1946. Första kammaren. Nr 42 (Riksdagens protokoll 1946:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 42.

Måndagen den 16 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes ock godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 548, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fria resor i vissa
fall för personal vid försvaret;

nr 549, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till samarbetskommittén
för byggnadsfrågor;

nr 550, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till reparation
av Västerås domkyrka;

nr 551, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av åttonde huvudtitelns kommittéanslag; samt

nr 552, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss disposition
av behållning å anslag till komplettering av det permanenta telefonnätet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtanden nr 9 och 14—-16 samt memorial nr 17, statsutskottets utlåtanden nr 297, 298 samt 300—305,
bankoutskottets utlåtanden nr 75 och 76, tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 1 ävensom kanslideputerades memorial nr 2.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande upplåtelse av Bromma
flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde till staden m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 307, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående byggande av en
storflygplats m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47; samt

nr 309, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47;
ävensom

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn avveckling
av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats
av fem procent, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 42.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem

G. II. Berggren.

Tisdagen deli 17 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 11 och den 13 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 306—308 och
memorial nr 309 ävensom sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden och memorial:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike;

nr 14, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige å ena, samt Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande
tyska tillgångar i Sverige m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal örn vissa fiskerifrågor;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse rörande det svensknorska
varuutbytet under år 1947; samt

nr 17, angående ersättning till dess tjänstemän.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Sveriges riksbank för viss förlust; och

nr 298, i anledning av Kungl. Majda proposition angående bidrag till den
internationella flyktingskommittén m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Tisdagen den 17 december 1940 fm.

Nr 42.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 300, i anledning av Kungl. Äng. subvenMaj
:ts proposition angående subventionering av införseln av vissa varor m. m. tionering av
jämte i ämnet väckta motioner. införseln av

vissa varor

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 360, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 11 oktober 1946, föreslagit riksdagen att till Subventionering
av införseln av vissa varor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Björkman och Nordenson (1:390) och den andra inom andra kammaren
av herr Wiberg (11:592), i vilka hemställts, att riksdagen under beaktande
av vad i motionerna anförts måtte avslå förevarande proposition,
dels ock en inom andra kammaren av herr Ohlin väckt motion (II: 591),
vari likaledes hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 390 och II: 592 samt II: 591, till Subventionering av införseln
av vissa varor å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Johan Bernhard Johansson
och Mannerskantz, fröken Andersson samt herrar Albertsson, Skoglund
i Doverstorp, Ohlin och Falla, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:390 och 11:592 samt 11:591, avslå
Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag.

Herr Domö: Herr talman! Den föreliggande propositionen örn subventionering
av vissa importvaror ger möjlighet till anmärkningsvärda iakttagelser.
Vad som frapperar är att såväl priskontrollnämnden som regeringen och remissmyndigheterna
uttalat sina principiella betänkligheter mot en sådan statssubvention.
Representativt är säkert riksbanksfullmäktiges yttrande, att subventioneringen
måste minska de svenska importörernas möjligheter att uppnå
lägsta möjliga priser vid sina förhandlingar med utländska leverantörer; att
dessa senares eget intresse att komma in på den svenska marknaden med nödvändighet
trubbas av, då de veta, att deras priser sänkas genom subvention;
vidare att de svenska myndigheternas ställning vid handelsförhandlingar med
andra länder försvagas och att risk föreligger för klagomål över diskriminering
i den meningen, att den ena staten blir missnöjd över att dess till Sverige
exporterade varor inte subventioneras, medan andra staters exportvaror
genom subvention få en förmånsställning på den svenska marknaden.

Svåröverskådliga och farliga verkningar på utrikeshandeln höra alltså subventionspolitiken
till. Särskilt vådlig måste en sådan politik te sig i en tid, då
det framför allt gäller att övervinna ekonomiska och penningpolitiska bekymmer
genom att skapa nya förutsättningar för en mångsidig och växande utrikeshandel.
Och att subventioneringsförslaget står i uppenbar motsättning till
regeringens och handelsministerns ofta uttalade beredvillighet att verka för
återuppbyggandet av ett fritt internationellt varuutbyte — det är uppenbart.

Under sådana förhållanden borde det föreligga utomordentligt starka och
tvingande skäl för att trots alla betänkligheter acceptera subventioneringen.
Man kunde vänta sig, att statsutskottets majoritet i sitt bifallsyrkande till re -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
geringens proposition skulle hänvisa till sådana skäl, redovisade, i en av Kungl.
Majit framlagd, stark och övertygande motivering till propositionen.

Men här måste man göra ännu en märklig iakttagelse! Man finner att en
sådan motivering — så som läget ter sig i dag — saknas. För att belysa detta
förhållande måste jag, herr talman, ett ögonblick diskutera bakgrunden till
den föreliggande propositionen. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att det var för mer än tre månader sedan, som priskontrollnämnden
hemställde hos regeringen örn subventionering av vissa importvaror med uttrycklig
hänvisning till att en sådan operation behövdes som ett led i ansträngningarna
att hindra levna-dskostnadsindex genombryta det hotade »indextaket»
248. Detta var i själva verket det enda väsentliga argument, som
nämnden kunde anföra. Den gick i sill framställning t. o. m. så långt, att den
medgav, att subventioneringen »i princip måste anses förkastlig». Endast
under hänvisning till läget i indexfrågan kunde nämnden förmå sig att framlägga
sitt förslag.

Nu efteråt är det märkligt att se, hur remissmyndigheterna reagerade inför
detta. De hade, som nyss anförts, utan undantag uttalat sin starka motvilja
mot subventionspolitiken. Men inför priskontrollnämndens argument örn nödvändigheten
att skydda indextaket, böjde sig dock flertalet — låt vara nied
stor tveksamhet. De menade tydligen, att nöden har ingen lag.

Nu i december ha vi särskild anledning att erinra oss allt detta. Det är uppseendeväckande
och betecknande för den förvirring, som präglar den penningpolitiska
debatten här i riksdagen, att inte statsutskottets .majoritet kunnat
förmå sig att liksom reservanterna taga tillräcklig hänsyn till att frågan örn
indextalet kommit i ett nytt läge sedan september. Pa arbetsmarknaden ha industriarbetare
och arbetsgivare ingått det nya ramavtalet, som ju^ i. realiteten
innebär att »taket» på index kommer att tagas bort. Vi kunna alitsa lula längre
påstå att det för köpkraftens begränsning avgörande är örn levnadskostnadsindex
kan hållas nere under siffran 248 i 1914 års serie.

Men därmed försvinner ju det argument, som var starkt nog för att framkalla
priskontrollnämndens förslag till regeringen örn importsubventioner •—
samma argument, inför vilket remissmyndigheterna sågo sig nödsakade att kapitulera!
Ja, i själva verket är det tydligt, att det remissförfarande, som skildras
i propositionen, i dag framstar som förfelat, eftersom de tillfrågade or
ganen hade att bedöma frågan på förutsättningar, som inte längre existera!
Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att citera vad handelskommissionen
enligt propositionen yttrade i sitt remissntlatande. Som riktlinje för bedömande
av en eventuell subventionering, hette det, borde gälla att inte andra
förhållanden under en nära framtid kunde medföra ett uppnående av indextahet.
Med andra ord: Örn indextaket inte kunde räddas av subventionenngspolitiken
utan måste anses förlorat genom andra omständigheter — så vore
det inte motiverat att subventionera alls. Det är ju just detta resonemang, som
täcker dagens situation, och örn handelskommissionen nu fick sig frågan förelagd
till förnyad prövning, borde kommissionen ga in för avslag. Inom parentes.
jag tror knappast, att folkhushållningsministern skulle framlagt någon proposition.
örn det penningpolitiska läget varit likadant när propositionen utarbetades
som det är nu.

Jag finner allt detta ytterst allvarligt. Jag måste konstatera, att vi sta utför
ett förslag, vars ursprungliga motivering redan är föråldrad. Vad som återstår
av motiveringen är inte mycket mera än priskontrollnämndens bestämda,
förut citerade uttalande örn subventioneringspolitikens principiella förkastlig Är

det inte egendomligt, att socialdemokraterna i statsutskottet ta så litet

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
hänsyn till detta? Utskottsmajoriteten tycks mig vandia omkring i det fallfärdiga
indexhuset med en uppsyn, som örn det vore meningen att få husets
innevånare, vårt svenska folk, att tro att taket fortfarande är i det bästa tänkbara
tillstånd.

Jag förutser nu den invändningen alt subventionering av vissa importvaror
är nödvändig i dessa det växande inflationshotets tider — oberoende av
resonemangen örn indextaket. I och med denna invändning komma vi närmare
pudelns kärna. Hur viktig subventioneringsfrågan än är, kan den nämligen
inte behandlas som ett isolerat problem: man måse se den i samband med vår
penningpolitik i stort. Det tycks mig i själva verket som örn det ämne, vi diskutera
här i dag, mindre berör vår för sin klokhet och moderation högt skattade
folkhushållningsminister än vår finansminister, statsrådet Wigforss, som
ju utan tvivel bär huvudansvaret för regeringens penningpolitik.

Inför påståendet att importsubventioner under nuvarande förhållanden behövas
för att skapa penningpolitisk balans måste man ställa den i mitt tycke
tungt vägande frågan: Hur kan detta påstående för närvarande styrkas? Var
finns det fullständiga och effektiva regeringsprogram mot inflationen, i vilket
subventionsfrågan skulle kunna insättas och sakligt bedömas? För reservanterna
i statsutskottet har denna fråga varit avgörande. Den är det också för
mig och överhuvud taget för högern.

Sanningen är att regeringen försummat att framlägga ett program, trots att
inflationshotet vuxit med förfärande hastighet. Finansministern har i detta
sammanhang visat ett vankelmod, som saknar sitt motstycke i modern svensk
penningpolitik. Stora delar av vårt folk lia det skrämmande intrycket, att
han med det ena konstgreppet efter det andra försöker komma till rätta med
penningvärdesförsämringens följder utan att angripa och försöka avlägsna dess
orsaker. För en tid sedan ville han emellertid göra gällande här i riksdagen,
att regeringens penningpolitiska program redan framlagts i och nied den framlidne
statsministerns bekanta uttalande i ämnet på försommaren. Jag kan för
min del inte inse, att detta tal kan åberopas som bevis för något annat än att
socialdemokraterna redan vid den tidpunkten började förstå, att läget höll på
att bli ytterst allvarligt. Och är det inte en smula ömtåligt för finansministern
att resonera som om det fanns ett effektivt program redan i somras, då ju alla
ändå veta, att utvecklingen sedan dess oavbrutet försämrats fram mot något,
som i dag uppfattas som en hotande katastrof? Ett sådant betyg åt sig själv
och den regering, han tillhör, vill han väl ändå inte skriva under. Och
hans uttalande ter sig ännu mera besynnerligt, örn man betänker att han numera
lovar presentera ett regeringsförslag inom en inte alltför avlägsen framtid.
Vad skulle det tjäna till att ge ett sådant löfte, örn regeringen redan sagt
allt väsentligt som den har att säga?

Enbart ett löfte kan emellertid inte tillfredsställa oss. Det är en klen tröst
att höra att en, så vitt man vet, ännu ofullbordad utredning örn penningpolitiken
finns hos konjunkturinstitutet. Finansministern har rätt att grunda sin
penningpolitik på vilka utredningar han vill, men han kan inte begära att
andra skola taga någon hänsyn till dem, förrän de regeringsförslag, till vilka
de böra föranleda, ligga på riksdagens bord. Denna ståndpunkt tycks mig desto
mer berättigad som regeringens handlingar och uttalanden hittills inte vittnat
örn att en verklig penningpolitisk plan finns inom räckhåll. Det är inte hoppingivande,
att handelsministern den ena dagen i ett föredrag på Nationalekonomiska
föreningen gör sensation genom att varsla örn en kommande hårdhänt
importreglering, medan finansministern den andra dagen i en intervju meddelar,
att regeringen inte alls övervägt någon sådan reglering! Och jag finner det
ännu mindre hoppingivande, att regeringen isolerat framlägger det ena förslå -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Ane/, subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
get efter det andra, sorn rätteligen borde prövas inom ramen för det program,
vi vänta på. Till dessa förslag lior inte bara den subventionsproposition, som
behandlas i dag. Till dem lior också det förslag, som står på dagordningen i
morgon, propositionen örn omsättningsskatten. Och man får inte glömma bort
ännu en stor fråga, som väckt utomordentlig uppmärksamhet under de senaste
veckorna -— statsskatteberedningens majoritetsförslag, som bär finansministerns
signatur och som med sitt uppenbara konfiskationshot måste undandraga
vårt ekonomiska liv mycket av det sparande, som vi ur penningpolitisk synpunkt
så innerligt väl behöva. Man frågar sig hur ett mot inflationsfaran
riktat regeringsprogram skall se ut, som på detta sätt föregrips på den ena centrala
punkten efter den andra.

Det har ofta sagts ■—• och det måste upprepas i dag —■ att frågan örn löneutvecklingen
måste spela en betydande roll för ett sådant program. Men också
denna fråga har ju på sätt och vis föregripits genom det förutnämnda ramavtalet!
Det står naturligtvis arbetsmarknadens parter fritt att ingå avtal,
men regeringen har ju alltid möjligheten att i en svår situation i goel tid vädja
till parterna i samförståndets tecken örn de åtgärder och tillfälliga offer, som
kunna vara nödvändiga för att hindra en för alla grupper farlig ökning av köpkraften.
Finansministern har vägrat att taga initiativet till en sådan konferens
efter 1942 års modell. Han har sagt i riksdagen, att det inte är någon idé med
en konferens, förrän man kan vara säker att uppnå resultat. Han har ganska
tydligt visat, att han vill vänta till en tidpunkt, då krisen är så överhängande,
att ingen kan undgå att taga intryck av den. Detta kallar jag för katastrofpolitik!
Det finns ett ordspråk, som heter »att mota Olle i grind». Tänker
finansministern inte stänga grinden förrän Olle redan smitit igenom? Anser
han inte dagens situation allvarlig nog eller tror han, att det är lättare med
en konferens i ett framtidsläge, som kanske karakteriseras av pågående arbetskonflikter? Slutsatsen

av allt detta är ur högeroppositionens synpunkt klar: regeringens
penningpolitik —■ sådan den i dag ter sig —• är ohållbar. Vi vilja här i riksdagen
ge ett klart uttryck åt denna uppfattning, som delas av många oroliga
ute i landet. I detta stora sammanhang insätta vi också frågan örn importsubventionerna.
Jag kan lika litet som reservanterna i statsutskottet vara med
örn att subventionera en del av vår import, örn denna åtgärd inte blir något annat
än ett försök bland de många att dölja vad som verkligen sker ■—• den
fortgående minskningen av penningvärdet. Riksdagen får inte undandraga sig
sitt ansvar inför folket. Det är riksdagens skyldighet att begagna sitt inflytande
hos regeringen för att äntligen få fram det länge saknade penningpolitiska
programmet — hur det nu än kommer att se ut.

Men örn detta måste vara målet för vår strävan, då måste vi också avslå den
föreliggande propositionen och kräva, att den vanskliga fråga, som den aktualiserat,
blir behandlad först vid den tidpunkt, då vi kunna överblicka de åtgärder
och planer, som behövas, örn inte också den sista möjligheten att skapa
balans mellan varutillgång och penningmängd skall gå förlorad. Därför måste
jag, herr talman, i likhet med reservanterna yrka avslag på utskottets förslag.

Herr von Heland: Herr talman! Under de s. k. kohandelsåren på 1930-talet
var det en glädje för mig att på offentliga möten kunna betyga det goda samarbetet
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet samt att kunna intyga,
att gjorde man en överenskommelse med socialdemokraterna, så höll den. Det
är möjligt, att socialdemokraterna inte vilja räkna ett enigt kommittéutlåtande
och ett enigt riksdagsutlåtande för en överenskommelse. Det gör emellertid
jag — och jag anser, att en överenskommelse är gjord beträffande såväl

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
penningpolitiken som löftet att jordbrukets arbetskraft skall få likvärdiga
inkomster med andra grovarbetare. Som förslagsställare i fråga örn penningpolitiken
i planeringskommissionen och som motionär beträffande det jordbrukspolitiska
uttalandet känner jag mig som särskild opponent och som berättigad
frågeställare till främst statsråden Wigforss och Myrdal, varför gjorda
överenskommelser ej hållas. Dessutom kommer den förda politiken främst
att gå ut över de valmän, som jag representerar.

Detta är, herr talman, skälen, varför jag har begärt ordet och varför jag
kommer att beröra hela det problem, varav den nu föreslagna subventionen på
25 miljoner kronor endast är en obetydlig del.

Alltjämt finnas starka skäl till anmärkning, att regeringen handlar planlöst.
Under höstriksdagen har den ena propositionen efter den andra av genomgripande
betydelse för penningpolitiken och näringslivet förelagts riksdagen, utan
att man samtidigt har kunnat skönja en genomtänkt plan i det hela. Förra året,
när jag hade nöjet att vara med i den budgetutredning, som finansministern
tillkallade, trodde jag, att finansministern och regeringen ämnade försöka att
i samförstånd med övriga partier föra en sådan planlagd politik som man efter
denna rundabordskonferens och andra dylika överläggningar vunnit någorlunda
enighet om. Jag trodde också efter de diskussioner som fördes, att jag för min
del skulle kunna följa finansministerns linjer, sedan finansministern med, som
jag hoppades, intresse beaktat de synpunkter jag framförde i budgetutredningen.
Likaså hade jag viss förhoppning örn samförstånd även med hänsyn till planeringskommissionen,
där jag fann det glädjande, att bl. a. såväl nuvarande
handelsministern som LO:s ordförande, herr Lindberg, tog hänsyn till mina
synpunkter i synnerligen viktiga frågor.

Mest betydelsefullt ansåg jag det vara, att riksdagen följde planeringskommissionens
förslag beträffande penningpolitiken. Direktiven för denna politik
skola enligt riksdagsbeslut fortfarande gälla. Detta innebär, dels att man skall
hålla fast vid pris- och lönestoppet, dels att med avvikelse från regeln de sämst
ställda inkomstgrupperna alltjämt skulle tillåtas erhålla inkomstförbättring.
Det var denna sista uppfattning, som jag fäste stor vikt vid. Jag trodde, att
vi i planeringskommissionen hade enats örn denna princip och att man härvid
åsyftade särskilt jordbrukets och textilindustriens arbetskraft. Men hur har det
blivit? I stället för att organisera en planmässig politik underlåter man t. o. m.
att följa de planer och direktiv, som redan finnas. Man bibehåller prisstoppet
på en hel del varor och särskilt för de priser, som utgå till Sveriges jordbrukare.
Man försöker att så mycket som möjligt hålla igen de utlovade inkomstökningarna
åt de sämst ställda, samtidigt som man tillåter en ständig inkomststegring
åt de bättre ställda.

Är det att undra på att man blir mer och mer kritisk från vårt håll? Innan
de stora löneunderhandlingarna ens börjat, ha arbetsmarknadens parter redan
nu överenskommit, att trots att levnadskostnadsindex ej nått det avgörande
talet 249, skall löneindex få höjas. Sålunda betyder uppgörelsen om indexavtalet,
att arbetare och anställda över hela landet totalt få en löneförhöjning
under nästa år med cirka 135 miljoner kronor. Trots detta utlovar LO, att ingen
behöver tvivla på att det kommer att bli hårda tag för att nu få till stånd en
ytterligare grundförbättring av lönerna.

Hade herr handelsministern och herr Lindberg velat åstadkomma den rättvisa,
som vi ko-mmo överens örn i planeringskommissionen, och alltså förverkliga
den utlovade inkomstförbättringen åt de sämst ställda, hade man fått mitt
fulla stöd. Men nu synes man vilja gå rakt motsatta vägar mot dem som leda
till rättvisa. Det som nu pågår kommer att medföra en vidgad inkomstklyfta.

Under de år, som lia gått sedan prisstoppet infördes, har en lönestegring av

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
fem ä sex procent om året tillåtits. Levnadskostnadsindex Ilar alltså i stort sett
varit oförändrad sedan år 1942 trots en lönestegring av cirka 25 procent. De
härigenom uppkomna svårigheterna ha fört nied sig, att företagen söka övergå
till en produktion som har friare marginal. Härigenom har åstadkommits, dels
att vissa begärliga priskontrollerade varor äro svåra att uppbringa eller säljas
på svarta börsen, dels att man måste köpa ej så hårt priskontrollerade varor
till dyrare priser. Det blir alltså en dold prisstegring och en osynligt fördyrad
konsumtion. Samtidigt har man fått ett fruktansvärt kringflackande av arbetskraften
från arbetsplats till arbetsplats, vilket måste betyda hundratals miljoner
kronors förlust för näringslivet.

\(art leder till slut den politik som nu föres?

Är det någon sorn tror på valrörelsens löften: högre löner, lägre skatter, billigare
varor? Varför vill herr statsministern inte erkänna inflationen? I ett
tal i Köpenhamn har han ju förnekat dess tillvaro. Den frågeställning, som jag
här erinrat örn, nämligen billigare varor, lägre skatter, högre löner, har jag
med stort intresse återfunnit i KF :s organ. Det kanske vore lämpligt, att folkhushallningsministern
svarade KF på dess frågor. Då kunna vi kanske i nästa
nummer av tidskriften Vi få se ett uttömmande svar.

Men inflationstrycket kommer inte endast från kostnadssidan i form av lönehöjningar
och stegrade importpriser. Inflationen beror också på efterfrågan.
Utmärkande för dagens läge är sålunda, att den köpkraftiga efterfrågan överstiger
tillgängliga resurser, varför trots priskontrollen inflationen gör sig gällande,
en inflation vars existens statsministern således förnekar.

. Man torde i långt mindre utsträckning än tidigare uppskjuta nyanskaffningar
kommande prisfall. Tvärtom har man nog på de flesta områden
accepterat prisstegringen som definitiv. I vissa fall har måhända även
en° förväntan örn fortsatta prisstegringar utlöst en tidigare uppskjuten efterfrågan.

Även beträffande handelspolitiken blevo vi överens i planeringskommissions11’
,Tllket med £lä(JJe konstaterat, sedan handelsministern vid ett par
tillfällen tydligen accepterat det förtydligande som herr Gustafson i Vimmerby
och jag gjort. Men inte heller härvidlag synes regeringen vilja följa det utstakade
programmet. Att miljardkrediterna till olika länder måste vara enormt
mflationspadrivande borde alla kunna vara ense örn. Den enorma lyximport,
som nu skei’, accepteras tydligen av högern och folkpartiet med den motiveringen,
att därigenom den alltför stora köpkraften finner ett utlopp. Jag kail
inte gilla detta ställningstagande, ty det är väl inte välbetänkt att för köp
av lyxvaror leva över tillgångarna. Vår valutareserv håller på att tömmas. Jag
har också vid flera tidigare tillfällen vagat kritisera handelspolitiken här i
kammaren. Emellertid har handelsministern tydligen kommit till insikt om att
vår valutareserv håller på att rinna bort för onödig lyximport. I motsats till
högern och folkpartiet hoppas jag, att handelsministern genomför den övervägda
importregleringen. Konsumenterna förfoga redan nu över mer pengar
än som vid rådande priser motsvaras av varutillgången, och regeringen ämnar
ytterligare öka köpkraften genom höjda löner, skattesänkningar och subventioner.
Att tillfredsställa denna köpkraft med lyximport kail dock icke vara
riktigt.

Lönehöjningarna äro den mest inflationspådrivande faktorn, vilket vi tydligen
äro överens örn liksom om att inflationen går ut över löntagarna. Regeringens.
ställningstagande till de kraftiga lönerörelser, som pågå inom sådana
industrier, där man nu har fått en enorm högkonjunktur, kan jag icke godkänna.
Hade inkomst- och löneförbättringen enligt den uppfattning, som framkom inom
planeringskommissionen och varom således herr handelsministern, herr Lind -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Xr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
berg i LO och jag voro överens, gällt de sämst ställda i samhället, hade ur rättvisesynpunkt
min anslutning vunnits.

Omsättningsskattens borttagande har länge varit önskvärt. Dels tillhör skatten
Krångel-Sverige, dels drabbar den orättvist. Jag har emellertid inte kunnat
förstå högerns ställningstagande. Ena minuten säger man, att man icke
vill ha bort omsättningsskatten, och andra minuten att man vill lia bort den
på fler varor än vad finansministern föreslagit. I varje fall ha jag och mitt
parti uttalat oss för omsättningsskattens avskaffande. Andra skattesänkningar,
som finansministern tiar talat om, äro däremot problematiska, örn man vill begränsa
köpkraften. Överhuvud har jag inte i denna planlöshet fått klart för
mig, örn finansministern vill begränsa köpkraften.

Subventioner äro ur samma synpunkt ej lämpliga. I föreliggande utskottsutlåtande
har man emellertid ställt sig synnerligen restriktiv till regeringens
förslag örn 25 miljoner kronor för importsubvention. Med den försiktighet,
som kännetecknar både statsutskottet och vår ärade folkförsörjningsminister,
skulle jag mycket väl ha kunnat följa utskottets utlåtande, men som en liten
demonstration mot den planlösa politiken kommer jag att avstå från att rösta.

Vill man, herr talman, söka uppnå och bevara en samhällsekonomisk balans,
måste uppmärksamheten inriktas på hela det ekonomiska systemet, export, investeringar
och konsumtion. Jag tillät mig redan häromdagen att göra detta
påpekande, vilket då inte gillades av herr andre vice talmannen, men jag vidhåller
min uppfattning. Varje ökat anspråk, som från något av dessa håll ställs
på de produktiva resurserna, kommer att öka inflationstrycket och kan leda
till en ytterligare snedvridning av våra produktiva resurser, örn det icke motväges
av en kompenserande minskning på annat håll.

Den planlösa politiken har redan försatt oss i ett fruktansvärt otrevligt läge.
Det kanske dock vore möjligt att genom väl planlagda åtgärder kunna få allt
i något så när goda gängor. Härför erfordras samarbete och samförstånd. Det
är därför jag önskar en rundabordskonferens, innan det är för sent. Vi ha ju
alltid från vårt håll visat, att vi önska samarbeta, och därför har jag med ledsnad
sett, att de politiska motsättningarna nu hålla på att bli allt otrevligare och
att politiken blir oklarare och oklarare. Dagens virrighet går nu främst ut över
landsbygdsbefolkningen, men i sinom tid kommer hela svenska folket att få
känning av den planlösa politikens sviter.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har i en motion i detta ärende framfört
en del invändningar mot de föreslagna subventionerna. Dessa invändningar ha i
stort sett upptagits i den reservation, som har avgivits av herr J. B. Johansson
m. fl., och jag kan helt instämma i den motivering, som de ha anfört för sitt
avslagsyrkande. Jag ber emellertid att till den föreliggande frågan få knyta
några mera allmänna reflexioner.

Örn de framtida historieskrivarna skola skildra vårt handlande i ekonomiska
frågor under kriget och tiden därefter, komma dc säkerligen att ha ganska stor
anledning till förvåning, särskilt örn de jämföra den inställning som man intagit
i svensk politik till de ekonomiska förhållandena år 1942 respektive 1946. På
hösten 1942 visade sig tendenser till pris- och lönestegring. Inför det hot, som
detta innebar mot vårt penningvärde, tillgrep man, såsom bekant, det generella
pris- och lönestoppet. Det var ju en mycket kraftig åtgärd. I samband därmed
utarbetades riktlinjer för vårt ekonomiska handlande, som kulminerade i det
program som riksdagen antog på våren 1944 och som alla partier enades om.

Detta program har, såsom vi veta, sedan kommit att raseras, inte bara på
grund av att förhållandena lia utvecklat sig på annat sätt än vad vi tänkte oss,
utan genom att man på viktiga punkter helt har frångått det. Nu på hösten

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor ra. ra. (Forts.)

1946 Ilar utvecklingen gestaltat sig ganska annorlunda än 1942. Situationen är
likartad på ett sätt, nämligen så till vida att vi lia en Fotande pris- och lönestegring
i gång, men nu av vida större dimensioner än hösten 1942. Inför detta
mycket allvarligare läge än vad vi hade år 1942 står man nu på ledande håll
helt handfallen. Det vidtages icke några verkliga försök att få till stånd ett
genomtänkt program för vårt handlande, utan man agerar stötvis och utan
en sammanhängande plan.

Till belysande av läget må nämnas några fakta. Enligt uppgift skall stegringen
av lönerna från år 1942 till år 1946 uppgå till i det närmaste 25 procent.
Lönestegringen från år 1945 till 1946 beräknas till ungefär 8 procent. Våra
investeringsplaner äro nu större än någonsin. Sedelcirkulationen är så stor, att
den hotar att överskrida utgivningsrätten.

Vad det nu gäller att åvägabringa är naturligtvis att öka varumängden och
minska köpkraften. Men vi vidta gång på gång åtgärder i motsatt riktning. Vi
exportera i stor utsträckning på kredit, varigenom vi minska våra varutillgångar_
utan att få någon kompensation i form av import. Mot bakgrunden av
att det från regeringens sida tidigare uttryckligen understrukits, att export på
kredit är en av de största inflationsfarorna., måste man med förvåning konstatera,
att regeringen förordade ett rysslandsavtal av så stor omfattning som
skedde. Vad importen beträffar borde det ju vara glädjande, att den har kommit
i gång. Men när den nu har tagit stor omfattning, är man genast färdig
att föreslå importrestriktioner.

Under planeringskommissionens arbete framkom den tanken att man skulle
dämpa högkonjunkturen genom att under densamma uttaga höga skatter. Vi
befinna oss nu i en utpräglad högkonjunktur, men då föreslår man, att omsättningsskatten
skall borttagas. Det förslag till justering av statsskatten, som har
framlagts, går i den riktningen, att man sänker statsskatten för det stora flertalet.
Man skärper den visserligen för vissa inkomsttagare, men denna skärpning
drabbar de kategorier, i fråga örn vilka man kunde vänta att en lindring
möjligen skulle kunna åstadkomma ökat sparande eller i varje fall medföra
att sparmedel inte foges i anspråk och kom ut i cirkulation.

Allt detta är exempel på att vi för närvarande arbeta med fullständig planlöshet.
Det finns intet ordentligt sammanhang mellan de åtgärder som vi vidtaga,
utan allt sker för närvarande mer eller mindre slumpvis.

På en punkt har det verkligen satts in stor energi för dämpande av prisstegringen,
nämligen i priskontrollen. Men även där synes det mig att man har
gått fram väl ensidigt. Man har varit alltför angelägen att hålla priserna nere
på de varor som ingå i index. Det har haft till följd att priserna på dessa varor
hållits strängt nere och i vissa fall kanske till och med så lågt, att självkostnaderna
för produktionen knappast ha täckts. Samtidigt har man låtit priserna
på andra varor successivt stegras. Jag vili visst inte säga, att man inte har
försökt att hålla tillbaka prisstegringen även för dessa andra varor, men man
har gjort det i mindre grad. Resultatet har blivit, att produktionen i möjligaste
mån har försökt att gå ifrån de icke lönande indexvarorna och i stället inrikta
sig på andra varor. Som följd härav har det uppstått en viss brist på de varor,
som ingå i index, vilket måste bli mycket kännbart för allmänheten.

Detta för också med sig den ganska betänkliga konsekvensen, att allmänheten
i allt större utsträckning förlorar förtroendet för index. Allmänheten märker
att priserna på en hel mängd varor stiga, men de nödgas köpa dessa dyrare
varor, därför att indexvaror inte alltid äro tillgängliga. Man säger sig,
att det måste vara någonting galet med denna index, som inte återspeglar den
faktiska prisstegringen. Resultatet har också blivit, att löntagarna i allt större
utsträckning strävat att skaffa sig kompensation på annat sätt, och detta har

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
kommit till uttryck i aktioner för att höja grundlönerna. Där har man tagit
skadan igen, i vissa fall i sådan utsträckning, att man lyckats skaffa sig mer
än full kompensation. Därigenom har indexpolitiken i viss mån förfelat sitt
syfte, och utvecklingen har gått förbi den.

Jag undrar örn det inte hade varit lyckligare, örn man under arbetet med
priskontrollen låtit indexvarorna stiga något mera, så att index på ett bättre
sätt än som nu är fallet hade återspeglat den prisstegring, som verkligen inträffat
i landet. Då hade man kunnat tänka sig, att folk verkligen känt med
sig att en avlöning efter index utgjorde en rimlig kompensation. Det är möjligt,
att man då på ett annat sätt än som nu varit fallet hade lyckats hålla
tillbaka den lönerörelse, som nu inriktar sig på grundlönernas höjande, en utveckling
som sannolikt fört oss minst lika långt som en mera rörlig index
skulle ha gjort.

Det har också framhållits, att en av våra stora svårigheter är bristen på arbetskraft.
Där återstår knappast någon annan utväg, som skulle kunna leda
till en verkligt effektiv lösning, än att importera arbetskraft. Jag är fullt
medveten örn att detta är ett mycket ömtåligt problem, men jag undrar örn det
inte varit riktigast, att man tagit upp frågan till diskussion och verkställt, en
utredning i saken. Detta särskilt med tanke på att vår befolkningsutveckling
är sådan, att vårt behov av arbetskraft kommer att vara stort under en lång
tid framåt.

När vi nu kritisera regeringen för att den inte kommit med ett genomarbetat
och allsidigt program för den ekonomiska politiken, mötas vi ofta av den
invändningen, att vi äro för negativa och att vi borde komma med positiva synpunkter.
Det är ytterligt svårt för oppositionen att göra detta. Men, att vi
här stå oförmögna att komma med några mera bestämda positiva uppslag, är
inte enbart vårt fel. Dessa frågor äro nämligen av så utomordentligt komplicerad
natur, att det är omöjligt för den enskilde medborgaren eller enskilde
riksdagsmannen att skaffa sig en helgjuten uppfattning om förhållandena, att
överblicka vilka återverkningar den ena eller andra åtgärden kan tänkas medföra
och således veta på vilka vägar vi böra gå fram. Det är enligt min uppfattning
endast regeringen, som verkligen kan komma till botten med detta
problem, därför att regeringen har till sitt förfogande hela administrationen
och möjlighet att tillkalla all den sakkunskap, som finns på olika områden.
Man kan verkligen fråga sig örn det är rimligt, att regeringen ensam skall.ha
tillgång till allt det material, som är nödvändigt för en grundlig penetrering
av frågan.

Jag har tidigare i samband med ett förslag örn tillsättandet av ett ekonomiskt
råd framhållit, att det vore önskvärt med en fortlöpande rådplägning
mellan representanter för olika grupper med olika intressen och erfarenheter
samt företrädare för speciell sakkunskap på detta område. Jag är fullt medveten
om att det kan vara svårt att planlägga arbetet för ett sådant råd, men
jag är övertygad örn att man skulle kunna finna någon form för att bemästra
svårigheterna. Det har ju visat sig vid tidigare överläggningar, som förts på
det ekonomiska området, exempelvis i planeringskommissionen och i budgetberedningen
•— många andra kommittéer och kommissioner att förtiga ■—■ att
man trots de stora motsättningar, som funnits mellan olika åskådningar och
betraktelsesätt, dock kunnat kristallisera ut vissa gemensamma, linjer även på
mera ömtåliga områden. Jag vill erinra örn att det penningpolitiska program,
som framlades och accepterades av riksdagen 1944, hade granskats av planeringskommissionen
och där vunnit en enhällig anslutning.

Jag tror alltså att det är av ett alldeles utomordentligt värde, att personer
med erfarenheter från olika områden få kontinuerligt följa utvecklingen, taga

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventioner in q av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
del av det material som framkommer och gemensamt diskutera det, möta motståndarnas
argument och tvingas att pröva dem. Jag vill erinra örn att vi från
ett område ha exempel på vad dylika kontinuerliga överläggningar kunna betyda,
nämligen från arbetsmarknaden. Där ha vi mellan parterna utomordentligt
starka motsättningar, som. ofta taga sig uttryck i hårda strider, men dessa
parter tvingas av omständigheterna att ständigt rådpläga och sammankomma
för att dryfta sina^problem. Jag tror, att detta har tvingat dem till ökad hänsyn
och ökad förståelse för varandras synpunkter. Det har ju också visat sig,
att man på arbetsmarknadsområdet kunnat enås örn vissa linjer för ett samarbete
inom mycket ömtåliga och känsliga områden.

Det skulle säkerligen vara lyckligt, örn vi hade något forum, som på detta
sätt kontinuerligt bearbetat de ekonomiska frågorna och följde utvecklingen.
Jag tror att det finns möjligheter att inom ett sådant organ kunna skapa riktlinjer
för ett nytt penningpolitiskt program. Man skulle kunna tänka sig att
ett sadant organ anknötes till det instrument, som har till uppgift att följa
de ekonomiska frågorna här i landet, nämligen konjunkturinstitutet. Denna
institution skall ju följa utvecklingen, registrera vad som sker och ställa horoskop.
Jag tror, att örn man vid sidan örn denna institution ställde personer,
som kontinuerligt sysslade med dessa frågor och rådförde sig med sakkunniga
på olika områden, skulle man kunna få fram vissa riktlinjer. I varje fall
skulle man då ha tillgång till personer, som voro väl informerade örn läget och
insatta i utvecklingen på olika områden och som samfällt kunde inrikta sig på
att framlägga positiva linjer.

Örn vi hade haft en sådan församling, som under hösten kunnat följa utvecklingen,
, som sett hur hastigt förhållandena ändrat sig och hur behovet av att
hålla tillbaka de inflationsdrivande krafterna blivit allt större, så hade enligt
inin mening det nu föreliggande förslaget att slopa omsättningsskatten redan
på nyåret med ali sannolikhet inte framlagts. Jag tror nämligen att representanterna
föröde olika grupper, som äro intresserade här, då kommit till insikt
om att förhållandena^ ändrat sig så mycket sedan vi fattade vårt beslut rörande
denna skatt i våras, att det, inte finns någon anledning att, såsom då antyddes,
ändra detta beslut, men väl allt starkare skäl att fasthålla vid det.

. Jag vill erinra om att när vi stöde inför den svåra utrikespolitiska krisen
vid det nu överståndna världskrigets utbrott, vidtogo vi den kraftåtgärden att
bilda en samlingsregering, som
extraordinära, problem, som kommo fram. Vi stå nu inför en ganska allvarlig
ekonomisk kris. Den .kan. bli ödeläggande för alla parter inom vårt samhälle.
Jag undrar örn det vid sadant förhållande kan anses innebära en alltför kraftig
åtgärd att skapa ett gemensamt organ, som verkligen sysslar med dessa
frågor och söker komma fram till gemensamma och enhetliga riktlinjer. Det
är riktigt, att finansministern då och då tillkallat sakkunniga för att överlägga
örn speciella frågor. Jag tror, att dessa överläggningar i vissa avseenden
varit till nytta, men jag bar ibland en känsla av att när diskussionen pågått
en tid, samlar finansministern ihop alla papper och — enligt min stilla misstanke
— slänger dem i papperskorgen. Den enda »behållningen» blir då egentligen
att finansministern har fått höra motståndarnas synpunkter, så att han
vet hur han skall manövrera för att komma förbi dem. Jag har i varje fall
ingen känsla av att man når de resultat som det skulle kunna bli, örn dessa
rådplägningar fullföljdes mera kontinuerligt och systematiskt. Det talas så
mycket örn demokrati och insyn. Jag tror att det skulle vara lyckligt, örn man i
dessa frågor skapade ökad insyn även för oppositionen i de stora problem som
här successivt och i hastig växling rullas upp inför oss.

Jag skulle också tillåta mig att upprepa en fråga, som jag redan tidigare

Tisdagen deli 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
tiar ställt, nämligen hur länge det skall dröja, innan riksdagen gör någonting
för att själv få en mera enhetlig behandling av ekonomiska frågor. Det kan väl
ändå inte i längden vara- praktiskt, att dessa frågor behandlas av än det ena och
än det andra utskottet. I våras behandlades omsättningsskatten av ett särskilt
utskott, nu behandlas den av ett sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott.
Subventionsfrågan behandlas av statsutskottet, den allmänna penningpolitiken
av bankoutskottet. Jag tror inte att denna anordning i längden kan anses tillfredsställande.
Jag tror att det blir nödvändigt att riksdagen finner någon form
för att mera enhetligt och kontinuerligt behandla de allmänna ekonomiska
problemen, som nu ständigt dyka upp och som tendera att bli svårare år från
år. Situationerna växla ju så utomordentligt snabbt. Det är min övertygelse att
de ekonomiska frågorna komma att bli så dominerande i vår politik, att en
sådan anordning helt enkelt så småningom blir ofrånkomlig. Jag skulle vara
beredd att hålla ett vad örn att vi, låt mig säga år 1960, i den svenska riksdagen
lia ett utskott eller någon annan särskild form för mera enhetlig behandling
av dessa frågor. Då frågar jag, örn vi inte skulle kunna vara litet snabbare
i vändningarna och vidtaga en sådan åtgärd redan till år 1950. Jag tror att det
skall behövas då lika väl som senare.

I det allvarliga läge, som vi nu befinna oss i, måste man med beklagande
konstatera att regeringen, och särskilt finansministern, intar en så anmärkningsvärt
passiv hållning. På en punkt har herr Wigforss visserligen varit
mycket bestämd i sin uppfattning, nämligen när det gäller lönepolitiken. I den
frågan anser lian, att i den mån det uppstår vinstmarginaler vid produktionen,
böra arbetarna söka ta ut överskottet i form av högre löner. Denna hans uppfattning
har naturligtvis blivit ett mycket starkt incitament för lönerörelsen.

Jag tror att den svagaste punkten i de fördämningar, vi försöka bygga mot
inflationsfloden, utgöres av lönerna, och det är därför mycket betänkligt, örn
man uppmanar de anstonnande krafterna att särskilt sätta in på den punkten.
Hur mycket finansministern än kommer att plåstra med prisregleringen för
att med den försöka förstärka, fördämningarna gentemot prisstegringen, tror
jag att det skall visa sig, att örn inflationsfloden på allvar bryter igenom på
lönefronten, så kommer den också att helt sopa bort fördämningarna på prisfronten.

Man skulle kunna i någon mån likna den kamp, som vi föra mot inflationen,
vid en fotbollskamp i den meningen, att vi alla tillhöra ett lag, som har samma
intressen, och där det gäller att på alla sektioner av fronten etablera ett
så starkt försvar som möjligt, Men för att det skall bli ett effektivt försvar,
måste försvarsledningen vara beslutsam och målmedveten. Här måste jag med
djupt beklagande konstatera, att vi stå under befäl av en lagkapten som synes
lia givit upp i striden. Visserligen skjuter herr Wigforss då och då ett skott
på måfå i hopp att det skall hamna i motståndarnas mål, men han har, som
jag nyss antydde, också skjutit ett och annat skott i riktning mot det egna
målet. Man behöver inte vara särskilt fotbollsintresserad för att kunna föreställa
sig, hur ett sådant beteende skulle uppfattas på en fotbollsplan. Sådant
tycks vara tillåtlig^ i politiken, men vi kunna inte undgå att få bära konsekvenserna
och de bli förvisso allvarliga.

