1946. Första kammaren. Nr 40 (Riksdagens protokoll 1946:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 40.

Lördagen den 7 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Nilsson, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara fru
Svensons interpellation om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Sedan riksdagen i våras bifallit en proposition
örn förbättring av landsbygdens telefonförhållanden, föreligga numera
principbeslut om vidtagande av i huvudsak följande åtgärder, nämligen utvidgning

av frikretsama, d. v. s. de områden kring telefonstationerna inom
vilka telegrafverket anlägger och underhåller abonnentledningar utan särskild
kostnad för abonnenterna,

utökning av frisamtalsförmånerna.

ändring av grunderna för ersättning till föreståndare vid manuella växelstationer
med 1—34 helårsabonnemang samt

driftsåtgärder m. m. vid landsbygdens telefonstationer.

Nu har fru Gärda Svenson i en interpellation frågat mig

1) örn jag anser, att förbättringarna av landsbygdens telefonförhållanden
bedrivas i den takt som riksdagen avsåg, när den fattade beslut därom vid
vårsessionen, samt

2) örn jag, därest så icke skulle vara fallet, är beredd att låta föranstalta örn
sådana ågärder, att genomförandet av nämnda förbättringsarbeten påskyndas.

Förslag om de nu i princip beslutade förbättringsåtgärderna framlades ursprungligen
till telegrafstyrelsen av 1944 års telefonkommitté. Denna uppskattade
engångskostnaderna för utvidgningen av frikretsarna och utökningen av
frisamtalsförmånerna till drygt 20 miljoner kronor samt beräknade, att dessa
förbättringar skulle genomföras under loppet av sex år, dock med viss reservation
för utökningen av fritrafiken, som icke ansågs kunna helt genomföras
ännu på många år. Vad beträffar åtgärder för förbättring av driften vid
landsbygdens telefonstationer föreslog kommittén en utökning av landsledningsnätet,
så snart materiel- och arbetskraftsförhållandena elef medgåve, en forcering
av automatiseringen på landsbygden samt en ökning av öppethållningstiden
vid stationer med 35—99 helårsabonnemang.

I den skrivelse med förslag i ämnet, som telegrafstyrelsen avlät till Kungl.
Maj :t och som lades till grund för den nyss omnämnda propositionen, anslöt
sig styrelsen i allt väsentligt till kommittéförslagen. Styrelsen framhöll dock,
att ett realiserande av dessa i vad de förutsatte utförande av mera omfattande
anläggningsarbeten icke omedelbart kunde komma till stånd, enär såväl telegrafverkets
som den svenska industriens resurser redan nu vore utnyttjade till
det yttersta. Det skulle därför säkerligen icke bliva möjligt att utföra de med
frikretsutvidgningarna sammanhängande arbetena inom den av kommittén angivna
tidsperioden av sex år. Även i fråga om utökningen av frisamtalsförmånerna
måste vissa större fritrafikförslag få vänta på sin lösning under en avsevärd

Första hammarens protokoll 1946. Nr 40. 1

Örn förbättring
av landsbygdens
telefonförhållanden.

Nr 40.

Lördagen deli 7 december 1946.

Örn förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
tid. Förslagen orri utökning .av landsledningsnätet och automatisering på landsbygden
vöre av sådan karaktär, att de endast kunde vidtagas successivt.

I propositionen anförde jag bland annat följande:

»Såsom torde vara allmänt bekant, har telegrafverkets anläggningsarbeten
under krigsåren på grund av bristande tillgång på material och arbetskraft icke
kunnat hålla jämna steg med utvecklingen av rörelsen. Detta förhållande och
den långvariga verkstadskonflikten föregående år ha resulterat i, att reserverna
i stationer samt i lokal-, lands- och rikskablar för närvarande äro tagna
i anspråk i praktiskt taget full utsträckning. Den bristande tillgången på expeditionsplatser,
kopplingsorgan och ledningar har medfört så försämrade framkomstmöjligheter
och ökade väntetider för samtal samt sådana förseningar vid
uppsättning av beställda nya telefoner, att åtgärder i första hand måste vidtagas
för att så snart som möjligt skänka abonnenterna en fullgod service och
därigenom återvinna förkrigstidens standard i fråga örn telefonförhållandena
i landet. För att nå detta mål kräves en betydande ökning av anläggningsarbetena
under de närmaste åren. I fråga örn materiel besväras telegrafverket
av mycket långa leveranstider och all den materiel, som för närvarande kan
uppbringas, åtgår för att återställa vad som blivit eftersatt under kriget. Dessa
arbeten taga likaledes all nu tillgänglig arbetskraft i anspråk.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden ligger det i sakens natur, att ett genomförande
av åtgärderna för utvidgningen av frikretsarna och frisamtalsförmånerna
är ett arbete på lång sikt, vilket måste stå tillbaka för det ordinarie
anläggningsarbetet.

Vad slutligen angår frågorna örn en utökning av landsledningsnätet, varigenom
snabbare framkomstmöjligheter skulle erhållas för samtal inom taxeområdena,
och om en forcering av automatiseringen av telefonstationerna på
landsbygden torde böra erinras, att även dessa arbeten endast kunna vidtagas
successivt och att de ingå i telegrafverkets ordinarie arbetsprogram.»

Riksdagen erinrade örn att beträffande tiden för förbättringarnas genomförande
i propositionen framhållits, hurusom rådande knapphet på materiel och
arbetskraft nödvändiggjorde en utsträckning av programmet över en följd av
år. Riksdagen sade sig väl inse de föreliggande svårigheterna, men uttalade
samtidigt önskvärdheten av att ifrågavarande åtgärder genomfördes så snart
som möjligt.

Fru Svenson har nu i sin interpellation sagt sig icke vilja förneka, att materielsvårigheterna
och bristen på arbetskraft i viss mån måste fördröja genomförandet
av de beslutade förbättringarna av telefonväsendet på landsbygden.
Interpellanten förmenar emellertid, att telegrafverket visat alltför stor tveksamhet
vid förverkligandet av det uppgjorda programmet. Innan jag går in
på behandlingen av de särskilda spörsmål, som berörts i interpellationen, vill
jag gentemot detta allmänna omdöme framhålla, att det synes väl tidigt
att endast ett fåtal månader efter principbeslutet örn detta långsiktiga reformprogram
rikta klander mot det verkställande organet för tveksamhet vid genomförandet.
Oavsett svårigheterna beträffande materiel och arbetskraft —• vilka
svårigheter ingalunda förminskats under de senaste månaderna — bör viss tid
förunnas telegrafverket för planering och andra förberedelser.

Vad utvidgningen av frikretsama beträffar har interpellanten erinrat örn
att telefonkommittén räknat med en byggnadsperiod av sex år, men har ej
omnämnt, att telegrafstyrelsen under nuvarande förhållanden funnit denna tid
vara alltför kort. Interpellanten har ifrågasatt, huruvida icke ett övertagande
av ledningar inom de utvidgade frikretsarna bör kunna vidtagas på kortare
tid än sex år, enär i dessa fall ny materiel och arbetskraft behöver tagas i

Lördagen den 7 december 1946.

Nr 4(1.

Örn förbättring av landsbygdens telefon för hållanden. (Forts.)
anspråk i endast obetydlig utsträckning. Det är även min förhoppning, att
ett dylikt övertagande i stor omfattning skall kunna ske inom den av interpellanten
angivna tiden. Emellertid ligger saken knappast så till som interpellanten
föreställer sig, ty även ett övertagande av abonnenternas egna ledningar
skulle kräva betydande mängder materiel och dagsverken. Dessa ledningar torde
nämligen i regel vara så dåligt underhållna, att telegrafverket vid övertagandet
skulle nödgas rasera dem och anordna nya förbindelser. Under nu rådande förhållanden
lärer därför även detta i och för sig angelägna saneringsarbete få
anstå tills vidare.

Vad angår automatiseringen medger interpellanten, att automatstationer på
grund av bristande tillgång på materiel inte kunna byggas i önskvärd omfattning,
och ifrågasätter därför, huruvida inte de verkliga glesbygderna borde i
första hand förses nied automatiska växelstationer. För ersättning av förslitna
och utökning av fullbelagda stationer inom städer, större samhällen och på
landsbygden samt för automatisering av sådana manuella växelstationer, där
ersättare för avgången föreståndare ej kunnat anskaffas o. d., beräknas det
årliga behovet av nya stationsnummer för automatstationer under de närmaste
åren till omkring 138 000 enligt det automatiseringsprogram som telegrafverket
söker genomföra. Telegrafverkets verkstadsrörelse förmår f. n. endast leverera
ca 46 000 nummer per år, och leveranserna från privatindustrien förväntas icke
bli tillräckligt stora för att kunna utfylla den återstående delen av behovet.
Ett ganska kraftigt leveransunderskott måste alltså bli följden. Vidtagna
eller föreslagna åtgärder i form av utvidgning av befintliga eller anläggning
av nya televerkstäder samt kontrakterade leveranser från privata företag väntas
först örn några år medföra sådan förbättring i materielsituationen, att annan
automatisering än den oundgängligen nödvändiga kan komma i fråga. För
närvarande är läget sådant, att behövlig utökning av befintliga automotstationer
i många fall kunnat ske endast genom tillgripande av dyrbara provisorier.
Av det sagda torde framgå, att de av interpellanten framförda önskemålen örn
automatisering av glesbygdernas telefonstationer och en snabbare takt i automatiseringsarbetena
på landsbygden icke för närvarande kunna realiseras.
När tillgången på arbetskraft och materiel blir bättre, bör självfallet automatiseringsarbetet
paskyndas, och därvid bör telefonfrågan för glesbygderna
ägnas särskild uppmärksamhet. Jag vill dock framhålla, att automatiseringsarbetena
inom glesbygderna av anläggnings- och underhållstekniska skäl måste
samordnas med automatiseringen av närliggande områdens telefonnät.

I fråga örn de ur telefonsynpunkt sämst lottade delarna av landet ha emellertid,
trots den begränsade tillgången på såväl materiel som arbetskraft, viktiga
förbättringar av telefonförhållandena genomförts. Sålunda ha villkoren för
anordnande av fristående samtalsstation ändrats därhän, att intressenterna befriats
från skyldigheten att på egen bekostnad tillhandahålla stolpar, körslor,
hantlangning och dylikt. Telefonfrågan för dessa glest befolkade trakter, där
telefon hittills saknats, har därigenom kommit i ett mycket gynnsammare läge
Vidare har hel dygntjänst på telegrafverkets bekostnad inrättats vid växelstationer
i glest bebyggda trakter i syfte att därigenom bereda kringliggande
stationer möjlighet att nattetid komma i förbindelse med öppen station. Slutligen
har abonnenternas andel av kostnaden för flyttning av sådana stationer,
beträffande vilka abonnenterna ha att vidkännas kostnaderna för lokal och betjäning,
maximerats till 15 kronor per huvudabonnemang

Härutöver komma en del förbättringar, som avse landet i dess helhet, att
vara genomförda inom den närmaste tiden. Sålunda träda de ändrade grunderna
för ersättning till föreståndare vid manuella växelstationer med 1__34

helårsabonnemang i kraft den 1 januari 1947. Detta innebär i huvudsak, att

Nr 40.

Lördagen den 7 december 194ii.

Om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
telegrafverket övertager kostnaderna för lokal och betjäning- vid stationer med
20—34 helårsabonnemang samt i fråga örn stationer med 1—19 helårsabonnemang
lämnar bidrag till stationens skötsel med 30 kronor per huvudabonnemang
och år. I samband med ikraftträdandet av de ändrade ersättningsgrunderna
utökas öppenhållningstidema vid ett stort antal av dessa stationer. Vidare
beräknas utökningen av frisamtalsförmånerna i betslande omfattning vara genomförd
vid årsskiftet 1946/47, nämligen vad gäller sådan fritrafik, som kan
införas utan nyanläggning av ledningar eller för vilken ledningar anordnats i
samband med det ordinarie anläggningsarbetet.

Interpellanten har slutligen uttalat den meningen, att förbättringarnas genomförande
skulle skötas bättre och smidigare, örn de telegrafstyrelsen underställda
organen finge större handlingsfrihet, varvid lokala önskemål skulle
kunna tillgodoses på ett för bägge parter angenämare sätt. Härtill må genmälas,
att utförandet av förbättringsarbetena är och kommer att förbli decentraliserat
till telegrafverkets distriktsmyndigheter. men att bland annat den knappa
materieltillgången nödvändiggör en centralisering tills vidare till telegrafstyrelsen
av fördelningen av disponibel materiel, så att de mest oundgängliga arbetena
i första hand bli utförda och vissa områden icke bli oskäligt tillgodosedda
på de övrigas bekostnad.

Härmed anser jag mig, herr talman, lia besvarat interpellationen.

Fru Svenson: Herr talman! För det svar, som jag erhållit på min interpellation
angående landsbygdens telefonförhållanden, ber jag att få framföra mitt
tack till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Att stora svårigheter föreligga för ett genomförande av det planerade förbättringsarbetet
kan jag förstå, men jag hade dock hoppats, att svaret skulle
ha gått i något gynnsammare riktning. Herr statsrådet anser, att jag alltför
snart gjort framställning angående det beslut riksdagen fattade vid sin vårsession
beträffande förbättringar av landsbygdens telefonförhållanden, men
de som bo i landsorten och i synnerhet människor som bo avlägset oroas av
den stiltje som råder, när det gäller genomförande av de planerade förbättringarna.

Herr statsrådet säger vidare i sitt svar, att när tillgången på arbetskraft
och materiel blir bättre, bör självfallet automatiseringsarbetet påskyndas och
därvid bör telefonfrågan för glesbygderna ägnas särskild uppmärksamhet.
Med kännedom örn bristen på arbetskraft och i betraktande av de stora utfästelserna
gentemot utlandet är situationen icke hoppingivande. För min del
tycker jag, att statsmakterna främst böra ha ögonen öppna för vad det egna
samhällets medborgare behöva. Det kan icke vara riktigt, att de människor,
som bygga och bo ute i bygderna, lämnas åt sidan och först i sista hand skola
nås av en modern kulturs förmåner.

Det är kanske onödigt att räkna upp vid vilka tillfällen en telefon är av
största betydelse i dessa bygder, men jag skall nämna några: vid sjukdomsfall,
olyckshändelse och eldsvåda och många andra tillfällen är det oerhört
viktigt att snabbt komma i kontakt med yttervärlden. Att det är långt ifrån
väl beställt i fråga örn frikretsområden vill jag här belysa med ett exempel.
Det är hämtat från en socken, som heter Älekulla i Marks härad, Älvsborgs
län. År 1930 byggdes här en telefonväxel under Mjöbäcks taxestation. Frikretsområdet
är så beskaffat, att av mjmdigheter och inrättningar ingen mer
än fjärdingsman finnes inom frikretsen. Pastorsämbete, kristidsnämnd, sjuksyster,
barnavårdscentral, provinsialläkare, apotek, tandläkare, BB, veterinär
och landsfiskal — allt det där finnes utanför frikretsen. En sådan tingens
ordning kan väl knappast vara riktig. Detta är en bygd, som har telefon, men

Lördagen den 7 december 1946.

Nr 40.

Örn förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
sora på grund av dessa missförhållanden har att kämpa med svårigheter. Det
är bara ett exempel på kur det kan ligga till ute på landsbygden. Dylikt bör
väl dock kunna rättas till med det snaraste, trots arbetskrafts- och materielbrist.

Inom områden, där ingen telefon finnes, är läget naturligtvis ännu allvarligare
och ännu bekymmersammai-e. För dessa bygders innevånare kominer
herr statsrådets svar icke för tidigt. Det är med oro och bekymmer de se mot
framtiden, när det gäller telefonförhållaiidena. Genom svaret har klarhet vunnits.
Det är dock med beklagande som jag kan konstatera, att de väntade förbättringarna
synas dröja.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att instämma med interpellanten
och betona vikten av att telegrafverket ryckes upp. Jag tror, att det
är ganska nödvändigt, att så sker. Hur det skall gå till vet jag inte, men jag
skulle tro att telegrafverket är ganska byråkratiserat, ja det är ett av våra
mest byråkratiska verk. Det borde därför Amra möjligt att åstadkomma åtskilligt
genom att reformera verket.

Jag Auli visst inte förneka, att det ligger mycket i vad herr statsrådet anför.
Men skulle det förhålla sig så, att statens verk sättas i sista hand, när det
gäller materiel och arbetskraft, komma de statliga institutionerna och
att bli illa ansedda, Allhet inte kan vara rimligt och skäligt. Örn inte de nuvarande
företagen kunna få vad de behöva i fråga om materiel och arbetskraft,
är det bättre att inte starta några nya.

Jag skulle i detta sammanhang gärna vilja ta upp en annan fråga, nämligen
frågan örn när de läxor för nytillträdande telefonabonnenter, som införts under
kriget, kunna komma att sänkas. Här sker ju en indirekt beskattning av
ganska betydande mått, och denna går ut över de fattiga. De välsituerade ha
råd att betala de ökade kostnaderna för att få telefon, men de fattiga komma
i ett svårt läge. Denna extra skatt borde verkligen avskaffas nu när kriget
är slut. Vi borde inte ha några sådana krisskatter kvar. I stället skulle vi
försöka återgå till de fredliga förhållandenas bättre standard.

Jag vet, att herr statsrådet gör vad lian kan, och jag klandrar honom inte.
Han har på många områden gjort betydande insatser, och han är utomordentligt
intresserad för sina uppgifter. Men det är säkerligen inte bara jag, utan
många aAT kammarens ledamöter, som ofta få brev och påstötningar med allvarliga
klagomål ÖArer de nuvarande telefonförhållandena. Jag har därför velat
begagna tillfället, nu när fru Svenson interpellerade, att framhålla vad många
av mina skribenter och sagesman betona, nämligen vikten ,ia~ att få till stånd
bättre förhållanden på detta område.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Den ärade interpellnnten sade sig oroas
av den stiltje som hon tyckte sig ha förmärkt ute i bygderna, när det gäller
att i verkligheten omsätta det program, som utarbetats i anslutning till propositionen
i våras. Jag kari i och för sig förstå detta, men jag måste understryka,
att man näppeligen kan anklaga den verkställande myndigheten för
att den inte tidigare vidtagit ifrågavarande åtgärder, ty man kan inte rimligtvis
begära, att åtgärderna skola vidtagas, innan riksdagen ännu fattat sitt
beslut. Detta beslut tillkom så sent som i våras. Det är fråga om ett program,
sorn är utlagt på minst, sex år, och när det gäller vissa delar har riksdagen
medgivit, att man får räkna med längre tid. När interpellationen framställdes,
hade det inte förflutit ett halvår, sedan riksdagens beslut fattades, och
vern gom helst kan inse, att man med utgångspunkt från det bedömande, sorn

Nr 40.

Lördagen den 7 december 1946.

Örn förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
man rimligtvis kan göra efter så kort tid, inte kan fälla ett bestämt omdöme
örn hur telegrafverket i detta avseende sköter sig.

Sedan är det måhända riktigt, att det kan framdragas åtskilliga andra exempel
an det fru Svenson anförde beträffande missförhållanden på dessa områden,
men dessa försummelser -— örn de nu skola betraktas som sådana —
ligga långt tillbaka i tiden. Yi skola också räkna med att vi haft ett krig i
världen med avspärrning och följderna därav. Yi veta, att detta medfört mindre
fördelaktiga resultat på alla områden av telegrafverkets verksamhet.

Sedan några ord till herr Ström, som särskilt ville betona, att telegrafverket
behöver ryckas upp. Han trodde sig ha förmärkt en viss byråkrati i detta
verk. Jag kan kanske medge, att byråkrati spirar inom statliga företag, lika
väl som den spåras inom privata sådana. Möjligt är väl också, att man skulle
kunna uppnå vissa förenklingar, och jag kan försäkra, att jag har min uppmärksamhet
riktad härpå. När det gäller dessa- speciella fall, tror jag emellertid
inte, att man kan anklaga telegrafstyrelsen, eftersom den själv har kommit
med initiativet till de åtgärder, som nu skulle vidtagas. Det är telegrafstyrelsen,
som har pekat på missförhållandena, det är den som särskilt har
understrukit önskvärdheten av att det som bör utföras verkligen kommer till
stånd. Men vi veta, att man inom telegrafverket lika väl som på andra näringslivets
områden arbetar under synnerligen ogunstiga förhållanden för närvarande.
Herr Ström har nog gjort liknande erfarenheter exempelvis när det
gäller kommunikationerna här i Stockholm, och dock tror jag mig kunna säga,
att betingelserna för Stockholms spårvägar att komma- till rätta med problemen
äro vida större än för telegrafverket, med den utsträckning som vårt land
har och med den svåra materielbrist som för närvarande råder.

