1946. Första kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1946:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 39.

Lördagen den 30 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 386, med förslag till förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, m. m.;

nr 387, angående anvisande av ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnads
verksamhet ;

nr 388, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns kommittéanslag;
samt

nr 389, angående medgivande att i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag utan föreskriven säkerhet.

Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 513, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen den 18
juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 514, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län; och
nr 515, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående preliminär överenskommelse
med Finland örn behandlingen av finska skulder till Sverige.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 384, angående godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947; och
Forsta hammarens protokoll 1946. Nr 89.

Nr 39.

Lördagen den 30 november 1946.

Interpellation
ang. decimering
av björnbeståndet
i
Norrland.

nr 385, angående godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
örn vissa fiskerifrågor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Elowsson, Nils,
väckta motionen, nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
byggande av en storflygplats m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 386—389.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Enligt notis
i dagspressen har Kungl. Majit vid senaste konselj beslutat, att den s. k. björnutredningen
skall upphöra med sitt arbete.

Nämnda utredning tillsattes år 1942 och fick i uppdrag att söka åstadkomma
något slags »modus vivendi» mellan tvenne stridande uppfattningar huru lagstiftningen
bör se ut inom detta område. (Se riksdagsberättelsen Jo 29, år 1943,
s. 152.) Ett av utredningen framlagt förslag resulterade även i en författning
i frågan (SFS 519/1943).

I denna fråga ha som sagt sedan långa tider tillbaka tvenne uppfattningar
kämpat mot varandra. Och detta sker alltjämt. Den ena gör gällande att det ur
naturskyddssynpunkt måste åstadkommas ett skyddande av vilddjursstammen
— främst av björnarna. Den andra framhåller däremot, att avlägsnandet i möjligaste
mån av den fara, som ett någorlunda talrikt vilddjursbestånd måste
innebära för befolkningen, främst lappar och nybyggare, och dess levande egendom,
måste vara ett ännu större allmänt intresse än det mera teoretiskt betonade
kravet på att det alltid bör finnas — exempelvis då det gäller björnarna — ett
visst tämligen stort bestånd av dessa i de nordligaste bygderna i vårt land. Det
är givet, att en representant för här nämnda bygder måste ansluta sig till den
senare uppfattningen örn skydd för befolkningen och dess egendom.

Nu har under de senaste tiderna det alltmera framkommit, att den lagstiftning,
som till sist kom till stånd i denna fråga, resulterat i en betydande tillväxt
av björnstammen — bl. a. föranledd av invandring från Finland men även
av det skydd, som ur naturskyddssynpunkter kommit till stånd genom lagstiftningen.
Denna tillväxt — som även berörts i ortspressen — är givetvis från
befolkningens utgångspunkter icke önskvärd. Det framkommer också av ett
antal tidningsurklipp, som interpellanten insamlat, som örn det numera mycket
ofta i olika delar av Norrland inträffar olyckstillbud och olyckor — förödande
av renhjordar och tamdjur m. m. — vilka tyda därpå, att odjursstammen —
främst björnstammen — är i utökning på ett sätt, som måste föranleda ett fortsatt
övervägande, örn icke kraftigare åtgärder måste vidtagas än de decimeringsåtgärder,
som äro möjliga på grundvalen av ovan nämnda författning.

Under hänvisning till vad här anförts och på grundvalen av ett flertal tidningsurklipp
samt icke minst med hänsyn till den ovan omnämnda notisen
rörande avbrytandet av bjömutredningens arbete tillåter jag mig att utbedja
mig kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande fråga:

Anser herr statsrådet, att det här omnämnda ökade björnbeståndet i Norrland
motiverar längre gående åtgärder än dem, som nu äro möjliga, för att decimera
denna vilddjursstam — till skydd för befolkningen och dess egendom?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Lördagen den 30 november 1946.

Nr 39.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 275, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
ett ingenjören Roland Nordström beviljat lån;

nr 285, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående höjning av premierna
till vissa värnpliktiga m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 286, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anordnande av en
särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren 1947;

nr 287, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn ändrade grunder
för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte; och
nr 288, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän lönereglering
för befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr
896);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning;
och

nr 59, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
ändring i strafflagen m. m.; samt

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn förlängning av tiden för
vissa servitut, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1948.

Ang. hemmamarknadens

behm av
elektrisk
materiel
m. m.

Tisdagen den 3 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 26 och den 27 nästlidne november.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr von Heland till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet framställt en så lydande fråga:
»Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga för att så långt som möjligt tillfredsställa
hemmamarknadens behov av elektrisk materiel samt maskiner och
redskap för jordbruket?»

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet Myrdal, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr von Heland har till mig ställt
följande fråga: »Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga för att så långt
som möjligt tillfredsställa hemmamarknadens behov av elektrisk materiel samt
maskiner och redskap för jordbruket?»

Som frågan är ställd, skulle det närmast ankomma på chefen för folkhushåll
nin gs depar tern ente t att besvara den. Beträffande speciellt jordbrukets försörjning
med maskiner och redskap må det vara mig tillåtet att påpeka, att
statsrådet Gjöres i andra kammaren, som svar på en fråga från herr Bramstorp
under debatten örn det svensk-ryska handelsavtalet, lämnat en ingående
redogörelse, som numera finns tillgänglig i det offentliga protokollet.

Efter att jämväl ha tagit del av en av herr von Heland i anledning av riksdagsbeslutet
örn det svensk-ryska handelsavtalet väckt men av kammaren till
handlingarna lagd motion har jag emellertid förstått, att herr von Heland närmast
haft vissa handelspolitiska aspekter på ämnet i åtanke. Herr von Heland
har hänvisat till den skärpning av bristsituationen, som enligt hans uppfattning
skulle inträda på grund av nyssnämnda handelsavtal, samt speciellt
anfört att »huvudparten av de varor, som enligt avtalet skola levereras till
Sovjetunionen, utgöres just av produkter från den elektriska industrien». Jag
vill på grund därav framhålla följande.

Maskiner och redskap för jordbruket ingå icke i den i samband med avtalet
planerade exporten till Sovjetunionen.

För elektrisk materiel är Ryssland en gammal och naturlig marknad. Inom
enligt handelsavtalet uppgjorda exportplaner ingår sådan materiel till ett värde
av för något över 100 miljoner kronor under en sexårsperiod; därtill komma
emellertid vissa kvantiteter av elektrisk materiel ingående i andra beställningar.
Beträffande de elektriska leveransernas betydelse i nuvarande knapphetsläge
vill jag vidare påpeka, att de av avtalet föranledda leveranserna av elektrisk
materiel under de närmaste två åren komma att vara förhållandevis mindre
betydelsefulla än som skulle framgå av en likmässig fördelning av totalleveransema
på de sex åren.

Jag har vid andra tillfällen redan haft tillfälle att utveckla för kammaren,
att de allmänna, verkningarna av avtalet på arbetskrafts- och material -

Tisdagen den 3 december 1940.

Nr 39.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)
situationen inom landet för den närmaste tiden icke keller bär den storleksordning:,
som ofta antagits i den allmänna diskussionen och även i herr von
Helands framställning.

Frågan örn den svenska elektriska industriens kapacitetsproblem har emellertid,
som jag ävenledes tidigare haft anledning att anföra inför kammaren,
på något längre sikt mycket vidare perspektiv och är föremål för regeringens
fortsatta uppmärksamhet.

Positivt vill jag tillägga, att frågan örn att skapa förutsättningar för import
av elektrisk materiel för hemmamarknadens behov i nuvarande knapphetsläge
beaktats vid våra handelsförhandlingar under senare tid, och jag
hoppas att inom kort vara i tillfälle att meddela vissa resultat av dessa bemödanden.

Den tanke, som av herr von Heland framfördes i den nyssnämnda motionen
örn ett tillfälligt borttagande av tullen i fråga örn elektrisk materiel, jordbruksmaskiner
och jordbruksredskap, återgår, som han själv påpekar, på en
av svenska elverksföreningen den 8 oktober gjord framställning till Kungl.
Maj :t med förslag örn temporärt slopande av tullen å elektrisk materiel. Denna
framställning är för närvarande föremål för remissbehandling. Hittills har
yttrande endast inkommit från industrikommissionen, som avstyrker framställningen
under framhållande av att tullen endast utgör 5—10 procent och att
en eliminering av tullen sålunda skulle sakna betydelse för försörjningssituationen.
Slutlig ställning tili denna fråga kan emellertid icke tagas, förrän
hela remissmaterialet föreligger.

Herr von Heland: Herr talman! Jag ber att få tacka herr handelsministern
för svaret på min fråga. Jag är givetvis medveten örn att frågan egentligen
borde ha ställts till folkhushållningsministern, men då han är utomlands, ansåg
jag, att jag närmast borde rikta mig till handelsministern, eftersom jag
främst tänkte på den tullpolitiska sidan av saken.

Jag måste erkänna, att jag, trots att riksdagsman Bramstorp är min partichef,
inte visste örn debatten i andra kammaren angående maskinproblemet.
Då jag endast framställt en enkel fråga, har jag inte heller fått statsrådet
Myrdals svar i förväg, så att jag har kunnat studera det riksdagsprotokoll,
som herr statsrådet hänvisar till. Jag kan alltså inte beakta, vad där står, då
jag här ytterligare något vill beröra den aktuella frågan.

Jag är övertygad örn att herr handelsministern förstår, att vi på vårt håll
icke äro belåtna med den enligt vår uppfattning alltför aktivistiska handelspolitiken.
Arbetskrafts- och materialbristen kommer nämligen främst att gå ut
över landsbygden. Vi frukta dessutom, att ryssavtalet kommer att förvärra
situationen. Redan nu råder besvärlig brist på arbetskraft vid jordbruket, och
flykten från landsbygden kommer tydligen att bli allt värre på grund av att
industrien på alla tänkbara vägar försöker dra åt sig arbetskraft. Löneklyftan
mellan jordbrukets och industriens arbetskraft synes trots våra protester åter
komma att vidgas. Då regeringen bestämmer inkomsten för jordbrukets arbetskraft,
kan man säga, att regeringen ■— såsom det står i det ryska avtalet
— redan nu inom graden av sin kompetens tillmötesgår industriens önskemål
örn medverkan till arbetskraftsanskaffning åt industrien. Det är inte min mening
att här dra in arbetskraftsproblemet. Jag vet, att min partiordförande
har interpellerat därom i andra kammaren, och frågan kommer naturligtvis
att få tas upp till närmare belysning i samband med besvarandet av denna
interpellation. Arbetskraftsproblemet har emellertid ett mycket intimt samband
med materialfrågan, och därför har jag inledningsvis velat ge denna
bakgrund till min interpellation.

Nr 09.

Tisdagen den 3 december 1046.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)

Läget i fråga om arbetskraften borde framtvinga att den pågående mekaniseringen
vid jordbruket skedde i hastigare takt än hittills, men bristen på
materiel och redskap synes bli fruktansvärd. Det är självklart, att regeringen
har de bästa möjligheterna att lämna uppgifter örn materielläget och utsikterna
härvidlag. Handelsministerns svar föreföll mig dock inte vara uttömmande.
Måhända har jag ytterligare upplysningar att hämta i andra kammarens
protokoll, som jag, som sagt, ännu inte läst. Jag skall tillåta mig att
här anföra ett par exempel ur levande livet för att på det sättet kanske få regeringen
än mer intresserad av materielfrågorna.

Elverksföreningens skrivelse till regeringen ger en bild av hur bekymmersamt
läget ter sig inom det elektriska området, som, herr statsråd, är ytterst
betydelsefullt för jordbrukarna. Det är den elektriska kraften som vi måste
utnyttja för att få till stånd den ökade mekaniseringen. Elverksföreningen
förklarar: »Endast beträffande koppar synes läget blivit ljusare. För annan
elektrisk materiel •— särskilt högförädlad sådan — har i stället en skärpning

i läget inträtt.---— Det är särskilt bristen på transformatorer, som gjort sig

kännbar. Den normala leveranstiden för mindre och medelstora transformatorer
av svensk tillverkning uppgår nu till två år och däröver och för mycket stora
transformatorer till icke mindre än cirka fyra år, och detta trots att den förnämsta
svenska fabrikanten mer än fördubblat sin fabrikationskapacitet.
Transformatorer finnas emellertid att köpa såväl i England och Schweiz som
i USA med leveranstider örn ett år eller kortare.» Liknande förhållanden som
för transformatorer råda för en hel del annan elektrisk materiel. Elverksföreningen
begär därför tullfrihet för dessa varor.

Herr statsrådet förklarar, att elverksföreningens skrivelse är ute på remiss.
Örn jag förstod honom rätt, hade ännu blott industrikommissionen yttrat sig
örn föreningens begäran örn tullättnader. Industrikommissionen hade avstyrkt
förslaget under åberopande av att ett temporärt upphävande av tullen på
elektrisk materiel inte skulle få någon större betydelse. Priserna utomlands
äro emellertid betydligt högre än inom landet. Varje lättnad måste ju då vara
fördelaktig för köparen. För oss på landsbygden, som måste nyanskaffa elektrisk
materiel för att förbättra våra maskinella anordningar, då vi inte kunna
få arbetskraft, skulle ett upphävande av de nuvarande tullsatserna på mellan
fem och tio procent av värdet innebära en uppenbar kostnadsminskning.

Elverksföreningen är särskilt angelägen att få tullättnader förutom för transformatorer
även för starkströmskablar, stålaluminiumlinor, aluminiumtråd,
propphuvar, högspänningsbrytare, reläer och generatorer.

Jag hemställer till herr handelsministern att snarast möjligt ta detta önskemål
under övervägande. Regeringen har ju möjlighet att, även örn riksdagen
inte är samlad, sänka tullen. I annat fall får jag väl, såsom jag säde redan,
då jag tog tillbaka min motion, motionera i frågan de första dagarna i januari.
Representativa ledamöter för bevillningsutskottet ha under hand lovat mig att
i så fall omedelbart ta upp denna nya motion till behandling. Jag vore dock
givetvis tacksam, örn regeringen ville ta initiativ till en tullsänkning.

Jag skall icke uppehålla mig vid hur svårt det är att få material till byggnadsföretag
på landsbygden. Även den frågan är emellertid synnerligen allvarlig.
Jag skall fortsättningsvis endast beröra läget ur jordbrukets driftssynpunkt.

Beträffande järnvaror veta vi ju alla, att brist föreligger i fråga om rör,
valstråd och tunnplåt. Handelsministern kunde med sitt anförande inte heller
skingra farhågorna för hur det i framtiden kommer att ställa sig härvidlag.

Parallellt med minskningen av jordbrukets arbetartillgång har under årens

Tisdagen den 0 december 1946.

Nr 09.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)
lopp en ökning av maskinbehovet skett. Denna behovsökning har hittills i stort
kunnat tillfredsställas — om man bortser från traktorer och skördetröskor,
traktorplogar och vissa andra traktorredskap — av den svenska jordbruksmaskinindustrien,
även örn föregående års sex månaders långa driftsstopp har
verkat hindrande på produktionen av vissa redskapstyper och förorsakat förskjutningar
av leveranserna.

Vid krigsutbrottet torde den svenska jordbruksmaskinindustrien enligt uppgifter,
som jag har införskaffat från olika håll, ha disponerat dels lager av
jordbruksmaskiner och halvfabrikat, dels reservdelslager och dels råmaterial.
Därjämte erhöll denna industri genom industrikommissionens försorg en tilldelning
från järnbruken av cirka 80 procent av förkrigsförbrukningen. Vid
denna tid kunde jordbruksmaskinindustrien dessutom förutom de licenserade
kvantiteterna tillhandla sig järn av s. k. oprioriterade partier som utfyllnad
till licenskvoten. Dessa resurser äro nu, enligt uppgift, förbrukade, samtidigt
som den allmänna järnsituationen är sådan, att industrikommissionen har nödgats
skära ned kvoten från 80 till 56 procent av förkrigsproduktionen.

Handelsministern förklarade i sitt svar på min fråga, att jordbruksmaskiner
icke ingå i det ryska handelsavtalet. Det är visserligen sant, men örn råvarorna
för jordbruksmaskintillverkningen inom landet måste användas för produktion
av varor, som skola exporteras till Ryssland, blir det ju samma resultat. Det är
därför vi äro bekymrade.

De järnsortiment, som jordbruksmaskinindustrien använder, utgöras företrädesvis
av klena dimensioner med växlande kolhult. Det har uppgifvits, att
hösten 1945 var de svenska järnbrukens produktionskapacitet cirka 450 000
ton, varav cirka 125 000 ton ha utgjorts av för redskapsindustrien användbara
dimensioner. Licenskvantiteten till denna industri har då uppgivits omfatta
12 500 ton, vartill kommo vissa kvantiteter för tröskverksindustrien och handredskap
stillverkningen. Det är sålunda en jämförelsevis liten del av dessa sortiment,
som förbrukats av redskapsindustrien. En förhållandevis stor ökning
av denna kvot kommer härigenom att giva ett litet utslag på den övriga industriens
tilldelning. Råvaruknappheten medför, att tillverkningen av vissa
jordbruksredskap under år 1947 helt kommer att nedläggas.

Lilla Harrie redskapsfabrik, som har en välkänd fabrikation av harvar, kultivatorer,
hästhackor m. m., kommer sålunda, enligt uppgift, icke att tillverka:
två-, tre- eller flerskäriga skumplogar, Akrobat- och Atletharvar samt
Harrie ogräsharvar, Harrie traktortallriksharvar och låghjuliga kultivatorer.
Dessa redskap komma helt att försvinna för det svenska jordbruket, samtidigt
som arbetskraften minskar.