Nu kan man säga, att problemen äro så svåra, att det inte är ägnat att förvåna,
att den som har ansvaret iir överväldigad av dem och passiv inför dem.
Men jag skulle då vilja påpeka, att herr Wigforss ingalunda är trött och passiv
när det gäller att behandla andra problem, exempelvis det icke alltför enkla
problemet att bemästra våra skattefrågor. Där har han med en mycket imponerande
energi lett sina trogna mannar fram till ett skatteförslag, som lämnar
mycket litet övrigt att önska när det gäller att låta det enskilda kapitalet för -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
svinna. Man kail naturligtvis inte förmena honom rätten att nedlägga hur mycket
energi han vill för att realisera sin ungdoms utjämningsideal, men när det
tycks beröva honom hans energi för att bemästra ett så brännande problem som
frågan örn vårt penningvärde, måste man säga att situationen är mjmket betänklig.

Saken har enligt min mening även en annan sida. Den olikhet i inställning
till uppgifterna, som här demonstreras från herr Wigforss sida, kan inte undgå
att hos åskådaren väcka en misstanke att herr Wigforss, i varje fall numera,
saknar intresse för den ena av dessa uppgifter, nämligen penningvärdets bevarande.
Det utjämningskrav, som herr Wigforss så starkt gör gällande, är i
sin radikalaste form ett kommunistiskt ideal, och det kan ju förtjäna erinras
örn att en av Lenins teser lärde, att det säkraste sättet att förstöra det borgerliga
samhället är att förstöra penningvärdet. Det må vara ursäktligt att den,
som ser den ihärdighet med vilken herr Wigforss kämpar för den till sin karaktär
kommunistiska utjämningstanken och samtidigt ser hans passivitet inför
försvaret av penningvärdet, frestas att dra den slutsatsen, att herr Wigforss
kanske inte är alldeles främmande för den Leninska tanken.

Det bar citerats ett uttalande, som skall ha fällts vid en intern diskussion i
en socialdemokratisk krets och som gick ut på att man kunde överväga att
åstadkomma en önskvärd inkomstutjämning genom en kontrollerad inflation.
Uttalandet har tillskrivits herr Wigforss, jag vet inte med vad rätt. Men
jag kan inte värja mig för känslan att påståendet har vissa inre kriterier på
sannolikhet. Skulle det vara fallet, befinner sig vår ekonomiska politik i en
mycket allvarlig situation. Vi kunna säga att vi då ha fått bocken till trädgårdsmästare.
Ty örn den som sitter i ledningen för vårt ekonomiska liv i djupet
av sitt hjärta vill en, låt vara kontrollerad, inflation, blir han genom omständigheternas
makt och rådande förhållanden en fiende till den svenska kronan,
och han blir också en fara för vårt lands ekonomiska utveckling och för
bevarandet av det välstånd som vi ha uppnått.

Efter den här lilla exkursionen i de penningpolitiska farvattnen skall jag,
herr talman, be att få återkomma till subventionsfrågan. I det avseendet anser
jag att vi nu befinna oss i ett läge, som kräver ett omfattande och genomarbetat
program för vår penningpolitik och att subventionering bör ifrågakomma
endast som ett led i ett dylikt program. Jag yrkar därför bifall till den
av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Hade inte herr Nordensons anförande
kommit, skulle jag lia väntat tills folkhushållningsministern tagit upp den
nu föreliggande speciella frågan till behandling, men eftersom både herr Nordenson
och herr Domö och andra i den offentliga debatten ha gjort frågan om
importsubventionerna till en del av hela frågan örn inflationen, kan det kanske
vara befogat att jag börjar.

Jag har överhuvud taget upphört att förvåna mig över rj^kten som spridas
om mig, men jag kan faktiskt ändå inte underlåta att fråga herr Nordenson,
ur vilken källa han hämtat påståendet att jag vid en privat konferens i en
socialdemokratisk krets skulle lia talat örn inflationen såsom ett medel till inkomstutjämning.
Den tanken har såvitt jag vet aldrig diskuterats inom någon
socialdemokratisk krets. Vi ha — med rätt eller orätt — betraktat inflation
och en fortsatt prisstegring såsom ett så uppenbart ont, att alla våra resonemang
ha gått ut på frågan, vad som skulle kunna göras för att hindra prisstegringen.
Att vi i denna kamp mot en prisstegring inte utan vidare äro böjda
för att använda alla medel, som från olika håll föreslås, och inte ens alla medel,
som man i och för sig utan tvivel kan anse vara steg i rätt riktning, lia vi aldrig
dolt.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. ni. (Forts.)

Senast då frågan om omsättningsskattens avskaffande var före ■— den kommer
ju igen örn en dag — framhölls från regeringens sida ganska klart, att vi
mycket väl förstå, att om man betraktar skatterna som en isolerad företeelse,
är det i detta ögonblick inte den riktiga politiken att sänka skatterna, utan man
skulle då i stället höja dem. Men eftersom vi inte kunna se denna fråga isolerad,
kommo vi efter en viss tvekan till det resultatet att det ända var riktigt
att fortsätta den linje som vi tidigare ha valt, nämligen att nu efter
kriget skulle en viss lättnad i beskattnigen äga rum. Och vi uttalade till och
med, att när frågan örn den direkta beskattningen kommer upp till behandling,
skulle även den ses ur samma synvinkel: en viss lättnad är så önskvärd,
trots de ogynnsamma verkningarna i fråga örn penningvärdet, att
övervägande skäl få anses tala för att man skall ga den vägen.

Örn jag personligen skulle lia några uppfattningar örn samhällets utveckling
och frågan örn inkomstutjämning, är det väl osannolikt att de uppfattningarna
skulle lia kommit till uttryck först under de sista åren. Har jag i det
avseendet haft vad herr Nordenson behagar kalla en kommunistisk inställning,
har jag väl haft den lika länge som jag bär varit socialist. Den inställningen
kan inte ha förvärvats efter 1942, då på mitt initiativ frågan örn vad man skulle
kunna kalla en gemensam kamp mot en prisstegring togs upp till behandling,
fastän jag mycket väl visste, hur mycken tveksamhet som i den frågan fanns
på vissa håll, även på håll som står herr Nordenson nära, och hur mycket
motstånd som skulle möta från det håll där jag eljest närmast söker mitt stöd.

Det finns ingen anledning att uttala gissningar örn att jag sedan 1942 skulle
lia ändrat ståndpunkt i fråga örn önskvärdheten och nödvändigheten av att bekämpa
prisstegringen. Men man kan ha delade meningar om vilka vägar som
skola väljas, och jag vet att herr Nordenson och även andra åtskilliga gånger
ha kommit tillbaka till att den stora försyndelse, som jag har begått, är att
inte ha ställt lönefrågan i centrum. Man säger, att örn inte lönestegringar kunna
förhindras, är i grund och botten ingenting att göra.

Jag har vid remissen av förslaget örn omsättningsskattens avskaffande sagt
detsamma som jag kan säga nu, att jag betraktar lönefrågan såsom en del av
det stora problemet, och jag vet mycket väl att från vissa synpunkter en alltför
stor köpkraft, som åstadkommits genom lönehöjningar, verkar i riktning mot
att öka den brist på balans, som finns i vårt näringsliv. Men detta kan lika
litet som i skattefrågan leda mig till att säga, att ytterligare löneökningar nu
inte få ifrågakomma. Det finns också många andra frågor som skola beaktas,
och det finns många frågetecken att sätta vid påståendet, att alla lönehöjningar
utan vidare komma att medföra en ökning av köpkraften. Det finns en
utbredd uppfattning — jag vet inte om herr Nordenson eller andra delar den
•— att örn arbetarna få lönehöjningar, minskar man därmed företagarnas
vinst. Örn det vore fallet, skulle det ju inte vara farligare att lägga köpkraften
i händerna på löntagarna än på företagarna. Nu är saken emellertid inte
så enkel, och därför anför jag inte det argumentet.

När man nu talar örn bristen på program, vill jag ställa en klar och öppen
fråga: om vi skulle kunna skjuta lönefrågan åt sidan, vill man då från oppositionens
sida fortfarande påstå, att regeringen inte har något program för
inflationens bekämpande? Jag vill nämligen erinra örn att enligt min mening
det stora misstaget från kritikernas sida är att de inte se, att regeringen sedan
länge har fört en kamp mot prisstegringen och vidtagit det ena steget efter
det andra såsom led i ett sådant program. Hela detta tal örn att programmet
skulle föreläggas riksdagen för att föranleda riksdagsbeslut, förutsätter ju att
de åtgärder, som skulle vidtagas, skulle vara sådana, örn vilka riksdagen behöver
besluta. Jag har inte hört någon åtgärd föreslås som, såvitt jag för ögon -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1940 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
blicket kan se, skulle kräva beslut av riksdagen, om jag undantar frågan om
en importreglering, men såsom jag har yttrat i en intervju har frågan om importreglering
inte varit under övervägande inom regeringen.

När man diskuterar den nu föreliggande frågan örn vissa små subventioner
på importvaror och säger, att man inte vill ta ståndpunkt till den annat än i
samband med ett helt program, så förbiser man just att ett sådant program
finns, att det följs och att detta förslag utgör en relativt liten del av ett sådant
program.

Jag kan nämligen inte se att åtgärder emot prisstegringen kunna vidtagas
på andra områden än där vi redan gjort det, örn jag kan förutsätta, att vi fortfarande
kunna få skjuta lönefrågan åt sidan. Herr Domö talade om att man i
stället för att vända sig mot vissa yttringar av denna inflationsrörelse borde
öppet tala örn orsakerna till dem för att man lättare skulle kunna komma till
en diskussion om saken. Men fastän man från oppositionens sida vägrar att
tala^ örn vilka botemedel man själv har att rekommendera, behöver man väl
ändå inte sträcka sin hemlighetsfullhet så långt, att man till och med vägrar
att tala om var man ser orsakerna! Örn man nämligen här ville tala om, var
man ser orsakerna, skulle det vara lättare att diskutera, huruvida de av regeringen
valda linjerna äro lämpliga för bekämpandet av inflationen.

De linjer som regeringen valt innebära en rad konkreta ting. Det är, som
jag många gånger har sagt, frågan örn att så långt det är möjligt hindra
en utifrån kommande prisstegring att slå igenom. Det är att se till att investeringarna
inte överstiga tillgången på material och arbetskraft. Det är
också Hagan att halla priskontrollen så hård som det överhuvud taget är
möjligt, utan att man därigenom åstadkommer ett annat resultat än del; som
man önskar. Och på den punkten förstår jag mycket väl att man från oppositionens
sida drar fram frågan örn den s. k. dolda prisstegringen och säger,
att det försiggår en sådan dold prisstegring, emedan företagare övergå från
Produktion av prisreglerade standardartiklar till annan icke priskontrollerad
produktion.

Jag har hört mycket av det talet från mångå oroliga, även sådana som
stå mig nära. Men när jag gått igenom på vilka punkter man anser att någonting
sådant förekommer, är det uppenbart att det inte gäller i fråga örn
livsmedel, åtminstone inte de väsentliga livsmedlen, inte i fråga örn hyror,
bränsle eller lyse o..s. v. Man går igenom hela området, och var hamnar man?
Jo, man säger: »Vi ha ju textilvarorna — det är svårt att få vissa billigare
varor, i stället får man köpa dyrare.» Det finns kanske till och med en del
som tala örn skor, fastän det inte skett i någon större omfattning. När jag
Ilar försökt att göra klart för mig, vad detta betyder, måste jag undra örn
det — även örn jag därtill också lägger en del möbler, som inte kunna priskontrolleras
verkligen utgör en tillräckligt bred bas för det myckna talet
om attavara officiella indextal inte pa något sätt skulle spegla den verkliga
prisnivån.

föi att emellertid pa den punkten komma till klarhet har jag för rätt
länge sedan anmodat socialstyrelsen att genom vissa representanter jämte
andra tillkallade personer försöka komma underfund med örn det finns nåmöjlighet
att fa material för ett bedömande av i vilken utsträckning en
sådan dold prisstegring försiggår, som man vill antyda med talet örn att
de billigare, pnskontrollerade varorna inte finnas att tillgå, utan att man i
stället får köpa de dyrare. Jag förmodar att delina undersökning kommer
att skapa klarhet, i vilken utsträckning priskontrollerade och icke priskontrollerade
varor, ingå i företagens försäljning. När vi få fram den undersökningen,
få vi kanske ta upp till behandling inte bara frågan örn index -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventumering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
talen utan också om prisregleringen, ty jag är fullt medveten om att man
— fastän det är svårt — försöker följa den linjen, att man i fråga örn vissa
varor, som äro allmänt efterfrågade men som företagarna nu inte så gärna
vilja producera, genomför eller medger någon viss prisstegring, som eventuellt
kan kompenseras på annat håll, kan det mycket väl hända, att detta är
en utveckling av priskontrollen åt det rätta hållet. Men jag har fortfarande
inte blivit övertygad örn att uppfattningen örn den dolda prisstegringen skulle
kunna motivera detta högst oroväckande tal om att vi äro inne i en inflatorisk
utveckling av annat slag än den som alla kunna iakttaga, nämligen att
vi ha en prisnivå, som ligger så och så mycket över 1939 års nivå och
att vi inte på något håll äro särskilt böjda för att tro att någon sänkning
av priserna skall inträda, såvida inte förhållandena ute i världen utveckla
sig på ett annat sätt än som för tillfället är fallet.

Jag vill således såsom mitt bidrag till denna diskussion återigen upprepa,
att såsom regeringen ser saken har den ett program för att på en rad konkreta
punkter gripa in i syfte att stävja de prisstegrande krafterna. Vi lia
gripit in på alla de punkter, där vi ha ansett det vara möjligt att ingripa,
och till dess att vi ha fått någon som helst upplysning om på vilka punkter
oppositionen anser, att man ytterligare bör ingripa, måste vi anse att oppositionens
kritik icke är grundad.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Nordenson gjorde här ett uttalande,
sorn nog skulle ha haft sitt berättigande under vissa andra förhållanden — ja,
det har naturligtvis sitt berättigande i alla fall, ehuru han bortser från den
fråga som nu föreligger, vilket jag inte gör —- och det var, att hela det penningpolitiska
programmet och alla förändringar däri borde behandlas av ett
och samma utskott. Det kan som jagt naturligtvis vara riktigt, men i den föreliggande
propositionen beröres ju inte det penningpolitiska programmet. Det
är här, såsom finansministern nyss yttrade, fråga om vissa konkreta punkter,
där det gäller tillfälliga åtgärder mot den hotande tillfälliga prisförhöjningen,
och det är inte alls fråga om det penningpolitiska programmet i allmänhet.

Jag är därför, herr talman, angelägen örn att fästa kammarens uppmärksamhet
på att anklagelserna emot statsutskottet för att inte tillräckligt grundligt
ha behandlat den bär frågan äro fullkomligt oberättigade. Statsutskottet
har behandlat den proposition som har förelagts det och de motioner som ha
väckts med anledning av denna •—- så långt dessa motioner röra det förslag
som ställes i den kungl, propositionen, men det är verkligen ganska litet.

I motionerna talas det örn att det är nödvändigt att taga upp den penningpolitiska
bakgrunden till ingående behandling i detta sammanhang, men det är
ju gång på gång påpekat både i propositionen, i priskontrollnämndens uttalande
och i uttalandena från alla remissinstanserna, att vad det bär är fråga örn
är att genom tillfälliga åtgärder minska en, såsom man hoppas, tillfällig risk
för att ökade importpriser skola slå igenom på den svenska marknaden.

Det är en sak i herr Domös anförande som jag är tacksam för att herr Nordenson
har tagit upp -—■ han tog egentligen upp den till bemötande utan att
vidare fästa sig vid den — nämligen herr Domös anmärkning, att avskaffandet
av indextaket skulle vara så betydelsefullt, att den viktigaste motiveringen
för Kungl. Majda proposition därigenom egentligen skulle lia bortfallit. Herr
Nordenson hade tydligen den uppfattningen, alf det som bitr var det viktiga
var lönepressen. Han ansåg denna så viktig, att han rent av tyckte det hade
varit bra örn index hade stigit, örn prisstegringen alltså hade varit större än
den faktiskt har varit : den hade i så fall åtminstone kommit helt till synes inför
det svenska folket, vilket kunde lia haft en viss betydelse. När herr Domö i det

Första hammarens protokoll IDAG. Nr 42. 2

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. snb vent tonér in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
sammanhanget anförde ett uttalande av handelskommissionen som stöd för sin
uppfattning, så gjorde han som man ibland i hastigheten gör; man läser så
mycket som passar, och sedan tiger man. Handelskommissionen »understryker»,
som det står i referatet på s. 5 i propositionen, »de av priskontrollnämnden
angivna förutsättningarna för subventioneringen och framhåller därjämte,
att såsom riktlinje för bedömande av en eventuell subventionering därjämte
borde gälla, att icke andra förhållanden inom en nära framtid kunde medföra
ett uppnående av indextaket.» Det som herr Domö citerade utgör således ett
tillägg till de bärande och verkliga motiveringarna för förslaget, vilka framläggas
i Kungl. Maj:ts proposition.

Det anfördes från något håll inom oppositionen, att det efter indextakets
avskaffande inte var mer än de av priskontrollnämnden framlagda skälen,
som hade någon betydelse. Ja, det är ju just de skälen som propositionen och
utlåtandet stödja sig på; det är just den hotande faran för en höjning av priserna,
vilken herr Nordenson, örn jag förstod honom, ansåg så utomordentligt
farlig.

Vad det är fråga om är således, såsom det har framhållits inte minst kraftigt
från industriförbundet — och det är i stort sett detsamma som förekommer
på annat håll i propositionen och i remissyttrandena —- att i nuvarande
läge försiktigheten bjuder, att den svenska prispolitiken föres så, att en prisstegring,
som kan vara övergående, icke inarbetas i det inhemska prissystemet
genom en förhöjning av konsumtionsvarupriserna. Det är detta och ingenting
annat som propositionen innehåller. Jag förstår naturligtvis mycket väl, att
det kan finnas ett mycket berättigat intresse för upptagande av en stor penningpolitik
debatt i dagens politiska läge, men vad jag bestrider är att denna
proposition på något sätt kan ge anledning till det.

Nu har det ju anförts, att en subvention alltid för med sig så oerhört stora
svårigheter för näringslivet. Ja, det är ju ingen som har förnekat det; inte
har Kungl. Maj:t gjort det, inte har utskottet gjort det, och inte heller har någon
av alla de remissinstanser, som ändå ha tillstyrkt propositionen, förnekat
det. Alla äro överens örn att en statssubvention skall tillgripas endast som en
sista utväg i en farlig situation. Hur har denna statssubvention betraktats från
alla håll? Jo, helt enkelt som en säkerhetsventil. Man har inte tillmätt den
någon avgörande betydelse på lång sikt, men man har sagt ifrån, att den behövs
just nu, med de tendenser till prisstegring som föreligga, den behövs just
nu för att man möjligen -— man har inte varit alltför optimistisk — skall kunna
komma till rätta med denna prisstegring, vilket man kan örn den är av tillfällig
natur. Herrarna, som äro närvarande här och ha läst igenom propositionen
och utskottsutlåtandet. torde nog vara överens med mig örn att detta är
den fråga det här gäller.

I propositionen har det inte heller dolts, att denna subvention på 25 miljoner
kronor — det är ju den summan som begäres för det första halvåret —
är ett led i det penningpolitiska programmet från år 1944. Det omtalas av
departementschefen, som nämner de åtgärder inom ramen för detta program
som äro vidtagna: de svenska växelkursernas förändring och prisutjämningsavgifterna.
Det påpekas och betonas synnerligen starkt av priskontrollnämnden,
att det inte räcker med detta. Nämnden påpekar, att det verkligt väsentliga
är att priskontrollen ut.sträckes och skärpes. Det är således i väntan på
en sådan nödvändig utvidgning och skärpning, som man begär denna subventionering
för att hindra en olycka, som helt hastigt kunde bryta igenom.

Det som högermotionen och även reservationen i största utsträckning bygga
på är ett uttalande av riksbanksfullmäktigen Ivar Anderson, den ende inom
remissinstanserna som har velat avstyrka förslaget. Skälet för hans avstyr -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
kande är, att subventioneringen av importen av vissa varor som isolerad åtgärd
kunde komma att avtrubba intresset för andra nödvändiga och mera effektiva
åtgärder till skydd för penningvärdet. Tycka inte herrarna nu, att
regeringen genom denna stora motion och de stora, glänsande inlägg som äro
gjorda i denna debatt kan ha fått en tillräcklig uppstramare från deras sida,
som äro rädda att den skall sitta och slöa till och förlora intresset för andra,
mera nödvändiga åtgärder? Det blir ju för övrigt tillfälle att ge den en uppstramare
till under vårens lopp örn kammaren godkänner propositionen, och
det kommer den väl att göra.

Det enda som här är av betydelse är att den säkerhetsventil finns, som
Kungl. Maj:t har begärt, och det kan inte göra någon som helst skada att
denna utväg ställes till Kungl. Maj:ts förfogande. — Ja, det finns naturligtvis
en risk, som verkligen också är något påtalad, nämligen att subventionerna
skulle kunna utlämnas så att säga med frikostig hand, men departementschefen
har själv bestämt sagt ifrån, att dessa subventioner skola givas med den
allra största begränsning. Jag har för övrigt inte den uppfattningen, att vederbörande
statsråd har gjort sig känd för att vara en farlig man i detta hänseende.
Jag kan således inte ens på den punkten finna, att det kommer någon
fara å färde genom att regeringen får i sin hand att använda denna utväg,
örn och när den i yttersta nödfall behövs.

Jag ber således, herr talman, att få jo-ka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet (Höres: Herr talman! Efter det anförande, som utskottets
talesman just har slutat, har jag för min del inte mycket att tillägga, men jag
bör kanske ändå säga några ord för att klargöra vissa sidor av det förslag som
här ligger till första kammarens avgörande.

Under den debatt som har förts här i dag har man ju ganska litet sysslat
med själva propositionen. Det är egentligen endast herr Domö, örn jag har rätt
lyssnat och förstått, som har varit inne på ett resonemang örn propositionen —
han har framhållit, att ett viktigt motiv för hela det här förslaget nu skulle
vara borta, sedan de förändringar i ramavtalssystemet ha skett, som nu ha
bebådats. Det är riktigt, att dessa förändringar nu ha bebådats och väl komma
att genomföras. Det är också riktigt, att när detta förslag framlades från priskontrollnämnden
ingick det i motiveringen att man ville ha möjlighet att hålla
sig under det gamla indextaket, och det är också uppenbart att denna fråga har
kommit att intaga en ganska uppmärksammad ställning i remissyttrandena.
Men för mig har den frågan aldrig varit den dominerande, och i departementschefsyttrandet
finns det inte ens en antydan om den indexsituation som förelåg
i somras och i höstas.

Vad som har varit avgörande för mig och alltjämt är det, det är den mycket
oroande utveckling på världsmarknaden, som har ägt rum sedan i somras och
som alltjämt pågår. Den började oroa mig när den internationella regleringen
och ransoneringen i fråga örn hudar och skinn sprack sönder och då vi fingo
en ökning av priset på hudar, som har lyft upp nivån ganska avsevärt och
som, därest denna höjning skulle få taga sig uttryck i priset på skor, skulle
komma att fördyra de priskontrollerade skorna högst avsevärt.

När sedan det stora jordskredet kom i den amerikanska prispolitiken, vilket
bar medfört att inte bara livsmedel, utan nästan alla varor ha lyfts ripp till
en ganska hög prisnivå, fördes ytterligare oroande moment in i hilden. Vi ha
haft en feberaktig uppgång i bomullsnoteringen; denna uppgång avbröts visserligen
av en ganska brant nedgång, men kurvan håller nu på att treva sig
uppåt igen. och man vet inte riktigt hurudan noteringen kommer att bli innan
det nya bomullsåret går in.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subvent liniering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Jag skall inte öka antalet exempel, herr talman, men det är åtskilliga av
världsmarknadens och den svenska folkförsörjningens nyckelvaror som för närvarande
äro inbegripna i en ganska oroande prisutveckling, och det har synts
mig — det har också varit regeringens allmänna inställning — att man borde
söka förhindra, att dessa efter min tro och av mycket att döma relativt tillfälliga
prislyftningar skola få slå igenom i det svenska prissystemet. Det är
således av omsorg om att icke denna i krisens, jag skulle nästan våga säga
slutskede, pågående abnorma prisutveckling skall komma att smitta av sig och
lyfta upp priserna på viktiga förnödenheter i vårt eget land, som man har
ansett sig behöva gå fram med detta förslag om en subventionering av importen
av sådana varor, som intaga en strategisk viktig ställning i det .svenska
prissystemet.

Jag har med stort intresse läst inte bara utskottsmajoritetens, utan också
utskottsreservanternas yttrande — det kan ju hända att jag har läst reservanternas
yttrande med så mycket större intresse som reservanterna gå emot Kungl.
Maj:ts förslag — och i detta reservanternas yttrande återges åtskilliga allmänna
invändningar och redovisas åtskillig tveksamhet, som faktiskt också
jag i långa stycken kan skriva under på. Dessa invändningar äro, såvitt jag
bär kunnat se, i det väsentliga hämtade från det yttrande över priskontrollnämndens
skrivelse, som riksbanksfullmäktige ha avgivit. Riksbanksfullmäktige
ha dock, trots denna tveksamhet, ansett sig böra tillstyrka det förslag som
här föreligger, och i departementschefsyttrandet har också med anledning därav
gjorts en hänvisning alldeles särskilt till riksbanksfullmäktiges utlåtande.
Denna allmänna hänvisning till riksbanksfullmäktiges yttrande får emellertid
inte förstås så, att jag för min del skulle tillmäta dessa av fullmäktige gjorda
och av reservanterna upprepade invändningar precis den vikt, som fullmäktige
och reservanterna själva ha tillmätt dean. Jag tror att man kort och gott kan
säga, att de invändningar, som där ha gjorts, med större skäl kunna riktas
mot det cl earingsy stern som vi under alla dessa krigsår ha tillämpat. De svagheter
och risker, som överhuvud taget vidlåda ingrepp i prismekanismen, äro
säkerligen betydligt mindre när det gäller en anordning av den karaktär som
den nu föreslagna än i fråga örn de clearinganordningar som vi ha haft, men
jag tror a,tt vi i alla fall äro glada över att vi ha haft dessa clearingsystem,
ty hur bristfälliga de än kunna vara och vilka invändningar man än kan resa
mot dem äro vi väl alla på det klara därmed, att hade vi inte haft dem skulle
vi i dag ha haft en prisnivå, som legat åtskilligt över den som vi faktiskt lia.

Jag skulle vilja säga, att rent pekuniärt betraktat är även den här föreslagna
subyentioneringen närmast att anse som en clearinganordning, på det
sättet nämligen, att vi ju i krigsförsäkringsnämnden ha intjänat ett betydande
överskott, som inte fullständigt, men till rätt väsentlig del har åstadkommits
därigenom, att den svenska konsumtionen under kriget har fått belastas med
utgifter för krigsförsäkringen, vilka lia legat över de faktiska kostnaderna. Det
var inom regeringen länge överläggningar örn huruvida man rent av direkt
skulle knyta an den här föreslagna importsubventionen till detta krigsförsäkringsnämndens
överskott. Men såsom framgår av propositionen kom man slutligen
till den åsikten, att man av budgettekniska skäl i varje fall i den här
omgången borde gå den väg, sorn anges i propositionen. Det synes mig dock,
att man trots detta kan se ett reellt sammanhang mellan detta krigsförsäkringsnämndens
överskott och den här föreslagna anordningen. Man vill sålunda
nu för att lätta på priserna eller förhindra fortsatta prisstegringar ta i anspråk
vad man har tagit ut i höjda priser under den tid, då all import belastades med
ganska höga krigsskadeförsäkringspremier.

Det förefaller mig emellertid som örn reservanterna kanske ändå inte skulle

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Äng. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
tillmäta alla de gjorda invändningarna så stor vikt; jag har trott mig kunna
läsa mellan raderna att det förhåller sig på det sättet, att sedan man har,
som man har uttryckt det, fått det fullständiga programmet för penningpolitiken
framlagt, man till nöds skulle kunna vara med även örn den här anordningen.
Det skulle sålunda, örn jag inte har varit alltför optimistisk i min läsning,
kunna betraktas som en politisk tidtabellsfråga.

Finansministern har klargjort det allmänna sammanhanget i vad som här
är före, och jag har ingen anledning att ytterligare gå in på det. Jag skulle
bara vilja säga, att det ur den synpunkt, som regeringen här vill beakta, nämligen
att den svenska prisnivån skall skyddas mot faror från importsidan,
vore mycket olägligt örn ett avgörande av den föreliggande importsubventionsfrågan
skulle få lov att uppskjutas någon tid. Ty läget på marknaden är sådant,
och vår egen situation har blivit den, att därest riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj:ts proposition måste omedelbart ganska avsevärda prishöjningar för både
textilvaror och skor genomföras. Dessa prisförhöjningar ha nu kunnat hållas
tillbaka dels på grund därav, att de dyrare hudarna ju ännu inte ha kommit
fram till skofabrikerna och att det därför inte har blivit något allvarligt prisproblem
— men de börja komma fram till fabrikerna nu — och dels på grund
därav, att det beträffande bomullen har träffats en överenskommelse med industrien
om att det, under förutsättning att riksdagen godkänner denna proposition,
skall vidtagas ett visst subventionsarrangemang till förhindrande av
en alltför kraftig höjning av bomullspriserna. Skulle riksdagen däremot stanna
vid ett negativt beslut i denna fråga, blir det nödvändigt att omedelbart vidtaga
rätt avsevärda prishöjningar på dessa båda områden, prishöjningar som
skulle komma att gå ut över sådana förnödenhetsvaror att de skulle träffa de
mycket breda konsumentlagren.

Herr Nordenson var i sitt anförande inne på spörsmålet örn indexvarorna
och priskontrollen, och vi hade — jag tror inte jag avslöjar någon farlig hemlighet
genom att tala örn det — ett personligt resonemang örn detta i
förra månaden, ett resonemang som vi kommo överens om att fortsätta
i en eller annan form. Jag tror det är ganska nyttigt att herr Nordenson
har fört fram dessa synpunkter här i riksdagen, ty jag har funnit
det vara en ganska vitt spridd föreställning att det från myndigheternas
sida skulle föras en sådan politik, att den index, som man nu har, skulle
vara manipulerad. Jag fick en erinran om det här örn dagen, då jag läste den
tidning som herr Ivar Anderson är chefredaktör för, och jag fick i dag, då
tidningen Ny Dag tog upp samma sak, ytterligare en erinran örn att det finns
en föreställning örn prismanipulationer, som skulle företagas i syfte att skapa
en gynnsam indexbild. I det fallet rör det sig om prissättningen på huvudbärande
sill och sill utan huvud, och jag är glad — men på herr Ivar Andersons
vägnar ledsen — att kunna säga, att hela denna framställning saknar
underlag i verkligheten. Jag tar den endast som ett uttryck för att det här
försiggår en opinionsbildning, som på de punkter där jag bär kunnat kontrollera
dem är oriktig, men som utan tvivel är ganska skadlig eftersom den är
ägnad att undergräva den stora allmänhetens förtroende för de priskontrollerande
myndigheternas opartiskhet och för dess tilltro till index såsom en
mätare på kostnaderna för de varor, som påverka index, eller i allmänhet på
levnadskostnaderna.

Det iir givet att jag icke kan eller bör övervaka varje detaljavgörande i priskontrollnämndcn,
men jag vill inför kammaren högt och tydligt försäkra, att
i alla de frågor som i en eller annan form ha hänskjutits till mig har jag intagit
den ståndpunkten, att värjo ingripande, som kumle få det skenet över
sig, ali. det syftade till afl skapa en indexmässigt snygg prisbildning, vore

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
betänkligt. Jag har den uppfattningen, att man vid skötandet av priskontrollen
måste ta hänsyn till detta, ty undergräves det allmänna förtroendet för
index eller för priskontrollmyndighetens inställning till priserna på de varor,
som inverka på index, och på de varor, som icke göra det, tror jag att allvarliga
skadeverkningar framkallas.

Sedan jag har sagt detta måste jag emellertid också säga, att det ligger i
sakens natur, att priskontrollnämnden måste komma att ägna ett alldeles särskilt
intresse åt de varor som ingå i indexberäkningen just därför att de äro
de viktiga varorna. Det får därför inte tas som ett uttryck för någon indexpolitisk
avsikt örn vissa av de varor, som inte höra till de viktiga varorna och
som icke påverka index, kanske äro föremål för något mildare kontroll. Att
dessa varor utsättas för en mildare kontroll kanske sammanhänger med att det
av olika skäl är omöjligt, eller i varje fall mycket svårt, att bringa in dem
under kontrollen.

Jag vill också säga till förklaring av den enligt min mening i väsentliga
avseenden felaktiga föreställningen om förhållandet mellan index och de faktiska
priserna, att vi ända sedan krigets slut och framför allt just nu befinna
oss i en situation, där vi ha varor i ganska olika prislägen. Detta kommer särskilt
till synes pa textilomradet. Där ha vi a ena sidan de i Sverige producerade
varorna, som ligga under en från början till slut genomförd kontroll. Om
jag här för enkelhetens skull håller mig till bomullssidan och utelämnar allting
annat ur resonemanget, så är därom att säga, att vi till en ganska begränsad
del försörja oss med bomullsvaror ur den emia produktionen, därför
att framför allt vår spinningskapacitet men även vår kapacitet i fråga om trikå-
och vävnadsindustri är otillräcklig. Vi ha alltid tidigare i mycket hög grad
försörjt oss genom import dels av gam och dels av färdiga varor. Någon import
av garn kunna vi för närvarande inte räkna med, eftersom varken England
eller Förenta staterna ännu så länge ha kunnat åstadkomma någonting
att tala örn därvidlag. Emellertid har det varit möjligt för oss att i stället
importera vissa färdiga varor — skjortor och andra saker — från Schweiz och
vissa andra länder, men till priser som ha legat rätt mycket över priserna på
motsvarande eller något så när jämförbara produkter av svenskt ursprung. När
man därför går till en herrekiperingsaffär på Drottninggatan eller någon annanstans
här i Stockholm, så kan det mycket väl hända att man möter den situationen,
att där inte finns någon enda produkt av svensk tillverkning, men
väl dessa mycket dyra ting, som vi ha importerat och som vi ha ansett oss
trpts^ det höga prisläget böra importera, därför att knappheten inom landet
på sådana varor för närvarande är stor.

Därav och av liknande fall dra nu många människor den slutsatsen, att de
relativt billiga svenska varorna — de äro för all del tillräckligt dyra också
de — överhuvud taget endast finnas i socialstyrelsens index och att här skulle
föreligga ett fall liknande det med de berömda strumporna i Aberdeen, som
enligt vad malisen påstår skulle spela en roll i den engelska prisstatistiken;
det gäller här en sorts strumpor, som så småningom kommit helt och hållet
ur modet och som endast skulle finnas att köpa i Aberdeen, men som likväl
inverka på den engelska prisstatistiken så till vida, att vederbörande från
Aberdeen införskaffa uppgift örn vad dessa strumpor kosta.

Det finns sålunda olika omständigheter som förklara, varför man vid inköp
av varor ute i butikerna kan få ett intryck av att prisnivån ligger väsentligt
högre än den verkligen gör när det gäller den för närvarande dess värre otillräckliga
produktionen av svenska varor på en del områden.

Jag vill uttrycka den förhoppningen, att första kammaren måtte ge sin anslutning
till utskottets utlåtande i denna fråga. Jag skulle betrakta det så -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
sora mycket olyckligt, örn kammaren stannade i något annat beslut, ty konsekvenserna
därav skulle komma att strida mot de intentioner, som efter vad jag
har förstått dock äro gemensamma för de i denna debatt deltagande representanterna
för olika partier.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Folkhushållningsministern
ville gärna jämställa subventionering enligt denna proposition
med det vanliga clearingförfarandet. Verkningarna kunna kanske
vara desamma, men vi skola inte glömma bort, att vad som här föreslås i
alla fall är ett reservationsanslag. I propositionen säges det också, såsom
framgår av reciten i utskottets utlåtande nederst pa s. 7, att »frågan om
disposition av berörda överskottsmedel för nu ifrågavarande ändamål torde
böra upptagas i samband med ett eventuellt framtida förslag örn anvisande
av ytterligare medel till importsubventionering». Det nu föreliggande förslaget
innebär tydligen med andra ord bara början av en ganska besvärlig anordning.
Vad reservanterna och vi, som -ansluta oss till dem, ha att invända
mot propositionen är framför allt, att man inte vet var det slutar, när man
en gång har beträtt en väg som denna.

Folkhushållningsministern sade, att man nu i krisens slutskede vill undvika
tillfälliga prisstegringar. Ja, det är ju svårt att säga, örn vi nu verkligen
befinna oss i krisens slutskede. Naturligtvis skulle det vara väl, örn så vore
förhållandet, men just i krisens slutskede bör man väl ställa sig ganska
tveksam gent emot tanken att införa en anordning med så pass vittgående
konsekvenser som det här är fråga om. o

Jag förstår väl folkhushållningsministern, när han på detta sätt vill komma
ifrån en del olägenheter på grund av prisförhöjningar; han och jag ha
ju tillsammans på olika sätt kämpat en liknande kamp med hjälp av clearingmedlen.
Men vad som kan vara tillåtet, om jag får använda det ordet, under
ett långvarigt krigstillstånd, vill mari ju sedan gärna komma ifrån, och ^ äro
vi nu i krisens slutskede, så skall man väl inte inlåta sig pa en sadan här långsiktig
och besvärlig sak.

Vad beträffar de olägenheter, som kunna komma att bli följden örn den
föreslagna subventioneringen ej bifalles, vill jag säga att det ju är svårt
för oss att bedöma dem, så länge vi inte veta, hur mycket dessa olägenheter
skulle betyda i fråga örn prisfördyringen för varor, som tänkas subventioneras.
Man har ju tidigare kunnat genomföra en sänkning av priset pa skor
av det mest nödvändiga slaget genom att tillåta en prishöjning beträffande
andra slag av skor, och jag undrar för min del, om det skulle bli någon särskilt
stor prishöjning, ifall man skulle fortsätta på samma väg som förut.
I varje fall måste olägenheterna därav vägas mot de betänkligheter, som
måste möta detta förslag att införa ett nytt system med subventionering av
införseln av vissa varor.

Herr Linderot: Herr talman! Låt mig börja med den fråga, som folkhushållningsministern
sist berörde, nämligen problemet örn priskontrollen och förtroendet
för index. ...

Folkhushållningsministern förutsatte såsom en tämligen nödvändig sak tor
att kunna fortsätta en förnuftig ekonomisk politik, att det finns _ förtroende
för prisindex. Jag skall nu inte diskutera den Hagan i och för sig möjligen
skall jag göra det i ett annat sammanhang — men jag vill upplysa
folkhushållningsministern om att förtroendet för index redan är rubbat inom
de allra bredaste lager av svenska folket. Man anser icke att levnadskostnadsindex
motsvarar de faktiska levnadskostnaderna. Ett av skälen härtill

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
är om jag nu ändå skall med några ord beröra denna fråga — att om
jag köper en priskontrollerad vara, vars pris står i den och den relationen
till vad varan kostade före kriget, och jag finner att kvaliteten hos denna
vara, d. v. s. dess brukningsvärde, är oerhört mycket lägre än hos den vara,
som jag fick före kriget, så är det en helt naturlig sak att jag anser, att jag
har blivit bedragen av dem, som göra upp index, på den grund att de räkna
vara som vara.

Det var emellertid inte för att säga detta som jag begärde ordet. Inte heller
hade jag tänkt begära ordet med anledning av vad som föreslås i propositionen
och utskottets utlåtande. Jag vill dock erkänna, att jag inte är särskilt
entusiastisk för regeringens förslag; jag är inte övertygad örn att detta
för närvarande är den mest angelägna åtgärd som regeringen borde och kunde
ha vidtagit för att slå vakt örn penningvärdet eller snarare hindra en fortgående
försämring därav. Jag vidhaller givetvis mina tidigare deklarationer
att regeringen måste genomföra vissa åtgärder för att hindra penningvf^r
o^s försämring, men då jag i detta fall inte har något annat alternativ,
så måste jag dock rimligen rösta för regeringens förslag. Och jag måste säga,
att jag inte förstår deni, som här vilja göra sig till de allra främsta förkämparna
för ett stabilt penningvärde, när de i en fråga som denna kunna ställa
sig pa en rent negativ ståndpunkt och utan att framlägga något alternativ
till regeringsförslaget helt enkelt yrka avslag.

Jag vill emellertid från den debatt, som är förd, draga bara ett par slutsatser.
Det är rätt intressant att höra högerledaren herr Domö och en av högerns
i ekonomiska frågor mest betrodde män, herr Nordenson, så energiskt
anklaga regeringen för bristande planhushållning och med sådan styrka kräva,
att regeringen i ekonomiska ting — i fråga örn penningpolitik och ekonomisk
politik i allmänhet — skall från nuvarande planlöshet gå över till
en planhushållning. Detta bör man enligt min mening icke underlåta att
notera och att kursivera i protokollet över dagens diskussion, och det var
framför allt för att göra det som jag begärde ordet.

Man kan inte här replikera: vad vi vilja ha är bara en plan för penningpolitiken.
Jag är inte någon ekonom av facket, men så mycket anser
jag mig begripa, att man icke i det ekonomiska läge, vari vi nu befinna oss,
kan lösgöra penningpolitiken från det ekonomiska skeendet överhuvud taget,
isolera frågan örn penningpolitiken och säga: »För penningpolitiken skola ni
ha en plan.» Den. som med sådant eftertryck som herr Domö kräver en
plan härvidlag, måste förstå att penningpolitiken i dag icke kan skiljas från
den allmänna ekonomiska politiken. Och vad är den allmänna ekonomiska
politiken? Jo, den allmänna ekonomiska politiken omfattar ju det ekonomiska
skeendet inom näringslivet i dess helhet. Konsekvensen av herr Domös
resonemang blir därför, att regeringens stora försyndelse är att vi ännu icke
ha en statlig planhushållning i allra vidsträcktaste bemärkelse.

Detta är icke något försök att göra en karikatyr av vad herrarna ha sagt.
Jag har bara velat visa, med vilka argument man drar i härnad mot regeringen
i denna fråga. Det är självklart icke min sak att här försvara regeringen, så
mycket mer som jag inte är så värst förtjust i propositionen i och för sig. Men
jag har ändå inte velat underlåta att draga ut konsekvenserna av det resonemang,
som här har förts särskilt från högerns sida.

