1947. Andra kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1947:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 16.

Lördagen den 12 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr ^statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 202, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 210, angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden
m. m.; och

nr 213, med begäran om bemyndigande att träffa avtal med Malmö stad
angående villkoren för överföring å Malmö stad av det tryckande registret
för staden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 193, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 196, angående bidrag till avlöningar åt
distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 197, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 199, angående pensionsreglering för
vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 200, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor; och

nr 201, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den
20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 203, angående anslag till förvärv av aktier i aktiebolaget Göteborgs handelsbank
m. m.;

nr 204, angående åtgärder för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
m. m.; och

nr 205, angående anslag för budgetåret 1947/48 till skolöverstyrelsen;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 206, med förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461); och

Andra kammarens protokoll 1947. Nr IG.

Nr 16.

Lördagen den 12 april 1947.

nr 207, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 208, angående anslag till yrkesinspektionen för budgetåret 1947/48; och
nr 209, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1947/48.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 372 av herr Rylander m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 373 av herr Mattsson;
nr 374 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
nr 375 av herr Skantze m. fl.; och
nr 376 av herr And,er sson i Falun;

till särskilda utskottet motionerna:
nr 377 av herr Ohlin m. fl.;
nr 378 av herr Svensson i Ljungskile;
nr 379 av herr Svensson i Grönvik m. fl.;
nr 380 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.;

nr 381 av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka;

nr 382 av herr Staxäng;

nr 383 av herr Persson i Svensköp m. fl.;

nr 384 av herrar Johnsson i Kastanjegården och Sandberg;

nr 385 av herr Stenvall m. fl.;

nr 386 av herr Pettersson i Ersbacken;

nr 387 av herr Sandberg;

nr 388 av herr Mattsson m. fl.;

nr 389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;

nr 390 av herr Svensson i Grönvik m. fl.;

nr 391 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.;

nr 392 av herr Kyling m. fl.;

nr 393 av herr Dickson;

nr 394 av herr Larsson i Karlstad m. fl.;

nr 395 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;

nr 396 av herrar Persson i Norrby och Stenvall;

nr 397 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.; och

nr 398 av herr von Seth m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Mattsson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet angående tillämpningen
av bestämmelserna om tillsättning av och ersätt?ungar till de lokala krisorganens
funktionärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

Lördagen den 12 april 1947.

Nr 16.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion angående förbud för landets tidningar
att i sina rättegångsreportage införa bilder av brottslingar m. m.;

nr 11, i anledning av väckt motion angående skyldighet för ordförande i
valnämnd att i vissa fall insända ansökningar om utdrag ur röstlängd till
länsstyrelsen; och

nr 12, i anledning av väckt motion om municipalfullmäktigevalens sammanförande
med landstingsmanna- och kommunalfullmäktigevalen till en förrättning; statsutskottets

utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48, såvitt avser anslagen inom det nya socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna för blinda m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för kontrollen
över sparbankerna;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom; och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rundradion i
Sverige jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
biträden å häradsskrivarkontor;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt för
tillsyningsmannen E. H. Hansson m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ;ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv ;

nr 29, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäld skontorets
styrelse och förvaltning; och

nr 30, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol
m. m.; och

Nr 16.

Lördagen den 12 april 1947.

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om vissa
inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av arbetstiden i
flottningsarbete; och

nr 20, i anledning av väckt motion om revision av förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare ordnande av
godstransporterna på landsbygden;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
iordningställa vissa åbolägenheter; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, över motion angående en effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken; nr

4, över motion om utredning av förutsättningarna för elektrifiering av
avlägset belägna bygder; och

nr 5, över motion om utredning av frågan om statsbidrag till företag, som
genom pensionering av sina anställda eller genom andra sociala välfärdsåtgärder
göra dem meddelaktiga i företaget.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Jonsson i Skedsbygd, som anförde: Herr talman! Vårt valutapolitiska
läge har gjort det nödvändigt att vidtaga åtgärder i syfte att begränsa importen
av varor från utlandet och åtgärder för att utöka exporten för att därigenom
åstadkomma bättre jämvikt i handelsbalansen. Importspärren och kafferansoneringen
äro således åtgärder i valutabesparande syfte, under det att
man med pappersransoneringen syftar till att åstadkomma tillförsel av valutor,
främst då dollar.

Det synes då jämväl nödvändigt att även på annat sätt se till att vårt valutainnehav
ökas. Detta kan ske även genom att fulla världsmarknadspriser uttagas
på våra exportvaror. Så har icke skett beträffande våra största exportartiklar,
trä och produkter därav. Sålunda ha sedan krigets slut exportörerna
av papper och pappersmassa på grund av gällande bestämmelser på området
icke kunnat tillföra landet valutor i den utsträckning som varit möjlig, därest
fulla världsmarknadspriser uttagits. Först de senaste dagarna synes en överenskommelse
mellan regeringen och exportörerna träffats, varigenom dessa
tillåtits uttaga fulla världsmarknadspriser, mot att en viss del av priset avsättes
såsom en konjunkturutjämningsfond.

Enligt underrättelser jag erhållit från exportörer av sågade trävaror föreligger
en avsevärd skillnad mellan det pris, som tillåtes dem att vid export
uttaga, och det pris, som kunde utvinnas på exportmarknaden.

Då denna prisskillnad, enligt vad jag erfarit, utgör inte mindre än ca 140
kronor per standard, är det avsevärda belopp som på detta sätt skänkas bort.
Härigenom utnyttjas icke våra möjligheter att importera nödvändiga varor,

Lördagen den 12 april 1947.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

varubristen med därav följande inflatoriska tendenser fortfar och vår handelsbalans
blir snedvriden.

Enär jag anser det rådande läget på detta område nödvändiggöra förandet
av en sådan ekonomisk politik, att alla möjligheter att erhålla utländska valutor
böra utnyttjas, får jag hemställa om kammarens tillstånd att till hans
excellens herr statsministern framställa följande fråga:

Är hans excellens herr statsministern villig vidtaga åtgärder, varigenom exportörerna
av sågat virke tillåtas uttaga fulla världsmarknadspriser vid export
av sågat virke?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Änmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet:

nr 98, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och

nr 99, i anledning av väckta motioner om beredande av tjänste- och familjepension
för föreståndare för icke förenade poststationer; samt

från andra lagutskottet nr 102, i anledning av väckt motion om förbättring
av semesterförmånerna för arbetstagare enligt lagen om semester; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckt motion; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 16.

Tisdagen den 15 april 1947.

Interpellation

Tisdagen den 15 april.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 211,
med förslag till byggnadsstadga.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 202, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 210, angående lantmäteripersonalens
organisation och avlöningsförhållanden m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 213, med begäran om bemyndigande att
träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring å Malmö stad
av det tryckande registret för staden.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 10—
12, statsutskottets utlåtanden nr 5 och 45—51, bankoutskottets utlåtanden nr
21—24 samt 29 och 30, första lagutskottets utlåtanden nr 22 och 25, andra lagutskottets
utlåtanden nr 19 och 20, jordbruksutskottets utlåtanden nr 17—19
samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—5.

§ 4.

Föredrogs den av herr Jonsson i Skedsbygd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern, angående beredande av möjlighet
för exportörer av sågat virke att uttaga fulla marknadspriser vid export av
sågat virke.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Henriksson, som anförde: Herr talman! Flyktkapitalbyrån började sin
verksamhet i mitten av år 1945. Bland de företag, som stått under flykt-kapital -

Tisdagen den 15 april 1947.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

byråns förvaltning eller kontroll, befinner sig AB Svenska Strebelverken i
Västervik. Genom tillkännagivande i Post- och Inrikes Tidningar nr 31 av den
7 febr. 1947 utbjöds Strebelverken till försäljning av flyktkapitalbyrån. Enligt
meddelande i dagspressen för några dagar sedan hade vissa förslag rörande
försäljningen av tidigare tyskägda företag, däribland Strebelverken, inlämnats
till Kungl. Maj:t. _ .

Enligt vad jag erfarit träffades den 1 dec. 1945 ett avtal mellan Strebelverken
och Kooperativa förbundet, genom vilket Strebelverken förband sig att
under en tid av tio år leverera hela sin produktion, som består av värmepannor,
till K. F:s dotterföretag Gustavsbergs fabriker. Det torde vara uppenbart att
spekulanter, som kunna ha stort intresse av att förvärva Strebelverken med
dess anläggningar, måste avskräckas av det långfristiga avtal, som helt binder
dispositionen av företagets produktion. Avtalet kommer att verka sänkande pa
företagets realisationsvärde, och Kooperativa förbundet erhåller en förmånsställning
såsom köpare utan konkurrens.

Under åberopande av det anförda hemställer jag om kammarens tillstand
att till hans excellens utrikesministern få framställa följande frågor:

1. Äger det sin riktighet att flyktkapitalbyrån godkänt det mellan Strebelverken
och Kooperativa förbundet träffade 10-åriga leveransavtalet?

2. Anser Eders Excellens att detta avtal överensstämmer med de ekonomiska
intressen flyktkapitalbyrån har att bevaka?

3. Finns det några möjligheter att befria Strebelverken från den belastning
leveransavtalet utgör, innan försäljningen av företaget fullföljes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Sefve, som yttrade: Herr talman! Sedan lång tid tillbaka har Föreningen Interpellation.
för barnbespisning och skollovskolonier i Göteborg ordnat sommarvistelse pa
landet för stadens barn. Dessa ha mottagits i föreningens barnkolonier till ett
avsevärt antal — vissa år ända till 1 800 st. Förra året var siffran 1 520, i år
beräknas den till omkring 500. Orsaken till denna beklagliga minskning uppges
vara, att socialstyrelsen uppställt sådana villkor för koloniverksamheten, att
denna för kommande sommar ej kan bedrivas i på långt när önskvärd omfattning.
.

Socialstyrelsens socialvårdsbyrå har den 277 1945 utgivit en broschyr: »Råd
och riktlinjer för barnkoloniverksamhet», som innehåller åtskilliga säkerligen
goda anvisningar och anger, hur kolonierna enligt socialstyrelsens mening böra
vara beskaffade. Där står exempelvis: »Kolonibyggnaden, som icke bör vara
avsedd för mer än högst 35 barn, när det gäller barn i skolåldern, och högst
25 barn i förskoleåldern, o. s. v. Sovsalarna, som helst böra ligga åt söder,
böra innehålla en luftkub av omkring 9 m3 per barn. Golvytan bör helst upptaga
3,6 m2 per barn. För småbarnen i åldern 4—6 år torde det lämpliga antalet
ligga mellan 20 och 25 barn. För större barn torde det lämpliga antalet vara
högst 30—35 barn per koloni.»

Epdast i ett fåtal avseenden finnas direkta påbud formulerade, t. ex. »Ett
rymligt lekrum måste finnas».

Ehuru anvisningarna således äro mycket mjukt formulerade, uppges det
emellertid, att socialstyrelsen tillämpat, dem mycket rigoröst. Till kolonier,
som exempelvis ha en golvyta per kolonibarn av 3,4 m2 och en luftkub av blott
8,8 m3 i stället för tillrådda 3,6 m2 och 9 m3, utbetalas sålunda ej något statsbidrag.
»Råd och riktlinjer» utkom i slutet av juli 1945 och skulle således

Nr 16.

Tisdagen den 15 april 1947.

Interpellation. (Forts.)

tillämpas från och med sommaren 1946. Det visade sig emellertid omöjligt för
barnkoloniverksamheten i Göteborg att till denna tid ordna sina kolonier så,
att de fyllde socialstyrelsens villkor. Efter åtskilliga för koloniledningen
ytterst oroliga månader lät dock socialstyrelsen denna gång nåd gå före rätt
och beviljade det sedvanliga statsbidraget.

För instundande sommar synes man dock ej kunna hoppas på sådant tillmötesgående.
Som följd bärav måste vid vissa av koloniförläggningarna rörelsen
läggas ned, och vid andra får barnantalet högst avsevärt minskas. Eu
Hjälpskolans kolonier i Göteborg tillhörig sommarkoloni, som år 1940 ansågs
av socialstyrelsen kunna få ha plats för 40 barn, kan instundande sommar sedan
begärda förbättringar åstadkommits ge plats åt blott 15 barn.

Föreningen Hjälpskolans kolonier har hittills berett sommarvistelse för
100 barn med en personal om 11 heltidsanställda personer. Enligt socialstyrelsens
föreskrifter få kolonierna taga emot högst 75 barn, och personalen bör
bestå av 15 personer. Driftkostnaden per dag och barn kommer därigenom att
stiga från nu kr. 2: 20 till kr. 3: 20, varvid ingen hänsyn tagits till hyran.
Skulle man b.ygga^ kolonier i full överensstämmelse med socialstyrelsens råd
och anvisningar, måste man enligt uppgift räkna med en driftkostnad av 6 å 7
kronor per barn och dag.

Även om man helt bortser från de ökade kostnaderna i kronor räknat, är
det tydligt att i dessa material- och arbetskraftsbristens tider en sådan ökning
av anspråken på utrustning och personal i förhållande till antalet barn måste
i mycket hög grad förminska möjligheterna att bereda sommarvisteise för de
många stadsbarn, som behöva komma ut på landet. Förhållandet synes också
bli, att trots ökade kommunala anslag ett avsevärt mindre antal barn än tidigare
kan i år beredas sommarvistelse på kolonierna.

Vilka omständigheter det är, som bära ansvaret för denna beklagliga utveckling,
vågar jag ej uttala mig om. Enligt vissa uppgifter, som synts i
pressen, skulle det sammanhänga med att socialstyrelsen alltför rigoröst tilllämpat
sina bestämmelser och ej uppmärksammat, att det bästa ofta är det
godas fiende. En försvårande omständighet uppges också ha varit, att de lokala
myndigheterna ej kunnat erhålla besked från socialstyrelsen om och i så fall
för hur många barn statsbidrag komme att erhållas till driften av kolonierna,
om de begärda förbättringarna komme till stånd.

Svårigheterna kunna å andra sidan tänkas bero på att de lokala myndigheterna
och organisationerna eller de inspektörer, som haft att granska förläggningarna,
missförstått socialstyrelsens intentioner.

Hur det än förhåller sig med orsaken till dessa här berörda svårigheter,
som förmodligen gjort sig gällande även på andra håll än i Göteborg, vore
det i högsta grad önskvärt, om klarhet kunde skapas på detta område, så att
de lokala krafterna kunde få veta vad de ha att rätta sig efter. Skulle det vid
ett sådant klarläggande visa sig, att de nu tillämpade reglerna mer skada än
gagna barnens kolonivistelse, funnes ju alla skäl att snarast möjligt vidtaga
lämpliga ändringar av dessa.

Jag ber därför ^att få till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa
följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de förhållanden, som här ovan berörts?

2. Har statsrådet i så fall funnit, att de av socialstyrelsen tillämpade principerna
givit i allo goda resultat?

3. Har statsrådet, om så inte varit fallet, för avsikt att vidtaga eller har
kanske redan vidtagit åtgärder för att åstadkomma en ändring till det bättre?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 16 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till riksdagen inkomna skrivelse:

Finlands riksdag har äran, inbjuda Sveriges riksdag att genom sina representanter
övervara Finlands enkammarriksdags fyrtioårs jubileum i Helsingfors
den tjugotredje maj nittonhundrafyrtiosju klockan 14.

