde att priserna på skog på rot stego med 50 till 100 procent, Man
förstår att en dylik prisstegring måste ha en sådan inverkan på priset på de
sågade trävarorna, att bostadskostnaderna stiga till en så hög nivå, att det
är meningslöst för samhället att försöka subventionera bostadsbyggandet. Jag
hemställer därför, herr talman, till regeringen att särskilt beakta just detta
förhållande i höst.

Herr Edberg: Herr talman! Jag beklagar att inte herr Pehrsson-Bramstorp
har tillfälle att vara närvarande i kammaren i dag. Jag tror att han skulle
kunnat lämna svar på det uttalande, som nyss gjorts av herr Jonsson i Skutskär.

Jag framställde en direkt fråga till herr statsministern, nämligen om han
ansåg det vara oskäligt att skogsarbetarna hade en merförtjänst på 600 kronor.
Jag fick intet svar. Jag skall då ställa en fråga till herr statsrådet Ericsson.
När herr statsrådet till de mindre sågverksägarna riktade frågan om de
voro belåtna fingo de då samtidigt ett meddelande om att priset endast skulle
höjas med 20 öre per kubikfot? Jag förmodar att dessa sågverksägare hade
tänkt sig att det skulle bli ett annat pris än vad det blev.

Jag skulle verkligen vilja vädja till herr Jonsson i Skutskär att resa ut till
skogsbygderna och höra sig för hos skogsarbetarna om de äro med om hans
vädjan till regeringen att se till att normalpriserna åter införas. Det har dock
i stort sett varit så, att skogsägarna genom de skogsavverkningar som gjorts
ha velat avbörda sig en del skulder. Jag skulle väl nästan tro, att de i vissa
fall ha gjort en bottenskrapning av skogstillgångarna, detta på grund av att
priserna varit rätt tillfredsställande. Vi få komma ihåg, att den nu påbörjade
växande skogen inte kommer att kunna avverkas förrän om 75 år. Man kan därför
inte avverka skogen hur som helst, utan man får avverka på sådant sätt att
man får ett uthålligt skogsbruk. Under sådana förhållanden är det sannerligen
enligt min mening inte för mycket, att såväl skogsägarna som skogsarbetarna
få sin beskärda del av de priser som kunna utvinnas.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är riktigt
att jag inte besvarade herr Edbergs fråga om jag inte unnade skogsarbetarna
en höjning av deras knappa levnadsstandard. Jag ansåg nämligen att det

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

var en sådan där retorisk fråga, på vilken det icke var avsett att det skulle
bli ett svar. När man ser på den regeringspolitik som i detta avseende förts
är det val ganska självklart att det är onödigt att ställa denna fråga. Det förhåller
sig inte så som herr Edberg vill göra gällande, att statsmakterna med
gillande se att strömmen av arbetskraft går från skogs- och jordbruksarbetet
till industrien. Jag vill erinra herr Edberg om att vi ha infört ett omfattande
system med produktionspremier, däribland premier för vedavverkning, vilket
allt avser att till skogen föra den arbetskraft, som i nuvarande läge är nödvändig
där. När vi dessutom nu, trots de betänkligheter man kan hysa för
den inhemska prismarknaden, ändå medger en prisstegring på 35 kronor per
standard, som jag upplyste om i mitt förra anförande, ligger ju däri svaret
på herr Edbergs fråga. Jag tyckte därför inte att jag skulle behöva ta kammarens
tid i anspråk för att uttrycka detta i ord.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag begärde närmast ordet i anledning
av herr Jonssons i Skutskär anförande. Det är inte första gången han
uppmanat regeringen att vidtaga åtgärder när det gäller uppgörelsen för nästa
år. Därmed syftar han antagligen på återinförande av normalpriserna på
rundvirke. |Ja, herr Jonsson i Skutskär, jag har förut sagt, att om jag hade
velat vara mycket elak mot regeringen skulle jag tillrått den att vidtaga den
där åtgärden.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Herr Jonsson i Skutskär gav uttryck
åt den meningen, att priserna på rundvirke i år ha varit oskäliga och att man
från skogsägarehåll hade eftersträvat en oskälig prisnivå. Han nämnde i detta
sammanhang också skogsägareföreningarna. Då jag har eu något avvikande
mening i dessa ting tycker jag att jag bör försöka gendriva herr Jonsson i
Skutskär.

Det är riktigt att prisstegringen från föregående år har varit avsevärd, men
det beror till inte oväsentlig del just på att priserna förut ha varit för låga i
förhållande till priset på den förädlade varan. Man har från skogsägarna år
efter år företagit utredningar, efter vad jag kan förstå synnerligen vederhäftiga
sådana, som ha ådagalagt att rundvirkespriset i förhållande till priset på
den färdiga varan har varit för lågt. När nu prisbildningen blev fri kom detta
automatiskt att rätta till sig. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka,
att man icke från de privata skogsägarna eller från deras organisationer
har satt in några starkare attacker för att driva upp priserna till någon
orimlig eller oskälig nivå. Tvärtom förhåller det sig på det sättet, att åtminstone
i landets norra delar — och det är ju där prisökningen bär varit störst —
ha de enskilda skogsägarna accepterat just det pris, som domänstyrelsen har
lyckats erhålla. Vi ha från de privata skogsägarnas sida ställt oss avvaktande
och låtit domänstyrelsen taga ledningen. Sedan ha vi inte gjort anspråk på
högre pris utan varit fullt tillfredsställda med det pris som domänstyrelsen
utfått.

Jag förstår inte hur man mot denna bakgrund kan rikta dessa anklagelser
mot skogsägarna. Vi ha under hela krisen varit emot normalpriserna, men vi
ha icke hävdat att vi skulle ha några oskäliga priser på rundvirke. Att vi äro
emot normalpriser har berott på att vi ha ansett sådana vara ett synnerligen
olyckligt medel för en prisreglering. De ha åstadkommit rent av kaotiska förhållanden
på rundvirkesmarknaden. Det rätta medlet hade enligt vår mening
varit att med priset på den färdiga varan så att säga styra prisbildningen på
rundvirkesmarknaden. Det har såvitt vi kunnat förstå också funnits vissa möjligheter
härtill.

Nr 22.

Lördagen den 10 inaj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Edberg: Herr talman! Jag- tror inte att skogsarbetarna voro så särskilt
förtjusta över de låga premier som infördes i fjol. Även i år ha ju införts
premier för vedavverkning, som skulle göra att skogsarbetarna skulle stanna
kvar och inte rusa till exportindustrien och andra industrier.

Jag ''skulle vilja fråga: huru har regeringen tänkt sig att man nu skulle få
fram den ved som hugges på de enskilda skogarna? Denna ved ha ju de enskilda
skogsägarna själva brukat köra fram. Vi veta dock att man under de
år som gått avverkat mycket ved på de närmare belägna platserna, och följaktligen
komma huggningarna nu att ske på de avlägsna ställena. Priset måste
därför bli ett helt annat om det skall löna sig för skogsägarna att avverka denna
skog. Jag vill i detta sammanhang lägga regeringen på hjärtat att inte bara
tänka på att få så och så mycket ved huggen. Det är lika viktigt att se till
att man kan få frain den ved som hugges. Jag vet att många skogskörare i
Norrland, som inte äro jordbrukare men som ha hästar och köra i skogarna på
förtjänst, resonera som så: det är inte alls lönande att köra ved för de enskilda
skogsägarna, utan jag ackorderar hellre med bolagen och kör för dem i stället.
Det tjänar jag mera på. — Så ligger saken till. Jag tror att det blir mycket
svårt att få fram veden ur skogen, därför att det nu blir alldeles för långa
transporter. Jag hoppas att statsmakterna skola taga hänsyn även till detta
förhållande.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har sedan ganska länge haft sådan sysselsättning,
att jag väl känner till de förhållanden som här diskuteras. Jag tänkte
emellertid inte blanda mig i debatten, därför att interpellanten i huvudsak har
framfört de synpunkter som jag ansåg vara de riktiga. Men då herr Jonsson
i Skutskär satte in sin attack här nyss, kunde jag inte låta bli att be att få
säga några ord i denna fråga även jag.

Herr Jonsson i Skutskär beklagade att normalpriset på växande skog togs
bort i höstas. Jag ansåg och har hela tiden ansett att detta var klokt. Men
herr Jonsson är tydligen för litet inne i dessa förhållanden. Han har inte observerat
en annan mycket viktig sak i detta sammanhang, nämligen att det som
herr Hedlund i Rådom alldeles riktigt nyss framhöll inte var skogsägareföreningama
— med vilka jag för övrigt är ganska nära lierad — som drevo upp
priserna i höstas. Det var inte de enskilda skogsägarna som gjorde detta, utan
det var kronans folk. Här ser man hur dåliga möjligheter det inom statsdriften
föreligger för do1 ena organet att hålla reda på vad det andra gör. Många
gånger har från regeringens sida framhållits nödvändigheten av att vi inte
skulle driva upp priserna, därför att vi då skulle få alldeles för dyra trävaror,
särskilt på den inhemska marknaden. När sedan kronoskogsauktionerna sattes
i gång i höstas kommo statens tjänstemän och helt och hållet saboterade
detta uttalande. Jag har själv haft tillfälle att vara med på auktioner, där
för vissa poster virke bjödos belopp, som voro fullt nöjaktiga och stodo i överensstämmelse
med normalpriserna på de förädlade varorna. Men detta pris
antogs inte av jägmästarna. De togo på nytt upp auktion på samma poster,
och nu drevos priserna upp till fullständigt onormal höjd. Det är ju alldeles
klart att ett sådant förfarande inverkar på priserna vid skogsägareföreningarnas
auktioner som följa senare. En psykos hade väckts, och den spred sig sedan
över hela fältet tills auktionerna voro slut. Det märktes emellertid en
smula mera betänksamhet vid de allra sista auktionerna. Priserna på de poster
som såldes under hand påverkades naturligtvis också och drevos upp i höjden.

Jag skall i detta sammanhang säga några ord om normalpriset. Detta var,
herr Jonsson i Skutskär, en ren chimär. Det var ju praktiskt taget omöjligt
att med någon tillförlitlighet konstatera vilket som var det rätta normalpriset.

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det var en ren bedömningsfråga för bränslekontoren. Det ena länets bränslekontor
lät priserna gå ganska högt upp, medan priserna i det andra länet höllos
nere på en nivå, som kunde anses onormal. Härigenom skedde stora orättvisor
för säljarna- Om en säljare var tillräckligt knivig och t. ex. kunde påstå
att det var specialvirke i en pöst och fick någon förståsigpåare som lämnade
intyg härom, så kunde han driva upp priset ganska högt. Men om säljaren var
litet mindre företagsam, fick han nöja sig med ett betydligt lägre pris. Är
detta något att eftersträva, herr Jonsson i Skutskär? Kan det verkligen vara
önskvärt att komma tillbaka till sådana förhållanden? Dec vore lämpligt om
herr Jonsson satte sig litet bättre in i förhållandena, innan han ger sig in i en
sådan här debatt. Jag tror inte han har någon riktig uppfattning om vad saken
gäller.

Vad beträffar de mindre sågverkens ställning tror jag de komma att ligga
dåligt till med denna uppgörelse. Det skulle vara att beklaga om den resulterar
i att en del mindre företagare inte se sig i stånd att fortsätta. Det är av
mycket stor betydelse för byggnadsverksamheten ute i bygderna att det här
och där finns sådana där mindre sågverk med en hyvel. Det finns då möjlighet
vid byggena att på kort avstånd hämta vad man behöver. Framför allt ha
dessa mindre sågverk betydelse för byggena, då man behöver komplettera
byggnadsmaterialet med mindre poster. Om dessa företag tvingas att lägga
ned rörelsen, bli transporterna betydligt längre, vilket ju knappast kan vara
ekonomiskt. De mindre sågverken ge ju även ''sysselsättning åt folk på orten,
som annars kanske får söka sig arbete på annat håll.

Jag anser sålunda att när normalpriserna nu en gång tagits bort, skulle det
absolut inte vara till någon nytta att åter införa dem. Det skulle helt säkert
få en effekt som varken herr Jonsson i Skutskär eller någon annan önskar,
nämligen att avverkningarna skulle minska betydligt. Med hänsyn till de hårda
skatter, som nu skola komma och som för övrigt redan finnas samt de stora
uttag ur de svenska skogarna som redan ha gjorts, äro nog skogsägarna inte
så angelägna att avverka mycket i sina skogar. Jag är mycket rädd för den
dag, då vi komma i det läget att det blir en nedsättning av priserna å timmeroch
massavedposten. Då blir det säkert ganska hastigt ett stopp i avverkningarna,
som inte ur några synpunkter är önskvärt.

Jag kan i samband med detta erinra om hur det är med vedhuggningarna.
Det råder för närvarande en klar vedtrötthet, om jag får använda det uttrycket,
hos de svenska skogsägarna. De åtgärder som sent omsider vidtagits äro
enligt min uppfattning absolut nödvändiga. Huruvida de skola visa sig till
fyllest, kan jag inte med någon säkerhet yttra mig om.

Jag vill sålunda i motsats till herr Jonsson i Skutskär bestämt avråda från
en sådan fiktiv åtgärd som att återinföra de normalpriser på växande skog
som gällde till i höstas. Och om vi nu skola ha ett normalpris på den sågade
varan, bör det göras allt för att det skall bli effektivt. För närvarande är det
inte effektivt, därför att det på ena eller andra sättet överträdes. Detta har
till stor del berott på att de hittills fastställda priserna varit alldeles för låga.
Med de inköpspriser som gällde i höstas skulle dessa normalpriser ovillkorligen
rendera sågverksägarna eu klar och tydlig förlust i årets drift.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Jag anser inte att herr Thorell har
någon rätt att inkompetensförklara mig i denna debatt. Man behöver inte vara
skogsägare själv för att kunna bilda sig en riktig uppfattning av prisförhållandena.

Jag måste bestämt, framhålla, att de priser som togos ut på rundvirket i höstas
icke kunna anses såsom skäliga. Skall prisstegringen från i höstas fortsätta, är

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.) ''

det ju fullständigt meningslöst med bostadsrabatter och andra bostadssubventioner.
Jag förstår ju mycket väl att herr Thorell och hans kolleger vilja ha så
mycket betalt som möjligt för sin skog. Men jag anser mig ha större möjligheter
än herr Thorell och andra skogsägare att objektivt bedöma skäligheten av
priserna. De äro parter i målet och resonera därefter.

Jag måste också bestämt reagera mot att man inblandar skogsarbetarnas löner
i detta resonemang. Det är helt andra faktorer som äro bestämmande för lönerna.
Skogsarbetarnas löner bestämmas inte av priserna på virket. I så fall skulle
lönerna ha stigit väsentligt mycket mer än de gjorde i höstas.

Det är inte ägnat att förvåna att herr Thorell här stiger upp och säger att
det var klokt att slopa normalpriserna på det sågade virket, ty detta är något
som ligger i skogsägarnas intresse. Men jag anser att det ligger i hela landets
intresse i nuvarande läge att regeringen inte ger efter för skogsägarnas krav.
Jag upprepar därför min vädjan till regeringen att gå in för att icke upprepa
det som skedde i höstas.

Jag vill inte försvara domänstyrelsens handlingssätt i detta fall. I de trakter,
där jag bäst känner till förhållandena, har det emellertid varit Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag som varit den verkligt köpkraftiga parten, under
det att småsågarna inte hunnit med i kapplöpningen. Och därför är det kanske
inte så riktigt med det där talet om att det var kronans folk som gick i täten.
Skulle det för övrigt vara så att det är domänstyrelsen som mest har syndat på
nåden, har ju Kungl. Maj:t möjligheter att ingripa däremot nu i höst.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Jonsson i Skutskär yttrar sig mycket försiktigt om domänstyrelsens
prispolitik, vilket jag mycket väl förstår. Det var ju klart och tydligt, herr
Jonsson i Skutskär, att jag i egenskap av skogsägare visserligen talade för
ett fullt skäligt pris både för mig och andra skogsägare. Detta är ju helt naturligt.
Men om herr Jonsson fattade ordentligt vad jag anförde, skulle han ha
märkt att jag också kritiserade den onormala uppdrivning av priserna som
domänstyrelsen gjorde sig skyldig till. Jag är nämligen inte främmande för att
en onormal prisstegring på skogsprodukterna i längden inte kan vara nyttig ens
för skogsägarna själva. Jag är så pass insatt i ekonomiska frågor, att jag är
medveten om att det i stället kan vara till skada för skogsägarna om en viss
gräns överskrides.

Vidare yttrade:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Herr Jonsson i Skutskär gör gällande
att de priser på skogsprodukterna som tagits ut varit oskäliga. Jag är inte
övertygad om att det är riktigt att se saken på det sättet. Det är väl ändå så
att priserna inte varit högre än industrien ansett sig kunna betala med hänsyn
till priset på den färdiga varan. Betalningen har i själva verket icke ens varit
så hög, utan den har satts i relation till den del av världsmarknadspriset å exportvarorna
som exportörerna fått statsmakternas medgivande att taga ut resp.
behålla sedan prisutjämningsavgifterna fråndragits. Det är som bekant så åt!
exportörerna hindrats att taga ut fulla världsmarknadspriset och att de därjämte
för sågade varorna haft att erlägga en exportavgift. Situationen är alltså
den, att industrien inte tillåtits tillgodogöra sig det pris som världsmarknaden
kunnat bjuda, och på basis av vad industrien verkligen fått ut har rundvirket
betalats. Jag vet då inte om det är riktigt att säga att rundvirkespriserna varit
oskäliga. Det förhåller sig väl ändå så att man från skogsägarnas sida fått
finna sig i att få ytterst ringa betalning för rundvirket under tider, då världs -

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

marknadsläget varit sådant att exportpriserna varit låga. Om skogsägarna sedan
få följa med vid en stegring kan man inte säga att det är fråga om oskäliga
priser. Nu ha de f. ö. icke ens fått följa med i full utsträckning.

Var och en som har någon kännedom om förhållandena i skogsbygderna torde
väl ha reda på att det råder ett mycket starkt samband mellan priserna på den
färdiga varan och vad skogsarbetarna kunna betinga sig. Nu äro förtjänsterna
i skogen ganska goda. I början av 1930-talet, då det var svårt att exportera,
var det orimligt låga förtjänster i skogen. Om herr Jonsson i Skutskär studerar
saken närmare, skall han nog finna att det råder ett ganska intimt samband
mellan skogsarbetarnas .förtjänster och priserna på de färdiga produkterna.

Herr Edberg: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt yttra mig mer i
denna debatt, men jag begärde ordet på nytt med anledning av herr Thorells
anförande. Herr ''Thorell tycks resonera ungefär som gumman som hade sin
egen Gud. Herr Thorell har tydligen sin egen domänstyrelse. Det är ju så,
herr Thorell, att domänstyrelsen stämplar ut sitt virke, och så har den sina
auktioner, där vem som helst får bjuda på de utstämplade virkespostema.
Det är sålunda inte domänstyrelsen som begärt orimliga priser, utan äro priserna
orimliga, så är det köparna själva som bjudit en eller rättare sagt oss
alla medborgare dessa priser. Det har inte varit något tvång, utan buden äro
helt frivilliga. Men det är kanske en annan domänstyrelse i Uppland än den
som finns uppe hos oss i Norrland!

När herr Jonsson i Skutskär framhåller, att han inte är skogsägare eller
sågverksägare, vill jag säga att jag sannerligen inte betvivlar den saken. Hans
uppläggning av frågan är helt teoretisk och stämmer inte överens med de praktiska
synpunkter som såväl skogsägarna som sågverksägarna lägga på frågan.

Herr Thorell: Herr talman! Gentemot herr Edberg vill jag säga att jag har
svarat herr Jonsson i Skutskär, då han kritiserat de höga priserna, att det
är domänstyrelsen, som satt i gång dessa höga priser. Detta har även bestyrkts
av ordföranden i skogsägarnas riksförbund, herr Hedlund i Rådom, som ju bör
känna till förhållandena även i Norrland.

Det är visserligen riktigt att dessa höga priser ha bjudits av köparna, men
•— hör på nu, herr Edberg! — dessa priser bjödo köparna inte omedelbart,
utan de ha först bjudit priser som de ansett normala, vilka priser emellertid
i vissa fall förkastats. Jag framhöll för herr Jonsson i Skutskär, att om staten
vill hålla nere priserna, borde det väl inte vara kronans egna jägmästare som
driva upp dem. Sedan är det en annan sak, huruvida dessa priser skola anses
riktiga eller ej.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 246, angående viss tjänsteförteckningsrevision för försvarsväsendet m. m.;

nr 249, med förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten
för vissa motorfordon;

nr 250, angående fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. in.;

nr 251, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen
m. m.; och

nr 254, angående anslag till statens provningsanstalt.

Dessa propositioner bordlädes.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr SS.

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

§ 3.

Föredrogos var efter annan ocli hänvisades till bevillningsutskottet följande
å kammarens bord vilande motioner, nämligen:

nr 431 och 432 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,
nr 433 av herr Adolfsson m. fl. och
nr 434 av herr Di cl: son.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckta
motioner om ändrad ordning för kungörande av tid och ställe för röstlängds
framläggande till granskning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1947/48, under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1947/48 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Inledningen.

Utskottets däri gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till svenska uppfinnarkontoret;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen av
statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion;

nr 93, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppdelning av professuren
i radioteknik vid Chalmers tekniska högskola;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
de tekniska högskolorna; och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till konstfackskolan m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1947/48 å kapitalbudgeten, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Pukterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1947/48, i vad avser det nya socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1, angående statens bosättningslånefond.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t beträffande kapitalbudgeten för det
nya socialdepartementet under punkten 7 föreslagit riksdagen att till Statens
bosättningslånefond för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Majrts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herrar Persson i Landafors
och Kempe väckt motion (II: 63), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statens bosättningslån skulle vara räntefria och räntan slopas för
kvarstående lånebelopp å tidigare beviljade bosättningslån.

Anslag å
kapitalbudgeten
för det
nya socialdepartementet.

Anslag till
statens bosättningsldnefond.

20 Nr 22. Lördagen den 10 maj 1947.

Anslag till statens bosättning slånefond. (Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond för budgetåret 1947/
48 anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor;

b) att motionen II: 63 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Då vi motionärer på denna punkt
även i år ställt yrkande om att lånen ur statens bosättningslånefond måtte göras
räntefria, så är det ett upprepande av vad vi motionsvis framfört under såväl
år 1945 som 1946. Statsutskottet är i sitt föreliggande utlåtande lika kallsinnigt
som under tidigare år och avstyrker motionen med hänvisning till
samma motivering som föregående år, nämligen att lånen helst böra komma
till användning endast såsom hjälp vid bosättningen och att de därför icke
böra erbjudas på sådana villkor, att det blir förmånligare för låntagarna att
ordna bosättningen med bosättningsmedel än med egna besparingar.

Lägger man resonemanget på detta sätt som utgångspunkt för sitt ställningstagande
till denna fråga, så blir ju slutsatsen också den, att lånen böra löpa
med så hög ränta att man har garanti för att lånen anlitas endast i undantagsfall
eller då inga andra utvägar återstå.

Vi ha emellertid sett dessa lån som en betydelsefull och viktig angelägenhet
för vårt lands ungdom vid familjebildningen och bosättningen. Arbetarungdomen,
som i allra största utsträckning är hänvisad till att utnyttja dessa
lån, bör enligt vår mening ha det speciella stöd vid familjebildningen, att den
av staten kan erhålla ett räntefritt lån för att skaffa sig det oundgängliga
behovet av lösegendom för bosättningen.

Efter det vår motion behandlats av fjolårets riksdag beslutade även socialdemokratiska
ungdomsförbundets kongress i fjol att hemställa till regeringen
att bosättningslånen måtte bli räntefria. Detta har varit ett ytterligare skäl
för oss att även i år upprepa vår motion, då vi äro förvissade om att vårt
yrkande om räntefria bosättningslån har stöd hos hela vårt lands arbetarungdom.

Det är också därför som jag ber, herr talman, att få 5-rka bifall till vår
motion II: 63.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
pa bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapital -

Lördagen den 10 maj 1947. Nr 22.

budgeten för budgetåret 1947/48, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inköp av inventarier m. m. för fångkolonier; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts -Anslag till
proposition angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret *.*!?*''
1947/48 jämte i ämnet väckta motioner. “ hällan.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Dickson: Herr talman! Utskottet uttalar här en tvekan inför den fortsatta
ansvällningen av institutets verksamhet. Jag delar denna tveksamhet,
och jag skall bara begagna detta tillfälle att upphäva en allmän suck över de
allmänna institutionernas förmåga att spontant tillväxa. Jag skall icke ställa
något yrkande utan har endast velat säga detta.

[Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till centrala sjukvårdsberedningen: avlöningar
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande
regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den
sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till aktieteckning
i aktiebolaget Aerotransport jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1947.

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden; ock
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m., jämte
en i ämnet väckt motion; och

nr 33, i anledning av väckta motioner om borttagande av friskillingar och
därmed jämförliga avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa
städer;

bankoutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176)
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig
börd. in. in. ;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av
åtal mot vissa underåriga:

nr 34, i anledning av väckt motion om upphävande av den på interneringsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen;

nr 35, i anledning av väckt motion om införande av skyldighet för hotell och
pensionat m. fl. att införa automatiskt brandalarm; och

nr 36, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagniugsförordningen; nr

25, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förlag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar;
och

nr 36, i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande av vissa kostnader
för en laga skiftesförrättning å fastigheten Kuivakangas 2 64 i Övertorneå
socken; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion angående undersökning och inventering av de folkmoraliska förhållandena.

Lördagen den 10 maj 1947.

Nr 22.

§ 15.

Herr Mattsson avlämnade en av honom undertecknad motion nr 435, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 235, angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., nämligen
nr 436 av herrar Ljungqvist och Birke;
nr 437 av herr Ohlin m. fl.;

nr 438 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile;

nr 439 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;

nr 440 av herr Ruhbestad m. fl.;

nr 441 av herr Kyling m. fl.; och

nr 442 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

Härpå avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.; och

herr Håstad m. fl., nr 444, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 220.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Gavelin. som anförde: Herr talman! Riksdagen beslöt år 1946 att utöka
semestern från 14 dagar till 3 veckor för bl. a. alla gruvarbetare här i landet
under jord samt för gruvarbetare ovan jord i Norrbottens län. Den kommitté,
som verkställt utredningen (1942 års semesterkommitté), anförde i motiveringen
beträffande 3 veckors semester för gruvarbetare ovan jord i Norrbottens
län följande: »Kommittén har emellertid stannat för att med hänsyn till de
särskilda förhållanden, som råda vid ifrågavarande malmfält, gränsen bör
dragas så vidsträckt, att till ovanjordsarbetare hänföras alla i gruvdriften sysselsatta
arbetstagare, som ej utföra kontorsarbete eller ha därmed jämförlig
sysselsättning. För en sådan lösning talar även att de praktiska svårigheterna
i tillämpningen torde bli avsevärt mindre än om någon av de förut omnämnda
lösningarna väljes.»

I den kungl. propositionen, nr 221, 1946 angående förlängd semester för
vissa arbetstagare anförde föredragande statsrådet att han. om än med viss
tvekan, »funnit sig böra godtaga kommitténs förslag pa denna punkt». Till
dessa kommitténs och departementschefens synpunkter gjordes icke från riksdagens
sida någon invändning. Emellertid har Luossavaara-Kiirunavaara AB
(LKAB) hos arbetsrådet hemställt om dess tolkning av begreppet gruvarbete
ovan jord, och har arbetsrådet därvid fastställt att vissa grupper, såsom spårvägspersonal
i Kiruna, renhållningsarbetare och vissa husreparatörer vid
LKAB m. fl., skola undantagas från rätten till 3 veckors semester. Beslutet i
arbetsrådet är dock icke enhälligt i det att tre ledamöter reserverat sig för en
tolkning i enlighet med ovan refererade kommittéförslag. Det är självklart att
arbetsrådets tolkning, som så väsentligt inskränker lagens tillämplighetsområde,
väckt mycken ovilja bland de därav berörda arbetarna.

Under hänvisning till det ovan anförda anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få ställa
följande frågor:

Nr 22.

Lördagen den 10 maj 1047.

Interpellation. (Forts.)

1) Har statsrådet observerat arbetsrådets tolkning av lagen om förlängd semester
för vissa arbetstagare, som trädde i kraft den 1 juli 1946, och anser
statsrådet att denna tolkning står i överensstämmelse med de motiv som anfördes
för densamma i Kungl. Maj:ts proposition, nr 221, 1946?

2) Om så icke är fallet, vill statsrådet medverka till sådant klarläggande
eller ändring av denna lag så att det klart framgår att samtliga i gruvdriften
i Norrbotten sysselsatta arbetstagare, som ej utföra kontorsarbete eller ha därmed
jämförlig sysselsättning, äro berättigade till semester enligt denna lags
bestämmelser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens marinverkstäder;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1947/48;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1947/48 till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen;

nr 190, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag till främjande
av humanistisk forskning jämte en i ämnet väckt motion;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livränta åt E. L.
Ceder m. m.; och

nr 193, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse från
ersättningsskyldighet för konteramiralen C. G. Wahlström.

§ 18.

Justerade protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 13 maj 1947.

Nr 22.

Tisdagen den 13 maj.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 6 och den 7 innevarande maj. ''

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 12 maj 1947.

Till justitiedepartementet hade den 12 maj 1947 från länsstyrelsen i Skaraborgs
län inkommit fullmakt för barnavårdsmannen fru Elisabeth Johansson,
Skövde, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet :

C. G. Bruno.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 239, angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

nr 252, angående vissa ägoutbyten och fastighetsförsäljningar;
nr 253, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.;
nr 255, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8
april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal m. m.; och

nr 256, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Nr 22.

Tisdagen den 13 maj 1947.

till statsutskottet propositionen, nr 246, angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 249. med förslag till förordning
om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa motorfordon; och

till statsutskottet propositionen, nr 250, angående fortsatt subventionering
av införseln av vissa varor in. m.

Vid remiss av Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 251, angåpropositionen
ende statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. in. begäres ornr
2åL det av

Herr förste vice talmannen Magnusson, som anförde: Herr talman! Att beklaga
att propositioner komma sent är väl ganska fåfängt, och jag skall inte
nu göra så, detta så mycket mindre som det inte var därför jag begärde ordet.
Men jag kom osökt att erinras om de senkomna propositionerna, när vi här
alldeles nyss fingo mottaga dylika av ganska vidlyftigt slag.

Jag har inte heller begärt ordet för att klaga över den proposition nr 251
angående tryggande av vedförsörjningen, som har kommit, men väl kan man
klaga däröver att statsmakterna varit så sent, för att inte säga för sent ute
när det gäller åtgärder för tryggande av denna viktiga angelägenhet.

Kedan i höstas undrades det allmänt man och man emellan, hur det skulle
gå med vår bränsleförsörjning under det kommande året, då ingen människa
egentligen inriktat sig på att hugga ved, utan man var inställd på att använda
tillgänglig arbetskraft för att hugga gagnvirke. Det var ju inte alla.
som hyste den ljusa förhoppningen, att avtalen med exempelvis Polen och andra
länder om import av fossilt bränsle skulle leda till önskat resultat.

Nu stå vi ju där vi stå, men det kan inte hjälpas, att man måste beklaga,
att de åtgärder, som höga vederbörande anse sig böra vidtaga, komma så sent,
eller, som nyss sagts, för sent.

Det är nu meningen att lämna premier av olika slag för vedhuggning, och
det kan ju i och för sig vara bra och välbetänkt. Det hela bara hakar upp sig
på den omständigheten, att det nu, såvitt jag kan se, inte finns folk att få
till vedhuggning, även om man tillmäter väl så stora premier.

Det var, herr talman, egentligen detta som jag här velat säga. Jag vill emellertid
begagna tillfället att beröra även en annan sak, som .strängt taget inte
direkt hör hit men som jag fått en viss anledning att taga upp.

När man får blanketter från vederbörande kristidsmyndigheter för att deklarera
exempelvis vedhuggning, är det nog inte bara min hjärna som vägrar i
vändningen, utan jag har hört, att man i allmänhet klagar över att man inte
förmår utfundera, hur man skall fylla i blanketterna för att det skall vara
riktigt. Likadant är det med cirkulären från kristidsmyndigheterna angående
t. ex. premier för vedhuggning: det är mycket svårt att förstå vad som egentligen
menas. Jag kunde emellertid exempelvis ur det senaste cirkuläret, jag
tror nr 522, läsa ut att det under vissa villkor lämnas en premie på kr. 2: 50
plus viss huggningspremie, och jag kunde också läsa ut, att man efter mycken
omgång och besvär har utsikt att få denna premie utbetalad mot slutet av året
men att det med all sannolikhet komme att dröja in på 1948, innan man fick
premien. Under sådana förhållanden är ju inte stimulansen så särskilt stor.

