1946. Första kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1946:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 3.

Fredagen den 18 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Majda propositioner nr 1, an- Statsverksgående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1946/47, och nr 2, propositionen
angående utgifter å t-illäggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46. (rörts )

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yttra mig i ett
pär flyktingfrågor.

Den fråga som under de senaste månaderna framför allt upprört den allmänna
opinionen gäller utlämnandet av de militärt internerade balterna i Sverige.
För min del har jag redan vid interpellationsdebatten i höstas varit i
tillfälle att yttra min mening örn det i somras fattade beslutet, och jag har
icke anledning att ändra något i det anförande, som jag då höll här i kammaren.
Sedan dess har det visat sig, att den svenska statsledningens försök
att få till stånd en ändring av det i somras fattade beslutet icke lyckats. Den
otillfredsställelse som sommarbeslutet orsakade kvarstår. Jag hade emellertid
icke tänkt att mera i detalj taga upp frågan här i dag, och detta av två skäl.

Det ena är, att jag anser, efter resultatet av Konungens hänvändelse till generalissimus
Stalin och efter utrikesministerns uttalande i Morgon-Tidningen
den 9 januari, att saken är definitivt avgjord och att en debatt här icke kan
leda till något resultat. Det andra skälet är, att frågan örn sommarbeslutet
givetvis hör under konstitutionsutskottets granskning redan i år och att vi
därför kunna vänta att inom få månader erhålla en redogörelse för beslutets
tillkomst i konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av statsrådets protokoll. Det blir då eventuellt tillfälle att återkomma till
saken.

Det replikskifte, som ägde rum i går mellan herr Ivar Anderson och hans
excellens herr statsministern, föranleder mig emellertid att säga några ord.

Hans excellens herr statsministern angav i sitt anförande för att motverka
talet örn att en mörkläggning av frågan ägt rum, att allmänheten redan genom
den orientering, som chefen för försvarsstaben gav i pressen den 24 maj, fått
reda på att i de tyska förband som internerats funnos bland annat ester och
att avsikten var, att de internerade förbanden skulle återvända till sitt land.

Denna orientering har också åberopats i pressdebatten under de senaste veckorna.
Någon opposition mot vad som sades i försvarsstabschefens yttrande
i maj 1945 hördes icke av, sedan yttrandet publicerats. Jag skall be att en
smula få belysa anledningen till att någon dylik opposition icke avhördes.

Enligt min uppfattning var orsaken härtill icke den, att man i somras var
mindre intresserad i Sverige för balternas öde än i dag. Jag tror, att orsaken
var det sätt, på vilket försvarsstabschefens orientering var avfattad. I orienteringen
omtalas, till de delar den här är av vikt, till en början att sammanlagda
antalet omhändertagna tyska militära flyktingar inom landet för närvarande
uppgår till 3 200. Efter några mellanmeningar fortsätter oriente Första

kammarens protokoll 1946. Nr 3. 1

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ringen: »Disciplin och uppträdande äro över lag goda, och de internerade utföra
självfallet allt arbete inom lägren. En del smärre intermezzon ha dock
inträffat, bestående i meningsskiljaktigheter i politiskt avseende mellan rikstyskar
och österrikare, sudettyskar, polacker, ester m. fl., som till ett mindre
antal finnas insprängda i förbanden.» Här får läsaren uppenbarligen reda
på, att ester voro med bland tyskarna, men man får kännedom om det så att
säga mera i förbigående. Man får det intrycket, att det blott var fråga om
några få.

Det avgörande för att allmänheten icke förstått orienteringens vikt i förevarande
hänseende är emellertid följande.

Efter ytterligare några mellanmeningar fortsätter kommunikén: »Det är
givetvis ett önskemål, att de internerade snarast återföras till sitt land
och härvid ankommer det närmast på utrikesdepartementet att med de allierade
överenskomma om tidpunkten och sättet för transporten. Sannolikt kan
klarhet därom icke nås förrän en interallierad kommission blivit tillsatt och
fått avgöra frågan. Osannolikt är därför icke, att flyktingarna kunna komma
att kvarstanna i landet flera månader.»

Av denna text får man icke det intrycket, att överhuvud några internerade
skulle utlämnas till någon särskild av de allierade makterna. Man skjuter
fram i kommunikén, att underhandlingar sannolikt skola ske med en interallierad
kommission. Att ester skulle utlämnas till ryssarna säges givetvis
icke i kommunikén. Då hade säkerligen opinionen bland allmänheten genast
blivit mycket stark.

Det skulle vara av stort intresse att veta, örn försvarsstabschefen själv tänkte
sig möjligheten, när han skrev kommunikén, att ett utlämnande av balter
skulle ske till ryssarna. Det är på grund av orienteringens avfattning, som
den svenska allmänheten icke tänkte sig möjligheten av att balter skulle utlämnas.
Jag tror för min del icke, att försvarsstabschefens orientering kan
användas såsom bevis för att någon mörkläggning av denna fråga icke ägt
rum.

Hans excellens frågade i sitt anförande, hur man kan åberopa sig på asylrättsprincipen
blott för en del av de internerade. Den bör gälla för alla dessa,
för rikstyskar, polacker, österrikare o. s. v., om denna princip överhuvud bör
tillämpas. Jag tror, att det riktiga svaret på denna statsministerns fråga är
följande.

Anledningen till att asylrättsprincipen hör gälla i fråga örn balterna är, att
deras land införlivats med Ryssland samt att ryssarna betrakta balterna som
sovjetryssar och därför kunna komma att anse dem som landsförrädare. Det
har även under de sista dagarna sagts i svensk press, att ryskspråkig radio uttalat
sig hotfullt mot balterna. Därför är det berättigat att göra en skillnad mellan
balterna och de övriga internerade vid tillämpningen av asylrättsprincipen.
Att även den svenska regeringen ser en skillnad mellan balterna och de övriga
internerade torde vara tydligt av den démarche beträffande den framtida behandlingen
i Ryssland av de baltiska internerade, som den nuvarande utrikesministern
har gjort. Därmed är naturligtvis icke sagt, att icke även beträffande
vissa andra nationer bland de internerade asylrättsprincipen bort få göra sig
gällande. Tyskarna böra emellertid enligt min uppfattning icke betraktas annat
än som vanliga soldater.

Till vad hans excellens sade örn att icke andra förhållanden inträffat sedan
i somras, än att samlingsregeringen ersatts av en partiregering, torde jag kanske
få uttala, att ingen politiskt intresserad här i landet torde sväva i något
som helst tvivel örn att beslutet i somras fattats på föredragning av en annan
utrikesminister än den nuvarande och att beslutet fattats av en regering, som

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

innehöll representanter för även de borgerlig-a partierna. Opinionen till förmån
för balterna är emellertid icke av partipolitisk natur.

Det må tillåtas mig att i anledning av baltfrågan till slut göra en allmän
reflexion. Den diskussion, som ägt rum i denna fråga, har med utomordentlig
styrka visat, i hur hög grad asylrättens idé genomsyrat vårt folk. Det svenska
folket vill, i den mån det är möjligt, bereda en fristad åt dem som i sina hemländer
kunna vänta straff eller förföljelse för sin politiska uppfattning, för
sin ras eller av annat politiskt skäl. Detta är en rent humanitär, en rent ideell
uppfattning. Den är enligt mitt sätt att se en stor kulturell tillgång för vårt
land. Att asylrättens idé i så hög grad har trängt igenom här visar utom all
fråga den väg, som de svenska statsmakterna i framtiden ha att följa, då det
gäller asylrättsfrågor. Att denna asylrättsåskådning gör sig gällande, oavsett
av vilket land man skulle kunna vänta sig ett inskridande mot någon på grund
av hans tro, hans politiska åskådning eller ras, behöver jag icke påpeka. Under de
flydda åren gällde det att bereda en fristad mot nazisterna. I dagens situation
har det gällt asylrätten beträffande personer, som det är fråga om att utlämna
till Ryssland. I morgondagens kan det gälla en fråga örn utlämnande till ett annat
land, och då bör samma uppfattning hävdas. Just därför är icke den baltiska
frågan av den natur, att den bör störa det goda förhållandet till Ryssland,
vars uppnående är ett av den svenska politikens viktigaste mål.

Frågan örn de militärt internerade balterna är blott en liten del av det stora
problemet örn den svenska flykting- och utlänningspolitiken överhuvud taget.
Sedan 1945 års statsverksproposition lades på kamrarnas bord, har flyktingfrågan
i Sverige i stor utsträckning skiftat gestalt. För ungefär ett år sedan var
antalet utlänningar i Sverige 195 000; nu har det gått ned till 120 000, därav
35 000 barn. Det är framför allt finska evakuerade samt danskar och norrmän,
som vänt åter till sitt land. Man kanske ser utvecklingen bäst, örn man observerar,
att utgifterna för flyktinghjälp under det budgetår, som slutade den 1 juli
1945, uppgingo till 75 miljoner kronor, medan för innevarande år socialministern
ansett sig böra begära endast nio miljoner kronor.

Den gamla typen av interneringsläger -—- de slutna lägren, i vilka man på
sistone framför allt förvarade danska samarbetsmän, norska quislingar och tyska
nazister — är praktiskt taget borta. Och det är att hoppas att den särskilda lag
om utlännings omhändertagande, som gäller vid sidan av utlänningslagen, icke
skall komma att förnyas, då den utgår om några månader. De interneringsläger,
som man nu har och där för närvarande 6 000 ä 7 000 personer vistas, äro av
annan typ. De äro öppna läger och avsedda för flyktingar, som överförts hit
i våras från de tyska koncentrationslägren, alltså bernadotteflyktingarna, de
s. k. repatriandi. Dessa uppgå till 30 000, av vilka emellertid över hälften —
mellan 16 000 och 17 000 — återvänt till sitt land. Andra ha förts ut i det
svenska näringslivet, men de tusental som ännu vistas på läger har det icke lyckats
eller icke varit lämpligt att överföra till det svenska näringslivet. Vad angår
de bernadotteflyktingar, som fortfarande vistas i Sverige, betraktar jag det
såsom en stor fördel, att man låter dem stanna även över vintern, alltså en avsevärt
längre tid än man tänkte sig, när de kommo hit.

Många av dessa flyktingar vilja emellertid icke återvända till sitt land. Dit
höra bland andra polska flyktingar, som stå i motsättning till den nuvarande
polska regimen, och polska judar. Vi ha — och det är en ganska intressant siffra
— över 10 000 polacker i landet, varav 7 886 bernadotteflyktingar. 5 201
polacker ha emellertid redan lämnat Sverige. I Polen göra sig för närvarande
emellertid särskilt starka antisemitiska strömningar gällande. Det torde icke
stå i överensstämmelse med den humanitära politik, som Sverige fört och även
i framtiden bör föra, att nu skicka dessa polacker till Polen. Även för andra

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

och stora grupper flyktingar är det naturligt, att de icke föras över till sina
hemländer.

Då yppar sig emellertid ett problem, som jag vill med några ord beröra. Mångå
av de flyktingar som jag nu talat örn vilja flytta över till främmande världsdelar,
framför allt till transoceana länder. Ur många synpunkter torde det även
vara lämpligt, att den svenska diplomatien och de svenska konsulära myndigheterna
effektivt stödja flyktingarna i deras strävanden att komma vidare. Det ter
sig naturligt, att den svenska regeringen tar upp dessa frågor, då vi komma in
i Förenta nationerna, men redan dessförinnan ter det sig i varje fall för mig
såsom riktigt, att man söker främja saken genom att taga upp den mera i stort
än den för närvarande behandlas. Jag äger kännedom örn att när den australiensiska
studiekommissionen var här för en tid sedan, lät utlänningskommissionen
den göra bekantskap med detta problem. Jag tror, att det vore riktigt, örn regeringen
till behandling toge upp detta problem, som är av mycket stor vikt.

Herr Arrhén: Herr talman! Under gårdagens debatt här i kammaren gjorde
sig bland annat herr andre vice talmannen till talesman för den synpunkten,
att den politik, som regeringen hade att föra, måste bestå i att slå vakt örn
mänskliga värden. Senare på kvällen fingo vi också höra, hur herr Nerman i
ett varmhjärtat anförande betonade människovärdet. När jag i dag på morgonen
gick genom gatorna, såg jag på en löpsedel — det var Morgon-Tidningens —
att herr Wigforss i ett anförande i andra kammaren i går hade förklarat, att
den socialdemokratiska politikens mål var att sätta människan i centrum. Jag
vill säga, att allt detta intresse, som från socialdemokratiskt håll på detta
sätt redovisats för människan och de rent mänskliga hänsynen, är ägnat att
på ett alldeles särskilt sätt tillfredsställa en person, som tillhör en parlamentarisk
minoritet. Vi äro i allra högsta grad beroende av synpunkter av denna
art för att komma till vår rätt i landets politiska liv.

En primär uppgift för en minoritet är ju att utöva kontroll och att göra sig
till talesman för kritiska synpunkter. Örn den gör detta på ett rätt sätt, har
den vissa möjligheter att nå för helheten gagneliga resultat. Men för att
kunna utöva denna kontroll och kritik kräves det, att de motiv, på vilka
regeringen bygger sina beslut, äro offentliga. Minoriteten har i allra högsta
grad anledning att hävda offentlighetsprincipen i arbetet för det allmänna.
Det är med ett visst beklagande man tror sig kunna konstatera, att vår nuvarande
majoritetsregering inte hyser respekt för dessa värden, vilka inte blott
för minoriteten utan även för en än vidare allmänhet måste vara dyrbara. Jag
skulle kunna exemplifiera detta på många sätt men vill särskilt fästa uppmärksamheten
på utvecklingen inom vårt remissväsende under de senaste åren.
Är det inte så, att det remissväsende, som för närvarande tillämpas, löper
fara att utveckla sig till en tom form, ett slags artighetsbetygelse mot de lolaka
eller sakliga instanserna, som man kostar på sig endast därför att det
nu en gång skall så vara? Antingen gör man remisstiden så kort, att den utesluter
för den formellt rådfrågade instansen att sätta sig in i ärendet, eller
också gör man vid remissen av ärendet ett urval, som inte ur saklig synpunkt
är tillfredsställande. Och det finns ju också andra möjligheter. Man fäster
inget avseende alls vid remissinstansernas uttalanden, man tar ingen hänsyn
till dem vid beslutens fattande. Sin mening hade man klar för sig långt tidigare,
och man hade aldrig varit benägen eller haft en tanke på att° rucka
på den.

Det är också möjligt att underlåta offentligt remissförfarande. Man för förhandlingar
_ med de viktigaste instanserna eller berörda parterna under hand
men bryr sig sedan inte om att offentliggöra de motiv, som därvid kommit till

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

uttryck. Tyvärr fingo vi härom dagen ett exempel på denna senare metod i
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 angående provisorisk förbättring av löneställning
för vissa befattningshavare i statens tjänst. Här, där det för i år gäller
en statlig utgift på omkring 22 miljoner kronor och för budgetåret därefter
på 54 miljoner kronor, lysa remisserna helt med sin frånvaro. De äro endast
antydda, ehuru de helt säkert skulle ha haft det allra största intresse. Någonting
liknande inträffade väl också, när det härförleden gällde behandlingen
av propositionen örn bensin- och motorfordonsskatterna, vilken föregåtts av en
utredning av särskilda hensinskattesakkunniga -— en utredning som dock
aldrig varit ute på remiss. Detta förhållande gav ju anledning till en kuriös
utskottsbehandling, örn vilken de invigda ha kännedom och som verkligen
inte är någonting föredömligt i vårt parlamentariska arbete.

Vad en minoritet framför allt har rätt att kräva är, för att använda den
aktuella formuleringen, en »insyn» i statsförvaltningens gång. Det är inte
bara staten, som gentemot sina medborgare kan hävda en dylik rätt till s. k.
insyn. Problemet låter sig verkligen också konverteras.

Det uppstår givetvis, herr talman, en särskild fara för en stat, örn riksdagsmajoriteten
består av ett parti med extrema åsikter örn samhällets eller ekonomiens
organisation m. m. Och alldeles särskilt riskabelt blir läget, örn denna
majoritet, om de 50 + 1, beslutar sig för att i kraft av sin obestridliga majoritetsställning
genomtrumfa sina meningar, fullständigt bortseende från vad de
50 minus 1 kunna tänka och tycka härom. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle
visserligen kunna sägas vara formellt demokratiskt, men reellt är det sannerligen
inte det. Beslut, som kunde framkomma på grund av ett dylikt tillvägagångssätt,
finge knappast någonting av skördefest över sig, även örn skördetiden
på grund av valbarometerns utslag till synes vore inne.

Jag säde, att uppmärksamheten tidigare under debatten här har fästs vid
begreppet människan och vad hon kan lia att hävda för synpunkter i samhällslivet
just nu. Jag skall nu övergå till att tala örn människan i en speciell
bemärkelse. Man skulle ju som rubrik kunna använda uttrycket »De välsignade
människorna», i centrum nämligen. Det är ett uttryck, som man ofta
hör allmänheten använda.

Ett uttryck för de meningar örn en stats styrelse, som väl i alla fall besjäla
det nuvarande majoritetspartiet, se vi i den alltmera forcerade utvecklingen
mot centralisering av alla förvaltningsuppgifter till Stockholm. Det är väl i
själva verket märkligt, att denna utveckling stillatigande accepteras här i riksdagens
kamrar även av personer, som själva fötts, vuxit upp och leva på och
här representera den svenska landsbygden. Hela denna företeelse är från mina
synpunkter rent principiellt av ondo. Sveriges geografiska rum är stort, och
just i dylika fall bör en stat föredraga decentralisationens princip framför
centralisationens. Det större rummet kräver en fördelning av arbetsuppgifterna.
Det mindre rummet skulle kunna utgöra ett rationellt motiv för en styrelsemetod
efter centralisationens principer, men det är en annan sak. Här skötas
nu emellertid massor av saker från en central i huvudstaden, fastän det utan
tvivel voro mycket bättre, örn de sköttes av lokala organ, som kunde ta hänsyn
till lokala synpunkter oell in1 ressen. Jag undrar, örn det inte redan är en ganska
vanlig mening ute bland folket — ja även bland socialdemokrater i ledande
ställning i de lokala sammanhangen — att läget för dagen kräver inte mera
Stockholm utan mindre Stockholm.

Nu har det ofta fallit på vår lott som riksdagsmän att vara stötfångare ut
mot bygderna, när någon av våra valkretsbor råkat ut för det kalla byråkraliska
maskineriets outgrundliga och omutliga funktion från något tjänsterum
i en mammutbyggnad i Stockholm. Jag har redan trots en ganska kort riks -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 194(1 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

dagstid flera upplevelser av denna art att begrunda, oell jag Ilar ofta trott mig
haft anledning undra, om det inte var lindrigare att råka ut för enväldiga Karlar
och Gustaver än för dagens allom bjudande Karlssöner och Gustavssöner i
Kungl. Maj:ts tusen och en verk och inrättningar.

Den stackars allmänheten, som vid det här laget börjar få rätt god erfarenhet
av tjänstemannaväldets avigsidor, är inte alls belåten, och det får man försöka
förlåta den. En kommentator till tidens händelser har uttalat den dystra profetian,
att om det förra världskriget enligt utsago fördes för att göra världen
säker för demokrati, så har det andra världskriget förts för att göra världen
säker för byråkrati. Och det ser sannerligen ut, som om han komme att bli
sannspådd. Därför är det full anledning att från denna plats säga, medan man
ännu har möjlighet att säga det och medan det ännu är någon mening att säga
det: mera landsort och mindre Stockholm skall det vara!

Det vore för övrigt mycket bättre, örn vi läte bli att centralisera allting, även
ur en annan synpunkt. Örn vi visade större måttfullhet i det avseendet, kunde
vi åstadkomma en mycket bättre kundtjänst mot allmänheten. Vi kunde stå
människan till tjänst på ett helt annat sätt än vad som nu tyvärr ofta är fallet
i de många instanser, som vi äga. Folk är faktiskt så förskräckta för att ha med
de statliga organen att göra, att det är alldeles påfallande. Det går så orimligt
långsamt, inte därför att tjänstemännen inte möda sig, ty det göra de nog, men
de räcka helt enkelt inte till, när de många tränga på. Vi lia enligt min mening
för närvarande alltför många s. k. centraler och skulle få ännu flera, örn regeringspartiet
förverkligade sitt program, som det talas örn. Inte alla dessa centraler
kunna utrustas med personal och andra hjälpmedel, så att de på ett tillfredsställande
sätt kunna stå allmänheten-människan till tjänst. Hade vi färre,
vore det kanske mera möjligt.

Man kan i det sammanhanget inte annat än med oro tänka på, vad den i fjol
beslutade nya jordlagstiftningen kan innebära. Det sades här i första kammarens
debatt under höstsessionen av herr jordbruksministern, att jorden för framtiden
inte skulle bli en leksak i herremännens händer. Det låter bra, men är
det bättre, frågar jag, örn jorden blir en leksak i byråkraternas händer? Det är
det vi få se.

Man kan också tala på ett mera konkret sätt örn »människan i centrum». Man
kan då återigen därmed mena de statsanställda, som sitta i någon av de olika instanserna,
och de intressen, som de företräda i detta sammanhang. Redbarhet
och saklighet inom förvaltningen ha ju alltid varit ett svenskt traditionsarv.
Man kan, som jag gjort här, klaga på takten i verk och inrättningar, men man
behöver aldrig misstänkliggöra den goda viljan hos dem det gäller att med
oväld och nit göra det bästa av ofta otillräckliga resurser på grund av personalbrist
och andra förhållanden. Denna goda anda bör givetvis bestå. Det är av
en utomordentlig vikt, att principen örn förtjänst och skicklighet, varom våra
grundlagar tala, bland annat, som bekant, i § 28 regeringsformen, upprätt -hålles, då det gäller tjänstetillsättningar. Detta är ett krav, som det ligger i hela
folkets intresse att se respekterat. Ju bättre tjänstemän, desto bättre och snabbare
expeditioner och desto riktigare expeditioner, skall man kanske också
tillägga.

Det var därför ett olyckligt omen, då Tjänstemännens centralorganisation
nyligen fann sig föranlåten att i ett offentligt uttalande — det skedde, som
väl många erinra sig, den 15 december i fjol ■—• hemställa om respekt för grundsatsen
örn förtjänst och skicklighet vid tillsättningar av befattningar och tjänster
i statlig och kommunal verksamhet. Vad man därvid särskilt klagade på var,
att det hade förekommit mångå fall, där hänsynen mera hade lagts vid personliga
relationer och där de politiska synpunkterna fått dominera på ett otili -

Fredagen deli 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

börligt sätt. Detta uttalande gjorde alltså uppenbart — och det väckte en viss
förvåning i mångå kretsar — att den motsatta företeelsen nu dess värre är så
ofta förekommande, att det föranleder ett uttalande av denna art från TCO,
landets största tjänstemannaorganisation.

Det är betänkligt, om man finner anledning att påminna örn att i vårt offentliga
liv avsteg från ett av grundlagens mest centrala uttalanden mycket ofta
ske. Det tyder inte på att man handlar under hänsynstagande till de mänskliga
värderingar, som här enligt grundlagen skola göra sig gällande.

Till dessa randanteckningar i den allmänna tidsmarginalen vill jag, herr
talman, foga några reflexioner, vilka på ett ganska naturligt sätt låta sig
knytas till det redan sagda, även om de hämtats från lokala händelser och
förhållanden. Det svenska fisket har av alla bedömare ansetts äga betydande
utvecklingsmöjligheter. Man tog överallt i Bohuslän efter kriget friska tag
och såg mot framtiden. Man planerade och stod i, precis som dagsmodet nu
icke utan rätt rekommenderar. Det var riktigt och inte någonting att säga om.
Många lia för sig, att fiskarna under kriget skurit guld med täljknivar. Det
är nog inte så farligt med don saken. Förtjänsterna ha varit mycket medelmåttiga,
särskilt om man tar riskerna för liv och dyrbart arbetsmaterial med
i räkningen. Man iklädde sig en stor ekonomisk risk, men man tog den. Detta
är en lynnessak för bohuslänningen i skärgården.

Då inträjffade emellertid det oväntade och märkliga, att staten utan att i
förväg ha fört förhandlingar med fiskarenas organisationer, främst kanske
Sveriges västkustfiskares centralförbund, ingick ett varuutbytes avtal med
Norge, enligt vilket färsk, torr och salt fisk samt sill för tillsammans 22 550 000
norska kronor eller 19 200 000 svenska kronor skulle få importlicenser till
Sverige. Skaldjur, räkor och hummer, berördes alltså inte i avtalet. Det är
visserligen sant, att avtalet även innebar vissa förmåner för det svenska fisket,
t. ex. tätt importlicenserna för färsk fisk voro lägre än före 1939 samt att
svenska fiskare skulle liksom före 1939 få rätt att ilandföra fisk i Norge,
men avtalet visade sig genast få en för den svenska fiskmarknaden synnerligen
förödande verkan, så att priserna gingo ned med ända till 50 % och mera.
Lådpriset för sill låg alltså den 2 januari i 6 ä 10 kr. mot att före jul lia stått
i 20 kr., och det säger allt, som behöver sägas i det sammanhanget. Jag är
alldeles övertygad om, att handelsministern här har en motivering att falla
tillbaka på, som i långa stycken kan te sig bärkraftig. Men jag vill uttala
min förvåning över, att man inte från statsrådets sida har ansett det lämpligt
att taga kontakt med fiskareorganisationerna före avtalets, ingående. Då hade
kanske de vådliga verkningarna både mentalt och i prishänseende kunnat
undvikas.

I den mån detta avtal med Norge för övrigt är ett led i återbetalandet av
tidigare lämnade krediter till detta land, är hela denna historia ett tämligen
dåligt omen, förefaller det mig. Vi kunna i detta fall men även i andra bli
tvingade att som betalning i vissa lägen få importera vissa varor, som för dagen
våra gäldenärer — i detta fall Norge — ha gott om. För våra svenska fiskare
innebär detta just nu en högst ovälkommen konkurrens, som. dessutom är ytterst
oberäknelig. Här måste det vara något fel, förefaller det mig, i själva systemet
för den statliga handels- och kreditpolitiken, vilket bör avhjälpas. Det kan
inte; vara uttryck för sunt förnuft att i detta fall sätta en kapitalsvag näring
som det svenska storsjöfisket i gluggen under ett trevande försök till. efter
vad det uppgivits, nordisk handelspolitik. Ett dylikt handelspolitiskt umgänge
får väl läggas upp i större sammanhang och framför allt inte på sådant sätt,
att det inom Sverige framträder som en av regeringen kastad atombomb mot
intet ont anande yrkesutövare.

Om avtalet slutligen skall betyda ett tillmötesgående mot Norge av speciell

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

art, så vill jag erinra om ett gammalt ordspråk, som en originell läroverksadjunkt,
vilken jag hade i min ungdoim, gav som uppsatsämne på gymnasiet,
efter vad jag vill minnas. Det loci så här: »Den som ger så han tigger, han
skall ha stryk så han ligger, men den som inte ger, han skall ha ändå mer.»
Vi kunna inte förebrå oss, att vi inte ha gett mycket, men vi skola inte ge,
så att vi själva komma i trångmål. Det är ju denna gamla formulerings innebörd.
Göra vi det, sk bli vi till besvär för både oss själva och andra.

Nu har emellertid statsrådet Myrdal utlovat statsmakternas livliga intresse
och aktiva medverkan till en rationalisering av både fiskets produktion och
dess distribution — det förra ledet är kanske ett något gåtfullt uttryck. Men
han har avvisat »importspärrar med artificiellt höga hemmamarknadspriser
och exportsubventioner», som det hette i en intervju i förrgår. Detta uttalande
måste te sig teoretiskt riktigt, men örn den praktiska följden blir, att förödande
verkningar inträda för ekonomiskt svaga näringar, skulle man väl i alla fall
kunna lia rätt att vördsamt hemställa till herr statsrådet att visa större hänsyn
för de — vad skola vi kalla dem? — försökskaniner för frihandeln, som han
utväljer. Det borde ju också för honom ligga något förpliktande i den där formuleringen,
att man vill sätta »människan i centrum».

Jag bär här, herr talman, uppehållit mig vid den centraliserade statens
vedermödor. Jag har sökt påvisa den nu rådande överbelastningen inom verk
och inrättningar. Detsamma gäller tyvärr också det statliga utredningsväsendet.
För närvarande _ äro något över 200 utredningar i gång. De sysselsätta

— efter vad ett hastigt överslag i registret till Berättelsen över vad sig i riket
tilldragit, ger för handen — omkring 1 850 personer. Därmed synes åtminstone
för mitt bedömande för närvarande en gräns vara nådd. Även statsministern
har ju för övrigt under ett uttalande i denna kammare vid fjolårets riksdag
fäst uppmärksamheten på, att de många utredningskrav, som framförts motionsledes,
vore så många, att han måste varna kamrarna för att gå alltför långt
på den vägen och bli en alltför fordrande arbetsgivare.

Man frågar sig, örn det verkligen är möjligt att låta staten övertaga mer
än vad den redan har i händerna att sköta eller missköta. Finns det folk -—
och den frågan ställdes också i går här i kammaren av herr Herlitz —- för alla
planerade nya centraler? Det pågående strävandet efter en ytterligare ökad
centralisering måste efterträdas av en större respekt för vad man kan orka med
och för vad allmänheten kan orka med. Det är, som sagt, den, som oftast får
sitta emellan här.

Vi ha, herr talman, all anledning att eftersträva decentralisation i stället för
centralisation i förvaltningen. Vi se redan tydliga tecken på att staten för sin
del är på. väg att storkna av överansträngning, och vi äro som medborgare i
samma dilemma. Tiden är inne för att på detta område taga varning av det
praktiska livets erfarenheter. Det är sant, som det sagts, att frihet och decentralisation
— vad jag alltså här har kallat mindre Stockholm och mera landsort

— äro kännetecken på en sund stat, där människan och människovärdet verkligen
hållas i den helgd och vördnad, som vi kanske till sist alla önska, ehuru
vi ofta famla örn medlen för att nå detta höga mål.

Herr Nordenson: Herr talman! En sak, som särskilt slår läsaren av det
framlagda budgetförslaget, är finansplanens ofullständighet. Det är knappast
möjligt att på basis av de uppgifter och förslag, som lämnas där, bilda sig en
ens approximativ uppfattning örn hur budgeten slutligen kommer att te sig.
Det upptas visserligen specificerade inkomster och utgifter till ett belopp av
3 258 miljoner kronor, och budgeten är balanserad, men det anges samtidigt,
att den är helt preliminär. Stora förrändringar kunna komma att ske, säges

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

det, på både inkomstsidan och utgiftssidan, och bland annat har man lämnat
frågan om skatternas höjd och fördelning helt öppen.

När vi under krigstiden laborerade med en mycket stor osäkerhet i vår budget,
berodde det på att beredskapen, upprustningen och försörjningsproblemen
ställde utomordentligt stora krav på vår statliga ekonomi, och dessa betingades
av förhållanden, över vilka vi inte hade någon domvärjo. Nu är läget ett
helt annat. Kriget är slut. Vi befinna oss i en livlig högkonjunktur, och vi
ha på ett helt annat sätt i vår hand att bestämma över inkomsternas och utgifternas
storlek och därför också avgöra budgetens slutliga utseende. Det
oaktat ligger nu på riksdagens bord ett budgetförslag, som inte ger någon bild
av budgetens slutliga gestaltning.

Det största intresset knyter sig därför mindre till finansplanen än till den
promemoria, som har fogats till densamma och som rör frågan örn budgetens
balansering. Författare är herr Dag Hammarskjöld.

Redan i förra årets finansplan upptog finansministern problemet om budgetens
betydelse för uppnående av samhällsekonomisk balans. Med en sådan
balans avses, att efterfrågan på varor och tjänster inom olika sektorer av samhällslivet
skall motsvaras av en lika stor tillgång och att denna balans skall
råda utan tendens till rubbningar i prisnivån.

Utgår man från att den samhällsekonomiska balansen är målet för vår ekonomiska
politik, skall budgeten utformas med hänsyn härtill, så att denna balans
uppnås. Budgeten skall bidra till att skapa ökad efterfrågan på varor
och tjänster i en lågkonjunktur och att dämpa denna efterfrågan, då den överskrider
utbytet, d. v. s. i en högkonjunktur.

Promemorian erinrar om att vår äldre princip för budgetbehandling var, att
budgeten skulle balanseras för varje år, och det medgav ju inte någon konjunkturutjämning.
I samband med budgetreformen år 1938 genomfördes den
ändringen, att balanseringen skulle kunna utsträckas över flera år och att en
underbalansering sålunda skulle kunna äga rum under en viss tid, men förutsättningen
var, att man sedan genom överbalansering under följande år täckte
det uppkomna underskottet. På kapitalbudgeten skulle man få ta upp inte
bara utgifter som beräknades ge full direkt avkastning, utan också utgifter
för sådana förmögenhetsobjekt, som kunde anses ha ett nyttjandevärde, som
motsvarade räntan på de investerade medlen.

Dessa principer inneburo visserligen en fara för en något mindre sträng behovsprövning
av utgifterna, men nödvändigheten att genom överbalansering
återställa statens förmögenlietsställning utgjorde en hämsko på utgifterna.

Även örn dessa principer medgåvo en viss anpassning efter konjunkturerna,
kunde de knappast bli ett medel till verklig konjunkturutjämning, i varje fall
inte vid större fluktuationer.

Promemorian upptar nu frågan örn vilka möjligheter man har att i högre
grad påverka konjunkturerna med budgeten. Det framhålles då, att möjligheten
att dämpa en högkonjunktur, där den totala efterfrågan tenderar att
överskrida produktionsmöjligheterna, är relativt begränsad. Här gäller det
huvudsakligen att tillse, att budgeten inte verkar balansstörande, d. v. s. att
budgeten inte bidrar till att skärpa konjunkturen. Ett ökande av efterfrågan
genom ökning av köpkraft måste undvikas, och det följer härav, att i ett sådant
läge måste ökade statsutgifter, som medföra underbalansering, också
undvikas, men en överbalansering kan väl ifrågakomma.

Möjligheterna att påverka depressionen äro betydligt större. Den tanke som
nu allt mer breder omkring sig runt örn i världen är, att man i en lågkonjunktur
skall genom stora statsutgifter försöka (ika efterfrågan på varor och att

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

man kan tillåta sig att bestrida utgifterna härför med lånemedel, även om
dessa utgifter inte äro räntabla.

Men det framhålles i promemorian mycket klart, att faran med denna art
av utgifter är, att gränserna för vad som kan ifrågakomma till lånefinansiering
äro ytterst svåra att draga. Promemoriefiirf af tarén säger: »Risken är
att man drives längre än principerna egentligen tillåta.»

Promemorian behandlar även det fallet, att nian har en högkonjunktur, men
trots detta inte nått full sysselsättning. Här förordas ökning av sådana statliga
investeringar, sorn även reguljärt bestridas med lånemedel och som sålunda
anses ha ett förmögenhetsvärde, men det varnas bestämt för underbalansering
för löpande utgifter på driftbudgeten, vilket skulle kunna leda till
en kontinuerlig underbalansering och därmed en ständigt växande räntebörda
för staten. Örn _ man läser promemorian noggrant, måste man säga, att den
trots sin försiktiga formulering anger klart restriktiva synpunkter på underbalanseringen.

°Det är nu av mycket stort intresse att bedöma det nuvarande läget med utgångspunkt
från promemorians synpunkter. Redan i 1945 års finansplan karakteriserade
finansministern läget såsom en högkonjunktur med stark sysselsättningsgrad,
och vi måste säga, att denna högkonjunktur sedan dess snarare
har accentuerats.

Dagens läge karakteriseras i finansplanen som »en markerad högkonjunktur
med väl sysselsatt produktionsapparat, brist på arbetskraft och tendens
till prisstegring». Vi kunna i själva verket inte säga, att vi lia samhällsekonomisk
balans för närvarande. Det framhålles också i finansplanen, att en
sådan balans kan väntas inträda först, örn en mera tillfredsställande import
kommer i gång, i synnerhet av bränsle.

Skulle man nu i detta läge tillämpa de här angivna principerna för budgetbalanseringen,
blir resultatet ovillkorligen, eftersom budgeten skall vara
balansfrämjande, att man måste undvika ytterligare köpkraftsspridning genom
statsutgifter, som täckas med lånemedel. Budgeten bör sålunda icke få
underbalanseras. Skall någon avvikelse överhuvud ske i nuvarande läge, skall
det vara en överbalansering.

Det är anmärkningsvärt, att medan finansministern i 1945 års plan uttryckligen
tog ställning på denna punkt och i då rådande läge framhöll, att underbalansering
ej borde ifrågakomma, men att överbalansering kunde vara motiverad,
så letar man i årets finansplan förgäves efter ett uttalande från finansministern
på denna punkt.

Det är beklagligt, att finansministern icke tydligare deklarerat sin ståndpunkt
till hur budgeten bör utformas med hänsyn till såväl läget som de uppdragna
principerna. Jag tror, att det skulle ha varit synnerligen värdefullt
för den nu pågående diskussionen.

Visserligen har herr Wigforss i ett tidningsuttalande uttryckt sig på ett
sätt, som jag närmast skulle vilja betrakta som konservativt, men det tycks
ingalunda ha observerats av hans meningsfränder. Framstående partivänner
till finansministern lia under denna diskussion menat, att en underbalansering
även i nuvarande läge kunde ifrågakomma, utan att egentligen föranleda några
större betänkligheter. Ett klart besked från finansministern örn hans syn på
saken synes mig därför mycket angeläget.

Hela den diskussion, som här förts örn budgetens utformning med hänsyn
till samhällsekonomien, är särskilt i den föreliggande promemorian mycket
abstrakt och teoretisk. Det utesluter ingalunda, att den har ett stort värde.
Jag tror, att promemorian ger oss vissa yttre gränslinjer för vårt handlande,
men dessa gränslinjer äro ganska vida, och det gäller att inom ramen av dem

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr 3. 11

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

finna de praktiska linjer, som det faktiska läget kräver. Det är den uppgiften
vi stå inför. Då spela många reala faktorer in, fran vilka man har
kunnat bortse vid det teoretiska resonemanget.

Det framhålles också fullkomligt tydligt i promemorian, att man vid dess
behandling av problemen har gjort en hel del förenklingar och bortsett från
vissa omständigheter. Sålunda bortses från att den samhällsekonomiska balansen
kan vara rubbad av andra förhållanden än bristande efterfrågan, exempelvis
genom att kostnaderna ligga för högt i förhållande till den gällande prisnivån
eller att produktionen har en felaktig inriktning, som kräver en omläggning
och i samband därmed en omflyttning av arbetskraft. Härför kan
bot ej rådas genom budgeten.

Vidare utgår promemorian från det mera allmängiltiga innehållet i sådana
uttryck som »full sysselsättning», »total efterfrågan», »samhällelig produktionsförmåga»
m. m., och för de allmänna resonemang som promemorian genomför
är det fullt tillåtligt. Men i praktiken blir det för bedömande av vilken
politik som skall föras nödvändigt att närmare precisera, vad man i varje
särskilt fall inlägger i dessa uttryck. De åtgärder, som jag finner böra företagas
exempelvis för att realisera kravet på full sysselsättning, bli nämligen
helt beroende av vad jag avser med detta uttryck och vilken grad av sysselsättning
jag avser att åstadkomma och upprätthålla.

