1946. Första kammaren. Nr 8 (Riksdagens protokoll 1946:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 8.

Tisdagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 61, angående rörlig kredit för försvarets fab riksstyrelse;
nr 62, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1946/47;

nr 65, angående gäldande av vissa kostnader i samband med sprängningsolycka
vid Göteborgs örlogsvarv;

nr 66, angående anordnande av lasarettsfartyget Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg,
m. m.;

nr 68, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas ;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn awerkningsskyldighet;

nr 71, angående provisorisk förbättring av löneställningen för präster;
nr 72, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;
nr 74, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459); samt

nr 75, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag, m. m.

Justerades protokollen för den 13 och den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 till allmänna
indragningsstaten; samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, med förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket
lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg.

Första hammarens protokoll 1946. Nr 8.

Nr 8.

Tisdagen den 19 februari 1946.

Föredrogos oell hänvisades till statsutskottet Kungl. Marits propositioner:

nr 59, angående statsbidrag till kostnaderna för tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel åt folkskolebam m. m.;

• an8’^erLC^e bidrag till uppförande av nybyggnad för barnsjukhuset

vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund m. m.;

nr 63, angående anslag till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i
vissa kraftstationer; samt

nr 64, angående anslag till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret 1946/47.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 3 och 25—27
bevillningsutskottets betänkanden nr 2—8 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 3.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 61, 62, 65, 66, 68, 70—72, 74 och 75.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Mannerskantz, som yttrade • För näranLrTZ
varande pågår i olika delar av vårt land arbete med planläggning för den civila
militära flyg- ttygtrafiken, vilken kan väntas få en icke ringa betydelse för kommunikatiofält
för den nema inom landet.

Citaiien För de .f|?stastörre orter är därvid frågan örn flygplatser den mest aktuella,
men samtidigt även den dyraste och mest svårbemästrade. Särskilt för inomlandstrafiken
är det därvid av stor betydelse, att avståndet mellan den huvudort
flyget i första hand skall betjäna samt flygfältet icke är för långt, och detta
är på många håll svårt att ordna.

„ härvid har nian i vissa fall hört sig för örn möjligheten att kunna använda
några, av flygvapnets fält, vilket på åtminstone några platser skulle på ett utomordentligt
sätt lösa hela fragan och detta i fråga örn såväl läge som kostnader.
Från flygvapnets sida har man därvidlag framfört så stärka betänkligheter,
att det icke synts möjligt att räkna med en i övrigt så praktisk möjlighet.

Detta måste anses beklagligt ur de flesta synpunkter, och då de skäl som från
flygvapnets sida anförts icke kunna anses övertygande annat än på platser, där
man kan räkna med en mycket stor civil flygtrafik, vore det riktigt, att dessa
skäl granskades även av annan myndighet än flygvapnet och vägdes emot de
obestridliga fördelarna av att kunna utnyttja de oftast dyra men goda militära
flygfälten.

Man kan utgå från att servicestationen för den civila trafiken alltid kan och
bör läggas så, att den ej kommer att beröra vederbörande flygförbands förläggning.
Aven i övrigt torde anordningar kunna vidtagas, så att alla olägenheter
elimineras så när som den, vilken huvudsakligast framförts från flygvapnets
sida, nämligen trängsel i luften vid start och landning. Denna synpunkt
har givetvis relevans på flygplatser, där trafiken är livlig, och där bör ej sammanblandning
bliva regelmässigt förekommande.

Da flygplatser däremot, där blott några enstaka civila plan örn dagen kunna
beräknas starta och landa, torde det kunna ordnas så att de flygledare, som
alltid finnas vid flygflottiljerna, även dirigera de civila planens start- och ’landmngsmanövrer.

Då jag icke kan finna det vara klokt att föröda miljontals kronor och tillvaron
för många lantbruksgårdar utan att detta är nödvändigt, och då det icke
är lämpligt, att åtgärder i denna riktning hinna komma i gång mera allmänt,
utan att regeringen i princip tagit ställning till detta spörsmål, får jag anhålla
örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra följande fråga:

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Interpellation ang. användande av militära flygfält för den civila flygtrafiken.
(Forts.)

Är herr statsrådet villig vidtaga åtgärder för att möjliggöra användande av
sådana militära flygfält för den civila flygtrafiken, där denna icke kan beräknas
bliva av särskilt stor omfattning eller där det i övrigt är lämpligt, varigenom
på sådana platser byggandet av särskilda flygfält kan undvikas?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 73, med
förslag till familjebidrags förordning.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 61, angående rörlig kredit för försvarets fabriksstyrelse;
nr 62, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1946/47;

nr 65, angående gäldande av vissa kostnader i samband med sprängningsolycka
vid Göteborgs örlogsvarv; samt

nr 66, angående anordnande av lasarettsfartyget Prins Carl såsom avståndsmätningsfartyg,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis propositioner
:

nr 68, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 70, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet; samt

nr 71, angående provisorisk förbättring av löneställningen för präster.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
72, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1942 (nr 459).

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 75, nied förslag till lag
nied särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick förordningsförslaget, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under riksstadens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd förteckning över diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket;

b) godkänna under punkten införd stat för ortstillägg åt diplomatisk och
konsulär personal, tjänstgörande utom riket:

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat för diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1946/47;

d) till Avlöningar vid beskickningar och konsulat: Diplomatisk och konsulär
personal m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 4 266 000
kronor.

Herr Nerman: Herr talman! Jag ber att få taga kammarens tid i anspråk
under ett par minuter i en fråga på denna punkt.

Det är väl ännu för tidigt att granska den svenska utrikesrepresentationens
förvaltning av sin uppgift under kriget, och behandlingen av tredje huvudtitelns
budget är icke heller rätta tillfället att diskutera utrikespolitiken. Men då det
här gäller lönerna och lönesystemet för den svenska utlandsrepresentationen, tilllåter
jag mig att framföra några synpunkter på den. Det sker i samband med
ett specialfall, som belyser såväl de svårigheter våra myndigheter ha haft att
brottas med under de gångna svåra åren som också i någon mån det kanske inte
alltid så utpräglade nit de ha ådagalagt. Jag vill understryka, att vad jag nu
kommer att anföra icke innebär någon anmärkning mot utrikesdepartementet
som sådant eller dess ledare, vare sig nu eller under kriget. Vad jag åsyftar är
systemet med oavlönade konsulära representanter.

En svensk medborgare i Paris, bankir Olof Aschberg, har drabbats av allvarliga
fysiska lidanden på grund av Vichy-fransk undfallenhet för den tyska
antisemitismen, och redan i denna del har kanske det bistånd han fick av sitt
lands ombud kunnat vara bättre. Men han har också drabbats av betydande förluster
i och med att den tyska ockupationsmakten har berövat honom värdefull
egendom. I ett fall tyckes den svenska konsulära myndigheten i Paris — som
hade vården av våra medborgares väl, då legationen alldeles riktigt hade följt
franska regeringen till Vichy — icke ha givit Aschberg det skydd han som
svensk medborgare haft rätt att påfordra. Innan tyskarna lade beslag på hans
egendom i och utanför Paris 1940, hade flera ombud för honom uppvaktat svenska
generalkonsulatet och å hans vägnar anhållit örn skydd för egendomen ge -

Onsdagen deal 20 februari 1946.

Nr 8.

Anslag till diplomatisk och konsulär personal m. m. (Forts.)
noin att den officiellt utmärktes som svensk. En dam, anställd å det av Aschberg
donerade Svenska hemmet för spanska harn, hade vid ett besök i liknande
ärende fått ett svar, som framgår av några rader i ett intyg. Det heter: »Vid
min förfrågan sommaren 1940 örn ej svenska konsulatet ämnade beskydda Eder
egendom 21 rue Casimir Perrier, Paris, fick jag till svar av herr X» — jag utesluter
namnen; de stå till utrikesministerns förfogande, men det är ju inte nödvändigt
att de komma med i riksdagsprotokollet — »att det tyvärr icke kunde
göras något eftersom dessa svenska ägare voro israeliter.»

Jag har avskrift av flera brev från anställda hos familjen Aschberg, som bestyrka,
att de svenska myndigheterna i Paris — det gäller enbart generalkonsulatet
—- sedan familjen lyckats rädda sig ur landet, trots upprepade hänvändelser
inte gjorde något för att rädda svensk egendom, bl. a. värdefulla konstskatter.

Jag har velat anteckna detta till protokollet utan att önska besvära utrikesministern
med någon debatt. Jag har nämnt det som belägg på att det har
funnits svårigheter för svensk utrikesrepresentation under krigsåren och att den
kanske inte heller alltid och överallt har haft den raka rygg, som har behövts
mot inkräktare av den uazityska typen. Och jag undrar, örn det inte kunde vara
rimligt, att även svensk konsulär representation principiellt avlönas av svenska
staten, i varje fall i de stora världscentra. Sverige har upphöjt generalkonsuln i
Reykjavik till sändebud, vilket jag anser vara en mycket lovvärd åtgärd. Skulle
man då inte kunna tänka sig, att man i det stora kulturlandet Frankrike kostade
på sig ett avlönat, statligt, fullt ansvarigt generalkonsulat? Systemet med
privata affärsmän, som äro oavlönade av Sverige, upptagna av sina egna privata
intressen och ofrånkomligen i större eller mindre grad beroende av sina
affärer med mäktiga kretsar i det land, där de representera Sverige, kan vara
ekonomiskt fördelaktigt men också ha sina svaga sidor. Kanske kan det bli
tillfälle att någon gång senare återkomma till den frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 5—12.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Kades till handlingarna.

Punkterna 14—2l.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Orri anslag till
internationella
fredsbyrän
i
Genéve.

Punkten 22.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1946/47
anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr E. A. Lindblom m. fl.
(I: 108) och den andra inom andra kammaren av herr O. E. Sandberg m. fl.
(11:199), i vilka hemställts, att riksdagen måtte anvisa ett anslag av 2 000
kronor till Internationella fredsbyrån i Genéve.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å mo -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Om anslag till Internationella fredsbyrån i Geneve. (Forts.)
tionerna I: 108 och II: 199, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

Herr Lindhlom: Herr talman! Innan kammaren går att fatta beslut beträffande
förevarande punkt i statsutskottets utlåtande nr 3, ber jag att få säga
några ord i anslutning till det yrkande, som framställts i motionerna örn ett
anslag till Internationella fredsbyrån i Genéve.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet bär sådant anslag utgått under en lång
följd av år och därvid uppförts såsom en särskild anslagspost å riksstaten. Sedermera
har anslagsfrågan prövats av Kungl. Majit samtidigt som Kungl.
Maj :t fördelat det allmänna fredsanslaget. Såsom jag uppfattat utskottsutlåtandet,
innebär detsamma icke avslag i egentlig mening på vår motion, utan
utskottet har endast velat åt Kungl. Maj :t överlämna att allt fortfarande fördela
det allmänna fredsanslaget och i sådant sammanhang överväga, huruvida
och i vilken omfattning anslag bör utgå även till internationella organisationer.
-lag hoppas, att jag i denna del uppfattat utskottsutlåtandet riktigt. Jag har
icke någonting i princip att invända emot att Kungl. Maj :t verkställer fördelningen
av det allmänna fredsanslaget. Man frågar sig dock, örn detta anslag,
som tidigare utgått till olika organisationer i vårt land, kan räcka till, då det
måhända redan vidtagits dispositioner i avseende å fördelningen av detsamma,
och det av den anledningen kan tänkas uppstå svårigheter att från det allmänna
fredsanslaget taga vad som anses böra utgå till Internationella fredsbyrån
i Genéve.

