1947. Andra kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1947:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 13.

Fredagen den 21 mars.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollet för den 15 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1947 den 21 mars sammanträdde kamrarnas valmän, för utseende av en
kommitterad för tryckfrihetens vård efter avlidne biskopen T. J. E. Andra?;
och befanns efter valets slut därtill hava blivit utsedd professorn Nils Gabriel
Ahnlund med 16 röster. ^

John Björck. Axel Lindqvist.

Nils Herlitz. K. A. Ryberg.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas om detta
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till förordnande
för den valde.

§ B.

Herr talmannen anmälde, att överläggningen i anledning av det av hans
excellens herr statsministern Erlander i enlighet med Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 190 vid kammarens sammanträde den 19 innevarande mars lämnade meddelandet
nu komme att fortsättas, och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Fru Yästberg, som anförde: Herr talman! Det kan väl knappast förvåna någon
om även en representant för husmödrarna och de socialdemokratiska kvinnorna
säger ett par ord i denna debatt, som ju i så hög grad berör de många
fattiga hemmens och familjernas ekonomi och möjligheterna att bevara en erövrad
standard. Jag förmodar också, att ingen finner det så märkvärdigt om
detta mitt inlägg i främsta rummet knyter an till radiobudskapet om de nya
ransoneringarna, vilket kom som en obehaglig överraskning för oss alla och
åstadkom en verklig chock, främst kanske bland husmödrarna.

Det torde icke vara någon hemlighet för någon här i landet att kaffetåren
blivit en mer eller mindre oumbärlig dryck i svenska hem och i svenskens vanor.
Även om kaffet inte är lika nödvändigt som bröd, mjölk, potatis och socker
•— varor som vi gudskelov inte haft någon verklig brist på under krigsåren,
tack vare inte minst jordbrukarnas solidaritet med landet och ransoneringarna
— så betraktas dock kaffet i flertalet svenska hem som en betydelsefull
del av kosten och trivseln. Ju fattigare hemmet är och ju mindre omväxling
som bjuds i vardagskosten, ju mera Värdesätter man en liten stimulerande
kaffetår. Jag har inte heller vare sig i pressen eller i regeringsdeklarationerna
lyckats upptäcka att man betraktar kaffet som en lyxvara. Men då nu kaffet
spelar en så stor roll i medborgarnas livsföring är det väl icke så svårt att

Andra kammarens protokoll 7947. Nr 13. 1

Meddelande
av hans
excellens
herr statsministern.

(Forts.)

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
förstå den våldsamma reaktion som kafferansoneringen utlöst eller att man
i det första ögonblickets upprördhet krävt att kaffet åter skall bli fritt.

Det överraskande lördagsbudskapet gjorde också den spontana reaktionen så
mycket våldsammare och mer irriterad, och ilskan blev inte mindre hos alla
lottlösa, då man fick erfara hur andra roffat åt sig av kaffelagren för egen
del. Nu böra vi dock ha hunnit lugna oss och mera kallt bedöma skälen för
och emot regeringens åtgärd. Jag kan gott förstå att regeringen, och inte
minst folkhushållningsministern, tvekat att tillgripa denna åtgärd och att man
i det längsta skjutit kaffet åt sidan medan man undersökte andra utvägar.
Både regeringen och vi andra ha ju dock glatt oss åt att den ena ransoneringen
efter den andra kunnat slqpas, och inte minst ha vi husmödrar glatt oss över
att man ställt i utsikt att hela det irriterande kortsystemet skulle försvinna.

Det måste under sådana förhållanden kännas olustigt att åter behöva tillgripa
redan avvecklade ransoneringar och därtill på en hos allmänheten så
uppskattad vara som kaffe. Olusten inför det som skett kan man alltså förstå.
Men sedan kommer frågan om det fanns något annat att göra. Hur skulle det
i dag ha sett ut om regeringen icke radikalt tillgripit ransonering på kaffe?
Skulle de många fattiga hemmen och husmödrarna i vårt land då haft orsak
till större glädje än nu? Är det någon som tror att tillgängliga kaffelager då
blivit rättvist fördelade? Vi skulle känna den mänskliga naturen, och framför
allt vissa kategorier av människor, mycket illa om vi skulle våga svara ja på
den frågan.

Det låter bra^och populärt att begära kaffet fritt under den bestickande parollen:
kaffet på bordet. Men har inte lördagens och veckans hamstringspsykos
sagt oss något hur det skulle gå om parollen följdes? Det skulle nog inte dröja
många dagar eller timmar i nuvarande läge innan alla våra förråd av kaffe
voro tömda. Hamstrare och jobbare skulle utan skrupler lägga beslag på kaffet
och sedan hånfullt skratta regeringen och alla lojala medborgare rakt upp
i ansiktet över deras naivitet. Vi skulle ha länsat alla förråd av kaffe i lojala
händer och återfunnit dem hos jobbare och hamstrare.

Apropå hamstrare så talas det alltid om fru Hamsterlund men aldrig, märkvärdigt
nog, om herr Jobbarman. Därmed sprides vanföreställningen att det
endast är kvinnorna som hamstra. Men fru Hamsterlund är ofta endast ett
uppskrämt och hysteriskt redskap för herr Korrekt, som visserligen inte behöver
trängas i köerna men som låter sig den hamstrade kaffetåren väl smaka
i den idylliska familjens sköte. Och när hörde man talas om eller såg en tidningsnotis
om att en kvinna satt sig i en bil, trampat gaspedalen i botten, styrt
ut mot en oskuldsfull lanthandlare, med andan i halsen frågat hur mycket
kaffe det fanns i lagret, slängt upp några tusenlappar på bordet, kastat in fem
säckar kaffe i bilen, vänt åter till jobbarlyan och gnuggat händerna i förtjusning
över att ha tjänat en god årslön på en liten kupp?

\ ad som intresserar mig i detta sammanhang är: vem skulle tjäna och vem
skulle bli lidande pa om kaffet bleve fritt? Skulle det månne bli de rika och
förmögna som bleve lidande, de som alltid annars äro vana att ta för sig av
det bästa, eller skulle det månne bli de jobbare och svartabörshajar som aldrig
försumma en chans att tjäna en slant på andras nöd?

Frågorna behöva endast ställas för att svaret skall ge sig självt. Det är de
många fattiga hemmen som skulle komma att få svida för eu sådan politik.
Våra fattiga husmödrar i de hundratusen arbetarhemmen skulle få stå med två
tomma händer, medan de rika och jobbarna togo för sig det mesta av lagren.
Detta resultat av parollen: kaffet på bordet! synes mig vara så uppenbart, att
man inte behöver resonera om saken.

Man talar så mycket om att det finns så gott om pengar i landet. Jag kan
ju inte heller bestrida att sa är fallet. Det märks bl. a. på den ökade lyxkon -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
sumtionen och pa hamstringspsykosen. Men vi böra samtidigt ha klart för oss
att det inte är alla som ha gott om pengar. Jag tror inte att den stora breda massan
av arbetare, hantverkare, butiksbiträden, småbrukare, flerbarnsfamiljer, ensamma
mödrar, folkpensionärer ete. ha något överflöd på pengar. Hos folkets
stora flertal räcka pengar nu som förut icke på långt när till för att tillgodose
ens måttliga löpande behov, och ännu mindre finns det pengar över för att fylla
skåpen med hamstrade varor eller rusta sig mot prisfördyringar genom att
lägga sig till med förnödenheter avsedda för alla.

Hur skulle i nuvarande hamstringsepidemi och sabotageverksamhet den fattiges
kaffetår ha tryggats utan att kaffebönorna satts på kort? All vår erfarenhet
från många krisår och knapphetsperioder säger oss, att det inte går att
garantera en rättvis fördelning av nödvändighetsvaror i kristid utan att man
tillgriper ransonering. Den socialdemokratiska regeringen, som är en folkregering,
måste skydda de fattigas intressen, vilket i detta fall är hela landets.
Vi kunna alltså icke förebrå regeringen för att den i tid infört ransonering
av kaffe, te och kakao. Vi anse att den tvärtom är värd allt erkännande från
de breda lagrens sida för denna sin åtgärd. Vi äro glada över att regeringen
skyddat dessa nödvändighetsvaror mot hamstrare och jobbare. Men om vi inte
på något sätt vilja understödja kravet på kafferansoneringens slopande anse vi
oss med så mycket större rätt kunna begära att den blivande kafferansonen blir
så rikligt tilltagen som det prekära läget medger. Vi inkassera också på förhand
med tacksamhet de löften regeringen i detta fall givit att efter verkställd
inventering överväga en så stor tilldelning som möjligt, och vi uttala vårt fulla
förtroende för regeringens goda vilja och förmåga att infria dessa löften.

Kammarens ledamöter få ursäkta att jag så utförligt uppehållit mig vid en
i det stora hela så obetydlig detalj som kaffet, men jag tror detta är motiverat
med hänsyn till den stora plats kafferansoneringen fått i propagandan mot regeringen.
När vi ge uttryck för vårt starka förtroende för regeringen och dess
ransoneringspolitik, så beklaga vi samtidigt att vi icke kunna utsträcka detta
förtroende till den borgerliga oppositionens metoder att i partipolitisk spekulationssyfte
utnyttja ett allvarligt krisläge genom att underblåsa panikstämningar
hos allmänheten. Ett sådant uppträdande måste jag stämpla som ansvarslöst
och osolidariskt mot landet och oss alla. Det berättas ju nästan otroliga historier
om resultatet av den hamstringspsykos man uppammat och som man inte
gör något för att dämpa. En fjompa sägs ha köpt skönhetsmedel för 600 kronor.
en annan har försett sig med en säck kaffe, en tredje har lagt beslag på
två kilo lagerbärsblad o. s. v. Det kan inte vara fattiga och inte heller kloka
medborgare som bära sig så illa åt, och allra minst kunna vi inräkna dem bland
den stora mängden av lojala människor. Däremot är jag alldeles övertygad om
att det är folk som läser borgarpressens insändare och löpsedlar och som också
tar oppositionens tal om vanstyre i landet för kontant.

Jag tror inte att oppositionen kan undandra sig sin andel i ansvaret för den
psykos som uppstått hos en mer eller mindre värnlös allmänhet. Så hätskt, så
metodiskt, så ansvarslöst som oppositionen på sina håll talat om vanstyre och
hetsat mot regeringen är det väl inte underligt att svenska folket i förstone
reagerar precis så som en massa lättpåverkade människor nu gjort. Men jag
skulle vilja råda den högröstade oppositionen att inte spänna bågen till bristning
och all tala litet mera lågmält om den nuvarande regimens s. k. vanstyre.
Oppositionen vill ogärna bli erinrad om att vi verkligen haft vanstyre bär i
landet förut, nämligen när de borgerliga ensamma hade makten. Vi som upplevde
den borgerliga diktaturen under förra världskriget fingo sannerligen på
eget skinn känna den bittra svedan av ett verkligt borgerligt vanstyre.

Tro ni, dagens borgerliga anklagare mot arbetarregeringen, att vi fattiga hus -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forte.)
hur våra barn svulto medan horder av gulascher vräkte sig i utmanande överflöd.
glömt hur de dyra priserna gjorde våra fattiga slantar odryga i våra
händer? Då var det vanstyre i landet och folket led nöd, medan de borgerliga
stodo vid rodret på skutan. Vi som vid olika tillfällen upplevt de svåra arbetslöshetskriserna
veta också vad den borgerliga politiken inneburit av vanstyre
mot folkets breda lager.

Tro ni, borgerliga hetsmakare och panikalstrare mot folkmajoritetens regering,
att vi glömt de ganska näraliggande tider, då ett par hundra tusen arbetare
stodo utanför stängda fabriksportar, glömt förtvivlan hos hundra tusen fattiga
husmödrar som inte hade mat på bordet, glömt de tröstlösa AK-arbetena
och de utmanande arbetslöshetsdirektiven, glömt att två socialdemokratiska regeringar
fingo avgå för de borgerligas vettlösa arbetslöshetspolitik?

Under denna tid av borgerligt regemente kunde man med skäl tala om vanstyre
här i landet. Jag skall inte tala om allt motstånd och allt hån jvi mött
när det gällt att få igenom också mycket anspråkslösa krav i fråga om den nu
så populära socialpolitiken, men ni kunna vara lugna för att vi ingenting glömt
av allt dietta, lika litet som vi glömt från vilket håll det ihärdiga motståndet
kom.

Man kan invända, att allt detta hör till en förfluten tid och att alla nu äro
rörande eniga om att vi skola göra det här landet beboeligt för alla. Men till
detta vill jag endaist svara, att det synes vara först med arbetarrörelsens maktställning
i samhället som insikten om folkets behov på olika områden blev så
stark att de borgerliga nu vilja tävla med arbetarpartiet i reformintresse. För
oss är situationen alldeles klar: vi ha prövat det borgerliga styret i olika varianter,
och vi ha funnit det föga värt att stödja. Nu ha vi prövat ett socialdedemokratiiskt
styre och funnit att det kommer att hjälpa oss ett stycke fram
på vägen.

Man talar skadeglatt i vissa kretsar om att arbetarregeringen är utsatt för
en förtroendekris, underförstått även bland folkets breda lager och det egna
väljarunderlaget. Jag tror att oppositionen inte skall hysa några illusioner eller
göra sig några förhoppningar på denna strömkantring hos löpsedelläsarna
och allra minst att den storm i kaffekoppen, som borgarpressen vittnar om, innebär
ett arbetarkvinnornas uppror mot regeringen. Sveriges arbetarkvinnor
falla icke i förstugan för borgerliga försök att vispa upp panikungar och kaffepsykoser
med sin hetspropaganda. Vi stodo pall under krigets och krisens
många påfrestningar och svårigheter, och vi tänka inte ramla ihop inför den
anstormning som de borgerliga organiserat mot arbetarstvret.

_ Vi tycka också att det är inkonsekvent att försöka spela ut den alltför tidigt
bortgångne Per Albin Hansson mot den nuvarande regeringschefen i samma
andetag som man mobiliserar alla sina resurser mot arbetarrörelsens och
regeringens efterkrigsprogram. Det bör ju inte vara någon hemlighet att detta
program, även skatteprogrammet, bär Per Albin Hanssons signatur i lika hög
grad som finansministerns. Per Albin Hansson lämnade arbetarrörelsens efterkrigsprogram
i arv åt oss, och det är för att förverkliga detta program som vi
arbeta och kämpa.

Jag kan försäkra er att Sveriges arbetarkvinnor, de hundratusen fattiga husmödrarna
och yrkeskvinnorna i vårt land som fylkade sig kring Per Albin
Hanssons politik, icke komma att svika den sittande arbetarregeringen, när den
beslutsamt går att realisera vårt program!

I detta anförande instämde fröken Öberg, herr Jonsson i Skutskär, fröken
Olsson, fru Eriksson samt herrar Jonsson i Haverö, Berg, Nilsson i Landskrona,
Landgren och Sundberg.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag begärde ordet när fru Västberg talade om kafferansoneringen och
kaffehamstringen. Det förefaller mig som om fru Västberg där i betydande
grad ställde problemet på huvudet. Jag tillät mig i ett anförande i onsdags
beröra denna fråga och uttalade då såsom min uppfattning, att införandet av
den nya ransoneringen just varit incitamentet till den hamstringspsykos som
sedan utlöstes. Jag tillät mig samtidigt rikta en fråga till regeringsbänken
huruvida, det verkligen varit nödvändigt att vidtaga en dylik åtgärd, och jag
ställde själv denna nödvändighet i tvivelsmål.

De uppkomna förhållandena förefalla så mycket mera beklagliga och anmärkningsvärda
om man erfar hur det gick till i lördags här i Stockholm —-jag berörde även den saken i mitt onsdagsanförande — då affärerna till köpmännens
stora förtvivlan formligen stormades, och då många av kunderna rörande
den kommande ransoneringen refererade till sina goda förbindelser i kanslihuset.
Den saken tycker jag är mycket betänklig.

Fru Västberg talade också om att vi skulle skydda oss i ett bristläge. Vad
är det då för ett bristläge vi ha? Jo, vi ha brist på valutor. Det är den saken
det här gäller •— inte kaffe! Vi ha för närvarande kaffelager liggande som äro
tillräckliga för att vi skola kunna klara oss hela detta år. Om vi alltså skola
göra någon valutavinst på denna kafferansonering, så skall det vara under nästa
år. Den vinsten kan uppskattas till cirka 20—25 miljoner kronor. Jag vill
verkligen ifrågasätta om det är lämpligt att införa en ny, stor ransoneringsapparat
bara för att om ett år ha sparat 20—25 miljoner. Den summan hade
vi ledigt kunnat ta igen enbart genom att i tid strypa åt den orimliga importen
av frukt.

Härpå anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
skall be att få svara omedelbart på herr Henrikssons fråga. Herr Henriksson
tycks inte ha hört folkhushållningsministerns deklaration. Folkhushållningsministern
förklarade ju, så vitt jag kan förstå, mycket tydligt, att han ansåg att
om icke ransoneringarna införts samtidigt som importregleringen, så skulle lagren
genom hamstring ha försvunnit så hastigt, att en icke nödvändig import hade
framtvingats. Detta är den enkla förklaringen, och den hoppas jag att folkhushållningsministern
skall kunna upprepa.

Herr Henriksson, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag hörde denna folkhushållningsministerns deklaration, och jag svarade,
att den ju var ett mycket subjektivt bedömande av läget. För egen del
betvivlar jag att införandet av en ny ransonering hade behövt utlösa någon
hamstringspsykos, allra minst beträffande kaffet. Det borde varit möjligt att
framlägga ett sådant material för allmänheten, att den förhållit sig lugn. Nu
har man i stället ställt till med en sådan skräll, att alla människor mer eller
mindre gripits av galenskap i samband med ransoneringen.

Vidare anförde:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Fn sak har med otvetydig klarhet
framgått av den tolv timmar långa debatten i onsdags, liksom också av den
pressdebatt som föregick densamma, nämligen att i oppositionens motivkrets för
avbrytande av förhandlingarna om åtgärder mot den hotande inflationsfaran
ha arbetarnas lönestegringar spelat en väsentlig, för att icke säga avgörande
roll. Herr Ohlin, som är en skolad nationalekonom, uttryckte sig visserligen

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
med vederbörlig varsamhet och erinrade om att detta icke varit den enda faktorn
i sammanhanget, men herrar Pehrsson-Bramstorp och Skoglund i Doverstorp
uppehöllo sig däremot väsentligen vid lönefrågan. Det framgick av båda
dessa talares anföranden att även om det till äventyrs i något av deras innersta
tankeskrvmslen skulle finnas plats för någon annan faktor, så spelade den
ingen väsentlig roll.

Emellertid kom man ju icke desto mindre under partiledarekonferensen till
enighet om att lönestegringar icke voro önskvärda i framtiden i annan mån än
om en produktionsstegring kunde giva utrymme därför. Jag vågar säga att
denna synpunkt, om vilken enighet således uppnåddes, redan har varit vägledande
för fackföreningarnas aktioner för stegring av lönerna. Det är ett fullständigt
misstag att tro, att fackföreningsrörelsens krav på lönestegringar
komma till på en höft. De äro tvärtom föregångna av så noggranna utredningar
som en enskild institution överhuvud taget kan utföra. LO har eu avdelning
för ekonomisk forskning och ekonomiska undersökningar, och resultatatet
av dess arbete är ungefärligen att under 1946 en produktionsstegring av
genomsnittligt minst 15 procent har ägt rum inom industrien.

Nu kan man visserligen säga att dessa beräkningar möjligen äro för optimistiska.
Industriförbundets produktionsindex visar t. ex. en stegring på icke
mer än sex enheter, nämligen från 124 till 130 under åren 1939—1946. Det är
emellertid ganska klart att den bas på vilken industriförbundet bygger sin indexberäkning
är alldeles för smal och sålunda icke ger en tillfredsställande
bild av produktionens rörelse såväl uppåt som nedåt. Man kan erinra om att
kommerskollegii produktionsindex visar en väsentligt högre stegring. Kommerskollegium
har visserligen inte sin produktionsstatistik färdig för år 1946
— det är ju nackdelen med afl statistik att den kommer så långt efteråt, och
alldeles särskilt gäller detta om den officiella statistiken — utan de senaste
siffrorna därifrån äro från 1944. Nämnda år hade industriförbundets produktionsindex
sjunkit från 124 år 1939 till 109. således med 15 enheter. Under samma
tid hade kommerskollegii index stigit från 134 till 140, alltså med sex enheter.
Nu vilar kommerskollegiestatistiken på en åtskilligt bredare basis och
måste därför vara påtlitligare. Den kan därför anses utgöra ett stöd för de beräkningar
som äro verkställda inom DO.

Jag vågar alltså säga att lönestegringarna icke tillkommit på en höft. Tvärtom
motsvaras de av en stegring av produktionen. Även de lönestegringar som
genomfördes vid senaste årsskiftet äro sådana som vanligen inträda vid en
högkonjunktur, då ju nämligen det förhållandet alltid upprepas att lönerna
ha en benägenhet att släpa efter, och att priserna således gå före med en stegring.
Denna strävan att anpassa lönekraven efter situationen och till ansträngningarna
att upprätthålla penningvärdet skall jag gärna erkänna beror icke
uteslutande på den samhälleliga ansvarskänsla som fackföreningarna och LO
otvivelaktigt ha i minst samma grad som oppositionspartierna. Den bottnar
också i rent egoistiska intressen. Fackföreningsrörelsen har inte något intresse
av att driva upp lönerna i en grad, varmed skulle följa en motsvarande prisstegring,
ty därmed vinnes ingenting. Fackföreningsrörelsen har intresse av att
höja reallönerna, och för att dessa skola höjas måste lönerna stegras hastigare
än priserna. Ergo har fackföreningsrörelsen icke något intresse av att driva
fram en prisstegring, och efter det har den också ställt in sina lönekrav.

Man skulle härtill kunna lägga, att lönestegringarna ha visat sig få plats
inom prissystemet. Under alla förhållanden har storindustrien, som sysselsätter
de avgjort flesta, icke hos priskontrollnämnden begärt någon höjning av priserna
med anledning av de stegrade lönerna. De ha sålunda fått rum inom
prissystemet, och härav måste utan vidare följa, att därest lönerna icke steg -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
rats, skulle vinsterna i stället ha stegrats med motsvarande belopp. Då uppkommer
frågan, om detta hade haft eu mindre inverkan i inflatorisk riktning.
Vi äro alla överens om att ingenting verkat mera inflationsdrivande än de våldsamma
investeringarna. De ökade vinsterna för företagen skulle emellertid
uppenbarligen ge möjlighet till ökade investeringar utan att anlita bankkrediter.
De skulle således befordra en av de inflationsdrivande krafterna, varmed
jag icke vill ha sagt, att motsvarande ökning på konsumtionssidan icke har
samma verkan.

Jag instämmer däri, att man icke med priskontroll och prisstopp kan hejda
en prisstegring, som egentligen beror på en överskottsköpkraft. Det måste finnas
någonstans att placera denna överflödiga köpkraft, i annat fall driver den
priserna uppåt; om också icke priserna ta sig uttryck i indexhöjning, så blir
det en prisstegring, som sker vid sidan om, alltså en dold prisstegring. Jag
har ingenting att invända mot detta resonemang, men det är en sak man förbigått,
när man framhållit detta, nämligen att denna överskottskönkraft verkar på
precis samma sätt på lönesidan. Kan man icke med prisstopp hindra priserna
att stiga, så kan man icke heller med något lönestopp — det må sedan ha
fastställts eller överenskommits vid en s. k. rundabordskonferens eller på annat
sätt — hejda lönestegring. Även arbetskraften är det brist på, och den
är också föremål för efterfrågan av denna överskottsköpkraft. Det finns väl
icke många företagare, som icke äro villiga att vittna om att även om fackföreningarna
— vilket i och för sig varit otänkbart och för övrigt skulle varit
dumt —■ icke hade ställt sina krafter till förfogande för en stegring av lönerna,
skulle lönerna i alla fall ha stigit beroende på denna efterfrågan. Vi veta
ju, att lönerna faktiskt stiga vid sidan av kollektivavtalen — jag skulle tro,
att de allra flesta företagare äro villiga att intyga detta — och anledningen
härtill är densamma som att priserna stiga. Människorna skola ha någonting
att göra av sina pengar på, och därför köper man det, och följden blir, att
priserna stiga vid sidan av priskontrollen. Likaså skola företagarna ha någonstans
att göra av sina pengar, och därför betala de arbetskraften i värsta fall
litet mer för att då disponera den inför trycket av beställningar och inför utsikten
att göra vinster genom att effektuera dessa beställningar. Här försiggår
alltså samma process. Men med detta äro vi egentligen bara tillbaka till bekymret
var vi skola göra av denna överskottsköpkraft, vi äro tillbaka till^ den
fråga herr Ohlin intresserade sig så våldsamt för i onsdags, nämligen fragan
varifrån den har kommit. .

Jag gör icke anspråk på att kunna ge en tillfyllestgörande förklaring till
den situation vi hamnat i. Jag skulle emellertid anse det mycket rimligt, om
man gjorde gällande, att en stor del av denna överskottsköpkraft helt enkelt
förklaras av den finanspolitik, som vi förde under kriget, och lånefinansieringen
av beredskapsutgifterna. Svenska staten hade vid krigets utbrott eller
1939 en nettoförmögenhet av 2 V2 miljarder kronor och har för närvarande en
nettoskuld av 4 V2 miljarder kronor. Staten har sålunda försämrat sin förmögenhetsställning
med i runt tal 7 miljarder kronor under kriget. Mot denna
försämring svarar en enskild förmögenhet i statens obligationer. Det är ungefär
vad staten lånat för att finansiera beredskapen. Den köpkraft, den förmögenhet
som härmed uppkom hos enskilda, var ingen verklig förmögenhet, inge.n
realförmögenhet. Man hade bara så att säga gjort förmögenheten till föremål
för inflation. Härmed uppkom emellertid på enskilda händer en förmögenhet
på 7 miljarder kronor, och dessa 7 miljarder kronor finnas alltjämt kvar. Dem
ha vi icke fördärvat ännu, och där ha vi naturligtvis den ursprungliga källan
till denna överskottsköpkraft, som man nu opererar med, och den kunna vi icke
komma undan — det erkänner jag — med något prisstopp, men vi kunna icke

.Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
heller komma undan den med något lönestopp. Därför var ingenting mera
illustrativt för orsakerna till förhandlingarnas skeppsbrott än oenigheten om
hur det uppkomna läget skulle förklaras. Man var i huvudsak överens om de
positiva åtgärder, som kunde tillgripas i dag. Oberoende av vad man hade för
olika uppfattningar om vad som framkallat den rådande situationen, så var
detta icke relevant, om man var enig om vad som skulle göras i den föreliggande
situationen.

Från denna synpunkt, alltså denna inflation av förmögenhet, kan man för
övrigt också mycket väl ta upp den andra av de orsaker som angivits som anledning
till skeppsbrottet, nämligen skattefrågan. Det är ju alldeles klart att
denna förmögenhet på cirka 7 miljarder kronor har uppkommit genom att staten
tog ut för låga skatter under kriget. Vi skulle egentligen ha finansierat beredskapsutgifterna
med skatter. De voro inga investeringar — eller var det
någon som väntade avkastning på beredskapen? Beredskapen innebar en ren
kostnad, en ren utgift som aldrig kunde förränta sig, och den borde som sagt
egentligen^ha finansierats med skattemedel. Men staten tog inte ut dessa skatter,
utan lånade i stället, varigenom en enskild förmögenhet på 7 miljarder uppkom.
Man kan knappast anföra några moraliska betänkligheter mot att den förmögenhet,
som uppstod på detta konstlade sätt, beskattas. Ivan man anföra,
att det skulle ytterligare skärpa inflationstrycket, om vi beskattade denna förmögenhet,
som utgör den egentliga grunden till att vi befinna oss i dagens inflationssituation?
Det vore en motsägelse.

Som jag sade har fackföreningsrörelsen faktiskt bedrivit sin lönepolitik under
ansvar. Den kommer fortfarande att göra detta. Den har intet intresse
av att driva fram lönehöjningar, som följas av motsvarande prisstegringar. Den
har intresse av att höja reallönerna, inte av att höja penninglönerna. Men just
därför finns det ingen mera påtaglig vantolkning av lägets svårigheter och de
orsaker, som ha fört oss dit, än detta ensidiga pekande på arbetarnas lönestegringar,
som — om de också inte ha någon deflatorisk effekt — under alla förhållanden
icke påskynda inflationen.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet med anledning
av onsdagens resonemang rörande exportprisregleringen, men jag vill också
uppehålla mig — fastän mera flyktigt — vid ett par andra synpunkter, som
ha berörts under denna debatt.

Jag börjar med uppvärderingen av kronan, som väl närmast kom till i syfte
att hålla importpriserna nere. Det är svårt att värja sig för intrycket, att man
på vissa utländska håll måste ha blivit ganska illa orienterad från svensk sida
rörande meningen och innebörden med kronans appreciering. Det förefaller
ändå, som om regeringen bort räkna med att man från de utländska importörernas
sida skulle uppfatta uppvärderingen av kronan som ett försök från
svensk sida att så att säga sko sig. För att sedan motverka detta gick regeringen,
måhända i någon förskräckelse, till aktion mot exportpriserna på papper
och cellulosa. Eftersom betalningen för dessa varor sker i dollar, är det klart
att dessa industrier tänkte sig att som motvikt mot apprecieringen av kronan
en höjning av priserna i motsvarande grad skulle äga rum. Som bekant stannade
regeringen så småningom för en sänkning av kronpriserna med 5 procent. Få
affärer i''papper och cellulosa ägde emellertid rum under denna s. k. femprocentsperiod,
som så mycket har omdiskuterats.

Den omständigheten jämte — får man förmoda — kritik från appositionen
och från fackmannahåll tvingade regeringen tillbaka till de s. k. riktpriserna.
Så började det då säljas en del, men sedan har, efter det intryck man har fått,

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
försäljningarna i stor utsträckning upphört i avvaktan på en definitiv uppgörelse.
Enligt vad som anförts, jag vill minnas också under onsdagens debatt,
kommer denna att innebära att priserna bli fria men att ett visst belopp
skall avsättas till en fond för särskilda ändamål.

Nu sade statsminister Erlander i onsdagens debatt så här: lyckligtvis —
han använde uttryckligen det ordet — lyckligtvis ägde ingen större export
rum under denna femprocentsperiod, och därför blevo förlusterna i valutor bara
några hundra tusen kronor. Alltså: man vidtar en kritiserad och väl sedermera
av regeringen själv såsom felaktig erkänd åtgärd, som mer eller mindre
stoppar försäljningen, och sedan berömmer man sig själv genom att säga: se
så bra vi ha skött det — vår okloka politik medförde — på grund av försäljningsinskränkningarna
— nästan inga valutaförluster! Det är som om man
ville säga: se så duktiga vi ha varit, som gjort att inga affärer kommo till
stånd till de av oss dikterade priserna !

Man vågar uttala en stilla förhoppning att regeringen med det varnande
exemplet för ögonen inte fortsätter på denna väg, inte fortsätter att fatta
starkt diskutabla och måhända skadebringande beslut och sedan berömma sig
av att man undgått förluster, därför att besluten inte kommit att träda i praktisk
tillämpning. o

Att perioden av prisnedpressning blev så kort får väl för övrigt, som jag
ny sb antydde, förutom den ringa försäljningen tillskrivas fackmannakritiken
och den politiska oppositionen. Regeringens åtgärd var i höstas, som var och
en vet, föremål för livlig opposition och debatt, även här i riksdagen. Egentligen
borde alltså ''statsminister Erlander säga så här: lyckligtvis hade vi en
opposition, som påpekade det felaktiga i vår åtgärd, så att vi sedan kunde

rätta till den. .

Om den reella valutaförlusten trots regeringens beslut blev ringa, sa maste
ju dock erkännas, att den naturligtvis kunde ha blivit större, om nämligen försäljning
under en längre tid hade ägt rum till de av regeringen dikterade priserna.
Jag skall inte länge uppehålla mig vid detta — här rör man sig ju för
övrigt i stor utsträckning med ovägbara faktorer. Om man emellertid jämför
de bottenpriser, som regeringen väl från allra första början tänkte sig, med de
marknadspriser, som man hade kunnat få ut — även om de i många fall av
olika skäl inte skulle ha tagits ut — så kommer man under förutsättning av en
varaktighetsperiod på exempelvis ett år till helt andra och avsevärt högre förluster
än den som nämndes från regeringsbänken i förrgår. Det är enligt min
uppfattning tendensen i regeringens exportprispolitik som är klandervärd.
Större förluster undgingos ju endast genom att regeringens politik rättades till.

Det är också i det här sammanhanget skäl att erinra om att. fölkhushållningsdepartementet
på sin tid i en kommuniké tillkännagav »som synnerligen
angeläget att man icke från svensk sida vidtar åtgärder som äro ägnade att
driva upp prisnivån utomlands». Svensk Pappersmassetidning nr 18 för ar
1946 sade om detta: »Det kan sägas vara märkligt att våra svenska myndigheter
i sin omsorg om den utländska prisnivån frånsäger vårt land möjligheten
till skäliga inkomster. Måhända kan detta betecknas som planhushållning,
säkerligen icke som affärsmässighet.»

Man drar mycket lätt den slutsatsen att det här rörde sig om ett försök till
planhushållning, fastän på det internationella planet, ett försök som naturligtvis
måste misslyckas.

