1947. Andra kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1947:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 12.

Lördagen den 15 mars.

Kl. 2 em.

1 §•

Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 114, angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 122, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99) m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

.128, angaende anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 129, angående anslag till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid
Kmne-Kleva uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader; och

nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fiärde
huvudtitel för budgetåret 1947/48.

Vjd h,Nff,ter skedd föredragning av Kungl. Majrts proposition, nr 131, med
torslag till byggnadslag m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick de med
?cJ) 7 betecknade lagförslagen till jordbruksutskottet, beträffande det med
7 betecknade lagförslaget till konstitutionsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följande på bordet liggande propositioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 132, angående lån till svenska lastbilaktiebolaget m. m.;
nr 133, angående anslag för budgetåret 1947/48 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m. in.;
nr 135, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit;
nr 139, angående anslag till Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid
länsstyrelserna m. m. för budgetåret 1947/48;

nr 142, angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m.;

nr 143, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser angående värnpliktslån; nr

145, angående anslag till social upplysningsfilm;

nr 146, angående anslag till arbetsrådet för budgetåret 1947/48; och

Andra hammarens protokoll 1047. Nr IS. X

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

nr 148, angående anslag till statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 149, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919 (nr 406)
angående försäljning av pilsnerdricka, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 150, angående djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne;
nr 151, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 152, angående vissa anslag till de tekniska högskolorna för budgetåret
1947/48; och

nr 153, angående anslag till statens hantverksinstitut;
till bankoutskottet propositionerna:

nr 154, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.; och
nr 155, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 156, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet;

till statsutskottet propositionen, nr 157, angående inlösen av två fastigheter
i Fjällbacka municipalsamhälle;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 158, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

till statsutskottet propositionen, nr 159, angående vissa äldre anslag;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 160, angående förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 161, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 162, angående fiskprisreglering samt
främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 164, angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande;

nr 165, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.; och

nr 166, angående förvärv av viss vattenrätt i Ume älv m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 167, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m.;

till utrikesutskottet propositionen, nr 168, angående godkännande av en mellan
Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det svensk-finska
varuutbytet;

till statsutskottet propositionen, nr 169, angående anslag till svenska uppfinnarkontoret; -

Lördagen den 15 mars 1947.

Nr 12.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 170, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj
1933 (nr 229) angaende blodundersökning i mål om barn utom äktenskap;

nr 171, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga;'' och
nr 172, med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den
28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 173, angående organisationen av statens
isbrytarverksamhet;

0 till behandling av lagutskott propositionen, nr 174, med förslag till lag angaende
andrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

till statsutskottet propositionerna;

nr 175, angående anslag för budgetåret 1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel
vid folk- och småskolor;

nr 176, angående uppdelning av professuren i radioteknik vid Chalmers
tekniska högskola;

nr 177, angaende anslag till centrala sjukvårdsberedningen: avlöningar,
m. m.;

nr 178, angående statsförvärv av Halmstad—Bolmens m. fl järnvägar- och

1 \7?,’ an4ende ersättnintr C- H. Magnusson m. fl. i anledning av
olycksfall i arbete;

-.^yiUningsutsköttet propositionen, nr 180, angående postverkets ensamratt
till brevbefordran;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 181, med förslag till lag angaende
fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om vissamskränknmgar
i rätten att driva försäkringsrörelse;

till statsutskottet propositionerna:

nr 182, angående dels fortsatt tillverkning av syntetiskt gummi m. m., dels
ock täckande av vissa förluster på statens reservförrådsnämnds verksamhet;
nr 183, angående omorganisation av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m.;
nr 184, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond;
nr 185, angående anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge
distrikt; och

nr 186, angaende anslag till statens institut för folkhälsan budgetåret 1947/
48; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 187, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den
14 juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m.;

nr 188, med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942
(nr 740), m. m,; och

nr 189, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å kammarens bord vilande
motionen nr 347 av herr Ståhl m. fl.

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

§4.

Föredrogs den av fru Västberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Mossberg angående förbättring av förlossningsvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

befinner sig i ett ytterst prekärt läge. ja, det torde knappast vara nagon överdrift
att kalla det nästan katastrofalt. , ,,

Det framhölls också i en av de förut nämnda mterpellationerna, att detta
svåra läge hotar att medföra allvarliga följdverkningar ur skilda synpunkter.
I många fall tvingas man och hustru att ensamma eller med hjalp av aidre
personer sköta en gård, som är väsentligt större än ett normalt familjejordbruk
De få halvt slita ihjäl sig, som en arbetsförmedlingstjänsteman drastiskt
uttryckt saken, för att hinna med utomhusgöromålen och arbetet i ladugarden,
medan skötseln av bostaden måste eftersättas. Det händer också ej sällan att
jordbrukare måste realisera hela sin kreatursbesättning enbart av den orsaken,
att arbetskraft icke kan erhållas. Även ur social synpunkt inger läget farhagor.
Reglerad arbetstid, semester o. d., som många anse vara självklara medborgerliga
rättigheter, äro för stora delar av jordbruksbefolkningen okända begrepp.
Och läkare som varit i tillfälle att studera jordbruksbefolkningens arbetsförhållanden,
ha förklarat, att det nuvarande tillståndet utgör en allvarlig fara
för folkhälsan. Sjukhusvistelse på grund av överansträngning är ingalunda en
ovanlig företeelse inom jordbruksbefolkningen. _

Den mörka bild av arbetsförhållandena inom jordbruket, som drogs upp i de
nämnda mterpellationerna i fjol, har ingalunda blivit ljusare i år Motsatsen
är tvärtom fallet. Arbetskraftsbristen kommer ^med alla sannolikhet att bil
ännu svårare under detta år än under det föregående. Genom den starkt uppdrivna
investeringsverksamhet som nu pagar har efterfrågan pa arbetskraft
ökats i mycket väsentlig grad, särskilt inom byggnads- och anläggnings verksamheten
samt även inom industrien. Sugningen av arbetskraft från jordbruket
till dessa näringsgrenar har blivit vida starkare än förut.

I år tillkommer dessutom en annan omständighet, som kommer att få väsentlig
betydelse för jordbrukets arbetskraftsfråga. Väderleken har för jordbruket
varit synnerligen ogynnsam såväl under förra hösten som ^ under vintern.
Genom den rikliga nederbörden i höstas försenades höstsädessådden avsevärt,
och på många håll kunde den överhuvud taget icke verkställas. Genom
den stränga kylan i förening med barmark ha höstsädesfälten utsatts för skador.
De måste i vår i stor utsträckning sås om på nytt, och därigenom ökas

§ 5.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Lördagen den 15 mars 1947.

Nr 12.

Interpellation. (Forts.)

behovet av arbetskraft för jordbruket under vårbruket. Man kan vidare utgå
ifrån att höstsädesskörden, speciellt veteskörden, i år kommer att ligga långt
under medelskörd. Det är fördenskull av yttersta vikt, att de ringa skördemängder,
som kunna väntas, inbärgas i så gott skick som möjligt. Endast några
få dagars dröjsmål med skörden på grund av bristen på arbetskraft kan under
ogynnsamma omständigheter få svåra följder för vår livsmedelsförsörjning.
^ Någon nämnvärd import av livsmedel kan man inte räkna med, frånsett
att vi behöva vara knappa valutatillgangar för import av andra viktiga varor,
som vi icke kunna framställa inom landet.

Under de närmast föregående åren ha vissa åtgärder vidtagits för att tillföra
jordbruket tillfällig arbetskraft under de tider, då behovet är störst därav.
Sålunda har skolungdom deltagit i jordbruksarbete, arbetsläger för dylik
ungdom ha upprättats, uppehåll ha gjorts i de värnpliktigas utbildning och
arbetet inom byggnads- och anläggningsverksamheten har i någon ringa mån
inskränkts för att frigöra arbetskraft för jordbrukets behov. Dessa åtgärder
ha haft en viss betydelse, och jag förutsätter att de komma att tillämpas även
under innevarande år.

, 1kom7‘e,r, att„cnllfft kungörelse vissa värnpliktiga, inskrivna 1929 och

19Ö0, skola inkallas för efterutbildning i år. Då bristen på arbetskraft är så
stor inom alla områden kan man med skäl fråga sig, om det är ändamålsenligt
att undandraga dessa värnpliktiga det produktiva arbetet, låt vara endast för
en kortare period För jordbruket skulle detta bli ytterst kännbart, då många
sjalvstandiga företagare inom denna näring befinna sig bland de värnpliktiga,
som komma att inkallas. Det är praktiskt taget omöjligt för dem att vara borta
bringas^611 Un<^er nagon Perl0(i av året, emedan ersättare icke kunna upp De

åtgärder, vilka vidtagits föregående år, bli icke tillräckliga för innevarande
ar Nu maste kraftigare och mera genomgripande åtgärder vidtagas för
att jordbrukets arbetskraftsbehov skall kunna tillgodoses, i första hand för
vårbruket men även senare, framför allt för skörden.

stå7dq?fa+tnTnS tlU Tfd Ja? !lär anfM hemställer jag om kammarens tillstand
att till hans excellens statsministern få framställa följande frågor jordbruk^??rm^en

Uppmärksammat den allvarliga bristen på arbetskraft inom

Om så är fallet har regeringen för avsikt att i god tid vidtaga åtgärder så

kan bH tillg°d0Sett’ 1 ^taghandgför vår ÄSlÄS?"

•*

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

i. n ld ?U skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protoollsutdrag
nr 201, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
(less törsta tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3. i anledning av väckt motion om
vidsträcktare publicering av Kungl. Maj :ts beslut i statsrådet, beslöt andra
kammaren hänvisa detta ärende till sitt tredje tillfälliga utskott.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna i
1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande; och

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

nr 5, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående gift
kvinnas medborgarrättsliga ställning;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
diverse kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1947/48 i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond;
och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal melan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm
m. m.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag
till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, anslag till statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. samt anslag till bidrag till fiskares försäkring, dels ock Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Inga
Elisabeth Karlsson m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslagen till allmänna indragnings staten;

nr 13, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1947 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 14, med förslag till ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; och

nr 15, med förslag till ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den 27
november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte
;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad kontroll över
handeln med s. k. bekämpningsmedel; och

nr 14, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 16 § militärersättningsförordningen;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående inskränkning av tiden för nedsättning
av taxan för rikstelefonsamtal; och

Nr 12.

Lördagen den 15 mars 1947.

nr 3, i anledning av väckt motion om ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 68, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till ökning
av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer; och

nr 69, i anledning av väckt motion om höjt dagtraktamente för landstingsman; från

bevillningsutskottet:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

från första lagutskottet;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss
utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; och
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 66, i anledning av Kungl Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete; samt

från jordbruksutskottet:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av grunderna
för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för hästavelns främjande m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

§9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 12.

Tisdagen den 18 mars 1947.

Tisdagen den 18 mars.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 11 och den 12 innevarande mars.

§ 2.

På förslag av herr förste vice talmannen, som förklarade sig hava om tiden
för valen samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum
onsdagen den 26 innevarande månad företaga val av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

§ 3.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 190, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs och lädes till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avsåges, ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av statsrådet och chefen för finansdepartementet
och i andra kammaren av statsministern.

Härefter yttrade herr förste vice talmannen: I anslutning till den nu föredragna
skrivelsen får jag meddela, att enligt överenskommelse med hans excellens
herr statsministern det i skrivelsen avsedda meddelandet kommer att lämnas
vid morgondagens sammanträde näst efter de val, som skola förrättas vid
sammanträdets början.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 4 och
5, statsutskottets utlåtanden nr 7 och 8 samt nr 34—36, sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 11—15, andra lagutskottets utlåtanden nr 12 och 14 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2 och 3.

§ 5.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern angående bristen på arbetskraft inom
jordbruket.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 18 mars 1947.

Nr 12.

§ G.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Olsson i Mellerud, som anförde: Herr talman! Med stöd av 55 § riksdagsordningen
och med hänsyn till ärendets synnerliga omfattning får jag hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden för väckande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 med förslag till byggnadslag skall
utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från den
dag propositionen i fråga avlämnades.

Denna anhållan bifölls.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 51, angående pensionsstyrelsens organisation m. m.:

herrar Wallentheim och Nilsson i Göteborg, nr 349, likaledes i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 51, angående pensionsstyrelsens organisation
m. m.;

herr Ericsson i Sörsjön, nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 183, angående omorganisation av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m.:
samt

herr Jacobson i Vilhelmina, nr 351, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 96, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18
juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Jönsson i Rossbol, som yttrade: Herr talman! Från vattendomstolarnas
inrättande fanns till en början en särskild vattendomstol för Nedre Norrland
med säte i Sundsvall. Denna domstol blev emellertid indragen fr. o. m. år
1933. Större delen av dess domsområde fördes då över till Norrbygdens vattendomstol,
som har sitt säte i Umeå. En mindre del, Ljusnans vattenområde,
lades till österbygdens vattendomstol med säte i Stockholm. Skäl till indragningen
torde huvudsakligen ha varit, att vattenrättsskipningen för rikets nordliga
delar vid den tiden icke ansågs mera betungande än att den kunde ombesörjas
av en vattendomstol.

Det må i detta sammanhang erinras om att personalen vid en vattendomstol
ansetts böra normalt utgöras av 1 vattenrättsdomare, 2 vattenrättsingenjörer,

1 vattenrättssekreterare, 1 vattenrättsamanuens samt skri vpersonal.

Den sedermera inträdda händelseutvecklingen har gått i den riktningen att
åtminstone fr. o. m. år 1937 en betydande stegring av arbetsbördan inträtt vid
Norrbygdens vattendomstol. Främst bär detta berott på nya stora utbyggnader
av vattenfall och omfattande sjöregleringar. Det sålunda ändrade läget
framkallade betänkligheter på olika håll. Tillfällig personalförstärkning vidtogs,
först med biträdande sekreterare och så småningom med en biträdande
vattenrättsdomare, men dessa åtgärder befunnos i längden icke vara till fyllest.
År 1944 såg sig vattenöverdomstolen nödsakad begära utredning om åtgärder
för minskning av arbetsbalansen vid vattendomstolarna överhuvud taget,
och samma år hemställde vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftsföreningen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1945 års riksdag att inrätta ytterligare
en vattendomstol i Norrland samt dessförinnan vidtaga provisoriska åt -

Nr 12.

Tisdagen den 18 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

garder för förstärkning av Norrbygdens vattendomstols arbetskrafter. Framställningarna
resulterade i en utredning. Den till utredningsman förordnade
sakkunnige framhöll sedermera i sitt utlåtande i augusti 1944 bl. a., att man
icke kunde antaga, att arbetsbördan vid vattendomstolarna komme att minskas,
utan snarare borde utgå ifrån att den komme att ytterligare ökas, att frågan
om ökning av vattendomstolarnas antal borde bedömas ur synpunkten att
förhållandena principiellt borde ordnas på sådant sätt, att ordinarie befattningshavare
finge taga befattning med förekommande mål, att ytterligare en
vattendomstol (utöver befintliga fyra) då skulle erhålla full sysselsättning,
men att vissa svårigheter förelåge att fördela arbetsbördan någorlunda jämnt
mellan vattendomstolarna. Utredningsmannens slutsats blev, att det vore försiktigast
att ännu någon tid avvakta hur förhållandena komme att gestalta sig
och provisoriskt förstärka de befintliga vattendomstolarna med tillfälliga arbetskrafter.

I yttranden häröver påyrkade bl. a. vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen
en ny vattendomstol, omfattande förslagsvis Angermanälvens, Indalsälvens,
Ljungans och eventuellt även Ljusnans vattenområden.

I enlighet med departementschefens förslag (prop. 1945: 148) stannade statsmakterna
vid provisoriska förstärkningsåtgärder, därvid som skäl mot en mera
permanent lösning anfördes dels att det då icke vore möjligt att med säkerhet
bedöma om inrättande av en ny vattendomstol i längden skulle innebära den
bästa lösningen, dels ock att det med hänsyn till det aktuella läget skulle vara
förenat med praktiska olägenheter att genomföra nyindelning av vattendomstolarnas
jurisdiktionsområden.

Sedan dess har arbetsbalansen vid vattendomstolarna än mera ökats och väntetiden
på avgöranden förlängts. Handläggandet av ärenden rörande Storsjöns
reglering och Midskogsforsens utbyggnad äro talande exempel.

I årets statsverksproposition föreslås ytterligare förstärkning av de tillfälliga
rättsbildade och icke rättsbildade arbetskrafterna vid vattendomstolarna.
För Norrbygdens vattendomstol skulle enligt förslaget, såsom fallet varit sedan
år 1945, finnas en A-avdelning och en B-avdelning. Efter förstärkningen
skulle på den förra tjänstgöra tre befattningshavare med självständiga domaruppgifter
(den ordinarie domaren, en biträdande vattenrätts domare och vattenrättssekreteraren,
vilken skulle förordnas som särskild vattenrättsdomare
för vissa mål) och på den senare avdelningen två dömande befattningshavare
(en extra vattenrättsdomare och en extra vattenrättssekreterare, förordnad
som vattenrättsdomare för vissa mål). Antalet tjänstgörande vattenrättsdomare
vid denna domstol skulle alltså uppgå till fem. Dessutom skulle vid A-avdelningen
finnas en extra och en biträdande vattenrättssekreterare. Den tekniska
sakkunskapen, normalt två ordinarie vattenrättsingenjörer, är sedan år 1945
förstärkt med två extra vattenrättsingenjörer, och i årets statsverksproposition
föreslås medel till ännu en extra ingenjör. Den av vattenrättsdomaren
väckta frågan om överförande av B-avdelningens personal till ordinarie eller
extra ordinarie stat har departementschefen förklarat sig ej beredd att redan
nu upptaga. Yterligare erfarenheter rörande arbetsbördan och den förstärkta
organisationen borde avvaktas.

Även vid de övriga vattendomstolarna ha domaruppgifterna i stor utsträckning
uppdragits åt tillfälligt förordnad personal såsom biträdande vattenrättsdomare
och vattenrättssekreterare.

De framställningar som tidigare gjorts om återupprättande av en särskild
vattendomstol för Nedre Norrland ha huvudsakligen motiverats med att genomförande
av utbyggnadsprogrammet beträffande den norrländska vatten -

Tisdagen den 18 mars 1947.

Nr 12.

Interpellation. (Forts.)

kraften icke finge äventyras eller försenas. Emellertid bör det framhållas, att
en åtgärd som den ifrågasatta i minst lika hög grad är ett .jordbrukets intresse.
De erfarenheter som gjorts under de senare åren, i synnerhet efter tillkomsten
av 1939 års lag om tillfällig vattenreglering, ha aktualiserat och
skärpt kravet från jordbruksnäringens utövare på effektiva åtgärder, som
möjliggöra, att deras intressen bättre tillvaratagas. Särskilt torde det vara en
berättigad fordran att ersättningar för skador genom vattenbyggnader och sjöregleringar
kunna erhållas inom rimlig tid och att väckta frågor om regleringar
och andra ingrepp icke skola behöva stå oavgjorda under långa tider
och därigenom förlama initiativkraft och rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.
Det torde vara onödigt att framhålla, att ifrågavarande vattenskador
kunna vara av utomordentlig betydelse för dem som drabbas därav: odlad
jord och skog dränkas eller få sin torrläggning försämrad, byggnader taga
skada, gamla utvältningsplatser för flottgods överdämmas och bli oanvändbara,
vintervägar över vattendragen, som begagnats sedan århundraden, bli
oframkomliga genom regleringarna. På vissa ställen torde även så allvarliga
skador som klimatförsämringar vara ovedersägliga. Det är givet att bedömande
av sådana skador många gånger är synnerligen vanskligt samt kräver noggranna
undersökningar och överväganden och därför måste draga ut på tiden.
Av desto större vikt är det, att mål om sådana ersättningsfrågor icke behöva
i domstolarna ligga hopade i väntan på varandra. Då detta nu i hög grad blivit
förhållandet, synes med hänsyn till det anförda och även till de under
senare åren nytillkomna uppgifterna för vattendomstolarna (beträffande grundvatten
och vattenförorening) en reformering av de bestående förhållandena på
området vara angelägen. Det torde med andra ord böra allvarligt övervägas
om icke det nuvarande provisorie- och vikariatsystemet vid vattendomstolarna
är moget för att avvecklas och hela organisationen göras till föremål för en
översyn.

Att det nämnda systemet behövt tillgripas i sådan omfattning som skett är
givetvis i någon mån beroende av kristiden. Vad särskilt beträffar Norrland
framgår det emellertid av många omständigheter, bl. a. av kraftverksbyggarnas
uttalanden om sina planer och av vattenrättsdomarens yttrande (årets
statsverksproposition II HT s. 26), att stora arbetsuppgifter vänta under årtionden
framåt. En bild av balansen, vilken åtminstone för den mera oinvigde
närmast förefaller skrämmande, återgives å s. 28—29 i årets statsverksproposition.
Behovet av en mera ändamålsenlig och permanent organisation synes
därmed vara ådagalagt.

Oavsett hur förhållandena för övriga delar av landet gestalta sig synes utvecklingen
ha på ett övertygande sätt bekräftat, att om någon del av vårt land
är i behov av speciell omvårdnad inom vattenrättsskipningens råmärken, så är
det Nedre Norrland. Icke nog med att landets för elkraftförsörjningen mest
betydande kraftkällor äro belägna inom denna landsända. Ett tillgodogörande
av dessa krafttillgångar har av teknikerna ansetts påkalla ingrepp i naturen
så allvarliga att de torde sakna motstycke i andra delar av vårt land.

Vad nu yttrats innebär icke någon kritik av det sätt på vilket Norrbygdens
vattendomstol handhaft sina grannlaga uppgifter. Ett bättre tillgodoseende
speciellt av Nedre Norrlands behov borde emellertid kunna förväntas vid
ett återupprättande av en egen vattendomstol för detta område. Försedd med
erforderlig ordinarie personal och centralstationerad inom området torde en
sådan domstol kunna vinna en ingående kännedom om och erfarenhet av förhållandena
inom landsdelen och därigenom kunna på bästa sätt tillgodose dennas
intressen och behov, samtidigt som kraftförsörjningens riksintresse beak -

Nr 12.

Tisdagen den 18 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

tas. För ett domsområde med den omfattning, som år 1945 föreslogs från vissa
håll, torde i första hand Östersund böra komma i beaktande som lämplig
kansliort.

De aktuella svårigheter som sistnämnda år ansågos möta mot en ändring
av jurisdiktionsområdena torde redan ha väsentligt minskats genom att B-avdelningen
vid Norr bygdens vattendomstol i praktiken erhållit i huvudsak eget
arbetsområde. Att dessa tillfälliga bekymmer skulle på längre sikt eller ens
i nuvarande läge utgöra hinder mot en rationellare ordning torde ingen kunna
på allvar göra gällande.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
fråga.

År herr statsrådet beredd att låta verkställa en utredning och till 1948 års
riksdag framlägga förslag om landets nyindelning i jurisdiktionsdistrikt för
vattenrättsskipningen och därvid speciellt beakta behovet av en särskild vattendomstol
för Nedre Norrland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion; och
_ nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1947/48; samt

från bankoutskottet:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
upphävande av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående upphävande
av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel
i Sverige; och

nr 80, angående användande av riksbankens vinst för år 1946.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars.

Kl. 11 fm.

§ I Uipplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman J. A. Persson i Tidaholm på grund av organisk nervsjukdom
är oförmögen, att uppehålla sin tjänst från 12—27 mars 1947 intygas.
Falköping den 12 mars 1947.

S. Pettersson,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Persson i Tidaholm ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 12 t. o. m. den 27 innevarande mars.

§ 2-

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 191, angående
medgivande att ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens
avlöningsstat för budgetåret 1946/47.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

I enlighet med därom den 11 innevarande mars fattat beslut företogos nu val
av dels tolv valmän att enligt § 70 riksdagsordningen utse en kommitterad för
tryckfrihetens vård dels ock tre suppleanter för dessa valmän; och blevo därvid
utsedda till

valmän:

herr Bergström,

» andre vice talmannen Carls tv om,
fru Gustafson,
herr Hagberg i Malmö,

» Henriksson,

» Lindmark,

» Lindqvist,

» Ryberg,

» Törnkvist,

» Wallentheim,

» Werner och
fröken Öberg,

envar med 157 röster; samt till

suppleanter:

herr Maler,

» Nilsson i Göteborg och
» Sefve,

envar med 100 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den här ovan finnes angiven,
genom lottning.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

§ 4.

I enlighet med kammarens därom den 11 innevarande mars fattade beslut anställdes
nu val av tolv ledamöter i det särskilda utskott, som enligt kamrarnas
samstämmiga beslut skulle tillsättas.

Därvid avlämnades 138 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Andersson i Löbbo,

» Liedberg,

» Andersson i Tungelsta,

» Gustafson i Vimmerby,

» Ericsson i Sörsjön,

» Svensson i Ljungskile,

» Hermansson,

» Staxäng,

» Jacobson i Vilhelmina,

» Johansson i Norrfors,

» Jonsson i Järvsand och
fru Eriksson i Hallstahammar.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i särskilda utskottet.

§ 5.

Företogs val av suppleanter i särskilda utskottet.

Därvid avgåvos 132 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Andersson i Malmö,

» Stattin,

» Falk,

» Hedlund i Rådom,

» Orgård,

» andre vice talmannen Carlström,

» Gustafson i Dädesjö,

» Andersson i Gisselås,
fru Björck,
herr Svensson i Va,

» Maler,

» Larsson i Karlstad,

» Larsson i Julita,

» Karlsson i Stuvsta,

» Andersson i Alfredshem,

» Persson i Svensköp,

» Johansson i ''Torp,

» Hansson i Skegrie,

» OdJie och
» Hceggblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i särskilda utskottet.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 3—5 här ovan omförmälda
valen.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Erlander, som framförde det i Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 190 avsedda meddelandet till riksdagen, så lydande:

Herr talman! Den i fredags beslutade importkontrollen och den i samband
därmed återinförda kafferansoperingen utgöra ingripanden av sådan art och
omfattning, att regeringen funnit det naturligt att lämna riksdagen en redogörelse
för regeringens syn på den ekonomiska politiken.

Vårt ekonomiska läge har under de senaste månaderna varit föremål för en
livlig diskussion. Denna har framför allt rört sig om de risker för inflation,
som spänningen mellan köpkraftig efterfrågan och varuknapphet har framkallat.
På sistone har vår ogynnsamma handelsbalans och den starka utströmningen
av valutor tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Oron för såväl prisstegringen
som valutautströmningen har framkallat krav på långt gående statliga
ingripanden. Riksbankens ledning har självfallet med uppmärksamhet
följt utvecklingen. Sålunda ha riksbanksfullmäktige i en PM den 19 december
1946 framhållit, att de praktiska problem, som voro förbundna med importreglering,
redan då borde prövas och en effektiv reglering planläggas. I
en PM den 30 januari 1947 framhöll riksbanksledningen, att ett avgörande i
importregleringsfrågan borde anstå ytterligare högst någon månad. I en till
Konungen ställd skrivelse den 12 mars ha riksbanksfullmäktige anmält, att
förhållandena nu utvecklat sig sålunda, att omedelbara ingripanden borde tillgripas
för en utjämning av handelsbalansen. Med anledning av underhandsframställningen
från riksbanken den 19 december igångsattes omedelbart inom
folkhushållningsdepartementet en serie undersökningar rörande möjligheterna
och utformningen av importkontroll.

Strävandena att bevara penningvärdet skulle enligt regeringens mening i hög
grad underlättas om bakom ett program till skydd för den svenska kronans
köpkraft stode riksdagens samtliga partier. Med anledning härav inbjöd regeringen
partiledningarna till överläggningar, vilka togo sin början den 24 januari
1947. Sedan man konstaterat, att enighet icke kunde uppnås, avslutades
dessa förhandlingar den 11 mars.

Vad som framkallat ingripandena i vår utrikeshandel har närmast varit
valutareservens snabba minskning. Den 31 ji2 1945 uppgick valutareserven till
2 miljarder 738 miljoner kronor. Den sjönk under 1946 så att den den 31/i2 1946
var nere ^i 2 miljarder 198 miljoner kronor. Sedan dess har den fortsatt att
sjunka så att den den 4 mars i år var nere i 1 miljard 723 miljoner kronor.
Toge man uteslutande hänsyn till guld, pund, dollar och schweizerfrancs, bli
siffrorna den 31/12 1945 2 miljarder 642 miljoner, medan motsvarande siffra
den sl/i2 1946 var 2 miljarder 14 miljoner, och den 14 mars var tillgången på
guldet och de nu nämnda valutorna .1 miljard 559 miljoner.

Vad liar nu framkallat denna betydande åderlåtning? Först och främst har
vår export icke utvecklat sig lika hastigt som vår import. Vår export uppgick
under 1946 till 2 miljarder 529 miljoner, under det att importen var 3 miljarder
370 miljoner. Sedan frakter, räntor och diverse poster räknats från,
uppstod ett underskott i balansen på 364 miljoner kronor. Vårt land har alltså
under 1946 köpt varor från utlandet för 3G4 miljoner kronor mer än vi kunnat
sälja. Till dessa 364 miljoner komma leveranser av varor, som vi lämnat på
kredit, uppgående under 1916 till 115 miljoner kronor. Något mer än hälften
därav belöper sig på Norge och Danmark. Resten fördelar sig på Holland och
Polen jämte en liten kvantitet på Etiopien, i vilket land vi ha eu del tjänstemän,
vilkas avlöningar betalas härifrån. Valutaminskningen är emellertid större än
vad importöverskottet och krediterna i och för sig skulle motivera. Detta för -

jleddelande
av hans exeel
lens herr slats
ministern.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
klaras därav att vi sedan juli 1946 haft en viss baissespekulation gentemot
den svenska kronan. Exportörer och redare togo inte hem sina likvider i vanlig
takt under det att importörerna fullgjorde sina betalningar snabbare än normalt.
Inom riksbanken har den genom dessa förskjutningar vållade minskningen
i vår valutareserv uppskattats till ca 112 miljoner kronor vid årsskiftet.
Det är emellertid att märka, att den av spekulationerna framkallade utströmningen
av valutor under sista halvåret var betydligt starkare än siffran
112 miljoner antyder. Vi hade nämligen under första halvåret 1946 en spekulativ
inströmning av valutor av mycket betydande omfattning. Under årets
hittills förflutna två månader har den tendens, som präglade sista halvåret
1946, fortsatt. Man torde kunna beräkna, att vår betalningsbalans visat ett
underskott pa omkring 200 miljoner kronor, men att den försenade hemtagningen
av valutor och forceringen av importlikviderna vållat en minskning av
valutareserven på ytterligare 250—275 miljoner.

De nu anförda siffrorna visa, att vi ha en betryggande valutareserv. Den
hotas emellertid från två håll: dels av den bristande jämvikten i utrikeshandeln
och dels genom en spekulation mot den svenska kronans värde. Sedan riksbanken
nu hemställt om snara åtgärder till skydd för valutareserven, har regeringen
ansett sig böra tillgripa åtgärder på ett så tidigt stadium, att vår
rörelsefrihet icke äventyras. Åtgärder planeras för att minska importen och
öka. exporten. För att bidraga till en förbättring av betalningsbalansen har regeringen
beträffande pappersmassa uppnått samförstånd med representanter
för ifrågavarande industrier om de principiella riktlinjerna för hemmamarknadsförsörjningen
och exporten under kommande skeppningssäsong. Dessa
riktlinjer innebära bl. a. att tidigare gällande bestämmelser om riktpriser upphävas.
Världsmarknadspriserna beräknas emellertid medge uttagande av högre
exportpriser, och då råvarutillgången inom landet är knapp, skulle detta kunna
medföra ett ökat tryck uppåt på prisnivån för skog och skogsprodukter.
I syfte att förebygga en sådan utveckling har industrien förklarat sig villig att
avsätta en del av den beräknade stegringen av exportpriserna till en konjunkturutjämningsfond.
Avsättningarna till fonden skulle bli 50 kronor per ton för
kemisk massa samt 20 kronor per ton för torr och 10 kronor per ton för våt
mekaniska massa. De svenska pappersbrukens råvarubehov skall säkras till
priser om vilka överenskommelse träffats mellan berörda industrier.

Även i fråga om papper ha tidigare riktpriser för exporten upphävts varjämte
olika åtgärder planeras, för att möjliggöra en ökad export av papper.
Sålunda eftersträvas en minskning av pappersförbrukningen inom landet. Denna
har stegrats mycket hastigt de senaste åren, och möjligheter böra finnas att
utan alltför stora olägenheter åstadkomma en begränsning av konsumtionen.
Man siktar mot en besparing härigenom på 75 000—100 000 ton. Detta skulle
innebära, att förbrukningen nedbringas till en nivå som är lägre än 1945 års
men något högre än 1944 års. Vidare skall insamlingen av begagnat papper
från förbrukarna intensifieras. Sådant papper kan användas som råvara för
vissa pappers- och pappsorter och sålunda bidraga till att möjliggöra en ökad
export.

Vad virkesexporten beträffar blir dess omfattning beroende av avverkningsresultatet.
Investeringsbegränsning och sparsamhet med trä böra åstadkomma
en så stor export som är möjlig utan att öka svårigheterna för hemmamarknadens
försörjning. Helt naturligt bör eftersträvas eu så stor export som är möjlig
utan att öka svårigheterna för hemmamarknadens försörjning.

Exportökningen kommer emellertid att- påverka vår valutaställning först så
småningom. Regeringen har därför ansett sig böra vidtaga åtgärder med mera
omedelbar verkan. Dessa syfta till en begränsning av importen. För att nå detta

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hann excellens herr statsministern. (Forts.)
mål har importkontroll genomförts, men redan från början har klargjorts, att
import av för vår produktion och lör vår folkförsörjning väsentliga varor skall
fortgå obehindrad. Avsikten med importregleringen är alltså dels att nå en beskärning
av importen av i första hand umbärliga varor, dels att trygga införseln
av varor av särskild betydelse för vår folkförsörjning. En sådan politik utgör
ingen nyhet utan har tillämpats exempelvis inom byggnadsregleringen sedan
1942. Sådana saker som ha kunnat uppskjutas har man fått vänta med för att
släppa fram bostadsbyggen, viktiga industribyggen, sjukhus etc. Det ligger
helt i linje med denna politik att nu koncentrera vår import på ting, vars införande
betyder ökade försörjningsmöjligheter för vårt land.

Avsikten med det ingripande, som tilldragit sig den största uppmärksamheten
— kafferansoneringen — har närmast varit att genom en ransonering garantera,
att de kaffemängder, som även i nuvarande läge böra kunna tillföras vårt land.
fördelas pa ett sa rättvist sätt som möjligt. Sedan den påbjudna lagerinventeringen
och redovisningen av verkställda köp i kaffeländerna slutförts, komma
möjligheterna för en höjning av kafferansonen att omsorgsfullt prövas.

De nu vidtagna åtgärderna innebära icke i och för sig ett skydd mot inflationsriskerna
inom landet. Dessa risker ha i eu av regeringen för partiledarkonferensen
förelagd PM beskrivits sålunda:

Det ekonomiska läget i Sverige präglas av en stigande spänning mellan varutillgång
och efterfrågan. Att ge ett tillförlitligt mått på denna spänning låter
sig icke göra, men den kan avläsas såväl på arbetsmarknaden som i förhållandena
på vissa varumarknader och inom utrikeshandeln.

o Om icke en väsentlig förbättring skulle inträda i försörjningen med bränslen,
råvaror och andra produktionsmedel — och detta synes för närvarande föga
sannolikt — är en mera betydande ökning av produktiviteten icke att motse.
En produktionsstegring i samma takt som före kriget skulle leda till en värdemässig
ökning av varutillgången blott med ungefär en halv miljard kronor.
A andra sidan tvingar hänsyn till valutaställningen till en ökning av exporten
och en minskning av importen, som i förening kunna tänkas komma att medföra
en begränsning av varutillgången inom landet vilken helt uppväger förbättringen
av produktionen.

På efterfrågesidan har man att räkna med verkningarna av en ökning avpenninginkomsterna
för betydande grupper. I den mån denna icke motväges
av ökat sparande eller, eventuellt, kommer att medföra sådana förändringar i
övrigt, att den innefattar blott en förskjutning i inkomsternas fördelning, är
en stegring av den samlade efterfrågan att motse. Då någon mera betydande
förbättring av varuförsörjningen icke är att påräkna, kommer denna efterfrågeökning
att leda till en motsvarande skärpning av spänningen på marknaden.

Åtgärderna i kampen mot inflationen gruppera sig — som framhölls i remissdebatten
— kring de tre huvudlinjerna:
skydd mot den utländska prisstegringen,
investeringskontroll och
priskontroll.

Utöver de här nämnda tre linjerna måste emellertid läggas åtgärder för att
suga upp den överflödiga köpkraften under den tidsperiod, som karakteriseras
genom otillräcklig varutillgång. Det är uppenbart, att den enda lösningen på
längre sikt av det problem, som uppstått genom den brist på balans, som föreligger
mellan köpkraft och tillgång på varor, är att varutillgången ökas genom
ökad produktion och högre effektivitet. Ett försök att vinna balans genom att
helt enkelt låta priserna stiga strider mot våra strävanden att förhindra levnadskostnadsstegring
och reallönesänkning och skulle dessutom kunna vara en ävenAndra
hammarens protokoll 1947. Nr lä. 2

Nr 12.

Onsdagen den ISi mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
tyrlig politik, eftersom prisstegring lätt leder till en spekulation i ytterligare
prisstegring i stället för balans. Eftersom var strävan måste ga ut pa att åt medborgarna
bevara den böjning av levnadsstandarden, som de vunnit genom ökning
av inkomsterna i pengar, är det vägen till produktionsökning som för oss är den
naturliga. Eu nödvändig linje är bär i första hand, att inkomsterna^ inte fullt
dt tagas i bruk utan i den omfattning som för den enskilde är möjligt sparas.
Det är sålunda fråga om att uppskjuta inköp, som inte äro alldeles nödvändiga
och som skulle försvåra arbetet på att bevara den nuvarande prisnivån. En torutsättning
är uppenbarligen att i nuvarande läge de nominella inkomsterna
efter de för närvarande och i en nära framtid aktuella justeringarnas genomförande
-- icke stegras i snabbare takt än produktionsvolymen stiger Endast
på detta sätt ha- vi förhoppning om att återvinna den jämvikt mellan köpkraft
och varutillgång. som gör de besvärande regleringarna onödiga.

Det var överväganden av denna art, som lago till grund för de rekomnumdationer
soni regeringen föreläde partiledarna i inflationskonferensen. .Regeringen
bär givit offentlighet åt innebörden i dessa rekommendationer, men
det torde ändå vara önskvärt att i dagens debatt ge eu kort sammanfattning
av desamma. Regeringen har ansett det viktigt att i produktions främjande
syfte söka. öka tillgången på arbetskraft genom att. tillföra arbetsmarknaden
arbetskraft som icke eljest utnyttjas. För begränsningen av efterfrågan bora
underhandlingar upptagas med organisationerna inom näringslivet, vilkas
medverkan är nödvändig, när det gäller att nå de enskilda konsumenterna
och företagarna i syfte att vinna ökad återhållsamhet i fråga om inköp och
investeringar. Detta gäller även organisationerna på kreditmarknaden dar
riksbankens strävanden att vinna de olika institutionernas stöd för en restriktivare
kreditgivning till handel och industri för bl. a. lagring, finansiering
av olika slag av kundkrediter och nyanläggningar böra fullföljas.

Det enskilda sparandet bör i lämpliga former främjas. Närmast liragakommer
att vidare utveckla lämpliga placeringsformer för de medel som sparas
till följd av den ökade återhållsamhet i fråga om omedelbara mkop, som
ansetts böra med all kraft eftersträvas. o ...... .

I syfte att hålla tillbaka investeringarna, i den man dessa icke ar o agnade
att förbättra den samhällsekonomiska balansen, har en fortsatt effektivisenng
av investeringskontrollen ansetts önskvärd. Trots de hårda nedskärningar som
redan förutsatts skola ske, bör det vara möjligt att än ytterligare halla tillbaka
nyanläggningar närmast på områden, där någon förbättring av ^varuförsörjningen
icke är att motse utan där det, såsom inom serviceverksamheten,
väsentligen är frågan om en standardförbättring.

Priskontrollen hör effektiviseras så att ökade möjligheter vinnas att förhindra
att den kringgås genom upptagande av nya, ofta oekonomiska tillverkningar
eller genom illegala transaktioner. En omprövning av vissa priskalkyler
bar ansetts lämplig i syfte att förebygga eu ekonomiskt icke motiverad
köpkraftsökning genom stegrade vinster och uppkomsten av sadana
vinstmarginaler som föranleda en överflödig varuimport. Eu utvidgning a\
nuvarande importkontroll har därvid synts erforderlig. „ „

Regeringen framhöll vidare, att den återhållsamhet som bör iakttagas uran
de enskildas sida givetvis måste prägla även det allmännas verksamhet. Anslagsprövningen
och utnyttjandet av anvisade medel bör därför följa restriktiva
linjer. Den begränsning av kreditgivningen till utlandet till det handelspolitiskt
ofrånkomliga som eftersträvats sedan hösten 1945 bör konsekvent,
fullföljas och nya eller ökade krediter sålunda komma i fråga, endast nar de
medföra väsentliga fördelar för landets försörjning med nödvändiga varor.

En samling efter dessa linjer kommer enligt regeringens mening att mne -

Onsdagen ilen 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
bära ett starkt skydd för våld penningvärde. Våld utgångsläge är i själva
verket gynnsamt. Jämför man partiprisindexens utveckling i olika länder,
torde vi våga det påståendet, att prisstegringarna hos oss varit mindre än i
de flesta länder i världen. Jämföra vi oss med våra nordiska grannländer, få
vi följande resultat. Partiprisindex steg i Sverige från januari 1946 till januari
1947 från 185 till 194, d. v. s. med 4,86 %. 1 Danmark stego partipriserna
under samma tid från 204 till 224, d. v. s. med något över 10 %; i
Norge var stegringen 166 till 171, d. v. s. 3,01 %.

En jämförelse med Övriga länder skulle visa, att de nordiska länderna och
Schweiz sta i särklass i fråga om stabilitet i prisnivån. Från krigsslutet
till november 1946 hade prisindex i Norge sjunkit med 3 %, i Schweiz med
2 %.I Sverige sjönk partiprisindexet från krigsslutet till januari 1947 med 1 %.
I England hade det till januari 1947 stigit med 7 %, i Förenta staterna i
mars 1947 med icke mindre än 38 %. För länder som Argentina och Nederländerna
bär jag tyvärr icke senare siffror tillgängliga än oktober 1946, men
redan då. utvisa siffrorna en prisstegring med i Argentina 11 % och i Nederländerna
51 %. Man skall självfallet inte jämföra vårt läge med exempelvis
Finlands och Frankrikes, där ju prisstegringarna varit av en helt annan
storleksordning, nämligen 71 % i Finland och 94 % i Frankrike.

De anförda siffrorna ge regeringen rätt att säga, att hittills har prisnivån
i Sverige varit synnerligen stabil. Resultatet av strävandena att begränsa
prisstegring hos oss tål väl att jämföras med resultaten i vilket annat
land i världen som helst.

Vågar man hoppas att det skall bli möjligt att i framtiden ha prisnivån
så pass under kontroll som den varit under den hittills gångna tiden efter
krigsslutet? Enligt regeringens mening bör så kunna ske under förutsättning
att prisutvecklingen på de för oss betydelsefulla marknaderna icke blir alltför
ogynnsam och att de av regeringen uppdragna riktlinjerna för kampen mot
inflationen målmedvetet fullföljas. Det hade säkerligen varit lättare att nå
ett tillfredsställande resultat, om regeringen hade lyckats i sina strävanden
att nå en allmän politisk samling kring ett handlingsprogram till värn för
(lön svenska kronans^ värde. Det är mig angeläget att understryka, att regeringens
önskan att åstadkomma ett sådant handlingsprogram på intet sätt
var motiverat av en strävan att på oppositionspartierna vältra över någon
del av ansvaret vare sig för den hittills förda politiken eller för denna politiks
fullföljande i framtiden. Därmot ansågo vi oss kunna räkna med att ett
enhetligt uppträdande skulle göra slut på de överdrivet pessimistiska skildringar
av vårt ekonomiska läge, som kraftigt bidragit till baissespekulationen
mot den svenska kronan och till minskat förtroende för kronans köpkraft
inom landet. Vederhäftiga upplysningar om läget jämte ett av alla partier
omfattat program för inflationens bekämpande skulle 1m ökat förtroendet för
den svenska kronans värdo, varigenom den sparkampanj, som nu från statsmakternas
sida igångsättes, erhållit ökad anslutning. Regeringen beklagar
uppriktigt, att de långvariga förhandlingarna med partiledarna inte ledde
till något resultat. Att så inte blev fallet har icke berott på skilda uppfattningar
om hur kampen mot inflationen skulle bedrivas. Det beror heller inte
pa regeringens vägran att sammankoppla prövningen av skatteförslagens utformning
med inflationsdebatten.

Det som framkallade krisen var de borgerliga partiernas uppfattning av
det ekonomiska läget, enligt, vilken de löneförhöjningar, som arbetare och
tjänstemän uppnått under 1946/47. framstodo som den närmaste orsaken till
den bristande ekonomiska balansen.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.) .
Inkomstbildningens betydelse i inflationsprocessen bör förvisso icke underskattas.
Men det vore enligt regeringens mening oriktigt att bortse från att
i allt väsentligt lönejusteringarna kunde bäras innanför de nuvarande marginalerna.
och att därför den samhällsekonomiska balansen icke rubbats genom
måttfulla lönestegringar. Oavsett vilken uppfattning man hyser om det nistoriska
händelseförloppet kan det väl icke vara en riktig bakgrund för en vadjan
till tjänstemän och arbetare om stor återhållsamhet att göra dem huvudansvariga
för den nuvarande situationen. o

När jag skall sammanfatta regeringens syn på det ekonomiska läget, gör
jag det bäst genom att hänvisa till regeringens förslag till uttalande inior
partiledarkonferensen. Där hette det följande: 0 ,

Vi äro för närvarande ställda både inför ett problem pa lang sikt och
inför vissa omedelbara svårigheter med vilka det är nödvändigt att komma,
till rätta. På kort sikt är det i första hand angeläget att förhindra en iortsatt
o-lidning i priserna. Det är också nödvändigt att snabbt förbättra balansen i
våra utländska betalningar, så att valutareserven hålles uppe i lämplig omfattning.
Dessa ingripanden förutsätta, att man i den pa längre sikt inriktade
ekonomiska politiken eftersträvar att steg för steg återställa balansen i samhällets
ekonomi, så att de regleringsåtgärder av olika slag, som i dagens lage
äro påkallade, så snart som möjligt åter skola kunna avvecklas.

Efter dessa allmänna principer har regeringen utformat det konkreta handlingsprogram,
för vilket jag tidigare redogjort. Regeringen har inbjudit till
eu samling över partilinjerna omkring detta program.. De borgerliga partiledarna
ha icke ansett sig kunna acceptera denna inbjudan, men regeringen
utgår likväl ifrån att dess förslag och dess åtgärder skola provas av riksdagen
i den anda av saklighet, som av ålder liar präglat riksdagens arbete.
Sker så lära vi komma att konstatera, att vi beträffande atgarderna sta var

anVårt ekonomiska läge inger förvisso bekymmer. Knapphet^ pa arbetskraft,
bränsle och råvaror hindrar en så snabb expansion och en sa snabb höjning
av levnadsstandarden, som vi ville hoppas på, nar världskriget tog slut. Dessa
förhållanden lia vållat besvikelse hos oss alla. De nu beslutade regleringarna
komma förvisso att åstadkomma rubbningar pa åtskilliga haii.^

Vi skola emellertid inte glömma bort hur relativt gynnsam var ekonomiska

position ändå i själva verket är. . , .i „

Priserna i vårt land äro under bättre kontroll an i praktiskt taget alla andra
länder. Ingripandena på utrikeshandelns område ha skett medan annu var
valutareserv var ansenlig. Vårt folk har full sysselsättning. Vart näringsliv
präglas av en stark tro på framtiden trots den nuvarande bristen pa ravaror.

framför allt bränsle. . . .... • .

Dessa positiva faktorer böra enligt var mening dominera bilden av vart
ekonomiska läge. De ge oss också förvissningen, att regeringens åtgärder till
skydd för våra reallöner och till skydd för de väsentliga elementen i var levnadsstandard
skola kunna leda till det av alla önskade regultatet.

Härpå yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! I dagens debatt kan man icke underlåta att ta till
utgångspunkt landets nuvarande ekonomiska läge och konstatera, att detta lage
har undergått en mycket allvarlig försämring sedan den socialdemokratiska
regeringens tillträde till makten sommaren 1945. Jag behöver ju icke erinra
om hur läget var då. för snart två år sedan, hur vi hade en växande tillförsel
av varor inhemska och utländska, hur våra valutareserver voro i stigande,
hur restriktionerna började avvecklas och hurusom man motsäg en successiv

Onsdagen den 19 mars 1947 fm. Nr 12. il

Meddelande av hans excellens hen■ statsministern. (Forts.;
återgång till mera normala ekonomiska förhållanden. Nu ha vi efter två år
kommit i det läge, som vi alltför väl känna till och som kan karakteriseras
med att vi äro på väg tillbaka till regleringssverige, till restriktioner och ransoneringar.

När hans excellens statsministern hämtar så mycken tillfredsställelse från
vissa jämförelser med andra länder, kan jag icke underlåta att konstatera, att
den utveckling, som Sverige har genomgått, icke motsvaras av en likartad utveckling
i andra, med oss relativt jämställda länder. Jag kan t. ex. peka på
Schweiz, där man icke haft denna utveckling, där valutareserven är mycket
stabil, där restriktionssystemet icke är i tilltagande. Eftersom statsministern
nämnde våra nordiska grannländer, kan man ju peka på som ett litet tecken,
låt vara att det icke är vidare betydelsefullt i och för sig, att i Norge avvecklar
man ransoneringen av te och kakao samtidigt som man inför den i Sverige.

Det är riktigt, att konsumtionsprisnivån tills vidare — lyckligtvis säger jag
— har legat och ligger relativt stabil. Men jag tror, att det vore en illusion att
barn fästa sig vid indextalen. Det finns i vårt ekonomiska system med denna
bristande balans mellan efterfrågan och tillgång på varor, varom alla äro ense,
ett övertryck, som sätter prisstabiliteten i fara. Regeringen gör nog därför klokt
i att icke med alltför stor belåtenhet studera bara de formella indextalen.

När regeringen tillträdde, uttalade den nuvarande handelsministern i ett
många gånger citerat yttrande, att skördetiden vore inne, den härliga skördetiden
för den socialdemokratiska regimen. Kanske har denna skördetid icke blivit
riktigt sådan, som handelsministern och hans kolleger hoppats att den skulle
bli. Det spelar nu ur mina utgångspunkter mindre roll. Värre är att vi ha fått
en långt ogynnsammare utveckling än vad Sveriges folk haft anledning vänta.
Ansvaret för denna utveckling måste självklart först och främst falla på landets
regering. Den som lyssnar till en del anföranden även av statsråd ute i den
politiska förkunnelsen i landet eller läser den socialdemokratiska pressen,
skulle emellertid kunna tro, att regeringen är lika litet ansvarig för denna utveckling
som t. ex. för det rikliga och sena snöfallet. Den socialdemokratiska
pressen, understödd senast av handelsministern, söker lägga ansvaret på oppositionen.
Det är den som genom sina varningar, s. k. svartmålningar, till mycket
väsentlig del framkallat det nuvarande läget. Och i den officiella regeringsförklaring,
som vi nyss lyssnat till, kunde icke heller hans excellens statsministern
underlåta att framhålla samma synpunkt. Det verkar som om man på
regeringskåll ansåg, att en opposition icke har rätt att kritisera regeringen.
När ett program och en politik saknas — vilket utvecklingen visar har varit
fallet — skulle oppositionen icke ha rätt att påpeka detta faktum. Idealet för
ett oppositionsparti tycks man på regeringsbänken anse vara ungefär det kommunistiska
partiet, savida man icke föredrar att redan nu betrakta kommunisterna
som regeringsunderlag.

.Tåg vill visst icke dölja, att berättigade och allvarliga varningar från oppositionen
till regeringen kunna verka oroande, men endast under eu förutsättning,
nämligen att regeringen underlåter att handla i överensstämmelse med
lägets krav. När vi inom oppositionen under fjolåret framställde våra upprepade
varningar, där vi framhöllo, att en utveckling av den art som har kommit,
kunde riskeras, ansago vi det självklart, att regeringen icke skulle kunna underlåta
att skrida till handling. Tydligen hade vi under fjolåret ett något för
stort förtroende för regeringen, Vi trodde nämligen icke. att den skulle kunna
låta utvecklingen löpa utan att lägga om kursen.