Det kanske här kan vara på sin plats att säga några ord örn den internationella
fredsbyråns arbete. Byrån — en gammal institution, som verkat i många
år — är såsom framgår av benämningen organ för ett samordnande av de folkliga
fredsrörelserna i hela världen. Byrån har också haft en mycket stor anslutning
från länder i skilda delar av världen. Intill dess kriget bröt ut, voro
till byrån anslutna fredsrörelserna i omkring femtio länder. Det är självklart,
att byråns arbete, när kriget bröt ut, inte kunde fortsätta på samma sätt som
dessförinnan. De allmänna världskongresser, Som den hade organiserat, måste
då inställas liksom en hel del annat arbete mäste avbrytas. Byrån fortsatte
dock sitt arbete, i den mån detta var möjligt, med hjälp av anslag, som utgått
till byrån från Sverige — inte statsanslag, men anslag från Svenska freds- och
skiljedomsföreningen — och Schweiz. Det senare landet har haft en ganska
kraftig stödorganisation, vilken hjälpt byrån i dess arbete. Så snart freden kom,
vidtogos emellertid åtgärder i syfte att bygga upp verksamheten igen. När
Sverige Sände två representanter till Genéve för att konferera med verkställande
rådet i byrån, hade densamma återknutit förbindelsen med fjorton länder.
Sedan dess ha ytterligare två länder, Tyskland och Tjeckoslovakien, knutit
kontakt med byrån. Verksamheten kommer således att byggas upp och sedan
fortsätta efter ungefär samma linjer som förut.

Det är min bestämda uppfattning att örn man skali bedriva fredsarbete genom
de folkliga fredsrörelserna i respektive länder, det också är alldeles nödvändigt
att sådan verksamhet är internationellt samordnad, så att man kan
uppträda gemensamt och göra gemensamma framställningar i olika spörsmål.
Det bär ju även omvittnats av framstående män inom FN, att den folkliga
fredsrörelsen måste finnas till, då man eljest icke överhuvud taget skulle ha
någon riktig grund för det arbete. Sorn skall utföras inom FN. Varje strävan,
som syftar till samförstånd och försoning folken emellan, är värd det varmaste
stöd, och jag är förvissad örn att kammarens ledamöter icke ha någon
erinran att framställa häremot.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Om anslag till Internationella fredsbyrån i Geneve. (Forts.)

Herr talman! Med hänsyn till de svårigheter, som enligt mitt förmenande
kunna föreligga i avseende å fördelningen av det allmänna fredsanslaget, från
vilket utbetalningar tidigare gjorts, tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
utlåtande med den ändring som föraniedes av ett bifall till de i ämnet
väckta motionerna.

Herr Lindström: Herr talman! Det var ju en regering ur det parti, som den
ärade motionären företräder, som först yrkade att detta speciella anslag, som
tidigare utgått till Internationella fredsbyrån i Genéve, icke skulle upptagas
såsom en särskild anslagspost å riksstaten. Det ansågs tveksamt, örn så borde
ske, och den andra Ekmanska regeringen föreslog riksdagen, att anslaget skulle
strykas såsom en särskild anslagspost, vilket riksdagen godkände, ehuru riksdagen
samtidigt skrev, att Kungl. Maj:t hade att ur det vanliga anslaget till
fredsupplysning taga de medel, som kunde anses erforderliga för att stödja
fredsbyrån i Genéve. Möjlighet härtill har Kungl. Maj:t allt fortfarande. Det
framgår av statsutskottets utlåtande, att utskottet för sin del icke velat spärra
några vägar därvidlag.

För övrigt höjdes — jag tror det var förra året — anslaget till upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor med 12 000
kronor. Det torde alltså finnas pengar även för det ändamål, som motionärerna
här intresserat sig för, örn bara Kungl. Maj :t anser, att en del av pengarna bör
gå åt det hållet. Det är således icke nödvändigt, att riksdagen, för den händelse
riksdagen önskar uppmuntra Internationella fredsbyrån i Genéve, fattar något
beslut om ett speciellt anslag i enlighet med motionärernas förslag. Det står
Kungl. Maj :t öppet att stödja byråns verksamhet, och —■ det vill jag understryka
ännu en gång — statsutskottet har pekat på den möjligheten.

Med anledning av vad jag nu anfört vill jag hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr Lindström
säger, att grunderna för en fördelning av det allmänna fredsanslaget ändrades
år 1932. Jiag har emellertid sagt, att jag i princip icke har något att invända
emot den ordning, som då infördes. Vad jag har velat säga är endast, att vid
det förhållandet, att anslaget inte är större i år än vad det var i fjol och vissa
organisationer redan tilldelats medel ur detsamma, svårigheter kunna befaras
uppstå, örn nämnda organisationer skola så att säga tullas på dessa 2 000 kronor.
Jag kan inte erinra mig det säkert, men jag vill minnas, att anslaget år
1932 höjdes samtidigt som ändrade grunder för fördelningen av detsamma
infördes.

Det belopp, 2 000 kronor, som jag yrkat i min motion, är ju mycket litet,
och kanhända sitta kammarens ledamöter och undra, hur det är möjligt att
jag, efter det anförande som jag nyss höll, kan begära ett så litet anslag för
Internationella fredsbyrån i Genéve som 2 000 kronor. Det förhåller sig emellertid
så, att byrån har för avsikt att i det följande, liksom skett tidigare, driva
verksamheten med hjälp av anslag från samtliga tili byrån anslutna länder.
Då tidigare till byrån varit anslutna 50 länder, är det självklart, att man kan
räkna nied att på den angivna vägen erhålla ett gott ekonomiskt underlag för
den verksamhet, som byrån driver.

Vilket beslut riksdagen än kommer att fatta i denna fråga hoppas jag dock.
att Sverige, när anslag från vårt land utgått under så många år, inte nu skall
komma att stå som det land, vilket undandrager byrån sitt stöd. I övrigt är jag
fullt införstådd med den principiella ståndpunkt i frågan, som statsutskottet
intagit.

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Örn anslag till Internationella fredsbyrån i Genéve. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle, med bifall till de i ämnet väckta motionerna, i övrigt bifalla utskottets
hemställan; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 23—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 67, angående
anslag till örn- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens verkstadsavdelning.

Andag titt Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
ÄS Maj'':ts framställning örn anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
Aerö- 1945/46 till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i proposition nr 2 därom gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till Aktieteckning
i aktiebolaget Aerotransport å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1945/46 under luftfartsfonden anvisa ett investeringsanslag av
8 080 000 kronor.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att i samband med behandlingen av
föreliggande utlåtande få framföra ett önskemål, speciellt riktat till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet.

Av Jen redogörelse, som återfinnes i utskottsutlåtandet och som delvis är
hämtad från den kungl, propositionen, framgår, att ABA är i behov av att öka
sitt aktiekapital eller också upptaga ett lån. Orsaken härtill synes delvis vara,
att bolaget engagerat sig i vida stölpe utsträckning än vad dess penningtillgångar
bort tillåta, och detta har skett genom att bolaget upptagit lån, icke
endast ur luftfartsfonden, beträffande vilken Kungl. Majit har att pröva ansökningarna,
utan även i den rent privata marknaden i bankföretag. Bolaget
har handlat på sådant sätt, därför att bolaget känt sig fritt och obundet, då
det kan göra investeringar i nybyggnader utan att tillspörja riksdagen därom.
Det är på denna punkt, som jag anser, att riksdagen bör hålla ett vakande öga
och att framför allt departementschefen i fortsättningen bör tillse, att vi inte
ännu en gång hamna i samma situation som föreliggande. Jag delar nämligen
inte den mening, åt vilken departementschefen givit uttryck, att, för den händelse
ABA skulle först efter anmälan till Kungl. Maj :t i vanlig ordning erhålla
medel över riksstaten, detta skulle förtaga det goda, som ligger däri, att nämn -

Onsdagen dem 20 februari 1946.

Nr 8.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
da förvaltningsorgan begagnar sig av bolagsformen. Anledningen till att jag
inte kan dela departementschefens uppfattning härutinnan är, att jag inte finner
det riktigt, att man först efteråt beviljar företaget medel. Bolaget känner
sig, som sagt, fritt och obundet, därför att det kan investera medel utan att fråga
riksdagen, men när man sedan kommit i den situation, vari ABA för närvarande
befinner sig — icke på grund av dålig ekonomi utan enbart på den grunden,
att bolaget investerat större tillgångar än vad det själv äger i form av
aktiekapital —• får riksdagen, på sätt som här sker, bevilja medel genom en
ökning av aktiekapitalet. En annan gång kanske Kungl. Maj:t får anmälan
om att bolaget måste ha riksdagens hjälp att lösa lån i det enskilda bankföretag,
som bolaget har såsom sin långivare. En sådan praxis kunna vi icke
godtaga.

Vad jag har velat säga är, att jag inte anser, att det bör finnas möjlighet
för ABA:s styrelse att på egen hand beträffande finansieringen av de största
investeringarna träffa uppgörelser med enskilda bankföretag, utan att sådan
finansiering i stället bör föregås av en anmälan till Kungl. Majit, som sedan
förelägger riksdagen ärendet. Nu komma sådana ärenden aldrig hit. I det här
fallet kan kanske saken ordnas ändå, i samband med att frågan örn Bromma
flygfält blir uppklarad och de fastigheter, som finnas där, överföras till staten,
närmast till luftfartsstyrelsen, som inte har möjlighet att handla på sådant
sätt, som ABA här gjort. Jag vill fästa uppmärksamheten på att vad
som här skett inte kan upprepas, örn luftfartsstyrelsen övertager byggnaderna;
då kunna inga investeringar ske, med mindre riksdagen tillspörjes härom. Den
möjligheten kvarstår dock alltid, att bolagets styrelse i sin expansionsiver -—
föranledd av den utveckling på hithörande område, som man gärna vill befordra
— skall frestas att likafullt falla tillbaka på den arbetsordning, som i
regel tillkommer bolagsformen.

Jag vill vidare uttala det önskemålet, att man vid investeringar inom flygväsendet
följer samma regler som eljest gälla vid investeringar, särskilt vad
beträffar kommunikationsföretagen, vilket skulle möjliggöra att man fick en
bättre finansieringsplan över vad som skall utföras ali man hittills haft. Jag
tänker då närmast på att man beträffande det förebådade atlantflygfältet, som
motionären även fört på tal, inte endast bör komma med ett naket förslag örn
att för ändamålet måtte beviljas så och så mycket pengar, utan att man också
uppgör en plan för hur flygfältet skall finansieras, Sett ur den synpunkten,
att varje företag skall bära sina egna utgifter.

Jag är tämligen säker på att de, som äro starkt intresserade av föreliggande
fråga, komma att uppfatta mina ord här i dag såsom uttalade av en motståndare
till flygväsendets utveckling. Jag vill begagna tillfället att säga —
även örn det är hopplöst att vinna respekt för sådant uttalande — att jag saknar
varje anledning att i något avseende motarbeta den tekniska utveckling, som
vårt flygväsende innebär. Jag vill bara här framhålla, att flygväsendet icke
bör äga större förmåner än vad som tillkomma andra kommunikationsföretag,
i vilka staten har engagerat sig. Sedan staten under årens lopp kommit att
bliva huvuddelägare -—• för att inte säga uteslutande .ägare — i ABA, bör bolaget
vara underkastat alldeles samma ordning, som gäller beträffande övriga
trafik- och affärsföretag, vilkas ekonomiska spörsmål riksdagen har att taga
ställning till. I synnerhet när olika företag konkurrera med varandra bör inte
det ena företagets styrelse i avseende å medelsanvändningen kunna handla fritt
under det att det andra i sådant hänseende är bundet till händer och lotter.

Detta, herr talman, är bara ett önskemål, som jag har velat framföra, och
jag har icke annat yrkande att framställa i ärendet än örn bifall till utskottets
hemställan.

Xr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
1 a.nleJdlling av »agra uttalanden av herr Forslund. De synpunkter, som lian
aniorde sast i sitt yttrande, skall jag inte närmare ingå på, då vi måhända
la anledning att återkomma till dessa, när frågan örn det s. k. storflygfältet
skall diskuteras. Jag vill emellertid understryka, att flyget är ett nytt kommunikationsmedel,
örn vars utvecklingsmöjligheter man i dag inte kan bilda
sig någon bestämd uppfattning. Utvecklingen på detta område kan dock komma
att ga 1 ramat med en explosionsartad fart, vilket gör närmare preciserade
beräkningar och förutsägelser vanskliga.