På riksdagens vägnar
K. A. Fagerholm

Talman

Ur ko Kehhonen Toivo Kujala

Vice talman Vice talman

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Jag ber att
få hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta att för sin del antaga
den erhållna inbjudningen, under förutsättning att första kammaren fattar
samma beslut. Vidare får jag föreslå att kammaren måtte besluta att vid ifrågavarande
tillfälle låta sig representeras av sin talman eller, i händelse av förfall
för honom, av den ledamot av kammaren,! som talmannen i sitt ställe utser.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Justerades protokollet för den 10 innevarande april.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare pastor Johan Wiktor Johnsson,
född 1894, fr. o. m. 12 april och tills vidare under minst 2 veckor vårdas
härstädes för cirkulationsrubbning intygas härmed.

S:t Eriks sjukhus den 15 april 1947.

Inga Lindgren,

läkare vid sjnkhnset.

Kammaren beviljade herr Johnsson i Stockholm ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 12 innevarande april.

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 211, med förslag till byggnadsstadga.

§ 5.

Föredrogs den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena angående flyktkapitalbyråns
godkännande av ett mellan Aktiebolaget Svenska Strebelverken och
Kooperativa förbundet träffat leveransavtal, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Sefve vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet angående principerna för beviljande
av statsbidrag till barnkoloniverksamheten, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Motion om
förbud mot
bilder av
brottslingar
i tidningsreportage

m. m.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående förbud för landets tidningar att i sina rättegångsreportage
införa bilder av brottslingar m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Konstitutionsutskottet har hemställt,
att här ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Trots denna konstitutionsutskottets inställning vidhåller jag den
uppfattningen, att det finns visst1 fog för motionen. Jag skall nu bara med
några korta ord nämna vad som för mig och min kamrat var grundläggande,
när vi skrevo motionen.

Det kan icke undgås att man får den uppfattningen, att våra tidningar, i
synnerhet då våra middagstidningar, göra för stor affär av brott av olika slag.
Den omständigheten att de ta in bilder av alla dessa unga förbrytare och att
man kanske också; skriver några vackra ord om dem kan locka mången in på
brottets bana just för att få figurera på samma sätt.

Den närmaste anledningen till motionen var historien med de s. k. sabbatssabotörerna,
som ju hade så mycket fuffens för sig. Det stod så mycket om
dem i tidningarna att man måste anse att de, våra middagstidningar i synnerhet,
lade ut texten litet onödigt mycket. Men det var väl i avsikt att få sälja
litet flera lösnummer. Jag har här ett tidningsurklipp, som jag anser vara synnerligen
belysande för de av mig här påtalade missförhållandena. Urklippet
återger ett samtal på en spårvagnsplattform, som en resande åhört och som
han skildrar så här — jag ber att få citera: »Två flickor i 17-årsåldern, vilkas
språk nog närmast kan karakteriseras som södersnack, på väg till arbetet
från Midsommarkransen. Samtalet hördes nog av alla som stod på plattformen.

— Det var synd att Erland skulle åka fast.

— Ja, det tycker jag också, han som jazzade så bra.

— Morsan höll på att få slag när jag talade om att jag kände Erland.

— Varenda tjej sprang ju efter honom, vetja.

— Ja, han är ju så ruskigt snygg.

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Motion om förbud mot bildar av brottslingar i tidningsreportage m. m.

(Forts.)

— Jag har klippt ut varenda bild av honom och satt opp ovanför sängen.

-— Nää, haru!

— Du har väl inte Social-Demokraten hemma?

— Nä.

— Det var synd, för där fanns det en sån ruskigt snygg bild av Erland.

Och så klev flickorna av, och vi fick inte höra mer om Erland.» :

Detta är bara ett exempel på vad man kunnat tillåta sig i sådant här avseende.
Jag har här också en bild från förhöret med rånarna på Östermalm. Den
bär följande underskrift: »Rånligan inför skranket: fr. v. ’ gangsterbruden’,
Nils Conny Larsson, Bengt Erik Nilsson och adv. Gårdlund.» Bilden återger
dem i vackraste möjliga dager.

Jag har vidare en bild under rubriken: »8-årigt infernoäktenskap bakom dramat
i Göteborg.» Det är makarnas bröllopsfoto. En annan bild under samma
rubrik visar mordvapnet, en slidkniv av moratyp. Man kan tydligt se hur
blodet rinner ned efter eggen.

Med det anförda har jag velat ge belägg för att det finns grund för vår
motion, men jag har, herr talman, icke något yrkande att ställa.

Häruti instämde herr Sundström i Vikmanshyttan.

Herr Hallén: Herr talman! Det kanske kunde vara onödigt att jag yttrar
mig här, när nu motionären själv icke velat ställa något positivt yrkande. Det
finns heller ingen utsikt till framgång för ett sådant yrkande med hänsyn till
det resultat han vill komma till. Det hela stöter också på praktiska svårigheter.
Det kan tänkas sådana fall, där en brottsling undgått polisen och där det är
av största värde att hanis fotografi publiceras i pressen. Vidare är det ju, såsom
utskottet framhåller, en mycket ömtålig sak att här liksom tangera gränsen
för tryckfrihetsbestämmelserna.

Jag skulle emellertid vilja begagna tillfället för att i detta sammanhang inför
kammaren ge uttryck åt vad säkert många känna inför denna motion. Jag
tror att den innebär en sund reaktion, som delas av en stor allmänhet. Det lär,
herr talman, icke kunna bestridas, att en viss del av pressen bär ett drygt ansvar
för den växande sensationshungern och uppluckringen av rättsbegreppen.
Detta är naturligtvis icke bara vissa tidningsalsters fel. Vi veta mycket väl,
att när folk stått under intrycket av ett mångårigt krig har det skapats en
viss atmosfär, en viss mentalitet som yttrat sig i en stegrad kriminalitet, vars
kurva dock brukar sjunka efter krigets slut. Detta förhållande känna vi som
sagt mycket väl till. Vidare torde man kunna säga, att vår moderna tid med
sitt andtrutna livstempo framkallar krav både på spänning och avspänning,
också det medverkande till en ökad kriminalitet och sensationshunger. Men även
om man medger detta, kan man icke komma ifrån att en hel del av vår tidningspress
i rent profitsyfte söker utnyttja läget. Vi minnas från det exempel,
som den föregående talaren anförde, nämligen den s. k. lördagsdynamitarden,
hurusom detta kulminerade i en veckotidnings smaklösa reklam för en
artikel i detta tragiska ämne av brottslingens egen broder. Man kan knappast
komma längre i smaklöshet. Vi fingo också se en närbild av dynamitardens
sprängladdningar och varjehanda tjuvgods, som han lagt sig till med. Sådant
gör intet intryck på vuxna människor annat än möjligen av larvighet, men
på unga sinnen verkar det fantasieggande. Men det övergår som sagt till rena
larvigheten, när man fotograferar en kvinnlig kontorist på det lager, varifrån
ammunitionen stulits, fotograferar henne med ammunitiomspaket i famnen och
blandar in denna oskyldiga människa. Sådant är inte bara skräckfotografe -

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Motion om förbud mot bilder av brottslingar i tidningsreportage m. m.

(Forts.)

ring utan också ett uttryck för en enfald, vartill en del pressfotografer kunna
förledas. Det är en vanlig sak att våra bildtidningar uppbygga allmänheten
med hela bildserier av brott med alla dessa av pressfotograferna arrangerade
mer eller mindre naturliga grepp och ställningar. Man frågar sig: för vilka
äro dessa bilder avsedda? Ja, näppeligen för vuxna människor, som finna bilderna
falska och larviga, utan för en annan mycket stor och känslig läsekrets,
nämligen barn och ungdom. Man behöver bara erinra om med vilken intensitet
vissa tidningar, icke bara veckotidningar utan även dagstidningar, till det
yttersta exploatera uppgifter om våldtäkt och andra sexuella brott med den
beräkningen, att den stora massans nyfikenhet skall kunna evalveras och omsättas
i reda pengar. När man läser vissa kvällstidningars löpsedlar, tror
man ibland nästan att gamla Sverige förvandlats till ett förbrytarnäste. Gudskelov
är det dess bättre ännu icke så. Men skall pressen fortsätta att ensidigt
rota i samhällets avskrädeshögar och lämna sådana här skildringar till allmänheten
kan det gå därhän i framtiden.

Om herr talmannen medger vill jag beträffande dessa smaklösheter, där
veckopressen innehar rekordet men där även vissa dagstidningar följa ganska
tätt i spåren, påtala den smakförskämning som i sin tur kan leda till en kriminell
inställning, en smakförskämning och en fördumning, som verkar förråande
för hela livsstilen och som tusentals av vår ungdom blir utsatt för. Jag
tänker icke på det fjantiga fotograferandet av kungahuset, vars medlemmars
drag väl numera torde vara kända för större delen av nationen, och icke heller
på detta fjäsk för filmdivor och scenens ryktbarheter, som tar sig uttryck i
dessa dumma notiser om vederbörandes hobbies, om vad de äta, om hur deras
kläder och underkläder se ut och andra dylika fördummande saker, utan på
allvarligare ting, nämligen denna hänsynslöshet mot mycken tragik här i livet,
som man ofta får se på bilder av mänsklig sorg från begravningar och olyckshändelser
och på bilder av lik och trasiga kroppar. Kammarens ledamöter erinra
sig nog de där makabra bilderna, som visades i veckopressen efter den
tragiska olyckan i jämtlandsfjällen. Där beskrevs det mycket noggrant hur
liken lågo, hur vederbörande fallit och hur han dött o. s. v. Av bilderna kunde
man få den föreställningen, att pressfotografen flåsat iväg från Stockholm
till Jämtland, kommit in som god etta före alla andra och så tagit dessa äkta
bilder. Den mäktige chefen för en sådan här koncern säger, att folk vill ha
avkoppling. Vad är nu detta för avkoppling? Knappast någon för de stackars
efterlevande, som fa se dessa makabra bilder, vilka sannerligen icke verka uppfostrande
utan nedbrytande på hela livsstilen hos människorna. Jag skulle på
tal härom också, herr talman, vilja säga, att smaklösheten i pressen verkar
indirekt också upplösande på både rättsbegrepp och annat. Jag skall nämna
ett annat exempel. Det hände sig att en skomakare i Fornåsa skulle fylla 105
år. Naturligtvis skulle en bildtidning göra något av detta. Nå, vad gjorde
man? Jo, man reste ned, och så smällde man upp en omslagssida, där vederbörande
var uppgillrad i en spattig och stel dansställning. Det var förmodligen
första och sista gången i sitt liv som han avbildades. Det kan tyckas,
att man icke på detta sätt skall skapa en flamsig och flinig bild av ett människoliv.
Den mäktige direktören i koncernen är emellertid genast färdig med
sin invändning: vänd på sidan, så får ni se den gamle mannen fromt lutad över
sin bibel; det är något som alltid uppskattas. Och vänder man vidare, får
man kanske se en flock mer eller mindre n-akna Hollywooddamer. Man kan tillhandahålla
vad som helst, pornografi och allt som människorna önska i bästa
rotogravyr!

Ärade kammarledamöter! Vad kan göras mot allt detta, mot allt detta kri -

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Motion om förbud mot bilder av brottslingar i tidning sreportage m. m.

(Forts.)

minella och taktlösa, mot denna fliniga och andetomma livsstil? Det är klart
att man varken kan eller får tillgripa censur eller restriktiva åtgärder i fråga
om vår tryckfrihet. Det finns bara ett medel, och det är att riksdagens samtliga
partier genom sina ungdomsorganisationer, från ungsvenskarna till kommunisterna,
gemensamt sätta i gång en bojkott av dylika pressalster. Jag är
övertygad om att alla dessa tidningar, de må vara veckotidningar eller dagstidningar,
som genom referat och smaklösa foton och sin sensationsvädjande
fördumning förgifta stora grupper av vår ungdom, äro känsliga för en sådan
bojkott. Det är faktiskt det enda vapen som biter.

I detta anförande instämde herrar Hall och Lindholm, fru Eriksson i Hallstahammar,
fru Humla, fröken Öberg, fröken Olsson, fru Gustafson samt herr
Jacobson i Vilhelmina.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Herr statsrådet G föres avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 214, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet;

nr 215, angående anslag till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 216, angående anslag till kostnader för ritningar in. m. till en ny statsisbrytare;
och

nr 218, angående bidrag till vissa erkända alkoholistanstalter för täckande
av förluster under åren 1940—1945.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion
angående skyldighet för ordförande i valnämnd att i vissa fall insända ansökningar
om utdrag ur röstlängd till länsstyrelsen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Fröderborg: Herr talman! Varje höst ett allmänt val förekommit, har
man fått läsa. i tidningarna om ett och annat fall — de flesta komma icke till
offentligheten — då vederbörande icke följt vallagens bestämmelser om fullmakt
för äkta make eller om röstning genom posten. De i detta avseende utfärdade
bestämmelserna äro naturligtvis till för att följas, men många anse
att det hela icke är så kinkigt. De må kanske icke ‘dömas så hårt, som bruka
gå omkring i gårdarna för att såsom föreningsombud se till att så många som
möjligt utöva sin rösträtt. Däremot bör man naturligtvis ha rätt att fordra
absolut rättfärdighet, om jag så får uttrycka mig, av valnämndsordförandena.
Icke alla av dessa ha dock förstått innebörden av lagens bestämmelser, men
det finns också en och annan som tycker att det icke är så kinkigt att bestämmelserna
följas. Enligt dessa skall den, som vill rösta på annan ort genom
posten, infinna sig hos valnämndsordföranden för att av denne få ett kuvert,
(röstlängdsutdrag) som han kvitterar. Men han kan också skriftligen begära,
att fullmaktskuvertet (utdraget) sändes till honom eller annan namngiven
person. Ofta är det en meningsfrände inom vederbörandes parti, som då får det
och översänder detta jämte en valsedel. Jag känner flera fall, då det förekommit,
att en valnämnd,sordförande, i förlitande på att dessa skriftliga ansökning -

Motron angående
skyldighet
för ordförande
i valnämnd
att
i vissa fall
insända ansökningar
om
utdrag ur röstlängd
till
länsstyrelsen.

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Motion angående skyldighet för ordförande i valnämnd att i vissa fall insända
ansökningar om utdrag ur röstlängd till länsstyrelsen. (Forts.)
ar ej behöva insändas till länsstyrelsen, lämnat nt sådana valkuvert för poströstning
utan att det funnits skriftlig ansökan därom.

Jag har påtalat detta därför att jag velat ha ett litet förtydligande i vallagen.
Ett sådant kan göras så enkelt, att det kan rymmas på en enda råd. Det står
nu, att alla som få dessa fullmaktskuvert skola föras upp på en förteckning
enligt av Konungen fastställt formulär. Varför kunde man icke där få ett
tillägg om att såväl ansökningar som förteckning samtidigt med röstsedlarna
och vallängden insändas till länsstyrelsen? Då skulle länsstyrelsen kunna kontrollera,
att de kuvert, som icke direkt kvitterats av dem som skola ha dem,
icke utfärdades i andra fall än där det förelåge skriftlig ansökan och att på
denna ansökan stode angivet, till vem dessa fullmaktskuvert skulle lämnas.

Jag kan naturligtvis icke yrka bifall till motionen. Ingen har reserverat sig,
och ingen formulering för yrkande finnes. Men jag tycker att, då det icke skulle
kosta mera, det är egendomligt, att man icke kan få detta lilla tillägg, varigenom
man förhindrar att sådant som jag påtalat försiggår.

