1947. Andra kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1947:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947. Andra kammaren. Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 81, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna
för blinda m. m.;

nr 82, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

nr 84, angående anslag till Navigationsskolorna: Skolhälsovård.:

nr 91, angående anslag för kontrollen över sparbankerna;

nr 92, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden;

nr 93, angående anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm; nr

97, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
och

nr 98, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 74, angående bidrag till främjande av humanistisk forskning; och

nr 80, angående anslag till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten
;

till bankoutskottet propositionen, nr 83, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen nr 85. angående bemyndigande att iordningställa
vissa åbolägenheter;

till bevillningsutskottet propositionen nr 86. med förslag till förordning om
investeringsfonder; samt

Andra hammarens protokoll 10U7. Nr 10.

Nr 10.

Lördagen den 1 mars 1947.

till statsutskottet propositionerna:

nr 87, angående befrielse för sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt
från viss skadeståndsskyldighet till kronan; och

nr 88. angående vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under rxksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Förenta
Nationerna m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående införseltull på skaldjur;
nr 13, i anledning av väckt motion om nedsättning av stämpelavgiften vid
köp och byte av fast egendom;

nr 14, i anledning av väckt motion om skattefrihet för Samfundet De Nio;
och

nr 15, i anledning av väckta motioner om beredande av skattelindring för
folkets hus- och folkets parkföreningar;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lydelse av § 8 mom. 2 bankoreglementet;

nr 5, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; och

nr 6, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion angående rätt för innehavare av skjutvapen
att utan särskilt tillstånd förvärva ammunition för dessa vapen; och
nr 13, i anledning av väckt motion angående utredning av möjligheterna att
genom lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållanden inom den s. k.
agenthandeln;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 §
alkoholistlagen ;

nr 6, i anledning av väckt motion, om översyn av bestämmelserna i lagen
om expropriation i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och
avgörande av expropriationsmål; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

Nr 10.

Lördagen den 1 mars 1947.

jordbruksutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsamt
kastning hos nötkreatur jämte i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, över motion angående införande av en betryggande kontroll å saluförda
livsmedelskonserver m. m.; och

nr 2, över motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets
produktiva resurser in. m.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Ruben Swedberg på grund av influensa tills vidare är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete, intygas
Örebro den 25 februari 1947.

R. Melander,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Swedberg ledighet från riksdagsgöromålen fr. o. m.
den 25 nästlidna februari tills vidare.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes därefter kl. 2.05 em.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 10.

Tisdagen den 4 mars 1947.

Tisdagen den 4 mars.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt
herr talmannens förordnande, vid protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 25 och den 26 nästlidna februari.

§2.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 89, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.;
nr 90, angående inköp av Källstorps Södergård i Ljungby och Dörby socknar,
Kalmar län; och

nr 102, angående anslag för budgetåret 1947/48 till konstfackskolan m. in.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner:
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna :

nr 81, angående anslag för budgetåret 1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna
för blinda m. m.;

nr 82, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

nr 84, angående anslag till Navigationsskolorna: Skolhälsovård; och

nr 91, angående anslag för kontrollen över sparbankerna;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 92, angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden;

till statsutskottet propositionerna:

nr 93, angående anslag till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm:
och

nr 97, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens! rätt till
arv; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 98. angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 2, 3 och 30,
bevillningsutskottets betänkanden nr 12—15. bankoutskottets utlåtanden nr

Tisdagen den 4 mars 1947.

Nr 10.

4—6, första lagutskottets utlåtandea nr 11 och 13, andra lagutskottets utlåtanden
nr 5—7, jordbruksutskottets utlåtande nr 9 samt andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

§ 5.

Herr Håstad avlämnade en av honom och herr Birke undertecknad motion,
nr 337, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 67. angående omorganisation
av medicinalstyrelsen.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Vigelsbo, som anförde: Herr talman! Enligt eu i dagens tidningar
synlig uppgift kommer inom kort allt vetemjöl att uppblandas med 5 procent
kom. Denna nödtvungna utdrygning av vårt vetemjöl ger vid handen, att tillgångarna
på brödsäd äro tämligen begränsade. Innevarande vinters hårda klimat
torde som ett ytterligare riskmoment innebära, att även detta års brödsädesskörd
kommer att försvagas. Den senaste höstens otjänliga väderlek vid
den tidpunkt då höstsådden skulle verkställas innebar att betydande arealer
blevo osådda men att ännu större arealer voro besådda vid en så sen tidpunkt
att man nu bär anledning hysa allvarliga farhågor för att den där mycket
svaga vegetationen icke kunnat överleva denna hårda vinter. Hösten var otjänlig,
vintern har varit hård, och hur våren kommer att gestalta sig, det veta vi
ännu inte. Det enda vi med säkerhet veta är att vårt brödförsörjningsläge är
synnerligen ansträngt. Det gäller således under den kommande våren att söka
rädda vad som räddas kan. Övergödsling av lättlöst kväve, t. ex. kalksalpeter,
har på ett svagt utvecklat höstsädesfält många gånger visat sig kunna åstadkomma
underverk. Nu visar sig emellertid tilldelningen av sådana konstgödselmedel
under den kommande våren bli synnerligen liten, endast några få procent
av vad man tidigare brukat inköpa. Brödsädesodlarnas uppmärksamhet är
med anledning härav inriktad på de möjligheter, som föreligga för erhållande
av extra tilldelning av kvävegödselmedel.

En annan faktor, som i förevarande situation torde ha anledning kunna påräkna
ett betydande intresse, är frågan om vårveteodlingen. Vår vetet lämnar som
regel ett kvalitativt gott utbyte men kan i fråga om det kvantitativa utbytet
knappast mäta sig med andra sädesslag. Vårvetet torde emellertid i fråga om
årets brödförsörjning komma att spela en betydande roll. Vårveteodling i större
skala innebär betydande ekonomiska risker. Vid vissa- tillfällen med goda naturliga
betingelser kan skördeutfallet bli mycket bra under det att det vissa år
under sämre betingelser kan visa sig mycket misslyckat. Som förhållandena äro
i år med djupt tjälad jord och därmed sammanhängande fara för en kall försommar
är risken mer än vanligt stor. Trots detta måste kanske ändock riskerna tagas
och ett försök göras. Skola, nu dessa risker tagas, så böra de emellertid göras
så små som möjligt samt, i den mån de alltjämt föreligga, rättvist fördelas
mellan det allmänna och odlaren. För ett neutraliserande av de onekligen
stora risker, som i år föreligga, togde även för vårveteodlingen frågan om kvävegödseltilldelningen
spela en stor roll. Kalkkväve som grundgödsling och kalksalpeter
som övergödsling torde vara nödvändigt för att man med framgång
skall kunna driva denna odling. Men med den tilldelning som vi fått torde
varken grundgödsling eller övergödsling vara möjlig, och detta förhållande torde
i inte ringa grad avskräcka jordbrukarna från att ägna sig åt denna odling.

Interpellation.

Nr 10.

Tisdagen den 4 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

Ett väl avvägt istimulanspris är med hänsyn till de ekonomiska risker, som äro
förknippade med denna odling, väl motiverat. Om stimulanspriset och omfattningen
av kvävegödselmedelstilldelningen så fort som möjligt kunde bli kända
skulle detta helt säkert påtagligt stimulera intresset för vårveteodlingen, låt
vara att riskerna i och för sig därmed inte kunna anses eliminerade.

En iakttagelse som gjorts är att om man sår korn och vårvete i hlandning så
ger det större avkastning än om man sår dessa sädesslag vart för sig. Då man
nu i år nödgas blanda korn och vete, varför då inte medgiva att blandningen får
verkställas redan vid sådden och den skördade produkten betraktas som brödsäd
samt prissättas med hänsyn till blandningens procentuella sammansättning?

Med hänvisning till här berörda omständigheter får jag härmed hemställa
om andra kammarens medgivande att få till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställa följande frågor:

Kan en bättre tilldelning av kvävegödselmedel för veteodlingen vara att påräkna? Kan

en blandning av utsädet, korn och vårvete, medgivas utan att den skördade
varans karaktär av brödsäd därmed äventyras?

Åro, i f råga om vårvetet, några stimulanspriser att påräkna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgisika ekonomiska unionen träffad
handelsöverenskommelse; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av
förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan för
den internationella domstolen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 em.

In fidem
Per B er gift en..

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

(

Onsdagen den 6 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att lierr Friberg, som vid kammarens sammanträde
den 10 januari med läkarintyg styrkt sig från och med samma, dag tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den 4 mars åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Vougt propositionerna:

nr 101, angående försäljning av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd,
m. m.;

nr 105. angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 106, angående bestridande av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; samt

av herr statsrådet Danielsoti propositionen, nr 99, med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet 44 igforss, som anförde: Herr
talman! Fröken Öberg har frågat mig, om det finns någon möjlighet att medge
lättnader i indrivningsförfarandet för restförda skattskyldiga.^

I anledning av denna fråga vill jag till en början framhålla, att jag är
väl medveten om de svårigheter som i många fall kunna uppstå för sådana
skattskyldiga, vilka ha att jämsides med den på årets inkomst belöpande källskatten
göra avbetalningar på äldre restförda skatter. Jag vill även erinra om
att jag i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 23 december förra
året framhöll angelägenheten av att inom ramen för gällande lagstiftning åtgärder
vidtoges i syfte att åstadkomma en lindring i betalningsskyldigheten
för restförda skattskyldiga. I skrivelsen omnämnde jag vidare, att för Stockholms
vidkommande uppbördsintendenten i staden föreskrivit, att da införsel
beviljats före årsskiftet skulle fr. o. m. den 1 januari 1947 de i respektive införselbeslut
angivna löneavdragen reduceras till hälften. Därjämte hade.en mindre
höjning av de införselfria minimibeloppen medgivits fr. o. in. årsskiftet. Jag
anförde vidare i skrivelsen: de i Stockholm sålunda genomförda åtgärderna
synas i stort sett väl avpassade och ägnade att, utan att otillbörligt åsidosätta
de fiskaliska intressena, i betydande grad undanröja de med övergången till det
nya uppbördssystemet förenade olägenheterna. Täknande åtgärder synas därför
lämpligen böra genomföras jämväl i övriga delar av riket.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Svar på fråga. (Forts.)

De av mig sålunda förordade åtgärderna innebära en betydande lättnad för
restförda skattebetalare. Om man såsom ett grovt genomsnitt antager, att före
årsskiftet på grund av införsel innehållits 20 procent av vederbörandes veckolön
samt att källskatteavdraget, såvitt angår en skattskyldig med barn, utgör
något över 10 procent av veckolönen, skulle detta innebära att för dylika skattskyldiga
någon mera avsevärd merbelastning icke inträdde i samband med
källskatteförordningens ikraftträdande. Däremot innebär det angivna förfaringssättet
självfallet en förlängning av den tid, under vilken införsel för uttagande
av de äldre skatterna pågår.

Det är tveksamt vilka ytterligare åtgärder som kunna vidtagas i syfte att
bereda lindring åt skattskyldiga, som voro restförda vid det nya uppbördssystemets
ikraftträdande. Till eu början vill jag anmärka, att det icke kan
komina i fråga att generellt efterskänka de vid föregående årsskifte oguldna,
restförda skatterna. Detta omöjliggöres redan av statsfinansiella skäl. Men
även en skatteeftergift, som tager sikte på vissa grupper av restförda skattskyldiga,
är förenad med betydande olägenheter. Jag syftar härvid närmast på
svårigheterna att åstadkomma en rättvis gränsdragning mellan sådana skattskyldiga,
som skulle omfattas av skatteeftergiften, och övriga skattskyldiga.
Jag vill i detta sammanhang även framhålla att, därest skatteeftergift beviljas
åt vissa grupper av restförda skattskyldiga, krav torde komma att resas på
skatterestitution åt sådana skattskyldiga, vilka tillhöra de ifrågavarande grupperna
men vilka redan betalt sina skatter. Ett sådant krav torde av rättviseskäl
vara svårt att avvisa.

För att få frågan mera belyst har jag nyligen anmodat ett antal länsstyrelser
att — efter hörande i erforderlig utsträckning av utmätningsmän inom
Tespektive län — till finansdepartementet anmäla huruvida särskilda lagstiftningsåtgärder
anses påkallade i ämnet eller om erforderlig lindring anses kunna
åstadkommas redan genom en mjukare tillämpning av gällande bestämmelser
på området. Jag bär tillika anmodat länsstyrelserna att, i händelse särskilda
lagstiftningsåtgärder funnes nödvändiga, i sina svar angiva vilka grupper av
skattskyldiga, som lagstiftningen enligt länsstyrelsernas mening borde omfatta,
samt den omfattning i övrigt, i vilken skattebefrielse ansåges böra ifrågakomma.

Med hänsyn till den utredning, som sålunda pågår, är jag icke för närvarande
beredd att taga slutlig ställning till den väckta frågan. Jag önskar sålunda
först avvakta besked från länsstyrelserna angående de praktiska erfarenheter,
som hittills vunnits av de nya bestämmelsernas verkningar, och länsstyrelsernas
därå grundade omdöme om behövligheten av särskilda lagstiftningsåtgärder.

Härefter yttrade

Fröken Öberg: Herr talman! Jag ber att få framföra ett tack till statsrådet
för svaret. Av detsamma framgår, att statsrådet har full förståelse för de
svårigheter, som kunna uppstå, då en person skall på en gång betala både
källskatt och restskatt, och att statsrådet redan försökt vidta lättnader i indrivningsförfarandet.
Jag har med min fråga velat visa på att det trots dessa
lättnader finns grupper, som ha mycket svårt att betala skatterna, och jag räknar
också med att den i och för sig utmärkta reform, som källskatten utgör,
kan äventyras och kan komma att bli impopulär bland stora delar av vårt
folk, om skattetungan blir för hård.

Det är med tillfredsställelse jag noterar, att statsrådet har för avsikt att
inom departementet följa denna fråga med stor uppmärksamhet och att han
givit länsstyrelserna direktiv om att komma in med förslag till åtgärder till

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Svar på fråga. (Forts.)

lättnader, därest det visar sig nödvändigt med sådana ute i länen. I avvaktan
på vad denna utredning kan ge får jag väl för dagen låta mig nöja.

Jag skall emellertid be att få säga ett par ord om den erinran statsrådet
gör i fråga om ett generellt avskrivande av restskatterna. Statsrådet påpekar,
att det varken ur rättvisesynpunkt eller av statsfinansiella skäl är möjligt att
vidta en sådan åtgärd. Jag har med min fråga inte heller syftat till någon
generell avskrivning, ehuru man nog kan diskutera, om det inte ur rättvisesynpunkt
är möjligt att avskriva restskatter för vissa, grupper. Jag tänker_på
sådana, som haft långa inkallelser, och på familjer, som av andra skäl ha svåra
ekonomiska förhållanden. Jag föreställer mig emellertid, att den patalade
utredningen kommer att syssla med just dessa frågor, och jag får i dag nöja
mig med en förhoppning, att det, när denna utredning blir klar, framlägges
förslag till lättnader för dessa grupper.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 50, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering;

nr 51, angående pensionsstyrelsens organisation m. m.;
nr 100, med förslag till lag om förbud mot politiska uniformer; och
nr 111. angående ratificering av ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal, som aniörde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Gavelin till mig 1 ramställt töljande

iragor *

1. Har statsrådet tagit ställning till den framställning, som Norrbottens
landstings näringsutredning gjort om statens medverkan för uppförande av en
superfosfatfabrik i Luleå, baserad pa apatitslig från Malmberget?

2. Om så inte är fallet, vill statsrådet medverka till att den apatit, som kan
utvinnas som biprodukt ur malmbergsmalmen tillvaratages för inhemsk förbrukning
tills Kungl. Maj:t hunnit pröva och fatta beslut i näringsutredning ens

framställning? o ....

Jag vill först erinra om att denua fråga tidigare nagot berörts i eu mterpellationsdebatt
den 20 februari 1946. då statsrådet Ericsson besvarade vissa
till honom av herr Gavelin ställda frågor rörande byggnadstillstånd för en
superfosfatfabrik i Norrköping, ett ärende som enligt herr Gavelins uppfattning
borde ses i samband med planerna på en superfosfatfabrik i Luleå. Denna
debatt avsåg emellertid i första hand fragan, huruvida det för norrköpingsfabriken
meddelade byggnadstillståndet borde förklaras vilande. Statsrådet
Ericsson meddelade i sitt interpellationssvar, att han icke ansåg sig böra ändra
ifrågavarande beslut om byggnadstillstånd.

Det första förslaget om statlig medverkan till uppförande av en superfosfatfabrik
i Luleå framlades av Norrbottens landstings näringsutredning i en den
10 december 1945 dagtecknad skrift. Enligt huvudalternativet i detta förslag
skulle fabriken avpassas till en produktion av 100 000 ton yjer år; enligt ett

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

bialternativ. som emellertid skulle innebära eu närmare 25 procent högre produktionskostnad
per ton. skulle kapaciteten begränsas till 25 000 ton per är.
Tillverkningen skulle baseras på apatitslig från norrländska gruvfält och på
svavelsyra levererad av Bolidens aktiebolag.

Över detta förslag avgåvos remissyttranden från kommerskollegium, som i
sin tur inhämtade yttranden från Sveriges geologiska undersökning och industriförbundet,
samt vidare från liorrlandskommittén. 1942 års jordbrukskommitté,
statens arbetsmarknadskommission och landsorganisationen. Flertalet av
dessa yttranden gingo i avstyrkande riktning, och i intet yttrande förordades,
att förslaget utan vidare skulle godtagas i föreliggande form. Jag vågar på
grundval av denna remisskritik och den utredning, som företogs inom handelsdepartementet.
uttala det omdömet, att det icke synes föreligga utsikter till
att eu i enlighet med då föreslagna riktlinjer organiserad fredsmässig superfosfattillverkning
i Norrbotten kan bli ekonomiskt bärkraftig. Tillgången på
lämplig och billig apatit synes sålunda vara väsentligt mera begränsad än
vad landstingets näringsutredning gjort gällande. Om kirunamalmen skall användas
för ändamålet, skulle enligt uppgift från Luossvaara—Kiirunavaara
aktiebolag den järnslig, som härvid erhålles, bli synnerligen svårsåld, varför
det knappast kan te sig^ motiverat att i fredstid fortsätta med att på detta
sätt utnyttja denna tillgång. Däremot kan billig apatit utvinnas som biprodukt
vid anrikningen i Malmberget, men kvantiteten uppges endast motsvara
eu mindre de! av vad som skulle erfordras för en tillverkning enligt näringsutredningens
huvudalternativ. Härtill kommer att superfosfat, som tillverkas
av norrlandsapatit endast håller 13—15 procent fosforsyra jämfört med 18—20
procent för den superfosfat, som tillverkas av råfosfat. Apatitsuperfosfaten
har dessutom en högre järuhalt. vilket för vissa jordar betecknas som olämpligt.
Slutligen har hävdats, att Luleå ligger olämpligt till ur marknadssynPunkt.
och detta även om man räknar med att användningen av superfosfat
i de nordliga norrlandslänen efterhand ökas i den grad som svarar till jordbrukets
behov.

Jag torde emellertid icke behöva närmare redovisa kritiken mot nyssnämnda
förslag från landstingets näringsutredning, eftersom denna sedermera, under
visst beaktande av de invändningar som gjorts, framlagt ett nytt förslag i en
skrift dagtecknad den 21 augusti 1946. Detta förslag bygger på att för framställningen
av superfosfat skall utnyttjas dels importerad råfosfat dels den
apatit, som erhålles som biprodukt vid Malmberget. Fyra olika alternativ presenteras.
nämligen (A) 50 000 ton 17,5 procent superfosfat producerade i två skift,
(B) 80 000 ton 17,5 procent vara i två skift, (C) samma kvantitet i ett skift
och (D) 110 000 ton 18,3 procent vara i ett skift. För vartdera av dessa alternativ
räknas i kalkylerna, med fem olika alternativ för priset å apatiten, varav
det högsta alternativet avser det pris som tidigare offererats och det lägsta innebär.
att apatiten skall erhållas fritt.

Detta nya förslag skulle enligt näringsutredningens kalkvler ge större förhoppningar
om lönsam drift än det tidigare. Dock är att märka, att enligt närmgsutredningens
egna beräkningar skulle produktions- och fraktkostnaden per
prooent fosforsyra enligt flertalet alternativ bli högre än vad som antages gälla
för euperfosfatbolaget, om man nämligen utgår ifrån, att kostnaden för frakt
tall förbrukningsorten i allmänhet måste bli väsentligt högre för eu fabrik i
Luleå än för en fabrik exempelvis i Norrköping. Eu sådan förutsättning i fråga
om frakterna synes under alla förhållanden böra göras, om det gäller en produktion
av större omfattning. Jag förbiser icke, att detta problem kan komma
i nagot fördelaktigare läge, ifall norrlandskommitténs förslag om sänkning av
norrländska fraktsatser antages; det bör emellertid här anmärkas, att en sänk -

Onsdagen den 5 mars 1947.

\ r 10.

Svar på interpellation. (Forts.)

nung av dessa, fraktsatser även verkar därhän. att fabriker l Övriga delar a\ landet
bli mera konkurrenskraftiga på Norrland. Den sammanlagda produktionsoch
fraktkostnaden enligt näringsutredningens beräkningar skulle bli lägre än
vad som antages gälla för superfosfatbolaget. endast om apatitsligen får fritt
avhämitas — sålunda ett mycket optimistiskt antagande, eftersom denna slig
säkerligen vållar producenten vissa extrakostnader — eller, i fråga om alternativ
D. även om för densamma betalas ett pris av 10 kronor per ton. vilket
utgör mindre än en sjundedel av det pris. som tidigare offererats.; utredningen
har emellertid icke visat huruvida detta pris överhuvud är realistiskt Utgår
man från att den mindre produktion, som alternativ A avser, skulle möjliggöra
avsättning på så nära håll, att fraktkostnaden till förbrukningsorten i genomsnitt
skulle ställa sig lika förmånlig som för en mera sydligt belägen fabrik,
komme den sammanlagda kostnaden per procent fosforsyra enligt näringsutredningens
beräkningar att bli något lägre än för eu fabrik i Norrköping, även om
apatitsligen betingar samma pris per procent fosfor som råfosfaten. Inte heller
denna prisförutsättning synes vara närmare prövad.