.. A andra sidan måste jag, vad beträffar formerna för ABA :s verksamhet,
säga, att jag känner mig ganska tilltalad av dem, eftersom de ge möjlighet till
större smidighet i verksamheten och frihet från den byråkratiska ordning,
sorn man understundom anklagar de statliga verken för. Det är närmast ur
den synpunkten, som jag betraktar bolagsformen som en mera tilltalande form
än vassa andra former för statlig verksamhet.

Vad sedan beträffar de lån, som bolaget tagit upp under senare år, har ABA :s
handlingssätt härutinnan dikterats av en önskan att såvitt möjligt följa med
utvecklingen inom flygväsendet. Vi känna till, att vid sidan örn ABA vuxit
upp ett flygföretag med privata intressen. Jag tycker det vid sådant förhållande
är tacknämligt, att ABA verkligen har varit angeläget att i tid gardera
sig och så gott sig göra låter taga upp den konkurrens, som kan väntas på hithörande
område, icke endast fran ett annat flygföretag i Sverige — i vilket
fall det gäller en särskild del av flygverksamheten — utan även från utländska
flygbolag, som operera på denna marknad.

Härtill kommer, att de lån, som upptagits i allmänna marknaden, ha kunnat
upptagas mot lägre räntekostnader än vad luftfartsfmidén hittills kunnat erbjuda.
Jag vill också understryka, att det skulle ha varit en ganska enkel sak
att få aktier placerade i den privata marknaden, därest staten inte ville teckna
sådana, och jag uppfattar det närmast som en förmån för staten att i detta
fall få teckna aktier i ABA. Jag kan emellertid försäkra att man från kommunikationsdepartementets
sida kommer att i fortsättningen som hittills följa
ABA:s verksamhet med den största uppmärksamhet.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag skall be att få taga upp en fråga
som berörts av utskottet och som enligt mitt förmenande är både av största
vikt och av allra största angelägenhetsgrad. Vad jag kommer att säga har avseende
å ett uttalande, som utskottet gjort angående den ifrågasatta sammanslagningen
av ABA och SILA.

Jag tror, som sagt, att detta är en fråga icke bara av mycket stort intresse
utan även en fråga, rörande vilken det är särskilt angeläget att den så snart
ske kan kommer till en praktisk och förnuftig lösning. Det är riktigt, som utskottet
säger, att det för närvarande finnes en överenskommelse mellan de båda
bolagen, av innehåll bland annat, att ABA ombesörjer de båda bolagens trafikrörelse.
Det har emellertid uppgivits, att detta arrangemang inte fungerar så
perfekt, som man från båda bolagens sida skulle kunna önska, och det har vidare
uppgivits, att SILA i anledning därav har för avsikt att begära upprättandet
av en egen organisation och en egen administration. Just den omständigheten,
att det i vårt land kan komma att uppstå två flygorganisationer, en
för att tillgodose ABA:s drift och en för att tillgodose SILA:s, gör det ännu
angelägnare att frågan örn en sammanslagning av de båda bolagen så snart som
möjligt kommer till ett avgörande. Man måste nämligen, herr talman, ifrågasätta
örn det i ett litet -land som Sverige, där tillgången på kvalificerad personal
är och kanske för framtiden även kommer att bil — mycket ringa

Onsdagen den 20 februari 1940.

Nr 8.

Anslay till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
eller i varje full relativt begränsad, bör sättas ripp tva skilda administrationer
inom flygväsendet, där en skulle vara tillräcklig. Jag fruktar, att en sadan
anordning skulle särskilt för AB A. :s vidkommande komma att medföra vissa
svårigheter för bolaget vad beträffar möjligheten att i dess tjänst behålla den
kvalificerade personal, som bolaget nu förfogar över; i varje fall skulle detta i
fortsättningen inte kunna ske med mindre än att det för bolaget medförde ökade
kostnader. . o

Det förhåller sig väl även på det viset, att det inte gar att i längden upprätthålla
en åtskillnad mellan europeisk och interkontinental lufttrafik; de
båda trafikslagen komma att allt mer flyta in i varandra. Vid sådant förhållande
är det så mycket angelägnare, att den svenska flygtrafikens olika grenar,
såvitt möjligt, förenas under en gemensam ledning.

Jag har med det sagda velat understryka det önskemål, som uttalats från
utskottets sida, nämligen att frågan örn en sammanslagning av de båda flygbolagen
måtte prövas och att sådan sammanslagning snarast möjligt måtte
komma till stånd. Örn jag skall döma av vad departementschefen yttrat i. sm
redogörelse, återgiven i betänkandet, förefaller det, som örn de största hindren
för en sammanslagning skulle hänföra sig till dels svårigheten att träffa
överenskommelse örn vilken ställning som delägarna i de nuvarande bolagen
bör tillerkännas i det nya företaget, dels ock den omständigheten, att staten
framfört krav örn att i det sammanslagna bolaget få behålla den majoritet,
som staten för närvarande äger i ABA. _ o

Jag skulle i detta sammanhang vilja erinra örn ett par saker. När fragan
örn att öppna lufttrafik till Amerika kom upp, ansågs denna trafik inte böra
falla inom ABA :s verksamhetsområde. Man höll för troligt, att en trafik, förenad
med så stora risker som denna, var alltför spekulativ för att man skulle
kunna erhålla riksdagens medgivande till ett statligt engagemang. Man resonerade
på det sätt, att om näringslivet var i behov av en ekonomiskt sett ganska
riskfylld flygtrafik till Amerika, det också borde vara näringslivets sak
att ordna sådan trafik. Så har också ''skett. SILA, som handhaft den interkontinentala
lufttrafiken, bildades ju med tillskott från det privata näringslivets
sida. Jag tror inte, att någon är sa optimistisk, att han vagar pasta,
att denna trafik blivit fullständigt riskfri. När staten nu framställer anspråk
på att i ett sammanslaget bolag, avsett att handha även den interkontmentala
lufttrafiken, äga aktiemajoriteten, så innebär detta således en omsvängning i
den uppfattning, som var förhärskande vid den tid, da den interkontinentala
lufttrafiken planlades och startade. Denna omsvängning är enligt mitt förmenande
så mycket märkligare, som den icke ligger i linje med den internationella
utvecklingen på området. Även i våra grannländer har man accepterat
en helt annan utgångspunkt än vår för ett samordnande av den interkontinentala
och europeiska lufttrafiken. I såväl Dammark som Norge har nämligen
verkställts — eller förberedes — en omorganisation av lufttrafiken på samma
sätt som man här planerat en sammanslagning genom att sammanföra^ företagen
under en hatt. Denna omorganisation bygger dock huvudsakligen på tillskott
av privatkapital under det att staten nöjt sig med att erhålla en minoritet.
.. .

Det är naturligtvis mycket svårt, herr talman, att taga bestämd ställning till
vad som i denna fråga kan anses vara det lämpligaste och det riktigaste. Det
förefaller mig i alla händelser, som örn man vid fortsatta förhandlingar örn en
sammanslagning av ADA och SILA bör skänka all uppmärksamhet åt de erfarenheter,
”sorn0 hittills gjorts på området i fråga örn den lämpligaste metoden
för ett organiserande av flygtrafiken. Det intresse^ av att på hithörande
område skapa en smidig och konkurrenskraftig organisation, som statsrådet och

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
chefen för kommunikationsdepartementet i sitt nyss hållna anförande gav uttryck
åt, ger mig anledning att hoppas, att vid de fortsatta förhandlingarna
örn en sammanslagning av ABA och SILA även staten är angelägen örn att
få till stånd en praktisk lösning av frågan utan att allt för mycket fästa avseende
vid var majoriteten ligger. Jag hoppas, att man inte skall bortse från
synpunkter, som äro utomordentligt viktiga för att den svenska luftfarten
skall kunna affärsmässigt hävda sig gentemot andra länder, och detta icke
minst beträffande trafiken på andra kontinenter. Jag menar, att flygverksamheten
bör bedrivas under sådana former, att varje utvecklingsmöjlighet på
ett snabbt och smidigt sätt utnyttjas.

Jag har med det sagda, herr talman, huvudsakligen velat understryka det av
utskottet uttalade önskemålet örn att en sammanslagning av de båda flygbolagen
kommer till stånd och att man vid diskussionen örn formerna härför skall
finna det angeläget att verkställa sammanslagningen på sådant sätt, att den
bäst kan tillgodose den svenska luftfartens intressen.

Herr Forslund: Herr talman! Av herr statsrådets yttrande kunde man nästan
få den uppfattningen, att jag hade framställt en anmärkning mot ABA,
vilket jag alls inte har gjort. Jag har bara velat konstatera det faktiska förhållandet,
att den nuvarande förvaltningsformen är sådan, att bolaget kan investera
kapital, som sedermera måste täckas genom hemställan till riksdagen örn
anslag, utan att riksdagen lian någon som helst möjlighet att dessförinnan pröva,
huruvida investeringarna i fråga äro behövliga eller inte. Jag vill för min del
inte medverka till att vad som nu skett skulle kunna upprepas i framtiden. Det
är därför angeläget, att chefen för kommunikationsdepartementet noga uppmärksammar
bolagets åtgöranden, så att det inte behöver inträffa, att bolaget
kanske örn något år åter kommer och förklarar, att den i år begärda ökningen
ay aktiekapitalet med åtta miljoner kronor inte räcker till längre, då det visat
sig, att det hela inte blivit en så lysande affär -— som man ibland får se det
utmålat i pressen — varför bolaget behöver ytterligare statsbidrag, inte för
nybyggnader, utan huvudsakligen för att betala gamla skulder. Av den föreliggande
redogörelsen får man egentligen inte klart för sig vad som skall ske
med de omtalade byggnaderna på Bromma flygfält. Man får blott veta, att bolaget
behöver pengar, dels för att betala skulder, dels för att skriva ned de lån
som bolaget har erhållit från statens luftfartsfond.

Da det här talas örn nödvändigheten att med hänsyn till den explosionsartade
utvecklingen av flygtrafiken ha en smidig organisationsform, tillåter jag mig
att säga, att jag är så pass gammal, att detta tal örn den explosionsartade utvecklingen
inte imponerar på. mig. Det brukar nämligen inte gå så fort. Så
snabbt som det numera låter sig göra att få pengar av riksdagen, bör medelsbehov
härför kunna anmälas i vanlig ordning.

Hur många människor rör det sig för övrigt örn, för vilkas skull man här är
i färd med att investera stora belopp för att göra arrangemangen i samband med
flysJrafiken så tip-top som möjligt.1'' Det är ett mycket ringa antal resenärer.
Procentuellt är siffran mycket blygsam jämfört med det antal resande som befordras
med våra järnvägar och andra kommunikationsmedel.

Det gladde mig att höra herr Elon Andersson i Bollnäs tala örn det privata
intresset och dess förhoppningar att få göra Siin insats i fråga örn den för staten
så riskfyllda flygtrafiken. Jag hoppas, att herr Andersson i Bollnäs har försäkrat
sig örn att dessa privata intressen även äro villiga att vara med örn att
betala kostnaderna för det stora flygfält, som herr Andersson själv motionerat
örn.

Onsdagen den 20 februari 194G. Nr 8. 13

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aer otransport. (Forts.)

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Bara ett pär ord i anledning'' av herr
Forslunds senaste anförande.

