1947. Andra kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1947:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 21.

Tisdagen den 6 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29 nästlidna april och den 2 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 237, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

nr 238, angående upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige;

nr 240, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde
sammanträde fattade beslut; och

nr 241, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till 8var på

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som an- tnlerPeUat,onförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd bär herr Hagberg i Malmö i en
till mig riktad interpellation frågat, om jag vore villig att vidtaga undersökningar
angående införande av kanalavgifter på Falsterbokanalen.

Innan jag går närmare in på interpellantens fråga torde jag först få lämna
några upplysningar rörande de sjöfartstekniska förutsättningarna för trafiken
genom Falsterbokanalen. Leden Falsterbokanalen—Flintrännan är 8 sjömil
kortare än leden Falsterborev—Drogden och 13 sjömil kortare än leden
Falsterborev—Flintrännan. Genom att farten måste begränsas till 4 knop på
kanalsträckan mellan pirhuvudena i Kämpingebukten och Höllviken ernås icke
en tidsvinst som motsvarar vägförkortningen. Sålunda vinner ett fartyg, som
gör 15 knops fart, endast ca 6 minuter, om det går genom kanalen i stället för
att runda revet och passera genom Drogden, och ca Va timme, om det går genom
kanalen i stället för att runda revet och passera genom Flintrännan. Motsvarande
tidsvinster för ett fartyg som gör 9 knops fart bli ca 1/2 timme resp.
ca 1 timme. Härvid har förutsatts att fartygen kunna passera runt revet fritt
såsom före kriget samt att fartygen vid passage genom kanalen icke måste
stoppa upp på grund av fartygsmöte eller tågpassage över bron över kanalen.

Trafiken genom kanalen är nämligen enkelriktad mellan pirhuvudena i Kämpingebukten
och Höllviken, en distans på ca IV2 sjömil, vilket vid fartygsmöte
kan medföra uppehåll för det ena fartyget med nära en halv timme.

Vid tågpassagen bli uppehållen något mindre.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 21. 1

Nr 21.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av det anförda torde framgå, att det snabbgående tonnaget under normala
förhållanden knappast lärer komma att i någon större utsträckning begagna
sig av leden genom Falsterbokanalen. Under nämnda förutsättning skulle alltså
huvudsakligen endast de mera långsamtgående fartygen, såsom motorseglare
och fiskebåtar, ernå en ekonomisk vinst genom att nyttja kanalleden. Förutom
tidsvinsten erbjuder kanalen fartyg av denna kategori en för stormar
mera skyddad färdväg. Falsterbokanalen fyller under fredstid alltså samma
uppgift som andra av staten anordnade kustfarleder, t. ex. Sotenkanalen, i vilka
farleder några avgifter icke upptagas, dock med undantag för Väddö kanal,
där avgift sedan gammalt uttages. Utvecklingen har ju gått i den riktningen
att avlasta trafiken från dylika specialavgifter. Så ha t. ex. bro- och
färjavgifter på de allmänna vägarna helt slopats. Södertälje kanal, där trafiken
är avgiftsbelagd, har eu annan karaktär än kustfarlederna. En icke oväsentlig
minskning i fraktkostnader ernås nämligen, om godset kan lossas direkt
i mälarhamnarna i stället för att lossas i en östersjöhamn och därefter
transporteras med järnväg.

Den omfattande trafik, som varit rådande i Falsterbokanalen efter krigshandlingarnas
upphörande på kontinenten, torde bero på att mineringarna kring
Falsterborev ännu icke kunnat helt avlägsnas. Först för sa ett halvt år sedan
kunde trafiken framsläppas i en av marinen minsvept ränna runt revet i
närheten av territorialgränsen. Denna svepta leds sträckning medför, att fartygens
väg runt revet nu blir avsevärt'' längre än före kriget. Därjämte har det
visat sig svårt att 100-procentigt avlägsna de minor av nya typer, som använts
under det senaste kriget. Detta har haft till följd att fartygen välja
leden genom Falsterbokanalen trots att de därvid under vissa förhållanden
äro ålagda att anlita och själva bekosta bogserbåtsassistans.

Falsterbokanalens betydelse för sjöfarten torde sålunda fortfarande främst
hänföra sig till sådana förhållanden, som föranledde kanalens tillkomst, nämligen
minrisken vid Falsterborev. På grund härav anser jag mig icke böra ifrågasätta
att kanalavgifter för närvarande införas, och jag ställer mig också
tveksam, huruvida det även sedan minrisken vid Falsterborev upphört kan
komma att finnas anledning att införa dylika avgifter med hänsyn till arten
och omfattningen av den trafik, som då kan komma att återstå för kanalen.
Det synes mig vara för tidigt att ta slutlig ståndpunkt i denna fråga.

Härpå yttrade:

Herr Hagberg.i Malmö: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet för det utförliga svaret på min
interpellation.

Om jag fattade herr statsrådet rätt menade herr statsrådet, på de skäl herr
statsrådet anfört i interpellationssvaret, att det snabbgående tonnaget under
normala förhållanden, sedan minriskerna eliminerats -— så långt nu detta kunde
ske med hänsyn till alla de okända mintyper, som äro för handen — knappast
lärer komma att i någon större utsträckning begagna sig av leden genom
Falsterbokanalen. Det skulle alltså huvudsakligen bli de mera långsamtgående
fartygen, såsom motorseglare och fiskebåtar, som skulle ernå en ekonomisk
vinst genom att utnyttja kanalleden. Jag vill inte helt bestrida riktigheten av
herr statsrådets resonemang på denna punkt. Men jag undrar om man inte är
berättigad att ifrågasätta, huruvida inte herr statsrådet i sitt svar har något
förenklat frågeställningen. Sålunda menar jag -— och jag tror jag kan våga
stödja mig på utsagor från ganska sakkunnigt håll därvidlag — att kusttrafiken
även utanför motorseglamas kategori kommer att under normala förhål -

Tisdagen den 6 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

landen frekventera kanalen. Härtill kommer så en företeelse, som herr statsrådet
inte berörde i svaret, nämligen den ganska betydande trafiken mellan
Köpenhamn och Bornholm. Man är nog allmänt ense om att denna trafik under
alla omständigheter kommer att för framtiden gå via Falsterbokanalen,
som ju utgör en mycket bekväm och snabb väg mellan Köpenhamn och den
danska ön Bornholm. Kanske man också skulle kunna fästa uppmärksamheten
på den omständigheten, att Falsterbokanalen otvivelaktigt har blivit något av
en turistattraktion, vilket medför en icke obetydlig mertrafik av denna beskaffenhet
under själva turistsäsongen.

Sannolikheten talar dock för att även det stora tonnaget under vissa förutsättningar
kommer att i framtiden gå genom kanalen. Jag tänker därvid på
tonnage av verklig kapacitet — jag vill erinra kammarens ledamöter om att
Falsterbokanalen under sin hittillsvarande existens har passerats av fartyg på
ända upp till 17 000 tons deplacement, Detta stora tonnage skulle säkerligen
komma att begagna sig av kanalen under vintrar med sådana besvärliga isförhållanden
som den vinter, som vi just ha bakom oss. Passagen runt Falsterborev
är som erfarenheten visar särdeles besvärlig under isvintrar, då fyrskepp
och bojar ha måst intagas. Ingen utprickning håller ju under dylika förhållanden.
Vid sådana fall erbjuder kanalen en högst förträfflig genomfartsled.
I vintras fingo vi sålunda uppleva, hurusom en mycket ansenlig anhopning
av verkligt stora tonnage under ganska lång tid ägde rum i Malmö hamnar
i väntan på tur att passera Falsterbokanalen. Jag har här en bild ur herr
statsrådets forna tidning i Malmö för den 23 mars i år, som visar en mängd
sådant tonnage, väntande på tur att komma igenom Falsterbokanalen, beroende
på att isförhållandena voro sådana att man inte kunde komma runt Falsterborev.
Läget var faktiskt under vissa perioder i vintras sådant, att Falsterbokanalen
var den enda genomfartsleden mellan Östersjön och Öresund och vice
versa. Jag tror att kanalen just för sådana situationer, som jag tecknat, även
sedan minriskerna avlägsnats kommer att ha en betydelse, som man knappast
får förbise.

När man här i kammaren och även i andra sammanhang diskuterade denna
Falsterbokanal, som vi byggde för mycket stora pengar — den kostade 21 miljoner
kronor — i början av kriget, så menade man att kanalen var att betrakta
som en tillfällig anläggning och att trafiken i densamma ganska snart
skulle komma att sjunka. Det intressanta är att alla dessa prognoser ha kommit
på skam, i varje fall hittills. Herr statsrådet nämnde inga som helst siffror
i sitt svar rörande frekvensen i Falsterbokanalen. Det kan därför kanske
ha sitt lilla intresse att erinra kammarens ledamöter om hur trafiken verkligen
har tett sig i kanalen under dessa år. Antalet fartyg, som åren 1944—1946
passerade kanalen, utgjorde år 1944 9 776, år 1945 10 454 och år 1946 14 572.
Av dessa fartyg voro under 1944 2 821, under 1945 2 845 och under 1946 icke
mindre än 5 671 utländska fartyg, vilka alltså passerade denna viktiga led
utan att härför betala någon som helst avgift utöver de ofrånkomliga lotspengarna.
Men inte blott fartygens antal utan även deras storlek bär stigit för
att nu uppgå till en genomsnittssiffra per fartyg av 600 till 700 nettoregis1
erton. Som jag sade ha åven fartyg pa ända upp till 17 000 ton passerat^genom
kanalen. Med hänsyn härtill kan man räkna med att kanalen förra året
trafikerats av cirka 8 miljoner ncttoregisterton. För att ge kammaren en bild
av vad denna siffra innebär vill jag erinra om att Södertälje kanal under 1946
passerades av 7 411 fartyg med en sammanlagd dräktighet av cirka 783 000
ncttoregisterton, d. v. s. knappast en tiondel av det tonnage, som gick genom
Falsterbokanalen helt gratis med undantag som sagt av lotspengarna.

Nr 21.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Nu kan man naturligtvis undra hur utvecklingen skall te sig innevarande år.
Det är väl för tidigt att därom fälla något omdöme. Men när jag var hemma
i Malmö häromdagen tog jag reda på en statistik rörande trafiken i kanalen
för tiden 28 april—4 maj, och den visade att kanalen under denna tid passerats
av 416 fartyg. Det är alltså mer än 50 fartyg om dagen, som sista veckan gått
igenom Falsterbokanalen. Håller sig denna frekvens, skulle man komma upp
till en siffra som blir större än till och med fjolårets.

Felet med handläggningen av denna angelägenhet vad den ekonomiska sidan
av saken beträffar bestar enligt min mening däri, att kanalavgifter icke infördes
omedelbart. Hanalen togs genast efter färdigställandet i ansprak av den
civila trafiken i en utsträckning, som nog ingen hade räknat med. Kanalbygget
skedde ju mycket snabbt, och det har visat sig vara ett mycket välbetänkt beslut
som riksdagen fattade när den slog till och beviljade de mycket avsevärda
medel det den gången gällde. Kanalen fyllde verkligen ett stort behov och har
varit oss till utomordentlig nytta under krigsåren. Därest man, vid den tidpunkt
då kanalen startade hade åsatt trafiken en skälig avgift, hade naturligtvis
ingen opponerat sig däremot. Å_tskilliga miljoner skulle pa det sättet ha
kunnat sparas åt skattebetalarna, som ju nu i stället ha fatt bekosta inte bara
kanalens underhåll, som går till 60 000 ä 100 000 kronor om året, utan också
givetvis ha fått betala räntorna på det nedlagda^ kapitalet, en summa som man
kan våga beräkna till cirka 700 000 kronor om året.

Nu förstår jag mycket väl, att saken i dag ligger något annorlunda till än
den gjorde den gången. Man måste förr eller senare räkna med en nedåtgående
tendens inom sjöfarten, och då blir det självfallet svårare för denna att bära
även ganska måttliga avgifter. Jag skulle vilja uttrycka saken så, att historien
om Falsterbokanalens finansiering är historien om en förspilld chans. Nu är
det kanske inte så mycket att göra åt saken. Jag måste tyvärr säga till herr
statsrådet, att jag har fått det intrycket, att det för departementet bär blivit
något av en prestigefråga att beträffande Falsterbokanalens finansiering icke
vika från den ståndpunkt, som departementet en gång har intagit. Denna
ståndpunkt har ju förfäktats av departementets talesmän oavsett vilket parti
som den då agerande kommunikationsministern har tillhört. Man har en gång
bitit sig fast vid den uppfattningen, att trafiken genom Falsterbokanalen skulle
vara avgiftsfri, och sedan har man inte velat vika från den linjen, ehuru man
konstaterat denna i mitt tycke ytterligt betydande ansvällning av trafiken,
som där ägt rum.

Nu få väl skattebetalarna finna sig i att bestrida kostnaderna för kanalen
även i fortsättningen. Men jag tror inte jag tar fel om jag räknar med att
den börda, som kommer att åvila skattebetalarna, i fortsättningen kommer att
bli ännu större. Som jag sade få de redan nu betala mellan 60 000 och 100 000
kronor om året i underhållskostnader och minst 700 000 kronor om året i ränteutgifter
på det nedlagda kapitalet. Som åtskilliga av kammarens ledamöter
torde komma ihåg, byggdes kanalen i mycket stor hast. En hel del av anordningarna
blevo därför av tämligen provisorisk karaktär. Omfattande permanentningsärbeten
förestå nu. Trävirket i pirar och dylika anordningar säges
vara i behov av förnyelse. Här blir det alltså fråga om betydande utlägg,
som skattebetalarna få stå för. Vidare får man räkna med att en del tekniska
anordningar av ganska stor omfattning komma att behövas, om kanalen skall
bevaras för framtiden. Man har talat om nödvändigheten att införa mistsignalering
av modern typ och andra sådana ting. Det ena med det andra gör, att
här anmäla sig utgiftsbehov av sannolikt ganska betydande storleksordning.
Är jag icke oriktigt underrättad har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan
låtit undersöka dessa förhållanden. Styrelsen kommer väl i sinom tid att an -

Tisdagen den 6 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

mäla sina önskemål för departementschefen, och han kommer väl sedan till
riksdagen med begäran om anslag för ifrågavarande ändamål. Det är sålunda
enligt min mening ingalunda sista gången, som vi här i kammaren ha att ta
ståndpunkt till dessa spörsmål och diskutera frågan om kanalen.

Jag kan icke lasta vår''“nuvarande kommunikationsminister för hans ståndpunktstagande
i denna fråga. Han känner sig väl bunden av de meningar,
som tidigare givit sig till känna i frågan. Jag vill bara beklaga, som jag sagt,
att man icke redan från början införde en avgift. Då hade skattebetalarna
sluppit dessa ganska dryga bördor, och i stället hade trafiken fått betala dem
på ett sätt, som jag tycker hade varit ganska rimligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Eftersom den ärade interpellanten — jag fattade hans anförande så — i
viss mån tycks ha resignerat och uppgivit hoppet om att kanalavgifter skola
införas, då det icke bara är departementet som vid olika tillfällen visat sig ha
en mening i denna fråga utan även riksdagen, så kanske jag kan fatta mig
kort.