Även i andra avseenden synas kalkylerna vila på optimistiska antaganden
samt förefalla dessutom tämligen ofullständiga. Sålunda bär man icke gett några
jämförbara uppgifter om förhållandet mellan beräknade självkostnader och priset
hos förbrukarna och har därmed underlåtit att visa. huruvida det föreligger
eu betryggande marginal för täckning av samtliga distributions-, handelsoch
riskkostnader. Någon verklig utredning av marknadsförhållandena bär trots
tidigare kritik i detta avseende icke verkställts av förslagsställarna. Da det här
skulle gälla att förlägga en stor produktion av en så tung vara som superfosfat
långt från de mest betydande förbrukningsområdena, hade en sådan utredning
onekligen erfordrats för att på en viktig punkt undanröja en naturlig tveksamhet.
Man får här också ha i åtanke att planerna för Norrbottens järnverk inbegripa
produktion av th omas fosfat, vilket skulle avsevärt minska de närbelägna
marknadernas benägenhet att efterfråga superfosfat. Den granskning, som
hittills verkställts inom handelsdepartementet, har sålunda icke övertygat mig
om att något av de senast föreslagna projekten har större utsikt att bli ekonomiskt
bärkraftigt, varmed jag icke vill lia sagt, att det skulle vara alldeles uteslutet.
att ytterligare utredningar i förening med prövning av omformade produktionsal
terna tiv och förhandlingar med råvaruleverantörer eventuellt skulle
kunna ge bättre resultat.

Vad som närmast motiverat förslaget är givetvis den situation som uppstått
i samband med avvecklingen av den krisbetonade aputittillverkningen i Malmberget.
I april 1946 nedlades sålunda den mera kristidsbetonade apatittillverkningen,
som sysselsatte 400 man, och vid årsskiftet även den billigare biprodukttillverkningen,
som sysselsatte 2ä man. Denna personal synes emellertid
nu i huvudsak ha erhållit annan sysselsättning, bland annat i anrikningsverket.
Visserligen funnos i januari 1947 i Gällivare kommun 78 anmälda hjälpsökande
arbetslösa, men endast .‘5 av dessa tillhörde gruvindustrien. I Luleå kommer
den fortsatta stora utbyggnaden av järnverket att ge successivt ökad sysselsättning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att proposition i frågan om
ytterligare fortsatt utbyggnad kommer att förläggas denna riksdag.

Jag förstår emellertid väl näringsutredningens mycket berättigade önskan att
även på andra vägar åstadkomma ökad differentiering av Norrbottens näringsliv.
Även om man i denna tid av överinvestering i näringslivet gärna vill ålägga
sig större försiktighet än eljest, vill jag för min del. om så erfordras, gärna
medverka till att företag som ge grundat hopp om bärkraftig drift komma till
stånd. Denna senare förutsättning är dock mycket viktig. Enligt mitt förmenande
har Norrbotten så rika naturliga resurser att dess näringsliv bör kunna

.Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Sear pa interpellation. (Forts.)

utvecklas och differentieras utan att man behöver lita till utvägen att tillskapa
mindre bärkraftiga företag.

Jag förstår ävenledes näringsutredningens synpunkt om behovet av att monopolis
tiska företag utsättas för konkurrens. Jag vill här erinra om att kommerskollegii
monopolutredningsbyrå är sysselsatt med att efterhand kartlägga
förekomsten av monopolistisk prisbildning. Skulle det, härvid visa sig. att inom
superfosfatbra.nschen förekommer en konkurrensbegränsning av skadlig natur,
bör detta kunna ge_ anledning till åtgärder från statsmakternas sida. En av de
åtgärder, som härvid kan ifrågakomma. skulle vara en statlig medverkan vid
iillkomsten av konkurrerande företag.

Beträffande interpellantens första fråga är mitt svar sålunda, att jag icke
lör närvarande känner mig övertygad om det lämpliga i att förorda statlig medverkan
till uppförande av en superfosfatfabrik i Luleå i enlighet med hittills
framlagda förslag. Men jag är givetvis beredd att pröva de ytterligare förslag
som. kunna komma att utformas. De försök som tidigare pågått i Porjus av
Wargöns aktiebolag rörande tillverkning av smältfosfat ha emellertid måst nedläggas,
enligt uppgift fortsätter bolaget sitt utredningsarbete, men detta visar
att det ej för närvarande är ekonomiskt möjligt att förlägga en dylik tillverkning
i Norrbotten. Beträffande den andra frågan anser jag, att det är möjligt att
den apatitslig, som faller som biprodukt vid anrikningsverket i Malmberget, i
iiamtiden kan komma att i viss utsträckning utnyttjas för Norrbottens järnverks
behov, under förutsättning att den kan erhållas till förmånligt pris. Något
bestämt besked i denna fråga kan emellertid icke nu lämnas.

Vidare yttrade:

Herr Gavelin: Herr talman! Jag ber afl till statsrådet få framföra mitt
tack för det erhållna svaret, liksom även för att detsamma lämnades så snabbt.

r0(l- statsrådets kritiska inställning till frågan om uppförandet av eu superi
osfatfabrik i Norrbotten kan jag i viss män vara tillfredsställd med svaret
och beteckna det i vissa avsnitt som positivt. Jag tar då fasta på statsrådets
halva löfte, att man kan paräkna hans medverkan framdeles i fråga
om att få i gång företag i Norrbotten, företag, som kunna tänkas bli bärkraftiga
nog att kunna klara sig i konkurrensen. Jag tolkar även svaret så
att statsrådet anser ytterligare utredning behövlig men att man även bör ta
sikte på en omprövning av produktion säl ternati v< o. vilka även skulle kunna
ge bättre resultat än den påtänkta superfosfatproduktionen. Skulle jag även
i statsrådets resonemang få inlägga den meningen, att han är villig att medverka
till en statlig utredning på detta område, skulle jag utan omsvep kunna
beteckna svaret som fullt tillfredsställande.

Beträffande själva frågan om, uppförandet av en superfosfatfabrik i Luleå
baserad pa apatitslig från malmgruvorna i Norrbotten, kan jag till fullo
törsta statsrådets tveksamhet när det gäller en fabrik på 100 000 ton supert
ost åt, d. v.s. det förslag, som först framfördes som huvudförslag från landstingens
naringsutrednmg. Däremot är jag inte övertygad om att det inte
skuiJe ga att uppfora en konkurrensduglig fabrik, baserad på den apatit,
som kan utvinnas som biprodukt ur malmbergsmalmen. även om man. som
i, foratsattey den senare utredningen, skulle bli tvungen att importera en
clel ratosiat. Jag har numera den uppfattningen, att man inte nu, såsom
,kri^Hren’ ka>i frakta malm från Kiruna till Malmberget för
att ia tillräckligt med apatit för en fabrik på 100 000 ton. Detta liar visat sig
vara alltför dyrt. Den enda eller i varje fall den bästa utvägen för en sådan
produktion vore att man anlade ett flotationsverk i Kiruna, som toge vara
pa apa men pa platsen — en synpunkt, som jag tidigare framfört.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr ill.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det har tidigare påpekats, att det ur många synpunkter skulle vara nödvändigt
med en konkurrens duglig fabrik för framställning av superfosfat.
Det kan inte vara lyckligt för vårt land och dess jordbruksnäring att AB
Förenade superfosfatfabriker ensamt skall behärska marknaden på detta område.
Det bör finnas en konkurrens, som kan ge anledning till att priserna i
någon man justeras. Man kan få belägg för att priserna på denna för jordbruket
så betydelsefulla produkt varit i överkant genom att betrakta telagets
vinster för åren 1933—1944. På dessa år har bolaget gjort en nettovinst
på över 10 miljoner kronor, och landstingets näringsutredning har i
sina utredningar påvisat, att denna vinst ger möjlighet till betydande prissänkningar
på denna produkt. Jag tar särskilt fasta på statsrådets erinran
om den undersökning, som pågår för att kartlägga förekomsten av monopolistisk
prisbildning, och löftet om att statsmakterna komma att medverka
vid tillkomsten av konkurrerande företag, där så kan anses påkallat.

Den viktigaiste frågan för dagen anser jag vara, hur man åter skall kunna
tillvarata den apatit, som nu rinner bort med avfallssligen i Vitåforsverken.
Det kan ju inte vara någon förnuftig ordning att man låter denna vara, som
under kriget var så betydelsefull, rinna ut bland avfallet för att sedan någon
gång i framtiden få frakta tillbaka alltsamman för att komma åt apatiten.
Huvudsyftet med min interpellation har varit att söka få statsrådet att medverka
till en överenskommelse med AB Förenade Superfosfatfabriker och
L. K. A. B. om ett återupptagande av apatitsligproduktionen i Malmberget.
Jag vet dock inte om min tanke är realiserbar.

Det kan synas många som om denna- fråga inte har så stor betydelse ur
arbetarnas synpunkt. Inte mer än ca 25 man voro sysselsatta med denna tillverkning,
då den helt lades ner, och dessa ha nu placerats i annat arbete.
Statsrådet påpekade mycket riktigt, att gruvarbetarna för närvarande ha
full arbetstid och att alla ha sysselsättning. Man bör emellertid beakta även
en annan isida av denna fråga, som jag inte kan undgå att beröra i detta sammanhang.
Under krigsåren och under ganska lång tid dessförinnan skedde
ingen nyrekrytering av gruvarbetarkåren, och genomsnittsåldern i denna är
därför för närvarande ganska hög. Jag har för min del svårt att förstå, hur
man skall kunna upprätthålla gruvbrytningen någon längre tid utan att anställa
yngre arbetskraft. De flesta av de kvarvarande arbetarna kunna inte
utföra det tyngre gruvarbetet, men de kunna gott fortsätta i sovrings- och
anrikningsverk. Det är den vanliga gången: sedan en arbetare har slitit ut
sig i gruvan, får han s. k. lättare arbete i verken. Under krigsåren har gruvbrytningen
varit synnerligen ringa. De flesta ha varit sysselsatta i apatitproduktionen
och i sovringsverken. Man kan förstå, att många som nu äro
i 45—50-årsåldern inte finna det så trevligt att behöva återgå till gruvan.
De anse sig med all rätt för gamla för detta arbete. Jag kan inte undgå
att i detta sammanhang även påpeka, att det under krigsåren skett en väsentlig
avfolkning av Malmberget, i synnerhet i fråga om ungdom. Från
hösten 1945 till början av år 1946 — jag kan inte ange exakta data — flyttade
mer än 500 personer under 30 års ålder från Malmbergets bokföringsdi,
strikt. Detta är ett allvarligt problem. Om man har denna utveckling för
ögonen kon man kanske förstå vår envishet att söka behålla apatitproduktionen
och våra försök att få andra industrier än gruvbrytningen. Gruvarbetarna
och befolkningen i allmänhet ha onekligen satt stort hopp till denna
spirande industri, och de vilja ogärna släppa taget. Sedan det blivit bekant,
att det en längre tid pågått en undersökning av möjligheterna att framställa
s. k. smältfosfat av apatit och att denna utredning gett goda resultat,
ha gruvarbetarna fått nytt hopp. Enligt uppgifter från sakkunnigt håll är

Nr 10.

Onsdagen den j mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

smältfosfat en lika god vara som thomasfosfat och i varje fall bättre än superfosfaten
för norrlandsjordbruket. Är detta riktigt — vilket framtiden får
utvisa — har man fått ett ännu starkare argument för att apatitproduktionen
i Malmberget bör bibehållas. Önskemålen skulle i så fall utökas till
att omfatta en utredning av frågan, huruvida tillverkningen av smältfosfaten
bör ske i Malmberget, där huvudråvaran finns. Enligt tillförlitliga
uppgifter skulle 70 procent apatit och endast 30 procent andra råvaror ingå i
smältfosfaten. Allt detta talar för att det finns en möjlighet att producera
denna vara i Malmberget och att den kan bli lönsam, eftersom apatiten är
en biprodukt.

Jag vill till sist även taga fasta på statsrådets uttalande, att Norrbotten har
så rika naturtillgångar, att dess näringsliv bör kunna utvecklas, men det
har visat sig omöjligt att få i gång någon mera betydande industri där uppe
utan statens medverkan. Jag vill alltså till sist vädja till statsrådet att allvarligt
överväga tillkallandet av en statlig utredning i hithörande fråga.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte låta detta tillfälle gå
förbi utan att säga ett par ord, eftersom jag har intresserat mig för denna
fråga.

Jag vill först erinra om att under två världskrig det svenska jordbrukets
behov av gödningsmedel i mycket stor utsträckning tillfredsställts ifrån denna
apatittillverkning uppe i Malmberget. Det är sålunda en mycket viktig sak.
Under det första världskriget improviserade man en framställning av gödningsmedel
av denna apatitslig. När det andra världskriget kom. hade man
såvitt jag vet egentligen inte genom experiment nått något större resultat i
fråga om en rationell och ekonomisk användning av denna råvara. Men trots
dessa erfarenheter är man, så snart avspärrningen är slut, färdig att skrota
ned praktiskt taget hela anläggningen och vänta kanske till ett tredje tillfälle,
då man väl återigen kanske finner situationen lämplig att taga upp det
hela. Denna behandling1 av frågan är ju ganska märklig.

Handelsministern säger, efter att ha granskat de kalkyler som uppgjorts av
näringsutredningen i Norrbotten, att det under vissa betingelser är möjligt att
det kan vara förmånligt med en framställning av superfosfat med hjälp av apatit
uppe a Malmberget, men man tycks inte ha tid eller arbetskraft i handelsdepartementet
för a.tt nu syssla med denna fråga. Jag tror nog det vore skäl
tor riksdagen att isjälv taga upp frågan, huruvida vi inte ha tid att göra en
verklig bearbetning av detta ur nationell synpunkt och inte minst ur de berörda
orternas synpunkt så viktiga problem.

Handelsministern^säger, att han skall välvilligt pröva nya projekt och nya
bearbetningar av frågan, och det är ju i och för sig mycket tacknämligt, men
det mnebar ju att hela ansvaret för om detta spörsmål skall bearbetas och om
nya förslag skola komma fram lägges på näringsutredningen i Norrbotten,
som ju arbetar med resurser inte alls jämförliga med dem som en statlig utredning
bär. Därför skulle jag ändå vilja uppmana handelsministern att se efter
om det mte vore skäl att, innan man har skrotat ned alltihop, verkligen omprova
hela problemet.

• id f,a''aS i svarct °m att det är en överinvesteringsperiod just nu. Ja, är
mte detta också ett slags överinvestering? Vi ha en anläggning, som försörjt
det. svenska jordbruket med gödningsmedel under kriget, men så snart kriget
ar slut börjar man bygga upp en ny jätteanläggning, uppenbarligen i konkurrens
med den anläggning, som staten lagt ned så mycket pengar på. Då viker
man helt enkelt undan och uraktlåter att. se efter vilka möjligheter det finns

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Svar på interpellation. (Forts.)

att åstadkomma en rationell användning av den anläggning som redan finns
och som staten har fått engagera sig ganska mycket i.

Det sägs också i svaret, att när denna näringsutredning räknar med att apatitsligen
skall få fritt avhämtas från Malmberget, så är detta ett- optimistiskt
uttalande. Jag vet inte det. Gruvorna där uppe äro ju till dels statens
och följaktligen råvaran statens. Anläggningen är i mycket stor utsträckning
statens. Då man nu ämnar tillåta, att denna apatit rinner bort till ingen nytta,
är det verkligen så optimistiskt och verklighetsfrämmande att tänka-, att staten
skall taga vara på denna- apatit och ställa den till en sådan anläggnings
förfogande för vidare förädling? Jag anser för min del, att då staten till en
del äger gruvorna, när staten rår om järnvägarna och dessutom har ett stort
järnverk, som skall bli ännu större, borde man kunna räkna ihop det hela och
se efter, om man inte skulle kunna utnyttja även en sådan biprodukt från
järnmalmen som apatit.

Jag skulle också vilja göra kammaren uppmärksam på att man i de tidigare
kalkyler, som man gjort när man bedömt frågans räntabilitet, inte räknat
med den järnslig, som man får ut. Den har helt och hållet ställts åt sidan,
såsom om det vore att- utgå ifrån att denna järnslig inte skulle vara möjlig
att försälja. Det är ju inte alls fallet. Denna järnslig har sålts i alla tider,
när man försökt utvinna densamma. Någon period har det varit svårare,
men i allmänhet har den försålts, och det finns inga skäl att antaga att inte
denna, som är en alldeles särskilt renad järnmalmsprodukt, skulle kunna vinna
avsättning även i framtiden.

Det är naturligtvis mycket, bra, att regeringen är intresserad för att bygga
ut Luleåverket och för att man där skall kunna få användning för den arbetskraft,
som inte kan sysselsättas på andra håll. Men jag tror, att det för Norrbotten
är en mycket främmande tanke att en så gammal anläggning som
Malmberget skall läggas ned till förmån för Luleåverket. Det kanske är en
liten tillspetsning av frågan, men det är ju så att när man nu genomför denna
inskränkning av produktionen i Malmberget, kommer det inte att vara så mycket
kvar. Malmberget är ju, som herr Gavelin nyss erinrade om, ett samhälle
i utdöende, trots att där finns så mycket järnmalm att de flesta, länder skulle
känna sig storförmögna, om de hade den. Men eftersom man har så mycket
större tillgång på järnmalm i Kiruna tycks politiken vara den, att man inriktar
sina ansträngningar på att utvidga. där uppe och låta Malmberget mer
och mer avfolkas. För närvarande finns det ju praktiskt taget ingen ungdom
där, såsom här har påpekats.

Jag kan för min del inte finna, att man borde slå sig till ro på det nuvarande
stadiet av frågan. Det kan tydligen, såsom här har gjorts av handelsministern.
anföras åtskilliga invändningar mot de beräkningar, som ha gjorts
inom näringsutredningen. Det kan också göras bedömningar på grundval av
andra faktorer, som jag inte känner till, men det kan ju inte ursäkta att man
uraktlåter att vidtaga några åtgärder för att verkligen åstadkomma en saklig
statlig bearbetning av hela detta problem. Detta är dock så viktigt både
för staten ur en rationell hushållnings synpunkt och för Norrbotten, att det
inte borde få viftas bort.

Nu menar kanske handelsministern, att det är ingen ko på isen — vi hinna
taga it-u med detta problem — men just det att man nu uppskjuter frågan,
ställer den på- eu oviss framtid, betyder ju omedelbara och svåra konsekvenser
för själva samhället och för verksamheten däruppe. Det betyder svåra problem
i andra hand för denna stora Gällivare socken, som är så beroende av inkomsterna
från gruvbrytningen, inte minst från denna apatitti 11 verkning. Det kanske
blir på det sättet, när staten skall börja räkna ihop vinster och förluster,

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

att det på längre sikt skall visa sig vara eu åtskilligt bättre affär för staten
att upprätthålla denna verksamhet och använda fredens möjligheter till experiment^
och till att utveckla tekniken än mera för att kunna utnyttja denna apatit
på ett effektivare sätt än hittills varit möjligt.

Herr talman! Jag har ansett mig böra säga detta. Jag är för min del inte
nöjd med det svar, som avgivits av handelsministern, även om jag är tacksam
för det löfte som han givit att pa andra vägar försöka pröva frågan om användningen
av apatiten. Det- framgår emellertid av svaret, att några större
möjligheter därvidlag lära inte ges, såvida man inte tänker skapa en särskild
anläggning för att utnyttja denna apatitslig.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
vill inte gå in på någon vidlyftigare polemik med herr Hagberg i Luleå. I de
avseenden, där han har en avvikande mening, finns svaret i det relativt utförliga
interpellationssvar som jag har avgivit.

Jag vill emellertid, eftersom han tycktes vilja göra gällande, att ingen bryr
sig om denna fråga, bara nagot erinra honom och kammaren om att vi ha en
utredning i gång. den s. k. norrlandsutredningen. som jag antar också är intresserad
av detta problem.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Att norrlandsutredningen är intresserad
av problemet hoppas jag verkligen, men jag tror icke norrlandsutredningen har
den sakkunskap eller den inriktning, att den skulle kunna besvara de frågor
som ställts genom interpellationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Ericsson, som anförde: Herr talman! Herr Malmborg i Stockholm
har till mig riktat en fråga, huruvida riksdagen snarast möjligt kan förvänta
en information angående planerad pappersransonering och ökad pappersexport.

Med anledning härav vill jag meddela, att förhandlingar för närvarande pågå
med såväl producenter som konsumenter angående åtgärder för att minska den
inhemska förbrukningen av papper och papp i syfte att därigenom lösgöra vissa
kvantiteter för export, överläggningarna avse även prisfrågorna.

Även i fråga om pappersmassa och trävaror ha förhandlingar upptagits beträffande
hemmamarknadsförsörjning och export samt hemmamarknads- och
exportpriser.

Förhandlingarna äro ännu icke avslutade, men avsikten är att lämna, närmare
uppgifter rörande dessa spörsmål i samband med avgivandet av proposition
angående prisutjämningsavgifter m. m.

Härpå yttrade

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag tackar statsrådet för det
snabba svaret. Jag förstår, att behovet av dollarvaluta är bestämmande för den
påtänkta pappersransoneringen. Eegeringen har väl observerat, att såväl importörer
som exportörer lagra utländska valutor. I detta sammanhang skulle jag
ha lust att ställa en fråga till regeringen: kunna icke valutasvårigheterna i Sverige
minskas genom att man upptar ett dollarlån på 100 eller 200 miljoner
dollar? Kan icke belastningen spridas, så att icke bara en näringsgren får bära

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Svar på fråga. (Forts.)

bördorna? En pappersransonering på 25 procent i Sverige betyder arbetslöshet
i civiltryckerierna, vid tidningsföretagen, de litografiska företagen, bokbinaeri-,
kartong- och emballagefabrikerna. Hur rimmar denna ransonering med efterkrigsprogrammets
krav på full sysselsättning?

Det var emellertid glädjande att böra, att regeringen förutsätter en frivillig
ransonering av papperskonsumtionen inom Sverige. Det är bara att hoppas, att
denna väg är framkomlig.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts på kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 89, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.; och

nr 90, angående inköp av Källstorps Södergård i Ljungby och Dörby socknar,
Kalmar län; samt

till statsutskottet propositionen, nr 102, angående anslag för budgetåret 1947/
48 till konstfackskolan m. m.