När jag tittade i min ortstidning i går, mötte mig en stor annons från
bränslekommissionen angående viss kommunal vedförsörjning, och då jag läste
den, måste jag göra mig den frågan: finns det inte möjlighet att få tåg på
någon förnuftig låt mig säga folkhögskolebildad person, som kan skriva begriplig
svenska i stället för detta jurister!, som krånglar till alla cirkulär,
så att ingen begriper dem? Jag skall inte tynga kammarens protokoll med

Tisdagen den 13 maj 1947.

Ajr 22.

Vid remiss av propositionen nr 251. (Forts.)
några citat ur annonsen. Var och eu, som är intresserad därav, kan ju i pressen
plocka fram denna annons och försöka läsa ut vad Som egentligen menas
med vad som där är skrivet.

Skulle man verkligen inte — det gäller inte bara detta område utan alla
möjliga områden av statsförvaltningen — kunna åstadkomma cirkulär och
författningar, som äro begripliga för en lekman? Inte ens juristerna, som ha
skrivit dem, veta åtta dagar efteråt vad de ha menat. Här behövs verkligen
en föryngring, en renässans.

Vidare yttrades ej. Propositionen hänvisades till statsutskottet, dit jämväl
det i anledning av densamma avgivna yttrandet skulle överlämnas.

Sluligen föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition,
nr 254, angående anslag till statens provningsanstalt.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 435 av herr Mattsson; samt

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 436 av herrar Ljungqvist och Birke,

nr 437 av herr Ohlin m. fl.,''

nr 438 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile,

nr 439 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

nr 440 av herr Rubbesfad m. fl.,

nr 441 av herr Kyling m. fl.; och

nr 442 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av motionen nr 443 av herr Skoglund i
Doverstorp m. fl. hänvisades motionen, såvitt angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott motionen
nr 444 av herr Håstad m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 106—110, bevillningsutskottets betänkanden nr 32 och
33, bankoutskottets utlåtande nr 37, första lagutskottets utlåtanden nr 30 och
31 samt 33—36, andra lagutskottets utlåtanden nr 24—26, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 35 och 36 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7.

Föredrogs den av herr Gavélin vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet angående tolkningen av semesterbestämmelserna
för vissa i gruvdrift anställda arbetare, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

§ 8.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 206, till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad ordning
för kungörande av tid och ställe för röstlängds framläggande till granskning.

■x § 9‘

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att fru Johansson i Skövde denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2-

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Verner Karlsson, Grängesberg, på grund
av sjukdom (mag- och hjärtbesvär) är oförmögen till arbete vid riksdagen
tiden 14 maj t. o. m. 9 juni 1947.

Grängesberg den 13 maj 1947.

Carl Gustaf Sundeil,
provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Karlsson i Grängesberg ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. denna dag t. o. m. den 9 nästkommande juni.

§ 3.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 259, med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande;

nr 261, angående vissa anslag till socialstyrelsen; och

nr 262, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande
arbetarskydd.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

9*or på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation.

Hans excellens herr statsministern Erlander, som anförde: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Pettersson i Dahl till

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

mig ställt trenne frågor rörande arbetskraften inom jordbruket. Interpellanten
frågar:

Har regeringen uppmärksammat den allvarliga bristen på arbetskraft inom
jordbruket?

Om så är fallet, bar regeringen för avsikt att i god tid vidtaga åtgärder, så
att jordbrukets arbetskraftsbehov kan bli tillgodosett, i första hand för vårbruket
och skörden?

Och kan man förvänta att regeringen avstår från planerna att inkalla vissa
värnpliktiga för efterutbildning under innevarande år?

Interpellanten åberopar i sin motivering för dessa frågor bl. a. en interpellation
vid fjolårets riksdag i samma ärende av fru Gärda Svenson. Jag tillåter
mig att i min tur hänvisa till det svar som gavs å denna interpellation på
regeringens vägnar av statsrådet Sträng. Han konstaterade, att överflyttningen
av arbetskraft från jordbruket till andra näringsgrenar länge har pågått och
att denna företeelse ställer och kommer att ställa jordbruket inför omfattande
organisatoriska problem. Vidare hävdades den meningen, att den pågående befolkningsrörelsen
från jordbruket icke kan bringas att upphöra eller att vända
genom enbart arbetsmarknadspolitiska eller sociala åtgöranden och att det rådande
läget komme att bestå under avsevärd tid framåt. Den hittillsvarande
utvecklingen besannar denna uppfattning. Spänningen mellan tillgång och efterfrågan
på såväl säsongbetonad som stadigvarande arbetskraft inom jordbruket
har sedan i fjol än mera ökats.

Uppenbart är att detta problem är en del av det stora frågekomplex som
jordbrukets lönsamhet och organisation utgöra. Framför allt måste i jordbrukets
i alla avseenden planmässiga rationalisering utvägarna sökas såväl ur det besvärliga
läge som den nuvarande spänningen försatt oss i som till motverkan
av en fortsatt icke önskvärd nedgång i landsbygdens befolkningstal. I detta
avseende har förslag förelagts årets riksdag i proposition nr 75 angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken.

För att tillfälligt och särskilt under de mest krävande säsongerna tillgodose
jordbruket med nödvändigt tillskott av extra arbetskraft ha som bekant
under en följd av år en rad åtgärder vidtagits under arbetsmarknadskommissionens
ledning, såväl av speciell natur som ingående i ett större socialpolitiskt
sammanhang. Här skall i korthet därför redogöras.

Arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna ha sålunda genom
broschyrer och annan upplysningsverksamhet sökt intressera skolungdom, semesterfirare
och andra att deltaga i jordbruksarbete. Under år 1946 placerades
genom den offentliga arbetsförmedlingen 59 688 personer, huvudsakligen skolungdom,
i tillfälligt jordbruksarbete. Av dessa voro under en tid av minst en
månad 6 386 personer utplacerade på enskilda gårdar och 7 455 i jordbruksläger
medan 45 847 voro utplacerade i tillfälligt jordbruks- och skördearbete
under kortare tid än 10 dagar. Även om denna arbetskrafts insatser helt naturligt
ej kunna jämföras med de vana lantarbetarnas eller lantungdomens, ha
de dock under jordbrukets topperioder underlättat lösandet av ett svårt arbetskraftsproblem,
varför liknande åtgärder tillämpas även i fortsättningen.

För de ungdomar från städer och samhällen, som i framtiden tänka ägna sig
åt något yrke i anslutning till jordbruket eller skogen, skola särskilda praktikläger
anordnas. Dessa läger pågå i två månader och äro ämnade att ge deltagarna
en viss teoretisk utbildning i anslutning till det praktiska arbetet. Under
1947 äro hittills sammanlagt 13 praktikläger planerade i lanthushåll, jordbruk
och skogsbruk. Fn särskild broschyr om dessa läger har tillställts skolorna
för elever över 16 år.

På framställning av arbetsmarknadskommissionen har Kungl. Maj:t i likhet

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1047.

Svar på interpellation. (Forts.)

med föregående år medgivit, att elever vid skolor och seminarier kunna erhålla
ledighet sammanlagt högst två veckor under vår- och höstterminerna 1947 för
deltagande i lantbruksarbete m. m. Kommissionen har i samarbete med skolöverstyrelsen
och livsmedelskommissionen utarbetat eu skrivelse, som jämte
kungörelsen tillställts samtliga rektorer och skolstyrelser, vari dessa uppmanats
att medverka till att skolungdomen deltager i jordbruksarbete främst
under ferierna.

För deltagande i skördearbete medgavs i fjol vissa statliga befattningshavare
sammamlagt högst tio dagars tjänstledighet med oavkortad lön för att deltaga i
skördearbeten, som anvisats av den offentliga arbetsförmedlingen. Dylik möjlighet
beräknas skola föreligga även i år.

Efter uppmaning från länsarbetsnämnderna ha i stor utsträckning industrier,
firmor och olika företag tidigare lämnat personal ledighet för att deltaga i
skördearbete, i många fall utan löneavdrag. Samma förmåner väntas även nu.

Militär skördehjälp vanns under 1946 genom Kungl. Maj:ts medgivande, att
de värnpliktiga under 14 dagar fingo utbyta de militära övningarna mot skördearbete.
Några siffermässiga uppgifter angående den militära skördehjälpen
äro icke tillgängliga. Dock må framhållas, att flertalet av fjolårets rekryter
någon eller några dagar deltagit i skördearbete. Fortsatta anordningar av
detta slag övervägas.

För att tillgodose sockerbetsodlingens behov av arbetskraft har sedan länge
arbetskraft frän icke betodlande län tillfälligt överflyttats till betarbete. Under
1946 fick denna omfattning sin hittills största omfattning. Sålunda placerades
genom arbetsförmedlingen för vårskötseln 8 000 personer och för betupptagningen
6 700 personer. Av dessa kommo från Norrland 1100 personer
till vårskötseln och 2 200 till upptagningen. Från Mellansverige anvisades
2 160 personer till arbete på betfälten — 1 640 för vårskötseln och 520 för
upptagning. Övriga kommo i huvudsak från Småland och Blekinge.

Även i år räknar arbetsmarknadskommissionen med en viss omflyttning av
dylik arbetskraft, ehuru anmälningar från skoglänen på grund av den förändrade
bränslesituationen väntas bli mindre än tidigare. I samråd med lantarbetareförbundet
komma genom artiklar i tidningen »Lantarbetaren» lantarbetarhustrurna
att uppmanas deltaga vid betskötseln.

Kollektiva hushåll anordnas liksom förut om åren av länsarbetsnämnderna
för den tillresande arbetskraften till skörde- och betarbetet. Dessa hushåll ha
ökat. trevnaden i arbetet och framför allt medverkat till att den ovana arbetskraften
stannat kvar och slutfört sitt arbete. Under 1946 voro för betskötseln
på våren 80 hushåll anordnade, där omkring 1 500 personer dagligen utspisades,
och under betupptagningen anordnades 150 hushåll med utspisning av
över 2 000 personer. Som husmödrar ha tjänstgjort lottor, f. d. skogskockor och
andra hushållskunniga kvinnor, som för längre eller kortare tid kunnat göra
sig lediga. Husmödrarna ha avlönats genom statsmedel, varjämte varje deltagare
i hushållet lämnat ett mindre bidrag.

För att lösa det tidvis svåra problemet att få tillräckligt med husmödrar
till hushållen har arbetsmarknadskommissionen bl. a. genom lottaöverstyrelsen
vädjat till landets lottakårer att söka rekrytera husmödrar. Möjligheterna
att anordna kollektiva hushåll även för den fasta arbetskraften vid jordbruket
ha även diskuterats.

I syfte att förmå kvinnor med minderåriga barn att i största möjliga utsträckning
åtaga sig skörde- och betarbete i hemorten ha barndaghem på landsbygden
inrättats, främst i södra Sverige under betsäsongerna men även i Norrbottens
län under skördetiden. Under 1946 voro under vårsäsongen 22 daghem
i verksamhet och under hösten 36. Genom socialstyrelsen utgår statsbidrag

Onsdagen den 14 maj 194”.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

med 60 % av driftskostnaderna till daghemmen. I många fall ha dessutom
kommuner, organisationer och enskilda genom pengar eller gåvor lämnat daghemmen
värdefull hjälp i synnerhet vid starten. Barnen vistas i daghemmen
i regel mellan kl. 7 och 18 och få där minst ett mål lagad mat om dagen. För
vården inklusive kosten betalar modern 50—75 öre om dagen för varje barn.
Där flera barn komma från samma familj, plägar avgiften något reduceras.
Erfarenheterna från jordbruksdaghemmen äro uteslutande goda.

Bristen på godtagbara inkvarteringsmöjligheter har mycket försvårat rekryteringen
av säsongarbetskraft. Till gårdar, där inkvarteringsfrågan, ej på annat
sätt kunnat lösas, har arbetsmarknadskommissionen under de senaste åren
uthyrt ett 40-tal s. k. 12-mannabaracker. Dylika baracker ha utnyttjats även
i barndaghemsverksamheten och befunnits lämpliga för dessa ändamål.

Med denna redogörelse för olika åtgöranden får interpellantens andra fråga
anses besvarad.

Vad slutligen beträffar frågan om lättnader i värnpliktstjänstgöring får jag
hänvisa till de utförliga redogörelser för hithörande frågor, som försvarsministern
i andra sammanhang lämnat riksdagen och allmänheten.

_ Regeringen, som med uppmärksamhet följer arbetsmarknadslägets utveckling
i stort och icke minst dess betydelse för jordbruket, kommer framdeles
liksom hittills att pröva alla positiva förslag till tillfällig eller långsiktig
lösning av arbetskraftsbristens problem, som icke inkräkta på den medborgerliga
frihetens princip. Jag vill vid detta tillfälle betyga regeringens uppskattning
av den beredskapsanda som i avsevärd omfattning kommit till uttryck i
särskilt ungdomens villighet att deltaga i brådskande jordbruksarbete. Men
denna måste än ytterligare stimuleras. Det bästa medlet härvidlag torde vara
värdesättningen från jordbrukshåll av den tillfälliga arbetskraften och dess
rätta handhavande och handledning. Sådant manar till efterföljd. Jag skulle
i detta sammanhang vilja varna för en överdriven svartmålning av dagens
ingalunda, lätta läge och av jordbrukets arbetsförhållanden, som kan verka
avskräckande på såväl permanent som tillfällig arbetskraft. En realistisk bedömning
och beskrivning och tilltro till möjligheterna att komma till rätta med
svårigheterna tjäna bäst den gemensamma anspänning som erfordras för att
lösa denna viktiga del av samhällsproblemen.

Härpå yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att till hans excellens
herr statsministern få frambära mitt tack för det svar jag erhållit.

Som statsministern påpekar har denna fråga tidigare varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Statsministern erinrar om en interpellation i första
kammaren den 19 juni föregående år, och man kan tillägga, att den 19 december
förra året behandlades i denna kammare ungefär liknande problem; det
gällde då en interpellation framställd av herr Pehrsson-Bramstorp. Man’ kan
då fråga sig: varför återkommer denna fråga ständigt med så jämna mellanrum
till regeringen? Man måste härpå svara, att det är därför att frågan är
så allvarlig. Och jag skulle vilja tillägga att den inte bara är allvarlig för
jordbrukets folk utan säkerligen också för hela vårt samhälle, därför att möjligheten
att upprätthålla jordbruksarbetet har eu avgörande betydelse för vår
produktion, och denna produktion inverkar i sin tur, som också regeringen
vet, högst avsevärt på våra möjligheter att försörja oss. Ännu en omständighet
som gör att vi riksdagsmän komma fram med detta bekymmer till regeringen
är, att vi ha kontakt med det dagliga livet i bygderna och få påminnelser
om detta från resp. bygd. Då man får redogörelser ifrån jordbrukare,

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

som ensamma måste sköta ett jordbruk på 100 tunnland eller ett jordbruk på
70 tunnland och som måste utföra alla sysslor därstädes, är det alldeles klart
att det måste inge bekymmer, och man måste säga sig att på det sättet går
det inte att fortsätta.

Jag kan berätta att jag nyligen hade ett samtal med en kvinna som hade
besökt två bröder, vilka ensamma skötte ett jordbruk på 70 tunnland. De
måste själva utföra alla sysslor, mjölka och göra praktiskt taget allting. Hon
frågade bröderna — hon var släkt med dem — när de började arbeta på morgnarna.
Klockan 4 svarade de. Hon stannade hela dagen hos dem och skulle
försöka hjälpa dem litet. Då hon väntade på att de skulle sluta sitt arbete —
de hade inte slutat klockan 10 på kvällen —• frågade hon om de inte snart
skulle komma in. Jo, vi skola snart sluta för i dag. svarade de. Det finns
inga möjligheter att människor kunna stå ut med detta. Det svar man ständigt
får i dylika situationer är, att det finns ingen arbetskraft att få, i varje
fall inte till jordbruket.

Statsministern hänvisade till det svar, som statsrådet Sträng lämnade den 19
juni f fjol och som gick ut på att man inte kan säga, att detta är enbart ett
arbetsmarknadspolitiskt eller ett socialt problem, utan att man också måste
följa utvecklingen. Och utvecklingen har varit sådan, konstaterade statsministern,
att spänningen mellan tillgång och efterfrågan på såväl säsongbetonad
som stadigvarande arbetskraft inom jordbruket inte har minskat sedan
svaret på den interpellationen lämnades utan har än mer ökat, och det är så
sant som det är sagt. Vidare säger statsministern: »Uppenbart är att detta
problem är en del av det stora frågekomplex som jordbrukets lönsamhet och
organisation utgöra», och det är alldeles självklart. Jag skulle vilja understryka.
att här har statsministern rört vid själva kärnpunkten i hela detta
stora frågekomplex. Om inte jordbruket är lönsamt och har möjlighet att
betala sina arbetare ungefär som andra yrken, då får jordbruket heller inga
arbetare.

Nu är det kanske en ödets ironi, att samtidigt som man får detta svar här
i riksdagen får man läsa om att förhandlingarna mellan regeringen och jordbrukets
underhandlare angående jordbrukets produktpriser har »spruckit», som
det står i tidningarna. Jag vet inte alls om detta är riktigt. I varje fall har det
meddelats i radio i dag, att statsrådet Sträng sagt, att man inte vet när parterna
åter skola sammanträda, därför att det var så stor klyfta mellan regeringen
och dessa förhandlare om jordbrukets priser. Jag kan inte förstå att
det är möjligt att lösa detta jordbrukets arbetskraftsproblem, om inte denna
spänning blir minskad och om inte jordbruket har möjlighet att betala sina
arbetare så att de kunna komma ungefär i paritet med andra yrkesutövare.

I dagens tidningar står också, att det träffats en överenskommelse med byggnadsfackets
arbetare och att ett avtal godkänts som berör 100 000 man. Jag
har ingen möjlighet att bedöma, huruvida det är riktigt, mep enligt en artikel
ha lönerna höjts med från 12 till 17 öre per timme. Jag skulle tro, att om
man slår ut denna löneökning för byggnadsfackets arbetare kommer man upp
till ganska stora belopp. Sannolikt rör det sig om mellan 20 och 30 miljoner
kronor. ^ Jag har inte alls tänkt att polemisera emot denna löneökning, men
jag tillåter mig säga, att lantarbetarna inte ens ha den timlön som byggnadsarbetarna
tidigare haft. Har det ansetts riktigt att byggnadsarbetarna skola
få denna ganska kraftiga löneökning, då måste det väl i rimlighetens namn
också vara riktigt att lantarbetarna få en tämligen god förbättring av sina
löneförhållanden.

Statsministern säger att utvägar måste sökas att lösa denna fråga med »i
alla avseenden planmässig rationalisering», vilket problem behandlas i det

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

förslag som nu ligger på riksdagens bord, nämligen proposition nr 75 angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Vi jordbrukare erkänna
med tacksamhet de uttalanden som i denna proposition äro gjorda, att jordbruket
skall ha samma lönsamhet som andra näringsgrenar. Nu kan detta
omöjligt lösa problemet för dagen, utan det torde med all säkerhet ta mycket
lång tid. Om det blir som det planeras enligt dessa riktlinjer, skall det
bli större jordbruk i framtiden, och alltså kommer det att åtgå ändå mera lönearbetare.
Jag tror det finns anledning för jordbrukarna att också se en
sådan utveckling med ganska stort bekymmer. Det ligger nämligen med all
säkerhet så till, att de mindre jordbruk, som en familj har möjlighet att själv
sköta, bli mycket mer begärliga, och säkerligen är det många som inte våga
sig på att köpa ett större jordbruk därför att de riskera att inte få några arbetare.

När man träffar jordbrukare får man många gånger höra, att för några
dagar sedan slutade en arbetare hos mig, han tog plats på en verkstad, och
nästa måndag slutar en annan o. s. v. Det är ständigt samma visa. Vi veta
också att industrien har större möjligheter att konkurrera, och den har t. o. m.
agenter eller ombud, som besöka lantarbetarna på deras arbetsplatser och försöka
påverka dem att sluta där och ta annan anställning.

Jag skulle tro att regeringen med dessa förhållanden för ögonen måste förstå,
att läget är fullständigt ohållbart. Blir det så i fortsättningen att de,
som skola ägna sig åt jordbruk och bli egna företagare, på grund av dessa
omständigheter inte våga köpa de större jordbruk, de eljest ha möjlighet till,
skulle jag. tro att läget blir ändå mer svårbemästrat. Då ställer man sig också
frågande inför den stora rationalisering, som härvidlag med all säkerhet kommer
att genomföras.

Statsministern har i detta sammanhang berört en hel mängd åtgärder som
äro vidtagna, och han har även nämnt framställningarna i de tidigare av mig
nämnda interpellationerna och redogjort för vad som är gjort för att få tillräcklig
arbetskraft till jordbruket. Det är klart att vi jordbrukare äro tacksamma
för detta. Vi skola inte alls förringa den betydelse detta har. Det är
givet att skolungdomen, semesterfirare och andra säsongarbetare, som statsminitem
bär nämner, kunna lösa tillfälliga svårigheter. Statsministern räknade
upp åtskilligt av vad som åstadkommits genom militär skördehjälp, genom anskaffande
av arbetskraft till betodling från icke betodlande distrikt, kollektivhushåll
etc.

Så kommer statsministern till en punkt, där han talar om jordbruksdaghem,
och han slutar redogörelsen härför med att säga, att man har enbart goda
erfarenheter utav dessa barndaghem på landsbygden. Jag tror också det är
en mycket bra sak detta, men jag har en gång tidigare under denna riksdag
beträffande dessa jordbruksdaghem tillåtit mig säga, att om de skola komma
till sin rätt få de inte av myndigheterna göras alltför konstiga. De få inte
göras för stora och inte heller får det införas för restriktiva bestämmelser.
Jordbruksdaghem måste ordnas ute i bygderna och det måste ske enkelt och
praktiskt; i annat fall blir nyttan med dem sa gott som mgen. Det finns vissa
sådana hem som blivit så stora och tungbemästrade, att man kan säga att det
praktiskt taget gått åt nästan lika mycket arbetskraft att sköta själva hemmen
som den de lösgjort. Skall man hämta barnen till dessa daghem med bil
förstå vi att det blir alldeles för dyrt — det finns ingen möjlighet att ordna
sa i fortsättningen • utan det maste ordnas sa att vederbörande mamma eller
syster, eller vem det nu iir som har vårdnaden om ett minderårigt barn, kan
ta barnet på cykel och lämna det till ett mindre hem, medan hon sköter sitt
arbete, och sedan hämtar barnet när hon återvänder.

Andra kammarens protokoll 7947. Nr 2%. :5

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Så talade statsministern om att man har tänkt sig att köpa s. k. 12-mannabaracker
ifrån arbetsmarknadskommissionen. Ja, skall man lösa frågan på
det sättet och med så stora hem, tror jag faktiskt inte det blir den nytta med
dessa jordbruksdaghem som är avsedd. Det är nämligen så, att det inte enbart
råder brist på arbetskraft inom de mest tätbebyggda delarna av jordbruks-Sverige,
utan det är också brist på arbetskraft i mer glesbebyggda trakter,
och där kunna vi rimligtvis inte ordna så stora hem som de här ifrågasatta.

I sitt svar på den sista fråga jag tagit upp, eventuell lättnad för värnpliktiga,
29 :orna och 30 :orna, i fråga om inkallelser till s. k. efterutbildning,
hänvisar statsministern till det svar som försvarsministern tidigare i detta
sammanhang har lämnat i kammaren; jag föreställer mig att det var det svar
som herr Skoglund i Umeå fick på sin fråga. Av denna försvarsministerns
redogörelse framgår, att man har återkallat den order om inkallelser som utfärdats
och att försvarsministern överväger att gå fram på en enklare väg. Han
konstaterar, att de militära myndigheterna beklagligtvis icke använt dessa
repetitions- och efterutbildningsövningar på ett sätt som var rekommendabelt,
och säger, att det svenska folket aldrig kommit på det klara med, varför riksdagen
1941 fattade beslut om repetitions- och efterutbildningsövningar för
dessa värnpliktiga och att man glömt de starka skäl, som då anfördes för dessa
övningar. Dessa skäl voro i korthet att de värnpliktiga, som ej varit inkallade
någon längre tid, borde ha en efterutbildning för att man därunder skulle bliva
i tillfälle avgöra till vilket vapenslag de skulle hänföras, detta för att få den
bästa användningen av dem. Det är klart, att dessa synpunkter äro riktiga.
Nu måste man ändå säga, att mellan åren 1941 och 1947 har inträffat ganska
mycket. Samma skäl som då förelågo föreligga icke i dag. Man kan givetvis
icke åberopa det skäl, som försvarsministern nämnde. Enligt hans uppfattning
skulle vi resonera på det sättet, att alla värnpliktiga böra ha lika lång
tjänstgöring. De som ej tidigare gjort dessa 30 dagars värnpliktstjänst böra
därför inkallas för att den ene icke skall bli gynnad på den andres bekostnad.
Jag kan ej gilla detta resonemang. År det så att dessa inkallelser icke fylla
åsyftat ändamål, finns ingen anledning att nu, när vi ha ett så ansträngt
läge i fråga om arbetskraften, inkalla dem igen. Den linje, som försvarsministern
talade om — han nämnde att man med en mera lämpligt lagd tjänstgöring
skulle kunna på 7 dagar åstadkomma lika bra efterutbildning som nu
på 30 dagar — skulle jag personligen vilja rekommendera försvarsministern
att välja. Att enbart av det skälet att en del värnpliktiga fullgjort dessa
30 dagars tjänst inkalla de värnpliktiga, varom nu är fråga, kan jag i nuvarande
läge icke finna lämpligt.

Försvarsministern svarade inte riktigt bestämt på frågan om vilka som
eventuellt skola inkallas på hösten. Han svarade endast, att han ännu ej
tagit ^ställning till saken. Jag skulle vilja vädja till försvarsministern att
han låter bli att inkalla dessa värnpliktiga till hösten. Som läget är på arbetsmarknaden
är det icke skäl att göra dessa inkallelser.

Statsministern gjorde några uttalanden i slutet av sitt svar rörande hela
detta problem. Han sade, att regeringen givetvis kommer att följa denna
fråga med stor uppmärksamhet och att han kommer att pröva alla positiva
förslag till såväl tillfällig som långsiktig lösning av detta arbetsmarknadsproblem.
Han sade sig vidare icke vilja vara med om ett system som inkräktar
på den personliga frihetens princip. Ja, däri kan jag helt instämma med
honom. Sedan sade han att denna tillfälliga arbetskraft bör värdesättas från
jordbrukshåll. Jag tror också att den uppskattas och att det erkännes, att
den har varit till mycket stor nytta, Vidare varnade statsministern för en

Onsdagen den 11 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

överdriven svartmålning av dagens ingalunda lätta läge Jag vill instämma
med honom däri, att det finnes ingen anledning att svartmåla läget. Det är
klart att vi måste hjälpa till och lösa detta spörsmål. Men så säger han, att
en realistisk bedömning och tilltro till möjligheterna att komma till rätta med
svårigheterna tjäna bäst den gemensamma anspänning som erfordras för att
lösa denna viktiga del av samhällsproblemen. Jag tillåter mig ställa den frågan:
vad innebär en realistisk bedömning av detta läge? Jag kan icke finna
att en realistisk bedömning av detta spörsmål innebär annat än att arbetskraften
måste hållas kvar vid jordbruket. När i genomsnitt 70 000 manliga
personer varje år lämna jordbruket för att övergå till andra näringar i städer
och industrisamhällen och 25 000 personer som skött hushållsarbete på landet
övergå till liknande anställningar, beror det sannerligen ej på tillfälligheter.
De bedöma läget realistiskt. Dessa ha ansett det bäst och riktigast för dem
själva att lämna sitt tidigare yrke i jordbruket för att ta en anställning, som
ger mera ekonomiskt utbyte och kanske större frihet. Skall man bedöma saken
realistiskt torde det icke föreligga annan möjlighet, om jordbrukarna skola få
ha sina arbetare kvar, än att regeringen medverkar till att jordbrukarna få
möjlighet att betala sina arbetare lika stora löner, som dessa kunna få på
andra håll. Jag vill sluta med att säga, att jag ej tror att detta problem blir
löst, förrän regeringen erkänner att själva kärnpunkten just är denna och att
problemet måste lösas på detta sätt.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det är bara en liten detalj i dagens
arbetsmarknadssituation, som jag skulle vilja beröra. Det gäller närmare bestämt
vissa svårigheter vid anskaffande av jordbruksarbetare, som sammanhänga
med de nu utgående premierna för vedhuggning. Som bekant betalar
staten för vedhuggning 35 procent av arbetsförtjänsten. Huggarna få alltså
sin arbetsförtjänst och 35 procent därutöver. Nu är det i mycket stor utsträckning
samma folk som användes i skogsarbete som i jordbruksarbete. Premierna
betyda därför att man i viss utsträckning kommer att dra folk från jordbruket
till vedhuggning. Jag är visserligen den siste att vilja säga, att dessa
huggningspremier icke äro motiverade. Tvärtom, jag är fullt på det klara med
att bränslesituationen är sådan, att det krävs mycket energiska åtgärder och
att huggningspremierna med hänsyn härtill äro erforderliga. Jag är också på
det klara med att det kan bli nödvändigt med s. k. framkörningspremier så
småningom, naturligtvis icke nu på sommaren — som härom året — när det
ej går att köra, utan frampå höstsidan, när det överhuvud taget är möjligt att
transportera fram veden ur skogen. Jag menar emellertid, att man icke får
ordna det så på ett håll, att det blir alltför stora svårigheter på ett annat. Man
bör söka kryssa på bästa sätt mellan de olika- skär som finnas.

Inför den förestående skörden komma uppenbarligen jordbrukarna på många
håll att ställas inför det predikamentet att antingen betala skogsarbetarna när
de arbeta i jordbruket ett tillägg, som motsvarar dessa 35 procent, eller också
försöka själva bärga skörden och alltså låta skördetiden omfatta en längre tid
än den egentligen borde göra, Jag kan förstå dem som säga, att det ordnar sig
nog med skörden; vi ha ändå icke lagt märke till att det stått obärgad skörd
kvar i snön. Ja, det må vara riktigt. Men den som resonerar så har icke tillräckligt
satt sig in i situationen. Det är ju så med skörden, att det gäller att
se till att den bärgas inom relativt kort tid, om kvaliteten skall bli tillfredsställande.
Om man drar ut på skördetiden alltför länge, kommer kvaliteten att
försämras. Om exempelvis kvaliteten på höet sjunker innebär det, att betydligt
mindre kvantitet fett kommer att stå till förfogande nästa år. Det, är därför angeläget
att söka se till att icke åtgärderna i fråga om huggarna komma att

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

medföra en kvalitetsförsämring av skörden, beroende på att skördetiden drar
ut för länge. Frågan är då lmr man skall kunna ordna saken på lämpligt sätt.
Ja, det är väl närmast arbetskraftsmyndigheternas sak att reda ut detta, men
jag skulle kunna tänka mig ett sätt, nämligen att man under ett par tre veckor
kade det ordnat så, att skogsarbetarna kunde få deltaga i skördearbetet
och erhålla premier även för denna tid.

Jag vill hemställa till vederbörande att ta allvarligt på frågan, därför att
jag vet att den inger oro och bekymmer på många håll.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr statsministern slöt sitt interpellationssvar
med att framhålla, att vi icke böra överdrivet svartmåla läget.
Det skulle ej göra någon nytta utan snarare tvärtom. Jag ger honom rätt
på den punkten. Men å andra sidan vinna vi ingenting med att icke säga som
det är eller genom att icke se läget som det i verkligheten förhåller sig.

Jag har vid sammanträffande med jordbrukare från olika delar av mellersta
Sverige fått den mycket bestämda uppfattningen, att de se så allvarligt på
arbetskraftsfrågan inför den nu begynnande produktionsperioden, att de överväga
att begränsa odlingen av grödor som äro särskilt arbetskrävande, även
om dessa måste ur folkförsörjningssynpunkt anses särdeles önskvärda. De stå
vidare — det säges från många skilda håll — inför frågan om de skola kunna
fortsätta med animalisk produktion av samma storleksordning som förut. De
äro tvingade att reducera kreatursbesättningarna och att i vissa fall helt avyttra
dem. Det är i ett sådant läge som regeringen enligt min uppfattning måste
allvarligt begrunda flera frågor, bl. a. i vilken omfattning anläggningsarbeten
av någon avsevärdare storleksordning, som draga till sig arbetskraften under
sommaren, skulle fortgå. Därutöver vill jag tillägga till vad som sagts
tidigare att tillgången på arbetskraft vid jordbruket nära sammanhänger med
jordbrukets prisfråga, och jag förutsätter att regeringen ägnar hela detta
spörsmål det allvarliga beaktande som försörjningsläget i dag kräver.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag skall söka efterkomma
statsministerns uppmaning att icke i onödan svartmåla läget. Beredskapen har
eljest varit god, och särskilt i våra bygder har arbetet med att få skolbarn att
plocka potatis och utföra andra sådana arbeten utfallit mycket bra. Åtminstone
skulle vi eljest stått oss ganska slätt, när det gällt potatisplockningen.