Jag vill understryka vad jag sade i mitt svar, nämligen att jag med hänsyn
till att vi fortfarande ha exceptionella förhållanden tycker, att det är en vansklig
sak att bedöma den trafik, som i framtiden kan komma att äga rum genom
Falsterbokanalen. Den ärade interpellanten har som sin mening uttalat,
att kusttrafiken under alla förhållanden kommer att frekventera kanalen. Det
är möjligt att så kommer att bli fallet, icke minst vid sådana tillfällen, då man
kan söka lä och skydd mot stormar. Men beträffande det större tonnaget tror
jag att det med hänsyn till den korta tidsvinsten kan ifrågasättas, huruvida
det kommer att använda sig av denna farled. Jag har själv på ort och ställe
varit i tillfälle att se, hur det går till, när större tonnage skall passera kanalen,
och jag kan försäkra, att med hänsyn till alla de svårigheter, som jag i
varje fall kunde iakttaga, måste man draga den slutsatsen, att detta tonnage
endast under exceptionella förhållanden kommer att använda sig av denna
farled. När minfaran upphört och man kan gå den naturliga vägen utan de
stora svårigheter man har vid passerandet av kanalen, tror jag att man kommer
att använda sig av den förstnämnda vägen.

Vad kostnaderna beträffar är jag medveten om att vad som här anförts av
herr Hagberg är riktigt. Kanalen har dragit en kostnad av 21 miljoner kronor.
Det var emellertid en kostnad, som man ansåg sig böra påtaga sig med hänsyn
till de stora fördelar, Som man kunde uppnå genom kanalbygget. Om man
tänker på de stora vinster, som landets försörjning otvivelaktigt har gjort
därigenom, att trafiken under hela kriget kunnat passera genom kanalen, en
trafik, som under andra förhållanden skulle kommit att stoppas upp, får man
säga, att kanalen redan tjänat in de pengar, som statsmakterna lagt ned på
dess anläggande. I detta sammanhang får man också göra det erkännandet,
att även de utländska fartyg, som kommit med last genom Falsterbokanalen,
ha tillfört det svenska folkhushållet värden, som vi i andra sammanhang haft
stor nytta av.

Eftersom situationen är sådan, att minfaran fortfarande består —- det är
framför allt de minfält, som finnas utanför Falsterbo rev, som tvinga fartygen
att passera kanalen — och man sålunda ingalunda ännu kan tala om att fredliga
förhållanden inträtt beträffande denna trafik, så anser jag, att när man
icke tidigare lagt på några avgifter, bör man också nu kunna vänta och so,
hur den framtida utvecklingen gestaltar sig. Det är faktiskt med den utgångspunkten,
som jag bär kommit till samma resultat, som man tidigare kommit
till i departementet och här i riksdagen.

Nr 21.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Bara en kort reflexion i anslutning till
herr statsrådets uttalande.

Med anledning av herr statsrådets påpekande, att det icke bara vore kommunikationsdepartementet
som vidhållit en viss uppfattning i denna fråga utan
även riksdagen, vill jag erinra om att riksdagen endast vid ett tillfälle uttalat
sig i frågan, nämligen vid 1944 års riksdag. Då hade två motioner väckts —
om jag icke missminner mig var det från bondeförbundshåll — vari man yrkade
på införande av dylika kanalavgifter. Statsutskottet behandlade denna fråga
och avstyrkte visserligen motionerna, men utskottet uttalade sig på ett sådant
sätt, att man förstod, att det i ett annat läge nog gärna skulle se sådana avgifters
införande. Utskottet anförde vid det tillfället bland annat följande:
»Med hänsyn till den nytta sjöfarten för närvarande har av den under kriget
med stora kostnader och med direkt tanke på nuvarande avspärrningsläge tillkomna
Falsterbokanalen kunde det, såsom i motionerna närmare utvecklas, i
och för sig anses rimligt att kanalavgifter uttoges vid genomfarten. I och med
en kommande fred torde emellertid situationen bliva totalt förändrad. Enligt
vad som för utskottet upplysts är det att befara, att värdet av kanalens anlitande
då så förminskas att trafiken förmår bära endast högst reducerade avgifter.
Det är därför att antaga, att kanalintäkterna skulle komma att te sig
ganska begränsade i förhållande till kostnaderna för deras uppbörd.» Att statsutskottets
förmodanden icke alls bekräftats av utvecklingen, måste ju statsrådet
medge. Tvärtom är trafiken i Falsterbokanalen nu mycket större än den
var under kriget.

Vidare menade statsrådet, att utländska fartyg, som gått genom kanalen,
tillfört svenska folkhushållet varor, och på det sättet har kanalen betalt sig,
kan man säga. Detta är alldeles riktigt, men resonemanget gäller ju icke beträffande
de utländska fartyg, som gått genom kanalen utan att tillföra landet
några varor. Den trafiken ha vi icke haft någon glädje av utan själva fått betala.
Såsom statsrådet framhöll, ha vi ju kanaler, där dylika avgifter uttagas,
nämligen Väddö kanal och Södertälje kanal, vilka åtminstone hittills varit av
mycket mindre betydelse än Falsterbokanalen.

Jag har, herr talman, icke mer att tillägga utöver vad jag anfört i denna
fråga. Vi komma nog tillbaka till den, när statsrådet kommer med nya äskanden
för att upprätthålla denna genomfartsled.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Med anledning av det senast anförda vill jag bara göra den reflexionen,
att statsutskottets uttalande vid 1944 års riksdag har jag fattat så, att uttalandet
avsåg hur det borde vara, när fredliga förhållanden inträtt. Jag måste
emellertid säga, att trots att vi ha ett formellt vapenstillestånd i världen och
trots att nationerna lagt ned vapnen, så råda för kanalledens och Falsterbo revs
vidkommande i dag icke fredliga förhållanden. Eftersom minfaran är så påtaglig,
som vi sett av de olyckor, som inträffat under senaste tiden, kan man
icke tala om fredliga förhållanden. Först när minfaran är avlägsnad och trafiken
kan äga rum under fredsmässiga former, anser jag att den tidpunkt har
kommit, varom riksdagen 1944 uttalade sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens bord
/ilande proposition, nr 236, angående förändring i avseende å lönestälining och
intal beträffande vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Nr 21.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 5 a och 88—90
samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets memorial, nr 1, angående remitterande
till annat utskott av vissa till särskilda utskottet hänvisade motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, angående riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken m. m.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Birke m. fl., nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 219,
angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget; herr

Svensson i Ljungskile m. fl., nr 417, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 227, angående förslag till förordning rörande förkortning av utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m.; och

herr Hedlund i Rådom m. fl., nr 418, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 232, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Lundstedt, som anförde: Herr talman! År 1937 framställde undertecknad
i eu motion nr 98 i denna kammare förslag om bl. a. att frågor om resning i
mening av återbrytande av dom skulle undergå förberedande prövning av en
särskild nämnd, som — därest den funne grunder föreligga för att saken ånyo
borde komma under skärskådande — hade att göra ansökan därom hos Konungen,
d. v. s. högsta domstolen. Denna ansökan skulle icke kunna avslås, utan
att synnerliga skäl för avslag kunde anföras. Nämnden skulle bestå av fem
ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Minst en ledamot
skulle vara juris professor och minst en advokat. Av de övriga borde en
antingen vara juris professor eller advokat. Angående de två återstående
gällde blott, att de icke finge vara statstjänare. Självfallet utgick jag ifrån,
att åsikterna kunde skilja sig åt i fråga om lämpligaste sammansättningen av
en sådan nämnd.

Min mening, att personer, på detta sätt stående utanför högsta domstolen,
skulle få öva inflytande på resningsärendens avgörande, grundades därpå, att
jag och mången med mig trott oss kunna spåra en benägenhet hos högsta domstolen
att begränsa resningsinstitutets användning på ett ur rättssäkerhetens
synpunkt föga tillfredsställande sätt. Som förklaring till denna restriktiva hållning
hos högsta domstolen har gemenligen antagits, att ett resningsärende
stundom kunde vara av den beskaffenhet, att högsta domstolens beslut däri mer
eller mindre vore att karakterisera som ett beslut i egen sak. Praktiskt taget
ligger det ju alltid så till, att det är högsta domstolens egna domar, som avses i
resningsärendena. Resningen går sålunda ut på eventuell korrigering av högsta
domstolens egen dom. En sådan korrigering kan högsta domstolen naturligtvis i
allmänhet taga med största ro, enär den attackerade domens felaktighet vanligen
icke berott på något misstag från domstolens sida. Men någon gång kan saken

Nr 21.

Tisdagen den 6 maj 1947.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

ligga annorlunda till. Misstaget kan ursprungligen ha varit högsta domstolens
eller ursprungligen ha legat på ett tidigare stadium men förbisetts av högsta
domstolen. Och misstaget eller förbiseendet kan ha berott på bristande aktsamhet
eller begåtts trots iakttagande av all omsorg. I vilket fall som helst synes
det vara omöjligt att bestrida, att känsloskäl inom högsta domstolen, särskilt
hänsyn till domstolens auktoritet eller prestige, hunna inverka till förfång för
domstolens, icke vilja, men förmåga att sträva efter objektivitet vid sitt beslut
i resningsärendet. Även om denna obestridligen möjliga situation relativt sällan
förelegat i resningsärenden, borde resningsinstitutet självfallet inrättas med
nämnda situation för ögonen.

Emellertid avslogs motionen, och vi fingo 1939 en ny resningslag. I denna
upptogs icke tanken om en förberedande prövning av resningsärendena, utan
ansökan om resning går direkt från den dömde till högsta domstolen, som avgör
saken i samma ordning som förr. Man hoppades icke desto mindre vid lagens
antagande, att det nya resningsinstitutet skulle fungera på tillfredsställande
sätt, enär mera allsidiga resningsgrunder uttryckligen fastställts i lagen. Denna
förhoppning har enligt mångens mening redan under denna korta tid hunnit
svikas. För icke länge sedan avslog högsta domstolen en resningsansökan av en
för mord dömd livstidsfånge, ehuru det var fullt tydligt vid granskning av
handlingarna, att det icke ens utretts, att något brott begåtts långt mindre
att den dömde gjort sig skyldig till mord. Efter detta avslag har ytterligare
framkommit, att till grund för domen också legat en falsk vittnesutsaga, en
mened alltså. Med hänsyn härtill har ny resningsansökan ingivits. Även om det
näppeligen kan befaras, att högsta domstolen även denna gång skall avslå ansökningen,
kvarstår dock avslaget på den förra resningsansökningen såsom en
ytterligt allvarlig varning för faran, som kan hota en medborgare, att falla
offer för ett justitiemord. I 15 år har den nämnde livstidsfången varit berövad
sin frihet. Tänkom oss det fall, att menedaren — för övrigt kanske i någon
mån ursäktad genom den behandling, som han på sin tid torde ha utsatts för
vid polisförhör och under rättegången i häradsrätten — hunnit avlida under
dessa 15 år eller att han icke slagits av samvetets röst! Genom avslaget på den
förra resningsansökningen skulle livstidsfången bliva nödgad gå i graven som
en mördare, ehuru redan den dåvarande utredningen icke innefattade något bevis
om hans skuld.

Det fall, jag nu berört, är ingalunda det enda efter nya resningslagen, som
bestyrker mina tvivelsmål i förevarande avseende angående resningsinstitutets
tillfredsställande utformning i vår lag. Men jag nöjer mig med att anföra blott
detta fall, som synes mig fullt tillräckligt såsom bekräftelse på att mina synpunkter
angående behovet av en särskild förberedande prövning av resningsärenden
alltjämt, d. v. s. också efter nya resningslagen, ha sin aktualitet.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag äran anhålla om kammarens
medgivande att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa
följande fråga:

Finner icke herr statsrådet, att proceduren för avgörandet av resningsfrågor
bör ändras i huvudsaklig överensstämmelse med här förut angivna synpunkter
eller i allt fall så, att högsta domstolen vid beslut i sådana frågor har tillgång
till efter ingående prövning avgivna omdömen av personer, som icke äro av
staten anställda i rättskipningens tjänst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Herr Karlsson i Stuvsta erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med statens övertagande av Bergslagernas järnvägar har förstatligandet av järn -

Tisdagen den 6 maj 1947.

Nr 21.

Interpellation. (Forts.)

vägsnätet i huvudsak genomförts. Likväl kvarstå ännu bland annat järnvägarna
i Stockholms län — Roslagsbanorna och Nynäsbanan — i privat ägo.

De dåliga trafikförhållandena vid dessa banor ha utlöst ett starkt missnöje
från trafikanternas sida, och en enhällig opinion har genom upvaktningar
och andra opinionsyttringar sökt förmå statsmakterna att påskynda övertagandet
av dessa järnvägar, som en betydande del av Stockholms förortsområden
är beroende av i kommunikationshänseende.

Icke minst med hänsyn till dessa berättigade klagomål och att en så betydande
befolkning är beroende av dessa järnvägar synes det oförklarligt att
statsövertagandet alltjämt låter vänta på sig. Under hand har inofficiellt meddelats
att övertagandet skulle ske omedelbart efter övertagandet av Bergslagernas
järnvägar.

Även om en dylik sammankoppling av dessa båda frågor alltid förefallit
märkvärdig uppkommer likväl nu, då uppgörelsen om Bergslagernas järnvägar
är klar, frågan om staten med det snaraste ämnar övertaga järnvägarna i
Stockholms län. Några besked om eventuella förhandlingar ha emellertid icke
lämnats och inte heller om andra åtgärder från järnvägsstyrelsens sida i denna
fråga.

Med hänsyn härtill anhåller jag om andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Ha några åtgärder från järnvägsstyrelsens sida vidtagits för att snarast
överföra Roslagens järnvägar och Nynäsbanan i statlig ägo?

2) Kan förslag härom till innevarande års riksdag eventuellt tänkas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom det nya socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av
Halmstad—Bolmens m. fl. järnvägar;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
vid Fälsterbokanalen;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning av
vissa kronan tillhöriga markområden i Stockholm m. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten
vid serafimerlasarettet m. m.;

Nr 21.

Tisdagen den 6 maj 1947.

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för gas;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet
för budgetåret 1947/48;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete; och
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter;

från bevillningsutskottet nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947;

från första lagutskottet:

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; och

nr 173, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 kap. 9 § giftermålsbalken m. m.;

fån andra lagutskottet nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928
(nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott; samt

från jordbruksutskottet:

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 175, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet, dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.39 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj.

Kl. 11 fm!''