§ 8.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den på kammarens bord liggande
motionen nr 337 av herrar Ilåstad och Birke.

§ 9.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet angående tilldelningen
av kvävegödselmedel för veteodlingen, m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1947/48 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—46.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1947/48 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 10. 2

Utgifter
under riksstatens
tredje
huvudtitel.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Anslag till
V trikesdeparUmentet:

Avlöningar.

Punkten 1, angående Utrikesdepartementet: Avlöningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan lämnade herr talmannen på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som anförde:
Herr talman! Då jag begärt ordet vid föredragningen av tredje huvudtiteln är
det inte för att framföra några invändningar mot statsutskottets betänkande.
Det vore ju helt omotiverat, eftersom utskottet har utan meningsskiljaktighet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag under de olika punkterna. Men saken är den
att det på sista tiden har förekommit en hel del pressdebatt om utrikesförvaltningen,
rekryteringen av dess personal, dess organisation m. in. Jag finner det
riktigast att inför riksdagen ta upp några av de frågor, som behandlats i pressen,
och ge svar på en del kritiska anmärkningar. Riksdagen har ju att årligen
ta ståndpunkt till organisations- och anslagsfrågor och är alltså rätt forum
för debatt om dessa spörsmål.

En del av kritiken är av den art att den kan avfärdas mycket lätt. Det har
t. ex^ påståtts och upprepats i åtskilliga tidningar, att vid rekryteringen av utrikesdepartementets
personal hänsyn tas till adlig börd och till förmögenhet.
Dessa påståenden vittna om en total okunnighet i saken. Under årtionden har
inom utrikesdepartementet funnits en särskild antagningskommission, som prövar
dem som söka sig in på banan. För närvarande sitta i denna kommission två
ledamöter av riksdagens första kammare, lektor Pauli och professor Andrén,
vidare två framskjutna representanter för näringslivet, konsul Lundgren i Cellulosaföreningen
och direktör Frisell i Jernkontoret. Jämte dessa fyra ha vi den
nuvarande landshövdingen i Linköping, såsom ordförande, och slutligen kabinettssekreteraren
och personalchefen i utrikesdepartementet. Det är löjeväckande
att tro att denna antagningskommission skulle låta sig bestämmas av adligt
namn eller av förmögenhetsställning hos aspiranterna.

En kritik av samma ovederhäftiga art är den som går ut på att utrikesdepartementet
är ett ämbetsverk, som arbetar under de mest omoderna och förlegade
former. En tidning har påstått, att industrifolk som kommer i kontakt med »de
ålderdomliga och förfärliga former vårt svenska utrikesdepartement är beryktat
för» skarpt reagerar häremot. Den nämnda tidningen har åberouat som
sagesman en artikelförfattare i tidskriften Industria, men har obesvärat''karikerat
vad denne sagt. Där yttras i själva verket bl. a. att vår utrikesrepresentation
är i stort sett väl organiserad, framför allt vis-ä-vis stormakter och
grannländer. Vidare uttalas där, att våra diplomater ha förståelse för moderna
problem och en av traditionen vunnen förmåga att finna lösningar på dem.

Jag vill för min del säga, att talet om de ålderdomliga och förfärliga arbetsformerna
är tomt prat. Det finns tillräckliga belägg för att utrikesförvaltningens
arbete högt uppskattas av näringslivets representanter. Vi mottaga
emellanåt vältaliga uttryck härför. Jag har personligen en viss erfarenhet av
svensk förvaltning och jag anser, att utrikesdepartementet inte på något sätt
står tillbaka för andra ämbetsverk, när det gäller effektivitet i arbetet. Snarare
är det ,så att personalen på grund av sin mångsidiga utbildning vid legationer
och konsulat i skilda länder ofta är mindre byråkratisk och formalistisk och
arbetar under mer praktiska former än vad som är fallet i åtskilliga andra verk.
Betecknande är också att tjänstemän i utrikesförvaltningen inte sällan mottaga
anbud att gå i enskild tjänst eller att fullgöra uppdrag inom andra offentliga
institutioner. Den nyss citerade artikeln i Industria innehåller för övrigt den
uppgiften att det allt oftare förekommer utlånande av tjänstemän från utrikesdepartementet
till exportföreningen. Detta tyder inte precis på att personalen i
.utrikesdepartementet skulle utmärka sig genom bristande effektivitet. Det kommer
i själva verket så ofta önskemål om att få låna utrikesdepartementets tjäns -

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Anslag till Utrikesdepartementet: Avlöningar. (Forts.)
temän till andra uppgifter, att departementet i många fall tyvärr inte kan
efterkomma önskemålen.

Om jag övergår till den seriösa kritiken så vill jag först betona att uppslag
till reformer och förbättringar alltid äro välkomna. Både när det gäller rekryteringen
av personalen och i fråga om personalbehovet och organisationen kan
det då och då finnas skäl till en översyn.

Under diskussionen om personalen har gjorts det påpekandet, att karriären
har ett så stort antal chefsbefattningar — ministrar, generalkonsuler och avdelningschefer
i departementet — att flertalet tjänstemän förr eller senare når
dessa poster. Man har sedan jämställt de nämnda chefsposterna med tjänster i
motsvarande lönegrader i andra verk och på grundvalen av statistiska beräkningar
kommit till den slutsatsen att inom utrikesförvaltningen kravet på kapacitet
för chefsbefattningar nödvändigtvis är mycket lägre än i andra verk.

Denna bevisföring är oantastlig, men den visar bara — vad alla som reflekterat
på dessa frågor visste på förhand — att hela den hierarkiska trappstegen
är annorlunda konstruerad inom utrikesförvaltningen än i andra ämbetsverk.
Man skulle gott kunna säga, att tjänstemän där i regel befinna sig ett trappsteg
högre i graderna än vad de skulle göra, om de placerats in i ett annat verk. Man
blir kanske byråchef eller legationsråd inom utrikesförvaltningen när en befattningshavare
i ett annat departement inte skulle ha kommit längre än till
förste kanslisekreteraregraden. Den som blir minister i utrikesförvaltningen
•skulle kanske under eljest liknande förhållanden ha blivit byråchef i ett annat
verk. Det är emellertid internationella konvenanssynpunkter, som tvingat fram
denna upphöjelse inom utrikeskarriären. Vi måste ha ministrar i många främmande
länder, där arbetet i och för sig inte är mer krävande än att t. ex. ett
legationsråd skulle gå i land med det. Vi måste lägga stor vikt vid representantens
yttre ställning. Hans möjligheter att komma i förbindelse med det främmande
landets myndigheter och att intervenera till förmån för svenska intressen
ökas genom att han får en högre ställning.

Det vore slöseri med kraft, om man på alla chefsposter vid legationerna i utlandet
skulle placera personer med samma kvalifikationer som t. ex. generaldirektörer
i Sverige. Man bör komma i håg att många av våra legationer ha en
helt liten personal. De kunna mycket väl skötas av en rutinerad och omdömesgill
tjänsteman utan sådana särskilda kvalifikationer som man gärna kräver
av befattningshavare i samma lönegrad inom landet. Kanske säger man att
detta är ett orättvist gynnande av personer inom diplomatien. Men om de placeras
i en hög lönegrad och därmed följande ställning, så uppväges väl detta
ofta av olägenheterna med ett liv i främmande land, stundom under en ganska
utpräglad isolering. Jag skulle i detta sammanhang vilja göra en annan jämförelse.
Det finns inom tidningsyrket ett stort antal chefsposter, som innehas av
chefredaktörer. Men fastän dessa ha samma titel och till arten samma ställning
och uppgifter, så är det i verkligheten en sior skillnad mellan chefredaktören
för en liten provinstidning och chefredaktören för en stor huvudstadstidning.
Man stäiler inte samma krav på alla chefredaktörer, precis som man inte ställer
samma krav på alla legationschefer.

Jag kunde göra ännu en jämförelse med journalistyrket. Det bär nyligen
sagts om diplomaternas uppgifter, att vad som kräves av dem är, att de kunna
något om mångahanda ting. Det förefaller vara en träffande karakteristik också
av tidningsmännen. De skriva om de mest olikartade ämnen utan speciella
fackinsikter i varje ämne. En erfaren och intresserad tidningsman, som följer
med den offentliga debatten, kan ge läsarna en värdefull orientering på mycket
skilda fält. En diplomat kan också i sin rapportering ge en orientering som är
av värde, ä.ven om han inte besitter fackkunskaper på varje område, som han be -

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Anslag till Utrikesdepartementet: Avlöningar. (Forts.)
handlar i sina rapporter. Han kan intervenera i en fråga om tillvaratagande av
svenska handelsintressen utan att vara kommersiell eller teknisk expert inom
den varubransch det gäller. Han kan framgångsrikt uppträda som förhandlare
med stöd av expertis som tillhandahålles av andra.

Frågan om rekryteringen av utrikesförvaltningens personal är ständigt aktuell.
Man kan diskutera vilka akademiska examensmeriter som äro lämpligast
för yrket. Det kan t. ex. råda olika meningar om huruvida proportionen av jurister
bland tjänstemännen är för stor i förhållande till befattningshavare med
nationalekonomiska, kommersiella, statsvetenskapliga eller historiska fackstudier.
Jag skall inte nu gå närmare in på dessa frågor. Jag vill emellertid understryka
att antagningskommissionen enligt författningen har synnerligen fria
händer vid prövningen och sålunda inte är bunden av de allmänna behörighetsvillkoren.
En av svårigheterna med rekryteringen är, att det måste krävas ett
visst mått av språkkunskaper för tjänstemännen. Många avskräckas nog från
att söka sig in på denna bana av medvetandet att de inte ha tillräckliga språkkunskaper.
Jag hoppas att i det avseendet en reform skall inom en nära framtid
kunna genomföras. Utrikesdepartementet har fått en betydande donation,
vars avkastning får användas bl. a. till utbildning av tjänstemän. Min tanke är
att unga aspiranter skola kunna få stipendier från denna fond för att vistas
en tid i utlandet och bättra på sina språkkunskaper. Därigenom skulle man
kunna antaga attachéer, innan de visat sig fylla kraven på språkkunskaper,
och sålunda vidga ramen för utrikesdepartementets rekrytering, vilket givetvis
vore önskvärt.

Man har också i den offentliga debatten påstått, att de ekonomiska villkoren
för tjänstemännen äro så dåliga, att detta avskräcker dem som inte ha personlig
förmögenhet. Attachéarvodena för dem, som tjänstgöra i Stockholm, äro
emellertid avpassade efter amanuenslönerna i andra verk. Att bli attaché i utrikesdepartementet
är alltså inte ekonomiskt sämre än att bli amanuens i vilket
som helst annat ämbetsverk. Föreställningen att utrikesdepartementets
attachéer skulle ha representationsplikter och därför stå i en finansiellt sämre
ställning är naturligtvis felaktig. För övrigt har en viss reglering uppåt av
både amanuens- och attachéarvoden skett genom beslut av riksdagen i förra
veckan. Vad beträffar de attachéer, som skickas ut till legationer och konsulat,
så få de särskilda ortstillägg. Jag vill inte påstå att deras arvoden alltid
äro tillfredsställande, men jag tror inte att rekryteringen påverkats i nämnvärd
grad härav. Man måste nämligen beakta, att befordringsutsikterna inom
utrikesförvaltningen på längre sikt äro gynnsammare än i många andra verk.
Detta är en given följd av de relativt talrika chefsposterna.

Såsom jag redan sagt anser jag det endast nyttigt att få uppslag till reformer
beträffande utrikesförvaltningen. Men de framkastade förslagen äro ibland
föga genomtänkta. Då t. ex. någon ifrågasatt, att man skulle plocka in personer
från andra verksamhetsfält, inte bara på en del chefsposter — vilket ju
alltid har förekommit — utan också i stor utsträckning på mellangradsplatserna,
så tror jag att en sådan personalpolitik skulle få till effekt att göra banan
jdterst oberäknelig och därför avskräcka dugliga ungdomar från att söka
sig in som attachéer. Det har sagts, att utrikesdepartementet inte har någon
personalpolitik. Emellertid har departementet en särskild personalchef, som
ständigt sysslar med frågor om befattningshavarnas lämpligaste placering för
tillgodoseende av såväl tjänstens krav som utbildningsintresset.

Det brukar ofta från näringslivets sida yrkas på en ökning av legationerna
och konsulaten. Jag är också medveten om att handelsförbindelsernas och sjöfartens
utveckling nödvändiggör att då och då en översyn av organisationen
kommer till stånd. Den senaste utredningen i större skala verkställdes av den

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Anslag till Utrikesdepartementet: Avlöningar. (Forts.)
s. k. amerikautredningen så sent som. 1943 ock 1944. Dess förslag ledde till
att ett jämförelsevis betydande antal nya befattningar inrättades i Nord- och
Sydamerika. Helt nyss har en svensk regerings delegation gjort en rundresa
i Sydamerika och på grundvalen av sina iakttagelser bl. a. i dagarna gjort eu
framställning om ytterligare ökad svensk representation i Sydamerika. Jag
vill livligt hoppas, att vissa av förslagen skola kunna realiseras vid nästa års
riksdag. Det är också med tillfredsställelse jag finner av föreliggande utskottsutlåtande,
att statsutskottet ställer sig välvilligt till inrättande av ett
eller annat lönat konsulat på platser, där för närvarande blott finnas olönade
konsuler. Men självfallet är det alltid en avvägningsfråga, hur stora utgifter
vårt land skall kunna åtaga sig för utrikesförvaltningens expansion. Kravet
på nödig sparsamhet i förvaltningen bör ju också gälla utrikesförvaltningen.
Det är lätt att yrka på ökad personal och olika slags specialrepresentanter för
skilda intressen. När sådana funderingar omsättas i kalla siffror kan det inträffa,
att kostnaderna vida överstiga vad som kan anses vara en rimlig utgift
för det angivna ändamålet.

Vidare yttrades ej. Utskottets d punkten gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 2—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 94, angående vissa investeringar i postverkets fond för budgetåret 1947/
48 m. m.;

nr 103, angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förvaltning stående fastigheter vid Falsterbokanalen;

nr 104, angående anslag till bidrag till vissa kommundkationsändamål; och

nr 107, angående vissa investeringar i statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1947/48.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj ris proposition
angående anslag till Förenta Nationerna m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
motion angående införseltull på skaldjur.

nr 12, i anledning av väckt Motion an gående

införseltull
''på

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, TI: 164, skaldjur.
av herr Utbult m. fl., hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att en införseltull
på 1 krona per kg måtte åläggas alla slag av importerade skaldjur».

Utskottet hemställde, att motionen II: 164 av herr Utbult m. fl., angående
införseltull på skaldjur, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående införseltull på skaldjur. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Utbult: Herr talman! Att få kammaren att gå med på att tillstyrka
den föreliggande motionen om tull på skaldjur, då ett enhälligt bevillningsutskott
avstyrkt, är naturligtvis inte att tänka på, men då jag är en av motionärerna
måste jag framföra några synpunkter.

Någon verklig motivering för avslagsyrkandet finns ju inte i bevillningsutskottets
betänkande. Tvärtom skriver utskottet: »Enligt utskottets mening
äro de svårigheter, som fiskerinäringen och i detta sammanhang särskilt skaldjursfisket
kan hava att kämpa mot, väl värda att av riksdagen beaktas.» Om
det ligger något bakom utskottets här uttalade mening, så hade det ju varit
naturligt att tillstyrka motionen eller anvisa ett bättre sätt än där föreslagits
för att komma till rätta med förhållandena och få till stånd ett skydd för den
befolkningsgrupp det här är fråga om.

Under kriget har en reglering av import av fisk ägt rum gällande all färsk
fisk. Skaldjur medtogos därvid icke. Den första kungörelsen utfärdades den 3
januari 1941 och den sista den 6 mars 1942. Detta gjorde att efter krigets upphöjande
1945 importen och försäljningen av skaldjur till vårt land kunde
igångsättas utan att importlicenser behövde utverkas, något som var behövligt
för alla andra varor, även för alla slag av fisk. Verkningarna av denna import
visade sig ganska snart, och vid början av 1945 års riksdag gjordes en framställning
till länets riksdagsmän från en hel del hummerfiskare i norra Bohuslän
att redan då göra en framstöt i riksdagen för att få fram ett skydd mot
den redan då stora importen av skaldjur.

Då denna deras framställning icke ledde till någon åtgärd från nämnda riksdagsmäns
sida, vände samma fiskare sig till sin organisation, som i sin tur
gjorde framställning till regeringen om importförbud för skaldjur, så att importen
skulle kunna regleras med hänsyn till det svenska fisket. Denna framställning
avslogs av regeringen förliden höst, så långt jag vet utan motivering,
och med anledning av denna behandling har motionen nr 164 i denna kammare
kommit till.

Såväl i motionen som i utskottsbetänkandet upplystes om att hummer, kräftor
och räkor i Danmark äro belagda med eu tull av 1 krona per kg. Kräftdjur
torde draga en tull av 120 mark per kg i Finland. Dessa upplysningar
torde inte vara någon motivering för avslag på motionen utan tvärtom.

I fråga om Norge säger utskottet, att såvitt kunnat utrönas skaldjur där äro
fria från tull. Detta att det inte är någon tull på skaldjur där har liten eller
ingen betydelse för våra fiskare. Tullen ligger ju för dem i stället i att de, om
de skulle lyckas sälja några kg skaldjur i Norge, inte får mer än 70 öre per
krona i stället för hundra.

Vidare talar utskottet om att vid tre olika tillfällen, nämligen åren 1932,
1934 och 1937 i riksdagen väckts motioner om införande av tull å skaldjur.
Detta visar väl ändå, att det har funnits och alltjämt finns ett starkt behov
av ett skydd för just denna näringsgren. Hade detta behov inte funnits, hade
väl inte frågan återkommit gång efter annan.

Utskottet säger vidare, att det icke är övertygat om att den åtgärd, som förordas
. i motionen, nämligen införande av tull på skaldjur, skulle vara den
lämpligaste för avhjälpandet av skaldjursfiskets svårigheter. Det finns enligt
min mening inte mer än två vägar att välja på i detta fall. Den ena
är att införa importförbud på skaldjur för att kunna reglera importen genom
0^censer’ e^r behovsprövning med hänsyn till det svenska fiskets fångstförhållanden,
och den andra möjligheten är att införa en kraftig införseltull
på skaldjur. Man kan också göra bådadera.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående införseltull på skaldjur. (Forts.)

Den första möjligheten bär regeringen sagt nej till förliden höst; den andra
möjligheten har bevillningsutskottet nu sagt nej till i sitt betänkande.

Vidare säger utskottet i sitt betänkande något som är ganska underligt: »Saväl
praktiska som principiella svårigheter torde vidare föreligga att utforma bestämmelserna
så, att tullen komme att drabba endast den egentliga importen och
icke jämväl svenska fiskares införsel av egen fångst från internationellt vatten.»
Jag har svårt att fatta varifrån utskottet har kunnat få eu sådan tanke. Utskottet
har förut i sitt betänkande talat om att saväl i Danmark som i Finland
vissa slag av skaldjur äro belagda med eu tull; det är väl ingen, icke ens inom
utskottet, som tror, att t. ex. danska fiskare betala någon tull på skaldjur, som
de själva fiska och försälja i Danmark!

För det andra ha vi nu en tull på ett visst fiskslag här i Sverige på^en krona
per kg, som har varit gällande sedan 1933. Nämnda fiskslag är också importreglerat,
så att det icke får importeras större partier än som det verkligen finns
behov av efter det att de svenska fiskarenas fångster äro avyttrade. Några svårigheter
att utforma bestämmelser om tull på skaldjur föreligga alltså icke..

Till slut säger utskottet i sin motivering, att frågan om stöd åt skaldjursfisket
kan antagas bli föremål för prövning vid behandlingen av de förslag, som
1945 års fiskeriutredning framfört i sitt ovan nämnda betänkande. Ja, det kan
ju tänkas att ett sådant förslag eventuellt kan framkomma, då regering och riksdag
komma att ta ställning till fiskeriutredningens förslag. Men det kan också
tänkas, och det torde vara det troligaste, att intet sådant förslag framkommer,
alldenstund regeringen så sent som förliden höst avslog en framställning från
fiskarenas organisation om en importreglering för skaldjur och då andra kammaren
om några minuter kommer att genom avslag a motionen omintetgöra den

andra möjligheten, nämligen en importtull på skaldjur.

Vidare vill jag i detta sammanhang påpeka, att fiskeriutrednmgen framhållit,
att skaldjuren böra importregleras i likhet med vad som nu sker med annan fisk.

Till sist, herr talman, kan jag icke annat än uttala min förvåning över att da
importlicenser fordras i fråga om nästan allt, som skall hit importeras, denna
lyxvara, som hummern i första hand är, skall få fritt importeras utan någon
som helst reglering till förfång för en producentgrupp, 2 000 å 3 000 fiskare,
som har detta fiske till sin huvudnäring och på detta sätt är lämnad helt utan
skydd. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Svensson i Ljungskile.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Utbult menade, att bevillningsutskottet
i sitt avstyrkande av hans motion inte förebringat någon egentlig
motivering. Jag tillåter mig ifrågasätta, huruvida herr Utbult inte här gjort
sig skyldig till eu ganska avsevärd överdrift.

Bevillningsutskottet har ju anfört såsom en väsentlig anledning till sitt avstyrkande
det förhållandet, alt 1945 års fiskeriutredning så sent som den 2
januari i år, alltså för blott några veckor sedan, avlämnade sitt betänkande,
i vilket fiskerinäringens efterkrigsproblem i dess stora sammanhang skärskådas.
Utredningen framlägger ju där förslag till olika åtgärder, som syfta till
att stödja bland annat skaldjursfisket, alltså just vad herr Utbult tagit upp i
sin motion. I fiskeriutredningens betänkande framföras olika förslag angående
viss reglering av priset på fisk m. in., förslag som, till skillnad från nu gällande
författning om prisregleringsavgift på fisk, även skulle gälla skaldjur.
Ja.g tycker, att herr Utbult borde omnämnt denna omständighet i den redogörelse,
som han lämnade.