Örn man går saken inpå livet, finner man, att en rad utomordentligt svara
problem resa sig i detta sammanhang. Jag skall anföra några exempel: _ En
långvarig underbalansering av budgeten kan knappast ifrågakomma med mindre
än att man räknar med en stegrad nationalinkomst. Man måste då fråga
sig, hur vår nationalinkomst kan väntas komma att utveckla sig. En annan
fråga är, vilken återverkan en permanent stark efterfrågan på arbetskraft
kommer att få på lönenivån. Vad blir verkningarna på sysselsättningen, örn
hemmamarknadens löner fortsätta att stiga, men exportmarknaden ej kan bära
motsvarande stegring? Kan en sådan balansrubbning motverkas budgetmässigt?
Kan den fria prisbildningen på arbetsmarknaden upprätthållas, eller
blir konsekvensen av en hög sysselsättning den som till och med den varmaste
förespråkaren för den fulla sysselsättningen, sir William Beveridge, _ förutsåg,
nämligen att lönerna måste fastställas genom obligatorisk skiljedom?
Skall budgetmässig strävan att åstadkomma balans inriktas företrädesvis på
direkt köpkraftsspridning eller på investering? Vilka blir verkningarna i det
ena och andra fallet? Dessa och många andra spörsmål resa sig efter hand
för oss. Vi måste ta ställning till dem. Det är nödvändigt att de göras till
föremål för en mera ingående prövning och diskussion.

Alla dessa stora ekonomiska frågor hänvisades våren 1944 till kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering, och i finansplanen för år 1945 framhåller
finansministern, att diskussionen borde avvakta de resultat, ^ vartill
kommissionen kunde väntas komma. Jag skall därlör, herr talman, tillåta, mig
att i detta sammanhang något beröra det sätt, varpå de allmänt finansiella
frågorna handlagts i denna kommission.

De statsfinansiella och allmänt ekonomiska problemen upptogos till behandling
i kommissionen i en särskild delegation under hösten 1944, men det
stannade vid ett fåtal överläggningar. Det enda problem, som blev föremål
för en mer ingående behandling, var frågan örn engångsskatt. Den kritik,
för vilken förslaget utsattes, gjorde att det tills vidare avfördes, och
därmed avstannade överläggningarna. Det beslöts att en PM skulle utarbetas
över den finansiella utvecklingen under senare år för ^att läggas
till grund för fortsatt diskussion. Promemorian var färdig pa förhösten
1945 men kom delegationens medlemmar tillhanda först i december ma -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

nåd. Trots påstötningar från enskilda medlemmar i kommissionen fann sig
ordföranden icke^ föranlåten att återuppta diskussionerna. Tvärtom förklarade
lian, att han ansåg att kommissionens arbete borde avslutas. Ett sammanträde
utsattes omsider till mitten av november för att diskutera kommissionens avveckling,
^ men när detta datum närmade sig, meddelades, att sammanträdet
uppskjutits, och det har sedan aldrig kommit till stånd. Kommissionen har sedan
i en per capsulam beslutad skrivelse till Kungl. Majit anmält, att den
avsomnat i stillhet. Man nödgas således konstatera, att de allmänna ekonomiska
efterkrigsproblemen aldrig blivit på allvar behandlade av kommissionen,
oaktat de utgjort en central del av dess program.

I den situation, som sålunda uppkom i höstas, vände sig några av kommissionens
medlemmar till finansministern med en hemställan, att diskussionen
örn de finansiella problemen måtte fortsätta i någon form mellan representanter
för olika grupper. Det är detta som har givit upphov till den s. k.
budgetberedning, som omnämnes i finansplanen och som har diskuterat herr
Hammarskjölds PM örn budgetbalanseringen. Den korta tid, som stått till
buds, har emellertid inte medgivit något närmare ställningstagande till de
olika problemen.

Den roll, som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering spelat i efterkrigsdebatten,
skulle jag, herr talman, gärna vilja karakterisera med en bild.
Kommissionen seglade ut som en stor och ståtlig fregatt med flaggor och vimplar
i topp, med en särskilt utvald besättning och åtföljd av stora förväntningar
och förhoppningar att den skulle finna framkomliga leder för det svenska
statsskeppet på efterkrigstidens stormiga ekonomiska hav. Men vad har sedan
skett? Fartyget har gått några korta turer till närliggande hamnar och fullgjort
uppdrag, som även andra lika bra kunnat åtaga sig. Men just som det
skulle ge sig ut på sin stora färd på de djupa vattnen och verkligen fylla sin
uppgift, bordade fartygschefen en annan större skuta, nämligen regeringsskeppet,
och på det gick han ombord med några av sina närmaste män och lämnade
utredningsbåten och dess övriga besättning att driva vind för våg. Några
besättningsmän telegraferade hem till rederiet och bådo att något skulle göras.
Den som närmast haft ansvaret för skutans utskickande, finansministern, sände
ut en mindre båt ■— budgetberedningen — som seglat ut i stället, medan
kommissionsbåten helt enkelt har fått bli vrak.

Inför detta måste det sägas ifrån att kommissionen trots sina många digra
betänkanden, 13 till antalet, i fråga örn sin centrala uppgift kommit till ett
mycket magert resultat. Kommissionens verksamhet utgör ett torftigt blad i
vårt utredningsväsendes historia. Det är därför ganska märkligt, att det just
är denna kommissions sekreterare som har funnit anledning att på ett ganska
uppseendeväckande sätt klandra det svenska utredningsväsendet för dess ineffektivitet,
särskilt då med tanke på dess tungroddhet. Han tycks glömma,
att ineffektiviteten kan bero även på andra förhållanden än tungroddhet, vilket
han har exempel på på mycket nära håll. Den utredningsbåt, där han var
styrman, blev oduglig därför att han och fartygschefen övergav den i ett avgörande
ögonblick. Nu skulle man kunna tänka sig, att planeringskommissionen
verkligen varit tungrodd och att motsättningarna inom densamma varit
så stora, att den varit arbetsoduglig. Så har emellertid ingalunda varit fallet.
Eftersom jag är den som i kommissionen kanske intagit den mest reserverade
hållningen, framför allt till de mera perifera arbetsuppgifterna, kan jag bestämt
intyga, att vi från företagarhåll mött upp i kommissionen med en mycket bestämd
önskan och uppriktigt god vilja att försöka finna praktiskt framkomliga
vägar. Det är mitt bestämda intryck, att en liknande inställning har funnits även
på den andra sidan. Det har också visat sig möjligt att på en del mycket örn -

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tåliga områden där ganska stora motsättningar från början förelågo kunna
komma fram till i huvudsak eniga utlåtanden, vilket endast varit möjligt genom
god samarbetsvilja från båda sidor. Det är mig angeläget att betyga, att
arbetet inom kommissionen trots meningsbrytningarna varit av angenämt slag,
icke minst tack vare ordförandens sätt att handlägga sitt värv. Jag bara beklagar
att ordföranden lät sig förtröttas, just när de stora frågorna seglade upp.

Vad jag vänder mig mot är icke vad som gjorts i kommissionen, utan vad
kommissionen underlåtit att göra. Jag gör det med så mycket större eftertryck
som jag anser, att kommissionen genom sin sammansättning och den
anda som rått där haft stora förutsättningar att komma till rätta med våra
svåra ekonomiska problem. En ingående diskussion hade kanske inte resulterat
i några eniga linjer, men jag är fullt säker på att en sådan skulle lia väsentligt
närmat de olika ståndpunkterna till varandra, och redan därmed hade mycket
vunnits. Kommissionens magra resultat på detta område och dess snöpliga avslutning
beklagar jag därför livligt. Örn man skall ta kommissionens arbete
som en prövosten på de statliga planhushållarnas och det enskilda näringslivets
villighet och anpassningsförmåga till samarbete, vill jag bestämt hävda,
att det sannerligen inte är näringslivets män som dra det kortaste strået.

Som läget nu är, ha problemen ryckt oss närmare in på livet, dyrbar tid
har gått förlorad och vi stå alltjämt ganska trevande inför dem. De pocka
emellertid nu mer än någonsin på sin lösning. Jag ifrågasätter, om det inte
är nödvändigt att skapa ett organ för fortsatt diskussion, det må sedan bli
budgetberedningen eller något annat. Vi måste komma ihåg att felgrepp i behandlingen
av de aktuella ekonomiska problemen kunna bli synnerligen ödesdigra,
varför varje åtgärd som kan hjälpa oss att se klarare på problemen och
handla med större planmässighet också bör vidtagas. Vi veta, att en av de
största risker som vi löpa, örn vi begå missgrepp, är inflationen, och det är
en så skrämmande fara, att utomordentliga ansträngningar måste göras för
att undvika den. Jag nödgas konstatera, att då det gäller planer för vårt statliga
ekonomiska handlande, stå vi betänkligt tomhänta. De ekonomiska perspektiv,
som just nu öppna sig för oss, äro oroväckande dunkla och diffusa trots
kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering och trots 1946 års statsverksproposition.

Då jag här kommit in på samarbetet mellan stat och näringsliv och hur det
i praktiken gestaltar sig, kan jag icke underlåta att också beröra, vad hans
excellens statsministern i går yttrade på denna punkt. Statsministern påpekade,
att näringslivets män medgiva nödvändigheten av samarbete mellan näringslivet
och staten, men att de endast vilja samarbeta i dåliga tider, då näringslivet
kan behöva hjälp. Han menade också, att kritiken mot socialdemokratien vore
oresonlig genom att begära deklarationer om de slutliga målen för samhällsutvecklingen
och att borgerligheten i sin kritik sökte misstänkliggöra socialdemokraterna.
Jag vill härtill genmäla, att vi äro fullt på det klara med att samarbete
behövs också under goda tider för att vi skola kunna möta de onda
tiderna, men även för ett sådant samarbete fordras klarhet örn vad det skall
gå ut på och hur det skall utformas. Även örn vi bortse från de långsiktiga
målen, råder oklarhet örn vart man under den närmaste tiden vill komma och
hur man vill gå fram, och det är denna oklarhet som vi önska få skingrad.
Statsministern frågar: hur vilja herrarna ha samarbetet? Helt allmänt skulle
jag vilja svara: I möjligast fria former. Jag skall illustrera detta med ett
exempel.

Vi enades i planeringskommissionen örn att man borde söka åstadkomma en
anpassning av det enskilda näringslivets investeringar till konjunkturerna. För
det ändamålet föreslog kommissionen tillskapandet av ett investeringsråd med

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

representanter för staten och näringslivet, vilket också har tillsatts. Investeringsrådet
skall ha till uppgift att åstadkomma fria överläggningar och fria
överenskommelser mellan statsmakterna och näringslivet. Från en del socialdemokrater
har emellertid sedermera yrkats, att detta råd i stället skulle vara
en beslutande myndighet beträffande investeringar även i det enskilda näringslivet.
Där lia vi, mina damer och herrar, ett exempel på skillnaden. I det ena
fallet har näringslivet fria händer, men rådet har möjligheter att genom upplysning
och propaganda påverka dess handlande i önskad riktning. I andra
fallet skall organet utöva direkt kontroll och dirigering av investeringarna. Det
är för sådana fall vi önska klarhet örn hur man avser att samarbetet skall ordnas.
Vill man stanna vid den första formen, äro vi med. Den senare äro vi
icke beredda att godvilligt acceptera.

Detta resonemang kan utsträckas även till andra områden. Alla äro på det
klara med att inom handelspolitiken ett samarbete är nödvändigt mellan staten
och näringslivet, mellan importörer och exportörer, men vi mena, att man kan
komma långt även med fria överläggningar och frivilliga överenskommelser.
Men när vi se, att efterkrigsprogrammet syftar till kontroll över utrikeshandeln
genom ett statligt organ och det i bakgrunden av diskussionen viftas
med ett utrikeshandelsmonopol, må det icke förvåna, att vi begära närmare
besked om vilka intentionerna äro, när vi skola gå till detta samarbete. Det är
i dessa fall inte fråga örn att begära deklarationer örn hur framtidsstaten kommer
att se ut, utan besked örn på vilka utgångspunkter samarbetet skall etableras.
Örn detta karakteriseras på det sätt som hans excellens herr statsministern.
i går gjorde, nämligen som ett misstänkliggörande av socialismen,
måste jag säga, att det vittnar örn en betänklig överkänslighet på den sidan.
Det är inte näringslivets män, som genom sin inställning här skapa svårigheterna
för samarbetet.

Jag skall även be att få beröra några frågor som herr Myrdal tog upp till
diskussion. Han förklarade bl. a., att han har den uppfattningen att industriens
män inte själva ta propagandan mot socialiseringen på allvar och att han
anser sig ha bevis för att industriens män ha förtroende för regeringen. Han
tycks bygga sin uppfattning bl. a. på att industrien nu har mera omfattande
byggnadsplaner än på länge, vilket, säger han, måste förutsätta tro på framtiden.
Jag anser, att det förhållande, som herr Myrdal här påpekade, bör tolkas
mindre som ett utslag av optimism med avseende på de vägar, som herr Myrdal
har utstakat än som ett tecken på att man tror att situationen kan komma
att förändras och att möjligen herr Myrdal och hans kolleger kunna komma på
bättre tankar än vad de nu lia. Oron och olusten är enligt min uppfattning
ganska stor hos näringslivets män, och jag vet med bestämdhet, att man på
mångå håll frågar sig, hur man skall handla i fortsättningen, inte minst i fråga
om investeringar för framtiden. Men företagaren har en instinktiv rädsla för
att — om förhållandena utveckla sig gynnsamt —- plötsligt upptäcka, att han
försummat att hålla sig med i utvecklingen och finna sig på efterkälken. Det
ar framför allt denna oro som driver honom till att även i denna för näringslivet
ganska bekymmersamma tid fortsätta med den politik, som det svenska
näringslivet nu sa länge har bedrivit, nämligen att göra konsolideringar och
investeringar för framtiden. Vad som här sker, bör därför betraktas som åtgärder
som vidtagits icke tack vare utan trots herr Myrdal.

Jag förmodar, att när herr Myrdal anser sig kunna dra sådana vittgående
slutsatser örn vad det svenska näringslivets män tänka, bygger han på att han,
som han uttryckte det häromdagen i en intervju, befinner sig på samma våglängd
som företagarna. Som fysiker vill jag inte underlåta att erinra herr
Myrdal örn att örn tva instrument äro inställda på samma våglängd och det

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ena börjar ljuda, så uppstår samma ljud i det andra. Det är vad man kallar
resonans. Men jag tror, att herr Myrdal skall nödgas erkänna, att det genljud,
som han har fått från företagarnas sida, mindre vittnar örn resonans än örn
dissonans. Jag vet inte, örn herr Myrdal tror, att han genom sin bjällras förmodade
samklang med företagarnas skall kunna blanda sig in i deras flock och
locka dem att följa honom genom det grindhål, som han har tänkt sig, och få in
dem i den fålla, för att inte säga fälla, där han vill ha dem. Örn jag här
överraskar med att suggerera fram bilden av näringslivets män som en fårskock,
så vill jag framhålla, att fåret är ett mycket nyttigt djur och ingalunda så dumt
som man tror. Herr Myrdal skall finna, att inte bara de gamla baggarna utan
även de unga fåren komma att märka, att det är en annan klang i hans
bjällra, varför de inte utan vidare komma att följa honom. Jag kan till sist
försäkra herr Myrdal, att vi trivs mycket bättre med honom i välsittande
ulvakläder än i illasittande fårpäls.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Sträng att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 20, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2. SMsverks propositione7i Herr

Ekströmer: Herr talman! En statsreglering ingriper nu mer än någonsin m. m.
i varje medborgares ekonomiska liv. Inte minst för oss företagare är det an- (.Forts.)
geläget, att rikets finanser handhas på ett klokt och framsynt sätt med klara
och fasta riktlinjer och utan att man drar för mycket växlar på framtiden.

Det må därför tillåtas även mig att såsom företagare göra några randanmärkningar
beträffande herr finansministerns budgetförslag, vilket gjort även mig
ganska betänksam genom sin löslighet och brist på fasta hållpunkter. Det blir
med ett dylikt förslag inte stora möjligheter för riksdagen att under arbetets
gång få någon hållpunkt för sitt bedömande av de olika förekommande frågornas
inverkan på våra statsfinanser. Det verkar nästan, som om det vore
meningen att riksdagen inte skulle resonera utan bara votera.

Först måste jag säga, att jag inte har kunnat vinna klarhet i fråga örn det
av herr finansministern omnämnda inkomstbortfallet på 300 ä 400 miljoner
kronor i anledning av den beslutade uppbördsreformen. De skattelättnader,
som ställas i utsikt, lära väl ändå utom i undantagsfall, såsom vid dödsbon,
inträde i pensionsåldern o. s. v., vara ganska illusoriska. Jag misstänker, att
våra skattekonton för år 1947 komma att bli ungefär lika höga som för år
1946. Jag ifrågasätter därför huruvida icke ifrågavarande belopp, 300 ä 400
miljoner kronor, bort uppföras som en tillgång i budgeten, så att riksdagen
sattes i tillfälle att avgöra, vartill dessa medel skola användas, örn
de skola gå till budgetutjämningsfonden, disponeras för särskilda ändamål eller
kanske rent av utnyttjas till skattelättnader. Nu äro dessa medel helt försvunna
och riksdagen har inte någon möjlighet att avgöra deras användning.

Hans excellens herr statsministern utlovade i går, att han var villig att »ge
vårt näringsliv den utveckling som det förtjänade». Löftet är kanske litet
svävande, men meningen var väl i alla fall, att han icke ville lägga hinder i
vägen för utvecklingen av ett sunt näringsliv. Många sådana hinder kunna
anföras, bl. a. ovissheten örn vad hans excellens inlägger för betydelse i ordet

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

»förtjäna». Ett alldeles påtagligt hinder är även vår höga beskattning. Ute
bland den stora allmänheten, och ej minst bland företagarna, hoppas man förvisso
på en mera normal beskattning, ty hur villigt nian än betalat de höga
skatterna, när försvarsutgifterna krävde dem, lika självklart skulle man finna
det vara att skatterna sänktes när kriget nu är slut och högkonjunktur alltjämt
råder. Våra höga skatter, som enligt vissa uppgifter rent av utgöra
världsrekord, inge olust. De motverka utan tvekan vad vi nu bäst av allt behöva
för att med trygghet kunna genomföra de betydande sociala reformer
som vi alla önska, nämligen en effektivisering av vårt produktionsliv. Människan
är nu en gång så beskaffad att hon vill lia lön för sin möda. När staten
i skatter tar allt större andel av denna lön, kan det ej bli samma företagslust
och arbetsglädje som örn företagaren finge behålla en mera rimlig andel av
den vinst som kan uppstå. När vårt näringsliv måste arbeta med ett så starkt
skattetryck som för närvarande, kunna förhållandena liknas vid situationen
inom ett företag, där arbetarna sysselsättas på timlön och ej på ackord: arbetslusten
och arbetstakten bli alls inte desamma. Jag kan i propositionen
inte. utläsa något som helst intresse för sunda skattelättnader från herr finansministerns
sida.

Med det hårda skattetrycket, som tydligen hotar att bli konstant, och med
den minskning i de arbetsföra åldrarna, som är att förutse inom de närmaste
årtiondena, kan det bli svårt nog för oss att ernå den ökning i vår produktion,
som torde vara nödvändig för att vi skola kunna komma till rätta med våra
finanser. Som exportland är Sverige högst konjunkturkänsligt, och om då
också, vilket man ganska säkert kan förutse, en kanske långvarig depressionsperiod
sätter in, riskera vi att komma in i en återvändsgränd, ur vilken det
kan bli svårt nog att komma ut. Men vad vill då vår sangvinisk® finansminister
göra?^ Att i ett sådant läge ytterligare skärpa beskattningen lär väl ej
vara. tillrådligt. Kanske kunde en sådan åtgärd ge en hel del, om man ginge
ned. i de lägre inkomstskikten, men det lär ej vara så lätt att få igenom ett
dylikt beslut, utan man finge väl gå den mer komfortabla lånevägen. Jag
kommer då osökt in på envoyén Hammarskjölds promemoria, som inom parentes
sagt är ett högst intressant aktstycke, örn ock litet hårdläst för den
enkle riksdagsmannen.

Envoyén Hammarskjöld påvisar, att vi tidigare beträtt lånevägen endast
för sådana utgifter som äro räntabla i vanlig mening och sålunda ökat statens
förmögenhet, men att vi på senare tid gått ett steg längre och vidgat basen
med lånefinansiering till investeringar som icke äro direkt räntabla, men som
äga. ett sadant nyttjandevärde för staten att grunder finnas för förräntning
av investeringarna genom överförande av skattemedel. Nu går man ännu ett
steg längre och ifrågasätter, att lånefinansiering bör kunna tillgripas även för
något soln man kallar nationalekonomiskt räntabla investeringar. Vad detta
innebär, får man egentligen inte riktigt veta, och författaren av promemorian
säger själv, att det är svårt att dra några gränser. Jag för min del tror, att en
riksdagsmajoritet med god vilja kan inrangera nästan vad sorn helst under
denna rubrik, vilket onekligen ter sig ganska skrämmande. Lånevägen kan
nämligen vara farlig, icke blott för enskilda utan även för staten, ty »räntan
hon sover inte», för att begagna ett gammalt lantligt ordstäv. Herr Hammarskjöld
påpekar också, att den åiliga räntekostnaden för vår statsskuld belöper
sig till inemot en procent av våra egentliga statsinkomster för varje miljard
som lånas. Örn vi då komma upp till en statsskuld av t. ex. 20—25 miljarder
— det kan snart vara gjort, örn vi ej passa oss — är jag rädd att räntebördan
blir oss övermäktig och kommer att lägga hinder i vägen för en ytterligare
sund utveckling inom vart land. Faran för inflation ligger snubblande
nära.

Fredagen den 18 januari 1940 tiri.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vi göra därför klokt i att vara litet försiktiga i vår utgiftspolitik. Visserligen
anmärker herr Hammarskjöld, att det är vanskligt att avvisa alla krav på förbättringar
i olika hänseenden i goda tider, men med tanke på följderna av en
lättsinnig finanspolitik böra vi nog ta oss en allvarlig tankeställare. I varje fall
är en verklig finansplan alldeles nödvändig.

Jag hade tänkt att säga några ord örn samarbetet mellan staten och det enskilda
näringslivet, men herr Nordenson har på ett så förträffligt sätt gett uttryck
åt mina synpunkter därvidlag, att jag avstår från att ytterligare ingå på
det kapitlet. Däremot måste jag, även örn jag förstår att det inte är särskilt populärt,
säga några ord i fråga örn de baltiska flyktingarna, vilkas behandling
i högsta grad upprört mig. Som en illustration till hans excellens herr statsministerns
benhårt dogmatiska framställning i går ber jag att få läsa upp en notis
som jag hittat i vår aktade samtida, Smålands-Posten i Växjö. Tidningen skriver:
»De sista baltiska internerna ha nu lämnat det provisoriska sjukhuset i
Växjö. De transporterades på fredags eftermiddag i militär buss, och flertalet
av dem måste på grund av sjukdom eller annan svaghet företaga resan liggande
i bårar.»

Vad är nu detta? Och vad lia dessa arma människor i Ryssland att göra?
Kan sådant få försiggå i ett gammalt kulturland som Sverige, eller har, för att
citera Tegnér, »barbariet blivit fosterländskt»? Här har under kriget talats stora
och vackra ord örn Sveriges stolta mission såsom förkämpe efter krigets slut i
en sargad värld för rätt, frihet och humanitet. Jag har visserligen aldrig tyckt
örn sådana där litet skrytsamma löften, men jag hade ändå aldrig kunnat tro,
att vi på detta sätt skulle desavuera oss själva.

Herr statsministern nämnde, att något nytt icke inträffat sedan den s. k.
överenskommelsen i maj 1945 ingicks med Ryssland örn tillbakasändande av
militär personal tillhörande Tysklands arméer. Men något har väl ändå inträffat.
ty när denna överenskommelse träffades, var det fråga örn tyska militärpersoner,
men efter vad man kan förstå räknas internerna i fråga numera i Ryssland
icke som tysk militärpersonal, utan helt enkelt som landsförrädare. Vi veta
alla, vilket straff som väntar dem. Någon tvekan torde inte råda därom. Hans
excellens herr statsministern hade den osmaken att sätta den opinionsstorm, som
utbröt i landet i anledning av den pågående aktionen, i sammanhang med regeringsskiftet.
Detta är dock ovanligt långsökt, ty de flesta som protesterat, hade
förvisso icke en aning örn vad som var i görningen förrän långt efter det att den
nya regeringen tillkommit. Detta är, skom här förut sagts, icke en politisk fråga.
utan en spontan reaktion av medborgerlig humanitär harm.

Hans excellens herr statsministern har själv påtagit sig hela ansvaret för
vad som skett, men vi ha ju också en utrikesminister, som väl också •—- såsom
herr Linderot påpekade i går — bör ha något att säga till om. Under kriget hallag
vid flera tillfällen här i kammaren med beundran och glädje hört herr Undén
lala manliga och kärva ord mot orätt, våld och brutalitet. Man kunde då vänta,
att hans excellens Undén med ännu större tyngd skulle fortsätta att hävda sina
idéer örn rätt. frihet och humanitet. Men örn det är riktigt, att man nu är i färd
med att i stillhet smussla ut dessa arma människor ovissa — eller kanske vissa
— skrämmande öden till mötes, kan man tydligen endast med grämelse konstatera,
att man räknat fel.

Detta är icke en politisk fråga. Här gäller det endast aktning för människovärdet.
Jag behöver endast hänvisa till vad herr Nerman i går sade beträffande
licinia sak och de ideal som besjälade det parti som han i sin ungdom representerade.
Jag hoppas, att dessa ideal leva kvar ännu i dag. Även om det efter herr
statsministerns krassa deklaration i går är föga utsikter till framgång vill jag

Forsta kammarens protokoll 10Ji0. Nr S. 2

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ändå hemställa, att om fartygen med balterna ännu icke avgått, deras avfärd i
sista stund måtte inhiberas, så att icke vi svenskar, som kineserna säga, förlora
vårt ansikte inför yttervärlden och oss själva.

Jag yrkar, herr talman, remiss av statsverkspropositionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Redan tidigare under denna
debatt ha olika talare kommenterat den budget, som nu är förelagd riksdagen.
Eftersom jag helt kan instämma i deras konstaterande av att själva den formella
balanseringen av inkomster och utgifter kan synas problematisk med hänsyn
till eventuellt nya anspråk på statskassan, får jag nu begränsa mig till detta,

Det finns bland mångå intressanta punkter ett förhållande, som i allra högsta
grad bör vara föremål för riksdagens intresse. Finansministern betonar någonstans
i finansplanen, att budgeten är balanserad för det budgetår den avser. Nu
bör ju alldeles riktigt en budget rent bokföringsmässigt förutse de utgifter, som
skola göras under året, och angiva de inkomster, som behövas för att täcka utgifterna.
Ju bättre budgeten är gjord, desto mindre avvikelser blir det mellan
budgeten och budgetredovisningen. Detta innebär, att det varken får bli särskilt
stora summor över på utgiftssidan eller alltför stora underskott på inkomstsidan,
savida det icke inträffar något alldeles oväntat och oförutsett.
Denna inställning till budgetens balansering har varit den grundläggande för
den svenska budgetbehandlingen. Över- och underbalansering kan lia förekommit,
men i så fall har detta varit åsyftat såväl av finansministern som av den
anslagsprövande instansen.

Under kriget har emellertid denna goda ordning för budgetens uppgörande
och fullföljande tyvärr kommit att försvinna. På grund av det osäkra försvarspolitiska
läget har Kungl. Majit begärt fullmakter att göra utgifter, vilka man
sedan av olika anledningar, materialbrist, förseningar och dylikt, icke hunnit
göra i planerad ordning under avsedd tidrymd. Följden har blivit, att
det på ett flertal olika anslag uppstått reservationer, vilka under
årens lopp nått mycket stora summor. Enbart på de anslag, vilka finnas
uppförda under »egentliga statsutgifter», stå för närvarande reservationer, vilka
uPPgå till ett högre belopp än utgifterna på en normal förkrigsbudget. Örn jag
får redogöra för utvecklingen, så kan jag konstatera, att reservationerna på anslagen
för egentliga statsutgifter, vilka budgetåret 1940/41 uppgingo till 571
miljoner kronor, under följande budgetår stego till 1 232 miljoner kronor. 1 128
miljoner, 1 109 miljoner och vid utgången av budgetåret 1944/45 till 1 244 miljoner
kronor. Men det är icke nog med detta. På kapitalbudgeten kan man
konstatera en liknande utveckling. Storleken av reservationerna på kapitalbudgeten
var vid utgången av budgetåret 1940/41 674 miljoner kronor och har sedan
ar efter ar vuxit, sa att reservationerna blivit följande: 787 miljoner, 935 miljoner,
1 132 °miljoner och, vid utgången av budgetåret 1944/45, 2 148 miljoner
kronor. Från denna mycket stora reservation kan man möjligen preliminärt avdraga
de olika anslagen till kreditgivning och internationellt återuppbyggnadsarbete,
vilka tillsammans uppgå till omkring 1 133 miljoner kronor.

. Om man lägger ihop samtliga reservationer på drift- och kapitalbudgeten,
finner man, att de den 30 juni 1945 uppgingo till omkring 3 360 miljoner kronor.
Örn man drar ifrån anslagen till internationella krediter och återuppbyggnadsarbete,
återstår likväl omkring 2 200 miljoner kronor. Detta belopp är endast
några hundra miljoner kronor lägre än de skatteinkomster statsrådet Wigforss
räknar med under det kommande budgetåret.

I en särskild promemoria har nuvarande envoyén Hammarskjöld diskuterat
budgetbalanseringen dels ur samhällsrättslig, dels ur samhällsekonomisk synpunkt.
Vare sig man betraktar dessa mycket stora reservationer ur den ena eller

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

andra av dessa synpunkter måste man finna, att de äro ytterligt allvarliga och
att de knappast äro förenliga med ett rätt handhavande av riksdagens kontroll
över statsutgifterna.

Rent samhällsrättsligt — eller vi kunna ju också säga bokförings- eller räkenskapsmässigt
— liro de bevis på en mycket slarvig budgetering. Riksdagen
godkänner icke de anslag som Kungl. Majit verkligen anser sig behöva under
det kommande budgetåret, utan godkänner anslagsäskanden vilka synbarligen
tagits till alldeles för mycket i överkant av vederbörande statsråd. Detta är
icke god ordning.

Men även ur samhällsekonomisk synpunkt är det mycket otillfredsställande.
Örn jag förstår envoyén Hammarskjölds utläggningar rätt, är det synnerligen
viktigt, att statsutgifterna och det allmännas anspråk på produktiva tillgångar
tillsammans med anspråken från enskilda icke bli för stora, eftersom
det då blir risk för prisstegringar. Å andra sidan skulle för liten efterfrågan
i förhållande till tillgången på produktiva möjligheter skapa arbetslöshet.
Detta resonemang lägger alltså synnerligen stor vikt vid icke endast statsutgifternas
storlek utan även deras förläggning i tiden. Syftet med en sådan
samhällsekonomisk budgetering blir alldeles förfelat, om riksdagen anslår medel
till väsentligt ökade statsutgifter ett år och de sedan icke komma till stånd
förrän något eller några år därefter. Den samhällsekonomiska budgetplaneraren
behöver icke endast en penningpung utan även en klocka, eller åtminstone
en almanacka.

Jag tar vidare för givet, att Kungl. Majit tänkt sig att det alltjämt är riksdagen
som skall vara beslutande myndighet angående budgetens balansering,
alltså utgifternas storlek under budgetåret och sättet för inkomstanskaffningen.
T så fall är ett system med stora anslagsreservationer på flera miljarder absolut
något som strider mot riksdagens uppgift att deltaga i budgetens planering
ur samhällsekonomisk synpunkt. Enligt min åsikt behöves det därför en avsevärd
sanering av reservationssystemet, så att riksdagen åter får kontroll över
statsutgifternas förläggning i tiden.

På grund av att så stora totala belopp kvarstå outnyttjade på kapitalbudgeten
har frågan om utgifternas inplacering i tiden även stor betydelse för
omfattningen av riksgäldskontorets upplåning vid olika tidpunkter. Eftersom
upplåningen är en angelägenhet som omhänderhaves tiv ett av riksdagens verk,
finnes det dubbel anledning att draga till tyglarna, så att icke utgifterna rätt
som det är skena i väg från inkomsterna. Ty jag behöver väl icke påminna
finansministern örn att det ur samhällsekonomisk synpunkt icke är betydelselöst,
örn man gör av med två, tre miljarder kronor under ett år eller, låt oss
säga, tre år. Följderna för prisnivån bli ganska olikartade, särskilt om skattepolitiken
och lånepolitiken under samma tid icke underkastas några variationer.

Det är min allvarliga förhoppning, att detta ur ekonomisk synpunkt mycket
viktiga förhållande blir föremål för riksdagens prövning under den nu instundande
sessionen.

Jag skall be att få upptaga ytterligare en statsfinansiell fråga av icke
oväsentlig betydelse. Från regeringspartiets sida bär ofta deklarerats ett mycket
stort intresse för att finanspolitiken skall drivas så, att den får en inkomstutjämning
till följd. Skatteväsendet utformas så, att beskattningen blir progressiv.
De inkomstutjämnande följderna åtminstone av den direkta beskattningen
kunna statistiskt fastställas. Det är betydligt svårare att klarlägga
den indirekta beskattningens följder. Men det måste vidare konstateras, att
även samhällets sociala åtgärder utformas i inkomstutjämnande syfte. Endast
vissa grupper lägre inkomsttagare få del av samhällets specifika hjälpåtgär -

Nr 3.

Fredagen den IS januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

eler. För att uttrycka saken enkelt betyder detta på det hela taget, att de,
som betala en stor del av utgifterna, icke synas erhålla någon del av de
individuella statliga förmånerna.

Svårigheterna att klarlägga verkningarna av den statliga inkomstutjämningspolitiken
ökas därigenom att hjälpåtgärderna icke alltid få karaktären
av kontanthjälp utan ges i form av naturabidrag eller förmåner av olika slag.
Det är t. ex. synnerligen svårt att beräkna vad det skulle kosta en innehavare
av en vanlig pensionsförsäkring att få denna att utgå i fast penningvärde
på det sätt som skett med folkpensionerna. Vad1 är vidare kontantvärdet av rabatter,
semesterresor o. s. v.? För att icke åstadkomma något missförstånd
vill jag genast säga ifrån att jag med detta resonemang icke avser att angripa
dessa sociala åtgärder. Vad jag syftar till är endast att man på något
sätt bör göra klart, i vilken grad inkomstutjämningen sker. Det kan nämligen
icke förnekas, herr talman, att skatterna nu taga en så stor del av den
enskildes inkomster och att de offentliga åtgärderna, statliga och kommunala,
i vissa fall spela en så stor roll för den enskilde, att man på något sätt borde
klargöra verkningar av detta i ekonomiskt hänseende. Vad man borde göra
är alltså att ordentligt utreda den enskilde medborgarens kontanta inkomster
och utgifter före och efter det att han varit i ekonomisk eller socialpolitisk
kontakt med det allmännas alla organ. De tidigare vidtagna skattetrycksutredningarna
äro gammalmodiga ur alla synpunkter. Vad som nu behöves är en
ordentlig översikt (iver omfördelningen av inkomster genom det allmännas
ingripanden. Det är min förhoppning, att även detta skall bli föremål för
finansministerns uppmärksamhet.

Till slut, herr talman, skall jag be att få göra några reflexioner med anledning
av envoyén Hammarskjölds promemoria örn budgetbalanser! ngen. På
mig gjorde den delvis ett intryck av att författaren icke vågat tänka sina
tankar till ett slut, utan att alldeles för många trådändar lämnas lösa. Men
Arnd som intresserade mig ändå mer var den forne statssekreterarens i finansdepartementet
pessimism över möjligheterna att under goda tider taga igen
den underbalansering av budgeten som kommit till stånd under besvärliga år.
Ännu mindre tror den förre statssekreteraren på möjligheterna att under goda
tider söka förebygga en inflationistisk utveckling eller alltför stor intensitet
i det ekonomiska livet genom direkt restriktiva budgetåtgärder. Denna den
praktiske mannens inställning efter många års erfarenhet av den mänskliga
och parlamentariska naturens svagheter är intressant att jämföra med de
synpunkter som den tolv år yngre docenten Dag Hammarskjöld förmodligen
hyste i september 1934, då han, såsom sekreterare i arbetslöshetsutredningen
diskuterade konjunkturutjämningsfonder såsom ett budgettekniskt medel.
Den förre statssekreterarens konstaterande, att lånefinansieringen synes medföra
mindre noggrann prövning av utgifterna, torde vi nog litet var kunna
skriva under, om vi vilja vara uppriktiga.

Dessa små reflexioner med anledning av envoyéns promemoria avse endast
att påvisa, att man vid utformandet av den statliga ekonomiska politiken
icke endast kan taga hänsyn till vissa matematiska kalkyler eller ekonomiskt
teoretiska resonemang. Om de resonemangen skola kunna användas riktigt,
måste man nämligen svälja såväl de behagliga som de obehagliga delarna
därav. Men den mänskliga naturen är ett svagt käril, och vår finansminister
har i allmänhet alltid varit beredd att godta den delen av en teori, som går ut på
möjligheter och ursäkter för att öka statsutgifterna och statsverksamheten.
Den andra delen av teorien, att man i vissa fall kan behöva hålla igen utgiftsstandarden,
har han aldrig haft riktig förståelse för.

Herr talman! Jag yrkar remiss till vederbörande utskott.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr .i.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Niisson, Kror: Herr talman! Viel genomläsningen av stats verkspropositionens
nionde huvudtitel Ilar jag på minst sex ställen hittat departementschefsuttalanden
av ungefär den lydelsen, att utlämnande av bidrag icke bör
ske på sådant sätt, att elen rationalisering av landets jordbruk, som måste
komma till stånd, försvåras. Departementschefen uppmanar således de underordnade
myndigheterna, i dessa fall hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna,
att vid utdelande av statsbidrag och lån och annan hjälp, som kan
-Jämnäs, se till, att den kommande rationaliseringen inte försvåras. Det innebär,
att man redan nu skall sortera upp klientelet i tvenne huvudgrupper: en,
som kan komma i åtnjutande av bidrag, och en annan grupp, som inte kan
göra det. Det är, såsom alla förstå, en mycket grannlaga och svår uppgift, och
jag ifrågasätter, örn det inte vore lämpligt både ur parlamentariska och
administrativa synpunkter, att man lade fram detta rationaliseringsprogram
för jordbruket på riksdagens bord, varigenom riksdagen finge säga sin mening
örn det, innan man praktiserar det på detta sätt ute bland landets jordbrukare.

Jag skall inte här återupptaga den under gårdagen förda debatten örn behovet
av jordbrukets rationalisering och skälen för och emot denna. Jag vill
bana säga, att det är mänskligt, örn frågan bland de jordbrukare, som saken
berör, väcker en smula olust och oro och att därför starka skäl tala för att
män här går fram med en viss varsamhet och även en viss grannlagenhet. Jag
tillåter mig påminna arn att vi genom den egnahemsreforim, som genomfördes
vid 1939 och 1940 års riksdagar, redan har ett instrument, som verkar i den
riktning som det här är fråga örn, fastän på ett mera stillsamt och försynt sätt.
Men denna reform har aldrig i praktiken blivit färdig. Huvudorsaken därtill
iir väl att kriget korn. Vad det i övrigt kan vara för skäl, känner jag inte till.
Alltnog, man bär inte utrustat vederbörande organ på sådant sätt, att de ha
kunnat fullgöra de uppgifter som avsetts och föreskrivits. Man har sålunda
inte givit nämnderna den personal, som skulle ha erfordrats för den inventering
av de s. k. ofullständiga jordbruken som förutsattes. De ha inte heller
erhållit personal för att ombesörja den jordförmedling eller de jordköp, som
också förutsattes för att man skulle kunna verkställa komplettering av de
ofullständiga jordbruken, en sanering och rationalisering av jordbruken, som
riksdagen redan då ansåg vara av behovet påkallad.