Och tidningen Affärsvärlden säger den 19 september 1946 jag citerar
den bara för att ställa in problemet i den belysning det hade, när saken var
mera aktuell än den kanske är nu: »Det år — — naturligt att man i de
därav berörda industrikretsarna är upprörd eller rättare sagt indignerad. Rege -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern\ (Forts.)
ringens exportprispolitik, valutapolitik och exportkreditpolitik har visat sig illa
övervägd.» Det är ganska intressant att i detta nummer av Affärsvärlden regeringens
valutapolitik uttryckligen namnes, trots att valutasynpunkter aldrig

^ åtminstone inte såvitt jag vet — vid prisförhandlingarna ha förts på tal
från regeringens sida. Det tycker jag ganska väl illustrerar var ansvaret för
underlåtenhetssynderna ligger, när det gäller valutaförhållandena. Ty det måste
dock i främsta rummet vara regeringens uppgift att verka som valutavårdande
myndighet och inte de enskilda företagens.

Jag vill avsluta detta resonemang om exportprisregleringen med följande
reflexion, som väl ger problemet i ett nötskal. Denna motsägelsefulla politik
från regeringens sida —- först nedpressning av priserna, så återgång till de s. k.
riktpriserna, sedan fria priser, kombinerade med den s. k. konjunkturutjämningsfonden
- visar valhäntheten i regeringens dirigerande av exportpriserna.
Det måste i sin mån ha bidragit till att i vida kretsar, både inomlands och utomlands,
minska förtroendet för den svenska regeringens ekonomiska politik, en
förlust som inte precis gar att mäta i siffror. Den misslyckade exportprisregleringen
var ett av de element, som ha orsakat tvivlet på den officiella ekonomiska
politikens vederhäftighet.

Det talades i förrgår från regeringsbänken och även från annat håll om vår
kreditpolitik, och jag vill också säga några ord om den. Statsrådet Myrdal
gjorde gällande, att de utlandskrediter som hade beviljats från regeringens sida
uppgingo till det föga skrämmande beloppet av 171,6 miljoner kronor, och han
gjorde, vill jag minnas, från den utgångspunkten även gällande, att den socialdemokratiska
regeringens utländska kreditgivning icke hade kunnat verka
inflationsdrivande. Till en början är om detta att säga, att denna framställning
av saken icke förefaller mig riktig. Dels ur den synpunkten att den socialdemokratiska
regeringen val ändå i det delvis förändrade läge, som vid tidpunkten
i fråga hade inträtt, bar huvudansvaret för jättekrediten till Ryssland, och
dels ur den synpunkten att medlemmar av den socialdemokratiska delen av samlingsregeringen
enligt vad som gjordes gällande i onsdagsdebatten mer eller
mindre hade åstadkommit ett låst läge, som sedan tvingade fram det slutliga
avtalet.

Personligen tycker jag, att jag har ganska fria händer att kritisera kreditgivningspolitiken,
eftersom jag hörde till dem som den gången talade och röstade
mot jättekrediten till Ryssland. Vad nu detta speciella avtal beträffar så
„ r börja med påpekas — även om avtalet för dagen inte har gjort sig

sa kännbart i inflationsdrivande avseende — att vi på grund av detta avtal
inom få år måste göra mycket stora leveranser från vissa industrier. Det är
uppenbart att transaktioner av denna utomordentliga avfattning måste förberedas
i tid. Anläggningsarbeten måste företas och kanske investeringar ske —
åtminstone om man berömmer sig av en planhushållning — som ju absolut
inte kunna undga att inverka pa förhållandena inom landet i inflationsdrivande
riktning och som heller inte kunna undgå att inverka på våra möjligheter
till export till andra och direkt valutaförstärkande marknader, marknader
med hårda valutor. Inom landet maste i sin tur dessa förberedelser, dessa anläggningsarbeten,
dessa investeringar och den dirigering licensvägen, som måste
äga rum på grund av den omfattande utländska kreditgivningen, öka konkurrensen
om arbetskraft och material och på så sätt också verka inflationsdrivande.

För övrigt vill jag påpeka att det i statsverkspropositionen för i år finns ett
belopp om 995 miljoner kronor för utländska krediter, som ligga outnyttjade.
Givetvis måste ett sådant belopp i och för sig kunna tänkas utgöra ett inflationshot.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Ja, man liar svårt att förstå en tankegång, som bagatelliserar utländska jättekrediter,
när vi befinna oss i dagens bottenläge med avseende på valutareserven.
Det måste väl ändå i detta läge och även för de närmaste åren medtöra
en viss effekt — och en beklaglig effekt — att samtidigt som vi ha ett visst
penningöverflöd, samtidigt som vi ha en viss varubrist, samtidigt som vara
valutareserver gå nedåt, samtidigt skola under dessa år varor pumpas ur landet
utan att vi få valutor i stället. Därtill kommer den effekt på vår exportpolitik
i övrigt som dessa krediter måste medföra. Det är ju alldeles uppenbart att
det i nuvarande läge med våra begränsade möjligheter blir svårt för oss att. i
avsikt att återställa den samhällsekonomiska balans som nu allvarligt rubbats,
i önskvärd utsträckning exportera varor till sådana länder som kunna göra en
motprestation och därigenom underlätta vårt ekonomiska läge.

Jag skall inte närmare uppehålla mig vid den negativa inverkan, som denna
exportkreditpolitik kan tänkas medföra i ett läge, då man måhända har behov
av lån i hård valuta, t. ex. från Amerika. Regeringen måste val ändå, om inte
vetat så i alla fall anat, att läget möjligen skulle^ kunna bli vad det i dag
är eller någonting liknande och beaktat det vid ingåendet av jätteengagemang
med utlandet. Saken är särskilt aktuell just i dessa dagar eftersom, enligt vad
man har sett i pressen, »konkreta» miljonavtal, om jag får uttrycka det sa,
nu ha slutits med ryssarna.

Det är svårt, sade jag nyss, att följa en tankegång, där man gor gallande
att det skulle vara möjligt att i ett akut läge förbättra den samhällsekonomiska
balansen genom att lämna från sig varor utan motprestation. Man kommer
åtminstone jag som för min ringa del har tillhört Stockholms stadsfullmäktige
— att tänka på några ord, som Z. Höglund en gång fällde om Stockholms
stad, då han talade om »denna rika, ja överrika stad». När jag tänker pa^ dessa
krediter får jag en känsla av att man på sina håll här hemma ser på vårt
land under rubriken »detta rika, ja överrika land». Det är svart att fa förtroende
för en politik, som bygger på de delvis missriktade åtgärder, som tidigare
ha vidrörts i debatten och som visar en hasardartad mentalitet, vilken
bl. a. också kommer till uttryck i det nya skatteförslaget. Vi ha nu en enorm
kreditgivning till utlandet, vi ha här hemma begynnande ransoneringar, och
man frågar sig vad som ytterligare skall följa. Man säger sig, att det icke ar
möjligt att återställa balansen, därest inte regeringen visar förutseende och en
fast hållning och icke hänger sig åt mer eller mindre socialistiskt experimenterande
med vårt folkhushåll.

Hela regeringens ekonomiska politik — huru vi än önska regeringen tramgång
när det gäller stabilisering av kronvärdet och försvaret mot inflationen
och allt detta — dväljes i en atmosfär, som lämnar föga hopp om en förtroendefull
samverkan och ett effektivt reultat. Man liar under de år, som gått
efter världskrigets slut, på ett utomordentligt ensidigt sätt, åtminstone enligt
min mening, intresserat sig för socialisering och ett experimenterande i olika
avseenden, som naturligtvis inte har kunnat undga att väcka oro och irritation
inom det näringsliv, som dock är den fasta grundvalen för den ekonomiska
politik som skall föras. Inom vida kretsar har man det intrycket, att regeringen
i många avseenden visar ett främlingskap inför den verklighet, varmed
regeringen har att göra. Avsikten tycks vara att staten skall träda in och
i allt större utsträckning ta hand om verksamheter av olika slag. Vi ha också
fått en socialiseringsoffensiv, som visserligen nu pagar i utredningarnas form
och som därför för närvarande kanske inte väcker sa stort uppseende men som i
alla fall finns där. Allting skall göras mer och mer centraldirigerat, och man
tänker inte på att missgrepp, som göras av denna centraldirigerande apparat,
mycket snabbare och effektivare sprida sig till olika delar av samhällskroppen.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Och till detta, som man har gjort i önskan att, såsom, det heter i efterkrigsprogrammet,
få till stånd en omdaning i socialistisk riktning av det svenska
folkhushållet och det svenska samhället, kommer nu det skatteförslag, som
man envetet tycks hålla fast vid, trots de anmärkningar som ha riktats mot
förslaget från de mest skiftande håll, bl. a. av vår svenska demokratis opolitiska
remissinstanser. När herr Severin i Stockholm i går i Afton-Tidningen,
som han vet att jag med nöje laser, talar om att skatteförslaget inte kan ha’
nagon särskilt stor betydelse ur inflationssynpunkt, så kan jag beklagligtvis
mte dela hans uppfattning på denna punkt. Även om själva innebörden av skatteförslaget
inte skulle, såsom herr Severin anser, ha någon inflationsdrivande
effekt, sa nLa&te den mentalitet, som kommer till synes i vissa uttryckssätt i
& katte förslaget, väcka irritation, undran och tvivel om vad som ytterst är regermgens
och speciellt finansministerns avsikter. Jag kan hålla med herr Severin
om att detta skatteförslag måhända ännu inte hunnit inverka så destruktivt,
men vi behöva ju för närvarande alla krafter för att kunna återställa stabiliteten
i vart folkhushall. Ett skatteförslag, som genom sin påtagliga brist
pa sparvänlighet motverkar sparandet och uppammar onödig konsumtion och
därför så småningom allt mer bidrager till att åstadkomma inflation och penningvärdesförsämring,
_ är sannerligen inte någon stabiliserande faktor. Det
är väl inte heller omöjligt, att förslaget redan i någon mån kan ha stimulerat
konsumtionen och därmed också indirekt importen.

Själva mentaliteten i skatteförslaget är utvecklingshämmande. Det finns vissa
uttryck där, som göra att man far en känsla av att medborgarna i vårt svenska
samhälle mera behandlas som brickor i socialistiska planhushållares händer än
som självständigt agerande individer i ett frihetsisamhälle. Jag skall inte återgiva
några av dessa uttryckssätt nu —- detta är ju inte någon skattediskussion,
även om jag inte har kunnat underlåta att beröra det skatteförslag som det nu
talas så mycket om — men jag kan göra det, om någon skulle begära det under
debatten.

Man har inte nagon tilltro till de tongivandes sparvänlighet, och även detta
är ett hinder för återställandet av den samhällsekonomiska balansen. Och när
statsrådet Gjöres i gar stod här och sade att vi måste hjälpas åt inom olika
av päringslivet, så vill jag svara att det är klart att alla hoppas att
tå hjälpas åt. Man kommer emellertid inte ifrån att regeringen har skapat en
dålig grundval för denna samverkan genom sina irriterande socialiseringsframstötar,
sin motsägelsefulla exportprisregleringspolitik, sin obetänksamma utländska
kreditpolitik, sina psykologiskt skadeverkande skatteförslag vartill kommer,
som krönet på det hela, importregleringen och ransoneringarna. Att »hjälpas
åt» förutsätter förtroende, något som givetvis också kan finnas mellan ett regeringsansvarigt
parti och en ansvarskännande opposition. Det mest beklagliga
i dagens situation är emellertid, att detta förtroende är skakat, och skulden härttll
kan väl ändå inte ens ur regeringens synpunkt läggas enbart på den andra
sidan. Regeringen har här det väsentliga ansvaret.

Det har i början av denna debatt uttryckligen sagts från regeringsbänken
att »vårt .näringsliv präglas av en stark tro på framtiden». Jag frågar: vittnar
läget i dag verkligen om en sådan framtidstro? Är det inte fastmera så. att
det. råder oro för framtiden, inte minst på grund av det sätt, varpå regeringspolitiken
i åtskilliga avseenden — jag dristar mig att använda uttrycket —
bollat med vårt folkhushåll?

När statsminister^ Erlander i går talade om regeringens politik, resonerade
han bl. a. ungefär pa följande sätt. Det är klart att det inte ligger nära till
hands att tillgripa så impopulära åtgärder som att ransonera kaffet; inte ha
vi ransonerat kaffet, sade han. för att lugna nerverna på folk. Det är ju en

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
synnerligen impopulär åtgärd. Ja, man frågar sig om denna åtgärd skulle ha
vidtagits av socialdemokraterna ensamma, om de icke ansett sig tvingade därtill;
säkert skulle socialdemokraterna hellre ha velat dela ansvaret med andra
i detta stycke.

Jag kan inte i detta sammanhang underlåta att göra ett par citat från den
debatt rörande inflationspolitiken, som ägde rum här i riksdagen i oktober månad.
Finansministern avböjde där uttryckligen inbjudan till konferenser rörande
den ekonomiska politiken till försvar för penningvärdet — det har ju
utgått upprepade bud till regeringen från oppositionens sida i detta avseende.
Finansministern säger vid ett tillfälle under denna debatt att »vi tro inte att
eu sådan överläggning redan nu» — det var den 14 oktober 1946 — »skulle
komma att leda till något fruktbart resultat.» Och i ett annat sammanhang säger
han: »Jag tror sålunda att det var riktigt att man icke i våras anordnade en
sådan konferens och jag är lika överygad om att det ännu är för tidigt».

Nu förefaller det emellertid, som om man ville vältra över ansvaret, i varje
fall för den konferens, som slutligen kom. till stånd, inte fortsätter, på oppositionen.
I själva verket är det väl ganska naturligt, om oppositionen finner
det rätt motbjudande, om jag så får säga, att ta vid på ett så sent stadium,
när så mycket redan har förstörts. Man kan mycket väl förstå, om oppositionen
tycker att det kanske ändå vore förståndigt, att regeringen, med hjälp av de
goda och skickliga krafter, som vi hoppas finnas i vårt land, får taga ansvaret
för den fortsatta politiken. Att regeringen kräver att få vara ensam om den
popularitet, som inkomsthöjningar medföra, är en sak för sig. Men man får
då finna sig i att även taga ansvaret för de impopulära åtgärder, som sedan
kunna bli nödvändiga.

Man är förgrymmad på oppositionen,-förefaller det mig, bl. a. av följande
skäl. Man vill ensam åtnjuta medborgarnas och väljarnas ynnest på grund av
sådana populära åtgärder som exempelvis inkomstökningar. Men man vill inte
ensam bli föremål för kritik, när inkomsthöjningarna måhända till följd av en
mer eller mindre valhänt politik inte visa sig bli verkliga inkomstförbättringar.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag göra några korta reflexioner om importregleringen,
vilken, som sagt, utgör krönet på den ekonomiska politik som
hittills, iförts. Jag vill visst inte vara så ensidig — jag hoppas att regeringens
ledamöter inte ha fått det intrycket — att jag påstår att regeringen bär ansvaret
för allt som varit svårt att bemästra eller som gått galet. Det är klart att
utomordentligt stora svårigheter möta i den nuvarande efterkrigstiden, och jag
skall villigt erkänna, att i det läge, vari vi nu befinna oss. äro åtgärder av olika
slag i och för sig en nödvändighet. Å andra sidan kan man, såsom också
gjorts här tidigare, påtala vissa detaljer, t. ex. fruktimporten. Nog ha vi väl
litet var gått och funderat över hur det varit möjligt att låta denna import
ohejdat flöda på sätt som skett, och man har svårt att förstå att inte regeringen
genom sådana organ som handelskommissionen och valutakontoret skulle
ha haft erforderliga medel i sin hand att åstadkomma modifikationer.

Svårigheterna ha givetvis varit framträdande, men man är dock berättigad
att säga, att det kunde ha förts en försiktigare politik och framför allt en politik
i förhållande till näringslivet, som kunde ha alstrat större förtroende. Regeringen
kunde ha låtit bli många attacker, man kunde ha avstått från att
driva tesen om den socialistiska skördetiden, man kunde ha avstått från motsägande
ekonomiska ingrepp och man kunde ha modifierat skatteframstötar,
som på motståndarna göra ett doktrinärt intryck. Försvaret mot inflationen
skulle då ha varit lättare. Måhända kan också det kritiska uttalandet göras,
att verksamma åtgärder borde ha tillgripits tidigare och därför kunnat bli
mjukare till sin utformning.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Som avslutning vill jag säga, att det synes mig vara hög tid att regeringen
klart toge avs tand från doktrinär socialism och teoretiskt experimenterande
och i stället vinnläde sig om en verklighetsbetonad och därför produktionsfrämjande
och standardhöjande politik på lång sikt.

Häruti instämde herr Fagerholm och fru Ewerlöf.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Det ämne, som vi bär ha att handlägga,
är för vårt land och för vårt näringslivs fortsatta utveckling av så utomordentlig
betydelse, när det gäller att söka åstadkomma samling kring linjer, som
ge bättre utsikter till en framtida välfärd än de som hittills ha följts, att jag
nödgas, herr talman, trots den väl påkallade anmaning att fatta sig kort, som
här nyss givits, rätt utförligt dröja vid det föreliggande ämnet.

Efter onsdagens debatt i andra kammaren, da statsministern med den äran
värjde sig och sin regering mot anklagelsen för vanstyre i fråga om landets affärer,
kvarstår intrycket av ett retoriskt fyrverkeri, där skuggor och ljus förskötos
och allt belystes i de skönaste färger. Man kunde inte undgå att inför
effekterna därav för en stund stanna i beundran, alldeles som man gör när en
raket går i höjden för att sprida ett regn av stjärnor och sedan slockna,

. Något vanstyre har inte förekommit, några fel ha inte begåtts, någon oskicklighet
har inte varit för handen. Men i den kalla vardagens ljus stå vi där nu
i alla fall med vara sjunkande valutareserver, vårt dalande penningvärde och
partiell varubrist, trots full sysselsättning i alla branscher. Det skall väl falla
sig svårt att bortförklara, att det inte är något galet i detta förhållande. Och
man vågar nog gå ett stycke längre och pasta, att det är ett tillstånd, som hade
kunnat förekommas. Vi ha levat över våra tillgångar inom landet, vare sig det
nu beror på en alltför expansiv inkomstpolitik eller inte. Vi ha också levat
över våra tillgångar i förhållande till utlandet, vare sig det beror på en alltför
omfattande kreditgivning eller inte.

Det anmärkningsvärda är att denna utveckling ej skett som resultat av ett
fritt fungerande näringsliv, utan under regeringens direkta styre och med en
synnerligen omfattande krisbyrakrati som dirigerande organ. Näringslivets
folk har dagligdags kunnat konstatera, hurusom denna kontrollapparat utlöser
snedvridande krafter, till vilka en god del av dagens ogynnsamma läge säkerligen
kan aterf öras. Och nu har regeringen inte något bättre recept att komma
med än skärpt pris- och investeringskontroll, ökad ransonering, d. v. s. ökat
tvång, vilket inte kommer — det är praktiskt folk övertygade om — att ha
nagon annan effekt än att skärpa de snedvridande krafterna och försämra läget.
Detta inger icke förtroende.

Det_fallande penningvärdet har inte kommit till oss som en tjuv om natten.
I 1945 ars remissdebatt kunde socialdemokratiska partiets dåvarande ledare i
andra kammaren, herr Vougt, uttala, att skyddet för penningvärdet då var
den största inrikespolitiska frågan. Inte så långt därefter blev det en socialdemokratisk
regering, som det alag att svara för denna frågas riktiga lösning.
Vi se i dag resultatet, ehuru ^inga fel ha blivit gjorda. Det olyckliga resultatet
bär i alla fall natts med tillgång till en planhushållnings alla möjligheter. Man
tycker, att detta borde utgöra en dämpare på några av planhushållningens entusiastiska
förkämpar i regeringen.

Regeringen vill inte veta av att den begått några fel och avvisar alla anklagelser
i den riktningen. Det kan hända, att den kan göra detta gentemot en
opposition, som för dagen befinner sig i minoritet, men regeringen kan inte
freda sig mot följderna av tingens inneboende logik. Den fortlöpande inflationen
har nu framtvingat drastiska åtgärder, och vad säger denna inflation om
vad regeringen har gjort? Jo, att fel ha blivit begångna. Det förhållandet att

Fredagen den 21 mars 1947 l''m.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
inflationen är en det ekonomiska livets regulator, ja, dess sista obevekliga regulator
eller ultima ratio, när andra regulatorer satts ur spel eller ersatts av
medvetet dirigerande åtgärder, är vittnesbörd nog om bakomliggande fel och
missgrepp. Inflationen står som den bistre anklagaren mot regeringen för misslyckade
eller underlåtna åtgärder.

När det är så svårt att fastlägga vilka direkta fel det är som kommit vår
samhällsapparat att fungera mindre väl, tvingas man att gå något djupare och
fråga sig, om det inte är något galet med hela systemet. Dess värre är nog så
förhållandet.

Yi ha här i landet en borgerlig produktionsordning eller vad man också skulle
kunna kalla den enskilda företagsamhetens produktionsordning. Det finns de
som önska att vi skulle ha en socialistisk produktionsordning. Men det ha vi
inte. Vi ha i stället många vänner till tanken på en omdaning av samhället i
socialistisk riktning, och dessa vänners främste företrädare sitter i regeringen
med stort inflytande och är finansminister.

Det borgerliga systemet har förvisso sina brister. Det är sannolikt att ett
socialistiskt system har ännu större brister, men säkert är att socialistiska
idéer, inmängda i det borgerliga systemet, äro som sand i ett välsmort maskineri.
Jag undrar om det i diskussionen om vårt läge och regeringens politik
är riktigt att bortse från detta förhållande.

Ett enskilt företagarväsen är för sin bästa funktion beroende av största möjliga
rörelsefrihet. Det socialistiska systemet kräver begränsning av denna rörelsefrihet.
Den enskilda företagsamheten är beroende av vinstmöjligheter, tillräckligt
stora att uppväga förlustrisker. Det socialistiska systemet ser i vinsten
en orättfången profit, som knappast har annan uppgift än att vara ett villebråd
i skattejakten. Den enskilda företagsamheten är beroende av tillgång till
enskilt kapital och enskilt sparande. Det socialistiska systemet är mer inställt
på fördelning även av färdigbildat, i full funktion varande kapital.

Härav följer att åtskilliga åtgärder på det ekonomiska området, åtminstone
sådana som syfta till samhällets omdaning i socialistisk riktning, inte passa in
i det rådande systemet och mer eller mindre snedvrida detta. Detta är egentligen
en mycket naturlig sak. Det skulle vara märkvärdigt om det var på annat
sätt. Men denna påföljd bestrides regelbundet av den majoritet som beslutar
om åtgärderna. Företagarnas praktiska erfarenhet härom tillmätes ej vitsord.
Så är det med det nu aktuella skatteförslaget. Finansministern gör sig
mycken möda att visa upp, att effekten av detta skatteförslag i förhållande
till vissa samhällsekonomiska totalvärden har alltför liten storleksordning för
att det skall vara berättigat tala om en hämmande verkan på initiativ, sparvilja
och produktion. Han misstar sig säkerligen på den punkten. I praktisk
företagsamhet bevandrade män veta, att det förhåller sig annorlunda. Dylika
mot företagandet riktade åtgärder kunna icke undgå att undan för undan försämra
det klimat där initiativ och företagsamhet trivas och skapa misstroende
mot statsmakternas goda vilja.

Nu vet jag väl, att det är fåfäng möda med argument som dessa att vare sig
hos finansministern eller hans beslutande majoritet uppväcka den minsta tvekan
om riktigheten av den viig man är inne på. Man pekar säkerligen på vårt
hektiskt arbetande företagarliv och hänvisar till tidigare olycksprofetior, som
förmenas icke ha slagit in. Är det så helt på det viset? Jag tror det ej.

Vårt näringsliv präglas av eu stark tro på framtiden, poängterade statsministern
vid avgivandet av sin deklaration i onsdags. Ja, om man får draga slutsatser
av den livliga investeringsverksamhet, som utmärker dagens företagarliv
och som Morgontidningens kände kåsör på sitt skämtsamma sätt velat uttolka
som förtroende för finansministern, så skulle det förhålla sig på det

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
sättet. Men i omdömesgilla företagarkretsar ser man icke saken så ljus. Att
det investeras och planeras så intensivt som nu verkligen sker beror nog varken
på förtroende för herr Wigforss eller tro på framtiden utan snarare — så
sorgligt det än är att utsäga det — på tron på fortsatt inflation.

Om jag sålunda, herr talman, ännu eu gång slår fast, att vi ha en på enskild
företagsamhet grundad produktionsordning, av vars bästa funktion hela vårt
folks materiella välfärd är beroende, så måste jag säga, att det ej borde vara
uteslutet, att ett parti i regeringsställning under en för vår valuta och vår försörjning
kritisk tid gjorde avkall på åtminstone de mest utmanande av sådana
åtgärder, som av en samfälld uppfattning inom näringslivet bedömas såsom
hämmande eller skadliga.

Jag har svårt att föreställa mig, att en oförändrad inställning i detta fall
från regeringens sida skall möjliggöra större samförstånd vid en förestående
kontakt med näringsorganisationerna än som blev resultatet av konferensen
med partiledarna. Det måste ju ligga i hela folkets intresse, att varuproduktionen
blir så hög som möjligt i landet. Regeringen säger ju själv i sin deklaration,
att varutillgången skall ökas genom ökad produktion och ökad effektivitet.
Detta och en kort rad om åtgärder för att öka tillgången på arbetskraft
är visserligen allt som sägs om detta viktiga tema. Men det kan ju icke fritaga
regeringen från att i produktionens intresse giva åt företagarlivet bästa möjliga
arbetsbetingelser. Det är så mycket angelägnare för arbetarna själva att
så sker, sedan man nu fått svart på vitt på att ytterligare löneökningar ej skola
företagas förrän en förbättring av produktionen lämnar utrymme därför. Det
är överhuvud taget ett förstahandsintresse för arbetarna och allt folket, att
varor i tillräcklig myckenhet produceras att leva av. Därav är deras standard,
deras reallöner, beroende, därav är hela vår brett upplagda socialförsörjning
beroende.

Det är därför ganska orimligt att i den opposition, som riktats mot finansministern,
se, såsom någon talare uttryckte det, en kamp mot arbetarklassen.
Det är så långt ifrån en kamp mot arbetarna, att det är en kamp mot regeringen
för arbetarnas bästa. Det är min övertygelse, att regeringens näringspolitik
kommer att fördröja den marsch mot högre levnadsstandard, som i det
moderna samhället endast av en effektiv industriproduktion kan åstadkommas.

Jag skulle vilja säga till herr Lundberg, som talade här i onsdags, att han
icke bör underskatta betydelsen av att näringslivet har förtroende för finansministern.
Den stämning av minskad arbetsglädje och oro, som följer av ett
annat förhållande, gagnar icke det producerande livet och kan därmed gå ut
över alla. Det kan vara, att herr Lundberg uttalar sitt förtroende för finansministern,
liksom fru Västberg i dag gjort det för de socialdemokratiska kvinnornas
räkning, och det kan också vara att finansministern alltjämt åtnjuter
ett utbrett förtroende bland partivänner ute i landet. Men det klingar också
andra toner långt utanför företagarnas led bland just det småfolk han velat
taga sig an. Därpå är ej minsta svårighet att få belägg. Det råder den uppfattningen
i företagarkretsar, att det Wigforsska systemet utgör en börda för
produktionen och därmed ytterst för folkets breda massa, som får sin standard
bestämd av produktionens alster. Det skulle därför ej förvåna, om det djupa
misstroende, som inom näringskretsar härskar mot finansminister Wigforss,
vad det lider sprider sig även till kretsar, som hittills varit hans anhängare.
1948 års val får val ge svaret härpå.

Herr Thapper: Herr talman! Jag har under denna debatt med mycket spänt
intresse lyssnat till oppositionens talesmän för att av dem få höra utsägas i

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
konkreta ordalag vilka missgrepp som regeringen skulle ha begått, men jag
har fått lyssna förgäves för att få höra dem preciseras.

Jag tror att oppositionens tillvägagångssätt i denna debatt träffande karakteriseras
av ordstävet: »Det var mycket väsen men litet ull, sa gumman klippte
grisen». Man vill väl ändå inte på allvar göra gällande att riktpriserna på
massa skulle vara orsaken till knappheten på valuta. Oppositionens förste
talesman herr Ohlin — det har man väl åtminstone rätt att säga att han var,
när han öppnade debatten från oppositionens sida, ty uttrycket »ledare» ville
ju herr Pehrsson-Bramstorp inte godkänna — dess förste talesman alltså,
herr Ohlin, rörde sig, som vanligt skulle jag vilja säga, med ytterst allmänna
talesätt om att man skulle lägga om kursen eller att man skulle ha gjort
detta tidigare. Men man lyssnade förgäves efter vari denna kursförändring
skulle bestå. Hän talade även n:u i ytterst allmänna ordalag om en för
stor investeringsverksamhet, men man lyssnade förgäves efter i vilka hänseenden
den skulle vara för stor. Jag fick det bestämda intrycket, att herr Ohlin
är i fullständig avsaknad av några alternativ härvidlag. Jag tycker detta är
så mycket mer anmärkningsvärt, som ju herr Ohlin skall vara en vetenskapsman
av facket, en nationalekonom. Nu skall jag gärna erkänna, att jag alltid
varit bejkajad av en viss misstänksamhet mot nationalekonomerna, därför
att de, synes det mig, alltid haft en viss förmåga att krångla till de mest
solklara ting. Jag måste säga, att herr Ohlin på mig gör det intrycket, att
om det är på det sättet man skall bedriva denna vetenskap, då är han en lysande
exponent för det facket. Jag fick dock samma intryck av herr Ohlins
resonemang i denna debatt som under remissdebatten, att, förutom investeringsverksamheten,
är det lönerna som äro farliga. Men även här är han ju så till
den grad försiktig, att det är omöjligt att bilda sig ett omdöme, om han är
motståndare till de löneförhöjningar som skett eller inte. Jag fick emellertid
samma intryck nu som under remissdebatten, att det framför allt är löneökningen
till arbetare och andra löntagare, som herr Ohlin finner farligast.

Belysande för oppositionens tillvägagångssätt finner jag vara, att dess
egen argumentering lider av en utpräglad begreppsförvirring. Dess stående
argument i den allmänna politiska debatten är ju: Gud bevare oss för statsingripanden
och statstvång på olika områden! Men vad anklagar man nu
regeringen för? Jo, för att den uraktlåtit att vidtaga statsingripanden mot
dyrtiden. .Veta verkligen herrarna själva på vilket ben ni vilja stå i det här
hänseendet? Är det inte ganska betecknande för oppositionens sätt att gå
tillväga, att när regeringen meddelat importförbud för vissa varor, en åtgärd
som blivit nödvändig, då kastar sig oppositionen över regeringen för att denna
åtgärd vidtagits. Eller också säger man att den kommit för sent. Det är tydligen
alldeles hopplöst att efterlysa, vilka åtgärder som oppositionen skulle
ha önskat vidtagna. Från herr Ohlins sida får man endast svaret, att han inte
sitter inne med sådana upplysningar i detalj att han kan eller vill precisera
några åtgärder. Men han vet ändå att regeringen handlat fel, vare sig åtgärder
vidtagits eller inte vidtagits. Är detta ett typiskt nationalekonomiskt,
vetenskapligt sätt att resonera eller gå tillväga?

Jag sade redan i remissdebatten, att jag finner det bekräftat av oppositionens
tillvägagångssätt i denna debatt, att man saknar sinne för proportioner och
att man gör sig skyldig till medveten svartmålning av läget. Är det på detta
sätt man motverkar en inflation? Nej, man blåser pa den glöd som finns
för att den skall slå ut i full låga. Nog tyckte jag, att det verkade något av
galghumor, när herr Ohlin i onsdags målade ut riskerna av det uttalande som
statsrådet Myrdal gjort om att läget kunde bli sådant, alt en importreglering

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 13. 2

Nr 13.

Fredagen den 21 mara 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
av vissa varor bleve nödvändig. Det var, säger man samstämmigt på borgerligt
håll, ett riskabelt uttalande som hade ökat inflationsfaran. Men när
herrar Ohlin, Skoglund i Doverstorp och Domö m. fl. sedan mycket lång tid
tillbaka förkunnat för det svenska folket att vi befinna oss i en inflation och
att den kommer att öka katastrofalt genom att vi ha en sådan regering som
vi ha, så har det tydligen, enligt dessa herrars sätt att resonera, inte inneburit
några sådana risker, som statsrådet Myrdals uttalande skulle ha gjort. Ja,
har det inte inneburit några risker med den agitation, som herrarna ha bedrivit,
då ha herrarna tydligen inte själva en så värst stor förhoppning om att svenska
folket skall tro på vad ni förkunna.

Vi kunna konstatera, att den ohejdade dyrtid varom ni siat ännu inte är
över oss, men det är i varje fall inte herrarnas förtjänst. Finns det något belägg
för herrarnas svartmålning? Ja, levnadskostnadsindex var vid krigets slut 154
och vid ingången av 1947 —■ 157, alltså en stegring med 3 enheter. Riksbankens
konsumtionsprisindex var 158 sommaren 1945, i februari 1947 är
siffran 161, och alltså föreligger även här en stegring med 3 enheter. Man må
tala hur mycket som helst om en dold prisstegring, så till den grad missvisande
kunna dessa indextal ändå inte vara. Jag har sett på siffrorna och
lyssnat till oppositionens argumentering, men jag har i varje fall vid den
jämförelsen inte kunnat komma till det resultatet, att herrarnas resonemang är
lugnt och sakligt. Avsiktlig svartmålning, mina herrar, det är den rätta karakteristiken
!

Tillåt mig nämna några siffror till, som belysa oppositionens dova mullrande.
Riksbankens behållning av guld var den 4 mars i år 1 114 mil joner
kronor. Den 30 augusti 1939 var motsvarande siffra 1 277 miljoner kronor.
Vår behållning av utländska valutor var den 4 mars i år 609 miljoner kronor.
Den 30 augusti 1939 var motsvarande siffra 571 miljoner kronor. Vad säger
oss dessa siffror? Ja, de måste i varje fall säga oss, att läget ingalunda är så
katastrofalt, som oppositionen vill göra det till.