Herr Utbult anser, att man för att avhjälpa skaldjursfiskets svårigheter inte
har mer än två vägar att välja på. Antingen måste man gå importförbudets

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående införseltull på skaldjur. (Forts.)
väg eller införa en kraftig införseltull eller också, som han sade. göra båda
delarna. Jag vet inte om kammaren är benägen att reflektera på dylika linjer
för vår handelspolitik i nuvarande läge. Enligt min uppfattning i varje
det näppeligen importförbudens eller de kraftiga införseltullarnas väg som vårt
land för närvarande har att beträda. I stället hyllar jag den uppfattningen, att
vi skola göra vad som är möjligt för att underlätta handelssamkvämet mellan
vart land och andra länder. Det är väl i alla fall så, att den enda möjligheten
att få till stand nagon lättnad i de allmänna hushållningssvårighetema i världen
är just att förbättra och underlätta handelssamkvämet länderna mellan.

Herr Utbult talade också om fiskarenas betryck. Det må vara, att de ha
små besvärligheter att kämpa med. Jag skall inte här ingå på prissättningen
av de produkter, som närmast äro föremål för herr Utbults motion, men, därest
sa önskas, kan jag lämna uppgifter härom, och de torde ge vid handen att prisläget
dock här är icke. så litet högre än vad det var före kriget. Förhållandet
har nog bland annat, sin grund i vissa fångstbegränsande åtgärder från fiskarenas
egna organisationers sida.

En omständighet vill jag till slut påpeka, herr talman, som jag tror har
medverkat till att bevillningsutskottet, enhälligt har avstyrkt motionen, och det
är att ett bifall till densamma skulle innebära en ensidig inriktning mot ett av
vara grannländer, nämligen Norge. Vi anse inte, att en handelspolitik så gestaltad
^är någonting att rekommendera riksdagen. Vi ha inte velat medverka
till en åtgärd av den beskaffenheten.

i.,1Hfrr .talman! Med hänvisning till vad jag här har anfört vrkar jag bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Herr talman! På grund av eit viktigt sammanträde i
hemorten i torsdags blev jag förhindrad att närvara vid plenum i bevillningsutskottet,
när denna fråga behandlades. Om jag varit närvarande, skulle jag
sagt ett par ord till förmån för denna motion. Men då jag blev förhindrad att
göra detta, tar jag mig friheten att här nu i stället säga vad jag då tänkt
saga.

• ^ utskottets betänkande heter clet: »Enligt utskottets mening äro de svårigheter,
som fiskerinäringen och i detta sammanhang särskilt skaldjursfisket
kan hava att kämpa mot, väl värda att av riksdagen beaktas. Utskottet är emeli™
icke övertygat om att den åtgärd, som förordas i motionen, nämligen
j °r an det av tull å skaldjur, skulle vara den lämpligaste för avhjälpande av
dessa svårigheter.» Det talas i stället om planer på att införa prisregleringsavgitt
inte bara pa fisk utan även på skaldjur.

Varför vilar man då på hanen? Varför sätter man inte i gång och gör något?
Jag tycker också att det är ganska märkvärdigt, att fiskarena gå in för denna
tull Iramtör varje annan åtgärd.

Eftersom vi ha ganska gott om tid i dag, kan jag inte underlåta att till
kammarens protokoll ge ett exempel på hur man bland fiskarena ser på denna
iraga. Jag tar mig friheten att läsa upp ett brev från en hallandsfiskare. Han
skriver sa har: »Här på hallandskusten, som jämväl efter kusten i övrigt
uppigenom idkas ett rätt intensivt fiske efter hummer och krabbor Bland fiskarena
ar det mången som driver detta fiske ,som huvudnäring, och i andra fall
ar det dessa yrkesutövare som på äldre dagar övergå till detta fiske. I båda
1 alien ar det i allmanhet deras huvudsakliga inkomst. Hummerfisket liksom
Krabbtisket bär under de gångna åren, då import av naturliga skäl inte kunnat,
aga rum, givit en dräglig inkomst för dess utövare, och avsättningen har
varit normal. Nu sedan freden återställts har saken kommit i ett annat läge,

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående införseltull på skaldjur. (Forts.)
ett läge som för fiskarena ställer sig mycket bekymmersamt i fråga om avsättningen
av dessa varor, detta med anledning av den stora import som äger
rum, i synnerhet från Norge. Jag vill i detta fall nämna att under högsäsongen
— den 15 sept. 1946 och en tid framåt — importen från detta land blev
så intensiv att genom deras översvämmande av marknaden och deras dumping
av priser, delvis beroende på valutan, gjorde att det praktiskt taget ej gick
att sälja våra fiskares produkter, ja, det gick så långt att fiskarena måste ta
i land sina redskap och sluta fiska på grund av avsättningssvårigheter.» — Så
ser man på denna fråga från fiskarenas synpunkt.

När jag i går kväll läste bevillningsutskottets avstyrkande betänkande, kom
jag att tänka på den gamla anekdoten om bleckslagarpojken, som lag högst
uppe på takstolen i ett hus i Stockholm. Han förlorade fotfästet och ropade:
»Hjälp mig, Herre Gud!» Men när han kom ned till foten av taket, fick han
tåg i takrännan, och då skrek han: »Tack, gode Gud, nu behöver jag inte någon
hjälp, ty jag fick fatt i takrännan.» —■ Sa där är det med oss också. Under
hela kriget ha fiskarena satt sina liv på spel för oss och gjort allt vad som
kunnat göras. Men när nu fiskarena begära litet erkänsla för sitt arbete, komma
vi med alla slags motskäl. Nu sägs det här att vi skola inte göra så som
fiskarena vilja ha det, utan vi skola göra det som är mycket bättre. Kan nu
detta genomföras, är jag naturligtvis mycket glad för det. Jag vädjar till dem
som ha saken om hand att sätta i gång så fort som'' möjligt, så att det hela blir
ordnat. Det heter ju, att medan gräset gror, dör kon. När fiskarena nu behöva
denna hjälp, bör man oökså tillmötesgå! dem så mycket som möjligt. Och anser
man att det är klokare att gå andra vägar än dem fiskarena föreslagit, bör
man kanske göra det. Men om jag själv suttit med i bevillningsutskottet i
denna fråga, hade jag resonerat som så, att då fiskarena själva anse att en
sådan här tull bör införas, är det nog bäst att det ordnas så. Den som har
skon på sig vet bäst själv var den klämmer.

I detta anförande instämde herrar Carlsson i Bakeröd, Pettersson i Dahl,
Andersson i Dunker och Boman i Stafsund.

Herr Utbult: Herr talman! Jag ber att få föreslå att utskottets betänkande
återremitteras till utskottet för att utskottet skall få tillfälle att föreslå de
ändringar i tulltaxan, som erfordras vid bifall till motionen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har förut instämt i herr Utbults
yrkande, och jag ber nu i stället att få instämma i det nya yrkande han framställt.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet av
herr Hammarlunds anförande. Han talade--som jag tyckte — en smula känslo mässigt

om fiskarenas förhållanden. Det må han gärna göra, och jag tror att
han ger uttryck åt en uppriktig mening från sin sida. Det är klart att fiskarenas
allmänna läge i vissa fall kan vara bekymmersamt. I andra fall är det
måhända mindre bekymmersamt. Prisläget på de produkter, som det här är
fråga om, är i dag dock väsentligt annorlunda än det var tidigare. Beträffande
vissa av de ifrågavarande skaldjuren torde väl prisläget ligga mer än hundra
procent högre än tidigare. I fråga om vissa andra skaldjur är det så att de
svenska fångsterna inte fylla konsumtionsbehovet, utan vi äro nödsakade att
importera ganska väsentliga kvantiteter för att tillfredsställa den svenska marknaden.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion om
nedsättning
av stämpelavgiften
vid
köp och byte
av fast egendom.

Motiw. angående införseltull på skaldjur. (Forts.)

När herr Hammarlund talade för motionen, gjorde han sig skyldig till ett
litet misstag. Han tycktes utgå från att bevillningsutskottet här uttalat sig
för vissa prisregleringsåtgärder. Utskottet har inte gjort något sådant uttalande,
vilket däremot gjorts av 1945 års fiskeriutredning. Detta är omnämnt i
bevillningsutskottets betänkande. Utskottet har för sin del helt naturligt inte
velat taga ståndpunkt till fiskeriutredningens förslag. Detta skulle icke ha
varit i överensstämmelse med praxis, då ju ärendet är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Det är särskilt denna sistnämnda omständighet, som — vilket jag
framhöll i mitt föregående anförande — varit avgörande för bevillningsutskottet.
Riksdagen brukar ju inte fatta beslut i ett ärende, som man vet att Kungl.
Maj:t håller på att arbeta med i det ena eller andra avseendet. I detta fall är
det inte fråga om någon gammal utredning. Betänkandet avgavs så sent som
den 2 januari i år, och det torde sålunda uppfylla alla anspråk i fråga om
att vara med sin tid.

Herr Hammarlund klagade över att man inte visat fiskarena förståelse och
att man inte tillräckligt uppskattat de stora tjänster, som de gjort det svenska
folkhushållet under krigsåren. Jag ifrågasätter, om detta uttalande är helt
riktigt. Jag tror, att vi allesammans äro utomordentligt tacksamma för vad
fiskarena gjort. Ett uttryck för denna tacksamhet är ju de jämkningar i fråga
om krigskonjunkturskatten, för att taga ett enda exempel, som riksdagen
enhälligt beslutat just med hänsyn till de utomordentliga tjänster som fiskarena
gjort det svenska folkhushållet.

Herr Utbult har nu ställt ett yrkande om åter remiss. Jag finner detta
ganska meningslöst, enär första kammaren redan utan debatt bifallit bevillningsutskottets
hemställan.

Herr ''Hammarlund: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö säger att jag missuppfattat
bevillningsutskottets ståndpunktstagande, som i själva verket skulle
innebära att utskottet inte velat giva några som helst förhandsutfästelser. I
så fall är bevillningsutskottets betänkande ännu magrare än jag tänkt mig.
Jag vill endast konstatera detta.

^ Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det under överläggningen
framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet för
ny behandling; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 13, i anledning av väckt motion
om nedsättning av stämpelavgiften vid köp och byte av fast egendom.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det kanske kan förefalla överflödigt
att jag tar upp en debatt i en fråga, som varit föremål för behandling i
utskottet utan att jag själv reservationsvis anmält avvikande mening. Anledningen
till att jag i alla fall gör detta är den, att denna fråga flera gånger
varit uppe i riksdagen och att jag tror det kan vara skäl att för kammarens
ledamöter friska upp minnet en smula om vad saken verkligen gäller.

Redan 1929 års riksdag begärde en översyn över gällande bestämmelser i
stämpelförordningen. Bevillningsutskottet skrev då, att man konstaterat att en
revision behövde företagas, och framförde vissa synpunkter på frågan. Denna
återkom vid 1932 års riksdag, då utskottet alltså återigen hade att taga ställning
till densamma. Utskottet yttrade då bland annat: »Uppenbarligen i hu -

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion om nedsättning av stämpelavgiften vid köp och byte av fast egendom.

(Forts.)

vudsakligt syfte att vinna lindring i stämpelbeskattningen vid överlåtelse av
fast egendom har särskilt under de senare åren ett stort antal bolags- och föreningsbildningar
uppstått, vilka i realiteten utgöra enmansföretag. Den till
bolaget eller föreningen överlåtna fastigheten har med andra ord ''satts* på
aktier eller föreningsandelar. Om en dylik sammanslutning önskar överlåta
densamma tillhörig fast egendom, omfattar överlåtelsen visserligen formellt endast
aktierna eller andelarna i sammanslutningen men faktiskt själva fastigheten.
Härigenom undgår man vid överlåtelse den beskattning av värdeomsättning,
som är avsedd att utgå vid övergång av äganderätt till fastighet från en
person till en annan, och den fondstämpel, som skall erläggas vid överlåtelse
av aktier, utgör i regel endast en ringa bråkdel av den stämpelavgift, som skolat
utgå vid direkt överlåtelse av den fasta egendomen.»

Ändå vidtogos inga åtgärder. Frågan kom ånyo upp vid 1937 års riksdag,
och bevillningsutskottet avgav även denna gång ett yttrande i positiv riktning,
vilket antogs av riksdagen. Även vid 1944 års riksdag väcktes frågan,
och bevillningsutskottet uttalade sig åter för att en översyn av stämpelförordningen
borde ske. Riksdagen biföll även denna gång enhälligt utskottets
hemställan. När fortfarande ingenting åtgjordes, tillät jag mig i fjol interpellera
finansministern om hur saken låg till. Denna interpellation medförde
bland annat att jag ute från landet — särskilt från de större städerna och
främst från Göteborg — vid personlig uppvaktning och skriftligen fick eu
del material, som visade hur man vid fastighetsöverlåtelser drog sig undan
erläggandet av betydande stämpelbelopp. Finansministern svarade på interpellationen,
att han upptagit ärendet till behandling i departementet men inte
kunnat slutföra arbetet, emedan andra mera trängande göromål kommit emellan
och frågor av större vikt tarvat sin lösning.

När det nu förefaller som om det inte skulle vara möjligt att inom en överskådlig
framtid få en rättelse till stånd, har jag försökt gå en annan väg. Då
man inte vill vidtaga åtgärder för att den stämpelskatt som enligt författningen
skall utgå verkligen erlägges, föreslås i motionen att en sänkning av stämpelavgiften
vid fastighetsöverlåtelse skall ske till samma belopp som utgår vid
överlåtelse av aktier. Utskottet har även i år ställt sig positivt till saken. Utskottet
förklarar sig i likhet med motionärerna anse att den förefintliga ojämnheten
bör undanröjas och finner att åtgärder böra vidtagas för att förebygga
ett kringgående av gällande bestämmelser om lagfartsstämpeln. Jag förstår de
skäl som föranlett utskottet att icke redan nu föreslå en lagändring, och jag
har därför inte reserverat mig i utskottet. Jag förväntar emellertid — som jag
förmodar i likhet, med övriga ledamöter i utskottet —- att åtgärder nu äntligen
vidtagas för att lösa denna fråga.

Jag skall tillåta mig alt inför kammaren med ett par exempel belysa det
tillvägagångssätt som nu begagnas för att kringgå stämpelförordningens bestämmelser.
I motionen talas det om det fall, att ett par unga äkta makar vilja
förvärva en fastighet. De måste då ikläda sig avsevärda skulder. Fastigheten
betingar kanske ett pris av 100 000 kronor, men köparna förfoga kanske inte
över ens hälften av detta belopp. Stämpelavgiften utgår dock på hela beloppet
och blir i detta fall 1 000 kronor. Köparna få alltså låna upp pengar för att
klara köpet, men inte nog med det, do få också låna pengar för att kunna betala
lagfartsstämpeln till staten. Om nu lagfartsförfarandet innebure garanti
för att äganderätten verkligen övergått till köparna, vore det kanske någon
mening med det hela. Men så är ju inte fallet. Lagfarten innebär bara ett konstaterande
av att erforderliga formaliteter äro uppfyllda. Om fastigheten nu i
stället äges av ett aktiebolag och man säljer aktierna, vad blir då stämpeln?

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion om nedsättning av stämpelavgiften vid köp och hyte av fast egendom.

(Forts.)

Ja, den blir 300 kronor! Man frågar sig — vilket är anledningen till våra upprepade
framstötar — varför denna skillnad skall få bestå. Staten förlorar 700
kronor på denna affär.

Men jag skall taga ett annat exempel, som kanske ännu mera drastiskt belyser
burudana förhållandena äro. En fastighet äges av ett aktiebolag eller en
förening — i Stockholm finnas talrika exempel härpå — och fastigheten försäljes
genom försäljning av aktierna eller andelarna. Låt oss säga att fastigheten
är värd 1 miljon kronor. Ägaren, d. v. s. fastighetsbolaget eller fastighetsföreningen,
har ett nominellt kapital på kanske 100 000 kronor. Det är aktieposten
som säljes, och i enlighet med gällande bestämmelser uttages en stämpelavgift
av 300 kronor. Om en enskild person köper fastigheten genom vanligt
köpebrev, får han betala 10 000 kronor i stämpel. Det är alltså i detta fall inte
mindre än 9 700 kronor i stämpelmedel som undandragas staten.

Jag skulle kunna draga fram ännu flera exempel, men det sagda får vara
tillräckligt för att belysa hur förhållandena ligga till.

Det ser ut som om den nuvarande finansministern inte har tillräckligt intresse
för denna sak. Jag är övertygad om att det är mycket stora belopp som
årligen frånhändas staten på detta sätt. Därför har jag velat framföra dessa
synpunkter, och jag förväntar att man nu äntligen vidtager åtgärder för att
lösa frågan. Den är säkerligen inte enkel att lösa, men med vår nuvarande
finansministerns förmåga att föreslå uttagande av skatter tror jag nog att han
klarar även denna sak, bara viljan finns.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Då herr Jonsson i Skedsbygd inte
framställt något yrkande, har jag ingen anledning att i detalj uppehålla mig
vid hans anförande. Jag vill bara helt kort för kammaren ge till känna, att
vi inom utskottet icke utan sympati följt den aktivitet, som motionären i olika
sammanhang sedan ganska många år tillbaka har ådagalagt och alltjämt ådagalägger
i denna fråga. Utskottet har givit tillkänna, att det i likhet med motionärerna
anser, att de ojämnheter i fråga om stämpellagstiftningen, som äro
förhanden i det hänseende som motionärerna påpekat, böra undanröjas. Jag har
alltså inte anledning till annat än att understryka utskottets uttalande. Jag
vill emellertid ge detta understrykande en särskild adress. Finansministern
är tyvärr inte närvarande här i kammaren, men jag förutsätter, att min anhållan
befordras vidare till honom. Jag vill fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på vad utskottet säger i slutorden till sin motivering. Det heter där:
»Däremot vill utskottet ånyo understryka önskvärdheten av att den utredning
angående åtgärder för att förebygga ett krinc-gående av gällande bestämmelser
om lagfartsstämpel, varom hemställan gjordes av 1944 års riksdag, utan dröjsmål
slutföres». Bevillningsutskottet har nu så många gånger givit uttryck åt
sin mening i denna fråga, att utskottet anser sig ha anledning förvänta, att
man ifrån Kungl. Maj:ts sida tar någon hänsyn till vad utskottet har uttalat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Herr talman! Motionären omtalade hur det gick till när
man köpte ett jordbruk. Jag skall tillåta mig att ytterligare belysa detta genom
att nämna ett par ord om hur det går till i varje fall i mina bygder.

Vi tänka oss, att en ung man och en ung kvinna komma överens om att
gifta sig. De äro båda från jordbrukarhem, och ingen av dem har lärt sig
något annat än jordbruk. Nu vilja de skaffa sig en egen gård. Ett jordbruk

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion om nedsättning av stämpelavgiften vid köp och byte av fast egendom.

(Forts.)

blir till salu i deras bygd. Pojken går då till sin far och flickan till sin far och
frågar, om de inte kunde få borgen för att köpa detta jordbruk. I de flesta
fiall få de detta. Är inte denna borgen tillräcklig få de vända sig till andra
förmögna släktingar — om de ha några sådana — och be dem om hjälp. Så
köpa de den där gården. Det blir en del utgifter för densamma. En av de
besvärligaste utgifterna blir lagfartsstämpeln. Det är en sak som man i allmänhet
inte har tänkt på. Den utgiften kanske kommer någon gång fram på
sommaren.

Det var ju så i gamla tider, att man inte behövde betala denna lagfartsstämpel
vare sig första eller andra året, utan man kunde vänta med detta. Men nu
har ju lagen blivit ändrad. När jag var hemma häromdagen tog jag fram köpebrevet
på min egen gård och tittade på det. Det var underskrivet hösten 1909,
men jag hade inte haft råd att betala stämpeln förrän år 1911. Jag hade mycket
besvär under dessa två år, ty den förre ägarens skatter blevo inblandade i
mina. Eftersom jag inte hade sökt lagfart var det ju svårt att reda upp vem
som var rätter ägare till denna egendom. Som vi veta skall köpebrevet på en
gård visas upp vid mantalsskrivningen. Det uppstår nog även numera liknande
svårigheter i många hem, när två unga människor gift sig och köpt en gård.
Det blir gärna växelrytteri för att klara affärerna, och det börjar genast när
man skall skaffa fram pengarna till denna lagfartsstämpel.

För några år sedan höjde vi avgiften för lagfartsstämpeln. Det var när
direktörer och tandläkare och andra började köpa upp den svenska jorden.
Då tyckte vi inte att det var någon större orättvisa att de fingo erlägga denna
stämpelavgift. Men nu är det ju rena bondeungdomen som köper jordbruk och
som skall betala denna stämpel.

När jag läste denna motion någon gång i januari månad, kom jag att tänka
på en händelse, som inträffade hemma i min bygd år 1914. Ni_ som äro äldre
minnas att det var det där året, när det var så oroligt i det politiska livet. En
folkskollärare från Malmö — han hette Värner Rydén — skulle komma till
mina trakter och hålla ett politiskt föredrag. En granne tiU mig, en gammal
förnämlig man, som var mycket intresserad av politiska frågor, kom då till
mig och frågade: vill du följa med in till sta’n och höra den röde folkskolläraren
ifrån Malmö tala? Jag kom på detta föredrag, och runt om mig satt
en del av ortens allra förnämsta jordbrukare. Efter debatt Värner Rydén hade
hållit ett mycket bra anförande gav jag till känna mitt bifall. Men det hade
nära nog slutat illa, därför att de gamla bönderna tyckte att det var för galet
att en bonde skulle ge sitt bifall till vad Värner Rydén hade sagt. Men vet ni,
mina damer och herrar, vad Värner Rydén talade om under så gott som hela
sitt föredrag? Han talade om skatt på fattigdomen. Det gick som^en röd tråd
genom hela hans föredrag. Han talade om att det fanns stämoel på växlar, att
det fanns lagfartsstämplar och en hel del sådana saker, varigenom man beskattade
det fattiga folket här i Sverige. När vi komma till makten skall all
sådan där beskattning på fattigdomen tas bort, sade han.