Statsministern nämnde om att hemmavarande fruar och barn kunna tjänstgöra
vid jordbruket. Men det förhåller sig ju så att industrierna i många fall
också tagit deras kraft i anspråk. Det finns industrier i våra bygder, som ha
ungefär lika många arbetare som sitta i sina hem och sköta om olika detaljer
i fabrikationen som de ha arbetare i fabriken. Med den ringa arbetskraft, som
står till förfogande, är det klart att människorna ute på landsbygden bli trötta,
därför att deras arbetstid blir alltför lång.

Nu ha vi jordbrukare försökt att rationalisera i den mån det varit möjligt,
yi ha sett, att det icke finns möjligheter att som förr enbart köra med hästar,
och därför har det köpts massor av traktorer. Redan på hösten 1945 fanns det
många jordbrukare i våra bygder, som köpt traktorer, vilka emellertid ännu
ej levererats. Jag har därför begärt ordet för att fråga chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Vougt, om det icke är möjligt låta en del av de traktorer
som försvaret ställt in i sina garage komma ut till det svenska jordbruket.
Det talas om att man kan permittera folket under vissa månader vid
skörden,. Ja, det är gott och väl att man kan göra det, men om en del av
militärerna också hade med sig en traktor så skulle de göra tiodubbel nytta.
Jag vet att dessa traktorer nu stå putsade och insmorda, och det är ingenting

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

att säga om materielvården. Jag tror emellertid inte, att kronans traktorer
skulle fara illa av att de finge tjäna jordbruket under den tid, som jordbrukarna
nu gå och vänta på de traktorer, som äro inköpta.

Herr talman! Jag har med det anförda velat föra på tal en sak, som jag
tänkt på inånga gånger, nämligen att när det är brist på maskiner av ett slag,
som vi äro så beroende av som i detta fall, bör man kunna få använda kronans
traktorer utan skada för försvaret, men till stort gagn för jordbruket.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! I och för sig
skulle interpellantens anförande icke ha föranlett något inlägg från min sida.
Jag kan nästan i allt väsentligt hålla med honom om det han sade. Det var
dock kanske på en enda liten punkt, som interpellationssvaret skulle kunna
behöva ett förtydligande. Jag tänker då på interpellantens förhoppningar om
att vi icke på daghemmen, där man omhänderhar barn till hustrur, som gå ut
exempelvis i betarbete, skulle ställa fordringarna så höga, att man sloge ihjäl
den i och för sig goda tanken. Det hela är ett invecklat problem. Man kan ju
inte säga, att dessa barn skola ha en sämre vård än de barn, som komma i
åtnjutande av vård på andra barndaghem, som ha statsbidrag. Det är den ena
sidan av saken; vissa kvalifikationer måste upprätthållas. Å andra sidan
förstå vi, att om man skulle driva upp kvalifikationerna för högt skulle man
slå ihjäl idén. Såvitt jag vet har socialstyrelsen icke vid något tillfälle avvisat
statsbidrag till de nu fungerande barnhemmen, även om de ibland stått på
gränsen till vad som kunde vara lämpligt. Jag tror att man här får kompromissa
sig fram. Det är klart att tolvmannabarackerna, som interpellanten
nämnde som avskräckande exempel, icke överallt lämpa sig som lokal för dessa
hem, utan att man får ta till mera enkla former, vanliga hem o. s. v.

Jag gläder mig åt att de talare, som yttrat sig i debatten från olika partiers
sida, ställt sig på samma linje som jag tillät mig göra i mitt svar närjag
sade, att man icke skall svartmåla läget och på det sättet ytterligare
skrämma folk från jordbruket. Ä andra sidan delar jag deras uppfattning,
som säga att man icke heller skall bagatellisera svårigheterna. Det finns ingen
meningsskiljaktighet på den punkten mellan de talare, som yttrat sig, och
mig. Jag har i min hand ett papper från arbetsmarknadskommissionen, däri
det vitsordas, att det visserligen var en svår sommar i fjol, men att man kan
befara att denna sommar blir ännu värre. För dagen är det bekymren för betgallringen
som tränga på. De siffror man har beträffande arbetskraftsbehovet
tyda visserligen icke på ett försämrat läge, men dock på ett allvarsamt arbetskraftsanskaffningsproblem.
Det finns ingen vilja till att bagatellisera de svårigheter,
som aktualiserats här, och vi förstå mycket väl att jordbrukets representanter
anse det angeläget att fästa nationens uppmärksamhet på att
här måste vi alla hjälpas åt att försöka komma fram till en vettig lösning.

Det uppslag herr Skoglund i Doverstorp fäste uppmärksamheten på, nämligen
att vi skulle försöka begränsa investeringsverksamheten framför allt på
landsbygden så mycket som möjligt för att icke dra ytterligare arbetskraft
från jordbruket, är ett uppslag, som herr Skoglund väl vet att regeringen försöker
följa så långt det är möjligt. Vi ha ju bett om medverkan från riksdagens
sida till en större varsamhet och större försiktighet, när det gäller
sådana saker, som annars i och för sig äro mycket önskvärda, exempelvis vatten
och avlopp på landsbygden, ting som vi alla gärna so komma till stånd. Men
en forcering av denna verksamhet bedömes, såvitt jag kan förstå, både av
regeringen och riksdagsmajoriteten så att den skulle ytterligare försvåra läget
på arbetsmarknaden för jordbruket.

Hoir talman! Jag har bara velat begagna detta tillfälle till alt notera den

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

samstämmighet, som åtminstone hittills på dessa punkter har präglat diskussionen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Med
anledning av vad som yttrades av herr Johnsson i Kastanjegården beträffande
försvaret tillhöriga traktorer vill jag nämna, att sådana traktorer redan
nu i betydande utsträckning tagas i anspråk inom jordbruket. Såvitt jag kan
minnas bär Kungl. Maj:t varje konselj under de senaste månaderna beviljat
tillstånd till uthyrning av sådana traktorer. Ansökningarna om att få använda
dessa traktorer ha blivit så många, att vid senaste konselj beslöt Kungl.
Maj:t, att arméförvaltningens tygavdelning skulle utan omgång om Kungl.
Maj:t få befogenhet att, om så befinnes skäligt, ställa dessa traktorer till
jordbrukets förfogande. Såvitt jag vet ha vi ännu icke behövt att på grund
av bristande tillgång avslå någon sådan ansökning.

Medan jag har ordet kanske jag i anslutning till vad som yttrades av den
ärade interpellanten om åTets efterutbildnings- och repetitionsövningar får
lov att säga, att de efterutbildningsövningar, som han erinrat om, samtliga
komma att strykas från programmet. Beträffande repetitionsövningarna ligger
det så till att jag har funnit nödigt göra en grundlig översyn av det sätt,
varpå dessa repetitionsövningar skola tagas ut. Jag har tidigare i ett svar
på en enkel fråga här angivit varför jag ansett detta vara nödvändigt. Meningen
är nu att fullfölja den linjen på det sättet att icke i år skall tagas ut
några repetitionsövningar av det slag, som ha till syfte att ge vederbörande
värnpliktige repetition i hans kunskaper. Emellertid är vårt försvar i viss
utsträckning uppbyggt på ianspråktagande av värnpliktiga till repetitionsövning
på sådant sätt att i vissa fall skolor och kurser och andra nödvändiga
förrättningar inom försvaret icke kunna fullföljas, om man icke anordnar
repetitionsövningar. Yi hålla för närvarande på att inom försvarsdepartementet
göra en översyn av hur många man det härvidlag kan gälla. Jag tror icke
att det hela gäller ens tusentalet man, utan det antal värnpliktiga det här
är fråga om räknar jag tills vidare i hundratal. Jag är övertygad om att med
arbetsmarknadsorganens hjälp skall det bli möjligt att ta detta antal i anspråk
utan att det behöver bli några störningar i produktionen. Jag är naturligtvis
särskilt angelägen att se till att icke heller jordbruket får sina arbetskraftsförhållanden
försämrade genom våra åtgärder.

Herr von Setli: Herr talman! På denna för vårt jordbruk utomordentligt
betydelsefulla fråga kan man anlägga två olika synpunkter. Man kan nämligen
vidta åtgärder dels på kort sikt och dels på lång sikt. Det är också helt
naturligt att det framförts en interpellation här i riksdagen i denna för vårt
jordbruk så viktiga fråga, nu när vårbruket börjar. Två saker skulle jag i
detta sammanhang i korthet vilja framhålla.

Hans excellens statsministern yttrade i sitt sista anförande något om behovet
av samstämmighet, då det gäller att lösa den föreliggande frågan. Jag
måste för min del konstatera, att det rått en avsevärd brist på samstämmighet
med avseende å vår vedförsörjning mellan den ledamot av statsrådet, som
har att handlägga det ärendet, och övriga statsråd. Jag syftar då på en sak,
som nämnts här förut, nämligen de s. k. huggarpremierna och framkörningspremierna,
för vilka gällt särskilda bestämmelser från den 1 mars i år. Strukturen
hos jordbruket i mellersta och södra Sverige är sådan, att den kräver
samstämmighet mellan den arbetskraft, som sysselsättes i skogen under vintern
men som övergår till det egentliga jordbruket under våren och fortsätter

Onsdagen den 14 maj 1947.

Xr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

där under sommaren och hösten. Dessa arbetspremier ha naturligtvis blivit
ytterst olägliga för jordbruket, icke minst för de medelstora och mindre jordbruken.
De större jordbruken ha ju sin fasta arbetskraft som, låt vara att den
i viss utsträckning under vintern dirigeras till skogen, dock därefter automatiskt
går tillbaka dit, där den förut använts. Inom det medelstora och mindre
jordbruket åter måste man lita till lejd arbetskraft, då arbetstopparna sätta
in, och sålunda måste man skaffa sig tillfällig arbetskraft, bl. a. den som blir
ledig, när huggnings- och körningsarbetet i skogen är slut. Dessa premier pa
skogsarbetet ha därför kommit som ett dråpslag för jordbruket med dess^ redan
nu svåra arbetskraftproblem. Till den frågan skall jag emellertid återkomma
i annat sammanhang och därför icke nu förlänga debatten.

Dessa premier, om vilka man ju icke kan fälla något fullständigt omdöme,
förrän huggningarna äro slut och rapporterna kommit in, ha varit till mycket
ringa båtnad när det gällt att skaffa fram ved. I Jönköpings läns skogsägarförening,
där jag är ledamot av styrelsen, ha vi tidigare ärligen levererat cirka
600 000 kubikmeter ved. Fn mycket stor del av denna kvantitet har brukat
vara kontrakterad vid maj månads ingång. Den vedmängd vi kontrasterat den
1 maj i år var emellertid nästan skrämmande liten, ett förhållande som visar,
att dessa premier varit ett slag i luften, när det gällt att skaffa fram ved. Vad
jag emellertid med absolut visshet kan konstatera är, att dessa^ premier till ytterlighet
försvårat anskaffandet av tillfällig arbetskraft åt vårt jordbruk.

Herr talman! Den andra frågan i detta sammanhang gäller vidtagandet av
åtgärder på lång sikt. I det avseendet skall jag icke yttra många ord, ty det
fordras mycket, mycket lång tid för att man skall kunna ta upp och behandla
detta spörsmål. Särskilda utskottet håller ju på med att försöka lösa hithörande
problem för jordbrukets vidkommande. Beträffande de föreslagna rationaliseringsåtgärderna
vill jag emellertid säga kammaren: följ icke jordbruksministerns
linje, när det gäller att i den utsträckning^han tänkt sig bortrationalisera
våra småbruk! Det finns många skäl för en sådan varning, och två av
dem vill jag nämna här. Det ena är att det är just från detta hall som vart
jordbruk i oerhört stor omfattning får sitt behov av arbetskraft tillgodosett.
Det andra skälet är att om vi slå sönder dessa jordbrukarhem, slå vi också
undan grunden för rekryteringen av en mycket stor del av den befolkning, som
haft för avsikt att i framtiden ägna sig åt jordbruk. Kanske är det icke minst
från småbrukarhemmen som de män och kvinnor komma, som nu arbeta inom
jordbruket för att stanna där. Även i det avseendet kunna vi sålunda i dagens
interpellationsdebatt säga oss, att det föreligger en stor fara för att man slår
sönder jordbrukarhem, som dock äro en rekryteringskälla för jordbrukets tolk.

Herr Onsjö: Herr talman! .Tåg vill liksom interpellanten och flera senare
talare särskilt framhålla hur utomordentligt allvarligt arbetskraftproblemet är
icke blott för jordbruket utan jämväl för hela vårt .samhälle. Hans excellens
statsministern sade, att man icke skall svartmåla vårt läge i detta avseende
och det är givetvis riktigt. Men förhållandena äro dock faktiskt pa manga hall
rent olidliga just nu. Det är ingalunda ovanligt utan fastmera vanligt att —-såsom också interpellanten framhöll — ett jordbruk om 60, 70, ja kanske 100
tunnland måste skötas av man och hustru, medan i själva verket pa samma
gård borde finnas fyra ä fem arbetare, om arbetstiden och arbetsförhållandena
skulle kunna bli sådana, som de allmänt erkännas böra vara. Det är sannerligen
underligt att icke produktionen vid jordbruket sjunker, när arbetarantalet där
minskas. De löneanställda och den sa att såga mera rörliga arbetskratten söka
sig dit, där det betalas mest. Detta är fullt naturligt. Härvidlag hjälper det

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke vare sig vi svartmåla eller göra motsatsen. Man räknar realistiskt och
ser efter var man kan få mest betalt; dit söker man sig. Och de, som bli kvar
vid jordbruket, få desto mera arbete att utföra. Fn sådan situation blir i längden
självklart alldeles ohållbar. Kan man icke komma till rätta med det problemet
uppstår frågan, om man icke måste ta under omprövning hela målsättningen
för det jordbruk, som vi tro är nödvändigt för samhället.

Jag vill livligt instämma i herr von Seths uppfattning av problemet, nämligen
att det mindre jordbruket, där man i stort sett reder sig själv, fyller en
större uppgift än mången i själva verket tänker sig. De större jordbruken kunna
efter vad vi veta ännu rationaliseras, men det går endast till en viss gräns.

Jag skall villigt erkänna, att det ingalunda är lätt att komma till rätta med
detta problem. Det hela är emellertid uppenbarligen i mycket hög grad en
ekonomisk fråga. Man kan icke bara säga. att höjda löner inom jordbruket innebära
en allvarlig fara för inflation. Jag missunnar för min del ingalunda
vare sig statstjänarna eller industriarbetarna höjda löner, men det går icke att
upprätthålla klyftan i lönehänseende mellan olika näringsgrenar. Ty då går
det som det går; det hela är naturligtvis en ekonomisk fråga.

Statsministern var i sitt svar till herr Skoglund i Doverstorp inne på att man
möjligen skulle kunna åstadkomma något genom att minska investeringarna
på landsbygden till vatten- och avloppsledningar o. s. v. Det tror jag är något,
som går i rakt motsatt riktning till vad man bör göra. Skall man få
folket att stanna på landsbygden är det tvärtom så, att vi måste forcera de
åtgärder som äro ägnade att åstadkomma likställighet mellan landsbygden
och tätorterna.

Sedan sammanhänger givetvis detta problem med förhållandena på den
allmänna arbetsmarknaden. Den som har litet kontakt med näringslivet ser,
att förhållandena för närvarande på hela detta område äro sådana, att det
nästan råder kaos. Arbetskraften vandrar hit och dit, och avtal o. s. v. betyda
intet. Konkurrensen om arbetskraften driver upp lönerna. Detta är i och för
sig icke något fel, men det går givetvis icke hur länge som helst.

Jag tror, att regeringen bör se allvarligt på problemet, och jag hoppas, att
den gör det. Det gäller här att taga krafttag; det är min bestämda övertygelse.
Jag tror, att även om vi skulle behöva dämpa ner den väldiga reformivern och
hastigheten i reformtakten, så få vi finna oss däri. Vi hålla för närvarande
på att bygga upp en förvaltningsapparat, som är så stor att snart varannan
människa bär en portfölj. Det är icke underligt, om det blir ont om folk som
skall utföra produktivt arbete. Man reklamerar så mycket för den mönsterstat,
som man söker bygga upp på papperet. Men jag tror, att om vi ta igen oss
litet grand, så skulle vi i någon mån kunna komma till rätta med de problem
vi brottas med. Till syvende och sidst är det så, att om mönsterstaten skall
kunna åstadkommas måste det ske genom ökat produktivt arbete.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

.Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag befarar att det håller på att uppstå ett missförstånd,
att jag skulle ha rekommenderat beskärning även av anläggningar av
mindre storleksordning, som avse hygieniska åtgärder och jordbruksbefolkningens
trevnad. Mitt råd till regeringen avsåg anläggningar av större omfattning.
som draga till sig större antal arbetare och där löneläget är högre
än det löneläge, som vi äro i tillfälle att bereda inom jordbruket. Det var sådana
anläggningsarbeten som jag ansåg att man skulle vara försiktig med
att igångsätta under sommaren.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Pettersson i Dalil: Herr talman! Det var bara ett par punkter i statsministerns
sista anförande som jag vill säga några ord om.

Statsministern säger beträffande jordbruksdaghemmen, att man icke kan
ställa lägre fordringar på vården av dessa barn än när det gäller andra daghem.
Men man får i alla fall ta det litet grand på annat sätt än man gör
med andra daghem. Statsministern säger, att socialstyrelsen, honom veterligt,
icke har vägrat anslag, även om fordringarna icke äro riktigt uppfyllda. Ja,
fordringarna äro, att personalen på dessa daghem skall skärmbildundersökas
och att barnen skola läkarundersökas före och efter vistelsen därstädes. Jag
anser för min del, att så pass restriktiva bestämmelser för ett ytterst tillfälligt
daghem, som kanske varar bara en eller två veckor, äro en smula onödiga.
Det brukar vanligtvis gå till så och kommer nog att gå till så också i
framtiden, oberoende av socialstyrelsens bestämmelser, att dessa i förvärvsarbete
arbetande kvinnor taga sin unge på cykeln, när de cykla till sitt arbete,
och lämna honom till någon bekant eller anhörig. Denne kan då ha hand
om flera barn. Jag tror icke, att dessa barn taga någon egentlig skada av
detta. Man skulle också kunna tillägga, att ute i byarna umgås barnen rätt
mycket med varandra under lek på vägarna, i skolorna o. d. Det blir aldrig
fråga om någon läkarundersökning vare sig före leken eller efter leken. Därför
tycker jag, att när det blir fråga om dessa jordbruksdaghem skulle man
ordna dem mer enkelt och praktiskt ute i byarna. Man bör försöka få någon
människa, som bor i byn och är känd för ordentlighet samt har ordning och
reda i hemmet, att taga hand om dessa barn några dagar mot någon liten ersättning
därför. Går man fram så enkelt och praktiskt, så komma dessa daghem
att få mycket större användning än hittills.

Beträffande det problem, som kommit upp, att man icke skulle investera så
mycket under denna tid, när det är så ont om arbetskraft, delar jag den uppfattning,
som framhölls av herr Skoglund i Doverstorp och som jag icke tror
är vederlagd, att det icke är särskilt på landsbygden som man har att finna
de stora investeringsanläggningar, som man skulle kunna inskränka på. Om
det var statsministerns mening, att man skulle inskränka dessa arbeten på
landsbygden för att denna arbetskraft skulle komma jordbruket till godo,
måste jag bestämt taga avstånd från detta. Det är ju så, att arbetskraften ej
är rörlig utan flyttar sig från landsbygden till städer och tätorter. Den investering
som man har i städer och tätorter suger till sig arbetskraften från
landsbygden. Det inverkar ganska mycket på detta spörsmål. Jag tror, att
när det gäller dessa anläggningar och en del andra har man anledning att
ännu något vila på hanen med tanke på den stora arbetskraftsbrist som finnes.

Herr Liedberg: Herr talman! I sitt sista anförande gjorde statsministern
en deklaration, som i och för sig var mycket tillfredsställande, nämligen att
regeringen icke har någon vilja att bagatellisera dessa frågor. Det förefaller
likväl vara anledning att erinra sig vad som är orsak till de svårigheter som
interpellanten berört. Det är nämligen den faktiska och starka spänningen i
inkomstläge och levnadsvillkor mellan arbetskraft, som över huvud är sysselsatt
i jordbruket, antingen den är lejd eller utgöres av egna företagare, samt
övriga grupper. Då har jag, herr talman, icke kunnat undgå att finna, att
denna statsministerns deklaration på ett egendomligt sätt till dagen och tiden
sammanträffar med en annan deklaration, som emanerar från regeringshåll
och som berör de i dagarna förda överläggningarna om jordbrukets prissättning.
Denna senare deklaration är i alla händelser icke ägnad att på landsbygden
dämpa oron för framtiden eller att stärka den jag skulle vilja säga

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

nödvändiga tron — nödvändig om vi icke skola komma in i ett katastrofalt
läge — att dessa svårigheter äro av övergående natur. Det blir väl anledning
att återkomma till dessa frågor så småningom, men för dagen har jag icke
kunnat underlåta att göra detta påpekande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 257, med förslag till prisregleringslag; och

nr 260, med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Svar på fråga. Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undcp., som anförde:
Herr talman! Herr Dickson har till mig riktat en fråga, huruvida jag tänker
mig ett parlamentariskt inslag i Sveriges representation hos Förenta Nationerna
och, i så fall, hur manstarkt detta inslag kommer att bli samt tidpunkten för
u+seende av vederbörande delegater.

Jag svarar på den första frågan ja. På den andra frågan svarar jag, att
antalet riksdagsledamöter i den blivande delegationen inte ännu fastställts; på
den tredje frågan att delegationen kommer att tillsättas i god tid före septembermötet.

Härefter yttrade

Herr Dickson: Herr talman! För hans excellens herr ministerns för utrikes
ärendena nu avlämnade lakoniska svar ber jag att få tacka. Med hänsyn till
de betydelsefulla överläggningar och angenäma representationsuppgifter, som
fallit på hans lott under de sista dagarna, måste svaret anses ha kommit mycket
snabbt på frågan.

Jag framställde frågan därför att jag själv var nyfiken och därför att
jag vet, att många undra, hur det skall bli med denna sak, men även därför
att det synes vara rätt viktigt, att de, som nu få detta uppdrag att resa, i
mycket god tid hinna orientera sig i de kanske ofta mycket invecklade och för
dem delvis nya frågor som här anmäla sig. Det är därför önskvärt, att hans
excellens’ uttryck »i god tid» skall visa sig infalla på ett härifrån räknat mycket
tidigt datum.

Dagens och morgondagens värld liknar ju mycket litet gårdagens. Det är
ju därför, som jag nyss antydde, klart att svårigheter uppställa sig för dem
som skola syssla med internationella problem. Männen av facket är en sak.
Men de parlamentariska medlemmar, som ha många andra ting att bry sina
hjärnor med, behöva, som sagt, säkert tid för att orientera sig: Världen krymper
för varje månad som går, och Sverige ligger där det ligger, i en rätt delikat
position, inordnat i det internationella sammanhanget.

Det är ju klart, att i detta läge ställas starka krav på utrikesdepartementet
och utrikesrepresentationen. Säkerligen ha vi många goda företrädare inom
densamma. Jag vet, att utrikesministern hyllar den principen, att det skall
vara rätt man på rätt plats. Jag är därför också övertygad, att om något fall
skulle existera eller yppa sig, där man finner att en post besatts med icke rätt
man, så skall det nyligen timade beklagliga frånfället av utrikesdeparte -

Onsdagen den. 14 maj 1947.

Nr 22.

Svar på fråga. (Forts.)

mentets personalchef icke alltför mycket uppskjuta tillrättandet av ett sådant
eventuellt missförhållande.

Jag kan icke neka mig att nu också föra på tal den missräkning, som många
ha känt över att hans excellens herr utrikesministerns uttalande i statsverkspropositionen
beträffande vår representation i Sydamerika ej ännu har lett till
det resultat som han där ställde i utsikt. Jag tror, att förhållandena där nere
visa, att en alltför stor sparsamhet härvidlag från utrikesdepartementets sida
är skadlig. Jag är övertygad, att riksdagen på en sådan punkt skulle visa sig
frikostig.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran Svar på
ordet och anförde: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd fram-interpellation.
ställd interpellation har herr von Friesen berört vissa frågor rörande tulltaxeringen
av nylon. Interpellanten har sålunda erinrat om att detta material ur
tulltaxeringssynpuukt behandlades på samma sätt som konstsilke, och att i
följd härav tullen för exempelvis nylonrep eller nylontältduk avsevärt överstege
tullen för manilla- eller hamprep respektive tältduk av bomull, jute eller
hampa. Under hänvisning härtill har interpellanten till mig framställt följande
fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat i interpellationen berörda förhållanden
och är herr statsrådet i tillfälle meddela, huruvida man kan emotse sådan ändring
i tulltaxan som möjliggör import av det nya materialet nylon?

I anledning av interpellationen har jag inhämtat yttranden från generaltullstyrelsen
och kommerskollegium.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande anfört bl. a., att tullsatserna för rep
och vissa för tekniskt bruk avsedda artiklar av nylongarn ledde till en förhållandevis
hård beskattning av varorna i fråga, varför en översyn av tulltaxans
bestämmelser beträffande dessa varuslag kunde anses påkallad. Enligt vad
styrelsen vidare framhållit torde tullsatserna för varor av nylongarn och annat
konstsilke komma att bliva föremål för prövning i samband med de förhandlingar
angående reglering av handelsförbindelserna med främmande länder,
som kunde förväntas komma att äga rum under senare delen av år 1947 och till
vilka förberedande arbeten nu påginge. Styrelsen hade för avsikt att senare
under detta år för Kungl. Maj :t framlägga förslag till sådana ändringar i tulltaxan,
som styrelsen funne påkallade, och styrelsen komme därvid att uppmärksamma
jämväl framförda önskemål angående jämkning av tullsatserna
i fråga om nya artiklar av nylon.

Kommerskollegium har i sitt yttrande förordat, att en eventuell ändring av
tulltaxeringen av nylonvaror upptoges till prövning vid en kommande revision
av tulltaxan.

För egen del vill jag endast tillägga, att man med hänsyn till vad generaltullstyrelsen
anfört torde kunna räkna med att frågan om tullsatserna för artiklar
av nylon i en nära framtid kommer att upptagas till behandling inom
finansdepartementet.

Vidare yttrades ej.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

o Svar på

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Med andra kamma- interpellation.
rens tillstånd bär herr Pettersson i Ersbacken till chefen för socialdepartementet
ställt följande fråga:

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Är herr statsrådet villig- att till årets riksdag framlägga förslag, avseende
att skapa möjligheter för att göra utbildningen vid landets samtliga sjuksköterskeskolor
kostnadsfri samt att tillerkänna eleverna viss löneförbättring under
den praktiska utbildningen?

Då ärenden rörande utbildning av sjukvårdspersonal för närvarande inom
regeringen handläggas av mig, ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Såsom tidigare i olika sammanhang och jämväl nu av interpellanten framhållits
råder för närvarande en betydande brist på sjuksköterskor inom såväl
den slutna som den öppna sjukvården. De betydande svårigheter av olika slag,
som förorsakas härav, äro* alltför väl kända för att jag närmare skall behöva
uppehålla mig därvid. De pågående eller planerade utvidgningarna inom sjukvårdens
olika grenar komma att ytterligare starkt stegra efterfrågan på utbildad
sjukvårdspersonal. Frågan om utbildning av sådan personal i tillräcklig
omfattning, som sålunda är av största betydelse, är också redan föremål för
särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida. Såsom interpellanten framhållit
pågår för närvarande utredning i frågan genom särskilda sakkunniga,
vilka tillkallades av chefen för socialdepartementet i början av föregående år.
De sakkunnigas arbete har dock ännu ej fortskridit så långt, att några förslag
beträffande utbildningen av personal för den slutna vården kunnat framläggas.
Enligt vad jag inhämtat beräknas emellertid förslag härom komma att föreligga
i sådan tid, att frågan bör kunna underställas nästa års riksdag. Däremot
ha de sakkunniga redan i särskild skrivelse framlagt principförslag om inrättande
av en distriktssköterskeskola i Göteborg i syfte att öka tillgången på
utbildad personal för den öppna vårdens behov. Detta förslag kräver emellertid
ytterligare utredning, innan slutlig ställning kan tagas till detsamma.

Interpellanten har för sin del ansett, att i avvaktan på resultatet av nyssnämnda
sakkunnigkommittés arbete redan nu borde vidtagas vissa provisoriska
åtgärder för att erhålla ökat antal sökande till sjuksköterskeskolorna. De
åtgärder, som enligt hans mening därvid borde komma i fråga, skulle avse att
göra utbildningen kostnadsfri vid samtliga skolor samt att tillerkänna eleverna
viss löneförbättring under den praktiska utbildningen. Åtgärderna i fråga
skulle åstadkommas därigenom, att statsbidrag beviljades skolorna för ändamålet.

För att erhålla en närmare belysning av dessa spörsmål har jag från nyssnämnda
kommitté låtit införskaffa uppgifter om elevavgifterna vid sjuksköterskeskolorna
och om de arvoden, som utgå till eleverna under utbildningstiden.
Av de inkomna uppgifterna framgår, att av landets 23 sjuksköterskeskolor
17 skolor nämligen statens skola, samtliga av landsting och icke-landstingsstäder
drivna skolor samt en privat skola icke uttaga någon avgift. Vid
de återstående sex skolorna, som samtliga äro privata, uttages en elevavgift,
som varierar mellan 150 och 600 kronor. Därvid är emellertid att märka, att
medellösa eller mindre bemedlade elever kunna erhålla stipendium av statsmedel
till belopp motsvarande halva elevavgiften, dock högst 250 kronor, varvid
som regel gäller det villkoret, att skolan medger eleven nedsättning i elevavgiften
med motsvarande belopp. I åtskilliga fall bortfaller eller minskas
alltså elevens avgift för undervisningen. Vad beträffar ersättningen till eleverna
under utbildningen utgår sådan vid samtliga skolor och därvid i allmänhet
under elevtidens senaste del. Ersättningen varierar mellan 360 och 1 650
kronor. Anledningen till variationerna är i huvudsak, att vissa skolor utbetala
arvode för längre tid av utbildningen än andra.

Kommittén har vidare lämnat uppgifter om antalet ansökningar till sko -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

lorna under år 1946. Av dessa uppgifter synes framgå, att den omständigheten,
att undervisningen är avgiftsbelagd knappast synes ha någon inverkan
på tillströmningen av elever till skolorna. Till de sex skolor, som uttaga elevavgift
och som ha ett sammanlagt antal elevplatser av 462, anmälde sig år
1946 sammanlagt 674 sökande. Till de 17 avgiftsfria skolorna med tillhopa
720 elevplatser inkommo samma år 1 081 ansökningar. Skolorna med elevavgift
äro alltså relativt sett icke sämre tillgodosedda med sökande än de skolor,
där ingen avgift uttages. Av de av kommittén lämnade siffrorna synes
icke heller kunna utläsas, att frågan om elevarvodets storlek skulle påverka
tillströmningen av elever på så sätt att de skolor, där arvodet är högre, skulle
ha ett större antal sökande. Med hänsyn härtill synes det knappast troligt, att
provisoriska åtgärder i den av interpellanten förordade riktningen i nuvarande
läge skulle leda till att ett större antal sökande anmälde sig till skolorna. Det
förefaller mig därför icke påkallat att, innan sakkunnigkommittén för sjuksköterskeutbildningen
framlagt resultatet av sitt arbete, vidtaga dylika provisoriska
förändringar. Givetvis bör vid utbildningsfrågans slutliga lösning tillses,
att, i den mån hinder av ekonomisk art möta för den som önskar genomgå
sjuksköterskeskola, dessa i görligaste mån undanröjas. Minst lika viktigt är
dock, att en utökning av sjuksköterskeskolornas sammanlagda utbildningskapacitet
snarast kommer till stånd.

Härmed anser jag mig, herr talman, ha besvarat interpellantens fråga.

Härpå yttrade

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Mossberg få framföra mitt tack för svaret på min interpellation. Det var för
några veckor sedan soin denna fråga var synnerligen aktuell. Men under tiden
har det kommit andra ärenden på dagordningen, vilka tilldragit sig uppmärksamheten.

Av statsrådets svar framgår, att det icke är möjligt att till innevarande
års riksdag framlägga förslag till lösandet av rekryteringsfrågan för vår sjukvårdspersonal.
Nu är jag fullt medveten om att rekryteringen av vår sjukvårdspersonal
ej enbart är en ekonomisk angelägenhet. Här spela många andra
betydelsefulla faktorer av olika slag in, som jag icke skall närmare beröra.
Vi ha t. ex. förhållandet mellan sköterske- och elevkårerna, som många gånger
har stor betydelse. Då frågan om rekryteringen av sjukvårdspersonalen emellertid
är en mycket allvarlig angelägenhet och dess snara lösning önskvärd,
hade jag tänkt, att en framkomlig väg skulle kunna framskapas i form av
ett provisorium eller dylikt redan innan sakkunnigutredningen framlagt sitt
förslag.