Såsom ett expempel på hur långt vår nuvarande jordbruksminister vill gå
när det gäller att på administrativ väg föra fram rationaliseringen skall jag
be att få citera det uttalande, som han gör i nionde huvudtiteln under punkt
145 »Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån till egnahemslån
tagare». Egnahemsstyrelsen har äskat en höjning av premielånen från högst
3 000 till 4 000 kronor när det gäller egnahemsnämndernas egna beslut och
från 4 500 till 6 000 kronor i de särskilda fall, då saken hänskjutes till e.prahemsstyrelsen.
För den skull har egnahemsstyrelsen begärt ett med en miljon
kronor förhöjt anslag. Statsrådet går då med på denna höjning av de enskilda
beloppen, men säger därefter följande: »Under förutsättning att premielån
framdeles endast tilldelas egnahemslåntaga re för åtgärder för iordningställande
av verkligt bärkraftiga jordbruk synes det enligt min mening vara tillfyllest,
därest ifrågavarande anslag för budgetåret 1946/47 bestämmes till 2 500 000
kronor. Då understödjande av olämplig fastighetsbildning kommer att i hög
grad försvåra den rationalisering av landets jordbruk, som framdeles måste
komma till stånd, förutsätter jag alltså, att egnahemsorganen beakta vikten
av att i fortsättningen endast jordbruk av nyss antydd beskaffenhet lämnas
stöd genom egnahemsverksamheten. Det torde få ankomma på Kungl. Majit
att meddela de ändrade bestämmelser rörande förevarande verksamhet, som vid
bifall lill vad i det föregående förordats må befinnas påkallade.»

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fin.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag ber då att få påminna om innehållet i § 1 av kungörelsen angående den
statliga egnahemsverksamheten av år 1940. enligt vilken målsättningen för
egnahemsverksamheten är »att främja möjligheterna för mindre bemedlade
och obemedlade att förvärva familjejordbruk, stödjordbruk eller bostadsegnaliem,
att utvidga ofullständiga jordbruk med tillskottsjord eller att företaga
ny-, örn- eller tillbyggnad eller förbättring av byggnader å egnahemsfastigheter».
Här äro sålunda stödjordbruken medtagna när det gäller möjligheterna
att erhålla premielån. Men statsrådet säger nu att detta inte skall ske, utan
på administrativ väg skall det utfärdas sådana bestämmelser till de underlydande
organen, att endast verkligt bärkraftiga jordbruk skola komma i fråga.
Jag måste tycka att det är att gå bra långt. I alla händelser innebär det ett
frånträdande av de riktlinjer och den målsättning för egnahemsverksamheten,
som riksdag och Kungl. Maj :t tidigare fastställt. Innan ett så viktigt steg
tages, som departementschef en nu ifrågasätter, borde regeringens rationaliseringsprogram
läggas fram på riksdagens bord.

Jag sade att jag inte skall gå in på något vidlyftigare resonemang örn
den väntade och i statsverkspropositionen så starkt förebådade jordbruksrationaliseringen.
Jag fäste mig emellertid vid ett uttalande av statsrådet Sträng
i gårdagens debatt, där han berörde den strömning av folk, som har gått från
landsbygden till städerna i detta land och som vi alla känna väl till. Han anförde
i det sammanhanget siffror som också äro välkända för oss alla. Inflyttningen
till städerna hade varit till gagn, sade han, och jag protesterar inte emot
det, men jag tror att man vid sina beräkningar i detta avseende inte bör gå
fram enligt den klassiska regeln »tål du det, så tål du också det» o. s. v., ty
det kan innebära faror för vårt folks framtid. Jag tror att gränsen är nådd
för vad som kan anses lyckligt när det gäller denna ström från landsbygden
lill städerna. Backstugorna oell torparstugorna äro borta, och de, sorn bebodde
(lern, och deras avkomlingar äro i Amerika eller i städerna, men hemmanen,
de röda bondehemmen på vår svenska landsbygd, äro i stort sett ännu kvar,
fastän ungdomen i stor utsträckning har flytt bort från dem. Men de utgöra
i alla fall ett vackert, historiskt och pittoreskt inslag i den svenska landskapsbilden.
Vi svenskar lia ju den oskattbara förmånen att äga ett stort territorium.
Vi ha en omfattande landsbygd. Vårt land är glest befolkat, jämfört nied de
övriga västeuropeiska länderna, och uran kail säga att det i stora delar är
ganska ödsligt. Men än ödsligare skulle det bli, örn nu även dessa gårdar i
någon större utsträckning skulle försvinna, oell jag ser det såsom ett dåligt
omen för vårt folks framtida bestånd och vår frihet överhuvud taget, att detta
folk i kulturens utkanter liksom drar sig tillbaka, ty det är det folket som
har varit pionjärer när det gällt att sprida och utveckla den svenska kulturen
och som har skapat det svenska riket.

Jag ser mig nödsakad att även säga ett par ord om ett uttalande, som gjordes
här i går av den värderade och högt aktade ledamoten av denna kammare
herr Sundberg, då han närmare behandlade detta spörsmål om jordbrukets
rationalisering och vände sig emot att det mindre jordbruket kompletteras med
skogsmark. Han fällde då det yttrandet, att han fann det märkvärdigt att en
sådan näring som jordbruksnäringen skulle behöva kompletteras med en näring
av annat slag. Jag vill inte låta ett sådant uttalande stå oemotsagt. Det är
nämligen uttryck för en ganska vanlig föreställning hos skogsfolk, och jag
har alltid, när jag mött den uppfattningen, förvånat mig storligen däröver,
ty det förhåller sig väl ändå så, att till den svenska gården sedan hedenhös
har hört såväl åker som äng och skog. Inte kan nian väl tänka sig att skilja
skogen från gården, från åkern och ängen? Hur skulle det se ut? Och för övrigt
skötas ju nu våra bondeskogar enligt vad sakkunskapen säger lika väl som annan
skog. Då kan det väl inte vara någon förlust för landet i stort, örn skogen

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

brukas av oell tillhör bonden, såsom sedan urminnes tider har varit fallet. Skogen
skall väl inte nödvändigt behöva tillhöra större komplex och enheter.

Såsom en kort sammanfattning av mitt anförande vill jag säga till de starka
män, som komma att få till uppgift att genomföra jordbrukets rationalisering,
denna stora och grannlaga uppgift: faren varliga fram, ty den gamla svenska
bondejorden är helig mark!

Herr Wehtje: Herr talman! Jag hade tänkt mig att jag i statsverkspropositionen
skulle finna något uttalande örn handelspolitiken och örn utformningen
av de organ, som skola syssla med den, sedan liandelskommissionen blivit avvecklad.
Enligt folkförsörjningsministerns förslag skall ju handelskommissionen
avvecklas under nästa budgetår. Eftersom besked inte lämnas i statsverkspropositionen,
vill jag ställa frågan, vilka organ som skola få de kvarstående
arbetsuppgifterna. Det vore av stort intresse att få ett besked på
denna punkt, innan omorganisationen vidtages. Inom efterkrigsplaneringskommissionen
diskuterades dessa viktiga frågor örn handelspolitiken och formerna
för handläggning av frågorna ingående och med stort allmänt intresse. Som
resultat av dessa överläggningar tillsattes sedan det handelspolitiska rådet.
Jag konstaterar tillkomsten av detsamma med tillfredsställelse. Det kommer
helt visst att kunna fylla en uppgift som ett värdefullt kontaktorgan och som
ett forum för framläggande av synpunkter och erfarenheter.

Örn de övriga förslagen angående handelspolitiken från planeringskommissionen
har emellertid inte hörts någonting. Kommissionens ordförande har tagit
dem med sig till regeringen, och det är därifrån vi nu vänta att få höra,
hur man tänker sig att ordna med dessa frågor.

Vid denna min hänvändelse till handelsministern skulle jag också vilja återkomma
till ett önskemål som jag framfört vid upprepade tillfällen, nämligen
att näringslivets representanter, i första rummet de centrala organisationerna,
få deltaga i förberedelserna för handelsavtal, biträda vid förhandlingarna örn
dessa och kanske framför allt vid det praktiska genomförandet av dessa frågor.
De handläggas nu av representanter för departement och ämbetsverk. Jag erkänner
gärna, att det sker nied stor skicklighet. Mina erinringar äro alltså inte
av personlig art i något avseende, utan det är mot själva systemet som jag vill
framföra, mina betänkligheter. De bästa resultaten, vill jag påstå, kunna inte
nås utan att de personer, som skola praktiskt genomföra varuutbytet med
utlandet och besitta de levande erfarenheterna, också få deltaga i handläggningen
av dessa frågor. Jag har under våra dagliga meningsutbyten påtalat
detta, men hitintills har resultatet dess värre blivit klent. Det har vidtagits
vissa justeringar, och därigenom lia en del påtagliga missförhållanden kunnat
läggas till rätta, men i den principiella inställningen har jag ännu inte sett någon
ändring. Från regeringshåll har man visserligen vid upprepade tillfällen
förklarat sig villig till samverkan, och därför hoppas jag också, att man verkligen
går in för ett sådant samarbete. Det är en verkligt stor sak det gäller.
En samverkan kan bjuda oss mycket, men utan en sådan kunna vi förlora
stora värden.

I samband med att jag nu på detta område efterlyser en bättre ordning, vill
jag också bringa på tal en del andra förhållanden, sorn jag finner föga tillfredsställande
och föga rekommenderande för staten, som ju ändå borde vara
den föredömlige organisatören. Det gäller remisserna av förslag och kommittébetänkanden
och infordrande av yttranden från myndigheter och organisationer.
Inhämtande av olika synpunkter och anlitande av sakkunskap genom ett rätt
utnyttjande av remissinstitutet skulle ju kunna vara av ett betydande värde.
Som det nu är, tillvaratar man inte dessa möjligheter, även örn det inte alltid

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

blir så, som det enligt vad det sagts, var vid en länsstyrelse, sorn i december
månad fick 6,5 kg statliga betänkanden på över 2 500 sidor att yttra sig över
under december och januari. Det förekommer dock ofta och kanske oftast, att
man begär yttranden inom 8, 10 eller 14 dagar om förslag som under flera år
varit föremål för utredning och som behandla stora och svåra frågor rörande
vårt samhällsliv. Hur verkligt betänkliga man ute i landet anser dessa förhållanden
vara, framgår av att jag t. ex. från min hemstad fått höra, att man
där hoppas att få den aktuella skolfrågan på remiss, då man har sina synpunkter
och en viss erfarenhet, som man vill framföra, varför man gärna vill vara
med och få pröva en sådan betydelsefull fråga, men att man redan på förhand
säger ifrån, att »förutsättningen givetvis måste vara, att vi få mer än en vecka
på oss att yttra oss örn frågan».

Här kommer jag också in på en sak, som efter min uppfattning sammanhänger
med det jag nu har anfört angående det, forcerade arbetet och med
den bristfälliga arbetsordning som följer av det. Utformningen av budgeten tar
jag också som ett uttryck för detta. Det är många äskanden, som inte alls äro
utformade däri, och hur knapphändigt och ofullständigt finansavsnittet i budgeten
är utformat, har ju förut framhållits. Det vill jag därför nu inte gå in
på. Jag skulle emellertid vilja framföra mina betänkligheter inför utsikterna
till att riksdagen till följd av vad jag nu framhållit också kommer att sammanträda
varje höst. Det har t. ex. sagts att skolfrågan skall framläggas för
en höstriksdag 1947. Det skulle alltså innebära, att det redan skulle vara
bestämt, att det skall bli en höstsession det året, och det lyder väl kanske på
en höstsession i år också. Detta skulle betyda ett klart avsteg från vad som
förut har gällt. Under kriget har riksdagen sammanträtt under höstarna, därför
att det har rått särskilda förhållanden, men kriget är ju slut nu, och vi
borde väl försöka att komma över i ett lugnare arbetstempo. Det synes mig
vara högeligen på tiden, att man örn detta alls skall anses vara nödvändigt,
rationaliserar både regeringens och riksdagens arbetsmetoder. För de riksdagsmän,
som i likhet med mig inte syssla uteslutande med politiken, blir det
eljest praktiskt taget omöjligt att ägna sig åt riksdagsarbetet. Under den tid,
som riksdagen varar, kräver ju dock riksdagsarbetet sin man, och det kan
ju inte vara meningen, att riksdagsmännen alldeles skola släppa sina andra
arbetsuppgifter, som även de ta tid och krafter i anspråk i kanske lika stor
utsträckning som arbetet här i riksdagen. Meningen skall väl ändå inte vara
att riksdagen skall bestå uteslutande av yrkespolitiker.

I anslutning till statsverkspropositionen synes det mig, att det skulle vara
av värde att få ett uttalande angående de bedömanden rörande konjunkturpolitiken,
sorn ägt rum i samband med utarbetandet av propositionen. Dr Nordenson
har ganska ingående varit inne på samma fråga. I efterkrigsplaneringskommissionen
sysslade vi med detta spörsmål i hög grad. Det var ju den centrala
frågan där. Det har sagts, att vi nu befinna oss i en utpräglad högkonjunktur,
och sannolikt blir den väl också bestående, örn vår försörjning med importerade
råvaror kan utvecklas gynnsamt. De faktorer, som påverka konjunkturförloppet
och sysselsättningen, äro ju exporten och investeringarna. Utsikterna för
exporten bedömas bli goda under vissa förutsättningar, exempelvis att bränsletillförseln
kan ordnas så, att inte våra avverkningar i skogarna uteslutande
skola användas för bränsleändamål. — På investeringsområdet råder det stor
livaktighet. Handelsministern tog ju i sitt uttalande i går de omfattande investeringsplanerna
inom industrien som ett uttryck för tillförsikt, och det är
givetvis så. Företagarna tro att företagsamheten skall visa, att effektiviteten
blir bäst tillgodosedd med den företagsform som finns. Vi se inte faran i att
man vill pröva effektiviteten hos det enskilda näringslivet, utan vi känna, att

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

faran ligger i örn man av andra skäl vill öka det statliga inflytandet eller införa
andra driftsformer. Risken ligger givetvis också i den tunga skattebörda
som företagsamheten bär att bära. Vi lia ju i allmänhet dubbelbeskattning av
företagsamheten i detta land, i det att aktiebolagsformen är den vanligast förekommande.
Väger man vad som blir över, i händelse verksamheten lämnar
överskott, mot de risker, man ikläder sig i all ekonomisk verksamhet, finner
man att proportionerna däremellan inte äro rimliga. Därtill kommer, att det
råder stor ovisshet örn hur skattebelastningen i fortsättningen kan bli utformad.

Handelsministern berörde också i går aktiekurserna och anförde dem som
bevis för den tillförsikt, som ändå råder bland företagarna, och bland dem
som äro intresserade i industrien. Jag vill bestrida, att de nuvarande aktiekurserna
utgöra något direkt bevis för en sadan tillförsikt. Tvärtom skulle
jag vilja påstå, att de nuvarande höga aktiekurserna äro dikterade av den
osäkerhet som råder med avseende på penningvärdet.

Det är sagt i statsverkspropositionen att den nuvarande livliga konjunkturen
inrymmer påtagliga risker av penningpolitisk art. Vi lia helt visst ännu
inte övervunnit kristidens materialknapphet. Bränsleanskaffningen är ett utomordentligt
svårt problem, och vidare vill jag peka på att t. ex. transportapparaten
i mycket stor utsträckning är tagen i anspråk för bränsletransporterna
och därigenom hårt ansträngd. Det är alltså fråga, örn våra resurser skola
räcka till för att både tillfredsställa en export och möjliggöra de stora investeringarna.
En viss återhållsamhet med avseende på investeringarna torde därför
vara välbetänkt. Jag förutsätter, att innan statsverkspropositionen har blivit
avfattad, de allmänna investeringarna lia varit föremål för en allvarlig omprövning
med hänsyn till angelägenhetsgraden och till produktivitetens främjande.

Jag skall inte gå in på några detaljer. Jag vill endast peka på en sak, nämligen
att det förvånar mig att vid avvägningen av investeringarna flygplatsbyggandet
kommit så i skymundan. Det synes mig kunna leda till en ganska
betänklig utveckling med hänsyn till den rustning, som ägt rum på detta
område på annat håll, delvis med annan insyftning men ändock delvis på ett
sådant sätt, att flygplatserna nu kunna utnyttjas för civila ändamål.

I planeringskommissionen inriktas ju uppmärksamheten och arbetet omedelbart
på konjunkturpolitiken, och de alternativ, som man då närmast ägnade
sig åt, gingo ut på att söka säkerställa sysselsättningen vid en väntad
arbetsbrist och vid ett köpkraftsbortfall. Nu har situationen blivit en annan,
nu ha vi att taga ställning till högkonjunktur alternativet. Då gäller det ju att
fortsätta med denna politik och att kunna vidtaga åtgärder för att skära av
den topp som eventuellt inte blir önskvärd. En konjunkturutjämnande politik
kan ju inte bestå endast i att man fyller ut vågdalarna, utan den måste
också bestå i att man skär ned topparna. I främsta rummet skulle ju denna
beskärning åstadkommas genom att det allmännas investeringar skulle begränsas
i konjunkturutjämnande syfte. Jag skulle nu vilja ställa frågan: har
detta ägt rum, och i vilken utsträckning? Är man beredd att, om de hittills
vidtagna begränsningarna icke skulle visa sig vara tillfyllest, beakta de av
mig nu anförda synpunkterna?

Risken för en ytterligare penningvärdesförsämring är enligt min uppfattning
påtaglig, och ett ständigt aktgivande på detta förhållande synes mig
vara angeläget. Jag skulle därför vilja peka på ännu cn sak, som verkar i
samma riktning som det jag tidigare anfört.

I proposition nr 3 föreslår finansministern cn omprövning av frågan örn de
provisoriska, lönetilläggen till statstjänstemiinnen. Det är inte på detta förslag
i och för sig jag vill gå in, utan jag vänder mig mot ett uttalande, som

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

finansministern gör i det sammanhanget. Han ifrågasätter, att när det gäller
annan statsanställd personal, d. v. s. sådan personal som t. ex. den kollektivanställda,
skall det inte i princip möta hinder att företaga jämkningar i löneställningen,
vilka kunna finnas påkallade och förenliga med do allmänna riktlinjerna
på löneområdet. Häremot synas mig allvarliga erinringar kunna resas.
De kollektivanställda få ju sina villkor fastställda genom kollektivavtal,
och deras intressen bli tillgodosedda vid de därom förda förhandlingarna. Men
här tänker sig tydligen finansministern att man för dessa anställda skall kunna
reglera lönerna både vid avtalsförhandlingarna och i samband med regleringar
för annan personal, alltså genom att tillerkänna sådan personal reglering i
samband med provisoriska lönetillägg för tjänstemännen. Vid bedömandet av
denna fråga får man beakta, att det för de kollektivanställda icke råder någon
eftersläpning i fråga örn lönerna som för tjänstemännen, och vidare ha ju de
.statligt kollektivanställda kunnat väl följa med i den allmänna löneutvecklingen.
Slutligen borde det ju inte komma i fråga att det göres några justeringar
av lönerna för denna personal under den tid, då avtalen gälla. Dessa
avtal fastställas ju vid fria förhandlingar, och i dem bör det inte förekomma
någon onödig inblandning från statsmakternas sida. De avtal, som äro ingångna,
böra givetvis respekteras av alla parter, och det synes mig angeläget
att även fran statsmakternas sida avtalens helgd beaktas. Konsekvenserna
av __ett annat handlingssätt kunna helt säkert eljest bli avskräckande.

Även örn finansministern nu har slagit in på andra riktlinjer för den ekonomiska
politiken med avseende på löner och priser, vill jag utan att gå in
på någon närmare diskussion härom — jag tror ju för min del att det hade
varit välbetänkt, örn man i större utsträckning än som skett hade fasthållit
vid de förut givna direktiven — säga att det dock måste ägnas stor uppmärksamhet
åt att man inte vidtager sådana åtgärder, som direkt kunna verka i
penningförsämrande riktning. Jag anser att de förhållanden, som jag nu sist
berört, äro direkt farliga och att de inte vittna örn den återhållsamhet, som
helt visst är nödvändig och som från statsmakternas sida också bör iakttagas.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Herr Wehtje riktade under den första
delen av sitt anförande, vilken jag dess värre inte hade tillfälle att personligen
åhöra, två frågor till mig-. Jag har fått dem refererade för mig och skall försöka
besvara dem.

Den första frågan gällde, örn jag förstått saken riktigt, vilka planer regeringen
har för fortsättningen av handelskommissionens arbete, i den mån dess
praktiska uppgifter minskas och i den mån det kan bedrivas under andra former
och för andra syftemål. Rätter man att från regeringsbänken svara på den
fragan skulle vara statsrådet Gjöres, men eftersom han är sjuk i dag, känner
jag mig lia desto bättre samvete, örn jag nu svarar liven på hans vägnar.

Jag vill, nämna att vi hade denna fråga uppe till diskussion inom handelspolitiska
rådet för ett par veckor sedan. Vi diskuterade igenom dem rätt grundligt,
och kommo till en allmänt delad uppfattning, att den utveckling, som nu
försiggår, är den riktiga och är deri, som betingas av omständigheterna. Vad
sorn, sker är ju, att i den mån handeln växer och blir mera fri, de direkt
administrativa uppgifterna för handel skommissionen minskas. Vi kunna avveckla
importförbud. Samtidigt sker också en förskjutning av de motiv, utifrån
vilka handelskommissionen arbetar. Försörjningsskälet minskar i vikt, medan
å andra sidan de handelspolitiska synpunkterna bli av större betydelse. Vi
ha ju redan i två omgångar kunnat släppa licensgivningen i fråga örn en hel
del importvaror, och kvar ha vi egentligen bara textilvaror och handelsjärn
— det är de två stora huvudgrupperna. I fråga om dessa är försörjningssitua -

Fredagen den 18 januari 1946 fm. Nr 3. 27

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tionen ännu sådan, att man inte utan vidare kan avveckla licenssystemet, men
handelskommissionen är inriktad på att så snart som möjligt släppa även dessa
kontroller och att under tiden söka finna former som göra att det liela kan
skötas på ett enklare sätt. ....

Exportlicenserna äro ju till en viss grad motiverade av försörjningsintresset.
När det gäller varor, i fråga örn vilka råder knapphet i vår försörjning,
kunna vi inte utan vidare tillåta fri export. I den man detta motiv faller bort,
bli emellertid de exportpolitiska synpunkterna de viktigaste. Dessa synpunkter
lia ju allmänt den innebörden, att vi under sådana förhållanden, varundei
den internationella handeln nu arbetar, mäste vara i tillfälle att kontrollera
att främmande stater icke inrikta hela sin köpkraft på varor, som det råder
stor knapphet på i världen, medan de inte finna någon användning för vår reguljära
export av varor, som inte i samma grad äro knappa. Här handlar alltså
handelskommissionen i exportpolitiskt intresse, inte minst i industriens exportpolitiska
intresse. ^

Frågan om vad som skall hända med handelskommissionen, när vi lia kommit
ännu längre i den utveckling jag antytt, är ännu inte på något sätt slutdiskuterad;
diskussionen har knappast ens börjat. Det förefaller mig emellertid
ganska självklart att, när de inre försörjningspolitiska synpunkterna inte
längre existera och hela regleringen kommer att skötas utifrån handelspolitiska
synpunkter, handelskommissionen eller det organ, som träder i dess
ställe, kommer att inordnas i den administrativa apparat som Sverige bär för
handelspolitikens handhavande. Det kan tänkas att dessa uppgifter lämpligen
böra handhavas av kommerskollegium eller ett organ som är nära anknutet
till det. Det kan också tänkas att det såsom hittills blir ett fristående organ,
och då närmast ett som står under handelsdepartementets ansvar.

Den andra frågan, örn jag förstod referatet riktigt, gällde, huruvida regeringen
är intresserad av att vid handelspolitikens planläggning hålla en mycket
nära kontakt med näringslivets män. Jag vill säga att herr N ellije från
våra tidigare diskussioner inom planeringskommissionen vet, att vi båda i
princip ha alldeles samma inställning, nämligen att det är ett viktigt intresse,
inte bara för den svenska industrien, utan för hela landet, att näringslivets
män på ett så tidigt stadium som möjligt bli noga informerade örn vad som
händer i handelspolitiken och örn de planer regeringen har och att de på ett
lika tidigt stadium också bli i tillfälle att framlägga sina intressen och sina
synpunkter på handelspolitiken. Vi ha ju fått ett organ för dessa fria överläggningar
i det handelspolitiska rådet, som under den tid det bär varit i verksamhet
arbetat mycket flitigt — vi lia haft sammanträden en hel eftermiddag
var fjortonde dag, och vi lia där genomgått gebit efter gebit av den svenska
handelspolitiken och haft tvångsfria diskussioner, där representanter för näringslivet
ha fått lägga fram sina synpunkter och ställa sina frågor och där
de, som handha regeringens handelspolitik, lia fått lämna informationer och
lägga fram dc allmänna grunderna för vad vi här göra. Det har varit min
grundsats vid detta arbete, som jag själv har lett, att detta samarbete skall
skötas med fullaste uppriktighet från regeringens, sida. Jag har haft den
känslan, att ett land som Sverige i denna tid, när vi gå emot, örn inte fred så
i varje fall ett tillstånd som inte är krig, inte har några hemligheter av den
mörka och skästra karaktär, att korten inte kunna läggas ^på bordet inför ansvariga
representanter för vårt näringsliv. Jag har också haft den känslan,
att näringslivets representanter i detta handelspolitiska råd lia varit tacksamma
för denna inställning och lia svarat på ett sätt som gjort, att arbetet har
förlöpt under mycket stort förtroende och varit till mycket stort gagn inte
minst för oss, som skola leda och lia ansvaret för den statliga handelspolitiken.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag är inte blind för att nian kan tänka sig ännu andra former för att så
att säga få detta samband levande. Sålunda kan det tänkas att man från
detta handelspolitiska råd, som för närvarande är ganska stort, därför att det
svenska näringslivet är rikt differentierat, så att en representation för näringslivet
blir månghövdad, kan komma fram till ett mindre, arbetande utskott,
som ännu mera kontinuerligt än det handelspolitiska rådet skall följa
handelspolitiken och där ledamöterna kanske kunna sätta av en större del av
sin tid till ett verkligt arbete med problemen. Kunna några praktiska förslag
sättas i syftets tjänst, så är åtminstone jag varmt intresserad av att söka förverkliga
dem. Jag tror att man allmänt kan säga att vi för närvarande Ira
mera av direkt fruktbärande kontakt mellan regeringen i handelspolitiken å
ena sidan och näringslivets män å den andra än man sannolikt har i de allra
flesta länder, vilket inte betyder att man inte måhända skulle kunna lia ett
ännu livligare samarbete. Jag har emellertid i detta sammanhang alltid velat
understryka — jag har sagt det ofta i handelspolitiska rådet — att herrarna
måste ha fullständigt klart för sig att ansvaret inte bara vilar på regeringen:
det är inte bara vi, som skola komma med informationer och ge uppslag till
diskussioner, utan initiativ från näringslivets sida äro välkomna. De äro nödvändiga,
örn man skall nå de resultat man vill nå.

Därmed har jag svarat på herr Wehtjes frågor, men eftersom jag ändå har
ordet, kanske det tillåtes mig att bara i förbigående beröra några andra saker
som herr Wehtje var inne på under den senare delen av anförandet, den del
som jag själv åhörde.

Herr Wehtje konstaterade — och i det hänseendet är jag ense nied honom
—■ att de stora investeringsplaner, som den svenska industrien för närvarande
lägger fram, visa att industrien arbetar med tillförsikt. Han ville gentemot
mig hävda, att å andra sidan aktiekursernas nuvarande höjd i och för sig icke
äro uttryck för ett sådant förtroende, utan för någonting annat. Jag vill bara
i förbigående säga, att jag i går inte menade, att just aktiekursernas höjd var
ett tecken på förtroende till regeringen från riksdagens sida, utan vad jag
åsyftade var det faktum att. medan aktiekursernas rörelse avspeglar händelser
utomlands — tal och handlingar av presidenten i Amerika, diskussioner i
brittiska parlamentet eller annat som händer ute i världen — så kan man inte
spåra minsta ryckning i aktiekursernas utveckling, som markerar något slags
misstroendereaktion från näringslivets sida när det kommer en socialdemokratisk
regering eller när denna regering tar det ena eller andra steget för att
förverkliga sitt regeringsprogram, som ju är arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Positivt sade herr Wehtje någonting, som jag tror är mycket viktigt och
som jag gärna vill ta fasta på. Han sade, att när det gäller den s. k. soeialiseringsfrågan,
alltså närmast dessa utredningar som regeringen nu sätter i
gång på det ena näringsområdet efter det andra, är industriens inställning
icke, att den vill vända sig emot att staten och statens organ intressera sig
för effektivisering och rationalisering av näringslivet. Jag gissar att han är
beredd att ge mig rätt i att ett särskilt skäl för ett sådant intresse är, att vad
som ofta brister i fråga örn rationalitet i näringslivet inte gäller de enskilda
företagen utan gäller vad vi bruka kalla företagsstrukturen i hela näringen.
Herr Wehtje säger, att där har industrien icke ett motsatt intresse mot regeringen,
utan den kommer tili mötes med ett delat intresse, och jag är tacksam
för detta ord. Han säger emellertid, att industrien är misstrogen, därför att
den förmodar, att det rationaliseringsintresse, som ådagalägges från den socialdemokratiska
regeringens och regeringspartiets sida, syftar till andra mål
än de utsagda, alltså till andra mål än en stegring av den svenska industriens

fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

produktivitet. Härvidlag kan jag försäkra att så inte är fallet. Det är visserligen
sant att vi vilja genomföra mycket, som vi sammanfatta under benämningen
demokratisering av näringslivet, men detta är ju också strävanden,
där industrien Ilar haft en mycket positiv inställning på sistone, och i alla
dessa ratio.naliseringsutredningar är ju syftet i alla händelser uteslutande rationalisering.

Jag ''ser i herr Wehtjes ord här en bekräftelse på den optimistiska känsla
som jag har, att när man går från ideologiska diskussioner till det praktiska
arbetet, nå vi alltid en mycket god kontakt med företagsledarna på varje
område. När man kommer till de konkreta frågorna, får man en fruktbärande
diskussion och ett fruktbärande samarbete till stånd. Det har varit min erfarenhet
i planeringskommissionen och ävenledes under den korta tid jag har
haft till uppgift att lägga upp en del utredningar på skilda industriområden.
Jag misströstar alltså icke örn ett gott samarbete med industrien icke minst
vad beträffar det stora frågekomplex, som här har kallats socialiseringsfrågan.

Låt mig här också taga upp några frågor och kritiska synpunkter, som
framfördes av herr Nordenson. Han sökte precisera skillnaden mellan sin inställning
och min inställning — regeringens inställning, arbetarpartiets inställning
— så, att industrien också vill ha ett samarbete, men att den vill
ha ett samarbete under fria former. Låt mig därtill svara, att den, som inte
är intresserad för byråkrati, och det är t. ex. inte jag, utan tvärtom, han kan
naturligtvis inte annat än vara gladare, ju mera en samhällelig ledning av
näringslivets utveckling kan ske i dessa fria former. Och låt mig här erinra
örn, när herr Nordenson säger att industrien vill genomföra den industriella
demokratien genom fria överenskommelser mellan parterna pa arbetsmarknaden,
att detta också är arbetarrörelsens efterkrigsprograms ståndpunkt. Det
står där uttryckligen, att helst böra dessa reformer genomföras genom avtal
mellan parterna på arbetsmarknaden, och bakom detta ligger naturligtvis det
självklara förhållandet, att örn nian når det resultat, man vill komma fram till.
utan statsingripande, skall man vara glad och tacksam för det. Det är bara i
elen män man inte kan nå dessa resultat genom sådana överläggningar som staten
och lagstiftningsmakten griper in i de frågor som nu äro aktuella, precis på
samma sätt som det har varit på många andra områden som lia reglerats t. ex.

på arbetsmarknaden. . .

Ett annat exempel, som kan illustrera saken, är den lnvesteringsplanermg,
som herr Nordenson också var inne på. Vi äro överens om att vi behöva en
total och central planering av investeringsverksamheten åtminstone i två viktiga
hänseenden. Vi behöva få en bättre geografisk lokalisering av de nyinvesteringar
som ske i industrien, och vi behöva fa en utjämning av mveste

ringarnas konjunkturkurva. o

Då menar herr Nordenson, att detta resultat skall nas genom samhalieliga
organ diir staten och näringslivet gemensamt diskutera saken och nå överenskommelser
vid bordet. Jag delar helt och fullt denna herr Nordensons uppfattning
Jag känner mig tämligen optimistisk och anser, att sådana överenskommelser
böra bli möjliga i ganska stor utsträckning, örn saken skötes rätt.
eftersom denna planering av investeringsverksamheten, som jag har talar om,
förvisso ligger icke bara i samhällets, utan även i industriens eget intresse.
Men jag måste ju säga mig att man, därest det inte är möjligt att na sådana
överenskommelser, måhända i vissa fall blir nödsakad att ■ av hänsyn til
samhället och herr Nordenson, av hänsyn till den svenska industrien, som
är vår industri — tänka sig ingripanden, som beslutats i detta hus och som
<>• enomföras under sanktion av offentliga myndigheter.

Nr 3.

Fredagen den IS januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag tror att meningsskiljaktigheterna inte heller på delina punkt, om man
resonerar igenom sakerna, behöva framställas såsom alltför starka. Det behöver
inte visas upp en sådan ideologisk klyfta, som ofta sker i den offentliga
debatten. Vi lia båda samma utgångspunkt, att man örn möjligt bör lösa
viktiga frågor utan att engagera staten, och vi lia väl också, när det kommer
till kritan, samma uppfattning om att man, då det gäller viktiga rationaliserings-
och planhushållningsintressen och det av ena eller andra skälet visar
sig omöjligt att få alla parter att samarbeta på det sätt, som är önskvärt, i
vissa fall kan bli tvungen till regleringar. Jag gissar, att herr Nordenson
måste gå med även på den sista satsen. Riksdagen, och även herr Nordensons
parti, har faktiskt oavbrutet gått med på den i praktiken, i och nied att regleringar
av denna typ lia skett.

Låt mig till slut tacka herr Nordenson för de vackra ord han sade örn det
arbete, vi gemensamt utförde inom planeringskommissionen. Jag delar, som
han väl vet, (len känsla han gav uttryck åt, att vi arbetade under mycket
angenäma former och att vi lärde mycket av varandra, liksom att vi, något
som ju också är för alla uppenbart, i många viktiga frågor nådde resultat
i form-av en gemensam inställning, även där vi kanske från början hade den
känslan, att ett sådant resultat inte skulle vara möjligt att ernå.

Om jag förstod herr Nordenson rätt — för övrigt har han tidigare privat
meddelat mig samma sak — var för honom arbetet inom planeringskommissionen
så framgångsrikt med hänsyn till de allmänna samhällssynpunkterna,
att han gärna skulle'' sett att det hade fortsatt, och han riktade här en kritik
mot regeringen, kanske i första hand mot mig, för att jag inte tagit till vara
möjligheten att göra planeringskommissionen till en mera beständig institution
för diskussion av våra stora ekonomiska problem. Planeringskommissionen representerade,
menade han, utan tvivel ett litet kapital av undangjord preliminär
diskussion; vi hade kommit att förstå varandra och fått vissa möjligheter
att arbeta oss fram till gemensamma lösningar.

Jag vill till det svara, att jag dock tror att det under de förändrade förhållanden
som råda, när för det första kriget har slutat och för det
andra samlingsregeringen har avlidit och efterträtts av en partiregering,
var rimligt att planeringskommissionens'' arbete övertogs av andra organ. Låt
mig påminna, om att planeringskommissionens arbete ju ingalunda har stoppats
eller avslutats, ävenom planeringskommissionen själv har upphört att
existera. Som herr Nordenson påpekade fortsätter vår elfte delegation, finansdelegationen,
under ordförandeskap av finansministern, och någon rimligare
fortsättning av det arbetet än just i den formen kan jag näppeligen tänka
mig. Det arbete, som vi bedrevo i vår delegation för handelspolitik, kan sägas
fortsätta i det handelspolitiska rådet, som verkar under mycket likartade
former och i samma angenäma anda av samarbetsvilja. Och vad slutligen
gäller den tolfte delegationen, som vi skämtsamt brukade kalla sociali seringsdelegationen,
där vi sysslade just med industriens strukturrat.ionaliseringsproblem,
som herr Wehtje var inne på, har jag i handelsdepartementet varit
i tillfälle att upptaga åtskilliga av de frågor, vi där diskuterade, och överlämna
dem till utredningar av olika slag, och det arbetet bär jag för avsikt att
fortsätta.

Det kapital, som planeringskommissionen menar sig ha skapat i det inbördes
samförståndet mellan dess olika ledamöter, är heller icke spolierat i
och med att planeringskommissionen upphört att existera. Ty även om kommissionen
upphört, leva dock herr Nordenson, herr Wehtje och jag och alla
de andra av våra ärade kolleger, och vi äro ju med just i detta samarbete,
som nu har grenat ut sig i andra organ. Kapitalet finns alltså kvar där. Det

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

är min uppfattning-, att detta Ilar varit en lycklig utveckling och att det var
den utvecklingen man kunde förutse, när kriget var slut och vi i rask följd
hade levererat våra allmänna betänkanden över de stora frågorna, att de
återstående problemen skulle komma att upptagas till behandling av särskilda
organ.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Wehtje erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
beklagar, att statsrådet Myrdal inte hörde inledningen av mitt anförande. Däri
uttalade jag min tillfredsställelse över tillkomsten av det handelspolitiska rådet,
som jag tror fyller en uppgift såsom ett kontaktorgan mellan staten och näringslivet,
ett kontaktorgan, som kan bli av stort värde.

Vad jag efterlyste var att näringslivets representanter skulle tillkallas vid
utformningen av handelsavtalen och vid uppdragandet av riktlinjerna för varuutbytet
med olika länder. I handelspolitiska rådet kan ju inte något detaljarbete
tänkas komma i fråga, utan där måste det mera bli fråga örn diskussion av
allmänna riktlinjer.

Jag har vid upprepade tillfällen framfört detta önskemål, men det har inte
blivit tillgodosett. Det behövs inte några särskilda organ för detta ändamål,
utan endast att man kallar på dem, som äro sakkunniga rörande olika marknader
och branscher. Och jag kan påvisa påtagliga olägenheter av att man inte
har utnyttjat den erfarenhet, som finnes inom näringslivet.

Vad sedan angår rationaliseringsarbetet skulle jag bara vilja uttala, att jag
inte tycker det är befogat att säga, att man först nu finner näringslivet ha en
positiv inställning till rationaliseringen. Det är väl dock så, att näringslivets
allra viktigaste uppgift är att följa med utvecklingen, och det näringsliv, som
inte gör detta, är dödsdömt. Detta har näringslivets män tydligt insett.