Jag satt här i dag och tänkte på att människorna äro sig lika vare sig de
äro högermän eller socialdemokrater. Vi äro nrecis likadana nu som vi voro
1914. Det har inte blivit någon större ändring. Stämpeln på växlar bär ju visserligen
tagits bort för en del år sedan, men lagfartsstämpeln är alltjämt kvar.
För min del anser jag att denna lagfartsstämpel bör sättas ned till det belopp
den ursprungligen lvdde på. Den var tillräcklig den gången. Jag hade sålunda
önskat att detta hade blivit gjort och att motionen hade bifallits.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i anledning av väckt motion
om skattefrihet för Samfundet De Nio.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Motioner om Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av väckta
fö^dixtshus m°ti°ner om beredande av skattelindring för folkets hus- och folkets parkoch
folkets ''föreningar.
parkför eningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr 0(lhe: Herr talman! Den fråga som nu är föremål för behandling är
föranledd av en av mig m. fl. väckt motion. Denna motion har tillkommit
med anledning av vetskapen om de besvärligheter, som folketshusföreningama
och f o 1 ke ts p a rbf ö ren i n gar n a många gånger ha att brottas med. Dessa föreningars
verksamhet går ju till största delen ut på att tillgodose behovet av möteslokaler
för olika föreningar. Denna uppgift anse vi motionärer vara av så
stor betydelse för samhället, att samhället också bör i möjligaste mån hjälpa
dessa organisationer i deras arbete. En sådan hjälp skulle, mena vi, kunna
erbjudas i form av den skattelindring, som vi i motionen ha pekat på.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att det även finns andra organisationer
— utskottet avser väl därmed t. ex. bygdegårdar — som också borde komma
i fråga i detta sammanhang, därest någon skattelindring skulle komma att ske.
Vi motionärer vilja till fullo instämma i detta. Att vi inte klart ha sagt
ut detta i motionen är väl närmast ett förbiseende, och detta har jag härmed
velat säga, ifrån. Vi förvänta givetvis att en ändring, om en sådan kan komma
till stånd, även bör omfatta dessa organisationer.

Utskottet har sett mycket välvilligt på frågan, vilket jag ber att få utv,
in sf°ra glädje över. Utskottet pekar på att en utredning, som sysslar
med liknande frågor, pagar, och utskottet förmenar att denna utredning skall
ta hand även om denna fråga. Med anledning därav har jag intet yrkande
att framställa. Jag vill bara understryka betydelsen av att denna fråga verkligen
kommer under utredning och vill uttala den förhoppningen, att denna
utredning kommer att resultera i ett för frågan önskvärt resultat.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Med anledning av att motionären uttalade
sin glädje över att denna fråga kommer under utredning vill jag påpeka,
att frågan redan _ lig ger under utredning. Enligt direktiven för denna utredning
skall utredningen även omfatta det spörsmål, som berörts i motionen. Det
råder ej och bör icke råda någon som helst tvekan om att utredningen omfattar
det av motionärerna berörda problemet och att riksdagen, när denna
utrednings förslag föreligger, skall få möjlighet att ta ställning till frågan
i dess helhet.

Härmed var överläggningen avslutad. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lydelse av § 8 mom. 2 bankoreglementet;

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

nr 5, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion
angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd
förvärva ammunition för dessa vapen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Ericsson i Sörsjön m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t an-^rätl förvärva
hålla om sådan ändring i gällande vapenkungörelse, att envar som hade till- ammunition
stånd att inneha skjutvapen skulle äga rätt att utan särskilt tillstånd för- f°r dessa
värva ammunition för dessa skjutvapen. vapen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, II: 6, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag ber till att börja med att få
tacka första lagutskottet för den relativt välvilliga behandlingen av den motion,
som redovisas i detta utskottsutlåtande och vars yrkande går ut på att de
som ha tillstånd att inneha skjutvapen skola utan särskilt tillstånd kunna
förvärva ammunition till dessa skjutvapen. Det är emellertid självfallet att
denna tacksamhet icke kan sträcka sig så långt som till att omfatta det resultat,
vartill utskottet har kommit, ty utskottet hemställer ju i sin kläm, att
förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag hade tänkt mig att det nu skulle ha funnits möjlighet att genomföra
den av motionärerna föreslagna ändringen. De inskränkningar, som införts i
fråga om ratten att inneha vapen och ammunition, voro inte från början så
synnerligen populära. Jag vill hänvisa till att under krig-såren 1940—43
väcktes flera motioner med ungefärligen samma yrkande som i den nu föreliggande
motionen. År 1940 hade inte mindre än omkring 40 ledamöter av
denna kammare, representerande samtliga här förefintliga partier, undertecknat
en sådan motion. Tyvärr ha en del av dessa ledamöter försvunnit av den
ena eller andra orsaken. Jag lyser för min del i alla fall frid över deras
minne vad det gäller deras uppfattning rörande frågan om rätten att inneha
skjutvapen och ammunition.

Då jag emellertid har för avsikt att ställa ett yrkande om bifall till den
i ämnet väckta motionen, anser jag det nödvändigt att ingå på en något utförligare
behandling av denna fråga. Kammarens ledamöter ha ju kunnat
få en föreställning om gällande bestämmelser på detta område, om de ha,
läst motiveringen till första lagutskottets förevarande utlåtande. Jag skall i
alla fall tillåta mig — särskilt med tanke på att det möjligen finnes någon
kammarledamot närvarande här, som inte har fått en riktig bild av det hela
— att lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i vapenkungörelserna.

Det förehåller sig på det sättet, att den som vill inneha ett skjutvapen måste
utverka särskilt tillstånd därtill. Ansökan härom, skall ingivas till vederbörande
länsstyrelse eller, när det gäller Stockholm, till överståthållarämbetet.

Motion angående
rätt
för innehavare
av
skjutvapen
alt utan

onntbil t till..

Nr 10.

Onsdagen den o mars 1947.

Motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd
förvärva ammunition för dessa vapen. (Forts.)

Men det är inte nog med detta, utan en ansökan om dylikt tillstånd måste passera
ortens polischef, som det åligger att behandla framställningen och antingen
tillstyrka eller avstyrka densamma. I regel blir ju vederbörande landsfiskals
yttrande avgörande för vad länsstyrelsen sedermera kommer att besluta.
Samma förhållande råder när det gäller ammunitionen till dessa skjutvapen.
Även i detta fall måste särskilt tillstånd sökas, och samma procedur som
när det gäller skjutvapnen måste alltså äga rum. Men det är en annan sak beträffande
denna ammunition, som såvitt jag kunnat finna icke omnämnts i motiveringen
i föreliggande utskottsutlåtande. Det är nämligen så, att den som
söker tillstånd att inneha skjutvapen också i ansökningen måste uppge den
vapenhandlare, hos vilken han tänker inköpa ammunition.

De väsentligaste restriktionerna i vapenkungörelsen genomfördes år 1934.
Det var ungefär vid den tidpunkten som den numera hädangångne före detta
dekorationsmålaren Adolf Hitler lyckades svinga sig upp till sin höga ställning
som tyska folkets ledare. Han var den förnämste och mest framstående
exponenten för en annan ideologi än den, som råder inom vårt demokratiska
samhälle. Tyvärr smittade denna hans ideologi, om jag så får kalla den, av
sig på andra länder, däribland vårt eget land. Vid den tidpunkten bildades här
en del Sammanslutningar, vilka accepterat den ideologi som den tyske före
detta dekorationsmålaren företrädde. Dessa sammanslutningar utgjorde den
egentliga orsaken till att man företog de nu gällande inskränkningarna i rätten
att inneha skjutvapen och ammunition. Syftet med dessa inskränkningar kan
därför sägas vara i och för sig lovvärt. Det lag en god tanke bakom de företagna
åtgärderna. Men för min del vill jag bestämt hävda att ifrågavarande
bestämmelser, i den mån de varit avsedda att hindra illojala medborgare från
att skaffa sig skjutvapen och ammunition, visat sig vara i stort sett ineffektiva.

Man frågar sig då: varför ha de varit ineffektiva? Jo, därför att man inte
har kunnat hindra illojala medborgare att ändå skaffa sig både skjutvapen och
ammunition. Och varpå beror detta? Jag vill svara med att anföra några exempel
som belysa hela tankegången.

Från det område av landet som jag närmast representerar känner jag flera
personer, vilka ganska tidigt började sympatisera med den förut omnämnde
före detta dekorationsmålaren i dennes strävan att förvandla åtminstone världsdelen
Europa till något annat än den varit förut. Efter det sista världskrigets
utbrott, och särskilt efter det att kriget pågått en tid, voro de svenska medborgare
som jag här syftar på fullfjädrade nationalsocialister. Tror nu någon
av kammarens ledamöter att dessa personer skulle ha visat sig pålitliga och
villiga att efter förmåga kämpa för vårt demokratiska samhälles frihet, om
Sverige vid något av de tillfällen då situationen var kritisk hade överfallits?
Svaret på den frågan torde ge sig självt, och det kan inte bli något annat svar
än nej. (Men dessa opålitliga personer ha ändå under hela tiden som kriget
varade innehaft både vapen och ammunition i lika stor utsträckning som
andra medborgare. I den mån de tillhört den frivilliga skytterörelsen ha de
också, i likhet med övriga medborgare, kunnat deltaga i skjutningar på våra
skjutbanor. Tack vare att jag känner dem så väl vet jag också, att de under hela
kriget haft möjlighet att bedriva jakt i precis samma utsträckning som andra
medborgare. Jag har iakttagit dem, och jag har sagt mig, att om någon skulle
avhändas rätten att inneha skjutvapen och ammunition, så borde det vara just
dessa personer, som ur samhällets synpunkt måste betraktas som illojala. Detta
har dock icke skett och kommer såvitt jag förstår icke heller att ske.

Man frågar sig varför. Ja, orsaken är helt enkelt den att vi här i landet
bygga på en viss rättsordning. Vi kunna inte utan vidare —• och det visa

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd

förvärva ammunition för dessa vapen. (Forts.)
även alla de överläggningar som under den senaste tiden förts här i riksdagen
— kriminalisera åsikter. Vi kunna inte utan vidare döma en person på blotta
misstanken att han eventuellt kommer att begå en olaglig eller ojust handling.
Det är väl i regel först sedan man kan påvisa att en brottslig handling begåtts
som det kan bli fråga om en fällande dom. Därför blir det praktiskt taget
alltid så, att man måste bevilja tillstånd att inneha vapen och ammunition
till alla människor som ansöka om det, både de ur demokratisk synpunkt lojala
och de illojala medborgarna.

Nu har första lagutskottet som skäl emot ett bifall till motionen framhållit
att det finns sådana medborgare, vilkas innehav av skjutvapen icke
undergått någon prövning av myndighet. Härmed avses sådana personer som
förvärvat skjutvapen före 1918. Dessförinnan hade vi icke några restriktioner
av den karaktär som vi sedermera fingo. Vidare är det tänkbart, säger utskottet,
att det bland dem som tidigare beviljats tillstånd kan finnas några
personer, som sedermera blivit olämpliga att inneha skjutvapen och ammunition.
Därför menar utskottet att det är bäst om bestämmelserna om tillståndstvång
bibehållas, så att man kan hindra dessa olämpliga människor
att köpa ammunition. Det är nämligen ammunitionsfrågan det här gäller. I
annat fall skulle man icke kunnat komma ifrån en allmän omprövning av
alla enskilda personers innehav av skjutvapen.

Jag tycker nog för min del att det är ett ganska egendomligt resonemang
som utskottet här för. Jag är övertygad om att samtliga ledamöter i första
lagutskottet behandlat denna fråga på samma sätt som de behandla alla
andra frågor som komma under första lagutskottets prövning, d. v. s. med det
allra största allvar, men utskottets resonemang är lika fullt ganska egendomligt.
Om de nuvarande bestämmelserna ur de synpunkter, som varit anledningen
till att bestämmelserna genomfördes, äro ineffektiva, så är det väl
lämpligare att upphäva dem än att inrikta sig på en allmän omprövning av
alla medborgare, som efter ansökan erhållit eller icke erhållit tillstånd att
inneha skjutvapen och ammunition. Jag förstår att man här tänker sig möjligheten
av att det finns sinnesförvirrade medborgare. Det händer ju att personer
på grund av en allmän läggning för brottslighet av omständigheterna
så småningom föras in på brottets bana och utveckla sig till verkliga brottslingar.
Men samhället kan helt säkert med nu gällande bestämmelser skydda
sig för sådana personer därest de inneha skjutvapen, och samhället är också
såvitt jag förstår skyldigt att göra detta. Emellertid är det ju inte bara
skjutvapen som kunna anses farliga för den allmänna säkerheten. Det finns
även många andra vapen, som äro nästan lika farliga om någon vill ta livet
av sig själv eller andra människor, t. ex. knivar, yxor, hammare o. s. v. Såvitt
jag förstår användas sådana redskap i ganska stor utsträckning när det gäller
att ta livet av andra människor eller, om man går i självmordstankar, att
avliva sig själv med. Jag skall här berätta en händelse som jag särskilt minns.

I min hemtrakt fanns det en person som ägde en hel del vapen av olika
slag för jakt och andra ändamål. Det kan då tyckas naturligt att denne man,
när han beslöt sig för att ta livet av sig, skulle göra det med hjälp av något
av de många vapen, som han innehade. Så skedde emellertid inte. I stället
sargade han av sig halsen med en ganska slö täljkniv. Han använde alltså
inte något av sina många skjutvapen.

Flera sådana exempel skulle kunna anföras. För inte så länge sedan var
det för övrigt en person som formligen slaktade tre medlemmar av familjen.
Han använde icke något skjutvapen, utan han brukade ett eggjäm. Vi kunna

Andra hammarens protokoll 1047. Nr 10. 3

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd
förvärva ammunition för dessa vapen. (Forts.)
också så gott som dagligen läsa i tidningarna om hur yxor, knivar och andra
eggjärn komma till användning i ganska stor utsträckning vid sådana våldsdåd.
Det finns alltså många andra verktyg — eller vapen om jag så får kalla
dem — att tillgå. Om nu forsta lagutskottet verkligen skulle vilja fullfölja
sin avsikt att säkerställa landets medborgare i här berörda avseenden, så
finns det som sagt möjlighet att ingripa också beträffande dessa vapen. Jag
hoppas dock att vi icke skola få vara med om ett sådant ingripande, ty det
skulle enligt min mening komma att verka löjeväckande om denna ärevördiga
institution skulle befatta sig med något dylikt.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag för min del icke kan godkänna
första lagutskottets ståndpunktstagande. Bestämmelserna om att man måste
ha tillstånd att köpa ammunition till det skjutvapen man erhållit rätt att inneha
äro enligt min mening ineffektiva när det gäller att tillgodose de syften, för
vilka bestämmelserna tillkommit. Därför anser jag ifrågavarande bestämmelser
vara onödiga. De väcka förargelse, och de förorsaka onödiga utgifter
för dem som behöva tillhandla sig litet jaktammunition. De förorsaka utgifter
för den enskilde, ty varje gång en person skall söka utverka tillstånd för inköp
av ammunition måste det betalas en viss avgift. Ävenså åsamkas samhället
som sådant vissa utgifter, därför att man här upprätthåller ett enligt min
mening ganska onödigt pappersregemente.

Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets förslag och bifall till den i
ämnet väckta motionen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag behöver endast hänvisa till
första lagutskottets motivering för avslag på motionen för att känna mig övertygad
om att andra kammaren skall bifalla utskottets hemställan. Visst kan
det se litet egendomligt ut att man ger människor rätt att inneha skjutvapen
men inte samtidigt ger dem generell rätt att också köpa ammunition. Första lagutskottet
har angivit mycket bärande skäl varför prövning av såväl skjutvapeninnehavet
som prövning av innehavarens rätt att förvärva ammunition måste
finnas. Den person som en gång fått tillstånd att inneha skjutvapen får behålla
detta, oavsett hur hans andliga eller moraliska utveckling fortlöper. Man vill
icke beröva någon människa den en gång: erhållna rättigheten att inneha skjutvapen.
Den som en gång förklarats kvalificerad att inneha sådant vapen men som
på grund av omständigheterna senare blivit diskvalificerad för detta får ändå
ha kvar sitt vapen. Men däremot vill man hindra honom från att köpa ammunition.
Detta är en mycket effektiv åtgärd att skydda samhället mot innehavarens
oförmåga att sköta sitt skjutvapen.

Jag förstår att det är förenat med vissa besvär att gå licensvägen vid köp
av ammunition. Detta är också första lagutskottet villigt att erkänna. Men
då rättsskyddet för alla medborgare kräver en sådan prövning, så måste de
lojala innehavarna av skjutvapen finna sig i att underkasta sig dessa besvär.

Jag tycker att denna debatt skulle kunna begränsas högst väsentligt om
jag nu lämnar en upplysning som inte finns medtagen i första lagutskottets
betänkande: år 1945 avlämnades ett betänkande om justering av gällande
jaktvårdsstadga. I detta betänkande uppmjukas bestämmelserna beträffande
inköp av ammunition för jaktändamål. Det är för dylik ammunition som herr
Ericsson i Sörsjön vill ha fri inköpsrätt. Detta betänkande är inte lagt åt sidan.
Det är meningen att det skall komma en proposition i ärendet. Den pro

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd

förvärva ammunition för dessa vapen. (Forts.)
sitionen skullte ha kommit redan i år, om inte frågan stått i visst samband med
en utredning om handeln med explosiva varor. Denna proposition torde komma
redan nästa år. Den upplysningen tycker jag borde vara tillräcklig för att vi
skola kunna ena oss om att inte gå in på någon vidlyftig debatt, som ändå
måste leda till bifall till utskottets hemställan, till vilken även jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr Edberg: Herr talman! Jag ber att få hänvisa till några rader på sidan
fem i förevarande utskottsutlåtande. Där står att beträffande sådana personer
som icke fylla kraven på vapeninnehav »utgör uppenbarligen tillståndsprövningen
för förvärv av ammunition ett tämligen effektivt medel till förhindrande
av en farlig användning av vapnen».

Nu vill jag fråga herrar utskottsledamöter vem det var som tillstyrkte inköp
av ammunition och vapen till den gangster, som helt nyligen sköt ihjäl
en chaufför i Skåne. Yar det landsfiskalen eller länsstyrelsen? Och vem tillstyrkte
inköpet för gangstern Pettersson, som för några dagar sedan sårade
två personer, vilka kanske nu ligga på sin dödsbädd? Illojala människor skaffa
sig alltid både vapen och ammunition, men redbara ärliga människor bli i
en del fall nekade att köpa ammunition. Det är helt naturligt att sådant väcker
ovilja hos svenska folket.

Jag vill också nämna den ökände dynamitarden i Stockholm. Åtminstone på
landet är det så, att kommunalnämnden och landsfiskalen bevilja tillstånd för
inköp av sprängämnen. Men hur är det i Stockholm? Denne lördagsdynamitard
hade på illojal väg skaffat sig tillräckligt mycket dynamit för att spränga
halva Stockholm i luften. Sådana personer skaffa sig alltid vad de vilja ha,
men redbara personer kunna ibland icke skaffa sig vad de behöva.

_ Herr talman! Jag tycker det vore ganska märkvärdigt om det icke funnes
så pass mycket sunt förnuft i denna kammare, att man skulle kunna godtaga
ett förslag som är så välmotiverat .som det här föreliggande. Jag har också
fäst mig alldeles särskilt vid statsrådet Danielsons försök att reda upp krångel-Sverige,
och jag tror att just på detta område skulle något kunna göras.
Såväl landsfiskalerna som länsstyrelserna skulle kunna befrias från ett pappersregemente,
som bara är till förargelse för svenska folket.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund nämnde
nyss, att ett förslag var färdigt om ändring i vapenkungörelsen, innebärande
viss uppmjukning av bestämmelserna, så att man skulle kunna tillmötesgå dem,
som önskade förvärva jaktammunition. Det hade ju varit önskvärt, att man
hade nämnt nagot om den saken i utskottets motivering, men därom finns ju
inte ett enda ord, utan saväl första lagutskottet som herr Hedlund argumenterar
från helt andra utgångspunkter. Jag frågar mig verkligen då, hur det
skall vara möjligt för herr Hedlund och övriga ledamöter i första lagutskottet
att överhuvud taget medverka till någon ändring av vapenkungörelisen med den
motivering, som nu har anförts. Jag finner a.tt det uppenbarligen måste vara
ganska svårt för dem att så där utan vidare ändra ståndpunkt.

jJag skall kanske inte direkt inrikta mig på att vara elak, men jag vill dock
påpeka, att talesmannen för utskottet, herr Hedlund i Östersund, år 1940 var
med om att underteckna en motion, som hade ungefär samma yrkande som det
i den föreliggande motionen. Det är naturligtvis inte i och för sig något fel,
att en person ändrar ståndpunkt, om han verkligen har funnit, att han vid ett
tidigare tillfälle intagit en ståndpunkt, som kan anses vara oriktig. Men det
är ju möjligt att vi kunna komma att befinna oss i den belägenheten, att herr

Nr 10.

Onsdagen den 5 mara 1947.

Motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd
förvärva ammunition för dessa vapen. (Forts.)

Hedlund i Östersund — om det här omvittnade förslaget till ändring av vapenkungörelsen
kommer fram — återigen blir i tillfälle att ändra ståndpunkt.
Ja,g hoppas att han gör det, men efter den motivering han här anfört synes
det komma att bli ganska svårt.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag vill naturligtvis inte göra
något uttalande om hur första lagutskottet kommer att ställa sig till en proposition
i detta ämne, men jag är fullkomligt övertygad om att skulle en proposition
i överensstämmelse med det betänkande som är avlämnat bifallas, så
behöver lagutskottet för den skull inte frångå sin riktiga uppfattning, att man
måste ha en kontroll över att de människor som äro en fara för andra att inneha
skjutvapen inte få ammunition.