Herr Forslund säger, att han är så pass gammal, att han inte riktigt tror på en
explosionsartad utveckling av flygtrafiken, och han kan givetvis ha ett visst fog
för sitt uttalande. Jag vill dock erinra örn att när de första järnvägarna på sin
tid skulle byggas här i landet, fanns det åtskilliga människor som ansågo sig
vara gamla nog för att förstå, att det nya kommunikationsmedlet endast skulle
kunna komma att utnyttjas av ett mycket begränsat antal medborgare. Till en
början var det väl antagligen också på det sättet, men så småningom utvecklade
sig järnvägstrafiken alltmer, kanske just tack vare att det vid järnvägarnas
tillkomst fanns unga entusiastiska människor av herr Forslunds kaliber, som
förstodo att värdesätta järnvägarna och som insågo att det nya kommunikationsmedlet
var något att räkna med för framtiden. I dag befaras våra järnvägar av
en mycket stor del av Sveriges befolkning, och trafiken ökar för varje år. Ingen
betraktar längre järnvägarna som ett exklusivt kommunikationsmedel. Hur flygtrafikens
utveckling kan komma att gestalta sig. vågar jag, uppriktigt sagt, inte
yttra mig örn i dag, men jag är övertygad örn att förhållandena på detta område
komma att se väsentligt annorlunda ut örn tio, tjugo år än i dag.

Beträffande herr Elon Anderssons anförande vill jag understryka att jag är
mycket tacksam för att utskottet har tagit upp frågan örn sammanslagning av
SILA och AB A. Jag är nämligen övertygad örn att det arrangemang, som för
närvarande finns mellan de båda bolagen, inte fungerar helt och hållet tillfredsställande.
Örn nu en framställning kommer som syftar till en uppluckring av
det avtal, som finns mellan ABA och SILA och som skulle innebära, att SILA
skulle uppbygga en egen organisation, tror jag en dylik ordning skulle i många
avseenden bli irrationell. Jag noterar också, att en representant för det parti,
som herr Elon Andersson företräder, när det gäller flyget tycks vara anhängare
av den »centralbyråkrati» som man häcklar så mycket när det rört sig örn ett
annat kommunikationsmedel, nämligen järnvägarna. Min egen mening är att vi
beträffande flyget, precis som när det gäller järnvägarna, böra väga de fördelar
som ett förenhetligande av organisationen innebär, jämfört med den andra
organisationsformen med flera bolag och dess eventuella fördelar i konkurrenshänseende.
Det har träffats ett avtal mellan SILA och ABA. som innebär, att
ABA skall befordra passagerare på de intereuropeiska linjerna, medan SILA
skall ha hand om den interkontinentala trafiken. Resultatet har blivit, att
SILA :s plan exempelvis kunna flyga halvtomma till Paris för sin vidare färd
till Afrika, vilket naturligtvis är synnerligen irrationellt. Jag ber därför, som
sagt, att ifå understryka, att jag är mycket glad över att utskottet har gjort detta
uttalande.

Jag kan emellertid inte komma ifrån att det inte är alldeles oväsentligt, var
aktiemajoriteten ligger i ett sammanslaget företag. Vi ha ett bolag, som hittills
har företrätt Sverige på flygtrafikens område och i vilket staten för närvarande
äger 95 procent av aktierna. Nu vill man få till stånd en sammanslagning med
ett annat bolag med privata intressenter, och de privata intressenterna äro angelägna
örn att få hand örn aktiemajoriteten i det nya bolaget. Jag kan nämna,
att jag har haft underhandlingar med representanter för de båda bolagen, varvid
stötestenen just har varit frågan om var aktiemajoriteten skall ligga.

Man påstår att eli flygbolag med kombinerat statligt och privat aktiekapital
inte skulle kunna hävda sig lika, bra i konkurrensen. Jag vill då erinra örn
att det är ABA som har skaffat Sverige den goodwill sorn vårt land obestridligen
har ute i internationella flygkretsar. SILA har på grund av den korta
tid, som bolaget bedrivit sin verksamhet, inte hunnit nied alt förvärva sig en
motsvarande goodwill ute i världen. Betyder det då så mycket för våra möj -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
ligheter att affärsmässigt driva flygtrafik, örn staten har exempelvis 55 eller
45 procent av aktiekapitalet? Jag är verkligen skeptisk på den punkten och
är nästan övertygad örn att det avgörande icke är, var aktiemajoriteten ligger,
utan i stället vilka män som företräda det svenska trafikflyget ute i den internationella
konkurrensen. Därvidlag som i så många andra fall gäller det framför
allt att finna de rätta männen att handhava uppgifterna.

Vad sedan beträffar den internationella utvecklingen, har herr Elon Andersson
i viss män rätt, då han säger, att det inte ligger i linje med den internationella
utvecklingen, örn staten skaffar sig aktiemajoriteten i det bolag som skall
komma till stånd. — Staten äger ju dock för närvarande 95 procent av aktierna
i ett av de båda bolag som man vill sammanslå. — Det må vara sant, att
vad herr Andersson säger gäller för Amerika, som är en mycket betydande faktor
på flygtrafikens område, och även för Danmark och Norge. Men i England,
Frankrike, Tjeckoslovakien och en rad andra länder har utvecklingen gått i
en annan riktning, även örn man i en del av dessa sistnämnda länder inte kommit
i gång med flygtrafiken i samma utsträckning som i Amerika. Amerikanarna
ha nämligen under kriget haft möjlighet att förbereda sig, och vid krigets
slut befunno de sig därför redan i startgroparna och kunde omedelbart
kasta sig ut med hela sin kraft i konkurrensen örn luftfarten.

Jag vill med detta bara ha sagt, att även jag har den uppfattningen, att en
sammanslagning av de båda flygbolagen bör komma till stånd så snart som
möjligt, men att jag inte utan vidare kan ansluta mig till den meningen, att
det är alldeles oväsentligt var aktiemajoriteten i det nya bolaget ligger. Skall
staten göra sä stora investeringar, som det här är fråga örn, är det väl ändå
av en viss vikt, att staten också har tillräcklig kontroll över hur skattebetalarnas
medel användas.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Forslund hade i sitt
första anförande en passus som uppkallade mig att begära ordet.

Herr Forslund yttrade, att det flygbolag, som det här gäller, inte bör ha
större förmåner än andra trafikföretag, i vilka staten har engagemang. Han
betraktar tydligen vad som bär föreslås sorn en extra förmån. Herr statsrådet
Nilsson har redan genom sin erinran örn de uppfattningar, som gjorde sig gällande
vid järnvägarnas tillkomst, riktigt karakteriserat detta uttalande. Det
är ju här inte alls fråga örn att bevilja några extra förmåner utan örn att skapa
möjligheter för att vårt land skall kunna följa med i utvecklingen och tillvarataga
alla de chanser som kunna yppa sig på flygväsendets område. Efter
kriget har det inom civilflyget inträtt en explosionsartad utveckling som ingen
för några år sedan ens kunde ana. Yi ha fått någ^ra uppgifter från luftfartsstyrelsen
angående trafiken på Bromma flygfält, vilka kanske kunna vara av
intresse i detta sammanhang. År 1945 — under vilket vi ju hade fredsförhållandcn
i fråga örn trafikflyget blott knappt ett halvt år — anlände eller
startade sammanlagt 16 649 flygplan på Bromma. Passagerarnas antal utgjorde
97 968, bagage- och godsmängden uppgick till 3 017 640 och posten till
406 486 kg. Man väntar nu en ytterligare stark stegring. Detta säger ju åtskilligt
örn vad utvecklingen kommer att bjuda på på detta område. Man kan inte
som herr Forslund säga örn de redan under förra året inräknade 97 968 passagerarna,
att det är folk av en annan kategori än de, som normalt använda trafikflyget,
utan man räknar med att passagerarantalet kommer att öka avsevärt.
Inför denna utveckling har det befunnits mycket angeläget att Aerotransport
står rustat att möta konkurrensen. Det kommer nämligen, såvitt jag har kunnat
inhämta, att bli en mycket hård konkurrens på luftfartens område, och
det gäller därför att i tid ha såväl materielen som organisationen väl i ordning.
Yi ha med anledning av denna proposition haft mycket ingående över -

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
läggningar i statsutskottet, först nied chefen för Aerotransport och sedermera
nied överdirektören för luftfartsstyrelsen, och det är på grundval av dessa
överläggningar och därvid erhållna upplysningar som jag kan faistslå att
vi befinna oss i början av en utveckling för detta trafikmedel, vilken sedan
kommer att fortsätta i en takt, som vi för närvarande inte kunna bedöma men
som vi ha anledning tro blir mycket snabb.

Herr Forslund hade i sitt första anförande en formulering, vilken kunde
misstydas så, att han skulle lia riktat några anklagelser mot AB Aerotransport.
Han har sedermera tagit tillbaka detta, men jag vill i alla fall i anledning
av det yttrandet säga, att vi ha anledning att vara aktiebolaget Aerotransports
ledning mycket tacksamma för den oerhörda energi som den har nedlagt
och fortfarande nedlägger på att hålla vårt flygväsen uppe på den standard
det har. Kapten Florman har därvidlag gjort mycket betydande insatser.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid detta. Jag finner propositionen i
ämnet böra tillstyrkas, och det har också statsutskottet gjort. Jag vill bara
tillägga, att bolaget har tvingats göra mycket betydande beställningar av materiel.
Det är mycket dyrbara saker som det här gäller att inköpa, och kapitalet
är därför välbehövligt.

Vad herr Elon Anderssons yttrande örn sammanslagningen av ABA och
SILA beträffar _ framgår det ju av propositionen, liksom också av utskottets
utlåtande, att vissa förhandlingar ha pågått mellan departementschefen och
vederbörande bolagsledningar — det har också bekräftats i dag av statsrådet
— och departementschefen understryker i propositionen, »att vissa fördelar
mahända skulle stå att vinna genom ett samgående». Som redan departementschefen
har sagt, föreligger det ett mycket ingående avtal mellan ABA och
SILA. ABA trafikerar, sköter örn transporter och tillhandahåller personal,
och administrationen för SILA. Det råder ett mycket intimt samarbete, och
för att säkerställa detta samarbete har ABA två representanter i SILA:s
styrelse och SILA två representanter i ABA:s. Samarbetet är således mycket
intimt, och utskottet har ju också unde) strukit att det kan vara värt att fortsätta
att undersöka möjligheterna för en sammanslagning, men man bör ju
inte lägga resonemanget så, som örn SILA :s verksamhet vore någonting förkastligt.
Det är väl tvärtom så, att SILA har tillfört det svenska luftfartsväsendet
ett betydande kapital. SILA ombesörjer, som också departementschefen
nämnt, den interkontinentala trafiken, under det att ABA ombesörjer
den europeiska. Det har kanske observerats, att det i tidningarna för någon
tid sedan lämnades uppgifter örn betydande kapitalengagemang från SILA:s
sida för inköp av flygplan, och jag tror, att sett ur svensk nationell synpunkt
har nog SILA:s verksamhet varit till stort gagn för den civila luftfarten, icke
minst genom den finansiella hjälp som har lämnats för dennas utveckling. Man
bör ha detta i minnet, när man bedömer SILA så strängt som man här har
gjort.

Detta utesluter naturligtvis inte möjligheten att förhandlingar kunna fortsättas
för att leda till det resultat som var syftet med inledandet av dem.
Jag skulle emellertid finna det oklokt från den förhandlingsparts sida, som
önskar ett resultat av förhandlingarna, att så kraftigt understryka önskvärdheten
av detta resultats uppnående. När två affärsmän skola mötas, säger ju
inte den ene att han ovillkorligen vill lia den affär, som det är fråga örn, uppgjord,
och likadant bör det vara här. Jag tror att man bör låta departementschefen
lia hand örn förhandlingarna och se vad resultatet blir.

Det är en annan passus i detta ärende, där det också är fråga örn förhandlingar,
nämligen förhandlingar med Stockholms stad för övertagande av
Bromma flygfält. Där Ilar det uttalats samma önskemål, att affären .skulle

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
komma till stånd, men jag har varit av den meningen, att några önskemål icke
skola uttalas från den parts sida som vi representera, utan örn förhandlingar
skola inledas, så skall det ske utan några sådana direktiv för den ena parten, som
kunna anses bindande. Det kan inte påverka förhandlingarna från statens sida
annat än ogynnsamt, örn sådana bestämda direktiv finnas. — Beträffande
Bromma är det uppenbart, att där numera erfordras ytterligare utvidgningar
och förbättringar, om vi skola kunna tillfredsställa den oerhört starkt växande
trafiken, men det är ju en sak som kommer upp i ett annat sammanhang.