Undersökningar motsvarande dem, som bedrevos inom delegationen för strukturrationalisering,
göras sedan tidigare också inom näringslivet, och jag tror
inte att man inom förvaltningen behöver ha så stora bekymmer för den saken,

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag är ledsen att jag missförstod herr
Wehtjes första fråga, och jag skall tillåta mig att säga några ord i anledning
av den klarhet jag nu har vunnit örn vad han egentligen åsyftade.

Han menade, att sakkunniga personer inom näringslivet borde på ett mera
systematiskt sätt rådfrågas vid förberedelserna till de olika handelsavtalen
och före våra handelsöverläggningar med olika stater. Låt mig erinra örn att
detta sker i så stor utsträckning som man, jag höll på att säga, orkar, genom
att ju alltid de olika kriskommissionerna, i första hand industrikommissionen
och livsmedelskommissionen, få yttra sig beträffande de intressen, som göra sig
gällande i de olika handelsöverläggningarna. Dessa organ bestå som bekant
till stor del av representanter för näringslivet, och det får antagas att de hålla
nära kontakt med detta. Men dessutom blir ju exportföreningen regelbundet
tillfrågad, och den är som bekant till för att hålla denna kontakt.

Jag betvivlar icke, att herr Wehtje har rätt, när han dock framhåller att han
kan peka på fall, där viktig sakkunskap icke rådfrågats. Jag kan i det sammanhanget
bara göra två deklarationer. Den ena är, att därest detta har hänt,
så må man, när man anmärker på det, i någon mån komma ihåg under vilket
jäkt våra förhandlande organ fått arbeta det sista halvåret, då vi förhandlat
med praktiskt taget hela världen på en gång, medan naturligtvis den apparat,
som står till vårt förfogande, inte- är oändligt stor. Det är en förklaring, men

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

inte en ursäkt. Min andra deklaration är, att jag vill göra allt som står i min
makt för att tillse, att herr Wehtjes exempel skola bli allt fåtaligare och fåtaligare.

Jag vill i det sammanhanget säga, att det har varit min avsikt, att handelspolitiska
rådet också skulle åtminstone mera allmänt diskutera de svenska ekonomiska
intressena inför förestående förhandlingar, och jag har tänkt mig, att
detta skulle bli en bestående ordning. Även på denna punkt menar jag att ansvaret
icke uteslutande ligger på regeringen.

En svårighet som den, som bär ansvaret för handelspolitiken, utan tvivel
ställes inför när det gäller att rådföra sig med det svenska näringslivet är, att
detta näringsliv ju är rikt differentierat och att där finnes en mängd olika fack.
som icke känna sig representerade av personer tillhörande ett annat fack. Det
svenska näringslivet har icke ännu skapat den handelspolitiska topporganisation,
örn jag så får säga, som skulle göra det möjligt för regeringen att tillkalla
exempelvis tio personer såsom representanter för näringslivets intressen.
Jag vet dock, att man på industrihåll är mycket angelägen örn att lösa denna
fråga.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Nordenson, som yttrade:
Herr talman! Statsrådet och chefen för handelsdepartementet tog upp frågan
örn formerna för samarbetet mellan staten och näringslivet och ville göra gällande,
att det inte fanns någon större skillnad mellan hans och min inställning.

Även vi måste, menade statsrådet, medge att man måste tillgripa lagstiftning,
örn det inte går att komma någon vart genom fria förhandlingar. För min
del tror jag dock, att det finns en viss nyansskillnad mellan våra bägge ståndpunkter.
Det kan inte bli riktigt fria förhandlingar, örn man från de maktägandes
sida låter förstå, att man kommer att genomdriva sin vilja med lagstiftningens
hjäll), om det inte blir resultat av de fria förhandlingarna. Detta blir
ett hot, som har mycket stor släktskap med metoden att börja förhandlingar
på det sättet, att den ena parten lägger en revolver framför sig på bordet.
Vad jag menar med fria förhandlingar är däremot, att man i första hand fritt
söker komma till resultat och i andra hand undersöker, örn vi kunna ena oss
om att gå fram på lagstiftningsvägen. Skillnaden mellan dessa metoder är väsentlig,
herr Myrdal.

Statsrådet Myrdal underströk sedan att det arbete, som planeringskommissionen
sysslade med, delvis har fortsatt. Detta är alldeles riktigt. Både investeringsrådet
och handelspolitiska rådet ha ju tillsatts för att fortsätta kommissionens
arbete. När det gäller de ekonomiska problemen konstaterade herr
Myrdal med tillfredsställelse, att diskussionen örn dem forsätter i budgetutredningen.
Det gläder mig att han delar min uppfattning, att denna diskussion
bör fortsätta, men jag vill framhålla, att denna utveckling är ett resultat, icke
av planhushållarnas, utan av den enskilda företagsamhetens initiativ.

Herr Ström: Herr talman! När man i går hörde början på remissdebatten,
fick nian den uppfattningen, att denna remissdebatt skulle sluta som ett shakespearedrama
med åtminstone tio eller tjugu aktörer liggande på valplatsen,
men sedan man i går kväll hade sett herr Linderot falla i statsministerns armar
och i dag upplever den underbara försoningsfesten mellan herrar Myrdal
och firman Nordenson & Wehtje, får man ju den uppfattningen, att även denna
remissdebatt kommer att sluta såsom i allmänhet de goda bondbröllopen i
Sverige slutade, med frid och försoning och en god måltid.

Det är kanske synd att störa denna idyll, som bjuder på sådana enastående
tablåer, men jag måste i alla fall göra det, även örn jag erkänner, att jag i visst
avseende skulle kunna instämma både med herr linderot i hans skildring av

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

den allmänna ekonomiska och sociala världsutvecklingen och med de ärade
representanterna för den lärda ekonomien i deras gyllene rosendrömmar. Men
det är något som jag finner saknas. Det är riktigt, att vi genomgå en världsrevolution
av både ekonomisk, social och ändlig natur - - något som vi inte
alltid beakta — och det är alldeles riktigt, att denna revolution kan genomföras
på olika sätt. Alla lia vi nog också den uppfattningen, till och med herr
Linderot såsom vi hörde i går, att det hela helst bör försiggå fredligt och
lugnt och så, som denna remissdebatt nu på slutet ger en bild av.

Det jag måste störa denna idyll med är några frågor, som jag skulle vilja
ställa till statsministern, först frågan örn den kommunala självstyrelsen, samt
några reflexioner därutöver.

Alla reformer, som genomföras på det sociala området, äro synnerligen välkomna.
Dessa liksom en mängd andra visa dock tendenser till ett kringskärande
av den kommunala självstyrelsen. Den kommunala självstyrelsen är ett
uråldrigt begrepp, som i vårt land konstituerar själva kärnan i demokratien,
och varje tendens att förvandla den kommunala självstyrelsen till en tjänarinna
åt staten är att förgripa sig på kärnan i denna urgamla, låt vara i många
avseenden konservativa demokrati. Den utgör ett av de stora och goda arv,
som vi lia kvar av den gamla konservativa uppfattningen örn samhället, som
innehöll mycket också av liberalism och mycket av solidaritet, sådan som arbetarrörelsen
sedan utformat den inom sina råmärken. Skulle man inte kunna
tänka sig, att det vore möjligt att åstadkomma reformer utan att kringskära
den kommunala självstyrelsen?

Vi veta, hur oerhört kort tid de kommunala myndigheterna få till sitt förfogande
för att avge yttranden örn de mest betydelsefulla statliga reformförslag.
Nu vill jag visst inte säga annat än att det behövs en bättre fart på remisskvarnen
och att man många gånger kan undvika en hel del remisser, men
när det gäller stora och väsentliga ting är det för kort tid som bjuds kommunerna,
isynnerhet när utredningskommittéerna haft åratal och ater åratal på
sig för att framlägga sina förslag. En hel del uppdrag, som det allmänna pålagt
kommunerna, överföras ofta mer eller mindre direkt på statens organ,
vanligen en tjänsteman, under det att kommunerna, som äro uttryck för det
levande och pulserande medborgerliga livet, sättas ur spelet.

Jag tror också, att det är ett misstag från regeringens sida, och inte bara
denna regerings sida — visst inte — utan från många tidigare regeringars
sida, att åstadkomma en dubbeluppsättning av tjänstemän för att vara riktigt
säker på att statsmaktens intentioner i varje detalj tillgodoses. Kommunerna
lia — utom lekmannarepresentanterna — egna tjänstemän, som man måste säga
i allmänhet äro mycket väl kvalificerade och som ha stor personlig erfarenhet,
ty de ha med mindre enheter att göra. Kan det då vara rimligt att lägga
ut massor av pengar för att tillsätta en mängd tjänstemän, som skola, kontrollera
kommunerna och deras tjänstemän, vilka sistnämnda lia minst lika höga
kvalifikationer som statens tjänstemän? Jag tycker, att det är att gå för långt
i fråga örn dyrbart kontrollväsen, och det är olämpligt att på detta sätt.diskreditera
kommunerna. Därför skulle jag vilja fråga statsministern, om inte regeringen
tänkt på möjligheten att i stort sett nöja sig med kommunernas kontroll
även i de fall, då statsbidrag utgå, och därmed göra en jättelik besparing
åt statskassan genom att undvika dubbelkontrollen?

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga, egentligen till riksdagen själv, örn inte
riksdagen skulle kunna finna en möjlighet att reformera sin egen tågordning.
Det går ganska sakta att få ett protokoll, det går ganska sakta för utskotten
att bli färdiga. Delvis ligger skulden härför även hos regeringen, som ibland
kommer med väl sent framlagda propositioner, men det har också visat sig

Första kammarens protokoll IDAG. Nr 3. 3

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

vara ganska svårt att få riksdagen att företa reformer i sina egna arbetsmetoder.
Jag tror ändå, att det skulle kunna vara möjligt att, genom samarbete
mellan regeringen och riksdagen, dels förkorta riksdagsarbetet, som nu tenderar
att räcka året runt, och dels sammanpressa resultatet av papperskvarnens
arbete. När vi kritisera ämbetsverken och regeringen för att deras-papperskvarnar
mala sakta och långsamt, måste vi även kritisera oss själva, ty arbetet
i riksdagen går sedan långa tider mycket sakta och i gamla fåror. Här tycker
jag. att vissa reformer borde kunna vidtagas.

Även på ett annat område borde riksdagen kräva reformer, nämligen när det
gäller att hävda riksdagens rättigheter gentemot Kungl. Majit. Alla erkänna,
att under kriget all makt var lagd i Kungl. Maj:ts händer. Man försvarade
detta med att det var en tillfällig följd av omständigheterna, men att man så
snart kriget var över skulle återgå till en annan mera demokratisk ordning.
Men riksdagens rättigheter kringgås alltjämt ganska väsentligt. Jag vill bara
nämna, att för konstitutionsutskottet, som jag varit medlem av i många år, är
det nästan omöjligt att från utrikesdepartementet få någonting annat än en
tunn kapprock, där sillen består av resekostnader och löner för konsulattjänstemännen.
Allt det väsentliga är det omöjligt för konstitutionsutskottet att få
ta grundlig del av — vad orsaken nu kan vara. Det står ändock i grundlagen,
att det är konstitutionsutskottet som beviljar dechargen, och det är orimligt
att begära att man skall kunna ta upp dessa frågor till allvarlig prövning, örn
man inte får del av alla handlingar.

Jag vill yttra några ord också örn de föreliggande socialreformerna. Jag
skall nöja mig med att framföra ett tack och en gratulation till regeringen,
främst till socialministern, som nu framlagt dessa efterlängtade och mycket
försenade reformförslag. Man måste hoppas, att socialministern fortsätter med
ali kraft på den väg han slagit in på och inte låter hejda sig av några jämmerrop
från dem som voro med örn -—- och det vore vi väl alla — att bevilja hur
många miljarder som helst, och det med rätta, till landets försvar under det
stora kriget men som nu inte vilja vara med örn att ge rättvisa åt de gamla,
åt de sjuka eller åt barnen.

Jag har fattat konservatismen såsom kulturkonservatism, innebärande en
viktig uppgift i samhället, när det gäller att bevara gångna traditioner och
kulturella intressen inom vårt folk, men inte såsom en grind, som stänges för
de sociala reformerna. Jag trodde att högern hade passerat den tiden för länge
sedan och blivit mera modern, men när jag hör, hur ängslig man på det hållet
är för att vi inte skola rå med dessa reformer, tycker jag, att det är, som
örn bakom de finansiella bekymren dolde sig en viss avoghet mot reformerna
som sådana. Har jag tagit fel, vill jag med glädje ta tillbaka denna kritik
och uttala min tillfredsställelse med att högern kommit in på nya och bättre
vägar.

I ett avseende har dock verkligen högern på socialreformernas område gått
förbi de andra partierna, nämligen när man lagt fram alternativ 3 med avseende
på folkpensionerna. Det är verkligen bedrövligt att kring alternativ 1
och 2 samlar sig vänstern, således kring denna gamla förlegade behovs- och
fattigvårdsprincip, som man vill slå fast såsom någonting nödvändigt, därmed
bevarande klassmärkena och klassinstinkterna i landet. Kunna vi inte komma
ifrån denna föråldrade syn på tingen? Låt Olivia Nordgren, som bär ett slags
helig kärlek till dessa behovsprinciper, behålla dem, och låt oss ta av oss
hatten för henne, när hon älskar dem, men låt oss bryta ner dem och gå en
egen väg! Låt oss. försöka skapa en verklig reform och inte en sådan halvmesyr
som alternativ 1 eller 2 innebär!

Så vill jag också säga ett par ord örn monopolen. Det finns en massa mo -

Fredagen den 18 januari 1946 lin.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

nopol, men jag har inte hört, att de borgerliga tagit upp dem till belysning,
exempelvis färghandlarmonopolet, möbelhandlarmonopolet, järnhandlarmonopolet
och en rad andra, som göra, att ingen, som inte håller de priser och köper
av de företag ett monopolbolag eller en trust är herre över, har någon möjlighet
att börja driva en affärsrörelse.

Jag tycker inte örn statsföretag, ty det är inte socialisering, det är inte socialism
— det är statskapitalism, och det finns ibland inga värre företag att
ha att göra med än statsverken. Jag har hellre att göra med enskilda verk,
när det gäller att försöka få en rättelse på ett eller annat, som är fel, än jag
går till ett statsverk, där det sitter en massa höga herrar, som aldrig lyssna
till vad man säger och som tro, att de äro gudar i Olympen. De känna sig åtminstone
som mycket högre herrar än både herrar Nordenson och Wehtje och
Myrdal.

Hur kan man med någon effekt vända sig mot denna statsförgudning, om
man försvarar dessa privata monopolier, som finnas överallt, understödda av
köpmannaförbundet och andra centraldirigerande sammanslutningar, som bidraga
att pungslå och utsuga medborgarna så oerhört som sker? Ni kunna inte
ana vad det kostar arbetare, bönder och medelklass att köpa hos dessa monopolinnehavare!
Hade vi inte kooperationen här i landet, hade vi inte kooperativa
förbundet, skulle det vara omöjligt att leva i detta land på grund av de
privata monopolierna. Därför hoppas jag, att när statsrådet Myrdal nu räcker
handen till företagarna, han gör liksom biskop Brask: smugglar in en liten
lapp, att härtill var han nödd och tvungen för att få arbetsro för högerns
eviga tal och domderande på alla håll och kanter örn socialiseringsfaran, men
att han inte syftade tili att tolerera någonting sådant som dessa enskilda monopolier.

Ingen människa vill väl förstatliga handeln eller småindustrien eller ens
den större industrien. Jag är för min del tveksam, om man överhuvud taget
bör förstatliga industrier. Naturrikedomar kan man förstatliga, men industrier
tror jag inte vi äro mogna för att förstatliga. Skola vi emellertid i undantagsfall
göra det, böra vi i varje fall tillse, att vi förstatliga industrier, som det
är någon behållning för staten att övertaga, såsom fallet var då staten övertog
tobaksmonopolet, vilket ju skedde för att kunna finansiera folkpensionerna.
Detta förstatligande voro alla partier med örn, liksom alla i dag äro med
örn ett förstatligande av kommunikationerna såsom en samhällsviktig nödvändighet,

, När högern ställer sig så avvisande till ett planmässigt ordnande av näringslivet,
skulle jag vilja fråga vad den vill sätta i stället för det kaos, som
nu råder. En planmässig samverkan mellan det allmänna och de enskilda på
frihetens grundval är väl någonting som varje förnuftig medborgare måste
finna tilltalande, men det behöver inte ovillkorligen leda till statskapitalism.
Statsrådet Myrdal har i sitt sista anförande pa ett utmärkt sätt klargjort vad
som kan astadkommas genom en dylik frivilligt ordnad, planmässig samverkan
för ett bättre tillstånd inom näringslivet.

Jag vill också säga ett par ord örn ett demokratiskt försvar. Det är alldeles
uppenbart, att det stundar harda tider för försvaret i detta land, men vi måste
tillse, att vi inte begå samma fel som år 1925. Vi veta inte vilka tider som
kunna komma. De kunna bli härdare än vi i dag tänka. oss. Vi behöva därför
inte vara några svartskådare eller några pessimister. Vi måste tvärtom samla
alla goda krafter för att söka göra det bästa möjliga av vad som nu ligger i
ruiner. Men det vore mycket olyckligt, örn de sociala reformerna och andra
reformer skulle uteslutande eller till större delen finansieras genom att man
på ett oriktigt och orimligt sätt skär ned försvaret. Vi måste naturligtvis se

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

till att minska de stora kostnader, som försvaret dragit under denna krigstid,
men vi få samtidigt se till, att det inte nedskäres så att vi göra ont värre.

Den andra frågan jag skulle vilja ställa till herr statsministern lyder: när
kunna vi förvänta en demokratisering av försvaret, en verklig demokratisering,
så att vi få ett demokratiskt försvar, uppburet av alla samhällsklasser,
uppburet även i fråga örn officerskåren av arbetare och bönder lika väl som
av medelklass och av de ekonomiskt bättre situerade klasserna? Det är av en
oerhörd vikt, att denna demokratiska reform genomföres. Jag kan emellertid
inte se, att den kan genomföras utan att man samtidigt skapar bättre ekonomiska.
möjligheter för deni, som utgå ur de fattigare samhällsklasserna men
som vilja ägna sig åt officersbanan, än för närvarande är fallet.

Jag har hört talas örn att statsrådet Vougt har under beredande vissa åtgärder
för att nå en bättre demokratisk ordning och bättre ekonomiska förhållanden
för dem, som skola bära upp försvaret såsom officerare och underofficerare.
Jag skulle gärna vilja höra av herr statsministern, hur långt denna utredning
fortskridit och örn den kan väntas föreligga inom något år till riksdagens behandling.

Jag måste även, herr talman, motionera en käpphäst, som jag ofta fört fram
här i riksdagen, nämligen frågan örn förhållandet mellan arbetare och bönder.
När man märker den avoghet mellan företrädarna för arbetarsidan och för bönderna
som kommer till uttryck i debatterna här i kamrarna, blir man inte glad,
säkerligen inte heller statsministern, som i denna fråga alltid haft en mycket
klar blick för realiteterna. Denna samverkan störes då och då. Den stördes i fjol
genom att RLF :s Fuhrer opåkallat lade sig i metallkonflikten, och i år störes
den av att bonderepresentanterna på ett alldeles för tidigt stadium ställa sådana
villkor och låsa sig fast vid sådana utgångspunkter, att de uppkalla andra klassers
representanter, hela samhället till motstånd. Skulle man inte ändå här kunna
finna en utjämnande faktor för att få ur världen denna motsättning mellan
arbetare och bönder eller i varje fall göra den mindre markant? Det kan inte
vara rimligt, att småbondeklassen och den klass, som ligger mellan småbondeklassen
och storbönderna eller godsägarna, inte skola få sådan betalning för sina
produkter, att de kunna skapa ett fast och bärkraftigt jordbruk utan att behöva
slita ut sig och sin familj! Vi måste undvika, att de unga lämna jordbruket,
därför att de inte kunna erhålla sin försörjning på det.

Jag tror, att örn man satte ULF :s ledare vid Gamaliel fötter, vid August
Lindbergs eller någon annan van fackföreningsmäns fötter, och han finge lära
abed i hur man skall föra sådana strider som bönderna nu föra, skulle det säkerligen
i ganska hög grad mildra sammanstötningen mellan de båda parterna.

Jag lyssnade som jag alltid gör med stort nöje till herr Jones Erik Andersson,
som ju är en urtyp för den svenska bonden. Jag frågade mig under hans anförande,
örn man inte för att skipa rättvisa skulle kunna tänka sig en väg som
tillgodosåg både de småbönder, som ha verkligt behov av och rätt till att få en
bättre levnadsställning, och de större jordbrukarna, örn dessa läto sina arbetare,
lantarbetarna, få den andel som konsumenterna kunde vara villiga att ytterligare
lämna. Det finns faktiskt ingen annan möjlighet, vare sig det gäller intressetvister
eller det gäller politiska tvister av rättsnatur än att förfara rättrådigt.
Gör man det, vinner man alltid ett gott resultat.

Jag skulle vilja hemställa till regeringen att ur alla synpunkter noggrant pröva
denna fråga och undersöka, huruvida det inte vore möjligt att bereda konsumenterna
lättnader i andra avseenden, därest man låter bondeklassen få en del
och en avsevärd del av vad den begärt. Jag har sagt mig många gånger hur
orimligt det är att vi skola betala mycket mer för en flaska öl eller en flaska
vichyvatten eller vilken läskedryck som helst än vi betala för en liter mjölk,

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

som drar en så stor framställningskostnad. Skulle det inte vara möjligt och rimligt
att härvidlag tvinga ner priserna på de förra varorna? Jag skulle vilja
fråga herr Bergvall, som ju representerar ett parti, som mycket starkt motsätter
sig en förbättring av mjölkpriset — kanske inte bondehalvan, men i varje
fall stadshalvan — örn han inte såsom en framstående ledamot av priskontrollnämnden
skulle kunna medverka till att pressa ner priserna på läskedrycker
och pilsner för att på den vägen möjliggöra en kompensation åt konsumenterna.

Till bönderna måste jag säga, att örn de skola ge sig ut i en strid i denna
fråga, böra de inte handla så oklokt som de nu göra, när de säga, att barn och
sjuka inte skola få mjölk, i varje fall inte barn över två år. Det skulle samla
hela svenska folket, oavsett uppfattningar i övrigt; och oavsett skillnaden i klasshänseende,
på en linje emot bönderna. Det går inte att föra strider, som medföra
skadliga verkningar för barn, sjuka och åldringar, och tro, att man skall
kunna vinna seger. Bönderna ha säkerligen andra och effektivare medel att ta
till för att hävda rättmätiga intressen.

Till slut skulle jag endast vilja framhålla, att när vi nu snart gå in i Förenta
Nationernas krets — på inbjudan vill säga, ty vi komma väl inte att tränga
oss på, örn man inte vill ha oss med! — måste vi där föra en verkligt självständig
politik, inte vara rädda för att modigt gå vår egen väg utan att blicka vare sig
åt den ena eller andra sidan. Då kunna vi göra en insats, och örn vi inte taga
hänsyn blott till intressena, utan främst, ja allenast till rätten och rättrådigheten,
komma vi att få en mycket stark position. Det skulle göra det möjligt för
oss att, örn inte samla de små staterna på en enig front, så i alla fall gemensamt
hävda de små staternas, på rättvisa grundade, berättigade intressen och frihetens
idé. Yi få inte gå i något slags ledband eller göra springpojksärenden åt stormakterna
eller handla så att vi komma ur den kurs, som är den enda vårt land
bör slå in på, nämligen en absolut fri och åt alla sidor obunden kurs, även internationellt.

Herr Domö: Herr talman! Jag ber att först få säga några ord i baltfrågan
i anledning av statsministerns uttalande omedelbart före middagspausen i går.
Jag har inte haft någon möjlighet att få ordet tidigare. Jag begärde ordet vid
1-tiden i går och får det först nu, således efter 27 timmar. Det är anledningen
till att jag inte har sagt någonting i frågan. Det är inte rädsla, som har varit
orsaken till dröjsmålet.

Med allt skäl har frågan om utlämnandet av de balter, vilka som tysk militärpersonal
flydde hit i samband med den tyska kapitulationen och internerades,
vållat intensiv diskussion. Det har därvid framhållits, att den nuvarande
regeringen blivit absolut bunden genom samlingsregeringens beslut på försommaren
1945.

Jag vill här i korthet motivera min uppfattning i dagens läge, då jag är medansvarig
i samlingsregeringens beslut —- liksom alla dess medlemmar —• men
inte delar den nuvarande regeringens mening örn nödvändigheten att tillsammans
med den egentliga tyska militärpersonalen utlämna de i denna personal
inräknade balterna, oavsett om de tvångsenrollerats eller om de av andra särskilda
skäl (enligt förut tillämpad asylrättspraxis) tills vidare borde få kvarstanna
i Sverige.

Det har med rätta sagts, att junibeslutet icke beaktade de särskilda omständigheter,
som kunde gälla de i den tyska militärpersonalen ingående balterna.
Jag vill inte på något sätt fritaga mig eller andra nu avgångna regeringsledamöter
från solidariskt ansvar för junibeslutet, men jag vill framhålla de omständigheter,
som rådde, då detta beslut fattades.

Vid tiden för vapenstilleståndet oell även vid tidpunkten för vårt utläm -

Nr 3.

Fredagen den IS januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ningsbeslut räknade man helt naturligt med att förhållandena i krigsländerna
relativt snabbt skulle ordnas genom segrarmakternas gemensamma åtgärder.
Man räknade också med möjligheten, att militärpersonal, som utlämnades, skulle
omhändertagas av en interallierad kommission.

Allteftersom, tiden gick syntes de framtida förhållandena för det fåtal
balter, som ingick i den förutnämnda tyska militärpersonalen, ganska oroande;
särskilt oroade vissa ryska radioutsändningar. I det läget framförde jag före
den 26 november en vädjan till statsministern, att regeringen på grund av de
nya omständigheter och synpunkter, som framkommit, måtte ta frågan örn balternas
utlämnande under förnyad omprövning. I december 1945 upprepade jag
å mina meningsfränders och egna vägnar nämnda vädjan till statsministern och
framhöll, att särskilda skäl syntes föreligga för ett nytt ställningstagande i
frågan och att asylrätt borde lämnas åt den, som enligt tillämpad praxis kunde
erhålla sådan.

Jag beklagar junibeslutet och min underlåtenhet att hålla mig underrättad
örn modaliteterna för verkställandet av detta beslut. Jag beklagar också djupt,
att regeringen efter denna omprövning, som nu ägt rum, ej ansett sig kunna
undantaga ifrågavarande balter från utlämnandet.

Ett beslut innebärande viss överenskommelse med främmande makt är ju i
regel av den natur, att det inte ensidigt kan ryggas. Men örn det visar sig, att
överenskommelser innebära inte förutsedda konsekvenser, är det ju inte ovanligt,
att man söker få.överenskommelserna hävda. Inte heller är det ovanligt,
att ändrade förutsättningar eller nya lägen leda till förnyad omprövning och
nya beslut.

Jag förstår väl regeringens svårigheter. I detta fall gäller det framför allt
att avväga mänskliga, och humanitära synpunkter mot rent utrikespolitiska,
och i det valet måste jag sätta de förra i första rummet.

Herr talman! Jag ber nu att få fortsätta med att ta upp till granskning en
del uttalanden, som gjorts här i kammaren i går och i dag, och att något få
kommentera dem.

o Statsministern visade sig i gar inte särskilt förtjust över att jag framställt
så manga frågor och begärt besked på punkter av central betydelse för landets
framtida politik. Men då nu regeringen framlägger en statsverksproposition,
som inte är mycket mera än ett utkast, äro vi utan tvivel hänvisade till att mera
tala örn vad som kommer än vad som hittills kommit. Och just därför är det
nödvändigt att ställa frågor och begära besked. Regeringen har själv orsakat
detta.

Nu. säger statsministern, att hur många, besked man än ger, så frågas det
ständigt, örn det är det rätta beskedet och hur länge det gäller. Ja, detta beror
väl därpa, att socialdemokratiens besked ofta varit så svävande, att svaren
framkalla nya frågor. I dag ställas vi inför spörsmålet, örn statsministern i
remissdebatten lämnat ett klarare besked än vad vi äro vana vid.

Jag finner knappast att så är fallet. Statsministern säger visserligen, att regeringspartiet
inte önskar »socialisering i den vanliga meningen» och inte
framför, krav pa »långtgående förstatligande». Men då han omedelbart tillägger,
att det inte skall bli omfattande socialiseringar under de närmaste åren, är det
i varje fall tydligt, att regeringspartiet syftar till partiella socialiseringsåtgärder.
Detta kan låta anspråkslöst. Vi måste emellertid ta hänsyn till att om
man socialiserar en eller flera sektorer inom näringslivet, medför detta återverkningar
och rubbningar över hela fältet. Detta kan vara nog så allvarligt,
och det är nödvändigt att känna till detaljerna i dessa begränsade socialiseringsplaner
för att få en föreställning örn den framtida utvecklingen. Det är
dessutom en gammal erfarenhet, att det ena ingreppet lätt drar med sig det

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

andra och att det sålunda är svårt att veta, vart man kommer, då man val en
gång har börjat. Den begränsade målsättning, som statsministern uppställer
i sitt tal, är alltså ingalunda så lugnande som man kunde tro vid ytligt påseende.

Jag måste också erinra örn vissa i mitt tycke påtagliga motsägelser i statsministerns
svar till mig. Han säger, att socialdemokratien först och främst vill
ha samarbete med de arbetande krafterna inom folknäringarna och att näringslivet
skall få allt det utrymme det förtjänar. Men samtidigt jämför han
det tidsskede, som vi nu uppleva, med skrasamhällets slutskede. Örn det verkligen
skall vara någon mening med denna jämförelse, måtte regeringspartiet
planera långt större förändringar än vad som Damgar av statsministerns. svar
i övrigt, ty det moderna näringslivets genombrott under 1800-talet var ju en
av de största ekonomiska omvälvningarna i vår historia.

Trots statsministerns besked finner jag alltså att stor ovisshet fortfarande
råder örn regeringens avsikter. Kanske var det symptomatiskt att han förbigick
den synpunkt i mitt anförande, som för mig är särskilt väsentlig, nämligen att
folknäringarna måste få klara uppgifter örn den kommande regeringspolitiken
för att kunna planera för framtiden. o

Statsministern säger att han inte utan vidare kan ga med pa att de sociala
reformerna skola beräknas efter vad samhället just för ögonblicket kan åstadkomma.
Ett socialt behov, säger han, kan vara sa trängande, att andra utvägar
måste sökas. Jag förnekar visst inte detta. Men ett är säkert: man far inde
söka sådana utvägar, som leda till att de sociala förhållandena bli sämre. Vi
måste hålla det sociala arbetet inom en sådan ram, att folknäringarna förmå
förbättra sin produktivitet och att penningvärdet inte ytterligare försämras.
Reformpolitik inom denna ram är nyttig. Men vad därutöver är måste jag
anse vara av ondo och skada oss alla.

Statsministern frågade mig, örn jag anser, att staten och det enskilda näringslivet
endast skola samarbeta i kristider. Frågan tycks mig onödig, eftersom
statsministern själv konstaterade, att de borgerliga gå med på konjunkturpolitik.
Det är självklart, att en sådan politik förutsätter ständig och livlig
kontakt mellan stat och näringsliv och förtroendefullt samarbete; och åt
den uppfattningen att så bör vara gav jag uttryck i en kort replik till statsministern
redan i går. Jag kan däremot inte gå med pa att detta är liktydigt
med planhushållning, ty med planhushållning måste, såvitt jag förstår, menas
statlig tvångsdirigering av näringslivet uppifrån. Under andra förutsättningar
lär det inte vara möjligt att upprätthålla egentlig planmässighet. Vi inom
högern tro fortfarande inte att staten är i stånd att effektivt sköta en sådan
planhushållning. Det gäller i stället att åstadkomma frivillig samordning genom
inbördes information om framtidsplanerna på olika områden, och jag
hälsar .med glädje det meningsutbyte i denna sak, som nyss försiggick här i
kammaren mellan statsrådet Myrdal och herr Nordenson, även örn det av detta
också tydligt framgick, att det är åtskilliga differenser i uppfattningarna om
hur det skall gå till.

Statsministern säger, att socialdemokratiens slutliga mål är ett demokratiskt
samhälle där folket bestämmer över gemensamma tillgångar. Han säger också,
att detta är liktydigt med ett socialistiskt samhälle. I ett annat avsnitt av
sitt anförande säde han emellertid, att regeringspartiet inte hade några aktuella
socialiseringsplaner. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen, att det
inte var aktuellt för socialdemokratien att skapa demokrati, och så menar statsministern
säkert inte. Man ser här faran av att använda ordet socialism i allt
för många betydelser och att sammanblanda det med demokrati. För vår del
tro vi, att en genomförd ekonomisk socialisering inte leder till ökad politisk

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

demokrati. Tvärtom äro vi övertygade örn att socialistisk tvångsdirigering är
en fara för demokratien, medan däremot folknäringarnas frihet är dess styrka.

Vi böra dock inte betrakta vad statsministern sade i går som något fristående.
Vi böra se det i samband med hans regeringskollegers meningsyttringar.
Resultatet av en sådan jämförelse är rätt förbluffande.

Statsministern yttrade, att det inte fanns några aktuella socialiseringsplaner:
närmast ville socialdemokratien bara samarbete med näringslivet för att
sedan överväga örn andra former av företagsamhet kunde behövas. Här gäller
det alltså ett slags tågordning, som i det tidigare skedet i varje fall inte
skulle medföra socialiseringshot.

Hos statsrådet Myrdal mötte vi däremot såväl i går som i dag andra synpunkter.
Han talade om det förstatligande av enstaka industrier, som kan
komma i fråga de närmaste åren. Redan detta strider betänkligt mot statsministerns
försäkringar örn att det just nu inte är någon fara.

Men det blir ännu värre, örn man sammanställer statsministerns yttranden
med vad finansministern i går meddelade andra kammaren. Jag ber att få
citera statsrådet Wigforss ordagrant efter TT:s pressreferat. »Vi vill», sade
finansministern, »inte binda oss vare sig för omfånget av eller takten i den
samhällsprocess, som sker inför våra ögon.»

Här frågar jag statsministern rent nt: hur vill han göra detta yttrande
förenligt med sina egna? Ha hans kollega varken vill binda sig för omfånget
eller takten i socialiseringen, förbehåller herr Wigforss alltså regeringspartiet
rätt att ga fram hart och snabbt, örn det finner det önskligt. Här är knappast
fråga örn några lugnande förklaringar, och man undrar, örn socialdemokratiens
högra hand i första kammaren inte vet, vad den vänstra gör i andra kammaren.

Statsrådet Myrdal har försökt övertyga oss om att talet örn effektivisering
av näringslivet inte är detsamma som socialisering. Fördomsfri prövning utlovas.
Socialisering skulle, alltså inte vara ett ovillkorligt krav, där effektivisera11!?
önskas. Detta har jag heller inte påstått. Men jag tycker, att statsrådet
väljer egendomliga exempel för att bevisa sin tes. Han läste upp direktiven
för försäknngsutredningen, som ger de sakkunniga möjlighet att undersöka
många olika alternativ, alltså inte bara de socialistiska. Men vad står det då i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram? Jo, att försäkringsväsendet skall förstatligas
! Och nu undrar jag, vad det i så fall tjänar till att försöka använda försäkrmgsutrednmgens
direktiv som bevis för fördomsfrihet, då vi ändå veta
va,d socialdemokratien har i sikte. Tror statsrådet Myrdal, att sådana exempel
minska allmänhetens misstro mot regeringens avsikter? Eller menar han, att
regeringspartiet skulle kunna tänkas frångå efterkrigsprogrammets bestämda
krav. Hur stämmer i så fall detta med den mening, som statsrådet också gav
uttryck åt sitt tal, nämligen att regeringspartiet aldrig ändrar mening under
opinionens tryck?

Min slutsats är, att vad än statsministern och statsråden ^Vigforss och Myrdal
ha sagt inte ha de skapat klarhet. Alltför många oförenliga uttalanden ha
förekommit. Det är mot denna bakgrund vi böra se samtliga tre regeringsledamöters
försäkringar örn att oppositionen först och främst vill misstänkliggöra!
.Da man hörde dem tala i gar, kunde man få intrycket att oppositionen är den
elaka gossen Ruda, som irriterar den vördiga överheten med illasinnade upptag.
Jag tror inte det är lyckligt att regeringen intar denna hållning. Mångtydigheten
visar, att det sällan varit mera berättigat än i denna remissdebatt
att oppositionen frågar och begär besked!

Men vi svara också själva gärna pa frågor. Statsrådet Myrdal undrade, varför
vi inte tycka örn socialiseringsutredningarna. En del av svaret har jag
redan givit, da jag lämnade exempel pa vad som kan dölja sig bakom rege -

Fredagen den 18 januari 194G fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ringspartiets fördomsfrihet. Men det finns också andra skäl. Utredningar av
det slag, som det nu ofta är fråga om, verka hämmande på berörda företag.
Det skulle inte förvåna mig, örn t. ex. oljebolagens arbete med utökande av
service- och förrådsanläggningar till någon del skjutes på i väntan på oljeutredningens
resultat. En företeelse av denna art kan mycket väl utnyttjas^ av
herrarna i socialiseringsfrämjandet som ett bevis på att förstatligande måste
ske. I själva verket ha ju i ett sådant fall socialiseringsplanerna i hög grad
vållat svårigheterna.

Regeringspartiet och dess företrädare åberopa ofta, att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram godkänts av väljarna. Socialisering efter receptet i detta program
skulle alltså utan vidare kunna äga rum. Nu visar en Gallupundersökning,
att endast 8 procent av vårt folk läst efterkrigsprogrammet, 10 procent
ha ögnat på det och inte mindre än 63 procent ha aldrig hört talas örn det. 19
procent veta örn att det finns men känna inte till någonting örn innehållet.
Jag tillmäter inte denna undersökning alltför stort värde, men den stämmer ungefär
överens med vad man trott. Siffrorna få mig emellertid att erinra örn mitt
förslag från höstriksdagen örn folkomröstning i socialiseringsfrågan. Det är
nog som jag ofta sagt: vårt folk önskar en allmän framstegs- och reformpolitik
-— men inför socialisering står det tämligen främmande, lika väl som
i vanliga fall för själva innebörden i socialismen härutöver.

I går talade vi också åtskilligt örn handelspolitiken. Jag frågade statsrådet
Myrdal örn hans uppfattning angående avvägningsproblemen för export- och
hemmaindustri samt jordbrukets och trädgårdsskötselns ställning i hans handelspolitiska
beräkningar. Herr Myrdal gav intet egentligt svar, utan frågade
i stället mig örn min uppfattning i handelspolitiken och sökte uppkonstruera
motsatser i oppositionens åsikter i den allmänna handelspolitiken.

Jag har icke, som det sagts i något tidningsreferat, uttryckt oro för herr
Myrdals frihandelsvänlighet. Men jag vill gärna veta, vad handelsministerns
organiserade frihandel innebär i fråga örn nämnda problem och hur regeringen
tänker inpassa det gränsskydd för jordbruket, varom herrar Sköld och
Sträng tala på de informationsföredrag de hålla örn jordbrukets rationalisering,
och om det stöd staten avser att lämna näringen för förbättrad lönsamhet.

Min uppfattning örn vår allmänna handelspolitiska linje har jag uttalat
vid remissdebatten i höstas, då jag framhöll angelägenheten av friare handelsförbindelser
med andra länder, enär varuutbytet spelade en stor roll för
vår ekonomiska utveckling.