Nu fick jag den verkliga smällen trodde herr Ericsson i Sörsjön, när han talade
om, att jag 1940 inte bara skrev under utan även talade för en motion i
liknande syfte. Det är rätt intressant iakttaga huru en fråga kan behandlas
vid olika tidsskeden. År 1940 motionerade man inte om fri inköpsrätt av ammunition
av den anledningen att det var besvärligt för jägare att komma över
sådan, utan man gjorde det till en försvarsfråga. Man fann det olämpligt att
de människor ute i gränstrakterna, som hade gevär, inte skulle få lov att fritt
köpa ammunition, då det kunde vara till försvar mot fallskärmstrupper. Det
var en stor debatt i andra kammaren, och en av motionärerna sade, att det visade
sig att även tjuvskyttar ha en uppgift i samhället, nämligen ätt med sin
skjutskicklighet mota fallsbärmsanfall. Det var under den stämningen även
jag talade för bifall till motionen.

Utöver de av herr Ericsson i Sörsjön anförda skälen har i år i lagutskottet
endast ett enda argument anförts för ett bifall till motionen. Det var en mycket
framstående riksdagsman, en bondeförbundare, som ville decimera gråsparvsbeståndet
på sin gård. Han fick licens för den ammunition, som han
önskade köpa. När han emellertid kom till handlaren, som skulle sälja ammunitionen,
hade denne inte den rätta sorten, varför vederbörande fick göra två
stadsresor. Det motivet för ett bifall i år till motionen fann jag inte lika starkt
som när det gällde rätten för folk i gränstrakterna att få köpa ammunition för
att skjuta ner fiender, som hotade.

Det är sålunda inte så underligt, att man i vissa situationer får lov att bifalla
förslag, som man under normala förhållanden helst vill avslå. Därmed
har jag tillräckligt klargjort varför jag ändrat ståndpunkt. Jag vidhåller
alltjämt mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Edberg: Herr talman! Det är alldeles säkert bekant för herr Hedlund,
att det finns personer ute i kommunerna som kunna komma i en sådan sinnesstämning,
att man inte kan låta dem ha gevär och ammunition. Så har skett
inom vår kommun. Då har fjärdingsmannen eller polismannen varit där och
tagit geväret och tillståndsbeviset från vederbörande, och det är helt naturligt
att myndigheterna måste göra så. Nu skall landsfiskalen pröva sinnestillståndet
hos alla lojala personer, som önska köpa gevär och inneha sådant. Jag
tror att det blir ett ganska märkvärdigt bedömande av sinnestillståndet på den
vägen.

_ Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Ericsson i Sörsjön begär -

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående rätt för innehavare av skjutvapen att utan särskilt tillstånd

förvärva ammunition för dessa vapen. (Forts.)
de emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 20.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt mo- Motion antion
angående utredning av möjligheterna att genom lagstiftning begränsa gående misa och

råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln. \ förhållanden

inom den s. k.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71, agenthandeln.
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Vigelsbo m. fl. yrkat, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder begränsa och råda
bot på missförhållandena inom den s. k. agenthandeln.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:71, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Pettersson i Ersbacken.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Man får ge våra köpmän och
handelso: ganisationer ett mycket varmt erkännande för det sätt, varpå de skött
varudistributionen. Särskilt nu under den tilländagångna kristiden ha de skött
denna distribuering på ett mycket erkännansvärt sätt. Det är därför mycket
underligt att se, hur första lagutskottet skrivit i sitt avslagsyrkande. Utskottet
har skrivit, att denna agentverksamhet har en mycket vikig uppgift att fylla i
samhället.

Vi äro några ledamöter som motionerat om att man skulle försöka få denna
agenturverksamhet under en smula kontroll, så att man hade litet överblick
över det liela. Under behandlingen av detta ärende i första lagutskottet inträffade
en ganska komisk händelse. En av ledamöterna inom utskottet berättade, att
när han vid ett tillfälle kom hem var hans fru ansatt av en dylik agent, som höll
på att sälja ett bokverk till henne. Det är skada, att inte ledamoten är här
själv i dag, men jag fick i alla fall tala om det. När han kom hem, var det bara
att skriva på namnet. Det gällde köp av ett bokverk som hette »Våra barn»
och som skulle bli mycket värdefullt för familjen. Agenten höll på att övertala
frun, men då kom maken hem i rätt ögonblick och avstyrde det hela. Priset var
här bara några tior, men det var ju bara den gången; det kan ju bli flera
gånger.

Detta är en rörelse, som inte enbart kan lokaliseras till landsbygden, utan den

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående missförhållanden inom den s. 7c. agenthandeln. (Forts.)
berör både stad och land. Vi ha väl alla hört historien om bonden, som sålde sin
enda ko för att köpa en separator. Han blev lurad av en sådan där agent. Från
denna sfad veta vi, hur många skojare möta vid tågens ankomst till Stockholm.
Den resande landsortsbon mötes av agenter, som vilja sälja klockor, förstoringar,
reservoarpennor o. s. v., och blir landsortsbon indragen på ett kafé
kan det vankas ett kok stryk om det vill sig väl.

Vi veta, att det i städerna brukar stå anslaget i portar i fastigheterna »I detta
hus är det förbjudet att utbjuda varor» eller »All dörrknackning är förbjuden».
Inte förty uppträda många personer och knacka på dörrarna och vilja sälja
allt möjligt skräp och lura på dem som äro hemma. Vi ha tänkt, att man något
så när skulle kunna få in detta under kontroll, ty vi inse inte att denna verksamhet
har någon viktig funktion att fylla. Vi kunna helt och hållet undvara
denna verksamhet och i stället anlita de fasta affärsmännen och köpmannaorganisationerna.

Detta problem har även en annan sida. Det talas så mycket om, och det med
rätta, att det råder en stor brist på folk i våra fabriker och verkstäder. Det
talas om att införa 20 000 italienare i landet för att fylla vakanserna i våra
verkstäder och fabriker. Om man tänker sig att det finns 10 000 skojare i Stockholm
och 10 000 i landsorten som kunna skolas om till nyttigt arbete, så kunde
man ha dessa 20 000 arbetare att tillgå, och man behövde inte importera de där
porslinsgubbama från Italien. På det sättet slog man två flugor i en smäll.

Jag anser således, att man borde försöka få in denna agentverksamhet under
någon kontroll, så att man fick litet ordning och reda i det hela, i synnerhet
som det inte alls är något behov av denna verksamhet. Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 71 i andra kammaren.

Herr Rylander: Herr talman! Vad det här ytterst gäller är ju att skaffa
garantier mot den mänskliga enfalden och dumheten, och några sådana garantier
stå väl egentligen inte att få. Man kan aldrig räkna med att alla agenter
äro lika bra, att alla äro lika hederliga och inte heller att alla köpare äro lika
förståndiga här i landet.

De flesta agenter, som äro ute och sälja, äro icke bedrägliga; dessa äro nog
ganska få. Oärliga agenter kan man i de flesta fall komma åt genom de lagbestämmelser,
som finnas i 21 kap. strafflagen. Anledningen till att brottsliga
metoder inte påtalas i större utsträckning torde vara den, att de personer som
blivit lurade ofta inte vilja tala om detta och tillse att bedragarna bli näpsta.

Åtskilliga av de agenter, mot vilkas verksamhet motionärerna reagera, äro
~ säkerligen fullt hederliga personer. Det är bara det att de ha, eller inbilla sig
ha, en otrolig säljarförmåga. De gå inte, när den tilltänkta köparen sagt nej,
utan de stanna kvar, lägga på en ny skiva och helt enkelt trötta ut köparen.
På sådant kan man inte råda bot genom att stifta några lagar. Och första lagutskottet
kan i år lika litet som förra året anse, att det skulle vara en förnuftig
ordning att här gå in för vad motionärerna föreslagit, nämligen att tillskapa
en formell auktorisation för agenter. De skulle således under sina färder ha med
sig och förete papper från länsstyrelsen, som skulle på något sätt göra sannolikt,
dels att de själva äro förträffliga personer, dels att de företag de representera
ha gott anseende och ha pengar att betala eventuella skadestånd med.
Ingenting mer eller mindre är det man här föreslår. Det är ju klart, att om en
sådan ga,ranti skall ha något värde, måste den föregås av en verklig prövning
av länsstyrelsen, och det skulle ju leda till en apparat av väldiga mått, om man
skulle belasta de redan hårt beträngda länsstyrelserna med en sådan arbetsuppgift,
Dessutom skulle en sådan auktorisation medföra en alldeles särskild
nackdel, då köparna eller spekulanterna eventuellt kunde förledas att vara

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående missförhållanden inom den s. k. agenthandeln. (Forts.)
mindre nogräknade och inte använda sitt eget omdöme om agenten och det intryck
han gör, och detta just därför att de litade på den auktorisation, länsstyrelsen
givit.

Det har fallit sig så, att jag som domare kommit att taga befattning med åtskilliga
sådana här fall, där folk blivit lurade och fått betala. Man har köpt
»Svenska gods och gårdar» och »Våra barn» och allt vad det nu varit, och när
agenten väl lyckats göra affär och givit sig av har man blivit ångerköpt. Sedan
har man naturligtvis fått betala vad det kostat, men många ha kommit in
till rätten och berättat sina dystra öden, hur de blevo övertalade att köpa det
och det förnämliga verket. Jag måste säga, att i de flesta fall har det inte legat
något bedrägeri bakom, utan man har helt enkelt fallit i farstun, som man
säger, för en pratför karl, och sådant kan man aldrig stifta några lagar mot.

Herr Pettersson i Ersbacken sade i utskottet — och det ligger någonting _ i
det — att det effektivaste medlet att råda bot på detta är, att man själv blir
bränd, själv råkar ut för att bli lurad. Nu behöver man kanske inte själv bli
lurad; det kan nog räcka med att man får höra talas om att andra blivit lurade,
och jag okulle faktiskt såsom en framkomlig väg vilja rekommendera, att olika
organisationer, som genom sina medlemsblad och på annat sätt ha möjlighet att
komma i kontakt med folk, redogjorde för sådana fall, där skumma metoder
kommit till användning och människor blivit lurade. Jag undrar, om inte då
marknaden ganska snart skulle bli dålig för sådana mindre nogräknade agenter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag måste säga, att frågan om de
kringresande agenterna och deras verksamhet har mycket större betydelse än
vad utskottet ocli dess talesman bär, borgmästare Ryländer, tyckas anse. Det
är väldiga belopp, som omsättas genom denna handel, och det är en mängd
olika varor, som de kringresande agenterna pracka på människorna mot deras
vilja. Visst är det en del! varor, som kunna sägas vara både goda och nyttiga,
som säljas på detta sätt, men det mesta måste dock betraktas som onödiga och
verkligt dåliga saker, som med olika slags övertalnings metoder luras på folk.
Köparna ha ju inte möjlighet annat än i efterhand, när det är för sent, att
konstatera vilka varor de ha fått, och då finner man nästan alltid, att man
har blivit lurad. Man har Iranske bundit sig för betalningar, uppgående till
stora belopp, för varor som man inte alls behöver. Gäller det sådana varor,
som man har gagn av, får man också betala mycket mer än om man hade gått
till den bofasta, lojala handeln.

Det kan inte vara gagneligt ur samhällets synpunkt, att de kringresande
agenterna på detta sätt skola få dels lura på folk sådant som de inte behöva,
dels ta ut mycket högre priser än varorna betinga, om de köpas hos den fasta
handeln.

Det finns emellertid —■ och det var egentligen därför, herr talman, som jag
begärt ordet ■—• ett särskilt skäl, som gör att agenthandeln just nu borde bli
föremål för en reglering eller inskränkning. Såsom vi alla veta, komma fr. o. in.
nästa år folkpensionerna att avsevärt höjas. Det blir många hundra miljoner
i nya statsmedel, som komma att spridas ut över landet. Detsamma gäller de
föreslagna barnbidragen. Tyvärr måste man räkna med att de många kringresande
agenterna inte komma att försumma att ta hand om så mycket som
möjligt av dessa miljoner. Man kommer att med alla möjliga, både kända och
hittills okända övertalningsmetoder försöka förmå mottagarna av de ökade
folkpensionerna och de nya barnbidragen att köpa en mängd varor, vartill dessa
pengar knappast varit avsedda. Det kommer •— det kunna de ärade kammar -

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående missförhållanden inom den s. k. agenthandeln. (Forts.)
ledamöterna vara övertygade om — att köpas en mängd radioapparater i lyxut.
förande, dyrbara bokverk i skinnband och mycket annat, som vederbörande
köpare inte ha något behov av och inte heller någon större glädje av.

För min del anser jag det vara ett verkligt samhällsintresse, att folkpensionerna
och barnbidragen komma till den användning, som har avsetts, d. v. s.
att folkpensionärer och barn få tillgång till bättre och rikligare mat, bättre
kläder och bostäder och sådant, och det vore säkerligen ett betydelsefullt led
i strävandena att nå detta syfte, om man stävjade de kringresande agenternas
verksamhet.

Jag säger än en gång, att utskottet nog har tagit alltför lätt på denna sak,
och jag tror inte att den synpunkt, som jag här särskilt har framfört, har beaktats
av utskottet — i varje fall finns den inte på något sätt redovisad i utskottets
utlåtande. Jag vill därför helt instämma i yrkandet om bifall till
motionen. Dess kläm går, såsom var och en kan finna, ut på att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder begränsa och råda bot på missförhållanden
inom den s. k. agenthandeln. Jag tycker att det är ett så försiktigt
förslag, att vi borde kunna gå med därpå.

Jag ber sålunda., herr talman, att få instämma i yrkandet om bifall till
motionen.

I detta anförande instämde herrar Hammarlund och Boman i Stafsund.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är verkligen beklagligt, att
agenternas verksamhet, särskilt ute på landsbygden, skall få fortgå som hittills.
I regel är det dåliga varor, som man kommer och prackar på de kanske
mindre erfarna och reflekterande köparna, och som det nu är, utgöra dessa
agenter faktiskt en ren landsplåga. Jag tycker därför för min del, att motionärerna
varit väl blygsamma när de framställt sitt yrkande. De borde ha begärt
ett rent förbud för agenthandeln. Dels är det, såsom jag nyss sade, dåliga
varor som säljas, dels finns det ju inte någon kontroll över dessa agenters verksamhet.
Många driva i alla fall en rätt stor rörelse, som naturligtvis också ger
en viss inkomst, och särskilt nu, när beskattningen kommer att gå så hårt åt
alla inkomster, tycker man verkligen, att även agenternas verksamhet borde
ligga under någon kontroll.

Även om motionärerna sålunda enligt min mening varit en smula för välvilliga,
är det i alla fall ett steg i rätt riktning att en utredning göres, och jag
skulle därför vilja vädja till riksdagen att bifalla motionen, så att det kunde
bli ett slut på den landsplåga, som agenterna faktiskt utgöra. Jag har läst,
att förr i världen hade människorna att kämpa mot gräshoppssvärmama och
deras ödeläggelse. Nu är det, särskilt på landsbygden, agenterna och deras
verksamhet, som man har att dragas med, och den ena plågan är nog inte mindre
än den andra.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Rylander: Herr talman: Herr Andersson i Dunker talar här om att en
ny synpunkt skulle ha tillkommit genom ökningen av folkpensionerna och
att detta inte skulle ha beaktats i utskottets utlåtande. Jag har mycket svårt
att förstå, att utskottet skulle ha kunnat skriva någonting om att denna fråga
komme i ett annat läge genom höjningen av folkpensionerna. Jag vill för min
del faktiskt inte vara med om att i ett utskottsutlåtande säga, att de svenska
folkpensionärerna skulle vara några särskilt enfaldiga och dumma personer,
som det vore lätt att övertala till dåraktiga affärer.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående missförhållanden inom den s. k. agenthandeln. (Forts.)

Jag tror inte heller, att frågan om den s. k. agenthandeln har den stora betydelse,
som man här vill göra gällande. Jag är själv född och uppfostrad på
landsbygden, men jag har inte något minne av att man därute på landet
både nu och då blev skojad och lurad av kringresande agenter. Jag tycker
emellertid, såsom jag redan tidigare sagt, att det pa alla upptänkliga sätt bör
spridas upplysning om att det alltid är förenat med eu viss risk och kräver
särskild omtanke att inlåta sig på affärshandlingar med personer, om vilka
man inte har den ringaste kännedom.

Jag kan inte finna annat än att den enda möjligheten att verkligen komma
åt de missförhållanden, som tvivelsutan förekomma i en del enstaka fall,
skulle vara att förbjuda all agenthandel, men jag undrar, om riksdagen är beredd
att rucka på den svenska näringsfriheten i den utsträckning, som detta skulle
innebära. Att gå på den linje, som motionärerna här föreslagit, skulle ju ytterst
innebära, att man överför ansvaret för de kringresande agenternas verksamhet
på statsmyndigheterna. Det är inte tänkbart, att en ^prövning, hur noggrant
den än gjordes, skulle kunna förebygga alla missförhållanden.

För övrigt får man, när man läser yttranden av de sammanslutningar som
hördes, då frågan sist var uppe, en ganska klar uppfattning om att det ingalunda
bara är en formell auktorisation, som ifragasättes, utan en auktorisation,
grundad på ett reellt bedömande av vederbörande agents förutsättningar
och vederbörande affärsföretags förmaga att uppfylla sina skyldigheter gentemot
köparen. Jag vill erinra om vad Sveriges lantbruksförbund yttrade. Lanthruksförbundet
säger: »Men denna form av kontroll maste utövas med stor
urskillning och ej obetydlig stränghet samt handhas av omdömesgilla personer
med god tillgång på informationer. I annat fall blir den lätt_ ineffektiv och
kan motverka sitt eget syfte, därigenom att en agent med officiellt intyg från
statlig myndighet ger köparen ett intryck av att innehavaren är jämställd
med andra företag eller köpmän på platsen.»

Man har tydligen tänkt sig, att länsstyrelsen skulle sitta med en fm vag
och väga varje liten agent med guldvikt.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Herr Rylander slutade med att
säga, att länsstyrelserna skulle behöva sitta med en fin våg och väga varje agent
med guldvikt. Det gjorde han sedan han citerat lantbruksförbundets remissyttrande,
men det var ingalunda så lantbruksförbundet formulerade sitt yttrande
eller tänkte sig saken. Det var tydligt inställt på att man här skulle
gå fram med verklig stränghet, och det är det jag, och jag tror också motionärerna,
åsyftat. Det behövs inte någon guldvåg, men man skall i möjligaste
mån söka förhindra dessa kringresande agenters verksamhet.

Herr Rylander började med att säga, att jag skulle påstått att folkpensionärerna
vore något särskilt lättlurat släkte. Det sade jag inte, herr Rylander,
men jag sade att dessa kringresande agenter veta, att folkpensionärerna nu
få ganska betydande ökningar i sina pensioner. De komma att utnyttja vetskapen
om detta och vända sig just till folkpensionärerna och lura på dem
en massa saker, som de inte behöva, liksom de komma att vända sig till dem
som få barnbidrag. Det gör att dessa pengar skulle komma att användas för
andra ändamål än de äro avsedda för, och det anser jag vore till verklig skada.

Herr Rylander talade om att han var född på landet men inte haft något
besvär av agenter. Jag är också född och uppväxt på landet. Jag vill kanske
inte säga att jag har haft så mycket besvär av agenterna, men jag har i alla
fall haft besväret att köra ut dom när de kommit, och det kan vara besvär
nog. Jag har annars lärt mig av andras bittra erfarenheter att man inte

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående missförhållanden inom den s. k. agenthandeln. (Forts.)
skall handla med agenter, men alla se inte lika förnuftigt som herr Rylander
och jag på denna sak och köra ut agenterna, utan de släppa in dem och låta
sig så småningom övertalas av deras utomordentliga svada.

Ja, herr talman, jag kan inte annat än vidhålla mitt yrkande, ty jag tror
att det är angeläget och i högsta grad angeläget, att det snarast möjligt göres
nagot för att stävja denna agentverksamhet, som för övrigt ingalunda begränsar
sig till landsbygden utan förekommer även i tätorterna.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Utskottets talesman tycks vara ense
med motionärerna om att det inte är riktigt väl beställt på detta område, men
han har den uppfattningen liksom utskottet, att man inte kan göra mycket åt
det. Mot dumheten kan man inte lagstifta, säger herr Rylander, och det må ju
vara sant. Skulle man försöka råda bot på saken genom något omfattande
koncessionsförfarande skulle man dels betunga myndigheterna, och dels skulle
man kanske inte nå fram till målet utan ge en viss auktorisation åt de kringresande
agenterna, säger herr Rylander, och det må också vara riktigt.

Men är det nu alldeles säkert att det är nödvändigt att ovillkorligen gå
fram med sadana drastiska medel? Att här i hast komma med några förslag
är naturligtvis omöjligt, men jag för min del anser det inte uteslutet att man
skulle kunna stadga t. ex. att ett avtal upprättat i denna ordning, alltså ett
avtal med en kringresande agent, skulle kunna frånträdas genom att köparen
efter en vecka, då han fått tillfälle att besinna sig, vände sig till firman och
anhöll att få annullera avtalet. Det kan ju finnas många andra uppslag, som
åtminstone äro värda att tänka på, och med hänsyn, därtill skulle jag vilja
sätta i fråga, om det ändå inte vore klokt, när man är på det klara med att här
råda ganska stora olägenheter, att bifalla ett yrkande om en förutsättningslös
utredning.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Andersson i Dunker, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion
om skärpning av bestämmelserna i 63 § alkoholistlagen.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

§ 22.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna i lagen om expropriation i syfte att förebygga
rättsförluster vid handläggning och avgörande av expropriationsmål.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Werner: Herr talman! Det är inte min avsikt att ställa något yrkande,
såsom saken nu ligger till, men jag har dristat mig att begära ordet för att
något belysa motionens innehåll.

Under de senaste åren har på lagstiftningens område bedrivits ett ganska
omfattande reformeringsarbete. Vissa delar av lagstiftningen, såsom rättstilllämpningen,
ha dock lämnats oberörda och förete just nu mycket betydande
brister. Dit hör bland annat lagstiftningen rörande skadeståndsrätten och för
övrigt lagstiftningen rörande rättstillämpningen vid exprooriationsförfarandet.