Herr Wiberg, som jag förut betraktat som en av de mera vederhäftiga förespråkarna
för vårt näringsliv här i kammaren, framstod inte fullt så vederhäftig,
sedan jag lyssnat till hans resonemang här i onsdags. Visserligen började
han med att säga, att han var tveksam om han skulle lägga ytterligare
sten på regeringens börda, men av fortsättningen framgick med all tydlighet,
att detta endast var ett vackert talesätt. Herr Wiberg använde i fortsättningen
starka ord. Han sade till exempel »att misstroendet mot regeringen
sträcker sig långt ner i näringslivet». Vad har herr Wiberg för mätare på
detta misstroende? Jag är bergsäkert övertygad om att detta påstående är
oriktigt. Herr Wiberg gör sig nämligen skyldig till det fatala misstaget att
tro att näringslivet det är herr Wiberg och några företagsledare till. Sådana
misstag äro ytterst vanliga bland företagare, och samma misstag, gjorde för
resten herr Ljungqvist sig skyldig till nyss. Det stora antal arbetare, som utgör
näringslivets betydelsefullaste del, spelar för herr Wiberg ingen större roll i
det här sammanhanget. Men jag skulle vilja tillåta mig att i all blygsamhet
ge herr Wiberg, herr Ljungqvist och herr Olson i Göteborg det rådet, att
som företagsledare är det klokt att i näringslivet också räkna med arbetarna,
Näringslivet är nämligen inte till enbart för företagsledarnas del.

Herr Wiberg yttrade sig också kritiskt om att regeringen bara pekar på att
skärpa priskontrollen. Får man ta detta som ett tecken på att han är motståndare
till att vi ha en priskontroll i landet? Är herr Wiberg medveten om utvecklingen
i USA, där man upphävde priskontrollen och grosshandelsprisindex
sedan krigets slut har stigit med 33 %? Samtidigt har samma index hos
oss sjunkit med 2 %.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Olsons i Göteborg brösttoner nyss bli verkligen underhållande, när
man ser på dessa siffror från det kapitalistiskt styrda USA. År det den
utvecklingen man eftersträvar på borgerligt håll, när man kräver åtgärder?
Detta är onekligen ånyo ett typiskt exempel på vederhäftigheten i den borgerliga
oppositionens svartmålning av läget hos oss.

På socialdemokratiskt håll ha vi aldrig bestritt, att läget för vårt vidkommande
ingalunda är utan risker, men vi ha hävdat och kunna med framgång
göra det även i dag, att läget ingalunda är katastrofalt. Den oerhörda dyrtid
som herrarna ha profeterat om skulle komma, den är i varje fall inte här ännu.
Det visa de siffror jag anfört. De åtgärder som nu ha vidtagits, äro också ett
led i åtgärderna att förhindra en sådan utveckling. Som lidigare har framhållits
i debatten ha vi vår handlingsfrihet kvar.

Man skulle väl nu ha väntat, att oppositionen åtminstone erkände nödvändigheten
av den vidtagna åtgärden för att skydda vår valuta, men detta har
ingalunda blivit fallet. Nej, det kan man inte kosta på sig, möjligen påståendet
att åtgärden har kommit för sent. Ater ett belysande exempel på
motsägelsefullheten i den borgerliga propagandan. Här har regeringen tillåtit
en fri och icke statsreglerad import så länge vår varubrist varit stor. Men dels
har denna import, åtminstone i viss utsträckning, varit lyxbetonad, dels har
vår export icke i längden tillåtit en import av denna storleksordning. Alltså
ser man, att man icke kan helt överlämna dessa ting åt en fri företagsamhet.
En viss statsdirigering — ett otäckt ord i borgerliga öron -—- är absolut nödvändig
och ofrånkomlig. Man kan således vara överens om, synes det mig, att
importregleringen i nuvarande läge har varit ofrånkomlig.

Sedan är det klart, att man alltid kan diskutera, vilka varor som skola
drabbas av en importreglering. Att kaffet är en känslig vara visste säkerligen
regeringen lika väl som vi andra. Men för att förhindra, att denna vara i
eminent grad skulle utlämnas till att bli en konkurrensartikel för den ökade
köpkraften, i vilken konkurrens de mindre köpkraftiga skulle ha legat under,
var den vidtagna åtgärden åtminstone enligt min övertygelse riktig. Den betyder
ju helt enkelt, att det eftertraktade kaffet tillförsäkrats även de små
inkomsttagarna och att icke de större ha möjlighet att ensamma lägga beslag
på alltsammans. Detta orsakssammanhang är ingalunda svårt att förklara för
det svenska folkets överväldigande flertal.

Om därför herr Ohlin har spekulerat i att arbetarna här i landet icke ha
sitt förtroende kvar för regeringen, har han spekulerat fel. De svenska arbetarna
och löntagarna ha säkerligen fullt klart för sig, varför de nuvarande
åtgärderna ha vidtagits, nämligen för att skydda penningvärdet och för att
åt löntagarna bevara värdet av de löner, som de, enligt min mening fullt motiverat,
ha lyckats tillkämpa sig. Det föreföll mig, som om herr Ohlin spekulerade
för mycket i kaffe, när han trodde sig kunna komma med kravet på
nyval. Eller är det så, herr Ohlin, att herr Ohlin har tröttnat på att räkna
procent fram till 1948 års val och att längtan till taburetten är så stark, att
han redan nu tror sig ha en chans? /Jag är övertygad om att Sveriges arbetare
och småfolk skulle komma att ge herr Ohlin ett helt annat besked än
det han förväntar, och de komma säkerligen -— herr Olson i Göteborg — att
göra det även 1948.

Vi ha pa arbetarhåll fullt klart för oss vilka intressen högern men även
herr Ohlin och folkpartiet närmast företräda. Samspelet mellan herr Ohlin
och framför allt huset Kreuger och även huset Bonnier gör, att vi icke tro
pa försäkringen från herr Ohlins sida, att han inga förbindelser har med storfinansen.
Och vi behöva ingalunda vara tveksamma på den punkten. Den fortgående
trafiken i den folkpartistiska pressen mot regeringen och socialdemo -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
kraterna gör oss inga mer vittnesbörd behov. Då var ju faktiskt högerledaren,
herr Skoglund i Doverstorp, litet försiktigare, när han formulerade sitt omdöme
om det förtroende regeringen har eller icke har. Han sade, att det finns
grupper som tro på regeringens politik, men också stora grupper som icke göra
det. Ja, visserligen är allt relativt här i livet, herr Skoglund, men jag är för
min del ingalunda tveksam om vilken av dessa grupper som är den ojämförligt
största.

Herr Skoglund tog liknelsen om att vårt land har kommit i samma situation
som en person, som när han skall göra ett inköp måste med portmonnän i hand
varje gång se efter om han har råd till inköpet. Han menade alltså, att vårt
land genom importregleringen kommit i detta läge. Även om så är fallet, kan
ingen påvisa att detta är regeringens fel. Det har i varje fall oppositionen
icke kunnat göra, trots vällovliga ansträngningar. Vi äro en liten del av en
krigshärjad värld, en värld med sönderslagen produktionsapparat och med en
varuknapphet, vartill ingen skådat maken. Det är kriget som orsakat detta
mänsklighetens nuvarande elände. Men vi ha fortfarande liten eller ingen
känning om detta elände. Innerst inne borde vi känna en stor tacksamhet
över vad vi undgått och undgå. Situationen med portmonnän i hand
är ingalunda så förödmjukande som herr Skoglund försökte göra gällande.
I den situationen har en överväldigande del av det svenska folket alltid befunnit
sig, herr Skoglund, alltså även när relationen mellan export och import
var helt annorlunda än den är för dagen. Många, ja säkerligen de allra flesta,
göra det ännu. Men det parti, som herr Skoglund företräder, har alltid haft
liten förståelse för en rättvisare fördelning och en höjd standard för dessa
folkgrupper. De som tillhöra denna stora grupp ha vetat — och de veta det
fortfarande — att de ha intet eller i varje fall mycket litet att vänta i bistånd
från de partier herrar Ohlin och Skoglund företräda. Men de veta vad
regeringens politik har inneburit för dem, icke minst när det i årets lönerörelser
har gällt att ernå förbättringar. Detta förtroende är ingalunda rubbat genom
att regeringen för att skydda vår valuta tillgripit en importreglering.

Herr Skoglunds förklaringar om nödvändigheten av förändringar i regeringens
sammansättning för att återställa förtroendet äro därför synnerligen
malplacerade. Hur skulle de förändringar i en socialdemokratisk regering se ut
som skulle tillfredsställa högern och folkpartiet? Har det förresten hänt och
kommer det någonsin att hända, att en socialdemokratisk regering får högerpartiets
och folkpartiets förtroende? Om detta otroliga skulle hända, finge vi väl annonsera
efter en så nödvändig ingrediens i ett demokratiskt samhälle som en opposition.
Nej, herr Skoglund, vi skulle ha blivit mera överraskade, om herr Skoglunda
förklarat, att regeringen även har högerns förtroende. Alltså, herr Skoglund,
när det krävs en förändring på vissa poster i regeringen, gör man nog
klokt i att räkna över det egna partiets storlek och vilka »framgångar» det
har haft i de senaste valen. Om man skulle göra det horribla tankeexperimentet,
att de perfiditeter som serverats om vissa statsråd, framför allt i den
folkpartistiska pressen, skulle få leda till utbyte på vissa poster i regeringen,
enligt herr Skoglunds tankegång, vart skulle det då bära hän? Det skulle väl
bara betyda, att man skulle överflytta sin galla på nästa utvalda för att få
bort även dem. Vi ha nämligen inom arbetarrörelsen det intrycket, att man på
borgerligt håll finner den taktiken bekvämast att vända sig mot ett par personer
i framskjuten ställning inom partiet för att på den vägen komma åt det
socialdemokratiska partiet såsom sådant.

Såsom själv varande industriarbetare vågar jag försäkra, att regeringen på
alla punkter har den svenska arbetarklassens förtroende. Detta är särskilt starkt
för de personer, mot vilka borgerligheten och borgerlig press rikta sina hår -

Fredagen den 21 mars 1947 {in.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
daste angrepp. Och det är särskilt starkt just därför. Vi se hos regeringen i
dess helhet en strävan att genomföra arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och
även om tillfälliga svårigheter kunna fördröja dess genomförande, tvivla vi
ingalunda på att det till slut skall lyckas.

När herr Pehrsson-Bramstorp i onsdags klagade över att regeringen icke
skulle ha lyssnat till hans goda råd, gjorde jag den reflexionen, att bondeförbundet
i nuvarande situationer »er ut att alltför nära ha lierat sig med i varje
fall de intressen, som herr Ohlin företräder, och att man därför måste taga
hans råd med stor försiktighet. Jag fick detta intryck förstärkt när jag hörde
herr Pehrsson-Bramstorp parentetiskt ställa den frågan, om det nu finns någon
storfinans. Om jag icke minns alldeles fel, är det bara ett par valrörelser
sedan bondeförbundet i sitt valmanifest gick till storms mot storfinansen. Slogs
man då mot en inbillad motståndare eller har sedan dess bondeförbundet kommit
till rätta med storfinansen? Den som tvivlar på dess existens kan ju taga
sig en funderare på vem som finansierar tidningspropagandan med helsidesannonser
mot skatteförslaget. Det är väl ingen som tror, att det är småspararna
som ha råd med sådant.

Jag har känt ett behov, herr talman, att deklarera att regeringen kan vara
övertygad om det svenska småfolkets och arbetarklassens förtroende även efter
genomförandet av importförbudet. Vi ha därigenom fått en ytterligare
påminnelse om lägets allvar, vilket vi från socialdemokratiskt håll aldrig ha
förnekat. Men från detta allvar i läget och till oppositionens våldsamma överdrifter
är det gudskelov ett oerhört långt steg. Med gemensamma ansträngningar
skall det svenska folket kämpa sig igenom de nuvarande svårigheterna.
Det är givetvis beklagligt, att de borgerliga partierna icke synas vilja lämna
sin medverkan härtill, men jag är övertygad om att vi detta till trots skola
kunna bemästra svårigheterna. Å andra sidan skall den svenska arbetarklassen
ingalunda blunda för de krafter, som i en svår situation i stället för att
lämna statsmakterna och regeringen sitt bistånd försöka att ställa svårigheter
i deras väg. Jag är bergfast övertygad om att regeringen skall lotsa oss igenom
de nuvarande svårigheterna och göra det på ett sådant sätt, att påfrestningarna
icke i främsta rummet gå ut över eller behöva bäras av de mindre inkomsttagarna.
Jag slutar med att understryka, att även om läget är allvarligt,
finns det mycket litet underlag för oppositionens svartmålningar.

I detta anförande instämde fru Johansson samt herrar Falk, Gustafsson i
Bogla och Holm.

Herr Ljungkvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman, mina herrar! Jag skall bara komma med en mycket kort replik.

Den ärade föregående talaren resonerar ungefär så här: vi ha inom arbetarrörelsen
det intrycket att de borgerliga kasta sig över ett par statsråd för att
därigenom minska regeringens prestige och misskreditera socialdemokratien.
Men naturligtvis förhåller det sig så att oppositionen inriktar sin kritik på sådana
ministrar, som man anser ha begått fel eller misstag eller som icke på ett
tillfredsställande sätt skött sitt ämbete. Herr Thapper försäkrar att i det fält
kritik riktas mot vissa ministrar, kommer man att sluta hårdare upp omkring
dem. Jag vill alltså bara konstatera, att om en regeringsmedlem av oppositionen
anses ha begått fel och misstag och i realiteten också gjort det, då kunna vi
tydligen vara absolut säkra på att få behålla denne regeringsmedlem.

Herr Jonsson i Skedsbygd, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Även jag skall bli ganska kortfattad. Det var
bara ett par uttalanden av herr Thapper, som föranledde mig att begära ordet.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

När herr Thapper gör jämförelser mellan guldbehållningen och valutabehållningen
1939 och i mars månad i år och visar upp att vi ha ungefär samma
ställning nu som då, vill jag säga honom att förhållandena då och nu ju äro
helt annorlunda. Då hade vi inför den krigsrisk som förelåg ett lager av importerade
varor. Det var denna lagerhållning som i stor utsträckning hjälpte
oss att rida ut importspärren under krigsåren. Vi hade importerat livsmedel,
oljor, industriprodukter, m. m. praktiskt taget allt vad vi behövde. Nu äro
lagren tomma, och dessutom ha vi förbundit oss att utföra stora leveranser till
utlandet de närmaste åren. Detta förändrar ställningen mycket.

Så en sak till. När herr Thapper ville påstå, att bondeförbundet allierat sig
med de intressen, som förfäktats av herr Ohlin och herr Domö, vill jag på detta
svara, att man kan bekämpa kapitalet utan avsikt att förstöra detsamma,
liksom man kan bekämpa eu person utan avsikt att ta livet av honom.

Herr Thapper erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill svara- herr Ljungqvist först. Det är inte bara kritiken
som sådan som medfört detta vårt ställningstagande utan framför allt det sätt
varpå kritiken förts. Dessutom måste jag säga att liksom jag här i denna debatt
har svårt att finna verkliga skäl för oppositionens påståenden, förhåller
det sig på samma sätt med kritiken i de borgerliga tidningarna mot de utpekade
personerna, man har icke kunnat påvisa några misstag.

Till herr Jonsson i Skedsbygd vill jag säga, att läget är ej så förfärligt förändrat
sedan 1939. Visserligen hade vi den gången förbrukat en stor del av
valutareserven för att få in varor i landet. Men läget är ganska likartat nu,
när vi praktiskt taget varit utan lager och tvingats använda valutareserven
för att fylla på de tömda lagren. Jag tycker icke att det är så stor skillnad
mellan dessa fall.

Härpå anförde:

Herr Fast: Herr talman! Vi börja ju skönja slutet av debatten som nu väl
fyllt sin uppgift. Oppositionen har på sedvanligt sätt konstaterat att den kunnat
tillskriva sig segern och regeringens nederlag är fullständigt om man får
tro borgarpressen.

Nyss fälldes ett yttrande om våra tomma lager. Ett sådant yttrande måste
dock bero på brist på kännedom om de verkliga förhållandena. Ty på områden,
som jag mycket väl känner till, kan man säga att vi ha ganska stora lager. På
andra områden vore det däremot kanske till och med önskvärt att lagerhållningen
varit mindre, ty där kan man få bekräftat att importörerna farit fram
på ganska vårdslöst sätt. I fråga om vissa varor är nämligen lagerhållningen
av en storlek, som inte är särskilt lämplig.

Men, herr talman, i verkligheten betyda dessa konstateranden om seger och
nederlag i en debatt oerhört litet från vilket håll de än komma. Vi skola komma
ihåg att framtiden alltid är oviss. Det är så oändligt mycket som kommer
emellan som inte förutsetts. Detta gör att man enligt min mening handlar
klokast, om man inte låter sitt handlande bestämmas av ett alltför långt gående
spekulerande, något som ju lätt leder till felspekulation. Vi ha ännu ganska
lång tid kvar till 1948 års val, och någon riksdagsupplösning har väl aldrig
på allvar ifrågasatts. När detta krav restes under debatten var det väl mera
avsett för oppositionspressens löpsedlar än något som skulle tagas på rena
allvaret. Herr Ohlin får väl vänta med att utbyta sitt ledarskap för oppositionen
mot ledarskapet för en borgerlig vågmästarregering. Jag tror också att

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
svenska folkets majoritet rätt tålmodigt ställer sig avbidande. Det blir ju alltid
extra kommunalval i någon kommun, där man av förändringarna i procent
eller bråkdelar av procent kan beräkna hur valvinden blåser.

Jag konstaterade i mitt anförande under onsdagen, att den beskrivning av
läget, som oppositionen kommit med, icke är med verkligheten överensstämmande.
Ty det läge man målat i denna debatt liksom det som målas i den borgerliga
tidningspressen är närmast ett katastrofläge, medan det i verkligheten
förhåller sig så, att prisnivån i vårt land hållit sig relativt stabil — för att
använda ett försiktigt ord — och att vår valutareserv ingalunda kan betecknas
som dålig. Men vad jag trodde att vi skulle kunna komma överens om var,
att läget i och för sig icke kan betraktas som dåligt, att det icke är detta läge
som egentligen framtvingat regeringens åtgärder utan att dessa äro förorsakade
av själva den oroande tendens, som vi trott oss kunna konstatera och som
vi måste bryta för att icke ett framtida besvärande läge skall komma att uppstå.

När jag i onsdags lyssnade på herr Wibergs anförande, frågade jag mig
verkligen, vilket svenskt intresse det kunde vara att måla nuläget i oigenkännliga
svarta färger. Och när herr Wiberg samtidigt talade om sina många resor
i utlandet och sina många samtal med framstående industriidkare, affärsmän
och politiker, tänkte jag, att herr Wiberg, som den gode patriot jag tror han
också är, icke för dessa framstående personer i utlandet målat läget på det
sätt han gjorde i sitt anförande här i andra kammaren. Herr Wiberg ansåg,
att regeringen borde ha uppträtt som någon Sorts övertillsyningsman för våra
näringsidkare och sett till, att de icke sålde sina varor till utlandet till för
billiga priser. Detta uttalande innebar en så stark misstro mot representanterna
för det svenska näringslivet, att det icke kunde undgå att väcka uppmärksamhet.
Det är sålunda icke blott regeringen som uppträtt och sålt varor för billigt,
utan det är även exportörerna själva, som icke ha utnyttjat situationen och
tagit tillräckligt höga priser! Nu är jag fullt medveten om att detta påstående
icke var så allvarligt menat utan bara bevisar, att när det gäller att finna angreppspunkter
mot regeringen, blir så gott som allting användbart. Jag vill i
det sammanhanget fästa uppmärksamheten vid den propaganda, som bedrives
och som säkerligen gör stort ohägn i utlandet, när man söker skildra utlandets
reaktion på ett visst sätt utan att man har några sakliga belägg för det. Jag
erinrar vidare, att den propaganda som pågår måste innebära uppammandet
av eu skrämselstämning och en hamstringsanda i landet.

Ännu en gång vill jag framhålla den dubbelsidighet, varmed oppositionen
framträtt i denna debatt. Man förnekar icke, att åtgärder nu böra och må,ste
vidtagas. Men när man klandrar de föreslagna åtgärderna, har man ingenting
annat positivt att komma med. Jag har fått den uppfattningen, herr talman,
att det icke är så mycket de vidtagna åtgärderna man iir missbelåten med som
fastmera att regeringen icke vill framträda och avlägga syndabekännelse om
oskicklighet och vanstyre. Det är klart, att om detta skedde, skulle oppositionen
omedelbart förvandla .sig till något annat än opposition. Men, herr talman,
skulle det bli s. k. allmän syndabekännelse som på ett Oxfordmöte, undrar jag
om icke även oppositionen skulle få en hel del att bekänna. »Alla ha vi skulder».
står det ju i en gammal revyvisa. Borttagandet av omsättningsskatten,
som vi alla medverkat till och vid vars slopande herr Ohlin var den starkaste
pådrivaren, ter sig enligt min mening i dagens läge som mindre lyckat, även
om denna skatt ur principiella synpunkter knappast kan försvaras. Jag erinrar
vidare om hur man i oppositionens läger gång efter annan opponerat även i denna
kammare mot tyngande regleringsåtgärder, som hade kunnat vara ägnade att,
effektivisera investoringskontrollen och motverka valutautströmningen. Denna
kritik har satts in icke minst mot regleringsåtgärderna i fråga om byggnads -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
branschen. Mångenstädes har man ute i landet till följd av den agitation, som
där bedrivits och som kommit ganska smygande, bibringat allmänheten den
uppfattningen, att det är mer eller mindre i trakasseringssyfte mot en lojal
allmänhet som dessa åtgärder vidtagits. Åtgärderna ha därigenom kommit att
framstå mera som självändamål än som framtvungna av samhällsekonomiska
skäl.

Medan herr Ohlin talar om att investeringskontrollen borde ha varit mera
hårdhänt, så har oppositionen, icke minst i tidningspressen, skapat ett stämningsläge,
som försvårar och alltjämt kommer att försvåra samma investeringskon
troll. Jag har redan sagt, att jag har fått en oerhörd respekt för denna
oppositions stora tekniska och ekonomiska resurser, när jag har sett den styrka
den besitter. Hur har man icke utan några som helst skrupler målat ut förslaget
till den skärpta kapitalbeskattningen som om av denna berördes icke bara
de stora spararna utan även Småspararna. Att detta skapat ett stämningsläge,
som motverkar sparandet i vårt land, torde vara ostridigt. Men detta har icke
skett på sakliga grunder.

I övrigt, herr talman, vill jag fråga om vi kunna räkna med att få sitta i
fullständigt orubbat bo som om ingenting hänt ute i världen. Världens stora
brist på förnödenhetsvaror kan dock icke gå oss spårlöst förbi, framför allt
icke om man betänker att vår största importmarknad blivit totalt spolierad.
l)et är ont om råvaror, bl. a. kol, järnmateriel av vissa slag samt viktiga halvfabrikat.
De länder, som ha dessa viktiga produkter att sälja till oss, uppträda
av naturliga skäl icke som några filantroper, utan de vilja med de medel, som
stå till deras förfogande, t.illtvinga sig de bästa villkor, vilket betyder höga
priser och kanske i övrigt för oss oförmånliga betalningsvillkor. Det betyder
också, att vi för att kunna komma åt de livsviktiga varor, soin vi i dagens läge
behöva, nödgas ta in sådana varor, som vi eljest helst skulle vilja slippa. Ändå
se dessa länder på oss, som om vi vore skyldiga dem något, något som vi aldrig
kunna komma att betala; jag tänker därvid på den förmån, som vi haft genom
att vi kunde hålla oss utanför den stora striden.

Herr talman! Efter denna debatt står det ganska klart för regeringen, att
den icke kan räkna med någon medverkan eller något hänsynstagande från oppositionens
sida, när regeringen nu går till verket att övervinna de svårigheter av
skilda slag, som resa sig vid fullföljandet av det skisserade programmet. Härom
är ingenting att säga: det är oppositionens sak att bestämma för egen del. Vi
kunna icke göra några anspråk gällande i det avseendet. Vad däremot oppositionen
i det nuvarande läget icke har rätt att göra är att tala å hela svenska
folkets vägnar; den får inskränka sig till att tala å egna vägnar. Jag tror att
''regeringen själv känner med sig, att dess fullmakter räcka till för ett målmedvetet
arbete, som icke viker undan för svårigheterna.

Till sist, herr talman, vill jag på förekommen anledning ännu en gång framhålla
vad jag gav uttryck åt i onsdags, nämligen att regeringen fortast möjligt
bör företa en utredning om hur det verkligen förhåller sig med avseende
å i utlandet befintliga svenska valutor och att de av utredningen betingade
åtgärderna bli vidtagna, även om detta måste ske med stöd av ny lagstiftning.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Gävle, Petterson i Degerfors,
Severin i Gävle, Berg, Jonsson i Haverö, Mårtensson, Or gård, Odhe, Spångberg,
Andersson i Hyssna, Johansson i Torp, Lindberg, Malmborg i Stockholm,
Lundbom, Andersson i Löbbo, Forsberg, Gustafsson i Bogla, Olsson i
Oskarshamn, Engström, Andersson i Munkaljungby, Hällgren, Jonsson i Kalmar,
Andersson i Malmö, Nilsson i Landskrona, Ekdahl, Landgren och Sundberg.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Under den allmänna^debatten under
de senaste veckorna har gjorts gällande, att exportpriserna på . träförädlingsindustriens
produkter av statsmakterna pressats ned till en niva, som legat
under världsmarknadsprisernas. Man har sagt, att regeringen har hindrat exportindustrien
från att ta ut de priser, som kunde gå att få på utlandsmarknaden.
Det har i det sammanhanget nämnts betydande belopp. Man har talat
om belopp på 100 miljoner kronor, och man har talat om belopp på 200 miljöner
kronor. Härom dagen viftade statsministern bort denna anmärkning med
mycket lätt hand. Han förklarade nämligen, att allt, som gått förlorat för landet
på grund av åtgärder från statens sida, kunde uppskattas till ungefär
270 000 kronor. Statsrådet Ericsson har också varit inne på den frågan, och
han gav då kammaren det beskedet att, såvitt han visste, hade man icke från
exportörernas sida hyst någon åstundan om högre priser än dem, som verkligen
fått tagas ut.

Jag tror emellertid för min del icke, att sista ordet i denna fråga kan anses
vara sagt i och med dessa två uttalanden från regeringsbänken. Mig veterligen
förhåller det sig så, att våra grannländer i både öster och väster vid export
av trämassa ha fått betydligt högre priser än vi kunnat betinga oss._Jag kan
tala om att medan de svenska nktpnserna för oblekt cellulosa vid årsskiftet
rörde sig om 320 kronor per ton, fick man i Norge för samma vara vid export
470 svenska kronor och i Finland 475 Svenska kronor, alltså en differens pa
uno-efär 150 kronor per ton. För närvarande är differensen betydligt större.
Varför ha vi då icke tagit ut dessa priser? Ja, detta är en fråga, som man

ställt sig litet var. . . ,

Statsrådet Ericsson uppgav, att han för sm del icke kande till att industrien
haft någon åstundan att ta ut högre priser. Han förnekade helt enkelt,
att man från regeringshåll hade förhindrat industrien att ta ut de priser, som
den kunnat få, och han nämnde, att han frågat sig för om vad man tyckte var
ett skäligt pris och att han då fått det svaret, att ett skäligt pris var ungetär
det som man redan fått ta ut. Nu vet jag att meningarna på denna punkt inom
exportindustrien i någon mån gått isär. Vissa industriidkare ha velat visa
återhållsamhet. Man har sagt, att om priserna pa den färdiga produkten ginge
upp, så skulle detta föranleda en ökning av priserna på arbetskraft; lönerna
skulle stiga liksom också priserna på råvaran, vilket allt skulle innebära en
viss olägenhet. Men jag skulle inte tro, att den uppfattningen var särdeles allmän.
Såvitt jag känner till saken var man åtminstone på många håll av den
meningen, att det var angeläget att få ut högre priser än som medgivits från
regeringshåll. Att det under en viss period fanns en mycket hård spänning pa
denna punkt mellan regeringen å ena sidan och exportörerna å den. andra sidan
har man ett klart belägg för. Jag syftar på den händelse, som inträffade
i fråga om prisbildningen i samband med kronkursförändringen.

Inom parentes skulle jag vilja nämna, att det belopp av 270 000 kronor, som
statsministern talade om — det är ju ett i detta sammanhang mycket blygsamt
belopp, låt vara att det i och för sig är ganska stort hänför sig till
vad industrien förvägrades att ta ut i samband med valutakursförändringen.
Men det är en mycket liten del av hela detta stora problem, som man rör sig
med då man talar om dessa 270 000 kronor. .

Alltnog, i fjol och i samband med kronkursförändringen inträdde vad jag
nära nog skulle vilja kalla en konflikt mellan regeringen och cellulosaindustrien.
Man begärde från cellulosaindustriens sida att fa höja exportpriserna
med så mycket som fordrades för att i svensk krona fa samma belopp för massan,
som man fått tidigare. Den svenska regeringen sade först nej härtill, men
efter en tid lyckades exportindustrien delvis få igenom sitt yrkande, nämligen

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

o Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
så till vida att det medgavs en höjning av exportpriserna med 9 procent. Det
fattades dock 5 procent för att industrien skulle kunna komma upp i de priser
den haft före kronkursförändringen. Om denna händelse säger kommerskollegium
i sina Kommersiella meddelanden bl. a. följande: »Då förhandlingarna
med industrien sålunda icke ledde till något resultat» — det hade alltså förts
f örhandlingar mellan regeringen och cellulosaindustrien om en ökning av köpeskillingen
så mycket, att denna gav lika mycket i svenska pengar som tidigare
»utfärdade regeringen ett dekret, att för cellulosa- och trämassekontrakt,
avslutade efter den 31 sistlidna juli, exportpriserna skulle sänkas med 5 %,
dock e,j mer än kr. 15:— per ton massa.» Detta står som sagt att läsa i Kommersiella
meddelanden utgivna av kommerskollegium och avseende oktober månad
1946.

Vad gjorde då industrien i det läget? Jo, i det läget vägrade industrien att
sälja någon massa. Avsluten avstannade praktiskt taget, och just därför blev
förlusten i det sammanhanget så pass ringa som statsministern uppgav, nämligen
270 000 kronor. Men i den situationen fann sig regeringen nödsakad att
på nytt ta fragan under övervägande och då gå med på att industrien skulle
få ta ut ytterligare 5 procent på priserna för cellulosaindustriens produkter.
Detta skedde emellertid först i slutet av oktober månad 1946.

Med det anförda har jag velat säga, att det fanns en spänning mellan regeringen
a ena sidan och industrien a den andra under hela tiden från kronkursförändringen
i juli månad och fram till oktober månad samma år.

När nu industrien hade så stor möda att få priserna höjda med vad som
fordrades för att man skulle fa behalla samma pris i kronor som man hade
förut, är det då så märkvärdigt att från industriens sida icke gjordes så förfärligt
kraftiga påstötningar för att man skulle få höja priserna ytterligare?
Jag vet mycket väl att när den sista höjningen skedde sades det, att det träffats
en överenskommelse mellan industrien och statsmakterna. Var och en som
haft att göra med sådana saker och som alltså haft staten som motpart vid
förhandingar vet ju, att man befinner sig i det läget, att man antingen får
lov att ta emot den ekonomiska överenskommelse som bjuds eller också finna
sig i att staten dekreterar priset. Det senare gjorde den i juli 1946 beträffande
priset pa pappersmassa. I det läget har industrien uppenbarligen föredragit
att godkänna priset, men jag tror inte att det är svårt att peka på särskilda
fall, där man, trots att man hade klart för sig regeringens negativa ställning
och, ansåg sig kunna räkna med såsom hopplöst att kunna påverka regeringen,
ändå gjorde vissa försök.

Jag erinrar mig från ett samtal med en industriman, att denne framhöll,
att hans bolag gjort uppkom export av trä, icke massa, till Spanien. Det var
ett parti med speciellt svår sortering, och priset var rätt så högt. Man svarade
från myndigheternas ^sida, att man icke kunde godta priset men att man i
stället skulle göra nå det sättet, att man sänkte prisutjämningsavgiften så
att vederbörande fick samma pris; detta är alltså ett speciellt fall, som jag kan
peka- på. I ett annat fall gällde det ett bolag, som den 28 juni 1946 begärde
licens för 4 000 ton massa till den amerikanska zonen i Tyskland. Man var
på köparsidan, och efter vad det sagts även från amerikanska legationen, mycket
intresserad av att denna affär fick komma till stånd. Riktpriset på kraftmassa,
som det härvidlag gällde, var 275 kronor, men avslutet skedde till 313
kronor. Det blev avslag på den licensansökningen.