Det är ytterligare några repliker jag skulle vilja göra med anledning av
vad herr von Heland och herr Nordenson yttrat särskilt i fråga örn lönepolitiken.
Det går inte att bara rekommendera rundabordskonferenser med syfte att
tillse, att arbetarnas löner icke höjas, för att inte inflationsfaran skall ökas.
Alla ekonomiska faktorer sammantagna visa nämligen, att arbetarna här i lan -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventumering av införseln av vissa varm ni. m. (Forts.)
det utan att vålla penning-politisk skada kunna avsevärt höja sina löner i pengar
räknat. Och arbetarna lia fullt fog att kräva höjda reallöner. Från statsmakternas
sida och framför allt från de ledande fackliga organisationernas sida ha
nämligen under kriget getts bindande löften till den svenska arbetarklassen,
att »örn ni genom en måttlig lönepolitik äro hyggliga och hjälpa oss under
kriget, så skola ni efter kriget få kompensation för detta i form av en reallönestegring».
Herr von Heland har också varit med örn att ge sådana, löften.
Men det är ingenting annat än att gå ifrån sina löften —• något som herr von
Heland här anklagar ett pär statsråd för — när han nu vill bibehålla lönestoppet
för de svenska arbetarna och vill göra det i jordbruksbefolkningens
namn. Detta är återigen ett missbruk från bondeförbundets sida av jordbruksbefolkningen
mot dess verkliga intressen.

Det var intressant att höra herr Nordensons tolkning av Lenins huvudtes
örn hur det borgerliga samhället skall fördärvas. Jag har ju läst litet av Lenin
— det vill jag inte bestrida, fastän jag kanske inte har läst lika mycket av
honom som herr Nordenson — men jag känner inte till denna tes från de skrifter
jag har studerat. Herr Nordenson ville jämställa finansminister Wigforss
med Lenin så till vida, att finansministern nu skulle vara på väg att, genom
att fördärva penningvärdet i landet, också fördärva samhället. Nu har jag inte
begärt ordet vare sig för att försvara Lenin eller för att försvara statsrådet
Wigforss — han försvarar sig själv betydligt bättre än jag skulle kunna göra,
om jag ville överta den rollen. Att jag har upptagit denna sak, beror egentligen
bara på att jag trodde att jag möjligen skulle kunna ge herr Nordenson en viss
upplysning rörande begreppet planhushållning. Detta begrepp förekommer ju
ofta i diskussionerna, och den främsta anklagelsen mot framför allt det kommunistiska
partiet men på senare tider också mot regeringen och särskilt mot
herr Wigforss är, att vad som eftersträvas just är planhushållning, vilket ju anses
vara någonting fruktansvärt. Jag ville därför säga ett par ord rörande penningvärdesförsämring,
inflation och planhushållning, för att vi till en kommande
diskussion om möjligt inte skola blanda ihop dessa begrepp på sätt som har
skett i dag.

För alla, som följa med den ekonomiska politiken i dagens Europa, är det
en välbekant erfarenhet, att en av de avgörande förutsättningarna för planhushållningens
genomförande är att man har en stabil valuta och att penningvärdet
kan hållas stabilt. Annars riskerar man att misslyckas med alla de planer
man gör upp. Jag bör kanske ge ett par exempel som belysa detta. När Lenin
kom i spetsen för tsarernas Ryssland, rådde en mycket stark inflation, som
fortsatte till en tid. När inflationen stoppats och rubeln blivit stabil, kommo
de berömda femårsplanerna; då blev planhushållningen effektiv. För att ta ett
mera modernt exempel kan jag nämna, att man i Tjeckoslovakiet har lyckats
stabilisera penningvärdet. Tjeckoslovakiet har ju en borgerlig samhällsordning,
men sedan man lyckats stabilisera penningvärdet, har man från regeringens
sida fastställt en tvåårsplan för den ekonomiska återuppbyggnaden. Ett annat
modernt exempel erbjuder Ungern, där man nyligen hade den mest astronomiska
inflation, som vi överhuvud taget känna från ekonomiens historia. I den ungerska
riksdagen finns en borgerlig majoritet, och i landets regering iir majoriteten
likaledes borgerlig, men en kommunistisk minister i den ungerska regeringen
föreslog mot sina borgerliga kollegers skeptiska motstånd en stabilisering
av valutan; de borgerliga ministrarna ansågo en stabilisering utesluten
i den situation, sorn rådde i somras. Man skapade en ny myntenhet — forint
— och lyckades genomföra stabiliseringen, vilken nu följes av en planmässig
ekonomisk återuppbyggnad, som förut inte var möjlig. Jag behöver inte erinra
örn hur stabiliseringen på sin lid genomfördes i Tyskland.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventumering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Med dessa exempel från den ekonomiska verkligheten har jag velat visa, att
antingen är herr Wigforss en god, »planlös» borgare, eller också är han en
person, som eftersträvar planhushållning, och i senare fallet måste han ha ett
ovillkorligt intresse av att bevara en stabil valuta, alltså att slå vakt om penningvärdet
i stället för att förstöra det.

Herr talman! Jag har velat göra dessa reflexioner, alldenstund de nämnda
talarna här i debatten ha gjort ganska våldsamma utsvävningar på ekonomiens
område, vilka enligt min mening inte borde lämnas alldeles utan kommentarer.
Av skäl, som jag angav i början av mitt anförande, ämnar jag för min del
rösta för bifall till utskottets yrkande.

Herr Domö: Herr talman! Jag skall först be att få säga några ord i anledning
av herr von Helands yttrande.

Jag förstår inte, varifrån han har fått den uppfattningen, att högern, och
han nämnde också folkpartiet, skulle vilja tolerera lyximport. På den punkten
tarvas nog ett klarläggande från herr von Helands sida. Det är kanske med
detta som med en hel del andra saker, som herr von Heland brukar komma
med: han har tagit det ur sin egen något fantasifulla fatabur. Folkpartiet får
svara för sig självt — det brukar man ju också göra — men för högerns del
svarar jag, att vi icke ha uttalat oss på ett sätt som ger herr von Heland anledning
till ett påstående som detta.

När jag förde på tal den importreglering, som handelsministern nyligen har
antytt, så satte jag hans uttalande emot det av finansministern gjorda, som gick
i rakt motsatt riktning, och påvisade, hur dessa två yttranden strida mot varandra.
Herr von Heland var genast färdig att följa handelsministern på hans
fantasifulla väg. Jag är inte beredd att lika hastigt taga ställning för eller
mot en sådan sak; jag skulle tro, att herr von Heland kommer att bli ganska
överraskad av vad en sådan importreglering kan innebära. För min del anser
jag det inte alldeles säkert, att det bara blir lyxvaror som en sådan importreglering
nödvändigt kommer att taga itu med.

Herr von Heland drog också upp frågan om omsättningsskatten och sökte
göra gällande, att vi den ena gången vilja ha omsättningsskatten kvar och den
andra gången vilja ta bort den. Jag vill då säga, att vi från vår sida inte ha
stuckit under stol med vår mening, att omsättningsskatten till sin natur är en
kristidsåtgärd och att vi vilja komma ifrån den, men vi ha också ganska tydligt
gett den meningen till känna, att frågan om omsättningsskatten bör ses i
sammanhang med penningpolitiken och alla de åtgärder av ingripande betydelse,
som staten vidtager på detta område. Och när reservanterna påyrka borttagande
av omsättningsskatten för bilar, så förmodar jag att anledningen är,
att man anser att det så till vida bör vara konsekvens vid avskaffandet av en
skatt, att man gör det efter hela linjen.

Vad beträffar tidpunkten, då omsättningsskatten bör borttagas, vill jag
säga att vi icke ha deltagit i den allmänna kapplöpningen om den saken. Vi
ha önskat få till stånd ett övervägande, där denna fråga insättes i sitt riktiga
penningpolitiska sammanhang. Och jag vet inte, om de, som ha velat skynda fortare
än riksdagens beslut i vintras innebar — d. v. s. att man skulle slopa omsättningsskatten
från 1 juli 1947 — för närvarande äro särskilt förtjusta över
den brådska, som de därvidlag ha ådagalagt. Att jag konstaterar detta får
inte tagas till intäkt för ett påstående, att jag vill konservera omsättningsskatten;
jag vill endast fästa uppmärksamheten på denna frågas sammanhang med
de penningpolitiska åtgärderna överhuvud taget.

Herr Linderot talade örn socialistisk planhushållning. Jag säger: gudskelov
att vi inte ha någon sådan; annars vore det nog ännu värre ställt här i landet

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
än det nu är. Men man skall väl ändå inte kunna beskylla oss i oppositionen
för att vilja ka planhushållning i den mening, som man från socialistiskt håll
eftersträvar, därför att vi kräva ett penningvärdesvårdande program. Det är
ju en helt annan sak, när vi begära att man skall göra upp plan för att
penningpolitiken skall bli så konsekvent som möjligt, och detsamma gäller
i fråga örn den allmänna budgetpolitiken.

Det förefaller som örn man på regeringshåll är alldeles för benägen att göra
ingripanden; att stävja det ena och det andra, som statsrådet Wigforss uttryckte
saken. Det gäller enligt min mening ej så mycket att förhindra, påbjuda
och reglera. Vi böra nog också och framför allt tänka på att vidtaga positiva
åtgärder för att befrämja utvecklingen. Vad vi här i landet framför allt
behöva är en ökad produktion av nödvändiga varor; detta är en mycket viktig
punkt i ett penningvärdesvårdande program. Men jag är inte övertygad örn
att alla de åtgärder, som finansministern har vidtagit, ha haft den verkan, att
de ha befrämjat den mest nödvändiga varuproduktionen. Det är troligt att en
hel del av de åtgärder, som finansministern för sin del räknar med, har en mycket
starkt återhållande verkan när det gäller att just nu få till stånd den produktion,
som skulle ha ur penningpolitiska synpunkter gynnsamma verkningar.
Hans skattepolitik är i mångt och mycket direkt hämmande.

Jag vill i anledning av finansministerns anförande säga att jag förstår, att
han så att säga vill lägga över på oppositionen skyldigheten att ange vad som
skall göras. Jag nödgas då återkomma till vad jag häromdagen sade vid ett
tillfälle, när finansministern inte var inne i kammaren: år 1942 voro alla partier
— och även finansministern var med örn det — eniga om att genomföra ett
penningvärdesvårdande program. Det programmet ha finansministern och den
socialdemokratiska majoriteten frångått och ha sedan inte framlagt något annat.
För vår del stå vi i stor utsträckning fast vid just dessa programpunkter
när det gäller att söka hålla tillbaka prisstegringarna och få till stånd ett över
hela fältet möjligast stabila prisläge. Och basen för det programmet skulle
även nu vara en samling av krafter från alla grupper, som med åsidosättande
av en del egna intressen skulle enas kring ett gemensamt program. Vi ha hänvisat
till att det skulle vara möjligt att även nu komma mycket långt på den
vägen. I stället för att nödgas lita till priskontroll och till att, som finansministern
här uttryckte det, stävja det ena och det andra, skulle man förmå
representanterna för skilda riktningar till att återigen ta ett verkligt krafttag
för att reda upp situationen. Och då kan man inte komma ifrån att vi liksom
år 1942 måste ta ståndpunkt till frågan om löneförhållandena och löneutvecklingen.

Finansministern frågade för en stund sedan: örn vi kunde skjuta lönefrågan
åt sidan, skulle oppositionen även då anse att vi intet program ha? Jag förstår
överhuvud taget inte att man kan vilja skjuta en mycket betydande faktor åt
sidan och sedan säga, att det som återstår är ett penningpolitiskt program.
Den mest avgörande faktorn i den ekonomiska utvecklingen utgör ju frågan
om tillgång på arbetskraft och löneutvecklingen på arbetsmarknaden. Man behöver
icke inta någon negativ inställning gentemot lönejusteringar och dylikt,
när nian säger att det inte går att förbise att en stark löneutveckling på ett
område ovillkorligen för med sig en prisstegrande verkan, örn den går över en
viss gräns, nämligen utöver vad sorn kan rymmas inom de möjligheter, som ett
företag kan lia att utan prisstegring tillgodose krav på lönehöjningar.

Men hur skall man få veta, var gränsen här går? Ja, i stället för att neutralt
hänskjuta avvägandet till arbetsmarknadens parter, har finansministern
gång på gång låtit göra klart, att stora möjligheter finnas till löneökningar.
Jag vill inte förmena finansministern att föra till torgs cn sådan uppfattning,

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
men det förvånar mig, att han gör det, då han såsom finansminister måste inse
sammanhanget mellan de faktorer som påverka prisutvecklingen.

Det är klart att investerings frågorna i detta sammanhang spela en mycket
stor roll, men jag tror för min del inte att man kan klara dem genom kontrollåtgärder
från statens sida. Erfarenheten visar ju, att det icke finns några
möjligheter att via en priskontroll under längre tid hålla en prisnivå, där man
önskar hålla den. Resultatet blir en snedvriden produktion, svartabörsaffärer
o. dyl. Förhållandet skulle säkert bli detsamma beträffande investeringsverksamheten,
om staten skulle ge sig till att helt bestämma den.

Jag skulle tro att det knappast är för sent ännu — även örn utsikterna
äro mycket sämre nu än för bara en kort tid sedan — utan jag tror, att finansministern
skulle lyckas att vid en allmän rådplägning få till stånd den
mobilisering av ansvarsmedvetna krafter, som jag anser vara nödvändig för
att förhindra en ytterligare inflationistisk utveckling, eller rättare sagt en
sådan fart på en dylik utveckling, att den blir särskilt farlig. Det skulle troligen
vara möjligt att med näringslivets hjälp åstadkomma en frivillig inriktning
av investeringarna så. att de stämde någorlunda överens med den tillgång
på materiel och arbetskraft, som vi för närvarande ha. Det skulle sannolikt
också vara möjligt att via ledande män inom arbetarorganisationerna göra
klart för arbetarna, hur det ligger till och vad som just nu kräves av alla
parter. Det är, som sagt. kanske inte för sent ännu att på rådplägningens och
överenskommelsens väg nå ett resultat.

Men finansministern tycks inte vilja det. Mans påtagbara motvilja att diskutera
åtgärder, som kunna vara impopulära för majoritetspartiets stora väljarskaror,
har väl någon annan orsak än tveksamhet om vad som bör göras. En
sådan förmodan ger mig anledning att fråga: tror finansministern att den prisstegring,
som vi nu ha att räkna med, även örn den blir rätt häftig, dock blir
av en ganska kortvarig natur, därför att den kommer att mötas av en prisoch
konjunkturdämpande faktor utifrån? Ja, visste man vid vilken tidpunkt
en konjunkturomsvängning skulle ske och att den komme snart, är det klart,
att man kunde ta rätt stora risker, men mig förefaller det mycket hasardmässigt
att våga lita till sådana ting, och även om så skulle vara, att depressionen
i detta fall bleve räddaren ur nöden — med nöden menar jag då det dilemma,
som finansministern står i. när det gäller vår penningpolitik — vore det val
ganska egendomligt, att planhushållningens talesman par preference, som finansministern
är, skulle lita till sådana faktorer vid sin ekonomiska programsättning.

Det kan måhända förefalla majoritetspartiet, som örn vi från oppositionen
just nu komma med hårda ord, och man kanske säger, såsom man sade häromdagen.
att vi måla djävulen på väggen bara för nöjet att få piska honom och
för att ställa regeringen i en svår situation. Jag ber att få försäkra, att jag
från min personliga synpunkt finner läget alltför allvarligt för att vilja ta på
denna politiska fråga på det sättet, något som för övrigt borde stå klart, eftersom
man såväl från högern som från den andra borgerliga oppositionen upprepade
gånger räckt handen till majoritetspartiet och sagt: försök att samla
alla parter till ett rådslag örn vad som är att göra för att komma till rätta
med alla dessa frågor, och vi skola efter måttet av våra krafter hjälpa till.
Det är den attityd vi intagit. Men när vi inte vunnit gehör för vår önskan
örn ett samarbete, måste vi med skärpa dra fram de svåra penningpolitiska
förhållanden, som vi anse vara för handen.

Det är som sagt inte för att komma regeringen till livs som vi kritisera
finansministerns ekonomiska politik och just särskilt hårt regeringens bristande
handlingskraft i fråga om penningpolitiken. Jag vill ställa i utsikt till -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
mötesgående, när det gäller att komma till rätta med de föreliggande svårigheterna.
Men det är naturligtvis då nödvändigt att fördomsfritt — även från
regeringens sida — dryfta alla de faktorer, som kunna påverka penningvärdesförhållandena.
Det går inte att blunda för någonting. Jag skulle tro att det
hade varit nyttigt, örn vi kunnat få till stånd överläggningar i saken, och då
inte bara mellan de politiska partierna, utan också med företrädarna för ekonomiska
organisationer, för arbetare och arbetsgivare, tjänstemän och åtskilliga
andra. En allvarlig och förpliktande »rundabordskonferens» skulle troligen
kunna ge till resultat riktlinjer för både statens och de enskildas handlande
i den nu brydsamma och farliga ekonomiska situationen. Vi hade då sluppit
stå i detta läge, att ingen riktigt vet, hur det skall bli, därför att skälen
för och emot den ena eller andra åtgärden inte fått diskuteras på det rätta
sättet. Kanske vi då också bättre hade kunnat enas även på andra områden, på
skattepolitikens och andra, än vi nu se ut att kunna göra.

Jag ber, herr talman, få förklara, att vi inom högern ha en positiv vilja att
få till stånd en samverkan mellan alla ansvarsmedvetna krafter för att trygga
vårt penningvärde för framtiden.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr von Heland, som yttrade:
Herr talman! Herr Domös svar beträffande omsättningsskatten tror jag kammarledamöterna
funno på intet sätt klarläggande, liksom inte heller svaret beträffande
högerns ställning till importregleringen.

Jag stödde mitt påstående på herr Domös eget anförande, men jag kan som
vanligt även stödja mig på en artikel i Svenska Dagbladet, där det i en ledare
den 14 december 1946 heter: »Herr Myrdal, som för regeringens räkning håller
utkik över de ekonomiska sammanhangen, har snabbt varsnat situationens
förändring och ännu snabbare dragit sin slutsats: vår valutareserv rinner bort
på onödig lyxinförsel, följaktligen skall denna stoppas med importreglering.
Receptet strider på varje punkt mot vad handelsministern förut med ett visst
patos förkunnat örn nödvändigheten att verka för å te ru p p b y gga n de t av en
fri handel med yttervärlden. Suveränt sätter han sig också över de grundläggande
principerna för den nya världsbandelsorganisation, som vårt land i egenskap
av nybliven medlem av Förenta Nationerna dock har en viss moralisk
förpliktelse att söka befordra. Allt detta spelar ingen roll för herr Myrdal,
ty han bär från sin upphöjda utsiktspunkt över de vida vattnen känt hur
nya, kallare vindar börjat blåsa, och han har svängt som endast han kan
svänga.»

Jag tycker mig, herr talman, lia tillräckligt starka skäl för att påstå att
högern är emot en reglering av lyximporten. Jag har i detta fall en motsatt
uppfattning mot högern och stödjer således regeringen, därest regeringen
vill överväga en dylik reglering av lyximporten.

Det är en egendomlig och obehaglig vana, som en del av högerledamöterna
har att, när de känna sig trängda, gå över till personliga angrepp. En sådan taktik
har inte något värde ur penningvårdande synpunkt, varför jag överlåter
åt högern att fortsätta den taktiken.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag begärde ordet
endast för att i största korthet notera herr Domös erbjudande örn samverkan
med regeringen beträffande den ekonomiska politiken.

Herr Domö fann (lid mycket besynnerligt, att inte regeringen förstod att
oppositionens enda önskemål var att hjälpa regeringen, liksom man gjorde år
1942 under samlingsregeringens tid, att ena krafterna för att nå ett stabilt
penningvärde.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Vi äro naturligtvis mycket tacksamma för deklarationen, att det från oppositionens
sida icke finns ett spår av politisk motivering till den kampanj i inflationsskräckens
tecken, som här har pågått. Vi ha behövt denna förklaring
från högerledaren. Det har annars synts oss ganska oförklarligt, att man från
oppositionens sida så till den grad kunnat överdriva situationen, som man enligt
vår uppfattning gjort. Sverige är ju ändå — det vet herr Domö säkert, så
väl som han följer med den ekonomiska utvecklingen — ett av de länder i
världen, som har undgått inflationen och som har ett relativt stabilt penningvärde.
Vi ha därför, när vi gång på gång fått del av dessa svartmålningar,
hur vi driva omkring utan kompass och utan sjökort etc., frågat oss vilket motiv
man haft för att ge allmänheten en föreställning, som i verkligheten saknar
all grund. Vi ha nu fått höra, att svartmålningarna haft det enda syftet
att väcka regeringen till förståelse för inflationsriskerna, för att regeringen
sedermera skall samverka med oppositionen och gemensamt med den lösa dessa
spörsmål.

Det har varit värdefullt att få denna förklaring från högerns sida, men,
herr Domö, med bortseende från överdrifterna i oppositionens framställningar,
måste man väl ändå, när man hör herr Nordensons anförande i dag, fråga sig,
örn det verkligen är en framsträckt hand som högern kommer med då det säges,
att regeringen överhuvud taget inte är villig att samverka för att åstadkomma
ett stabilt penningvärde, och finansministern, som är den ansvarige
för penningpolitikens vårdande, framställes såsom ointresserad för dessa frågor.
Varför skall man samverka med en regering, som har en sådan finansminister,
herr Domö? Finansministern säges ju vara ointresserad av örn penningvärdet
försämras. Varför? Jo, därför att enligt hans kommunistiska uppfattning
skulle man på detta sätt kunna demoralisera och förstöra det näringsliv
som för närvarande blomstrar. Det var, herr talman, innebörden av herr
Nordensons enligt min mening ganska oerhörda angrepp på rikets finansminister.

Efter detta har herr Domös erbjudande kommit. Där hördes en annan ton.
Där räcktes oss verkligen en framsträckt hand. Vi skola gärna ta emot den
handen om vi i fortsättningen slippa demagogiska angrepp av det slag som jag
nyss vidrörde.

Jag skulle till sist endast vilja fråga herr Domö, vad det är för märkliga
ting som herr Domö tror skulle komma ut av en rundabordskonferens. Riksdagen
är ju också en högtstående församling, och skulle man inte här kunna avslöja
litet grand av de hemligheter, som man avser att komma med vid en
rundabordskonferens? Vad finns det för botemedel mot penningvärdes förstöringen
som inte regeringen känner till, men som skulle springa fram, örn parterna
finge komma tillsammans och diskutera dessa frågor?

Herr Domö: Herr talman! Örn vi å vår sida skulle överdriva riskerna för en
penningvärdesförsämring — statsministern ville ju göra gällande det — är
jag rädd för att statsministern i ännu högre grad undervärderar dem. Läget
är inte sådant, att man kan ta så lätt på denna sak, som jag tyckte att herr
statsministern gjorde.

Abid beträffar viljan att samarbeta med finansministern, lia vi ju vid olika
sammanträffanden tidigare visat att vi kunnat göra det. Det är sant att vi i
honom inte se den rätte representanten just nu för vårdandet av rikets ekonomi,
men vi få ju inte välja finansminister och naturligtvis inte någon annan regeringsledamot
heller, men det skall inte hindra oss att allvarligt försöka komma
till rätta med dessa ting. Självfallet vill jag emellertid inte ha mitt ut -

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
talande taget till intäkt för att vi därmed inbjudit till en hel del åtgärder av
statsdirigerande art.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Trots den lojalitetsförklaring från
herr Domös sida, som statsministern nyss kommenterade, vågar jag påpeka,
att vi inte heller i denna debatt fått något övermått av positiva anvisningar
från oppositionens sida. Herr Nordenson har till och med sagt, att oppositionen
överhuvud taget inte hade någon möjlighet att sätta sig in i dessa frågor,
eftersom de enskilda riksdagsmännen ha svårt att överblicka konsekvenserna
av de åtgärder, som man rekommenderar. Detta tycker jag är ett ganska lättvindigt
resonemang, ty om oppositionen klandrar regeringens åtgärder i en
viss fråga, bör den väl ha något begrepp om vilka andra åtgärder, som skola
ersätta regeringens åtgöranden. Herr Nordensons programförklaring på denna
punkt innebär en ren defaitism.

Det enda nya, som man kan konstatera har tillkommit i denna debatt, är
att oppositionen, åtminstone högerns talesmän, mycket bestämt tryckt på att
det är lönerna, som stå i centrum av de åtgärder, som högern rekommenderar
och kanske också folkpartiet, ehuru folkpartiet ännu inte låtit höra av sig i
denna debatt.

Herr Domö sade att regeringen borde kunna vädja till parterna att avstå
från åtgärder i den ena eller den andra riktningen. Jag skulle då vilja upprepa
en fråga, som jag ställde till herr Domö i samband med en debatt örn
statstjänarnas löner för en tid sedan, nämligen varför inte herr Domö vädjat
till de grupper av statstjänare, som han genom sina råd kan tänkas behärska,
att de skulle avstå från sina krav på ökade löner. Herr Domö svarade inte
på min fråga, och när frågan kom upp här i riksdagen, var herr Domö, i likhet
med herr Elon Andersson, som förde samma talan, frånvarande vid såväl
överläggningen som när beslutet fattades. Herr Domö vill att regeringen skall
mota Olle i grind, men själv släpper han igenom Olle ganska lättsinnigt, så
lättsinnigt, att han till och med lämnar grinden, när detta motande skulle
kunna ske. Herr Domö sade att regeringen inte kan undandra sig sitt ansvar.
Ja, herr Domö utövar sitt ansvar genom att huvudsakligast kritisera regeringen
och framför allt statsrådet Wigforss.

Herr von Heland gjorde gällande, att det är de allra bäst ställda som få
löneförhöjningar. Hade det varit fråga om att höja lönerna för de sämst ställda,
skulle herr von Heland ha varit med om löneförhöjningarna. Jag skulle
vilja fråga herr von Heland, vilka bäst ställda som fått sina löner höjda. Är
det statstjänarna som åsyftas, måste jag efterlysa, varför herr von Heland
förra onsdagen inte höjde ett varningens finger.

Herr von Heland sade vidare, att han skulle kunnat understödja regeringens
och utskottets förslag i föreliggande fråga, men som en demonstration mot
att det inte fanns några klara linjer uppdragna och överhuvud taget icke någon
plan, ville han för säkerhets skull avstå från att rösta. Det tycker jag är
en ganska billig metod. Om herr von Heland anser att det föreliggande förslaget
är bra, bör han väl stödja det, och örn han demonstrerar mot planlösheten.
bör han själv kunna framlägga en plan.

Herr von Heland påstod vidare, att jag hade reagerat mot att han vid diskussionen
av den andra frågan påyrkat en prövning av alla frågor. Det gjorde
jag emellertid inte. Herr von Heland föreslog att en rundabordskonferens
skulle hållas, som skulle omsvepa hola horisonten. Därvid .skulle parterna inte
bara tala örn lönerna, utan örn allt mellan himmel och jord. Det var denna
planlöshet, herr von Heland, som jag vände mig emot, då jag litet skeptiskt

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
uttalade, att en konferens med denna omfattning knappast skulle leda till något
resultat.

Herr Nordenson koni som vanligt med de största kanonerna. Han påpekade
att både löne- och prisstoppet raserats. Arbetarorganisationerna ha gått ifrån
löne- och prisstoppet, och regeringen har gjort det, ansåg herr Nordenson. I
verkligheten har det, herr talman, inte existerat något sådant där drakonisk!
vare sig löne- eller prisstopp, som högerns talesmän, särskilt i denna debatt,
velat göra gällande. Det har gällt, såsom jag för min del många gånger påpekat,
en det möjligas konst. Vi ha gjort det bästa möjliga av situationen,
men vi ha inte drivit saken till katastrof. När man har måst ge vika, har man
gett vika, och genom denna cunctatorpolitik har man kommit fram till ett resultat,
som naturligtvis inte innebär att några rubbningar icke skett i vare sig
priser eller löner. I verkligheten har ju under det gångna kriget en förändring
i fråga örn penningvärdet skett till minst 50 procent. Jag misstänker att
vi inte kunna föra någon annan politik i fortsättningen heller. Vi få hålla oss
till det möjliga och göra vad vi kunna av situationen. Jag är övertygad örn
att regeringen är beredd att sätta in all sin kraft på alla områden, för att ett
sådant det möjligas program skall kunna genomföras.

Herr Nordenson efterlyste i likhet med herr von Heland samarbete mellan
partierna. Herr Domö har ju här deklarerat sin vilja till samarbete, men jag
måste verkligen fråga, örn den diskussion, som hittills förts i denna fråga,
kännetecknats av vilja till samarbete. Jag tycker det mest varit tjuvnyp som
man kommit med.

Jag kan som exempel ta frågan örn omsättningsskattens avskaffande, som
många talare varit inne på även i denna diskussion. Finansministerns ursprungliga
ståndpunkt var ju att vi skulle frångå omsättningsskatten vid en senare''
tidpunkt. Då uppenbarade sig folkpartiet på arenan. Herr Ohlin kom med en
framstöt örn att vi borde avskaffa omsättningsskatten snarast möjligt. Finansministern
säde: »All right, vi ta bort den genast.» Och nu föreligger ett av
utskottet tillstyrkt förslag att omsättningsskatten skall försvinna omedelbart.
Högerns talesmän ha ju hela tiden haft sin ståndpunkt; de ha i förväg beklagat
både förslaget och det blivande beslutet. Nu sägs det emellertid att också herr
Ohlin är ångerköpt och att han kommit under fund med att ett borttagande av
omsättningsskatten ur inflationssynpunkt skulle komma att verka i oförmånlig
riktning. I verkligheten är det väl så, att herr Ohlin blivit bönhörd över hövan.
Det hela var bara vad jag nyss kallade ett tjuvnyp, det var ett sätt att manifestera
folkpartiets upphöjdhet över intressena och dess progressivitet i förhållande
till den dröjande socialdemokratiska politiken. Herr Ohlin har i alla
fall tydligen angrat sig för sent, men just en sadan politik, som inte är någon
sakpolitik, utan en, örn jag får använda det uttrycket, »politisk» politik, föref;il
1 er mig ha kännetecknat mycket av den kritik, som riktats mot regeringens
hållning i denna fråga. Man har kritiserat, men man har inte haft något motförslag
eller några andra förslag att komma med.

Frågan örn en rundabordskonferens dyker ju upp den ena gången efter den
andra. Jag har deklarerat min anslutning till tanken, och jag tror att en sådan
konferens skulle kunna göra nytta. Å andra sidan förstår jag, att finansministern
tänker dröja något med att inkalla en sådan konferens; han vill att man
skall ha något så när klart för sig vad en sådan konferens skall göra, minan
nan dråp den samman. Det bör åtminstone rada något så när enighet mellan
partierna här i riksdagen, innan man begär, att parterna på arbetsmarknaden
skola kunna komma överens om hur de skola lösa sina intressefrågor En sådan
överensstämmelse existerar tydligen inte, att döma av de anföranden som lia
hållits i denna debatt. Det är möjligt att det i alla fall kunde vara intressant

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Nr 42.

Ang. subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
att få en sådan diskussion eller konferens omkring ett runt bord, men jag vill
påpeka, att man väl gör saken värre, om en sådan konferens inkallas och inte
uppnår något positivt resultat; den leder i så fall till ett bakslag, den leder
till att den fara, som raan vill förebygga, träder mera i förgrunden.

Herr Nordenson frågade örn något, som i och för sig kan vara lämpligt och
bra att få klarlagt, nämligen när riksdagen kan komma till en enhetlig behandling
av de ekonomiska frågorna. Han påpekade, att en mängd samhörande frågor
behandlas av olika utskott. Ja, vårt remiss väsen här i riksdagen är utan
tvivel behäftat med åtskilliga oformligheter, och en fråga går än hit, än dit.
Men utvecklingen har ju faktiskt gått i en riktning motsatt den som herr Nordenson
påyrkade. Från början var det så, att alla budgetfrågor skulle behandlas
i statsutskottet, sedan införde man jordbruksutskottet, där alla saker, som falla
inom jordbrukets domäner, förberedas och behandlas. Bankoutskottet har numera
också en del budgetfrågor och bevillningsutskottet likaså, och på sistone
ha vi ju fått utrikesutskottet, som nu också behandlar stora anslagsfrågor bland
annat i samband med de mångå handelsavtal, som på senaste tid lia varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet.

Jag tror att en sådan där absolut centralisation, som herr Nordenson påyrkat,
inte låter sig göra; det är inte möjligt att- ett enda utskott skall kunna behandla
alla ekonomiska frågor, eftersom detta skulle överstiga dess krafter. För övrigt
lia vi ju något som kallas budgetdeputation för en samverkan mellan de budge
tbehandlan de utskotten. Det är möjligt att denna budgetdeputation är för
litet aktiv, att den kanske också har för liten befogenhet; jag tror dock att lösningen
kan sökas på den vägen och inte genom en sådan där ny centralisation
som herr Nordenson föreslog.

Mångå talare, bland andra finansministern själv, ha sysslat med herr Nordensons
lilla framstöt, vari herr Nordenson döpte vår finansminister till kommunist.
Herr Nordenson hänvisade till ett uttalande av Lenin, att det bästa
sättet att fördärva det borgerliga samhället vore att framkalla inflation. Herr
Nordenson talade örn att »göra bocken till trädgårdsmästare». Om Lenin verkligen
hade fällt ett sådant yttrande och haft denna uppfattning, som återges
i herr Nordensons citat, sa mäste man säga att han själv var bocken som trädgårdsmästare,
ty på inflationerna är det säkerligen kapitalisterna som tjäna
de mesta pengarna; det kan ju vara olika för olika grupper av kapitalister, men
erfarenheten visar, att örn det är några, som ha möjlighet att bli rika vid en
inflation, så inte är det löntagarna och inte är det arbetarna, utan det är väl
de, som redan förut lia mycket pengar. Därför betraktar jag det inte bara som
en förlöpning av herr Nordenson utan som en ren förolämpning emot vår finansminister,
när herr Nordenson förutsätter, att herr Wigforss skulle ha haft en
sadan uppfattning som den herr Nordenson här skisserade.

Vad lönerna beträffar var det ingen, som så starkt tryckte på deras centrala
stallning i kampen mot inflationen som herr Nordenson. Han ville ha en
°ani*/^r t skulle dragas upp bestämda linjer, så att man vet vad man skall
ga etter. Jag förutsätter, att han inte kan mena någonting annat än att denna
plan skall lörehgga i ett förslag som understäiles riksdagen, ty eljest existerar
dea ju — något som högern nu klandrar regeringen för — endast ''i människornas
huvuden och kan icke genomföras annat än experimentvis. Men örn riksdagen
skall sitta och besluta över lönerna i det enskilda näringslivet så förutsätter
ju det cn central dirigering av det slag, som jag inte trodde att’herr Nordenson
var någon anhängare av. Det förutsätter ju praktiskt taget, att riksdagen
tar ansvaret for hela näringslivet, d. v. s. det förutsätter att socialism genomlores
och införes i detta samhälle. Jag tror att herr Nordenson och herr Domö,

Första hammarens protokoll IDAG. Nr hZ. 3

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 fm.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
om de tänka sig in i konsekvenserna av sin ståndpunkt i denna fråga, komma
att dra in tentaklerna.

Av herr von Heland kan man ju visserligen vänta åtskilligt, men faktiskt
var han mycket försiktigare på den punkten. Åtminstone kunde jag inte utläsa,
att han hade den uppfattningen, att frågan örn lönerna i det privata näringslivet
— inte ens i jordbruket — skulle fastställas direkt genom riksdagen.

Herr Nordenson sade, att det var huvudsaken, att man håller nere lönerna
och köpkraften. Det är naturligtvis riktigt, men av lika stor vikt är att man
håller väldet över nerverna. Det göra faktiskt inte högerns talare i allmänhet
i dessa frågor, trots det lugn som präglade herr Domös sista anförande. De
göra som pojken, som skrek: »Vargen kommer!» De berusa sig med och leka
med ord. Men när vargen kom, så fick pojken ingen hjälp; han blev uppäten.
Högerns och i stor utsträckning även folkpartiets talare äro så angelägna att
göra politik av denna sak, att misstänkliggöra finansministern och regeringen
överhuvud taget, att de riskera att förverka det förtroende till deras kunskaper
i ekonomiska ting, som de rätt ofta stoltsera med. Jag tror att det gagnade
saken bättre, örn de slote upp kring regeringens strävanden och framför allt
inriktade sig på att inom de kretsar, där de ha auktoritet och förtroende, upurätthålla
förtroendet för just dessa åtgärder. Genom den agitation, som nu har
förts här i riksdagen och ännu mer i en viss del av pressen, tror jag att dessa
talare och dessa redaktörer snarast ha bidragit till att framkalla den fara som
de varna för.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:.

nr 555, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige å ena, samt Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande
tyska tillgångar i Sverige m. m.;

nr 556, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike;

nr 557, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse rörande det svensknorska
varuutbytet under år 1947; samt

nr 558, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal om vissa fiskerifrågor.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde lil. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 300.

Herr Nordenson: Herr talman! Ehuru blott ett fåtal av kammarens ledamöter
äro här, skall jag be att få i någon mån replikera på de yttranden som
ha fällts och de anmärkningar som ha riktats mot mig.

Herr Linderot undrade, vem av oss, han eller jag, som bäst kände till Lenins
skrifter. Jag är fullt villig att ge honom första rummet därvidlag, men jag
håller på att det verkligen finns ett Leninyttrande av det innehåll, som jag
här bär citerat. Det återges hos en österrikisk nationalekonomisk författare,
som heter Schumpeter, i en bok »Kapitalism, socialism och demokrati», och det
är där jag har hämtat yttrandet.

Nu säger herr Linderot, att när vi på högerhåll kräva åtgärder för penningvärdets
bevarande, begära vi i själva verket planhushållning. Jag tror, att
herr Linderot där gör sig skyldig till en liten betydelseförskjutning. Med planhushållning
menar man i allmänhet, att näringslivet är centralt, statligt dirigerat.
Men det är ju inte alls det vi begära, utan vad vi begära är en viss planmässighet
i den ekonomiska politiken. För undvikande av missförstånd kan
jag formulera mitt yttrande så, att vi fordra ett bättre sammanhang och en
större överskådlighet i den ekonomiska politiken, särskilt i arbetet för penningvärdets
bevarande. Det är just bristen härpå, som vi ha påtalat.

Herr Wigforss säger, att när oppositionen inte kan komma med några alternativ
till regeringens åtgärder, är kritiken oberättigad. Det är just detta
som jag bär vänt mig emot. Jag menar, att det är fullkomligt berättigat, att
vi peka på bristerna i den politik, som här drives, på frånvaron av sammanhang
och planmässighet i åtgärderna. Jag har velat stryka under, att vår svårighet
att här komma med alternativ heror på att vi så att säga stå utanför,
och jag har just med detta velat motivera kravet på att det skall bli ett ökat
samarbete, som möjliggör för alla parter att följa utvecklingen och överblicka
möjligheterna till ingrepp och på nära håll söka bedöma verkningarna av den
ena eller andra åtgärden.

Att man verkligen skulle kunna åstadkomma någonting på den vägen bevisas
bäst av att vi vid flera tillfällen genom ett sådant samarbete ha kommit
fram till enhetliga program, till gemensamma beslut — i varje fall till beslut
som i huvudsak ha varit gemensamma för alla partierna. Det kan naturligtvis
hända, att örn vi i detta läge komma tillsammans till en rundabordskonferens,
det inte blir något positivt resultat. Herr andre vice talmannen menade,
att det var en stor risk härför, och han sade, att man då skulle ha gjort
mera skada än nytta. Jag är inte så säker på det. Jag tror tvärtom, att även
om man inte kan komma till full enighet, är inventeringen av problemen och
av möjligheterna till ingrepp på det ena eller andra området mycket viktig,
och den möjliggör för dem som delta i en sådan konferens att sedan på ett
helt annat och mera sakligt sätt ta ställning till problemen.

Statsministern trodde, att det här förelåg en brist på vilja att komma till

Äng. sillvéntionering
av
införseln av
vissa varor

m. m.

(Forts.)

?sr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. suhr ent honerin g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
samarbete. Hail konstaterade med tillfredsställelse, att kerr Domö bade visat
sig vara villig därtill, men menade, att jag här intog en annan ståndpunkt. Ja,
jag skall gärna medge, att det finns en nyans mellan herr Domös och min inställning.
Den nyansen är inte, ajt jag inte vill samarbeta, utan jag anser, att
vi ha rätt att kräva detta samarbete, att kräva, att regeringen gör det möjligt
för oss i oppositionen, i andra läger, att komma problemen närmare in på livet
och så att säga mera inifrån gripa oss an med problemen. Det ligger ett krav i
detta, ett krav på regeringen, som nu kan sägas hålla tillbaka genom sin taktik
att göra den ena framstöten efter den andra och — låt vara att det sker i
bästa välmening —• utan att några mera ingående förberedande överläggningar
förekomma.

Finansministern framhöll, att de av regeringen föreslagna åtgärderna och
ingripandena innebära och utgöra regeringens program. Men där. måste jag
stryka under, att örn så är fallet, är det fullt berättigat med en kritik från vår
sida, eftersom regeringens åtgärder och ställningstaganden på många ^punkter
strida mot varandra. Jag skall be att få ta upp några av dessa frågor.

Jag skall börja med lönefrågan, eftersom den kommit att stå i första rummet.
Där har man förebrått mig, att jag har gjort gällande, att lönefrågan
skulle vara den viktigaste, med andra ord att lönerna skulle vara den faktor,
som i främsta rummet hotade att påverka penningvärdet och — såsom någon
uttryckte det här — att min uppfattning skulle vara, att om man bara håller
lönerna tillbaka, skulle allt vara väl. Det är en fullkomligt oriktig tolkning,
och jag ber att bestämt få bestrida, att jag har yttrat någonting sådant. Vad
jag har framhållit och fortfarande anser bör framhållas är, att i det^ arbete,
som vi bedriva för penningvärdets bevarande, är lönefronten den ömtåligaste
fronten. Det är där faran för ett genombrott är störst, och det beror^på det
enkla förhållandet, såsom jag har påpekat förut, att vi på övriga områden av
det ekonomiska livet, men inte på detta, ha vissa möjligheter att behärska utvecklingen.
Vi ha priskontrollagen, som gör det möjligt för oss att behärska
priserna, vi ha en investeringskontroll, som gör det möjligt att övervaka och
hålla tillbaka investeringarna. Vi kunna i någon mån behärska även exporten,
och vad räntan beträffar, ha vi numera gått in för att helt och hållet dirigera
den efter politiska grunder och inte efter rent ekonomiska. Men när det gäller
lönerna förhåller det sig ju så, att vi inte ha några som helst maktmedel att
hålla dem nere. Vi kunna där endast vädja till parterna, och det. är därför som
detta område är så synnerligen ömtåligt. Att jag inte ovillkorligen vill hålla
nere lönerna, tror jag mig ha visat genom att ha framhållit, att det kanhända
varit lyckligare att inte hålla så hårt på index, utan låta index röra sig uppåt
något mera. Det hade medfört, att vi kanske hade fått löneökningar som resultat
av en indexstegring, men jag har den uppfattningen, att detta mahanda
hade varit bättre än att vi få löneökningar vid sidan av index i form av höjda
grundlöner.