Med expropriationsförfarandet följer ett ganska djupgående ingrepp i bestående
rättsförhållanden. Det gäller kanske framför allt, när det allmännas
intresse kräver ingrepp på annans egendom, t. ex. för framdragande av en
autostrada, vilket ofta sker diagonalt genom brukningsdelarna, för framdragande
av elektriska kraftlinjer genom skogarna eller för urmlåtelse av jord
för anläggande av flygfält. Man kanske kan vänta, att expropriationsförfarandet
inom den närmaste framtiden kommer till vidgad användning när det
gäller planläggning och arrondering av brukningsdelarna eller den jordrationalisering,
som man motser kommer att sättas i verket inom en nära framtid.
Det gäller då att så långt möjligt skapa ett starkt rättsskydd mot de brister
som vidlåda den nuvarande ordningen.

Den nuvarande expropriationsnämnden har att ensam träffa slutgiltigt avgörande
i ekonomiska frågor av mycket stor räckvidd. Det är att märka, att
medan man på andra områden när det gäller rättstillämpningen kan överklaga
första instansens beslut, så är expropriationsnämndens beslut slutgiltigt och
definitivt. Det kan inte vara tillfredsställande att detta får fortsätta. Det framgår
ju också av andra lagutskottets utlåtande, att detta förhallande i olika
sammanhang har påtalats under en lång följd av år.

Motionärerna ha ju haft den oturen — liksom utskottet den förmånen ■ att
motionen kolliderat med en ny, ingående utredning, och jag bär velat begagna
tillfället att påpeka nödvändigheten av att denna utredning påskyndar sitt
arbete, så att man inom en nära framtid kan skapa ökad rättstrygghet och sa
att sådana rättsförluster, som nu alltemellanåt äro ytterst påfallande, kunna
elimineras. Jag har velat påpeka nödvändigheten av en skyndsam ^ behandling
av frågan, och jag uttrycker också den förhoppningen, att den pågående utredningen
ville ägna den avgivna motionen och de synpunkter som där framhållits
någon uppmärksamhet.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293); och

Motion om
översyn av
lagen om
expropriation
i syfte att
förebygga
rättsförluster
i expropriationsmål.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående.
införande
av ei
betryggande
kontroll å
saluförda
livsmedelskonserver

m. m.

Motion angående
en
plan för utvecklingen
och
inriktningen
av landets
produktiva
resurser m. m.

'' jordbruksutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition.
angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam
kastning bos nötkreatur jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 24.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, över
, motion angående införande av en betryggande kontroll å saluförda livsmedels''
konserver m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Fru Nordgren: Herr talman! Andra kammarens andra tillfälliga utskott har
avstyrkt föreliggande motion under motivering att en utredning redan är tillsatt
för undersökning av de i motionen berörda frågorna. Det framgår av utlåtandet,
att den tillsatta utredningen har till uppgift att »undersöka och avgiva
förslag i frågan hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet
avseende förhållandet mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet
lämpligen bör organiseras». Vad vi ha anfört i vår motion gäller emellertid
inte »upplysningsverksamhet angående förhållandet mellan konsumtionsvarornas
pris och kvalitet», utan det gäller närmast en betryggande kontroll över
livsmedelskonservernas tillverkning och en deklaration av vad konservburkarna
innehålla. Om man till exempel tar en sådan vara som svamp, så finns det ju
ingen möjlighet att kontrollera vad en burk s. k. blandad svamp innehåller.
Den innehåller ibland gräs och grus och svampar av olika slag. Går man till
våra frukt- och bärkonserver, så finns det ur hälsosynpunkt kanske ingenting
att anmärka på, men de innehålla ofta vissa kvantiteter konserveringsmedel
som ersättning för socker. Vi anse, att man från husmödrarnas sida bör kunna
kräva både att en vara kommer till under betryggande former och att det
angives vad den vara man köper egentligen består av.

Nu ha emellertid direktiven för den tillsatta utredningen sträckt sig längre
än ovan anförda rubrik utvisar, och utskottet har inhämtat upplysning om att
man kommer att ta upp även frågan om kontroll av livsmedelskonserver. Jag
vill därför, herr talman, endast uttala en förhoppning om att utredningen snarast
möjligt kommer till något resultat i denna fråga. Det är, inte minst med
hänsyn till den på grund av husmödrarnas förvärvsarbete utanför hemmen ständigt
ökade handeln med konserverade varor, av behovet påkallat att man får en
betryggande säkerhet för att tillverkningen av dessa varor äger rum under hygieniska
former.

Med hänsyn till att man kan förvänta att denna fråga kommer att tagas upp
av ovannämnda utredning, har jag, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 25.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, över
motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m.

I motionen II: 326 hade herr Hagberg i Luleå m. fl. hemställt, dels att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att så snart ske kunde
och helst vid 1947 års riksdag en plan framlades för utvecklingen och inriktningen
av landets produktiva resurser samt att i fortsättningen regelbundet
framlades dylika planer, dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser ra. ra. (Forts.)

Maj :t hemställa om skyndsam utredning om de lämpligaste administrativa formerna
för den ekonomiska planeringen.

Utskottet hemställde, att motionen 11:326 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Uskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Senander: Herr talman! Utskottets yttrande över vår motion är i all
sin torftighet ett synnerligen illustrativt exempel på vilket svalg som kan
vara befäst mellan löften och handling i det politiska livet. Efterkrigsprogrammet,
som också är regeringsprogram, är ett storslaget program för och
ett löfte om en bättre framtid för det svenska folket. Dess huvudlinje är att
»samordna den ekonomiska verksamheten till en planmässig hushållning, så
att arbetskraft och materiella tillgångar stadigt utnyttjas för en effektiv
produktion». Det förklaras också, att en sådan samordning bör ske under samhällets
ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas
de mål, som samfällt eftersträvas. Efterkrigsprogrammet dömer dessutom mycket
effektivt ut förkrigstidens ekonomiska system och förklarar detta inkompetent
att lösa de problem, som framtiden ställer oss inför.

Den motion, som nu föreligger till avgörande, ansluter sig helt till efterkrigsprogrammets
linje. Vi peka i denna motion på en rad åtgärder, som omedelbart
måste vidtagas dels för att hindra en inflation och dels för att hejda
rutschen mot en ny kris. Våra förslag gå ut på följande:

Förbättring av varutillgången genom åtgärder för ökad produktion, särskilt
genom effektivisering av produktions- och distributionsapparaten.

Strängare reglering av importen, så att livsnödvändiga varor ges företräde
framför kram och lyxvaror.

Extravinstema på exporten utnyttjas för att hindra de höga importpriserna
att driva upp den inre prisnivån.

Intima handelsförbindelser med de ekonomiska områden, som inte besväras
av häftiga prisrörelser och ekonomiska kriser.

Samhällelig planering och kontroll, särskilt av alla investeringsområden.

Effektivisering, skärpning och demokratisering av priskontrollen och dess
användning som ett samhälleligt kamporgan mot monopol och kapitalistiska
spekulanter.

Snabbt genomförande av de utlovade socialreformerna och av arbetarpartiernas
skatteprogram med tilläggsförslaget om engångskatt på större förmögenheter.

Höjning av reallönerna på bekostnad av kapitalisternas profiter, varigenom
spekulationen dämpas, produktionen ökas och en högre effektivitet inom näringslivet
framtvingas.

Alla dessa krav kan man återfinna i efterkrigsprogrammet i den ena eller
andra formen. Där finnas kraven på ökad produktion och större effektivitet
inom näringslivet, importreglering för att trygga tillförseln av nödvändighetsvaror,
samhällelig planering och kontroll, bekämpande av monopol och
monopolprisbildning, effektivisering av priskontrollen, höjning av reallönerna
för arbetarna och med dem jämställda grupper o. s. v.

Denna överensstämmelse mellan vår motion och de bärande tankegångarna
i efterkrigsprogrammet tycks emellertid inte ha berett den socialdemokratiska
majoriteten i utskottet några större bekymmer. Tvärtom! I utskottets utlåtande
avfärdar man lätt och behändigt efterkrigsprogrammets väsentliga ekonomiska
linje. Det sker genom att citera vad första kammarens andra tillfälliga

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

utskott anförde i sitt utlåtande över en liknande kommunistisk motion vid
förra årets riksdag. Utskottet säger: »Det får nämligen anses helt uteslutet
att i ett samhälle som vårt, som är i så hög grad beroende av världsmarknaden
för avsättning av framställda produkter, göra upp detaljerade flerårsplaner,
vilka skulle kunna garantera både fullständig, effektiv och jämn avsättning
inom alla delar av näringslivet.»

Lägg märke till att utskottet här på fyra rader drar ett brett streck över
vad herrar Wigforss, Myrdal, August Lindberg och andra grubblat över i
åratal och gett ut under namn av Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. »Det
får nämligen anses helt uteslutet» att göra upp flerårsplaner, »vilka skulle,
kunna garantera både fullständig, effektiv och jämn sysselsättning inom alla
delar av näringslivet», förklarar utskottet. Detta uttalande av utskottet, där
ju socialdemokraterna ha majoritet, reducerar faktiskt efterkrigsprogrammet
till en illusion. Jag vill verkligen fråga utskottets socialdemokratiska ordförande,
fru Ekendahl, om hon anser att detta uttalande i något avseende kan
bringas i samklang med efterkrigsprogrammets stolta förklaring, att »den
huvuduppgift som förestår är att samordna den ekonomiska verksamheten till
en planmässig hushållning» och att »en sådan samordning bör ske under samhällets
ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas
de mål, som samfällt eftersträvas».

Eller tillåt mig fråga utskottets ordförande vad hon menar, att statsrådet
Myrdal har för sig, då han nyligen tillsatt en kommitté med uppgift att utreda
förutsättningarna för den svenska utrikeshandelns inriktning och planering på
lång sikt. Mig förefaller det som om statsrådet Myrdal tänkt sig möjligheten
av »flerårsplaner» för den svenska utrikeshandeln. Det ser också faktiskt ut
som om herr Myrdal inte var främmande för den kommunistiska rekommendationen
— som också framföres i vår motion — om intimare handelsförbindelser
med ekonomiska områden, som inte besväras av häftiga prisrörelser
och ekonomiska kriser. Handelsavtalet med Sovjetunionen utgör en mycket
»detaljerad flerårsplan» för den svenska handeln med ett jättestort sådant
område.

Men vad har då utskottet att sätta i stället för yrkandet i vår motion, att
en plan framlägges för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser och att i fortsättningen dylika planer regelbundet framläggas? Jo,
utskottet inskränker sig till förklaringen, att man bör »lämpa efter lägligheten».
Jag skulle tro, att det är just så landets PHM-are vilja ha det. Det
betyder att vi här i landet, precis som tidigare, skola — för att använda ett
populärt uttryck — »hanka» oss fram från situation till situation utan någon
planering och utan något perspektiv. Det betyder att ett litet fåtal finanskapitalister
som hittills skola få »lämpa efter läglighet» med hänsyn till sina
profitintressen och utan hänsyn till folkets behov. Detta är utskottets alternativ
till yrkandet i vår motion.

. Utskottet förklarar slutligen efter känt mönster, att »intet inträffat, sedan
riksdagen sistlidet år hade att behandla frågan, som kan motivera ett ändrat
ställningstagande». Till detta bör man kanske göra en stilla erinran om att
vi dock i dag befinna oss ett år närmare efterkrigskrisen. Det är snart två år
sedan kriget avslutades. Efterkrigsprogrammet har förklarats vara ett program
för förhindrande av efterkrigskrisen, framför allt genom en planering
i god tid av samhällets produktiva resurser. Hittills ha inga allvarligare åtgärder
vidtagits för att från ord till handling omsätta programmets ekonomiska
del, som är av avgörande betydelse för att man överhuvud taget skall
kunna träffa några föranstaltningar i syfte att hejda rutschen mot en kris.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

De förslag vi kommunister ställt i sådant avseende ha avvisats med motiveringar,
som tvinga fram frågan: är efterkrigsprogrammet avsett att förverkligas
eller är det bara skådebröd? Man skall inte försöka undkomma med att
de förslag vi ställt skulle syfta till en planläggning, som inte finge rubbas.
Yi ha aldrig för ett ögonblick tänkt oss, att planeringen i stort — och jag ber
att få understryka det — av samhällsekonomien skulle läggas upp som ett
stelt och orubbligt system för åratal framåt. Yi betona tvärtom, att det här
är fråga om en planering i stora drag och att det måste finnas plats för nödvändiga
korrigeringar med hänsyn till utvecklingens krav. Men läget är i dag
sådant, att en samhällsplanering och en ökad kontroll från samhällets sida
är oundviklig, om vi inte skola driva mot en ekonomisk kris och ekonomiskt
kaos. Jag tycker att de farhågor för den ekonomiska utvecklingen, som komma
till synes i debatten om inflationsfaran, borde inbjuda till kraftåtgärder och
inte bara till småplotter, som för övrigt bara berör utanverken av det ekonomiska
system vi ha här i landet. Det är den kapitalistiska spekulationen som
utgör den verkliga inflationsfaran. Vill man avlägsna denna fara, vill man
överhuvud taget trygga en annan utveckling än den vi hittills fått bevittna
inom kapitalismens ram, så måste man följaktligen ingripa mot storfinansen
och förhindra dess hasardspel med folkets och landets intressen.

Den kommunistiska motionen ställer kravet om att göra någonting innan
det är för sent på sin spets. Den är en varning mot den sorglöshet, som tar sig
uttryck i underlåtenheten att ingripa mot de krafter, som spekulera i kriser
och inflation. Utskottet har med en synnerligen torftig motivering avfärdat
vår motion. Detta kan emellertid inte hindra mig, herr talman, från att yrka
bifall till densamma.

Fru Ekcndahl: Herr talman! Jag tror inte, att herr Senander behöver vara
så rädd för att man från regeringens och socialdemokratiska partiets sida inta.
menar allvar med efterkrigsprogrammet. Jag tror, att om herr Senander hade
tid att lugna Mg litet grand till dess någon av de utredningar kommer, som
ha utlovats eller signalerats i efterkrigsprogrammet, så skulle herr Senander
inte ha anledning att vara så orolig i dag, vare sig för partiets löften eller för
den framtida ekonomiska politiken.

Beträffande inflationen, som herr Senander var inne på, tror jag herr Senander
skulle ha större nytta av att rådgöra med sina kolleger i den partiledarkonferenS,
som för närvarande sammanträder och som ju har att diskutera
just den aktuella frågan. Jag tror inte som herr Senander, att man löser
inflationsfrågan genom att gå med på en utredning av den i den kommunistiska
motionen föreslagna storleksordningen. En sådan utredning måste siåvitt
jag kan första ta rätt avsevärd tid i ansprak. Jag tror man vinner mera
på att på allvar ga in för att behålla de premisser, som regeringen i remissdebatten
gjorde sig till tolk för, och i partiledarkonferensen verkligen diskutera
igenom dessa frågor.

De frågor, som herr Senander ställde till mig i anslutning till vårt yttrande,
tänker jag inte ge svar på. Jag hänvisar till vad utskottet sagt i sitt utlåtande,
där man pekar på de utredningar som redan pågå, den utredning som är
tillsatt i år beträffande industriens lokalisering och på att utskottet i sitt
enligt herr Senander torftiga utlåtande säger, att utskottet inte kan finna annat
än att en utredning av här ifrågasatt slag måste komma att syssla med just
de frågor, som redan äro föremål för utredning.

Jag vill, herr talman, med dessa ord endast yrka bifall till utskottets hem
ställan.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. rrv. (Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Fru Ekendahl menade att man inte behövde
vara orolig beträffande spörsmålet om efterkrigsprogrammets genomförande i
praktiken, och hon förklarade, att det ligger allvar bakom detsamma. Jag är
tacksam för att få en sådan förklaring, men den ha vi fått så många gånger
tidigare och ännu har det inte vidtagits någon enda åtgärd, som kunnat rubba
storfinansens dominerande inflytande över näringslivet. Vi anse att det är
hög tid att man ingriper emot monopolkapitalet och storfinansen, om man
överhuvud taget skall kunna klara landet i framtiden och åtminstone mildra
verkningarna av en kommande kris.

Vad beträffar frågan om inflationen vill jag framhålla — i anledning av
att fru Ekendahl rekommenderade mig att efterhöra hos mina partivänner, som
delta i partiledarkonferensen i denna fråga, hurudant läget är — att vi ha ett
mycket bra program för inflationens bekämpande som jag är övertygad om också
bär framförts vid partiledarkonferensen. Det programmet innehåller just
de punkter som jag föredrog i början av mitt förra anförande. Jag behöver
följaktligen inte inhämta några extra upplysningar. Nu är bara frågan den,
om övriga partier och regeringen äro villiga att tillgripa dessa verkliga radikalmedel,
som vi rekommendera, för att hindra en inflatorisk utveckling.

Jag vill även framhålla att vi icke i vår motion ha begärt en utredning i
själva huvudfrågan. Vi ha krävt »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer, att så snart ske kan och helst vid 1947 års riksdag en plan framlägges
för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva resurser samt
att i fortsättningen regelbundet framläggas dylika planer». Men vi ha däremot
begärt »skyndsam utredning om de lämpligaste administrativa formerna
för den ekonomiska planeringen». Det är ju tydligt att det i en sådan rent teknisk
fråga kan vara behövligt med en utredning. Vi anse att tidpunkten är
inne eller i varje fall borde vara inne att övergå från ord till handling och
•''söka genomföra något av vad efterkrigsprogrammets ekonomiska del förutskickar.
Snart nog ha vi krisen över oss, och då vill jag se hur man skall
kunna förverkliga efterkrigsprogrammet.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill nämna ett par ord i anledning
av att utskottet talar om att ingenting inträffat sedan i fjol, som motiverar ett
annat ståndpunktstagande än då.

Hela vår politiska debatt domineras nu av de påståenden som gjorts från
konjunkturinstitutet om den förändrade samhälleliga balansen. Man har talat
om för oss att köpkraften ökar med 2 miljarder, medan varutillgångarna ökat
med 200 miljoner kronor. Jag skall avstå från! att bedöma, om detta påstående
är riktigt, men det accepteras i alla fall av de flesta i denna kammare såsom
ett mycket alarmerande påstående, som ju också fått bilda underlaget för framställningarna
om en särskild konferens mellan partierna för att diskutera frågan,
om man skall kunna vidta några åtgärder för att motverka de prisstegrande
krafterna. Under sådana förhållanden är det ett mycket vågat påstående
att göra gällande, att ingenting har inträffat som kan föranleda ett förnyat
ståndpunktstagande. Det är dock någonting ganska exceptionellt, när
man anser sig vara tvungen att vidta en sådan åtgärd som denna konferens
ovanför riksdagens huvud och ovanför partierna för att lösa en, som man menar,
mycket svårlöst aktuell fråga.

Min partikamrat herr Senander har redan talat om inflationsproblemet, och
fru Ekendahl har också berört ifrågavarande konferens. Det är ju tillräckligt
att hänvisa till detta för att visa, hur ovederhäftigt och lättsinnigt man från
utskottets sida formulerat sitt avslagsyrkande på den kommunistiska motio -

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående eu plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

nen. Vi anse också att situationen kommer att bli synnerligen allvarlig, när
man efter hand kommer i det läget, att efterfrågan icke kommer att hålla jämna
steg med tillgången på varor. Vi veta inte vilket ögonblick detta kan inträffa
— det kan bli mycket snart — och vi komma då att få problem av helt annan
karaktär att brottas med. Vi stå då utan någon plan, liksom-vi stå utan någon
plan i dag, när man förbrukat större delen av valutatillgångarna för att kunna
importera varor för att på det sättet hålla prisnivån nere.

Man behöver bara betrakta det allmänna sätt, varpå det hela får utvecklas
för att inse, att svagheten ligger i bristen på en samhällelig ledning utav produktionen,
så att man verkligen får fram en ordentlig hushållsplanering och
efter den kan inrikta de produktiva krafterna på de aktuella uppgifterna. Det
sades i fjol från utskottets sida — vilket också nu åberopats — att det kunde
vara önskvärt med en fastare utformning av de prognoser som redan tidigare
givits. Jag skulle vilja fråga utskottets ordförande: har det blivit någon fastare
utformning av dessa prognoser? Alla veta, att om det var något allvar i
de uttalanden, som riksdagen gjorde i fjol, ha de inte — det är i varje fall min
mening — tagits så seriöst från regeringens sida.

När man också åberopar fjolårets uttalande, att vårt beroende av exporten
gör det omöjligt att trygga en både effektiv och jämn sysselsättning inom alla
delar av näringslivet, skulle jag vilja fråga: hur kunna de, som åberopa sig
på och underskrivit detta, tala om att vi ha ett regeringsprogram som skall
skapa full sysselsättning? Det är ju direkt polemik mot detta regeringsprogram!
Inte minst vår utrikeshandels utveckling är ett mycket starkt skäl för
en sådan hushållsplan, för eu sådan samhällsplanering. Det förhåller sig alldeles
tvärt emot vad utskottet påstår, det förhåller sig så att just utrikeshandeln
och vårt beroende av exporten är det viktigaste skälet till att man måste
åstadkomma en central planering.

För närvarande råder ju här det förhållandet att massor av produktiva krafter
icke komma till användning. Se på cellulosaindustrien! Det finns ingenting
önskvärdare än att nu väsentligt kunna öka exporten. I stället utnyttja
vi inte cellulosaindustrien till mer än kanske 70 procent av dess kapacitet. Man
är färdig att lägga ned en gammal cellulosafabrik och avskeda arbetare, fastän
man har både råvaror och arbetskraft, men man vidtar inga som helst åtgärder.
Nej, detta sätt att låta det hanka och gå, det betyder att man kommer
att stå med tomma händer när krisen kommer. Man har inte vidtagit de
nödvändiga praktiska åtgärderna för att möta en ny ekonomisk kris. Därför
skulle jag vilja säga åt utskottets talesmän här, att det är verkligen ett ganska
allvarligt ansvar man tar på sig, när man viftar bort ett sådant spörsmål som
någonting som man inte ens behöver skicka ut på remiss utan kan expediera
som nummer två av de ärenden som utskottet har fått. Ty den konferens som
nu pågår mellan partiledarna borde snarast ha varit en appell till utskottet
att vara försiktigt, att vänta och se, huruvida här ändå inte kommer en rekommendation
om åtgärder, som stå i överensstämmelse med åtskilligt av det
som säges i den motion, som framförts från vårt håll.