Jag har avskrift av det avtal angående SILA och ABA, som ingåtts, och
känner alla dess detaljer, men jag anser inte att man på detta stadium bör
närmare ingå på dessa detaljer. Jag vill bara säga, vilket jag också sade för
en stund sedan, att det inte har varit till nackdel att SILA funnits till, ty
detta bolag har genom sin verksamhet ytterligare bidragit till den svenska
luftfartens utbredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det torde inte lia undgått kommunikationsministern,
att jag i mitt anförande uttryckte de största sympatierna för
en sådan lösning av frågan, att aktiemajoriteten i det eventuellt sammanslagna
bolaget skulle komma att ligga på enskilda händer. Hur kommunikationsministern
ur det uttalandet kan utläsa någon sorts sympati för vad han med en
gängse term kallade den centralbyråkrati, som jag i annat sammanhang varnat
för, d. v. s. en centralbyråkrati där staten hade den bestämmande ledningen,
är för mig ganska ofattbart, I realiteten var det nog så, herr statsråd, att jag
ville förutsätta möjligheten av att denna fråga ordnades på sådant sätt, att
denna s. k. centralbyråkrati icke skulle komma att tillämpas, utan att i stället
ledningen av det eventuellt sammanslagna bolaget skulle finnas kvar på enskilda
händer, som för närvarande är fallet i SILA. Jag delar således fullkomligt
statsrådets uppfattning örn att det inte är oväsentligt var aktiemajoriteten
ligger. Jag tycker det är rätt väsentligt var den ligger, och jag skulle
tro att det vore fördelaktigare, örn den kunde ligga kvar på de enskilda händerna.

Jag har inte någon anledning att på något sätt sätta i fråga riktigheten av
det omdöme, som statsrådet avgav örn ABA:s hittillsvarande verksamhet; jag
tror det är riktigt att ABA har skaffat Sverige en betydande goodwill på lufttrafikens
område. Men jag skulle vilja erinra örn att SILA:s möjligheter att
snabbt underhandla och snabbt fatta beslut också varit av betydelse när det
t, ex. gällde att för svensk lufttrafik förvärva de betydelsefulla maskiner som
nyligen ha inköpts i Amerika. Jag tror, att örn man med rätta ger ABA beröm
för dess hittillsvarande insatser i den svenska lufttrafikens utveckling, så
bör man därför inte alldeles glömma bort, att för en betydande del av förtjänsten
av att Sverige har kunnat hålla sig med i den interkontinentala lufttrafikens
utveckling så bra som det har gjort ha vi det enskilt ledda företaget
SILA att tacka. Detta är som sagt inte att fatta som någon polemik mot statsrådets
berömmande uttalande örn ABA :s iförtjänstfulla verksamhet, utan bara
en erinran örn att även andra företag ha lagt ned betydande förtjänster örn att
hålla Sverige uppe i konkurrensen örn den interkontinentala lufttrafiken och
att det kanske främst är SILA :s egenskap att vara ett med enskilt kapital drivet
företag, som härvidlag varit av betydelse.

Jag är glad över att statsrådet vitsordade min framställning örn den internationella
inriktningen när det gäller att ordna dessa frågor. Han påpekade
också att denna inriktning, som jag för min del har ansett vara att föredraga,
är särskilt starkt framträdande i Amerika, från vilket land ju Sverige har att

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
vänta den största konkurrensen när det gäller den interkontinentala lufttrafiken
på de skandinaviska länderna, medan man t. ex. i England har slagit in på
en helt annan linje. Jag undrar, örn det inte också är på det sättet, att England
inte har kunnat hålla sig framme i konkurrensen om den internationella
lufttrafiken på ett sådant sätt som dess betydelse i övrigt och dess reäurser
kanske skulle kunnat ge anledning att antaga. Jag har därmed inte velat påstå,
att detta är en följd av den olika behandlingen av frågorna i England och
Amerika, utan jag bara påpekar det som en omständighet vilken kan vara av
intresse i detta sammanhang.

Herr Wetter: Herr talman! Var och en, som följer med flygets utveckling
av i dag, kommer nog till den slutsatsen, att det är en mäktig företeelse, som
man inte får förbise. Det är därför för svensk luftfart av stor betydelse, att dess
utveckling internationellt och interkontinentalt sett inte hämmas av någon organisatorisk
anordning som inte passar för utvecklingen. Nu är det ju omvittnat
att den nuvarande organisationen med ABA och SILA inte är bra. Det har omvittnats
från ABA, från SILA och från luftfartsstyrelsen, och man har nu senast
i utskottet uttryckt en önskan örn sammanslagning. Det finns visserligen
ett avtal, men om det avtalet är otillfredsställande och inte kan möjliggöra en
sund utveckling av luftfarten, så är det väl inte mer än riktigt att det ändras.
Så sker det ju alltid, när man har gjort ett avtal, där inte parterna få ut den
fördel av avtalet som man hade hoppats på.

När man sålunda går ut ifrån detta, att man med hänsyn till den svenska
luftfartens utveckling gärna skulle se ett samgående, innebär det inte att man
vill på något sätt hindra en konkurrens, ty, som kommunikationsministern nyss
sade, det finns ingen konkurrens — SILA har fått koncession på interkontinental
lufttrafik och ABA på resten. Men bara det förhållandet, som kommunikationsministern
också antydde, att t. ex. SILA :s plan, som kommer från Amerika
och går ned i Köpenhamn och lämnar av passagerare där, inte kan fyllas igen
med passagerare från Köpenhamn till Stockholm och vice versa, vilket det amerikanska.
bolag, som konkurrerar med det svenska, kan låta sitt plan göra, visar
väl att det nuvarande läget icke är tillfredsställande.

Örn det vore fråga örn att SILA skulle få konkurrera med ABA, att det skulle
få flyga på ABA:s linjer, tror jag inte SILA skulle ha någonting emot det,
och örn jag i kommunikationsministerns uttalande möjligen kunde finna en
gynnsam inställning till att även andra bolag skulle få konkurrera med ABA,
tror jag kommunikationsministern snart får ta ställning till detta spörsmål, när
Svenska Lloyds ansökan att få upprätta trafik mellan Sverige och England
skall avgöras.

Nu är det ju så, att denna sammanslagning, som av alla anses önskvärd, inte
har kunnat genomföras hittills, och jag instämmer gärna med herr Johansson i
hans förhoppning, att kommunikationsministern skall föra förhandlingar som leda
till ett gott resultat. Jag vill endast gentemot kommunikationsministern, när han
behandlar frågan örn privat eller statlig aktiemajoritet, ställa denna fråga: vad
har staten för närvarande för inflytande på luftfart? Ja, staten ger koncession,
den bestämmer taxorna, äger flygplatserna och handhar säkerhetstjänsten. Det
enda, som ett eventuellt privat flygbolag gör, är att sköta själva trafiken, boka
passagerarna o. s. v. Örn det sedan inom ett bolag finnes statliga representanter,
har jag synnerligen svårt att se, att någonting i det bolaget kan komma att ske
som icke de statliga representanterna godkänna. Jag skulle därför endast vilja
varmt understryka önskvärdheten av att dessa underhandlingar verkligen komma
i gång, ty jag tror att den nuvarande anordningen med de två bolagen är syn Första

kammarens protokoll 10Ji0. Nr 8. 2

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aer otransport. (Forts.)
nerligen olycklig och kan hindra den svenska luftfartens utveckling i fortsättningen.

Jag vill gärna instämma i herr Forslunds uttalande, att ett nytt kommunikationsmedel,
när det kommer upp till en viss trafik, också bör kunna bära sina
utgifter självt. Jag tror att bolagen börja förstå detta och att man så småningom
även skall kunna se verkningarna härav när det gäller luftfartsfonden.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag skall be att få rätta ett missförstånd,
som kanske har uppstått genom att jag har uttryckt mig oklart. När
jag talade örn centralbyråkrati, var det i anslutning till den kritik, som har
riktats mot de försök som gjorts att samordna trafiken när det gäller ett annat
kommunikationsmedel än flyget. Vad jag då ville notera var, att herr
Elon Andersson som representant för ett av de partier, inom vilket man har
levererat en dylik kritik, var med om att man i samordningens intresse skulle
slå ihop dessa två företag i stället för att ha deni åtskilda. Jag borde kanske
ha kallat det för monopolism, men jag ville inte ta ett sådant uttryck i min
mun i det här sammanhanget.

I fråga örn förhållandet mellan ABA och SILA gjorde herr Elon Andersson
gällande, att möjligheterna för svensk luftfart att nu träffa snabba avtal —
och därigenom komma ut på det internationella området — berodde därpå, att,
det var ett privat företag som skötte förhandlingarna. Jag kan emellertid
inte komma ifrån, nied de uppgifter jag har erhållit, att en av de omständigheter,
som möjliggjort för SILA att göra sig gällande i detta hänseende, har
varit den goodwill, som svensk luftfart har haft och sorn, kan bero på att ABA
haft de lägsta olycksfallssiffrorna i världen m. m. Det har sagts, att luftfarten
från svensk sida hittills skötts mästerligt. Under sådana förhållanden har
man också haft större förutsättningar än vissa andra länder att komma till
överenskommelse, t. ex. med Amerika. Jag förnekar därmed inte att de män,
som ha skött förhandlingarna för SILA:s räkning, ha gjort detta på ett skickligt
sätt och därmed gjort sin insats, men jag tycker, att om jag gör detta erkännande,
så bör man också från den andra sidan ge det erkännandet, att ABA
har skaffat Sverige goodwill, en goodwill som man kunnat begagna sig av vid
överläggningarna.

Beträffande effektiviteten på detta område hos exempelvis amerikanerna och
engelsmännen tror jag att man härvidlag måste taga hänsyn till att England i
detta avseende som i så många andra har varit handikappat, eftersom England
har varit mera pressat av kriget än Amerika, och man bör därför inte heller
dra alltför vittgående slutsatser när det gäller den organisationsform för lufttrafikens
vidkommande, som för närvarande finnes i England. Man kan tänka
sig, att när engelsmännen få mera tid på sig, komma även de att uppträda
som allvarliga konkurrenter på det internationella flygets område.

Jag skall också något behandla frågan örn en sammanslagning av ABA och
SILA. Herr Wetter sade, att örn det visade sig att den nuvarande organisationsformen
är mindre ändamålsenlig, borde man ändra avtalet. Det är klart
att det kan ligga någonting i detta, men varför skall man göra denna halvmesyr,
när alla parter äro ense örn att det enda verkligt rationella är en sammanslagning
av företagen? Jag instämmer helt i de synpunkter, som herr Elon
Andersson här har givit uttryck åt och som gå ut på att Sverige är en så liten
nation, att den egentligen inte har råd med mer än ett flygföretag, och därför
tycker jag det skulle vara, jag höll på att säga horribelt att skapa ytterligare
ett flygföretag utöver ABA och SILA, nämligen det som Svenska Lloyd ställt
i utsikt och som herr Wetter nämnde. Det kan ju inte stå i överensstämmelse
med det svenska flygets intresse att på det viset splittra verksamheten, utan

Onsdagen den 20 februari 1940.

Nr 8.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
jag tycker att man skall försöka komma fram till en sammanslagning mellan
företagen, så att Sverige, med den konkurrenskraft som det är mäktigt, om
det samlar krafterna på en liand, kan hävda sig i den internationella konkurrensen.
Personligen tror jag att det skulle vara det mest önskvärda för den
svenska luftfarten.

Herr Forslund: Herr talman! Jag nästan beklagar att jag kom att begära
ordet, eftersom det blev en så lång debatt, för övrigt om helt andra saker än
jag ville beröra i mitt korta anförande.