Med stöd av de sakkunnigas uttalande anser statsrådet, att borttagandet
av alla elevavgifter i en sköterskeskola ej spelar någon större roll i fråga om
rekryteringen till banan. Jag hade dock tänkt, att penningen hade en viss
betydelse här liksom i så många andra fall. Att peka ut en väg, som snabbt
och säkert ger resultat, är för en lekman en högst vansklig sak. Faktum är
dock, att våra sköterskeelever utföra en gärning i det tysta, som är mycket
betydelsefull för att det hela skall gå i lås. En elev måste hela tiden ha
målet i sikte att hon skall bli en duktig sjuksköterska. Hon får ej klaga om
arbetsdagen blir för lång eller om tjänsten är för tung; hon måste hålla ut.

Till sist vill jag påpeka, att bostadsfrågan är av mycket stor betydelse.
En sjukhusanställd vill gärna t. ex. ha ett eget rum. Det torde erbjuda svårigheter
att tillfredsställande ordna denna sak under nu rådande svårigheter
på byggnadsmarknaden, men det borde vara målet.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande
regleringen av
varuutbytet
mellan Sverige
; och Polen
m. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

I detta sammanhang kunna förhållandena vid Ludvika lasarett omnämnas.
Enligt uppgift från landstingsdirektören i Kopparbergs län råder där ingen
brist på sjukhusbiträden tack vare att bostadshus uppförts i så stor utsträckning,
att varje biträde har ett eget rum. Det uppges även, att det finns ett
överskott på sjukvårdspersonal ■—- ett förhållande som är ganska enastående
för närvarande.

Det framgick av statsrådets svar, att de sakkunniga skola vara färdiga
med sitt förslag till nästa års riksdag, och vi få hoppas att det kommer att
innehålla positiva förslag i denna för vårt folk så betydelsefulla fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 239, angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

nr 252, angående vissa ägoutbyten och fastighetsförsäljningar; och

nr 253, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 255, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april
1927 (nr 77) om försäkringsavtal, m. m.; och

nr 256, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

§ 10.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal
rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

Genom en den 11 april 1947 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 217, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 11 mars 1947 och över handelsärenden för den 11 april 1947,
begärt riksdagens godkännande av ett den 18 mars 1947 mellan Sverige och
Polen träffat avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och
Polen jämte i samband därmed träffade uppgörelser.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande av avtalet
jämte i samband därmed träffade uppgörelser.

Vid utlåtandet hade av herrar Bergvall och Ohlin fogats ett särskilt yttrande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Utrikesutskottet har enhälligt tillstyrkt det föreliggande handelsavtalet med
Polen, men jag skall, i anledning av frågans stora betydelse, i alla fall be
att få säga ett par ord. Utskottet har i motiveringen för sin hemställan
strukit under den redan i propositionen uttalade uppfattningen, att avtalet

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

innehåller i flera hänseenden för Sverige betungande förpliktelser. Med hänsyn
till uppgörelsens betydelse för vårt lands bränsleförsörjning har emellertid
utskottet ändå funnit, att fördelarna uppväga nackdelarna, och det har
kommit till samma slutsats som Kungl. Maj:t, d. v. s. att avtalet bör godtagas.

En omständighet som gjort, att denna avtalsuppgörelse har mött kritik,
har varit, att det föreliggande avtalet med Polen från augusti 1945 innehöll
löften om prestationer av kol och koks från Polen, vilka inte kunnat
uppfyllas av den polska regeringen. Det finns kanske förklaringsgrunder till
att man från polsk sida inte kunnat till fullo uppfylla sina gamla utfästelser
utan tvärtom nödgats högst väsentligt reducera de totala kvantiteter
som utlovats. Man kan inte bortse från att Polen har nödgats handla på
detta sätt även gentemot flera andra länder, men å andra sidan har detta
handlingssätt varit en stor besvikelse för oss. Det har vidare väckt någon undran
här i landet, att man från polsk sida velat anföra ett juridiskt skäl för
att man inte anser sig bunden av augustiavtalet. Man har förklarat, att Sverige
å sin sida inte uppfyllt vissa förpliktelser, som ingå i det ännu gällande
handelsavtalet från 1924, genom vilket vardera staten förbundit sig
att inte lägga avgifter på produkter från den andra staten, vilka skulle medföra
en diskriminering. Man har nu från polsk sida hävdat den juridiska
tolkningen av denna klausul, att den prisclearing, som företagits i Sverige
med avseende på kol och som inneburit, att man lagt avgifter på de billigare
polska kolen för att det skall bli samma pris på dem som på andra kol,
särskilt amerikanska, vilka ställa sig dyrare i anskaffning, innebär en diskrimination
och att Sverige därför kränkt det gamla avtalet, varav då enligt
polsk uppfattning skulle följa, att Polen inte är bundet av sina utfästelser
i avtalet från augusti 1945.

Man har på svensk sida inte kunnat acceptera denna tolkning. Jag kan i
förbigående nämna, att med hänsyn till bland annat denna polska tolkning
man vid det senaste skandinaviska ministermötet varit angelägen att vid
granskningen av bestämmelserna i den föreslagna stadgan för en internationell
organisation för handeln framhålla, att det förbud mot diskriminerande
avgifter, som är intaget även i denna stadga, inte bör tolkas så, att det skulle
hindra en i och för sig resonlig prisclearing, som tillkommit för att varor,
som importeras från olika länder, skola betinga ett enhetligt pris här i Sverige.
Vi skulle ha förstått polska regeringen bättre, om den utan att draga
fram denna juridiska argumentation hade förklarat, att denna leverans på 6
miljoner ton, som den i augusti 1945 utfäste sig att fullgöra, blivit för mycket
för landets kapacitet och att man med hänsyn härtill och till nödvändigheten
att upprätthålla handelsförbindelser med andra länder måste begära en
revision av avtalet. Denna argumentation har man fört gentemot Norge, som
fått sin koltillförsel från Polen reducerad till ungefär 35 procent av vad som
utlovats i ett tidigare avtal och som därför nödgats träffa en ny överenskommelse
med Polen på en annan linje.

Utskottet har vidare i sitt utlåtande förutsatt, att Kungl. Maj:t för att
möta riskerna i fråga om bränsleförsörjning och ytterligare kreditbelastning
noggrant undersöker de möjligheter, som förefinnas att jämväl från annat land
er halla okad tillförsel av kol och koks på rimliga villkor. Det är också självlallet
att regeringen framdeles liksom hittills noggrant följer utvecklingen på
bränsleområdet. Vi ha ju hela tiden fått mycket mindre kol och koks till landet
än som motsvarat vårt verkliga behov, och därför ha våra bränsleexperter
ständigt vant på jakt efter ökad tillförsel från olika länder. Möjligheterna

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

att få ökad import ha emellertid varit starkt begränsade. Detta beror inte på
att de svenska förhandlarna varit sådana stvmpare att de inte kunnat sköta
dessa uppköp ordentligt eller inte varit tillräckligt effektiva i sina förhandlingar
med främmande makter. Tvärtom tror jag nog man kan säga, att vi
ha hållit oss framme mycket energiskt när det gällt att få in ökade kvantiteter
kol och koks till landet, men eftersom hela världen som bekant lider brist
på bränsle, har det inte varit möjligt att få in tillräckliga kvantiteter för våra
behov. Jag vill också erinra om att det finns ett internationellt organ, kallat
ECO, som gjort upp ett program för tilldelning av kol och koks till olika länder.
ECO:s anvisningar följas i allmänhet av olika exportländer, men Polen
befinner sig i den gynnsamma ställningen, att det med hänsyn till sitt utomordentligt
svåra ekonomiska läge fått tillstånd av ECO att exportera kol utöver
det tilldelningsprogram som denna organisation uppgjort. ÅT ha alltså
fått möjlighet att genom att köpa från Polen få mer än den tilldelning vi
annars skulle ha fått.

Två ledamöter av utrikesutskottet, herrar Ohlin och Bergvall, ha avgivit
en reservation med hänsyn till utskottets motivering. Även de tillstyrka avtalet,
men de göra gällande, att regeringen inte tillräckligt energiskt sökt få
in anbud på ytterligare några miljoner ton kol från andra länder än Polen.
Om jag förstått deras mening rätt — men jag måste erkänna, att de använt
en stor formuleringsskicklighet vid formuleringen av sin reservation — borde
det egentligen ha lyckats för den svenska regeringen att skaffa sig ett förhandslöfte
t. ex. från Förenta staterna om leverans av 2 å 3 miljoner ton kol
ytterligare. Sedan skulle vi ha en starkare ställning i förhållande till Polen,
och vi skulle kunna säga, att vi gott kunna reda oss utan de polska kolen.
om de polska representanterna spänna bågen för högt. Jag vet inte, om reservanterna
verkligen anse det sannolikt, att svenska regeringen skulle ha haft
möjlighet att för närvarande få de polska kolen ersatta med t. ex. amerikanska.
Om de ha den tron, måste jag lyckönska dem till deras optimism och
till deras tilltro till svenska regeringens förmåga att trolla. De äro emellertid
ganska försiktiga i sin formulering. De säga, att det inte är uteslutet, att en
ökad tillförsel kunnat åstadkommas och så lägga de till: »Låt vara till relativt
hög kostnad.» Denna försiktiga formulering är emellertid tillräcklig för
sitt ändamal, nämligen att utgöra grundvalen för ett klander mot regeringen
för att den inte tillräckligt allvarligt skulle ha undersökt föreliggande importmöjligheter.

. Nri är det klart att regeringen har undersökt utsikterna att få ökad kolimport
från annat hall. Såsom jag redan framhållit, ha våra bränslemyndigheter
kontinuerligt varit uppmärksamma på vikten av att få ökad kolimport
SJ Sverige och detta redan oberoende av de polska avtalsförhandlingarna.
Da vi fatt kännedom om de polska kraven, inhämtades ytterligare uppgifter
från Förenta staterna. Det erfors, att möjligheterna att få väsentligt ökade
kolkvantiteter från USA äro berorende bland annat av det internationella kolorganet
ECO :s tilldelningspolitik och av utvecklingen av andra länders intresse
av att importera amerikanska kol. Att i nuvarande läge bygga vår
bränsleförsörjning på utsikten att få de polska kolen ersatta med amerikanska
hade helt enkelt vant otänkbart. Möjligheterna att få in amerikanska kol
kunna komma att ökas avsevärt i framtiden, men det är självfallet en ekonomiskt
sett foga önskvärd utveckling av vår utrikeshandel, om vi skola befrakta
utländskt tonnage till väsentligt högre fraktpriser än vad de svenska
batarna nödgats finna sig i, för att vi skola kunna taga in denna väldiga kvantitet
kol från Amerika i stället för från det oss närbelägna Polen.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

När vi nu ha stött och blött detta avtal i alla dess delar, finns det till slut
anledning att stanna vid det positiva i avtalet. Jag skulle vilja säga, att regeringen
skulle ha känt det ofantligt mycket mer bekymmersamt i detta ögonblick,
om vi nödgats meddela kammaren, att avtalsförhandlingarna med Polen
brustit. Jag är för min del övertygad om att kammaren kommer att enhälligt
fatta ett positivt beslut i denna fråga.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber först att få deklarera mitt instämmande
i det utlåtande, som utrikesutskottet har avgivit. De i utlåtandet inneslutna
ovanligt skarpa omdömena finner jag helt och hållet berättigade. Jag har
emellertid begärt ordet endast för att mycket kort motivera att herr Bergvall
och jag funnit det nödvändigt, att i ett särskilt yttrande beröra en annan fråga
än den som utskottet diskuterar. Jag vill alltså understryka, att vi varken
lägga till eller draga ifrån när det gäller de i utlåtandet berörda materierna,
utan vi beröra ett helt annat spörsmål, nämligen frågan huruvida svenska
regeringen kunde från början ha lagt dessa förhandlingar på ett något annat
sätt än den gjort.

Jag fick av de talrika föredragningar, som jag åhört i denna fråga under
hela vintern, redan från början det intrycket, att regeringen var inställd på
att det inte fanns något annat alternativ än att köpa de polska kolen. Det är
klart att den som har den inställningen, har en ganska svag förhan dlingsposition.
Enligt min mening hade det varit lämpligt att redan på ett tidigt stadium
på allvar pröva en annan linje ett stycke på väg, nämligen större inköp från
Förenta staterna. Som svar på hans excellens utrikesministerns tal om möjligheten
att köpa 2 ä 3 miljoner ton vill jag säga, att enligt de upplysningar som
lämnats fanns det möjlighet att från Polen, även utan kreditgivning — i varje
fall av här föreslagen omfattning — köpa vissa icke oväsentliga kvantiteter
kol. Om man verkligen vill ha en nyanserad diskussion i frågan, får man
därför icke förenkla problemställningen till ett val mellan allt och intet.
Såvida de upplysningar som lämnats oss äro riktiga, skulle det funnits möjligheter
till eu linje med mindre import från Polen, mycket mindre kreditgivning
till detta land och utrönande av förutsättningarna för en något ökad import
från Förenta staterna. De upplysningar som jag har haft tillgängliga, och
som framför allt lämnats i utskottet, ha givit mig det intrycket, att det i
början av året inte skulle varit alldeles utsiktslöst att köpa något större kvantiteter.
När hans excellens utrikesministern försöker göra detta till någon
kritik mot våra representanter vid förhandlingarna, är jag angelägen att
klargöra, att någon sådan kritik icke ligger i mitt ståndpunktstagande. Jag
skulle tvärtom bli förvånad, om inte våra representanter där ute vid något
tillfälle hade det intrycket, att man kunde köpa något större kvantiteter i
Förenta staterna. En förutsättning härför var naturligtvis, att hemtransporterna
kunde ordnas. Men detta var ju inte något som dessa kolköpare hade att
ordna.

Nu har det upplysts i utskottet, att regeringen gjort vissa rekognosceringar,
vilket också utrikesministern nämnde. Jag tror emellertid knappast, att någon
kunde lyssna till denna redogörelse utan att få det intrycket, att dessa rekognosceringar
skett för att man tycker det skulle vara intressant att höra
efter, men att man inte gjort några målmedvetna försök att pröva en alternativ
linje. Jag skall till bestyrkande av detta mitt intryck nämna, att såvitt jag
kan minnas var det först efter direkta frågor från min sida som man alls kom
närmare in på denna sak. T utförliga föredragningar i början av förhandlingarna
hade man icke funnit lämpligt att nämna dessa rekognosceringar. Det

Andra hammarens protokoll 1047. Nr 22. 4

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

torde därav framgå, att de inte spelat någon central roll i svenska regeringens
sätt att lägga upp förhandlingarna. I så fall hade man näppeligen behövt
draga fram redogörelsen genom direkta frågor.

Att kolsituationen i Förenta staterna i februari, då jag hade tillfälle att
vistas i det landet, var sådan, att det inte i och för sig skulle vara uteslutet
att man kunnat få köpa ytterligare kvantiteter, torde också bestyrkas av att
Förenta staterna den 1 april upphävde begränsningen av inköpen. Man har såtillvida
släppt kolhandeln fri, och man har i stället infört en reglering, som
baseras på utnyttjandet av hamnarna. Jag tror inte det är lätt att överblicka
vilka svårigheter beträffande hamnkapaciteten som kunna ha funnits vid den
ena eller andra tidpunkten, men det har inte hittills lämnats några sådana
upplysningar rörande situationen under första kvartalet, att någon kunnat
påstå, att det var där skon klämde. Jag hade förstått, om man hade kommit
med upplysningar härom, men vi ha inte fått några sådana, och man har väl
därför anledning att utgå från att det inte föreligger något bestämt besked.

Det är klart att det skulle ha erbjudit svårigheter att transportera till
Sverige även en ytterligare import av låt oss säga 100 000 ton i månaden.
Enligt upplysningar, som lämnats av de mest sakkunniga personer, är emellertid
den internationella fraktmarknaden till viss del en öppen marknad, och
det skulle därför icke ha inneburit någon egentlig svårighet att ordna en sådan
hemtransport, om man i tid förberett avtal om dylika transporter och om man
velat betala världsmarknadens mycket höga fraktsatser. Det är alldeles uppenbart,
att det skulle ha blivit dyrt, men fråga är, om det inte i alla fall skulle
ha blivit billigare med en något ökad import av sådana dyra kol än att förfara
på det sätt, som nu är det enda val vi ha. Man får inte förbise möjligheten av
att den utomordentligt hårda förhandlingsmetod, som tillämpats av Polen och
som hans excellens utrikesministern nyss berörde, kunde ha påverkats av ett
annat förhandlingsläge från svensk sida och därför kunde ha blivit mjukare
med ett annat avtalsresultat till följd. Naturligtvis är det i sådana här fall, då
det gäller förhandlingar, som äro slutförda, omöjligt att bevisa, att man kunde
ha uppnått ett något mer tillfredsställande resultat. Men mot bakgrunden av
vad jag här i korthet antytt om förhandlingsgången och om redogörelserna för
förhandlingarna tror jag mig kunna säga, att det förefaller i varje fail inte
uteslutet, att ett sådant bättre resultat skulle ha uppnåtts, om regeringen mer
målmedvetet försökt hålla två linjer öppna.

Vad framtiden beträffar rekommenderar utskottet just det tillvägagångssätt,
som jag här antytt och som jag anser borde ha målmedvetet följts redan
i vintras, nämligen att man borde försöka köpa ökade kvantiteter kol och
koks från annat håll. Jag instämmer helt och hållet i detta utskottets yttrande.
Även om det skulle visa sig, att det skulle bli rätt höga transportkostnader
och även om det skulle medföra anspråk på hård valuta, tror jag det
vore klokt av regeringen att förfara på det sättet både med hänsyn till riskerna
för vår import av kol och koks, som kan —- det visar erfarenheten —
utsättas för rubbningar, i vilket fall det är mycket bra att ha ett reservlager,
och med tanke på att våra framtida förhandlingar också skulle gynnsamt påverkas
om vi kunnat åstadkomma ett visst reservlager. Måhända äro vi nu
i ett läge, i vilket man knappast kan tala om att under nästa år upplägga ett,
reservlager, men i så fall äro skälen för att vi skola försöka öka kolköpen ännu
starkare.

Herr Wiberg: Herr talman! Redan 1945 års polska kolavtal blev som
bekant här i Sverige föremål för en utomordentligt stark kritik. Denna rikta -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande ''regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen an. m.

(Forts.)

des i främsta rummet mot handelsminister Myrdal, som inför den allmänna
opinionen framstod som den närmast ansvarige för avtalet. Handelsminister
Myrdal ville inte heller bestrida, att de prestationer, som Sverige åtog sig enligt
avtalet, voro betungande, men menade att avtalet ändå var godtagbart, eftersom
detsamma för lång tid framåt skulle komma att lösa det Svenska bränsleproblemet.
Sverige skulle som bekant enligt avtalet kunna påräkna leveranser
från Polen av icke mindre än sex miljoner ton. Utvecklingen har visat, att avtalet
innebar en missbedömning ifrån svensk sida. Sverige har till punkt och
pricka fullgjort sina åtaganden, under det att polackerna fram till årsskiftet
levererat betydligt mindre kvantitet än 21/2 miljoner ton. Det skulle följaktligen
återstå att leverera mer än 3V2 miljoner ton. Att märka är att rrraktlåtenheten
icke berott på oförmåga. Den kvantitet, som det nu är fråga om, är obetydlig i
jämförelse med såväl Polens produktion som export till andra länder och då i
främsta rummet till Ryssland. Polen har med andra ord ansett det med sina
intressen förenligt att trots avtalet med Sverige till andra länder leverera de
kvantiteter, som Sverige kontraktsenligt borde ha haft.

När nu tidpunkten för formella nya förhandlingar var kommen, borde, tycker
man, saken ha varit mycket enkel. Man förutsätter naturligtvis att två stater,
som träffat ett avtal, på ömse håll skola vara angelägna att göra sitt yttersta
för att fullfölja sina åtaganden. En sådan begäran borde väl få anses vara
ganska rimlig i fråga om vilka parter det vara må, som för sitt vidkommande
vilja göra anspråk på vederhäftighet. Från polsk sida hade man inte någon
tanke på att med beklagande konstatera, att man inte hade levererat avtalsenliga
kvantiteter, och därför utlova att snarast möjligt rätta till saken.
Man intog i stället den, som hans excellens herr ministern för utrikesärendena
omnämnde, säregna men säkert ytterst bekväma attityden, att det
inte var Polen som skulle uraktlåtit att fullfölja kontraktet utan i stället Sverige,
som skulle ha brutit detsamma. Motiveringen för detta påstådda avtalsbrott
från svensk sida är sådan, att t. o. m. en lekman måste taga sig för pannan
—- så uppenbart ihålig förefaller den att vara. Och när Sveriges regering
liksom utrikesutskottet klart och tydligt sagt ifrån, att man inte kan godtaga
polackernas påstående om kontraktsbrott, ha regeringen och utskottet utan tvivel
också full genklang för sitt ställningstagande hos svenska folket. Någon
kritik på denna punkt behöver regeringen säkerligen inte befara från oppositionen
eller, som jag föreställer mig, från något annat svenskt håll.

Vi ha här i Sverige städse omfattat det polska folket med största sympati.
Polens månghundraåriga frihetskamp mot förtryck, inte minst under det sista
världskriget, har vunnit vår stora aktning. Det vore nog också felaktigt att
lasta det polska folket för vad som nu har skett. Men jag är inte övertygad om
att man från polsk sida använt de rätta metoderna, om man genom sitt ställningstagande
i dessa avtalsfrågor sökt skapa en goodwill för Polens sak här
i Sverige. Man bör nog erinra om att det inte är något fåtal utan i verkligheten
hela vårt folk, som direkt eller indirekt får känning av konsekvenserna av det
nu föreliggande nya avtalskomplexet, som måhända Sveriges riksdag på grund
av en tvångssituation kommer att sanktionera.

Det nya avtalet är förenat med synnerligen tyngande nya svenska förpliktelser.
Polen skulle inte endast ha rättighet att utnyttja den del av krediten
enligt det första avtalet, som Polen ännu inte hunnit taga i anspråk, utan Sverige
skulle lämna ytterligare betydande krediter. Sverige skulle medgiva leverans
av varor, som i stor utsträckning beröra våra mycket trånga sektioner.
Vi ha själva stora svårigheter att få fram material och arbetskraft i fråga om
utbyggande av ett flertal egna anläggningar såsom t. ex. kraftverksbyggen.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen in. m.

(Forts.)

Häromdagen gick genom tidningarna också den uppgiften, att vi kunde förvänta
elektricitetsransonering nu i höst och att utbyggnaden av våra vattenfall
gick i så långsam takt att det först om flera år kunde förväntas att dessa
skulle vara i stånd att fungera i beräknad utsträckning. I dagens tidningar
förekommer en uppgift att vi i höst, trots det mycket betungande avtalet med
Polen, skola få införa gasransonering.

Vad kvantiteten polska kol angår uppgår densamma, om nu den blir levererad,
inte ens till vad som brister i leveranser enligt det första avtalet. Men inte
nog härmed. Det merpris, som Sverige skulle få betala för en kvantitet, som
Polen för länge sedan borde ha levererat inom det första avtalets ram, uppgår
till tiotals miljoner. Herr talman! Det är heller inte att undra på att utrikesutskottet
har gjort exceptionellt hårda uttalanden, vilket som bekant ingalunda
är vanligt, när det gäller uppgörelse med främmande makt. Utskottet
har sålunda erinrat om att starka betänkligheter kunna anföras mot särskilt de
ekonomiska och finansiella åtagandena och att utskottet delar departementschefens
uppfattning, att ett hänsynstagande enbart till den svensk-polska handelns
främjande icke motiverar ett godkännande. Jag tror också att man har
full anledning att helt instämma häri. Sådana avtal som detta äro ingalunda
ägnade att främja handeln, men man har kanske från polsk sida inte uteslutande
anlagt den synpunkten, att man genom avtalet ville skapa någon entusiasm
i Sverige.

Vårt land har — en objektiv sanning, vilken man väl borde ha rätt att konstatera
— i en säkerligen även ur historisk synvinkel ganska sällspord omfattning
sedan krigets upphörande sökt medverka till den europeiska återuppbyggnaden.
Det är inte någon hemlighet att bränslefrågan är vår ömma punkt
och att vi, i och med att vi inte ha möjlighet att importera tillräckligt med
fossila bränslen, inte heller bli i stånd att åstadkomma den mycket välbehövliga
produktion, som vi eljest skulle kunna skapa. Polen har i detta avseende,
vilket inte kan förnekas, lagt svårigheter i vår väg genom sina alltför små
leveranser, och den kvantitet som anges i nu ifrågavarande avtal är inte heller
tillfyllest. Vi få också i fortsättningen gå hårt fram över våra skogar, vi måste
binda eu betydande arbetskraft i skogarna och med transporter och annat.
De leveranser, som Polen nu är på god väg att tilltvinga sig från Sverige,
komma naturligtvis att gå ut över andra länder. De nya krediterna ha vi med
tanke på vår nuvarande valutasituation och det penningpolitiska läget i Sverige
knappast råd med. Vi ha nog anledning att taga oss en funderare, när
vi se tillbaka på handelspolitiken efter kriget. Verkningarna av det ryska
handelsavtalet börja nu framträda. Det kommer säkerligen att medföra
mycken irritation. Redan nu har den statsdirigerade ryska pressen framkastat
beskyllningar om sabotage. Det första polska avtalet ledde som bekant till
påstående om kontraktsbrott från svensk sida. Detta andra avtal inrymmer
möjlighet för polackerna att inte ens leverera tre miljoner ton, därest vi även
med bästa vilja inte skulle ha möjlighet att i vår tur leverera för hundratals
miljoner kronor varor, som det är synnerligen ont om i vårt land.

Vidare kan man finna, att trots Sveriges stora uppoffringar man inte har
lyckats att få några konkreta utfästelser angående ersättning till svenska fysiska
och juridiska personer, vilkas intressen kunna beröras av de polska myndigheternas
nationaliserings- och liknande tvångsåtgärder. Några transfereringsåtgärder
ha inte beslutats. Det borde måhända inte ha varit uteslutet att
redan nu något belopp hade reserverats för här ifrågavarande svenska fordringsägare.
överhuvud taget äro reglerna i fråga om ersättning från Polens

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

sida. när det gäller svenska investeringar och i fråga om mycket annat, inte
tillräckligt tydliga och klara, vilket hade varit önskvärt, om svenska intressen
skulle ha skyddats på ett tillfredsställande sätt. Det är också min förhoppning,
att regeringen vid de fortsatta förhandlingarna med kraft och bestämdhet
medverkar till att tillvarataga svenska medborgares och företags intressen
vad Polen angår.

Jag måste i likhet med herr Ohlin uttrycka ett beklagande av att inte regeringen
på tidigare stadium har vidtagit sådana åtgärder, att vi inte hade
behövt komma i åtminstone den mycket besvärliga situation, som förelåg då
förhandlingarna började. Jag tror emellertid att vårt utgångsläge vid förhandlingarnas
början bedömdes alltför pessimistiskt av våra förhandlare och
då naturligtvis i sista hand av regeringen. Hans excellens utrikesministern uttryckte
den förhoppningen eller förmodan, att riksdagen enhälligt, skulle
komma att bifalla regeringens proposition. Jag beklagar att jag för mitt vidkommande
inte är i tillfälle att ansluta mig till den ståndpunkt som hans
excellens intagit i denna sak. Jag menar tvärtom att det bäst gagnar svenska
intressen om vi nu så att säga sätta saken på sin spets därigenom att riksdagen
vägrar att sanktionera avtalet. Vårt utgångsläge skulle även . därefter inte
vara så dåligt att vi hade anledning att utan vidare kasta yxan i sjön. Naturligtvis
behöva vi importera stora kvantiteter både kol och koks, men, som herr
Ohlin betonade. Polen är dock inte det enda land som borde kunna leverera.
Vad prisfrågan och andra komplikationer och svårigheter beträffar, så kan
man inte komma ifrån att även det polska avtalet är förenat med åtskilliga
olägenheter och att det verkliga pris de polska kolen komma att betinga ingalunda
mänskligt att döma med fog borde kunna betecknas som lågt.

Men därtill kommer, att lika väl som vi behöva bränsle, lika väl har Polen
behov av våra varor. Går man emellertid till en förhandling med den absoluta
föreställningen, att man under alla förhållanden måste uppnå ett visst resultat,
då startar man förhandlingarna från ett underlägset utgångsläge. Vägrar
Polen att gå med på nya förhandlingar eller att göra uppmjukningar i fråga
om villkoren, och kunna vi inte heller få vårt behov täckt på andra håll, så
skulle naturligtvis följden bli att andra länder, däribland Ryssland, skulle
riskera att vår minskade leveranskapacitet ginge ut över dem. Den ryska regeringen
är måhända inte alldeles utan inflytande i Polen. Man tycker också
att den naturliga reaktionen från rysk sida borde vara inte just något gillande
av en sådan avtalsuppläggning, som det nu föreliggande förslaget innehåller.
Att gå med på Polens hårda villkor och att t. o. m. betala ett högre
pris än enligt det gamla avtalet för en kvantitet, som för länge sedan borde
ha levererats till Sverige, det är, herr talman, minst sagt motbjudande och
bör enligt mitt förmenande icke ifrågakomma. Jag menar således att det riktiga
är att propositionen avslås och att därefter nya förhandlingar med Polen
respektive på andra håll åter upptagas.

Hans excellens nämnde, att det finns ett internationellt organ, som har en
viss regleringsmö.ilighet i fråga om leveranser. Detta är naturligtvis fullkomligt
riktigt, men jag är förvissad om att detta internationella organ inte skulle
haft något att erinra om Polen fullgjort sina åtaganden gentemot Sverige enligt
det första avtalet, och jag har också svårt att tänka mig att från detta
organ eller från annat land erinringar skulle komma att resas om Polen nu
fullföljde det gamla avtalet.

Herr talman! Jag hemställer, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj ds
proposition ville medela, att riksdagen icke kunnat godkänna det mod pro -

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

positionen överlämnande, den 18 mars 1947 mellan Sverige och Polen träffade
avtalet rörande reglering av varututbytet mellan Sverige och Polen jämte
i samband därmed träffade uppgörelser.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
I sitt anförande framhöll herr Ohlin, att man ju inte kan bevisa att vi hade
kunnat få ökad kolmängd från Amerika för att ersätta de polska kolen, men
han trodde det. Han hade det intrycket och han gjorde det antagandet, att
den svenska regeringen inte hade tillräckligt energiskt arbetat på detta alternativ
o. s. v.

Ja, det fanns mycket riktigt en möjlighet att få kol från Polen utan kombination
med^ krediter. Het var det som kallades för det lilla alternativet
och som också föredrogs i utskottet. Det var dock ingen som reflekterade på,
när det kom till kritan, att man skulle taga detta alternativ, ty det var så
ogynnsamt. De kvantiteter, som man kunnat få till världsmarknadspris, skulle
inte på något sätt ha fyllt våra behov, och därför avböjde man den linjen.

överhuvud taget har väl intet handelsavtal i så många olika faser föredragits
för utrikesutskottet. Det är naturligt att man inom utskottet har känt
det precis som regeringen, att det var hårda villkor, men man har'' inte velat
sätta i fråga att man skulle till slut avböja avtalet.

Vi ha ju hela tiden haft den inställningen, att vi måste få så mycket
kol vi kunna få både från Polen och från Amerika. Herr Ohlin gör det litet
lätt för sig genom att låtsa som om det kol vi inte få från Polen kunna vi
få^ från Amerika. Vi ha kontinuerligt försökt att få så mycket som möjligt
från Amerika, och vad beträffar läget där förbigick herr Ohlin fullständigt
det faktum, att Amerika hela tiden har följt ECO :s tilldelningsprogram.
Som jag framhöll i mitt första anförande var det mycket ovisst, om ECO
skulle ha godkänt en ökad tilldelning av kol i den utsträckning, att vi kunde
flytta över våra importmöjligheter från Polen till Amerika, Jag underströk^
särskilt, att Polen på grund av sitt valutaläge hade fått den särskilda
förmånen av ECO att exportera kol utöver de kvoter som annars äro fastställda
i ECO:s program. De uppgifter vi fått ifrån Amerika angående den
amerikanska kolpolitiken äro så auktoritativa som någon kan begära. De gåvos
nämligen av den adviser till president Truman, som har överinseendet
över deras kolexportfrågor.

Jag skall icke gå närmare in på herr Wibergs anförande. Jag har i mitt
första anförande sagt vad jag ansåg mig kunna uttala angående den polska
argumentationen rörande den förmenta kränkningen från svensk sida av 1924
ars handelsavtal, och jag behöver icke upprepa det. Men jag skulle för min
del vilja förorda, att man icke använder alltför patetiska tonfall i sådana här
frågor. Det är nämligen så att i världens nuvarande läge hålla icke de vanliga
handelsavtalen riktigt pa samma sätt som under normala tider. Vi ha
ju själva nödgats erfara, att andra länder anse sig kunna rikta förebråelser
mot oss för att vi icke uppfyllt handelsavtal. Det verkliga läget var givetvis
det, att de polska myndigheterna hade denna första tid efter befrielsen överskattat
sina leveransmöjligheter. Myn vi hade som sagt vida föredragit, om
man gatt direkt pa den sakliga linjen i stället för att blanda in denna folkrättsliga
argumentation.^ Ja, herr Wiberg har yrkat avslag. Jag tror också
han kan göra det utan någon risk, och det är väl egentligen det som förklarar
att han yrkar avslag.

