1946. Första kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1946:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 9.

Lördagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr andre vice talmannen yttrade: Återigen är ett sorgebudskap att anteckna
till kammarens protokoll. Ledamoten av denna kammare Helge Bäcklund
har den 20 februari avlidit. Med honom bortgår en av kammarens till
riksdagsåren äldsta ledamöter. Han inträdde i andra kammaren 1915 och har
sedan i en följd tillhört riksdagen. År 1936 blev han ledamot av denna kammare.

Under de senare åren har hans kraft delvis försvagats av sjukdom, men under
sin hälsas dagar ingrep han i arbetet med en kraft och en arbetslust, som
väckte allmän uppmärksamhet och beundran. Såväl i bankoutskottets som i
statsutskottets historia har han inskrivit sitt namn på en framskjuten och hedrad
plats. I sin hembygd, Falköping och Västergötland, har han under mångå
år varit verksam på ledande poster och efterlämnar där ett tomrum som blir
svårt att fylla.

Vi sörja den bortgångne vännen och minnas med saknad hans liv och hans
verksamhet i riksdagen. Grundtonen i hans personlighet var allvar och arbetsamhet,
men bakom den sträva ytan bodde en glad själ och ett varmt hjärta.
Han var en stridens man, men han stridde för mera ljus och mera värme i
denna mörka värld.

Vi lysa frid över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Härefter upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse: Helge

Bäcklund, född 25 augusti 1881, yrke riksdagsman, boende Falköping,
förs. Falköping, har enligt vad jag själv känner avlidit på länslasarettet
i Falköping 20 februari 1946 kl. 4.30, och enligt min uppfattning var huvuddödsorsaken
Haemorrhagia cerebri, nomenkl. nr 2600, bidragande dödsorsak
diabetes mellitus.

Falköping 21 februari 1946.

Sam Pettersson,

lasarettsläkare.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 76, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet
m. m.;

nr 77, angående anslag för budgetåret 1946/47 till småskoleseminarierna;
Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 9. 1

Nr 9.

lördagen den 23 februari 1946.

nr 79, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;
nr 80, angående arméns ingenjörpersonal; samt
nr 81, angående bestridande av vissa haverikostnader.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av medsända läkarintyg får undertecknad härmed anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet till och med den 1 mars detta år.

Stockholm den 21 februari 1946.

Nils Olsson

i RSdningsberg.

Att riksdagsman Nils Olsson, född 5 augusti 1873, som vårdas å Serafimerlasarettets
kirurgiska klinik fr. o. m. 16 februari 1946 och fortfarande under
diagnos: commotio cerebri ~b fractur. os. frontal. et os. zygomatic, bilat, är i
behov av fortsatt vård å sjukhus och under denna tid är oförmögen till arbete.
intygas.

Stockholm, Serafimerlasarettet den 21 februari 1946.

Uno Rentzhog,

. . . leg- läkare.

Deri begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1946/47; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för skepparen
G. H. S. Nilsson i Påskallavik från viss skadeståndsskyldighet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

Lördagen den 23 februari 1946.

Nr 9.

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänknings skatt å spritdrycker;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande!! för
Kungl. Majit att besluta i fråga örn vissa postavgifter;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj'':ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj'':ts propositioner:
nr 78, angående befrielse för Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;
och

nr 83, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 67,
angående anslag till om- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens
verkstadsavdelning.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, med förslag till familjebidragsförordning.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 69, 76—81 och 83.

Herr Åman erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Riksdagens
år 1942 församlade revisorer berörde i sin berättelse bl. a. vissa synpunkter rörande
önskvärdheten av inrättandet av en särskild lönedomstol. Revisorerna
ansågo, att kammarrättens befogenheter beträffande löne- och pensionsärenden
ävensom vissa av regeringsrättens motsvarande uppgifter borde övertagas av
en särskild lönedomstol. över revisorernas framställning angåvos yttranden av
kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna lönenämnden. Kammarrätten
ställde sig avvisande till förslaget. De övriga myndigheterna, riksräkenskapsverket
och allmänna lönenämnden, tillstyrkte däremot att frågan örn inrättandet
av en särskild lönedomstol gjordes till föremål för utredning. I enlighet
med statsutskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit den 28 juni 1943, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
lämpligheten av att inrätta en särskild lönedomstol. Riksdagens skrivelse
har emellertid icke ännu föranlett någon åtgärd från Kungl. Majits sida.

Det har från olika håll anförts, att den nuvarande ordningen för prövning
av tvister örn statstjänstemannens och vissa kommunalt anställdas avlönings -

Interpellation
ang. inrättande
av en
särskild lönedomstol.

Nr 9.

Lördagen den 23 februari 1946.

Interpellation
om fortsatt
stöd, åt intressekassor

vid statliga
verk.

Interpellation ang. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)
förmåner icke är tillfredsställande. Det kan nu dröja flera år innan en viss
tolkningsfråga beträffande en avlöningsförfattning blir slutligt avgjord av
kammarrätten. Detta innebär, att en tjänsteman kan få vänta lika lång tid på
att erhålla en förmån, som av myndighet nekats honom, men som slutligen kammarrätten
förklarar honom berättigad till. I ett annat fall kan tjänsteman, som
efter tvistens avgörande icke vidare äger uppbära viss förmån som han dittills
erhållit, bliva skyldig att återbetala löneförmåner, som uppburits under
flera års tid. Det är givet att en sådan skyldighet stundom kan innebära mycket
stora olägenheter för vederbörande tjänsteman, överhuvud taget medför
den nuvarande ordningen att ovisshet under lång tid kan råda örn ett stadgandes
rätta innebörd. Härav följa olägenheter för såväl tjänstemännen som de
statliga myndigheterna. Vid en utredning angående lämpligheten att inrätta en
särskild lönedomstol uppkomma säkerligen flera i vissa fall ganska invecklade
problem. Hit höra exempelvis frågor örn de allmänna domstolarnas ställning
och frågan örn i vilken utsträckning tvister rörande kommunalt anställdas löneförmåner
skola behandlas av den ifrågasatta lönedomstolen. I detta sammanhang
torde även det i anmärkningsmålen grundläggande s. k. redogöraransvaret
och dess betydelse böra närmare undersökas. Det synes dock ur alla synpunkter
vara önskvärt och av behovet påkallat, att en utredning av hela denna
fråga snarast kommer till stånd.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande frågor
:

1) Har herr statsrådet för avsikt att inom en snar framtid låta verkställa
den av riksdagen begärda utredningen angående lämpligheten av att inrätta
en särskild lönedomstol?

2) örn frågan under 1) besvaras nekande har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga andra åtgärder för att råda bot på de olägenheter, som äro förenade
med den nuvarande instansordningen m. m. vid tvister örn avlöningsförmåner
till statens tjänstemän m. fl.?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Sjödahl som yttrade: Herr talman!
På en del platser inom landet ha för de statliga verkens personal bildats intressekassor.
De ha på sistone ofta erkänts som skatteförmedlingskassor.

Uti Göteborg finnas sådana i vart fall för postverkets, tullverkets och telegrafverkets
personal, och dessa räkna nu respektive 32, 20 och 3 verksamhetsår.
Deras verksamhet är mycket omfattande. Utom inbetalning av skatter förmedla
de erläggandet av försäkringspremier av skilda slag, avgifter till sjukoch
begravningskassor, amorteringar och räntor för egnahemslån, bosättningslån
och banklån, föreningsavgifter, betalning av gas-, ljus- och telefonräkningar,
tandvårdsavgifter, avbetalning vid köp av möbler, kläder och skor, hyror
m. m. Vissa kassor ha därvid en mera omfattande verksamhet än andra. Emellanåt
verka de också som sparkassor för semestern eller julinköpen.

Kassorna skötas av sina egna styrelser eller förtroendemän, och de olika
verken göra på anmodan av kassorna avdrag å lönen i för varje medlem erforderlig
utsträckning, varefter beloppet insättes å kassornas postgirokonto eller
lyftes direkt av kassan. Verkens medverkan synes i allmänhet ske utan kostnad
för kassorna.

Enligt uppgift från personalen vid ett av de ovannämnda företagen skulle
detta företag vara obenäget att lämna fortsatt medverkan, sedan med nästa års

Lördagen den 23 februari 1946.

Nr 9.

Interpellation om fortsatt stöd åt intressekassor vid statliga verk. (Forts.)
början skatteförmedlingen genom kassorna upphör. En viss oro har därigenom
uppkommit även bland de övriga kassornas medlemmar. Det är att hoppas,
att denna oro inte är befogad och att fortsatt medverkan från de lokala verkledningarnas
sida kan påräknas. Men i så fall bör en eventuell missuppfattning
av läget rättas till skyndsamt, så att de lokala intressekassoma kunna planera
sin fortsatta verksamhet. Att denna är av utomordentlig betydelse och av stort
gagn för kassornas medlemmar torde vara obestridligt, liksom att den förtjänar
allt stöd av de offentliga verkens lokala och centrala ledning.

Jag vill därför anhålla örn första kammarens benägna tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få rikta följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att de vid de statliga verken befintliga lokala
intressekassorna — även efter upphörandet av deras skatteförmedlingsverksamhet
— kunna påräkna stöd av de lokala verksmyndigheterna genom att erforderliga
avdrag å lön verkställas på kassans anmodan samt att detta fullgöres
utan kostnad för kassorna?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckt motion; och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till tillfälligt lönetillägg;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i centrala uppbördsnämndens
sammansättning; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 juni
1942 (nr 584);

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av väckt motion örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal
och arbetsdomstol;

nr 5, i anledning av väckt motion örn beredande av rätt för innehavare av
offentliga förtroendeuppdrag till ersättning för olycksfall i arbete; och

nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring av 6 kap. 18 § 1 mom.
vägtrafikstadgan;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner; och

Nr 9.

Tisdagen den 26 februari 1946:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin jämte i ämnet väckta motioner;
samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
vackt motion örn viss ändring av § 12 mom. 2 i första kammarens ordningsstadga.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 26 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn ledighet
från riksdagsgöromålen under i intyget angiven tid.

Länslasarettet i Norrtälje den 25 februari 1945.

Gunnar Lodenius.

Härmed intygas, att riksdagsman Gunnar Lodenius från Penningby på
grund av hjärtsjukdom (angina pectoris) är oförmögen till arbete under tiden
25 februari t. o. m. den 10 mars 1946. : :

Norrtälje den 25 februari 1946.

Nils Ahlberg,

överläkare å med. avd.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller undertecknad vördsamt örn ledighet
från riksdagsarbetet under den tid, som intyget utvisar.

Karlstad den 25 februari 1946.

John Sandén.

Att riksdagsman John Sandén lider av lumbago-ischias och är konvalescent
efter en bronchopneumoni och att han är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under mars månad 1946, intygas härmed.

Centrallasarettet, Karlstad den 24 februari 1946.

John Svensson,
lasarettsläkare.

De begärda ledigheterna beviljades. , ’

Tisdagen den 26 februari 1946.

Nr 9.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 24, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 14 juni 1928
(nr 196) örn galthesiktningstvång.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens första kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens första kammare Axel Samuel
(Sam) Emanuel Larsson, som den 17 mars 1944 utsetts till fullmäktig i riksgäldskontoret
för valperioden 1944—1947, avlidit den 24 december 1945, få
fullmäktige härigenom hemställa, att val av fullmäktig för återstående delen
av sagda valperiod efter herr Larsson måtte jämlikt § 71 riksdagsordningen
verkställas.

Stockholm den 21 februari 1946.

Å fullmäktiges vägnar:
Anders Örne.

John Hägglund.

På gjord proposition beslöt kammaren, att val av en fullmäktig i riksgäldskontoret
efter herr Sam Larsson skulle i föreskriven ordning anställas.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293).

Eöredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 76, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet
m. m.;

nr 77, angående anslag för budgetåret 1946/47 till småskoleseminarierna;
samt

nr 78, angående befrielse för Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
79, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939
(nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 80, angående arméns ingenjörpersonal;
nr 81, angående bestridande av vissa haverikostnader; samt
nr 83, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 28—30, bevillningsutskottets
betänkande^ nr 9—11, andra lagutskottets utlåtanden nr 1, 2
och 4—6, jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 4 samt första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Ang. uttagningen
av s. k
massaved för
bränsleändamål.

Herr Arrhén väckte en motion, nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 82, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet;
nr 85, angående kapitalinvestering i värnpliktslånefonden för budgetåret
1946/47; samt

_ nr 86, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln.

Herr statsrådet Ericsson, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Gillströms interpellation angående uttagningen
av s. k. massaved för bränsleändamål, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Gillström till mig ställt följande
frågor:

1) Har statsrådet observerat de allvarliga verkningar, som ett fortsatt uttag
av s. k. massaved för bränsleändamål måste komma att få för det av denna råvara
beroende näringslivet inom mellersta Norrlands underskottsområde?

2) Kunna dessa verkningar icke anses ur rikets synpunkt vådligare än de
som uppkomma, örn varmvattenförbudet under nu rådande förhållanden på
bränslemarknaden strängt upprätthålles?

3) Är statsrådet beredd att undersöka, örn inte de absolut ofrånkomliga uttagen
av massaved för bränsleändamål i första hand böra ske inom de landsdelar,
där enligt riksskogstaxeringens resultat virkesförråden äro större än den därav
beroende industrien behöver?

På den första frågan vill jag svara, att jag helt naturligt är väl medveten örn
önskvärdheten av att så långt; möjligt undvika att massaved tages i anspråk för
bränsleändamål. Detta med hänsyn icke blott till massaindustriens under nuvarande
förhållanden stora behov av råvara utan även till bränsleförbrukarnas
intresse av att undvika fördyringar av bränslekostnaderna. Vid planläggandet
av vedavverkningen under de olika avverkningsåren under kriget har det emellertid
ansetts lämpligt att en del av den för bränsleändamål avsedda veden avverkades
i form av massaved. Härigenom vann man, att denna ved, för den
händelse kriget toge slut och bränsleläget förbättrades, kunde användas av
massaindustrien. Man minskade på så sätt statens förlustrisker för brännveden
samtidigt som man ökade massaindustriens möjligheter att efter krigets slut

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Äng. uttagningen av s. k. massaved för bränsleändamål. (Forts.)
återupptaga driften i full utsträckning. Genom att skogsägarna fingo möjlighet
att fullgöra en del av avverkningsskyldigheten för brännved i form av massaved,
gjorde man det även lättare för skogsägare med otillräcklig vedskogstillgång
att efterkomma avverkningsåläggandena utan att behöva hugga upp
värdefullare sortiment. Dessa riktlinjer ha angivits i de propositioner rörande
bränsleförsörjningen som framlagts för riksdagen och ha även godkänts av

För att få fram ökade tillgångar på massaved gjordes dessutom lagen örn avverkningsskyldighet
tillämplig på sådan ved från och med avverkningsåret 1942/
43. Med stöd härav har från och med sagda avverkningsar särskild avverkningsskyldighet
för massaved föreskrivits, med undantag för senare hälften av avverkningsåret
1943/44. Från och med den 1 januari i år har avverkmngsskyldighet
för massaved föreskrivits endast inom de 17 södra länen. De ansträngningar,
som vidtagits från statens sida för att skaffa arbetskraft till skogarna,
ha även bidragit till att öka massavedsavverkningarna. Genom dessa olika åtgärder
lyckades man så småningom få till stånd ett avsevärt lager av massaved.
Den 1 juli 1944 uppgick detta till 26,6 miljoner m3 (travat mått) och den
1 juli 1945 till 25 miljoner m3. Till jämförelse kan nämnas, att lagren den 1 juli
1940, alltså några månader efter avspärrningen, utgjorde allenast 20,2 miljoner
m3. Förbrukningen av massaved var före kriget normalt ungefär 17 miljoner
m3 örn året. Under femårsperioden 1940—44 utgjorde förbrukningen för industriändamål
och för export i genomsnitt 12 miljoner m3 örn året.

Av praktiska skäl ansågs det lämpligt att lata massaindustrien uppköpa även
den massaved som, enligt vad nyss sagts, i första hand var avsedd att användas
såsom bränsle, men genom överenskommelser med industrien förbehöll sig bränslekommissionen
rätt att uttaga dessa kvantiteter för bränsleändamal. Dessa uttag
ha emellertid varit förhållandevis små och icke uppgått till de kvantiteter
som vid planläggningen av de olika årens bränsleavverkningar beräknades behöva
tagas i anspråk såsom bränsle. Sålunda utgjorde uttagen under bränsleåren
1942/43, 1943/44 och 1944/45 resp. 1,6, 1,7 och 3,7 miljoner m3. För bränsleåret
1945/46 beräknade man under förra våren, då försörjningsutsikterna tedde
sig som mörkast, att bortåt 7 miljoner m3 .skulle behöva användas. Kommissionen
har emellertid hittills icke behövt taga i anspråk mer än ca 2,7 miljoner
m3. Dessa sistnämnda uttag lia skett för att tillgodose trängande behov av
omedelbara leveranser under andra halvåret 1945. Sa snart tillräckliga kvantiteter
brännved hunnit framköras i höstas, upphörde leveranserna av massaved
till de handelsreglerade orterna. Det må i detta sammanhang erinras örn att
särskilda åtgärder vidtogos för att påskynda denna framkörning, genom att tiden
för erhållande av arbetspremie för körningsarbeten utsträcktes_ till den 1
december 1945. Uttagande av massaved kunde även minskas därigenom att
massaindustrierna, huvudsakligen i Norrland, lämnades möjlighet att i stället
för massaveden leverera kastved och flottningsbrännved, vilken möjlighet företagen
i stor utsträckning utnyttjade. Sedan senare hälften av föregående kalenderår
ha några dispositioner av massaved på grundval av kommissionens avtalsenliga
rätt i förhållande lill massaindustrien icke företagits, med undantag
av vissa leveranser till statens järnvägar i södra och mellersta delarna av landet.
Om och i vilken utsträckning kommissionen nödgas påfordra ytterligare
uttag beror på storleken av den blivande importen av fossila bränslen.

Leveranserna av massaved för bränsleändamål skedde ända fram till början
av år 1945 i samförstånd med industriföretagen och på frivillighetens väg.
Under krigsåren, då driften inom massaindustrien var inskränkt, hade företagen
intresse av att i viss utsträckning omsätta sina lager av massaved för att på sa
sätt undvika lagringsskador och ränteförluster. Frivilliga utbud av massaved

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. tillagning en av s. k. massaved för bränsleändamål. (Forts.)
lia därför skett i stor omfattning både för export och för bränsleändamål. Under
våren 1944, då produktionen av massaved översteg efterfrågan, nödgades
kommissionen enligt ingångna överenskommelser övertaga större kvantiteter
massaved än som utan särskilda åtgärder kunde placeras för bränsleändamål.

I fråga örn krigsårens inverkan på de sammanlagda massavedstillgångarna
inom landet torde man kunna säga, att det ökade behovet av ved för bränsleändamål
icke minskat de framtida råvarutillgångarna, snarare tvärtom. Det
sammanlagda virkesuttaget under krigsåren har, med undantag för rekordavverkningsåret
1942/43, icke varit .större än före kriget. Det är blott proportionerna
mellan de olika sortimenten, som förändrats. Medan avverkningen av
massaved och props under 1937 uppgick till 42 % av de totala avverkningarna,
utgjorde den under krigsåren i genomsnitt endast 20 %. Även örn det förekommit,
att virke, som i vanliga fall bort användas såsom massaved, huggits upp till
kastved — vilket dock motverkats av att skogsägarna i stor utsträckning fått
inräkna massaved i produktionsplikten — borde alltså tillgången på för massaved
lämplig skog ha ökat under kriget. Härtill kommer att de omfattande
brännvedshuggningar som ägt rum sedan 1939 i mycket hög grad inneburit
ur skogsvårdssynpunkt nyttiga gallringar, som säkerligen på lång sikt komma
att främja våra skogars möjligheter att ge en bättre och snabbare avkastning av
olika gagnvirkessortiment än tidigare. En annan sak är, att våra skogars nuvarande
tillstånd och avkastningsförmåga icke för längre tid medge ett uttag
av massaved, som motsvarar ett fullt utnyttjande av massaindustriens hela kapacitet.

Vad sedan beträffar varmvattnets inverkan på massavedstillgångarna, synes
interpellanten mena, att de nu medgivna varmvattensperioderna oavsett
vilket slag av bränsle som tilldelas för varmvattnet, innebära en onödig minskning
av våra sammanlagda bränsletillgångar, vilken i sista hand kan behöva
ersättas genom uttag av massaved.

Jag vill då först framhålla, att målet för bränsleförsörjningen under kristiden
har varit att så långt möjligt tillgodose alla legitima bränslebehov genom
att ersätta den uteblivna importen av fossila bränslen med ersättningsbränslen,
framförallt ved. Denna målsättning är ganska naturlig i ett land
som vårt med dess stora skogstillgångar. Att varmvattnet i viss mån fått en
särställning beror ej på att detta ansetts vara ett behov, som man till skillnad
från andra ej behöver taga någon hänsyn till. Det torde tvärtom förhålla sig
så, att varmvattnet är ett viktigt hjälpmedel i hushållsarbetet, som medför
avsevärd lättnad och tidsbesparing för husmödrarna. Särskilt för familjer, som
ha barn och befinna sig i små omständigheter, innebär avsaknaden av varmvatten
en betydande ökning av husmoderns arbetsbörda. Framför allt gäller
detta hushåll med gasspisar och då speciellt i städer med gasransonering.

Medan en inskränkning av bränsleförbrukningen för uppvärmning i viss
utsträckning kunde ske genom blott och bart en minskning av tilldelningen,
ansågs denna utväg ej tillräcklig för varmvattenbränslet. På grund av hyreskontraktens
bestämmelser är hyresvärden i allmänhet skyldig att tillhandahålla
varmvatten. Örn hyresvärden på grund av minskad tilldelning vore
tvungen att själv ransonera varmvattentilldelningen, kunde detta befaras i
mångå fall komma att medföra slitningar och tvister med hyresgästerna. Det
ansågs därför lämpligt att genom särskilda föreskrifter reglera användningen
av varmvatten för att på så sätt ernå den erforderliga bränslebesparingen.
Bestämmelserna gälla emellertid icke fastigheter med endast ett hushåll.

Behovet av bränsle för varmvatten anses motsvara ca 18 000 ton stenkol
eller 115 000 m3 ved i månaden. I förhållande till landets sammanlagda bränslebehov,
bortåt 1 miljon ton stenkol eller 6,5 miljoner m3 ved i månaden, är

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ang. uttagningen av s. k. massaved för bränsleändamål. (Forts.)
delina kvantitet i och för sig ej särskilt avskräckande. Emellertid falla omkring
75 % av behovet på Stockholm, Göteborg och Malmö. I vilken utsträckning
varmvatten'' kan tillhandahållas är därför i nuvarande läge till största
delen beroende av transportmöjligheterna. Under de gångna krisåren bär varmvatten
medgivits vid skilda tillfällen under olika långa perioder. Under 1943/
44 var varmvatten tillåtet under tiden 1 oktober—30 april. För 1944/45 hade
även en lika lång period avsetts. På grund av de särskilda transportsvårigheter,
som inträdde i början av år 1945, nödgades man återinföra förbudet, trots att
en gasransonering härigenom blev oundviklig. En varmvattenstilldelning lämnades
dock i anslutning till påskhelgen. Under innevarande bränsleår har
varmvattnet hittills frigivits för perioderna 17 december—7 januari och 18
februari—3 mars. Det bränsle, som åtgått för dessa perioder, har till ca 15 %
bestått av ved och återstoden av koks, träkol och stjärnbriketter. För närvavarande
finnas inom landet vissa överskottslager av gengaskol, som enligt uppgift
icke lämpligen kunna användas såsom järnbrukskol. I blandning med
annat bränsle kunna de emellertid användas i varmvattenspannor. I vad mån
dessa lager kunna göras tillgängliga beror emellertid även det på transportsituationen.

Då det gäller att bedöma möjligheten att ytterligare tillhandahålla varmvatten
under bränsleåret bör ihågkommas, att den nuvarande bränsleplanen
för hushållens del innebär en kraftig nedskärning av tilldelningen av fasta
bränslen. Sedan bränsleplanen fastställdes, har emellertid en viss förbättring
i situationen inträtt som gjort det möjligt att öka bränsletilldelningen till en
del förbrukare, i första hand industrier. Dessutom har övergången till oljeeldning
för en del fastigheter medfört en icke oväsentlig besparing för de fasta
hushållsbränslena. Det synes därför vara skäligt att även de hushåll som elda
med fasta bränslen på något sätt bliva delaktiga i dessa förbättringar.

Vad den sista frågan beträffar så har i fråga örn uttagen av massaved
för bränsleändamål en skillnad gjorts mellan överskotts- och underskottsområden.
Inom de 17 södra länen, där råvarutillgångarna i förhållande till den
där befintliga industriens behov äro större än inom mellersta Norrland, har
tidigare i överenskommelserna med massavedsuppköparna intagits en skyldighet
att avstå upp till 50 % av massaveden till bränslekommissionen, medan
motsvarande siffra inom de 7 nordligare länen varit 25 %. Sedan det numera
framträtt behov av att få fram props inom de södra delarna av landet har
även där bränslekommissionens rätt till uttag satts till 25 %, men å andra
sidan ha inga inköpstillstånd för props meddelats inom de nordligaste delarna
av landet. Att ytterligare tillgodose det i interpellationen framförda önskemålet
torde stöta på praktiska svårigheter.

Herr Gillström: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för att han så snabbt och uttömmande besvarat mina frågor. Jag
är särskilt tacksam för att han i sitt svar lämnat en redogörelse för vilka kvantiteter
av gagnvirket, som under krigsåren gått i värmepannorna, en sammanställning,
som — såvitt jag kunnat observera — inte tidigare stått att få. Svarets
innehåll är emellertid utifrån de intressen, jag anser mig företräda, inte i
alla avseenden tillfredsställande.

Den första frågan har inte ställts på grund av någon tveksamhet i fråga örn
statsrådets personliga önskan att så långt möjligt bevara massaveden för sitt
egentliga ändamål som råvara för en av våra betydelsefullaste exportindustrier.
Rättvisan kräver också det erkännandet, att även de verkställande organen på
bränsleförsörjningens område utan tvivel hyst samma önskan. Så länge kriget
pågick och avspärrningen av exportvägarna hindrade en någorlunda normal

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. uttagningen av s. k. massaved för bränsleändamål. (Forts.)
drift inom cellulosaindustrien, uppstod, som statsrådet visat, ett naturligt överskott
i de framdrivna råvarutillgångarna, ett överflöd, som industrien, med hänsyn
till riskerna för kvalitetsförsämring och ur likviditetssynpunkter, torde ha
varit ganska villig att avstå för bränsleändamål. Men det mest anmärkningsvärda
— och ledsamma — är inte i första hand att stora mängder gagnvirke
under denna tid blev bränsle. Betydligt mer oroande är, att uttagen av massaved
för bränsleändamål tenderat att öka, sedan export-möjligheterna öppnats
och industriens benägenhet att avstå massaved minskat. Detta synes även framgå
av den av statsrådet lämnade redogörelsen. Ändock har statsrådet försäkrat,
att man icke ens tagit ut de 25 procenten av årsvirkesfångsten, en försäkran
som jag med tillfredsställelse noterar vid sidan av från annat håll mottagna
uppgifter, att de massavedslevererande trävarubolagen inte känna till
någon avprutning alls på statsmakternas anspråk.

För den som inte har möjlighet bedöma storleken av de i statsrådets svar
anförda siffrorna kan det vara av intresse att sammanställa ett par av dessa
siffror. Det framgår av svaret, att landets hela cellulosaindustri under perioden
1940—44 för industriändamål förbrukat 12 miljoner kubikmeter årligen
och att den normala förbrukningen före kriget årligen var cirka 17 miljoner
kubikmeter. Med dessa kvantiteter kan jämföras statsrådets uppgift, att bränslemyndigheterna
i ett särskilt kritiskt skede våren 1945 beräknade ett uttag
av massaved för bränsleändamål örn 7 miljoner kubikmeter, d. v. s. en mycket
betydande del av hela den årliga gagnvirkesfångsten i våra skogar. Nu behövdes
dessbättre inte detta väldiga uttag, kanske mycket tack vare riksdagens
eget initiativ att premiera de vana skogsarbetarnas insatser under fjolåret.
Man har hittills kunnat nöja sig med 2,7 miljoner kubikmeter. Men även
detta är en mycket kännbar åderlåtning av de tyvärr alltför knappa tillgångarna
och det är inte obekant att bränslekommissionen nyligen —■ egendomligt
nog nästan samtidigt med varmvattnets frigivande — gjort undersökningar
örn vilka virkeskvantiteter, som finnas tillgängliga för flottning söderut
vid första öppet vatten. Detta kan inte vara statsrådet obekant.