Vad som är viktigt i detta sammanhang är icke att få min utan herr
Myrdals åsikt i handelspolitiska frågor — det är ju han som vill organisera
och leda, och då bör han väl ej draga sig för att tala örn vad han har för
uppfattning: hur han vill organisera.

Em fråga, som säkert många göra sig, är den: ha vi varit väl generösa,
när vi exporterat trä och andra viktiga varor utan att ens ungefärligen lia
fått fastslaget leveranstid, kvantiteter och priser för i utsikt ställda utbytesvaror.
Vi ha exporterat så mycket virke, att vi själva fått känna på svårigheter,
men fått skäligen litet i utbyte.

Anser handelsministern inte, att man bör vara mera bestämt fordrande, när
det gäller kompensation, t. ex. kol och koks för virke?

En annan fråga som många göra sig är, huruvida praktiska affärsmän i
erforderlig utsträckning anlitas vid uppgörande av export- och importaffärer.

Vi hörde för en stund sedan i kammaren, hurusom i handelsdepartementet
göres allt för att få handelsfrågorna belysta, innan man kommer till förhandlingar
och avtal, och jag tror, att det ligger till på det sättet. Men frågan

Nr 3.

Tredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

är, om man sedan vid påbörjandet och fortsättandet av avtalsförhandlingar
verkligen inkopplar den praktiska sakkunskapen. Jag är inte säker på det.
Jag skulle tro, att det oftare går till så, att den får komma i andra hand,
när frågorna på sätt och vis äro principiellt bundna och när det är mycket
svårt att komma fram till reella förhandlingar och avtal i fråga örn speciella
varuslag, och jag tror mig lia anledning att fästa handelsministerns uppmärksamhet
på detta förhållande.

Debatten här både i går och i dag har ju i stor utsträckning rört sig örn
rikets finanser och vad som hör ihop med budgeten. Tyvärr ha vi inte fått
höra,^ hur finansministern ser på dessa frågor. Det skulle lia varit intressant
att få höra finansministerns framställning örn möjligheterna att genom priskontroll
hålla priserna nere under lönestegringarnas pressning av kostnader
och därmed pa prisnivån. Han lär ha talat örn det i andra kammaren, men
tyvärr tycks inte hans tid eller intresse räcka till för att under denna tvådagarsdebatt
i första kammaren låta oss få höra sin uppfattning i de frågor,
vi ha debatterat. Enligt min mening stå vi inför mycket svåra avväganden av
penningpolitisk art här i landet. Det finns säkerligen ganska ringa rum för
lönehöjningar utan att priserna pressas i höjden. Det kan vara gott och väl
med en priskontroll, men svårigheterna för priskontrollen att behärska tillräckligt
område, att kontrollera kalkylerna och att i vissa situationer motstå
kanske samfällda ansträngningar från fabrikant-, handels- och konsumenthåll
torde vara stora.

Jag har förut en gång uttalat en varning för att alltför mycket lita på att
det går att släppa lönerna i höjden i förlitan på att priskontrollen skall kunna,
hejda en prisstegring. Jag har ingen anledning att motsätta mig löneförhöjningar
där de äro särskilt befogade, men jag vill mana fram i synfältet
sambandet mellan de olika förhållanden och faktorer som på berörda område
göra sig gällande.

I sitt gårdagstal berörde statsministern endast flyktigt de socialpolitiska
planeringsfrågorna. I andra kammaren var finansministern däremot betydligt
utförligare. Jag har fäst mig vid ett par synpunkter i hans resonemang.

Tydligen var han inte förtjust över att oppositionen begärt socialpolitiska
planer för betydligt längre tid än ett budgetår. De reformer, som regeringspartiet
annonserat, skola emellertid såvitt man vet förverkligas under en följd
av år, och därför är det högst naturligt, att vi fråga efter flerårsplaner. Finansministern
är ju dessutom inställd på att framlägga sådana planer, fastän
han inte är färdig med dem i dag. Att oppositionen talar örn dem bör alltså
i och för sig inte förvåna honom.

Den väsentliga skillnaden mellan finansministern och oss är att vi hade
velat se planerna för socialpolitikens finansiering redan nu, medan finansministern
finner det naturligt att vänta. Vi tycka för vår del att detta är
högst onaturligt, därför att regeringen redan bundit sig för att snabbt förverkliga
en rad reformer och då också borde veta något om finansieringen. Örn
finansministern är villig att erkänna, att han i dag inte är säker på örn vi
ha råd, hur kan han då vara med och binda regeringen? Jag måste upprepa den
fråga jag ställde i går och som jag anser ha central betydelse: örn de nu
pågående utredningarna visa, att det är bäst för alla med en mindre hastig
social reformtakt än den, regeringen redan utlovat -—- tänker regeringen då
retirera?

. Jag tror, att statsrådet Wigforss här kommer att invända, att det inte är
rimligt att begära en finansieringsplan för inkomsterna, innan utgiftsplanen
är fullständigt utarbetad. Detta har han ofta sagt, och varje gång har jag
funnit det lika egendomligt. Finansministerns tillvägagångssätt kan möjli -

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

gen vara användbart i ett läge, där statsutgifterna äro små och sparmarginalerna
hos folket stora. Då kan man ju utan alltför stora risker höja skatterna
för att täcka de på förhand planerade utgifterna. Men.vi befinna oss inte i detta
läge! Finansministern visar själv i statsverkspropositionen hur ansträngd situationen
är och hur svårt det är att klämma in nya stora utgiftsposter. Vårt
skattetryck är utomordentligt högt och betungande och marginalerna för utgiftsökning
begränsade. Därför är det nödvändigt att i god tid ägna stor
uppmärksamhet åt de sociala planernas saväl inkomst- som utgiftssida. Vi
anse, att den regering, som vill bygga de sociala reformerna på fast grund,
bör ha klara begrepp örn dessa utgifter och deras finansiering, innan den
ger sina löften. Det är annars fara vart, att folket utsattes för besvikelser
och bakslag: därför måste vi ställa kravet på ordning och reda i planeringen
i förgrunden under denna remissdebatt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Innan jag går in
i den polemik, som kan vara motiverad, vill jag göra en påpekan med anledning
av det missnöje, som kommit till uttryck i herr Domös tal, över att icke
finansministern uppträtt i första kammaren. Jag hörde, att en liknande anmärkning
i andra kammaren framställts mot en annan minister, och det kanske
i andra kammaren även förekommer, att någon förebrår mig att jag inte
har uppträtt där. Jag har faktiskt valt att sitta i första kammaren, liksom
jag vid debatten under höstriksdagen valde att sitta i andra kammaren. Jag
har nämligen funnit, att det är nästan ogörligt att deltaga i två jämlöpande
debatter. Man kan visserligen komma in i en kammare, där nian inte har suttit,
och där få ett kort referat, men man kan inte på ett rimligt sätt upptaga
diskussionen, örn man inte själv har haft tillfälle att följa den, och därför
blir det rätt naturligt, om man väljer att föra diskussionen i^den ena kammaren
och överlåter åt kolleger att sköta den i den andra. Från detta ^kan naturligtvis
göras det undantaget, örn det riktas en speciell fråga till något särskilt
statsråd, att denne underrättas därom och då går över från den ena kammaren
till den andra, men jag har, som sagt, gjort den erfarenheten, att. skall
man deltaga i den allmänna debatten på ett rimligt sätt, får man välja att
vara antingen i den ena kammaren eller i den andra.

Därefter skall jag till granskning taga upp några punkter i debatten.

Jag vill inte i onödan förlänga debatten örn balterna. Jag vill emellertid
säga, att när herr Ekströmer här med stor aplomb citerade en notis ur en smålandstidning,
hade han inte bekymrat sig örn att taga reda på. vad det var
fråga örn. Kammaren fick säkerligen det intrycket, att regeringen här lät
transportera interner från sjukhus till läger utan att de kunde ens sitta under
transporten. Jag har låtit undersöka vad denna notis avsåg. Den avsåg en
transport från sjukhus till sjukhus. Vi ha haft åtskilliga interner inlagda på
sjukhus. Då det visat sig, att antalet efter hand har minskats, har det ansetts
önskvärt att koncentrera sjuklingarna till ett och samma sjukhus,, och den
transport, som här är i fråga, ägde rum från Växjö till Hässleholm i en mi.litärambulansbuss
med åtföljande sjukvårdspersonal. Jag kan inte tänka mig,
att någon kan ha ett intresse av att inför riksdagen framställa sakerna, i en
så fullkomligt felaktig dager som skett genom detta citerande av en notis —
jag tror inte det var herr Ekströmers avsikt, men det hade varit hans skyldighet
att göra sig underrättad örn vad det var fråga örn.

Till herr Domös förklaring skall jag endast göra några påpekanden. Hans
förklaring innebär, att han tar sitt ansvar men gör undanskyllanden.

Jag vill då påpeka, att det första beslut, som regeringen fattade i denna
fråga, fattades redan i maj och avsåg principiellt ett avvisande av all militär

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

personal, som koni hit, utan någon sortering. Jag vill vidare påpeka nied anledning
av herr Domös åberopande, att man tänkt sig att ett överlämnande till
en interallierad kommission skulle kunna ske, att när samlingsregeringen fattade
sitt beslut, var det redan klart att denna utväg inte stod öppen och att
samlingsregeringen därför tillmötesgick den ryska framställningen örn utlämning
till Ryssland. Detta är två rätt väsentliga omständigheter att beakta i
detta sammanhang.

Härtill vill jag bara foga, att jag har fört ständiga samtal med partiledarna
i denna sak. Vi lia också diskuterat den i utrikesnämnden. Man har icke kunnat
under dessa samtal anvisa en rimlig utväg att komma ur det läge, för
vilket herr Domö nu, med reservationer, tar sitt ansvar.

Sedan skall jag gå över till trevligare ting och fortsätta diskussionen örn
socialiseringen. ^Jag sade redan i min replik till herr Domö i går, att jag inte
räknade med någon särskilt stor effekt av mina bemödanden att ge besked.
Jag väntade att mangnar man fått beskedet, skulle fortsätta att fråga, om
det beskedet var det sista etc., etc., och att nian skulle — som nu också har
skett — på alla möjliga sätt försöka misstänkliggöra beskedets allvar.

Jag skall inte upprepa beskedet. Herrarna må läsa det stenografiska referatet
av vad jag har sagt — jag ber er därom, eftersom det kan vara nyttigt
kommande debatter —- och jag skall sedan gärna ägna både privata och
offentliga samtal åt att ytterligare markera, vad som där har blivit fastställt.

Belysande för hur man nu gör, när man får det begärda s. k. beskedet, är
herr Domös försök att ställa andra regeringsledamöters uttalanden mot mina.
Men. det mest betecknande var i alla fall att herr Ivar Anderson inte kunde
finna någon annan utväg än att åberopa det omdöme en kommunist i andra
kammaren hade fällt örn vara avsikter. Han kunde inte åberopa någon socialdemokrat,
men eftersom han naturligtvis inte kunde vara till freds med beskedet,
åberopade han en kommunist. Och nu vill tydligen herr Ivar Anderson,
att jag skall förklara, att denne kommunist har fel; och när jag har gjort
det, hittar han antagligen en annan kommunist att åberopa. På det viset"kan
han ju fortsätta i det oändliga med att säga, att man inte fått ett slutgiltigt

DCSKCQ.

Herr Domö gick en annan väg och hänvisade till ett yttrande av herr Wigforss,
som enligt vad han sade var ett ordagrant citat ur tidningsreferatet.
Herr Domö känner nog till, att tidningsreferat inte alltid äro fullt ordagranna
Aven om han har citerat direkt ur tidningsreferatet, är det därför inte säkert
att det ordagrant återger vad herr Wigforss sagt.

Jag har nu inte kunnat hitta denna passus i den tidning, som jag fick men
örn jag hann någoriunda riktigt anteckna citatet efter herr Domös anförande
sknUe herr Wigforss ha sagt: »Vi vilja inte binda oss i fråga om omfånget
eller takten av den omdaning, som nu pågår inför våra ögon.» Ja, som herrarna
märkte översatte herr Domö i sitt anförande talet örn omdaning med socialisering
och därmed fick han fram den verkan, han önskade. Men att detta
ar en mycket egendomlig Översättning, bör ju även deli, som är ganska litet
bevandrad i var terminologi, begripa.

I den tidning jag fick har jag däremot hittat ett annat yttrande av herr
Wigforss som jag skall citera efter referatet. Enligt detta sade herr Wigforss:
»Statssocialismen är inte något dominerande inslag inom socialdemokratien.
Socialdemokraterna vill inte lia fler statliga företag än vad som är
absolut nödvändigt.» Jag skulle tro att herr Domö, örn han jämför detta med
vad jag har sagt, skall finna att överensstämmelsen är ganska god, även örn
rnXii J,u bil varierande. Ni kunna ändå inte begära, att vi vid varje

tilli alle skola använda samma ord; jag gör det inte ens för egen del, därför

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att jag tycker att det skulle bli alltför tråkigt, om jag skulle lia på förhand
skrivna formuleringar till allt jag hade att säga.

Men det är ju inte så mycket att göra åt detta. Herrarna komma att fortsätta
att fråga, och jag skall då och då fortsätta att svara, även om jag vet att det
inte tjänar mycket till.

Jag skall nu nöja mig med att konstatera, att jag dock har fått ut en vinst
av detta frågande och svarande, och det är att representanter för högern och
för industrien ha fastslagit, att det tydligen icke från socialdemokratiens
sida är frågan örn något allmänt förstatligande, någon allmän socialisering.
Detta tycker jag är en icke ringa vinst av resonemanget här, och jag skulle
vilja rekommendera de herrar, som nu ha konstaterat detta, att — örn _de lia
några förbindelser till P. H. M. — påpeka för denna av kapitalister finansierade
propagandaorganisation, att man är ute på fel väg, när man driver satsen att
socialdemokratien vill ett allmänt förstatligande.

I detta sammanhang har jag anledning att anknyta till vad herr Nordenson
yttrade örn frågan, hur man skall komma till tals med varandra. Herr Nordenson
sade — och även herr Domö var inne på detta —• att man inte kan vara
med örn något, som innebär tvång, men att man däremot mycket väl kan vara
med örn ett långt gående samarbete under största möjliga frihet, som herr
Nordensons ord folio. Herr Nordenson ville nu veta, vilka våra intentioner i
detta avseende äro. Som herr Nordenson känner till tog finansminister Wigforss
under åren strax före kriget initiativ till förhandlingar mellan den fria
företagsamhetens män och representanter för regeringen i avsikt att finna
vägar för ett närmare samarbete mellan staten och den enskilda företagsamheten.
Yi tänkte oss väl då närmast ett samarbete på det område, som man nu
betecknar såsom konjunkturpolitik, men under de diskussioner vi förde kommo
vi också ut på vidare fält. Genom kriget blevo diskussionerna avbrutna, men
jag har vid ett par tillfällen offentligen förklarat, att det är vår avsikt att
återupptaga dessa överläggningar. Om herrarna studera efterkrigsprogrammet,
skola ni där också finna det tydligt uttryckt, att den kontroll och det .samarbete,
som man åstundan är någonting i vilket staten, det enskilda näringslivets
folk, företagens representanter, arbetare och tjänstemän — parter som
alla äro intresserade av den effektiva produktionen — deltaga. Det är kile vår
avsikt att innan dessa överläggningar ha kommit till stånd fastställa några
oomkullrunkeliga regler, och det är inte vår avsikt att vid dem presentera
någonting som ens liknar ett ultimatum. Vi skola komma till dessa diskussioner
fullkomligt öppna för andras synpunkter, men samtidigt beslutna att driva
våra.

Det är vår förhoppning, att man genom dessa överläggningar skall finna de
bästa formerna för den översyn och — jag upprepar det förargliga ordet —
den kontroll, som blir nödvändig, örn man vill få garantier för det effektivaste
resultatet vid användningen av produktionsmedlen.. Jag tror, att man kan
komma mycket långt redan med rådgivande institutioner, och det är alldeles
säkert att mycket kan rättas till, när man upptäcker någonting vrångt, genom
ett påpekande och ett råd. Men det kan säkerligen också bli nödvändigt med
ingripanden av annan art, som då också böra baseras på den ordning, man
gemensamt kan komma överens om.

Jag vet inte, örn herr Nordenson finner det beskedet tillräckligt i dag. Jag
skulle inte tro att han hade uppskattat om jag sagt, att vi ha våra planer klara,
och nu skola vi bara höra, vad ni tänka. Jag hoppas han uppskattar att jag
säger som det verkligen förhåller sig: att våra intentioner äro att träda i en
fullkomligt öppen kontakt och diskussion med alla de parter som kunna beröras
härav.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag glömde när jag polemiserade mot herr Domö att ta upp en annan invändning,
som också är karakteristisk för hur ett yttrande användes. Jag talade
i går örn att vi betrakta samhället som en fortlöpande organisatorisk utveckling
och att det därför inte är möjligt för oss att säga, att så och så skola
vi göra på alla de olika stadier, som kunna komma att inträda. Gent emot
kraven på att vi skulle, som det tidigare har hetat, ange slutmålet, ställde jag
den frågan till herr Wehtje, därför att mina ögon händelsevis folio på honom,
vad han skulle ha svarat, om han levat i det gamla skråsamhället vid tidpunkten
för övergången till den kapitalistiska ordningen och någon hade frågat
honom: »Hur långt tänker kapitalismen och industrialismen gå?» Jag hade
hoppats, att herr Wehtje skulle ha svarat mig på detta i dag, men jag förstår
ju att hans svar helt enkelt skulle lia blivit: »Vem kunde säga det? Det fanns
ju ingen som kunde överskåda den utvecklingen.»

Jag har alltså fastställt, att det under utvecklingen inträder nya stadier,
som vi inte kunna överskåda. Men vad säger herr Domö? Jo, han säger att nu
har statsministern förklarat, att vårt samhälle med hänsyn till den framtida
utvecklingen, befinner sig i ett läge, som motsvarar skråsamhällets — det är
alldeles tydligt, att statsministerns hänvisning till skråsamhället och den kapitalistiska
utvecklingen måste innebära, att lian avser samma kolossala omstörtningar
som kapitalismen medförde i förhållande till skråsamhället! Min
käre vän, inte skall man citera varandra på det sättet! Det måste ändå ha
varit uppenbart för herr Domö, att jag inte har yttrat mig örn någonting annat
än det jag då resonerade örn, nämligen omöjligheten att på ett visst stadium
säga, vad som skall hända under evinnerlig tid.

När jag talar om dessa ting kan det vara riktigt att också dröja något vid
herr Herlitz’, som någon kallade det, intressanta akademiska föreläsning örn
demokratien. Vad han sade innehöll en del saker, som jag tror man har anledning
att observera och övertänka. Jag hoppas att herr Herlitz skall tro mig,
då jag säger att jag inte bara är öppen för, utan angelägen örn all den utvidgning
av samarbete^ mellan regering och riksdag, som kan vara möjlig. Men
jag undrar, om ändå inte herr Herlitz något för mycket tänker i gamla banor
och inte tillräckligt har observerat, att under den demokratiska utvecklingen
framkommit andra former för utövande av den demokratiska kontakten, än
man tidigare i vanliga fall räknade med. Det låter ibland som om han menade,
att det demokratiska förhållandet mellan riksdag och regering inte kan
finna uttryck på annat sätt än genom att regeringens ledamöter så ofta som
möjligt uppträda i riksdagen och ge meddelanden. Men vi ha ju ändå fått ett
utvecklat partiväsen, som redan det betyder, att kontakterna äro större än de
varit.tidigare. Vi ha nu återupplivat en institution, som fanns före samlingsregeringens
tid men som fick träda tillbaka i det ögonblick, partiledarna ingingo
i samlingsregeringen, nämligen regelbundna sammanträden mellan representanter
för regeringen, i regel stats- och utrikesministrarna, och de riksdagsmän,
^ som i vardera kammaren äro utsedda att företräda respektive partier.
Vi hålla .sådana sammankomster varje onsdag under de allra friaste former
med möjligheter för varje deltagare att framställa frågor och upptaga diskussion.
Kan man överhuvud taget komma längre i förtrolighet mellan regering
och riksdag än när regeringens representanter regelbundet sätta sig i veckosamtal
med representanterna för oppositionen? Man skulle ju tycka, att örn
det funnes någon ovilja inom regeringen mot en alltför långtgående demokratisering,
skulle regeringen sträva att hålla oppositionen så okunnig som möjligt
örn. vad som händer och sker. I stället inleda vi som sagt öppna och fria
samtal i tanke att upplysningarna genom partiledarna skola förmedlas till grap -

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

perna och att riksdagen på det viset, även om inte alla ting behandlas och
diskuteras vid dess sammanträden, skall hållas underkunnig örn vad som händer
och om regeringens avsikter.

Sedan är det en annan sak, örn man kan finna bättre arbetsformer. Jag påpekar
en anordning, som delvis har tillkommit på herr Herlitz’ föranledande,
nämligen det meddelande örn regeringens planer i avseende på propositioner,
som nu vid varje riksdags början överlämnas till talmännen vid sidan örn statsverkspropositionen.
Jag tror att herr Herlitz medger att den form, vi till sist
funno, var bättre än någon föreskrift, att detta meddelande skulle intagas i
riksdagstrycket. Det överlämnades i år, vill jag minnas, under onsdagen till
talmännen och har alltså funnits tillgängligt för kammarens ledamöter strax
före remissdebatten.

Jag tycker att allt sådant tyder på att det inte finns någon önskan att minska
kontakten mellan riksdagen och regeringen, och jag upprepar vad jag tidigare
sagt: regeringen, och i varje fall jag för min del. skall med största glädje mottaga
alla uppslag, som kunna leda till ökad kontakt.

I det sammanhanget bör jag kanske säga ett ord till herr Fredrik Ström.
Jag tänker inte följa honom på hans mycket långa genomgång av en hel del
mellan himmel och jord, men han talade örn den kommunala självstyrelsen och
ville ha ett besked på den punkten. Denna fråga hör onekligen i högsta grad
samman med frågan örn demokratien. Där kan jag säga detsamma som jag har
sagt örn förhållandet mellan regeringen och riksdagen. Regeringen har ingen
lust att i onödan begränsa den kommunala självförvaltningen eller självstyrelsen.
Men var och en som sysslar med dessa frågor har väl funnit, att örn
man skall genomföra betydande ting, som statsmakterna anse nödvändiga, måste
man inte bara anlita de kommunala organen, utan också ha vissa garantier för
att dessa arbeta i den takt och anda för att genomföra reformerna som regeringen
önskar.

Jag kan inte tänka mig, att Fredrik Ström förordar en ordning som skulle
betyda, att viktiga ting, som statsmakterna anse nödvändiga för hela landet,
skulle förstöras genom en kommunal självstyrelse, som vägrade eller försummade
att sätta det beslutade i verket. Tvärtom ville tydligen Fredrik Ström,
att man bara skulle förtroendefullt överantvarda åt kommunerna att handha,
i fråga om sociala omvårdnader till exempel, de medel som staten expenderar.
Jag skulle vilja se den riksdag, som gick med på att staten utan kontroll skulle
låta sina pengar gå ut till kommunerna. I stället möter man rop på ökad kontroll
av vad staten ger ut.

Jag tänker inte närmare ta upp frågan örn demokratiseringen inom försvaret.
Jag har yttrat mig en gång i den frågan på en partikongress och sagt, att
demokratiseringen kommer i samma ögonblick som alla samhällsgrupper positivt
intressera sig för försvaret även på det sättet, att de äro villiga att träda
i dess tjänst. Så länge vissa samhällsgrupper — låt oss gärna säga vissa åskådningar
— lia betraktat det mera som ett tvång att delta i militär utbildning och
avhållit sig från att ta tjänst vid krigsmakten, så länge skola vi inte tala så
mycket om demokratisering. I sådana liksom i de flesta andra avseenden åstadkommes
nämligen demokratisering inte genom former, utan genom människor,
och i den mån människor ur olika samhällsgrupper söka sig till de militära
tjänsterna, kommer demokratien också där att breda ut sig på ett naturligt
sätt. Jag är tveksam örn huruvida man skall använda den utväg som herr Ström
tycktes rekommendera, nämligen särskilt höga löner. Jag tror ju inte, att det
är precis på det sättet man får de bästa demokratiska krafterna att tjäna försvaret.

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Utöver detta vet jag knappast, om jag behöver säga någonting, men jag har
inte kunnat underlåta att sammanställa yttranden, som ha fällts örn en bättre
kontakt mellan regeringen och riksdagen, med den klagan, som har hörts över
att riksdagens arbete blir alltför mycket utsträckt. Herr Wehtje klagade över
utsikterna till en höstsession i år och nästa år. Det har ju redan sagts, att löneregleringen
för statstjänstemännen inte kan komma upp till vårriksdagen, men
måste beslutas under årets lopp. Redan det tyder på att vi måste ha en höstsession,
och frågan är ju, örn vi överhuvud taget kunna undkomma den.

Man bör observera, att mängden av arbete hos statsmakterna har oavlåtligt
ökats. Jag ser det bara på regeringens konseljlistor. När jag kom med i regeringen
första gången, var det tämligen vanligt med 400 å 500 ärenden i veckan;
kommo vi upp till 700 ä 800, var det en stor konselj. Nu är det vanliga upp
emot 1 000 ärenden. Jag vill inte påstå, att det är en riktig ordning. Tvärtom,
arbetet bör kanske decentraliseras åtskilligt, men siffrorna äro ett bevis för
hur arbetsmängden växer. På samma sätt växer arbetet för riksdagen. Även
där kan måhända utsortering ske, men jag misstänker, att riksdagen skulle
bli ganska ovillig, örn man säde, att en hel del av de ting, som riksdagen nu sysslar
med, kan överlåtas åt Kungl. Maj :t att avgöra. Strävandet går i stället ut på
att riksdagen skall få ännu mera makt över vad som göres, och det är väl ganska
svårt att vinna den rätta balansen. Även i det avseendet är jag öppen för alla
rimliga resonemang.

Det senaste förslaget till omläggning av riksdagsarbetet tror jag inte skulle
ge mycket, och jag antar, att vi få tänka oss in i att, allteftersom samhällets
allmänna uppgifter ökas, riksdagen också får ökat arbete. Detta är beklagligt
ur många synpunkter. Jag förstår, att herr Wehtje har rätt, när han säger,
att det för många är svårt att förena de uppgifter de ha — till exempel i produktionslivet
— med ett riksdagsmannakall, och det skulle vara mycket beklagligt,
örn riksdagens sammansättning på det viset skulle bli mindre mångsidig än
den nu kan vara. Men det hjälper ju inte med klagomål, utan vill man komma
någon vart, får man göra praktiska förslag. Det var det jag mest tänkte på
under Fredrik Ströms tal: tänk hur nyttigt det skulle vara, örn en del av
den tid han använder för att tala användes för att få fram några förslag örn
hur man kan göra det bättre.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
är fullt ense med statsministern örn att man inte skall allt för mycket lita på
referat, men man tror ju mest på TT :s, och jag kan bara säga, att jag har konstaterat,
att det uttryck jag tillskrev herr Wigforss återfinnes i TT:s referat.

Det är en stor fördel, örn vi ha kommit ett stycke på väg och klargjort
målen såtillvida, att det inte skall bli fråga örn något allmänt förstatligande
under de närmaste åren. Det kan emellertid vara en särskild fördel för majoritetspartiet,
att den stora allmänheten får den uppfattningen, ty då är ju
fronten sprängd. Några mena, att socialiseringen inte kan gälla dem, och
därför ta de det hela mer eller mindre likgiltigt. Men det är klart, att faran
för denna omdaningsprocess i syfte att låta staten få grepp över näringslivet
inte är förbi i och med att allmän socialisering undanskjutes för någon tid, ty
det gar lika bra att fa till stand ingående kontroll genom statlig dirigering
som genom överföring i allmän statlig ägo, d. v. s. ett allmänt förstatligande.

Vi skola val inte leka för mycket med ord. Det är ju påtagligt, att socialisterna
syfta till en mycket stor omändring i samhället, och då är det ganska
viktigt, att vi få klart för oss, hur långt man syftar. Jag förstår inte, varför
socialdemokraterna inte tycka om att vi förutsätta, att de skola genomföra
socialismen. Man menar väl socialism, när man säger socialism.

Fredagen den 18 januari 1940 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Senast i går talade
jag örn för herr Domö vad jag menar med socialism. Jag hänvisar till det
stenografiska referatet.

För övrigt vill jag bara säga till herr Domö, när han talar örn den omdaning,
som han är så rädd för: den omdaningen pågår. Den kan han inte göra någonting
åt. Det är för oss alla bara fråga örn att göra det bästa av den omdaning
sorn sker.

Herr Björck: Herr talman! Jag skall tillåta mig att i största korthet beröra
några poster i årets statsverksproposition.

Vad först angår åttonde huvudtiteln noterar jag med tillfredsställelse, att
statsrådet föreslår ökat anslag till nordiska museet, visserligen helt blygsamt,
men dock ökat. Jag hoppas, att statsutskottet ställer sig välvilligt till detta.
Förlidet år motionerade jag tillsammans med några andra riksdagsmän örn
höjning, men utan resultat. Det förhåller sig nu så, att varje höjning av anslaget
till nordiska museet avlastar Skansens bekymmer för museets ekonomi,
enär det till största delen är med överskottsmedel från Skansen, som nordiska
museet finansieras. De senaste åren har museet från Skansen fått över 400 000
kronor årligen. Dessutom får museet något över 200 000 kronor från riksdagen
och cirka 100 000 kronor från Stockholms stad. Det är ju beklagligt, att nordiska
museet sedan flera år går med en förlust på över 700 000 kronor örn året,
och man förstår statskontoret, när det säger, att det ej kan tillstyrka ett förhöjt
anslag, enär redogörelse för nordiska museets ekonomiska förhållanden saknas.

Att Skansens styresmän i viss mån äro bekymrade för de stora summor, som
museet årligen kräver, framgår av deras uttalande år 1941, då de ingåvo sina
anslagsäskanden till Kungl. Maj:t. De framhöllo då, att örn Skansen ensam
skall ansvara för nordiska museets ekonomi, »löper Skansens karaktär av kulturanstalt
fara att förvanskas». Det är denna förvanskning som vi, som önska
en höjning av ifrågavarande anslag, vilja söka avvärja och förhindra.

Vidare se vi i åttonde huvudtiteln, att anslagen till nykterhetens främjande
något höjts, vilket vi hälsa med tillfredsställelse. Det hade dock varit önskvärt,
att motorförarnas helnykterhetsförbund beviljats den blygsamma höjning,
6 000 kronor, som förbundet begärt. Med den väldiga expansion, som biltrafiken
visar och som man har all anledning vänta kommer att fortsätta, är det högst
önskvärt, att man gör vad som kan göras för att stävja rattfylleriet, som redan
ökats oroväckande. Jag tror därför, att den begärda anslagsökningen skulle
vara en hjälp för de helnyktra bilförarnas organisation i deras propaganda
för nykterhet vid ratten. Då vi så gott som dagligen numera se tragiska exempel
på onyktra bilförares framfart, tillåter jag mig fästa regeringens uppmärksamhet
på detta förhållande, som torde tarva vidtagande av åtgärder så snart
ske kan.

Det har för mången blivit en besvikelse, att förhoppningen örn vissa skattelättnader
inte kunnat infrias. Framför allt hade många väntat, på grund av
vissa uttalanden från auktoritativt håll, att omsättningsskatten skulle upphöra
vid detta budgetårs utgång. Nu hoppas vi emellertid, att finansministern
i enlighet med sina uttalanden i statsverkspropositionen låter denna impopulära
skatt försvinna nästa år.

På tal oim skatterna skulle jag vilja framhålla, att det finns ett område,
där man gärna må bibehålla, ja, örn så kräves höja beskattningen. Jag menar
rusdrycksbeskattningen. När man ser de väldiga summor som vårt folk årligen
ger ut för rusdrycker, blir man mer än betänks oim. Enligt av myndighe! erna
företagna uträkningar, som nyligen publicerats i pressen, ger vårt folk ut för
rusdrycker och skattebelagda nöjen ca 870 miljoner kronor årligen. Det är i

Forsta kammarens iirotolcoll 1946. Nr 3. 4

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

dessa tider en beklämmande siffra. Det synes ej betyda något att rusdryckerna
stå högt i pris. Mången resonerar tydligen som en arbetare och känd spritkund
för en tid sedan gjorde. Han yttrade, enligt en tidningsnotis, när man
frågade hur han hade råd att ständigt köpa ut sin ranson: »Brännvinet är inte
dyrare nu än för 50 år sedan, litern kostar en dagspenning nu som då.» Otvivelaktigt
hade han rätt. Jag ber finansministern ta sig en funderare på detta
förhållande.

När vi se på elfte huvudtiteln, konstatera vi lined tillfredsställelse, att vederbörande
statsråd på sitt område söker avveckla kriskommissionerna så mycket
som möjligt och att rätt avsevärda besparingar kunna föreslås. Emellertid
vore det högst önskvärt, att man även inom andra departement sökte inskränka
och minska på den väldiga organisation, som växt fram under kristiden och som
på vissa områden synes arta sig till att bli kvar, även sedan kristiden upphört.
Det är nödvändigt, att man söker avveckla dessa organisationer, inte minst
med hänsyn till den brist på arbetskraft och personal, särskilt kvinnlig, som
råder inom affärs- och kontorsbranscherna, en brist, som man dragits med i
flera år, men sorn man hoppats skulle upphöra, då krisen nu synes vara övervunnen.

Om vi återgå till elfte huvudtiteln, finna vi en post, inför vilken vi ställa
oss en smula frågande. Statsrådet föreslår där en ökning på hela 2 miljoner
kronor. Det gäller rubriken Statlig lagerhållning m. m. På tvenne poster sänker
man anslagskravet med ca 2 miljoner kronor för vardera, nämligen när
det gäller omkostnader vid statlig lagerhållning samt omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved. Men när det gäller punkt 25, omkostnader för
statlig inköps- och försäljningsverksamhet, ökar man anslaget med 2 mil,joner
kronor; trots att man både år 1944 och år 1945 nöjt sig med 6 miljoner, begär
man i år 8 miljoner kronor. Nu motiverar man visserligen detta med att man
under förra budgetåret behövde över 7 miljoner kronor för denna verksamhet,
men vi får väl ändå antaga, att vi under nästa budgetår, som inte börjar förrän
den 1 juli i år, kommit in i så pass normala förhållanden, att denna affärsverksamhet
så småningom kan avvecklas. Man kan därför inte annat än något
förvånas över denna höjning av ifrågavarande anslag med hela 2 miljoner
kronor.

Slutligen ser jag i nionde huvudtiteln, att jordbruksministern ämnar framlägga
proposition till årets riksdag örn trädgårdsundervisningens ordnande.
Den har varit föremål för utredning under rätt många år, och vi trädgårdsodlare
komma att hälsa propositionen med tillfredsställelse. Vi hoppas, att
förslaget skall motsvara tidens krav och de önskemål vi inom fackkretsar
ställa på detsamma, även när det gäller den ekonomiska trädgårdsodlingen.

Vad trädgårdsodlingens efterkrigsproblem beträffar, se vi helt naturligt,
såsom också herr Domö framhöll, med en viss oro mot framtiden. Vi hoppas
emellertid, att statsmakterna skola ta hänsyn även till denna näringsgren, då
det gäller handelsavtal, importfrågor etc. Vi kunna som känt ej konkurrera
med sydligare belägna länder, som i klimatiskt hänseende äro mera gynnade
än vi på våra nordliga breddgrader. Likaså torde det dröja — det måste man
ta med i beräkningen — innan arbetstid och arbetslöner komma upp till den
nivå — åtminstone vad de europeiska länderna beträffar — där vårt land för
närvarande står även på trädgårdsodlingens område. Vi hoppas därför, att
regeringen söker kontakt med trädgårdsodlingens organisationer och i samförstånd
med dessa söker lösa hithörande problem.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen för att
beröra en fråga, som jag har sysslat med redan vid tidigare riksdagar, men som
jag nu har särskild anledning att taga upp igen.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Innan jag gör det, skulle jag emellertid vilja framföra ett pär synpunkter på
frågan örn de statsägda krigs- och krisindustriernas övergång till fredsproduktion.
Vad som närmast föranleder mig därtill är den pressdebatt, som under
någon tid har varit i gång kring skifferoljeverket vid Kinne-Kleva. Å ena sidan
hävdar styrelsen för verket, att man möjligen skulle kunna upprätthålla en mindre
omfattande produktion av stenull, som skulle ge sysselsättning åt de arbetare
vid företaget, som ha skaffat sig egna hem, medan övriga måste avskedas, å
andra sidan mena arbetarna, att man skall kunna sätta i gång en produktion av
kalksten och cement, som skall ge sysselsättning åt hela arbetarstammen inklusive
den tekniska personalen. Jag vet inte vem som har rätt men jag måste säga,
att jag är mycket böjd för att tro, att arbetarna ha rätt. Varför skulle man inte
kunna producera cement vid Kinne-Kleva, när man kan göra det vid det inte
så långt därifrån belägna Hällekis, som tillhör cementtrusten?

Tittar man på styrelsens sammansättning, kan man inte värja sig för misstanken,
att vissa enskilda intressen kanhända inverkat på styrelsens ställningstagande.
Ordföranden i Svenska skifferoljeverkets styrelse är en av dessa herrar,
vilka här i dag ha omtalats såsom näringslivets män, d. v. s. de som äga och dirigera
näringslivet. Bland alla de stora industriföretag han har kontakt med är
också Skånska cementgjuteriet, där han är styrelseledamot. Man skulle alltså
kunna tänka sig, att cementtrustens intresse av att undvika konkurrens i viss
mån inverkat på styrelsens ställningstagande. Enligt min mening skulle det
inte alls skada, örn cementtrusten ifrån ett statligt företags sida fick känning
av den fria konkurrens, som man alltid hyllar i ord, men som cementtrusten i
praktiken för sin del har utrotat genom att slå under sig de flesta cementfabrikerna
i landet och sluta prisöverenskommelser med de övriga. Örn minsta möjlighet
finnes att sätta i gång en produktion, som ur samhällets synpunkt måste
vara både behövlig och nyttig, tycker jag inte, att det skulle vara riktigt,_ att
man av hänsyn till vissa stora enskilda företagares intressen skulle låta kapital,
som har investerats i ett statligt företag, ligga oanvänt eller realisera det för en
spottstyver och kasta ut arbetarna i arbetslöshet. Enligt min uppfattning bör
linjen, när det gäller de statliga krigs- och krisindustriernas övergång till fredsproduktion,
vara den, att man såvitt möjligt skall, även örn det måste ske med
hjälp av nyinvesteringar, utnyttja det kapital man har investerat och bereda
arbetarna och teknikerna sysselsättning. Örn man därigenom bereder en del monopolföretag
i landet den konkurrens, som deras vapendragare i politik och propaganda
ständigt prisa så högt, och örn man samtidigt får en möjlighet att visa
den statsägda industriens förmåga att hävda sig vid sidan av den privatägda, är
‘det ju bara bra. _ o

Jag vill uttala förhoppningen, att regeringen och alldeles särskilt statsrådet
Ericsson, som väl närmast har med saken att göra, tar all möjlig hänsyn till arbetarnas
och teknikernas synpunkter, vilkas bärkraft de äro så säkra på, att de
förklarat sig villiga att driva företaget i egen regi, örn detta skulle vara den
enda möjligheten att upprätthålla driften. Att sådan hänsyn tas är betydelsefullt,
inte minst därför, alf skapande av industriell demokrati är en viktig punkt
i regeringsprogrammet. Vill man ernå en sådan, kan man inte gärna lala en styrelse,
i vilken vissa kapitalistiska intressen äro ganska starkt representerade, få
ett större inflytande på avgörandet av en dylik fråga än nian vill tillerkänna
arbetare och anställda.