Jag vill alltså ha konstaterat att under en mycket betydande del av 1946
förde industrien praktiskt taget en strid med regeringen för att kunna få höja
priserna sa mycket att varan betalades i svenska kronor på samma sätt som
tidigare. Först efter fyra eller fem månader lyckades man få regeringen där -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
hän, att detta blev möjligt. Jag har också påvisat, att det finns flera fall
där man trots kännedomen om denna negativa inställning från regeringens sida
begärt tillstånd till export till högre priser men fått ett avböjande svar. Jag
anser mig också ha konstaterat att priserna på exportvaror från Finland och
Norge ha legat avsevärt högre än de svenska priserna. Utöver vad jag sagt
i detta avseende tidigare skall jag tillåta mig läsa upp några rader ur Kommersiella
meddelanden för december månad 1946. Där heter det: »För cellulosa
från Finland och Norge torde de amerikanska köparna ha bjudit ett icke
oväsentligt högre pris än vad som begärdes från svensk och kanadensisk sida.»
Det är mycket möjligt att statsrådet Ericsson har haft en ganska ringa kännedom
om dessa önskemål från industriens sida. Jag tror honom på hans ord
i det avseendet, särskilt som jag vet att meningarna varit något delade mom
industrien, där man varit rädd för höga råvarupriser och höga arbetslöner.
Men i facktidskrifter här i Sverige bär man ingalunda stuckit under stol
med att industrien i gemen har varit ytterligt missbelåten med prispolitiken
på detta område. Och till och med i Norge har man haft detta klart för sig.
Jag citerar några ord ur den norska affärstidningen Farmand, där det den 21
december 1946 hette: »Av den svenske produksjon er en betydelig del konsumert
av hjemmemarkedet, og dertil kommer åt produsentene efterhånden er
blitt temmelig utilfredse med de officielt fastsatte maksimumspriser for eksport,
som ligger ca. 25 pct. lavere enn hva norske og finske eksportorer oppnår.
» Detta är alltså vad som sagts i Norge i december 1946. Där hade man
klart för sig, att de svenska exportörerna voro synnerligen otillfredsställda med
exportpriserna, som efter vad man säger voro 25 procent lägre än vad de finska
och norska exportörerna kunde få.

I denna fråga skall jag, utövar vad jag sagt, endast be att få rikta följande
fråga till statsrådet Ericsson: varför har man bundit exportpriserna pa dessa
varor?

Herr Thapper fann sig föranlåten göra den anmärkningen mot bondeförbundet
att detsamma — ordalagen kommer jag icke ihåg, men innebörden var
såvitt jag kan förstå denna — gått i flock och farnöte med storindustrien.
Jag tror att detta är en alldeles förhastad slutsats. Bondeförbundet förbehåller
sig säkerligen nu som förr rätten att självständigt bedöma frågorna och att
efter bästa förstånd och förmåga ta ställning till de olika spörsmål somtomma
upp. Jag tror också att herr Fasts farhågor för att han icke skall få, någon
hjälp från oppositionens sida icke böra avse bondeförbundet, detta nämligen
om man beaktar att vi från bondeförbundshåll städse sökt beflita oss om att
följa rättfärdighetens och förnuftets grundsatser. Jag tror att bondeförbundet
även när det gäller frågor, som kunna komma i riksdagen i år, kommer att
ta ställning efter rättfärdighets- och förnuftsskäl.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag hade under onsdagen tillfälle
att yttra mig om exportpriserna på pappersmassa och skogsprodukter överhuvud
taget. När nu herr Hedlund i Rådom i stort sett upprepat de argument,
som herr Wiberg anfört, blir vad jag nu kommer att såga kanske i
vissa avseenden en upprepning av vad jag tidigare sagt.

Jag vill börja med att konstatera, att om det råder delade meningar inom
cellulosaindustrien om prissättningen på exportprodukterna, får regeringen ta
som industriens mening vad som kommer fram genom beslut av denna industris
branschorganisationer. Om sålunda representanter för cellulosaföreningen begär
överläggning med regeringen och säger, att enligt deras mening vill man
ha tillbaka de gamla riktpriserna på cellulosa men att man icke är villig att
gå högre upp med priserna, så måste regeringen betrakta detta som industriens

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens lierr statsministern. (Forts.)
verkliga uppfattning. Herr Hedlund i Rådom såger, att det rådde delade meningar
inom industrien om vad som var lämpligt och riktigt i fråga om priserna.
Ja, jag vet inte om sa var förhållandet, men herr Hedlund i Rådom
känner val bättre än jag, att cellulosaföreningen har en konstitution, som säger
att varje medlem har en röst. Det har fattats beslut i vanlig demokratisk ordning,
och jag har icke anledning tvivla på att industrien, när den talar om
r®.SeiinSei1 vad den vill, menar vad den säger. Detta har dokumenterats
ytterligare genom den kommuniké, som sändes ut av folkhushållningsdepartementet
i denna sak. Jag kan sålunda icke finna annat än att regeringen handlat
pa bästa sätt, när den följt industrien.

När herr Hedlund i Rådom tillägger, att det hade varit bättre att ta ut de
högre priserna, är detta precis detsamma, som herr Wiberg anförde under onsdagens
debatt. Han sade nämligen, att regeringen kunde ha ålagt industrien
3/tt ta ut högre priser. Jag vet icke om herr Hedlund i Radon! vill rekommendera
metoden att regeringen bör dirigera prissättningar för industrien. Vi
hylla i stället den meningen, att den sakkunskap, som finnes inom branschen,
bör kunna bedöma om priserna äro riktiga.

Nu anför herr Hedlund i Rådom som bevis för att vi haft låga priser, att
de norska och finska säljarna fått högre priser än vad svenska företagare fått.
Jet är mycket möjligt. Men det torde icke vara obekant för herr Hedlund,
att omfattningen av Finlands och Norges export av dessa varor är mycket
liten i forhallande till den svenska exportindustriens kapacitet. Jag tillät mig
under onsdagsdebatten säga, att det är nog riktigt, att på vissa sekundära
marknader har man fatt ut högre priser. Det vill jag icke bestrida; det är nog

''r lar U0Vc,ksä sm riktighet- att myndigheterna i en del fall vägrat
att stalla licenser till förfogande för viss försäljning. När herr Hedlund drog

ra-stiska exempel för att visa, hur orimliga förhållandena varit, tycker jag
att han kunde ha tagit ett exempel som är ännu mera drastiskt, nämligen att
en person kom på den idén att gå i detaljaffärerna i Stockholm och köpa varor
för att exportera desamma för tre gånger så högt belopp som de kostat, med
resultat att hela marknaden där hemma skulle blivit underförsörjd. Det var
S®?.. °“ kladklammor; de funnos icke att uppbringa i den svenska handeln.
Darfor hek icke vederbörande exportlicens. Det är ett drastiskt exempel, som
visar pa det förhållandet, att utlandspriserna ligga på betydligt högre nivå än
hemmamarknadens priser.

När herr Hedlund frågar, varför vi överhuvud reglerat massapriserna, har
motivet vant, att vi. velat garantera en prisutveckling på den svenska marknaden,
som går i linje med våra strävanden i stort. När vi ha reglerat virkesexporten,
är det icke för att staten skulle få in ett antal miljoner krotoor till
en fond,, utan motivet för statens ingripande — för vilket riksdagen sanktionerat^
principerna är att vi ej skola behöva höja de svenska virkespriserna
i niva med världsmarknadspriserna. Detta gällde virke. Beträffande papper är
det samma sak. Vi ha gjort en uppgörelse med pappersindustrien, att vederbörande
företagare får exportera vissa kvantiteter till de priser industrien funnit
skäliga, men däremot får icke industrien höja priserna på hemmamarknaden.
Denna uppgörelse har prolongerats att gälla även innevarande år. Vi se däri
den fördelen, att vi kunna taga ut exportpriser, som äro högre, varigenom företagarna
få möjlighet att i vissa fall täcka omkostnader för produktionen, som
eljest icke skulle kunna täckas annat än genom högre priser även på hemmamarknaden.
Genom dessa åtgärder bidraga vi till att hålla ett stabilt prisläge
lor^de varor, som säljas inom landet.

När det gäller cellulosa och pappersmassa är icke sammanhanget lika klart;
det erkänner jag gärna. Men ingen vill väl bestrida, att om vi för pappersmassa

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
få priser av sådan storleksordning, att företagarna få möjlighet att betala mera
för råvaran, d. v. s. massaveden, så resulterar det ofelbart icke bara i att massavedpriserna
stiga, utan detta för också med sig prisstegringar i fråga om kastveden
och prisstegringar — eller åtminstone ökad spänning -— beträffande vir kesprisema.

Jag förstår, att herr Hedlund vill ha fram dessa saker till överläggning, därför
att det för honom är mycket angeläget att bevaka skogsägarnas intressen.
Jag hör ej till dem som säga, att skogsägarna icke skola ha skäligt betalt för
sin vara; det tycker jag är riktigt att de få. Men när herr Hedlund i höstas
och många med honom, bland andra den svenska industrien, förklarade, att ett
slopande av normalpriserna på rundvirke icke komme att leda till prisförhöjning
på skogen, så måste jag tyvärr konstatera, att där var herr Hedlund
en mycket dålig spåman. Där ha vi ju fatt prisstegringar av sadan art, att ^ det
vållar oss otroligt mycket bekymmer. Släppa vi priskontrollen på detta område,
så får man nog besvärligheter av sadant slag som tar sig uttryck i höjda vir^
kespriser, höjda byggnadskostnader, högre hyror, stegrade fastighetsvärden på
gamla fastigheter och allt det andra som följer med detta. Därför måste vi
sträva efter att hålla hemmamarknadens priser så stabila som möjligt utan att
därmed försitta våra möjligheter att få de exportpriser och de utländska valutor,
som erbjudas. Det är bakgrunden till att vi träffat en uppgörelse, som ännu
visserligen bara är preliminär men som jag hoppas blir definitiv med massaindustrien,
att industrien skall avsätta ett belopp av 50 kronor per ton massa,
som sålunda dragés undan den aktuella efterfrågan. Det skall innebära, att industrien
i fråga om massaved icke höjer priserna så mycket som motsvarar stegringen
i exportpriserna.

Det är alltså motivet varför vi vidtagit dessa åtgärder. Det är det svenska
folkhushållets intresse att vi icke via dessa priser få ett tryck pa andra priser,
som i sin tur leda till att hela prisnivån förskjutes. Jag tror, att det är lätt
för menige man att begripa vilka intressen vi här söka bevaka. Det är inga
fiskaliska intressen från statens sida. Det är heller intet intresse från regeringens
sida att vägra företagarna att taga ut de priser, som äro skäliga och möjliga
på exportmarknaden. Men vi överlåta åt industrien och företagarna att bedöma,
vilka priser de anse rimliga och skäliga. Va tycka icke heller, att det
är riktigt att vi, när de kommit till en uppfattning och fattat ett beslut om
priserna, skulle säga: »Vi underkänna dessa priser, som vi finna för låga, och
vi ålägga eder att taga ut högre priser.» Det kan icke rimma med den form för
samarbete mellan industrien och staten, som vi ha här i landet.

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Först exemplet med klädklämmorna! Det var nu icke min avsikt
att förorda, att vi skulle få exportera i så hög grad, att det bleve brist pa
massa inom landet; det har jag aldrig tänkt mig. Vad jag_menar är att för
den massa, som exporteras, skola vi taga ut vad vi kunna få. Det kunde lika
väl vara klädklämmor; om det funnes klädklämmor inom landet, som vi kunde
exportera, skulle vi icke slumpa bort dem heller.

Sedan var det svaret på frågan varför man bundit massapriserna. Jag är
mycket väl införstådd med värdet av strävandena att få en stabilisering av
priserna. I fråga om det syflet har jag inga erinringar att göra. Men jag
menar, att man hade mycket väl kunnat, låt oss säga för ett år sedan, förfara
ungefär på det sättet som man nu är i begrepp att göra, nämligen fondera
viss del av pengarna. Det föreslog jag för övrigt vid ett tillfälle fiir ett år
sedan att man skulle göra. Det kunde man ha gjort redan då. På det sättet
hade man haft möjlighet att taga in allt vad utlandet ville giva oss. Nu säger

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
man på exportörhåll, att de utländska agenterna skrattade helt enkelt åt vår
prispolitik, när vi icke. ville ha den betalning vi kunde få. Det är en politik,
som man icke är van vid i handel och vandel, när det gäller myndiga och normala
människor. Därför kan jag mycket väl tro, att dessa uppgifter från exportörerna
äro sanna.

Sedan känner jag icke till, huruvida man från industriens håll har sagt,
att man .icke vill ha mera än de priser man träffat överenskommelse om. Men
jag vet ju, att under fyra manader förde industrien en kamp med regeringen
för att få taga ut vad de sedan äntligen fingo. Då undrar jag ej på att de icke
kommo tillbaka och började en ny strid under sämre förutsättningar än de
hade när den avslutade .striden pågick. Jag vet också, att i fackpressen gång
efter annan påpekats, att exportpriserna vore för låga. Jag vet likaledes, att
skilda exportörer bett att få taga ut högre priser. Jag förstår icke heller
varför regeringen ■—• om det nu bara var för att sanktionera en privat organisations
mening — förhindrat landet att få in mera pengar. Var det nödvändigt?
Hade man ej kunnat låta de exportörer, som ville taga ut mera, taga ut vad
de ville? Sedan hade de andra nog blivit tvungna att följa efter. Jag menar,
att om man haft den strävan och åstundan att få in så mycket pengar som
möjligt i landet, borde man icke ha förfarit så som man gjorde. Me/n det är
väl så, att man tänkte sig en del svårigheter i fråga om råvarupriser och arbetslöner.
Dessa svårigheter hade kunnat elimineras precis på samma sätt som
man nu står i begrepp att göra genom att fondera en del av intäkterna.

Herr W i berg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde
: Herr talman! Jag har endast fatt ordet för replik och har blott några
minuter till förfogande. Denna tidrymd räcker icke till för det bemötande,
som är önskvärt, av statsrådet Ericssons anförande och hans relation av överläggningarna
med industrien. Jag har tidigare i dag begärt ordet i vanlig ordning
och har följaktligen möjlighet att efter middagspausen återkomma till
dessa spörsmål.

Redan nu vill jag emellertid säga, att man från industriens sida bestämt
bestrider, att sådana förhållanden äro för handen, att ordet frivillighet äger
tillämpning när det gäller den prissättning, som ägde rum såväl i juli som i
oktober 1946.

Härpå yttrade

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Hedlund i Rådom använde uttrycket,
att industrien fick föra en kamp mot regeringen för att få tillbaka
de gamla priserna och det var därför, menade han, som det icke blev mera
skeppningar. Herr Hedlund har kanske icke klart för sig, att det var vissa
andra intressen som både regeringen och industrien hade att bevaka. Det är
väl ej obekant för herr Hedlund, att även de reducerade riktpriser som fastställdes
lågo över de amerikanska ceilingpriserna, d. v. s. de amerikanska
maximipriserna. Det kunde tänkas, att det var ett intresse för landet och industrien
att avvakta utvecklingen i Amerika, innan man gjorde större avslut
efter den svenska växelkursförändringen. Alla inse, att det var från vår synpunkt
angeläget, att icke denna åtgärd skulle vålla större irritation än nödvändigt.
Det blev ringa förlust genom att man avstod från att sälja, eftersom
hela lagret massa såldes senare. Vi ha räknat fram matematiskt en förlust på
270 000 kronor. De skeppningar som förekommo skedde bara för att man ville
hålla vissa leveranser. Men i stort sett var icke prisfrågan aktuell under dessa
tre till fyra månader.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

När man talar om de högre priser, som kunde tagas ut, bör man tänka på
att den stora svenska skogsindustrien naturligtvis har intressen att bevaka,
som sträcka sig längre än en skeppningssäsong. Man kan också spoliera marknaden
genom att begära för höga priser. Det har från industriens sida gång
efter annan betonats, att man ville bevara den amerikanska marknaden för
framtiden. Då gäller det att ej uppträda så, att vi förlora kunderna^, när marknadsförhållandena
bli annorlunda. Det är en synpunkt som också måste beaktas.
.....

För övrigt vill jag hänvisa till industriens egen förklaring i den kommuniké,
som utskickades från folkhushållnings departementet och godkändes av industriens
representanter, att de priser som nämnts i pressdebatten varit överdrivna
och ingalunda gåvo en riktig bild av det allmänna prisläget. Det är industriens
egna ord. De återfinnas i den kommuniké, som folkhushållningsdepartementet
utsände omkring månadsskiftet november—december förra året. Det är inga
uppfinningar från något statsråds sida utan som sagt industriens egna ord.

Herr Wiberg säger, att man kan icke beteckna de förhandlingar som förts
som fria och de uppgörelser som träffats som frivilliga. Jag sade under onsdagen,
att jag frågade industrien vid förhandlingarna i oktober, vilka priser
industrien ansåge vara riktiga och skäliga. Man gav då det besked, som jag
upprepat åtskilliga gånger. Om man nu vill göra gällande, att landet förlorat
värdefulla valutor, får man anklaga industrien och icke regeringen. Jag sade
under onsdagen, att jag ville icke rikta någon anklagelse mot industrien. Men
de som fortfara att säga att landet förlorat stora pengar, få vända anklagelsen
mot industrien och säga, att ehuru industrien måhända fått fondera viss del
av inkomsterna från de högre priserna i en särskild fond, avstod industrien
från att taga ut högre priser, därför att den icke själv fick behålla och disponera
det hela omgående. Vill man göra gällande detta, är det icke regeringens
fel utan industriens. Jag hoppas, att ingen vill bestrida, att jag talar i överensstämmelse
med verkligheten. Jag har flera gånger upprepat, att jag ställde
denna fråga till industrien. Det kan verifieras från åtskilliga håll, och jag
vill bli trodd på mitt ord.

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Statsrådet Ericsson säger, att om vi skola rikta anmärkning
mot någon i detta sammanhang skall det vara^ mot industrien. Skola
vi göra det även mot de industrier, som begärt att få exportera till högre
priser än riktpriserna? Eller hur skola vi ställa oss i sadana fall?

Sedan talade statsrådet Ericsson om en kommuniké i höstas, där man sade,
att en hel del priser, som uppgivits i tidningarna, hade varit överdrivna. Det
kan jag mycket väl tänka mig att de varit. Men de prisuppgifter jag lämnat
kammaren ha icke varit överdrivna utan stött sig delvis på officiella uppgifter
och delvis pa andra inhämtade säkra och tillförlitliga upplysningar.

Statsrådet Ericsson talade även om verkningarna av regeringens vägran att
låta industriidkarna taga ut högre priser på världsmarknaden, så att de efter
kronkursförändringen skulle kunna fa samma pris i kronor räknat.^ Jag tycker
man på denna punkt bör kunna lita på de uppgifter kommerskollegium lämnat.
Kommerskollegium säger nämligen: »Den närmaste verkningen av denna åtgärd»
---»har blivit, att nya exportförsäljningar av massa knappast ägt

rum.» Det var denna uppgift jag åberopade.

Statsrådet Ericsson yttrade ett par ord om min förmåga som spåman. Jag
har ingen sådan förmåga och jag kan inte heller påminna mig, att jag i höstas
uttalade, att priserna på rundvirke inte skulle stiga, om normalpriserna slopa<des.
Tvärtom diskuterade vi med köparna och även med regeringen om hur

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
stor prishöjningen skulle bli. Det är därför otänkbart, att vi skulle ha ansett,
att priserna skulle förbliva oförändrade.

Vidare yttrade

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Sedan det blivit känt, att konferensen
mellan partiledarna inte lett till något resultat, räknade vi nog med att
oppositionen i denna debatt skulle ge något recept på åtgärder, som kunde motverka
svårigheterna i det nuvarande läget. Men under den tid denna debatt
hittills pågått har inte oppositionen framfört några förslag till sådana åtgärder.
Oppositionens talesmän ha i dag endast talat om de åtgärder regeringen ansett
lämpligt att vidtaga i nuvarande läge, en skärpning av investeringskontrollen
och priskontrollen, åtgärder för ökning av exporten och för ökning av varumängden
inom landet. Några alternativ härtill har inte oppositionen kunnat
prestera. Vad dess företrädare främst diskuterat har varit orsakerna till det
läge, vi nu befinna oss i och de ha framför allt hävdat den meningen, att
dessa. orsaker skulle ligga i den senaste tidens löneökningar. Man har sagt, att
regeringen borde ha ingripit på arbetsmarknaden på ett tidigt stadium och om
inte dikterat så dock motiverat lägre lönehöjningar än dem som företagits under
1946 och 1947. Men genom att anklaga regeringen för lönerörelser, som
skulle ha varit olyckliga för det svenska näringslivet och det svenska folket
skjuter man skulden på den svenska fackföreningsrörelsen, eftersom det är
denna som fört lönerörelserna i landet.

Vi kunna under inga förhållanden godkänna ett sådant resonemang. Vi känna
alla väl till, att den svenske arbetaren under de fem ödesdigra åren avstått från
att uttaga sin rättmätiga del av produktionsresultatet, medan företagarna kunnat
inräkna stora vinster. Visserligen bidrager lönehöjningen till en ökning av
köpkraften, men att denna löneökning, som endast utgör en återgång till förkrigstidens
reallönenivå, skulle vara orsaken till att vi kommit i denna svåra
situation är fullständigt felaktigt. Dessa löneökningar till de stora grupperna
i vårt samhälle gå helt åt till att täcka de trängande behoven för en mycket
enkel livsföring. Det är också betecknande, att oppositionen inte anser, att löneökningar
på andra områden verka i inflationsbefrämjande riktning. Under fjolåret
hade vi att ta ställning till stora löneökningar och det var då ingen från
oppositionens sida som ansåg, att dessa löneökningar skulle verka i sådan riktning.
Vi ha ett färskt exempel på detta —- högern och folkpartiet tävlade för
några veckor sedan om att framlägga förslag till lönehöjningar utöver vad
regeringen och sedermera även riksdagen godkänt.

När den fackliga rörelsen under de två senaste åren har begärt vissa löneförhöjningar,
bär det skett i medvetandet om att det finns möjligheter till sådana
inom de olika företagens vinstmarginal. Vi ha nämligen den uppfattningen,
att det genom dessa löneförhöjningar inträder en balans därigenom att man
överflyttar vinsterna från företagen till arbetarna och på så sätt undandrager
en del av vinsten från nya investeringsobjekt. Vi ha en alltför stor investeringsvolym.
Det kräves säkerligen mycket allvarliga åtgärder för att denna
ytterligare skall begränsas.

Man blir upprörd i sitt inre, när en ledamot av denna kammare omedelbart
är beredd att säga, att vad som skedde på lördagskvällen är resultatet av ett
års vanstyre. När man hör sådana uttalanden kan man inte undgå att göra
den reflexionen, att en del av denna kammares ledamöter ha svårt att styra
sig själva.

Herr Bagge framhöll i sitt anförande i onsdags bland annat, att folket inte
nu har den ransoneringsmoral som det hade under kriget. Om så är fallet, beror

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
det säkerligen inte på regeringens åtgärder, utan på den agitation, som pågått
i den borgerliga pressen mot de åtgärder regeringen vidtagit för att skipa rättvisa
på dessa områden. Om de borgerliga partierna verkligen besjälats av
övertygelsen, att det gäller att i detta läge samla nationen till gemensamma
kraftåtgärder, borde detta visa sig på ett annat sätt än det gjort under de
två dagar vi diskuterat denna fråga. När de borgerliga för någon tid sedan
ställde krav på en rundabordskonferens, trodde man, att de verkligen hyste en
vilja att samarbeta, men vi ha nu fått tydliga, kanske alltför tydliga, bevis på
att så inte var fallet. Vi misstogo oss om denna samarbetsvilja. Oppositionen
har främst letts av rent partipolitiska spekulationer i en för nationen besvärlig
tid, och när den nu visat, att den inte vill vara med om att främja nationens intressen,
får den också finna sig i att stå utanför. När förhållandena ligga till
på detta sätt, bör regeringen träda i kontakt med det svenska näringslivets
olika parter. Hos dem kan man kanske räkna på förståelse för lägets allvar
och för de åtgärder, som anses påkallade.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill be herr Andersson i Mölndal slå upp bankoutskottets
utlåtande från år 1944 angående penningpolitiken och läsa det. Om
han gör det, kommer han nog underfund med vilken arbetarfiende han själv
var 1944.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Den politiska kurs, som debatterats i
onsdags och i dag är sådan, att man nästan börjar bäva. När det ekonomiska
läget tidigare varit bekymmersamt, ha svårigheterna lösts genom samarbete.
På detta sätt klarade man av jordbrukskrisen 1931 och 1932, då priserna på
jordbrukets produkter voro ohållbara och arbetsförhållandena inom jordbruket
olidliga. Jag vill säga som gammal lantbrukare, som varit med om denna
kris, att vad som den gången räddade jordbruket undan en katastrof var att
jordbrukarna kunde försaka och spara och inskränka inköpen. Skola vi nu
åter nödgas handla på samma sätt? År 1932, då jordbrukspriserna lågo nere i
bottnen, vände vi oss till regeringen, som bestod av högermän eller frisinnade
och bad den hjälpa oss. Vi vädjade även till Hans Maj:t Konungen att tillsätta
en regering ovan partierna, som skulle kunna häva jordbrukskrisen.

Jordbruket kommer sist av alla näringar i fråga om löner. Förut räknade man
med att jordbrukarna utgjorde en tredjedel av befolkningen, men att de blott
fingo en sjättedel av inkomsterna. Nu säges det, att jordbrukarna få en sjundedel
av inkomsterna, och om utvecklingen fortsätter, kanske det snart bara blir
en åttondel. Dessutom avfolkas landsbygden mer och mer och jordbruket kan
inte följa med, när lönerna höjas inom de övriga näringarna. Men vad har inte
Sveriges lantbruk betytt under de gångna åren? Tack vare jordbrukarnas lojalitet
har det varit möjligt för oss att kämpa oss igenom den senaste krisen, och
jordbrukarna ha lika väl som arbetarna och företagarna försökt lindra nöden
i de krigshärjade länderna. Då voro vi eniga om en sådan samling. Är det någon
som tror, att vi nu, när kriget är över, kunna föra så hårda politiska strider
som man nu gör?

Det är beklagligt, att herr Ohlin i förrgår kväll yttrade, att han inte förstod
herr Pehrsson-Bramstorp. Jag tycker denne mycket tydligt sade ifrån, att han

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 13. 3

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
inte ville dansa efter herr Ohlins pipa, utani själv ville pröva, vilken politik
hans parti skulle följa. Det kanske var det herr Ohlin inte ville förstå. I dag
säges det, att bondeförbundet står på storkapitalisternas> sida. Detta är en stor
missuppfattning. Det vore verkligen beklagligt, om inställningen till bondeförbundet
och dess klart och tydligt visade vilja till samarbete skulle vara sådan.
Herr Hedlund i Rådom deklarerade ju, att bondeförbundet kommer att pröva,
vilken politik som är den för landet lyckligaste och sedan följa den politiken.
Tendenserna från i onsdags och i dag, då man använt hårda ord även mot bondeförbundet,
vill jag därför som bondeförbundare icke godtaga. Vår politik
går nu liksom tidigare ut på att söka samarbeta och åstadkomma, att landsbygdsbefolkningen
får ungefär samma ekonomiska standard som andra grupper.
Detta är min och bondeförbundets önskan, och jag är säker på att den
kommer att förverkligas, ty vilka är det som varit med och löst svårigheterna,
när vårt lands läge varit allvarligt och bekymmersamt? Om vi läsa historien
skola vi finna, att bondebefolkningen alltid gjort stora uppoffringar när det
rått nöd i landet.

Jag förstår inte heller, hur man kan tala om arbetare, och bönder. Vilka äro
arbetare, om inte bönderna äro det? De arbeta lika hårt som någon annan
grupp. Varför skola de ställas åt sidan, när vi måste inrikta oss på att försöka
förstå varandra litet bättre? Om vi inte kunna det, befarar jag, att det kommer
att bli lika hårda politiska motsättningar som före 1933, då kampen mellan
partierna huvudsakligen gällde statsrådstaburetterna och då man mindre bekymrade
sig om de enskildas förhållanden. Vi måste söka. undvika att på nytt
komma i ett sådant läge. Det var en för vårt land ödesdiger politik. Om vi fört
en sådan politik under krigsåren, hade vi befunnit oss i ett annat läge än vi
nu göra: då hade kanske våra städer varit sönderbombade och det hade kanske
rått fattigdom och elände utan gräns. Vi ha skonats från detta tack vård samarbetet,
glöm inte detta, riksdagskamrater! Vi måste lära oss förstå varandra,
litet bättre än vad denna debatt tyder på att vi göra.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Ohlin: Herr talman! Innan jag övergår till mitt egentliga anförande
skall jag be att till herr Hansson i Skediga få säga, att han gjorde sig skyldig
till ett missförstånd då han sade, att jag inte förstått herr Pehrsson-Bramstorp.
Jag förstod visst herr Pehrsson-Bramstorp — det var hans excellens statsministern,
som inte gjorde det.

Dagens och onsdagens debatter ha. väl haft till uppgift att informera svenska
folket om anledningen till att inflationsförhandlingarna inte lett till något
resultat. Jag vill därför till en början konstatera, att oppositionspartierna
publicerat en gemensam, ganska utförlig förklaring, vilken bland andra en av
de senaste talarna, herr Andersson i Mölndal, inte alls tycks ha. observerat.
Man skulle ha väntat, att regeringen hade framfört en bestämd kritik av denna
förklaring för att belysa, orsaken till att regeringen inte kunnat acceptera
oppositionens ståndpunkt. Av sådan kritik ha vi dock endast fått höra två
saker.

För det första har det från regeringens håll upprepats, att oppositionen
fäster alltför stor vikt vid lönefrågorna och ger dem en alltför dominerande
plats. Men detta strider ju inte bara mot våra upprepade förklaringar i kammaren
utan även mot just denna kommuniké. Vid en undersökning av de båda
kommunikéerna finner man, att regeringen och oppositionen ha ungefär
likartade uppfattningar på denna punkt. Det står t. ex. i regeringens kommuniké:
»På efterfrågesidan har man att räkna med en ökning av penninginkoms -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
terna för betydande grupper.» Litet längre ned står det: »Då någon mer betydande
förbättring av varuförsörjningen icke är att påräkna, kommer denna
efterfrågeökning att leda till en motsvarande skärpning av spänningen på
marknaden.» Av hänsyn till att tiden är långt framskriden skall jag, herr
talman, avstå från att läsa upp långa citat ur vår kommuniké utan nöja mig
med att säga, att vi sagt samma sak, ehuru regeringen uttrycker sig mer diffust
medan vi uttrycka oss tydligare. Jag förstår inte, varför det skulle vara
så svårt att säga detta så att det blir någorlunda påtagligt.

För det andra har regeringen förklarat, att den inte är villig till några ändringar
i det skattepolitiska programmet för att uppnå överenskommelse med
oppositionen. Det gäller då inte skattesänkningarna, som det här inte är någon
strid om, utan det gäller uteslutande skattehöjningarna. Men, som redan här
påpekats — jag måste understryka det en gång till -—- den som inbjuder till
allmän samling kring en politik brukar väl vara villig att skjuta undan det
som man inte kan enas om och som ingen påstår skulle ha någon betydelse, i
varje fall inte någon gynnsam inverkan, ur det föreliggande problemets synpunkt.
Och det har ju i alla fall varken finansministern eller någon annan
påstått, att dessa skattehöjningar skulle vara ett vapen mot inflationen. Varför
då inte skjuta dem åt sidan i överensstämmelse med denna praxis?

Jag har frågat regeringen: vad är det för tillmötesgående ni visat? På vad
sätt har ni modifierat er ståndpunkt angående den politik som bör föras för
att därigenom möta oppositionen på halva vägen? Jag har icke fått något
svar eller något exempel på detta tillmötesgående. Jag tror det är av vikt
att konstatera, att ett sådant tillmötesgående icke har redovisats. Det har tydligen
varit en inbjudan från regeringen till samarbete på regeringens egna
oförändrade villkor. Man måste därför undra, om denna inbjudan till samarbete
har varit så allvarligt menad.

Vi i oppositionen inbjödo i fjol regeringen till samverkan: regeringen skulle
taga initiativ till en samling inte bara av partierna utan av alla olika folkgrupper,
och finansministern var till att börja med mycket hågad för en sådan
linje. Jag skall tillåta mig att citera bara två meningar av hans yttrande den
5 juni 1946: »För min del skulle jag anse det önskvärt att i nuvarande läge
undersöka möjligheterna att på olika punkter få parterna att gå på en gemensam
linje liksom 1942» — det år då prisstoppet infördes. Och han tilllägger
längre fram: »Under sådana förhållanden föreligger alla möjliga förutsättningar
för att ett sammanförande av de olika grupperna till överläggningar
skall kunna vara en lämplig utväg. Något mera har jag icke att tilllägga
i denna fråga.»

Ja, det var ju ganska talande. Finansministern ändrade sedan mening. Det
blev ingenting av med denna samverkan. Man kan i varje fall inte lägga ansvaret
på oppositionen för att inte försök gjordes den gången till en verkligt
bred samling.

Naturligtvis har det stor betydelse att erfara, hur vårt land, som hade en
så stark ställning 1945, nu har fått ett mycket ansträngt läge. Det är nödvändigt
för att förståelse skall kunna skapas kring den politik, som behöver föras.
Detta har man nu från regeringens sida varit ytterligt obenägen att tala om,
trots att vi från oppositionen begärt det flerfaldiga gånger. Men till slut, i
onsdags kväll lyckades det i alla fall till sist att få statsministern att avge
en förklaring i detta ämne. Han hänvisade därvid till att ett köpkraftsöverskott
stod kvar från rustningskonjunkturen före kriget. Vi kunna nog vara
överens om att det inte varit någon huvudfaktor i problemet 1946—1947. För
det andra säger han, att det var svårigheter att få in de varor, som behövdes
för att öka produktionen. Ja. det är alldeles riktigt. Det har varit en ogynn -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
sam förutsättning för vår ekonomi, en förutsättning, efter vilken vi liksom
andra haft att anpassa oss.

För det tredje säger han, att man fick en stor investeringsverksamhet, som
ledde till knapphetslägen och framkallade stora vinster. Därmed blevo väsentliga
löneförhöjningar ofrånkomliga.

Vad den tredje punkten beträffar, är det tillfredsställande att se, att statsministern
måste ha studerat oppositionens gemensamma förklaring, ty där står
just detta. Man skjuter där fram investeringskonjunkturen, de därav följande
ökade vinsterna, knappheten på arbetskraft och de lönejusteringar, som i sådana
lägen äro naturliga.