Det aktuella försörjningsläget i fråga örn råvaror för cellulosaindustrien är
givetvis viktigt nog i och för sig. I min interpellation har jag emellertid framförallt
velat fästa uppmärksamheten på de framtida försörjningsutsikterna
för stora delar av Norrland, så som dessa utsikter te sig inför den numera konstaterade
sammankrympningen av råvarubasen för den norrländska trävaruindustrien.
Jag nödgas beklaga, att statsrådet icke funnit anledning att åberopa
även detta skäl bland de argument, lian anför för sin önskan att undvika
massavedens användande som bränsle. Detta skäl synes i varje fall mig långt
betydelsefullare än det höga priset på massaveden. Vad jag anfört därom i
min interpellation torde nämligen i allt sitt allvar stå fast, nämligen att råvarubasen
för stora delar av den norrländska trävaruindustrien numera är otillräcklig
och att varje uttag av massaved för bränsleändamål innebär en oundviklig
minskning av denna industris redan starkt begränsade driftsmöjligheter
i framtiden. Örn statsrådets förmodan är riktig, att de minskade gagnvirkesdrivningarna
i norrländska skogar under krigsåren i samverkan med gallringen
ökat tillgången på för massaved lämplig skog, så vore detta enbart glädjande.
Betydelsen av en dylik återhämtning synes dock inte böra överskattas. Den förefaller
rätt liten redan med hänsyn till statsrådets egna siffror örn avverkningarnas
omfattning under krigsåren, och den är säkert nära nog alldeles obefintlig
i det större sammanhang, varom jag tillåtit mig göra några enkla antydningar.

Det är i detta större sammanhang jag velat ställa myndigheternas beslut att
— låt vara temporärt -—• upphäva varmvattenförbudet. Det fria varmvattnet
kräver ändock, som statsrådet själv visat, ett väsentligt tillskott av bränsle,

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ang. uttagningen av s. k. massaved för bränsleändamål. (Forts.)
och även om detta bränsle enligt bränslekommissionens anvisningar till stor del
tages ur andra bränslereserver än massaveden, så tär det likväl starkt på förråd,
som lika gärna kunnat förbrukas för det mera nödtvungna värmebehovet.
Fråga är väl också, örn de av kommissionen lämnade anvisningarna vinna
avsedd efterföljd; hittills ha i varje fall, enligt vad som från initierat håll
meddelats, endast försvinnande små kvantiteter av de för vattenuppvärmningen
avsedda gengaskolen försålts i våra två största städer. Det är klart,
att varmvattnet är en välsignad sak för den relativt ringa del av landets befolkning,
som har varmvattenanläggningar till sina bostäder och jag förstår
mycket väl angelägenheten därav, särskilt i de hushåll, som besväras av gasransoneringen.
Men jag har uttalat mina tvivel örn att denna angelägenhet
är lika viktig ur enskildas och ur folkhushållets synpunkter som angelägenheten
att bevara massaveden för sitt egentliga ändamål. Och jag vidhåller
min ståndpunkt i detta avseende. Det är beklagligt, att inte statsrådet synes
dela dessa tvivel, och det är än mer beklagligt, att för honom endast hänsynen
till transportsvårigheterna påkallat varmvattenförbudet. Jag hade faktiskt
hoppats och trott, att han vid denna avvägning skulle ägna även en liten
tanke åt de tusentals industriarbetare, för vilka massavedens användande som
bränsle betyder alltmer försämrade betingelser i en redan förut ganska tröstlös
och otrygg tillvaro. Jag skulle därför helst velat kunna utläsa en annan mening
ur svaret på min andra fråga.

Till sist, herr talman, har jag bara några ord att tillägga i anledning av
statsrådets svar på min tredje fråga, den örn inte massavedsuttagen skulle kunna
anpassas med hänsyn till i olika landsdelar förekommande större eller mindre
relativ tillgång på råvaran. Av svaret . framgår, att en dylik anpassning
stöter på praktiska svårigheter. Det är möjligt, att det är så. Jag tillåter mig
emellertid räkna med att statsrådet i sina fortsatta strävanden att undvika
massavedens onödiga användning som bränsle inte skall försumma att pröva
även denna utväg örn och när dessa praktiska svårigheter — örn vilkas art vi
ingenting fått veta — till äventyrs visa sig övervinneliga.

Herr Nilsson, Hjalmar: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga,
då den är av stor betydelse för cellulosaindustrien i Norrland. Såsom född
och uppväxt i de trakter, där cellulosaindustrien huvudsakligen hämtar sina
råvaror, känner jag i stora drag till, hur denna industri under årens lopp haft
stora svårigheter att kämpa mot. Örn man bara ser till förhållandena under
de gångna krigsåren, skall man finna, att överallt i vårt land har den övriga
industrien arbetat för fullt, under det att cellulosaindustrien haft lågkonjunktur.
I ett fall har fabriken stått stilla i tre år, och det är ytterst få av cellulosafabrikerna,
som kunnat utnyttjas till mer än hälften av sin kapacitet. När
kriget slutade, ljusnade läget för arbetarna inom denna industri, då möjligheter
till export öppnade sig. Industrien sökte da öka driften till full kapacitet,
men när man väl kommit i gång därmed, kom meddelande örn råvarubristen.
Det signalerades nämligen från ledande industrihåll i landet, att råvarubrist
■—- speciellt inom cellulosaindustrien — skulle komma att inträda
redan våren 1947.

Sedan interpellationen framställdes, bär jag gjort vissa undersökningar beträffande
sex olika industriföretag inom Ådalen, som är ett ganska stort industriområde.
Mina undersökningar omfattade två sulfitfabriker, två sulfatfabriker
och två sliperier. Det visade sig att, även för den händelse bränslekommissionen
inte skulle komma att taga några råvaror från dessa industrier,
industrierna skulle nödgas stoppa driften våren 1947, då vad som avverkas
innevarande säsong beräknas räcka endast intill denna tidpunkt. Beträffande

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. intagning en av s. k. massaved för bränsleändamål. (Forts.)
en sulfitfabrik visade det sig att, även om bränslekommissionen icke rekvirerade
någon ved därifrån, arbetet inom fabriken kommer att stå. stilla i 5 V2
månader. Andra fabriker finnas, vilka komma att få inställa driften för 1 V2,
2 och 2 V2 månader. Räknar man ut sammanlagda antalet arbetsdagar, som gå
förlorade under tid, da arbetet inom dessa fabriker står stilla, blir resultatet
585 000. Örn man sedan räknar med att bränslekommissionen tar sina 25 procent
av råvarutillgångarna — örn nu bränslekommissionen verkligen kommer
att framställa krav härpå •— ökas givetvis den tid, under vilken fabrikerna
komma att stå overksamma, högst betydligt. I förra fallet kommer arbetet inom
dessa sex fabriker att stå stilla under sammanlagt 13 månader. Vid en rekvisition
fran bränslekommissionens sida ökas tiden till 29 månader, vilket svarar
mot en förlust av 1 305 000 arbetsdagar. Så stor är skillnaden. Jag tror således,
att ett ingripande från bränslekommissionens sida kommer att i särskild
grad drabba industrien i Ådalen.

Man kan fråga sig, av vilken anledning råvarubrist föreligger. Först och
främst råder brist på arbetskraft i våra skogar, och detta trots att cellulosaindustriens
egna arbetare frivilligt tagit tjänst i skogen i syfte att söka förhindra
det väntade driftstoppet. Vidare förhåller det sig väl så, att återväxten
i de norrländska skogarna icke svarar mot den avverkning, som för närvarande
äger rum. Med detta kommer jag in på ett annat problem, som är av
vital betydelse för den norrländska cellulosaindustrien, nämligen att skogens
produkter inte komma att räcka till för en kapacitet inom industrien som den
nuvarande. Resultatet härav kommer att bli, att vissa industrier faktiskt måste
lägga ned driften, för att andra skola kunna köra för fullt. Säkerligen erinra
sig alla den mycket omtalade sågverks döden; kanske gå vi nu in i ett skede,
efter vilket vi komma att tala örn cellulosaindustridöden.

Jag tror, att denna fråga är av ganska stor betydelse icke enbart för industrien
utan även för de arbetare, som äro verksamma inom den. Funnes
en möjlighet för statsrådet Ericsson att förhindra att någon del av massaveden
rekvirerades av bränslekommissionen och statsrådet utnyttjade den möjligheten,
tror jag, att han skulle göra icke bara industrien utan även arbetarna
uppe i Ådalen en synnerligen stor tjänst.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 84, angående
anslag till barnavdelningar vid lasarett m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Arrhéns motion, nr 254
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn m. m.

Provisoriskt Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
Pr°p9siti°n angående provisorisk förbättring av löneställningen förvissa betjänstemän
^ttmngshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

m- m- I en till riksdagen avlåten proposition, nr 3, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
4 januari 1946, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att tillfälligt lönetillägg
under budgetåret 1945/46 och provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1946/
47 finge i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för finansdepartementet
föreslagna grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst
m. fl. enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit, dels

Onsdageu den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
besluta om sättet för bestridande av de med berörda lönetillägg förenade kostnaderna,
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i enlighet med vad i nämnda
statsrådsprotokoll förordats medgiva överskridande under budgetåren 1945/46
och 1946/47 av genom riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter,
av vilka arvoden och andra ersättningar till icke-ordinarie personal utginge,
samt att förordna örn arvodestillägg åt befattningshavare, vilkas arvoden fastställts
genom riksdagsbeslut.

Kungl. Marits berörda förslag avsåg befattningshavare vid den civila och
militära statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet.
Enligt förslaget skulle det provisoriska lönetillägget omfatta hela löneskalan
och för den huvudsakliga delen av denna (4 löneklassen och högre lönelägen)
uppgå till årsbelopp av 720 respektive 690 och 660 kronor i ortsgrupperna
A—C respektive D—F och 6—I. Förnyad utbetalning av tillfälligt barntillägg
under nästa budgetår skulle icke ifrågakomma. Vidare skulle under
budgetåret 1945/46 vid sidan av den tidigare beslutade provisoriska löneförbättringen
för detta budgetår utgå ett tillfälligt lönetillägg, vilket oberoende
av såväl dyrortsgrupp som löneläge föreslagits till 300 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar E. Hage och J. F. Grym (I: 105) och den andra inom andra kammaav
herr J. O. Gavelin m. fl. (11:208), i vilka hemställts, att riksdagen vid
behandling av lönefrågorna för de statsanställda måtte besluta att det tillfälliga
barntillägg, som av 1945 års riksdag beslutits skola under vissa villkor
utgå till statstjänstemän upp till 20 :e löneklassen, skulle under samma förutsättningar
och villkor utgå till alla statsanställda — även kollektivanställda
sådana — upp till en löneställning, motsvarande nämnda löneklass, samt
utbetalas örn möjligt under loppet av innevarande budgetår, ävensom att riksdagen
måtte bestämma, att utgifterna härför, i den mån de ej folie på de
affärsdrivande verken, skulle upptagas å respektive huvudtitlar å tilläggsstaten
för budgetåret 1945/46,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr G. Öhman (1:106) och den andra inom andra kammaren av herrar G.
Adolfsson och K. E. Senander (11:206), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit
måtte ge respektive verkstyrelser bestämda direktiv att dem underställd kollektivavtalsanställd
personal skulle erhålla proportionsvis samma löneförbättring
som övriga statstjänare, däri inbegripet även det engångstillägg, som av
Kungl. Maj :t föreslagits utgå med 300 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr I). Norman m. fl. (I: 135) och den andra inom andra kammaren av herr
P. L. Or gård m. fl. (11:236),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bror Nilsson m. fl. (T: 163) och den andra inom andra kammaren av
herr E. Haeggblom m. fl. (11:207),

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Bror Nilsson och J. Friggeråker (I: 194) och den andra inom andra
kammaren av herr 7. Jallansson i Mysinge m. fl. (II: 311),

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga väckt motion
(11:120),

dels en inom andra kammaren av herr O. E. Sandberg väckt motion (II:
329),

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Håstad väckt motion (II: 330).

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder

A. hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:105 och 11:208, 1:106 och 11:206, 1:194 och 11:311 samt
H: 1.20,

a) medgiva, att tillfälligt lönetillägg under budgetåret 1945/46 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 4 januari 1946 föreslagna grunder utgå till vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl.
Majit;

b) besluta, att utgifterna för tillfälligt lönetillägg skulle bestridas beträffande
befattningshavare vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna
företag eller inrättningar och befattningshavare hos statens pensionsanstalt
från de medel, av vilka verkets utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande
andra befattningshavare från de anslag, som vore avsedda för tillfälligt
lönetillägg;

c) medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1946/47 finge i
huvudsaklig överensstämmelse med i nämnda statsrådsprotokoll föreslagna
grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt de närmare
föreskrifter, Som meddelades av Kungl. Majit;

d) besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg, i den mån de icke avsåge
befattningshavare hos bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen,
skulle bestridas: beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande verken
eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar samt befattningshavare
hos försäkringsinspektionen och statens pensionsanstalt ävensom befattningshavare
med avlöning från luftfartsfonden från de medel, av vilka verkets eller
institutionens utgifter i övrigt bestredes, beträffande befattningshavare vid
statens hingstdepåer och stuteri samt å lantbruksstyrelsens stuteribyrå från det
anslag, varav vederbörandes lön utginge, samt i fråga örn andra befattningshavare
från de anslag, som vore avsedda för provisoriskt lönetillägg;

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i ovannämnda statsrådsprotokoll
förordats medgiva överskridande under budgetåren 1945/46 och 1946/
47 av genom riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter, av vilka
arvoden och andra ersättningar till icke-ordinarie personal utginge, samt att
förordna örn arvodestillägg åt befattningshavare, vilkas arvoden fastställts genom
riksdagsbeslut;

II. att motionerna I: 135 och II: 236 samt I: 163 och II: 207 måtte anses
besvarade genom vad utskottet anfört;

B. anmäla, att utskottet komme att senare avgiva utlåtande i anledning av
motionerna 11:329 och 330.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Karl Andersson, Andersson
i Malmö, Mårtensson och Viklund, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Tillsammans med tre ledamöter i andra
kammaren har jag vid statsutskottets föreliggande utlåtande fogat en blank
reservation. Jag har ingenting att invända mot utskottets yrkande i avseende
å förbättring av de statsanställdas löner utan det är endast beträffande utskottets
motivering i fråga om de kollektivavtalsanställda i statens verk, som

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
jag och mina medreservanter anse, att utskottet bort vara litet mer positivt
inställt. I anledning av i ärendet väckta motioner har utskottet beträffande de
kollektivavtalsanställdas löneförmåner bland annat yttrat: »I detta sammanhang
önskar utskottet uttala, att åtskilliga grupper kollektivavtalsanställda arbetare
ha så likartade arbetsuppgifter med vissa grupper tjänstemän att jämväl
likartad löneställning framstår såsom önskvärd.» Detta är vad utskottet i positiv
riktning yttrat i denna sak. Men sedan säger utskottet: »Emellertid kan
en full likställighet icke uppnås med hänsyn till den väsentliga skillnad, som
föreligger i fråga örn anställningsformen. Arbetarnas genom kollektivavtal
reglerade lönevillkor gälla i regel under korta tidsperioder, medan löneregleringar
för tjänstemännen genomföras med långa tidsintervaller. Såsom departementschefen
framhållit bör därför i princip liksom förut gälla, att arbetargrupperna
icke omfattas av den provisoriska tilläggsregleringen, men att
hinder icke bör möta att företaga de jämkningar i löneställningen, som kunna
finnas påkallade och förenliga med de allmänna riktlinjerna på löneområdet.»
Slutligen tillägger utskottet: »Denna fråga bör emellertid bliva beroende på
avtalsförhandlingar, för vilka utskottet ej anser att riksdagen i enlighet med
motionsyrkandet bör giva direktiv.»

Att en lönereglering för de statsanställdas vidkommande icke bör utgöra
hinder för en förbättring av de kollektivavtalsanställdas löneförmåner är, enligt
mitt förmenande, det minsta man kan säga i denna sak. Tvärtom bör ■—
och måste ovillkorligen som jag ser det •— en lönereglering, som gäller de
statsanställda, medföra att även de kollektivavtalsanställdas löner justeras i
huvudsaklig överensstämmelse med tjänstemännens. Även örn utskottet inte
velat tillstyrka de motioner, vari framställts yrkande örn att riksdagen hos
Kungl. Majit skulle hemställa örn bestämda direktiv för de kollektivavtalsanställdas
del, anser jag, att utskottet, i likhet med vad som skedde förra året
och 1944, när frågan örn den provisoriska löneförbättringen behandlades, kunnat
skriva litet mera välvilligt och positivt till förmån för de löneanställdas
intressen. Vi få dock komma ihåg, att även de kollektivavtalsanställda vid
statens verk äro statens arbetare och böra komma i åtanke vid lönejustering.

Det är riktigt, som utskottet säger, att det finns grupper, som ha så likartade
tjänsteförhållanden, att det i vissa fall är ganska svårt att skilja mellan
arbetare, som äro kollektivavtalsanställda och arbetare, som äro anställda
enligt lönereglementet. På sådana grupper vill jag anföra några exempel. Vi
ha banarbetarna, som äro kollektivavtalsanställda, och banvakterna, som inte
äro det. Sysselsättningen för arbetare, tillhörande dessa båda grupper, är
ganska enahanda, och det är säkerligen mycket svårt att motivera någon större
skillnad i lönehänseende mellan dessa, vad arbetat beträffar, så likställda
grupper. Ett annat exempel: förare av rälsbuss vid statens järnvägar äro anställda
enligt lönereglementet, under det att förare vid statens busslinjer äro
kollektivt anställda. Man kan i detta fall inte påstå, att den ena sysslan är
mera krävande eller ansvarstyngd lin den andra. Det är således två grupper,
som äro ganska jämställda i avseende å sysselsättning, och vid sådant förhållande
finns det ingen anledning till, att den skillnad, som ligger i själva
anställningsformen, skall vara grundläggande även för en skillnad i lön. I
dessa fall bör givetvis en utjämning komma till stånd. Det finns även andra
stora arbetargrupper, sysselsatta i statens verk, som i lönehänseende ligga
långt under till och med de lägre tjänstemannagrupperna. Jag vill särskilt
nämna vägarbetarna. Dessa lia sedan staten övertog vägväsendet inte erhållit
någon höjning av sina timlöner, utan endast tillerkänts lönetillägg enligt gällande
indexberäkningar. För vägarbetare i lägsta ortsgruppen utgår lönen alltjämt
med 96 öre per timme. Det vore rimligt, örn vägarbotargruppen, som,

Första kammarens protokoll Nr 9. 2

Nr !).

Onsdagen den 27 februari 1940.

Provisoriskt lönetillägg lill vissa statstjänstemän rn. m. (Forts.)
sedan staten övertog'' vägväsendet, icke erhållit annan förbättring i sina löner
än de sociala förmånerna i statens tjänst, vilka kunna taxeras till mellan 1
och 7 öre per timme, vid de pågående förhandlingarna kunde erhålla sådan
kompensation och sådan förbättring i avseende å lönerna, att de. i åtminstone
någon grad, bleve jämställda med andra statens arbetare.

Det skulle vara märkvärdigt och föga tilltalande, örn högt uppsatta tjänstemän
i statens verk, som redan förut åtnjuta en ganska väl tilltagen lön och
som genom föreliggande förslag komma att tillerkännas en ytterligare löneförhöjning,
i egenskap av förhandlare för statens verk skulle motsätta sig en
rimlig och skälig löneförbättring för de kollektivavtalsanställda.

Herr talman! Det är endast dessa synpunkter, som jag velat framhålla beträffande
föreliggande förslag. Jag har intet särskilt yrkande i ärendet.

Herr Hage: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en motion örn att även
kollektivavtalsanställda befattningshavare i statens tjänst under innevarande
budgetår skola erhålla samma barntillägg som på annat sätt avlönade statstjänare.
En likalydande motion har avlämnats i andra kammaren.

Det tillfälliga barntillägg, som beslöts av 1945 års riksdag, har utgått till
statstjänstemän upp till 20 :e löneklassen, d. v. s. till befattningshavare med en
avlöning av upp till 8 000 ä 9 000 kronor. När en banarbetare, vägarbetare
eller verkstadsarbetare, som kanske har fyra, fem barn och som över lag har
en mycket sämre och lösare anställning, konstaterar, att statstjänstemännen
trots sin högre lön och bättre ställning få barntillägg, vilket den kollektivavtalsanställde
arbetaren inte erhåller, framkallar detta givetvis en viss irritation.
Den kollektivavtalsanställde arbetaren frågar sig, varför inte han, som
har lägre lön och osäkrare ställning, får samma barntillägg som den fastare
anställde och bättre avlönade tjänstemannen.

Det invändes då, att de kollektivavtalsanställdas löner inte fastställas av riksdagen
i form av ett lönereglemente utan vid vanliga avtalsförhandlingar mellan
parterna, vilket naturligtvis är riktigt. Men då vore det väl inte mer än rimligt,
att de kollektivavtalsanställda erhålla tillräcklig kompensation i den avtalsenliga
lönen för att de inte få barntillägg. Ha då de kollektivavtalsanställda
under den gångna avtalstiden fått tillräcklig kompensation, så att deras löner
hållit sig i nivå med vad som utgått till de befattningshavare i statens tjänst,
som avlönats på annat sätt, oell ha de kollektivavtalsanställda utsikter att vid
kommande löneförhandlingar hävda sin ställning härvidlag? På grund av en hel
del omständigheter, som jag i detta sammanhang inte skall närmare ingå på,
är det mycket svårt att med siffror klarlägga, huruvida de kollektivavtalsanställda
under den gångna tiden lia erhållit tillräcklig kompensation, vilket ju
påstås på en del håll. Arbetarna s ombudsmän hävda motsatsen, och ute i de djupa
leden bland verkstadsarbetare, banarbetare o. s. v. har man den bestämda
uppfattningen, att man inte erhållit tillräcklig kompensation. De kollektivavtalsanställda
påstå dessutom, att de vid avtalsförhandlingarna inte kunna få
sina intressen tillgodosedda på samma sätt som de anställda i statens tjänst,
vilkas löner bestämmas av riksdagen. Det förhåller sig nog också onekligen på
det sättet.

Utskottet menar, att det är rimligt, att de kollektivavtalsanställda vid kommande
avtalsförhandlingar erhålla tillräcklig kompensation, vilket motiveras
med det kända faktum att det ofta inträffar att en kollektivavtalsanställd person
arbetar sida vid sida med en befattningshavare, som avlönas enligt ett lönereglemente.
Den senare får då enligt de för innevarande budgetår gällande
bestämmelserna barntillägg, däremot inte den kollektivavtalsanställde, som
kanske utför precis samma arbete och kanhända inte ens har samma befäl -

Onsdagen den 27 februari 1940.

Xr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. rn. (Forts.)
ning — oavsett barntillägget — som den befattningshavare, vilkens lön bestämmes
av riksdagen.

Emellertid framhåller nu utskottet — vilket jag anser vara en ljuspunkt
i utlåtandet — »att åtskilliga grupper kollektivavtalsanställda arbetare lia så
likartade arbetsuppgifter med vissa grupper tjänstemän, att jämväl likartad
löneställning framstår såsom önskvärd». Jag skulle vilja ha detta uttalande
i utskottets motivering kursiverat, då det enligt min mening bör betraktas såsom
ett direktiv för kommande löneförhandlingar. Örn det konstateras, att de
kollektivavtalsanställda utföra ett lika fullgott och kvalificerat arbete i statens
tjänst som på annat sätt avlönade befattningshavare, är det rättvist, att
de erhålla samma löneförmåner som de, vilkas avlöning regleras av riksdagen.

Några rader längre fram i utlåtandet förklarar dock utskottet: »Denna fråga
bör emellertid bliva beroende på avtalsförhandlingar, för vilka utskottet ej
anser att riksdagen i enlighet med motionsyrkandet bör giva direktiv.» Det
verkar nästan, som örn utskottet här ger med ena handen och tar tillbaka med
den andra, ty dessa båda uttalanden strida ju mot varandra. Har utskottet den
uppfattningen, att de kollektivavtalsanställda utföra ett sådant arbete, att de
böra erhålla en likartad löneställning med andra befattningshavare, vilkas löner
regleras av riksdagen, verkar det egendomligt att i samma stycke förklara,
att riksdagen inte kan göra något åt denna sak eller kanske inte ens har anledning
att syssla med dessa ting. De av mig citerade två uttalandena i utskottets
utlåtande stå alltså i diametral motsättning till varandra. Jag skulle därför
— örn det funnes någon utsikt att få igenom ett dylikt yrkande ■— vilja
hemställa, att den av mig sist citerade meningen i utskottets utlåtande mått©
strykas. Jag är övertygad örn, att statsrådet Wigforss, som skall handlägga
dessa frågor, kommer att kunna känna sig lika lugn, vare sig denna mening
står i utlåtandet eller inte. Som meningen nu står där, åstadkommer den emellertid
en viss irritation. Den kan föranleda den uppfattningen hos dem, som
för statens räkning skola sköta de kommande avtalsförhandlingarna, att utskottet
i och med detta uttalande släpper hela den tanke, som man har givit
uttryck åt i den av mig först citerade meningen.

Tyvärr ligger frågan nu så till, att det är mycket små utsikter att kunna vinna
gehör för ett yrkande i av mig önskad riktning. Då jag emellertid i motionen
har hemställt, att tillfälligt barntillägg skall utgå även till kollektivavtalsanställd
personal under innevarande budgetår — efter den 1 juli IDIG skall ju
detta barntillägg överhuvud taget inte utgå till statstjänstemännen ■— hemställer
jag, för att göra ett rent ideologiskt yrkande örn bifall till första delen i
motionens kläm, nämligen att samma barntillägg, som utgår till statstjänstemännen
upp till 20 :e löneklassen, skall utgå även till kollektivavtalsanställd
personal. I motionen framställer jag även ett yrkande örn hur de kostnader,
som uppstå på grund härav, skola bestridas, men detta senare yrkande har —
enligt vad man förklarat för mig från sakkunnigt håll — intet sammanhang
med den nu förevarande propositionen. Jag inskränker mig därför, herr talman,
till att hemställa örn bifall till första punkten i yrkandet i motionen nr
1:105.

Häri instämde herr Grym.

Herr Linderot: Herr talman! När jag begärde ordet, avsåg jag att särskilt
uppehålla mig vid frågan om de kollektivavtalsanställda i statens tjänst. Herrar
Karl Andersson och Hage lia emellertid redan framfört så goda argument
för den ståndpunkt, som vi från vårt partis sida lia förfäktat i en motion
här i kammaren, att det skulle vara cn överloppsgärning att upprepa
de synpunkter, som dessa båda talare på ett så förträffligt sätt lia anfort..

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Då jag emellertid ändå Ilar fått ordet, vill jag anlägga några andra synpunkter
på liela frågan.

Det är enligt mili mening tillbörligt, att särskilt vi, som tidigare ganska
kårt ha kritiserat Kungl. Maj :t för behandlingen av statstjänarnas lönefrågor
under krigsåren, uttala vår tillfredsställelse i allmänhet med det nu föreliggande
förslaget, vilket innebär en provisorisk förbättring som är större än
vad man hade kunnat vänta sig från regeringen. Det är kanske inte ur vägen
att då också erkänna detta. Därmed har jag givetvis inte påstått, att alla
statstjänare nu gå omkring och äro förtjusta över den ekonomiska förbättring
som det provisoriska lönetillägget kommer att medföra ■— långt därifrån.
De flesta statstjänarna betrakta naturligtvis detta såsom bara en rättfärdig
avbetalning från statens sida för kompenserande av de ekonomiska uppoffringar
som statstjänarna faktiskt ha fått vidkännas under krigsåren på grund
av att de icke erhållit tillräcklig kompensation i förhållande till dyrtiden.
Men då statstjänarna i allmänhet nu ha accepterat det föreliggande förslaget
utan någon egentlig opposition, tyder ju detta på att de ha ansett, att regeringen
har handlat tämligen anständigt i deras lönefråga. Emellertid vill
,jag efter att ha konstaterat detta rikta särskilt herr finansministerns uppmärksamhet
på att det relativa lugn och den tystnad inom statstjänarlägret,
som herr finansministern har lyckats åstadkomma med detta förslag, inte bara
grundar sig på den faktiska förbättring som statstjänarna nu erhålla, utan
också på förhoppningar om att den definitiva löneregleringen skall komma
att bli tillfredsställande. Det är anledning att i denna diskussion understryka
detta, och jag rekommenderar det såsom en PM i finansdepartementet.