Wibergs redskapsfabrik stoppar tillverkningen av: Nya Vibra kultivatorer
för traktorbruk, sladdharvar WR för traktorbruk, traktorsladdharvar Ideal,
små storlekar av Svenskharv för dragare och Wibergs Svenskharv för traktordrift.

På liknande sätt torde Överums bruks produktion bliva nedskuren. Herr
Sundberg, som är ledamot av denna kammare, torde själv kunna redogöra för
hur läget ter sig för Överums bruks vidkommande.

Vissa typer av hästhackor ha utgått ur marknaden och likaså mullskopor.

Leveranstiden för elektriska motorer är för närvarande tre år och för SKF :s
kullager två år.

För flertalet av de redskap, som komma att tillverkas för år 1947, ha kvantiteterna
mer eller mindre hårt beskurits. Sålunda bar Slöörs köp hos Ilarvester,
Norrköping, i vad gäller slåttermaskiner, hästräfsor och såningsmaskiner,
kvoterats till cirka 50 procent. Leveranserna från Lilla Harrie redskaps -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)
verkstad av andra än av mig nyss uppräknade maskiner lia icke kunnat utlovas
till större myckenhet än mellan 10 och 40 procent.

Ovissheten örn tidpunkten för materialleveranserna från järnbruken gör, att
jordbruksmaskinindustrien räknar med leveransförseningar. Dessa kunna komma
att medföra sådan förskjutning av tillverkningen, att densamma ej hinner
ske i tid för säsongen. Redan nästa säsong måste vi säkerligen räkna med
svår brist på arbetskraft inom jordbruket. Det råder ju redan nu ganska svår
brist särskilt på ladugårdsfolk, åtminstone i Mellansverige.

Situationen är densamma, när det gäller mjölkningsmaskiner. Manusfabriken
i Norrköping bar under året arbetat under mycket pressande förhållanden,
och ideliga leveransförseningar av en eller annan del ha bromsat upp fabrikens
tillverkning. För närvarande uppge vederbörande, att de sakna plåt i behövlig
utsträckning för tillverkning av utjämningscisterner. Bristen på rör och rördelar
är en annan flaskhals i denna produktion. För Slöörs leveranser av
Manus’ mjölkningsmaskinanläggningar erfordras per månad cirka 12 000 meter
trekvartstums galvaniserade rör jämte cirka 16 000 stycken galvaniserade
aducerade och smidda rördelar samt 600 elektriska motorer. Firmans rörgrossist
har meddelat, att han för närvarande icke kan räkna med större leveranser
än ungefär tio procent av rör och 20 procent av rördelar. Då AB Manus
för närvarande släpar efter med leveranser av cirka 2 500 stycken tidigare
försålda anläggningar, är situationen mycket bekymmersam.

Redan nu inträffar det i Mellansverige, att hela ladugårdsbesättningar måste
säljas, på grund av att ägarna inte kunna få tag i någon ladugårdspersonal
och inte heller kunna uppbringa erforderliga maskiner, så att de kunna klara
sig med mindre personal. När jag var hemma i söndags, fick jag veta, att
ägaren av en av de största gårdarna i min socken denna vecka skall sälja hela
sin kreatursbesättning.

Utsikterna att täcka bristerna genom import äro för närvarande mycket
små. Importen av traktorer och skördetröskor är starkt begränsad, och ännu
svårare är det att anskaffa andra redskap utifrån. Behovet är oerhört stort i
samtliga länder. Det är emellertid även en prisfråga. Kanske skulle en tullsänkning
härvidlag få en viss inverkan. Jag är dock inte tillräckligt insatt i
dessa frågor för att kunna yttra mig närmare härom. Jag vill emellertid
framhålla våra bekymmer för handelsministern, för att vi örn möjligt skola
få hjälp.

Vi ha i Sverige dess bättre kunnat undvika alltför stora prisökningar på
redskap av inhemsk tillverkning. Prishöjningen är i regel endast 30—40 procent,
och priserna äro i stort sett oförändrade från år 1942, alltså från tiden
för prisstoppets inträdande. I år erhållna offerter från Danmark, Belgien,
Frankrike, Schweiz och England visa i förhållande till förkrigsåren väsentligt
höjda priser. På vissa amerikanska maskiner äro priserna jämförelsevis
höga, under det att priserna å andra maskiner — traktorer, skördetröskor,
plogar m. fl. — inklusive tull och försäkringar, som uppgå till cirka 10 procent
av bruttopriset, äro jämställda med de svenska. Det är emellertid svårt
att bedöma prisutvecklingen i Förenta staterna efter prisstoppets slopande.

Under de första nio månaderna 1946 har export från vårt land av jordbruksmaskiner
ägt rum till ett sammanlagt belopp av 10 039 000 kronor. Samtidigt
uppgick exporten av generatorer, motorer och omformare till 13 526 000 kronor
och exporten av mjölkningsmaskiner till 1 596 000 kronor.

Till jämförelse må nämnas, att 1938 års exportvärde för jordbruksmaskiner
och redskap utgjorde 8 685 000 kronor, mjölkningsmaskiner 2 594 000 saint
generatorer, motorer och omformare 17 lil 000 kronor.

Jag ber, herr talman, örn ursäkt för att jag har tagit tiden i anspråk så

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)
länge i samband med svaret på en enkel fråga. Problemet är dock så viktigt
för oss jordbrukare, att vi på något sätt måste få tillfälle att framföra våra
bekymmer och få saken diskuterad, så att situationen klarlägges.

Jag hemställer ännu en gång, att regeringen måtte ta under övervägande
att vidtaga alla tänkbara åtgärder för att vi, när arbetskraften nu sinar inom
jordbruket, skola kunna få erforderliga maskiner och redskap för att ersätta
den arbetskraft som försvinner.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag vill inte bryta mot den tradition,
som kammarens talman söker upprätthålla när det gäller debatt, som uppstår
vid besvarandet av en enkel fråga, nämligen att debatten inte bör bli alltför
vidlyftig. Ett besvarande av alla de frågor, som herr von Heland framställde
i sitt senaste anförande och ett ståndpunktstagande till de olika åsikter, som
han framförde, skulle föra mycket långt. Det skulle i själva verket leda till en
diskussion örn det rådande kris- och knapphetsläget ur alla möjliga synpunkter,
bland annat handelspolitiska synpunkter. Det skall jag inte inlåta mig på.
Måhända kan ett annat tillfälle givas för en sådan diskussion.

Jag vill emellertid gärna ha sagt, att det finns en tendens i herr von Helands
sista anförande liksom i hans motion och i många tidigare anföranden,
som han och andra personer med liknande inställning lia hållit, att så att säga
lägga skulden för det nu rådande krisläget på handelspolitiken. Herr von Heland
talar här — jag skulle föreställa mig något ironiskt — örn vår »aktiva
handelspolitik». I detta sammanhang måste jag hävda, latt handelspolitiken
inte heller på detta område har varit orsaken till en skärpning av det krisläge,
som vi befinna oss i, utan tvärtom verkat i utjämnande riktning.

Går man ett steg längre och studerar speciellt vad det ryska avtalet i nuvarande
krisiäge innebär, tror jag, att det finns än mindre anledning att ge det
den roll, som herr von Heland här velat ge det.

Det är klart, att den svenska handelspolitiken i nuvarande läge — och det
är jag övertygad örn att denna kammare är fullkomligt ense med mig om —
inte får dirigeras enbart ur synpunkterna av försörjningen inom landet. Vi ha
exportmarknader att upprätthålla, som vi inte ens i nuvarande läge få helt
och hållet försumma. Och vi få inte heller glömma, att handelspolitiken måste
vara dubbelsidig; i samma mån som vi minska våra leveranser utåt, minskas
också våra möjligheter att erhålla leveranser från andra håll. Därför förekommer
för närvarande ■— låt vara efter mycket samvetsgrann prövning ur försörjningssynpunkt
— en viss export till och med av lantbruksmaskiner och
lantbruksredskap. Men jag kan försäkra herr von Heland örn att när i handelsavtal
löiten ges från regeringens sida örn licens för sådan export, så äro
självfallet de nationella försörjnings- och exportskälen härför mycket starka.

Det speciella budskap, som herr von Heland riktade till mig, vill jag mottaga,
och jag skall lova honom, att han skall bli bönhörd. Han hemställer, såvitt
jag förstår, att regeringen skall med sympati se på den framställning,
som elverks föreningen gjort örn en tillfällig nedsättning av tullarna. Jag
måste för min del bekänna, att jag har den inställningen, att det vore en tämligen
naturlig och rimlig åtgärd för närvarande att slopa tullarna på sådana
importvaror, som äro av mycket stor betydelse för vår folkförsörjning. Jag
kan säga detta med desto renare samvete —■ jag höll på att säga i jämförelse
med herr von Heland —■ eftersom jag är frihandelsvänlig och gärna vill, att
även våra låga tullar skola kunna minskas på så många områden som möjligt
i överensstämmelse med strävanden, som i hela världen göra sig gällande i
syfte att frigöra utrikeshandeln.

Emellertid nödgas jag påpeka, att tillfälliga rubbningar i ett lands tull -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1048.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)
system, ha konsekvenser i olika hänseenden, som göra, att man mycket noga
måste _ överväga en sådan åtgärd som den herr von Heland här har förordat.
Jag vill också säga, att man vid detta vägande måste taga mycket stor hänsyn
till proportionerna, alltså hänsyn till huruvida man verkligen vinner någonting
väsentligt genom en sådan tillfällig justering av vårt tullsystem.

Herr von Heland: Herr talman! Jag skall vara mycket kortfattad. Jag vill
först erinra örn att utrikesministern var den, som Ilar i kammaren i samband
med ryssavtalsdebatten först lanserade ordet »aktivistisk handelspolitik»; han
förklarade vid ett tillfälle, varför den socialdemokratiska regeringen förde en
aktivistisk handelspolitik. I mitt anförande talade jag örn att vi opponera oss
emot en alltför aktiv handelspolitik. Jag förstår dock fuller väl, att i ett
lands handelspolitik måste ingå såväl export som import. Nu skall jag emellertid
inte fortsätta den här vanliga lilla diskussionen, som handelsministern
och jag tidigare ha haft i dessa handelsfrågor.

Jag är tacksam för handelsministerns löfte beträffande tullarna, men det
är en hemställan till, som jag har. Även örn vi, såsom handelsministern sade,
inte nu exportera maskiner och redskap för jordbruket annat än efter licens,
konstaterar jag dock, att vi för närvarande ha en mycket stor export på detta
område. Men låt mig säga, att, även örn handelsministern anser, att den exporten
är nödvändig för att uppehålla våra gamla handelsförbindelser, så tillkommer
ju en annan faktor, nämligen att exporten medför en sänkning av
råvarutilldelningen för dem, som tillverka dessa maskiner och redskap, och jag
skulle beklaga, örn den alltför aktivistiska handelspolitiken skulle föra med
sig, att man prioriterar dem, som exportera, med därav följande minskning av
råvarutilldelningen när det gäller den materiel- och redskapstillverkning, som
är nödvändig^ för vår försörjning och för vårt jordbruk i en situation, då det
råder brist på arbetskraft.

Jag vill alltså hemställa till regeringen örn att ännu en gång överväga,
huruvida man inte kunde öka kvottilldelningen av råvaror för och till och
med prioritera den absolut nödvändiga tillverkningen av maskiner och redskap.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag nödgas tyvärr taga till orda ännu
en gång för att göra ett par påpekanden.

Till en början har, såvitt jag vet, prioritering vid tilldelning av råmaterial
— med ytterst få undantag, som närmast gälla export till Finland omedelbart
efter fredsslutet — förekommit endast för produktion för hemmamarknaden,
alltså av folkförsörjningsskäl. Prioritering för exportproduktion bär alltså, såvitt
jag vet, med få undantag inte förekommit. Jag tror mig kunna tala på
folkhushållningsministerns vägnar -—- han är frånvarande, inte bara här i
kammaren utan han befinner sig utomlands — när jag säger, att det i detta
hänseende inte finns någon avsikt hos regeringen att ändra sin politik.

Låt mig samtidigt understryka, att det är mycket tvivelaktigt, örn man verkligen
bär rätt att tala örn att vi ha en »stor export» för närvarande. Jag vill
bekänna, med tanke på en något mera avlägsen tid, att mitt bekymmer snarast
är det motsatta, nämligen att vi i förhållande till vår import ha en alltför liten
export; vår export ligger ungefär på halva den normala nivån, medan vår
import mycket snabbt närmar sig en normal nivå och till och med tenderar att
överstiga den. Det är riktigt, att en stor del av denna import inte är av speciellt
nödvändig karaktär, då många nödvändighetsimportvaror komma till
oss i mycket begränsad skala. Dessa allmänna proportioner tror jag emellertid
är riktigt att man håller i tankarna.

Tisdagen den 3 december 1940.

Nr 39.

Äng. hemmamarknadens behov av elektrisk materiel m. m. (Forts.)

Att vår export är så liten som den är, beror i första hand på att vi inte ens
möjliggöra den export, som skulle vara tänkbar med de begränsade betalningsförutsättningar,
som finnas i skilda länder. Den svenska exporten är
liten för närvarande, eftersom vi bålla den nere av inre försörjningsskäl. Jag
tror, att det skulle vara nyttigt, örn herr von Heland skulle vilja hjälpa oss
att tala om detta för svenska folket, så att det inte får den felaktiga föreställningen,
som så många ha, att vi här ha en export i gång, som håller på att
göra försörjningsläget i landet fullkomligt orimligt. Det bör klargöras, att
vi i stället hålla nere exporten till den grad, att det framstår som mycket farligt
ur handelspolitisk synpunkt.

Den fara på längre sikt, som jag ser i att denna fördumningsprocess när
det gäller allmänheten får fortsätta, är att allmänheten kommer att vänja sig
vid att se på den svenska exporten som något onaturligt, varigenom varor
dragas från hemmaförsörjningen. Det är ett felaktigt sätt att se på saken.
Dess värre utvecklar sig för närvarande vår handelsbalans, och därmed också
vår betalningsbalans, på sådant sätt, att vi mycket snart komma att hårdhänt
erinras örn att vi på något längre sikt icke kunna importera, örn vi inte
exportera.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 386, med förslag till förordning örn Kungl, proavveckling
av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats
av fem procent, m. m. den allmänna

omsättnings Herr

Domö: Herr talman! Den proposition nummer 386, som herr talmannen skatten.
just ropat upp för remiss, avlämades i riksdagen i lördags klockan två. Annu
i går på förmiddagen kunde man ej få den här i kammaren. När den delades
här i riksdagen, vet jag inte, men det är egendomligt, att en proposition, som
avlämnats i kammaren, inte varit tillgänglig för kammarens ledamöter på ett
par dagar. Det har inte varit möjligt för riksdagens ledamöter att ta kännedom
örn vad som säges i motiveringen till denna viktiga proposition. Denna
motivering är av den vikt, att den borde mycket noggrant läsas av varje ledamot
i kammaren. Personligen bär jag genom tillmötesgående från finansdepartementets
sida haft propositionen tillgänglig sedan i lördags, varför anmärkningen
inte gäller från mig personligen, men jag har velat påpeka förhållandet
såsom ganska egendomligt. Detta, att propositionen inte varit tillgänglig
förrän över två dagar efter avlämnandet, minskar ju i praktiken motionstiden
på ett otillbörligt sätt, då samtidigt alla nu dra sig för att begära
förlängd motionstid. Regeringen bör vara angelägen örn att propositioner finnas
tillgängliga för utdelning i samband med själva avlämnandet.

Beträffande själva sakfrågan ha vi alla varit överens om att omsättningsskatten
skall slopas. Desi enda fråga, som egentligen varit föremål för diskussion,
rör den rätta tidpunkten för åtgärden. I finansieringspropositionen i våras
föreslog finansministern den 1 januari 1948. Det var hans linje. Riksdagen
stannade för den 1 juli 1947, men ville att avvecklingen skulle ske
ännu tidigare, om detta visade sig lämpligt bland annat och framför allt av
penningpolitiska skäl.

Nu har finansministern bestämt sig för den 1 januari 1947. Det märkliga
är att han såsom avgörande argument härför åberopar, att han »icke är beredd
att förorda att. linjen med skattesänkningen uppgives». Finansministern har
återigen givit prov på sin förmåga till förbluffande omkostymering. Man får
ett allt starkare intryck av att finansministerns osäkerhet och kryssningar
mellan olika ståndpunkter är en av de ytterst få fasta punkterna i ett i övrigt

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

ytterst labilt läge — om nu detta kan vara till någon tröst. I våras innebar
hans skattesänkningslinje omsättningsskattens avveckling 1948. Nu innebär
den ett slopande-av skatten 1947. Och denna krokiga linje är så sakrosankt,
att den kan framföras som det enda argumentet för den nu föreslagna åtgärden.

Det är verkligen ytterst beklagligt, att finansministern undandrar sig sin
uppgift att ge riksdagen klara och bestämda besked örn hur penningpolitiken
enligt hans mening bör utformas. Vad som skulle vara det avgörande i våras
för frågan örn skattens avveckling före den 1 juli 1947 var just de penningpolitiska
synpunkterna. Vi voro oroliga för att levnadskostnadsindex skulle
uppnå det ominösa talet 249 och därmed vålla kraftiga allmänna lönestegringar
med prisstegring som följd. Och vi tänkte oss att inflationstrycket
skulle kunna lättas, örn skatten togs bort. Nu har emellertid det läget inträtt,
att man på arbetsmarknaden är beredd att slopa indextaket såsom ett
kritiskt moment i lönehänseende, och därmed har det penningpolitiska argumentet
för omsättningsskattens borttagande redan nu i hög grad försvagats.
Titta vi närmare efter i den föreliggande propositionen, så Ilar man där hopat
en hel rad just penningpolitiska argument för ståndpunkten att skatten bör
bibehållas tills vidare.