Vilken slutsats drar nu statsministern av denna skildring, när det gäller
spörsmålet om vad som kunde gjorts för att f örehy o ga denna olyckliga utveckling?
Såvitt jag kan uppfatta inte någon slutsats alls. För framtiden drar han
två slutsatser. Bl. a. står det i regeringskommunikén, att lönestopp skall nu
för framtiden införas till dess att varutillgången har förbättrats så mycket
att man åter kan ge höjda löner, och för det andra förordas en begränsning
av investeringarna. Jag drar för min del vad det senaste årets utveckling beträffar
den slutsatsen, att hade vi velat undgå den bristande balans, som även
regeringen anser föreligga och vars resultat har varit bland annat nya importrestriktioner,
ransoneringar och vad därtill hör, då skulle vi ha begränsat investeringskonjunkturen
tidigare, såsom från vårt håll ofta påpekats.

Statsministern frågade oss: vilka investeringar är det som ni anse borde ha
begränsats? Jag svarar: samma slags investeringar som de regeringen nu tydligen
kommer att vilja inskränka. Det blir, förmodar jag, litet över hela linjen.
Det blir en del nyttiga och behövliga saker, statliga och enskilda. Det är beklagligt
att vi inte ha råd till mera, men det kan naturligtvis inte hjälpas.
Tyvärr kommer denna strävan att begränsa investeringarna något väl sent.
Under 1946 lät man den arbetsstyrka, som sysselsattes i byggnadsverksamheten,
stiga med 10 000 eller något i den stilen. Om statsrådet Ericsson nu skall
försöka få dessa människor tillbaka igen till annan verksamhet, så undrar
jag om han får en lätt uppgift. Kunna vi inte vara överens om att det varit
bättre och naturligare att hålla en investeringsvolym inom ramen för de tillgängliga
resurserna? Men hur har regeringen reagerat, när vi vid flerfaldiga
tillfällen påpekat detta, när vi sagt att ju mer lönerna stiga vid oförändrad
varutillgång desto mera måste investeringarna beskäras? Man kan ju inte både
äta kakan och spara den. Jo, man har svarat med en taktisk manöver: vilka
investeringar är det ni vill skära ned? Ty man vet, att det inte alltid är så
behagligt att konkretisera alltför mycket. I stället för att tänka efter: har
oppositionen rätt i att en sund hushållning här kräver en viss begränsning av
investeringarna, så vi kanske skulle försöka komma överens med oppositionen
om var denna nedskärning bör göras? På grundval av vår inbjudan kunde på
den punkten en överenskommelse, som skyddat regeringen från obehaglig kritik,
varit ganska lätt att åstadkomma under fjolåret. Nu inser regeringen, att
en sådan beskärning av investeringarna är ofrånkomlig och måste ske i större
omfattning än man ansåg i januari, när investeringsbudgeten framlades, men
nu kommer uppskovet att leda till betydande svårigheter.

På den andra punkten, i fråga om lönerna, konstaterar regeringen, att den
ökning av penninginkomsterna, som ägt rum, i den mån pengarna inte sparas
eller leda till att andra människor minska sin förbrukning, måste skärpa spänningen
mellan varutillgång och efterfrågan. Slutsatsen blir, som sagt, ett
lönestopp för framtiden till dess produktionen förbättrats. Jag tillåter mig
hänvisa till statsministerns förklaring, att lönerna bestämmas av parterna på
arbetsmarknaden, vilket väl borde gälla lika mycket 1947 som 1946. Rege -

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens lierr statsministern. (Forts.)
ringen har tydligen ansett att det i någon annan mening gällde 1946 än 1947,
eftersom hinder nu icke föreligger för ett uttalande av denna art, som i fjol
ansågs olämpligt.

Nu frågade statsministern — och det var ju hans slagnummer i onsdags:
anser herr Ohlin dessa lönejusteringar, som inträtt under senaste halvåret,
gagneliga? Jag vill inledningsvis svara honom, att det beror på i vilken man
vi lyckas bemästra den ekonomiska utvecklingen, lyckas förhindra en prisstegring
och vad därmed följer. Framtiden får där ge svaret. Enligt regeringen
har ju inkomststegringen ökat spänningen, och jag delar den meningen att vi
inte utan inflation kunna stegra lönerna 10 procent varje år, om produktionen
bara stiger 2 eller 3 procent. Jag upprepar att jag anser det önskvärt att
standarden för folket höjes så snabbt som är förenligt med en sund utveckling
och expansion av näringslivet och med hänsyn till det trängande behovet av
nya bostäder. Men enligt min mening hade det varit önskvärt att den monetära
inkomststegringen inte varit så stark, att efterfrågan blivit för stor. En
annan ekonomisk politik under det senaste året, 1946, speciellt beträffande investeringarna,
som inte lett till en extra ordinär knapphet på varu- och arbetsmarknader,
som inte lett till så stora vinster och därför inte framkallat en
så stor nominell inkomststegring, skulle enligt min mening varit fördelaktig,
därför att den skulle kunnat gå hand i hand med en lägre faktisk prisnivå
än den som vi nu ha och den vi få. Folkets levnadsstandard skulle icke därigenom
ha blivit lägre än vad den nu blir, ty vi kunna inte använda mera varor
än -som finnas disponibla för förbrukning och investering. I själva verket
skulle levnadsförhållandena ha blivit bättre utan importregleringar, kafferansonering
och allt vad därtill hör. Det är en försämring av folkets levnadsförhållanden,
när det inte får fritt bestämma, hur det vill fördela sina inköp
på olika varor.

Så ser jag svaret på den fråga, som statsministern framställde. Han hade
tydligen funderat ut, att han skulle försätta mig i en väldigt svår knipa genom
att begära besked på denna punkt. Det skulle vara impopulärt, menade han,
att säga någonting om att lönerna inte kunna stiga hur mycket som helst vid
bevarad prisnivå. Men underskattar månne inte statsministern det svenska folkets
fattningsförmåga? En politik med lägre priser men samtidigt mindre
nominella lönestegringar, som möjliggör fri dispositionsrätt för inkomsterna,
ger i själva verket inte en sämre utan en bättre levnadsstandard.

För övrigt är ju denna politik, som jag här tillåtit mig att förorda, ett mellanting
mellan dagens utveckling och det program för penningpolitiken, som
riksdagen på finansministerns förslag godkände år 1944. Herr Svensson i
Ljungskile har redan hänvisat till detta program. Där står bland annat, att
penninginkomsterna böra i regel varken höjas eller sänkas, och finansministern
säger där vidare, att om inkomstjusteringar under här ifrågavarande period
skulle tendera att bli allmänna och väsentligen förlöpa i samma riktning,
kunde hela det penningpolitiska programmets fullföljande komma att vedervågas.
Jag dristar mig inte att gå så långt som finansministern och riksdagen
gjorde 1944, men jag tillåter mig ifrågasätta, om inte en god del av den kritik,
som presterats både i riksdagen och i pressen mot vår ståndpunkt här, framstår
i litet egendomlig belysning mot bakgrunden av detta mycket mera återhållsamma,
längre gående program, som finansministern själv förelagt Sveriges
riksdag och fått denna att acceptera.

Den som tror att Sveriges folk bara vill ha stora monetära inkomststegringar,
borde förorda inflation, ty därmed följer monetära inkomststegringar, men
det är väl ingen som på allvar vill rekommendera en politik, som leder till
inflation. För atl inte bli missförstådd vill jag beträffande lönebildningen

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
endast till sist tillägga, att jag i fjol talade för löneregleringen för statstjänstemannen,
som enligt min mening innebar att en grupp, som tidigare
blivit efter, fick vad som i huvudsak kunde betraktas som en anpassning till
vad andra grupper tidigare hade erhållit.

Herr talman! Innan jag slutar måste jag tyvärr taga ännu några minuter
i anspråk med anledning av hans excellens statsministerns uttalande om omsättningsskatten.
Han var förvånad över att vi i folkpartiet hade kunnat arbeta
för omsättningsskattens avskaffande. Jag vill där påpeka, att ifall vi
inte avskaffat omsättningsskatten den 1 januari i år och därför haft att
räkna med högre levnadskostnader, skulle troligen löneökningarna ha varit
större än de nu äro. Såvitt jag har fattat tänker ju regeringen sänka
de direkta skatterna mycket väsentligt den 1 januari 1918 trots att omsättningsskatten
redan är avskaffad, och vi äro alla överens i stora drag om
dessa sänkningar av de direkta skatterna. Kan man då kritisera, vilket statsministern
gjort, låt vara med en försiktig manöver, som täckte hans
egen rygg, en politik som sätter omsättningsskattens borttagande i främsta
rummet? Vad är det för fel med en politik, där man börjar med att avskaffa
omsättningsskatten? Det skulle väl vara att detta avskaffande skett ett år
för tidigt, ty det var ju regeringens uppfattning från början, att det borde
ske först 1948. Jag kan inte dela den meningen, att det har skett för tidigt.
Borttagandet av omsättningsskatten redan vid årsskiftet var motiverat med
att den lämnade någon lättnad även åt stora folkgrupper, som inte få något
eller inte något väsentligt med av lönestegringarna. Det finns stora grupper
i det här landet utanför de fackliga organisationerna. Men när dessa grupper
av småsparare, en del pensionärer och andra, få en lättnad, låt vara mindre än
den många andra få, då förefaller mig varje antydan om att just denna förbättring
av deras levnadsförhållanden skulle vara inflationsorsak något förbluffande.

Dessa statsministerns i försiktiga ordalag — jag upprepar det — antydda
tankegångar — han underströk ju, att han i alla fall var med om omsättningsskattens
avskaffande — ha återfunnits även hos högerpartiet på mycket framträdande
håll, om nu det kan glädja statsministern. De ha heller inte saknats
i en hel del finansiella kretsar, vilket jag förmodar gläder statsministern ännu
mera. Vi i folkpartiet ha försökt att hålla en linje, som skulle så rättvist som
möjligt beakta behovet av lättnader för alla de olika grupper, som bäst behöva
det, inte bara för en del av dem. Omsättningsskattens snara avskaffande
har ingått som en ofrånkomlig beståndsdel av en sådan politik.

Herr talman! Jag vill sluta med en allmän reflexion. Det finns ett engelskt
ordspråk som fritt kan översättas på följande sätt: en puddings kvalitet framträder
när man äter den. Vad ''skola vi då säga om kvaliteten på regeringens
politik sådan den kan bedömas mot bakgrunden av de (faktiska resultaten under
det, senaste året? Jag behöver inte utveckla detta tema närmare. Jag kan hänvisa
till de omdömen, som vi säkert alla ha hört ute i landet, ingalunda bara
från medlemmar av oppositionspartierna, som en rad talare här med herr Fast
i spetsen påstått, utan också från många medlemmar av det socialdemokratiska
partiet. Men regeringen är nöjd. Om den inte är helt och hållet nöjd med utvecklingen
är den i varje fall nöjd med sig själv och sin egen politik. Statsministern
kunde inte finna, att regeringen har någon skuld till den i åtskilliga
avseenden olyckliga utvecklingen. Regeringens passivitet har icke varit något
fel. Den enda som tycks ha skuld är oppositionen, den stygga oppositionen,
som har kritiserat regeringen så att det har uppkommit misstro. Ja, så sägs det
verkligen här på fullt allvar. Detta är ju — trots alla statsministerns förklaringar
om att man inte skall skjuta över ansvaret på oppositionen — att

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
göra just det, att försöka skjuta ansvaret från regeringen över till oppositionen.
Det är inte imponerande, när en regering i en kritisk situation förfar på det
sättet

En hänvisning till att ingenting kunde ha gjorts är dessutom knappast ägnad
att inge förtroende för framtiden, förtroende till att regeringen har vilja och
resurser att genomföra en energisk politik mot inflationen. Vi i det parti jag
har äran att representera komma att döma regeringen efter dess handlingar och
dessas resultat. Vi komma att kritisera det som vi anse olämpligt till syfte eller
utformning, även om regeringen blir missnöjd, men vi komma att i landets intresse
stödja vad vi finna klokt och riktigt.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det
är kanske inte lämpligt att jag blandar mig i den diskussion, som statsministern
och herr Ohlin tydligen ha haft i förrgår, då jag var bunden i första kammaren,
och jag skall därför inte taga upp de saker, som närmast tyda pa ett replikskifte
emellan statsministern och herr Ohlin. Men i herr Ohlins anförande ingick
flera andra ting, och jag skall be att till dem få knyta vissa reflexioner.

Det är bara på en punkt, som. jag i anslutning till ett yttrande av herr Ohlin
om statsministerns uppfattning vågar antaga, att herr Ohlin har missuppfattat
honom, och det var när han säger, att statsministern skulle ha menat att en
ganska viktig faktor vid bedömandet av det läge, som vi ha efter kriget, skulle
vara den, att vi hade genom rustningskonjunkturen före kriget kommit in i en
brist på balans. Jag har haft åtskilliga samtal med statsministern på den punkten
och vad vi varit överens om är, att rustningarna och rustningsfinansienngen
under kriget lämnade efter sig en brist på balans, som redan i och för sig
skulle ha medfört svårigheter för oss i det följande.

Herr Ohlin talar nu, som om vårt ekonomiska läge skulle vara beroende av
regeringens politik. Jag undrar, om herr Ohlin i grund och botten ser på den
ekonomiska utvecklingen i världen på det viset, att han tror, att det läge, som
råder i olika länder, är beroende på att de olika ländernas regeringar ha fört
en viss politik och icke en annan. Särskilt, när det gäller ett land som vårt,
få vi väl ändå ha klart för oss, att vi äro underkastade inflytanden av en sådan
natur, att vi helt enkelt icke genom våra egna åtgärder kunna helt bemästra
dem. Om någon skulle ha stigit upp här i kammaren och sagt, att hela
den prisstegring, som ägde rum under första delen av kriget, och alla de. åtgärder
i restriktiv riktning vi tvingades till från 1939 hela vägen fram till krigets
slut vore beroende på den usla samlingsregeringen, som icke kunde föra
en sådan politik, att yi sluppo prisstegring och andra obehag och allt sådant,
så vore ett sådant påstående — jag erkänner, att exemplet är extremt -— av
samma typ, som herr Ohlin vill använda här, när han menar, att om vi nu ha
ett besvärligt läge. så är det regeringens skuld. Om det hade varit så. att regeringen
hade varit en totalitär regering med makt över alla förhållanden i
samhället, som kunnat bestämma vad var och en skulle ha i lön och vad varje
importör finge ta in och icke ta in och vad varje vara skulle kosta, alltsa
haft hela den ekonomiska mekanismen i sin hand, hade det varit reson i att
säga, att regeringens politik misslyckats. Men när vi vilja försöka komma ^fram
på en linje, som innebär, att vi vilja lämna så stor frihet som möjligt åt de
olika krafterna i samhället och icke förrän nödvändigt hindra importörerna från
att från sina synpunkter skaffa varor till landet, som de tro att människorna
vilja köpa, när vi icke, om det icke är nödvändigt, vilja vidtaga åtgärder pa
arbetsmarknaden, när vi erkänna, att vi icke kunna genomföra en priskontroll
på allting, är det uppenbart, att det finns faktorer, som varje resonlig människa
får väga mot det inflytande regeringen kan ha. .Tåg vill icke förneka oppo -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fin.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
sitionens rättighet att använda sådana argument, men jag skulle tro, att
alla, som höra dem, ha att diskontera betydelsen av dem med ganska många
procent.

Emellertid har jag i clag för första gången hört några konkreta uppgifter
om vad det är regeringen har försummat. Jag har upprepade gånger frågat:
vad är det regeringen skulle ha gjort eller icke ha gjort och som är anledningen
till att vi kommit i ett besvärligt läge? På den frågan fick jag svar i första
kammaren från det håll herr Ohlin representerar. Jag vet icke, om herr Ohlin
sagt det — han gjorde det icke nu, och jag vet icke, om han sade det i förrgår.
Svaret var, att regeringen borde tidigare ha gripit in genom restriktioner på
importen. Jag genmälde, fastän jag icke hade tillgång till de mera ingående
upplysningar om förhållandena på området, som folkhushållningsministern kunnat
lämna, att såvitt jag visste hade man gjort vissa försök, och det hade visat
sig icke vara alldeles omöjligt att få de större importörerna att vara med på
en sådan frivillig inskränkning. Men eftersom vi ha ett fritt näringsliv och
vi icke genoin att säga, att de större importörerna kommit överens om att icke
importera ifrågavarande varor, kunde hindra de mindre importörerna att dra
fördel av den fria konkurrensen och ta in dessa varor, blev resultatet, att de
större importörerna icke ansågo sig kunna avstå från att även importera dessa
varor. Den frivilliga begränsningen är alltså svår att genomföra, om man icke
får med alla överlag. Det var tydligen icke möjligt, och då är frågan: skulle
vi gjort importregleringen tidigare? När jag i finansieringsplanen i år skrev,
att vi böra tillgripa andra åtgärder, vi böra försöka öka exporten för att öka
tillgången på valutor och endast i sista hand gå till importregleringar, uppfattade
jag det så, att det gillades från alla håll. Jag kan icke minnas, att herr
Ohlin eller någon annan från hans parti sade, att nu har regeringen kommit
för sent. Jag kan sålunda bortse från importregleringen.

Nu kommer jag till det, som herr Ohlin sade i dag, nämligen att investeringskontrollen
skulle ha skärpts tidigare. Alla veta, att vi började med en
sådan investeringskontroll mycket tidigt och ha skärpt den efteråt, och nu får
herr Ohlin ursäkta,. om jag missminner mig, men jag kan icke minnas, att man
från oppositionens sida skulle ha samlats om den förklaringen, att denna investeringskontroll
icke var tillräckligt hård. Jag har tvärtom, om jag icke missminner
mig, hört flera uttalanden, vari regeringen kritiserades, därför att den
gick för hårt fram. I alla händelser har jag icke det allmänna intrycket, att
här funnits en opposition, som gått på den linjen, att man sagt, att investeringskontrollen
vore för slapp, och att man härvidlag borde ta i med hårdhandskarna.
Tv lägg märke till att mvesteringskontrollen skulle icke bara.
riktat^sig mot bygnadsverksamheten. Såsom icke minst folkhushållningsministern
sa klart framhöll, är en av de största orsakerna till det nuvarande läget,
att bortfallet av den stora tyska produktionscentralen, så att säga, och våra
svenska försök att ersätta den både för vår egen räkning och kanske också
för export ha lett till en investeringskonjunktur i vårt land — icke bara i
byggnader utan även i maskiner o. s. v., skaffade genom import — som är en
av anledningarna till att investeringskonjunkturen har varit så hög som den
,är. Jag vet, att herr Ohlin har tidigare varit med om resonemang, där det mycket
ingående diskuterats, om det icke vore möjligt att finna något sätt att
minska investeringarna i maskiner och icke hålla sig bara till byggnadsföretagen.
Var och en förstår emellertid, hur svårt det skulle vara, om man i dag
ginge in för importkontroll också på det området, och det är kanske skäl, herr
Ohlin, att svara på frågan: när vi nu kommit i det läget, att vi måst tillgripa
importreglering, är herr Ohlin då alldeles på det klara med att den också skall
gälla import av maskiner och andra ting för investeringsändamål? Regeringen

Fredagen den 21 mars 1947 fm. Nr 13. 41

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
är på den punkten tveksam, om det verkligen är möjligt att genomföra en sådan
reglering, och kan man icke det, bortfaller ju en hel del av de anmärkningar
mot den bristande tidigare investeringskontrollen, som herr Ohlin kommit
med.

Jag skall icke ta upp frågan om skatterna. Jag har ju själv lagt fram förslag
om omsättningsskattens avskaffande. När jag på våren 1946 föreslog, att
omsättningsskatten skulle avskaffas från den 1 januari 1948, hade jag kanske
icke fullt klart för mig, att skälen för att skjuta på saken så länge voro så
starka, som de sedan visat sig vara. Men när man väl slagit in på en politik,
som innebar, att man kommit överens om att den skulle försvinna, visade det
sig, att förväntningarna, att det skulle ske snart, blevo så stora, att jag lät
mina betänkligheter falla och förordade — som vi alla veta — att omsättningsskatten
skulle avekaffas tidigare. Men jag skulle draga mig för att i en inflationsdebatt
framhålla det såsom en mycket stor förtjänst hos mig att jag övervann
dessa betänkligheter. I fråga om inkomstskattesänkningen tror jag att jag
kan lugna herr Ohlin med att den icke kommer att bli så betydande, att den
på något sätt kan jämföras med borttagandet av omsättningsskatten. När vi
komma fram till ett bedömande av framtidsutsikterna i samband med fastställande
av riksstaten blir det nog tydligt att vi få hålla den mycket önskvärda
skattesänkning, som jag hoppas kunna genomföra, inom ganska snäva gränser.

Vad slutligen frågan om lönernas betydelse beträffar, så var herr Ohlin i
dag intresserad av att framhålla, hur nära grupperna vid inflationskonferensen
stodo varandra när det gällde formuleringen. Det är fullständigt riktigt, och
det var därför, som det för oss på regeringssidan framstod som så besynnerligt
och så litet beroende på sakliga överväganden, när man från herr Ohlins och
hans meningsfränders sida absolut vägrade att lägga regeringens skrivning till
grund för att söka komma fram till ett gemensamt uttalande i lönefrågan och
höll på att det skulle vara den formulering, som — förlåt., herr Hansson i
Skediga — de tre oppositionspartierna gemensamt kommit överens om, en formulering
som man förmodligen var ganska övertygad om icke kunde accepteras
av regeringen, som sedan skulle gå till de stora löntagargrupperna, arbetarna
och tjänstemännen, och säga: hjälp till att ställa till rätta det onda som ni
åstadkommit.

Jag förmodar, att statsministern ställt den frågan till herr Ohlin, vad han
anser om de vidtagna lönestegringarna. En av deltagarna i inflationskonferensen
— jag vågar väl säga det, eftersom det sagts offentligt — nämligen herr
Pehrsson-Bramstorp, förklarade, att visst ledde lönestegringarna till ganska
besvärliga ting, eftersom därmed följa andra inkomststegringar o. s. v., men
ändå vore de gagneliga och befogade ur den enskilde arbetarens synpunkt och
kunde bäras av företagen inom deras vinstmarginal. Jag tror att det var så,
att vid konferensen förklarade statsministern, att ville man från herr Ohlins
sida till den tidigare gjorda formuleringen foga detta yttrande om lönestegringarna,
skulle vi vara fullt beredda att acceptera den av herr Ohlin utformade
satsen. Det blev ingenting av. När herr Ohlin nu skulle svara på frågan,
om han anser att de företagna lönestegringarna varit nyttiga, vad sade han
då? Om jag icke missminner mig, sade han: »Det vet jag icke. Det beror på
framtiden. Det är beroende på hur vi kunna behärska den inflationskonjunktur,
vari vi befinna oss.» Skulle icke regeringen kunna få lov att säga detsamma? -

Herr Ohliil erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det yttrande av mig finansministern omnämnde var inledningen till ett

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
mera preciserat svar. Jag tror, att det hade varit försiktigt, om man på regeringshåll
hade följt mitt exempel och gjort en sådan inledning.

Sedan vill jag säga till finansministern vad jag förut sagt till statsministern,
att vi få nog låta herr Pehrsson-Bramstorp själv tolka sina uttalanden.

Finansministern yttrar sig som om vårt ekonomiska läge icke alls vore beroende
av regeringspolitiken. Att antaga ett sådant beroende skulle vara orimligt
när det gäller ett litet land som vårt. Men finansministern måste väl ändå
medgiva, att regeringspolitiken är en av de faktorer — en väsentlig faktor -—
som påverka läget. När det i andra länder, t. ex. i Schweiz, varit en helt
annan utveckling och när de länder, där man haft regleringar och restriktioner,
kunnat i motsats till oss gå över till ett friare system, menar finansministern
då, att detta också beror på internationella förhållanden? Eller kan det
ha något samband med att länderna i fråga fört en annan ekonomisk politik?
Finansministern tycktes i dag förbise det som jag icke tror att han på allvar
kan vilja bortse ifrån, nämligen att balansen mellan köpkraften, den totala
efterfrågan, och varutillgången i ett land är en sak som måste regleras genom
vad som i vidsträckt bemärkelse brukar kallas penningpolitik i gammaldags
mening. Denna balans blir beroende av den ekonomiska politik som förs i landet.
Det ligger i vår hand att reglera den, och den beror icke på förhållandena
i utlandet, låt vara att utlandet ger miljön. Nog måste väl finansministern
medgiva detta? Herr Wigforss’ förklaring är därför en maktlöshetsförklaring
som är rörande, när den kommer från en socialdemokratisk finansminister.
Annars talas det ju vid alla tillfällen från socialdemokratiskt håll om att
staten skulle kunna uppnå alla möjliga resultat, garantera full sysselsättning
m. in., vilket vi fått läsa om i efterkrigsprogrammet.

Finansministern har icke observerat, att jag mångfaldiga gånger under
fjolåret talade för en strängare investeringskontroll. Jag blev beskylld gång
på gång för. inkonsekvens, när jag samtidigt i viss mån kritiserade kontrollens
utformning. Jag får be finansministern läsa Morgon-Tidningen exempelvis
för augusti och september i fjol.

Finansministern frågade, om jag anser att importregleringen också måste
avse maskiner. Jag får säga, att det är just ett område, där jag ansåg att en
frivillig samling under fjolåret, bl. a. av näringsorganisationerna, skulle ha
kunnat utöva ett visst inflytande till undvikande av tvångsreglering. Jag tjecker
fortfarande, att det är en uppgift på det området för en konferens.

Till sist, herr talman: finansministern säger, att han icke förstår, att man
i en inflationsdebatt kän framhålla som en förtjänst, att man verkat för avskaffande
av omsättningsskatten. Jag vill svara honom, att det är icke märkvärdigare
utan mera naturligt än att som finansministern fara land och rike
runt och fem gånger i veckan förklara det vara en förtjänst, att man efter
omsättningsskattens avskaffande sänker skatterna ytterligare.

Vidare anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det
sista trodde jag att vi alla voro ense om. Ty även herr Ohlin brukar mycket
kraftigt betona, att om en skattesänkning äro vi alla eniga. — Men det var
icke detta jag tänkte säga. Herr Ohlin vet lika bra som jag både vad statsmakterna
kunna uträtta och var gränsen går för vad de kunna uträtta. Vad
han säger om att det hör till den ekonomiska politikens nödvändiga förutsättningar
att so till, att det finns balans mellan köpkraft och varutillgång, är
alldeles riktigt. Men detta kan också leda till att man måste tillgripa sådana
åtgärder som en importbegränsning. Vi få komma ihåg, att vad det egentligen

Fredagen den 21 mars 1947 fm.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
gäller är tillgången på den knappa vara, som heter våra utländska valutor,
och att vad vi vilja uppnå helt enkelt är en ransonering av dessa valutor precis
som en ransonering av andra knappa varor.

Vad för övrigt beträffar utvecklingen i andra länder, så låt oss vänta och
se, hur det går i ett land som Schweiz och i de länder, där man kommit fram
på andra vägar och fört en annan politik. Jag förmodar, att herr Ohlin syftar
på Förenta staterna. Det är uppenbart, att hade vi velat gå samma väg och
släppa loss prisstegringen, kunde vi också ha klarat situationen, men jag vet
icke om det blivit till herr Ohlins belåtenhet.

Herr Ohlin, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! För fem minuter sedan förklarade finansministern, att min hänvisning
till framtiden såsom vägledare och domare var en konstig ståndpunkt. Nu
tillgriper han samma metod.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i förevarande ärende till kl. 7.30 em., da enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Håstad och Sundström i Skövde, nr 361, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel förbudgetåret 1947/48; _ ...

herr Holmström m. fl., nr 362, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
173, angående organisationen av statens isbrytarverksamhet; och

herr Larsson i Luttra m. fl., nr 363, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 113, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Meddelande
av hans
excellens
herr statsministern.

(Forts.)

Fredagen den 21 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde, att debatten i anledning av det av hans
excellens herr statsministern Erlander i enlighet med Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 1^0 vid kammarens sammanträde den 19 innevarande mars lämnade meddelandet
nu komme att fortsättas; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr Molander, som anförde: Herr talman! När man under förmiddagens diskussion
här i kammaren ahörde herr Ljungqvists anförande och kunde konstatera
hur lätt han lyckades åstadkomma en fet höna av en liten fjäder, så
förstår man att oppositionen gör saken ganska lätt för sig. Jag är tämligen
förvissad om att oppositionen och då särskilt de båda tvillingpartiema högern
och folkpartiet med hjälp av sin stora och tjänstvilliga press och med hjälp
av alla de ekonomiska resurser, som finnas just inom dessa partier, för en
kortare tid skola kunna leva högt pa att blasa upp en storm emot regeringen
för de mer eller mindre impopulära åtgärder som regeringen av omständigheterna
tvingas att genomföra till -skydd för bland annat penningvärdet Med
en smula fördomsfrihet — och den tycks minsann icke fattas — bör den
uppgiften som sagt vara ganska lätt. Men jag är lika viss om att när svenska
folket fatt en smula perspektiv på händelserna, kommer man inte endast att
förstå utan också att stödja regeringens politik.

Den historiska bakgrund för dagens penningpolitiska situation, som statsministern
utvecklat inför kammaren under onsdagen, är utan tvivel den riktiga.
Den utrikespolitik, som samlingsregeringen av omständigheterna tvingats
att föra, lade således i själva verket grunden till situationen av i dag.
Men om man härtill lägger, att inga väsentliga meningsskiljaktigheter föreh&tfa
mellan opposition och majoritet i fråga om löneutvecklingen under de
senaste aren nagon sadan skiljaktighet har i varje fall icke deklarerats
framsta oppositionens anmärkningar faktiskt inte endast såsom obefogade
utan också såsom obehövliga och falska. Det är för den som ganska uppmärksamt
åhört oppositionstalarnas anföranden ytterst svårt för att inte säga
omöjligt att av dessa allmänna talesätt om regeringens vanstyre, om dess
kraftlöshet o. s. v. få någon samlad uppfattning om hur oppositionen menar
att regeringen skall handla. Måste inte väljarkåren bli en smula yr i mösoc^
konfunderad, när den under de senare åren bombarderats med en
ihållande och ofta ytterst ovederhäftig PHM-propaganda på temat diktatur*tyre;
regleringslusta, fogdevälde och allting vad man har tillvitat regeringen
och i vilken tvillingpartiema. med herr Ohlin i spetsen gjort den mest lysande
insats. Men nu plötsligt kommer man och beskyller regeringen för
kraftlöshet och underlåtenhetssynder av alla de slag.

Under sådana förhållanden känner jag mig uppfordrad att ställa några
små och kanske impertinenta frågor just till herr Ohlin, Beror den snedbe -

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
lastning i produktionen, som uppkommit genom att företagen föredragit att
tillverka mera vinstgivande varor framför att tillverka mindre vinstgivande
men mera viktiga varor, på att regeringen reglerat för mycket, eller beror
den på att regeringen reglerat för litet? Det skulle vara mycket intressant att
få höra. Jag frågar ytterligare herr Ohlin: beror den omständigheten, att
vissa rederier och exportörer inte hemtagit sina för landets försörjning mycket
viktiga valutor utan kvarhålla dem i utlandet, förmodligen i spekulationssyfte,
på regeringens uraktlåtenhet i något avseende? Anser herr Ohlin
t, ex. företagarnas tillvägagångssätt i den situation, som nu föreligger, vara
riktigt och lojalt emot nationen? Och den sista frågan: var tvillingpartiernas
ofta återkommande prat om en rundabordskonferens annat än en propagandaballong?
Antag nämligen, att konferensen hade blivit av och att oppositionen
hade vunnit syftet med densamma, vilket utan tvivel inte var något
annat än ett försök att få till stånd ett totalt lönestopp. Detta lönestopp
hade ju inte kunnat innebära något annat än att en köpkraft, motsvarande
de löneförhöjningar som ägt rum, skulle ha stannat kvar hos företagen ^ och
ökat investeringsköpkraften. Jag frågar nu herr Ohlin, om detta på något
Sätt hade kunnat motverka inflationen? Jag vill också fråga om det på något
sätt — om man hade vunnit detta syfte — hade kunnat upphjälpa dagens
valutasituation? Det skulle vara mycket värdefullt att få även dessa
frågor besvarade.

Herr talman! I övrigt är det min fasta tro, att när regeringen går att fullfölja
sin vid olika tillfällen tillkännagivna handlingslinje till försvar för
penningvärdet och därmed också till försvar för vår levnadsstandard, så står
den övervägande delen av Sveriges folk på regeringens sida.

Härpå yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Under debatten såväl under onsdagen som tidigare
i dag har klander framförts mot regeringen för att den under senare halvåret
1946 angivit riktpriser vid export av papper och massa, vilka lågo under
världsmarknadspriserna. Dessa riktpriser måste givetvis respekteras av exportindustrien,
som sålunda icke ägde rättighet att uttaga högre priser. Från regeringens
sida har man förklarat att det icke förelåg anledning att framställa
något klander mot regeringen. De vid olika tidpunkter gällande riktpriserna
skulle nämligen enligt regeringens förmenande ha baserats på frivilliga överenskommelser
med industrien, som icke önskade uttaga högre exportpriser än
riktpriserna. Herr Hedlund i Rådom har framhållit att inom industrien vid
viss tidpunkt rådde delade uppfattningar om man borde uttaga fullt världsmarknadspris
eller ej och har ställt den frågan till regeringen, som ville skjuta
ansvaret för att högre priser icke uttagits på industrien, hur det kunde komma
sig att till och med i sådana fall, då enskilda exportörer begärde att få
taga ut högre pris, detta icke hade medgivits. Statsrådet Ericsson har tidigare
i dag framhållit, att om det rådde delade meningar inom industrien, regeringen
endast hade att såsom industriens i sin helhet uppfattning taga fasta på de
meningar, som kommo till uttryck vid de förhandlingar regeringen förde med
representanter för industrien.