Hans excellens statsministern har vid inbjudan till förhandlingarna med oppositionen
och även i dag förklarat, att avsikten med dessa förhandlingar ingalunda
var att lägga över ansvaret på oppositionen. Jag vill emellertid konsta -

■>o Sv 12. Onsdagen den 19 mar. 1947 fm.

Meddelande itc hann excellens herr statsministern. (Forts.)
lera, som jag nyss nämnde, att den socialdemokratiska pressen icke gör någonting
annat än försöker lägga över ansvaret på oss. Förhåller det sig så, att den
förut synnerligen intima kontakten mellan regeringen och den väldresserade
socialdemokratiska pressen plötsligt helt och hållet upphört, eftersom denna
press handlar tvärtemot statsministerns uppfattning? I själva verket våga vi
inom det parti jag representerar göra gällande, att oppositionen har fyllt sin
plikt genom att gång efter annan med stor envishet varna och ange den allmänna
karaktären av den hotande ekonomiska utvecklingen. Vi våga påstå, att
vi där ha gjort vad som är oppositionens skyldighet att göra. Det är sant, att
vi icke vid varje tillfälle i detalj utformat ett handlingsprogram. Vi ha vid de
flesta tillfällen nöjt oss med att uppdraga de allmänna riktlinjerna. Eu opposition,
som ju icke har det kansli och de andra förutsättningar, som endast regeringen
besitter, kan sällan eller aldrig göra en sådan detaljbearbetning. Men
icke vill väl regeringen eller det socialdemokratiska partiet säga, att regeringen
kunde ingenting göra för att oppositionen hade bara i stora linjer talat om hur
ten förnuftig politik.skulle läggas. Den har icke talat om precis hur det skulle
ske. De allmänna riktlinjer vi angivit äro mycket enkla och innebära, att man
får försöka undvika en alltför stor total efterfrågan i förhållande till varutillgången.
Annars blir det varubrist, tendens till prisstegring och importöverskott
och allt vad vi fått bevittna. Man får en snedvridning av prissystemet, en
olämplig produktionsinriktning och många andra saker. Vi ha icke tröttnat att
upprepa, att orsaken till att det redan under fjolåret blev en tendens till för
stor efterfrågan var en alltför stor investeringsverksamhet i förhållande till folkets
sparvilja. Därigenom skapades ett läge med överdriven knapphet på varor
och arbetskraft, och därigenom fick man en utveckling, som även vad själva
inkomstbildningen beträffar ledde till förstärkt inflationstryck. Detta står
också att läsa i den av oppositionspartierna utsända förklaringen och har många
gånger framhållits från denna talarstol. Det är märkvärdigt, att man från
regeringshåll icke observerat denna förklaring utan gång på gång upprepar,
som statsministern gjorde för en stund sedan, oriktiga referat rörande oppositionens
ståndpunkt, där man säger, att vi framhållit lönebildningen som den
allena avgörande. Jag ber att få hänvisa statsministern till oppositionspartiernas
gemensamma förklaring.

Om man har ett läge med en sådan för stor investeringsverksamhet, blir det
svårt att hindra en ökning av vinsterna inom företagen. Dessa vinster bli då
på många håll så stora, att företagen mycket väl kunna betala betydande lönehöjningar
utan att räntabiliteten råkar i fara. Men det hindrar icke, att
denna process innebär, att efterfrågan på olika varor blir för stor i förhållande
till varutillgången. Man kan också uttrycka det så, att dessa löneförhöjningar,
i den mån de1 komma till stånd utan prishöjningar, minska företagens
av de betydande vinsterna beroende stora sparande. Därför minskar det totala
sparandet, och då kan balansen endast upprätthållas, om den totala investeringsverksamheten
i samma mån inskränkes. Men det är detta regeringen icke
velat göra. Därigenom ha vi fått denna av inflationstryck karakteriserade utveckling.
Den kan tyvärr icke hejdas bara genom priskontroll. Tyvärr ökar
ju icke en priskontroll varutillgången. Har man bristande balans mellan tillgång
och efterfrågan, hjälper det icke i och för sig att tala om skärpt priskontroll.
Det är klart, att priskontrollen har mycket viktiga uppgifter, och
den är en absolut nödvändig del i den nuvarande ekonomiska politiken, men
den kan som sagt icke klara allt.

På det håll jag representerar önskar man största möjliga reella inkomsthöjning
för alla folkgrupper, särskilt för de breda lagren, de som ha en relativi
blygsam standard, största möjliga inkomsthöjning, som är förenlig med eu

Onsdagen den 1U mars 11)47 fm

Nr 12.

Meddelande av hans excellens hen■ statsministern. (Forts.)
naturlig expansion av landets näringsliv och med beaktande av det tränganue
behovet av nya bostäder. Men man gör icke folket någon tjänst genom att
skapa ett läge, där de nominella inkomsterna vida överstiga vad som i längden
är ekonomiskt genomförbart. Då får man endast inflation och icke någon höjning
av de reella inkomsterna vare sig för arbetarna eller andra utöver vad
som vore möjligt utan inflation, utan man får sannolikt en sämre utveckling,
därför att det icke går att förbruka mera varor än som finnas disponibla.

Allt detta tycks man på regeringshåll numera inse. Det antydes i regeringens
utsända förklaring, låt vara att det var eu förklaring, som tillkom på ett
relativt sent stadium av förhandlingarna efter en — kan jag säga — mycket
glädjande inverkan från oppositionens synpunkter. Det måste emellertid beklagas,
att regeringen icke redan i fjol ville inse, att läget var sådant och ta
konsekvenserna därav. Då hade den nuvarande utvecklingen i viss mån kunnat
förebyggas. Man kunde sedan också ha begränsat lyximporten så att den stannat
vid måttlig omfattning. På sådana vägar kunde man troligen undgått en
sådan genomgripande importreglering, som nu blivit nödvändig.

Oppositionen inbjöd under fjolåret gång på gång regeringen till samling
kring ett sådant program. Vad svarade regeringen? När vi sade, att det gällde
att samla inte bara partierna utan alla stora folkgrupper, så svarade regeringen,
att den inte ville sammankalla en s. k. rundabordskonferens. Man kunde inte
bestrida, att det var nödvändigt att synpunkterna vägdes mot varandra för att
uppnå vissa kompromisser, men man ville eller vågade inte göra ett försök
till en sådan samling. Vårt betonande av att man inte kunde ge folket större
inkomster än vad som svarar mot varutillgången försökte man utnyttja på ett
sätt, som jag måste beteckna som en smula demagogiskt: man framställde oss
såsom motståndare till en reell standardhöjning för folket. Vi ha, trots denna
regeringens ståndpunkt, inte tröttnat att gång på gång upprepa, att enligt vår
mening investeringsverksamheten står i centrum och att vi vilja ha .största
möjliga realinkomsthöjning utan inflation.

När regeringen nu i år kommit till den uppfattningen, att eu begränsning
av den i pengar uttryckta efterfrågan är nödvändig, och när det yttersta syftet
med vårt anbud till regeringen i fjol var att åstadkomma samling kring
denna linje, varför vågade regeringen då inte i fjol inbjuda de olika partierna
till ett försök att realisera ett dylikt program? Jag tror, herr talman, att det
inte är möjligt att undgå den slutsatsen, att ängslan för kommunisterna var
en faktor, som påverkat regeringen. Man befarade, att kommunisterna ute på
arbetsplatserna skulle driva en agitation, som skulle vara farlig för det socialdemokratiska
partiet. Man trodde nämligen icke, att kommunisterna skulle
kunna förmås att gå med på ett program av denna art.

Statsministerns ängslan tog sig till eu början det eu smula överraskande
uttrycket, att. han i bevekande ordalag upprepade: »Snälla kommunister, kom
ihåg att ni äro överflödiga! Var så snälla och upplös ert parti och träd in i
vårt!» Detta har emellertid tydligen inte gjort något intryck på herrar Linderot
och Hagberg i Luleå eller kommunistledningen i övrigt, och därför har regeringen
nu beslutat sig för en ny taktik. Statsminister Erlander ger kommunisterna
beröm för ett sakligt uppträdande, handelsminister Myrdal likaså i sitt senaste
tal. Det är tråkigt för regeringen att det verkar, som om dessa närmanden
inte skulle möta större framgång än statsministerns bevekande böner i höstas.
Kanske har statsministern någon gång läst i en roman om bur det går för en
kavaljer, som eu tid varit kylig mot en intresserad ung dams närmanden. När
kavaljeren på ett senare stadium själv försöker närma sig den sköna, lär det
inte sällan inträffa, att den unga damen — som man säger i England — vänder
den kalla skuldran till. Det är just vad kommunistledaren Linderot gjorde i sitt

Nr 12.

Onsdagen den 10 mars 1947 fm.

Meddelande av hann excellens herr statsministern. (Forts.)
söndagstal. Kommunisterna vilja tydligen nu ställa upp villkor för att de skola
fortsätta med det stöd åt regeringen, som man beviljat under de senaste två
åren. Börja kanske kommunisterna tvivla på att seglatsen på den socialdemokratiska
skutan skall bli lyckosam? Herr Linderot överraskade nu genom afl
i stället börja berömma högerpartiet med herrar Domö och Skoglund i Doverstorp
i spetsen. Om detta gjordes för att reta statsminister Erlander eller för
att reparera herr Hagbergs faute i radio är inte lätt att säga.

Vad som i dag måste slå.s fast är, att regeringen genom sin passivitet och
underlåtenhet att ens försöka en samordning av alla krafter kring eu effektiv
hushållning bär ansvaret för den sorgliga utvecklingen. Kanske var det i
känslan av detta, som statsministern i januari inbjöd de politiska partierna till
förhandlingar. Enligt vår mening var detta för sent; inbjudan borde ha skett
långt tidigare och borde haft en större omfattning. Även om avsikten med
denna, inbjudan verkligen var — och det tror jag gärna — att om möjligt
uppnå större effekt i kampen mot inflationen, så är det uppenbart, att man
samtidigt räknade med att binda oppositionens händer.

Jag måste f. ö. konstatera, att någon vilja till uppgörelse, medgivanden eller
kompromisser inte förefunnits från regeringens sida under dessa förhandlingar.
Tag t. ex. frågan om uppmuntran åt sparandet! Om man har en bristande
balans mellan efterfrågan och varutillgång, som inte kan rättas till
annat än genom en ganska långsam process, så är det ju först och främst
nödvändigt att uppnå en frivillig återhållsamhet både när det gäller investeringar
och förbrukning. Ett program, som skulle kunna samla hela folket
kring en alldeles extraordinär inställning till sparandet, måste därför vara
en väsentlig del i varje politik mot inflationen. Yad hade då varit naturligare
än att regeringen förklarat, att detta är så viktigt att vi äro villiga att undanskjuta
sådana skiljande frågor, som enligt väsentliga folkgruppers mening
skulle omöjliggöra en samling av hela folket kring ett spa.rprogram! Regeringen
ville emellertid inte undanskjuta detta skattehöjningsprogram, som av
stora delar av folket uppfattas på detta sätt. Regeringen säger bara — det
har också framkommit många gånger offentligt — att vi tro inte att detta
skatteprogram är skadligt. Men, herr statsminister, detta är ett •psykologiskt
problem. Man får lov att respektera de psykologiska förutsättningarna, om
man vill samla folket kring en sparaktion. I själva verket avvisades oppositionens
närmanden i fråga om skattepolitiken mycket bryskt från regeringshåll.
vilket är så mycket mera anmärkningsvärt som vid politiska diskussioner ute
i landet och i den socialdemokratiska pressen samt på annat håll framkommit
antydningar om att en del modifikationer av skatteprogrammet skulle kunna
tänkas. Därom fick oppositionen inga närmare upplysningar vid förhandlingarna.
trots upprepade frågor om hur långt regeringen skulle kunna sträcka
sig Naturligtvis

var det inte bara skattefrågorna, som dominerade dessa förhandlingar.
Regeringen var villig att göra de uttalanden om inkomstbildningen
och investeringarna, vilka nu blivit offentligt redovisade och vilka tydligen
motsvarade regeringens så småningom utkristalliserade uppfattning. Jagkonstaterar,
att det uppenbarligen inte var något .särskilt tillmötesgående
mot oppositionen, utan det var ett konstaterande av vad regeringen själv anser.
Från oppositionshåll begärde man att sammanhangen skulle uttryckas så tydligt,
att man skulle kunna, uppnå två resultat. För det första -—• ordningsföljden är
likgiltig —- ville man att det kommunistiska partiet skulle bli verkligt effektivt
bundet till dessa förklaringar och inte finna något kryphål för att senare
kunna förklara, att nu är läget ett helt annat, så nu skall man göra tvärtom.
För det andra, krävde man att det skulle uttryckas så tydligt, att hela Sveriges

Onsdagen den 10 mars 1947 fm.

Nr 12.

2ö

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
folk skulle förstå det nuvarande läget och tillbörligt respektera konklusionerna.

Hur viktig och berättigad oppositionens krav var på den första punkten bär
framgått närmast av en ledande artikel, som stod i Ny Dag samma dag regeringens
egen deklaration publicerades. Dår star det, för att bara taga ett exempel,
att »skall man kunna stabilisera och sänka priserna är det nödvändigt att
höja lönerna, därför att endast då kan man fa en stor produktion». Jag skulle
vilja fråga hans excellens statsministern om denna kommunistiska uttolkning
av regeringsförslaget överensstämmer med hans uppfattning om en naturlig uttolkning.
Jag hoppas att statsministern inte glömmer bort min blygsamma anhållan
att få upplysning på denna punkt. Jag undrar om det är denna punkt
statsministern särskilt har i tankarna, när han ger kommunisterna sa mycket
beröm för deras uppträdande.

För det andra: utan en mycket tydlig skildring av hur detta läge har uppkommit
är det inte möjligt att karakterisera läget på ett sådant sätt, att det
verkligen blir övertygande, så att alla människor inse vad läget kräver. Yad
oppositionen där ville var en hållbar och preciserad skildring av den uppfattning,
som regeringen föreföll oss ha antytt, fast i mera vaga ordalag. Men det
ville regeringen och kommunisterna inte gå med på.

Regeringen erkänner, att köpkraft och efterfrågan äro för stora, men tycks
alltjämt vilja, att det skall vara en väl bevarad hemlighet hur detta läge har
uppkommit. Éfter alla dessa inflations debatter ha vi fortfarande inte fatt någon
närmare skildring av hur regeringen förklarar att landet bär kommit i
detta läge. Inte ens i dag ha vi från regeringen fått någon skildring därav.
Det tycks vara någonting som har inträffat på ett helt oberäkneligt och oförklarligt
sätt — för man kan ju inte på allvar mena, att oppositionens s. k. svartmåleri
skulle vara den enda förklaringen till att landet har kommit i detta
läge. Vad är det då för faktor utanför regeringens direkta eller indirekta inflytande,
som har framkallat denna utveckling? Det, herr statsminister, är eu
fråga, som jag tror att svenska folket skulle vara mycket intresserat av att fa
belyst.

Jag skall, herr talman, nu inte gå in på någon närmare diskussion av olika
mera konkreta sidor av kampen mot inflationen. Jag skall bara säga ett par
ord rörande handelspolitiken i dagens läge, men jag vill understryka, att i jämförelse
med den oriktiga uppläggningen av d,en ekonomiska politiken i stort
anser jag att de misstag, som begåtts på det handelspolitiska området, äro av
relativt mindre betydelse, ehuru de likväl kunna vara viktiga nog.

För det första är det ju allmänt bekant, att regeringens fjolårspolitik att vilja
framtvinga en prissänkning i svenska kronor på de svenska exportvarorna var
en mycket omotiverad politik. Lyckligtvis ledde den inte till något resultat, utan
regeringen fick mycket snart ge vika och medge oförändrade priser. Jag tror
det var tur för regeringen, ty i dagens läge med valutabrist undrar jag, om regeringen
skulle lyckats förklara för svenska folket, att den hade framtvingat en
försäljning av de svenska exportvarorna till priser, som lågo icke oväsentligt
under de tidigare och långt under vad man fick på andra håll. Statsministerns
förklaring i dag, som såvitt jag kunde uppfatta den rätt innebar att regeringen
nu medger fullständigt fri exportprispolitik från företagens sida, måste tolkas
som ytterligare en reträtt från regeringens sida. Den uppger då fjolårets försök
att bestämma till vilka priser svenska exportvaror skola säljas till utlandet.

Vad handelspolitiken beträffar vill jag endast i förbigående beröra eu
annan sak. nämligen handelsminister Myrdals förklaring i början av december.
alt importrestriktioner troligen inte skulle kunna undgås. Fn för -

Nr 12.

Onsdagen den 19 murs 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
klaring av denna art från det ansvariga statsrådet bör enligt min mening inte
ges förrän läget är sådant, att åtgärden omedelbart vidtages. Till dess får
nog regeringen hålla, sina diskussioner på den punkten för sig själv,
ty det är väl alldeles klart att ett sådant uttalande, som handelsministern
då _ gjorde, måste stimulera importörerna att importera så mycket
som möjligt, innan de befarade restriktionerna sättas i kraft. Det kan ju
också sägas, att vår importutveckling under de sista månaderna inte direkt
motbevisar, att ett dylikt inflytande kan ha gjort sig gällande. Handelsministern
skulle förtjäna en tackadress från lyximportörema för att han varnade
dem i tid, så att de hunno ta in rätt stora kvantiteter under de senaste två
månaderna. Nu blev handelsministern desavouerad av regeringen i december
och januari, och först på ett senare stadium har regeringen anslutit sig till
handelsministerns uppfattning, vilket ju för honom möjligeu kan vara något
litet plåster på såret men knappast uttryck för en tillfredsställande ledning av
handelspolitiken. Däremot kan väl handelsministern inte vara riktigt glad åt
den socialdemokratiska pressens förtjusning över att importförbudet skapar
arbetstillfällen inom sådana näringar — även lyxbetonade — som här i Sverige
äro relativt litet effektiva. Dessa näringar komma att dra till sig arbetskraft
för att möjliggöra en fortsatt, men fördyrad lyxkonsumtion, samtidigt
som exportindustrien saknar arbetskraft.

Jag vill visst inte förneka, att en importbegränsning i nuvarande läge är
nödvändig. Jag anser att den på vissa punkter borde kommit tidigare. Huvudfelet
har varit en allmän ekonomisk politik, som givit utlopp åt de inflationsdrivande
krafterna. Att kalla importbegränsningen för ett värn för reallönerna,
vilket tycks vara regeringspartiets sista slogan, förefaller mig vara
att utmana löjet. Vill man största möjliga realinkomsthöjning i landet, så gäller
det att i tid bedriva en ekonomisk politik, som är förenlig med stort internationellt
varuutbyte, inte en politik, som leder till handelsrestriktioner!

Jag skall här i förbigående endast beröra ett uttalande, som folkhushållningsministern
gjorde rörande nödvändigheten att förhindra en ytterligare ökning
av bilparken. Det förefaller mig som om nyttotrafiken här i landet är så
pass betydande, att man knappast kan säga, att inte ytterligare någon ökning
av bilparken är produktiv och nationalekonomiskt väl motiverad, detta alldeles
frånsett de handelspolitiska konsekvenser, som skulle kunna följa av en mycket
brysk politik på detta område.

Ja, det är uppenbart, att efter det som de senaste dagarna har inträffat kan
man konstatera något av eu förtroendekris. Statsministern ville inte tro detta,
när man med smärre bokstäver ville konstatera detsamma redan i januari. Han
tröstade sig då med att det under speciella förhållanden utkämpade fryksdalsvalet
enligt hans mening inte hade givit uttryck åt någon sådan förtroendekris.

Tillåt mig därför fråga hans excellens statsministern, om han är villig att
pröva svenska folkets förtroende för regeringen genom att utlysa nyval, så att
folket får tillfälle att ge sin mening till känna.

Fn sak är klar: man vinner inte förtroende genom att skylla ifrån sig för den
olyckliga utveckling, som har ägt rum. En regering, som inte har kurage
nog att handla medan tid är och som sedan vill lasta över så mycket som möjligt
av ansvaret på andra — och det innebära i själva verket dessa regeringsuttalanden,
som ha gjorts på annan plats, trots statsministerns förklaring i dag
— den regeringen förtjänar inte förtroende och får det inte heller.

De resolutioner, som de senaste veckorna fabricerats på löpande band, närmast
till statsministern, kunna väl knappast vara någon tröst. De äro ju av
samma art som de resolutioner, som fackföreningarna gjorde i januari och de -

Onsdagen don 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av kana excellens herr statsministern. (Forts.)
eember under devisen »Ut med borgarpressen», den gången helt och hållet mot
statsministerns vilja, efter vad han upplyste om, då trafiken led mot sitt slut.
Jag vet inte om statsministern har lika obetydligt inflytande på det resolutionsmakeri,
som nu äger rum. men förmodligen förhåller det sig så att han nu har
större inflytande i partiet än han hade i vintras. Jag tror inte dessa resolutioner
kunna dölja en förtroendekris, som har blivit alltmera skärpt. Den kan inte
hävas genom att regeringen bestrider, att dess politik varit oklok. Den kan
hävas endast genom ett program av sådan art att det väcker allmänhetens tilllit
och genom att regeringen utan dröjsmål sätter ett sådant program i verkställighet.

En huvudsynpunkt måste då vara att man skjuter åt sidan de partiskiljande
frågorna och överger den doktrinära inställning, som präglat en del av de
förslag, varom nu talats. ''Genomför skattesänkningen, som i nuvarande läge
är en psykologisk nödvändighet, men låt bli skattehöjningen, som av folkets
breda lager betraktas som en straffskatt på sparandet! Försök samla hela
svenska folket kring en politik, som man kan enas om, och skjut de andra
sakerna åt sidan! Lägg t. ex. förslaget om oljemonopol på hyllan! Det kan uppenbarligen
inte på något sätt underlätta kampen mot inflationen, men det
kan möjligen trassla till ett redan förut besvärligt handelspolitiskt läge.

Jag skall, herr talman, inte gå in på de konkreta sakerna utan hänvisar till
den förklarinp-, som avgavs av oppositionspartierna i förra veckan. På det håll
jag representerar är man villig att sakligt och objektivt pröva de förslag, som
regeringen kommer med, men mycket beror naturligtvis på hur politiken lägges
till rätta och i vilken anda den utformas. Det är möjligt, ehuru jag inte
bär några större förhoppningar på den punkten, att vissa förändringar i regeringens
sammansättning skulle kunna underlätta ett återställande av förtroendet.

Den kurs, som regeringen hitintills har följt, har uppenbarligen icke lett till
lyckosamma resultat. Det är därför nödvändigt att konstatera, _ att vi behöva
en kursförändring, ett annat tänkesätt än det som hittills varit radande beträffande
vissa delar av politiken. Förstår regeringen inte här att lära av erfarenheten,
så kommer dess ansvar för vedermödor och olyckor, som drabba
vårt folk. att bli än större än i dag och, tror jag. större än någon regering kan
bära.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det kanske må
vara mig tillåtet att, sedan nu oppositionens ledare har kommit med kritiken
av regeringsprogrammet, ta till orda med ett par, som jag hoppas åtminstone,
kortfattade förtydliganden. För det första konstaterar jag, att herr Ohlin numera
tycks hoppas på att oppositionen skall få förstärkning från herr Hagberg
och herr Linderot. Det är klart att man alltid kan hoppas, men jag skulle vilja
ge herr Ohlin ett råd, när det gäller det nu begynnande samarbetet med den
andra delen av oppositionen mot regeringen. Man skall inte vara så rädd för
kommunisterna, som herr Ohlin tycks vara. Ty, ärade kammarledamöter, vad
var det herr Ohlin sade? Jo, han sade: vi kunde inte acceptera eu skrivning vid
beskrivningen av läget, därför att; vi inte voro säkra pa hur kommunisterna
tolkade den skrivningen. Ja, herr Ohlin, skall man driva en sådan politik att
man inte vågar göra ett uttalande utan att man först frågar kommunisterna:
hur tolkar ni detta uttalande? — då tror jag, att utsikterna ii ro små att komma
fram till ett resultat.

Socialdemokraterna lägga i de skrivna orden precis det som star om sambandet
mellan inkomstökningar och riskerna för prisstegring. Sedan få andra

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
tolka det som de finna lämpligt, men vi voro beredda att sätta in vår auktoritet
på den tolkning, som vi deklarerade vid partiledarkonferensen.

Sedan måste jag göra en annan randanmärkning. Ä ena sidan säger heir
Ohlin, att vi voro alldeles omedgörliga. Vi ville inte komma fram till ett resultat.
Å andra sidan säger han, att vi i långa stycken accepterade det program
för inflationens bekämpande, som oppositionen sedan lång tid har slagits
för och fört fram. Jag kan inte finna någon överensstämmelse mellan de uttalandena.
Antingen accepterade vi väl inte programmet, eller också voro vi väl
inte så omedgörliga vid förhandlingarna, som herr Ohlin vill göra gällande.

Herr Ohlin sade emellertid, att det avgörande var, att vi inte ville bekänna
våra synder. Vi ville inte tala om för vårt folk anledningarna till att vi hade
kommit ut i dagens mycket besvärliga situation. Ja, herr Ohlin, det ha vi resonerat
om så många gånger att jag trodde att man skulle slippa höra detta.
Att regeringen inte är rädd för att tala om för vårt folk lägets allvar, del
torde herr Ohlin ha fått exempel på i dessa dagar. Tror herr Ohlin, att vi ha
tillgripit kafferansoneringen för att lugna nerverna på folk? Vi ha väl tvärtom
därigenom visat att vi äro beredda, inte bara att tala om att läget är allvarligt,
utan också att ta ansvaret för handlingar, som sannerligen inte äro
populära. Skulle vi inte kunna sluta med talet om att vi inte ha vågat ge eu
riktig skildring av den ekonomiska situationen och vad som har lett fram
till den.

Men jag skulle vilja säga herr Ohlin: vi betrakta inte det att vi ha lyckats
hålla prisnivån och levnadskostnadsnivån stadigare än i praktiskt taget alla
andra länder som ett misslyckande. Jag kan inte förstå, hur man kan göra
gällande någonting sådant. Jag har här i min hand ett diagram, som visar
utvecklingen i ett land, där herr Ohlin fick sådana utmärkta lärdomar om
hur inflationen skulle bekämpas, att inflationskonferensen sprack, så fort han
kom hem. Den utvecklingen visar, att man sannerligen inte där har lyckats
särskilt väl med det som vi anse vara det väsentliga, nämligen att undvika eu
prisstegring som på allvar hotar lönerna och inkomsterna för pensionärer och
småsparare. Så länge herr Ohlin inte kan visa, att vi på denna punkt ha lidit
ett så katastrofalt nederlag, som vi enligt hans skildring skulle ha gjort, tilllåter
jag mig hänvisa till den faktiska utvecklingen.

Jag skulle dessutom vilja fråga: vad är det som vi borde ha gjort men
som har underlåtits och som alltså har fört oss in i ett läge som visserligen
herr Ohlin tror är unikt för Sverige men som faktiskt många, många andra
länder befinna sig i. Ja, herr Ohlin hade vissa anmärkningspunkter, men hans
anförande var ju milt som en västanfläkt, jämfört med vad man får läsa i herr
Ohlins press. Men herr Ohlin har väl ungefär lika litet inflytande över den
som jag har över min, så vi få väl vara kvitt på den punkten. Vad var det
han sade? Jo, vi skulle ha sammankallat eu rundabordskonferens tidigare. Dä
vill jag ställa följande frågor.

För det första: anser herr Ohlin, att de lönejusteringar, som ha vunnits,
innebära risker för den ekonomiska balansen? Skulle herr Ohlin, om han vård
ekonomisk diktator här i landet, ha förhindrat dessa lönestegringar? Skulle han
ha förhindrat stegringen av tjänstemannalönerna? Skulle han ha förhindrat
den justering om sex procent som metallindustriarbetarförbundet nu uppnått?

För det andra: om herr Ohlin har den uppfattningen att dessa lönejusteringar
skulle ha förhindrats, vill han då ge mig receptet på vad vi skullo ha gjort?
\i leva nämligen, vilket herr Ohlin kanske inte har observerat, i ett alldeles
fritt land, och vi ha en fri fackföreningsrörelse, som förhandlar med arbetsgivarna
om dessa ting. Det, går inte att genom ett ensidigt diktat bestämma
att lönerna skola vara så och så stora. Vi tro helt enkelt, och det ha vi också

Oasdagen den 19 mavs 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
sagt måuga gångar, att en politisering på ett tidigt stadium av lönerörelserna
skulle ha inneburit risker för möjligheterna att komma överens. Vi tro, att en
klåfingrig regering tvärtom hade varit riskabel i den nuvarande situationen. Ur
den synpunkten tror jag att landets näringsliv kan vara tacksamt för att det
inte är herr Ohlin, som har haft ansvaret under den tid som avtalsrörelserna
pågått. Det kan mycket väl hända, att vi då hade stått i ett läge, kanske med
högre lönestegringar, kanske med lägre, men med risker för arbetskonflikter
och allt vad det för med sig. Vi ha följt den gamla socialdemokratiska linjen
att parterna på arbetsmarknaden skola få upplysning om hurudant läget är —
och det ha de också fått; det är inte någon tvekan om att inte arbetsgivareföreningen,
tjänstemannaorganisationerna och IX) haft väl reda på hurudant läget
var1 — och därefter skola de, under känslan av sitt eget ansvar, söka komma
överens. Jag tror att under normala förhållanden och så länge inte lönejusteringarna
innebära något allvarligt hot mot samhällsbalansen, är detta en
riktig politik.

Men en annan sak är att man när lönejusteringar skett och prisstegringar
uppstått kan säga: vi lägga oss fortfarande inte i avtalsrörelserna, men vi vilja
deklarera vår uppfattning, att nu ungefärlig jämvikt råder.

Jag upprepar: den fråga, som jag ställer till herr Ohlin, är denna: äro de
uppnådda lönejusteringarna orättfärdiga, innebära de ett angrepp mot företagarvinsterna
av sådan omfattning, att den samhällsekonomiska balansen rubbats?
Ty är inte detta senare fallet, var ju inte någon olycka skedd med att vi inte
tidigare inkallade inflationskonferensen.

Vidare skulle jag verkligen hoppas, att de upplysningar, som herr Ohlin här
gav om hur litet regeringens ingripande för att pressa priserna på skogens
produkter har betytt, spredes genom hela vår press, ty då kanske det bleve slut
på detta tal om att en av anledningarna till det nuvarande läget skulle vara.
att vi sålt bort våra skogsprodukter till för låga priser.

Det är riktigt, att regeringen med tacksamhet kan notera det förhållandet,
att det inte skedde någon nämnvärd export under den tid, då bestämmelsen om
•) % reduktion gällde. Det är möjligt att det var en felbedömning att företaga
en sådan reduktion, men det hela har inte spelat någon roll, vilket även herr
Ohlin hederligt medgav. Den summa, som förlorades och som i vissa herr Ohlin
närstående tidningar framställts såsom orsaken till den nuvarande situationen,
var 270 000 kronor. Det är pengar det också, men herr Ohlin har rätt i att
man i det här sammanhanget nog får sluta med legendbildningen om vår felaktiga
prispolitik som krisens upphov.

Kreditgivningen till utlandet, som liar spelat en stor roll i press diskussionen,
förbigick herr Ohlin. Det förstår jag, och jag skall inte heller ta upp den
saken. Jag förstår, att den förre handelsministern inte hade någon anledning
att ta upp en diskussion om de kreditavtal som träffades under 1945. eftersom
han i stor utsträckning bar ansvaret för den då förda politiken. Men det
kan ju vara nyttigt för oss att få konstaterat, med vilken lätt hand herr Ohlin
berörde denna del av »vanstyret».

Sedan kan jag inte se, att herr Ohlin egentligen gav någon annan rekommendation
när det gäller kampen mot inflationen än att han ville att jag skulle
utlysa nyval. Jag tycker inte att det tillhör de mera lyckade recepten på medel
att bekämpa inflationen. I en situation, då det gäller att spänna landets
krafter till det yttersta — ty det gör det nu — i en situation, då det verkligen
gäller att hålla samman, ställer sig oppositionens ledare upp och säger, att det
skulle vara trevligt; att so hur det skulle gå. om det bleve nyval! Det yttrandet,
herr talman, avslöjar alldeles tankegångarna bakom hela herr Ohlins anförande.

\r 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det är naturligtvis alldeles omöjligt för mig att på tre minuter besvara
de frågor, som herr statsminstern ställt. Jag tillåter mig också säga till hans

excellens herr statsministern, att jag skall besvara hans frågor, sedan han

först har besvarat min fråga om regeringens åsikt om orsakerna till att vi ha
kommit i det läget, att efterfrågan är väsentligen för stor i förhållande till
varutillgången.

Rädslan för kommunisterna är, herr statsminister, mycket större inom det
socialdemokratiska partiet än hos oss och detta icke utan skäl. Jag angav
flera orsaker till att vi ville ha preciserade formuleringar i parti ledarkonb -rensens uttalande. Fn av dem var att vi ansågo oss kunna konstatera, bl. a.
genom att läsa Ny Dag, att en viss föreslagen skrivning, vilken delvis härstammade
från mig, skulle tolkas på sådant sätt, att den bleve värdelös. Och

det är ju inte så mycket vunnet med att kompromissa ihop uttalanden, som

vardera parten läser på sitt sätt. Vi ville åstadkomma ett praktiskt resultat och
inte bara att det skulle finnas möjlighet för regeringen att säga, att man gjort
upp med oppositionen.

Vidare säger statsministern än en gång, att regeringen har inte alls misslyckats,
ty priserna ha ju inte stigit så mycket. Ja. det går till en tid att ha
ett. sadant där övertryck på prisnivån, men man pressas då också in i ett reglerings-
och ransoneringssystem. Och när statsministern inte kan upptäcka,
att det varit någon ogynnsam utveckling här i vårt land under de senaste åren.
så tror jag att det år ganska hopplöst, att jag försöker förklara det för honom.
■Tåg tror emellertid att statsministern härvidlag tillhör en mycket liten minoritet
i vårt land.

När regeringen har accepterat oppositionens förslag, kan den väl inte vara
omedgörlig, säger statsministern. Regeringen har ju både förklarat och publicerat
sin uppfattning. Jag tillåter mig då fråga statsministern: på vad sätt
skiljer sig- den förklaring, som regeringen mot slutet av konferensen kom med
såsom sitt burl, från regeringens verkliga uppfattning? Vari ligger den kompromiss,
det tillmötesgående som regeringen har gjort?

Regeringen är inte rädd för att tala om för folket lägets allvar, och ett bevis
därför är kafferansoneringen, säger statsministern. Ja, uppenbarligen hade
vi kommit i ett sadant valutaläge, att det inte längre gick att undvika importbegränsningar.
och då kunde ju regeringen inte underlåta att handla. Men regeringen
vill fortfarande inte tala om vad det beror på att vi kommit i detta
läge. Statsministern säger t. o. m., att det hade varit »klåfingrighet» att göra
någonting för att förhindra en utveckling av detta slag.

Tiden för min replik är nu ute, och jag vill endast, när statsministern talar
om nyval sasom en orimlighet, därför att det nu gäller att hålla samman, säga
att förutsättningen för att man skall kunna halla samman är, att regeringen
i sin politik ocksa. tar hänsyn till reaktionerna utanför regeringspartiet.

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vill börja med ett litet inpass
till herr statsministern i anledning av hans senaste anförande.

Hans excellens herr statsministern säger, att han inte är rädd vare sig för
!l^vai'' svenska folket eller för att tillgripa långtgående åtgärder.
Tillät mig att säga, att det vore bra, om landets statsminister hade någon annan
möjlighet att fa svenska folket att första, att han vill bli lagen på allvar,
än en kafferansonering.

Statsministern försökte här anlägga en optimistisk syn på läget, men det
gick inte helt. Ju längre han kom i sitt anförande, ju mer pessimistisk blev

Onsdagen den 19 murs 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
han, även om han mot slutet återigen började måla litet ljusare. Det är val
dock alldeles klart, att vi både ur valutasynpunkt och när det gäller riskerna
för eu fortsatt inflationistisk utveckling befinna oss i ett allvarsamt läge. Såsom
framgår av bankofullmäktiges skrivelse och även av statsministerns eget
uttalande här i dag, har riksbankens tillgång på guld och utländska valutor
gått ned nästan katastrofalt. Detta medför ju att vår utrikeshandel måste
snöras in i en tvångströja och att den inhemska konsumtionen måste ransoneras
och regleras.

Jag fäste mig särskilt vid ett yttrande i statsministerns första anförande,
när han var inne på frågan om priskontrollen. Statsministern säger, att priskontrollen
skall ytterligare förstärkas, och han var, om jag fattade honom
rätt, beredd att utvidga den till att även omfatta sådana åtgärder, att producenterna
icke skulle kunna upptaga tillverkning av nya varor utan särskilt
tillstånd. Det är, med få ord sagt, det norska systemet, som skulle tillämpas.
Detta system skymtade visserligen under inflationskonferensens överläggningar,
men avvisades då mycket energiskt. Jag tror inte att man vid det tillfället
ens från regeringens egen sida skulle ha velat påyrka så långt gående åtgärder.

Genom den situation, som nu uppstått, tvingas vi att både begränsa importen
och samtidigt minska förbrukningen av inom landet producerade varor för
att uppnå ökad export. Då därtill kommer att penninginkomsterna öka starkt
genom de nya löneavtalen — jag har hört siffror, liggande mellan 500 och
800 milj. kronor, när det gäller det belopp som man beräknar tillkommer genom
löneökningarna — blir den redan förut otillfredsställande balansen mellan
inkomster och varutillgång ännu mera vådlig.

Att läget är sådant, förefaller man vara — det kan jag ge statsministern
rätt i — i stort sett överens. Huruvida kommunisterna dela denna uppfattning
vågar jag inte yttra mig om — det få vi val höra här om en stund. Det har
dock tidigare under rätt lång tid funnits olika uppfattningar rörande risken
för en ogynnsam utveckling. Från högerns sida ha vi vid upprepade tillfällen
under de senast förflutna åren sagt regeringen, att vi ansåge utvecklingen av
valutaläget ogynnsam och risker för en fortgående inflation föreligga. Men
finansministern och kanske ännu mer statsministern ha förklarat, att ingen fara
förelåge och att av oppositionen framförda varningar vore obefogade. Finansministern
föreföll vidhålla denna uppfattning under hela förra året — han gav
särskilt uttryck åt den, när 1946 års riksdag började — fram till landstingsmannavalen.
Jag kan dela statsministerns åsikt att val inte verka särskilt lugnande
i en orolig tid, och de sista landstingsmannavalen med deras löftespolitik
jäva inte detta. Regeringen vågade tydligen inte säga ut vad den innerst inne
dock redan då visste.

Den nuvarande statsministern hade ännu inte. när han någon av do första
dagarna i december reste till Köpenhamn för att upplysa danskarna om hur
vi.hade det här i Sverige, kommit till någon annan slutsats än att det vore
mycket liten anledning till oro och att någon risk för eu fortgående inflation
inte förelåg.

Den socialdemokratiska pressen i sin tur avfärdade allt resonemang om
dessa viktiga spörsmål med att säga, att oppositionen ville komma åt regeringen,
d. v. s. att det var fråga om rent partitaktiska spekulationer.

Det var först när årets statsverksproposition kom, som regeringen redovisade
en mer allvarlig syn på det ekonomiska läget och tydligen tagit ett starkt
intryck av konjunkturinstitutets översikt över konjunkturläget och den uppenbara
inflationsrisk, som framgick därav. Regeringen tillmätte nu, d. v. s. under
den första delen av januari, frågan om inflationsrisken och de åtgärder,
som med anledning av denna borde vidtagas, eu helt annan vikt än tidigare.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Detta framgick ju även av de deklarationer, som lämnades av statsministern
och finansministern vid början av remissdebatten — redan denna i och för sig
ganska ovanliga form av meddelanden från regeringen måste ju tilldraga sig
uppmärksamhet — där man även inbjöd oppositionen till gemensamma överläggningar.
Dessa överläggningar ledde, såsom tidigare här i dag har framhållits,
inte till något gemensamt uttalande, och resultatet av dem är kanske
svårbedömbart. Jag vill emellertid, herr statsminister, något uppehålla mig
just vid dessa överläggningar, den s. k. inflationskonferensen, ty det förefaller
som om den spelade en ingalunda obetydlig roll i den offentliga diskussionen
— det framgick ju även av statsministerns uttalande här i dag.

Jag förmodar, att när statsministern kom med sin inbjudan till partiledarna
att slå sig ned i kanslihuset, var det den förre statsministern Per Albin Hanssons
resoluta handling, när kriget bröt ut, att söka förena de politiska partierna
till gemensamma insatser för att skydda vårt land, som föresvävade honom.
Jag vill inte tro att bakom denna inbjudan låg någon sådan där farlig avsikt
att låsa in oss i kanslihuset för att ha oss till gisslan, utan att statsministerns
motiv var att åstadkomma en verklig samling. Men statsministern förbisåg då
förmodligen den olikhet, som rådde mellan samlingsregeringens gemensamma
ansvar och de former, varunder oppositionen denna gång deltog. Oppositionen
tilläts denna gång icke vara med mer än för att, om jag så får säga, blanda
ett huvudvärkspulver, som patienten skulle ta in, när han kände sig orolig och
illamående, men vi fingo inte diskutera och ge råd beträffande de förebyggande
åtgärder, som skulle ha kunnat medverka till att han undgått kopparslagare.
Däri ligger en ganska väsentlig olikhet. Under samlingsregeringens tid
deltog oppositionen i utformningen av regeringens hela politik och kunde säga
ifrån om sådant, som den ansåg vara olämpligt. Nu skulle vi bara få vara
med om att diskutera vissa relativt begränsade avsnitt medan vi utan vidare
måste godtaga regeringens politiska linje i övrigt, hur oroande den än var.

Varför antog då oppositionen inbjudan till överläggningar, om den inte var
beredd att komma till ett resultat, har man frågat i en del socialdemokratiska
tidningar. Var det för att framkalla ett fiasko för regeringen eller var det
för att själv få ett bättre utgångsläge? Jag tror att vi kunna lämna alla sådana
där kannstöperier åt sidan, inte minst med hänsyn till vad jag här nyss
yttrat.

Jag tror också att statsministerns här i dag gjorda uttalande om att de borgerliga
ville lägga ansvaret för den utveckling som ägt rum på arbetarna,
därför att de genomdrivit löneförhöjningar, är en sådan där förenklad uttyrining
som statsministern inte själv tror på.

Beträffande förhandlingarnas förlopp så föreföll regeringen, åtminstone enligt
vad jag kunde iakttaga, inte vilja gå in på några avgörande resonemang
vid förhandlingsbordet, förrän de på arbetsmarknaden pågående avtalsförhandlingarna
givit utslag. Vi fingo visserligen en rad i och för sig kanske
nyttiga föredragningar, men det var knappast vad vi hade väntat att vi blivit
kallade till kanslihuset för. När sedan avtalsförhandlingarna givit resultat och
detta resultat visade sig vara en väsentligen höjd lönenivå, betraktade regeringen
det som självklart, att denna skulle tagas som utgångspunkt för övriga
industriarbetares och jag- förmodar även byggnadsarbetarnas inkomstläge. Däremot
kunde man enligt regeringens mening allvarligt ifrågasätta, om andra
grupper i samhället vore berättigade att komma med likartade anspråk. Möjligen
gjordes därvid ett undantag för jordbruket.

Ett sådant resonemang är inte verklighetsbetonat, och regeringen kommer
nog att få lära sig detta i fortsättningen.

Regeringens överkänslighet på avsnittet om inkomstbildningen var också så

Onsdagen den 19 mars 1917 fm.

Nr 12.

Meddelande av lians excellens herr statsministern. (Forts.)
stor, att det inte i den planerade gemensamma deklarationen fick, såsom vi för
vår del önskade, utsägas vilken roll inkomsten och löneutvecklingen spelat
under de senaste två åren.

I detta sammanhang vill jag, närmast med tanke på kommunisternas inställning
— herr statsministern var själv för en stund sedan inne på den saken
— säga, att jag liksom herr Ohlin har den uppfattningen, att man ville
i den skrivning, som ifrågasattes, lägga in så skiljaktiga motiveringar, att
det var mycket svårt att tro, att deklarationen skulle bli av något större
värde. Statsministern förefaller i dag vilja ge stora utfästelser beträffande det
allvar, varmed regeringen ämnade ställa sig bakom den ifrågasatta skrivningen,
och menar att regeringen skulle ha satt in hela sin prestige på att den skulle
ha tolkats efter bokstaven. Uppträdandet i övrigt, med kommunisterna i sällskap,
har inte givit oss anledning att tro något sådant.

Jag kan inte heller låta bli att framhålla såsom anmärkningsvärt, att vi
under dessa förhandlingar fingo veta så litet om de hänvändelser från riksbanksfullmäktige
till regeringen, vilka nu redovisas, bl. a. av den 19 december,
om jag minns rätt, men också av senare datum. Jag begär inte att folkhushallningsministern
skulle ha talat om hur långt han hunnit med exempelvis
planerna på kafferansonering, men han hade i alla händelser inte behövt säga
den fullständiga motsatsen till vad som var det verkliga förhållandet.

Herr Domö och jag framhöllo för vår del vid flera tillfällen, att vi ville ha
en tydligare och mera klargörande deklaration från bankofullmäktiges sida.
De flesta av oss kände nog till hur ansträngt läget i verkligheten var, och riksbankens
ordförande underströk också detta vid olika föredragningar. En gång
gjorde han det i ganska tillspetsad form — jag hoppas att statsministern inte
har någonting emot, om jag nu tillåter mig citera detta yttrande — i det att
han sade, att inkomstökningen i landet föreföll att gå fem gånger så fort som
produktionsökningen.

Men då riksbanksfullmäktiges ordförande samtidigt tjänstgjorde som finansministerns^
»skrivkunnige» och hade att formulera de uttalanden, som
skulle utgå ifrån konferensen och vilka skulle formuleras så att de kunde godtagas
av samtliga, då bleknade intrycket och man visste faktiskt inte vilken
bankofullmäktiges uppfattning var. Jag tillägger att riksbankschefens personliga
insats i konferensen knappast gjorde det lättare att få något begrepp
om dagens läge — märk väl att jag inte sade bankofullmäktiges ordförande,
utan riksbankschefen. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas om det nuvarande
hälftenbruket mellan finansdepartementet och riksbanken i fråga om
ordförande är den riktiga lösningen. Vad jag tror mig ha iakttagit under de
gångna veckorna ger mig all anledning ställa den frågan.

Statsministern yttrade i remissdebatten att eu väsentlig del av inflationsfaran
ar av psykologisk art och att det här gällde en förtroendefråga. Jag ger
statsministern fullständigt rätt häri. Det finns visserligen grupper som tro på
regeringens löften, men statsministern bör ha klart för sig att det också finnas
andra, stora grupper, vilka i regeringens ekonomiska politik och i regeringens
skattepolitik se uppenbara faror både för produktion och framåtskridande.
Vore det inte i ett sådant läge som det nuvarande skäl att ta hänsyn
även till de icke politiska meningsfrändernas synpunkter? Det var detta vi
tilläto oss framhålla vid överläggningarna utan att därvid — det vågar jag
mycket bestämt hävda — mötas av någon större förståelse. Finansministern
förklarade sålunda att han kommer att genomföra sitt skatteförslag i allt väsentligt
i oförändrat skick. Är läget sådant att det berättigar till rena maktspråk?
bör min del tycker jag, ers excellens, när jag sammanfattar intrycken
ifrån hela denna konferens, att det är svårt att ena så skilda uppfattningar till

Andra kammarens protokoll 19U7. Nr 18. 3

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ett gemensamt uttalande, och därför är det nog bäst att regeringen tar ansvaret.

Statsministern kom i slutet av sitt anförande fram till något som jag tror
mig ha iakttagit mycket länge, nämligen att vi skurit till en tröja så stor, att
vi inte kunna växa i den på beräknad tid. Vi ha överskattat de produktiva
krafternas möjligheter, vi ha utlovat och gjort upp framtidsplaner, vilka inte
kunna fullföljas på sätt som tänkts. På både det ena och det andra området
få vi säkerligen färdas fram varligare än vi utlovat. Det förefaller som om
svenska folket under de senaste åren låtit frågan om inkomsthöjningar fullständigt
dominera intressena — och här tillåter jag mig också göra en parentes

— kanske inte så litet uppmuntrade av regeringen. Man har varit så intresserad
av inkomsthöjningar att frågan om ökad produktion tilldragit sig ett mera
sekundärt intresse, och ändå är det väl så att det är detta som är det väsentliga.
Men det behövs mod att säga ut detta. Jag läste med stort intresse herr
Casparsons i landsorganisationen uttalande för ett par dagar sedan. Där kom
det mycket starkt fram att landsorganisationen ingalunda är främmande för
dessa synpunkter. Vågar regeringen efter landsorganisationens uttalande tillägna
sig samma uppfattning, tror jag att den är inne på rätt väg.

När statsministern talade om det ekonomiska läget slutade han med att
säga, att det kanske inte var så svårt som man velat framställa det. Han gick
så långt att han t. o. m. talade om en rätt tillfredsställande valutareserv. Jag
har tvärtom den uppfattningen att vi ha nått därhän, att vi kunna betrakta
oss såsom en person som måste stå och hålla portmonnän i handen, och för
varje gång han vill köpa något utifrån se efter vad som finns i den. Vi fä
vända på 25-öringarna innan vi kunna avsluta en affär. Det är inte ett fritt
ekonomiskt liv med möjlighet att gå ut på världsmarknaden och där driva en
normal utrikeshandel, långt därifrån. Statsministern förefaller att ha små anspråk
därvidlag.

Statsministern underströk att förtroende är en mycket väsentlig sak när
det gäller att överbygga de här svårigheterna. Just detta kanske är det mest
väsentliga i dagens läge, om man skall följa statsministerns uppmaning att
komma fram till ett ökat sparande. Det är för övrigt ganska roligt höra att
regeringen vågar använda ordet sparande. Finansministern — det har jag tilllåtit
mig säga tidigare — har ju knappast ordet sparande i sitt ordförråd.
Han kan på sin höjd sträcka sig så långt som till att tala om »uppskjutande
av inköp»! I det fallet har statsministern således gått så långt tillbaka i tiden
att han tagit upp det gamla konservativa ordet sparande. Statsministern är
inne på en god väg. EU råd ger jag i alla händelser både finansministern och
''statsministern, när vi nu skola till med detta sparande: akta er noga för att
leta fram motiveringarna från alla de av finansministern eller andra signerade
broschyrerna ifrån försvarslånen! Då tror jag att svenska folket ler ett mångtydigt
leende.

Statsministern berörde även riskerna av en klåfingrig regering. Den repliken
var tydligen riktad åt annat håll, så jag kanske inte behöver svara på
den. Den store man som statsministern gjorde herr Ohlin till får givetvis svara
för sig själv, men ett kan jag dock säga omedelbart, att oavsett om herr Ohlin
kommit hem från Amerika eller inte så är jag övertygad om, herr statsminister,
att resultatet, med regeringens inställning härvidlag, blivit alldeles detsamma.
Om jag sedan adderar samman regeringens olika åtgärder under de
två senast gångna åren och kanske framför allt fäster mig vid den period, då
Ers Excellens innehaft statsministerposten, måste jag säga, att klåfingrighet

— om man kan spåra en sådan i en rad åtgärder utan sammanhang — varit
särskilt utmärkande för Ers Excellens regeringsperiod. Om vi skola kunna hysa

Oasdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens lierr statsministern. (Forts.)
det förtroende, som vi behöva för att komma över det nuvarande läget, då måste
regeringen lägga om sin ekonomiska politik både när det gäller förstatligande
av näringslivet, när det gäller skattepolitiken och när det gäller en rad andrå
problem. Jag gör samma reflexioner härvidlag som herr Ohlin.

En förändring av personuppsättningen inom regeringen skulle i hög grad
bidraga till att öka detta förtroende. Skulle Ers Excellens vilja överväga om
vi inte ha någon lämplig och gärna fin och upphöjd plats i utrikesrepresentationen
ledig för att underlätta sådana omflyttningar? Jag tror att detta säkerligen
skulle betyda ganska mycket i dagens situation. Efter sådana omläggningar
och med gemensamma ansträngningar tror jag att vi skulle kunna
komma långt och överbygga det misstroende, som är rådande inte bara här
hemma utan också börjar förmärkas i utlandet.

Häruti instämde fru Ewerlöf, herrar Holmström, Hagård, Sveningsson, Larsson
i Karlstad, Hceggblorn, Jonsson i Malmgrava, Birke, Nolin, Olson i Göteborg,
Staxäng, Stattin, Andersson i Gisselås och Lindmark, fru Boman samt
herr Ljungqvist.