Någon kan ju säga, att detta kan ordnas genom att man överklagar valet
hos länsstyrelsen. Då blir det givetvis en undersökning, och valet blir upphävt.
. Visst går det att göra så. Men vi veta alla, att om ett val överklagas,
så blir det, även om klagomålen äro befogade, ovilja mot den som klagar och
även mot det parti han tillhör. Det blir mycket knot när man skall gå till val
en andra gång. En lag är ju aldrig fullkomlig från början; man upptäcker
alltid små luckor och blottor. Men när man upptäcker sådant, tycker jag att
det vore naturligt att rätta till det, så att sådana fel icke vidare behövde förekomma.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion
om municipalfullmäktigevalens sammanförande med landstingsmannaoch
kommunalfullmäktigevalen till en förrättning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Anslag under Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
riksstatens statsverksprqpositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar röfemtehuvud-
rande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48, såvitt avser anslagen inhtel''
om det nya socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44, angående bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Bidrag till
driften avfanstalter
för
halvöppen
barnavård.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har vid denna punkt låtit anteckna
en blank reservation. Som kammaren ser har utskottet icke sagt något annat
än att det tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag. Kungl. Maj:t har föreslagit att
bidrag skall utgå efter hittills tillämpade normer.

Nu är den halvöppna barnavården en rätt gammal institution. Den har kommit
till i städer och samhällen, i början för att taga hand om barn som icke
hade lekplatser eller vilkas mödrar icke hade tid att taga vård om dem. Man
kanske kan säga, att det var i rent uppfostrande syfte som detta blev ordnat.
Sedermera har det utvidgats. När det gäller att hjälpa förvärvsarbetande
mödrar under deras arbetstid med vården av deras barn ha barnhemmen fått
en stor uppgift. Detta är särskilt fallet nu, när arbetsmarknaden är så ansträngd
och så stora krav ställas på den kvinnliga arbetskraftens utnyttjande.

Sedan utskottet skrev sin motivering har man emellertid blivit uppmärksamgjord
på att de regler, som nu tillämpas, kanske äro sådana, att de nästan
förfela sitt ändamål. I en insändare i en tidning talas om hur barnhemmet
av detta slag är ordnat i Halmstad. Enligt socialstyrelsens bestämmelser är
maximiantalet barn 30 per barnhem, men den organisation, som skall sköta
dessa barn, sysselsätter, uppges det, sammanlagt 15 kvinnor. Jag har genom
myndigheterna i staden tagit reda på hur det ligger till. Det kanske är litet
överdrift i denna tidningsinsändare, men icke så värst mycket. Det är så att anstalten
är överbelastad; den har 41 barn att taga vård om och dessutom några
barn i s. k. barnskola. Men uppgiften om antalet anställda är riktig; det är
15 stycken förutom extra hjälp. Det är klart att det för med sig mycket betungande
kostnader att under sådana förhållanden taga hand om dessa barn,
och nettobehållningen blir liten eller ingen. En vårdare till 272 barn gör ju att
endast en frigöres viss tid å dagen.

Jag ifrågasätter, om icke Kungl. Maj:t kunde uppmärksamma detta och
gå in för enklare bestämmelser, så att dessa barnhem kunde mera komma till
sin rätt. Det är, herr talman, för att framföra detta jag begärt ordet.

Sedan är det en omständighet till som jag vill framhålla. Sedan 1942 ha
upprättats s. k. jordbruksdaghem. De ha tillkommit för att mödrar i förvärvsarbete
på landsbygden skola ha någon möjlighet till barnens omhändertagande
under arbetstiden. Några klara bestämmelser blevo i början icke utfärdade,
utan det har fått gå liksom på försök. Det var arbetsmarknadskommissionen
som först reglerade denna verksamhet; sedan har den, år 1944, övergått till
socialstyrelsen. Enligt ett cirkulär, som jag fått från socialstyrelsen, gjorde

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Fria resor
för barn.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård. (Forts.)
arbetsmarknadskommissionen en kontrollerande undersökning av dessa jordbruksdaghem.
Det framgick vid denna kontroll, att de voro av mycket skiftande
karaktär och att de i en del fall voro ganska undermåliga.

Nu säger socialstyrelsen i sitt cirkulär, att landsbygdens barn icke böra bli
sämre ställda än städernas. Det kan man naturligtvis helt och hållet instämma
i. Men där är det kanske ett litet »men». Det gäller alltså dessa tillfälliga barnhem
som äro öppna under säsongarbetet. Det är alldeles självklart, att man för
dem icke kan uppställa så stränga regler som när det gäller barnhem av permanent
karaktär i städer och samhällen, utan man måste gå fram efter litet enklare^
linjer. Det säger socialstyrelsen också. Men så uttalar den, att vissa krav
ändå måste bestämt ställas. Det är för det första, att personalen i dessa hem
skall skärmbildfotograf eras. Det är vidare, att barnen skola läkarundersökas
dels före säsongen och dels efteråt. Ytterligare måste föreståndarinnan för
hemmet äga någon praktisk erfarenhet i barnavård o. s. v.

Nu kan man kanske tycka, att dessa bestämmelser icke äro strängare än
att de böra kunna efterlevas. Men jag är icke säker på att detta är möjligt,
ifall barnhemmen skola komma till sin rätt. Jag minnes behandlingen i statsutskottet
den gång, när denna sak lädes upp. Då voro vi fullständigt på det
klara med att om detta skulle bli till något verkligt gagn måste man gå fram
pa ett ganska ^enkelt sätt och sa, att man skaffade ganska små upptagningshem.
Dessa måste ordnas så, att vederbörande husmoder, när hon for till sitt
arbete, kunde taga ungen på cykeln, cykla till daghemmet, lämna den där och
taga den tillbaka, när hon återvände från arbetet. Det kunde då icke få vara
långa vägar tiU dessa jordbruksdaghem, enär då det hela bleve förfelat.

Vl voro också på det klara med att man skulle gå fram så, att man sökte
i bygden finna en något äldre människa, som icke själv kan vara borta i förvärvsarbete
men har det snyggt och ordentligt och är fullt kompetent att om
(lagen taga hand om några barn och giva dem mat o. s. v. Ett sådant hem
borde godkännas blott för kortare tid. Jag tror emellertid icke att, enligt
de regler socialstyrelsen fastställt, det är möjligt att godtaga sådana enkla
hem. Det är detta soin gjort, att denna anordning icke kommit till sin rätt. Det
är bara i Skåne och på några andra platser som den tillämpas. Jag känner till
en plats, där den tillämpats, men där har driften blivit mycket dyr. Rätt stor
personal skulle vara anställd, och barnen skulle hämtas i bil och köras till ,

a ii? “en * kil. Man kan väl icke gå till väga på det sättet, om detta
skall bil till nagot verkligt gagn.

Anledning synes mig^ föreligga att här göra en översyn och söka få fram
enklare bestämmelser, så att de som verkligen behöva ha tillgäng till dessa
daghem också kunna utnyttja dem.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46, angående fria resor för barn.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln (punkten 98)
föreslagit riksdagen att till Fria resor för barn för budgetåret 1947/48 anvisa
ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson och herr Wahlund (I: 72) och den andra inom andra

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Fria resor för barn. (Forts.)

kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl. (II: 137), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta slopa nu gällande förmögenhetsgräns för rätt till fria
resor för barn och husmödrar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Fria resor för barn för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor,

b) besluta avslå motionerna I: 72 och II: 137.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Gränebo, Heiding, Rubbestad
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) med---4 000 000 kronor,

b) med bifall till motionerna I: 72 och II: 137 besluta, att vad som stadgats
om särskild förmögenhetsgräns för rätt till fria resor för barn och husmödrar
skulle upphöra att gälla.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Kubbestad: Herr talman! Jag skall icke länge uppehålla kammarens
tid. Men som kammarens ledamöter finna, är en reservation fogad vid utskottets
utlåtande på denna punkt. Frågan är icke ny. Då vi i fjol fastställde de nya
grunderna, var det mycket delade meningar om den avvägning som skedde.
Det är ju så, att vårdare, barn och vissa husmödrar kunna få resa på statens
bekostnad. Villkor är emellertid, att man icke får ha högre beskattningsbart
belopp än 2 500 kronor, och ingen, som har mera än 20 000 kronor i förmögenhet,
får rätt till dessa fria resor. Det är denna sista bestämmelse om en förmögenhetsgräns
på 20 000 kronor som vi reagerat mot. Särskilt gäller detta för landsbygdens
del.

Jag är fullt medveten om att där förmögenheten ligger i reella penningar
kan man nog resonera så, att det är icke rimligt att de som ha mer än 20 000
kronor skola ha fria resor. Men annorlunda ställer sig saken när förmögenheten
ligger nedlagd i en fastighet och de inventarier som finnas på gården. Dessa
kunna icke tagas i anspråk för att bereda kontanta medel. De äro ägarens
arbetsredskap, om man så får säga, för att han skall kunna skaffa sig sitt
uppehälle. Det är just av den anledningen som jag anser denna gräns orimlig.
Denna bestämmelse har blivit ännu mera hård genom de i fjol verkställda upptaxeringarna,
då både fastigheter och inventarier höjdes betydligt. Det gör, att
det blir en hel grupp, som icke kan komma i åtnjutande av dessa förmåner, trots
att deras inkomster äro mycket små.

Jag tror därför, att det skulle vara riktigt, om riksdagen ville gå på den linje
reservanterna, föreslå, nämligen att slopa bestämmelsen om förmögenhetsspärren.
Jag tror icke att man behöver befara, att det för staten blir så stora utgifter, om
man tar bort denna spärr. Ty det är faktiskt så, att med den brist på arbetskraft
som förefinnes, är det redan nu oerhört svårt för dessa husmödrar att komma
i åtnjutande av semester. Man skall icke lägga ytterligare band på dem genom
denna spärrgräns.

Jag hemställer med detta, herr talman, om bifall till den reservation, som på
denna punkt avgivits av herr Gränebo m. fl.

Häruti instämde herr Andersson i Dunker.

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Fria resor för barn. (Forts.)

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! 1942 begärde jag i en motion, att förmånen
av fria resor för barn skulle utsträckas vidare än vad som var avsett
från början, då den endast skulle gälla städer och samhällen med över 8 000
invånare. Jag ansåg, att den gränsen skulle slopas och att i fråga om dessa
fria resor hänsyn skulle tagas icke bara till bostadsorten utan också till behovet
samt att de skulle komma även landsbygden till del. Glädjande nog
har denna fråga nu kommit i ett annat läge än det vari den från början befann
sig. Första gången jag hade motionerat i ärendet, skrevs det i tidningarna,
att den motionen var nästan den fräckaste som avlämnats i riksdagen. I
motionen begärdes dock bara lika ställning för landöbygdems som för städernas
barn. Men nu ha vi kommit i det läget, att man börjat förstå, att även
barnen på landsbygden behöva rekreationsresor och att landsbygden bör intaga
en med städerna likvärdig ställning.

Emellertid har man dragit upp en gräns i fråga om förmögenhet. Jag frågar:
när vi ha kommit så långt, att vi börjat slopa behovsprövningen i de
flesta stora frågor, varför skola vi då behålla den på detta område? Jag tycker,
att den är färdig att avskrivas. Man bör icke längre säga, att den eller
den förmögenheten skall utgöra hinder. Många skäl kunna åberopas härför,
bland annat att det är svårt att draga sådana gränser. Men frågan behöver
även en viss mognad. Första gången frågan var före var min vän Eriksson i
Stockholm mycket ivrig mot min motion. Jag gläder mig, att hans ställning
nu är en annan. Även i fråga om behovsprövningen blir det nog en justering.

Det finnes ingen annan möjlighet än att yrka bifall till reservationen samt
uttala förhoppningen, att behovsprövningen i ifråga om de fria resorna för
barn skall kunna helt och hållet slopas.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående ärade talaren erinrade
om hurusom man inom riksdagen tidigare tvistat rörande omfattningen
av rätten till fria resor för barn och husmödrar. Jag vill emellertid erinra
om att tvisten huvudsakligen gällt, vilka orter som skulle vara berättigade
till att få del av detta resebidrag. Det torde vara ganska självfallet, att när
en verksamhet är under utbyggnad, måste man gå sakta fram och genomföra
förmånerna undan för undan. Det är således inte någon som helst anledning
till förvåning att vi nu, fem år efter det man började verksamheten, utökat
den på ett sätt. som man knappast kunde föreställa sig vara möjligt, när
man allra först började med saken.

Jag vill också erinra om att anledningen till att man tidigare gått fram
med mycket stor försiktighet har varit, att kommunikationsmedlen, som skulle
användas för dessa resor, varit otillräckliga. Jag tycker således inte, att
den detalj, som vi nu i dag behandla, har något sammanhang med den successiva
utbyg-gnad av organisationen, som skett under årens lopp.

Nu skilja sig de ärade reservanterna ifrån utskottets majoritet allenast i
ett avseende,_ såsom redan har anförts av den förste ärade talaren i denna
debatt, nämligen att man vill slopa den gräns för rätten till fria resor, som
ligger däri, att personer som ha en förmögenhet på 20 000 kronor efter nu
gällande bestämmelser, undantagas från rätten till dessa resor. Jag vill då
ermra om att de ändringar, som genomfördes i rätten att komma i åtnjutande
av dessa resebidrag, som nu gälla, genomfördes så sent som under föregående
års riksdag och sålunda ännu inte varit i tillämpning under ett helt
budgetår. Det måste väl då anses vara alldeles för tidigt att ånyo genomföra
ändringar i dessa bestämmelser. Dessutom kan man ju räkna med att de
förändringar på skattelagstiftningens område, som nu ställas i utsikt och som
komma att genomföras under denna riksdag, komma att medföra såsom en

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Fria resor för barn. (Forts.)

nödvändighet att man framdeles omarbetar frågan om rätten till bidrag för
sociala ändamål, inte bara beträffande dessa resor för barn och husmödrar
utan även beträffande social hjälp i övriga detaljer, och då måste detta vara
ett ytterligare skäl för att icke nu i år göra några ändringar i dessa bestämmelser.
Utskottsmajoriteten har också framfört dessa båda skäl såsom huvudargument
mot ett bifall till de föreliggande motionerna. Jag tycker för min
del, att dessa skäl äro så starka, att jag inte ytterligare behöver utveckla dem,
utan jag ber att med vad jag har anfört och med hänvisning till utskottets
motivering få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rubbestad: Herr talman! De av herr Eriksson i Stockholm anförda
skälen, att det var så sent som i fjol som nu gällande regler infördes och att
det väntade skatteförslaget skulle medföra ändrade grunder, som skulle vara ett
hinder för att nu genomföra en ändring, tycker jag knappast äro bärande. Frågan
kommer ju nämligen varje år under riksdagens prövning, och det är självklart,
att om det inträffar förhållanden som påkalla en ändring, är det mycket lätt
att varje år undan för undan få bestämmelser som anpassas till det uppkomna
läget. Jag för min del anser, att om man vill ha rättvisa i detta system — och
rättvisekravet blir bättre tillgodosett, om man följer reservationen — så är det
ingen anledning att gå på utskottets förslag utan i stället ansluta sig till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
46 :o) i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

, Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 123 ja och 46
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i ifrågavarande punkt.