Givet är, att även jag är angelägen örn att de statliga företagen inte skola
sättas i efterhand, när det gäller materielleveranser. Men här komma vi in
på en avvägning. Med vårt rikt nyanserade näringsliv, skulle jag tro, att det
blir nödvändigt att inordna de statliga verken och företagen i den behovsprövning,
som ur det helas synpunkt måste komma till stånd. Man kommer därför
otvivelaktigt att göra den iakttagelsen, att även de statliga företagen
under de närmaste åren bli lidande på grund av nu rådande materielbrist.
Först sedan efterverkningarna av krigets förödelse ha börjat hävas och den
med de fredliga förhållandena följande standardförbättringen inträtt, kunna
vi räkna med att få arbeta i den takt som ä-r önskvärd, men som på grund av
en bister verklighet inte kan genomföras just nu.

Herr Ström: Jag förstår mycket väl, atty alla dessa svårigheter förefinnas;
dem ha både det privata näringslivet och det kommunala näringslivet känning
av, men det är fråga, örn man inte skulle kunna- åstadkomma vissa möjligheter
till förbättringar på ett område, där det verkligen är högst angeläget
att förbättringar ske. Jag tror visst att statsrådet tänker på detta. Vi ha ju
samma svårigheter i Stockholm med våra kommunikationer, och vi ligga ju.
inte minst på grund av metallkonflikten, som statsrådet berörde, långt, långt
efter. Vi lia ju måst tillgripa åtgärder, som man inte skulle kunna anse rimliga
eller ens möjliga bara för ett eller annat år sedan. Vi lia måst sända ut
våra bästa män till Amerika och Italien och andra länder för att försöka få
hit till vårt land materiel, som inte kan göras här på grund av brist på material
och personal. Jag förmodar att våra statliga verk få göra på samma
sätt. Jag misstänker storligen, att örn statens järnvägar skola kunna hålla
den service som en oerhört stigande trafik kräver, så få nog även de gå till
utlandet och beställa materiel, och det få kanske även andra verk göra,^ men
det är i alla fall nödvändigare att man håller det hela i gång på ett någor -

Lördagen den 7 december 1946.

Nr 40.

Om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
lunda hyggligt sätt än att man bara ser till att vi skola hålla oss inom landet
med beställningarna. På det sättet går det inte. Yi måste nog söka oss ut
på vidare områden.

Nu kan jag visserligen inte säga, om detta skulle vara möjligt för telegrafverket,
men kanske det skulle kunna vara en utväg. Det blir visserligen
väsentligt dyrare, men man får i svåra lägen finna sig i att det kostar något,
örn man skall kunna tillgodose allmänhetens berättigade anspråk.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Örn resor kunna räcka till att avhjälpa
bristerna, så lia de statliga verken uppfyllt allan rättfärdighet, det kan jag
försäkra herr Ström. Även de ha skickat ut folk till de främmande länder,
där- vi kunna tänkas placera beställningar, både i Europa och Amerika. Det
är bara det, att man löser inte frågorna genom att skicka ut folk till andra
länder, men jag kan nämna för herr Ström att beställningar gjorts i andra
länder både för telegrafverkets och övriga verks räkning, i den mån man
därigenom kunnat förkorta leveranstiderna, även örn priserna stundom kommit
upp i 60, 70 procent, och kanske mera, utöver de priser på likvärdiga varor
som vi under normala förhållanden skulle ha kunnat erhålla i vårt eget
land.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för kommunika- Äng. vissa av
tionsdepartementet Nilsson, som meddelat, att hail ämnade vid detta samman- ™ndradioträde
besvara jämväl herr Axel Ivar Andersons interpellation angående vissa framlagda •
av rundradioutredningen framlagda förslag, och nu yttrade: Herr talman! Med förslag.
kammarens tillstånd har herr Ivar Anderson frågat mig, örn innevarande års
riksdag hade att vänta proposition från Kungl. Majit rörande rundradion i
anslutning till 1943 års rundradioutrednings betäkande.

Härpå ber jag- att få svara, att jag har för avsikt att anmäla rundradioutredningens
betänkande i de delar, som icke varit föremål för statsmakternas
prövning, vid sådan tidpunkt att proposition i ämnet skall kunna avlåtas tili
1947 års riksdag.

I propositionen den 12 april i år, nr 238, angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar framhöll jag, att ett uppskov med prövningen
av rundradioutredningens förslag till riksdagens höstsession icke skulle
medföra några olägenheter. Med hänsyn till de nu på nästan alla områden
förefintliga svårigheterna att i hastig takt genomföra tekniska upprustningar
torde ytterligare några månaders uppskov med behandlingen av utredningens
förslag knappast komma att föranleda något dröjsmål med deras praktiska genomförande.

Herr Anderson, Axel Ivar: Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för det svar som han givit på min interpellation, och jag vill gärna taga fasta
på hans löfte att upptaga till behandling inom regeringen den fråga, som interpellationen
gäller, i så god tid, att förslag kan framläggas för 1947 års
riksdag. Både telegrafverket och Radiotjänst, som närmast ha ansvaret för
rundradioverksamheten, hade hoppats att denna fråga skulle kunnat behandlas
redan vid detta års höstriksdag i överensstämmelse med den antydan som
gavs i den kungl, propositionen i våras. Så bär icke skett, och då är det ju
bara att konstatera detta och uttala den förhoppningen, att statsrådets nu
givna löfte måtte kunna uppfyllas under den kommande vårriksdagen.

Det är givet, att ett uppskov på ett pär månader inte spelar någon större
roll. då förhållandena äro sådana, att det praktiska utförandet av en beslu -

Nr 40.

Lördagen den 7 december 1946.

Äng. vissa av rundradioutredningen framlagda förslag. (Forte.)
tad åtgärd på grund av knappheten på materiel, arbetskraft o. s. v. ändå
inte kan ske på så kort tid som man tidigare räknat med, men det är viktigt,
att detta uppskov inte blir för långt och att proposition kan framläggas för
vårriksdagen i så god tid, att det blir möjligt för de myndigheter som skola
verkställa beslutet att vidtaga planeringsåtgärder och placera beställningar.
Yad man nu framför allt begär och önskar är att få besked om statsmakternas
principiella inställning till de olika förslag som föreligga i rundradiokommitténs
betänkande.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 524, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillIäggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 525, i anledning av Kungl. Majda proposition angående avskrivning av
ett ingenjören Roland Nordström beviljat lån;

nr 526, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av premierna
till vissa värnpliktiga m. m.; samt

nr 527, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av en
särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren 1947.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Ungern träffad handelsöverenskommelse; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Majda proposition angående godkännande av
vissa ändringar i konventionen angående internationella utställningar,

statsutskottets utlåtanden:

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
"kronan tillhöriga markområden i Karlsborg m. m.; ^

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av fastighet
för generalkonsulatet i San Francisco;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till internationellt återuppbyggnadsarbete;

bevillningsutskottets betänkande nr 57, i anledning av Kungl. Maj rts proposition
nr 335, i vad densamma avser förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt
och gåvoskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av väckt motion angående beredande åt riksdagens vaktpersonal
av en mera fast anställning; o .

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk reglering
av viss förlust i Sveriges riksbank; samt

Tisdagen den 10 december 1946.

Nr 40.

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
örn dels pension åt städerskan vid riksdagshuset Augusta Karolina Gustafsson,
dels ock engångsunderstöd åt städerskan vid riksdagshuset Frida Matilda Blomqvist,
född Setterlöf, ävensom

första lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
tillägg till kap. 3 kyrkolagen, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar m. m.;

nr 62, i anledning av dels Kungl. Majit® proposition med förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag samt protokollet för den 30
nästlidne november.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 2.41 eftermiddagen.

In fidem
Lode Wistrand.

Tisdagen den 10 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 3 och 4 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
528, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående allmän
lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 532, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning
örn lim! vin g i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtanden nr 10, 11 och 13,
statsutskottets utlåtanden nr 289—292, bevillningsutskottets betänkande nr 57,
bankoutskottets utlåtanden nr 70—72 samt första lagutskottets utlåtanden nr
60—63.

Nr 40.

Tisdagen den 10 december 1946.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att bevillningsutskottets
betänkande nr 57 skulle uppföras näst efter första lagutskottets utlåtande
nr 62 på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Interpellation Herr Mannerskantz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den
''rade direk- ädrainistration spm tillskapats för priskontrollen har undan för undan vuxit
tiven för och erhållit vidgade befogenheter. Kristidsstyrelserna ha att enligt av prisutseende
av kontrollnämnden utfärdade föreskrifter biträda nämnden vid övervakning av
prisombud, prisutvecklingen i landets olika delar och för detta ändamål inrättades på ett
tidigt stadium ett särskilt priskontor vid varje kristidsstyrelse, under ledning
av en särskild föreståndare. Under priskontoren -—- 28 till antalet — tillsattes
vid kristidsnämnderna lokala prisombud, vilkas antal snart sprang upp till
ca 1 800. I samband med skärpningen av försörjnings- och prissituationen mot
slutet av 1942 utbyggdes prisövervakningsapparaten ytterligare och i början
av 1943 anställdes vid varje priskontor i genomsnitt två »flygande» kontrollanter,
vilka enligt uppgift böra hinna avverka mellan 3 000'' och 4 000 besök
i månaden. Örn hänsyn tages jämväl till prisombudens verksamhet och de
möjligheter, som allmänheten själv har att med hjälp av de föreskrivna prisanslagen
kontrollera de priser den betalar, förefaller det som örn systemet, sådant
det blivit utbyggt fram till 1945, hade bort ernå en ganska tillfredsställande
effektivitet.

Emellertid har kontrollen ytterligare skärpts, och nyligen har statens livsmedelskommission
genom cirkulär 2717 meddelat ändrade direktiv för utseende,
av prisombud och uppdragit åt kristidsstyrelserna att efter förslag av
kristidsnämnderna förordna nya sådana ombud''. Dessa skola enligt priskontrollnämndens
utkast till instruktion övervaka prisföreskrifternas efterlevnad
genom kontrollbesök hos detaljhandlare och näringsställen, genom förfrågningar
angående tillämpade priser samt granskning av prislappar och etiketter
göra sig underkunniga örn i vad mån priser och pris föreskrifter efterlevas,
samt där är så lämpligt ställa prisförfrågningar också till affärsinnehavarnas
biträden. Besöken skola företagas å varierande tider och utan iakttagande av
någon regelbundenhet, varjämte skriftliga rapporter skola upprättas samt styrkas
genom respektive företags påskrifter. Ersättningen till prisombuden skall
betalas av vederbörande kristidsnämnder men utgör en sådan utgift, varå statsbidrag
kan utgå.

På så sätt kommer denna redan nu vidlyftiga kontrollapparat att ytterligare
utvidgas. Att åtgärden ute ibland allmänheten inte ses med1 blida ögon
framgår bl. a. av vad en kristidsnämnd yttrat i skrivelse till kristidsstyrelsen.
Den har anfört bl. a., att under verksamheten hittills alla »i stort sett uppträtt
mycket lojalt, oavsett örn de varit lantbrukare, handlande eller andra, fullt
medvetna örn det ansvar som avilade alla örn vi skulle något så när oskadda
kunna genomleva och klara oss genom de abnorma förhållanden andra världskriget
medförde». Vidare yttrade kristidsnämnden: »Och det har sannerligen
icke varit smasaker som palagts lantbrukare, handlande och andra företagare,
vilket dock hittills burits med jämnmod. Vi hade dock väntat oss att restriktioner
och kontroll sa småningom skulle upphöra och våra levnadsformer få
återgå till de normala.

Så kommer nu så långt efter krigets slut, som vi med bestämdhet påstå,
alldeles omotiverat livsmedelskommissionens cirkulär nr 2717 åtföljt av ett utkast
till instruktion för prisombud, emot vars utformning vi, som s. k. fria
medborgare, måste på det kraftigaste reagera. Hela denna sak synes oss vara
ett led i en bestämd strävan att i vårt samhälle införa ett kommissarievälde,
som icke vare sig passar för våra förhållanden eller behöves. Alla närings -

Tisdagen den 10 december 1946. ^ r 40. 11

Interpellation äng. de ändrade direktiven för utseende av pnsotnbud. (Forts.)
idkare av alla kategorier ha övernog med ansökningar, rapporter och alla möjliga
och omöjliga andra formulär att behandla och ifylla utan detta ytterligare
påhäng, som dessutom måste medföra icke oväsentliga utgifter vilka vi
alla indirekt få betala. Man må icke heller förbise det irrationsmoment en pålaga
av denna art måste medföra för förut hårt ansträngda näringsutövare.
För övrigt medger icke den konkurrens som trots allt dock rader emellan
de olika företagen några för det allmänna skadliga prisutsvävningar.

Det kunde vara mycket, mycket mera, att tillägga men vi inskränka oss
till att meddela, att vi bestämt vägra att medverka till framskapande av det
detektiv- och inofficiella polisvälde, som denna nya påbyggnad av krigs- och
efterkrigstidens författningsflora ovedersägligen måste innebära. Vi komma
icke heller att biträda ökade utgifter för detta ändamål ifall kristidsstyrelsen
ändå förordnar ombud. Hellre ställa vi våra platser i kristidsnämnden till förfogande.
» .

Jag har icke varit i tillfälle att konstatera, huru kristidsnämndema i övrigt
reagerat, men så mycket är uppenbart att den nu ifrågavarande åtgärden med
avseende å priskontrollens skärpning förstärkt irritationen bland allmänheten,
örn icke i och för sig så i varje fall tillsammans med priskontrollnämndens
allmänna uppträdande, vilket understundom anses ha varit alltför bryskt och
illa överensstämmande med de krav som mäste ställas pa nämnden, örn den
skall bibehålla förtroendet. På grund av den växande stämningen emot ett
system, vilket alltmera uppfattas såsom ett obehörigt polisvälde i strid med
våra administrativa traditioner, är det enligt min uppfattning nödvändigt att
ett auktoritativt uttalande göres, vilket klarlägger situationen. Därvid bör
också upptagas till prövning, huruvida de ändrade direktiven med avseende a
prisombuden äro nödvändiga eller örn det icke skulle kunna ga för sig att
handhava prisövervakningen på sätt som skett hittills, intill dess den inom
en icke alltför lång framtid kan helt avlägsnas. ^

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa föl ■ianide

Äro de ändrade direktiven för utseende av prisombud nödvändiga och.

örn så är fallet, av vilka skäl? .

2. Ämnar herr statsrådet, därest ändringen av direktiven icke tramstar såsom
ofrånkomlig med hänsyn till läget och priskontrollens hittillsvarande uppgifter,
snarast vidtaga åtgärder för att få ändringen upphävd?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

lii fidem
G. II. Berggren.

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Onsdagen den 11 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 287 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag höja den såsom villkor för statsbidrag till avlöning av
kurator i abortförebyggande verksamhet fastställda minimilönen till att motsvara
lönegraden A 15 civila avlöningsreglementet, röstar

^ • • Ja;

Den det ej vill röstar

Nej;

''Yinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl.
Maj :ts förslag i vad detsamma avser höjning av ifrågavarande minimilön.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringsp
rop osi ti onen upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 71;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag’, nr 672, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 59 ja och 112
nej samt att båda kamrarnas^ sammanräknade röster befunnits utgöra 130 ja
och 167 nej, vadan beslut i fragan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Herr talmannen yttrade: Jag får meddela, att plenum kommer att hållas
Ilai i kammaren nästkommande lördag kl. 11 fm. Plenum beräknas därefter
hållas nästkommande tisdag kl. 2 em. och onsdag i vanlig ordning. Andra
kammaren kommer att ordna sitt arbete på liknande sätt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 530, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivningoch nr

531, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i strafflagen m. m.

Onsdagen den tl december 1946.

Nr 40.

Föredrog-s ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet
mellan Sverige och Tjeckoslovakien.

Genom en den 14 september 1946 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 348, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 25 juli 1946 och över handelsärenden för den 14 september
1946 samt med överlämnande av ett den 29 juli 1946 undertecknat protokoll
rörande varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien, begärt riksdagens godkännande
av sistberörda protokoll.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Under åberopande av vad i ovannämnda statsrådsprotokoll anförts får utskottet,
som icke funnit anledning till erinran mot ifrågavarande handelsöverenskommelse.
efter att ha tagit del jämväl av de vid överenskommelsen fogade
varuförteckningarna och inhämtat ytterligare upplysningar under ärendets föredragning,
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, meddela av Kungl. Maj :t begärt godkännande av det med
propositionen överlämnade, den 29 juli 1946 undertecknade protokollet rörande
varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien.»

Herr Domö: Herr talman! Jag vill i korthet beröra några omständigheter i
samband med våra handelsavtal. Jag har ingen anledning att framställa
något särskilt yrkande i anledning av det föreliggande utlåtandet, men det
förekommer i alla fall sådana förhållanden på handelsavtalsfronten, att det
kail vara skäl att i detta sammanhang framhålla ett par synpunkter.

Det är naturligt, att det under den tid efter kriget, i vilken vi nu befinna
oss, uppstår en mängd komplicerade handelsavtalsfrågor. Det blir därigenom
ett mycket hopat arbete för den stab av förhandlare, som vi måste ha till förfogande
för att kunna få till stånd avtal med olika länder. Våra förhandlare
få en så stor arbetsbörda, att de lätt råka i den situationen, att de antingen
måste handlägga ärendena väl fort och inte hinna få in tillräckligt utförliga
och belysande uppgifter, eller också tvingas de att skjuta upp handläggningen
av avtalsfrågorna alltför länge. Det senare medför den olägenheten, att riksdagen
inte får tillfälle att granska de nya avtalen, förrän de redan äro klara
och kanske till och med preliminärt varit i kraft en viss tid. Jag vill därför
framhålla önskvärdheten av att frågan örn nya handelsavtal anmäles i så god
tid som möjligt till utrikesnämnden, så att riksdagens representanter i utrikesnämnden
på ett tidigt stadium kunna ta ställning till saken. Det finns egentligen
inga möjligheter att få till stånd ändringar i ett avtal, örn förhandlingarna
ha fortskridit så långt, att avtalet redan är färdigt och preliminärt
varit i kraft en tid. Jag förstår, att det många gånger kan vara svårt att i tid
hinna framlägga saken för utrikesnämnden, men jag vill i alla fall starkt
understryka önskemålet, att utrikesnämnden under de tider av året, då riksdagen
inte är samlad, får tillfälle att ta ståndpunkt till eventuella förslag till
nya handelsavtal i så god lid, att utrikesnämnden icke kommer i efterhand.

En annan fråga är, om de personella krafter, som regeringen har till sitt
förfogande, när det gäller att förhandla om handelsavtal, äro tillräckliga. Utrikesdepartementets
stab är säkerligen skicklig och bra — jag framställer
ingen anmärkning på den punkten. Men det förefaller, som örn den anhopningav
avtalsfrågor, som har förekommit t. ex. under det sista året, har medfört
så stor arbetsbörda för utrikesdepartementets tjänstemän, att det inte gärna
har varit möjligt för dem att så grundligt, som det hade varit önskvärt, behandla
alla de frågor, sorn höra samman med våra handelsavtal. Man gör enligt

Avig. riksdagens
medverkan
vid
slutandet av
handelsavtal
m. m.

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutande av handelsavtal rn. m. (Forts.)
min mening en dålig besparing, om man har för knapp personal vid handläggning
av så viktiga frågor som handelsförhandlingarna i regel gälla. Det
är visserligen svårt att just nu få kvalificerad personal i tillräcklig omfattning.
Kvar står i alla fall från min sida önskemålet, att regeringen allvarligt
måtte överväga, huruvida den apparat, som nu står till regeringens förfogande,
är tillräcklig för och kan bemästra de uppgifter, som uppställa sig, när det
gäller att tillfredsställande föra handelsavtalsförhandlingar.

Jag vill också framhålla ett annat önskemål, som jag tycker är ganska
naturligt, nämligen att man bör anlita specialister även från den enskilda
verksamheten på ett så tidigt stadium, att en allsidig belysning av frågorna
kan föreligga, när man på allvar börjar förhandla. Det är viktigt att man i
god tid och innan man binder sig har en så god överblick som möjligt över
h ex. prisförhållandena och hur utvecklingen därvidlag kan komma att bli
såväl här hemma som i det land, med vilket vi skola träffa avtal. Annars kan
man komma i den situationen, att man räknar med en viss export från Sverige
och lämnar kredit för den, men att prisutvecklingen i det andra landet blir
sådan, att vi inte därifrån kunna importera de varor som vi räknat med. Då,
komma vi i den situationen, att vi tvingas att lämna mycket större kredit till
vår handelspartner än vad vi från början räknat med.

Allt detta, herr talman, gör att jag för min del vill framföra önskemålet,
att regeringen måtte överväga möjligheterna att göra vår apparat för förhandlingar
med främmande makter, när det gäller handelsavtal, så stark som
möjligt.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det kan för mig inte vara annat än i
hög grad angenämt att lyssna till ett sådant anförande som herr Domö hållit
här.