Jag hade endast ett önskemål; jag ville inte vara med om att befordra ett
sådant system, att riksdagen sättes å sido i fråga om investeringar som den
förr eller senare måste vara med örn att satsa pengar till. Även örn det här är
fråga örn ett företag som ombesörjer flygtrafiken, får man försöka finna sig
i samma former som gälla för andra trafikföretag, och, herr Johansson, jag betraktade
det som en förmån för flygbolagets del, att det kunde handlägga sina
ärenden på ett sådant sätt, att det kunde få riksdagen att bevilja miedel för
att betala skulder som det iklätt sig, men herrarna mena att detta inte alls är
något märkvärdigt! Jag säger, att detta är en förmån, som icke tillkommer
något annat trafikföretag som ''staten har att göra med, och jag tycker inte det
skulle vara lämpligt att det i fortsättningen finge gå till på det sättet. Jag
uttalar som en önskan, att statsrådet skall försöka klara upp detta på något
sätt i framtiden.

Herr J. B. Johansson gjorde mig därefter den tjänsten att lämna upplysning
örn antalet resande och flygplan ute på Bromma. Men han glömde alldeles
en mycket viktig sak, sorn man inte får se bort ifrån, när man skall bedöma
flygets1 utveckling, nämligen att vi ha en söndertrasad kontinent, där
man varken med båt eller järnväg kan nu så snabbt som tidigare frakta människorna
från en ort till en annan. Det har inte funnits något annat trafikmedel
att tillgå än flyget. De, som tvingats resa-, lia måst begagna flyget.
Jag tycker att det är eget, att inte herr J. B. Johansson kommit underfund
med att det när det gäller nya företag ligger rätt mycket av reklam i sådana
siffror som dem han nämnde. Man talar inte riktigt om anledningen till att de
blivit så höga som de egentligen blivit. Det kan inte skada att erinra örn vad
den store engelske statsmannen Churchills son uttalade vid sitt besök här för
en tid sedan: »Skall jag ha några önskemål i fråga örn resemöjligheter, önskar
jag att vi måtte komma tillbaka till den gamla ordningen. Måtte järnvägarna
sättas i stånd igen på kontinenten!» Han var till och med så anspråkslös, att
han ville resa med tåg som drogos av ånglokomotiv. »Ett tåg kan bli ett pär
timmar försenat», yttrade han, »men skall jag resa med en flygmaskin, kan
det inträffa» — vilket han också lär lia blivit utsatt för — »att jag blir
tre dagar försenad.»

Det är så många omständigheter, som jag anser att man måste ta hänsyn
till, när man skall bedöma detta. Man får inte bortse från att flygväsendet för
närvarande har en förmånsställning, som sannolikt kommer att i någon mån
försvinna genom att andra trafikmedel komma i full gång. Sjöfarten kommer
säkert att åter suga upp en del trafik. Det är inte så länge sedan jag läste i
tidningen, att en stor organisation planerade en större resa till England, men
man förklarade, att eftersom kostnaderna voro så höga, örn man skulle resa
med flyg, fick man vänta, tills sjöfarten kom i gång. Det fordras litet moderation
vid bedömandet av dessa förhållanden.

Jag måste säga att jag blev rätt förvånad härom kvällen, när jag hörde en
representant för luftfartsstyrelsen yttra: »Kan ni tänka er, att Bromma förra
söndagen hade så och så många» — jag tror det var 133 — »plan!» Inte är det

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
någon som kail inbilla mig, att vi ha en normal flygtrafik som uppgår till det
antalet, utan i dessa plan, som landat, inräknas antagligen sportplan, militärplan
o. 8. v. Men det är inte dem vi skola tillgodose med stora flygfält, utan
det är för de vanliga trafikplanen som de skola iordningställas. Jag blev, som
sagt, mycket förvånad över den lämnade uppgiften, och jag vill alltjämt dra
i tvivelsmål, örn den, sedd ur mina synpunkter, är riktig, d. v. s. örn den uteslutande
avsåg trafikplan. Örn så vore fallet, skulle det betyda att det är en
oerhört stor trafik som äger rum.

Vi ha inte från statsrådet eller någon annan fått veta vad det är för investeringar
som skola ske med dessa åtta miljoner kronor, som här anvisas, i vidare
mån än att man avser att därmed betala gamla skulder. Det är min omtanke
örn riksdagens rätt som föranlett mig att föra denna sak på tal.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag tror att det är ganska nyttigt
att denna debatt kommit till stånd i dag rörande denna fråga. De allra flesta
talarna ha endast haft en mening, och skillnaden kan man säga har begränsats
till Hagan, hur det skall bli med sammanslagningen av de två nuvarande bolagen.

o Ja8'' framför allt finner vara angeläget oell som också utskottet har pekat
på är att få en lösning av frågan örn Bromma flygfält. På detta flygfält har
staten redan satsat 13,5 miljoner kronor för markkostnader. Härtill komma de
byggnader, som äro uppförda och vilka stå på Stockholms stads mark. Luftfartsstyrelsen
har dessutom tanke på att väsentligt utöka detta flygfält och
nedlägga ytterligare många miljoner kronor på det. Jag finner det vara angeläget
att markfrågan blir löst, innan riksdagen beviljar ytterligare medel för
utvidgning av Bromma flygfält. Vidare är det angeläget, att byggnaderna, som
ha uppförts av Aerotransport, läggas under luftfartsfonden. På den punkten
har också utskottet i sitt uttalande anslutit sig till departementschefens principiella
förklaring, att han anser det vara riktigast att byggnaderna sortera under
luftfartsstyrelsen. Dessutom är det, såsom också utskottet har angivit, en
angelägenhet att få en sammanslagning till stånd mellan de företag som bedriva
lufttrafiken. För närvarande är det ju egentligen endast Aerotransport som
bedriver själva trafiken, medan SILA inskränkt sig till att skaffa sig koncessioner,
beställa flygmaskiner i utlandet och lägga upp vissa linjer. Någon reguljär
flygverksamhet har ju sistnämnda bolag ännu inte bedrivit.

Herr Elon Andersson talade örn risker. Det är uppenbart att ekonomiska
risker alltid föreligga, men jag vill erinra örn att det ständigt utgått statsunderstöd
till Aerotransport under dess hittillsvarande verksamhet med undantag
av förra året. Staten har satsat sammanlagt 5,5 miljoner kronor i subventioner
till Aerotransport, för att bolaget skulle kunna arbeta sig fram och bli vad
man skulle kunna kalla självförsörjande. Detta ser också ut att lyckas. Man
kan säga att Aerotransport trampat ut barnskorna och nu försöker att stå på
egna ben. Men då dyker det upp ett nytt enskilt företag som vill vara med och
utöva flygverksamhet, givetvis i den förhoppningen, att det nu skulle vara
pengar att tjäna. Nu äro riskerna i varje fall delvis eliminerade, och nu har
flygverksamheten hunnit så långt, att man vågar satsa pengar på den.

Jag vill inte här onödigt upptaga debatten utan jag inskränker mig till att
till sist endast understryka, att jag finner det vara angeläget att staten alltjämt
behåller sitt inflytande över den svenska flygverksamheten.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag tror inte att kommunikationsministern
bör draga alltför långt gående slutsatser av det lilla meningsutbyte örn
monopolism eller centralbyråkrati eller vad man vill kalla det, som vi ha haft.

Onsdagen deta 20 februari 1946.

Nr 8.

Anslag till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport. (Forts.)
Om han på av mig anförda skäl — av vilka det starkaste är att jag av hänsyn
till bristen på kvalificerad arbetskraft, som kan sköta två företag, är benägen
att förorda en rationell sammanslagning av två företag — drar den slutsatsen,
att jag under alla förhållanden skulle vara beredd att ansluta mig till någon
monopolism eller, för att uttrycka mig mera drastiskt, skulle avsäga mig bruket
av mitt förnuft, drar han alltför långtgående slutsatser. Inom parentes sagt
kan jag taga ett konkret exempel som jag är övertygad örn leker kommunikationsministern
i hågen: det kan inte bli tal örn någon sådan svårighet som
det här är tal örn, att sköta både statens järnvägar och Bergslagernas järnvägar
som särskilda företag.

Örn jag därmed kan göra kommunikationsministern mera tillfredsställd, vill
jag gärna upprepa vad jag sade i mitt anförande nyss, att den goodwill, som
AB A givit svenskt trafikflyg, är jag den förste att erkänna. Jag har inte någon
som helst anledning att bestrida kommunikationsministerns betygsättning av
ABA, och kan jag som sagt göra honom tillfredsställd därmed, vill jag gärna
instämma i hans beröm av det sätt, på vilket ABA hittills skaffat den svenska
lufttrafiken förtroende och anseende.

Det förefaller mig, som om herr Andersson i Bixo på något sätt ställde problemet
på huvudet när han sade, att nu har det dykt upp ett privat företag,
som vill konkurrera med ABA, enär den privata företagsamheten nu kommit
underfund med att det lönar sig att satsa pengar på flyg. Jag vill erinra om att
när frågan örn interkontinental lufttrafik skulle prövas, var det i stället tvärtom:
ABA ville inte ta risken, medan det privata kapitalet gjorde det.

Herr Wetter: Herr talman! Jag kanske uttryckte mig otydligt i mitt
förra anförande, eftersom kommunikationsministern möjligen fick det intrycket,
att jag ansåg det nödvändigt att ändra avtalet mellan ABA och SILA, medan
frågan örn en sammanslagning kom i andra hand. Jag vill hara säga att jag
är fullt överens med kommunikationsministern örn att det viktigaste är att
åstadkomma en sammanslagning av bolagen. Men örn det inte går att åvägabringa
en sammanslagning, ställer jag mig frågan: är det då riktigt att ett
avtal, som inte fungerar, skall få hindra utvecklingen av svensk luftfart?

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1946/47; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för skepparen
G. H. S. Nilsson i Påskallavik från viss skadeståndsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Om ändring i
den s. k.
ensittarlagen.

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndiganden för
Kungl. Maj :t att besluta i fråga örn vissa postavgifter;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

iVad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckt
motion angående ändrad lydelse av 1 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 31,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Jonsson i Skutskär hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att 1 § lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §. Den som med---—-än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnat nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, funnits å marken uppfört mer än tio år;

och dels att---varit förutsatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört bland annat:

»I 1 § ensittarlagen uppställes såsom villkor för inlösen jämlikt lagen, att
nyttjanderättshavare tillhörigt bostadshus som lämnade nöjaktig bostad åt
honom och hans familj fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området
den 1 januari 1919. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har
riksdagen vid upprepade tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden
örn framflyttning av denna tidpunkt. I den nu föreliggande motionen yrkas
en mera vittgående ändring, nämligen att förenämnda tidsbestämning helt
slopas. En dylik lagändring skulle innebära, att ensittarlagen, som har till
syfte att åstadkomma en övergående reglering av vissa vid den ursprungliga
ensittarlagens tillkomst föreliggande missförhållanden, komme att helt ändra
karaktär och förvandlas till en ren expropriationslag. Införandet av en expropriationsrätt
för nyttjanderättshavare i dessa fall skulle med all sannolikhet
medföra, att sådana upplåtelser på nyttjanderätt varom här är fråga komme
att helt förhindras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att förevarande motion
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Hage, vilken ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med
en anhållan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att.
Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning det alltjämt
existerade ensittarlägenheter, där nyttja nderättsinnehavare tillhörigt bostadshus,
som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, visserligen

Onsdagen den 20 februari 1940.

Nr 8.

Örn ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
icke funnits uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari 1919
men likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga skäl kunde anföras för att
tillerkänna nämnde ensittare rätt att få friköpa området, samt att Kungl.
Maj :t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.

Herr Hage: Herr talman! Andra lagutskottet har avstyrkt en motion, som
väckts av herr Jonsson i Skutskär i andra kammaren^ vari påyrkas en viss
ändring i den s. k. ensittarlagen. Enligt denna lag, sådan den är utformad
genom 1925 års riksdagsbeslut, gäller att en ensittare har rätt att inlösa den
av honom innehavda lägenheten, under förutsättning att han hade ett tillfredsställande
bostadshus uppfört på lägenheten den första januari 1919. Nu yrkar
herr Jonsson att ändring skall ske i lagen på det sättet, att örn vederbörande
ensittare har haft en sådan bostad uppförd under längre tid än tio år, skall
han lia rätt att lösa till sig lägenheten.