I propositionen framhålles, att frågan örn beskattningen och dess utveckling
icke kan lämnas å sido vid diskussion örn den samhällsekonomiska balansen.
På denna diskussion lia vi nu väntat den ena månaden efter den andra,
allt medan situationen undan för undan tillspetsats. Under tiden har regeringen
föreslagit allehanda smärre åtgärder. Först var det exportavgifter, men sedan
blev exportkrediter. Man lade till en början skulden för inflationstrycket på
exporten men var sedan färdig med att vidta åtgärder för att öka denna export,
t. o. m. mera än näringslivet självt ansåg sig kunna klara. Jag behöver
bara erinra örn ryssavtalet. Man har vänt intresset mot investeringarna, som
skulle begränsas. Det dröjde emellertid inte länge, förrän man var färdig med
att. investera. 100 miljoner i Luleå järnverk, och de statliga utgifterna för investeringar
fortsätta att stiga och stiga. Man har givit sig på importpriserna
och höjt kronans värde i tro att detta skulle ha erforderlig inflationshämmande
verkan. Sedan detta uteblivit, har riksdagen nu att ta ståndpunkt till en proposition
örn subventionering av viss import. För en tid sedan beslöts sänkning
av kaffeskatten för att lätta trycket mot indextaket. Och nu lia vi fått förslag
rörande omsättningsskattens borttagande redan den 1 januari 1947. Samtidigt
uttalas i propositionen härom, att denna åtgärd kan medföra vanskligheter
just ur penningpolitisk synpunkt. Medan vattenmassorna hopat sig bakom och
börjat strila över och vid sidan av dammen mot inflation, har det varit ett
hoppande och skuttande från den ena sektionen till den andra för att hejda
flödena, utan planmässighet och, såvitt man kan se, utan insikt örn vad som
bör göras för att få stabilitet i det hela. Det är sannerligen inte angenämt att
vara passagerare på en skuta i storm och vanskligheter, när det förefaller
som örn befälet saknar både kompass och sjökort — även om den tror sig äga
en viss insikt i navigeringskonsten.

Nu säger sig finansministern äntligen ha gått i författning örn att genom
konjunkturinstitutets försorg få fram ett underlag för diskussion örn en effektivisering
av stabiliseringspolitiken. En redogörelse skall utan dröjsmål framläggas.
Då ju enligt finansministerns eget uttalande beskattningen inte kail
lämnas å sido vid den väntade diskussionen och då den nu enligt propositionen
föreslagna åtgärden rörande omsättningsskatten kan få vanskliga följder just
ur penningpolitisk synpunkt, är det så mycket egendomligare, att just han

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Kungl, proposition äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

bryter loss denna fråga ur det penningpolitiska sammanhanget. Lika svårt
är det att förstå, att frågan om importsubventionen måste avgöras, innan vi
fått klarare riktlinjer för den ekonomiska politiken. Allteftersom vi binda
oss vid den ena eller den andra åtgärden, beskäras våra möjligheter att senare
fritt bestämma oss för den kurs, som kan befinnas vara den riktiga. Det
kan vara vanskligt att — såsom finansministern gör i det ena fallet efter det
andra •—- skapa en serie av faits accomplis, innan man ännu är på det Mara
med huru vi planmässigt böra handla. Det är verlrligen skäl att fråga sig,
vad det penningpolitiska programmet under sådana förhållanden kan komma
att innehålla. Är det finansministerns mening exempelvis att, när de stora
lönerörelserna äro klara och finansministerns härutinnan mera eller mindre
tydligt tillkännagivna syften blivit uppnådda, vända sig mot de grupper i
samhället, som icke omfattats av löneaktionerna, med krav på uppoffringar just
ur penningpolitik synpunkt. Man frågar sig också vilken roll, som tilldelats
den direkta beskattningen i dessa sammanhang. Är det lämpligt att genom hot
örn långtgående^konfiskatoriska åtgärder rubba allmänhetens tilltro till möjligheterna
att få behålla inkomster och sparmedel? Man kan knappast räkna
med balans i de ekonomiska sammanhangen, när människorna råka ur balans
till följd av statsmakternas handlande och hot.

__ Enligt min uppfattning är det av största vikt att finansministern snarast
lägger fram sitt penningpolitiska program och ger riksdagen tillfälle till diskussion
rörande alla de problem, som hänga samman med den av finansministern
så ofta omtalade, men tyvärr alltför litet beaktade vikten av samhällsekonomisk
balans.

, Finansministern är ju själv av den uppfattningen, att frågan om beskattningen
och dess utveckling icke kan lämnas å sido vid diskussion örn den
samhällsekonomiska hallansen. Han har vidare lovat att inom kort återkomma
till frågan örn en effektivisering av stabiliseringspolitiken. Då är det verkligen
egendomligt och beklagligt, att han satt riksdagen i ett sådant efterhandsläge,
att elen nu utan tillgång till den utlovade penningpolitiska översikten har
att ta ställning till föreliggande stora skattefråga.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag har ingen anledning att på något sätt antyda
missnöje med finansministerns förslag, att omsättningsskatten skall avskaffas
den 1 januari. Skälen för mitt ståndpunktstagande i det fallet skall
jag inte framlägga i detta sammanhang, utan dem får jag återkomma till
längre fram. Jag kan emellertid inte neka till att det är en svår fråga att ta
ståndpunkt till och att man har att väga mot varandra stridiga synpunkter.
Jag vill liksom den föregående talaren närmast uppehålla mig vid den allmänna
bakgrund för förslaget som finansministern har dragit upp i propositionen.

Denna bakgrund är ett försök till en snabbmålning av tendenserna i den
nuvarande utvecklingen, med understrykande av den inflationsrisk som uppenbarligen
för närvarande måste anses föreligga. Men i stort sett skjuter finansministern
upp den verkliga diskussionen i detta sammanhang genom att hänvisa
till att konjunkturinstitutet håller på med en närmare undersökning av
läget. En preliminär redogörelse för det resultat, som konjunkturinstitutet
kommer till, skall utan dröjsmål framläggas, förklarar finansministern, och
därefter skall han återkomma till frågan örn en effektivisering av stabiliseringspolitiken.
Det betyder vill, såvitt jag förstår, att han skjuter på hela
denna historia, i varje fall (iver årsskiftet. Tills vidare skall man, att döma
av propositionen, arbeta vidare på den grundval som framgår av följande citat:

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

»Strävan att hålla den samhällsekonomiska balansen eller att i alla händelser
förebygga en spänning så stark, att den tar sig utlopp i en ny, inflationsartad
prisstegring, måste i huvudsak följa de linjer som tidigare uppdragits.»

Jag kan inte hjälpa, att jag, liksom i stort sett även den föregående talaren,
har mycket svårt att återfinna något som verkligen kan kallas för en
klar linje i vår ekonomiska politik. Det förefaller mig, som örn den riktigaste
karakteristiken av det läge, som vi genom regeringens och i första hand finansministerns
positionstagande hamnat i, vore att beteckna det som resultat
av en hoppande, från fall till fall förd politik. Det är också ett karakteristikum
inte bara för den föreliggande propositionen, utan för alla inlägg från finansministerns
sida, att han i debatten örn dessa frågor alldeles hoppar över lönespörsmålet.
Så vitt jag kunnat se vid en hastig genomläsning av den nu föreliggande
propositionen — jag har inte som herr Domö haft tillgång till den,
förrän den utdelats här i riksdagen —• är detta fallet även denna gång. Örn
vi antaga, att den sammanlagda summan av löner och liknande inkomster i
samhället för närvarande uppgår till omkring 10 miljarder kronor — siffran
är naturligtvis högst approximativ — skulle en lönestegring, lika stor som den
som faktiskt ägt rum under innevarande år, ändå betyda ett köpkraftstillskott
av 800 ä 1 000 miljoner. Det är ju ett belopp, som inte ens i vår tid, då vi
äro vana vid att räkna med stora siffror, kan betraktas som en quantitet
négligeable.

Överhuvud taget saknar jag i propositionen ett betonande av den allvarliga
situation som föreligger på grund av det förefintliga stora köpkraftsöverskottet.
Jag delar visserligen i viss mån finansministerns uppfattning, att man
understundom starkt överdrivit den roll som köpkraftsöverskottet kan spela.
Det är uppenbart, att ett köpkraftsöverskott är ganska svårbestämbart till sina
verkningar. Såsom icke fackman skall jag inte ge mig närmare in på den
frågan. Men jag vågar göra det påståendet, att ett till synes förefintligt köpkraftsöverskott
mycket länge kan ligga latent och inte göra någon skada. I
ett visst, givet ögonblick löper man dock risk, att det mobiliseras och tar sig
uttryck i form av en efterfrågan som spränger prisdammarna och som blir av
en ytterst obehaglig natur. Skulle jag måla ett läge, i vilket det föreligger
risk för en sådan utveckling, måste jag konstatera, att en dylik situation naturligtvis
speciellt är för handen, när det börjar växa fram en allmän misstro
mot regeringens och de ansvariga statsmakternas möjligheter att vidmakthålla
penningvärdet och att hålla priserna i styr. Börjar det sprida sig en allvarlig
misstro på den punkten, rusar utvecklingen gärna i väg. Det blir i varje fall
en växande efterfrågan efter placeringar i realvärden av de mest skiftande
typer.

Jag kan inte neka till att den politik, som regeringen har fört, i viss mån
gett anledning till en sådan misstro, som jag här beskrivit. Man har gått runt
örn mycket viktiga problem. Ingen skall tro, att jag överhuvud taget är någon
vän av statsingripanden. Har kriget lärt mig något, så har det varit, att långtgående
statliga regleringar av det ekonomiska livet av många skäl äro ytterligt
farliga och riskabla. De skälen skall jag inte ange i det här sammanhanget,
då det skulle dra alltför långt ut på tiden. Jag bara konstaterar, att
dylika regleringar äro ytterligt riskabla och besvärliga. Det finns således all
anledning att söka undvika sådana ingripande tvångsåtgärder. Men skall man
i ett så kritiskt och besvärande läge som det nuvarande kunna undvika dylika
tvångsåtgärder, gäller det väl att tillse, att man på frivillighetens väg i möjligaste
mån försöker åstadkomma vad som behövs för att stabilisera förhållandena.
Jag kan inte anse, att regeringen på den punkten riktigt fattat sin

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

uppgift. Jag tycker, att det i nuvarande besvärliga situation hade varit lyckligare,
om man hade bragt samman den mångfald av organisationer och människor,
som i olika funktioner och sammanhang äro intresserade på detta område,
till ett tvångsfritt resonemang för att därvid söka enas örn vissa verkliga
linjer för vår ekonomiska politik, vilka linjer man sedan åtminstone borde
sträva efter att följa. Så har icke skett. Jag har bara velat begagna detta
tillfälle för att ge uttryck åt min personliga ledsnad över att man har låtit
utvecklingen driva vidare, låt vara att man kan hänvisa till olika sporadiska
ingrepp på skilda områden, en del av klok, andra kanske av mindre klok natur.
Man har dock inte sökt att få en samlande hand över det hela, vilket skulle
ha möjliggjort — och alltjämt kanske kan möjliggöra — att man på friviliighetens
väg når längre och åstadkommer bättre resultat än vad man kan
göra genom besvärande tvångsåtgärder.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag beklagar, att vi här i riksdagen
ha ett arbetssystem, som innebär, att debatter i samma frågor äga rum samtidigt
i båda kamrarna. Det tvingar mig att genom den arbetsfördelning, som
på solidaritetens grund består inom en regering, säga några ord med anledning
av de intressanta anföranden, som ha hållits här av högerns ledare, herr
Domö, och av herr Bergvall för folkpartiet.

När jag lyssnade till dessa båda anföranden, kunde jag inte finna — örn
man tar bort en del spetsigheter, som äro naturliga i ett partisystem med dess
motsättningar —• att herrarna resonerade på ett sätt, som i sak är alltför
mycket främmande för den allmänna motivering, som finansministern har
gett vid framläggandet av den föreliggande propositionen. Finansministern
har där tämligen klart angivit de olika faktorer inom budgetbalansen, utrikeshandelsbalansen
och den allmänna ekonomiska balansen inom landet, som
spela in. Han har också klargjort, vilken slutsats som han till sist har nödgats
dra, eftersom han ju är departementschef och som sådan måste lägga
fram ett praktiskt förslag och inte kan nöja sig att komma med bara allmänna
lamentationer såsom herrar Domö och Bergvall. Finansministern har
dragit sin slutsats med mycket stor tvekan.

Jag tror emellertid, att det är oriktigt att som herr Domö säga, att det
inte har lämnats någon motivering, varför denna slutsats har dragits. Såsom
jag laar läst finansministerns framställning, är motiveringen den, att riksdagen
en gång har beslutat, att omsättningsskatten skall bort — låt vara först i
mitten av år 1947 -—, att vidare finansministern och regeringen för sin del
anse, att det, hur bekymmersamt läget än blivit i fråga om köpkraftsutvecklingen,
inte finns anledning att överväga att lämna den linje med skattesänkningar,
som man slagit in på, och att det under sådana förhållanden icke finns
tillräckliga skäl att behålla omsättningsskatten ytterligare ett halvår.

Jag vill tillägga, att, såvitt jag förstod herrar Domö och Bergvall rätt, gav
ingendera av de båda herrarna någon bestämd mening till känna, att de opponerade
sig emot omsättningsskattens borttagande den 1 januari nästa år. För
herr Bergvalls del skulle ju den saken också ha erbjudit vissa svårigheter,
eftersom hans parti och dess stora tidningar gärna inför allmänheten göra gällande,
att de ha valdt den drivande kraften, som mot finansministerns och regeringens
motstånd har försatt regeringen i ett läge, där den var tvungen att
lämna fram en proposition örn omsättningsskattens borttagande den 1 januari
nästa år. Oavsett att denna historieskrivning, så som vi se saken, är felaktig,
så skulle det i alla händelser vara mycket svårt för herr Bergvall och hans
partivänner att här gå i opposition mot propositionen. Herr Domö skulle möj -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Kungl, proposition ang. avveckling av den 1allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

ligen lia bättre skäl att göra det, men om jag lyssnade rätt till honom, hade
han icke en sådan inställning, åtminstone inte efter den korta läsning av propositionen
som han bade varit nödsakad att inskränka sig till.

De båda kammarkollegernas anföranden inneburo i själva verket, örn jag
förstod dem rätt, icke en kritik av det förslag, som regeringen här bär framlagt,
utan i stället en allmän kritik av regeringens ekonomiska politik, närmare
bestämt en kritik mot att regeringen inte arbetat med ett fast program
för denna politik. En reflexion, som det är mycket svårt att undvika att göra,
oavsett vilken inställning man har till det bär föreliggande förslaget, är ju
att herrarna inte ha något program själva heller, att överhuvud taget ingen
av er har lagt fram några linjer för hur denna politik skall föras. Jag vill
här understryka en sak, som jag för övrigt vid ett par tidigare tillfällen bär
haft anledning att understryka, nämligen att i ett demokratiskt, parlamentariskt
styrt samhälle ligger plikten att ha ett program för landets ekonomi
förvisso icke endast på regeringen och regeringspartiet. Skall det vara någon
mening med en opposition, så skall denna för folket och i första hand för
folkrepresentationen lägga fram ett alternativt, fast program. Herr Domö
säger, att han känner sig som en av passagerarna på en skuta, där besättningen
saknar både karta och kompass. Jag tycker det är en anspråklös beskrivning
av högerns roll i det svenska parlamentariska systemet. Jag är alldeles
övertygad örn att det inte stämmer med de riktlinjer för ett oppositionspartis
arbete inom riksdagen, som vi alla ansluta oss till.

Det socialdemokratiska partiet beskylles då och då för att vara ett planhushållningsparti,
där icke minst finansministern — och i någon mån även
jag •— framstår som den onda genius, som försöker att så att säga klavbinda
den ekonomiska utvecklingen inom landet genom på förhand uppgjorda program,
som ideligen kastas sönder av livets växlande utveckling, eller också
säges det, att utvecklingen tvingas att hålla sig i vissa fåror på ett sätt som
är mycket skadligt. — Det är i detta sammanhang svårt att undgå den reflexionen,
att vad herrarna begära i själva verket är ökad planhushållning. —
Det är mycket angenämt för mig såsom en socialist, som i botten har mycket
starka liberala tendenser —• något som jag vet att min vän herr Bergvall
känner till genom många samtal —■ att bär påpeka för er, företrädare för borgerliga
partier, att så ser inte livet ut, utan i en utveckling som den nuvarande
måste de, som bära ansvaret, träffa nya avgöranden och handla efter hur
situationen utvecklar sig.

Låt mig understryka, att regeringen ju ingalunda har varit passiv i sitt
ståndpunktstagande till köpkraftsutvecklingen och den penningpolitiska situationen.
Herr Domö tillät sig att med ironiskt tonfall beröra en hel serie
åtgärder, som vi ha vidtagit. Han nämnde att vi ha apprecierat valutan, men
han talade inte örn — och det var bekvämast — huruvida han var emot den
saken eller ansåg den oriktig, utan den bara nämndes i uppräkningen. Han
berörde vårt förslag örn möjlighet för regeringen att på ömtåliga punkter
kontrollera prisutvecklingen gentemot utlandet genom subvention, men han
talade inte örn huruvida han egentligen var emot det. Han berörde också
kaffeskatten.