Punkterna 47—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 54 och 55.
Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. rundradion
i
Sverige.

Fria resor för barn. (Forts.)

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna för blinda m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för kontrollen
över sparbankerna; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. in. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rundradion i Sverige jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 41 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 31 januari 1947,
lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av 1943 års rundradioutrednings
betänkande angående rundradion i Sverige, dess aktuella behov
och riktlinjerna för dess framtida verksamhet.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herr Adolfsson m. fl. väckt motion, II: 335,
hade yrkats, att principen om rundradiorörelsens självförsörjning måtte med
hänsyn till rundradions ställning i samhället avvisas; att licensavgiften således
icke borde höjas, alternativt att eventuella förslag från Kungl. Maj:t
om förändringar beträffande licensavgiftens belopp måtte bli beroende av
riksdagens avgörande; att i radiotjänsts styrelse måtte ingå en representant
från vartdera av de i riksdagen representerade partierna; att rundradiorörelsen
måtte i ekonomiskt avseende frigöras från telegrafstyrelsen och överflyttas
till ecklesiastikdepartementet; att programtid för kommersiell reklam
icke måtte överlåtas; samt att de i motionerna anförda synpunkterna beträffande
rundradions funktion måtte beaktas vid den ifrågasatta tekniska, organisatoriska
och programmässiga utbyggnaden av rundradiorörelsen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
i sin motivering anfört,

II. att motionerna 1:224 och 11:334 samt 11:333 måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört,

III. att motionen II: 335, i den mån den icke kunde anses besvarad med vad
utskottet anfört, icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Adolfsson: Herr talman! Om det varit en liten fråga rörande rundradiorörelsen,
som utskottet hade haft att yttra sig om, skulle utskottsutlåtandets
korthet varit berömvärd, men då det i stället rör sig om en mycket, mycket
stor fråga, är det nästan klandervärt att utskottet här lämnat åt sidan en hel
del i förevarande sammanhang särskilt betydelsefulla frågor.

Som vi se av utlåtandet har utskottet i stort sett bara yttrat sig om tek -

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. rundradion i Sverige. (Forts.)

niska och organisatoriska problem i samband med rundradiorörelsen och dess utveckling.
Därav följer att t. ex. självförsörjningsfrågan inte har ställts in i sitt
rätta sammanhang på sätt vi försökt göra i den motion som vi avlämnat. Om
utskottet hade gjort sig mödan att en liten smula betänka, vilka funktioner
rundradion i vårt land bör fylla, hade utskottet också tvingats att taga självförsörjningsprincipen
under förnyat allvarligt och ingående övervägande. Som
vi säga i vår motion sammanhänger denna sak intimt med frågan om vilka
funktioner radion anses böra fylla. Avser man att rundradion på ett önskvärt
sätt skall sköta samhälleliga uppgifter, måste därav följa, att det inte bör
slås fast att rundradiorörelsen skall vara självförsörjande, d. v. s. att rundradiorörelsen
i princip skall i ekonomiskt avseende drivas som ett affärsföretag.
Det förefaller för övrigt, som om självförsörjningsbegreppet har hela tiden
mycket grovt misstolkats. Självförsörjning bör väl i rimlighetens namn
innebära, att rundradion skulle få behålla de penningmedel, den får via licenserna.
Så har ju inte alls varit fallet. Radiorörelsen har fått behålla bara en
liten del eller jag kanske skall säga en del av de influtna licensmedlen, och
rundradiorörelsen bär således varit ett skatteobjekt. Därmed har man givit ett
politiskt tillhygge åt alla dem som innerst inne mer än gärna se att de indirekta
skatterna svälla ut till den direkta beskattningens förmån. När det nu är
fråga om att rundradion skall så småningom tekniskt och organisatoriskt förbättras,
vilket utredningen förutser och förutsätter, först då vill man knäsätta
den princip, som tidigare tillämpats endast i ord. För all del, vill man — vilket
utskottet tydligen vill — betrakta rundradiorörelsen här i landet närmast som
en kommersiell historia, kan ju denna princip om självförsörjning till nöds
godtagas, men endast till nöds. Men vi för vår del envisas med att framhålla
rundradion som en betydande kulturinstitution och som en självständig konstart;
vi vilja dessutom framhålla, att dessa särdrag böra bli mycket mera utpräglade
än vad de nu äro. I detta avseende skulle jag för övrigt också vilja
hänvisa till vårt partis kulturprogram, som också ägnar radion intresse, varvid
jag inskränker mig till att citera blott föjande: »Radion är i det moderna samhället
ett av de allra viktigaste instrumenten för opinionsbildning och upplysning.
Redan märkbara tendenser till vidgat samarbete med folkrörelserna och
bättre återspegling av samhällslivet i programmen måste understödjas. Radions
uppgifter i folkbildningens och det samhälleliga uppbyggnadsarbetets
tjänst är särskilt viktiga. En omfattande teknisk utbyggnad av radion är nödvändig.
Radions artister måste garanteras en ställning som självständiga kulturarbetare,
radion erkännas såsom skapare av en självständig konstart och
dess standard höjas genom väsentligt ökade anslag.»

Vill man erkänna rundradiorörelsen såsom en självständig konstart, såsom
vi här sagt, och som ett viktigt instrument i eu samhällelig, demokratisk fostran,
måste man också erkänna oriktigheten av att radions funktionsduglighet
och dess vidare utveckling skall vara beroende av att den ekonomiska ramen
har gjorts för snäv eller av hur stora licensbelopp som inflyta. I detta sammanhang
men endast parentetiskt skulle jag också vilja säga, att en licenshöjning
med en femma naturligtvis betyder mycket mera för den fattige ute i
bygderna än vad den betyder för den rike. Denna matematiska s. k. rättvisa är
ju ingen rättvisa alls, och den borde allra minst tillämpas, när det giiller kostnaderna
för en institution, som borde utvecklas på ett sådant siitt som jag här
i allra största korthet har antytt.

Jag tycker, att man har inte så mycket att vara utskottet tacksam för i detta
sammanhang, men jag får väl ändå säga, att man får vara tacksam för att utskottet
gått motionärerna så långt till mötes, att det uttalat sig för att licensavgifterna
inte böra höjas utan att riksdagen får taga ståndpunkt till denna

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Ang. rundradion i Sverige. (Forts.)

fråga. Därmed ges ju också ett förnyat tillfälle för riksdagen att taga ståndpunkt
till själva principfrågan, men när utskottet talar om den tid, då licensavgifterna
måste höjas, då är därtill bara att tillägga, att utskottet inte har
lämnat någon som helst bevisning varför licensavgiften ovillkorligen måste
höjas.

I vår motion •— den kommunistiska motionen — har framhållits, att sakkunskapen
inom Radiotjänsts styrelse borde kompletteras med även politisk sakkunskap,
och det är detta som föranlett så stora debatter i de borgerliga tidningarna
under den sista tiden, där man även förklarat att det är fråga om att
tillföra Radiotjänsts styrelse politiska kommissarier. Yi föreslogo i anslutning
till detta förslag, att i denna styrelse skulle ingå också en representant för vart
och ett av de i riksdagen representerade politiska partierna, och av en anledning,
som jag inte här skall diskutera, blevo en del högertidningar mycket nytra
och glada över utskottets utlåtande på denna punkt. Utskottet säger nämligen
så här: »Det är enligt utskottets mening av vitalt intresse, att rundradion
framgent liksom hittills hålles politiskt neutral. Utskottet kan följaktligen icke
tillstyrka det i motionen II: 335 framförda förslaget om att i Radiotjänsts
styrelse skulle ingå en representant från ett vart av de i riksdagen representerade
politiska partierna.»

Utskottet tycks ha mycket allvarligt missuppfattat den här saken. För det
första har radion i Sverige tidigare inte varit partipolitiskt eller klasspolitiskt
neutral. Det tidigare utestängandet av ett riksdagsparti, det kommunistiska,
har t. ex. inte varit något uttryck för partipolitisk neutralitet utan tvärt om för
partipolitiskt ståndpunktstagande, och därtill kommer det klasspolitiska ståndpunktstagandet,
som tidigare varit så starkt markerat i svensk radio, fastän
betydande förändringar på senare tid ha inträffat, glädjande förändringar. För
det andra ha vi syftat till att åstadkomma den impulsgivande förnyelse, som
utskottet i annat sammanhang talar om, genom att den politiska sakkunskapen
får göra sin röst hörd vid programval och vid allmän programinriktning. Och
för det tredje syftar vårt förslag till att åstadkomma just partipolitisk neutralitet.
Vi ha inte föreslagit någon gallring bland de i riksdagen representerade
partierna, utan vi föreslå att samtliga i riksdagen representerade partier
komma med, såsom ju fallet är i viss mån t. ex. i Danmark, där arrangemanget
med ett radioråd har slagit väl ut. Detta radioråd, som kan ge bindande
besked, är ju en instans som utifrån principiella ståndpunkter bedömer vissa
frågor, bland annat sådana frågor som hänskjutas till detta råd. Rådet består
av representanter för lyssnarorganisationerna och för den danska regeringen,
och i rådet ha dessutom säte och stämma representanter från vart och ett av de
i den danska riksdagen representerade partierna. Så långt jag har kunnat följa
den danska radion har jag icke kunnat finna, att detta bär befrämjat partipolitisk
oneutralitet, utan att det i stället har befrämjat en partipolitisk neutralitet.
Politiska frågor behandlas numera lyckligtvis ganska ofta i den svenska
radion, varvid den tidigare partipolitiska oneutraliteten varit ganska litet markerad
eller knappast markerad. En garanti för att det skall bli verklig och varaktig
partipolitisk neutralitet bör väl ligga i att vårt förslag om riksdagspartiernas
representation i styrelsen eller, varför inte, i ett radioråd genomföres.
Vi ha aldrig påstått annat än att rundradion borde vara partipolitiskt neutral.
I vår motion skriva vi så här:

»Att rundradion skulle ta ensidiga partipolitiska siåndpunktstaganden kan
inte förutsättas. -— •—• — Eftersom vi anse, att rundradion bör i största möjliga
utsträckning göra en positiv insats i en demokratisk samhällsutveckling,
så följer därav, att vi anse, att det skulle vara till stor fördel, att Radiotjänsts
styrelse hade denna politiska sakkunskap till sitt förfogande.»

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Ang. rundradion i Sverige. (Forts.)

Eftersom alltså vårt förslag syftar till verklig partipolitisk neutralitet,
liänger motiveringen för statsutskottets avslagsyrkande fullständigt i luften,
ty man menar väl ändå inte, att radion skall stå helt främmande för de politiska
problem och frågeställningar som ständigt dyka upp och som intressera
det svenska folkets stora massa.

Vad slutligen angår vårt förslag, att rundradion skall sortera under ecklesiastikdepartementet,
förstår jag utskottets avslagsyrkande. Sådan utskottets
inställning är till frågan om rundradions funktion och allmänna ställning i
det svenska samhällslivet var knappast något annat att vänta än ett avslagsyrkande.
Den däremot, som vill att rundradion skall vara en framträdande
kulturinstitution, vilken uppfattning tydligen starkt markerat utredningen,
finner naturligtvis radions nuvarande departementshemvist orimlig. Jag är
emellertid angelägen om att understryka, att mitt uttalande inte är avsett att
innebära någon kritik mot departementschefens inställning till rundradiorörelsen,
utan det innebär endast ett betonande av att rundradiorörelsen bör sortera
under det departement, som har till uppgift att vårda de kulturella angelägenheterna
i vårt land.

Herr talman, den föreliggande frågan gäller ju ett riksdagens yttrande till
Kungl. Maj :t, och eftersom jag skulle önska, att i detta yttrande infogas de
synpunkter vi framfört i vår motion, ber jag att få yrka bifall till motionen

11:335.

Herr Åkerström: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet kan sägas
innehålla mer än vad som framgår av texten. Det är uppenbart, att vi här
ha att ta ställning till ett spörsmål av synnerligen stor räckvidd. Rundradion
har nu varit i verksamhet i två decennier, och man har vid skilda tillfällen
debatterat värdet av denna verksamhet. Det föreliggande förslaget avser riktlinjer
för den framtida verksamheten. Det är resultatet av en utredning som
föreslagits i motioner och som sedan tillkallats på vederbörande departementschefs
initiativ. Utredningen har gjort vissa rekommendationer om rundradions
funktioner i framtiden, och sedan har ärendet kommit till riksdagen, där statsutskottets
fjärde avdelning efter flera timmars föredragning efter hästa förmåga
och så långt det varit möjligt satt sig in i saken. Herr Adolfsson lämnar
nu den upplysningen, att statsutskottets ledamöter inte haft förmåga att
sätta sig in, i vad frågan verkligen gäller. Det kan hända, att vi ha brustit i
avseende på förmågan, men den goda viljan har i varje fall funnits.

Låt mig först bemöta herr Adolfssons anmärkning om tillämpningen av
självförsörjningsprincipen. Denna kan säkerligen diskuteras, och det är riktigt
som här anmärkts, att principen inte tillämpats konsekvent, men den
fråga vi nu behandla gäller hur vi skola handla i framtiden. Utskottet har
sagt sig godtaga självförsörjningsprincipen men anser att det bör stå riksdagen
fritt att avgöra hur denna skall tolkas. Det kan tänkas, att motionären
kommer att få sin vilja igenom. Jag vill erinra om att herr Adolfssons
yrkande inte gick ut på att licensavgiften nödvändigtvis skall slopas, utan
på att den inte skall höjas eller alternativt på att låta riksdagen taga ställning
till frågan, huruvida licensavgiften skall höjas, när rundradion behöver mera
pengar på grund av utvidgningar eller införande av dubbelprogram eller av
andra skäl. På den punkten har herr Adolfsson jämte herr Hansson i Skediga
och några andra fått sin vilja igenom. Jag förstår därför inte varför herr
Adolfsson vill hråka.

Frågan om sammansättningen av Radiotjänsts styrelse anser utskottet vara
en omdömesfråga. Vi ha kommit till den slutsatsen, att man hör eftersträva
att om möjligt stanna vid det nuvarande antalet ledamöter men lämna en
möjlighet öppen att utöka antalet till högst nio. Vi ha inte givit oss in på

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Granskning
av riksbankens
och riksgäldskontorets

styrelse och
förvaltning.

Ang. rundradion i Sverige. (Forts.)

spörsmålet, huruvida man skall utse särskilda politruker utan skjutit det åt
sidan. Jag tror nämligen, att ett utseende av sådana skulle föra oss in i ett
läge, i vilket vi inte böra befinna oss, då vi fastställa rundradions framtida
uppgifter.

Vad sedan den departementala hemvisten beträffar ha vi inte funnit, att
man kunnat påvisa några olägenheter med den nuvarande anordningen. Däremot
ha vi funnit praktiska skäl tala för att rundradioverksamheten får vara
kvar under kommunikationsdepartementet. Vi förutsätta att även de kommande
cheferna för detta departement skola ha så stort kulturellt intresse,
att de berättigade kulturella kraven inte eftersättas. Anslagen till rundradion
gå för övrigt via telegrafstyrelsen och verksamheten måste därför under alla
förhållanden vara kvar under kommunikationsdepartementet. Det är dessa
skäl som varit avgörande för vårt förslag att man inte skall ändra den nuvarande
departementala hemvisten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen 11:335; bch fattade
kammaren beslut i överensstämmelse med den förra propositionen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pension åt vissa
biträden å häradsskrivarkontor;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt för
tillsyningsmaimen E. H. Hansson m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 29, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Ordet lämnades därvid på begäran till

Herr Svedman, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få göra ett påpekande.
Genom en lapsus har styckena på sidorna 6 och 7 numrerats 3:o, 4:o
och 5:o i stället för 2:o, 3:o och 4:o. Något stycke 2:o finns inte i utlåtandet,
vilket emellertid inte betyder, att framställningen fallit bort, utan missödet
är av teknisk art och rör endast styckenas numrering.