§ I Herr

statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 242, angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag; nr

243, angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad
m. m.;

nr 244, angående vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;
nr 245, angående anslag till bidrag till vissa plankostnader m. m.;
nr 247, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statens brandinspektion:
avlöningar; och

nr 248, angående omorganisation av djurgårdskommissionen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 29 nästlidna april fattade beslut företogos
nu val av ej mindre 24 valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än även suppleanter för dessa valmän; och befunnos
vid valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr Andersson i Löbbo,

» Bergström,

» andre vice talmannen Carlström,

» Fast,
fru Gustafson,
herr Hagberg i Malmö,

» Hällgren,

'' » Johnsson i Kastanjegården,

» Malmborg i Skövde,

» Mattsson,

» Mårtensson,

» Nilson i Spånstad,

» Nilsson i Landskrona,
fru Nordgren,
herr Nordström i Kramfors,

» Olsson i Mellerud,

» Olsson i Oskarshamn,

» Paul sen,

» Persson i Norrby,

» von Seth,

» Severin i Stockholm.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

» S vedman,

» Svensson i Grön vik ock
» Wiberg,

var och en med 167 röster; samt

suppleanter:

herr Molander,

» Stjärne,

» Johansson i Norrfors,

» Skoglund i Umeå,

» Ljungberg och
» Skoglund i Doverstorp,
var och en med 110 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 4-

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation.

Hans excellens herr statsministern Erlander, som anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Nordström i Kramfors till mig framställt följande
frågor:

1) Har inköpet och nedläggandet av Ulriksforsfabriken i Jämtland skett
med eller utan hörande eller godkännande av de statliga myndigheterna?

2) Har hans excellens statsministern för avsikt att dels i här berörda fråga,
dels när andra liknande situationer eventuellt uppkomma, vidtaga sådana åtgärder
att garantier skapas för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga produktionsmedel
samt att trygga en varaktig försörjning åt befolkningen i de
närmast berörda områdena?

Med anledning av dessa frågor vill jag först meddela, att försäljningen av
Ulriksfors Sulfit AB:s anläggningar skett utan förhandskontakt med statsmakterna.
I början av november 1946 ethöll arbetsmarknadskommissionen genom
det s. k. varselsystemet uppgift om att 100 arbetare vid Ulriksfors Sulfit
AB beräknades bli friställda på grund av uppehåll i driften under månaderna
januari—maj 1947. Ingenting meddelades då från företagets sida om förestående
försäljning eller definitiv driftsnedläggelse. Med anledning av varslet
trädde kommissionen i kontakt med länsarbetsnämnden i Jämtlands län, som
då förklarade, att det tydligen var fråga om en säsongmässig driftsnedläggelse
av ungefär samma slag, som regelmässigt förekommit under de senaste åren
vid företaget i fråga. Man beräknade från nämndens sida, att arbetarna under
driftsuppehållet skulle kunna beredas arbete i skogen och vid en del andra
arbeten.

I december 1946 meddelades genom pressen, att ägaren till Ulriksfors Sulfit
AB jägmästaren Arvid Carlander försålt anläggningarna i Ulriksfors till
Svenska Cellulosa AB. Arbetsmarknadskommissionen tog då omedelbart förnyad
kontakt med länsarbetsnämnden i Jämtlands län samt med Industriens
produktionsråd. Vid samtal med jägmästare Carlander erhöll produktionsrådet
bekräftelse på försäljningen. Såsom anledning till uteblivet varsel angavs, att
affärstransaktionen genomförts så snabbt, att det icke blivit möjligt att varsla
den definitiva driftsnedläggelsen i föreskriven ordning.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

Med anledning av vad som inträffat ordnade länsarbetsnämnden ett första
sammanträde med representanter för arbetarna och Ströms kommun i Strömsund
den 18 december 1946. Därvid inventerades de sysselsättningsmöjligheter,
som kunde uppbringas i bygden under den närmaste tiden. Det visade sig
föreligga goda möjligheter att bereda huvudparten av arbetarna tillfällig sysselsättning.
Länsarbetsnämnden uppdrog också åt den lokala arbetsförmedlingen
att verkställa en utredning beträffande de från Ulriksforsfabriken avskedade
arbetarnas ålder, civilstånd, barnantal, anställningstid vid sulfitfabriken
och funktion där, innehav av fastighet och nuvarande sysselsättning. Utredningen
gav vid handen, att arbetsstyrkan vid driftsnedläggelsen uppgick till
143 man. En del av dessa hade emellertid anställts strax före driftsnedläggelsen.
Av arbetarna voro 34 över 50 år, 70 mellan 30 och 50 år medan 39 voro
under 30 år. Vidare voro 99 gifta. 19 arbetare hade vardera 1 barn under 16
år, 29 hade 2 barn, 12 hade 3 barn och 8 hade flera än 3 barn under nämnda
ålder. Egna fastigheter innehades av 54 arbetare. Beträffande arbetarnas anställningstid
vid fabriken visade utredningen, att 25 man hade varit anställda
sedan 1919 eller tidigare, 21 man hade anställts under åren 1920—1929, 19
man hade anställts under tiden 1930—1939, medan resten anställts senare än
1939.

I detta sammanhang kan meddelas, att den senaste ägaren, jägmästare Carlander,
endast innehaft fabriken sedan 1937. Åren 1937—1941 uppehölls produktionen
i viss omfattning. Under tiden 1941—1946 har driften varit i gång
sammanlagt 18 månader. I övrigt ha arbetarna varit sysselsatta dels med skogsarbete,
dels med kolning av ved, som bedrivits i företagets regi.

På initiativ av arbetsmarknadskommissionen hölls en ny konferens i Strömsund
den 4 januari 1947. I denna deltogo representanter för arbetsmarknadskommissionen,
länsarbetsnämnden, Jämtlands läns företagareförening, Ströms
kommun, Svenska pappersindustriarbetareförbundet och dess avdelning nr 98 i
Ulriksfors. Därvid diskuterades möjligheterna att tillföra orten ny industriell
verksamhet i den nedlagda sulfitfabrikens ställe, överläggningarna utmynnade
i ett beslut att tillsätta en kommitté med uppgift att handlägga de industriella
omställningsfrågorna i Ulriksfors. I kommittén ingingo representanter
för arbetsmarknadskommissionen, Industriens produktionsråd, länsarbetsnämnden,
företagareföreningen, Ströms kommun och avdelning nr 98 av Svenska
pappersindustriarbetareförbundet. Därjämte anmodades landshövding Torsten
Löfgren att fungera som kommitténs ordförande, vilket uppdrag han också
accepterade.

Ett första sammanträde med kommittén hölls i Östersund den 23 januari, vid
vilket tillfälle jämväl en representant för Svenska Cellulosa AB, var närvarande.
Vid sammanträdet utsågs inom kommittén ett arbetsutskott med landshövding
Löfgren som ordförande, varjämte de närmaste arbetsuppgifterna för
detta preciserades. Från Svenska Cellulosa AB:s sida förklarades, att man var
villig lämna intresserad medverkan för att få ny industri till Ulriksfors. Så
snart maskinerna nedmonterats, skulle lokalerna ställas till förfogande. Dock
kunde vid detta tillfälle ingen uppgift lämnas om det pris de komme att betinga
vid försäljning. Anledningen till att den nye ägaren ej ansåg sig böra
uppehålla driften vid Ulriksfors sulfitfabrik angavs vara de råvarusvårigheter,
som pappersmasseindustrien har att brottas med. Från bolagets sida ville
man tillförsäkra kustlandsindustrierna erforderlig råvara för att där kunna
uppehålla kontinuerlig drift.

Sedermera har Svenska Cellulosa AB ställt ritningar över anläggningarna
i Ulriksfors till arbetsmarknadskommissionens och Industriens produktionsråds
förfogande. Vid den rådgivande verksamhet i industriella lokaliseringsfrågor,

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

som arbetsmarknadskommissionen och prodnktionsrådet bedriva, ha olika företagare
fått sin uppmärksamhet riktad på förefintliga industrilokaler i Ulriksfors.
Produktionsrådet har också till Industriförbundets medlemmar utsänt
meddelande om att ifrågavarande lokaler äro tillgängliga för industriell verksamhet.
Genom länskommitténs försorg ha vidare annonser om lokalerna införts
i ett par stockholmstidningar och en göteborgstidning. En del företag ha
också förklarat sig vara intresserade av att närmare undersöka förutsättningarna
för att förlägga planerade industriella tillverkningar till Ulriksfors. Företagareföreningen
i Jämtlands län undersöker därjämte möjligheterna att till
Ulriksfors lokalisera lämplig småindustriell verksamhet.

Enligt vad arbetsmarknadskommissionen inhämtat har jägmästare Carlander
avsatt ett belopp av 250 000 kronor för arbetarna vid sulfitfabriken. Ifrågavarande
belopp är i första hand avsett för pensioner åt äldre arbetare och
engångsersättningar åt dem, som haft relativt lång anställningstid vid företaget,
samt ersättningar åt fastighetsinnehavare. Vidare ha 150 000 kronor avsatts
för tjänstemännen vid företaget. Hela den summa, som förutvarande ägaren
ställt till förfogande för ersättningar i samband med avvecklingen, uppgår
sålunda till 400 000 kronor. Då de individuella pensionsbeloppen eller ersättningar
i annan form ännu icke fastställts undandrar det sig mitt bedömande,
huruvida nämnda totalsumma kan anses vara tillräcklig.

De arbetare, som drabbats av driftsnedläggelsen, ha praktiskt taget samtliga
placerats i ann,at arbete. Sålunda ha 36 personer beretts fasta anställningar på
annan ort, bland annat vid vissa mellansvenska järnbruk. Övriga arbetare.ha
erhållit mer eller mindre tillfälliga arbeten i bygden, en del med vedkapning
vid sulfitfabriken, andra med skogsarbete, andra åter vid vattenfallsstyrelsens
regleringsarbeten o. s. v. Överhuvud taget är arbetstillgangen i norra Jämtland
för närvarande synnerligen god. De i skogsarbete sysselsatta kunna utan
svårighet omplaceras från gagnvirkeshuggningar till vedavverkningar.

Av vad jag här anfört framgår, att statsmakterna, alltsedan de erhöllo kännedom
om driftsnedläggelsen i Ulriksfors, gripit sig an omställningsproblemen
därstädes med syfte dels att övervinna de aktuella svårigheter, som driftsnedläggelsen,
medfört för arbetarna, dels att trygga mera varaktiga försörjningsmöjligheter
åt befolkningen genom att i samarbete med industriens organisationer
söka tillföra Ulriksfors industriell verksamhet i den nedlagda sulfitfabrikens
ställe.

Vad som i detta avseende gäller Ulriksfors måste givetvis även, va,ra statsmakternas
allmänna målsättning i fråga om sådana rationaliseringsåtgärder,
som friställa arbetskraft. Jag erinrar om vad som i tidigare liknande fall, exempelvis
Alby och Gustafsfors, åtgjorts från regeringens och arbetsmarknadsmyndigheternas
sida. Förutsättningen för att sådana driftsnedläggelser skola
kunna avvecklas på ett ur sociala synpunkter tillfredsställande sätt är emellertid
att ifrågavarande företag iakttaga den överenskomna varseltiden. Att så
icke skedde beträffande Ulriksfors är att beklaga. Jag hoppas att detta fall
skall vara ett undantag och att det allmännas bemödanden att komma till rätta
med de svårigheter, som dylika driftsnedläggelser kunna förorsaka berörda anställda
och kommuner, icke onödigtvis skola försvåras genom att man ställes
inför ett fullbordat faktum, som här skett.

Härpå yttrade:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag ber att till hans excellens
statsministern få framföra ett tack för svaret på min interpellation.

Jag kan ju också med en viss tillfredsställelse notera de åtgärder, som stat -

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

liga myndigheter ha vidtagit för att provisoriskt motverka de skadeverkningar
av driftsnedläggelsen, som här förefinnas. Men denna fråga är ju icke bara
en dagsaktuell angelägenhet. Den är ju dels aktuell för bygdens folk, dels
också av mycket stor betydelse för landet just nu, då det ju gäller frågan om
vår pappersförsörjning.

De sociala skadeverkningar, som här åstadkommas, äro ju ganska betydande
för en landsbygdskommun av denna karaktär, när en av de viktigaste industriella
anläggningarna i kommunen utan vidare och utan föregående varning
lägges ned. Även jag är medveten om att fabriken under de senaste tiotal åren
endast gått sporadiskt, men den har ändock varit en fast punkt för en stor del
av arbetarna i bygden. Nu ha de som sagt fått arbete i andra delar av landet.
Emellertid ha de arbeten hos cellulosakoncernen, som statsministern anspelar
på, redan tagit slut. Vedkapningen vid fabriken däruppe var slut redan för
mer än en månad sedan. Alltså har den delen av arbetsstyrkan redan fått lov
att söka sig ut till andra arbetsområden. Vid den nedlagda fabriken finnas 54
egnahemsfastigheter. Dessa egnahemsfastigheter stå där. Det finns icke några
möjligheter att uppbringa en varaktig arbetsinkomst i de närmaste omgivningarna.
Följaktligen äro egnahemsägarna tvungna att lämna sina fastigheter.
De små egna hem, som de ha byggt, bli följaktligen praktiskt taget värdelösa,
eftersom de icke kunna sälja fastigheter, som stå på sådana områden, där folk
icke har inkomstmöjligheter. Det är alltså mot sådana sociala skadeverkningar,
som man hade anledning att räkna med att statsmakterna skulle ingripa, så att
bolagen bleve förhindrade att vidtaga åtgärder, som drabbade en hel bygd på
det sättet.

Den andra delen av frågan har statsministern tyvärr icke alls gått in på.
Det gäller ju frågan om det skall vara tillåtligt att lägga ned den ena pappersmassefabriken
efter den andra i nuvarande läge med fantastisk brist på pappersmassa,
brist på papper, pappersransonering i vårt eget land och ransoneringar
ute i världen. Bara under det senaste halvåret har man i Norrland lagt
ned Ulriksfors, Örviken i Västerbotten och Nyhamn i Medelpad, och dessutom
ligger Vivstavarv nere tillfälligt på grund av att man där har oljeeldning. Det
är alltså en markerad minskning av massaproduktionen, som åstadkommits på
detta sätt, vilket man väl kan utgå ifrån motverkar regeringens och de statliga
myndigheternas åtgärder att skapa en tryggad försörjning av just dessa produkter.

Alltså är det icke bara de sociala frågorna, som här äro av betydelse, utan
de samhällsekonomiska frågorna ha kanske en mycket större räckvidd i detta
speciella fall än som framgått av statsministerns svar. Från den utgångspunkten
skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga, nämligen om regeringen i nuvarande
läge anser sig nödsakad att finna sig i den inskränkning av produktionen
av pappersmassa, som här faktiskt sker.

Man säger ifrån cellulosakoncernens sida, att man vill ha råvaror till anläggningarna
utefter kusten, men Nyhamnsfabriken är en anläggning vid
kusten, som också lagts ned och som också äges av cellulosakoncernen.