Statsrådet Ericsson har också fällt det yttrandet, att han begärde att bli
trodd på sina ord. Jag vill för undvikande av allt missförstånd på den punkten
gärna upprepa den förklaring jag under onsdagens debatt avgav, nämligen
att jag betraktar statsrådet Ericsson såsom en mycket vederhäftig man. Emellertid
tror jag att statsrådet Ericsson missbedömer vad saken gäller, om han
anser avgörandet vara avhängigt av den större eller mindre tilltro man hyser

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
till den ena eller andra partens uppgifter. Det är icke detta som är frågans
kärnpunkt. Kärnpunkten är naturligtvis frågan, huruvida industrien frivilligt
gått med på att icke taga ut högre pris än det av regeringen fastställda
riktpriset eller om industrien måst acceptera riktpriset, därtill nödd och
tvungen. Det gäller alltså vad man i detta fall skall inlägga i begreppet frivillighet.
Och jag föreställer mig att statsrådet Ericsson gärna vitsordar att
man beträffande den frågan kan hysa olika meningar utan att för den skull
de agerande parternas personliga trovärdighet behöver ifrågasättas. Jag föreställer
mig också att det ur alla synpunkter sett är riktigare att återföra diskussionen
till saklighetens plan i stället för att lata densamma få någon prononcerad
personlig prägel.

Det finns en gammal klok regel, nämligen »audiatur et altera pars», vilket
som bekant betyder att man bör höra även den andra parten. Nu är den andra
parten, nämligen nu ifrågavarande gren av exportindustrien, icke företrädd här
i riksdagen av någon av de personer, som deltagit i förhandlingarna och sålunda
måste antagas vara mycket väl insatta i vad som förekommit och i frågan
vilken omfattning man med fog bör kunna tillämpa begreppet frivillighet,
när det gäller industriens ställningstagande till av regeringen fastställda riktpriser
och dess anslutning till de uppgörelser som träffats. Jag har därför ansett
det riktigast att vända mig till en av dessa förhandlare, chefen för ett av
våra största företag inom skogsindustriernas område. Han bör ju till och med
bättre än regeringen veta i vad mån industrien enligt dess egen mening handlade
fullt frivilligt. Det är ju kutym i riksdagen att man undviker att vid
diskussion i kamrarna, där sa icke är nödvändigt, blanda in namn på personer
utanför kretsen av dem som ha tillfälle att yttra sig, det vill säga kammarens
ledamöter. Vad som är av intresse är naturligtvis också sakuppgifterna.

Den relation som jag erhållit är följande.

Pa varen 1946 förekommo förhandlingar mellan regeringen och representanter
för industrien angående exportpriserna. Att det från industriens sida vid
den ena eller andra tidpunkten skulle finnas något intresse av att exportpriserna
skulle vara bundna genom statliga dekret, kunde säkerligen icke någon
föreställa sig. Förhandlingarna avsågo regeringens inställning till priserna,
bran regeringens sida förklarade man, att man med hänsyn till den inflationsfaktor
en prishöjning skulle kunna innebära ansåg, att någon förändring
av nktpnserna icke borde ifrågakomma. Det var vid den tidpunkten säkerligen
åtskilliga, som skulle ansett att många skäl talade mot en prishöjning.
Om någon prissänkning var det icke tal. Att märka är att riktpriset fastställts
av regeringen, som i eget intresse naturligtvis höll industrien underrättad om
små planer, men industrien äger icke — det bör man hålla i minnet - uttaga
högre pris än regeringen kommer fram till. Slutet på förhandlingarna, som i
detta sammanhang måhända äro av mindre intresse, blev att priset skulle förbli
oförändrat.

I juli månad 1946 ägde apprecieringen av den svenska kronan rum. Regeringen
hade, enligt vad man från industriens sida fått intryck av dessförinnan
eller i samband härmed haft vissa förhandlingar med främmande makter och
lugnat dem med att papper och massa icke skulle bli nämnvärt dyrare genom
apprecieringen. Regeringen förklarade nämligen för industrien, att regeringen
önskade att priserna skulle sänkas med 14 procent i främmande valuta räknap
vilket alltså skulle motsvara apprecieringen. Industriens representanter
motsatte Sig med bestämdhet detta. Regeringen gick till sist med på att endast
en sänkning av 5 procent skulle behöva äga rum. Längre var det omöjlio-t att
komma, och industrien hade under föreliggande förhållanden ej något annat att
gora an att böja sig inför beslutet och förklara sig införstådd med detsamma.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
Nya riktpriser fastställdes också i enlighet härmed. Huruvida denna överenskommelse
— om vi nu må kalla den överenskommelse — varit frivillig, torde
envar lätt kunna bedöma. Några möjligheter att taga ut högre pris än regeringens
riktpris hade industrien icke. Däremot var den utsatt för risken att, om
den icke förklarade sig nöjd, regeringen kunde fastställa ännu lägre riktpris
än som motsvarade en sänkning av 5 procent. Regeringen kunde för övrigt
införa en prisutjämningsavgift, varigenom till och med hela det pris, som låge
utöver vad regeringen kunde anse att industrien skulle få behålla, skulle tillfalla
staten eller åtminstone icke få behållas av industrien ens till någon del.

Att industrien icke var belåten med detta »överenskomna» riktpris, därpå
har man otvetydiga bevis. Försäljningarna upphörde nämligen. Detta är orsaken
till att den ifrågavarande sänkningen med 5 procent i kronor räknat uppgick
till ett relativt oväsentligt belopp. Man kan väl dock ej gärna undgå att
bli i någon män skeptiskt inställd mot att en sådan överenskommelse betecknas
såsom frivillig. I detta fall talar ju dock det faktum att försäljningarna upphörde
sitt mycket tydliga språk.

I oktober månad upptogos nya förhandlingar med initiativ från industriens
sida. Det var vid denna tidpunkt säkerligen inte många, om ens någon, inom
industrivärlden som ansågo att den förefintliga ordningen var tillfredsställande.
Ur industriens synvinkel var det alltså fortfarande ett intresse att prisbildningen
vid export skulle vara fri från statens ingripande. Världsmarknadspriset
låg betydligt högre än det svenska exportpriset. Industriens representanter,
som sinsemellan voro fullkomligt ense, begärde, också enligt de uppgifter
jag erhållit, att industrien vid sin exportprissättning skulle få fria
händer. I vart fall borde en väsentlig höjning medgivas. Beträffande massa
nämndes en prishöjning av icke mindre än 100 kronor per ton. Regeringen intog
emellertid den ståndpunkten att den icke ansåg sig kunna gå med på annat
än att eliminera den förut omtalade sänkningen med 5 procent och sålunda
återinföra de gamla riktpriserna. Regeringen hotade med att om industrien
icke ville åtnöja sig härmed införa en prisutjämningsavgift, varigenom icke
mindre än 90 procent av ett eventuellt merpris skulle indragas och sålunda
endast 10 procent komma industrien till godo. Inom industrien var man i första
hand principiellt motståndare till prisutjämningsavgift, baserad på de principer
varom nu var tal. Man var också på det klara med att en prishöjning i
och för sig alltid medför vissa ofrånkomliga olägenheter, vilka omöjligen kunna
elimineras med de 10 procent av merpriset som möjligen skulle komma industrien
till del. Man ansåg sig emellertid icke ha annat att göra än att böja
sig för regeringens ställningstagande, varigenom åtminstone de 5 procentens
sänkning eliminerades. Att man från industriens sida just inte gjort någon
frivillig överenskommelse, var man nog ganska på det klara med.

Det har också upplysts, att man vid den tidpunkten från industrihåll framförde
tanken på sterilisering av en viss del av exportinkomsterna, en tanke som
togs upp vid de förhandlingar som nyligen ägde ram och som ledde till ett
avtal baserat på principen sterilisering.

Missnöjet med prissättningen bär också fortsatt. Nu i dagarna bär äntligen
regeringens inställning helt förändrats. Det motiv som tidigare hade åberopats,
nämligen risken för inflation, var synbarligen nu icke längre avgörande. Man
tillmätte inom regeringen önskvärdheten av att valutor tillfördes vårt land
mycket större betydelse. Regeringens politik gick ut på att det icke längre
låge i landets intresse att, tvinga industrien att sälja till priser under världsmarknadspriset.
Såsom statsrådet Ericsson tidigare nämnt enades man emellertid
om att en viss del av merpriset. skulle steriliseras, nämligen 50 kronor per
ton för massa, under det att samtidigt överenskoms, att industrien skulle äga

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
rätt att taga ut de pris som industrien själv önskade. Men av merpriset skulle
intill 50 kronor per ton avsättas till denna priskonjunkturfond. Vem skulle då
denna fond tillfalla? Jo, den skulle tillfalla industrien, men den skulle vara
bunden till år 1951.

Sådan är den relation jag erhållit. Jag skulle tro, att den i fråga om faktiska
uppgifter icke just skiljer sig från statsrådet Ericssons uppfattning i
dessa avseenden. Däremot föreligger det nog ganska stor meningsskiljaktighet
i frågan, huruvida industrien frivilligt gått med på överenskommelserna i juli
och oktober 1946, eller om industrien måst finna sig i den gränsdragning, som
den dock bestämmande parten, nämligen regeringen, förklarat sig icke vilja
frånträda.

Jag kan för min del ej heller finna att det är befogat att skylla på industrien,
för att vårt land icke erhållit de valutor som skulle ha kommit in, om industrien
haft frihet att taga ut högre priser. Om nu regeringen ansett det vara
påkallat att i landets intresse i dessa dagar åstadkomma en uppgörelse, som
industrien synbarligen är belåten med, och vilken också tillför landet behövliga
valutor, måste man också ställa sig den frågan, om inte regeringen åtminstone
den 31 oktober 1946 hade bort vara beredd till motsvarande prissättning, kompenserad
med samma sterilisering. Regeringen kan väl inte gärna påstå, att
den nu tvingat igenom eu sådan högre prissättning som denna sista uppgörelse
inneburit. Hade regeringen varit villig därtill redan i oktober, skulle väl industrien
mänskligt att döma med tacksamhet ha accepterat detta och utan svårighet
funnit sig i att tillerkännas rätten att taga ut högre betalning. Att regeringen
icke var villig härtill beror val förmodligen på att regeringen i oktober
månad ännu icke hade fått klart för sig, hur värdefullt det vore ur landets
synpunkt, om genom åtgärder till främjande av större export jämte bättre priser
landet kunde erhålla en bättre handelsbalans. Tv det kan väl i varje fall
inte vara så att regeringen i oktober 1946 med insikt om att landet behövde
valutor icke ville låta industrien taga ut högre pris, utan fastställde de lägre
riktpriserna, därför att regeringen inte unnade industrien merpriset? Även i
oktober månad hade ju mycket väl en sterilisering av en viss del av det förhöjda
priset kunnat ske.

Jag är ganska säker på, herr talman, att den kritik som här i riksdagen
framförts icke har sin udd riktad mot statsrådet Ericsson, utan desto mer gentemot
det förhållandet att regeringen såsom sådan och då närmast finansledningen
på ett alldeles för sent stadium fick ögonen öppna för vikten av en
omläggning av den på handelsbalansen inverkande politiken. Jag är i tillfälle
att här lämna en uppgift, som jag också fått från ledande håll inom
cellulosaindustrien. Enligt en nyligen uppgjord kalkyl beräknar man, att den
nu i dagarna skedda uppgörelsen under en tid av 10 eller 11 månader, med
andra ord vad man räknar såsom en säsong, kommer att resultera i att vårt
land — på grund alltså av det merpris som får uttagas men varav en viss
del skall steriliseras — tillföres i främmande valutor på inte mindre än 150
miljoner kronor, detta enbart i fråga om cellulosa.

Medan jag har ordet, skulle jag, herr talman, gärna i all korthet vilja beröra
några andra frågor. Den föregående ärade talaren var ju inne på lönefrågan.
Jag vill erinra om att regeringen tidigare själv i debatten sökt skapa en meningsmotsättning
i fråga om inkomstbildningens betydelse i det ekonomiska
sammanhanget. Statsministern har i form av frågor till oppositionen velat
veta, om de senaste lönejusteringarna varit orättfärdiga och rubbat den samhällsekonomiska
balansen. Statsministern har synbarligen inte beaktat konjunkturinstitutets
rapport om konjunkturläget hösten 1946, vilken konstaterar
att bland annat till följd av inkomstbildningen denna halans var rubbad

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
redan 19''iö. I rapporten heter det beträffande utvecklingen nämnda år: »Svårigheterna
i dagens situation kunna sägas till stor del bottna i det förhållandet,
att den snabba expansionen i utgifter och inkomster, som kom i gång
efter krigets slut, under loppet av 1946 till betydande del mist sitt reala
underlag.» — Icke desto mindre befinner den sig i stegring. —■ Det heter vidare:
»Fn spänning mellan expansionstendenserna hos de monetära utgifterna
och de reala eller volymmässiga expansionsmöjligheterna har därmed uppstått.
Denna spänning har medfört en ökning i inflationsrisken.»

Så var situationen 1946. Att spänningen ytterligare skärpts genom inkomstökningarna
innevarande år är alldeles uppenbart. Konjunkturinstitutet säger:
»Föreningen av bestående starkt kostnadstryck och avsevärd ökning i total
efterfrågan, som icke kan väntas finna motsvarighet i ökad varutillgång, hotar
sålunda att vålla allvarlig störning i den samhällsekonomiska balansen
under år 1947.»

Låt oss sakligt konstatera detta. Vi kunna inte komma ifrån att inkomstbildningens
expansion är en viktig faktor i det ekonomiska sammanhanget.
Därmed kasta vi inte något som helst ansvar på arbetare och andra löntagare
för utvecklingen. Det finns inte någon, såvitt jag vet, som velat förorda en
statlig reglering av lönesättningen.

Sedan är det en helt annan sak att regeringen genom att undanhålla allmänheten
upplysningar om vårt verkliga läge bibragt den en felaktig uppfattning
om möjligheterna att öka inkomsterna utan att förvärra situationen.
Regeringen har tvärtom inbillat folk, att det skulle finnas utrymme för höjningar
av inkomsterna — direkt i strid mot vad som borde vara för regeringen
bekant bland annat genom konjunkturinstitutets undersökningar. Skall man
tala om ansvar, så ligger det just på den punkten. Regeringen motsatte sig
oppositionens krav på en rundabordskonferens, vid vilken den ekonomiska
situationen kunde läggas fram för alla parter och dessa kunde sättas i tillfälle
att få en riktig grundval för sina bedömanden.

Slutligen vill jag kraftigt understryka ytterligare eu sak. När statstjänstemannen
fingo sin lönereglering, skedde detta på grund av den klart uttalade
uppfattningen att de kommit efter i löneutvecklingen i jämförelse med andra
grupper. Man ville undanröja en orättvisa. Det är alls inte uteslutet att vårens
löneavtal i hög grad kunna väcka den tanken, att balansen i lönesystemet ånyo
rubbats, exempelvis till statstjänstemännens nackdel.

Det är just häri som faran ligger. Inkomstökningar för den ena gruppen
sprida sig snart över hela fältet. Varje justering åberopas som skäl för förbättringar
på andra håll. På så sätt har inkomstskruven kommit i gång och
köpkraften hastigt ökats.

Svaret på statsministerns retoriska fråga blir närmast detta: det är rent
nonsens att tala om rättvisa eller icke rättvisa i lönestegringarna på en fri
arbetsmarknad, som i så hög grad som vår bestämmes av tillgången eller rättare
sagt av bristen på arbetskraft. Däremot kan det inte fördöljas, att en
snabb stegring i den monetära köpkraften utan motsvarande förbättringar i
varutillgangen helt enkelt betyder inflation. Regeringens missgrepp är att
allmänheten blivit missledd i fråga om det verkliga läget.

Eftersom statsrådet Ericsson är närvarande, skulle jag slutligen vilja beröra
ett par frågor. Ett av de senaste tillskotten till den nya regleringsfloran
år de annonserade boskärningarna av användningen av bilar och bensinkonsumtionen.
Det är alldeles nödvändigt att regeringen ger till känna vilka avsikter
den har. Hur kommer fördelningen att ske? Kommer ransoneringen att
bli densamma som under krigsåren? Och hur kommer det att gå med brännoljan? Andra

kammarens protokoll 1947. Nr 13.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1547 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Den sistnämnda leder tankarna till bränslesituationen. Det är beklagligt, att
statsrådet Ericsson ännu inte varit i tillfälle att besvara den interpellation
som riktats till honom i detta ämne. I synnerhet vore det av värde att få
veta om och i vilken utsträckning vi nu nödgas förbruka massaved som bränsle,
det vill säga huruvida situationen är sådan att vi bokstavligt talat elda upp
valutorna i vedpannan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag har ansett att det vore lämpligt
att även någon annan medlem av regeringen toge till orda med anledning av
— skall jag säga — det tjat om cellulosapriserna, som ifrån skilda håll har
pågått under dessa diskussionsdagar, varvid man trots de bindande uppgifter
som lämnats av statsrådet Ericsson ändå fortsätter att komma med sina
beskyllningar.

Jag vill börja med att säga, att det är icke regeringen som i detta fall på
något sätt har åstundat någon process mot industrien. Det är icke regeringen
som vill kasta några beskyllningar mot industrien. Det är herr Wiberg och med
honom liktänkande som på denna punkt försöka att rikta olika anklagelser emot
regeringen. När dessa från vår sida tillbakavisats, så blir det anklagarnas fel,
om den bumerang, som herr Wiberg kastar, i stället kommer att träffa industrien.

Låt oss nu ta upp frågan om prissättningen på cellulosa hösten 1946. Regeringen
hade fått del av; alla dessa uppgifter om att industrien i andra länder
hade kunnat uppnå högre priser på cellulosa på olika marknader. Regeringen
var intresserad av att få det pris för cellulosan, som var möjligt att uppnå, samtidigt
som regeringen naturligtvis också måste se till, att icke denna eventuella
nya prissättning skulle komina att oförmånligt påverka prisläget inom landet.
Statsrådet Ericsson ställde då till cellulosaindustriens ledning en fråga rörande
industriens önskemål att utvinna dessa priser. Samtidigt förklarades det naturligtvis
från statsrådet Ericssons sida, att vid väsentligt högre priser måste man
tänka sig en viss sterilisering av priserna, för att hindra att dessa högre priser
skulle inverka på den svenska prisnivån, och från regeringens sida framkastades
förslaget om att man skulle kombinera eventuellt högre priser med prisutjäm.-ningsavgifter. Detta förslag diskuterades med industrikretsar, med representanter
för cellulosaföreningen. I det sammanhanget diskuterades också, hur
dessa prisutjämningsavgifter skulle användas, och den tanke, som då framkastades,
var att dessa avgifter skulle få användas för cellulosaindustriens sanering.
Dessa samtal fördes alltså i full förståelse för den andra partens synpunkter
mellan representanter för regeringen och representanter för cellulosaindustrien.
Från regeringens sida framställdes aldrig något hud om att 90
procent av inkomsten skulle uttagas i prisutjämningsavgift. Några bindande uttalanden
gjordes överhuvud taget icke i det avseendet, utan hela diskussionen
befann sig pa ett principiellt stadium. Det hade inom parentes sagt utan varje
tvekan mötts av förståelse från regeringens sida. om man ifrån ledande industrihåll
i stället för prisutjämningsavgift föreslagit ett annat system för sterilisering
av de högre priserna såsom nu skett. I ovan angivna läge hösten 1946
togs frågan upp inom cellulosaföreningen, och där bildades en majoritet, som
å ena sidan principiellt avvisade prisutjämningsavgifterna och å andra sidan
deklarerade inför regeringen, att cellulosaföreningen ansåg de före apprecieringen
gällande riktpriserna överensstämmande med industriens intresse. De voro
enligt cellulosaföreningens mening lämpliga att i det läget tillämpas. Det ligger
i sakens natur, att i denna situation förföll allt resonemang om prisutjämmngsavgifter
och sterilisering. Regeringen hade icke anledning att krä.va någon
sterilisering av priserna, om de skulle stanna på den nivån.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

fil

Meddelande av hane excellens herr statsministern. (Forts.)

Det har visserligen sagts här ifrån oppositionens sida, att regeringen borde
ha ingripit och tvingat industrien att- binda sig för högre priser. Men inser man
inte på oppositionhåll vilket dubbelspel man här bedriver? Här beskyller man
regeringen för att den icke tar hänsyn till det ekonomiska livets män, till de
praktiska affärsmännen och yrkesmannen, till ledarna av de industriella branscherna.
Det är ett fullständigt misstag. Regeringen anser sig böra taga hänsyn
till dessa, och regeringen tillmäter sig icke sakkunskap att tvinga cellulosaföreningen
att uttaga högre priser på världsmarknaden än vad cellulosaföreningen
anser nyttigt. Jag tycker att en sådan ståndpunkt ifrån regeringens sida
borde vinna erkännande från dem som så starkt fordrat, att vi skulle taga hänsyn
till vad man kallar för näringslivets sakkunskap.

Jag har velat lämna denna framställning i kammaren för att visa, att detta
är en fråga, som har diskuterats inom regeringen i hela dess vidd och som vi
alla som sitta i regeringen känna till. Vi kunna följaktligen vitsorda den framställning,
som statsrådet Ericsson har lämnat under sina inlägg i diskussionen.
Det går inte för herr Wiberg att försöka att med någon advokatyr komma ifrån
vad som på detta område är det faktiska läget. Men jag tillägger: vi söka inte
nagon process med industrien. Vi rikta inga beskyllningar mot industrien. Vi
säga icke, att industriens ståndpunktstagande den gången var felaktigt. Det
gavs goda skäl för den ståndpunkten ifrån industriens sida, och det fanns icke
från regeringens sida någon anledning att underkänna dessa skäl.

Nu kan man fråga sig, vad det beror på att en ledamot av denna kammare
som herr Wiberg håller på med denna process mot regeringen här i kammaren.
Jo, han är intagen av den uppfattningen, att han kan dessa ting. Och hur kan
han dem? Jo, han kan dem på grund av sina samtal med vissa industrimän,
som han pa ett eller annat satt star nära. Men herr Wiberg skall mte inbilla
oss att herr Wiberg tagit ståndpunkt efter att ha hört den svenska cellulosaindustriens
ansvariga organisationer. Ty det är del som är felet med högermännen,
att de ha mycket intima förbindelser med begränsade kretsar av näringslivets
män. De känna dem så nära, att de tro på dem, även när de uppgifter
ae få äro ensidigt färgade på grund av att deras sagesman kanske ha haft
en speciell inställning till problemet, som icke delas av andra. Jag skall säga
herr Wiberg: jag bär en lång erfarenhet av samarbete med näringslivet, och
jag tror icke att det är så, att näringslivets män i gemen äro så förfärligt gripna
av förtroende till de näringsidkare, som sitta i riksdagen. Tv jag har ofta från
företagsledarnas sida märkt en viss misstro emot de'' politiska näringsrepresentanterna.
På många håll inom näringslivet misstänker man. att de mera representera
begränsade kretsar och begränsade intressen än det stora hela. Jag
vin Pasta att herr Wiberg mot sin egen vilja och mot sitt eget vetande har
lockats att bil advokat för vissa synpunkter och intressen, som naturligtvis ba
gjort sig gällande inom cellulosaindustrien men som icke representera den
ståndpunkt cellulosaindustriens ansvariga män hade i oktober 194(5.

»j Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
.™ talman! Det bär vid upprepade tillfällen här sagts, att regeringen har
tratt åt överenskommelser med industrien om de priser på cellulosa som kunna
anses vara skäliga. Jag vet ju att eu sådan överenskommelse verkligen ingåtts,
men vi kanna jo litet var till hur det iir med sådana överenskommelser. Vi ha.
ju, inom olika organisationer träffat överenskommelse med staten t ex om
mjölkpriser, om priset på andra jordbruksprodukter <>. s. v. Och då bär det
ju varit så, att vi ha förklarat oss nöjda med det högsta pris, som vi ha ansett
oss kunna fn ut .Tåg har inte kunnat bli övertygad om nit läget är annorlunda
i del bär fallet. Jag bär påvisat att industrien under senare delen av

Xr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

1946 i fyra månader förde en kamp och strid mot regeringen för att få höja
cellulosapriserna så mycket som efter förändringen i kronkursen var nödvändigt
för att man i svenska kronor skulle få samma betalning för cellulosan
som före kronkursförändringen. Mot den bakgrunden och med den kännedom
jag har om ett stort antal fall, där man sökt licens för försäljning av cellulosa
till högre priser och fått avslag, så kan jag icke känna mig övertygad om
att industrien verkligen har varit nöjd med vad som överenskommits i den
ordning som skett. Och jag undrar: vad har hänt som har fört industrien på
andra tankar, när det nu ges till känna, att den vill ha en annan ordning med
en fondering och sterilisering av viss del av likviden? Är det någonting särskilt
som har inträffat nu och som gör att industrien ser annorlunda på saken
än vad den gjorde t. ex. i höstas?

Herr Wiberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr statsrådet Sköld ifrågasätter riktigheten av den uppfattning
beträffande frivilligheten från cellulosaindustriens sida vid den ingångna
uppgörelsen, som jag framförde i mitt föregående anförande. Kammarens ledamöter
torde dock, föreställer jag mig, ha fått en ganska tydlig uppfattning
om hur man från den ansvariga cellulosaindustriledningens synvinkel bedömer
problemet. Hade statsrådet Sköld varit närvarande från början av mitt anförande
tror jag också, att han skulle ha byggt upp sitt anförande på ett annat
sätt än som nu skedde. Jag vidhåller personligen att jag har den tron, att
här har varken vid det ena eller andra tillfället skett någon uppgörelse med
industrien av sådan art, att man kan tala om någon frivillighet. Jag tycker
också att det vore ganska underligt om dessa näringslivets män, som dock ha
till uppgift att tillföra sina företag vinster och i detta fall även att tillföra
landet valutor, skulle ha bortsett från detta.

Jag finner herr Hedlunds i Rådom fråga utomordentligt befogad: vad har
inträffat sedan den 31 oktober? Varför äro nu helt plötsligt fulla priser godtagbara
och varför till erkännes nu industrien hela överpriset med en viss sterilisering? När

sedan statsrådet Sköld försöker ge näringslivets representanter här i
kammaren misstroendevotum, så tror jag att statsrådet inte vinner mycket därmed.
Jag tror mig kunna försäkra statsrådet Sköld, att näringslivet har betydligt
större förtroende för sina representanter här i riksdagen än för den
sittande regeringen.

Vidare anförde

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill bara i all korthet säga det, att
den omständigheten att jag icke var närvarande när herr Wiberg började sitt
anförande icke kan ha någon betydelse, ty jag var här när herr Wiberg började
tala om oktober 1946, och det är det som jag yttrat mig om i mitt anförande.
Jag tror, att jag fick tillräcklig överblick över herr Wibergs argumentation.

Sedan vill jag säga några ord med anledning av herr Hedlunds resonemang
om att det inte var någon frivillig överenskommelse. När arbetsgivare och
arbetare komma till en uppgörelse, är den då frivillig eller icke? Är icke den
uppgörelse regeringen gjorde förra våren med representanter för jordbrukarna
en frivillig uppgörelse? Regeringen har icke använt några maktmedel eller
tvingat dem att skriva under den uppgörelsen. Kom ihåg herr Hedlund hur
läget var i detta särskilda fall! Vi hade hört talas om, att man kunde få högre
priser. Vi togo då med industrien upp till diskussion frågan om att taga ut

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
högre priser och sterilisera överpriset till en viss icke fixerad del i form av
prisutjämningsavgifter, vilka skulle användas för industriens sanering. Det var
den förhandlingsbas vi gingo in på. Efter någon tid svarade då industrien: vi
ha inte någon anledning att förhandla längre på den linjen, ty vi anse att de
riktpriser, som gällde före apprecieringen, fortfarande äro de lämpliga.

Det var icke något förslag från regeringens sida. Vi ha aldrig begärt, att
industrien skulle taga den ståndpunkten. Då är det väl märkvärdigt om man
kan påstå, att den saken inte var frivillig från industriens sida. Vad har no
hänt, frågar herr Hedlund, eftersom industrien tagit en annan ståndpunkt?
Var goda, mina herrar, och rikta den frågan till industrien!

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jämförelsen mellan LO och arbetsgivarna förstår jag
inte riktigt. Den haltar rätt betänkligt. Det är icke detsamma att göra upp
med staten som att göra upp med en enskild organisation. Staten har andra
maktmedel. Staten har möjligheter att dekretera, att industrien, om den inte
godtager statens sista bud, får finna sig i ett dekret. Det hade likaväl kunnat
bli ett dekret i oktober 1946 liksom det blev ett dekret i augusti 1946 om
lägre priser.

Industrien hade naturligtvis ett fritt val så till vida att man hade klart
för sig, att antingen fick man gå med på detta eller också dekreterade regeringen
i bästa fall dessa priser; men det kunde även tänkas, att regeringen
dekreterade lägre priser. Det fria valet hade man då!

Härefter anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Debatten omkring den ekonomiska politiken avspeglar
på ett otvetydigt sätt den intressepolitik, som respektive politiska
partier företräda. Ingen som sakligt och objektivt värderar de borgerliga
partiledarnas inlägg i diskussionen kan undgå att konstatera., att de ensidigt
och målmedvetet företräda rikemännens intressen.

Den situation som uppstått på ekonomiens område genom att valutareserven
minskat och faran för inflation ökat har i huvudsak orsakats av att de
kapitalistiska kretsarna i vårt land fritt och ohejdat fått dirigera den ekonomiska
politiken. De ha handlat med utlandet och infört varor, som i
många fall haft lyxkaraktär, och i den mån de exporterat, ha de icke tagit
hem valutan. Vidare har herr Ohlin och även herr Domö ogenerat utlöst en
inflationspsykos, som skapat en viss panik bland spararna.

Regeringen anklagas nu för att ha drivit utvecklingen till kaos, trots att
det är ett faktum, att den förändring till det sämre, som uppstått i det ekonomiska
läget, har orsakats av storfinansen och dess redskap. Man kan i detta
sammanhang anklaga regeringen, men icke utifrån de konstruerade utgångspunkter,
som från borgerligt håll framföras, utan därför att den varit alltför
eftergiven och medgörlig gentemot de kapitalistiska intressena.

Det finns tvenne dominerande intressen, som komma till uttryck i den
ekonomiska debatten. Å ena sidan ha vi det stora arbetande folket — arbetare,
bönder, tjänstemän, tekniker, ingenjörer, intellektuella etc. — vilket genom
sitt arbete framskapar nyttigheter i samhället, samt å andra sidan storfinansen,
som representerar ett ytterst litet antal medborgare och inhöstar de
värden, som folkets stora massa skapar, och som i egenskap av ägare till produktionsmedlen
har en makt i samhället, som i vissa fall är betydligt större
än den regering och riksdag representerar.

Herr Ohlin synes utforma sin politik tillsammans med storfinansens kraf -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1047 om.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ter, liksom herr Domö. Det är Wallenbergs, Bonniers och Wenner-Grens intressen
som dessa ensidigt företräda. Antalet medlemmar i storfinansen är som
bekant ringa här i landet : de tnsen miljonärer vi ha bär i landet eller de 20 000
medborgare, som äro verkligt rika, räcka dock inte till att välja in ens herr
Ohlin och Domö i riksdagen. Då tvingas man av omständigheternas makt att
tillgripa maskeringsmetoden och framställa sig som folkets förespråkare. Pengar
är som bekant makt. Pressen, som representerar den tredje statsmakten, ligger
också, åtminstone den största delen av denna, i händerna på storfinansen och
dess redskap. Med pressens hjälp gör man svart till vitt och vitt till svart. Jag
erinrar om hur man i dessa dagar från storfinansens sida offrar miljoner i skattepropagandan.

Herr Ohlin anklagar regeringen för att den icke i höstas inkallade en rundabordskonferens
för att diskutera den ekonomiska politiken. Vad var då avsikten
med en dylik konferens? Ja, det framgår ganska klart av herr Ohlins inlägg
i dagens debatt. Syftet var att påverka partema på arbetsmarknaden till att
genomföra lönestoppet. Herr Ohlin har i dag svarat på statsministerns fråga, men
svaret blev diplomatiskt och kan karakteriseras som ytterst svävande. Är det
möjligen med hänsyn till de 50 procent av folkpartiets väljare, vilka ha en inkomst
under 5 000 kronor, som herr Ohlin undvek att ge ett konkret svar? Det
hör nu göras klart för Sveriges folk, och icke minst för folkpartiets väljare,
att deras ledare, herr Ohlin, energiskt och målmedvetet kämpat och alltjämt
kämpar mot löneförbättringar för arbetare och tjänstemän. Herr Ohlin kan i den
kampen — det måsfe även sägas ut här i riksdagen — registrera vissa resultat
av sin verksamhet, ty genom sin insats har lian lyckats påverka de senaste
löneuppgörelserna, så att resultatet av dessa i många fall blev blygsammare
än vad man eljest hade kunnat uppnå.

En del talare från de borgerliga partierna ha under denna debatt framhållit,
att eu hel rad av företagsamt folk kommer att lämna Sverige, om arbetarpartiernas
skatteförslag kommer att genomföras. Så älska alltså dessa kapitalister sitt
fosterland! — om det nu är sant, som de borgerliga talarna här ha uttryckt.