Efter föredragning av punkten 1:o) yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av att bankoutskottet enligt gammal
praxis här kastar en blick tillbaka på utvecklingen under det gångna året
till belysning av riksbankens åtgärder skall jag be att få göra ett kort uttalande
om hur jag ser på riksbankens ställning och uppgifter i ett läge sådant

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

som det vi nu befinna oss i. Alla parter äro ju överens om att det råder eu
bristande samhällsekonomisk balans, och riksbanken har påpekat, jag tror
vid flera tillfällen, att det är detta som ligger bakom den utströmning av valutor,
som föranlett riksbanken att rekommendera importinskränkningar. Det har
under många årtionden ansetts vara den statliga maktens, inklusive centralbankens
uppgjft att sörja för att denna samhällsekonomiska balans upprättbålles.
Långt innan de socialistiska tankegångarna spelade någon roll för den
ekonomiska politiken erkändes det, även i ett liberalt präglat samhälle, att det
är samhällsmaktens uppgift att sörja för bibehållandet av en sådan ekonomisk
balans, att t. ex. inflation och deflation förhindras. Riksbanken har under de
senaste åren och särskilt under fjolåret kommit att träda mer och mer i bakgrunden.
Detta sammanhänger med att räntenivån har stabiliserats, och om
riksbanken skall hålla en fast räntenivå, har den ju förlorat ett av sina starkaste
vapen i kampen för att hålla en samhällsekonomisk balans. Man måste
alltså erkänna, att riksbanken kommer att befinna sig i ett annat läge än tidigare
så länge det anses lämpligt med en sådan räntestabiiisering. Å andra
sidan får detta inte innebära, att riksbanken helt träder åt sidan, så att man
vid diskussionen om vad som kan och bör göras eller underlåtas i kampen mot
inflationen glömmer, att en mycket väsentlig del av ansvaret för utvecklingen
vilar på landets centralbank.

Det är klart att en stor del av ansvaret även vilar på landets regering, ty
penningpolitik och annan politik gripa så in i varandra, att man inte nu
längre — som man kanske i någon män kunde tidigare — kan skilja dem åt.
Nu inträffar det överraskande, som jag inte skall diskutera närmare nu utan
bara omnämna, att regeringen förklarar, att den inte har något ansvar för utvecklingen
och att den inte kunnat göra något för att hindra uppkomsten av
denna brist på samhällsekonomisk balans. En utomstående iakttagare skulle
lätt kunna få det intrycket, att vi befinna oss i ett läge, i vilket varken riksbanken
eller regeringen har något ansvar för utvecklingen, och detta vore enligt
min mening inte något tillfredsställande läge. Jag tror man har anledning att
inom riksdagen understryka, att det f. n. ej pågår någon obönhörlig utveckling,
som undandrager sig den ekonomiska politik, som kan föras av statsmakternas
olika organ.

Riksbankens politik under 1946 domineras ju av den ändring av valutakursen,
som riksbanken tog initiativ till. Jag hyser fortfarande den meningen,
att detta var en berättigad och klok åtgärd, även om jag skulle önska, att
den i visst avseende genomförts annorlunda. Riksbanken vidtog emellertid inga
åtgärder för att komplettera denna formella ändring av valutakurserna på
andra vägar eller för att, i den mån det faller utanför riksbankens uppgifter,
rekommendera statsmakterna att se till, att den allmänna ekonomiska politiken
anpassas på ett sådant sätt, att den passar ihop med aen monetära politik och
valutapolitik, som riksbanken anser erforderlig. Jag kan inte erinra mig att
riksbanksfullmäktige vidtagit mer än en sådan kompletterande åtgärd, nämligen
då de av hänsyn till inflationsfaran avstyrkte ett förslag om lagstadgat
dyrtidstillägg åt folkpensionärerna. Vi kunna nu vara överens om alt åtskilliga
andra saker skulle varit av väsentligt större betydelse för ett avvärjande
av inflationsrisken än hinder för ett beslut om dyrtidstillägg åt folkpenisionärerna.
Just genom riksbanksfullmäktiges uttalande på denna punkt, ett uttalande
som fullmäktige gjorde efter anhållan av ett riksdagsutskott, framstår
det så mycket tydligare, att riksbanken icke i övrigt ansåg motiverat att
göra något uttalande eller vidtaga några åtgärder för att få den allmänna ekonomiska
politiken i harmoni med valutapolitiken. Jag har den uppfattningen,

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

att det icke går att få eu rationell ekonomisk politik på detta område utan
en samordning mellan de olika delarna — de delar riksbanken närmast har
ansvaret för och andra — och att det därför är önskvärt, för att icke säga
nödvändigt, att riksbanken, som har en mycket självständig ställning i vår
administration och som står utanför de politiska striderna, icke skall anse sig
förhindrad att göra sitt inflytande gällande på ett sådant sätt, att en dylik
samordning kan komma till stånd. Jag tror alltså, att riksbanken under fjolåret
varit alltför passiv, då den underlåtit att försöka göra ett dylikt inflytande
gällande vid en tidpunkt, då det väl hade varit lättare än det är i dag att förhindra
uppkomsten av en allvarlig brist på balans i vår samhällsekonomi.

Herr talman! Jag anser icke tillfället lämpligt att här ingå på en diskussion
om de tekniska möjligheter riksbanken har i detta hänseende. Jag förstår väl,
att varje politik, som innebär ett litet avsteg från gamla traditioner, möter
vissa svårigheter i början. När jag framför de synpunkter jag nu tillåtit mig
lägga fram, sker det därför icke i avsikt att kritisera riksbanken utan snarare
för att uttrycka förhoppningen om att riksbanken så småningom kommer in
på en politik, genom vilken den kan mera aktivt än vad som under fjolåret
skett medverka till en samordning av den ekonomiska politikens olika delar.

Jag slutar därför med att säga, att jag hoppas att riksbanken skall finna former
att göra sitt inflytande gällande för att på det sättet medverka till att
den ekonomiska politiken erhåller en sådan utformning, att — för att uttrycka
saken kort — penningvärdet försvaras, vilket är en av riksbankens
primära uppgifter.

Herr Svedman: Herr talman! Vad herr Ohlin här yttrade föranleder mig icke
att säga något särskilt. Hans anmärkning drabbade mera riksbankens förvaltning
under längre tid än det omdöme i anledning av granskningen av densamma
under fjolåret, som kommer till synes i bankoutskottets föreliggande
utlåtande. Jag medgiver gärna, att det finns utrymme för olika uppfattningar
om den saken. I den mån riksbanksledningens här närvarande representanter
anse sig böra yttra sig med anledning av herr Ohlins anförande må det vara
tillfälle för dem att göra det. Jag ber endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan om ansvarsfrihet.

Herr Hall: Herr talman! Herr Ohlin tillkännagav, att han icke fann tillfället
lämpligt att taga upp en diskussion om de tekniska möjligheter, som rikets
centralbank kan ha när det gäller en inflationsbekämpande politik. Något tidigare
i sitt anförande konstaterade herr Ohlin, att en räntehöjning, som under
normala tider — eller kanske rättare sagt: under gamla tider — betraktades
såsom ett naturligt instrument, nu möjligen förlorat sin effekt och kanske icke
heller kan tillgripas. Jag skall icke heller gå in på frågan om de tekniska
arrangemang, som en centralbank skulle behöva vidtaga, om den oberoende
av vad statsmakterna i övrigt göra skulle kunna driva en självständig, inflationsbekämpande
politik. Men jag vill säga, att utan att bena upp de praktiska
problemen kommer man icke så långt i denna diskussion.

Frågan är ju ändå till slut: vilka verktyg vilja statsmakterna anförtro åt
centralbanken, när det gäller att dirigera den ekonomiska politiken, och vilka
verktyg vilja Kungl. Maj:t och riksdagen ha kvar i sin egen hand? Jag tror,
att den frågan i viss mån är en samvetsfråga. Den bör ställas här inför riksdagen,
som ju icke är särdeles benägen att avstå från sina sedan gammalt innehavda
rättigheter. Jag skall heller icke på något sätt tillåta mig att antyda,
att det vore klokt av Sveriges riksdag att till en. låt vara så ansvarskännande.

Onsdagen den 16 april 1947. Nr 16.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

institution som bankofullmäktige överlåta mera makt än vad bankofullmäktige
redan ha.

Om man vid detta tillfälle vill göra några reflexioner, är det klart att dessa
komma att kretsa kring just detta maktfördelningsproblem. Herr Ohlin befarade,
att vi redan voro inne i eller i varje fall på glid mot er. period, då varken
riksbanken eller Kungl. Maj :t medgåve att de hade något ansvar för vad som
skedde. Om jag icke missuppfattade herr Ohlins anförande var väl avsikten
den att ge uttryck åt en sådan mening. Om bakom ett sådant yttrande ligger
den uppfattningen, att det i vårt land icke händer någonting i ekonomiskt avseende
för vilket ansvaret icke skulle kunna påläggas antingen Kungl. Maj:t
och riksdagen eller riksbanksledningen, måste jag bestämt anmäla, att jag har
en annan mening. Vi ha en ekonomisk ordning i vårt samhälle, där alla eftersträva
att få ha största möjliga frihet i sitt handlande, där statsmakterna äro
inställda på att icke tillgripa tvångsåtgärder eller frihetsbegränsande åtgärder
i annan mån än det. för den allmänna välfärden är oundgängligen nödvändigt.
Till den enskilde, till de stora ekonomiska företagen inom handel och industri,
till bankerna överlåtes alltså största möjliga grad av handlingsfrihet. Tidvis
har denna handlingsfrihet även under relativt bekymmersamma tider varit så
stor, att vederbörande kunnat göra praktiskt taget vad de velat utan att fråga
någon statlig myndighet om det. Det ligger i svensk kynne att trivas bäst
med en sådan ordning. Därför ha de frihetsbegränsande åtgärderna varit så
få som möjligt. Men därav följer också, att den som begagnar sig av denna
frihet har ett ansvar, och han bibehåller detta ända till dess att statsmakterna
beröva honom friheten och därmed taga ansvaret för vad som händer på sig.

Det är nödvändigt att man i diskussionen håller dessa distinktioner klara.
Det kan icke vara möjligt att exempelvis en oförsiktigt skött utrikeshandel
skall läggas riksbanken till last, om det i den allmänna ekonomiska politikens
linje har legat, att de enskilda skulle få handla så fritt som möjligt. Under
sådana förhållanden har varken Kungl. Maj:t eller banken något ansvar
för vad som hänt. Det ansvar man skulle kunna lägga icke på banken men
på Kungl. Maj:t och riksdagen är möjligen det, att de frihetsbegränsande åtgärderna
skulle ha tillgripits något tidigare och i något starkare grad än som
varit fallet. Men då äro vi inne på en annan diskussion, som ju också i hög
grad varit aktuell, nämligen frågan om hur långt den svenska folkopinionen
tål allvarliga ingripanden från statsmakternas sida. Det kan icke vara herr
Ohlin obekant, att det är rätt nära till botten i den egendomliga soppa av underliga
känslor, som har rörts upp i den nu pågående propagandan. Det ,är
rätt nära till den botten, där folkopinionen säger, att man icke vill ha ett
statsingripande. Om man är medveten om detta, bör man vara litet försiktig,
när man ställer krav på att statsmakterna skola företaga frihetsbegränsande
åtgärder.

För egen del är jag på det klara med att vi nu äro framme vid en tidpunkt,
då friheten måste inskränkas för en tid till dess valutaläget ändras och vi få
en riktigare balans mellan export och import. Men de åtgärder som företagas
ligga till sitt sakliga innehåll i stort sett utanför riksbankens domvärjo. Man
kan icke med några andra medel än dom som stå till Kungl. Maj:ts och riksdagens
förfogande betvinga missförhållandena på utrikeshandelns område, så
vida icke statsmakterna äro beredda att till banken överlåta bestämmanderätten
om vad vi få exportera och importera. Jag fäster uppmärksamheten på
att vid antagande av valutalagcn har man uttryckligen förutsatt, att bankens
rätt att avslå eller biträda en begäran om tillhandahållande av valutor icke
får begagnas för att reglera utrikeshandeln. Rätten att reglera denna till -

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Granskning av riksbankens och rihsgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

kommer andra myndigheter, och sedan man fått ett importtillstånd genom handelskommissionen
för en vara, lär det icke vara möjligt för riksbanken genom
valutakontoret att vägra tillhandahålla de erforderliga valutorna.

Det kanske icke finns anledning att säga mera i detta sammanhang, såvida
vi icke skola gå in på en diskussion om de tekniska möjligheter vi ha. Jag
skall icke göra detta. Jag vill bara slutligen säga ett par ord om räntan.

Jag tror att så länge vi på vissa andra samhällslivets områden bedriva den
politik vi för närvarande göra, exempelvis när det gäller bostadsfrågorna och
de mycket omfattande statliga krediterna till bostadsbyggen, ha vi ett ganska
begränsat svängrum att med räntans hjälp klara penning- och kapitalmarknaderna.
De möjligheter att förändra ränteläget i riktning uppåt, som vi självfallet
formellt ha, äro ju förknippade med kravet på statssubventioner till
bostadsbyggen. Under sådana förhållanden lära väl statsmakterna komma
att bli mycket försiktiga med rekommendationer till riksbanken om en diskontohöjning.
Men även om man ser bort ifrån denna statsfinansiella svårighet
och uteslutande tagpr i betraktande frågan om vilken verkan man skulle
kunna åstadkomma på detta område med en räntehöjning, blir man ganska pessimistisk.
Vi skola erinra oss, att i ett läge, då priserna pressas uppåt och då
man åtminstone på vissa håll gör våldsamma ansträngningar för att få människor
att tro, att skruven går uppåt i oändlighet — i stället för att varna
spekulanterna och säga, att de kunna vänta en nedåtgående rörelse om en eller
annan månad och följaktligen kunna förlora sina pengar — är det skäl i att
man söker försiktigt taxera den verkan en räntehöjning kan ha. Denna verkan
är utan tvivel återhållande, när det gäller långvariga investeringar i bostadsfastigheter.
Man har förr också i allmänhet betraktat industriinvesteringar
såsom relativt långvariga och följaktligen känsliga för ränteläget. Men är
det så^ nu? Trots den mycket omtalade höga beskattningen är det ett faktum,
att våra industrianläggningar avskrivas mycket snabbt; detta gäller såväl
maskiner som byggnader. Under sådana förhållanden spelar ränteläget för
en industri, en relativt underordnad roll. För något år sedan gjordes ett försök
inom riksbanken att utröna, vad ränteläget har för betydelse för den allmänna
handelsomsättningen. Man kom tråkigt nog till det resultatet, att det
egentligen icke spelar någon roll alls. För en affär, där man omsätter lagret
så långsamt som en gång om året, skulle man möjligen kunna uppnå en effekt
i kostnadshänseen.de på 1/2 % om man höjde räntan med 1/2 %. Men det är ju
känt, att spekulativa affärer avses att göras hastigt. Varan skall omsättas på
några dagar eller på högst en månad. Och då har man fullkomligt trollat bort
räntans betydelse för kostnadssidan i handelsomsättningen. Under sådana förhållanden
kan man först som sist, tror jag, gå ifrån alla funderingar på att man
på den vägen skulle kunna vinna något i inflationsbekämpande riktning. Med
en räntehöjning kommer man på sin höjd åt bostadsbyggnadsverksamheten.
Alla andra svårigheter vi. ha att brottas med skulle för oss komma att framstå
såsom lika stora och i vissa fall ännu större, om vi använde räntestegringen
som ett instrument i den kamp vi nu föra.