Sedan vet jag icke — för en lekman är det nämligen svårt att avgöra den
saken — huruvida direktör Göransons uppgift i Sundsvall för några veckor
sedan om en överavverkning av skogen på 40 % är riktig. Jag ifrågasätter detta
med tanke på att vi runt om i hela vårt land de senaste veckorna i bankfönstren
sett en tavla, där man ställt upp en statistik över våra skogsavverkningar, i
vilken man hävdar, att vårt land bara ett enda år, nämligen 1943, hade en
överavverkning av skog. Med hänsyn till denna uppgift, som lärer vara hämtad
från skogsstyrelsens statistik, liar man svårt för att acceptera Göransons
påstående om en överavverkning på 40 %. Mot denna bakgrund förefaller det

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

egendomligt, att man har möjligheter att lägga ned den ena industrien efter den
andra. Jag har faktiskt svårt att frigöra mig från en reflexion i detta sammanhang.
Regering och riksdag ha ansett det behövligt att antaga en jordbrukslag,
som förbjuder överförande av både små och stora jordbruk i andra
händer i spekulationssyfte. Men när det gäller stora industrier, vilka på ett
långt mera allvarligt sätt ingripa i befolkningens existensmöjligheter, då skulle
statsmakterna vara maktlösa och inte kunna vidtaga åtgärder på samma sätt
som när det gäller spekulationsköpen inom jordbruksnäringen.

Från dessa utgångspunkter hade jag faktiskt hoppats, att statsministerns
svar hade givit något längre gående garantier, så att de norrländska cellulosaindustriernas
arbetare hade fått något säkrare löften om utkomst för framtiden
och inte bara hade att tillgå dessa tillfälliga arbeten, som naturligtvis för närvarande
äro tämligen goda i hela Norrland, då man ju kan skicka hur mycket
folk som helst ut i skogarna. Men även bland dessa industriarbetare finnas en
del, som ha svårt att omskolas till skogsarbetare.

Jag skulle alltså till slut, herr talman, vilja hemställa till statsministern att
få ett ytterligare svar på just den frågan, om man från regeringens sida inte
räknar med att kunna vidtaga några åtgärder för att på ett effektivt sätt utnyttja
tillgängliga produktionsmedel för framskapande av de produkter, som
samhället i dag har så stort behov av.

Herr excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag vill gärna
understryka, att jag delar interpellantens uppfattning om de sociala vådor,
som alltid följa med att en liten industriort drabbas av katastrofen att industrien
på platsen lägges ned. I den mån det finns möjligheter att till denna
plats föra annan industri kan interpellanten vara övertygad om att vi skola
försöka hjälpa till, och utsikterna äro kanske inte så små. Jag kan också säga
att jag delar interpellantens oro för att statsmakterna skola ställas inför sådana
här saker utan förberedelse.

För något mer än två år sedan yttrade min företrädare i ämbetet, dåvarande
statsministern Per Albin Hansson, några ord, som jag tror att vi helt kunna
ansluta oss till. Han sade: »Jag skulle helst se, att den nya sociala anda,
som börjat prägla vår företagarvärld, ledde till att man från företagens egen
sida ville beakta de här sociala synpunkterna och vidtaga nödvändiga trygghetsåtgärder.
Men om inte detta sker, om samhället gång efter annan ställs
inför onödiga svårigheter på grund av driftsnedläggelser utan hänsyn till allmänna
synpunkter, är inte den tanken främmande för mig, att man genom en
lagstiftning försöker även på detta område få bättre förhållanden. En sådan
lagstiftning bör emellertid som sagt ej taga sikte på att konservera företagsamhet
som inte är tip-top, utan bör just avse att skydda arbetare, anställda
och kommuner mot onödiga bördor till följd av ett handlingssätt från enskildas
sida, som inte är samhälleligt tillrådligt.»

Jag tror att både interpellanten och jag kunna ansluta oss till den tankegång,
som präglade den förre statsministerns syn på dessa ting. Jag vill dock
fästa interpellantens uppmärksamhet på slutorden i den förre statsministerns
yttrande att det ju inte finns någon mening i att trygga tillvaron av sådana
företag, som inte äro tip-top, som inte ge en varaktig försörjning.

Här ha vi ett företag, som under åren 1941—1946, under en period av ungefär
60 månader, varit i gång under 18 månader. Man kan väl lugnt utgå
från att ett företag, som drivits så diskontinuerligt, som haft ideliga avbrott
i driften, binder arbetskraften både vid orten och vid fattigdomen. Jag tror
därför att man skall vara försiktig, när man går in för principen att konservera
dessa företag. Vi få försöka att hitta på andra sysselsättningsmöjligheter,

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

om icke de naturliga förutsättningarna för en kontinuerlig drift föreligga. —
Detta om de sociala synpunkterna.

Vidare riktade interpellanten till mig en fråga, om jag inte ansåg att det
i nuvarande läge, när vi ha ont om papper och pappersmassa, är beklagligt,
att en fabrik, som tillverkar dessa värdefulla ting, får läggas ned. Jo, det
vore det, om det inte förhölle sig så, att vår produktionskapacitet för närvarande
icke kan helt utnyttjas på grund av brist på råvaror. Jag har från
cellulosaindustriens ledning fått den uppgiften, att man kör endast med 70 %
av kapaciteten. Denna produktionsminskning på 30 % har inte tillkommit —
det tror jag mig kunna försäkra — för att undandraga vare sig vår export
eller vår inhemska pappersförsörjning någonting som är nödvändigt att ha.
Det nuvarande prisläget är sådant, att det måste vara i hög grad gynnsamt
för fabrikamterna att tillverka både papper och pappersmassa; och varenda
ton, som tillverkas, kan ju omedelbart försäljas. När fabrikanterna då inte,
trots de höga priserna och den starka efterfrågan, utnyttja kapaciteten till
mer än 70 %, måste det bero på den omständighet, som skymtade fram även i
interpellantens anförande, nämligen råvarubristen.

Jag tillåter mig därför tro, att den uppgift, som jag har fått, är riktig,
nämligen att de ravaror, som bli friställda genom ett nedläggande av fabriken
i Ulriksfors, komma omedelbart andra och bättre rustade fabriker att taga
hand om. Någon minskning av pappersproduktionen torde alltså inte bli följden
av detta nedläggande.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Det är framför allt två synpunkter
som jag skulle°vilja lägga på den fråga vi här diskutera.

Jag skulle sålunda, i olikhet med vad som gjorts gällande av interpellanten,
vilja för det första framhalla, att när budskapet om att ulriksforsfabriken
skulle. läggas ned kom till statsmakternas kännedom, togo de mycket raskt
initiativ till överläggningar mellan vederbörande nya ägare och dels arbetsmarknadskommissionen,
dels länsstyrelsen genom iandshövdingen samt dels
även företagarföreningen. Jag har själv varit med på några av dessa sammanträden,
och jag vet att vad som från statsmakternas sida , kunnat göras i den
föreliggande situationen har också gjorts.

För det andra vill jag understryka riktigheten av vad hans excellens herr
statsministern här yttrat om betydelsen av ulriksforsfabriken. Yi ha tyvärr i
Jämtland endast ett fatal industrier, och av dessa är det två, som nog kunna
betraktas som länets sorgebarn, nämligen Högbroforsen och Ulriksfors. Har
ulriksforsfabriken fyllt någon uppgift, har det faktiskt varit den, att fabriken,
såsom statsministern uttryckte det, bundit befolkningen vid orten och
fattigdomen. Interpellanten talade om —- jag fäste mig särskilt vid det — att
ulriksforsfabriken varit en fast punkt för befolkningen. Ja, det kan hända,
men i så fall han den varit en fast punkt befolkningen till ondo och inte till
godo.

Jag kan också betyga, att företagarföreningen har sökt få dit småindustri
och att åtskilliga företagare ha besökt platsen för att se, om den vore lämpi
‘ J sammanhang skulle jag vilja, närmast till statsmakterna, uttala

det önskemålet, att man sökte förma den nye ägaren att ställa de övergivna
lokalerna och själva industriområdet till förfogande, antingen mot skäligt
arrende eller helst genom försäljning. Om jag inte är felaktigt underrättad,
ligger en viss svårighet att få dit en ny industri däri, att man tycker att lokalerna
betinga för högt pris, om man därjämte skall köpa marken i dess
helhet.

Andra ''kammarens protokoll 19Jt7. Nr SI.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill alltså för min del säga, att även om vi däruppe i Jämtland anse,
att det i och för sig är mycket tråkigt, att en industri på detta sätt skall läggas
ned och att råvaran skall förädlas vid kusten, skulle vi i förevarande situation
vara statsmakterna mer tacksamma, om man i pappersmassefabrikens
ställe kunde försöka placera i Ulriksfors en industri, som gav befolkningen
där en kontinuerlig försörjning, så att inte arbetarna tidvis behövde söka sig
ut i skogarna.

Jag vill slutligen uttrycka min glädje över att förhållandena just nu ha
varit sådana, att den mörka skildring av de sociala skadeverkningarna, som
herr Nordström gav, inte har sin tillämpning på den aktuella situationen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill erinra om att mot slutet av föregående
riksdag fördes här i kammaren en liknande diskussion. Det gällde då frågan
om åtgärder till skydd för bruksbefolkningen vid ett dalsländskt bruk, Gustafsfors.
Såsom torde vara känt för åtskilliga av kammarens ledamöter, lyckades
man den gången, tack vare ett berömvärt initiativ från socialdepartementets
sida, förhindra ödeläggelsen av ett gammalt bruk och ordna det så att något
30-tal egnahemsägare kunde få stanna kvar där. I dag håller detta förut
dödsdömda bruk på att gå en blomstrande framtid till mötes, och man har full
sysselsättning. Det visade sig, att när bolaget, som var ägare till de gamla
fabrikslokalerna och som inte ansåg det lönt att reparera dem, förmåddes annonsera
ut dem till uthyrning, kom det inte mindre än 70 svar från olika spekulanter.

Av detta framgår, hur lätt det ändå kan vara att taga upp ny verksamhet
på gamla arbetsplatser, och jag förmodar att man skulle kunna lösa frågan på
samma sätt även i förevarande fall.

Vad som emellertid gjorde att jag dristade mig taga till orda var, att hans
excellens herr statsministern här citerade ett uttalande av sin företrädare Per
Albin Hansson i en diskussion angående rationaliseringsprocessen inom industrien.
Jag tillåter mig i anledning därav erinra om att för några år sedan
väckte jag här i kammaren en motion, som också bifölls och som föranledde
en skrivelse till Kungl. Maj:t om på vad sätt det allmänna skulle kunna ingripa
i den rationaliseringsprocess, som tid efter annan måste ske inom industrien.
I denna sin skrivelse framhöll riksdagen, precis som statsministern nu
erinrat om, att det naturligen inte är fråga om att konservera företag, som inte
ha några utvecklingsmöjligheter, men att den totala nedläggelse, som ibland
äger rum i form av centralisering eller på annat sätt, icke får vara en företagens
ensak, utan att det måste genom en särskild lagstiftning ordnas så, att
det allmänna, representerat både av staten och vederbörande hemkommun, de
anställda och företaget självt gemensamt träffa åtgärder för en sådan avveckling
av företaget, att inte statsmakterna skola behöva rycka in såsom ett slags
Eöda korstjänst för att rädda vad som räddas kan.

Mig veterligt har denna riksdagens skrivelse ännu inte föranlett någon åtgärd,
och det vore ju tacknämligt, om herr statsministern nu ville ta sig en
titt på den. Tyvärr är det väl så, att förhållandena alltid komma att göra den
aktuell.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Det är självklart, att jag inte har
någon som helst anledning att hävda, att man skall bibehålla industrianläggningar,
som inte äro tiptop utan som egentligen ha tjänat ut. I sådana fall bör
givetvis en rationalisering vidtagas genom företagets nedläggande eller på
annat sätt. Enligt min uppfattning är dock varken den nedlagda ulriksforsfabriken
eller fabriken i Nyhamn av sådant slag. Hur det förhåller sig med

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

fabriken i Västerbotten, vet jag inte, men de två förstnämnda fabrikerna känner
jag så pass bra till att jag inte skulle vilja hänföra dem till den kategori,
som bör utrationaliseras.

Statsministern anför här cellulosakoncernens uppgift om att man för närvarande
har en produktionskapacitet av ungefär 70 %. Den siffran har jag
också hört, men jag är inte övertygad om att inte denna produktionskapacitet
av 70 % är en kvarleva från den tid — det var någon gång efter 1933—1934
— då man frivilligt genom ett internationellt kartellavtal minskade massaproduktionen
och den svenska cellulosakoncemen fick sig en viss andel tilldelad.
Jag tror knappast, att produktionen varit uppe i 100 % sedan dess.

När det gäller råvarutillgången, står ju också uppgift mot uppgift. Direktör
Göransson talar om 40 % överavverkning av skog, medan skogsstyrelsen
säger, att vi icke ha någon överavverkning. Jag har, som sagt, inte möjlighet att
avgöra, om skogsstyrelsen eller direktör Göransson har rätt. Statsmakterna
borde emellertid ha anledning att närmare undersöka, huruvida det verkligen
föreligger en sådan råvarubrist som man bär velat göra gällande.

Jag betvivlar inte att myndigheterna tagit raska tåg för att söka åstadkomma
ett bättre läge för Ströms kommun och för de anställda vid ulriksforsfabriken.
Jag vet att det är riktigt vad herr Larsson här sagt om att de
lokala och statliga myndigheterna omedelbart vidtogo vissa åtgärder. Men erfarenheten
från min egen kommun, där vi under de senaste tjugo åren tiggt
statsmakterna om effektiva åtgärder för att bereda sysselsättning åt befolkningen,
säger mig att resultaten varit mycket små, när det gällt att skapa
fabriksanläggningar på orten. I stället har man flyttat folket från kommunen,
först till järnbruk i södra och mellersta Sverige och sedan upp till skogarna,
och det kan väl ändå inte sägas vara att skapa tryggad försörjning åt
människor, som, även om de en gång varit skogsarbetare, ha sökt sig till
industrien och vuxit in där såsom industriarbetare.

Att de statliga myndigheterna gripa in i sådana här fall, måste givetvis
hälsas med tillfredsställelse, men de statliga ingripandena böra nog ge litet
mer påtagliga resultat för berörda befolkningsgrupper, om man skall kunna
vara helt tillfredsställd därmed.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! I en till mig riktad interpellation har ledamoten av denna
kammare, herr Kempe, frågat om jag i samband med förhandlingarna om
Bergslagsbanans förstatligande övervägt frågan om statens övertagande eller
eventuellt inlösen av de järnvägslån, som vissa kommuner i västra Värmland
upptagit för investering i de numera av Bergslagernas järnvägsaktiebolag ägda
banorna Dal—Västra Värmland samt Åmål—Årjäng.