Herr Fast: Herr talman! Onekligen ges det vissa tillfällen i en nations liv
då medborgarna kunna äga rätt att fordra, att företrädarna för de olika politiska
partierna höja sig över de partipolitiska spekulationerna och främst söka
ta hänsyn till vad läget kräver och vad som sålunda för hela nationen är erforderligt.
Av vad som redan framgått både under dagens debatt och i den
borgerliga tidningspressen, synes det som om regeringen inte kunde påräkna
något större hänsynstagande från oppositionens sida. Från första ögonblicket,
när regeringens beslut om särskilda åtgärder blev bekant, har det synts som
om den stora oppositionspressens huvuduppgift närmast skulle ha varit att
misstänkliggöra både syftet och åtgärderna. Här har det framför allt gällt
att framställa saken så att det är den felaktiga regeringspolitiken som är anledning
till de svårigheter, vi nu ha att brottas med.

Och dock, herr talman, stå de av regeringen föreslagna åtgärderna i mycket
nära anslutning till vad man kunde tro att vi voro överens om vid överläggningarna
vid den s. k. inflationskonferensen, även om givetvis detaljerna för
åstadkommandet av den minskade varuimporten icke kunde tagas upp till särskild
överläggning. Varför har regeringen inte ingripit förut utan väntat tills
nu? Ja, det är en av de frågor som oppositionen har ställt. Jag skulle för min
del om denna anmärkning vilja säga, att jag tycker att den har mycket ringa
fog för sig. Det är fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret som närmast
ha att följa utvecklingen och föreslå ingripanden, när sådana befinnas
erforderliga. Detta har också fullmäktigeledningen gjort och avgivit sina rekommendationer
till regeringen. Men det förhåller sig ju inte så att våra valutareserver
äro tömda, utan det är i verkligheten så att de äro relativt goda
och fullt ut lika goda som t. ex. under 1942. Här är det fråga mera om en farlig
utvecklingstendens som, om den inte brytes, kan leda fram till ett mer
katastrofartat läge. Jag tror att det ur landets synpunkt vore synnerligen fördelaktigt
om läget inte utmalades svartare än det är. Hela och fulla sanningen,
utan överdrifter, är vad folket har rättighet att få veta.

Ett inskridande från regeringens sida på ett tidigare stadium kunde givetvis
inte ske så länge som förhandlingarna vid inflationskonferensen pågingo. Och
denna fann dock, ehuru den hade ingående kännedom om läget, att faran ingalunda
var sa .stor att man behövde paskynda förhandlingsarbetet. Tvärt om
föreföll det mig som om oppositionen hade gott, om tid till sitt förfogande och
framför allt när det gällde att få beskrivningar på utvecklingslaget, som

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
kunde medverka till att öka regeringens skuldbörda. Jag erinrar om att statsministern
vid skilda tillfällen framhöll, att vi inte kunde dra ut längre med
förhandlingsarbetet, ty regeringen kunde inte längre uraktlåta att vidtaga åtgärder
till skydd för valutan.

Jag vet inte, herr talman, vilka förhoppningar man inom oppositionslägret
hyste när man godtog inbjudan att delta i inflationskonferensen.. Men jag
skulle vilja fråga: trodde man på allvar att regeringen skulle springa ifrån
sitt i trontalet deklarerade förslag om skärpt beskattning på de verkligt stora
förmögenheterna? Trodde man vidare att regeringen kunde godta en beskrivning
av utvecklingslaget som lade hela skulden till inflationsfaran på de
ökade lönerna till arbetarna i den öppna marknaden? Och detta sedan riksdagen
så gott som enhälligt hade beslutat att höja lönerna till statstjänarna!
Ja, hyste man sådana förhoppningar om eftergifter ifrån regeringens sida, då
förstår jag att man nu kan känna sig besviken. Men då synes mig felet mera
vara att söka hos oppositionen än hos regeringen.

För övrigt har jag aldrig fått klart för mig, vilket ovillkorligt samband
det finns mellan inflationens bekämpande och de ökade kapitalskatter, som
man här så ofta talar om, inte ens om jag tar hänsyn till den rent psykologiska
effekten. Om dessa ökade skatter inte drabba mer än något tiotusental personer
i vårt land borde det inte avskräcka det stora folkflertalet att öka sitt sparande,
eftersom deras sparande inte hotas av ökade skatter utan tvärtom understödes
av staten. Förhåller det sig verkligen så att det endast är de stora
kapitalägarnas sparande som för det svenska folket har något värde?

Jag förstår mycket väl, herr talman, att folk, vilkas intressen ingalunda äro
hotade, kan genom hetspropaganda få den felaktiga uppfattningen att deras
intressen äro hotade, även om förhållandet är det motsatta. Men i så fall kan,
så vitt jag kan förstå, de ogynnsamma verkningarna icke tillskrivas skatteförslaget
men väl den propaganda, vars syfte innerst har varit att skada regeringen
och det socialdemokratiska partiet mera än att skydda småspararna här
i landet,

I övrigt kan det nog sägas att det inte varit arbetarnas löner som verkat inflationsdrivande.
De stora vinsterna ha onekligen åstadkommit en investeringsutveckling,
som varit i hög grad inflationsstegrande och som skulle ha varit
det i väsentligt mycket högre grad om icke restriktiva åtgärder på området
vidtagits. Att så varit fallet torde framgå av att man under inflationsöverläggningarna
varit fullt ense om att investeringarna borde kraftigt ytterligare
begränsas. Härigenom har givetvis avsetts att få produktionen inriktad mera
på att framställa förnödenhetsvaror än andra varor, varigenom spänningen
mellan inkomster och varor sålunda skulle komma att minskas.

Vid denna skärpta investeringskontroll bör givetvis hänsyn tagas till behovet
av att öka produktionen i de s. k. trånga sektionerna och av varor för export.
Det är klart att en sådan skärpt investeringskontroll måste gå ut över områden
som man helst skulle velat skydda. Jag tänkt r därvidlag på bostadsbyggandet
och på byggandet av sjukhus, skolor etc. Nu gäller det emellertid att
lyckas med de åtgärder som skola vidtagas till skydd för valutan och lönerna.
Det kan då inte hjälpas att man får gå hårt fram även på områden där detta
känns ganska smärtsamt. Bostadsbyggandet bör dock enligt mitt förmenande
bli det objekt som i sista hand blir föremål för ytterligare beskärningar. Att
vid bostadsbyggandet hänsyn måste tagas till nyckelindustriernas behov av
bostäder för sin arbetskraft finner jag ofrånkomligt.

Nu har man på en del håll velat göra gällande att en effektiv valutakontroll
borde vara möjlig utan att den åtföljdes av ransoneringar. Ja, detta torde vara
riktigt när det gäller vissa varuslag. Men i fråga om en sådan vara som till

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
exempel kaffe torde det vara obestridligt att den ganska snart skulle ha köpts
upp av alla de köpstarka konsumenterna eller av svarta börshajarna, så att
ingenting skulle ha blivit kvar till de ekonomiskt svagare folkgrupperna. I
detta fall är ransoneringen således tillkommen som ett skydd både för den
lojala handeln och de ekonomiskt svagare folkgruppernas berättigade intressen.
Om detta verkligen blir klarlagt för det svenska folket får man betydligt lättare
att bära de svårigheter som äro förenade med sådana ransoneringsåtgärder.
Av statsministerns förklaring framgår att det nu gällt att i första hand
få importen i sin hand och vinna tid för nödiga undersökningar med härtill
hörande ytterligare åtgärder. När klarhet vunnits över varulagrens storlek
skall en omprövning av ransonernas storlek komma att ske. En höjning då av
t. ex. kafferansonen torde inte vara utesluten.

Överhuvud taget är det ju inte meningen att nu vidtagna åtgärder skola vara
en dag längre än de äro påkallade. Jag tror emellertid att det är klokt att åtgärderna
bli så effektiva, att en valutastabilisering icke misslyckas. Det är
enligt min mening bättre att under en kortare tid dras med mera hårdhänta
ingripanden än att ingripandena skola behöva sträcka sig ut över en längre
tidrymd och resultaten därvid ändå kunna bli mindre tillfredsställande. Jag
är ingalunda blind för de svårigheter, som ingångna handelsavtal kunna resa
mot importrestriktionerna. Emellertid har jag kommit till den uppfattningen
att det inom ramen för våra handelspolitiska förbindelser finnes nödigt utrymme
för de importbegränsningar som nu befinnas erforderliga för vinnande av
en valutabalans. Det har av regeringen givits klart besked om att vad nu
förestår måste vara av temporär beskaffenhet, tillfälliga åtgärder, som icke
rubba vår principiella inställning om en återgång till en friare handel än som
nu tyvärr förekommer litet varstans ute i världen, där handelsinskränkningarna
äro väsentligt större än hos oss även efter våra restriktioner. Denna vår
allmänna inställning till den fria utrikeshandeln är väl känd ute i världen och
borde kunna bidraga till att kunna vinna förståelse för nu tvingande undantagsbestämmelser.

På tal om ransoneringar vill jag fästa uppmärksamheten på den agitation,
som tid efter annan bedrivits i detta land mot enligt min mening nödvändiga
ransoneringar, som man velat ha hävda innan varutillgången varit fullt tryggad.
Den borgerliga pressen, men även en del närings- och handelsorganisationer,
ha flitigt deltagit i denna agitation. Där har man älskat att framställa saken
på ett sätt, som misstänkliggör regeringen. Man har förmenat, att man velat
ha kvar ransoneringarna för att trakassera medborgarna och därför att man
älskade att upprätthålla en tvångshushållning. Nu borde svenska folket vara
väl medvetet om att regeringen, och icke minst folkhushållningsministern som
väl närmast är ansvarig på denna punkt, inte vill ha band på handeln en enda
dag längre än som kan anses nödvändigt, och detta icke bara i fråga om vår
inrikeshandel, utan även i fråga om utrikeshandeln.

Nu är emellertid, herr talman, läget ute i världen icke normalt, och därför
kan det ej heller vara normalt i vårt land. Vi kunna icke mäla oss ut ur beroendet
av andra länder. Vi måste komma ihåg att man i så gott som alla länder,
med undantag av Förenta staterna, har det ännu besvärligare än vi. Statsministern
har omvittnat och lämnat bevis för att intet land, Förenta staterna
icke undantaget, har en så stabil prisnivå som den vi kunnat upprätthålla.
Det måste väl ändå tagas i betraktande, då man går att bedöma icke blott
vårt läge utan också regeringspolitiken att det ute i världen är ont om nödvändighetsvaror,
till vilka alla länder uppträda som köpare, medan varor som
befinnas vara mera umbärliga, äro lättare tillgängliga.

Jag tycker mig förmärka, herr talman, en dubbelsidighet i de borgerligas

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
bevisföring, inte minst i deras tidningspress. Å ena sidan fördömer man alla
ingripanden mot det fria näringslivet. Å andra sidan vill man att åtgärder
med mycket långt gående syftning skola vidtagas, ja, man anser att sådana
hade bort vidtagas väsentligt tidigare. Men man säger även att dessa långtgående
åtgärder ej få vara besvärande för näringslivet, handeln eller för medborgarna
i allmänhet, Jag frågar mig verkligen, herr talman, hur skall en
sådan politik egentligen se ut, när den blir utformad. I varje fall skulle det
vara utomordentligt intressant att få en närmare skissering av en sådan politik.

En illustration till näringslivets utmärkta sätt att, som man ofta framhåller,
kunna fungera utan reglerande ingripanden får man, när man studerar varuimporten
till vårt land de sista månaderna. Denna vittnar om, att man i besvärliga
tider icke kan låta den enskilde eller Sammanslutningar av näringsidkare
eller importörer sköta om dylika ting utan samhället är tvunget att
vidtaga regleringsåtgärder. Vinstintresset kan nog vara bra i vissa situationer,
men planmässigheten tycks helt utebli, när bara vinstintresset blir utslagsgivande.
Nu är, enligt min mening, samhällets ingripande klart motiverat och
detta erkännes också av många av näringsidkarna själva, när man får tillfälle
till mera privata samtal med dem och de känna sig obundna att tala mera
fritt ur hjärtat.

Den nedgång i vår valutareserv som oroar oss alla synes till viss del vara
beroende av att valutorna icke, åtminstone icke i rätt tid, influtit till riksbanken.
Storleken av dessa valutabelopp liksom också orsakerna, till att valutorna
icke inflyta äro val ännu icke fullt klarlagda, I avvaktan på dessa klarlägganden
skall jag icke göra några uttalanden. Så mycket vill jag dock för
egen del säga, att jag finner en snabb klarläggning av dessa förhållanden vara
oundviklig. Skulle därvid framkomma belägg för illojala manipulationer får
regeringen icke uraktlåta att vidtaga erforderliga och effektiva åtgärder,
även om detta måste ske med stöd av ny lagstiftning. Lojalitet på alla håll
gent emot samhället är påkallad, icke minst av dem som göra goda förtjänster
vid försäljning och befraktning av svenska varor.

Ja, herr talman, det har för mig icke varit överraskande att, man i vissa
borgerliga tidningar velat lägga skulden till vårt nuvarande valutaläge på det
ingångna ryssavtalet. Nu är det ju så att regeringen icke — jag bortser från
avtalet med Polen som har sin särskilda historia —• iklätt sig någon kreditgivning
utöver den som samlingsregeringen varit överens om. Jag inbegriper
därvid ryssavtalet eftersom meningsskiljaktighet icke rådde om att detta avtal
skulle komma till stånd. Meningsskiljaktigheten rörde ju huruvida krediten
skulle uppgå till 750 miljoner kronor, som herr Ohlin förordade, eller till en
miljard kronor. Jag erinrade vidare om hur den nya konstruktionen av detta
avtal för över dessa krediter till en senare period, då vi säkerligen befinna
oss i ett helt annat läge och kanske behöva diskutera hur vi skola få sysselsättning
för den svenska arbetskraften.

Vad som vid inflationsdebatterna varit skiljande mellan å ena sidan regeringen
och dess anhängare — dit räknar jag i detta sammanhang även kommunisterna
— och å andra sidan den borgerliga oppositionen har ju bland annat
varit frågan om beskrivningen av verkningarna av den nyligen vidtagna justeringen
av lönerna för industriarbetarna. Men nu vill jag fästa uppmärksamheten
på att man även på den borgerliga kanten, så vitt jag vet, varit överens med oss
om att en justering av lönerna jämväl i fortsättningen kan vara ofrånkomlig för
de grupper för vilka det återstår att reglera lönerna för år 1947. På ömse håll
har man också givit uttryck åt behovet av löneförbättring åt jordbrukets arbetare.
Man har vidare varit överens om att löneläget därefter icke borde höjas
utan att produktionsökningen giver utrymme och förutsättningar därför. Det

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
var en talare nyss som sade, att det var oppositionens förtjänst, att man tillägnat
sig denna uppfattning. Jag bestrider att förhållandet varit sådant. Man
har sannerligen icke, om jag så får säga, behövt draga detta ur regeringen med
tång. Jag avslöjar nog ingen hemlighet om jag säger, att när regeringen gjorde
uttalandet, hade den försäkrat sig om att den hade en av parterna på arbetsmarknaden,
nämligen LO, bakom sina uttalanden. Men, herr talman, hur skulle
det ha blivit om man, när vi gått in för en lönejustering åt statstjänarna och
knutit avtal med de kommunalanställda för 1947 och förhandlingarna för industriarbetarnas
del dragit orimligt länge ut på tiden — jag skall icke yttra
mig om orsakerna härtill — hade sagt, nu måste vi klippa av, nu måste parterna
från arbetsmarknaden kallas in. Nu gäller det för regeringen att slå handen
i bordet och säga: det finns ingenting över för er. Jag tror, herr talman, att
något sådant hade inneburit en felbedömning av läget på arbetsmarknaden, ett
överskattande av vad som varit möjligt att åstadkomma.

Jag har den bestämda uppfattningen att det bland industriarbetarna ännu
finnas grupper som ha ganska låg ersättning för sitt utförda arbete, och dock
tillhöra dessa de producerande krafterna i landet, de som skola vara med om att
åstadkomma den produktionsökning som, därom äro vi alla överens, är det viktigaste
botemedlet ur de nuvarande svårigheterna. Förresten, herr talman, vill
jag säga, att jag, när det gäller löner — framför allt för vissa kategorier tillhörande
de högre skikten — har en känsla av att man på den borgerliga sidan
velat höja lönerna i överkant. Ja, detta får icke tas till intäkt för att jag skulle
på något sätt vara motståndare till ett hyggligt löneläge för våra tjänstemannagrupper,
tvärt om. Jag tänker närmast på den avvägning av lönerna, som jag
anser vara ofrånkomlig, men man kan därvid icke skära bort de grupper, som
finnas i de stora produktionsföretagen i landet. Förhållandet har ändå varit
sådant att arbetarna, när de sett de stora vinster företagen gjort, kunnat konstatera,
att det fanns tillräckligt utrymme för de ökade löner, som varit resultatet
av uppgörelser vid fria förhandlingar. Jag menar, att det torde allvarligt kunna
diskuteras, huruvida, med hänsyn till de vinstbelopp som funnos att tillgå, lönernas
stegring varit mera inflationsbefrämjande än om vinsterna legat kvar
i företagen. Det har kunnat vara olika i olika fall, det erkänner jag. Jag tror
emellertid att man därvidlag ej kan avgiva ett bestämt generellt omdöme. Att
det finns ett samband mellan inkomster och varor är icke något som är de borgerligas
uppfinning, utan det sambandet har konstaterats av regeringen och
det socialdemokratiska partiet, det framgår bland annat av ett yttrande av finansministern
och det yttrandet innehåller det klaraste uttalande på denna punkt
som givits. Det heter nämligen i årets finansplan, att »endast vetskapen om att
därigenom levnadsstandarden icke höjes kan förhindra folk att bevilja sig hur
stora inkomster som helst i penningar». Jag tror icke, herr talman, att man
klarare och mera koncist kan uttrycka den saken.

Herr talman! Det är klart att det hade varit av ett betydande värde om de
åtgärder som regeringen nu ansett sig tvungen att vidtaga eller kommer att
vidtaga hade fått den största möjliga anslutning även från det borgerliga lägret.
Nu kan det, såvitt jag förstår, icke ske. Det blir därigenom svårare att uppnå
den psykologiska effekt för sparande och uppskov med varuinköp som vid enighet
hade varit möjligt att uppnå. Man kommer val att fortsätta att säga på den
borgerliga sidan, att det är meningslöst att i detta land spara, därför att de
största kapitalägarna icke garanteras att få sitta i orubbat bo utan nödgas till
bestridande av statens utgifter nu och i framtiden, framför allt för sociala ändamål,
avstå något ytterligare av sina inkomster lik-om också av förmögenheten
vid inträffat dödsfall. Jag vågar, herr talman, trots allt göra det uttalandet,

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
att regeringen härutinnan kan räkna med förståelse och förtroende från Sveriges
arbetarklass och framför allt kan räkna med förtroende från det parti som utgör
regeringens politiska underlag. Man har från regeringens sida sträckt sig så
långt i tillmötesgående som det varit möjligt. Jag vill också gärna vitsorda, att
man gjort det även från kommunistiskt håll. Man har därifrån sökt medverka
till uppnåendet av nationell enighet och sträckt sig fullt ut så långt som representanter
från socialdemokratiska partiet och från regeringen velat vara med
om och ansett sig kunna vara med om.

Herr talman, vi befinna oss ingalunda i ett katastrof läge. Med vidtagna eller
redan skisserade åtgärder bör man under ganska kort tid kunna uppnå ett jämviktsläge
varvid nu vidtagna regleringsåtgärder kunna bringas att upphöra. De
besvärligheter som därförinnan uppkomma få vi söka att bemästra utan alltför
sura miner, och därvid böra vi icke förglömma att andra länders folk har det
oändligt mycket svårare än vi ha eller komma att få.

Herr talman! Jag vill säga, att den fly^kt från pengar till sakvärden som
onekligen ägt rum i vårt land i mycket hög grad stimulerats av den långt drivna
propagandan mot regeringen och dess beramade kapitalskatteförslag — en propaganda,
som väl i den största utsträckning bekostas av det hårt beträngda storkapitalet
och dess företrädare i vårt land. Man skall emellertid komma ihåg, att
även om man handlar vårdslöst eller ansvarslöst, så kan man icke i längden
undgå att bära det hela och fulla ansvar för de åtgärder, som man nu är beredd
att vidtaga.

Jag är fullt övertygad om att regeringen, när den nu skall omsätta sitt program
till inflationsfarans bekämpande, skall, som statsministern sade i sin förklaring,
söka uppnå kontakter med näringsidkarna och deras organisationer,
med handelns företrädare, inklusive Kooperativa förbundet, och med arbetsmarknadens
stora sammanslutningar för att därigenom få de påkallade åtgärderna
både effektivare än eljest måhända skulle bliva fallet, men också om möjligt
få dem så förstådda som i nuvarande läge överhuvud taget är tänkbart.
Det är väl icke alldeles uteslutet, herr talman, att det skall finnas större förståelse
bland dessa sammanslutningar än enligt vad det visat sig hos de politiska
partierna för en betydelsefull medverkan och samverkan till åtgärdernas
vidtagande, åtgärder som icke äro självändamål utan som avse att möjliggöra
import för vår försörjning och vår produktion av livsviktiga varor, åtgärder
som avse att hindra ruinerande prisökningar och därmed också en försämring av
reallönerna för dem, som nu ha löner i penningar eller som erhålla pension.

Herr talman! Innan jag går ned från denna plats, vill jag också säga att jag
så ofta hört talas om storfinansen och den roll den spelar i det svenska samhället.
Jag har hört till dem som aldrig velat överdriva verkningarna härav,
men jag må bekänna, herr talman, att vad som nu hänt i vårt svenska samhälle,
vittnar om de oerhörda krafter som dessa kapital i alla fall kunna utlösa, och
''det visar också vilken hård kamp som måste föras för omdaning av det svenska
samhället, en omdaning som jag anser vara ofrånkomlig.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Pelirsson-Eramstorp: Herr talman! Då statsministern replikerade professor
Ohlin uttryckte han sig om herr Ohlin så som om denne vore oppositionens
ledare. Statsministern nämnde någon gång under den senaste remissdebatten,
att han gjort allt för att försöka få en gemensam plattform för arbetarpartierna,
d. v. s. kommunister och socialdemokrater. Det är ju icke omöjligt
att han börjar närma sig det målet. Det är i vanliga fall i demokratiska sam -

Onsdagen den 10 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
hällen på det sättet, att oppositionen själv får kora sina ledare. Den nu verkande
oppositionen har icke satt statsministern att göra det. Det förefaller som
om statsministern vore inne på en mera vulgär uppfattning om den politiska
situationen.

När jag satt och hörde replikerna mellan statsministern och herr Ohlin,
tedde det sig för mig i icke så ringa grad som en akademisk studentafton. Jag
har den uppfattningen, att det förevarande läget är av den beskaffenhet att
det icke tål att skämtas med hur mycket som helst. När i en debatt sådant
framföres, som ligger helt utanför vad det egentligen gäller, så kan möjligen
åtskilligt betecknas som allvar, men mycket är skämt. Detta s-agt i förbigående.
Jag återgår nu till oppositionen och frågan om dess ledare med anledning av
ett referat i en tidning. Det är ju icke alltid tidningarna referera riktigt. Statsministern
minns nog att han blivit rysligt illa refererad en gång då vi sutto
och diskuterade om inflationen. Men här var det handelsministern som blivit
refererad; han kom in just nu och kan bekräfta om det referat är riktigt, enligt
vilket han skulle ha sagt: »Men så var det professor Ohlin och hans eftersägare
-— ty nu har ju Ohlin blivit t. o. m. de svenska böndernas ledare, de
svenska bönderna har kommit i storfinansens ledband etc.»

Jag menar, att statsministern är i gott sällskap med handelsministern i att
kora ledare. Men jag vill försäkra statsministern och handelsministern, att oppositionen
icke har korat herr Ohlin som ledare, och de svenska bönderna ha
icke kastats i storfinansens ledband. Jag kan kanske återkomma senare till
detta för att rent ut kunna påvisa, att — om det överhuvud taget finnes en
storfinans, som har någon större betydelse — så börjar regeringspartiet och
regeringen i rätt stor utsträckning gå i storfinansens ledband. Detta om detta.

Beträffande den siste ärade talaren, herr Fast, skulle jag bara vilja säga, att
jag fick det intrycket av hans anförande, som kanske var lagt mera på längden
än på djupet, att det egentligen innebar en anhållan om ursäkt för vad som
hade hänt. Ty när statsministern tecknat läget mera på fri hand trodde jag,
att regeringspartiets ledare i andra kammaren skulle teckna det så som det
verkligen var. Men det försökte icke herr Fast, utan han försökte egentligen
bara be om ursäkt genom att säga, att vi äro där vi äro, vi hoppas snart kunna
slippa den och den ransoneringen och komma från det hela. Hela svenska folket
vet var vi äro. Det är icke detta vi skola tala om; vi skola tala om varför vi
kommit, i det läget. Det är ju så, att det för varje företag, och det gäller
också det stora företaget, det svenska folkhemmet, finns en ledare. När herr
Erlander är statsminister, få vi väl säga, att han är chef för detta stora företag.
Statsministern talade om hur stor valutabehållningen var när han började
rida för rusthållet. Under den relativt korta tid hans chefskap varat hade
den sjunkit ganska väsentligt. Det är ju för att behandla varför den gjort detta
som debatten i dag kommit till. Det kan väl icke behövas någon debatt i dag
för att vi skola tala om att vi äro där vi äro; det känner hela svenska folket.

Jag skulle vilja tillägga en sak på grund av vad handelsministern sade om
böndernas anslutning till den och den personen, som han menade skulle företräda
storfinansen: de svenska böndernas inställning till samhället är att vi
vilja rätta till allt som är felaktigt, om vi ha möjlighet därtill. Men det är
klart, att om någon kör för långt fram mot avgrunden, är det svårt att rätta
till det hela. Redan första gången, när det gjordes en propå om gemensamma
överläggningar, förklarade jag, att vi vore naturligtvis beredda därtill, tv
vi hade t. o. m. innan världskriget utbröt varit beredda till samverkan med
det socialdemokratiska partiet för att söka leda landets öden och utveckling
på det sätt som vi ansågo ändamålsenligt.

När nu statsministern säger, att de borgerliga hade sin uppfattning om löne -

Nr 12.

Onsdagen den 19 maTs 1947 fm.

Meddelande av hans excellens lierr statsministern. (Forts.)
utvecklingen och att det var orsaken till att inflationsförhandlingarna avbrötos,
så är det icke riktigt. Det är en felaktig bild av hur det var; det är
en felaktig framställning av vad de borgerliga ville.

Vad oppositionen ville, när vi skulle skriva kommunikén, var, att vi skulle
tala om för svenska folket att det var på det och det sättet, att en utveckling
på det och det sättet verkade så och så. Om vi alltså hade kommit på balans
förra året genom att konsumera mera än vad vi kunde producera och därvid
förbrukat av kapitalet, vore det vår skyldighet att tala om att med den löneutveckling
som nu uppstått det vore ännu större risk att så komme att ske
1947. Men det var där statsministern icke ville var med. Jag sade vid överläggningarna
Öppet ifrån, att den ekonomiska utvecklingen inom stora delar av
den svenska industrien varit av den beskaffenhet, att det överhuvud taget icke
var tänkbart att hålla arbetarna tillbaka, när de ville ha en viss del i de vinster
som gjorts. Detta var fullständigt naturligt. Finansministern har ju redan
1944 börjat tala om — och alla andra ha försökt att, kanske rent av alltför
mycket, tävla med honom — att vi kunna höja lönerna ytterligare. Det
har icke varit någon meningsskiljaktighet om detta. Men det är ändå på det
sättet, att om ett större antal människor få större inkomster, blir efterfrågan
på varor större. Om man vill driva en ärlig politik mot det svenska folket, kan
det icke vara någon mening att säga: visst skall ni få 10—12 procent högre lön
— utan man måste i riktighetens intresse tillägga: men om ni sedan få betala
mer för de varor ni skall köpa, blir ert reala löneläge ingalunda förbättrat.
Det var detta vi ville ha sagt. Men då säger man från regeringens sida, att om
vi vore _ eniga allihop om att skriva på en sådan kommuniké om de löneförbättringar
som blivit till, skulle det uppfattas så som om såväl socialdemokrater
som kommunister och borgerliga skulle vara eniga om att dessa löneförbättringar
icke varit något riktigt. Jag vill påminna om att också kommunisterna
gingo med på att skriva i huvudsak på visst sätt och även gingo med
på att ytterligare löneförbättringar icke kunde komma i fråga med mindre
det bleve en produktionsökning. De ha väl samma mening nu, då voro vi i
varje fall fullständigt eniga. Herr Hagberg deklarerade ett par gånger den
uppfattningen.

Vi ville alltså icke ha fram detta för att säga, att det är en olycklig utveckling,
att arbetarna fått viss inkomstförbättring. Men vi ville säga, att
genom att de fått denna ökade lön blir det mänskligt att döma större efterfrågan
på varor, och för att täcka tillgången på varor måste det bli större
produktion av konsumtionsvaror. Då man vill upprätthålla en så stor export
som överhuvud taget är möjligt för att få in valutor i tillräcklig utsträckning,
blir tillgången på varor ägnu mindre, och man måste då antingen importera
varor eller också måste man avdela folk, i den mån så kan ordnas, för hemmaproduktion
av varor i större omfattning, så att man på det sättet kan hindra
prisnivån att stiga. Det har flera gånger talats om priskontrollens effektivitet.
Det vet statsministern och regeringen lika väl som jag, att det går naturligtvis
att genom pris kontroll hålla priserna i styr inom vissa gränser; men
det finnes vissa lägen, där det icke går att upprätthålla priskontrollen, utan
det blir en stigande prisnivå. Men dessa varor kanske icke ingå i de artiklar
som inräknas i index. Det är bara att lura människorna att säga, att index,
som visar prisnivåns utveckling, icke är mera än så och så. Nu veta vi, att
flertalet av de varor, som stigit ytterligare, icke finnas i dessa indexberäkningar.
Då blir det en felaktig bild av verkligheten som människorna få.

Därför menar jag — och det vill jag öppet säga — att även om herr Ohlin
blivit kvar i Amerika, så hade jag icke velat vara med om att skriva på annat
sätt än att jag ville ha klart preciserat, att så och så ser det ut. Handels -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans- excellens herr statsministern. (Forts.)
ministern erinrar sig- väl resonemanget i debatten i kammaren om det ryska
handelsavtalet, då jag sade, att jag var anhängare av att vi skulle ha handelsförbindelser
åt många olika håll, ty det kunde komma andra tider. Men samtidigt
som vi skulle söka anstränga oss att exportera åt olika väderstreck och
söka träffa handelsavtal i enlighet därmed, finge vi naturligtvis se till hur vi
skulle avdela produktionen av vad svenska folket behövde.

Jag sade detta redan den gången — det var som ett råd till regeringen.
Jag har alltid varit inställd på det sättet. Även om jag icke själv varit med
i regeringen, har jag gärna velat hjälpa till att få frågorna lösta på bästa
sätt, så att det hela skulle glida jämnt och icke gå på sned. Dessa råd ha
herrarna i regeringen icke hört på. Därför stå vi där vi stå i närvarande
stund. Jag menar, att hur önskvärt det än är att investera i industrien, investera
i statliga och kommunala byggen och investera i bostadsbyggande, så
kunna vi icke komma ifrån, att om investeringsapparaten blir för stor, blir
det mindre möjligheter för annan produktion. Detta kommer att medföra, att
den ökade köpkraft, som lönestegringen innebär, icke motsvaras av våra resurser
att skapa varor. Vi ha således icke resurser att genomföra den bättre
levnadsstandard åt det svenska folket, som vi allai varit eniga om.

Sedan kan man ha olika meningar om hur dessa lönestegringar verka. Man
säger på regeringshåll, att åtminstone inom viss industriell produktion behöva
lönehöjningar icke verka prishöjande. Jag träffade häromdagen en representant
för vad man på regeringshåll brukar kalla storfinansen. Han sade
på följande sätt: dessa lönehöjningar spela ingen roll för oss, ty vi exportera
i huvudsak: landets förseende med varor få andra sköta om. Det ha vi icke
något att göra- med. Den som är chef för ett företag säljer givetvis till den
som han vet betalar bäst.

Jag vill till och med varna för att nu ställa till med en apparat, som skall
reglera vare sig import eller utförsel i alltför hög grad, ty då minska vi antalet
människor som arbeta i produktiv verksamhet. Det blir nya ämbetsverk,
och det är jag rädd för. När man börjar med att reglera och ransonera i
större utsträckning, då äro vi inne på farliga vägar.

Det har tidigare frågats om detta. Det kan hända, att statsministern har
möjlighet att svara, huruvida min framställning är den riktiga. Jag tror att
statsministern icke skall kunna jäva vad jag sagt. Jag inser fuller väl, att
den löneutveckling som kommit var nödvändig med hänsyn till den prispolitik
som förts. Jag har ju redan 1942 menat, att vi kunde gripa in på ett
effektivare sätt gentemot prisutvecklingen, därest vi icke ville ha dessa höjda
priser inom vissa områden för att kunna höja lönerna. Vill man ha det skall
man tala om det. och då får svenska folket veta det. Om man exempelvis före
valen talat om det, hade svenska folket kunnat rätta sig därefter. _ Men är
det nu så, att man kan effektuera lönehöjningar genom exportpriser och
sedan Sveriges folk skall förses med konsumtionsvaror genom import, uppstå
vissa problem. Ty det har konstaterats i utrikesutskottet genom olika sakkunniga,
att de industrivaror, som importeras, ligga — såsom även statsministern
i dag framhållit ett par gånger — högre i pris än i landet producerade.
Det innebär att svenska folket får betala högre priser än som svarar mot de
priser som fastställts. Detta betyder egentligen, att man visserligen får köpa
en hel del av dessa varor, ty priserna komma naturligtvis att i viss utsträckning
kunna kontrolleras från priskontrollens sida, men samtidigt får man vara
beredd på att en annan import kanske uteblir, som med hänsyn till försörjningen
skulle vara önskvärd, därför att man icke tillåter de högre priserna.

Jag sade redan niir det gällde det ryska handelsavtalet, att vi måste gå in
för eu ytterligare boskärning av investeringarna. Vi investerade förra året, om

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
jag icke missminner mig, i anläggningar och byggnader omkring 2,5 miljarder
kronor. Regeringen har i den budget som nu föreligger pressat ned investeringssumman
till 2,2 miljarder. Jag har den uppfattningen, att om i byggnadsverksamheten
sysselsättas 150 000 byggnadsarbetare, så är det för många.
Detta stora antal beror på de höga löner dessa arbetare ha i förhållande till
andra. Denna stora sysselsättning bidrager väsentligt till avfolkning av en
del annan produktion. Man borde ytterligare skära ned byggnadsverksamheten.
Även om folk icke skulle lämna densamma, så skulle åtminstone icke
nytt folk dragas dit. Omkring 10 000 nya byggnadsarbetare tillkommo nämligen
under 1946. Vidare äro 100 000 sysselsatta i materialtillverkning för
byggnadsverksamheten. Om man kunde få en nedskärning vore det lyckligt.
Hur önskvärt det än är med bostadsbyggande och annat byggande, är det
under en besvärlig ekonomisk utveckling ännu mera önskvärt att söka få en
produktion, som kan tillfredsställa den efterfrågan på konsumtionsvaror av
olika slag som blir en följd av de förbättrade inkomster som det svenska
folket har kunnat skaffa sig.

Ett ytterligare bevis för att på de borgerliga partiernas sida den uppfattningen
icke rådde, att löneutvecklingen vore olycklig, är att vi sade: vi äro
naturligtvis beredda att låta även de föidiandlingar, som nu pågå, slutföras;
intet ingripande skall eller bör göras; utvecklingen skall få ha sin naturliga
gång. Men vi måste tala om, att det blir på det och det sättet, så måste vi
göra så och så!

Man ville icke tala om hur det var. Men nu stå vi där. Nu får folket reda
på att valutan minskats. Det beror naturligtvis bland annat på att vi importerat
och konsumerat alltför mycket varor, som kunna sägas vara rent umbärliga.
Om vi hade minskat denna konsumtion, hade vi icke varit i den situation
som vi för närvarande äro i. Det är självfallet.

Alla veta vi, att det parti jag representerar under olika situationer klart
ådagalagt, att det icke är den eller den gruppens intressen som det gäller, utan
mitt parti företräder bär alla de olika medborgargrupperna inom landet. Därför
får man, när det gäller att fatta ståndpunkt i den ena eller andra riktningen,
göra detta efter vad man anser vara lyckligast för svenska folket i dess
helhet. Om regeringen vill ha andras medverkan för att få ett enigt uppträdande
och ett gott samarbete, då måste den naturligtvis taga hänsyn även till
de synpunkter, som komma från de utanför regeringen stående partierna.

Jag skulle vilja fråga statsministern: hur skulle det överhuvud taget gått i
samlingsregeringen, om ej sådana jämkningar av olika synpunkter skulle ha
varit möjliga? Men man kunde icke jämka, inte ens då det gällde att tala om
för folket, att löneläget är på det och det sättet och varuläget är sådant det
är, av den och den anledningen. Regeringen bär, såvitt jag förstår, icke ensam
skulden för det hela. Men regeringen bär naturligtvis skulden i den mån
den uppmuntrat till den lönerörelse, som lett till dessa resultat. I övrigt kan
man icke säga, att regeringen bär ansvaret. Då är det onödigt och oriktigt att
framställa saken på det sättet, att oppositionspartierpa — utan gemensam ledare
— genom resonemang i tidningspressen och genom det ena och det andra
bidragit till ett aktualiserande av den begynnande eller — låt mig säga — i
stark utveckling varande inflationen. Jag vill säga, att vi på vårt håll icke
bidragit till detta resonemang. Vi ha medverkat till att söka i så stor utsträckning
som möjligt få regeringen att inse, att vi framfört förnuftiga synpunkter
om vad som borde göras. Regeringen har icke velat höra på vad vi sagt. Då
kunna vi icke hjälpa, att det är omöjligt att komma överens. Hade regeringen
velat göra det, är jag säker på att regeringen i dagens läge skulle haft mycket

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
mindre bekymmer. Ty jag förstår ju, att det ej är angenämt att behöva vidtaga
sådana extraordinära åtgärder som man nu nödgas gripa till.

Här ha också skatterna förts på tal, och även vid överläggningarna diskuterade
vi dem. Anledningen därtill var att man ville försöka åstadkomma ett
sparande av en del av inkomsterna genom en samverkan mellan olika organ i
syfte att minska köpkraften. Man ville till och med vidtaga sådana åtgärder,
som kunde uppmuntra till sparande i stället för investering av kapital i exempelvis
villabyggnader eller egnahem. Därvidlag tänkte man sig att staten några
år framåt med vissa premier uppmuntrade intresset för sparande. Det var
som sagt i det sammanhanget vi kommo in på skattefrågan, och det framstod
som en självklar sak att det för stora grupper av svenska folket härvidlag är
fråga om psykologiska faktorer. Vi funno dessa vara av den betydelsen, att
man borde skjuta på frågan, tills alla samverkande åtgärder kunde sättas in
för att få människorna att spara litet pengar för kommande tider.

Detta var, herr talman, några av de synpunkter, som framfördes under överläggningarna
och som jag ansett borde klarläggas här. Statsministern har nämligen
på ett sätt, vilket jag icke vill beteckna som utomordentligt, men väl som
skickligt, försökt måla ut läget så. som om vi vore emot löneregleringarna.
Sanningen är emellertid den, att vi bara ville förklara för folket, att den och
den åtgärden kommer att medföra den och den utvecklingen; det var ingenting
annat det gällde.

Vidare finns det ju andra faktorer, som bidragit till att- valutan i så stor
omfattning som visat sig vara fallet försvunnit ur landet. Det problemet har
berörts i en tidigare debatt här i riksdagen, nämligen den gången regeringen
dekreterade, att vissa exportvaror skulle säljas till lägre priser än som faktiskt
kunde erhållas på världsmarknaden. Jag vill i det avseendet framhålla, att vi
på konferensen voro fullkomligt ense därom, att en sådan galenskap icke fick
upprepas. Om vi tänkt oss, att vi skulle bli belönade av dem, som fått köpa
våra varor till underpris, genom att de givit oss motsvarande favör av deras
varor, blevo vi lurade. I vår grönaste ungdom hade vi möjligen den föreställningen,
att man skulle göra någon en tjänst, för att man en gång i framtiden
skulle få en motsvarande favör av den man hulpit; det blev man emellertid som
regel lurad på. Så också här. Regeringen har själv sagt, att trots att vi sålde
till billigare pris än vi i själva verket kunde få, ha vi icke kunnat importera
varor till motsvarande lägre priser. Om vi tagit hem den fulla valuta, som vi
kunnat få, hade vi nu kunnat hämta hem varor i så mycket större mängd. Under
kriget sålde vi billigare än vi behövde göra, men då försäkrade vi oss om
att fa för folkhushållet nödvändiga varor utifrån till motsvarande lägre pris.
Om vi under föregående år för den export, som det härvidlag är fråga om, hade
tagit ut vad vi kunnat få, hade vi, så vitt jag kan förstå, fått ett så stort
tillskott av valuta att en kafferansonering icke varit behövlig. Det är klart
att kafferansoneringen i och för sig är en liten fråga, men det gäller dock hälen
för många människor i vårt land mycket viktig konsumtionsvara. Jag tänker
da exempelvis på skogshuggare och en hel del andra människor, som leva
på matsäck och ha sin termosflaska med kaffe med till arbetet. För dem är
det betydligt viktigare att de få kaffe i någorlunda tillräcklig omfattning än
att de få apelsiner och sådant. Kaffeimporten förra året uppgick till ett så
stort värde som 78 miljoner kronor. Minskades den med 30 procent, skulle det
betyda en besparing på 20 miljoner kronor. Hade vi emellertid tagit hem de
100 miljoner kronor, som vi kunnat få mer för våra exportvaror och som avnämarna
ville betala, skulle vi haft möjlighet att importera samma årliga kvantitet
kaffe som under 19-16 för de närmaste fem åren. Därigenom skulle vi ha

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
varit väl tillgodosedda med en dryck, som kan, vara så bra att ha inte minst för
dem, som måste leva på matsäck, ofta ute i det fria- Jag’ skulle tro att det var
med ganska stor saknad exempelvis skogsarbetarna fingo erfara, att de nu icke
kunna få kaffe utan att ta till surrogat för att dryga ut ransonen. Fn fruktimport,
som kostat 160 miljoner kronor, kan naturligtvis däremot skäras ned.

Jag vet nu för min del icke vad det kan bli för följder av att man på detta
sätt vidtar åtgärder på handelns område. Det kan tänkas att det kan verka så
att vi komma att bestraffas genom att vi från dessa länder icke få köpa sådana
varor, som vi verkligen behöva för att hålla vår stora produktionsapparat i
gång. Blir rlet senare fallet, ja, då komma vi i ett än mera försämrat försörjningsläge.
Även om regeringen icke lyssnat till mina råd, kan jag dock icke
önska, att vi skola komma dithän att besvärligheterna för vår import ytterligare
öka och det med den ytterligare konsekvensen, att också produktionsapparaten
måste reduceras. Det skulle ju då icke vara stor nytta med efterkrigsprogrammet;
det hela bleve bara svårare än det i själva verket behöver vara,
det hela kostar bara pengar, och produktionen blir icke räntabel.

Herr talman! Jag skall icke vidare förlänga debatten. Jag har försökt måla
situationen precis sådan den är och precis så som den borgerliga oppositionen
uppfattar densamma och förklara att vi alltså icke hade utgångspunkter, som
statsministern velat utmåla. Herr Fast försökte så gott han kunde följa statsministern.
Själv tillhörde jag dem, som under kriget ansågo, att när detta var
slut de väntade framtida besvärligheterna kunde bli av sådan storleksordning,
att det enda rätta vore att partierna enades så pass att samlingsregerandet
kunde fortsätta. Den förutvarande statsministern, Per Albin Hansson, som nu
är borta, hyste samma mening, ända tills han icke kunde hålla tillbaka dem
som ville reformera och driva upp statsverksamheten. Nu har verksamheten
drivits upp på sådant sätt, att man icke har något att driva den med. Min förhoppning
är emellertid, att vi skola lyckas komma igenom bränningarna. Jag’
kan, som den anhängare jag varit av samlingsregeringstanken, icke sluta mittanförande
utan att säga till statsministern, att jag tror att, om han i närvarande
stund ordnar en folkomröstning om ja eller nej på ett sådant förslag, eu
stor del av svenska folket skall visa sig ha samma mening som jag.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag skall gärna
säga några ord med anledning av vad herr Pehrsson-Bramstorp nyss anförde.
Jag vill först göra ett erkännande. Som kammarens ledamöter nog ha funnit,
utgör hela uppläggningen av hans anförande liksom också själva tonen däri
en dementi på den av mig framkastade arbetshypotesen, att hem Ohlin numera
står som ledare för den samlade borgerliga oppositionen. Jag noterar med tillfredsställelse
denna dementi, och jag hoppas, att herr Pehrsson-Bramstorp också
med tillfredsställelse noterar att jag märkt skillnaden.

Men jag skall, herr talman, göra ett erkännande till. Det har här talats så
mycket om vad som förekom vid partiledarkonferensen. Herr Pehrsson-Bramstorp
säger, att det var icke på uppfattningen om lönerna som partiledarekonferensen
sprack. Jo, det förhöll sig sa — och här talar jag om denna sak lika
Öppet som alla som tillåtit sig tala om vad som därvidlag förekom. Vid det sammanträde,
där konferensförhandlingarna brötos, presterade herr Ohlin en skrivning
_i lönefrågan, som av mig betecknades som oacceptabel. Skrivningen var
nämligen sådan, att var och en måste få den uppfattningen, att om regeringen
skrev under så innebar det ett beklagande av den politik, som hade förts i
fråga om lönerna. Beträffande denna sak hade herr Pehrsson-Bramstorp ett
inlägg, som var präglat av samma vilja till samarbete som dagens. Däri förklarade
han, att enligt hans mening de gjorda lönejusteringarna icke voro orim -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
liga. Jag tror till och med att han begagnade ordet skäliga eller att han använde
uttrycket att de lågo inom marginalerna. Det är möjligt att jag missminner
mig beträffande ordvalet, men detta var andemeningen i hans anförande.
.Tåg tillät mig tolka herr Pehrsson-Bramstorps yttrande så att han förklarat
lönehöjningarna riktiga och lyckliga för samhället. Jag tog till orda omedelbart
efter herr Pehrsson-Bramstorps yttrande och förklarade då först, att om
jag alltid hade herr Pehrsson-Bramstorp som uttolkare av vad herr Ohlin menar
med vad han skriver .skulle jag icke vara orolig för de Ohlinska skrivningarna.
Jag konstaterade vidare, att om jag kunde få med i skrivningen vad herr
Pehrsson-Bramstorp sagt, att de lönejusteringar som gjorts lågo inom marginalerna
eller att de i stort sett voro skäliga och gagneliga för samhället, så kunde
jag acceptera den Ohlinska skrivningen. Jag kan icke förstå annat än att detta
var ett stort tillmötesgående. Jag ställde mig i lönepunkten praktiskt taget på
herr Pehrsson-Bramstorps linje, den som han i dag företräder. Jag fick inte
svar på denna invit, och det tog jag som uttryck för att man icke ville skriva
ut, att den förda lönepolitiken icke i och för sig innebar några större risker
för samhället.

Men jag skulle kunna fortsätta litet till. Om den uppfattning, som herr
Pehrsson-Bramstorp fört fram här i dag, och den uppfattning, som han framförde
vid konferensen, äro riktiga, kan det ju inte vara riktigt, när herrar
Ohlin och Domö säga, att om vi hade inkallat en rundabordskonferens, skulle
utvecklingen ha tagit en annan vändning. Ty då skulle det ju vara bra som
skett; det hade skett utan rundabordskonferens men på ett sätt som icke föranlett
någon nämnvärd erinran. Det är en stor skillnad i uppfattning på den
borgerliga sidan; det noterar jag, med tillfredsställelse. Herr Pehrsson-Bramstorp
säger att vi inom regeringen icke lyssna till vad han säger. Jag tror att han
misstar sig; vi lyssna nog.

Herr Pelirsson-Bramstori) erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Men, ers excellens, det förhöll sig dock på det sättet, att
i det förslag till skrivning, som professor Ohlin framlade och som vi enades
om, sades det, att löneförskjutningarna i många fall skett inom marginalerna.
I kommunikén från de borgerliga partierna står detta uttryckligen.

Medan jag har ordet vill jag också framhålla, att herr Ohlin själv sagt, att
det var ett förslag av honom, och att jag tycker, att det är riktigt att säga
vilka konsekvenserna blivit av det hela. Vi kunna ju diskutera själva skrivsättet,
men det var det statsministern icke ville. Statsministern måste förstå,
att om han vill ha oppositionen med sig måste han ta hänsyn till densamma;
något annat är icke tänkbart. Mera eftergiven än så tror jag icke att den blir’
åtminstone icke jag.

Vidare sade statsministern, att jag uttryckt saken så att det var gagneligt
för samhället med lönejusteringarna. Ja, precis, under förutsättning nämligen
att statsministern — och regeringen — fullföljer det hela så att vi kunna få
mera av konsumtionsvaror än vi nu ha. I det avseendet anser jag att, hur önskvärt
det än är med byggnadsverksamheten, vi dock böra sysselsätta ännu mer
människor med produktionen av konsumtionsvaror. Jag vet icke varför regeringen
icke vill den saken. Ty gjorde man det skulle man ha större utsikt att
kunna hålla prisnivån. Men regeringen menar att priskontrollnämnden och andra
institutioner möjligen kunna bli överflödiga. Jag tycker för min del, att det
skulle vara skönt för svenska folket att kunna slippa både industrikommissionen
och andra dylika institutioner och att vi därför borde hjälpas åt att försöka
klara av det hela på något sätt. Det har i det avseendet talats här också om eu
rundabordskonferens. Ja, det är möjligt att en rundabordskonferens hade kunnat

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
leda till att köpkraften icke ökat så mycket som den gjort. Oavsett hur därmed
må förhålla sig, tror jag icke att vi på den punkten kunna konstatera någon
skillnad inom oppositionen.

Herr Ohlin, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att instämma med herr PehrssonBramstorp
i hans tillbakavisande av hans excellens statsministerns försök till
frihandsteckning.

Hans excellens statsministern säger, att jag presenterat en skrivning, som
var oacceptabel för regeringen och fick stå för min räkning, men att herr Pehrsson-Bramstorp
intog en annan ståndpunkt. Hans excellens statsministern vet
ju emellertid, att den förklaring, som publicerades efter konferensen mellan ledarna
från de tre oppositionspartierna — ännu så länge räkna vi icke kommunisterna
dit — i allt väsentligt var identisk med den skrivning, som jag efter
kontakt med de andra partiledarna lämnade fram vid detta sammanträde. Jag
har sålunda anledning att instämma med herrar Skoglund och Pehrsson-Bramstorp
i deras som jag tror överflödiga tillbakavisande av påståendena om den
betydelse mitt återvändande från Amerika skulle haft på dessa förhandlingar.
Det har rått en sådan enighet mellan oppositionspartierna, att det icke spelat
någon nämnvärd roll, vem som fört deras talan.

Jag vill begagna tillfället fråga hans excellens statsministern: vad var det
för fel i denna av oppositionspartierna publicerade förklaring? Vidare vill jag
erinra om den fråga jag ställde till hans excellens statsministern i mitt första
anförande, nämligen denna: vad anser regeringen vara anledning till att vi i
Sverige ha kommit i detta läge, som regeringen själv karakteriserar så, att efterfrågan
är alltför stor i förhållande till varutillgången? Innan hans excellens
statsministern har svarat på den frågan, kan han omöjligen begära preciserade
svar från oppositionen. Mig förefaller det tvärtom som om vi -— efter
att ha publicerat en skildring av vår ståndpunkt och när regeringen icke vill
göra detsamma — hade rätt att be hans excellens statsministern muntligen under
dagens debatt ge en sådan framställning.

Härpå anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Otvivelaktigt vore det mycket intressant att få
ett svar på den frågan.

Tidigare har det här i dag förekommit en liten replikväxling om förhållandet
mellan nu och då, alltså om hur det ser ut för närvarande, det läge vi nu kommit
i, och det läge som rådde, när den nuvarande regeringen trädde till. Det
kan nog icke nekas att det finns anledning till att göra sådana reflexioner.
Här den nuvarande regeringen trädde till, var Sverige ekonomiskt starkt och
hade ute i världen allmänt anseende såsom en av hörnstenarna vid uppbyggandet
av den nya världshandel, som alla då hoppades på. Landet hade en så stor
valutareserv att man nästan var bekymrad, medan det nu i verkligheten är så
som våra vänner danskarna skriva, nämligen att »glansen nu har gått av Sancte
Gertrud». Ja, vi ha till och med kommit därhän att vi här i landet måst tillgripa
åtgärder, som påminna om vad det ockuperade Danmark fått tåla.