Jag vill således bestämt understryka, att jag har fullkomligt klart för mig,
att det finns andra faktorer, som i lika hög grad kunna påverka vårt penningvärde
och där det självfallet också är angeläget, att vi försöka hålla igen, men
att läget på dessa områden inte är fullt så känsligt. Det är därför som jag här
har ansett, att det var så olyckligt, när finansministern för omkring två år sedan
gjorde en bestämd frontförändring, frångick vårt tidigare program och uttalade,
att i den mån kostnadsminskningar i produktionen inträdde, skulle dessa
tagas ut i form av högre löner. Det blev i själva verket en appell att gå till
attack på lönefronten, och den upptogs självfallet mycket begärligt av löntagarna.
Jag finner det naturligt, att de så gjorde. Men jag mäste säga, att det
var ytterst olyckligt, att finansministern slog in på den linjen, och jag vill

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
ånyo erinra om att dåvarande chefen för priskontrollnämnden gång på gång
har understrukit, hur farligt det är, om vi komma därhän, att arbetarna vid
de företag, som ha en gynnsammare marginal, skola få sina löner höjda. Det
måste nämligen på längre sikt påverka lönerna utefter hela linjen och till sist
spränga hela prisstoppet. Finansministern har här tagit ett steg från en tidigare
ståndpunkt till sin nuvarande position, som måste inge mycket stora betänkligheter.

Men det är inte bara på det området som det råder en stor oklarhet beträffande
regeringens politik. Det har ju understrukits från regeringshåll, att export
på kredit var en mycket stor fara för vårt penningvärde, ja, det största
inflationshotet. Men det hindrade ju inte, såsom jag förut nämnde, den stora
uppgörelsen örn export på kredit till Ryssland. Jag vill inte gå in på att diskutera
det lämpliga eller olämpliga i denna uppgörelse, men att det här föreligger
en motsägelse mellan uttalanden och handling är enligt män mening
ofrånkomligt.

Likadant är det ju på investeringsområdet. Vissa av regeringens ledamöter
ha tryckt på investeringarna som det stora inflationshotet, men vi tillåta ju
en mycket omfattande bostadsinvestering, och även på andra områden fortgår
investering i stor utsträckning. Det råder en oklarhet, lindrigt talat, även på
denna front.

Det är allt detta som jag menar, att man måste ta upp till planmässig diskussion,
så att man försöker ställa de olika önskemålen vid sidan av varandra,
bedöma verkningarna och se på vilken punkt man skall sätta in och på vilken
punkt man möjligen kan ge efter. Det är alldeles klart, att dessa olika krav
i många fall stå i strid med varandra. Vi kunna inte realisera alla de önskemål,
som det kanske vore teoretiskt riktigt att förverkliga för att stödja penningvärdet,
men då måste vi som sagt se efter, på vilken punkt vi skola sätta
in. I det fallet menar jag, att det råder en viss planlöshet, ett visst godtycke
i regeringens handlande, som gör att det finns mycket starka skäl för att dessa
frågor tas upp på en bredare basis och att man försöker komma till ett samförstånd
och i varje fall till en gemensam inventering av problem och möjligheter.

Jag citerade här ett yttrande, som skulle ha fällts vid en socialdemokratisk
diskussion — det skulle ha varit i en ungdomsklubb här i Stockholm. Jag
påstod inte med bestämdhet, att finansministern hade fällt yttrandet, men jag
sade, att det hade tillskrivits finansministern, och tilläde, att det fanns vissa
inre kriterier, som gjorde det sannolikt, att han skulle ha gjort det. Finansministern
har nu dementerat detta, och det konstaterar jag med tillfredsställelse.
Men jag vill tillägga, att jag bygger inte bara på detta meddelande, som
lämnats mig, när jag tror, att herr Wigforss umgås med sådana tankar. Jag
vill erinra örn att vid ett sammanträde inom Nationalekonomiska föreningen
— jag tror det var i våras — var finansministern inne på frågan örn inflation.
Han framhöll då, att vi lia en ständigt fortgående försämring av penningvärdet,
utan att det på något vis vållar oss några bekymmer, och han menade,
att även örn det blir en något hastigare försämring, behöver det inte vara så
farligt. Man kan säga, att hela tanken utmynnade i att en viss penningvärdesförsämring,
en sakta fortgående inflation, var någonting som icke blott
kunde accepteras, utan som enligt finansministerns mening var i viss mån
ofrånkomligt.

Därmed kommer jag in på en annan av de synpunkter, som herr Wigforss
brukar anlägga på deri politiska utvecklingen. Han har gång på gång i sina
tal och sina skrifter gjort gällande, att den utveckling, sorn nu sker i samhället,
fortgår med ödesbestämd nödvändighet. Det har han gjort gällande i fråga

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
om den ekonomiska demokratiseringen, i fråga om de statliga ingreppen i samhällsekonomien,
i fråga örn inkomstutjämningen och, såvitt jag har förstått
honom, även i fråga örn denna fortgående förändring av penningvärdet. Jag
tror, att detta är en mycket farlig inställning. Det är en pessimistisk predestinationslära,
som till sist måste leda till en betänklig passivitet. Jag tror, att
inställningen är historiskt oriktig och att vi tvärtom ha anledning att säga
oss, att de senaste årens utveckling i världen visar, att man verkligen kan
gripa in och ändra på förhållanden och skapa nya stämningar, nya inriktningar
och ny vilja hos människor, i vissa fall på ett olyckligt sätt, men
många gånger också på ett mycket lyckligt sätt. Jag tror därför, att det är
en betänklig sak, örn man hänger sig åt en sådan ståndpunkt, att utvecklingen
med nödvändighet måste gå i en viss riktning. Det är detta som jag har tyckt
mig skymta i finansministerns hela uppläggning och behandling av problemen
under de senaste åren.

Jag vill ju inte dölja, att det är med mig som med många andra, att när
det är någonting som man ogillar mycket, blir man också starkt intresserad
därav. Jag kan erinra om att många mycket starkt antireligiösa personer exempelvis
Bengt Lidforss med förkärlek studerat religiösa skrifter. Jag medger,
att även örn jag i mycket hög grad och på mångå punkter ogillat och
ogillar den politik som herr Wigforss bedrivit, så har jag intresserat mig
mycket för att försöka komma underfund med hans tankegångar. Jag har
gjort mig en del besvär på den punkten, och jag har fått klart för mig, att
herr Wigforss är en sammansatt natur, som det inte är lätt att komma underfund
med, och att det finns flera sidor i hans personlighet. Ilan har säkerligen
en sida som bottnar i gammal västerländsk radikalism, hos honom inympad
under den tid han satt vid Bengt Lidforss’ och Axel Danielssons fotter,
vilket jag förmodar han gjort åtminstone bildligt talat, då han tog intryck
äv Hans Larssons humanism och hyllade den klassiska nationalekonomien och
Stuart Mills frihetsprinciper. Men det finns nog också hos honom en annan
sida av helt annat slag. Lika väl som jag har mycket stora sympatier för
de drag hos finansministern, som emanera från det första hållet, är jag mycket
kritisk mot yttringarna av den andra sidan i hans natur. De två sidorna
komma växelvis till uttryck, men jag har en mycket stark känsla av att det
är den andra sidan, som har kommit att dominera på senare tid, och det gör
mig betänksam. Skulle jag därvid misstaga mig, skulle det bereda mig en
mycket stor tillfredsställelse. Ingenting skulle vara mig mera glädjande än
örn den sida, som bottnar i den västerländska liberalismen, kom till ett starkare
uttryck. (Jag vill konstatera, att den gjort det tidigare, och då har jag
även kunnat bättre förstå finansministern och gilla de åtgärder som han har
vidtagit.

Jag skall än en gång, herr talman, be att få yrka bifall till den av herrar
J. B. Johansson med flera avgivna reservationen.

Herr voll Heland: Herr talman! Finansministern började sin redogörelse för
inflationens bekämpande med år 1042. Det är emellertid att märka, att inflationen
eller åtminstone prisförhöjningarna började redan före år 1942 och att
det dessförinnan endast var inom jordbruket som man genom jordbruksregleringen
hade kontroll över prisutvecklingen. Det var ju emot detta som vi från
jordbrukets håll reagerade. Därför var det också så mycket kärare för oss,
att finansministern år 1942 sökte få till stånd en gemensam aktion mot inflationen
-— vilket han här mycket riktigt påpekade, att han försökte åstadkomma
det året. Jag för min del hade hoppats, att det skulle kunna bli samförstånd
om denna sak allt framgent, och det är därför jag har reagerat nu

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
under sista året, då jag tyckt mig finna, att man alls inte Ilar följt de beslutade
direktiven för att bekämpa inflationen. Det var kärnpunkten i mitt första
anförande.

Finansministern angav, att lönefrågan är en del av problemet, men att det
inte får leda till att inga löneförhöjningar medges. -Tåg hänvisar ännu en
gång till det penningpolitiska uttalandet, att man var ense om att de sämst
ställda — och endast de — skulle få en löneförhöjning, alltså en inkomstförbättring,
och jag vidhåller, att man inte följer detta uttalande.

Herr Linderot anförde — och jag instämmer nu och instämde i mitt första
anförande med honom -— att man inte kan isolera penningpolitiken och att det
inte går att skilja penningpolitiken från den allmänna ekonomiska politiken.
Men såväl herr Linderot som herr Åkerberg försökte missförstå mitt ställningstagande
till lönefrågan, trots att jag mycket tydligt deklarerat min uppfattning.
Herr Åkerberg frågade ännu en gång — han har gjort det tidigare
— hur vi ställa oss till förbättringen av tjänstemännens löner. Jag måste ånyo
hänvisa herr Åkerberg till vårt klara ställningstagande i utskottet vid behandlingen
av statstjänstemännens lönereglering. Vi voro med på förbättringar för
dem som ha det sämst, men vi funno det överflödigt att höja lönerna för dem
som redan ha en så pass god ställning som de på de s. k. dyraste orterna.

Jag erinrar örn herr Domös anförande på Arosmässan i Västerås för några
år sedan, då han sade, att en krona i jordbrukarens hand var betydligt mera
värd än en krona i Stockholm i en arbetares hand, och folkpartiets jordbruksapostel,
herr Svensson i Ljungskile, har sagt precis detsamma i sin tidning.
Det är mot detta som vi reagera. Vi kunna inte gå med på att de som ha en
relativt god ställning skola få en förbättring, som åstadkommer inflation,
utan vi vilja, att örn det skall bli en löneförbättring, skall den tillkomma de
sämst ställda.

Jag angav i mitt första anförande, att när vi i efterkrigsplaneringskommissionen
enades om detta program voro handelsministern, herr August Lindberg
och herr Sterner m. fl. närvarande. Nu frångår man programmet. Herr Linderot
talade örn utsvävningar på ekonomiens område. Jag vet inte vilka han
avsåg, mig eller högermännen. Men det är möjligt, att även herr Linderot gjort
utsvävningar, och jag undrar, om kommunisterna lia samma inställning som
deklarerats från högerhåll eller folkpartihåll i detta avseende.

Folkhushållningsministern höll ett som vanligt mycket intressant anförande.
Statsrådet påpekade, att subventionen på 25 miljoner kronor skulle användas
bl. a. för att hålla tillbaka priserna på hudar och skinn, ty annars skulle det
bli en så stor prisfördyring på skor. Där kommer statsrådet in på ett förhållande,
som är rätt betecknande. Innan vi få skorna i vår ägo, har den
färdiga varan gått igenom en mängd arbetsprocesser. Vilken arbetskraftsprestation
är det som vi skola hålla nere i pris? Jo, det är prestationen hos dem
som producera råvaran. Men man gör inte samma ansträngningar för att hålla
nere priserna för dem som ha liand örn förädlingen och distributionen. Det är
orsaken till vår reaktion.

Jag anförde för en tid sedan ett annat exempel. Här pågå mycket kraftiga
lönerörelser inom arbetarnas organisationer, och vi fa ga med pa ständigt
högre löner. Samtidigt är jordbrukets prisnivå fastlåst, så att varenda löneförhöjning
som vi måste godta drabbar jordbrukarna och jordbrukets arbetskraft.
.

Jag hoppas, att jag med detta, herr andre vice talman, har förklarat min
inställning till lönefrågorna och min reaktion emot att statsmakterna inte
uppfylla de penningpolitiska löftena och riksdagens löfte med anledning av
jordbruksutskottets utlåtande för några år sedan.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Herr Wigforss reagerade mot att man tryckte så hårt på lönefrågorna i debatten,
och lian frågade: örn vi skjuta lönefrågorna åt sidan, ha då socialdemokraterna
inget program? Ja, jag kunde inte få fram något riktigt program ur
finansministerns anförande. Herr finansministern sade, att inom socialdemokratien
diskuterar nian ofta denna fråga. Han var tydligen införstådd med att det
är en inflation som pågår, fastän herr statsministern förnekade detta i Köpenhamn,
och han förkunnade att socialdemokraterna länge fört en kamp mot inflationen.
Ja, den kamp som föres från socialdemokraternas sida går tydligen,
såsom jag tidigare anförde, ut på att hålla nere arbetskraften inom jord- och
skogsbruket och dess binäringar; det är arbetskraften inom dessa näringar som
skall få betala den pågående inflationen. — Herr linderot reagerade mot att
jag förde den arbetskraftens talan. Jag tycker emellertid det är mycket naturligare
att jag gör det än att herr Linderot försöker göra det.

Nu frågade finansministern: vilka äro orsakerna till den pågående inflationen?
Ja, jag kan ju nämna några förhållanden, som enligt min mening utgöra
orsaker till den; herr finansministern nämnde själv inte många. Först och
främst är det lönefrågorna. Så ha vi ju också miljardkrediterna, som äro mycket
starkt inflationspådrivande. Det är ingenting att göra åt dem nu — vi ha
protesterat, men det har inte hjälpt. Vidare kunna vi gå till investeringarna.
Skulle man inte kunna tänka sig att i det läge. som har uppkommit, minska
investeringarna? Jag tänker närmast på byggnadsverksamheten; det är ju dit
folket lockas genom de höga lönerna. Aseachefen har ju givit ett exempel på
den saken, nämligen hur en av hans förnämligaste verkstadsarbetare inom en
trång sektion lämnade Asea, där han hade 1: 87 i timmen, för att sedan inom
Aseas område arbeta som hantlangare vid ett byggnadsföretag, där han förtjänade
tre kronor i timmen. Det är ju någonting barockt, detta. Och nu får
man samtidigt i tidningarna läsa, att byg-gnadsarbetarna komma med stora
lönekrav. Här vore det val anledning för L.O. att gripa in, men jag förstår att
L.O. är i en svår situation, ty man har ju kommunisterna, som naturligtvis utgöra
ett obehagligt moment. Det synes mig vara naturligt, ifall byggnadsarbetarna
vidhålla kravet på ytterligare löneökningar, att låta dem slippa ha så
mycket arbete i gång; då skulle kanske arbetskraft bli ledig för annan produktion.
Då säger man, att det är omöjligt med hänsyn till bostadsbristen. Ja,
det är bostadsbrist därför att alla människor skola bo i städerna och trängas
där, men nog skulle det gå att åstadkomma bostäder åt alla, örn de inte hade
högre anspråk på bostäder än vad flertalet människor på landsbygden få ha.

Finansministern talade också — det var i svaromål mot herr Domö — om
importregleringar. Herr statsrådet sade, att det inte hade varit några överväganden
örn importreglering. Jag uttalar ännu en gång, trots vad som säges
från högern och folkpartiet, ett önskemål, att regeringen måtte överväga en
reglering för att stoppa lyximporten, ty även om man kan tänka sig att köpkraften
får ett utlopp genom köpen av lyxvaror undrar jag om detta, att vi
förstöra vår valuta på dylika varor, är den rätta vägen för att hejda inflationen.

Vidare var herr finansministern inne på priskontrollen, och därvid nämnde
han någonting som intresserade mig i högsta grad. Han sade nämligen, att man
kanske kunde överväga att lätta priskontrollen på vissa varor, som nu inte produceras
i den omfattning man finner önskvärd, och som kompensation ge konsumenterna
någon lättnad på andra områden. Ja. i dessa jultider ha vi ju bland
annat en vara som är mycket åtråvärd, och för att ta ett exempel skall jag
nämna hur det ligger till beträffande den varan. Julskinka vilja alla lia, fläsk
vilja alla ha. Den prispolitik, som har förts, har emellertid medfört, att den
lojala handeln inom vissa delar av landet nästan inte har kunnat få fram en

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
enda gris, därför att priset har varit för lågt i förhållande till det pris som
betalas i — jag vill helst inte säga den normala marknaden, ehuru den nästan
har blivit den normala — den andra marknaden. Vi hade härom dagen ett sammanträde
i slakteriförbundet, där vi behandlade den frågan. Där sades det från
norrlandshåll, att man är mycket tacksam för den reglering, som nu har verkställts
och i vilken mellanhandsmarginalen har sänkts i förhållande till minutpriserna,
men samtidigt påstods det ■— jag har inte kunnat kontrollera uppgiften
— att medan priset som utgår till jordbrukarna nu är uppe i 2 kronor och
70 öre per kg är priset på denna »normala» marknad i Norrland 3: 50 ä 4:—.
Jag skulle tro att det finns liknande exempel från andra håll. Det är naturligtvis
ett alldeles abderitiskt förhållande, och därför tyckte jag att finansministerns
uttalande var mycket intressant. De åtgärder som folkhushållningsministern
har lovat gå med på kanske åstadkomma en viss förbättring genom att
priserna kunna höjas något i och med att mellanhandsmarginalen minskas, men
jag är inte säker på att det blir tillräckligt, och därför borde man överväga att
för att få fram fläsket på de riktiga vägarna — vilket vore önskvärt, bara
det ■— lätta något på den hårda priskontrollen beträffande jordbrukets produkter.

I samband med dessa lättnader i den hårda priskontrollen på vissa varor,
som herr finansministern talade örn, skulle det alltså också bli noggrannare
priskontroll på andra varor. Jag tror det är en lucka att priskontrollen på vissa
varor inte är mera effektiv än den är; det är givet, att där priskontrollen inte
är så effektiv har man möjligheter att få upp priserna och betala högre löner,
och så går arbetskraften ifrån områden, där den är mycket nödvändig, över
till mindre viktig produktion.

Jag vidhåller alltså i denna debatt, utan att kanske vara lika extrem, för
att använda herr Åkerbergs ord, som herr Nordenson — jag tyckte för övrigt
inte att herr Nordenson var så extrem i sitt sista anförande — att lönefrågan,
eller åtminstone inkomstfrågan, är av avgörande betydelse. Nu är det ju självklart,
att vi alla här ha litet olika uppfattning örn vilka medel som skola användas,
och finansministern anförde att socialdemokraterna inte voro benägna
att använda alla de medel mot inflationen, som rekommenderas från olika håll.
Ja, det finner jag självklart, eftersom vi representera olika intressegrupper.
Men det är just därför, herr talman, som jag anser att det vore så nyttigt med
en rundabordskonferens, för att vi örn möjligt skulle kunna ge med oss på
olika kanter och i så stor utsträckning som möjligt samsas om de åtgärder som
skola tillgripas för bekämpande av inflationen. Jag medger, att kommunisterna
äro en osäkerhetsfaktor därvidlag eftersom de kanske av särskilda skäl
inte vilja vara med om ett samförstånd, men jag säger ännu en gång, att vårt
parti alltid har visat sig villigt att gå samförståndets väg. Nu reagera vi mot
de metoder som tillämpas och som komma att i första hand gå ut över landsbygdens
befolkning, och jag hoppas, att herrarna, även om ni inte vilja gå
med på alla synpunkter vi lia, i alla fall förstå denna vår reaktion, och ha vi
kommit så långt, är i alla fall något vunnet med denna debatt.

Herr Strand: Herr talman! De ekonomiska frågorna ha varit föremål för överväganden
i olika sammanhang under årets riksdag, och vid de flesta tillfällena
har det varit inflationsfaran som — i större eller mindre grad — varit
huvudtemat.

Örn ord kunde användas för att bygga ett skydd för vårt penningvärde,
så skulle vi alldeles säkert lia tillräckligt med material för att göra en mur,
sorn vore ogenomtränglig till och med för ett spöke. Jag vill inte med detta
ha sagt, att inte sakskäl lia anförts såsom argument för kraven på kraftigare

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
åtgärder till skydd för penningvärdet, men nyanseringen i de positiva åtgärder,
som lia föreslagits från det ena tillfället till det andra. Ilar varit
mindre framträdande. Nu synes det som örn sakskälen började tryta, eller
också har oppositionen blivit förargad över att, de många orden till trots,
ingenting av det som har krävts har blivit åtgjort, ty nu tar man till rent
personliga smädelser mot de regeringsledamöter, som närmast bära ansvaret
i de frågor som diskuteras. Man har tidigare, under hösten ägnat sin
kärleksfulla omsorg åt handelsministern, när det har gällt handelsavtalet med
Sovjetunionen, och nu har man koncentrerat den till finansministern. Att
de borgerliga tidningarna lia kunnat finna det opportunt att föra en nedsvärtningskampanj
må ju i och för sig vara förståeligt, men att en av högerns
representanter skulle vilja använda samma metoder här i kammardebatterna,
det hade i varje fall inte jag väntat mig. Högerns representanter anse sig
väl inte bara företräda sitt parti, utan de vilja väl också åtminstone själva
göra gällande att de representera en kulturnivå, som dåligt rimmar med den
diskussionsform som herr Nordenson använde före middagen i dag. Nu har
han själv under sitt senaste anförande lämnat en förklaring, nämligen att han.
ungefär så som den antireligiöse läser religiösa skrifter och njuter av att
han inte kan gilla någonting av det han läser, studerar skrifter av herr Wigforss
och njuter av att han inte kan gilla någonting, utan tvärtom blir förargad,
så att han rusar på i blindo ungefär som tjuren på en spansk arena.
Jag tror inte att en sådan överläggningsform främjar det de borgerliga representanterna
här säga sig önska, nämligen ett samarbete för att försöka få
fram åtgärder, tillräckligt effektiva för att stoppa den hotande inflationen.

Jag vill för egen del utan vidare säga, att vi äro något misstrogna mot
den borgerliga fronten, eftersom metoderna äro litet olika i olika sammanhang.
När vi diskuterade frågan örn omsättningsskattens avskaffande under
vårriksdagen, intog finansministern den försiktiga ståndpunkten att föreslå
skattens avskaffande den 1 januari 1948, men folkpartiet med herr Ohlin i
spetsen förordade att det skulle ske redan den 1 januari 1947. Det är ju
en tröst för ett tigerhjärta, om det i dag kan sägas att politikern Ohlin
glads åt det vunna resultatet av den behandling, som frågan fick under
vårriksdagen, medan nationalekonomen Ohlin i dag ångrar den ståndpunkt
som politikern intog under maj och juni. Det är nog sant, att högerns representanter
ha varit litet mera ståndaktiga i den här frågan, men de ha i varje
fall haft valkartell med folkpartiet och därvid slagits för samma ideal som
detta parti.

Frågan örn en rundabordskonferens aktualiseras alltid i samband med större
avtalsrörelser, och det är i sådana sammanhang som de borgerliga bli intresserade
av statliga åtgärder av ett eller annat slag. Vid andra tillfällen
offra de miljoner på propaganda för att hindra varje som helst tanke på
statliga åtgärder, men när det gäller förhållandena på arbetsmarknaden och
framför allt när det gäller lönerna synes man vara av den uppfattningen,
att statliga åtgärder äro på sin plats. Det gör inte vår misstro mindre, att vi
konstatera detta vid upprepade tillfällen.

Det är sant att det i höst har krävts en rundabordskonferens för diskussion
av frågan örn vårt penningvärde och örn vilka åtgärder som böra vidtagas
för att detta skall kunna tryggas i den utsträckning det är möjligt. Det är
också riktigt, att vi ha avböjt en sådan rundabordskonferens i detta sammanhang
eftersom det eljest utåt skulle se ut som örn vi skulle vidtaga sådana
åtgärder så snart det vöre fråga örn krav på högre löner från arbetarnas
sida. Vi ha sagt: låt oss ta upp en rundabordskonferens, men detta först
sedan vi ha klarat årets avtalsrörelser!

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Det är nämligen inte riktigt att säga. att det nu är lönerna som äro den
känsliga punkten när det gäller faran för en fortsatt inflation: vi kunna i
dag konstatera, att priserna lia stigit i högre grad än lönerna under det sista
året. Även om det råder en växelverkan mellan löner och priser, är det alltså
inte riktigt att säga, att det är lönerna som gå i spetsen; det är tvärtom
priserna som leda.

Jag tror att herr Domö i ett annat sammanhang har sagt, att indexsiffrorna
inte visa en riktig bild av prisläget eftersom de inte innefatta
allt som ett hushåll nu behöver köpa. Det finns så många varor som inte
representeras i indextalen, och det gör att vi få en dold prisstegring utöver
den prisstegring som redovisas genom index. Kan det inte tänkas, att denna
dolda prisstegring går ut över arbetarnas portmonnäer, när arbetarna nu skola
köpa de varor, som de behöva, efter det att de under flera år ha varit praktiskt
taget avstängda från möjligheten att köpa? Det är ganska naturligt,
att prisstegringarna göra sig mera kännbara än vad socialstyrelsens levnadskostnadsindex
utvisar.

Man har på arbetsgivarsidan sagt -—■ och samma sak har också kommit
fram i andra sammanhang — att kompensationssiffrornas i ramavtalet anknytande
till indextalet har verkat hämmande i många avseenden, och man
har vidtagit åtgärder för att hålla indextalet nere, så att inte lönerna automatiskt
skulle stiga. I årets avtalsrörelser, som nu äro i gång, har man tagit upp
en central förhandling angående ramavtalet, och arbetsgivarna, sade, att de
skulle betala det där tillägget på fem procent, som nu närmast är aktuellt, örn
de finge bort det där irriterande talet 257; enligt vad som dittills hade gällt
skulle ju avtalen få sägas upp örn index skulle stiga till 257 under avtalsperioden.
Vi ha nu träffat en överenskommelse, som innebär, att tillägget på
fem procent skall utgå, oavsett om index stiger till 249 eller ej, och den övre
gränsen är struken.

Nu säger man på arbetsgivarsidan, att man vill ha. reda på vad statsmakterna
vilja innan man ger något bud i lönefrågan; så ligger det till i de förhandlingar
som pågå men i vilka på grund av arbetsgivarnas ståndpunktstagande
inget resultat har uppnåtts. Arbetsgivarna förvänta, att läget skall bli
tillspetsat någon gång då riksdagen sammanträder i början av januari, och
det är möjligt att man på arbetsgivarsidan samlar ihop alltsammans till en
bukett för att då få det hela avgjort i ett sammanhang. Men jag säger utan
vidare: vi kunna på arbetarsidan i den situation, som nu är, inte avstå från
kraven på höjda löner. Lönerna lia hållits tillbaka under krisåren, och det
har sagts till arbetarna: under den här perioden måste vi hålla tillbaka våra
krav, men så snart kriget har tagit slut och situationen blivit bättre, kunna
vi förvänta att lönekraven ånyo kunna ställas, och då finns det också utsikt
till att de skola kunna tillgodoses. Detta har också i viss utsträckning verkat
lugnande på arbetarna. Vi anse att en sådan situation nu föreligger att förbättringar
böra kunna erhållas, och jag vill säga, att det uttalande i den ena
eller andra riktningen, som finansministern har gjort under hösten eller när
det nu har varit, inte har verkat vare sig stimulerande eller tillbakahållande
när det gäller de krav som ha ställts; de hade kommit under alla förhållanden.

Till herr von Heland vill jag säga, att byggnadsarbetarna faktiskt tillhöra
de arbetargrupper, som lia fått den lägsta kompensationen. De lia ännu inte
fått full kompensation för den levnadskostnadsstegring som har skett sedan
1939, och de tillhöra faktiskt dem, som. örn vi skola uppnå denna kompensation,
behöva lia rätt så kraftiga löneförhöjningar under nästkommande år. Oell jag
vill särskilt påpeka, att den av böndernas representanter så varmt omhuldade
dyrortsutjämningen skulle berättiga byggnadsarbetarna i landsorten till ännu

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventioner in q av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
större lönehöjningar än exempelvis i Stockholm. Det är ett faktum, som man
inte kan komma ifrån. Skola andra arbetargrupner på landet ha förhöjningar,
så skola även byggnadsarbetarna lia det, ty också deras löner äro dyrortsgraderade
och äro således lägre i landsorten än de äro i Stockholm.

Jag är faktiskt inte riktigt säker på att det hade varit nödvändigt med
denna stora debatt, som har uppstått med anledning av det föreliggande utskottsutlåtandet,
ty det gäller ju inte någon i och för sig stor ekonomisk
fråga; de tjugufem miljoner kronor, som det är fråga om, komma väl inte
att spela så stor roll i strävandena att hålla tillbaka priserna. Det har sagts
i propositionen, att de föreslagna åtgärderna närmast äro avsedda att motverka
prisstegringar på sådana varor, beträffande vilka man kan räkna med att
prishöjningarna skola bli relativt kortvariga. Det är kanske riktigt att detta
är en principfråga, som bör föranleda uppmärksamhet, men den frågan har
diskuterats i mycket liten utsträckning i dag; det har talats mera örn de
uteblivna åtgärderna för att få till stånd en rundabordskonferens angående prisutvecklingen
och örn möjligheterna att stoppa denna utveckling.

I herr Strands yttrande instämde herrar Forslund, Branting, Nerman, Johannesson,
Franzon, Dahlström, Gottfrid Karlsson, Widner, Frans Ericson,
Wagnsson, Nils Eloivsson, William Ohlsson. Sjö, Uhlén, Söderdahl, Björnsson,
Hesselbom'', Schlyter, Birger Andersson, Bamberg, Lindgren, Sundvik,
Einar Persson, Hage och Karl August Johanson.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill endast som en replik till herr Strand konstatera, att under kriget,
då man ansåg att det var ytterst viktigt att få fram jord- och skogsbrukets
produkter, fick man jord- och skogsbrukets folk att gå med på att avvakta
den fullständiga inkomstutjämningen i förhållande till andra grovarbetares
löner. De fingo löfte örn att få den. Nu är kriget slut, och nu kanske
man tycker att det blir mindre och mindre behov av denna arbetskrafts produktion;
det råder inte längre samma nödläge. I stället skall man driva
fram reallöneförhöjning för de grupper, som faktiskt, trots en bättre ställning,
ha haft en viss löneförhöjning under kriget, så att klyftan ytterligare
vidgas — jag konstaterar att detta är önskemålet från socildemokratiskt
håll. Nu är det en fråga till som jag vill ha besvarad: är detta någonting
som man bland socialdemokraterna anser tillfredsställande, så att det är ett led
i strävandena att driva på avfolkningen av landsbygden?

Herr Domö: Herr talman! Det var ett uttalande av herr andre vice talmannen,
som jag vill kommentera något, och jag vill även ställa en fråga till honom.

Jag hade tillåtit mig att säga till finansministern, att det vore bättre att
mota Olle i grinden än att söka fånga Olle efter det han kommit in genom
grinden. Det gav herr andre vice talmannen anledning att säga, att högern inte
bara hade lämnat grinden öppen och låtit Olle komma igenom, utan att den helt
och hållet släppt vakthållningen vid grinden, när det gällde en viss grupp av
dem, som skulle ha förbättrade löneförmåner. Då var herr andre vice talmannen
inne på frågan örn statstjänstemännen och deras löner. Det ger mig anledning
att påpeka, att enligt min uppfattning ha inte statstjänstemännen fått någon
otillbörlig andel, och jag vill fråga herr andre vice talmannen örn han anser,
att statstjänstemännen fått för mycket. Det skulle nämligen herr andre vice
talmannens uttalande innebära, örn man drar ut den logiska konsekvensen.

Nu tycker jag för min del inte, att man bör göra som man gärna vill göra
från den socialdemokratiska sidan, nämligen att framställa saken som örn oppo -

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. snbventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
sitionen, när (leii talar örn lönefaktorns betydelse för hela penningpolitiken,
uteslutande tänker på industriarbetarnas löner. Det är en tillspetsning, som
inte är riktig. Åtminstone jag för min del söker påpeka, att löneutvecklingen
är en av de faktorer, som höra dit. Man bör alltså taga i betraktande, att vi
aldrig sagt, att enbart lönerna äro det avgörande. Jag vill inte, att man skall
ha den felaktiga inställning i det här fallet som herr andre vice talmannen gav
uttryck åt. Jag förstår, att det ur taktisk synpunkt kan vara gynnsamt för
motsidan att föra en sådan argumentation. Jag är emellertid inte benägen att
godkänna den, lika litet som jag är benägen att godkänna herr von Helands
relation av vad jag skulle sagt på Arosmässan. Herr von Heland framställde
det som örn jag där skulle ha gjort mig till förespråkare för den dyrortsskillnad,
som finns mellan landsbygdens folk och bostadssamhällenas. Ja, herr
von Heland är nu en gång en egendomlig politisk företeelse, mycket intresserad
och arbetsam, och han följer på allt sätt utvecklingen, men han har ett drag,
som alltid förbryllat mig, och det är att han ibland kommer till de mest egendomliga
slutledningar av sina överväganden. Så har han gjort i det här fallet.
Jag erinrar mig mycket val vad jag sade på Arosmässan. Jag talade där för
en.förbättring för jordbrukets folk. Jag sade, att trots att jordbrukarna fått
en förbättring under de första krigsåren —■ jag tror det var 1942 eller 1943,
som jag sa-de detta — ha de likväl inte kommit upp till den ställning ekonomiskt
sett, som de böra ha; de böra ha det bättre ur rättvisesynpunkt, än vad
de nu ha. Man borde inte glömma bort, att även örn de tillfälligt fått en större
förbättring under krigsåren än andra grupper och även om man toge i betraktande
det något ökade värde, som kronan kunde ha på landsbygden i jämförelse
med en dyrort, så hade de det dock sämre. Det var innebörden av vad
jag yttrade vid det tillfället. Meningen var alltså den rakt motsatta mot vad
herr von Heland söker göra gällande. Men det är så typiskt för herr von
Heland att söka framställa en, skall jag säga motståndares ord — jag tycker
inte, att vi skola behöva använda det uttrycket, herr von Heland, utan låt
mig säga medlem av ett annat parti —• på det sättet att det får en annan
innebörd bara för att, örn det passar, kunna sätta in en kritik emot det. Vi
ha så mycket ändå, herr von Heland, att reda upp, att vi icke behöva göra
de differenser i uppfattningar, som vi möjligen kunna ha, större än som är
nödvändigt, ty just i kväll kämpa vi väl ungefär på samma front, när det
gäller att åstadkomma en planmässig linje för vår penningpolitik.

Jag måste, herr talman, också säga några ord i anledning av herr Strands
anförande. Han sade, att oppositionen har så många ord, att örn man skulle
döma efter mängden av dem, skulle ganska- mycket kunna göras. Ja, det är
klart, att man här kan diskutera vad som bör göras men även vad som inte
bör göras. Jag skulle här vilja ställa en fråga: när regeringen säger, att den
fullföljer ett visst program, vad är det då regeringen gjort speciellt för att
hindra den olyckliga penningpolitiska utveckling, som vi nu äro inne på?
Jag kan inte komma ifrån att från min synpunkt tor det sig som om den
olyckliga penningpolitiska utvecklingen i högre grad beror på att regeringen
bär underlåtit en hel del ting, t. ex. underlåtit att mobilisera de krafter, som
kunna göra sig gällande vid till exempel en rundabordskonferens. Det är riktigt,
att just nu är diskussionen litet het. Det är inte så underligt, att detta är
fallet vid den diskussion, som vi nu föra. Men inte minst herr andre vice talmannen
har ju mångå gånger sagt, att oppositionen skall vara käck och stridsglad
och att man inte kommer att beklaga sig över det. Det ger mig anledning
att säga, att även örn ett och annat hårt ord nu skulle fällas, så är det knappast
anledning för majoritetspartiet eller regeringen -— och där enkannerligen finansministern
— att känna sig illa behandlad, ty från det socialdemokratiska

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventioner ing av införseln av vissa varor ni. m. (Forts.)
partiets sida saknades det sannerligen inte hårda ord på den tid, då det partiet
var i opposition. Jag för tillbaka i tankarna åren i slutet av förra världskriget
och närmast efter den tiden. Då sades sannerligen ord, som inte voro vägda
på guldvåg. Men låt oss ta det som det är. Det är mycket bättre att säga
uppriktigt vad man tycker, även örn det är hårt. Det är ett ärligt språk.
Det kanske kan förekomma omdömen, som man tycker gå några millimeter
för långt, men huvudsaken är att i en demokratisk stat ett ärligt och rent
språk föres. Vi här i Sverige lia sannerligen inte, örn man jämför med förhållandet
i andra demokratiska länder, gått över märket, när det sagts några
hårda ord en och annan gång från eller till regeringen. Medan jag är inne just
på detta, skulle jag vilja säga, att ärligheten i uttrycket spelar en mycket
stor roll för svenska folkets tro på ledningens förmåga att reda upp saker och
ting. Är det så att ledningen säger ifrån, att det är allvarligt, att det är besvärligt
och att det kräves olika åtgärder, ha vi svenskar visat många gånger,
att sådant språk tolerera vi. Därför tror jag, att ett bestämt och friskt språk
från regeringens sida nu när det gäller penningpolitiska ting skulle kunna ha
sin nytta.

Nu säger herr Strand, att i fråga örn arbetslönerna äro inte statliga åtgärder
på sin plats. Ja, herr Strand, varken jag eller min meningsgrupp eller några
andra här i landet, skulle jag tro, vilja ha statligt bestämda löner, när det
gäller den stora arbetsmarknaden. Vi lia tvärt örn hävdat, att det är parternas
rätt att bestämma därvidlag. Men vad vi från vår sida hävda, det är att,
när det gäller penningpolitiken, arbetslönerna spela en roll, som man inte kan
komma ifrån, och därför skulle det vara mycket nyttigt örn vid en rundabordskonferens
skälen härför komma fram. Herr Strand säger — och jag förmodar
att instämmandena här syfta till att stryka under detta — att vi först
måste klara våra löneavtal, innan vi äro beredda att tala örn några särskilda
penningpolitiska åtgärder, framkomna vid en rundabordskonferens. Ja, det må
nu vara den sidans synpunkt, som det inte tillkommer mig att bedöma. Men
klart är, att en så bestämd inställning som att ett krav först måste uppfyllas,
innan man kan börja resonera, minskar utsikterna att överhuvud taget någon
gång komma till samförstånd. Vid en rundabordskonferens borde man väl
kunna- resonera örn löneförhöjningar eller inte och vad därav följer. Det gjorde
man 1942, då man kom överens örn att de sämst ställdas löner skulle förbättras.
Sedan tänjde man på detta undan för undan, och till slut gick det som
det gick. I varje fall skulle vi vid rundabordskonferens kunna få fram en
riktlinje för den ekonomiska politiken, som skulle kunna vara till god ledning
också vid uppgörande av de mycket vittgående arbetsavtalen. Ty örn allting
flyter, örn man inte vet vart statsmakterna sikta, så är det mycket svårt att
fixera löner och träffa avtal. Då har man inte någon fast punkt att hålla sig
till. utan allting beror på utvecklingen, som synes få gå vart den vill. Ja, vad
spelar det då för roll vilka löneförhöjningar man för tillfället kan nå!

Herr Strand sade, att det råder en växelverkan mellan priser och löner. Ja,
det äro vi fullständigt ense om. Herr Strand sade också att det i regel är priserna
som leda. Det är också rätt; det kan man aldrig komma ifrån. Jag har
tillåtit mig uttrycka det på det sättet, att i en inflationstid är det i regel priserna
som leda, och lönerna få traska efter i trappan. Det hjälper således inte
med att ensidigt räkna med en viss löneförhöjning. Jag skulle tro, att på den
punkten lien- Strand och jag skulle relativt lätt kunna enas om att det är
nödvändigt att se alla dessa faktorer i ett sammanhang. Trots herr Strands
kategoriska uttalande, att inom LO anses, att man måste lia löneförhöjningar
först, att det är villkoren för ett allmänt resonemang, tror jag, att en rundabordskonferens
mellan de ledande inom olika grupper åtminstone skulle kunna

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
medverka till att man uppnår ett resultat av den innebörd att de största riskerna
för vårt penningvärde elimineras. Jag beklagar, att man har tagit den
inställning som man har gjort från det håll som herr Strand representerar.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få understryka, att jag för min del ingalunda ansett,
att statstjänstemannen äro otillbörligt tillgodosedda. Tvärtom understödde
jag livligt den proposition, som var framlagd och som vi behandlade här
senast. Vad jag förvånade mig över var att det i detta sammanhang inte förekom
ett ord om inflation. Herr Domö och herr Nordenson blekna vid varje
tanke på en förhöjning av lönerna för industriarbetare och lantarbetare, men
de finna det alldeles i sin ordning, att andra grupper få till storleken ungefär
motsvarande löneförhöjningar. Ja, man frestas att draga den slutsatsen, att
herr Domö mäter med olika mått. Han finner det beklagligt, att grupper, som
stå honom fjärran, få löneförhöjningar, men tiger som muren när grupper, där
han har sina valmän -— eller misstänker att han har sina valmän — få sig
tillerkända samma förmåner. Jag kan inte underlåta att finna denna olikhet
i behandling av likartade frågor tämligen sensationell.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag gjorde, när herr Domö höll sitt
anförande, en del reflexioner, som jag inte gärna kan låta bli att delge kammaren.

Det är denna tro på en rundabordskonferens, som jag har litet svårt för att
acceptera. Det har blivit någonting av en ödestro, att en rundabordskonferens
skall klara problemet örn hela vår ekonomiska politik, som vi nu alla bry våra
hjärnor med. Söker man tänka sig vad en sådan här rundabordskonferens
egentligen skulle ge, kan man ju analysera problemet i vissa grundläggande avsnitt.
En rundabordskonferens kan naturligtvis ge en mycket intressant allmän
diskussion örn alla dessa frågor. Men jag har svårt att tänka mig, att
den skulle ge så nämnvärt mycket mer än den mycket intensiva debatt om de
här frågorna, som riksdagen inte bara i dag utan vid ett flertal olika tillfällen
under de senaste månaderna fört. Vid en rundabordskonferens komma att
finnas representerade alla de grupper, vilkas intressen äro representerade i
riksdagen. Jag föreställer mig att en rundabordskonferens i stora drag blir
en kopia av den riksdagsdebatt, som vi så många gånger blivit uppbyggda
med.