Koncessionerna för ifrågavarande järnvägar beviljades år 1914 och överlätos
1915 respektive 1916 till de för byggande av banorna bildade Dal—Västra
Värmlands och Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag. Till bolagen utgingo statslån
från allmänna järnvägslånefonden samt bibanelånefonden med upp till 3/i
av anläggningskostnaden. Återstoden av kapitalbehovet täcktes genom aktieteckning
av kommuner och enskilda intressenter. Under 1930-talet försattes
båda bolagen i konkurs varefter bolagens järnvägar vid exekutiv auktion inropades
av riksgäldskontoret för statens räkning. Aktierna i bolagen voro vid
denna tid värdelösa, och staten nödgades avskriva jämväl huvudparten av sina

Svar på
interpellation.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

fordringar hos bolagen, tillhopa över 18 miljoner kronor. Banorna ha även
därefter oavbrutet visat driftsunderskott, och de aktieägande kommunerna
skulle sålunda, även om bolagen fortbestått såsom självständiga företag, icke
ha kunnat påräkna någon utdelning å sina aktier.

Interpellanten har nu påpekat, att de ifrågavarande banorna numera ägas
av Bergslagernas järnvägsaktiebolag. Detta är riktigt. Riksgäldskontoret har
nämligen, efter de exekutiva förvärven, försålt banorna till sistnämnda bolag,
vilket tidigare arrenderat huvudparten därav. Emellertid är det uppenbart, att
aktieägarna i Dal—Västra Värmlands och Åmål—Årjängs järnvägar icke härigenom
kommit i ett annat läge än om järnvägarna alltjämt varit i statens ägo
och eventuellt införlivats med statens järnvägar. Det har därför icke funnits
anledning att i samband med förhandlingarna om statsförvärv av Bergslagsbanan
upptaga den av interpellanten berörda frågan till behandling.

I själva verket intaga de ifrågavarande värmlandskommunerna icke någon
särställning. Många andra enskilda järnvägar, vilka övertagits av staten under
liknande förhållanden, ha tillkommit genom samverkan av stat och kommun
samt enskilda företag och personer, och det förekommer även på andra håll i
vårt land att kommunerna alltjämt amortera lån, som kunna hänföras till deltagandet
i järnvägsbyggnaderna. Att detta ofta kan innebära en icke obetydlig
belastning för kommunernas ekonomi torde vara otvivelaktigt. Å andra
sidan skulle i många fall de enskilda järnvägarna icke kunna ha byggts så tidigt
som faktiskt blivit förhållandet och icke heller erhållit sin nuvarande
sträckning om icke kommunerna lämnat ekonomisk medverkan på sätt som
skett. Dessa kommuner ha därigenom erhållit en kompensation som helt eller
delvis uppväger de ekonomiska uppoffringarna.

I anledning av särskilda framställningar är förevarande fråga för närvarande
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Jag anser mig under sådana förhållanden
och då spörsmålet har större räckvidd än interpellanten synes ha
förutsatt icke nu kunna taga ståndpunkt till detsamma.

Vidare yttrade:

Herr Kempe: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få uttala mitt tack för svaret på interpellationer!.

Det är med stor tillfredsställelse jag hälsar den proposition om förstatligande
av Bergslagernas järnväg, som enligt meddelande kommer att framläggas för
årets riksdag. Jag förutsätter att isen därmed är bruten för ett förstatligande i
snabbare tempo av övriga privatbanor och sålunda för ett förenhetligande av
hela det svenska järnvägsnätet.

Beklagligt är dock att man icke under förhandlingarna om statens övertagande
av Bergslagernas järnväg även tagit upp frågan om de lån, som en råd kommuner
i västra Värmland och Dalsland pa sin tid iklädde sig för byggandet av
järnvägar, vilka senare övertagits av Bergslagernas järnväg, medan lånen dock
fortfarande amorteras av kommunerna. Det gäller främst Dal Västra Värmlands
och Åmål—Årjängs järnvägar. Dessa bansträckor byggdes på sin tid
med stora insatser och ekonomiska uppoffringar av ett antal kommuner i Värmland
och Dalsland. Banorna gingo, såsom även framhölls i interpellationssvaret,
i konkurs. Bergslagernas järnväg köpte dem för en spottstyver. Aktierna blevo
värdelösa, och i stället för de 8 procents utdelning, som B. J :s aktieägare erhålla,
få nämnda kommuner brottas med dryga amorteringar och höga räntor
på järnvägslånen.

Det var en tid, då en del kommuner i västra Värmland utdebiterade ända upp

Onsdagen den 7 maj 1947.

Xr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

till 5 kronor per skattekrona till täckande av dessa kostnader för järnvägslånen.
Silleruds kommun t. ex. utdebiterade 1937 —■ för att bara ta den sista tioårsperioden
— inte mindre än 4:26 per skattekrona enbart för att betala amorteringar
och räntor å järnvägslånen. År 1938 utdebiterade man 4:05, år 1941
3:46 och i fjol 1:08 per skattekrona för att klara dessa järnvägslån.

Det är inte bara amorteringarna som äro betungande, utan även räntorna äro
rätt dryga. Räntesatsen varierar mellan 2,9 och 6,25 %. Den nyss nämnda kommunen,
Sillerud, har ett lån som löper med 5,4 % ränta och ett som löper med
3,6 %. Man kan här faktiskt tala om rena ockerräntor.

Resultatet av det hela har blivit, att dessa kommuner, som ha en sådan hård
ekonomisk belastning, icke ha kunnat följa med i den socialpolitiska utvecklingen.

Principiellt sett måste det också vara oriktigt, att vissa kommuner ensamma
skola bära det ekonomiska ansvaret för utbyggandet av ett nödvändigt kommunikationsnät,
under det att andra kommuner gratis få en järnväg förbi stugknuten,
bildligt talat. I ett demokratiskt samhälle bör staten svara för att kommunikationsnätet
utvecklas normalt, även när det gäller områden, som äro glest
befolkade men som ändå kunna vara viktiga ur näringspolitisk synpunkt. Det
kan inte vara rätt, att vissa av landets medborgare skola brandskattas mer än
andra för ett järnvägsbygge, som samhället i sin helhet borde svara för. I dag
äro säkerligen alla glada över att de bansträckor, som det här närmast gäller, ha
blivit byggda. Under kriget fyllde de en stor uppgift och voro säkerligen en
lukrativ affär, men då fingo inte kommunerna vara med och dela frukterna.

Jag anser att kommunernas insatser för byggandet av dessa järnvägar äro
värda en honnör och att samhället borde visa sin uppskattning, då järnvägarna
i fråga ha varit och utan tvivel även komma att vara av stort såväl ekonomiskt
som kulturellt värde icke bara för den bygd, där de gå fram, utan för samhället
i dess helhet.

I sitt svar framhåller statsrådet, att värmlandskommunerna i detta avseende
icke intaga någon särställning. Det finns enligt hans påpekande flera kommuner
i vårt land, som ha varit med om att bygga järnvägar och vilkas ekonomi tynges
av jämvägslån. Ja, det är ju möjligt, men det kan väl ändå inte utgöra någon
ursäkt för att inte staten skulle inlösa eller övertaga kommunernas järnvägslån.
Jag tvivlar på att det finns kommuner, som äro i samma belägenhet som de
kommuner, jag omnämnt i min interpellation. Men om så vore fallet, anser jag
att även dessa andra kommuner borde komma i åtnjutande av ett vänligt bemötande
från statsmakternas sida genom inlösen av .lånen. I dylika fall bör inte
heller regeringen avvakta kommunernas initiativ för att förmå statsmakterna
att ingripa, utan det bör enligt min mening ligga i regeringens eget intresse att
så fort som möjligt befria kommunerna från dylika orättmätiga skuldbördor.

Vid försäljningen av Bergslagernas järnväg ha, som bekant, vissa kommuner
erbjudits inte bara en relativt god ersättning för sina aktieinnehav, utan dessutom
kompensation. Andra kommuner däremot, vilkas aktier på grund av olika
omständigheter blivit värdelösa, skola, om icke något inträffar, fortsätta att
amortera järnvägslån ända fram till år 1965 eller 1970. Det är den straffskatt,
som de få vidkännas för att de i sin ungdom togo initiativet till byggandet av
enj järnväg. Jag hoppas verkligen, att regeringen vid en allvarlig prövning av
denna fråga skall finna en tillfredsställande lösning.

Det belopp, som för här ifrågavarande kommuner återstår att amortera, lär
hålla sig vid omkring 750 000 kronor. För staten kan denna summa vara överkomlig,
men för de små skogskommunerna i de västra delarna av vårt land utgör
den en belastning av ekonomien, som allvarligt bromsar den socialpolitiska ut -

22 Nr 21. Onsdagen den T maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

vecklingen. När nu kommunerna kollektivt gjort en framställning om att staten
skall övertaga järnvägslånen, är det min förhoppning att regeringen inte bara
skall reagera positivt, utan också handla snabbt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag kan vara ense med interpellanten, när han säger att ödets lotter falla
olika. Det finns kommuner, där järnvägar — och vägar också för den delen —
passera alldeles utanför knuten, medan det finns andra kommuner, som genom
ett ogunstigt öde ha placerats i delar av landet, där varken järnvägar eller
vägar passera. Skall man se på saken principiellt som han gör, ur demokratisk
synpunkt — om man skall tala om demokrati i detta sammanhang ^— så
måste man ju komma till slutsatsen, att för att verklig demokrati skulle åstadkommas,
så borde samtliga kommuner i detta land ha järnvägar eller vägar
eller andra trafikstråk, så att de icke avstängdes från yttervärlden. Detta
tillhör de fromma önskningar, som jag tror herr Kempe är överens med mig
om att vi inte kunna till alla delar uppfylla. Vi befinna oss i ett läge, där
man icke kan få allt det som man helst skulle vilja ha, utan endast det som kan
anses ligga inom det rimligas gräns.

Jag är medveten om att det utgör en hård belastning på kommunerna i västra
Värmland att nu amortera de järnvägslån, som de på sin tid togo upp för en
järnväg, som man kanske hoppades skulle bli mer räntabel än den i själva verket
blev. Men som jag tidigare har sagt har staten redan avskrivit 18 miljoner
kronor, och det är alltså en ganska nätt summa, som staten har tillskjutit.
Nu säger emellertid herr Kempe, att detta företag säkerligen varit lukrativt
under krigsåren på grund av de transporter som ägde rum i anslutning till den
militära beredskapen, och att kommunerna då inte blevo i tillfälle att inhösta
vinsterna härav. Det var inte på det sättet, herr Kempe! Under samtliga krigsår
gick nämligen järnvägen med underskott, och under 1944, det sista hela
krigsåret, uppgick detta underskott till 358 000 kronor. Herr Kempe, det kan
man inte betrakta såsom ett särskilt lukrativt företag!

Man kan väl också säga, att det för kommunernas vidkommande ändå har
inneburit något, att järnvägen fått den sträckning den fått. Vi skola nämligen
komma ihåg, att jämvägssträckningen när det gäller de enskilda järnvägarna
ofta blev beroende av de ekonomiska tillskott, som gåvos från enskilda och
från kommuner, så att vissa kommuner, som kanske ur trafiksynpunkt lågo
bättre till, fingo bli utan järnväg, därför att andra kommuner som hade större
ekonomiska resurser kunde satsa på järnvägsbygget.

Men det som bär varit avgörande, då jag iakttagit en viss försiktighet i detta
sammanhang, ha faktiskt varit de konsekvenser, som jag fruktar att ett medgivande
kan få. Jag förstår, att herr Kempe vill vara generös. Han säger, att
här borde staten själv ta initiativet och ge vissa kommuner ersättning i den utsträckning
de fortfarande amortera gamla järnvägsskulder. Men vad innebär
det, herr Kempe? Det vet jag faktiskt inte. Jag skall nämna ett enda exempel,
men jag är nästan rädd för att göra det, ty jag fruktar att väcka den björn
som sover. Om vi emellertid ta den samtidigt byggda och samtidigt till staten
överlåtna Ostkustbanan, så fingo aktieägarna vid överlåtelsen av denna järnväg
icke någon utskiftning på sitt till över 32 miljoner uppgående aktiekapital.
Det ger en bild av vad det är för åtagande vi kunna komma att göra, om
vi vilja vara lika generösa som herr Kempe. Redan de knapphändiga undersökningar,
som jag hittills låtit verkställa, säga mig att det här blir frågan om
många tiotal miljoner kronor.

Herr Kempes partivän och meningsfrände, herr Karlsson i Stuvsta, inter -

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

pellerade mig i går om förstatligande av Nynäsbanan och Roslagsbanan, och
han hoppades till och med att förslag därom skulle kunna framläggas till innevarande
års riksdag. Men om vi skola ta hänsyn till de synpunkter och önskemål,
som herr Kempe här har framfört —■ det måste vi naturligtvis då också
göra vid de framtida förstatliganden, som eventuellt komma i fråga — då,
herr Kempe, ha vi satt käppen i hjulet för en snabb förstatligandeprocess. Och
då blir det omöjligt för mig att tillmötesgå de önskemål, som partivännen herr
Karlsson i Stuvsta framförde i går.

Ja, herr talman, jag har med detta inlägg bara velat understryka, att jag
fuller väl förstår de besvärligheter, som kommunerna i västra Värmland ha
råkat ut för. Jag tillhör också dem som önska att man, därest det inte finge
alltför vådliga konsekvenser, kunde biträda dem och lätta den ekonomiska
börda, som de ha blivit pålagda. Med hänsyn till det prejudikat det skulle
innebära och de konsekvenser det kunde föra med sig och med hänsyn till att
många tiotal miljoner kunde bli det ekonomiska utlägg som staten då skulle
påtaga sig, har jag emellertid inte velat sträcka mig längre än till att säga,
att ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med utgångspunkt från
alla faktorer, som man här måste ta hänsyn till, får Kungl. Maj:t sedan slutligt.
bestämma sitt handlande.

Herr Hallén: Herr talman! Silleruds kommun tog i samband med järnvägsbygget
upp två fyrtioåriga amorteringslån. Det första löd på en kvarts miljon
och löper med 51/» procent fast ränta. Det är icke konvertabelt. Det har gjort
att denna, kommun enbart för sitt järnvägslån har fått utdebitera under tidigare.
år över 4 kronor per skattekrona och för närvarande något över 1 krona.

Detta rullar också upp ett annat problem. Det är här inte bara frågan om
kommuner, som ha betungande järnvägslån —- statsrådet erinrade nyss om att
sådana finnas på andra ställen i vårt land än i västra Värmland. Jag tänker
i detta sammanhang, herr talman, på de kommuner som, oavsett om det gäller
järnvägslån eller inte, bära på den tunga bördan av okonvertabla lån uuM 6
procents ränta. En sammanställning visar, att vi ha över 20 kommuner i vårt
land, som få betala över 6 procents ränta på lån, vare sig detta nu gäller järnvägar,
skolhusbyggen eller något annat.