Herr Domö har här på ett positivt sätt demonstrerat sitt intresse för det
arbete, som utföres på handelsavtal stro riten. Han har tydligen — mer genom
sin verksamhet i utrikesnämnden och utrikesutskottet än genom vad som förekommit
i kamrarna — fått den uppfattningen, att vi visserligen ha mycket
dugligt och skickligt folk i verksamhet för att sköta våra handelsförhandlingar.
och att dessa personer arbeta mycket hårt, men att vi ändå under nuvarande
påfrestande förhållanden skulle behöva en förstärkning av personalen för denna
uppgift.

Vad gäller själva den saken, kan jag blott understryka de synpunkter, som
herr Domö har framfört. Det är en kolossalt tung arbetsbörda, som nu ligger på
de myndigheters och tjänstemäns axlar, som skola förbereda och genomföra
våra handelsavtalsförhandlingar. Vi ha ofta handelsförhandlingar i gång med
flera länder samtidigt, t. ex. för närvarande med Belgien och Polen. Vi ha nyligen
slutfört förhandlingarna med Holland och stå inför förhandlingar med
Rumänien och många andra länder. Detta extraordinära läge medför givetvis
svåra påfrestningar för de personer som sköta förhandlingarna. De tjänstemän,
som det här gäller, ha från cheferna ned till de yngsta medarbetarna en mycket
lång arbetsdag. De äro ofta i verksamhet från tidigt på morgonen till sent på
natten.

Såsom herr Domö för övrigt själv framhöll, är det emellertid med hänsyn
till de nuvarande förhållandena, som vi väl i alla fall hoppas kunna betrakta
såsom tillfälliga, inte så lätt att utöka personalen. Det är helt enkelt inte så
gott örn duktigt folk. Därtill kommer, att det här krävs inte bara stor duglighet
utan även träning i detta speciella yrkesarbete. Det är därför inte lätt att
hastigt kunna utvidga den apparat som finns.

Vad speciellt gäller handelsavdelningen inom utrikesdepartementet, vill jag

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Äng. riksdagens medverkan vid slutande av handelsavtal m. m. (Forts.)
fästa uppmärksamheten på att en viss utvidgning dock redan har skett. Vi ha
numera inte hara en, utan två avdelningschefer för handelsavdelningen. Dessutom
ha vi friställt förre statssekreteraren i finansdepartementet, för att han
skall tjänstgöra såsom finansiell och handelspolitisk rådgivare åt regeringen.
Det innebär en väsentlig utvidgning i toppen av organisationen. Även om jag
inte är beredd att lämna siffror, tror jag, att det också har skett en viss personalförstärkning
i övrigt på avdelningen. Regeringen har i varje fall fortfarande
sin uppmärksamhet fäst på denna sak. Det är möjligt, att vi kunna hli tvungna
att göra en ytterligare utvidgning. Då är det tacknämligt, betonar jag, för
den, som svarar för handelspolitiken inom regeringen, att möta denna så att säga
frivilligt gjorda deklaration, att man från riksdagens sida skall visa förståelse,
örn det kommer en begäran örn personalförstärkning med därav följande
utgiftsstegring för detta ändamål. Jag hoppas, att herr Domö härvidlag har
talat inte bara för sig själv utan även för sitt parti och måhända för hela kammaren.

Herr Domö tog upp ett par synpunkter något utanför detta allmänna problem,
vilka jag också skall beröra i ett kort genmäle.

Herr Domö önskade, att även den enskilda affärsverksamhetens representanter
på ett tidigt stadium skola inkopplas i förberedelserna för handelsförhandlingar
med främmande länder. Det är precis den linje, efter vilken vi arbeta.
Vid förberedandet av handelsförhandlingar med främmande land tillgår det ju
så, att handelskommissionen av mig får i uppdrag att verkställa utredning örn
våra import- och exportmöjligheter och de önskemål ur svensk synpunkt som
kunna förefinnas. Handelskommissionen gör så en utredning och står därvid
inte bara i förbindelse med de olika kriskommissionerna och införskaffar utlåtanden
från dem, utan har också kontakt med den privata näringsverksamhetens
olika organisationer. På grundval av det framkomna materialet utarbetas sedermera
de direktiv, efter vilka våra liandelsavtalsförhandlare arbeta. Till förhandlarna
-—• som vi väl äro överens örn i princip böra utgöras av statens högtbetrodda
ämbetsmän — knytes i allmänhet en krets av experter, som oftast
väljas inom kommissionerna, men som vanligen äro privata näringsidkare och
som ha att förmedla den kunskap och de synpunkter som kunna finnas på det
hållet. Jag har den känslan, att denna apparat fungerar väl och att den även
förmedlar det inflytande från den privata näringsverksamheten, som herr Domö
anser vara önskvärt.

Herr Domö var också inne på frågan, huruvida våra handelsavtal inte kunna
träffas något tidigare, så att en mera sorgfällig behandling kan äga rum, innan
de provisoriskt sättas i kraft. Herr Domö syftade därvid närmast på att få
avtalen behandlade i riksdagen. Den grundläggande orsaken till svårigheterna
på denna punkt är ju. att vi måste träffa avtal på mycket kort sikt, i bästa fall
på två år, men vanligen på ett och ofta kanske blott på ett halvt år. Anledningen
härtill är det krisläge. vari inte minst vår världsdels handel, men överhuvud
taget hela den internationella handeln befinner sig. Därom råder säkerligen
ingen meningsskiljaktighet mellan herr Domö och mig. Det är uppenbart, att
just det faktum, att vi oavbrutet måste träffa kortsiktiga avtal med de olika
länderna, är en grundläggande orsak till att arbetsbördan för våra förhandlare
blir så stor. Det medför också att avtalen, örn de skola göras så bra som de
böra vara, icke kunna ställas i ordning fortare än att det är nödvändigt att
nästan ögonblickligen sätta dem i kraft, åtminstone provisoriskt. Vi ha dessa
kortvariga avtal just för att kunna anpassa de regler, som gälla mellan staterna
för handeln, så smidigt som möjligt till de faktiskt existerande och ständigt
föränderliga förhållandena. Det ligger i sakens natur, att vi inte kunna förhandla
ett halvt år i förväg om det halvårsavtal, som skall gälla längre fram.

Nr 40.

Onsdagen dea 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutande av handelsavtal m. m. (Forts.)

En annan svårighet vid våra förhandlingar till nästa år har varit, att vi inte
ha varit på det klara med hur vår trävaruexport kommer att gestalta sig under
nästa år. Först helt nyligen ha vi fått så goda informationer om hur det kommer
att ställa sig med vår pappersmasse- och pappersproduktion under nästa år, att
vi kunna träda i fruktbara handelsförhandlingar.

Jag har med dessa ord velat exemplifiera de skiftande förhållanden som
tvinga oss att sluta kortfristiga avtal och att träffa dessa avtal genom förhandlingar
som föras mycket sent och ibland t. o. m. omedelbart innan avtalet måste
sättas i kraft. Det ligger så att säga i sakens natur.

Det har emellertid varit en bestämd politik från min sida — även örn jag
är medveten örn att jag därvidlag kan kritiseras från synpunkten av den tradition,
som herr Domö en gång var i tillfälle att såsom regeringsledamot försvara
— att handelsavtal, utöver vad som föreskrives i regeringsformen, i
största utsträckning skola framläggas för riksdagen. Detta är dock, tillåter jag
mig konstatera, en ganska märklig princip. I Danmark eller Norge t. ex. går
regeringen inte till väga på detta sätt, och man skulle där aldrig kunna tänka
sig att lägga fram sådana bär kortsiktiga handelsavtal för riksdagen.

En konsekvens har då blivit, att regeringen här för att inte lädera viktiga
statsintressen och ekonomiska hänsyn helt enkelt har varit tvungen att sätta
avtalen i kraft, åtminstone provisoriskt, innan de lia kunnat prövas av riksdagen.
Visserligen kvarstår den möjlighet, som herr Domö påpekat, nämligen att
regeringen, innan den beslutar att sätta ett dylikt avtal provisoriskt i kraft,
som sedan framlägges för riksdagen och i efterhand kommer till prövning,
skulle kunna föredra avtalet inför utrikesnämnden. För min del är jag också
beredd att på den punkten ytterligare verka för att riksdagens kontroll blir
skärpt. Jag vill emellertid bara göra den reflexionen, att för den händelse regeringen
har träffat ett avtal och vi just hålla på med att skriva en proposition,
som riksdagsmännen kunna få läsa örn några dagar, är jag inte övertygad örn
att utrikesnämnden, när det gäller ett relativt obetydligt avtal på kort sikt
reglerande en mycket liten del av vår internationella, handel, skulle vara så förtjust
över att bli sammankallad bara för att höra de magra data, som utrikesnämndens
ledamöter i alla fall inom några dagar kunna läsa i propositionen.
Men herr Domös propos på denna punkt skall bli föremål för sympatiskt övervägande.

Herr Domö var även inne på en speciell fråga, ehuru jag inte riktigt förstod,
varthän han syftade. Han påpekade, att en av de osäkra punkterna i våra handelsförbindelser
med främmande länder är prisförhållandena och, jag skulle
vilja tillägga, prisförhållandenas utveckling, ty priserna i andra länder och
kanske även i vårt land bruka efter några månader ingalunda stå kvar på samma
nivå, på vilken de befunno sig, medan vi förhandlade. På grund härav äro
vi också mycket angelägna att införskaffa upplysningar örn prisförhållandena
och prisutvecklingen i främmande länder. Prisfrågorna diskuteras praktiskt taget-
alltid vid våra handelsförhandlingar. Det finns numera alltid en representant
för priskontrollnämnden med för att förstärka den expertis i prisfrågor, som
våra handelsförhandlare böra ha tillgång till. I enstaka fall har också — såsom
det är herr Domö väl bekant — uppgörelse träffats örn priserna på export- och
importvaror, örn inte i vederbörande handelsavtal så i alla händelser i anslutning
till detsamma. För min del är jag emellertid rädd för att alltför mycket
dra in prisfrågorna i avtalsförhandlingarna. Jag är i varje fall motståndare
till att i större utsträckning fixera priser i handelsavtalen. Därigenom skulle
vi nämligen blott förstärka de bilaterala inslagen i vår handelspolitik, något
som jag personligen önskar motarbeta. Vi kunna blott reflektera på en dylik
metod, när det föreligger tvingande skäl därtill.

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Ang. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)

Herr Sandler: Herr talman! Jag kan även från utrikesutskottets erfarenheter
vitsorda de personalsvårigheter, som här lia förts på tal. Det har exempelvis
förekommit vid flera tillfällen, att det har varit svårigheter för utrikesutskottet
att på grund av de ständigt fortgående förhandlingarna få disponera personal
från utrikesdepartementet för föredragning av olika frågor.

Jag har emellertid, herr talman, närmast begärt ordet för att lämna kammaren
en upplysning. I ett av utrikesutskottet justerat men ännu inte i kammamaren
bordlagt utlåtande, som handlar örn det franska handelsavtalet, gör utskottet
i sin helhet ett uttalande rörande planering av förhandlingsarbetet. Jag måste
säga, att jag är överraskad över att herr Domö upptar dessa frågor till diskussion
i kammaren vid detta tillfälle, då herr Domö lika väl som alla övriga
ledamöter av utskottet vet, att ett enhälligt uttalande ifrån utskottets sida redan
föreligger justerat och kommer under kammarens behandling vid nästa
plenum. För min del skulle jag ha funnit det vara mera ändamålsenligt att till
grundval för denna diskussion ta det uttalande, som utskottet har gjort angående
dessa förhandlingsfrågor.

Jag har velat lämna kammaren denna upplysning och önskar för min del
inte föregripa den behandling, som kammaren må kunna finna anledning till
att företaga på basis av det uttalande, som utskottet i sin helhet gör i anslutning
till det franska avtalet.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag begärde ordet, innan herr Sandler hade
lämnat de upplysningar, som han nu har gett kammaren, och jag anser mig trots
dem oförhindrad att säga ett par ord med anledning av herr handelsministerns
uttalande.

Jag är för min del av den meningen, att det viktigaste med avseende på våra
traktatfrågors behandling numera är att fasthålla, att utrikesnämnden i möjligaste
mån bör få tillfälle att följa deras behandling, medan riksdagsbehandlingen
däremot med nödvändighet blir något mer eller mindre formellt. Under
sådana förhållanden var det för mig en missräkning, att herr statsrådet med
avseende på utrikesnämndens medverkan vid traktatfrågors behandling icke
ansåg sig kunna gå längre än att han sade sig vilja verka för att utrikesnämnden
i möjligaste mån skall få tillfälle att, sedan -— märk väl sedan — ett avtal
har blivit träffat, yttra sig örn detsamma.

Jag ber att få understryka, herr talman, hur långt vi numera lia avlägsnat oss
från det sätt att se på dessa ärenden som tillämpades för omkring femton år
sedan. Den Lindmanska regeringen utsattes då för ett ganska kraftigt angrepp
från konstitutionsutskottet, därför att den inte hade sörjt för att en viss traktatfråga
— jag har inte friskat upp minnet i fråga örn vilken traktat det gällde
— hade blivit förelagd utrikesnämnden redan under förhandlingsstadiet. Man
underströk den gången, att då regeringsformen fordrar utrikesnämndens hörande
före avgörandet, betyder det, att utrikesnämnden skall få tillfälle att
göra sin röst hörd, innan avtalet ingås; detta betraktades då som en väsentlig
princip. Vi lia, såsom vi också fingo höra under debatten örn rysslandsavtalet,
då utrikesnämndens medverkan ju diskuterades på ett ganska intressant sätt,
avlägsnat oss mycket långt ifrån denna ståndpunkt i fråga örn nödvändigheten
av utrikesnämndens hörande även under förhandlingsstadiet, när herr statsrådet
Myrdal nu är tveksam, huruvida det lämpligen kan beredas tillfälle att höra
utrikesnämnden ens då avtalet ilr träffat.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag beklagar livligt att mili gamle
viin professor Herlitz här bygger hela sin framstå Ilning på ett alldeles uppen Första

kammarens protokoll 1946. Nr hO. 2

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
bart missförstånd. Vad herr Domö satte, i fråga — om jag förstod honom rätt
— var att man, när ett avtalsförslag framkommit, som skall framläggas för
riksdagen, men det av olika skäl är nödvändigt att provisoriskt sätta det i
kraft, skulle höra utrikesnämnden, innan detta sker. Inte heller jag menade
att det skulle ske efteråt, som herr Herlitz utgick från. Det är ju möjligt att
han efter denna upplysning också tycker, att han svävade litet för långt, när
han tog mitt yttrande som ett exempel på hur långt vi kommit på det sluttande
planet.

Jag skall även tillåta mig påpeka att de avtal, som vi här diskutera, till
stor del icke äro av den betydelse eller i övrigt ha den karaktär, att regeringen
i och för sig skulle vara skyldig att framlägga dem för riksdagen. Jag
påpekade att — något som herr Herlitz såsom professor i statskunskap mycket
väl känner till — det i flertalet länder inte hör till den parlamentariska representationens
arbetsuppgifter att syssla ens med viktiga handelsavtal.

Nu har det varit min ståndpunkt, att när handelspolitiken blir så betydelsefull
för hela vårt ekonomiska liv som den håller på att bli, så vore det önskvärt
att stimulera intresset för handelspolitiska frågor i riksdagen och att
mera få riksdagens ledamöter med i behandlingen av dessa handelsfrågor genom
att följa principen att framlägga alla avtal, stora och små, för riksdagen,
även örn regeringsformen icke uttryckligen kräver det. När det emellertid
gäller dessa mycket kortsiktiga avtal, som omedelbart måste sättas i kraft,
hade jag tänkt mig —- det medger jag — att utrikesnämnden skulle känna
sig obehörigt besvärad, ifall man inkallade den bara för att lämna informationer
om ett avtal, som inom ett par, tre dagar skulle föreligga i tryckt skick
och kunna bli föremål för riksdagens prövning.

Missförståndet låg däri, att herr Herlitz trodde att jag menade, att man
borde höra utrikesnämnden om saker och ting, sedan de hade blivit avgjorda.
Praxis har, herr Herlitz, i många år och särskilt under kriget varit ännu värre,
nämligen att inte bara de obetydliga avtalen, utan även mycket viktiga sådana
ingåtts utan hörande vare sig före eller efter av vare sig riksdagen
eller utrikesnämnden; och man har nog ibland haft den känslan, att så skett
även när det icke varit alldeles nödvändigt.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag tror inte det föreligger något missförstånd alls. Frågan gäller nämligen,
huruvida utrikesnämnden skall sättas i tillfälle att yttra sig på det stadium,
då överenskommelse om avtalet har ingåtts mellan regeringarna, men innan
avtalet har trätt i kraft, och det var detta jag talade örn. Vad jag i anslutning
därtill ville framhålla var bara nödvändigheten av att utrikesnämndens
medverkan påkallas under ett mycket tidigare skede.

Jag vill än en gång understryka, att jag värderar herr handelsministerns
intresse för att, såsom han framhåller, underställa avtalen riksdagens prövning.
Men jag nödgas med realiteterna för ögonen säga, att riksdagsbehandlingen
av traktatfrågor — såsom vi alla veta — ändå inte leder till någonting,
därför att avtalen redan befinna sig på ett sådant stadium, att vi ingenting
kunna göra. Jag måste därför bekänna att jag mindre ser till dessa formaliteter,
som riksdagsbehandlingen ändå innebär, än till de realiteter, som
otvivelaktigt skulle kunna ligga i en effektiv medverkan från utrikesnämndens
sida under förhandlingarnas gång, vid meddelandet av instruktioner åt förhandlare
o. s. v.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Vad jag sade var, att jag mycket väl
kunde tänka mig ett extra sammanträde med utrikesnämnden, innan man

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Ang. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. rn. (Forts.)
satte ett avtal provisoriskt i kraft, och jag förstår nu bättre herr Herlitz’
missförstånd: jag menar självfallet att detta sammanträde skulle äga rum,
innan regeringen för sin del hade godkänt avtalet.

Huruvida man skulle kunna inkoppla utrikesnämnden i ett ännu tidigare
skede av förhandlingsarbetet, då man lämnar direktiv till förhandlare o. s. v.,
är en fråga, som jag tror är betydligt mera vidlyftig än herr Herlitz riktigt
har satt sig in i. I det parlamentariska systemet ligger ju, att det måste finnas
en regering som kan förhandla, även örn folkrepresentationen sedan skall
taga ståndpunkt till det förhandlingsresultat, som regeringen uppnår.

För övrigt delar jag icke herr Herlitz mening — jag vet inte vad den
bygger på — att riksdagens behandling av traktatfrågor är ytlig och tydligen
inte skulle kunna stå sig vid en jämförelse med den behandling, som
skulle kunna ske i utrikesnämnden. Jag har den erfarenheten av och kunskapen
örn hur vårt utrikesutskott för närvarande arbetar under sin högt förtjänte
ordförande att jag tror, att utrikesnämndens ledamöter såsom utskott
under herr Sandlers ordförandeskap arbeta minst lika effektivt som utrikesnämnden
under Hans Majestäts ordförandeskap.

Herr Andrén: Herr talman! I likhet med herr Herlitz reagerade jag något
mot vissa mycket generella uttalanden, som förekommo i statsrådet Myrdals
första inlägg.

Jag vill först och främst säga, att när statsrådet Myrdal hänvisar till praxis
i främmande länder, så är det i detta sammanhang fullständigt irrelevant. Vi
rätta oss icke efter praxis i främmande länder, när vi i våra egna grundlagar
ha bestämda föreskrifter att gå efter.

Vad sedan beträffar riksdagens och regeringens förhållande till varandra
i handelspolitiska frågor, så framhöll statsrådet Myrdal, att det var »min»
politik och »min» princip att gestalta detta samarbete så väl och så intimt som
möjligt. Det är sådana egocentriska formuleringar som vi äro vana vid att finna
hos statsrådet Myrdal och som man kanske inte bör fästa allt för mycket
avseende vid. Jag erinrar mig att statsrådet Myrdal även den gången, då det
ryska handelsavtalet var godkänt genom en överenskommelse mellan de bägge
regeringarna — naturligtvis med förbehåll från svensk sida för riksdagens godkännande
— deklarerade att det var en seger för hans »personliga» politik. Men
när sedan saken skulle diskuteras här i kamrarna, var ingen mera angelägen att
krypa bakom samlingsregeringen än just statsrådet Myrdal; då hade han mottagit
ett arv från samlingsregeringen, som han måste föra i land. Därför behöver
man kanske inte heller denna gång räkna med att det ligger så förfärligt
mycket i detta »min» och »min».

Emellertid tycks det vara nödvändigt att erinra örn att regeringsformen innehåller
bestämda föreskrifter rörande handläggningen av dessa ärenden; där
finnas klara bestämmelser om hur förhållandet mellan regering och riksdag skall
gestalta sig när det gäller handelspolitiska och utrikespolitiska frågor av större
vikt, och där finnas även bestämda föreskrifter örn förhållandet mellan utrikesnämnd
och regering när det gäller dessa ting. Det torde inte vara alldeles opåkallat
att i detta sammanhang påminna örn vad våra grundlagar härvidlag
föreskriva.