Herr Skoglund i. Doverstorp: Herr talman! När jag läste bankoutskottets utlåtande
uppfattade jag det som en mycket väl avputsad redogörelse för den ekonomiska
utvecklingen under det gångna året, och jag skulle icke ha begärt ordet,
om jag icke hört herr Halls anförande. Jag kan icke underlåta, sedan
jag dels läst redogörelsen bär, dels varit med om de överläggningar som höllos
av den s. k. inflationskonferensen samt därutöver hört herr Hall både vid ett
föregående tillfälle i kammaren och i dag, att göra den reflexionen, att riks -

0n6tlagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

banksfullmäktige och riksbanksledningen nog knappast i tillräckligt god tid
uppmärksammat vad som böll på att ske. Och för den händelse de gjort detta,
ha de dock icke på ett sådant sätt, att det varit förståeligt, delgivit Kungl.
Maj:t och dem som skulle kunna inverka på utvecklingen vad de själva upptäckt.
De ha, i varje fall icke, så vitt jag förstår, föreslagit några åtgärder,
som skulle kunna vara av betydelse för att motverka eu ogynnsam utveckling.
Det rapporteras här — och det känna vi till förut — att riksbanksfullmäktige
någon gång i december under hand delgåvo Kungl. Maj:t sin syn på saken,.
Men man kan icke därav utläsa, att de rekommenderade några särskilda åtgärder
som Kungl. Maj :t borde vidtaga. Detta kom först vid en väsentligt senare
tidpunkt. Nu säger herr Hall som ju har en mycket betydelsefull ställning
i riksbanken, att det skulle i så fall ha varit fråga om frihetsbegränsande
åtgärder för att minska olägenheterna av en oförsiktigt förd utrikeshandel.
En utrikeshandel för vilken enskilda huvudsakligen bar ansvaret. Det kan icke
återfalla på riksbanksfullmäktige. Jag kommer tillbaka till vad jag sade
nyss. Jag anser, herr Hall, att det i så fall varit riksbanksfullmäktiges skyldighet
och rättighet att klarare säga ut, hur de uppfattade situationen, och på
det sättet försöka påverka och leda utvecklingen. Jag förde tidigare här under
riksdagen en liten diskussion med herr Hall om riksbanken och finansdepartementet
och gav då uttryck åt hur svårt det är att se skiljelinjerna mellan
departementets och riksbanksfullmäktiges verksamhet. Jag betygade då —■
liksom jag är villig till i dag — min stora aktning för riksbankens ordförande,
när det gäller finansiella ting, men jag tillät mig också understryka, att den
ställning, han har som både riksbanksordförande och finansministerns rådgivare
och skrivkunnige man i departementet och vid överläggningar, innebar,
att man fick faktiskt icke klart för sig vad som var riksbanksfullmäktige och
vad som var finansdepartementet. Skulle det vara möjligt för riksbanksfullmäktige
att skaffa sig ett eget ansikte och själv på ett annat sätt företräda
även riksdagen i dessa ärenden och vägleda den allmänna opinionen tror jag
det vore i hög grad önskvärt. Vi ha säkerligen i dagens läge få frågor, som
äro av en. sådan betydelse som att kunna försvara penningvärdet och skapa
förtroende på det ekonomiska området, och där spela ju riksbanken och riksbanksfullmäktige
en fullständigt dominerande roll. Det är därför, herr talman,
jag har tillåtit mig säga, vad jag nu sagt.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall icke låta mig lockas in i någon finansteknisk
diskussion med herr Hall. Anledningen till att jag begärde ordet var,
att han försökte slå fast vissa saker, som man måste komma ihåg i denna ekomisk-politiska
debatt. De äro av den art, att de enligt min mening ingalunda
böra slås fast, därför att de äro alldeles ogrundade, och jag kan icke låta herr
Halls emfatiskt gjorda framställning på denna punkt stå oemotsagd, då detta
skulle kunna uppfattas såsom ett godkännande. Herr Hall säger, att vi, som
motsätta oss frihetsinskränkningar genom statens ingripande, ju icke kunna
komma och begära, att man skulle ha gjort mer än man gjort. För min del
konstaterar jag med allra största tillfredsställelse, att herr Hall säkert har
rätt i att svenska folket icke tycker om alltför mycket detaljerade statsingripanden,
men jag vill säga till herr Hall, att därav följer ingalunda, att landets
centralbank eller ledningen för landets ekonomiska politik i övrigt är berövad
möjligheter att föra en mera energisk penningpolitik. Om herr Hall haft
rätt, skulle vi icke kunnat föra någon penningpolitik alls under årtiondena kort
före, skola vi säga, 1930-talet. Men det gjorde vi — till en del med stor framgång
och till en del med mindre framgång. Även i ett land med fritt närings -

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Granskning av riksbankens och riksgäldskmtorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

liv, där varje affärsman köper och säljer fritt, kan det bedrivas en energisk
penningpolitik genom de allmänt verkande medel, som påverka själva förutsättningarna
för näringslivets verksamhet.

Om jag får ta ett exempel. Herr Hall nämnde själv räntepolitiken, men man
kan med andra former av kreditåtstramning skapa ett sådant läge, att man
inom affärslivet har svårt att få kredit och därför importerar mindre eller
köper mindre inom landet. Det är alldeles uppenbart, att om riksbanken icke
hade möjlighet att genom sådana allmänt verkande medel göra sitt inflytande
gällande, skulle riksbanken egentligen aldrig ha haft någon makt alls, ty de
detaljerade frihetsinskränkningarna och ingripandena av denna art äro, som
herr Hall också nämnde, sådana, att det är andra myndigheter än riksbanken,
som där ha bestämmanderätten. Jag delar så till vida herr Skoglunds uppfattning,
att jag menar, att om landets centralbank i ett visst läge finner, att
nu är utvecklingen hotande, är det naturligt, om dess ledning säger till regeringen
och gör det i ett offentligt uttalande, att antingen måste de och de
förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen ändras på ett plan, där
riksbanken icke har bestämmanderätten, eller också är riksbanken av hänsyn
till penningvärdets försvar nödsakad att tillgripa åtgärder, som ur många
synpunkter äro beklagliga men som då bli nödvändiga — t. ex. kreditåtstramning,
som bortskaffar penningöverflödet och känslan av penningriklighet i
banker och affärsliv även om som en konsekvens kommer en höjning av räntenivån
.och även om man i detta läge ej anser en sådan höjning av räntenivån
såsom en självständig åtgärd vara mest behövlig.

Jag har velat nämna detta bara som ett exempel på att det finns möjligheter
för landets centralbank att bedriva en energisk politik genom allmänt verkande
medel. Det är alltså, såvitt jag förstår, grundlöst, när herr Hall vill göra
gällande, att om man icke vill släppa fältet fritt för frihetsinskränkningar,
kan man icke begära en mera energisk politik. Det förhåller sig i stället så, att
den som intager den motsatta ståndpunkten har att bygga på en minst femtioårig
erfarenhet av centralbankspolitik i Sverige och i en rad andra länder.

Herr Hall: Herr talman! Anledningen till att jag icke mer gick in på vad
riksbanken gjort i syfte att begränsa tillgången på pengar på marknaden var
ju närmast, att så sent som den 19 mars diskuterade vi dessa ting, och jag
lämnade då en redovisning här, som visade, att riksbankens marknadsoperationer
beträffande obligationer och valutor under tiden från den 13 juli i
fjol till den 18 mars i år har medfört en åtstramning på 967 miljoner kronor.
Eftersom denna redovisning lämnats så nyligen, trodde jag, att en upprepning
var onödig. Redovisningen borde väl ha efterlämnat åtminstone ett
allmänt intryck, att riksbankens marknadsoperationer ingalunda varit passiva,
utan här har faktiskt företagits åtgärder, som varit ägnade att i mycket
hög grad begränsa det penningöverflöd, som vi haft på marknaden. Om herr
Ohlin då vill invända, att riksbanken icke företagit direkt aktiva åtgärder i
syfte att begränsa krediten — det låg kanske icke någon direkt anmärkning
i hans anförande, men han fäste uppmärksamheten på att den möjligheten
finns — så vill jag bara anmärka, att om man på den punkten icke vill
begagna sig av lagstiftning eller tvång, så är det egentligen det dagliga arbetet
inom banken och det dagliga samarbetet mellan banken och de privata
bankerna, som bli avgörande för den inverkan, som bankofullmäktige kunna
utöva därvidlag. Dessa dagliga resonemang undandraga sig naturligt nog
allmänhetens bedömande, men det är självklart, att så länge vi haft detta
läge ha riksbanksfullmäktige i sitt dagliga arbete eftersträvat att begränsa

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

kreditgivningen och framför allt ''sökt att begränsa ändamålen på ett sådant
sätt, att man i första hand sett till att kreditgivningen skett till sådana företag,
vilkas start eller utveckling relativt snabbt kunnat lämna ett bidrag till
folkhushållet. Bankofullmäktige ha ju också i olika sammanhang offentligt
uttalat denna mening och manat statsmakterna att vid beslut om ytterligare
statliga företag iakttaga denna princip. Senast har denna mening kommit till
klart uttryck, när det gällt frågan om ytterligare utvidgning av Norrbottens
järnverk.

Jag nödgas ju konstatera, att i herr Skoglunds anförande också riktades kritik
mot banken för att den icke varit tillräckligt aktiv. Jag kanske därför också
i viss mån besvarat hans anförande med vad jag nu anfört. Jag måste
emellertid slutligen komma tillbaka till vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att inom vårt ekonomiska liv och inom vår ekonomiska politik är
riksbanken bara ett centrum. Dess åtgärder äro ju icke alltid bestämmande
för hur den ekonomiska politiken skall bedrivas. Avgörandet ligger hos Kung].
Maj:t och riksdagen. Jag vet icke, om vi, som sitta i riksdagen, kunna mot
Kungl. Maj :t rikta särskilt hårda anmärkningar för att Kungl. Maj :t icke
är mera återhållsam, när det gäller den ekonomiska politiken. Om Kungl.
Maj:t försöker att spara någonting, veta vi ju, att det omedelbart kommer
motioner ifrån flera tiotal riksdagsmän, som påyrka, att vad man än skall
göra, så icke skall man åstadkomma någon besparing. Skall man, menar jag,
på den punkten kunna komma till ett resultat, måste väl över hela fältet den
meningen få ett starkare fotfäste, att det är nödvändigt att begränsa expansionen,
åtminstone för en kortare tid, om vi nu ha den uppfattningen, att läget
är ömtåligt.

Det är, herr talman, ytterligare bara två saker jag vill beröra, innan jag
för min del avslutar denna diskussion. Den ena är anmärkningen, att fullmäktige
icke fullföljt apprecieringsbeslutet genom andra åtgärder, som varit
ägnade att komplettera dess verkan. När fullmäktige beslöto att höja kronans
värde och underrättade Kungl. Maj :t därom, påpekade fullmäktige samtidigt,
att detta beslut för att nå full effekt måste kompletteras med andra
åtgärder, som det emellertid icke tillkomme bankofullmäktige att fatta beslut
om. Uttalandet var så pass aggressivt och så pass tydligt, att säkerligen
varken Kungl. Maj:t eller riksdagen missuppfattat det. Om det icke lett till
tillräcklig effekt, vilket jag icke skall upptaga till diskussion här, kan det
icke rimligen anses vara fullmäktiges fel.

Den andra anmärkningen är, att herr Ohlin tycks tro. att det enda fullmäktige
vänt sig mot under den sista tiden varit folkpensionernas indexreglering,
vilken fullmäktige som bekant motsatt sig. Om fullmäktige icke sagt
detsamma när det gäller statstjänarnas löner och pensioner, kan det ju möjligen
ha något sammanhang med att fullmäktige överhuvud taget icke fått de
frågorna på remiss. Fullmäktige ha sålunda icke som korporation åtminstone
haft tillfälle att göra något uttalande om den saken. Folkpensionsfrågan däremot
fingo vi på remiss åtminstone i denna del och hade följaktligen möjlighet
att göra ett uttalande. Men under hand kan man ju uttala sig, även om man
icke haft tillfälle att göra det i ett offentligt remissutlåtande, och jag kan
försäkra herr Ohlin, att varken Kungl. Maj :t eller riksdagens utskott på något
sätt svävar i ovisshet om den restriktiva ståndpunkt bankofullmäktige
intaga, när det gäller indexregleringar av löner, pensioner och priser.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Med anledning av kritiken mot
riksbanksfullmäktige, att de varit alltför passiva eller rättare sagt icke till -

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

räckligt aktiva försvarar sig herr Hall med att riksbanken bara är ett av
krafteentra, och han åberopar Kungl. Maj:t och riksdagen som medansvariga
och bestämmande. Det har han naturligtvis alldeles rätt i. Men vad jag här
ville säga och som jag kanske icke tillräckligt tydligt fick fram i mitt första
anförande var, att när riksdagen och kanske även Kungl. Maj:t av politiska
skäl föranledas till beslut, vilka kanske dåligt överensstämma med en vettig
ekonomisk politik, så skulle jag önska, att riksbanksfullmäktige, som ju böra
ha en god överblick över de ekonomiska sammanhangen och tillgång till ekonomisk
expertis, säga ut sin mening mera frimodigt än som hitintills skett
och därmed också kan bli en ledning både för de beslutande myndigheterna
och för den allmänna opinionen.

Efter härmed slutad överläggning lades punkten till handlingarna.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande, nr 30, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol m. m.;
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckta motioner om laglig
reglering av arbetstiden i flottningsarbete.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Motion om Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckt motion
viss revision om revision av förordningen om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstad av

förord- komma ett rationellare ordnande av godstransporterna på landsbygden.
ning enj om

V‘''biltrafik 9 Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Werner: Herr talman! Ehuru jag betraktar utskottets utlåtande i väsentliga
delar såsom ett bifall till det yrkande, som ställts i motionen, kan
jag icke underlåta att inför kammaren belysa de svårigheter som lägga hinder
i vägen för ett rationellt ordnande av transportförhållandena på landsbygden,
och de felaktigheter, som i alldeles särskilt hög grad känneteckna
den nuvarande lagstiftningen på området. Det transportproblem, som framforslandet
av jordbrukets och skogsbrukets produkter erbjuder är ju ett be -

Onsdagen den JO april I!I47.

Nr l(i.

