1946. Första kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1946:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr II.

Lördagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 102, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
nr 104, angående anslag till besiktning av motorfordon;

nr 108, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.;

nr 109, med förslag till lag örn hypoteksaktiebolag;

nr 112, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 84 och 56 S3
förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor;
nr 117, angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, m. m.;
nr 118, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 119, angående befrielse för mästerlotsen P. O. Kolberg och lotsen F. H.
Pettersson från viss ersättningsskyldighet till kronan;

nr 122, angående förfogande över visst äldre reservationsanslag;
nr 123, angående anslag till arbetsrådet och yrkesinspektionen för budgetåret
1946/47;

nr 124, angående ytterligare statsunderstöd till Yirestadssjöarnas sänkningsföretag
i Kronobergs län;

nr 125, angående fastställande av personalförteckning för domänverket,
pa. m.;

nr 126, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.;

nr 127, angående årligt understöd åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O.
Boman m. fl.;

nr 128, angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förre ämnesläraren
vid skeppsgosseskolan i Karlskrona M. Karlkvist m. m.;

nr 129, angående dels e. o. byråsekreteraren hos statskontoret N. G. Svensons
pensionsförmåner, dels ock pension åt ingenjören vid arméförvaltningens
tygavdelning E.-E. Stollenwerks efterlevande;

nr 130, angående förbättring av lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl.
järnvägar;

nr 131, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare
;

nr 132, angående anvisande av vissa investeringsanslag för uppförande av
centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret;
nr 133, med förslag till lag örn ändring i vattenlagen;
nr 134, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet;

nr 136, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

Första kammarens protokoll 1946. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 9 mars 1946.

nr 137, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 138, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet oell
avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, m. m.;

nr 139, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. m.;

nr 141, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;

nr 142, angående anslag för hudgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 143, angående anslag för budgetåret 1946/47 till konstfackskolan;

nr 145, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.;

nr 146, angående bestridande av vissa hyreskostnader;

nr 1?ed för.slaS till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24
mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 151, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten;
samt

nr 171, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse
nr 48, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
til 1 forordmng angacnde ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 103,
angående anslag till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.

drogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposi nr

107, angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrlaggmngsf
oretag ; och

inno }r!?ArrnC(1 förs Lag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni
lyUy (nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m.

. Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr lil, med förslag till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

113, angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 114, angående anslag till trädgårdsundervisningen;

nr 115, angående befrielse för dödsboet efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;
samt

nr 116, angående avvecklingen av 1941 och 1942 års krislån.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 102, 104, 108, 109, 112, 117—119, 122—134, 136—139, 141—143, 145,
146, 150, 151 och 171.

Lördagen den 9 mars 194C.

Nr 11.

Friherre De Geer väckte en motion, nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner med förslag till ändrad lydelse av § 72
regeringsformen och § 73 riksdagsordningen;

nr 5, i anledning av väckt motion örn sänkning av valbarhetsåldern vid val
till riksdagens första kammare;

nr 6, i anledning av väckt motion örn förkortning av tiden för hemligstämplande
av vissa allmänna handlingar;

nr 7, i anledning av väckt motion örn viss ändring av 14 § lagen örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; samt

nr 8, i anledning av väckt motion angående införande av bestämmelser örn
interpellationsinstitut i kommunallagarna^

statsutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till iståndsättande av vissa
beskickningsfastigheter;

nr 42, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående gäldande av vissa
kostnader i samband med sprängningsolycka vid Göteborgs örlogsvarv;

nr 43, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående uppförande av
byråchefsbefattningen i försvarets fabriksstyrelse å ordinarie stat;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av fastigheter,
som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband
med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt
motion ;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa kraftstationer;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till förvärv av vagmark m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 4, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 5, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers uttalanden i
fråga örn rationalisering av riksdagstrycket m. m.;

nr 6, i anledning av väckt motion örn rätt för läroverksadjunkten G. L.
Lennarth att i pensionshänseende tillgodoräkna viss tjänstgöring; samt

nr 7, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående ändring av 20 kap. 10 § och
22 kap. 8 § nya rättegångsbalken;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling;

Nr 11.

Lördagen dea 9 mars 1940.

nr 5, i anledning- av väckt motion om förslag till bestämmelser, avsedda att
möjliggöra sammanslagning av inteckningar;

nr 6, i anledning av väckta motioner angående utredning örn bokförings- och
redovisningsskyldighet för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk
propaganda;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 8, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn kvinnas
behörighet till prästämbete m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av_ lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
antagande av släktnamn;

andra lagmtskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion örn ändring av 7 kap. 39 § andra stycket
vattenlagen;

nr 10, i anledning av väckta motioner angående utredning örn ändrade bestämmelser
rörande avstyckning i städer och vissa andra samhällen;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459); ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående utarbetande av en redogörelse
över svenska handelsflottans förluster under andra världskriget av människoliv
och egendom;

nr 3, i anledning av väckt motion örn ökad medverkan genom radion i propagandan
för anskaffning och läsning av värdefull litteratur; samt

nr 4, i anledning av väckt motion örn en översyn av riksheraldikerämbetets
former för organisation och finansiering.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och v äkthet] anin g,
den 6 mars 1946.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade vaktmästaren hos kammaren
M. J. Ericsson tjänstledighet på grund av sjukdom från och med den 7
innevarande månad tills vidare, så länge han av sjukdomen vore förhindrad att
uppehålla sin vaktmästarbefattning. Till vikarie för Ericsson under ifrågavarande
tid förordnades Nils Bertil Selfvin.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 12 mars 1946 fm.

Nr 11.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.21 eftermiddagen.

In fidem
Lode Wistrand.

Tisdagen den 12 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 12Ö, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1946/47;

nr 121, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;
nr 135, med förslag till lag örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,
m. m.;

nr 140, angående anslag till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m.;

nr 144, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag;

nr 154, med förslag till lag örn tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenregtering
j

nr 155, med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortag,
som tillhöra eller nyttjas av staten;

nr 162, angående anslag till sprängämnesinspektionen;

nr 178, angående anslag till Omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom
Svenska gengasaktiebolaget;

nr 180, angående förlagskredit till hästexportberedningen;
nr 181, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;
nr 182, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa m. m.;
nr 191, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

nr 192, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 1—-6 mom. och
3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn
elektriska anläggningar; samt

nr 193, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.

Justerades protokollen för den 5 och den 6 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagen första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn ytterligare
ledighet från riksdagsgöromålen under tiden 11 mars—31 mars 1946.
Norrtälje den 11 mars 1946.

Gunnar Lodenius.

Nr 11.

Tisdagen den 12 mars 1946 fm.

Riksdagsman Gunnar Lodenius från Penningby är fortfarande arbetsoförmögen
på grund av angina pectoris fr. o. m. 11 mars t. o. m. 31 mars 1946,
vilket härmed intygas.

Norrtälje den 9 mars 1946.

Nils Ahlberg,

-p. tit, Överläkare å med. avd.

ilen begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 49, till Konungen i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse
av 17 § 1 mom. andra stycket lagen den 20 juni 1924 örn landsting.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
och till provisoriskt lönetillägg;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetaret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomter i Karlskrona;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga fastigheter i Nässjö;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplan^ samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln
gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
till personal å indragningsstat.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin; samt
nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppskov med återbetalning
av ett Hornborgasjöns sänkningsförening, Skaraborgs län, beviljat
statslån.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
102, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Tisdagen den 12 mars 1946 fm.

Nr 11.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 104,
angående anslag till besiktning av motorfordon.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 109, med förslag till lag örn hypoteksaktiebolag; och
nr 112, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§
förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 117, angående lån till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, m. m.;
nr 118, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 119, angående befrielse för mästerlotsen P. O. Kolberg och lotsen F. H.
Pettersson från viss ersättningsskyldighet till kronan;

nr 122, angående förfogande över visst äldre reservationsanslag; samt
nr 123, angående anslag till arbetsrådet och yrkesinspektionen för budgetåret
1946/47.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 124, angående ytterligare statsunderstöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag
i Kronobergs län;

nr 125, angående fastställande av personalförteckning för domänverket, m. m.;

saml . . .

nr 126, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 127, angående årligt understöd åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O. Boman
m. fl.;

nr 128, angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förre ämnesläraren
vid skeppsgosseskolan i Karlskrona M. Karlkvist m. m.;

nr 129, angående dels e. o. byråsekreteraren hos statskontoret N. G. Svenssons
pensionsförmåner, dels ock pension åt ingenjören vid arméförvaltningens tygavdelning
E.-E. Stollenwerks efterlevande;

nr 13Ö, angående förbättring av lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl.
järnvägar; samt

nr 131, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 132,
angående anvisande av vissa investeringsanslag för uppförande av centrala tvättoch
reparationsanstalter för försvaret.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

133, med förslag till lag om ändring i vattenlagen; och

Nr 11.

Tisdagen den 12 mars 1946 fm.

nr 134, med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) örn delning av jord å landet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 136, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

nr 137, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 138,
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet och avlöningsreglementet
för de högre kommunala skolorna, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
139. med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och famil jepensionsreglementena,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 141, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;
nr 142, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 143, angående anslag för budgetåret 1946/47 till konstfackskolan;
nr 145, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. ;
samt

nr 146, angående bestridande av vissa hyreskostnader.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 15Ö, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars
1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 151, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet friherre De Geers motion,
nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 4—8,
statsutskottets utlåtanden nr 41—47, bankoutskottets utlåtanden nr 3—-7, första
lagutskottets utlåtanden nr 3—11, andra lagutskottets utlåtanden nr 9—12
samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2—4.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av det med Kungl. Maj:ts proposition nr
126, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj 1941

Tisdagen den 12 mars 1946 em.

Nr 11.

(nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m., avsedda ärendet tillåter jag mig
anhålla, att kammaren måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande av
motioner i anledning av sagda proposition till det sammanträde, som infaller
näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 120, 121, 135, 140, 144, 154, 155, 162, 178, 180—182 och 191—193.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 12 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner.
nr 147, angående befrielse från viss betalningsskyldighet för varvsarbetaren
OscarSigurdAnderssonm.fi.;

nr 148, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.;
nr 149, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv,
nr 152, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 aprU 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.; .

nr 153, med förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid tor litterära
och musikaliska verk; . . ,

nr 156, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 fnr
318) örn avbrytande av havandeskap, m. m.;

nr 157, angående anslag till kraftstation vid Jösseforsen m. m.;
nr 158, angående inköp för telegrafverkets räkning av fastigheten Heimdal
nr 1 i Stockholm;

nr 159, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945
(nr 384) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt
allmänna förfogandelagen m. fl. lagar;

nr 160, angående anslag för budgetåret 1946/47 till fornminnesinventering;
nr 161, angående istån dsättning av uthyrningsfastigheter vid Drottningholms
slott;

nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46;

nr 164, angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret
1946/47;

nr 165, angående bidrag till barnhem;

Nr 11.

Tisdagen den 12 mars 1946 em.

nr 166, angående försäljning av två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

167, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer;

nr 168, angående avstående från återkrav av vissa ersättningar för vård av
krigsskadade ;

nr 169, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift;
nr 170, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 172, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 173, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 174, angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider;
nr 175, angående anslag till anordnande av telefonkabel å bandelen Köping
•—Frövi m. m.;

nr 176, angående anslag till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen;

nr 177, angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.;
nr 179, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och
4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker
;

nr 183, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

nr 184, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 185, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;
nr 186, med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);

o nr 187, angående vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården
;

nr 188, angående anslag till tillverkning av syntetiskt gummi;
nr 189, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 190, angående lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen;

nr 194, angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för
folkskolans Överlärare m. m.;

nr 195, angående pensionsreglering för folkskolans Överlärare;
nr 196, angående medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationerna;
nr 197, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för länsstyrelserna;
nr 198, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; nr

199, angående anslag till konjunkturinstitutet för budgetåret 1946/47;
nr 200, med förslag till lag örn radioanläggningar m. m.;
nr 201, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper;

nr 202, angående lån till Aktiebolaget Stadsholmen;

nr 203, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom.
vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562);

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

nr 204, angående anslag till lastkommittén i New York för budgetåret
1946/47;

nr 205, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) örn varuskatt;

nr 206, angående anslag till uppförande av ett radiobus i Stockholm;

nr 207, angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna; nr

208, med anhållan örn riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde
fattade beslut; samt

nr 209, angående anslag till landsfogdarna m. fl. för budgetåret 1946/47.

De kungl, propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid bordlagda.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 7.35 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som tillkännagivit,
att lian hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Öhmans
interpellation angående Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr
Öhman till mig riktat en interpellation angående regeringens ställning till den
nuvarande spanska regeringen och därvid framställt följande fråga:

»Vilka åtgärder överväger regeringen i syfte att stödja de krafter, som verka
för Francoregimens fall och för upprättande av en demokratisk ordning i
Spanien?»

I anledning av interpellationen får jag anföra följande.

Såsom interpellanten framhåller har nyligen den franska regeringen beslutat
spärra gränsen mot Spanien och därmed avbrutit handelsförbindelserna
med detta land. Den närmaste anledningen härtill synes lia varit avrättningen
i Spanien av en person, som enligt franska regeringens uppfattning varit politisk
flykting och som deltagit i motståndsrörelsen i Frankrike under kriget.
Denna avrättning ägde rum trots att franska regeringen hade intervenerat till
den dömdes förmån. Franska regeringen ansåg sig direkt berörd av de spanska
myndigheternas hållning i denna sak. Den allmänna bakgrunden för den franska
regeringens aktion är givetvis att den nuvarande regimen i Spanien betraktas
som en motsvarighet till den nationalsocialistiska i Tyskland och den
fascistiska i Italien, vilka bägge genom världskrigets utgång likviderats.

Sistnämnda betraktelsesätt har kommit till uttryck även i den diplomatiska
aktion, som nyligen företagits av Förenta staternas, Storbritanniens och Frankrikes
regeringar gemensamt. I en deklaration, som dessa regeringar utfärdat
och varav en avskrift överlämnats till den spanska regeringen, uttalas följande: -

Äng. Sveriges
förhållande
till Francoregimen

i Spanien.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940.

Äng. Sveriges förhållande till Francor eg irnen i Spanien. (Forts.)

»Frankrikes, Storbritanniens och Amerikas Förenta staters regeringar hava
utbytt åsikter angående den nuvarande spanska regeringen och sina förbindelser
med denna regim. Enighet råder örn att, så länge general Franco förbliver
vid makten i Spanien, kan spanska folket inte räkna med fullständig och helhjärtad
anslutning till de nationer i världen, som genom gemensamma ansträngningar
besegrat den tyska nazismen och den italienska fascismen, vilka
hjälpte den nuvarande spanska regimen att komma till makten oell som denna
tagit till förebild.

Det förefinnes ingen avsikt att inblanda sig i Spaniens inre angelägenheter.
Det ankommer på spanska folket att självt i sista hand utforma sitt eget öde.
Trots den nuvarande regimens åtgärder för att undertrycka spanska folkets
strävanden att under ordnade former organisera och giva uttryck åt sina politiska
aspirationer hysa de tre regeringarna förhoppning örn att spanska folket
ej ånyo skall få utstå ett inbördeskrigs fasor och bitterhet.

Tvärtom föreligger hopp örn att ledande patriotiska och liberalt sinnade
spanjorer snart skola finna medel att åvägabringa Francos avgång på fredligt
sätt, falangens avskaffande och upprättandet av en interims- eller övergångsregering,
under vilken spanska folket kan få tillfälle att i frihet avgöra vilken
styrelseform det önskar samt välja sina ledare. Politisk amnesti, landsflyktiga
spanjorers återvändande, församlings- och politisk föreningsfrihet samt anstalter
för fria allmänna val äro nödvändiga. En interimsregering, som ägnade sig
åt och fasthöll vid genomförandet av dessa syften, skulle få alla frihetsälskande
folks erkännande och stöd.

Ett dylikt erkännande skulle inbegripa fullständiga diplomatiska förbindelser
samt vidtagandet av sådana praktiska åtgärder till hjälp vid lösningen av
Spaniens ekonomiska problem, som må kunna genomföras under rådande förhållanden.
Sådana åtgärder äro icke möjliga för närvarande. Spörsmålet huruvida
Frankrikes, Storbritanniens och Förenta staternas regeringar skola bibehålla
eller avbryta de diplomatiska förbindelserna med den nuvarande spanska
regimen är en fråga att avgöras med hänsyn till händelseutvecklingen och
med beaktande av spanska folkets strävanden att självt skaffa sig frihet.»

Det må här tilläggas, att Frankrike ej avbrutit sina diplomatiska förbindelser
med Spanien och att Förenta staternas och Storbritanniens regeringar
varken avbrutit de diplomatiska eller de kommersiella förbindelserna med Spanien.
Vad andra länders hållning beträffar, må nämnas, att Sovjetunionen överhuvud
icke haft några diplomatiska förbindelser med Francoregimen i Spanien
sedan dennas tillkomst.

För ett bedömande av frågan om svenskt deltagande i sanktioner mot en
annan stat i syfte att framtvinga ett visst handlingssätt äro bestämmelserna i
Förenta Nationernas stadga i detta ämne uppenbarligen av stor vikt. Sverige
är visserligen icke medlem av den nya säkerhetsorganisationen, men det är
naturligt, att vårt land, örn det gäller så viktiga frågor som deltagande i sanktioner,
tar den största hänsyn till de regler som uppställts i den nyligen av ett
stort antal stater godkända stadgan.

I art. 2 punkt 7) av stadgan förklaras, att ingen bestämmelse i stadgan
berättigar FN att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande
stats egen behörighet. Dock skall denna föreskrift örn förbud mot upptagande
av »inre frågor» ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder jämlikt
kap. VII. Sistnämnda hänvisning innebär, att säkerhetsrådet äger ingripa i
händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling, även om faran
hotar på grund av det inre läget i ett land. Finner säkerhetsrådet att hot mot
freden, fredsbrott eller angreppshandling föreligger, äger rådet påbjuda sanktioner
mot den stat, varifrån faran kommer. Beslut härom fattas med sju röster

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
av rådets elva., och majoriteten skall innefatta samtliga ständiga rådsmedlemmar.

Därest Förenta Nationernas säkerhetsråd finner förutsättningar föreligga
för upptagande av den spanska frågan till behandling och fattar beslut om
sanktioner, eller därest i annan form mellan regeringarna överenskommelse
träffas örn gemensamma åtgärder, skall svenska regeringen givetvis överväga
sin anslutning till desamma.

Herr Öhman: Herr talman! Jag ber att få tacka herr utrikesministern för
det utförliga svar jag erhållit på min interpellation, och Jag vill därvid särskilt
uttala min tacksamhet över att svaret avlämnades så snabbt.

Jag tolkar svaret så, att den mening som regeringen företräder, när det
gäller att karakterisera den nuvarande regimen i Spanien, är i sak densamma
som den jag hävdade i min interpellation. Därav borcle man också kunna dra
den slutsatsen, att regeringen anser det vara lyckligt för fredens befästande
och för den demokratiska utvecklingen i Europa, örn den spanska fascistregeringen
snarast möjligt försvinner och ersättes med en demokratisk regering,
som åtnjuter det spanska folkets förtroende. I den grundläggande sakfrågan
tror jag mig således kunna fastställa, att den uppfattning som jag företrädde
i min interpellation i stort sett sammanfaller med den som företrädes av regeringen.

Däremot är jag inte tillfredsställd med herr utrikesministerns svar på min
fråga örn vilka åtgärder regeringen överväger för att stödja de krafter som
verka för demokratiens återinförande i Spanien. Jag hade hoppats, att regeringen
åtminstone övervägde åtgärder i syfte att upphöra med de viktiga varuleveranser
ifrån Sverige till Spanien, som faktiskt innebära ett stöd et den
nuvarande Francoregimen. Tyvärr innehåller interpellationssvaret i detta
stycke endast en hänvisning till den deklaration, som nyligen utfärdats av
Förenta staternas, Storbritanniens och Frankrikes regeringar, en deklaration som
för övrigt har mottagits med mjmket bittra kommentarer bland de spanska demokraterna
och i den demokratiska pressen i många länder. Jag hade hoppats,
att regeringen skulle ha intagit en annan hållning i denna angelägenhet
och inte gjort frågan örn fortsatta svenska förbindelser med Franco-Spanien
beroende av de spekulationer, som tydligen vägleda vissa reaktionära kretsar
i Förenta staterna och Storbritannien.

Naturligtvis hade jag aldrig föreställt mig, att en isolerad svensk aktion i
-den riktning jag antydde i min interpellation skulle kunna åstadkomma Francoregimens
sammanbrott. Men jag är ganska övertygad örn att det skulle vara
av stor betydelse för det spanska folkets demokratiska krafter och till stor
nackdel för Franco, om vårt land skulle upphöra med varje form av förbindelse
som innebär något som helst stöd åt den nuvarande fascistregeringen.
Sverige skulle, i den händelse sådana åtgärder genomfördes, inte heller behöva
riskera att bli isolerat. I de flesta länder utvecklar sig en omfattande opinionsrörelsc
i syfte att åstadkomma effektiva åtgärder för att isolera Francoregeringen
från varje som helst förbindelse med Jon demokratiska omvärlden.

Jag erinrar örn att det norska stortinget nyligen uttalat sin starka sympati
för det spanska folket i dess kamp för demokratien. Jag erinrar örn att Norges
hamnarbetare vägrat att lossa eller lasta varor till och från Spanien. Liknande
aktioner lia vidtagits bland annat i Holland. I Finland har landsorganisationen
hemställt till regeringen att bryta förbindelserna med Franco, och
inom den engelska arbetarvärlden är stämningen mycket stark för åtgärder i
samma riktning. Frankrike bär som bekant spärrat gränsen och därmed brutit
alla kommersiella förbindelser med den spanska regeringen, och Sovjet -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
unionen har ju aldrig haft några förbindelser nied Francoregimen. Fackföreningsinternationalen,
som representerar praktiskt taget alla fackligt organiserade
arbetare i världen, har manat till omedelbara aktioner för att undandraga
Francoregeringen varje form av understöd från de demokratiska ländernas
folk. Även i vårt land utvecklas ju en allt starkare proteströrelse mot
det fascistiska Spanien. Den hemställan, som Göteborgs hamnarbetare nyligen
riktade till sin förbundsstyrelse örn tillstånd att vägra lossning och lastning av
Francofartyg, är ett vältaligt uttryck för den stämning som är förhärskande
bland fackföreningsfolket.

I denna situation skulle ett beslut av den svenska regeringen och riksdagen
att bryta alla kommersiella förbindelser med Spanien inte bara bli en heroisk
demonstration utan en åtgärd, som verkningsfullt skulle drabba den spanska
fascismen. Samtidigt skulle ett sådant beslut bli av mycket stor moralisk betydelse
för ^Spaniens ärliga patrioter, och det skulle kanske även bidraga till att
stärka vårt lands anseende som demokratisk stat hos de folk, som i sex år
lidit och blött för att förinta fascismen och befästa demokratien.

Ja;g tycke!'' inte, att det kan vara förenligt med en konsekvent demokratisk
politik att genom handel och andra förbindelser stödja en regim, som kommit
till makten med hjälp av tyska och italienska bajonetter och som i allt väsentligt
kopierat det system, som det andra världskriget utplånade i Tyskland och
Italien. Vårt land har ju fått ett visst rykte örn sig som ett land, vilket ställer
humanitetens ideal högt, och de insatser, som Sverige gjorde i krigets slutskede
för att rädda tusentals fångar från de tyska gaskamrarna, ha också bidragit
till att rehabilitera vart anseende i den demokratiska världen. Man
måste fråga sig, örn det inte vore på sin plats, att Sverige visade sin humanitära
inställning också när det gäller Spanien. Den terror, som utövas dalmot
demokrater, skiljer sig nämligen inte från den terror, som var förhärskande
i det nazistiska Tyskland.

Enligt uppgifter från spanska patrioter lia inte mindre än 800 000 antifascister
arkebuserats sedan 1939, och man beräknar, att för närvarande omkring
200 000 antifascister sitta i Francos fängelsehålor och koncentrationsläger.
Bildén av dagens Spanien visar, att avrättningar av demokratiens förkämpar
hör till ordningen för dagen, och dessa avrättningar ha ingalunda
minskat i antal efter krigets slut och Hitler-Tysklands nedkämpande. Snarare
är ju motsatsen fallet. Enligt rapporter från de spanska demokraternas sammanslutningar
kan jag anföra, att bara i ett enda fängelse i Madrid avkunnats
år 1944 följande antal dödsdomar: i maj månad 89, i juni 311, i juli 87, i
augusti 23, i oktober 14, i november 24 och under första hälften äv december
14. Sedan dess har som bekant antalet ytterligare stegrats.

Den spanska säkerhetspolisens fängelse har av Madrids befolkning givits
det betecknande namnet »Madrids Betsen». Till dess skräckceller sändas de
sorn häktats för att de inte vilja stödja den nuvarande Quis lingred men. Där
få de häktade göra den första bekantskapen med regimens bödlar, som i allmänhet,
enligt vad som rapporterats, börja förhören med en första grad av
tortyr i syfte, att förmå den häktade att förråda sina kamrater och medkämpar
lör demokratien. Örn den torterade nekar att förråda sina kamrater eller nekar
till det brott, som man vill att han skall erkänna, förös han till vad falangisterna
kalla reflexionscellen, där den mest barbariska tortyr följer.

Den av alla. civiliserade människor avskydda metoden att skjuta gisslan användes
lika. flitigt i Spanien som den på sin tid praktiserades i Tyskland och
de av nazisterna ockuperade länderna. Sålunda föreligger rapport om att
Francoregimen sorn. repressalier , för att några patrioter stormat falangisternas
hus i Madrid lät skjuta 16 politiska fångar, som inte kunde lia någonting med

Ousdugan dan 13 mars 194G.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till Francorcgimen i Spanien. (Forts.)
angreppet på detta hus att göra. Vid ett annat tillfälle skötos likaledes 16
fångar, emedan någon patriot placerat en bomb i den tyska tidningens lokaler
i Madrid. I Tijon skötos 32 fångar som hämnd för att patrioterna anfallit en
falangistorganisation.

Dessa exempel äro endast hämtade ur högen, och de skulle kunna mångfaldigas,
men jag har anfört dem endast för att i någon mån bringa i erinran, att
vi här ha att göra med ett fascistiskt terrorvälde av precis samma kvalitet som
det tyska.

Kan det verkligen ligga i Sveriges intresse att upprätthålla normala förbindelser
med en sådan terrorstat och därtill genom handelsförbindelser ekonomiskt
och moraliskt stödja diktaturregimen?

Det ser tyvärr ut, som örn Sveriges handel med Franco-Spanien inte skulle
minska, utan i stället utvidgas. Jag erinrar örn att under år 1945 exporterade
Sverige till Spanien varor för något mer än 20 miljoner kronor. Men det handelsavtal,
som gäller från den 1 november förra året till den 30 juni i år,
förutser en svensk export till Spanien på över 38 miljoner kronor. Denna handelsöverenskommelse
omfattar inte sådana varor, som kunna anses vara betydelselösa
för Francoregimen. Avtalet utlovar avsevärda kvantiteter cellulosa
och tidningspapper, betydande mängder järn och stål, viktiga maskiner och
instrument, motorer, turbiner, elektrisk materiel och andra varor, som säkert
ha mycket stor betydelse för den spanska regimen.

Och vad får då Sverige i utbyte för dessa varor? Såvitt man kan se, ingenting
av betydelse för den svenska folkhushållningen. Det utlovas en viss kvantitet
apelsiner och apelsinskal, getskinn, tomater, sprit och salt och liknande
varor, som vi antingen böra kunna erhålla från andra länder eller helt enkelt
kunna avstå från.

Under sådana förhållanden måste man fråga sig: vad finns det för anledning
att fortsätta det ekonomiska stöd till Francoregeringen, som dessa handelsförbindelser
i verkligheten innebära? Kunna Sveriges intressen på något sätt
skadas, örn vi bryta förbindelserna, och i så fall på vilket sätt skulle våra
intressen lida skada? Jag tror verkligen inte, att Francos blodapelsiner spela
någon avgörande roll för vår folkhushållning.

Hotas Sverige av repressalier i någon form från annat land, örn vi upphöra
att stödja Francoregimen? Såvitt jag kan bedöma situationen, bör inte heller någon
sådan fara föreligga. I stället skulle väl ett brytande av Sveriges handelsförbindelser
med Franco hälsas med den största tillfredsställelse inte bara av det
spanska folket, utan i hela den demokratiska världen. Jag är också övertygad
om att Sveriges arbetare och andra demokratiska medborgare skulle mottaga
ett beslutsamt uppträdande från regering och riksdag i denna fråga med den
största sympati och välvilja.

Utifrån en sådan bedömning av läget är det för mig verkligen svårt att hitta
någon hållbar förklaring till regeringens »vänta och se»-politik, men däremot
är det tydligt, att vi riskera att komma på efterkälken, sedan andra länder
tagit sådana initiativ, att Sverige helt enkelt måste följa efter. Mycket talar ju
för att den spanska exilregeringen inom kanske mycket kort tid efter det den
rekonstruerats blir erkänd i den demokratiska världen, och då ställas ju även
vi inför valet att antingen stödja denna demokratiska regering eller den Francoregim,
som är avskydd bland alla demokratiskt tänkande människor.

Enligt min bedömning är läget numera sådant, att varje stöd, ekonomiskt
eller politiskt, åt den nuvarande spanska regeringen i verkligheten betyder intervention
till förmån för Franco, då det underlättar upprätthållandet av det
fascistiska väldet.

Jag tror till slut, herr talman, att det ingalunda är betydelselöst för Sverige,

Nr 11.

Onsdagen den 13 mais 1940.

Äng. Sveriges förhållande till F rancor eg irnen i Spanien. (Forts.)
vilken regim som i framtiden härskar i Spanien. Örn Francoregeringen erhåller
stöd utifrån och lyckas stabilisera sitt välde, ligger däri en latent fara
för freden i världen. Den spanska fascistregeringen har till sitt förfogande flera
miljoner soldater och därtill 40 000—50 000 desperata och vältränade fascister
från andra länder, huvudsakligen Hitler-tyskar. Den flathet, som i många avseenden
visades emot de fascistiska regimerna under mellankrigsperioden,
borde ha lärt oss vad en sådan politik kan komma att kosta. Fascismens slutgiltiga
utrotande är nu en gång det mål, som demokraterna i alla länder ha
ställt upp för sig. Även Sverige bör verka för detta mål, i synnerhet som det
i den spanska frågan endast innebär, att vi böra sluta med varje som helst
stöd åt den nuvarande fascistiska regeringen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! När jag tar till
orda, beror det delvis därpå, att interpellanten har berört vissa mera principiella
sidor av det spörsmål som här behandlas.

Jag vill inte underlåta att såsom en egen mening ange, att jag finner det vara
ur demokratisk synpunkt principiellt betänkligt att överhuvud taget utgå från
att man med åtgärder från andra håll skall försöka skaffa ett land en viss regim.
Det kan uppstå situationer, där samfällda åtgärder i detta syfte äro motiverade,
men jag tror, att vi komma alldeles för långt bort från det rimliga,
örn vi acceptera den tanken, att man utifrån skall bestämma, hur ett land
skall styras. Örn vi gjorde det antagandet, att någon ville tillämpa en sådan
politik mot Sverige, skulle vi med ali makt resa oss mot en dylik tanke. När
man nu håller på att skapa en opinion, som riktar sig mot en viss regim, tror
jag det kan vara nyttigt, att man håller i minnet vissa bestämda principer.

Därvid anmäler sig också frågan örn hur staterna skola förhålla sig i sina
förbindelser med varandra. Jag har för min del vid flera tillfällen sagt ut, att
den ideologi, som regeringen i ett visst land representerar, icke kan få vara
avgörande för vårt lands förbindelser med det landet. Vi ha att uppehålla förbindelser
med den regering som på det ena eller andra sättet har hand örn styrelsen
i det andra landet. Jag gör alltjämt reservationen, att det kan uppstå
situationer, då man får diskutera från andra synpunkter. Jag tror emellertid,
att det är viktigt att fasthålla detta, att Sverige icke kan göra sina förbindelser
med andra länder beroende på karaktären av den regering, som sitter i det
ena eller andra landet.

Jag skulle tro, att det är ganska lätt att komma till enighet härom, och jag
vill på förhand inkassera anslutning från kommunistiskt håll genom att citera
ett uttalande, som det kommunistiska partiets ledare här i riksdagen gjorde
någon gång i februari 1941. Jag fäster uppmärksamheten på att interpellanten
hävdade, att det var ur demokratisk synpunkt inkonsekvent att ha förbindelser
med en viss regim. Han pekade senare på att i Spanien nu råder en terror
av samma art som på sin tid rådde i Tyskland, och jag antar han menade, att
det varit orimligt att upprätthålla förbindelser med den tyska regeringen under
den tiden, liksom det nu vore orimligt att göra det med den spanska. Det
förra spörsmålet stodo vi ju inför i alldeles särskild grad i februari 1941, och
herr Linderot gjorde då en utläggning, som är mycket intressant ur principiell
synpunkt.

Han yttrade sig så här: »Vad så angår ställningen till Tyskland synes
väl för mångå saken litet svårare. Yi kämpar ju mot nazismen, mot Hitler
och alla fascistiska förtryckare av vad slag de vara månde, Solidariskt med den
internationella arbetarklassen. Men att härför driva den Svenska politiken i fientlig
riktning mot Tyskland skulle vara fel. Att vi bekämpar den nazistiska politiken
i tidningar och tal o. s. v. är naturligtvis riktigt och vi kommer natur -

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Ang. Sveriges förhållande till Francors g irnen i Spanien. (Forts.)
ligtvis att fortsätta därmed. Men den svenska utrikespolitiken måste följa det
råd som Molotov en gång gav, nämligen att i utrikespolitiken gäller det att
skaffa sig så många vänner som möjligt. Ty vilken regim som än härskar i
Tyskland så måste ur den revolutionära arbetarklassens synpunkt också Sverige
föra en utrikespolitik som tar sikte på vänskapliga förbindelser med Tyskland,
diplomatiskt korrekta förbindelser, inte ''vänskap’ med den nazistiska
ideologien och förtryckarmetoderna, utan statlig och diplomatisk vänskap som
ger ömsesidiga fördelar.» Det är ett mycket klart uttryck för den uppfattning,
som jag här från början ville fastslå, och jag tror, att det är nyttigt för våra
bedömanden av de särskilda spörsmål, som uppkomma, örn vi verkligen vidhålla
vissa väsentliga principer.