X fråga örn förhållandet mellan riksdagen och regeringen står i regeringsformen
§ 12 följande —- och jag vill fästa herr statsrådets uppmärksamhet på att
detta är cn formulering, som inte bara gäller de mera långsiktiga avtalen, utan
också provisoriska avtal: »Sådan överenskommelse» -— d. v. s. överenskommelse
med främmande makt — »skall, där den angår fråga, som riksdagen enligt denna
regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra, eller, utan att angå

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
sådan fråga, är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och
skall i överenskommelsen intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende
av riksdagens bifall.» Det är alltså regeringens skyldighet att, så snart
ett avtal berör vad som ordinärt hör under riksdagens domvärjo och faller inom
dess kompetens eller eljest är av större vikt, underställa riksdagen avtalet i och
för godkännande. Den saken är fullständigt klar. Nu yttrar jag mig inte örn
de här föreliggande avtalen — jag har inte studerat dem så noga — utan jag
riktar mig mot de mycket generella uttalanden, som gjordes av statsrådet Myrdal
och som inte bara hade sin adress till de nu föreliggande avtalen.

Vad sedan beträffar frågan örn förhållandet mellan utrikesnämnden och regeringen,
så vill jag erinra örn vad som står skrivet i regeringsformen § 54:
»Rådplägning med denna utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden av större
vikt äga rum före avgörandet.» Örn man vill se reellt på saken, måste man
konstatera, att detta avgörande ofta faller redan på det stadium, då regeringen
ger instruktioner till sina förhandlare med den ena eller andra makten, ty därigenom
binder sig regeringen icke sällan på ett avgörande sätt. Och riksdagen
kan sedan av politiska eller andra skäl vara förhindrad att intaga en annan
ståndpunkt än regeringen. Örn denna bestämmelse i § 54 skall få en real innebörd
— och det är väl ändå meningen — så måste regeringen när det gäller
viktigare instruktioner av denna art sätta sig i förbindelse med utrikesnämnden
före instruktionernas avfattande. Jag vill verkligen rikta den frågan till
statsrådet Myrdal, örn statsrådet före utfärdandet av instruktionerna åt våra
förhandlare med Ryssland och dess regering örn det svensk-ryska handelsavtalet
hade en sådan kontakt med utrikesnämnden, som enligt mitt förmenande
bör äga rum, örn denna § 54 läses rätt.

Det torde inte vara obefogat att påminna örn dessa bestämmelser. Jag har
mer än en gång under samlingsregeringens tid och vid andra tillfällen varit
angelägen örn att hävda riksdagens intressen gentemot regeringen. Jag tror
att det är nödvändigt att i det svenska statsskicket upprätthålla en viss balans
mellan regering och riksdag. Det är med tanke härpå som jag har tillåtit mig
att ställa denna fråga till statsrådet Myrdal och göra den allmänna deklaration,
som jag här har gjort.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag beklagar den förra delen av herr
Andréns anförande. Jag måste bestrida att användningen av ordet »min» i
ett sammanhang, som jag strax skall komma till, hade någonting att göra med
en egocentrisk inställning. Att jag, när det svensk-ryska handelsavtalet var
slutet, skulle ha yttrat, att jag ansåg det som en seger för min personliga
politik, är ett helt apokryfisk!; citat. Jag vet inte, varifrån herr Andrén har
fått detta. Det stämmer absolut inte med någonting i min inställning, och jag
kan inte ha fällt ett sådant yttrande. Jag vet inte, varför det kom upp här.

Herr Andrén läste upp för oss en välkänd paragraf i grundlagen, enligt vilken
— om jag håller mig till det som här är aktuellt — avtalsfrågor av större
vikt skola framläggas för riksdagen. Han gjorde det möjligt att fortsätta sin
argumentering utifrån denna paragraf genom att skjuta in en parentes, där
han älskvärt och ogenerat talade örn för os-s alla, att han inte har varit i tillfälle
att studera de särskilda avtal, som här föreligga för diskussion, och att
han inte tänker speciellt på dem, utan på mera doktorala och magistrala och
professorliga frågor.

Här kan jag måhända förklara, varför jag använde ordet »min» och varför
det inte innebar någon som helst egocentricitet. Jag framhöll nämligen att det
hade varit mig angeläget — mig såsom den som bär det konstitutionella ansvaret
för handelsavtalen — att gå utöver regeringsformens föreskrifter och

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
förelägga riksdagen icke bara avtalsfrågor, som äro av större vikt eller som
eljest falla inom riksdagens domvärjo, utan praktiskt taget alla handelsavtal
vi ingå, oavsett hur kortsiktiga de äro och oavsett att de kanske icke kunna anses
ha den vikten. I själva verket äro många av de handelsavtal, som nu framläggas
för riksdagen, inte av annan natur än att den reglering av utrikeshandeln,
som de innebära, skulle kunna verkställas av de regeringen underordnade kommissionerna
utan något särskilt beslut alls, bara enligt de instruktioner och
befogenheter som kommissionerna ha. Det har emellertid varit mig — och
jag tillåter mig att använda det ordet, därför att jag härvidlag haft att. göra
ett personligt ståndpunktstagande —- angeläget att följa denna andra princip,
d. v. s. att framlägga alla handelsavtal för riksdagen, oavsett örn de äro. så
kvalificerade som regeringsformen förutsätter; och skälet till detta har jag
förut angivit.

Herr Andrén kom in på en helt annan fråga än den som här har rests, då
han talade om huruvida utrikesnämnden bör höras, innan våra lia udds förhandlare
få sina instruktioner. Ja, jag föreställer mig att ifall herr Andrén
ville nedlåta sig att studera de små avtal, som nu äro föremål för kammarens
behandling, så skulle han knappast vilja göra gällande, att instruktionerna i
dessa fall skulle vara av den karaktär eller gälla frågor av den vikt, att de
borde föras inför utrikesnämnden. Det kan ligga annorlunda till då det gäller
förhandlingar av större vikt — det vill jag ge herr Andrén rätt. i — och den
saken har jag i ett annat sammanhang haft tillfälle att uttala mig örn.. .

Till herr Andrén såsom statsveteniskapsman skulle jag emellertid vilja i all
älskvärdhet ställa en fråga, och jag förutsätter inte alls, vad han än kommer
att svara mig, någon särskild egocentricitet från hans sida, om han meddelar
oss sin mening: måste inte vår demokratiska regeringsform, i den mycket besvärliga
värld, som vi nu leva i, där vi, för att tala med herr Domö, måste
spänna våra krafter till det yttersta för att .reglera handelsförbindelserna, med
olika länder, göra det möjligt för en regering att förhandla och preliminärt
sluta sådana avtal — och detta skulle jag vilja säga även rent allmänt, fastän
det naturligtvis särskilt gäller under förhållanden ute i världen sådana som
de nuvarande — varefter det dock givetvis skall ankomma på folkrepresentationen,
på riksdagen, att granska och pröva och även att underkänna avtalen?
Det måste ligga något i denna arbetsfördelning mellan den första och den
andra statsmakten, som man alltid har utgått ifrån, då man diskuterat demokratiens
principer. Det ligger ju en fara i att låta riksdagen och dess organ
taga alltför stor befattning med vad man i andra länder kallar för statens
exekutiva funktioner; jag tror att det i hög grad kan vara till skada ur synpunkter
av just de effektivitetsproblem, som herr Andréns partiledare herr
Domö förde på tal och som voro ursprunget till denna debatt. Jag. vill också
påpeka, att så, som förhållandena nu gestalta sig, skulle en dylik ordning
väsentligt försvåra våra handelsförbindelser med främmande länder.

Det är endast i fråga örn de små handelsavtalen som jag har ifrågasatt att
jag gjort en självständig insats; regeln skall vara att både små och stora handelsavtal
skola framläggas flir riksdagen, även örn regeringsformen inte kräver
det. Å andra sidan vill jag understryka, att detta förfarande i vissa fall
måhända begränsar regeringens möjligheter att sluta fördelaktiga handelsavtal
med olika länder. Med detta förfarande följer nämligen, att alla våra handelsavtal
bli offentliga. För ossi betyder detta mycket litet, eftersom det är
ytterst få saker i vår handelspolitik, sorn icke kunna öppet framläggas inför
hola världen. Men såsom förhållandena gestalta sig utomlands, finns det länder
som tycka att vi, örn jag så får säga, därigenom kanske träda deras rätt litet
för nära. I alla händelser kanske de inte liro beredda att träffa för oss så för -

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
delaktiga överenskommelser, som de under en annan ordning i detta hänseende
skulle vara villiga till.

När jag pekade på praxis i andra länder, var det ingalunda, såsom herr
Andrén insinuerade — och varför skulle han vilja göra det? — därför att jag
.skulle önska framhålla någon främmande praxis såsom mönster för hur vi här
i landet skola ordna dessa förhållanden. Örn herr Andrén hade funderat litet
närmare över saken, skulle han ha funnit att detta så mycket mindre kunde ha
varit min avsikt som jag just förklarade, att vi gå den motsatta vägen, i det
att jag för riksdagens prövning framlägger avtal även i sådana fall, där regeringsformen
icke förutsätter att det skall ske — vilket var min lilla insats,
som jag gärna ville ha framhållen utan att därför behöva bli beskylld av en
kammarkollega för stor egocentricitet.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andrén, som yttrade:
Herr talman! Såsom kammarens ledamöter torde observera, gjorde statsrådet
Myrdal vissa ganska generellt formulerade anmärkningar, och det var dem
jag tog till utgångspunkt för min kritik.

Nu har statsrådet Myrdal gjort gällande, att jag här har diskuterat doktorala
och magistrala frågor, och man kan måhända säga att det är fallet, eftersom
statsrådet — som också är professor — från början är den, som har upptagit
dessa frågor till diskussion.

Men jag vill tillägga, att örn det inte är möjligt att föra handelsförhandlingarna
på grundval av de bestämmelser, som finnas i våra grundlagar, så
är det regeringens skyldighet att tillse, att dessa grundlagar bli ändrade,
innan regeringen tillämpar en annan praxis. Och på den punkten har regeringen
ännu icke vidtagit några åtgärder som utvisa, att den har funnit de
nuvarande bestämmelserna otillämpliga.

Jag ställde också en särskild, konkret fråga till statsrådet Myrdal beträffande
det svensk-ryska handelsavtalet. På den frågan fick jag icke något
svar, och jag tillåter mig därför att erinra herr statsrådet örn den fråga jag
framställde.

Det kunde vara mycket att tillägga i detta sammanhang. Men det får kanske
för denna gång vara tillräckligt med detta.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag vill erinra herr Andrén därom,
att i den debatt, som rörde rysslandsavtalet, förklarade i ett sammanhang utrikesministern
och i ett annat sammanhang jag, att vi menade att det väl
kan ifrågasättas att denna fråga borde ha lagts fram för utrikesnämnden. Varför
tar herr Andrén då upp denna sak nu, ännu en gång?

Jag förstår för övrigt inte, hur tydligt man skall tala för att få en professor
att begripa vad man menar. Herr Andrén säger, att för den händelse
det finns mycket starka skäl för att handelsavtalsfrågor skola kunna handläggas
på ett annat sätt än regeringsformen föreskriver, skall man ändra regeringsformen.
Utgångspunkten för denna anmärkning var tydligen mitt påpekande,
att den politik från regeringens sida, som går ut på att, utöver vad
regeringsformen föreskriver, även små och mindre betydelsefulla avtal skola
läggas fram på riksdagens bord, kanske kostar oss litet, eftersom i vissa fall
andra länder inte önska den publicitet kring ett sådant litet handelsavtal, som
därigenom uppkommer. Men detta, att vi till och med sträcka oss längre än
vad regeringsformen föreskriver i detta hänseende, visar ju att vi äro beredda
att betala det priset. Därför finns det ingen som helst anledning till den reflexionen,
att vi skulle behöva ändra grundlagen.

Onsdagen dea 11 december 1946.

Nr 40.

Ang. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)

Herr Andrén erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Mitt genmäle till herr statsrådet Myrdal skall bli mycket kort. Jag vill bara
säga, att han gör sig skyldig till ett besynnerligt misstag, när han inbillar
sig att ett meddelande till utrikesnämnden behöver innebära någonting av
publicitet.

Herr Domö: Herr talman! Jag vill först i anledning av herr Sandlers uttalande
ge den förklaringen, att jag tyvärr på grund av resa inte var närvarande,
när det utskottsutlåtande justerades, som herr Sandler talade om. Det
är mycket möjligt att jag i annat fall skulle ha knutit mina uttalanden örn
nödvändigheten av att ha tillräcklig arbetskraft för avtalsförhandlingar m. m.
till det utlåtandet.

Jag var emellertid också ganska angelägen om att, när jag fann att herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet var närvarande här, få tillfälle
att höra hans uppfattning örn saken; det är tyvärr så, herr talman, att i
första kammaren ha vi inte äran att se statsråden så mycket, när det pågår
debatt i något ämne parallellt i båda kamrarna, och jag skall därför säga ett
par ord till.

Orsaken till att jag är så angelägen att få denna fråga örn effektiviteten
hos den arbetskraft, som sköter avtalsförhandlingarna, prövad av regeringen,
är den bestämda känsla jag har, att vi nu äro i ett läge där det är ytterst
viktigt att handelsförhandlingarna föras av skicklig och tillräcklig personal.
Det blir annars lätt så, att avtal komma till i trötthetens tecken, och den
tid vi leva i nu —- jag ber att få rikta just detta uttalande till statsrådet Myrdal
— kräver sannerligen hård hand när det gäller avtalsförhandlingar. Det
får inte vara så, att brist på personal, eller trötthet hos personalen, kanske
dikterar utgången av en förhandling. Det är nödvändigt att försöka lia överblick
över alla de förhållanden, som höra ihop med ett handelsavtal, och givetvis
även, som jag tillät mig uttrycka det, utvecklingen av prislägena i
respektive länder. Något värdeomdöme örn de handelsavtal, som träffats under
senare tid, vill jag icke ge i detta sammanhang.

Jag vill tillåta mig, herr statsrådet Myrdal, att göra en fråga, som har
med handelsavtal att göra men som kanske ligger mera utanför den här debatten
än det resonemang jag nyss förde. Vi ha ju många gånger fått höra
ganska överraskande uttalanden av herr statsrådet Myrdal, och jag läste häromdagen
om ett uttalande av honom i Nationalekonomiska föreningen, där det
viftades med importreglering, såvitt jag läst rätt. Jag skulle därför gärna
vilja höra något närmare av herr statsrådet om den saken och få veta, örn
det är fråga örn en sådan där överraskande handelspolitisk framstöt, som vi
ibland få kunskap örn via tidningarna i stället för uttalanden i eller förslag till
riksdagen.

Herr Sandler: Herr talman! Herr Domö har ju nu förklarat, varför denna
överraskande diskussion har kommit nu —- det har inte förekommit ett ord örn
utrikesutskottets utlåtande angående handelsavtalet med Tjeckoslovakien i
denna debatt.

Det är alldeles riktigt, att herr Domö inte var närvarande, när det utlåtande,
som jag citerade, justerades. Herr Domö har emellertid deltagit i det
beslut som fattades beträffande det franska avtalet, och det förvånar mig
mycket, om herr Domö skulle vara i obekantskap med den avsikt, som utskottet
hade redan då det fattade beslutet, nämligen att till detta avtal, som är
det största av de tre, som äro aktuella i dessa dagar, knyta ett uttalande angående
förhandlingsarbetet.

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)

Eftersom detta utlåtande är justerat och mycket snart kommer på kammarens
bord, kan det ju inte finnas anledning att undanhålla kammaren innehållet
i det uttalande som utskottet där gör. Där heter det beträffande det
franska avtalet och beträffande de avtal som behandlas vid dagens riksdagsplenum:
»De varuutbytesavtal, som underställts riksdagen genom denna proposition
samt genom propositionerna nr 348 och 349,» — det är de som behandlas
i dag — »ha provisoriskt varit i kraft sedan den 1 juli, respektive
den 1 augusti 1946. Härtill giva de förhandenvarande omständigheterna tillräcklig
förklaring. Med avseende å handläggningen hädanefter av de handelspolitiska
ärendena vill utskottet framhålla, att det förberedande förhandlingsarbetet
bör i all den utsträckning, som är möjlig, så planeras och bedrivas å
svensk sida, att handelsavtal, som finnas böra föreläggas riksdagen, kunna
vara av riksdagen granskade före deras ikraftträdande.»

Jag medger att det är mycket ovanligt att behöva föredraga ett utlåtande i
förväg _på det här sättet, men i detta fall må den omständigheten utgöra en
förklaring, att hela denna diskussion ju har kommit i förväg. Kammaren förstår
ju, då jag har läst upp detta, hur naturligt det skulle vara, örn denna
diskussion hade kommit att föras på basis av ett uttalande, som ett enhälligt
utrikesutskott hade gjort efter överläggning. Det är mycket betecknande, att
även i andra kammaren en diskussion har tagits upp på denna punkt utan att
man har avvaktat behandlingen av det franska avtalet.

Jag skall nu gå över till de mera allmänna resonemang som här ha förts.
Det är naturligtvis flera än de herrar, vilka här ha yttrat sig, som ha kännedom
om vad regeringsformen och riksdagsordningen föreskriva beträffande
behandlingen av avtal med främmande makt och som också ha ett minne av
hur det har varit i dessa stycken under de sista åren. Vi äro alla medvetna
om att grundlagens bestämmelser voro exakt desamma under hela krigstiden
som de äro nu, och vi veta alla att grundlagens bestämmelser då voro så att
säga ställda åt sidan. Mycket stora avtal —- jag tänker exempelvis på de upprepade
handelsuppgörelsema med Tyskland — voro icke ens föredragna i utrikesnämnden,
utan denna fick kännedom örn dem i efterhand, och än mindre
var det tal örn att de skulle läggas fram för riksdagen. Jag vill erinra kammaren
därom, att det var mycket tyst och stilla örn dessa ting i riksdagen under
dessa år. Det är ett helt annat kurage man har i fråga örn de anspråk,
som nu ställas på att regeringen skall lägga fram saker och ting för riksdagen.
Jag tror att det är i sin ordning att kammaren erinrar sig, hur beskedlig den
själv var under den tiden.

Nu har det under föregående riksdag skett en långsam återgång från det
laglösa tillstånd, vilket rådde på detta område under krigstiden, av orsaker
som riksdagen tycks ha åtminstone funnit sig i, till normala förhållanden. Vid
denna höstriksdag har det tagits ett ytterligare steg i den riktningen. Örn man
nu här skall tala i allmänna ordalag om regeringens förhållande till riksdagen
beträffande dessa förhandlingsfrågor, så bör man väl inte uraktlåta att lägga
märke till denna utveckling, som går i den rätta riktningen.

. Det har i denna debatt visats ett starkt intresse för riksdagens medverkan
vid handelspolitiska avgöranden -—- jag skall inte tala örn något intresse för
handelsavtalet med Tjeckoslovakien, ty det tycks ju vara plus minus noll.
Men mitt intryck av att denna diskussion har blossat upp nu och på det sätt
som har skett är, att bakom detta intresse för riksdagens medverkan vid handelspolitiska
avgöranden — och detta intresse finns hos mig i kanske lika hög
grad som hos någon av dem som ha yttrat sig här tidigare — kan man spåra
ett mycket påtagligt intresse för herr statsrådet Myrdal.

Onsdagen den 11 december 1046.

Nr 40.

Ang. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)

Herr Andrén: Herr talman! Jag vill inte förneka att det konstitutionella
läget är annorlunda nu än det var under krigsåren, men jag trodde inte att jag
skulle behöva erinra herr Sandler därom, att jag även under krigsåren gjorde
vad jag kunde för att slå vakt om riksdagens konstitutionella rättigheter, och
det är denna vakthållning som jag har fortsatt här i dag, herr talman. Jag
har därför icke på något sätt brutit mot mitt eget föregående, utan endast
fullföljt det, och jag trodde att herr Sandler skulle hålla mig räkning för det.

Å andra sidan vill jag nu i objektivitetens namn erkänna, att det kan föreligga
förhållanden under ett krig, som göra det rimligt att regeringen erhåller
större fullmakter, tysta eller öppna, än dem som den kan erhålla under den
djupaste fred. Det finns ju ett gammalt uttryck — och det är ett uttryck, som
är mycket äldre än herr Sandler och jag — som lyder: inter arma silent leges;
under krig tiga lagarna. Vi ha nog litet till mans fått erfara, nied opposition
eller utan opposition, att detta har varit förhållandet. Men nu är kriget slut,
och då skall man, det är min bestämda uppfattning, återgå till ett bestämt och
kraftigt hävdande av grundlagens och övriga lagars helgd. Jag vill inte vara
med örn att man fortsätter med det smussel och den sekretess, som kanske hade
vissa skäl för sig under krigsåren.