Jag hade i fjol det ganska minimala nöjet att tala litet örn säkerhetspolisen
och bland annat dess s. k. tjallarc, d. v. s. de civila, som fungera de såsom angivare
och provokatörer. Polisrapporterna och referaten från ott pågående spionmål
ha nu inför hela landet presenterat en av dessa figurer, som under krigsåren
skulle föreställa det svenska samhällets beskyddare, nämligen den för stöld

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

dömde och för utpressning och spioneri tilltalade provokatören Tore Hansén, en
herre som bara för något år sedan åtnjöt rätt stort förtroende i de militära kretsar
och poliskretsar, som voro ivrigast att kräva åtgärder emot de radikala arbetarna.

Vid sidan av honom stå som bekant inför domstolen kriminalkonstaplarna
Hellström och Nordh. Den förstnämnde representerar ett ganska intressant fall.
Sedan han så att säga debuterade genom att anställa förhör med statsrådet Möllers
hustru hemma i hennes bostad angående en beskyllning för passförfalskning,
till vilken förfalskning statsrådet själv genom stöld skulle ha anskaffat materialet
har han på olika sätt gjort sig bemärkt såsom nazist, så att till och med
den hasselrotska kommissionen, som sannerligen inte hade lätt för att upptäcka
sådana, lyckades finna honom vid sina undersökningar år 1942. Men det enda
som hände denne kriminalkonstapel var, att han efter kommissionens undersökningar
sattes under telefonövervakning, som pågick i sex månader. Jag och
många andra med mig ha stått under övervakning i åtskilliga års tid. Min telefon
övervakades, så länge sådan övervakning överhuvud taget förekom, och jag
funderar ibland, örn det inte fortfarande sker. Min post kontrollerades likaså.
Men den här nazisten övervakade man bara i sex månader, och eftersom man
inte lyckades komma på honom med att han under den tiden talade örn något
brottsligt, upphörde övervakningen och allt var bra. Nu får man bara hoppas,
att det inte var en annan nazist, som närmast hade hand örn övervakningen,
d. v. s. hade till uppgift att avlyssna det stålband, på vilket samtalen på den
övervakades telefon togos upp. Något annat skedde inte. Man undersökte inte
ens varifrån den vidunderliga anmälan kom, som föranledde förhören med statsrådinnan
Möller. Nu har det blivit bekant, att denna anmälan hörrörde från en
annan tysk agent, den ökände redaktör Molund i Dagens eko.

Jag Ilar många gånger grubblat över hur det kunde komma sig, att polisen
här i landet, särskilt den s. k. säkerhetspolisen, under krigsåren kunde tillåta
sig sådana övergrepp, som förekommo mot både svenska och utländska antifascister,
utan att de ansvariga högsta myndigheterna reagerade. Nu förstår
jag det litet bättre; när till och med en ledamot av regeringen utan att röra ett
finger kunde finna sig i att polisen tog upp de mest vanvettiga beskyllningar
mot honom och hans hustru och anställde förhör med henne i deras hem örn
saken, vad skulle då en vanlig enkel människa kunna vänta sig från polisens
sida? Hur maktfullkomlig skulle inte denna polis känna sig och hur uppmuntrade
speciellt polismän av typen Hellström och Nordh? Man menar kanske,
att Hellström och Nordh inte tillhörde säkerhetspolisen. Det är demagogi, när
man resonerar på det viset, ty säkerhetstjänsten har aldrig haft några fasta
gränser. Där lia polismännen vandrat ut och in; vid vissa tillfällen, när större
aktioner ha varit i gång, såsom när man gjorde razzian mot det kommunistiska
partiet 1940, tillhörde faktiskt hela kriminalpolisen åtminstone i Stockholm
och Göteborg säkerhetstjänsten, och dessutom hörde en del civilklädda ordningspolismän
dit. Det har gång på gång inträffat, att kriminalpolistjänstemän
— också Hellström och Nordh; det är för resten konstaterat vid domstolen
■— dragits in till tjänstgöring i säkerhetspolisen.

Jag hörde i går i andra kammaren sägas, att man inte kunde göra någonting
mot denne Hellström. Han kunde avskedas endast om han bleve dömd för
brott, som föranledde straffarbete, och så länge han fanns kvar, måste man
sysselsätta honom i kriminalpolisen. Jag må säga, att det är en märkvärdig
brist på initiativkraft, som i vissa fall under de här åren har karakteriserat de
ansvariga. När det gällde aktioner mot medlemmar av det kommunistiska partiet
eller andra antifascister, spårade man sannerligen ingen brist på initiativkraft.
Ville man göra någonting, så fanns det alltid möjlighet. Statsanställda

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

antifascister deporterades exempelvis från Luleå oell Boden ned till småplatser
i landet, där de sattes i tjänstgöring. Andra kallades in i militärtjänst och.
fingo fullgöra den på de s. k. arbetskompanierna. Inte alla voro så lyckliga som
jag, att de kommo ifrån dessa kompanier efter två månader. Men när det gällde
en sådan typ som Hellström, kunde man inte hitta på någonting. Han måste
få tjänstgöra vid kriminalpolisen. Örn man verkligen inte kunde göra någonting,
skall jag be att få fråga: vilket syfte tjänade i så fall den Hassebotska
kommissionen, till vars få upptäckter Hellström hörde? Avsåg tillsättandet
av denna kommission inför valet 1942 bara att inbilla folket, att samlingsregeringen
skulle företa sig någonting mot fascisterna inom poliskåren och på
andra håll, eller hade den verkligen till uppgift att inleda något slag av aktion?
Örn det sistnämnda var fallet, varför vidtogs ingen dylik aktion?

Fallet Nordh är ännu intressantare, inte minst på grund av det ljus det
kastar över säkerhetstjänstens arbetsmetoder. Nordh var organiserad nazist.
Han var känd som sådan hos polisen. Säkerhetstjänstens postcensuravdelning
hittade redan 1941 ett brev, som han skrivit till en svåger någonstans nere i
landet och vars innehåll jag antar, att alla här ha kännedom örn, eftersom det
har publicerats i pressen. Örn detta vet man alltså, att det avslöjar karlen som
antisemit och nazist och ger grundad anledning tro, att han utnyttjat sin
tjänsteställning som kunskapare för nazisterna. Trots dessa upptäckter lyckades
inte den Hasselrotska kommissionen upptäcka kriminalkonstapel Nordh. Örn
det beror på bristande samarbete mellan kommissionen och säkerhetstjänsten
eller på att den senare hade hemligstämplat sitt vetande för kommissionen, är
en sak, som jag inte kan yttra mig örn. Jag kan emellertid konstatera, att säkerhetstjänsten
senare fann anledning att varna för Nordhs användande i ömtåliga
politiska uppdrag. Varningen torde emellertid bara ha utfärdats så där
på skämt, ty den hindrade inte kriminalkommissarie Lönn i säkerhetstjänsten
från att ta Nordh och hans vän »Hallaren» Hansén i sin tjänst. Och som kammarens
ärade ledamöter ju känna till genom pressen, var Nordh så pass betrodd
inom säkerhetstjänsten, att han hade tillfälle att vandra omkring däruppe
och stjäla den hemligstämplade rapporten i Ivleenaffären för att sedan
överlämna den till tyskarna. Nordh och Hansén utrustades av kommissarie
Lönn med papper, som säkerhetstjänsten hade förfalskat och som bland annat
avsågo att göra troligt, att de voro norska flyktingar. De sändes sedan ut på
uppdrag av skilda slag. Ett av dessa uppdrag bestod i att de båda herrarna
skulle nästla sig in i det kommunistiska partiet för att skaffa bevis för en
historia, som de hade dukat upp, att kommunisterna samlat stora vapenlager
för framtida sabotagekupper. Det uppdraget kom av sig vid starten på grund
av det kommunistiska partiets vaksamhet gentemot skumma element. De båda
juvelerna i säkerhetstjänstens krona kommo aldrig in i det kommunistiska partiet.
Men örn de hade kommit in, och örn de hade lyckats vinna det förtroende,
som de voro ute och fiskade efter, hur tro herrar kammarledamöter, att det då
hade gått? De hade alldeles säkert i sådant fall hittat ett vapenlager. Hade
inte säkerhetspolisen levererat det lika villigt som den stod till tjänst med förfalskade
papper, så hade tyskarna nog inte haft någonting emot att lämna sitt
bidrag, ty båda voro ju ackrediterade i spiontjänst hos tyskarna, samtidigt som
de tjänstgjorde i den svenska säkerhetstjänsten.

Deras andra uppdrag lyckades emellertid litet bättre. De bestodo i spionageoch
provokationsverksamhet bland norska flyktingar. Där vannö de resultat,
som ur deras synpunkt säkert kunna betecknas såsom rätt goda. Sålunda lyckades
Hansén locka flera norska patrioter att eldigt planer, som han lade upp,
försöka återvända illegalt till Norge för att där deltaga i sabotageverksamhet
mot tyskarna. Då dessa norrmän efter att lia utrustats av Hansén skulle gå

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

över gränsen till Norge, grepos de på den svenska sidan av säkerhetstjänsten
efter angivelse av Hansén och dömdes småningom till straff här i landet för
illegal verksamhet. Sådan, mina herrar, ser faktiskt en del av verkligheten
nt bakom de ord, som statsrådet Möller yttrade, då han i ett interpellationssvar
till herr Wagnsson den 5 juni 1943 sade bland annat följande: »De avslöjanden,
som gjorts, visa, att främmande makter genom egna agenter eller
genom svenska medborgare, som ha lånat sig härtill, utnyttja de fredliga och
skyddade förhållandena i vårt land för sin underrättelsetjänst, för sabotageförberedelser
och för konspirationsverksamliet.» Allt sådant var ju grovt
brottsligt vid denna tid, innan säkerhetstjänsten och statsrådet Möller på
grund av krigslyckans växlingar själva börjat biträda frihetsrörelserna i Danmark
och Norge i deras konspirationsarbete. Och statsrådet Möller kunde naturligtvis
just då inte veta, att en god del av brotten hade planerats och provocerats
av säkerhetspoliskommissarie Lönns hemliga agenter Nord och Hansén.
Men det dröjde inte så länge, förrän meddelande om saken ingick till både
legeringen och andra myndigheter.

En av de norska patrioter, som gingo i Hanséns fälla och som dömdes till
fängelsestraff här på grund därav, Harald Salle, kom så snart han hade råkat
fast underfund med sammanhanget och skrev tili regeringen om det. Han
skrev också till JO och till socialdepartementet, och i sina skrivelser till dem
berättade han hela historien örn provokationen och anklagade Nordh och Hansén
för att vara spioner och provokatörer inte bara i säkerhetspolisens tjänst
utan också i tysk tjänst. Vad blev resultatet därav? Ingenting. Ingen intresserade
sig för Sseles anmälningar. Den enda, som visade honom ett visst intresse,
var säkerhetstjänsten, som då han skulle ut från fängelset försökte placera
honom på Beckomberga. Att man inte reagerade på högsta håll är för
mig oförklarligt, och jag skulle gärna vilja veta sammanhanget.

När Paulsonkommissionen med anledning av S seles anmälan mot Hansén
och Nordh och hans uppgifter örn deras verksamhet o. s. v. börjar röra i saken,
inträffar det, att säkerhetstjänsten plötsligt kommer underfund med vad
de där två herrarna äro för ena fula fiskar. Först då avslöjandet hotade från
kommissionens sida, ingrep säkerhetstjänsten emot sina och tyskarnas trogna
tjänare. Det ger anledning till vissa funderingar över hurdant tillståndet inom
denna säkerhetstjänst som helhet egentligen har varit och är. Jag tycker
nog, att Paulsonkommissionen inte borde nöja sig med att konstatera, vad som
har skett i fallet Ssele, utan eftersom den har fullmakt därtill, borde den också
titta litet på kommissarie Lönn och hans sätt att anställa folk, som arbetade
som provokatörer för att föra norska patrioter i fängelse.

Man bordo vidare — men det kan ju Paulsonkommissionen tyvärr inte -—■
begära besked från JO och regeringen örn varför de inte reagerade och varför
inte JO företog en undersökning i anledning av Sseles anmälan. Då hade
Hansén och Nordh suttit inom lås och bom för länge, länge sedan och inte
först nu. Hittills har faktiskt upprensningen här i landet varit en fars mer än
någonting annat. När Paulson råkade fast, skrev nuvarande försvarsministern
i Arbetet, att en man som denne borde sitta på den nedersta pinnen på det
understa steget i Dantes Inferno. Och var sitter Paulson nu? Jo inte ens i ett
svenskt fängelse. Han är på fri fot. Och en rad andra, vilkas verksamhet uppenbarligen
borde granskas och undersökas, gå fullständigt fria. Man måste
fråga: vem är det, som skyddar dessa herrar? Vem är det, som håller igen
och bromsar? Herr Branting antydde i sitt anförande i går en del av svaret,
och det som återstår därav, torde man väl få fram, örn man går in för en effektiv
utrensning.

Jag tycker, att riksdagen av vad som nu har kommit fram i Paulsonaffären,

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

beträffande konstaplarna Nordli oell Hellström, »Hallaren» Hansén o. s. v.
borde se, att man måste företa en mycket grundlig- undersökning^, även örn den
skulle leda till att högt uppsatta herrar komprometteras och måste draga sig
tillbaka. ''Ty om man inte rensar ut dessa ruttna element, som under en. för
Sverige mycket allvarlig tid arbetade på ett sätt, som skadade demokratiens
intressen och tjänade dess värsta fiender, hur skall man da kunna tänka sig,
att man skall kunna säkerställa genomförandet av exempelvis en sådan sak
som arbetarrörelsens efterkrigsprogram?

Man borde enligt min uppfattning utvidga Paulsonkommissionens fullmakter
och även kommissionen själv för att verkställa en sådan undersökning.
Det skulle vara intressant att veta, örn regeringen har tänkt på den saken
alls. Det vore för resten kanske riktigare, att riksdagen beslutade att tillsätta
en kommission för undersökning av ett område, som är ännu mera omfattande
än det som Paulsonkommissionen bär fått sig anvisat. Ty det är inte bara
polisen man har anledning att titta på. När herr Branting i gar talade örn
nazisterna och fascisterna här i landet, sade han, att de samlade sig kring
tronen, altaret och penningpåsen. Samlingen kring altaret trädde ju för en
tid sedan fram till beskådande i baltkampanjen, då en del av statskyrkans
präster och biskopar — de som moltego, när nazisterna mördade judar och
bedrevo klappjakt på demokrater i de flesta av Europas länder — plötsligt
funno sig böra uppträda som humanitetens och människokärlekens speciella
talesmän här i landet. Det kan naturligtvis inte falla mig in att neka de
kristna eller några andra och än mindre de kristna prästerna att ha vilken
uppfattning de vilja örn olika problem, men när statskyrkans präster och
biskopar utnyttja sin ställning såsom statens ämbetsmän och förkunnare till
att förvandla kyrkorna till agitationshärdar för reaktionen, måste man säga
stopp. Det är nämligen inte för att de skola deltaga i lömska anfall pa en av
folkmajoriteten stödd regering och dess åtgärder, som folket betalar dessa
präster och biskopar och ställer kyrkorna till deras förfogande. Dylikt uppträdande
från deras sida aktualiserar det gamla kravet på att kyrkan skall
skiljas från staten. Biskoparna och prästerna skulle. säkert inte vilja se det
kravet förverkligat, men vilja de inte det, så böra de ju försöka lägga band pa
sin böjelse att förväxla en viss intressegrupps, politiska kampanjer med förkunnelsen
av den kristna religionen. Nunna de inte det, bör det vara fullt klart
för dem, att det inte behövs så värst mycket till, innan en biskop Björkquist,
en kyrkoherde Södergren och en domprost Rhedin och alla deras politiska meningsfränder
inom kyrkan ha lyckats samla hela arbetarklassen till aktion för
att ställa både dem och deras kyrka på jämställd fot med friförsamlingarna
och dessas präster. _ 0 .

Slutligen ett par ord örn en fråga, som herr Branting också var inne pa i
går. Han berörde Sveriges stöd åt det spanska folket i dess krav på. demokrati.
Jag behöver inte för mitt partis räkning förklara mili anslutning till
honom i den frågan, ty vi befinna oss sedan länge på samma linje. Det .är
också vår uppfattning, att en demokratisk, stat som Sverige har moralisk
skyldighet att genom sin utrikespolitik stödja andra folk i deras strävan att
få till stånd en demokratisk regim och att, sorn det i detta fall gäller, göra
slut på ett av fascismens sista nilsten i Europa. Jag förstår mycket väl regeringens
talesmän, som säga, att Sverige naturligtvis inte kan företa en sådan
aktion som avbrytandet av förbindelserna med Spanien pa egen hand, utan att
andra stater också göra det. Men man skulle fran svensk sida exempelvis
kunna ta initiativ just i den frågan. Man skulle kunna diskutera med andra
stater, huruvida inte de anse, att det år riktigast, att man ger det spanska
folket den hjälp att bli av med Franco, som ligger däri, att man effektivt

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

både politiskt och ekonomiskt isolerar hans regim från den övriga världen.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Wehtje, som yttrade: Herr talman!
Mot herr Holmbergs uttalande i första delen av hans anförande kan jag inte
underlåta att reagera. Herr Holmberg visade en frigjordhet i ekonomiskt hänseende,
som, örn den skulle få göra sig gällande i någon nämnvärd utsträckning,
vöre avskräckande. Det finns inga ekonomiska förutsättningar att driva
en cementindustri vid Kinne-Kleva. Jag är alldeles övertygad örn att den sakliga
prövning, som styrelsen för skifferoljebolaget har underkastat frågan, också
har gett ett rättvisande resultat. Det är beklagligt, att de på platsen anställdas
intressen inte kunna tillgodoses genom att skapa en sådan industri där,
men också för en industriell verksamhet i statlig regi gälla de vanliga ekonomiska
lagarna. Finns det inga förutsättningar för en enskild att driva en verksamhet
där, så finns det rimligen inga för statlig drift heller.

Kanske kan det finnas möjligheter för någon annan industri vid KinneKleva;
det får väl undersökas.

För vår del ha vi erbjudit arbetarna vid Kinne-Kleva en överflyttning till
andra företag, som vi komma att igångsätta.

Det nu berörda fallet i Kinne-Kleva ger i övrigt en blixtbelysning av det
förhållande^ att även i statlig drift gälla vanliga villkor för de anställda.
Staten kan inte bjuda trygghet eller säkerhet, där denna inte kan baseras på
naturlig ekonomisk grund.

Herr Holmberg erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Herr
Wehtje och jag lära väl inte kunna övertyga varandra i denna fråga. Herr
Wehtje delar styrelsens uppfattning, och det förstår jag. Jag delar den uppfattning
som arbetare och tekniker ha gjort sig till tolkar för, och det kanske
herr Wehtje förstår att jag gör. Jag vågar hävda, att dessa arbetare och tekniker
vid företaget ha minst lika stora, kanske större möjligheter att objektivt
bedöma denna fråga än åtminstone de ledamöter i bolagets styrelse, som äro
mycket intimt förbunda med monopolkapitalet här i landet.

o Herr voll Heland: Herr talman! Jag hann inte tillräckligt replikera statsrådet
Sträng under gårdagen, varför jag nu återigen har begärt ordet.

Statsrådet Strängs lilla anfall mot mig i går erinrar mig örn vad man kunde
få vara med örn i ungdomsåren. Två pojkar lia råkat i gräl, så kommer en
tredje pojke och säger till dem att lugna sig och inte slåss, men den ene av
slagskämparna blir så arg på medlaren, att han glömmer sin antagonist och
flyger på. medlaren i stället. Nu är jag van vid diskussioner med herr statsrådet,
så jag tar inte alls illa vid mig för att herr statsrådet vände sig mot mig
i stället för^ RLF-styrelsens representanter i andra kammaren. Förresten är ju
sakfragan sa viktig, att man på alla sätt bör försöka få den avvecklad i lugn.

Min uppfattning är emellertid alltjämt, att jordbrukarnas önskemål äro berättigade
och att regeringen för att åstadkomma rättvisa och för att fullgöra
riksdagens givna löften snarast bör tillmötesgå dessa önskemål. Jag har i likhet
med statsrådet Sträng den uppfattningen, att den industrialisering, som
har skett, har varit till fördel för landet, men landsbygdens avfolkning har nu
enligt^min uppfattning gått så långt, att detta blivit ett allvarligt problem.
Statsrådet sade,^ att det kunde bli ett problem. Jag vågar hävda, att det redan
har blivit ett sadant. Nu är det modernt att tala örn familjejordbrukens eller
40-tunnlandsjordbrukens förträfflighet. Redan år 1930 voro arbetsförhållandena
besvärliga just vid dessa jordbruk, och mellan år 1930 och 1940 minska -

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

cles jordbruksbefolkningens antal från 2 170 000 till 1 884 000 eller med i runt
tal 300 000. Samtidigt minskades antalet kvinnor där per 1 000 män från 887
till 845. Dessa siffror borde kunna belysa det besvärliga läget. Det är särskilt
de nämnda 40-tunnlandsgårdarnas svårigheter att få arbetskraft, som har ökat,
och det är upprörande, vad jordbrukarhustrurna i dessa hem få slita.

Nu anser statsrådet Sträng, att lantarbetarförbundet har möjlighet att pressa
ut de högre lönerna från de större jordbruken, varför en inkomstförbättring
för jordbruket vore onödig. För det första är detta enligt min uppfattning fel,
och för det andra är statsrådets resonemang cyniskt. Statsrådets uppfattning
leder ju till att de mindre jordbruken få det ännu svårare. Det blir än besvärligare
för dem att få arbetskraft, och dessa jordbrukare ha alltjämt den sämsta
levnadsstandarden i landet. Men detta kanske är avsikten för att på så sätt
lättare få i väg dem från sina jordbruk.

Här talas om rationalisering, men då bör verkligen något sägas örn vad som
skett inom jordbruket under de senaste tioårsperioderna. Samtidigt med avfolkningen
pågår en ständig rationalisering och produktionsökning. Mellan
åren 1920 och 1930 ökades produktionen inom jordbruket med 50 ä 60 procent,
eller i runt tal med 2 å 3 procent per år. Jordbrukarna ha alltså enligt mitt
förmenande utfört ett storartat rationaliseringsarbete, varvid produktionen och
nationalinkomsten kraftigt ökat.

Till herr Åkerberg önskar jag säga, att vi företrädare för jordbruket varit
nog försynta att ej kräva en omedelbar, fullständig rättvisa på andra befolkningsgruppers
bekostnad. Jag påpekade redan under gårdagen, att vi ha en
gemensam nationalinkomst att fördela. Vid oförändrad nationalinkomst skulle
givetvis en större del åt jordbrukets folk betyda en försämring för någon annan
grupp. Vi ha dock hittills nöjt oss med att kräva förbättring åt jordbrukets
folk i samband med stegring av nationalinkomsten. Andra befolkningsgruppers
levnadsstandard borde anses tillräckligt hög intill dess att jordbrukets
folk kommit i samma läge. Men i stället göra socialdemokraterna så, att inkomstklyftan
får kvarstå. Det är ju den aktionen som nu pågår ifrån landsorganisationen
samtidigt som regeringen vill hålla tillbaka en inkomstförbättring
för jordbrukets folk. Jag anser sålunda, att socialdemokraterna inte hjälpa
utan stjälpa lantarbetarnas och jordbrukarnas intressen genom att låta
dessa befolkningsgrupper stanna kvar på sin nuvarande standard.

Statsrådet Myrdal har inte svarat mig på min fråga beträffande exportkrediterna.
Jag tyder detta så, att statsrådet Myrdal ger mig rätt. Det hade jag
också väntat mig efter statsrådets förklaring, att systemet med statliga krediter
för att betala en överskottsexport icke överensstämmer med den handelspolitik
som skall föras. Jag hoppas alltså, att systemet snarast avvecklas.

Sedan måste jag ge en replik till herr Ivar Anderson. Det är beklagligt men
kanske förståeligt, att man från högerns sida inte har sakliga argument att
komma med när man opponerar sig mot oss bondeförbundare. Jag tycker, att
det är ett fattigdomsbevis, att man ideligen måste gå till personliga angrepp.
Nu vet jag ju, att vi bondeförbundare inte äro omtjrckta av högern och inte
heller av den lilla Dagens Nyheters-gruppen inom folkpartiet, men det borde
väl räcka med att man gör sina personliga angrepp i den rikt florerande tidningspressen,
och det hör väl inte till första kammarens arbetsuppgifter att
vara forum för dylika angrepp. Jag skall därför förskona kammaren från en
granskning av herr Ivar Andersons person, även örn en sådan granskning
skulle kunna bli skrattretande. Herr Ivar Anderson försökte slingra sig undan
mitt påpekande av vad som har stått i hans egen tidning genom att påstå att
jag citerat fel. Det har ju redan tidigare i dag hill- påvisats, att man inom
högern har svårt att läsa tidningar, men det är ju betänkligt, om till och med

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

huvudredaktören för en tidning har svårt att läsa vad som står i hans eget
organ. Jag känner mig därför nödsakad att besvära kammaren med att till
protokollet få läsa upp det citat ur tidningen, som jag åsyftade i mitt anförande
i går. Tidningen är alltjämt Svenska Dagbladet för den 3 januari 1946.
Som rubrik står med stor stil »Frihandelns vänner». Det heter: »Men reformerna
få icke inskränka sig till tullarna. Örn de göra det, kan det lätt visa
sig, att man i själva verket silar myggor och sväljer kameler. Det är andra
åtgärder än tullar, som på senare tid lia varit de värsta hindren för den internationella
handeln. Det kan vara nog att här erinra om vår egen politik under
1930-talet. Vi voro icke särskilt protektionistiska i fråga örn tullarna, men
vi ökade skyddet för hemmamarknaden på andra vägar, genom vår valutapolitik
och vår jordbruksreglering.» Det förklaras vidare: »Den viktigaste
uppgiften för vår handelspolitik är att röja upp med åtgärder av det slaget.»
Det torde vara tillräckligt att läsa upp dessa uttalanden. Hela ledaren är ett
angrepp på socialdemokraterna därför att de inte äro tillräckligt frihandelsvänliga.

Jag skall, herr talman, inte sluta med en elakhet, även örn det skulle vara
befogat som svar på herr Ivar Andersons elakhet i går. Jag vill endast konstatera
faktum, att jag har citerat Svenska Dagbladet riktigt. Jag har tidningen
här i min hand örn någon av kammarens ledamöter vill studera hela ledarens
innehåll.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren nu, att den fortsatta
överläggningen angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 20.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 51, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., örn anslag till skjutbanors ordnande inom
det frivilliga skytteväsendet;

nr 52, av herr Bergh, Ragnar, örn uppflyttning i lönegrad för uniformerad
personal vid Bodens poliskår;

nr 53, av herr Rersson, Ivar, m. fl., örn ökat anslag till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet:

nr 54, av herr Carlström m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till bidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar;

nr 55, av herr Lodenius m. fl., örn ökat anslag till bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder;

nr 56, av herr Andersson, Elon och herr Albertsson, örn utredning angående
folkhögskolans framtida utveckling och utbyggnad under statens medverkan;

nr 57, av herrar Söderdahl och Lindén, om beredande av kostpenningar åt
fyrpersonalen vid Dämmans och Söderarm—Tjärvens fyrplatser;

nr 58, av herr Andersson, Birger, angående förre sågverksarbetaren H. G.
Anderssons pensionsförmåner;

nr 59, av herr Grym m. fl., örn anslag till fraktlindring för frukt till Norrbottens
och Västerbottens län;

nr 60, av herr Lodenius m. fl., örn ökat anslag till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt; samt

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

nr 61, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslantagare.

Kammaren åtskildes kl. 5.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 18 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maurts propositioner nr 1 och 2. statsverkspropositionen Herr

Andersson, Elon: Herr talman! Årets remissdebatt har varit av en m. m.
åtminstone för första kammaren osedvanligt stor omfattning. Ben oanständig- (Forts.)
heten är ju så mycket underligare, som den statsverkspropos.ition som föreligger
till behandling knappast kan påstås innebära något färdigt arbetsprogram
och sålunda kunna ge anledning till några mer omfattande reflexioner angående
dess innehåll eller utformning. Utan tvivel kan det finnas anledning att något
fundera över hur det kan komma sig, att remissdebatten under sådana, omständigheter
dock har kommit att bli så pass omfattande som den har blivit. Jag
skulle för min del inte känna mig överraskad, örn detta på något håll uttyddes
såsom en strävan från oppositionens sida att med osedvanlig envishet komma
regeringen till livs. Jag tror dock att en sådan tydning är oriktig. Här har
det, såvitt jag kan erinra mig, i varje fall inte i denna kammare förekommit
några anklagelser av mer uppseendeväckande slag emot regeringens politik.

Man har riktat en del frågor till regeringen om hur den bär tänkt sig framtiden,
men att därav utläsa någon tendens att hara för oppositionens egen skull göra
remissdebatten till den långt utdragna akt, som den har blivit, tror jag nite
är riktigt. Det ligger kanske närmare till hands att tyda remissdebattens och
talarlistans längd såsom ett tecken på det stegrade politiska intresset, inte
hara inom riksdagen, utan för resten inom hela nationen, inför de stora och
betydelsefulla avgöranden, som vi under den närmaste tiden gå. fram emot..

Det finns också, herr talman, en annan iakttagelse att göra till årets .remissdebatt,
som enligt mitt förmenande är av ett visst intresse. Från oppositionens
sida bär man huvudsakligast ägnat sin tid åt att diskutera regeringens budgetpolitik
och de ovissa framtidsutsikter i det avseendet, som de bebådade stora
sociala reformerna medföra. Man har således uttryckt sina bekymmer över
möjligheterna att inom en ram, som möjliggör uppehållandet av en sund statsekonomi
kunna placera in de väntade stora utgiftsförslagen. Men det är .ganska
påfallande — det är givet, herr talman, att jag nu inte kan röra mig med
några andra erfarenheter än dem, som debatten i första kammaren har givit ■
att de ledamöter av regeringen, som ha deltagit i debatten inte ha ådagalagt
något nämnvärt intresse för att taga upp de anmärkningar, som i det fallet
ha gjorts från oppositionens sida. Man har till synes mycket litet intresserat sig
för de centrala ekonomiska frågor, som från oppositionens sida ha berörts, och
man har, förefaller det mig, nästan sorgfälligt ^ undvikit att diskutera de
propåer, som i det avseendet ha gjorts, och svara på de frågor, som i det fallet
ha framställts från oppositionens sida. De av regeringens ledamöter, som ha

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

yttrat sig i denna kammare, ha föredragit att taga upp andra frågor till
debatt. Jag vill visst inte bestrida att de problem, som på det sättet ha ställts
under diskussion, äro mycket viktiga ■— de äro kanske i vissa avseenden ännu
viktigare än de detaljer som jag nyss har påmint örn och som jag för min
egen del huvuds ahli gast har rört mig med — men icke desto mindre förefaller
det mig hade anmärkningsvärt och egendomligt att man från regeringens sida
har visat så litet intresse för de mera näraliggande problem av avgörande betydelse,
som debatten har handlat örn.

Jag förstår mycket väl den praktiska innebörden i den arbetsfördelning, som
hans excellens herr statsministern — jag vill minnas i en replik till’herr
Domö — erinrade örn. Jag förstår den praktiska nyttan av att regeringens
ledamöter på, det sättet dela upp sig mellan de båda kamrarna för att få tillfälle
att följa debatten fran början till slut inom var sin kammare. Men nog
är det väl ändå rätt egendomligt att i en remissdebatt, som räcker i två hela
dagar, den för budgetens utformning närmast ansvarige ministern inte finner
anledning att ägna åtminstone någon stund under någon av de båda dagarna
åt att även i första kammaren försvara de förslag och diskutera de problem,
som oppositionens talare här berört.

Jag har emellertid i den debatt, som man från regeringsbänkarna har fört
i denna kammare, fått det intrycket, att man från regeringens sida har varit
ganska angelägen att skapa vad man säkerligen själv anser vara full klarhet
över vissa^ problem, en lugnande klarhet måhända över de perspektiv, som den
i fjol bebådade skördetiden för de socialistiska idéerna har skapat. Jag kan
också förstå det ganska angelägna i att inför det avgörande, som skall ske i
höst, inför de. kommunala valen, vilka visserligen inte direkt men dock indirekt
ha en viss politisk betydelse, försöka skapa denna lugnande klarhet ute
i landet. Regeringsbänkens debattörer ha måhända ansett den saken vara angelägnare
i det nuvarande taktiska läget än att taga upp till debatt de problem
rörande statsfinansiella förhållanden, som man från oppositionens sida har
varit angelägen att resa, inte sa mycket för att valla besvär och bekymmer för
regeringen som fastmer för att redan nu få en liten smula klarhet örn hur man
tänker sig den närmaste utvecklingen. Nåja, kammarens ledamöter få ju själva
bedöma, i vilken utsträckning regeringen har lyckats skapa denna lugnande
klarhet kring de socialistiska perspektiven. För min del skall jag avstå från
att ge något omdöme, som skulle kunna tydas som örn det omfattade fleras
erfarenhet än min egen.

Jag vet nämligen inte, herr talman, om jag är den ende i kammaren som
har haft svart att finna cn god och riktig överensstämmelse mellan de inlägg i
debatten, i de delar den nu har berört regeringens planer på åtgärder som
syfta till en kontroll över det svenska näringslivet, som ha gjorts av statsministern
. och handelsministern. Men .jag tror jag vågar säga att de åtminstone
i ett avseende ha sammanfallit ganska nära. Hans excellens herr
statsministern klagade i sitt första anförande i går över den benägenhet till
misstro och missförstånd, som har karakteriserat den borgerliga oppositionens
mottagande av dcn^ socialdemokratiska förkunnelsen, och handelsministern
beskärmade sig också över betydelsen av den propaganda mot regeringen,
som bedrivits av den borgerliga oppositionen och som enligt vad han för sin
del menade ingalunda står i upplysningens tjänst.

Jag förbigår nu alldeles den självöverskattning vad beträffar det objektiva
innehållet i hans egen propaganda, som skymtar fram ur handelsministerns
betygsättning, oell nöjer mig nied att konstatera alt man inom regeringen
således synes vara ense örn förefintligheten av en borgerlig lust att oberättigat
misstänkliggöra regeringens goda avsikter i fråga om skyddet av det

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

fria näringslivets orörda bestånd. Jag hör sannolikt till deni som borde be
om ursäkt och tillgift därför att jag har misstänkt att det socialdemokratiska
partiet har både vilja och beslutsamhet att genomföra socialismen, men jag
skulle till mitt försvar vilja anföra vissa förmildrande omständigheter. Jag
har t. ex. ansett det som min skyldighet att taga på allvar, inte bara efterkrigsprogrammet,
som visserligen trots sin relativa ungdom redan har hunnit
bli införlivat med de heliga skrifterna, utan också den som jag förmodar lika
kanoniska skrift som heter det socialdemokratiska partiprogrammet. Alltså vågar
jag — jag kan inte hjälpa, örn jag därmed vållar herr statsministern någon
besvikelse — åberopa den oklarhet, som faktiskt bär förelegat i fråga
örn den socialdemokratiska förkunnelsen och beträffande vilken jag är ännu
mer ledsen att behöva säga att deli även i denna debatt har varit tämligen
märkbar. En människa, som av naturen är mera misstrogen än vad jag själv
är, skulle kanske tili och med i statsministerns eget uttalande kunna finna en
beklaglig ovisshet och nödgas konstatera, att den bestämda försäkran, att
några mera omfattande förstatligande planer inte diskuterats och att intet
som helst hot för närvarande riktas mot det svenska näringslivets frihet, begränsas
inte bara av den reservation, som ligger i orden »mera omfattande
förstatligandeplaner», utan också av den tidsangivelse, som finns däri, att
några dylika planer icke diskuterats eller planerats »under de närmaste åren»,
i varje fall, skulle jag således kunna säga, inte före årets val. Jag skall
emellertid inte sätta i fråga annat än den ärliga uppriktigheten i det besked,
som hans excellens herr statsministern i detta hänseende lämnade och som han
i sitt anförande i dag ytterligare underströk genom att konstatera, att man
från socialdemokratisk sida ingalunda önskar förstatliga flera företag än
nödvändigt. Jag tror att. hans ord folio på det sättet, att socialdemokraterna
»icke önska några fler statsföretag än som är nödvändigt». Örn jag således
accepterar denna förklaring från statsministerns sida såsom auktoritativ för
regeringens mening för närvarande, vill jag därtill endast lägga den förhoppningen,
att det, när nian sedan skall gå till den konkreta diskussionen örn
vad som är nödvändigt eller icke nödvändigt, skall vara möjligt att få diskutera
detta i precis samma samförståndsanda, samma mjuka villighet att medge
det fria näringslivet allt möjligt utrymme, som hans excellens herr statsministern
har ådagalagt i denna debatt.

Jag erinrade örn att handelsministern var missnöjd med de borgerliga insatserna
i socialiseringsdiskussionen, detta eftersom dessa insatser, denna propaganda
enligt hans mening ingalunda stöde i upplysningens tjänst. Jag
skulle, om det inte anses vara alltför näsvist, vilja fråga, handelsministern,
huruvida han är alldeles övertygad örn att hans egen propaganda, den upplysningsverksamhet
som han har bedrivit och som han alltjämt bedriver örn
det fria näringslivets sätt och förmåga att fullgöra sin viktiga funktion, verkligen
grundar sig på en strävan att ge en objektiv upplysning örn förhållandena
eller huruvida man inte från den borgerliga oppositionens sida, i värjo fall
från det fria näringslivets sida, skulle kunna sätta i fråga att det även i den
finns en viss portion av lust att misstänkliggöra. Jag tror inte att man skall
ställa alltför stora krav på det objektiva upplysningsinnehållet i en debatt,
som har till syfte inte endast att ge objektiv upplysning, utan också att propagera
för trossatser. Det lär inte kunna undvikas, vare sig från den borgerliga
oppositionens eller från handelsministerns sida, att det i denna propaganda
måhända kommer in ett och annat, som inte gör sig så särdeles bra,
örn det väges på den verkligt sakliga och objektiva upplysningens guldvåg.
Men under sådana omständigheter tycker jag att det knappast finns något
skäl för herr handelsministern att angripa den borgerliga oppositionens in -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

satser i socialiseringsdiskussionen såsom alldeles särskilt grundade på en lust
att misstänkliggöra, medan lian för sina egna insatser åberopar den upphöjda
objektivitet, som skulle göra propagandan till upplysning och ingenting annat
än upplysning.

Det har i dagens debatt, förekommit en replik som synes mig skulle kunna
belysa denna övertro från handelsministerns sida. Han tillät sig uttala den
förhoppningen — och jag förstår att det för honom var en mycket stor glädje
att kunna omfatta den tron — att den svenska industrien bär samma tilltro
till den svenska regeringspolitiken som regeringen själv har. Det har i dagens
debatt förekommit en replikväxling mellan handelsministern), doktor Nordenson
och herr Wehtje som, såvitt jag kan döma, i varje fall inte gav etet
intrycket, att man från det fria näringslivets representanter hade samma tilltro
till den svenska regeringspolitikens avsikter — i varje fall så långt de
avsikterna tolkats av herr Myrdal — som regeringen och herr Myrdal själv
ha. Jag anför detta som ett tecken på att handelsministerns uppfattning
om sin egen ståndpunkts upphöjda objektivitet måhända inte är så särdeles
stark.