Jag har velat fastslå detta. Jag har ett par gånger i mitt anförande sagt, att
naturligtvis kan det ändå uppkomma situationer, där man måste taga överväganden
rörande en aktion i ett visst läge. Utrikesministern har här förklarat,
att örn man inom Förenta Nationerna eller från andra nationer mera gemensamt
anser en aktion ur internationell synpunkt vara motiverad, så vill inte den
svenska regeringen underlåta att överväga sin medverkan i en sådan aktion.
Det är den rimliga ståndpunkten, den ståndpunkt som har intagits överallt.
Det kan inte vara god politik av Sverige att agera ensamt i ett sådant fall,
även örn risken är mindre än i det fall, som närmast föranledde herr Linderots
uttalande. Internationella förhållanden måste handläggas internationellt, och
aktionerna måste bli samfällda. Jag skulle tro, att man icke gör den sak, som
man här vill tjäna, någon tjänst genom att uppehålla en opinionsrörelse, som
går ut på att Sverige skulle kunna göra en separat aktion. Örn jag avböjer detta,
är det inte alls med tanke på de fördelar vi kunde förlora, låt mig säga i
handelspolitiskt avseende — jag vill inom parentes säga till den ärade interpellanten,
att salt ändock inte är en sådan där vara, som man utan vidare kan
undvara —• men jag menar, att vi måste göra klart för oss, att det är vi, som
här ha att avvakta en aktion från de mera bestämmande staterna i Europa —
naturligast från Förenta Nationerna— om läget i Spanien skall betraktas vara
av det allvar, att en internationell aktion är motiverad. Men låt oss komma bort
från hela den där tanken, att Sverige skall föra en alldeles speciell politik på
detta område.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Man kommer tydligen inte förbi
den spanska frågan! Dess betydelse har ju nu även understrukits genom statsministerns
inlägg i debatten. Det var i Spanien, som världskriget började, och
det borde också sluta genom Francoregimens avlägsnande.

Eftersom herr utrikesministern gav kammaren så utförlig del av den franskengelsk-amerikanska
deklarationen till spanska regeringen, må det också vara
tillåtet att i anknytning därtill säga några ord. Denna deklaration, som vi alltså
måste fästa stort avseende vid här i landet, har ju redan på många håll
kritiserats såsom alltför svag och obestämd. Visserligen innehåller den åtskilliga
vändningar, varigenom man tydligen ställer Francoregimen i den internationella
skamvrån, och jag vill ta fasta på den saken också för Sveriges del.
Men deklarationen ger ju även uttryck åt åtskilliga ganska motstridiga och
egendomliga idéer. Där sägs t. ex., som vi hörde, att så länge general Franco
förblir vid makten, kan spanska folket icke räkna med fullständig och hjärtlig
anslutning till de demokratiska segrarmakterna.

Man tycker, att det hade varit mera logiskt och kanske också mera politiskt
rättvist att säga, att så länge Franco är vid makten, kan spanska regeringen
inte räkna med fullständiga och hjärtliga förbindelser med demokratierna. Det
förefaller överhuvud taget nästan, som örn man ville låta konsekvenserna av

Första kammarens protokoll 19JiO. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
Francoregimen gå ut över det spanska folket och ge det skulden för att Franco
sitter där han sitter. Det vore onekligen ett egendomligt resonemang, särskilt
som i denna deklaration mycket riktigt har fastslagits, att det inte alls var
det spanska folket, utan den tyska nazismen och den italienska fascismen, som
förhjälpte Franco till makten. Västmakterna hade för övrigt apropå det kapitlet
kunnat tillägga, att de också själva hade sin dryga andel i Francoregimens
tillkomst.

Det förefaller alltnog litet egendomligt att på sätt som har skett i denna
deklaration draga in spanska folket i processen mellan segrarmakterna och
Franco. Ändå är man tydligen på det klara med, att Francoregimen med våld
och terror undertrycker detta folks egna strävanden att på fredlig väg, »i ordnade
former», ge uttryck åt sina önskemål örn en ny regim. Inte desto mindre
heter det i deklarationen, vilket naturligtvis är principiellt riktigt, att det i
sista hand tillkommer det spanska folket självt att utforma sitt öde. Men hur
skall det gå till? Örn det inte kan ske i ordnade former, som det heter, måste
det val ske på annat sätt.

När man kommer fram till den punkten i resonemanget, gripas emellertid
makterna av humanitet och uttrycka den förhoppningen, att spanska folket
skall slippa, inbördeskrigets fasor — vilket väl i verkligheten får läsas som en
varning mot inbördeskrig! Sannerligen, det spanska folket har det inte lätt! De
internationella nackdelarna av Francoregimen skall det bära. När det på fredlig
väg vill göra sig av med Franco och drabbas av blodiga undertryckningsåtgärder,
vilja västmakterna eller i varje fall England och Amerika inte på
något effektivt sätt blanda sig i den saken. »För all del, ingen inblandning i
ett främmande lands inre angelägenheter», heter det då. Men å andra sidan
varnas det för uppror! I stället borde man väl nu — så ser säkerligen hela
världens arbetarklass saken — bryta med Francoregimen och beklaga, att det
spanska folket har nödgats så länge lida under detta välde.

Men sedan kommer någonting intressant i den upplästa deklarationen. Det
heter där, att det finns hopp örn att vissa icke närmare nämnda, välsinnade
och patriotiska spanjorer snart skola finna medel att åvägabringa Francos avgång
på fredlig- väg. Man kan väl ta för givet, att det finns fullgoda skäl för
denna förhoppning. Det skulle givetvis vara av största intresse att känna dessa
skäl. Kunskapen örn grunden för västmakternas ljusa förhoppningar beträffande
Spanien skulle givetvis vara ägnad att stilla den oro, som räder, och
dämpa den indignation, som man känner över den internationella skandalen,
att Francoregimen alltjämt består.

Jag undrar, örn möjligen herr utrikesministern känner till grunden för den
förhoppningen, att, som det heter, patriotiska och liberalt sinnade spanjorer
snart skola överta makten i Spanien. Skulle herr utrikesministern i så fall vilja
antyda, vad man stöder dessa förhoppningar på, så vore det som sagt säkerligen
ägnat att tillfredsställa och lugna också stora delar av svenska folket.
Örn denna lyckliga förändring i Spanien inträffar »snart», hinner kanske general
Franco rentav att få en plats i Nurnberg — i vilken egenskap behöver
jag ju inte säga!

Jag vill, herr talman, fästa uppmärksamheten också på en annan sida av
denna sak. Som av denna storpolitiskt betydelsefulla deklaration framgår, ha
västmakterna alltså faktiskt ställt Francoregimen på avskrivning. Hur man
betraktar denna regim på diverse andra håll, i Sovjetunionen, i Mexico, i Mellanamerika
o. s. v., behöver jag inte erinra om. Också de anglosaxiska stormakterna
ha alltså åtminstone sin principiella inställning klar mot denna regim,
synes det. Det blir för Spanien ingen fullständig och hjärtlig anslutning
till den demokratiska världen, förrän Franco kommer bort, och det säges

Onsdagen den 13 mars 1040.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
ut, att en frihetsälskande spansk interimsregering, som ersätter Francoregiinen,
genast skall bli erkänd oell till och med få ekonomiskt stöd! Frågan om
avbrytande av de diplomatiska förbindelserna står enligt sista meningen i
den upplästa deklarationen mer eller mindre på dagordningen. .Så långt har
man alltså kommit på det hållet!

Nu har det sagts här i Sverige, att ingen kan begära, att det lilla Sverige
skall tränga sig fram i förgrunden och på något sätt framför västmakterna
demonstrera sina antipatier mot den fascistiska Francoregimen. Herr statsministern
framhöll, att man inte rimligtvis kan mena, att Sverige skall på
något sätt agera ensamt här. Nej, men man kan väl åtminstone mena, att Sverige
icke behöver ställa sig längst bale i den internationella kön! Här är ju
inte fråga örn någon separat aktion, men det är väl inte orimligt att begära,
att det demokratiska Sverige skall hålla sig i nivå med den anti-Francopolitik,
som nu angives av västmakterna.

Då är det onekligen berättigat att fråga sig, örn svenska regeringen har på
något sätt, genom någon förklaring, genom några yttranden eller någon åtgärd
visat, att den för sin del icke ger Francoregimen den fullständiga och hjärtliga
anslutning, varom det talas i deklarationen. Jag måste säga, att jag för
min del förgäves har spanat efter några sådana tecken, som skulle låta förstå,
att Sveriges socialdemokratiska regering, stödd på en arbetarmajoritet, ogärna
eller med ovilja upprätthåller förbindelserna med det fascistiska bödelsväldet
i Spanien.

Yad har utrikesministern sagt här i dag? Han har lämnat en blank redogörelse
för vissa makters officiella ståndpunkt, och därtill har han lämnat
en juridisk redogörelse för vissa bestämmelser i FN :s stadgar. Vidare har han
tillagt, att om FN :s säkerhetsråd eventuellt skulle besluta örn sanktioner mot
Franco-Spanien, så vill svenska regeringen överväga sin anslutning till ett
sådant beslut. Det är allt!

Man kan väl säga, att herr Undén har sagt det minsta tänkbara. Och, mina
herrar, det är verkligen många, som i likhet med mig och interpellanten tycka,
att detta är för litet sagt. Härmed har utrikesministern icke fört fram
Sverige i linje med den ståndpunkt, som västmakterna dock formellt lia intagit.
Det hade ju ändå för utrikesministern varit mycket lätt att i dag i
frågan örn Francoregimen så att säga sluta upp i det långa demokratiska
ledet. I själva verket får man det intrycket av interpellationssvaret — och
interpellanten har redan framhållit det — att Sverige tvärtom börjar komma
i den särställningen, att det rangerar sig bland den lilla grupp stater, som ha
bättre relationer med Franco-Spanien än folken lia mest.

Herr statsministerns inlägg i debatten tog inte på något sätt bort det intrycket.
Han polemiserade mot den tanken, att man skulle utifrån försöka bestämma
ett lands styrelse. Ja, det ligger väl i alla fall då nära till hands
att påminna om, att Sverige var med i den s. k. noninterventionspolitiken, vilket
ju i realiteten betydde en mördande blockad gentemot det republikanska
Spanien och ett deltagande i avgörande åtgärder beträffande Spaniens inre
styrelse. Det är för resten just denna förhistoria, som gör, att man inte en gång
här uppe i Norden kommer ifrån den här saken. Vi lia varit med från början
i noninterventionsspektaklet, och alla, som voro indragna i detta, ha moralisk
skyldighet att; nu ställa saken till rätta!

Jag har åberopat stormaktsdeklarationen för att motivera, att Sverige åtminstone
tills vidare nied klara ord skulle ta avstånd från hela denna regim.
Men det är ju mycket möjligt, att utrikesministern läser västmaktsdeklarationen
bättre än jag och förstår, att de fraser, som där förekomma och som rikta
sig mot Francoregimen, inte äro så särskilt allvarligt menade. Säkerligen kan

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946''.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
han i alla fall inte tro, att inte franska regeringen Ilar menat Arnd där står, och
mer till! Den nya franska regeringen har ju tvärtom fört en kamp mot Francoregimen,
som det är ett nöje att här få ge sitt erkännande åt.

Jag vill emellertid, herr talman, förklara, varför jag för min del har den
övertygelsen, att Francoregimen »snart» kommer att störtas. Det är inte på
grund av stormaktsdiplomatiska åtgärder, som i denna stund förefalla mera
dubiösa. Jag lämnar detta därhän! Men jag tror, att man har att räkna med,
att det i Spanien redan i vår och i sommar kommer att uppstå en frihetsrörelse,
en motståndsrörelse av precis samma karaktär som de, som ha kämpat
i andra länder mot fascismen och nazismen. Eftersom världens mäktiga hålla
sig passiva, kommer säkerligen spanska folket självt att kämpa för sin befrielse!
Det är kanske av ett visst intresse att erinra örn, att också den spanska
socialdemokratien inom landet har anslutit sig till de aktiva Franco-motståndarna.
Det är säkerligen också att förvänta, att massor av män från den
franska motståndsrörelsen komma att sluta upp vid sidan av sina spanska vapenbröder.
som nyss kämpade i Frankrike mot Hitler. Örn man inför dessa
utsikter kanske spekulerar i något slags ny noninterventionspolitik för att
hjälpa Francoregimen, så kommer den att bli lika förhatlig som den förra. Det
är mycket vackert att tala örn, att man vill bespara spanska folket inbördeskrigets
fasor, men dylika fraser klinga verkligen en smula tomma och oäkta
i deras mun, som hittills de facto lia hållit terrorväldet örn ryggen under
snart ett år efter krigets avslutande!

Det är nog möjligt., herr talman, att åtskilligt, som har sagts från officiellt
håll, särskilt under krigstiden, örn kamp för frihet och demokrati, kamp mot
nazism och dylikt, inte har varit annat än tomma fraser för åtskilliga av dem,
som ha begagnat dessa ord. Men för folken överallt lia sådana ord betytt rena
allvaret. Det är inte längre sådana tider nu, såvitt jag förstår, att man kan
behandla folkens avsky för fascismen och nazismen som luft. Folken i alla
länder förstå mycket väl, att en fascistisk styrelse inte bara betyder omänsklighet
och förtryck, utan också ett hot mot freden! Det är ju också därför, som
frågan örn den fascistiska regimens bestånd i ett land är en angelägenhet, som
berör alla andra folk.

Jag har, herr talman, också velat säga några ord i denna debatt, för att
man inte skall få det intrycket, att här bara pågår en diskussion mellan å
ena sidan regeringen och å andra sidan den kommunistiske interpellanten. Jag
vill säga, att i denna fråga är man inte alls ensam på den kommunistiska sidan.
Jag tror, att svenska regeringen skulle göra klokt och rätt i att i möjligaste
mån solidarisera sig med den stora folkkampen mot fascismen och nazismen,
som tydligen ingalunda ännu är avslutad, och jag tror särskilt, att
regeringen borde inta en klarare och mera demokratiskt värdig hållning, när
det gäller kampen mot Franco-Spanien.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Branting är säkert inte ensam
örn att hysa den uppfattning örn den nuvarande regimen i Spanien, som han
här har givit uttryck åt. De sista orden i hans anförande syntes vittna örn att
han menade, att han i detta avseende vore en särling vid sidan av kommunisterna.
Så är givetvis inte fallet. Det råder nog en tämligen enhällig uppfattning
i riksdagen i denna fråga. Det är blott beträffande de praktiska åtgärderna
som meningarna skilja sig åt, och jag skulle tro, att även herr Branting
därvidlag till slut kommer till samma resultat som regeringen har gjort.

Herr utrikesministerns anförande var utformat med den försiktighet, som
man måste vänta sig av en representant för regeringen, när det gäller att uttala
omdömen om en annan stat, med vilken vårt land upprätthåller, om inte

Onsdagen den 13 mars 194(i.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
vänskapliga, så dock diplomatiska förbindelser. Ingen kan väl räkna med att
vårt land skulle kunna spela någon framträdande roll i den fråga, som här är
på tal. Sverige har ju hållit sig nästan ansträngt neutralt under kriget. Det
skulle då se egendomligt ut, om vi nu efter krigets slut helt plötsligt skulle
framträda med anspråk på att spela en premiäraktörs roll. Samtidigt är det
dock givet, att vi i Sverige med oro se på allt som kan vara ägnat att störa
lugnet och återuppnåendet av fredliga förhållanden i världen. Det spanska inbördeskriget
var, såsom det här erinras örn, upptakten, för att inte säga generalrepetitionen,
till det stora världskriget. Yi måste därför med bekymmer
och spänning följa vad som händer i Spanien, ty utvecklingen där kan forma
sig till en uppgörelse av samma slag och med samma ödesdigra följder som
det förra inbördeskriget. Så länge den spanska frågan är olöst, finns det WX
krutdurk i världen, i vilken en förlupen gnista kan åstadkomma en världskatastrof.
Var de svenska sympatierna i den spanska frågan finnas, behöver man,,
såsom jag redan har påpekat, inte alls hysa något tvivel om. Det blir intet
verkligt lugn i världen, förrän regimerna i alla länder, åtminstone alla mera
betydande länder, omformats i demokratisk anda oell bli fulltoniga uttryck för
de olika folkens önskningar och tankar.

Det kan ju synas egendomligt, att de makter, som nu ha ledningen i världen,
inte lia kunnat finna en mer tillfredsställande formel för elen spanska frågans
lösning. I likhet med herr Branting tycker jag, att det uttalande, som västmakterna
härvidlag ha gjort och som är återgivet i utrikesministerns svar till
interpellanten, kunde lia varit utformat med större klarhet. Men man förstår,,
att så länge det, beklagligt nog, existerar så många andra tvistefrön mellan
de makter, som det främst åligger att sörja för återställandet av lugna och
demokratiska förhållanden i världen, kan detta vara ett ömtåligt ämne att
röra vid. Vi få hoppas, att ur det kaos, som nu råder, så småningom skall ut''
forma sig en kärna.

I likhet med herr Branting vill jag erinra örn nonintervent.ionspolitiken under
det spanska inbördeskriget före det stora världskriget. Det var utan tvivel en
olycklig formel, som har det största ansvaret för det kapitala misslyckandet
för de demokratiska krafterna i inbördeskriget och framför allt för att detta
krig i sin tur gav utlösningen till det stora världskriget. Men innan stormakterna
kunna finna en enande formel för återupprättandet av en demokratisk
regim i Spanien, har jag svårt att förstå, att Sverige skulle kunna göra något
annat än att ge uttryck för sina sympatier. Det är enligt min mening inte
otillbörligt, att dessa sympatier också komma till uttryck i denna debatt oell
uttalas till kammarens protokoll. Vi lia dock, som sagt, att vänta det förlösande
ordet ifrån de stater, sorn ha makten i världen, och det är inte tänkbart,
att Sverige skulle kulina framträda med anspråk på att ha det svärd, som
kunde hugga av den gordiska knuten.

Interpellanten har tänkt sig, att Sverige såsom ett bidrag till den spanska
frågans lösning skulle avbryta de kommersiella förbindelserna med Franco.
Herr Öhman menar tydligen, att detta skulle innebära ett dråpslag mot Francoregimen,
men jag kan knappast dela den uppfattningen. A-^åra kommersiella
förbindelser äro baserade på byte av varor. Man kan knappast såsom interpellanten
påstå, att de varor, som Sverige skickar till Spanien, äro av större
betydelse för detta land, än vad de varor, som vi få i utbyte, äro för Sverige.
Ett sådant beslut av vårt land skulle därför blott bli en gest. Aven en stat
bör ju akta sig för att handla i förväg under förhållanden, som äro ägnade att
sprida löje över de åtgärder, som vidtagas. Jag kan för övrigt inte tänka mig,
att Sverige skulle kunna avbryta de kommersiella förbindelserna med Spanien
utan att samtidigt också avbryta de diplomatiska relationerna, vilket faktiskt

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
ingen annan stat ännu har gjort. Frankrike Ilar visserligen spiirrat gränsen
mot Spanien, men den franska regeringen Ilar inte beslutat att avbryta de
diplomatiska förbindelserna med Francoregimen. Interpellanten erinrade örn
att det norska stortinget har gjort ett uttalande mot Franco-Spanien, men Norge,
som driver en betydligt mer omfattande bandel med Spanien än vad Sverige
gör, har dock inte tagit steget fullt ut och har inte avbrutit vare sig de
kommersiella eller diplomatiska förbindelserna med Spanien.

Herr Öhman uttalade sina farhågor för att Sverige skulle komma i efterhand.
Jag vet inte, om denna risk är så stor, eftersom den politik, som vårt
land har inställt sig på, just är inriktad på att komma i efterhand.

Jag tror således inte på värdet av ett enstaka svenskt initiativ i denna
fråga. Därför kan jag för min del, ehuru jag delar de känslostämningar, som
uppbära både herr Öhmans och herr Bräntings anföranden, icke ansluta mig
till deras yrkande. Men jag understryker herr utrikesministerns förklaring, att
vårt land, när signalen ges till en aktion mot Francoregimen, skall vara redo
att ge denna signal största möjliga eftertryck.

Herr Linderot: Herr talman! Jag tror, att man bör inkassera vad som har
sagts i denna debatt såsom ett tillskott och en hjälp från vårt land till de krafter,
som arbeta och verka i alla länder, främst i Spanien självt, för att likvidera
den fascistiska regim, som för närvarande råder i Spanien.

För att göra mitt anförande så kort som möjligt kunde jag nöja mig med
att ansluta mig till vad interpellanten och herr Branting här ha yttrat. Jag
vill också inräkna det anförande, som ledaren för den socialdemokratiska gruppen
i kammaren, herr Åkerberg, här höll. till de positiva yttringarna av solidaritet
med de demokratiska krafterna i Spanien. Frågan är naturligtvis, vilka
praktiska åtgärder, som kunna vidtagas från Sveriges sida. Jag delar den
meningen, att vi i nuvarande situation säkert utan några risker, ja, till och
med med vissa framtida fördelar i sikte, skulle kunna söka stoppa handeln på
Franco-Spanien. Vi kunna verkligen göra detta, utan att det behöver bli någon
diplomatisk affär därav. Det är inte riktigt, vad herr andre vice talmannen
säger, att ett faktiskt avbrytande av handelsförbindelserna måste medföra ett
avbrytande även av de diplomatiska förbindelserna, vilket ju bl. a. Frankrikes
exempel visar.

Då jag således i denna del ansluter mig till de synpunkter, som redan ha
framförts, kan jag övergå till det som egentligen föranledde mig att begära
ordet, nämligen de principer för vår utrikespolitik, som herr statsministern utformade
inför kammaren. Det förefaller mig vara tämligen riskabla principer.
örn man vill göra dem till rättesnöre för sitt handlande och vändande i utrikespolitiska
ting för evig tid. Man måste enligt min uppfattning göra viktiga
reservationer av nästan principiell art mot de principer, som herr statsministern
här formulerade.

Herr statsministern sade. att han principiellt är emot att utifrån söka ändra
regimen i ett annat land, bl. a. därför att godkännandet av en sådan politik
skulle kunna medföra svåra konsekvenser för oss själva. Det är naturligtvis en
sanning, men det är bara halva sanningen. Den andra hälften av sanningen är,
att vi i utrikespolitiska ting icke kunna handla såsom örn vi befunno oss i ett
lufttomt rum och vore oavhängiga av vad som händer runt omkring oss. Vi
mäste i stället låta regeringens utrikespolitiska kurs bestämmas utifrån vilken
regim, som råder i vederbörande land, och av det förhållande som detta land
står i till andra nationer. Den sanning, som herr statsministern här uttalade,
blir därför en sådan sanning, örn vilken man i filosofien brukar säga, att dess
motsats också är sanning. Den svenska regeringen bär också i praxis visat,

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forte.)
att den även följer den motsatta princip, som jag här antytt. I utrikespolitiken
måste man självklart ta ståndpunkt utifrån den situation, som råder i alla de
länder, som överhuvud taget kunna påverka vårt eget förhållande.

När herr statsministern anförde ett yttrande av mig från år 1941 rörande
vårt förhållande till Tyskland, menade herr statsministern, såvitt jag kunde
förstå, att min uppfattning då kunde göras till en kliché, som kunde användas
i alla situationer, under alla förhållanden och i alla tider. Jag yttrade den
gången, att vi kämpa mot fascismen och nazismen i Tyskland, men att svenska
regeringen borde upprätthålla korrekta diplomatiska förbindelser med HitlerTyskiand.
Vad skulle motsatsen lia betytt år 1941? Jo, det skulle lia inneburit,
att jag hade föreslagit, att Sverige frivilligt skulle ha inträtt i världskriget.
Det* är dock ett faktum, att vi under världskriget anslöto oss till neutralitetslin.
jen. och mitt yttrande från år 1941 måste givetvis sättas in i sitt rätta sammanhang.

Detta uttalande kan givetvis inte, vare sig för mig eller någon annan som
allvarligen vill yttra sig i utrikespolitiska ting, ^gälla såsom en principiell
regel. Jag har ju också själv bevisa! detta, då jag ar 1944 i fråga örn Sveriges
förbindelser med samma Hitler-Tyskland föreslog, att vi skulle avbryta alla
diplomatiska och kommersiella förbindelser med Tyskland och att tyska medborgare.
som vistades här i landet med nazistregimens goda minne, .skulle utvisas
från Sverige. Jag har alltid företrätt den meningen, att det är de omständigheter.
under vilka man arbetar, som avgöra vilken ståndpunkt man
intager. Vi ha tidigare hävdat »principen» neutralitet under krig. .Men, herr
statsminister, var svenska regeringen neutral ända till dess att kriget slutade?
Vi ha ju från vår sida bestridit att neutraliteten under kriget överhuvud
taget var helhjärtad. Det är nämligen nu för tiden mycket svart, kanske omöjligt.
att vara neutral på ett. sådant sätt, att alla andra godkänna denna neutralitet.
lien var svenska regeringen neutral och följde herr statsministern själv
denna »principiella» linje till krigets slut? Såvitt jag förstår, måste svaret bli
nej. Svenska, regeringen kommenderade ju bl. a. hem vara fartyg och förklarade.
att Sverige inte ville befrakta ett enda ton till Hitler-Tysklands hamnar.
Svenska regeringen gjorde då ingen neutral gärning. Svenska regeringen gjorde
även en mängd andra fullständigt oneutrala gärningar och tog såsom utgångspunkt
för sitt handlande de faktiska förändringar i läget som hade inträtt.
Alldeles givet tog regeringen därvidlag också hänsyn till den regim,__ som
rådde i Tyskland. Jag tror därför, att herr statsministern mäste rucka på, sm
princip nied hänsyn till den praxis som han själv i utrikespolitiska ting utövat.
Det är således inte i och för sig något inkonsekvent att ändra ståndpunkt, i den
man situationen och förhållandena förändras. Den som inte gör det, kan inte
positivt och förnuftigt medverka i politiskt arbete överhuvud taget och allra
minst i utrikespolitiken.

Frågan är nu. örn vi, när vi föreslå, att Sverige inte längre skall upprätthålla.
kommersiella förbindelser med Franco-Spanien, därmed bryta mot principen,
att vi inte böra blanda oss i andra händers inre angelägenheter. I verkligheten
betrakta spanjorerna själva — och jag delar den meningen — det som.
en inblandning i spanska angelägenheter till förman för Franco, att andra
länder sända motorer, järn, stål och andra viktiga varor till Franco-Spanien.
Vi vilja således i detta fall närmast ansluta oss till herr statsministerns princip,
att Sverige inte skall blanda sig i andra länders inre angelägenheter, och
det är just därför som vi överhuvud taget inte vilja bedriva affärer med Franco-Spanien.
— Detta var alltså örn herr statsministerns första princip.

Herr statsministerns andra princip var, att vi i utrikespolitiken böra se till
att skaffa oss så många vänner som möjligt. Även vi äro anhängare av den

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
principen. Jag har elen uppfattningen, att ett avbrytande av Sveriges kommersiella
förbindelser meri Franco-Spanien skulle skaffa ciss många goda nya
vänner. Det är således inte för att skaffa Sverige mångå ovänner, som vi företräda
denna mening, utan för att skaffa Sverige många nya goda vänner. Jag
har under vinterns lopp besökt några länder i Europa och därvid nied glädfe
kunnat konstatera, att nian ofta har stor fördel av att omtala, att man kommer
från Sverige. Svenska folket åtnjuter nämligen mycket stora sympatier på
grund av den hjälp, som från Sveriges sida. och på regeringens initiativ bär
lämnats till andra länder och folk. Det är mycket glädjande, att så är förhållandet,
ty denna sympati från folk, som lia fått materiell hjälp från vårt land,
behövs mycket väl för att uppväga åtskilliga politiska antipatier, som vi under
kriget av olika anledningar ha fått emot oss. Då vi nu föreslå, att Sverige skall
intaga en mer positiv ståndpunkt till den demokratiska rörelse i världen, som
avser att störta Francoregimen, göra vi detta, upprepar jag, inte för att Sverige
därigenom skall komma i ett sämre läge utrikespolitiskt sett, utan för att
vart land skall komma i ett bättre läge genom att visa, att även vi svenskar
i utrikespolitiska ting allvarligen hävda en demokratisk uppfattning och ha en
egen mening örn vilka regimer som kunna godkännas av demokratiska människor.

Herr talman! Detta var bara några kommentarer till den debatt, som har
förts här. Jag hoppas att debatten in summa skall bli ett gott stöd för de demokratiska
krafter som söka att vinna åter demokratien i Spanien.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hildén; Herr talman!
Jag begärde ordet närmast med anledning av några uttalanden av herr Branting.

Herr Branting tycktes vara av den uppfattningen, att om regeringen nu inte
vöre beredd att vidtaga någon av de tva positiva åtgärder, som interpellanten
närmast syftar till, nämligen avbrytande av de kommersiella eller de diplomatiska
förbindelserna med Franco-Spanien, borde Sverige åtminstone sluta upp
pa samma linje som västmakterna ha ställt sig på genom den deklaration, som
dessa stater ha antagit. Denna deklaration är emellertid skriven på ett sådant
sätt, att den uttrycker en uppfattning hos de stater, som ha varit med i kriget.
Det talas örn, i vad det gäller avståndstagande från den nuvarande spanska
regimen, att det spanska folket icke kan räkna med fullständig och helhjärtad
anslutning till de nationer i världen, som genom gemensamma ansträngningar
ha besegrat den tyska nazismen och den italienska fascismen. Deklarationen är
således^ avfattad pa ett sadant sätt, att den inte är ett diplomatiskt aktstycke
som står öppet för alla, utan den är skriven utifrån undertecknarnas ståndpunkt.
Annars finns det självfallet manga uttalanden i denna deklaration, som
.lag mycket väl skulle kunna ge min anslutning till. Det talas örn förhoppningar
örn att det spanska folket skall bli befriat från ett inbördeskrigs fasor, förhoppningar
örn en blivande fredlig utveckling o. s. v. Emellertid har ju’ herr
Branting själv underkastat deklarationen en ganska skarp kritik såsom varande
inte fullt sammanhängande. Han har också ställt en fråga till mig, huruvida
jag har kännedom örn på vilka grunder dessa makter basera sina förhoppningar
om en fredlig utveckling i Spanien etc. Efter dessa kritiska uttalanden
bär .lag ännu svårare att förstå, att herr Branting kan begära, att jag på
svenska regeringens vägnar skulle ansluta mig till denna deklaration,
o ^-yjhuvud taget tror jag, att det, örn man inte överväger några positiva
åtgärder, inte finns stor anledning för den svenska regeringen att uttala några
känslouppfattningar rörande regimen i ett annat land, alldeles oavsett de känslor
som regeringens medlemmar må hysa var och en för sig.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till F runoor eg irnen i Spanien. (Forts.)

Det har här talats om deri praktiska aspekten på denna fråga. Enligt min
mening spela de praktiska synpunkterna i detta, fall inte någon avgörande roll,
men eftersom denna sida av saken berörts, vill jag med några ord klarlägga,
hur det ligger till. Sverige har importerat varor från Spanien, och det finns
för närvarande ett spanskt tillgodohavande i Sverige på cirka 15 miljoner
kronor. Frågan om handelsförbindelsernas upprätthållande är alltså i nuvarande
ögonblick en fråga om huruvida våra exportörer skola få exportera till den
spanska marknaden för ett belopp motsvarande det spanska tillgodohavandet
i Sverige. Jag har mycket svårt att se, att den export av diverse trävaror, maskiner
och dylika industriprodukter, som är avsedd att ske till Spanien, på
något sätt kan stärka Francoregimens ställning i Spanien.

Herr Linderot nämnde, att vi skulle förvärva många vänner ute i världen,
örn vi avbröte de kommersiella förbindelserna med Spanien, och det må vara
möjligt, men enligt min mening blir den närmaste effekten av en isolerad svensk
aktion endast den, att Spanien köper dessa maskiner i ett annat land, exempelvis
i Amerika. Överhuvud taget har ju erfarenheten givit vid handen, att kommersiella
sanktioner mot ett land inte ha någon mening, örn de inte äro mycket
allmänna och omfattas mycket generellt.

Herr Linderot var i sitt anförande inne på vad jag skulle vilja kalla ett
mera politisk-filosofiskt resonemang, och han gjorde vissa invändningar mot
vad statsministern uttalat rörande regeringens principiella synpunkter. Han
framhöll, att en sanning kan vara sådan, att även motsatsen är en sanning.
Jag skulle vilja svara på samma filosofiska språk och säga, att man, när det
gäller att ta ståndpunkt i frågor av denna art, har anledning att följa den
gamla Kantska moralregeln, att man bör handla så, att ens handlande kan bli
en allmän norm, efter vilken nian handlar även vid andra tillfällen under likartade
förhållanden. Här föreligger nog en viss skillnad mellan herr Linderot»
politisk-filosofiska uppfattning och min. Herr Linderot hade den uppfattningen,
att man skulle kunna handla på ett sätt ena gången och på ett annat sätt
en annan gång, även örn omständigheterna vöre likartade.

När det gäller en aktion mot ett främmande land söker nian ju i den internationella
politiken komma fram till en mera lagbunden ordning för att undvika,
att dylika aktioner vidtagas av det ena eller det andra landet på varierande
grunder. Då vi nu fått en internationell organisation, som har till uppgift
att behandla frågor av denna art, är det givetvis ett framsteg i utvecklingen,
örn vi hålla oss till och handla efter de normer, som en sådan internationell
organisation uppställt, och inte varje land vidtar repressalier utifrån
sitt subjektiva bedömande av läget. Jag tror, att denna utvecklingslinje är den
riktiga och den, som vi böra slå in på. Vi måste söka komma fram till ett system,
där vi följa allmänna normer i de internationella förhållandena.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Branting, som yttrade:
Herr talman! Jag vill framhålla, att jag ingalunda påkallat den svenska regeringens
formella och bokstavliga anslutning till stormakternas deklaration. Jag
har endast efterlyst uttryck för en allmän inställning till den nuvarande spanska
regimen i ungefär samma anda som denna deklaration är skriven.

Jag vill med tillfredsställelse notera, att herr utrikesministern förklarat, a,tt
det i denna deklaration finns vissa uttalanden och vissa förhoppningar, till vilka
han mycket viii kan ansluta sig. Det var ju i alla fall alltid något!

Herr Ström: Herr talman! Ja, det kan man nog säga, men det var i minsta
laget, ty det citat, som herr utrikesministern anförde, kan varenda människa i
hela landet ansluta sig till. Det finns emellertid många andra uttalanden i den -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Ane/. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
na deklaration, som det skulle lia varit mera önskvärt, att herr utrikesministern
citerat med instämmande.