;j;j

Motion om viss revision av förordningen om yrkesmässig biltrafik. (Forts.)
tydande ekonomiskt problem, vid vars lösande man val i första band bör
söka genomföra en långt driven rationalisering. Tidsläget är ju sådant, att vi
jordbrukare måste spara tid och arbetskraft och framför allt kunna använda
motorkraften när det gäller att effektivt transportera de varor, som måste
komma konsumenterna tillhanda och samtidigt också de varor vi själva behöva.
Emellertid visar det sig, att den nu rådande lagstiftningen på detta
område i intim förening med eu benhård byråkrati lägger allvarliga hinder
i vägen för åstadkommande av ändamålsenliga förhållanden.

Vi ha här i landet två lagstadgade monopol, nämligen advokatsamfundet
och lastbiIscentralerna. Den senare institutionen har omgärdats med ett särskilt
skydd, som medför att vi när det gäller våra fraktförhållanden i vissa
avseenden ha mycket ogynnsamma erfarenheter av dess verksamhet. Det är
inte barn det, att dessa centraler ofta ha sin bilpark stationerad på ett litet
område, varigenom tomkörningarna måste bli betydande, utan även att det
i vissa fall visat sig mycket svårt att få frakterna utförda i rätt tid och till
jämna och rimliga priser, särskilt beträffande skogsprodukter. Vi ha i den
trakt, jag kan säga mig representera, ett betydande skogsområde på omkring
20 000 till 25 000 tunnland skog. Inom detta område finnes eu enda lastbil
stationerad, vilken dock i realiteten icke sysslar med virkeskörningar. Virkestransporterna
övertagas ju nu alltmera av lastbilarna. Vi kunna i detta sammanhang
särskilt erinra om vedtransporterna. Vedtransporterna ha genom
de höga taxorna kostat konsumenterna betydande summor, vilka kanske kunde
ha något nedbringats, ifall man hade haft möjlighet att sätta in större bilpark
och samtidigt fått till stånd rimligare taxor. De rådande förhållandena
ha nu lett till att man inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelser bär
tvingats att börja bilda s. k. andelstransportföreningar.

Jag skall med några exempel belysa vad som legat bakom denna utveckling
i mina trakter. Under fjolåret hade lastbilscentralen måst anlitas för transport
av vissa specialsortiment virke, som måste forslas lundsvägsledes. Det
visade sig då, att lastbilscentralens taxesättningar i en del fall voro dels
ojämna och dels orimligt höga. Ett antal av de av lastbilscentralen presenterade
räkningarna ha måst bringas under priskontrollnämndens granskning. I
ett fall hade man i frakt för en kvantitet virke, som endast uppgick till omkring
-16 kubikfot, debiterat 18 kronor per kubikmeter för en transport, som
rörde sig om 21 kilometer. Vikten hade man angett till inte mindre än 2 ton
eller 430 kilogram per kubikfot. Eu annan räkning gällde transport av eu
kvantitet på 60 kubikfot. I detta fall hade vikten uppgivits till 3 ton, motsvarande
omkring 500 kilogram per kubikfot. Frakten utgjorde för 11 kilometers
vägsträcka 14 kronor per kubikmeter. A en annan räkning, avseende
transport av plywoodvirke och tändsticksvirke, uppgående till 340 kubikfot
och med en uppgiven vikt av 19 ton eller 558 kilogram per kubikfot, utgjorde
frakten 13 kronor per kubikmeter för en sträcka av omkring 23 kilometer.

Om man nu vet att en kubikfot vatten väger 26 kilogram och konstaterar att
(m kubikfot trä i detta fall har uppskattats till eu vikt. av 558 kilogram, måste
man få klart för sig, att det ligger något, felaktigt i själva systemet. Dessa
räkningar lät skogsägareföreningen på orten underkasta granskning hos statens
priskontrollnämnd med begäran att de skulle revideras. Priskontroll nämnden
konstaterade i sitt svar att anmärkningar riktats mot debiteringen men förklarade,
att nämnden finner att debiteringen inte bär överskridit den av länsstyrelsen
fastställda minimitaxau, oaktat afl, viktsatserna måste anses vara
för höga. Detta ledde till att skogsägareföreningen måste gå i författning
om att bilda en andelstransportförening för inköp av eu egen bil. Sedan en

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 16. 3

34 Nr 16. Onsdagen den 10 april 1347.

Motion om viss revision av förordningen om yrkesmässig biltrafik. (Forts.)
sådan inköpts har det från statens centrala biltrafikmyndigheter mött ett mycket
betydande motstånd att erhålla nödigt trafiktillstånd, trots att sådant tillstyrkts
av landsfiskalen i orten och medgivits av länsstyrelsen. Den första
effekten av detta köp var, att jordbrukarna själva togo hand om mjölkkörningen,
vilket medförde, att transportkostnaderna för mjölken nedbringades
med ett fjärdedels öre per kilogram. I detta sammanhang bör kanske tilläggas,
att transport av mjölk och kött är licensfri och inte kräver särskilt tillstånd.

Sedan nu denna bil, en mycket effektiv, kraftig lastbil, satts i trafik, är
denna körning avslutad vid 11- eller 12-tiden på dagen. Därefter har detta
transportmedel plus dess betjäning, två man, icke kunnat sysselsättas, medan
samtidigt denna barvinter tusentals och åter tusentals kubikmeter virke på
grund av brist på snö ha samlats i skogsbrynen, där det bretts ut över odlad
jord och inte kunnat köras fram förrän kanske nu i tjällossningen över jordbrukarnas
enskilda vägar. Trots framställning till statens biltrafiknämnd har
tillstånd icke kunnat meddelas skogsägarna, med undantag av eu mycket kort
tid, då tillfälligt tillstånd lämnades andelsägarna att transportera sitt eget
virke med sin egen bil. Jag måste verkligen fråga, om denna anordning kan
vara rationell eller tidsenlig.

När nu denna lastbil genomkorsar dessa bygder två gånger dagligen, kan
den givetvis taga med vissa paket med förnödenheter från handelsorten till
konsumenterna, men den har icke ännu medgivits rätt att medtaga ett paket
eller frakta någonting åt någon som står utanför föreningen, ens efter lämnandet
av det tillfälliga tillståndet, som innebar att bilen endast fick användas
för andelsägarnas eget behov. Jag skall med ett exempel illustrera vad
detta kan medföra. I min hembygd finns en gammal man på 75 år, som i fjol
hade olyckan att bryta sitt lårben och samtidigt förlorade sin hustru och
sitt enda barn och nu är alldeles ensam. Denne man har försökt att med bilen
fa frakta t. ex. ett brödpaket eller andra förnödenheter fram till sin bostad.
Men pa grund av att man vet att lastbilscentralen utövar en sträng övervakning
över denna bils trafikverksamhet har man icke vågat att bispringa denne
man i hans mycket trängande behov, utan hans begäran har måst avslås.
Jag måste fråga, om det kan vara rationellt att ett sådant sakernas tillstånd
legaliseras i den gällande författningen och kan fortsätta år efter år, trots
att eu trafikutredning arbetar sedan 1944.

Jag har inte kunnat underlåta att för kammaren framlägga desisa problem,
därför att vi här ha att göra med ett område där ordet rationalisering kan bli
något mer än ett slagord, därest man kan påräkna statsmakternas medverkan
till eu bättre tingens ordning. Det är av den anledningen jag till kammarens
protokoll velat anteckna detta anförande i förhoppning att det samtidigt med
motionen måtte tillställas 1944 års trafikutredning och att de däri anförda
synpunkterna måtte vinna beaktande. Jag kan tillägga, att vi inte äro villiga
att från denna trafikutredning acceptera förslag, som konservera den nuvarande
felaktiga ordningen.

Häruti instämde herr Larsson i Luttra.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning avvissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

nr 18, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående bemyndigande att
iordningställa vissa åbolägenheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, över
motion angående en effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 20.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, över
motion om utredning av förutsättningarna för elektrifiering av avlägset belägna
bygder.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Edberg: Herr talman! Vid föregående års riksdag motionera/le jag om
att större möjligheter skulle beredas för elektrifiering av avlägset liggande
byggnader och gårdar. Denna motion avslogs med en mycket välvillig motivering,
och utskottet hänvisade till den utredning i detta avseende som pågick och
som beräknades snart skulle bli färdig. I år har jag motionerat om ungefär
detsamma; skillnaden är att jag icke yrkat att elektriska ledningar skola
dragas fram till dessa allra mest avlägsna byggnader och gårdar, då jag anser
att det skulle bli alltför dyrbart. Vi ha dock en hel del sådana avlägsna bygder,
som ovillkorligen måste hjälpas på det sätt jag föreslagit, därest man skall
kunna hålla folket kvar i dessa bygder.

Nu säger vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande, att beträffande de bygder, som
icke kunna nås av elektrifiering enligt hittills tillämpade principer, äro förhållandena
och möjligheter så klarlagda, att intet kan vinnas med en särskild
utredning. Vattenfallsstyrelsen anser antagligen, såsom det ibland har framhållits
av elkraftutredningen, att dessa avlägsna bygder äro dömda till undergång.
Och det ser verkligen så ut. Ty vi veta, att de ungdomar, som en gångkomma
fram till samhällen och städer och jämföra de möjligheter som där
bjudas med de möjligheter de själva ha i dessa avlägsna bygder, försvinna
ifrån hembygden. Kvar bli bara gamlingarna, som naturligtvis en vacker dag
myllas ner i graven. Jag undrar om det är riktigt av statsmakterna att föra
en sådan politik, att man avfolkar dessa bygder. Framför allt skulle jag vilja
rikta en appell till skogsindustrien, som i stort sett har de största förmånerna
av att folk stannar kvar i sin bygd, t. ex. när det gäller att få skogsarbetare
och annan arbetskraft, att medverka till att förskaffa bättre möjligheter just
åt dessa obygdens människor, som utföra så mycket värdefullt arbete.

Elektrifieringsberedningen åberopar också i sitt yttrande elkraftsutredningen,
som väntas bli färdig med sitt. arbete nästa år. Jag har i min motion
fast uppmärksamheten på ingenjör J. A. Halländers utredning angående automatiskt
arbetande elektricitetsverk med gengasdrift, men elektrifieringsberedningen
har förra året ställt sig avvisande till den tankegången, att man skulle
kunna hjälpa dessa avlägsna bygder med gengasaggregat. Men det är fullständigt
klarlagt att det går att alstra elektrisk energi på den vägen och detta
alldeles säkert på mycket billigare sätt iin genom att draga elektriska ledningar

Motion om
utredning av
förutsättningarna
för
elektrifiering
av avlägsna
bygder.

Motion om
utredning om
statsbidrag till
företag, som
genom pensionering
eller
andra välfärdsåtgärder

göra sina anställda
ineddelaktig
a i
företaget.

36 Nr 16. Onsdagen den 16 april 1947.

Motion om utredning av förutsättningarna för elektrifiering av avlägsna bygder.
(Forts.)

till dessa bygder. Sedan elektrifieringsberedningen förra året avvisade denna
tankegång, har ingenjör Halländers utredning ytterligare förbättrats, varför
man kan säga, att den är fullt ut tillförlitlig. Jag tror dock inte att vare sig
utskottet eller elektrifieringsberedningen har beaktat detta, utan man säger
nu av bara farten, att man avstyrker alltsammans.

Norrlandsutredningen bär doek sett litet annorlunda på denna fråga. Den
bar gjort ett välvilligt uttalande och tänkt sig, att man eventuellt skulle
kunna gå den i motionen anvisade vägen men har i alla- fall inte yrkat bifall
till motionen.

Nästa år torde val den åberopade utredningen föreligga färdig, och förmodligen
Vår väl riksdagen då taga ställning till denna fråga. Jag bär med dessa
ord velat påminna riksdagen om att den skulle göra en mycket god gärning
om den när utredningens förslag kommer nästa år beaktar de synpunkter, som
framförts i den av mig och herr Vigelsbo väckta motionen, och tar under övervägande
på vad sätt man kan hjälpa dessa människor i de öde skogsbygderna.
Jag är som sagt alldeles säker på att man med statens hjälp medelst dylika
kolgasaggregat skulle nödtorftigt kunna förse dessa obygdens människor med
litet elektrisk energi, som kan tillgodose såväl deras behov av lyse som elektrisk
kraft i övrigt. Det är klart att man inte kan uppnå samma förmåner som
med den elektricitet som överföres per tråd, men dessa obygdens människor
äro sannerligen inte bortskämda. Den minsta hjälp de kunna få mottages, som
uttrycket lyder, med den största tacksamhet. Därför hoppas jag att kammarens
ledamöter när de nästa år skola ta ställning till det förslag, som då väntas
föreligga färdigt, må beakta den fråga, på vilken motionärerna velat rikta
uppmärksamheten.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

8 21.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, över
motion om utredning av frågan om statsbidrag till företag, som genom pensionering
av sina anställda eller genom andra, sociala välfärdsåtgärder göra
dem meddelaktiga i företaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Hallén: Herr talman! Jag ämnar inte ställa något yrkande om bifall
till motionen, då detta är ganska utsiktslöst gentemot ett enhälligt avstyrkande
utskottsutlåtande. Men jag vill gärna begagna tillfället att något utveckla
de synpunkter som varit vägledande för motionen. Jag lever verkligen i den
tron att den fråga som upptagits i motionen framdeles kommer att bli aktuell
inom vårt näringsliv.

Det pågår för närvarande en utredning rörande ordnandet av pensionering
för anställda i privat tjänst och frågan på vad sätt staten och arbetsgivarna
skola deltaga i denna pensionering. Jag har nu föreslagit i motionen att denna
tankegång skulle utsträckas på så sätt, att de anställda i privata företag skulle
få åtnjuta förmåner i form av varjehanda sociala välfärdsåtgärder från företagets
sida och att företaget eventuellt skulle erhålla ersättning härför genom
bidrag från det allmänna. Utskottet invänder häremot att sådana åtgärder icke
kunna bidraga till en utjämning av de sociala och ekonomiska olikheter, som för
närvarande råda, utan snarare kunna bidraga till att skärpa dem. Man menar
att vissa företag ha så god ekonomi, att de kunna genomföra sådana här välfärdsanordningar,
medan andra företag inte ha råd till det, och på det sättet

Onsdagen den 1(i april 1947.

Nr tti.

Motion om utredning om statsbidrag till företag, som genom pensionering eller
andra väl färdsåtgärder göra sina anställda meddelaktiga i företaget.

(Forts.)

skulle medborgarna komma i olika ställning. Jag vill inte förneka att det kan
ligga något i detta resonemang. Men, ärade kammarledamöter, jag vill å andra
sidan framhålla att om vi någon gång skola kimna få bukt med den s. k. centralbyråkratien
och det jag höll på att säga opersonliga sätt, på vilket den
sociala utjämningen försiggår i vårt land, måste vi upprätthålla en relation
mellan företagaren och de anställda. Vi få här ibland skrifter och broschyrer,
där det omtalas hur det eller det välbärgade företaget anordnar semesterhem
för sina anställda, lämnar bidrag till semesterresor för arbetarna eller, vad
som är mycket viktigt, gör stora insatser i fråga om arbetarnas bostadsbyggande.
Det förekommer till och med att man avsätter fonder till förmån för
utbildning och studier för de anställda och deras barn. En sådan verksamhet
borde kunna utvecklas. Genom den s. k. industriella demokratien i form av
företagarnämnder o. d. borde en samverkan mellan företagen och de anställda
kunna komma till stånd för reglering av frågan hur en större del av arbetets
frukter skall återföras till dem som skapat dem, det vill säga i huvudsak de
anställda.