Detta har skett på den relativt korta tid, under vilken vår nuvarande regering
lett vår politik och utvecklat sin s. k. statskonst. Jag hoppas ingen tror
att jag anser, att alla våra nuvarande svårigheter bero på regeringen -— så får
man givetvis inte uppfatta saken — men de bero otvivelaktigt i stor utsträckning
på regeringens sätt att uppfatta och möta dessa svårigheter. En väsentligt
bidragande orsak till den nuvarande situationen är sålunda att regeringen i

Oasdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av lians excellens herr statsministern. (Forts.)
det längsta förnekat de faktiska förhållandena och överhuvud taget inte velat
ta itu med problemen på ett planmässigt sätt, allt detta varemot vi under en
längre tid riktat vår kritik. Varför har inte regeringen lagt fram ett samlat
och enhetligt program rörande sin ekonomiska politik och speciellt rörande inflationsbekämpandet?
En glädje i allt detta elände är nu att regeringen, och
förmodligen också i rätt stor utsträckning svenska folket, kommit fram till insikt
om och erkänt det allvarliga i situationen. Detta har den hittills inte velat
göra, utan den har vid alla de tillfällen, då vi försökt framlägga våra åsikter
om utvecklingen och den grundläggande svårigheten, förnekat vår uppfattning
och att situationen skulle vara allvarlig. När vi tidigare gjort sådana framställningar
av läget, ha dessa betecknats som något nästan otillbörligt. Nu är
emellertid så inte längre fallet; nu har man äntligen accepterat vår uppfattning.
Särskilt statsministern tycks ha haft en ganska sen omvändelse att döma av
hans uttalanden. Det tycks ha varit förändringen i vår valutareserv som till
sist öppnat ögonen på honom och detta först på allra senaste tiden, ehuru det
inte varit någon svårighet att genom riksbanksrapporterna följa utvecklingen
månad för månad under hösten. Han påstår emellertid alltjämt, att regeringens
politik lyckats, då vi skulle befinna oss i en god situation i förhållande till
andra länder. Han stöder detta påstående bl. a. på en jämförelse mellan prisstatistik
i olika länder. Jag tycker detta hör till de djärvaste företag man kan
ta sig till, ty prisstatistiken och indextrollerierna äro ju som alla veta en ytterst
bräcklig grund redan när det gäller det egna landet, och det är uppenbart
ännu orimligare att på detta sätt jämföra prislägena i olika länder. Regeringens
eget konjunkturinstitut har ju också noterat, hur prisutvecklingen marscherat
fram här i landet, och vi borde därför kunna vara ense i denna sak.

Om de nya insikterna, som sålunda förvärvats litet plötsligt på sina håll,
skola kunna bli till någon nytta, måste man emellertid böja sig för fakta och
erkänna misstag som blivit begångna. Jag tror inte det kan vara någon som
helst glädje eller nytta med att bedriva en sådan barnslig — man har tidigare
i debatten sagt studentikos — polemik med undanflykter, undanskyllanden och
stickord som statsministern gjort. Det är ju speciellt orimligt att skylla på
dem, som kritiserat, och iala om kritikens s. k. psykologiska verkningar. Psykologi,
mina herrar, är någonting för sig, men liksom det fordras en viss sorts
Buljong för att bakterier skola trivas, måste det finnas fakta för att psykologiska^stämningar
skola kunna bestå och ha någon betydelse, ty om de inte stöda
sig på fakta, gå de snart över.

Vad ligger egentligen bakom talet om att man bör hålla inne med kritiken
när det gäller så allvarliga frågor som den föreliggande? Om vi anse, att regeringen
inte har ögonen öppna för vad som är det mest allvarliga och viktiga
här i landet, skulle vi då säga: nej, det skola vi inte tala om; det kunde hända
att folket blir oroligt? Det vore ytterligt bekvämt för regeringen om oppositionen
intog en sådan ståndpunkt, men att införa den sortens mörkläggning,
mina herrar, vore väl den sämsta tjänst vi skulle kunna göra vårt land. Det

är orimligt att skylla svårigheterna i det nuvarande läget på kritiken _ de

ha uppkoimnit på grund av faktiska och påtagliga förhållanden. Det saknas
otvivelaktigt sammanhang i regeringens politik ocli ett genomtänkt program,
och det är detta vi ha kritiserat. Verkningarna av dessa brister visa sig nu.
Regeringen har gjort enstaka isolerade ingripanden än här än där utan överblick
och utan sammanhang, men i övrigt har den låtit det hela gå, som jag
hade tillfälle försöka påpeka för kammaren redan för någon tid sedan. Vi
so nu resultatet av donna politik. Jag skall inte repetera allt delta, det tjänar
ingenting lill — jag hade ju tillfälle göra det förut — men det förefaller mig

Andra kammarens protokoll 19Jt7. Nr 17. 4

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
fullkomligt uppenbart, att regeringens politik varit och är så full av motsägelser
och förvirring, att man inte kan ha förtroende för den.

Det har sagts, att den importreglering, som nu införts och som kanske varit
nödvändig, bara är en kort parentes i vårt ekonomiska liv. Herr Fast försäkrade
på det mest emfatiska sätt, att vi snart skulle vara av med importregleringen
och att vi skulle återvända till friare förhållanden när vi fått balans
i utrikeshandeln. Jag undrar emellertid, hur det ligger till med den saken. Man
får komma ihåg, att importregleringen inte avhjälper den brist inom samhällsbalansen,
varom det här talats så mycket och som vi ju alla anse konstaterad.
Importregleringen var kanske nödvändig för betalningsbalansen, men den
avhjälper sannerligen inte det överskott på köpkraft i förhållande till de varor,
som kunna produceras och utbjudas. Tvärtom innebär ju, som jag tidigare utvecklat,
en importreglering att vi få mindre varor att köpa, och om ingenting
kan göras åt köpkraftsöverskottet, blir följden ett ökat tryck på samhällshushållningen
och priserna i stället för ett minskat. Det nuvarande läget i fråga
om betalningsbalansen har uppstått inte minst och kanske väsentligen på grund
av denna brist på balans mellan köpkraft och varutillgång. Det är detta som
orsakat den stora utvidgningen av importen både av konsumtionsvaror, som
inte framställas inom landet, och av materiel, som behövs för en ökad kapitalvaruproduktion.
Så länge denna diskrepans mellan köpkraft och varutillgång
består, så länge består också den orsak till att vi inte ansett oss kunna låta
importen vara fri, som gjort det nödvändigt att införa denna importreglering.
Om vi även i framtiden komma att befinna oss i samma situation som nu —
och det komma vi att göra om det inte göres något åt saken — blir detta
ingen parentes, det blir då inte bara eu kortare tid vi få dras med reglering
både på detta och på andra områden. Om vi nämligen släppa lös importen innan
vi fått balans mellan köpkraft och varor, komma vi att befinna oss i samma
läge som nu: betalningsbalansen blir i så hög grad ogynnsam för oss, att ,vi
bli av med alla reserver. Jag tror därför, att vi, så länge den nuvarande politiken
fortfar, inte kunna bli av med importregleringen, och jag tror, som jag
många gånger haft tillfälle att utveckla här i kammaren, att varje reglering
och ingripande av liknande slag kommer att dra med sig njTa regleringar och
att systemet sålunda griper omkring sig.

Frågan är därför alltjämt, även om regeringen skjutit den ifrån sig, vad
man skall göra för att komma åt den spänning mellan köpkraft och varutillgång,
som har uppstått väsentligen på grund av den huvudlösa finans- och
inkomstpolitiken och därmed sammanhängande för stora investeringar och annat
som vi känna till.

I samband härmed skulle jag vilja framföra en synpunkt på lönefrågan, som
börjar bli rätt uttragglad. Jag har många gånger från denna plats sagt, inte
att staten skulle reglera lönerna, ty jag begriper, att detta skulle vara på tok
utom kanske i ett katastrofläge, utan att särskilt finansministern, men även
andra i liknande ställning som han, skulle hjälpt till att försöka, inte att
undertrycka sådana lönehöjningar, som äro absolut ofrånkomliga, därför att
de gälla arbetargrupper, som leva på alltför mycket lägre plan än de andra,
utan att de bort försöka modifiera och moderera lönepolitiken och se till att
lönehöjningarna inte gå för fort i förhållande till vår produktivitet och våra
tillgångar. Jag har då fått samma svar som statsministern givit här i dag
och som något intrigerat mig, nämligen att lönehöjningarna inte ha någon betydelse
för prisutvecklingen så länge de kunna ske på företagsvinsternas bekostnad,
och detta skulle vara fallet då företagen såsom för närvarande uppvisa
stora vinster. Jag förstår mig inte på det resonemanget. Det är ju uppenbart,
att löneökningarna i realiteten icke ha skett på företagsvinsternas bekost -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Xr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
nåd, ty vinsterna lia ju fortsatt precis som förut, förmodligen beroende på att
priskontrollen icke varit effektiv eller på andra omständigheter som jag inte
känner till. Det är ju tvärtom ett faktum, att löneutvecklingen och vinstutvecklingen
ha gått parallellt med varandra. Båda äro beroende på den ruljangs
som satts i gång och som bland annat orsakat ökade investeringar, ökade
vinstutsikter och ökade möjligheter att ta ut ökade löner. Att lönehöjningarna
inte skulle ha någon betydelse, därför att de, som det sagts, ligga inom marginalen
för bolagsvinsterna, tycker jag därför är ett ganska besynnerligt tal.
Även om så vore fallet, vad skulle då inträffa? För närvarande höjas ju inte
utdelningarna annat än i enstaka undantagsfall, beroende bl. a. på utdelningsbegränsningen.
Kunde man åstadkomma lönestegringar på vinsternas bekostnad,
betyder detta därför en minskning i företagssparandet, vilket vore mycket
betänkligt ur köpkraftsutvecklingens synpunkt. Då säger man: men om bolagens
reserver på detta sätt minskats, så skulle därmed ha inträffat en minskning
i bolagens förmåga att investera, vilket skulle ha verkat inflationshämmande.
Icke heller detta argument håller Streck, ty så länge bolagen kunna visa
vinster och det är lysande konjunkturer, få de kredit, och en ökad upplåning
från deras sida hade blivit det enda resultatet av minskningen i reserverna. Jag
har tagit mig friheten att tala om detta emedan jag tycker att det resonemang,
som förts i denna fråga, är alldeles galet. Hastigheten i inkomstutvecklingen
har otvivelaktigt en mycket stor betydelse för den inflationistiska utvecklingen.

Dessa inkomsthöjningar ha en gång skett, och det högre löneläget kommer
att fortsätta med sina verkningar. Vi ha därjämte efterverkningarna från den
tid, då vi hade en obalanserad budget, i form av en mängd likvida medel i samhället.
Vad skola vi då göra åt saken? Det finns väl ingen annan möjlighet än
att på något sätt söka suga upp detta överskott på köpkraft. Detta kan ske
genom statens och kommunernas skattepolitik, och det kan också ske genom
kreditväsendet. Vi veta ju alla, hur skattepolitiken har skötts, skötes och kommer
att skötas här i landet. Den har sannerligen inte kunnat suga upp några
pengar, utan den hjälper tvärtom på sitt sätt till att öka penningöverflödet,
och den kommer att göra det även i framtiden, om den föreslagna skattereformen
blir genomförd, liksom denna givetvis inte kommer att påverka produktiviteten
på något fördelaktigt sätt. Vi borde väl nu ha kommit så långt att
vi förstå, att det inte går att öka utgifterna som vi göra bland annat här i riksdagen
och i de olika skattebeviljande myndigheterna i landet. Det har utbildats
en verklig slöserianda på olika håll, miljonerna rulla, och man beviljar
stora anslag utan någon allvarlig prövning, bara det rör sig om tillräckligt
stora belopp. Erfarenheterna säga oss val ändå, att när man lever över sina tillgångar,
måste det värka ut någonstans. Nu har det värkt ut i fråga om valutareserven,
och fortsättning följer. När vi nu kommit ifrån den underbalanserade
budgeten, beror detta, som finansministern utvecklat saken, helt och hållet på
inflations verkningarna, och allt eftersom de fiktiva inkomsterna ökas på grund
av inflationen, ökas utgifterna undan för undan i stark fart. Jag tror inte en
sådan finanspolitik hjälper till att åstadkomma den balans i sam.hällshushållningen,
som vi behöva.

Såsom tidigare sagts är inte vart läge förtvivlat för närvarande, men om vi
måste ta till sådana här regleringar och liknande äventyr som vi göra nu,
när vi ha ganska goda produktionsmöjligheter, hur skall det då bli längre fram?
Hur skola vi kunna komma från sådana regleringar, då vi inte ha samma produktionsmöjligheter
som nu? Om vårt läge nu är ganska hyggligt och våra ekonomiska
förutsättningar för närvarande icke äro alltför dåliga, som här har
sagts, hur ha då dessa regleringar blivit nödvändiga? Jo, på grund av den
förda politiken. Det har förts en sådan politik, att vi, trots våra för när va -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
rande gynnsamma förhållanden, råkat in i detta läge, som, tvingat fram importreglering,
investeringskontroll, skärpt priskontroll o. s. v. Så länge den nuvarande
politiken fortsätter, så länge blir läget i detta avseende oförändrat. På
en del håll tycker man kanske det är bra att få ökad statskontroll, men vi
måste komma ihåg, även de som ha denna uppfattning, som jag ju inte har,
att man inte kan öka kontrollen i vilken omfattning som helst. Detta förbjuder
sig ju redan av den anledningen, att vi ha varken kvantitativt eller kvalitativt
tillräckliga administrativa krafter för att upprätthålla en kontroll sådan som
den nuvarande. Hur skall det gå, om var och varannan människa skall kontrollera
andra människor och se till att allt går i den riktning som de bestämmande
önska? Redan den utvidgning av kontrollen, som nu föreligger, tror
jag kommer att bli ett mycket stort och mycket svårt rent administrativt problem,
som sannolikt kommer att visa, att systemet icke kommer att hålla. Det
har talats mycket om svarta börsen och sådant. Jag tror visst att det är möjligt
att den kommer att utveckla sig i en helt annan skala än tidigare, inte
minst därför att folk inte längre har den känsla, som man hade under kriget,
att man ville hjälpa till och vara med om att göra det så bra som möjligt. I
näringsliv och handel och litet varstädes har man blivit trött på detta system,
och det kan tänkas att man där — även om man är fullt lojal — inte hjälper
till med själva administrationen såsom man förut gjorde, något som i hög grad
var en förutsättning för regleringssystemets något så när lyckosamma genomförande.

En sak, som jag gärna skulle vilja säga ett par ord om innan jag slutar, är
att det finns naturligtvis, som jag nyss sade, ännu en väg, och den vägen har
man också i kommunikén pekat på, nämligen att genom kreditinskränkningar
försöka att suga upp köpkraften. Jag är för min del mycket glad över att man
nu tycks ha kommit underfund med den vägen. Jag tror att det är en av de få
möjliga vägar som finnas. En sådan kreditinskränkning måste otvivelaktigt
medföra en höjning av räntefoten. Det kan man inte komma ifrån. Man måste
som jag tidigare framhållit ta räntan till hjälp. Överhuvud taget får jag
säga, att det är rätt besynnerligt vilken ringa roll som riksbankens skötsel har
spelat i diskussionen under den gångna tiden. Förr i världen var det riksbanksledningen
som var i centrum för diskussionen. Det var den som fick bära kritiken,
det var den som tog ansvaret för den rent monetära sidan av saken, och
riksdagen hade då den uppfattningen, att banken var riksdagens speciella klenod,
som man framför allt ville se till att den hade en självständig ställning
gentemot regering och byråkrati. Varför? Jo, för att dess uppgift var att bära
ansvaret för penningvärdets upprätthållande. Eu hör man mycket litet om
riksbanksledningen. Jag vet inte om det kan bero på att det inte längre finns
någon självständig riksbanksledning. Jag är mycket bekymrad över hur det
egentligen står till på den punkten. Vad har riksbanken gjort under dessa tider,
då det skulle gällt att suga upp pengar? Jo, i stället har den skickat ut pengar.
Den har köpt upp obligationer för hundratals miljoner kronor, och detta när
alla penninginstitut äro överfyllda med pengar. Varför? Jo, därför att man
ville hålla räntan nere i detta läge! 1945 sänkte man t. o. m. räntan till en nivå,
som man tidigare betraktat som orimligt låg, och detta i synnerhet under nuvarande
tider. Jag skulle tro att det blir alldeles nödvändigt att från riksbankens
sida få fram en verklig ledning av kreditväsendet här i landet på sådant sätt,
att man får en inskränkning av kreditgivningen. På det sättet kommer man
ifrån eller mildrar den penningström, som nu ligger bakom och som drivit fram
den situation och det läge, som vi äro i för närvarande. Även om man anser det
nödvändigt med importkontroll och investeringskontroll och alla möjliga sådana
saker, skulle detta hjälpa till att göra en dylik kontroll mera hanterlig, så att

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
det inte blir det fullkomligt oöverkomliga administrativa problem, som jag
nyss talade om. Jag tror det vore riktigt att i stor utsträckning överlämna till
de olika bankledningarna i bygderna, som ha sakkunskap och som veta, hur det
ligger till, den inskränkning i krediten, som är nödvändig, och inte få en centralt
ledd kolossal investeringskontroll, som man faktiskt inte kan klara i
längden.

Sedan har det talats om sparandepropagandan och dess betydelse. Ja, nog
vore det ett alldeles utomordentligt och förträffligt medel, om vi kunde öka
sparandet, men det är nog en sådan där tulipanaros som det är lätt att säga
men inte så lätt att göra. Inom sparbankskretsar har man mycket diskuterat en
intensifiering av sparpropagandan, men man har varit av den övertygelsen,
att under nuvarande förhållanden den kommer att bli skäligen ineffektiv.
Och varpå beror det? Jo, framför allt därpå, att man inte har förtroende för
förhållandena här i landet, att man inte tror att de komma att gestalta sig på
ett sätt som är rimligt och gynnsamt för spararna i olika avseenden. Därför
kommer inte folk under nuvarande politiska förhållanden att lyssna eller kommer
att lyssna mycket förstrött på uppmaningar att spara och på det sättet
hjälpa till att förbättra förhållandena i landet.

Överhuvud taget är det nog så, att den s. k. förtroendefråga, som varit uppe
här förut i dag, är en mycket avgörande sak, en knutpunkt i hela situationen.
Jag instämmer helt med dem som inte kunna förstå att det var klokt, att när vi
behöva samla alla våra krafter till gemensamma ansträngningar, kasta fram
detta skatteförslag, som ju inte är behövligt för att realisera regeringens socialpolitiska
önskningar, vilka vi alla i stor utsträckning instämma i. Finansministern
har i alla tider varit en förargelseklippa. Det kan kanske vara bra
ibland, men det är inte bra när man skall försöka få enighet. Det är mycket
svårt att samarbeta med honom. Jag har många års erfarenhet. Jag har en
stark personlig uppskattning av honom, men det är omöjligt att samarbeta
med honom. Han har inte den känsla för hur andra människor reagera och
vad det går att få ihop folk om som är nödvändig för den ledande mannen här
i landet — om jag nu skall följa statsministerns exempel från i morse och
utpeka ledaren. Som jag tidigare sagt tror jag att dylika personliga förhållanden
äro den väsentligaste svårigheten, som vi för närvaiande ha att arbeta
med. Det fattas faktiskt förtroende för regeringen, för dess politik och för
dess ledning. Naturligtvis inte inom regeringens partibyråkrati, ty där är naturligtvis
förtroendet alltid stort. Jag är ju inte längre så mycket med i den
praktiska politiken, men min bestämda övertygelse är, att detta är den mest
betydelsefulla saken, som man inte kan förbise.

Det har sagts, att i en kritisk situation har det mindre betydelse, vilken
sorts regering man har, vilken partifärg den har, bara man bär en verklig regering,
som kan regera och som inger folket förtroende. Sverige är för närvarande
dåligt regerat, och barometern sjunker mot ett oväder, som inte kommer
att gå över så snart. Regeringen har naturligtvis förtroende inom sina partikretsar,
men det är inte det förtroendet som skulle behövas för att samla olika
intressen och olika grupper här i landet till gemensamma ansträngningar. Det
är faktiskt så det ligger till. Det kanske kan bero också på oss — vi ha naturligtvis
alla våra fel — men säkerligen beror det väsentligen på andra omständigheter,
på regeringens personliga förhållanden och ledning. Både i första
och andra kammaren har man kritiserat de personliga egenskaperna hos olika
regeringsledamöter på ett sätt, som inte har varit vanligt på de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg att något liknande inträffat under de senaste tjugu
åren. Det är riktigt att göra detta, när man har den övertygelsen, att det Hr
vissa personliga brister, som ligga bakom, och då läget är så allvarligt som

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
för närvarande. Vi ha varit vana här i landet att ha statsministrar, som haft
generositet emot oliktänkande och inte varit småaktiga och som därigenom
fått personlig auktoritet. Det är inte fallet för närvarande. Jag ber om ursäkt,
herr statsminister, för att jag säger det rent ut.

Under detta anförande återtog herr talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det har i denna diskussion förekommit
åtskilligt av vad som under den sista tiden har kommit fram i pressen om orsakerna
till de aktuella svårigheterna. Det är kanske ett uttryck för vad statsministern
inledningsvis sade, nämligen respekten för den sakliga behandlingen
i riksdagen, att man inte har kommit att skylla svårigheterna på ryssavtalet.
Det är nämligen en känd sanning, att vår handel i öster och sydost ännu givit
oss mera varor än vad dessa länder fått härifrån. Om jag undantar detta, ha ju
nästan alla mer eller mindre riktiga eller mer eller mindre förvrängda framställningar,
som ha givits ute i pressen, också haft sitt eko här.

Den nuvarande valutakrisen ser jag främst som ett resultat av en kapitalistisk
spekulation, och denna spekulation framträder på tre områden. För det
första har en import av umbärliga varor, i vissa fall lyxvaror, ägt rum. Det
är tillräckligt för att belysa detta påstående att jämföra 1987 med 1946. Då
visar det sig, att på denna tid har importen av pälsverk ökat 13 gånger, av ägg
är den fyrdubblad, av apelsiner, äpplen och yllevävnader nära tredubblad, av
bananer, päron, kakao, frukt- och grönsakskonserver nära fördubblad. Jag
måste fråga regeringen, när jag tar del av dessa siffror över importens utveckling,
denna lyximport och delvis umbärliga import: skall detta vara planhushållning?
Eller kanske skall det vara ett resultat av den uppfattning, som
Kooperativa förbundet med dess särskilda anhängare i regeringen, herr Gjöres,
företräder, om att handeln skall vara fri? I så fall tror jag att man kan be
Gud bevara sig för ett sådant slags fri handel.

Den andra orsaken är redarnas nu avslöjade manövrer att dölja sina inkomster
i utlandet. Det kan nu betraktas som bekräftat, inte bara genom bankofullmäktiges
skrivelse och statsministerns förklaring i dag utan även genom
uttalanden från dem själva i den borgerliga pressen. Detta förhållande tycker
jag borde aktualisera frågan om rederinäringens förstatligande för att göra
slut på sådana manövrer mot landets och folkets intressen.

Den tredje huvudorsaken till valutakrisen, som jag ser den, är att enskilda
och kanske kapitalister i grupper av olika skäl dra ut pengar ur landet för att
dels spekulera i en svensk inflation, dels korrigera regeringens politik. Det har
man ju inte dolt heller. Jag skulle här vilja erinra om ett uttalande och en
liten redogörelse, som givits i pressen under senaste tiden och som kan illustrera
detta påstående. Uttalandet i fråga är gjort av chefen för Sandvikens järnverk,
direktör Göransson. Sandvikens järnverk, säger han, har sju fabriker i
utlandet, och den åttonde blir i dagarna färdig i Argentina. Den nya fabriken
har gott tomtutrymme, så att vi både kunna tre- och fyrdubbla kapaciteten.
Det är ingenting som hindrar, att svenska fabriker flytta över produktionen
till utlandet. Ingenting som hindrar! Ja, i vart fall tycks inte regeringen
hittills ha varit inställd på att hindra sådana manövrer. Men även ett
annat syfte tycker jag också framträder med denna export av svenskt kapital.
Jag skall återge ur tidningen Expressen en liten nätt beskrivning av vartill
en av de herrar, som medverka i denna kapitalexport, använder dessa genom
svenskt arbete hopbringade pengar. Det handlar om direktör Wenner-Grens
paradisö i det skattefria Nassau. En av finesserna med paradisön, heter det, är
att Wenner-Gren låtit konstruera ett vräkigt garage, som är gemensamt för

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
både hans motorjakt och hans bil. Han har grävt en kanal in i garaget, så att
han, när hans motorbåt parkerat, behöver ta bara två steg till en hiss, som för
honom en trappa upp, där hans bil väntar. Från en huvudkanal förgrena sig
småkanaler till hans gästhus, där liknande arrangemang vidtagits. Man anser,
att paradisön skall komma att kosta en hel förmögenhet och att enda möjligheten
för en privatman att uppföra något liknande är att han slipper skatten.

Det skulle verkligen vara intressant, herr statsminister, att veta, hur mycket
valutor, hopbringade med svensk svett och tårar, som ha dragits och fortfarande
dras ur landet för att möjliggöra en dylik parasittillvaro. Det är dessa olika
slags spekulanter som nu understödjas av våra borgerliga partier.

När herr Ohlin nu kräver en regeringsförändring, så vill jag inte fråga, om
det beror på att han tar order av medarbetaren i hans tidning Torsten Kreuger,
ty herr Ohlin är ju mycket angelägen om att man skall ha respekt för hans
samvetsövertygelse. Men när han därtill också kräver nyval i nuvarande situation,
så kan det väl inte vara för något annat än för att hjälpa dessa onationella
strävanden, som jag här försökt illustrera. Om det blir ett nyval, hoppas
jag i alla fall att regeringen ser till att det inte skall ske i kaffesump.

Den s. k. vanstyrekampanjen riktar sig inte emot en sådan släpphänthet
från statsmakternas sida som gör de illustrerade tingen möjliga, utan den riktar
sig mot arbetarnas blygsamma löner. Jag har deltagit i dessa s. k. antiinflationsöverläggningar,
och jag för min del kan inte finna någon annan huvudlinje
i de borgerliga partiernas position, sådan den slutligen utformades, när
de sprängde dessa överläggningar, än den att man vill lönestopp för arbetarna,
prisstegringar på sådana områden, där man inte redan har sprängt priskontrollen
genom prisstegringar, och för övrigt att man vill skattesänkning för de
stora inkomsttagarna; och nu har ju herr Ohlin till och med i dag klargjort, att
han menar skattesänkning även för förmögenheterna.

Det var den faktiska huvudlinje, på vilken man uppträdde under denna konferens,
och det kommer inte att gå att trolla bort att man företräder ståndpunkter,
som skulle leda till raka motsatsen till det syfte, för vilket konferensen
var inkallad. Det går inte att trolla bort det med några ordkonster.
Att man sedan manövrerade det så billigt — jag kan inte finna ett bättre ord -—
att man sprängde inflationskonferensen på en löjeväckande beskrivning av prisstegringarnas
orsaker, det var inte möjligt annat än genom att de andra borgerliga
partierna underordnade sig eu Bertil Ohlins spekulativa ledning. Det har
sagts i någon tidning, att han efter sin amerikavistelse har fått ett mera långsiktigt
perspektiv. Jag vill inte yttra mig därom, men jag efterlyser, huruvida
det finns någon vidare logik i den folkfrisinnade och borgerlige partiledarens
nr 1 ståndpunktstagande, när han här i dag i ena ögonblicket anklagar
regeringen för att den inte vågade gå emot kommunisternas linje och i
andra ögonblicket säger, att de borgerliga sprängde konferensen därför att de
vågade inte lita på att kommunisterna skulle tolka innebörden i en eventuell
överenskommelse på samma sätt som de. Han förtydligade ju sedan detta ytterligare,
när han talade om att det var fråga om formuleringar, som skulle kunna
tolkas på ungefär vilket sätt som helst, formuleringar inom parentes sagt i den
aktuella frågan, som hade gjorts av herr Ohlin själv. Men det var ju betecknande
för hans fasthet i uppträdandet, att han faktiskt fick svindel av framgången,
så att när vi sade, att vi väl finge taga herr Ohlins formulering för att
inte konferensen skulle sprängas på denna fråga, då rusade han i väg och skulle
ha ännu mera långtgående formuleringar i lönefrågan.

Jag måste också säga, att jag i alla fall har en del respekt för herr Bertil
Ohlin som vetenskapsman, men när han här utmålar den nuvarande situationen
som eu fruktansvärd försämring av det ekonomiska läget, sedan den nuvarande

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
regeringen tillträdde 1945, kan jag icke glömma bort, att vi ändå lia en högkonjunktur
som väl aldrig någonsin tidigare, att investeringarna föregående år
voro 1.4 miljarder kronor, d. v. s. dubbelt så mycket som normalt, och att förmögenheterna
ökat med 2,4 miljarder kronor för att nu nämna några exempel.
Och här skall en nationalekonomisk professor i denna situation komma och
tala om vilken katastrofal försämring, som ägt rum i det ekonomiska läget.
Den faktiska innebörden av den nuvarande situationen är ju den, om jag undantar
den valutaflykt, som kapitalisterna ha organiserat, att bekymren för
närvarande ju äro högkonjunkturens bekymmer. Det är icke krisens bekymmer,
utan bekymren bero ju på att det produceras för allt vad våra maskiner —
med vissa undantag förstås — och vår arbetskraft förmå prestera. Det är ju
det faktiska läget för närvarande.

Men kanske herr Ohlin där borta i »Guds eget land», för att citera eu älskad
amerikansk fras, lärde sig fördelarna för kapitalisterna av att man där sprängde
priskontrollen. Det är kanske hans perspektiv. Jag har icke kunnat befria
mig från den misstanken, att det som ligger bakom hans något dunkla men
ändå icke alltför svåruttydda formulering av den resolution, som de borgerliga
partierna producerade, var förhoppningen, att man skulle lyckas spränga
priskontrollen. Att han vill bilda regering har han ju icke dolt, och att han
vill att detta skall ske snart får man väl anta, eftersom han rekommenderar
nyval. Det har ju ett visst samband med den allmänna linje han företräder.

Regeringen försökte ta de borgerliga partierna, eller rättare sagt deras ledare,
med lämpor. Jag tyckte, att den jämkade sig fram med en viss skicklighet
och med mycket stor tålmodighet. Men när de borgerliga sprängde konferensen
på linjer, som både voro en utmaning mot regeringen och inneburo raka
motsatsen till vad konferensen sammankallats för, så förstår jag icke, att regeringen,
när den sedan kommenterar resolutionen från de borgerliga partierna,
inkasserar denna som ett bevis på att de borgerliga i alla fall äro överens med
vad regeringen vill.

Jag måste säga, att när regeringen handlat på egen hand genom detta mycket
uppmärksammade importstopp, har jag icke mottagit detta med alldeles
oblandade känslor. Ty vad gör den? Vidtager den några åtgärder för att ta
hem de stora tillgångar av valutor, som finnas i främmande länder? Absolut
icke. Har den någon antydan om en verklig hushållsplan, som skulle möjliggöra
en verkligt förnuftig användning av våra- produktionsredskap och våra
varutillgångar? Icke såvitt jag kunnat se. Rekommenderar den åtgärder
för att befordra import och produktion av konsumtionsvaror? Det har jag
icke heller kunnat se. Och när .statsministern i dag talar om att beträffande
exporten av trävaror och cellulosaprodukter skall man slopa systemet med
riktpriser och icke använda de stora ökade vinstmöjligheter, som därmed uppstå,
till att genomföra någon clearing för att hindra, att importpriserna driva
upp den inre prisnivån, utan man skall skapa en särskild s. k. konjunkturutjämningsfond,
så måste jag säga, att det är ett tillmötesgående mot dem som
nu skola spekulera och göra vinster i de stora prisstegringsmöjligheterna på
den internationella marknaden, som jag icke hade väntat av regeringen i denna
situation.

Däremot få vi löfte om, och icke bara löfte utan i handling, eu krisransonering
av kaffe, vilket finns i stora lager inom landet, en ransonering
som ju direkt riktar sig mot det lojala folket, mot dem, som icke ha vräkt ut
valutatillgångar ur landet eller undanhålla dem för landet. På ett enda år
har en hel miljard kronor, vilket ju motsvarar 40 % av våra guld- och valutatillgångar,
förts ut ur landet. Det enda för folket synliga, som regeringen nu
anmäler, är en kafferansonering, varigenom man under 1947 skulle spara

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
kanske 10 miljoner kronor. När herr statsministern nyss i en fyndig- replik
sade, att när vi genomföra kafferansonering visa vi väl, att vi icke äro rädda
för att störa det svenska folkets nerver, måste jag säga, att jag ser denna
kafferansonering, detta halmstrå som man tillgriper, såsom ett uttryck för
att det visst börjar vara litet allvarligt beställt med regeringens nerver i denna
fråga. Därför skulle jag härifrån vilja rikta en vänlig uppmaning till regeringen
att släppa lös kaffet så snart som möjligt och helst även sänka priset
med en 50-öring per kilogram, så att alla dessa jobbare och hamstrare, som nu
försöka klå åt sig de lager som finnas, skola få lära sig veta hut för en gångs
skull. Jag tror icke att det kommer att försämra möjligheterna att genomföra
det program regeringen har uppskisserat utan snarare att det kommer att bli
en stor hjälp för regeringen därvid.

Jag skulle också vilja fråga hans excellens statsministern, hur det går med
den miljard kronor, som vi haft infrusen i Förenta staterna och beträffande
vilken vi ju redan i höstas fattade ett beslut, som skulle innebära, att vi skulle
få tillbaka dessa pengar. Det var någon tidning, som häromdagen antydde,
att vi skulle få tillbaka dessa pengar, men de forskningar jag hittills gjort
ha icke stött mig i den uppfattningen, att det är en aktuell fråga ännu. Vidare
skulle jag vilja fråga regeringen, om vi för närvarande ha några möjligheter
att kontrollera de utestående stora fraktinkomsterna och vidtaga åtgärder, som
verkligen möjliggöra, att man icke bara åstadkommer en sådan ^kontroll utan
a.tt man också får hem de stora summor som det härvidlag är fråga om, ty de
äro säkert stora. Ytterligare en fråga skulle jag vilja ställa, nämligen vilka
åtgärder regeringen ämnar vidtaga för att plocka hem de valutor, som under
olika förevändningar smusslats ut ur landet eller undanhållas landet.

Med detta vill jag säga, att vi för vår del äro eniga med regeringen om
att man måste genomföra eu importbegränsning. Den borde ha genomförts för
länge sedan. Samtidigt måste jag framhålla — det har ju också sagts från
annat håll — att en minskad import och ökad export naturligtvis icke är
något vidare exklusivt medel, om man skall motverka de inflatoriska krafterna.
Det behöver emellertid icke leda till katastrof, därest andra skyndsamma
åtgärder vidtagas.

Härutöver skulle jag också vilja säga ett par ord om de beskrivningar av
läget, som gjorts. När herr Pehrsson-Bramstorp säger, att den politik, som
förts, med höjda löner — vi våga väl också säga med förbättrade priser på
jordbrukets produkter till förmån för bönderna — har orsakat det nuvarande
läget, skulle jag för min del vilja anmäla en avvikande mening. Jag vill överhuvud
taget diskutera den arbetshypotes, som man nu.här rört sig med ända
sedan konjunkturinstitutet kom med sin rapport, nämligen att vi å ena sidan
haft en köpkraftsökning av två miljarder kronor och å andra sidan en varuökning
av 200 miljoner kronor. Är detta riktigt, eller är det kanske riktigt,
som Aftontidningen i går skrev, att produktiviteten sjunkit och att detta förklarar
den nuvarande snävheten, när det gäller konsumtionsvarorna? Är verkligen
den ökning av nationalinkomsten, som alla känna till, och av förmögenheterna,
som jag nyss har berört, bara ett uttryck för en inflatorisk penningförsämring,
eller är det ett uttryck för en stegrad produktion? Det tror
jag är en mycket vital fråga att besvara. Jag tror icke man kan gå ut till
de svenska arbetarna och säga: det finns ju jämfört med före kriget 245 000
flor anställda, vår import är på förkrigsnivå, medan vår export icke uppnått
förkrigsnivån, edra löner äro ännu knappt på samma reella höjd som före
kriget, om vi mäta dem efter deras faktiska köpkraft, och ändå ha ni för
stora inkomster i förhållande till produktionsresultatet. Nej, herr talman, en
sådan beskrivning — jag har uttryckt det på annat sätt än man g.jort i den

Xr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
vanliga propagandan, men det sakliga innehållet är detsamma — stämmer
icke.

Man måste nämligen so på produktionens sammansättning, varvid man ju
också bör komma ihåg, att nybyggnader liksom maskinanskaffning icke mätas
i industriens officiella, index. Detta index är nu 30 % högre än 1935 och fyra
enheter högre än i augusti månad 1939. Går jag sedan till att analysera detta
index, visar det en oerhörd stegring av produktionsmedelsframställningen. Det
är tillräckligt att säga, att stål- och järnindustrien har ökat med 44 ^ och
maskinindustrien med icke mindre än 78 %. Det är ju en oerhörd expansion,
en utveckling på bredden av det svenska näringslivet, som döljs av dessa
siffror. Detta gäller alltså den tunga industrien. Tar jag däremot den lätta
industrien, framställningen av konsumtionsvaror, visa siffrorna där delvis lägre
valörer än vid krigsutbrottet. Jag nöjer mig med att nämna, att livsmedelsindustriens
index är 113, textil- och sömnadsindustriens 107 och annan konsumtionsvaruindustri
148. Alltså, herr talman, är orsaken till att det består
en relativ knapphet på vissa- konsumtionsvaror den, att produktionsmedelsindustrien
expanderar på konsumtionsvaruindustriens bekostnad. Vi ha ju under
kriget fått upprusta försvaret, och enkelt uttryckt har denna upprustning
av försvaret med kanoner, stridsvagnar, flygmaskiner och allt annat,
som vi ansågo för ofrånkomligt, varit möjlig genom att vi inskränkte produktionen
av bostäder. Om jag med dessa förhållanden sammanställer de
ökade lönesummorna genom det väsentligt ökade arbetarantalet och antalet
tjänstemän ävensom att befolkningen på ett årtionde har ökat med 7 %, är det
icke alls svårt att förklara, varför vi ha en viss knapphet på konsumtionsvaror.
Jag vill också passa på tillfället att säga, att det material, som framlades
för inflationskonferensen, icke var ägnat att göra en pessimistisk beträffande
möjligheterna att råda bot på den nuvarande knappheten i fråga om
konsumtionsvaruförsörjningen. Det innebär alltså icke, att läget för närvarande
är sådant, att vi ha en klyfta mellan produktionskapaciteten och köpkraften,
utan den enda klyfta som finns är mellan tillgången på visst slags
varor från den svenska industrien och den aktuella köpkraften; och här tycker
jag att man också kan sätta in lönefrågan i sitt rätta sammanhang. Vi hävdade
på konferensen, att höga löner i dag stimulera produktionen och konsumtionen
och att förhöjda löner kunna leda till en ytterligare stimulans i den nuvarande
konjunkturen. Vi xittryckte också den meningen, att dessa många års
expansion av den tunga industrien och av nybyggnader av fabriker och annat
måste resultera i en kvalitativ förändring, d. v. s. en dag är produktionsmedelsbehovet
fyllt, och då komma de nya anläggningarna att börja spotta
ut konsumtionsvaror. Eu otillräcklig köpkraft kommer då att omedelbart
aktualisera ett stort varuöverflöd, och det betyder, mina damer och herrar,
kris.

Med denna vår grundsyn på problemet var det ju klart, att vi icke kunde
rekommendera åtgärder, som skulle innebära lönestopp. Vi ha icke rekommenderat
arbetarna att ställa några orimliga krav, och de svenska arbetarna
ha också, som vanligt vill jag säga, varit mycket moderata i sina lönekrav.
Men jag finner för min del, att exempelvis 6 % lönehöjning för verkstadsarbetarna
är alldeles för litet med hänsyn till anförda och andra kända fakta.
Och när herr Ohlin i dag säger, att det finns utrymme för betydande löneförhöjningar
på många områden, och när sedan herr Bagge därtill försäkrar, att
de löneökningar, som hittills skett, icke ha gått på vinsternas bekostnad,
måste jag säga — även med risk för att av herr statsministern bli beskylld
för att göra gemensam sak med herr Ohlin — att jag tycker, att det är mycket
vettigt vad han där konstaterar, och jag vill gärna underskriva detsamma. Till

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Xr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
den statsäldste, som nyss före mig uppträdde här och som. gav oss en liten
lektion om hur man sliall behandla regeringen och karakterisera dess studentikosa
barnsligheter och dylikt, vill jag säga, att även en blind höna kan ju
hitta ett korn då och då.

Man har ju också talat om ett allmänt inkomststopp för en tid. Men, herr
talman, vem skulle det drabba, om vi skulle gå in för ett allmänt inkomststopp?
Såsom förhållandena nu äro, när produktionen går för fullt, skulle visserligen
ett allmänt lönestopp kunna drabba lönearbetarna och möjligen även bönderna
och t. o. m. tjänstemännen. Det tar jag för givet. Men det finns ju också, en
annan sida av denna sak, nämligen frågan om profitörerna. Skulle vi på något
sätt nå dem, om vi högtidligt skulle besluta ett allmänt inkomststopp? Naturligtvis
icke. Ett sådant beslut skulle medverka till en ökning för profitörerna.
Därför skulle jag verkligen vilja instämma med landsorganisationens ordförande,
när han sade. att det leder bara till en ökning av den inflationsdrivande
spekulativa efterfrågan, som för närvarande sätter sin prägel på det ekonomiska
livet. Profitökningen kommer därför enligt min mening i stället att leda till en
ökning av inflationsfaran. Ett sådant inkomststopp, som skulle drabba lönearbetarna.
skulle just vara ett effektivt medel att stimulera de krafter, som
nu spekulera i inflationen.

Men vari består då den aktuella inflationsfaran enligt vårt sätt att se saken?
Den mest prisuppdrivande faktorn för närvarande är vinstkapitalets jakt efter
lukrativa investeringsobjekt och s. k. sakvärden. Att pressa tillbaka vinsterna
genom att höja lönerna betyder alltså i verkligheten att minska trycket på det
för prisstegring mest känsliga området. De borgerliga vilja motsatsen, när de
förorda lönestopp och en generösare prispolitik. Engångsskatten skulle, såsom
både landsorganisationen och Kooperativa förbundet framhållit, vara ett mycket
verksamt medel —• liksom förmögenhetsskatten och skatterna på de stora
inkomsterna och bolagsvinsterna överhuvud taget — för att motverka denna
prisuppdrivande jakt efter investeringsobjekt och sakvärden. Men de borgerliga
motsatte sig ju allt sådant. Ingenting som kunde mildra trycket på prisnivån
ville de vara med om. Här diskuterades för två veckor sedan en motion från
vår sida om åtgärder för att åstadkomma en planmässig produktion, vari vi i
tio punkter ställt upp ett program för kampen mot inflationen, ett program
som vi också vid föregående års riksdag presenterade. Jag skulle i samband
med de aktuella frågorna just nu vilja understryka ett par punkter i detta program.
Man bör enligt motionen till en början skärpa priskontrollen samt utvidga
och effektivisera den. Därvid bör man ompröva vinstkalkylerna, som nu möjliggöra
för monopolen att få stora extra vinster. Det förefaller mig, som om
regeringen och vi hade samma mening i denna del. En viss investeringsbegränsning
äro vi också med på. Men vi vilja, att denna skall få en positiv inriktning,
så att den håller igen den tunga industriens fortsatta utbyggnad tillsvidare och
inriktar krafterna på att utvidga industrien på de områden, där tillverkning
sker av de konsumtionsvaror vi för närvarande behöva. Beträffande importstoppet
äro vi ense med regeringen, dock naturligtvis icke när det gäller den
enligt vår mening dåligt genomtänkta kafferansoneringen. Vidare ha vi naturligtvis
ingenting emot åtgärder för att stimulera exporten. Men vi skulle vilja,
att utrikeshandeln överhuvud taget planeras med tanke på folkets behov och
icke utlämnas såsom ett spekulationsobjekt åt profitörerna. Dessutom vilja vi
åtgärder som hindra att de höga import- och exportpriserna slå igenom på den
svenska marknaden. Så vitt jag vet råder därvidlag icke någon principiell meningsskiljaktighet
mellan regeringen och oss. Vi vilja genomföra åtgärder, och
jag hoppas, att statsministern, som skrev upp mina frågor, när han besvarar
dem skall ge besked om vilka åtgärder man planerar för att taga hem utsinuss -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
lade valuta tillgångar och redarvinster. Yi anse, att skattepolitiken, om den
skall föras fram så som de borgerliga ha gjort det, skall inordnas i det faktiska
sammanhanget för att bromsa upp spekulativ efterfrågan på sakvärden och
investeringsobjekt. Vi vilja vara med om åtgärder, som avse att stimulera frivillig
sparsanihet. Men, som vi sade vid inflationskonferensen: vi kunna icke
godkänna ett tvångs sparande. Om jag har förstått regeringen rätt är icke heller
den inställd på att rekommendera något sådant. Vi önska en positiv produktionspolitik,
som ökar landets tillgångar på nyttigheter, som gärna får möjliggöra
en dynamisk ökning av produktionen på bredden men måste stoppa exporten
av pengar och av industrier till främmande länder.

För att trygga en sådan kamp mot inflationen är det nödvändigt, att man
för en positiv lönepolitik, som dels onödiggör arbetskonflikter — sådana skulle
vi betrakta som ett slag mot stabiliserings strävandena — dels möjliggör ett
absorberande av alla de dolda arbetskraftsreserver, som finnas i det svenska
samhället men som man med den nuvarande politiken icke förmår att mobilisera.

Vi tro, att efter dessa linjer kan inflationsfaran bemästras och även den
andra huvudpunkten i regeringens program, en högre levnadsstandard för folket,
genomföras. På åtskilliga punkter har regeringen, såsom jag sagt, samma
åsikter som vi. Detta framträdde också vid inflationskonferensen. Men på
någon punkt råder det stora meningsskiljaktigheter. På någon punkt ha vi icke
samma mening som regeringen. Vi önska stödja varje steg från regeringens sida,
som syftar till att rädda penningvärdet och korsa spekulanternas planer. Vi gingo
till inflationskonferensen med samma inställning, och vi voro icke rädda för att
göra jämkningar, om vi därmed skulle ha kunnat åstadkomma eller medverka
till en samling för att göra slut på den nuvarande jakten efter investeringsobjekt,
för att göra slut på spekulationerna och motverka den inflationshysteri,
som systematiskt uppammats av den borgerliga pressen under en ganska lång
tid.

Tyvärr ha regeringens åtgärder därefter, liksom dess uttalanden i andra
sammanhang om kommunisterna, bibringat oss känslan att den icke vågar klämma
åt jobbarna och att det är detta som också på sitt sätt ligger bakom regeringens
antikommunistiska renlärighetsnit. Man brukar säga, att man icke
är rädd för spöken på vinden när man har fan i huset. Jag tycker, att regeringen
har litet svårt att se den storkapitalistiska hin, som nu eldar för fullt
under demagogiens ångpanna, och det är icke utan att jag tycker, att den har
något av skräddarens maner, när den söker täppa till säkerhetsventilen med ett
antikommunistiskt pressjärn. Det är, herr statsminister, icke några förmenta
kommunistiska anslag, som hota regeringsprogrammet, utan det är en storkapitalistisk
sammansvärjning .efter amerikanskt mönster för att sänka folkets
levnadsstandard. — Här skulle jag också vilja understryka vad den socialdemokratiske
partiledaren herr Fast sade om de oerhörda krafter, som stå bakom
attackerna mot regeringen och i realiteten mot hela den svenska arbetarrörelsen,
ja, alla dem som äro beroende av lönen för sitt dagliga arbete. Det är också ett
spöke, som hindrat regeringen från att inse nödvändigheten av en samlad front
av regeringsprogrammets anhängare för att genomföra en beslutsam politik mot
spekulation och extraprofiter. Det är de 25 procenten hemmasittare vid valen.
Men jag skulle vilja säga, att dessa säkerligen icke äro storfinansens anhängare.
Jag tror, att arbetarrörelsen icke behöver frukta för att om den borgerliga
hetsen nu driver fram hemmasittarna till valurnorna det blir de borgerliga som
komma att vinna på ett sådant ökat valdeltagande. Jag tror icke heller att man
behöver frukta, att någon arbetarväljare skall övergå till det borgerliga lägret.
Men däremot, herr statsminister, kan man frukta för att arbetarna, om de
bibringas den övertygelsen, att regeringen icke är handlingskraftig mot stor -

Oniidagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
finansens sabotage och att det bara är munväder när man talar om att folkets
väl skall gå före storfinansens, uraktlåta att använda sin rösträtt.

Vad jag till sist skulle vilja understryka är, att den stora miljonhären fackligt
organiserade arbetare och tjänstemän, som understött och understödja regeringen,
fordra åtgärder, icke i tecknet av sinande kaffepannor utan i syfte att hejda
storfinansens anlopp, att sätta den på sin plats och klargöra att dess ekonomiska
intressen och egoistiska manövrer icke få äventyra landets vitala intressen.
Herr Ohlin förklarade i sitt anförande, att kommunisterna ställde villkor på
regeringen. Vi ställa inga andra villkor än att regeringsprogrammet skall genomföras,
att regeringen kommer med annat än med kafferansoneringar och
dylikt, åtgärder riktade mot folket, när det gäller att möta det största attentat,
som hittills gjorts mot det svenska folkets levnadsstandard.

Herr Sveasson i Ljungskile: Herr talman! Det har framhållits i debatten om
den nuvarande situationen, att det egentligen icke tjänar något till att syssla
med det som varit, hur vi kommit dit där vi nu stå och varför vi kommit dit.
Vi skola i stället bara se framåt och klargöra för oss vad vi i fortsättningen
skola göra.

När man från socialdemokratiskt håll nu anför sådana synpunkter, stämmer
det bra litet överens med den praxis och den inställning, som man annars från
socialdemokratiskt håll brukat ådagalägga. Så länge jag lyssnat på den politiska
debatten under de sista 10 å 15 åren har man på det hållet varit mycket
intresserad av politisk historieskrivning. Man har gått både 1.0, 15 och 20 år
tillbaka i tiden. Man har gång på gång upprepat vad man menat vara politisk
historia. Det är därför en något hastigt påkommen renlärighet, när man menar
att vi i dag icke ens skola gå 6 eller 9 månader tillbaka i tiden. Jag tror,
att det föreligger en alldeles särskild anledning att i nuvarande situation se
en liten smula tillbaka. Vi ha nämligen, så vitt jag vet, aldrig haft någon
svensk regering på senare tid med så stora anspråk på att få styra och leda allting
i detta land. Det signalerades när denna regering övertog makten, att
här gällde det icke bara att förvalta de uppgifter, som en svensk-regering av
den gamla ordningen hade att sköta, utan här gällde det också att i snabb takt
utvidga regeringens makt över det svenska samhället, att utöka arbetsuppgifterna
och lägga alltmer under regeringens ledning. Jag får säga, att om en
regering framträder med ett sådant program och med sådana anspråk, är det
väl fullt befogat, om man från oppositionens sida ser efter, hur regeringen lyckats
med att sköta de uppgifter, som sedan gammalt tillkomma en svensk regering.
Det är ju detta, som det egentligen gäller i detta fall. Det är fråga
om en allmän ekonomisk utveckling under vissa svåra förhållanden, och att
sköta den saken är ju en uppgift, som enligt allas mening i första hand tillkommer
regeringen.

Ifall man nu ser litet grand tillbaka, måste man väl ändå konstatera, att
det fattas åtskilligt i fråga om fasthet och konsekvens i regeringens sätt att
förvalta sina uppgifter. Jag kan icke låta bli, herr talman, att i fråga om den
allmänna ekonomiska utvecklingen än en gång erinra om 1944 års ekonomiska
program. Det tillsattes ju en efterkrigsplaneringskommission med herr Myrdal
som ordförande just för att vi i förväg skulle försöka lägga begreppen till
rätta och fastställa en handlingslinje under olika förhållanden för inkomstbildning
och löneförhållanden. Så kom man efter åtskilligt arbete och filande på
formuleringarna fram till en fullständigt enhällig uppfattning om hur saken
skulle bedrivas. Man gick ifrån den hårda och mycket extrema linje, vilken
man velat följa vid krigets början, den att man skulle återgå till prisläget och
penningvärdet före kriget. Man accepterade vad som dittills hade skett i stort

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
sett. Men man menade, att i fortsättningen skulle man icke eftersträva en höjd
levnadsstandard genom nominella lönehöjningar. Genom ökad varuproduktion
skulle man i stället genomföra en reallönehöjning. Undantag härifrån gällde
bara s. k. eftersatta grupper. Man skulle försöka hålla tillbaka i toppen.
Detta program enade sig efterkrigsplaneringskommissionen om. Där sutto bland
andra August Lindberg, dåvarande ordföranden i landsorganisationen, och
den nuvarande handelsministern. Programmet lades sedan fram av finansministern
i riksdagen försommaren 1944. Det antogs enhälligt av riksdagens båda
kamrar. Men det gick med detta som med länsmannen i Delsbo: det kom bort.
Och det har aldrig blivit klarlagt hur det kom bort. Men vad som förvånar
mig är, att under de senaste månaderna har det framställts nästan som en
förbrytelse mot arbetarklassen, om man hävdat ens något av den syn på saken,
som man för ett par år sedan enat sig om på alla händer.