Jag tror, att regeringen tar fel, örn den anser, att denna sak är likgiltig för
svenska folket, och jag förutser, att den dag kan komma, då herr utrikesministern
får lämna Sveriges riksdag en annan förklaring än den han i dag lämnat.
Därför synes det mig, som örn det hade varit mycket klokare, örn herr
utrikesministern i dag från sin plats på regeringsbänken hade uttalat sig på
samma sätt som han brukade göra. när han under de gångna krigsåren satt på
sin plats i kammaren, och om han uppdragit samma riktlinjer i denna fråga
som han då i flera utrikesfrågor gjorde, till allas vår glädje och till ovansklig
nytta för Sverige.

Det är säkerligen ett misstag att icke observera, att det finns en annan
spansk regering än Francoregeringen — en vänsterregering som redan är konstituerad
och som befinner sig i Frankrike. Denna vänsterregering, som omfattar
representanter för större delen av det spanska folket — även moderata och
konservativa grupper i landet — kommer alldeles säkert att inom kort bli
Spaniens verkliga regering, och örn så blir fallet, skola vi kanske finna, att det
hade varit till nytta för oss — även materiellt — örn vi i dag uppträtt med en
något större bestämdhet.

Jag har dock med detta ingalunda sagt. att jag anser, att det skulle vara
till någon som helst fördel för oss att ensamma avbryta förbindelserna med
Franco-Spanien, vare sig de diplomatiska eller kommersiella förbindelserna.
Jag tror icke, att ett enda litet land kan gå den vägen, utan det är på opinionsbildningens
väg ett litet land har att göra sin insats. Jag tror därför det skulle
vara värdefullt, örn samtliga nordiska länder med kraft kunde åstadkomma en
enig opinionsbildning mot Franco och hans regim till förmån för den demokratiska
regering/ som finns i Frankrike och där har asylrätt.

Med dessa ord vill jag, herr talman, ha betonat, att det vore av vikt att från
herr statsministerns eller herr utrikesministerns sida få ett kraftigare understrykande
av de starka sympatierna i vårt land för dem, som kämpa mot
F rancodiktaturen.

Herr Linderot: Herr talman! Det är för att förebygga framtida missförstånd
som jag åter har begärt ordet.

Jag vill meddela, att herr utrikesministern missuppfattat mig. Om jag uttalat
mig oklart eller ej, lämnar jag därhän, men jag har velat göra gällande,
att man måste inta olika ståndpunkter i politiken, då förhållandena växlat och
man kommit i en ny situation, och icke, att man skall inta olika ståndpunkter
under i. övrigt likartade förhållanden. Det var endast detta jag ville ha sagt
för att icke något missförstånd skall kvarstå efter debatten.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har inte
mycket att tillägga, men jag kan inte underlåta att förvåna mig över att man
här kräver ett bestämt uttalande av sympati eller antipati. Kan det överhuvud
taget råda någon tvekan örn att en demokrat sympatiserar med demokratiska
regimer? Den saken är väl utan vidare klar och behöver inte på något särskilt
sätt annonseras.

När herr Fredrik Ström åberopar svenska folket, uppleva vi ju bara den
vanliga historien örn hur herr Ström tror sig örn att på ett alldeles speciellt
sätt känna detta svenska folk, örn vars tänkesätt han i allmänhet förefaller
vara mycket okunnig.

Så ett ord även till herr Linderot. Jag väntade mig inte, att han modigt
skulle stå upp och försvara den princip, som han hävdat tidigare. Det hindrar

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. Sveriges förhållande till Francoregimen i Spanien. (Forts.)
dock inte, att jag kan anse principen fortfarande vara riktig. Jag skall inte
ta herr Linderots avfall för hart, men jag undrar vad herr Molotov säger.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 120, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1946/47; och

nr 121, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, med förslag till lag om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 140, angående anslag till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m.; och

nr 144, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 154, med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20
oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;
och

nr 155, med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadestånds
skyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,
som tillhöra eller nyttjas av staten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majda propositioner:
nr 162, angående anslag till sprängämnesinspektion; och
nr 178, angående anslag till Omkostnader för lagring m. m. av gengaskol
genom Svenska gengasaktiebolaget.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående förlagskredit till hästexportberedningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:t proposition nr 181,
angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 182, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

191, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.; och

nr 192, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom.
och 3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 193, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit; och
nr 147, angående befrielse från viss betalningsskyldighet för varvs arbetaren
Oscar Sigurd Andersson m. fl.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition nr 148, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning
av legitimation som tandläkare, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anslag under femte huvudtiteln, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
149, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

152, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 153, med förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk; samt

nr 156, med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr
318) örn avbrytande av havandeskap, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 157, angående anslag till kraftstation vid Jösseforsen m. m.; och
nr 158, angående inköp för telegrafverkets räkning av fastigheten Heimdal
nr 1 i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 juni
1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 160, angående anslag för budgetåret 1946/47 till fornminnesinventering;
och

nr 161, angående iståndsättning av uthyrningsfastigheter vid Drottningholms
slott.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition nr 163, angående ytterligare
utgifter a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 164, angående anslag till statens institut för folkhälsan för budgetåret
1946/47; och

nr 165, angående bidrag till barnhem.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
:nr 166, angående försäljning av två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods. från provianteringsfrilager i vissa städer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 168, angående avstående från återkrav av vissa ersättningar för vård
av krigsskadade;

nr 169, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift;
samt

nr 170, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 172, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350); och

nr 173, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 174, angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider;
nr 175, angående anslag till anordnande av telefonkabel å hårdelen Köping
-—Frövi m. m.;

nr 176, angående anslag till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen; samt

nr 177, angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och
4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 183, angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.;

nr 184, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 185, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 186, med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924
(nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Kungl, ''proposition
ang.
Sveriges anslutning
till
Förenta
Nationerna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
tnr 187, angående vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården;
och

nr 188, angående anslag till tillverkning av syntetiskt gummi.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. l£aj:ts proposition
nr 189, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m. ,

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 190, angående lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen; och

nr 194, angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för
folkskolans Överlärare m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Marits proposition nr
195, angående pensionsreglering för folkskolans Överlärare.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 196, angående medgivande att vidtaga
de åtgärder, som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för ett yttrande före remitterandet
av Kungl. Majrts proposition angående Sveriges anslutning till
Förenta Nationerna.

Till att börja med skulle jag vilja uttala det allmänna önskemålet, att de
kungl, propositionerna måtte ligga tryckta på ledamöternas bord, innan de remitteras.
ty eljest ha ledamöterna ingen möjlighet att i tid sätta sig in i vad
det är Kungl. Maj:t föreslår och vad det är som skall remitteras. Här måste
föreligga ett fel i maskineriet, som bör rättas.

Sedan vill jag säga, att vi ju här ha att göra med det viktigaste ärende, som
väl på många tiotal, kanske mer än hundra år förekommit i vårt land. Till sina
konsekvenser kan ett beslut om inträde i Förenta Nationerna bli av en alldeles
enorm betydelse och gälla vårt folks liv och framtida frihet. Under sådana
förhållanden hade man, synes det mig, bort undersöka möjligheten av att tilllämpa
§ 49 mom. 2 regeringsformen, där det heter: »Skulle med hänsyn till
något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet prövas nödigt, att före dess avgörande
folkets mening inhämtas, må Konungen och riksdagen genom samfällt
stiftad lag förordna, att allmän folkomröstning skall anställas. I lagen
bestämmes, vilken eller vilka frågor skola genom omröstningen besvaras, så ock
tid och sätt för densamma. Rätt att deltaga i omröstning tillkommer envar,
som är röstberättigad vid val till riksdagens andra kammare. Efter omröstningen
behandlas ärendet i grundlagsenlig ordning.» Detta är den s. k. rådgivande
omröstningen, en demokratiens hörnsten.

Jag medger gärna, att det självfallet kan ha sina svårigheter att låta hela
folket uttala sig i en utrikespolitisk fråga, därtill en fråga av så vittutseende
art som den föreliggande. Men å andra sidan måste man beakta vilka oerhörda
konsekvenser det kan ha både att icke ansluta sig till Förenta Nationerna och
att ansluta sig. Det gäller att göra klart för sig farorna och riskerna av ett
steg i den ena eller andra riktningen. Av en ytterligt kortfattad sammanfatt -

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
ning i pressen av propositionens innehåll och av texten i Förenta Nationernas
stadgar ha vi kunnat läsa ut att en anslutning innebär utomordentliga konsekvenser
■—- men vet det svenska folket vad det här gäller?

Det synes mig, som örn man inte på en regering —- och det är ju inte ens en
samlingsregering — han lägga ansvaret för ett steg sådant som detta och knappast
heller på en riksdag, som inte valts och i intet fall närmare informerats
örn hela denna frågas ödesdigra och vittutseende natur. Jag kan för min del
inte säga, örn det är klokats att landet under nuvarande förhållanden ansluter
sig till Förenta Nationerna eller avvaktar utvecklingen genom att ställa sig
till en tid vid sidan. Jag har av tidningarna trott mig kunna förstå, att regeringen
i propositionen begär rätt att själv, sedan riksdagen givit den fullmakt,
utan riksdagens hörande avgöra, när anslutning till Förenta Nationerna skall
ske. Men då uppstår, herr talman, den utomordentligt allvarliga och farliga
situationen, att under tiden från det att riksdagen beslutar att godkänna propositionen
och till den tidpunkt, då en regering —- vi veta inte vilken — genom
riksdagens bemyndigande fått carte blanche att ansluta landet till Förenta
Nationerna, så mycket nytt kan ha inträffat, att riksdagen, örn det varit möjligt
att då tillfråga den, icke utan vidare skulle velat vara med örn en anslutning.

När nu propositionen inte är tillgänglig för kamrarnas ledamöter, famla vi
ju i blindo i denna viktiga fråga. Jag finner det vara oriktigt att på så lösa
boliner remittera en så livsviktig fråga som denna.

Jag vill därför, herr talman, hemställa till vederbörande utskott — det blir
väl utrikesutskottet som får denna fråga örn hand •— att det, då det icke varit
möjligt för kamrarna att i förväg ta del av propositionens innehåll, måtte mycket
grundligare, samvetsgrannare och allsidigare än någonsin pröva denna
proposition i alla dess konsekvenser, innan utskottet lägger fram sitt förslag
för kamrarna.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till utrikesutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas det i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
197, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för länsstyrelserna.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 198, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
199, angående anslag till konjunkturinstitutet för budgetåret 1946/47.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, med förslag till lag om radioanläggningar m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 201, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
202, angående lån till Aktiebolaget Stadsholmen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 203, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och
2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
204, angående anslag till lastkommittén i New York för budgetåret 1946/47.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 205, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) örn varuskatt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 206, angående anslag till uppförande av ett radiohus i Stockholm; och
nr 207, angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 208, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde
fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
209, angående anslag till landsfogdarna m. fl. för budgetåret 1946/47.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner med förslag till ändrad lydelse av § 72 regeringsformen
och § 73 riksdagsordningen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Äng. valbarhe.
tsåldem
vid val till
första kammaren.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion örn sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens första kammare.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 69, av herr Linderot, hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del
besluta sådan ändring i riksdagsordningen, att valbarhetsåldern bleve densamma
för riksdagens bägge kamrar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Linderot: Herr talman! Jag kunde ju utan att ha tagit till orda låta
utskottets yrkande bifallas av kammaren, men då utskottet säger, att bärande
skäl icke av motionären anförts för att valbarhetsåldern vid val till första kammaren
skulle ändras från nuvarande 35 år, så att den bleve lika med valbarhetsåldern
vid val till andra kammaren, vill jag gentemot utskottet anföra,

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Ang. valbarhetsåldern vid val till första hammaren. (Forts.)
att jas inte lyckats tillägna mig någon förståelse för att det skulle finnas bärande
skäl för ett bibehållande av 35-årsåldern såsom valbarhetsgräns för ledamot
av denna kammare. Genomsnittsåldern har jämnats ut mellan kamrarna,
och karaktärsskillnaden i övrigt mellan kamrarna har på olika sätt ändrats
under åren. Då frågan nu kommit på riksdagens bord, vill jag ha sagt, att det
icke enligt min! mening finns något bärande skäl för att upprätthålla de karaktärsskillnader
som ännu återstå.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Då herr Linderot inte ställde
något yrkande och inte höll något långt anförande, skall inte heller jag göra
det.

Utskottet har, såsom herr Linderot säger, vid behandlingen av föreliggande
motion inte funnit de av motionären anförda skälen vara av den arten, att de
motivera en ändring av valbarhetsåldern vid val till första kammaren. Till
grund för utskottets ståndpunktstagande ligger en utredning, som utskottet verkställt,
angående de valdas ålder vad första kammaren beträffar. Enligt denna
utredning ha under år 1945 invalts endast två ledamöter, som under året fyllt
36 år. Under perioden 1938—1945 ha samtliga valda varit 36 år och däröver.
Ingen enda har således varit så ung som 35 år. Jag tror därför inte, att trängseln
av ungdomar till första kammaren är så stor, att det är motiverat att nu
göra någon ändring i bestämmelserna, utan det bör nog ske i ett större sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt
motion örn förkortning av tiden för hemligstämplande av vissa allmänna handlingar.

I en inom färsta kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 70, av herr Nerman, hade hemställts, att riksdagen måtte uttala sig
för att hemligstämplande av handlingar, vilka ej av försvarsskäl borde hållas
oåtkomliga längre tid, ej måtte ske för längre tid än fem och i undantagsfall
tio år.

Äng. tiden
för hemligstämplande

av vissa
allmänna
handlingar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Nerman: Herr talman! Motionären tackar utskottet för dess principiella
välvillighet vid avvisandet av motionen — man kan säga för dess principiella
solidaritet — och dessutom för den upplysning, som lämnats angående utredning
i ämnet.

Då nu det goda syftet kommit i gott sällskap med sakkunskapen, har jag,
herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Första hammarens protokoll 1946. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens

räntepolitik
m. m.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion örn viss ändring av 14 § lagen örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående införande av bestämmelser örn
interpellationsinstitut i kommunallagarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till iståndsättande av vissa
beski ckningsfastigheter ;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
kostnader i samband med sprängningsolycka vid Göteborgs örlogsvarv;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
byråchefsbefattningen i försvarets fabriksstyrelse å ordinarie stat;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 45. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag i samband
med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbro!! jämte i ämnet väckt
motion ;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa kraftstationer;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till förvärv av vagmark m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 3, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

I denna punkt, som hade rubriken »Räntepolitiken», hade utskottet anfört:

»I sitt den 23 februari 1945 avgivna utlåtande nr 5 angående verkställd
granskning av riksbankens och riksgäld skontorets styrelse och förvaltning
erinrade bankoutskottet om att riksbanken den 8 i samma månad beslutat
sänka sitt diskonto från 3 till 2*/* % och sina övriga räntor med likaledes
V2 %. I anslutning härtill anpassade kreditmarknaden snabbt sina räntesatser
efter det sänkta diskontot, i det att mot diskontosänkningen svarande
nedsättning av kreditinrättningarnas in- och utlåningsräntor vidtogs. Vidare
sjönk räntan på långa obligationer till 3 % och diskontot å skattkammarväxlar
till V2 %•

Ränteläget var därefter under år 1945 i stort sett stabilt, och riksbanken
behövde icke i någon större utsträckning ingripa medelst marknadsoperationer
för att bevara detsamma. Mot slutet av året inträffade dock i samband
med skattebetalningarna samt finansieringen av import och julhandel
en åtstramning av penningmarknaden. För att skaffa rörelsen erforderliga
medel sålde bankerna korta statspapper, huvudsakligen skattkammarväxlar.
Då andra köpare ej funnos, övertogos dessa av riksbanken.

Särskilt mot slutet av året spredos på marknaden vid upprepade tillfällen
rykten, vilka inverkade oroande på kapitalplacerarnas dispositioner. Under

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
november utlöste ett rykte om eventuellt lägre ränta än 3 % på nästa statslån
en efterfrågan på obligationer med nämnda räntesats. Denna efterfrågan tillgodosågs
av riksbanken. Ett i början av innevarande år emitterat långfristigt
3 % statslån gav ett rekordartat teckningsresultat. Teckningarna överstego
avsevärt det aktuella placeringsbehovet. Teckningsresultatet har påverkats i
första hand av en förmodan, att nästa långfristiga statsupplåning skulle verkställas
först i slutet av året, men sannolikt även av farhågor för att räntan
komme att sänkas eller att en höjning i varje fall vore utesluten.

Utskottet har ansett sig böra inhämta upplysning från fullmäktige i riksbanken,
huruvida någon grund förefunnes för ryktena om en diskontosänkning,
och har därvid erhållit den förklaringen, att så icke vöre fallet utan
att fullmäktige hade för avsikt att fullfölja den under hösten förda stabiliseringspolitiken.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
anmäla.»

Herr Nordenson: Herr talman! Föreliggande utlåtande från bankoutskottet
föranleder knappast i och för sig några särskilda reflexioner. Det har emellertid
blivit en tradition här i kammaren, att penningpolitiska liksom de valutaoch
rån tepolitiska spörsmålen diskuteras främst i samband med detta dechargebetänkande
och med frågan örn skyldigheten att inlösa våra sedlar med guld.
Det har visserligen i regel varit vid den senare frågans behandling, som vårpenningpolitik
diskuterats i sin vidaste omfattning, men det förefaller mig.
som om det nuvarande läget är sådant, att det finns anledning att göra en
del reflexioner och komma med en del önskemål.

Situationen är ur många synpunkter anmärkningsvärd. Det penningpolitiska
program, som uppställdes på hösten 1942 och som närmare utformades
våren 1944, är numera i stort sett övergivet. 1942 beslöts ett pris-, löne- och
räntestopp, och denna tanke genomgår också det uttalande, som gjordes av
riksdagen på våren 1944. Där utformades linjerna närmare. Det framhölls
bl. a., att i den mån som kostnadsmarginalerna kunde medgiva prissänkningar,
sådana borde genomföras för att det förbättrade läget skulle komma alla medborgare
till godo. Man borde samtidigt bibehålla penninginkomsterna oförändrade.
Förbättringen av reallönen för den enskilde skulle sålunda åstadkommas
just genom dessa prissänkningar. Den enda reservation som gjordes var
som bekant, att de sämst ställda löntagarna borde kunna få någon förbättring.

Sambandet mellan pris- och lönestoppen underströks redan på hösten 1942
mycket kraftigt. Det står sålunda i den Söderlundska promemorian, att »prisstoppet
skall bestå så länge faktiskt lönestopp kan upprätthållas», och i bankoutskottets
utlåtande våren 1944, som enhälligt antogs av riksdagen, underströks
att »det ömsesidiga samband, som är rådande mellan prispolitiken och
lönepolitiken, kan härvid icke nog kraftigt understrykas».

Trots den enighet, som då nåddes, måste vi säga att detta program numera
är eliminerat. Vi ha sedan hösten 1944 fått allt starkare lönerörelser ute i
marknaden. Man torde Jeunna säga, att inom industrien lönerna för närvarande
ligga mellan 15 och 20 procent över lönerna 1942. Genom dessa stegringar
lia de möjligheter, som eljest kunnat finnas att åstadkomma en prissänkning,
i de flesta fallen alldeles eliminerats. Lönestegringarna hota nu i stället att
spränga prisstoppet. Slutligen kunna vi konstatera, att också principen örn
ett räntestopp har övergivits i och med den räntesänkning sorn företogs i
februari 1945.

Det är klart att ett sådant penningpolitiskt program som det som uppställdes
och antogs våren 1944 måste vara mycket svårt att upprätthålla, men

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
frågan är om verkligen allt Ilar gjorts som rimligtvis kunde göras för att
hävda programmet.

Lönestoppet grundar sig i motsats till prisstoppet inte på några legala befogenheter
för statsmakterna utan bygger endast på en allmän vädjan, en
appell till löntagarna att återhålla sina krav på stegrade löner. Möjligheten
att genomföra lönestoppet måste därför i mycket hög grad bli beroende på
de paroller som ges ut, på den inställning som höga vederbörande lia till denna
sak och på den energi, varmed man driver propagandan hos svenska folket
att visa återhållsamhet på den punkten. Man kan säga att tonfallet i
propagandan för lönestoppet blix utslagsgivande för möjligheten att upprätthålla
det. Det kan då ha ett visst intresse att se, hur man på olika håll har
arbetat för upprätthållandet av programmet, och jag skall tillåta mig att
ta fram citat från två personer som ha intagit en auktoritativ ställning på
detta område, nämligen finansministern och ordföranden i priskontrollnämnden,
herr Bergvall.

När riksdagen hösten 1944 behandlade frågan örn höjda löner för de lägst
ställda statstjänstemännen, framhöll finansministern: »Det är uppenbart att
dessa förbättringar för statstjänarna komma att kunna användas såsom argument
på den öppna arbetsmarknaden.» Men han tilläde också: »Ingen kan i
förväg säga vilka löner som äro förenliga med ett fortsatt prisstopp.» Och
Andare anförde han: »Såvitt jag förstår går det icke att sätta en bestämd
gräns för förbättringen av penninglönerna och priserna i pengar för den stora
folkmajoriteten av lönearbetare och jordbrukare. Det finns bara den gräns,
som erfarenheten sätter, när man upptäcker, att man på den vägen icke finner
vad man åsyftat.» Det är, synes det mig, ganska naturligt att löntagarna
måste uppfatta detta som en uppmaning att genom lönerörelser försöka komma
till klarhet örn vilka löner som företagarvärlden kan betala. Det blir sålunda
i praktiken i själva verket en invit att gå till storms mot lönestoppet.

I samma debatt framhöll priskontrollnämndens ordförande: »Jag tror, att
vi komma att ställas inför ur prissynpunkt praktiskt taget oöverstigliga svårigheter,
örn vi ej någorlunda kunna hålla styr på löneläget.» Han fortsätter:
»Någon möjlighet till generella prissänkningar över hela näringslivet och av
en storleksordning av betydelse finnes ej för närvarande.» Samt vidare: »Finnes
icke utrymme för en generell prissänkning vid bihehållen kostnadsnivå,
finnes självfallet ej heller utrymme för en generell löneökning vid en bibehållen
prisnivå.» Därefter ställer herr Bergvall frågan, huruvida man i enstaka
fall, där kostnadsmarginalen medger antingen prissänkning eller löneökning,
bör vidta en löneökning. Han förklarar sig icke kunna gå med på det. »Då
skulle jag», säger han, »få löneökningar slumpvis inom vissa delar av näringslivet,
där det händelsevis vore så bra ställt, att man tålde vid löneökningen.
Det är ingalunda säkert och ej ens sannolikt, att sådana slumpvis genomförda
lönehöjningar skulle komma de sämst ställda till del.» Samt ytterligare: »En
lönepolitik, som innebär, att man skulle försöka att på några få områden, där
det är möjligt, taga ut alla löneökningsmöjligheter och lämna lönerna på andra
områden orubbade, är en orimlig politik.» Och vidare: »Några förhoppningar
örn att hålla den nuvarande prisnivån med genomgående löneökningar
över hela arbetsmarknaden finnas med säkerhet inte.»

Frågan örn möjligheterna till prissänkningar och löneökningar kom upp
även i remissdebatten 1945. Det ställdes då en fråga till finansministern a/v
en medlem av denna kammare, hur man skulle förfara i sådana fall, där man
kan åstadkomma en prissänkning men där arbetarna begära en löneökning
som omöjliggör prissänkningen. Då svarade finansministern, att det vore
gynnsamt att inom ramen för bibehållna priser genomföra förbättringar av

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Ani/. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
lönerna, d. v. s. en rakt motsatt tankegång till den som priskontrollnämndens
ordförande gjort sig till tolk för. Finansministern menade, att först efter
kriget borde man uppta frågan örn prissänkningar. Då kunde man förvänta
att det uppstode en stor marginal för kostnaderna genom förbättrad import,
och då vore det tid att ta upp frågan. Man skulle sålunda häva det uppgjorda
programmet under kriget men sedan plötsligt kasta om och gå den motsatta
vägen och följa programmet vid någon obestämd tidpunkt efter kriget. Han
strök dessutom under, att intet stod att vinna »med att försöka få fram de
säkerligen mycket obetydliga jämkningar i priserna nedåt, som skulle kunna
genomföras under de rådande förhållandena».

Debatten har fortsatt vid senare tillfällen. Då ha samma tankegångar framförts
av dessa bägge herrar i direkt motsättning till varandra, och ståndpunkterna
lia snarare skärpts. Herr Bergvall yttrade i årets remissdebatt: »I den
solidariska lönepolitikens tidevarv behöver man knappast stryka under, att
en lönepolitik av den arten» — d. v. s. löneökning där marginalen så medger
— »icke hör till verklighetens, utan till fantasiernas värld.»

Man kan, herr talman, inte undgå att konstatera en grundväsentlig skillnad
mellan dessa personers inställning. De ha båda accepterat det uppställda programmet,
och de ha bägge två haft viktiga nyckelpositioner när det gällt att
genomföra det, men deras inställning har varit helt olika. Den ene har sökt
att konsekvent hävda programmets principer, medan den andre har använt
de till buds stående möjligheterna att komma förbi det. Det är två melodier
som gå i helt skilda tonarter och som enligt min mening icke på något sätt
kunna sammansmältas. Man kan ju knappast förvåna sig, örn löntagarna
ute i landet hellre lyssna till herr Wigforss’ mera glada durtoner och sätta
i gång en lönerörelse än ta intryck av herr Bergvalls mera sträva mollackord.
Man kail göra det tankeexperimentet att landet hade haft en finansminister
som hade hävdat de synpunkter som nu priskontrollnämndens ordförande har
hävdat. Jag tror inte att man är alltför optimistisk, om man kommer till den
slutsatsen, att programmet i sådant fall skulle på ett helt annat sätt ha kunnat
upprätthållas, även örn det här och var hade bringats att i någon mån svikta.

Jag vill, herr talman, understryka att frågan örn penningvärdet, som ju
alltid intar en central plats i ett lands finansiella politik, för närvarande är
av fullkomligt dominerande betydelse för oss, och jag vill i detta sammanhang
erinra om några viktiga faktorer som bidraga till detta.

Vi Se att runt örn i världen i en mängd länder, med vilka vi ha handelsutbyte,
pågår det nu en penningförsämring. I vissa fall har den kommit till
klart uttryck, i andra fall pågå starka lönestegringar, som hota prisnivån.
Vi måste säga oss att risken för penningsvärdets försämring även i de länder,
som ha en mycket stark ekonomi, är alldeles uppenbar, och det är klart att vi
med våra livliga förbindelser också måste räkna med en återverkan i vårt land,
vilket för resten reser även valutapolitiska Spörsmål. Inom vårt land ha vi ju,
som jag här redan omnämnt, den alldeles klara tendensen till lönestegringar,
som snarast synes öka för varje dag och som måste innebära ett mycket allvarligt
hot mot penningvärdet. Vi kunna knappast räkna med att hålla prisnivån,
om lönenivån fortsätter att stiga. På den punkten har priskontrollnämndens
ordförande, som har största möjligheten att bedöma detta, gjort mycket
klara uttalanden.

Härtill kommer att vi inom den närmaste tiden lia att vänta det stora och
omfattande program till socialreformer, Som sedan länge har aviserats. Det
kommer att ställa utomordentliga krav på vår budget, och vi måste ha klart
för oss, att dess genomförande kommer att. både direkt och indirekt få mycket
vittgående återverkningar på vårt penningvärde.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)

Vi ha lagt upp ett omfattande program för upprätthållande av full sysselsättning
även under _ depressioner genom statliga arbeten, som vi räkna med
att eventuellt finansiera med lånemedel. Vi räkna sålunda med en väsentlig
underbalansering i vissa lägen, vilket vi också veta måste ha en stark återverkan
på vårt penningvärde.

Slutligen kunna vi säga att vi överhuvud taget stå inför nya tankegångar
inom vår samhällsekonomiska politik. Man är ju mer och mer inställd på att
försöka att i praktiken omsätta de tankar, som utformats av den nyare nationalekonomien
och som gå ut på att hela budgeten skall behandlas som ett led
i den stora samhällsekonomien och som medför, att man i vissa fall kommer att
väsentligt frångå det gamla kravet på den statliga budgetens balansering.

Jag tror att man kan säga att vi för närvarande stå inför en vändpunkt i
hela vårt ekonomiska liv. Jag skulle vilja göra gällande att man får gå tillbaka
omkring 80 år i tiden, ända till genomförandet av näringsfriheten i vårt
land. för att finna en situation med så stora omvälvningar som vi nu ha att
räkna med i vårt ekonomiska liv. Alla de nya tankar och projekt, som vi gå
att pröva och vilja genomföra, ha och måste få en mycket betydelsefull återverkan
på vårt penningvärde. I det läget nödgas vi konstatera, att vi i själva
verket sakna ett penningpolitiskt program. Det som vi ha uppställt för vår
penningpolitik är eliminerat, och vi ha inte fått något nytt i stället. Jag tror
att svenska folket har anledning att med en viss oro vända sig till den person,
som har det närmaste ansvaret för vår ekonomiska politik, nämligen finansministern,
och till honom ställa en fråga: på vilka vägar och med vilka medel
avser finansministern att i fortsättningen skydda den svenska kronans värde?
Vi måste fordra att samtidigt med att stora förslag framläggas till sociala reformer
och till expansion av vår statliga ekonomi också få ett penningpolitiskt
program, riktlinjer för hur vår kronas värde skall skyddas. I den mån det
kan visa sig att vi lia medel i vår hand, gäller det för oss att väga dessa medel
mot de risker de kunna medföra. I många fall tror jag att det kommer att visa
sig, att de medel, som eventuellt kunna stå oss till buds, äro av den arten att vi
inte äro beredda att gripa till dem, emedan de ha så vittgående konsekvenser
på vårt samhällsliv i andra avseenden. Då måste vi vara beredda att göra modifikationer
i våra planer och projekt.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman, erinra örn en fråga, som står i nära
samband med själva penningpolitiken, nämligen valutaspörsmålen. Vi ha tidigare
uttalat oss för en framtida anslutning till Bretton Woods-planen. Vid
en dylik anslutning är det emellertid av den största vikt, att den nivå, vid
vilken vi anknyta vårt penningvärde till de stora ländernas valutor, är sådan,
att den ger uttryck för vår ekonomiska ställning, så att det inte uppstår spänningar
och snedvridningar, ty sådana bli mycket svåra att sedan rätta till.
Skall det vara möjligt att träffa den rätta nivån, kan det mycket väl hända
att vi böra vidta vissa justeringar, och de böra då företagas i god tid. Det finns
mycket i det nuvarande läget, som tyder på att den svenska kronan är undervärderad.
Jag skall inte närmare ingå därpå. Det är ett mycket svårt och intrikat
problem, och den enskilde har ganska svårt att få det material, som är nödvändigt
för att kunna överblicka hela frågan, men jag tror att det är angeläget,
att man i tid gör reda för hur vårt läge på den punkten är och örn någon rättelse
bör vidtagas, innan ett slutligt avgörande träffas örn anknytning till de
stora världsvalutorna.

De problem, som jag har tillåtit mig att här uppta, herr talman, äro ju av
en utomordentlig betydelse för oss alla. I ett avseende tror jag att det råder
fullkomlig enighet, nämligen om att vi alla önska bevara den svenska kronans

Onsdagen den 13 mars 1940.

Nr 11.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
värde i möjligaste mån och undvika de upprivande förhållanden, som en snabb
penningförsämring nödvändigtvis drar med sig. Men just därför att det finns
enighet i dessa önskningar tror jag också att man skulle kunna ena sig örn att
det är i hög grad angeläget, att vi verkligen få ett program, en inventering av
våra möjligheter att försvara vår kronas framtida värde i de utomordentligt
svåra lägen som vi ha att vänta under de närmaste aren. Utan ett sadant program
fruktar jag att de beslut, som riksdagen kan väntas komma att fatta i
principiellt avseende under den närmaste tiden, lätt skulle kunna bli steg i
blindo ut i det ovissa.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Nordenson har här riktat
frågor till bl. a. finansministern. Jag har inte någon befogenhet att svara pa
dessa frågor, och jag tänker inte göra det heller. Jag begärde ordet därför att
jag tyckte mig märka att finansministern inte var närvarande. Jag kan därför,
när jag ser att han är här, inskränka mig till att i några fa ord utveckla den
syn på dessa problem som man har haft i bankoutskottet vid behandlingen
av frågorna örn decharge åt riksdagens verk.

Herr Nordenson ansåg sig kunna konstatera, att det program, som under
bankoutskottets medverkan har gjorts upp tidigare under kriget och som har
ansetts gälla, numera är övergivet. Han sammanfattade sin redogörelse tor
detta program i att pris- och lönestopp skall gälla till dess möjlighet finns att
genom sänkningar av priserna återföra reallöneläget till läget före kriget. Han
menade att det prisfall, som vi ha räknat med efter kriget, har förhindrats genom
att, på grund av att nu i stället lönerörelserna ha satt in, en väsentlig höjning
av den nominella, lönenivån har inträtt. Detta beror säkert inte bara pa
dessa lönerörelser, som ju lia varit relativt blygsamma, utan det beror också
på internationella förhållanden, bl. a. att den internationella handeln inte har
kommit i gång i den utsträckning som vi hade räknat med och som hade varit

önskvärd. , , „ . , . ,

All politik är ju det möjligas konst, och det gäller inte minst om penningpolitiken.
När vi på sin tid i bankoutskottet vörö nied om att utforma detta
sorn har kallats för pris- och lönestoppspolitiken, tänkte vi oss säkert aldrig
att den skulle kunna strikt genomföras på det sätt som formuleringen angav.
Vi ha inte heller fått allt vad vi ville, men man kan ^ inte säga att vi lia fatt
litet. Vi ha snarare fått mycket, och mer än man på de flesta håll räknade

med skulle vara möjligt. _ . .

Herr Nordenson säger att det varit en stark press pa lönerna nu etter knget.
men det har också varit en betydande press på priserna. I dessa dagar och
just i dag pågår ju kraftmätningen om jordbrukspriserna jämsides med att
frågan örn lönerna behandlas. .