Herr Ohlin gjorde här i eftermiddag ett uttalande, där han vände sig emot
de skattehöjningar, som komma att ske för en del inkomsttagare, därest arbetarpartiernas
förslag genomfördes. Dessa inkomsttagare, som få höjda skatter, de
representera omkring 40 till 50 000 medborgare i landet. Det är dessa rikas
intressen som herr Ohlin alltså företräder, då han nu så energiskt både här och
på möten bekämpar det skatteförslag, som arbetarpartierna rekommendera. Vad
skall man då säga om arbetarna och de lägre inkomsttagarna överhuvud taget,
som leva under små ekonomiska förhållanden, när kapitalisterna, även om detta
förslag kommer att genomföras, komma att ha en levnadsstandard, som hundrafalt
och i vissa fali tusenfalt överstiger det arbetande folkets levnadsförhållanden!
Vad skall man som sagt säga om arbetarna, som få leva under ytterst små
ekonomiska förhållanden? Kapitalisterna motsätta sig en rättvis skattepolitik.
Det är mycket naturligt. De ha privilegier i samhället, sådant det nu är. De
vilja försvara dessa privilegier. Men det må också anses naturligt att folkets
stora massa, ja, 95 % av landets invånare, ha en diametralt motsatt uppfattning
i detta fall till kapitalisternas.

Jag måste säga, att de kapitalistiska element, som eventuellt skulle fly ur
landet därför att de inte trivas med en miljö, där man åstadkommer en något
rättvisare inkomstfördelning, dessa få väl resa till främmande land. Bland
arbetarna och ingenjörerna finns säkert folk, som kunna ersätta dem och bli
lika duktiga, för att inte säga bättre, företagsledare.

Men varför äro då kapitalisterna och herr Ohlin så förfärligt missnöjda över
dagens situation och de senaste årens förhållanden? Kapitalisterna ha ju fått

Fredagen den 21 mars 1947 em. Nr 13. 55

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
importera vad de ha velat. De ha också fått exportera vad de velat. Visserligen
anklagar herr Wiberg regeringen för att den icke uppmanat kapitalisterna att
taga bättre betalt, eller så mycket betalt som det varit möjligt. Men, som sagt.
kapitalisterna ha nu gyllene tider. Det råder högkonjunktur utan like. Avsättning
finns för alla produkter. Kapitalisterna ha ett utomordentligt läge,
ja ett läge. som de knappast kunnat drömma om. Priskontrollen finns ju, men
den har inte heller lagt hinder i vägen för de kapitalistiska elementen att sko
sig på konsumenternas bekostnad. Jag tror att i varje fall de flesta här i
riksdagen vilja erkänna, att priskontrollen måste effektiviseras och skärpas.
Ja, man kan säkerligen till och med taga initiativ till att sänka en del priser
på förnödenhetsvaror, som nu äro alltför högt uppskruvade. Jag hoppas verkligen,
att det skall bli sådana initiativ inom den allra närmaste framtiden.

Vidare ha alla dess kapitalistiska element haft möjlighet till en så gott som
fri spekulation på nästan alla områden. Se på t. ex. tomtpolitiken och byggnadsmaterialen.
Överhuvud taget ha dessa spekulanter kunnat inhösta stora
vinster.

Vad är det då som ligger bakom dessa borgerliga angrepp — främst från
högern och folkpartiet — och den offensiv, som man faktiskt har utlöst under
senare tid? Ja. det är kanske inte så märkvärdigt. De borgerliga partierna vilja
givetvis återerövra den parlamentariska majoritet som de förut haft och dessutom
bilda regering. Det är därför de äro ute och fiska i grumligt vatten. Det
är nästa års riksdagsmannaval man laddar upp för. Förutom att de ha den
ekonomiska makten i samhället, så vilja de nu också erövra den parlamentariska
makten, så att det skall gå lättare för dem att diktera den ekonomiska
politiken i storfinansens intressen. Det verkar dock som om herrarna på den
borgerliga sidan flyga högre än vingarna bära, och jag tror att det skulle vara
på sin plats att rekommendera dem att innan de flyga högre åtminstone taga
fallskärm med sig. Regeringen har, anser jag, ingen som helst anledning att
taga hänsyn till den borgerliga oppositionen. Varje vacklan vid genomförandet
av efterkrigsprogrammet skulle torpedera dess förverkligande.

Regeringen bör, så vitt jag förstår, omedelbart vidtaga åtgärder för att
laga hem de valutor, som kapitalisterna ha i utlandet, samt i övrigt skärpa
politiken gentemot de kapitalister, som äro illojala i nuvarande allvarliga
situation. Herr Fast, socialdemokraternas andrakammarledare, har ju också i
sitt senaste tal understrukit hur viktigt och nödvändigt det är att regeringen
tar initiativ i »let bär fallet. Vidare bör det önskemålet uttalas, att priskontrollen
skarpes och effektiviseras. I Amerika, som ju är herr Ohlins mönsterland —
märkligt att han i denna debatt inte mera framhållit detta land — lämnade
man priskontrollen i fjol. Anledningen till att herr Ohlin inte mera framhöll
sitt mönsterland var kanske den, att följden av priskontrollens upphävande
blivit, att prisnivån sedan juli månad i fjol stigit med 48 %. Ja, i dag
fingo vi en information från priskontrollnämnden, att under den senaste
månaden priserna på viktiga förnödenheter ökat med över 11 %. Det är alltså
den utvecklingen herr Ohlin önskar?

Herr talman! Vi leva i brytningstider. Det gamla får vika för det nya, som
växer fram. 1 perspektivet måste vi alla räkna med en ekonomisk utjämning
fram mot den ekonomiska demokratien. Folket kräver höjd levnadsstandard,
och det med all rätt. Vår politik måste därför utformas så, att man i snabbaste
tempo kan uppnå detta mål. Högern och folkpartiets ledare ha kastat
stridshandsken. De vilja till varje pris förhindra genomförandet av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. vilket program också är regeringens handlingsprogram.
Jag anser, att arbetarpartierna och övriga progressiva krafter böra
besvara utmaningen genom eu motoffensiv av sådan storleksordning, att högern

Nr 13.

Fredagen (len 21 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
och folkpartiets ledare isoleras från sina egna väljare och hänvisas till att
stödja sig på sina direkta uppdragsgivare, den svenska storfinansen.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag drog mig i det längsta för att begära ordet
i denna debatt, men slutligen tyckte jag, att det kanske inte vore ur vägen att
någon erinrade om att vi haft ett världskrig nummer ett också, med dess följder.

Under år 1919, efter det första världskriget alltså, hade vi ett importöverskott
på 950 miljoner kronor. Under år 1920 hade vi ett importöverskott på.
1 035 miljoner kronor. Om vi nu göra en jämförelse med de två knappa år
som gått sedan andra världskriget slutade, så ha vi för år 1945 ett exportöverskott
på 673 miljoner kronor och för år 1946 ett importöverskott på 840
miljoner kronor. Om jag summerar importsiffrorna under de två första åren
efter första världskriget får jag ett importöverskott på i runt tal 2 miljarder
kronor. De två första åren efter det andra världskriget ger oss ett exportöverskott
på 167 miljoner kronor.

Detta är i själva verket en illustration av skillnaden mellan hur vi avvecklade
förhållandena efter det första världskriget och efter det andra världskriget.
Det var ju de borgerliga som hade makten förra gången, och regleringar
i syfte att skydda menige mans levnadsstandard hade vi inga efter det
första världskriget. Katastrofen kom 1921, när inflationen kulminerade i ett
sammanbrott med konkurser i tusental och arbetslösa i hundratusental. Detta
tror jag inte vi behöva befara denna gång. Behöva vi inte befara det nu,
så beror detta på att det är skillnad på den regering vi ha denna gång och
den regering vi hade efter det första världskriget.

Jag har velat erinra om detta, ty när jag räknade igenom det. kunde jag
inte hjälpa att jag fann, att den storm som nu rasar i den borgerliga pressen
har ett förfärligt dåligt underlag. Underlaget är precis så dåligt, som skillnaden
är mellan importöverskotten efter det första världskriget och nu.

Jag vet mycket väl, att man har tagit en del av våra valutatillgångar i anspråk
för krediter till andra nationer, men när allt kommer omkring ha vi
ändå minimum 1 700 miljoner kronor i valutor att röra oss med; det är således
i verkligheten ingen fara.

Jag skall inte ingå på frågan om vad det kan betyda, att exportörer och
redare inte taga hem de valutor, som de intjänat på exportvaror och frakter.
Det är klart, att när den svenska handelsflottan seglar in i runt tal 500 miljoner
kronor i utländsk fraktfart, så är ju det en betydande summa, som alltid
måste spela en roll i vår betalningsbalans. Men även om man släpar efter
med hemtagningen av dessa valutor, så är det en himmelsvid skillnad i vår
valutaställning nu och valutaställningen efter det första världskriget. Detta är
gott och väl, ty ingen som var med 1921 och 1922 och såg den fruktansvärda
förödelse, som depressionen förde med sig för vissa trakter i landet — bland
annat min egen hembygd — vill ha den tiden tillbaka.

Herr talman! Jag har fäst mig vid, ätt oppositionen här talar om vilken
betydelse sparandet har, och det ger mig anledning att till oppositionens medlemmar
ställa frågan: varför har oppositionen då startat en kampanj mot regeringen
och mot sparandet av den perfida natur, som biografannonseringen
emot sparandet och propagandan i pressen mot sparandet utgör? Jag får säga
att jag aldrig känt mig så chockerad över politisk demagogi, som när jaghäromkvällen
satt på en biograf och såg en biografannons emot sparandet!
Låt oss här komma ihåg, att det nya skatteförslaget innebär ökade möjligheter
till sparande för minst 2 800 000 av landets skattebetalare. Om förslaget med
några få procent skulle drabba de 200 000 rikaste här i landet, så kan ju detta

Fredagen den 21 mars 1947 em. Nr 13. 57

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
inte betyda någon katastrof, eftersom all sparverksamhet i landet ju inte är
koncentrerad till dessa människor, som ha över 20 000 eller 30 000 kronor i
förmögenhet. Framför allt är det ju en utmaning, när man låter en overallklädd
arbetare draga tillbaka insättningen i sparbanken på grund av skatteförslaget
såsom det nu utformats. Det finns ingen overallklädd arbetare här i
landet, som har anledning att upphöra med sitt sparande med anledning av det
nya skatteförslaget. Jag vill verkligen rikta en vädjan till oppositionen att
lägga harm k o på den sortens propaganda. Jag har inte den uppfattningen att
vi inte i det politiska livet skola skälla ut varandra, men det skall finnas litet
anständighet och hederlighet i politik också.

Jag fäste mig, herr talman, vid en motsättning i oppositionens framträdande.
Å ena sidan anklagar man i den borgerliga pressen regeringen för att den har
infört kafferansonering och importförbud och åstadkommit en del restriktioner,
som vi alla hade hoppats att få vara befriade ifrån. Den anklagelsen kunde
jag förstå, om man inte samtidigt både i pressen och här ifrån riksdagens
talarstolar anklagade regeringen för att den inte har infört dessa restriktioner
tidigare. Hur skulle det ha låtit, i den borgerliga pressen, om regeringen för
.fyra eller fem månader sedan hade kommit med restriktioner av detta slag?

Herr talman! Jag tror att vi ha vunnit något med den debatt som förts här
i onsdags och i dag. För varje människa som vill följa med och vill skaffa sig
om uppfattning om sakläget bör det i fortsättningen stå klart, att regeringen
här i allt väsentligt har handlat i enlighet med de åsikter i sak, som även
oppositionen omfattar. Vi ha alla ett intresse av att skydda den svenska kronans
värde. Vi ha alla ett intresse av att undvika den inflation, som eljest
skulle bli följden. Jag tror också att vi alla — åtminstone alla utom de som
vilja spekulera i människornas nöd — vilja hålla priserna på även våra exportvaror
inom rimliga gränser.

Jag kan inte hjälpa att jag faktiskt känner mig ganska missräknad, när
jag nu i pressen tar del av prisutvecklingen i Nordamerikas förenta stater.
Den sista noteringen på vete jag såg var 2 dollar 60 cent per bushel. Det är,
herr talman, i svenskt mynt 12 kronor per deciton mer än noteringen i det
femårskontrakt på veteleveranser, som Canada. i fjol träffade med Storbritannien.
Det är 12 kronor per deciton för mycket. Det är spekulation i människornas
nöd, och i spåren på den spekulationen växer det ingen lycka och
ingen förnöjelse, ingen fred och ingen folkförbrödning. Om vi kunna hålla våra
profitintressen tillbaka i någon mån, så tror jag inte att vi i längden förlora
på det. Tvärtom föreställer jag mig att vi göra oss själva en tjänst, när vi
föra eu politik som så långt det är möjligt förhindrar spekulationspriserna
på världsmarknaden att slå igenom på vår egen hemmamarknad. Om oppositionen
vill vara saklig, lär den inte komma ifrån det erkännandet till regeringen,
att den skött våra ekonomiska intressen i förhållande till utlandet, så
bra, att det icke finns någon verkligt saklig grund för att kräva ett . regimskifte.
Men det är klart, att oppositionen ändock alltid måste ta till sin uppgift
att störta regeringen och träda i dess ställe, men ännu tror jag inte att tiden
därför är mogen.

Herr Henriksson: Herr talman! Det är bara ett par små punkter i herr Lövgrens
anförande som jag skulle vilja beröra. Herr Lövgren sade med patos,
att det skulle finnas någon anständighet i den politiska propagandan. Jag håller
med herr Lövgren om det och skulle vilja fråga om herr Lövgren anser
det vara ett utslag av denna anständighet, när var och eu som icke har en med
regeringens sammanfallande, likriktad uppfattning betecknas sasom köpt av
något man kallar storkapitalet, lfa vi inte fortfarande i detta land både ytt -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
rande- och tankefrihet? I demokratiens väsen ligg-er väl, att vi i samhällets
intresse skola föra fram våra olika uppfattningar om samhällsproblemen. Om
vi inom oppositionen nu ha en annan uppfattning om vissa spörsmål än regeringen
och majoritetspartiet, sa kunna vi val ha den av egen inre övertygelse
och efter eget bedömande av frågorna, utan att få beteckningar som jag för
min del anser hava just den karaktär, som herr Lövgren vill beskylla oppositionens
propaganda för.

Herr Lövgren sade, att om denna reglering hade införts för fyra, fem månader
sedan, så skulle det ha låtit på annat sätt från oppositionen. Jag vill
framhålla — och det är ju den röda tråden i den här debatten — att om regeringen
för fyra, fem månader sedan hade varit uppmärksam på vad vi påpekade,
så hade de åtgärder, man då med tillgängliga instrument hade möjlighet
att företa, kunnat genomföras på ett sådant sätt att vi i viss mån hade kunnat
manövrera oss ut ur det läge, som vi i dag befinna oss i.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag vill säga till herr Henriksson, att jag inte
alls tänker försvara varje överord som fällts från vår sida. Vi äro inte mer än
människor vi heller, och vi ilskna ,]u till pa var sida också, när vi möta den*
sorts propaganda som jag talade om.

Beträffande vad som skulle ha hänt, om regeringen för fyra, fem månader
sedan hade infört denna reglering, vill jag säga att det är möjligt att det
hade medfört regeringsskifte. Ty så mycket har jag lärt mig under de 30 år
jag vant med här i riksdagen, att man inte skall vara för säker på vart det
kan leda, när pressen tar upp en kampanj mot en regering. Och det kunna vi
ju vara överens om, herr Henriksson och jag, att hade restriktionerna kommit
för fyra, fem manader sedan, da hade bara pressens kampanj mot regeringen
blivit ännu värre än den nu blev. Nu är ju i alla fall oppositionen vid denna
debatt, som här har pågått i två dagar, tvungen att erkänna, att de åtgärder
som vidtagits i allt väsentligt varit befogade. Det hade min själ oppositionen
inte erkänt för fyra, fem månader sedan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

i öredrogos var efter annan följande pa kammarens bord liggande motioneroch
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 348 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;

nr 349 av herrar Wallentheim och Nilsson i Göteborg; och

nr 350 av herr Ericsson i Sörsjön: samt

till jordbruksutskottet motionen nr 351 av herr Jacobson i Vilhelmina.

§ 3.

h öredrogs den av herr Jönsson i Rossbol vid kammarens sammanträde den
18 innevarande mars gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet angående
behovet av en särskild vattendomstol för Nedre Norrland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj.ds å bordet vilande
proposition, nr 191, angående medgivande att ytterligare överskrida viss anslagspost
i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1946/47.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 352 av herr Nilsson i IGöingegården m. fl.;

nr 353 av herr Lindberg m. fl.;

nr 354 av herr Jansson i Kalix m. fl-; och

nr 355 av herrar Håstad och von Friesen;

till bevillningsutskottet motionen nr 356 av herrar Pettersson i Dahl och
Nilson i Spånstad;

till behandling av lagutskott motionen nr 357 av herr Pettersson i Norregård

m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 358 av herr Skoglund i Umeå m. fl.;
nr 359 av herrar Skantze och Törnkvist; samt
nr 360 av herr Skoglund i Umeå m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets memorial nr 13 och 14.

Föredrogs den av herr Nordström i Kramfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern angående nedläggandet av Ulriksforsfabriken
i Jämtland, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

8 8.

Föredrogs den av herr Falla vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet angående utvidgad granskningsrätt
för statens sakrevision.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i
1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande; och

nr 5, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående gift
kvinnas inedborgarrättsliga ställning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

S 10.

Utgifter under

riksstatens Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
■^"^.^”''^-statsverksprojiositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
1 e'' för budgetåret 1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner:

Punkterna 1—-47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
t kattetyngda
kommuner.

■uner.

Punkten fi8, angående bidrag till skattetyngda kornm

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1 under sjunde huvudtiteln, punkten
59, föreslagit riksdagen att dels till Bidrag till skattetyngda kommuner för
budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor, dels oek
bemyndiga Kungl. Maj :t att under nämnda budgetår av anslaget använda ett
belopp av högst 500 000 kronor för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda
kommuner med avvikelse från de i förordningen den 16 december 1927
(nr 462) stadgade grunderna beträffande dylikt understöd.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Hage m. fl. (1:81) och den andra inom andra kammaren av herr Gavelin
m. fl. (II: 145), hade hemställts, att riksdagen måtte — utöver vad som föreslagits
i statsverkspropositionen — anslå ett reservationsanslag av 3 miljoner
kronor eller det mindre belopp, som kunde anses behövligt, för att efter de
riktlinjer, som i motionerna antytts, eller på annat sätt åstadkomma en provisorisk
skatteutjämning i första hand till fördel för de hårdast skattetyngda
kommunerna i landet.

Utskottet hemställde,

A. Att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 81
och II: 145 till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret 1947/48 anvisa
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1947/48 av anslaget använda ett belopp av högst 500 000 kronor
för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse
från de i förordningen den 16 december 1927 (nr 462) stadgade grunderna
beträffande dylikt understöd;

B. att motionerna I: 184 och 11:272 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Näsström, Wallentheirn,
Åkerström och Jansson i Kalix, vilka ansett, dels att utskottets yttrande
i viss del bort hava i reservationen angiven lydelse, dels ock, att utskottet
under mom. A 1) bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:81 och 11:145 till Bidrag till skattetyngda
kommuner för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 11 850 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Åkerström: Herr talman! Kammarens ledamöter ha säkert uppmärksammat,
att här avgivits en reservation av fyra ledamöter av utskottet, som
ha ansett att man borde gå motionärerna till mötes genom att ytterligare något

Fredagen den 21 mars 1947 om. Nr 13. (it

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
lätta skattetrycket i vissa kommuner, som alljämt dras med ett orimligt liögt
sådant. Vi ha tyckt att man skulle kunna skjuta till så mycket pengar, som
behövs för att det samlade beräknade skattetrycket skall kunna skäras ned
till 14 kronor per skattekrona.

Om man tittar i kommunernas årsbok så finner man ju, att det är övervägande
fattiga kommuner som komma i åtnjutande av detta skattelindringsbidrag.
1 utskottsmajoritetens utlåtande föres ett resonemang, som kan uppfattas
som att dessa kommuner inte skulle vara tillräckligt sparsamma. Man
har också pekat på att i de statförslag, som emellanåt uppgöras och som granskas
av finansdepartementet, en del utgifter medtagits, som rätteligen inte borde
upptas där. Det saknar ju egentligen betydelse, eftersom finansdepartementet
rensar ut alla sådana i dessa stater upptagna utgifter, som det inte anser skola
komma med vid beräkningen av det skatteutjämningsbidrag vederbörande
kommun skall få.

Ett förslag från kommunalskatteberedningen ligger ju hos Kungl. Maj:t,
och det har också väckts motioner som yrka på en ny utredning eller i varje
fall ett påskyndande av denna frågas lösning. Kungl. Maj:t har genom finansministern
i första kammaren sagt, att man inte har att räkna med några
åtgärder beträffande detta spörsmål inom en snar framtid, och detta är ytterligare
ett skäl för att välja den lösning som rekommenderats, först av motionärerna
och nu av dessa fyra reservanter med herr Näsström som första namn.

Jag avstår från några siffermässiga redogörelser och ber bara att få påpeka,
att första kammaren vid votering för några timmar sedan med tio rösters majoritet
biföll reservationen. Jag vill vädja till andra kammaren att göra på
samma sätt — då slippa vi också ifrån den gemensamma voteringen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkt 48 av
herr Näsström m. fl. avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Sedan många år tillbaka finns det
på sjunde huvudtiteln ett anslag, som heter »Bidrag till skattetyngda kommuner».
Utdelningen av dessa understöd regleras genom en förordning av den
IG december 1927.

Under senare år ha regelbundet väckts motioner med yrkande om att skatteutjämningsanslaget
skulle höjas, så att bidragen till de skattetyngda kommunerna
på det sättet skulle bli förmånligare. Statsutskottet har hela tiden ställt
sig avvisande till dessa motionsvis framförda yrkanden, och huvudmotivet
härtill har varit att frågan har varit föremål för utredning. Nu föreligger ju
sedan år 1943 kommunalskatteberedningens förslag till ändrade grunder beträffande
den kommunala skatteutjämningen. Någon proposition i ämnet har
emellertid ännu inte förelagts riksdagen, och departementschefen säger i årets
statsverksproposition, att det inte heller kommer att ske detta år med hänsyn
till att spörsmålet är av så omfattande natur och sammanhänger med andra
stora problem. Vi veta alltså inte, såsom också nyss utvecklades av talesmannen
för reservanterna, när förslaget kan komma att föreläggas riksdagen.

Riksdagen brukar ju intaga den ståndpunkten, att då ett ärende har varit
föremål för utredning och man kan förvänta ett förslag från Kungl. Maj:ts
sida, så vill inte riksdagen göra några ändringar på punkter, som beröras av
det väntade förslaget. De energiska motionärerna ha emellertid med sina upprcpade
framställningar i ärendet lyckats förmå första kammaren att^ frångå
denna gamla riksdagsståndpunkt, men jag tycker inte att det förhållandet
på något sätt bör påverka andra kammaren, utan att andra kammaren bör
kvarbliva vid den ståndpunkt som kammaren tidigare har intagit i denna
fråga. Och då knappast någonting nytt har inträffat, sedan ärendet behand -

G2 Nr 1.3. Fredagen den 2!. mars 1947 om.

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
lädes förra året, tycker jag att alla skäl tala för att man nu. nä sätt som
statsutskottets majoritet föreslår, bifaller Kungl. Maj:ts förslag och avslår de
i ämnet väckta motionerna.

Enligt mitt förmenande talar källskattens införande och statens därmed
åtagna förpliktelse att svara för kommunernas restantier beträffande kommunalskatten
ytterligare för att inte några som helst ändringar nu böra genomföras
i här förevarande avseende. Man kan visserligen säga att en höjning
av sjunde huvudtitelns totala anslag med omkring 2 miljoner kronor inte bär
någon större betydelse för statens budget, men det plägar ju vara statsutskottets
uppgift att söka tillse, att huvudtitlarnas slutsummor inte ökas utöver
Kungl. Maj :ts förslag, och jag tycker att det i detta fall är en god tradition
att upprätthålla.

Jag ber med vad jag nu anfört och med hänvisning till utskottets utlåtande
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Av den utredning, som pågår, väntas ju inte
något resultat ännu på flera år, och under sådana förhållanden är det väl
inte ur vägen, att riksdagen såsom ett provisorium beviljar den förhöjning
av anslaget, som påyrkas i reservationen. Även om det beräknade totala
skattetrycket inom de skattetyngda kommunerna sänkes från 15 till 14 kronor
per skattekrona, har man i alla fall där fortfarande ungefär dubbelt så högt
skattetryck som i Stockholm.

Jag hade under fjolåret anledning att göra en liten undersökning om hur
det högsta skattetrycket fördelade sig, och jag fann då, att kommunerna öster
om Lule älv, med undantag av malmkommunerna Gällivare och Jukkasjärvi,
d. v. s. kommunerna i Råne älvdal, Töre och Kalix kommuner samt kommunerna
i Torne älvdal, togo i anspråk litet över 40 % av hela skatteutjämningsanslaget.

Tro mig, herr talman, det är inte någon överdriven givmildhet, om andra
kammaren, såsom första kammaren redan har gjort, genom att följa reservationen
ger de skattetyngda medborgarna däruppe en lättnad på någon skattekrona.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets hemställan i mom. Al), nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna del, dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Lövgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) mom. A 1) i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beträffande denna del av utskottets hemställan
i förevarande punkt bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu ep gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av kammarens ledamöter hava röstat för nej -

Fredagen den 21 mars 1947 em. Nr 13. 63

Bidrag till skatletyngda kommuner. (Forts.)
propositionen, vadan kammaren i fråga om mom. A 1) av den föredragna
punkten bifallit den vid punkten fogade reservationen.

På därå av herr förste vice talmannen given proposition biföll kammaren
härefter vad utskottet i mom. A 2) och B hemställt.

Punkterna 49—54.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lädes till handlingarna.

§ IL

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i Utgifter under
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1947/48 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom huvudtitel.
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—18.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19, angående nationalmuseet: Underhåll och ökande av samling- Nationalmu ama.

seet: under I

propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten de av
20, föreslagit riksdagen att till Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna.
samlingarna för budgetåret 1947/48 anvisat ett reservationsanslag av 90 600
kronor, innebärande en sammanlagd anslagshöjning med 12 100 kronor. Av
denna höjning belöpte 5 000 kronor på posten till inlösen av svenska konstnärers
arbeten, vilken post i enlighet härmed upptagits till 35 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm väckt motion (11:277), vari hemställts,
att nationalmuseums anslag för inlösen av svenska konstnärers arbeten
måtte höjas till 60 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 277, till Nationalmuseet: Underhåll och
ökande av samlingarna för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag
av 90 600 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! De 5 000 kronor ytterligare, som
utskottet föreslår skola utgå för inlösen av svenska konstnärers arbeten, täcka
kanske prisstegringarna, men de avlägsna inte en annan olägenhet, som har
påtalats i motionen, nämligen att nationalmuseum begär att konstnärerna skola
sälja sina alster till realisationspriser. Det föreligger här en form av maskerat
tiggeri, som inte är klädsamt för en statlig institution som nationalmuseum.

.lag ber helt kort att få yrka bifall till motionen nr 277 i denna kamj
rnare.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall

Xr 13.

Fredagen don 21 mars 1 !>47 em.

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna. (Forts.)
till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionen II: 277; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Punkterna 20—64.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Motion om Punkten 65, angående statens konstråd,
anvisande av

särskilt anslag ge(jan punkten föredragits, yttrade
tivi statens

konstråd. Herr Wiberg: Herr talman! Utskottet har förklarat sig dela motionärernas
uppfattning, att det principiellt är riktigare att bär ifrågavarande anslag
uppföres på riksstaten. Denna åsikt överensstämmer med de framställningar,
som statens konstråd vid upprepade tillfällen gjort till Kungl. Maj :t. Även av
tidigare riksdagsuttalanden har det, om jag inte missminner mig, framgått,
att riksdagen delar konstrådets uppfattning, men att man förväntar förslag
från Kungl. Maj :t. Nu har utskottet emellertid förklarat, att utskottet utgår
ifrån att Kungl. Maj:t till förnyat övervägande upptar frågan om återgång
till den tidigare under kriget interimistiskt upphävda ordningen. Man torde
våga uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t inte skall lämna denna klara
och mycket tydliga anvisning utan avseende.

Under sådana förhållanden kan jag, herr talman, förklara mig nöjd med
utskottets yttrande, även om jag anser att det riktigaste naturligtvis hade
varit, att riksdagen nu själv hade gjort en rättelse.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 66—181.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till Punkten 182, angående folkskolor rn. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i
läkare''T''slöjd slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor.
vid''folkskolor, Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkten
”skidor dlei 210, föreslagit riksdagen, att till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1947/48
särskilda anvisa ett förslagsanslag av 4 025 000 kronor.

slojdslolor. utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Vid denna punkt hade reservation, avseende viss del av utskottets motivering,
avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén och Ragnar
Bergh, fröken Osvald samt herrar Malmborg i Skövde. 7/oppe och Jansson i
Kalix.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hoppe: Herr talman! Kungl. Maj:t har genom att framlägga förslag till
nya bestämmelser angående statsbidrag för undervisning i slöjd och hushållsgöromål
velat bereda skoldistrikten möjligheter att ge de psykiskt efterblivna
barnen i våra hjälpklasser en bättre och mer effektiv undervisning i slöjd och
hushållsgö romål.

I utskottet yrkade majoriteten, under hänvisning till behov av en mer ingående
utredning, avslag på förslaget, medan sju reservanter yrkade bifall. I
första kammaren har man emellertid kommit fram till en kompromiss, som
innebär bifall till utskottets förslag med ändring av andra stycket på s. 67,

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller

särskilda slöjdskolor. (Forts.)

som skulle erhålla följande lydelse: »Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts
förslag, håller för sin del före, att i varje fall hjälpklasselever, som visa praktisk
begåvning och fallenhet, icke lämpligen böra hänföras till särskilda undervisningsavdelningar
i slöjd och hushållsgöromål.» Kompromissen innebär alltså
bifall till Kungl. Maj :ts förslag med det tillägget, att vissa hjälpklasselever
inte skulle utan vidare hänvisas till dessa särskilda undervisningsavdelningar.

Representanter för statsutskottet här i kammaren och för de bägge åsiktsriktningarna
ha nu kommit överens om att föreslå andra kammaren att fatta
samma beslut som första kammaren. Undertecknad, som tillhör reservanterna,
kan om också med någon tvekan biträda detta förslag. Min tvekan sammanhänger
med att jag tror mig veta, att den pedagogiska sakkunskapen håller
före att även de psykiskt efterblivna — hjälpklasseleverna — som visa praktisk
begåvning, och fallenhet böra hänvisas till de särskilda undervisningsavdelningarna
för slöjd och hushållsgöromål. Jag hade alltså helst, herr talman.
sett ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat Kungl. Maj:t och
skolöverstyrelsen skulle då haft fullt fria händer att på bästa sätt ordna
denna undervisning.

Då jag emellertid, herr talman, är övertygad om att ett beslut i överensstämmelse
med det kompromissförslag, som tagits av första kammaren, inte
kommer att utgöra något hinder för skolmyndigheterna att placera hjälpklassernas
barn i de undervisningsavdelningar för slöjd och hushållsgöromål, där
man menar att de bäst kunna tillgodogöra sig undervisningen, ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets förslag med den ändring av andra stycket, som
första kammaren för en stund sedan tagit.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag skall inte yttra många ord utan
ber bara att få anföra ytterligare motiv för den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
intagit i denna fråga.

Vi diskuterade denna fråga rätt mycket i andra avdelningen. När vi första
gången realbehandlade ärendet, voro vi eniga om att man inte kunde generalisera
på det sätt som skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t hade gjort, såvitt vi
kunde bedöma formuleringarna. Det framhölls av flera ledamöter i avdelningen
liksom också av suppleanterna, att det inte förhåller sig så — och gudskelov
för det! — att de barn som äro svagt begåvade i läsämnen alltid ha dåligt
handlag när det gäller praktiskt arbete, vare sig det är fråga om hushållsgöromål
eller slöjd. Det var därför som vi ansågo att innan man hade fått en
utredning — vi kunde inte riktigt godkänna den som verkställts och som Kungl.
Maj :t byggt propositionen på — kunde vi icke tillstyrka att dessa hjälpklasser
utan vidare inrättades. De erfarenheter vi hade gingo ut på att det ofta
är så, att mycket begåvade, för att inte säga överbegåvade barn kunna vara
förfärligt handfallna när det gäller praktiskt arbete, under det att svagt begåvade
barn många gånger kunna ha ett gott handlag när det gäller praktiskt
arbete. Det var, herr talman, de skäl som för oss voro utslagsgivande och som
resulterade i den ståndpunkt utskottsmajoriteten har intagit.

Eftersom första kammaren nu bifallit det kompromissförslag, som herr
Hoppe nyss framställde yrkande om bifall till och som går ut på att utskottsutlåtandet
under andra stycket skall få den formulering som han läste upp,
ber även jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med denna
ändring i motiveringen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förslo vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på

Andra kammaren,s protokoll 19’i7. Nr V’,. 5

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare av
utmärkt
förtiänst.

Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller
särskilda slöjdskolor. (Forts.)

bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring i avseende å motiveringen,
varom yrkande under överläggningen framställts av herr Hoppe; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Punkterna 183—270.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 271, angående understöd åt inhemska skönlitterära författare av
utmärkt förtjänst.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkten
312, föreslagit riksdagen att till förevarande ändamål för budgetåret 1947/48
anvisa ett anslag av 75 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Linderot m. fl. (I:
137) och den andra inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm
m. fl. (11:278), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning med uppgift att företa en allmän översyn av
stipendieväsendet, särskilt vid de konstnärliga utbildningsanstalterna, och föreslå
lämpliga åtgärder för dess avveckling, samt att undersöka möjligheterna att
komplettera de nuvarande understöden för inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst med anslag till andra konstarter, eventuellt sammanförda
till en central kulturfond under ecklesiastikdepartementet, för att belöna
förtjänta svenska konstnärer på olika områden.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Understöd åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst för budgetåret 1947/48 anvisa ett anslag av 75 000 kronor;

b) att motionerna 1:137 och II: 278 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! För något år sedan förklarade en
representant för Sveriges författarförening, att det var magert att författarna
fingo ungefär samma anslag som vargarna på Skansen. Het nu föreslagna anslaget
innebär såtillvida en förbättring att även om vargarnas mat kanske
blivit litet dyrare, så har dock författaranslaget blivit avsevärt högre. Beträffande
övriga konstnärliga yrken är det dock på det gamla sättet. I motionen
ha vi visat hur magra de statliga stipendieanslagen äro till konstnärer vid
konsthögskolan och elever vid musikaliska akademien. Inom många områden,
t. ex. beträffande teatern, filmen, dansen och radion, utgå inga som helst statliga
anslag.