Vi ha som jag nämnde sett många exempel på hur företagen genomföra
sådana här sociala välfärdsanordningar. För någon tid sedan fingo kammarledamöterna
en propagandaskrift från Findus-Marabou. Jag är inte kompetent
att yttra mig huruvida den mycket vackra framställningen kan ha något som
man skulle kunna kalla medaljens frånsida. Men i alla fall visar sig detta företag
på ett överlägset sätt gå före många andra i fråga om att vidtaga åtgärder
till förmån för sin personal.

Bli vi inte, ärade kammarledamöter, upprörda i vårt innersta ibland när vi
se hur vissa företag behandla sitt folk? Senast i dag fick jag ett brev från
ett järnhandelsbiträde i eu stad i södra Sverige •—• ett brev. som ger en verklig
bild ur levande livet. Han har varit anställd i en järnaffär i 152 år. Under denna
tid har han aldrig fått ett enda öre i extra ersättning, vare sig vid jul eller
midsommar eller något annat tillfälle. Det har förekommit någon gång att
personalen fått. kaffe en Luciamorgon, men det är också allt. Ägarna till företaget,
ett par syskon, ha gjort sig .stora förtjänster på detsamma, de ha byggt
sig palatsliknande villor och leva ett högt och flott liv. Men de ha inte det
ringaste sinne för att göra något för personalen. Däremot veta vi ju mycket väl
att järnhandlarna ha sin stora riksorganisation med riksprislistor och bestämmelser
om böter för dem som inte följa prislistorna, med leveransspärrar för
dem som driva illojal konkurrens o. s. v. Och jag förmodar att man på många
håll inte är så främmande för den s. k. nyetableringskontrollen för att kunna
hålla ögonen på att det inte blir några nya företag. På sådana områden kunna
företagarna utveckla en tilltagsenhet och en energi, som är värd allt beröm.
Tänk, om de skulle kunna överflytta detta till sina anställda och försöka att
genom sina riksorganisationer eller på annat sätt direkt göra dem mera delaktiga
av företagens vinster.

Jag måste bekänna att jag inte är någon beundrare av en statssocialism, där
staten skall driva företag inom näringslivet. Jag finner det mera naturligt att:
man framtvingar sådana åtgärder av företagarna, varigenom arbetets frukter,
om möjligt på platsen, återbäras till de anställda, i form av olika sociala åtgärder.

Låt mig taga ett annat exempel. En förmögen familj i Värmland hade en
s. k. trotjänarinna — något som iir sällsynt numera — vilken haft sin plats
i 41 år. Så fick hon sluta, och allt hon fick var en dusör på 100 kronor. Hon
fick söka sig till ett ålderdomshem eller med andra ord till fattighuset. Det var
en rik familj, och den hade mycket väl kunnat ge henne en livränta, som hon

Nr 16.

Onsdagen den 16 april 1947.

Interpellation.

Motion om utredning om statsbidrag till företag, som genom pensionering eller
andra välfärdsåtgärder göra sina anställda meddelaktiga i företaget.
(Forts).

kunde klara sig på under sina återstående dagar. Vi känna oss upprörda i
sådana fall, och det är inte riktigt att säga att gumman kunde klara sig på de
1 000 kronor om året, som folkpensionen ger.

Vad jag vill komma fram till är att det bör tillskapas former för de sociala
välfärdsanordningarna, varigenom den personliga relationen mellan företagen
och de anställda, icke brytes. Eljest hamna vi en vacker dag i mekanisering
och byråkratisering, och det blir en opersonlig prägel över det hela. Jag vet
mycket väl, herr talman, att jag denna gång inte har några utsikter att vinna
gehör för dessa synpunkter. Men i den ena eller andra formen kommer tanken
igen, och jag hoppas att det då skall finnas mera förståelse för den.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Herr Karlsson i Grängesberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 209, angående vissa
anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1947/48.

Denna motion bordlädes.

§ 23''.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Svensson i Va, som yttrade: Herr talman! De närmaste åren framåt förväntas
uppläggandet av ett flertal stora kraftledningslinjer från norrländska
kraftstationer och söderut. De härigenom uppkommande gatorna förvandla
betydande arealer skogsmark till, skogligt sett, impediment. Varje kilometer
50 meter bred gata tar sålunda 5 hektar. I ogynnsamma fall kan hela gårdars
skogsmark splittras upp genom dessa gator. Ett mycket stort antal skogsägare
komma att beröras av de nya linjerna.

Värderingen av de skador för hemmanen, som härvid uppstå, är sålunda av
betydande vikt för skogsägarna.

De värderingar av skador och intrång, som i dag tillämpas vid kraftgateledningarna,
baseras i regel på de »Normer för uppskattning av skador och
intrång, som förorsakats genom framdragande av elektriska kraftledningar genom
skogsmark», som den 11 februari 1921 fastställts av kungl. vattenfallsstyrelsen,
.

Dessa regler synas emellertid nu i viss mån vara föråldrade, då vissa primärförutsättningar
ändrats sedan år 1921. Så är exempelvis räntefoten vid beräkning
av framtida skador fastställd till 5 %, medan densamma vid upplåning
för olika ändamål numera endast står i 3—4 %.

Ersättning för »förtidig avverkning» av exempelvis en skogsplantering, som
är 5 år gammal, blir enligt grundernas tabell II, då markvärdet är 100 kronor,
blott 115 kronor. Detta är sedan flera år tillbaka flerstädes ett värde långt
understigande kul tur kostnaden. Skönhetsvärden ha ej alls omnämnts i grunderna,
ehuru de i vissa fall kunna uppgå till ej obetydliga om än synnerligen
svårbedömbara summor.

I vissa fall göras säkerligen i praktiken en del jämkningar efter skönhetsvärden,
men dylik olikformig tillämpning ökar endast skogsägarnas osäkerhet
inför kraftledningsersättningarna.

Sedan längre tid tillbaka pågår också en utredning syftande till modernisering
av uppskattningsgrunderna. Då denna synes dra ut på tiden och ärendenas

Onsdagen den lö april 1947.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

antal den närmaste framtiden kan förväntas ökas, kunde kanske vissa fölfenklande
justeringar av grunderna göras i syfte att nå snabbare och preliminärt
godtagbara normer.

Med hänvisning till ovanstående får jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet observerat att gällande grunder av år 1921 för uppskattning
av skador och intrång, som förorsakats genom framdragande av elektriska
kraftledningar genom skogsmark, blivit föråldrade?

Om så är fallet, är herr statsrådet beredd att medverka till en provisorisk
justering av nämnda grunder för att tillförsäkra berörda skogsägare en rättvisare
ersättning för lidna skador?

När kan den pågående utredningen om nya och ändrade normer för uppskattning
av skador, som uppstå genom framdragande av elektriska kraftledningar
genom skogsmark, förväntas bliva färdig med sitt uppdrag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Nilson i Spånstad, som anförde: Herr talman! I cirkulär av den 15 mars
1947 till förmedlingsorganen har statens byggnadslånebyrå utfärdat vissa föreskrifter
med restriktioner i fråga om beviljandet av tertiärlån och bostadsanskaffningslån
på landsbygden. Nämnda lån till en- och tvåfamiljshus skola
enligt byggnadslånebyråns uppfattning bli beroende av att vatten och avlopp
ordnats på ett tillfredsställande sätt inom i anspråk tagna bostadsområden.

Detta dekret från byggnadslånebyråns sida kan såsom byrån själv medger
i ovannämnda cirkulär befaras medföra en kraftig begränsning av egnahemsbyggandet
i många mindre samhällen. Det torde nämligen vara ogörligt
för sådana mindre tätorter att lösa vatten- och avloppsfrågan på grund av
den knapphet som råder framför allt på material men också på arbetskraft.
Anläggandet av vatten- och avloppsledningar är i nuvarande läge sålunda
icke direkt beroende på vilja och initiativ från kommunernas och samhällenas
sida, utan avgörande blir i vad mån statens reglerande organ lämna material
och byggnadstillstånd. Under sådana förhållanden kan det icke vara rimligt
att andra statliga myndigheter genom av dem själva utfärdade bestämmelser
söka hindra egnahemsbyggandet.

De mindre samhällenas möjligheter att ordna vatten och avlopp äro vidare
beroende av de bidrag, som staten utfäst sig att lämna till dylika företag.

Emellertid ha statsanslagen på grund av den rådande bristhushållningen begränsats
till en obetydlighet i förhållande till inkomna ansökningar och föreliggande
behov. I statsverkspropositionen har beräknats att vid innevarande
budgetårs slut ansökningar om bidrag till vatten- och avloppsföretag komma
att avse en sammanlagd kostnad av 150 miljoner kronor, motsvarande 75 miljoner
kronor i statsbidrag. Då chefen för kommunikationsdepartementet äskat
5 miljoner kronor för budgetåret 1947/48, kommer det även med en kraftig
ökning av nämnda anslag att dröja många år, innan enbart dessa bidragsansökningar
kunna beviljas. Under tiden måste man räkna med att nya ansökningar
inkomma, som säkerligen avse större kostnadsbelopp än härovan
nämnda summor. Det torde således stå klart att landsbygdskommunerna och
mindre bebyggelseområden icke kunna lastas för att vatten- och avloppsledningar
icke framdragas i den takt byggnadslånebyrån finner önskvärd.

Interpellation

4li Nr l(i. Onsdagen den 10 april 1947.

1 nterpellation. (i1 orts.)

Om byggnadslånebyråns avsikter med avseende på vatten- och avloppsfrågan
fullföljas, kommer det att medföra dels att bostadsbyggandet under de
närmaste åren kommer att koncentreras till de större tätorterna och dels att
egnahemsbyggande! kommer att inskränkas till förmån för byggandet av flerfamiljshus.
Bägge dessa konsekvenser av byggnadslånebyråns nyligen utfärdade
bestämmelser måste anses vara förenade med allvarliga olågenheter. Det
kan icke vara överensstämmande med statsmakternas tidigare uttalanden att
underordnade statliga myndigheter vidtaga åtgärder, som hota att begränsa
eller helt förhindra många mindre samhällens tillväxt och därmed ytterligare
påskynda flykten från landsbygden till de större och framför allt de stora
städerna.

Det kan ej heller betraktas som i och för sig önskvärt att byggandet av
flerfamiljshus gynnas på bekostnad av egnahemsbyggandet. vilket med all
sannolikhet kommer att bli följden. Under de senaste åren har byggandet av
en- och tvåfamiljshus vunnit terräng på bekostnad av flerfamiljshusen, en utveckling
som måste betecknas som lycklig både ur sociala och befolkningspolitiska
synpunkter. Det kan icke vara rimligt att byggnadslånebyrån skaffar
sig möjligheter att hejda denna lyckosamma utveckling, som innebär en
verklig höjning av bostadsstandarden.

Byggnadslånebyråns nya villkor för beviljande av tertiärlån och bostadsanskaffningslån
torde med säkerhet leda till allvarliga svårigheter för det bostadsbyggande
i mindre samhällen som sker med statligt stöd. Med hänsyn
härtill kan det ifrågasättas huruvida de ändrade direktiven till förmedlingsorganen
äro förenliga med de bestämmelser, som statsmakterna fastställt för
byggnadslånebyråns verksamhet. Därtill kommer att det förfaringssätt byrån
ämnar tillämpa för utrönande av vatten- och avloppsfrågans läge på vederbörande
ort kan väntas medföra ökad pappersexercis och ytterligare fördröja
ärendenas handläggning. Slutligen kan starkt betvivlas huruvida det är ekonomiskt
klokt att driva fram anläggandet av vatten och avlopp i tider, då
det inte endast är brist på material utan då det också råder en utpräglad
dyrtid.

Med anledning av vad jag sålunda anfört vill jag hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser herr statsrådet att de ändrade direktiv i fråga om beviljandet av tertiärlåh
och bostadsanskaffningslån på landsbygden, som statens byggnadslånebyrå
tillställt förmedlingsorganen genom cirkulär av den 15 mars 1947,
äro lämpliga och önskvärda ur landsbygdens och de mindre samhällenas synpunkt? Om

så icke är fallet, är herr statsrådet villig att medverka till att nämnda
cirkulär från statens byggnadslånebyrå återkallas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25.

Herr Hansson i Skediga erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! *
Enligt gällande bestämmelser äro polisdistrikt eller förbund av polisdistrikt
skyldigt att hålla förvaringslokal jämte förhörs- och vaktrum. Nämnda lokaler
måste vara så beskaffade att de vintertid kunna uppeldas, och dessutom bör
utspisning av de intagna kunna anordnas. Kostnaderna för dylika lokaler kunna
bli rätt avsevärda för vederbörande kommuner, då något statsbidrag icke
utgår vare sig till byggande av arrestlokaler eller till driftkostnaderna. Under
den senaste tiden ha utgifterna för denna del av polisorganisationen på

Onsdagen den 16 april 1947.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

många håll inom landet ökat genom de inkorporeringar av landskommuner som
ägt rum. De bärkraftigaste kommunerna ha ofta brutits ut ur polisdistriktförbunden,
och i flera fall ha också förvaringslokalerna följt med de inkorporerade
kommunerna. Under sådana omständigheter ha svårigheterna för de kvarvarande
landskommunerna att ordna förvaringslokaler i hög grad ökats.

För att kunna uppnå en tillfredsställande lösning av denna fråga synes ett
samarbete böra komma till stånd icke blott mellan landsbygdskommuner
inbördes utan också mellan landsbygdskommuner, å ena, samt städer och
köpingar, å andra sidan. Det visar sig många gånger att en samverkan enbart
mellan landsbygdskommunerna i detta avseende icke är i allo ändamålsenlig.
Det uppstår svårigheter att bestämma den lämpligaste platsen för arrestlokalen
utan att avståndet dit blir för långt för vissa delar av distriktet med åtföljande
alltför långa resor. Därtill kommer att arrestlokalen uppenbarligen
måste förläggas till en tätort, då den av praktiska skäl inte kan nlaceras oberoende
av bebyggelsen. Det förefaller därför vara lämpligast om samförstånd
kan uppnås mellan landsbygdskommuner och större tätorter om gemensamt utnyttjande
av arrestlokalerna.

Vad som ytterligare försvårar för de ofta skatte tyngda landsbygdskommunerna
att bygga förvaringslokaler för ordningen störande personer, är den
omständigheten att statsbidrag icke utgår vare sig till uppförandet av dylika
lokaler eller till driftkostnaderna. Vederbörande kommuner få själva svara för
alla kostnader i samband med arrestlokalen. Det kan ifrågasättas huruvida icke
statsbidrag bör utgå för detta ändamål liksom statsbidrag utgår till kommunernas
utgifter för polismännen. Om så skedde, skulle det säkerligen bli möjligt
att tillfredsställande lösa frågan om förvaringslokaler på landsbygden."

Med anledning av vad jag ovan anfört vill jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet Mossberg få framställa följande frågor:

Är herr statsrådet beredd att medverka till att ett samarbete kommer till
stånd mellan städer och köpingar å ena sidan och omgivande landsbygdskommuner
å den andra för att tillgodose behovet av arrestlokaler jämte förhörsoch
vaktrum?

Har herr statsrådet för avsikt att framlägga förslag om statsbidrag till uppförande
av arrestlokaler med tillhörande förhörs- och vaktrum och till driftkostnaderna
för sådana lokaler?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

§ 27.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Nilsson i Kristinehamn
under 13 dagar från och med den 17 innevarande april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.B8 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr lfi.