Onsdagen den 14 maj 1947. Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Hans excellens herr utrikesministern sade nyss, att jag helt och hållet
förbigick det faktum, att Förenta staterna i stort sett följa den europeiska
kolorganisationens rekommendationer, och så tilläde han, att det är ovisst, om
organisationen skulle ha godkänt några ökade amerikanska leveranser till
Sverige. Ja, det har utrikesministern alldeles rätt i att det var ovisst, men
det är just det jag menar, att regeringen borde ha gjort allt för att söka
utröna hur det förhöll sig. Man skall icke utgå ifrån att vad som är ovisst
är omöjligt, utan se efter om det till någon del kan vara möjligt.

Vidare anförde:

Herr Fast: Herr talman! Utskottets motivering har tydligen blivit ganska
missförstådd på en hel del håll. Jag såg för några dagar sedan i icke mindre
än två tidningar, att man tolkat utskottets motivering på det sättet, att den
skulle innehålla ett skarpt klander mot regeringen för det odugliga sätt, varpå
den skött förhandlingarna. Man gick t. o. m. så långt, att man framhöll, att
utrikesutskottet borde ha dragit de naturliga konsekvenserna av sitt eget yttrande
och hemställt hos riksdagen om avslag på propositionen, och man hoppades,
att riksdagen skulle vara modigare än vad utrikesutskottet varit och därför
avslå propositionen. Ja, nog finns det, herr talman, modiga män och kvinnor
i den svenska riksdagen, men jag tror i varje fall, även om en har anmält
sig, att det icke kommer att bli så särskilt många, som våga ta på sitt ansvar
att i nuvarande läge gå på avslagslinjen. Ingen enda i utrikesutskottet, icke
ens de som skrivit under ett särskilt yttrande, nämligen herr Ohlin och herr
Bergvall, ha vågat gå den vägen. Men det är ju ingalunda ovanligt, att tidningar,
som egentligen skulle ha att upplysa allmänheten ur rent sakliga synpunkter,
äro mycket modigare än de som ha att bära ansvaret.

I verkligheten förhåller det sig ju så, att utskottet har befunnit sig i samma
läge som regeringen och därför måst, när förhandlingarna icke kunde drivas
längre, ta ståndpunkt till det enda då möjliga alternativet. Däremot har ju
utskottet saknat all anledning att försöka med mer eller mindre konstlade medel
förgylla upp det här föreliggande avtalet. Därvid har utskottet anslutit
sig till departementschefens eget uttalande, att avtalet är tyngande för vårt
land. Utskottet riktar intet klander mot regeringen; för den som läser detta utlåtande
borde det icke vara svårt att förstå, att det är riktat mot annat håll.
Att icke hålla ingångna överenskommelser stämmer ju inte riktigt bra med
gammal svenskmannased. Därför får man ju icke förundra sig över att utskottet
speciellt på denna punkt har gjort ett ganska skarpt uttalande. Därvid
understryker emellertid utskottet endast vad regeringen för sitt vidkommande
hela tiden vidhållit, nämligen att det gamla avtalet enligt svensk uppfattning
allt fortfarande skulle vara gällande. Det borde enligt mitt förmenande och
även enligt utskottets funnits goda skäl för att Sverige vid en skiljenämnd
skulle fått sin ståndpunkt godkänd. Att så icke skett är helt visst beroende på
förhållanden, som jag icke vill gå in på. Ett uppskov under någon längre tid
skulle ju icke vara lägligt för oss.

Jag vill säga, herr talman, att i vissa lägen kan det behövas lika stor och
t. o. m. ännu större skicklighet att få igenom ett avtal, som kan synas mindre
tillfredsställande, än att i en annan, situation kunna få igenom ett avtal som
är mera tillfredsställande. Det är ju helt beroende på vilket utgångsläge man
har. Härvidlag måste vi räkna med den risksituation som föreligger, när det
gäller nyckelprodukter, sådana som t. ex. kol, som äro eftersökta över hela

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen in. m.

(Forts.)

världen och som mycket stora och framskjutna industriländer ha eu så oerhörd
brist på. Det förefaller som om man ibland hade litet för lätt att glömma bort
den desorganisering av hela världshandeln som onekligen har följt i världskrigets
spår.

Enligt särskilda yttranden skulle vi, vilket även underströks i herr Ohlins
anförande, om regeringen varit tillräckligt förutseende och handlingskraftig,
på ett tidigare stadium kunnat få en bättre förhandlingssituation. Jag vill i
det avseendet hänvisa till vad hans excellens utrikesministern därvidlag anförde
angående de vaga uttalanden, som ju på den punkten gjorts såväl i det
försiktigt hållna särskilda yttrandet som också i herr Ohlins här gjorda deklaration.
Där står så att säga tro mot tro och icke påstående mot påstående, ty
det är icke påstående. I det läget är det ganska naturligt, att man från utrikesutskottets
sida har nöjt sig med den motivering som här förelegat, till
vilken herr Ohlin ju också ger sin fulla anslutning.

Däremot var det en liten passus i herr Ohlins anförande, som jag har litet
mera svårt att förstå, vilket måhända beror på bristande uppmärksamhet från
min sida. Det var, när han sade, att han varken ville ta något ifrån eller lägga
något till utskottets motivering. Men detta kanske var beroende på att herr
Ohlin vid utskottsbehandlingen icke ställt något annat yrkande angående motiveringen
än som överensstämmer med utskottets utlåtande.

Beträifande den osäkerhet, som förefinns i fråga om import av kol västerifrån,
vilket jag av naturliga skäl icke vill gå in på närmare — det är ju en
hel del ting, som. det icke gagnar vårt land, att man gör någon fyllig motivering
av —■ vill jag bara hänvisa till de uttalanden på denna punkt, som åtminstone
vid ett par tillfällen gjorts i utrikesutskottet av framstående representanter
för bränslekommissionen. Att utskottet ändå gör ett så pass positivt
uttalande som det gör angående ökad import från annat håll under den avtalsperiod,
som vi^ nu gå till mötes, är beroende på att vi hysa den förhoppningen
att läget på kolmarknaden i världen skall lätta och att det därför skall
bjudas ökade möjligheter att på detta sätt tillvarata landets intressen än vad
som hittills i det avseendet förelegat. Jag har en mycket stark känsla av att
alla möjligheter att få in kol från olika länder ha utnyttjats icke blott av regeringen
utan också av våra kolimportörer. Med hänsyn till den utomordentliga
bristen på kol och de svårigheter vi ha genom att gå illa åt våra skogar, skulle
det ju vara högst egendomligt, om icke dessa tillfällen skulle ha beaktats.
Även vid sidan av detta avtal behöva vi sålunda mycket stora kvantiteter kol
från annat hall. Här finns således verkligen utrymme såväl för kolimportörernas
som regeringens skicklighet på detta område även i fortsättningen. I det
avseendet kan det uttalande, som här göres från utrikesutskottets sida, vara
till gagn för regeringen med hänsyn till kommande tider. I varje fall kan därmed
det kanske bli litet lättare för svenska folket att förstå åtgärder, som
under andra betingelser vore litet svårare att förstå.

Jag har under behandlingen av detta ärende i utrikesutskottet trott mig
kunna konstatera, att man inom svenskt näringsliv sätter mycket högt värde på
varuutbytet med Polen. Det framgår bl. a. av den övervärdering av sina exportmöjligheter
eller sina produktionsmöjligheter som man därvidlag gjort sig
skyldig till. Jag skall icke göra något uttalande om huruvida detta underlättat
eller försvårat förhandlingarna med Polen. Med detta omnämnande avser
jag Joara att konstatera det värde man inom svenskt näringsliv tydligen
sätter på goda handelsförbindelser med Polen i fortsättningen. Jag hoppas och
är övertygad om att man också på polsk sida skall finna, att det är förenligt
med deras intressen med hänsyn även till framtiden att ingångna avtal verkligen
hållas, och att man på ömse sidor beflitar sig om att kunna få till stånd

Onsdagen den 14 maj 1947. Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

ett vidgat varuutbyte mellan länder, som ligga så naturligt till, icke minst
med hänsyn till transportförhållandena som Polen och Sverige.

Jag vill för mitt vidkommande gärna understryka vad utskottet uttalat i
fråga om de svenska intressena i Polen i samband med nationaliseringen av industrier
och andra företag där. Det har ju förefallit som om goda utsikter skulle
finnas till en uppgörelse därvidlag, som vore ur svenska synpunkter godtagbar,
men jag är övertygad om att, därest det skulle bli nödvändigt för regeringen
att ta upp direkta förhandlingar för att bevaka dessa intressen, regeringen
icke kommer att försumma en sådan åtgärd.

Till sist vill jag endast säga ett ord om den påstådda oskickligheten när det
gäller regeringens förhandlingssätt. Såvitt jag åtminstone kunnat följa utvecklingen
på detta område, har det sannerligen icke funnits något fel i fråga
om de av regeringen lämnade direktiven. De ha varit ganska stronga. Det tror
jag de som kunnat ta del av dessa direktiv äro förvissade om. Jag tror också
att de svenska förhandlarna ha gjort sitt allra yttersta. Jag har tillit till
deras både skicklighet och vana på detta område och vill icke ifrågasätta annat
än att de på ett utmärkt sätt gjort sitt allra yttersta. Men när man ändå
från förhandlingsdelegationens sida varit tvungen att komma tillbaka till regeringen
och säga, att det icke gick att med de direktiven komma fram till
resultat, så har, det vill .jag framhålla, vid varje sådan utvecklingsfas av dessa
förhandlingar regeringen varit utomordentligt angelägen — mera angelägen än
jag kan påminna mig att det hänt att någon regering varit under min långa riksdagsmannatid
—• att stå i intim förbindelse med utrikesutskottet. Att herr Ohlin
kanske har ett något annat intryck kan ju bero på att ett par av dessa faser
kommo att utspelas under den tid då han befann sig i USA.

Herr Ohlin påtalade här, att man icke av utrikesutskottets utlåtande fått
full klarhet i fråga om de åtgärder som vidtagits och de möjligheter som kunde
förefinnas i fråga om import av kol ifrån Amerika. Vid ett av dessa mellanstadier,
då regeringen avgav rapport till utrikesutskottet, behandlades rätt ingående
just denna situation, och jag vill säga, herr talman, att när det har
gällt att därvidlag ge regeringen ett intryck om utrikesutskottets uppfattning,
som kunde och borde te sig som ett råd till regeringen, är det ganska naturligt,
att utrikesutskottet ställt sig enhälligt bakom sitt tillstyrkande. Jag tror nämligen
icke att jag säger för mycket, om jag säger, att det intrycket måste regeringen
ha fått, att utrikesutskottet visserligen varit fullständigt enigt med
regeringen om att man skulle driva förhandlingarna så strongt, som det överhuvud
taget var möjligt med hänsyn till svenska intressen, men att ingen har
vågat att ge den rekommendationen att låta förhandlingarna brista. Med hänsyn
till att detta är det verkliga läget måste utrikesutskottet och regeringen
gemensamt dela ansvaret, och det är naturligt om också riksdagen vill dela detta
ansvar.

Jag hemställer om bifall såväl till utrikesutskottets hemställan som till dess
motivering.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är naturligtvis svårt för den,
som icke tillhör de utvalda, som ha fått se bakom kulisserna, att på alla punkter
känna sig ordentligt orienterad. Jag utgår icke heller ifrån att utrikesutskottet
har avsett att dess utlåtande i detta ärende skall tolkas som en anmärkning
mot svenska regeringens på ett enligt min mening berömvärt tidigt
stadium inledda strävanden att skapa goda förbindelser med Polen. Men ändå
blev jag litet fundersam, när jag läste utskottsutlåtandet, som ju på sitt
sätt faktiskt skulle kunna uttolkas som en kritik mot nationaliseringsåtgär -

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

der från polska myndigheters sida, i den män dessa skapa svårigheter för
Svenska tändsticksaktiebolaget att till fullo tillvarataga sina intressen. Jag
har också för mig att talet om att Sveriges åtaganden äro så ekonomiskt betungande
verkligen tål en nyansering. Dessutom tror jag att uppmaningen till
regeringen att vända sig till annat land för att där skaffa kol, därest det
skulle vara nödvändigt, är fullkomligt överflödig och ganska onödig att göra
i detta sammanhang. Men som jag redan sagt tror jag icke, att utrikesutskottets
majoritet haft någon avsikt att försvåra vidmakthållande och skapande
av bättre förhållanden till Polen.

Jag skulle i alla fall vilja anföra en annan synpunkt på hela detta spörsmål,
nämligen på frågan om hur ekonomiskt betungande detta skulle vara.
Jag skulle vilja säga, att om vi icke fått dessa kolleveranser från Polen, skulle
vi haft helt andra bekymmer än bekymren över den våldsamma och exempellösa
högkonjunkturen. Dessa kolleveranser ha ju för Sverige varit av en fullständigt
avgörande betydelse för att vi kunnat så pass hyggligt som vi gjort
klara oss igenom de svårigheter vi haft att dragas med under den gångna
tiden. När man talar om dessa krediter till Polen på några hundratal miljoner
kronor, som det sammanlagt skulle bli tal om, ifall man lägger ihop det
man första gången kom överens om och det som det nu är fråga om, bör man
å andra sidan tänka på hur många miljarder i fråga om svensk produktion
de kolleveranser vi erhållit från Polen representera. Därför tycker jag, att
man borde något nyansera jeremiaderna över de ekonomiskt svåra konsekvenserna
av avtalet. Framför allt blev jag bekymrad när jag såg, vilket eko
detta uttalande gav i den borgerliga pressen, en återklang som vi i dag hörde
i anförandet av högerrepresentanten herr Wiberg från Malmö. Det är
icke utan att man av dessa kommentarer bibringats den uppfattningen, att
utskottets majoritet — låt vara i god avsikt att understödja regeringen — verkligen
låtit lura sig ut litet på områden, som den bort hålla sig ifrån. Ty
att här funnits en klar strävan att utnyttja detta avtal för att därmed diskreditera
den handelspolitik, som regeringen, kanske framför allt f. d. statsrådet
Myrdal, är ansvarig för och som riktats mot ost och sydost, är ju fullständigt
uppenbart.

Jag tror för min del också, att vi borde taga litet mjukare på saken, när
vi anmärka på det polska betraktelsesättet. Det sägs, att polackerna försöka
få bättre priser på sina varor, och detta lär väl vara obestridligt. Men
jag förstår icke, hur man i Sveriges riksdag från det håll, som riktat upprepade
anklagelser mot regeringen för att den icke understödjer ett uttagande
av så höga priser som möjligt på de varor Sverige exporterar, kan
tänka sig att med framgång moraliskt anklaga polackerna för att de eventuellt
låta sitt handlande ledas av liknande bevekelsegrunder. Jag måste också
säga, att jag mycket väl förstår, om polackerna tycka att det är litet
märkligt, att de priser som betalas för de polska kolen skola kunna utnyttjas
för att underlätta en import av amerikanska kol. Det är väl ganska naturligt
om man från polsk sida finner detta vara ett underligt betraktelsesätt.
Å andra sidan vill jag säga, att jag anser att Sverige icke kunnat
göra annorlunda härvidlag. Med den strävan regeringen låtit framträda för
att förhindra att de dyra importprisema skola slå igenom på den svenska
marknaden är det naturligt att utnyttja ett sådant cleariligförfarande. Men
jäg anser icke att dessa förhållanden böra göra det motiverat för oss att
använda alltför stora bokstäver när det gäller dessa frågor.

Herr talman! Jag upprepar ännu en gång, att jag, som icke haft möjlighet
att följa frågans behandling i utskottet utan bara är hänvisad till det

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

material som ligger på bordet, icke finner svårigheterna så stora. Trots att
vi icke kunnat få in de kolleveranser som avtalats enligt det tidigare avtalet
har det varit ganska gynnsamt för vårt land att få detta avtal till
stånd, i synnerhet om vi hålla i minnet vilken nyckelposition kolet intager
för oss. Högerpartiets talesman herr Wiberg talade om att vi riskerade
gas- och elektricitetsransonering. Jag ihåste säga: vilka ransoneringar riskerade
vi icke att behöva genomföra om vi icke hade någon chans att få in
dessa 3 miljoner ton kol under det närmaste året? Enligt vad jag kunnat
finna av det föreliggande materialet ha visserligen icke polackerna kunnat
klara mer än ungefär hälften av sitt åtagande, men det finns ingen eller
i varje fall otillräcklig grund för högermannen herr Wibergs uttalande, då
han säger att Sverige till punkt och pricka fullgjort sin del av avtalet. När
man ser på de svenska varuleveranserna, finner man att de proportionsvis
äro ännu mindre än de polska. Och jag måste säga mig, när jag tager del
av den uppgörelse som förelagts riksdagen till godkännande, att om vi under
det första året skola få varor för 205 miljoner mot att vi till Polen leverera
varor för 112 miljoner jämte det som är kvar enligt tidigare licenser,
verkar detta icke som någon så särdeles dålig uppgörelse ur svensk synpunkt.
Så vitt jag förstår måste det vara en relativt fördelaktig uppgörelse.
Man kan naturligtvis alltid önska sig något bättre —• det finns gott utrymme
för önskemål. Men relativt tillfredsställande tycker jag i alla fall att det hela
är. Jag håller nämligen hela tiden en sak i minnet, nämligen den att det
land, som det här är fråga om, är det land som är mest härjat av kriget och
som har fått bära större bördor relativt sett än något annat land. De svårigheter
som därigenom ha uppstått tror jag icke att man kan bortse ifrån, vare
sig man levererar juridiska invändningar eller mobiliserar moralisk indignation.

Icke heller kan herr Wibergs rekommendation att man skulle mobilisera
Stalin att uppfostra polackerna till bättre moral i sin handelspolitik göra något
annat intryck än att klarlägga, hur angelägen man är på dessa håll att försvåra
det samarbete på ekonomiens område, som Sverige ändå inlett med
Polen och de östeuropeiska och sydosteuropeiska länderna. På längre sikt är
detta det förhållande jag tillmäter avgörande betydelse. När man här rekommenderar
oss att vi i stället skola rikta vår handel västerut, måste jag säga,
att detta vore den största dårskap vårt land kunde göra. En tillfällig fördel
— om en sådan skulle kunna vinnas därigenom —■ finge vi till priset av
många stora svårigheter. Sverige är ett industriellt exporterande land, och
det är uppenbart för mig åtminstone, att svårigheterna för den svenska exportindustrien
komma att inom en ganska nära framtid bli mycket stora vid
en handel västerut. Däremot ter det sig åtminstone förnuftsmässigt självklart,
tycker jag, att Sverige har mycket att vinna för sin industri genom en
handel med länder österut och icke minst med Polen, när det gäller att få en
stabil avsättningsmarknad i fortsättningen. Alldeles oavsett att det föreligger
ett klart politiskt intresse att åstadkomma en annan orientering i den svenska
utrikespolitiken, skulle det ur ekonomisk synpunkt vara rena dårskapen, därest
man skulle följa rekommendationerna att bryta eller försvaga de förbindelser,
som skapats i öster och sydost för att i stället förbättra våra förbindelser i
väster. Det är så mycket osmakligare, tycker jag, att denna kampanj föres nu,
när man från Förenta staternas sida — eller åtminstone från en av dess regeringsmedlemmars
sida — i en förklaring häromdagen bjöd de sydosteuropeiska
länderna kalla handen när de begärde att få möjlighet att skaffa sig medel
för att kunna livnära sin befolkning.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. ni.

(Forts.)

Herr talman! Regeringen har ju själv genom herr utrikesministern uttalat
sin belåtenhet eller i varje fall icke uttalat sitt missnöje med det utlåtande utskottet
kommit med. Det finns ingen anledning för mig att vara mer konungslig
än konungen själv i detta avseende. Men jag vill i alla fall, eftersom
jag icke tänker göra annat yrkande än att detta avtal skall godkännas av
riksdagen, uttrycka den förhoppningen, att regeringen icke skall ha misstagit
sig, när den hoppas på goda verkningar av det missnöjesutbrott, varmed riksdagen
ändå skulle beledsaga ett bifall till denna proposition.

Chefen för handelsdepartementet, herr .statsrådet Gjöres: Heitr talman!

I sitt anförande till protokollet över handelsärenden, som min företrädare i
handelsdepartementet höll, då detta ärende behandlades, uttalade han, att han
ville sammanfattningsvis framhålla, att de ekonomiska och finansiella prestationer,
som Sverige enligt förslagen skall åtaga sig, i nuvarande situation äro
betungande. Jag vill för min del helt instämma i detta den förutvarande handelsministerns
yttrande. Men jag vill också förklara, att jag liksom han trots
detta har kommit till den ståndpunkten att det föreliggande avtalet bör accepteras.

Man kan här icke bara se på de sidor av avtalet, som uppenbarligen äro för
oss betungande och besvärliga. Vi måste också klargöra för oss den situation,
vari vi befinna oss, och även försöka göra klart för oss, vilket läge vi skulle
komma i, därest avtalet icke kunde föras i hamn. Herr Ohlin har hänvisat
till det amerikanska alternativet. Utrikesministern har redan framhållit, att
denna hänvisning har en mycket begränsad räckvidd — milt sagt. Intill
denna dag ha de amerikanska myndigheterna i sin kolexportpolitik — så långt
jag är underrättad — helt följt de rekommendationer, som lämnats av den
europeiska kolorganisationen, alltså den ransoneringsmyndighet som för närvarande
fördelar de fossila bränslekvantiteterna på de olika länderna. Jag
är fullkomligt övertygad om att det är helt verklighetsfrämmande att tro, att
vårt land skulle kunna få till stånd en sådan ökning i leveranserna från
Förenta staterna under år 1947, att den skulle kompensera den minskning i
leveranserna från Polen, som ett accepterande av det s. k. lilla alternativet eller
ett avtalslöst tillstånd med Polen skulle framkallat. Jag är också säker om
att om man hade, såsom herr Ohlin så lekande lätt nyss rekommenderade oss,
gått till ECO och begärt att få skifta över de kvantiteter, som det polska
avtalet ställer i utsikt, till Förenta staterna, hade detta icke varit så lätt gjort
som att servera det såsom polemik i en replik i andra kammaren. Den erfarenhet
jag har — och jag skulle tro att herr Ohlin har vissa minnen kvar från
den konfrontation med ECO, som han såsom handelsminister en gång hade -—
säger mig, att ECO icke är någon lättmanövrerad institution. Man kan icke
från dag till annan få dess politik omlagd. Och hade vi satt in på allvar för
att försöka få till stånd en omläggning, så hade vi därvidlag, det tror jag,
icke kunnat komma längre än att vi fått den inom den s. k. A-poolen utlovade
kvantiteten överflyttad till Förenta staterna. Jag hoppas, att bränsleministern
vill ge oss de närmare informationer om vad denna fördelning mellan
A-pool och B-pool betyder och vilka verkningar en sådan omskiftning av
kolfördelningen skulle ha kommit att föra med sig.

Nu har man gjort gällande här, att detta avtal är så betungande, att vi skulle
utan att det kommit att innebära högre kostnader ha kunnat friköpa oss från
det genom att taga kol från andra marknader. Om man gör tankeexperimentet,
att vi skulle t. ex. få den polska kvantiteten på 3 miljoner ton tilldelad oss på
den amerikanska marknaden, vore det — det vill jag fästa kammarens upp -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

märksamhet på —- en ganska dyr affär. Detta bör man kanske ha klart för
sig. Man bör icke heller famla i blindo och hänge sig åt tron på möjligheten av
olika alternativ vilka — det vill jag ännu en gång understryka — i verkligheten
icke föreligga. Men går man på den Ohlinska tankegången och räknar
med detta alternativ, bör man ha klart för sig vad ett sådant alternativ skulle
komma att innebära ekonomiskt. Om vi skulle, med bibehållande av den kvantitet
kol som vi för närvarande kunna få in från Förenta staterna med eget
tonnage, taga hem också den ifrågasatta polska kvantiteten från Förenta staterna,
skulle det, såsom fraktmarknaden nu ligger till i världen, ha kostat
Sverige mellan 50 och 60 miljoner kronor per år mera än leveranserna enligt
det polska avtalet.

Det är sålunda inga småsmulor det är fråga om. Men i själva verket är det
icke fråga om realiteter, ty det Ohlinska alternativet är en konstruktion, som
icke hör hemma i den värld, som vi i dag ha att röra oss i.

Utskottet har uttalat, att vi böra eftersträva att få till stånd ökad tillförsel
av fossilt bränsle, och man har särskilt fäst avseende vid ovissheten beträffande
utvecklingen av de svensk-polska handelsförbindelserna. Jag skulle vilja
säga, att alldeles oavsett denna omständighet måste det vara ett angeläget intresse
för vårt land att bygga upp en bättre bas för industriell och annan försörjning
med bränsle. Ögonblicket innan jag kom in i kammaren satt jag i
en beredning, där man från järnhanteringens sida rapporterade, att bara i
vår hade arbetsstyrkan vid de svenska järnverken minskats med 2 000 man.
Och vart hade arbetarna gått? Jo, till skogarna, där de utan tvivel fylla en
mycket betydelsefull uppgift. Det är en svår fråga att avväga bränsleförsörjningens
och järnhanteringens behov av arbetskraft. Jag anför detta icke för
att rikta kritik mot att arbetskraften gått ut i skogarna utan såsom eu illustration
till hur trångt ställda vi äro i nuvarande läge och hur angeläget det måste
vara för oss alla att få till stånd en bättre bas för vår bränsleförsörjning.
Lyckas vi icke därmed, komma vi att länge få dragas med dessa periodiskt
återkommande tillstramningar i fråga om arbetskraftsförsörjningen vid järnverken
med de följder detta har för tillverkningen av lantbruksmaskiner, av
spik, av de tusen och en förnödenheter, som vi i detta land äro angelägna att
få. Därför måste det ingå i regeringens politik att med alla de medel som stå
oss till buds söka bygga ut en bättre bas för vår bränsleförsörjning. Om så är,
att den amerikanska kolbrytningen och den amerikanska kolexporten kunna
ge oss, såsom jag livligt hoppas, större tillskott i fortsättningen, komma vi att
vara mycket angelägna om att även till rätt höga kostnader föra hem dessa kolkvantiteter.

Jag skall till sist bara säga en sak. Det gäller herr Wibergs hänvisning, att
vi borde gå till Kreml och begära hjälp vid förhandlingarna med polackerna.
Jag hoppas, att det var ett förfluget ord. Jag tror att ingen i Sveriges riksdag
vill rekommendera, att den svenska regeringen skall blanda in en tredje stat,
vilken det än är, i sina handelsförhandlingar. Slår man in på den vägen, tror
jag att vi så småningom komma i ett läge, där vi varken äro respekterade eller
ha någon egentlig handlingskraft.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! I det tilläggsavtal, som vi nu behandla,
finns en artikel, vari det säges, att under den första tolvmånadersperioden
vederbörande regeringar — den svenska och den polska — skola anmäla
för den europeiska kolorganisationen, att av de leveranser, som skola ske
enligt avtalet, vilket jag hoppas blir godkänt av riksdagen, skola 30 % föras
å organisationens pool A och 70 % å dess pool B. Det är klart att detta har

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. ra.

(Forts.)

sitt intresse i denna debatt, som i huvudsak har gällt frågan, huruvida vi hade
kunnat köpa mer kol i Amerika och därmed få ett bättre utgångsläge vid förhandlingarna
med Polen. Under år 1946 importerade vi ungefär 2 miljoner ton
kol och koks från Polen och drygt 1 miljon ton från Amerika. Hittills i år, det
vill säga under tiden januari—april, ha vi fått in 279 000 ton från Polen och
421 000 ton från Amerika. Den sistnämnda siffran bör kanske jämföras med
totalimporten under dessa månader, som uppgår till 829 000 ton.

Det är uppenbart att i det bränsleläge, vari vi befinna oss, skulle det vara
brottsligt av regeringen att inte tillvarataga alla möjligheter att köpa bränsle
utifrån. När man nu rekommenderar detta avtal till godkännande, är man fullt
på det klara med att avtalet inte är sådant som man skulle önska det. Men
det är å andra sidan anledning att erinra om att den av mig omnämnda bestämmelsen
om beräkning av kvantiteterna innebär att 30 procent av en kvantitet
på 3 miljoner ton, det vill säga 900 000 ton, skola belasta pool A. Vad innebär
då detta? Man har utgått från att alla de kvantiteter som exporteras från
Amerika och från Tyskland skola fördelas likformigt mellan de olika köparländerna.
Man skall taga hänsyn till de krigsskador som uppkommit och vidare
till den ökning av produktionen av elektrisk kraft som åstadkommits under
senare tid. Man skall även basera tilldelningen på den import som vederbörande
länder hade under tiden 1935—1938.

Utrikesministern har särskilt påpekat att polackerna enligt beslut av den
internationella organisationen fått möjlighet att ingå speciella avtal, som möjliggöra
för dem att få hjälp till återuppbyggnaden. Genom att ingå sådana
avtal skulle man kunna tillhandla sig förmåner från Polens sida och vice versa.
Som jag nämnde är grunden för hela fördelningsanordningen att det skall
vara likformig fördelning till alla nationer. Om nu amerikanerna i sin exportpolitik
följa europeiska kolorganisationens rekommendationer och samma blir
förhållandet med exporten från Tyskland, så innebär det nu ifrågavarande avtalet
— om vi få räkna in 30 procent av denna kvantitet om 3 miljoner ton
och få vår likaberättigade andel från den internationella organisationen — att
vi komma att få köpa 2,1 miljoner ton stenkol utöver vad vi annars skulle ha
fått köpa.

Någon kanske invänder att polackerna i alla fall varit intresserade av att
sälja sitt kol. Helt naturligt ha de varit det, men om icke detta avtal kommit
till stånd, hade det säkerligen varit andra som hållit sig framme.

Det är alltså en av de stora förmånerna med detta avtal att det ger oss möjlighet
att få in en större kvantitet fossilt bränsle än vi utan avtalet skulle
ha fått. Avtalet lägger inte på. något sätt hinder i vägen för oss att tillgodogöra
de ökade kvantiteter som europeiska kolorganisationen kan tilldela på
pool A. Avtalet har sålunda stor betydelse för vår bränsleförsörjning under
den tid det är avsett att gälla.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Riksdagen har här fått sig
förelagt ett mellan Sverige och Polen träffat avtal. Detta avtal har från
svensk sida träffats under förbehåll av riksdagens godkännande. Riksdagen
har sålunda icke någon möjlighet vare sig att vidtaga eller att föreslå några
ändringar eller tillägg till avtalet. Riksdagen kan endast godtaga eller avslå
förslaget.

Utrikesutskottet är med hänsyn till det nuvarande läget — som belysts i
ett flertal yttranden här i debatten — enhälligt i sin hemställan att riksdagen

Onsdagen den 14 maj 1947. Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

bör bifalla propositionen. Men utskottets enhälliga tillstyrkande får nog inte
uppfattas såsom ett uttryck för att utskottet anser det vid avtalsförhandlingarna
uppnådda resultatet såsom ur alla synpunkter tillfredsställande för Sveriges
del. Under utskottsbehandlingen gjordes allvarliga erinringar från flera
håll och på flera punkter. Dessa från olika håll framförda kritiska synpunkter
har utskottet tagit upp i sitt yttrande, varigenom utskottet gjort dessa
synpunkter till sina egna. Adressen är givetvis i sista hand regeringen. Utskottet
anser att regeringen, när den går att i fortsättningen fullfölja avtalet och
kanske också tvingas att upptaga ytterligare förhandlingar med Polen, bör
ha ett kraftig stöd i utskottets motivering, som väl riksdagen nu kommer att
godtaga.

Jag skall, herr talman, be att helt kortfattat få erinra om några av de uttalanden
som utskottet gör i sitt yttrande. Den svenska regeringen har vid
förhandlingarna bestritt den polska uppfattningen att polska regeringen icke
längre skulle vara bunden av de åtaganden som gjorts i överenskommelsen den
20 augusti 1945 och det samma dag undertecknade kontraktet. Utskottet uttalar
i sitt yttrande sin bestämda anslutning till den svenska regeringens ståndpunkt.
Jag tror att detta uttalande, som väl också kommer att bli riksdagens,
kommer att bli ett värdefullt stöd för regeringens ståndpunkt. Beträffande tillläggsavtalet
framhåller utskottet att de ekonomiska och finansiella prestationer,
som Sverige därigenom åtager sig, otvivelaktigt äro betungande. I anslutning
härtill framhåller utskottet att vårt lands finansiella läge får anses
påkalla varsamhet beträffande kreditgivning till utlandet. Det är ett råd som
jag tror att regeringen bör lägga på minnet inte bara när det gäller detta avtal
utan också vid framtida avtalsförhandlingar. I fråga om svensk egendom i
Polen förklarar sig utskottet dela den från svensk sida hävdade ståndpunkten
att den ersättning som skall utgå till svenska fysiska och juridiska personer,
vilkas intressen berörts av åtgärder i samband med nationaliserings- och liknande
tvångsåtgärder från polska myndigheters sida. enligt tillämpliga internationelltiättsliga
grundsatser skall vara adekvat och effektiv. Och utskottet
understryker att beträffande Svenska tändsticksaktiebolaget och andra liknande
företag bör regeringen göra vad som står i dess makt för att tillvarataga
de svenska intressena. Till slut säger utskottet mycket bestämt ifrån att
det tillkommer Kungl. Maj:t att tillse att vi så långt det är möjligt fördela
våra risker i fråga om bränsleförsörjningen på sådant sätt att vi inte bara äro
hänvisade till affärer med Polen.