Herr Nordenson frågade, örn allt som kan göras har gjorts för att hindra
den löneuppskruvning, den försämring av penningvärdet, som han trodde sig
kunna konstatera. Ja, här lia vi ju nu att behandla frågan örn decharge för
riksbanksfullmäktige. Beträffande riksbanksfullmäktiges delaktighet i denna
politik har bankoutskottet det intrycket, att fullmäktige ha gjort allt vad som
bär kunnat göras för att genom den politik, som riksbanken kan föra, medverka
till det resultat som riksdagen själv har uppställt som önskvärt. Fullmäktige
lia noga följt utvecklingen pa det penningpolitiska området och ingripit
med marknadsoperationer i de situationer, där ett sådant ingripande har
varit nödvändigt. Ett led i denna politik var ,]u bl. a. den räntesänkning, som
genomfördes under fjolåret och som bankoutskottet närmast sysselsätter sig
med i sitt utlåtande.''Utskottet har för sin del inte någon erinran mot denna

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
räntesänkning'', och det har också godkänt de åtgärder som fullmäktige ha vidtagit
för att i fortsättningen stabilisera marknaden och stabilisera räntan. Utskottet
konstaterar bl. a. att de rykten örn nya räntesänkningar, som då och
då släppas ut, inte ha stöd i de åtgärder som fullmäktige själva vidtagit.

Nu är det ju inte bara på riksbanken det kommer an att föra den penningpolitik
som bestämmer det svenska penningvärdet. Såsom det så många gånger
har konstaterats bl. a. av bankoutskottet och såsom också herr Nordenson här
har understrukit, beror ju penningvärdets utveckling ytterst på hela den ekonomiska
politik som föres i landet, inte bara av staten utan även av de enskilda,
och jag skulle tro att när det gäller dessa löneuppskruvningar, som herr
Nordenson här har påtalat, ha de enskilda gått i spetsen och angivit tonen, medan
staten varit tvungen att anpassa sig efter denna utveckling. Jag medger
att det är riktigt, som herr Nordenson säger, att det program, som innebar att
en ny anpassning till det gamla reallöneläget skulle kunna åstadkommas genom
en sänkning av priserna inte har kunnat genomföras. Det har korsats inte bara
genom. dessa lönerörelser,, utan också på grund av alla de andra krafter som
ha varit i verksamhet. Yi få kanske vara nöjda örn den nuvarande nivån kan
stabiliseras. .Men, som jag nyss säde, den bär politiken är som all annan politik
det möjligas konst. Jag vill i alla fall med tillfredsställelse konstatera, att
den svenska penningmarknadens stabilitet är mycket stor, och vi hoppas väl
alla att den skall kunna bevaras, framför allt därför att det är ett intresse för
alla parter att så sker.

^Herr Nordenson har utpekat finansministern som den som står bakom de
många uppskruvningarna av lönerna. Jag behöver inte försvara honom, ty han
kommer kanske att. riva ifrån sig själv i det avseendet, men jag vill konstatera,
att samme finansminister ute bland löntagarna framstår som den potentat som
vill hindra löntagare och^ överhuvud taget fattigt folk att få inkomster som de
anständigt kunna leva på. I det avseendet står sålunda herr Nordensons uppfattning
i mycket skarp motsättning till en annan, mycket populär uppfattning.

Vad. nu penningpolitiken beträffar så är läget rörligt ute i världen, inte
minst i den största av de stater som ha inflytande på den internationella utvecklingen
— jag syftar naturligtvis på Förenta staterna. Det beror på att
krafter äro i rörelse, som de styrande ha svårt nog att bemästra och behärska.
Mot bakgrunden av dessa rörelser måste man säga, att de förändringar här i
vårt land, som ha oroat herr Nordenson, äro av mycket blygsam omfattning.

Herr Nordenson kom också in pa fragen om de sociala reformerna. Dem diskutera
vi ju inte i dag, men hail hade tydligen den uppfattningen, att de
kunna bil ett hot mot det svenska penningvärdet. Ja, om den saken kan man
ju ha delade meningar. Jag har emellertid inte den uppfattningen, att detta
program skall utformas sa att det blir ett hot mot penningvärdet, utan jag
har en livlig känsla av. - och jag tror att den känslan delas av finansminis"tern
— att de stora utgiftsökningar för den svenska staten, som följa av dessa
reformer, skola kunna genomföras inom ramen av en balanserad budget. Det
är säkert också lyckligt för alla parter att sa sker, och det nödvändiggör ju
att detta program skall genomföras inom ramen av våra egna naturliga utvecklingsmöjligheter.
Det kan ju i det fallet bli fråga örn tillfälliga undantg,
lag tänker mig att det i händelse av en betydande ekonomisk depression
kan bil nödvändigt att staten vidtager åtgärder av samma art som den tidigare
har vidtagit och att även en underbalanserad budget kan ingå som ett
tillfälligt led i detta arbete.

Herr Nordenson ansag att .vi sta vid cn vändpunkt, och han ville lia en
plan för hur det penningpolitiska arbetet skall bedrivas under de kommande

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
åren. Han riktade en fråga härom till finansministern, och denne kommer väl
att svara på den. Jag tror dock inte att det skall vara möjligt för honom att
i detalj redogöra för den saken, men jag antar att vi, just när den första av
de stora socialreformerna framlägges för riksdagen, samtidigt skola få till
behandling en ekonomisk uppläggning, som skall göra det möjligt för _ riksdagen
att på ett mera fruktbart sätt än nu ventilera även den penningpolitiska
utvecklingen under de kommande åren. Vad jag vill säga är emellertid det, att
här gäller det inte bara ett ansvar för finansministern, utan det gäller också ett
ansvar för oss andra och för hela den svenska riksdagen.

Herr Nordenson sade i slutet av sitt anförande, att den svenska kronan är
undervärderad och att man borde lia en redogörelse för vad som skall göras
för att motverka detta eller för att förbereda de åtgärder som skola vidtagas
för att kompensera denna undervärdering. Emellertid är det kanske inte
möjligt att här i denna debatt lämna en sådan redogörelse. Herr Nordenson
säde att Sverige borde vara med som ledamot av Bretton Woods-organisationell
och menade att vi skulle klargöra för oss själva vilket program vi där skulle
uppställa. Jag vill påpeka, att Sverige inte bär fått någon inbjudan att vara
ledamot av denna organisation, och man kan ju lia starka tvivel örn att tiden
nu är inne för oss att ansluta oss till densamma. Tanken, när detta beslut fattades,
var ju att det skulle bli en universell organisation med deltagande av
alla stater som äro ledamöter av det nya folkförbundet. Sovjetunionen bär emellertid,
vilket även torde vara bekant för herr Nordenson, åtminstone inte ännu
anslutit sig till denna organisation, och mycket tyder på att Sovjetunionen inte
kommer att bli delaktig i denna verksamhet. Man kan alltså lätt få det intrycket,
att Bretton Woods-organisationen är en ensidigt inriktad verksamhet
med syfte att genomföra de gruppbildningar på det politiska området, vilka
spöka framför allt i Sovjetunionens press. Med hänsyn till det läge, som i detta
avseende råder för dagen, kan man som sagt ha den uppfattningen, att vår nation
bör vila en smula på hanen och se hur saken utvecklar sig. Däremot tror
jag, att det rent principiellt inte råder delade meningar örn att det program
för stabilisering, örn handelns frihet och sådant, Bom Bretton Woods-traktaten
innehåller, också bör vara ledstjärnan för den svenska penningpolitiken och ge
riktlinjerna för densamma.

Herr Björnsson: Herr talman! Örn jag uppfattade herr Nordenson rätt
— det är möjligt att jag inte har kunnat uppfatta allt från min plats i kammaren
— skulle hans anförande kunna sägas Ira gått ut på ungefär följande.
För det första konstaterade han, att det penningpolitiska program, som proklamerades
år 1944, är på väg att sprängas, om det inte redan på vissa punkter
har sprängts, därigenom att pris- och lönestoppet uppmjukats. För det andra
såg han i den ekonomiska politik, som han väntade skulle föras enligt det program,
för vilket finansministern, örn det skulle genomföras, blir ansvarig,
risker för ett fördärvande av vår kronas värde. För det tredje påpekade han
att vi genom våra valutakurser och våra handelsförbindelser äro länkade vid
den penningpolitiska utvecklingen i främmande länder, och de företeelser som
han därifrån kände till — jag vill minnas att han särskilt nämnde de amerikanska
förhållandena — voro oroande. Han menade, att där pågår en prisutveckling,
sorn, örn den via dessa förbindelser — varuutbytet och valutakurserna
— får återverka på vårt land, måste bidraga till att spränga det program
vi ha satt upp för vår penningpolitik. Herr Nordenson konstaterade också att
vårt lönestopp icke är legalt fastslaget, och beträffande frågan örn prisstoppet
anförde lian, att det som oroade honom var en viss motsättning mellan å ena

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
sidan finansministerns ståndpunktstagande till prisstoppet och löneutvecklingen
och å andra sidan priskontrollnämndens uppfattning om möjligheterna att behålla
priskontrollen effektiv om vi skulle få en solidarisk lönerörelse — alltså
inte bara slumpartade löneförhöjningar på de ställen, där på grund av relativt
tillfälliga omständigheter löneförhöjningar kunna genomföras inom ramen för
den nuvarande prisnivån.

Med allt detta har herr Nordenson, såvitt jag förstår, menat att den allmänna
ekonomiska politik, som vi föra tillsammans med våra utlandsförbindelser,
nu bestämmer vår penningpolitik i väsentligt högre grad än vi eljest
äro vana att räkna med, då det ju anses att riksbanken är ansvarig för penningpolitiken.
Personligen har jag naturligtvis inte någon anledning att vara missnöjd
med att herr Nordenson sålunda flyttar över ansvaret för vår penningpolitik,
i den män den enligt hans uppfattning brister eller är i fara att brista,
från riksbanksfullmäktige till finansministern.

Eftersom nu finansministern är här, skall jag inte ge mig in på de problem
som sammanhänga med herr Nordensons anmärkningar mot vår allmänna ekonomiska
politik, i den mån den ligger utanför riksbankens inflytelsesfär. Jag
vill emellertid säga, att riksbanken naturligtvis med synnerlig noggrannhet och
stort intresse måste följa prisutvecklingen. Man måste omedelbart ge herr Nordenson
rätt i att den förhoppning om ett prisfall omedelbart efter krigets slut.
som man ansåg sig kunna hysa, inte har infriats. Personligen har jag aldrig
haft denna förhoppning, men jag trodde att ett prisfall skulle komma relativt
snart efter krigets slut, beroende bl. a. på att frakterna skulle sjunka. Så har
emellertid inte skett, utan först nu börjar man konstatera en viss fraktminskning
i atlanttrafiken på grund av minskade risker och väl också på grund av
en del andra omständigheter. Importpriserna ha i själva verket stigit snarare
än fallit efter kriget, detta därför att vi måste taga vissa fundamentala nödvändighetsvaror
ifrån länder och marknader, som vi tidigare inte lia behövt
anlita och där prisläget är ett helt annat än hos oss — jag behöver bara erinra
örn hur utomordentligt stora skillnaderna äro mellan de olika priser till vilka
stenkol kan uppnegotieras. Men även örn vi ännu inte ha uppnått denna prissänkning,
kan jag inte förstå annat än att den måste komma. Jag vågar inte
spå att den kommer snart, men jag tror i alla fall man kan säga att den kommer
i den mån man får till stånd en omställning av produktionsapparaten i olika länder
så att man får en produktionsökning. Människor som ha fått öva sig att slåss
ute på slagfälten få nu i stället vänja sig vid att stå vid svarvar eller bryta kol,
så att deras produktionsförmåga så småningom stiger till vad tränade arbetare
kunna nå upp till. Jag tror sålunda att det ligger i sakens natur att prissänkningar
måste ske. Man kan här peka på att vi i vårt land i varje fall lia fått
en prissänkning för biltrafiken genom att vi ha fått in tillräckligt med bensin
och slippa använda det dyrare träkolsbränslet eller vad vi eljest ha haft.

Vi måste således med tålamod se an den tidpunkt, då brytningen kommer
på. en så stor del av marknaden, att det kommer att få inflytande på hela vår
prisnivå. Det tålamodet kan man emellertid inte begära i samma grad av alla
människor i vårt land; man kan inte begära det av personer vilkas realinkomst
ligger avsevärt lägre än den gjorde före kriget, och det är klart att detta åstadkommer
en pressning på prisnivån. Men örn nu herr Bergvall skulle ha rätt i sin
defaitism, så får man väl vara belåten med att priskontrollen fungerar så bra
som den gör. Det finns någonting som heter force majeure, och jag tror man
kan säga atthen priskontroll sådan som den vi ha slites ut under årens lopp
— den kan hålla ett fåtal år, i synnerhet örn tiden är sådan att folk finner sig
i restriktioner av allehanda slag, men den blir svårare att upprätthålla ju längre
tiden lider. Vi ha alla blivit besvikna genom att kriget varade ett år längre än

Onsdagen den 13 mars 194G.

Nr 11.

Ang. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
vi hade hoppats, och vi äro nu besvikna över att återuppbyggnadsarbetet inte
har fått någon vidare fart ännu och mänskligt att döma ännu inte kan på allvar
komma i gång på några månader; vi få hoppas att det kommer i gång inom ett
eller annat år.

Om herr Nordenson sålunda lade huvudvikten vid den ekonomiska politik
som föres här i landet, så snuddade han emellertid vid ett par frågor som
röra riksbankens sätt att förvalta sina pund — och dollars och kronor med
för resten. Den första frågan gällde den räntesänkning sora företogs i fjol.
Det vill jag säga — och det veta alla som ha intresserat sig för saken —
att det ingalunda var ett enhälligt beslut att sänka räntan; meningarna voro
mycket delade, och den entusiasm med vilken de olika medlemmarna av fullmäktige
röstade för det ena eller andra förslaget växlade säkerligen också.
Jag vill emellertid till att börja med konstatera, att i den avspärrning, under
vilken vi alltjämt leva, med import- och exportrestriktioner och valutakontroll,
spelar inte räntan på långa vägar samma roll för den inre prisutvecklingen
som den tidigare har gjort. Det är en sak som man har konstaterat och som
jag tror att de flesta, som syssla med problemet teoretiskt, äro övertygade örn.
Jag vill inte förneka att en räntesänkning eller räntehöjning kan ha en
mycket stor psykologisk betydelse under en kortare tid efter det den är genomförd,
men jag tror inte alls att den har den stora reella betydelse för prisutvecklingen
på lång sikt, som den hade när man levde under andra,_ friare
förhållanden i fråga örn t. ex. valutor än man nu gör. Personligen lät jag vid
beslutet örn denna räntesänkning leda mig av ett rent prispolitiskt motiv —
det upplystes vid den tiden att det skulle vara omöjligt att upprätthålla hyresregleringslagen,
alltså att kvarhålla hyresnivån vid den höjd den hade,
örn man inte genom en räntesänkning gjorde det möjligt att få ned kostnaderna
för fastigheternas förvaltning med ett visst belopp. Detta var för mig
det avgörande skälet. Det avgörande var således inte det, att penningmarknaden
i och för sig tvingade riksbankens ledning att företaga en sådan sänkning.
— Räntesänkningen gjordes något större än den enligt min mening
hade behövt göras, men ett faktum är ju att de krav på hyreshöjningar, som
bostadsförvaltarna tidigare reste på grund av kostnadsstegringar, ha upphört
sedan denna räntesänkning skedde. I det avseendet tror jag således man
kan konstatera, att räntesänkningen har haft den önskade effekten. Örn man
tar hänsyn till vilken avgörande betydelse hyresnivån har för lönekraven och
därmed för prisutvecklingen, tror jag att man med denna räntesänkning kan
sägas ha gagnat den allmänna politik som riksbanken har velat främja genom
detta beslut.

Riksbanken har ju även andra monetära hjälpmedel i sin hand, men eftersom
det inte har hörts någon kritik av riksbankens sätt att efter detta räntefall
handhava sina operationer på den öppna marknaden i samförstånd med
riksgäldskontoret, kan jag väl gå förbi det kapitlet.

Herr Nordenson talade emellertid örn en tredje sak som berör riksbanksledningen,
och herr Åkerberg snuddade vid samma sak. Det var frågan örn
valutakurserna. Det är alldeles klart att riksbanken har möjlighet att genom
ändrade valutakurser reglera förhållandet mellan de olika valutornas värde
loir i Sverige och därmed naturligtvis också påverka förhållandet mellan prisnivån
hos oss och prisnivån i främmande länder. Örn man således i något
land, som på grund av handelsförbindelserna övar en stark verkan på prisnivån
i vårt land, skulle gå emot en inflationsartad utveckling, så har riksbanken
i värjo fall teoretiskt möjligheten att frikoppla sig från detta inflytande.
och i det fallet skulle en anslutning till Brattön Woods-planen, örn vi
hade haft en sådan, lika litet som våra nu gällande handelsavtal utgöra något

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
hillder för en sådan kursändring-. Men det är ju alldeles självklart, att effekten
av en kursändring är mycket svårbedömbar. Om vi säga, att ett land A,
från vilket vi köpa exempelvis stenkol i mycket stor utsträckning, övar ett
inflationsartat inflytande på vårt land, är det inte säkert, att inte en ändring
av vår kurs i förhållande till detta land medför ändringar också på andra
hall. Jag antar därför, att herr Nordenson och jag äro överens örn att en
kursändring är en tekniskt sett mycket svårbedömbar åtgärd. Emellertid kari
jag försäkra herr Nordenson, att riksbankens ledning mycket samvetsgrant
följer utvecklingen på detta område, och örn en dylik åtgärd skulle anses nödvändig
och verksam för att skydda vår kronas värde, kommer den säkerligen
att vidtagas.

Förhindrandet av inflation är ett av de viktigaste problemen i hela vår politik.
och jag känner mig övertygad örn att det är mycket farligt att härvidlag
komma ut på ett sluttande plan. Börjar det rulla utför accelereras farten
pa känt vis. För att ga över till en annan liknelse är det säkerligen mycket
lättare att stämma i bäcken än i ån, örn man vill komma till rätta med detta
problem.

Med detta har jag, herr talman, velat något klargöra, hur jag som fullmäktig
i riksbanken rent personligt ser på detta spörsmål. Jag delar herr
Nordensons mening, att riksbanken inte ensam, med den avspärrning som nu
råder, kan ansvara för ett konstant myntvärde, och jag tror, att inte ens riksbanken
och landets finansiella ledning kunna göra det. Det kan uppstå oövervinneliga
svårigheter, och vi kunna ju inte här ifrån Sverige dirigera världsutvecklingen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag borde egentligen inte ha begärt
ordet, eftersom jag inte var i tillfälle att höra mer än slutet av herr Nordensons
anförande. Jag kan dock av de båda sista talarnas yttranden dra vissa
slutsatser örn vilka frågor han ställt. Men jag tror också, att de båda sista
talarna väsentligen sagt, vad jag i detta läge kan ha att säga.

Örn frågan gäller hur vi kommit till det läge, i vilket vi för närvarande
befinna oss, när det gäller prisutveckling och penningvärdesförsämring, är
svaret mycket enkelt. Under början av kriget förekom en prisstegring, beroende
på en kostnadsstegring, som vi såvitt jag förstår absolut inte kunde värja oss
mot. Yi hade en enda väg att gå, nämligen att försöka se till att denna stegring
inte blev större än sorn. var nödvändigt och inte stöddes av en lika hastig inkomsthöjning.
Den officiella penningpolitiken gick ju ut på att. man inte
skulle låta inkomsthöjningar ske i större utsträckning än man ansåg vara låt
mig säga psykologiskt nödvändigt. Denna linje följdes fram till år 1942, då
man ansåg, att läget förändrats så avsevärt, att man vågade ta ett nytt steg
och säga: nu skola vi försöka stoppa prisstegringen, men örn vi skola lyckas
därmed, måste vi se till att inte inkomsterna stiga. —• Vi lia lyckats hejda
prisstegringen. Örn vi inte hejdat inkomststegringen, beror det till en del på
att de krafter, som driva fram inkomststegringen, äro så starka, att det inte
alltid går att värja sig mot dem, men framför allt på att, i motsats till vad
man kunde ha trott, inkomststegringar av en viss storleksordning visat sig
möjliga utan att behöva medföra höjning av priserna. Detta hänger tydligen
samman med att produktivitetsutvecklingen, exempelvis inom industrien, har
försiggått på ett sådant sätt, att näringslivet kunnat höja lönerna utan att
därför behöva höja priserna. Man kan naturligtvis säga, att detta i viss mån
stått i strid med det officiella programmet, ty örn det strikt skulle lia följts,
hade man låtit denna produktivitetsstegring ta sig uttryck i sjunkande priser
men oförändrade löner. Att den väg som följts var mycket lättare att gå, tror

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
jag inte någon tvivlar på. Jag kan bara hänvisa till att några starkt uttalade
önskemål om att man skulle försöka pressa priserna med hänvisning till produktivitetsökningen
inte framförts. Jag vågar nog dra slutsatsen, att den väg
vi valde var den i praktiken enda möjliga. Huvudmålet, nämligen att hålla
priserna, har ju ändå uppnåtts.

Yad framtiden beträffar, kan jag inte se annat än att vi. få följa samma
linje. Det är riktigt som herr Björnsson påpekade, att man inte uppgett förhoppningen
örn att en viss prissänkning kan inträda i fortsättningen, men det
är alldeles tydligt, att våra förhoppningar därvidlag äro ofantligt mycket
svagare än de varit tidigare, särskilt med hänsyn till en faktor, som vi alla
redan från krigets början hade klar för oss, i det alla förutsägelser örn en
prissänkning, när kriget var över, byggde på föreställningen, att prisnivån
ute i världen skulle ligga väsentligt lägre än den här hemma. Jag har ett
tydligt minne av att jag själv upprepade gånger erinrade örn att denna förutsättning
kunde helt omkastas, såvida en prisutveckling inträffade på världsmarknaden,
som förde priserna i utlandet upp i närheten av de svenska.. Örn
vi se på våra exportpriser och på priserna ute i världen, finna vi visserligen,
att de äro mycket skiftande, meli det kan inte förnekas, att tendensen till prisstegring
utanför våra gränser gör, att det mycket väl kan tänkas, att vi i. stället
för att följa med i en prissänkning kunna fa lov att följa med i en prishöjnig,
när vi åter komma i förbindelse med yttervärlden.

Jag drar därför slutsatsen, att vi få försöka hålla den linje vi slagit in
pä — att den inte kan hållas väsentligen genom riksbankspolitik, tror jag att
jag kan ge herr Björnsson rätt i. Det är alldeles uppenbart, att penningvärdet
och prisnivån inte i fortsättningen kan regleras av riksbankens ränte- och
valutapolitik — jag förbiser inte möjligheten av ändringar i valutakurserna
med alla de konsekvenser som därav kunna följa — utan främst är beroende av
den pris- och inkomstpolitik, som föres inom landet..

En diskussion som den vi här föra är ju alltid av intresse, men så länge man
nöjer sig med att framföra de farhågor man hyser för utvecklingen i fortsättningen
eller möjligen framför klagomål över att utvecklingen tagit den riktning
den gjort, är detta spörsmål rent akademiskt. Det blir praktiskt först nålman
kan dra praktiska slutsatser av sin ståndpunkt. Det kan man göra, då
på riksdagens bord ligga förslag, där ett ståndpunktstagande kan påverkas av
ens uppfattning örn vilken betydelse en åtgärd från statsmakternas sida har.
På två områden är detta möjligt, nämligen dels när riksdagen genom, sina
beslut påverkar inkomstutvecklingen i samhället, vare sig det gäller prisreglering
eller löner, dels när det blir fråga örn sådana statsutgifter, att man kan
säga, att fara föreligger för en underbalansering av budgeten och därmed följande
inflationsrisk. Jag vet inte, att den svenska riksdagen, när det varit
fråga om de prisreglerande åtgärder, som ligga under riksdagens domvärjo,
hittills sagt, att vi inte kunna vara med om prisregleringarna på jordbrukets
område, därför att de skulle leda till för höga priser.. När det gällt den del av
lönepolitiken, som riksdagen ensam svarar för, nämligen statstjänarnas löner,
har man inte heller, trots de konsekvenser man vet måste följa med riksdagens
beslut, på något håll dragit slutsatsen, att dessa löneregleringar äro så farliga
för vår valuta, att vi måste säga nej till dem. Det återstår att se, om någon,
när vi komma fram till de stora utgifter, som äro bebadade på det sociala området,
vill stå upp och säga, att vi måste nöja oss med mindre utgifter med
tanke på penningvärdet.

Jag har med detta endast velat göra klart, att alla diskussioner bli akademiska,
örn man icke sätter in dem på en punkt, där ett ståndpunktstagande
leder till konsekvenser för handlandet. Det har inte skett på de två områden

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
jag här fäst uppmärksamheten på, nämligen när det gäller prisreglering och
löner. Yad som återstår är frågan örn statens utgifter för socialreformerna.

Herr Nordenson: Herr talman! Herr andre vice talmannen liksom herr
Björnsson tog upp frågan örn fullmäktiges ställning i dessa frågor och pekade
på att man knappast kunde rikta någon anmärkning mot deras politik.
Däri vill jag ge dem rätt. Jag har inte, såsom jag också tidigare sade, funnit
någon anledning att i detta sammanhang kritisera fullmäktige. Det beror nog
i rätt hög grad på att fullmäktiges ställning, när det gäller penningpolitiken,
så småningom fått en annan karaktär. Det medel de tidigare haft till sitt förfogande,
nämligen räntan, har man ju ansett icke längre böra komma till användning
för att skydda kronans värde. Det är ju ett mycket långt steg man
tagit, när man från att ha ansett, att ränteinstrumentet var det enda medlet,
när det gällde att reglera penningpolitiken, övergått till ståndpunkten, att
man praktiskt taget skall hålla räntan konstant.

Jag vill understryka, att om vi slå in på de linjer, som antytts i samband
med det bostadspolitiska programmet, nämligen att räntan för fastighetsbelåning
skall helt låsas och göras oberoende av övriga ränteförhållanden, få
vi ett ytterligare belägg för att räntan förlorat sin betydelse i vår penningpolitik.
Jagnar den uppfattningen, att vi tidigare överskattat räntans betydelse
såsom penningpolitiskt instrument, men att vi nu äro inne på den motsatta
vägen. Jag skall emellertid inte fördjupa mig i den saken nu, och jag skall
inte heller gå in på frågan om räntesänkningen, ty den ha vi behandlat
förut. Jag kan i stort sett lämna fullmäktiges befattning med detta ärende
å sido.

Möjligen skulle jag ännu en gång med några ord vilja beröra valutafrågan.
När jag tog upp detta spörsmål, var det inte därför att jag hade någon bestämd
ståndpunkt i denna fråga, utan därför att jag har en känsla av att det
här föreligger en tendens att låsa sig fast i ett visst läge men att man bör
vara beredd att även här ha en viss rörlighet. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr Björnsson för sin del deklarerar, att det enligt fullmäktiges
uppfattning kan uppstå situationer, då man även måste rubba på valutan. Jag
vill ansluta mig till de föregående talarna, när de säga, att detta problem inte
för ögonblicket är aktuellt, men jag tror, att det kan bli det, och att det är av
betydelse att man då har klart för sig vilka linjer man vill följa.

c Det är också av största vikt, att vi göra klart för oss vilka medel vi ha till
vårt förfogande i vårt penningpolitiska arbete, kanske i särskilt hög grad
sedan vi måst avstå från medel, som förr stodo oss till buds.

Herr andre vice talmannen påpekade, att det inte bara förelegat ett hot
mot lönestoppet, utan även ett hot mot prisnivån, och det är naturligtvis riktigt.
Det har ju även varit nödvändigt att vidtaga vissa justeringar uppåt
med avseende på priserna. Att man inte har anledning att fästa sig så mycket
vid detta hot beror pa att vi ha legala medel för prisernas reglering, varför
således statsmakterna ha möjlighet att göra justeringarna på ett sådant
sätt och i en sadan omfattning, som i varje särskilt läge befinnes betingat.
Därför kunna vi behandla de därmed sammanhängande frågorna på ett annat
sätt än övriga.

Det är frånvaron av medel för att reglera lönerna som gör, att denna sida
av saken är allvarligare. Därmed vill jag ingalunda ens antyda, att jag här
skulle vilja ha någon statlig reglering, utan jag vill endast framhålla, att det
enda medel vi ha, när det gäller att påverka löneförhållandena, är att rikta
en appell till eller framlägga en argumentering för löntagarna, och det är på
denna punkt jag inte kunnat undgå att konstatera vilken betydande menings -

Onsdagen den 13 mars 194G.

Nr 11.

Ang. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
skiljaktighet som råder mellan å ena sidan finansministern och å andra sidan
priskontrollnämndens ordförande.

Herr finansministern anser, att den lättaste och naturligaste vägen, när det
uppstår en marginal, är att låta lönerna stiga. Herr Bergvall åter hävdar
den motsatta uppfattningen. Vad man vinner med en prissänkning, är att man
skapar argument för lönestoppet. Ty det är alldeles klart, att om man inte
har någonting annat att vända sig till löntagarna med än en vädjan till dem
att inte pressa sina löner för hårt, är det av utomordentlig vikt, att man inte
bara håller prisstoppet, utan också vidtagit åtgärder för att få ned prisnivån
och öka värdet av deras löner. Det har för övrigt gått som en röd tråd genom
priskontrollnämndens arbete, att den strävat efter att såvitt möjligt försöka
hålla priserna nere på de nödiga konsumtionsvaror, som äro bestämmande för
index. Jag tror, att det är av mycket stor betydelse, att man verkligen försöker
skapa argument för att lönerna böra hållas i schack, ty eljest komma vi i det
läget, att lönestegringarna spränga prisnivån.

Finansministern menar nu, att en diskussion örn dessa spörsmål blir rent
akademisk och inte har något värde, såvida man inte rör sig med konkreta
fall. Jag anser emellertid, att vi mycket snart, nämligen då förslag till de stora
socialreformerna framläggas, måste fråga oss vilka möjligheter vi ha att skydda
oss mot de verkningar, som här kunna uppkomma. Vi äro nämligen alla överens
örn att de åtgärder, som vi kunna tvingas att vidtaga i form av underbalansering
och i vissa fall i form av en stark köpkraftsspridning, måste verka försvårande,
när det gäller att skydda penningvärdet. Då är det angeläget, att vi
ha klart för oss vilka möjligheter vi ha tillgång till och vilja använda. De
möjligheter, som då stå oss till buds, äro kanske av den art, att vi helt enkelt
inte äro beredda att begagna oss av dem. Örn vi tänka oss, att vi genom åtgärder
från det allmännas sida skola upprätthålla en full sysselsättning av en
sådan storleksordning, att vi även vid en lågkonjunktur ha en ständig överefterfrågan
på arbetskraft, kunna vi knappast tänka oss, att lönerna skola hållas.
Möjligheten för den ena parten på arbetsmarknaden att göra sig gällande
elimineras, och vi måste räkna med en ständigt fortgående lönestegring. Ett
ingripande från statsmakternas sida blir måhända nödvändigt.

Den kanske främste förespråkaren för den fulla sysselsättningen, Sir William
Beveridge, har, såsom jag förut påpekat, tagit konsekvenserna av sitt proklamerande
av den s. k. överfulla sysselsättningen och förklarat, att vi måste
införa obligatorisk skiljedom på lönemarknaden. En sådan åtgärd är ytterligt
främmande för svensk uppfattning, inte minst bland arbetarna. Jag tror därför,
att vi ytterst ogärna skulle vilja tillgripa något dylikt här i landet. Jag
nämner detta såsom ett exempel på hur de nya riktlinjer, som vi lägga upp för
vår ekonomiska politik, föra oss in i helt nya problemställningar, vitt skilda
från dem vi äro vana vid. Man kan visserligen säga, att det är tids nog att komma
med lösningarna, när vi stå inför dessa nya förhållanden, men jag tror,
att det har en viss betydelse, att man på ett tidigt stadium inventerar sina möjligheter
att vidtaga åtgärder i den ena eller andra riktningen. Det skulle kanske
visa oss, att vi böra modifiera våra förslag och åtgärder med hänsyn till de
konsekvenser de skulle föra med sig. Det är därför som det inte är alldeles likgiltigt,
nili- en debatt i dessa frågor kommer till stånd.

Jag skulle vilja sammanfatta innebörden av mitt framträdande bär i dag
på följande sätt. Den debatt örn vår penningpolitik, som i regel brukar komma
i samband med frågan örn sedlarnas guldinlösning, kommer enligt min mening
i är antagligen för sent. Jag vill lia denna debatt upptagen i samband
med de stora ekonomiska problemen. Då blir don sannerligen inte en tom akademisk
demonstration. Det är detta jag velat understryka, och jag vill sluta med

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
en direkt vädjan till finansministern, att lian tar upp detta enligt min mening
mycket reala problem i samband med den stora frågan örn socialreformernas
finansiering. Där hör den hemma och inte i en debatt två månader efteråt. Hälvi
kanske fattat beslut om dessa reformer. Att då komma med en debatt örn hur
vi skola driva vår penningpolitik är att komma med jästen efter degen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag kan bara uttala min stora tillfredsställelse
med det sista som herr Nordenson här yttrade. Det var ett instämmande
i min egen uppfattning, att den verkliga debatten örn dessa ting
bör komma vid ett tillfälle, då de olika ståndpunkterna kunna ge praktiska
resultat. Jag vill emellertid även säga ett ord örn den förflutna tiden.

_Det är klart, att det alltid kan riktas anmärkning mot en politik, som följer
minsta motståndets lag, och jag har ju öppet sagt, att när vi genomfört lönehöjningarna,
ha vi i stället för att sträva efter prissänkningar följt det minsta
motståndets lag. Men man får komma ihåg hur saken ligger till. Det finns
nämligen en drivande kraft, när det gäller lönehöjningar, som så att säga
tvingar fram ett avgörande. Den omständigheten att lönerna pressats fram av
vederbörande arbetare har tvingat företagarna att på allvar undersöka, örn
detta varit förenligt med oförändrade priser, och i praktiken har det visat sig,
att sa varit fallet. Jag kan inte tänka mig, att saken kunnat drivas med samma
energi gentemot företagarna från priskontrollnämndens sida. Antag, att
priskontrollnämnden hade sagt, att den funnit förutsättningar föreligga för
en prissänkning _ och att företagarna voro tvungna att finna sig i en sådan,
med risk av statlig-t ingripande i sista hand. Det hade varit en mycket svår väg,
och ingen har heller gått den.