Yi ha kvar det gamla feodalsamhällets princip, att det är rika mecenater
som skola underhålla konstnärer av skilda slag. Men de där mecenaterna tyckas
ha dött ut. Det finns inga som samla konst i någon större utsträckning såsom
förr för att ställa densamma till allmänhetens förfogande, och det är högst få
som när de göra upp sina testamenten tänka på sådana stipendier. Under de senaste
trettio åren ha trots förändringarna i penningvärdet dessa stipendiesummor
icke ökats, och dessutom äro de flesta som utdelas förbundna med så underliga
villkor, att en hel del behövande konststuderande bli utestängda.

I överensstämmelse med det utkast till ett kulturprogram för arbetarrörelsen
som vi nyss publicerat ha vi framhållit, att det är den demokratiska statens

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst.

(Forts.)

och riksdagens skyldighet att skapa ett stipendieväsen även för dessa fria konstnärliga
yrken. Vad författarna beträffar ha vi kommit ganska långt, men det
är dock en viss skillnad också för deras vidkommande mellan Sverige med
dess 75 000 kronor, efter årets höjning av anslaget, och Danmark med dess
390 000 kronor till de skönlitterära författarna.

Vi ha föreslagit en utredning om stipendieväsendet för att förtjänta konstnärer
och förtjänta elever vid olika konstskolor skola kunna få bidrag till utbildning,
till resor o. s. v. Utskottet har behandlat motionen ganska välvilligt,
men jag undrar om dess premisser hålla. Utskottet menar att när det nu finns
en utredning om stipendieväsendet vid högskolorna och dessutom stipendielånenämnden
har i uppdrag att undersöka motsvarande spörsmål beträffande
de stora huvudgrupperna av övriga statliga eller statsunderstödda undervisningsanstalter,
så har regeringen sin uppmärksamhet riktad på saken. Men
såvitt jag vet äro dock direktiven för dessa utredningar så begränsade, att de
inte riktigt täcka vårt syfte. Jag noterar utskottets välvilliga och riktiga antydan
att dessa frågor inte få förbises, men jag tror att detta skulle mera markerat
komma till uttryck, om vi bifölle motionen i stället.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan under punkt a) men
i punkt b) bifall till motionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag förmodar att andra kammaren
håller mig räkning för att jag inte nu håller något längre anförande för att
bemöta den senaste ärade talaren. Jag tycker att det erkännande han gav utskottet
för dess behandling av motionen gör detta onödigt.

Herr Johansson i Stockholm yttrade litet skämtsamt, att förr var det mecenater
som underhöllo konstnärerna, men de ha på något sätt försvunnit. Jag
vet inte om den ärade talaren möjligen själv kan ha någon del i det försvinnandet
— jag förutsätter i varje fall att mecenaternas antal inte ökats genom det
arbete i politiskt avseende som han för sin del utför. Lika skämtsamt som
han tog det vill jag också göra det. — Jag tror att den hänvisning utskottet
har gjort till den pågående utredningen är befogad. I olikhet med den senaste
i al aren tror jag inte, att direktiven förhindra utredningsmännen att ta hänsyn
även till denna fråga, och eftersom detta nu blivit påpekat på sätt som skett
tror jag nog att t. o. m. herr Johansson i Stockholm blir tillfredsställd, när förslaget
en gång lägges fram.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets hemställan i mom. a) av förevarande punkt.

Beträffande mom. b) gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock på bifall till motionerna I: 137 och
11:278; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 272—275.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 276, angående konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkten
316, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1947/
48 anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

Konstnärlig
utsmyckning
av statliga
byggnader.

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft, bl. a., två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Wagnsson m. fl.
(I: 136) och den andra inom andra kammaren av herr Ilåstad m. fl. (II: 206),
vari hemställts, dels att riksdagen vid behandlingen av punkt 316 i åttonde
huvudtiteln måtte göra ett uttalande, att 1937 års riksdags principbeslut rörande
konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader framgent måtte bli
normgivande och lända till efterrättelse, dels ock att riksdagen till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader ville anvisa ett reservationsanslag å
365 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
11:98 och 11:111 ävensom 1:136 och 11:206 — sistnämnda motioner såvitt
de avsåge anslagets storlek — till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 150 000
kronor;

b) att motionerna 11:280 samt I: 136 och 11:206 — sistnämnda motioner
såvitt de avsåge formen för medels anvisning till konstnärlig utsmyckning, av
statliga byggnader — måtte anses besvarade med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid

Herr Wiberg: Herr talman! Jag kan tyvärr inte undgå att nämna, att jag
mycket väl förstår de känslor av besvikelse, som uppkommo inte endast inom
konstnärskåren utan även hos stora grupper av vårt folk, för vilka de konstnärliga
värdena ha en särskild betydelse, när det blev känt vad statsverkspropositionen
i nu ifrågavarande del innehöll. Man kan nämligen inte komma ifrån
att Kungl. Maj:ts förslag innebär, att klockan vrides tillbaka. Med några få
ord elimineras en väsentlig del av Arthur Engbergs storartade skapelse på detta
område, som för tio år sedan vann anslutning av en enhällig riksdag. Detta
sakförhållande kan man inte komma ifrån, men det finns naturligtvis de som
anse att det är alldeles onödigt att lägga ned pengar på konstnärlig utsmyckning
av byggnader, att det är överflödigt att resa skulpturer i våra parker, på
allmänna platser och liknande. Jag är emellertid ganska säker på att vårt folk
kommit så långt på kulturutvecklingens väg, att det är ett fåtal som resonerar
på detta sätt. En överväldigande folkmajoritet står nog tvärtom bakom den
uppfattningen, att en materiell utveckling bör gå hand i hand med en kulturell.
Aven mycket primitiva folk ha enligt vad all konsthistoria upplyser i regel en,
om också stundom trevande, osäker känsla för estetik. För ett kulturfolk kan det
estetiska inte hänföras till kategorien onödiga ting utan måste i stället framstå
som något man inte har råd att avvara.

Vad nu statens ställning till det konstnärliga beträffar, så är den tiden
uppenbarligen förbi, då främjandet av de sköna konsterna ansågs ligga utanför
ramen för statens verksamhet. Arthur Engberg framhöll i sina direktiv till
1936 års kommitté, att »konsten är på väg att bli allas egendom. Såväl i offentliga
byggnader och samlingslokaler som på arbetsplatser, i fabriker och på
kontor har ett konstnärligt inslag vunnit allt större uppskattning. Denna utveckling
bör på allt sätt understödjas». Kommittén drog också upp riktlinjer för
ett praktiskt handlande, som den gången syntes böra leda till ett lyckligt resultat
och som i praktiken också visade sig innebära en verkligt god lösning.

1937 åns riksdag fattade som bekant ett principbeslut, enligt vilket vid beviljandet
av anslag till statliga nybyggnadsföretag regelmässigt i anslagen skulle
inbegripas ett belopp till konstnärlig utsmyckning, icke understigande 1 pro -

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)
cent av byggnadskostnaderna, under förutsättning likväl att sådan utsmyckning
med hänsyn till byggnadens art och belägenhet lämpligen borde äga rum.

Departementschefen säger nu, att han i likhet med de sakkunniga myndigheterna
ansett tiden vara inne för att åter mera regelbundet anvisa medel
för konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. Så långt är allt gott och
väl, och man kan naturligtvis inte annat än uttrycka sin glädje över att departementschefen
har gjort detta uttalande. Men tyvärr förbytes denna glädje
för den som läser statsverkspropositionen mycket hastigt i sin motsats. Omedelbart
därefter kommer nämligen departementschefens förklaring, att han ansett
sig böra förorda en annan form för medelsanvisningarna, och detta till
synes mycket oskyldiga uttalande innebär, att riksdagens principbeslut av år
1937 skall rivas upp. Man bör nämligen bemärka, att en medelsanvisning i
form av ett avrundat belopp i åttonde huvudtiteln inte gärna gåx att förena
med ett uttalande om att redan då anslag beviljas till nybyggnader däri skall
inbegripas kostnaden för lämplig konstnärlig utsmyckning.

Det föreslås i propositionen, att Kungl. Maj:t genom ecklesiastikdepartementet
skall äga disponera de anslag som riksdagen beviljar. Men nu är det i
praktiken så, att nästan alla byggnadsärenden gå via byggnadsstyrelsen till
kommunikationsdepartementet. Jag undrar om kommunikationsministern _ verkligen
kan anse det riktigt, att — när själva byggnadsproblemen äro så intimt
förknippade med spörsmålet om konstnärlig utsmyckning — helt plötsligt alla
dessa anslag skola lösryckas ur sitt sammanhang för att vid en annan tidpunkt
än då byggnadsfrågorna avgöras bli föremål för särbehandling i ecklesiastikdepartementet.
Jag tror för min del, att detta icke innebär någon förändring
till det bättre utan tvärtom.

I de för övrigt mycket välskrivna motioner som ha väckts, i första kammaren
av herr Wagnsson m. fl. och i andra kammaren av herr Hastad m. fl., har
hemställts, att riksdagen måtte göra ett uttalande som innebär en bekräftelse
på 1937 års principbeslut. Naturligtvis vore det riktigast — åtminstone såvitt
jag kan bedöma — att så skedde; och att utskottet haft mycket stora sympatier
för den åsikten behöver man knappast vara tankeläsare för att förstå. Det
räcker säkerligen om man läser utskottets uttalande i fjärde stycket på sidan 110.
Utskottet har gått mycket långt i sitt tillmötesgående. Jag anser mig ha anledning
att uttrycka en mycket varm uppskattning av det resultat till vilket det
kommit, och jag vill gärna uttrycka min tacksamhet för den välvilliga behandling
som frågan har mött i statsutskottet.

Vad så beloppet beträffar har utskottet även på denna punkt gått Kungl.
Maj:t emot, men jag hoppas uppriktigt och är ganska säker på att ecklesiastikministern
i själ och hjärta gläder sig åt att utskottet inte har ansett sig
kunna godta Kungl. Maj:ts proposition. Nog borde kanske utskottet kunnat
gå något steg längre i fråga om beloppet, men jag skall inte uppta tiden med
att påvisa varför beloppet får anses vara obetydligt i jämförelse med de behov
som äro för handen. Jag skall med hänsyn till dagens läge inte heller framställa
något yrkande utöver utskottets förslag i fråga om beloppet, men om
jag nu har för avsikt att inte framställa ett yrkande, så beror det naturligtvis
i första hand på att utskottet har intagit en så — jag vill gärna medge det
-— klok och välvillig ställning till de önskemål som ha framkommit, närmast
motionsvägen. Men det beror också därpå att det är min varma förhoppning
att ecklesiastikministern, som nu går att ta upp saken till förnyat, övervägande,
vill göra det med den föresatsen att om möjligt inte riva upp Arthur
Engbergs — jag måste upprepa det —■ verkligt storartade skapelse.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är de sköna konsternas
högste beskyddare här i landet, och jag tror att statsrådet skulle komma att

\r 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)
framstå som en förebild på detta område, om statsrådet vid ett förnyat övervägande
skulle komma till det resultatet att den ändring i form, som nu föreslås,
kanske i sak skulle leda till olyckliga biverkningar, som statsrådet icke
har avsett, och att det följaktligen vore riktigast att bibehålla den gamla ordningen.
Jag vill också fästa ecklesiastikministerns uppmärksamhet på att det
inte är lämpligt att ändra instruktionen från ett år till ett annat för att sedan
kanske ånyo andra den. Det finns vissa anslag, som i praktiken begagnas
under det kommande budgetåret. Jag skulle också i samband härmed vilja
rikta en vädjan till ecklesiastikministern att inte ändra den nu gällande instruktionen.
Låt det goda samarbete fortgå, som hittills har bestått mellan
byggnadsstyrelsen och statens konstråd och vilket, som jag tror och hoppas,
är till gagn för de uppgifter som dessa myndigheter ha att fullgöra.

Jag har, herr talman, efter denna vädjan inte något yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Weijne: Herr talman!
Jag skulle kunna nöja mig med att tiga under hela huvudtitelns behandling,
och det vore väl ett ganska unikt förhållande, som säkerligen aldrig har inträffat
förr. När jag emellertid har begärt ordet är det i första hand för att
uttala ett varmt tack till statsutskottet för den synnerligen välvilliga behandling,
som det har ägnat Kungl. Majits förslag. Jag vill också uttrycka min
glädje över den enhällighet, som präglar statsutskottets utlåtande.

Sedan vill jag bara säga ett par saker till den siste ärade talaren. Jag
tror inte att någon, som uppmärksamt läst årets åttonde huvudtitel, kan komma
till det resultatet att den präglas av en materialistisk syn eller att man
ignorerar de ideella och kulturella värdena. Jag tror att sanningen är den rakt
motsatta. Jag kan erinra om hur riksdagen för ett par veckor sedan fick mottaga
en proposition om ett anslag på inte mindre än 600 000 kronor för humanistisk
forskning. Det är där inte fråga om egentligen »matnyttig» forskning,
utan det gäller mänskliga och kulturella värden i ordens djupaste mening.
Kungl. Maj:t har nog i år minst samma intresse för de kulturella värdena
som Kungl. Maj:t hade 1937.

Men jag måste också göra en annan invändning. När den ärade talaren säger,
att man här med några penndrag har gjort om intet Arthur Engbergs
vackra skapelse, så behöver jag ju bara erinra om att man år 1939 strök alla
anslag för detta ändamål. Om man har aldrig så vackra tankar nedsatta på
pränt, så spolierar man dem ju i alla fall, om man inte beviljar några medel.
Det visade sig att så fort det blev knappt om pengar så strökos dessa anslag,
och allt som man hunnit bevilja innan det skedde var sammanlagt knappast
300 000 kronor. Om man under tiden före år 1939 hade beviljat 300 000 kronor
så ter sig ett anslag på 100 000 kronor, när man återupptar verksamheten,
inte så ringa som det kanske eljest kan göra.

Jag vill sluta med att säga, att jag personligen har det varmaste intresse
för denna sak, men att det först och främst blir ett finansiellt bedömande att
avgöra hur långt man kan gå i fråga om dessa anslag. Jag är emellertid för
min del beredd att förorda, att man tar under ny omprövning, om man skall
fullfölja den tankegång som Kungl. Maj:t har i årets huvudtitel eller om man
skall uppföra ett anslag till konstnärlig utsmyckning för varje byggnad som
beslutas.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! I likhet med den förste talaren
i debatten är jag tacksam mot utskottet för att det tillmötesgått vår motion
II: 280 i den andra punkten genom uttalandet, att utskottet förutsätter, att
byggnadsstyrelsen i förekommande fall samråder med konstrådet rörande ut -

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)
smyckningsuppgifterna. Jag hoppas, att denna bestämda anvisning från statsutskottet
skall efterföljas och att de missförhållanden vi påtalat icke mera
skola komma i fråga.

I den första punkten har utskottet endast fattat ett ettårsbeslut och godtagit
departementschefens förslag för i ar, men utskottet förutsätter, att denne nästa
år tar upp själva principen till förnyat övervägande. Jag har tacksamt inkasserat
ecklesiastikministerns yttrande här, att han tänker göra ett sådant
övervägande. . o .

Utöver vad den förste talaren redan bär anfört till förmån för principen
med en procent vill jag tillägga ett par saker. Den statliga njuggheten i dessa
fall ter sig ganska markant, om man gör en jämförelse med vad vissa kommuner
utgiva för konstnärlig utsmyckning. Även efter utskottets höjning förutser
man ju ett årsanslag på blott 150 000 kronor. Jag ka.n för jämförelsens skull
nämna, att enbart för Skanskvarns folkskola i Stockholm anslår kommunen
100 000 kronor till konstnärlig utsmyckning. Ett annat exempel är att den
lilla östertälje kommun i Stockholms län anslår en summa, motsvarande en
krona per invånare i kommunen. Jämför man med detta och vet, hur stora
statliga byggen som äro i gång, måste jag säga, att statens anslag är synnerligen
magert. Det är klart, att hela det begärda beloppet på över en miljon
kronor icke var avsett att komma till användning under ett år. Jag tror, att
vad som föreslagits i herr Håstads motion eller 365 000 kronor för kommande
budgetår ganska väl motsvarar det belopp som behövs.

Mycket goda finansiella skäl tala för högre anslag. Den konstnärliga dekorationen
av statens lokaler bör helst behandlas samtidigt^ med att arkitekten
arbetar; redan i samband med arkitektens utformning måste man tänka på
den. Om man däremot sedan anslår större summor, är man redan bunden vid
en viss utformning* av byggnaden, som kanske icke passar för det kommande
konstverket. Sedan är det en särskild sak, att frescotekniken är sådan, att målningen
måste utföras på våta väggar och att man sålunda ^måste göra om en
massa arbete, om man vid en senare tidpunkt beslutar ansla medel för konstnärliga
arbeten i redan utförda byggnader. o

Herr Wiberg har icke ställt något yrkande. Jag anser, att^vårt yrkande i
punkten b) i stor utsträckning tillmötesgåtts genom utskottets förslag. Vad beträffar
punkten a) ha vi icke ställt nagot annat förslag än att principen om
ep procent åter skall bli gällande. Detsamma har herr Håstad föreslagit och
dessutom ett anslag på 365 000 kronor. Det vore bra om motionärerna kunde
låta sina yrkanden sammanfalla. Om herr Håstad yrkar bifall till sin motion,
vill jag därför gärna förena mig med honom.

Herr Håstad: Herr talman! Endast ett par ord! Såsom motionär har jag i
och för sig all anledning att vara tacksam mot utskottet, eftersom det dels
tillmötesgått önskemålet om höjning av anslaget och dels icke ställt sig för
framtiden absolut avvisande till att återgå till 1937 års principbeslut. Jag vill
instämma i vad herrar Wiberg och Johansson i Stockholm anfört i principfrågan.
Härutöver vill jag endast konstatera, att 1937 års beslut, såvitt jag förstår
av handlingarna, fattades enhälligt inom riksdagens båda kamrar. De
diskussioner, som då fördes, rörde endast konstrådets sammansättning. Att en
indragning under kriget varit nödvändig och att ett frångående av detta principbeslut
skett, därom är väl i och för sig ingenting att säga. Men nu när vi
— som vi ändå hoppas — gå mot normala tider, synes det mig att statsrådet
icke anfört tillräckligt starka skäl för att frångå den av riksdagen för tio år
sedan enhälligt uttalade principuppfattningen. Det har dessutom framhållits,
att det rent praktiskt måste vara olägenhet förenad med den form av anslags -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)
beviljande, som nu föreslås från departementschefen. Alla skäl tala för att
man såvitt möjligt bör behandla dessa utsmyckningsfrågor samtidigt med att
byggnaden planeras och inte efteråt.

Jag vill, herr talman, vid denna tidpunkt och med hänvisning till vad övriga
talare anfört inskränka mig till denna deklaration.

I avseende å utskottets kläm vill jag, herr talman, framställa det yrkandet,
att andra kammaren måtte bifalla vad statsutskottet anfört i punkten a).
Jag frångår i denna del motionen, icke därför att jag i och för sig anser, att
det belopp vi föreslagit skulle vara oskäligt, utan därför att jag i nuvarande
läge icke tror på möjligheten att förmå kammaren att bevilja annat än högst
det belopp av 150 000 kronor som utskottet föreslagit. Vad beträffar den andra
punkten, där just själva principen för anvisandet av medel behandlas, vill jag
dock, i anslutning till de likalydande motioner, som väckts av mig och herr
Wagnsson m. fl., samt motionen av herr Johansson i Stockholm, föreslå, »att
riksdagen med anledning av motionerna 1:136 och IT: 206 samt II: 280 måtte
göra det uttalandet, att 1937 års riksdags principbeslut rörande konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader framgent måtte bli normgivande och
lända till efterrättelse». Ordalagen äro exakt desamma som i min motions
kläm.

Jag har velat framställa detta yrkande för att såvitt möjligt redan nu från
andra kammarens sida få fram ett principuttalande i av oss önskad riktning.
Andra kammarens bifall till detta yrkande innebär en opinionsyttring, som bör
verka starkare, när frågan åter kommer upp i regeringen, än om vi bifalla
statsutskottets förslag.

Herr Wiberg: Herr talman! Med anledning av ecklesiastikministerns anförande
vill jag gärna genast framhålla, att jag ingalunda menat, att de
framställningar om anslag, som gjorts under åttonde huvudtiteln, vittna om
att icke från departementschefens sida skulle visats en mycket stor kulturell
förståelse. Man kan emellertid icke komma ifrån att den praktiska innebörden
av departementschefens förslag beträffande ändringen i formen skulle bli ett
upphävande av 1937 års princip. Utskottet har ju ganska tydligt sagt ifrån
•— vilket man förstår om man läser mellan raderna — att det är utskottets
mening, att det icke gärna vill vara med om att upphäva regeln från
1937. Och departementschefen har förklarat, att han för sin del är beredd att
ta upp saken till omprövning i enlighet med utskottets önskemål. Säkert förstår
envar av kammarens ledamöter, att jag, som arbetar med statens konstråd,
personligen skulle finna det vara det enda riktiga att kammaren gör det uttalande,
som de föregående ärade talarna föreslagit.

År 1939 upphörde mycket riktigt på grund av kriget vidare anslag att
utgå, men för att icke kammaren skall få, en felaktig bild av storleken av de
belopp som ha begärts från Kungl. Maj:ts sida, nämligen 100 000 kronor,
och det belopp, som förordats från utskottets sida, nämligen 150 000 kronor,
kanske jag också kan få nämna en siffra. Jag har en utredning om byggnadskostnaderna
för sådana byggnader, som beslutats från och med 1939 och
till vilka anslag helt eller delvis beviljats. Det gäller byggnader, som höra
till den kategori, som ansetts väl lämpad för konstnärlig utsmyckning, och
anslagen sluta på en summa av något mer än 181 miljoner kronor. Jämför
man detta belopp med 100 000 kronor, måste man väl medge, att det icke är
något så överväldigande stort anslag departementschefen begär.

Hur kammaren än ställer sig, vill jag ännu en gång ha sagt ifrån, att det
vore i praktiken oerhört olyckligt, om en annan norm för arbetet än 1937
års principbeslut i fortsättningen blir tillämpad.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Weijne: Herr talman!
Jag her att till motionärerna få framställa en direkt fråga, som har en viss
betydelse för den fortsatta behandlingen.

Under huvudtiteln finnas redovisade framställningar angående konstnärlig
utsmyckning av en rad byggnader, som äro uppförda under kriget, äro under
uppförande eller som äro beslutade. Framställningarna sluta på en summa
av 1 075 000 kronor. Är det motionärernas mening att man beträffande de
byggnader, som äro uppförda under kriget, skall i efterhand göra en konstnärlig
utsmyckning av den storleken och att man följaktligen önskar att Kungl.
Maj.-t begär ett miljonanslag och därmed upphäver den besparing, som skedde
1939? Jag anser, att ett direkt svar på den frågan är i hög grad önskvärt för
frågans fortsatta riktiga behandling.

Herr Hoppe: Herr talman! Utskottet har uppenbarligen med uppmärksamhet
lyssnat på de olika synpunkter, som framförts av motionärerna, och icke på
någon punkt ställt sig bestämt avvisande. Detta gäller såväl beloppet, som
utskottet föreslår höjt med 50 %, som sättet för medelsanvisningen. Det ena
som det andra borde kunna tillfredsställa motionärerna — herr Wiberg har ju
ock för närvarande förklarat sig belåten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Håstad: Herr talman! Jag kan inte besvara statsrådets fråga annat
än för min egen del och vill då bara hänvisa statsrådet till den formulering,
som mitt yrkande har, nämligen att kammaren skall uttala att principen om
en procent framgent skall tillämpas. Det innebär enligt min tolkning att vi
därmed icke tagit ståndpunkt till den fråga, som statsrådet vidrört, nämligen
hur man skall förfara med den eftersläpning på ungefär 1 miljon kronor,
som uppstått under kriget. Den frågan skall enligt min mening lösas i vanlig
ordning, och därvidlag hyser jag, och jag tror många här i kammaren, den
förhoppningen att det skall bli statsrådet möjligt att ta upp detta spörsmål
till den välvilligaste behandling och framdeles utverka särskilda anslag härför.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På därå av herr talmannen
given proposition biföll kammaren utskottets hemställan i mom. a) av förevarande
punkt.

Beträffande mom. b) framställde herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan dels ock på bifall till det av herr Håstad
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid
av herr Håstad, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
276 :o) mom. b) i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Håstad under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Främjande
av nordisldkulturellt

samarbete.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. (Forts.)
resning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren i fråga om mom. b) av den föredragna punkten bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 277—286.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 287, angående främjande av nordiskt-kulturellt samarbete.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall endast begagna tillfället att beröra en
enda fråga, nämligen beträffande de nordiska docentstipendierna. De nordiska
docentstipendierna innehas i regel av nordiska professorer, som tjänstgöra här
i Sverige, och det årliga arvodet uppgår till 8 600 kronor. Detta arvode är numera
lägre än de svenska docentstipendierna på grund av de olika tillägg,
som utgå till dessa senare. De nordiska stipendiaterna torde nu ha kommit i
ett ganska besvärligt läge dels på grund av penningvärdets försämring, dels
och framför allt till följd av källskattens införande. Stipendiebeloppet är ju i
och för sig mycket ringa. Jag antar att de flesta ha sin lön kvar i sitt hemland
— Finland, Danmark och Norge — men denna lön skall räcka till hyra
för familjen, familjens uppehälle, lön till vikarie, skatter in. m. Följden har
blivit, åtminstone i ett par fall, som jag har personlig kännedom om — nämligen
två finska professorer, en vid Stockholms högskola och en vid Lunds universitet
— att vederbörande på grund av källskattens införande råkat i en prekär
ställning. Hur denna fråga skall lösas, om genom eftergift av källskatten, därest
detta rättsligen låter sig göra, eller genom en internordisk överenskommelse
eller genom en höjning av dessa stipendiers belopp, vill jag icke uttala
någon bestämd mening om, men jag tror att om det stora syfte som ligger
bakom införandet av dessa lärarstipendier skall kunna uppfyllas är det absolut
nödvändigt att någon ändring kommer till stånd. Därför vill jag också
vädja till herr statsrådet att han vid uppgörande av nästa statsverksproposition
och helst dessförinnan, om det på något sätt låter sig göra, tar denna
fråga under välvilligaste omprövning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 288—296.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 297.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
diverse kapitalfonder gjorda framställningar angaende anslag för budgetaret
1947/48, i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förråds fond;

och .

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm
m. m.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag
till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, anslag till statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. samt anslag till bidrag till fiskares försäkring, dels ock Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt ^giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
livränta åt Inga Elisabeth Karlsson m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande regleringen för budgetåret
1947/48 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna mdragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets anmälan under rubriken »Uppskjutna frågor».

Lades till handlingarna.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets memorial:

nr 13, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1947 års riksdag anställda
tjänstemän; „

nr 14, med förslag till ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; och

nr 15, med förslag till ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den
27 november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner angaende lagstadgad kontroll över
handeln med s. k. bekämpningsmedel; och

Nr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em

nr 14, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 16 § militärersättningsförordningen;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckt motion angående inskränkning av tiden för nedsättning
av taxan för rikstelefonsamtal; och

nr 3, i anledning av väckt motion om ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som
tillkomma svenska medborgare.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till Lag om
antalet statsdepartement och statsråd utan departement;

nr 7, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
val av skiftesgodemän;

nr 8, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig postanstalt
för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter m. m.; och

nr 9, i anledning av väckta motioner angående sådant förtydligande av
gällande vallagar, att förväxling av kartell-, parti- och fraktionsbeteekningar
kan undvikas;

statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om anslag för tillbyggnad av underofficersmässen
vid Upplands regemente;

nr 38, i anledning av väckta motioner om anslag till en ubåtstunnelanläggning
i Stockholms skärgård;

nr 39, i anledning av väckt motion angående uppgörande av plan för utbyggnad
av bombsäkra drivmedelsanläggningar m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för de
två departement, vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för sysslomannen
vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet
till kronan;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 22, i anledning av väckt motion om avskaffande av den särskilda skatten
å kaffe;

nr 23^1 anledning av väckta motioner om avskaffande av trafikskatten m. m.;
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse i vissa fall
från nöjesskatt; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i vissa
fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner om pensioner åt vissa f. d. landstormsofficerare
och f. d.\offieerare i frivilliga automobilkåren>. vilka erhållit anställning
i arméns reserv;

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss översyn av familjepensionsreglementena
m. m.;

nr 18, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 19, i anledning av väckt motion om anslag till inköp och montering av
porträtt av riksdagsledamöter; och

nr 20, i anledning av väckta motioner om beredande av tjänste- och familjepension
för föreståndare för icke förenade poststationer;

forsta lagutskottets utlåtanden;

nr 16, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall;

nr 17, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vidgad rätt till
resekostnadsersättning för kontraktsprost vid tjänsteresor m. m.;

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,
m. m., och dels en i ämnet väckt motion;

nr 19, i anledning av väckt motion angående ändrad sammansättning av domstolarna
vid behandling av trafikmål;

nr 20, i anledning av väckt motion angående provisoriska lagstiftningsåtgärder
till förhindrande av att nazistiska organisationer medgivas hyra samlingslokaler,
som ägas av det allmänna; och

nr 21, i anledning av väckta motioner om förbud mot deltagande i visst slag
av s. k. kedjebrevsrörclse;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion angående provisorisk lagstiftning mot
oskälig arrendestegring;

nr 15, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester;

nr 16, i anledning av väckt motion om utredning i syfte att bereda ökad
rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden;

nr 17, i anledning av väckta motioner om viss lagstiftning för motverkande
av oskälig prissättning å jord och av olämplig bebyggelse; och

nr 18, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna i
2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckta motioner angående dels viss ändring av bestämmelserna angående adoptivbarn
i folkbokföringsförordningen m. m.. dels åtgärder i syfte att anteckning
om utomäktenskaplig börd endast göres i kyrkoböckerna och icke i prästbetyg,
å folkbokföringskort eller å annan offentlig handling; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om skyldighet i visisa fall att förse med
dragare förspända fordon med belysnings- eller ljusreflexanordningar;

nr 5, i anledning av väckt motion om skyldighet för vägmyndigheter att vid
uppgörelser av markfrågor upprätta specificerad värdesättning på alla de olika
poster, som ingå i. varje särskilt markförvärv; och

Xr 13.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Interpellation.

nr 6, i anledning av väekt motion om vidsträcktare publicering av Kungl.
Mai :ts beslut i statsrådet.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Gustafsson i Lekåsa, nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1947/48;

herr Gustafsson i Lekåsa m. fl, nr 365, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 130; samt

herr Boman i Stafsund m. fl., nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 145, angående anslag till social upplysningsfilm.

Dessa motioner bordlädes.

§18.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Ståhl, som anförde: Herr talman! De djupgående restriktioner på biltrafikens
och i synnerhet bilhandelns område, som i dagarna offentliggjorts,
ha självfallet väckt oro i vida kretsar. Man frågar sig, hur biltrafikens närmaste
framtid kommer att gestaltas. Att ett ingripande i importreglerande
syfte tett sig nödvändigt i den betänkliga situation, i vilken vi kommit, skall
här icke diskuteras. Jag skall icke heller i detta sammanhang upptaga frågan,
huruvida den form för restriktioner, som valts, med behovsprövning och därmed
gärna åtföljande orättvisor och inadvertenser i tilldelningen varit den
rätta, sedan myndigheterna ånyo tvingats tillgripa krisregleringar på detta
område.

Med så mycket större styrka måste framhållas, att bilhandel och biltrafik
som helhet icke få jämställas med och behandlas såsom en lyxbetonad hantering.
Bilismen har ju i allt högre grad kommit att utgöra ett viktigt led i strävandena
att åvägabringa en stigande produktion, den faktor, som jämte ökat
sparande i nuvarande beträngda läge framstår såsom mer nödvändig än under
normala förhållanden. Därför tränger sig den frågan i förgrunden, vilka principer
som komma att tillämpas vid behovsprövningen av inköpslicenser inom
bilhandeln, och hur man ämnar tillse, att en enhetlig praxis åvägabringas.

Den andra frågan, som i detta sammanhang sysselsätter intressena, är betingad
av trafiksäkerhetssynpunkten. Om vår bilpark skall hållas på en ur
säkerhetssynpunkt tillfredsställande standard är det nödvändigt, att den ständigt
förnyas såväl med reservdelar som med nya vagnar. Skulle restriktionerna
bli allt för djupt ingripande, föreligger risk att säkerhetskravet icke komme
att tillmätas erforderligt beaktande, varigenom allvarliga risker allt för
snart komme att inställa sig.

Med stöd av vad som sålunda anförts anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Vilka principer komma att tillämpas vid utfärdande av inköpslicenser
inom bilhandeln?

2. I vilken utsträckning kommer import av nya vagnar och reservdelar att
medges för underhåll och förnyelse av vår i trafik varande motorfordonspark?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 21 mars 1947 em.

Nr 13.

§ 19.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,. nr
57, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag under försvarets fonder för budgetåret
1947/48.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.