Man kan ju fråga sig örn en rundabordskonferens kan komma till rätta med
detta investeringsraseri, som för närvarande pågår i landet. Det är väl knappast
troligt. En rundabordskonferens kan säga, att regeringen måste se till,
att vi begränsa investeringarna, därför att de i dag äro inflationsdrivande.
En rundabordskonferens kan emellertid inte gärna anvisa, vilka avsnitt som
skola vara absolut förbjudna och vilka avsnitt som skola tolereras med hänsyn
till de begränsade resurser i fråga om material och arbetskraft, som vi
för närvarande besitta. En rundabordskonferens kan naturligtvis också säga,
att vi böra lia en väsentligt starkare priskontroll än vi för närvarande ha. Men
regeringen har ju deklarerat genom finansministern i dag och många gånger
tidigare att vi skola söka skärpa priskontrollen på alla områden, där detta är
praktiskt möjligt. Vi kunna inte ha en priskontroll, som reglerar alla avsnitt
från säkerhetsnålar till matsalsmöbler, men vi kunna naturligtvis ha en utvecklad
priskontroll, som reglerar alla de konsumtionsvaror, som äro av större
betydelse. Så mycket längre kan väl inte en rundabordskonferens gå i detta
avseende än att ge en allmän rekommendation för en mera skärpt priskontroll,
allt i den behjärtansvärda avsikten att bekämpa inflationen. En rundabords -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
konferens kan naturligtvis diskutera de statliga krediterna åt olika håll, men
den frågan är väl i dag någonting av en fråga post festum. De stora krediterna
äro åtaganden, som vi gjort och som riksdagen debatterat och godkänt. Därför
kunna vi väl inte komma så mycket längre i den frågan än till en i och
för sig intressant diskussion. En rundabordskonferens kan naturligtvis diskutera
export- och importfrågorna, men örn en sådan diskussion kan ge så mycket
mer än det forum, som dagligdags diskuterar export- och importfrågoma,
är jag inte övertygad örn.

Sedan kommer man fram till vad som här sagts av finansministern i dag
och av riksdagsman Strand, nämligen denna på borgerligt håll så intensiva
önskan att i ett större sammanhang vid en rundabordskonferens få tillfälle
att diskutera lönepolitiken. Nu menar jag, att örn man är allmänt överens örn
att man bör skärpa priskontrollen och icke tolerera några prisstegringar på de
områden, som ha betydelse i det här avseendet, veta ju de avtalsförhandlande
parterna inom vilket område man har att röra sig. Då blir det en strid mellan
arbetarparten och arbetsgivarparten örn de befintliga marginalerna, hur dessa
skola fördelas åt det ena eller det andra hållet. På den punkten delar jag finansministerns
uppfattning. Han har sagt i dag, att örn arbetarparten eller
arbetsgivarparten får litet mer eller mindre av dessa befintliga marginaler, är
detta en ganska ovidkommande sak med avseende på inflationsfaran. Jag ber
att få erinra örn att det träffats en hel uppgörelser i år. Det har träffats
uppgörelse inom mejeribranschen och inom bryggeribranschen på de premisserna,
att de kommande priserna skola vara oförändrade. Inom mejeribranschen
har ju också herr von Heland och hans partikamrater varit de, som i allt väsentligt
representerat arbetsgivarsidan, och där ha de befintliga marginalerna
givit utrymme för välbehövliga och inte oväsentliga löneökningar. Det kan
ju hända, att örn man med denna mycket stronga prislinje från statsmakternas
sida säger ifrån, att här tolereras inte några prisstegringar, en och annan
bransch råkar i den belägenheten, att det blir tal örn arbetsnedläggelse och
konflikt. Och hur oönsklig en sådan situation än är i dagens läge, när vi ha
behov av att alla produktiva krafter utnyttjas hundraprocentigt, ha vi dock
på alla håll här i landet varit ense örn, att det är bättre med de hål i samhällsekonomien,
som en arbetsnedläggelse kan medföra, än att vi från statens sida
med lagpåbud begränsa parternas möjligheter i det här avseendet. Jag kan
därför inte förstå att en rundabordskonferens på de givna premisserna, att vi
skola ha en skärpt priskontroll, ett konstant prisläge — och därav följer som
en logisk konsekvens, att det är de befintliga marginalerna, som man får strida
örn — i dagens läge kan ha någonting att ge ens i avseende på löneaspekterna
i den allmänna ekonomiska politiken.

Jag vill dessutom till herr von Heland säga ett par ord. Jag har sedan gammalt
lärt mig, att skall man diskutera en sak, är det för ordningens och redans
skull ur många synpunkter önskvärt, att man begränsar sig till de saker, diskussionen
egentligen skall gälla. Vi diskutera här en punkt, som gäller frågan
örn subventioner för vissa importvaror. Herr von Heland har tagit detta till
utgångspunkt för att diskutera arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken,
löneklyftan meliam stad och land och praktiskt taget allt, som man har intresse
av att diskutera i riksdagens första kammare. Nu kommer det i samband med
ett svar på en interpellation från herr von Helands partiledare — jag vill minnas
det blir örn torsdag — en allmän debatt i andra kammaren just örn jordbrukets
arbetssituation och klyftan mellan jordbruket och andra näringar. Det
är väl inte riktigt honnett av herr von Heland att så där grundligt beta av
fältet för sin egen^partiledare, när vi skola ha en interpellationsdebatt örn dessa
frågor örn bara några dagar.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventioner ing av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Man kan naturligtvis diskutera de här frågorna, men dels med hänsyn till
denna debatt örn ett par dagar och dels med hänsyn till att vi kanske redan
i morgon få diskutera omsättningsskattens avveckling och då ha ett rimligare
utgångsläge för en mera vid debatt, skall jag inte, hur frestande det än kan
vara, ge mig in på något detaljbemötande av herr von Helands anförande. Jag
vill bara på ett par små punkter korrigera honom i någon mån.

När herr von Heland talar örn jordbrukets eftersatta ställning, talar han —
och det är han inte ensam örn, utan alla hans partikamrater äro hundraprocentigt
ense med honom — örn jordbrukarna såsom en homogen grupp i inkomstavseende,
ett klientel som i sin helhet utgör proletariatet inom svenskt samhällsliv.
Det är inte på det sättet! Herr von Heland har det inte sämre ställt
än en byggnadsarbetare i Stockholm. Jag går så långt att jag säger, att av de
300 000 människor i vårt land, som vi kunna kalla för jordbrukare, är det åtminstone
en tredjedel eller 100 000, vilkas inkomster äro väl jämförbara
med de inkomster, som representera medellönen för industriens arbetare. När
man talar örn jordbrukets eftersatta ställning, måste man hålla sig till de grupper
av jordbrukarna, som äro eftersatta, Det är dels de direkt löneanställda
och dels de jordbrukare, som ha ofullständiga jordbruk. Hur de svenska
småbrukare, som driva ofullständiga jordbruk, skola hjälpas till en bättre
inkomststandard, är en fråga, som vi få tillfälle att på allvar debattera vid
nästa års riksdag i samband med att regeringen lägger fram den stora
propositionen örn en rationalisering inom jordbruket. Det är för tidigt att
taga upp den debatten i dag. Hur lantarbetarna skola få en bättre ställning
ekonomiskt sett är en fråga, som man måste betrakta på lång sikt, en process,
som bör ingå i den allmänna samhällsekonomiska processen och inkomstutvecklingen.
Herr von Heland förnekar ändå inte, att örn man riktar blicken mot de
mest omedelbara sammanhangen, kan man konstatera att under den senast förflutna
tioårsperioden en icke oväsentlig inkomstutjämning ägt rum mellan lantarbetarna
å ena sidan och industriarbetarna å andra sidan. Jag har i somras i
samband med en interpellationsdebatt här gjort en jämförelse i siffror, där jag
för 1936 kunde sätta lantarbetarnas löner till siffran 58 i förhållande till industriarbetarnas
löner, som hade siffran 100. I dag kan jag placera lantarbetarna
vid siffran 78 i förhållande till industriarbetarnas 100. Det är en icke
oväsentlig utjämning som skett på tio år. Vi ha kommit dithän i dag — ingen
kan glädja sig åt. detta mer än jag — att lantarbetarna i inkomstavseende
trängas med vissa icke oväsentliga grupper inom industrien. Beträffande skogsarbetarna
vågar jag mycket bestämt hävda, att en yrkesvan skogsarbetare normalt
har en inkomst, som är väl jämförbar med åtskilliga industriarbetargruppers.
inkomster. Jag har sagt detta, därför att rätt skall vara rätt. Skall man
ge sig in pa en sadan här diskussion med jämförelser och redovisningar, bör
det ske på ett sätt som är statistiskt hållbart.

Herr von Heland slutade sitt anförande med att säga, att han ville lia besked,
örn socialdemokratiens allmänna politiska linje är att ytterligare öka inkomstklyftan,
örn man vill göra klyftan större mellan jordbrukets folk — han
säger fortfarande »jordbrukets folk» och talar alltså om jordbrukarna som ett
kollektivt begrepp — och industriens och städernas anställda. Jag vet inte örn
jag behöver närmare ga in pa ett bemötande, men för att hans fråga inte skall
stå obesvarad i riksdagens protokoll, vill jag här formellt säga, att — som var
och en omdömesgill människa borde veta — socialdemokratiens linje är en
fortsatt utjämning, en strävan att åstadkomma en förbättring för de sämst ställda,
men att den strävan och det arbetet måste sättas in på sin plats i ett större
ekonomiskt sammanhang, så alt en enhetlig linje skapas, där inte hela landets
gemensamma intressen behöva äventyras.

Första kammarens protokoll IDAG. Nr 42. A

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Herr Domö erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Statsrådet Strängs anförande visar ju ganska klart, att den känsla, som jag
har av att man ser på dessa problem ganska olika, när det gäller möjligheterna
att komma till rätta med dem, är riktig; det föreligger tydligen stora olikheter
mellan de synpunkter, som förfäktas från olika håll. Herr statsrådet Sträng
talade örn investeringsraseriet. Bakom en hel del av vad som nu sker i detta
avseende ligger bristande tilltro till regeringens politik. Det är kanske detta
som är en av de främsta anledningarna till att prisstegringskurvan blivit så
brant. En konferens skulle dock enligt min uppfattning trots allt vara av stor
betydelse även för regeringen, inte bara då det gäller att komma till rätta med
de förhållanden och svårigheter, som påverka det nuvarande läget, utan även
för att skapa ett större förtroende ute i landet för regeringens ekonomiska politik.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Statsrådet Sträng yttrade i sitt
anförande för en stund sedan, att riksdagen flera gånger under innevarande
år hade diskuterat dessa ekonomiska problem. Jag medger, att så skett, men
det har skett styckevis. Regeringen har inte lagt fram något fullständigt material
eller någon riktig utredning rörande dessa frågors inbördes sammanhang,
så att vi kunnat bedöma dem i sin helhet och konstatera i vilket avseende
de inverka var för sig på ifrågavarande problem.

Alla eftersträva vi väl ett stabilt penningvärde och vilja örn möjligt söka
hindra inflationen. Vad är det då som orsakar de höga priserna? Det är knappheten
på varor. Det råder inte fullt jämviktsläge mellan tillgång och efterfrågan.
Då borde regeringen för att hindra inflationen söka vidtaga åtgärder, som
hindra att efterfrågan spelar den roll, som den nu gör i inflationsdrivande riktning.
En fortsatt utveckling i den riktning, som nu pågår, måste ju, vill jag
säga till herr Strand, bli mest olycklig för arbetarna, ty även om arbetarna få
en löneförhöjning komma lönerna i alla fall att släpa efter, örn vi inte förmå
hindra prisstegringen.

Vi måste se de olika frågor, som äro av betydelse för vårt ekonomiska läge,
i ett sammanhang. När det gäller importen, måste vi undersöka, örn det penningutflöde,
som nu äger rum, beror på att vår import av lyxvaror och mindre
nödvändiga artiklar är alltför stor, särskilt i förhållande till vår nuvarande
begränsade export. Vi måste också undersöka, i vad mån våra handelsavtal
med de däri ingående stora statskrediterna inverka på läget. En annan faktor
är ju den stora investeringsverksamhet som för närvarande äger rum och som
herr statsrådet Sträng betecknade som »investeringsraseri». Den väldiga ansvällningen
av investeringsverksamheten är enligt min uppfattning en följd
av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Om statsmakterna befrämja en sådan
utveckling som den som nu har ägt rum, leder det till att investeringsverksamheten
blir större än vad som kanske ur andra synpunkter^ vöre önskvårt.
De ökade investeringarna framkalla i sin tur stegrad efterfrågan pa arbetskraft
och material, vilket ökar pressen på priser och löner. Det blir svårt
att få fram behövligt material för nybyggnader o. s. v. Örn de behövliga varoma
äro underkastade priskontroll, söker man pa olika sätt kringgå priskontrollén
för att trots knapphetsläget kunna skaffa sig de varor, som man önskar
förvärva.

Örn man vill öka produktionen på ett område, kan det i nuvarande läge blott
ske genom rationalisering eller genom att man suger till sig arbetskraft från
andra områden. Då utrikesutskottet hade att behandla propositionen om rysslandsavtalet,
tillkallade man några av de främsta industrimännen här i landet
för att få höra deras mening. Det var en av cheferna för Kullager i Göteborg.

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
Han förklarade: »Den produktion, som vi kunna åstadkomma, är i stort sett
konstant. Vi kunna inte nämnvärt öka den. För att få fram en större produktion,
måste vi utvidga våra hittillsvarande anläggningar och göra nyinvesteringar.
Det kunna vi inte göra nu. Frågan blir då bara, vart den produktion,
som vi för närvarande kunna åstadkomma, skall dirigeras.»

Jag understryker ännu en gång, att vi böra ta upp och diskutera alla dessa
frågor i ett större sammanhang. Vi böra inte göra det under intryck av ögonblickets
lidelser, då meningarna bryta sig så hårt mot varandra, beroende på
vederbörandes olika personliga inställning och argumentering. Vi böra först
söka få till stånd en noggrann utredning av de olika frågorna och sedan i lugn
och ro grundligt diskutera problemen i ett sammanhang, sedan vi skaffat oss
ett tillräckligt genomarbetat material som underlag för diskussionen. Vare
sig denna diskussion kommer till stånd i form av en rundabordskonferens eller
en debatt bär i riksdagen efter en noggrann utredning av hela problemet,
bör det vara till gagn för oss alla i nu rådande läge.

Jag kunde inte låta bli att göra den reflexionen under herr Strands skickligt
upplagda anförande, att örn man höjer lönerna för arbetarna —- vilket jag i
och för sig inte har något emot — måste det medföra, att varupriserna ytterligare
skruvas upp. Löner och varupriser ha nämligen ett nära inbördes sammanhang.
Priserna komma utan tvivel att stiga, om lönerna höjas ytterligare,
och det kommer i sin tur att medföra, att vi inte kunna bevara vårt nuvarande
penningvärde. Det är därför viktigt för oss att få till stånd en överläggning
örn alla dessa problem i ett större sammanhang, gärna vid en s. k. rundabordskonferens.
Vill man inte mötas vid en rundabordskonferens, måste man i varje
fall få till stånd en diskussion som går till botten av problemen.

Herr statsrådet Sträng kom in på ett bemötande av herr von Helands anförande.
Jag har ju ingen anledning att blanda mig i den debatten. Men då
herr statsrådet påpekade, att man även inom mejerihanteringen nyligen enats
örn ett nytt arbetsavtal med höjda löner och att det inom denna bransch tydligen
funnits en viss marginal för löneökningar, måste jag göra ett klarläggande.
Mejeriföretagen äro ju grundade på andelsprincipen och ha således
inga vinstreserver. Örn driftkostnaderna ökas, kunna företagen icke betala
samma pris till leverantörerna av mjölken, utan det måste gå ut över leverantörerna
i form av lägre mjölkpris. Både arbetsgivarna och arbetarna ansågO''
det emellertid vara lyckligast, om man kunde enas örn ett avtal, vilket man
kunde godtaga på ömse sidor. Ett dylikt kom också till stånd. Jordbrukets
föreningsrörelse är emellertid, som sagt, grundad på andelsprincipen. I den
mån omkostnaderna stiga, minskas också inkomsterna för mjölkproducentema.
Örn lönerna och mellanhandsomkostnaderna hela vägen fortsätta att öka, kommer
detta att medföra, att mjölkproducentema erhålla mindre betalt för sitt
arbete, så vida icke mjölkpriset höjes. Det måste man nog räkna med som en>
konsekvens, örn man ytterligare höjer lönerna på detta område.

Det är många problem, som det kunde finnas anledning att diskutera i detta
sammanhang. Jag tänker bl. a. på försämringen av vår valuta. Det är obestridligt,
att det för närvarande pågår en viss inflation och att det flyter mera
pengar ur landet för varor, som vi importera, än vad vi få in genom vår export.
Läget kanske emellertid inte är fullt så farligt, som man på en del håll
vill göra gällande. Vi måste räkna nied att det under kriget har skett en
ganska betydande varuuttömning. Många lia kanske under kriget av lojalitet
inskränkt sina inköp. Nu vill man tillgodose det uppdämda behovet, då det
åter finns möjlighet alf; köpa varor. Följden blir en kraftig efterfrågan på
varor av olika slag. Om man nu avskaffar omsättningsskatten och vidtar en
del andra åtgärder för af t konsumenterna lättare skola kunna skaffa sig de

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Äng. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
varor, som de önska köpa, kommer detta naturligtvis att leda till att priserna
stiga och att det blir en viss knapphet på varor, till dess att vi ha hunnit producera
eller importera så pass mycket att efterfrågan blivit tillgodosedd.

Det nuvarande läget är dock inte något enastående, utan situationen är densamma
efter varje avspärrningskris. Efter förra världskriget var vår varuimport
i förhållande till exporten till och med något större än vad den har
varit under det sista året. Skillnaden mellan import och export rörde sig under
det första året efter förra världskriget örn cirka en miljard kronor, och
till en sådan balans ha vi dock inte nått upp i år. Om våra lager av utländska
varor äro tömda på grund av den tidigare avspärrningen, blir naturligtvis importen
mycket stor, till dess att man fyllt luckorna.

Jag anser emellertid, att vi inte lia gått tillräckligt försiktigt fram under
denna övergångsperiod till dess att varutillgången i världen blir bättre. Vi
hade nog kunnat vara litet försiktigare och gått saktare fram i fråga örn importen,
så att övergången hade blivit något mjukare.

Man förklarar visserligen, att priskontrollen skall skärpas. Men hur skall
man då gå till väga? Jag var häromdagen inne i en affär här i Stockholm och
frågade efter en konfektionsartikel. Man visade en priskontrollerad vara, men
den passade inte riktigt, så att jag frågade, örn de inte hade något annat. Biträdet
tog genast fram en annan vara, men den var inte priskontrollerad och
kostade fyra gånger så mycket som den priskontrollerade. Av den priskontrollerade
varan fanns det blott obetydligt att välja på, medan det var god
tillgång på den icke priskontrollerade. Jag skulle tro, att arbetarna i detta
fall köpa lika mycket av den icke priskontrollerade varan som av den priskontrollerade.
Följden måste naturligtvis bli, att priserna pressas uppåt.

Eftersom debatten bär kommit in på dessa frågor, har jag inte kunnat undgå
att beröra dem. Jag hade annars närmast tänkt att yttra mig örn det föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag har nämligen deltagit i detta ärendes handläggning
i statsutskottet. Såsom kammarens ledamöter finna, har jag inte reserverat
mig, utan biträtt utskottsmajoritetens förslag. Jag grundar mitt
ståndpunktstagande på att det måste vara till gagn för oss alla, örn regeringen
får ett sådant vapen, som de föreslagna importsubventionerna ändock äro,
för att kunna skära av toppriserna på vissa nödvändighetsvaror, örn priserna
under en kortare period skulle bli alltför höga. Rätt använda komma importsubventionerna
icke att stimulera utan snarare att begränsa inflationen. I varje
fall har detta varit statsrådets avsikt, när han lagt fram sitt förslag. Hans
avsikt har således varit att hindra priserna från att stiga alltför mycket. Jag
är för min del övertygad örn att örn detta vapen användes på rätt sätt, vilket
ju herr statsrådet i propositionen har förklarat att han ämnar göra och vilket
understrukits av samtliga hörda myndigheter, komma de föreslagna importsubventionerna
snarare att motverka inflationen än att främja den.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr Forslund: Herr talman! Såsom gammal fackföreningsmän och med
någon erfarenhet av svårigheterna vid lönerörelser måste jag uttala min förvåning
över att det finns partiledare här i kammaren, som i många och långa
anföranden kunna förorda en rundabordskonferens, som synes ha till huvudsyfte
att försöka förmå fackföreningsfolket att iakttaga återhållsamhet i sina
krav vid de nu pågående avtalsförhandlingarna.

Bland de herrar, som skulle deltaga i en sådan rundabordskonferens, skulle
väl vara herr Domö för högern och herr von Heland för bondeförbundet. Men
de äro inga lämpliga representanter att sända till en rundabordskonferens, där

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
nian skall behandla lönefrågor, framför allt inte med tanke på det läge, vari
lönefrågorna för närvarande befinna sig.

Jag måste också betrakta det såsom den största taktiska oklokhet, som man
kan göra sig skyldig till, när herrarna nu i slutet av året, då förhandlingarna
om de nya kollektivavtalen egentligen borde vara avslutade, uppmana finansminister
Wigforss att sammankalla en rundabordskonferens, i vilken man vill
deltaga och säga sin mening örn lönesättningen. Förstå ni inte, mina herrar,
att ni här äro ute i ogjort väder? Det passar sig inte för män i ansvarig ställning
att kasta fram ett sådant oerhört irritationsmoment mitt under pågående
avtalsförhandlingar. Fackföreningsrörelsens representanter äro, försäkrar jag
herr von Heland, inga söndagsskolebam, vilka man kan samla kring ett bord
och berätta sagor för. Det är folk som ha vuxit upp i samband med sin organisations
utbyggnad. Både de och organisationen lia vuxit upp under ansvar.
Fackföreningsrörelsens män känna näringslivet minst lika bra som ni som
tala stora ord här i dag. De veta mycket väl, vad näringslivet har förmåga
att bära i löner, och de önska alla, att näringslivet skall utvecklas och vara
till gagn för vårt land och folk. Det är att leka med elden, när man talar på
det sätt som man har gjort här i dag.

Vad begripa herr Domö och herr von Heland av de interna svårigheterna vid
våra lönerörelser och vad som kan vara lämpligt att säga vid förhandlingsbordet
för att komma till en 1 ycklig lösning? Jag tror, att de sakna förutsättningar
för att förstå den saken. Därför böra ni låta finansministern vara i fred,
även örn det nu är kutym att man skall ha honom att piska varenda dag från
morgon till kväll. Han Ilar i detta fall varit klok nog att inte åstadkomma
den irritation, som anordnandet av en rundabordskonferens enligt min mening
skulle medföra. Det är egendomligt, att ni som ändock äro partitaktiker och
räkna med alla eventualiteter för att kunna suga till er alla de valmän, som
ni hoppas på, inte ha något sinne för en sådan här sak och vad som är lämpligt
att göra i ett svårt läge. Lönerörelserna böra ligga vid sidan örn det politiska
käbbel, som vi ha här i kamrarna. Lönerörelserna ingripa djupt i hela vårt
samhällsliv. Låt våra ansvarsmedvetna män på arbetsmarknadens område
göra upp dessa frågor själva. Då göra ni en nyttig gärning.

Till herr Domö, som började frammana minnen från förra världskrigets dagar,
vill jag säga: tåg inte fram de minnena, herr Domö! Vilken oerhörd
skillnad är det inte mellan läget då och nu! Herr Domö sitter i bekväma förhållanden
i vårt samhälle. Han lider varken nöd eller tvång på något sätt.
Men, herr Domö, under vilka förhållanden levde inte de oppositionsmän, som
framträdde på den tid som herr Domö erinrade örn! Den minsta eftertanke
bör säga honom, att han för Guds skull inte bör tala om dessa saker. Att oppositionsmännen
knorrade och använde starka ord på den tiden, då man saknade
både medborgarrätt och mycket annat, är förståeligt och betydligt mer
berilttigat än örn herr Domö skulle göra det i dag.

Det skulle kläda högerns ledare utomordentligt bra, örn han jämte övriga
partiledare på den borgerliga sidan stege upp här och sade: vi vilja icke deltaga
i den smutskastning, som sker mot regeringen och speciellt mot finansministern,
som i den svåra tid, som vi nyss genomlevat, dock betytt mer än
kanske någon annan för vårt land. Man använder honom som spottkopp. Örn
ni vilja ha någon politisk renlighet i diskussionerna oss emellan och i våra
partiförhållanden, så säg till edra tidningar och medarbetare, att det finns en
gräns för att tala på det sätt som man gjort i dessa dagar. Finansminister
Wigforss har de stora arbetarmassornas förtroende och bör enligt min mening
vara fri från det misstänkliggörande, som han har utsatts för från borgerlig
sida både bär i kammaren och kanske ännu mer i andra kammaren.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventioner in q av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Jag har, herr talman, velat säga detta, då jag anser, att man är ute på en
farlig väg, då man här så livligt förordar en rundabordskonferens. En dylik
konferens skulle bara skapa irritation vid avtalsförhandlingarna och irritera
förhållandet mellan parterna, vilket borde vara betydligt bättre än vad som
har framkommit under de senaste veckorna.

Häri instämde herr Karlsson, Gustaf, och herr Andersson, Karl.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag hade inte tänkt att replikera herr Domö,
då det ju är onödigt att vi två hålla på att gruffa här i kammaren. Jag
beklagar emellertid, att jag inte har med mig en avskrift av det anförande
av herr Domö, som jag citerade. Jag skall dock be att kanske redan x morgon
till herr Domö få överlämna en avskrift av det auktoriserade referatet. Då
kanske herr Domö något ändrar sitt anförande här i kammaren vid justeringen.
Den saken behöva vi emellertid inte tvista örn nu.

Det är, herr talman, beklagligt att vi. — såsom jag påpekade redan i mitt
första anförande — nu skola börja bli så politiskt osams, att vi beskylla
varandra för allt möjligt. Vi böra väl i alla fall halla oss till sak. Jag vill
fråga herr Forslund, örn han kan nämna ett enda tillfälle då jag har smutskastat
någon av regeringens ledamöter. Jag vet absolut inte med mig, att
jag någonsin har gjort det. Man bör nog försöka ta det litet lugnare och
hålla sig till sakfrågan.

Herr Forslund påstod vidare, att varken jag eller herr Domö passade
som representanter vid diskussioner örn lönefrågor. Jag skall här bara tala
för mig själv, ty jag kan naturligtvis inte tala för högerns ledare. Jag kan
nämna för herr Forslund, att jag har varit med vid många löneförhandlingar
såsom arbetsgivarpart. Jag skulle inte tro, att de arbetargrupper, med
vilka jag diskuterat vid dessa avtalsförhandlingar, ha betraktat mitt deltagande
på samma sätt som herr Forslund gör. Jag känner till förhållandena
nu för tiden inom en hel del företag minst lika bra som herr Forslund.

Herr Forslund förklarade också, att vi äro ute i ogjort väder, då vi rekommendera
en rundabordskonferens enbart för lönefrågan. Jag vill ännu en
gång påpeka att jag gentemot herr andre vice talmannen sagt, att jag anser,
att vi vid en rundabordskonferens icke enbart skola diskutera lönefrågan och
de penningpolitiska problemen, utan allt som berör dessa stora ekonomiska
frågor. Det är min övertygelse, att det är riktigt att vi diskutera alla dessa
frågor.

Varför jag begärde ordet, herr talman, var egentligen för att replikera herr
statsrådet Sträng. Han har en enastående förmåga att med stort patos hålla
sina anföranden. Örn jag obekant med herr statsrådet Sträng och okunnig örn
de frågor, som disputerades, skulle komma in här i kammaren mitt under
en debatt, skulle jag bli överförtjust över herr Strängs anförande och säga
att det var mig en duktig karl, som står här och med sådant patos talar
sanningens ord. Nu känna emellertid herr statsrådet Sträng och jag varandra
sedan gammalt från mångfaldiga diskussionsmöten. Jag har lärt mig, att det
är mycket angenämt att diskutera med statsrådet — det är min ärliga uppfattning
— och åtminstone är det alltid mycket intressant. Jag förstår också,
att herr statsrådet med sin stora kunnighet och patos, även om uppgifterna
äro diskutabla, naturligtvis gör ett stort intryck på valmötena. Men det
förvånar mig dock, att herr statsrådet så kraftigt med ett valmötesanförande
kan paralysera sina partikamrater i kammaren. När herr statsrådet skall undervisa
i sanning, så finnas här ju flera, som kunna de frågor, som herr
statsrådet berörde. Jag räknar mig som en av dem, som kunna dessa frågor,

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
och herr statsrådet, som ville korrigera mig, kanske tillåter mig i all Yord
samhet att i min tur korrigera herr statsrådet.

Herr statsrådet Strängs sanningsförkunnelse började med mejerihanteringen.
Herr förste vice talmannen har redan delvis bemött det, men det må
tillåtas mig att också bemöta det, därför att även där, herr Forslund, har
jag varit med i avtalsunderhandlingar. Jag har som styrelseledamot i vårt
största mejeriföretag varit med om att godkänna de lönekrav, som vi nu ha
beslutat och som bara för stockholmsarbetarna komma att betyda en merutgift
för Mjölkcentralen i Stockholm på en halv miljon kronor. _Men det
förhåller sig inte så, som herr statsrådet säger, att marginalen i våra organisationer
har tillåtit de löneförhöjningar, som vi nu lämnat, ty våra företag
äro ju andelsföretag, så att sedan vi ha betalat omkostnaderna och konsoliderat
och investerat o. s. v., få jordbrukarna resten i mjölkpris. Följden
av löneförhöjningarna är alltså ett minskat mjölkpris till jordbrukarna. Nu
säger jag ännu en gång, att jag inte opponerar mig mot det avtal, som vi
ha slutit. Jag har gått med på det, därför att jag anser det ur andra synpunkter
vara riktigt. Jag har bara konstaterat faktum: genom vad som nu
pågår vidgar man klyftan återigen. Det går nämligen ut över andra.

Vidare anmärkte herr statsrådet på att jag alltid talar om jordbrukarna
kollektivt. Det är dock, herr statsråd, riktigare att göra det än att göra
som herr statsrådet: dela upp dem i två stora grupper och säga, att den
ena gruppen har bra betalt och den andra dåligt, och att de, som tillhöra
den förra gruppen, inte skola tala för dem, som ha det sämre. Jag har inte
så mycket handlingar med mig i dag som jag brukar ha, när jag träffar herr
statsrådet på valmöten, men av en händelse har jag med mig socialdemokraternas
valtidning Vår Väg. Vi ha ju diskuterat örn den tidskriften förut,
herr statsrådet och jag, på valmöten. Jag tycker inte, att denna tidskrift är
något sanningsvittne, men jag kan i alla fall hämta några sanna uppgifter
ur den. Där står exempelvis, att av de 418 000 brukningsdelarna i landet äro
endast 5 000 mellan 50 och 100 hektar och endast 2 000 över 100 hektar.
(Herr Pauli: Valrörelsen är över!) Ja, det tycks inte vara så från eder sida,
herr Pauli — om det är för att vi skola få ett omval i Värmland vet jag
inte, men delvis tycks valrörelsen fortsätta. Men jag tog mig friheten att
använda dessa uppgifter, ty stå de i denna tidskrift, böra åtminstone socialdemokraterna
tro på dem.

Jag konstaterar alltså, att jordbruk på över 50 hektar ha endast 7 000
jordbrukare av 418 000. Kan man då inte tala örn jordbrukarna kollektivt,
när av alla de 418 000 bara 7 000 ha dessa stora gårdar? Av jordbrukarna
ha 320 000 eller tre fjärdedelar under 10 hektar jord. När jag tar mig friheten
att tala om jordbrukarna, menar jag den stora massan, och det trodde
jag man skulle förstå här i kammaren. Jag talar inte om mig, som har
riksdagsarvoden och andra inkomster, jag talar inte örn en och annan jordbrukare,
som har fått odla sockerbetor och oljeväxter o. s. v. och har det
bra, utan jag talar örn dem, som verkligen ha det bekymmersamt på landsbygden
och inte lia några andra inkomster än från jordbruket.

Det är också rätt besynnerligt, att herr statsrådet fortsätter med den förkunnelsen,
att statistiken visar att jordbrukarna ha fått en med industriarbetarna
likvärdig ställning. Jag trodde nämligen, att vi hade rett ut, att uppgifterna
därom i detta valnummer inte äro riktiga. I den statistik, som författats
av statsrådet Sköld och statssekreterare Lange — jag ser, att de
äro närvarande här — har man nämligen räknat in hela jordbrukarfamiljens
inkomst och dessutom inkomsten av den skog, som man har varit pliktig att

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Ancj. subvenlionering av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
avverka nu under kristiden samt slutligen räntan på jordbrukskapitalet. Herr
statsrådets uppgifter voro alltså fullständigt felaktiga.

Jag håller med herr statsrådet om att egentligen hade det varit onödigt
att diskutera denna sak så här ingående, och det var inte alls min mening
att föregripa diskussionen i andra kammaren örn någon dag. Men vi ha ju
kommit in på frågan örn löner och penninginkomster, och då får man ursäkta,
att vissa förfrågningar och påpekanden göras, ty inkomstfrågan är ett vitalt
intresse för jordbrukets folk.

Statsrådet Sträng sade också, att det under kriget hade blivit en väsentlig
utjämning mellan jordbrukets arbetskraft och andra. Ja, ingen har förnekat
_ detta. Jag har tvärtom tacksamt erkänt, att under kriget har
det blivit en inkomstutjämning. Vad jag vill, det är att socialdemokraterna
skola gå med på att inkomstutjämningen får fortsätta mellan jordbrukets
arbetskraft och annan arbetskraft. Men jag är övertygad örn att de lönerörelser,
som nu äga rum, komma att åter vidga löneklyftan. Det är det,
som jag bär vågat beklaga, och det har väckt en sådan irritation hos socialdemokraterna.
Jag hade hoppats, att vi i stället skulle kunna finna varandra
på den punkten. Nu säger visserligen herr statsrådet, att inom det socialdemokratiska
partiet är man fullt införstådd med att utjämningen skall fortsätta,
men så kommer ett tillägg, som är litet oroande: denna strävan måste ske i
ett större ekonomiskt sammanhang. Man oroas av sådana löften om det där
framtida ekonomiska sammanhanget och den där framtiden, som synes bli
allt mer och mer fjärran genom det, som nu sker.

Till slut, herr talman, vill jag säga, att mina inlägg här i debatten icke
avsett att på något sätt personligen angripa någon, utan de ha grundats
pa en strävan att vi skulle kunna mötas till en konferens för att se, örn det
inte finns möjligheter att i det stora ekonomiska sammanhanget komma till
något så när eniga linjer.

Det är mitt önskemål, och ett ytterligare önskemåi är dessutom, att inte
vad som nu sker skall gå ut över landsbygdens folk.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Herr von Heland bär under mycket
artiga bugningar gett sina komplimanger till min ringhet för både patos och
sakkunskap, när det gäller framför allt jordbruksfrågorna. Jag är ledsen, att
jag inte kan returnera artigheterna, i varje fall inte vad det sista beträffar.

Herr von Heland har ju anfört en del siffror och bland annat på nytt läst
för kammaren ur den där tidningen, som han så träget bär i sin ficka. Han
läste ur den för mig sista gången före valet vid ett diskussionsmöte i Björnlunda,
och örn jag inte alldeles missminner mig, har han läst för kammarens
ledamöter också ur denna tidning en gång förut. Nå ja, det skadar inte, ty om
man många gånger talar om samma sak. har man alltid den förhoppningen,
att en och annan skall acceptera den och komma ihåg den.

Emellertid äro siffrorna i den där valtidningen inte de allra senaste och mest
aktuella. Man kan ju med rätt starka skäl, ja med mycket starka skäl säga,
vad jag sade i mitt sista anförande, att av de 300 000 företagare, som ha jordbruk
på över två hektar — det är 200 000 mellan två och tio hektar och 100 000
över tio hektar — är den tredjedel, som har jordbruk över tio hektar, redan i
dag i stort sett ekonomiskt jämförbar med industriarbetarnas medellön. Det
finns naturligtvis en och annan bland dessa jordbrukare, som är på efterkälken,
och en och annan, som är före i utvecklingen, men den senast aktuella siffran,
som bygger på livsmedelskommissionens deklarationsundersökningar — och
bakom dessa ligger ju ett material, om jag inte minns fel, på 16 000 k 17 000
individuella deklarationer, representerande olika delar av landet — visar, att

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subvention er in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
familjeinkomsten för företag av storleken mellan 10 och 20 hektar, d. v. s. den
lägsta delen av de 100 000, som jag betraktar som jämförbara med industrien,
år 1944 var 6 743 kronor. Det är en familjeinkomst — däri ligger hustruns
arbete, kanske delvis också barnens — men även med beaktande därav vågar
jag säga, att inkomsten är så pass hygglig, att den är jämförbar med vad en
industriarbetare i motsvarande dyrortslägen kan räkna sig till godo.

Nu säger herr von Heland, att i beräkningarna ingå också inkomsterna från
skogen under de senaste krigsåren. Ja, det är riktigt, men man kan ju inte
gärna göra gällande, att skogsuttaget i södra och mellersta delarna av landet,
där jordbruket dominerar, har haft någon som helst natur av kapitaluttag.
Det har varit ett normalt och riktigt skogsuttag, som i sin tur har givit värden
för kommande skogsproduktion. Där har följaktligen inte åläggandet från
myndigheternas sida varit till någon som helst nackdel för jordbrukarna.

Vidare säger herr von Heland, att jag har brustit i saklighet och i riktighet,
när jag bland annat nämnt mejerierna som ett av de områden, där arbetarna
i år ha kunnat genomföra löneökningar och där herr von Heland och hans
yrkeskolleger ha suttit på arbetsgivarsidan vid förhandlingarna. Herr von Heland
och även kammarens förste vice talman säga, att mejerierna bygga på
andelsföretagsprincipen, och örn de ge arbetarna högre löner, så betyder det
ingenting annat än att jordbrukarna få mindre betalt för sin mjölk. Ja, är det
någon principiell skillnad mellan detta och ett vanligt aktiebolag eller ett
företag i allmänhet? Jag vill erinra örn att sedan 1932 ha jordbrukarna inte
fått någon reduktion på sitt mjölkpris, oaktat sedan detta år åtskilliga, inte
oväsentliga lönejusteringar skett för mejeriarbetarkåren. Däremot kan man väl
med en viss riktighet säga, att därför att mejeriarbetarna fått högre löner, ha
mejerierna inte kunnat betala fullt så stora höjningar av mjölkpriset, som de
i annat fall skulle kunnat göra. Det tror jag är en riktigare och mera adekvat
bild. Men samma situation råder ju inom hela företagarvärlden. ökar jag lönerna
för de i företagen anställda, så innebär det, att företagaren får nöja sig
med mindre inkomster, eftersom det är marginalerna man slåss örn. Det är val
otänkbart att säga, att när bönderna i egenskap av andelsägare i ett mejeri
agera som arbetsgivare, skola de vara i en annan situation än företagarvärlden
i allmänhet, när de här sakerna diskuteras.

Jag kan följaktligen inte förstå finessen vare sig i herr von Helands replik,
inte heller i kammarens förste vice talmans replik. Jag anser, att här har man
ett över hela området likartat förhållande.

Ja, jag är ledsen över att jag med mitt anförande sist förlängde debatten,
eftersom det då bara var någon talare kvar på listan. Jag är angelägen om att
inte ytterligare draga något strå till stacken och skall därför sluta med detta.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr von Heland, som yttrade: Herr
talman! Jag vill först påpeka, att herr statsrådet gett mig rätt i att i jordbrukarnas
inkomster äro hela familjens inkomster inkluderade och att även
skogsavverkningen ingår däri. Jag tycker fortfarande, att det är ett fel att
jämföra sådana inkomster med industriarbetarnas inkomst, i synnerhet när
man vet, vilken arbetstid jordbrukaren och hans hustru lia.

Dessutom tycker jag det är egendomligt, att herr statsrådet vill jämföra en
småbrukar-andelsägare i Mjölkcentralen med en aktieägare i ett stort bolag.
Jag vill slutligen också ännu en gång konstatera, att de lönehöjningar, som nu
ske, gå ut över andra, de gå ut över deni, som äro bland de sämst ställda i samhället,
nämligen småbrukarna, vilka främst leva på animalieproduktionen, särskilt
mjölkproduktionen, och vilka komma att få ett lägre mjölkpris, därför att
omkostnaderna stigit.

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)

Det är beklagligt, att just jordbruksminister Sträng lämnar missvisande uppgifter
örn inkomstfördelningen. Emellertid har den s. k. 27-mannakommittén
redovisat riktiga siffror, nämligen att lantarbetarna ha 10—15 % lägre lön än
industriarbetarna på landsbygden. Statssekreterare 1 jange har dessutom vid föredrag
i höst bl. a. påpekat »att det är bortåt 200 000 jordbruk, vilkas utövare
icke ens uppnå en inkomst som motsvarar en lantarbetarlön».

Herr Nordenson: Herr talman! Bara några korta reflexioner!

Både herr Strand och herr Forslund ha framhållit mycket starkt, att en rundabordskonferens
nu ovillkorligen måste uppfattas såsom riktad emot lönerörelserna.
Det är möjligt, att de ha rätt däri, men de draga av detta en mycket
vittgående slutsats, nämligen att vi, som påyrka en sådan konferens, göra det
med avsikt att den skall rikta sig enbart mot lönerna. Detta är fullkomligt
felaktigt. Vad vi här ha begärt -— och det underströks av herr von Heland —
är, att det skulle tas upp överläggningar över hela gebitet, så att alla problem
komma under debatt.

Vi ha alltså kommit i den situationen, att kravet på överläggningar betraktas
såsom en stöt mot en viss grupp av samhällsmedborgare. Detta visar just
det berättigade i mitt tidigare krav, att man skulle ha behandlat dessa frågor
mera kontinuerligt. Hade överläggningar om våra penningförhållanden satts
i gång tidigare och hållits låt vara intermittent men dock med ett visst samband,
så hade dylika överläggningar inte kunnat tolkas på det viset. Jag beklagar
därför, att man inte tidigare har satt i gång med en rundabordskonferens.
Då hade man kunnat undvika den tolkning, som herr Forslund, här ger.