Jag är också övertygad om att herr Sandler för sin del till fullo delar den
uppfattning, som jag här har givit uttryck åt. Att han gör det framgår bland
annat av det uttalande, som herr Sandler alldeles nyss läste upp och som visar
att utrikesutskottet för sin del kraftigt har understrukit just den synpunkt,
som jag i dag har velat hävda — men detta uttalande förekommer, såvitt jag
kan finna, i ett utlåtande som ännu icke ligger på riksdagens bord. Det enda
som kan invändas mot mitt uppträdande här från statsrådet Myrdals sida är
alltså det, att jag har tillåtit mig framställa min anmärkning något tidigare än
utrikesutskottet har kommit med sin. Men jag tror inte man kan säga att detta
är en alltför allvarlig förseelse från min sida. Jag för min del gläder mig åt
att utrikesutskottet på nytt är berett att hävda riksdagens rättigheter i denna
sak.

Herr Sandler: Herr talman! Herr Andrén och jag känna varandra mycket
väl, och vi veta nog, hur det var både med den enes och den andres hållning
under krigstiden. Vad jag tillät mig påpeka och erinra kammaren örn var, att
i riksdagen var det mycket tyst och stilla örn dessa ting under den tiden, och
det tror jag är ett uttalande som star sig.

Sedan ber jag att få rätta den missuppfattningen från herr Andréns sida,
att utrikesutskottet med detta uttalande har riktat en anmärkning mot statsrådet
Myrdal — ja, nu har jag kanske själv missuppfattat herr Andréns uttalande
— ty det står uttryckligen i utskottsutlåtandet, att omständigheterna
ha tillräckligt förklarat, varför man i dessa fall har nödgats att provisoriskt
sätta avtalen i kraft, innan de ha varit granskade av riksdagen, och att det är med
tanke på framtiden som man har uttalat det önskemål som framställes i utskottets
uttalande. Men jag tror att kammaren efter vad som nu har förekommit
inser, att det låg någonting i vad jag sade första gången, att det hade varit ändamålsenligt
att låta denna debatt dröja, tills det utlåtande, som jag bär citerat,
kommit på kammarens bord.

Herr Andrén: Herr talman! Jag vill framhålla, att jag för min del med
största tillfredsställelse hälsar det uttalande, som utrikesutskottets ärade ordförande
nyss har läst upp och som visar att ett enhälligt utskott hävdar precis
den uppfattning, som jag här har velat göra gällande. Jag vill tillägga, att det
inte har varit min mening att i detta uttalande inlägga något personligt klan -

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
der mot vare sig det ena eller det andra statsrådet. Jag har endast funnit, att
detta uttalande innebär att man nu, när kriget är slut, vill hävda riksdagens,
den andra statsmaktens, intresse i dessa frågor.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! I anledning av herr Sandlers
första anförande vill jag här framhålla, att de förhållanden, som rådde på detta
område under kriget, sannerligen inte voro obekanta för konstitutionsutskottet
eller ansågos ovidkommande, mea att vi sågo genom fingrarna med saken, främst
till följe det ömtåliga dagsläge, som då präglade situationen. Detta innebär emellertid
ingalunda att vi ämna tillämpa samma metoder i denna dag. Vi äro, förmodar
jag, samt och synnerligen ganska angelägna om att så inte skall ske,
och det kom nog till synes i debatterna, när rysslandsavtalet var före. Vi mena,
att man får inrätta sig litet grand efter det läge vi nu befinna oss i, när vi
hävda att riksdagen även på detta område bör ha något att säga till örn.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag kan inte underlåta att, örn inte
besvara, så dock i alla fall erkänna mottagandet av den fråga, som herr
Domö ställde till mig rörande vad jag hade sagt på Nationalekonomiska föreningen
örn möjligheterna att vi komma att tvingas göra importregleringar.
Jag tror att det knappast är lämpligaste tillfället att nu ta upp en debatt i
denna fråga. Därest herr Domö skulle ha intresse för saken, kan han framställa
en interpellation, och då skall jag gärna komma in på dessa mycket invecklade
och betydelsefulla handelspolitiska frågor. Låt mig bara säga, att
i det rätt långa anförande, som jag höll för nationalekonomerna i torsdags, var
jag inne på — som en detalj — ett konstaterande av ett faktum, som jag är rädd
att vi måste erkänna, det faktum nämligen, att örn vi uppehålla ett stort importöverskott
under månader, örn exporten hålles nere av försörjningsskäl och
av andra orsaker, medan importen stiger, så komma vi förr eller senare i ett
läge, där vi bli, örn inte insolventa, så i alla händelser illikvida, såvida vi
inte begränsa importen. Jag förklarade också vilka utomordentligt obehagliga
verkningar en sådan sak har och försökte reda ut genom vilka andra metoder

— främst genom en stegring av exporten på litet längre sikt — som vi skulle
kunna undvika dessa svårigheter eller, i alla händelser hindra att de bli permanenta.
Jag skall skicka föredraget till herr Domö, och skulle hans intresse
för saken vara tillräckligt stort, få vi som sagt senare ta upp en diskussion örn
saken.

Medan jag har ordet, skulle jag vilka göra en liten avslutande not till denna
diskussion. Här har ju så småningom icke bara den milde herr Sandler, utan
även den vilde herr Andrén tydligen välsignat den princip, som skall komma
till uttryck i utrikesutskottets ännu icke avlämnade utlåtande, vilket jag dess
värre inte har läst och under vars uppläsning av herr Sandler jag tydligen var
utanför kammaren för att vakta vad som skedde i andra kammaren. Låt mig
härtill göra ett citat — inte ett latinskt citat, som herr Andrén gjorde, utan
bara ett vanligt svenskt — och säga: slutet gott, allting gott. — Mina herrar!
Finns det här någon meningsskiljaktighet? Äro vi inte alla på den linje, som

— jag hoppas herr Andrén inte tycker det är alltför egocentriskt av mig att
säga det — också jag följer i ali ödmjukhet och som utgår från att ju mera intresse
och ju mera realt ansvar riksdagen har i handelspolitiken, desto bättre.
Jag har sagt i andra kammaren vid ett annat tillfälle, och jag vill upprepa
det här, att bland de ting som göra mig orolig är, att dessa väldiga handelspolitiska
frågor få en tendens att så att säga sväva över folkrepresentationens
huvud, när inte av särskilda skäl — valtekniska, historiska eller andra — en
viss fråga ges en stor demagogisk vikt. Även de regeringsförslag, som nu lig -

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
ga under riksdagens prövning, t. ex. förslaget till avtal med Tjeckoslovakien,
de äro, mina herrar, frågor som vore värda någon tanke, som vore värda sina
ord, det är frågor, som inte bara skola segla över huvudena på oss.

Därför har jag tillåtit mig att understryka, att även jag i all ödmjukhet har
haft denna inställning. Jag hade den i själva verket, innan jag bär det konstitutionella
ansvaret för handelsfrågornas framläggande för riksdagen; i planeringskommissionen
var det på mitt initiativ som vi inom en särskild delegation
togo upp icke bara frågan, hur vi åt det privata näringslivet skulle kunna
skapa mera av insyn och större möjligheter att lägga fram önskemål, en linje
som jag också haft tillfälle — och det har varit mig en glädje — att fullfölja
som handelsminister, utan också frågan, hur vi skulle kunna stärka den parlamentariska
kontrollen över handelspolitiken.

Jag skulle här i anknytning till vad utrikesutskottets ärade ordförande nyss
har anfört vilja säga, att detta har för mig icke enbart varit en princip, utan
jag har varit i tillfälle att där göra vissa insatser, och jag har varit glad att
jag icke har behövt känna mig snål inför regeringsformen, rrtan velat lägga
fram alla avtal, stora och små, för riksdagen. I den mån det blir möjligt att
träffa avtalen så tidigt, att de, utan att viktiga nationella hänsyn åsidosättas,
kunna prövas av riksdagen, innan de sättas i kraft, skall det bii mig en mycket
stor glädje att få dem prövade av riksdagen, innan de sättas i kraft. För
den händelse det inom utrikesnämnden finns underlag för en uppfattning, att
man är villig att taga på sig besväret att granska även sådana förslag, som
äro av mindre vikt och som alltså inte enligt regeringsformen ligga under
riksdagens och utrikesnämndens domvärjo, innan de av regeringen avgöras och
provisoriskt sättas i kraft, trots att de vid första tillfälle skola underställas
riksdagen, ja, då tror jag att regeringen med glädje kommer att taga detta
ytterligare steg. Men jag vill understryka ännu en sak, som vi böra ha klar
för oss, nämligen att många av de avtal, det här är fråga om, äro sådana, som
icke enligt grundlagen måste läggas under riksdagens prövning. Vissa av dessa
avtal äro av den karaktären, att de skulle kunna klaras helt enkelt med utnyttjande
av kriskommissionernas makt över viss licensgivning.

Praktiskt taget allt vad som kan göras för stärkande av riksdagens kontroll
över handelspolitiken kan från regeringens sida bara tas som ett glädjande
uttryck för riksdagens intresse för dessa frågor. Det enda, som regeringen
måste se till, är att handelspolitiken kan bedrivas effektivt, men det kan sättas
vissa gränser.

Herr von Heland: Herr talman! I sakfrågan har jag samma uppfattning
som utrikesutskottets ärade ordförande. Jag är alltså förvånad över att denna
debatt har kommit i dag, och jag gillar det uttalande i frågan, som utrikesutskottet
gör i ett kommande utlåtande.

Emellertid har handelsministerns senaste anförande föranlett mig att begära
ordet. Jag hoppas, att man efter detta anförande kan utgå från att utrikesutskottet
eller utrikesnämnden hädanefter redan i ett förberedande skede kommer
att få säga sin mening beträffande olika handelsavtal. Det är emellertid
inte närmast örn detta jag vill yttra mig, utan örn två andra saker.

Beträffande importreglering förstår jag statsrådets bekymmer för den lyximport
som pågår, och jag ifrågasätter, om det inte var till nackdel, när man
efter kriget lättade på den licensgivning, som man hade då. Det är nämligen
alltid svårare att gå tillbaka till en stram licensgivning än att bibehålla en
sträng licensgivning eller så småningom lätta på den.

Men främst vill jag till herr statsrådet framföra en anmärkning. Han kom
också i anförandet in på frågan om kontakten med näringslivet. Vi hade till -

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
sammans långa diskussioner om den frågan i planeringskommissionen och voro
överens örn att det var ett stort intresse att näringslivet kom i närmare kontakt
med behandlingen av handelsfrågor. Handelsministern har visat sitt intresse
genom att tillsätta en del organ, kommittéer och utredningar. Den anmärkning,
som jag vill rikta och för övrigt redan tidigare har riktat mot handelsministern,
är att han inte därvidlag tar hänsyn till jordbruket. Det förekommer
sålunda att handelsministern tillsätter handelsdelegationer och kommittéer,
där jordbruket inte får någon talesman. Exempelvis i den senast tillsatta
kommittéen finns det ingen jordbrukare. Jag hemställer därför, att regeringen
verkligen måtte ta hänsyn till hela näringslivet och alltså även till
jordbruket och låta det få en så pass fulltalig representation, som kan anses
vara berättigad, ty handelsfrågorna äro av avgörande betydelse även för jordbruket.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag satt under herr von Helands anförande
och undrade vad det var för slag av organ för handelspolitiken som
han hade i tankarna, när han talade örn att jordbruket inte var representerat.
Det kunde inte gälla det handelspolitiska rådet, där vi ha två framstående representanter
för jordbruket, så att säga en för vardera av jordbrukets båda
ideologiska riktningar, örn jag får skämta litet. — Det kunde inte heller gälla
handelspolitiska beredningen, där också jordbruket är representerat.

Örn jag förstod herr von Heland rätt, menade han med den senaste kommittén
den, som blivit tillsatt för att utreda frågan örn handelskamrama i utlandet
och andra därmed förbundna problem. Den kommittén består utom av
statsrepresentanter av representanter för de olika organisationer, som äro intresserade
i de internationella handelskamrama.

Nu undrar jag verkligen, örn det är herr von Helands mening att jordbruket
hör° till dem, som äro primärt intresserade av handelskamrarnas verksamhet.
I så fall skulle jag möjligtvis kunna kyla av hans intresse genom att påpeka
att representanterna för olika organisationer tillhöra denna kommitté, inte bara
på grund av det stora intresse och den kunskap som de ha i dessa frågor utan
också, som det uttryckligen står i direktiven för utredningen, med hänsyn till
att de avses skola göra vissa ekonomiska insatser för att bära upp denna vår
handelspolitiska representation i utlandet.

Jag betvivlar att jordbrukets organisationer äro i någon högre grad ekonomiskt
intresserade i denna speciella sak. Skulle det emellertid vara så, är jag
fullkomligt beredd att tillstyrka en komplettering av kommittén. Emellertid
vill jag nämna för herr von Heland, att jag hade frågan uppe vid resonemang
med en av hans ärade partivänner, som i hög grad är representativ för det
läger herr von Heland talade örn. När han fick klart för sig vid saken gällde,
förklarade han att jordbruket inte hade något intresse därav. Jag hade då även
nämnt örn de finansiella insatserna till handelskamrama.

Herr von Heland: Herr talman! Jag kan erinra örn att det finns handelsattachéposter,
som redan understödjas av jordbrukets organisationer. Men det
var inte den saken jag skulle framhålla, utan jag begärde ordet för att förklara
att det var en tidigare tillsatt utredning som jag åsyftade, nämligen den, som
skall utreda den framtida handelspolitiken. Där har tillsatts en ledamot, som
representerar jordbruket, men det är ingen jordbrukare.

Jag skulle också vilja påpeka, att när man tillsätter handelsdelegationer och
andra handelspolitiska organ, brukar man ta med representanter för olika industrier,
och det förstår jag, men jordbruket är inte heller uteslutande intresserat
av import eller viss produktion. Det är därför inte lämpligt att tillkalla

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Äng. riksdagens medverkan vid slutandet av handelsavtal m. m. (Forts.)
en representant för jordbruket, vilken exempelvis behärskar endast frågor rörande
den import av jordbruksprodukter som äger rum, utan det bör också
vara av intresse att någon gång få med en, som är expert på de animaliska
frågorna och som därför kan vara intresserad av överväganden, huruvida man
skall tillåta den eller den animaliska importen.

I de talrika handelsdelegationerna har man tagit för vana att endast anlita
en tjänsteman från livsmedelskommissionen under det att industrien genom
egna representanter fått tillfredsställande representation. Detta är anmärkningsvärt.

Herr Heuman: Herr talman! När herr Domö uraktlåtit att hålla kontakt
med utrikesutskottet på det sätt han bort göra såsom ledamot av detsamma och
resultatet härav har blivit, att vi ha fått en debatt, som varit fullkomligt överflödig
eller som åtminstone hade kunnat uppskjutas, hoppas jag att den debatt,
som är att vänta i samband med utrikesutskottets senare ärende, till stor
del avverkats i dag och att vi skola kunna avkorta debatten med anledning av
det kommande utlåtandet, när det kommer på riksdagens bord.

Yi göra den erfarenheten, när vi sitta här i kammaren, att våra herrar professorer
ha en viss benägenhet att ta traditionen från katedern med sig hit.
Man ställer sig här och försöker undervisa på alla möjliga sätt. Jag tycker, att
det har varit alldeles onödigt att i dag ställa sig här och undervisa riksdagsmännen
örn vad regeringsformens bestämmelser säga och hur man bör tolka
dem. Det har varit ännu mindre nödvändigt, skulle jag tro, att undervisa statsrådet
Myrdal örn detta, då han som statsråd borde känna dem bättre än vi vanliga
enkla riksdagsmän.

Vi riksdagsmän ha dock ett helt livs erfarenhet bakom oss; vi ha varit sysselsatta
inom organisationer och i kommunal verksamhet och dylikt. Yi äro
inga duvungar, som behöva undervisning i tid och otid, och allra minst behöva
vi någon tentamen från dessa herrar professorers sida här i riksdagen.
Det skulle vara ganska angenämt, örn herrarna erinra sig, att när de stå här
och tala, stå de inte i katedern i högskolan för att undervisa och tentera, utan
för att diskutera praktiska saker och ting på samma grundval och från samma
utgångspunkter som vi övriga riksdagsmän.

Jag har, herr talman, endast velat säga detta för att i någon mån låta dessa
herrar professorer förstå, att övriga riksdagsmän inte alltid äro belåtna med
den undervisande ton som kommer från det hållet.

I detta anförande instämde herr Näsström.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Ungern träffad handelsöverenskommelse; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
vissa ändringar i konventionen angående internationella utställningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronan tillhöriga markområden i Karlsborg m. m.; och

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

nr 290, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp av fastighet
för generalkonsulatet i San Francisco.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. stats- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
bidrag till proposition angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m.
tjånstebostä- jämte i ämnet väckta motioner.
der for folkskolans
lärare I en till riksdagen avlåten proposition, nr 356, hade Kungl. Maj:t, under
m'' m• åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 oktober 1946, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de av departementschefen förordade grunderna för

1) boställsordning för folkskolans lärare,

2) ändring i vissa delar av folkskolestadgan,

3) ändring i vissa delar av kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999)
angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m.,

4) statsbidrag till nybyggnad samt örn- och tillbyggnad m. m. av tjänstebostäder
för folkskolans lärare samt

5) vissa ersättningar vid allmän klassificering av äldre tjänstebostäder;

dels ock till Folkskolor m. m.: Klassificering av äldre tjänstebostäder å

tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 350 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att — på sätt som föreslagits
av 1941 års lärarlönesakkunniga — vid nybyggnad av tjänstebostad eller vid
inköp av hus, avsett att användas såsom tjänstebostad, skulle till skoldistrikt
utgå byggnadsbidrag med 12 000 kronor för tjänstebostad på omkring 90 kvadratmeter
och 8 000 kronor för tjänstebostad på omkring 55 kvadratmeter, dock
att byggnadsbidraget i intet fall finge överstiga 40 procent av skoldistriktets
kostnader för anskaffande av tjänstebostaden, samt att vid om- eller tillbyggnad
eller mera omfattande ändringsarbeten byggnadsbidrag borde kunna utgå
med 25 procent av kostnaderna.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Ragnar Bergh väckt motion (I: 388),
vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 356 måtte

1) hos Kungl. Majit göra framställning örn förslag till 1947 års riksdag
rörande hyresersättning för tjänstebostäder inom folkskoleväsendet,

2) hos Kungl. Majit göra framställning om förslag till 1947 års riksdag
rörande nya grunder för statsbidrag till folk- och småskollärares avlöning,

3) i motiveringen till sin skrivelse rörande i propositionen ifrågasatt ändring
av § 52 i folkskolestadgan angående skyldighet för skoldistrikt att uppföra
tjänstebostad beakta vad härom i motionen anförts,

4) i fråga örn tjänstebostädernas uppvärmning uttala, att det borde alltfort
ankomma på skoldistrikten att mot fastställd ersättning ombesörja uppvärmningen
och tillhandahålla erforderligt bränsle, dock att, där central uppvärmningsanordning
saknades, skyldigheten skulle inskränka sig till tillhandahållandet
av bränsle;

dels en inom andra kammaren av herr Ottsjö m. fl. väckt motion (lii 587),
vari hemställts, att riksdagen med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 356 måtte dels besluta, att statsbidrag för anskaffande av tjänstebostäder
för folkskolans lärare skulle utgå med 50 procent av de styrkta kostnaderna,
dels beakta de synpunkter, som i övrigt anförts i motionen;

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Ang. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)

dels ock en inom andra kammaren av herr Ekdahl väckt motion (11:589),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 356 måtte för sin del besluta sådan ändring av folkskolans avlöningsreglemente,
att ensamboende lärarinna, som själv kunde ordna bostadsfrågan på
ett mera tillfredsställande sätt, befriades från skyldigheten att mottaga tjänstebostad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 587,

I. godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 oktober 1946 förordade grunderna för

1) boställsordning för folkskolans lärare,

2) ändring i vissa delar av folkskolestadgan,

3) ändring i vissa delar av kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999)
angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m.,

4) statsbidrag till nybyggnad samt örn- och tillbyggnad m. m. av tjänstebostäder
för folkskolans lärare samt

5) vissa ersättningar vid allmän klassificering av äldre tjänstebostäder;

II. till Folkskolor m. m.: Klassificering av äldre tjänstebostäder å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 350 000 kronor;

B. att motionen 1: 388 ■— i den mån den icke kunde anses besvarad med vad
utskottet förut anfört — icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att motionen II: 589 måtte anses besvarad med vad utskottet i det föregående
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»I likhet med departementschefen har utskottet på av de sakkunniga anförda
skäl funnit sig böra biträda de sakkunnigas förslag, att b.yggnadsbidraget vid
nyanskaffning skall utgå med fasta belopp ävensom bidraget vid örn- och tillbyggnader
samt mera omfattande reparationer med ett procentuellt belopp. Utskottet
har alltså icke ansett sig böra tillstyrka bifall till det i motionen II: 587
framställda yrkandet.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang liksom departementschefen
framhålla, att de av de sakkunniga föreslagna beloppen och procentsatserna givetvis
^kunna bliva föremål för diskussion. De ha nämligen ett direkt samband
med såväl byggnadskostnaderna som den hyra, lärarna skola erlägga för sina
tjänstebostäder. I båda dessa hänseenden saknas fullt säkra hållpunkter. Då
emellertid ställning nu måste tagas till detta spörsmål, har departementschefen
ansett sig böra förorda de sakkunnigas förslag. Även utskottet har funnit
sig böra giva förslaget sin anslutning. Utskottet vill dock liksom departementschefen
understryka, att förevarande spörsmål bör upptagas till nytt övervägande,
så snart byggnadskostnaderna eller lärarnas hyresavdrag motivera en
förnyad prövning.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, von Heland, Gustav Emil Andersson,
Ragnar Bergh, Rubbestad, Åkerström och Onsjö, vilka ansett, att utskottet
i anledning av motionen IT: 587 bort

dels föreslå, att statsbidrag till bestridande av kostnader för anskaffande
av tjänstebostad genom nybyggnad skulle utgå med 15 000 kronor för tjänste -

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
bostad för ordinarie folkskollärare och 10 000 kronor för tjänstebostad för
annan lärare, dock att statsbidraget icke finge överstiga 50 procent av de
styrkta byggnadskostnaderna,

dels ock hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:587,

I. godkänna de av »utskottet» förordade grunderna för

1) boställsordning för---äldre tjänstebostäder;

II. till Folkskolor -—- — — 350 000 kronor;

B. att motionen---åtgärd föranleda;

C. att motionen -— --- föregående anfört;

2) av herr Karl Andersson, som likväl ej antytt sin åsikt;

3) av herr Ragnar Bergh, likaledes utan angiven mening.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jämte herr J. B. Johansson m. fl. har
jag fogat en reservation till det föreliggande utskottsutlåtandet, och jag har
dessutom i anledning av Kungl. Maj :ts proposition i ämnet tillåtit mig att i en
motion anlägga vissa synpunkter på frågan. En del av dessa ha tillgodosetts i
utskottets utlåtande men andra inte.