Kan man ha förtroende för en regering och en politisk rörelse, som påstår
sig arbeta på lång sikt för att helt omdana samhället, som alltså arbetar
med långa orsakskedjor och framtidslinjer, men som kastar sitt program i
papperskorgen utan att man egentligen får någon motivering till att det hamnat
i papperskorgen?

När det nu var fråga om att försöka få olika folkgrupper att vid en rundabordskonferens
komma överens om att åtminstone till viss grad rädda 1944
års handlingslinje, sade statsministern, att Sverige är en fri stat, där lönebildningen
skötes av fria avtalsslutande parter och där regeringen icke kan
göra något åt den saken. /Ja, det är sant, men det är väl också sant, att denna
stat är ungefär lika mycket fri nu i vår som den var i höstas och som den
var 1942. År det så^att man i vår kan taga upp en diskussion på bred basis
beträffande dessa frågor, finns det väl principiellt sett icke något hinder för
att man även i höst tager upp en diskussion på samma basis. — Jag kanske
kan få tillägga, att man ju uppenbarligen från regeringens sida velat ställa
sig avvaktande tills den nu snart avslutade lönerörelsen hade klarats av. Man
förhandlade i sju veckor, delvis för att ordna den saken. Men så fort man
kommit dithän, erkänner man, att denna s. k. köpkraftskostym är för stor.
Man kan naturligtvis alltid diskutera vilken del av kostymen som är för
stor. Men kvar star det faktum, att man förstorade den utan att konstatera
att den skulle bli för stor.

När det gäller importpolitiken är det läge, som vi nu befinna oss i och vilket
inför svenska folket har blivit handgripligt klarlagt först i lördags, ingenting
som uppkommit hastigt utan resultatet av en utveckling som har pågått
sedan halvårsskiftet 1946. Denna utveckling har regeringen låtit pågå.
Herr Fast sade i sitt anförande, att denna för stora import av vissa varor
är ett typiskt exempel på att det fria näringslivet inte kan tillåtas fungera,
där det inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Ja, som jag nämnde förut
har man väl varit överens om pa alla händer, att detta är en angelägenhet
som det i alla tider tillkommit de penningvårdande myndigheterna att sköta.
Ingen kan väl begära att en grupp handlare skall ta hand om vården av den
svenska penningpolitiken. Dessa arbeta givetvis utifrån sina förutsättningar.
Det är regeringens sak att vaka över att det hela inte spårar ur. Men regeringen
har in te bara latit denna utveckling löpa fritt, regeringen har till och
med i vissa fall företagit åtgärder, som främjat en snedvridning av denna
utveckling. Och även om den ekonomiska förlusten på grund av t. ex. reger
in gens ingripande i fråga om priset på papper och massa inte var så stor,
darlör att industrien vägrade att sälja till dessa priser, så är det ju i alla
lall ett lika klart bevis på regeringens missgrepp vid sitt ingripande och sin
bedömning av läget.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Det är uppenbart att vår kreditgivning till andra länder hör till de allra
viktigaste faktorerna i detta sammanhang. Herr Myrdal förklarade i debatten
om ryssavtalet i höstas, att detta enligt hans mening var en väl avvägd kreditram,
som på ett utmärkt sätt svarar emot det svenska näringslivets möjligheter
att effektivt fullgöra en sådan kredit. Jag undrar om det finns någon människa
i det här landet, som fyra månader efteråt skulle vilja skriva under detta
herr Myrdals uttalande, att denna kredit —- lagd ovanpå all annan kredit som
vi hade beviljat — passar utmärkt in i vår ekonomiska situation. Jag undrar
om handelsministern själv numera egentligen tror att det är på det sättet.

Nu säger man, att detta ryssavtal inte har framkallat den nuvarande situationen.
Detta är naturligtvis i allt väsentligt riktigt. Det är endast i den män
som man har reserverat material för de ryska exportvarorna, i den mån som
man har börjat med nyinvesteringar för att kunna tillverka dessa varor och
i den mån man har bundit importerade varor, bränsle och annat, för dessa tillverkningar
som detta avtal kunnat påverka den nuvarande situationen. Det
är alltså uppenbart att detta kreditavtal i mycket ringa grad har medverkat
till det läge vari vi nu stå. Men det är en ringa tröst, ty det visar sig ju, att
den ekonomiska situationen var ansträngd nog detta avtal förutan, och så få vi
det ovanpå alltihop det andra.

Jag skulle också, herr talman, vilja säga att jag tycker att alldeles särskilt
finansministerns u])plysningsverksamhet under innevarande vinter, som har
haft en så osedvanlig intensitet för att komma från ett tjänstutövande statsråds
sida, har varit bra ensidig. Den har i stort sett begränsat sig till ett ständigt
upprepande av samma argument eller allt efter debattens förlopp en liten
smula modifierade argument för en del av regeringens skatteförslag. Jag kan
inte tillbakahålla den reflexionen att denna idissling av ståndpunkterna kunde
ha överlämnats till mindre kvalificerade krafter inom partiet, när det fanns
så oerhört mycket som hade behövt sägas, om hela det ekonomiska läget och
den nuvarande situationen för att upplysa svenska folket om hur det hela
egentligen låg till. Men man har hållit tyst om den saken. Jag finner denna
ensidighet i finansministerns förkunnelse och begränsningen av denna upplysningsverksamhet
anmärkningsvärd. När det gäller de centrala frågor, Som
röra hela köpkraftsproblemet och inflationsproblemet, har ju finansministern
också undvikit att ge uttryck för några bestämda, ståndpunkter. Han har sagt
i oktober i höstas och i januari i år och rätt ofta dessemellan också, att lönehöjningar
böra kunna ske på bekostnad av industriens vinstmarginal. Han
har samtidigt sagt: huru stor denna vinstmarginal är och huru stora lönehöjningar
som alltså kunna genomdrivas vet jag inte, och det vet ingen annan
heller, utan det får bestämmas av den kommande utvecklingen.

När handelsministern tidigt i höstas signalerade importbegränsningar, så
underkändes denna ståndpunkt av regeringen. Det är för övrigt ett rätt underligt
drag i regeringens upplysningsverksamhet, att handelsministern tar
upp denna fråga offentligt, innan den har klarats upp inom regeringen. Ty
Stod regeringen inte bakom, vad tjänade det då till att tala om saken. Vi ha
ju den mest auktoritativa dementi i fråga om regeringens avsikter i det fallet
i årets statsverksproposition.

När man ser tillbaka på denna utveckling kan man enligt min mening inte
komma ifrån det omdömet, att regeringens kurs har varit tveksam och präglats
av delvis motstridiga ståndpunkter och handlingar, att man har dröjt alldeles
för länge med att ingripa, att man alltså inte har visat den framsynthet
vid bedömningen av frågorna och den handlingskraft, som folket har rätt att
fordra av en regering, och att det därför finns mycket dålig grundval för regeringen
att kräva ytterligare makt över det svenska samhället och det svenska

Nr 12.

Onsdagen den 19 ma''rs 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
näringslivet. I förbigående skulle jag vilja säga att jag tror det vore fullt befogat,
om statsutskottet, när det gäller kursen framåt toge en hårdare ledning
av den ekonomiska politiken i det här landet än vad utskottet har haft under
senare år, då man ju godkänt vad regeringen än föreslagit.

Jag viil i förbigående beröra ett par mindre frågor. Jag interpellerade i
höstas försvarsministern, huruvida det var nödvändigt att i den oerhört ansträngda
ekonomiska situation som förelåg inkalla de äldre årsklasserna till
en månads efterutbildning. Det svar som gavs var såvitt jag förstår inte på
något sätt i sak övertygande. Jag tror att man utan några väsentliga olägenheter
mycket väl skulle kunna låta dessa människor vara hemma och arbeta
och därmed bidraga till produktionen. Jag hoppas att försvarsministern om
möjligt ännu en gång tar saken under omprövning.

Jag har även ett annat litet önskemål att framföra, och därvid skulle jag
vilja rikta mig till handelsministern. Västkustfiskarenas centralförbund begärde
i höstas att licenstvång skulle införas för import av skaldjur. Denna begäran
avslogs av regeringen. Några ledamöter av denna kammare motionerade
då om tull på skaldjur, en motion som häromdagen avslogs av riksdagen. Då
ju sådana varor i rätt stor utsträckning kunna anses som lyxvaror, förmodar
jag att de komma med i det allmänna importstoppet. Jag tycker att det passar
så väl att söka ordna upp den saken nu, ty det skulle ju vara en liten ljusglimt
i den annars ledsamma situation, i vilken vi nu befinna oss. Jag hoppas handelsministern
beaktar västkustfiskarenas intressen och tar hänsyn till de goda
skäl, som kunna anföras för deras ståndpunkt för närvarande.

Med dessa små anmärkningar, herr talman, skall jag sluta.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjörcs: Herr talman!
Under debatten här i dag och kanske ännu mera under den debatt, som
har pågått i pressen och annorstädes, har frågan om importen under år 1946
tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet. Det är allmänt bekant, att en orsak
till att vi i dag stå i den situation, där vi nu befinna oss, är just den spänning
mellan import och export, som statistiken uppvisar för det gångna året. Under
meningsutbytet har man i hög grad skjutit lyximporten i förgrunden. Jag har
i de uttalanden, jag vid olika tillfällen gjort i denna fråga, omnämnt lyximportens
betydelse, och det finns ingen anledning att på något vis dölja dess
roll. Men jag har fått det intrycket, herr talman, att lyximporten liksom har
satt folkfantasien i rörelse. Man tror att det är den som är syndabocken och
att om man hade — vilket jag tror att herr Ohlin antydde i morse — stoppat
lyximporten tidigare, skulle vi inte nu varit tvungna att göra en så genomgripande
importreglering som fallet är. Det kan med anledning därav vara
lämpligt att söka ge en bild av den roll som lyximporten spelat.

Pälsverken ha ofta- nämnts .såsom en typisk lyximport. Det är obestridligt,
att importen av pälsverk av skilda slag under 1946 var betydligt större än under
det senaste fredsåret. År 1938 uppgick denna import till 11 miljoner kronor
i dåvarande penningvärde och förra året till 39 miljoner kronor. Det är således
en avsevärd stegring som ägt rum, men jag vill fästa uppmärksamheten
vid att i denna post ingå ju även vanliga fårskinn, som använts till arbetspälsar
och liknande. Man kan därför inte säga, att det här gäller lyximport
helt igenom.

Importen av puder, parfymer och dylika varor uppgick under förra året till
3,6 miljoner kronor. Jag vill inte på något sätt förringa denna post, men dock
säga att om man hade stoppat- införseln av dessa varor jämte den lyxbetonade
delen av pälsvaruimporten under föregående år, skulle dock detta på intet sätt
ha räddat oss.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Som lyximport vill jag för min del inte räkna den stora införseln av frukt
som vi haft under 1946. Den är emellertid enorm för våra förhållanden. Kvantitetsmässigt
är den mycket större än fruktimporten under 1938, då vi ändå
kunde kosta på oss den otvivelaktigt största fruktkonsumtion, som vi dittills
haft i vårt land. Det året förbrukade vi 97 000 ton frukt frånsett fruktkonserver
och förra året 177 000 ton. Värdemässigt är stegringen avsevärt större på
grund av den prisförskjutning som ägt rum sedan dess. För hela fruktimporten,
om jag bortser från den konserverade frukten, betalade vi år 1938 45 miljoner
kronor och 1946 167 miljoner kronor. I den stora fruktimporten spela
apelsinerna en betydande roll. Jag vill emellertid säga, att när vi genomföra
importbegränsning utifrån valutamässiga synpunkter och därvid alldeles speciellt
ta hänsyn till vår tillgång till dollars, pund och schweizerfrancs, är det
av vikt att vi göra klart för oss att denna stora apelsinimport rent valutamässigt
inte bär direkt påverkat oss, eftersom eu mycket betydande del av denna
import har kommit från Spanien och betalts i svensk valuta. I detta fall ha vi
inte offrat en enda dollar, ett enda pund eller en enda franc, utan alltsammans
har köpts i svensk valuta. Det är dock klart — det skola vi inte försöka trolla
bort i sammanhanget — att även denna i svensk valuta betalade import har
medelbar inverkan på vår export och därmed också en medelbar inverkan även
på vår valutaställning beträffande de s. k. hårda valutorna. De spanska säljarna
ha nämligen haft möjlighet att utnyttja sina krontillgodohavanden för
att i Sverige köpa varor, som vi under andra förhållanden kunnat låta gå i
export till andra länder.

Det är emellertid inte bara om dessa ting som jag ville säga ett par ord inför
andra kammaren, utan jag skulle även något närmare vilja redogöra för
hur den stora importen under 1946 har sett ut. Det föres i mitt tycke ett ganska
vårdslöst språk om denna stora import, vilket röjer, att vederbörande kanske
inte har närmare studerat vilken sammansättning denna import i själva verket
har haft. Jag skulle vilja säga att importen under förra året i hög grad fått
sin karaktär av efterkrigsförhållandena. Jag vill erinra kammaren om att när
kriget tog slut på sommaren 1945 våra lager voro nästan helt och hållet uttömda.
Yi hade levat i avspärrning här i landet ifrån ■— jag kan säga —
augusti 1944, då vi togo ut våra fartyg ur den tyska trafiken och då i övrigt
lejdimporten var mycket liten och snart helt upphörde. Ifrån augusti 1944 och
fram till tiden efter den tyska kapitulationen hade vi nära nog en fullständig
avspärrning, och under hela den perioden måste vi försörja vår industri med de
lager, som vi hade hushållat med under tiden förut. Men det är ganska självklart
att dessa lager inte voro av några jättedimensioner, utan när vi kommo
till halvårsskiftet 1945 voro vi på flera punkter nära nog i botten i fråga om
våra resurser. Då nu så småningom spärren lyftes och utsikter började finnas
till att få in varor på nytt i landet, var det naturligt att man ansträngde sig
att fylla på de tömda lagren.

När jag studerar den föreliggande importstatistiken post efter post, tycker
jag mig kunna med säkerhet konstatera, att vår införsel under 1946 på flera
viktiga punkter har fått sin karaktär just av den bristsituation, som vi befunuo
oss i efter den tyska kapitulationen. Det har skett en lagerpåfyllnad och en
nödvändig sådan. Om jag skulle nämna några huvudgrupper i vår importstatistik
så kan jag säga, att vi under 1938 hade en import av textilråvaror —
bomull och uli — halvfabrikat och färdiga varor, som uppgick till 290 miljoner
kronor. Förra året var denna import uppe i 616 miljoner kronor. Denna
väldiga ökning av importvärdena är naturligtvis i icke ringa grad påverkad av
prisstegringen i världen. Men det bär också skett en mycket avsevärd kvant i A

n''b’% kammarens protokoll V.lhl. Kr 12. 5

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av lians excellens herr statsministern. (Forts.)
tativ ökning. Om man tar en sådan för försörjningen av industrien viktig vara
som ull, så har importen av denna vara under 1946 varit kvantitetsmässigt
dubbelt så stor som den var under 1938.

Av järn, stål, koppar och andra för vår inhemska försörjning och för vår
export nödvändiga råmaterial hade vi under år 1938 en import på 262 miljoner
kronor och förra året en import på 446 miljoner kronor. Det är inte många
dagar sedan jag hade att stå i denna kammare och svara på en enkel fråga
angående vår försörjning med rör, vid vilket tillfälle man riktade förebråelser
mot myndigheterna för att dessa inte varit nog energiska när det gällde att
tillföra landet sådana. De importsiffror jag här har anfört hänföra sig naturligtvis
inte bara till rör utan till hela den nyssnämnda gruppen av varor. Men
jag återkallar episoden i kammarledamöternas minne, därför att vi skola ha
klart för oss att vår försörjningssituation beträffande dessa ting är sådan,
att det bär varit ett mycket angeläget intresse att söka tillföra oss ökade reserver
efter den uttömning av våra lager, som hade inträtt under avspärrningsperioden.

De uppgifter jag nu lämnat hänföra sig till den statistiskt redovismngsbara
importen under år 1946. Till detta komma nu de valutauttag som gjorts för
import som ännu inte kommit till stand. Det är omöjligt att med nagon exakthet
redovisa, hur dessa valutauttag fördela sig på olika slag av importvaror.
Men det är alldeles säkert, att en betydande del av dessa valutauttag hänföra
sig just till textilsidan. Jag kan nämna att det under förra året gjordes mycket
stora avslut med Italien, vilka hade den karaktären, att svenska företagare
köpte bomull i Förenta staterna och skickade den till Italien för att där få
den bearbetad, mestadels till garn, varvid man betalade jämväl produktionskostnaden
i form av råvara. Det var inte mindre än 95 miljoner kronor, som togos
i anspråk för denna affär. Och den affären gjorde man på goda grunder, eftersom
ju vår textilindustri är så beskaffad att den har en otillräcklig spinnerikapacitet.
Även väverikapaciteten är otillräcklig, men eftersom spinnerikapaciteten
är ännu knappare, komma vi i dagens situation i det läget, att vi inte kunna
fullt utnytta våra trikåfabriker, väverier o. s. v. Det har därför varit nödvändigt
att söka på andra marknader än den traditionella brittiska uppbringa
garn för att försörja de trikåfabriker och väverier som inte ha egna spinnerier,
så att vi kunna producera, inte lyxvaror, mina damer och herrar, utan standardvaror,
som vi ha stort behov av och beträffande vilka vår försörjning är
rätt knapp.

Av ''den stora italienska affären på 95 miljoner kronor ingår en betydande
del i den import, för vilken jag i det föregående gruppvis redogjort. Mein eu
m.ycket avsevärd del av dessa varor äro alltjämt under arbete, och det _ är
alltså varor som vi redan betalat för. Hur mycket, som är utestående törs jaginte
för dagen säga, men det mesta torde komma att tillföras det svenska folkhushållet
under år 1947. Någon del kommer måhända att kvarstå till nästa år.

När vi nu med en berättigad iver diskutera och överväga vår situation i
fråga om importen, ha vi också att taga hänsyn till frågan vilken förändring i
Sveriges ekonomiska läge som inträtt genom att den tyska industrien nu icke
är att räkna med. Tyskland utgör ett industriellt vakuum och tycks komma
att förbli det under åtskilliga år ännu. För Sverige innebär detta en mycket
avsevärd förskjutning i de ekonomiska förhållandena, eftersom den tyska exporten
hit före kriget spelade stor .roll. Det skulle föra mycket långt att söka skildra
hur Tysklands bortfall på alla olika punkter inverkat på vår import under
förra året och innevarande år. Jag skulle dock vilja fästa uppmärksamheten vid
att det påverkat oss i varje fall på det sättet, att den svenska industrien på
vissa mycket viktiga punkter alltsedan krigets slut är inriktad på att bygga

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Xr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ut sin produktion för att fylla det tomrum, som Tysklands bortfall bär framkallat.

Den svenska industrien har också av andra orsaker varit angelägen om att
förnya sin utrustning och rationalisera sina anläggningar. Man är inom det
svenska näringslivet livligt intresserad för att öka exportmöjligheterna, detta
icke blott beroende pa avtalet med Ryssland utan även på att man ser stora
möjligheter för svensk industriell företagsamhet genom en ökad export på
marknader, som vi tidigare endast i mindre utsträckning kommit i kontakt med.
Det är alldeles odisputabelt att en icke oväsentlig del av de valutadispositioner
som nu gjorts ha sin grund och sin förklaring i denna genom de politiska förskjutningarna
i världen framkallade situation.

Jag vill i övrigt inte närmare uttala mig om den högt uppdrivna investeringsverksamheten.
Jag. tror ju att det sker åtskilliga felinvesteringar, och jag tror
att man gör riktigt om man nagot håller tillbaka de väldiga investeringar som
äro planlagda pa olika hall. Inte därför att jag på något sätt inbillar mig att
någon myndighet har en så fullkomlig utrustning i sitt omdöme att den kan
hindra folk att göra felinvesteringar, utan därför att vi inte ha råd att hålla
på med investeringsverksamheten i samma utsträckning som vi gjort under de
senaste åren.

Jag har velat anföra detta för att bilden av importsituationen skall bli litet
mer nyanserad. Det är litet galet, bade i och för sig och med hänsyn till de
krafttag som vi nu — som jag hoppas — gemensamt skola taga för att komma
ur det trångmål vari vi befinna oss, om man inte har en såvitt möjligt riktig
uppfattning om olika sidor av problemet. Det är inte lämpligt och inte riktigt
att man går omkring med och till äventyrs även sprider ut den föreställningen,
att importutvecklingen under år 1946 är ett resultat av något slags vanstyre
från regeringens sida. Jag tror att den till helt väsentlig del har sin förklaring
i de faktorer som jag här har pekat på.

Jag skall säga några ord om den situation som inträtt i och med att den
mycket omfattande importkontrollen genomfördes i lördags. Det är bäst att
börja med det som väckt det största uppseendet inom folket, nämligen kafferansoneringen.

När jag fick den, jag kan gott säga tunga plikten att efter bankofullmäktiges
mycket bestämda besked sätta denna importreglering i kraft, sedan jag tidigare
— också efter bankofullmäktiges upprepade hänvändelser — hade förberett
den, hade jag att taga ställning bland annat till frågan om ransonering
av kaffet. Jag behöver väl inte försäkra denna kammare att ingenting skulle
ha varit mig kärare än att lämna kaffet helt utanför denna importbegränsning.
Men om man gjort det och alltså tagit med kaffet på den frilista som är fogad
vid det allmänna importförbudet, hur hade folk då reagerat? Hade människorna
i gemen tagit för gott att kaffet stod på frilistan och givit sig till tåls med
det? Nej, den erfarenhet som jag under dessa år vunnit om hur allmänheten
reagerar vid tillfällen då någon i deras levnadsvanor djupt ingripande händelse
inträffar, säger mig att om vi ställt kaffet på frilistan, skulle vi trots allt 1m
fatt cn mycket omfattande hamstnng. Och varje hushåll behöver inte köpa så
värst manga kilogram för att var lagersituation skall bli i grunden fördärvad.
Importörerna skulle också med säkerhet ha infört kaffet i ökad omfattning,
dels på grund av hamstringen och dels på grund av att de antagligen resonerat
som så: kaffet är fritt i dag, men vem vet hur länge? Effekten hade alltså
valutamässigt blivit att kaffet, som förra året kostade oss 77 miljoner kronor
skulle ha dragit betydligt mera. Och detta hade — det torde ingen kunna förneka
— varit ganska irrationellt i ett läge, där vi tvingats till en sträng valutahushållning.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Utifrån denna bedömning ansåg jag mig böra föreslå regeringen att kattet
skulle tagas under ransonering och inbegripas i importförbudet. Det var sålunda
enligt min mening alldeles nödvändigt att införa denna ransonering för att
skydda allmänheten mot de allvarliga olägenheter som skulle uppstå, om man
tillåtit ett fortgående uttömmande av våra kaffelager.

Den ranson som bestämts för denna första period motsvarar ungefär den,
som vi hade under första fredskvartalet 1945. Den är 8 gram mindre per person
och vecka än denna. Jag har sagt i annat sammanhang och vill gärna upprepa
det — det har förresten även sagts i statsministerns deklaration i dag —
att sedan vi gjort den lagerinventering som satts i gång och fått färdig redovisningen
av redan gjorda inköp i kaffeländer, skola vi bestämma vår importpolitik
och naturligtvis också vår politik med hänsyn till ransoneringen. Jag
har ingenting att säga utöver vad som framgar av statsministerns deklaration.
Jag skulle gärna se att det svenska folket under den här första tiden ville
taga det hela med litet större lugn. Det är dock ingen katastrof som inträffat,
när man har en kafferanson av denna storlek under ett par veckor. Man borde
uppskjuta sina hårda omdömen till dess bilden av läget blivit litet klarare.

Vad frukten beträffar torde det väl av de uppgifter om importens omfattning
som jag lämnade i början av anförandet klart framgå, att en mycket
stark begränsning måste ske. Om vi kunna komma tillbaka till. den fruktkonsumtion
som vi hade år 1938, då den var mycket hög, tror jag inte det
skulle vålla några allvarliga olägenheter, medan det däremot skulle medföra
en mycket betydande och i det nuvarande läget välkommen besparing av va Man

frågar sig på vilka punkter i övrigt som importbegränsningen kommer
att sätta in. Under förberedelserna till importkontrollen har det inom folkhushållningsdepartementet
verkställts en beräkning avsedd att giva en föreställning
om möjligheterna att åstadkomma den besparing av valutor som
bankofullmäktige ha framhållit såsom nödvändig. Jag vill inte säga att denna
plan har annat än preliminärt värde. Den måste genomgås mycket detaljerat,
och det är givet att en sådan genomgång i kontakt med olika intressenter mte
kunde ske före importstoppet, ty då hade villervallan blivit mycket stor. Det
mera i detalj gående studiet av denna plan måste därför anstå till dess importkontrollen
etablerats. Och nu blir det vår närmaste uppgift att med försörjningskommissionerna
och i kontakt med de olika branscher och företag som
äro berörda upptaga dessa frågor till diskussion, sa att man kan jämka sig
fram till en rimlig avvägning. Jag måste därför avstå från att på denna
punkt ingå på någon närmare redogörelse.

Jag kan i alla fall meddela att på någon punkt torde man redan nu kunna
säga att besparingsmöjligheterna äro större än vi i departementet vågade
förutsätta då vi gjorde upp denna plan. På andra punkter däremot är det nog
klart att besparingsmöjligheterna äro mera begränsade än man vid den första
beräkningen utgick ifrån. Man måste här efter närmare vunnen kännedom om
lagersituationen i fråga om vissa varor och sammansättningen av den import
som kan äga ram för valuta, vilken redan ställts i olika inköpsländer, göra en
mera definitiv bestämning.

Jag är glad att kunna säga att vi på alla viktigare områden för narvarande
ha god varatillgång i vårt land. Lagerställningen för skohandeln är bättre
än den varit på flera år. Skoindustrien har kunnat försörjas med råvaror
under föregående år, så att dess produktion legat på en mycket god nivå.
Våra råvarutillgångar för textilindustrien, framför allt beträffande ull, äro
mycket betydande, och i den mån ytterligare införsel är nödvändig, kommer
självfallet import att medges. Vi komma i allmänhet att utan hinder släppa

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
igenom alla sådana varor som äro av vital betydelse för vår försörjning och
för vårt produktionsliv, såsom oljor, bränslen, lantbruksmaskiner och andra
maskiner av direkt betydelse för produktionen. Jag kan här inte gå in på
hela denna katalog, då det skulle föra oss alltför långt. Men jag har med
dessa exempel velat giva en anvisning om att det importförbud som genomförts
inte innebär stopp för all införsel. Vi komma tvärtom att söka öka vår
införsel av allehanda ting, medan vi på vissa andra punkter få vara. mer återhållsamma.
Jag vill inte dölja för kammaren, att denna importkontroll
kommer att bereda mycket stora svårigheter i första hand för de myndigheter,
som skola ha att göra med dessa ömtåliga avvägningsproblem, men
även svårigheter på åtskilliga punkter inom näringslivet. Vi få försöka att
göra det bästa möjliga av denna situation, och det är mycket viktigt att vi
hjälpas åt inom olika kretsar av näringslivet. Göra vi inte det, så klara vi
inte det hela. Jag tror det är alldeles riktigt, som statsministern förklarade i
sin deklaration här på förmiddagen, att när vi konfronteras med de praktiska
åtgärder, som måste vidtagas i olika riktningar, skola vi finna att vi stå varandra
närmare än vi kanske i dag föreställa oss.

Jag är viss om att vi alla i detta läge, om också inte i dag så i varje fall
mycket snart, skola komma till insikt om att alla grupper i vårt land — industrien,
jordbruket, hantverket, arbetare, alla — ha ett gemensamt intresse av
att vi nu taga ett krafttag för att så snart det överhuvud taget är möjligt komma
ut ur de besvärligheter, som en bunden utrikeshandel för med sig. Jag
har redan förut uttalat, att för ett land sådant som Sverige äro de fria ekonomiska
förbindelserna med yttervärlden ett av de viktigaste hjälpmedlen för
en fortsatt lycklig utveckling av vårt näringsliv och vårt folks levnadsvillkor.
Därför tror jag att vi alla, trots den något upprivna politiska stämningen
just nu, skola finna, att vi ha intresse och behov av att nu genomföra
de åtgärder, som ha inletts, så att vi så snart det står i vår förmåga
skola kunna komma tillbaka till bättre villkor för vårt näringsliv.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Nilsson i Göingegården m. fl., nr 352, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1947/48;

herr Lindberg m. fl., nr 353, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1947/48:

herr Jansson i Kalix m. fl., nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 151, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

herrar Ilåstad och von Friesen, nr 355, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 151, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m.;

herrar Pettersson i Dahl och Nilson i Spånstad, nr 356, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 147, med förslag till förordning om skattefrihet i vissa
fall för realisationsvinst vid expropriation m. m.: och

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Interpellation.

herr Pettersson i Norregård m. fl., nr 357, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 95, med förslag till lag om virkesmätning, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Nordström i Kramfors, som yttrade: Herr talman! Enligt uppgifter i
pressen skedde i slutet av förra året en affärstransaktion i Jämtland, som väckte
stort uppseende. Cellulosakoncernen förvärvade då en av de få jämtländska
massafabrikerna, Ulriksfors sulfitfabrik, med inneliggande råvarulager.

Då det för närvarande är en skriande brist på papper och pappersmassa i
hela världen, skulle man ha kunnat förutsätta att cellulosakoncernen genom
detta förvärv ville öka sina möjligheter till produktion av den mycket efterfrågade
pappersmassan.

Att detta inte var motivet för förvärvet framgick emellertid ganska snart,
då koncernen, så fort köpekontraktet var undertecknat, meddelade de anställda
att fabriken skulle nedläggas från och med den 31 december 1946. Att detta
mottogs med stor förvåning och besvikelse av de.direkt berörda arbetarna och
av de kommunala myndigheterna är uppenbart. Även om driften vid fabriken
under de senaste tiotal åren skötts på ett ur arbetarsynpunkt miserabelt sätt,
var dock den totala nedläggningen ett hårt slag för många.

Arbetare, som i många fall arbetat åt den förutvarande ägaren i 20 ä 30 år,
fingo nu endast ett par veckor på sig för att söka sig nya försörjningsmöjligheter.
Många av dessa arbetare hade även skaffat sig egna små bostadsfastigheter
på platsen. Nu tvingas de genom en enkel namnunderskrift av ett makthavande
monopolföretag att inom loppet av några veckor omställa hela sin
livsföring. I många fall bli de små egna hemmen därvid praktiskt taget värdelösa.

Även om arbetslösheten just nu inte blir det omedelbara perspektivet är det
uppenbart, att de arbetande vid denna fabrik och för övrigt hela den omkringliggande
bygdens folk nu ställas inför särskilda svårigheter.

Av en undersökning som den lokala arbetsförmedlingen genomfört framgår,
att 68 av de avskedade arbetarna äro över 40 år, därav ett tjugotal som äro
över 50 år. Sex av de avskedade arbetarna äro över 60 år och ha arbetat vid
fabriken i över 30 år. Av samma undersökning framgår även, att 54 av de
avskedade arbetarna hade byggt egna bostadsfastigheter på platsen.

Vid en konferens i Östersund med de berörda parterna meddelade bolagets
representant helt öppenhjärtigt, att koncernen köpt företaget för att komma
över dess råvarutillgångar och för att minska konkurrensen. Cellulosakoncernens
talesman upplyste också om att bolaget var berett att göra allt vad göras
kunde för att bereda de avskedade sysselsättning. Av arbetsförmedlingens rapport
av den 20 januari framgår, att detta löfte medfört att 32 av de berörda
arbetarna fått sysselsättning med vedkapning åt koncernen — förmodligen uppkapning
av råvarulagret vid fabriken — och att dessutom 53 andra arbetare
erhållit skogsarbete hos olika arbetsgivare. Huvudparten av arbetarna har
alltså beretts tillfällig sysselsättning med skogsarbete. Att detta inte kan betraktas
såsom någon ljus och tryggad framtid för arbetarna är uppenbart.

Efter det andra världskrigets slut har det även i vårt land talats om nödvändigheten
av ökad samhällelig planering och kontroll av näringslivet för att
undvika sociala skadeverkningar. Att detta måste bli nagot annat och mera
än ord ger utvecklingen vid Ulriksfors åter en allvarlig påminnelse om.

Hela världen ropar nu efter mera pappersmassa och papper. Det svenska
cellulosamonopolet utnyttjar inte på långt när fabrikernas produktionskapa -

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Interpellation. (Forts.)

citet, tvärtom visar ulriks forsexemplet att koncernen inte drar sig för att ännu
mera minska tillgången på pappersmassa för att därigenom få ännu större
möjlighet att självständigt, uteslutande i aktieägarnas intressen, diktera tillgången,
avsättningen och prissättningen. Ur denna synpunkt måste man också
betrakta nedläggandet av driften vid Ulriksfors som en åtgärd från cellulosakoncernens
sida, som kommer att motverka de statliga myndigheternas strävan
att öka produktionen av nödiga produkter både för hemmamarknaden och
för exporten.

Det kan enligt min mening icke få vara en privat angelägenhet hur man i
nuvarande läge handskas med landets produktionsmedel och arbetskraft, såsom
tycks ha skett i fallet Ulriksfors. Utom de verkningar sådana åtgärder få för
landets allmänna produktionsinriktning, innebära de som regel också genomgripande
förändringar i hela den berörda bygdens ekonomiska liv och medföra
ofta stora olägenheter även för dem som endast indirekt äro beroende av
industriföretagen. Så är det framför allt när det såsom i Ströms kommun endast
finnes ett enda industriföretag av betydelse.

Jag hemställer därför, herr talman, om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern få framställa följande frågor:

Har inköpet och nedläggandet av ulriksforsfabriken i Jämtland skett med
eller utan hörande eller godkännande av de statliga myndigheterna?

Har hans excellens statsministern för avsikt att dels i här berörda fråga,
dels när andra liknande situationer eventuellt uppkomma, vidtaga sådana åtgärder,
att garantier skapas för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga produktionsmedel
samt att trygga en varaktig försörjning åt befolkningen i de
närmast berörda områdena?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Herr Falla erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! När enligt be- Interpellation.
slut av 1943 års riksdag statens sakrevision inrättades angavs dess verksamhetsområde
i 1 § i den för det nya revisionsinstitutet utfärdade instruktionen
på följande sätt:

»Statens sakrevision åligger att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska
statlig och statsunderstödd verksamhet i den mån icke Kungl. Maj:t särskilt
förordnar, att visst förvaltningsområde eller viss verksamhet skall undantagas
från sakrevisionens granskning.»

Undantag enligt bestämmelsen i denna paragraf har gjorts genom ett kungl.
brev av den 31 december 1943 av väsentligen följande innehåll:

»Kungl. Maj:t, som den 10 december 1943 utfärdat instruktion (nr 930)
för statens sakrevision, finner gott att jämlikt 1 § nämnda instruktion förordna,
att följande förvaltnings- och verksamhetsområden tills vidare skola vara undantagna
från sakrevisionens granskning:

1. Statens arbetsmarknadskommission, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; 2.

De krisorgan, vilka äro underkastade granskning av överrevisionen för
krisförvaltningen ;

3. Statsunderstödd verksamhet i den mån icke vid statsunderstödets åtnjutande
fästs villkor, på grund varav verksamheten må underkastas sakrevisionens
granskning; samt

4. Statlig verksamhet, som bedrives i bolagsform, där icke Kungl. Maj:t
särskilt förordnar, att sådan verksamhet skall vara underkastad sakrevisionens
granskning.»

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Interpellation. (Forts.)

Beträffande gränsdragningen för sakrevisionens kompetensområde yttrade
1941 års revisionsutredning, vars betänkande (SOU 1942:57) låg till grund
för sakrevisionens inrättande, »att knappast någon del av statsförvaltningen kan
ställas utanför det verkningsområde, som bör tillkomma en allmän sakrevision,
även om uppgifterna komma att i hög grad skifta såväl till karaktär som omfattning».

I fråga om huruvida statens järnvägar och statens vattenfallsverk samt
arbetsmarknadskommissionen borde underkastas sakrevisionens granskning
framhöll 1941 års revisionsutredning, att de uppgifter, som ankomma på överrevisorerna
vid statens järnvägar och vattenfallsverk, uppenbarligen äro av den
beskaffenhet, att de böra överföras på statens sakrevision, men att det möjligen
kan föreligga skäl att i avvaktan på att statens sakrevision hunnit organiseras
och närmare planlägga sitt arbete övergångsvis låta ifrågavarande revisorer fortsätta
sin verksamhet ett eller annat år. Revisionsutredningen ansåg också, att
den sakliga granskningen av arbetsmarknadskommissionens förvaltning principiellt
borde anförtros åt statens sakrevision, men att den kamerala granskningen
av kommissionens räkenskaper borde uppdragas åt riksräkenskapsverket,
och att frågan vid vilken tidpunkt den sakliga granskningen av kommissionens
förvaltning skulle övertagas av statens sakrevision borde lämnas öppen, till dess
kommissionens framtida verksamhet och arbetsuppgifter kunde närmare överblickas.

Vad angår den statliga verksamhet som bedrives i bolagsform framhöll revisionsutredningen
bl. a., att sådana bolag, som närmast äro att betrakta som
dotterbolag till statens affärsverk, självfallet böra hänföras till statens sakrevisions
granskningsområde, och att inga särskilda bestämmelser erfordras för
att statens sakrevision skall kunna verkställa granskning av företagens förvaltning.
Beträffande åter vissa aktiebolag, som direkt ägas av staten, torde det
bliva nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för att desamma skola underställas
granskning av sakrevisionen. Ett inordnande av dessa jämte de statliga
monopolbolagen under sakrevisionsorganets granskningsområde måste dock,
enligt revisionsutredningens mening, föregås av närmare utredning.

I den kungl. proposition, som låg till grund för riksdagens beslut om sakrevisionens
inrättande, yttrade departementschefen: »I vad mån revisionsverksamheten
bör utsträckas till att avse även sådan halvstatlig verksamhet, som
bedrives av de olika statsägda aktiebolagen, torde få bli beroende på ytterligare
prövning. Att även denna verksamhet inbegripes under den nya sakrevisionen
synes emellertid, allmänt sett, önskvärt.»

Vid 1945 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner med hemställan att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning om möjligheten
att utsträcka statens sakrevisions granskningsrätt i enlighet med i motionen
utvecklade synpunkter. Motionen tillstyrktes av statsutskottet, vars utlåtande
bifölls av båda kamrarna, varigenom riksdagsskrivelse i ärendet sålunda
kom till stånd. Såvitt nu är bekant har emellertid därefter ingenting åtgjorts
i det syfte, varom riksdagen 1945 gjorde framställning till Kungl. Maj :t.

Förhållandet är sålunda det, att statens sakrevision, vars översyn och granskning
enligt såväl revisionsutredningen som vederbörande departementschefs och
riksdagens mening skulle omfatta statens hela ekonomiska verksamhet, hittills
endast fått ett relativt snävt begränsat område för sin verksamhet. Framför
allt är det anmärkningsvärt, att just de områden, där en sakrevision helt naturligt
bör ha sin betydelsefullaste uppgift, nu äro undantagna dess granskning.
Detta gäller icke blott de affärsdrivande verken, där särskilda överrevisorer nu
finnas, utan även de statsägda aktiebolagen, som visserligen också äro utrustade
med revisorer. Erfarenheten torde dock visa, att den revision, som på det sättet

Onsdagen den 19 mars 1947 fm.

Nr 12.

Interpellation. (Forts.)

åstadkommes, väsentligen är formell. De förväntningar, som vid tillskapandet
av statens sakrevision hystes, att därigenom en effektivisering och rationalisering
av statens ekonomiska verksamhet skulle åstadkommas, måste genom den nuvarande
begränsningen av sakrevisionens granskningsrätt bli väsentligen illusoriska.
Vid sakrevisionens tillkomst motiverades dess begränsade kompetensområde
med att den borde vinna organisatorisk stadga innan den pålades de större
arbetsuppgifter på området för statens ekonomiska verksamhet, varom alla de
vid dess tillkomst avgörande instanserna voro principiellt ense. Under de tre år
sakrevisionen varit i verksamhet bör den rimligtvis ha fått erforderlig organisatorisk
fasthet, detta så mycket mera som den i viss mån övertog den organisation
och den arbetsteknik, som förut under fyra års verksamhet utformats av statens
krisrevision. Riksdagen gav ju också 1945 genom sin förut nämnda skrivelse
uttryck åt sin mening, att statens sakrevision nu borde anförtros de granskningsuppgifter,
varom vid dess tillkomst rådde principiell enighet. Det synes
vara ett betydelsefullt statsintresse att sakrevisionen får denna vidgade befogenhet.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
fråga:

År statsrådet beredd att med tillmötesgående av 1945 års riksdags skrivelse
i ärendet låta utreda, hur statens sakrevision må givas erforderlig vidgad granskningsrätt
beträffande statens ekonomiska verksamhet, och att snarast möjligt
vidtaga av utredningen betingade åtgärder i detta syfte?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.17 em. >

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Onsdagen den 19 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Meddelande Herr andre vice talmannen anmälde, att överläggningen i anledning av det
lensherrstati aV ^ans excellens herr statsministern i enlighet med Kungl. Maj:ts skrivelse
”ministern.*'' nr 1^0 förmiddagens sammanträde lämnade meddelandet nu komme att
(Forts.) fortsättas; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Dickson, som anförde: Herr talman! Statsrådsbänken står tom. Jag kan
förstå, att regeringens ledamöter kunna vara medtagna och behöva en väl
tilltagen middagsrast.

Debatten om hur vi kommit till dagens situation har ju egentligen varit
huvudtemat hittills. Den debatten har ju i vissa stycken varit underhållande,
i vissa stycken kanske också lärorik, men direkt fruktbar har den väl icke
varit annat än i så måtto, att vad som där kommit fram skulle kunna lära
oss och regeringens ledamöter hur man icke borde göra vid ett annat tillfälle.
Av skadan bliver man vis men sannerligen inte rik. Vi få emellertid hoppas,
att vad som nu har skett må kunna ha blivit ett värdefullt tillskott i regeringens
andliga värdeförvaltning. Vad som dock är viktigare är vad vi böra
göra, eller rättare, vad regeringen bör göra i detta läge.

Situationen är ju mycket genant. Det har kommit telegram utifrån, där
det berättas, att händelserna i Sverige ha väckt munterhet både i England
och i Danmark och på andra håll. Det är samma sorts munterhet, som inträffar,
då en välklädd herre i överrock vandrar gatan fram, trampar på ett bananskal
och sätter sig pladask. Då skratta de som stå omkring. Vi ha trampat
på ett bananskal och satt oss, och det gäller att kliva upp och borsta av rocken.
Det tar ofta lång tid att hämta sig efter en blamage, och vi få väl lida
det spe, som vi förtjäna från utlandets sida. Sveriges utomordentligt gynnsamma
utgångsläge är ju allmänt känt utomlands. Vi ha gått i vår fina överrock
och bröstat oss, och så kommer den här historien som en överraskning
för utlandet och för det stora flertalet av Sveriges folk. Att felet i hög grad
är regeringens tänker jag väl att regeringen själv vidgår. Hans excellens
statsministern stod här i förmiddags, med en överraskande glad min för övrigt,
och tog på sig det fulla ansvaret för vad som har skett och för vad som
kommer att ske. Här ha ju gjorts antydningar, att icke statsministern eller i
varje fall icke hela regeringen skulle behöva bära ansvaret för vad som skall
komma att ske. Jag tror emellertid icke så mycket på att detta kan bli verklighet.

Det är en genant situation vi ha råkat i. Det finns något, som kallas hårda
valutor. Det är ett hedersnamn för de valutor, vilkas vårdare ha lyckats hålla
dem uppe i paritet i fråga om allmänhetens och världens förtroende. De
länder, som njuta detta förtroende, äro Förenta staterna med sin dollar, Eng -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
land — trots sina vedervärdigheter — med sitt pund och Schweiz med sin
schweizerfranc. Varför icke svenska kronan lika väl som schweizerfrancen
kan vara en hård valuta, förstår jag icke. Det måste finnas något fel här. Det
måste ha handskats oriktigt i det förflutna på den punkten, och det hör till
de genanta momenten i situationen.

Nu talade statsministern i förmiddags om vad man skall göra. Man skall
öka produktionen och effektivisera densamma. Han talade också om ökat sparande,
och herr Skoglund i Doverstorp gav honom därvidlag en eloge för att
han talat på svenska, kallat det för sparande rent ut, och icke som hans kollega
finansministern för uppskjuten konsumtion, som ju icke ger riktigt samma
klara bild. Nu är statsministern icke här, och han lär val icke heller komma,
medan jag har ordet. Annars hade jag gärna velat fråga honom, om han
delar finansministerns uppfattning om att de summor, som sålunda skulle sparas
enligt hans föreskrifter, skola betecknas såsom en skuld till staten, när
spararna en gång trötta lägga sig ned att do. Jag tror, att sa länge det där
uttrycket står för finansministerns egen räkning, betyder det icke så mycket.
Men om det är regeringens mening, att man skall betrakta ett sparat kapital
som skuld till staten, kommer den att finna, att en sådan uppfattning ännu
icke ingår i svenska folkets rättsmedvetande.

Den springande punkten i nuvarande situation är vilket förtroende regeringen
kan ha kvar hos folket. Regeringens ledamöter äro säkerligen duktiga
teoretici. Men om de helt satt sig in i de irrationella psykologiska faktorer,
som måste tagas med i beräkningen i dagens läge, står icke klart. Det
märkliga är, att den som har det största allmänna förtroendet inom regeringen
tycks, trots hans ytterst utsatta ställning, vara folkhushållningsministern.
Man har en känsla av att han står på marken med sina uttalanden, men så
har han också i motsats till alla andra regeringsledamöter tidigare sysslat med
praktisk handelsverksamhet. Det återstår för historici att ta reda på och dokumentera,
i vad mån folkliushållningsministern under den gångna perioden
har varnat regeringen och sökt få den på andra tankar. Har inte så skett, är
det möjligt att mina vackra ord här om honom få revideras.

Man måste göra klart för sig — det är av vikt i detta fall — att det finns,
i ekonomiskt avseende, två sorters människor: en mycket stor del, som har
mycket liten aning om ekonomiska ting och som inte heller har förutsättningar
för att handskas med sådana ting, och så en liten del, duktiga och mindre
duktiga ekonomer, som förr eller senare automatiskt komma upp i ^ledningen
för näringslivet. Det är dessa senare personer, som nu från olika håll kalfatras
och beskyllas för att vara illojala, därför att de av omtanke om sina företag
vidtaga åtgärder, som synas många vara statsfientliga. I stället för att
skapa den gynnsammast tänkbara atmosfär för näringslivet, den atmosfär som
rekommenderas av dessa specialister, ordnar regeringen med ett ^oroligt väder,
i vilket ingen planta av detta ömtåliga slag kan trivas. Det råder en allmän
osäkerhet i fråga om den ekonomiska framtiden och, vad värre är, även
på det rättsliga området. Jag lyssnade för någon tid sedan till en diskussion,
där justitieministern utlade texten, och det var skrämmande för mig att konstatera
vad han anser att en majoritet inom ett folk har rätt att göra med en
minoritet.

Detta tillstånd leder hos många människor till en känsla av att befinna sig
i nödvärnsställning med nödvärnets alla rättigheter. Det medför också automatiskt
avkopplandet av många moraliska principer. Vi ha ju de sista dagarna
fått bevittna en hel del motbjudande företeelser i butikerna här i Stockholm
och på andra håll i landet. Folk har tappat huvudet, därför att man inte vet
hur morgondagen kommer att te sig. Man har förlorat förtroendet för fram -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
tiden. Nu är var och en sig själv närmast, och man trampar ner varandra i
trängseln för att klara sig själv. Det är inte för att försvara detta handlingssätt
utan för att förklara det, som jag säger detta.

Det gäller nu för oss att försöka öka effektiviteten hos näringslivet, att öka
produktionen och att öka sparandet för att därigenom komma fram till ett
bättre ekonomiskt läge. Men med den atmosfär, som skapats av regeringen och
framför allt av finansministern, riskera vi att få ett kastrerat näringsliv, som
måhända kan bjuda en blekfet och skäligen glädjelös vällevnad, en sorts
eunucktillvaro, ekonomiskt sett, men som emellertid mycket snart kommer att
lämna oss på efterkälken i förhållande till den övriga världen, när det gäller
framstegen på det ekonomiska området.

Varför skall inte vårt land, som dock hade så goda utgångspunkter, få vara
de stora möjligheternas land? Här är det nu ordnat så, att de bästa intelligenserna
i fråga om affärer vantrivas, att de överväga emigration, att de, såsom
herr Hagberg i Luleå här för en stund talade om, för att, såsom de själva tro.
rädda sina företag eller i varje fall skapa bättre betingelser för dem flytta över
eller överväga att flytta över företagens mantalsskrivningsort till andra delar
av världen, där det ekonomiska klimatet är bättre, där restriktionerna äro
mindre kännbara och där framtiden ter sig ljusare. Om inte detta är en opraktisk
politik, som inte kan leda till det mål, som statsministern här skisserat,
så vet jag inte vad det är.

Summan av vad jag egentligen har velat säga är, att det måste skapas förtroende
för framtiden. Hur det nu kan bli med regeringens närmaste framtid,
det vet jag inte, men jag skulle dock nästan tro, att det blir nödvändigt med
en ommöblering inom regeringen. Det är ju emellertid regeringens sak i första
hand. Hur många miljoner kronor vi ha förlorat på regeringens åtgärder, känner
man ju inte ännu, men det blir väl också dokumenterat en vacker dag. I
ett enskilt företag lär väl knappast direktionen ha fått sitta kvar så länge, om
den för bolagsstämman hade anmält sådana resultat som regeringen i dag har
deklarerat. Men har svenska folket, regeringen inbegripen, tagit någon lärdom
av det passerade och fått en aning om att det statsdirigerade samhället nog
inte håller måttet i praktiken, så kunna de förlorade pengarna kanske ändå
betraktas såsom ganska väl använda pengar.

Härefter yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Jag måste medge, att man nästan drar sig för
att lägga ytterligare sten på regeringens börda, Det är väl sällan en regering
bär blivit så illa åtgången som i dag. Men ännu har ju inte regeringen förklarat
sig slagen, även om den nog känner sig ganska skakad och kanske mogen
för en ombildning. Regeringen litar väl på att den ännu har kvar sin majoritet
i riksdagen, om också taburetterna vackla.

I början av februari i år höll finansministern på Konserthuset i Stockholm
ett föredrag i skattefrågan inför huvudstadens arbetarorganisationer. Hans
partikamrat statsrådet Nilsson hälsade, enligt uppgift, honom med en erinran
om de farhågor, som man från borgerligt håll tidigt givit uttryck åt inför herr
Wigforss’ grepp på statens affärer. »Men», sade herr Nilsson, »olyckskorparna
Spådde ruin åt statens finanser och folkekonomien, men resultatet blev högre
välstånd och så småningom också en förstummad kritik.»

Det måste ha varit med mycket blandade känslor, som herr Wigforss lyssnade
till denna harang och till de applåder, som följde. Han, om ingen annan
inom det socialdemokratiska lägret, måste i det ögonblicket ha varit medveten
om vad som nu kan och bör öppet sägas ifrån, nämligen att regeringens eko -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
nordiska politik lidit skeppsbrott. Den 18 februari i år inställde riksbanken
terminsförsäljningar av främmande valutor. Den 27 februari var sedelreserven
nere i 8 miljoner kronor, varför extraordinära åtgärder måste vidtagas för att
förstärka den. Och så kommer kronan på verket, när regeringen i valutanödens
tecken måste dekretera allmänt importstopp och åter införa ransoneringarna
för viktiga konsumtionsvaror.