Jag skall bara i korthet nämna ett enda mycket drastiskt exempel just ifrån
Värmland. Det gäller dock inte ett järnvägslån. En liten kommun som heter
Värmskog, några mil från Arvika, lånade 1920 och 1922 upp tillsammans
90 000 kronor, som man då fick från en statlig lånefond. På det får man nu.
sedan alltså respektive 27 och 25 år gått, betala 6 procents ränta. Den lilla
kommunen bär hittills för de 90 00:0 kronorna betalt 140 000 kronor och har
ändå 56 000 kronor kvar att betala. Det är oerhört hårt, och att kommunen
skall behöva, lida för en sådan kapitalplacering är ju obarmhärtigt.

Riksdagen skrev i fjol om denna sak till Kungl. Maj:t och begärde en omprövning
av dessa kommuners lånevillkor. Det säges i skrivelsen, »att billiglietsskäl
kunna anföras för en omprövning av räntesatsen för sådana äldre lån
till kommuner, som under en längre tid löpt och enligt lånevillkoren äro för
avsevärd tid bundna med i förhållande till nuvarande ränteläge exceptionellt
hög ränta».

Jag vill uttala den förhoppningen, herr talman, att denna riksdagens .skrivelse
av den 14 maj 1946 måtte beaktas i samband med frågan om de järnvägslån
med orimligt höga räntesatser, varmed många kommuner, inte bara i
västra Värmland utan i hela landet, alltjämt brottas och med vilka de, om intet
ingripande göres, få dras både till 1960 och 1970.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Werner: Herr talman! Jag har begärt ordet för att ytterligare vitsorda
de speciella svårigheter, som vissa kommuner råkat i genom sin alltför tyngande
teckning av aktier i ifrågavarande järnväg. Järnvägen Dal—Västra
Värmland kom att byggas under en av de allra värsta högkonjunkturperioder,
som vi ha genomlevat, nämligen för 30 år sedan, varför järnvägsbygget blev
omkring dubbelt så dyrt som normalt. Redan från början var hela företaget
dömt att ekonomiskt misslyckas. På grund av de höga byggnadskostnadema
blevo kommunernas insatser oproportionerligt stora, och de kommo att belastas
med en tyngande ekonomisk börda. Som också framhållits här, har förräntningen
och amorteringen av järnvägslånen tryckt på kommunernas ekonomi
och deras svaga skatteunderlag på ett alldeles otillbörligt sätt -— om jag får
använda det uttrycket — och när sedan järnvägen gick i konkurs, stod kommunernas
skuldbörda kvar, sedan de hade mist sin järnväg, som då också hotades
av nedläggning.

När nu, som vi hoppas, bergslagsnätet i övrigt övertas av staten, skall man
inte förbise att dessa bibanor tillföra staten en betydande mängd frakter och
andra inkomster och således i andra hand utgöra en inkomstfaktor för statens
järnvägsnät. Kommunerna här ha, såsom herr Hallén nyss påpekade, varit
hårt belastade av lån, som varit okonvertabla och varit alltför betungande. När
till och med den kommun, som nämndes här, Sillerud, vilken i början av 30-talet hade en uttaxering för järnvägslånet på 4 extra kronor per skattekrona,
icke erhöll skatteutjämningsbidrag, var det därför att järnvägsbygget betraktades.
som en kapitalinvestering och inte som den ekonomiska olycka, det i
verkligheten var för kommunen.

Jag måste fästa regeringens uppmärksamhet på dessa -saker, och jag hoppas
att det skall bli möjligt att vid den prövning, som val med anledning av kommunernas
framställning kommer att ske, finna någon utväg att, med hänsyn
till att de byggnadskostnader det här var frågan om voro 100 procent högre än
de borde ha varit, på något sätt lätta den börda, som fortfarande åvilar kommunerna,
sedan de mist sina aktier och de reala tillgångar, som lågo bakom
dem.

Herr Kempe: Herr talman! Statsrådet är i princip överens med mig om det
rättmätiga i kravet, att behovet av kommunikationer i olika delar av landet
tillgodoses lika, så att inte den ene medborgaren beskattas mer än den andre för
det ändamålet. Men det önskemålet, säger han, är en sak. En annan sak är
det att förverkliga det. Och han är rädd för de konsekvenser, som det kan medföra
därest man löser in dessa järnvägslån. Statsrådet erinrar om Ostkustbanan.

Jag tror inte alls det är farligt att väcka björnen, utan jag tycker att man
mycket väl kan tala om konsekvenserna i detta sammanhang. Att konsekvensen
skulle bli att man skulle betala exempelvis privata ägare av aktier i Ostkustbanan,
det tycker jag överhuvud taget inte kan diskuteras. Om det däremot
finns kommuner längs norrlandskusten, som nu brottas med lån — i
det här fallet för Ostkustbanan — så menar jag, att det är på tiden att staten
löser in dessa lån. När det gäller privata aktieägare tycker jag att de gott
i fortsättningen kunna få svida som hittills. Kommunerna tycker jag emellertid
att man borde hjälpa. Det är ju upprörande, att dessa skogskommuner,
som till 90 procent bestå av fattigt folk, skola dras med sådana här utgifter,
under det att folk som bor i de större städerna och andra trafikknutar inte
behöva vidkännas någon extra belastning för kommunikationer.

Man säger, att staten redan har avskrivit 18 miljoner kronor, men hur
många miljoner kronor ha inte kommunerna satsat under denna tid för att

Onsdagen den 7 maj 1947.

Xr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

avskriva sina lån? Här kan man väl ändå inte komma ifrån, att man måste
vidta åtgärder. Det är därför jag hyser den förhoppningen att regeringen
vid en allvarlig omprövning av frågan skall finna en tillfredsställande lösning
på den.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Bara ett par ord i anledning av herr Kempes senaste anförande.

Det är ju möjligt att man kan göra den skillnad mellan privata aktieägare
och kommuner som herr Kempe här gjorde — jag har i och för sig inte
någonting däremot. Men jag vet å andra sidan inte vad ett fullföljande av herr
Kempes resonemang för kommunernas vidkommande skulle innebära, och herr
Kempe måste väl ändå erkänna, att innan man fått en bild av detta, är det
svårt att ge något bestämt besked.

Och vad här ifrågavarande järnvägar beträffar, ligger det enligt vad jag
förstår till på det sättet, att om staten inte övertagit järnvägarna, hade ingenting
hänt, och kommunerna hade fått fortsätta att betala på sina lån. Men
så fort staten övertagit järnvägarna, kommer omedelbart kravet på att staten
också skall åtaga sig betala, de lån, som kommunerna tidigare iklätt sig.

Jag vill nämna, att de medel, som staten redan satsat i detta företag, uppgå
till 18 milj. kronor eller 3/4 av den sammanlagda kostnaden, medan kommuner
och privata alltså satsat 6 milj. kronor.

Herr Thorell: Herr talman! Jag förstår mycket väl herr Kempe, när han
ömmar för dessa kommuner i Värmland, som råkat illa ut på grund av sitt
j är n vägs by gga n de, men jag förstår ändå bättre kommunikationsministern, när
han är ganska betänksam mot att göra något åt saken.

Jag skulle icke ha begärt ordet, herr talman, om icke roslagsbanan kommit
att nämnas. Jag skall icke föregripa den interpellationsdebatt. som är att emotse
i denna fråga. Jag vill endast säga, att när kommunikationsministern skall
besvara interpellationen angående roslagsbanan, kommer han att stöta på i
viss mån samma problem som i förevarande fråga. De flesta kommuner, som
tecknat aktier i roslagsbanan, ha visserligen numera betalt de lån de måst ta
för att finansiera aktieteckningen, men det har skett under ganska stora svårigheter.
Kommunerna ha sålunda under många år fått dragas med lånen, och
det tecknade aktiekapitalet har av kommunerna betraktats som förlorat. Det
är sålunda ett sådant fall. Jag är emellertid säker på att det finns många andra
precis likadana fall i landet, och om staten anser sig ha råd att hjälpa kommunerna
i detta fall, har jag ingenting direkt emot det, men då måste också statens
hjälp sättas in på många andra håll, där det också finns ömmande fall,
då kommunerna dels fått offra mycket stora belopp för sina järnvägar för att
sätta dem i stånd dels också måst sätta in nya pengar för att kunna upprätthålla
driften.

Sedan voro både herr Hallén och interpellanten inne på frågan om räntans
höjd, och de ha naturligtvis båda rätt i att det är svårt, när det gäller bundna
räntor till väldigt höga räntesatser. Men det gäller icke bara järnvägarna, och
jag tror icke herr Hallén ifrågasatte det heller. Vi ha ett gammalt lån för ett
prästgårdsbygge, som löper med mycket hög ränta. Hur var det, när man tog
upp lånet? Jo, vi voro erbjudna att få uppsägningsbara lån, men i så fall hade
vi måst betala högre ränta. Tyvärr voro de, som då hade hand om saken, icke
mycket förutseende, utan tyckte, att det var bättre att få ett bundet lån till
för tillfället något lägre ränta, som sedan under tidernas lopp visat sig vara på
tok för hög. Det är således mycket stora problem, som här rullas upp, ifall

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

kommunikationsministern skulle gå in för interpellantens tankegångar. Det var
endast detta, herr talman, jag ville framhålla.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag har begärt ordet för att understryka,
att det ju icke bara är i västra Värmland som det under de goda tiderna
bildades järnvägsaktiebolag, i vilka kommunerna satsade pengar. Jag skall
här ta ett exempel från mina egna hemtrakter.

Vi hade ingen järnväg upp till Särna före 1928. Det fanns ingen järnväg på
sträckan Limedsforsen—Särna. Man önskade emellertid, att det skulle bli en
järnväg till bygderna däruppe, och den kom till på samma sätt som det brukade
gå till, då man bildade ett aktiebolag och lånade pengar av staten ur den järnvägsfond,
som då fanns och som var tillgänglig för järnvägsaktiebolagen och
där man kunde låna 3/4 av kapitalet, medan resten måste satsas av andra. I
detta järnvägsföretag satsades av min kommun icke mindre än 800 000 kronor,
vilket var en ganska stor summa för en så liten kommun som dock Transtrands
kommun är. I styrelsen för det bolag, som då kom till stånd och som lät bygga
järnvägen, ansåg man, att det icke fanns möjlighet att driva den rörelsen med
ekonomisk vinst, utan förutsåg, att det kanske i stället årligen skulle bli förlust.
På grund därav beslöt man, innan man började trafikera järnvägen, att
överlämna företaget till staten, som ju då fick svara för lånet och övertaga
företagets tillgångar. Kommunerna hade visserligen efter denna transaktion
inga amorteringar att göra, men man hade dock satsat stora belopp i järnvägsföretaget,
och pengarna voro naturligtvis därmed borta och äro det givetvis
fortfarande.

Jag skall för min del icke göra något uttalande om det rättmätiga eller
orättmätiga i att staten nu skall återbetala de amorteringslån, som ännu icke
äro betalda. Jag vill emellertid säga, att om en avskrivning skall ske i det
fall interpellationen avser, så kan det icke undvikas, att i exempelvis sådana
fall, som det jag bär refererat, de kommuner, som satsat betydande belopp för
järnvägsbyggen, måste kunna, anses berättigade till återbetalning av åtminstone
någon del av dessa medel, lika väl som de kommuner i Värmland, vilka det
här är fråga om. Jag vill ju också säga, att det skulle vara ganska angenämt
för kommunerna i min hemtrakt, om de av staten kunde få tillbaka åtminstone
något av de hundratusentals kronor, som kommunerna satsat i det järnvägsföretag
jag har tillåtit mig omnämna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen nr 237, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18. juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker;

till statsutskottet propositionen, nr 238, angående upplysningsverksamhet i
utlandet angående Sverige; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 240, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde
sammanträde fattade beslut; och

nr 241, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 416 av herr Birke m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 417 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.; och
nr 418 av herr Hedlund i Rådom m. fl.

§ 8.

Föredrogs särskilda utskottets memorial, nr 1, angående remitterande till annat
utskott av vissa till särskilda utskottet hänvisade motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
m. m.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att nu till avgörande företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Föredrogs den av herr Lundstedt vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet angående ändring av proceduren
för avgörandet av resningsfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Karlsson i Stuvsta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda, anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående
åtgärder för överförande av Roslagens järnvägar och Nynäsbanan i statlig ägo.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5 a, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret 1047/48, såvitt avser anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—9.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10, angående statens sinnessjukhus: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Kyling: Herr talman! På denna punkt i utskottets utlåtande finns
redovisad en motion, väckt av mig, med begäran om utredning av de stat -

Utgifter under
riksstatens
femte huvudtitel
beträffande
inrikesdepartementet.

Statens sinnessjukhus:

Avlöningar.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1047.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar. (Forts.)
liga sinnessjukläkamas allmänna anställnings-, arbets, och avlöningsförhållanden.

Det är ju bevisat, att det är ganska bedrövligt ställt exempelvis i fråga om
bostadsförhållandena vid de statliga sinnessjukhusen. Det gjordes för något
år sedan eu utredning i detta ärende. Av denna framgår, att en undersökningav
tio underläkares bostäder gav vid handen, att av dessa bostäder, bestående
av ett till två rum, saknade sex t. o. m. kök och kokvrå. Att det även saknades
andra bekvämligheter där visades också genom denna utredning. Det som
jag tycker är det mest beklagliga, när det gäller bostäderna för läkarna på
dessa sinnessjukhus, är ju, att det t. o. m. finns lägenheter, med gemensam
ingång för läkare och patienter, och det finns också läkarbostäder så belägna,
att läkarens familj är tvungen att passera korridorerna, där de sjuka skola
uppehålla sig, vilket ju är särskilt olämpligt, eftersom det här är fråga om sådana
sjuka, som det framför allt för barn kan vara farligt att komma i kontakt
med. Tidigare har man sagt, att i allmänhet är det så, att de underläkare, som
bebo dessa bostäder, i regel icke ha någon familj. Av den undersökning, som
gjordes av 1945 års akademikerutredning, framgår emellertid, att under de
senare åren giftermålsfrekvensen bland läkarna ökat och antalet barn per
äktenskap också har stigit. Det är ganska naturligt, att de bostäder, som läkarna
måste ha, skola uppföras med statliga medel, alldenstund sinnessjukhusen
äro placerade på sådana platser, där man icke kan räkna med någon öppen
bostadsmarknad. För närvarande äro för övrigt läkarna, även om det skulle
finnas en öppen bostadsmarknad i närheten av sinnessjukhuset, hänvisade att
hyra den av staten tillhandahållna mindervärdiga bostaden.

Om jag sedan endast ett ögonblick stannar inför de avlöningsvillkor, som
dessa läkare ha, så kan man utan att använda överord säga, att de ha en synnerligen
ogynnsam ställning. Gör man jämförelser mellan dessa läkares inkomster
och de inkomster, som de läkare ha, vilka inneha befattning vid landstingens
sjukvårdsinrättningar eller vid de kommunala sinnessjukhusen, så finner
man, att de läkare jag här talat om ha en betydligt sämre ställning. Den
utredning jag tidigare åberopade visar också, att arbetstiden för dessa läkare i
medeltal uppgår till 10 ä 12 timmar per dag.