Herr Forslund har givit en mycket skarp karakteristik av den kritik, som
har framförts här i dag. Han sade, att man använder regeringens ledamöter
som spottkoppar. Jag vill då understryka för herr Forslund, att vad jag för
min del här har gjort, det är att jag har upptagit en politisk motståndares
åsikter till granskning, försökt komma till rätta med deras innebörd och komma
underfund med motiv och bevekelsegrunder. Jag har gjort det klart och
öppet med möjlighet för motståndaren att försvara sig, och jag protesterar
mot den karakteristik, som herr Forslund här har givit.

Jag anser det nödvändigt, att vi här hålla klart för oss, att en skarp kritik
inte är detsamma som en osnygg kritik.

Herr Holmbäck: Herr talman! I anledning av herr Forslunds yttrande örn
statsrådet Wigforss skall jag be att få säga några ord. Jag tillåter mig, herr
talman, att göra det i tre olika punkter.

Den första punkten gäller, huru det stadgande i kommunalskattelagen skall
tolkas, som för närvarande är föremål för så stor debatt i pressen. Jag har
försökt sätta mig in i den frågan, och mitt resultat har blivit, att spörsmålet
är tveksamt. Under förarbetena till hithörande lagstiftning hyste man nog en
annan uppfattning, tror jag, än vad statsrådet Wigforss tydligen har tillämpat,
men det finns å andra sidan tre utslag av regeringsrätten, av år 1915,
1917 och 1919, som gå i den andra riktningen.

Den andra punkten gäller, huruvida man —■ örn den tolkning, som faktiskt
har använts, är den riktiga — bör bibehålla stadgandet i dess nuvarande lydelse.
På den frågan vill jag svara nej.

Den tredje punkten är den, att enligt min uppfattning varje angrepp mot
statsrådet Wigforss’ heder vare sig såsom politiker eller såsom medborgare i
allmänhet är dömt att misslyckas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen, jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. subventioner in g av införseln av vissa varor m. m. (Forts.)
vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 300, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för utökning av vinterproduktionen av tegel jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 30$, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet; samt

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utan
föreskriven säkerhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 304, i anledning av Kungl. Äng. avgångaMaj
:ts proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshava-stat. för Ufaure
vid polis- och åklagarväsendet jämte i ämnet väckta motioner. ”»äTpofo-6

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 353, hade Kungl. Maj:t, under Mendet m.m.
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 18 oktober 1946, föreslagit riksdagen godkänna följande vid propositionen
fogade

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet den 4 jannari

1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, att i 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall närmast efter 12 mom. införas ett nytt moment, betecknat 12 a
morn., av den lydelse nedan angives.

52 §.

12 a mom. Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.

Tjänsteman är pliktig att, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med frånträdande av

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
tjänsteutövningen övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlöning enligt
grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å tjänsteman, vilken vid
ikraftträdandet innehade och fortfarande innehar befattning, som i bestämmelserna
avses.

Vidare hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att

dels besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet skulle
inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som angivits i nämnda statsrådsprotokoll,

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga bestämmelser angående
avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för statliga befattningshavare
som överfördes å avgångsstaten.

dels bemyndiga Kungl. Majit att förordna om sådan tillfällig ökning av
antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet, som kunde
föranledas av befattningshavares överföring på avgångsstat,

dels ock till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid polis- och
åklagarväsendet å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom första kammaren av herr Bergquist väckt motion (1:381),
vari hemställts, att de i propositionen nr 353 framlagda förslagen måtte av
riksdagen avslås,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Herlitz (1:385) och den andra inom andra kammaren av herrar
Håstad och Hagberg (11:583), i vilka hemställts, att riksdagen, med avslag
på Kungl. Majits ifrågavarande proposition, måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla att däri berörda spörsmål måtte tagas under övervägande i
samband med den utredning angående revision av §§ 35 och 36 regeringsformen,
varom riksdagen hemställt.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förslag och med
avslag å motionerna 1:381 samt 1:385 och 11:583

a) besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet skulle
inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 18 oktober 1946,

b) godkänna förenämnda förslag till kungörelse om ändrad lydelse av
52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),

c) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga bestämmelser angående
avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för statliga befattningshavare
som överfördes å avgångsstaten,

-d) bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig ökning av
antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet, som kunde
föranledas av befattningshavares överföring på avgångsstat,

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)

e) till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid polis- och åklagarväsendet
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding och Mannerskantz, fröken Andersson samt herrar Albertsson, Falla,
Rubbestad, Pettersson i Dahl, Malmborg i Skövde och Holmström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anslutning till
yrkandena i motionerna 1:381 samt 1:385 och 11:583 besluta icke bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag skall be att få öppna debatten
örn det nu föreliggande förslaget örn inrättande av en avgångsstat i polisväsendet.
Jag gör det därför att jag tror att det är motiverat, att jag lämnar en
allmän redogörelse för bakgrunden till och för det huvudsakliga innehållet i
det föreliggande förslaget.

Det förslag, som nu ligger på kammarens bord, syftar till att bereda större
möjligheter än som för närvarande stå till buds för att vid behov kunna från
utövning av tjänsten skilja en befattningshavare vid polisväsendet, som ådagalägger
en uppenbar olämplighet att tillhöra ordningsmakten i vårt samhälle.
Att ett sådant förslag framlagts har sin grund i det förhållandet, att de möjligheter,
som stå till buds att ingripa mot olämpliga polismän, i praktiken ha
befunnits inte vara tillräckliga.

Jag behöver inte här närmare gå in på de regler, som för närvarande gälla
i fråga örn rätten och möjligheten att skilja en olämplig polisman från hans
syssla. Jag vill bara erinra örn att man i detta hänseende kan dela upp polismännen
i olika grupper. Vi ha för det första de statliga polismännen. De utgöras
huvudsakligen av landsfogdar oell landsfiskaler. I fråga örn möjligheten
att skilja dem från deras befattningar gälla i princip samma regler som för
andra statstjänstemän. De kunna efter dom och rannsakan avsättas. En sådan
dom kan följa, om de begått ett svårare tjänstefel eller örn de utom tjänsten
ha begått ett brott, på vilket det kan följa straffarbete. Om en statlig befattningshavare
vid polisen av en eller annan orsak skulle befinnas vara olämplig
att stå kvar i sin syssla, är det på grund av bestämmelser i avlönings författningarna
möjligt för Kungl. Maj:t att flytta honom från befattningen till en
annan befattning inom eller utom polisväsendet.

De kommunala befattningshavarna däremot äro av två slag. Det är till en
början de högre kommunala befattningshavarna, såsom polismästare, polisintendenter
och stadsfiskaler. De tillsättas i regel av statliga myndigheter men
äro såsom kommunala befattningshavare bundna vid sin tjänstgöringsort; de
äro i princip inte underkastade någon flyttningsskyldighet, De högre kommunala
befattningshavarna vid polisen kunna liksom innehavarna av de statliga
polisbefattningarna skiljas från tjänsten endast efter dom och rannsakan. Den
andra gruppen av kommunala polismän omfattar vanliga poliser till och med
kommissaries grad. De kunna naturligtvis liksom alla andra officiella befattningshavare
på grund av begånget tjänstefel eller allmänt brott skiljas från
befattningen av domstol, men därutöver finns det beträffande denna, den största
gruppen av polismän, en möjlighet att ingripa i form av administrativ bestraffning.
Det är poliskollcgierna som utöva denna administrativa bestraffningsrätt.
De lia möjlighet att skilja en polisman från sin befattning.

I fråga örn hur dessa möjligheter — både den judiciella och den administrativa
—- att avlägsna en befattningshavare, som är olämplig, utfallit i praktiken,
har utskottet gjort ett bestämt uttalande. Utskottet konstaterar nämligen

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
i sitt utlåtande att gällande bestämmelser inte erbjuda tillräckliga möjligheter
att i fall av utomordentlig vikt skilja befattningshavare vid polisväsendet från
utövningen av tjänsten. Jag vill vidare framhålla att även reservanterna inta
samma ståndpunkt. I den avgivna reservationen finnes nämligen ett uttryck
av ungefär enahanda innebörd som nyssnämnda uttalande av utskottet. Man
konstaterar i reservationen att de gällande bestämmelserna inte erbjuda tillräckliga
möjligheter till ingripande. Det råder alltså beträffande själva bakgrunden
till det föreliggande förslaget, såvitt jag kan se, enighet mellan utskottets
majoritet och reservanterna.

Enigheten sträcker sig ännu längre, ty samma uppfattning kommer till synes
även i de väckta motionerna. Herr Bergquist t. ex. konstaterar i sin motion,
att det inte torde kunna förnekas, att skäl kunna åberopas för att vidare gående
möjligheter än gällande lagstiftning medger borde finnas för att skilja
statliga och kommunala befattningshavare från tjänsten, och även herr Herlitz
gör i sin motion ett uttalande av ungefär samma innebörd. Han konstaterar,
att det inte kan råda delade meningar örn angelägenheten av att inte inom
polis- och åklagarväsendet finnas befattningshavare, på vilkas obrottsliga lojalitet
man inte under alla förhallanden kan räkna. Man far, säger herr Herlitz,
inte försumma att vidta åtgärder till säkerställande härav.

Jag har velat, herr talman, göra detta konstaterande. Det råder såvitt jag
kan se en allmän enighet örn att de regler, som vi för närvarande ha på detta
område, äro allt för snäva. Det uttalas av både utskottet, reservanterna och
motionärerna, att man bör söka få till stånd en ändring, men man har ändå
inte från reservanternas sida ansett sig kunna ansluta sig till den utväg, som
har föreslagits i den kungl, propositionen. o

Det är en gammal uppfattning i vart land, att man mäste ställa alldeles
särskilda krav på våra polismän, på deras lojalitet och allmänna lämplighet
för sin uppgift. Jag skulle vilja säga, att före nu gällande 1925 ars lagstiftning
gick man till och med så långt, att man enligt min mening överbetonade
denna synpunkt, vilket ledde till en allmän osäkerhet och en allmän otrygghet
i anställningsförhållandena för polismännen. Jag vill i detta avseende bara erinra
om att enligt de bestämmelser, som gällde före 1925 en polisman kunde
erhålla avsked från sin befattning när helst polischefen fann honom olämplig
eller när helst polischefen eljest hade förlorat förtroendet för honom. Het var
ett framträdande syfte med den nya lagstiftningen, att man skulle ge polismännen
en mera tryggad ställning och att man därigenom skulle undanröja
den känsla av osjälvständighet, som tidigare ofta hade varit radande bland
polismännen.

Men jag ber kammaren lägga märke till att även när man 1925 försökte förverkliga
önskemålet att bereda polismännen tryggare anställningsförhållanden,
ville man ändock inte släppa kravet på att polismännen skulle fylla vissa
alldeles speciella kvalifikationer, som vora strängare än vad som gäller för
övriga tjänstemän. Man införde nämligen i det författningssystem, som kom
till stånd 1925. en föreskrift om att såsom tjänstefel av en befattningshavare
vid polisväsendet skulle anses, att han i sin enskilda vandel förhölle sig på
sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sattes i fara, och man gick så
långt att man stadgade en möjlighet för poliskollegierna att skilja en befattningshavare
från tjänsten även på grund av hans enskilda vandel.

Om jag nu alltså konstaterar, att man 1925 öppnade vissa speciella möjligheter
att i administrativ ordning skilja en olämplig befattningshavare från ^sin
syssla och i polisförfattningarna uppställde alldeles särskilda krav i fråga
örn polismännens vandel, kan man fråga sig vad anledningen är till att man
nu, ett par decennier senare, konstaterar, att detta system inte har fungerat

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. avgångsslat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
tillräckligt effektivt. Jag tror att det beror på att en avsättning ofta ter sig
som en gent emot den enskilde befattningshavaren mycket grym, ja ofta obillig
åtgärd. En avsättning innebär inte bara att en befattningshavare skiljes från
tjänsten och därmed förlorar lön och utkomst. Den innebär också att en befattningshavare,
som kanske i många år har betalat för sin och sin familjs
pension, blir berövad ali pensionsrätt, även den som följer på grund av de
inbetalda avgifterna. Det är faktiskt så att domstolarna och även de administrativa
organen, poliskollegierna, ofta känna sig stå inför en mycket
obehaglig intressekollision, när det gäller att avgöra mål örn polismäns försummelser.
Man har å ena sidan det krav, som samhället uppställer på att
polismakten skall vara effektiv och att dess befattningshavare skola vara fria
från allvarligare personliga anmärkningar, men man har å andra sidan också
den enskilde befattningshavarens i och för sig alldeles berättigade önskemål
att ha en viss trygghet i sin anställning. Det står mot samhällets krav på polisväsendets
effektivitet ett individuellt billighetskrav. Domstolarna stå ofta
inför en mycket tråkig intressekollision, när det gäller att avgöra dessa mål.
Jag har själv varit domare och själv haft att ta ställning till yrkande örn
avsättning av en befattningshavare från hans tjänst. Jag vet, vilka oerhört
känsliga avgöranden detta kan vara och hur oerhört ömmande familjeförhållandena
hos en befattningshavare kunna te sig. En sådan avvägning mellan
dessa två i och för sig alldeles berättigade intressen leder ofta till att man
inte anser sig kunna tillgripa en så sträng åtgärd som en avsättning innebär.

Det förslag, som nu ligger på kammarens bord, är avsett att i vissa viktiga
fall bereda en möjlighet till en skälig kompromiss mellan dessa två motstridiga
intressen, en kompromiss, som skall göra det möjligt att tillgodose både
samhällets berättigade krav på effektivitet hos polisväsendet och den enskilde
polismannens likaledes berättigade intresse att ha en viss ekonomisk trygghet
i anställningsförhållandet.

Jag vill säga, att jag för min del har mycket svårt att finna, att det förslag
som nu ligger på kammarens bord är särskilt uppseendeväckande. Dess syfte
är ingalunda att skjuta något grundskott mot den i regeringsformen stadgade
oavsättlighetsprincipen. Det avser endast att bereda en möjlighet att i anständiga
former skilja en uppenbart olämplig polisman från utövningen av tjänsten,
utan att man mot honom skall behöva rikta ett sådant ekonomiskt dråpslag
som en avsättning oftast skulle innebära. Jag tror, att man inte skall gå för
långt, när det gäller att slå vakt örn oavsättlighetsprincipen. Jag befarar att
man då lätt kan komma i ett läge, där man faktiskt skadar de intressen som
man egentligen vill skydda. Jag kan i det avseendet till alla delar instämma
i ett yttrande, som herr Andrén fällde i denna kammare 1942, när frågan om
avgångs- och disponibilitetsstaterna för försvarsväsendet behandlades. Herr
Andrén yttrade då: »Jag befarar emellertid, att denna oavsättlighetsprincip
kan ta skada, örn inte möjlighet ges att i enstaka undantagsfall avlägsna personer,
som inte längre äro lämpliga för sina ämbeten och som därför kompromettera
oavsättlighetsprincipen.» Jag tror. att det är från den synpunkten
som man skall betrakta det nu föreliggande förslaget.

Jag vill också betona en annan sak. Det föreliggande förslaget är avsett
att vara supplementärt. Möjligheten att överföra en befattningshavare på avgångsstat
skall inte tillgripas, förrän andra möjliga åtgärder att ingripa mot
honom lia prövats och befunnits inte kunna användas. En befattningshavare
som gör sig skyldig till en så svår förseelse, att lian för den kan dömas till
avsättning, skall givetvis även i fortsättningen i den formen skilja* från
sin tjänsteutövning. Likaså skall uppenbarligen en befattningshavare, sorn
är olämplig på den post hail innehar men sorn kari flyttas till annan tjänst,

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Änet. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
förflyttas till en befattning som han kan sköta på ett tillfredsställande sätt.
Det är först om ingen av dessa utvägar står till buds, som man skall överväga
att överföra befattningshavaren på avgångsstat.

Jag vill betona, att det är en väsentlig skillnad mellan en avsättning och
det ingripande som sker, då avgångsstaten tillämpas. En befattningshavare
som överföres på avgångsstat kommer fortfarande att åtnjuta lön, helt eller
delvis. Han kommer att vara kvar i sin rätt till tjänstepension och familjepension.
Han kommer fortfarande att anses tillhöra poliskåren och kommer för
den skull att vara underkastad samma krav på sin enskilda vandel o. s. v. som
gälla för polismän i tjänsteutövning, och han har inte möjlighet att anta tjänst
eller driva rörelse annat än efter medgivande från polischefen enligt samma
grunder som gälla för polismän, vilka fortfarande äro i tjänsteutövning.

I förslaget har såsom förutsättning för ett ingripande i form av ett överförande
på avgångsstat angivits, att det med hänsyn till statens intresse skall
anses nödvändigt att skilja en befattningshavare från tjänsteutövning. Jag
vet, att det har gjorts gällande, att formuleringen »med hänsyn till statens
intresse» är vag och obestämd och att den lämnar runi för godtycke.

Jag vill med anledning härav erinra om att denna formulering har hämtats
direkt från 1942 års avgångs- och disponibilitetsstater vid försvaret; där talas
det också örn »statens intresse». Jag skulle vilja säga, att förebilden till en
sådan här åtgärd faktiskt i viss mån kan sökas så högt upp som i själva regeringsformen,
eftersom det där står att förtroendeämbetsmän kunna entledigas
från sin befattning då Konungen »prövar rikets tjänst det fordra». Det är
samma tankegång som kommit till uttryck på alla dessa tre områden.

Jag vet, att man skulle ha kunnat gå till väga på ett annat sätt; vi ha också
övervägt ett annat tillvägagångssätt inom departementet. I stället för att göra
som i propositionen skulle man kunnat försöka att genom en mer eller mindre
detaljerad uppräkning precisera de speciella förutsättningar, som i. varje
särskilt fall skola föreligga. Man kunde i anslutning till 1942 års poliskommissions
förslag ha sagt, att vederbörande skall kunna skiljas från utövning
av sin befattning, örn han är så illojal mot samhället, att man med fog kan anta
att han inte skall fullgöra sin tjänsteplikt, eller örn han visat grövre allmän
olämplighet eller begått grövre tjänstefel eller visat allmän omdömeslöshet
o. s. v. Men vi funno att örn man skulle gå den vägen, skulle man vara tvungen
att röra sig med uttryck av mycket allmänt innehåll, som skulle kunna lämna
en mycket vidsträckt möjlighet till tolkningar i det enskilda fallet. Hur svårt
det är att mera detaljerat precisera dylika förutsättningar framgår t. ex. av
den allmänna olämplighetsparagrafen i strafflagens kapitel örn ämbetsmannaförbrytelser,
där det i 17 § talas om att en ämbetsman visat vårdslöshet,, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete. Alla dessa beteckningar
äro ju mycket allmänt formulerade och lämna ett mycket vidsträckt rum för
tolkningar. Vi ansågo det därför i departementet vara en effektivare och riktigare
utväg att använda en formulering, som mera direkt angåve själva det
syftemål som man ville nå, och vi funno då lämpligt att säga, att man skulle
kunna ingripa mot en befattningshavare, när det ur allmän synpunkt måste
anses vara olämpligt att han fortfarande utövade sin tjänst. Tyngdpunkten har
således lagts på själva syftemålet med åtgärden.

Av propositionen framgår, att denna allmänna formulering »i statens intresse»
är avsedd att huvudsakligen täcka två fall. Det ena fallet är att en
befattningshavare visar sig hysa en mot vår samhällsordning fientlig inställning
och hans pålitlighet i tjänsteutövningen därför med fog kan sättas i
fråga. Det är, örn jag så får säga, det politiska olämplighetsvillkoret. Det är
erfarenheterna från krigstiden som lia föranlett, att vi ha ansett att ett sådant

Tisdagen elen 17 december 1S14G em.

Nr 42.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
villkor bör uppställas. Jag vill be kammaren att inte glömma bort att det
under den nu tilländalupna krigstiden faktiskt var så, att vår polismakt icke
var immun mot den nazistiska propagandan. Detta är ett faktum som man
inte får glömma bort nu, sedan faran är över. Det förhållandet, att polismännen
ofta sviktade inför den nazistiska propagandan, betraktades under kriget
åtminstone i vissa kretsar, och jag tror med rätta, som en ganska betydande
fara för vårt lands självständighet, för den händelse vi skulle lia kommit i ett
mera skärpt läge. Det var dessa farhågor som föranledde socialminister Möller
att på hösten 1942 tillkalla en särskild poliskornmission, den s. k. Hasselrotska
utredningen, för att göra en allmän översyn över hur långt den nazistiska infiltrationen
faktiskt trängt in i vår poliskår. Det är en glädje för mig att
vid detta tillfälle kunna konstatera, att utredningen visade att polismakten i
stort sett var lojal emot samhället. Men utredningen visade också, att inte alla
polismän voro lojala. Det var ett relativt stort antal, som hade engagerat sig
i de nazistiska organisationerna här i landet. De flesta av dem hade säkerligen
gjort det av så ytliga bevekelsegrunder, att örn de ställts inför det avgörande
provet de skulle ha varit lojala mot vårt land. Men lika otvivelaktigt är att
ett låt vara ringa antal polismän visade sig vara så engagerade i denna rörelse,
att man allvarligt kan misstänka, att de hade blivit förrädare, örn vårt land
hade kommit i ett svårare läge.

Det mäste enligt noin mening vara ett elementärt krav, att ett demokratiskt
samhälle skall kunna lita på sin polismakt. Vi få inte dagtinga om det villkoret,
inte ens nu under fredstid. Vi måste komma dithän, att vi i stort sett
få en poliskår, som Ilar en positiv känsla för de allmänna vården som vi anse
tillhöra ett demokratiskt samhälle. Polisen är det demokratiska samhällets inre
skyddsvakt. Den måste, örn så visar sig nödvändigt, vara beredd att ge ganska
stora personliga offer, örn det gäller att försvara detta samhälle. Polisen måste,
örn den skall kunna fungera med den humanitet och den mjukhet, varmed vi
anse att en ordningsmakt skall uppträda i ett demokratiskt samhälle, åtnjuta
en allmän aktning bland befolkningen. Denna måste känna att det är deras
polis, som tänker och känner på samma sätt som de.

Poliskommissionens betänkande visade, att allt inte stod rätt till inom vår
poliskår, men det gjordes ingenting åt saken under kriget. Jag var inte ledamot
av regeringen då, men så pass mycket vet jag, att det inte var den då
fungerande polisministerns fel att ingenting gjordes.

■Nu hänvisar herr Bergquist i sin motion till att ingenting hände under
kriget, och han åberopar detta som skäl för att man inte heller nu, när kriget
är över, bör öppna sådana möjligheter som här föreslås. Jag kan inte för min
del acceptera elen tankegången. Enligt, min uppfattning var det ett ganska högt
spel som man spelade den gången, när ingenting gjordes, trots kännedom örn
en nazistisk infiltration inom vår polis. Nu säger nian att det gick bra. Ja,
det gick bra därför att det stora provet aldrig kom. Jag vill bara säga att om
jag varit ledamot av regeringen den gången, är jag övertygad örn att jag skulle
lia haft samma uppfattning som nu. Jag skulle lia påfordrat åtgärder i den av
poliskommissionen förordade riktningen. Jag är fullt medveten örn att den
nazistiska faran nu är mindre än den var 1942 och 19413, väsentligt mindre till
och med, men det kan enligt min uppfattning inte utgöra något skäl för att
man skall underlåta att skaffa sig en sådan möjlighet som en avgångsstat innebär
att vid behov vidta förebyggande åtgärder på detta område.

Jag upprepar vad jag har sagt: jag tror att huvuddelen av poliskåren är
lojal, men jag är lika övertygad örn att det finns vissa enstaka individer inom
denna kår, som fortfarande i denna dag inta en sådan ställning, att det i vart
fall kan vara skäl att överväga, örn det är lämpligt ali fortfarande lia dem kvar

Första hammarens protokoll 1940. Nr ltZ. 5

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
i tjänsteutövning. Hela det digra utredningsmaterial, som den Hasselrotska
kommissionen sammanbragte, ligger för närvarande hos bedömningsnämnden.
och jag tycker att det skulle vara mycket obehagligt om man — därest bedömningsnämnden
skulle beträffande några polismän finna, att de inte ens i nuvarande
läge böra betraktas såsom nationellt pålitliga — skulle behöva stå i den
situationen att inte ha någon möjlighet att ingripa mot dem.

Den politiska nazismen inom polisen är inte död. Jag har här i min hand
ett tidningsurklipp, som daterar sig från ett så sent datum som i maj månad
i år. Urklippet är hämtat från den nazistiska tidningen »Den Svenske». Det
är ett upprop som är författat av en svensk polisman, som fortfarande är i
tjänst, och jag tycker att det uppropet visar en sådan mentalitet, att det kan
vara av intresse för kammaren att få del av detsamma. Jag skall därför be
att få läsa upp det. Det lyder på följande sätt:

»En svensk polismans svar till /''ollifrontsdomstolen.

Med ett f. d. justitieråd, tre professorer och naturligtvis med en redaktör på
sladden skall nu vårt gamla Sverige räddas.

Har herrarna räknestickan framme, så blir det 90 % folkfrontare, som skola
■döma svenska män. Jag har dock lämnat en ganska bred marginal för redaktören
och medlemmen av svenska riksdagen, herr Ture Nerman. Med detta
svängrum avser jag hans landsförrädiska samarbete med Rickmanligan under
kriget.

Med kännedom örn de höga omkostnaderna för den Hasselrotska och i detta
sammanhang värdelösa utredningen örn den svenska polisens ''nazifiering’, får
jag för att bespara den förut hårt skattebelastade allmänheten från min del
i denna Folkfrontsdomstols säkerligen dryga omkostnader i form av höga arvoden
och dagtraktamenten meddela följande:

Det vore önskvärt om herrarna i denna Folkfrontsdomstol, även med risk
att ådraga sig herr kamrat Stalins ovilja, inhiberade sina resor eller andra med
dylikt förfarande avsedda nödvändighetsåtgärder, vilka avser förhör eller dylikt
trams med undertecknad.

Här nedan följer undertecknads svaromål:

Jag har avlagt soldat-eden till Hans Majestät Konungen.

Jag är svensk polisman och har som sådan fullgjort min plikt mot stat och
individ.

Jag är svensk medborgare, och i egenskap härav vägrar jag att svara på
frågor framställda av individer, vilka slickat främmande makts tallrikar.

Jag tillhör sedan år 1934 Svensksocialistisk Samling (SSS).

Jag är öppen motståndare till det demokratiska oduglingssystemet.

Jag är fanatisk anhängare av svensksocialismen.

Jag är ett lätt offer för Folkfrontsdomstolen.

Varén så goda, mina herrar folkfrontare!»

Det är faktiskt en svensk polisman i tjänst i dag, som talar ur detta aktstycke.
För min del anser jag, att det kan finnas skäl att göra en undersökning
huruvida en man, som i maj 1946 ådagalägger en sådan mentalitet, verkligen
bör fortfara att uppträda som ordningens väktare ute på gatorna i en medelstor
svensk stad.

Detta må nu vara sagt om det politiska olämplighetsvillkoret. Beträffande
det övriga skall jag fatta mig kort.

Av propositionen framgår, att man också vill skapa en möjlighet att ingripa
mot polismän, som visa en allmän olämplighet för utövning av polistjänst.
Det gäller sådana polismän som begå brott av olika slag, sådana som
föra en dålig enskild vandel, så att aktningen för polistjänsten sättes i fara,
och sådana som visa en uppenbar omdömeslöshet och allmän olämplighet -—

Tisdalen deli 17 december l!)4ti em.

Nr 42.

Ang. ct v gäng s slut för befattningshavare vid polisväsendet m. in. (Forts.)
alltså människor, som rätteligen aldrig borde ha blivit poliser. Men lägg märke
till att förslaget inte avser, att vilken olämplighet som helst skall berättiga
till att man får ingripa genom att överföra en befattningshavare till avgångsstat.
Det förhåller sig inte så, att avgångsstaten öppnar en möjlighet att återgå
till de förhållanden, som rådde före år 1925. Det är inte tillräckligt, att
en polismans överordnade anse honom olämplig, utan det skall föreligga en
så grav olämplighet, att det ur allmän synpunkt måste anses önskvärt, att vederbörande
polisman inte längre får tjänstgöra. Jag kan inte undgå att anse,
att i uttrycket, att ingripande skall vara påkallat med hänsyn till statens intresse,
ligger ett mycket stort mått av restriktivitet när det gäller i vilka fall
avgångsstaten får tillgripas. Det skall vara en olämplighet, som är så allvarlig
att man måste anse att det är ett allmänt samhällsintresse, att vederbörande
inte längre får tjänstgöra som polis.

Det är ytterligare ett påpekande jag vill göra, herr talman. Reservanterna
frukta tydligen, att örn detta förslag skulle godtagas av riksdagen, så skulle
det sedan kunna åberopas till stöd för att liknande inskränkningar skola kunna
vidtagas mot andra personalgrupper i vårt samhälle. Enligt min mening
äro dessa farhågor ganska överdrivna. Vi ha en avgångsstat för militärer,
som gör det möjligt att av vissa skäl skilja en militär befattningshavare från
tjänsten och överföra honom till avgångsstat. Det nu föreliggande förslaget
syftar till att ge oss en liknande möjlighet när det gäller polisen. Det är många
omständigheter som göra, att militärmakten och polismakten i detta hänseende
böra hållas i en särställning i förhållande till övriga grupper av befattningshavare.
Militären svarar för samhällets yttre skydd, och polisen är den
tvångsmakt, varav ^staten begagnar sig i det inre samhällslivet. Jag anser, att
man beträffande båda dessa grupper måste ställa lämplighetskravet för fullgörande
av tjänsten högre än för de flesta andra grupper av befattningshavare.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att jag inte tror att det föreliggande
förslaget, örn det antages av riksdagen, skall anses vara diskriminerande
för vår polismakt. Jag tror inte att polismännen själva uppfatta saken på
Jet viset. Jag skulle i stället vilja säga, att örn riksdagen antar ett förslag
sådant som det föreliggande, så är det ett bevis för vilken betydelse riksdagen
vill tillmäta polistjänsten i samhället.

Herr Hergel!ist: Herr talman! Det var med stor förvåning jag fann, att regeringen
ansåg det nödvändigt att nu framlägga förslag örn införande av s. k.
avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarviisendet. Min förvåning
grundade sig dels härpå att jag ifrågasatte, örn man överhuvud taget
Ilar anledning att genomföra en särlagstiftning av denna natur, dels på att
man mäste starkt ifrågasätta, örn det finns några skäl att vid en höstsession
framlägga^ett förslag av bondnatur det här gäller. Det skickliga anförande,
som statsrådet Mossberg nu hållit, har inte övertygat mig örn nödvändigheten
av denna åtgärd och allra minst om angelägenheten av att nu omedelbart genomföra
detta förslag.

Såsom statsrådet Mossberg framhöll, är denna fråga inte av i dag. Den
bär haft en viss aktualitet^sedan ganska lång tid tillbaka, ända sedan statsrådet
Möller tillsatte 1942 års poliskommission och denna i början av år 1943
framlade sitt betänkande. Jag skulle lia förstått, örn man under rådande krigstid
hade arbetat energiskt för att få fram ett förslag örn avgångsstat för polisväsendet,
men den då sittande samlingsregeringen fann det inte vara nödvändigt
att under krigsåren genomföra bestämmelser av denna natur. Statsrådet
Mossberg framhöll, att man hade spelat ett högt spel och att, örn han
då hade varit medlem av regeringen, ett förslag av denna natur säkerligen

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
skulle lia framlagts redan under denna tid. Jag är inte övertygad om att man
spelade något så högt spel. Den Hasselrotska utredningen visade, att ett mycket
begränsat antal av våra polismän voro i viss mån infekterade av nazistiska
tänkesätt. Nu får man emellertid inte utan vidare utgå från att alla de polismän,
som hyllade sig till nazistisk åskådning, skulle varit opålitliga, för
den händelse vårt land hade kommit i ett svårt läge; det är säkerligen endast
beträffande en del av dem, som man haft anledning att hysa sådana farhågor.
Men jag tror, att det svenska samhället skulle ha haft möjligheter att i
ett kritiskt läge tillse, att dessa befattningshavare inte hade uppträtt på ett
sådant sätt eller fått sådana befogenheter, att de skulle kunnat vålla samhället
någon direkt skada. Jag tror inte att det spel, som samlingsregeringen där
spelade, var så högt eller så farligt, utan att det var ganska naturligt att man
efter en noggrann undersökning fann, att vi kunde reda oss utan att tillgripa
en särlagstiftning för polisväsendet. Det var också mycket allvarliga betänkligheter,
som på sin tid riktades mot det av poliskommissionen framlagda förslaget,
betänkligheter som antagligen voro avgörande för samlingsregeringens
ställningstagande.

Man kan inte underlåta att fråga sig, örn det nu, efter det ställningstagande
som skedde under kritiska tider, har inträffat någonting som nödvändiggör
att man på nytt upptar detta förslag. Jag kan för min del inte finna, att
några nya omständigheter lia tillkommit, som här skulle vara av betydelse.

Jag vill understryka vad jag har sagt i min motion, att jag helt delar
statsrådet Mossbergs uppfattning örn att vi säkerligen behöva ändrade bestämmelser
i fråga örn ämbets- och tjänstemäns avsättlighet och möjligheterna att
skilja dem från deras befattningar eller att avhålla dem från tjänsteutövning.
Men dessa ökade möjligheter behövas ingalunda enbart för polisens eller åklagarnas
räkning, utan de behövas lika mycket för andra befattningshavare, för
lärare, för präster och för administrativa tjänstemän av olika slag.

Jag kan inte riktigt följa statsrådet Mossberg, då han med sådan styrka
framhåller och understryker, att beträffande polismännen skulle råda ett alldeles
särskilt förhållande, därför att polismännen ha att svara för den inre
ordningen här i landet. För min del får jag säga, att det är lika viktigt att
kunna avkoppla en olämplig lärare, ty han kan förstöra, örn inte generationer,
så dock många årgångar av ungdom utan att man med nu gällande bestämmelser
kan ingripa mot honom. .En präst kan förstöra mycket inom det område,
där han har att verka, och en administrativ tjänsteman kan likaså göra
mycken skada. Visserligen är polisens och åklagarnas verksamhet av ömtålig
natur, men det finns exempel på lika ömtålig verksamhet inom många andra
grenar av samhällslivet. Om vi i avbidan på en utredning rörande hela denna
fråga, som jag hoppas skall komma till stånd, tills vidare kunna reda oss med
nuvarande bestämmelser när det gäller stora grupper av samhällets befattningshavare,
så böra vi kunna göra det också beträffande polisväsendet. Då det
gäller de större poliskårerna har man i allmänhet inga särskilt allvarliga svårigheter
att verkställa omplaceringar på sådant sätt, att de, som av en eller
annan anledning äro opålitliga eller olämpliga, komma på poster, där de inte
göra någon skada utan kanske fortfarande i viss omfattning kunna fullgöra
sin uppgift.

Jag är alltså inte övertygad örn att det föreligger något aktuellt behov av
att bryta ut de nämnda kategorierna av befattningshavare och genomföra en
särlagstiftning för dem. Statsrådet Mossberg sade, att visserligen gick det
bra under krigsåren, men att man inte kan räkna sig det till godo. Jag anser
för min del att man i detta hänseende kan räkna sig det till godo. När man
har kunnat genomleva en kristid med de stora anspråk, som då ställdes på po -

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Xr 42.

A ny. av g ånga stat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
lisman och åklagare och med de allvarliga uppgifter, som då voro dem förelagda,
så kan det inte nu vara så bråttom att genomföra en speciell lagstiftning,
att man anser sig tvungen att bryta ut denna del ur hela det stora komplexet,
som utan tvivel är värt en översyn. Jag sätter, som sagt, ett frågetecken redan
för behovet av denna lagstiftning.

Men örn man kan tveka rörande behovet, så har man enligt ulin mening ännu
större skäl till tveksamhet örn lämpligheten av den utformning, som Kungl.
Maj :t har gett detta förslag. Så vitt jag förstår skapar det en rättsosäkerhet,
som ingalunda kan anses vara önskvärd. Enligt förslaget skall man, när statens
intresse det påkallar, kunna, visserligen inte avskeda en befattningshavare,
men skilja honom från utövningen av hans tjänst och därmed förklara,
att han är ovärdig att nyttjas i den befattning, som han en gång har fått''.
Vill man tillgripa en åtgärd av den naturen, måste man enligt min mening
skapa garantier för att här inte på något sätt kan bli spelrum för godtycke.

Jag har ingen rädsla för att ge statsrådet Mossberg en sådan fullmakt, eftersom
jag är övertygad örn att statsrådet med omdöme och med den allra största
försiktighet skulle använda en bestämmelse av denna natur. Men då man lagstiftar,
är det ju inte bara för den sittande regeringen eller för den medlem av
regeringen, som omhänderhar en speciell fråga, utan man lagstiftar för långa
tider framåt. Och det kan dock tänkas, att vi få andra politiska regimer här
i landet. Det kan tänkas att vi få en högerregering, som väl kommer att anse
varje kommunist olämplig att inneha befattning såsom polisman; man kommer
att anse honom såsom opålitlig, och han skall alltså avskedas. Det skulle också
kunna tänkas, att till exempel herr Linderot blir polisminister i detta land —
lika väl som vi ha fått se en kommunist såsom borgarråd för polisärenden i
Stockholms stad — och han måste väl inrikta sig på att få bort alla, som han
anser vara fascister, och fascist är ju i kommunisternas mun ett mycket vidsträckt
begrepp.

Man har alltså enligt min mening anledning att befara, att godtycke kan
smyga sig in härvidlag och att resultatet av denna lagstiftning Kail bli en verklig
rättsosäkerhet. Bestämmelsen, att ingripande skall påkallas av statens intresse,
är och kommer alltid att vara oklar, och det kommer inte att finnas någon
appell för en befattningshavare, som av vederbörande statsråd ansetts böra i enlighet
med statens intresse avlägsnas från sin tjänst.

Inte heller kommer en dylik befattningshavare att få de tillfällen att försvara
sig, som han enligt nuvarande lagstiftning har. Innan en polisman nu kan avskedas
från sin tjänst — vare sig genom domstolsbeslut eller i administrativ
ordning — får han tillfälle att muntligen föra sin talan inför den myndighet,
sorn har att pröva frågan örn hans brottslighet eller hans avskedande. Enligt
det föreliggande förslaget kommer det att bli en pappersutredning; vederbörande
myndigheter komma'' att i varje aktuellt fall verkställa en mer eller mindre
omfattande utredning, men vederbörande befattningshavare får inte möjlighet
att inför någon beslutande myndighet höra vittnen eller upplysningsvis höra
personer, som kunna lämna uppgifter örn honom. På grund av denna pappersutredning
kommer sedan vederbörande statsråd att döma; lian har inte och
kommer inte att få något annat material. Det ligger väl ändå något stötande
i att man, samtidigt som utvecklingen går mot ökad muntlighet på alla områden,
här skall utbyta ett system med muntlighet inför både domstol och poliskollegium
mot en ny ordning, som konserverar vad man på andra områden just nu
är i färd med att avskaffa.

Man måste också enligt min mening känna rätt stora Ixdänkligheter mot att
införa bestämmelser, som ur rättslig synpunkt direkt måste sägas skapa en
osäkerhet, Statsrådet Mossberg bär själv vid upprepade tillfällen idiala! — vil -

.Nr 42.

Tisdagen deli 17 december 1946 em

Ant), av gäng a stat för befattning skurare vid polisväsendet m. ni. (Forts.)
ket jag med glädje konstaterar — att vi måste skapa ökad rättssäkerhet här i
landet då det gäller hela det sociala, gebitet. Jag har nyligen av statsrådet
Mossberg fått i uppdrag att som ordförande leda alkoholistutredningens arbete,
och i direktiven för denna kommitté säges uttryckligen ifrån, att de personer,
som utredningen avser, skola beredas tillfälle att utföra sin talan så, att man
inte kan ur rättssäkerhetens synpunkt rikta någon erinran mot denna del av
socialvården. Denna strävan förtjänar enligt min mening uppmuntran, och vi
ha alla anledning att stödja deD. Men då blir man litet betänksam, när det
på ett område beträffande statens tjänstemän säges, att här är rättssäkerheten
inte någonting så väsentligt, att vi behöva skapa garantier därför. I själva
verket skapas här faktiskt sämre förhållanden i detta hänseende än de nu rådande.

Nu kan man invända — och statsrådet Mossberg var inne på den tankegången
— att det inte är fråga örn något avskedande i detta fall, utan att
det bara gäller att avhålla vederbörande från tjänsteutövning och att de komma
att få behålla åtminstone en del av sina löneförmåner. Enligt min mening
gör detta inte någon principiell skillnad, ty för en befattningshavare är ju det
verkligt allvarliga, att han av en statlig myndighet — i detta fall Kungl. Maj :t
i statsrådet — förklaras icke vara lämplig att fullgöra sin tjänst, vare sig det
nu beror på direkt olämplighet, opålitlighet eller andra omständigheter. För
honom kommer Kungl. Maj :ts beslut att framstå som lika allvarligt under alla
förhållanden, och det måste för honom bli en belastning av mycket stor tyngd.

Statsrådet Mossberg framhöll, att det inte saknas tidigare exempel på detta.
Statsrådet åberopade gällande bestämmelser i regeringsformen angående förtroendeämbetsmännen
och framhöll, att nian där har en allmänt hållen bestämmelse
om att Konungen kan, när rikets tjänst det kräver, entlediga en
förtroendeämbetsman. Det är alldeles riktigt, men vår grundlag har därvidlag
också gjort en skillnad just mellan förtroendeämbetsmän och andra äml>etsmän;
vad beträffar förtroendeämbetsmännen lia statsmakterna från början
förbehållit sig, att vederbörande skola kunna avlägsnas från sina befattningar.
örn rikets tjänst det kräver, alltså utan att man behöver kunna påvisa något
olagligt eller något direkt olämpligt förfaringssätt från vederbörandes sida. Men
beträffande övriga ämbetsmän har grundlagen fastslagit den regeln, att de
skola vara bevarade vid sina tjänster, örn de inte genom laga rannsakan och
dom bli skilda från dem.

Statsrådet Mossberg åberopade också, att vi sedan år 1942 lia haft en avgångsstat
för försvarsväsendet, som föreslogs av samlingsregeringen och som i
huvudsak byggde på samma tankegång som den bär ifrågavarande avgångsstaten.
Detta är alldeles riktigt, men jag tror att statsrådet Mossberg helt delar
min uppfattning, att man bör vara ytterst försiktig med att taga kristidens
lagstiftning såsom förebild för en lagstiftning under normala tider. Avgångsstaten
för försvarsväsendet tillkom under det tryck, som man då kände, och
de speciella förhållanden, som då rådde, och dessa kristidsförhållanden äro i
regel icke ägnade att vara föredöme för en normal, fredsmässig lagstiftning.
Då förslaget örn denna avgångsstat för försvarsväsendet framlades, betonade
föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, att man måste hysa mycket
allvarliga betänkligheter mot att genomföra bestämmelser av detta slag, men
han åberopade det rådande läget, som krävde att man tillgrep särskilda åtgärder.