Jag vill också i detta sammanhang fästa riksdagens uppmärksamhet på
att vissa verkstyrelser och verkchefer ha behagat att sätta sig på näsan på
riksdagen och till och nied på Kungl. Maj :t vid handläggningen av vissa ärenden,
där riksdagen har uttalat en bestämd mening. Jag anser att detta inte
bör förbli opåtalat. Jag erinrar t. ex. örn att Kungl. Maj:t i en proposition
är 1944 rekommenderade verkstyrelserna att företaga de jämkningar i löneställning,
som kunde befinnas påkallade och förenliga med de allmänna riktlinjerna
i fråga örn lönepolitiken. Med stöd härav ingingo två av de kollektivavtalsanställdas
organisationer, nämligen Svenska järnvägsmannaförbundet och
väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet, den 9 februari 1945 till vederbörande
verkstyrelser med begäran om förhandlingar rörande löneförbättringar. Kungl,
järnvägsstyrelsen behagade emellertid den 12 februari samma år meddela, att
den vägrade att förhandla i anledning av framställningen från Svenska järnvägsmannaförbundet.

Verkstyrelserna böra enligt min mening inte opåtalat få uppträda på det
sättet. Kungl, järnvägsstyrelsen och dess högste chef böra erinras örn att det
icke är riksdagen, som är anställd hos kungl, järnvägsstyrelsen, utan tvärtom.
Örn riksdagen uttalar en mening, tillkommer det icke verkstyrelserna att intaga
en annan ståndpunkt. Jag hör till dem som mena, att verkstyrelserna
inte böra vara nickedockor, som måste fråga riksdagen eller departementen
om direktiv i varje detalj, utan jag anser tvärtom att verkstyrelserna böra vara
så självständiga, att de kunna ta egna initiativ. Men det får naturligtvis inte
gå dithän, att av riksdagen uttalade meningar negligeras av vederbörande
verkchef eller verkstyrelse, vilket jag här vill påtala. Järnvägsstyrelsen tillät
sig för övrigt i fjol att uttala vissa egna meningar rörande riksdagsmännens
fribiljetter på järnvägarna. Det verkar, som örn järnvägsstyrelsen hade missförstått
sin ställning och inte fattat, att riksdagen är den överordnade som inte behöver
fråga verkcheferna till råds, när riksdagen intar en ståndpunkt i en
sakfråga.

Oasdagen den 27 februari 1946. Nr 9. 21

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Utöver vad som här redan anförts beträffande de kollektivavtafeanställdas
lönefråga vill jag i likhet med herr Hage fråga utskottet, av vilken anledningutskottet
gett utlåtandet en så motsägande formulering som herr , Hage påpekade?
Varför anser utskottet, att riksdagen inte bör ge direktiv i fråga örn
de kollektivavtalsanställdas löneförhållanden? Jag kan dela utskottets uppfattning
i så måtto, att riksdagen inte bör behandla detaljer i fråga örn de
kollektivavtalsanställdas löner. Men i den motion, som jag här har tagit till
orda för att försvara, yrkas heller inte, att riksdagen skall befatta sig med
detaljer, utan bara att respektive verksstyrelser skola erhålla direktiv att
dem underställd kollektivavtalsanställd personal skall erhålla proportionsvis
samma löneförbättring som övriga statstjänare, däri inbegripet även det engångstillägg,
som av Kungl. Majit föreslagits utgå med 300 kronor. Ett sådant
direktiv måste riksdagen anses vara fullständigt oförhindrad att utfärda.
Jag kan i likhet med herr Hage inte förstå att utskottet, sedan det först uttalat
sina sympatier för den tankegång, som framföres i motionerna, i en passus
omedelbart därefter kan förklara, att utskottet anser riksdagen vara okvalificerad
att uttala sin mening angående en grundlinje för handläggningen av
de kollektivavtalsanställdas lönefrågor. Det är nämligen bara en fråga örn ett
yrkande, att riksdagen skall hemställa till Kungl. Maj :t örn utfärdande av
direktiv till verksstyrelserna om proportionsvis likartade löneförbättringar för
de kollektivavtalsanställda, vilket jag anser vara ett mycket blygsamt direktiv
från riksdagens sida som utskottet icke borde lia anledning att avvisa.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till motionen nr 1:106, då det
är principiellt viktigt att här underkänna utskottets bestridande av riksdagens
kapacitet. För sådana yrkanden måste riksdagen absolut lia kapacitet, och
ledamöterna böra i gemen alldeles oavsett partigruppering slå vakt örn denna
riksdagens kapacitet, ty den tror jag bör bevaras.

För att undgå misstolkningar vill jag tillåta mig att erinra om att jag
visst inte menade att riksdagen skall syssla med detaljfrågor, men jag understryker
än en gång, att här rör det sig endast örn en allmän anvisning om behandlingen
av lönefrågorna för de kollektivavtalsanställda. Jag skulle gärna
också ha yrkat vad herr Hage till hälften tänkte yrka, nämligen att den
passus i utskottets utlåtande, där utskottet avvisar direktivgivandet, skulle
utgå, men då jag inte är så optimistisk, att jag tror att riksdagen på rak arm
ändrar texten i ett utlåtande, skall jag nöja mig med det yrkande jag har framställt
örn bifall till motionen nr 106 i denna kammare.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Vi ha, inom statsutskottet, närmast
dess tredje avdelning, offrat rätt mycket tid på detta ärende. Det är ju
också vittfamnande och har stora ekonomiska konsekvenser. För mm del hälsar
jag med tillfredsställelse resultatet av de förhandlingar som ha forts., Statstjänstemännen
ha sent omsider fått ersättning för den eftersläpning i deras
löner som de faktiskt varit utsatta för under flera år. Underhandlingarna
skola ju fortsätta örn den framtida lönesättningen, och underhandlingar pågå
även beträffande de kollektivavtalsanställda.

Beträffande de kollektivavtalsanställda har ju motions lebes och även nu här i
debatten yrkats på att riksdagen skall ge vissa direktiv. Det är ju möjligt det
erkänner jag gärna — att det i dagens situation later höra sig och later synnerligen
enkelt och bra, men tänker man något längre jin för stunden, ställer det
sig helt annorlunda. Med den mångåriga erfarenhet jag har på hithörande
område ber jag bestämt att få avråda från att riksdagen ger sig in på att giva
direktiv i fråga örn löneställningen. I det sammanhanget vill jag erinra örn att
mig veterligt sker det aldrig ute i städerna och kommunerna att respektive

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
fullmäktiginstitutioner i förväg ge anvisningar, hur lönenämnder och drätselkammare
skola bete sig i lönefrågor, utan det får bli beroende av de förhandlingar
som äga rum. Dessutom är att märka, att örn man inte det ena året resonerar
si och det andra året så. kommer man inte ifrån att man på visst sätt
inskränker rörelsefriheten vid förhandlingsbordet. Det är för övrigt symptomatiskt
att en del statstjänstemän önska övergå till kollekt! va vtalsanställningsformen,
och för min personliga del har jag ingenting principiellt att invända
mot att lejonparten av statstjänstemannen övergå till denna anställningsform.
Ett annat skäl, varför man inte bör utfärda direktiv i det här sammanhanget,
är att vederbörande fackorganisationer med stor sannolikhet inte äro till freds
med generella lönetillägg, utan de komma att kräva justeringar på såväl timlöner
som andra löner, och det göra de med full rätt. Jag tänker närmast på
banarbetargruppen. Jag har själv varit banarbetare i tre år och vet litet grand
vad jag talar örn, när jag säger att deras arbete oftast är mycket hårt och tungt.
Svårigheten för denna grupp ligger emellertid i att de inte ha fullt arbete
mer än åtta, nio eller tio månader örn året. Därför bör man vid blivande förhandlingar
observera, att deras arbete är säsongbetonat. Det finns även andra
grupper statsanställda beträffande vilka liknande synpunkter kunna anläggas.

Med vad herrar Andersson i Rixö, Hage och Linderot anfört tror jag att de
slå in öppna dörrar. Jag tror att dessa tre herrar kunna vara tämligen lugna
för att de kollektivavtalsanställdas talesmän vid förhandlingarna komma att
bevaka dessas intressen. Beträffande påståendet, att i statsutskottets utlåtande
den ena formuleringen skulle slå ihjäl den andra, ber jag att få erinra örn att
utskottet i första satsen använder uttrycket »framstår såsom önskvärd», och
det kan väl rimligen inte betraktas såsom något direktiv, i varje fall på intet
sätt något bindande direktiv.

Utgår man vid förhandlingarna från 1935 eller 1939 års löner och jämför
vad tjänstemännen och de kollektivavtalsanställda ha fått under motsvarande
tid, får man enligt mitt sätt att se inte förbise, att flera grupper av den sistnämnda
kategorien kunna ha fullt berättigade krav på justeringar uppåt för
att deras ställning skall bli jämförbar med tjänstemännens. Det bör observeras,
att utskottet tillstyrker det begärda bemyndigandet för Kungl. Majit att för
de arvodesavlönade bestämma dels vilka tillägg som skola utgå dels ock storleken
av tilläggen. Detta bemyndigande är ju en rent praktisk åtgärd, men det
betyder inte att alla skola få exempelvis dessa 300 kronor, vilket ju är maximum.

När jag nu ser, att finansministern är närvarande, ber jag att få fästa hans
uppmärksamhet på statsutskottets uttalande att en omprövning bör ske av
lönerna till lärare vid folkhögskolor, lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor.
I det sammanhanget ber jag, att Kungl. Majit även tänker på andra
grupper som tydligen ha blivit bortglömda.

Beträffande herr Hages motion örn barntillägg vill jag erinra örn att vederbörande
personalorganisationer inte vilja ha denna avlöningsform, men frånsett
detta kan man väl utgå från att det är lämpligare att frågan örn barnbidrag
löses i ett större sammanhang. Ty det är dock så, herr Hage, att även andras
barnungar än de statsanställdas äro matfriska och dyra att underhålla.

Da jag, herr talman, anser att utskottet efter en ingående prövning kommit
till ett väl avvägt uttalande, ber jag att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag i alla delar.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I stort sett kan jag instämma med den
föregående ärade talaren. Han gav uttryck åt delvis samma synpunkter som
jag har velat anföra. Det är särskilt den förste ärade talarens inlägg som gjort

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
att jag begärt ordet. Jag vill nämligen i viss man komplettera den skildring
av lönemarknaden som han gav.

Vi hade i tredje avdelningen föredragning — en ganska noggrann sadan,
tror jag — av en av dem som företräda staten vid avtalsförhandlingarna med
kollektivavtalsanställd personal. På särskilda frågor av avdelningens medlemmar
drog han fram siffermaterial, som ådagalade att alla kollektivavtalsanställda
grupper i statens tjänst lia fatt fullständig’ kompensation för dyrtiden
utom en viss grupp av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetare, för
vilken det fattades en enhet i den falla kompensationen. Samtliga andra kollektivavtalsanställda
hade fått, inte bara full kompensation utan i flera fall
löneökningar, som gjort att de fått lipp till tio enheter mer än vad som motsvarar
full kompensation. De kollektivavtalsanställdas löner ha alitsa inte följt
med utvecklingen sämre än statstjananias, utan det är de senares^ löner som
kommit att släpa efter. Den saken har nu här rättats till, ^och förhållandet är
.således inte det, att de kollektivavtalsanställda under den gångna tiden lia varit
i sämre läge än de som äro anställda som tjänstemän.

Man måste förvåna sig över att de båda socialdemokratiska talare, som yttrat
sig'' till förmån för herr Linderots motion, äro sa angelägna att statsmakterna
skola lägga sig i avtalsväsendet. Vi voro tämligen eniga inom avdelningen,
att det bästa vore att avtalsväsendet finge sköta sig självt, så att inte
fackföreningarna så småningom sjunka ned till samma dåliga plan som i det
land, som herr Linderot väl närmast ser som sin förebild, där fackföreningarna
väl egentligen inte lia. någonting att säga till örn när det gäller att bestämma
lönerna, där rätten att strejka är obefintlig — i varje fall hör man
aldrig talas örn någon som vågar sig på den saken — och där fackföreningarnas
förnämsta uppgift väl är att hålla arbetarna till ordningen. Det är
väl inte någon här som anser detta vara det idealiska tillståndet för fackföreningsväsendet,
ty det är väl bättre att de få behålla sin frihet att förhandla.
Och för övrigt är väl numera skickligheten därvidlag så stor, att deras intressen
bli väl tillvaratagna utan att man behöver gå den politiska vägen. Jag
tror inte att man skulle behöva hålla på så värst många år med att via politiska
beslut bestämma över avtalsförhandlingars förlopp, förrän det vore slut
nied friheten. Det brukar gå så, och vi lia ju som sagt förebilder österut, som
jag inte tror att någon egentligen här i landet skulle vilja efterapa.

Utskottet har framhållit, att ett flertal kollektivavtal utlöpte nied utgången
av år 1945 och att förhandlingar örn nya avtal pågå. Av övriga avtal utlöpa
samtliga den 30 juni 1940 utom ett, som gäller till årets slut. Utskottet, har
med hänsyn härtill ansett att avtalsförhandlingarna må ske på ett fritt sätt.
Man har bara antytt det rätt självklara förhållandet, att statens företrädare
vid förhandlingarna skola iakttaga vad som är skäligt med hänsyn till läget
på den allmänna lönemarknaden.

Vi fingo .inom avdelningen en uppgift på vad det skulle innebära, om alla
kollektivavtalsanställda finge en höjning av sina timlöner, motsvarande lönetillägget
på 660 o. s. v. kronor utöver de löneökningar, som de men inte etatstjänarna
fått. Det skulle i de flesta fall röra sig örn 25 å 30 öre i timmen. Örn
de kollektivavtalsanställda skulle få ett sådant tillägg, skulle de bli oerhört
överkompenserade för dyrtiden i jämförelse med alla andra, både statstjänarna
och dem som äro anställda inom det. enskilda näringslivet, Skulle detta inträffa,
behöver man inte lia alltför stor fantasi för att kunna tänka sig, hur
det skulle bli på lönemarknaden i allmänhet. En sådan löneökning skulle påverka
hela löneutvecklingen och ovillkorligen medföra en inflationsartad höjning
av alla priser, som inte skulle kunna hejdas. Jag undrar därför, örn man
tänkt igenom vad ett bifall till herr Linderots motion skulle innebära, Det

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
innebär inte vad han kanske själv tror att det gör eller, med andra ord, att
det skulle bli likställighet mellan de kollektivavtalsanställda och statstjänarna,
utan det skulle innebära att, sedan de kollektivavtalsanställda i flera omgångar
tidigare lia fått höjningar, som inte ha kommit tjänstemännen till del, skulle
de dessutom få detta nya tillägg. Man skulle därigenom begå en ny orättvisa
mot tjänstemännen, förutom att man som sagts är i färd med att göra fackföreningarna
till vad herr Linderot kanske helst vill.

En sak, som inte vidrörts i denna debatt men som jag vill understryka, är
orsaken till att utskottet inte har kunnat direkt förorda bifall till de motioner,
som äro väckta angående folkhögskollärarna och lantmanna- och lantbruksskollärarna.
Anledningen är att deras tjänstgöring är så olikartad, att vi inte vågade
oss på att försöka räkna ut, hur pass stora de olika tilläggen skulle bli
för dem. Det är så olika antal veckor de tjänstgöra. Somliga ha fri bostad,
andra inte. Även andra sådana omständigheter göra att man måste ta hänsyn
tinning, som vi inte under den här tiden lia kunnat överblicka. Detta utskottsutlåtande
måste ju komma fram till kammaren inom rimlig tid. Därför ha vi
endast sagt,, att det är skäligt, att de få ett tillägg, som motsvarar deras löner
och deras tjänst, men att vi överlata at Kungl. Maj :t, som ju har den administrativa
apparaten till sitt förfogande, att lägga fram förslag örn hur detta
tekniskt skall utformas. Jag lår alltså här uttala den förhoppningen, att
regeringen måtte effektuera den av riksdagen uttalade önskan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av herr Gustaf Iwar Andersons
anförande vill jag göra ett pär anmärkningar.

Han sade att statstjänarna inte önska ett system med barntillägg. Beträffande
majoriteten av statstjänarna torde detta vara riktigt. Följden av denna uppfattning
blir också att från den 1 juli 1946 försvinna barntilläggen från de
provisoriska lönetilläggen. Men jag vågar bestämt påstå, att de kollektivavtalsanställda
ha. den uppfattningen, att när de andra befattningshavarna trots
allt fingo barntillägg för innevarande budgetår, borde också de för detta budgetår
lia antingen barntillägg eller kompensation för barntillägg. Det är logiskt,
och bakom den uppfattningen står säkert den stora massan av de kollektivavtalsanställda.
Däremot är man naturligtvis enig örn att barntilläggen böra
försvinna från den 1 juli 1946.

. Vidare förklarade herr Anderson, att de kollektivavtals anställdas'' talesmän
Aud förhandlingarna säkert komma att bevaka sina uppdragsgivares intressen.
Det är^jag fullt överens med honom örn, men det är klart att deras ställning
blir svårare, när det nu skrives av utskottet och riksdagen på sätt som här
skett i utlåtandet. Hade den sats, där man talar örn att det är önskvärt, att de
kollektivavtalsanställda få en likartad löneställning med den, andra ha, fått stå
kvar utan att följas av uttalandet, att riksdagen ej kan lägga sig i, vad som
kan beslutas vid förhandlingarna, hade givetvis ställningen för de kollektivavtalsanställdas
ombudsmän varit starkare, när man går att förhandla.

Jag vill också säga ett pär ord med anledning av det yttrande, som den
föregående talaren — herr Mannerskantz — fällde och vari han påstod, att
de kollektivavtalsanställda ha blivit mera gynnade än andra. Jag vågar säga
att det säkerligen är ett påstående, som inte står sig i verkligheten. Det kan
ju hända, att en tjänsteman, som sitter i ett verk, på papperet kan få fram
någonting sådant med avseende pa någon enstaka grupp. Men det uttalandet
star emot en enhällig uppfattning hos de kollektivavtalsanställda. Jag har
träffat representanter för dessa som ha visat mig siffror på att de icke ha fått
en tillräcklig kompensation, om man tar hänsyn till de tillägg, som riksdagen

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
varit med om att ge övriga befattningshavare. På det hållet finns det åtminstone
en sådan uppfattning, och när det gäller vissa befattningshavare haiman
med siffror visat, att det förhåller sig på det sättet.

Gentemot detta säger nu den senaste talaren, att örn det, som vi talat örn,
skulle bifallas, skulle de kollektivavtalsanställda få det ännu bättre i förhållande
till andra befattningshavare. Det är naturligtvis min uppfattning, att
örn en avvägning skall ske mellan de kollektivavtalsanställdas och andras löner,
en fullständig undersökning skall göras örn vad den eller den gruppen av de
kollektivavtalsanställda verkligen fått. Visar det sig då, att dessa på någon eller
några punkter fått det bättre än andra, skall naturligtvis en avräkning ske. Vi
syfta inte till att de kollektivavtalsanställda skola få det bättre ställt än andra,
men de böra få det ungefärligen lika bra som andra. Det är vår inställning,
och örn den sats, i vilken man säger att det är önskvärt att de kollektivavtalsanställda
få en likartad löneställning med vissa grupper tjänstemän, icke hade motsagts
av ett senare uttalande av utskottet, skulle man lättare komma fram till det
målet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det är med en viss tillfredsställelse
man konstaterar, att finansministern nu funnit det ekonomiska läget vara
sådant, att han ansett sig kunna lägga fram förslag örn en förbättring av de
statsanställdas löneförmåner, såväl genom ett tillfälligt tillägg för innevarande
år som även genom en provisorisk förbättring, intill dess en lönereglering kan
genomföras. Men även örn man nu konstaterar detta, särskilt när det gäller
dem som tillhöra de lägre lönegrupperna och för vilka den bristande kompensationen
för dyrtiden varit mest kännbar, måste man ändå göra vissa reflexioner
i samband med det föreliggande förslaget.

Kostnaderna för det provisoriska lönetillägget för nästa budgetår skulle
enligt propositionen uppgå till 110 miljoner kronor. Det är en ökning med 87
miljoner kronor, i förhållande till vad som för närvarande utgår. Kostnaderna
för det tillfälliga lönetillägget skola, likaledes enligt samma källa, uppgå till
omkring 49 miljoner kronor. Detta är ju betydande belopp, och det måste få
verkningar i olika avseenden, icke minst beträffande lönerna på den fria arbetsmarknaden.
Jämförelser mellan dessa löner och de statsanställdas komma
att göras, och detta kommer i sin män att påverka avtalsförhandlingarna och
bidraga till att krav resas på högre löner även på dessa arbetsområden. Det är
också svårt att bestrida, att en sådan påverkan i många avseenden är naturlig,
ty onekligen är det så, att de statsanställda i allmänhet ha bättre förmåner
än i enskild tjänst anställda. De lia dels fastare anställningsförhållanden, dels
ålderdomen tryggad genom pension, ordnad och fri sjukvård och semester, sorn
är bättre ordnad än vad i allmänhet erhålles inom det enskilda näringslivet.
Och jämför man lönen för jämförliga grupper, kan det knappast sägas att inte
de statsanställdas lön iir något bättre än lönen i den fria marknaden, ty det
är stora grupper inom landet, vilkas löneförmåner stå långt under de sämst
ställda statliga befattningshavarnas.

Men jag vill se denna fråga även från en annan synpunkt. Örn det nu blir
en allmän lönerörelse uppåt, kan detta givetvis icke undgå att påverka varuprisläget.
Det måste medföra en tendens till prisförhöjningar; de inflatoriska
krafterna skulle bli svåra att hålla tillbaka. Finansministern har ju under
kriget allvarligt strävat efter att motverka dessa tendenser, och hans önskan
är väl fortfarande den, nu då kriget är slut och vi hoppas på en övergång till
mera stadgade förhållanden, att en ytterligare penningvärdesförsämring icke
skall äga ram i någon nämnvärd utsträckning.

Nr 9.

Onsdagen dea 27 februari 1946.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Det skulle vara intressant att få ett uttalande av finansministern vid behandlingen
av detta ärende i dag om hans ståndpunkt i denna fråga, ty det är
givet att denna hans ståndpunkt kan tagas till intäkt för ställningstaganden i
mångå avseenden.

Jag går icke in på själva lönefrågan, ty tvärtemot vad en stockholmstidning
ville göra gällande dagen efter det att utskottsutlåtandet låg på bordet, går ju
bondeförbundet icke emot förslaget örn kristillägg åt de statsanställda. Jag
finner anledning att betona, att vi endast ha försökt åstadkomma ett avvägande
för att nå största möjliga rättvisa och att vi således icke äro negativt inställda
till förslaget. Yi vilja, att rättvisa skall vederfaras alla grupper, och den
ståndpunkten intaga vi även i den nu föreliggande frågan.

Med anledning härav har jag nu, herr talman, inte något särskilt yrkande
som avviker från utskottets, men jag har ansett det finnas anledning att vid
behandlingen av detta ärende i dag understryka de synpunkter jag här har
anfört.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skall gärna svara herr förste
vice talmannen omedelbart.

Det är alldeles klart att regeringen, innan den framlade denna proposition
örn provisorisk löneförbättring, har övervägt vilka konsekvenser en sådan löneförbättring
kan få även när det gäller den s. k. öppna arbetsmarknaden. Propositionen
innebär, att man — med en viss försiktighet — för statstjänare upp
till en viss löneklass återför reallönerna till den höjd de hade år 1939. Förutsättningen
är att sådana förhållanden föreligga, att en liknande utveckling
skall vara möjlig på den öppna arbetsmarknaden. Vi ha antagit att så är fallet.
I den män man överhuvud taget kan göra beräkningar över den svenska nationalinkomstens
storlek nu jämfört med år 1939, synes den gott och väl ha nått
upp till samma nivå som 1939 — kanske ligger den ett stycke över — och under
sådana förhållanden förefaller det ju rimligt, att även av staten anställda
löntagare skola få samma reala inkomst som de hade år 1939.

Drar man av detta den slutsatsen, att regeringen finner det naturligt, örn
man även på den öppna arbetsmarknaden kräver detsamma, så är detta en riktig
slutsats, och det för mig över till frågan om förhållandet mellan de statsanställdas
lönereglemente och de kollektivanställdas avtal, vilken här har varit
föremål för diskussion.

Då jag har varit fullt nöjd med det uttalande, som gjorts av statsutskottet
i fråga örn förhållandet mellan denna provisoriska löneförbättring och de kollektivavtalsanställdas
villkor, beror detta därpå, att utlåtandet, så som jag läser
det, ger uttryck åt en uppfattning, som jag tycker är alldeles riktig, nämligen
att denna provisoriska löneförbättring, i den mån den kan ha något inflytande
på förhållandena på den öppna arbetsmarknaden, får tolkas så att ett återförande
av reallönerna till 1939 års nivå är rimlig, och då måste detta i minst
lika hög grad kunna tillämpas på kollektivavtalsanställda i statens tjänst

Det är, såvitt jag förstår, alldeles tillräckligt. Jag tror inte att det missförstånd,
som framskymtade i herr Mannerskantz’ anförande och som gick ut på
att den föreslagna löneförbättringen skulle innebära något slags mekaniskt
överflyttande av så och så många öre per timme till de kollektivavtalsanställda,
har förelegat inom de anställdas egna organisationer, utan där har man haft
fullt klart för sig att det helt enkelt är fråga örn att jämföra de reala förmåner,
som nu komma de statsanställda till del, med de reala förmåner, sorn de kollektivavtalsanställda
ha fått eller eventuellt kunna få genom nya löneförhandlingar.
Det förhållandet, att man inte här kan göra jämförelser rent mekaniskt,
medför att det enligt min mening kan vara försiktigast med det yttrande som

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
göres från statsutskottets sida. Det kan eljest hända att det_ uppstår missförstånd,
såsom tydligen har hänt med herr Linderots motion, i vilken det talas
om motsvarande löneförbättringar för den statligt kollektivanställda personalen.
Motionen kan eventuellt — som det har gjorts från herr Mannerskantz’ sida

_ tolkas så. som om det vore fråga om ett överförande av vissa bestämda

lönebelopp. Inom de kollektivavtalsanställdas egna organisationer har man inte
samma, uppfattning som herr Mannerskantz, utan där inser man mycket väl,
hur jämförelsen skall göras. Som förhållandet är mellan dessa bada olika lönesystem
—- statstjänstemännens och de statligt kollektivanställdas -— vilja de
kollektivavtalsanställda säkerligen icke finna sig i att hålla tillbaka sina löneaktioner
lika länge som t. ex. de enligt statligt lönereglemente anställda få vänta
på att en ny lönereglering skall äga rum. Då nian alltså inte kan säga till de
kollektivavtalsanställda, att de icke skola göra några lönerörelser i år, därför
av statstjänstemännen få oförändrade löner några år framåt, är det inte heller
rimligt att säga, att eftersom det nu sker en löneändring för de enligt lönereglemente
anställda, bör en löneändring också ske för de kollektivavtalsanställda.