Vi äro sålunda, herr talman, inte särskilt belåtna med detta avtal, men utskottets
resonemang leder dock fram till att utskottet i dagens läge är berett
att tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition. Med de synpunkter som utskottet
anfört och som jag förmodar att kammarens ledamöter redan förut tagit del
av har utskottets kritiska inställning till avtalet icke på något sätt undanskymts.
Hitintills har dock ingen utom herr Wiberg ansett sig böra förorda
direkt avslag på propositionen.

Herr Hagberg i Luleå har uppträtt i debatten här i dag. Han sade att det
kunde förefalla som om han var mer konungslig än konungen själv. Jag tror
att detta utan minsta tvekan är riktigt. Jag tror inte att regeringen och inte
heller herr Myrdal, om han var närvarande i dag för att försvara sitt verk —
skulle vilja gå så långt som herr Hagberg gjorde. Här är inte alls fråga om
— jag^ säger detta gentemot herr Hagberg — att resa några onödiga hinder
och svårigheter för handeln med Polen, men vad man här uttryckligen vill ha
utsagt är att alla handelsförbindelser måste bygga på en god vilja att fullfölja
ingångna avtal.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen ra. m

(Forts.)

Innan jag slutar vilL jag något beröra frågan, huruvida under avtalsförhandlingarna
de svenska intressena blivit av förhandlarna på bästa sätt tillgodosedda.
Jag är övertygad om att förhandlarna på allt sätt sökt tillvarataga
de svenska intressena. Hur de sedan lyckats är en annan fråga. Närmast
faller väl ansvaret på den föregående handelsministern. Han har varit mycket
optimistisk i fråga om de polska handelsförbindelserna, en optimism, som
icke alltid haft motsvarighet i verkligheten. Han har nu dragit sig tillbaka
till ett annat verksamhetsområde. Jag utgår från att den nuvarande handelsministern
ser mera realistiskt på dessa handelsförbindelser än sin företrädare.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag sade inte i mitt anförande att jag var mer konungslig
än konungen själv. Jag förklarade i stället att jag inte ville vara mer konungslig
än konungen själv. Mitt yttrande hade alltså en något annan innebörd än
herr Skoglund ville inlägga i detsamma.

Grundtanken i mitt anförande var emellertid att jag inte vill att man utåt
skall få den uppfattningen att vi här i Sverige reservationslöst kasta skulden
på polackerna och rikta en serie anklagelser mot dem. Man bör även — vilket
icke framkommit här i debatten och inte heller i utskottets utlåtande — taga
hänsyn till de särskilda svårigheter som polackerna haft att kämpa mot och
de oerhörda fördelar som Sverige dock haft av dessa uppgörelser.

Härpå anförde:

Herr von Setli: Herr talman! Det är en sak som inte kommit fram under
denna debatt men som enligt mitt förmenande ingalunda är oviktig. Jag tänker
på det stora antal järnvägsvagnar som skickades över till Polen, när herr
Myrdal under pukors och trumpeters ljud undertecknat det första avtalet med
Polen. Det har icke bestritts att dessa järnvägsvagnar använts till transport
av kol till andra avnämare än Sverige, och det har även sagts att de vagnar
som återkommit till Sverige varit i ett sådant skick att de omedelbart måst
omhändertagas av statens järnvägars verkstäder. Det har icke sagts något härom
i avtalet, vilket kanske icke heller är lämpligt. Men enligt de upplysningar
jag fått har det icke heller sagts något om dessa järnvägsvagnar vid föredragningen
i utskottet. Det skulle helt säkert vara av ett visst intresse att få
reda på dessa järnvägsvagnars öde och huruvida de nu utnyttjas uteslutande
för transport av det kol som vårt land skall ha.

Herr Skoglund nämnde i sitt anförande herr Myrdals namn. Jag har för
min del mycket svårt att ge mitt votum för detta- avtal, men då handelsministeriet
nu kommit i andra händer, får man väl hoppas att även, om allt icke kan
ställas till rätta som gjorts fel det dock skall bli bättre i fortsättningen. Detta
avtal är betungande för svenska staten, liksom det arv som herr Gjöres mottagit
från herr Myrdal är betungande. Det är dock ganska stora värden som
spolieras genom att man nu stryker ett streck över det första avtalet. Om det
första avtalet hade kunnat fullföljas helt — jag säger inte att det skulle ha
gått, men jag gör det antagandet — skulle vi ha fått kol till priser, som understigit
de priser vi nu få betala med summor som ligga över 100-miljonerstrecket.
Det kan ha sitt intresse i dessa dagar, då finansministern har att ta
vara på miljonerna och lägger på ytterligare skatter, att de pengar som man
nu får betala ytterligare för kolet motsvara ungefärligen det belop.p, som
man under tre års tid kan få in med den kvarlåtenskapsskatt som bevillningsutskottets
majoritet nu är i färd med att genomdriva.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

Nu äro emellertid förhållandena sådana att man är nödd och tvungen att
gå med på avtalet. Jag har för min del närmast varit böjd för att yrka avslag,
men efter de rapporter som nu avgivits av statsråden Gjöres och Ericsson
måste man säga sig att det är omöjligt att gå på avslagslinjen. Det är
emellertid på sin plats att i detta sammanhang understryka att den handelspolitik
som regeringen för och för vilken ju alla statsråden äro ansvariga, för
in Sverige på sådana vägar att det säkerligen inte är slut med de svårigheter
som det nu är fråga om beträffande bränsleförsörjningen. När kriget slutade
hade vi dock för vårt land ett utgångsläge som var avundsvärt. Det utgångsläget
kanske inte är lämpligt att diskutera i detta sammanhang, men det kan
vara lämpligt att konstatera att det goda utgångsläget nu förbytts i en mycket
prekär situation. Under den tid den nuvarande regeringen suttit har Sveriges
anseende sjunkit praktiskt taget till nollpunkten. Detta kan man, få besked
om, ifall man studerar vad amerikanska ekonomiska experter ha att säga och
vad svenska affärsmän berätta om de svårigheter som möta dem då de skola
föra förhandlingar i Amerika. Människorna där ha svårt att förstå att svenskarna
kunna vara nöjda med den handelspolitiska regimen i Sverige. I motsats
till vad fallet var strax efter krigets slut ha amerikanerna nu icke den uppfattningen
att Sverige för en ekonomisk politik som är värd att stödja.

Jag har velat påpeka detta, herr talman, för att understryka vikten av att
vi vid ingåendet av internationella handelsavtal böra vara i högsta grad angelägna
om att bevara vårt lands anseende på den internationella marknaden.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Regeringen fäster mycket liten vikt vid den betygssättning som herr von Seth
och hans amerikanska vänner behaga ge regeringen.

Yad beträffar frågan om järnvägsvagnarna är jag beklagligtvis inte i tillfälle
att ge några andra upplysningar än att det träffades ett avtal år 1945,
varigenom ett antal järnvägsvagnar uthyrdes till de polska myndigheterna.
Sedan har detta varit en affär mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande
polska myndigheter. Jag har för min del inte fått rapport om några särskilda
svårigheter i det sammanhanget.

Herr von Seth erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag har ingalunda utgivit mig själv för att vara någon ekonomisk expert,
och det är litet för lättvindigt när utrikesministern avvisar det hela med
att tala om mina »amerikanska vänner». Saken ligger i verkligheten så till att
jag stöder mig på uttalanden från de förnämsta amerikanska finansexperterna,
vilket utrikesministern utan svårigheter kan övertyga sig om.

Vidare anförde:

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga denna debatt.
Men jag måste säga ett ord till herr handelsministern, som knappast föreföll
mig ha full täckning för de bestämda uttryckssätt han använde. Han säger
att allt intill denna dag ha de amerikanska myndigheterna följt den europeiska
kolorganisationens rekommendationer. Ja, jag utgick från detta förhållande
men jag tillät mig redan förut påpeka, att man inte bestämt vet, hur
den europeiska kolorganisationen skulle ha ställt sig. Hade det gällt en
konflikt mellan Polen och Sverige om kolpriset, är det möjligt att denna
organisation varit benägen att stödja polackerna i deras strävan att pressa
upp priset. Men i det speciella läge, varom det här var fråga, är det ingalunda
klart, att denna organisation skulle ha ansett det vara lämpligt att intaga
en ställning, som skulle ha stött polackerna i vad svenska regeringen beteck Andra

hammarens protoholl 1947. Nr 22. 5

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal förande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

nar som ett rent kontraktsbrott. Handelsministern säger, att om vi hade försökt
att få överflytta en del av vår import från Polen till annat håll, skulle det
inte ha varit så lätt gjort som att säga det här i kammaren. Nej, herr handelsminister,
jag har inte velat göra gällande att det varit lätt. Jag har sagt att
det är en utväg, som borde ha allvarligt undersökts. Handelsministern säger,
att om vi på allvar hade försökt detta skulle vi i alla fall inte ha lyckats
därmed. I detta uttryckssätt ligger ju ett klart erkännande från handelsministerns
sida, att man icke på allvar har försökt att få den europeiska kolorganisationens
inställning till en sådan här tänkt andra linje klarlagd. När
handelsministern därför säger, att den linje som jag har ansett borde ha prövats,
är en konstruktion, vill jag understryka, att handelsministern inte har
stöd för detta påstående. Jag instämmer helt med herr Fast då han säger
att här kan inte någondera sidan bevisa det ena eller det andra. Här är det
endast fråga om ett intryck på grundval av de föreliggande omständigheterna.

Det har alltså från regeringens sida uttryckligen erkänts, att man inte
på allvar prövat denna väg. När nu handelsministern ytterligare skall bevisa,
att det inte har förelegat någon särskild anledning att göra detta, så säger
han: om vi hade kunnat få köpa 3 miljoner ton från Förenta staterna, så
skulle detta ha kostat oss 50 ä 60 miljoner kronor mera än vad vi nu få betala.
Jag ber att få påpeka, att saken skulle ha tett sig något annorlunda, om herr
statsrådet Gjöres liksom herr statsrådet Ericsson i stället hade hållit sig till
den ståndpunkt, som jag har intagit, nämligen att man hade kunnat av Polen
till en början köpa en mindre kvantitet, som motsvarade omkring halva den
kvantitet, som det nu är fråga om, och försökt köpa hela eller större delen
av återstoden från Amerika. Men för att siffrorna skulle göra sig bättre,
så talade handelsministern om inköp om hela kvantiteten på 3 miljoner ton
från Amerika i stället för att hålla sig till halva kvantiteten, vilket kommit
närmare ett referat av min ståndpunkt. Handelsministern säger, att det skulle
kostat oss 50 ä 60 miljoner kronor mera om vi köpt dessa 3 miljoner ton från
Amerika än från Polen. Jag kan då säga, att halva kvantiteten skulle ha
kostat 25 ä 30 miljoner kronor mera. Jag måste tillstå, att om jag jämför
denna siffra, 25 ä 30 miljoner kronor, med storleken av de krediter, som det
här är fråga om, med nya krediter på långt över 100 miljoner kronor, med de
risker, som denna kreditgivning har för vårt allmänna ekonomiska liv och med
den omständigheten, att Polen erhåller rätt att köpa eller beställa varor hos
oss för 360 miljoner kronor inom sex månader, kommer jag ingalunda till en
så bestämd slutsats som handelsministern, som i dag tycks vara på sitt mest
bestämda humör. Han anser det vara alldeles klart, att det skulle vara en
dålig affär att hellre räkna med möjligheten att betala ett par tiotal miljoner
kronor mera för att minska den kreditgivning, som nu kommer ovanpå äldre
krediter i en förut ansträngd situation. Denna situation skola vi sannerligen
icke förbigå med tystnad, herr handelsminister, om vi skola göra en verklig
avvägning. Men det är klart, att siffrorna inte skulle göra sig så bra, om man
i nästa ögonblick nämnde, att man fick väga några tiotal miljoner kronor mot
dessa stora risker. Jag tycker att handelsministern gör saken alldeles för lätt
för sig när han underlåter att för kammaren lägga fram, att det är denna
avvägning man måste göra. Det är väl inte uteslutet — jag har inte hört att
någon från regeringsbänken har vågat säga det kategoriskt ännu — att ifall
man från svensk sida på ett tidigt stadium hade mera allvarligt fullföljt
denna andra linje så långt den hade burit, Polens representanter skulle intagit
en mjukare hållning. Det är dock så, att Polen har ett mycket stort intresse

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Avtal rörande regleiingen av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.

(Forts.)

av att få svenska varor och få krediter, även om de varit mindre. Jag tror
därför att det är farligt att vara så bestämd att man säger, att det är alldeles
uteslutet att förhandlarna från Polens sida skulle intagit en annan hållning.
Jag skulle därför vilja hopsummera mina slutsatser på det sättet, att det
genom debatten har klarlagts, att regeringen inte har försökt att komma till
klarhet om hur den europeiska kolorganisationen skulle ha ställt sig, att det
hade varit väl värt att göra ett sådant försök och att ett allvarligt sådant
försök, även om det skulle ha visat sig att det mötte motstånd, dock på detta
stadium kunde ha påverkat förhandlingarna i för oss gynnsam riktning.

Eftersom man på regeringssidan i dag tagit i med en sådan häftighet, skall
jag även vidröra en annan angelägenhet, som har berörts av utskottet, ehuru
den naturligtvis får behandlas med en viss försiktighet. Det har i utskottet
upplysts, att följande förhållande medfört svårigheter vid förhandlingarna,
man intog officiellt till en början ståndpunkten: inga krediter till Polen. När
vi skulle motivera, att vi inte kunde ge några krediter — motivet angavs bl. a.
vara att våra leveransmöjligheter voro hårt ansträngda •— kunde man från
polsk sida svara: ja, men vi ha praktiskt taget gjort upp med svenska
företag om stora leveranser. Det är alldeles tydligt att man på polskt håll
räknade med mycket stora utsikter att komma överens om sådana leveranser
under den tysta förutsättningen — det förstår ju envar — att polackerna inte
skulle betala kontant och att de ifrågavarande svenska företagen inte skulle
svara för hela krediten själva. Den tysta förutsättningen var ett kreditarrangemang
under statens medverkan. Det är naturligtvis — för att yttra sig försiktigt
— litet beklagligt att förhandlingarna kommo i sådant läge, att de
polska representanterna måste få det intrycket, att den hårda svenska ståndpunkten,
att inga krediter kunde lämnas, icke var så allvarligt menad. Det
förefaller mig som om det varit mycket naturligt, om man från regeringshåll
hade försökt att åstadkomma en samordning med de enskilda förhandlingar,
som man visste skiille komma att äga rum och som såvitt jag vet påbörjades
innan de offentliga förhandlingarna inleddes. Låt mig säga, att detta bär
ingenting att göra med några principiella frågor om en mer eller mindre socialistisk
politik. Jag har endast i syfte att uppnå bästa möjliga resultat velat
förorda en samordning av de olika parter, som på ett eller annat sätt ha talat
från svensk sida i denna fråga. Jag känner mig inte övertygad om att handläggningen
av detta ärende från regeringens sida har varit sådan att man fått
störsfta möjliga garanti för att polackerna skulle respektera den svenska
ståndpunkten — det är ju möjligt att handelsministern är mera övertygad om
den saken. Jag tror inte att någon som överväger detta problem kan komma
till någon annan slutsats än den som herr Fast drog, nämligen att ingendera
parten kan bevisa något bestämt, och att den saken är klarlagd att man inte
i den utsträckning som varit möjlig har försökt att gå fram på en alternativ
linje, som eventuellt skulle ha påverkat den polska attityden.

När herr Hagberg i Luleå uttrycker sin relativa tillfredsställelse med avtalet
och alltså tager avstånd från den ståndpunkt, som regeringen och utrikesutskottet
enhälligt deklarerat, skulle jag till honom endast vilja säga, att jag
inte tror att i och för sig naturliga varmhjärtade känslor för Polen utgöra tillräcklig
motivering för ett sådant försök att för framtiden försvaga den svenska
förhandlingspositionen, som övriga svenska parter, alla meningsskiljaktigheter
till trots, hoppades skulle bli så stark som möjligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet (l.jöres: HeHr talman!

Herr Ohlin påstår, att jag gjorde saken för lätt för mig genom att räkna med

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Avtal rörande regleringen av varuutbytet mellan Sverige och Polen ni. m.

(Forts.)

att 3 miljoner ton kol skulle inköpas från Amerika. Jag tyckte för min del att
herr Ohlin gjorde saken för lätt för sig, då han talade om att man skulle ha
kunnat klara svårigheterna genom att betala litet mera för kolen. Jag tyckte
att jag borde ge kammaren ett litet mått på vilket belopp det hela skulle
komma att röra sig om under förutsättning att vi skulle kunna flytta över en
import av 3 miljoner ton kol till den amerikanska marknaden. Med denna
kommentar får den saken vara klar.

Vad sedan beträffar den fråga, som herr Ohlin nu senast kom in på, nämligen
att den svenska industriens förhandsresonemang med sina gamla polska
förbindelser utspelades innan de officiella förhandlingarna togos upp, skulle
jag vilja säga, att man bär står inför ett ganska allvarligt problem inte bara
i det polska sammanhanget utan i många andra sammanhang så länge vi ha
dessa bilaterala överenskommelser. Hur det problemet skall lösas vet inte jag.
Att det inte kan ske på det sättet, att handelsministern utövar påtryckning på
de olika företagarna och binder dem i deras möjligheter att resonera med gamla
affärsförbindelser förmodar jag att herr Ohlin och jag äro överens om. Hur
man på andra vägar skall komma fram till en ordning, som innebär att de
statliga myndigheterna inte ställas inför ett mer eller mindre fullbordat faktum,
då de officiella förhandlingarna tagas upp, vet jag inte. Jag måste bekänna
att jag betraktar detta som ett av den aktuella handelspolitikens mera
besvärliga problem. Jag skulle gärna vilja utbyta tankar med herr Ohlin om
hur man skulle kunna komma till rätta med detta problem — men tiden är nu
så långt framskriden att det kanske vore lämpligast att resonera om den saken
privat. Jag säger inte detta i någon som helst polemisk avsikt utan jag betraktar
verkligen detta förhållande såsom ett allvarligt problem som det är
rätt svårt att få någon hygglig lösning på.

Ja, så är jag då framme vid vad herr Ohlin slutade med, nämligen att här
står tro mot tro. Jag vill ansluta mig till denna uppfattning. Jag skulle för
min del tro, att herr Ohlins resonemang om möjligheterna att gå till den europeiska
kolorganisationen och taga upp en överläggning om dessa ting inte är
realistiskt. Om herr Ohlin hade varit handelsminister, tror jag inte att han
skulle ha handlat på ett så förfärligt opraktiskt sätt. Den erfarenhet jag har
av herr Ohlin som handelsminister under den tid vi samarbetade i salig samlingsregeringen,
säger mig, att han som handelsminister var långt skickligare
än vad hans resonemang i dag låter oss förmoda.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på
bifall till det av herr Wiberg under överläggningen framställda yrkandet; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Majrts propositioner och skrivelse
:

nr 258, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.;

nr 264, med tillkännagivande att ett i statsverkspropositionen under kapitalinvesteringar
bebådat förslag angående räntan å nya egnahemslån icke komme
att föreläggas riksdagen; och

nr 266, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Rylander: Herr talman! I förevarande proposition har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport under
fonden för statens aktier för budgetåret 1947/48 anvisa ett investeringsanslag
av 14 055 200 kronor. Detta bolag äges som bekant till väsentlig del av staten.
Det i propositionen begärda nyinvesteringsanslaget erfordras på grund av
att bolaget redan bundit sig för ett investeringsprogram, som kräver ett kapital
på nära 50 miljoner kronor. I propositionen begäres för närvarande endast
en ökning av aktiekapitalet med cirka 14 miljoner kronor. Resten avser bolaget
att till stor del täcka genom lån ur luftfartslånefonden. Även om man skulle
täcka en del av det behövliga kapitalet med upplåning i den öppna marknaden,
är det sannolikt, att detta endast kan ske på den grund, att'' staten till sist
anses vara ansvarig för bolagets förpliktelser. Riksdagen har under senare år
fått tillfälle att taga ställning till de statliga bolagens behov av kapitaltillskott,
innan nya investeringar beslutats. I detta fall har så emellertid inte
skett. Riksdagen har mer eller mindre blivit bunden på förhand, innan riksdagen
haft tillfälle att företaga en realprövning av investeringarna. Det är
också att märka, att de här ifrågavarande investeringarna, som uppgå till ett
betydande belopp, komma att ytterligare belasta det redan förut ansträngda
valutaläget. — Det är emellertid inte bara så, att riksdagen inte har blivit
hörd, utan det synes som om inte ens chefen för kommunikationsdepartementet
fått tillfälle att taga ställning till frågan, innan bolagets styrelse fattat
beslut om dessa omfattande investeringar, trots att styrelsen därvid utgått
ifrån att statsmedel skulle finnas att tillgå för deras finansiering. Det säges
sålunda i utskottsutlåtandet, att »beslut om anskaffningarna under hand meddelats
chefen för kommunikationsdepartementet». Det gäller här alltså ett beslut
om att anskaffningarna skulle ske, ingenting om själva förarbetet till
dessa.

Jag och några andra ledamöter av kammaren ha i en motion yrkat, att
riksdagen med anledning av denna proposition »måtte anhålla hos Kungl.
Maj :t, att Kungl. Maj :t ville utfärda sådana direktiv för de statliga bolagens
investeringsverksamhet, att riksdagens möjlighet till realprövning av dessa
investeringar tillvaratages». Utskottet säger sig inte vara berett att förorda
utfärdandet av så långt gående direktiv för de statliga bolagens investeringsverksamhet,
som föreslagits i motionen. Utskottet har emellertid förklarat, att
utskottet i åtskilliga hänseenden delar de betänkligheter, som kommit till
uttryck i motionen. Utskottet säger sålunda, att utskottet anser sig »mot bakgrunden
av vad som i förevarande fall förekommit böra ur principiell synpunkt
framhålla angelägenheten av att nyinvesteringar av den storleksordning, varom
här varit fråga, underställas statsmakternas prövning, innan bindande be -

Aktieteckning
i AB Aerotransport.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Aktieteckning i AB Aer otransport. (Forts.)
slut fattas». Under alla förhållanden har det synts utskottet vara så, att »även
i brådskande fall hinder icke behöva föreligga att beträffande ifrågakommande
investeringsfrågor av nu angiven räckvidd icke blott under hand utan även
formellt inhämta Kungl. Maj:ts mening». Jag vill inte närmare ingå på frågan,
huruvida inte riksdagen i detta sammanhang borde ha uttalat en önskan
om mera långtgående direktiv.

Jag anser mig inte böra resa något yrkande emot ett enhälligt statsutskott.
Jag vill emellertid här understryka, att utskottet tydligen funnit, att det i
detta ärende inte har förfarits på det sätt som är lämpligt, när det gäller så
stora investeringar av statsmedel, som det här gäller. Sedan, utskottet gjort
nyss citerade uttalande om angelägenheten av en prövning, från statsmakternas
sida, innan bindande beslut fattas om nya stora investeringar, tillfogar
utskottet: »Vad nu sagts synes utskottet böra iakttagas icke blott i fråga om
investeringar, som avses skola finansieras genom ökning av aktiekapitalet,
utan jämväl i de fall, då finansieringen avses skola ske genom lån ur en statlig
lånefond i sådant fall då för lånebehovets tillgodoseende lånefonden måste
tillföras nytt kapital.» Jag måste anse, att utskottet härutinnan haft litet för
små pretentioner, när det gällt att kräva, att statsmakternas eller i varje fall
regeringens mening skall inhämtas, innan investeringar ske. Enligt min åsikt
bör regeringens mening inhämtas, icke bara när en ökning av aktiekapitalet
måste ske eller när en statlig lånefond måste tillföras nytt kapital utan överhuvud
taget, när investeringarna såsom i detta fall äro av mycket stor omfattning.
Utskottet har också sagt, att luftfartslånefonden givetvis skall under
lika villkor stå till förfogande på av riksdagen fastställda betingelser för
alla svenska lufttrafikföretag. Om det skulle vara så, att ett lufttrafikföretag
finge lov att göra betydande investeringar inom ramen för luftfartslånefonden
i tro, att man där skall finna täckning för investeringarna och på det sättet
tömma fonden, skulle det ju bli omöjligt för andra företag att kunna få låna
ur fonden. Det är med anledning därav jag anser, att frågor om investeringar
av större storlek alltid böra anmälas för regeringen och i förekommande fall
även bringas under riksdagens prövning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då det blivit debatt på denna punkt
skall jag be att få säga några ord.

Först ett par ord om det aktuella fallet, nämligen Aerotransports inköp
av flygmaskiner. Det säges här, att bolaget på förhand bundit statsmakterna.
Det kan kanske på sitt sätt vara riktigt, även om bolaget har mycket stora
möjligheter att låna på öppna marknaden. Bolaget gjorde dock detta köp
vid en tidpunkt, då vårt land icke ännu kommit i de valutasvårigheter vi
nu ha. För bolaget var det nödvändigt att i god tid ha vidtagit dessa förberedelser
för inköp, om bolaget överhuvud taget skulle kunna vara med
och behärska den svenska trafiken på luftfartens område under de närmaste
åren. Om icke bolaget gjort detta utan gått till riksdagen, innan affärerna
gjorts upp, är det väl tämligen klart, åtminstone såvitt vi ha kunnat finna,
att inköpen hade blivit skjutna på framtiden minst ett år och att det tämligen
säkert också hade kommit att röra sig om helt andra inköpssummor
än nu blivit fallet. Situationen är säkerligen den, såvitt vi kunnat finna, att
om riksdagen skulle avslå denna proposition och Aerotransport icke skulle
bry sig om att ta lån på annat sätt, finns det för bolaget stora möjligheter
att med avsevärd vinst försälja de inköpta flygmaskinerna. Men den situationen
skola vi hoppas icke kommer att inträda.

Det framgår visserligen icke av utskottets utlåtande, att detsamma är re -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Aktieteckning i AB Aerotransport. (Forts.)
sultatet av en kompromiss, men det har inom utskottet funnits olika meningar
om hur man skulle motivera sitt förslag. Jag hyser en mening, som går rätt
mycket emot den uppfattning, som den föregående ärade talaren här utvecklade.
Och andra ha framfört mot min stridande uppfattningar. Härvidlag äro
vi inne på frågan om statliga bolags förhållande till statsmakterna och den
kontroll statsmakterna skola utöva över de statliga bolagen. I den allmänna
debatten om statlig företagsamhet, nästan i vilken form den än förekommer,
hör man ofta från det håll, som är motståndare till statlig företagsamhet, att
statsdrift icke är lämplig. Den är underlägsen den fria, som man säger, enskilda
företagsamheten. Den statliga företagsamheten säges vara otymplig, i
hög grad byråkratisk och osjälvständig. Den vågar icke ta några risker på
grund av rädsla för den kritik och efterkontroll, som kan komma. Man säger
vidare —- den föreliggande frågan är ju ett aktuellt fall, som kan synas vara
bevis för riktigheten härav — att det tar lång tid, innan beslut kan komma
att fattas, när statsorgan skola ha hand om affärsföretag och industriella
företag.

Jag vill begagna tillfället att säga, att enligt min mening böra statliga
företag i bolagsform ges samma frihet och samma självständighet som bolagen
i den enskilda verksamheten. De skola ha möjlighet till utveckling och
till att ta initiativ och även till att göra investeringar utan att staten genom
sina organ ställer sig hindrande i vägen, vilket ju i många fall kan inträffa
vid eventuell eftergranskning och eventuella krav på att alla slags investeringar
av någon storleksordning ovillkorligen skola vandra ända fram till
riksdagen. Vi kunna icke under denna debatt klara av principerna hur det
skall vara ordnat på detta område i framtiden, men frågan är enligt min
mening mycket viktig att få uppklarad för framtiden. Jag hoppas därför,
att det skall bli tillfälle att i andra sammanhang ta upp problemet om de statliga
företagens förhållande till statsmakterna, hur kontrollen skall vara ordnad,
hur det skall bli möjligt att lämna de statliga företagen all den självständighet,
som måste finnas för att ett företag överhuvud taget skall kunna
bära sig.

I det läge frågan nu ligger ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rylander: Herr talman! Då herr Andersson i Malmö säger, att utskottets
utlåtande är frukten av en kompromiss, har jag mycket lätt att förstå
honom. Jag tycker, att det framgår ganska tydligt av utskottsutlåtandet.
Jag vill icke här ta upp någon allmän socialiserings debatt eller diskutera
frågan om det önskvärda i rörelsefrihet för de statliga företagen. Men vad
man väl kan säga i frågans nuvarande läge är, att det är rimligt att ungefär
detsamma bör gälla för detta statsägda företag som för andra sådana företag.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på att innan sådana företag som Norrbottens
Järnverk och Svenska skifferolje AD gjort stora investeringar, ha
dessa frågor blivit underställda statsmakterna. Jag har dock varit mycket
återhållsam, när jag här i kammaren krävt, att statsmakterna skulle höras.
Vad jag här närmast ifrågasatt är, att vederbörande statsråd skulle på förhand
underrättas om vad man tänkte fatta för beslut, när det gällde stora investeringar.
Det är ju så att det blir fråga om nya medel från staten vare
sig det nu blir nyteckning av aktier, som det bär är fråga om, eller en utökning
av en statlig lånefond.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden; och

nr 110, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m. jämte i ämnet yäckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m., jämte
en i ämnet väckt motion; och

nr 33, i anledning av väckta motioner om borttagande av friskillingar och
därmed jämförliga avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa
städer;

bankoutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr
176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 (nr 299) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap;

onr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om
äktenskaplig börd, m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga; och

nr 34, i anledning av väckt motion om upphävande av den på internen ngsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen.

Motion om Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckt motion
sklldiahet Tör införande av skyldighet för hotell och pensionat m. fl. att införa automahotell
och pin- tlskt brandalarm.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Den motion detta utlåtande berör
är tillkommen på grund av de upprepade brandkatastrofer som gång efter annan
inträffa i vårt land och som uppröra oss alla. Vi ha också i en bilaga till
motionen sammanfört uppgifter om en del av dessa eldsvådor under åren 1944
—''1946. Eldsvådorna hade säkerligen kunnat begränsas, om man haft automatisk
brandalarmering. Den sista brandkatastrofen var bollstanäsbranden, där
icke mindre än 7 åldringar levande innebrändes. Dessa upprepade brandkatastrofer
visa oss, att det brister på något sätt i vårt brandförsvar, trots att de
kommunala kostnaderna för brandkårsorganisationerna ökats kolossalt under

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

sionat m. fl.
att införa
automatiskt
brandalarm.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Motion om införande av skyldighet för hotell och pensionat m. fl. att införa
automatiskt hrandalarm. (Forts.)

det sista decenniet. Jag tillåter mig, herr talman, tro, att den brist som här
förefinns till stor del hänför sig till att brandkårerna alltför sent kallats till
brandplatsen. Vad hjälper det att vi ha en dyrbar brandkårsorganisation, om
vi icke samtidigt ha en brandalarmering, som genast ger larm om den utbrutna
eldsvådan. Genom en sådan alarmering skulle man också få mycket längre tid
på sig för att rädda de inneboende människorna, och det är dock detta som
i detta sammanhang är det viktigaste.

Nu har emellertid det märkliga inträffat att under det att landstingsförbundet
och landskommunernas förbund förordat bifall till motionen ha riksbrandinspektören
och brandskyddsföreningen gått på avslag under den motiveringen
att en utredning om införande av automatiska alarmer borde ske i
ett större byggnadstekniskt sammanhang. Utan att jag här vill undervärdera
dessa auktoriteters omdöme i denna sak och deras motivering härutinnan, måste
jag dock erkänna, att den förefaller mig i viss mån krystad med tanke på
att vi så sent som i fjol fingo den nya brandlagen, som tycks ha gått helt
förbi brandalarmeringens stora och avgörande betydelse inom vårt brandförsvar.
Visserligen ha vi en alarmering enligt vår hotellstadga, men det är, enligt
vad jag kan förstå, en alarmering, som är fullständigt ineffektiv eller i det
närmaste värdelös på grund av att den kräver manuell skötsel. Alla, som bo
på våra hotell, måste så att säga känna på sig, när en eldsvåda utbryter, och
man skall på kort tid kunna ta sig ut ur rummet, ut i korridoren och trycka
på den elektriska knappen för att få alarmeringen att fungera. Vid eldsvåda,
som utbryter nattetid, förstå vi, att det icke är så lätt att komma sig för med
allt detta. Detta är säkert orsaken till att de flesta hotellbränderna upptäckas
utifrån tidigare än inifrån. Om man däremot hade automatisk brandalarmanläggning,
hade man helt andra möjligheter att skydda sig mot sådana eldsvådor
genom att man i termokontakterna hade så att säga en brandvakt i varje
hotellrum.