När jag nu med anledning härav ber att få säga några ord i denna fråga,
bör jag nog rättvisligen liksom i motionen börja med att erkänna, att det föreliggande
förslaget till boställsordning och vad därmed sammanhänger på det
hela taget är ett gott förslag. Det omdömet gäller inte bara själva boställsordningen,
som kommer att medföra bättre förhållanden än för närvarande i fråga
örn skoldistriktens och lärarnas rättigheter och skyldigheter på det här området,
utan omdömet avser även, att det föreslagna statsbidraget till uppförande
av tjänstebostäder är ägnat att utjämna skoldistriktens kostnader.

Det förhåller sig så, som åtminstone kommunalmännen i denna församling veta,
på det sättet, att de nuvarande hyresintäkter, som skoldistrikten få för tjänstebostäderna
inom folkskoleväsendet, äro alldeles otillräckliga för att täcka distriktens
kostnader för förräntning och amortering av dessa bostäder. Det statsbidrag,
som man nu föreslår skall läggas i botten på byggnadskostnaderna,
är därför tacknämligt.

Nu har man, såvitt jag har läst propositionen rätt, med de nya bestämmelserna
bl. a. haft det lovvärda syftet att man dels vill höja standarden på dessa
bostäder och dels genom statsbidragen åstadkomma sådana hyror, att de inte
te sig alltför avskräckande. Eftersom de flesta tjänstebostäderna finnas på
landsbygden, har man härmed velat försöka animera lärare att söka sig ut till
landsbygdens skolor och stanna där. Det är framför allt på de punkterna, som
jag vill ge ett erkännande åt det förslag, som nu har framlagts.

När jag för min del i min motion och även i den reservation, som jag deltagit
i, i någon mån har kritiserat förslaget, har jag gjort det därför att jag
inte är övertygad om att det syfte, som man har velat nå, verkligen uppnås
med den konstruktion som man har givit bestämmelserna. Jag skulle vilja formulera
min inställning på det sättet, att vi på ett par punkter lämnas i ovisshet,
huruvida syftet kan nås, och att jag på andra punkter lutar närmast åt
den meningen, att syftemålet inte nås.

Jag beklagar först, att riksdagen, när den nu skall behandla frågan örn statsbidraget
till uppförande av tjänstebostäder, inte har satts i tillfälle att samtidigt
också bedöma de blivande hyresersättningarnas storlek.

Meningen är, som sagt, att de blivande hyresintäkterna i princip skola täcka
distriktens egna kostnader, d. v. s. de kostnader som återstå, sedan statsbidra -

Onsdagen den 11 december 194C.

Nt 40.

Ang. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
get tillgodoräknats. 1 propositionen liksom i utskottsutlåtandet tänker man sig
att en bostad på tre ruin och kök och en på två rum och kök i samma hus skola
kosta 50 000 kronor. Jag tror för min del, att det medelvärdet, örn det nu är ett
medelvärde, är för lågt beräknat. Det är ju inte fråga örn bara kostnaderna för
själva huset som sådant med alla moderna bekvämligheter, badrum och vattenklosetter
och allt sådant, utan det är också fråga örn tomtkostnader, vatten
och avlopp, planering och allt annat som tillkommer vid iordningställandet avett
bostadshus. Jag vet, att i varje fall i vissa delar av landet är den beräknade
kostnaden 50 000 kronor alldeles för låg.

Nu föreslås i propositionen ett bidrag, som begränsas till 20 000 kronor,
även örn huset med de fem rummen och två köken skulle kosta mer än 50 000
kronor. Skulle man då fullt ut tillämpa den principen, att hyresintäkterna skola
räcka till för att amortera och förränta de ovanförliggande kostnaderna, riskerar
man, att de hyror, som boställsinnebavarna skola betala, bli så höga.
att man inte vinner det syfte, som man vill nå, nämligen att locka, folk ut på
landsbygden och få dem att stanna kvar där. I de fall, då man sätter hyrorna
lägre än vad som skulle erfordras för att täcka den kostnad som återstår efter
avdrag med statsbidragsbeloppet, betyder det att distrikten finge ådraga sig
extra utgifter.

Det är därför alldeles tydligt, att det hade varit fördelaktigt, örn utskottet
och riksdagen, samtidigt med att nu frågan örn statsbidragen till bostäderna
behandlas, också hade fått tillräckligt material för att något så när exakt
kunna bedöma, hur stora de blivande hyrorna bli. Nu bär i propositionen emellertid
sagts, att man inte kunnat prestera det materialet. Man har velat avbida
resultatet av dels 1945 års hyresräkning och dels den blivande klassifikation^!
av bostäderna med hänsyn till deras individuella beskaffenhet. Tyvärr måste
man acceptera det skälet, och jag lämnar alltså i det sammanhanget därhän,
huruvida det varit möjligt att av det material, som föreligger med anledning
av 1945 års hyresräkning, redan nu få fram uppgifter som varit vägledande.
När utskottet inte annat än i princip har kunnat bedöma, hur man har tänkt
sig de blivande hyresbidragen, har utskottsmajoriteten understrukit vad departementschefen
säger därom, att när omständigheterna påkallat det, bör frågan
örn statsbidragens storlek göras till föremal för en förnyad omprövning.

I den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen inta vi i den
detaljen precis samma ståndpunkt. Vi anse, att den frågan bör tagas upp till
förnyad omprövning. Men vi anse det redan nu vara klart, att statsbidraget är
för lågt, för att man skall vinna det syfte man har velat nå. Eftersom tiden
har varit för kort, för att man under utskottsbehandlingen skulle ha kunnat
samla in fullständigt material beträffande byggnadskostnaderna, ha vi reservanter
inte diskuterat själva frågan om bidragsunderlaget, de 50 000 kronorna,
utan vi ha valt den utvägen, att vi i stället för att ge 20000 kronor, som föreslås
i propositionen och av utskottsmajoriteten, föreslå att bidraget skall utgå
ined 25 000 kronor i det åsyftade fallet. Vi förmena, att örn man höjer bidraget
på det sättet, har man större chanser att undgå de risker jag tidigare nämnt,
nämligen att hyresbeloppen kanske bli sådana, att lärarna inte lockas ut på
landsbygden och stanna kvar där, eller att i annat fall skoldistrikten få påta
sig kostnader.

Det är det huvudsakliga innehållol i den av herr J. B. Johansson m. fl, avgivna
reservationen.

T min .motion har jag tillåtit mig att anmäla, en avvikande mening även när
det gäller frågan om anskaffande av bränsle för uppvärmning av tjänstebostäderna.
Det föreslås i propositionen, att i de fall, då en tjänstebostad är skild
från skolhuset och bostadshuset inrymmer flera lägenheter, befattningshavarna

Forsta kammarens protokoll lotti. Nr -''/O. ;>

34 Nr 40. Onsdagen den 11 december 1946.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
skola själva anskaffa bränsle och sörja för uppvärmningen. Jag tillhör dem,
som anse, att den bestämmelsen kommer att medföra en del trassel, som man
borde lia undvikit. Att den kan bli anledning till irritation och konflikter, ha
också de sakkunniga liksom departementschefen räknat med. Det framgår därav
att man har ett kompletterande förslag av den innebörden, att i fall någon
tjänstebostadsinnehavare så skulle begära, skall det ankomma på distriktet att
skaffa bränsle och ombesörja uppvärmning, naturligtvis mot ersättning för
kostnaderna.

Från lärarhåll har det anmälts missnöje bl. a. med den motiveringen, att i
fall en bostad är illa ombonad, skulle bostadsinnehavaren få lida för det genom
ökade utgifter för bränslet. De sakkunniga ha däremot ansett, att en sådan
anordning, som de föreslå, skulle befrämja sparsamhet med bränslet. De ha
också såsom skäl åberopat, att härigenom skulle det bli möjligt, för tjänstebostadsinnehavarna
att åstadkomma ett fritt konsumtionsval.

Tillåt mig att säga, att det sista argumentet är svårt att begripa. Gör man
en värmeanläggning för vedeldning, är det naturligt att man eldar med ved,
liksom man eldar med olja i en anläggning, som är avsedd för sådant bränsle,
och man eldar med koks i en koksanläggning. Jag menar alltså, att konsumtions
valet i huvudsak bestämmes av värmeanläggningens konstruktion.

Men det, såvitt jag förstår, viktigaste argumentet för de sakkunniga och
för departementschefen har varit, att man ansett, att folkskolans lärarpersonal
nu intar en särställning så till vida. att bränsle tillhandahålles dem mot ersättning.
Jag måste erkänna att jag har svårt att inse, för det första, att det
argumentet är riktigt och, för det andra, vad det i motsatt fall kan ha för
betydelse.

Örn man jämför folkskolans lärarpersonal med en så stor grupp av tjänstemän
som järnvägstjänstemännen, finner man ganska stora likheter i fråga örn
bostadsförhållandena. Det finns järnvägstjänstemän, som lia tjänstebostad i
stationshus med central uppvärmning. Så finns det sådana, som liksom folkskolans
lärare ha tjänstebostad, skild från tjänstelokalen och ofta i hus med
bostäder för flera familjer. Såvitt jag är riktigt underrättad, anskaffa inte
tjänstemännen själva bränslet, utan, bortsett från de fall då boställsinnehavaren
är ensam i huset, tillhandahåller järnvägen bränslet mot en fastställd ersättning,
som avser uppvärmningskostnaden beräknad per kubikmeter. Priset
varierar något med breddgraden. Jämförelsen med järnvägstjänstemännen ger
alltså icke vid handen, att någon skillnad skulle föreligga. Men oavsett hur
det förhåller sig med den saken, är det naturligt, att de hyresgäster, som det
här är fråga om, få betala för bränslet, och hur det sedan ordnas — örn hyresvärden
kör dit bränslet eller hyresgästen skaffar det själv — är ju en praktisk
detaljfråga, som knappast kan föranleda några principiella överväganden. Eftersom
enligt min mening det här förslaget dels bryter mot den nuvarande
ordningen och dels, såvitt min erfarenhet kan ge mig anledning att gissa, kommer
att medföra en del onödig irritation, skulle jag vilja göra gällande, att det
hade varit bättre, om man på den här punkten hade låtit det vara vid det
gamla, Huvudsaken är att vederbörande får betala vad det kostar och att det
på den punkten åstadkommes principiell likställighet.

Nu kan emellertid till favör för propositionen åberopas, att det inte varit
möjligt att inom utskottet vinna gehör för mina synpunkter i den här delen.
Jag skall därför inte heller här framställa något säryrkande utan inskränka
mig till att få antecknat till protokollet, att den föreslagna ordningen, så vitt
jag förstår, kommer att medföra en del onödigt trassel, som man hade bort
kunna undvika.

Beträffande frågan om statsbidraget föreligger, såsom jag tidigare fram -

Onsdagen dea II december 194(i.

Nr 40.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
hållit, en reservation med yrkande, att statsbidraget till bestridande av kostnader
för anskaffande av tjänstebostad genom utbyggnad skall utgå med
25 000 kronor i stället för 20 000 kronor oell att maximigränsen för bidraget
skall höjas från 40 till 50 procent av byggnadskostnaderna. Vid ett bifall
till denna reservation erfordras uppenbarligen en liten ändring i statsutskottets
motivering på s. 32. Sålunda bör sista meningen i första stycket utgå och den
mening i andra stycket, rad 4 nedifrån, som börjar med orden »Även utskottet»
och slutar mod orden »sån anslutning» utbytes mot följande uttalande:
»Utskottet vill i anslutning till motionen 11:587 föreslå, att statsbidrag till
bestridandet av kostnader för anskaffande av tjänstebostad genom nybyggnad
må utgå med 15 000 kronor för tjänstebostad för ordinarie folkskollärare och
10 000 kronor för tjänstebostad för annan lärare, dock att statsbidraget icke
må överstiga 50 procent av styrkta byggnadskostnaderna.»

Jag tror alltså, herr talman, att det vore välbetänkt att bifalla den reservationen.
Jag tror, att man därigenom vinner större garantier för att uppnå det
lovvärda syfte, som man vill nå med denna boställsordning. Vi äro nämligen
eniga örn allesamman, skulle jag tro, att man dels skall höja standarden och
dels få en hyressättning. som inte verkar avskräckande, utan som skall animera
lärare att söka sig även till landsbygdens skolor och stanna kvar där.

Herr statsrådet Weijner Herr talman'' Jag tillhörde inte regeringen när
denna proposition justerades i konselj och har följaktligen inte något direkt ansvar
för den. Jag har emellertid varit ordförande hos de sakkunniga, som lia
utarbetat förslaget, och har därför ett betydande intresse av den fråga, som
här föreligger. Jag kan betyga att de sakkunniga ägnat år av mödosamt arbete
åt de mångahanda problemkomplex, som sammanhänga med denna till synes
skäligen enkla fråga. Det är då naturligt om jag här ger uttryck åt den glädje,
som jag känner över att ett enhälligt statsutskott har accepterat de sakkunnigas
förslag i allt väsentligt och att det egentligen råder delade meningar bara på
en enda punkt.

Egentligen skulle jag kunna inskränka mig till att ett par minuter uppehålla
mig vid den punkten. Men eftersom den föregående ärade talaren berörde frågan
örn bränslet och hade svårt att förstå, vad man kunde ha för glädje av ett fritt
konsumtion sval. skall jag giva ett exempel härpå. Örn jag tänker mig att en
lärare har en tjänstebostad med vedspis och han får bränslet av skoldistriktet,
så eldar han med ved också under hela sommaren i köksspisen och konsumerar
därigenom en massa ved i onödan. Har han däremot fritt konsumtionsval, så är
det mycket sannolikt att han under den tiden har en elektrisk kokplatta eller
att han använder låt mig säga ett spritkök för viss uppvärmning av mat, som
inte tar någon längre tid. Jag tror för min del, att det fria konsumtionsvalet
har en viss betydelse.

Dessutom är jag alldeles övertygad om att fritt bränsle överhuvud taget halen
viss benägenhet att, åstadkomma starkare förbrukning än örn vederbörande
själv har någon glädje av att han sparar på bränslet.

Detta är emellertid ingen stor fråga, och eftersom utskottet inte har gjort
några invändningar, kan det inte bli fråga örn någon ändring av det framlagda
förslaget.

Vad det här gäller är helt enkelt statsbidraget. Jag skulle då vilja berätta
en historia från min födelsestad. Där fanns en gång i tiden en gammal originell
lektor, som talade örn att han hade bett till Gud att han skulle få en sparsam
hustru, men att han hade blivit bönhörd över hövan. Kungl. Majit har här föreslagit,
att man skall utplåna en orättvisa, som för närvarande finnes mellan de
skoldistrikt, som betala sina lärare hruttoavlöning. och de skoldistrikt, som till -

Nr 4(1.

Onsdagen (Ion 11 december 1946.

Statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare rn. m. (Forts.)
handahålla tjänstebostad in natura. Landsbygden är därvidlag mycket missgynnad,
oell Kungl. Majit har föreslagit så pass höga statsbidrag som 12 000
kronor till en folkskollärarbostad och 8 000 kronor till en småskollärarinna -bostad. Men också Kungl. Majit har blivit bönhörd mer än vi hade väntat oss.

Nu kan ingen av oss säga, vilken siffra som är den riktiga. Det finns nämligen
två ovissa faktorer i vi veta ingenting med säkerhet örn byggnadskostnademas
utveckling, och hyresavdragen för lärarna äro ännu inte fastställda.
Meningen är ju, att hyresavdragen skola täcka den kostnad för förräntning,
amortering och underhåll, som kvarstår sedan statsbidraget är frånräkna!. Herr
Bergh har utan tvivel rätt i att det hade varit önskvärt, om riksdagen kunde
fått tillfälle att i ett sammanhang pröva dessa frågor. När man inte har gatt
den vägen, så har anledningen helt enkelt varit de många påstötningar som gjorts
från landsbygdshåll örn att frågan örn statsbidrag till lärarbostäder skulle
lösas snarast möjligt. Man har inom regeringen inte velat vänta ytterligare ett
halvår eller kanske ännu något längre.

Men när man inte vet någonting med säkerhet, brukar man ju i allmänhet vara
försiktig, och det är vad propositionen i detta fall är. Man har i propositionen
stannat vid 12 000 kronor och 8 000 kronor i stället för, som i reservationen
föreslås, 15 000 kronor och 10 000 kronor. De i propositionen föreslagna beloppen
ha fixerats på grundvalen av noggranna beräkningar, men örn hyresavdraget
kommer att väsentligt avvika från vad de sakkunniga räknat med eller
örn byggnadskostnaderna komma att undergå större förändringar, så mäste givetvis
dessa belopp bli oriktiga. I så fall får man, det har Kungl. Maj:t tydligt:
sagt ifrån, upptaga hela denna fråga till förnyat övervägande.

Jag har, herr talman, aldrig suttit i denna kammare, men jag har under rätt
lång tid varit ledamot av medkammaren, och jag har gjort den erfarenheten,
att sedan man har infört ett statsbidrag går det att lioja anslagsbeloppet, örn
detta visar sig vara för lågt, men däremot har jag funnit att det är svårare att
sänka ett bidrag, som en gång blivit beslutat. Jag tror därför att klokheten i
detta fall bjuder att första kammaren, i likhet med vad andra kammaren redan
har beslutat, stannar för Kungl. Maj:ts förslag, som är det försiktigare budet
men som skipar rättvisa — låt vara inte millimeterrättvisa. — och som är ett
underlag för eventuellt blivande justeringar av siffrorna.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har till utskottets utlåtande antecknat
en blank reservation, och jag vill bara med några få ord ange vad
denna reservation avser.

Jag vill inte att den missuppfattningen skall uppstå, att jag med denna reservation
har åsyftat att göra någon invändning mot det föreliggande förslaget
i sin helhet. Jag hälsar tvärt örn detta förslag med mycket stor tillfredsställelse,
och jag betraktar i synnerhet lösningen av bränslefrågan som ett
stort framsteg.

Min reservation avser endast en liten detalj i förslaget beträffande bränslet.
Jag har ansett, att undantagsbestämmelsen i sista stycket av andra momentet
i den föreliggande boställsordningens § 18 kunde varit onödig. Förslaget skulle
enligt min mening ha varit mera tillfredsställande, om det hade inneburit en
klar linje när det gäller bränslet. Min uppfattning är således den rakt motsatta
till herr Berghs. Jag är glad över att bränslefrågan löses på föreslaget
sätt; jag är bara inte riktigt till freds med den nämnda undantagsbestämmelsen.
Byggnadsstyrelsen har också för sin del ansett, att detta sista stycke
bort utgå, och jag tror som sagt, att frågan på det sättet hade fått en ännu
bättre lösning än den som nu föreligger.

Lärarbostäderna äro. i varje fall som regel, av tre olika slag. Dels har man

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 4(1.