Man måste alltså hålla isär begreppen, och jag finner det uttalande, _ som
statsutskottet gjort, vara det riktigaste. Jag skulle beklaga, örn den opposition,
som kommit från herr Hages sida, skulle föranleda någon till den uppfattningen,
att statsutskottet icke ställer sig bakom den tolkning jag här har givit.
En opposition, som liksom vill pressa statsutskottets uttalande i riktning mot
att utskottet icke skulle önska, att denna löneförbättring skulle få ha sina konsekvenser,
kan icke vara nyttig för de kollektivavtalsanställda.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av den fråga, som här har varit ventilerad framför andra, nämligen den örn de
kollektivavtalsanställdas löner. Efter finansministerns uttalande här behöver
jag inte syssla så mycket med den saken, men jag vill understryka att den diskussion,
som här har förekommit, mera har varit en diskussion örn ord än örn
begrepp. Jag har tolkat statsutskottets uttalande så, som finansministern här
har utveckat det. När utskottet säger, att det är önskvärt att lönerna för den
kollektivavtalsanställda personalen anpassas efter dem, som i propositionen föreslås
skola komma de reglementsanställda till del, så måste utskottet mena, att
detta inte bara skall vara ett platoniskt uttalande, utan att det skall vinna efterföljd.
Under andra förhållanden hade utskottet antagligen inte sagt något alls.
Jag uppfattade utskottets skrivsätt som en avi till de verk, som skola föra dessa

förhandlingar. o

När utskottet sedan säger, att riksdagen inte bör utfärda några direktiv beträffande
dessa löner, så överensstämmer detta säkert med uppfattningen hos de
personalgrupper som det är fråga örn. De som äro anställda enligt kollektivavtal
önska säkert inte någon annan anställningsform. De önska behålla systemet med
kollektivavtal och fria förhandlingar, och det skulle ju vara ganska meningslöst
örn riksdagen under sådana förhållanden skulle fatta beslut beträffande lönerna
för denna personal. Jag tror alltså inte att vi här i riksdagen behöva votera
vare sig i överensstämmelse med det yrkande, som framställts av herr Hage,
idler det förslag, som väckts av herr Linderot. Det förefaller mig att döma av
diskussionen, som örn vi skulle mena ungefär samma sak, nämligen att lönerna
för elen kollektivavtalsanställda personalen skola anpassas efter de löner sorn
bär beslutas för tjänstemännen. De vcrksstyrelser, som del: är fråga örn, böra
i riksdagens uttalande, även sådant det formuleras av statsutskottet, lia ett stöd,
örn de ställa sig välvilliga till de krav som resas från arbetarnas sida, och om
inte det hjälper, bör ju finansministern ha. möjlighet att ställa saken till rätta.

Vad jag närmast skulle vilja uttala mig emot är ett yttrande som herr Man -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
nerskantz fällde. Han påstod, att han vid föredragningen i statsutskottet hade
fått veta, att lönerna för den kollektivavtalsanställda personalen redan hade
nått en sådan höjd, att full kompensation för dyrtiden hade vunnits. Jag tror
att hans uttalande grundar sig på en missuppfattning. En sådan kompensation
har inte vunnits för denna personal. Det kan vara riktigt beträffande någon enstaka
grupp, som har befunnit sig i ett speciellt läge, men det gäller inte folden
stora massan av kollektivavtalsanställd personal. Det gäller t. ex. inte för
personalen vid statens järnvägars centralverkstad i Örebro — det är en mycket
stor personal — och jag tror inte heller att det gäller för någon majoritet av de
andra grupperna. Det finns nog därför anledning för denna personal i lika hög
grad som för deni personal, vars löneförbättring riksdagen skall fatta beslut örn
i dag, att anhålla örn att få bli ihågkommen.

Jag vill alltså, herr talman, göra det uttalandet, att de yrkanden, som här ha
ställts om bifall till vissa motioner, icke böra vidhållas, ty ett avslag på dem
skulle kanske vara ägnat att framkalla missförstånd beträffande den verkliga
innebörden av det förslag som statstskottet här har framlagt och som riksdagen
väl kommer att enas örn. När jag yrkar bifall till statsutskottets förslag, göling
det alltså under det uttalandet, att ett beslut i enlighet med detta förslag innebär
ett tillmötesgående av de yrkanden, som här i fråga örn lönerna ha ställts
av herrar Hage och Linderot.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag begärde ordet av den anledningen,
att herr Gustaf Iwar Andersons yttrande, att statstjänarnas organisationer ha
sagt nej till barn tilläggen, kanske skulle kunna tolkas så som örn organisationerna
hade sagt nej till barntilläggen främst för banarbetare. Men så är det ju
inte. Organisationerna ha avvisat barntilläggen som avlöningsform, men när nu
statstjänare upp till tjugonde lönegraden ha erhållit barntillägg, så är det helt
naturligt, att statstjänarnas organisationer icke hade sagt nej, örn banarbetare
och verkstadsarbetare vid förhandlingarna hade blivit erbjudna barntillägg.

Jag vill sedan till herr Mannerskantz säga, att även örn man vid förhandlingarna
i ett eller annat fall skulle kunna bevisa med siffror, att det finns
arbetare som ha fått full kompensation, så har alldeles säkert utgångsläget
för dessa grupper varit så dåligt, att det inte är mer än skäligt att dessa grupper
få litet mer än full kompensation. De grupper, vilkas utgångsläge varit relativt
hyggligt, ha ännu icke fått full kompensation.

Speciellt för banarbetarnas del är den springande punkten den på vilken
organisationernas intresse främst inriktar sig, önskemålet att få full arbetstid.
Banarbetarnas avtal är i och för sig inte så dåligt, under förutsättning att de
ha arbete året runt, men det är just på denna punkt det brister, och det är där
organisationerna göra allt vad de kunna för att få en förbättring till stånd. I
sanningens intresse skall jag erkänna, att järvägsstyrelsen har försökt gå oss till
mötes där det har varit möjligt för styrelsen att göra det, och jag hoppas att
dessa strävanden skola krönas med ännu större framgång än vad som hittills
varit fallet.

Jag kommer att rösta för bifall till utskottets förslag på denna punkt med
anledning av att förhandlingar pågå mellan statstjänarnas organisationer och
statsmakterna örn det nu uppsagda kollektivavtalet. Vid dessa förhandlingar
har man från organisationernas sida begärt löneökningar som skola ge kompensation
för dyrtiden, och vi hoppas också att organisationerna skola kunna genom,
driva dessa löneökningar. I det stycket tolkar jag vad statsutskottet har skrivit
precis på samma sätt som finansministern, vilken anser att skrivsättet kan vara
till nytta vid dessa förhandlingar.

Herr Anderson framställde en bön för vissa lärare, och jag har också en lik -

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
ilande bön till finansministern, nämligen att han skall pröva lönerna för lärarna
vid de statsunderstödda handelsgymnasierna. Det finns inte mer än ett 40-tal
sådana lärare i landet. Jag tror inte att de på något sätt beröras av betänkandet.
Jag hemställer alltså att dessa lärare måtte bli ihågkomna vid den översyn
av lärarnas löneförhållanden, som enligt statsutskottets utlåtande skall komma
att ske.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag har mycket svårt att tro, att man, genom att
yttra sig som jag gjorde, skulle kunna stärka ställningen för dt; förhandlare
från statens sida, vilka vid förhandlingarna vilja ge så dåligt lönetillskott till
statstjänarna som möjligt. Jag säger detta med anledning av finansministerns
yttrande i denna sak.

Jag vill därutöver säga, att det ju är ett känt förhållande, att det bland
deni, som å statens vägnar underhandla med befattningshavarnas organisationer,
finnes en del element, som vilja tolka dessa bestämmelser till största
möjliga nackdel för de anställda. Från den utgångspunkten menar jag, att om
direktiven hade varit klarare skrivna på denna punkt, skulle dessa personer
haft mindre möjligheter att fullfölja sina intentioner vid förhandlingarna. Nu
vill jag emellertid tillägga, att jag hoppas, att de två anföranden, som nu
senast hållits av finansministern och herr Åkerberg, på sätt och vis ideologiskt
»radera ut» den del av motiveringen, som jag vände mig emot. Jag hoppas
alltså, att denna punkt skall få mindre betydelse, även örn den står kvar i
utskottets motivering, och att den alltså på sätt och vis skall bortfalla som
motiv vid förhandlingarna.

Herr Linderot: Herr talman! Även jag vill inkassera de yttranden, som här
lia avgivits av finansministern och herr andre vice talmannen, som ett erkännande
de facto av det riktiga i vad vi ha yrkat i motionen, nämligen att de
kollektivanställda böra komma i nivå med de övriga vid den provisoriska
löneregleringen. Det kan ju vara nyttigt för statstjänarorganisationerna att
detta har blivit sagt, och därmed har det eventuella missförstånd, som eljest
skulle lia kunnat uppstå på grund av motsägelserna i utskottets utlåtande, blivit
eliminerat.

Jag vill också erinra örn att det inte är enbart järnvägsfolk det här är fråga
örn — kollektivavtalsanställda banarbetare, verkstadspersonal o. s. v. — utan
det finns också åtskilliga mindre grupper av statsanställda, som det kanske skulle
behöva läggas ett ord för i debatten.

När herr Hage har yrkat, att barntillägg skola utgå för de sex månader av
detta budgetår, som förlöpa mellan den 1 januari och den 1 juli, även till dem
som vid den förra regleringen blevo utan, tycker jag att detta yrkande bör
kunna bifallas utan att det på något sätt stör helhetsintrycket av statsutskottets
utlåtande i övrigt. Det är en hel del mindre grupper som lia svårt att
förstå, varför de inte ha blivit delaktiga av barntilläggen, t. ex. riksdagens
egna vaktmästare. Med hänvisning till att anställningsförhållandena för riksdagens
vaktmästare befinna sig under utredning ha dessa vaktmästare blivit
utan barntillägg. Om man yrkar att sådana undantag, som inverka orättvist
för vissa grupper, icke borde göras, innebär ju inte detta att man godkänner
systemet med barntilläggen.

Herr Hage har här på ett fullkomligt övertygande sätt framlagt sin ståndpunkt
till barntilläggen. De böra inte räknas in i löneförmånerna. Lönen skall
uträknas efter vederbörandes prestation, efter det arbete han utför, och inte
efter det antal barn han har. Därom äro statstjänarna ganska eniga. Herr

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 194(5.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Hage har påpekat, att det nu inte heller handlar om att godkänna principen
örn att man skall avlönas efter antalet barn, men när statsmakterna i alla fall
ha fastställt provisoriska lönetillägg, i vilka barntillägg ingå, borde detta
barntillägg komma alla grupper till del.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande, som jag tidigare gjorde, om bifall
till motionen 1: 106. Men jag kommer att med största jämnmod finna mig
i att den blir nedvoterad, ty dess syfte är, särskilt genom de anföranden som
hållits av finansministern och herr Åkerberg, i alla fall uppnått.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Eftersom det är så många — bl. a. herr
andre vice talmannen — som här förklarat, att jag måste ha missuppfattat de
uppgifter beträffande de kollektivavtalsanställdas kompensation för dyrtiden,
som lämnats inom avdelningen, skall jag säga några ord örn den saken. Jag nödgas
vidhålla att jag uppfattat uppgifterna riktigt. Det är ju inte heller svårt, nalman
har statistiskt material utarbetat; det är bara att läsa siffrorna. Eftersom
herr andre vice talmannen vill ha preciserade uppgifter, vill jag påpeka
att sådana finnas pa tekniska högskolan, där professor Woxén, som brukar
deltaga i avtalsförhandlingarna, har utarbetat detta material.

Med mitt anförande har jag inte sagt någonting örn utgångsläget för vederbörande
anställda, utan jag bär endast yttrat mig örn den kompensationsmässiga
sidan av saken. Sedan år det en sak för sig, örn man vill ändra reallönenivån.

Man bör inte ge sig på verkscheferna på det sätt nian här har gjort. De
känna givetvis sitt ansvar för hur deras verks debet- och kreditkonton utfalla.
och de ha naturligtvis den känslan, att deras löneutgifter böra korrespondera
något så när med vad som gäller för näringslivet i allmänhet, så att verken
icke bil belastade på ett sätt, som gör att jämförelser mellan de statliga affärsdrivande
verken och det övriga näringslivet bli alltför ogynnsamma för de förstnämnda.
Jag menar alltså, att man får antaga, att verkscheferna ha goda
uppsåt i sina ställningstaganden även i dessa frågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas först särskilt
angående utskottets i den nu föredragna punkten gjorda hemställan, utom
ivad den avsåge de likalydande motionerna 1:105 och 11:208 ävensom de
likalydande motionerna 1:106 och 11:206, vidare särskilt rörande utskottets
hemställan, såvitt anginge de förstnämnda båda motionerna, och slutligen särskilt
beträffande utskottets hemställan, i vad den rörde de sistnämnda båda
motionerna.

På härefter gjord proposition bifölls till en början utskottets hemställan, utom
i vad den avsåge ifrågavarande motioner.

Vidkommande utskottets hemställan, såvitt anginge motionerna 1:105 och
11:208, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att kammaren i enlighet
med vad utskottet hemställt skulle avsla dessa motioner, dels ock att kammaren
skulle bifalla första punkten i berörda motioner.

Därpå gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades propositionen
pa bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

-Slutligen gjordes i enlighet med de yrkanden, som förekommit i fråga örn
utskottets hemställan, i vad den Torde motionerna 1:106 och II: 206, propositioner,
först därpå att kammaren skulle med bifall till utskottets hemställan

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. rn. (Forts.)
avslå nämnda motioner samt vidare på bifall till motionerna i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten B.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte en i ämnet väckt motion;
samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till tillfälligt lönetillägg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 9, i anledning av Kungl. Äng. skatteMaj
:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kom- frihet för
munalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta mo- sfnkvårdsför ,

■ maner m. m.

tioner.

I en den 4 januari 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande vid
propositionen fogade

Förslag

till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 moni. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 moni. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,
oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst
och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt till den
del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare
gällande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga tilllämpning
jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställes under år 1946.

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:251 av herr Lodenius m. fl. och 11: 393 av
herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 med förslag till lag örn ändrad lydelse av
32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maurts förevarande proposition
nr 10 och med avslag å de likalydande motionerna 1:251 av herr Lodenius
m. fl. och II: 393 av herr Pettersson i Norregård m. fl., antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Reservation hade avgivits av friherre De Geer samt herrar Ekman, Hammarlund,
Sandberg och Vigelsbo, vilka ansett, att utskottet bort förslå riksdagen
att avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 10.

Herr Ekman: Herr talman! Det spörsmål som nu föreligger till kammarens
avgörande är inte alldeles nytt. Vi hade att ta ståndpunkt till det i precis samma
form jämväl vid senaste riksdag. Jag ber få erinra örn att anledningen till
att det uppkommit är ett regeringsrättsutslag, som säger, att förmånen av fri
sjukvård eller fri tandvård är beskattningsbar inkomst och att följaktligen vid
taxeringen hänsyn skall tagas till denna förmån. Detta regeringsrättens utslagvar
föga tillfredsställande, örn jag får använda det uttrycket, för sådana medborgare,
som åtnjuta denna förmån — det må ske i form av anställningsvillkor,
ett kollektivavtals föreskrifter eller annorledes.

Till fjolårets riksdag förelåg en proposition, syftande till att man lagstiftningsvägen
skulle så att säga ta bort verkningarna av regeringsrättens utslag.
Emot detta är principiellt i och för sig ingenting att säga, såvida man samtidigt
vill medge, att de medborgare som inte ha fri läkarvård få göra avdragför
sina läkarvårdskostnader. Av skäl, som då anfördes, ansågo Kungl. Maj:t
och bevillningsutskottet sig inte kunna gå med på att införa en dylik avdragsrätt,
utan föreslogo riksdagen en lagstiftning, som i själva verket skulle komma
att innebära, att medborgare i ett och samma avseende icke beskattades
efter likvärdiga grunder. Andra kammaren ansåg, att det inte skulle vara någon
olägenhet med en sådan lagstifting, medan denna kammare delade de synpunkter,
som reservationsvis framfördes.

Nu kommer frågan igen, och såvitt jag kan utläsa äro statsrådet och utskottets
majoritet av samma principiella uppfattning som reservanterna. De framhålla
emellertid svårigheten att tillämpa en lagstiftning, som inte delar upp
medborgarna efter den orättfärdiga grund jag nyss gav antydan örn. Denna
svårighet säges i huvudsak framträda vid de statliga företag, där antalet anställda
är jämförelsevis stort, såsom hos järnvägsstyrelsen och andra statliga
verk, men anses väl föreligga även beträffande enskilda företag med ett större
antal anställda. Jag kan för min del, och jag tror medreservanterna med mig.
icke finna, att detta opportuna skäl är starkt nog för att man skall genomföra
en lagstiftning av nu antytt slag. Jag har aldrig märkt, att från Kungl. Maj :ts
sida rått någon tveksamhet, när det gällt att på det »fria näringslivet» — för
att använda en sliten fras — lägga både utrednings- och administrativa spörsmål
av mycket vittomfattande slag och utan någon som helst ersättning. Det
kanske är riktigt att så förfara — det gör jag icke något närmare uttalande
örn — men örn förhållandet varit det omvända, så att denna börda lagts i huvudsak
på vad man kallar det fria näringslivet, tror jag inte man ansett något
hinder föreligga för denna lagstiftnings genomförande. När det nu råkar vara
några statliga verk, som skulle få ett merarbete — eller jag kanske rent av
kan uttrycka mig så: skulle få lov att i någon mån genomföra en sådan bokföring,
som varje annan i detta land redan har — ställer man sig emellertid
avvisande och framför sitt förslag på nytt för att förmå riksdagen att införa
en, som jag betraktar det, ur medborgarsjmpunkt orättfärdig lagstiftning.
Det kan inte vara lämpligt att så förfara.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ang. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)

Ett annat skäl för att genomföra denna lagstiftning, också det av opportun
beskaffenhet, bär anförts av finansministern. Han säger, att när dessa som
åtnjuta fri läkarvård bli sjuka, ha de mindre inkomster och ökade utgifter.
Påpekandet må vara riktigt, men om man har den ringaste rättvisekänsla i
kroppen, måste man ju medge, att den som inte har dessa förmåner också kan
bli sjuk. Han får då ökade utgifter — utgifter för läkare och för medicin —
precis på samma sätt som den som har dessa förmåner, men han har inte som
de statsanställda, örn jag håller mig till dem, bara ett mindre avdrag på lönen,
utan den i det enskilda näringslivet anställde mister vid ett sådant tillfälle
hela sin inkomst, och han får ändå inte tillgodoräkna sig något avdrag vid
beskattningen för de utgifter han haft.

Det synes mig, herr talman, vara betänkligt att riksdagen genomför en lagstiftning
av sådan art, som här ifrågasättes, och jag finner mig med vad jag
nu anfört ha angivit fullgoda skäl för att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
inte bör bifallas. Jag hemställer därför örn bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

I herr Ekmans yttrande instämde herrar Näsgård, Jones Erik Andersson,
Sundelin, Gustav Emil Andersson och Albert Andersson.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Herr Ekman har tydligen tyckt, att det
skulle vara roligt att öva sin kraftiga talekonst någon gång vid denna riksdag.
Jag bara beklagar, att han valt ett så pass, jag tvekar inte att säga, dåligt
ämne för denna övning som han gjort.

Den, som lyssnade till herr Ekman och som inte brytt sig örn att närmare
studera förhållandena, kan möjligen få den uppfattningen, att här sker ett fruktansvärt
våldsdåd, som man måste uppbåda alla rättskaffens krafter för att
kämpa emot och rädda svenska folket ifrån. Saken är inte så där förfärligt
vare sig omfattande eller djupgående, som herr Ekman roat sig med att måla
ut den. Det principiellt oriktiga i den kungl, propositionen likaväl som i utskottets
betänkande sticker inte utskottet under stol med. Utskottet erkände
detsamma i fjol. Men hur många gånger nödgas man inte, till och med när det
är fråga örn allvarligare ting och bestående ordningar, av praktiska skäl vika
från en ordning i beskattningsavseende, som i övrigt anses vara riktig! Vi klaga
över att vårt beskattningssystem och våra skatteförfattningar äro så konstiga,
att snart ingen begriper dem. Jag har åtskilliga gånger här i kammaren sagt,
att det är vår utpräglade rättskänsla som leder till att vi göra vårt beskattningssystem
och våra skattebestämmelser så finmaskiga, att inte det minsta
djur kan krypa igenom. Därför bli de så konstiga. Jag tror, att vi förr eller
senare bli tvungna att vara mindre samvetsgranna och taga större hänsyn till
praktiska ting, om inte våra skattelagar till sist skola bli fullständigt obegripliga
för svenska folket och även för dem som skola tillämpa dem.

Nu är emellertid att märka, att ända fram till dess att för något år sedan
regeringsrätten fällde utslaget, att förmånen av fri sjukvård skall utgöra beskattningsbar
inkomst, ha skattemyndigheterna icke tagit upp denna förmån
såsom beskattningsbar. Redan i fjol sade Kungl. Ma,j:t, att det med hänsyn
till den pågående utredningen om fri sjukvård för hela svenska folket bara
skulle vålla en mängd trassel, örn man för den korta tid, som kan återstå till
dess denna fråga blir klar, inför ett system, varigenom dessa förmåner beskattas,
detta inte minst därför att det uppstår mycket stora svårigheter såväl
för de myndigheter och enskilda, som skola lämna uppgifter på värdet av
förmånerna, som för de myndigheter, vilka skola sitta och bedöma dessa
frågor. Kail det vara värt ali införa (dt sådant system? Andra kammaren ansåg

Forsla kammarens protokoll 194G. Nr 0. 3

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
förra året, att den kungl. propositionen och bevillningsutskottets förslag borde
bifallas, men första kammaren med herr Ekman i spetsen avslog förslaget.

Sedan förra året har verkställts en utredning i denna fråga, varvid vissa
statliga myndigheter förklarat, att stora besvärligheter äro förenade med genomförandet
av en beskattning på detta område. Såväl i propositionen som i
utskottets betänkande redogöres för dessa besvärligheter. Det är klart, att de
inte äro större än att de gå att reda ut. Kungl. Majit och bevillningsutskottet
kunna givetvis sätta sig och göra upp närmare bestämmelser örn hur dessa förmåner
skola debiteras, hur värdet av dem skall beräknas o. s. v., vilket vi
med vårt känsliga sinne för rättssynpunkter kanske inte kunde undvika att
göra, örn det här gällde en bestående ordning. Men nu skola kammarens ledamöter
beakta, att vi av allt att döma inom något år få en fri sjukvård för
hela svenska folket. Är det mödan värt att sätta i gång hela denna apparat för
endast ett år? Jag tror, att man måste svara nej.

. Jag har svårt att förstå allvaret i aktionen mot Kungl. Maj :ts förslag. Principiellt
är detta förslag inte riktigt, och det har utskottet också sagt, men skola
vi för att hävda denna princip örn riktigheten av sjukvårdsförmånernas beskattning
behöva ställa till med ett trassel, som säkert inte kommer att ge
något nämnvärt åt statskassan? Bara för att hävda denna princip skulle vi
sätta i gång ett maskineri vid statsverken och vissa enskilda företag med en
särskild bokföring för att utröna hur stora kostnaderna äro, fördelade på
varje person, föreställer jag mig, och så skulle vi vräka över besväret på beskattningsmyndigheterna,
främst taxeringsnämnderna, som vrida sig i förtvivlan
över det arbete de redan ha sig pålagt och ytterligare komma att få
sig pålagt, inte minst vid tillämpningen av den nya uppbördsreformen. Så
ligger saken till, mina herrar!

Jag har i utskottet frågat de ärade kamraterna, vad de ansåge, att man skulle
råda en taxeringsmyndighet att uppskatta sjukvårdsförmånerna till. Det är
ingen lätt sak. Mångå av dem, som ha denna förmån sig tillerkänd, ha inte på
tiotals ar utnyttjat den, och det är väl då inte rättvist, att de skola beskattas
för en förmån, sorn. de inte tillgodogjort sig, utan kostnaderna skola väl slås
ut på dem som åtnjutit förmånen. En av de hörda statsmyndigheterna säger,
att det med den nuvarande organisationsapparaten inte finns någon möjlighet
att lämna besked om värdet av sjukvårdsförmånerna förrän året efter det verkliga
taxeringsåret. Örn sjukkassereformen går igenom, skulle dessa uppgifter
kanske föreligga ett år efter att den trätt i kraft. Man finge då tydligen göra
någon sorts eftertaxering för att kunna hävda den Ekmanska principen -—-h briat mig, herr Ekman, att jag är litet elak, men jag tycker, att herr Ekman
förtjänat det.

Jag tror, att vad jag sagt är tillräckligt för att göra klart för kammaren,
att hur petiga vi än äro i beskattningsfrågor, böra vi väl inte driva det över alla
gränser och visa, att vi inte ha någon praktisk synpunkt kvar i dylika frågor.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Friherre I)e Geer: Herr talman! Då första kammaren förra året följde herr
Ekman, tror jag, att första kammaren gick en riktig väg, och jag hoppas att
det skall bli samma resultat i år.

Bevillningsutskottets ärade ordförande satte i fråga, örn aktionen från motionärernas
_ sida verkligen var allvarligt menad. Han förmenade väl, att de
inte hade riktigt allvarligt uppsåt, Det vet jag för min del emellertid att de
lia, och jag är övertygad örn att en mycket stor mängd människor här i landet
anse aktionen mycket berättigad och att de orättvisor, som herr Ekman på -

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Ang. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
talat, verkligen äro sådana, att man inte riktigt kan förstå den reform, eller
vad man skall kalla den för, som här föreslås.

Herr Bärg, utskottets ordförande, trodde, att reservanterna och andra fruktade,
att det skulle innebära ett oerhört våldsdåd, om den föreliggande propositionen
gick igenom. När han använder sådana uttryck, tror jag, att han
sätter upp frågan litet för mycket i höjden. Det är väl bättre att hålla sig på
ett litet rimligare plan och inte misstänka, att man tänker sig några våldsdåd
från den ena eller den andra sidan.

Örn den allmänna folkuppfattningen i landet kunde utrönas, skulle man
med all säkerhet erfara, att folk har den bestämda meningen, att det sker en
orättvisa, örn man följer den kungl, propositionen i den fråga som här diskuteras.
Det är alldeles uppenbart, att inte vare sig motionärerna eller reservanterna
missunna tjänstemännen den fördel de skulle få genom den föreliggande
propositionens bestämmelser, men å andra sidan bör man ju inte heller
från tjänstemännens sida kunna visa upp någon särskilt stor förvåning, örn
andra människor i landet tycka, att det hela kommer att verka litet egendomligt.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till att i övrigt helt instämma med
herr Ekman i hans enligt min mening mycket utmärkta anförande. Jag tycker,
att bevillningsutskottets ordförande var litet för sträng mot herr Ekman, då
han riktade så skarp kritik mot honom. Jag är nämligen övertygad om att
det finns ett ofantligt stort antal anhängare till herr Ekmans uppfattning ute
i landet, och jag hoppas, att kammaren i dag skall gå samma väg som förra
året och stödja herr Ekman.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Velander: Herr talman! Tveksamheten inför den kungl, propositionen
och den av bevillningsutskottets majoritet intagna ståndpunkten bottnar i den
bristande likställighet olika skattskyldiga emellan, som skulle uppkomma med
ett godtagande därav. Hur man än ser på denna fråga, måste en sådan bristande
likställighet eller jämlikhet framstå såsom mycket otillfredsställande.
Och då man talar örn de stora svårigheter, som möta för att åstadkomma likformighet
på detta område, förefaller det mig som man överdriver dessa svårigheter
eller inte inlåter sig på ett tillräckligt djupgående resonemang beträffande
deras omfattning.

Från utskottets sida konstateras, och det är förmodligen den huvudsakliga
synpunkten, att enligt gällande avlöningsreglementen dessa befattningshavare
i allmän och enskild tjänst, som komma i åtnjutande av fri sjukvård, dock
få ersättning för sjukvårdskostnaderna endast intill hälften av dessas belopp.
Sedan säger man, att det är uppenbart, att, örn man skall införa en avdragsrätt
för sjukvårdskostnader för dem, som inte ha förmånen av fri sjukvård,
kan denna icke sträckas längre än just till en sådan hälft av kostnaderna, som
kommer ifrågavarande befattningshavare till del.

Man kan fråga sig, huruvida detta är den riktiga utgångspunkten för ett
resonemang av här -ifrågavarande art. Bör inte den första frågan, man ställer,
vara, örn en dylik avdragsrätt överhuvud taget bör medgivas? Om man då
kommer fram till det resultatet, att övervägande skäl tala för att den skattskyldige
principiellt sett bör komma i åtnjutande av ett dylikt avdrag, varför
skall han i så fall inte få åtnjuta avdrag för hela kostnaden? Därmed skulle
ju de svårigheter att åstadkomma likställighet olika skattskyldiga emellan,
som åberopas från utskottets sida, elimineras. Kommer man däremot till motsatt
resultat och att man därför inte bör inlåta sig på en avdragsrätt för de

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1940.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
skattskyldiga, som bestrida kostnaderna för sin sjukvård själva, ja. då måste
man eftersträva att inte heller andra skattskyldiga komma i åtnjutande av
denna förmån eller avdragsrätt.