Nu faller emellertid utskottet tillbaka på vad riksbrandinspektören och
brandskyddsföreningen haft att anföra i anledning av motionen. För min del
måste jag erkänna, att jag haft mycket svårt att tillägna mig detta betraktelsesätt,
och jag har litet svårt att förstå, att man icke skall kunna lösa denna
alameringshistoria med mindre än man knyter densamma till denna byggnadstekniska
utredning, som är orsaken till att utskottet gått på avslag. Vi veta
ju alla, att våra nybyggnader av exempelvis sjukhus skola först godkännas av
medicinalstyrelsen efter granskning av byggnadsstyrelsen även ur brandskyddssynpunkt.
Motsvarande är förhållandet med våra ålderdomshem. Dessa skola
granskas av socialstyrelsen och i vissa fall byggnadsstyrelsen, innan ritningarna
definitivt godkännas. Vad beträffar hotellen erkänner ju också utskottet,
att bestämmelserna ur byggnadssynpunkt redan nu äro tillräckligt rigorösa.
Återstår vår gamla bebyggelse av ålderdomshem. Jag vill då erinra den ärade
kammaren om att vi inom de närmaste 20 åren säkerligen kunna påräkna en
mycket kraftig förnyelse av denna bebyggelse. De sakkunniga ha ju här räknat
med ett investeringsbehov av 200 till 400 miljoner kronor, och det kan väl
i alla fall icke vara meningen att vi även skola vänta med införande av denna
alarmering, tills man genomfört ett sådant byggnadsprogram. Jag menar därför
exempelvis att redan innan vi fått till stånd nya byggnader för sociala
inrättningar, förefinns enligt vad jag kan förstå vissa möjligheter för våra
myndigheter, bland andra medicinalstyrelsen, att med stöd av nya brandlagen,
nya byggnadsstadgan och hotellstadgan få till stånd de utrymningsanordningar,
som erfordras i händelse av eldsvåda. Anses det att byggnaderna fylla
måttet ur brandskyddssynpunkt redan nu, utan någon alarmering, måste man

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Motton om införande av skyldighet för hotell och pensionat m. fl. att införa
automatiskt hrandalarm. (Forts.)

erkänna, att de i ännu högre grad komma att fylla måttet, om de utrustas med
effektiv brandalarmering.

Det finns sålunda en hel del som talar för att jag redan nu skulle yrka
bifall till motionen. Jag skall emellertid icke göra detta, eftersom utskottet
skrivit så pass positivt som det gjort. Men till nästa års riksdag kommer jag
åter med motionen i ett vidare sammanhang, och då hoppas jag, att jag skall
få förståelse icke bara av utskottet utan även i riksdagen. Ja, herr talman,
jag har velat framföra dessa synpunkter som motionär i anledning av att jag
som utskottsledamot har anslutit mig till föreliggande utskottsutlåtande.

Herr Rylander: Herr talman! Då herr Jonsson i Skutskär inte framställt
något yrkande, kan jag såsom utskottets talesman fatta mig ganska kort. Det
är ingen tvekan om — och det framgår tydligt av utskottsutlåtandet — att utskottet
lika väl som herr Jonsson i Skutskär beaktat behovet av åtgärder för
förbättring av brandskyddet vid sådana anläggningar, som det här är fråga
om. Vad det här gäller är endast huruvida man nu bör gå in för att separat
lösa frågan om brandalarmanläggningar, innan frågorna om övrigt brandskydd.
blivit lösta för många av dessa byggnader.

Jag vill inte här direkt säga, som herr, Jonsson i Skutskär gjort, att utskottet
har förklarat, att allt är gott och väl ställt i detta hänseende beträffande
hotell och pensionat. Utskottet har bara fastslagit, att det finns ganska
detaljerade föreskrifter i fråga om dessa byggnader i brandskyddets intresse.
Huruvida de äro till fyllest eller inte vill utskottet tills vidare inte taga ställning
till. Däremot är det i fråga om övriga byggnader, som åsyftas i motionen
ganska klart, att där finnas betydande brister. Där föreligga inte några
särskilda brandskyddsföreskrifter, och alla som sett några sådana anläggningar
i landet kunna säkert vitsorda, att skillnaden i branaskyddshänseende är
mycket stor mellan olika anläggningar. Det kan enligt utskottets mening inte
vara rimligt, att man nu går in för en utredning om införande av brandalarmanordningar
på alla dessa ställen, innan man på något sätt fått klarhet
i hur dessa anläggningar skola vara beskaffade i övrigt i brandsk.yddshänseende.
Utskottet kan så mycket mindre vara med om det, som det för närvarande
sitter en utredning — 1945 års vårdhemssakkunniga — som är sysselsatt
med en överarbetning av ett av 1940 års civila byggnadsutredning avgivet
betänkande, i vad betänkandet avser förslag till föreskrifter rörande
planläggning och utförande av byggnader för ålderdomshem med flera anstalter.
Det torde kunna antagas, att under detta arbete även brandskyddssynpunkterna
i viss utsträckning komma att beaktas.

Skulle nu utskottet hos Kungl. Maj :t ha begärt en utredning om brandalarmanordningar,
i vilket sammanhang övriga frågor om brandskyddet rimligen
också måste upptagas, så skulle två utredningar ha kommit att syssla
med delvis samma sak. Jag tror att riksdagen bör visa någon återhållsamhet
i sin lust att hos Kungl. Maj:t begära utredningar, åtminstone i så måtto att
man klart anger gränserna för de utredningsuppdrag som avses, så att man
icke ordnar det så, att två eller flera utredningar komma att syssla med samma
uppgifter.

Som herr Jonsson i Skutskär här antydde, är man ju heller inte så alldeles
illa ställd för närvarande. I den nya brandskyddslagens 11 § finns nämligen
ett stadgande, som gör det möjligt att ålägga innehavaren av en sådan här
anläggning att införa dylika brandskyddsanordningar, om det inte skulle
medföra oskäliga kostnader. På grund av detta stadgande kan man alltså
framtvinga sådana åtgärder i de fall. där det är av behovet mest påkallat.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Motion om införande av skyldighet för hotell och pensionat m. fl. att införa
automatiskt hrandalarm. (Forts.)

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av väckta mo- inrättande av
tioner om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. lokala utskriv TllTlQ

STtäflVUd CV

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, sinnestill
lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren av herr Lundgren sjukhusen.
och nr 75 i andra kammaren av herr Österman m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till ändring av sinnessjuklagen den 19 september 1929
avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att Kungl. Maj:t till nästa års riksdag ville framlägga förslag om inrättande
av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag anhåller att få fästa kammarens uppmärksamhet
på det föreliggande ärendet, och jag tillåter mig att framställa
ett annat yrkande än det som utskottet kommit med.

Frågan om lokala nämnder vid våra sinnessjukhus, som nu kommit upp på
riksdagens bord med anledning av en motion av herr österman m. fl., har
ju tidigare varit föremål för statsmakternas överväganden. Om jag minns rätt
föreslog strafflagberedningen 1942 inrättandet av sådana anstalter. Kungl.

Maj:t förklarade år 1945 att man inte ansåg att detta borde ske, och det blev
heller ingenting av med detta. Det måtte inte ha tilltalat första lagutskottet,
att Kungl. Maj :t inte ville expediera vad strafflagberedningen föreslagit, och
utskottet gav också i sitt utlåtande 1945 uttryck för sitt misshag över att denna
proposition inte framlagts, och utskottet säger i år att det då bemötte, vad
statsrådet i den delen hade anfört såsom skäl, varför han icke framlagt denna
proposition.

Jag tror, herr talman, att man kan våga det påståendet, att det föreliggande
utskottsutlåtandet i ovanlig grad är buret av självsäkerhet och . självmedvetande.
Ja, jag vågar säga, att jag tycker att det var länge sedan jag läste ett
utskottsutlåtande, där vederbörande voro så färdiga med sina ståndpunkter.

Man har överhuvud taget inte haft något behov av att motbevisa, utan man
så att säga dekreterar hur det skall vara i denna fråga. Att en decentralisering
av utskrivningen har vissa risker med sig, det måste emellertid anses
vara tillräckligt vederlagt genom vad utskottet 1945 skrev i ärendet, och på
sista sidan i detta utskottsutlåtande heter det: »Sinnessjuknämnden har i sitt
yttrande framhållit, att frågan om en decentralisering av utskrivningsväsendet
vore så komplicerad, att riksdagen, även vid en positiv inställning till
motionärernas förslag, icke borde taga ställning på ett mera bindande sätt än
genom en begäran om utredning. Enligt utskottets uppfattning har emellertid
den föreliggande frågan blivit så grundligt undersökt och belyst ur olika synpunkter
— — — att anledning saknas att igångsätta någon ytterligare utredning.
»

Man kan inte precis finna, att utskottet i detta hänseende känner sig vara
i behov av någon undervisning eller hjälp. »Sic volo, sic jubeo.» Man resone -

70 Nr ''22. Onsdagen den 14 maj 1947.

Ivrättande av lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
rar som så, att vi ha en gång för alla klarat av denna fråga. Vi lära dock inte
kunna bestrida, att frågan om sådana här lokala utskrivningsnämnder är rätt
svårbedömd.

Jag tänker mig t. ex. en person, som är straffriförklarad enligt strafflagen
5 kap. 5 §. Han önskar naturligtvis som alla andra att få komma ut. Han
har upprepade gånger talat med överläkaren om sin önskan att få komma ut,
och överläkaren har ansett att det finns vissa risker att släppa ut honom.
Nu skall ärendet alltså enligt utskottet hänskjutas till en lokal bedömningsnämnd,
som skulle bestå av tre ledamöter. En skulle vara domare, en skulle ha
insikt i allmänna frågor och den tredje ledamoten skulle vara överläkaren. Två
lekmän och en överläkare alltså. Envar av oss känner ju domarkåren så pass
väl att vi veta, att en domare i alldeles särskild grad är angelägen att höra
vad vederbörande patient har att andraga, och överläkaren å sin sida, som
känner den sjuke, skall givetvis vara med och korrigera eller bemöta vad den
sjuke har att säga. Var och en som har sysslat något med psykopater eller
andra sinnessjuka personer vet, hur litet det behövs för att hringa dem ur
jämvikten. Det behövs således inte mer än att det blir en diskussion fram och
tillbaka inom den lokala nämnden för att den sjukes tillstånd skall förvärras
och överläkarens ställning försvåras, i synnerhet om nämnden kommer till det
beslutet, att vederbörande icke bör utskrivas. Detta är således en sak, som är
mycket diskutabel.

Jag skulle till första lagutskottets ledamöter vilja säga, att enligt min uppfattning
fattade riksdagen för några år sedan ett förhastat beslut på förslag av
första lagutskottet. Kungl. Maj:t hade icke haft något att göra med saken.
Det var när vi beslöto inrättandet av stora anstaltsnämnder vid alla våra
straffanstalter, där vi ha samma förhållande. Vi ha nu sådana fall, där Kungl.
Maj:t gång på gång måste avslå framställningar om nåd, där anstaltsnämnden
enhälligt har tillstyrkt. Andra nämnder, exempelvis interneringsnämnden eller
fångvårdsstyrelsen, finna sig kanske tvungna att avstyrka framställningarna.
Det är således några exempel på fall då olika samhällsorgan intaga olika
ståndpunkter, varigenom de människor som det här är fråga om komma i svårigheter
och ofta komma i harnesk mot samhället.

På tal om första lagutskottets argumentering, att lokala utskrivningsnämnder
skulle ha personlig kännedom om de enskilda fallen och att därmed tilliten
till de fattade besluten skulle stärkas vill jag bara fästa uppmärksamheten på
att sinnessjuknämnden påvisat att vi i verkligheten ha fyra säger fyra sinnessjukanstalter
i vårt land, där det straffriförklarade klientelet är förvarat. Envar
som sysslat med dessa saker vet också, att vi ha att vänta proposition från
Kungl. Maj:t om att psykopatvården, som berett nära nog de allra Största
bekymren, skall centraliseras till särskilda anstalter. Således kommer det klientel
det här är fråga om att sammanföras till vissa bestämda anstalter. Tror
ni, mina damer och herrar, att en psykopat, som från Stockholm eller Göteborg
eller från någon annan plats skickas till en anstalt, som ligger flera tiotals mil
från hans hemort, har en större tillit till den lokala styrelse som finns på den
platsen, än han har till överläkaren eller till sinnessjuknämnden i Stockholm,
om ärendet går dit! Hels, den tanke som legat till grund för förslaget om inrättandet
av för denna nämndemansinstitution, nämligen att den lokala kunskapen,
det lokala lekmannaintresset skall kopplas in, den passar inte alls i detta
sammanhang. Den tanken passar för ett helt annat område.

Vi vänta nu, att sinnessjukvården på ett alldeles särskilt sätt skall bli
föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens uppmärksamhet. Knappast något
område inom sjukvården i vårt land är i mera trängande behov av omsikt.
Vi ha nyligen i tidningarna sett vad Statsrådet Mossberg yttrat, sedan han

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Inrättande av lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
besökt ett av våra äldsta sinnessjukbus. Är det då lämpligt att första lagutskottet
hux flux kommer och begär, att Kungl. Maj:t till 1948 års riksdag
skall komma med ett lagförslag om en sådan här sak? Jag är övertygad om att
om Kungl. Maj :t också skulle anse, liksom första lagutskottet, att någon utredning
icke behöves, att alltsammans är klart, att det bara är att trycka på en
knapp, så skulle det ändå vara omöjligt för Kungl. Maj:t att komma med ett
sådant lagförslag till 1948 års riksdag.

På grund av vad jag har anfört ber jag, herr talman, att få hemställa därom
att utskottets motivering måtte utgå och att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täckes utreda frågan om och i vilken
form lokala utskrivningsnäinnder vid sinnessjukhusen böra inrättas samt för
riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Österman: Herr talman! Jag hoppas, att herr Mosesson inte vill påstå
ätt jag bara expedierat strafflagberedningens eller första lagutskottets ärende,
när jag väckt denna motion. Jag vågar försäkra, att det har skett fullt självständigt
och utan någon som helst påtryckning.

Ett av herr Mosessons huvudargument mot utskottets förslag är att frågan,
trots att utskottet påstår motsatsen, inte skulle vara grundligt undersökt och
belyst, varför det skulle krävas en ytterligare utredning. Det är klart att en
sådan här fråga kanske kan utredas mera, men jag vågar påstå att den utredning,
som strafflagberedningen framlagt i sitt betänkande, vilket också
innefattade förslag om ändring av strafflagens 5 kapitel, 5 och 6 §§, är fullt
till fredsställande.

Det förefaller även som om herr Mosesson i någon mån tog sig an läkarnas
ömtåliga sak, och det är jag naturligtvis utomordentligt tacksam för. Jag tror
emellertid, att han överdriver de svårigheter, som inrättandet av dessa lokala
utskrivningsnäinnder skulle medföra, även om givetvis läkarnas ställning mellan
patienter och lekmannainflytande skulle bli ganska ömtålig. Jag finner
min uppfattning bestyrkt av den omständigheten, att när denna fråga var
uppe i en församling av psykiatriker och jurister, som heter Kriminalpolitiska
sällskapet, så var det inte någon av de närvarande psykiatrikerna som inte instämde
i önskemålet om lokala utskrivningsnäinnder.

Jag har ingen övertro på att dessa lokala nämnder skulle utjämna de meningsmotsättningar
mellan allmänheten och sinnessjukvården, som ha förelegat
under senare år. Jag tror att det behövs eu grundligt förändrad inställning
hos allmänheten till alla dessa problem för att det skall ske, och jag ''tror framför
allt — herr Mosesson. var också inne på den linjen — att det kan ske endast
genom att den svenska sinnessjukvården föres upp till en nivå minst lika hög
som den svenska kroppssjukvården och genom att en stor del av de psykopater,
som nu belasta våra sinnessjukhus, överföras till särskilda specialanstalter.
Det föreligger ju också ett förslag i den riktningen till årets riksdag.
Men jag tror i alla^fall att dessa nämnder skulle kunna få en viss betydelse.
Det ligger dock något i allmänhetens krav på en ökad insyn i vad som
verkligen sker vid sinnessjukhusen, och vi ha inte något att dölja. Det finns
exempel på groteska missuppfattningar, som göra sig breda på detta område.
Jag tänker på en tidningsartikel i en norrlandstidning — jag tror det var
före jul eller i januari — där det uppgavs att fem personer i samma socken,
eller i varje fall i samma trakt, efter varandra utan nämnvärd läkarundersökning
och endast pa angivelse av anhöriga skulle ha överförts till sinnessjukhus,
utan att någon av grannarna någonsin hade märkt någonting på dem.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Inrättande av lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
Tidningen var dock försiktig nog att betvivla den fullständiga riktigheten av
detta. Jag tror att en lokal nämnd genom den kontakt den skulle kunna få,
inte bara med patienterna utan också med deras anhöriga och med myndigheterna,
skulle få ganska stora möjligheter att lägga till rätta sådana groteskt
överdrivna och oriktiga uppgifter.

Det måste givetvis också för patienten kännas som eu trygghet, att han
kan få tala med de människor, som förfoga över hans öde, att han kan komma
i personlig kontakt med dem och inte bara är hänvisad till en tämligen opersonlig
myndighet i Stockholm. Och även om det till en början skulle medföra
ökat arbete för läkarna — man får ju nämligen räkna med att dessa beslut
i stor utsträckning komma att överklagas — så blir det i alla fall ett roligare
arbete för oss än skriftväxlingen med sinnessjuknämnden i Stockholm.

Det är naturligtvis svårt att förespå i vilken män detta skulle komma att
avlasta sinnesjuknämndens arbetsbörda, men jag tror inte jag överdriver, om
jag säger, att det till 50, eller kanske bara till 40 procent skulle avlasta sinnessjuknämndens
arbetsbörda. En klok och vettig lokal nämnd kan nämligen
lägga problemet så till rätta för en patient, att han inser att han för närvarande
inte kan skrivas ut, vilket jag tror skulle kunna verka avlastande för
sinnessjuknämnden. En nackdel med sinnessjuknämnden är ju, att den inte kan
besöka sjukhusen så ofta som önskvärt vore. Kunde den göra det, vore dess
medlemmar heltidsanställda och kunde resa omkring från sjukhus till sjukhus,
så vore detta naturligtvis fördelaktigare, eftersom man då hade tillgång
till deras på stort material grundade erfarenhet rörande sinnessjuka och resultaten
av utskrivningarna av sinnessjuka.

Beträffande utskrivningsfrekvensen är det naturligtvis svårt att yttra sig
på förhand. Jag skulle tro, men jag kanske tar miste, att dessa nämnder
till en början skulle bli något konservativa, innan de vunnit tillräcklig erfarenhet.
Det kan sålunda hända, att utskrivningsfrekvensen till att börja med komme
att gå ned, åtminstone frekvensen av de utskrivningar som skedde genom
nämnderna, men det kommer ju alltid att finnas besvärsmöjligheter. Utskottet
förutsätter ju, att även läkaren i de fall han desavoueras av lekmannarepresentanterna
skall kunna vända sig till sinnessjuknämnden och överklaga beslutet.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla mig längre vid denna sak. Själv
anser jag givetvis att det ligger någonting i den, och jag vill, eftersom jag
anser att en ytterligare utredning icke kan tillföra frågan några nya synpunkter,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag fick veta, att herr Mosesson skulle gå
upp och ställa ett yrkande — vilket han har gjort — och jag tänkte att jag
då kort och gott skulle kunna instämma i herr Mosessons yrkande. Men han
gav en sådan motivering för sitt yrkande och gav sig så långt utöver vad denna
fråga gäller, att jag inte kunde nöja mig med ett enkelt instämmande.

Hade jag suttit i utskottet vid det tillfälle, då ärendet behandlades, skulle
jag kommit till samma slutsats som herr Mosesson. Detta är, som sinnessjuknämnden
säger, en stor och svårbedömd fråga, och jag tror inte att riksdagen
är färdig att säga, som utskottet vill att den skall säga, att här inte behövs
någon vidare utredning, utan att saken är klar och riksdagen vill ha ett lagförslag.
Nu innebär ju herr Mosessons yrkande, att denna fråga skulle utredas på
nytt, så att man prövar, huruvida inrättandet av dessa lokala utskrivningsnämnder
skulle vara lämpligt och innebära en förbättring. Det tycker jag
riksdagen skall besluta, och jag tycker inte vi skola uttala att vi redan äro
färdiga att ta ställning till ett lagförslag i ärendet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få instämma i det yrkande herr

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Inrättande av lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
Mosesson har ställt, nämligen att utskottets motivering måtte strykas och
klämmen få den utformning som han gav den, vilket innebär ett yrkande om
en skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning i frågan.

I detta anförande instämde herrar Lundstedt och Stjärne.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag var den som i första lagutskottet
föreslog, att motionen skulle bifallas på det sättet att man utan utredning
begärde en lagstiftning i saken till nästa år. Jag tillhör inte dem som
vilja gå direkt på lagstiftning, om en utredning kan anses påkallad, men herr
Mosesson lämnade själv i sin skildring av frågans tidigare behandling tillräckliga
bevis för att frågan om lokala utskrivningsnämnder är tillräckligt
känd, inte bara i första lagutskottet, utan i alla de instanser, som vid en utredning
skulle få befattning med frågan. Alla de myndigheter, som lämnat
yttranden till första lagutskottet, tillstyrka — i varje fall avstyrker ingen —
inrättandet av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. Riksdagen
är sålunda enligt min uppfattning fullt rustad att i år fatta det beslut som
första lagutskottet föreslår och anhålla om en lagstiftning till nästa år angående
inrättande av lokala utskrivningsnämnder.

Jag skulle emellertid inte ha tagit till orda, om det yrkande, herr Mosesson
ställde, hade lämnats med samma motivering, som herr Lindqvist gav sitt
yrkande, men när herr Mosesson tar upp saken som en stor principfråga, anser
jag mig berättigad att framhålla de synpunkter på denna principfråga, som
första lagutskottet har anlagt, inte bara i år utan även tidigare.

Tendensen inom all social lagstiftning de sista åren har varit, att allt övervakande
av verksamheten skall ske centralt i ett ämbetsverk i Stockholm,
varigenom man vill vinna enhetlighet vid lagarnas tillämpning. Ingenting är
enligt min uppfattning mer olyckligt för den sociala utveckligen, framför
allt på det område som här är på tal, än att allt handläggande av så kitsliga
saker förlägges till en central myndighet i Stockholm, som endast kan bedöma
ärendena med ledning av de papper, som den får sig tillsända. För eu stund
sedan bröt riksdagen — gudskelov för det — mot denna centraliseringsprincip,
i det att den med anledning av en motion av mig biföll ett förslag att
domstolarna inte längre skola vara bundna av vad interneringsnämnden skriver
i fråga om internering och förvaring av brottslingar.

Här föreligger en i visst avseende liknande fråga. Nu är det ju ett faktum,
som icke kan bestridas, att det är en olycka för sinnessjukvården, den kanske
mest betydelsefulla grenen av all social sjukvård vi ha i riket, att den inte
mottages med tillräcklig tilltro av allmänheten. Å ena sidan anklagar mati
myndigheterna för att släppa ut patienter för hastigt från sjukvårdsinrättningarna
-—- »Känna ni inget ansvar? Släppa loss människor, som några timmar
därefter begå ett brott!» — å andra sidan klagar man våldsamt över att
patienter kvarhållas för länge vid sjukvårdsinrättningarna. Jag är av den
bestämda uppfattningen att allt som hittills har skett i fråga om utskrivning
vid sinnessjukhusen varit föregånget av den mest grundliga och samvetsgranna
prövning genom sinnessjukläkarens försorg, men det oaktat har allmänheten
inte tillräcklig tilltro till sinnessjukhusen. Då ligger det väl i sakens natur,
att om i ett tvivelaktigt fall utskrivning är ifrågasatt, t. ex. av en psykopat,
det är säkare att en lokal nämnd, som känner patienten, känner hans miljöförhållanden
etc., prövar saken, än att det sker i den centrala nämnden i Stockholm.
Skulle den lokala utskrivningsnämnden vägra en utskrivning må ju
gärna sinnessjuknämnden bli besvärsinstans för vederbörande, men beslutets riktighet
måste givetvis vara mer garanterad, om det träffas av den lokala nämn -

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Inrättande av lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
den, så kvalificerat sammansatt som första lagutskottet föreslår att den
skall vara.

Herr Mosesson tillmäter sinnessjuknämndens yttrande över motionen den
allra största betydelse. Han vill tydligen undervärdera de övriga myndigheternas
yttranden, då han inte vill nämna vad de myndigheter sagt, som tillstyrka
förslaget. Medicinalstyrelsen är väl i alla fall en myndighet, som man
i denna sak måste sätta en viss tilltro till. Den vill på den motivering, som
motionären föreslagit, tillstyrka. Sinnessjukvården är i behov av allmänhetens
förtroende, och därför tillstyrker medicinalstyrelsen. Så göra alla de sakkunniga
myndigheterna, även strafflagberedningen, men sinnessjuknämnden är
ljum — naturligtvis. Att den centrala nämnden vill vara central nämnd är helt
naturligt, och jag förstår att herr Mosesson är smittad av detta, som själv
sitter i interneringsnämnden, vilken också är central prövningsinstans.

Jag kan inte inse, att frågan har det minsta att vinna på att man nu begär
eu utredning, som måste ske genom de myndigheter, som nu ha yttrat sig i frågan.
Strafflagberedningen har ju också redan kunnat utforma ett förslag som
kan tas till lag nästa år.

Ur dessa synpunkter vill jag, herr talman, enträget vädja till andra kammaren
att liksom första kammaren bifalla första lagutskottets hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! Att jag uppehöll mig så mycket som jag gjorde
vid utskottets motivering berodde ju på att jag pro primo framställde yrkandet
att utskottets motivering skulle utgå. Jag kunde ju inte komma med ett
naket yrkande om att första lagutskottets motivering skulle strykas. Således
det om den saken.

Jag skulle tro att min ärade vän herr Hedlund i Östersund är ense med
mig därom att det i detta rike inte finns något organ, som har rikare erfarenhet
av eller större överblick över hela detta gebit än sinnessjuknämnden
har, sammansatt som den är av domare, psykiatriker och personer i övrigt
med stor erfarenhet. Denna nämnd anser nu, såsom utskottet här redovisar,
att även om riksdagen är positivt inställd, så är inte ärendet så enkelt, att ett
lagförslag nu kan framläggas. Första lagutskottet begär således, att riksdagen
i detta avseende skall ha mera tilltro till vad första lagutskottet säger. Jag
visar ingen som helst sidovördnad mot första lagutskottet, då jag anser, att
jag i detta fall helt enkelt är pliktig att tillmäta sinnessjuknämndens uppfattning
den primära betydelsen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag vill inte protestera mot första lagutskottet.
Det har skett tillräckligt. Jag begärde ordet för en replik till herr
Hedlund i Östersund, som hänvisade till medicinalstyrelsens yttrande. Såvitt
jag kan läsa medicinalstyrelsens yttrande, som vi ha här i trycket, så sammanfaller
det mycket bra med det yrkande, som herr Mosesson har ställt och
i vilket jag har instämt, ty det heter ju där, herr Hedlund: »Medicinalstyrelsen
finner de av motionärerna anförda skälen för inrättandet av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen värda allt beaktande även om styrelsen
hyser tveksamhet i vissa avseenden.» Det antyder ju ändå, att frågan inte
är så klar, utan att vi nog böra göra som vi bruka göra — skriva till Kungl.
Maj:t och begära en utredning i frågan. Herr Hedlund och jag skulle säkert
kunna komma överens.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ger herr Lindqvist fullständigt
rätt i att medicinalstyrelsen har yttrat sig på det sätt som han sade, och jag
förstår att herr Lindqvist med förtjusning kan instämma i det, eftersom medi -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Inrättande av lokala utskrivning snämnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
cinalstyrelsen liksom herr Lindqvist tror, att det vore lyckosamt för sinnessjukvården,
om dessa lokala utskrivningsnämnder inrättades men att lagstiftningen
skall föregås av utredning. Det är motsatt förhållande med herr Moses -son. Herr Mosesson vill inte, att dessa nämnder skola inrättas, det har han
uttryckligen sagt, eftersom han inte tror att de skulle bli lika tillförlitliga
som sinnessjuknämnden är. Det är däri vi skilja oss. Mot herr Mosessons mening
polemiserar också medicinalstyrelsens yttrande.

Slutligen vill jag, när man talar om »den samlade sakkunskapen», säga att
jag inte kan tillägna mig den uppfattningen att en nämnd, som sitter i Stockholm
och skall pröva utskrivningen av en sinnessjuk från något sjukhus t. ex. i
Haparanda, — om där funnes ett sinnessjukhus — bättre kan bedöma patienten
än de människor, som bo i patientens närhet. Vad är det för enhetlighetsprinciper
,vi skola följa, herr Mosesson? Vore alla patienter sjuka på samma
sätt skulle ju en sådan princip kunna tänkas, men eftersom det finns lika
många varianter av sinnessjukdom som patienter, kan det ju .inte bli tal om
någon enhetlighet.

Jag vidhåller alltjämt, med all respekt för herr Lindqvists försiktighet,
mitt yrkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Eftersom första lagutskottet självt har den
uppfattningen, att den centrala sinnessjuknämnden skall vara kvar såsom hesvärsinstans
och avgörande instans, så förstår jag inte vad herr Hedlunds
sista yttrande i det hänseendet innebar. Herr Österman antog ju också nyss,
att kanske 30—40 procent av ärendena skulle komma att avgöras av den lokala
nämnden, medan i övriga fall remiss till sinnessjuknämnden skulle få lov
att ske.

När herr Hedlund påstår, att herr Mosesson inte alls vill ha någon lokal
nämnd, så vill jag framhålla, att herr Mosesson har hegärt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes utreda
frågan, om och i vilken form lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen
böra inrättas, och för riksdagen framlägga förslag därom. Hur kan herr Hedlund
påstå, att det skulle vara någon sorts fiffel från min sida för att komma
ifrån det hela? Jag håller lika litet som herr Hedlund på med något sådant,
utan när jag gör detta förslag, så är det ärligt menat — det vet herr
Hedlund. Det inträffar ju ofta, att vi äro eniga om en kläm men inte om motiveringen
därför.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag vill naturligtvis inte ett
ögonblick ifrågasätta ärligheten från herr Mosessons sida, men hela herr Mosessons
första anförande motiverade ett blankt avslag på förslaget om lokala
utskrivningsnämnder, och det föreföll mig därför mycket egendomligt, att
han bara gick halva vägen och endast begärde en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Jag vill inte uttala mig om hur första lagutskottet i fortsättningen kommer
att ställa sig till frågan, om sinnessjuknämnden, men jag minns, att när
sinnessjuknämnden kom till, yrkade jag här i kammaren avslag på förslaget
och fick rätt många instämmanden däri. Jag vill inte säga, att jag nu skulle
yrka på nämndens avskaffande, men inte sörjer jag, om den försvinner.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av herr Mosesson
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Mosesson begärde emel Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 2S. 6

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Arbetstidslag
för hotell,
restauranger
och kaféer,
m. m.

Inrättande av lokala utskrivningsnamnder vid sinnessjukhusen. (Forts.)
lertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Mosesson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och
kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 207, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t.
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer; och

2) Lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.

1 § första stycket och 4 § i arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer
hade följande lydelse:

(I gällande lag:)

1 §-

Dennä lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kaférörelse, vari
till arbete för arbetsgivares räkning
i regel användas minst tre arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagaref
vilken användes till arbete som
i andra stycket avses. I omedelbar
anslutning till rörelse av nämnda slag
utövad av annan verksamhet, vilken
ej bedrives såsom självständigt företag,
skall vid tillämpning av lagen anses
inbegripen i rörelsen.

(I Kungl. Maj:ts förslag:)

1 §.

Denna lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kaférörelse, för
såvitt i rörelsen arbetstagare användes
för arbetsgivares räkning till arbete
av annat slag än i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till
hotell-, restaurang- eller kaférörelse
utövad annan verksamhet, vilken ej
bedrives såsom självständigt företag,
skall vid tillämpning av lagen anses
inbegripen i rörelsen.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
(I gällande lag:) (I Kungl. Maj:ts förslag:)

4 §:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att
under loppet av tre kalenderveckor
uppgå beträffande arbetstagare, som
har att direkt betjäna allmänheten,
till 153 timmar och i fråga om annan
arbetstagare till 144 timmar. Arbetstiden
må ej något dygn överstiga 11
timmar.

4§.

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än 144 timmar under loppet av
tre kalenderveckor. Arbetstiden må
under en tidrymd av tjugufyra timmar,
räknad från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande
dag, ej överstiga 11 timmar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen nr
408 av herr von Seth m. fl. och nr 409 av herr Dahlgren m. fl.