Därtill kominer, att i vissa fall, då förutsättningar för en dylik åtgärd synts
föreligga, ha inkomsterna visat sig vara sådana, att man på många håll ansett
det skäligt att i stället göra en inkomststegring. Jag erinrar om att priskontrollnämnden
vid flera tillfällen antytt, att för textilindustriens vidkommande
nog kunde finnas utrymme för en prissänkning. På grund av de låga lönerna
inom denna industri har man emellertid till sist funnit det vara lika gott att
använda^ detta utrymme till att ge ökade löner. Ett annat exempel kunna
vi få från jordbrukets område. Ni lia nog alla märkt, att man i stället för att
ta _ut sjunkande produktionskostnader i form av sjunkande livsmedelspriser
låtit lantarbetarlönerna stiga — man har t. o. m. varit med örn att låta dem
stiga mera än som svarat mot det utrymme för justeringar man ansett föreligga.
Detta visar hur svårt det är att här följa någon generell princip.

När herr Nordenson pekar på den fulla sysselsättningen och de problem den
reser, har han alldeles rätt. Jag har ingen invändning att göra mot hans framställning
på denna punkt. Jag vill erinra örn att detta inte är någon nyhet för
regeringen. Redan på hösten 1944, då vi föreslogo det första stora avsteget
från lönestoppet i samband med regleringen av de statsanställdas löner, gällde
diskussionen inte minst frågan örn vilken inverkan denna åtgärd skulle ha på
priserna och överhuvud taget på hela vår ekonomiska politik. Jag tror att jag
så starkt som det överhuvud taget var möjligt framhävde, att skola vi ha full
sysselsättning så uppkommer det nya problemet örn hur man skall kunna avpassa
lönerna så, att de lämpa sig efter den prisnivå vi ha och inte driva fram
en ny prisstegring. Vill man lia full sysselsättning, får man också försöka lösa
det nya problemet örn hur den skall kunna förenas med en oförändrad prisnivå,
ty det är alldeles klart att tendenserna till en höjning av inkomsterna då bli
starkare än när man omväxlande har goda tider och depressionsperioder, vilka
senare faktiskt stryka bort både köpkraft och organisationernas möjlighet att
höja sina medlemmars löner.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Ane/, riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)

Men det tar jag också såsom ett exempel på att man får lokatt välja. Örn
man är så rädd för följderna av en lönestegring, att man inte vågar sträva efter
full sysselsättning, är det just ett fall, där man kommer i det praktiska läget
att man får välja det ena eller det andra.

Från regeringens sida har man ju snarast sagt, att vådorna av för låg sysselsättning
äro större och att vi hellre få ta de risker, som följa, med den fulla
sysselsättningen, och se örn det inte kunde vara möjligt att pa olika vägar förebygga
de farliga konsekvenserna. Att detta nödvändigt skulle behöva leda till
obligatorisk skiljedom, är en uppfattning som jag inte kan dela. Men att det
måste leda till ett mera centralt övervägande av hela lönepolitiken är jag övertygad
örn, och det tror jag att man inom den stora fackföreningsrörelsen har
ganska klart för sig. Här får man välja det ena eller det andra.

Herr Nordenson slutade med att säga, att det när vi komma till de stora
sociala utgifterna just blir ett tillfälle att se, vilka konsekvenser man vill dra,
och därvidlag är jag ense med herr Nordenson. Jag kanske skall be örn ursäkt
för den lilla elakhet jag tillät mig, när jag erinrade örn att denna diskussion
icke kom upp i samband med behandlingen av frågan örn den stora provisoriska
löneförbättringen för statstjänarna — åtminstone hörde jag den inferå
— där det alldeles uppenbart hade förelegat samma skäl att fråga sig: våga
vi höja statstjänarnas löner så mycket som vi göra, med hänsyn till den effekt
det måste ha på öppna arbetsmarknaden och på industrierna och med tanke på
de eventuella riskerna för en prisstegring? Det är alldeles tydligt, att riksdagens
majoritet i det fallet har sagt, att de starkaste argumenten trots allt tala
för att vi skola återföra lötterna till vad de vörö år 1939 och att vi, örn det är
risker förbundna därmed, få försöka möta dem pa annat sätt.

Herr Nordenson: Jag skall inte upptaga tiden länge, herr talman..

Jag skall inte närmare gå .in på frågan, huruvida man bör följa minsta motståndets
lag eller ej. Dock måste jag anmäla avvikelse från den uppfattning,
som herr finansministern har gjort gällande. När det gäller finansiella frågor i
en demokrati tror jag att det är nödvändigt att ga just den motsatta vägen
och försöka bryta det motstånd, som uppkommer.

Jag har här emellertid velat understryka att den tankegång, sorn finansministern
har gjort gällande, nämligen att man skall ta ut löneökningarna, i själva
verket strider mot det program, som en gång uppställdes. Detta är, tror jag,
alldeles ofrånkomligt; och eftersom finansministern här talar örn de olika tillfällen,
då det ena och det andra argumentet föres fram, skulle jag vilja sägn,
att örn finansminister Wigforss av år 1946 hade fört dessa ord på tungan på
hösten 1942, skulle han funnit en lika energisk som skicklig motståndare i finansminister
Wigforss av år 1942.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det sista herr Nordenson säde uppfattade
jag inte riktigt, men jag vill inte att det skall kvarstå något missförstånd.
Jag har inte förordat, att man skall följa det minsta motståndets lag.
Jag säde att inan skulle kunna säga, att vi i detta fall lia gjort, det och att
det skulle kunna framföras som en invändning. Men jag skulle vilja säga, att
hela politiken från år 1942 just har varit så att säga ett exempel på raka
motsatsen. Jag har också velat erinra örn sådana faktiska förhållanden som
att det icke finns någon socialt drivande kraft, örn jag så får kalla det, som
pressar ned priserna, på samma sätt som vi i fråga örn lönerna måste räkna
med en uppdrivande kraft, som prövar hur långt man kan komma. Det är detta
som gör, att problemet aldrig har ställts på det viset, att det har gjorts en
framstöt från låt mig säga de priskontrollerande myndigheterna, där man

Första hammarens protokoll 10JtG. Nr 11. 4

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Ang. rationalisering
av
riksdagstrycket
m. m.

Äng. riksbankens räntepolitik m. m. (Forts.)
konstaterat, att möjligheter för en sänkning av den svenska prisnivån uppenbarligen
finnas. Hade det kommit en sådan framställning, är det möjligt att
man övervägt saken.

Jag säger inte detta som en kritik, utan jag är ganska övertygad örn att
någonting sådant skulle ha varit omöjligt för priskontrollnämnden; det är
först efteråt som man kan konstatera, att höjningar av lönerna och kostnaderna
tydligen varit möjliga vid oförändrade priser. Och detta visar, att det fanns
ett utrymme, som jag inte kan se att det hade funnits någon anledning att
inte utnyttja för löntagarna, när det icke utnyttjades för konsumenterna.

Efter härmed slutad överläggning lädes den nu förevarande punkten till
handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 4, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets .styrelse och förvaltning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 5, i anledning av riksdagens år
1945 församlade revisorers uttalanden i fråga om rationalisering av riksdagstrycket
m. m.

I sin berättelse örn verkställd granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 hade riksdagens revisorer
under § 1 föreslagit, att frågan örn riksdagstryckets omläggning i syfte att
vinna förenkling och större överskådlighet samt nedbringande av kostnaderna
skulle göras till föremål för utredning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfort:

»De åtgärder i syfte att vinna förenkling och ökad överskådlighet av samt
nedbringa kostnaderna för riksdagstrycket, som revisorerna föreslagit, synas
utskottet i allt väsentligt välmotiverade. Utskottet vill därför tillstyrka, att en
allsidig utredning i ämnet kommer till stånd. En dylik utredning bör lämpligen
verkställas genom fullmäktiges i riksgäldskontoret försorg. För ändamålet torde
fullmäktige böra tillkalla särskilda sakkunniga, vilka företräda såväl Kungl.
Maj:ts och riksdagens som allmänhetens synpunkter. Av betydelse är även,
att utredningen tillföres erforderlig sakkunnskap från Kungl. Maj:ts och riksdagsutskottens
kanslier. Åberopande det anförda hemställer utskottet, att riksdagen
må uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att, med beaktande av
de utav riksdagens revisorer angivna synpunkterna, låta verkställa utredning
angående en rationalisering av riksdagstrycket i syfte att vinna förenkling och
större överskådlighet samt nedbringande av kostnaderna ävensom att för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må giva anledning.»

Herr Herlitz: Herr talman! I detta bankoutskottets utlåtande örn en fråga,
som i hög grad intresserar oss alla, nämligen frågan om en rationalisering av
riksdagstrycket, är det särskilt en omständighet som har väckt min mycket

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
stora förvåning. Vi äro ju vana vid att utredningar verkställas av Kungl.
Majit, men överraskande nog har bankoutskottet funnit lämpligt, att denna
fråga utredes genom riksgäldskontorets försorg.

Jag vet inte vad det kan vara., som Ilar ingivit bankoutskottet och dess ärade
ordförande en sådan misstro till Kungl. Majlis möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt utreda denna sak. Det förtjänar understrykas, att detta ingalunda
är en angelägenhet som angår riksdagen allenast, ty som vi lia funnit
i utlåtandet rör sig frågan, jag skulle vilja säga, till allra största delen örn
den lämpliga uppställningen av Kungl. Maj :ts propositioner, som f. ö. också
bilda grundvalen för hela riksdagsarbetet. Det förefaller mig därför som en
ganska egendomlig anordning att riksgäldskontoret, som är till för helt andra
syften, skall sätta sig till ett övervägande av hur man i Kungl. Maj :ts kansli
lämpligen bör skriva och uppställa propositioner.

Statsrevisorerna ha inte varit inne på denna tanke, utan det förhåller sig
lustigt nog så, att uppslaget till anordningen kommer från riksgäldskontoret
självt. Fullmäktige ha nämligen erbjudit sig att, örn så önskades, göra denna
utredning, dock med den reservationen, att fullmäktige funno sig då ej böra
sysselsätta sig med Kungl. Maj :ts propositioner. Det har nu inte bankoutskottet
ryggat tillbaka för, utan utskottet tänker sig att fullmäktige få syssla
med det hela och som det heter — jag kan inte neka mig att läsa upp orden —
»tillkalla särskilda sakkunniga, vilka företräda såväl Kungl. Maj :ts och riksdagens
som allmänhetens synpunkter». Jag kommer, herr talman, att sluta med
ett yrkande örn att vi i stället besluta en skrivelse till Kungl. Majit i ämnet.

Vad emellertid själva sakfrågan angår skulle jag, bland annat för att
ytterligare motivera detta yrkande, vilja understryka att det väsentliga när
det gäller en reformering av riksdagstrycket kanske inte bara är det, som
revisorerna och bankoutskottet varit inne på, nämligen hänsynen till riksdagsmännens
bekvämlighet — d. v. s. att en mera överskådlig uppställning av
handlingarna skulle underlätta läsningen — och hänsyn till ekonomien. Jag
anmärker i förbigående att de siffror, som lia givits oss angående kostnaderna
för riksdagstrycket, inte äro alltför alarmerande. De ha stigit med 100 000
kronor sedan tiden före världskriget, men om man tar hänsyn till prisstegringen,
är ju inte det någon alltför märklig kostnadsökning. För mig står det
emellertid klart, att det är en viktig fråga som här har väckts, och jag vill
särskilt ansluta mig till önskemålet att i möjligaste mån förenkla riksdagstrycket,
där det låter sig göra; det är ju ett självklart önskemål.

Men jag vill börja med att inlägga mina reservationer på några punkter.
För det första ha statsrevisorerna gjort ett uttalande, som jag inte kan läsa
annorlunda än som ett förord för att remissyttranden i propositionerna skola
redovisas litet enklare än som nu sker. Detta står jag mycket betänksam emot.
Jag behöver inte stryka under, vilket värde vi i den svenska riksdagen äro
vana att sätta på de uttalanden vi i den formen få del av. Det är en kunskapskälla
örn allmänna angelägenheter, som inte står några andra folkrepresentationer
till buds; där brukas inte sådant som att man får remissyttranden. Men
vi äro ju vana vid det, och jag skulle inte vilja mista något av det värdefulla
däri.

Naturligtvis är jag gärna med örn att det, som är överflödigt, strykes, men
jag må säga, att jag inte brukar se mycket i propositionernas redogörelser för
remissyttrandena, sorn jag finner överflödigt. Revisorerna säga någonting om
att tillstyrkande yttranden .skulle kunna omnämnas helt kort och att man inte
behöver se vilka skill som åberopas. Jo, jag tycker det är mycket roligt att få
se skälen även för tillstyrkande. Det är ganska vägledande att iakttaga de
olika nyanser, med vilka tillstyrkandet har ägt runi, och framför allt sätter

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket m. m. Forts.)
jag stort värde på de argument, ofta hämtade ur praktisk erfarenhet, som
kunna anföras för ett tillstyrkande yttrande.

En annan tanke, som i någon mån har överraskat mig, är statsrevisorernas
uppslag att man skulle kunna avfatta propositioner på det viset, att man inte
återger statsrådsprotokollen, utan drar ihop det hela på något finurligt sätt.
Till detta är först och främst att anmärka, vilket statsrevisorerna oell bankoutskottet
inte ha påpekat, att det i grundlagarna är föreskrivet, att statsrådens
yttranden liksom lagrådets skola komma riksdagen till handa. Det kan man
alltså inte lätteligen komma ifrån. Naturligtvis kan man ändra grundlagarna,
men jag förstår inte varför vi skulle göra det på den punkten. Är det inte utmärkt
bra att ha protokollen tillgängliga? Ha vi någon olägenhet av att de
komma med i riksdagstrycket?

Nu ha statsrevisorerna hänvisat till extrema fall — herrarna ha säkert inte
deras berättelse med exemplen framför sig just nu — där det onekligen ser litet
löjligt ut att rada upp en mängd protokoll efter varandra, som inte ha något
egentligt innehåll. Men jag skulle vilja se, hur statsrevisorerna tänka sig att
förenkla propositionsskrivandet i mera komplicerade ämnen.

Deras förenkling har för resten gått ända därhän, att riksdagen enligt det
utkast till propositionsskrivning, som do meddelat, inte ens får del av den lagtext,
det är fråga om att antaga. Så brukade man göra förr i tiden, för mer än
hundra år sedan, men så småningom har man i den svenska riksdagen kommit
till insikt örn att det är av största värde, att man får själva lagtexten till
punkt och pricka beslutad av riksdagen, och den vanan skola vi väl ändå inte
gå ifrån.

Statsrevisorerna ha också tänkt sig, att propositionerna och kanske även utskottsutlåtandena
skulle inledas med en redovisning av de framlagda förslagens
huvudpunkter. I vissa fall kan detta måhända vara ganska bra som en
orientering, ehuru det är mycket vanskligt att göra sådana sammanfattningar
i stora frågor och välja ut vad som skall vara det väsentliga och det mindre
väsentliga. Man får naturligtvis alltid vara försiktig och, med hänsyn till svagheten
hos allt mänskligt, räkna med den risken att folk vänjer sig vid att
läsa sådana sammanfattningar och sedan föreställer sig, att man har hela
saken klarlagd. Det är ett misstag, att man i en enkel sammanfattning skulle
kunna ge besked örn betydelsefulla och omfattande frågor.

En helt annan sak är det, örn man tänker sig att ordna sammanfattningar
för att ge ett klart besked örn vad riksdagens beslut skall avse, så att utanför
dem ställes allting, däri riksdagen bara avger sina opinionsyttringar och uttalar
sina oförgripliga meningar. Men det syftet vinnes kanske i de flesta fall
bättre genom att man försöker göra klämmarna i Kungl. Maj :ts propositioner
och utskottets utlåtanden något mera utförliga och klargörande, så att det
verkligen blir möjligt att av dem utläsa, vad det är meningen att vi skola besluta
örn och Kungl. Maj :t bli bunden av, medan det övriga är bara motiveringen
i egentlig mening, skälen till att vi besluta så eller så.

På den punkten beröra de här framlagda förslagen det, som för mig är det
viktigaste och intressantaste vid en rationalisering av riksdagstrycket, nämligen
en reformering av detta tryck därhän att vi och andra människor, som sedan
ha att tillämpa riksdagens beslut, skola kunna klart urskilja, vad som är
beslutat och alltså bindande för Kungl. Maj :t och myndigheter och vad som
inte är det. Vi ha alla klart för oss, vilka svårigheter som i det hänseendet
möta. Låt mig påminna de ärade kammarkamraterna örn hur det brakar vara,
då vi skola läsa t. ex. statsutskottsutlåtanden beträffande åttonde huvudtiteln
eller någonting sådant. Vi måste fundera länge på var i den långa motiveringen
det viktiga står. I vilken mening, inströdd i hela resonemanget, finns

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
kärnfrågan behandlad? Och dessutom ha vi de där reservationerna med transumeringar
att komma till rätta med. Vi försöka kanske snickra ihop det hela,
men reda oss egentligen inte med mindre än att vi fråga någon ledamot av
vederbörande avdelning till råds — en annan ledamot av statsutskottet räcker
för det mesta inte.

För att ta ett färskt exempel ur de just remitterade propositionerna kunna
vi se på propositionen örn statsbidrag för anordnande av skolmåltider. Vad vill
Kungl. Majit att riksdagen skall besluta? Var lia vi det? Jo, det står i en kläm
med den vanliga formuleringen, som vi alla känna till, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att »medgiva, att till kostnaderna för anordnande^ av skolmåltider
och anskaffande av inventarier för samma ändamål må utgå statsbidrag
i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående» — någonstans
på de 132 sidorna — »förordat».

Särhållandet av vad i de kungl, propositionerna som blir föremål för riksdagens
beslut och vad som inte blir det är desto viktigare, som väl åtminstone
på många håll den föreställningen gör sig gällande, att då Kungl. Maj :t någonstans
i en motivering har gjort ett uttalande, som riksdagen sedan inte säger
någonting om, Kungl. Maj :t och myndigheterna äro bundna därav.

Må det tillåtas mig att i det sammanhanget åberopa ett uttalande, som konstitutionsutskottet
år 1940 gjorde i anledning av en motion, som var buren av
ungefär sådana här tankegångar. Utskottet säde: »Vissa av de i motionen
påtalade olägenheterna med den nu rådande ordningen» — alltså oklarheten om
vad riksdagen egentligen beslutar och inte beslutar — »synas utskottet sammanhänga
med att de s. k. klämmarna stundom fått en alltför snäv avfattning.
Motionens syfte skulle sålunda främjas om uttalanden, som avse att binda
Kungl. Majit, i större utsträckning än nu är fallet från ''motiveringen’», •— satt
inom citationstecken, ty det är ju inte bara motivering — »där de nu understundom
ha sin plats, överfördes till ''klämmen’.»

Nu invänder man, att det inte är möjligt att få med allting i klämmarna. Ja,
klämmarna skulle kanske i så fall få ett helt annat utseende än vi äro vana vid.
Men jag vet inte, varför det vöre omöjligt.

Jag skulle emellertid vilja säga att jag betraktar det som en fördel, ifall
en reform i denna riktning ledde till att Kungl. Maj :t icke på alla punkter
bleve så hårt bunden som nu är fallet, detta särskilt i mindre viktiga frågor
och när det gäller rena detaljer, som utan olägenhet kunna överlåtas åt Kungl.
Maj :t.

Mina damer och herrar! Jag har här i kammaren ofta talat örn riksdagens
rätt och örn dess inflytande, men jag har med stamma iver förfäktat den meningen,
att riksdagen inte skall plottra bort sitt intresse på att syssla med en
mångfald av detaljfrågor, som lättare kunna avgöras av Kungl. Majit. Jag ser
det inte som något intresse, att riksdagen lägger sig i allt möjligt och därigenom
splittrar sin uppmärksamhet. Riksdagens uppmärksamhet bör framför allt vara
riktad mot det väsentliga. Örn i enlighet härmed klämmen i vissa frågor inte
komme att ge så mycket, är det ju icke därför någonting som hindrar, att
motiveringen göres fylligare, men jag går ett steg längre: motiveringen må
gärna för mig, då det gäller exempelvis beslut om byggnadsföretag eller
avyttrande av en egendom eller beviljande av en pension eller dylikt, inskränka
sig till några få rader, det är för mig tillfyllest, att utskottet sedan far vederbörliga
handlingar.

Herr talman! dag tror att jag med de aspekter på detta problem, som jag
nu har rullat upp — örn man så vill, i någon mån konstitutionella aspekter —
har fått ytterligare ett argument för att det är ganska onaturligt, att ett spörsmål
sorn detta skall utredas genom riksgäldsfullmäktiges försorg, och jag ber

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
därför som sagt att få framställa ett yrkande om skrivelse till Kungl. Maj :t i
saken.

Jag vill därtill foga den förhoppningen att Kungl. Majit, örn riksdagen
beslutar en sådan skrivelse, med all skyndsamhet tar itu med denna sak. Jag
har trott mig förnimma, att man varit rädd för att Kungl. Maj :t inte skulle göra
det och att riksgäldskontoret skulle vara flinkare. Det är därför jag är angelägen
att starkt understryka detta önskemål.

Jag ber vidare att få nämna, att enahanda yrkande kommer att framställas
i andra kammaren, örn det inte redan är framställt.

Jag hemställer alltså, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte, med beaktande av — i fortsättningen följer jag utskottets
text — de utav riksdagens revisorer angivna synpunkterna, låta verkställa
utredning angående en rationalisering av riksdagstrycket i syfte att
vinna förenkling och större överskådlighet samt nedbringande av kostnaderna
ävensom att för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må giva
anledning.

I detta anförande instämde herrar Schlyter och Bergquist.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag använde uttrycket »världsskandal»
i ett sammanhang häromdagen. Det fick jag ovett för. En tidning
skrev, att jag hade anlag för att använda starka uttryck, vilket kanske är
raka motsatsen till verkligheten.

Jag skall akta mig för att ta så där starka ord i munnen i dag, men jag
tror dock att man kan säga, att av alla världens parlament det svenska är
det, som använder det mesta papperet. Det kan inte bara bero på att vi ha så
gott om papper här i landet; det måste vara någon svensk skötesynd.

Vi äro väl alla ense örn att det skrivs och trycks alldeles för mycket. Det
finns kanske de som säga, att det är så bra att få reda på allting, men i
verkligheten blir det ofta så, att man inte får reda på någonting, eftersom
mängden av sidor avskräcker från att läsa allt detta tryck. Jag skulle tro,
att även riksdagsmännens befattning med de kungl, propositionerna ofta inskränker
sig till att man ser efter vad som står i statsrådets yttrande. Och
i de flesta fall lägges kanske den kungl, propositionen åt sidan i avvaktan på
vederbörande utskotts utlåtande, då man där kan få upplysning även örn den
kungl, propositionens innehåll. Men också i det fallet — när utskottsutlåtande^
ligger på bordet — göra väl de flesta av riksdagens ledamöter en stor
konst i den s. k. reciten, som redogör för propositionens innehåll, remissyttrandena
o. s. v., och gå direkt till utskottets yttrande, i många fall kanske till
själva klämmen.

Vi kunna väl därför vara tämligen ense örn att det nuvarande systemet med
dessa oerhört omfattande böcker är av ondo med hänsyn till riksdagsarbetet.
Många tycka kanske, att det är bra för historieforskningen att ha allt detta
samlat, och det kan naturligtvis vara en synpunkt, men jag skulle nästan tro,
att det även för forskaren blir en lättnad, om propositioner och utskottsutlåtanden
inte äro så utförliga. Inte heller en forskare kan ju hinna läsa allting,
utan han mäste inrikta sig på det, som är väsentligt. Och när man begraver
det väsentliga i sådana ofantliga luntor av damm och papper som vi ha för sed
här i Sverige, göra vi det svårare för framtidens historieforskning att upptäcka
det fina i våra beslut och tankar. Jag tycker att det var ett lyckligt och
gott initiativ av statsrevisorerna, då de pekade på nödvändigheten av att förenkla
riksdagstrycket, och bankoutskottet har för sin del varit med örn att
förorda en utredning.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)

Det är kanske inte så lätt att enas om hur den önskade förenklingen skall
åstadkommas; örn man har vant sig vid ett visst system, reagerar man emot
att avskaffa det. Herr Herlitz sade sig inte vilja mista ett dugg av de remissyttranden,
som statsrevisorerna gå till anfall emot. I verkligheten får han ju
iov att mista en hel del sådana, eftersom det inte är alla remissyttranden som
återges i de kungl, propositionerna, där Kungl. Majit inskränker sig ibland
till att omtala vad den eller den länsstyrelsen yrkat. Och jag tror nog att man
skulle kunna gå vida längre just på den vägen.

»Ingenting är överflödigt», säger herr Herlitz, men det är just vad det är,
då det finns så mycket i den vägen att det hindrar folk att upptäcka just det
väsentliga.

Herr Herlitz anmärkte på att statsrevisorerna hade förordat, att man inte
skulle behöva återge statsrådsprotokollet i varje proposition. Att så skall ske
står ju, påpekade han bl. a., i grundlagen. Ja, även den saken har påpekats
i utskottet. Utskottet har för sin del inte bundit sig för att en reform skall
ske just på denna punkt, men jag anser det icke vara uteslutet, att man skulle
kunna ändra grundlagen, om man vill ha en förenkling och en sådan är bra.

Den väsentliga anmärkning emot iitskottets utlåtande, som herr Herlitz
hade, var att utskottet hade förordat att riksgäldsfullmäktige skola utföra den
ifrågavarande utredningen. Detta spörsmål har ju också utskottet mycket noga
ventilerat; det har framhållits, som herr Herlitz sade, att det gäller inte bara
utskottens utlåtanden och riksdagens eget tryck utan också i minst lika hög
grad Kungl. Maj :ts propositioner. Herr Herlitz menar att det skulle vara
oriktigt att en under riksdagen lydande institution utfärdar direktiv för hur
Kungl. Majlis kansli skall skriva och avfatta sina hemställanden till riksdagen.
Detta har, som sagt, påpekats även i utskottet, men vi tyckte faktiskt att
örn det är olämpligt, att riksdagen och dess verk utfärda några pekpinnar för
Kungl. Majit, så är det kanske lika olämpligt att Kungl. Majit ger riksdagen
några pekpinnar. Håller man styvt på detta, kommer man inte fram till någon
lösning alls.

Vi vågade lita på att det fanns ungefär samma meningar och samma synpunkter
i kanslihuset och i riksdagshuset och i riksgäldsfullmäktiges hus,
och att man, örn man bara hade den goda viljan, nog skulle kunna komma till
rätta med problemet, vare sig nu utredningsdelegationen tillsättes av riksdagen
eller något av dess verk eller utav Kungl. Majit. Vad som fällde utslaget
var faktiskt det som herr Herlitz, efter information av mig, har påpekat, nämligen
att vi misstänkte, att Kungl. Majit skulle förhala ärendet under det att
riksgäldsfullmäktige, örn de finge detta uppdrag, skulle anse det angeläget
vara att påskynda utredningen. Kungl. Maj it får ju så mångå frågor och
äskanden från riksdagen, att man inte förvånar sig över att Kungl. Maj :t
lägger somligt på hög. Det förekommer ofta, när riksdagen begär utredningar
hos Kungl. Majit, att det kan dröja fem, ja t. o. m. tio år, innan riksdagens
äskande vinner någon efterföljd i fråga om igångsättandet av utredningar.
Riksgäldsfullmäktige däremot äro mycket snabba i vändningarna; de^ både
tillsätta utredningarna fortare och bedriva dem mera effektivt än Kungl.
Majit brukar göra.

Till detta kommer en annan sak. Herr Herlitz omnämnde att samma yrkande,
som han här ställde, har ställs även i andra kammaren. Detta är alldeles
riktigt. Men andra kammaren har avslagit det yrkandet och har redan
fattat beslut i enlighet med bankoutskottets förslag. Jag utesluter inte, örn
det blir delade meningar mellan kamrarna, att dessa kunna sammanjämkas på
något siitt. Men enklast är väl, att första kammaren fattar samma beslut som
andra kammaren har fattat. Då är ju ärendet avgjort redan i dag.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket ni. m. (Forts.)

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr Sten: Herr talman! Jag var tveksam örn huruvida det skulle anses
motiverat att anföra sina synpunkter på detta ärende, då det ju endast ifrågasattes
en utredning. Men då det föreliggande utskottsutlåtandet inbjuder kammaren
att fatta ett helt annat belut än det kammaren fattade i fjol i samma
fråga, har jag ansett det vara på sin plats att även de synpunkter, som tala
emot en del av de föreslagna anordningarna, måtte biläggas handlingarna i
ärendet innan utredningen verkställes.

Vad beträffar den sammanfattning, som herr Herlitz redan har talat om,
är det klart att det är mycket, som enligt moderna synpunkter talar för en sådan.
Men å andra sidan kan man ju frukta att den kan bli vad man brukar kalla
för »hyende under lättjan», d. v. s. att de flesta komma att låta sig nöja med
denna sammanfattning och försumma att ta del av handlingarna i övrigt.

På den andra punkt, som här är förd på tal, nämligen den som avser utmönstring
av en hel del stereotypa men sakligt sett ovidkommande fraser och
partier, som skymma trycket, kan man givetvis önska utredningen ett lycka till.
Tidningsmannen efterlyser ju gärna i offentligt tryck något slags verklig redigering
av det föreliggande materialet.

Den punkt, som jag huvudsakligen ville komma till, är dock den som gäller
statsrevisorernas förslag örn en ändring av riksdagstryckets inbindning, så att
det s. k. aktsystemet skulle komma till användning. Detta system innebär alltså,
att »varje proposition, motion, utskottsutlåtande och skrivelse», som gäller en
.viss fråga, tryckes för sig men tillsammans få bilda en särskild samling. Litet
längre ned i utskottets utlåtande har man tydligen hesitera! inför konsekvenserna
i ett visst avseende, ty där säger man: »Kammarprotokollen torde dock
alltjämt böra föras särskilt för vardera kammaren.»

Som vi alla känna till ha vi här i riksdagen ett gemensamt register för propositioner,
motioner, utskottsutlåtanden och protokoll från kammardebatter,
och det är väl ingen av oss som har haft någon svårighet att vare sig hemma
eller här i huset hitta, vad vi ha sökt efter, när det har gällt att följa en
frågas behandling och öde. Det kan knappast heller i samband med rationalisering
och förbilligande talas om aktsystemet, ty även örn man skulle utesluta
diskussionsprotokollen måste man väl ändå på ett särskilt papper, omfattande
en sida eller mer, angiva vilket beslut som har fattats i varje ärende. Eller
också måste man, örn man inte handlar enligt statsrevisorernas anvisning, trycka
ett särskilt protokoll för varje ärende — alltså inte ett gemensamt häfte för
en dag eller för ett plenum, som vi äro vana vid, utan ett för varje ärende —
och då blir det ju, som man lätt förstår, många fler utgångar och blanka sidor,
vilket knappast kan förbilliga det hela.

Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på den olägenhet både för forskarna
och för riksdagsmännen, som skulle följa av att man skulle ha helt olika
system för riksdagshandlingarnas uppordnande t. ex. före 1947 och efter detta
år. Det måste vara en ganska väsentlig olägenhet, och jag tror att vi alla ha
gjort den erfarenheten att det är synnerligen olämpligt att överhuvud taget
göra några ändringar i sådana avseenden. Man blir ju alltid förvirrad och
försenad, när man stöter på några nyheter på detta område.

Jag känner inte till vilka tryckeritekniska sakkunniga som statsrevisorerna
och till äventyrs även bankoutskottet lia anlitat, eftersom man — ja, jag kan
knappast finna något annat uttryck — så kritiklöst har anammat denna tankegång.

Trots det att jag i allmänhet sympatiserar med bankoutskottets ärade ord -

Onsdagen den 13 mars 1&46.

Nr 11.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
förande, känner jag mig tryggare på detta område, om jag håller mig till en
annan representant för Örebro län, nämligen Johan Johansson i Nornskog, som
ju lär vara den som grundläde det riksdagsregister, som sedan, visserligen
något utbyggt, har tjänstgjort och tjänstgör på ett utmärkt sätt ännu i dag.
Med tillhjälp av det bristfälliga system, som vi enligt statsrevisorernas och
bankoutskottets mening ha, kan varje ledamot lätt förvissa sig örn att det i
fjol av en nykommen ledamot i kammaren väcktes en motion, vari just hemställdes
örn en sådan ändring av riksdagstryckets gruppering att i första hand
handlingar, som avsåge samma ärende, och i andra hand ärenden, som avsåge
med varandra besläktade spörsmål, sammanfördes. Första kammarens _ första
tillfälliga utskott avstyrkte denna motion, och kammaren följde enhälligt sitt
första tillfälliga utskott utan att vare sig motionären eller någon annan ledamot
av kammaren fann anledning att spilla något ord om saken.

Det är detta jag har velat erinra örn när nu den tanke, som har uppkommit
i statsrevisionen och som understödes av bankoutskottet, skall vidarebefordras
till en utredning.

Jag ställer inte något yrkande. Resultatet skulle förmodligen i alla fall
ändå bli att bankoutskottets hemställan bifölles av kammaren, och ett avslag
på ett yrkande i annan riktning skulle då ge en felaktig bild av kammarens
ställningstagande i själva sakfrågan. Utan jag nöjer mig med att hemställa,
att även de kritiska synpunkter, som sålunda här ha kunnat anföras i detta
avseende och som tydligen voro vägledande för kammarens ställningstagande
i fjol, måtte tagas i beaktande vid denna utredning.

I frågan rörande vem som skall utföra denna utredning måste jag säga. att
jag icke kan följa herr Herlitz’ tankegång. Jag minns att jag i mitt stilla sinne
reagerade, när riksdagen senast fattade beslut om en utredning angående sina
egna arbetsformer; jag ansåg det egendomligt, att man i en sådan fråga skulle
skriva till Kungl. Maj:t. Riksdagen bör kunna vara kapabel att själv eller genom
sina organ verkställa utredning i sina interna frågor; därför kan jag i detta
avseende inte resa någon invändning emot bankoutskottets hemställan, utan kan
ansluta mig till yrkandet örn bifall till densamma.

Herr Lindström: Jag ber att med herr talmannens tillåtelse få ta upp en
fråga, som sammanhänger med det behandlade ärendet även örn den inte har
berörts av riksdagens revisorer eller av bankoutskottet i det nu föreliggande
utskottsutl å tan det; den gäller tryckningen och offentliggörandet av kamrarnas
diskussionsprotokoll. .