Det har förefallit som örn man, när det talas örn svårigheterna att åstadkomma
likställighet på detta område, skjuter något över målet. Det är för
mig knappast tänkbart eller i varje fall icke acceptabelt att utgå ifrån att
de verk, som det här närmast gäller — generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen
och andra — med sin fulländade organisation i olika hänseenden icke skulle
kunna fullgöra en uppgifts skyldighet, som åligger andra mer eller mindre
kvalificerade skattskyldiga. Jag måste utgå ifrån att detta tal är överdrivet.
Örn det skulle vara riktigt, förstår jag inte, att man i olika sammanhang kan
så lättvindigt ålägga de skattskyldiga omfattande uppgifts- och andra skyldigheter,
exempelvis den medverkan från enskilda och företagens sida, som förutsättes
i och med den nya uppbördsreformens ikraftträdande. Inför frågan örn
ett utsträckande av rätten till avdrag för sjukvårdskostnaderna på sätt inom utskottet
och här diskuterats, får man sålunda inte hesitera med hänsyn till svårigheterna
för vissa verk och företag att fullgöra den legala uppgiftsskyldighet,
som föreligger.

Utskottets ordförande frågade, vad det tjänade till att syssla med dessa
spörsmål, då med den väntade obligatoriska sjukförsäkringen frågan skulle
komma i ett annat läge? Jag vet inte hur ordföranden tänkt sig det läget,
ehuru den frågan ju inte behöver diskuteras här. Jag skulle dock vilja göra
en motfråga: om det nu är fråga om någonting som skall gälla endast ett år,
varför aktualiserar man då detta spörsmål på sätt som skett? Fanns det med
den ståndpunkt, som i varje fall första kammaren förra året intog, någon anledning
att ge sig i kast med detta spörsmål på nytt och på ett så ingående
sätt som skett i finansdepartementet? Vi ha ju i olika sammanhang hört betygas,
och man förstår det alltför väl, hur arbetsbelastat finansdepartementet
ar. Man måste då fråga sig, varför denna proposition, inför vilken det väl
icke finns någon inom bevillningsutskottet som inte hyser tveksamhet, presenterats
riksdagen!

Det är en annan sak som också förefaller mig något tveksam. Man säger, att
detta problemkomplex aktualiserats på grund av regeringsrättens ståndpunktstagande
i ett utslag i juni 1944. Kanske förhåller det sig på det sättet, men
jag har mycket svårt att tänka mig det. Jag måste förutsätta, att de människor
i olika delar av landet som kommit i åtnjutande av dessa förmåner, verkligen,
åtminstone i många fall, lia deklarerat för dem. Jag tror inte, att bedömandet
av frågan, örn det förelegat skattskyldighet eller inte för dylika förmåner, kan
ha varit svårt, ty enligt författningsbestämmelserna förefaller det vara tämligen
klart. Med den saken får det emellertid förhålla sig hur som helst, men det
skulle vara anmärkningsvärt, om detta spörsmål inte varit aktuellt förrän i och
med regeringsrättens utslag, då man ändå haft bestämmelser i ämnet, som varit
ganska tydliga,

Jag står nu inte såsom reservant vid det föreliggande utskotts betänkandet.
Inom utskottet företrädde jag emellertid samma uppfattning som reservanterna.
Jag argumenterade på samma linje, och det var alldeles klart, att jag också
skulle komma att ställa mig såsom reservant. Emellertid — och det är kanske
något förödmjukande att göra en bekännelse, att man försummat sina plikter —
råkade jag fara hem och hade ingen aning om dagen eller tiden för utskottsbetänkandets
justering och var således inte heller närvarande vid detta tillfälle.

Jag har emellertid, herr talman, velat deklarera, att jag befinner mig på
samma linje som reservanterna och att jag finner mig oförhindrad att stödja
yrkandet örn bifall till reservationen.

Onsdagen deli 27 februari 1946.

Nr 9.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)

Herr Wahlmark: Herr talman! Jag har begärt ordet, därför att jag har
viss del i att detta ärende kommit på riksdagens hord. dag tillhörde nämligen
statsrevisorerna år 1942, eller det år då de i sin berättelse berörde frågan om
huruvida den fria sjukvården skulle vara att betrakta såsom avlöningsförmån
och således beskattningsbar. Frågan bär alltså, som den siste ärade talaren
nämnde, varit aktuell tidigare genom detta statsrevisorernas uttalande.

Statsrevisorerna intogo den bestämda ståndpunkten, att den fria sjukvården
var beskattningsbar. Revisorerna gjorde också en undersökning hos åtskilliga
statliga verk, huruvida uppgifter hade lämnats till taxeringsmyndigheterna angående
den fria sjukvård, som befattningshavarna hade åtnjutit. Svaret blev
nekande. Även hos Stockholms stad gjordes en förfrågan, huruvida dess befattningshavare
åtnjutit fri sjukvård och haft den beskattningsfri. Svaret blev därifrån
detsamma som från de statliga myndigheterna.

Från statsrevisorernas sida påpekades också, att det inte rådde full reciprocitet
mellan de löntagare, som det här var fråga örn, och övriga skattskyldiga,
som inte hade denna förmån. Dessa senare hade ju, såsom redan här har sagts,
enligt gällande beskattningsregler icke rätt att göra avdrag för de sjukvårdskostnader
de fått vidkännas för sig och sin familj.

Statsrevisorerna stodo således på samma ståndpunkt år 1942 som reservanterna
och motionärerna vid behandlingen av föreliggande fråga vid förra årets
riksdag och i år. Sedan år 1942 har emellertid, såsom här också har omnämnts,
åtskilligt inträffat. Dtet närmaste var regeringsrättens utslag år 1944, vilket omnämndes
av herr Velander, som dock ej ansåg det vara det väsentliga i detta
sammanhang. Detta regeringsrättens utslag är emellertid intressant ur den synpunkten,
att ärendet, innan det behandlades av regeringsrätten, hade passerat
underinstanserna, nämligen taxeringsnämnd, prövningsnämnd och kammarrätt,
och att av dessa de två förs.tnämnda, nämligen taxeringsnämnden och prövningsnämnden,
hade intagit samma ståndpunkt som regeringsrätten, medan däremot
kammarrätten bifallit besvären och således ansett, att denna fria sjukvårdsförmån
icke var beskattningsbar. När taxeringsmyndigheterna kunnat vara av olika
uppfattning, måste man säga. att det finns fog för att de statliga verken intagit
den ståndpunkt, de ha gjort och således betraktat den fria sjukvårdsförmånen
såsom skattefri.

Genom den utredning, som därefter verkställts genom finansdepartementet, ha
de av statsrevisorerna lämnade uppgifterna till fullo verifierats beträffande de
statliga verken. Men precis samma förhållande råder även när det gäller kommunernas
anställda; jag tänker närmast på våra sjukvårdsinrättningar. Där
lia befattningshavarna, sjuksköterskor och andra, av ålder räknat med fri sjukvård
såsom någonting liggande utanför deras avlöningsförmåner. Skulle man
nu börja tillämpa en annan ordning för dessa befattningshavare, bleve det också
där fullt ut lika stora svårigheter som det säkerligen är och kommer att vara,
trots vad som nyss har sagis, när det gäller tillämpningen inom de .statliga
verken.

Till herr Velander vill jag säga, att när det gäller statens järnvägar med
dess 60 000 befattningshavare, spridda över hela landet, för vilka distriktsledningarna
skulle infordra uppgifter, skulle skattskyldighet i delta tall vålla
åtskilligt besvär. Jag tror mig våga säga, att det skulle bli nödvändigt att sysselsätta
ett pär tiotal befattningshavare nied denna angelägenhet under ett pär
månaders tid, innan man kunde få fram erforderliga uppgifter till taxeringsmyndigheterna.

De skattskyldiga själva ha under de gångna åren inte heller upptagit denna
förmån i sina deklarationer, åtminstone inte i flertalet fall; därom har jag
gjort mig underrättad. De lia givetvis icke ansett sig böra göra detta, därför

£8

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
att till grund för deras deklarationer ligga de löneuppgifter, som lämnas till
taxeringsmyndigheterna av de statliga verken och som i dubblettexemplar utdelas
till samtliga befattningshavare. Flertalet taxeringsnämnder har inte helier
infordrat dylika uppgifter från de skattskyldiga eller från de uppgiftsskyl>diga
arbetsgivarna. Jag behöver inte nämna de enskilda arbetsgivarna; de torde
hundraprocentigt ha underlåtit att lämna dylika uppgifter till taxeringsmyndigheterna
och till sina befattningshavare.

Det skulle — jag vill uppreua, vad ordföranden i bevillningsutskottet sade
— te sig synnerligen egendomligt, örn man nu, under det kanske sista året dessa
befattningshavare äro skilda från övriga skattskyldiga i detta avseende, skulle
föreskriva skattskyldighet i detta fall. Från skilda håll i riksdagen och annorstädes
framställas krav av den innebörden, att åtskilliga av de skatter, som
tillkommit under krisåren, skulle kunna slopas, och man har dessutom krävt,
att skattesänkningar skulle företagas. Att just i det läget företa en skattehöjning,
som detta örn icke formellt så dock reellt skulle innebära, och detta för
en grupp, som i stället på grund av sin iråkade sjukdom borde komma i åtnjutande
av en skattelindring, anser jag vara någonting som inte borde komma
i fråga. Jag hoppas för den skull, att vad bevillningsutskottet här har föreslagit
måtte av kammaren bifallas.

Men jag vill också säga, att det tillägg, som är föreslaget av finansministern,
inte är det allra lyckligaste, eftersom det vid tillämpningen torde komma att
medföra synnerligen stora svårigheter för vederbörande taxeringsmyndigheter.

Jag har med det sagda velat meddela, att jag principiellt står fast vid den
uppfattning, jag år 1942 hade såsom statsrevisor, men att jag med hänsyn till
de ändrade förhållanden, som sedan dess inträtt, har ansett mig kunna biträda
vad som föreslagits av Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag har inom utskottet anslutit mig
till den mening, som kommit till uttryck i bevillningsutskottets betänkande.
Skälen för denna ståndpunkt ha i allt väsentligt framförts av utskottets ärade
ordförande, och det är inte stor idé att än en gång framföra de synpunkter,
han Ilar anfört.

Jag vill emellertid understryka, att det rent teoretiskt icke råder någon tvekan
om att den ståndpunkt, som reservanterna lia intagit, är den formellt riktiga.
Men man kan ju inte, när det gäller en sak av denna karaktär, uteslutande
ta hänsyn till de rent teoretiska synpunkterna, utan man måste enligt
min mening även i någon mån se på de praktiska verkningarna. De myndigheter,
till vilka man har remitterat denna proposition, ha avgivit ganska samstämmiga
yttranden örn hur dessa verkningar ur statsförvaltningens synpunkt
skulle komma att bli, örn man beslutade att gå på den väg, som reservanterna
anvisa. Frågan gäller ju ett så stort antal befattningshavare inom statsförvaltningen,
att jag för min del anser, att dessa yttranden böra tillmätas ett stort
och avgörande inflytande, när man skall taga ställning till densamma.

Men det gäller här inte endast staten, utan även det enskilda näringslivet,
något som kanske inte särskilt framhållits av herr Ekman och friherre De
Geer. Jag har inom det lilla område av näringslivet, där jag har min dagliga
gärning, gjort en liten undersökning av hur en bestämmelse örn skattskyldighet
kommer att verka. Det är ingen tvekan örn att rätt stora besvärligheter
även för det privata näringslivet måste bli följden, om man slår ip på en annan
väg än propositionens. Det är ju klart, som bevillningsutskottets ordförande
sade, att ingenting är omöjligt. Man kan självfallet lägga bokföringen på sådant
sätt att uppgiftsskyldigheten kan fullgöras. Men man tjecker, att en örn -

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Ane/, skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
ändring i detta avseende för så kort tid som det här gäller — man tänker sig
ju att det skall bli ett år •— inte är praktisk och lämplig.

Reservanterna ha i huvudsak anfört betänkligheter ur den synpunkten, att
de anse, att propositionens förslag innebär en orättvisa mot stora delar av det
svenska folket. Detta är naturligtvis riktigt. Men när motionärerna erkänna,
att de tekniska svårigheterna vid genomförandet av denna beskattning äro
ganska väsentliga — och jag förmodar, att reservanterna i det fallet ha samma
uppfattning som motionärerna — säga de, att taxeringsmyndigheterna skulle
kunna övervinna svårigheterna genom att uppskatta dessa förmåner till ett
visst värde på samma sätt som nu sker beträffande drickspengar, naturaförmåner
etc. Vad innebär nu detta? Jo, så vitt jag förstår innebär det, att man går
från en form av orättvisa, som denna proposition onekligen medför, till en
annan form av orättvisa. Jag vet inte, vilkendera formen som innebär den
största orättvisan, men örn man skall gå på den linje, som reservanterna tänkt
sig, blir ju en orättvisa kvar, och man kommer alltså inte ifrån det, som man
vill undvika. Detta är enligt min mening svagheten i reservanternas ståndpunkt.

Då nu myndigheterna ha framlagt ett praktiskt och sunt förslag, som inte
medför några nämnvärda kostnader för staten — de uteblivna skattebelopp,
som det här gäller, lära, enligt vad man på sakkunnigt hall säger, vara mycket
små — kan jag inte inse att det finns någon anledning för riksdagen att
bortse från de praktiska synpunkterna till förmån för en kanske teoretiskt riktigare,
men i realiteten sämre lagstiftning.

Jag ber med detta, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Wetter: Herr förste vice talman! Jag skulle vilja ge ^kammaren ett
praktiskt exempel på vart reservationen leder; jag tänker då på den personal,
som finnes på handelsfartygen och som uppgår till ungefär 4 000 man. All
denna personal åtnjuter nu helt naturligt fri sjukvård bade ombord och, örn
de avmönstra, i land. „

Hur skall nian gå till väga för att kunna uppge, vilka förmaner dessa sjömän
åtnjuta genom den fria sjukvården? Örn man siar ut de kostnader, soffi
för ungefär ett år sedan betalades av rederierna för sjukvård, blir beloppet 60
kronor per man; då har nian icke inräknat den fria medicinen eller den fria
sjukvården ombord. Men hur skall fördelningen ske, sa att taxeringsmyndigheterna
få uppgift örn vad värjo sjöman åtnjutit? Det är den praktiska sidan

av denna sak. _ , .

Men blir det inte också en stor orättvisa mot vart sjöfolk, om de mäste betala
skatt för sin sjukersättning, då de bli sjuka och tvingas avmönstra i en utländsk
hamn? De få ofta gå och vänta ganska länge, innan de kunna komma
hem. Även örn de under en viss tid få behålla sin lön kan det bli ett ytterligare
straff örn dessa sjömän skola beskattas för den fria sjukvård de ha fått

åtnjuta. ,,on ,

När det i detta fall gäller en bestämmelse för bara ett ar framåt, kan jag
inte förstå annat än att man ur praktisk synpunkt bör följa utskottets förslag.

Herr Ekman: Herr förste vice talman! Bara ett pär repliker!

Meli dessförinnan måste jag till utskottets ordförande säga, när han tore
brår mig, att jag talar i ett dåligt ämne, att jag verkligen inte har haft någon
del i att detta usla ämne har kommit på riksdagens bord. Den anmärkningen
får väl därför riktas åt annat hall än mot mig.. . .

I övrigt tar jag inte kammarens tid så ofta i anspråk, att jag tycker att

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
jag förtjänar anmärkning för att jag någon gång yttrar mig. Och om jag
nu rakar att inte bara vara opportunist, utan också har vissa principer och
dessutom en liten smula rättslidelse i kroppen, bör jag ju få lov att utveckla
mina synpunkter, då Kungl. Majit och bevillningsutskottets majoritet vilja
förleda, kammaren att indela vart lands medborgare i två olika grupper, när
det gäller denna särskilda form av beskattning.

Jag har den åsikten, att det är riksdagen som skall värna arn principen, att
medborgarna vid lika förhållanden skola beskattas på ett likartat sätt. Man kail
inte förverkliga någon fullkomlig rättvisa i detta fall lika litet som i andra
sammanhang, men varje medborgare måste ha rätt att under likvärdiga förhållanden
bli beskattad på ett likartat sätt. Den, som råkar vara anställd hos staten,
hos kommunerna eller hos något enskilt företag, som ger vissa förmåner,
får finna sig i att betrakta detta just såsom en förmån, som följaktligen medför
skattskyldighet.

Här i kammaren sitta många statstjänare, och jag vill gärna säga till er,
att jag inte alls är avundsjuk, därför att ni ha dessa förmåner. Men då landets
lagar säga, att denna förman skall skatteläggas, tycker jag, att ni böra resonera
på det här sättet: »Det är bra att vi haft denna skattefria förmån så länge,
och vi få väl finna oss i hur det blir i fortsättningen.» Och då det enligt
mångas uttalanden bara är ett år, som ni skulle behöva utgöra skatt för en
förmån, som ni haft under decennier, tycker jag ändå, att läget är ganska
fördelaktigt för de grupper, som skulle komma att få utgöra skatt för den
fria sjukvården under ett år.

Herr Wahlmark säger, att det för dem, som åtnjuta denna förmån, måste te
sig såsom en orättvisa och t. o. m. såsom en skattehöjning, om man nu följer
reservanterna. Jag hänvisar till vad jag sade alldeles nyss: jag betraktar detta
såsom en förmån, som befattningshavarna åtnjutit och för vilken de inte behövt
utgöra skatt. Innerst inne delar nog- också herr Wahlmark denna min synpunkt,
och det kanske rent av även finansministern och utskottets ordförande
göra.

Den andra replik, jag skulle vilja göra, gäller utskottets ordförande, som frågare:
»Ar det värt att sätta i gång apparaten för ett enda år?» Det är inte
att tala örn denna fråga på det rätta sättet. För ett par år sedan fastställdes
genom beslut av regeringsrätten skattskyldighet för de förmåner, vi nu tala
om. Vid föregående riksdag gjordes ett försök att komma undan detta regeringsrättens
beslut, men denna kammare följde inte med, varför det inte blev
något sadant undantag. Sakförhållandet är salunda i dag, att den förmån, som
det här är fråga örn, enligt landets lagar skaili beskattas. Kungl. Majit och
bevillningsutskottets majoritet vilja nu förmå riksdagen att för ett enda år —
för att använda er egen argumentation — genomföra denna orättvisa mot de
medborgare, som hittills inte haft förmånen av fri sjukvård. Då det, som ni
alla säga, bara är ett år kvar, tycker jag ni skola avstå från att för att tillgodose
förmånstagarnas intressen diskriminera alla de övrigas. Låt det vara
som det ärl

Herr Bärg, Johan, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Örn mitt anförande rent personligt stötte herr Ekman, ber jag örn ursäkt, men
felet är kanske, att jag för en gångs skull försökte tala på samma tungomål
som herr Ekman, och det har tydligen misslyckats.

Jag vill, herr talman, här ytterligare understryka, att jag inte med ett ord
talat för propositionen i avsikt att tillföra vederbörande en förmån. Redan i
fjol sade den kungl, propositionen, att det var principiellt oriktigt att göra ett
undantag i fråga örn sjukvårdsförmånerna. Bevillningsutskottet underströk

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
detta uttalande. Kungl. Maj :t har sagt detsamma i år, bevillningsutskottet har
sagt detsamma, och jag säger här detsamma. Räcker inte detta som erkännande
av att det rent principiellt är riktigt, att denna förmån skall beskattas? Varför
tala örn och försöka övertyga mig och andra, som tycka på samma sätt som
jag, om en sak, som vi äro så på det solklara med som någonsin herr Ekman.
och kanske litet till?

Men vad man inte vill tala örn är alla de praktiska olägenheter, som skulle
följa med tillämpningen av denna nya ordning. Det är för en förnuftig syn på
den saken, jag har talat, och inte till förmån för statstjänare eller andra, som
åtnjuta fri sjukvård. Varför kunna vi inte tala örn saken sadan den är?

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När den nuvarande taxeringsförordningen
tillkom, infördes ju den bestämmelsen, att medborgarna skola beskattas efter
sin inkomst och på likartade grunder. Örn vi nu taga del av den kungl, proposition,
som här föreligger, finna vi, att den faktiskt innebär, att vissa grupper
av vårt lands medborgare skola få större rättigheter till avdrag än andra.

Var och en som suttit såsom taxeringsnämndens ordförande under längre
eller kortare tid vet, hur vanligt det är att man i deklarationerna framhåller,
att familjen eller den skattskyldige själv under en viss tid av året varit sjuk,
varför vederbörande anhåller att på grund av dessa ömmande omständigheter
få sin taxering nedsatt med vissa belopp. Det är alltid mycket stridigheter beträffande
dessa framställningar. Man diskuterar, hur mycket som kan ha utgivits
för sjukvården och huruvida omständigheterna kunna anses vara av den
art, att man enligt taxeringsförordningen kan medgiva skattesänkning.

Hade nu i den av finansministern framlagda propositionen föreslagits, att
alla medborgare i vårt land, som drabbats av sjukdom, skulle ha rätt att göra
avdrag i sin deklaration, hade jag, herr talman, inte haft något ett erinra gentemot
Kungl. Maj:ts proposition. Men när ett bifall till denna proposition kommer
att innebära, att blott en del av Sveriges medborgare får denna skattelättnad,
reagerar jag.

Herr Wahlmark Säger, att enbart statens järnvägar med sina 60 0001 anställda
skulle behöva en ansenlig extra personal för att kunna lämna sådana uppgifter,
som fordras. Men det är väl inte obekant för herr Wahlmark, att statens
järnvägar varje år lämna uppgifter till taxeringsnämnderna om samtliga anställdas
inkomster. I denna uppgift ginge det val också att infoga ett meddelande
örn vad som uppburits i sjukvårdsersättning.

Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten vidare, utan ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Heuman: Herr talman! Jag tycker överhuvud taget inte om grälla färger,
och jag gör det inte ens örn herr Ekman använder sådana färger, när han
har för avsikt att teckna bilden av ett förhållande. Det. regeringsrättsutslag.
som här har omnämnts, tycks ha väckt en rättfärdighetslidelse hos herr ^ Ekman
och bondeförbundarna, som gör dem fullständigt oförmögna att se frågan
ur praktisk synpunkt.

Jag måste också säga, att denna rättfärdighetslidelse hos herrarna har väckts
ganska sent. Herr Elofsson påstår själv, att han har tillhört taxeringsnämnd
under ofantligt många år, men inte förrän regeringsrättsutslaget kom, har han
observerat, att här har förefunnits en orättvisa. Han har aldrig inom den taxeringsnämnd,
han tillhört, gjort det allra minsta, vad jag kan förstå, för att få
lill stånd en beskattning av dessa förmåner lör de statstjänstemän, som eventuellt
lia. bott på hans ort. Även örn herr Elofsson bor på landet, finns det val
alltid någon stins eller stationsskrivare eller brevbärare inom kommunen. Först

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
efter regeringsrättens utslag, Ilar rättfärdighetslidelsen i detta fall väckts hos
dessa herrar, och då slår man på stora trumman och förklarar, att nu måste
tiel; bli rättvisa, om det icke varit det tidigare.

Denna rättfärdighetslidelse har dessutom kommit för sent ur den synpunkten,
att det- nu med nödvändighet blir mycket opraktiskt att genomföra rättfärdighet
på detta område. Herr Elofsson skakar på huvudet, men jag kan ju
anföra, vad generaltullstyrelsen i det avseendet framhåller. Det är enligt dess
yttrande »i vissa fall icke möjligt att definitivt fastställa värdet av under
kalenderåret åtnjuta sjukvårdsförmåner förrän den 30 juni året därefter, varför
några exakta uppgifter om dylika förmåner icke skulle kunna lämnas
förrän taxeringsnämnderna redan avslutat sitt arbete». Denna beskattning kommer
eventuellt att tillämpas bara ett år, och generaltullstyrelsen säger sig
icke kunna lämna uppgifter förrän den 30 juni i år, när taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete. Vad finns det då för förnuft i att riksdagen ovillkorligen
skall understryka det utslag, som regeringsrätten i detta fall har meddelat?
Är det inte bättre, att man går på bevillningsutskottets linje och säger, att ha
vi under alla dessa ofantligt mångå år, under det herr Elofsson setat i taxeringsnämnden,
inte brytt oss örn att beskatta dessa förmåner, varför skola vi
då besluta därom det sista året, när det dessutom visar sig vara i praktiken
omöjligt att genomföra beslutet?

Jag tycker för min del, att man bör se denna fråga ur förnuftssynpunkt och
inte bara ur känslosynpunkt.

Herr Velander: Herr talman! Det var egentligen herr Wahlmarks anförande
som föranledde mig att begära ordet. Det har dock redan varit föremål för
bemötande från herr Ekmans sida, och vill jag därför inskränka mig till att
ifrågasätta, huruvida herr Wahlmarks resonemang, att ett avvisande av den
kungl, propositionen betyder en skatteskärpning, är riktigt. Jag är inte säker
på att så är förhållandet, ty argumenteringen från deras sida som äro anhängare
av utskottets ståndpunkt är ju den, att man inte kan tillämpa bestämmelsen
örn beskattning av ifrågavarande förmåner med hänsyn till att arbetsgivarna
inte kunna fullgöra och inte heller fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Deklarationsskyldigheten
talar man icke örn. Jag utgår alltså ifrån att vederbörande
arbetsgivare inte fullgjort sin uppgiftsskyldighet i år — tiden för denna
uppgiftsskyldighets fullgörande utgick med januari månads utgång. Det blir
således inte någon beskattning nu. Det är herrarnas resonemang, och jag har
inte någon anledning till invändning mot det. Och under åren. intill dess den
väntade sjukförsäkringsreformen träder i kraft, kan bestämmelsen inte innebära
en skattehöjning, eftersom inkomsterna taxeringsåren 194G och 1947 —
med ett ofta använt uttryck -— inte komma att beskattas.

Följaktligen kan det inte vara riktigt, när man här säger, att ett avvisande
av den kungl, propositionen betyder, att man genomför en skatteskärpning,
som står i strid med den praxis som tidigare tillämpats. Däremot gäller det
här, huruvida man skall uttryckligen i lagstiftningsväg knäsätta en princip,
som man även från utskottsmajoritetens sida anser vara oriktig, vilket utskottets
ärade ordförande för en stund sedan otvetydigt medgav. Det är detta frågan
gäller, och jag tycker, att det är en ganska betänklig sak i och för sig, alldeles
oberoende av de materiella verkningarna därav. Det hade således med
min utgångspunkt varit försiktigast och bäst, att denna fråga inte på något
sätt hade aktualiserats.

Herr Wetter anförde ett exempel för att belysa verkningarna av vad vi här
tala örn. Till detta vill jag inte säga någonting annat, än att jag anser, att
man i detta sammanhang inte bör åberopa vad som gäller i fråga örn beskatt -

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
ningen av våra sjömän, eftersom förmodligen alla här i kammaren tidigare givit
otvetydigt uttryck åt den uppfattningen, att gällande beskattningsregler inte
passa för våra sjömän och därjämte hos Kungl. Majit begärt eller efterlyst
en nyordning just för sjömännens beskattning.

Min vän herr Carl Eric Ericsson yttrade med utgångspunkt från motionernas
innehåll, där han tog sikte på något visst uttryck, att reservanterna måste
företräda just den och den meningen. Det förvånar mig, att man kan resonera
på detta sätt, eftersom det finns en motiverad reservation och reservanterna
här i kammaren givit uttryck för vad de faktiskt mena i detta sammanhang.
Då böra väl inte reservanterna påbördas nya, för dem främmande uppfattningar
— örn nu sådana uppfattningar kunna utläsas ur motionerna, vars ordalydelse
jag i detta sammanhang dock inte kan ingå på.