Tiden har runnit fruktansvärt fort. Den som när samlingsregeringen upplöstes
eller ännu för ett år sedan hade förutsagt, att vi i dag skulle befinna oss
i den situation vi nu göra, skulle nog ha blivit ännu mindre tagen på allvar
än herr Wigforss’ kritiker av år 1933. Ty hurudant var läget, när den socialdemokratiska
regeringen trädde till på sommaren 1945? Jo, vårt land hade
undvikit ett krig med alla dess olyckor. Vår produktionsapparat var oförstörd.
Vår valutaställning var enastående god. Värdefulla exportvaror, som alla länder
tävlade om, funnos upplagrade. Vi åtnjöto en internationell goodwill, som
man kanske inte på alla håll här hemma ville erkänna men som var ett faktum.
Inom landet förmärktes en arbetsglädje, en vilja att taga nya friska tåg,
som man icke på länge hade bevittnat. Industrien stod redo att fortsätta sin
upprustning och modernisering för att kunna hävda sig i den hårda kamp på
marknaderna, som kunde väntas, när den av kriget framkallade varuknappheten
en gång övervunnits.

Kanske aldrig tidigare i vår historia har en regering trätt till under sa
gynnsamma omständigheter. Men så valde regeringen ju också själv ögonblicket.
Det var socialdemokraterna, som på egen hand sade upp kontraktet med
de borgerliga partierna och förbehöllo sig att regera ensamma.

Hur har då denna regering förvaltat sitt pund? Jo, så att vi tva år efter
krigets slut kommit i det läget, att krigshushållningen måste återuppstå. Bakom
detta ligger tyvärr en serie av felgrepp och fundamentala misstag. Jag skall,
herr talman, försöka sammanfatta dem i fem huvudpunkter.

Den första och djupast liggande orsaken är, såvitt jag kan bedöma det, att
regeringen icke sörjt för att produktion, priser och penninginkomster ha blivit
riktigt avvägda. Finansministern erkände i en diskussion i förra veckan, att
regeringens stora syndafall är, att den inte lyckades hålla 1942 års lönepolitik.
Men är det inte snarare viljan än förmågan som brustit? Inför 1944 års val
gick finansministern bakom ryggen på sina borgerliga kolleger och lovade inkomstökningar,
som i vissa fall voro långt större än vederbörande själva hade
begärt eller vågat hoppas på. Efter samlingsregeringens upplösning fortsatte
den socialdemokratiska regeringen på samma väg,^ och kulmen nåddes, när
handelsminister Myrdal i ett valtal ställde alla nationalekonomiska lärosatser
på huvudet och förklarade, att löneökningar vore ett bra medel mot inflation.

Folks inkomster ha de senaste åren ökats med 2 miljarder kronor, men värdet
av tillskottet i varor har inte varit mer än 400 miljoner. Vi ha alltså fått
en spänning mellan köpkraft och varor på över l1/2 miljard kronor. Icke minst
som följd härav har hela samhällsekonomien kommit ur balans. Detta är den
första och en av de djupaste orsakerna till det elände, som vi ha råkat in i.

Den andra orsaken är regeringens exportpolitik. Vårt land har förlyft sig
på sin kreditgivning till betalmngssvaga länder. Vi vända oss inte mot att
Sverige efter måttet av sina krafter skulle hjälpa till med återuppbyggandet
i världen, men förutsättningen skulle ha varit, att regeringen redan från början
gjort klart för det svenska folket, vilka offer detta medförde. Den upplysningen
fick icke vårt folk. Tvärtom förespeglades allmänheten hela tiden,
att allting skulle gå bra och att varutillgången skulle ökas här hemma.

Från socialdemokratiskt håll gör man nu gällande, att de borgerliga^ äro
lika ansvariga som regeringen för den kreditpolitik, som förts. Denna stand -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av lians excellens herr statsministern. (Forts.)
punkt måste med bestämdhet avvisas. Särskilt när det gäller överenskommelser
med främmande makter äro de förberedande arbetena av grundläggande
betydelse. Det är — jag måste tyvärr använda det uttrycket — den bristande
skickligheten i uppläggningen från de ansvariga socialdemokratiska statsrådens
sida med finansministern i spetsen, som är roten och upphovet till att
dessa kreditavtal blivit så oförmånliga för vårt land som fallet är. När man
väl har kommit fram till en principuppgörelse med en annan regering, kan
den svenska riksdagen och oppositionen inte göra mycket för att rätta till de
begångna misstagen. Ett typiskt exempel är regeringens beryktade kolaffärer
med Polen. Det polska handelsavtalet var redan från början felkonstruerat,
och det ena misstaget följer lätt det andra. Jag förmodar att regeringen inte
har så lätt att nu komma fram till en rimlig överenskommelse med Polen om
ett avtal för nästa period. En tidningsuppgift att Sverige till en början skulle
lämna en ny kredit på 100 milj. kronor, antar jag emellertid är felaktig. Vad
innebär för övrigt i detta sammanhang det ryska handelsavtalet? Äro våra
affärer med Sovjet och Polen helt fristående från varandra?

Och vad det ryska handelsavtalet beträffar, skulle det nog ha sett annorlunda
ut, om det hade varit andra personer som hållit i trådarna. Nu har ju
handelsminister Myrdal till stor del fått skulden för detta avtal, och herr
Myrdal är säkerligen inte den som försöker skylla ifrån sig eller komma undan
ett ansvar. Jag anser emellertid, att det i rättvisans namn bör sägas ifrån
att huvudparten av ansvaret för den uppläggning, som det ryska handelsavtalet
fått, inte faller på herr Myrdal utan på hans kollega finansminister Wigforss.

Ännu ha ju inte verkningarna av det ryska handelsavtalet fullt hunnit göra
sig gällande på den svenska handelsbalansen. De verkligt stora påfrestningar,
som fullgörandet av detta avtal utöver alla andra avtal kommer att medföra,
få vi känning av först under kommande år. Men jag skulle mycket gärna
vilja fråga regeringen: vad återstår nu av de vackra orden om vår inställning
till den multilaterala handeln och vår strävan att genomföra en praktisk
politik, baserad på multilaterala avtal?

Som en tredje orsak vill jag framhålla regeringens exportprispolitik. Har
det varit någon förnuftig mening i att hindra svenska exportörer att sälja
sina varor till de priser, som gälla på världsmarknaden? Om tanken varit den,
att man därigenom skulle ha avskärmat landet från den utländska inflationen,
så har åtgärden varit lika välbetänkt som att bygga dammar av is om
vårarna. Man har ju samtidigt låtit förutsättningarna för inflationen växa
ohämmade här i landet. Jag vågar inte förutsätta, att regeringen haft den
absurda tanken, att det lilla Sverige genom att hålla nere de svenska exportpriserna
skulle ha kunnat medverka till att dämpa den stora va ridsinflationen,
fastän en sådan uttolkning faktiskt på sina håll har skymtat. Ha regeringens
skarpsinniga teoretiker verkligen icke kunnat räkna ut, hur exportprissättningen
skulle slå ut i praktiken? Ha de inte kunnat föreställa sig, att utländska
mellanhänder skulle göra grova förtjänster på de billiga svenska exportvarorna?
Det är detta som faktiskt har skett. Dessa mellanhänder ha i
många fall skurit guld med täljknivar. Det är de, som fått de valutor som
vi i dag själva skulle behövt för att köpa kaffe, te och andra ännu viktigare
varor.

Statsministern har i dag erkänt, att den prissänkning om 5 procent på vissa
skogsprodukter, som regeringen deklarerade i somras, kanske inte var så välbetänkt.
Den saken är ju också så klar, att man inte behöver spilla många ord
därpå. Emellertid framhöll statsministern, liksom enligt vad jag erfarit finansministern
gjort i första kammaren, att prissänkningen i praktiken inte
skulle ha haft någon större betydelse. Ja, det är mycket möjligt, att det för -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
liåller sig på det sättet. Men statsministern förbigick, såvitt jag förstod, själva
kärnpunkten, nämligen att den svenska exportindustrien förhindrades att
taga ut de högre världsmarknadspriserna på de svenska exportprodukterna, och
skillnaden mellan dessa priser och de svenska exportpriserna var i vissa fall
utomordentligt betydande. Enligt vad jag erfarit, skall man inom finansdepartementet
anse, att skillnaden skulle per år räknat uppgå till 100 milj. kronor.
Exportindustrien har emellertid för sitt vidkommande kommit till betydligt
högre belopp. Jag såg senast i eftermiddag i en tidning en uppgift om
att en stor exportör hade uppskattat beloppet till ungefär det dubbla. Jag
skulle också vilja rekommendera regeringen att resa utomlands och att stanna
tillräckligt länge för att få en bild av vad man i andra länder anser om vår
prispolitik. Man förstår överhuvud taget icke vad meningen är. Man har haft
för sig, att vi i Sverige skulle ha nått en viss ekonomisk och politisk mognad,
men ställer sig nu faktiskt frågande. Naturligtvis finnes det en kategori, som
varit ytterst belåten, nämligen de utländska importörerna. Jag har nyligen
haft tillfälle att träffa ett flertal sådana i skilda länder. Jag erinrar mig
särskilt en, som var stor importör av papper och massa från Sverige men också
från Finland. Han stack icke under stol med att de finska priserna lågo
40 % över de svenska. Han hade också gjort storartade förtjänster på sin import
från Sverige. I honom har regeringen en verklig anhängare av sin exportprispolitik
!

För det fjärde har regeringen genom sina handelsavtal uppmuntrat lyximporten
till vårt land. Naturligtvis skall man, såsom statsrådet Gjöres tidigare
i dag framhöll, icke överskatta betydelsen av denna import, men å andra
sidan kunna vi icke komma ifrån att denna import av lyxvaror eller umbärliga
artiklar i kronor räknat bär uppgått till mycket betydande summor under år
1946 och även under år 1945. Genom den höjda kronkursen i juli i fjol blevo
en rad överflödsvaror billigare. Trots att lyximporten steg månad för månad
och strax före jul tog alldeles orimliga proportioner, gjorde man ingenting för
att hejda den. Varnande röster höjdes men alltjämt var regeringen passiv.

Vi fingo i höstas bevittna det föga uppbyggliga skådespelet av en handelsminister,
som förordade importregleringar, och en finansminister, som omedelbart
dementerade honom, med påföljd att en oro uppkom, vilken i hög grad
bidrog till att förvärra situationen. Jag skulle, herr talman, om handelsministern
hade varit närvarande, gärna velat framställa den frågan till honom: var
det verkligen nödvändigt att inför allmänheten tala om att man måhända såg
sig nödsakad att göra en importreglering och detta vid en tidpunkt, då handelsministern
enligt vad man nu vet i varje fall icke hade regeringen bakom sig i
fråga om en sådan politik?

För det femte har regeringens ekonomiska politik som helhet framkallat en
djupgående förtroendekris. Bristen på förtroende märks inom landet på att
folk icke törs spara pengar av fruktan för att dessa skola bli mindre värda
eller för att staten lägger för höga skatter på sparandet. På tre år ha insättningarna
på sparkasseräkningar gatt ner med över 200 miljoner kronor. I slutet
av 1945 förelåg ett inlåningsöverskott på 1 060 miljoner kronor hos affärsbankerna.
Vid 1946 års slut hade detta förbytts i ett utlåningsöverskott på
160 miljoner kronor. Inlåningens stagnation är uppenbarligen i väsentlig grad
ett uttryck för minskad sparvilja. Realkapitalbildningen i landet sker i dagens
läge i stor utsträckning med sedelpressarnas och krediternas hjälp. Det finansieras
icke med verkligt sparande. Minst lika allvarligt är, att regeringen också
förlorat utlandets förtroende. Klappjakten på kapital leder till att inga nya
tillgångar söka sig till vårt land. Tvärtom talar mycket för att utländska investeringar
redan dragits tillbaka.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Yad är nu regeringens botemedel mot allt detta? Jo, skärpt investeringskontroll,
skärpt priskontroll, importregleringar, skärpt valutareglering, överhuvud
taget en mobilisering av krigsårens hela kontrollapparat i förstärkt
form. Men allt detta är bara palliativ. Man riktar sig mot sjukdomens symptom
men vågar icke angripa dess orsaker. Det är möjligt, att en eller annan
av den sittande ministärens partikamrater både ser farorna och botemedlen,
men i medvetande om att de senare skulle vara impopulära drar man sig för
att rekommendera dem av fruktan för kommunisternas demagogi. Man nöjer
sig kanske med brasklappar och tysta förbehåll.

Det är lönlöst att skylla dagens svårigheter på kriget och dess efterverkningar.
Det går icke att hänvisa till att kriget rivit svåra rispor i världsekonomien,
vilket icke kunnat undgå att få verkningar även för oss. Det går icke
att säga, att det är fler länder än vårt som råkat ut för besvärligheter. Kändes
det, mina damer och herrar, icke t. o. m. något stötande, när statsministern i
dag gjorde jämförelser med Danmark och Norge, som båda under många år
befunnit sig under främmande förtryck? En jämförelse med Schweiz ligger
då närmare till hands. Schweiz hade ett betydligt sämre utgångsläge än Sverige,
när kriget var över. I dag har Schweiz en guld- och valutareserv på
enligt de siffror som äro tillgängliga över 6 miljarder. Landets ekonomi är i
balans och återhämtningen på alla områden i full gång. Men så har man också
i Schweiz konsekvent avstått från allt socialdemokratiskt experimenterande och
följt en klok, vettig och praktisk politik. Så har också schweizerfrancen sitt
fulla värde, under det att den svenska kronan på svarta börsen i Basel och
Bern står i högst åttio öre.

Statsministern yttrade i sitt första anförande, att »vägen till produktionsökning
är för oss det naturliga». Det är ju glädjande att höra denna deklaration
om regeringens inställning, men huru ter sig densamma i verklighetens
kalla belysning? På vilket sätt vill man sporra till en utökad produktion?
Undviker man åtgärder, som verka i motsatt riktning? Sådana spörsmål kan
man naturligtvis icke undgå att ställa sig. Och svaret måste bliva: planer på
höjd företagsskatt, skärpt förmögenhetsskatt, konfiskatorisk arvsbeskattning,
en utvidgad priskontroll med för producenterna oerhört stränga direktiv etc.
Man har faktiskt oerhört svårt att i sådana företeelser se ett uttryck för en
verklig uppfattning om det betydelsefulla i en utökad produktion.

Statsministern tilläde: »det enskilda sparandet bör befrämjas». Frågan är,
om detta uttalande går helt ihop med de ganska verklighetsfrämmande planerna
på en sådan skattebelastning på sparandet, som man tycker knappast
borde verka uppmuntrande.

»En stark tro på framtiden präglar näringslivet», förklarade statsministern.
Nog är det riktigt, att näringslivets män icke ha för vana att kasta yxan i

sjön. Icke minst under krigsåren ha statsmakterna nog också fått en bild av

att det verkligen lönade sig att vädja till näringslivet om dess medverkan för
bemästrande av de svårigheter, som dessa år ständigt döko upp. Men att märka
är, att under krigsåren den dåvarande regeringen hade näringslivets förtroende.
Man ansåg sig också med en viss tillförsikt kunna se mot framtiden. Det
skulle efter kriget komma andra tider, då tvångshushållningen ej längre skulle
vara behövlig. Vad är det då, som har inträffat? Tvångshushållningen har
icke alls försvunnit, utan man står nu mänskligt att döma inför djupa och
hårda ingrepp på en mångfald områden. Om statsministern i stället hade förklarat,
att det råder en uppenbar oro inom näringslivet och en misstro till vad

framtiden skall bära i sitt sköte med den regim, som för närvarande är för

handen, hade statsministern nog på ett riktigare sätt karakteriserat situationen.
Eftersom såväl den socialdemokratiske gruppledaren herr Fast som den

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
kommunistiske herr Hagberg i Luleå sköto fram det, som man trodde, numera
utslitna begreppet »storfinansen», kanske det i detta sammanhang är anledning
tillägga, att detta misstroende sträcker sig djupt ned i näringslivets breda
lager. Och regeringen vet givetvis, att detta bristande förtroende också är att
finna långt in bland de stora skaror, som hittills vid valen stött det socialdemokratiska
partiet.

»Vi leva i ett fritt land» sade statsministern slutligen. Är detta icke i verkligheten
i viss mån en överdrift? Nog är det riktigt att vi ännu i jämförelse
med många länder ha en viss ganska långtgående frihet. Men är det icke också
så, att vi numera, om vi jämföra med förhållandena före kriget, leva i ett snår
av restriktioner och en djungel av paragrafer och att den politik, som regeringen
för, måste föranleda ytterligare inskränkningar och ingripanden? Ha
vi tyvärr icke kommit en ganska god bit på väg i utförshacken? En sak ha
vi dess bättre ännu kvar, som jag hoppas aldrig skall försvinna, vilket parti
som än må sitta i regeringställning, nämligen en oransonerad rätt att bedriva
opposition och att fritt framföra våra åsikter.

Den röda tråden i statsministerns första liksom i herr Fasts hela anförande
var en skönmålning, ett understrykande av att situationen icke var så allvarlig.
I sitt andra anförande spelade statsministern emellertid på helt andra
strängar. Han betonade med rätt, att det bästa beviset på att han insåg, huru
allvarligt läget var, utgjordes av det faktum, att regeringen t. o. m. sett sig
nödsakad tillgripa kafferansonering med insikt om hur impopulär en sådan
åtgärd måste vara. Det återstår nu också att se, om resultatet av de opinionsyttringar,
som framkommit på sista tiden och naturligtvis icke minst i dag i
riksdagen, kommer att bli en omläggning av regeringens ekonomiska politik,
så att den kommer att karakteriseras av större perspektiv och större vidsynthet
än den hittillsvarande planhushållningen, vilken, om jag för en gångs
skull får använda herr Hagbergs i Luleå ord, icke inneburit en hushållningsplan
och för övrigt ej heller kännetecknats av vare sig plan eller hushållning.

Vårt land befinner sig inför en vändpunkt. Det kan ej heller tillräckligt
betonas, huru nödvändigt det är att den regeringspolitik, enligt vilken vårt
land styres, i ett sådant läge icke bakom sig endast har en tillfällig majoritet
i riksdagen utan hela folkets förtroende.

I detta anförande instämde herrar Thorell och von Seth.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Wiberg framhöll nyss i likhet
med flera andra talare på förmiddagen, att Sverige skulle ha förlorat stora
summor i främmande valutor på den exportpolitik som bedrivits. Herr Wiberg
talade inte om skogsindustriens produkter utan använde uttrycket »våra exportprodukter».
Mig veterligt föreligger det inga som helst restriktioner i fråga
om prissättningen pa vara exportvaror i allmänhet — det förekommer ingen
priskontroll — och jag utgår därför från att herr Wiberg uteslutande avser
regleringen av skogsprodukternas exportpriser och exportkvantiteter.

Herr Wiberg antydde, att han sett uppgifter om att vi skulle ha förlorat
hundratals miljoner kronor genom regeringens exportpolitik och han ansåg,
att statsministerns uppgift att förlusten, om man vill använda det uttrycket,
begränsat sig till 270 000 kronor, inte gav någon riktig bild av läget. Det
finns anledning att rekapitulera förhållandena under förra året, när ifrågavarande
sänkning av exportpriserna företogs.

Efter växelkursförändringen tillätos de svenska företagen att höja sina
priser på massa och papper med 10 procent i utländsk valuta, medan priserna
på trävaror reglerades på annat sätt. För dem minskade vi prisutjämningsav Andra

kammarens protokoll 10k7. Nr 12. 6

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
giften och de svenska exportörerna fingo behålla sina priser i kronor räknat.
Under tiden från mitten av juli till utgången av oktober utskeppades en mycket
obetydlig kvantitet massa, 18 000 ton, och om vi räkna med att exportörerna
gjorde en förlust på 5 procent genom de fastställda riktpriserna, skulle
beloppet ha uppgått till 270 000 kronor. Jag måste därför verkligen fråga,
hur man kan uppskatta förlusten till flera hundra miljoner kronor såsom man
gång efter annan gjort i debatten.

När det gäller virke ha vi regelmässigt tagit ut världsmarknadspriset och
från de priser exportörerna fått ha vi dragit en prisutjämningsavgift. Landet
har sålunda fått in samtliga valutor, eftersom man såsom försäljningspris har
fastställt vad man anser vara världsmarknadspriset. Det pågår för närvarande
underhandlingar om priserna för nästa säsong och det har därvid inte givits
några som helst direktiv på annat sätt än att vi skola ta ut världsmarknadspriset.

Priset på papper fastställdes så att industrien fick ta ut de priser, som gällde
före växelkursförändringen. Jag har aldrig hört, att industrien ville ta ut
högre priser än de fastställda riktpriserna. Det var naturligt att så skedde,
ty då det gäller en export med många olika kvaliteter och skillnader av teknisk
natur är det svårt att fastställa exakta priser. Det kunde alltså inte bli
tal om några förluster.

Vad slutligen massan beträffar, begärde industrien under oktober månad,
att regeringen skulle slopa den prisreduktion, som genomfördes i mitten av
juli, och industrien fick som bekant också tillbaka de gamla riktpriserna omkring
den 1 november. Jag frågade då industrien, vad den ansåg världsmarknadspriset
vara för cellulosa. Jag fick till svar, att de gamla riktpriserna enligt
industriens mening motsvarade världsmarknadspriset, och industriens representanter
ansågo, att de priser som nämnts i pressdebatten voro överdrivna
och att de icke gåvo någon riktig karakteristik av det allmänna prisläget på
världsmarknaden. Detta besked kungjordes genom en kommuniké, och eftersom
industrien förklarade, att den icke ville ha högre priser än de gamla riktpriserna,
hade regeringen ingen anledning att tro, att industrien bedömt läget
felaktigt.

Nu har det gjorts gällande, att industrien stannat vid lägre priser än den
önskade, därför att den hotades med eu prisutjämningsavgift. Då sådant säges
från industrihåll, tar jag mig friheten att göra en motfråga: vilja dessa representanter
för näringslivet göra gällande, att emedan industrien möjligen skulle
ha fått lämna ifrån sig en viss del av priset i form av prisutjämningsavgift
eller om en del av exportpriset skulle ha samlats upp t. ex. i en fond av det
slag vi nu kommit överens om att upprätta, så skulle industrien ha avstått
från de priser den ansåg riktiga och därmed undanhållit landet valuta? Avstod
industrien från att ta ut högre priser inför risken att en viss del av inkomsterna
skulle steriliseras? I så fall är det inte regeringen som hindrat industrien
att ta ut dessa högre priser, utan företagarna själva.

Jag har velat säga detta, därför att vi nyligen träffat en uppgörelse i princip
med cellulosaindustrien, som går ut på att de gamla riktpriserna skola slopas,
så att industrien har möjlighet att ta ut de priser den anser lämpligt och
möjligt. Vad priserna bli vet jag inte: det råder delade meningar om den saken.
Jag vill inte bestrida, att den svenska exporten på detta område är så stor,
att det svenska priset blir avgörande för världsmarknadspriset. Industrien har
nu funnit klokt att inte låta dessa höga exportpriser slå igenom på den svenska
marknaden i form av en ytterligare höjning av priset på massaved. Industrien
har gått med på att avsätta 50 kronor per ton massa till en konjunkturutjämningsfond.
Jag tror detta är ett mycket förnuftigt beslut och det gläder mig

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
att vi ha kunnat träffa denna uppgörelse med industrien och jag hoppas vi
skola lösa de tekniska detaljfrågor, som återstå, innan det hela blir klart.

Jag finner det emellertid angeläget att betona, att de som vilja göra gällande,
att vi förlorat flera hundra miljoner kronor, böra försöka litet närmare
precisera, hur dessa förluster skulle ha uppkommit. Den siffra statsministern
nämnt här ha vi fått fram genom en undersökning av lämnade exportlicenser
under ifrågavarande månader. Jag tror det är anledning att påpeka, att man
här icke har närmare försökt precisera vad man menar utan man använder allmänna
talesätt.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag ber till en början att i anledning av statsrådet Ericssons anförande
få påpeka, att det referat av mitt anförande som lämnats honom, inte är
fullt adekvat. (Jag har nämligen inte försökt mig på att precisera de förluster
som drabbat det svenska folkhushållet genom att de svenska exportörerna
inte fått taga ut världsmarknadspriset. Jag har endast sagt, att enligt uppgift
från finansdepartementet en utredning skulle ha givit vid handen, att denna
förlust, om jag får använda det uttrycket, skulle kunna uppskattas till 100
miljoner kronor per år, men att exportindustrien kommit till högre belopp.

Det är ett faktum, att världsmarknadspriset under förra hösten låg betydligt
högre än de svenska exportpriserna. Jag tillåter mig också fråga, om det
är någon som tror, att den svenska exportindustrien, som var ytterst förbittrad
över att inte få ta ut högre priser, frivilligt skulle ha avstått från att ta ut
högre priser.

Statsrådet Ericsson frågar, hur trävaruexportindustrien skulle ha förfarit,
om den ställts i en sådan situation, att den endast fått ta ut det s. k. svenska
priset, under det att återstoden helt eller delvis skulle ha gått till en prisutjämningsfond.
Jag kan inte svara på detta, därför att jag inte är aktiv inom
trävaruexportindustrien, men jag vill i stället fråga statsrådet Ericsson, om
han någonsin till exportindustrien framfört ett erbjudande om att denna, sedan
en viss avgift lagts på, skulle få behålla återstoden och i så fall efter vilka
proportioner detta skulle äga rum.

Slutligen skulle jag vilja göra ytterligare en fråga. Statsrådet Ericsson
omtalar, att en uppgörelse kommit till stånd, varigenom industrien erhåller
världsmarknadspriset, varav en del dock skall steriliseras på visst sätt. Varför
gjordes inte ett sådant erbjudande i mitten av förra året? Om så hade gjorts,
föreställer jag mig, att det med glädje skulle ha accepterats av industrien.

Jag hade i höstas tillfälle att i England sammanträffa med svenska pappersmasse-
och trävaruexportörer och även med engelska köpare och jag har
sedermera i december och januari i skilda länder träffat flera importörer.
Statsrådet Ericsson kan vara förvissad om att det icke hos dessa förelåg någon
tillfredsställelse med de svenska priserna utom hos dem, vilka såsom mellanhänder
skuro pipor i vassen. Och det var i allmänhet utländska importörer, vilka
tjänade avsevärda belopp.

Härpå yttrade:

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Wiberg frågar nu, huruvida
industrien förra året fick erbjudande att ta ut högre priser. Jag sade uttryckligen
att jag hade ställt den frågan till industriens företrädare: vilka priser
anser industrien vara de riktiga för närvarande? Jag fick då det beskedet, att
de gamla riktpriserna voro de priser industrien ansåg lämpliga, och jag hade
ingen anledning att tro, att industrien bedömt läget oriktigt. Det tycks emel -

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
lertid herr Wiberg göra. Helt naturligt kunde jag inte heller diskutera prisutjämningsavgifter,
då industrien bara begärde att fa det gamla riktpriset och
fick behålla hela detta pris, d. v. s. ytterligare 5 procent. Om industrien hade
ansett världsmarknadspriset vara ett annat och velat diskutera en höjning av
priset till vad herr Wiberg nu påstår vara världsmarknadspriset, så skulle vi
naturligtvis ha kunnat resonera om detta, men industrien framställde aldrig
någon sådan begäran utan den förklarade sig nöjd. Kan inte herr Wiberg ha
tilltro till sina kolleger inom skogsindustribranschen, vilka ha goda förutsättningar
att bedöma sin speciella marknad, då han säger sig inte själv känna

till marknaden? .

Herr AViberg säger, att man i England anser, att vi sälja för billigt. Men
det är ju industriens egna män som underhandla om priset och jag kan inte
föreställa mig, att de skulle ha någon anledning att ta ut för låga priser. Det
kan naturligtvis finnas sekundära marknader, som kunna visa upp försäljning
till högre priser än vad de svenska företagen få, men principen är den, att vi
skola ta ut världsmarknadspriserna. Jag framhöll detta här i riksdagen vid ett
par tillfällen i höstas och jag vidhåller fortfarande, att det är den rätta politiken.

Herr Wiberg, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag vill endast göra några få påpekanden.

Jag är naturligtvis inställd på att sätta absolut tilltro till varje uppgift som
statsrådet Ericsson lämnar. Jag har för länge sedan lärt mig att sätta värde
på den vederhäftighet, som brukar prägla hans påståenden. I detta fall står
emellertid uppgift mot uppgift. Industrien, som rimligen inte borde ha något
intresse av att ta ut lägre priser än den kan få, förklarar, att den tagit ut
dessa lägre priser därtill nödd och tvungen. Därmed må förhålla sig hur som
helst, men tillåt mig göra en enda reflexion. Borde inte statsrådet Ericsson,
som företräder landets valutaintressen, ha uppmanat exportörerna att ta ut
fulla världsmarknadspriset om nu dessa icke själva förstått sitt eget och landets
intresse?

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag har trott, att den meningen
skulle kunna godkännas, att man låter industriens företrädare bedöma en sådan
sak som prissättningen. När jag frågade industriens representanter, vad
de ansågo världsmarknadspriset vara, svarade de, att de inte ville ta ut högre
priser med hänsyn till både landets och industriens intressen. Om herr Wiberg
vill bestrida mitt vitsord i det fallet, finns det många, både inom industrien
och inom Kungl. Maj :ts kansli, som kunna intyga, att dessa frågor framställts,
och jag tror därför man kan få klarhet i denna sak.

Det är uppenbart, att dessa allmänna spörsmål kunna läggas upp inför allmänheten
som om vi inom regeringen skulle ha hindrat företagarna, att ta. ut
högre priser. Man kanske vidare kan dra den slutsatsen, att om regeringen tilllåtit,
att dessa högre priser togos ut, hade vi kunnat slippa kafferansoneringen
och annat. Det kan emellertid bara anföras ett enda skäl till att vi skulle ha förlorat
valutor, nämligen att företagarna med hänsyn till möjligheten att regeringen
tog ut en prisutjämningsavgift skulle ha avstått från att ta ut de högre priser,
som möjligen voro åtkomliga. Men i så fall är det inte regeringens fel utan
vederbörande industrirepresentanters fel att man inte tog ut dessa priser. Staten
tar inte ut ett öre av industrien, utan prisutjämningsavgifterna gå till industriens
egna behov, t. ex. forskning. I den senaste uppgörelsen med cellulosain -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
dustrien är det ännu mer påtagligt, att det är fråga om att tillvarata industriens
egna intressen, då man bildat en fond för att industrien bättre skall kunna möta
en konjunkturnedgång.

Herr Hall: Herr talman! Det är inte för att blanda mig i den aktuella frågan
om trä- och massapriser som jag begärt ordet, men eftersom kammarens
intresse nu råkar vara inriktat på dessa frågor vill jag till att börja med erinra
om en sak, som i diskussionen blivit fullständigt bortglömd.

När den svenska kronan apprecierades den 13 juli i fjol tillkännagåvo de
svenska myndigheterna, att avsikten med denna appreciering uteslutande var att
förhindra, att utlandets högre och stigande prisnivå importerades till vårt land.
Att man inte därför omedelbart höjde alla de svenska exportpriserna till den
nya dollarnivån får ju ses mot bakgrunden av att det ur svensk synpunkt inte
var något intresse att hos utlandet framkalla den föreställningen, att kronapprecieringen
var ett sätt att »klå» utlänningarna på högre priser, när de
befunno sig i ett läge, där de behövde våra exportvaror. Har det kostat Sverige
270 000 kronpr att markera denna hyfsning och anständighet i internationella
affärer tror jag det är mycket väl använda pengar. Om man nu också
skulle göra det svenska folkhushållet den lilla tjänsten att avskriva alla de där
överdrifterna om de hundratals miljonerna, som detta skulle ha kostat, skulle
åtgärden inte ha gjort ett dugg skada. Det är ryktessmideriet som gör skada,
icke förlusten av 270 000 kronor.

Riksbankens ställning har på olika sätt dragits in i denna debatt och det är
närmast därför som jag har hegärt ordet. Riksbankens verksamhet är ju i hög
grad beroende av de beslut som Kungl. Maj:t och riksdagen fatta. Som institution
bör riksbanken undvika att blanda sig i de politiska striderna. Det är
kanske också därför, som åtminstone vissa av bankofullmäktiges ledamöter
inte alltför ofta blanda sig i den häftiga ekonomiska debatt, som nu föres mellan
regeringen och oppositionen. Men i detta sammanhang lär det väl vara oundvikligt
att man ifrån bankofullmäktiges sida försöker att åtminstone rätta till
de svåraste missförstånden.

Herr Skoglund i Doverstorp har gjort den anmärkningen att det måhända
är mindre välbetänkt, att bankofullmäktiges ordförande och regeringens främste
finansielle rådgivare är samma person. Jag erinrar om att riksbanks styrelsen
är en fullmäktigförsamling på sju ledamöter, av vilka sex utses av riksdagen
och ordföranden tillsättes av Kungl. Maj :t. Ordningen är mycket gammal, den
har inte tidigare klandrats och det ligger i sakens natur att Kungl. Maj :ts rätt
att utse ordföranden en gång har införts för att bibehålla regeringens kontakt
med den av riksdagen i övrigt tillsatta styrelsen. Jag föreställer mig också att
herr Skoglund med denna anmärkning inte har avsett att ta upp frågan om en
grundlagsändring till behandling. Han har väl snarare avsett att säga, att den
nuvarande innehavaren av befattningen som fullmäktiges ordförande är en litet
för stark man, som man inte riktigt rår på och som man i varje fall aldrig
lyckats få med ut i den billiga politiska demagogien. Men om det är på det
sättet, kan man ju lika gärna säga det rent ut som att gå vägen över ett klander
av den ordning som är stadgad i grundlagen.

Jag tror heller inte det är möjligt att göra någon förändring på den punkten.
Numera behöver riksbanken varje dag ha kontakt med de politiska institutionerna.
Man behöver veta inte bara vad de göra utan också vad de ämna göra.
En ekonomi utan detta dagliga och intensiva samarbete mellan riksdagen och
Kungl. Maj :t å ena sidan och bankofullmäktige å den andra är helt enkelt
otänkbar. Jag tror därför att herr Skoglund vid närmare eftertanke också skall

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
finna, att den ordning vi på detta område ha är så pass bra som den överhuvud
taget kan vara.

Herr Bagge har i ett annat avseende riktat en anmärkning emot riksbanken,
som säkerligen är ännu oförståeligare än den som herr Skoglund kommit med.
Jag bortser då alldeles från den insinuation som numera är rätt vanlig när det
gäller statliga myndigheter, att de sakna fast ledning, att de tappat greppet
om uppgiften, o. s. v. Det är ju numer en rätt populär sport att man skall uttala
sig på det sättet om statens institutioner, och det kunna ju herrarna fortsätta
med tills ni få se hur det slutar. Men jag tror att man sakligt sett skall vara
litet bättre laddad än herr Bagge råkade vara i dag, om man skall fortsätta med
detta misstänkliggörande av riksbanksledningen. Herr Bagges anmärkning
gäller nämligen, att bankofullmäktige under den tid som nu kan vara aktuell
—• jag föreställer mig att det gäller tiden efter den 13 juli i fjol — pumpat ut
pengar på marknaden, ökat dess likviditet och därmed ökat spänningen emellan
köpkraft och varutillgång.

I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Riksbankens nettoköp av obligationer
och skattkammarväxlar under tiden från den 1 juli 1946 till den 18 mars 1947
uppgår till 607 miljoner kronor. Samtidigt har riksbanken sålt valutor för
1 574 miljoner kronor. Differensen häremellan är 967 miljoner kronor, vilket
representerar det belopp, varmed banken har stramat till marknadens likviditet.
Riksbankens marknadsoperationer under den tid som nu kan vara aktuell ha
alltså verkat i alldeles motsatt riktning mot vad herr Bagge trodde sig ha förnummit.
På det sättet förhåller det sig alltså på den punkten, och jag tror att
vi därmed kunna vara ifrån hela frågan om hur riksbankspolitiken under den
senaste tiden verkat i förhållande till marknaden. Därmed äro vi emellertid inte
ifrån bekymren.

Man har i dag ställt frågan: hur ha vi kommit i detta läge att kafferansonering
blev nödvändig? Jag tror nu att kafferansoneringen spelar så liten roll,
att den egentligen inte förtjänar omnämnas i en riksdagsdebatt under de högtidliga
former som saken här får. Det är ju ändå något ganska löjeväckande att
vi i en värld, som i stor utsträckning svälter och saknar erforderliga livsförnödenheter
av det allra viktigaste slag, låtsas vara upprörda därför att vi få lov
att minska kaffekonsumtionen till 70 procent av vad vi äro vana vid. Har man
ingenting annat att vara upprörd över i denna onda värld tycker jag nog att
man skall låta bli att vara upprörd.

Men man kan ju ändå ställa frågan vad det beror på att våra valutatillgångar
minskat, om man nu anser att det är någon så förfärlig olycka som därmed inträffat.
Jag vill för min del erinra om att det är ingen regel att ett folk, som
har en stor valutahehållning, är ett ekonomiskt välställt och lyckligt folk, som
lever gott, medan ett folk, som har liten valutabehållning, är fattigt och utarmat
och har dagliga bekymmer. Valutabehållningen är ju bara ena sidan av ett
lands ekonomi, och det är väl knappast rimligt att bedöma den ekonomiska politiken
bara med utgångspunkt från den siffra som utgör dagens valutabehållning.

Det är kanske skäl i att erinra om hur det varit inte bara under de senaste
två åren utan också något längre tillhaka. Under 1930-talet samlade vårt land
en betydande valutafond beroende på att våra exportpriser voro förhållandevis
gynnsamma. Lönestegringarna i Sverige under den tiden voro icke tillräckligt
stora för att man skulle ha behov av så mycket importvaror, som motsvarade
den valuta Sverige fick in. Omedelbart före kriget började en kraftig importoffensiv,
som drev ned valutabehållningen till omkring 900 miljoner kronor,
alltså ett belopp som är betydligt lägre än dagens. Det ansåg ingen människa
var någon olycka. När sedan Skagerackspärren hindrade importen, stegrades vår

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
valutabehållning på nytt till över tre miljarder. Vad som sedan inträffat är ju
att valutabehållningen sjunkit till ungefär 1 700 miljoner kronor.

Dessa rörelser, som i och för sig varken äro svårförklarliga eller större än att
de mycket väl kunna rymmas inom normal ekonomisk politik, förklaras av många
skäl: lagerpåfyllningen efter kriget, människornas behov att skaffa sig vissa
nyttigheter som de måst avstå ifrån under kriget, och de förklaras också — och
det är egentligen det enda bekymmersamma — av att vårt folk i vissa avseenden
drivit upp sin levnadsstandard högre än vad den var före kriget. Skillnaden
förklaras slutligen också av att vår trävaruexport sjunker, att den således inte
ger samma tillskott till våra valutabehållningar som tidigare. Att trävaruexporten
sjunker beror i sin tur på vår våldsamma byggnadsverksamhet och på
att den svenska papperskonsumtionen under kriget fördubblats.

Man frågar sig ju nu hur stor vår valutabehållning måste vara för att vi
skola kunna känna oss på den säkra sidan. Ingen kan ge svar på den frågan,
men att den valutabehållning vi för närvarande ha är tillräcklig för att ge oss
fullkomlig handlingsfrihet när det gäller våra handelspolitiska förbindelser,
den saken kan det knappast råda någon tvekan om. Man kan alltid fråga, om
det varit riktigare att meddela ett allmänt importförbud för en eller två månader
sedan eller om det riktiga ögonblicket är just nu i mars månad. Men det är
egentligen inte någon stor eller särdeles viktig fråga man därmed reser; det
är ju bara en fråga om vilken tidpunkt man anser vara den lämpliga. Vi kunna
emellertid konstatera att genom det uppskov som vållats på grund av många
skäl, inte minst på grund av partiledarkonferensens långt utdragna förhandlingar,
har ingen obotlig olycka skett. Vårt land har alltjämt möjlighet att
manövrera sin handelspolitik utan att behöva ta hänsyn till att vi inte ha tillräckliga
valutor för den närmaste tidens behov.

Frågan om metoden att få valutasituationen att vända sig har i dag i viss
mån kommit bort ur diskussionen. Möjligheten att få hem de valutor som vandra
ute på marknaden utan att hitta tillbaka till riksbanken får under den närmaste
tiden prövas, och det kommer säkerligen inte att dröja länge förrän man både
har en ganska klar uppfattning om hur mycket det gäller och metoden att få
hem denna behållning till vårt land.

Frågan om våra exportpriser skall jag inte gå närmare in på. Det är ju nu
klart, efter den replikväxling som förekommit mellan herr Wiberg och statsrådet
Ericsson, att vi ta ut de exportpriser som vi kunna få på världsmarknaden,
och därmed är det självklart att vi också få hem vad vi överhuvud
taget kunna få med nuvarande växelkurser. Jag fäster emellertid uppmärksamheten
på att det alltjämt finns en betydande klyfta mellan prisläget i vårt
land och prisläget i de flesta andra stater. Vi ha avgjort lägre priser på de
flesta produkter än man eljest har ute i världen. Man frågar sig då: kan
valutasituationen förbättras genom en kursförändring? Alla sakliga skäl tala
såvitt jag kan förstå för att om en ändring därvidlag överhuvud taget är möjlig
bör den gå i riktning emot en ny appreciering. De spekulationer som nu bedrivas
i en krondepreciering äro spekulationer i fria luften: de sakna verklighetsunderlag.
Skulle riksbanken i dag tvingas att ta ställning till en förändring,
kan det inte råda någon tvekan om att förändringen kommer att gå i precis
samma riktning som den 13 juli.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan sak, som herr Wiberg var
inne på, nämligen den svarta kronkursen ute i världen, så mycket mera som
det finns särskild anledning att meddela riksdagen hur det förhåller sig med
den sedelhandel i mindre skala, som förekommer både i vårt land och i andra
länder. Vi ha här i vårt land hört många bittra anmärkningar från Finland,
från Danmark och från Norge för att dessa länders sedlar säljas på den

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
svenska marknaden till underkurser. Det är klart att våra grannar se med
bitterhet hur deras egna medborgare på detta sätt bjuda till att ytterligare
undergräva deras redan förut svaga ekonomi. Detta känna alltså de flesta
till. Däremot veta inte alla att det helt nyligen sålts dollar i Göteborg till
underkurs.

Denna händelse bör emellertid kunna säga oss någonting om hur det står
till med den svarta sedelhandeln. Sedlar i små mängder säljas nämligen överallt
ute i världen och överallt till underkurser. Besväret med att ta hand om
dessa sedlar och få någon valuta för dem anses vara så stort, att man inte
gärna vill göra det utan att få ganska god ersättning. Om det är som herr
Wiberg säger att man får bara 80 öre för en svensk krona i Bern eller Basel,
så tycker jag detta är rätt hyggligt. Jag tror inte att kursen i bankerna där
är mera än 78 öre eller något sådant. Detta bör inte kännas som något förnedrande
för oss, när den amerikanska dollarn står 7—8 procent lägre på samma
marknad — den tycker man det ändå mer besvär att ta hem.

Dessa svarta kurser innebära alltså ingen värdering av ett lands valuta;
undervärderingen är endast ett uttryck för en inkassokostnad på små sedelbelopp.
När man kommer upp till större sedlar, exempelvis på 100 dollar, får
man i Schweiz inte ut mer än halva värdet, därför att det är osäkert om man
överhuvud taget inom rimlig tid kan få dessa sedlar inlösta i Amerika —
sedlar på 20 dollar och därunder äro som bekant fria.

Denna händelse och den omständigheten att den berättas i riksdagens andra
kammare av en ledamot, som eljest är väl insatt i ekonomiska ting men nu
tagit detta såsom ett allvarligt tecken på hur djupt vårt anseende ute i världen
har sjunkit, bildar kanske en lämplig utgångspunkt för den allmänna anmärkning
jag vill göra. Hur skulle det vara, om man i vårt land försökte att
sålla ryktena en smula, försökte att se litet mera kritiskt på vad som pratas
om Sverige och dess ekonomi och försökte att se litet mer till realiteterna.
Om vi allesamman kunde göra det, skulle spekulationerna härvidlag säkerligen
i stor utsträckning kunna göras verkningslösa. Men vad som här förekommer
är ett systematiskt misstänkliggörande av landets ekonomiska politik. Vi äro
ju en demokrati, där visserligen majoriteten i sista hand kan fälla utslaget
men där ändå minoriteten har ett betydande inflytande. Den politiska minoritet
vi ha och som vid ett val brukar representera ungefär 40 procent av
väljarna disponerar över 90 procent av tidningspressen, och den har därför
alla möjligheter att spela på den allmänna opinionens ömtåliga instrument.

Denna allmänna opinion har nu en lång tid blivit bearbetad i syfte att väcka
största möjliga misstänksamhet emot staten och emot regeringen. Men det
räcker tyvärr icke därmed. Varje statsinstitution anses nu innebära något av
oduglighet, av onödighet, av förtryck och tvång över medborgarna. Det är en
propaganda, som till sitt yttersta syfte har en upplösning av det samhälle i
vilket vi leva. Kan det vara i överensstämmelse med de svenska borgerliga
partiernas intentioner att man låter detta spektakel pågå månad efter månad
till stor skada för hela vårt land och kanske till obotlig skada för vårt politiska
samarbete?

Jag skall ta upp till behandling bara ett par punkter av det sakliga resonemang,
som kan ligga bakom det hela, nämligen vad som angår lönepolitiken
och investeringspolitiken. Skatterna har det ju redan talats så mycket
om, att det kanske inte tjänar så mycket till att diskutera dem vidare. I fråga
om lönepolitiken finns det en stående anmärkning, nämligen att man har släppt
lönerna för långt, att det allmänna inkomstläget är för högt och icke motsvaras
av tillräckliga varukvantiteter; följaktligen äro vi inne i en inflationsperiod.
Vad ha herrarna velat göra för att stoppa den allmänna inkomststeg -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ringen? Ha ni velat hålla jordbrukspriserna nere, ha ni velat hålla statstjänarnas
löner nere? Eller är det bara industriarbetarna, som icke skola få
någon löneförhöjning? Jag hoppas att vilken klok människa som helst, som
betraktar lönepolitiken under den sista tiden, medger, att, sedan man höjt
statstjänarnas löner — på den borgerliga kanten var man icke minst angelägen
att ta detta steg — fanns det ingen möjlighet att stoppa lönerna inom
industrien. För egen del tror jag att vi skulle haft en i någon mån lugnare
ekonomi, om vi några månader, kanske år framåt kunnat skjuta på, vissa
lönestegringar. Men det har i vårt land icke funnits några politiska möjligheter
att göra detta, det vet oppositionen lika bra som regeringspartiet. Jag frågar
verkligen: vad tjänar det då till att man här talar om att regeringspartiet
har drivit en ohållbar lönepolitik?

På investeringssidan ligger ju det huvudsakliga ansvaret på den byggnadsreglering,
som staten har genomfört och som bestämmer i vilken ordning man
får bygga både bostäder och industribyggnader. Är det nu oppositionens mening
att byggnadsverksamheten skall strypas? I sa fall förutsätter jag att
man också är villig att ta de konsekvenser ett sådant beslut kan medföra —
jag tänker då icke bara på den konsekvensen, att man icke kan fortsätta att
förbättra bostadsbeståndet, utan också på den, att kanske rent av en del människor
icke alls få någon bostad och att vi bli sämre rustade i industriellt avseende
om ett eller annat år, om vi icke låta den nuvarande byggnadsverksamheten
pågå. Dessa konsekvenser äro självklara. Men vill man också bland
de partier, där man dagligen talar om att de statliga regleringarna måste avskaffas,
ta den konsekvensen, att man ytterligare skärper dessa regleringar?
Endera måste man göra. Antingen måste man säga, att investeringarna fa paga
i nuvarande takt eller allra helst lämnas fria, eller också måste man medge,
att på dessa områden ett starkare statligt tvång utövas än som för närvarande
är fallet. Men att samtidigt klaga över statstvång och samtidigt påyrka en inskränkning,
som förutsätter statstvång, är icke vidare konsekvent. Om man
inom oppositionspartierna bara ville göra klart för sig, att det måste finnas
ett visst sammanhang mellan vad man yrkar den ena dagen och vad man yrkar
den andra dagen, vore här utan tvivel mycket att vinna.

När den aktuella situationen, där vissa ransoneringar på nytt måste tillgripas,
framkallat så mycket bekymmer, kan man fråga sig, om det verkligen
hade varit bättre att'' man bibehållit rådande ransoneringar än att man avskaffat
dem en tid och sedan infört dem på nytt. Frågan behöver ju bara ställas
för att man skall bli på det klara med, att det icke finns någon förutsättning
att upprätthålla ransoneringarna i vidare mån än att man kan prestera
starka skäl för deras bibehållande. Då man på sin tid upphävde vissa ransoneringar
var läget sådant, att det icke fanns mycket starka skäl att bibehålla
dem. Nu är läget på nytt sådant, att alla starka skäl tala för att vi en tid
framåt få finna oss i vissa regleringar. Vad tjänar det då till alt betrakta
detta förhållande som resultatet av en särdeles misslyckad ekonomisk politik?
Vilken ekonomisk politik skulle ha kunnat förebygga det som nu inträffat?
Har man överhuvud taget något alternativ till den ekonomiska politik som
förts än det alternativet, att man hela tiden efter kriget skulle ha upprätthållit
inskränkningar och regleringar, för vilka under den tid, som förflutit
sedan hösten 1945, icke kunnat presteras en tillräckligt stark motivering. Hade
man icke den uppfattningen, att vi skulle gjort det, tjänar det ingenting till
att klaga över planlöshet i den ekonomiska politiken. Det är förvisso mycket,
som vi skulle ha kunnat göra bättre, om vi kunnat förutse framtiden. Men när
ingen liar kunnat förutse vad som inträffat, tjäna förebråelserna ingenting till.

De prövningar, man nu kan bli tvungen bära, får man bära med jämnmod,

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
och det vore ett önskemål, att man icke försökte att i olika avseenden slå mynt
av de svårigheter, som dock huvudsakligen ha tillkommit genom ekonomiska
förhållanden, som ingen har kunnat behärska. Men skulle man bestämma sig
för att välja för gott den väg, som man nu är inne på, nämligen att hänsynslöst
utnyttja varje tillfälle att misstänkliggöra staten, statstjänstemännen och
statens alla institutioner och förklara dem odugliga och olämpliga för små uppgifter,
ja, då befarar jag att man maste tillgripa åtgärder av en hårdhetsgrad,
som kunna komma statens styrelse att framstå såsom en styrelse under vilken
det bleve ganska obehagligt att leva. Ty ingen tror väl ändå, att den folkmajoritet
vi ha i vart land kommer att släppa lös någon ekonomisk anarki av den
omfattning, som vi skulle få i landet om herrarnas alla motstridiga råd skulle
bli följda.

Herr Bagge erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Endast ett par ord med anledning av de anmärkningar, som herr
Hall riktade mot mig i sitt i tonen högofficiösa anförande.

Jag vill först säga, att det finns ingen människa, som påyrkat någon ändring
i lagen om riksbanken av år 1897 beträffande Kungl. Maj :ts rätt att tillsätta
ordförande. Det är sina egna fria fantasier, som herr Hall bemödat sig
att här polemisera mot. Vad som däremot varit föremål för diskussion är frågan
om tillämpningen under senare tid av denna bestämmelse. Vad jag åsyftade
var det som jag framhållit förut här i kammaren i en mycket angenäm
diskussion med finansministern, nämligen att jag anser det olämpligt att en
statssekreterare i finansdepartementet skall vara ordförande i riksbanksfullmäktige.
Efter den debatten har saken formellt ordnats, men i realiteten är
förhållandet detsamma som förut. Jag har alltjämt samma mening som tidigare
om den saken; det kan man möjligen tillåta sig ha utan att därför behöva beskyllas
för att söka misstänkliggöra »staten» eller vad det nu var för mystiska
begrepp, som herr Hall rörde sig med. Jag tror icke, att det för närvarande
är bra som det är i detta avseendet. Jag tror icke, att det finns den nödvändiga
balans gentemot Kungl. Maj :t, som bör finnas inom riksbankens ledning.
Riksbanken är den valutavårdande myndigheten, och det kan finnas intressen,
som den måste iaktta gentemot Kungl. Maj:t, vilket kanske nu icke alltid blir
fallet.

Så den andra anmärkningen. Jag har icke begått något misstag, när jag
talat om riksbankens marknadsoperationer. Jag talade endast om obligationsköpen
och ingenting annat. Det var fullkomligt riktigt vad jag därvidlag sade.

Herr Hall lade ihop dem med den automatiska valutaförsäljning, som givetvis
måste äga rum i och med att valutareserven gått ner såsom skett. Verkningarna
av dessa automatiska försäljningar ha motverkats genom de köp av
statsobligationer,. som jag nyss talade om. Det var ingen felaktig framställning
från min sida. tf ag förmodar att kammaren får tillfälle att återkomma
till riksbankens politik vid annat tillfälle. Resten av herr Halls anförande har
jag icke någon anledning att ingå på.