Nu har emellertid inträffat det egendomliga, att samma formulering — där
det talas om »statens intresse» — som användes i kungörelsen örn avgångsstat
för försvarspersonal också begagnas här, då det gäller att kunna överföra en
polis eller en åklagare på avgångsstat, men gå vi till motiveringarna för de
olika lagförslagen, finna vi att man med statens intresse menar en helt annan

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. avgång sstat för befattningshavare vid polis väsende t m. m. (Forts.)
sak nu än vid förra tillfället. Då förslaget om avgångsstat för försvarsväsendet
framlades, sades det uttryckligen ifrån, att man endast- syftade till att
kunna få bort sådana befattningshavare, som på grund av fysiska eller psykiska
brister inte på ett tillfredsställande sätt kundo fullgöra sina uppgifter. Man
ville tillse, att försvarsmakten i ett kritiskt läge skulle vara effektiv och att
alltså personer, som på grund av ohälsa — vare sig fysisk eller psykisk — inte
kunde fullgöra sin tjänst, skulle bli skilda från densamma. När man nu talar
om statens intresse, menar man något helt annat och mycket mera vidsträckt
än då det gällde förslaget örn försvarsväsendets avgångsstat. Nu är det visst
inte bara fråga örn individer, som på grund av fysisk eller psykisk ohälsa inte
kunna fullgöra sina uppgifter, utan här gäller det befattningshavare, som överhuvud
taget anses olämpliga, därför att deras enskilda vandel är av den karaktär,
att de inte böra vara polismän, och framför allt gäller det sådana, som
äro politiskt opålitliga och därför inte böra bibehållas i tjänster av denna
natur.

Det förefaller ganska egendomligt, att man på detta sätt vill införa den ena
avgångsstaten efter den andra med en motivering, som visserligen har samma
språkliga form men som dock för varje gång har en annan innebörd än tidigare.
Detta måste komma att påverka innebörden av detta uttryck örn statens
intresse, så att man får en allt mer vidgad ram för vad som anses ligga i detsamma.

Till slut ville statsrådet Mossberg lugna de tveksamma med att säga, att ha
vi nu genomfört en avgångsstat för försvarsväsendet och en för polisväsendet,
så behöver nian inte vara orolig för att detta kommer att åberopas på andra
områden; man behöver inte frukta, att förslag örn avgångsstat för den ena
kategorien av befattningshavare efter den andra komma att framläggas. Man
har anledning att taga detta påpekande ad notam, men å andra sidan blir man
litet betänksam beträffande värdet av denna försäkran, då man går till vad
riksdagen uttalade i samband med att avgångsstaten för försvarsväsendet antogs.
Då förklarade sig riksdagen icke kunna dela den i vissa motioner framförda
uppfattningen, att införandet av bestämmelser örn vidgad avgångsskyldighet
för vissa beställningshavare inom försvarsväsendet måste leda till att en
motsvarande skyldighet ålades jämväl befattningshavare inom statsförvaltningen
i övrigt. Riksdagen har alltså direkt uttalat, att örn den gick med på
denna avgångsstat för försvarsväsendet, så innebar det ingalunda att den komme
att fortsätta på samma väg. Detta var en lugnande försäkran från riksdagens
sida örn att beslutet grundades på de speciella omständigheter, som gällde
i fråga örn försvarsväsendet. Men nu tycks riksdagen inte vara hågad att
tänka på den försäkran, som då gavs. Nu är man beredd att gå ett steg vidare.
Och vilka garantier lia vi under sådana förhållanden för att man inte kommer
att gå ännu längre och ta med nya kategorier av befattningshavare, allt eftersom
man finner skäl tala för detta?

Jag vill alltså som min uppfattning framhålla, att jag inte kan anse det
styrkt, att det nu föreligger behov av att genomföra en speciallagstiftning beträffande
åklagar- och polisväsendets befattningshavare. Vidare är det enligt
min mening klart, att en rättsosäkerhet kommer att skapas, örn det föreliggande
förslaget antagos. Och man bör inte här skapa en rättsosäkerhet, därest man
inte kan anföra synnerligen starka skäl. Men några sådana skäl lia enligt min
mening inte kunnat förebringas. Det finns inte tillräckliga skäl att bryta ut
dessa grupper av befattningshavare från den stora kategorien av statliga och
kommunala tjänste- och ämbetsmän. Frågan örn bestämmelser av detta slag
bör för dessa befattningshavares del prövas i sammanhang med den stora utredningen
beträffande samtliga befattningshavare. Riksdagen bär ju för åtskillig

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.;
tid sedan begärt, att hela det stora spörsmålet om tjänste- och ämbetsmännens
avsättlighet skall bli föremål för en utredning, och då den kommer till stånd,
är det naturligt att också till behandling upptaga de här berörda grupperna av
befattningshavare.

Jag ber, herr vice talman, att med dessa ord få yrka avslag på den kungl,
propositionen och alltså bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det föreligger uppenbart en mycket
djupgående åsiktsskillnad mellan till exempel mig och herr Bergquist på denna
punkt. Herr Bergquist vägrade nämligen — jag kunde inte uppfatta hans
yttrande på annat sätt -— att acceptera den meningen, att polisen intager en
särställning bland tjänstemännen i det svenska samhället.

Jag skulle då gärna vilja fråga herr Bergquist, om det ändå inte förhåller
sig på det viset, att polisen har till uppgift att sörja för att brott bli beivrade?
Det gör visserligen också åklagarmakten, men den primära uppgiften på denna
punkt tillkommer dock polisen. Är det inte så, att polisen skall sörja för
att exempelvis misshandlare befordras till laga näpst? Har inte polisen en alldeles
särskild uppgift när det gäller att upprätthålla ordningen i samhället?
Är det inte så, att polisen — jämfört med präster, läroverkslärare, folkskollärare
och andra befattningshavare — har en alldeles speciell uppgift att försvara
samhället, om det utsattes för angrepp? Jag måste åtminstone för min
del anse, att polisens uppgifter äro så helt annorlunda beskaffade än de flesta
andra tjänstemannakategoriers, att man snedvrider hela saken, när man tämligen
lätt gör jämförelser med de skador, som olämpliga läroverkslärare, präster,
folkskollärare eller andra, naturligtvis — det bestrider jag inte — kunna
åstadkomma.

Det är synd, att jag inte har någon större exempelsamling till hands, men
jag vill erinra örn ett fall, som inte är så gammalt, att inte kammarens ledamöter
i allmänhet böra kunna erinra sig det. Det var en överkonstapel i Stockholm,
som gjorde sig skyldig till misshandel av anhållna. Han blev lagförd,
därför att någon av hans kolleger i alla fall anmälde honom. Underrätten, som
prövade hans mål, ansåg saken vara så pass allvarlig, att den dömde honom
till avsättning. Han klagade hos överrätten. Denna återinsatte honom i hans
ämbete, fastän efter en tids suspension.

Jag kan inte här i detalj redogöra för det resultat polisutredningen och rättegången
kom till, men jag har ett mycket bestämt intryck av att denne man
betraktade detta att misshandla anhållna såsom en hans rättighet. Jag vet
inte, hur herr Bergquist och andra på den borgerliga sidan betrakta denna
sak. Jag tycker det är någonting fruktansvärt stötande, att denne man är återinsatt
i ämbetet och skall få tjänstgöra som polisman här i Stockholm.

Det är en orimlig situation man befinner sig i. Tycker man verkligen att
det i ett sådant fall vore orimligt, örn det sades: »All right, vi ska inte avsätta
honom, ty det kan ur humanitär synpunkt» — jag tänker mera på hans
familj, om han har någon, än på honom själv -— »vara riktigt ändå, att vi sörja
för att lian inte i ekonomiskt avseende lider någon allvarlig skada, men han
får icke tillhöra den aktiva poliskåren»? Jag är övertygad om att det finns
flera sådana fall, men man kail ju inte gräva igenom allting.

Om jag så går över till den andra av herr Bergquist berörda synpunkten,
vill jag säga, att polismakten ju har till uppgift att skydda just det samhälle,
i vilket vi leva. Detta samhälle är nu ett demokratiskt samhälle. Det betyder
att polisen bär till uppgift att skydda och försvara demokratien i detta land
och det demokratiska statsskicket, örn det skulle utsättas för angrepp. Jag vet

Tislinge ilen 17 december 1910 etil.

Nr 42.

Äng. av g äng.‘i slät för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
inte, hur herr Bergquist ser på denna fråga. Jag anser att nazisterna äro demokratiens
dödsfiender. Det ha de visat överallt, där de fått tillfälle att visa
det. Om vi veta för litet i etet svenska samhället örn hur de i en given situation
skulle uppföra sig, beror det på att vi undgingo den största och värsta prövningen.
Vad finnes det för anledning att tro att svenska nazister skulle vara
annorlunda och bättre än norska, danska, holländska och tyska nazister?

Visst skall man vara tolerant. Visst skall man se till, att det inte sker övergrepp
mot människor, men herr Bergquist får ursäkta mig, örn jag tycker att
den demokratiska ordning är skrattretande, som sätter sina dödsfiender såsom
sin skyddsvakt. Jag påstår inte att vårt samhälle är särskilt hotat — mina ord
få inte uppfattas på det sättet — men i princip betyder herr Bergquists ståndpunkt,
att vi skola tolerera demokratiens dödsfiender som demokratiens speciellt
utvalda försvarare, ty det är ju det polisen är. För mig är detta — ja,
jag säger det även på denna punkt — upprörande och stötande. Jag tycker
det är mycket tråkigt, att inte denna min åsikt kan delas av människor, som
äro, vilket jag ju vet att herr Bergquist är, andligen lika djupt engagerade
till förmån för ett demokratiskt statsskick som jag själv.

Jag skall inte yttra mig örn nazifieringens utbredning inom den svenska poliskåren.
Jag tror dock inte att den Hasselrotska utredningen — med all respekt
för dess arbete, som var ett gott arbete — lyckats komma till grunden på
denna punkt. Vad jag vet är att nazisttidningarna, då själva slutresultatet
av den Hasselrotska utredningen publicerades, skröto över att så många nazister,
som denna utredning hade fått tåg på, hade nazisterna inskrivna medlemmar
bara i en enda poliskår. Jag vill visst inte säga att detta var sant — det
var det naturligtvis inte — men å andra sidan tror jag inte, att man fick klarhet
örn det verkliga antalet nazister bland poliserna i landet. Jag har observerat.
då jag försökt att utröna den nazistiska mentaliteten, att denna mentalitet
inte alltid är den, vilken kom till uttryck i den bekännelse i Den Svenske, som
statsrådet Mossberg läste upp. Dessa människor begagna ofta ett mycket enkelt
sätt att klara sig, och det är att bondneka. I den mån de inte varit inskrivna
medlemmar i en organisation, behöva de egentligen inte göra annat än bestrida.
De anses kanske litet misstänkta, men gå i alla fall fria från påföljder.
.Tåg skulle vilja belysa detta med ett fall från Stockholm. Det skulle väljas
en ordförande i den stora polisföreningen här i staden. Såsom kandidat uppställdes
en man, som offentligen hade försvarat, att det gjordes nazistisk propaganda
inom poliskåren. Denne man fick, örn jag minns rätt, något över 400
röster. Han blev visserligen inte vald till ordförande, men han kom ganska
nära. Det betyder naturligtvis inte att det fanns 400 nazistiska poliser i Stockholm,
men det betyder att det fanns så många poliser i Stockholm, som inte
reagerade så som rimligen borde begäras i ett demokratiskt samhälle. Det är
icke riktigt att bara bagatellisera sådana saker. Den åsyftade polismannen
är numera lagligen förvunnen till sådan förbindelse med främmande makt, att
han blivit avsatt från polistjänst.

Vi voro i samlingsregeringen på sin tid beredda att under vissa krigsfall
bura in en ganska försvarlig mängd s. k. medborgare. Jag är övertygad örn
att vi faktiskt kommit att ge uppdrag åt nazister, att de skulle bura in sina
meningsfränder, om vi hade kommit i den sorgliga situationen, att vi behövt
tillgripa detta medel. Det tycker jag också skulle ha varit skrattretande, örn
det hade hänt. Men det är inte bara skrattretande. Det är mycket allvarligt
samtidigt, och jag måste även därför säga, att jag tycker att herr Bergquist
tar alltför lätt på denna sak.

Nu säger man att det av regeringen förordade systemet medför rättsosäkerhet.
Formellt finns det verkligen en viss reson i detta argument, men finns

Nr 42.

Tisdagen deli 17 december 1940 eili.

Äng. avgång sstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
det reellt någon reson i det? Med de erfarenheter jag har om hur en regering
begagnar t. ex. sin rätt att förtidspensionera tjänstemän eller sin rätt
att avlägsna förtroendemän eller när det överhuvud taget gäller att ingripa
mot enskilda tjänstemän, kan jag säga, att örn det är något fel på utövningen
av denna del av regeringsmakten, är det att den är ytterst försiktig, alltför
försiktig kanske man kan säga. Det finnes sannerligen inte någon strävan
från regeringens sida att avlägsna mer eller mindre misshagliga personer j)å
grund av de bestämmelser som eventuellt skulle kunna utnyttjas, utan det är
snarare raka motsatsen.

Örn nu — låt oss göra det tankeexperimentet — denna avgångsstat skulle
komma att missbrukas av en regering — och det är ju egentligen därpå som
man bygger hela argumentationen örn rättsosäkerheten — är det inte då
ganska säkert att denna regering skulle få veta att den levde? Det finns
ju i alla fall en opposition i detta land. Det finns en fri tidningspress. Jag
får säga att den statsrådsledamot, som hade att svara för polisärendenas
handläggning och som tilläte sig sätta personer på avgångsstat i fall, då
det inte för praktiskt taget varje människa skulle stå fullkomligt klart, att
vederbörande icke bör vara polis, skulle jag tycka synd örn, ty jag är övertygad
örn att han skulle bli utsatt för angrepp — örn det förelåg missbruk
naturligtvis befogade angrepp — som snabbt skulle göra honom omöjlig på
hans post. Den garanti, som man här i första hand har mot missbruk, är
offentligheten, den kritiska inställning, som vi skulle inta mot borgerliga regeringar
och som de borgerliga inta mot den nu sittande regeringen. Det är
en ganska kraftig garanti mot missbruk. Sedan vågar jag även åberopa regeringarnas
allmänna försiktighet, då det gäller att begagna sig av sådana
maktbefogenheter, som nu här föreslås.

Vad frågan örn muntligheten vid förfarandet beträffar, är det inte svårt att
lösa detta problem. Dessa ärenden komma ju att gå genom flera instanser.
Först skall någon underordnad myndighet föreslå, att vederbörande skall
överföras på avgångsstat, och så kommer så småningom ärendet till regeringen.
Jag skulle då finna det lämpligt att regeringen hör polis kollegiet,
som kan göra precis samma utredning som kollegiet gör, när den skall bedöma
anmälningar för förseelser och försummelser i tjänsten och de påföljder
som därav böra komma.

Jag tror därför att herr Bergquists argumentation även på denna punkt
slår över. Man behöver nämligen icke avstå från ett muntligt förfarande,
varvid den anklagade också får muntligen försvara sig, låt vara att muntligheten
icke kan tillämpas ända upp i regeringen, vilket väl knappast heller
är nödvändigt.

Örn nu en person befinnes uppenbarligen olämplig för sin befattning såsom
polisman, vad händer då med honom? Jo, han får inte vidare utöva sin
tjänst, men han får behålla i varje fall större delen av den avlöning, som
är tillförsäkrad honom. Detta kommer säkerligen att i vissa fall väcka misshag,
ty örn en polisman gjort sig skyldig till mera flagranta övergrepp, för
vilka han ställes till ansvar med påföljd att han överföres på avgångsstat,
komma många människor att anse, att det är orimligt att staten skall betala
honom lön, när staten vill bli av med honom och betraktar honom såsom
olämplig att vara polisman. Men denna konsekvens får man lov att ta, örn man
anser, såsom jag gör, de möjligheter att avlägsna olämpliga polismän, som
vi för närvarande ha, såsom otillräckliga.

Jag skall inte här gå in på frågan, huruvida man bör kasta in även detta
spörsmål örn avgångsstat för polismän och deras behandling i den stora deg,
som skall knådas i samband nied frågan örn tillämpningen av grundlagens

Tisdagen deli 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. avgdngsstat för befattning skav are vid polisväsendet m. rn. (Forts.)
bud beträffande ämbetsmännens avsättlighet överhuvud taget. Jag kail inte
förstå, varför man skall skjuta på den nu föreliggande frågan och kasta
in den i detta större sammanhang. För polismaktens vidkommande ligger
frågan så klar och tydlig, att det inte bör vara den ringaste svårighet för
den, som vill sätta sig in i vad det här gäller, att nu ta ståndpunkt till
huruvida regeringens proposition bör bifallas eller örn den bör avslås.

Jag behöver ju inte säga, att jag för min del hoppas att kammaren skall
finna, att den föreliggande propositionen bör bifallas, vilket jag skulle betrakta
endast sorn ett uttryck för ett naturligt renlighetsbehov i vårt samhälle.

Herr Bergguist erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jagar
något överraskad över att statsrådet Möller funnit, frågan om polisens ställning
så oerhört betydelsefull, att han betraktar det som ett nära nog brottsligt
lättsinne, att jag gått emot den föreliggande propositionen.

Jag har aldrig bestritt att polisen intar en särställning i vårt samhälle på
grund av de speciella uppgifter den har såsom övervakare av den inre ordningen
och lagarnas efterlevnad. Jag vill emellertid erinra herr socialministern
örn att just på grund av denna särställning, som polisen har, redan år
1925 genomförts en speciell lagstiftning beträffande möjligheten att skilja polismän
från tjänsten. Man kan således skilja en polisman från tjänsten på
grund av omständigheter, som för annan ämbets- eller tjänsteman icke skulle
kunna medföra en sådan påföljd. Örn t. ex. en polisman i sin enskilda vandel
uppträder på sådant sätt, att aktningen för polisväsendet kommer i fara, kan
han entledigas från sin tjänst. Där har man således redan möjligheter att
skilja en olämplig polisman från tjänsten.

När man under de kritiska år, som nu varit, kunnat vänta med en lagstiftning
som denna — oell det hav tydligen statsrådet Möller ansett att man kunnat
göra, ty annars skulle väl ett förslag ha kommit tidigare — kan jag inte
förstå att det finns några särskilda skäl för att nu bryta ut denna fråga och
omedelbart genomföra en lagstiftning på detta område. Då kan man, förefaller
det mig, vänta ytterligare någon tid och ta upp hela frågan örn. rättssäkerheten
och få problemet löst i ett sammanhang.

Jag kan inte heller anse, att statsrådet Möllers garantier för rättssäkerheten
äro tillfredsställande. Skall statsrådet Möller tillämpa den exemplifiering, som
nu gavs beträffande faran av nazister inom polisen, måste väl detta innebära,
att regeringen får lov att utnyttja sin fullmakt för att få bort alla dem. som
i den ^Hasselrotska utredningen betecknats såsom nazister och som alltså äro
potentiella bärare av en samhällsfarlighet speciellt på detta område, och det är
val regeringen knappast beredd att göra med stöd av denna fullmakt.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Den rätt, som poliskollegierna ha att
kunna skilja en polisman från tjänsten, vet jag inte örn de någonsin begagnat
sig av. Kanske i något fall, men det måste vara ytterligt sällsynt att det förekommit,
vilket förmodligen, helt naturligt för övrigt, beror på att man säger
sig — vilket jag skulle tro afl; även domstolarna många gånger göra —- att
det kan vara alltför brutalt att avsätta en tjänsteman och beröva honom och
hans familj deras levebröd. Nu vill man öppna en möjlighet för att, vid bedömandet,
den rent humanitära synpunkten icke skall behöva spela någon roll.
i varje fall icke någon avgörande roll, vilket jag är rädd att den ofta gjort
vid poliskollegiernas avgörande av dessa frågor.

Den proposition, som nu föreligger, har lagts fram för riksdagen så snart
som det varit tekniskt möjligt efter samlingsregeringens avgång. Att jag inte

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. av gång ss tat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
kunde få majoritet i samlingsregeringen för ett liknande förslag som detta —
således närmast den Hasselrotska utredningens förslag — är alldeles riktigt,
och det berodde inte minst på motståndet från herr Bergquists sida. Till honom
sällade sig alla de, som i själva verket ville lia ett helt annat slags lagstiftning,
nämligen en lagstiftning som kriminaliserade ytterlighetspartierna
överhuvud taget. Det var med deras röster som herr Bergquist, med stöd även
från annat håll, det medger jag, segrade i samlingsregeringen. Ett förslag till
lagstiftning på detta område hade kommit till vårriksdagen i år, om inte den
erforderliga utredningen blivit färdig något för sent för att man då skulle
vilja besvära riksdagen. Det var samma förhållande med sjukförsäkringsförslaget,
vilket man ju dock också hade möjlighet att ta upp vid höstriksdagen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är egentligen förvånansvärt, att kammarens
ledamöter skola behöva på detta sätt bli bestulna på nästan en timmes
tid genom anföranden som hållits, kan man säga, alldeles i onödan. Här
lia de båda statsråden argumenterat mot saker, beträffande vilka ingen människa
anfört någon avvikande mening. Man har räknat upp en mängd exempel
på hur nödvändigt det är att få bort den och den polismannen och vidare
anfört vad som fordras för att man skall kunna avläg-sna polismän från deras
befattningar.

Statsrådet Mossberg sade redan i inledningen till sitt anförande, att såväl
utskott som reservanter voro eniga örn en sak, nämligen örn att det är av
vikt att opålitliga element inom ett samhälles skyddsorgan sådant som polismakten
skola kunna skiljas från tjänsteutövning, men sedan fortsatte statsrådet
Mossberg i en halv timme med att bevisa, hur nödvändigt det var att
åtgärder vidtagas i detta syfte. Varken statsrådet Mossberg eller statsrådet
Möller har däremot egentligen alls befattat sig med de skäl, som av oss anförts
för ett avslag på den föreliggande propositionen, nämligen att det är
nödvändigt att vid tillskapandet av lagbestämmelser på detta område rättssäkerhetssynpunkten
tillvaratages på ett betryggande, sätt.

När statsrådet Möller säger att var och en, som inte inser nödvändigheten
av en lagstiftning på detta område, inte satt sig in i detta ärende, vill jag
bestrida detta. Vi ha behandlat detta ärende mycket ingående på den avdelning
inom statsutskottet, där ärendet av en underlig ödets nyck hamnat
— det hade ju rätteligen hört hemma hos ett lagutskott. Ärendet har varit
uppe till behandling fyra, fem gånger, varpå det lagts åt sidan, medan ytterligare
upplysningar inhämtats. Vi ha bl. a. haft föredragning av justitiekanslern,
vilket torde vara ganska ovanligt i en statsutskottsavdelning. Vi ha
sannerligen försökt att sätta oss in i denna fråga, och därför tycker jag det
är rätt oförsynt att säga, att var och en, som inte godkänner vad statsrådet
Möller anser, inte satt sig in i saken. Det kan man väl inte få säga utan
att få svar på tal, åtminstone i denna kammare, vilket jag härmed velat ge.

Jag skall härefter gå in på några av de väsentliga skillnaderna mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas syn på dessa spörsmål. Den viktigaste
och allvarligaste, men en sak som ingen av statsråden berört, är enligt min
mening att åklagarmyndigheten också dragits in i det föreliggande lagförslaget.
Före år 1925 kunde visserligen polismän avskedas på ett ganska enkelt
sätt, men inte landsfogdar och landsfiskaler. Åklagarmyndigheten bör
inte på något sätt känna sig beroende av vare sig regering eller andra myndighetspersoner,
utan uteslutande av landets domstolar. Man får inte ta för
hastigt på ting som dessa, vilka ha en principiell betydelse av mycket större
räckvidd, än de båda statsråden, som i dag uppträtt i denna fråga, tyckas
vilja inse. Man lägger huvudvikten vid den enkle polismannen och förbiser

Tisdageu ilen 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. av g ån tjs stat för befaunina skrivare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
helt att åklagarna också beröras av denna lagstiftning, vilket jag tycker är
elen väsentliga punkten. Lagens rubrik talar också bär sitt tydliga språk.

Vi reservanter förmena alltså, att det bör finnas andra möjligheter att
tillgodose rimliga anspråk på att olämpliga personer inom de bär berörda
kategorierna böra kunna avlägsnas från sin tjänst. Jag får dock i detta sammanhang
säga, att jag i likhet med herr Bergquist, inte riktigt inser att
vare sig officerare, poliser eller åklagare här inta någon särställning. Det är
givet att de lia en särställning när det gäller ordningens upprätthållande,
men andra kategorier ha en särställning på var och en sitt gebit, som också
kan i mycket hög grad beröra samhällets funktioner. Denna gränsdragning,
som statsrådet Möller gjort, är därför inte fullt logisk.

Jag vill ta ett exempel, utan att på något sätt därmed ange att det vore
lämpligt att lösa frågan på detta sätt. Hur mycket lättare skulle det inte
vara . för en domare att döma till avsättning, örn han visste att denna avsättning
för vederbörande innebure, att han Hnge gå över på övergångsstat?

Detta kan ju tänkas vara ett sätt att lösa denna fråga, men jag vill inte
säga att den lösningen är den definitiva. Man skulle då inte ens behöva ha en
så pass förmånligt tilltagen avgångsstat som den här föreslagna. Men örn en
domare som hittills skall döma till avsättning och han då vet att han därmed
berövar vederbörande hans möjligheter till livsuppehälle, är detta ett. straff
i och för sig självt så hårt, att domaren naturligtvis kan tycka att domen
är för hård och tvekar att döma så. För min del ställer jag emellertid det
kravet, att det inte skall vara en regering eller ett statsråd, utan en domare,
som skall avgöra denna sak — en domare är här mycket lämpligare än ett
statsråd, och även örn en domare blir statsråd, är han olämpligare därtill, då
han sitter som statsråd än såsom domare.

För min del tilltror jag vår domarkår förmågan att bäst bedöma dessa
ting här i landet, och ^den säkerhet det innebär, att bli dömd av en domstol,
bör beredas särskilt sådana tjänstemän som åklagare och dylika. Går man
ifrån denna princip, börjar man komma ut på hal is; man kommer så lätt
dithän, att det ena fjätet ger det andra, och jag tyckte att den argumentation,
som därvidlag fördes vid statsutskottets plena, var särskilt skrämmande.
Såsom egentligen det förnämsta av alla argument för införandet av denna lagstiftning
anfördes nämligen, att man ju redan hade inrättat avgångs- och
disponibilitetssta t vid förs vars vä.sen de t. När till och med denna avgångsstat,
som ligger så olika till i fråga örn direktiven i vederbörande proposition och
riksdagsskrivelse, kan åberopas för att skaffa prejudikat, hur mycket lättare
skall då inte den lagstiftning det nu gäller kunna anföras såsom prejudicerande?
Det kan ju komma andra regeringar än den nuvarande, där statsråden
Möller och Mossberg sitta. — det. hoppas jag ju för resten innerligt. Då
kunna vederbörande statsråd få en annan idé örn att det skall föras in något
nytt moment under detta slags lagstiftning, och då blir givetvis den lagstiftning,
som vi nu behandla, mera prejudicerande för ett ytterligare framträngande
på. den vägen än vad försvarsväsendets disponibilitetsstat är, som avser
rent fysiska men kanske även psykiska, defekter och .i varje fall gäller sjuklighet
hos vederbörande.

Det iir, herr talman, ett farligare område, vi här kommit in på, än vad
statsråden lia.velat göra gällande, och särskilt måste man bli ännu mer misstänksam
än tidigare, när man lyssnade på statsrådet Möllers första anförande,
vari han till och med undrade, hur man skulle kunna komma åt en polisman,
sorn. är nazist men som nekar därtill och som inte är inskriven i något
nazistparti. Jag hörde inte riktigt, hur pass långt han fullföljde sitt resonemang,
men på mig verkade det, som örn han menade, att även sådana poli -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1046 em.

Äng. avyångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. rn. (Forts.)
ser skulle nog regeringen kunna komma åt, om den finge denna lag igenom.
dag protesterar emot detta, och jag skulle göra det. även örn det gällde en
kommunist. Jag tror inte, att vi komma i krig med något nazistiskt Tyskland
inom de närmaste åren — det är väl inte sannolikt — men man kan val
tänka sig att polisborgarrådet i Stockholm lyckas få en ganska fullständig''
uppsättning med kommunister i Stockholms poliskår och att vi någon gång
komma i krakel med något kommunistiskt land. Jag skulle faktiskt även då
reagera, örn man på så lösa grunder, att man bara därför att man tycker:
»Den där är bestämt en ganska utpräglad kommunist, det är en presumtiv
landsförrädare», skall kunna skicka i väg honom från hans anställning. Jag
kanske själv skulle anse, att han borde avlägsnas, men i så fall skall det ske
efter dom och rannsakan. Detta krav tycker jag att vi skola uppställa, och vi
lia väl inte i dagens läge mera bråttom än att vi skulle kunna hinna tänka
ut ett rättvist förfarande för att åstadkomma vad man vill uppnå. Det blir val
inte revolution här i landet inom de närmaste åren så att man icke kan dröja
med »detta förslags genomförande, till dess man hunnit tänka, över det bättre
eller eventuellt tänka ut ett annat förslag, som ger bättre rättsskydd.

På dessa grunder har jag funnit att vi inte kunna godtaga det föreliggande
förslaget. Mot dess syfte ha vi inte opponerat oss. Det förvånar mig
därför att herrar statsråd ha offrat så onödigt mycken tid på att argumentera
mot något som aldrig har påståtts.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Grundlagens bestämmelser örn ämbetsmäns
oavsättlighet, som reservanterna tala om i det dokument de fogat till handlingarna,
äro liksom åtskilligt annat i våra grundlagar utformade under sociala,
ekonomiska oell historiska betingelser, som inte längre bestå utan höra till det
förgångna. Dessa bestämmelser innebära ett privilegium som, såvitt jag kan
se, passar ganska illa i en demokrati, som eljest inte vill erkänna privilegier
för någon medborgargrupp.

Jag kan inte, trots det att man på visst håll gör motsatsen gällande, se, att
dessa bestämmelser skulle behövas för att skydda tjänstemännen mot att bli
lidande på eller eventuellt till och med avskedade till följd av att regeringsmakten
bär i landet skulle gå över från ett parti till ett annat. _ Någon sådan
risk har, såvitt jag kan förstå, icke förelegat pa de senaste 40 ä 50 arén. En
duglig och demokratisk tjänsteman, d. v. s. en tjänsteman, som kan. sin sak
och som böjer sig för de förändringar, som folkviljan kan framkalla i landets
politik, och lojalt fullgör sina åligganden emot samhället, behöver inget speciellt
skydd i form av en i lagen fastlagd oavsättlighetsbestämmelse — han skyddar
sig som regel själv. Det kan dock, som jag strax skall visa, finnas vissa
lägen, i vilka han kanske inte kan göra det. För att möta sådana lägen behövas
inga oavsättlighetsbestämmelser; det räcker fullkomligt med en bestämmelse,
som säger, att en tjänsteman inte kan avskedas, såvida det inte vid undersökning
— där han givetvis skall ha all rätt att försvara sig -— kan bevisas,
antingen att lian är oduglig för sin tjänst eller att man har goda grunder
antaga att han inte fullgör eller kommer att fullgöra sina åligganden på
ett lojalt sätt. Förutsättningen är naturligtvis att man skall respektera bokstaven
och andan i en sådan bestämmelse; finns inte viljan därtill hos dem,
som makten hava, hjälper det ju litet, vad slags bestämmelser man än inskriver
i lagen.

Herr Bergquist hävdade tidigare, att om man slopade oavsättlighetsbestämmelsen,
kunde risk uppstå för att, om en högerregering komme till makten,
kommunister skulle avskedas ur statstjänst. Herr Bergquists uttalande visar,

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Nr 42.

Äng. avgångsstal för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
att herr Bergquist ganska väl känner högern och drar de riktiga slutsatserna
av högerns ställningstagande i den föreliggande frågan. Men det visar samtidigt,
såvitt jag kan se, att herr Bergquist är ganska långt ifrån ett realistiskt
bedömande av den politiska situationen och utvecklingen här i landet, när han
ställer upp för oss ett sådant perspektiv som att vi skulle kunna få en högerregering
ännu en gång här i Sverige. Jag är för min del övertygad om att vi
lia sett den sista högerregeringen här i landet och att vi aldrig komma att få
se någon sådan mer. Men jag kan ändå säga, att jag för min del och alla övriga
kommunister äro fullt villiga att ta riskerna av att något sådant skulle
hända, om. man slopade oavsättlighetsbestämmelsen. Vi mena visserligen att
risken är liten eller egentligen obefintlig, men vi skola, som sagt. gärna ta den.
ty de, som skyddas av oavsättlighetsbestämmelsen, äro inte de dugliga och de
demokratiska tjänstemännen, utan de uppenbart odugliga, de uppenbart olämpliga
och fienderna till demokratien. Det är de, som dra nytta av denna bestämmelse,
och vad finns det egentligen för skäl att skydda sådana människor?
Varför skall staten som arbetsgivare behöva ålägga sig vad de privata arbetsgivarna
inte acceptera? För tjänstemännen hos banker, industriföretag och
stora handelsfirmor gälla inte några oavsättlighetsbestämmelser, och jag är
ganska säker på att dessa tjänstemäns privata arbetsgivare, som väl i hög grad
kunna räknas till reservanternas politiska meningsfränder, skulle bli mycket
upprörda, örn man genom lagstiftning ville inkräkta på deras rätt att avskeda
vem som helst afsina anställda tjänstemän, som de på grund av ett eller annat
skäl inte an sage passa dem. Och hur är det inte beträffande arbetarna?
När jag hörde statsrådet Mossberg i sitt verkligt beskedliga tal berätta, hur
svart det. var och hur det värkte i hjärterötterna att avlägsna en nazist med
hänsyn till dennes familj och andra ömmande omständigheter, tänkte jag på
alla dessa arbetare, som ha fått uppleva och få uppleva att avskedas utan att
något statsråd eller någon annan talar om hur synd det är örn dem och örn deras
familjer.

\ i leva bär i landet inte längre under sådana förhållanden, som rådde då
en råd av. de aktiva fackföreningsmännen, de, som voro med och byggde upp
fackföreningsrörelsen, mäste emigrera till andra sidan Atlanten för att få ett
tillfälle att försörja sig, men än i dag förekommer på olika områden, att arbetare.
och anställda avskedas från sina platser, inte därför, att de inte sköta
jdärför, att ^ de äro illojala, när det gäller arbetets utförande, utan
därför att de våga gå i spetsen för sina kamraters fackliga organisation och
för tillvaratagande av deras, intressen. Där finns inte någon oavsättlighetsbestämmelse,
inte det minsta lilla skydd som tryggar vederbörandes anställning.
Uavsattlighetsbestämmelsen för tjänstemännen är, som jag tidigare sade, ett
skydd bara för odugligt och olämpligt folk, och erfarenheterna ha visat, att
den. inte skyddar oförvitliga människor mot politiska förföljelser i tider av reaktion
och politisk psykos. För några år sedan hände det, att ett rätt stort
antal tjänstemän vid järnvägen deporterades från sina hemorter och placerades
pa mycket avlägsna platser, med den påföljd att deras familjer splittrades och
att de själva tillfogades mycket stor ekonomisk skada. Detta skedde i strid
med anställningsvillkoren och i strid med allmän praxis. Ifrågavarande personer
ha ännu inte fatt ekonomisk gottgörelse tor de förluster, man åsamkade
dem, och de lia naturligtvis inte heller fått moralisk upprättelse. Många andra
hindrades att försörja sig i sina yrken på grund av sina åsikter och de uppfattningar,
som andra hår i landet, hade örn dessa åsikter, och inget statsråd
talade då örn hur svårt det var att behandla folk på detta sätt och hur nödvändigt
det var att ta hänsyn till deras familjer.

Det skulle vara intressant att veta, var de. som nu i reservationen anilon -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
sera sitt brinnande intresse för grundlagens bud oell för rättssäkerheten här
i landet, hade gjort utav detta intresse just ela; den gången hade de tydligen,
alldeles obekymrade om vad deras fäders tro, som de ju alltid skola försvara,
lär dem, placerat sitt ljus under en skäppa oell det en skäppa, som var ganska
tät, ty igenom den trängde inte minsta iilla stråle ut av den upplysning, som
de nu vilja utbreda örn vikten av att hålla grundlagens bud och rättssäkerheten
i helgd. Vederbörande få ursäkta, att nian av denna anledning tiar litet svårt
att åt deras ställningstagande nu ge samma välvilliga tolkning som statsrådet
Mossberg gjorde. Det förefaller mig att skillnaden i deras förhållande då och
nu kanske skulle kunna förklaras med att det den gången gällde antinazister
men att det den här gången gäller nazister.

Skall jag kritisera det föreliggande förslaget, så blir det utifrån en annan
ståndpunkt än reservanternas. Det förefaller mig, som örn man i detta förslagbehandlar
nazistiska konspiratörer, folk som har drivit ett ganska gement spel
och andra dåliga element, med silkesvantar, att man offrar alldeles för mycket
åt respekten för den oavsättlighet, som högern och folkpartiet nu hålla så harl
på. Man talar örn att det är nödvändigt att polistjänstemännen åtnjuta all den
trygghet i anställningen, som är förenlig med hänsynen till de särskilda krav,
som måste ställas på polistjänstens utövare. Nå, det har jag i och för sig ingenting
att invända emot. Det som bjuder emot är att man även utsträcker tryggheten
i anställningen till dem, som äro uppenbart olämpliga för anställningen
och som inte fylla de krav, som polistjänsten måste ställa på sina utövare. Här
är den trygghet i anställningen, som dessa människor absolut inte böra lia, motivering
för ett förslag, som innebär, att man premierar dem — ty man kan
väl inte kalla det för annat — för deras »välförhållande» med en ganska rundligt
tilltagen arbetsfri inkomst. En lojal och god polisman, som, på grund av
en i tjänsten ådragen kronisk sjukdom, nödgas söka förtidspension, får nöja
sig med ett ganska blygsamt årligt belopp, men en kollega till honom, som har
roat sig med att bräcka näsben och slå ut tänder på anhållna eller som har begått
våldtäkt i tjänsten eller som är delaktig i kriminella förbrytelser eller har
bedrivit nazistisk verksamhet, den skall man enligt detta förslag sätta pa avgångsstat
med en mycket rundligt tilltagen ersättning.

Jag noterar icke utan tillfredsställelse, att utskottet har observerat och känt
sig obehagligt berört av detta förhållande, men min glädje skulle ha varit
större, om utskottet inte bara hade känt sig obehagligt berört, utan också funnit
anledning att på grund därav pruta ned Kungl. Maj :ts förslag beträffande
avgångsersättningen. Jag tror nämligen inte att det är nyttigt för moralen och
den demokratiska andan inom poliskåren, som det nu närmast gäller, att man
premierar omoral och nazism. En skötsam polisman, Som har fått sjukpension
och får nöja sig med ett litet belopp och som ser en annan icke skötsam kollega.
som satts på avgångsstat, få en större årlig ersättning, måste ju säga sig:
»Vilken idiot jag var! Varför slog inte också jag de anhållna, varför begick
inte också jag tjänstefel eller gjorde mig skyldig till bedrägeri, varför lät inte
jag mig smittas av den nazistiska bacillen i stället för av tbc! Då hade jag
också varit en välbärgad karl i dag.» Och de inom kåren, som ha dragning åt
det kriminella eller åt den nazistiska förbrytarläran, lära väl inte finna att
det föreligger några risker för dem att ge fritt utlopp för sina böjelser, därest
man i framtiden kommer att lia sådana avgångsbestämmelser som de här föreslagna;
det värsta, som kan hända dem, är ju, att de få en hygglig arbetsfri
inkomst och chanser att skaffa sig mera bredvid, förutsatt att polischefen tilllåter
dem detta, och det gör nog polischefen, ty polischefer bruka vara snälla
människor, vilkas hjärtan ömma för sådana här typer och. deras familjer.

Jag måste, säga att det förefaller mig, som örn vi, när vi nu äntligen skola

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
börja den länge efterlysta upprensningen i Sverige, göra det på ett högst parodiskt
sätt; folk ute i landet kominer förmodligen att skratta, och en och annan
kanske frågar som en arbetare i Göteborg frågade mig, när han hörde talas
örn detta förslag: »Skall ni inte ge dem Patriotiska sällskapets medalj eller
medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst också?»

Jag tycker att det hela verkar hopplös kompromiss, och jag skulle allra
helst ha velat yrka avslag. Men jag gör det inte, därför att förslaget ändå innebär
att man kanske kan bli av med några av de värsta av de herrar, som
alltjämt stå i aktiv polis- och åklagartjänst här i landet. Tydligt är emellertid
att man måste gå vidare och att man måste göra det mycket snart.

Herr Bergquist har fullkomligt rätt — jag ger honom min anslutning till
alla delar —• då han säger, att det inte bara är poliser, som äro nazistiska och
ur olika synpunkter dåliga tjänstemän, som man måste ta itu med; det finns
också sådana lärare, det finns också sådana ämbetsmän och tjänstemän på
andra områden, det finns sådana präster —■ ja, det veta vi gunås så visst att
det gör — och därför skulle det vara nödvändigt att skapa sådana bestämmelser,
att det bleve möjligt att genomföra en utrensning över hela linjen. Lämpligast
vore givetvis att helt och hållet slopa de s. k. oavsättlighetsbestämmelserna.
Jag får inte möjlighet att ställa frågan härom, eftersom jag skall lämna
riksdagen med utgången av detta år. Men mitt parti kommer alldeles säkert
att göra det, och i dag vill jag bara passa på att säga, att även om jag kommer
att rösta för utskottets förslag, så äro varken jag eller det parti, jag representerar,
alls belåtna med den oerhörda mildhet och slapphänthet som detta
förslag innebär, och vi vilja redan nu säga ifrån, att vi så snart tillfälle ges
komma att rikta en stöt emot det.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag skall inte vid denna sena timme
ta kammarens tid i anspråk mer än någon minut. Det var egentligen ett yttrande
av herr Holmberg, som kallade upp mig.