Han kunde, örn han hade velat vara fullständig, också ha talat om den
skärpning av investeringskontrollen, som vi delvis ha genomfört och som vi
inrikta oss på, när vi arbeta med den nya investeringsbudgeten för nästa år.
Han kunde också ha talat örn den skärpning av priskontrollen, som skedde på
försommaren och som vi kanske måste räkna med behöver fortsätta. — Nej,
herr Domö nöjde sig med att peka på att här har regeringen gjort det, och

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

.. _ (Forts.)

här har den gjort det, och här har den gjort (jet, och han sade inte att vad som
hade gjorts hade varit fel. Han nöjde sig med att karakterisera vår politik
som ett hoppande från tuva till tuva utan kompass och karta — alltså utan
tillräcklig planhushållning.

Jag tror, att örn herrar Domö och Bergvall mena att vi här måste komma
fram till ett mera samlat program, så kunna vi i regeringen på sätt och vis
mer än väl instämma med dem örn den saken. Vi vilja emellertid lia de åtgärder,
som ha vidtagits för bemästrande av den nuvarande situationen, betraktade,
icke som en brist på planhushållning, utan som åtgärder, till vilka ni
måste ta ställning och säga, huruvida ni anse att de äro förnuftiga eller icke
och huruvida ni anse att de gå in i en enhetlig politik för bibehållande av
penningvärdet inom landet och av balans inom den ekonomiska utvecklingen.

I-Jag kan inte heller neira mig att också understryka, att även om man är
mycket orolig för den utveckling som nu sker — och jag vill försäkra herrar
Domö och Bergvall, att personligen är jag mycket orolig — så får man ändå
inte mäja djävulen på väggen. Man får inte överdriva det farliga i situationen.

ad som har skett är dock, att prisnivån har hållits fast — i själva verket
ligga grosshandelsprisema, örn jag inte tar fel, något lägre nu än de gjorde
för ett halvår sedan. Jag tror inte att man tjänar en god sak -— som förebyggandet
av inflation är enligt allas mening — genom att överdriva situationens
allvar. Då kan det gå så, att medborgarna bli så vana vid att det
tutas örn inflation, att de, när faran en gång är där, inte ha ögonen öppna
för att den existerar. Jag hänvisar till den gamla berättelsen örn Rödluvan,
som säkerligen ingår i både herr Domös och i herr Bergvalls politiska bildning.

Jag kommer tillbaka till det krav, som jag ställde och som jag tillåter mig
ställa pa regeringens vägnar, att ni inte bara skola klaga på regeringens program,
utan tala örn vad ni vilja. Örn jag från denna synpunkt granskar de
anföranden, som ha hållits här, sa finner jag i herr Domös anförande egentligen
bara ett och i herr Bergvalls anförande två moment, som skulle kunna
ge en antydan om vad ni äro ute efter. I båda anförandena finns det nämligen
en antydan örn att ni mena, att det viktigaste, sorn här skulle ske och
som regeringen eventuellt skulle försumma, är att hålla ett fast grepp om
lönesättningen. Jag menar, att i fall ni mena att det är där det brister, gör
da den saken klar! Lat oss da inte fa alla dessa teoretiska resonemang örn
felande program, utan låt då högern och folkpartiet stå upp och säga, att det
stora fel regeringen gör är att inte vidtaga åtgärder — tvångsregleringar
eller annat för att lönenivån inte skall stiga! Det skulle skapa större klarhet.
Nu kommer det fram mera antydningsvis, att det är i det hänseendet som
bristen skulle ligga.

I herr Bergvalls anförande, men. örn jag hörde rätt, inte i herr Domös —
jag har emellertid icke anledning tro att folkpartiet och högern skulle ställa
sig olika i detta hänseende, men endast i herr Bergvalls kom det tydligt till
uttryck — fanns ännu ett motiv, nämligen att det finns anledning alff sammankalla
en rundabordskonferens, där de olika parterna skulle kunna sammanträda
och diskutera, och komma till en lösning. Finansministern _ och

jag tror också statsministern vid ett tidigare tillfälle under denna riksdag _

lia förklarat, något som ju är självklart ur regeringens synpunkt, att ett sådant
medel att nå ett resultat naturligtvis är fullkomligt rimligt och inte alls
går emot regeringens politik, för den händelse man kan hoppas på att det
skulle leda till ett praktiskt, positivt resultat. När finansministern, som närmast
bitr ansvaret här, icke har tagit initiativet till sammankallandet av en

Första kammarens protokoll 10Ji6. Nr .39. 2

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1940.

Kungl, proposition äng. avveckling av den 1allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

sådan konferens, Ilar skälet naturligtvis varit att lian Ilar menat, att man i
nuvarande läge inte skulle kunna lia uppnått någonting som varit av ett positivt
värde med hänsyn till det, som ju är det gemensamma önskemålet för
oss alla, nämligen att förhindra en inflation.

Herr Bergvall erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
vill för det första med anledning av en passus i herr Myrdals yttrande konstatera,
att jag redan i de första orden av mitt anförande uttryckligen sade ifrån
att jag icke hade anledning att opponera mig mot regeringens förslag att avskaffa
omsättningsskatten den 1 januari. Herr Myrdals kommentar på denna
punkt var således oriktig.

För det andra vill jag säga, att jag inte ett ögonblick har målat djävulen
på väggen! Jag har uttryckt mig relativt försiktigt. Men jag måste bestämt
opponera mig mot handelsministerns påstående, att ingen prisstegring har ägt
runi. Det är riktigt, att levnadskostnadsindex är praktiskt taget oförändrat,
men handelsministern är lika väl som jag underkunnig örn att en betydande
s. k. dold prisstegring har ägt rum. Det gör, att jag mycket litet tror på den
ytterligare skärpning av priskontrollen i nuvarande läge och med nuvarande
förutsättningar, som handelsministern antydde.

Jag vill vidare påpeka, att jag inte på något sätt angav att löneproblemet
var det viktigaste problemet; jag betecknade endast som anmärkningsvärt, att
detta problem, vars betydande storleksordning inte av någon torde kunna bestridas,
såvitt jag kunde finna, helt och hållet har utelämnats av finansministern
i hans allmänna översikt över läget, och detta är någonting helt annat än
det som herr Myrdal sade att jag hade sagt.

Jag vill också erinra om att det i mitt anförande inte fanns någonting som
berättigar påståendet att jag är en ivrare för ökad planhushållning. Jag gav
tvärtom mycket kraftigt uttryck åt att det jag har lärt mig under kriget är
ökad misstro mot planhushållning, och jag rekommenderade därför utvägar,
som på frivillighetens väg skulle föra så långt som det överhuvud taget är
möjligt. Örn det inte går att komma fram på den vägen, ja, då få vi diskutera
även det andra problemet, men först bör man rimligen försöka på frivillighetens
väg. Denna min inställning Iean ju ändå inte rubriceras som någon
förkärlek för planhushållning.

När handelsministern anger sin position i fråga örn rundabordskonferenser
på det sättet, att man skall anordna en rundabordskonferens, örn man är säker
på att den skall leda till resultat, tycker jag ändå att man överanstränger de
möjligheter, som stå till buds i det politiska livet, där man väl understundom
får göra försök i nyttig riktning, även örn man inte är säker på att nå resultat.

Till sist skall jag -— jag hinner inte mera på dessa minuter — komplimentera
handelsministern på en punkt, nämligen för hans anspråkslöshet, när han
kommer in på regeringens skyldighet att komma med program i detta avseende.
Han är — och jag förstår honom väl — tacksam, örn oppositionen ger
honom och regeringen det program han behöver, men jag måste ju säga, att
med mina demokratiska föreställningar stämmer det bäst, att den regering, som,
under påpekande att den är stödd på flertalet i riksdagens bägge kamrar,
står i den ledande positionen här i landet, också försöker leda, även örn det
måhända i en viss situation .skulle föra till vissa litet obehagliga konsekvenser
för den. Regeringen har hela utredningsapparaten och allt material till
sitt förfogande, och det ger regeringen en förstahandsställning, men också ett
förstahandsansvar, som den aldrig kommer ifrån med att hänvisa till oppositionens
skyldighet att, när den kritiskt granskar regeringens förslag, också

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna, omsättningsskatten.

(Förts.)

komma med positiva förslag. Låt regeringen först komma med förslag! Eljest
är den alltför anspråkslös.

Herr Domö: Herr talman! I regel är det mycket intressant att diskutera med
handelsministern, men just nu skulle jag sätta större värde på att få föra
resonemang med den i regeringen, som har det direkta ansvaret för de åtgärder
elier bristande åtgärder, som vi här klandra.

Detta hindrar emellertid inte att jag vill fortsätta att kommentera handelsministerns
yttrande. Han försökte undkomma den fråga och den kritik, som
bär tran oppositionens sida riktats mot regeringen för att den inte bär lagt
iram något sammanhängande politiskt program, genom att säga: »Vad vilja
ni göra. Ni kunna ju lika väll komma med ett förslag!» Jag har därvidlag
samma uppfattning som herr Bergvall, att det är regeringens sak att svara för
detta, men vi inom högern lia inte underlåtit, herr handelsminister, att tala.
01''j “ur V1 seo På de här problemen. Vi ha lagt fram förslag upprepade gånger

i fråga örn åtgärder, vilka äro lika med dem som vi i stort sett alla _och

även. finansministern — voro ense örn år 1942 och senast 1944, då vi drogo upp
de penningpolitiska riktlinjerna. Men den linje, sorn vi då anslöto oss till, är
bruten och det. är majoritetspartiet, och främst finansministern, som vikit
ifrån de grundlinjer, vilka framlades av regeringen och godkändes av riksdagen.
Därför är det nu regeringens sak att försöka precisera sin nuvarande
uppfattning i denna fråga.

, lnte’,herr dyrdal att beskylla oss för att vilja lia en planhushåll v.

ng’ ?ar. y1 ®aga att det behovs ett målmedvetet penningpolitiskt program’
7 V1^a mle ha e.n planhushållning i socialistisk mening, men vi vilia lia en
plan för var penningpolitik, och det är två skilda saker. Vad vi vilja är att få
till stand en politik där sa manga grupper som möjligt äro överens örn de åtgärder,
som vi mäste vidtaga for att undvika en sänkning av vår levnadsstandard
genom den alltmera hotande inflationen. Herr Myrdal medgav ju
■själv att laget ar kritiskt, och detta bör inte döljas för det svenska folket

Botemedlen kunna ju vara av olika slag. För min del skulle jag vika rekommendera
samma förfaringssätt som man tillämpat vid tidigare tillfällen,
nar man efter ingående samråd mellan olika grupper, som vörö representativ3,
ior *7 st°ra organisationerna och yrkesgrupperna m. fl., samlade sig till
gemensamt rådslag om vad som var nödvändigt och vad man ville ägna samanda
ansträngning^ at. Det skulle säkert ha varit möjligt för herr Wigforss
'' °j“- S3 sent som j böstas- - men helst ännu tidigare — att genom en rundabordskonferens
fa till stand en samfälld aktion i denna riktning. Jag tror att
det skulle ha varit ganska stora utsikter att få en »uppgörelse vid bordet» under
den i A Hanssonska regeringens tid; men det är måhända svårare folden
Lrlanderska regeringen att lyckas åstadkomma erforderlig medborgerlig
samling. I vart fall vore det väl värt med ett försök att via en konferens - -1 och för sig ett uttryck för ett demokratiskt statsskick — åstadkomma en
samverkan till stod för penningvärdet. Legeringen synes allt för mycket benägen
att sätta sin lit till ökade kontrollåtgärder och dirigeringar

En målmedveten penningpolitik är vad vi just nu så särskilt ''val behöva
- förut har det varit så en rätt lång tid, att det parti, som nu har majoriteten,
har haft mycket stora krav på samhället. Men nu är det på det sättet,
att det år samhället som har krav på regeringen, att denna öppet och klari
skall säga, hurudant läget är och vad det kräver av det svenska folket. Det
är svarare att tala örn vad läget kräver än vad man vill ge, men sådana situationer
uppkomma ibland här i världen, och jag skulle tro att, regeringen är

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

just i ett sådant dilemma nu, att den behöver ompröva sitt uppträdande i
detta hänseende.

Jag kan inte undgå att beröra det bristande sambandet mellan finansministerns
motivering till den här propositionen och exempelvis statsministerns
uppträdande i söndags i ett tal. De båda herrarna tala örn penningpolitiska
spörsmål och vikten av en penningpolitik linje, men de ta upp helt olika
faktorer. Det tyder väl på att de antingen inte ha resonerat med varandra örn
saken eller också ha resonerat så väl, att uttalandena skulle komplettera varandra;
jag förutsätter att det sista är det riktiga, Båda undvika sorgfälligt
beröra den viktiga frågan örn löneutvecklingens betydelse i det penningpolitiska
resonemanget. I sitt tal tog statsministern upp räntefrågorna, och dem talade
inte alls finansministern örn, vill jag minnas, men när det ^sedan gäller
varl man skall göra, hänvisa de blott på kontrollåtgärder, men i fråga örn verkligt
positiva åtgärder ha de inte mycket att komma, med. Finansministern
drar inte den slutsats, som han bort göra av sin motivering i fråga örn omsättningsskatten,
att man bör söka föra den fragan till lösning i samband
nied framläggande av ett penningpolitiskt program och att före avgörandet bör
ske en översyn av hela det penningpolitiska området. Det är detta min kritik
riktar sig emot, herr handelsminister, att man rycker ut den i och för sig
mycket stora frågan från sitt sammanhang och inte nu lägger fram de stora
riktlinjerna för hela penningpolitiken. Det kan inte vara riktigt att göra pa det
sättet som regeringen nu gör: komma med det ena palliativet efter det andra,
ena gången 25 miljoner till subvention av vissa importvaror och andra gånger
åtgärder som verka i motsatt riktning.

Herr statsministern kom häromdagen i sitt tal med en, tillåt mig säga det,
mycket matt förmaning till det svenska folket. Han uttryckte en stilla förhoppning,
att det svenska folket skulle sätta undan av sina inkomster och
spara en lika stor summa, som det skulle förtjäna på omsättningsskattens borttagande.
Jag skulle tro, att skall man fortsätta på den vägen, att uttrycka
fromma förhoppningar och inte komma med mera bestämda vädjanden, da gar
det inte att komma fram till vad vi nu så innerligen väl behöva, nämligen en
målmedveten anspänning av alla krafter för att reda upp de problem som nu
äro aktuella.

Låt mig ta upp en sak här ett ögonblick, herr Myrdal! Nu har det, säges
det, preliminärt träffats ett avtal om högre löner inom industrien, ett avtal i
vilket indextaket är borta. Alltså är ju hela motiveringen, som man förut har
haft för vissa åtgärder, exempelvis subventionen för vissa importvaror och omsättningsskattens
borttagande, i viss man borta, eller, kanske rättare sagt,
motivet, att priserna för undvikande av allmän lönehöjning i produktionen
måste hållas under en viss nivå, är borta. Men vad inträffar nu, örn arbetspriserna
höjas? Jo, att även varupriserna stiga. Så mycket tror jag mig bestämt
kunna säga, att inte är det möjligt att med den konstruktion som vår pnskontroll
har, och överhuvud taget inte med någon priskontroll, att hålla tillbaka
Assa prisstegringar. Och om den det skulle göra, sa skulle det troligen
snedvrida produktionen till den grad, att vi fa för litet av de varor, som vi
bäst behöva och som priskontrollen vill hålla nere priserna på, och för mycket
av de varor, varav vi inte äro i behov. Men själva inflationsförloppet fortsätter.

Örn nu lönerna höjas för en betydande grupp, verkar det naturligtvis så, att
arbetskraft dragés dit från annat håll. Det är ju det naturliga förloppet, och
det är inte mycket att säga örn det. Men hur skall jordbruket kunna klara sig,
när dess arbetare gå till industrien? Det blir naturligtvis så, att jordbrukarna

Tisdagen den 3 december 1940.

Nr 39.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

först göra ett försök att Italia deni kvar genom att höja lönerna så mycket
som möjligt. Så komma befogade krav från jordbrukarna på högre produktpriser,
krav som knappast kunna avvisas, och sedan komma i sin tur självfallet
krav från industriarbetarna att få högre löner. På det sättet verkar
skruven undan för undan.

Jag tror inte att de parter, som sägas ha träffat uppgörelse eller hålla på
att förhandla örn en förändrad avtalsuppgörelse inom industrien, skulle vilja
ha det på det sättet, att lönerna skulle vara statligt bestämda för dem. Jag
tror inte att det skulle vara lyckligt, örn man skulle dirigera lönerna, men
det skulle vara en fördel för dessa parter vid förhandlingarna, örn de hade
den ledning för sitt handlande, som ett bestämt penningpolitik!; program utgör.
Det är den bristande kännedomen om efter vilken linje regeringen vill
arbeta som orsakar den stora oro, som nu är för handen.

Det börjar bli svart hörs när det gäller litet av varje. Folk sparar inte i
samma grad som förut — insättningarna i sparbankerna sjunka, och nya livförsäkringar
tagas inte i samma utsträckning som förut. Överhuvud taget
märker man i landet återhållsamhet då det gäller att spara på pengar. Det
kan vara olika anledningar till detta. En anledning kan vara att man fruktar
att pengarna skola förlora i värde. En annan är, att regeringens allmänna politik
överhuvud taget inger fruktan och gör, att man resonerar som så: »Det
spelar inte någon roll vad vi göra; vi få i alla fall inte behålla pengarna.»
Därför blir det, utan att det ligger någon ond avsikt bakom, en mera lättvindig
syn på tingen och en ökad benägenhet att ge ut pengar. Jag skulle
tro att i dessa tider, när folk ha erfarit vilka utsikterna äro på förmögenhetsbeskattningens
område, gripas de av en viss likgiltighet och kanske en fruktan
för utvecklingen, som gör att de resonera alldeles för lättvindigt när det
gäller att ge ut pengar. Det är tråkigt att så är, men det kan finnas en mycket
mänsklig förklaring till att man ger sig hän åt ett annat betraktelsesätt
än förr.