Herr Skoglund i Doverstorp, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag vill säga till herr Hall beträffande frågan
om ordförandeskapet i riksbanksfullmäktige, att jag icke på något sätt
betvivlar den nuvarande ordförandens personliga förutsättningar för uppdraget.
Jag har^ endast tillåtit mig att ha den uppfattningen, att det för närvarande
är svart att urskilja nagon utmejslad personlighet, som företräder vår
centralbank, utan att vad som snarare kan iakttagas är en skicklig statssekreterare
i Kungl. Maj :ts kansli, som tjänstgör som bankofullmäktiges ordförande.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Jämväl herr Hall erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde'':
Herr talman! Jag skall icke fördjupa mig i diskussionen om ordförandens i
riksbanksfullmäktige lämplighet. Jag konstaterar bara, att Kungl. Maj:t begagnat
sin rätt att tillsätta en lämplig förbindelseman mellan Kungl. Maj:t
och riksbanken. Att det är en stark man veta vi alla, och jag tror icke att
någon skall kunna beskylla honom för att han i sin ledning av riksbanken
otillbörligt låtit sig påverkas från Kungl. Maj:ts sida. För oss alla i bankofullmäktige
är det fullkomligt främmande att vi skulle vara- utsatta för påtryckningar
från Kungl. Maj:ts sida i våra beslut. Snarare torde det vara
så att initiativet till det samarbete, som vi haft med regeringen, nästan alltid
utgått från fullmäktiges sida. Nog sagt om den sidan av saken.

I fråga om herr Bagges yttrande måste jag tyvärr vidhålla, att han framkallade
den uppfattningen att hans anmärkning avsåg att riksbanken genom
sina marknadsoperationer gjort marknaden mindre likvid än den eljest skulle
varit. Det är en mycket naturlig sak, herr Bagge, att om man skall sälja valutor,
måste man köpa något annat eller, som i detta fall, skattkammarväxlar
och obligationer. Ty när det gäller miljardbelopp springa icke människorna
med de pengarna i byxfickan utan ha dem placerade på det ena eller det
andra sättet, ofta i skattkammarväxlar eller obligationer. När en institution
som riksbanken behöver köpa valuta för att göra inköp i utlandet, är det en
ganska självklar sak att detta icke kan ske på annat sätt än att riksbanken
inköper ett visst antal obligationer. I detta fall har, som jag redan framhållit,
riksbankens köp av obligationer och dess försäljning av valutor faktiskt
verkat på det sättet, att vi åstadkommit en åtstramning på marknaden med
inemot 966 miljoner kronor under loppet av tre kvarts år. Vi ha alltså åstadkommit
just motsatsen till vad herr Bagge ansåg att vi gjort.

Härefter yttrade

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
tar till orda i denna debatt närmast för att yttra mig i en sak, som icke berörts
tidigare i dag. Jag har suttit här troget hela dagen och lyssnat på'' debatten,
och det har slagit mig att det har saknats en ton i denna, en ton, som
med stor gällhet spelats i hela den stora borgerliga pressen, och en ton, som
också uppstämmes av ett flertal borgerliga talare, när de icke tala i riksdagen.

Vi veta alla, att i praktiskt taget varje nummer av de borgerliga tidningarna
— som herr Hall nyss framhöll äro ungefär 85 procent av pressen emot regeringen,
ja, mycket mer än så, om vi skulle räkna efter vikt och icke i antal
nummer — sedan mycket länge oavbrutet påståtts, att regeringen för en
»oskicklig» handelspolitik, en »lättsinnig», en »huvudlös» handelspolitik. När
regeringen nu har bringats att vidta vissa åtgärder för att försvara valutans
ställning, har i praktiskt taget varje sådan tidningsledare funnits som ett huvudpåstående,
att orsaken varit vår handelspolitik. Ofta har man därvid särskilt
hänvisat till det ryska avtalet, men vanligen har man yttrat sig i största
allmänhet. Det har under de ett och ett halvt år eller litet mera som den
socialdemokratiska regeringen arbetat oavbrutet i denna press och från talarstolarna
förekommit en mycket ovederhäftig upplysningsverksamhet — jag är
beredd att exemplifiera den saken — om våra handelsavtal. Kungl. Maj ds
kansli förfogar icke över sådana resurser att vi, om vi så ville, skulle kunna
göra något för att effektivt rätta dessa felaktiga uppgifter. De bli visserligen
till stor del oavbrutet rättade i den socialdemokratiska pressen, som väl
trots allt läses av de övriga tidningarnas redaktörer, vilket dock aldrig föranleder
dem att ta tillbaka något eller förmår dem att låta bli att gång på
gång ånyo komma med samma oriktiga påståenden.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

I det läge som är veta vi, att bland de allmänna påståenden om regeringens
handelspolitik, som fällts, är bland annat det, att regeringen borde ha fört en
sådan politik beträffande export och import, speciellt då import, att vi icke
på detta vis köpt så mycket lyxvaror, som vi gjort under 1946. Ibland har
man varit ärlig nog att uttrycka saken så att regeringen borde fört en sådan
politik, att importörerna icke tillåtits importera så mycket umbärliga varor,
som skett. Allt detta är saker, som folkhushållningsministern redan tidigare
talat om.

Man har då mycket ofta antytt att detta skulle ha berott på våra handelsavtal.
Låt mig då till en början säga några ord om våra handelsavtal. De
bilaterala avtalen ha huvudsakligen ingåtts med europeiska länder. Den handel
som uppvuxit på basis av dem — de ha inom parentes sagt tagit den huvudsakliga
delen av vårt handelspolitiska arbete -—- innefattar en mycket liten
del av den totala importen av vad vi skulle kunna karakterisera som lyximport
eller umbärlig import. Större delen av den umbärliga importen kommer
från Förenta staterna, Sydamerika, sterlingområdet och vissa andra delar
av jordklotet, som vi icke ha någon reglerad handel med. Det fel, som
vi således skulle ha begått i vår handelspolitik, är att vi icke ingripit reglerande
och hindrande för denna import med de länder, där vi icke ha handelsavtal.

Men vi veta ju, att det mera allmänna påstående som göres är att denna
regering har ända från sin tillkomst fört en generös handelspolitik och att vi
lämnat kredit hit och dit till olika länder utan tanke på hur vi skulle kunna
klara det hela. Det är ett allmänt påstående som oavbrutet återkommit, och
jag skulle föreställa mig att nittionio av hundra svenska medborgare ha bibringats
den föreställningen mer eller mindre tydligt, att regeringen givit krediter
åt olika hål] och att detta nu bragt oss i svårigheter.

Jag har roat mig med att till egen och kammarens uppbyggelse sammanställa
de faktiska siffrorna i detta avseende. Våra totala krediter och gåvor
uppgå till mera än 3s/4 miljarder kronor. De krediter, som ha lämnats efter
den 1 augusti 1945, om jag undantar krediterna till Tjeckoslovakien, Polen
och Ryssland — jag skall strax tala om varför jag undantar dem — uppgå
till 150 miljoner kronor. För dessa 150 miljoner gäller vidare att de två största
posterna utgöras av en kredit till Norge från i fjol på 30 miljoner och en till
Nederländerna på 31,6 miljoner, vilka båda krediter ha karaktär av reciproka
betalnings överenskommelser, d. v. s. man har i avbidan på ett fritt valutasystem
förklarat sig beredd att ta varandras varor. Skulle vi frånräkna även
dessa krediter äro vi nere i ett ännu lägre belopp än det nyss nämnda. Det
har varit en kredit till Danmark på 10 miljoner och en liten dito till Etiopien
för de där anställda svenskarna på 7,5 miljoner. Finland fick i fjol 30 miljoner,
vilket skedde i samband med att vi mycket hårt nedskuro vår handel
med detta land.

Härtill komma nu tre krediter, av vilka en är på 24 miljoner till Tjeckoslovakien.
Att jag nämner krediten till Tjeckoslovakien särskilt beror därpå,
att den ligger i linje med den handelspolitik, som påbörjades av samlingsregeringen
.och i själva verket innebar ett fullföljande av dess direktiv. Detta gäller
i vart fall krediten till Polen på 100 miljoner, därvid handelsförhandlingarna
avslutades praktiskt taget helt efter direktiv som voro godkända av samlingsregeringen.
Detsamma vill ju regeringen göra gällande är fallet med tusenmiljonerskrediten
till Sovjetunionen. Vi göra nämligen gällande, att samlingsregeringen
bundit sig för denna kredit på ett sådant sätt, att om man önskade
att få till stånd ett handelsavtal med Sovjetunionen — och därom voro ju alla

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ense — så måste man hålla detta löfte från samlingsregeringens tid. Jag vet,
att oppositionen har motsatt uppfattning, som vi komma ihåg från debatten
i denna fråga. Men jag erinrar om att när vi från regeringsbänken pressade
herr Ohlin, vad han menade med att det i alla fall borde vara en stor kredit
för Ryssland, nämnde han siffran 750 miljoner. Det skulle alltså vara 250 milner
som ligga oss till last. Herr Skoglund i Doverstorp var såsom han brukar
litet generösare; han är det till sin natur. Han nämnde, om jag inte minns fel,
900 miljoner. Alltså var skillnaden 100 miljoner. I alla händelser — och det
är det viktiga — ville ingen av de båda herrarna påstå, att denna nedsättning
av krediten till Ryssland från en miljard till 900 respektive 750 miljoner
skulle taga sig uttryck i några mindre kreditleveranser under 1947, sannolikt
icke heller under 1948, alltså under den knapphetstid som nu råder och under
vilken vi ha de svårigheter vi här diskutera.

Jag tillåter mig alltså med denna motivering och erinran om den nämnda
diskussionen i kammaren att även räkna de ettusen miljonerna till de krediter
som samlingsregeringen beviljat. De lågo alltid inom kreditplanerna.

Låt mig omedelbart, för att jag icke skall bli missförstådd, till detta foga,
att det sagda icke innefattar någon kritik av den kreditgivning, den väldiga
kreditgivning — säg gärna den generösa kreditgivning men icke gärna den
lättsinniga och huvudlösa kreditgivning — som skett. Det innebär ingen kritik
av denna stora kreditgivning, när jag konstaterar, att ansvaret ligger på samlingsregeringen,
där de borgerliga partierna hade säte och stämma och där
en av de borgerliga regeringsledamöterna spelade en mycket betydande roll
såsom, konstitutionellt sett, den närmast ansvarige för vår handelspolitik. Jag
var vid denna tid riksdagsman. Jag är beredd att taga fullt och helt ansvar
för vad som då skedde.

Jag vill också gärna motivera de stora kreditgivningarna av samlingsregeringen.
Vid krigets slut voro de en förutsättning för att vi skulL få exporten
i gång. Låt oss erinra oss att vid krigets slut hade vi icke haft någon utrikeshandel
alls att tala om på ett halvår eller mera. Våra stora ^exportindustrier
lågo — klokt nog — med stora lager. Det gällde att få ut våra trävaror och
allt annat och få i gång exporten. Detta var en nödvändighet ur arbetsmarknadssynpunkt,
och det var en nödvändighet ur industriens exportsynpunkter
på både kort och lång sikt. Men vidare: vid de mycket hårda handelsförhandlingar,
som börjades i syfte att få in till landet viktiga importvaror, nödvändiga
för vår produktion, var det också en viktig sak, att vi kunde bjuda export
mot kredit till dessa utarmade länder, som stridit och lidit och icke voro
beredda att betala hela vår export med sin export. Den omständigheten, att
vi redan på ett tidigt stadium lyckades till landet förvärva relativt stora
kvantiteter av dessa råvaror, var också en väsentlig förutsättning för att vi
skulle skyddas från övergångsarbetslöshet efter kriget.

Vid sidan av dessa skäl på export- och importpolitikens område fanns ett
enligt vad jag skulle vilja mena ännu viktigare skäl av allmän politisk karaktär.
Vi böra icke glömma, hur vår situation förändrats på dessa år. När kriget
slutade var Sverige icke särskilt populärt utomlands. Vi hade varit neutrala;
vi menade att det var riktigt. Men i de länder, där man hade fört kampen mot
Hitler och offrat sina söner och sett sitt produktiva kapital och sina hem förödda,
var det tveksamt hur Sverige skulle betraktas. Jag tvekar cj att säga,
att skulle vi ha fört en mindre generös politik än den samlingsregeringen förde
så skulle vi icke kommit att så lätt, så snabbt och så fullständigt intagas i
den nationernas familj, som det var fråga om att bilda. När vi nu slutit flera
handelsavtal åt olika håll och deltaga i det internationella arbetet, vill jag

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
erinra alla här om att det ingalunda tedde sig självklart vid krigets slut, att
det skulle lyckas. Att det lyckats, har i väsentlig mån berott på samlingsregeringens
generösa kreditpolitik.

Jag vill alltsa icke kritisera denna politik. Men vad jag vill insistera på är
att vi skola ha en upplyst folkmening om vad som faktiskt skett och när det
skett och att man icke ljuger bort dessa proportioner. Det kan icke vara till
gagn för demokratien här i landet, att medborgarna bibringas fullständigt
falska föreställningar om vad som inträffat och vem som bär ansvaret för
vad som inträffat.

Den socialdemokratiska regeringen trädde till den 1 augusti på sommaren.
Jag vill icke säga, att samlingsregeringen icke skulle ha fört samma politik,
om den levat, men jag vill bara påpeka, att den socialdemokratiska regeringens
övertagande av makten föll tidsmässigt samman med en kraftig skärpning av
den svenska handelspolitiken. Därefter voro de direktiv, varmed de svenska
förhandlarna fingo arbeta, att kredit skulle blott i yttersta nödfall lämnas till
de länder vi förhandlade med och att man skulle småningom komma därhän
att man skulle få en återbetalning av krediten.

Det är ju dessa direktiv och den anda, vari förhandlingarna förts, som avteckna
sig i att de krediter som lämnats varit så relativt små i jämförelse med
de stora krediter som lämnades eller lovades under samlingsregeringens tid.

Jag vill också tillåta mig påpeka, att från och med hösten året därpå, alltså
1946, skärptes än ytterligare de direktiv från regeringens sida, varefter våra
förhandlare skulle arbeta, när vi skulle sluta nya kortsiktiga bilaterala avtal.
Avtalen med Italien och Holland komma att i en nära framtid ligga på riksdagens
bord. Det är bl. a. direktiven för dessa det gäller. Dessvärre kunde vi,
så som situationen då tedde sig, icke lova så stora kvantiteter som i fjol av
viktiga varor för återuppbyggnaden i dessa länder såsom papper, pappersmassa
och sågverksprodukter. I fråga om trävaror voro vi vid den tidpunkten icke
beredda att giva bestämt löfte alls. Samtidigt lämnades våra förhandlare direktiv
att icke giva, eller bara i nödfall och beträffande små kvantiteter, giva
löfte om importlicens på umbärliga varor, medan de ombådos att söka få så
stora kvantiteter som möjligt av de för produktionen nödvändiga råvarorna såsom
stål, kol och annat. Det betyder, att det hela var lagt på att pressa till
oss så mycket av det nödvändiga som möjligt. Mot detta hade vi vid den tiden
relativt små kvantiteter av viktiga exportvaror att lämna.

Dessa handelsförhandlingar ha förts under knapphetens kalla stjärna. Jag
har hört anmärkas,. att de icke förts under hänsynstagande till valutasynpunkter.
Men det var just under hänsynstagande till dylika synpunkter de förts,
om man ser till realiteterna. Det är klart, att även i dessa handelsavtal finnas
vissa kvoter för vad som här litet överdrivet —■ därom håller jag med folkhushållningsministern
— kallas för lyxvaror eller umbärliga varor. Det italienska
avtalet, som jag hoppas kommer på riksdagens bord från utrikesutskottet
inom den närmaste tiden, innehåller löfte om viss import av apelsiner. I det
holländska avtalet finns en importkvot för blomsterlökar och annat.

Jag vill till detta i denna diskussion gärna ha anmärkt för det första, att
det för dessa länder är fråga om viktiga exportintressen, som vi, när vi genom
handelsavtal söka få i gång handelsutbytet, icke från svensk synpunkt få helt
och hållet underkänna, allra helst som vi vid våra handelsförhandlingar också
ha att pressa enstaka varor, där det är ett starkt svenskt exportintresse men
icke ett lika starkt utländskt köpintresse.

Vidare vill jag understryka, att vi väl icke skola gå från den ena ytterligheten
till den andra. Om vi i fjol då importen var fri importerade tre gånger
så mycket apelsiner som före kriget, skola vi icke nu gå ner till noll. Jag ut -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
går ifrån att folkhushållningsministern är mycket angelägen att inom den begränsning,
som hänsynen till vår valutahushållning medger, se till att vi få
in apelsiner. Därför är det självklart, att vi i det italienska avtalet ha en sådan
post.

Jag har velat framhålla detta för att belysa den fullkomliga ihåligheten
i talet om den socialdemokratiska regeringens generösa och flotta kreditpolitik.
Det kan icke ligga annat än demagogiska intressen bakom. Yi se också, att
när dessa frågor komma till diskussion inför en mera kräsen och sakkunnig
publik såsom här i kammaren framföres icke heller detta argument. Jag skulle
gärna vilja vädja till oppositionens män och särskilt dess ledare: vore det
icke i demokratiens intresse att de ginge ett steg vidare och icke bara underläte
att anföra dessa falska argument i kammaren utan även funne möjligheter
att upplysa de tydligen djupt okunniga — ty man förutsätter att de icke äro
onda — redaktörer och mindre talare, som dagligdags lägga ut detta falska
evangelium?

Det har här talats om psykologi. Ifall jag skulle taga kammarens tid i anspråk
litet mera, vilket jag ej skall göra, skulle jag kunna giva en exemplifikation
på specifika misstag, jag skulle nästan vilja säga osanningar, eftersom
de äro så ofta påpekade, att de icke kunna vara fällda i god tro. Men de
vandra månad efter månad, år efter år genom den borgerliga pressen. Jag
skall icke göra det. Men jag vill säga, att vad som åstadkommes, när falska
argument bringas ut i den demokratiska diskussionen, är att man försvagar
basen för det som vi dock alla måste vara intresserade för, nämligen att samla
folket kring förnuftig diskussion och i sista hand förnuftiga beslut. Jag
har vid ett tillfälle, som här åberopats, tillåtit mig säga, att det finnes en viss
nazistisk färgning på den propaganda, som föres från oppositionens sida. Jag
är glad att kunna begagna detta tillfälle att säga, att därmed menade jag just
användandet av falska argument. Den som gjort sig mödan att studera, hur
under Weimar-republikens dagar i Tyskland läget småningom förbereddes för
det stora vanvettet, kan icke undgå att lägga märke till, att denna förberedelseprocess
skedde genom att det arma tyska folket oavbrutet från mäktigt håll
matades med falska uppgifter, som gjorde att allmänheten fick för sig att landet
vanstyrdes. Ur den synpunkten tror jag, att det skulle vara till stort gagn,
om en mera riktig uppfattning gjorde sig gällande.

Vår handelspolitik har enligt min och regeringens bestämda mening icke varit
vanstyrd. Den har heller icke misslyckats. Yi ha i stort sett lyckats få mer
än vår proportionella andel av de knappa varorna i världen. Vi ha öppnat
marknaden för vår export. Vi ha stadigt styrt en kurs, som skall utmynna i
friast möjliga handel. När vi kommit i det valutaläge, som har tvingat regeringen
att göra vissa som jag hoppas tillfälliga inskränkningar i importens
frihet, så har det icke berott på handelspolitiken och därmed förbundna åtgärder,
utan det bär berott på hela den högkonjunkturutveckling inom landet,
som har blivit beskriven, fastän måhända något olika från olika håll.

Det är ej så underligt, att utvecklingen blivit denna. Vi övertogo en hushållning
med ofantligt mycken köpkraft. Priserna stego våldsamt ute, vilket
pressade upp en investeringskonjunktur här, som i sin tur ledde till en allmän
inkomststegring, vilken knappast kunnat förebyggas genom åtgärder inom ramen
för vår ekonomiska demokrati.

Mitt syfte är egentligen bara att få så att säga litet större saklighet i diskussionen.
Diskussionen har huvudsakligen gällt importen. Men det viktigaste
av allt är att vidtaga sådana åtgärder, att importbegränsningen kan bli så liten
och så övergående som möjligt. Den stora chansen för att få balans i vårt
varuutbyte är naturligtvis att söka stegra exporten. Jag vågar uttrycka saken

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
så, att varje miljon som vi kunna spara ihop och skrapa inop för export, är
värd två eller tre gånger så mycket som den miljon som sparas genom att
knappa in på importen, detta på den grund att vår export i huvudsak avser
mycket viktiga varor för återuppbyggnaden i världen och därför ger vår handelspolitik
viktiga argument. Men för att ge vår handelspolitik dessa argument
behöves stegrad produktion och bättre balans inom näringslivet.

Herr talmannen, som under detta anförande övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, lämnade nu på begäran ordet för kort genmäle till

Herr Dickson, som anförde: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Hall
hade sitt huvudanförande och speciellt med anledning av de hotfulla ord, med
vilka han slutade detsamma. Han antydde, att om oppositionen i sitt förkättrande
av staten och allt vad staten tillhör icke vore tillräckligt beskedlig, komme
staten att tvingas vidtaga åtgärder, som kunde bli nog så obehagliga, såsom
han ungefär uttryckte sig. Var det ett litet vinkande med polisstaten,
herr Hall, som skymtade fram? Jag missförstod honom möjligen, eller också
uttryckte han sig inadekvat. Men det kanske vore skäl i att något klarläggande
komme till stånd.

För övrigt tror jag, att herr Hall gjorde sig skyldig till en sammanblandning.
Han har så länge suttit i majoritetsställning, att han troligen förväxlat
begreppet staten med begreppet regeringen. Det är icke riktigt samma sak,
herr Hall, den svenska staten och den socialdeinokraktiska, nu sittande regeringen.
Han ville göra gällande, att oppositionen begagnade varje tillfälle att
sätta ner den svenska statens anseende och även de svenska ämbetsmännens.
Jag tror ej att detta är riktigt, herr Hall. Själv har jag den största respekt
för den svenska staten och även för de svenska ämbetsmännen. Men när det
tenderar till att staten skall bli självändamål och man får en känsla av att
människorna äro till för statens skull i stället för staten för människornas,
blir man litet tveksam och ser med en viss undran mot framtiden.

Herr Skoglund i Doverstorp, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern för
hans vänliga uttalande, att jag är en generös natur. Jag kan dock inte erinra
mig, att jag sagt, att 900 miljoner vore en lämplig summa för en kredit till
Ryssland. Jag förmodar, att handelsministern tänker på ett anförande jag
höll den 13 november förra året i denna kammare och i vilket jag sade följande:
»Men jag vill klart säga ut redan från början, att nog skulle man ha
önskat, att det avtal som här avslutas på ett bättre sätt hade varit anpassat
efter vårt lands produktionsbetingelser och försörjningsläge än vad det nu är.
Sedan kan man diskutera storleken av detsamma. Så mycket ber jag att få
säga handelsministern, att en minskning med 100 ä 200 miljoner kronor enligt
min mening är otillräcklig.»

Herr Wiberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall gärna vitsorda, att handelsministern ägnat större delen
av dagen åt denna kammare. Jag tror mig även kunna säga, att ledamöterna
i denna kammare och inte minst de som tillhöra oppositionen’ sätta stort värde
på att handelsministern i så hög grad som är fallet brukar ägna sin uppmärksamhet
åt andra kammaren.

o Jag skall emellertid be att få korrigera statsrådet Myrdal på en punkt. Statsrådet
nämnde, att handelsavtalen inte varit föremål för något egentligt berörande.
Jag tillät mig emellertid i viss mån beröra dessa, och det är anledningen
till att jag nu vill säga några ord som replik.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Det är fullkomligt riktigt som statsrådet Myrdal säger, att det föreligger
en ganska stor åtskillnad i uppfattning om det skäliga och välbetänkta i vår
handelsavtalspolitik mellan å ena sidan regeringspartiet och å den andra sidan
oppositionen. Det är också riktigt, att vi inom oppositionen nog allmänt anse,
att ansvaret för ryssavtalet inte åvilar samlingsregeringen, utan väsentligen
den man, som enligt uppgift låste fast situationen på ett tidigt stadium, nämligen
finansministern. Genom hans överläggningar utan de övriga regeringsledamöternas
godkännande kom all diskussion att bli baserad på en kredit på
1 000 miljoner kronor.

Jag tror handelsministern misstar sig, när han säger, att Sverige efter krigets
slut var impopulärt. Jag förstår även, att vad jag betecknar som en missuppfattning
varit orsaken till en viss generositet med kreditgivning i handelsavtalet.
Jag tror inte heller världen är sådan, att det går att köpa popularitet.
Däremot tror jag yttervärlden är så realbetonad, att den ser till det faktiska
läget i kanske högre grad än vi föreställa oss. Jag skall tillåta mig nämna
något som i viss mån utgör bevis för att handelsministerns uppfattning på
denna punkt kanske inte varit alldeles riktig. Schweiz’ utgångsläge efter kriget
överensstämde internationellt sett i hög grad med Sveriges. Schweiz har
emellertid fört en helt annan handels- och kreditpolitik än Sverige, och jag
har herr Myrdal, inte kunnat konstatera, att Schweiz genom sin politik blivit
utsatt för olägenheter.

Härpå yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Om
jag missförstått herr Skoglund i Doverstorp beträffande de 100 eller 200 miljonerna,
har jag bara att be om ursäkt. Missförstånd kan inträffa. Jag vill
dock påpeka, att detta inte förändrar någonting i min argumentering. Jag
förmodar nämligen, att herr Skoglund icke sträcker sig längre än herr Ohlin,
som verkligen fixerat beloppet till 750 miljoner.

Herr Wiberg drog in handelsavtalet med Ryssland i debatten. Detta spelar
emellertid i nuvarande valutasituation praktiskt taget ingen roll. Om herr
Wiberg är av annan mening, skulle jag vilja höra, hur han argumenterar, och
om han inte svarar, förmodar jag, att han har samma mening som jag.

Herr Wiberg kritiserade vidare den lånepolitik, som fördes på samlingsregeringens
tid. Jag har påpekat, att vår kreditpolitik då vid sidan av det stora
exportintresset och det stora importintresset faktiskt hade ett politiskt motiv.
Jag påpekade detta för att man inte skulle tro, att jag kritiserade samlingsregeringens
lånepolitik. _ Herr Wiberg sade nu, att man inte kan köpa
popularitet, och det var förvisso inte heller vad jag menade. Däremot menade
jag och menar fortfarande, att ett riktigt uppfattat och viktigt motiv för
samlingsregeringens relativt generösa handelspolitik var att man ville efter
krigets slut kunna exportera till våra grannländer. Om Sverige hade lager
av just sådana varor, som voro nödvändiga för återuppbyggnadsarbetet i de
länder, som härjats av kriget och förlorat människor och produktionsresurser,
men icke velat exportera dem utan att kunna omedelbart få igen lika mycket
i import, tror jag impopularitet skulle vara ett alltför svagt uttryck för den
allmänpolitiska verkan ett sådant enligt min uppfattning felaktigt handlingssätt
från samlingsregeringens sida skulle ha utlöst.

Herr Wiberg gjorde vidare eu jämförelse mellan förhållandena i Sverige
och Schweiz. Jag vill inskränka mig till att påstå, utan att bevisa det, att
parallellen icke är träffande. T övrigt tror jag inte jag i en fråga som
denna vill från regeringsbänken kommentera Schweiz’ handelspolitik.

Andra lcammarens protokoll 1047. Nr 12. 7

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! Jag finner det påkallat att under denna debatt
till riksdagens protokoll registrera, att måndagen den 17 mars 1947 varit
den svartaste dag svensk detaljhandel fått uppleva under den åttaåriga
krigs- och krisperioden sedan 1939. Det är anmärkningsvärt ur den synpunkten,
att dagen inträffar ett år efter det vi ställde in oss på att börja bygga
upp efter krigets upphörande. Radiobudskapet på lördagskvällen har fått en
effekt, som på många håll påminner om panik. Åtskilliga rätt groteska rapporter
ha strömmat in om folks sätt att reagera. Jag skall nämna ett exempel
från en mindre ort i södra Sverige. Den köplystna publik, som kommit
till en butik, fann sig inte till rätta med snabbheten i expedieringen utan
ingrep i händelseutvecklingen och började expediera sig själv. Den förtvivlade
köpmannen fick se, hur kunderna gåvo sig i väg med varorna, och de lugnade
honom med att säga, att de efteråt skulle tala om vad de tagit och göra upp
om betalningen.

I Stockholm började hetsen redan på lördagen med kaffeköp. Det är i detta
sammanhang anmärkningsvärt, att det förekommit betydande läckage i sekretessen.
jJag träffade i söndags samman med Stockholms livsmedelsdetaljister
på deras årsmöte och fick därvid höra många vittnesbörd om vad som hänt
på lördagen. De voro alla mycket bekymrade över den situation de kommit i
7— många hade icke ett kilo kaffe kvar. Det berättades, att det hade kommit
in kunder, som under åberopande av att det skulle bli ransonering ville köpa
stora kvantiteter kaffe. När köpmannen försökte lugna dem, svarade kunderna,
att de hade bekanta inom statsförvaltningen, som visste, att det skulle införas
kafferansonering. Ryktet spreds som en löpeld, och jag tror inte det fanns
många affärer, som på måndagsmorgonen hade några större kvantiteter kaffe
kvar till det legala köpbehovet.

När man ser .hur psykosen spritt sig och hur människor köpa upp alla möjliga
varor, måste man fråga sig: har denna angelägenhet skötts med rätt handlag,
ha dessa verkningar varit omöjliga att undvika? Herr Hall yttrade nyss.
från denna plats, att kafferansoneringen spelar en så underordnad roll, att
man inte borde offra tal på den här i riksdagen. Ja, man kan naturligtvis
hysa en sadan uppfattning som herr Hall, men i detta sammanhang är det
dock av rätt stor betydelse, hur människorna i allmänhet reagera. Jag vet
mte, om det hade varit lyckligare om herr Hall fått sköta informationen på
lördagskvällen och om han hade kunnat åstadkomma det undret att nedlugna
svenska folket, så att det kunde betrakta denna fråga på samma sätt som han
själv.

Statsministern frågade på förmiddagen, om andra kammarens ledamöter
trodde, att regeringen infört kafferansoneringen för att lugna nerverna på
folk. Nej, det tro vi inte, åtminstone inte sedan vi konstaterat, att åtgärden
inte lugnat nerverna utan snarare tvärtom. Man kan därför ifrågasätta, huruvida
inte just införandet av denna nya ransonering varit incitamentet till den
psykos, som gripit människorna. Statsrådet Gjöres var inne på samma fråga
fore middagen. Han förklarade, att han efter övervägande kommit till den
uppfattningen, att människorna inte skulle ha hållit sig lugna även om man
uppfört kaffe pa den s. k. frilistan, utan att följden av importförbudsmeddelandet
i alla fall skulle ha blivit en kaffehamstring. Detta är givetvis ett
subjektivt omdöme. Det kan också finnas andra lika bestämda personliga
uppfattningar. Jag har för min del en bestämd känsla av att det just var
återinförandet av kafferansoneringen som gjorde människorna vilda. Om uppläggningen
av importstoppet hade skett pa annat sätt och denna ransonering
inte införts, tror jag man skulle kunnat undvika den panik, som nu vållat
betydande svårigheter inom affärslivet.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Man kan även ur en annan synpunkt fråga, om denna ransonering var erforderlig.
De valutor man på detta sätt kan spara in torde uppgå till ett värde
av omkring 20 miljoner kronor. Det finns anledning fråga, om man icke kunnat
spara in dessa valutor på exempelvis frukt för att undvika det bekymmersamma
steget att införa ransonering. Dammluckan har nu slagits ned med en sådan
smäll, att hela svenska folket i större eller mindre utsträckning gripits av
psykos. Man kan också betvivla, att allmänheten kommer att betrakta denna
ransonering på samma sätt som man betraktade ransoneringarna under kriget.
Då var motiveringen för ransoneringarna att vi under avspärrningen skulle
försöka rättvist dela upp våra knappa varutillgångar. Den nu införda ransoneringen
har ett annat motiv, som människorna ha svårt att se på samma sätt.
Därtill kommer den känsla av osäkerhet, som blivit en följd av den förda allmänna
ekonomiska politiken. \i kunna vidare konstatera, att ransoneringsmoralen
redan tidigare börjat vittra t. ex. i fråga om köttransoneringen.

Statsrådet Gjöres förklarar, att vi måste hjälpas åt för att klara situationen,
och han säger sig lita på lojaliteten hos handelns män. Ja, jag förutsätter, att
det blir nödvändigt att vi hjälpas åt. Jag litar också på lojaliteten hos handelns
män och hoppas den skall visa sig lika stark som under krisen. Jag kan emellertid
inte underlåta att påpeka orimligheten i att man den ena stunden, då man
behöver hjälp från handelns män, vädjar till deras lojalitet, men andra stunden
betecknar just dessa handelns män som »monopolister» och »profitörer». Jag
tror inte sådant är särskilt uppmuntrande för lojaliteten.

Herr talman! Många avsnitt av det föreliggande problemet ha berörts i dag
och jag skall inte förlänga debatten. Jag anser det emellertid angeläget att
fästa uppmärksamheten pa en detalj i var handelspolitik. Det är inte bara priset
på varorna som har betydelse för våra möjligheter att få valutor genom utrikeshandeln,
utan även frakter och försäkringar spela en roll. Under hela tiden
sedan kriget upphörde och handeln började komma i gång har utlandet varit
mycket angeläget att tillvarata sina intressen på denna punkt. Man har med
alla medel försökt genomdriva, att frakter och försäkringar gå till det egna
landet. Jag anser dock att vi icke i erforderlig grad tillvaratagit våra intressen
pa detta avsnitt. Vid den tid, som handelsministern nyss berörde, då vi sökte
knyta nya förbindelser genom att lämna krediter, framhöllo personer, som hade
med ^dessa ting att göra, att det vore helt naturligt, att länder som fått kredit
också skulle få största möjliga varumängd. De skulle därför inte behöva köpa
på det villkoret, att vi fingo sköta frakter och försäkringar, utan detta överlämnades
till utlandet. Jag måste säga till chefen för handelsdepartementet, att
vi vant för generösa i varje fall pa den punkten. När vi nu på alla områden
maste tillvarata vara intressen i valutafragan, vill jag uttrycka en förhoppning,
att man iakttar en stramare hållning i fråga om våra intressen i frakter och
försäkringar.

. Statsministern yttrade på morgonen i sin deklaration, att han ansåg att regeringen
hade ingripit tidigt för att klara den situation vi hade råkat i. Jag har
för min del litet svårt att vara med på den linjen. Det förefaller i stället som
om regeringen för sent hade sett, vart det hela tog vägen. Jag har ett mycket
bestämt intryck av att det med de organ, som stå till regeringens förfogande
borde ha varit möjligt icke blott att följa händelseförloppet på vår valutamarknad
utan också genom förhandlingar med näringslivets organisationer

— förhandlingar, som inte alls hade behövt leda till importförbud eller dylikt_

minska en hel del j>å importen. Alla äro nog nu överens om att importen av
vissa varor varit på tok för stor, och jag tror att även företagarna bittert fått
erfara, att de ha köpt på sig för mycket. På den punkten får man alltså konstatera,
att regeringen har vaknat för sent och att den tidigare skulle kunnat

100

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
göra åtskilligt för att balansera utvecklingen och därigenom undvika så drastiska
åtgärder, som vad radiokommunikén i lördags fick ge uttryck för.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman: Debatten i dag har ju rört sig
om det läge, som inträtt i vårt land i och med den valutaspärr som infördes i
förra veckan och därmed också den nya ransonering, som blev den första följden
av densamma. Jag skall inte närmare ingå på orsakerna härtill. De ha ju dryftats
av så många talare, att det skulle ovillkorligen medföra ett återupprepande. Men''
när här ifrån flera håll i denna kammare har sagts, att orsakerna till det iråkade
läget i mycket stor utsträckning äro att söka hos oppositionen, som spritt falska
åsikter ute i bygderna och bibringat folk den uppfattningen, att regeringen är
orsak till det som sker, så vill jag bara säga, att man behöver inte se läget från
den utgångspunkten. Det är väl i själva verket så, att folket ute i bygderna
självt känner de åtgärder, som vidtagits, självt gör sina reflexioner och på grund
av dessa reflexioner bildar sig ett omdöme om vad som sker.

Man kan väl inte då undgå att konstatera, att vissa åtgärder, som regeringen
har vidtagit, ha varit av den art att de undergrävt förtroendet för regeringens
förmåga att kunna klara upp de olika situationerna. Jag skall peka på t. ex.
den normalprissättning på rundvirke, som åsattes och vilken man energiskt försvarade
i det längsta tills man från regeringshåll hade blivit övertygad om att
det inte gick längre på den vägen. Hur tror man folk ute i bygderna reagerat
inför detta? Man ansåg, att det var fullständigt osakkunniga personer, som hade
åstadkommit detta, förordningar, som det inte gick att efterleva i det praktiska
livet. Sådant skapar inte förtroende.

Jag skulle kunna anföra många andra exempel. Den räntesänkning, som
skedde i fjol, var kanske i och för sig ur landets synpunkt i det läget önskvärd,
men dess verkningar ha i ganska stor utsträckning bidragit till den inflationistiska
utveckling, som vi ha i dag. Det har betydelse ur sparandets synpunkt.
Folk börjar fråga sig, om det är lönande att spara, när man inte får någon
nämnvärd ränta på sina pengar och när därtill skatterna ta en avsevärd del
av inkomsten. Statsministern talade i dag om nödvändigheten att uppskjuta inköp
av varor tills det blir bättre varutillgång. Samma talesätt användes i början
av kriget av vår finansminister. Det var grundtonen i den sparsamhetspropaganda,
som då bedrevs. Man skulle spara för att man skrjle få mera för
kronan, när kriget var slut. Hur har resultatet av detta talesätt blivit? Har
det inte blivit tvärt om, så att man nu får mindre för kronan? Sådana uttalanden
undergräva förtroendet. I dag talar man åter om sparsamhet. samtidigt som
man är i färd med att vidtaga åtgärder för att ytterligare straffa detta sparande.
Ja, spararen upplyses om, att om han sparar, får han en skuld till samhället
en gång när han är död. Uppmuntrar man till sparande på detta sätt?
Har man några garantier för att om man sparar i dag, man kan ha nytta av det
framdeles genom att man då till billigare priser kan köpa varor eller åstadkomma
förbättringar, t. ex. en nybyggnad? Vad har man för garanti för detta? Då
handlar man efter dagens situation. Man omsätter pengarna i värden, som äro
mera bestående. Så har det skett, och detta är i många fall orsaken till att
människorna fått den inställning som de fått till det här problemet. Jag ifrågasätter
för min egen personliga del, huruvida den uppskrivning av den svenska
kronan, som skedde, var lycklig. Därom kan man inte döma ännu, men jag
tvivlar på att så var fallet.

Nu har här i dag statsrådet Ericsson gjort gällande, att det är inte riktigt
att industrien inte fått taga ut de priser, som varit möjliga på världsmarknaden.
Här står uppgift mot uppgift. Jag har ifrån ledande industrihåll på det om -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

101

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
rådet fått den absolut motsatta uppgiften. Det kanske är möjligt att det ligger
så till att industrien inte vågat —• genom den press regeringen haft på den -—•
i förväg driva sina anspråk högre, men kvar står faktum att industrien inte
har fått utvinna de priser som den kunde ha erhållit. Yi ha avstått från att
skaffa oss utländska valutor i avsevärd utsträckning därför att vi inte fått
taga ut de priser på våra trävaruprodukter, främst då massa, som vi haft möjlighet
till. Att så har varit förhållandet bevisas väl även därav att statsministern,
senare verifierad av statsrådet Ericsson, säger att enligt den nya överenskommelsen
skall man uttaga en avgift av inte mindre än 50 kronor per ton
till en investeringsfond. Då finns det utrymme för en ytterligare prishöjning, ty
jag har hört från industrihåll att industrien är också lovad någon prisförbättring
oavsett dessa 50 kronor. Jag har dessutom fullständigt färska uppgifter
ifrån fullt kompetent håll, lämnade i dag, rörande prisläget på massaprodukter.
Under det att man i dag för svensk blekt massa enligt gällande prisstoppbestämmelser
inte kan få ut mer än 120 dollar per ton, så få finnarna 165 dollar
per ton i betalning. Jag skulle vilja ifrågasätta, huruvida inte man på detta
sätt — det må nu vara regeringen direkt eller indirekt som är ansvarig — har
givit bort så mycket valutor att man kunnat låta det svenska folket gratis
dricka kaffe ett par tre år i stället för att genomföra dessa ransoneringar, som
man nu vidtagit.

Det behövs inga svartmålningar ute i landet för att människorna skola få
denna inställning. Man får försöka att använda alla möjliga medel för att i
stället tala om för dem, att det ligger inte så och så till utan regeringen gör
nog sitt bästa, men de känna på sig, hur det ligger till. De träffas av åtgärderna,
och därför tro de inte så mycket på vad man säger.

Det var i alla fall glädjande, när jag i dag hörde statsrådet Gjöres tala om
sin syn på investeringarna. Han befarade att en hel del av dessa investeringar
kanske inte hade bestående värde. Jag har länge haft samma uppfattning. Jag
är för min del nästan övertygad om att en hel del av de investeringar, som
gjorts i nya industrier under dessa år, icke komma att bli bestående. Man har
byggt industrier, som fått till sin uppgift att tillverka sådana varor, som vi i
vanliga fall ha köpt från Tyskland. Detta f. d. stora industriland har ju de tekniska
resurserna att tillverka varorna till sådana priser, att vi inte kunna konkurrera.
Tysklands förhållanden måste bli ordnade förr eller senare. Tyskland
måste leva på att sälja industriprodukter. Skola vi stänga importen från Tyskland,
omöjliggöra vi för detta land att köpa våra eftersträvade råvaror. Jag tror
inte heller att den nuvarande regeringen har för avsikt att driva en sådan politik.

Alltså, jag tror att en hel del av de investeringar, som här gjorts, komma
att visa sig mer eller mindre misslyckade. Men under tiden som man gjort dessa
investeringar, byggt nya fabriker, utökat de gamla och byggt nya bostäder
i stor omfattning, har man dragit arbetskraft, som hade behövts inte minst
i jordbruk och skogsbruk, till dessa företag. Så är det i stora delar av mitt landskap,
. Småland.

När man ser detta får man säga, att man kanske inte förundrar sig så mycket
över att människorna äro en liten smula misstänksamma mot den regim, som
dock ytterst är ansvarig för läget i vårt land. Enligt mitt sätt att se saken har
således regeringen genom vidtagna åtgärder eller genom att underlåta vidtaga åtgärder
i stor utsträckning blivit skyldig till det läge, i vilket vi i dag befinna
oss och man får förstå folkets reaktion, när dessa åtgärder träffa dem själva.

Jag skall, herr talman, inte gå så långt som här gjorts förut av talare, att
jag skall begära någon skalp. Det ankommer på regeringen själv att bedöma
vilka åtgärder man skall vidtaga för att återställa det förtroende, som man del -

102

Xr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
vis liar förlorat. Det hjälper knappast med vackert talesätt längre. Man vill
se resultat ute i bygderna. Och skulle det vara så, att detta inte kan nås på
annat sätt än att det måste bli en förändring av regeringen, så är det bättre
att en eller några personer lida för folket än att hela folket förgås.

Herr Lundberg: Herr talman! Kvällstidningarna i folkpartistisk anda förtälja
att oppositionen kräver nyval eller tre statsråds avgång, och för säkerhets
skull presenterar Aftonbladet — jag citerar — »en verklig välfärdsregering».
Att den föreslagna regeringen är blandad kan man alltid förutsätta,
när den kommer från herr Ohlins vingård, men jag måste erkänna, att herr
Ohlins placering som konsultativt statsråd visar att förtroendekrisen även för
honom måste vara allvarlig. Att av sina egna trogna bli förbigången som
statsminister måste vara ett förkrossande slag för den fåfänge Ohlin, och
kanske oppositionen också kommer att påverkas av denna inre förtroendekris.

Dagens debatt har också rört sig med talesätt om bristande förtroende för
den nu sittande regeringen. Att herr Ohlin började detta talesätt är naturligt.
Att han krävde regeringens avgång, kursförändring och nyval är självklart,
ty vad kan man annat vänta av ett f. d. statsråd, som icke haft mod
till att stå för de beslut och handlingar han som statsråd vidtog och som tilllika
saknar vilja till någon uppfattning, när det gäller ett verkligt ställningstagande
till en fråga, varpå landets utveckling så väsentligt beror. Det bör
därför i dag efter alla talesätt ifrån oppositionen sägas ifrån, att herr Ohlins
politiska insatser och framträdande knappast betraktas som karlaktigt av det
svenska folkets flertal. Karakteristiken av honom är närmast den motsatta,
även om jag utesluter ett namnsättaude. Borde inte herr Ohlin, när nu till
och med oppositionen skäms för att ha honom till ledare och protesterar mot
våra påståenden att han skulle vara ledare för oppositionen, själv ta den semester,
som han rekommenderat andra, inte bara från traktan efter statsministerposten
utan även från sin strävan att bli tagen som ett politiskt ljus? I
lugna och stillsamma tider kan ett land knappast taga skada av hans visdom,
men i hårda tider, där ekonomiska värden stå på spel, mår landet bäst av om
herr Ohlin går i karantän.

När jag hörde herr Dicksons djupsinniga betraktelser över utlandets munterhet,
när Sverige trampat på ett bananskal och blamerat sig, får jag ju
säga, att det framgick inte av skildringen, om det var herr Dickson som
hade kastat bananskalet eller om det var han som råkat att trampa på detsamma
och utsattes för munterhet ifrån utlandet. Men jag vill säga, att dessa
djupgående betraktelser måste väl ändå vara litet malplacerade i en ekonomisk
diskussion av det slag som här förs.

Jag vill också kommentera herr Wibergs försynta antydan att han övervägt
att inte lägga ytterligare stenar på den slagna regeringens börda. Ja,
man kan säga att när man hör borgerligheten av i dag, man får intryck av
en rörande naiv omsorg om regeringens göranden och låtanden.

Till regeringen skulle jag vilja säga, att den har det svenska folkets förtroende,
och detta förtroende är bra mycket mera värt än den s. k. oppositionens.
Jag hoppas också att regeringen inte tror, att vad den till cirka 85 procent
uppgående delen av pressen, som är borgerlig, fabricerar på löpande band
och varåt ges sken av ett uttryck för folkopinionen, innebär det svenska folkets
uppfattning. Det är endast ett fåtal kapitalister, som dirigera denna
propaganda, väl kopierad från det tyska systemet, som presenteras, och när
dessa blad på tyskt sätt kräva att riksdag och regering skall dirigeras efter
dessa kapitalisters krav, tycker jag att den svenska demokratien och kulturen
verkligen böra sätta ett frågetecken för vart de borgerliga verkligen vilja

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

103

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
komma. När jag har läst kvällstidningarna och fått se deras utläggning av
dagens debatt, måste jag säga, att tidningsmonopolet är något i högsta grad
allvarligt. I detta sammanhang får jag ifrågasätta, om inte regeringen borde
taga radion till hjälp för att bryta den borgerliga mörkläggningen i 85 procent
av tidningspressen. Det kan inte vara rimligt och det kan inte vara riktigt
att för den svenska allmänheten endast skall delgivas vad denna opinionsbildning
presterar av upplysning, som man säger.

Statsministerns tal till kammaren här i dag gav uttryck åt de svårigheter
vi brottas med på det ekonomiska området samt hur den ansvariga ledningen
ser på problemen. Jag vill också understryka, att den ansvarskännande delen
av det svenska folket är villig att ge regeringen allt det stöd som är möjligt
för att skapa stabilitet på det ekonomiska området. Att svårigheter trots detta
komma att möta är naturligt, ty den landsskadliga propaganda, som bland
andra skattebetalarnas förening bedriver för att stimulera de inflationsskapande
faktorerna, är av den art att den helt enkelt är brottslig i dagens situation.
Väl vill det synas, som om storkapitalisternas största traktan i dag
är att politiskt komma åt regeringen. Av de propagandametoder som tillgripas
får man även det intrycket, att inflationen betraktas som ett verksamt
medel i dessa strävanden. Att deras fosterlandskänsla endast sträcker sig till
plånbokens gränser är också sedan gammalt känt. Det torde möta svårigheter
att i dagens läge åstadkomma, att folk uppskjuter inköp av icke absolut nödvändiga
varor, när skickligt regisserade filmer bibringa människor den uppfattningen,
att om de sätta in en hundralapp i en bank, Wigforss tager 50
kronor i skatt. En filmscen slutar med att arbetaren, som kommer och sätter
in en hundralapp, tager den tillbaka och går ifrån banken. Om en sparpropaganda
från samhällets sida skall sättas i gång, är det nödvändigt att finna
lämpliga åtgärder för att komma till rätta med den lögnaktiga verksamhet,
som skattebetalarnas förening bedriver.

Herr Ohlin började sitt anförande med påståendet, att det ekonomiska läget
försämrats och att vi nu vore på väg tillbaka till Reglerings-Sverige. Ja, herr
Ohlin, vilka äro ansvariga för detta förhållande? Herr Ohlin skriker vid olika
tillfällen på ingripanden och regleringar för att sedan, när de komma, krypa
in i buskarna som en hare och förklara att alla regleringar och ingripanden äro
onödiga. Det skulle ha varit önskvärt, att herr Ohlin i dag, när han haft tillfälle
att bibringa kammaren sin visdom, verkligen hade utnyttjat tiden med
att ge svar också på de frågor, som ställts till oppositionen, i stället för att
som vanligt bara krypa bakom och ställa frågor utan att svara på dem som
ställts till honom.

Av herr Ohlins anförande kunde man väl kanske draga den slutsatsen, att
hans recept mot inflationen är, att det nya skatteförslaget skall framläggas
vid ett senare tillfälle än vid årets riksdag samt att arbetarnas löneförbättringar
genom att priserna tillåtas stiga elimineras, göras obefintliga. Nog vet
jag, att herr Ohlin har kvar den gamla borgerliga uppfattningen, att arbetarna
skola med umbäranden hålla samhället med medicin mot storkapitalets profithunger.
Men det är naturligt att regeringen, som representerar do breda lagren,
icke vill vara med om en sådan politik, liksom det är naturligt, att det
nya förslaget med dess skattelättnader för de många fortast möjligt bör framläggas.
Att oppositionen önskar ett uppskov med genomförandet av skatteförslaget
och ett nyval kan ur dess synpunkt vara förståeligt. För de borgerliga
är det givetvis farligt, att förslagets verkliga innebörd kommer till praktisk
prövning före 1948 års val. Att icke socialdemokraterna med ljusblå ögon gå
i denna grova fälla är väl ganska självklart, när de veta, hur långt bort från
hederlighet och kultur den borgerliga propagandan i dag står.

104

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Herr Dickson talade patetiskt om den uppskjutna skulden för de stora förmögenhetsskaparna.
Men jag måste säga, att det väl icke alltid är så som herr
Dickson beskriver det. När man inom det län jag representerar kan taga fram
en person, som innehar en 11-miljonersförmögenhet, är det icke så lämpligt
att angiva honom såsom representativ, i synnerhet som ägaren till förmögenheten,
enligt vad jag vet, icke gjort något arbete för att förvärva den, utan
den härrör sig från egendom som skapats av hela befolkningen i en viss del
av Uppsala län.

När det gäller arbetarlönerna måste man ju alltid vara beredd på att de
skola kritiseras i alla avseenden. Jag måste, när jag ser på de förbättringar
som vidtagits, konstatera att löneförbättringarna äro rimliga och att de böra
kunna rymmas inom den vinstmarginal företagen ha redovisat. Herr Ohlin talade
i detta sammanhang ironiskt om socialdemokratiens skördetid, men man
skulle ju kunna säga, att om allt det som produceras i tal och skrift från herr
Ohlin och andra spredes ut och om det funnes någon tillstymmelse till näring
i det, borde vårt skörderesultat bli mycket gott till nästa år.

Herr Ohlin talade — om jag uppfattade honom rätt med viss längtan —
om de norska efterkrigsåtgärderna. Ja, herr Ohlin, jag skulle vilja fråga, om
herr Ohlin verkligen vill utbyta de regleringar, som funnos i Norge före år
1939, mot de regleringar som existera i Sverige i dag. I varje fall vågar jag
säga, att Norges regleringar i dag äro av en helt annan omfattning än våra,
och detta har också varit till gagn för det norska folket och det norska återuppbyggnadsarbetet.