Vad blir resultatet, om man fortsätter på detta sätt utan att göra någonting
för denna personal? Jo, resultatet blir en allt sämre rekrytering, att allt
färre av läkarna vilja engagera sig för denna sak. Samtidigt skola vi hålla
i minnet, att det är en ständigt stigande frekvens av sinnessjukdomar här i
landet. Det kommer alltså till sist att bli ganska besvärligt för statsmakterna
att komma till rätta med denna försämrade rekrytering.

Nu är det visserligen sant, att detta icke är en fråga som är ny för riksdagen
i år genom den motion jag väckt, utan denna fråga-har tidigare varit
uppe i olika sammanhang, och utskottet har själv ansett, att det är en mycket
besvärlig ställning dessa läkare ha. Utskottet meddelar i sitt utlåtande,
att medicinalstyrelsen redan 1943 framhöll behovet av nya läkarbostäder. Det
gällde den gången ett 30-tal bostäder, och man kalkylerade då med en kostnadssiffra
av 900 000 kronor. Det är klart, att under krisåren har det varit
synnerligen besvärligt att kunna effektuera vad medicinalstyrelsen här uttalat
önskemål om. Som utskottet säger upptogs på allmän beredskapsstat UI för
budgetåret 1944/45 ett anslag av 200 000 kronor, och för innevarande budgetår
har ett lika stort belopp beräknats under investeringsanslaget till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. Förstnämnda anslag har icke kunnat
utnyttjas, på grund av materialbrist förmodar jag, och står fortfarande
kvar på beredskapsstaten, men det tycks inte gå att göra någonting åt saken.
Jag är väl medveten om att materialbristen och arbetskraftsbristen lägga hin -

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Anslag till statens anstalt för fallandesjuka. (Forts.)
der i vägen för att lösa denna fråga, men jag skulle dock vilja vädja till statsmakterna,
närmast till regeringen, att tänka på denna sak, ty det är en mycket
allvarlig historia.

När det gäller avlöningsförhållandena behöva ju icke materialbristen och annat
sådant lägga hinder i vägen; den frågan skulle man ju lättare kunna lösa.

Utskottet säger i utlåtandet att utskottet blivit underkunnigt om att såväl
Kungl. Maj :t som medicinalstyrelsen följer detta ärende med uppmärksamhet.

Jag kommer, herr talman, icke att ställa något yrkande om bifall till min
motion, då utskottet här försökt att så objektivt som möjligt förklara den situation,
i vilken hela denna fråga har kommit, men jag har ändå velat ta till orda
för att understryka nödvändigheten av att något göres och göres snabbt i detta
sammanhang. När jag nu icke ställer något yrkande vill jag bara, herr talman,
uttala den förhoppningen om att Kungl. Maj:t går ifrån uppmärksamhet av
ärendet till handling. Jag har, som sagt, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5i.

Lades till handlingarna.

Punkterna 55—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63, angående bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödraoch
barnavård.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr Magård: Herr talman! I den motion, som utskottet behandlat under
denna punkt i förevarande utlåtande, har framhållits, att den förebyggande
barnavården har blivit den reform, genom vilken svensk socialpolitik skördat
sina kanske påtagligaste, snabbaste och mest glädjande framgångar. Vi ha med
andra ord lärt oss inse betydelsen av att till liv och hälsa bevara de barn som
födas fram. Hade barnadödligheten kunnat nedbringas t. ex. under de kritiska
åren i början av 1930-talet, då antalet levande födda barn katastrofalt gick ned
till cirka 85 000 per år ifrån att tidigare ha varit omkring 135 000, hade vi helt
visst varit i ett bättre läge nu, i varje fall för den närmaste framtiden. Ännu do
emellertid varje år cirka 4 000 barn under det första levnadsåret och av dessa
ungefär 2 000 under de första sju dagarna. Dessa siffror betyda emellertid i
och för sig ett betydande framsteg i förhållande till hur det varit tidigare.
Ännu kan dock mycket göras med relativt små medel. Vi ha helt enkelt icke
råd, om jag får säga så, att låta dessa människoliv gå till spillo. Även om någon
del av dödsfallen icke kunnat undvikas på grund av mer eller mindre tydlig
konstitutionell livsoduglighet, kan man icke komma ifrån att en stor del av
dessa skulle kunnat räddas. Den förebyggande barnavårdens utomordentligt
intressanta utveckling bär tydliga vittnesbörd om detta.

Får jag erinra om att på 1840-talet, alltså för cirka hundra år sedan, dogo i
medeltal 153 av 1 000 levande födda barn och att antalet vid senaste sekelskifte
var cirka 100. När så den förebyggande barnavården, där som sagt svensk socialpolitik
uppnått sina mest påtagliga och snabba resultat, satte in, gick spädbarnsdödligheten
år 1945 ned till något mindre än 30 promille.

Avlöningar
m. m. inom
förebyggande
mödra- och
barnavård.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)

Det är ganska betecknande för vårt sätt att organisera socialvården. Vi ha
vidtagit anordningar, som gå ut på samhälleliga åtgärder, som trygga tillkomsten
av blivande barn genom den förebyggande mödravården, och efter den
första levnadsveckan söka vi trygga barnen genom mödracentraiernas arbete,
och sedan kommer skolhälsovården. Men, herr talman, när det gäller de första
sju dagarna efter födelsen finns det en lucka i denna tillsyn. På barnbördsavdelningen
är det själva framfödandet av barnet och omvårdnaden av modern
som är det väsentliga. Barnet kommer givetvis där i andra rummet, trots att
dessa sju dagar under första levnadsveckan spela en så utomordentligt stor roll.

Medicinalstyrelsens förslag, som vi motionärer i huvudsak upptagit, innebär,
att barnen, innan de lämna barnbördsavdelningen — jag tänker nu närmast på
anstaltsvården — obligatoriskt bli föremål för vård och undersökning av eu särskilt
pediatriskt utbildad läkare. Dylika läkare finnas på ett stort antal av våra
centrallasarett. Det är endast fråga om deras inkopplande på denna verksamhet.

Jag vill erinra om att befolkningsutredningen i sitt år 1945 avgivna betänkande
angående förlossningsvården framhöll, att man måste acceptera såsom
ett faktum att även det nyfödda barnet är patient och en i hög grad vårdbehövande
sådan. Eu förlossningsavdelning är i själva verket ur vårdsynpunkt två
avdelningar, en för modern och en för det nyfödda barnet. Det finns centrallasarett,
där barnavdelningens läkare systematiskt går ronder på förlossningsavdelningen,
till och med händer det att barnen före avresan från anstalten bli
systematiskt undersökta, varjämte föreskrifter om barnets vård och uppfödning
meddelas modern och de anhöriga. Så borde det vara på alla anstalter av detta
slag. I det avseendet brister det emellertid, herr talman, och det är det vi närmast
velat betona med vår motion. Medicinalstyrelsens anslagsäskanden för
nästkommande budgetår visa, att man även på det hållet är medveten om att
det inte på alla anstalter är så att den pediatriske läkaren så att säga kopplas
till. Landstingsförbundet har ganska enkelt gått förbi det hela genom att påpeka,
att man får utgå ifrån att där det finns pediatrisk avdelning denna speciella
vård under de sju första dagarna av barnets levnad är ordnad. Nog är
det så att man från en anstalts obstetriska avdelning och till dess pediatriska
kan överföra barn, som äro påtagligt sjuka, men det är inte det som det här är
fråga om. Det är i stället fråga om en systematisk rutinmässig undersökning
och om vården av dessa barn.

På en del platser, där pediatrisk avdelning icke finnes inrättad på sjukvårdsanstalt
med barnbördsavdelning, finns det emellertid — åtminstone på fyra
platser, som jag känner till och där det årliga födelsetalet uppgår till cirka
4 000 — möjlighet att till förlossningsanstalten knyta i samhället praktiserande
läkare. Det är den tanken, som vi motionärer i första hand velat ta upp.

Herr talman! Jag har klart för mig att det icke är lönt att här ställa något
yrkande om bifall till motionen. Vi få väl vara nöjda med att statsutskottet
skrivit välvilligt på denna punkt och bestämt understrukit vikten och betydelsen
av denna omvårdnad om barnen under de sju första levnadsdagarna. När
nu statsrådet Mossberg, som jag just såg komma in i kammaren, efter vad jag
förmodar såsom inrikesminister kommer att handlägga dessa ärenden, är jag
övertygad om, att vi ganska snart skola få motse en förändring till det bättre i
här ifrågavarande avseende. Under alla förhållanden torde nu icke sista ordet
vara sagt i denna fråga. Vi kunna icke stå till svars för de luckor som nu finnas
med avseende å vården av det nya släktet.

Herr talman! Jag ställer intet yrkande.

Häruti instämde fru Ewerlöf.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Punkterna 64 och 65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66, angående abortförebyggande åtgärder. a6ortförcbyg

Efter föredragning av punkten anförde gande åtgar Herr

Eriksson i Stockholm: Herr talman! I statsverkspropositionen har meddelats,
att kuratorsverksamheten fördröjts på grund av brist på utbildad personal.
Det har emellertid förutsatts, att verksamheten skulle komma i gång sedan
en till innevarande år planerad särskild utbildningskurs för abortkuratorer
hållits.

Det har nu visat sig, att kursen icke kan komma till stånd på grund av bristande
tillslutning. Medicinalstyrelsen har anmält, att styrelsen ämnar göra ett
nytt försök att få en sådan kurs till stånd nästa höst.

Förra hösten gav riksdagen Kungl. Maj:t bemyndigande att hålla kursen
innevarande vår. Kostnaderna skulle bestridas från det nu ifrågavarande anslaget
till abortförebyggande åtgärder. De beräknades uppgå till omkring 7 500
kronor.

Statsutskottets tredje avdelning har haft denna fråga under behandling sedan
utskottet avgivit sitt nu ifrågavarande utlåtande. Avdelningen har därvid icke
funnit anledning till erinran mot uppskov med kursen till nästa budgetår. Detta
innebär att kostnaderna för densamma komma att belasta anslaget för nästa
budgetår i stället för det nu löpande budgetårets anslag.

Jag har velat lämna detta meddelande, herr talman, men yrkar för övrigt
bifall till utskottets hemställan i nu ifrågavarande punkt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 67—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76, angående lindring i mindre bemedlade patienters å landsbyg- Lindring i
den sjukvårdskostnader.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln, punkten 202,
föreslagit riksdagen att till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 1 nader.
270 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Näsgård m. fl. (1:56) och den andra inom andra kammaren
av herr Pettersson i Dahl m. fl. (II: 115), i vilka hemställts, bl. a., att riksdagen
måtte dels besluta sådan ändring av bestämmelserna för bidrag från
ifrågavarande anslag, att gränsen för det beskattningsbara beloppet höjdes från
400 kronor till 1 000 kronor och att villkoren om visst högsta taxerat belopp
och viss högsta skattepliktig förmögenhet utginge, dels ock besluta, att anslaget
för budgetåret 1947/48 skulle höjas till 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:56 och 11:115 i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan
till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 270 000 kronor,

II. att motionerna I: 56 och II: 115 i vad de ej behandlats under I ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 21.

Onsdäg&n den 7 maj 1947.

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Forts.)

Reservation utan angivet yrkande hade vid denna punkt avgivits av herrar
von Heland och Pettersson i Dahl.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Utskottet redovisar under denna punkt
en motion, som berör två detaljer i den nu förevarande frågan. Den ena avser
en utredning om den öppna sjukvården, och den andra gäller inkomstgränsen för
bidrag från anslaget. I fråga om den förra, den öppna sjukvården och resorna
där, har utskottet sagt, att eu utredning därom pågår och att det därför är onödigt
att begära en ny sådan. Detta har jag ingenting att erinra emot men däremot
i fråga om den andra detaljen, nämligen vårt förslag om en höjning av
inkomstgränsen från ett beskattningsbart belopp av 400 kronor till 1 000 kronor.
I fråga om detta förslag säger utskottet, att det icke vill förneka att vissa
skäl tala för en jämkning i motionens syfte men att utskottet med hänsyn till
den förestående skattereformen icke finner anledning föreligga att nu föreslå
någon ändring. Därmed menar utskottet tydligen, att genom den nya skattereformen
blir den skattefria delen högre än den är enligt nuvarande bestämmelser.
Jag kan icke, herr talman, underlåta att i detta sammanhang påminna
om socialminister Möllers uttalande i sin proposition om hjälp till bostadsförbättringar
och den inkomstgräns som där förordas då det gäller att hjälpa
familjer. I propositionen nr 212 med förslag till nytt skattesystem utgår Kungl.
Maj:t från, och jag har anledning förmoda, att riksdagens beslut blir i enlighet
därmed, ett lägsta beskattningsbara belopp av från 4 000 kronor, för tvåbarnsfamiljer,
och upp till 7 000 kronor för familjer med flera barn ger rätt
till dessa barnbidrag. Här menar emellertid utskottet, att man icke skall rucka
på det beskattningsbara beloppet 400 kronor och höja det till 1 000 kronor. De
beskattningsbara beloppen i det nu förevarande fallet böra väl stå i relation till
dessa senare. Då tycker jag att utskottets motivering blir ganska besvärande för
att icke säga nästan småfuttig. Jag tycker att utskottet i detta hänseende
bort kunna biträda motionen och höja inkomstgränsen. Som alla veta har riksdagen
beslutat nya bestämmelser i här ifrågavarande avseende nämligen sjukvård,
som skall träda i kraft den första juli 1950, då problemet alltså skulle få
sin lösning. När vi i fjol beslutade denna stora reform uttalades emellertid farhågor
för att omständigheter skulle kunna inträffa som gjorde, att den icke
kunde träda i kraft ens vid detta datum. Det är alltså anledning antaga, att det
hela kommer att fortsätta som hittills ännu en längre tid, i vart fall längre än
de tre år, som patienterna på landsbygden få lov att räkna med denna snäva inkomstskattegr
äns.

Herr talman! Jag anser sålunda, att utskottet haft all anledning att biträda
motionen i nu sist berörda fråga, och jag hemställer därför om bifall till motionen
i vad gäller dess senare del.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Utskottet har ju, som den ärade
reservanten också påpekade, icke polemiserat mot motionen såvitt angår dess
senare del, men det har ansett att på grund av de skäl, som anförts i utskottsutlåtandet,
det icke nu föreligger anledning att vidta någon ändring i bestämmelserna.

Jag ber, med hänvisning till den motivering utskottet anfört för sitt förslag,
att få yrka bifall till detta.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som under överläggningen

Onsdagen den 7 maj 1947. Nr 21. 33

Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.

(Forts.)

föreslagits av herr Pettersson i Dahl; och biföll kammaren vad utskottet i
punkten hemställt.