I motionen II: 408 hade hemställts, dels att 1 § arbetstidslagen för hotell,
restauranger och kaféer skulle erhålla oförändrad lydelse i förhållande till
gällande lag, dels ock att 4 § första meningen samma lag avseende maximiarbetstiden
under loppet av tre kalenderveckor för olika personalkategorier skulle
bibehållas oförändrad enligt lydelse i gällande lag men att andra meningen
samma paragraf modifierades såtillvida, att arbetsgivaren erhölle rätt att en
dag i veckan utsträcka arbetstiden utöver 11 timmar, exempelvis till 12 timmar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna II: 408
och II: 409 antaga de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen i
oförändrat skick.

Reservation hade avgivits av herrar Hagman, Carl Eric Ericsson och Hagård,
vilka hemställt att 1 § första stycket och 4 § hotellarbetstidslagen måtte
i enlighet med vad som yrkats i motionen II: 408 erhålla följande lydelse:

1 § första stycket.

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare, häri
icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket avses.
I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning av
lagen anses inbegripen i rörelsen.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid än
att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under loppet
av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att direkt betjäna
allmänheten, till 153 timmar och i fråga om annan arbetstagare till 144
timmar.

Under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknat från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande dag, må arbetstiden ej överstiga 11 timmar.
Dock må en gång varje vecka arbetstiden under en sådan tidrymd unpgå
till 12 timmar.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hagård: Herr talman! Arbetstidslagstiftningen för hotell, restauranger
och kaféer är av så färskt datum som den 30 juni 1944. Den är av provisorisk
karaktär och upphör att gälla med innevarande års utgång. Nu föreliggande
förslag innebär en förlängning av lagen under en ny treårsperiod, och om denna
förlängning finns det i princip inte några som helst meningsskiljaktigheter i
utskottet, utan det är, herr talman, ett par ganska väsentliga ändringar i lagen,
som göra att det fogats en reservation till utskottets utlåtande.

För närvarande äro från lagens bestämmelser undantagna småföretag, där
i regel mindre än tre arbetare äro anställda. Arbetsrådet, som är den mest
sakkunniga instansen i detta avseende, har, med hänsyn till att det då saken
där behandlades ännu inte förflutit två hela år sedan lagen började tillämpas,
inte ansett det lämpligt eller tillrådligt att utvidga lagens tillämpningsområde.
Föredragande statsrådet har emellertid inte följt arbetsrådet, utan
godtagit den uppfattning, som reservanterna inom arbetsrådet förfäktat. Utskottet
i sin tur har vid behandlingen av propositionen accepterat den mening,
som statsrådet har företrätt.

Reservanterna inom utskottet anse däremot, att de skäl, som för två år sedan
talade för att lagen skulle förses med den inskränkning, som det här gäller,
alltjämt föreligga. Innehavarna av dessa små kaféer — jag tänker närmast
på dem — äro ofta företagare med ganska svaga ekonomiska resurser, t. ex.
änkor. En lagskärpning på denna punkt skulle för dem få ganska menliga
ekonomiska konsekvenser, och starka sociala skäl föreligga enligt mitt förmenande
att inte tvinga dem att nedlägga verksamheten, utan att i stället se till
att de få en något så när hygglig försörjning.

Vad själva arbetstiden beträffar lämnar den nuvarande lagen möjligheten
öppen för serveringspersonalen att dagligen tjänstgöra ungefär en halv timme
längre än vad en normal arbetsdag innebär. I Kungl. Maj:ts förslag har nu
denna möjlighet fullständigt avskurits. Det föreligger emellertid vid de flesta
företag av detta slag särskild anledning till undantag beträffande serveringspersonalen.
Arbetet pågår på ett kontinuerligt mindre pressande sätt. Under
arbetsdagen uppkomma då och då pauser, som också göra att arbetet inte kan
sägas vara av samma påfrestande art som i andra fall. Det bör även i detta
sammanhang observeras, att de kollektivavtalsuppgörelser, som under de senaste
årtiondena träffats, fastslagit en något längre arbetstid för serveringspersonalen
än för ekonomipersonalen inom samma företag.

Det är, herr talman, på ytterligare en punkt, som reservanterna vilja ha en
korrigering av det nu föreliggande lagförslaget. I dess § 4 inrymmes en bestämmelse
om maximering av arbetstiden per dygn till 11 timmar. I en motion,
nr 408, som har avlämnats i denna kammare av herr von Seth m. fl., påvisas,
hurusom denna bestämmelse är ganska osmidig och opraktisk. Om sommaren
uppgår tiden för öppethållandet i vissa fall ofta till 12 timmar. En utökning
av maximiarbetstiden under sön- och helgdagar med denna timme till 12 timmar
borde kunna göras. Det skulle innebära en väsentlig lättnad.

Det kan tyckas, att det är små och obetydliga ändringar, som reservanterna
föreslå, men de innebära dock vid lagens tillämpning avsevärda lättnader
för de företagare som det här gäller. Jag vill gärna passa på att understryka
vad utskottet i ett sammanhang säger och som för mig är något ganska väsentligt:
»Det rådande läget på arbetsmarknaden inbjuder för närvarande till
försiktighet, så snart det gäller att besluta arbetstidsförkortningar.» Det är
så sant som det är sagt, men utskottet tröstar sig genast med att säga:
»Emellertid göra sig dylika betänkligheter i mindre grad gällande i fråga om
arbete av här ifrågavarande slag, som icke är direkt produktivt.» Till detta

Onsdagen den 1-1 maj 1917.

Nr 22.

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
vill jag bara säga, att hotell-, restaurang- och kaférörelsen väl ändå är av
mycket stor betydelse både direkt och indirekt för hela vårt produktionsliv och
att den inte förtjänar att på detta sätt ställas i särklass.

Utskottet säger vidare i ett annat sammanhang: »Utskottet är dock medvetet
om att de föreslagna skärpningarna av lagstiftningen kunna särskilt under
en övergångstid föranleda svårigheter för framför allt mindre företagare»,
och så hänvisar man till att vederbörande ju kan hos arbetsrådet söka dispens
från lagens bestämmelser.

Båda dessa uttalanden, herr talman, visa, att utskottet innerst inne har varit
ganska betänksamt, när det gällt dessa frågor. Det har ju också under den
interpellations debatt, som förts här i dag, av olika talare och i olika tonarter
klarlagts, att vår arbetsmarknad befinner sig i ett läge, som gör det omöjligt
att på ett tillfredsställande gatt upprätthålla produktionen inom betydande områden.
Man söker med ljus och lykta efter möjligheter att förse t. ex. jordbruket
med vad detta behöver av arbetskraft. Det berättades om vilken oerhörd
arbetsbörda, som för närvarande påvilar vår jordbruksidkande befolkning.
Där kan det för stora grupper inte alls bli fråga om någon normalarbetsdag —
husmödrarna höra kanske till de mest utsatta.

Vi ha sålunda, herr talman,, i början av vår arbetsdag bär ägnat en ganska
rundlig tid åt de speciella svårigheter, som föreligga på arbetsmarknaden, och
vi ha konstaterat den oerhörda knapphet på arbetskraft, som föreligger. När vi
sedan komma till nu föreliggande punkt på föredragningslistan, äro vi färdiga
att vidtaga åtgärder, som med visshet komma att medföra skärpning av
svårigheterna. Jag frågar: är detta rimligt? Är det konsekvept handlat?

Slutligen skulle jag vilja ifrågasätta, om inte en skärpning av arbetstidslagen
på detta område kommer att få vissa återverkningar på vår förmåga att
taga emot och betjäna de turister utifrån, som vi under nuvarande valutaförhållanden
kanske mer än, eljest gärna skulle se som våra gäster. Någon kanske
då svarar, att den skärpning, som det här gäller, inte kan få så stor betydelse.
Så mycket är dock klart, att för småföretagen, de mindre pensionaten och kaféerna,
innebär ett bifall till det förslag, som här föreligger, en ganska avsevärd
försämring av deras möjligheter att betjäna resande och turister. Det kan
också tänkas, att denna skärpning av a,rbetstidslagen blir den droppe, som
kommer det hela att rinna över, d. v. s. åstadkommer ett nedläggande av vissa
småföretag.

Det är detta, herr talman, som för mig varit avgörande, då jag deltagit i denna
reservation, och jag ber att, när det gäller §§ 1 och 4, få yrka bifall till
reservationens hemställan.

I detta anförande instämde herrar von Seth, Svedman, Henriksson, Falla och
Holmström.

Herr Fahlman: Herr talman! Jag hade begärt ordet, innan herr Hagård
hållit sitt anförande, men efter vad han här sagt finns det knappast något ytterligare
att tillägga, varför jag skall inskränka mig- till att i alla delar instämma
med herr Hagård.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag föreställer mig, att andra kammaren
inte har någon särskild längtan efter en lång debatt i ett ärende av så
pass underordnad betydelse som det här föreliggande, och jag skall inte för
min del i onödan förlänga debatten, utan jag skall fatta mig så kort Som
möjligt.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, som är av provisorisk
karaktär, upphör ju att gälla med utgången av detta år. Kung]. Maj:t har nu
föreslagit, att lagen skall förlängas på ytterligare tre år. I detta sammanhang

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
har Kungl. Maj:t även föreslagit ett par ändringar i lagen, och det är om
dessa ändringar som meningarna ha gått isär. Nu gällande lag äger endast
tillämpning på företag, som ha minst tre anställda. Småföretag med mindre
än tre anställda ligga, alltså utanför lagens tillämpningsområde. Vidare är
för serveringspersonalen stadgad en arbetstid, som uppgår till 8x/2 timme per
dag, under det att arbetstiden för den övriga personalen utgör 8 timmar —
för båda grupperna är den stadgade arbetstiden utslagen på tre veckor, men
räknat per dag blir skillnaden den nämnda.

För dem, som under de senaste tjugofem åren bär i riksdagen sysslat med
arbetstidslagstiftning och arbetarskyddslagstiftning överhuvud taget, torde vara
känt, hurusom dessa lagar från början kommo att bära prägeln av någonting,
som vi väl numera äro beredda att beteckna som en oriktig uppfattning, nämligen
att lagarna inte utan olägenhet skulle kunna tillämpas på de mindre företagen.
Man har nu alltmer kommit till insikt om att det är lika nödvändigt
med arbetarskydd av olika slag vid de små företagen som vid de större, och
det kan väl inte heller gärna bestridas, att den, som är anställd vid ett litet
företag, har lika stort behov av fritid som den, som är anställd vid ett större
företag.

Reservanterna inom utskottet ha nu med stöd av en motion föreslagit, inte
bara att lagen i här berörda punkter skall förbli sådan den är, d. v. s. att arbetstiden
per treveckorsperiod för serveringspersonalen skall vara 153 timmar,
och att lagen inte skall gälla för företag med mindre än tre anställda, utan
också att en sådan modifikation beträffande 11-timmarsbegränsningen skall
genomföras, att arbetsgivaren erhåller rätt att en dag i veckan utsträcka arbetstiden
till exempelvis 12 timmar.

Jag måste säga att jag har det intrycket, att reservanterna reserverat sig
förnämligast därför att de velat vara partisolidariska med motionärerna. Att
reservanterna haft synnerligen svårt att leta fram några skäl för sin ståndpunkt
tror jag att man kan vara överens om, sedan man läst deras motivering. Det
talas där t. ex. såsom något väsentligt om att det ofta är änkor, som inneha
dessa mindre kaféer. Först och främst är detta bara ett hittills obevisat påstående
och ingenting annat, även om det är klart att det finns änkor som ha
kaféer och som äro småföretagare — det bestrider ju ingen. Men det är också
andra, som ha sådana där mindre kaféer, och jag tror inte att de, åtminstone
inte de, som ha ölkaféer här i Stockholm eller på andra håll, leva i någon ekonomisk
misär. Men det finns också änkor som ha stora företag. Skulle man
utgå ifrån att företag som ägas av änkor skola hållas utanför, då komma vi
in på vägar som leda till att vi få friställa en del även stora företag. Om jag
inte minns fel så är ordet änka förknippat med firmanamnet på mycket stora
företag. För övrigt kan det lika väl hända att det är de anställda på dessa
kaféer som äro änkor, så jag tycker att reservanterna skola tala tämligen lågmält
om de sociala hänsynen i detta fall.

Vidare är det ju så att dessa små företag, kaféer och vad allt det nu är
fråga om, i regel och praktiskt taget utan undantag äro inrymda i de sämsta
lokaler, som äro upplåtna för servering av det ena eller andra slaget. De stora
företagen, de stora restaurangerna äro i allmänhet åtminstone belägna ovan jord.
ljusa och luftiga, men de här mindre ligga ofta två eller tre, kanske fyra trappsteg
ner under jorden i källarvåningar. En vandring här i staden tillsamman
med yrkesinspektrisen skulle skänka reservanterna sådana insikter, att de under
inga förhållanden skulle tala om sociala hänsyn, om det är fråga om att
hålla de anställda vid dessa företag i arbete längre tid än man tillmätt åt andra.
På de stor restaurangerna är det ofta god ventilation och hyggliga arbetsförhållanden
överhuvud taget. Men på småkaféer —- titta i Klara till exempel!

Onsdagen, den 14 maj 1947.

Nr 22.

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (Forts.)
Ingen ventilation, mindre renligt, dålig luft, ofta ingår i husets vanor att ha
hatten och galoscherna på. Cigarrettstumparna på golvet. Den personal som skall
arbeta, där, den behöver arbetstiden begränsad i minst lika hög grad som alla
andra.

Det kan för övrigt inte vara så att en förkortning av arbetstiden med en
halv timme per dag kan spela någon ekonomisk roll för företaget. När den allmänna
arbetstidslagen genomfördes och framför allt innan den genomfördes,
när vi började demonstrera för den, då skulle ju hela näringslivet gå under, om
man begränsade arbetstiden till 8 timmar. Åttatimmarslagen genomfördes —
och näringslivet har inte gått under. Tvärtom, utdelningarna ha ju aldrig varit
så stora som i år. När det blev fråga om lantarbetstidslagen var det likadant:
det skulle inte bli någonting kvar av det svenska jordbruket! Det lever alltjämt
i mitt minne när vi i andra lagutskottet behandlade lantarbetstidslagen första
gången. En av utskottets ledamöter, som trodde på olyckan, grät faktiskt och
förklarade, att blir denna lag genomförd, då kommer drängen när klockan slår
att lägga tömmarna på ryggen på hästen, och så går han därifrån, sade han.
Vi övertygade honom om att sådana drängar finnas inte och ha inte funnits
heller.

Som sagt, reservanterna skola inte kunna komina och säga, att de företag som
det här gäller komma att lida någon skada genom denna lag. Och är det så
att man skall besluta med stöd av sociala hänsyn, då skall man besluta i överensstämmelse
med utskottets förslag, ty det gäller att ge det skydd åt denna
illa ställda personal som man har givit åt alla andra, även åt sådana, som
strängt taget inte skulle vara i behov av det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Ekendalil: Herr talman! Jag vill i anslutning till den paragraf, vari
föreslås att tillämpningsområdet också skall utsträckas till alla småföretag,
meddela, att för närvarande över tusentalet sådana mindre företag genom avtalsbestämmelser
har fått lagen tillämplig vid företag med en eller två anställda,
liksom man nu föreslagit i denna paragraf.

Det kan således inte vara så stora svårigheter förknippade härmed som herr
Hagård och reservanterna i övrigt skisserat upp. Det har gått mycket bra på
dessa små ställen, där man med avtal reglerat dessa angelägenheter, och det
kan väl inte finnas så många småföretag utöver detta tusental som skulle
kunna lida så stor skada, om denna lag kom i tillämpning. Då nu bestämmelsen
om de 144 arbetstimmarna för tre veckor också skall gälla serveringspersonal
måste jag gentemot dem som påstå, att det är fråga om ett lätt arbete,
och i långa stycken en passningstjänst, som inte för med sig så mycket arbete,
framhålla, att det kan se ut så, om man ser det med gästens ögon. Men om
man som jag har erfarenhet av hur det är att arbeta som servitris och dagligen
kommer i kontakt med personalens arbetsproblem, så får man en helt
annan syn på saken. Det är ett tungt och pressande arbete och ofta nog nattarbete.
Det är alltför väl känt att serveringsarbete i dessa dagar kanske mer
än någonsin är pressande på grund av personalbristen, som gör att vederbörande
måste ta hårdare vakter.

Beträffande arbetstidens maximering till 11 timmar per dygn säger herr
Hagård, att denna bestämmelse vållar stora svårigheter för företagen. Det
finns inte några sådana svårigheter, ty det är ju mer än en anställd på de
arbetsplatser det här kan komma att gälla. Däremot märker man nu en tendens
hos arbetsgivaren att ta ut mesta möjliga arbetstid, även om man inte
behöver de anställda under alla de 153 timmarna, exklusive rasterna, som ofta
— det vill jag tillägga —• bli arbetstid, därför att det inte finns möjlighet,

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, in. in. (Forts.)
i all synnerhet inte för serveringspersonalen, att utnyttja sina raster. Ofta nog
kan personalen få gå de 153 timmarna plus rasterna bara därför att man skall
ta ut arbetstiden. Det kan sålunda inte vara någon svårighet att begränsa
arbetstiden till 11 timmar per dygn och 144 timmar för en treveckorsperiod.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fahlman: Herr talman! Först skall jag be att få konstatera, att herr
Olovson i Västerås försökte att omintetgöra, om jag så får uttrycka mig, möjligheten
för småkaféer att överhuvud taget existera, om man får utgå ifrån
vad herr Olovson här yttrade. Han sade bl. a. att det inte spelar någon ekonomisk
roll, om denna förkortade arbetstid införes. Det är nog inte heller så
att det spelar någon större ekonomisk roll, men med den brist på arbetskraft
som för närvarande råder är läget alldeles särskilt allvarligt. Och då nu fru
Ekendahl säger, att det är ett hårt och pressande arbete på grund av personalbristen,
så blir det väl inte mindre pressande, om man får ännu kortare arbetstid.
Jag tycker att i dessa tider, då personalbristen på alla områden är så
avsevärd som den för närvarande är, borde man inte vid det ena företaget
efter det andra minska på arbetstiden, när den inte är onaturligt hög.

Jag erinrar om att förra sommaren nedsatte riksdagen i en lag för ungdom
och vissa arbetargrupper arbetstiden med cirka 6—7 miljoner arbetstimmar.
Det ena med det andra gör att vi, som hans excellens herr statsministern tidigare
i dag också deklarerade, komma i ett betydligt sämre a r bet skr af ts läge
under sommaren och det innevarande året än vi tidigare haft. Det är skäl att
observera detta, även om man inte tycker att detta kan spela någon roll därför
att det är en relativt liten grupp det här rör sig om.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagård begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar;
och

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

nr 36, i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en laga skiftesförrättning å fastigheten Kuivakangas 264 i övertorneå
socken.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående undersökning och inventering av de folkmoraliska
förhållandena.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Jag ämnar icke upptaga någon
debatt kring denna motion. Utskottets yttrande är, även om det utmynnar i
att motionen icke skall till någon kammarens åtgärd föranleda, så pass positivt
inställt till motionärernas avsikter, att vi få anse redan detta som en
framgång.

I vissa kretsar är ju blotta ordet moral tillräckligt för att väcka olustkänslor
eller utmana löjet. Jag skall inte så mycket ingå på spörsmålet hur det blivit
så, att allt som har med moral att göra så lättvindigt avfärdas. Det sammanhänger
naturligtvis med hela den materialistiska livssyn, som håller på att bli
rättesnöret för ett övervägande flertal av vårt folk. Starka politiska riktningar
ha brutit fram, som satt helt nya och ofta rakt motsatta värderingar i de gamlas
ställe. Därmed har tron på att det överhuvud finns några allmänt förpliktande
sedenormer raserats hos många. Den moderna psykologien, som försöker
komma orsakssammanhangen i människornas abnorma handlande på spåren,
har i sin strävan att förstå och hjälpa dessa missanpassade trott sig finna,
att de moraliska kraven liksom varit för tunga för deras bärkraft och fört
dem djupare in i sjukdomen. Därför ha vissa av denna psykologis företrädare
velat kasta moralen över bord och ansett det såsom en nödvändig gärning att
befria människorna från den s. k. moralsjukan och lösa dem från all bundenhet
till sedliga normer och från alla moralkomplex. Dessa läror ha tacksamt
anammats av många, både i ledande kulturella kretsar och i de djupa leden.

Frågan är hur man skall bedöma denna utveckling. Somliga anse den som
ett framåtskridande, en frigörelse av människan till ett fritt naturligt liv
utan ångest och inre oro. För motionärerna och för en mycket stor skara meningsfränder
till dem ter sig emellertid denna utveckling skrämmande, därför
att den äventyrar samlevnaden och berövar det andliga och kulturella livet
dess nödvändiga enhet och fasthet. Alf Ahlberg säger om denna sak: »Det
råder i den moderna världen en moralisk förbistring, som hotar att göra hela
vår kulturs stolta byggnad till ett Babels torn. Kan vi inte övervinna den, är
det fara värt att alltsammans slutar med katastrof.» — Jag vill inte säga att
vi stå inför någon omedelbar katastrof. Trots alla moderniteter är vårt folk
ännu för hårt bundet vid den idealbildning, den värdeskala och de etiska
normer, som kristendomen inplantat däri, för att det skulle kunna driva hur
som helst in i den fulla moralupplösningen. Yi böra dock ha för ögonen, att
den processen fullföljts ända till yttersta gränsen hos andra folk i vår världs-,
del, där man kastade loss från den kristna förankringen. Och detta faktum är
nog för att tjäna som ett memento också för oss.

För mig personligen står frågan om de moraliska förhållandena i folket
såsom frågornas fråga. När man som jag under en stor del av livet arbetat
bland människor, som kommit på sned i samhället, har man naturligtvis ständigt
brottats med problemen: varför har det gått så? Hur skall man rädda
dessa människor tillbaka ur deras läge, och hur skall man förebygga en lik -

Motion om
undersökning
av folkmoralen.

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Motion om undersökning av folkmoralen. (Forts.)
nande utveckling för andra? Jag ger allt utrymme åt de förklaringar, som gå
ut på att man här har att göra med psykologiska faktorer av de mest skiftande
slag, med sociala förhållanden, som nästan predestinera till brott, arvsmassans
och miljöns utomordentliga betydelse o. s. v. Jag kan så att säga hela det där
schemat. Men jag har ändå under mitt arbete kommit till den absoluta vissheten
att i de allra flesta fall är detta icke den yttersta förklaringen. Psykologiska
förutsättningar att komma på sned kunna alla ha, miljöskadade äro
väl i viss mån alla, många ha växt upp under sådana sociala förhållanden att
de skulle haft stora chanser att bli asociala. När det gick galet berodde det
enligt mitt sätt att se i övervägande antalet fall på frånvaron av en moralisk
spärr, en inövad moralisk reaktion, som skulle kunnat hålla tillbaka i det avgörande
ögonblicket. Det är denna reaktion, som modern fostran icke tillräckligt
övar, och därför misslyckas den i så stor utsträckning. Och den övar
den icke därför att den själv är osäker om vad som är rätt eller orätt, eller den
kanske icke ens vill göra någon distinktion mellan dessa båda begrepp. Jag
skulle här kunna ta exempel från de mest olika områden. Jag vill emellertid
med hänsyn till att tiden är så långt framskriden icke göra det. Jag skall bara
ta ett par exempel från ungdomslivets område, där man är så benägen att
reducera allting till »uppföranderubbningar».

Jag tar t. ex. frågan om vördnads- och lydnadsplikten: skall skolungdom
hysa respekt och vördnad för sina lärare, eller skola barnen ha rätt att leva
rövare i klassrummet, medan läraren hjälplös står och ser på eller får ett bläckhorn
i huvudet, vilket lär ha förekommit i en stockholmsskola? Eller i fråga
om andras egendom: när ett litet rövarband av ynglingar brutit sig in i tre
olika hem och förstört så gott som allt som fanns där, så förklaras det psykologiskt
med att de måste ha utlösning för sin aggressionsdrift. Och sedan man
ställt en sådan diagnos, är man färdig med bedömningen av det hela. Man
avböjer varje moralisk bedömning därav. Det är väl så, att vi alla haft aggressionsdrift
i vår barndom och ungdom, men vi ha fått lära oss att utlösa den
mot andra ting än andras egendom. Om de ungdomar jag förut nämnde fått
en moralisk reaktion inövad, såsom vi fingo i vår barndom, skulle aggressionsdriften
tagit sig andra uttryck. Mest markant är denna osäkerhet om rätt och
orätt för närvarande på det sexuella området. Här är man på sina håll i färd
med att ta bort alla spärrar. Fjortonårsflickan kommer till mamman och ber
om pengar till preventivmedel, ty kamraterna säga och det står i böcker att det
är då man skall börja. Och vissa opinionsbildare löpa till och förklara detta
vara alldeles i sin ordning. Skall detta hädanefter verkligen vara vårt folks
sexualuppfattning? Vilket fruktansvärt ansvar påtaga sig inte de personer,
som genom sådana läror erotisera barnasjälen vid en tid. då så mycket annat
först skulle rotas och växa där! Är det underligt att äktenskapen sedan falla
sönder, om kontrahenterna sedan tidiga ungdomsår hängiva sig åt blandade
könsförbindelser?

Det var för att få en kartläggning av hur långt detta, som från motionärernas
synpunkt ter sig som eu röta, en dekadans, ‘men som från andras synpunkter
kanske ter sig helt annorlunda, spritt sig i folket, som de begärde en utredning
om de folkmoraliska förhållandena. Vi tro icke att detta det djupaste och allvarligaste
folkproblemet löses bara med socialåtgärder eller annat, som t. ex.
ungdomsvårdskommittén hänvisar till att den ämnar föreslå. Vi tro fortfarande,
att en sådan undersökning kunnat åvägabringas icke bara i form av
delundersökningar, sådana som fångvårdsstyrelsen talar om. Ty moralen är
innerst inne icke delad. Man kan visserligen tala om deklarationsmoral, skattemoral,
affärsmoral, sexualmoral, arbetsgivarmoral o. s. v. Men allt detta är
bara sidor i den ena och odelade moralen hos en individ eller en samling in -

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

Motion om undersökning av folkmoralen. (Forts.)
divider. Det hade varit värdefullt att få ett så att säga samlat grepp över just
denna helinställning till livsvärdena.

Det som närmast inspirerade mig till denna motion var ett yttrande i en
radikal tidning att det var den kristna moralen och uppfostran som skapade
brottslingar. Dylika meningar spridas nu för alla vindar. Därför hade det varit
av största intresse att få, så långt det kunde gå, klarlagt i vad mån kristen
fostran fört några in på brottets bana och hur många som hamnat där av
brist på sådan fostran. För egen del räknar jag ett sådant påstående som
gjorts i den radikala tidningen som grov förljugenhet och förvanskning. Ty
jag är övertygad om att sann kristendom aldrig kan annat än föra människor
in på sanningens och rättfärdighetens väg.

Herr talman! Med framförande av dessa synpunkter har jag intet yrkande.
Jag tackar utskottet för dess i det stora hela sympatiska inställning till
motionen.

Herr Allard: Då herr Johnsson i Stockholm icke framförde något yrkande,
finns det ingen anledning att från utskottets sida ta upp någon diskussion här
i kammaren. Jag vill emellertid med några få ord framhålla, att det föreligger
ingen större skillnad mellan den syn motionärerna ha på denna fråga
och den syn, som utskottet har. Utskottets inställning framgår bäst av den
första meningen i utskottets yttrande, där utskottet anför följande: »Den förändring
av den allmänna moraluppfattningen, som utgör utgångspunkten för
den föreliggande motionen, liksom de konflikter och friktioner med samhällets
institutioner och lagar som därav kunna föranledas, förtjäna otvivelaktigt allvarligt
beaktande från statsmakternas sida.» När utskottet trots att man har
den synen på denna fråga ändå har stannat vid att yrka avslag på begäran
om en utredning, är detta framför allt grundat på praktiska skäl. Denna fråga
har ju bland annat ägnats uppmärksamhet och kommer att ägnas uppmärksamhet
av ungdomsvårdskommittén, nykterhetskommittén, skolkommissionen
och befolkningsutredningen. I övrigt ber jag att få hänvisa till utskottets utlåtande.

Jag ber med det anförda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Möller: Herr talman! Vad som är det mest glädjande i denna motion
är att man där givit uttryck för den tanken att det för trivseln och tryggheten
inte räcker med sociala välfärdsanordningar utan även fordras en annan faktor.
Motionärerna skriva, att det är svårt att finna ett namn på denna faktor.
Det förvånar mig, att man finner detta svårt, när man så tydligt säger ifrån
att det rör sig om »den inre hållningen hos folket» och att vårt folks »i stort
sett gemensamma livssyn håller på att smulas sönder». Fördenskull vill man
ju också hos Kungl. Maj:t anhålla om en undersökning och inventering av
de folkmoraliska förhållandena. Man hänvisar till de olika grupper i samhället
som »kämpa om fältet», och man uttrycker sin rädsla inför den splittring, som
måste komma särskilt ungdomen att stå villrådig.

Jag är själv övertygad om att ungdomen mer än någonsin behöver stöd, ledning
och framför allt något att tro och lita på. Men frågan är, om vi kunna
ge den det. Stödja och leda kunna vi nog i viss män, men det blir nog litet
svårare för oss att ge den livstron tillbaka. Beaktansvärda försök ha här gjorts
av olika kommittéer, t. ex. ungdomsvårdskommittén, skol- och nykterhetskommittéerna.
Detta arbete skall naturligtvis inte underskattas men får heller inte
överskattas. I remissuttalandet från ungdomsvårdskommittén kan man läsa,

Nr 22.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Motion om undersökning av folkmoralen. (Forts.)
att man har massornas välfärd för ögonen. Det tycks mig som om det vore
bättre att i denna sak tänka på individen i första hand.

Motionärerna vädja till riksdagen om hjälp. Det är också riktigt att riksdagen
kan och bör göra mycket i positiv riktning både genom lagstiftning
och understöd åt organisationer och andra som syssla med ideell verksamhet.
Men jag tror inte att det är detta, som motionärerna i första hand mena. Deras
skrivelseförslag syftar i stället till att nå en gemensam linje på andlig grund,
en livstro, något som skulle ge livet en verklig mening. Däri vill jag instämma
med motionärerna på det varmaste. Jag känner personligen djupt allvar inför
den punkten och kan inte avsäga mig som samhällsmedborgare mitt ansvar härvidlag.
Här ligger i oerhört hög grad ansvaret på den enskilde individen.
Det är det aktiva deltagandet och den personliga insatsen, som måste bli avgörande
här. Det är ett angeläget ärende till alla och envar.

Jag tror inte att detta syfte vinnes genom den av motionärerna föreslagna
utredningen. Hur skall en sådan vittomfattande utredning kunna ske? Är
det inte lämpligare att här i riksdagen koncentrera sig på bestämda ideella
och sociala uppgifter i positiv riktning, som direkt höra till statsmakternas
plikter? Härvidlag tänker jag bland annat på den viktiga nykterhetsfrågan
nu när skolväsendet reformeras. Jag vill erinra om riksdagens ställningstagande
i dylika frågor, t. ex. till kristendomsundervisningen. Där kunde riksdagen
enligt min uppfattning ha varit mera positiv i sin inriktning. Riksdagen
har en given skyldighet att slå vakt om de ideella värdena och hjälpa
och stödja inte minst ungdomen. Man måste ändå ha klart för sig att, som
diakonistyrelsen säger i sitt remissyttrande, riksdagen inte får komma att betraktas
som avgörande instans beträffande livsåskådningsfrågor.

Detta har varit min motivering, när jag anslutit mig till utskottets hemställan.
Jag vill gärna vara med om att främja motionens syfte men kan inte
finna den väg motionärerna rekommenderat framkomlig. Personligen hade jag
givetvis helst sett att utskottets motivering hade präglats av något mera positiva
synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 111, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till ett vattenförsörjnings-
och avloppsföretag inom Öckerö kommun;

nr 112, i anledning av väckta motioner om anslag till väg Tännäs kyrkby—
Tännåns kraftstation;

nr 113, i anledning av väckt motion angående utökning i vissa fall av frikretsarna
för landsbygdens telefonabonnenter; och

nr 114, i anledning av väckt motion om byggande av en fiskehamn vid örnahusen;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren K. E. F.
Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet.

Onsdagen den 14 maj 1947.

Nr 22.

§ 22.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 236, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m., nämligen:
nr 445 av herrar Larsson i Stockholm och Kyling;
nr 446 av herr Lundberg; och
nr 447 av herr Johnsson i Kastanjegården.

Yidare avlämnade herr Österman en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 244, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 23.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande regleringen
av varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m.;

från statsutskottet:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas,
in. m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för. budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; och

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

från bevillningsutskottet:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m., jämte
en i ämnet väckt motion; samt

från jordbruksutskottet:

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.

5 24.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.53 em.

In fidem
Gunnar Brittli.