Mångå av kammarens ledamöter erinra sig säkerligen, att denna fråga för
ganska många år sedan var föremål för riksdagens behandling. Beslut fattades
också om att man skulle påskynda proceduren med tryckningen, därför att det
från många håll — för att inte säga ifrån alla — gjordes anmärkningar emot
att det drog så långt ut på tiden. Vi fingo också ett beslut, som gick ut på
att tryckningen skulle påskyndas. Resultatet av detta beslut är emellertid —
det måste vi alla erkänna — långt ifrån tillfredsställande. Ännu få vi vänta
10—12 dagar efter en debatt, innan vi lia protokollet på bordet.

Samtidigt med bankoutskottets utlåtande nr 5, som vi nu behandla, kom också
det tryckta kammarprotokollet för den 27 februari; båda papperen inträffade
på bordet den 9 mars. Det hade alltså gått tio hela dagar från överläggningarna
i kamrarna fram till den tidpunkt då vi fingo trycket för våra
ögon.

Jag anser att denna procedur alltjämt är alltför saktfärdig, och jag anser,
när det nu skall ske en utredning örn riksdagstrycket, att denna fråga också
hör prövas i samband därmed.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)

Jag går, herr talman, i denna fråga så långt att jag uttalar önskemålet örn
att kamrarnas ledamöter redan dagen efter sedan debatterna ha försiggått i
kamrarna skulle kunna lia det tryckta stenografiska referatet på sina bord
eller få det med första posten på morgonen.

Nu säger man att detta är en omöjlighet. Det är inte alls någon omöjlighet,
ty det har visat sig att en sådan ordning kan genomföras i andra länder.
När den engelske parlamentsledamoten stiger upp ur sin säng på morgonen
efter en debatt och tittar på sin post, har han i tryck från The Houses of
Parliament protokollen från närmast föregående dag med ett stenografiskt referat
av förhandlingarna, som på denna korta tid blivit tryckt.

Det är alldeles uppenbart, herr talman, att den offentliga diskussionen i vårt
land, som inte endast pågår här inom dessa väggar utan kanske framför allt
ute i landet, skulle vara mycket betjänt av att man på detta snabba sätt finge
riksdagsdebatterna tillgängliga i tryck. Det är ju också meningen att folket,
som är riksdagsledamöternas valmän, skall ha rätt att utöva kontroll över deras
beslut och förhandlingar. Om denna kontroll skjutes för långt fram i tiden,
blir den inte så effektiv som örn den kan sättas in mycket snabbt. Och den
kan inte sättas in, örn man inte lika snabbt har fullkomligt klara papper på
eller utförliga redogörelser för vad som har försiggått i riksdagens kamrar.
Det är alltså ett allmänt demokratiskt önskemål, skulle jag vilja säga, att
vi här skola kunna nå en större snabbhet.

Häremot göres nu en hel del invändningar. Det säges: »Då få vi inte korrigera
våra uttalanden.» Rätten att korrigera de uttalanden, som man Ilar gjort
i en debatt, framstår uppenbarligen för många kammarledamöter som deras
allra heligaste rättighet. Jag anser icke att denna rättighet är så helig att
den till hinder för viktigare ting bör respekteras. Vi skulle litet till mans, tror
jag, ha nytta av att få läsa i tryck, vad vi verkligen ha sagt i denna kammare.
Jag tror också, att våra valmän skulle uppskatta att kunna få utläsa
hurudana vi i verkligheten äro — inte bara sådana vi framstå, när vi ha korrigerat
oss själva.

Man säger att kamrarnas ledamöter inte vilja utsätta sig för denna risk,
utan att de då komma att skriva sina tal och vara mycket, mycket prudentliga
och grammatikaliska när de komma hit och lägga fram vad de lia på
hjärtat. Ja, herr talman, det brittiska parlamentet är det finaste i världen,
och i det parlamentet anses det inte fint att läsa upp ett skrivet tal! Det anses
vara en självklar sak, att om en ledamot har några synpunkter att komma
med så skall han också vara så säker i korken att han direkt kan framställa
dem. Att han behöver ha hjälp av anteckningar, då det gäller siffror och fakta,
är naturligt, men att han skall sitta hemma och smälta och stöpa talet i förväg
bara för att han är så ängslig inför den höga historien för varje bokstav, som
han skall säga, det kan jag inte fatta såsom någon absolut nödvändighet.

Detta är alltså, herr talman, ett spörsmål, som jag skulle önska bli dryftat
i den kommitté, som skall behandla frågan örn riksdagstryckets rationalisering.
Det är mig därvid fullkomligt likgiltigt, örn det blir en vanlig kunglig kommitté
eller örn riksgäldsfullmäktige skola tillsätta denna kommitté — sådana
petitesser ha inte så stor betydelse. Det viktigaste är, att vi få på bordet ett
vettigt förslag i saken, ett förslag som jag vill hoppas även kommer att inkludera
en förnuftig plan för att kamrarnas diskussionsprotokoll snabbare skola
komma i våra egna och i allmänhetens händer.

Herr Wistrand: Herr talman! I stort sett har ju statsrevisorernas förslag
väckt allmän tillfredsställelse, och det är ju också enhälligt tillstyrkt av bankoutskottet.
Jag vill säga gentemot den kritik, som från några håll hörts här i

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Alif/, rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
kammaren i dag, att vad statsrevisorerna ha anfört inte är på något vis att
anse såsom ett slutgiltigt dokument, som med fördel kan bli föremål för en
skarpsinnig och subtil exegetik. Det är icke något annat än vad det givit sig
sken av att vara — ett rent diskussionsunderlag för en kommande utredning —
och bör därför ses helt och hållet ur denna synpunkt. Skulle man från statsrevisorernas
sida lia velat avse något annat skulle man naturligtvis ha lagt ned
ett helt annat arbete på utformningen.

Härav har det nog också uppkommit vissa missförstånd, som t. ex. att
statsrevisorerna skulle vilja gå in för att i större omfattning undertrycka återgivandet
av remissyttranden. Jag är fullkomligt överens med herr Herlitz örn
att det skulle vara mycket olyckligt, örn inte remissyttrandena bleve på ett
fullständigt och tillfredsställande sätt refererade i de kungl, propositionerna.
Vad statsrevisorerna i främsta rummet vänt sig emot är att samma sak kan
återkomma tre eller fyra gånger i samma handling och ofta med onödig ordrikedom.
Riksdagens revisorer ha ansett att det skulle vara nog med ett
stringent referat. Jag tror också att det, alldeles oavsett vad grundlagen
säger, är nödvändigt att man tar med statsrådsprotokollen; men detta kan
ju ske i enkla former och behöver inte ske genom ett återgivande in extenso.
Detta senare anser jag dock vara en underordnad fråga.

Jag vill också helt och fullt instämma med vad herr Rickard Lindström yttrade
örn att denna utredning också borde ta upp frågan örn huruvida inte trycket
skulle kunna komma riksdagsledamöterna tidigare till handa. Jag, som
under många år har deltagit i de internationella arbetskonferenserna i Genéve,
vande mig då vid att följande morgon ha ett fullständigt protokoll ^över vad
som hade förevarit dagen förut. Detta vållade tydligen inte några svårigheter.
Jag tror att det skulle vara mycket nyttigt, både för kammarledamöterna själva
och för allmänheten, att samma möjlighet förelåge hos oss. Som det nu är,
återfinnas ju ofta våra yttranden i tidningarna som pressade blommor — både
fräschören och savören kan ha försvunnit, och alla nyansrika detaljer äro
vanligen omsorgsfullt bortskalade ifrån vad som sagts. Man finge en konkurrens
genom att det verkligen dagen därpå kom ett fullständigt riksdagstryck.
Då hade ju tidningarna något, som de kunde hålla sig till, när det gällde att
bygga reflexioner över riksdagsdebatterna. De kunde härigenom bli levande för
allmänheten på ett helt annat sätt än de nu bli.

Huruvida denna utredning, för vilken det tycks vara stämning överallt —
ingen har ju yrkat avslag på förslaget — skall lämnas till Kungl. Majit eller
till riksgäldsfullmäktige är för mig, det vill jag säga, en tämligen likgiltig
sak. Det blir ju en dualism, vilkendera parten som än skall verkställa utredningen.
Då jag tror att det är lämpligare att första kammaren fattar samma
beslut, som andra kammaren redan fattat, nämligen att utredningen skall verkställas
av riksgäldsfullmäktige, beror det på att frågan där kanske kommer
att omfattas med större intresse. Den avser ju en sak, som närmast rör riksdagens
egna angelägenheter, även om den inte helt ligger under dess egentliga
domvärjo.

Jag säger detta därför att vi ha ett mycket nära liggande exempel på med
vilket intresse Kungl. Majit omfattat de uttalanden, som riksdagen tidigare
gjort i liknande frågor. Vid 1944 års riksdag beslöts det en riksdagsskrivelse
med begäran att, då kungl, propositioner omfattade förslag till ändringar i
hittillsvarande lagar och författningar, riksdagen skulle få propositionen upprättad
mod spaltad text, så att det tydligt och med lätthet framginge, vari nyheterna
lågo. Det har visat sig att detta iakttagits endast i undantagsfall eller
åtminstone i långt ifrån de flesta fall. Jag tror att det egentligen är justitiedepartementet
som omsorgsfullt iakttagit detta, medan man i de andra depar -

Xr 11.

Onsdagen deli 13 mars 1940.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
tementen varit obenägen eller vacklande i sin praxis. Detta föranledde mig att
vid förra årets riksdag fråga statsministern, huruvida riksdagens skrivelse
komme att föranleda någon åtgärd. Jag fick då det svaret, att man expedierat
riksdagens skrivelse till samtliga departement, men därvid tycks det ha stannat.
Gent emot trögheten i Kungl. Maj:ts kansli har varken riksdagens eller
Kungl. Maj :ts vilja åstadkommit någonting, och därför tror jag att denna fråga
lämpligen bör läggas i en annan hand än Kungl. Majlis.

Jag har letat bland de propositioner, som vi just i dag ha fått utdelade.
Bland deni, som ligga på min bänk, finnes endast en, som avser förändringar
i en lagtext. Jag syftar på Kungl. Majda proposition om ändringar i lagen örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd. Den är icke uppställd på det sätt
som riksdagen begärt och varom Kungl. Maj :t givit order till sina departement.
Jag anser att det är ganska uppseendeväckande, att man så ledigt kan åsidosätta,
vad riksdagen tiar äskat och Kungl. Maj :t i princip godkänt, och jag
hoppas att denna fråga också kommer att understrykas vid den utredning
som nu begäres. Det borde inte behövas, men tydligen behövs det.

Herr Andrén: Herr talman! Den som jämför vårt offentliga liv med främmande
länders kan icke undgå det intrycket, att vi lia ofantligt gott örn papper
och en ofantligt högt utvecklad pappersexercis. Jag erinrar mig att den
arbetarregering, som under Mac Donalds ledning satt vid makten i England
åren 1929—1931, lade fram en mycket vittsyftande proposition angående rösträttsfrågan,
som var på fem eller sex mycket glest tryckta sidor. En proposition
av samma innebörd skulle i vårt land säkerligen lia blivit en lunta på
200—300 sidor allra minst.

Men icke desto mindre kan jag för min del icke ansluta mig till dem som
önska mindre fullständiga propositioner. Det är självklart, att alla riksdagsmän
icke kunna läsa alla propositioner, men vad nian måste begära är att
den riksdagsman som läser en proposition skall få en så fyllig, ja, så fullständig
redogörelse för ämnet som gärna är tänkbart. Örn vi acceptera den
principen, tror jag inte det är klokt att allt för mycket begränsa propositionerna.
Och framför allt vore det synnerligen olämpligt, örn man började plocka
bort remissyttrandena, ty de böra få ge en så rik bild som möjligt av den
opinionsbildning som förekommer ute bland de svenska myndigheterna och inom
de svenska organisationerna. Det följer icke minst av den offentlighetsprincip,
som gäller i vårt land, att man måste se till att inget smussel av
detta slag får äga rum.

Vad herr Herlitz’ anförande beträffar kan jag långa stycken följa både hans
resonemang och hans slutsatser. På en punkt måste jag emellertid anmäla en
avvikande mening, och det är när han gör en distinktion mellan motiveringen å
ena sidan och klämmen å den andra och vill göra gällande, att motiveringen
icke skall vara bindande, medan klämmarna i stället skola bli så mycket iner
utförliga. Jag vill då först och främst erinra örn att våra grundlagar icke
känna denna distinktion mellan motivering och kläm. Grundlagarna tala uteslutande
örn utskottens utlåtanden och örn riksdagens beslut, och jag tror att
vi ha god anledning att fasthålla vid denna terminologi. Om vi skulle gå över
på professor Herlitz’ linje, vad skulle då resultatet bli? Jo. antingen skulle
vi få tämligen obegränsade klämmar eller också en tämligen begränsad riksdagsmakt.
Och inför dessa alternativ föredrar jag, herr talman, mycket bestämt
den nu gällande ordningen.

Här ha nu många andra problem kommit upp till diskussion, och jag skall
tillåta mig att beröra ett pär av dem. Herr Herlitz framkastade den tanken,
att den nu föreslagna utredningen skulle få ske icke genom riksgäldsfullmäk -

Onsdagen den 13 mars 1940.

Nr 11.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
lige utan genom Kungl. Maj :t. Som den föregående ärade talaren framhöll är
det ju en ganska sekundär fråga, men örn jag sätter in frågan i det sammanhang,
som aktualiserats genom herr Herlitz’ anförande, är jag närmast benägen
att gå på den linje som bankoutskottet här föreslagit. Jag vill liksom
herr Herlitz icke att propositionerna i väsentlig mån skola förändras till sin
uppställning, och örn man icke vill det, så angår ju frågan icke i särskilt hög
grad Kungl. Majit, utan väsentligen riksdagen själv. Varför skulle då inte
ett riksdagens organ kunna få taga hand om denna utredning? Jag vill erinra
om att i främmande länder håller man i hög grad på parlamentens autonomi.
De stadganden som finnas i vår riksdagsordning finnas i många andra
länder som regel intagna i kamrarnas arbetsordningar, vilket innebär att regeringen
icke bär någon som helst befattning med tillkomsten av dessa bestämmelser.
Det är få länder som ha riksdagsordningen som en grundlag, som
stiftas under medinflytande från Kungl. Maj :ts sida, och jag tror att som ett
led i riksdagens självhävdelse skulle också ingå, att riksdagen själv toge befattning
med de reformer av riksdagens arbetssätt som kunna vara motiverade.

Till sist skall jag också be att få säga några ord med anledning av herr
Rickard Lindströms anförande. Jag vill först bekräfta vad han sade örn att
riksdagstrycket framför allt i England kommer riksdagsledamöterna tillhanda
långt, långt tidigare än i vårt land. Att läsa gamla riksdagsdebatter — oell
de äro gamla, när de komma till oss — är ju ofta detsamma som att passera
längesedan vissnade blomsterrabatter. Ja, mina herrar, ibland har det kanske
inte ens från början funnits några blommor i rabatterna, men har det förekommit
några sådana, bruka do vara i hög grad frostbitna och vissnade, när de
nå oss genom trycket. Att passera de där gamla rabatterna är som sagt inte
alltid så lustigt, vare sig för dem som lia talat eller för andra. Det vore nog
därför önskvärt, örn debatterna kunde komma kammarens ledamöter tillhanda
tidigare. Den offentliga debatten i vårt land rör sig mycket snabbt från det
ena området till det andra, och att läsa t. ex. örn någon försvarsfråga, när
hela det svenska folket diskuterar helt andra saker, bidrar ju inte till förnöjelsen
i vårt land. Jag tror att det är ett allmänt önskemål, att man får kamrarnas
debatter tryckta tidigare än som nu är fallet.

Men vad blir konsekvensen? Den blir givetvis, som herr Lindström antydde,
att det första trycket måste vara ett ojusterat tryck, där riksdagsmännen
icke ha haft tillfälle att komma med sina lämpliga eller olämpliga förändringar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Englund: Herr talman! Jag var den som förra året motionerade om
omläggning av riksdagstrycket till dossiersystem. Eftersom herr Sten här tagit
till orda för att kritisera detta system och få de erinringar, som lian hade mot
detsamma, antecknade till protokollet, så skall jag be att med några ord få
bemöta hans inlägg för att på samma sätt få mina motsatta synpunkter upptagna
i kammarens protokoll.

Då jag förordade ett dossiersystem, så var det naturligtvis inte för att det
möter någon svårighet för en någorlunda politiskt orienterad person att hitta
i det nuvarande riksdagstrycket. Det är trivseln vid läsningen både för läsare
och för bibliotekspersonal, som här är den avgörande synpunkten. Skall man
läsa ett ärende av normalt omfång bara för ett år, så skall man ibland plocka
fram sex olika band, och skall man följa ärendet för ett större antal år, så blir
det ett betydande antal band, även örn frågan kvantitativt är av blygsamt format.
Don_ svenska allmänhet som har intresse för en viss fråga kan icke vända
sig till riksdagens tryckeriexpedition med en allmän begäran: var snäll och

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
skicka mig riksdagstrycket i den och den frågan för det och det året! Riksdagens
tryckeriexpedition vägrar nämligen att ta emot en sådan beställning.
Man måste, om man vill ha det, anteckna numret på varje proposition, utskottsutlåtande
och protokoll i riksdagstrycket, där ärendet omnämns. Vill man sedan
skaffa sig en egen dossier för framtiden, har man ett besvärligt slaktningsoch
inbindningsarbete, som ju kan göras men som är tidskrävande. Hade man i
stället ett enda band, där allting funnes, oell bara rekvirerade detta, skulle
ju den som vill läsa en viss fråga och som vill bevara trycket slippa ett arbete
på flera timmar och lia det hela gjort på ett ögonblick.

Jag kom för min personliga del i kontakt med spörsmålet örn dossiersystem
i det ämbetsverk, där jag bär varit sysselsatt, och det både i fråga örn riksdagstrycket
och i fråga örn ämbetsverkets allmänna arbete. Detta ämbetsverk använde.
vilket jag förmodar de flesta ämbetsverk i landet alltjämt göra, till en
början ett vanligt kronologiskt system för förvaring av sina handlingar, och
det fanns en kvinnlig tjänsteman, som var ständigt sysselsatt med att plocka ut
och in ärenden, som erbjödo jämförelsepunkter med de ärenden, sorn voro föremål
för aktuell handläggning. Sedan gick man över till dossiersystem. Efter
ett enda grepp fick vederbörande tjänsteman då i sin hand alla handlingar, som
rörde likartade ärenden, och den väsentliga delen av kvinnans arbetstid kunde
disponeras för andra ändamål. När det gäller riksdagstrycket har ämbetsverket
funnit angeläget att för varje år skaffa sig en samling av de riksdagsärenden
Som beröra verkets förvaltningsområde. Detta har tagit olika lång tid, huvudsakligen
beroende på snabbheten hos den som sysslat med saken, men ibland har det
behövts mer än en vecka för att göra i ordning en dossier riksdagstryck för
verkets relativt begränsade förvaltningsområde.

I utlandet har man på många håll åtminstone i viss omfattning tillmötesgått
önskemålet örn dossiersystem. Statsrevisorerna erinra örn att man i Finland redan
i viss utsträckning tillämpat detta. Jag kan också tala örn att det norska parlamentet
i vissa lagfrågor tillhandahåller ett band, som sträcker sig över flera
riksdagar. Man kan sålunda följa en viss lagfrågas behandling under en riksdagsperiod
i ett enda band. Det lär också finnas parlament, där man fullständigt
restlöst genomfört dossiersystemet. Jag skulle dock för min del vilja säga, att
jag är medveten om de svårigheter som kunna vara förknippade med själva protokollets
uppdelning på de olika punkterna, och jag skulle i detta hänseende,
på detta förberedande stadium, vilja uttala den meningen, att man borde klyva
riksdagsprotokollet i två delar, den ena ett stomprotokoll, som uteslutande upptoge
beslutens innebörd och namnen på de talare som yttrat sig i ärendet, den
andra ett yttrandeprotokoll, i vilket visst ärende i regel komme att omfatta ett
större antal sidor och som därför icke erbjöde samma svårigheter i fråga örn
en sådan uppdelning på ärenden som här ifrågasatts. I själva verket är denna
klyvning av protokollet i två delar, ett stomprotokoll och ett protokoll över
yttrandena, genomförd i Stockholms stadsfullmäktige, och det skulle förmodligen
icke möta några svårigheter att tillämpa en sådan uppdelning också här.

Jag tror också att en tillämpning av dossiersystemet för riksdagens vidkommande
skulle medföra, att de som skriva utskottsutlåtanden i viss omfattning
skulle kunna dispensera sig från att göra uttömmande referat, och man därigenom
skulle kunna åstadkomma viss förkortning av riksdagstrycket. Dessutom tror
jag, att örn riksdagsmännen hade denna möjlighet att i ett band kunna utan
omgång och svårighet orientera sig i vad som förekommit i ett visst ärende, så
skulle riksdagen slippa se vad vi nu få se, nämligen att det riksdag efter
riksdag motioneras örn utredning i ärenden, där det redan under föregående
riksdagar bar fattats beslut i positiv riktning. Det åtminstone för den late besvärliga
arbetet med att orientera sig över vad som tidigare inträffat på samma

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
område är för närvarande säkerligen en medverkande orsak till att sådana motioner
i redan avgjorda frågor för närvarande väckas.

Jag tror således, att en övergång till aktsystemet skulle medföra tidsvinster
och andra fördelar för det svenska riksdagsarbetet och för dem som ha anledning
att följa den ena eller andra delen av detta arbete.

Herr Hage: Herr talman! Jag blev mycket glad, när jag fick läsa detta
utlåtande, Som gick ut på att försöka rationalisera riksdagstrycket och minska
kostnaderna för detsamma. Jag blev också mycket glad även när jag hörde
herr Lindströms yttrande nyss. Det gick ut på att det skulle ordnas så, att
riksdagsmän, som hållit ett anförande här i kammaren, skulle kunna få ett
fullständigt referat till kaffet och bullarna på morgonen dagen efter. Det är
kanske ordnat så i en del utländska parlament, men även vid en del utländska
kongresser torde samma ordning vara genomförd. Jag var själv för inte så
många år sedan närvarande vid en sådan internationell kongress, och där gick
det till så, att när man kom till sammanträdet en dag, så förelåg det ett referat
av vad som hade sagts av olika talare vid debatterna föregående dag. Men
det är att märka, att — såvitt jag kunde finna — det inte var ett fullständigt
ordagrant referat, ty det tror jag knappast, att man kan åstadkomma till dagen
efter, utan det var ett koncentrat av vad som sagts. Nu vill jag med anledning
härav framkasta en tanke -—- jag vet, att det är en djärv tanke, och jag
kommer väl inte att få så många med mig på den punkten — men jag skulle
i alla fall vilja kasta fram den frågan till dem som skola utreda dessa saker:
är det absolut nödvändigt att ha ordagranna referat från riksdagens förhandlingar? Jag

vet, att många komma att ''säga, att det är nödvändigt och att talarna
fordra det, men jag undrar örn inte detta beror på gammal konservatism, som
knappast har något fog för sig.

Är det inte möjligt i första hand att kunna få fram ett referat av yttrandena,
som i stort sett innehåller vad talaren vill ha fram, men som bortrensar en
massa övergångar, som alltid ta sitt utrymme, t. ex. när en talare säger: »Herr
talman! Nu skall jag be att få ytterligare anföra en särskild synpunkt i denna
fråga, som jag har sysslat med under många år» m. m. i den stilen. Är det
absolut nödvändigt, att detta skall tryckas? Jag tror inte det är nödvändigt.
Jag tror det finns parlament i utlandet, där man hoppar över sådana fraser och
på det eller något annat sätt förminskar tryckningskostnaderna.

Det är visserligen sant, att en och annan talare ibland tycker, att han har
sagt en alldeles utomordentlig kvickhet och att det är rysligt roligt att få se
den i trycket. Men jag tror inte, att den stora allmänheten bar något intresse
av att få läsa om att herr A. eller herr B. råkat säga någon kvickhet; det har
inget sammanhang med riksdagsarbetet.

Jag förstår mycket väl, att hela tankegången att man skulle kunna övergå
till ett koncentrerat referat av våra anföranden stöter många. Man jag tycker
i alla fall, att den tanken är så mycket värd, att även den kan få bli föremål
för en förutsättningslös utredning, när hela denna fråga i alla fall skall utredas.

Jag skall inskränka mig till detta.

Herr Herlitz: Herr Andrén och jag ha litet olika synpunkter på frågan örn
uppdelning i kläm och motivering, och herr Andrén tillspetsade sin kritik därhän
att han sade, att antingen finge vi obegränsade klämmar eller också en
begränsad riksdagsmakt. Jag får säga, även örn det chockerar herr Andrén,
att jag inte är rädd för någotdera alternativet, ifall det tas med förstånd. Örn

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Äng. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
man i uttrycket obegränsade klämmar endast inlägger den betydelsen, att klämmarna
bli betydligt vidlyftigare än hittills, så är det inte något orimligt, att
t. ex. statsutskottet fixerar sina meningar i ordentliga utförliga klämmar, liksom
vi ha i författningar på andra områden. Det skulle vara av betydelse för
oss vanliga riksdagsmän. Det är ju klart, att det föreligger en obotlig motsättning
mellan dem som tillhöra de inre statsutskottskretsarna, som ha gamla
vanan inne och som väl förstå vad utskottet skriver, och oss andra stackare,
som skola försöka läsa ut någonting av de ofta rätt obegripliga uttalandena.

Beträffande sedan frågan örn vart ärendet skall hänskjutas utgår jag ifrån
att kammaren erkänner, att denna fråga, även örn det är en »petitess», dock
inte är alldeles utan betydelse, och jag utgår vidare från att kammaren är beredd
att taga sin ståndpunkt efter eget övervägande utan hänsyn till medkammarens
mening. Saken ställer sig, som herr Andrén sade, mycket olika, örn man
— liksom han — anser att propositionerna i allo äro bra som de äro eller örn
man inte gör det. Jag kan nog inte vara med örn att allt är bra som det är;
jag pekade t. ex. på den proposition vi fått i dag örn skolmåltiderna. Jag skulle
vilja ha någon form för ett klarare urskiljande av vad det är som riksdagen
beslutar örn. Jag vet inte heller riktigt, vad herr Andrén tänker sig att utredningen
skall gå ut på, ifall propositionerna skola uteslutas därifrån. I fråga
örn utskottsutlåtandena vet jag inte vad det är som herr Andrén har tänkt
skulle reformeras.

Jag utgår alltså ifrån att det är fråga örn hela det område som statsrevisorerna
ha lagt fram, och då ha vi fått skälen för utskottets uppfattning ganska
expressivt uttryckta av herr andre vice talmannen och herr Wistrand: man
har en stark misstro till Kungl. Maj :t. Man har fått den misstanken, att Kungl.
Maj :t icke vill taga itu med denna sak, man har tvärtom fått korn på att det
finns ett mycket stort intresse för saken hos riksgäldsfullmäktige, och därför
vill man skicka frågan dit. Det är sådana perspektiv som förskräcka mig än
ytterligare. Inte får man på det sättet gå förbi Kungl. Maj :t, den naturliga
utredningsinstansen, bara för att man påräknar ett större intresse på annat
håll! En annan sak vore det, örn herr Stens synpunkt vore riktig, att detta är
en fråga örn riksdagens egna arbetsformer allenast. Men den synpunkten är ju
uppenbart oriktig, herr Sten! Det är, som vi konstaterade, i främsta rummet en
fråga örn Kungl. Maj:ts propositioner, och jag tror mig också ha ådagalagt,
att utredningen rullar upp en hel del konstitutionella spörsmål av större räckvidd
än statsrevisorerna direkt pekat på.

Med hänsyn härtill vidhåller jag mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Berlitz, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte, med beaktande
av de utav riksdagens revisorer angivna synpunkterna, låta verkställa utredning
angående en rationalisering av riksdagstrycket i syfte att vinna förenkling och
större överskådlighet samt nedbringande av kostnaderna ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställer i sitt utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Ang. rationalisering av riksdagstrycket m. m. (Forts.)
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Herlitz under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn rätt för läroverksadjunkten G. L.
Lennarth att i pensionshänseende tillgodoräkna viss tjänstgöring; samt

nr 7, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckt
motion angående ändring av 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 3, vilken
behandlats av första lagutskottet, hade herr Johansson i Stockholm hemställt,
att riksdagen måtte för sin del besluta, att 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 §
nya rättegångsbalken skulle erhålla nedanstående lydelse:

20 kap. 10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller i
högre rätt fullfölja väckt åtal gälle även i fråga örn ämbetsbrott, för vilket åtal
skall upptagas omedelbart i högre rätt.

22 kap. 8 §.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas
omedelbart av högre rätt, må väckas av målsäganden oavsett örn åtal för
brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 3, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
1 ; ä j j Är-j

Herr Holmberg: Herr talman! Jag tar mig friheten att yttra några ord
till förmån för reservantens yrkande, alldenstund denne, som samtidigt är motionär,
inte har tillfälle att själv tala i denna kammare. Som han i sin reservation
har framhållit, har utskottet — märkligt nog för resten -—- inte tagit någon
hänsyn till att, såsom det påpekas i motionen, justitie- och militieombudsmannainstitutionerna
icke kunna ersätta enskilds åtalsrätt. Innehavarna av
dessa ämbeten äro ju lika litet ofelbara som några andra människor, och det
kan därför inträffa att de inte funktionera som de skola, även vid sådana tillfällen
då det vore motiverat med ett åtal mot en eller annan ämbets- eller
tjänsteman som har kränkt enskild rätt. Jag skulle kunna anföra en lång rad
exempel på saken, men eftersom jag inte vill ta kammarens tid i anspråk alltför
mycket skall jag nöja mig med några få.

Det inträffade år 1941, att två ledamöter av andra kammaren i inlagor till
JO, daterade den 15 augusti och den 11 september, krävde undersökning av
en rad uppenbara olagligheter och övergrepp ifrån polismyndigheternas sida

Företa kammarens protokoll 1946. Nr 11. 5

Örn vidgad
rätt till åtal
för ämbetsbrott.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Örn vidgad rätt till åtal för ämbetsbrott. (Forts.)
mot enskilda personer, mot organisationer och mot företag. De påtalade exempelvis
sådana saker sorn att enskilda, utan att någon giltig orsak anförts och
utan att de ens hade tagits i förhör någon gång, hade varit anhållna hela den
tid, som lagen då medgav såsom maximum. De påtalade att företag hade utsatts
för trakasserier bl. a. därigenom, att viss post, exempelvis annonsorder,
av den politiska censuren hade hållits kvar så länge, att när posten äntligen
kom fram var det för sent att effektuera orderna, varför mottagaren tillskyndades
viss ekonomisk förlust. De gåvo också exempel på hur man i strid mot
grundlagen hade givit sig på riksdagsmän.

Vad blev resultatet av dessa anmälningar? Jag vet inte huruvida JO företog
någon utredning någon gång, men örn så skedde, fingo i varje fall anmälarna
aldrig möjlighet att ta del av utredningsresultatet, utan de fingo bara veta
att JO inte hade funnit deras anmälan föranleda någon åtgärd. Nu äro en stor
del av samma saker anmälda till Paulsonkommissionen, och jag skulle bedra
mig mycket örn inte resultatet där skulle bli ett helt annat och det således skulle
visa sig att JO hade fel, när han inte såg till att åtgärder mot de till ämbetsbrott
eller tjänstefel skyldiga inleddes redan år 1941 eller så snart ske kunde
därefter.

Lå mig ta ett annat exempel, som andra kammaren har till behandling i visst
sammanhang i dag. Det gäller en läkare, vars legitimation indrogs av medicinalstyrelsen
efter en framställning från två andra läkare, som voro hans överordnade
medan han var inkallad i militärtjänst. Han fick aldrig veta anledningen
till åtgärden och fick aldrig tillfälle att förklara sig; medicinalstyrelsen
hörde honom aldrig. Han har sökt rättelse på olika sätt, bl. a. genom att liänvända
sig till JO. Denne överlämnade hans anmälan till medicinalstyrelsen,
emedan JO ansåg denna styrelse vara rätt instans. Medicinalstyrelsen dömde
naturligtvis inte sig själv, och när läkaren i fråga sedan vände sig till Kungl.
Majit för att få rättelse, anförde medicinalstyrelsen som ett bevis till förmån
för sig att JO hade lämnat hans anmälan utan åtgärd, vilket ju egentligen
inte var riktigt.

Låt mig slutligen som sista exempel anföra ett fall, som jag själv i dessa
dagar har befordrat till JO:s kännedom och där det ifrågasättes huruvida inte
en kommissarie i säkerhetspolisen har gjort sig skyldig till uppmaning till
brott mot skilda paragrafer i strafflagens åttonde kapitel eller också varit
delaktig i dylika brott. Det är nu ett par år sedan dessa brott skulle ha begåtts,
och det borde ha varit rätt enkelt för dem, som tillfogades skada därigenom, att
vinna rättelse örn de hade haft möjlighet att anställa enskilt åtal.

Dessa exempel visa, i två fall åtminstone, att JO kan taga fel och att människor
kunna tillfogas skada och lidanden därigenom utan att ha någon möjlighet
att vinna rättelse. Det är närmast det, som har föranlett motionen. Nu
säger utskottet, att örn man ginge med på att ge enskilda åtalsrätt även i
fråga örn tjänste- och ämbetsbrott skulle det kunna komma att innebära, att det
anställdes en oerhörd massa åtal emot tjänstemän, av vilka en hel del skulle
visa sig vara obefogade, Ararför tjänstemännen sedan skulle kunna väcka rekonventionstalan.
Nåja, örn det förhåller sig på det viset så måste väl den omständigheten,
som utskottet anför, nämligen tjänstemännens möjlighet att föra rekonventionstalan,
verka återhållande på anställandet av obefogade åtal. Av
handlingarna framgår för resten, att straffrättskommittén har föreslagit en
avsevärd begränsning av begreppet ämbetsbrott, och därmed skulle området
för allmänna åklagarens exklusiva åtalsrätt komma att ytterligare inskränkas.
Den enskilda åtalsrätten gentemot tjänste- och ämbetsmän skulle alltså utvidgas
i rätt hög grad.

Men varför skulle man då inte kunna ge den fri helt och hållet? Örn det går

Onsdagen den 13 mars 1940.

Nr 11.