Vad som alldeles särskilt har intresserat handelsministern och även statsministern
i deras debatt örn socialisering eller icke socialisering har varit nödvändigheten
av att genom statliga åtgärder höja näringslivets effektivitet. Jag
tycker att det skulle ha varit ganska intressant, örn man i samband med dessa
effektivitetskrav hade fått några konkreta besked örn i vilka avseenden det fria
näringslivet för närvarande brister i effektivitet. Alla, som ha yttrat sig i denna
debatt, ha konstaterat, att det svenska näringslivet för närvarande arbetar under
en så pass markant högkonjunktur, att alla människor ha sysselsättning,
att det snarare råder brist på arbetskraft i stället för brist på arbete, och det
förefaller mig således, som örn man ur den fulla sysselsättningens synpunkt inte
för närvarande skulle ha anledning att resa några beskyllningar mot det svenska
näringslivet för bristande effektivitet. Detsamma kan väl också sägas beträffande
dess lönsamhet. Näringslivet har haft möjligheter att i rätt betydande utsträckning
bereda sina anställda bättre ekonomiska förmåner. Man kan således
knappast klaga över att det heller i detta avseende brister i effektivitet.

Det skulle ha varit intressant med några konkreta jämförelser. Det skulle vara
intressant att från handelsministern t. ex. få besked örn huruvida Norrbottens
järnverk fungerar effektivare än, låt mig säga Sandviken, Domnarvet eller Uddeholm,
huruvida det statliga företaget är mera effektivt i sitt sätt att verka
och fungera än de privata. Jag föreställer mig att handelsministern skulle säga,
att det inte är den saken det rör sig örn, att man inte från regeringens sida har
intresse för att undersöka effektiviteten just hos dessa stora verk eller utöva
någon kontroll över dem, och vidare skulle han kanske också säga att det enligt
regeringens inställning inte är fråga örn att plocka ut enskilda företag, utan att
det är fråga örn att så småningom göra en översyn av hela den svenska industriens
sätt att verka. Någonting dylikt uttryckte handelsministern verkligen i
ett av sina tal, och jag såg däri ett erkännande av att hans lust att effektivisera
inte bara begränsar sig till vissa dåliga företag, utan att hans effektivitetssträvan
gärna vill omspänna hela den svenska industrien, hela näringslivet. Jag
tycker för min del också att det är ett rätt pikant utslag av handelsministerns
effektiviseringslusta att till de företagsområden, som i första hand skola underkastas
en effektivitetsgranskning och en rationalisering, hör försäkringsväsendet.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker detta är ett ganska dåligt betyg åt den statliga
kontrollen. Det är knappast någon företagsgren som har en så stark statlig
övervakning som försäkringsverksamheten har, och det är ju som sagt rätt
märkligt att man under sådana omständigheter skall anse just den arbeta under

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

så ineffektiva förhållanden, att den måste underkastas en utredning och rationaliseringskontroll.

Handelsministern hade även några andra beskyllningar att rikta mot den
borgerliga oppositionen. Han förklarade i ett av sina anföranden, att det var
ledsamt att man på borgerligt håll var så doktrinär; man ville på borgerligt
håll inte medge det lämpliga och nyttiga i att man bredvid den privata företagsverksamheten
också skulle kunna få undersöka alternativet med statsdrift. Man
skulle således enligt hans mening från borgerligt håll vilja bestrida det lämpliga
i att privata och statliga företag inom samma företagsområde arbeta sida
vid sida. Jag kom att erinra mig en sak, som gjorde, att jag fann denna handelsministerns
klagan något underlig. För några veckor sedan förekom det en
radiodiskussion, som var rätt uppmärksammad. I denna diskussion medverkade
utom handelsministern även folkpartiets ledare, professor Ohlin, och de båda
herrarna kommo därvid att tala örn detta problem och örn de statliga och privata
företagens arbete sida vid sida. Jag erinrar mig mycket tydligt att herr
Ohlin i den debatten rekommenderade handelsministern att vid sidan av de
statliga företag, som han förmodades vilja skapa på olika företagsområden, skoindustrien
och andra, också låta privata företag finnas kvar, så att det skulle
kunna visa sig vilka som skulle vara de mest konkurrenskraftiga, de bäst funktionerande
ur effektivitetssynpunkt. Jag fick det intrycket att herr Myrdal då
var föga tilltalad av uppslaget; i varje fall tog han inte upp det med något
större intresse. Jag noterar emellertid med mycket stor tillfredsställelse, att
handelsministern nu å sin sida är varmt intresserad av att på det sättet åstadkomma
en verkligt konkret konkurrens, åstadkomma möjligheter till verklig
jämförelse mellan de statliga och de privata företagens möjligheter och sätt att
verka, och jag förmodar att det intresset skall yttra sig inte bara på det sättet,
att han menar att den borgerliga oppositionen, det fria näringslivet, skall acceptera
tanken att låta statliga företag verka vid sidan av de privata, utan att handelsministern
också är intresserad av att låta privata företag verka vid sidan av
de statliga. Örn handelsministern är villrådig örn huruvida det finns _ några
aktuella problem i det fallet, skulle jag vilja ge honom ett litet tips — jag vet
inte, hur mycket det är värt, men jag kan nämna det, eftersom jag vet att det
intresserar ganska vida kretsar. Kunde inte handelsministern låta Bergslagsbanan
fortsätta som privat järnväg liksom hittills, så att det blir en välbehövlig
konkurrens till det statliga kommunikationsnätet? Jag tror jag vågar säga
rent allmänt, att det fria näringslivet ingalunda skulle frukta en dylik konkurrens,
under förutsättning att den kunde få bedrivas från samma utgångspunkter
och under samma förhållanden som den statliga verksamheten på samma
företagsområden.

Jag har, herr talman, ett par ord att säga till herr andre vice talmannen,
vilken i går påpekade det alldeles riktiga förhållandet, att såväl folkpartiet som
högern under de senaste två ä tre decennierna flyttat fram sina positioner åtskilligt,
när det gäller det sociala reformarbetet. Jag fick den uppfattningen,
att herr andre vice talmannen i detta förhållande mest såg en sorts syndabekännelse
från folkpartiets och möjligen även från högerns sida örn att man
tidigare hade varit alltför reaktionär och att man således vore beredd att be
örn förlåtelse för sina föregåenden och nu inrikta sig på en mera radikal och
rimlig ståndpunkt. Men det är väl ändå på det sättet, herr andre vice talman,
att örn folkpartiet har kunnat flytta fram sina positioner, beror detta allra
främst därpå, att samhällets bärkraft nu har blivit en helt annan än vad den
var förr. Produktionens omfattning Ilar ökat, nationalinkomsten och därmed
också möjligheten att öka de sociala åtagandena har sligit, och jag föreställer
mig att herr andre vice talmannen mycket väl uppfattade, att detta helt och

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 era.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

hållet sammanfaller med den utvecklingslinje vi också nu förorda. Vi tillerkänna
varken sparandets betydelse eller självansvarets ideella styrka mindre
värde nu än vi gjorde förr, men de ökade ekonomiska resurserna lämna nu
möjligheter både till sparande och till vidgade samhälleliga åtgärder. Vi fästa
fortfarande lika stort avseende vid nödvändigheten av att näringslivet får tillräcklig
tillgång till kapital för en fortsatt ökning av de produktiva möjligheterna,
men även härvidlag lämnar ju den ökade nationalinkomsten större utrymme
både för nyinvesteringar och för ökade sociala utgifter.

Vårt sociala program av i dag är mindre en bekännelse av gamla synder
än en anpassning till de ökade möjligheter, som den ekonomiska utvecklingen
har öppnat, och detta program vilja vi realisera och ytterligare utbygga, i den
mån de ekonomiska möjligheterna därtill komma att förefinnas. Örn herr andre
vice talmannen och jag kunde träffas här örn ytterligare ett par tiotal år,
skulle vi säkerligen ha anledning att konstatera, att våra nuvarande ställningar,
både hans och mina, ha kunnat avsevärt framflyttas under de två decennierna,
utan att vare sig herr andre vice talmannnen eller jag därför skulle vara benägen
att erkänna, att vi i dag inta en reaktionär attityd. Nu ha vi möjligheter,
som vi inte ägde för ett pär, tre decennier sedan, och örn vi i framtiden få
ännu större ekonomiska möjligheter, skola vi sannolikt också på samma sätt
som nu har skett med ledning av våra erfarenheter kunna avsevärt flytta fram
våra positioner. För folkpartiets del är detta i varje fall inte någonting som
är främmande för den utveckling som vi tänka oss. Hela vår sociala politik
bygger på den stigande linjen. Det är en progressiv politik som vill använda
de ekonomiska resurser, som samhället äger, för att skapa de sociala
nyttigheter som vi anse nödvändiga för medborgarna. Det är bara det, att vi
i det avseendet ha samma uppfattning som tidigare, nämligen att framstegen
böra baseras på en sådan grund, att de finansiella värdena, som också äro av
en viss betydelse för medborgarna, inte alltför mycket råka i fara.

Jag skall, herr talman, bara säga ett par ord till herr Fredrik Ström, som
överraskade mig med att skriva en ny programpunkt för folkpartiet. Han
gjorde gällande, att herr Bergvall och således även jag tillhör det parti, som
är fientligt mot mjölkprisets höjning. Jag vet nu inte, varpå herr Fredrik
Ström grundar den uppfattningen. Möjligen är det på det förhållandet, att en
betydande del av folkpartiets riksdagsgrupp och även av folkpartiet hellre
dricker mjölk än pilsner och således skulle vara intresserad av att mjölkpriset
hölls nere för att förbilliga deras speciella levnadskostnader. Därest herr Fredrik
Ström varit inne i denna kammare nu, skulle jag ha försäkrat honom, att
några sådana omständigheter inte spela in och att jag för min del, som ju dock
borde något bättre än herr Ström känna till folkpartiets program, inte har
någon aning örn att folkpartiet vare sig i fråga om sitt nuvarande eller kommande
program har fört några diskussioner örn hur partiet skall programmatiskt
ange sin uppfattning om mjölkpriset.

Herr andre vice talmannen erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Elon Andersson sade att anledningen till att folkpartiet har
flyttat fram sina positioner från 1930-talet inte var att man erkände, att man
hade orätt den gången. Det är ingen syndabekännelse, såsom han uttryckte
sig, utan det berodde på att samhällets bärkraft har ökat.

Jag vill fråga honom, örn detta inte också kan vara ett skäl för oss
socialdemokrater att flytta fram våra positioner. Den där anpassningen till
ökade möjligheter, som folkpartiet enligt herr Elon Andersson stöder sig på,
kan ju vara ett lika gott alibi även för oss. Vi lågo ju före den gången, och
då hette det att våra ståndpunkter voro ägnade att fördärva hela samhället.

Fredagen den 18 januari 1940 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Det visade sig vara fel, det var ju alldeles tvärtom. Kan det inte misstänkas,
herr Elon Andersson, att förhållandet är detsamma i dag, d. v. s. att vår
ståndpunkt är den riktiga, trots att den är djärvare, och folkpartiets oriktig,
trots att den är försiktigare?

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andersson, Elon som
anförde: Herr talman! Jag vill förvisso inte förmena vare sig herr andre
vice talmannen eller socialdemokratiska partiet att också flytta fram sina
ståndpunkter. Jag skulle bara till hans senare resonemang vilja säga, att det
skulle kunna tänkas, att örn socialdemokratiska partiet på den tiden hade
fått alla sina då resta krav förverkligade omedelbart och i ett sammanhang,
den ekonomiska utvecklingen i samhället, d. v. s. samhällets bärkraft, inte
stått bi för den påfrestning som det hade inneburit.

Herr andre vice talmannen erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag tror att jag kan erinra herr Elon Andersson om att de
krav, som det socialdemokratiska partiet reste den gången, i det hela blevo
förverkligade.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag hegärde ordet, när min länskamrat
herr Ivar Anderson i riksdagsdiskussionen återinförde frågan örn överlämnandet
av den tyska militärpersonalen i överensstämmelse med den föregående
regeringens avtal med Sovjetunionen. Jag hade verkligen i likhet med vad
herr Holmbäck säde i dag trott, att den frågan inte för närvarande på något
sätt skulle vara aktuell eller komma upp i riksdagsdiskussionen. Herr Ivar
Anderson och, som det tycktes, också högern ha varit av en annan uppfattning,
och det var inte minst på grund av det sätt, på vilket denna uppfattning
framfördes, som jag kände behov av att begära ordet.

Det är ju inte på alla områden som den borgerliga oppositionen mot beslutets
fullföljande och regeringspartiet stå i motsatsförhållande till varandra. I en
punkt förklarade statsministern vid detta tillfälle utan förbehåll, att han var
enig med herr Ivar Anderson och medtänkande, nämligen i fråga om den djupa
medkänsla, som vi allesammans lia för de under ett hårt olycksöde levande
tusentals människorna under dessa hårda tider. Likaledes äro vi alla överens
med herr Ivar Anderson örn att, såsom det kanske allra bäst uttrycktes i den
av herr Holmbäck i dag givna formuleringen, det är av ett stort kulturellt värde
för vårt folk, att vi svenskar äro så genomträngda av den stora betydelsen av
asylrättens hävdande. Men även i dessa stycken vill jag fästa uppmärksamheten
på att vid alla tillfällen, när denna försäkran framhäves, sker det av herr Ivar
Anderson och övriga på hans sida i debatten deltagande på det sättet, som örn
regeringspartiet och regeringen i det fallet skulle med skäl vara misstänkta för
att inte stå på samma ståndpunkt i dessa frågor. Det är en ganska väsentlig
punkt även realiter i den debatt som här av herr Ivar Anderson ånyo har
uppdragits.

Vad asylrätten beträffar blev jag ändå något förbluffad, då talarna på den
kanten ville vindicera, att denna asylrätt inte var av samma höga värde för
det svenska folket, när det gällde de olika kategorierna av den militärpersonal
det var fråga om, utan i dess allra finaste del borde reserveras för en liten grupp,
nämligen balterna. Jag skall emellertid inte längre uppehålla mig vid denna
från min synpunkt sett något konstiga uppfattning örn den saken.

Beträffande den starka medkänslan inte minst med balterna vill jag dock
fästa uppmärksamheten på att i det fallet har arbetarpartiet i Sverige betydligt

Forsta kammarens protokoll 1940. Nr S. 5

66 Nr 3. Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

längre än de borgerliga partierna visat prov på äkta medkänsla. Jag vill
betona i hur intensivt hög grad det skedde, när Hitlerregimens värdige medspelare
i Lettland, Ulmanis, där uppträdde som arbetarbödel gentemot det landets
arbetare på ett sätt, som i mycket hög grad påminde örn, för att inte säga
efterapade det, varpå herr Hitler — för att använda hans ivriga idealistiska
anhängares uttryck — redan vid början av regimen var sysselsatt med att
rensa upp bakgårdarna i det tyska samhället, något som vi svenskar lyckligtvis
inte behövde göra här i landet. Det var en upprensning således, som även i
Lettland föregavs gälla bakgårdarna i samhället, och de, som där skulle rensas
bort, vörö vad man också efter tyskt mönster kallade bolsjeviker och kommunister
såsom en sammanfattande beteckning för det värsta avskrap som tänkas
kunde, ehuru det i Lettland visst inte var fråga örn någon fara från kommunismen
gent emot den demokratiska lettiska republiken.

Jag hade. tillfälle att umgås med arbetarna i Riga under den tiden, och
sällan har jag träffat på en både socialt och allmänt kulturellt mera högtstående
arbetarbefolkning än detta hjärtliga, upplysta, goda och vänliga folk.
Jag var också i Lettland, sedan Ulmanis’ diktatur hade börjat gå fram. och
såg skillnaden, och jag såg också, tack vare att jag hade tillfälle att personligen
göta^ jämförelser, likheten mellan denne diktators hejdukars förtryck och
förhållandena i Tyskland. Tonen hos dessa hejdukar skilde sig i ingen mån
från tonen hos hejdukarna omkring nazistregimen i Tyskland.

När det gällde medkänslan med den lettiska arbetarbefolkningen fick man
i den svenska borgerliga pressen se en motsvarighet till den råhet, som visades
när det gällde samma systems genomförande av österrikiska arbetarklassens
bödel, Dollfuss.Ännu under kriget kunde man i svenska högerns tidskrift få
läsa örn Ulmanis såsom den siste försvararen av den demokratiska lettiska
republikens självständighet. I det fallet torde man således ha synnerligen starka
bevis för att medkänslan just med balterna här i landet hela tiden har varit
betydligt djupare rotad pa andra håll än hos den borgerliga åskådningens representanter.

Återigen, anfördes i dag den synpunkten, att oppositionen emot samlingsregeringen
i fråga, örn dess avtal med Sovjetunionen i denna fråga hade väckt
till liv en folkopinion, för att inte säga en folkstorm. Det har redan anförts, att
man inom vissa begränsade kretsar kan tala örn en stark opinion i det fallet,
men om vederbörande hade haft någon aning om hur stämningen hela tiden
har varit och utvecklat sig i svensk arbetarklass under den tid oväsendet i denna
fråga har pagatt, skulle man kanske lia funnit, att det kan bli en verklig folkstorm
av, i fall det länge skall fortsätta enligt de metoder, som här i så rikt
mått ha kommit till synes.

Det har^sagts i det sammanhanget, att denna fråga inte kan vara en partipolitisk
fråga, utan står höjd över partierna. Ja, det är just på den punkten
det kan bli en folkstorm och en synnerligen svår inrikespolitisk fråga. Det blir
det i den man man fortsätter med försöken att använda denna starka medkänsla
med lidande människor, som även finns inom arbetarpartiet, som en sorts
camouflage för att försöka misstänkliggöra den nu sittande regeringen, därför
att den vill hålla det avtal, som svenska samlingsregeringen ingick.

Denna starka indignation, som i allt högre grad har kommit till uttryck inom
arbetarrörelsen, har naturligt nog intensifierats genom det framprovocerande
av »spontant» hysteriska uttryck, som i sin spontanitet voro synnerligen
omsorgsfullt och omtänksamt planlagda och igångsatta, låt vara av vad herr
Ivar Anderson kallade extremare kretsar även inom hans parti. I den »sansade»
högerns press har jag emellertid inte kunnat lägga märke till någon starkare
reaktion emot det sätt, varpa dessa uppträden ha satts i gång och dirigerats..

Fredagen den 18 januari 1946 eiri.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är också för mig ganska egendomligt, att trots att herr Ivar Anderson
djupt beklagar de sakerna, tar lian själv genom att i riksdagsdebatten återupptaga
denna diskussion ett steg, som nödvändigtvis måste medföra, att dessa
av honom beklagade tillställningar komma att fortsättas och ytterligare skärpa
och intensifiera stämningen här i landet. Örn det hade varit den allra ringaste
tanke på att ett sådant uppträdande skulle gagna dessa olyckliga människor,
skulle jag ha förstått det, men det är väl ingen människa, som kan tänka sig,
att den makt, som har bestämmanderätten i detta fall, skulle bli mera böjd
för att ta de hänsyn, som denna opinion önskar, när den går fram på detta
sätt. Jag tror visst att den svenska regeringen har en good-will, som visserligen
också har använts och som skulle kunna komma att göra verkan, men jag tror
att den i någon mån har lidit skada av det sätt, varpå denna sak här har bedrivits.

Det är emellertid något ytterligare, som i detta sammanhang en gång
måste påtalas, och det är, att det vid varje tillfälle under mycket stora åthävor
påpekas, att den här saken inte kan ha någon betydelse för Sovjetunionen.
Den bör inte, säger man, på något sätt kunna störa det goda förhållande till
Sovjetunionen, som även talesmännen för denna opinion i dessa dagar i ytterligt
hög grad önska och som är av så oerhört stor betydelse för vårt iand.

Vi skola tänka något på vad det kan ligga för allvar bakom dessa bedyranden.
När frågan först var uppe i interpellationsdebatten, framförde herr
Ivar Anderson för första gången något, som väckte en oerhörd harm inom den
svenska arbetarklassen. Det var, när han talade örn att saken låg annorlunda
till, när utrikesnämnden hade tagit ansvaret för detta avtal, vilket han inte
precis ville förneka att den på ett förberedande stadium hade gjort tillsammans
med regeringen. Saken skulle lia legat litet annorlunda till, emedan det
då varit tal örn utlämnande av dessa militärpersoner till en interallierad militärkommission.
Nu var det ju däremot fråga örn att de skulle utlämnas till
Sovjetunionen och, som han uttryckte det, »det var en helt annan sak».

Det frågades då från regeringshåll, vad skillnaden var. Vad är skillnaden?
Den är helt enkelt den, att om det varit möjligt att överlämna dem till en interallierad
militärkommission, hade transporterna naturligtvis fortsatt till Sovjetunionen.
Det betänkliga är att understrykandet av den skillnaden betyder,
att Sovjetunionen sättes i särklass bland de allierade i fråga om humanitet,
kultur och rättfärdighet. Det är tämligen naturligt, att denna antydan örn
att Sovjetunionen skulle stå på en så att säga mera barbarisk ståndpunkt i
kulturhänseende än de allierade i övrigt, väcker indignation bland de svenska
arbetarna, men det är ännu naturligare, örn den inte väcker någon glädje i
Sovjetunionen. Och det var ändå en kränkning, som var av betydligt mindre
skärpa än den, som gjordes av herr Ivar Anderson i hans anförande i går och
som jag skall komma tillbaka till.

Det är emellertid en sak beträffande denna inställning till Sovjetryssland
som en makt av mindre kulturvärde än västmakterna eller de nordiska makterna,
som vi borde komma något litet ihåg, nämligen den stora tacksamhetsskuld,
i vilken västmakterna och Norden och hela mänskligheten står till Sovjetunionen
för dess kamp under större lidanden än som drabbat någon annan
nation, för att försvara civilisationen emot de nazistiska barbarhorder, som
översvämmade Sovjetunionen och som skulle ha översvämmat hela Europa, örn
inte Sovjetryssland kastat sig i vägen. Det begriper folk i dessa dagar, och
man har ibland sagt, att man begriper det även på det håll som har aktualiserat
den baltiska frågan. Men det är andra tecken som tyda på att man inte
gjort det.

Det är ännu en sak, som man i det sammanhanget skall komma ihåg, och

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

det är att ingen annan stor nation i världen har visat sig bättre i stånd att, så
långt dess välde räcker, på ett lysande sätt genomföra programmet örn de
»Förenta nationerna». Sovjetunionens förenta nationer stå allesamman fullkomligt
fria och oberoende, utan något som helst förtryck på grund av ras,
nationalitet, tro och religion. Man borde kanske något lia tagit också detta i
betraktande, när man framkastat misstankar örn en kulturnivå, som inte skulle
kunna anses lika hög som den, vi berömma oss av.

Det finns också ett land, där antisemitismen inte förekommer, och det är
just Sovjetunionen. Antisemitismen betraktas där som ett lagbrott. När man
läser sista numret av den svenska högerns tidskrift blir man helt plötsligt
slagen av en artikelrubrik: »Antisemitismen i Ryssland.» Författaren ger där
inledningsvis på en halv sida en något krystad framställning örn Ryssland såsom
det enda land, där antisemitismen inte tolereras, men utbreder sig sedan
på fyra sidor över hurusom de ryska myndigheterna på vissa håll inte alltid
kunna hindra försök att ställa till judeförföljelser. Det måste emellertid dock
erkännas även av denna i New York utgivna socialistiska tidskrift, som på
ett mot Sovjetunionen så försåtligt sätt drar fram dessa saker, att de ryska
myndigheterna aldrig tagit parti för sådana aktioner, utan slagit ned på deni.
där de förekommit. Anklagelsen gäller därför också, att de inte med tillräcklig
kraft skulle ha slagit ned sådana tendenser och att detta är en fara för
världen.

Jag tycker verkligen att ett och annat av detta borde lia trängt upp i medvetandet,
då man försökt diskriminera denna stat på ett sådant sätt, att det
till och med skulle vara en förbrytelse av Sverige att hålla ett med den ingånget
avtal.

Men nu kommer jag till det allra värsta, det som särskilt upprörde mig i
herr Ivar Andersons anförande. Statsministern efterlyste med skäl, vilka nya
omständigheter som tillkommit och som gjort, att saken nu skulle vara i ett
annat läge och ett läge av den arten, att svenska regeringen hade allt skäl att
vägra fullfölja den överenskommelse, som träffats, dag har varit mycket
spänd på dessa skäl. Vad fick man då veta under debatten och i Svenska Dagbladets
referat av denna i dagens nummer? Jo, det nya skälet är. att tillståndet
i världen nu är så förändrat, att Sverige inte längre är bundet av detta
avtal. Och belägget för detta är, att vi kunde upphäva överenskommelsen örn
transitering av tysk militärpersonal, när förhållandena blevo sådana, att vi
inte längre voro hotade till livet, örn vi inte höllö denna överenskommelse.

Detta är en jämförelse, som jag tycker att högern har all anledning att försöka
lägga bort i sitt resonemang. Innebörden är, att så länge vi inte våga
bryta ett avtal, skola vi hålla det, men när förhållandena bli sådana, att
vi våga bryta det, skola vi också vara fria att göra det. Det var ju på detta
sätt man resonerade — och hade tvingande skäl att resonera — när det gälde
permitten trafiken. Men anser man verkligen inte, att det är ett kränkande
av Sovjetunionen att dra fram denna jämförelse med trycket under det dödliga
hotet av världens mest barbariska våldsmakt såsom ett skäl att bryta
detta avtal?

Jag var mycket glad, när herr Holmbäck i dagens debatt förklarade — något
som också^ för mig framstått som helt naturligt — att ingenting var att göra
och att frågan på detta stadium var slutagerad i och med att de försök hade
misslyckats, som enligt utrikesministerns redogörelse gjorts för att få till
stånd en jämkning i avtalet. Det skulle vara högst förvånande, med hänsyn
till att här talas om svenska folkets heder, dess känsla för humanitet o. s. v.,
och med hänsyn till det läge, asylrättsfrågan hade, då överenskommelsen träffades,
och högst besynnerligt — alldeles bortsett från att man här i Sverige på

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

alla håll kräver ett gott förhållande till Ryssland och att detta goda förhållande
inte i onödan skadas — örn man inte vid ännu grundligare eftertanke än
den, man hittills har ägnat sig åt, kunde komma underfund med att det inte
går an för ett land som Sverige att bryta avtal på sådana grunder som man
här har anfört.

De synpunkterna borde också lia något att säga, när det talas om att detta
inte är och inte kan bli någon politisk fråga. Jo, det kan det visst bli, om nian
inte får varsammare fram, än man hittills har gjort.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Under remissdebatten dessa båda
dagar har människovärdets betydelse framhållits i olika sammanhang och likaså
värdet av att friheten för den enskilde bevaras. Efter det långa och
svåra kriget är det kanske inte så underligt, att dessa för människorna oförytterliga
värden beröras.

Inte minst från socialdemokratiska talare lia dylika synpunkter framhållits.
Man hyser även på detta håll, där man talar fritt ur hjärtat, vissa farhågor
för att vi kanske äro på väg att skapa ett samhällssystem, där nian inte
tar tillbörlig hänsyn till människovärdet och där inte heller den individuella
friheten ges det rum, den bör hava. Det tillkommer riksdagen att vaka över
att inte dessa tillgångar förminskas eller gå förlorade.

Den debatt, som här förts, har i stor utsträckning rört principiella frågor,
särskilt i vad det gäller förutsättningarna för samhällsgestaltningen under den
kommande tiden och de ekonomiska sammanhang, som höra ihop därmed.
Från borgerligt håll lia farhågor uttalats för att reformerna skulle kunna leda
till ett system, där nian inte i tillräcklig grad beaktar bestående samhällsvärden.

I sitt senaste anförande uttalade dock hans excellens statsministern att den
nuvarande regeringen vill slå vakt örn det demokratiska styrelsesättet och att
den vill ha samarbete med minoritetspartierna och höra deras talesmän innan
avgörandet faller i olika frågor. Detta bör man ta fasta på i den mån det till
gagn för samarbetet kommer att upprätthållas för framtiden.

I fråga om den framtida gestaltningen på det ekonomiska området försäkrade
herr statsministern, att det inte var fråga om en .socialisering, utan att vad
som planeras inskränker sig till en viss omdaning inom samhället. Men därtill
kan man väl säga, att en omdaning av samhället alltid äger rum. Något
stillastående gives icke.

På det ekonomiska området och inom produktionen har effektiviteten ansetts
såsom en mycket betydelsefull faktor vid denna omdaning. Jag underskattar
inte effektiviteten, utan inser mycket väl dess betydelse. Men det får
inte bli så att vi glömma människan under ropet på ökad produktion och utveckling.
Jag tänkte på detta inte minst under debatten i går, då det talades
örn landsbygden och dess aktuella frågor.

Det är dessa senare som kommo mig att begära ordet, men dessförinnan skulle
jag ändå vilja konstatera att herr statsministern, inte lämnat klart besked örn
regeringens avsikter beträffande åtskilliga av de frågor, som under debatten
framställts.

Jag övergår nu till en fråga som diskuterades här i går, nämligen prissättningen
på jordbrukets produkter. Statsrådet Sträng höll då elt i viss mån
uppseendeväckande anförande och betonade därvid när det gäller mjölkpriset,
att en prisförhöjning för mjölken endast till en tredjedel skulle tillfalla lantarbetarna,
medan två tredjedelar skulle tillfalla jordbrukarna. Detta kan nog
till synes vara riktigt. Men man får icke då man bedömer denna sak förbise,
att av landets 418 000 jordbruk endast något över 18 000 ha en areal av över

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

20 hektar, medan 400 000 jordbruk äro mindre än 20 hektar, och att arbetet
på dessa mindre jordbruk i huvudsak utföres av jordbrukarna själva.

Årydet meningen att alla dessa jordbrukare skulle försättas i en sämre
ställning än lantarbetarna? De äro i stort sett inte annat än lantarbetare,
fastän de på samma gång äro sina egna arbetsgivare. I flertalet fall arbeta
dessa mindre jordbrukare under ogynnsammare förhållanden än de större
jordbrukarna. I allmänhet kunna de inte heller tillämpa åtta timmars arbetsdag,
och hustrun får såväl som mannen utföra ett träget och ofta strängt arbete.
Från ekonomisk och jordbruksteknisk synpunkt sett äro dessa mindre
jordbruk oftast mycket litet gynnade. Jorden är ofta stenbunden och åkerlapparna
små, och man saknar förutsättningar för användande av maskinell utrustning.
Allt detta gör, att det blir väsentligt dyrare och mera arbetskrävande
att bruka denna jord.

Jag anser därför att det inte bör göras någon åtskillnad mellan dessa mindre
jordbrukare och lantarbetarna, utan att de böra vara likställda.

Jag har härmed inte yttrat mig i själva prisfrågan när det gäller mjölken,
utan endast örn den motivering för sin ståndpunkt, som statsrådet Sträng i
går framförde. Referaten av hans anförande i dagens tidningar ge vid handen,
att många, ''sorn hörde herr Sträng, fingo den uppfattningen, att kanske
blott en tredjedel av en prisförhöjning på mjölk skulle tillfalla lantarbetarna,
medan det övriga skulle tillfalla arbetsgivarna. Men denna grupp av jordbrukare
är ju inte så stor, utan allra största delen av vårt lands jordbrukare
äro sina egna arbetsgivare.

En sådan uppfattning som den, vilken förekommer i dagens tidningar, bör
inte få stå oemotsagd, och det Ilar därför synts mig påkallat att göra dessa
erinringar i anslutning till vad av statsrådet Sträng här yttrades.

Herr Wahlund: Herr talman! Det är ju karakteristiskt för en remissdebatt,
att de frågor, som diskuteras, växla. Jag begärde ordet i går efter herr Linderots
anförande. Vad jag har att andraga gäller en detaljfråga, men en detaljfråga
av rätt väsentlig principiell räckvidd.

Herr Linderot åberopade en tidningsnotis, där det hette, att befolkningsutredningen
skulle ha stannat för att föreslå barnbidrag först från och med det
andra barnet. Det första barnet skulle alltså bli utan barnbidrag. Denna tidningsnotis
är emellertid felaktig. I det betänkande, som i morgon kommer
att överlämnas från befolkningsutredningen till socialministern, förordas som
huvudalternativ ett allmänt barnbidrag, alltså ett bidrag, som utgår till alla
svenska barn. Befolkningsutredningen har inte undantagit det första barnet,
såsom man exempelvis gjort i England enligt Beveridgeplanen.

Jag är emellertid glad över att herr Linderot tagit upp denna fråga. Det
ger mig anledning att bestämt hävda vikten av att också det första barnet erhåller
sitt barnbidrag och varna för att man faller för frestelsen att av statsekonomiska
skäl begränsa barnbidragen till det andra och de följande barnen.

Jag känner inte herr Linderots motivering, varför han vill ha ett allmänt
barnbidragssystem. Jag var tyvärr inte inne i kammaren, då herr Linderot
talade i går. Men det må tillåtas mig, herr talman, att redovisa mina skäl för
ett sådant system.

Örn det första barnet uteslutes från barnbidrag, skulle därmed de flesta
utomäktenskapliga barnen uteslutas. Men vi ha all anledning att ekonomiskt
hjälpa de utomäktenskapliga mödrarna, av humanitära skäl, men också ur
abortprofylaktiska synpunkter. Jag hänvisar härvidlag till vad jag i gårdagens
debatt anförde i denna kammare.

Fredagen den 18 januari 1946 eiri.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Man skulle visserligen beträffande barnbidragen kunna tillämpa den metoden
— vilken i annat sammanhang använts inom efterkrigsplaneringskommissionen
-—- att vi ge barnbidrag från och med det andra barnet och dessutom
barnbidrag till ensamstående mödrar med barn. Men den metoden kan
jag inte heller tillstyrka. Den skulle innebära, att enbarnsfamiljerna bleve
utan barnbidrag. Jag tycker det skulle vara orimligt, att flerbarnsfamiljerna,
till och med i de högsta inkomstklasserna, skulle erhålla sina barnbidragspengar,
men att de allra fattigaste enbarnsfamiljerna skulle stå utanför systemet
och vid fall av ekonomisk nöd behöva vända sig till fattigvården.

Det finns ännu en metod, och den har alternativt övervägts inom befolkningsutredningen.
Man ger enligt denna metod barnbidrag till det andra barnet
och till de följande samt för det första barnet upp till en viss inkomstgräns.
Men detta system skulle ge barnbidragen en viss fattigvårdskaraktär,
och det ha vi velat undvika. Systemet blir dessutom krångligt vid tillämpningen
och kommer att stöta på stora administrativa svårigheter. Och så
en annan sak: om man ger barnbidrag till det första barnet endast i de lägsta
inkomstklasserna, föreställer jag mig, att man vili lia kvar ortsavdragen för
det första barnet vid beskattningen, och då skulle det uppstå en rätt underlig
situation. Beträffande det första barnet skulle de högsta inkomstskikten och
de lägsta få en barnsubvention, men de mellersta inkomstskikten skulle ställas
utanför.

Jag har, herr talman, med det sagda velat visa, att vi inom befolkningsutredningen
noga prövat olika alternativa utformningar av ett barnbidragssystem,
men vi ha stannat för att såsom huvudalternativ rekommendera ett
allmänt barnbidrag, 200 kronor till varje svenskt barn, även det första barnet.

Herr Bergvall: Herr talman! Årets remissdebatt nalkas nu sitt slut. Den
har varit lång och innehållsdiger, och riksdagens ledamöter längta säkert till
det arbete, som alltid legat dem närmast örn hjärtat, nämligen behandlingen
av de konkreta fackspörsmålen. Det är knappast möjligt att i detta läge taga
upp till diskussion något problem, som icke berörts i den föregående debatten.
Ett försök i den riktningen skulle få någonting artificiellt över sig. Det är
icke heller lätt att komma med några nya synpunkter på de frågor, som varit
debattens huvudämnen. Men det finns ett problem, örn vilket jag ändå vill
säga några ord, både därför att det för närvarande ter sig som vårt inrikespolitiskt
mest betydelsefulla och därför att det ligger mitt dagliga arbete
ganska nära.

Den gångna debatten har präglats av enighet i fråga örn önskvärdheten,
för att icke säga nödvändigheten av att betydelsefulla sociala reformförslag,
som fått stå tillbaka under krigstidens tryck, nu måtte tagas upp till lösning.
De reserverade tonfall, som förmärkts på vissa håll, kunna icke med fog karakteriseras
som försök att camouflera ovilja eller likgiltighet för reformerna
bakom en skyddande och mera klädsam fasad. I värjo fall gäller vad jag nu
sagt, när man från folkpartihåll ifrågasatt, örn det på längre sikt och ur vidare
synpunkter kan vara klokt och för samhället nyttigt att forcera det sociala
reformarbetet i en takt, som är väsentligt snabbare än den, i vilken våra
ekonomiska resurser förbättras.

Jag ansluter mig för min del till dem, som äro varmt intresserade av de
.sociala reformer, som nu bebådats, men delar ändock den nyss antydda betänksamheten
mot takten i arbetet. Detta sker ytterst av fruktan för att ett
omedelbart förverkligande av alla reformer skulle kunna föra med sig konsekvenser
på det statsfinansiella området, som kunde få skadliga efterverkningar
av ganska djupgående natur. Det mäste komma att erbjuda hart när oöver -

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

stigliga svårigheter att balansera en budget, som på utgiftssidan skall inrymma
de mycket betydande summor, som erfordras för detta sociala reformarbete,
de belopp, som erfordras för löneökningar, och de belopp, som erfordras för
andra utgiftsstegringar, vilka inte kunna avvisas, särskilt som man icke heller
kan blunda för. att krav på skattelindringar, som te sig välmotiverade och
naturliga, när vi kommit ut ur krigets tryck och blivit av med de extraordinära
försvarsutgif terna, resas med styrka från olika håll. Det perspektiv, som
hägrar, örn inte den kritiska betänksamheten åtminstone i någon mån får göra
sig hörd, är en budget, underbalanserad med ganska betydande belopp under
en klart utbildad högkonjunktur med icke allenast full sysselsättning, utan
med en betydande brist på arbetskraft för olika ändamål. Effekten av en budgetpolitik
av denna natur karakteriseras på ett sätt, som icke kräver några
ytterligare kommentarer, i den promemoria av förre statssekreteraren i finansdepartementet,
som finns fogad till statsverkspropositionen.

. I °ch för sig- innebär en underbalansering av budgeten i en sådan situation
risker för penningvärdet, som icke utan vidare kunna bagatelliseras. Situationen
skulle _ dock te sig måttligt bekymmersam, om det inte utanför det rent
statsfinansiella. området funnes en serie faktorer, som med sannolikt större
kraft verkade i samma riktning, nämligen mot en höjning av prisnivån. Jag
skall återkomma till dessa faktorer något senare.

Jag vill emellertid, för att icke utsätta mig för risken av missförstånd,
skynda mig att deklarera, att de svårigheter, som vi för närvarande kämpa
med, inte äro sådana att de motivera någon fruktan för prisstegringar av den
storleksordning, som man i dagligt tal brukar kalla för inflation. Överdrifter
i argumentationen i den riktningen skada enligt min uppfattning slagkraften
hos dem, som anse sig i nuvarande läge böra mana till försiktighet i utgiftsavseende.
Det kan gå med dem, som det gick med flickan i sagan, som så
ofta ropade varningsropet »Vargen kommer!» utan att någon varg syntes till,
att hon till sist inte blev trodd, när hennes varning för en gångs skull var
sanning.