Att rundabordskonferensen också i dag skulle spöka här trodde jag knappast.
Varför vågade icke regeringen gå med på en sådan rundabordskonferens?
frågade herr Ohlin dramatiskt. Och han gör också det påståendet, att det var
rädslan för kommunisterna, som avhöll regeringen därifrån. I detta sammanhang
talade herr Ohlin även om en skön dams närmanden, och han tog i förbifarten
upp en klagolåt över att kommunisterna berömt högern. Om jag icke
minns fel, hade herr Ohlin själv en het önskan för några dagar sedan att vara
kommunist. Kan dagens uttalande få tolkas så, att den sköna damen Ohlin
blev avvisad av den stygge Linderot, måste jag säga, att renhållningen bland
kommunisterna är bättre än man skulle kunna tro. Vad konferenser med herr
Ohlin och oppositionen i dagens läge beträffar, torde sådana knappast vara av
något större värde. Ty en opposition som saknar vilja att taga sakskäl i en så
allvarlig situation som den nuvarande kan knappast påverkas i sitt ställningstagande
av en konferens.

Statsministern talade i sitt anförande om papperssparande. Jag vill i det
sammanhanget ifrågasätta, om det icke bör övervägas att exempelvis begränsa
utgivandet av den kolorerade veckopressen till ett nummer per månad. Har jag
förstått denna press rätt på senare tider, har det för den varit ganska svårt
att fylla spaltutrymmet, om det skall utgivas ett nummer varje vecka. I eu
veckotidning -— jag tror, att det var Hemmets journal, men det är troligt att
även andra veckotidningar återgivit liknande — förekom en teckning av finansministern
såsom ficktjuv. Fn kolorerad veckopress, som så kan handla,
borde verkligen behandlas så. att den kastas ut med diskvattnet, även om det
skulle hända att en köpt vetenskapsman skulle få följa med vid denna rengöring.

Det har sagts i dag, att inflation till stor del är en psykologisk företeelse,
och detta sammanfaller med min uppfattning. Det är angeläget, att alla ansvariga
intressen i detta land verkligen låta sina uttalanden och göranden och
låtanden präglas av det allvar som läget kräver. Därför måste jag, trots min
vetskap om hur fåfängt det kan synas vara, vädja till de personer inom

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

105

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
oppositionen, som ännu ha kvar omdöme och sans, att taga itu med den landsskadliga
skrämselpropaganda i ekonomiska ting, som stora delar av oppositionen
prestera.

Jag hörde med viss förvåning på duellen mellan statsrådet Ericsson och
herr Wiberg. Det har alltid varit så ■— och det är så även i dagens diskussion
•— att regering och statsorgan bruka kritiseras för sitt klumpiga handlag då
det gäller att befatta sig med ekonomiska ting. I fråga om utrikeshandeln
synes det vara på det sättet, att regeringen har överskattat och visat alltför
stort förtroende för det enskilda näringslivets mäns förmåga att underhandla
om ekonomiska åtgärder. Detta borde kanske vara en tankeställare för regeringen,
så att den icke alltför mycket sätter tro till de påståenden, som vid
olika högtidliga tillfällen avgivas om att det fria näringslivets män äro så
duktiga i olika avseenden. Det behövs nog en fast ledning i det nuvarande
läget, och jag hoppas, att regeringen tager lärdom i det avseendet av dagens
debatt.

Att herrar Bagge och Skoglund skulle komma med uttalanden om att man
icke kan samarbeta med finansministern, att han icke kan taga ordet sparande
i sin mun, och att Sverige är dåligt regerat på grund av personliga brister i
regeringen, det kan man väl icke förundra sig över. Likaså är det väl självklart,
att kritikerna skulle använda karikatyrteckningar vid porträtteringen.
Om herrarna i stället för att visa upp dåliga anlag i teckning såge efter i
årets motionsflod, vilka det till huvudsaklig del är, som kräva utgiftsökningar
på över 100 miljoner kronor, skulle de knappast sedan ställa herr Wigforss
på de anklagades bänk. Herrar Skoglund och Bagge skulle troligtvis få spotta
sitt eget parti i ansiktet.

Det har sagts här från herr Dicksons sida, att regeringens medlemmar äro
duktiga teoretiker men dåliga politiker och psykologer. Det är ju tur att riksdagen
får höra läromästaren ge råd. Men jag undrar, om det icke skulle vara
lämpligt att herr Dickson lånade en spegel för att konstatera, om han är den
lämpligaste läromästaren för regeringen i ekonomiska ting.

Jag vågar säga, att det skulle vara önskvärt, att vi kunde slippa undan allt
detta klankande på regeringens olika medlemmar i detta sammanhang. Det
verkar litet underligt när man i början av alla anföranden som här hållas från
oppositionens sida visar ett sådant rörande intresse för regeringens anseende,
för att lika monotont komma fram till slutrepliken, att man kräver en annan
regering och att vissa ledamöter av regeringen utbytas. Jag skulle vilja säga
herrarna, att det är storordigt talat, när man påstår att regeringen skulle sakna
folkets förtroende. Tänk om herrar oppositionsmän i stället för att syssla så
mycket med förtroendet för regeringen såge efter om de själva åtnjuta något
förtroende. Skillnaden mellan regeringens och oppositionens ställning i den
svenska pressen är bara den, att de borgerliga partierna kunna dirigera del
dithän — vare sig det gäller dagens debatt eller andra debatter — att hur de
än forma sina angrepp och hur svaga de än månde vara i sin argumentation,
följande dags borgerliga tidningar smälla upp rubriker som tala om vilken
stark opposition vi ha och hur svag regeringen är. Med säkerhet kan man säga,
att morgondagens tidningar komma att förtälja, att regeringen är av den och
den kvaliteten och att oppositionen med styrka och bravur kunde slå ned
regeringen och fira stora triumfer. Jag vågar säga, att någon mätare av
svensk opinion är svensk press för närvarande icke. Den är en opinionsbildare,
som lyder de herrar — och eventuellt de damer — som ha makten och tidningsmonopolet
i sina händer.

Jag vill sluta som jag började med att säga. att vår nuvarande regering
helt och fullt har det svenska folkets och de breda folklagrens förtroende.
Så länge den åtnjuter förtroende från sina uppdragsgivare och från dem som

106

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
utgöra själva underlaget för regeringen, tror jag att dess position är starkare
än om den skulle handla så, att den kunde tillfredsställa herr Ohlin i hans
olika krav. En regering som låter landets och folkets väl vara den bärande
principen är värd folkets stöd för att den skall lyckas i sina strävanden. Även
om jag icke kan säga ut det i svenska pressen, kan jag ändå försäkra, att regeringen
har en stor del av det svenska folkets stöd i sina strävanden då det
gäller att komma till rätta med de ekonomiska problem, som vi nu brottas med,
och i strävandena att söka skapa förutsättningar för en framtida trygghetspolitik
i detta land.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag måste börja med några ord med anledning av
handelsministerns uttalanden, som till en del mycket förvånade mig. Handelsministern
säger, att det är en ton som har saknats här i dag från oppositionens
sida, en ton som har ljudit starkt i oppositionstalarnas förkunnelser ute i landet,
nämligen den tonen att regeringen skulle vara ansvarig för de stora krediterna
till utlandet.

Nu skall jag icke ta upp tiden med en detaljerad genomgång av dessa olika
krediter. Det fanns såvitt jag förstod en del oriktigheter i handelsministerns
förklaring. När det t. ex. gäller det polska avtalet, vet handelsministern, om
han tänker efter, mycket väl hur kreditbeloppet av honom förändrades. Han
nämnde inte heller andra efterkrigsårets kredit till Storbritannien, som ju
gick upp till ett mycket stort belopp, fastän det inte ser ut att bli så stort
som det. var tänkt —• att det formellt var en kredit till Bank of England förändrar
ju ingenting. Men låt detta vara detta, det kan kanske inte intressera
kammaren så mycket just i dag.

Jag vill förklara, att handelsministern så till vida har rätt, att det på en
del håll i pressen förekommit missvisande framställningar rörande dessa krediter
och vem som har ansvaret för deras beviljande, men jag vill absolut bestrida
att, som handelsministern påstod, t. ex. folkpartiets ledande män skulle
ha farit omkring i landet och gjort gällande att den nuvarande regeringen var
ansvarig för denna kreditgivning och gjort det till en huvudanmärkning mot
regeringen.. Herr Myrdal drog sig inte för att vara så explicit, att han vädjade
till oppositionens ledare att för framtiden underlåta att lämna dessa oriktiga
uppgifter när de uppträda ute i landet — jag antecknade ordalagen, herr
statsråd!

Jag vill^ förklara, herr statsråd, att en sådan vädjan är alldeles obefogad
och icke på sin plats. Det har icke förekommit, att vi på ledande håll inom
folkpartiet ha fört fram dessa uppgifter. Vi tala samma språk när vi tala i
denna kammare och när vi tala ute på valmötena.

Jag skall be att här få läsa upp vad handelsministern uttalade i ett föredrag
för några, dagar sedan, därför att det ställer i en viss belysning vilka krav
handelsministern ställer, eller rättare sagt underlåter att ställa på sig själv.
Så här sade han enligt ett stenografiskt referat:

»Men så var det det att professor Ohlin och hans eftersägare —■ ty nu har
ju Ohlin, blivit t. o. m. de svenska böndernas ledare, de svenska, bönderna har
kommit i storfinansens ledband . . .»

Herr Myrdal tillskrev alltså mig ett visst inflytande på förhandlingarna
och på böndernas ställningstagande; därmed skulle det vara bevisat, att de
svenska bönderna »kommit i storfinansens ledband». Herr handelsminister,
detta är icke ett tal som ni brukar föra i denna kammare. Av vilken anledning?
Jo, därför att ni mycket väl vet, att det är ett alldeles ogrundat tal.

När herr Myrdal i samma föredrag tillskrev oppositionen nazistiska propagandametoder,
så får han ursäkta mig om jag inte kan underlåta att konsta -

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

107

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
tera, att det var ett av de mest karakteristiska dragen hos nazismen, att den
i stället för att argumentera försökte stämpla sina motståndare som storfinansens
legodrängar, en metod som tydligen den svenska socialdemokratien, inklusive
vissa statsråd, har övertagit. När herr statsrådet själv har börjat ta avstånd
från användningen av sådana metoder, kommer Edra ord i denna kammare,
om Ni vill föra den politiska moralens talan, att få större vikt än i dag.

Beträffande krediterna glömde, såvitt jag uppfattade, handelsministern att
tala om att de krediter, som hade beviljats under samlingsregeringens tid, till
huvudsaklig, ja till alldeles dominerande del, voro utnyttjade före halvårsskiftet
1946, då den svenska valutareserven stöd på sin höjdpunkt. Dessa krediter
kunna alltså inte ha varit en orsak till att valutareserven sedan under andra
halvåret 1946 och i år har undergått en mycket snabb minskning. Nej, den utveckling
som här har ägt rum under den senaste tiden, både när det gäller
valutorna och det allmänna läget, måste bero på andra omständigheter. När
handelsministern med en viss rätt säger, att folket skall veta var ansvaret ligger,
så tillåter jag mig att fråga: vill handelsministern bidra till att svenska
folket får klart för sig, att ansvaret för det sista årets ekonomiska utveckling
ligger hos den nuvarande regeringen?

Den svenska riksdagen, alltså även oppositionen, har haft att ta ställning
till de statsfinansiella problemen, men innevarande års budget visar, som alla
veta, under hela tolvmånadersperioden balans, och på grund av bokföringens
omläggning i verkligheten ett överskott, månad för månad innevarande finansår.
Man kan inte säga, att detta överskott i statsfinanserna är en inflationsorsak.
Följaktligen kan man inte säga, att de beslut som ha fattats med oppositionens
deltagande är en orsak till inflationsutvecklingen. Orsaken måste ligga
på andra områden, och där är det uppenbarligen regeringen, som har ansvaret
för vad den har gjort eller, i mycket hög grad, för vad den har underlåtit
att göra. Jag skall belysa detta med ett citat av vad handelsministern själv uttalade
den 13 november 1946 i riksdagen. Han hänvisade till att orsaken till
den ogynnsamma handelsbalansen är, att vår export är för hten: »Då vår export
fortfarande håller sig bara vid omkring hälften av vad som skulle vara
normalt, beror detta på att vi hindra exporten att bli större just av hänsyn till
det inre knapphetsläget. Den väsentliga orsaken till att knapphetsläget i Sverige
har skärpts under detta år är ju i sin tur den mycket starka inre byggnads-
och investeringskonjunktur som vi ha tillåtit utveckla sig.» Även jag
har framhållit denna investeringskonjunktur som en central faktor, ehuru jag
ännu inte har lyckats få hans excellens statsministern att observera dessa mina
upprepade uttalanden. Men jag måste fråga handelsministern: om det förhåller
sig så att denna överexpansion, denna överbetonade inre konjunktur, är orsaken
till handelsbalansens förskjutning, varför har regeringen inte då ingripit
mot det som handelsministern själv förklarar vara det ondas rot? Vill handelsministern
hjälpa till att tala om för svenska folket vem som här bär ansvaret?

Jag övergår, herr talman, till en helt annan fråga med anledning av det
meddelande, som har kommit genom Tidningarnas telegrambyrå, att regeringen
i dag har infört restriktioner för biltrafiken, så att ingen får lov att framföra
personbil utan särskilt kört.illstånd. Restriktionerna äro så hårda, att
man inte ens får lov att byta en bil mot en annan, om man inte kan för myndigheterna
redovisa, att man behöver den för sitt arbete. Med anledning av
dessa utomordentligt hårda restriktioner som, såvitt jag kunde uppfatta, icke
berördes av folkhushållningsministern i hans anförande, tillåter jag mig interpellera
regeringen, om den vill informera kammaren om skälet till att man
tillgripit en så sträng reglering. Det förefaller mig som om detta tillvägagångssätt
inte står i alldeles god överenstämmelse med en del deklarationer,

108

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
som från regeringshåll gjorts för inte så länge sedan, och detta förefaller vara
ett lämpligt tillfälle för regeringen att upplysa riksdagen och folket.

Jag ber att få övergå till ett kort bemötande av vad hans excellens statsministern
anförde. Både statsministern och statsrådet Ericsson ha tröstat sig
med att förlusterna i valuta på grund av den olyckliga exportprispolitik, som
regeringen sökte genomdriva i fjol, inte varit så stora. Jag ''/ill då konstatera,
att regeringen alltså är mycket glad över att förlusterna blevo små, därför
att den svenska industrien vägrade att följa regeringens direktiv om prissänkning.
Så småningom insåg ju regeringen att den hade begått ett misstag och
slog in på en ny kurs. Man har ju inte så förfärligt stora anspråk, när man
tycker att detta är ett utomordentligt gott försvar för regeringens politik.

För övrigt hade jag väntat att regeringschefen i dag skulle funnit anledning
att ge närmare upplysningar om den politik, som regeringen nu avser att föra,
på ett sådant sätt att folket skulle fått en känsla av att regeringen har utvecklingen
under kontroll. Inte bara den uppräkning, som har förekommit både i
tryck och förut i dag, av saker som man överväger, utan en sådan konkret
redogörelse, att vårt folk hade fått en verklig känsla av att nu har regeringen
övergivit fjolårets passiva politik, nu kunna vi känna tilltro för regeringen och
vara säkra på att den tar ett krafttag. Ett sådant intryck ''nar inte hans excellens
statsministern i dag lyckats ge kammaren, det tror jag jag vågar säga.

Jag tillät mig nu att fråga statsministern: hur har detta läge uppkommit?
Regeringen karakteriserar det själv genom att säga att efterfrågan är alldeles
för stor i förhållande till varutillgången, och handelsministern säger att det
är detta som är upphov till problemet med handelsbalansen. Jag frågar då:
hur har detta läge uppkommit? Statsministern har inte behagat svara på denna
fråga — det är möjligt att han tänker göra det nu efteråt, och han har då den
fördelen att jag bara får en tre minuters replik för att bemöta honom. Hade
han varit generös nog att svara tidigare, så hade jag fått tillfälle till ett mera
utförligt bemötande. Men jag konstaterar, att även handelsministern, som var
inne på denna fråga, lämnade den så snart han snuddade vid den och undvek
att förklara vad det är som gjort, att vi kommit i detta läge.

Nu vill jag emellertid icke, ehuru jag mycket väl skulle kunna göra det,
insistera på att dessa av mig i mitt första anförande framförda frågor besvaras,
innan jag berör en del från regeringshåll till mig ställda frågor, som gälla just
samma sak, utan jag skall försöka mycket kort besvara dem.

Såvitt jag förstår måste ett inflationstryck, där efterfrågan är för stor i förhållande
till tillgången, bero på att den samlade efterfrågan för investeringsändamål
och för förbrukningsändamål är för stor. Detta innebär, att om man
ökar förbrukningen, så får man minska investeringen, ifall inte varutillgången
samtidigt kan ökas, vilket ju för närvarande inte kan ske annat än i långsam
takt. Det innebär alltså, att om inkomsterna och förbrukningen öka, men inte
produktionen,, så får man lov att minska investeringarna. Grundfelet med den
svenska regeringens politik det sista året har enligt min mening varit att man
inte velat se detta balansproblem och inte sökt uppnå en kvantitativ precisering
för att sedan bedöma vilken investeringspolitik, som är möjlig inom ramen för
en viss inkomstpolitik. Vi önska inom det parti jag representerar, som jag har
sagt förut, största möjliga höjning av de reala inkomsterna för alla folkgrupper,
särskilt de breda lagren, största möjliga höjning som är förenlig med en sund
utveckling av näringslivet och tillbörligt beaktande av det trängande behovet
av bostäder. Jag tror att jag med denna förklaring har tillräckligt tydligt preciserat
min ståndpunkt och avvaktar nu med en viss nyfikenhet regeringschefens
förklaring.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

109

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Jag kan inte förneka, att när jag hör statsministern hänvisa till prisindexsiffrorna
på ett mycket troskyldigt sätt, så får jag ett intryck av att han inte
tillbörligen beaktat hur mycket av övertryck det finns i det svenska ekonomiska
systemet. Den saken rättar inte till sig bara genom att man reglerar importen,
ty därigenom ökas ju inte varumängden, utan den minskas i själva verket.
Om man under en lång period tillåter ett sådant övertryck finns det risker för
att man får svartabörshandel, dold prisstegring, snedvridning av produktionen,
ökade ransoneringar och mycket annat. Utvecklingen får visa om statsministern
har i tillräcklig grad beaktat dessa ting.

För att det inte skall bli något missförstånd vill jag nämna, att folkhushållningsministern
hade missuppfattat mig, då han ansåg-, att jag hade sagt, att
om bara lyximporten skurits ned i fjol, kanske vi skulle sluppit någon annan
importbegränsning. Vad jag sade var att om man fört en annan grundläggande
ekonomisk politik, kanske läget varit sådant, att man endast behövt en mindre
begränsning av lyximporten.

Till sist, herr talman, vill jag beröra det yttrande av hans excellens statsministern,
som i dag på mig gjort det starkaste intrycket. Det var när vi från
olika håll inom oppositionen framförde kritik mot regeringen för att den inte
handlat under fjolåret, för att den tillåtit en utveckling som bragt landet till
ett läge, som den själv karakteriserar som utmärkt av en allvarlig brist på
samhällsekonomisk balans. På denna kritik svarade statsministern: det skulle
ha varit »klåfingrighet» från regeringens sida, om den lagt sig i de väsentliga
delarna av denna process. Jag tillåter mig påpeka att i så fall är det klåfingrighet
även nu, då regeringen enligt egen förklaring ganska bestämt tar ställning
till dessa problem. Jag förstår inte, herr statsminister, varför det skulle
varit mera klåfingrigt att göra det för ett år sedan, ty läget var — det kunna
vi väl vara överens om — nog så allvarligt redan i fjol.

Men framför allt vill jag påpeka, att det såvitt jag vet i alla samhällssystem
:— diktaturer, liberala samhällen och blandformer — har varit erkänt som statsmakternas
kanske förnämsta, ja, jag vill säga centrala uppgift på det ekonomiskpolitiska
området, att sörja för den samhällsekonomiska balansen, att sörja för
att våldsam inflation eller deflation undvikes, att — om man vill uttrycka det
så — sörja för att penningväsendet i vidsträckt bemärkelse hålles i jämvikt.

Kan och vill den svenska regeringen inte syssla med denna centrala ekonomisk-politiska
uppgift, då måste jag konstatera att varje krav på att åstadkomma
en planmässig ekonomi faller platt till marken, ty en första förutsättning
för planmässighet i det ekonomiska livet är väl just att man har samhällsekonomisk
balans. Jag är alldeles övertygad om att det inte kan finnas någon,
inte ens på regeringsbänken, som vill bestrida att en primär ekonomisk-politisk
uppgift, som man även i det mest liberala samhälle har ansett åvila statsmakten,
är just att upprätthålla denna balans, låt vara att man kan ge den olika namn.

Regeringschefen avvisar emellertid vår kritik över att denna uppgift uppenbarligen
icke har lösts — trots att regeringen själv har erkänt att ekonomien
kommit ur ett naturligt balansläge. Ått ingripa hade varit »klåfingrighet»!
Man måste fråga, om det är möjligt att statsministern inte förstår hur central
denna uppgift är. Eller är det kanske så att han rycks med av sin iver att
ge repliker, så att han uttalar sig en smula oöverlagt, utan att ännu ha hunnit
vänja sig vid att han i dag talar på regeringen vägnar? Ty när en politik, som
skall gå ut på att bevara den samhällsekonomiska jämvikten, kallas klåfingringliet,
då ha vi kommit över på något som jag måste beteckna som orimligt.
Menar statsministern vad han säger på denna punkt, så får jag betrakta det som
en inkompetonsförklaring både för regeringen och för honom själv.

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är ju inte så
lätt att uppträda omedelbart efter att man fått en så kraftig och så väldokumenterad
inkompetensförklaring som den som nyss lämnades från kammarens
talarstol. Men om herr Ohlin ville vänja sig vid att lyssna till mina repliker,
så kanske han skulle förstå deras innebörd. I det som jag sade om klåfingrighet
fanns inte ett spår av det herr Ohlin lade in i det. Jag talade om riskerna
med att man i ett ömtåligt läge, då å ena sidan en stor knapphet gör varan
arbetskraft — om jag får begagna det uttrycket — begärlig och då å andra
sidan stora vinster ligga hos företagen, från regeringens sida ingriper på avtalsmarknaden
och genom press på parterna söker få till stånd överenskommelser,
som man anser önskvärda.

Jag tillåter mig fortfarande mena, att det skulle varit en för hela vårt näringsliv
ödesdiger klåfingrighet, om vi i det läge, som rådde hösten 1946,
givit oss in på en sådan åtgärd.

Men jag vågar vädja till kammaren att avgöra, om det i mitt anförande
fanns någon antydan om att jag betraktade det som klåfingrighet om regeringen,
riksbanken och de valutavårdande myndigheterna slå vakt om vårt
penningväsende och vårt penningvärde.

o J^g kan ju i detta sammanhang be att få avliva den mytbildning, som har
pågått i den borgerliga pressen och som tydligen också har påverkat herr
Ohlin. Jag har på ett tidigt stadium, redan i november 1946, betecknat det som
en av regeringens viktigaste uppgifter att se till, att en inflation icke bröt ut i
vårt land. Den 17 januari stod jag inför riksdagen och upprepade i mycket
bestämda och expressiva ordalag precis samma sak. När här en del herrar
kommer upp och säger, att statsministern har först under de närmaste dagarna
fått klart för sig, att det är en väsentlig uppgift för regeringen att tillse, att
en inflation inte kommer och att det finns risker för en inflationsprocess i vårt
land, så beror det på att man har suggererats av sina egna önskeföreställningar.
Det förhåller sig icke så. Jag har däremot varnat för överdrivna svartmålningar
av vart ekonomiska läge, och det tillåter jag mig att göra fortfarande.
Att skildra läget som det är är intet fel — det böra vi alla göra. Men det
vittnar icke om ansvarskänsla inför landet att försöka framställa läget som
om det vore katastrofalt. Ty det är det inte, ärade representanter för oppositionen.

Vi ha här i landet haft tillfälle att ha en folkpartistisk regering, herr Ohlin.
Det var rätt länge sedan, men det har funnits en sådan. Jag vill fråga herr
Ohlin: var det ett vanstyre när herr Hamrin under sin finansministertid lät
valutareserverna sjunka ned på ett sätt som vi betrakta såsom orimligt i dagens
läge? Jag skall med ett par siffror — jag har nämnt dessa siffror tidigare
under dagen — ange vilken valutareserv vi ha i dag: den ligger och pendlar
mellan IV2 miljard och 2 miljarder. 1931, under en folkpartistisk regim med
herr Hamrin som finansminister, hade vi den 27 september en guldkassa på
198 miljoner kronor och en valutareserv på 30 miljoner kronor och vid årsskiftet
en guldkassa på 206 miljoner kronor och en valutareserv på 49 155 000
kronor. Jag frågar: hur skötte den regeringen sin valutavårdande uppgift? Jag
skulle kunna fortsätta att fråga.

Det är inte alltid säkert att ett utflöde av valutor betyder en vanskötsel.
Det kan tvärtom vara sa, att man genom att lata valutor gå ut ur landet kan
fa in varor som äro viktiga för var försörjning. Herr Hall var mne på den
frågan i sitt anförande, men då tyvärr inte hela kammaren var närvarande
då detta hölls, skall jag be att få upprepa en sak som herr Hall framhöll och
som är mycket viktig i detta sammanhang. Ingen anklagar samlingsregeringen
för vanskötsel av vår valuta, därför att den tillät valutareserven att minska

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

111

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
gå kraftigt, att medan vi den 1 september 1939 hade en valutareserv på 1 848
miljoner kronor, så hade vi ett halvår därefter en valutareserv på 991 miljoner
kronor. Det var alltså eu utströmning av valuta på ungefär 1 miljard kronor.
Men ingen anklagar samlingsregeringen och säger: ni trädde till då guldkassan
var fylld — den var då ungefär lika stor som den vi ha i dag — och på ett
halvår spekulerade ni bort den. Varför läto samlingsregeringens ledamöter
pengarna gå ur landet? Jo, helt enkelt därför att de vill ha in varor. Det var
nödvändigt. De sågo att det började bli besvärligt att få in varor, varför det
gällde att köpa. Men som sagt: ingen anklagar samlingsregeringen för att den
på detta sätt förspillde en miljard.

Men det är inte mycket konstigare att nu en mängd pengar har gått ut ur
landet. Av den redogörelse som folkhushållningsministern tidigare i dag lämnat
framgick, att man inte skall tro att den utströmning av valutor som har ägt rum
uteslutande har gått åt för att täcka lyximporten. Dessa valutor ha tvärtom
i stor utsträckning använts för att bygga ut våra produktiva resurser. Det är
mycket möjligt att vi borde ha fortsatt på samma väg, om vi bara hade haft litet
bättre råd till att göra det. Man måste förr eller senare sätta stopp, men det
är inte säkert att det på lång sikt är gagneligt för vårt lands ekonomiska liv att
man stoppar. Hade vi haft ytterligare en miljard, är det mycket möjligt, att
det hade varit klokare att låta även denna miljard förbytas i varor. Saken är
icke, herr talman, så enkel som oppositionens talare tyckas tro, när de komma
upp här och tala om vanstyre uteslutande med hänsyn till att valutareserven har
minskats.

Sedan måste jag säga till herr Pehrsson-Bramstorp, att det är väl ändå
omöjligt, att komma förbi, att min skildring av vad som hände på inflationskonferensen
vid diskussionen om lönerna var exakt riktig. Herr Ohlin presenterade
— jag upprepar det — en skrivning som vi från regeringens sida förklarade
vara oacceptabel, eftersom den lade huvudparten av ansvaret för utvecklingen
på lönesidan. Men herr Pehrsson-Bramstorp hade då ett anförande,
som var av sådan karaktär, att jag därefter sade: ja, med herr Pehrsson-Bramstorps
tolkning har jag i och för sig ingenting emot herr Ohlins skrivning. Om jag
kunde få in de orden, att lönestegringarna lågo innanför marginalerna, att de
voro skäliga och att de voro nyttiga för samhället, hade jag ingenting emot att
sedan tala om att de hade fört med sig ett visst köpkraftsöverskott. Ty det ha
vi sagt många gånger och det ha vi absolut ingen anledning att dölja. Men på
den inviten har jag fått svar först i dag. Nu ha både herr Pehrsson-Bramstorp
och efter honom herr Ohlin sagt, att det var riktigt att det förhöll sig så. Var
tar då kritiken vägen, herr Ohlin, i fråga om regeringens passivitet i lönefrågan?
Om herr Ohlin alltså ansluter sig till herr Pehrsson-Bramstorps tolkning, att de
lönejusteringar som uppnåtts ligga innanför marginalerna, äro skäliga och äro
nyttiga för samhället, och både herrar Ohlin och Pehrsson-Bramstorp och regeringen
äro belåtna med den utveckling .som har ägt rum, varför skulle vi då
kallat ihop en rundabordskonferens för att eventuellt irritera parterna på avtalsmarknaden?
Ja, jag förstår ingenting snart av den s. k. enhetliga oppositionens
uppträdande.

Överhuvud taget är det viil en konstig debatt som här föres. Vad är det man
kritiserar regeringen för? Det är tydligen inte lönerna längre. Man kritiserar
den inte för utlandskrediterna, ty dem är man beredd att ta ansvaret för. Man
kritiserar oss inte för ryssavtalet i det här sammanhanget, därför att det kan inte
ha påverkat utvecklingen. Ja, jag kan inte finna annat än att det är förtroendekrisen
som man kritiserar oss för. Men ha vi fört en politik, som är så pass
hygglig, att man godkänner den, måste man onekligen fråga sig: hur i all världen
kan en så god politik ha förts av så dåliga människor, att man inte kan

112

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
samarbeta med dem? Ja, livet är så fullt av problem, att var man än pekar på
dem kan man inte få några svar.

Herr Ohlin gjorde emellertid i sitt anförande ett angrepp på regeringen för
att regeringen inte tillräckligt hårt hade gripit in emot investeringarna. Det är
mycket intressant att höra. Det betyder alltså att det ifrån folkpartiets sida
hade varit önskvärt att kraftigare nedskärningar hade gjorts i investeringsverksamheten
än dem som regeringen har företagit. Då måste jag fråga herr Ohlin:
inom vilket område av investeringsverksamheten ha vi varit för expansiva?
Den största posten hänför sig till bostadspolitiken. Hur mycket av bostadsbyggande
vill herr Ohlin dra in på? Sedan har vi byggnader för industrien. Hur
mycket av industriens byggnadsverksamhet vill herr Ohlin dra in på ytterligare?
Hur mycket av skolbyggnader och hur mycket av sjukhusbyggnader?
Regeringen har ju gjort vissa inskränkningar. Vi försökte att ta elektrifieringen
av Bohusbanan litet försiktigare. Ett kraftigt stöd i Dagens Nyheter fingo
vi då. Man skrev där: se där följden av ryssavtalet! Jag tror inte att herr
Ohlin har någon så lyckad dag, när han vill påstå, att det är på den punkten
som kritiken sätter in. Men det är inte mycket mera kvar att komma med än
detta. Nu skulle jag alltså vilja veta, på vilken av dessa punkter i fråga om
investeringskontrollen som herr Ohlin hade velat ha ett hårdhäntare uppträdande
ifrån regeringens sida. Det kan ju hända, att vi kunna komma överens. (Herr
Ohlin inföll här: Men svara på mina frågor!) Jag kommer till svaret, herr Ohlin,
ha inte så bråttom! Herr Ohlin har frågat mig — och begärde på nytt att få
svar på frågan nu — varför vi ha råkat in i denna situation. Ja, herr Ohlin, det
ha vi givetvis grubblat på mycket. Det är klart, att även om man inte har ekonomisk
forskning som före detta, specialitet, så tvingas man att tänka igenom
dessa ting. När man inte av egen vilja — det kan jag försäkra herr Ohlin —
av omständigheterna har förts till den position, där jag för närvarande sitter, är
det självklart, att jag måste försöka att bilda mig en uppfattning om hur vi ha
kommit i det nuvarande läget. Men egentligen skulle jag ha velat höra vad en
framstående nationalekonom har för uppfattning om dessa ting. Det kanske
skulle ha varit intressantare ur många synpunkter än mina funderingar, som ju
ändå inte kunna gå djupare än dithän, att jag försöker bilda mig en uppfattning
om orsakerna till denna utveckling för att kunna välja ett riktigt handlande
för framtiden.

Men om jag får redogöra för min uppfattning om den mekanism, som har
utlöst den nuvarande situationen, skulle jag vilja gå tillbaka till världskriget.
Ty det är enligt min uppfattning detta världskrig som framkallat det nuvarande
läget inte bara på så sätt, att kriget och världskrisen överhuvud taget
ha vållat den knapphetssituation, som är besvärlig i alla världens länder,
utan också på så sätt, att upprustningen under världskriget skapade en högkonjunktur
av en alldeles särskild beskaffenhet. Den skapade en högkonjunktur,
som inte hade vanliga högkonjunkturens kännetecken av en forcerad investeringsverksamhet
inom industri och näringsliv utan som gav oss ett betydande
köpkraftsöverskott så att säga till skänks. Detta betydande köpkraftsöverskott
har legat som ett ständigt hot mot prisnivån i vårt land, i
Förenta staterna och i andra länder. Det har inte utnyttjats och kommit att
fungera förrän freden har kommit med de nödvändiga psykologiska förutsättningarna
för att hos människorna framkalla en vilja att få det bättre. Nu
vilja vi inte längre leva under krigsårens knappa hushållning. Det är den
första anledningen till det nuvarande läget. Men sedan är det klart, att knapphetssituationen
i och för sig ute i världen är den andra anledningen. När vi
trodde att vi relativt snabbt skulle kunna få det hyggligt här, överskattade
vi, det medger jag, möjligheterna att få in sådana varor, som skulle vara av

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

113

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forte.)
betydelse för en snabb produktionsökning. Vi ha fått in mycket. Jag tror
att handelsministern kan vitsorda att vi ha fått proportionsvis mera än vad
vi egentligen skulle haft anledning att räkna med, när man nu vet hur knappt
det varit om varorna. Det har i alla fall blivit en knapphetssituation. Vi ha
fortfarande fått draga oss fram med annat bränsle än kol, och vi veta vad detta
betyder i fråga om produktivitetssänkning inom näringslivet. Hade vi haft
en total kolförsörjning, är det mycket möjligt, att dessa av knapphetssituationen
vållade svårigheter icke skulle ha uppstått.

Men härtill kommer, att vi ha haft en investeringsverksamhet och en högkonjunktur
av mycket betydande mått. Nu säger alltså herr Ohlin, att denna
investeringsverksamhet skulle ha skurits ned, men grunden för densamma
har ju i stor utsträckning varit industriens vilja att göra sitt yttersta för att
rusta upp i syfte att öka mängden av varor. Det är mycket lätt för oppositionsledarna
att säga, att vi skulle ha skurit ned investeringarna. Men för
oss som haft ansvaret för den ekonomiska utvecklingen har det inte varit lika
enkelt att, när industrien kommit och begärt att få bygga ut, bara dekretera:
ned med investeringarna! Vi ha alltså med andra ord som en tredje orsak till
det nuvarande läget haft en kraftig investeringsverksamhet och en kraftig
högkonjunktur.

Och nu kommer jag till det spörsmål, beträffande vilket herr Ohlin antagligen
hetast trängtar efter att få reda på min uppfattning. Det läge, vari vi
befunnit oss, har samtidigt försvårats av att arbetskraften har blivit knapp.
Framför allt är det knappt om den unga arbetskraften och kommer att vara
det de närmaste åren framåt. Vi ha alltså en högkonjunktur med mycket
stora vinster för företagen. Vi ha en knapphetssituation på arbetsmarknaden
som gör att arbetarparten och tjänstemannaparten med naturlighet måste befinna
sig i ett utomordentligt gynnsamt förhandlingsläge. Resultatet av detta
blir, att lönejusteringar måste te sig såsom någonting ofrånkomligt. Med
stora företagsvinster och med knapphet på arbetskraft finns det ingen möjlighet
att hindra justeringar av lönerna. Det hade enligt min mening just i
detta läge varit en klåfingrighet att ge sig på något sådant. Det hade varit
en för näringslivet skadlig klåfingrighet att göra ett försök i den riktningen,
och det hade varit oklokt av arbetsgivareföreningen att i detta läge bjuda
ett oresonligt motstånd. Vi hade då bara kastats ut i ödeläggande ekonomiska
konflikter. Vi fingo ju ganska påtagliga antydningar om hur besvärligt läget
kan komma att te sig, när vi sågo hurudan situationen var inom verkstadsindustrien
för ett par år sedan.

Nåväl, det var enligt min mening tämligen ofrånkomligt att utvecklingen
gick i den riktningen. Sedan kan man ha delade meningar om huruvida denna
utveckling i och för sig har varit odelat gagnelig. Jag tror att det i längden
är väsentligt, att man på det sättet får en annan fördelning av produktionsresultatet.
Men herr Ohlin skall inte tro, att jag hemfaller åt den uppfattningen,
att så länge som en höjning av arbetslönerna håller sig innanför
vinstmarginalen, är den absolut ofarlig ur inflationssynpunkt. Jag säger att
det hela är komplicerat, ty det är klart att en minskning av vinsterna kan
dämpa investeringsivern. Detta är ingenting annat än vad handelsministern
har sagt vid något tillfälle och vilket herr Ohlin eller möjligen någon annan
av oppositionsledarna — jag minns inte så noga — gjorde sig lustig över. Det
är i varje fall klart, att det inte är enbart så, att varje inkomstökning betyder
ett ökat inflationstryck. Dessa inkomstökningar tagas från vinsterna, och
vinsternas minskning kan som sagt i sin tur innebära, att företagen minska
de investeringar, som herr Ohlin tycker ii ro så förfärligt farliga och numera

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 12. 8

114

Nr 12.

Oasdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
alltså anser vara högkonjunkturens rot. Men resonemanget är inte så enkelt.
Ty det är fullkomligt riktigt att när pengarna komma ut och öka köpkraften
hos de anställda, både tjänstemän och arbetare, blir pengarnas användning
svårare att ur samhällets synpunkt kontrollera. Man kan ha sin hand
över de pengar, som gå till investeringsverksamheten, på ett annat sätt än
över de pengar som användas för den allmänna konsumtionen. Därför vill jag
inte oreserverat ansluta mig till vad herr Hagberg i Luleå sade, att denna fördelningshistoria
inte nämnvärt har påverkat inflationsprocessen. Jag anser inte
att saken är så enkel. Frågan är hur mycket denna ändrade fördelning påverkar
inflationen. Det vet jag inte med säkerhet. Men vad jag vet med säkerhet
är, att den utveckling som skett var tämligen ofrånkomlig, vilken regering
som än hade suttit. Och hade vi haft en borgerlig regering, hade det inte
inneburit någonting annat än att denna utveckling hade försiggått under hårda
strider på arbetsmarknaden med allt vad detta medfört.

Detta är ett led i utvecklingsprocessen. Men vi kunna väl syssla med flera
led, herr Ohlin. Skatterna betyda rätt mycket i detta sammanhang.

Om det också är svårt att utan vidare beskriva löneprocessens roll i fråga
om inkomstbildningen, är det dock inte svårt att säga sig att omsättningsskattens
borttagande haft en direkt inflationsdrivande effekt. Är det nu så att
man i likhet med herr Ohlin är så rädd av sig, att man vill ha eu mycket
väsentlig nedskärning av investeringarna, då skulle åtminstone jag för min del
ha haft många sömnlösa nätter, innan jag vågat rösta för omsättningsskattens
borttagande. Men jag får säga att jag tagit det hela mycket lugnt. Jag har
inte varit orolig, och jag ångrar inte ett ögonblick att jag röstade för omsättningsskattens
borttagande. Men hur herr Ohlin kunnat med lugnt samvete vara
med om ett så kraftigt attentat mot det svenska penningvärdet, kan jag inte
riktigt förstå.

Om man vill skildra utvecklingen, är det närmast de faktorer jag nu nämnt
som man har att taga hänsyn till, och därmed är redovisningen enligt min
uppfattning tämligen klar. Regeringen har naturligtvis sin andel i utvecklingen.
Men jag vill göra herr Ohlin uppmärksam på att regeringen icke har
någon andel i prisutvecklingen i främmande länder. Det är inte den svenska
regeringens politik som har influerat den amerikanska, så att man i Amerika
har en ännu våldsammare prisstegring än vi här i landet. Det är inte den
svenska landsorganisationens uppträdande som stimulerat de amerikanska arbetarna
till deras löneaktioner. Det är därför inte riktigt att komma och påstå,
att vad som hänt här i Sverige är en isolerad företeelse, och så leta ut eu
eller annan syndabock som skall få skulden för att det gått som det gått. Jagtror
uppriktigt sagt att den politiken inte kommer att leda till så stora resultat
vid 1948 års val som herr Ohlin hoppas på.

Men nu har jag svarat på frågor, och jag skulle gärna vilja fråga själv
också. Jag har tidigare frågat herr Ohlin och velat ha bestämda besked, huruvida
herr Ohlin anser de gjorda lönejusteringarna rimliga, rättvisa och gagneliga
för samhället på det sätt som herr Pehrsson-Bramstorp deklarerat. Det
är en mycket intressant fråga, och jag tror att landets tjänstemän och landets
arbetare äro mycket intresserade av att få höra vad folkpartichefen har att
svara. Och vidare: vad finns det i regeringens program, som man inte vill acceptera
från folkpartiets sida? Vi ha lagt fram vårt program, som omfattar följande
punkter, nämligen skydd för valutan genom importreglering, importkontroll
och stöd åt exporten; investeringskontroll och priskontroll till skydd
för den inhemska prisutvecklingen; kampanj för sparande; återhållsamhet vid
nya lönejusteringar i det läge, vari vi för närvarande befinna oss. Vilken av
dessa åtgärder anser man sig icke kunna godtaga? Vilken ytterligare åtgärd

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

115

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
vill man föreslå från oppositionens sida? Vid inflationskonferensen kom det
icke fram ett enda, icke ett enda uppslag till utvidgning av vårt program.
med undantag av att man ville att vi skulle avstå från att lägga fram skatteförslaget.
Men till det aktuella handlingsprogrammet hade man icke något
enda tillägg att göra. Har man något att komma med i dag, som skulle kunna
motivera de stora ord som man tar i sin mun?

Jag vill sluta med att säga att när regeringen nu går att driva sin politik
enligt det framlagda programmet, innebär det inte någon revolution i regeringens
sått att tänka och handla. Vi se det hela såsom ett fullföljande av de
principer som präglat regeringens politik hela tiden: byggnadsreglering, investeringskontroll
o. s. v. Det är inte fråga om några nya märkliga åtgärder, utan
helt enkelt en fortsättning av den politik som hela tiden förts och som haft
till syftemål att med sa små inskränkningar och så små regleringar och ingripanden
mot det fria näringslivet som möjligt skydda vår reella levnadsstandard
och skydda våra reallöner.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När man ser att hans excellens herr statsministern har ett maskinskrive t
anförande med en rad stora frågor till mig, så måste jag konstatera att hans
excellens visar en obetänksamhet som gränsar till det otroliga. Han väntar med
sina frågor till dess jag haft ordet för mitt ordinarie anförande. Han vet att
jag endast kan få ordet för kort replik. Jag ställde huvudfrågan till statsministern
redan i mitt första anförande. Han har haft ordet flera gånger sedan
dess. men väntar att svara tills nu. Statsministern har haft möjlighet att se
var jag haft min plats på talarlistan och har kunnat begära ordet före mig.
Nu vet han att jag bara har dessa tre minuter på mig och icke har någon möjlighet
att svara förrän nästa plenum. Den som har den minsta känsla för fair
play — och det tror jag alla i denna kammare ha — måste förstå att det i
kväll är omöjligt för mig att ge ett ordentligt svar under sådana förhållanden.
Jag skall emellertid svara så mycket jag hinner.

Statsministern säger att det skulle vara klåfingrighet att försöka ingripa i
justeringen, av lönerna. Men regeringen har själv nyligen understrukit att inkomstbildningen
är en — låt vara bara en — av de väsentliga faktorerna när
det gäller att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen. När statsministern
nu säger att det skulle ha varit ren klåfingrighet om man börjat intressera
sig för inkomstbildningen, måste jag konstatera att detta innebär att regeringen
anser sig förhindrad att ha att göra med något som är eu av de väsentligaste
förutsättningarna för denna balans. Jag menar givetvis inte att regeringen
skulle diktera lönesättningen, men man borde ha försökt få till stånd
en frivillig samling på detta och andra områden.

Så talar statsministern om att vi 1931 och 1932 hade en frisinnad regering
och att den — i samband med den internationella valutakris, som förde pundet
och en hel del andra valutor bort från guldmyntfoten — förde en sådan
poliiik att även vår valuta kom bort från guldet. Jag känner inte alls någon
förpliktelse att försvara den politik som fördes då. Jag känner inte i dag till
den i tillräcklig grad för att vare sig kunna angripa den eller försvara den.
•lag vill blott betona att det är en mycket långsökt parallell statsministern
gör, och att den sökts mycket långt tillbaka i tiden. Vi ha på sista tiden från
regenngshåll ofta fått höra — senast vid inflationskonferensen — att vi inte
skulle syssla med vad som varit utan hålla oss till vad som nu är. Det är intressant
att konstatera, hur statsministern nu plötsligt gripes av ett stort intresse
för historia.

Ja, repliktiden tycks nu vara slut. och jag måste därför sluta,

116

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)

.Vidare yttrade

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag^vill rätta
ett missförstånd av herr Ohlin, som han kanske ämnade leva högt pa. Jag har
inte i ett maskinskrivet anförande skrivit ned några frågor till herr Ohlin.
De frågor jag ställt till herr Ohlin har jag ställt till honom många gånger
under det senaste halvåret. Herr Ohlin har haft många tillfällen att svara
just på dessa frågor. Den första frågan jag riktade till herr Ohlin, alltså
frågan om hans uppfattning om lönerna, ställde jag för övrigt redan i mitt
första anförande i förmiddags. Jag konstaterar att herr Ohlin icke begagnade
tillfället att svara på den frågan i sitt tidigare anförande här i kväll, v ar
det också omöjligt för herr Ohlin? _

De frågor som jag ställde till herr Ohlin har jag bara kastat ned pa papperet
med blyerts. Vi ha ställt dem till oppositionen så många gånger att de mte
behöva skrivas på maskin. ,

Vad jag däremot skrivit ned på maskin är några hållpunkter.för den redogörelse
för den ekonomiska utvecklingen som jag lämnade i mitt anförande.
Jag tyckte nämligen att det var bäst att vara mycket hövlig, när jag fick
en fråga av en professor om vad jag ansåg om den ekonomiska utvecklingen.
Det är det som jag suttit och plitat ihop under middagsrasten. Jag har ju
inte herr Ohlins vana att uttrycka mig i ekonomiska termer utan behöver ha
eu liten smula stöd i det skrivna ordet.

Så klagade herr Ohlin över att mitt intresse för historia _— ett intresse som
herr Ohlin själv har väckt — fört mig så långt tillbaka i tiden som till början
av 1930-talet. Det är riktigt att det är ett långt steg tillbaka, men anledningen
är helt enkelt den att vi inte haft någon folkpartiregering sedan dess.

Herr Ohlin, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Det verkar som om statsministern glömde bort att jag hade ordet i
förmiddags klockan 12 och då ställde ett bestämt spörsmål av allmän innebörd
till statsministern. Denna fråga underlät statsministern att besvara, men
han ställde i stället till mig en fråga om ett problem, som avser en del av detta
spörsmål. Jag meddelade statsministern både i debatten och privat, att jag
ansåg mig böra fasthålla vid att han först skulle svara på denna allmänna
fråga av grundväsentlig betydelse för en bedömning av regeringens politik.
Men statsministern väntade med att besvara den tills jag haft ordet. Vad hade
hindrat statsministern att taga ordet före mig, sa att jag hade haft tillfälle
att svara? Han har omsorgsfullt skrivit ned en analys av den ekonomiska
utvecklingen och i anslutning därtill ställt en rad frågor till mig, som det
är omöjligt för mig att ordentligt besvara i dag. Det är ett mycket opraktiskt
tillvägagångssätt, om statsministern verkligen väntat att få något svar i dag.

Jag skall fortsätta att besvara frågorna i tur och ordning så långt jag hinner.

Statsministern gjorde en jämförelse med samlingsregeringens politik i början
av kriget och sade att samlingsregeringen förspillt en hel del valutor. Men
då gällde det ju en extraordinär lagerhållning av varor, som vant det svenska
folkhushållet till stor nytta under krigs- och krisåren. Någon motsvarande
lagerhållning under de senaste sex eller åtta månaderna, då den stora valutautströmningen
ägt rum, tror jag inte hans excellens statsministern kan dokumentera.
Därför är det nog tyvärr så, att den parallellen ingalunda är hållbar.
Statsministern förbiser tydligen att medan vi under den förra perioden
hade en såvitt man kan se grundläggande balans i vårt ekonomiska system,
ha vi nu en grundläggande brist på balans, medförande bl. a. en ständig utströmning
från valutareserven. Det är nagot helt annat än den lagring som

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

Nr 12.

117

Meddelande av hans excellens herr statsministern. (Forts.)
ägde rum under den av statsministern avsedda perioden. Jag tror att utvecklingen
kommer att lära statsministern att i dag föreligger en grundläggande
brist på balans.

Vad beträffar relationerna mellan oppositionens olika grupper, särskilt mellan
bondeförbundet med herr Pehrsson-Bramstorp i spetsen och oss andra, vill
jag erinra statsministern om att det ju har publicerats ett gemensamt aktstycke,
som har godkänts även av herr Pehrsson-Bramstorp. Där står det vilken vår
inställning är, så precist så som vi kunnat uttrycka. den. Nu torde väl statsministern
veta att det inte alltid är så förfäligt lätt att tolka innebörden av
ett muntligt anförande av herr Pehrsson-Bramstorp i alla dess nyanser, det
må sedan — det medger jag gärna — ha andra stora förtjänster. Det är nog
en smula oförsiktigt att lägga så stor vikt vid det intryck statsministern fick
vid ett tillfälle då herr Pehrsson-Bramstorp var närvarande, ty denne vägrade
ju godkänna statsministerns tolkning av vad han hade sagt. Vore det inte
naturligare, herr statsminister, att låta herr Pehrsson-Bramstorp själv tolka
innebörden av vad han säger? Statsministerns försök att på detta sätt konstruera
upp en motsättning mellan bondeförbundet och den övriga oppositionen
kan inte gärna vara uttryck för oförmåga att fatta detta, utan det måste
ligga någon dunkel politisk avsikt bakom, vars natur jag inte kan genomskåda.

När^ statsministern frågar vad det egentligen är man kritiserar regeringen
för, måste jag säga att detta är en travestering av en debatt. Här ha vi ända
sedan i fjol i debatt efter debatt lagt fram våra motiv, talat om vari kritiken
består, hållit timslånga anföranden om vår syn på frågan om den samhällsekonomiska
balansen och allt detta andra. Och så frågar statsministern nu vad
det är man kritiserar regeringen för!

Jag har ställt en fråga till regeringen om regeringens uppfattning om den
ekonomiska utvecklingen. Statsministern svarar då att det skulle vara mer
intressant att höra hur en framstående nationalekonom ser på saken. Glömmer
inte statsministern ändå att han talar som regeringschef? Här är inte fråga
om att helt lekfullt tala om vem som kan vara mer eller mindre intressant
att höra, utan det är fråga om en redovisning av den svenska regeringens
ståndpunkt i allvarliga och för vårt folk synnerligen viktiga spörsmål. Man
kan inte avfärda denna diskussion på det lekfulla sätt som statsministern gör.

Herr talmannen yttrade härefter: Jag har låtit herr Ohlin överskrida den för
avgivande av replik stadgade tiden av tre minuter. Då tio talare antecknats
på talarlistan får jag med hänsyn till utskottsarbetet i morgon föreslå, att vi
för dagen avbryta överläggningen och fortsätta på fredag klockan 2 em. Om
så erfordras kunna vi taga kvällsplenum på fredag kväll, och hinna vi då
igenom föredragningslistan, blir det vanligt bordläggningsplenum på lördag
klockan 2 em. Om däremot föredragningslistan icke hinner genomgås, blir det
arbetsplenum jämväl på lördag med början klockan 11 fm.

I enlighet med vad herr talmannen sålunda föreslagit beslöt kammaren uppskjuta
den fortsatta överläggningen i ärendet till plenum fredagen den 21
mars klockan 2 em.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets memorial:

nr 13, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet; och

nr 14, angående remitterande till annat utskott av två till jordbruksutskottet
hänvisade motioner om utformningen av de förslag, som föranledas av 1942
års jordbrukskommittés betänkande.

118

Nr 12.

Onsdagen den 19 mars 1947 em.

§3.

Avlämnades följande motioner, nämligen av

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 128, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

herrar Skantze och Törnkvist, nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 165, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas m. m.; och

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 183, angående omorganisation av bilbesiktningsmannainstitutionen
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.55 cm.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

471251