Jag har mot utskottets avstyrkande utlåtande avgivit en reservation. Jag
har för övrigt gjort det vid flera föregående tillfällen, då denna fråga^ varit
föremål för behandling inom utskottet, men .jag vill först och främst påpeka,
att min reservation icke går ut på ett bifall till motionen. Jag har i utskottet
och i reservationen deklarerat, att innan man beslutar en så radikal ändring i
lagstiftningen, som motionären föreslår, måste man först göra en utredning
och taga reda på örn det nu existerar ett mycket stort eller någorlunda stort
antal ensittarlägenheter, där en sittar en har haft bostad uppförd på lägenheten
så länge, att det kan vara motiverat att låta honom åtnjuta denna rätt att inlösa
egendomen. Örn den saken har man ingen vidare klarhet, men ^det finns
stor anledning att tro att det runt örn i landet existerar ett flertal sådana ensittarlägenheter,
där det har funnits ett bostadshus uppfört så länge, att det
borde motivera en rätt för ensittaren att få inlösa lägenheten.

Jag gör detta påstående, icke minst därför att det har motionerats år från
år i riksdagen angående denna sak. Sedan den nya lagen kom till 1925, har
det väckts motioner 1933, 1934. 1937, 1943 och nu i år örn ändringar i lagen.
Det är att märka, att dessa olika motioner ha väckts av riksdagsmän från olika
delar av landet. 1934 väcktes motioner av nuvarande statssekreteraren Weijne
och en frisinnad representant i andra kammaren, herr Danielsson i Mörlanda,
bägge representerande Västergötland. 1937 väcktes en motion av herrar Jonsson
i Haverö och Mäler, som representera Västernorrland, 1943 väcktes motion
av herrar Wagnsson och Magnusson, som bägge representerade Kalmar län,
och i år har det nu väckts en motion av en ledamot som representerar Uppsala
län. När det nu undan för undan bär väckts motioner örn ändring i lagen,
tycker man sig ha anledning tro, att det åtminstone i de delar av landet, från
vilka dessa motioner komma, existerar ensittarlägenheter, där ensittaren har
haft ett hus uppbyggt på lägenheten så länge, att han tycker att han borde
ha rätt att få inlösa lägenheten i lika hög grad som de, som haft en bostad
uppförd på en jordegendom den 1 januari 1919.

Härtill kommer afl: man vid samtal med representanter bär i riksdagen, som
känna till dessa förhållanden, får veta att där och där finns en ensittare som
har haft sitt hus uppfört mycket länge men som inte får köpa lägenheten. Visserligen
hänvisas det till att frågan örn inlösen kan ordnas genom frivilligt
avtal, men ägaren av jorden vill i viss utsträckning inte sälja. När det är troligt
att sådana fall förekomma, tycker jag att det vore rimligt, att riksdagen
bifölle detta moderata yrkande örn en förutsättningslös utredning för fastställande
av, i vilken utsträckning ensittarlägenheter finnas kvar olösta.

Min utgångspunkt är alltså den, att jag, som jag också sagt. i reservationen,

Nr 8.

Onsdagen elen 20 februari 1946.

Om ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
gärna ser att uppgörelser mellan jordägaren och ensittaren ske på frivillighetens
väg. Men när det visar sig att det inte sker i en massa fall, vore det rimligt,
att det åstadkommes en utredning i det avseende som jag nyss angav.
Sedan denna utredning skett genom Kungl. Maj :ts försorg, vill jag överlämna
åt Kungl. Majit att bedöma, huruvida det finns anledning att lägga fram en
proposition för riksdagen. Jag menar alltså, att om utredningen skulle visa,
att det finns så många ensittarlägenheter i landet av ifrågavarande slag, där
man. borde ge innehavarna lösningsrätt genom en ändring i lagen, då är det
rimligt att Kungl. Maj :t lägger fram ett förslag exempelvis av det innehållet,
att frågan om lösningsrätt skall bedömas nied hänsyn till huruvida bostad
fanns uppförd exempelvis år 1925 eller kanske något senare år i stället för
sorn ?u „^erL ^ Januari 1919. Mag har således inte tänkt mig, att man skulle
gå så långt som motionären föreslagit eller att det bara skulle fordras att
vederbörande suttit tio år på lägenheten. Jag vet att det finns en massa ensittarlägenheter,
som ha varit upplåtna en tämligen lång tid. Kan det konstateras
att brukaren suttit 20 eller 25 år eller någonting i den stilen på lägenheten,
tycker jag att det vore rimligt, att han får lösningsrätt. Men finner
man vid en utredning, att det endast är fråga örn ett mycket ringa antal lägenheter,
låter^Kungl. Maj :t naturligtvis bli att lägga fram något förslag.

Det är alltså inte på något sätt fråga örn ett bifall till motionen, utan endast
ett försök att få den här saken klarlagd. Jag har talat med folk som
sagt att örn det nu blir avslag, skola de komma tillbaka nästa år och ånyo
väcka motion i ämnet. För att undvika detta ständiga motionerande och dessa
diskussioner av saken, vore det lämpligt med ett klarläggande av frågan. Det
är möjligt att en utredning skulle visa, att det endast är fråga örn ett ringa
antal lägenheter, men då skulle det antagligen medföra, att det inte skulle bli
några sådana här motioner i fortsättningen.

Jag skall med det anförda be att få yrka bifall till klämmen i min reservation.
Jag vet visserligen att, som saken nu ligger till, det är utsiktslöst.
Men jag tycker att den här saken Ilar varit föremål för så mycket diskussioner
och irritation ute i bygderna, att det vore rimligt, om saken på något sätt
kunde redas ut. Det är från den utgångspunkten som jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Som ledamöterna hörde, går herr Hages reservation
ut på någonting helt annat än motionären begär. Utskottsmajoriteten
har inte ansett det vara lämpligt att i anknytning till motionen ta något sådant
initiativ som herr Hage påyrkat inom utskottet. Herr Hage har visserligen
gjort gällande, att det är en så ringa sak han kräver, att han tycker att
man borde tillmötesgå honom, men frågan är nog av litet större betydelse än
herr Hage gjorde den till i sitt anförande.

När ensittarlagen antogs, jar läget det, att en hel del människor här i landet
riskerade att få gå ifrån sina hem eller i varje fall påläggas så tunga
bördor, att de inte kunde skäligen bära dem. Det var en mycket vanlig upplåtelsaform
för nyttjanderätt förr i tiden, att den, som ville bygga sig en liten
stuga, fick nyttjanderätt på arrende under en tid av 50 år. Det har varit många
sådana upplåtelser, där tidpunkten närmat sig för nyttjanderättens upphörande^
och där ägaren av marken — det var kanske helt annan ägare än den som
fran början upplåtit marken — hade möjlighet att begära oskäligt tunga arrendeavgifter
i fortsättningen, örn byggnaden skulle få stå kvar. Det var ett
stort socialt problem, hur man skulle ordna det för dessa många ensittare, som
då befunno sig i en ganska ilskfull situation. Då kom ensittarlagen till och

Onsdagen deal 20 februari 1940.

Nr 8.

Om ändring i den s. Jc. ensittarlagen. (Forts.)
gav möjlighet för det stora flertalet av dessa lägenhetsinnehavare att ifå sitt
hem på en fastare grund än tidigare.

När vi nu kommit så här långt fram i tiden efter 1919, är det klart att det
kan finnas en hel del upplåtelser, där det kanske finns risk för att det föreligger
en liknande situation som den som förelåg 1919. Det är detta, som
man skall utgå från enligt min uppfattning. Herr Hage däremot vill att man
skall undersöka, hur många det är, som ha sina stugor på ofri grund, och därefter
lagstifta. Nej, man skall se efter, örn dessa människor riskera att förlora
sina hem, d. v. s. att bli vräkta från marken med skyldighet att ta bort byggnaden.
Att de sitta på ofri grund, är i och för sig självt intet socialt problem.
Det kunna de gärna göra hur länge som helst, blott de få sitta under något
så när trygga former. Men skulle de riskera att få sig pålagda så stor
tunga i form av arrendeavgifter, att de inte lia förutsättningar att bibehålla
arrendet, utan riskera att bli vräkta, blir frågan av en annan karaktär än vad
den för närvarande förefaller att vara. Då är det mycket tänkbart att statsmakterna
måste ingripa för att ge det behövliga sociala skyddet.

Utskottet har således inte principiellt ställt sig avvisande mot den tanke,
som herr Hage här närmast fört fram, att man skulle undersöka, huruvida
tidpunkten i vad gäller ensittarlagens tillämpning skulle kunna framflyttas
eller inte. Det spörsmålet lia vi inom utskottet inte haft anledning att i detta
sammanhang pröva. Men utskottet har vänt sig bestämt mot den tanke, som
kommer fram i motionen, vilken skulle innebära, att vi stifta en lag, som
medför expropriationsrätt för varje innehavare av en byggnad på ofri grund,
som han innehaft en viss tid. Det är nog en rätt ömtålig sak att rikta uppmärksamheten
på att det eventuellt kan komma att införas sådana lagbestämmelser,
ty resultatet blir givetvis, att markägarna bli allt ovilligare att medge
upplåtelseformer av detta slag.

Nu ha ju på den- sista tiden människorna i allt större utsträckning börjat
intressera sig för att på sin fritid vistas ute i naturen, och då vilja de också
gärna ha ett litet krypin, där de kunna rasta och söka tillfälligt skydd. Industriarbetarna
i städerna och i samhällena vilja gärna skaffa sig en liten stuga vid
en sjöstrand, vilket de också haft möjligheter till i stor utsträckning. Dessa små
sommarstugor äro ju någonting helt annat än en vanlig bostad och borde, tycker
man, inte ha något sammanhang med det föreliggande spörsmålet, men jlet
ha de faktiskt. Jag har en personlig erfarenhet av den saken. Jag ville en gång
i tiden bygga mig en liten sommarstuga på en holme i en sjö — marken
tillhörde Västmanlands läns landsting. Det fanns ett skyddshem där, numera
ett statens yrkeshem. Jag hemställde hos styrelsen att få. uppföra en liten
stuga på holmen och förklarade mig villig att betala en liten arrendeavgift
per år för denna förmån. Dåvarande landshövdingen i Västmanlands län var
ordförande i styrelsen, när detta ärende behandlades. Han sade: »Låt Norman
disponera holmen och bygga sin stuga, men vi skola inte ta. någon arrendeavgift,
ty det kan komma en ny cnsittarlag, som kan komplicera äganderättshistorien.
» Så resonera nog ägare av mark i allmänhet, även när det gäller dessa
små sommarstugor, och skulle det visa sig tendenser till att riksdagen vill
lagstifta i den riktning motionären föreslagit, tror jag det skulle vara detsamma
som att stadga ett förbud mot dylika upplåtelseformer, vilket inte kan
vara vare sig önskvärt eller på annat sätt lämpligt.

Nu syftar ju inte herr Hage, såsom jag sade, i samma riktning som motionären,
utan han tänker på dessa gamla ensittare av samma karaktär som de. som
fingo en social förmån genom lagstiftningen 1919 och sedan 1925, men som
uppfört sina stugor efter den lagstadgade tidpunkten. Jag säger ännu en
gång, att det här inte är fråga om huruvida det finns dylika upplåtelseformer

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 194G.

Om ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
oell människoboning-ar, utan frågan är, om dessa nyttjanderättshavare verkligen
befinna sig i en riskfylld ställning just nu. Det ha vi inte vid något
tillfälle, da vi behandlat detta ärende, fått belägg för. Vi ha inte tidigare haft
några faktiska exempel att hålla oss till, och det ha vi inte haft vid detta tillfälle
heller.

Skillnaden mellan herr Hages ståndpunkt och utskottsmajoritetens ligger
däri, att utskottet vill ha fakta att ta på, innan det förordar några åtgärder
från riksdagens sida, medan herr Hage vill, att Kungl. Majit skall skaffa honom
dessa fakta.