Jag har, herr talman, inte kunnat undgå att ge uttryck för dessa allvarliga
farhågor på grund av att regeringens penningpolitiska kurs är alldeles för
litet bestämd. Regeringen vet tydligen inte vad den vill. Det är en farlig situation,
när inte de, som sitta i ledningen för landet, bestämt ge till känna,
efter vilken kurs de vilja styra.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag skall inte ge mig in på någon
vidlyftigare argumentering, men jag skulle vilja understryka en sak.

Situationen i denna debatt är ganska egendomlig. Regeringen lägger fram
en proposition med förslag örn omsättningsskattens borttagande från och med
den 1 januari i stället för den 1 juli 1947. Det finns i denna proposition en
motivering, skriven av finansministern, där han gör en allmän översikt över
köpkraftsläget och kommer till det resultatet, att han bara med den yttersta
tvekan kan föreslå ett sådant framskjutande av tidpunkten för omsättningsskattens
borttagande.

I denna debatt står sedan herr Bergvall upp och, örn jag förstod honom
rätt, förklarar vid andra tillfället ännu uttryckligare än vid första, att han
för sin del stödjer förslaget om att omsättningsskatten skall tagas bort den
1 januari. Han kommer inte heller med någon kritik av motiveringen för
detta förslag, utan hela hans resonemang gäller en helt annan sak, nämligen
att regeringen inte skulle lia en fast penningpolitik.

Herr Domö går inte in på sin inställning till sjö Iva sakfrågan, örn omsättningsskatten
skall las bort den 1 januari, 1 juli eller eventuellt någon gång i

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1946.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

framtiden. Jag fattade honom på det sättet, att han i och för sig är beredd
att ta bort omsättningsskatten i mitten av nästa år — en mera bestämd deklaration
på den punkten skulle enligt min mening vara önsklig, och jag
skulle vilja säga naturlig ur klarhetens synpunkt. Eller också skulle herr
Domös position vara, att han av de skäl, som finansministern framlagt och
som herr Domö menar sig ha bättre utgestaltat genom sitt inlägg, kommit till
den slutsatsen, att omsättningsskatten inte borde slopas. Det förefaller mig
att ett besked på den punkten är det som skulle intressera i en debatt som
denna.

Eljest blir det en diskussion örn vår allmänna penningpolitik, och där nödgas
jag vidhålla, att regeringen lagt upp en politik i syfte att hindra prisstegring
och inflation, att vi oavbrutet, oftast med riksdagens medverkan eller
medverkan av riksdagens förtroendemän — såsom fallet var vid apprecieringen
— vidtagit den ena åtgärden efter den andra för att bevara penningvärdet
och att dessa åtgärder ur vår synpunkt ligga sammanfogade i det program,
som är inflationens förebyggande. Vad vill herr Domö, närmare bestämt?
Vill herr Domö ha kraftigare åtgärder på något område och i så fall vilket
område?

När jag klagade över att oppositionen mest bara kritiserar bristen på program
utan att själv ens ha kunnat göra sig besvär med att antyda ett program,
svarade herr Bergvall med ett anförande, som jag är fullkomligt på det klara
med innehöll en hel del visdom. Jag går med på att det är regeringens plikt
att i första hand lägga fram ett program. Men när under en lång period kritiken
har varit inriktad på att vi inte skulle ha ett program, trots att vi ha det,
kan det vara naturligt att också vi fråga mera direkt: vad vilja herrarna?
På vilket område vilja ni ha kraftigare åtgärder vidtagna? På denna fråga,
som jag finner är den viktigaste, har jag under denna diskussion inte fått annat
svar än att jag av vad både herr Domö och herr Bergvall sagt tyckt mig
märka att de vilja ha åtgärder vidtagna för att hindra att lönerna stiga eller
stiga för mycket.

Herr voll Heland: Herr talman! Det är beklagligt att det är så sent på dagen,
att man nästan skäms för att begära ordet, men debatten har ju blivit
så förbryllande och intressant, att jag inte kunnat låta bli att ta ordet.

Först och främst vill jag tacka regeringen för att denna proposition om
omsättningsskattens borttagande har kommit på riksdagens bord. Nu vill
man från alla möjliga partier ta åt sig äran för att ha varit först när det gällt
att få bort omsättningsskatten. Även örn inte vi bondeförbundare tävla, vill
jag erinra örn att vårt parti under ett par års tid begärt detta och att vi kritiserades
av andra partier för det. Men är slutet gott, är allt gott, och denna
proposition tyckas alla gilla. Men jag håller med handelsministern örn att debatten
i anledning av denna proposition är förbryllande, eftersom den i stället
för att gälla omsättningsskattens slopande kommit att röra sig om lönepolitik
och planhushållning.

Jag. har alltid beundrat handelsministern för hans briljanta sätt att ledigt
och lätt kunna gå olika vägar och acceptera olika utvägar. Det var med stort
intresse jag under denna debatt om omsättningsskatten hörde, hur han förklarade
sig vara mycket belåten med att de två andra borgerliga partierna vilja
gå in för planhushållning, därför att det var någonting som handelsministern
gillade. Men i den debatt, handelsministern nyss förde med mig i materialfrågan,
var det en helt annan handelsminister jag diskuterade med. Då var
lian den liberale frihandelsvännen, som inte gillade någon planhushållning på

Tisdagen den .''I december 1946.

Nr 39.

Kungl, proposition ang. avveckling av ilen allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

handelns område. För mig ha alltid dessa handelsministerns olika skepnader
varit svårförstådda, men det är kanske därför, att vi ha delvis olika uppfattning
när det gäller handelspolitiken.

Nu förefaller det mig emellertid vara så, att när man från regeringshåll
eller socialdemokratiskt håll talar örn planhushållning, är det mest det enskilda
näringslivet som man vill planhushålla. Det är det man vill komma åt,
men däremot tycks man åtminstone för dagen mindre intressera sig för att
statsmakterna få en viss plan i sitt handlande. Men nog är det väl rätt rörigt,
vad som för dagen sker här i landet. Även handelsministern erkände ju att han
var orolig för utvecklingen.

Jag vill sälla mig till kritikerna i ett avseende, och det är därför jag begärt
ordet nu. Handelsministern förnekade att kritiken var riktig beträffande det
penningpolitiska programmet. Jag har haft det stora nöjet att sitta i en kommission
och få diskutera det penningpolitiska programmet med handelsministern.
Det var i planeringskommissionen; och dess förslag lade grunden till
det penningpolitiska program, som alltjämt gäller. Men jag vågar påstå, att
det penningpolitiska programmet inte följs. Man kan fråga sig: vems är felet
att så inte sker? Det måste vara regeringens fel, ty det är val regeringen som
först och främsit bör se till, att programmet följs. Den största svagheten därvidlag
är att regeringen inte vill vidta åtgärder som kunna stödja det penningpolitiska
programmet, örn åtgärderna kunna irritera den valmanskar, som
det socialdemokratiska partiet stöder sig på. Det är därpå det beror, aitt vi
inte för dagen följa något ordentligt penningpolitiskt program. Vi ha alltså
ett program, men det följs inte.

H är bär talats om en rundabordskonferens beträffande lönefrågorna. Jag
vill uttala, att mig synes det inte vara lämpligt att ha en sådan konferens enbart
örn lönerna, ty de äro bara en. låt vara mycket viktig, detalj. För ett år
sedan igångsatte finansministern budgetutredningen, som jag- tror var mycket
välgörande genom att den kl a Jade läget och de olika möjligheterna i fråga
om statsfinansernas utveckling. Med denna erfarenhet skulle jag vilja hemställa,
om inte regeringen skulle kunna ordna en rundabordskonferens med ett
vidare program än att bara diskutera lönerna, ty finans- och näringsfrågorna
och penningpolitiken höra ihop och måste lösas i ett sammanhang. Om man
där kan enås om en viss väg och få en planhushållning i dessa hänseenden,
vore det också önskvärt att regeringen följde den vägen, även om det skulle
möta opposition inom den egna valmanskåren.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall inte hålla något långt
tal. Jag instämmer i vad herr Bergvall anförde om att regeringen skall leda.
men man får väl ändå beakta handelsministerns krav på att oppositionen också
skall ha ett klart utformat program, när den kritiserar regeringens brist
i det avseendet.

Man kan konstatera att de, tre talare för den borgerliga oppositionen, som
här ha uppträtt, faktiskt inbördes ha uppvisat ganska stora motsättningar.
Herr Bergvall ville att man skulle komma till rätta med problemen genom
frivilliga uppgörelser. Herr Domö ville att regeringen skulle ha ett bestämt
och klart handlingsprogram, »en verklig linje», som han uttryckte sig, och
herr von Heland hade andra anvisningar. När nu denna opposition, som enas
bara i att kritisera finansministern och regeringen, själv inte kan enas om
vad som är den fasta linjen, tycker jag att herrarna inte borde tala så förfärligt
högt örn regeringens underlåtenhet att komma med en sådan linje.

Det är val lönerna som ligga på botten av hela kritiken. Man vill att re -

Nr 39.

Tisdagen den 3 december 1940.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

geringen, i främsta rummet finansministern, skall framträda och säga att arbetarnas
löner måste hållas nere, ty eljest kommer det hela i gungning. Man
skulle väl ändå i den situationen kunna vänta, att de andra partierna skulle
ha samma mod att framträda med öppet visir och säga åt de grupper, som
de anse sig företräda eller kunna behärska, att de också skola iakttaga återhållsamhet.

Herrar Domö, Bergvall och von Heland lia möjlighet att säga ifrån i morgon,
när vi behandla statstjänarnas löner. Jag har emellertid inte i utskottets
utlåtande kunnat upptäcka någon verklig reservation vare sig från högerns
eller folkpartiets sida beträffande själva lönerna. Både högerns och folkpartiets
representanter tillstyrka de lönehöjningar, som föreslås från regeringens
sida, och jag tror inte heller herrar Domö och Bergvall i morgon komma att
ta avstånd från utskottsrepresen tan terna.

Herr Bergvall tryckte med beträttigande på de psykologiska faktorerna i
fråga örn den inflatoriska faran. Han sade att läget är bekymmersamt; en vacker
dag sprängs dammen, och han frågade: »När sprängs den?» »Jo», svarade
han själv, »det är när det börjar växa fram en allmän misstänksamhet beträffande
regeringens hållfasthet och klarhet i fråga örn de åtgärder som skola
vidtagas emot inflationen.» Ja, vem är det som manar fram denna misstänksamhet?
Aro inte högern och folkpartiet i färd med att just framkalla en sådan
stämning? Det är just det de äro.

o Herr Bergvall tyckte att man på frivillig-hetens väg skulle komma ganska
långt. Han ville ha en konferens. Det har bankoutskottet för sin del tillstyrkt,
men jag vill säga att inte är det säkert att man får den fasta och klara linjen
för kampen mot inflationen, som herr Domö särskilt efterlyste, därför att man
sammankallar parterna på arbetsmarknaden till en rundabordskonferens.

Herr von Heland ville ha en utvidgning av programmet. Han ville att rundabordskonferensen
skulle diskutera allting mellan himmel och jord och inte
bara det, som har med lönerna att göra. Det tror jag är att sträcka benen
utanför skinnfällen. En sådan konferens skulle leda ut i det tomma intet.

När man nu efterlyser detta målmedvetna penningpolitiska program, får
man ändå tänka på att det föreligger samma problem i hela världen. ÖVeTallt,
i varenda stat, brottas man med problemet att hålla penningväsendet i
stadga och styrsel, och överallt har man gjort den erfarenheten, att penningpolitiken
liksom annan politik är det möjligas konst. Men jag instämmer i att
de psykologiska faktorerna spela en betydande roll. Ett system kan vara
utomordentligt hållfast och bärkraftigt även mot starka påfrestningar, och
jag tycker att vårt sjästern har visat en betydande hållfasthet under, låt mig
säga, de senaste åren. Men det är så, som herr Bergvall sade, att när luckorna
öppnas, då börjar vattnet att rinna. Jag kan inte se annat än att både herr
Bergvall och herr Domö göra vad de kunna för att få de där luckorna att öppnas,
d. v. s. att väcka misstänksamheten bland människor.

Herr Domö trodde att det redan var på väg. Han talade örn att sparsamheten
minskas, att man inte tar försäkringar som förut och mera i den stilen. Hans
skildring på den punkten var rätt karikerad. Jag tror inte man kan säga att
sparsamheten visat någon tendens att nedgå. Vi ha för närvarande en proposition
från regeringen som går ut på, att öka bankernas möjligheter att ta
emot besparingar, och denna proposition grundar sig på en framställning
från bankerna själva, som behöva ha möjlighet att ta emot en större inlåning.
Det tyder snarare på motsatsen till vad herr Domö sade. Men örn någonting
skall kunna hos allmänheten framkalla den där misstänksamheten
och de där tendenserna till minskad sparsamhet och allt sådant, så är det just

Tisdagen den 3 december 1946.

Nr 39.

Kungl, proposition ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

den envetna agitation emot regeringen och emot regeringens vilja att hålla
penningväsendet fast och stabilt, som bedrivs från båda de stora borgerliga
partierna i såväl riksdag som press.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Arnu Geland, som yttrade:
Herr talman! Herr andre vice talmannen efterlyste vårt partis ställningstagande
till lönefrågorna, särskilt den lönefråga som skall behandlas under morgondagen.
Jag hänvisar herr Åkerberg till den bondeförbundsreservation, som är
fogad till utskottsutlåtandet.

Beträffande penningpolitiken nämnde jag att vi ha ett penningpolitiskt program
och att detta är grundat på det förslag, som kom från den s. k. Myrdals -kommissionen. I denna satt även LO-chefen, och hl. a. föreskrevs med dennes
stora gillande, att man skulle försöka få ett pris- och lönestopp men tillåta en
förbättring för de sämst ställda inkomsttagarna.

Men vad är det nu som skeft? I stället är det tvärtom så, att klyftan håller
på att vidgas i lönehänseende mellan de sämst och bäst ställda inom arbetargrupperna.
Det är detta, som jag för min del opponerar mig emot. När regeringen
nu inte följer det penningpolitiska program, som alltså är fastställt, för
det med sig, att man får dessa väldiga förflyttningar på arbetsmarknaden, som
pågå och som inte kunna vara nyttiga för näringslivet. Då vill jag fråga herr
Åkerberg: vem skall man kritisera för detta? Jo, kritiken måste riktas mot den.
som har ledningen i samhället, och det har regeringen. Därför måste vi kritisera
regeringen, för att inte den ser till, att det penningpolitiska program, som
är fastställt, också följs.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag har vid ett par tidigare tillfällen meddelat
en del fakta örn inkomst- och löneutvecklingen i detta land. Jag skall nu inte
tillnärmelsevis upprepa vad jag tidigare sagt därom. Jag skall endast göra
några korta anmärkningar.

Jag har nämligen i dag varit sysselsatt med att skriva en artikel rörande
löneutvecklingen sedan 1913, alltså för den tid, som socialstyrelsens statistik
omspänner. Slutet på den artikeln lyder: »Vi ha sålunda möjlighet att jämföra
två på varandra följande sextonårsperioder, båda omfattande såväl en krigssom
en krisperiod. Under perioden 1914—1929 stegrades den reala årslönen,
trots reduceringen av arbetstiden genom arbetstidslagens tillkomst, med 37 procent.
» — Jag tillägger i detta sammanhang att denna stegring av reallönen med
37 procent översteg den samtidiga stegringen av nationalinkomsten per arbetsför
individ med omkring 5 enheter av procentsiffran. Löntagarna inom industri,
handel, hantverk och transportväsen fingo alltså avsevärt mer än som
motsvarade den reala stegringen av nationalinkomsten under motsvarande period,
fördelad på varje arbetsför individ.

Jag fortsätter citatet: »Under perioden 1930—1945 stegrades den reala årslönen
med 9 procent. En jämförelse av den sistnämnda siffran med stegringen
av den reala nationalinkomsten under motsvarande period måste ske på grundval
av approximativa beräkningar rörande åren efter 1939. Sakkunskapen anser
emellertid att man äger rätt att räkna med en stegring av den reala nationalinkomsten
per arbetsför individ med minst 2 procent årligen.» ■—■ Jag inskjuter
att både högerns och folkpartiets motioner rörande skattesänkningen äro baserade
på den beräkningen. Den är alltså godtagen.

Artikeln fortsätter: »Örn vi betrakta denna siffra som den maximala, måste
alltså till 1930-talets 26 procent» — det är den siffra som finns i finansministerns
finansplan och som har accepterats även av högern och folkpartiet i deras

Nr 3».

Tisdagen den 3 december 1946.

Kungl, proposition äng. avveckling av den ''allmänna omsättningsskatten.

(Forts.)

motioner — »läggas en stegring under perioden 1940—1945 med 12 procent.
Alltså blir resultatet att en stegring av reallönerna under perioden 1930—1945
med 9 procent svarar mot en stegring av den reala nationalinkomsten per arbetsför
individ under samma period med 38 procent.»