Punkterna 77—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98, angående länsstyrelserna: Expenser.

Kungi. Maj:t hade i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln, punkten
214, föreslagit riksdagen att till Länsstyrelserna: Expenser för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 2 600 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bl. a., att tjänstebilar skulle tillhandahållas åt
länsstyrelserna; kostnaden härför hade uppskattats till (24 X 12 000) 288 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Länsstyrelserna: Expenser för
budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 2 600 000 kronor.

Utskottet hade i sin motivering framhållit, att genomförandet av förslaget om
tillhandahållande av tjänstebilar åt länsstyrelserna icke borde föranleda inskränkning
i landshövdings rätt att erhålla reseersättning vid tjänsteresor i
egen bil.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Larsson, Karl Andersson,
Heiding, vem Heland, Rubbestad och Persson i Vinberg, vilka ansett, att
utskottet icke bort göra något uttalande om landshövdings rätt att erhålla reseersättning
vid tjänsteresor i egen bil.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Rubbestad: Herr talman! I det anslag på 2 600 000, som statsutskottet
under denna punkt föreslår, ingår en post på 288 000 kronor för anskaffningav
tjänstebilar åt landshövdingarna. Varje landshövding skall sålunda få en
bil för 12 000 kronor. Om denna sak äro alla i utskottet eniga. Man har
ansett att landhövdingarna med hänsyn till deras representativa ställning äro
i behov av bil.

Utskottet har emellertid särskilt framhållit, att den omständigheten att
landshövdingarna få tjänstebil icke bör föranleda inskränkning i deras rätt
att erhålla reseersättning vid tjänsteresa med egen bil. Denna bestämmelse
anse emellertid vi reservanter alldeles onödig. Meningen är nu att om landshövdingen
själv icke kan köra sin tjänstebil, skall en vaktmästare eller hos
länsstyrelsen anställd maskinist eller annan göra det. Med hänsyn härtill anse
vi reservanter att det är alldeles onödigt, att en landshövding använder
egen bil vid sidan av denna tjänstebil, som han har rätt att använda hur
mycket som helst. Statsrådet liksom också utskottet har betonat att med den
ställning en landshövding har, bör han ha rätt att begagna sin tjänstebil på
ett friare sätt än som gäller för tjänstemän i allmänhet, som ha tjänstebil
till sitt förfogande. Alltså är det möjligt för en landshövding att använda
tjänstebilen under alla omständigheter. Med hänsyn härtill anse vi reservanter
att det skulle medföra krångel, om landshövdingarna medgåves den rätt,
som utskottet förordar, nämligen att ta ut reseersättning för färd med egen
bil. Det kommer att uppstå åtskilliga svårigheter, då det gäller att bedöma
om det varit landshövdingens egen bil eller en tjänstebil som använts vid
den eller den resan. Vi reservanter tro därför icke att det är oriktigt om andra

Andra kammarens protokoll 19^7. Nr £1. 3

Anslag till
länsstyrelsernas
expenser.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Anslag till länsstyrelsernas expenser. (Forts.)
kammaren bifaller reservationen. Jag bär hört att i första kammaren voro
anhängarna av utskottets förslag och anhängarna av reservationen nästan lika
inånga och att det var med endast några få rösters majoritet som kammaren
biträdde utskottets förslag. Jag anser att det vore lämpligt, om andra kammaren
här ville följa reservanterna, varigenom åtskilligt trassel och bråk skulle
kunna förebyggas.

Herr talman! Jag skall med dessa korta ord be att få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Ur ekonomisk synpunkt är det
ganska litet som skiljer utskottets majoritet och reservanterna på denna punkt.
Det kan ju aldrig bli fråga om några större ekonomiska utgifter, därest man
nu medger landshövding, som liar egen bil, att i likhet med andra tjänstemän,
som ha egen bil, rätt att använda denna för tjänsteresor mot ersättning
enligt allmänna resereglementets bestämmelser. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att allmänna resereglementet innehåller den föreskriften, att omen
tjänsteman vid tjänsteresa använder egen bil, får han en ersättning av 35 öre
per kilometer. Det är sålunda icke möjligt att det för den enskilde kan bli
någon större ekonomisk vinst, om han använder egen bil vid en tjänsteresa.
Detta om den saken.

Vidare framhöll den ärade talesmannen för reservanterna, att det skulle bli
ett betydande krångel, om man skulle medge landshövdingarna rätt till ersättning
för användande av egen bil. Jag kan icke förstå hur detta krångel
skall kunna bli större för en landshövding än för annan tjänsteman, som
befinner sig i samma predikament.

Det är ju klart att man kan hysa olika uppfattningar om ändamålsenligheten
av detta stadgande. Reservanterna mena, att här tillhandahåller staten
ett motorfordon åt landshövdingen och att detta motorfordon då också skall
användas vid landshövdingens alla tjänsteresor. Det är en ståndpunkt som
jag mycket väl kan förstå. Men säkerligen kan det å andra sidan framhållas,
att under förutsättning att landshövdingen har egen bil, borde han ha rätt
att använda denna, även om han gör en tjänsteresa, och få ersättning därför.
Jag tror icke att det kommer att medföra några svårigheter i tillämpningen.
Man får komma ihåg, att landshövdingen är en Konungens förtroendeämbetsman.
Det förefaller mig vara fullständigt otroligt, att han skulle använda den
egna automobilen så att säga i onödan. Det hela får antagligen tänkas ordnat
på det sättet, att det blir en förmån för länsstyrelsens arbetsuppgifter
i allra största allmänhet. Det är därför jag för min del icke kunnat dela dessa
farhågor för att det skall bli krångel i tillämpningen, om man skriver på
det sätt som statsutskottet har gjort.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i denna
del, däri inbegripen den motivering, som utskottet anfört för detta sitt
förslag.

Herr Rubbestad: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm nämnde, att enligt
resereglementets bestämmelser ersättningen är begränsad till 35 öre per kilometer
och att det därför icke kommer att bli några stora summor som kunna
komma i fråga. Men bilarna kunna ju gå mycket hastigt, ibland upp till 100
kilometer i timmen. Om landshövdingen sitter och åker så i några timmar,
kanske det kan bli t. o. m. hundra kronor bara på en dag. Tänk då vad det
kan bli på ett år! Det kan bli ganska betydande belopp, herr Eriksson, även
med 35 öre per kilometer.

Sedan sades, att landshövdingarna äro förtroendeämbetsmän och att det

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Anslag till länsstyrelsernas expenser. (Forts.)
fördenskull icke behövde bli något krångel med utanordnandet. Men jag tror,
att statskontoret, när det gäller att utanordna sådana här ersättningar, vill
se verifikationer o. d. och icke bara litar till uppgifter. Det blir alltså denna
myndighets sak att pröva, huruvida den skall lita på dessa uppgifter, som
böra styrkas på det ena eller andra sättet. Nog kan det bli krångel med ett
sådant system, att landshövding ibland skall kunna använda egen bil. Jag
tycker ju, att all rimlig hänsyn är tagen till landshövdingarna, om man vill
gå in för att skaffa dem bil på statens bekostnad och till och med låta en
vaktmästare på länsstyrelsen eller någon annan köra dem i de ärenden de ha
att uträtta. Då är all möjlig hänsyn tagen. Därför tycker jag, att man med
gott samvete kan gå på den linje som reservanterna förordat.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring i motiveringen, som
föranleddes av bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
98 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 5 a, röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Rubbestad, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes. Därvid avgåvos 121 ja och 60 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 99—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126.

Lädes till handlingarna.

§ 12.

Föredrogs vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt E.
L. Ceder m. m.; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
för kon ter amiralen C. Gr. Wahlström.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

§ 13.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion angående en allmän decentralisering
av statsförvaltningen m. m. och till kammaren överlämnat utdrag, nr
325, av första kammarens protokoll, innefattande delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion i samma ämne.

Kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för kungörande av tid och ställe för röstlängds framläggande
till granskning; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48, under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till svenska uppfinnarkontoret;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående organisationen av
statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående, ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående uppdelning av
professuren i radioteknik vid Chalmers tekniska högskola:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag till
de tekniska högskolorna;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till konstfackskolan m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
avser det nya socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt
motion;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inköp av inventarier m. m. för fångkolonier;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till statens
institut för folkhälsan för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till centrala
sjukvårdsberedningen: avlöningar m. m.

§ 15.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Dunker m. fl., nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 220, med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m. m.;

herrar Hansson i Skediga och Persson i Norrby, nr 420, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 220;

herr Gustafson i Dädesjö m. fl., nr 421, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 230, angående anslag för budgetåret 1947/48 till folkskoleseminarierna
in. m.; samt

herrar Kyling och Allard, nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 231, angående anslag för budgetåret 1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., nämligen av:
herr Liedberg m. fl., nr 423;
herr Jonsson i Skedsbygd ni. fl., nr 424; och
herr Sandberg, nr 425.

Därjämte avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 222, med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen, nämligen av:
herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 426;
herrar Kempe och Senander, nr 427; och
herr Werner m. fl., nr 428.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Svensson i Ljungskile, nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 232, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326).
om delning av jord å landet, m. m.; och

herr Stäihl m. fl., nr 430, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 232.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

S 16.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Johansson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Den av regeringen
beslutade pappersransoneringen missgynnar i hög grad arbetarpressen och de

Interpellation.

Nr 21.

Onsdagen den 7 maj 1947.

Interpellation. (Forts.)

små tidningarna. Regeringen har icke fastställt normerna för pappersransoneringen
till tidningsföretagen utan överlåtit åt Svenska tidningsutgivareföreningen
att besluta därom. Denna organisation, som fullständigt domineras av de
stora borgerliga tidningarna, har fastställt en begränsning av 15 % under andra
halvåret 1947, vilket innebär 10 % om inskränkningarna börja den 1 april. Denna
formella rättvisa innebär en stor reell orättvisa. Det är en allvarligare åtgärd
för en tidning på 10 sidor att varannan dag skära ned formatet till 8 sidor
än för en tidning på 40 sidor att dagligen skära ned till 36. Detta särskilt som
nedskärningen beräknas ske på annonssidorna, vilket kompenseras med en tilllåtelse
att höja annonspriserna.

Även_ den tidigare formen av inskränkning av pappersförbrukningen, den
,s''„ k’ frivilliga textransoneringen, har gynnat de stora borgerliga tidningarna
på arbetarpressens och de mindre tidningarnas bekostnad. Den har heller icke
lett till det beräknade resultatet, tv de stora tidningarna ha avsevärt ökat sin
pappersförbrukning, eftersom annonssidorna lämnades utanför. Från den frivilliga
textransoneringens införande år 1945 har Dagens Nyheter enligt tidningstaxan
ökat årsvikten med inte mindre än 8 kg, eller från 74.3 till 82,3 kg.
Med den av tidningen själv uppgivna upplagan betyder detta en ökning av
pappersförbrukningen under den tid då inskränkningar skulle ha vidtagits med
inte mindre än 2 000 .ton för denna enda tidning, eller 1/5 av hela den besparing
för dagspressen som regeringen vill uppnå under detta år. Göteborgs-Posten
har under samma tid ökat årsvikten med 3,6 kg, medan tidningar som lojalt
sökt följa anvisningarna, exempelvis Morgontidningen, minskat årsvikten med
2.3 kg per årsexemplar.

Från arbetarpressens sida framfördes i Svenska tidningsutgivareföreningen
två alternativa förslag, dels att sidantalet skulle maximeras och dels att inskränkningarna
skulle följa en graderad skala, som medförde större beskärningar
för de största tidningarna än för de små. Detta förslag nedvoterades av
de stora tidningarna, som behärskade organisationen. Det borde enligt min mening
vara regeringen som fastställer normerna för att förhindra att de stora
borgerliga tidningarna fastställa normer som missgynna den övriga pressen.

Det är vidare anmärkningsvärt att begränsningen av pappersförbrukningen
endast i ringa grad gått ut över den underhaltiga veckopressen. Under den tid
som begränsningen har pågått har det till och med startats flera nya sådana
tidningar, pornografiska och andra, vilka genom en våldsam reklam drivit upp
upplagorna och pappersförbrukningen. Enbart företaget Bonnier—Åhlén &
Åkerlund utger icke mindre än 7 miljoner ex. veckotidningar per månad. De
flesta veckotidningarna från denna och andra koncerner träffas av Artur Lundkvists
karakteristik vid författarnas opinionsmöte: »De ljuger sig ifrån det
bestående, lanserar en reaktionär strutspolitik» och bjuder »en meningslös upprepning
av något fullständigt meningslöst». En kraftig nedskärning av papperstilldelningen
till den underhaltiga delen av veckopressen skulle inte bara
öka våra exportmöjligheter, den vore samtidigt en stor kulturgärning. I samband
därmed borde en utredning vidtagas huruvida större pappersmängder
lagrats i dessa företag.

Det finns även anledning att undersöka huruvida företagarna inom pappersindustrien
företa medvetna produktionsinskränkningar även på detta område i
syfte att påverka regeringens politik eller av andra anledningar. Under delta
år ha tre cellulosafabriker, nämligen Ulriksfors, Örviken och Vivstavarv. inställt
driften. Nyhamnsfabriken i sundsvallsdistriktet har tidigare inställt driften,
och maskinerna säljas till utlandet. Medan industriproduktionen som helhet
stigit från 100 enheter 1935 och till 130 år 1947 bär pappersindustrien under
samma tid bara åstadkommit en höjning med en enhet. Detaljsiffrorna från

Onsdagen den 7 maj 1947.

Nr 21.

Interpellation. (Forts.)

oktober i fjol visa en sänkning av produktionen i en tid, då regeringen söker
öka massa- och pappersexporten. Disponent Göranson i cellulosakoncemen har
nyss uttalat sig för ytterligare sänkning av produktionen och motiverat den
med att vi måste tänka på återväxten i våra skogar. Bankföreningens litografi
i serien »Svenskt liv och arbete» visar emellertid att avverkningarna i skogarna
endast under ett av de åtta åren 1937—1945 ha överstigit återväxten. Ett
djupare grepp i vårt förråd av växande skog, för att under nuvarande svåra
valutaförhallanden och exceptionellt goda konjunkturer på pappersmarknaden
övervinna våra svårigheter, kan således väl försvaras.

Med hänvisning till ovanstående anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet John Ericsson få framställa följande interpellation:

Har statsrådet för avsikt att ge sådana direktiv för pappersransoneringen
att de mindre tidningarna icke längre missgynnas i jämförelse med de större?

Förbereder statsrådet ytterligare inskränkningar av papperstilldelningen till
den underhaltiga delen av veckopressen?

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder för att häva produktionsinskränkningarna
på pappersmassa och papper och för att höja produktionen under den
tid som världsmarknadens pappersbehov fortsätter att vara lika stort som för
närvarande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet, nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande det svensk-finska varuutbytet; samt

från bankoutskottet:

nr 181. i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.