Örn vidgad rätt till åtal för ämbetsbrott. (Forts.)
för sig att utvidga den, varför då inte göra den fullständig? — Jag tror för
övrigt inte, att följden av att den enskilda åtalsrätten utsträcktes till att gälla
alla tjänste- och ämbetsbrott skulle bli att det skulle komma att resas så oerhört
många obefogade åtal gentemot tjänste- och ämbetsmän. Det finns ju länder,
i vilka enskilda ha en sådan åtalsrätt som motionärerna påyrka — Finland
är ett av dem — och jag har för min del aldrig hört att ämbetsmännens
auktoritet i Finland på något sätt skulle ha tagit skada av det. Jag tror inte att
den skulle komma att göra det i Sverige heller, om åtalsrätten utsträcktes på
det sätt som föreslagits i motionen. Örn man är rädd örn auktoriteten, måste
man nog säga sig att inte bara ämbetsmännens, utan också rättsväsendets och
samhällets auktoritet lider betydligt mera av att det förekommer ämbets- och
tjänstebrott, som inte åtalas, än den skulle komma att göra därest någon eller
några ämbetsmän skulle bli föremål för obefogade åtal. Det är för resten rätt
märkligt, och samtidigt karakteristiskt, att åtminstone en del av de länder,
som gått längst när det gäller att ge den enskilda åstalsrätten fri, äro sådana
som man här ofta har idealiserat som i hög grad demokratiska länder, medan
de som mest konsekvent företräda utskottets ståndpunkt, vilken går ut på att
man inte bör ge den enskilda åtalsrätten fri, äro de som ha varit minst demokratiska
— det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien, vilka inte ha
erkänt någon enskild åtalsrätt överhuvud taget.

Jag ber, herr talman, att med vad jag har anfört få yrka bifall till motionen.

Herr Krusell Herr talman! Det var en förfärlig brasa herr Holmberg serverade
oss. Skulle det förhålla sig så som han säger, så hade vi nog anledning att
bli betänksamma litet var.

När man läser hans åsiktsbroders, herr Gustav Johanssons i Stockholm, motion
i detta ärende om ändring i vissa stycken av den nya rättegångsbalken med
sikte taget på åtalsrätten gentemot ämbetsmän, så får man lätt den uppfattningen,
att den av motionären föreslagna ändringen skulle beröra samtliga
ämbetsmän. Så är emellertid inte förhållandet. Det stora flertalet ämbetsmän
beröras ju inte av ändringen, t. ex. läkare, präster, häradsskrivare, landsfiskaler
— för att taga med den grupp jag själv tillhör — samt de många lärarna
av skilda slag. Åtalsrätten mot dessa är reglerad av 8 § i kap. 20 av den nya
rättegångsbalken, där det stadgas, att en målsägande, som anmält en tjänsteman
till åtal för förseelse i ämbetet, själv äger anhängiggöra och utföra sin
talan och jämväl fullfölja den i högre rätt, därest åklagaren icke upptagit anmälan
utan i stället avvisat den. Mot personer tillhörande den andra, örn jag
så får säga mindre gruppen av ämbetsmän, för vilka i gällande instruktioner
eller eljest är stadgat att talan mot dem för förseelse i tjänsten omedelbart skall
upptagas i högre rätt, få enskilda målsägare icke väcka åtal och ej heller fullfölja
sådant i högre rätt. Detta gäller således domare i överrätterna och underrätterna
— för högsta domstolens ledamöter gälla, som vi alla veta, särskilda
bestämmelser — cheferna för de centrala ämbetsverken — också de i många
fall ett slags domare — våra landshövdingar och vissa andra. Den nya rättegångsbalkens
bestämmelser om dessa ämbetsmän återfinnas i 10 § av det av
mig nyss nämnda kap. 20.

Vad angår skadeståndstalan, som följer med en förseelse av en ämbetsman,
gäller för båda de grupper, som jag tidigare talat om, i tillämpliga delar praktiskt
taget samma bestämmelser som i fråga om åtalsrätten. Mot dessa särbestämmelser
beträffande de högre ämbetsmännen är det sorn motionären vänder
sig. Han förmenar att dessa särbestämmelser äro opåkallade, att de utgöra
ett slags klasslag till förmån för några få och därtill att denna särställning

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Om vidgad rätt till åtal för ämbetsbrott. (Forts.)
äventyrar den enskildes rättssäkerhet — jag tyckte för övrigt att herr Holmberg
nyss var inne på det temat — och det resonemanget kan man naturligtvis
föra, framför allt därför att det är enkelt och bekvämt. Men å andra sidan
få vi inte glömma, att samhället ingalunda skapat denna undantagsställning
för ämbetsmännens egen skull, utan för att trygga den auktoritet varav de äro
i behov vid utövandet av sin icke oviktiga gärning. Det är också ett intresse
från samhällets sida, att dessa ämbetsmän icke onödigtvis störas i sin dagliga
gärning utan få fullfölja den utan några onödiga ingrepp, och en fri åtalsrätt
skulle, såvitt jag kan förstå med den erfarenhet jag Ilar ifrån det levande livet,
lätt kunna leda till sådana onödiga störningar.

Trots att jag, som herrarna veta, sedan någon tid tillbaka själv är ämbetsman,
vågar jag göra dessa uttalanden, ty jag beröres inte av den eventuella nya
bestämmelse, som motionären önskar få införd, eftersom jag tillhör den större
av de båda av mig tidigare nämnda grupperna av ämbetsmän.

Jag skall också säga några ord örn den av herr Holmberg behandlade rättssäkerheten.
Motionären förmenar, som jag redan sagt, att den skulle äventyras
genom att den enskilde inte får stämma i egen sak. Men han glömmer de
organ, som samhället har ställt till förfogande — jag syftar naturligtvis på
riksdagens ombudsmän, MO och JO, men jag syftar också på Konungens ombudsman,
örn jag så får kalla honom. Alla dessa stå till förfogande, örn någon
tjänsteman eller ämbetsman förgår sig och träder någon samhällsmedborgares
intressen för nära. Och jag har, det kan jag försäkra kammarens ledamöter,
under min rätt långa ämbetsmannabana inte en enda gång märkt att dessa ombudsmän
svikit sina plikter, även örn det gällt att befordra till näpst ämbetsmän
som varit mycket högt uppsatta i samhället. Därmed har jag inte sagt, att alla
anmälningar till ombudsmännen få den av vederbörande anmälare åsyftade
verkan. Det är väl snarare så —- det erkänner jag gärna, herr Holmberg —
att de flesta anmälningarna ha avvisats. Exempel på allmänhetens förmåga att
rätt bedöma sina egna bekymmer få vi för övrigt årligen i MO:s och JO:s ämbetsberättelser.
I år steg, örn jag inte minns fel, antalet av de anmälningar till
dessa ombudsmän, som inte ledde till någon åtgärd från deras sida, till den
höga siffran av mellan 1 300 och 1 400 stycken. Dessa anmärkningar ledde
salunda endast till besked fran MO :s och JO :s sida, att de icke föranledde till
någon åtgärd.

Det är alltså nyttigt, så vitt jag kan förstå, att denna spärr för enskildas
åtal mot ämbetsmän finnes, ty frånvaron av den skulle kunna medföra tråkiga
konsekvenser för den enskilde; i varje fall synes det mig så. Jag förstår emellertid,
att herr Holmberg inte hyser odelat förtroende för dessa ombudsmän. De
äro ämbetsmän, och herr ^Holmberg resonerar säkert som så, att den ena korpen
hugger inte ut ögonen på den andra. Men då frågar jag: vart vill herr Holmberg
egentligen komma? Även om den enskilde får rätt att åtala, måste han
ju, då han anhängiggör sitt åtal och kommer till domstolen, mötas av ämbetsmän,
och den som är föremål för hans åtal är ju också ämbets- eller tjänsteman.
Herr Holmbergs resonemang kan förty enligt mitt sätt att se inte leda
till några andra konsekvenser än en förändrad rättsordning. Jag har undrat, örn
herr Holmberg möjligen vill ersätta våra domstolar och våra ämbetsmän med
någon modell från något annat stort fosterland österut, där man åtminstone
en tid tillämpade formen folkdomstol. Men för den metoden äro vi väl inte
mogna ännu i detta land; åtminstone tror jag att riksdagens ledamöter inte ha
sinne för sådana äventyr.

I förhoppning om anslutning från övriga kammarledamöters sida till vad jag
har sagt vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Örn vidfjad rätt lill åtal för ämbetsbrott. (Forts.)

Herr Holmberg: Herr talman! Herr Krugel påstod att motionären hade
glömt bort JO och MO. Det är väl inte mycket lönt att polemisera mot herr
Krugel, men dels har motionären faktiskt inte glömt bort dessa båda, utan
han säger tvärtom i sin motion, att JO och MO icke kunna ersätta den enskilda
åtalsrätten, och dels framhöll jag, när jag nyss var uppe och talade,
samma sak gentemot utskottet, vilket bara hänvisar till att vi ha JO och MO.

Nu är det nog inte så, som herr Krugel vill göra gällande, att alla de anmälningar
som inte föranleda någon åtgärd från JO:s sida äro obefogade anmälningar,
utan det förhåller sig faktiskt så, som jag sade förut, att det har
förekommit mycket befogade anmälningar utan att åtgärder därför ha vidtagits.
Polisen har haft rätt att undersöka svenska medborgares post för att
fastställa huruvida brottslig politisk verksamhet bär förekommit, och man kan
inte anmäla den för att den har gjort det. Men då polisen exempelvis tar viss
post till en tidning från firmor, som vilja beställa annonser, och håller annonsorderna
så länge att tidningen inte kan effektuera dem utan tillfogas en viss
ekonomisk förlust, då kan man utan vidare säga, att det har polisen inte gjort
för att fastställa huruvida tidningen eller annonsörerna gjort sig skyldiga till
brottslig politisk verksamhet, utan det har den gjort i politiskt trakasseringssyfte;
det är ett övergrepp och skall beivras som ett sådant. Sådana övergrepp
ha anmälts, men de ha icke föranlett någon åtgärd från JO:s sida. Likaledes
är det tydligt, att när polisen innehåller en riksdagsmans post, bl. a. ett brev
från ett departement med ett interpellationssvar, som riksdagsmannen sålunda
icke erhåller i tid och icke vet örn när han kommer till sammanträdet och
svaret skall avlevereras, då överskrider polisen sina befogenheter och hedriver
politiskt trakasseri i stället för verklig polisverksamhet. Sådana fall ha förekommit
och anmälts utan att beivras.

Polisen har också under en viss period haft rätt att anhålla folk för en tid
av upp till 30 dagar, om det funnits skälig anledning att misstänka dem för
brott, men det har förekommit att polisen haft personer anhållna denna maximitid
utan att det har funnits skälig anledning att misstänka dem för brott och
utan att de ens lia blivit förhörda ■— då tiden har varit ute, ha vederbörande helt
enkelt släppts igen. Det är alldeles uppenbart att anhållandet företagits i trakasseringssyfte.
Även sådana fall ha anmälts utan att föranleda någon åtgärd.
Det är sådana ting jag talar om, och inte sådana obefogade anmälningar som
dem herr Krugel uppehöll sig vid.

Herr Krugel tog upp och stödde sig på det argumentet, att man måste
trygga ämbetsmännens auktoritet genom att se till att enskilda icke kunna
få åtala dem. Herr Krugel tillhör ju den grupp ämbets- och tjänstemän, som
inte ha sin auktoritet tryggad genom att enskilda icke få åtala dem. Herr
Krugel kan, under förutsättning att han gör sig skyldig till ett tjänstefel
eller ett ämbetsbrott, åtalas av en enskild person. Har herr Krugels eller andra
landsfiskalers auktoritet lidit någon skada av det? Är det inte tvärtom så,
att landsfiskalernas auktoritet har stärkts genom att människor veta, att om
en landsfiskal skulle utnyttja sin ställning till att handla på ett sätt, som
skulle skada deras intressen och som inte vore befogat, så kunna de åtala
honom? Varför skall man förutsätta att det ligger till på annat sätt för vissa
högre ämbetsmän än det gör för herr Krugel och många andra, som kunna
åtalas av enskilda?

Herr Schlyter: Herr talman! Örn jag hade fått tillfälle att omedelbart svara
herr Holmberg, skulle jag kanske lia lagt försvaret för utskottets utlåtande
och min hemställan om bifall därtill på något annat sätt än herr Krugel.

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946

Örn bokföringsskyldighet
för vissa
politiska sammanslutningar
m. m.

Om vidgad rätt till åtal för ämbetsbrott. (Forts.)

Sedan nu så mycket har talats i denna sak, ber jag blott, herr talman, att
under åberopande av utskottets motivering få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 april 192-7 (pr 85) örn dödande av förkommen handling;
och

nr 5, i anledning av väckt motion örn förslag till bestämmelser, avsedda att
möjliggöra sammanslagning av inteckningar.

-Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställts bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner angående utredning örn bokförings- och redovisningsskyldighet för
sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 222 i första kammaren av herrar Lindström och Branting samt
nr 269 i andra kammaren av herr Brandt m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar och andra,
som bedreve politisk propaganda, borde genom lag åläggas skyldighet att föra
böcker över sina inkomster och utgifter samt att periodiskt avgiva offentlig
redovisning för sin propagandaverksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:222 och 11:269, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Olsson i Mellerud, Lindberg och Jansson
i Skutskär, vilka på åberopade grunder hemställt, att riksdagen, i anledning
av förevarande motioner, I: 222 och II: 269, ville hos Kungl. Majit anhålla örn
utredning, huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar och andra,
som bedreve politisk propaganda, borde genom lag åläggas skyldighet att
föra böcker över sina inkomster och utgifter samt att periodiskt avgiva offentlig
redovisning för sin propagandaverksamhet.

Herr Lindström: Herr talman! Det är inte första gången som kammaren
debatterar en sådan fråga som den nu föreliggande. Under åtminstone tio års
tid ha vid olika tillfällen väckts motioner, som föranlett en prövning av detta
problem.

Jag kan konstatera, att även örn framstegen ha varit mycket små när det
gällt att vinna gehör i vederbörande utskott, så rör det sig dock framåt. Första
gången var det bara en reservant. I år är det tre reservanter, beklagligtvis ingen
i denna kammare. Men, herr talman, ljuset skall väl också en gång komma att
ifrån första lagutskottet stråla över oss!

Onsdagen den 13 mars 1940.

Nr 11.

Om bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)

När jag nu läser utskottets utlåtande i frågan, konstaterar jag först och
främst, att utskottet Ilar en ganska grund känsla för det problem det gäller.
dag kan visserligen nödtorftigt förstå, att första lagutskottet inte. begriper att
man vill ha en motion bifallen när man väckt den, men jag har. inte lika lätt
att förstå, att utskottet inte gör sig möda att penetrera det egentliga problemet,
kärnproblemet, som motionärerna ha velat förelägga utskottet och riksdagen.

Vii veta alla att det som vi kalla politiskt liv och politisk verksamhet och
politiska funktioner här i landet, det som överhuvud har med statsstyrelsen
att göra, inte bara utövas av valda eller tillsatta korporationer, församlingar,
styrelser och verk, utan att denna styrelse i den moderna tiden i mycket hog
grad sker genom fria bildningar ute i folkhavet. Och de viktigaste av dessa
organ, som ha vuxit fram inom samhället och som ha inflytande på dess styrelse
och på den politiska utvecklingen, det är de politiska organisationerna.
Även örn de bygga på fri grund, även örn ingen överhet har beslutat att de skola
komma till, äro de i alla fall sedan länge inmonterade i statslivet, de höra till,
inverka på och inrikta i många stycken statslivet. När så är fallet —- och det
kan säkerligen ingen förneka — då får observationen av dessa partier, deras
handlingar och deras liv en mera väsentlig betydelse för statens styrelse och utveckling
överhuvud taget än örn nian betraktar partierna som isolerade, intresse -sammanslutningar, representerande en hop individer, för vilka de statliga myndigheterna
inte ha någon särskild anledning att intressera sig.

Det är denna allmänna syn som är grundläggande för mig, herr talman nar
jag resonerar i denna fråga. När jag bär denna grundsyn, är det samtidigt fullkomligt
klart, att jag — örn jag överhuvud taget intresserar mig för staten och
statslivet — måste intressera mig i mycket hög grad för dessa partiers liv, tor
deras finansiering och för allt annat som inverkar på deras gärning, när de i sm
tur försöka att influera på samhällslivet. Det är denna syn på problemet, som
har förbigått första lagutskottet nu och andra gånger. Det är möjligt att det
beror på att motionerna inte äro tillräckligt utförligt skrivna och tillräckligt
grundligt motiverade. Men man brukar inte här i den svenska riksdagen lägga
fram några statsfilosofiska utredningar, när man, ställer ett yrkande, allra helst
som man vet, att detta yrkande skall behandlas av ett så förnämligt, utskott
som första lagutskottet, där inte bara den formella kompetensen, utan även det
djupa tänkandet i så ovanligt hög grad äro representerade. Det är ifrån den angivna
utgångspunkten som jag vill behandla den fråga som vi nu ha Iram Utskottet

är principiellt enigt med motionärerna om att utländska obehöriga
inflytanden genom ekonomiska bidrag till politiska sammanslutningar är någonting
som ur hela samhällets synpunkt måste stävjas. Utskottet pekar också
mycket riktigt på att lagstiftningen har beaktat detta problem, och skapat bestämmelser,
som syfta till att förhindra ett dylikt obehörigt, inflytande utilran.
Örn detta behöva vi sålunda inte diskutera, i varje fall inte i princip.

Men låt mig fortsätta tankegången. Örn. man har den syn.i stort sett, som jag
här har försökt att lägga fram, är det då inte ganska naturligt, att man vill tillämpa
denna principiella uppfattning också, när det gäller de politiska sammanslutningarnas
ställning till olika ekonomiska makter inom landet, f örvisso
är det på det sättet. Motionärerna kräva nu en undersökning örn huruvida det
är möjligt och i praktiken låter sig göra att ålägga politiska sammanslutningar
att föra böcker över och lämna uppgifter örn sina inkomster samt att periodiskt
avgiva offentlig redovisning för sin propagandaverksamhet.

I denna utformning går kravet inte synnerligen långt. Yi ha redan mycket
betydande politiska sammanslutningar i detta land, som sedan länge ha 1 ramlagt
sådana redovisningar för offentligheten. Jag har här socialdemokratiska

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Om bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
partistyrelsens berättelse för år 1943 — jag skulle för övrigt kunna ta vilken
som helst av dess berättelser under åtminstone 30 år och säga precis detsamma.
Här har man den socialdemokratiska partistyrelsens bokslut framför sig offentligt,
vem som helst kan få tag i det och granska det. Här får man veta vad partiets
agitationsverksamhet har kostat, till och med dess automobiler, trycksaker,
hyror o. s. v. Man får också veta, varifrån pengarna komma — genom kontingenter
och på andra vägar. Jag kan här visa, att inkomsterna genom kontingenter
år 1943 vörö 531 839 kronor inom en omsluining på 585 706 kronor _

således finns det inte mycket utrymme för andra väsentliga inkomster. Det kan
ju hända ändå, att redovisningen är alltför grov och att den skulle kunna nyanseras
mera. Men här föreligger det dock en möjlighet att på detta sätt offentligt
granska vårt största politiska parti. Det har ingalunda skadat detta parti -—- det
visar ju dess ställning i samhället — och för min personliga del säger jag, att
det inte heller har skadat samhället, ty det har varit till gagn för samhället, att
detta uppriktiga och ärliga parti har fått den framgång, som det så väl har förtjänat.
Framgången beror kanske i någon mån på att partiet även i det här avseendet
har kunnat framträda i offentlighetens fulla ljus, utan att behöva råka
ut för några missöden.

Är det då så orimligt att tänka sig, att andra partier skulle kunna göra
ungefär på samma sätt? Är det så orimligt, att vi, när vi diskutera denna
fråga eller därmed sammanhängande frågor, på våra pulpeter skulle kunna
ha även högerns^ och bondeförbundets och folkpartiets redogörelser för sina
ekonomiska förhållanden under en viss tid? Nej, herr talman, första lagutskottets
mycket erfarna och — jag höll på att säga något fint nu, men jag
måste ändra mig och ta lill något som inte är så högstämt — tänkande medfelni?.
ar ^la säkerligen ganska ringa erfarenhet just på detta speciella område.
Därför har utskottets majoritet också rest hinder, som i själva verket inte ha
en så stor betydelse — om nämligen de politiska partierna i gemen ha möjlighet
att framlägga sina räkenskaper lika klart som exempelvis det parti, som
jag här har talat om.

Nu säde man förra året liksom man sagt vid många andra tillfällen, att det
ar fråga om ett otillbörligt ingrepp, inte bara i partiernas utan också i de
enskilda människomas liv och verksamhet. Enskilda personer, som ha bildat
aktiebolag och som leda och bestämma över stora ekonomiska företag, vilja
H1!® skytta inför all världen, att de ha lämnat pengar till högerpartiet eller
1»ii folkpartiet • bondeförbundet får väl sina pengar från mera jordbundet
hall, kan jag tänka mig.

Låt oss nu återgå till det socialdemokratiska partiet. Det får ganska mycket
pengar från landsorganisationen och från fackförbunden för att bedriva
politisk propaganda vid valtillfällen. Örn den saken kunna herrarna läsa i alla
''damgar, ty bidragen offentliggöras nästan omedelbart. Här föreligger alitsa
en politisk kontroll, som är mycket effektiv, även örn den i vissa fall kan
vara besvärlig. ^Det^ finns olika riktningar inom arbetarklassen, och den riktning
som inte får några pengar skäller på den som får. Men detta bär varit
en mycket ringa olägenhet av offentliggörandet av bidragen.

Det är för en vanlig demokratisk syn ganska egendomligt att möta den uppfattningen,
att människor — privat eller i spetsen för företag — i ett folkstyrt
land skulle vara rädda för att genom understöd åt ett visst parti demonstrera
sm politiska uppfattning. Ingen människa bör kunna säga, att ett otillbörligt
inflytande utövas, om en storkapitalist, en finansman eller ett stort företag
Janmar bidrag till högerpartiet, som tjänar givarens intressen och som
bär hans åskådning vidare i statslivet. Att sådant sker anser jag lika naturligt
som att landsorganisationen understöder arbetarpartiet Det betraktelse -

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Orri bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
sätt, som härvidlag gör sig gällande på borgerligt håll — åtminstone har så
skett i tidigare debatter här i kammaren — är på något sätt förvridet, på något
sätt främmande för en demokratisk åskådning. Det verkar, som örn det
skulle finnas åtskilliga människor på den borgerliga kanten, som rent av
skämmas för att framträda och säga: här är en som understöder högern, här
är en som understöder folkpartiet. Jag är gudskelov varken högerman eller
folkpartist, men om jag skulle vara endera, nog skulle jag våga tala örn att
jag var det, även när jag tog fram mina mer eller mindre surt förvärvade sekiner
ur portmonnän och gav bidrag till valkassan. Jag tillåter mig att understryka,
herr talman, att hela denna föreställningsvärld är främmande för en
demokratisk uppfattning.

Nu har man ett annat s. k. skäl, som man brukar anföra. Om det blir uppenbart,
säger man, att en affärsman eller en företagare lämnar bidrag till
politiska sammanslutningar, så kommer lian att bli utsatt för obehag ifrån
människor, som ha med honom att göra i ekonomiska sammanhang. Också
denna uppfattning förefaller mig synnerligen egendomlig. Den är orimlig
redan därför att örn den svenska arbetarklassen — örn det nu är dess oginhot
och trakasserier man fruktar — skulle upphöra att leva på det som den kapitalistiska
produktionen här i landet framställer, måste den gå sin undergång
till mötes. Hela det ekonomiska sammanhanget är ju sådant, att man överhuvud
taget inte kan göra någon skada på detta sätt, även örn man ville det.
Härtill kommer, att den svenska arbetarklassen eller den del av densamma,
som överhuvud taget har någon betydelse, inte önskar att på det viset komma
åt sina politiska motståndare. Det kan kanske råda olika uppfattningar i
dessa ting även i mitt eget politiska läger. Men jag säger, att om privata egendomsägare
och privata företag lämna bidrag till den s. k. PHM-propagandan,
så finner jag detta alldeles naturligt, ty vi på motsatta sidan, som också ha
sammanslutningar, lägga sina bidrag till anti-PHM-propagandan. Alltså, sådant
får och bör få förekomma. Det är inte det vi rikta oss emot, det är inte
det, vi på något sätt vilja hindra. Fastmer vilja vi rensa vägarna på det sättet,
att var och en skall lia möjlighet att utan smussel och utan att bli misstänkt
för några ting, som inte äro riktigt justa, framträda och lämna sin skärv
eller hela sin plånbok till den sammanslutning, som han gillar och som befrämjar
hans åsikter och intressen. Detta måste sägas ifrån och sägas ifrån
ganska högt.

Nu har första lagutskottet ansett, att örn en sådan kontroll komme till stånd,
så skulle den stå i dålig överensstämmelse med demokratiska rättsprinciper
och därjämte måhända leda till allvarlig fara för demokratien själv. Herrarna
och damerna i första lagutskottet ha uppenbarligen velat slå till ordentligt
denna gång, när de tillgripit sådana enorma överord för att täcka sin ställning.
Var och en förstår av mitt resonemang, att det här inte på något sätt är fråga örn
att skada demokratien, utan det giiller att rensa bort en del smussel, en del vanföreställningar
inom demokratien, som äro hinderliga för densamma. Den demokrati,
som skulle skadas enligt första lagutskottets mening, vore förmodligen den,
som komme att sitta i kläm därest myndigheterna, för att folk skulle ställa sig
en sådan lagstiftning till efterrättelse, måste skrida till vissa åtgärder. Jag är
för min del säkerligen minst lika rädd för att utbilda ett polisvälde här i landet
sorn damerna och herrarna i första lagutskottet, och örn en lagstiftning på det
här området skulle få de konsekvenserna, att fjärdingsman och andra polismän
skulle undersöka varenda liten sammanslutning — vilket första lagutskottet
tyckes föreställa sig ■— då skulle jag ögonblickligen rygga tillbaka.
Men jag har inte den — jag höll på att säga polisiära — uppfattning, som
första lagutskottet tycks ha. Åtminstone tycks det framgå av utskottets resö -

Nr 11.

Onsdagen, den 13 mars 1946.

Örn bok tÖring sskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
nemang, att man förutsätter, att bakom varje krav från samhällets sida måste
stå en eller flera poliser för att kravet skall uppfyllas. Jag anser det för ganska
självklart, att om man kommer fram till en lagstiftning om att politiska sammanslutningar
böra vidtaga de åtgärder, som motionärerna och reservanterna
ha pekat på, så skulle de politiska partierna — åtminstone de som äro så stora
att de lia något reellt politiskt inflytande — för att bevara sin ställning inom
politiken och inom samhällslivet >av sig själva lägga fram de begärda tablåerna
och redogörelserna. Därvid borde man kunna förutsätta, att örn de åsyftade
bestämmelserna beslutas så skulle partier, vars styrelser äro ledda av till exempel
herr Domö, av statsministern och av — folkpartiet byter ledare så ofta, att
det inte är lätt att följa med — herr Ohlin, också efterleva bestämmelserna.
Jag tror till och med att herr Linderot, som ju i vårt umgänge har blivit allt
mer välartad, kommer att utan alltför stort krångel låta dem lända till efterrättelse
!

Det är alitsa klarare perspektiv över en mycket omdebatterad del av den
politiska verksamheten, som motionärerna önska att vinna. Det är en viss insyn
i syfte att stärka demokratien, som vi önska. Och även örn första lagutskottets
förespråkare bär i debatten — jag vet inte vem det är, som kommer att uppenbara
sig i denna skepnad — tager till alla möjliga juridiska argument emot
mina, motionärernas och reservanternas åsikter, kommer jag ändå inte att böja
mig. Örn det skulle bli fråga örn att poliser och andra funktionärer ■— vilket en
del föreställer sig — måste sörja för att en lagstiftning i den här riktningen
komme att bli tillämpad, få vi ta en titt på de poliser och övriga mandariner
och dignitärer, som det i detta sammanhang kan bli tal örn, när vi en gång
få utredningen på bordet och lia att ta ställning till hur det hela skall fungera
i praktiken.

Det finns, herr talman, inte många verkliga skäl, grundade på en demokratisk
åskådning, som kunna resas emot en tankegång som den angivna. Däremot
finnes det många starka skäl, rotade i det svenska folkstyrets mylla, som tala
för att vi åtminstone skola försöka att finna några utvägar att även på detta
område verkställa den sanering av vårt politiska liv, som gör att man efter
hela fronten tryggt, klart och rent har möjlighet att framträda inför de människor,
som man begär skola giva politiska sammanslutningar och partier sitt
stöd. Det är emedan jag har den övertygelsen, herr talman, som jag tillåter
mig att yrka bifall till vad reservanterna här lia föreslagit.

Häri instämde herrar Branting och Nerman.

Herr Bergquist: Herr talman! Herr Lindström sade i slutet av sitt anförande,
att vad en representant för första lagutskottet kommer att säga inte kommer
att imponera på honom; han hade sin uppfattning klar och grundfast. Det
är ju meningslöst att vid sådant förhållande föra någon debatt med herr Lindström
i detta ärende, och då jag nu tar till orda såsom representant för första
lagutskottet är det närmast för att i någon mån söka klargöra för kammarens
övriga ledamöter, varför vi inom första lagutskottet intagit den ställning, som
vi lia gjort.

Som herr Lindström erinrade är det inte första gången, som denna fråga
är föremål för debatt i riksdagen; den var uppe redan på 1930-talet ett par
gånger och den var uppe i fjol. Då var det ett enhälligt sammansatt första lagoch
konstitutionsutskott, som avstyrkte motionen, och riksdagen följde utskottet.
Herr Lindström, som i sitt anförande hade en del optimistiska tonfall bland all
den mörka pessimism, som eljest kännetecknade honom, uttryckte den uppfattningen,
att denna fråga rörde sig framåt. Det är kanske ett litet djärvt på -

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

Örn bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
stående när man ser, att det när frågan var uppe på 1930-talet fanns endast
en reservant och att det 1945 var ett enhälligt utskott, som avstyrkte motionen.
Sedan man nu i år fått tre reservanter för herr Lindströms ståndpunkt måste
man väl säga att det går litet i vågor; det går i varje fall inte alltid framåt.

Herr Lindström gav första lagutskottet en del vackra blommor i största allmänhet
och talade bland annat örn vilka förnämliga krafter, som sitta i utskottet,
men sedan han överräckt dessa blommor tog han snart tillbaka dem
och säde, att första lagutskottet tydligen saknade både vilja och förmåga att
penetrera detta utomordentligt betydelsefulla problem. Herr Lindström påstod,
att första lagutskottet hade mycket grunt och ytligt berört detta problem,
att utskottet inte kunde förstå den djupa innebörden i herr Lindströms motion
och att vi i första lagutskottet inte hade någon som helst känsla för de stora
demokratiska värden, som herr Lindström här har slagit vakt om.

Jag tror, att den beskrivning av första lagutskottets behandling av detta
ärende, som herr Lindström här har givit, är mycket felaktig. Vi ha mycket
grundligt penetrerat denna fråga i utskottet, och vi lia lika mycket som herr
Lindström sökt att slå vakt örn demokratien. Men vår vaktslagning örn demokratien
har lett till, att vi ansett oss inte böra tillstyrka denna motion, trots
att vi kanske ha lika stort intresse för demokratien som herr Rickard Lindström.
Jag vill påstå, att vi i första lagutskottet gå efter två mycket förnuftiga
principer, då vi behandla lagfrågor. Vi äro — det tror jag mig kunna
säga på hela utskottets vägnar — icke några vänner av en överdriven lagstiftning.
Vi, som syssla så mycket med lagar, ha icke någon övertro på lagarnas
förmåga att rätta till allting här i samhället. Inom utskottet bruka vi ställa
oss två mycket enkla frågor. Den första är: Finns det behov av denna lagstiftning?
Den andra är: Finns det här möjlighet att skapa en effektiv lagstiftning,
eller skulle en eventuell lagstiftning bara bli ett slag i luften?

Vad det lagförslag beträffar, som inrymmes i föreliggande motion, ha vi
funnit, att vi måste svara nej på båda dessa frågor. Detta har varit^tillräckligt
för oss för att avstyrka motionen. Herr Lindström har icke på något sätt
i sitt anförande, lika litet som i motionen, kunnat bevisa, att det här föreligger
behov av en lagstiftning, att det i vårt land beträffande de inrikespolitiska
förhållandena förekommer sådant, som gör att vi mäste erkänna att
här är det fråga örn någonting skumt, något otrevligt, som vi mäste närmare
granska för att rädda demokratien. Vad som visat sig förekomma här i landet
än en del utländska försök till inflytande över svenska förhållanden. Därvidlag
har emellertid redan genomförts en lagstiftning, och den har trätt i tillämpning.
Beträffande förhållandena inom landet ha, såvitt jag vet, inte kunnat
visas, att det inräffat något som påkallar en lagstiftning av denna natur.

Däremot kunna många invändningar riktas mot en lagstiftning av denna beskaffenhet;
man kan göra sådana invändningar både av principiella och av rent
praktiska skäl.

När jag talar örn principiella skill är det just omtanken örn demokratien,
som jag syftar på, även örn herr Lindström inte kan förstå det riktigt och
inte heller kommer att taga intryck av detta argument. Herr Lindström talade
mycket vackert och varmt örn att i vårt demokratiska samhälle inga partierna
som levande org''an; de äro nödvändiga för hela vårt statsskick, och
det är därför av vikt att staten sörjer för att vad partierna göra sker öppet och
iirligt. Jag har samma uppfattning lill att börja med — enlig min mening
utgöra de politiska partierna inte bara ett nödvändigt utan även ett önskvärt
element i vårt demokratiska statsskick. Men det som för mig är det väsentliga
i vårt demokratiska statsskick är att bär finnas fria partier, som oberoende av
statsmakterna oell statsmyndigheterna kunna utöva sin politiska gärning. Sta -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Om bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (''Forts.)
ten skall icke ingripa och kontrollera partierna, om det inte visar sig att de
gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar. Om staten börjar kontrollera de
politiska partiernas liv och leverne äro vi inne på farliga vägar. Då äro vi på
väg emot en kontroll inte bara över partierna utan även över de åsikter, som
människor hysa i politiska ting. Det är där jag ser faran ur demokratiens synpunkt
vid ett bifall till ett sådant förslag som det herr Lindström här har
framfört.