Jag skulle tro att dessa siffror säga något rörande löneutvecklingen överhuvud
taget. De säga att under den senaste sextonårsperioden ha arbetstagarna
fått ungefär en fjärdedel av stegringen av nationalinkomsten per arbetsför individ.
Att märka är då att beräkningen av nationalinkomstens stegring har godkänts
av alla i saken intresserade parter.

Man får alltså inte förtänka löntagarna, om de nu försöka åstadkomma en
något rättvisare fördelning av nationalinkomsten och återställa balansen mellan
arbetsinkomsten och andra inkomster. Vid en rundabordskonferens komma
fackföreningsrepresentanterna att taga hänsyn till dessa fakta, som inte kunna
vederläggas, såvida man inte vill vederlägga socialstyrelsens hela lönestatistik,
och det kan man rimligen inte göra, eftersom primäruppgifterna äro baserade
på de löneuppgifter, som arbetsgivarna själva lämna. Man kommer alltså inte
att vid en rundabordskonferens låta övertyga sig örn att det är lönerna, sorn
utgöra den påtagliga inflationsfaran. Mari kommer att draga den naturliga
slutsatsen, att den verkliga inflationsfaran består i att en massa inkomsttagare
och just sådana, som ha tillskansat sig ojämförligt största delen av nationalinkomstens
stegring, söka utnyttja knapphetsläget till att tillskansa sig ännu större
vinster, ännu större andel av nationalinkomsten, på löntagarnas bekostnad.
Fackföreningsmännen komma att taga hänsyn till sådana fakta i stället för mer
eller mindre demagogiska deklamationer, och därför kan en rundabordskonferens
säkerligen inte ge det resultat, som framför allt herrar Domö och Bergvall
vänta, nämligen ett nytt lönestopp. Ett nytt lönestopp kan man tala örn, när
balansen i någon mån är återställd. Tillis vidare är nog det nödvändigaste statsmakterna
ha att göra att skärpa den kontroll, som särskilt herr Domö inte vill
veta av. Enligt min mening är den absolut nödvändigaste åtgärden i syfte att
hindra inflationsfaran just att skärpa priskontrollen, att utvidga den till praktiskt
taget alla områden och att tillse, att priskontrollnämnden får så mycket
arbetskraft till sitt förfogande, att den kan hindra alla prisstegringar, som
inte äro motiverade. Med skärpt priskontroll menar jag dock inte bara att vi
skola söka hindra prisstegringar, utan också vidtaga åtgärder för prisreduceringar.
Det är inte bara priset på radioapparater, som skulle kunna sänkas med
25 procent. Priset på många andra produkter kan sänkas med lika stor procent
utan att vederbörande tillverkare eller försäljare råka i konkurstillstånd. Det
finns produkter, som vi dagligen förbruka, på vilka priset skulle kunna sänkas
till hälften av det nuvarande eller ännu mer utan att vederbörande behöva riskera
att falla fattigvården till last.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition,
såvitt angick punkten 2, till jordbruksutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 387, angående anvisande av ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet; nr

388, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns kommittéanslag;
samt

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

nr 389. angående medgivande att i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag utan föreskriven säkerhet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial nr
275 och 284—288, bevillningsutskottets betänkande nr 58, första lagutskottets
utlåtanden nr 58 och 59 ävensom sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1.

Herr von Heland väckte en motion, nr 393, i anledning av Kungl. Marits
proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms
stad rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde
till staden m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokolisutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Petersson anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Hänvisande till bilagda läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet till årets slut.

Stockholm den 3 december 1946.

Nils Gabrielsson.

Riksdagsman Nils Gabrielsson, från Umeå landsförsamling, är på grund av
sjukdom (influenza nostra) oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet intill årets
slut.

Stockholm den 3 december 1946.

Anders Kristensson,
professor, legit. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering
för befattningshavare
i
statens tjänst
m. fl.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 518, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag m. m.;
och

nr 519, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel,
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 520, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående familjepension
efter framlidne statsministern Per Albin Hansson;

nr 521, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna;
samt

nr 522, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr vem Heland väckta
motionen, nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande upplåtelse av
Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde till staden m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
ett ingenjören Roland Nordström beviljat lån;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av premierna
till vissa värnpliktiga m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av en
särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren 1947.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 287, i anledningav
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn ändrade grunder för statsbidragtill
kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte, godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 288, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens
tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 333, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
4 oktober 1946, föreslagit riksdagen godkänna i nämnda statsrådsprotokoll

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
framlagda grunder tor en allmän lönereglering för befattningshavare i statens
tjänst m. fl.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade riksdagen till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren avherr
Gränebo m. fl. (1:372) och den andra inom andra kammaren av herr
Pehrsson-Bramstorp m. fl. (II: 567), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
dels besluta, att dyrortsgrupperingen av lönerna för statens befattningshavare
skulle avvecklas på så sätt, att med tidsintervaller på två år, räknat från
ikraftträdandet av den i propositionen föreslagna löneregleringen, lägsta^ ortsgrupp
flyttades upp i närmast högre, samt att de inom ortsgrupp 5 utgående
lönerna, intill dess avvecklingen genomförts, icke skulle undergå någon annan
höjning än som kunde komma att betingas av bestämmelserna örn rörligt
tillägg, dels beakta vad i motionen i övrigt anförts;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Löthner m. fl. (I: 373) och den andra inom andra kammaren av herr
Fagerholm m. fl. (11:565), i vilka hemställts, att riksdagen måtte framhålla
önskvärdheten av att översyn av det statliga lönesystemet företoges med kortare
tidsmellanrum än hittills varit brukligt för att möjliggöra en smidigare
anpassning av statstjänstemännens löner till rådande förhållanden;

dels ock en inom andra kammaren av herr Nilson i Spånstad m. fl. väckt
motion (II: 566), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörligt tilllägg
å de till statens befattningshavare utgående lönerna skulle beräknas på
ett belopp av högst 900 kr. för månad.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 372
och II: 567 besluta, att vid en allmän lönereglering för befattningshavare i
statens tjänst m. fl. systemet med ortsdifferentierade löner skulle bibehållas i
den utsträckning, som förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 4 oktober 1946,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 566
besluta, att vid nämnda lönereglering tjänstemännen skulle tillförsäkras rörligt
tillägg å den del av månadsavlöningen, som ej överstege 1 200 kronor,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna de i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 oktober 1946 i övrigt framlagda grunderna för
löneregleringen;

II. att motionerna 1:373 och 11:565 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»Det i de förutberörda motionerna I: 373 och II: 565 framförda yrkandet
om översyn av det statliga lönesystemet med kortare tidsmellanrum har motiverats
även med önskemålet örn lönernas anpassning efter ändring i penningvärdet
och höjning av den allmänna levnadsstandarden. Uppenbara svårigheter
föreligga att i dessa hänseenden fatta för framtiden bindande beslut.
Utskottet vill hänvisa till lönekommitténs uttalande, att därest det med hänsyn
särskilt till den allmänna ekonomiska utvecklingen befinnes skäligt, att
rörligt tillägg får utgå med högre procenttal än det som skulle följa av den
föreslagna automatiskt verkande garantiregeln, detta för begränsade tidsperioder
måste bestämmas genom särskilda beslut. Dessa beslut böra enligt

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst rn. fl. (Forts.)
kommittén ha föregåtts av förhandlingar med representanter för tjänstemännen,
och det har förutsatts, att initiativ till .sådana förhandlingar i allmänhet
tågås av huvudorganisationerna gemensamt. Något uttalande härutöver i anslutning
till motionerna anser utskottet icke vara för närvarande möjligt.

I samband med ställningstagandet till frågan om den nya lönenivån har
utskottet övervägt vissa spörsmål örn de prestationer, för vilka lönerna skola
anses utgöra vederlag. Det har därvid närmast varit fråga om socialpedagogiska
åtgärder, som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i samband
med barnbespisning. Utskottet förutsätter, att dylika arbetsuppgifter icke skola
förenas med särskild gottgörelse eller särskilt lönetillägg.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gränebo. Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik och
Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort i huvudsaklig anslutning till motionerna
I: 372 och II: 567 samt med tillstyrkande av motionen II: 566 avgiva
ett yttrande av den lydelse, reservationen visade, ävensom hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:372 och 11:567 besluta, att vid en allmän lönereglering för befattningshavare
i statens tjänst m. fl. systemet med ortsdifferentierade löner skulle under
en övergångstid successivt avvecklas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad utskottet förordat,

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 566
besluta, att vid nämnda lönereglering tjänstemännen skulle tillförsäkras rörligt
tillägg å den del av månadsavlöningen, som ej överstege 900 kronor.

c) med bifall ---- — för löneregleringen;

II. att motionerna —---* utskottet anfört;

2) av herrar Andrén, Malmborg i Skövde, Holmström och Sefve, vilka
ansett, att det stycke av utskottets yttrande, som började med orden »I samband»
och slutade med orden »särskilt lönetillägg», bort utgå.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det nu föredragna utskotisförslaget,
som innebär ett godkännande av Kungl. Maj:ts proposition, utgör ju resultatet
av en överenskommelse mellan statsmakterna å ena sidan och tjänstemannaorganisationerna
å den andra. Det löneregleringsförslag, som de för denna
utredning tillkallade sakkunniga, 1945 års lönekommitté, utfört, framlades ju
sedan även vederbörande tjänstemannaorganisationer godkänt förslaget. Detta
kan därför sägas vara grundat på en överenskommelse.

Förslaget medför en avsevärd löneförbättring för de tjänstemannagrupper
det här gäller. I stort sett kan väl denna förbättring sägas utgöra kompensation
för den1 förändring i levnadskostnaderna, som har ägt rum under de senare
åren. Enbart löneförbättringen för de grupper, som beröras härav, kommer ju
också att fordra betydande belopp, och kostnaderna komma att uppgå till omkring
200 miljoner kronor. Därtill komma naturligtvis ytterligare betydande
belopp att beviljas för att förbättra villkoren för andra grupper, som indirekt
komma att beröras av beslutet. Man kan därför fråga sig: vad medföra dessa
betydande höjningar för verkningar på de ekonomiska förhållandena i våld
land? Man får väl förutsätta, att såväl finansministern som statsutskottet lia
räknat med att den goda ekonomiska konjunktur, som nu är rådande, alltfort
kommer att bli bestående, åtminstone under en ganska avsevärd tid framåt,
i synnerhet som detta löneförslag i stort sett är byggt på fasta löner; det rörliga
tillägget skall med nuvarande index endast uppgå till 6 procent av lönen.
Man torde alltså ha räknat med att denna konjunktur skall komma att bestå.

Onsdagen den -i december 194(i.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst ni. fl. (Forts.)
Men vi måste likväl räkna medi att förhållandena kunna ändra sig, liksom
skedde efter det förra världskrigets slut. Även då gjorde man, sedan kriget
hade avslutats, betydande regleringar av lönerna i anknytning till de då rådande
ekonomiska förhållandena. Läget ändrade sig emellertid ganska fort,
och det kan därför ifrågasättas, om lönerna då verkligen blevo utformade och
anpassade efter de rådande ekonomiska förhållandena. Man skulle kunna lia
skäl att ställa samma fråga även beträffande det nu föreliggande förslaget
med hänsyn till ovissheten örn framtiden.

Emot detta förslag kunna nog även i andra avseenden riktas åtskilliga, erinringar,
ja, man skulle kunna säga anmärkningar. Det är ju i likhet med det
nuvarande lönesystemet grundat på bl. a. en dyrortsgradering av lönerna. Att
lösa denna fråga om en dyrortsgruppering är ju ett ganska svårt problem.
Olika meningar ha därvidlag gjort sig gällande, och alltjämt förefinnas olika
uppfattningar örn det berättigade i detta dyrortssystem. Med växande styrka
kräva betydande folkgrupper avveckling av systemet. Genom den undersökning,
som gjorts, har det visat sig, att systemet var nog åtskilligt överdimensionerat.
Efter den senaste undersökningen måste man ju minska spännvidden
avsevärt, och det nu föreliggande löneförslaget är ju också grundat på väsentligt
mindre spännvidd än tidigare.

Nu är emellertid sj^stemet uppbyggt på det material, som man hade att utgå
ifrån, rörande levnadskostnaderna för en normalfamilj, där familjeförsörjaren
stod i ganska låg lönegrad. Men örn man jämför kostnaderna för en sådan
familj inom de s. k. dyrorterna med kostnaden för en jämförlig familj på någon
av de billigare orterna, finns det säkerligen många obekanta faktorer, som man
därvid inte kan beakta, men som väsentligt inverka på levnadskostnaderna. Det
är mycket därvidlag, som inte kan direkt mätas eller vägas i penningar men
som det dock bör tagas hänsyn till, när man skall göra, upp ett dyrortssystem,
och det finns; inte något dyrortssystem, där man kan frigöra sig från denna
svaghet i systemet — det är jag övertygad örn. Man reser ju starka krav, särskilt
från folkgrupper inom de billigare dyrortsområdena, på att dyrortssystemet
skall avskaffas.

Naturligtvis går det nu inte att avskaffa detta i ett slag, men det bör ske
så småningom och successivt. Kungl. Maj :t har ju även avsett att anpassa lönerna
efter de förändringar, som ägt rum. Det synes; mig dock. som örn tillräcklig
hänsyn inte tagits till dessa faktorer, som inverka på levnadskostnaderna
men sorn icke direkt kunna mätas i penningar. Jag behöver här inte anföra
några exempel, men man får inte förbise, då man skall söka utröna, varför
folk i så stor utsträckning söker sig till dyrorterna och lämnar de s. k. billigare
orterna, att detta förhållande är en av de faktorer som bidraga till att skärpa
motsättningen mellan de s. k. billigare orterna och de dyrare. Det ligger ju
annars nära till hands att fråga sig: örn det är så mycket billigare att leva. på
dessa s. k. billigare orter, varför flyttar då folk till Stockholm och andra städer
och tätorter? Det är nog så, att man har känning av de svårigheter, som äro
förknippade med att bo på dessa s. k. billigare orter. Man vet att de, som bo
där, få göra stora uppoffringar måhända bara för att skaffa de varor, som behövas
på dessa orter, där det är långt till centrum och till handelsboden o. s. v.
och att det är förenat med kostnader att också få hem vad sorn; behövs. Dessa
svårigheter och kostnader kunna inte så noga vägas och uppskattas. De personer,
som bo i sådana avlägsna orter, gå också miste örn en hel del av de förmåner.
som dock stå till buds på tätorter och s. k. dyrare orter.

Nu lia r man i det föreliggande förslaget fastställt eili spännvidd! av 16 procent
mellan högsta och lägsta ortsgrupp. Man Ilar visserligen minskat örtsgruppernas
ania! från !) lill f», och spännvidden har sålunda minskats. Men

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst rn. fl. (Forts.)
icke förty förefinnes ännu en löneskillnad mellan en avlöning1 på högsta ort och
på lägsta inom samma löneklass, som i krontal räknat uppgår till högre belopp
ani enligt det gamla systemet, även örn skillnaden procentuellt sett minskats
något.

Vad blir nu följden, örn det här föreslagna systemet tillämpas? Jo, säkerligen
att inflyttningsströ nimen till tätorterna kommer att fortsätta i samma takt som
hittills. Städerna komma fortfarande att suga till sig arbetskraften, medan
landsbygden i motsvarande grad avfolkas, och städerna få alltfort svåra problem
att brottas med i fråga örn att anskaffa bostäder åt de nyinflyttade, utbygga
skolväsendet, sjukvården och socialvården m. m. Allt detta kommer att
kräva stora kostnader, utan möjlighet till motsvarande besparingar inom landsbygdskommunerna.
Och det kan väl ur nationalekonomisk synpunkt inte vara
önskvärt, att statsmakterna genom sina åtgärder befrämja denna inflyttning
till städer och tätorter och alltså på så sätt bidraga till landsbygdens avfolkning.
Denna olikhet i lönerna är ju en av de orsaker, som verka i sådan riktning.
Jag tycker därför, att man bör tillmäta större betydelse just åt denna
avvägning av lönerna. Men detta är ett pussel, och man kan fråga sig, örn det
verkligen blir full rättvisa med denna gradering. Landsbygdsbefolkningen
överhuvud taget anser i varje fall att så icke är förhållandet.

Det är detta, som är anledningen till att till utskottets utlåtande finnes fogad
en reservation, avgiven av representanter för det parti, jag tillhör, vilka
mena, att man bör söka avveckla denna dyrortsgradering av lönerna. Den har
ju inte heller bestått längre än sedan år 1919, och man kan därför fråga sig,
varför inte graderingen infördes tidigare. Har det först efter den tiden inträffat
så. förändrade förhållanden beträffande levnadskostnaderna, att dyrortsgraderingen
just då behövde införas? Då denna dyrortsgradering infördes,
blev, kan man säga, det så, att systemet självt kom att verka i sådan riktning,
att det förstorade den beräknade skillnaden i kostnader.

Vi anse därför att statsmakterna böra verka för en avveckling av detta dyrortssystem.
Det är naturligtvis inte så lätt att avveckla det, och en avveckling
medför svårigheter. Vi ha inte heller kunnat komma med något direkt tillfredsställande
förslag i denna riktning —- det är ju inte gärna möjligt att göra
det motionsvägen eller på den korta tid, som står till buds för utskottsbehandlingen
av en fråga. Vi ha i alla fall i vårt förslag givit anvisning på ett sätt
för avvecklingen av detta dyrortssystem, och jag skulle för min del tro, att
man inte skall komma att bli tillfredsställd, förrän detta system avvecklas.
Jag kan också nämna, att statsutskottet fran Skaraborgs läns tjänstemannaförbund
har erhållit en skrivelse, vari detta förbund gör framställning om en
avveckling av dyrortssystemet fortast möjligt.