Herr Holmberg talade örn att jag under mitt anförande lämnat en rörande
skildring av hur det värkte i hjärter otter na, då det gällde att avskeda en nazistisk
polisman. Jag kan inte låta detta yttrande stå oemotsagt. Jag har aldrig
sagt något sådant, herr Holmberg, och att herr Holmberg fällde detta yttrande,
kan jag inte förstå på annat sätt än att herr Holmberg helt enkelt inte uppfattade
vad jag sade.

Jag talade örn den intressekollision, som föreligger, när det gäller att avskeda
en befattningshavare från hans tjänst; den intressekollision, som kan
råda mellan samhällets intresse att få bort honom och de ekonomiska konsekvenser
för den enskilde, som ett avskedande har. Men detta yttrande fällde
jag i ett allmänt resonemang örn varför domstolar och administrativa myndigheter
överhuvud taget äro så återhållsamma som de äro, när det gäller att
döma en polisman till avsättning.

För övrigt vill jag bara säga att jag tror, att herr Holmberg nog kan vara
ganska lugn; den, som begår våldtäkt i tjänsten, tror jag nog även i fortsättningen
kommer att av domstolarna dömas till avsättning, och vi behöva inte
tänka på att underhålla honom på avgångsstat för resten av hans livstid.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Holmberg, som yttrade:
Jag har aldrig bestritt att statsrådet Mossberg uttryckt sig i allmänna ordalag,
men eftersom den föreliggande frågan gäller, huruvida nazister skola få
kvarstå i tjänst eller man skall avskeda dem, får statsrådet Mossberg ursäkta,
att jag uppfattade hans ord såsom tillämpliga på den föreliggande frågan. Jag

Första kammarens protokoll 19JtG. Nr 6

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.) _
kunde inte tänka mig att statsrådet talade om någonting, som inte hörde till
saken.

Herr statsrådet Mossberg: Den föreliggande frågan gäller icke enbart, huruvida
nazistiska polismän skola avskedas eller inte, utan den gäller, huruvida
man skall få ökade möjligheter att skilja olämpliga polismän från deras tjänst,
när det ligger i rikets intresse att så sker. Den, som läser propositionen, finner
det vara fullt klarlagt att det är två former av olämplighet, som man främst
syftar på. Det gäller dels frågan örn en politisk olämplighet — när en polisman
på grund av sin politiska inställning icke kan anses lojal mot det demokratiska
samhället — dels också frågan, hur man skall från tjänstgöring kunna
skilja en polisman, som av andra orsaker är olämplig som polisman. Vad jag
då främst tänker på är de fall, då polismän t. ex. göra sig skyldiga till grövre
misshandelsbrott mot anhållna.

Jag rekommenderar herr Holmberg att läsa s. 12 i utskottets utlåtande, där
det bl. a. finns en uppräkning över förseelser, som en polisman kan göra sig
skyldig till utan att enligt nuvarande bestämmelser skiljas från sin befattning.

Herr Herlitz: Herr talman! Det mesta av vad jag tänkte säga är redan sagt,
särskilt av herr Bergquist, och jag skall därför inskränka mig till några korta
randanmärkningar till statsråden Mossbergs och Möllers inlägg.

I anledning av statsrådet Mossbergs utförliga uppläggning av förhistorien
till gällande regler örn polismans rättsskydd känner jag mig föranlåten att påpeka,
att denna redogörelse uteslutande sysselsatte sig med frågan om de kommunalanställda
polistjänstemännen och alltså icke berörde det förhållande, som
jag nu vill understryka, nämligen att frågan också gäller tillämpning av de
föreslagna reglerna på statsanställda tjänstemän. Därmed komma vi in pa
regeringsformens regler — jag far be herr Heuman örn ursäkt för att en annan
professor än statsrådet Myrdal vagar inlåta sig pa att tala örn grundlagsfrågor,
men det skall bli mycket flyktigt. Då jag åberopar § 36 regeringsformen,
skall jag inte komma med någon vidlyftigare argumentation. Jag tror
mig ej behöva göra det inför denna kammare, som i våras visade, att den verkligen
ville slå vakt örn de principer som där ha kommit till uttryck.^ Statsrådet
Mossberg anförde ett citat av herr Andrén — jag tror det var fran 1942
örn att vi inte få hålla på denna oavsättlighetsprincip så att vi icke kunna
göra undantag från den i särskilda fall. Jag är fullkomligt ense örn att den
principen tål att rucka på; det är också därför, som jag för min personliga del
år 1942 inom konstitutionsutskottet tog initiativ till den riksdagsskrivelse,
som då avläts med hemställan att vi skulle få en efter tidens behov verkställd
omarbetning av detta grundlagsstadgande, som lämnade oss laglig möjlighet
att göra de undantag som av praktiska skäl äro påkallade.

Då vi här ha klagat över de obestämda regler, som äro föreslagna angående
förutsättningarna för överförande på denna avgångsstat, har det till en början
av statsrådet Möller svarats, att vi inte skola vara sa rädda för hur det nu
skrives, ty vi kunna ändå lita på att alla regeringar komma att vara försiktiga,
att offentligheten kommer att verka, att riksdagsopinionen kommer att
vaka o. s. v. Jag tycker att den bevisningen för litet för långt, ty med en sådan
bevisning kunna vi egentligen lämna at Kungl. Maj :t vilka fullmakter
som helst, i förlitande på att riksdagen skall vara vaksam och reagera. Jag
tycker dock att vi ha sett exempel på att riksdagen inte har visat en så utomordentlig
aktivitet på sådana fronter; det kan sålunda finnas anledning till en
viss försiktighet. _ .

Statsrådet Mossberg förde sin argumentering på en annan linje, då han ville

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

<7. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
stryka under, att det låg en mycket allvarlig innebörd i dessa ord »om statens
intresse det påkallar». Men där gjorde han en parallell som ingav mig oro.
Han sade: »Det är ingenting annat än det som står i regeringsformens § 35 örn
förtroendetjänstemännen, som kunna avskedas, då rikets tjänst det fordrar.»
Den parallellen oroade mig. Jag har alltid tolkat regeringsformens § 35 så,
att den kan tillämpas utan att det föreligger några som helst särskilt grava
skäl. Det är tillräckligt att en ämbetsman har förlorat Kungl. Maj :ts förtroende
av den ena eller andra anledningen. Skola vi tänka oss, att det nu föreslagna
stadgandet skall tillämpas på samma sätt som § 35 regeringsformen
bör tolkas, så får det alltså ett ganska vidsträckt tillämpningsområde. Men
det var väl ändå inte statsrådet Mossbergs mening; han benade ju upp saken
på annat sätt. I denna analys finnes emellertid en punkt, som förefaller mig
vara av fundamental betydelse. Örn jag uppfattade statsrådets utläggning av
saken rätt, nämnde han att det ena fallet, då man kunde ingripa, var att någon
hyser en mot vår samhällsordning fientlig inställning, så att hans pålitlighet
kan sättas i fråga. Jag skulle kunna förstå en sådan ståndpunkt, som ju innebure
att vederbörandes pålitlighet skall kunna sättas i fråga, för att ett ingrepp
skall kunna ske. Men då jag uppmärksamt läst s. 32 i propositionen, så
tycker jag mig finna, att det här är fråga örn två alternativa möjligheter till
skiljande från tjänsten. Det talas nämligen först örn det fall, att man av någon
person kan förvänta ett illojalt handlande. En sådan person skall kunna skiljas
från tjänsten. Men så går statsrådet vidare och säger att saken skall ses ur en
vidare synvinkel: man skall också kunna ingripa mot befattningshavare som
med fog kunna antas hysa en mot vår demokratiska samhällsordning fientlig
inställning. Det måste betyda att ingripandet kan ske utan att man kan sätta
vederbörandes blivande lojalitet i fråga. Och den punkten skulle jag vilja sätta
fingret på som särskilt ömtålig. Här äro vi verkligen ute på hal is. Jag frågar:
vad betyder detta att »hysa en mot vår demokratiska samhällsordning fientlig
inställning?» Det finns många olika nyanser av kritik av nu rådande förhållanden,
. det finns allehanda önskemål om olika ting, som man skulle vilja ha
bättre i vårt samhälle. Vilken grad av kritik skall då innefattas under det där
uttrycket »mot samhällsordningen fientlig inställning»? Jag vill upprepa vad
som sagts, före mig, att jag icke i någon mån misstror statsrådet Mossbergs
blivande tillämpning av detta stadgande, men det kan ju komma att tillämpas
av andra, och jag måste hävda, att här äro vi, som sagt, ute på mycket hal is,
därför att det är så utomordentligt obestämt, hur detta kan komma att tolkas.
Detta alldeles bortsett från att jag rent principiellt icke kan förstå, att den ena
eller andra politiska åskådningen skall kunna diskriminera folk, förutsatt att
den, såsom här är fallet, icke innebär risk för illojalt handlande.

Man har talat örn de konsekvenser som denna speciallagstiftning kan tänkas
föra med sig på andra områden. Jag lade märke till att statsrådet Mossberg,
riktigt nog, inte ville helt vifta bort den saken utan uttryckte sig försiktigt
och sade, att farhågorna för att det skall dragas konsekvenser på andra områden
äro »överdrivna». Mera yttrade han inte på den punkten, och jag kan således
i viss mån anse mig stå i anslutning till statsrådet, då jag stryker under
att här finns en verklig fara för konsekvenser. Och, märk väl: faran för att
det dras konsekvenser på andra områden än polistjänstens tycker jag till väsentlig
del har uppkommit just genom att herr statsrådet icke har stannat
vid det där kriteriet, som verkligen är något utomordentligt specifikt just för
polistjänsten: att man kan frukta ett illojalt handlande, ulan talar örn demokratisk
åskådning, det enskilda levernet, omdömeslöshet o. s. v., — och därmed upprullar
problem, som kunna uppkomma när det gäller allehanda tjänstemannakategorier
inom samhället. De synpunkter, sorn här skola kunna tillämpas, kun -

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
na med andra ord med samma skäl tillämpas på andra områden. Det är därför
som detta förslag- veterligen inom vida kretsar av tjänstemän, alldeles oberoende
av politisk inställning, har väckt en mycket utpräglad oro. Risken är, att
den nu föreslagna utomordentligt enkla lösningen av ett ömtåligt problem —
en lösning som icke innebär någonting annat än att Kungl. Majit får göra vad
Kungl. Majit anser lämpligt — kommer att bli förebildlig på både det ena
och det andra området, när liknande spörsmål uppkomma, alldeles som man
nu betraktar 1942 års beslut som ett prejudikat, fastän man då sade ifrån,
att det inte alls skulle ha den betydelsen.

Det riktiga är naturligtvis att se det hela i ett sammanhang, att ha ögonen
öppna för att enahanda problem, som föreligga här på polisväsendets område,
föreligga också på andra områden. Statsrådet Möller kunde visserligen inte
förstå att detta problem hänger ihop. med det stora problemet om tjänstemännens
oavsättlighet i allmänhet, men jag menar att det gör det, emedan det är
samma problem som uppkomma på det ena och det andra området.

Herr talman! Jag skulle helst ha velat sluta mitt anförande med att yrka
bifall till den motion som jag har avgivit, emedan den motionen tydligt har
givit uttryck åt att jag har en positiv inställning till spörsmålet, att jag önskar
att det verkligen blir föremål för Kungl. Maj :ts övervägande, ehuru i sammanhang
med en större utredning. Min motion gick nämligen ut på att Kungl. Majit
måtte taga det här spörsmålet under övervägande i sammanhang med den blivande
revisionen av §§ 35 och 36 regeringsformen. Men jag skall avstå från
att ställa ett sådant säryrkande, då ändå reservanterna i sin motivering giva
uttryck åt samma tanke.

Jag ber således, herr talman, att få sluta med att yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Möller: Jag vill bara beträffande konsekvenserna av denna
lagstiftning påpeka en enda omständighet, som gör att farhågorna måste vara
ganska egendomligt överdrivna, och det är att ingenting på detta område i fortsättningen
kan komma till stånd utan riksdagens medverkan. Det blir ju riksdagen
själv som bestämmer, huruvida det skall bli någon slags fortsättning
eller inte.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Nej, herr statsråd,
så långt hade jag inte sträckt mina farhågor, att jag hade tänkt mig att
regeringen skulle av egen maktfullkomlighet kunna ställa till med något sådant.
Vad jag var rädd för vax, att när man biträder ett prejudicerande beslut på
ett visst område, detta brukar dra med sig att man går vidare. Jag får säga,
att detta är icke någon föraktlig inställning hos riksdagen. Det äi- ett ganska
naturligt uttryck för den känslan, att om man gjort någonting på ett område
och samma problem uppkommer på ett fullkomligt likartat område, bör man
handla likadant där. Det är denna strävan efter likformighet och planmässighet,
som jag fruktar här kan föra till konsekvenser som vi icke nu kunna
överblicka.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I statsutskottet och dess tredje avdelning
har Kungl. Maj:ts proposition nr 353 angående inrättande av avgångsstat
för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet varit föremål för en ingående
prövning, och även vi, som i avdelningen och utskottet givit var anslutning
till propositionen, ha nog ställt oss den frågan, örn detta är den rätta
vägen, att via löneförfattningarna skapa en ordning, som skulle öka möjligheterna
att skilja opålitliga eller på annat sätt olämpliga polismän från sm

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
tjänst. Även om en och annan av oss, som sålunda givit propositionen sitt stöd,
Ilar varit betänksam och helst skulle lia sett att denna fråga lösts genom en
ren lagstiftning, vilket detta dock inte är, så har det ändå stått klart, att den
faktiska innebörden av ifrågavarande förslag ger fullgoda skäl för att gå den
väg som Kungl. Majit nu förordar. För min del är jag alldeles övertygad örn
att föredragande statsrådet och hans kolleger i regeringen äro lika angelägna
som någonsin vi andra om att icke andra förslag än sådana, vilkas genomförande
leder till rikets sannskyldiga nytta, bli antagna av riksdagen, och
någon diskussion på den punkten anser jag vara fullkomligt obehövlig. Frågan
har nu under debatten belysts ur olika aspekter. Med hänsyn till den långt
framskridna tiden skall jag här inte närmare gå in på någon analys och
på det sättet förlänga debatten.

Det är emellertid rörande själva förfarandet, som man nu tvistar. Kungl.
Majits förslag innebär ju, att en polis skall kunna skiljas ifrån sin tjänst på
förslag eller efter hörande av länsstyrelsen, samt i förekommande fall sedan
vederbörande kommun yttrat sig, och naturligtvis sedan polismannen själv
hörts. Det är egentligen mot detta, som reservanterna vända sig. De säga ju:
»Ett genomförande av vidgade möjligheter att avstänga befattningshavare från
tjänsteutövning måste i främsta rummet ske så att garantier skapas mot allt
godtycke. I detta hänseende lämnar Kungl. Maj :ts förslag rum för erinringar.»

Nu skall man väl, herr talman, icke förorsaka, att ens medmänniskor komma
i samvetsnöd, men det ligger mycket nära till hands för mig att fråga t. ex.
herr Mannerskantz, örn han skulle vilja skriva på det sättet, i fall det t. ex.
hade varit en högerregring som funnit sig föranlåten att framlägga en liknande
proposition som den som nu ligger på riksdagens bord.

Jag tror nog att regeringen får det ganska svårt att tillämpa den bär föreslagna
ordningen, men jag är också medveten örn att regeringen här får handla
i en alldeles särskild strålkastarbelysning från den allmänna opinionen och
från oppositionen, vilket bör vara en god garanti för att ingenting oriktigt blir
gjort. Och det förefaller mig, som örn de, vilka förmena, att rättssäkerheten
sättes i fråga och att godtycke kan komma att inverka på regeringens åtgöranden,
på ett anmärkningsvärt sätt skulle underskatta betydelsen av riksdagens
konstitutionella granskningsrätt när det gäller regeringens handlingar.

Det kanske finns anledning, särskilt på grund av de yttranden, som fällts
här örn att kammarens ledamöter skola känna tillbörlig aktning och respekt
för regeringsformen, att erinra om att de bestämmelser, som gälla i fråga örn
prövningen av huruvida en polisman skall skiljas från sin tjänst, icke äro särdeles
gamla. De äro ju bara ungefär 20 år gamla, under det att regeringsformen
nu firar 136-årsjubileum. Det är för övrigt ganska intressant att studera
handlingarna vid tillkomsten av 1925 års polislag. Det var ett flertal
experter och kommissioner, som gjorde förarbeten till denna lagstiftning. I
ett sådant förslag — det von Sydowska — står det: att polisman som befunnits
för tjänsten i hög grad olämplig skall kunna uppsägas att lämna sin tjänst
inom en månad. En annan expert, som heter Linnér och som inte är obekant
för denna kammare, hade skrivit ett förslag, som i den nu omtvistade punkten
innehöll, att polisman skulle kunna, örn han på grund av upprepade fel eller
försummelser i tjänsten, mindre gott uppförande eller annan anledning funnits
för tjänsten olämplig, skiljas därifrån, dock med rätt till två månaders avlöning,
och utskottets betänkande rörande den proposition, som sedermera framlades
och som i väsentliga delar byggde på det Linnerska expertförslaget, blev
en kompromiss, där man märker en skarp dragning mellan den osäkerhet, som
rådde före 1925, och den ståndpunkt, som krävde att polisen skulle praktiskt

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid ''polisväsendet m. m. (Forts.)
taget vara oavsättlig. Jag skall inte uppehålla tiden med att skildra detta^vidare,
men jag vill bara påpeka det speciellt med hänsyn till dem som här åberopa
grundlagens bestämmelser, när man nu vill skapa ökad möjlighet att skilja
olämpliga polismän från tjänsten.

Även jag har, herr talman, haft betänkligheter mot det föreliggande förslaget,
men de ha varit av helt annat slag än de, som här ha kommit till uttryck
i en del anföranden. För mig har det stått fullkomligt klart, att någonting
måste göras, för att man skall kunna få en annan ordning än den som nu gäller.
Om kammarens ledamöter lia läst propositionen på s. 27, ha ni nog lagt märke
till den redogörelse från Överståthållarämbetet som där finns intagen för en
del fall, som förekommit inom Stockholmspolisen. Jag skall med hänsyn till
den starkt begränsade tiden icke läsa upp detta, ehuru det är utomordentligt
intressant; jag vill bara hänvisa till vad som sagts där.

För utskottets majoritet stod det fullkomligt klart, att man måste komma
fram till en ordning, som gör det möjligt att skilja sådana ansvarslösa befattningshavare
ifrån en så viktig tjänst som polistjänsten. Vi ha, åtminstone en
del av oss, våra betänkligheter ändå, men de gingo ut ifrån den synpunkten,
att det är orimligt, att befattningshavare av den kaliber som Överståthållarämbetet
här nämner, skola få uppbära praktiskt taget oavkortad lön. De få
nämligen lön efter pensionsunderlag — jag skall inte upptaga tiden med att
redogöra för vad det innebär — och för särskilda grupper av poliser finns en
särskild avgångsstat, som är redovisad i utskottsutlåtandet. Det är dessa betänkligheter,
som utskottet har velat stryka under, då det säger: »Det skulle
enligt utskottets mening vara mera tilltalande, om avgångsarvodet kunde avvägas
under hänsynstagande till anledningen i varje särskilt.fall till detta
överförande på avgångsstat. På grund av svårigheterna att finna objektiva
bedömningsgrunder för en sådan avvägning har utskottet ansett Kungl. Maj :ts
förslag böra för närvarande godtagas i vad detsamma avser saväl statliga som
kommunala befattningshavare. Utskottet förutsätter dock, att bestämmelserna
örn avgångsarvodets belopp göras till föremål för ytterligare överväganden, vid
vilka det av utskottet uttalade önskemålet bör tagas under beaktande.»

Jag ber, herr talman, att få understryka vad utskottet sålunda anfört. Jag
hade gärna sett att detta utskottets yttrande fått en ännu mera bestämd form,
att befattningshavare på avgångsstat icke annat än i särskilda fall skulle äga
rätt till lön. Det är nödvändigt, när den utredning, riksdagen begärt örn revision
av §§ 35 och 36 regeringsformen, kommer till stånd, att man i samband
därmed får utrett av mig nu antydda förfarande.

Det är, som sagt, detta jag velat understryka. Jag yrkar, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Vi professorer äro ju underkastade alldeles särskilda
restriktioner, särskilt av herr Heuman, och jag hade därför inte tänkt
att deltaga i denna debatt. Jag hade tänkt nöja mig med att instämma i de
principuttalanden, som under diskussionen ha gjorts av herr Bergquist, vars
principiella synpunkter jag nästan i allo delar. Emellertid tillät sig herr
Bergquist i ett anfall av plötsligt lättsinne att rikta ett ganska oerhört misstänkliggörande
mot det parti, varmed herr Bergquist gärna samarbetar och med
vilket herr Bergquist samarbetar även denna gång. Det är för mig en orimlig
tanke, att den svenska rättssäkerheten skulle kunna vara hotad därigenom,
att högern finge regeringsmakten här i landet.

När jag nu, trots alla betänkligheter, har begärt ordet, så beror det framför
allt på att statsrådet Mossberg har visat mig den stora vänligheten att tillmäta
min ringa person en sådan betydelse, att han till förmån för den kungl.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
propositionen åberopat ett uttalande av mig från 1942. Jag skulle lia varit
mycket mera tacksam mot statsrådet Mossberg, om det lösryckta citat, som
statsrådet Mossberg gav, verkligen hade givit en riktig bild av den mening
jag gav uttryck åt vid 1942 års diskussion. Det är verkligen riktigt, som statsrådet
Mossberg anförde, att jag yttrade följande: »Jag befarar---, att

denna oavsättlighetsprincip kan ta skada, örn inte möjlighet ges att i enstaka
undantagsfall avlägsna personer, som inte längre äro lämpliga för sina ämbeten
och som därför kompromettera oavsättlighetsprincipen», men jag tilläde
ett par saker, och det förefaller mig, som örn statsrådet Mossberg borde ha citerat
även fortsättningen. »Det är inte minst med hänsyn härtill», sade jag,
»som jag har velat medverka på detta begränsade område till en disponibilitetsstat.
» Och jag slutade mitt anförande med följande ord: »Jag tror också
att det inte finns någon anledning att utsträcka det förfarande som här är påtänkt
utöver det militära området.»

Jag kan tillägga, att i detta anförande instämde bland andra tre socialdemokrater.
En av dessa var min ärade bänkkamrat herr K. J. Olsson; en annan
var herr Rickard Lindström.

jJag skall be att få kvittera den vänlighet, som statsrådet Mossberg visade
mig genom sitt citat, med att citera vad en kollega till statsrådet Mossberg,
nämligen justitieministern i den nu sittande regeringen, yttrade så sent som
i maj detta år i direktiven för bedömningsnämnden. Där yttrar nämligen justitieministern
sig på följande sätt: »De principer som uppställts i svensk rätt
beträffande tjänstemäns anställningsvillkor och befordran medgiva sålunda
endast i relativt begränsad utsträckning ett hänsynstagande till vederbörandes
politiska inställning, även örn det är fråga örn tillhörighet till politiska ytterlighets
riktningar av nazismens typ. Under fredliga förhållanden synes det
icke heller vara påkallat att bryta med dessa för ett demokratiskt styrelsesätt
följdriktiga principer.»

Jag får bekänna, att jag för min personliga del inte har någon som helst
svaghet för våra ytterlighetsriktningar, vare sig den nazistiska eller den kommunistiska.
Jag kan därför inte ens leverera några krokodiltårar, när jag hör
att en mycket framstående och vältalig representant för det kommunistiska
partiet tänker lämna denna kammare. Men jag är svag för våra grundlagar
och för den svenska rättssäkerheten. Och i konsekvens med det uttalande jag
gjorde 1942 och under hänvisning ytterligare till de principer, som deklarerats
både av den nu sittande justitieministern och av den förutvarande, ber jag, herr
talman, att får j-rka bifall till reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Endast några ord, föranledda av herr statsrådets
och chefens för socialdepartementet första yttrande.

Möjligen erinrar sig herr statsrådet från förarbetena till den nu gällande
polislagen, att det vid tillämpningen av den dåvarande olämplighetsparagrafen
hade förekommit ganska bedrövliga fall av avskedanden, fall som visade ett
klart godtycke från den beslutande myndighetens sida, och fall som man kan
säga berodde på att vederbörande polisman hade ådragit sig antipatier från
en eller annan grupp. Hur hade man då kunnat komma i det läget? Jo, just
därför att, som herr statsrådet påpekade, polisens verksamhet har en speciellt
ömtålig karaktär. Det gäller understundom för polisen att ingripa för att hävda
rättstillståndet, för att skydda svaga medborgare eller för att skydda emot
starka och fräcka medborgare, och det är inte alltid det ena eller det andra är
behagligt för deni, som lia makten. Men vad som i denna situation fordras är
inte endast kvalifikationer och klara skyldigheter för polisen, utan också att
polisen skall lia tillräckligt skydd, och det var därför, herr statsråd, som man

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. av gångs stat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
i den lagstiftning, som herr statsrådet själv lade fram år 1925, i motsats mot
den förut gällande rätten, använde den tekniken, att man fogade in bestämmelser
om de personliga fordringarna i lagen, uppställde bestämmelsen att ett bristande
i uppfyllandet av dessa fordringar betraktades såsom ett klart tjänstefel
och dessutom skapade en administrativ specialdomstol.

Den nuvarande polislagen bar inte heller varit så ineffektiv, som herr statsrådet
tycktes vilja antyda. Det är verkligen så, herr statsråd, att det har hänt
att poliskollegier ha skilt personer ifrån tjänsten eller definitivt avsatt polismän.
Svårigheten därvidlag är ju, som herr statsrådet säkert vet, bevisningen,
och enligt svensk rättsuppfattning kan man aldrig avstå ifrån fordran på bevisning
utan att hamna i rena godtycket.

Det förvånade mig att höra herr statsrådet skildra det där karikatyrmässiga
tillståndet, då man i en viss situation skulle ha begärt att nazister skulle bura
in nazister. Jag vet inte, örn det var något speciellt för stoekholmsförhållanden;
jag kan försäkra herr statsrådet att man på andra håll var beredd att bura
in nazister, oberoende av om de vore poliser eller icke.

Risken med detta förslag är enligt min uppfattning just den, att det verkligen
är mycket svagt ur rättssäkerhetens synpunkt. Inte så mycket herr statsrådet
Möller men mera herr statsrådet Mossberg betonade mycket starkt^ att
han i första rummet hade tänkt på de politiskt riskabla poliserna. Jag frågar
mig verkligen då: är i detta ögonblick risken stor att nazister eller människor,
som äro anstuckna av nazism, skulle kunna företa sig någonting för samhället
farligt? Jag tror att denna risk väl är utomordentligt liten, och det förefaller
mig snarare, som örn den risken skulle vara större, att man här genom skvaller
eller genom andra påståenden, mot vilka en polisman inte kan skydda sig, skulle
komma därhän, att åsiktsfriheten bleve angripen. Detta är verkligen en allvarlig
risk i en demokratisk stat.

Jag erinrar mig mycket väl ett yttrande, som dåvarande statsministern Per
Albin Hansson en gång fällde. Han sade så här: »Jag vill inte vara med örn
att straffa människor för deras åsikter. Jag vill straffa dem för deras handlingar
inell icke för deras åsikter.»

Detta var ett uttryck för verklig svensk rättsuppfattning, och det tror jag
att vi skola hålla fast vid. Vi skola inte nu gå så långt, att det kan bli risk
för att människor kunna bli dömda för sina åsikter.

Ett annat skäl, som har åberopats såsom motiv för denna lagstiftning, är de
missförhållanden, som enligt referaten i propositionen otvivelaktigt ha förekommit,
missförhållanden av mycket grov beskaffenhet inom Stockholms poliskår,
vilka nian inte har kunnat komma till rätta med. Eftersom jag inte har
läst handlingarna, kan jag inte ingå på något bedömande av fallen. Jag vill
endast påpeka, att i ett fall är det enligt referatet så, att felet inte ligger hos
domstolen, utan hos Kungl. Maj:t, som har vidtagit en alltför långt gående
benådningsåtgärd. Sådant kommer man inte heller till rätta med enligt det
föreliggande förslaget. För övrigt kan jag naturligtvis inte avge något omdöme
i de speciella fallen. Däremot kan jag säga, att vill man komma till rätta
med detta problem och vill man vidhålla kravet på rättssäkerheten, skall man
inte gå den väg, som regeringen nu begärt att riksdagen skall gå genom att
godkänna en kautschukparagraf, utan då är den rätta vägen att antingen göra
en lagstiftning i vanlig ordning eller i administrativ ordning, där man tar upp
de olika fallen och skapar en straffskala för dessa olika fall, t. ex. för olika
brott eller grovt försummande av tjänsteplikten.

I detta sammanhang skulle jag vilja erinra statsrådet Möller om en sak, som
herr statsrådet har sig mycket väl bekant, nämligen att det också finns andra
grupper av statliga befattningshavare, för vilka något liknande kan behövas

Tisdagen den 17 december 1940 em.

Nr 42.

Ang. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. nu. (Forts.)

—■ jag tänker särskilt på befattningshavare viel sinnessjukhusen, som ha en
fullt lika ömtålig funktion gentemot värnlösa människor. Även detta borde i
sammanhanget bli föremål för utredning.

Från dessa utgångspunkter anser jag, herr talman, att det yrkande, som
herr Herlitz i sin motion har framlagt om avslag å propositionen och om en
skrivelse med begäran om utredning, bäst överensstämmer med min uppfattning.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till det av herr Herlitz
i hans motion framställda yrkandet.

Herr statsrådet Mossberg: Herr Andrén anmärkte på mitt sätt att i mitt
första anförande citera ett yttrande, som han fällt i debatten år 1942 om avgångs-
och disponibilitetsstaterna för militärpersonal. Han ansåg, att jag inte
borde ha nöjt mig med att citera det yttrande, som jag återgav, utan att jag
därutöver borde ha tillagt, att herr Andrén icke ansåg att den princip, som kom
till uttryck i dessa avgångs- och disponibilitetsstater, borde utsträckas till
andra områden.

Jag hoppas, att herr Andrén inte uppfattade mitt anförande så, att jag
ville åberopa vad han hade sagt år 1942 såsom ett skäl för att han biträdde
det nu föreliggande förslaget. Jag hade tagit ett yttrande, som jag ansåg
vara pregnant och som herr Andrén då hade fällt, och jag sade, att detta yttrande
kunde jag göra till mitt eget. Det var alltså från min sida inte alls
fråga örn någon vårdslöshet vid citeringen, som kunde ställa herr Andréns
yttrande i en felaktig belysning.

Herr Andrén försökte därefter spela ut justitieministern och den uppfattning,
som denne har gjort sig till tolk för, gentemot den åsikt, som kommer
fram här i propositionen. Herr Andrén citerade ett yttrande av justitieministern.
Jag hörde inte riktigt, varifrån det var hämtat, men jag förmodar att
det var taget ur direktiven för bedömningsnämnden — jag tyckte att jag kände
igen ordalagen i dessa direktiv.

Jag ber då allenast att få tillägga, att örn herr Andrén helt läser igenom dessa
direktiv, finner herr Andrén, att justitieministern i ett sammanhang särskilt
betonar, att just befattningshavare vid militärväsendet och polismakten mäste
stå i en särställning i förhållande till andra befattningshavare. Jag vill också
säga, att den nu föreliggande propositionen förberetts i samråd med samtliga
statsrådets ledamöter och att alltså justitieministern har deltagit även vid
behandlingen av denna proposition.

Herr Linnér yttrade i sitt anförande, att jag lade huvudvikten vid frågan
om den politiska olämpligheten. Ja, det är riktigt, herr Linnér, så till vida,
att jag i mitt yttrande mest uppehöll mig vid den politiska olämpligheten.
Men jag vill begagna detta tillfälle att säga, att jag ser det föreliggande
förslagets största betydelse för framtiden icke i den möjlighet det yppar att
ingripa mot en eller annan nazistisk polisman, utan däri att förslaget gör det
möjligt att från polistjänst avskilja personer, som i ena eller andra hänseendet
i sin ämbetsutövning eller i sin enskilda vandel uppträda på ett sådant sätt,
att de icke äro lämpliga som polismän. Jag måste säga, att jag finner det
vara av synnerligen stor betydelse för polismaktens sundhet och för att få
till stånd en riktig inställning från allmänhetens sida gentemot polismakten,
att man inte tillåter att uppenbart olämpliga element skola få fortsätta sin
verksamhet inom polisen. Jag bar alltid haft den uppfattningen, att denna
allmänna olämplighet kommer att åberopas i de flesta fall, då ett ingripande
i form av överförande på avgångsstat kommer att äga rum.

Jag har mycket svårt att förstå, varthän herr Linnér syftade, då han framhöll,
att man borde införa särskilda straffbestämmelser för polisen och låta

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattning skrivare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
dessa straffbestämmelser ersätta det förslag- till avgångsstat, som här föreligger.
I vad det gäller den politiska olämpligheten, kan jag inte finna annat,
än att ett införande av straffbestämmelser skulle innebära en verklig kriminalisering
av åsikter — något som herr Linnér inte ansåg vara önskvärt. Men
jag vill framhålla, att man inte får se överföring på avgångsstat uteslutande
som en form av bestraffning. Jag menar, att avgångsstaten i enstaka fall
skall kunna begagnas även för att skilja en polisman från tjänsten, fastän
han inte gjort sig skyldig till brott utan kanske tvärt om handlat så gott han
kunnat men ändock gjort sig skyldig till en så grov omdömeslöshet, att man
måste säga, att det är farlig) att låta en sådan man utöva polistjänst. Även i
ett sådant fall — örn det är ett extremt fall — menar jag, att man skall kunna
ha en möjlighet att föra den mannen åt sidan, men jag vill inte alls att han
därför skall känna sig stämplad som en brottsling.

Herr statsrådet Möller: Jag är ledsen för att jag vid denna sena timme skall
behöva besvära kammaren igen, men det var ett par yttranden av herr Linnér,
som jag anser inte kunna få stå helt oemotsagda i protokollet.

Jag vill påpeka, att när jag sade, att det kunde bli fråga örn att nazistiska
polismän skulle få i uppdrag att bura in sina meningsfränder, så tänkte jag
på alldeles speciella fall, och de gällde ingalunda Stockholm. Jag vet, att
det ute i landet har funnits —• jag vill inte säga nazistlandsfiskaler, men
landsfiskaler med utpräglade nazistsympatier. Det var deras uppgift att till
vederbörande organ inom länsstyrelsen rapportera dem, som borde buras in
under vissa omständigheter. Jag måste säga, att det verkligen var att sätta
bocken till trädgårdsmästare. Det var egentligen ett par sådana fall jag tänkte
på. Det var en risk, som man måste ta den gången, därför att landsfiskalerna
nu en gång äro länsstyrelsens öron och ögon ute på vida delar av den svenska
landsbygden.

I övrigt vill jag säga, att när herr Linnér åberopar ett yttrande av den bortgångne
statsministern, så kan man hänvisa till att han var en av dem i samlingsregeringen,
som understödde förslaget, att man skulle lägga fram en proposition
i denna sak, inte precis likadan, men ändå i princip av samma beskaffenhet
som den, som nu behandlas av kammaren.

Vidare vill jag betona en sak. Herr Linnér avsåg det inte — och därför är
detta inte någon polemik mot honom — men kunde lätt väcka det intrycket hos
sina åhörare, att vad vi föreslå bland annat skulle åsyfta att ersätta poliskollegierna
med denna avgångsstat. Det är inte alls meningen. Poliskollegierna
komma att finnas kvar med alla de rättigheter, som de ha enligt gällande polislagstiftning.

Likaledes föreföll det mig, att kammarens ledamöter lätt kunde få den uppfattningen,
att överförande på avgångsstat och avsättning egentligen vöre likvärdiga
ting. Det äro de på intet sätt. Överförandet på avgångsstat är i själva
verket, jämfört med avsättning, en mycket mjuk och mild åtgärd.

Vill man verkligen draga en parallell mellan polischefernas maktbefogenhet
före 1925 års polislagstiftning — då de, jag höll på att säga nästan i hemlighet
kunde avskeda en polis, som gjort sig misshaglig i deras ögon, utan att behöva
redovisa något skäl inför någon människa — och förslaget att regeringen
skall efter en anmälan från en underordnad myndighet sätta i gång hela den
utredningsapparat, som självklart kommer att användas för att konstatera,
hurudant fallet är? Jag finner en dylik jämförelse fullkomligt orimlig.

Herr Andrén: Herr talman! Jag godtar självklart statsrådet Mossbergs förklaring,
att det inte har varit hans avsikt att giva en felaktig föreställning örn

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Nr 42.

Ang. avgång sstat för befattningshavare vid polisväsmdet m. m. (Forts.)
min uppfattning 1942 i de frågor, som nu behandlas. För min egen del kan
jag inte bara nöja mig med herr statsrådets avsikter, utan jag måste också
tänka något på verkningarna av hans ord; det var inte svårt för mig att observera,
att sedan statsrådet Mossberg citerat mitt yttrande 1942, trodde åtskilliga,
att jag skulle ge min anslutning till Kungl. Maj :ts nu föreliggande proposition.

Statsrådet Mossberg berörde också direktiven för bedömningsnämnden. Det
är alldeles riktigt, att dessa direktiv ställa dels militärerna, dels poliserna i en
särställning. Men jag vill tillägga, att samma direktiv mycket strängt och
starkt understryka rättssäkerhetens krav. Och framför allt bör det observeras,
att i de fall, som bedömningsnämnden har att behandla, är det fråga örn anställning
eller befordran i statstjänst, men det är inte alls fråga örn sådant, som
vi här diskutera — att ställa personer t. ex. inom militärväsendet på disponibilitetsstat.
Därför anser jag, att den uppgift, som bedömningsnämnden har
sig förelagd, ligger helt och hållet inom ramen för vad svensk rätt tillåter.

Herr Linnér: Statsrådet Mossberg hade svårt att förstå min tankegång. Jag
vill endast erinra om att när det gäller en administrativ lagstiftning med all
den bristfälliga utredning, som nödvändigtvis följer med administrativ tilllämpning,
är det bättre att använda en mer specialiserad lagstiftningsform än
en paragraf med en mycket allmänt hållen formulering. En sådan kan man
använda, örn man har ett domstolsförfarande att tillgå, men man bör inte göra
det, när man har ett förfarande utan några som helst garantier.

Till herr socialministern vill jag endast rikta den repliken, att lyckligtvis
fanns det andra trädgårdsmästare också, som kunde övervaka »bockarna».

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Jag kan inte
underlåta att säga några ord, först därför att den passus, som herr Andrén
citerade från direktiven för bedömningsnämnden, torde ha formulerats av mig.
Jag vet alltså, vilken ståndpunkt som låg bakom. Jag vill då betona, att vi
gjorde en mycket sträng skillnad mellan kriminalisering av åsikter och en sådan
behandling av ämbetsmän i särskilda ställningar att man kunde förtidspensionera
i händelse av sådan olämplighet, som det här är fråga örn.

Jag måste säga, att det gör på mig ett egendomligt intryck att höra de brösttoner,
som kommit från en del talare i denna kammare, då de talat örn faran
för godtycklig behandling och om bristande rättssäkerhet, när det dock inte
gäller någonting annat än att avvisa vederbörande från en aktiv tjänstgöring
med väsentligen bibehållna löneförmåner — de skulle alltså få en arbetsfri
inkomst. I andra länder runt om i världen, däribland i våra grannländer Norge
och Danmark, förfar man som bekant på ett helt annat sätt mot dem, som ha
visat nazistiska tendenser. Jag vill för min del inte alls, att vi skola följa
några sådana långt gående exempel. Det föreligger ju den skillnaden, att de
ha varit med i kriget men inte vi. Vi ha inte fått fram de latenta landsförrädare,
sorn kunde finnas i vårt land. Men nog tror jag, att det skulle vara
obegripligt även för mycket liberalt sinnade personer i de västerländska länderna,
örn de finge höra, att svenska riksdagen är utomordentligt ängslig vid
tanken på att en eller annan polisman, som uppenbarligen har visat sig som
nazist, anmodas att avstå från tjänstgöring med väsentligen bibehållna löneförmåner.

Herr Linnér sade, att örn det var fråga örn att hänskjuta en sak till domstol,
kunde det lia räckt med ett allmänt, vagt uttalande i lagen, men när man
skulle ha ett administrativt avgörande, borde man ha specificerade kriterier på
i vilka fall avskedande skulle kunna förekomma. Är det inte att ställa saken

Nr 42.

Tisdagen den 17 december 1946 em.

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet m. m. (Forts.)
alldeles på huvudet? Om man vill skicka en fråga till domstolsbehandling, vill
man ju ha rättsnormer, bestämda rättskriterier; man är angelägen örn att inte
domstolarna skola lia ett diskretionärt avgörande, allra minst i personfrågor,
men när däremot frågor underställas administrativ myndighet, kan man mycket
lättare nöja sig med ett diskretionärt förfarande, som vilar på helt allmänt
avfattade grundsatser.

Jag tror alltså, att herr Linnérs resonemang är felaktigt. Det gäller ju här
ett bedömande, bland annat huruvida en person kan fullgöra sin tjänst tillfredsställande,
örn han på grund av sin politiska inställning alldeles saknar
förtroende och chockerar befolkningen på den plats, där han är satt att tjänstgöra.

Jag skulle vidare vilja påpeka, att lagstiftarna ju inte ha varit så förfärligt
ängsliga tidigare. 1809 års grundlagstiftare förde undan hela gruppen
förtroendeämbetsmän, som kunna entledigas utan några garantier för att de
få någon ersättning. Själv är jag chef för ett departement, vars praktiskt taget
hela personal kan avskedas i administrativ ordning av Kungl. Maj :t på det
sättet, att de sättas i disponibilitet med eller utan disponibilitetsarvode.

/Jag tycker alltså, att man inte skall ge denna sak de orimliga dimensioner,
som den fått här under diskussionen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag begärde endast ordet för att be att få frånfalla
det yrkande jag ställt örn bifall till reservationen. Sedan numera herr
Linnér yrkat bifall till den av mig avgivna motionen, ber jag att i stället få
förena mig med honom i det yrkandet.

Herr Linnér: Jag undrar, örn hans excellens herr utrikesministern inte, örn
han tittar på de senaste årens lagstiftning, där skulle finna exempel på mycket
allmänna formuleringar även när det gäller straffrätten, och denna form
har använts just därför att man ansett, att man kan anförtro ett sådant bedömande
åt domstol.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan skulle avslås;
samt 3:o), av herr Linnér, att kammaren skulle bifalla de likalydande motionerna
1:385 och 11:583.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergquist begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 304, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Tisdagen den 17 december 1946 em. Nr 42. 93

Äng. avgångsstat för befattningshavare vid -polisväsendet m. m. (Forts.)
Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu voterng
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 38.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 305, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa fall från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
ny ångpanneanläggning vid Tumba pappersbruk; och

nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ny övergångsplan
för riksbanken, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.04 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.