Äng. statsbidrag lill tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
lärarbostäder inrymda i skolbyggnader, dels finns det fristående byggnader,
där en eller flera lär ar famil jer ha sina bostäder, och slutligen kunna lärarna
själva förhyra bostäder i öppna marknaden; i det sist nämnda fallet ligger ju
bränslefrågan helt utanför vederbörande skoldistrikts omsorger. Jag finner
det vara i sin ordning, när det bär föreslås att skoldistrikten skola ombesörja
eldningen, mot att befattningshavarna ersätta bränslekostnaderna, i de fall.
där lärarbostäder tillsammans med andra lokaler inrymmas i skolhus. Det
vore orimligt, att befattningshavarna skulle svara för uppvärmningen av sådana
lokaler som användas för allmänna ändamål. Jag Ilar således ingenting
att invända mot första momentet i denna paragraf.

Men när det sedan gäller befattningshavare, som bo i fristående byggnader,
där en eller flera familjer lia att ombesörja eldningen, då tycker jag för min del
att man helt enkelt skulle ha låtit dem själva sköta uppvärmningen. Nu har
den möjligheten lämnats öppen, att örn någon anmäler, att han inte önskar elda,
eller örn inte boställsinnehavarna kunna bli eniga beträffande eldningens utförande,
så skall det åligga skoldistriktet att mot ersättning låta verkställa
uppvärmningen. Jag befarar att denna bestämmelse i 18 § 2 mom. andra stycket
kommer att leda till en hel del stridigheter och nya svårigheter på detta
område.

Nu väntar jag att någon vill invända, att då lärarna själva skola betala
kostnaderna inte bara för bränslet utan även för arbetet med eldningen, så bladet
ju ingen besparing, utan tvärt örn en ökad utgift, örn de på detta sätt vilja
på skoldistriktet överföra denna skyldighet. Den lilla erfarenhet jag har örn
förhållandena härvidlag ute på landsbygden säger mig dock. att utvecklingen
kan bli en annan. Lärarna ha i många skoldistrikt och skolstyrelser ett icke
obetydligt inflytande. Först och främst finns ju i varje skolstyrelse en lärarkårens
representant. En lärare är dessutom ofta ledamot av skolstyrelsen, och
i en hel del fall är dessutom en lärare skolstyrelsens ordförande. I sådana
skolstyrelser är det mycket lätt för lärarkåren att öva inflytande på frågornas
behandling. Och lärarna ha — det säger mig den erfarenhet jag har på
området — en ganska god förmåga att skaffa sig små extra förmåner vid
sidan av de utgående lönerna. Det kan således tänkas, att lärarna på landsbygden
i vissa fall komma att lia möjlighet att utnyttja ifrågavarande undantagsbestämmelse
för att skaffa sig en liten särskild förmån; de komma .säkerligen
att åberopa, att de lärare som ha sina bostäder i anslutning till skollokalerna
lia en förmån genom att erhålla eldning fritt. Och så kammer man
att säga: »Varför skola ''dessa lärare ha en förmån, som vi inte lia?» Det
måste naturligtvis å andra sidan betraktas som en förmån att få bo i ett hus.
som icke är förenat med skollokaler, men jag tror inte att boställsinnehavarna
komma att vara villiga att erkänna det. I stället lär det nog bli så, att en del
av dem komma att åberopa skäl liknande det anförda för att erhålla en liten
förmån.

Örn inte detta undantag hade förekommit, skulle jag alltså ha känt mig
ännu mera tillfredsställd med den här föreslagna regleringen av bränslefrågan.
Jag är det oaktat tillfredsställd, framför allt därför att denna nya ordning
säkerligen kommer att betyda en rätt avsevärd besparing när det gäller
skoldistriktens bränslekostnader och bränsleförbrukningen i sin helhet inom
skoldistrikten.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag har endast velat säga dessa få ord
för att därmed deklarera vad jag åsyftat med min reservation.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Då den siste ärade talaren inte gjorde
något yrkande, anser jag det tämligen onödigt att upptaga en debatt örn denna

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1940.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
även från hans synpunkt rätt lilla och obetydliga fråga, för vars skull han har
reserverat sig.

Departementschefen har i fråga örn huvudreservationen angivit de skäl. som
framlagts i propositionen och som understrukits i statsutskottets utlåtande, på
ett sådant sätt att jag anser det överflödigt att söka komplettera hans bevisföring.
Det skulle bli rena upprepningar, om jag därvidlag försökte ingå i
diskussion.

-lag nöjer mig alltså, herr talman, med att yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den här föreslagna nyordningen
på detta område avser ju bland annat att höja lärarbostädernas standard.
I det vällovliga syftet äro vi alla ense, men skall man fullfölja detta så som det
är upplagt och som man tänker sig det, kommer det tydligen också att medföra
vissa ekonomiska konsekvenser för vederbörande skoldistrikt.

Det är ur den synpunkten man har att se det i reservationen framförda förslaget
örn en ökning av statsbidraget. Vi reservanter anse, att dessa ekonomiska
konsekvenser komma att bli ganska besvärande för kommunerna, särskilt i tider
som de nuvarande med byggnadskostnader, som sedan rätt lång tid tillbaka
ha varit höga och som säkerligen komma att så förbliva under lång tid framåt;
alldeles särskilt lia vi tänkt på kommuner med svagare skatteunderlag. För närvarande
pågå i skoldistrikten utredningar i syfte att upprätta förslag till omläggning
och centralisering av skolväsendet i större eller mindre utsträckning
för att möjliggöra inrättandet av högre skolformer och tillföra även landsbygdens
ungdom de fördelar, som därmed äro förenade. Bostadsfrågan för
vederbörande lärarpersonal måste i samband därmed ordnas, och det skulle
vara att beklaga, om dessa vällovliga strävanden att genom centralisering förbättra
skolväsendet på landsbygden skulle hämmas på grund av kostnaderna
för nya lärarbostäder, sorn måste bli en följd av ett beslut örn inrättande och
uppförande av en eea t räls kola.. De kommunalmän, som skola fatta beslut om byggande
av ett nytt skolhus, kunna ju inte komma ifrån att ta ställning till även
den andra delen av denna skolorganisatoriska fråga, nämligen anskaffningen
av erforderliga lärarbostäder och vilka kostnader som detta drar med sig för
vederbörande skoldistrikt. För skoldistrikten är detta alltså en ekonomiskt betydelsefull
fråga. Men den är också av vikt på grund av den inverkan den
har på våra landsbygdsskolors utveckling.

Nu framgår det av propositionen, att såväl vissa ''folkskolinspektörer som en
del länsstyrelser ha uttalat sig i den riktning som anges i reservationen, och
även styrelsen för landskommunernas förbund har uttalat sig i denna riktning.

Då departementschefen i propositionen diskuterar detta problem, yttrar han:
»De föreslagna beloppen och procentsatserna kunna givetvis bli föremål för
diskussion.» Av detta uttalande drar jag den slutsatsen, att departementschefen
själv har känt osäkerhet örn vilken ståndpunkt han skulle intaga. Något längre
ned understryker departementschefen särskilt, att förevarande spörsmål Dör
upptagas till nytt övervägande vid en senare tidpunkt.

Även utskottsmajoriteten uttalar för sin del samma tveksamhet, när den godtar
de av de sakkunniga föreslagna beloppen och procentsatserna; även enligt
utskottsmajoritetens mening kunna dessa bli föremål för diskussion.

Det finns således mycket starka skäl som tala för reservanternas ståndpunkt;
departementschefen och utskottsmajoriteten luta åt samma mening och lägga
x dagen en stor tveksamhet.

Herr statsrådet anförde här ett skäl till att nu inte gå utöver de belopp,
han i sin proposition föreslagit, ett skäl som jag tycker inte är tillräckligt,

Onsdag*''!! (len 11 december 1946.

Nr 40.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
nämligen att det är lätt att få riksdagen att höja ett anslag, men att det är
svårare att få ett bidrag sänkt, sedan det en gång blivit beslutat. Jag anser
att man inte i dagens läge bör med en sådan motivering hålla sig i underkant
på det sätt som här är fallet. Vill man tillgodose det syfte som det här gäller
att tjäna, nämligen att befrämja skolväsendets utveckling och höja standarden
för lärarpersonalens bostäder, så synes det mig vara en gärd av hänsynstagande
till kommunerna och skoldistrikten att redan nu gå in för den procentsats,
som vi i vår reservation ha föreslagit.

Herr Bergh har i sitt första anförande så utförligt behandlat denna fråga,
att det kunde ha varit onödigt för mig att taga till orda; men jag har inte velat
underlåta att framhålla, att är man tveksam örn beloppens storlek i en situation
som den nuvarande, då stegringen av byggnadskostnaderna inte ser ut
att avstanna utan snarare torde komma att fortsätta, då bör man låta tveksamheten
fara och godtaga det i reservationen framlagda förslaget. Detta förslag
innebär inte på något sätt en orimlighet, vare sig när det gäller de föreslagna
beloppen eller i fråga örn den högsta gränsen för statsbidraget, som i
reservationen föreslås höjd från 40 till 50 procent.

Herr Bergh framställde ett följdyrkande, som innefattade en ändring i motiveringen.
Vid reservationens utskrivande förbisågs denna sak på grund av
brådskan under de sista dagarna. Vad herr Bergh anfört i fråga örn motiveringen
är fullkomligt riktigt.

Jag ber med det anförda, herr talman, att få yrka bifall till den av undertecknad
m. fl. avgivna reservationen med den ändring, som framgick av det
av herr Bergh framlagda ändringsförslaget.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! Det finns ingen anledning för mig
att här förstora den skillnad, som råder mellan de olika buden, örn jag får
använda det uttrycket. På det stora hela taget gäller det bara en nyansskillnad:
örn man skall ge 12 000 kronor eller 15 000 kronor i statsbidrag tili en folkskollärarbostad.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att man för närvarande
inte ger någonting, och redan ett bidrag på 12 000 kronor, som föreslås
i propositionen, utgör följaktligen en mycket väsentlig stimulans för kommunerna
att ordna lärarnas bostadsfråga.

Jag vill än en gång understryka vad jag förut har sagt, nämligen att det
enligt min mening är klokare att vänta med en eventuell justering, tills man
har mera säkra hållpunkter. Det har riksdagen redan nästa år, och jag tycker
då att försiktigheten bjuder, att man för närvarande skall stanna vid vad som
föreslås i propositionen.

Herr Elofsson, (lustaf: Herr talman! När det gällt frågan om lärarnas
tjänstebostäder har det ju ofta uppstått tvistigheter mellan kommunerna och lärarna,
många gånger på grund av att hyresbidragen för dessa tjänstebostäder
lia varit alldeles för låga.

dag väckte i våras en motion, som gick ut på att hyran för lärarnas tjänstebostäder
skulle betalas efter i orten gängse hyrespris. Denna motion avslogs
med den motiveringen, att frågan örn lärarnas tjänstebostäder just då var föremål
för utredning. Utskottet uttalade förhoppningen att denna sak skulle
uppmärksammas vid behandlingen av denna fråga.

Örn jag nu inte fattade ecklesiastikministern fel, gjorde han i sitt första anförande
en antydning örn att hyresavdragen för tjänstebostad ännu inte voro
fastställda. Men av statsutskottets föreliggande utlåtande framgår ju, att
hyresavdraget per år för en bostad med 90 kvadratmeters golvyta i lägsta hyresgruppen
nu utgör fifiO kronor. Detta motsvarar en byra av cirka 7 kronor

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 194ö.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
per kvadratmeter. Det allmänna hyresläget på landsbygden, som är lägsta
dyrort, utgör emellertid mellan 10 och 12 kronor per kvadratmeter, och man
skulle ju då kunna fråga sig: vad är anledningen till att i detta fall föreslås
en så låg hyra? Skulle orsaken ligga i att lärarnas löneförmåner ansetts vara
sämre än andra löntagares, eller vad är annars anledningen till att man inte
har följt hyrorna i allmänna marknaden?

Ecklesiastikministern talade örn att något statsbidrag till nybyggnad av lärarbostäder
förut icke utgått och att det är en mycket stor hjälp, när kommunerna
nu komma att få sådant bidrag med, enligt Kungl. Maj:ts förslag, upp
till 12 000 kronor. Jag vill naturligtvis inte förneka, att detta är ett gott
handtag, men jag vill å andra sidan påpeka, att då en kommun härförleden
gick i författning örn att bygga en lärarbostad, som icke var större än att deri
uppfyllde gällande fordringar, visade sig byggnadskostnaden bli omkring
30 000 kronor. Örn en lärare skall betala 660 kronor örn året i hyra för en
sådan bostad, inser var och en att detta verkligen inte kan stimulera kommunerna
att bygga lärarbostäder; de bli ju tvungna att själva satsa ganska avsevärda
belopp utan att kunna få skälig ränta på det nedlagda kapitalet, bortsett
då från alla kostnader för reparationer i fortsättningen.

Jag skulle vilja vädja till ecklesiastikministern att för att åtminstone undanröja
en del av dessa missförhållanden anpassa hyresavdragen för lärarbostäder
något så när efter det allmänna hyresläget. Örn så blir förhållandet,
torde vi få bevittna den vändningen i denna fråga, att lärarna bli mera intresserade
för att skaffa sig en bostad utan att anlita kommunen. Men man
skall inte förtänka dem, om dc gärna begagna sig av den förmån, som de låga
hyresavdragen innebära.

Ute på landsbygden blir det ofta en stor tvistefråga mellan skolstyrelser och
lärare, att lärarna vilja ha reparationer utförda, så att deras bostäder fylla nutida
krav på modernitet och hemtrevnad. Skolstyrelserna anse å sin sida, att
den utgående hyresersättningen är alltför låg för att kommunen skall kunna
åtaga sig att bekosta alla dessa reparationer. Vi vilja ju alla bo snyggt och
trevligt, och därför kunna vi också vara överens örn att vi skola göra så gott
vi kunna för att tillfredsställa våra lärares anspråk vad gäller bostäderna —
jag talar nu inte örn lärare i städerna, därför att förhållandena där ligga annorlunda
till — men samtidigt måste vi hålla på kravet att hyresersättningen
för en lärarbostad, som fyller alla nutidens krav, skall utgå enligt samma
grunder som gälla för den allmänna hyresmarknaden i det område, där lärarbostaden
är belägen.

Jag kan därför, herr talman, inte ansluta mig till vad utskottet har föreslagit,
utan ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen
med den ändring, som föreslagits av herr Bergh.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Innan jag går in på den fråga, för
vilken jag begärt ordet, skall jag be att få säga några ord med anledning av
den siste ärade talarens yttrande, vilket till även tyrs skulle kunna ge kammarens
ledamöter den föreställningen, att de hyresavdragsbelopp, som herr
Elofsson talade örn, vore avsedda att tillämpas även i fortsättningen. Så är
emellertid icke fallet, utan principen är, såvitt man kan kan utläsa av propositionen,
att det hyresavdragsbelopp, som tjänstebostadsinnehavarna skola betala,
skall vara så stort, att det täcker de kostnader som skoldistrikten själva
få stå för, sedan statsbidrag utgått för bottenkostnaderna. Hur det kommer
att gestalta sig på de skilda orterna, veta vi inte, och som jag tidigare sagt
är det ledsamt och försvårar det bedömandet av frågan i dess helhet, att man
inte kunnat få besked på denna punkt.

Onsdagen ilen 11 december IDIG.

Nr 40.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)

Sedan skall jag be att få säga några ord nied anledning av herr ecklesiastikministerns
första inlägg i denna debatt. Herr statsrådet erinrade om den gamla
anekdoten örn lektor Steinordh som bett till Gild örn att få en sparsam hustru
och ansåg sig lia blivit »bönhörd över hövan», eftersom lektorskan var val så
snål i småsaker. Jag undrar vad lektor Steinordh skulle lia sagt, örn han blivit
gift med statsrådet Weijne! Jag håller före, att vi här lia ett typiskt exempel
på att det bästa kan vara det godas fiende.

Om vi äro överens om att ordna upp dessa frågor, förefaller det mig vara
naturligast att göra det ordentligt med en gång. Jag skall för att visa, vad
jag menar, ta en passus i ecklesiastikministerns yttrande. Han säger, fullt riktigt,
att vi inte nu kunna veta exakt, vad byggnadskostnaderna komma att
stiga till. Men örn de skulle komma att stiga, säger ecklesiastikministern, få
vi ta upp frågan till förnyat övervägande.

Jag vet inte, örn jag hårdrar detta hans yttrande, när jag i det inlägger den
innebörden, att det belopp av 50 000 kronor, som man nu lägger till grund för
bidraget, när det gäller en kombinerad lärår- och lärarinnebostad, är lämpligt
avvägt. De sakkunniga ha uttalat, att normalkostnaderna för en tjänstebostad
på dels tre rum och kök och dels två rum och kök torde utgöra sammanlagt
ungefär 50 000 kronor. Jag skulle vilja fråga, vilka kostnader man räknat
med, när man kommit till detta belopp. Har man räknat med tomtkostnaderna
och planeringskostnaderna, och har man räknat med kostnaderna för vatten
och avlopp? Det förefaller mig sannolikt, att detta medelvärde är för lågt, och
jag är, såsom jag redan sagt, övertygad örn att i många fall kostnaderna ligga
avsevärt över detta belopp.

Nu skulle ju detta ha rättats till av sig självt, ifall bidraget hade utgått
med ett visst procenttal av de verkliga kostnaderna. Den administrativa apparaten
hade emellertid blivit mycket besvärlig, örn man skulle lia följt denna
regel, men större rättvisa hade uppenbarligen skapats och större hänsyn kunnat
tagas till de inom landet med olika tider varierande byggnadskostnaderna.
Nu föreslår man i stället ett medelvärde. När det emellertid är tydligt,, att
detta medelvärde är satt för lågt, och när det. statsbidrag, som föreslås, icke
lar hänsyn till de fall, då kostnaderna väsentligt överstiga detta medelvärde,
är det desto större skäl att inte vara småsnål utan ta till bidraget så stort, att
det verkligen blir ett verksamt bidrag. Det förefaller mig vara ett speciellt skäl
för att man bör gå på reservanternas linje.

Herr statsrådet omtalade, att andra kammaren för sin del voterat i denna
fråga och biträtt utskottets förslag. Enligt de uppgifter jag fått, skulle 100
röster ha givits för utskottsmajoritetens förslag och 93 för reservationen. Örn
första kammaren skulle komma att dela reservanternas mening, synes det mig
.således inte vara utsiktslöst, att reservanterna skulle kunna.vinna i^ sista omgången.
Den omständigheten, att andra kammaren voterat till förmån för utskottets
förslag, är således icke något argument för att vi i föreliggande fråga
skola följa utskottsmajoriteten.

Herr Larsson: Herr talman! När utskottet medger att de föreslagna beloppen
och procentsatserna kunna bli föremål för diskussion, är detta helt naturligt,
eftersom vi i dag inte veta någonting örn hur byggnadskostnaderna i framtiden
kunna komma att ställa sig, liksom vi inte heller lia några fasta utgångspunkter
beträffande hyresbeloppets framtida storlek.

När det gäller att avgöra, huruvida de föreslagna statsbidragen äro rimliga
eller icke, har jag en motsatt uppfattning mot utskottets ärade ordförande.
Reservanterna äro ense med utskottsmajoriteten örn att de beräkningar, som
ii.ro

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 194G.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
utgå med 15 000 kronor för ordinarie folkskollärares tjänstebostad och 10 000
kronor för annan lärares bostad, då de räkna nied att 25 000 kronor utgör
50 procent av byggnadskostnaderna. Följaktligen räkna reservanterna på samma
sätt som utskottsmajoriteten.

Jag kan inte vara ense med herr J. B. Johansson om att den ordning utskottet
här föreslår skulle bli särskilt betungande för kommuner med dåligt
skatteunderlag, ty såvitt jag förstår få kommunerna sina kostnader täckta.
Herr Elofsson har nyligen talat örn vilka hyror som för närvarande utgå.
Han nämnde 7 kronor per kvadratmeter av golvytan. Jag tycker inte det förefaller
orimligt att ta ut en hyra, som håller sig på omkring 1 900 kronor för
de båda lägenheterna. Det skulle betyda en hyreskostnad för dessa boställsinnehavare
av mellan 13 och 14 kronor per kvadratmeter. I så gott som samtliga
städer och de flesta tätorter får nog vederbörande räkna med att betala
20 kronor per kvadratmeter eller kanske 25 kronor, ja, här i Stockholm ännu
mycket mera. Är det då orimligt att begära, att de boställshavare, som det här
är fråga örn. skola betala en hyra beräknad efter 13 kronor per kvadratmeter
av golvytan? De äro dock så väl avlönade att de böra kunna betala hyror,
som en dåligt betald yrkesarbetare helt enkelt i nuvarande läge är tvungen att
betala.