Herr Norman: Herr talman! Då denna fråga behandlades av kammaren förra
året, röstade jag för reservationen, trots att jag ju står rätt nära statstjänare -intresset. Jag blev ganska förvånad, när jag fick se att det kom en proposition
i år också och det gjorde att jag läste igenom den ganska grundligt. Jag
fann då att ganska övertygande skäl talade för att det var lämpligt med en
ny omprövning. Debatten här i dag har ytterligare stärkt mig i denna uppfattning,
och jag vill bara meddela att jag i år kommer att rösta med utskottets
majoritet.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Jag begärde ordet, då jag hörde
herr Heuman, inte med, såsom han uttryckte sig, en nyvaknad rättskänsla
utan kanske med en tidigare dold men nu framträdande ilska mot bondeförbundet,
här säga, att det bara var herr Ekman och bondeförbundarna, som stodo
på denna avslagslinje. I det avseendet kan jag erinra herr Heuman örn att i
fjol 62 ledamöter röstade för avslag och 40 röstade för bifall; alltså var det
åtskilliga andra än bondeförbundarna, som röstade för avslag. I reservationen
i år återfinnas också representanter för folkpartiet, och jag har även hort, att
en hegerman är med på samma linje. Jag nämner detta bara för att påvisa,
att det var ett något olämpligt valt tillfälle att angripa just bondeförbundet.

Var och en får ju lia sin åsikt, men nog tycker jag, att det är ett tillvägagångssätt.
som är en smula underligt, att här ånyo lägga fram en likadan
proposition som den, vilken i fjol blev avslagen.

Man ser, att såväl ämbetsverken och de där anställda som. taxeringsmyndigheterna
tydligen ha struntat i det beslut, som riksdagen i fjol fattade. Finansministern,
vilken såsom högste skattmästare här i. landet väl skall söka fa
in så mycket pengar som möjligt, har inte visat något intresse för att få in
dessa pengar. Bevillningsutskottets ordförande, som skall sörja för taxeringslagarnas
tillkomst och naturligtvis bör ha intresse av att de efterlevas, säger,
att eftersom ett övervakande av att denna skyldighet iakttages skulle medföra
så många svårigheter, kan den lika gärna upphöra. I utskottets utlåtande
säges det, att »löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård torde endast
i rena undantagsfall ha blivit föremål för beskattning vid 1945 års taxering».
Det innebär alltså för dem, som ha denna förmån, att de inte behöva
ta hänsyn till vad gällande skattelagar föreskriva, utan att de helt enkelt
kunna låta bli att ta upp dessa sina förmåner, som enligt regeringsrättens
utslag dock äro beskattningsbara. När det nu har gått för sig, trots att fjolårets
proposition blev avslagen, kan det ju gå ytterligare, örn det bara gäller
ett år, ty om det inte är något olagligt i år, så blir det väl inte mera olagligt
nästa år. Deli skulle det inte bli fråga örn längre tid, tycker man det är
onödigt att gå till beskattning av dessa förmåner.

Nr 9.

Onsdagen den ''27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)

Detta resonemang tycker jag är synnerligen anmärkningsvärt. Det gäller
dock en princip, som är så pass betydelsefull härvidlag, att man inte behöver
tala örn någon nyvaknande rättskänsla eller dylikt, ty den principen står dock
obestridd, att alla, som ha inkomst, skola lika beskattas i förhållande till inkomsten.
Det är väl något som man inte bör frångå, och därför anse vi, att när
de, och till dem hör den stora massan, som ha det betydligt sämre ställt än de
tjänstemän och anställda, som det här gäller, inte annat än i rena undantagsfall,
således på grund av yttersta fattigdom, kunna få avdrag för sina sjukvårdsavgifter,
varför skulle då denna förmån tillförsäkras en annan och mindre
folkgrupp, som har det bättre ställt?

För mig och många andra är därför det kanske mest avgörande, att man
inte skall tillämpa en skattelag hårdare mot dem, som ha det sämre ställt, än
mot dem, som ha det bättre ställt, och därför ber jag för min del att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: När riksdagen förra året avslog den kungl, propositionen,
fick jag nog det intrycket att detta kanske skedde på grund av att
man inte hade hunnit tänka igenom de argument, som lågo bakom den, och
att det var i viss mån låt mig säga en överrumpling ifrån den sällsynte men
icke desto mindre mycket effektive talare, som här i främsta rummet har fört
reservanternas meningar fram.

Emellertid vill jag gärna säga, när jag nu ser hur delade meningarna äro
i denna kammare, att hur än utgången blir, så finns det alltid någon ljus sida
av saken. Örn jag får min önskan igenom, vinna de praktiska skälen; örn reservanterna
skulle vinna, får man inte bara trösta sig med. utan också uttala sin
glädje över till vilken höjd den absoluta jämlikheten i fråga örn rättvisa vid beskattningen
kan drivas. Örn det skulle ske i detta fall, så hoppas jag emellertid,
att det inte skulle bli något prejudikat, så att man i alla andra skattefrågor
precis med samma utomordentliga noggrannhet försöker se till att skattelagarna
inte i ett enda hänseende komma att göra skillnad mellan medborgarna.
Det tror jag skulle göra vår skattelagstiftning ännu mer besvärlig än den för
närvarande är.

Jag kan inte hjälpa att jag hade intrycket, när jag hörde herr Ekman, att
vid sidan av hans rättspatos fanns icke så litet av låt mig säga den skojfriske humoristen,
som tyckte det var ett mycket roligt tillfälle att få spela ut rättskänslan
och se hur stor del av kammarens ledamöter som man skulle kunna få med
på detta, även örn han inte själv tillmätte saken någon så stor betydelse. Särskilt
i den uppfattningen stärktes jag genom den mängd av olika argument,
som han förde fram och som väl inte heller kunna vara så allvarligt menade.
Han talade med låt mig säga en viss indignation i rösten mot denna grupp särskilt
av statstjänare — det gäller inte bara statsanställda, som vi hörde av herr
.Wetter, utan överhuvud taget sådana, som äro anställda i så stora företag att
de ha liknande förmåner. Det är alldeles klart att det varken från Kungl.
Maj :ts eller utskottets sida har spelat den ringaste roll, att detta skulle vara
en förmån, som tillförsäkrades vissa medborgare; man har helt enket sagt, att
praktiska skäl göra det svårt att här tillämpa en princip, som man annars gärna
skulle vilja fullt ut tillämpa.

Likaledes gjorde herr Ekman ett försök att för sin ståndpunkt infånga hela
det s. k. enskilda näringslivet, när han talade örn hur hänsynslöst man gått fram,
då det gällt att genom såväl beskattning som annat lägga bördor på det enskilda
näringslivet, under det att — förmodar jag han menade — statsverket och de statsanställda
äro mycket mer gynnad part. Sedan herr Wetter här har stuckit hål
på den blåsan, kanske jag inte behöver säga mera örn den saken.

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)

Likaså talade herr Ekman med ett visst patos örn vad som är rätt härvidlag.
Efter regeringsrättens utslag är det lag, och lag skall följas! Ja, jag skulle
vilja säga med samma patos: första kammaren och andra kammaren ha väl rätt
att ändra lagen, om de tycka att den är opraktisk! Jag vill erinra om att såsom
en av kammarens ledamöter sade till mig för en stund sedan, örn riksräkenskapsverket
hade nöjt sig med den ståndpunkt, som kammarrätten kom till, hade
det varit lag, att dessa förmåner skulle vara fria, men nu gick man till regeringsrätten,
till högre instans, som dömde på annat sätt. Varför skulle inte riksdagen
kunna anse sig vara en ännu högre instans, som kunde ta mera hänsyn
till praktiska realiteter än regeringsrätten ansåg sig kulina^ göra? Man kommer
till slut till att detta ingenting annat är än en praktisk fråga. Så mycket som
det klagas över allt onödigt pappersarbete, som utföres inte blott inom våra
ämbetsverk utan också inom våra af färsdrivande verk, vore det väl ändå skäl
att låta den synpunkten väga icke så litet.

Jag undrar örn inte såväl herr Emil Andersson som flera andra talare, som
yttrat sig här, ha överskattat möjligheten att fullt ut genomföra den s. k. jämlikheten
i beskattningen. Var och en, som sysslat med skatteväsendets och skatteteoriens
utveckling under flera århundraden, vet, att denna teori örn jämlikhet
i beskattningen alltid varit en av de stora bärande teorierna. Men det finns
ingen som inte erkänt att man kommer till vissa fall, då svårigheterna att praktiskt
genomföra jämlikhet och låt mig säga kostnaderna för att genomföra den
äro så pass stora, att man får avstå från denna fullständiga s. k. millimeterrättvisa,
som en förutvarande ledamot av denna kammare har uttryckt saken.

Man bör sålunda enligt min mening inte tro, att man på varje punkt kan följa
den vackra princip, som här har proklamerats. Jag är säker på att det finns
mångå förmåner, som äro jämställda med denna, naturaförmåner av olika slag,
och som medföra att den ene medborgaren i realiteten har en större inkomst
än den andre, men som man helt enkelt inte kan komma åt med skattelagstiftningen.
Jag tror att det vore nyttigt, örn de ledamöter, som här ha talat för denna
rättvisa, ville granska sin egen erfarenhet och se efter, om det på varenda
punkt är så, att allt, som skulle kunna evalveras i pengar, alltid blir evalverat
i pengar, då man deklarerar, och örn inte vissa grupper därför faktiskt komma
i ett något mera gynnsamt läge än andra. Det är detta som gör att jag tror,
att man kan föra hela denna fråga örn rättskänslan åt sidan och låta de praktiska
hänsynen fälla utslaget. Det kanske, som någon annan kammarledamot
sagt mig, vore skäl om man undersökte även för ett enskilt företag, hur mycket
det skulle kosta att göra denna utredning om naturaförmånerna för varje anställd,
och örn det inte kanske till sist skulle visa sig, att kostnaden faktiskt
var större än hela den inkomst, som staten fick. Att då så att säga för att tillfredsställa
en abstrakt rättskänsla genomföra detta, till låt mig säga nackdel för
vissa medborgare och utan glädje för det allmänna, kan väl ändå inte vara
rimligt.

Jag hoppas att kammaren därför följer utskottets majoritet.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag tillåter mig göra ett par små reflexioner,
innan debatten avslutas.

Det har förvånat mig, att man i det anförande, som hölls av herr Ekman,
och som jag tycker var mycket bra, både från bevillningsutskottets ordförandes
och från finansministerns sida har velat inlägga någonting annat, än jag
tror att man bör lägga in däri. Finansministern har särskilt betonat herr Ekmans
rättspatos, och tiel, är alltid egendomligt, tycker jag, då nian i debatter
inte går direkt in på själva sakskälen utan mera kommer med sådana abstrakta
ting som rättspatos och dylikt. Men örn man efteråt i protokollet läser igenom

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
herr Ekmans yttrande, tror jag att även herr finansministern skall finna, att
detta anförande innehåller inte så mycket av patos utan av synpunkter i fråga
om rättvisan.

En av utskottets förespråkare har här särskilt tryckt på att vad reservanterna
på några få rader framhålla som sin åsikt skulle vara teoretiskt riktigt men
i praktiken icke genomförbart, därför att det i praktiken skulle vara så svårt
att för enskilda företag och icke tjänstemän att genomföra denna skattefrihet i
fråga om sjukvård. Att denna skattefrihet skulle vara så besvärlig att genomföra
i praktiken, har jag mycket svårt att förstå. Och jag säger rent ut, att
det förefaller mig ganska roande, örn jag får använda det uttrycket, att höra,
att det skulle vara så oerhört svårt och betungande att få fram uppgifter örn
tjänstemäns sjukvårdskostnader tillika med andra uppgifter, att detta inte
skulle kunna gå för sig utan extraordinärt stora svårigheter. Jag kan omöjligen
tro det. Å andra sidan tycker jag att det är ganska märkligt, att från den
sida, där man brukar betunga svenska folket med massor av uppgifter och med
kolossalt invecklade frågor beträffande taxeringen, man nu skall hålla så oerhört
hårt på just denna lilla detalj örn det omöjliga i att få fram dessa uppgifter.

I stort sett håller jag gärna med örn att det vore önskvärt, om man kunde
förenkla taxeringsväsendet, men jag kan inte gå med på att man i detta fall
bör bortse från rättvisesynpunkten av det skälet, att det skulle vara så svårt
att få fram ifrågavarande uppgifter.

Jag måste, herr talman, säga, att jag efter att ha mycket noga åhört debatten,
dock inte har kunnat bli på något sätt omvänd, utan att jag fortfarande
måste förklara, att jag anser att reservanternas synpunkter äro både teoretiskt
riktiga och i praktiken inte alls svåra att genomföra. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Heuman: Jag trodde inte, att rättfärdighet var ett brott, och därför har
jag mycket svårt att förstå, då herr Andersson säde sig anse, att jag hade riktat
ett angrepp mot hans meningsfränder.

Jag begärde emellertid inte ordet för att säga detta, utan jag gjorde det,
då herr Andersson säde, att örn riksdagen skulle gå på bevillningsutskottets
linje, skulle detta innebära, att en förmån bereddes de grupper i samhället,
som redan tidigare hade det ganska gott ekonomiskt ställt. Det är inte bara de
grupper han syftade på, vilka skulle åtnjuta de eventuella förmåner, som ett
sådant, beslut av riksdagen skulle medföra, utan även andra, ty också de
större industrierna ute i landet lia ordnat med fri sjukvård för sina anställda.
Sålunda har t. ex. tändsticksfabrikernas folk, som tidigare betraktats såsom
tillhörande de sämst avlönade grupperna, fri sjukvård, och dessa arbetare
skulle alltså även få del av den »förmån» som herr Andersson talar örn.

Man skall inte göra denna fråga till en stridsanledning emellan olika grupper
i samhället, ty frågan är inte av sådan art. Det är i stället helt och hållet
en praktisk fråga, och det är så man får hoppas, att kammaren också skall se
den, då kammaren går att fatta beslut i densamma.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i det nu förevarande betänkandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

_ Friherre De Geer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Ang. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes nu
.votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 38.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i centrala uppbördsnämndens
sammansättning; samt

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Lagförslag om
Majrts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ ^jgfivdav
lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, dels jordbruk.
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 december 19451 dagtecknad proposition, nr 7, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 225 i första kammaren av herr
Mannerskantz och nr 353 i andra kammaren av herr Thorell m. fl.

T motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 225 och II: 353 bifalla propositionen
nr 7.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1940.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Reservation hade anförts av herrar Björkman, Hagman, Englund och Andersson
i Gisselås, vilka ansett, att utskottet bort med tillstyrkande av motionerna
I: 225 och II: 353 avstyrka propositionen nr 7.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I detta ärende har jag tillåtit mig att
väcka en motion, som går ut på avslag på Kungl. Maj :ts proposition. Skälen
härtill äro, kan man säga, i stort sett två.

För det första har jag reagerat emot att — sedan arrendelagen ändrats och
man funnit, att den har kringgåtts på olika sätt — man har velat neutralisera
detta, som man kallar ett kringgående, på annat sätt än genom komplettering
av arrendelagen, nämligen genom en särskild lagstiftning via vanhävdslagen.

När den nuvarande arrendelagen behandlades här i ett sammansatt utskott,
blev frågan underkastad en mycket grundlig behandling, och det var knappast
några av de påföljder, som man kunde tänka sig, som inte där blevo belysta.
Het var väl ingen i detta utskott — jag var själv med där — som inte trodde,
att följden skulle bli en hel del sammanläggningar, och det var inte heller någon
allmän opinion för att man skulle anse detta såsom generellt oriktigt. Jag
tycker därför att det är formellt felaktigt att först stifta en lag och sedan
komma med ingripanden på ett annat lagstiftningsområde för att rätta till
något som man redan från början räknade med och betraktade sorn tillåtlig!.
Sådant inger knappast någon respekt för stabiliteten i vårt lagstiftningsväsende.
Medborgarna här i landet måste väl i alla fall kunna lita på att de lagar,
som stiftas, skola lia en viss stabilitet och att det inte skall betraktas som en
felaktighet eller brottslighet eller vad man vill kalla det, örn någon, inom lagens
råmärken, vidtar sådana dispositioner i ekonomiskt avseende, som han
själv finner vara förnuftiga.

Detta är det första skälet för mitt avslagsyrkande. Men därutöver vill jag
säga, att det inte enbart och kanske inte ens till någon betydande del är arrendelagens
bestämmelser, som ha medfört, att en hel del sammanläggningar
av gårdar ägt rum. Det förnämsta skälet därtill tror jag för min del är, att
de ekonomiska förhållandena numera äro sådana, att det har blivit alltmer meningslöst
att hålla ekonomibyggnader på gårdar, som absolut aldrig någonsin
kunna vare sig via arrendeinkomster eller på annat sätt förränta och amortera
vad man lägger ut för att bygga upp nya ekonomibyggnader eller mangårdsbyggnader.
Och då är det enligt min mening ganska oresonligt och skadligt
att nu försöka stifta en lag, som skulle tvinga jordägarna att på ett ur
alla ekonomiska synpunkter felaktigt sätt investera pengar i byggnader.

Det förslag, som utredningskommittén har lagt fram, har ju i viss mån rättats
till av departementschefen, men kvar står dock själva den huvudanmärkning,
som jag har emot denna lagstiftning — och det är det andra skälet till
att jag motionerat om avslag — nämligen att det endast på mycket lösa grunder
kommer att kunna bedömas, huruvida vederbörande böra få underlåta att
underhålla byggnader eller bortföra hus eller icke.

Det talas örn bärkraftiga jordbruk. Överhuvud taget är den termen inte fastlagd,
och jag tycker att det är ytterst besvärligt, att en lagstiftning med möjlighet
till ingripande från myndigheters sida skall vara beroende av hur en
term blir tolkad. I början av 1900-talet ansågs ett jordbruk vara bärkraftigt,
örn det omfattade 10, 12 eller 15 tunnland i en bättre jordbruksbygd, även örn
det inte hade så värst mycket skog. Nu för tiden anses av många, att ett jordbruk
i en bygd, där man huvudsakligen har jordbruket att leva. på, bör för att
vara bängt omfatta lat oss säga 30—50 tunnland, d. v. s. ungefär så mycket
som det herr Andersson i Bussjö har — och att det är ett bärkraftigt jordbruk
ha vi konstaterat. Jag för min del anser, att ett bärkraftigt jordbruk av i dag

Onsdagen deli 27 februari 1940.

Nr 9.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
är ett sådant jordbruk, där man kan hindra barnen från att ledsna på tillvaron
och där man kan få dem att stanna kvar, åtminstone några av dem, på
gården och fortsätta med jordbruket som ett familjejordbruk. Det bör då vara
ett så pass stort jordbruk, att familjen kan hållas samlad där, och så bärkraftigt,
att barnen inte behöva föra någon så dålig tillvaro att de fly ur boet,
så att till slut gubben och gumman sitta där ensamma kvar och streta, därför
att de inte vilja lämna den fastighet, som de kanske bebott under mycket lång
tid. Det anser jag nu, och jag tror att örn 15, 20 år kommer den uppfattningen
att vara ganska allmän. Därför reagerar jag när det står att man icke
skall få lägga samman ett par fastigheter, örn det inte kan visas, att de först
därigenom bli ett s. k. bärkraftigt eller fullständigt jordbruk. Uppfattningarna
örn vad som är ett fullständigt jordbruk äro ju så olika, och de myndigheter
som skola bedöma detta ha ju i regel inte så värst stor erfarenhet av
dessa ekonomiska frågor. Jag bestrider att det inom länsstyrelsen i mitt hemlän
finns någon som har nämnvärd erfarenhet av vad som är ekonomiskt bärkraftigt
eller inte, när det gäller jordbruk, men jordbrukarna själva ha möjlighet
att bedöma den saken, ty de få betala fiolerna och ha erfarenhet av att
debet och kredit måste gå ihop åtminstone på längre sikt. Det kommer alltid
för den jordägare som vill lia en sammanslagning genomförd att finnas en
svårighet att övertyga dem som skola avgöra saken om vad som är förnuftigt,
och redan detta förhållande tycker jag är tillräckligt skäl för att man inte
skall komma med sådana här lagbestämmelser.

Vidare står det, att det skall undersökas, örn den fastighet, som man vill
sammanlägga med en annan, med större fördel skulle kunna läggas tillsammans
med någon tredje fastighet, som inte tillhör samme jordägare. Det skulle ju
i så fall gå till så, att jordägaren på något sätt skulle förmås att avstå från
att själv använda den ena av sina fastigheter och sälja den till någon i grannskapet,
som kanske bättre skulle behöva den. Jag vet inte örn detta är möjligt
att genomföra utan att det blir en mycket tvångsmässig anordning, som skulle
kunna förmå jordägaren att göra detta, örn han nämligen inte själv vill, ty örn
han själv vill göra det, då behövs det ju ingen lag, som reglerar saken. Jag
ser alltså i detta förslag en liten inkörsport till ett försök att med tvång påverka
jordägare att icke använda en mindre fastighet för att förstärka en större,
som han själv har, utan i stället kanhända tvinga honom att slå ihop den med
en annan fastighet, som han inte har, och det perspektivet har jag inte kunnat
finna tilltalande. Detta är också ett skäl till att jag velat yrka avslag på
denna proposition.

Det har ju under många år här i landet pågått en ständig utveckling för
att bättra jordbrukens arrondering. Om man blott inte stiftar lagar som hindra
en sådan rationalisering, sorn innefattas i sammanläggning och arrondering av
ägorna, så går den i ganska snabb takt. Denna utveckling hindras nästan uteslutande
av att man stiftar lagar som motverka den på detta sätt. Man ser
visserligen i propositionen, att denna lagstiftning är avsedd att förbereda en
rationalisering av jordbruket, men min tro är att den i praktiken mera kommer
att hindra en sådan rationalisering, oell därför tycker jag att den inte alls
bör komma till stånd. Det kanske beror på att jag har den uppfattningen, att
denna rationalisering måste helt ske på frivillighetens grund och icke genomföras
med maktspråk från det allmänna, men jag tror dessutom att man kommer
lika fort till målet på det sältet oell att ett avslag på denna proposition
är ägnat att gagna jordbrukets framtida utveckling mera än örn man nu skulle
binda jordägarna så sorn man här tänker.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka avslag på förevarande
proposition, vilket innebär bifall till motionerna och reservationen.

Första kammarens protokoll Nr

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Herr Hagman: Herr talman! Jag har tillsammans med tre andra ledamöter
av utskottet avgivit en reservation, och jag ber att att med några ord få angiva
skälen till detta.

Såsom framgår av propositionen och som även den föregående talaren nämnde,
är närmaste anledningen till det föreliggande lagförslaget, att det på grund
av 1943 års arrendelag i större utsträckning skulle förekomma, att såsom självständiga
jordbruk lämpliga arrendegårdar sammanslås till större enheter, och
detta för att komma ifrån de sociala arrendebestämmelsema. Om man emellertid
granskar handlingarna i ärendet och vad som förekommit vid förarbetena
till lagen och söker efter verkliga fakta att bygga på, så har man mycket svårt
att frigöra sig från den uppfattningen, att grunden till hela detta lagförslag
är något löslig.

I den av utredningsmännen på sin tid avgivna promemorian meddelas bland
annat, att vissa frågor år 1944 framställdes till hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och jordbrukskommissionerna i södra och mellersta Sverige.
Av de svar som lämnades på dessa frågor framgår icke att vederbörande jordägare
allmänt företagit illojala åtgärder för att avlägsna arrendatorema ifrån
av dem innehavda gårdar. Något dylikt kan man med bästa vilja icke utläsa
ur de svar som avgivits. Det är för övrigt inte heller möjligt att lagens verkningar
skulle gjort sig gällande vid denna tid, då ju frågorna framställdes
samma år som lagen i fråga hade trätt i kraft. En arrendator har som bekant
en viss uppsägningstid — och vid den tiden då frågorna framställdes kunde
alltså inga slutsatser örn den nya sociala arrendelagens verkningar dragas.
Emellertid säges det i svaren att, som den föregående talaren omnämnde, sammanslagningar
ägt rum under en följd av år — alltså innan ändringarna i
arrendelagen tillkommit — och att detta skett av ekonomiska och alltså fullt
legitima skäl. Utredningsmännen ange emellertid att de företagit resor i olika
delar av landet och därvid inhämtat, att det dock förekommit fall, som man
skulle kunna åberopa som skäl för en framställning i ämnet.

I vissa län, där man förordat lagstiftning på området, har angivits, att en
tendens till sammanslagning av arrendeställen redan första året efter det lagen
trätt i kraft skulle varit påvisbar. I ett av dessa län — Malmöhus -—- sägs det
emellertid att skälet till denna tendens varit de orimligt höga byggnadskostnäderna,
som göra det omöjligt att upprusta mindre jordbruksfastigheter, när
byggnaderna äro alldeles förfallna, men man håller för troligt att tendensen
i någon mån stimulerats av den nya arrendelagstiftningen. Ungefär samma uttalande
har gjorts t. ex. från Hallands län och i någon mån även från Skaraborgs
län, ehuru jordbrukskommissionen därstädes säger, att den inte alls iakttagit
några tendenser i angiven riktning. I vissa andra län talas örn rent sporadiska
sådana fall.

Från flera håll har det emellertid sagts, att man förmodar, att i den mån
den nya arrendelagens bestämmelser träda i tillämpning kommer en sammanslagning
av mindre jordbruk till större att äga rum, och detta av ekonomiska
skäl. Man motser en sådan utveckling. Meningen med det föreliggande förslaget,
örn man vill tolka det välvilligt — och det bör man väl göra — skulle
då vara att förekomma en väntad utveckling i angiven riktning. Om denna utveckling
går därhän, att fullt bärkraftiga jordbruk mera allmänt sammanläggas,
kan detta inte anses önskvärt. Det råder utan tvivel en ganska samstämmig
mening örn att en sådan utveckling bör förhindras.

Frågan är emellertid, örn man för att leda utvecklingen i rätt riktning har
valt den rätta vägen. Bör man inte, som den föregående talaren nämnde, försöka
att taga bort de orsaker till den ogynnsamma utvecklingen, som anses
förefinnas i den nya arrendelagen? En väl genomtänkt ändring av arrendelagens

Onsdagen den 27 februari 1940.

Nr 9.

Lagförslag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
bestämmelser kunde måhända leda till att utvecklingen tar en annan riktning
än den man nu räknar med. Den vägen vill emellertid inte herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet vara med om, ty han säger, att det skulle
innebära, att sammanslagning komme att hindras blott i fråga örn utarrenderade
fastigheter. Därmed får det val anses utsagt, att skälen för att man vill
hindra sammanslagning icke äro endast vad som har angivits i början av propositionen,
utan motivet för lagstiftningen måste väl vara att få till stånd en
allmän statlig kontroll över sammanslagning av fastigheter överhuvud taget.

Man kan givetvis också fråga sig, vad som står att vinna på här ifrågavarande
område genom skärpta bestämmelser, avsedda att tvinga ägaren att underhålla
obegagnade, överflödiga byggnader särskilt i vad det gäller ofullständiga
jordbruk, som sammanlagts med annat bärkraftigt jordbruk. Att den föreslagna
ändringen i lagstiftningen skall kunna råda bot på de angivna missförhållandena
tro inte utredningsmännen själva och, såvitt jag kunnat utläsa av jordbruksministerns
uttalande, inte han heller. Man tyckes allmänt vara av den
uppfattningen, att med ett genomförande av lagförslaget endast kan uppnås
att benägenheten hos jordägaren att gå in för en sammanslagning skulle i avsevärd
mån dämpas. Om man emellertid tänker sig en jordägare, som har att
välja mellan å ena sidan att jämlikt bestämmelserna i arrendelagen 2 kap.
60 § andra stycket bygga helt nya hus på en mindre, icke räntabel gård och
å andra sidan, örn han säger upp arrendatorn, bli skyldig att nöjaktigt underhålla
de gamla husen enligt bestämmelserna i 7 § vanhävdslagen, där det sågs,
att han kan åläggas att vidtaga åtgärder för att underhålla byggnaderna i sådant
skick som oundgängligen fordras för att kunna driva ett ändamålsenligt
jordbruk, så skulle jag tro att den som inte är särskilt kapitalstark väljer det
billigare alternativet, trots att även detta ur flera synpunkter givetvis måste
anses vara allt annat än lämpligt. Man torde kunna förstå, att den enkle lantmannen
och för övrigt folk, som är i besittning av vanligt sunt bondförnuft,
måste se med undrande ögon på att staten tvingar en jordägare att underhålla
hus, som stå till ingen nytta för någon.