Jag hemställer örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag har just fått veta, att andra kammaren med
15 rösters majoritet har antagit min reservation. Den utgången borde ändå ge
första kammaren någon liten antydan örn hur pass angelägen denna sak är.
Visserligen har första kammaren full rätt att självständigt fatta sitt beslut,
men när i alla fall de motiv, som jag har framfört, visat sig vara av den styrka,
att det blivit en sa pass stor majoritet i andra kammaren för reservationen,
förefaller det mig som örn första kammaren borde låta sin betänksamhet fara.

Vad som begäres i reservationen är ju bara en förutsättningslös utredning.
Kammaren intar genom att bifalla den ingen ståndpunkt till frågan, hur lagstiftningen
skall se ut. Jag har hara sagt i denna reservation, att vi vilja ha
reda på i vilken utsträckning ensittarlägenheter av ifrågavarande slag existera
på olika håll i landet. På grundval av utredningens resultat får Kungl. Majit
sedan lägga fram den proposition, som eventuellt befinnes lämplig. Det kan då
tänkas, att. utredningen giver vid handen, att tillräckliga skäl inte finnas för
en lagändring på detta område.

Utöver detta vill jag säga till herr Norman, att jag i önskemålet örn en förutsättningslös
utredning även inbegriper, att det skall utredas, örn situationen
är sådan för dessa en sittare, att de riskera att bli vräkta. Men under alla förhållanden
lia ju dessa ensittare en osäkrare ställning vis-ä-vis jordägaren och
överhuvud taget när det gäller att få behålla nyttjanderätten till sitt jordstycke,
än örn de ha möjlighet att tillösa sig marken, såsom riksdagen förut i
viss utsträckning har medgivit. Detta är enligt min mening ett argument, som
talar för att första kammaren bör intaga samma ståndpunkt som andra kammaren
nu har gjort.

o Men.därutöver vill jag säga ytterligare en sak till herr Norman. Han nämnde
någonting örn att det kan hända, att jordägarna bli skrämda, örn riksdagen börjar
uppluckra lagbestämmelserna i detta hänseende, och att de rent av kunna
tänka sig att lagstiftningen kommer att bli sådan, att en stadsbo, som lägger
sig till med ett sommarställe på arrende, sedan skall kunna tilltvinga sig inlösen
av detta sommarviste. Jag vill i det fallet säga, att varken den föreliggande
motionen eller min reservation syftar till en sådan ordning. Det har aldrig
varit fråga örn att ensittarlagstiftningen skulle gå så långt, att en grosshandlare
eller tjänsteman eller annan stadsbo, som lägger sig till med ett lantställe
på ofri grund, skulle få tvångsrätt att av jordägaren köpa denna fastighet.
Grundvalen för ensittarlagstiftningen var vid dess tillkomst och är alltjämt
både enligt motionen och reservationen, att på området skall vara uppförd
en nöjaktig hostad, som användes året örn, alltså inte ett sommarviste. Jag
menar därför att det är fullständigt omotiverat, örn jordägarna skulle hysa någon
rädsla på grund av ett bifall till det utredningsyrkande, som nu har gått
igenom i andra kammaren. Och jag hoppas, att aldrig någonsin en sådan uppfattning
skall få majoritet i någon av riksdagens kamrar, att exempelvis en

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Orri ändring i den s. k. ensitt arlag en. (Forts.)
stadsbo, som lägger sig till med ett sådant sommarviste, sedan skall få rätt
att mot jordägarens bestridande lösa sig till detta område.

Jag tillåter mig att alltjämt yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt saint vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Hage vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Hage vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hage begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit att hail avstode från att rösta.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 67 och 73.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse nr 29, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag at tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1945/46 till aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 25 bifölles även av andra kammaren.

Herr Gillström erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Bristen Interpellation
på fossilt bränsle bär under de gångna krigsåren berett det svenska folkhushållet
de största svårigheter. Betydande extraordinära ansträngningar och eko- massaVR^ jör
nomiska insatser från samhällets sida och många enskildas samhällssolidariska bränslemedverkan
ha icke helt kunnat ersätta denna brist genom fram skapandet ändamål.
av vedbränsle ur landets skogar. De allvarligaste svårigheterna ha kunnat
övervinnas endast tack vare ianspråktagandet för bränsleändamål av
skogsprodukter, vilka under normala förhållanden måste anses alltför värde -

Nr 8.

Onsdagen den 20 februari 1946.

Interpellation ang. uttagningen av massaved för bränsleändamål. (Forts.)
fulla för att hamna i värmepannorna. I krigsårens bränsleanskaffningsplaner
har nämligen den s. k. massaveden, trävaruindustriens viktigaste råvara, ingått
som en väsentlig och tyvärr i mycket stor utsträckning anlitad reserv. Vederbörande
myndigheter lia ägt — och äga alltjämt — rättighet att för bränsleändamål
disponera 25 procent av varje års massavedsdrivningar i norra Sverige,
50 procent i mellersta och södra Sverige, ett medgivande som givetvis inneburit
ett kännbart intrång i den redan förut knappa tillgången på råvara för
var viktigaste exportindustri. Men nöden har ju ingen lag, och för vitalare
samhällsintressen har hänsynen till driftsmöjligheterna inom cellulosaindustrien
fått vika.

Vad som i detta hänseende gällt under krigsåren gäller alltjämt. De senaste
rapporterna örn importen av fossilt bränsle ha icke varit uppmuntrande, och
man nödgas därför tyvärr räkna med att den reserv i bränsletillgångarna, som
massaveden utgör, även fortsättningsvis måste anlitas. Under sådana förhållanden
förefaller det ytterst angeläget att de för vår bränsleförsörjnings ordnande
ansvariga myndigheterna tillse, att icke landets otillräckliga bränsletillgangar
av skilda slag utnyttjas för andra ändamål än de absolut ofrånkomliga.
Det blir här fråga örn en utan tvivel svår avvägning mellan olika
intressen.

En dylik avvägning mäste förutsättas lia skett, riär de nu medgivna lättnaderna
i varmvattenförbudet beslutats. Å ena sidan har härvid anmält sig
vissa medborgares i och för sig vällovliga krav på att för bad och hushåll få
använda varmvattenanläggningarna i de bostäder, som utrustats med sådana.
Detta krav har tydligen, omhuldats av en med städernas behov väl förtrogen
pressopinion. A andra sidan anmäler sig emellertid betydande nationella intressen,
samlade kring anspråken på att massaveden endast i yttersta nödfall
far användas som bränsle. Nu fragar man sig örn behovet av varmvatten
skapat ett nödfall av denna art.

Det fria varmvattnet kräver icke obetydliga bränslekvantiteter. Man har
uppskattat dem till c:a 70 000 kbm pr månad. Då massaveden alltid måste anses
utgöra den sista bränslereserven, och då man nu som förr synes räkna med
att denna reserv måste tagas i anspråk, får det väl betraktas som givet, att
varmvattenförbudets temporära upphävande helt går ut över cellulosaindustriens
råvarutillgångar. Detta torde bli fallet oavsett vilka andra bränslereserver,
som kunna ''anvisas för varmvattenpannorna.

Vilka äro da de intressen som sta bakom kravet på att niassaveden skall
förbehållas sitt egentliga ändamål?

Det är överhuvud taget en styggelse att skogsbrukets värdefullaste produk—
det bästa virket, under svett och möda barkan i skogen — skola vräkas
i värmepannorna. Men betydligt allvarligare är, att tillgången på dessa
produkter redan utan detta ianspråktagande är otillräcklig. Detta är alldeles
Särskilt förhållandet i mellersta Norrland, där industrien sedan länge dragits
med stora svårigheter beträffande sin råvaruförsörjning. Allvarliga rubbningar
inom näringslivet och på arbetsmarknaden äro av denna anledning förutsedda
och ha f. ö. redan visat sig. Vid en sulfitfabrik — Nyhamns i Sundsvallsdistriktet
har driften legat nere under större delen av kriget på grund
av råvarubrist och det är föga troligt att den någonsin kommer i gång igen.
Vid Kramfors ha permitteringar företagits i dagarna i Syfte att säkra råvaruförsörjningen,
men driftsstopp för råvarubrist torde ändock icke kunna undvikas
vid denna fabrik under 1946 och 1947. Liknande utsikter för en näraliggande
framtid ha anmälts till länsarbetsnämnden beträffande flertalet övriga
cellulosafabriker i Västernorrlands län. Betydande driftsavbrott med omfattande
arbetslöshet och försämrade utkomstmöjligheter för de berörda arbe -

Onsdagen den 20 februari 1946.

Nr 8.

Interpellation ang. uttagningen av massaved för bränsleändamål. (Forts.)
tarna sorn naturlig följd förutses därför inom kort. De arbetargrupper och de
industrikommuner, som här komma i fråga, ha redan tidigare hårt prövats av
arbetslöshetens verkningar.

Det är emellertid icke enbart på grund av den otillräckliga tillgången på
arbetskraft, som råvaran tryter. Råvarubristen är av betydligt allvarligare
karaktär än som tillfällig företeelse vad mellersta Norrland beträffar. Detta
har bl. a. framgått av riksskogstaxeringens hittills kända arbetsresultat, vilka
bekräftat att virkesförråden i Norrland minskats på ett oroande sätt och att
råvarubasen för industrien i mellersta Norrland numera icke alls svarar mot
där befintlig trävaruindustris kapacitet. Däri ligger det allvarligaste mementot
för denna industris framtida utveckling.

Inför dessa fakta frågar man sig i de berörda landsdelarna örn det fria
varmvattnet verkligen är ett så vitalt behov, att det måste tillfredsställas på
bekostnad av cellulosaindustriens väsentliga råvara. Man frågar sig om detta
behovs tillgodoseende är viktigare än en någorlunda ostörd drift vid industrier,
som ge arbete och utkomst åt tusentals anställda och som ekonomiskt och
handelspolitiskt i dessa tider utgöra en av vårt lands stora nationella tillgångar.
Det måste ursäktas dem som känna läget på detta avsnitt av vårt
svenska näringliv, örn de inte förstå — man skulle helst vilja säga att de inte
respektera — den opinion, som under dessa förhållanden krävt varmvattnets
frigivande och inte heller förstå rimligheten i den avvägning, som lett till att
denna opinion blivit bönhörd.

Vad jag nyss anfört örn den statistiskt visade sammankrympningen av råvarubasen
för mellersta Norrlands trävaruindustrier motsvaras av en utveckling
i rakt motsatt riktning i södra och mellersta Sverige. Där ha virkesförråden
enligt samma uppskattning samtidigt ökats. Med hänsyn härtill förefaller
det som örn bränslemyndigheterna vid sina uttag av massaved för bränsleändamål
— jag avser här de absolut nödtvungna uttagen — skulle kunna
söka en form att frångå de nu tillämpade principerna och i stället bättre anpassa
anspråken efter tillgången i olika landsdelar. Ur transportsynpunkt skulle
måhända en så genomförd brandskattning av skogsprodukterna också vara
att föredraga.

Med vad jag sålunda anfört har jag velat motivera följande frågor till statsrådet
Eriksson såsom närmast ansvarig för vårt lands bränsleförsörjning:

1) Har statsrådet observerat de allvarliga verkningar, som ett fortsatt uttag
av s. k. massaved för bränsleändamål måste komma att få för det av denna
råvara beroende näringslivet inom mellersta Norrlands underskottsområde?

2) Kunna dessa verkningar icke anses ur rikets synpunkt vådligare än de
som uppkomma, örn varmvattenförbudet under nu rådande förhållanden på
bränslemarknaden strängt upprätthålies?

3) Är statsrådet beredd att undersöka, örn inte de absolut ofrånkomliga uttagen
av massaved för bränsleändamål i första hand böra ske inom de landsdelar,
där enligt riksskogstaxeringens resultat virkesförråden äro större än
den därav beroende industrien behöver?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.24 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Iler g gren