Sedan vill jag även anföra ett praktiskt skäl mot ett bifall till förslaget.
Jag skall förbigå en del saker, som herr Lindström var inne på, bland annat då
han talade örn trakasserier mot enskilda, även örn herr Lindström kanske bagatelliserade
den frågan en aning. Det är dock ett skäl, som jag ingalunda
behöver åberopa för att enligt min mening komma med tillräckligt starka argument
mot förslaget, utan jag skall gå direkt på frågan om effektiviteten av
lagstiftningen. Vad är det herr Lindström och hans medmotionärer nu föreslå
att vi skola göra? Jo, herr Lindström säger, att vi behöva icke göra något
mera än att införa en redovisningsskyldighet, som »väl kunde tillgodoses genom
en enkel föreskrift om skyldighet för politiska partier, sammanslutningar
och andra som bedriva politisk propaganda att regelbundet av trycket utgiva
för allmänheten tillgängliga redogörelser för sina inkomster och utgifter. Sådana
redogörelser borde samlas av något redan existerande samhälleligt organ för
att där finnas tillgängliga, för den händelse en närmare granskning av de
lämnade uppgifterna skulle visa sig påkallad.»

. Därmed är, menar herr Lindström, frågan löst. Alltså skulle politiska partier,
sammanslutningar och andra som driva politisk propaganda lämna tryckta
redogörelser för sin ekonomiska ställning. Herr Lindström har inte på något
sätt klargjort vilka organisationer, som skulle lämna dylik redogörelse. Skulle
det bara vara de stora rikssammanslutningarna? Eller skall varje distriktsförbund
eller varje liten lokalförening lämna en redogörelse för sin verksamhet?
Skulle man stanna bara vid de stora rikssammanslutningarna skulle det
bil en mycket ineffektiv lagstiftning, ty då vore det ju enkelt för de stora
sammanslutningarna att placera över bidragen till en liten lokalsammanslutnmg,
en sockenförening eller någonting sådant. Skulle man å andra sidan tänka
sig, att varje lokalförening eller sockenförening skulle lämna en dylik redogörelse,
ginge man väl väl långt i sina krav.

Sedan kräver herr Lindström att inte bara de politiska partierna utan även
andra, som bedriva politisk propaganda, skola lämna dylika uppgifter. Något
sådant skulle leda till att om en enskild person utger till exempel en politisk
broschyr för att påverka allmänhetens uppfattning, låt mig säga inom planhushållningsområdet
eller dylikt, så skulle vederbörande vara skyldig att
lämna en redogörelse för hur han har fått pengar därtill. Men även om den
frågan skulle kunna lösas, hur skulle man sedan göra?

Jo, säger herr Lindström, vi skola samla dessa tryckta publikationer örn sammanslutningarnas
inkomster och utgifter hos någon redan existerande myndighöt
~ j^g'' vet inte om herr Lindström tänker på socialstyrelsen eller något annat
dylikt organ här i Stockholm. Sedan säger herr Lindström: Därefter skulle
man, om det funnes anledning därtill, undersöka dessa räkenskapssammandrag
närmare. Ja, vad skulle det vara för anledning och vem skulle besluta örn sådan
undersökning? Skulle det vara örn man misstänkte någontina- kriminellt,
som en dylik undersökning skulle göras? Då skulle det vara polisen i så fall.
Men polisen har ju redan nu möjlighet att ingripa, om det finns anledning
till misstanke om förefintligheten av något kriminellt; polisen kan anordna
husrannsakan och taga del av räkenskaperna och göra sina undersökningar.

Herr Lindström svär sig dock fri från all tanke på att polisen skulle in -

Onsdagen den 13 mars 1940.

Nr 11.

Om bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
gripa. Yern är det då, som skall besluta om en sådan här undersökning skall anses
påkallad? Skall man räkna med, att den sittande regeringen skall besluta
örn en närmare granskning av oppositionspartiernas räkenskaper och se hur de
ha det ställt? Det skulle vara otrevligt. Jag talar inte speciellt om nuvarande
läge, men i vilket läge vi än befinna oss i detta avseende vöre det välobehagligt,
om den sittande regeringen skulle besluta att ta en titt på motståndspartiernas
räkenskaper och använda resultatet därav till propaganda. För den
händelse inte regeringen skall besluta örn sådan här granskning, vem skall da
göra det? Skulle det vara den myndighet, som skulle samla ihop dessa.räkenskapsutdrag?
Och när skall vederbörande myndighet i sa fall fa anledning att
göra det?

Allt detta är inte så enkelt, och herr Lindström har inte, såvitt jag har kunnat
finna, kunnat påvisa någon framkomlig väg genom vilken man skulle
kunna nå effektivitet. Jag tror alltså icke, att man här kan gå fram lagstiftningsvägen.
Den kontroll, som vi behöva över de politiska partiernas liv och
leverne, få vi genom den fria opinionsbildningen, genom att pressen och allmänheten
fritt och otvunget få diskutera dessa frågor och påpeka örn det förekommer
något, som är anmärkningsvärt eller stötande, och ge offentlighet åt detta.
Jag vill även — fast jag icke kan påverka herr Lindström — varna honom för
den ofta förekommande övertron på lagstiftningens förmåga att rätta till
allting.

Även örn jag med vad jag här har sagt inte kunnat påverka. herr Lindström,
hoppas jag dock att kammarens ledamöter i övrigt ha förstått de. skäl, som
varit avgörande för första lagutskottet, då utskottet ställt sig avvisande mot
detta förslag. Den majoritet, som dikterat första lagutskottets utlåtande, har ju
he stått av representanter för samtliga fyra politiska partier, som lia ordinarie
representation i utskottet. Andra kammaren har redan med stor majoritet följt
första lagutskottet, och jag vill för min del yrka bifall till första lagutskottets
hemställan och hoppas att även första kammaren skall följa samma linje.

I herr Bergquists yttrade instämde herrar Andrén och Lindblom.

Herr Lindström: Herr talman! Första lagutskottets företrädare här har visat
sig vara en charmant kåsör. Jag förstår, att han måste lita till denna sin egenskap,
när han nu skall söka försvara utskottets ståndpunktstagande.

Han uppträder naturligtvis samtidigt som jurist. Som var och en av kammarens
ledamöter vet, är allt oklart och dunkelt för en jurist, som vill motsätta
sig en sak. Jag vill gå med på vad herr Bergquist sade så långt, att jag medger,
att det naturligtvis finnes mycket som är oklart på detta område. Det är
-emellertid av den anledningen, som vi vilja försöka finna en utväg för att bringa
klarhet. Alla outredda frågor äro oklara. Det är fallet inte bara med den här
frågan, utan på varje steg av vår politiska väg möta oklara frågor. När vi
råka på sådana frågor, bruka vi dock söka att reda ut dem.

Nu uppställer herr Bergquist frågan örn det finnes behov av en sådan här
lagstiftning. »Nej, det finns det inte», replikerar han sig själv. Varför påstår
han att det inte finnes något behov därav? Jo — och där kommer juristen
fram! — han menar, att det inte finnes något sådant behov därför att
här inte förekommer något brottsligt. Skulle behovet fastställas fran rent kriminella
utgångspunkter, herr Bergquist, tror inte jag heller att det finnes
något behov av en lagstiftning på det här området. Det är dock ett behov av en
annan art, som jag anser föreligga, nämligen det som springer ur demokratiens
framvuxna kontrollmakt över Kungl. Maj :t och över riksdagen, en kontrollmakt,
som är väl utbyggd. Det är behovet av den offentlighet, som är det viktigaste

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Om bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
instrumentet även för den kontroll, som utövas över oss och över statsmakten
överhuvud taget, som jag syftar på. Det är det behovet, som jag velat konstatera
förefintligheten av även i fråga om så utomordentligt viktiga beståndsdelar
av hela vårt politiska maskineri, som de politiska sammanslutningarna utgöra.

Så kommer den andra frågan: blir den här kontrollen effektiv? Ja, där står
också polissynpunkten omedelbart på vakt. Begreppet effektivitet kan i det
här sammanhanget lia två betydelser, nämligen dels den effektivitet, som ligger
diiruti att ordningsmakten i en eller annan form kan ingripa mot den, som
begår en direkt förbrytelse, och dels den effektivitet, som demokratien allmänt
måste eftersträva när det gäller dess fungerande organ i förhållande till
den allmänna opinionen — den allmänna kontrollen. Herr Bergquist och jag
resonera i. denna del på två olika plan. När jag hört herr Bergquist skattar jag
mig lycklig att jag inte blivit jurist, ty då kanske också jag hade råkat ut för
detta fruktansvärda syndafall att förknippa all effektivitet med att det bakom
skall stå en uniformsklädd individ för att bevaka det hela.

När det här säges att ingenting brottsligt har förekommit på detta område,
så upprepar jag. för att inte något missförstånd skall uppkomma, att här har
säkerligen inte förekommit något i vedertagen mening brottsligt. Men det har
förekommit ting, som det skulle ha varit av värde att få klart utredda. För
åtskilliga år sedan — jag kommer ihåg det från den första debatt, som jag
deltog i rörande ett ärende av denna art — resonerades det mycket örn en sammanslutning,
som hette Unitas. Det var en finansieringsorganisation, tillkommen
inom industri- och affärsvärlden med uppgift att till de olika borgerliga
partierna furnera medel för deras politiska kampanjer. Jag anser, att mycket
onödigt resonemang och många misstankar örn att det inte var juste med den
föreningens verksamhet skulle ha undvikits, örn man omedelbart kunnat lämna
en offentlig redogörelse för allt folket örn det riktiga sammanhanget.

Det finns för närvarande en sammanslutning, som sysslar med att finansiera
tidningar som verka för ett visst politiskt parti, nämligen sammanslutningen
Liberias, örn vilken det resoneras ganska mycket. Jag anser, att det resonemanget
utan vidare från första stund kan skiljas ifrån alla anknytningar till
brottets värld. Men det resoneras i alla fall så mycket örn sidopåverkningar och
otillbörligt inflytande, att det bara skulle vara till fördel för sundheten och sansen
i vårt politiska liv, örn Libertas’ roll kunde definitivt klargöras. Det är
på det planet som man har att söka behovet av kontroll.

Första lagutskottets företrädare menar uppenbarligen, att detta är en farlig
tanke, ty det finns ett gammalt ordspråk som säger, att örn man räcker en beryktad
potentat ett finger, får han snart hela handen. Örn staten börjar att
kontrollera de politiska sammanslutningarnas finansiella förhållanden, kommer
staten, menar man. i kraft av någon underlig makt, som jag inte känner
till men som herr Bergquist tydligen är nära bekant med, att driva denna
verksamhet längre och även blanda sig i det renodlat politiska i sammanslutningarnas
verksamhet. Varför skulle man behöva befara en dylik utveckling?
I Storbritannien har det ända sedan 1880-talet — örn jag inte minns1 fel —
funnits en viss kontroll över partiernas valutgifter i varje fall. Man kan visserligen
säga, att den kontrollen inte har varit effektiv, men den har dock skapat
större förtroende bland väljarskarorna och den har icke under denna långa
period lett till att det uppstått någon otillbörlig statsinblandning i de engelska
partiernas verksamhet, vilket dessa för övrigt inte ens bråkdelen av en sekund
skulle tolerera.

Beträffande effektiviteten av kontrollen frågar herr Bergquist, vilka organisationer
som skola åläggas redovisningsplikt. Är det bara cle stora rikssammanslutningarna
eller varje liten särskild organisation? När det gäller för -

Onsdagen den 13 mars 1948.

Nr 11.

Örn bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
hållandena inom det socialdemokratiska partiet, redovisa alla distrikts- och
länsorganisationer på samma sätt som partistyrelsen, d. v. s. genom en offentlig
och i regel tryckt berättelse för varje år. Alla större arbetarkommuner -— jag
kan lugnt säga alla med 200 medlemmar och däröver •—- lämna också i regel —
det kan ju finnas undantag — för varje år tryckta berättelser över sin verksamhet,
inklusive sina ekonomiska förhållanden. Även i det avseendet är det
således enklare att ordna med en obligatorisk redovisningsskyldighet än vad
man tycks föreställa sig inom första lagutskottet.

För övrigt anknyter jag till vad jag sade i mitt första anförande. Jag förutsätter,
att ledarna och styrelserna åtminstone för de politiska sammanslutningar,
som ha representation i den svenska riksdagen, om redovisningsskyldighet
skulle bli påbjuden, inte skulle utsätta sig för risken att söka smussla undan en
del av de disponerade medlen genom att överföra dem från Stockholm till ett
konto hos någon liten förening i någon skogskant eller på någon fjällvidd. Även
denna fara är nog en sådan där konstruktion, som första lagutskottet uppenbarligen
så gärna hängiver sig åt..

Såvitt jag förstod den ärade talesmannen för första lagutskottet rätt, gick
han så långt när det gällde att för oss utmåla riskerna av en lagstiftning av
denna karaktär, att han framkallade bilden av att en regering skulle få speciella
möjligheter att granska oppositionspartiernas räkenskaper. Ur den möjligheten,
sade han, skulle framspringa ett slags politiskt tryck eller tvång, som
inte skulle bli hälsosamt för det offentliga livet. Örn detta vöre ett verklighetsbetonat
perspektiv, skulle jag förvisso själv lia reagerat däremot långt innan
herr Bergquists snabba tanke hade kommit i gång. En dylik utveckling önskar
ingen. Det kan inte tänkas en regering i detta land — åtminstone såsom det
har varit styrt under långa tider och som vi förmoda att det kommer att bli
styrt i framtiden också — som skulle kunna ta sig sådana _ fasoner, även örn
man hade möjlighet därtill. Men det väsentligaste och viktigaste, herr Bergpuist,
är icke den imaginära möjlighet, som det här talas örn. Det väsentligaste
i det som motionärerna ha föreslagit och som reservanterna i första lagutskottet
lia anslutit sig till är i stället att man skulle få möjlighet till offentlig insyn,
offentlig bedömning och kartläggning av ett avsnitt av den politiska verksamheten,
som förut inte har varit tillräckligt kartlagt, men som bör bli det just ur
de synpunkter, som jag här ifrån början har understrukit, emedan detta i hög
grad kommer att befordra vår demokratiska uppfostran.

Herr Bergguist: Herr talman! Herr Lindström sökte att helt och hållet taga
bort kraften ur mina argument genom att först beteckna mig såsom kåsör och sedan
hänvisa till att jag var en ensidig och omöjlig jurist. Jag vill säga herr
Lindström, att när jag här talar på första lagutskottets vägnar, företräder jag
ingalunda enbart juristerna, utan även de många kloka lekmän, som sitta
i utskottet och för vilka val herr Lindström har större förtroende jin för juristerna.
Den uppfattning, som jag har framfört, delas såvitt jag förstår av
dem, som bildat majoriteten i första lagutskottet; vi äro väl bara två eller
tre jurister, som deltagit i behandlingen av detta ärende. Hade jag lagt ett
rent juridiskt betraktelsesätt på denna fråga, skulle jag kanske^ ha kommit
med även andra skäl, men det ansåg jag inte vara nödvändigt i detta fall.
Inom parentes vill jag säga, att jag gärna skulle vilja ha bort den uppfattningen
hos herr Lindström, att jurister äro så omöjliga därför att de bara
se till det formella och bara se svårigheter överallt. Sådana äro vi absolut inte!
Det är en missuppfattning, sorn jag lyckor att herr Lindström, som är en
modern och radikal man, skulle göra sig fri ifrån helt och hållet. Tyvärr äro

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1946.

Om bokföringsskyldighet för vissa politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
lekmän ofta mycket mer formalistiska och byråkratiska än vad vi jurister
äro.

I sak försökte herr Lindström övertyga mig örn att mina argument inte
voro så mycket värda. I motsats till herr Lindström är jag mottaglig för
skäl och kan även diskutera en fråga ur olika synpunkter. Herr Lindström
sökte visa, att han klargjort att det finns ett behov av denna lagstiftning och
att den kan göras effektiv. I mitt första anförande bestred jag båda dessa påståenden.
Herr Lindström sade, att jag påstod, att eftersom det inte finns något
brottsligt behöver man inte tillgripa en sådan här lagstiftning. Jag använde
icke i det här sammanhanget uttrycket, att det inte skulle förekomma
något brottsligt, utan jag sade att förhållandena i vårt land, såvitt man kunnat
visa, inte äro sådana, att det finns behov av en lagstiftning. Jag skulle
mycket väl kunna gå med på en lagstiftning även örn det icke funnes något
brottsligt för den händelse det stöde klart för mig, att här förekommer något
otillbörligt eller något smussel, som man bör söka komma till rätta med.
Det har dock icke på något sätt visats, att så är förhållandet.

Då det gäller effektiviteten säger herr Lindström, att det är typiskt för
jurister när herr Bergquist står här och säger, att vi inte kunna få till stånd
en tillräcklig; effektivitet, örn det inte finns en polis bakom varje lagparagraf,
och att det därför är bättre att inte ha någon lag alls. Jag fattar inte
det resonemanget, ty jag har en annan uppfattning, nämligen att det är mycket
farligt att stifta lagar, som vi inte kunna upprätthålla och som mycket
lätt kunna kringgås. Varje lag, som man stiftar, som inte kan upprätthållas
eller som kan kringgås av enskilda eller sammanslutningar, är farlig för hela
rättsordningen, ty en sadan lag skapar förakt för lagstiftningen överhuvud
taget och därmed också för vår rättsordning.

Sedan ställde herr Lindström en del frågor. Han sade, att jag i grälla färger
målade ut hur denna lagstiftning skulle komma att verka i praktiken.
Jag målade inte alls ut några förfärliga saker, utan jag ställde vissa frågor
till herr Lindström örn hur han menar att denna lagstiftning skulle konkretiseras,
örn den mot ali förmodan skulle antagas någon gång. Herr Lindström
har inte kunnat giva mig något som helst svar på mina frågor, utan han
har bara påvisat alla de vägar, som jag förnekat att vi skulle kunna komma
fram på, och överhuvud taget inte kunnat rekommendera någon framkomlig
väg.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 8, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn kvinnas
behörighet till prästämbete m. m. ;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

Onsdagen den 13 mars 1946.

Nr 11.

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
antagande av släktnamn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion örn ändring av 7 kap. 39 § andra stycket
vattenlagen; och

nr 10, i anledning av väckta motioner angående utredning örn ändrade bestämmelser
rörande avstyckning i städer och vissa andra samhällen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av Kungl. Äng. fortsatt
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 ^

juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. verknings Genom

en den 15 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 70, vilken hän- skyldighet.
visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493)
om avverkningsskyldighet.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1942 örn avverkningsskyldighet,
vilken jämlikt lag den 20 april 1945 (nr 123) gäller till och med
30 september 1946, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1947.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag anhåller ali få yrka avslag på förevarande
proposition.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt, samt vidare på avslag å Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459), bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion angående utarbetande av en redogörelse över
.svenska handelsflottans förluster under andra världskriget av människoliv och
egendom.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 11. C

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940.

I sammanhang härmed föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 163, med delgivning av nämnda kammares beslut vid behandling
av dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av en
där väckt motion i samma ämne.

Första kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde andra kammarens i ämnet fattade beslut.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion om ökad medverkan genom radion i propagandan
för anskaffning och läsning av värdefull litteratur.

I en inom första kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 154, hade herr Persson, Ivar, m. fl. föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit skulle begära, att Kungl. Majit måtte hos styrelsen
för aktiebolaget Radiotjänst hemställa därom, att radion i större omfattning
än vad nu skedde måtte medverka i propagandan för anskaffning och läsningav
värdefull litteratur.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, 1:154, icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Motionärerna lia yrkat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte begära, att Kungl. Majit hos styrelsen för
AB Radiotjänst skall hemställa, att radion i större omfattning än vad som nu
sker måtte medverka i propagandan för anskaffning och läsning av värdefull
litteratur.

Motionen leder sitt ursprung från en bokkonferens som hölls i fjol höst
på Godtemplargården Tollare, varvid flera av våra hildin n gs organ i sa tioner
vörö representerade. Man gjorde därvid följande uttalande: »Konferensen uttalade
som sin önskan, att radion i större utsträckning än sorn nu förekommer
upplåtes för bokpropaganda. Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas
de prisbilliga böcker, som numera föras i marknaden av skilda förlag, samt den
klassiska litteraturen.»

Utskottet har avstyrkt motionen oell därvid stött sig på ett digert yttrande
av AB Radiotjänst, som påpekar, hur mycket radion redan har gjort på detta
område, framför allt genom sina litteraturkrönikor. Motionärerna lia vid motionens
avfattande ingalunda varit blinda för att åtskilligt redan har uträttats
härvidlag. I motionens motivering lia vi ju också omnämnt bl. a. litteraturkrönikorna
i radio. Yi äro således inte fullt så gammalmodiga som en eftermiddagstidning
här i Stockholm i går ville göra gällande.

Jag vet inte, örn utskottet har infordrat yttranden i ärendet från annat håll
än Radiotjänst. Jag har mig bekant, att motsvarande tillfälliga utskott i
andra kammaren, som behandlat en likalydande motion som väckts i andra
kammaren, har infordrat yttrande av Sveriges författareförening, vars yttrande
för övrigt är undertecknat av en aktad ledamot av denna kammare, och av
Svenska bokförläggareföreningen. Båda dessa organisationer ställa sig principiellt
välvilliga till motionen och framhålla, att vad som kan göras på detta
område även bör göras. Vad speciellt gäller de litteraturkrönikor i radion, som
Radiotjänst har räknat sig till godo, påpekar Bokförläggareföreningen i sitt
yttrande, att dessa krönikor ofta äro både långa och tunga och dessutom vända
sig till en ganska exklusiv publik. Bokförläggareföreningen anser, att man
skulle kunna göra litteraturkrönikorna i radio kortare och mera aktuella och i
förväg reklamera för deni för att de skulle bli mer avlyssnade och komma till

Örn ökad
radiopropa
(landa för
värdefull
litteratur.

Onsdagen den 13 mars 1940. Nr 11. 83

Örn ökad radiopropaganda för värdefull litteratur. (Forte.)
större nytta. Det torde således finnas en hel del att göra inom ramen för vad
som är möjligt att åstadkomma.

I motionen framhålles, att »en målmedvetet ledd propaganda för anskaffning
och läsning av värdefull litteratur herde ingå i radions verksamhetsuppgift».
Detta är det centrala i motionen. Trots alt Radiotjänst åberopar, att
radion redan har åstadkommit en hel del, anse motionärerna, att man inte har
gjort allt som är möjligt. Radiotjänst förklarar, att man har gjort vad nian
kunnat inom ramen för den sändningstid, som står till radions förfogande,
vilket kanske i viss mån är riktigt. Men jag anser för min del — och det är
säkert många som lia ungefär samma inställning — att det finns en hel del
programpunkter i de nuvarande radioprogrammen som skulle kunna avkortas
till förmån för värdefullare inslag. Vissa kabarétillställningar t. ex. Ira säkerligen
inte varit av det värde, att de inte med fördel hade kunnat vara helt
borta ur programmen eller åtminstone gjorts betydligt kortare.

Jag är givetvis glad över rundradioutredningens förslag att införa dubbelprogram
i den svenska radion, varigenom man skulle få ökad sändningstid.
Även utskottet har påpekat de större möjligheter som då komma att uppstå.
Jag får faktiskt av såväl utskottets utlåtande som Radiotjänsts yttrande det
intrycket, att båda anse, att det vore önskvärt att det kunde göras mer i fråga
örn propagandan för värdefull litteratur. Jag hoppas också, att man skall få
möjlighet därtill när radion kanske ganska snart börjar sända dubbelprogram.
Redan dessförinnan borde emellertid Radiotjänst överväga, huruvida man inte
kunde tillmötesgå de synpunkter som motionärerna Ira anfört.

I det läge vari frågan befinner sig och med hänsyn till den långt framskridna
tiden på dagen avstår jag, herr talman, från att göra något yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att framföra ett
tack till herr Ivar Persson och bans medmotionärer för det initiativ, som dessa
riksdagsledamöter lia tagit till förmån för litteratur intres set och dess tillgodoseende.
Det är så sällan som man i den svenska riksdagen märker något intresse
för litteraturen, att jag måste sätta ett kors i valvet, när nu en sådan motion
som denna har framförts. Det gäller ju här närmast att söka fa till stand ökad
propaganda genom Radiotjänst. Svenska författareföreningen, som jag kai
aran att representera, har uttalat sitt varma instämmande i motionens syfte.

Av de samhällsmakter, enskilda institutioner och företag, vilka skulle kunna
stödja litteraturen, är det egentligen endast tva som göra detta pa ett meia
märkbart sätt, nämligen pressen och radion. Det är dessa två som vi ha att lita
till. Funnes inte deras medverkan, skulle det inte vara många sorn överhuvud
taget hade reda på den svenska litteraturen. Insatserna från annat håll äro
nämligen så små, att de knappast kunna räknas såsom verkliga insatser för
litteraturen. Vi vilja därför tacka Radiotjänst för dess stora och mångsidiga intresse
för litteraturen och dess initiativ i olika former. Vi skulle helt enkelt
begå en orättvisa, örn vi inte i detta sammanhang framförde ett tack till Radiotjänst.
Meni detta hindrar inte, att vi skulle kunna önska oss ännu större insatser
ifrån radions sida, örn det funnes tekniska möjligheter därtill. Vi hoppas
också, att när radion får ökade tekniska resurser genom de föreslagna nyanläggningarna,
införandet av dubbelprogram o. s. v., litteraturen skall erhålla ännu
större utrymme i radioprogrammen.

Vad skulle då Radiotjänst kunna göra utöver vad bolaget redan har gjort?
Som svar på den frågan vill jag påpeka några få saker. Man skulle t. ex.
kunna tänka sig litteraturdebatter i radio, vilka helt .säkert skulle komma att
stimulera läslusten betydligt. Man skulle kunna ge radiolyssnarna redogörelser
för idéströmningarna inom litteraturen, varigenom det värdefullaste av litte -

Nr 11.

Onsdagen den lo mars 194(1.

Örn ökad radiopropuyandu för värdefull litteratur. (Forts.)
ra turen skulle bli mera känt bland allmänheten. Man skulle vidare kunna anordna
programpunkter med litterära porträtt från olika tider. Det bär ju redan
förekommit en del sådana program, men dylika utsändningar skulle kunna
anordnas i större utsträckning än hittills, till förmån för det litterära intresset
bland allmänheten. Slutligen skulle man i radion kunna ha en programpunkt
•som jag skulle vilja kalla för »skaldernas budskap till människorna». Detta
är, herr talman, bara några få av de uppslag som skulle kunna förverkligas.
Jag skulle kunna räkna upp flera sådana initiativ, men för dagen räcker det
med vad jag redan anfört, i synnerhet som vi, det upprepar jag, äro mycket
tacksamma mot Radiotjänst för dess hittillsvarande insatser.

Utskottet påtalar även en annan fråga, som jag bara med några ord vill
beröra, nämligen de höga bokpriserna och deras orsaker. Denna fråga ligger
ju vid sidan om motionen, och utskottet omnämner den också bara i förbigående.
Utskottet rör emellertid här uppenbarligen vid en synnerligen viktig fråga.
Riksdagen har ett mycket stort intresse av att följa utvecklingen på detta område
och undersöka, örn det finns någon möjlighet att komma fram till en
bättre ordning. Utskottet har emellertid begått ett fel, som jag anser mig böra
påpeka, nämligen när utskottet generellt nämner de höga bokpriserna såsom en
orsak till den alltför ringa läslusten hos allmänheten. Det förekommer visserligen
mycket höga bokpriser särskilt under bokfloden vid jul och när det gäller
böcker som främst avses att användas som presentböcker. Men detta sammanhänger
med att svenska folket vårdar dyrbara böcker bättre än billiga. Folk
älskar dyra böcker, som innehålla bilder och lia en trevlig utstyrsel, i varje
fall örn man skall använda dem såsom gåvor vid julen eller andra högtidliga
tillfällen.

Det är emellertid oriktigt att påstå, att det bara förekommer dyra böcker.
Det finns tvärtom en oändlig rad av billiga, värdefulla bokserier, utgivna av
nästan samtliga förlag, men framför allt av bokförlag som stå de stora folkrörelserna
nära, och som säljas till mycket låga priser. Dessa böcker utgå i
stora, men inte tillräckligt stora upplagor, och varpå det beror, är svårt att
säga. Möjligen har Radiotjänst här en uppgift att fylla genom att inte glömma
dessa billiga bokserier, som innehålla både klassisk och modern litteratur. Om
dessa billiga serier genom radion finge ökad reklam, skulle allmänheten helt
säkert köpa dem i större utsträckning än vad som nu sker. Därigenom skulle
läslusten växa och folk få större behållning av sitt litteraturstudium.

Jag ber. herr talman, att ännu en gång få. tacka för det intresse, som genom
motionen har visats här i riksdagen för litteraturen och dess spridning. Jag
hoppas, att detta intresse också skall stå sig och ytterligare öka. Jag tror, att
motionen har varit av stor betydelse och att den kan komma att innebära ett
steg framåt när det gäller att öka läslusten hos vårt folk och bereda ökat utrymme
för litteraturen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Radiotjänst redovisar ju i det yttrande,
som har bifogats utskottets utlåtande, vad som från Radiotjänsts sida redan
är gjort på detta område. Av denna redogörelse framgår, att under år 1945
litteraturkrönikor hållits i genomsnitt en gång i månaden och att det är ett 70-tal böcker som på detta sätt lia recenserats. Under samma år utsändes inte
mindre än 453 uppläsningar, vilkas längd varierade mellan 10 och 30 minuter,
och dessutom anordnades 303 kortare lyrikuppläsningar under rubriken
»Dagens dikt». Den sammanlagda tid som åtgick för uppläsningarna var 187
timmar och 18 minuter, eller 4,6 % av hela utsändningstiden. Jag har här en
stor förteckning över allt detta. Vi ansågo emellertid inom utskottet att det
skulle bli alltför digert att trycka hela denna lunta, och vi inskränkte oss där -

Onsdagen den 13 mars 1940.

Nr 11.

Örn ökad radiopropaganda för värdefull litteratur. (Forts?.)
för till att i utlåtandet endast taga med själva yttrandet från Radiotjänst, vilket
är ett sammandrag av de olika bilagor som bifogats yttrandet. Örn någon
är intresserad av att taga del av liela denna lunta, så kan lian göra det uppe i
utskottslokalen, där den är tillgänglig.

Nu kan man ju fråga sig varför Radiotjänst inte bär gjort ännu mer — det
förefaller ju som örn motionärerna anse att man borde ha gjort ännu mer.
Emellertid är det uppenbart, att Radiotjänst har rätt svårt att tillfredsställa
alla önskemål när det gäller programmet. Det föreligger många olika önskningar,
och jag förstår att Radiotjänst har svårt att få tiden att räcka till.

Av Radiotjänsts yttrande framgår emellertid att det, när det en gång blir
dubbelprogram, skall kunna bli betydligt ökat utrymme för ännu mer propagerande
för den värdefulla litteraturen.

Motionären frågade om vi inte hade infordrat yttrande från någon annan
institution än Radiotjänst. Det ha vi inte gjort, ty i motionen yrkas det ju »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära, att Kungl. Majit hos
styrelsen för AB Radiotjänst hemställer därom, att radion i större omfattning
än vad nu sker måtte medverka i propagandan för anskaffning och läsning av
värdefull litteratur». Vi ansågo därför att Radiotjänst ensamt kunde yttra sig
örn huruvida tiden medgav ytterligare propaganda för den värdefulla litteraturen.
Vi ha tagit del av de yttranden, som av andra kammarens utskott infordrats
från författarföreningen och bokförläggarna. Vi förstodo på förhand
att dessa båda sammanslutningar skulle varmt tillstyrka motionen. Utskottet
är lika varmt intresserat av den här saken som författarföreningen, bokförläggarna
och motionärerna, men vi ha böjt oss för Radiotjänsts uttalande att tiden
inte räcker till för mera program av ifrågavarande slag. Därför vilja vi inte
att riksdagen ålägger Radiotjänst att offra mera av sin dyrbara tid på detta.

Det är därför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion örn en översyn av riksheraldikerämbetets
former för organisation och finansiering, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedaunämnda motioner:

nr 261, av herr Sten, m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 262, av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen
samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

nr 263, av herr IS asgård m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag; -

Nr 11.

Onsdagen den 13 mars 1940.

Interpellation
om skärpt
lagstiftning
mot rattfylleri.

nr 264, av herr Persson, Ivar, m. fl., i anledning av Kungl. M(aj:ts proposition
angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.; samt

nr 265, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Herr Sehlyter erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag anhåller
att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa en
interpellation angående skärpta åtgärder för bekämpandet av rattfylleriet.

Det anses allmänt att fram i maj trafiksäkerheten å vägarna kommer att
allvarligt hotas från rattfylleristernas sida, örn icke särskilda åtgärder vidtagas
häremot. Justitieministern har i ett uttalande till tidskriften Motor varmt
rekommenderat propaganda för helnykterhet vid bilkörning. Enligt min mening
bör man icke rygga tillbaka för att främja detta önskemål genom lagstiftningsåtgärd.
Det gäller att utrota föreställningen att man har lov att före
bilkörning dricka sprit, bara man inte därav blir »påverkad». För närvarande
är straffet för rattfylleri så reglerat, att den som vid förande av motorfordon
varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke på betryggande
sätt kunnat föra fordonet, faller under en strängare straffskala med
fängelse som normalstraff, därvid en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille
eller däröver presumeras styrka dylik påverkan, medan den som har en
alkoholkoncentration av 0,8—1,5 promille straffas med dagsböter, minst 10,
eller fängelse. Den senare lindrigare formen för rattfylleri, som närmast har
karaktär av en polisförseelse, straffas på grund av den allmänfara som ligger
i att personer sätta sig vid ratten efter även en ringare spritkonsumtion.
Första lagutskottet hade i det sista fallet velat gå ett steg längre och sätta den
undre gränsen för alkoholkoncentrationen i blodet vid 0,5 promille. En nu företagen
skärpning av nykterhetskravet synes icke kunna stanna härvid. Enligt
min mening är ^tiden nu mogen för att lagfästa det av justitieministern framförda
kravet på helnykterhet vid ratten, exempelvis på det sätt att det blir
straffbart att föra bil inom viss tid efter varje spritkonsumtion, ägnad att lämna
efter sig någon alkoholkoncentration i blodet. Förebild till ett dylikt förbud
mot spritkonsumtion viss tid före bilkörning kan hämtas från norsk lagstiftning.
Den sålunda ifrågasatta begränsningen i friheten att dricka sprit före
bilkörning synes fullt uppvägas av samhälleliga hänsyn till trafiksäkerheten.
På grund av vad nu sagts ber jag att till justitieministern få rikta denna interpellation: Har

herr statsrådet för avsikt att för riksdagen inom den allra närmaste
tiden framlägga förslag örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.12 eftermiddagen.

In fidem
Lode Wistrand.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461313