Jag vågar inte nu säga, i vilken takt avvecklingen lämpligast bör ske. Emellertid
ha vi reservanter här velat ge uttryck åt vår uppfattning i denna sak
genom att hemställa, att riksdagen skulle besluta sådana åtgärder att en avveckling
skulle kunna äga rum. Jag skulle kunna gå in på en detaljkritik av
det nuvarande systemet och skärskåda både dess direkta och indirekta verkningar.
Jag anser emellertid inte att detta är platsen för en mera uttömmande
utläggning därom. Den frågan är ju redan mycket diskuterad, och för övrigt
år den ju sa pass aktuell, att den säkerligen inte kommer att begravas i
tysthet i och med att riksdagen nu fattar beslut. Den kommer säkerligen, icke
sorn galten Särimner att dö och uppstå igen, utan den kommer sannolikt att
alltid vara levande. Jag tror inte att den blir avförd med det beslut, som nu
kommer att fattas, utan att den kommer åter.

Medan jag har ordet, vill jag beröra ytterligare ett par punkter i det föreliggande
utskottsutlåtandet, bland annat frågan om maximibeloppet för de lö -

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
neförmåner, varpå det s. k. rörliga tillägget skall utgå. Detta, belopp är för
närvarande 900 kronor per månad. I en motion har föreslagits att detta belopp
skulle bibehållas oförändrat, och i den nyssnämnda reservationen yrkas
ju även bifall till denna motion. Likaså har anan där berört en annan punkt,
nämligen den som gäller stats tjänstemännens sjukvårdsförmåner, och man har
uttalat att dessa vid nya förhandlingar med tjänstemännen borde ha beaktats
i högre grad än som skett i propositionen.

Jag ber nu, herr talman, i anledning av vad jag här anfört att få j-rka bifall
till den vid utlåtandet av mig m. fl. fogade reservationen.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen av detta
ärende på utskottets tredje avdelning, skall jag försöka redogöra något för vårt
ställningstagande till detsamma.

Den förevarande propositionen grundar sig ju på ett förslag av 1945 års lönek.
ommitté, som hade i uppdrag att utreda frågan örn statstjänstemannens löner.
Enligt direktiven skulle kommittén ej endast utgöra ett utredningsorgan, utan
även fungera såsom förhandlingsdelegation.

När vi togo upp denna fråga i avdelningen, föranledde den en rätt ingående
diskussion. Närvarande i utskottet var därvid också en ledamot av 1945 års
lönekommitté, vilken uppgav att det resultat, vartill lönekommittén och tjänstemannaorganisationerna
vid sina förhandlingar kommit, dock icke skulle vara för
statsmakterna bindande. Vi ansågo nämligen under våra förhandlingar i avdelningen,
att när en överenskommelse hade träffats mellan lönekommitte ra de och
tjänstemannadelegationen borde den i möjligaste mån respekteras. Det uppgavs
också vid behandlingen på avdelningen, att mycket delade meningar rått vid förhandlingarna,
men att förhandlingsresultatet dock godtagits av organisationerna
och att alla kommitténs ledamöter varit eniga örn att. gå fram på gemensam
linje. Bland dess ledamöter fanns också en representant för det parti, som
herr förste vice talmannen här har gjort sig till talesman för. Detta ingav ju
oss sådan respekt för förslaget, att vi ansågo att riksdagen i görligaste mårt
borde följa denna överenskommelse. Detta var det avgörande för oss på
avdelningen, och vår ståndpunkt har också gillats av statsutskottet vid dess
behandling av frågan.

Beträffande dyrortsgraderingen, som herr förste vice talmannen också här har
talat om, ligger det ju till på det sättet, att riksdagen i fjol i fråga örn dyrortsgraderingen
intog den ståndpunkten, att lönespännvidden skulle minskas och
att det endast skulle bli fem lönegrupper. Även lönekommittén och förhand^
lingsdelegationen ha tagit hänsyn till riksdagens beslut, och det skulle väl ändå
se rätt underligt ut, örn riksdagen nu i år skulle intaga en annan ståndpunkt till
dyrortsgrupperingen än den gjorde i fjol. Detta har också varit avgörande för
utskottets majoritet, då den tagit ställning till denna fråga.

Herr förste vice talmannen nämnde också något arn prisutvecklingen och hur
denna har gestaltat sig under dessa krisår. Han sade sig anse, att man borde
ha tagit hänsyn till frågan om en eventuell omprövning därav vid behandlingen
av det föreliggande förslaget.

Jag skall be att få citera vad utskottet skrivit härom å s. 27, första stycket,
i utlåtandet: »Utskottet kan helt ansluta sig till syftet med detta förslag. Den
relativa prisutvecklingen på orter inom olika grupper på dyrortsskalan bör sålunda
enligt utskottets mening uppmärksammas och en n.y omprövning av lönegrupperingen
vidtagas, när förhållandena därtill föranleda. De tidsintervaller,
som böra tillämpas för dylika omprövningar, anser utskottet böra få bero bland
annat av den ekonomiska utvecklingen, örn tidpunkten för näsin omprövning
anser sig utskottet icke kunna göra något uttalande.»

Första hammarens protokoll Nr H0.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Utskottet säger alltså här, att det inte nu har velat fatta ståndpunkt beträffande
tidpunkten för en sådan omprövning, utan att det vill låta tidsläget bli
avgörande i detta avseende.

Till utskottets behandling har också förelegat en motion från herr Nilson i
Spånstad m. fl. örn att det rörliga tillägget å de till statens befattningshavare
utgående lönerna fortfarande skall beräknas på ett belopp av högst 900 kronor
per månad. I det avseendet ha lönekommittén och tjänstemannadelegationen ansett
det riktigaste vara, att i förhållande till kronans värde det högsta månatliga
lönebelopp, å vilket rörligt tillägg må beräknas, höjes ifrån 900 kronor
till 1 200 kronor, och man ansåg det också vara riktigt att vid ställningstagandet
till denna fråga inte bortse från det allmännas intresse av att reallönenivån
även för högre tjänster i viss mån garanterades.

Jag anser det vara alltför riskabelt att riva upp lönekommitténs förslag, som
propositionen grundar sig på, och jag hemställer, herr talman, med åberopande
av vad jag här anfört, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhlom: Herr talman! Då jag haft tillfälle att taga del i den förberedande
behandlingen av detta ärende inom kommittén, har jag ansett det
lämpligt att även deltaga i denna debatt, ehuru jag icke tillhör det utskott
som handlagt propositionen.

Vad då först beträffar den principiella sidan av detta ärende, alltså att denna
utredningskommitté även har haft karaktären av förhandlingsdelegation, så
är ju detta någonting nytt inom vårt utredningsväsen, och man kan naturligtvis
ha delade meningar örn lämpligheten därav. Jag var personligen mycket
intresserad av att höra, huru riksdagen skulle komma att reagera inför denna
nya ordning. Nu finner jag emellertid av både utskottets och reservanternas
uttalanden, att man i stort sett har godtagit denna ordning, ehuru man har
förklarat, att man givetvis icke anser sig (runden av det resultat, till vilket
kommittén kommit.

Eftersom det numera bär blivit så, att man inom alla avtalsrörelser på den
öppna marknaden tillämpar förhandlingsförfarandet, kan man ju säga, att det
också är på sin plats, att den stora grupp, som statstjänarna utgöra, också skall
få tillfälle att göra sin mening gällande redan på ett tidigare stadium, alltså
redan vid utredningen. Statsmakterna behöva naturligtvis inte känna sig absolut
bundna av det resultat man kommer till, men jag måste säga, att större
avvikelser från den ståndpunkt, som uppnåtts under förhandlingarna, icke
skulle vara lämpliga, ty då komma man ju att riva undan grunden för förhandlingarnas
resultat. Några större avvikelser lia ju icke heller gjorts i propositionen
och ej heller i det utlåtande som nu ligger på riksdagens bord.

Beträffande frågan om maximeringen av det rörliga tillägget förefaller det
mig, sorn. om reservanterna på den punkten på s. 33 hade tagit upp en sifferkombination,
som mera är till för att göra en viss effekt än för att vara sakligt
motiverad. Man har nämligen gjort jämförelser mellan siffrorna 4 800 —

d. v. s. en månadslön på 400 kronor--och 14 400, och på det sättet har man

fått fram en ganska väsentlig skillnad. Men det är inte riktigt att jämföra på
det sättet, utan har man godtagit 900 kronor som lämpligt maximum för det
rörliga tillägget, hör man ju icke göra jämförelsen med 400 kronor, utan då
måste man göra jämförelsen med 900 kronor. Jämförelse skall alltså göras
mellan 900 kronor och 1 200 kronor, och då blir ju enligt en enkel uträkning
skillnaden 18 kronor i månaden. Skillnaden i månadslön är 300 kronor, och
med en beräkning av 6 procent, som det rörliga tillägget förutsättes vara vid
utgångsläget, bör man ju räkna med 18 kronor.

Man kan naturligtvis diskutera, var gränsen skall gå, meli nog synes det

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
mig, att nian väl ändå bör räkna nied att den allmänna löneförskjutning, som
har ägt rum under den senast förflutna tiden, också bör komma dem till del,
som ha en något högre lön, även i fråga örn rörliga tillägget. Den förskjutning
som skett, sedan man fastställde 900 kronor som maximum, är ju ändå
så stor, att 900 kronor då motsvara 1 130 kronor nu. Under sådana förhållanden
synes det mig, att det faktiska underlaget för att fastställa maximisiffran
till 1 200 kronor vore ganska starkt. Det fanns ju olika yrkanden. Det förelåg
ju också ett yrkande örn 1 500 kronor, och det fanns till och med röster för att
maximum helt skulle slopas, men när man nu kommit till siffran 1 200 på
grund av det material, som förelegat, och den uträkning, som gjorts, måste
nog den siffran anses vara ganska starkt sakligt motiverad. I varje fall är
den icke för hög. Orri man skulle diskutera den, kanske man tvärtom skulle
komma till att den vore något för låg. Man får ju komma ihåg, att det här
icke är fråga endast örn en levnadskostnadsökning, utan i den mån det blir
en allmän höjning av lönebeloppen och levnadsstandarden, bör ju denna standardhöjning
i någon mån också komma dessa löntagare till del.

Sedan ha vi den stora tvistefrågan örn dyrortsgrupperingen. Här har man
nu från bondeförbundshåll yrkat på en successiv avveckling. För min del vill
jag fråga: är det inte en successiv avveckling, som nu håller på att ske och
som har skett under hela tiden? Först och främst har man ju justerat förhållandet
mellan lönerna i olika dyrorter då och då. Nu har man också gått längre
ned än vad tidigare varit fallet i fråga örn spännvidden, och så har man sammanpressat
antalet dyrorter från 9 till 5. Allt detta är ju ett led i den successiva
avveckling, som man här yrkar på. Jag är däremot inte alls övertygad
örn att det är vare sig riktigt eller nödvändigt, att riksdagen nu tar ståndpunkt
till frågan örn vissa årsintervaller, under vilka denna avveckling skall
äga rum.

Det material, som ligger till grund för denna beräkning, visar faktiskt, att
det rör sig örn en prisskillnad på ca 20 procent. Man har också angivit 22 procent,
men det är ju, som den föregående ärade talaren sade, något, som man
icke kan ange exakt. Då man emellertid rör sig med en prisskillnad på omkring
20 eventuellt 22 procent, tror jag att man måste säga, att när kommittén
nu har stannat vid 16 procent, har den just tillmötesgått de önskemål, som man
framfört, när man velat ha en ökad utjämning i detta avseende.

Man får inte heller glömma, att den omständigheten, att ortsgruppernas antal
minskat från nio till fem, innebär en stor fördel för de lägsta grupperna, eftersom
kommittén i sin löneuträkning utgått från den högsta ortsgruppen. Detta
betyder att tjänstemännen i A-ort erhållit ett »extra lönetillägg» på ungefär
9 procent.

Nu är det alldeles riktigt, att det under de senaste åren skett en förskjutning
på detta område i fråga örn levnadskostnaderna — jag tänker då på mat
och kläder — men kvar står alltfort en väsentlig post som man inte kan
blunda för, och det är bostadskostnaden. Det är ju ändå uppenbart, att örn man
i landsorten kan hyra. låt mig säga, en bostad på två rum och kök för 9001—
1 000 kronor, medan man måste betala 2 000—2 400 kronor därför i en storstad,
så är det ju dock en så pass väsentlig skillnad, att även örn man har
samma utgifter i fråga om mat och kläder, måste den kompenseras, örn man
skall gå fram någorlunda rättvist. Min uppfattning är, att denna förskjutning
visserligen kommer att fortsätta i utjämnande riktning, men att man nog
måste räkna med en ganska avsevärd tid, innan denna förskjutning har helt
avslutats, så att en utjämning mellan de olika orterna har inträtt.

Mot detta kan man ju säga: »Ja, men det kostar numera lika mycket att
bygga på landsbygden sorn i städerna». Detta är dock en sanning med modifi -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattning skrivare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
kation, ty tomtpriserna spela här en ganska avsevärd roll, och dessutom förhåller
det sig ju så, att vi ha ett bostadsbestånd, som är byggt under en gången
tid, och så länge vi ha detta bostadsbestånd, som dock är mycket avsevärt, kvar
i jämförelsematerialet, kan man inte bara tala örn att en nybyggnad kostar så
och så mycket på den eller den orten.

Sedan talades det här örn att dyrortsgrupperingen skulle medverka till flykten
från landsbygden. Ja. det kan hända att det ligger något i det, men jag
undrar, örn man inte överskattar den saken. Det är väl inte meningen, att man
skall placera statstjänarna på landsbygden. Det är väl ändå huvudsakligen
fråga örn lärare, lärarinnor och landsfiskaler. Något större antal statstjänare
kan ju lämpligen inte tänkas komma att förflyttas till landsbygden. Men däremot
kan man fråga sig: är det så alldeles säkert, om man slopar dyrortsgraderingen,
att en industri, som är förlagd till en billig ort, kommer att stanna där?
Industrien har förlagts dit, därför att lönerna där äro lägre och kanske även
i någon mån vissa andra omkostnader. Det har antagits såsom mycket sannolikt,
att örn det blir likhet mellan alla orter, kommer en sådan industri att
flytta till en mera centralt belägen ort, emedan den då får lättnader i frakthänseende
och dylikt. Frågan är väl då, örn inte just utjämningen kommer att
medverka till ökad flyttning från landsbygden.

Det är dessa synpunkter, som ha varit vägledande för kommitténs ståudpunktstagande,
och jag tror att de avvägningar som skett med ledning av det
föreliggande materialet äro så väl grundade, att man nog inte har någon anledning
att tro att de skola föranleda någon större orättvisa. Jag ber därför,
herr talman, att i denna fråga få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vad sedan gäller motiveringen, finns det en passus på s. 28, som är inkastad
på ett sätt, som enligt mitt förmenande icke riktigt hör ihop med sammanhanget.
I en reservation av herr Andrén, herr Malmborg m. fl. bär det
också yrkats att detta stycke skall utgå. För min del vill jag säga, att frågan
örn ersättning för sådana extra åligganden är föremål för omprövning av kommittén
och kommer att behandlas i dess andra betänkande, och jag kan inte
riktigt förstå, varför man då behöver sätta in ett uttalande om den saken i
detta sammanhang. Det hör, synes det mig, inte riktigt ihop med det resonemang,
som man i övrigt för i denna fråga. Örn man skall göra detta uttalande
— det skall jag inte nu säga någonting örn, det kan naturligtvis övervägas —
men ani man skall göra något uttalande i den riktning som detta stycke avser,
synes det mig vara riktigast, att detta uttalande göres i sammanhang med
behandlingen av den proposition, som kommer att bygga på andra delen av
lönekommitténs betänkande.

Jag ber således, herr talman, att i fråga om denna del av motiveringen få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade, som nr 2 betecknade, reservationen.

Herr Åman: Herr talman! Jag har också haft tillfälle att deltaga i det förberedande
arbetet på detta område men icke i samma egenskap som den föregående
ärade talaren. Jag kan i allt väsentligt instämma med honom, men jag
vill begagna tillfället att ge uttryck för en uppfattning, som är förhärskande
inom statstjänstemannens olika organisationer, nämligen att nian bär önskat en
utveckling, som inneburit något mer av det förhandlingsförfarande som förekommer
på den öppna arbetsmarknaden. Jag vill också säga, att alla dessa organisationer
säkerligen enhälligt lia den uppfattningen, att finansministern i
detta avseende visat en utomordentlig förståelse för de krav, som de moderna
förhållandena i detta avseende ställa. När man suttit tillsammans med den
statliga lönekommittén och diskuterat dessa spörsmål, har ju läget från statstjänstemannens
sida kommit att framstå såsom sådant, att man har haft förhandlingsmöjligheter
av helt annan art än tidigare, och naturligtvis är man därför

Onsdagen den 4 december 194ö,

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
starkt intresserad av att den enighet, sorn vid sådana överläggningar kunnat
vinnas mellan det allmännas representanter och organisationerna, icke spolieras
genom förändringar, som riksdagen helt naturligt har möjlighet att vidtaga
men som icke böra ske i någon större utsträckning, örn man vill bevara förtroendet
för detta förhandlingsförfarande.