Man kan givetvis också fråga sig, örn de bestämmelser på här ifrågavarande
område som redan finnas i vår lagstiftning, inte skulle kunna vara tillräckliga
åtminstone tills vidare. I 1942 års vanhävdslag 2 § står det, att jordägaren
är skyldig att underhålla byggnader, för såvitt icke sammanslagningen
medför väsentliga fördelar för jordbruket. Det är således inte nog med att sammanslagningen
är fördelaktig, utan den skall medföra väsentliga fördelar.
Först när så är fallet har jordägaren rätt att riva byggnaderna. Man tycker
att dessa bestämmelser kunde vara rimliga och riktiga även för den tid — ett
eller kanske två år ■— som återstår till dess riksdagen har att taga slutlig
ställning till såväl vanhävdslagstiftningen i sin helhet som till riktlinjerna för
jordbrukets rationalisering på längre sikt. Inga bärande skäl synas mig hava
anförts för nödvändigheten av att plottra med en detalj, som man gör i detta
fall.

Det står visserligen i 2 § i lagen örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk
också en annan regel, som gäller för sådana fastigheter som avses i 1927 års
uppsiktslag. Utredningsmännen hade som bekant föreslagit, att denna undantagsbestämmelse
skulle utvidgas till att gälla för alla de fastigheter, som till
följd av 1943 års arrendelag kommit under de sociala bestämmelserna. Som vi
veta har chefen för jordbruksdepartementet i det fallet vidtagit en viss ändring,
och jag tycker att man bör vara honom mycket tacksam för att han därigenom
rättat till en av de mest omstridda punkterna i det förslag som utredningsmännen
kommit med.

Men även örn man ger det erkännandet, kan det starkt ifrågasättas örn det

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framlagda förslaget är
lämpligt. Jag skulle i varje fall vilja framställa ett par erinringar.

Vad kan den verkliga anledningen vara till att den allmänna regeln rörande
rätt till sammanslagning av vissa jordbruk som anges i första delen av det
stycke i 1942 års vanliävdslag, som jag nyss talade om, icke utsträckts att
gälla även sådana brukningsdelar som avses i lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk? Att dessa sistnämnda jordbruk ägas av vissa kategorier
ägare kan väl i och för sig inte medföra, att för dem gälla andra ekonomiska
lagar än för jordbruk i allmänhet. Örn ett jordbruk är illa beläget, örn
det är för litet eller av annan anledning oräntabelt, örn man ur det allmännas
synpunkter beträffande jordbrukets rationalisering, som ju nu äro tämligen
allmänt vedertagna, finner att ett jordbruk icke kan bestå för framtiden, varför
skall man då tvinga en jordägare att bygga dyrbara byggnader på sådant
jordbruk endast av den anledningen, att brukningsdelen i fråga var underkastad
1927 års uppsiktslag? Utvecklingen under de år som gått sedan 1927 bär ju
varit betydande. Det är en ofantlig skillnad på byggnadskostnaderna 1927 och
1946. Örn man kunde anse det ekonomiskt klokt att bygga upp ett mindre ställe
år 1927, så är det därför inte riktigt 1946. Användningen av maskiner bar
väsentligt ökats sedan den tid, då riksdagen ansåg 1927 års lagstiftning väl
avvägd, och utvecklingen i övrigt har inte heller stått stilla. Örn riksdagen
nu går in för ändring av vanhävdslagstiftningen, tala alla skäl för genomförande
av lika regler för de olika jordbruken, oavsett vem som äger dem.

Skulle emellertid det föreliggande förslaget innebära — och det förefaller
vara så — att olika principer — varandra delvis motstridande — skola tilllämpas
på skilda fastighetskategorier i den framtida jordbrukspolitiken, måste
jag säga, att jag finner detta ganska betänkligt. Visserligen skall det föreliggande
lagförslaget gälla endast till den 1 juli 1947, men meningen är väl ändå
att de allmänna principer som man nu går in för skola följas i framtiden. Att
ändra riktlinjerna för jordbrukspolitiken det ena året efter det andra kan inte
vara rekommendabelt. Riskerna för ett sådant tillvägagångssätt äro uppenbara.
Fastighetsbildningssakkunniga, som i ''sitt yttrande berört ifrågavarande
spörsmål, säga, att örn lagstiftningen råkar in på en sådan väg. föreligger risk
för, att rättsosäkerheten blir stor och att linjerna för jordpolitiken bli oklara.
Det är inte så gott för menige man att följa med årliga ändringar på detta
område.

Som jag tidigare sagt, vore det, såvitt reservanterna kunna förstå, icke någon
som helst risk iförbunden med att låta de nu gällande lagarna bestå till
dess vi örn något år få ett väl genomtänkt förslag avseende reglering av här
berörda förhållanden i sin helhet. Vi ha därför yrkat avslag på propositionen,
och vi förmena att vi göra vårt jordbruk — även arrendejordbruken — mesta
nyttan genom att icke nu genomföra de detaljändringar som föreslagits.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition,
vilket innebär att utskottets majoritet har funnit de grunder bärande som
propositionen bygger på. Herr Mannerskantz gjorde ett par invändningar från
olika synpunkter. Han framhöll, att det icke kunde vara lämpligt och riktigt att
lagstifta på detta sätt för att få en annan lagstiftning effektiv. Ja, men det
är kanske inte så oberättigat i alla fall. De sociala arrendebestämmelserna gällde
ju förut vissa brukningsdelar, och för att jordägarna icke skulle komma undan
dessa bestämmelser på olika sätt hade vi en uppsiktslag av år 1927. År
1943 utökades de olika grupper jordbrukare, som skulle lyda under de sociala
arrendebestämmelserna. När man på det sättet hänförde flera brukningsdelar

Onsdagen den 27 februari 1946. Nr 9. 63

Lagförslag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
under denna lagstiftning, var det tydligen regeringens principiella ståndpunkt,
att uppsiktslagen skulle i princip om också kanhända inte i samma form som
förut bli tillämplig även på de nya arrendena, och det förelåg i anslutning till
arrendelagstiftningen ett förslag, att uppsiktslagen skulle med en viss ändring
bli tillämplig även på dessa nya arrenden. Nu var ju emellertid så gott som hela
uppsiktslagen suspenderad, och när utskottet icke ville vid det tillfället taga
ståndpunkt till denna del av Kungl. Maj:ts förslag, så innebar detta icke något
avståndstagande från principen. Utan vi menade — det minns jag mycket väl

_ att när nu uppsiktslagen i alla fall är suspenderad så länge vi ha denna

provisoriska vanhävdslag, så kan det vara tids nog att se till, vilka bestämmelscr
sorn skola komma in i en nppsiktslag beträffande de sociala arrendena, när
det en gång blir definitiva bestämmelser på området. Men samlingsregeringen
var tydligen av den meningen, att arrendelagen bör vara kompletterad med en
uppsiktslag. Nu utgör denna provisoriska vanhävdslag för närvarande denna uppsiktslag,
och Kungl. Maj :t har här föreslagit en viss ändring, vilken bland annat,
såsom här har framhållits, syftar till att det icke skall uppstå sociala olagenheter
för dessa jordens brukare på grund av att jordägaren vill undandraga sig
bestämmelserna i arrendelagen genom att sammanslå brukningsdelen med en annan
så att den faller utom arrendelagens tillämpningsområde.

Utskottsmajoriteten har funnit det motiverat, att en sådan lagstiftning kommer
till. Redan första året som den nya arrendelagen tillämpades hade vi inom
andra lagutskottet att ta ståndpunkt till motioner där man just klagade över att
vissa tendenser yppat sig att försöka komma undan de sociala arrendebestämmelserna
på detta sätt. Riksdagen intresserades för spörsmålet på olika sätt ——
det framställdes också interpellationer — och det är alldeles tydligt, att här
har förelegat en ganska bestämd tendens, som detta lagförslag bland annat syftar
till att hindra genom att tillgodose det sociala intresset, nämligen att ^brukaren
får sitta kvar på sitt arrende och komma i åtnjutande av de förmaner,
som arrendelagen ger.

Därtill föreligger också det skälet, att i avvaktan på de förslag och de planer,
som man väntar skola bli utarbetade i syfte att åstadkomma den efterlängtade
rationaliseringen av jordbruksdriften, är det lämpligt att det allmänna har
en viss kontroll över dessa sammanläggningar. Utskottets majoritet har funnit
även det skälet bärkraftigt.

Herr Mannerskantz vet nog, att vi i andra lagutskottet ha varit ganska lyhörda
för de synpunkter, som herr Mannerskantz där vid olika tillfällen har
förfäktat beträffande vikten att se olika lagstiftningsspörsmål som ekonomiska
frågor. Vi ha varit ganska förstående för herr Mannerskantz’ synpunkter beträffande
även detta spörsmål. Men vi ha kanske även förut varit av olika meningar,
liksom vi nu äro, i det vi menat, att det inte räcker att bara se pa de
rent ekonomiska sidorna av detta spörsmål. Det är också en social fråga av stor
räckvidd, och man får väga de olika skälen mot varandra. Här har utskottsmajoriteten
funnit, att de sociala skälen ur olika synpunkter tala för att denna
provisoriska lag kommer till stånd.

Jag hemställer örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att få
uttala min tacksamhet för det föreliggande förslaget, och jag tror att denna tacksamhet
delas i vida kretsar ute på den svenska landsbygden, inte minst av arrendatorerna.
Denna lag kommer utan tvivel att stävja den tendens, som allt
mer och mer har gjort sig gällande på senare tid, då en del större jordägare ha
varit synnerligen angelägna att lägga ned arrendegårdarna och lägga jorden
under sitt eget bruk. Man får väl hoppas, att detta inte skall ske i samma ut -

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
sträckning'' som förut. Ty att då fortsätta att underhålla husen på gårdarna torde
bli för dyrbart, och följden blir väl att de fortsätta att arrendera ut de gårdar,
som tidigare ha varit utarrenderade.

Det är klart, att man kan ha delade meningar i denna fråga. Jag förstår mycket
väl herr Mannerskantz när han uttalar sina farhågor beträffande denna lags
tillämpning, men jag tror, att herr Mannerskantz gör sig skyldig till en liten
överdrift, när han talar om den stora förmånen av sammanslagningar av egendomar.
Man behöver kanske lägga en mindre gård till en större, säger han. Ja,
i vissa fall är detta inte endast bra, utan det kan också vara nödvändigt. Men
när en jordägare, som har t. ex. 800 tunnland öppen åker, lägger under sig det
ena 20-tunnlandsjordbruket eller 30-tunnlandsjordbruket efter det andra, såsom
har skett i min ort — och det har gällt typiska familjejordbruk, som ha varit
bäriga i nära hundra år — då kan man knappast säga, som herr Mannerskantz
gör, att detta är bra för att stärka det förutvarande större jordbruket.
Och när det gäller att lägga ihop två mindre jordbruk, så möter detta väl inget
direkt hinder, men det måste ju ske efter prövning.

Jag är som sagt tillfredsställd med detta förslag. Skulle jag göra någon anmärkning
mot detsamma, skulle det endast vara att det kommer litet sent. Hade
det kommit t. ex. tio år tidigare, skulle en hel del ohägn icke ha åstadkommits,
som nu har_ skett på sina håll i Skåne. Jag har i egenskap av ledamot i jordbrukskommissionen
i mitt län varit i tillfälle att se, hur man bär gått till väga
på en del ställen. Jag har en gång för ett pär år sedan här i kammaren nämnt
örn ett gods, och det kan inte skada att påminna örn det ånyo, ty det kan hända
att även herr Mannerskantz då kan tycka att lagen kanske ändå kan ha någon
fördel med sig. Till det godset hörde på sin tid 45 arrendegårdar, vill jag minnas,
på mellan 25 och 200 tunnlands storlek. Vid kommissionens besök där för
tva år sedan fanns det endast fem kvar. Jorden skulle skötas i det större brukets
regi, och resultatet blev dels vanhävd, dels ett försämrat skatteunderlag
i kommunen.

Alltså får denna lag enligt min mening en mycket stor uppgift att fylla,
men dess verkan beror givetvis i mycket hög grad på dem, som i det praktiska
livet skola tillämpa lagen. Jag förmodar att de män, som få med detta att göra,
kunna sin sak och komma att göra sitt allra bästa, när det gäller att bedöma
de olika fallen.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat uttala min tillfredsställelse med
förslaget och ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Hagman riktade ett par frågor
till mig, som jag vill försöka besvara. Jag skall samtidigt ge en liten förklaring
till vad jag avser med förevarande lagförslag, som jag föreslagit Kungl.
Maj :t att förelägga riksdagen.

Jag vill börja med att understryka, att det här gäller ett kortsiktigt provisorium.
1942 års vanhävdslag är beslutad för ett litet antal år. Den går ut
den 1 juli 1947, och till dess skall väl komma fram ett nytt förslag till lag,
som skall träda i kraft därefter. Å andra sidan är det också min avsikt att
kunna förelägga Kungl. Maj:t förslag till allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken,
att framläggas för 1947 års riksdag. Att dessa riktlinjer komma
att i sig innesluta ett mycket betydande moment av omfördelning av åkerjorden
här i landet äro val de flesta fullt på det klara med. Det gäller med
ett ord sagt att i fortsättningen kunna ordna det så, att icke bärkraftiga jordbruk
i största möjliga utsträckning användas till att göra andra bärkraftiga.
Därpå beror ju i själva verket, örn man skall kunna vidmakthålla en självständig
bondeklass i vårt land.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

När man nu ser, att en allmän mening syftar till en sådan jordbrukspolitik,
kan det ju inte vara klokt att under själva övergångstiden, intill dess
denna politik sättes in i det praktiska livet, låta en mängd omplaceringar
av svenska jordbruk i drifts- och ägoavseende ske. Herr Mannerskantz har
den uppfattningen, att denna lag kommer att hindra jordbrukets rationalisering,
ty han anser att det är rationalisering bara man gör jordbruk större.
Men så är det inte. Örn det ligger en brukningsdel på sju tunnland gräns i
gräns med Värnanäs, så är det sannerligen ingen speciell rationalisering att
låta dessa sju tunnland komma in under Värnanäs, framför allt inte örn det
på andra sidan örn det lilla stället ligger ett annat litet ställe på 15 20

tunnland, som väl skulle behöva de sju tunnlanden . för att bli bärkraftigt.

Sedan denna proposition avlämnats har jag blivit ännu mera stärkt i min
uppfattning örn nödvändigheten att hindra felrationalisering med hjälp av
bl. a. denna lag. Vi ringö ju i höstas en lag örn inskränkning i rätten att
förvärva fast egendom, och jag har nu varje vecka mål om dylika ting, där
alltså folk begär att få köpa jord. lief är skrämmande att se, hur de större
jordägarna köpa in det ena ofullständiga jordbruket efter det andra, trots, att
det i grannskapet ligger jordbruk som behöva förstärkas och som,
bli förstärkta, örn några år också de komma att köpas in av den större jordägaren.
Det blir på det sättet allt färre självständiga jordbrukare. Jag har redan i
flera fall föreslagit Kungl. Majit att säga nej till sådana jordförvärv. Men
det är självklart, att det är lika oriktigt attestera jordägare med arrendeställen
förfara på samma sätt. De skapa också ett bestående förhållande genom
att lägga de små arrendeställena in under huvudgården och låta byggnaderna
förfalla. Den dag då det allmännas förtroendemän komma .att försöka
få en plan i jordbruksdriften på orten är alltså ett bestående förhållande
skapat, som inte längre kan rubbas.

Därför tror jag, att denna lag kommer att verka dämpande. Det kan väl
i vissa fall hända, att huvudgården ändå tar ett sådant litet ställe under eget
bruk. Men man tvingas att underhålla byggnaderna, brukningsclelen finns
kvar, och en vacker dag komma vi dithän, att det gäller att resonera, med de
olika jordägarna örn en lämplig disposition. Jag tror inte, att det i så många
fall skall behöva bli tal om något tvång, herr Mannerskantz, ty jag hoppas,
att de flesta jordägare skola böja sig inför sunda förnuftet, när de i en utredning
verkligen få svart på vitt på hur man lämpligen bör göra.

Jag vill påstå med anledning av vad som sades av herr Hagman —■ eller
kanske det var herr Mannerskantz — att svårigheten att bedöma vad som är
ett bärkraftigt jordbruk, eller hur en rationalisering lämpligast bör ske,
inte är så stor, efter vad jag har funnit. Jordbrukskommissionerna i. länen
få nu tillsammans med egnahemsnämnderna i fall efter fall avge utlåtande
örn sammanläggning av fastigheter, och då råder det en ganska stadgad uppfattning
överallt. Den skiljer sig inte så mycket olika landskap emellan. Men
det är ju självklart att det är den uppfattning, som vår generation har. Någon
annan uppfattning kan man inte tala örn. Vad nästa generation kommer
att ha för mening får lili dess sak.

Följaktligen skulle jag nu vilja svara herr Hagman på hans frågor på det
sättet, att denna lag skapar eli andrum inför de riktlinjer för jordbrukspolitiken,
som vi hoppas att nästa års riksdag skall fastslå. Men grunderna för
dessa riktlinjer äro redan nu i så pass hög grad allmän egendom, att man
inte i det stora hela behöver sväva i tvivel om vad man har att göra. Det var
mitt svar på den ena frågan.

Herr Hagman frågade mig också, varför jag nu i vanhävdslagen låter skillnaden
vara kvar mellan å ena sidan de jordbruk, som tidigare hörde under

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

1927 års uppsiktslag, oell å andra sidan övriga jordbruk. Jag tror nog, att
herr Hagman vet mitt svar. Det är nämligen en historisk fråga. De jordbruk,
som höra under 1927 års uppsiktslag, hörde redan under 1909 års uppsiktslag
i. stort sett. Detta är en norrlandsfråga. Norrlänningarna ha tid efter annan
i stor utsträckning motsatt sig en jämkning av dessa bestämmelser. Inför
denna norrlandsopinion böjde sig riksdagen, när vanhävdslagen antogs
förra gången, och det skulle väl vara meningslöst, när vi nu gå till behandling
av denna provisoriska ändring i vanhävdslagen, att rulla upp denna stora
strid. Frågan om det skall vara strängare bestämmelser i Norrland eller på
andra håll få vi ta upp, när det blir tal örn att på nytt diskutera vanhävdslagstiftningens
vara eller icke vara och dess innehåll.

Friherre De Geer: Jag tillåter mig att ta fasta på ett ord, som herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet yttrade, nämligen att man skall låta
sunt förnuft vara avgörande då man behandlar frågan örn rationalisering,
sammanslagning av jordbruk etc. Jag ber att få säga att jag har en ganska
lang erfarenhet av vanhävdsfrågor, och jag måste göra gällande att i dessa ting
~r 0 .det sunda förnuftet hitintills icke alltid regerat. Det har funnits
alla möjliga bestämmelser och omständigheter, som ha gjort att man exempems
i^en jordbrukskommission har måst erkänna att man i många fall verkligen
går emot det sunda förnuftet, då man måste besluta örn man skall ingripa
eller icke ingripa. Det vore utomordentligt glädjande örn i den blivande
jordbrukspolitiken, som kanske skall avgöras nästa år, det sunda förnuftet
verkligen kunde regera, inte bara bland jordbrukarna, när de själva skola bedöma
hur de skola ställa sig till frågan örn avyttring eller försäljning av sina
jordbruk, utan framför allt bland de högre myndigheterna med jordbruksministern
i spetsen. Jag förutsätter, att det är jordbruksministerns avsikt att tilllämpa
praktiska och förnuftiga, regler, och jag hoppas att han skall kunna genomdriva
dem, så att det verkligen blir praktiska linjer att gå efter.

Det är kanske onödigt att nu gå in på saker, som skola behandlas så ingå^åsta
ar, men om man skall ga efter det sunda förnuftets linje, måste man
väl bland annat och framför allt bedöma, vilka ägofigurer och vilka jordbruksenheter,
som ge den bästa avkastningen, och hur man skall gå till väga för
att få behålla en verkligt tillräcklig mängd jordbrukare på landsbygden.

^Herr talman! Jag har endast velat tillåta mig att, som jag sade, ta fasta
pa jordbruksministerns nyssnämnda uttalande. Det vore utomordentligt glädjande,
örn de mest praktiska och förnuftiga linjerna kunde bli rådande. Då är
jag övertygad örn att det svenska jordbruket skall kunna klara sig bra under
kommande tider.

Herr Hagman: Herr talman! Jag tackar herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det svar han gav på mina frågor. Det är ett par saker,
som jag ändå inte riktigt kan förstå.

För det första måste man ju fråga sig, örn skillnaden mellan de nya bestämmelser,
som äro föreslagna i det utlåtande varom vi nu gå att besluta och
bestämmelserna i 2 § av 1942 års vanhävdslag är så stor, att den kan åstadkomma
underverket att hindra en oriktig utveckling under ett år. 1942 års vanhävdslag
stadgar,, att byggnader få lämnas utan underhåll endast örn väsentliga
fördelar för jordbruksdriften vinnas genom sammanslagningen. I det nya
förslaget utsäges, att byggnader fa lämnas utan underhåll, örn sammanslagningen
medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten. Det är
den enda skillnaden. Och sa skulle jag vilja få en förklaring av vad som menas
med uttrycket »jordbrukets bedrivande i orten». I regel är det väl så, att örn

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
något medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften i allmänhet vid de enskilda
gårdarna, så medför det också väsentliga fördelar för jordbruket i
orten.

Jag kan inte alls få klart för mig, att denna lilla ändring kan medföra sa
stora fördelar eller hindra en utveckling, som inte är önskvärd.

Herr statsrådet angav att bibehållande av bestämmelserna i 1927 års uppgiktslag
är ett norrlandsintresse.

Nu gäller emellertid 1927 års uppsiktslag inte bara i Norrland utan i landet
i dess helhet. Örn lagen skulle gälla endast i Norrland, skulle det ha sagts
ut, och då är det klart att verkningarna hade blivit andra. Men nu skall denna
lag gälla även här i Mellan- och Sydsverige ytterligare ett år. En arrendator i
dessa sydligare landsdelar kan alltså påfordra, att nya byggnader uppföras
på ett så oräntabelt jordbruk som helst. Det är ju sådant som vi eljest i egnahemsverksamheten
och för övrigt i den statligt dirigerade verksamheten försöka
att undvika. Man anser det oriktigt att lägga ned kapital i form av byggnader
och dylikt i jordbruk, som äro oräntabla och icke äga förutsättningar att
bestå. Men här kvarstår en bestämmelse, genom vilken medborgare kunna
tvingas till oräntabel kapitalplacering. Det måste stå i strid med den allmänna
uppfattningen örn vad som är lämpligt på detta område.

Jag har bara velat göra dessa erinringar.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr statsrådets skildring ay hur man nu
här skall gå till väga för att få det som man vill, skrämmer mig i alla fall.
Statsrådet trodde, att det kommer att gå så lätt, därför att en jordägare bör
kunna begripa det förståndiga i myndigheternas förslag örn hur ett visst område
skall ordnas. Han tog ett exempel som var hypotetiskt — han kan ju inte
veta, hur det är i Värnanäs -—- men det finns ett utmärkt exempel därifrån,
som är verkligt och som jag skall be att få ta fram.

På en ganska avlägsen del av mina ägor Ilar jag en åker, som är 10 tunnland
och hör till ett torp. som lades ned för omkring 20 år sedan och nu brukas under
eget bruk, dock ej till huvudgården. En liten bit därifrån och delvis sammanhängande
därmed ligger en arrendegård på 28 tunnland, som har ganska
skaplig jord och där jag har byggt ny ladugård och allt som behövs samt även
byggt örn mangårdsbyggnaden. Alldeles bredvid dessa 10 tunnland — blott
skilt därifrån av en kanal — ligger ett litet ställe på 6—7 tunnland. Ägaren,
en äldre man, har hönseri. Nu är jag ganska säker på att örn en så kallad mandarin
kommer för att ordna upp jordförhållandena i trakten, säger han naturligtvis,
att det passar bättre att lägga de 10 tunnlanden till de 6—7 tunnland
som ligga allra närmast, vilket ägaren av dessa möjligen skulle vilja. Men den
som helst vill ha dessa 10 tunnland är min arrendator med de 28 tunnlanden,
vilken då skulle få tillsammans 38 tunnland. Detta är enligt min mening den
förnuftigaste lösningen, men jag är ganska säker på att det inte kommer att
bli de planläggande myndigheternas lösning.

Med vilka medel skall jag då, för att ta detta konkreta exempel, förmås att
överlåta de 10 tunnlanden till den som har hönseriet? Frivilligt kommer jag
inte att göra det, först och främst därför att mitt förstånd talar däremot och
dessutom, herr Norman, på grund av den sociala synpunkten, att arrendatorn
med de 28 tunnlanden gagnas mycket bättre av jordtillskottet än denne med
hönseriet, vilket ger honom hans huvudsakliga bärgning. Min uppfattning om
det socialt riktiga leder inte till att man bör följa en sådan här lagstiftning.

Det vanligaste i dylika fall är dessutom inte, att man har tagit jord och lågt
den under en huvudgård. Det är klart, att herr Andersson i Bussjö har något
fall, som förargar honom permanent och som lian alltid kan dra fram här i

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Lagförslag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)
kammaren, men det vanligaste är ju, att man lägger ihop arrendegården med
en annan sådan gård, när byggnaderna på den första börja bli så förfallna, att
nian tvekar, om man skall göra en grundlig upprustning, som kostar ungefär
lika mycket som taxeringsvärdet på gården, eller örn man skall slå samman
gården med en annan, så att man får en rejäl bondgård på låt oss säga 60,
70 eller 80 tunnland i stället för ett par på bara 30 eller 40. I fyra sådana
fall hemma har jag till allmän belåtenhet förfarit på detta sätt. Men jag vet,
att den vanligaste uppfattningen för närvarande är, att man inte skall göra så,
utan att man skall ha två 30-tunnla.ndsgårdar i stället för en 60-tunnlandsgård.

Där kommer det att bli konflikt mellan två sorters sunt förnuft, dels de ekonomiskt
skolade och erfarna jordägarnas sunda förnuft, dels de där »mandarinernas»
förnuft. Sedan är det ju bara fråga örn vem som kommer att råda.
Jag hoppas att det kommer att bli det mest ekonomiskt och praktiskt skolade
förnuftet, men jag är inte säker på att så kommer att bli fallet, och därför
vill jag redan på detta stadium reagera emot tanken, att jorden skall omdirigeras
efter en allmän planlösning.

Jag tror dessutom, att i de fall som hittills ha förekommit — åtminstone
dem som jag känner till — har omfördelningen på frivillighetens väg, när det
gäller försäljning och köp av gårdar, varit förnuftig även ur ekonomisk synpunkt.
På norra Öland är det en mycket vanlig företeelse, att när en gård har
kommit att bli litet eftersatt och förfallen — den kan lia brukats av någon
äldre man som bär tröttnat — så ha grannarna köpt gården, delat upp den och
tagit en bit var och blivit belåtna. Detta sätt ha de tyckt vara alldeles utmärkt,
och lantmätarna ha inte heller funnit det vara oriktigt. Men i ett fall
i somras ansåg ägodelningsrätten, att lagens bestämmelser hindrade dem att
godkänna detta mycket förnuftiga förfaringssätt, och vederbörande jordbrukare
och lantmätare måste hitta på någon ganska dubiös omväg för att få köpet
genomfört.

Jag har för närvarande mycket liten respekt för det allmännas möjligheter
att klokt och ordentligt ordna upp sådana saker, som det sunda bondförnuftet
mångå gånger löser allra bäst. Jag anser därför inte, att det är någon större
risk för att man genom dylika köp kommer att ha föregripit den allmänna
lösning, som man nu talar så mycket om men som i själva verket är på väg
sedan lång tid tillbaka, dock — som jag tidigare sade — i viss mån hämmad
av en lagstiftning, som har satt in än här och än där och vars huvudsakliga
verkan har varit att sticka käppar i hjulet för en förståndig utveckling.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag kan inte förstå, varför herr Mannerskantz
skall tala så ringaktande örn »mandarinerna». Det blir ju sådana
mandariner som herr Hagman och herr Nilsson i Borås och herr Ljungdahl
tillsammans med förståndiga allmogemän som komma att föreslå fördelning
av jorden. Det blir inte några kineser i långa gula rockar vad de nu kallas.
Men jag skulle vilja ge herr Mannerskantz det rådet: låt den där arrendegården
få de tio tunnlanden snarast möjligt. I så fall är jag alldeles övertygad
örn, att ingen kommer att föreslå, att man skall ta bort dessa tio tunnland
från herr Mannerskantz’ ägo. Men örn herr Mannerskantz envisas att föra dem
till huvudgården, kan man inte veta, hur det går.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Lagförslag orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal
och arbetsdomstol;

nr 5, i anledning av väckt motion örn beredande av rätt för innehavare av
offentliga förtroendeuppdrag till ersättning för olycksfall i arbete; samt

nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring av 6 kap. 18 § 1 mom.
vägtrafikstadgan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till provisorisk avlöningsförbättring
till viss biträdespersonal hos distriktslantmätare och extra lantmätare anvisa
ett förslagsanslag av 60 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1: 228 av herr
Nilsson, Bror, och herr Hagman samt II: 362 av herr Nolin m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte under förevarande anslagstitel
anvisa ett belopp av 120 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och
med avslag å de likalydande motionerna I: 228 och II: 362 i förevarande delar,
till Provisorisk avlöningsförbättring till viss biträdespersonal hos distriktslantmätare
och extra lantmätare å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 60 000 kronor.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! I egenskap av verkställande ledamot av
egnahemsnämnd har jag en stark känsla av det oefterrättliga förhållande som
råder för lantmätarna och som bekräftas av uppgifter i utskottsutlåtandet.