Under sådana förhållanden anser jag att det statsbidrag, som här föreslås,
är ganska väl avvägt. Örn vi räkna med att hyran är 1 900 kronor, bör det
räcka till att täcka kommunernas kostnader för byggnaden, under förutsättning
att statsbidrag utgår med 20 000 kronor. Detta hyresbelopp bör räcka
val till för att täcka såväl den värdeminskning byggnaden undergår som underhållskostnader
och räntekostnader för de 30 000 kronor som återstå. Kommunerna
kunna val ändå inte begära att de skola göra några särskilda vinster
på lärarbostäderna. Få kommunerna sina kostnader täckta, bör det vara tillräckligt.

Jag vill således här i kammaren, liksom jag gjort i utskottet, förfäkta den
uppfattningen, att den mening som företrädes av departementschefen, såsom
förhållandena nu ligga till, är den riktiga. Med hänsyn till att denna fråga
på grund av de skäl, som utskottet närmare anger, synes böra upptas till förnyad
prövning inom en kanske nära framtid, vilket icke heller reservanterna
motsätta, sig, bör det vara riktigt att såsom departementschefen nyss sade i
förevarande fall inte fastställa statsbidraget till ett högre belopp än som kan
anses vara rimligt.

Hed åberopande av vad jag bär anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att det synes
mig som om i denna debatt även från lärarhåll borde sägas några erkännsamma
ord örn den proposition, som här föreligger.

Det väsentliga är ju att vi nu få statsbidrag till uppförande av lärarbostäder,
vilket vi icke haft tidigare. När vi sedan gå att ta ställning till frågan med
vilken procentsats detta statsbidrag bör utgå — örn det skall vara med 50 procent
eller 40 procent — böra vi kanske inte glömma bort de nya statsbidragsbestämmelser,
som vi fått när det gäller skolhusbyggnader i övrigt och som
taga sikte på en differentiering med hänsyn till kommunernas ekonomiska resurser.
Man bör därför, menar jag, se frågorna om kommunernas kostnader för
skolväsendet i deras helhet samt kostnadernas belastning på kommunerna och
deras budget i ett sammanhang.

Jag har ansett det befogat, att det från lärarhåll ges uttryck för örn inte
någon särskilt sprudlande och forsande glädje, så i alla fall belåtenhet med det

Onsdagen den 11 december 1940.

Nr 40.

4: i

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (holts.)
förslag som här föreligger. Det skall inte förnekas, att det mahanda finns detaljer
i detta förslag, som kunna diskuteras, och att kanske även grundprinciperna
i en eller annan punkt kunna hli föremål för diskussion. Men den som varit med
under ganska många år inom ett landsbygdsdistrikt och vet hur bostadsbeståndet
varit tidigare, som har sett hur det förbättrats och som förstår att det förslag,
som nu föreligger, såsom herr statsrådet säde, säkerligen kommer att innebära
en kraftig stimulans, är dock ganska tillfredsställd med det förslag, som
här i dag kan väntas bli bifallet. Som jag ser det. bör man sätta m även denna
sak i det stora sammanhanget.

Herr Andersson i Rixö hade vissa erfarenheter av lärarnas inflytande inom
skolstyrelserna, vilket han räknade med kunde innebära ett visst riskmoment.
Jag skulle dock tänka mig att våra skolstyrelser på landsbygden, vilka i regel
ärcTsammansatta av stolta och självmedvetna, bönder och ganska karska arbetare,
inte precis falla i farstun för några särskilda lärarkrav. Om man ville göra
en undersökning, tror jag man skulle finna, att samarbetet i stort sett är alldeles
förträffligt mellan lärarna och övriga i skolstyrelserna och att de besvärliga
fallen, örn jag får använda det uttrycket, utgöra ett fåtal.

Jag betraktar det som ett stort steg framåt i utvecklingen på skolans område,
att man på senare tider kanske iner än tidigare kunnat observera ett positivt
och starkt markerat intresse för- skolan och dess angelägenheter från det politiska
parti, som väl speciellt vill anses företräda landsbygdens intressen. Däri ligger,
skulle jag tro, en garanti och en borgen för att skolväsendet på landsbygden
skall ägnas den omsorg och den omvårdnad, som man gärna önskar.

Det kan således, herr talman, vara befogat att från lärarhåll ges ett erkännande
åt den proposition som här föreligger. Örn sedan statsbidraget skall utgå
efter en procentsats av 40 eller 50 är, tycker jag, inte någon stor och i alla
händelser inte någon principiell fråga.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman ! Det kan givetvis vara en räknefråga,
örn statsbidraget skall vara 40 eller 50 procent för att kommunerna inte
skola behöva göra en större uppoffring än som kan anses skälig, när det gäller
tillhandahållande av lärarbostäder. Men när herr Larsson i Varberg anser, att
1 900 kronor skulle vara en fullt tillräcklig summa för att täcka ränte-, amorterings-
och underhållskostnaderna för dessa byggnader, kan man ha anledning
att ställa sig tvivlande. Vi lia i allmänhet att räkna med att behöva uppföra
nya lärarbostäder på landsbygden, och då är nog denna summa litet förlag
för att täcka alla dessa kostnader, särskilt örn man tar hänsyn till att reparationerna
när det gäller lärarbostäder äro mera ofta återkommande än när
uthyrning sker till andra personer. Det lia vi nog erfarenhet av litet var på
landsbygden, som haft med dessa frågor att göra.

I samhällen och i ali synnerhet i större städer behöva i allmänhet skoldistrikten
inte lia något besvär med att skaffa bostäder åt lärarna, eftersom man darfur
tillgång till den allmänna hyresmarknaden. Det är således främst på den
mera avlägsna och fattigare landsbygden, som skoldistrikten få lov att tillhandahålla
lärarbostäder. Under sådana förhållanden vore det väl inte mer än
rimligt, att kommunerna icke skola behöva göra en större uppoffring än som
kan anses motsvara vad hyreskostnaden för läraren verkligen uppgår till. Men
då kominer man säkert inte ifrån att man med ett statsbidrag på 50 procent
av byggnadskostnaden för kommunens vidkommande kommer närmare den
verkliga kostnaden och hyresställningen, när det gäller amortering, underhåll
och dylikt, än med ett statsbidrag på 40 procent. Man skulle därigenom undvika
att pålägga dessa i regel fattiga landskommuner en högre kostnad än

som är absolut nödvändig och fullt berättigad.

.Tåg Ivor således att mycket starka skill tala för att vi redan nu fastställa

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Any. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (Forts.)
procentsatsen för statsbidraget till 50, ty om man i dagens läge bygger ett bus
på den avlägsna landsbygden, som är lika modernt och i alla avseenden likvärdigt
med husen i de större städerna, blir byggnadskostnad^! faktiskt högre
på landsbygden. Byggnadsmaterialet ställer sig ofta dyrare för byggmästaren
på landsbygden, som köper sitt material i mindre poster, än det gör för storbyggmästaren,
som kan köpa större kvantiteter. På landsbygden tillkomma
dessutom dryga fraktkostnader. Jag kan som ett exempel nämna att virkeshandlarna
i Smålandsstenar i min hemsocken, utan att priskontrollnämnden gör
några som helst invändningar, ta ända upp till 4 kronor 50 öre per kubikfot
tor bjälkar som de sälja i småposter till enstaka mindre byggmästare. När man
bär att räkna med sådana priser, förstår man att byggnadskostnaderna måste
bli orimligt höga. Jag vet inte med vad laglig rätt de kunna ta ut dessa priser,
men de göra det utan att priskontrollnämnden inskrider, varför man väl får
förutsätta att de ha rätt till det.

o Även för plank och bräder, som köpas i småposter från dessa sågverksägare,
får man betala priser som inte stå i rimlig proportion till priserna i storstäderna,
där storbyggmästarna köpa sitt behov av detta byggnadsmaterial.

Allt detta leder till att byggnadskostnaderna på landsbygden bli höga. Därtill
kommer att man på landsbygden inte har tillgång till den yrkesskicklighet
när det gäller bostadsbyggande, som man har i städerna.

lied beaktande av vad det således verkligen kostar att bygga fullgoda lärarbostäder
pa landsbygden kan man gott säga, att en kostnad för kommunen
pa 25 000 kronor väl motsvarar vad man har rätt att kräva av kommunen, när
det gäller dess tillhandahållande av lärarbostäder. Jag är övertygad örn att
hyrorna, en gång när hyressättningen blir fastställd, icke komma" att ligga så
högt, att kommunen kan tänkas komma att göra någon som helst vinst på
detta bostadsbyggande, utan kommunerna komma snarare att få så stora utlägg
i form av amorteringar och underhållskostnader, vartill kominer byggnadernas
värdeminskning, att lärarens och lärarinnans hyresersättning icke kommer att
täcka dessa kostnader.

Jag anser för den skull att vi lia en fullt saklig grund för vårt yrkande i
reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Bergh, Ragnar, att i utskottets motivering å
s. 32 i det tryckta utlåtandet skulle vidtagas den ändring, att sista meningen
i första stycket utginge samt att den mening i andra stycket, som började med
orden »Även utskottet» och slutade med orden »sin anslutning», utbyttes
mot följande uttalande: »Utskottet vill i anslutning till motionen II: 587 föreslå,
att statsbidrag till bestridandet av kostnader för anskaffande av tjänstebostad
genom nybyggnad må utgå med 15 000 kronor för tjänstebostad för
ordinarie folkskollärare och 10 000 kronor för tjänstebostad för annan lärare,
dock att statsbidraget icke må överstiga 50 % av styrkta byggnadskostnaderna»
ävensom att utskottets hemställan skulle avfattas på sätt som förordats
i den av herr Johan Bernhard Johansson viii utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden oell
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhand, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 11 december 1940.

Nr 40.

Äng. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare m. rn. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 291, röstar

<Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar Berghs under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson. Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66:

Nej -— 52.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 292, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av väckt motion angående beredande åt riksdagens vaktpersonal
av en mera fast anställning;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk reglering
av viss förlust i Sveriges riksbank: samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag örn
tillägg till kap. 3 kyrkolagen, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar m. m.; samt

nr 62, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i giftermålsbalkcn m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 57, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 335, i vad densamma avser förslag

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1946.

Interpellation
om. förlängd
remisstid för
statsskatteberedningens

betänkande.

till förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 oell 73 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 63, i anledning
av Kungl. Maurts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 533, till
Konungen i anledning av Kungl. Marits proposition nr 335, i vad densamma
avser förslag till förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 57 bifölles även av andra kammaren.

Herr Domö erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! 1945 års
statsskatteberednings betänkande med förslag till omläggning av den direkta
statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. lii. har i dagarna
utsänts på remiss till ett stort antal myndigheter m. fl., vilkas utlåtanden skola
avgivas redan före den 1 februari 1947.

Redan en flyktig granskning av betänkandet ger vid handen, att ett genomförande
av de däri framlagda skatteförslagen kan få vittgående och svårbedömliga
följder för det nuvarande samhället och för det ekonomiska livet i
vårt land. De i betänkandet ingående författningsförslagen äro av utomordentligt
komplicerad natur och beröra viktiga civilrättsliga spörsmål. Vidare är
att märka, att beredningen föreslagit avskaffande av barnavdragen vid den
statliga beskattningen och därvid förutsatt, att ett system med direkta barnbidrag
införes i enlighet med befolkningsutredningens förslag, ehuru detta senare
blivit starkt kritiserat i de däröver infordrade remissyttrandena. Det förefaller,
som örn de flesta av dessa givit uttryck åt allvarliga betänkligheter och
i ett mycket stort antal fall utmynnat i avslagsyrkanden. Med hänsyn till
nu nämnda omständigheter är det uppenbart, att statsskatteberedningens betänkande
måste ägnas en synnerligen ingående och omsorgsfull granskning. Lika
tydligt är det, att en sådan prövning, inte minst i anseende till betänkandets
vidlyftiga omfång — ca 400 textsidor och ett 50-tal tabellsidor — måste kräva
en avsevärd tid.

Beträffande nu ifrågavarande skatteförslag uttalade statsrådet och chefen
för finansdepartementet nyligen i ett offentligt anförande, »att det bara vore
bra ju grundligare de bleve diskuterade». Häri kan man instämma. Statsrådets
samtidigt tillkännagivna förundran över att en grundligare diskussion icke
hade kommit till stånd under sommarens valrörelse förefaller däremot svårbegriplig,
eftersom statsskatteberedningens betänkande utkom från trycket
först för några dagar sedan och det naturligtvis först därigenom blivit tillfälle
att inhämta kännedom örn de slutgiltiga förslagen och de ytterst viktiga
principiella resonemang sorn lagts till grund för dem. Under sommarens valrörelse
var det ju ytterst kortfattade och ofullständiga förhandsupplysningar
som stodo allmänheten till buds.

Den utmätta remisstiden, vilken, som förut nämnts, begränsats till den 1
februari 1947, svarar ingalunda mot kravet på sorgfällig och grundlig prövning
av ifrågavarande betänkande. Till följd av jul-, nyårs- och trettondags -

Onsdagen den 11 december 1946.

Xr 40.

Interpellation om förlängd remisstid för statsskatteberedningens betänkande.

(Forfe.)

helgerna blir granskningstiden för många remissinstanser •— även örn de kunna
utnyttja den helt — i själva verket knappt en månad. Därtill kommer emellertid,
att vissa av myndigheterna i sin tur komma att på sedvanligt sätt infordra
utlåtanden från andra instanser, exempelvis de kommunala myndigheterna
och näringslivets organisationer. Att för dessa senare remisstiden blir
uppseendeväckande kort är tydligt. Enligt uppgift lär exempelvis kommerskollegium
lia begärt att få utlåtanden före den 15 januari 1947. Det kan under
sådana förhållanden knappast undgås, att man på många håll frågar sig, örn
meningen är att låta remissförfarandet bli allenast en formalitet. Man måste
med skärpa reagera mot varje tendens att göra remissförfarandet till endast
en tom form. Hänsynen till ett tänkt tidsschema för ifrågavarande skattereforms
behandling och genomförande får icke åsidosätta kravet på den omsorg vid utredningen
och prövningen sorn ärendet onekligen fordrar.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medgiva väsentlig förlängning av den nu fastställda,
uppseendeväckande korta tiden för vederbörande remissinstanser att inkomma
med yttranden över 1945 års statsskatteberednings betänkande med förslag till
omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt
m. m.?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Heiding, som yttrade: Herr talmanllntcrp.
Örn inte stegringen av inkomster och köpkraft i vårt land kraftigt bromsas, ang''
måste vi nästa år lämna vår relativa frihandel i fråga örn importen och införa
något slag av importreglering, yttrade handelsminister Myrdal nyligen i ett
föredrag i Nationalekonomiska föreningen, enligt referat i pressen.

Bakgrunden till detta yttrande utgöres förmodligen av den ogynnsamma
utvecklingen i fråga örn våra valutareserver, som ägt rum under de senaste
månaderna. Sedan tiden för uppskrivningen av kronans värde i förhållande
till de utländska valutorna har riksbankens guld- och valutareserv minskats
med omkring 700 miljoner kronor. Av denna summa komma 300 miljoner
kronor på ändringen av bokfönngskurserna till överensstämmelse med det
nya kronvärdet, men under de fyra månaderna från den 15 juli till den 15
november, då valutakurserna varit oförändrade, har riksbanken fått minska
sin reserv med 400 miljoner kronor. Av de tillgångar som funnos kvar dea
15 november skall Sverige avstå från omkring 300 miljoner kronor enligt överenskommelsen
i Washington örn tysk egendom. Nettoförbrukningen för våra
egna behov uppgick, som framgår av ovanstående, till omkring 100 miljoner
kronor per månad, och man kan därför räkna med att förbrukningen under den
närmaste tiden kommer att bli betydande.

Det är ju givet, att vårt land lika litet som något annat land kan avhända
sig alla sina guld- och valutatillgångar. Det är fördenskull nödvändigt att
sparsamhet nu iakttagas med dessa tillgångar, då de så kraftigt åderlåtits på
senaste tiden. Den diskussion som uppkommit angående begränsning av lyximporten
torde sålunda vara befogad, men då tillgången på varor icke motsvarar
köpkraftstillgångarna för närvarande är det ett allmänt intresse att import
sker av sådana varor, som äro nödvändiga för folkhushållet. Då importen
endas! i mycket begränsad utsträckning kan hot nias med guld oller f rårnman -

lil allon
ökad
av träm.
m.

Nr 40.

Onsdagen den 11 december 1940.

Interpellation ang. ökad export av trävaror m. m. (Forts.)
de valutor i vår ägo, är det enligt min mening nödvändigt att vi söka stegra
vår export för att därmed betala den nödvändiga importen.

Bland våra stora exportartiklar inta ju trävarorna och förädlade produkter
därav, i synnerhet massa och papper, ett av de allra främsta rummen. Efterfrågan
på massa och papper är för närvarande mycket stor snart sagt överallt
i världen. Möjligheterna att avsätta dessa produkter äro således mycket
goda.

För att kunna öka massa- och pappersexporten är det nödvändigt att begränsa
pappersförbrukningen inom landet under den period, som återstår till
dess att balans någorlunda kan skapas mellan köpkraft och varutillgång. Pappersförbrukningen
inom landet har ånyo stegrats väsentligt, och detta skulle.
örn tiderna varit normala, ha hälsats med tillfredsställelse som ett tecken på
förbättrat allmänt försörjningsläge. Men nu är läget annorlunda, det gäller
för oss att exportera för att kunna betala nödvändig import. Det bör därför
övervägas vilka åtgärder, som kunna komma i fråga för att begränsa pappersförbrukningen.
Något slags ransonering genom statens egna organ torde knappast
vara att rekommendera, i varje fall endast som en sista nödfall såtgärd.
Däremot borde det vara möjligt att genom frivilliga överenskommelser mellan
vederbörande statliga myndigheter och näringslivets organisationer söka åstadkomma
en minskning av den i nuvarande läge omotiverat stora förbrukningen
av papper.

Det egentliga tidningspapperet har ransonerats genom att tidningarna frivilligt
ålagt sig en minskning av förbrukningen, men papper av något bättre
kvaliteter har kunnat erhållas utan begränsning. Härigenom har det varit
möjligt att exempelvis starta nya veckotidningar med stor pappersförbrukning
utan några som helst restriktioner, överhuvud taget är veckopressens pappersförbrukning
mycket stor, och en begränsning av densamma borde vara möjlig
att genomföra.

Även på andra områden bör man söka åstadkomma minskning av pappersförbrukningen^
Användningen av omslagspapper och emballage av skilda slag
bör genom rationellare metoder kunna inskränkas. Användningen av blanketter,
broschyrer, affischer, reklamtryck av skilda slag m. m. borde vidare i
hela folkförsörjningens intresse kunna begränsas i nuvarande läge.

Möjligheterna till vidgad export av massa och papper sammanhänga naturligtvis
med möjligheterna att skaffa arbetskraft till erforderliga avverkningar.
Arbetskraftsproblemet är ju som alla veta mycket svårlöst, men det gäller att
hushålla med tillgängliga resurser av arbetskraft, så att de för hela folkhushållet
nödvändiga arbetena i första hand tillgodoses. Det torde finnas möjligheter
att tillfälligtvis begränsa arbeiskraftsanvändni ngen inom andra områden
för att tillgodose skogsbruket och de industrier, som arbeta med träet
som råvara. Byggnads- och anläggningsverksamheten torde i viss män kunna
begränsas till förmån för strävandena att öka vår export av produkter från de
sistnämnda näringsgrenarna.

Med anledning av vad som sålunda anförts hemställer jag örn första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor:

Anser herr statsrådet att det skulle vara önskvärt att söka få till stånd
en ökning av vår export, särskilt av trävaror, massa och papper, för att därigenom
betala för folkhushållet nödvändig import?

Örn så är fallet, vilka åtgärder avser herr statsrådet att vidtaga för att möjliggöra
en ökad export av trävaror, massa och papper?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Onsdagen den 11 december 1946.

Nr 40.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fria resor i vissa
fall för personal vid försvaret;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till samarbetskommittén
för byggnadsfrågor;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till reparation
av Västerås domkyrka;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns kommittéanslag; och

nr i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss disposition
av behållning å anslag till komplettering av det permanenta telefonnätet;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och

nr 74, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1946;

andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft, dels ock
en i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning för vissa översvämningsskador m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Forsta hammarens protokoll 1946. Nr 40.

Nr 40.

Fredagen den 13 december 1948.

Fredagen den 13 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 7 och den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 538, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien;

nr 539, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Ungern träffad handelsöverenskommelse; samt

nr 540, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
vissa ändringar i konventionen angående internationella utställningar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 293—296 och
299, bankoutskottets utlåtande nr 73 och memorial nr 74, andra lagutskottets
utlåtande nr 44 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 77.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbet,jäning,
den 11 december 1946.

Antecknades att, sedan herrar deputerade den 6 sistlidne november beviljat
vaktmästarna hos kammaren K. Swenson, T. Hollner och H. Eriksson tjänstledighet
tills vidare för tjänstgöring såsom vaktmästare hos 1946 års kyrkomöte,
Swenson, Hollner och Eriksson, efter slutad tjänstgöring hos kyrkomötet, under
gårdagen återinträtt i tjänstgöring hos kammaren.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464797