Det måste emellertid, även med denna reservation, väcka allvarliga betänkligheter,
örn det under de närmaste åren skulle visa sig omöjligt att hålla vår
svenska prisnivå. Jag vill erinra örn att diskussionerna örn penningvärdet, månaderna
innan priskontrollen fick sin nuvarande utformning hösten 1942. genomgående
rörde sig örn i vilken utsträckning man efter kriget borde räkna
med en återställelse av förkrigstidens penningvärde. Optimisterna — om jag
får använda det uttrycket — räknade med att man skulle kunna eliminera
hela eller, i varje fall allra största delen av penningvärdets försämring. De
mera försiktiga, som speciellt lade tyngdpunkten på de risker i sysselsättningsavseende,
som skulle uppstå vid ett alltför starkt prisfall efter kriget,
räknade nog ändock med — det framgår av många offentliga uttalanden från
den tiden — att man skulle kunna eliminera åtminstone V3 eller 1/i av krigsprisstegringarna.
Det var mot bakgrunden av denna diskussion, som man hösten
1942 införde det allmänna prisstoppet.

Man var vid den tidpunkten inte särskilt rädd för prishöjningar på grund
av kostnadsstegringar vid varornas framställning och distribution, men däremot
var man rädd för att en från efterfrågesidan framkallad ytterligare prisstegring
skulle kunna sätta lönerörelserna i gång och att man skulle få en
utveckling, som skulle kunna karakteriseras som en uppåtgående skruv, vars
rörelse bestämdes av en växelverkan mellan prisstegringar, lönestegringar, nya
prisstegringar och nya lönestegringar. Prisstoppet skulle bestå, sades det i
deklarationer från den tiden, så länge faktiskt lönestopp kunde upprätthållas.

Dessa positioner ha för länge sedan övergivits. Lönestoppet, som aldrig va -

Fredagen den 18 januari 194G em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

rit och som ingen väntade skulle kunna bli hundraprocentigt effektivt, har
uppgivits för länge sedan. Tanken på ett mera betydande prisfall är också
övergiven, och parollen är i stället, att man skall hindra en ytterligare försämring
av prisnivån, men medge alla de löneökningar, som äro förenliga nied
bibehållen prisnivå. Jag har för min del tidigare i riksdagen haft anledning
att säga, att den sista parollen är en praktisk omöjlighet. Den skulle innebära,
att lönerörelserna finge den formen, att löneökningar skulle medgivas
t. ex. inom de industrier, där marginalernas storlek är sådan, att löneökningarna
kunna bäras utan prishöjningar, medan inom andra grenar av näringslivet,
där situationen är en annan och ogynnsammare för företagen, löneökningar
skulle avvisas, även örn löneläget på dessa områden vore relativt sett
lågt eller mycket lågt. I den solidariska lönepolitikens tidevarv behöver man
knappast stryka under, att en lönepolitik av den arten icke hör till verklighetens,
utan till fantasiernas värld. Effekten Ilar redan börjat inställa sig.
Det har visserligen hittills varit möjligt för priskontrcllnämnden att hindra
prisstegringar på mera centrala områden till följd av inträdda lönestegringar.
De fall, där priskontrollen funnit det omöjligt att avvisa en prisstegring, som
varit motiverad av en lönestegring, äro jämförelsevis få och röra, åtminstone
hittills, mera perifera områden. Det har ju också varit möjligt att hålla levnadskostnadsindex
tämligen oförändrad, men jag måste poängtera, att, och
det är betänkligare, lönestegringarna på vissa svårkontrollerbara områden,
som i vart fall på längre sikt ingalunda sakna betydelse för den allmänna prisnivån
i landet, redan utlöst prisstegringar utan att priskontrollnämnden lämnat
sitt tillstånd och utan att det varit möjligt för nämnden att på legal väg
i erforderlig utsträckning beivra dem. Jag skall inte lämna några exempel
härpå, vilket jag mycket väl skulle kunna göra, detta för att undvika en i
detta sammanhang ganska fruktlös detaljdiskussion.

Den kritik jag riktat mot den lönepolitik, som för närvarande föres, innebär
icke, att jag ställer mig avvisande till det för mig tvärtom självklara förhållandet
att alla löntagare, de må vara anställda i enskilda företag, eller i
offentlig tjänst, böra ha sin skäliga andel av den förbättring, som nationalinkomsten
för närvarande utvisar; en förbättring, som vi hoppas skall fortsätta
under de år, som komma. Lika självfallet som detta förefaller mig vara
för löntagarnas vidkommande, lika självfallet måste det vara, att motsvarande
sats skall gälla i fråga örn inkomstförhållandena för ekonomiskt svagt
ställda grupper utanför löntagarnas krets. Kritiken innebär endast att jag
varnar för inkomstförbättringar, som icke korrespondera med nationalinkomstens
stegring.

Det finns också skäl att framhålla, att det säkerligen kommer att visa sig
omöjligt att i det långa loppet tillbakavisa brav på inkomstförbättringar för
grupper, som befinna sig i samma ekonomiska läge som löntagarna under en
period av fortgående löneförbättringar. Det finns otvivelaktigt ett visst psykologiskt
samband mellan de krav på höjda mjölkpriser, som framställas, och
den löneutveckling, som ägt rum under de senaste åren. Jag skall i det bär
sammanhanget lika litet som när jag behandlade lönekraven ge mig m på
något omdöme örn de framställda kravens berättigande. Jag bortser då alldeles
från ilen form, i vilken dessa krav förts fram, och den tidpunkt, vid
vilken de rests, en synpunkt, som tidigare under debatten fått en ganska, gräll
belysning. Jag måste emellertid konstatera, att det nog är ganska få. som
gjort klart för sig, vad en 3-öresförhöjning av mjölkpriset med åtföljande
stegring av smör- och ostpriserna betyder för levnadskostnaderna i landet. Jag
Iean belysa detta genom att konstatera, att detta krav, örn det genomföres, inia,
bär att index i 1914 års serie, som för närvarande är 211, skulle stiga med

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 eiri.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

något över 3 enheter, och index i 1935 års serie med 2 enheter. Örn storleksordningen
av denna stegring får man kanske den bästa uppfattningen, om
man jämför den med den indexsänkning, som ett borttagande av hela omsättningsskatten,
som inbringar mellan 300 och 400 miljoner kronor till statskassan,
skulle innebära. Örn detta borttagande skulle kunna hundraprocentigt
effektueras i form av prisfall, vilket väl näppeligen är möjligt, skulle index
i 1914 års serie falla med 5 enheter och i 1935 års serie med något över 3 enheter.
. Den ifrågasatta mjölkprishöjningen betyder sålunda i realiteten en indexhöjning,
som är större än 2/3 av den indexsänkning, som omsättningsskattens
borttagande skulle innebära.

Det förefaller mig, som örn den situation, som jag bär skisserat, ger anledning
till mycket allvarliga farhågor även för dem, som i likhet med mig själv
önska, att alla berättigade anspråk från löntagarna skola tillgodoses och att
även andra eftersatta grupper skola få önskvärda inkomstförbättringar. Man
kan inte inkomstförbättringsvägen ta ut avsevärt mera — en viss omfördelning
kan ju äga rum — än som motiveras av en fortgående höjning av nationalinkomsten.
Situationen erinrar i viss mån örn den, i vilken vi stodo år 1942.
Man var då rädd, att fortgående prisstegringar skulle utlösa krav på löneoch
andra inkomststegringar, som i sin tur skulle medföra nya prisstegringar
o. s. v. i all oändlighet. I dag har man anledning att hysa farhågor för att
kraven på löne- oell andra inkomstförbättringar komma att nödvändiggöra
prishöjningar, som i sim tur ge förnyad styrka åt anspråk på löne- och ink
örn s tf örbättr ingar.

I den situationen förefaller det mig, som örn regeringen skulle lia anledning
både att se med lika stor betänksamhet som vi inom folkpartiet på de statsfinansiella
problem, som dryftats under denna debatt, och att hysa en markerad
betänksamhet inför de allt mer skärpta löne- och inkomstförbättringskravens
förenlighet med en sund ekonomisk politik. Finansministern, som i
första hand bär ansvaret för den ekonomiska politik, som förts under kriget,
är i detta sammanhang den, på vilken man först fäster blickarna. Han har.
åtminstone inom vissa av de kretsar, som äro bestämmande i detta sammanhang,
en mycket betydande auktoritet, och det förefaller mig, som örn man
i en demokratisk stat skulle kunna resa anspråk på att han i en sådan situation
skulle satsa den, eller i vart fall en del av den stora auktoritet, han
samlat under årens lopp, på att verka som en återhållande och bromsande
kraft, även om det skulle betyda, att han får ge avkall på vissa önskemål, som
ligga honom varmt örn hjärtat. Jag tycker, att det förhåller sig med finansministerns
auktoritet i den här situationen ungefär på samma sätt som med
de reserver, som ett företag brukar samla under goda tider. Man får vara
beredd på att sätta till dem, när situationen så kräver. Om reserverna äro
stora, brukar man kunna se ganska lugnt på situationen, men lugnet blir
mindre, örn man inte är säker på att reserverna komma att ställas till disposition.

Kravet på full sysselsättning har varit ett av socialdemokratiens stora slagord
under de senaste årens diskussion. Man har försökt skaffa sig monopol
på det kravet. Monopolsträvandena ha gudskelov misslyckats. Jag måste emellertid
i det sammanhanget framhålla, att det kan hända att situationen, örn
den får utveckla sig fritt, kommer att innebära, att man lyckas lösa problemet
med full sysselsättning, dock endast med hjälp av en fortgående penningvärdesförsämring,
men däremot misslyckas med den uppgift, som det gäller
att lösa, nämligen att klara sysselsättningsproblemet utan de betydande olägenheter
för samhället, som en penningvärdesförsämring innebär.

Det finns en okänd faktor i detta sammanhang, och det är de inflytelser

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

som komma utifrån. Blir situationen på utrikeshandelns område mycket gynnsam
och lösa sig exempelvis våra bränsleförsörjningsproblem på ett mycket
lyckligt sätt, kan den kommande utvecklingen gestalta sig mindre riskabel
än jag tidigare här skisserat. Det förefaller mig emellertid knappast rimligt
att i en så betydelsefull fråga som den föreliggande ta hasardartade risker.

Herr Hage: Herr talman! Innan denna debatt om statsverkspropositionen
avslutas, anser jag det vara min plikt mot den bygd jag representerar att säga
några få ord rörande behandlingen av en särskild fråga, som har oerhört stor
betydelse för just denna bygd. Jag skall inte framställa det jag ämnar säga
såsom något slags angrepp mot finansministern. Vad jag kommer att föra
fram bör kanske hellre betraktas endast som ett stillsamt missnöjesmummel
från denna bänk. Den fråga jag åsyftar rör anslagen under sjunde huvudtiteln
till de skattetyngda kommunerna. Jag har vid flera tillfällen under
föregående riksdagar fört denna sak på tal.

Vi ha ju ett flertal kommuner, som inte blott äro skattetyngda, utan vi
kunna säga mycket hårt skattetyngda. Enligt en utredning, sorn förelåg klar
1943, skulle inom rimlig tid åstadkommas en skatteutjämning till förmån just
för dessa mycket hårt skattetyngda kommuner. Nu finna vi emellertid i den
föreliggande statsverkspropositionen, att finansministern förklarar, att han
inte i år kan framlägga något sådant förslag. Motiveringen härför är, att
denna fråga örn en skatteutjämning har ett mycket nära sammanhang med
den pågående reformen rörande kommunindelningen, liksom också, med omläggningen
av vår sociallagstiftning. Dessa stora reformer ha givetvis en
mycket stor betydelse för frågan, hur skatten skall komma att utgå i de olika
kommunerna, även vad gäller de skattetyngda kommunerna, och jag förstår
mycket väl, att det inte varit möjligt för finansministern att framlägga förslag
i detta ärende till årets riksdag.

Upplysningen, att denna fråga har sammanhang med dessa två stora reformspörsmål,
ger emellertid anledning att tro, att det kommer att dröja många
år, innan vi få fram ett förslag örn hjälp till de skattetyngda. kommunerna.
Det hade därför, menar jag, kanske varit rimligt, örn finansministern redan
till detta års riksdag lagt fram ett förslag till en provisorisk hjälp åt dessa
kommuner. De ha ju inte så många förespråkare i riksdagen. De ligga långt
ifrån de trakter, där de ledande politikerna bo, och när någon yttrar sig i en
fråga, som rör dessa kommuner, väcker det föga intresse här i riksdagen —
det gäller både första och andra kammaren. De människor, som bo. i dessa
kommuner, leva under sådana förhållanden, att det vöre rimligt att inom en
snar framtid göra allvar av talet om att åstadkomma en förbättring i deras
förhållanden. Jag kommer ihåg, hur för några år sedan, då jag väckt en
motion örn ökad hjälp till dessa skattetyngda kommuner, från statsutskottets
sida — jag tror av min vän herr J. B. Johansson — förklarades, att vi
ganska .snart kunde motse en reform på detta område, siktande på att den
högsta skattetunga, som skulle kunna ifrågakomma, skulle utgöra 15 å 16
kronor per skattekrona. Det är flera år sedan denna deklaration avgavs, men
ännu lia vi inte sett till någon reform, innebärande att detta åtminstone halva
löfte infriats. Det finns för närvarande kommuner uppe i Norrland som. sedan
de fått skatteutjämningsbidrag, ha nära 20 kronors uttaxering per skattekrona.
Det brukar ju från stockholmsbänken börås klagomål över vilka fruktansvärda
skattebördor man har att bära, när utdebiteringen är 7 ä 8 kronor.
Hur skulle herrarna känna det, om ni satte uppe i Övertorneå eller Karesuando
och hade cirka 20 kronors nettobelopp att betala per skattekrona?
Jag tycker ni borde kunna förstå, att när vi år efter år föra fram dessa krav

Xr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

om ett bättre tillgodosende av kommunerna i dessa bygder, äro vi ute på
rätta vägar och kunna försvara dessa krav från våra utgångspunkter.

Jag^ vill sluta mitt anförande med att till protokollet uttala en önskan
att frågan om en skatteutjämning för de skattetyngda kommunerna måtte
ägnas en större uppmärksamhet och ett .större intresse, än nian i allmänhet
hittills gjort här i riksdagen, när någon uppträder och vill göra någonting för
människorna i dessa kommuner.

Jag uttalar den förhoppningen och den tron, att till någon kommande riksdag
förslag skall framläggas, som åtminstone provisoriskt lämnar en välbehövlig
hjälp till de allra hårdast skattetyngda kommunerna i detta land.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Det har under de senaste åren skrivits och
talats mycket i vårt land örn statlig planhushållning och socialisering. Över
vissa partier av det nu föreliggande statförslaget svävar ävenledes en viss planhushållningsanda.
Förslagen äro emellertid till sitt innehåll och sin karaktär
inte av den art, att de ingivit mig någon högre grad av fruktan. Visserligen röra
herrar Möller och Myrdal upp ganska kraftiga stormvågor i den socialistiska
plaskdammen, men de lära väl ändå inte kunna åstadkomma någon jordbävning.
Jag finner det därför inte heller nödvändigt att ingå på någon principdiskussion
örn den statliga planhushållningen, men jag kan inte motstå frestelsen
att vid detta tillfälle göra en liten personlig deklaration och några reflexioner
över några företeelser, som mött oss under de sista åren.

Min livserfarenhet har samlat sig till en samhällssyn, som icke tror på
välsignelsen av en allmän socialisering, men som menar, att det finns områden
i vårt produktionsliv, där vi inte med visshet vinna en förnuftig ordning och
full effektivitet utan förankring i statsmaktens auktoritet. Detta var deklarationen.
Reflexionerna äro, att tyvärr intet mänskligt kan utformas — det visar
sig förr eller senare — utan att avigsidor blottas. Avigsidan med statlig hushållning
är, att i dess spår gärna följer risk för byråkrati och formalism.

Landets kristidsstyrelser ha under de gångna åren fått tjänstgöra som dragoxar
— om jag får använda det mttnycket •— för alla våra kommissioner.
När vi, som tjänat i kristidsstyrelserna, samlas och utbyta erfarenheter, är
det ganska märkligt att konstatera, att enligt den allmänna meningen den
statliga kommission, som haft lättast att arbeta och där det gått mest friktionsfritt,
varit livsmedelskommissionen. Där har man städse mött ett vaket sinne
för realiteter och ett öppet öra för erinringar från det praktiska livets män.
Och resultatet Ilar blivit den största effektivitet och mycket vettiga och förnuftiga
lösningar av frågorna. Ganska enstämmigt framhålles av kristidsstyrelsernas
folk, att industrikommissionen och bränslekommissionen haft mycket
mer av byråkrati och formalism över sig, och — ja, jag ser att herr Bergvall
har gått — jag är ledsen att behöva säga, att den institution, som nog tagit
Thiset i fråga örn formalism, torde vara priskontrollnämnden. I ingen annan
kommission har man haft en sådan självgodhet och upphöjdhet, när det gällt
att ta hänsyn till erinringar och sakskäl utifrån,

Jag har velat dra fram dessa erfarenheter, ty de visa, hur handlingsregler
för statlig hushållning av relativt likartad karaktär kunnat verka mycket
olika. På det ena hållet har det gått bra, och på det andra har det inte gått
bra. Detta bevisar, att det inte varit något fel i systemet, utan att felet legat
hos de personer, som haft att handha förvaltningsapparaten.

Men vi ha också erfarenheter, som visa, hur statlig hushållning kan leda
till byråkrati och formalism, oavsett, vilka personer som handha förvaltningen.
Detta beror då på brister i organisationen, och jag skulle kanske vilja säga,
att det efter min erfarenhet att döma oftast beror på överorganisation. Vi ha

Fre-dagen den 18 januari 1940 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

fått för inånga verk oell för många myndigheter, som haft att syssla med
ungefär likartade saker och som varit rädda var och en örn sin prestige.
Och så har det blivit slitningar dem emellan.

Jag kunde inte följa med debatterna under hela gårdagen, utan började läsa
i det sist utkomna numret av »Från departement och nämnder». Jag stannade
därvid inför den mycket intressanta redogörelsen för det svenska civilförsvarets
vård av flyktingar. Här är ett område, där man få fram eklatanta exempel på
hur det ofta brister i planhushållningen inom de statliga myndigheterna. Artikelförfattaren
säger till att börja med i förbigående, att den omständigheten,
att två självständiga myndigheter varit verksamma inom samma område uppenbarligen
medfört olägenheter, men han ger en mycket vacker skildring av
de insatser, som det svenska civilförsvaret kunnat göra för vården av de flyktingar,
vilka i mycket stort antal kommit till vårt land eller passerat genom
vårt land. När man läst detta, skulle man nog vara böjd att slå sig för sitt
bröst och säga: vad vi äro bra och duktiga ändå, som kunna organisera så väl!

Vi lia naturligtvis berättigad anledning att med stolthet och tacksamhet
peka på vad vårt lilla land kunnat uträtta för lidande människor. Det är ett
utomordentligt vackert kapitel i mänsklighetens historia, som svensk offervilja
här kunnat skriva. Den, som stått detta arbete litet närmare, finner dock
anledning att tala ganska tyst örn den skickliga organisationen. Jag skall ta
ett enda exempel.

I höstas fingo vi rätt stora sändningar till vårt land av barn från Belgien
och Holland. Meningen var, att dessa barn skulle placeras ut i enskilda familjer
och där tagas örn hand. Emellertid befanns det vid barnens ankomst, att
de genomgående voro sjuka. Det härjade bland annat en mycket elakartad
form av difteri, varför de måste förläggas i karantän under en ganska lång
tid. I Kronobergs län funnos ett par sådana läger. Barnen kommo i tunna
sommarkläder, och lägerledningen fick lov att sörja för att de fingo en bättre
utrustning. Men den framställning, som gjordes därom av den lokale civilförsvarschefen,
skulle ingivas till länsstyrelsen i Växjö. Civilförsvarsdirektören
lät den gå vidare till civilförsvarsstyrelsen i Stockholm, men också till länsarbetsnämnden
i länet, som hade hand om förråden för statens räkning, gjorde
uppköpen och delade ut persedlar. Länsarbetsnämnden fick emellertid inte
ordna denna sak själv, utan i enlighet med den nådiga tågordningen skulle
arbetsmarknadskommissionen och civilförsvarsstyrelsen klara upp det hela gemensamt.
Då det g-ällde dessa barn från Belgien och Holland befanns det dock,
att man varken hade medel eller befogenhet att skaffa dem kläder. Denna sak
skulle ombesörjas och bekostas av en tredje institution, en institution av icke
.statlig karaktär, nämligen Rädda barnen. På framställningen dit kom emellertid
intet svar förrän i mitten av december. Vi fingo då en mycket stark
köldknäpp, och civilförsvarsdirektören ringde och undrade i upprörd ton, varför
han inte fick besked örn huruvida dessa barn skulle få några vinterkläder
eller ej. Man svarade, att man tyvärr inte kunnat nå erforderlig kommunikation
mellan de olika myndigheterna. Den grevinna eller landshövdingska, som
i Rädda barnen hade att avgöra ärendet, hade inte varit anträffbar, och man
bad direktören lugna sig litet. Han förklarade, att han hållit sig lugn, så länge
det varit möjligt, och att man nu mäste skaffa kläder, vem som än skulle betala
dem. Det ordnades också, och innan kvällen voro dessa barn försedda med
varma kläder. Såvitt jag har mig bekant, är det dock inte klart ännu, om dessa
herrar, som handlade så sjiilvsvåldigt och utan lov från de höga myndigheterna,
skola halshuggas eller få absolution.

Detta är ett litet exempel, som visar, hur onödig omgång och formalism kan
uppkomma på grund av bristfällig organisation. Dylika exempel lia vi haft

Nr 3.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

gott om i detta sammanhang. Det hade inte behövt gå på detta sätt, ty flyktingarna
kommo inte till oss oförberett. Utrymningskommissionen har ju i
flera år.arbetat pa att organisera denna sak och har gjort upp verkligt vackra
listor på papperet^ över hur den skulle ordnas, hur lägren skulle upprättas
o. s. v. Man var således väl inne i tankegången, hur man skulle förfara, när
man en gång fick något material att arbeta med.

Vidare kan jag peka på att det har varit rent hjärtslitande att gång efter
annan se, hur flyktingar, såsom vi förstodo, alldeles utan skäl och utan vettig
förklaring, ha flyttats fran det ena lägret till det andra.. Det har varit den
länsarbetsnämnds uppgift, som haft ett sådant läger inom sitt område, att se
till, att de friska och arbetsföra kommo ut i arbete, och det är inte gjort på
en dag, men.i allmänhet har man lyckats. Har man då just fått dem i arbete,
utplacerade i industrier och företag, så har det från Stockholm kommit en order,
att flyktingar av den och den kategorien skola flyttas till ett annat läger,
och sa ha vara järnvägar blivit belastade med dessa flyktingskaror, som utsi01^
ett bedrövligt inslag i sommarens reseliv. Det har kostat arbetskraft,
tid och pengar, och hade man planlagt detta ordentligt, hade man fått ett mycket,
mycket bättre resultat av de uppoffringar som äro gjorda.

Herr talman! Har man kommit till den övertygelsen, att statlig planering
kan innebära en värdefull möjlighet till förnuftig hushållning, som icke får
förfuskas, då blir man angelägen örn att statliga ingripanden, av vad art de
vara månde, utformas, så, att all byråkratisk formalism undvikes. Jag har
mångå gånger känt mig frestad att uppträda emot de uppdykande byråkratisermgstendenserna.
Fysisk svaghet har hindrat mig att vara verksam under
det sista året, men jag har mångå gånger glatt mig åt att i denna kammare
ta höra herr Fredrik Ströms friska reaktion mot uppdykande byråkratiska
tendenser och jag minns också med glädje amiral Wetters anförande i höstas
angående konsekvenserna av statens organisationsnämnds operationer. Jag hoppas
att de och andra ledamöter i denna kammare, som ha samma inställning
icke måtte förtröttas.

Herr talman! Jag ville be att det måtte tillåtas mig att göra en vördsam
hemställan till dem, som makten hava, att gå varliga fram och med yttersta
omsorg utarbeta eventuella planhushållnings förslag, så att inga onödiga nya
I®1 och att verklig effektivitet vinnes utan obehagliga friktioner

för därav berörda människor.. Herr Pehrsson-Bramstorp har i går talat om
detta, i andra kammaren, och liksom han menar jag, att statliga ingrepp i produktionsformerna
icke få komma i fråga enbart på grund av lust att få vissa
ideal prövade i verkligheten.

Efter, härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen propositionen nr 1, i vad propositionen angick pensionsväsendet
(tolfte huvudtiteln, dock med undantag av anslagen under avdelningen
C. Allmänna indragningsstaten) samt riksdags- och revisionskostnader
ävensom .kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk, till bankoutskottet
och, såvitt propositionen rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt
propositionen nr 2, i vad den angick kostnad för riksdagen och dess verk, till
bankoutskottet och, såvitt propositionen avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas'' de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Fredagen den 18 januari 1946 em.

Nr 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 3, angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.; och

nr 4, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
5, angående reglering av vissa tjänstepensioner m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, angående bemyndiganden för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om
vissa postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
15, angående befrielse för skepparen G. H. S. Nilsson i Påskallavik från viss
skadeståndsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 12, av herr Ström, örn ökat anslag till vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken;

nr 13, av herr Ström, om ökat anslag till understöd åt inhemska skönlitterära
författare;

nr 14, av fröken Andersson m. fl., angående de sociala kuratorernas vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet lönegradsplaoering;

nr 15, av fröken Andersson m. fl., angående lärarinnorna Lily Sofia Lundins
och Gertrud Matz’ löneklassplacering;

nr 16, av herr Bergh, Ragnar, örn utredning rörande statens övertagande av
kostnaderna för byggnader för det statliga och det av statens medel understödda
kommunala skolväsendet;

nr 17, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., örn viss ändring av bestämmelserna
angående hyresavdrag för av folkskolans lärare disponerade tjänstebostäder;

nr 18, av herr Söderkvist m. fl., örn obligatorisk läkarundersökning av navigationsskolornas
elever; samt

nr 19, av herr Hallagård m. fl., angående vidtagande av åtgärder för att säkerställa
jordbrukets behov av arbetskraft.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 20, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., om ändrade pensionsbestämmelser för
vissa häradsskrivare; och

nr 21, av herr Wistrand, angående revisor K. Halldéns efterlevandes familjepensionsförmåner.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Ericson,
Frans, m. fl., väckta motionen, nr 22, örn ändrade bestämmelser angående överinseendet
över anstalter för bildbara sinnesslöa.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 23, av herr Ericson, Frans, om ändrade bestämmelser för statens egnahemslån; -

Nr 3.

Fredagen deri 18 januari 1946 em.

nr 24, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., om vissa ändringar i förordningen angående
åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin;

nr 25, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., örn ökat anslag till biodlingens främjande;
samt

nr 26, av friherre Beck-Friis m. fl., örn upphävande av priskontrollen på rundvirke
och rotstående skog.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 27, av herr Linderot lii. fl., örn nya direktiv för socialvårdskommittén
m. m.; och

nr 28, av herr Bergh, Ragnar, angående utredning örn utjämning av de avståndsbetingade
prisvariationerna i fråga örn flytande motorbränslen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl. väckta motionen, nr 29, örn viss ändring av bestämmelserna
rörande uttagning under fredstid av hästar för militära behov.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 10, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 8 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (370).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 30, av herr Petersson m. fl., örn rätt för musikelever vid krigsmakten att
erhålla vissa fria hemresor;

nr 31, av herr Wahlmark m. fl., örn anslag till upprättande av en musikkår
vid Göta pansarlivgarde;

nr 32, av herr Olofsson m. fl., om anslag till den av de lungsjukas riksförbund
bedrivna studieverksamheten;

nr 33, av herr Sundelin m. fl., örn ökat anslag till bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m.;

nr 34, av herr Johanson, Karl August, angående ett föreslaget flygfälts förläggande
till Vännäs i stället för till Umeå; samt

nr 35, av herr Nilsson, Bror, m. fl., örn statsbidrag till avlöning åt en landsantikvarie
för södra Älvsborgs län.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Lindén m. fl.
väckta motionen, nr 36, örn ökat anslag till samfundet för hembygdsvård m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Nilsson, Bror, och
fru Svenson väckta motionen, nr 37, örn beredande åt barnrika innehavare av
mindre jordbruk av vissa förmåner vid anskaffande av bostadshus.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Heiding m. fl.
väckta motionen, nr 38, angående borttagande av omsättningsskatt vid försäljning
av traktorer.

Fredagen den 18 januari 1946 em. Nr 3.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda av herr Ahlkvist
väckta motioner:

nr 39, örn årlig pension åt förre vägarbetaren S. J. Svensson;
nr 40, örn årlig pension åt förre vägarbetaren O. L. Nilsson;
nr 41, om årlig pension åt förre vägarbetaren N. Nilsson; samt
nr 42, örn årlig pension åt förre vägarbetaren K. M. Larsson.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

43, av herr Tjällgren, angående utredning örn ändrade bestämmelser rörande
avstyckning i städer och vissa andra samhällen; samt

nr 44, av herr Källman m. fl., angående viss ändring av lagen örn barnbidrag.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 45, av herr Albertsson, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag
till ersättningar till egnahemsombuden;

nr 46, av herr Andersson, Alfred, och herr Albertsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning örn anslag för avsättning till fonden för premielån till
egnahemslånetagare; samt

nr 47, av herr Nilsson, Bror, m. fl., örn ökat anslag till-befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 48, av herr Andersson, Gunnar, och herr Fahlander, örn vissa ändringar i
villkoren för erhållande av byggnadsförskott ur kyrkofonden;

nr 49, av herr Hagman m. fl., angående användningen av i krigsmaktens förvar
befintliga lager av sprängämnen; samt

nr 50, av herr Wetter och herr Ericsson, Carl Eric, örn utarbetande av en
redogörelse över de förluster av människoliv och egendom, som under det andra
världskriget inträffat inom den svenska handelsflottan.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 9.42 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 6.

Nr 3.

Lördagen den 19 januari 1940.

Lördagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 19, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;
och

nr 21, med förslag till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 51, av herr Bergh, Hagnar, m. fl., örn anslag till skjutbanors ordnande inom
det frivilliga skytteväsendet;

nr 52, av herr Bergh, Ragnar, om uppflyttning i lönegrad för uniformerad
personal vid Bodens poliskår;

nr 53, av herr Persson, Ivar, m. fl. örn ökat anslag till åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet;

nr 54, av herr Carlström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
örn anslag till bidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar;

nr 55, av herr Lodenius m. fl., örn ökat anslag till bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder;

nr 56, av herr Andersson, Elon, och herr Albertsson, örn utredning angående
folkhögskolans framtida utveckling och utbyggnad under statens medverkan;
samt

nr 57, av herrar Söderdahl och Lindén, om beredande av kostpenningar åt
fyrpersonalen vid Dämmans och Söderarm—Tjärvens fyrplatser.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Andersson, Birger,
väckta motionen, nr 58, angående förre sågverksarbetaren H. G. Anderssons
pensionsförmåner.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 59, av herr Grym m. fl., örn anslag till fraktlindring för frukt till Norrbottens
och Västerbottens län;

nr 60, av herr Lodenius m. fl., örn ökat anslag till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt; samt

nr 61, av herr Nilsson, Bror, m. fl. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare.

Lördagen den 19 januari 194<>. Nr 3.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 19 och 21.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 62, av fröken Andersson m. fl., örn tillämpning av likalönsprincipen inom
det statliga avlöningssystemet;

nr 63, av herr Karlsson, Gottfrid, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om
anslag till statens sinnessjukhus, avlöningar m. m. ;

nr 64, av herr Gustavson m. fl., örn skyldighet för folkskollärare att tjänstgöra
vid fortsättningsskola; __

nr 65, av herr Svedberg och herr Johanson, Karl August, örn förläggande till
Västerbottens län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk; nr

66, av herr Näsgård och herr Andersson, Gustav Emil, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till statens priskontrollnämnd;

nr 67, av herr Näsgård, örn utredning och förslag rörande komplettering av
ofullständiga jordbruk med skog; samt

nr 68, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., örn ökat anslag till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.05 förmiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 3.

Måndagen den 21 januari 1946.

Måndagen den 21 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 17, med förslag till förordning angående utvidgad rätt att vid 1946 års
taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg; och
nr 18, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 19, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 21, med förslag till förordning örn bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 62, av fröken Andersson m. fl., om tillämpning av likalönsprincipen inom
det statliga avlöningssystemet;

nr 63, av herr Karlsson, Gottfrid, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn
anslag till statens sinnessjukhus, avlöningar m. m.;

nr 64, av herr Gustavson, m. fl., om skyldighet för folkskollärare att tjänstgöra
vid fortsättningsskola;

nr 65, av herr Svedberg och herr Johanson, Karl August, örn förläggande
till Västerbottens län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk; samt

nr 66, av herr Näsgård och herr Andersson, Gustav Emil, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till statens priskontrollnämnd.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 67, av herr Näsgård, örn utredning och förslag rörande komplettering av
ofullständiga jordbruk med skog; och

nr 68, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., örn ökat anslag till säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 17 och 18.

Måndagen den 21 januari 1940.

Nr 3.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 69, av herr Linderot, om sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens
första kammare;

nr 70, av herr Nerman, örn förkortning av tiden för hemligstämplande av
vissa allmänna handlingar;

nr 71, av herr Berg, Robert, örn utbetalning av retroaktivt arvode lii. lii.
åt f. d. extra ordinarie kontorsföreståndare!! C. H. Svensson;

nr 72, av herrar Åman och Wagnsson, i anledning av Kungl. Majlis framställning
örn anslag till avlöningar för försäkringsrådet;

nr 73, av herr Åman, i anledning av Kungl. Marits framställning rörande
en konsulentbefattning i husligt arbete i skolöverstyrelsen;

nr 74, av herrar Wagnsson och Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts'' framställning
örn anslag till bidrag till avlöning at lärare vid fortsättningsskolor,
nr 75, av herrar Öhman och Linderot, angående förstatligande av de industrier,
som hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift;

nr 76, av herr Hage, örn årligt understöd åt lokomotivföraren N. L. Nordfors
änka; .

nr 77, av herr Hage, örn understöd eller pension åt banarbetaren J. A. Erikssons
änka;

nr 78, av herr von Holand m. £1., om införande av enhetliga ordnings toreskrifter
vid slakterierna i samband med obligatoriskt köttbesiktningstvång;

nr 79, av herr Mannerskantz och friherre Beck-Friis, angående lärartjänstens
i hovbeslagslära m. m. vid veterinärhögskolan placering i lönegrad:

nr 80, av herr Nerman, om demokratisering av medaljutdelningen till statstjänare
samt av resereglementet m. m.; samt

nr 81, av herr Nerman, angående utredning, örn och i vad utsträckning rikets
ämbets- och tjänstemän må taga engagemang i det privata affärslivet.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och ... .

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

Justerades protokollsutdrag för delina dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 3.

Tisdagen den 22 januari 1946.

Tisdagen den januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majlis propositioner
:

nr 17, med förslag till förordning angående utvidgad rätt att vid 1946 års
taxering åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg; och
nr 18, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner:
nr 69, av herr Linderot, om sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens
första kammare; och

nr 70, av herr Nerman, örn förkortning av tiden för hemligstämplande av
vissa allmänna handlingar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 71, av herr Berg, Hobert, örn utbetalning av retroaktivt arvode m. m. åt
f. d. extra ordinarie _kontorsf öres tån daren C. H. Svensson;

nr 72, av herrar Åman och Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till avlöningar för försäkringsrådet;

nr 73, av herr Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning rörande en
konsulentbefattning i husligt arbete i skolöverstyrelsen; samt

nr 74, av herrar Wagnsson och Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn anslag till bidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herrar Öhman och
Linderot väckta motionen, nr 75, angående förstatligande av de industrier, som
hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda av herr Hage
väckta motioner:

nr 76, örn årligt understöd åt lokomotivföraren N. L. Nordfors änka; och
nr 77, om understöd eller pension åt banarbetare!! J. A. Erikssons änka.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 78, av herr von Heland lii. fl., örn införande av enhetliga ordningsföreskrifter
vid slakterierna i samband med obligatoriskt köttbesiktningstvång; och
nr 79, av herr Mannerskantz och friherre Beck-Friis, angående lärartjänstens
i hovbeslagslära m. m. vid veterinärhögskolan placering i lönegrad.

Tisdagen den 22 januari 1946. Nr 3. 87

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda av herr
Nerman väckta motioner:

nr 80, om demokratisering av medaljutdelningen till statstjänare samt av
resereglementet m. m.; och

nr 81, angående utredning, örn och i vad utsträckning rikets ämbets- och
tjänstemän må taga engagemang i det privata affärslivet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets memorial nr 1 oell 2 samt
riksdagens kansli deputerades memorial nr 1.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice tal mannell, som yttrade: Herr
talman! Jag ber att få hemställa, att denna kammare matte besluta att tillsätta
två tillfälliga utskott, vartdera bestående av åtta ledamöter och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen föreslog, att kammaren matte besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 30 i denna månad, företaga val av ledamöter
och suppleanter i de nu beslutade tillfälliga utskotten.

Detta förslag antogs.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 82, av herr Björnsson m. fl., med förslag till ändrad lydelse av § 72
regeringsformen och § 73 riksdagsordningen;

nr 83, av herr Wetter, örn vissa förändringar i gällande bestämmelser för
befordringar inom krigsmakten:

nr 84, av herr Bergh, Ragnar, och herr Hage, örn inrättande av en musikkår
vid Luleå luftvärnskår;

nr 85, av herr Anderberg m. fl., i anledning av Kungl. Majda förslag örn
inrättande av nya proviusialläkartjänster;

nr 80, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., örn ökade anslag till nyanläggningav
bygdevägar samt till ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar m. m.:

nr 87, av herr Andersson, Karl, m. fl., örn ökat anslag till stensättning av
vägar;

nr 88, av herr Andersson, Karl, m. fl., om ökade anslag till byggnadsarbeten
beträffande statliga och statsunderstödda fiskehamnar m. lii.;

nr 89, av herr Fahlander, angående viss ändring i bestämmelserna örn statsbidrag
till avlönande av skolsköterskor;

nr 90, av herr Karlsson, Guslaf, angående viss ändring i bestämmelserna
örn statsbidrag till avlönande av lärare vid folkhögskolor;

nr 91, av herr Elofsson, Guslaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden;

nr 92, av herrar Mannerskantz oell Arrhén, örn utredning och förslag angående
åtgärder för skyddande av deklaraiionshemligheten;

nr 93, av herr Wetter, örn förbättrade pensionsförmåner för förste maskinisten
G. H. Svenssons änka;

nr 94, av herr Rersson, Einar, m. fl., örn utredning angående ändrade rösträttsgrunder
vid allmännings- och jordägarstämmor;

nr 95, av herr Bondeson, örn viss ändring i förordningen angående antagande
av släktnamn;

Nr 8.

Tisdagen den 22 januari 1946.

nr 96, av herr Arrhén, angående vidgat tillämpningsområde för lagen om arbetstidens
begränsning;

nr 97, av herr Arrhén m. fl., örn anslag till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. m.;

nr 98, av herr Wahlund m. fl., angående anslag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter samt angående statens medverkan till
anskaffande av skoljordbruk; och

nr 99, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., angående utredning örn införande av
genomgående taxeberäkning mellan järnväg och därtill anslutna billinjer.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11,08 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946, Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

460528