Provisorisk
avlöningsförbättring
till
biträdespersonal
hos vissa
lantmätare.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1940.

Provisorisk avlöningsförbättring till biträdespersonat hos vissa lantmätare.

(Forts.)

Det skulle ta 121/2 månader att avverka arbetsbalansen för lantmätarna i hela
riket. De äro sålunda, mer än ett år efter med sitt arbete. Antalet icke fullgjorda
förrättningar uppgår till över 16 000. Det gör, att det blir mycket
svårt att få till exempel en byggnadstomt avsöndrad inom rimlig tid. Det är,
som det här har sagts, en käpp i hjulet för byggnadsverksamheten, särskilt
egnahemsbyggnadsverksamheten. När en egnahemsbyggare inte har fått tomt
avsöndrad, kan han ju inte få inteckning och inte heller något egnahemslån.
När det gäller rationalisering av brukningsdelar, varom här har talats och varvid
lantmätarnas medverkan skulle behövas, är det likadant. Det tar åratal
att få ett lantmäteriärende avgjort. Ett sådan förhållande kan man beteckna
såsom oefterrättligt, och det är ett allmänt intresse att det ändras på något
rimligt sätt.

Vad beror nu detta förhållande på? Man säger, att det i första hand beror
på att lantmätarna inte kunna avlöna sina biträden, så att dessa kunna stanna
hos dem. De lia tre slag av biträden, de tekniska biträdena, vilkas löner ju äro
reglerade genom tidigare riksdagsbeslut, kontorsbiträden och kartriterskor. De
båda senare grupperna skola lantmätarna avlöna själva, men eftersom de inte
fått kompensation för de ökade kostnaderna för sitt arbete, emedan de inte fått
sina taxor höjda, äro de ur stånd att nöjaktigt betala dessa medhjälpare, som
äro så nödvändiga för dem.

I utskottsutlåtandet ges exempel på vilka löner dessa anställda ha, och jag
ber kammarens ledamöter ta del av hur man betalar dessa personer, som hjälpa
lantmätarna att effektuera deras arbete. Antalet mera stadigvarande anställda
kontorsbiträden och kartriterskor uppgår för närvarande till 115. Av dessa
ha 26 mindre än 150 kronor i månaden, och vi veta väl litet var, att detta är
nästan under existensminimum för en ung kvinna, som bor ensam i en stad —
hon måste bo i sitt hem för att kunna reda sig. 67 av dessa anställda ha mellan
150 och 250 kronor — det är ju rimligare, men alltjämt för litet — 20 ha mellan
250 och 300 kronor och 2 över 350 kronor. Man får därför inte förvåna sig
över att de. såsom påtalats, lämna sina platser och övergå till bättre avlönade
anställningar i kommunal eller statlig tjänst, med resultat att arbetet på lantmäterikontoren
får ligga nere till förfång för den stora allmänheten.

Nu har emellertid Kungl. Maj:ts uppmärksamhet fästs på saken, och här
föreligga en kungl, proposition och ett utskottsutlåtande, varigenom man i
någon mån vill söka åstadkomma rättelse. Men beloppet är för ringa för att
det skall bli någon verklig rättelse. Vad vill man göra för att komma till rätta
med förhållandet? Jo, man bjuder de anställda 300 kronor örn året, d. v. s.
en löneökning av 25 kronor i månaden, och så tror man att det skall bli
bättre. Jag tror för min del inte, att man genom detta ringa bidrag åstadkommer
den förbättring, som är i så hög grad av nöden.

Herr Hagman är i detta avseende i samma predikament som jag, i det han
bedriver egnahemsverksamhet och har känning av hur mycket besvär som orsakas
av att våra lantmätare inte kimna utföra något arbete inom rimlig tid,
och vi båda ha sökt få rättelse till stånd genom att vädja örn ett fördubblat
bidrag till de ifrågavarande anställda, så att de skulle få 600 kronor örn året
i stället för 300 kronor. Det är i korthet syftet med motionen, men denna har
avstyrkts av utskottet, och då jag inte ens har en blank reservation att stödja
mig på, kan jag inte, herr talman, yrka bifall till vår motion.

Man har pekat på att 1945 års länt-mäter iutredning skall komma med förslag
till omläggning av lantmätarnas och deras biträdens löner och ansett, att utredningen
skall kunna framlägga sitt förslag om exempelvis ett år. Men de
ärenden som röra lantmäteriet äro invecklade och krångliga, och jag misstän -

Onsdagen den 27 februari 1946. Nr 9.

Provisorisk avlöningsf örbättring till biträdespersonal hos visso, lantmätare.

(Forts.)

ker att kommittén kanske kommer att behöva ett par, tre år på sig. Då kommer
eftersläpningen av lantinateriärendena att fortsätta, och ^ jag anser inte
att allmänheten eller riksdagen bör finna sig i ett sådant förhållande, när det
kan avhjälpas, som i detta fall, för en kostnad av 120 000 kronor. Jag kan
emellertid i nuvarande läge inte annat än vädja till Kungl. Majit och vederbörande
statsråd att försöka se till att lantmäteriutredingen kommer med ett
förslag inom rimlig tid och att man i övrigt har uppmärksamheten riktad på
dessa förhållanden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 8—11.

Vad ptskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 12 januari 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 21, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) I: 24 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. och lii 34 av herr Norup m. fl.,

2) lii 394 av herr Lundbom och

3) lii 395 av herr Ekdahl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj :ts förevarande förslag till förordning
örn bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin;

b) att motionerna I: 24 och lii 34, likalydande, samt lii 394 och lii 395
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Dahlström, som dock ej antytt sin mening.

Herr Dahlström: Herr talman! Jag har deltagit i utskottsbehandlingen av
detta ärende och jag är fullkomligt ense med både utskottet och aepartementschefen
utom på en enda punkt, nämligen vem som skall gälda ersättningen till
besiktningsmännen.

Då den nu gällande förordningen antogs av riksdagen, vörö både departementschefen
och utskottet eniga örn att den som påkallade åtgärden,^ nämligen
biodlaren, också borde betala kostnaderna för densamma. Nu har frågan kommit
i ett annat läge. Man skärper förordningen, men samtidigt är det ju meningen,
att statsverket skall betala kostnaderna. Det är ju inte så mycket att
säga örn den saken, örn det inte vore på det sättet, att dessa utomordentligt
nyttiga djur ju inte bara skänka jordbruksnäringen det fantastiska tillskott,
som namnes i propositionen, utan också skänka utövarna av näringen en ganska
stor inkomst. Man behöver inte heller befara, att denna näring är så särskilt
tryckt, då ju utvecklingen av densamma visar verkligt glädjande resultat.
År 1932 hade vi här i landet 41 500 bisamhällen. Vid 1937 års räk -

Ang. bekämpande
av
smittsamma
sjukdomar
hos bin.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Äng. bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin. (Forts.)
ning hade siffran stigit till 160 000, och vid 1944 års räkning funnos inte
mindre än 353 000 bisamhällen. Dessa siffror visa att näringen är på frammarsch
och att man inte behöver befara några särskilt tråkiga följder, för
den händelse statsbidrag inte skulle utgå till densamma.

iJag är själv biodlare, herr talman! Visserligen är jag bara amatör, men
en 20-årig erfarenhet har givit mig den uppfattningen, att i detta fall näringens
utövare själva borde bestrida de kostnader, som här avses. För det första
ha biodlarna själva många gånger skulden till att dessa smittsamma sjukdomar
utbredas, och för det andra mäste det ju för biodlama innebära en
avsevärd fördel, att staten här går emellan och antar en förordning, som
ger dem det skydd, som de i detta fall behöva.

Herr talman! Jag skall inte försöka att vinna gehör för denna min uppfattning,
niell såsom biodlare har jag ansett lämpligt, att uppfattningen kommer
fram. Och jag är nog inte den ende bland biodlarna här i landet, som fortfarande
hyser den uppfattningen, att det hade varit bäst för biodlingen örn
den själv fått bära dessa kostnader.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion örn viss ändring av § 12 mom. 2
i första kammarens ordningsstadga, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 82 och 84—86.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget
nr 39, att utskottets hemställan i betänkande nr 9 samt, i fråga örn förslaget
nr 40, att utskottets hemställan i betänkande nr 11 bifolles även av andra
kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 255, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
åt folkskolebarn m. m.;

nr 256, av herr Gränebo m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till familjebidragsförordning; samt

nr 257, av herr Albertsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till familjebidragsförordning.

Onsdagen den 27 februari 194G.

Nr 9.

Ordet lämnades på begäran till herr Ström, som yttrade: Herr talman! Enligt Interpellation
meddelande i pressen har drätselkammaren i Falkenberg med 6 röster mot 3 »”4-ifrågasatt
vidhållit sitt tidigare beslut att genom en vandaliserande breddning av Falken- T^uilhron i
bergs gamla tullbro förstöra ett av de förnämsta byggnads- och kulturminnes- Falkenberg.
märkena i vårt land, vår märkligaste och vackraste bro, som sannolikt är hela
Nordens förnämligaste brobyggnad. Då det dessutom meddelats i pressen att
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle vara villig att medverka i
denna vandalisering av landets sparsamma kulturminnesmärken är det ofrånkomligt
att framlägga frågan inför riksdagen. Hela den kulturintresserade
svenska opinionen har på det starkaste reagerat mot förstörelsens krafter, den
halländska opinionen är emot brons förstörelse. Endast ett flertal i Falkenbergs
kommunalstyrande kretsar har emot en stark folkmening i staden envisats
att söka genomtrumfa vandaliseringen.

Efter doktor S. Jerlov skall jag här göra en resumé av frågans läge. Efter
att ha kallat den hotade bron »en av vårt lands säregna brobyggnader, ett
nu klassiskt verk, som i nära 200 år utgjort icke blott sin trakts utan även
sitt lands stolthet», skriver författaren:

»Det är tyvärr ofta så, att vad som förehaves i en mindre stad inte alltid
uppmärksammas av den stora allmänheten. Man tycks leva i den tron, att
de förändringar av en eller annan art, som där göres i stadsbilden, föga kommer
landet vid utan får bli vederbörandes ensak och knappt behöver bekymra
det Sverige, som annars med erkännansvärd vaksamhet håller vakt kring
minnesmärken av gamla tiders kultur och konst. Visst är det många resenärer
både från det egna landet och utifrån, som passerat den lilla västkuststaden
och säkert erinrar sig den smäckra och vackra stenbron över Ätran, med en
arkitektur som gör det sirliga till vördnadsbjudande. Men de flesta lia säkert
inte ett ögonblick övervägt att bron hotas av förstörelse lika litet som
de tänkt på att det skulle behövas hjälp utifrån för att rädda en av vårt
lands kulturklenoder undan medborgarna i den stad i vars vård den lämnats.

När bron en gång är borta — det kan man snart nog få uppleva -—• förstår
man kanske bäst hur föga konst och historia betytt för nuets framåtsträvande
barn i Ätrastaden.

Ty bron över Ätran är inte ett verk vilket som helst, som kan försvinna eller
byggas örn utan att vårt land blir fattigare. Falkenbergs tullbro är utan
tvivel frihetstidens vackraste byggnadsverk i sitt slag. Dess konstruktör är den
frejdade arkitekten Carl Hårleman (möjligen får hans efterträdare som Överintendent,
Carl Cronstedt, också räknas som delaktig). De för brobyggnaden
uppgjorda ritningarna överlämnades åt skickliga byggmästare, som visserligen
bevarade upphovsmannens idéer levande men vid utförandet uppenbarligen
tagit sig frihet att anpassa konstruktionerna efter miljön och å orten tillgängligt
material. Verket har sannolikt inte blivit sämre härav, men karaktären
av enkel folklig konst har fått utrymme.

Ätrans vatten fick rinna genom fem höga smäckra men ändå kraftiga valv,
krönta av en brorygg mäktig nog att Irots sin ringa bredd, 7,5 m, bära även
tung trafik. Mästarna från 1700-talet visste att kombinera skönhet och stabilitet
i sitt verk. Tullbron har ingen arkitektonisk utsmyckning, den är fri
från alla drag av utländsk lyx eller prakt. Den är byggd av svensk gråsten
tagen ur de halländska hällarna och så utomordentligt inpassad som det överhuvud
taget är någon konsthantverkare möjligt. Många av vårt lands gråstensbroar
ha gjorts tunga och massiva under naturlig strävan att ge bärkraft åt
brobanan. I Falkenbergs tullbro har man vunnit detta senare samtidigt som
varje intryck av stenkummel är borta. Den, sorn gör sig mödan att stanna
och betrakta den från uppströms sida, får ett odelat intryck av helgjuten konst
av den karaktär, som griper så omedelbart.

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Interpellation ang. ifrågasatt breddning av Tullbron i Falkenberg. (Forts.)

Det berättas, att när landshövdingen i Halland år 1754 sammankallade bönderna
i Årstads och Faurås härader och begärde deras hjälp med dagsverken och
körslor svarade ingen nej; alla ville gärna medverka till fullbordandet av vad
de säkerligen betraktade som sin bygds och sin tids storverk. 200 år efter kan
man gott erkänna, att ett sådant också blev utfört. Bron har säkerligen inte
sin like i Sverige. Den tillkom under en epok, då man just börjat bygga steni
stället för träbroar eller, för att citera inskriptionen å bron, kia vett och
nyttig snillebragd i Norden sig formerat, då tog man på att nyttja sten och
därmed spara trenk Ett viktigt skede i brobyggnadskonsten kommer därför
att bli orepresenterat i Sverige den dagen man med breddning förstör Hårlemans
mästerverk. Den byggdes så, att den för sekler skulle minna om vad frihetstidens
män voro mäktiga att skapa av skönhet, harmoni och styrka även
i de verk, som skulle direkt ställas i nyttans tjänst. Bron betraktades länge
som det allmännas egendom och stod under statens och ej stadens beskydd och
vård, och först så sent som den 16 juni 1911 medgav Kungl. Maj :t att densamma
finge överlåtas å Falkenbergs stad. I överlåtelsevillkoren stadgades
dock uttryckligen att staden vid reparation skulle tillse, att brons utseende ej
förändrades, en synpunkt som av tillgängliga protokoll att döma de då makthavande
i staden helt gillade eftersom de förklarade sig vilja iståndsätta bron
’med bevarande av dess nuvarande vackra och egendomliga karaktär''.

Samma förståelse för tullbrons värde skymtar också igenom, när man uppgjorde
förslag till avhjälpandet av vissa bristfälligheter i brovalven är 1927.
Riksantikvarien avvisade den gången i fullt samförstånd med stadens styrande
varje tanke på att ändra brons mått och därmed harmonien i dess linjer.
Så nöjde man sig med att pressa cement i fogar och håligheter, och när
detta var gjort stod den gamla bron oförvanskad kvar, endast brobanan hade
givits ett underlag, som gjorde den väl skickad att tåla även påfrestningar av
tungbiltrafik. Men under 1930-talet ökades livligheten å vägarna, och den bro,
som en gång byggts för att närmast utgöra en förbindelse emellan Årstads och
Faurås härader, fick nu bli en länk i den stora huvudleden emellan Göteborg
och Malmö. Den förmådde visserligen bära även dessa påfrestningar — i själva
verket har dess rygg aldrig sviktat under än så tunga bördor — men utrymmet
blev givetvis en smula trångt. Strax innan krigsutbrottet stod man så inför
nödvändigheten att ge den planerade kustlandsvägen en ny förbindelseled
över Ätran. Då befanns det, att örn man byggde örn den gamla tullbron, vars
öde nu helt låg i Falkenbergs stads hand, skulle man åtminstone för ögonblicket
få den billigaste och bekvämaste lösningen. Det fanns givetvis också andra
projekt, men i virrvarret av idéer visade sig endast brobreddningen kunna samla
majoritet såväl hos de statliga myndigheterna (d. v. s. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
som de kommunala instanserna (drätselkammaren och stadsfullmäktige).
Riksantikvarien måste — med deklarerandet av sin vanmakt att
hindra ingreppet — lämna ett formellt tillstånd, en hjälp åt brobreddarna som
egentligen förefaller onödig, mest med tanke på att dokumentet från hans
hand i strid med dess andemening ständigt åberopas som ett bevis på att även
de kulturvårdande myndigheterna godtaga en ombyggnad.

Emellertid kommo krisförhållandena att lägga hinder i vägen för ett omedelbart
realiserande av vandaliseringsplanerna, och under den respittid, som härigenom
uppnåddes, har en omfattande opinion emot brobreddningen fått tillfälle
att framträda. Den kanske ej kan hindra förstörelsen men den har i varje
fall visat att ett kulturellt nidingsdåd ej kan genomföras opåtalt. En masspetition
med namn från mer än 1 000 av stadens medborgare inlämnades år
1941 till stadsfullmäktige. Sällskapet Kulturfrämjandet i Falkenberg anordnade
i våras ett offentligt diskussionsmöte i brofrågan med inledningsföredrag

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr !).

Interpellation ang. ifrågasatt breddning av Tullbron i Falkenberg. (Forts.)
av antikvarie Erik Lundberg. Anslutningen till detsamma visade att ett levande
intresse för brons öde alltjämt var tillfinnandes bland stadens invånare.
Ingen röst höjdes för att försvara planerna på att plåna ut det vackraste och
värdefullaste i stadsbilden. De som i slutna församlingar äro beredda att utlämna
bron tego, sannolikt därför att de kände med sig att det inte är så lätt
att få den breda publiken att förstå varför helgerån av detta slag äro nödvändiga.
I pressdiskussion och radio har man vädjat till deni som makten lia att
inte förstöra ett oersättligt värde; riksantikvarien har så sent som i somras bett
stadsfullmäktige att ånyo pröva frågan örn brons bevarande; ett antal hallandssöner
med statsrådet Wigforss, redaktör Fredrik Ström, arkitekt Hakon Ahlberg
m. fl. i Spetsen har likaledes i skrivelse till staden framhållit att bron är
en av Hallands främsta kulturtillgångar, som det bör vara stadens plikt att
bevara. Hallands hembygdsförbund och Eådet för bygdekultur lia givit tillkänna
samma synpunkter. Utan överdrift kan man därför påstå att brons kulturhistoriska
värde höjts över varje debatt. Örn den saken bör de, Som vill utplåna
densamma inte nu sväva i villfarelse. Lika klart bör det vara att en
breddning betyder ett tillintetgörande av brons »vackra och egendomliga karaktär».
En omändrad bro kan bli en vacker vardagsvara av år 1946 men kommer
inte att ha något gemensamt med den gamla.

Den hjälp som lämnats utifrån komma vi alltid att vara tacksamma för. Vi
beklaga blott att deli synes otillräcklig för att få åsyftad verkan.

Linjalens och passarens män i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synas knappast
ha ägnat brons konstnärliga värde någon uppmärksamhet, ja,, det kan
ifrågasättas om man här överhuvud taget känt till något härom. Vid ett diskussionsmöte
i Falkenberg frågade nämligen en närvarande representant för
centralverket i Stockholm om bron verkligen kunde räknas till de yppersta i
landet och syntes bli förvånad när antikvarie Lundberg svarade, »att bland
alla Sveriges broar är Falkenbergs utan tvivel den förnämsta.» Och denna kunskapskomplettering
behövdes sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i 5 år
utrett frågan! Vad det kungliga verket dekreterat synes villigt ha godkänts av
dem, som bestämma i staden och, för så vitt man kan se, lia dessa endast letts
av en önskan att ernå en överfartsled med minsta möjliga kostnader för kommunen.
Då detta för dagen lättast kan vinnas genom att offra den gamla bron,
äro såväl drätselkammarens som stadsfullmäktiges majoritet beredda att hjälpa
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utplåna det Hårlemanska mästerverket.
Inför ett sådant uppbåd av materiell styrka är det tämligen hopplöst att
få gehör för historiska och estetiska synpunkter; den gamla regeln att världen
styres med förunderligt liten vishet gäller visst även för åtgöranden inom
en småstad! Bitterheten över vad som kommer att ske blir inte mindre genom att
några förmildrande omständigheter ej kunna uppletas; sådana skulle ha förelegat
örn vederbörande befunnit sig i ett tvångsläge med brobreddningen som
enda lösning av ett påträngande trafikproblem. Men så är ej fallet. En till 13,5
meter utvidgad bro (det minsta mått väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kräver)
blir visserligen så bred, att de nu så vackra valven komma att te sig som
kloakrör, men trafiktekniskt blir den en misslyckad länk i genomfartsleden.
Den anslutande gatan genom staden, Brogatan, tiar inga förutsättningar för att
bli en modern huvudled, och järnvägskorsningen längre upp är en ren trafikfälla;
vad bilisten till äventyrs vinner genom att kunna passera bron snabbare
förloras omedelbart vid passagen genom staden,. Man kan därför redan nu
fastslå att genomfartstrafiken snart nog kräver en ny överfart. En sådan är
ock principiellt beslutad och inriktad några hundra meter högre upp vid Garvarforsen
ungefär på den plats'', där den Falkenbergsbro låg, som briindes av Knut
Håkansson (Hand) omedelbart innan Axtornaslaget 1565. Men hela detta pro Forsta

kammarens protokoll Nr 9. 5

Nr 9.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Interpellation ang. ifrågasatt breddning av Tullbron i Falkenberg. (Forts.)
jekt häng-er i luften och kan inte utföras därför att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte vill lämna besked om anslutningsvägarnas sträckning. Hade så
skett torde bron över Garvarforsen redan varit ett faktum och tullbron kunnat
reserveras för ''den lokala trafiken. För denna borde den kunna räcka i många
decennier ännu och i varje fall så länge — vågar man hoppas — tills det hinner
växa upp en ny generation, som har förståelse för historiska förpliktelser.
För folk av sådan beskaffenhet kunna trafikfrågor lösas utan att man våldför
sig på oersättliga minnesmärken.

Avgörandet kommer troligen att falla redan vid stadsfullmäktiges februarisammanträde.
Ett under skulle inträffa örn inte dödsdomen över den 200-åriga
bron då skulle slutgiltigt avkunnas. Det är visserligen sant att knappt någon
■—■ i varje fall ytterst få — gå till exekutionen med glatt hjärta; bron har i
själva verket knappast lämnat någon likgiltig. Men man kan ändå taga för
givet att man med februaribeslutet skriver ett av de mörkaste bladen i den
månghundraåriga stadens historia. Det har nämligen blivit en prestigefråga
för dem, som en gång godtagit brobreddningen, att ock genomdriva den, och när
de känna tyngden av ansvaret gentemot ett dem anförtrott arv trösta de sig
sannolikt med att de måste företräda realpolitik gentemot opraktiska och ekonomiskt
valhänta esteter. Sedan man lyckats förvandla brofrågan till en strid
mellan »förnuftets män och fantasiens martyrer» bör utgången vara given.

Så långt denne författare. Till hans resumé skulle kunna ävenledes läggas,
att H. M. Konungen personligen på platsen tagit del av frågans läge, att en
rad konstnärligt och arkitektoniskt intresserade personer varnat för denna åverkan,
att trafiktekniken förutser trots breddningen behovet av en ny bro över
ån vid G-arvareforsen i staden, att bilister förklarat Tullbrons breddning icke
lösa trafikproblemet vid brons stadssida. Härtill kommer att staten vid brons
överlåtelse till staden gjort viktiga reservationer.

Ehuru det i vår materialistiska tid, där andliga, där konstnärliga värden och
gångna släktens arv utan betänkande offras, ofta kan synas utsiktslöst att
söka vinna rikets högsta myndigheters intresse för ett storslaget kulturminnesmärkes
bevarande, anser jag det dock vara en plikt att till det yttersta värna
örn detsamma. Ingen instans får lämnas ohörd. Ansvaret för en sådan förstörelse
som denna får icke åvila allenast en tillfällig majoritet i en kommunal
instans, som tyvärr icke har begrepp örn vad den i själva verket är i färd med
att förstöra och därtill i onödan förstöra. Ansvaret måste flyttas högre upp. I
anslutning till vad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat planerna på att genom en oförsvarlig
breddning av Falkenbergs Tullbro förstöra ett av landets märkligaste byggnadsminnesmärken? 2)

Är det för statsrådet bekant vilken ställning kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
intagit i denna sak och särskilt rörande frågan om en ny
bro över Ätran vid Garvareforsen i Falkenberg, varigenom förstörelsen av
Tullbron kunde undgås?

3) Kan man förvänta en lagstiftning, som bättre än nu skyddar landets äldre
kulturvärden och landskapsbilder inför den förestående örn- och nybyggnaden
av våra bilvägar och kraftledningar, samt åtgärder för att förstärka den konstnärliga
och kulturhistoriska sakkunskapen inom kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen? På

gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 27 februari 1946.

Nr 9.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 87, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 88, angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.;
nr 89, angående anslag till förlossningsvården;

nr 90, angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet;

nr 91, angående nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm;
nr 92, angående markbyte med Hälsingborgs stad;

nr 93, angående fortsatt tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 94, angående fortsatt tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
nr 95, angående vissa anslag till vetenskapsakademien;
nr 96, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån;
nr 97, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av
lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

nr 98, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
fn. m.;

nr 99, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940
(nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 100, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage;

nr 101 angående samarbete med Stockholms stad och Stockholms läns landsting
för uppförande och drift av en medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk
klinik vid karolinska sjukhuset; samt

nr 105, med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Justerades protokollen för den 23 och den 26 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 9.

Lördagen den 2 mars 1946.

nr 41, i anledning av Kungl. Majlis proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ be redskapsförf ogan delagen den 30 juni 1942 (nr
684); och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 516) om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 82, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet;
nr 84, angående anslag till barnavdelningar vid lasarett m. m.;
nr 85, angående kapitalinvestering i värnpliktslånefonden för budgetåret
1946/47; samt

nr 86, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet en av herr Linderot väckt motion,
nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner;
nr 256, av herr Gränebo m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till familjebidragsförordning; och

nr 257, av herr Albertsson m. fl., i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 87—101 och 105.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 258, av herr Bergvall m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag, m. m.; och

nr 259, av herr Wehtje m. fl., i samma ämne.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående ändring av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser örn jurymannalistans sammansättning; samt
nr 3, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 17 § 1 mom. andra
stycket lagen den 20 juni 1924 örn landsting;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under andra
''huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens affärsverksfonder
gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 i av -

Lördagen den 2 mars 1946.

Nr 9.

seende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
och till provisoriskt lönetillägg;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg
till personal å indragningsstat;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av lasarettsfartyget
Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg, m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till häradsskrivarna m. fl.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetaret 1946/47 m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47 jämte i ämnet väckt motion;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1946/47 i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av tomter i Karlskrona;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga fastigheter i Nässjö; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om
särskild skatt å vissa lotteri vinster ;

nr 13, i anledning av väckt motion örn förbud för ordförande i taxeringsnämnd
att vara ledamot av prövningsnämnd; samt

nr 14, i anledning av väckt motion örn fullständig skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner angående vidgat tillämpningsområde
för lagen örn arbetstidens begränsning samt angående revision av arbetstidslagstiftningen;
samt

nr 8, i anledning av väckt motion örn förbud mot ägoområdens avskiljande
från vederbörande fastighet genom intecknade långtidsarrenden; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppskov med återbetalning av ett Hornborgasjöns sänkningsförening,
Skaraborgs län, beviljat statslån.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

lii fidem
G. II. Berggren.