När man talar om att det tillsatts en markutredning och en utredning angående
industriens lokalisering, måste jag säga att detta berör helt andra saker.
Det har ju inte med denna fråga om en central planering av vårt. ekonomiska
liv att göra, om vi flytta en industri upp till Pajala eller andra obygder eller
till landsbygden överhuvud taget. Det har ju inte det samband med denna
fråga att få en central överblick och en central ledning av vårt ekonomiska liv,
som vederbörande i detta tillfälliga utskott tyckas förutsätta. Därför måste

Andra hammarens protokoll 1947. Nr 10. 4

Nr 10.

Onsdagen den ä mars 1047.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

jag för min del instämma i vad min partikamrat herr Senander sagt, att man
här på ett ganska lättfärdigt sätt viftar bort mycket allvarliga frågor.

Herr Halmborg i Stockholm: Herr talman! Det talas mycket i denna motion
om inflationen. Vi måste i utskottet säga oss, att det ju vore mycket behändigt
och önskvärt, om man kunde klara av en inflation genom utredningar. Men
man måste väl se saken så, att frågan om inflation är en fråga om omedelbara
åtgärder. Andra tillfälliga utskottets kompetens och befogenheter inskränka
sig som bekant uteslutande till förslag om utredningar. Vi våga emellertid ha
den uppfattningen, att vid en inflation krävs det handling. Och den uppfattningen
ha väl också det kommunistiska partiets förespråkare här i sak godkänt,
eftersom de anslutit sig till inflationskonferensen. Därmed bortfaller, menar
jag, varje anledning att bifalla motionen, som ju huvudsakligen är ett uppkok
på förra årets motion i samma ämne.

För övrigt ha vi i utskottet den uppfattningen, att man inte behöver skriva
till Kungi. Maj:t i dessa saker. Vi äro övertygade om att Kungl. Maj :t har händerna
fulla med att klara just dessa aktuella problem.

Herr Senander: Herr talman! I anledning av det senaste anförandet vill
jag erinra om att vi ha framlagt ett allmänt program för inflationens bekämpande.
Vi begära inte någon utredning i den fråga, vi föreslå konkreta åtgärder
som kunna vidtagas inom ganska kort tid, såsom förbättring av varutillgången
i landet genom åtgärder för ökad produktion, särskilt effektivisering av
produktions- och distributionsapparaten, strängare reglering av importen, samhällelig
planering och kontroll o. s. v. Vi föreslå dessutom, att regeringen skall
framlägga en plan som syftar till att förverkliga dessa åtgärder.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag har fått den uppfattningen av
herr Hagbergs i Luleå anförande, att han gärna ville vifta bort det i motionen
som kunde vara litet obehagligt för vederbörande. Det heter nämligen i yrkandet
i motionen, att man vill ha en plan för den framtida utvecklingen »samt
att i fortsättningen regelbundet framläggas dylika planer». Man har inte här
från motionärernas sida berört, att man för framtiden kräver detaljerade planer,
avgränsade, givetvis, för vissa perioder. Man bär i stället närmast pekat på det
allmänna yrkandet, att man vill ha utredning om »de lämpligaste administrativa
formerna för den ekonomiska planeringen». Detta senare yrkande är givetvis
behagligare att ta fasta på än yrkandet om bestämda flerårsplaner. Att
syftet med motionen i år och i fjol i realiteten är att införa ett system liknande
det, som tillämpas i ett land österut, kommer man icke ifrån, men det finnes
den lilla skillnaden mellan oss och detta land, att vi icke äga de råvaror som
behövas för att kunna planera på lång sikt, något som man där lättare kan
klara upp. Av denna anledning fann utskottet att det för ett land som vårt icke
var möjligt att praktiskt göra upp och följa sådana flerårsplaner. Jag är rädd
för att de luckor, som enligt herr Senander nu förefinnas mellan utskottets utlåtande
och efterkrigsprogrammet, komme att bil större i samhället, om vi
skulle söka efterleva uppgjorda flerårsplaner, detta därför att vi sakna förutsättningar
för att kunna göra det.

Herr Senander sade också, att utskottet vill lämpa efter läglighet. I anledning
av detta vill jag säga, att utskottet pekat på en hel del områden, där regeringen
och statsmakterna redan planerat åtgärder för att kunna smidigt följa
utvecklingen. Jag syftar då på sådana frågor som om landsbygdens avfolkning,
om samhällsplanering och om befolknings- och näringsförhållandena i

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

Sverige. Dessutom ha tillkommit markutredningen och utredningen om näringslivets
lokalisering. Utskottet förmenar också, vilket här tidigare sagts, att en
utredning i anledning av denna motion icke kan komma förbi de åtgärder, som
de tidigare utredningarna måst syssla med, och då är det självklart att utskottet
icke kunnat tillstyrka bifall till motionen.

Jag har icke här någon anledning alls att försvara det av herr Senander förtalade
efterkrigsprogrammet, men jag tror i alla fall att om det vore så att herr
Senande'' hade större möjligheter att förverkliga det programmet än han nu
har, skulle det ändå bli lika stora sådana luckor, som han talar om — om ej
större.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Herr Senander slår faktiskt in
öppna dörrar. Han säger, att i motionen föreslås åtgärder, men om man tittar
på vad som föreslås, rör det sig ju i flera fall om sådant som är under utredning,
ja i vissa fall till och med om utredningar som redan äro verkställda. I
punkteu 2 talas det om strängare reglering av importen så att livsnödvändiga
varor ges företräde framför kram- och lyxvaror. Detta har redan vunnit gehör
hos regeringen. Man har sålunda börjat förbereda den saken. I punkten nr 4
talas det om intimaste möjliga handelsförbindelser med ekonomiska områden,
som icke besväras av häftiga prisrörelser och ekonomiska kriser. Även den
saken är klar. Vi ha ju rysslandsavtalet. Så är det undan för undan med
punkterna. Jag tycker att herr Senander är i bästa samförstånd med utskottet.

Herr Senander: Herr talman! Det är ganska betecknande att en av efterkrigsprogrammets
motståndare med stor förtjusning och glädje åberopar sig^på utskottets
utlåtande. Just detta bevisar att vi ha rätt, när vi kritisera utlåtandet
i fråga och tala om hur illa det överensstämmer med de riktlinjer, som ha uppdragits
i efterkrigsprogrammet.

Herr Malmborg i Stockholm lyckades mycket dåligt med sin bevisföring, som
gick ut få att de önskemål vi ställt upp i olika punkter i motionen redan äro
under behandling eller utredning. Jag vill fråga herr Malmborg, vad som åtgjorts
från regeringens sida för att söka åstadkomma en effektivisering av produktionen
och distributionsapparaten.

När vi tala om reglering av importen, säger herr Malmborg, att regeringen
redan ser till att vi icke få in annat än nödvändiga varor. Men vi tala i motionen
om strängare reglering. Vi vilja ha en ännu bättre reglering till stånd, som
ger nödvändighetsvaror ett absolut företräde framför lyx- och kramvaror. Detta
Er ej fallet för närvarande. Den erfarenhet jag har från min sysselsättning säger
mig att det importeras en mängd onyttiga kramvaror och rena lyxvaror.

Jag kan ej finna att de motargument som framförts ha något större värde.
Det bör dessutom fastslås, att ingen vågat taga upp till bemötande det som var
det centrala i min kritik mot utskottet, nämligen att utskottet med sin socialdemokratiska
majoritet framfört en synpunkt i fråga om den samhälleliga planeringen,
som står i diametral motsättning till var efterkrigsprogrammet förutskickat
och utlovat.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Beträffande punkten 1 i motionen
vill jag säga, att vi ju redan ha full sysselsättning här i landet och längre
kunna vi väl knappast komma. Sedan är det en annan sak att undersöka om
man kan få fram en bättre varutillgång. man den saken är ju under utredning.

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Motion angående eu plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

Herr Senander talade sedan om flerårsplaner. Det är lätt förklarligt att herr
Senander och jag ej förstå varandra. Han talar och tänker ryskt och jag tänker
svenskt.

Fru Ekendahl: Herr talman! Man skulle kunna tro att herr Senander är
nybörjare här så som han argumenterar. Hur länge ha vi haft fred och möjlighet
att arbeta under något så när normala förhållanden? Efterkrigsprogrammet
kom ju fram under brinnande krig, och det socialdemokratiska partiet bär
ju utlovat att genomföra det. Den socialdemokratiska regeringen tillträdde den
1 augusL 1945 och har detta som sitt regeringsprogram. Vad begär herr Senander
att man skall uträtta för storverk på den korta tid som gått?

Herr Lngberg i Luleå kallade utskottets utlåtande för synnerligen lättfärdigt.
därför att utskottet säger, att såvitt utskottet kan finna intet inträffat
sedan riksdagen sistlidet år hade att behandla frågan, som kan motivera ett
ändrat ståndpunktstagande, och herr Hagberg fann det vara ganska underligt
att icke utskottet observerat den inflationsdebatt som pågår. När utskottet
diskuterade denna fråga, funno vi det naturligt, att man icke skulle behöva tala
om för riksdagen att partiledarekonferensen rörande inflationsfaran pågick. Vi
tyckte, att det var onödigt att ta upp ett sådant yttrande i utskottets utlåtande.
Vi trodde inte att den frågan skulle tagas upp från kommunistiskt håll
i detta sammanhang, därför att man ju där borde vara underkunnig om att den
konferensen var ett initiativ av regeringen, som vittnar om vilja att komma
till något som kan vara till gagn för oss alla.

Herr Senander och likaså herr Hagberg i Luleå sade att kommunisterna vid
den konferensen lagt fram förslag till åtgärder. Detta känner jag emellertid
icke till. Jag anser, att man skall vänta med dessa saker till dess rapport
kommer från konferensen. Herr Senander är tydligen bättre underrättad än
jag, då han synes känna till vad som behandlats vid konferensen. Jag ser med
stora förhoppningar fram emot den tidpunkt då det skall lyckas regeringen att
ena partierna om en ekonomisk politik, som kan vara ägnad att gagna landet
i en bekymmersam situation. Jag vill emellertid fråga: gagnar det landet och
arbetarrörelsen att så som herr Hagberg i Luleå och herr Senander göra söka
misstänkliggöra regeringens goda uppsåt och goda vilja att genomföra efterkrigsprogrammet?
Nej, det gör det sannerligen icke. Det vittnar icke om annat
än att det för dem gäller att skapa good will för det egna partiet. Jag ifrågasätter,
om det är den rätta vägen, när det gäller att ha landets bästa för
ögonen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Senander: Herr talman! Jag avstår från att svara på herr Malmborgs
klumpigheter. Jag anser det vara under min värdighet att taga upp en debatt
med en riksdagsman som är så fattig på sakargument, att han måste tillgripa
dylika invektiv för att söka klara sig. Till fru Ekendahl skulle jag vilja framhålla,
att hon borde vara litet försiktigare då hon talar om »nybörjare». Då
hon med sitt namn svarar för utskottets utlåtande, som framstår såsom ett
verk av noviser, borde hon iakttaga varsamhet med dylika omdömen om andra.

Fru Ekendahl frågade hur man kan begära att regeringen redan skall ha
kunnat hinna uträtta storverk. Vi ha icke begärt något storverk av regeringen
i vår motion. Vi ha begärt att regeringen skall framlägga en plan för produktionens
inriktning och framtida dirigering. Någonting annat ha vi ej begärt,
och det bör väl i afl rimlighets namn gå för sig att åstadkomma en dylik
planläggning.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Nr 10.

Motion angående en plan för utvecklingen och inriktningen av landets produktiva
resurser m. m. (Forts.)

Fru Ekendahl frågar vidare, huruvida det gagnar efterkrigs programmets genomförande
att vi, som hon uttryckte det, misstänkliggöra detsamma. Ja, det
ha vi fått höra många gånger förut. Så snart vi våga kritisera socialdemokraternas
ställning till efterkrigsprogrammet så heter det, att vi äro ute för att
misstänkliggöra detsamma. Det är därför knappast lönt att längre ingå i polemik
härutinnan. Om vi framföra kritik och kräva snabbare takt vid genomförandet
av efterkrigsprogrammet, vilket ju rör hela arbetarrörelsen, har man
då rätt att utan att prestera minsta bevisning för påståendet säga att vi
äro ute för att misstänkliggöra det?

Fru Ekendahl: Herr talman! Ja, herr Senander, det har man. Ty jag förutsätter
att regeringen är i minst lika mån som herr Senander intresserad av att
efterkrigsprogrammet kommer att genomföras. Men även om herr Senander
hade suttit i regeringen är det icke säkert att takten blivit snabbare. Det bör
herr Senander taga hänsyn till. Men det är lätt att klandra när man icke behöver
taga ansvaret för vad som är gjort och icke gjort. Det är det jag menar
med vad jag sade om att man skall ha landets bästa för ögonen.

När det gäller det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, som kommunisterna
också gjort till sitt, skall man inte komma och säga: varför gör icke
regeringen något? Redan förra året var man från kommunistiskt håll färdig
att komma med den motion som i dag behandlas och som är en avskrift avförra
årets motion, som då avslogs av båda kamrarna.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag förstår icke att herr Senander
blev så vredgad över den artighet, som jag uttryckte rörande hans tänkesätt.
Ur hans synpunkt måste mitt yttrande vara smickrande, ty det är ju faktiskt
ett ryskt tänkesätt att tänka i femårsplaner. Det är ju där det officiella tänkesättet.
Det var alltså bara ett konstaterande jag gjorde och därmed kan väl
den saken vara avfärdad.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 26.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Adolfsson m. fl., nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 71, angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten;

fru Ericsson i Luleå m. fl., nr 339, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 71, angående anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten;

herr Olson i Göteborg, nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 72, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1947; och

herr Johansson i Stockholm, nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 64, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, m. rn.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Inlerpdlati

Herr Österman, som yttrade: Herr talman! Enligt tidningsnotis den 4 mars
1947 har vid färjeläget vid Järkvitsle i Lidens socken av Västernorrlands län

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

åter inträffat ett olyckstillbud, i det att en postbärare på väg över Indalsälvens
is råkade komma i älven och endast genom en lycklig tillfällighet kunde
räddas till livet.

En del av Lidens socken, däribland byarna Högland, Västanå, Korsåmon
m. fl. med sammanlagt ett par hundra innevånare, ligger på älvens södra sida
men saknar, utom vid kyrkbyn, broförbindelse med socknens norra del. Flera
byar på södra älvstranden äro, i avsaknad av väg till nyssnämnda bro, för
sina förbindelser med socknens huvuddel hänvisade till den långa omvägen
över Bispfors i Jämtland eller till den skröpliga färjan vid Järkvitsle. Såväl
färjan som nedfartsvägama till denna utsätta trafikanterna för betydande risker,
och under en del av vintern är detta kommunikationsmedel överhuvud
taget icke användbart. Byborna måste då för att komma till en mittemot på
andra sidan älven belägen plats taga en omväg över närmaste bro på cirka
fem mil. Då åtskilliga bybor ha sina hemmansdelar på älvens båda sidor medför
detta avsevärda nackdelar. Om de ämna sig till kyrkan, prästen, kommunalmyndigheter,
läkaren eller barnmorskan, som äro stationerade i kyrkbyn,
tillkommer ytterligare en å två mil. Situationen har för ifrågavarande byinvånare
tett sig så olidlig, att västanåborna vid ett tillfälle begärt att deras
by skulle anslutas till Fors kommun i Jämtlands län för vinnande av bättre
kommunikationer med bl. a. ortsmyndigheterna.

Planer på en bro vid Järkvitsle uppgjordes första gången 1906 men kommo
aldrig till utförande. Genom uppvaktningar hos och skrivelser till länsstyrelse
och landshövding ha ortsborna under senare år sökt befordra brofrågans lösning,
men tydligen bär den kommit i skuggan av större och likaledes betydelsefulla
vägprojekt inom länet.

I yttrande den 25 januari 1947 till chefen för kommunikationsdepartementet
över en framställning i brofrågan från Lidens församlings kyrkoherde redogör
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för olika alternativ. Ur teknisk synpunkt
anses den lämpligaste lösningen vara en bro av stålfackverk till en
beräknad kostnad av 1 200 000 kronor. Styrelsen anser emellertid, att en bro
vid Järkvitsle icke kan komma till stånd inom överskådlig tid och anför som
skäl för sitt avstyrkande bland annat det stora behov av ombyggnad och nybyggnad
av broar och vägar, som för närvarande föreligger, det begränsade
anslag, som står till förfogande för ändamålet, och för närvarande rådande
brist på material och arbetskraft.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker också att en hängbro av mera
provisorisk karaktär för lägre belastning kommer till utförande. Med en hängbro
skulle emellertid ortsborna på södra älvsidan anse sina viktigaste kommunikationssvårigheter
åtminstone delvis avhjälpta, ehuruväl en mera permanent
bro för tyngre belastning vore att föredraga. Den nya bron skulle
nämligen också i viss utsträckning komma att tjäna genomgångstrafikens
behov.

Med stöd av det här anförda hemställer jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser herr statsrådet att ett brobygge över Indalsälven vid Järkvitsle är av
sådan angelägenhetsgrad, att det bör komma till stånd inom rimlig tid?

Om så icke är fallet, anser herr statsrådet, att trafiksvårigheterna för den
på älvens södra sida boende befolkningen i Lidens socken böra undanröjas genom
en vägförbindelse på älvens södra sida?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den o mars 1947.

Nr 10.

§ 28.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Hen- von Friesen, som anförde: Herr talman! Åtskilliga iakttagelser giva
vid handen att gällande tulltaxa icke på ett tillräckligt smidigt sätt anpassar
sig efter importen av nya värdefulla förbrukningsartiklar. Sålunda har det
nya materialet nylon hittills ur tulltaxeringssynpunkt jämförts med konstsilke,
och tull utgår därför med samma belopp som för konstsilke. Man behöver
i detta sammanhang icke främst tänka på nylonstrumporna, som kanske
äro de mest eftersträvade varorna av detta material, men faktum är att särskilt
från U. S. A. offererats andra varor tillverkade av nylon, vilkas utförande
och användningssätt äro sådana, att de icke böra tulltaxeras efter samma
normer som konstsilke (jag bortser alldeles ifrån det faktum att även nyttoartiklar
av konstsilke icke heller böra åsättas så hög tull som för närvarande).
Så t. ex. tillverkas i U. S. A. rep gjorda av nylon. Dylika nylonrep
vilka i fråga om styrka äro manilla- eller hamprep helt överlägsna kunna emellertid
icke nu importeras beroende på att tullen utgår med icke mindre än 15
kr. per kg under det att tullen för rep av hampa och manilla utgår med 0:15
kr. per kg för rep av 5—15 mm diameter och med 0:10 kr. för rep med en
diameter över 15 mm. Ett annat liknande fall kan nämnas: ifrån U. S. A. har
offererats prima armétält tillverkade av nylonduk. Efter nuvarande tulltaxeringsprinciper
blir tullen för dessa lägst 6 kr. och högst 24: 60 kr. per kg
men för ett vanligt tält tillverkat av bomull, jute eller hampa utgår tullen
med endast 1: 50 kr. per kg.

I fall som dessa och liknande bör vid fastställandet av tullbeloppet jämförelse^i
första hand göras med produkter av samma slag och användning.

Det måste anses beklagligt om vårt land genom olämplig tullpolitik skulle gå
miste om dessa enastående uppfinningar som särskilt i U. S. A. gjorts genom
nylonet, och det voro utan tvivel lyckligast om tullen kunde sänkas så mycket
för alla förbrukningsartiklar av materialet i fråga, att en tillfredsställande
import av dessa varor kunde åstadkommas.

Med stöd av^ovanstående får jag anhålla om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat i interpellationen berörda förhållanden,
och är herr statsrådet i tillfälle meddela, huruvida man kan emotse sådan
ändring i tulltaxan som möjliggör import av det nya materialet nylon?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29.

Herr Ljungberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! InomInierjrdlatian.
näringslivet hyser man för närvarande stort bekymmer för bränsleförsörjningen.
Att läget är allvarligt kom fram bland annat, i det svar på en fråga
av herr Bedk-Frii.s i första kammaren, som statsrådet Ericsson lämnade den
12 i förra månaden. En ny och uppseendeväckande varning innebär väl den
omständigheten, att pappersindustrien nyligen lär ha blivit anmodad att
hunna ifran sig betydande mängder massaved till förbrukning såsom bränsle
— en åtgärd som skulle vara ytterst beklaglig med hänsyn till vårt aktuella
utomoi dentligt stora behov av att förstärka valutareserverna genom export
bl. a. av massa och papper samt till svårigheterna med avseende å den inhemska
pappersförsörjningen.

Hittills ha vi lyckligtvis varit befriade från tvånget att sätta i kraft de
s. k. katastrofplaner för bränslekonsiumtionen, vilka uppgjordes under krigs -

Nr 10.

Onsdagen den 5 mars 1947.

Interpellation. (Forts.)

åren och voro avsedda att i trängande läge genomföra en ytterst radikal nedskärning
av bränslekonsumtionen för uppvärmning av fastigheter och därjämte
räknade med stoppande av driften inom bränslekonsumerande industrier.
Nu frågar man sig på många håll om en sådan åtgärd skall bli nödvändig nu,
två år efter krigets slut.

Ansvaret för bränsleförsörjningen åvilar i nuvarande läge i främsta rummet
regeringen och vederbörande myndigheter. Besked måste snarast möjligt
lämnas allmänheten rörande situationen. Därvid bör uppmärksammas inte
endast dagens läge utan även utsikterna för nästa bränslesäsong. Bland annat
skulle det vara av intresse att få veta vilka åtgärder som planerats för att
åstadkomma erforderlig vedavverkning och huruvida torvproduktionen är avsedd
att återupptagas i nödig omfattning samt om man på vederbörligt håll
sörjt för att förbättra våra möjligheter att lagra brännoljor samt vilka åtgärder
som i sådant hänseende vidtagits.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Ericsson få framställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet snarast möjligt lämna riksdagen en utförlig och ingående
redogörelse för den nuvarande bränslesituationen i vårt land och vilka
åtgärder som planerats för att möta den nuvarande bränslekrisen, samt

2. vill herr statsrådet ange huru regeringen ser på frågan om bränslesituationen
under nästkommande säsong samt redogöra för de åtgärder som
med hänsyn därtill företagits och planerats?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48 till
allmänna indragningsstaten; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

§ 31.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.29 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

471095