Beträffande det sakliga innehållet i propositionen, som ju baseras på de uppnådda
överenskommelserna, skall jag endast göra ett uttalande i anslutning till
vad herr Lindblom nyss sade, då han talade örn den motion, som väckts om en
sänkning av det högsta månatliga belopp, på vilket dyrtidstillägg skall utgå.
Även med det förslag, som nu föreligger, behandla statsmakterna i detta fall
sina tjänstemän sämre än den privata arbetsmarknaden. De överenskommelser,
som träffats t. ex. med Svenska arbetsgivareföreningen, innebära att indextilllägg
utgå på högre månatliga belopp än det som här föreslås. Jag skall icke taga
detta till intäkt för att säga, att detta belopp icke är riktigt avvägt, men jag
vill ta det till intäkt för att säga, att det förslag, som framförts motionsledes,
icke förefaller att vara synnerligen välbetänkt med hänsyn till den utveckling
som ägt rum på den öppna arbetsmarknaden.

Ett av skälen, herr talman, till att jag begärt ordet med anknytning till vad
som förut har sagts örn förhandlingsförfarandet är den passus, som herr Andrén,
kerr Malmborg m. fl. ha reserverat sig emot. Utskottet säger på s. 28 : »I samband
med ställningstagandet till frågan örn den nya lönenivån har utskottet
övervägt vissa spörsmål om de prestationer, för vilka lönerna skola anses utgöra
vederlag. Det har därvid närmast varit fråga örn socialpedagogiska åtgärder,
som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i samband med barnbespisning.
»

Jag tycker att det skulle vara ganska olyckligt, örn man efter att ha introducerat
en förhandlingsmetod, som man är synnerligen tillfredsställd med
från de statsanställdas sida, på denna väg skulle införa en vidgad prestationsskyldighet,
om vilken man naturligtvis kan lia delade meningar, utan att frågan
varit föremål för utbyte av ett enda ord mellan representanterna för tjänstemannaorganisationerna
och statens representanter. Jag vill inte ingå på det
sakliga innehållet därvidlag, ty det anser jag bör prövas i ett annat sammanhang,
men det skulle onekligen verka något av ett desavouerande av finansministerns
strävanden att här åstadkomma ett förhandlingsförfarande, örn man
i detta sammanhang, utan att bereda organisationerna tillfälle att ens framföra
några synpunkter, helt enkelt fixerar, att den lön vi nu höja för er kommer
att innesluta vidgade arbetsprestationer. Det går ju inte till så på den öppna
arbetsmarknaden, och det borde inte gå till på det sättet här heller, i varje
fall inte under en period, då ju strävandena allmänt synas vara inriktade på att
försöka åstadkomma ett bättre samråd mellan ledningar och anställda såväl inom
privatföretagen som inom statliga verk och företag.

Med hänvisning till detta oell med instämmande i vad den föregående talaren
anfört örn frågans fortsatta handläggning vid de förhandlingar, som ännu icke
äro avslutade, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen nr 2,
som avgivits av herrar Andrén, Malmborg, Holmström och Sefve.

Herr Andrén: Herr talman! Det är inte min mening att gå in på allt. det lärda
lönekineseri, som blommar så rikt i vårt statsliv och som understundom slår ut
även i denna kammare liksom i medkammarens debatter. Det är inte heller min
avsikt att tala örn den avvägning av lönerna, som föreslås i det nu föreliggande
betänkandet, eller örn de ekonomiska konsekvenserna av det förslag, som kammaren
nu skall ta ställning till. Jag är övertygad om att många andra i denna
fråga bättre insatta ledamöter av kammaren komma att ta upp den saken till

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Loner etil erin (j för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
behandling-. Yad jag vill tala om är i själva verket en ganska begränsad fråga,
en i vissa avseenden även ganska liten fråga.

Tillsammans med några andra av riksdagens ledamöter har jag avgivit en
reservation, som närmast angår vad utskottet skriver i första stycket på sidan 28.
Där tar utskottet upp en fråga, som icke på något sätt har blivit berörd i propositionen.
Det gäller vissa extra skyldigheter för en viss tjänstemannakategori.
Detta är den enda punkt, där man överhuvud taget berör några skyldigheter,
som skola tillkomma innehavare av vissa tjänster. Det är så mycket mer anmärkningsvärt.
att man gör detta på en enda punkt, när det i alla fall finns
ett sådant otal tjänster, som beröras av det nu föreliggande förslaget. Jag kan
inte finna annat än att utskottet här har gjort sig skyldigt till en ganska egendomlig
improvisation.

Jag skall först be att få erinra om vad utskottet skriver på denna punkt. »I
samband med ställningstagandet till frågan örn den nya lönenivån har utskottet
övervägt vissa spörsmål om de prestationer, för vilka lönerna skola anses utgöra
vederlag. Det bär därvid närmast varit fråga örn socialpedagogiska åtgärder,
som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i samband med barnbespisning.»
Jag får säga, att ordet »social» ofta användes på ett ganska oklart sätt i vårt
svenska språkbruk, och detsamma gäller ju örn ordet »pedagogisk». Klarheten
blir knappast större, örn man slår tillsammans dessa två i sig själva oklara ord
till ett enda ord, »socialpedagogisk». Man förstår i alla fall, att det gäller någonting,
som Ilar med skolbarnsbespisning att göra, men vad detta någonting
är, får man icke något egentligt besked örn. Det enda, som säges, är, att de uppgifter,
som enligt utskottets skrivsätt komma att (Ivila lärarpersonal i detta
sammanhang, icke skola förenas med särskild gottgörelse eller särskilda lönetillägg.

Det förefaller mig, som örn utskottet här fallit offer för en ganska löslig
tanke och att det är en tung och klumpig hand, sorn här har fört pennan. I
själva verket har riksdagen redan i våras varit inne på frågan örn barnbespisningen.
Det var i den stora proposition, som då förelåg angående skolmåltiderna.
I det sammanhanget uppstod också en strid örn de skyldigheter, som kunde
åläggas våra lärare vid folkskolorna. Den stridell fick sin mycket klara lösning,
en lösning som kanske inte på alla punkter är tillfredsställande men som i alla
fall är en lösning. I det sammanhanget hade skolöverstyrelsen fått tillfälle att
yttra sig. och den hade principiellt och bestämt avböjt tanken, att lärarna skulle
få taga befattning med tillredning och servering av måltider. Det enda man
kunde tillåta var. att de skulle få ta befattning med dessa ting vid mycket små
skolor med ett ringa lärjungetal. Departementschefen anslöt sig i klara verba
till skolöverstyrelsens förslag. Departementschefen var statsrådet Erlander,
som yttrade: »I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, att tjänstgörande lärare
och lärarinnor icke böra få åtaga sig att ombesörja skolbarnsbespisningen, men
att i undantagsfall så kan få ske vid mycket små skolor med ringa barnantal,
dock endast efter tillstånd av vederbörande folkskolinspektör.» I riksdagen
gjorde bondeförbundet motionsvägen en framstöt för att vidga denna möjlighet
för lärare att delta i arbetet på tillredningen och serveringen av dessa skolmåltider,
men riksdagen avböjde detta, sedan statsutskottet skrivit mycket bestämt
på denna punkt.

Jag är inte säker på att det var en lycklig lösning att införa de begränsade
undantagsfall, som regeringen och riksdagen den gången tänkte sig, där det
skulle vara tillåtet för lärare att delta i tillredningen och serveringen av måltider.
Yi få komma ihåg, att Aud dessa små skolor med ringa lärjungeantal är
i själva verket tjänstgöringen ytterst betungande, därför att de som regel också
ha någon av de lägre skolformerna. Därtill kommer, att det redan nu är mycket

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 38.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
svårt att få dessa lärartjänster besatta. Vi ha ju en svårartad brist på lärare
och lärarinnor, och denna brist är naturligtvis mest kännbar i dessa mindre
kommuner.

Emellertid är jag inte säker på att utskottet i sin improviserade skrivning har
avsett denna sak. Orden »socialpedagogiska åtgärder» kunna ju avse någonting
annat; de kunna avse den vakttjänst, som bör förekomma i sammanhang med
skolmåltiderna. Därvidlag har ju en olika praxis redan börjat tillämpas. I vissa
skolor får sålunda den lärare, som utövar vakttjänsten, en fri måltid, i andra
skolor får han en pekuniär ersättning. Men även dessa anordningar skulle med
det skrivsätt, som statsutskottet nu framlägger, vara uteslutna därför att här
säges det bestämt ifrån, att dessa socialpedagogiska åtgärder, som skola kunna
åvila lärarpersonal, inte få vara förenade med någon form av gottgörelse eller
något särskilt lönetillägg.

Jag anser för min del, att det är olämpligt, att man bryter ut en enda kategori
av tjänsteinnehavare och för denna kategoris vidkommande föreskriver särskilda
villkor. Utan incitament från propositionen, utan incitament från någon
motion, så vitt jag har kunnat finna, har statsutskottet fallit offer för en plötslig
idé. Jag tror inte heller, att det är en lycklig idé.

Jag vill därför i likhet med den föregående ärade talaren yrka bifall till den
reservation, som jag har avlåtit, vilken innebär, att de partier i statsutskottets
utlåtande, som jag här har tillåtit mig kommentera, skulle utgå.

Häri instämde fröken Andersson.

Herr Holmbäck: Herr talman! I likhet med herr Andrén skall jag inskränka
mig till en specialfråga — den har förut inte varit uppe i debatten —- nämligen
frågan örn lönerna för de högre statstjänstemannen och särskilt för dem, som
stå i chefsställning. I detta hänseende säger finansministern i sin proposition,
att han ansluter sig till1 kommitténs förslag och att kommittén har. påpekat,
att det under remissbehandlingen har opponerats mot att löneförbättringen har
gjorts procentuellt större för de lägre tjänstemännen än för de högre, men att
detta förslag dock innebär en betydande löneökning även för de högre tjänstemännen.
Finansministerns yttrande är så väl skrivet, att jag har tvekat att
säga någonting i frågan, men själva tendensen anser jag vara av den karaktär,
att det bör här yttras några ord därom.

Se vi på utvecklingen under de sista trettio åren, är det klart, att ''särskilt
chefstjänstemännen i Sverige ha fått en lägre löneställning än förut. År 1914
hade ett justitieråd i Sverige en lön av 13 000 kronor. Med ett indiextal av 241
motsvarar detta nu en summa av 31 330 kronor. Den lön, som nu fastslås.för
justitieråden, är 25 500 kronor, till vilken summa skall komma ett dyrtidstillägg
på 720 kronor, d. v. s. en ''summa av 26 220 kronor. Det är ungefär
5 000 kronor mindre än den summa, som jag nyss anförde. Naturligtvis får
man inte glömma, att dessa siffror, 26 220 och 31 330, kanske inte äro ^helt
kommemsurabla. Först och främst är det ju fråga, örn indexberäkningen, sådan
den är gjord, är rättvisande. Sedan tillkommer, att den nya lönell är en nettolön,
vilket betyder, att summan 26 220 kronor bör höjas till, låt mig säga något
över 27 000 kronor. Ä andra sidan är det, örn man jämför förhållandena 1914
och 1946, att observera, att skatterna för en ämbetsman i denna löneställning
nu äro procentuellt vida högre. Han hade 1914 möjligheter till vissa biförtjänster.
Nu har han praktiskt taget inte några sådana möjligheter alls. Någon som
helst del i den allmänna standardhöjningen i samhället under dessa trettio år,
har det överhuvud taget inte varit fråga örn för honom. Det har alltså otvivelaktigt
för hans vidkommande i realiteten ägt rum en betydande sänkning.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Gå vi litet lägre ned på skalan, till ett hovrättsråd, kunna vi observera, att
han i högsta lönegraden 1914 hade 8 700 kronor i lön, vilket nied ett indextal
av 241 motsvarar en summa av 20 967 kronor. Nu får han 18 264. Det är alltså
även där en sänkning, om också inte så betydande.

Vi ha också, sett under de sista åren, att en hel1 del statstjänstemän i de
högsta kategorierna ha lämnat statstjänsten. Två av justitieråden lia lämnat
sina befattningar. En av dem är en av Sveriges främsta auktoriteter på obligationsrättens
område. Han har gått till ett försäkringsföretag. Den andre, om
vilken väl många trodde, att han skulle bli chef för vår främsta hovrätt, har
gått till ett bankföretag. En av landshövdingarna har också gått till en bank,
en generaldirektör likaså. Gå vi litet lägre ned på skalan, finna vi, att kammarrätten
har berövats några av sina ledamöter, och jag tror mig kunna säga,
att de ha hört till de skickligaste ledamöterna i kammarrätten. Och kammarrättens
uppgift är ju nu utomordentligt betydelsefull, med de viktiga avgöranden
rörande skatter, som dea har att fatta.

Nåja, det här är bara ett fåtal personer och man kan kanske säga, att det
inte blir någon större flykt från statsförvaltningen av sådana, som tillhöra
dessa kategorier, därför att de i regel äro för gamla för att byta levnadsbana.

Men även en annan tendens gör sig gällande, och jag tror, att den med tiden
kommer att visa sig mycket stark. Jag tror, att många av de skickligaste unga
studenter, som läsa juridik vid våra universitet, komma att inte gå in i statsförvaltningen.
utan ägna sig åt andra saker. De ha ju framför allt advokatbanan,
som ger inkomster av en helt annan storleksordning, under förutsättning
.att det är fråga örn en skicklig man. De ha vidare bankerna. Det finns
iu mångå bankombudsman, och detta är en levnadsbana, där åtskilliga få rum.
Industrien behöver också jurister och avlönar dem på ett helt annat sätt än
staten. Alltså få vi kanske inte längre de bästa av de unga. studenterna in på
statstjänstemannabanan. Denna lockar överhuvud taget icke alls på samma
sätt som den gjorde förut. Den unge duktige studenten bryr sig kanske inte så
mycket örn att han i statens tjänst får ett säkert levebröd, och han bryr sig
inte heller så mycket örn att han där får en titel, några ordnar och vad det
kan vara — de lia ju fallit i kurs i utomordentlig grad. Vad han vill ha är en
inkomst, som står i .proportion till hans arbetsprestation, hans förmåga, hans
initiativkraft. Det vill han ha. Däremot tycker han inte örn det system, som
man under 1800-talet karakteriserade genom att säga, att man gav en person
kos rang och gets traktamente.

Jag bär anfört detta, herr talman, därför att jag tror, att det är av särskild
vikt. att beakta dessa synpunkter i en tid, då statsförvaltningen blir alltmera
viktig, då myndigheterna få allt större befogenheter och allt mera omfattande
frågor att avgöra. Da gäller det också, att man i spetsen har det bästa folket,
eliten, och inte får på lång sikt nöja sig med dem, som kanske mera stå i andra
ledet. Någon större ekonomisk fråga är det naturligtvis inte tal örn här. Att
ge dessa tjänstemän bättre avpassade löner kan inte kosta svenska staten mycket
i förhållande till de andra stora statsutgifter, vi lia.

I detta anförande instämde herr ''Herlitz.

Herr Johanson, Karl Augnst: Herr talman''. Jag hade inte för avsikt att delta
i denna debatt, men ett avsnitt i herr förste vice talmannens anförande uppkallade
mig till ett litet genmäle.

Herr Gränebo anförde, att dyrortsgraderingen skulle medföra ökad inflyttning
till tätorterna, örn man skulle tillämpa den i fortsättningen. Man kan
kanske delvis instämma i herr förste vice talmannens uppfattning härutinnan,

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
meri jag har en annan åsikt om huvudorsakerna till denna inflyttning. Jag skall
anföra ett enda litet exempel.

Så sent som i går afton, när jag var hemma i Vännäs, kommo två arbetare,
som inte voro statstjänare, och ville köpa tomter av Vännäs köping för att där
bygga s. k. barnrikehus. Jag frågade dem, varför de inte gjorde det i sin hemkommun,
som gränsar intill köpingen. »Nej», svarade de, »vår kommun förmedlar
inte vare sig tertiärlån eller s. k. barnrikelån» — det senare i varje fall
inte annat än då vederbörande har minst fyra barn, under det att författningen
säger, att det skall vara tre. Denna grannkommun är inte fattig, och den har
ingen hög utdebitering. Kommunalskatten är 8,50 per skattekrona, och det kan
man inte säga är över hövan mycket.

Här ha vi en av orsakerna till att utflyttningen från landskommunerna till
tätorterna fått en omfattning, som kanske många gånger inte är så lycklig.
Jag vill också nämna, att i denna kommun ha de borgerliga partierna majoritet
och få alltså bestämma örn dessa saker.

Det finns otaliga exempel från det levande livet, som ge belägg för denna min
uppfattning. Jag har tidigare tillhört denna landskommun, men det område,
där jag bodde, har brutits ut därifrån. Jag skulle kunna ge kammaren många,
många exempel på sådana förhållanden, som gjort, att människorna flyttat från
landskommunerna in till tätorterna. Det är enligt mitt sätt att se saken många
gånger kommunernas oginhet att ge människorna de rättigheter de skola ha
och kunna få, som inverkar på flyttningen.

Jag är som gammal ''statstjänare fullt på det klara med att d.yrortsgrupperingen
och dyrortsgra deringen aldrig kunna bli helt och fullt rättvisa. Den saken
är tämligen klar. Det har alltid uppstått och kommer att uppstå gränsfall, som
man inte på något sätt kan eliminera, men örn man ser på saken i dess helhet,
får man väl ändå medge, att det är avsevärt billigare — jag säger avsevärt billigare
— att bo i Vännäs än i Stockholms stad och att det är avsevärt billigare
att bo ute på rena landsbygden än vad det är att bo i vår köping.

Jag ser saken på detta sätt, herr talman, och det är därför jag bär velat framföra
detta genmäle till herr förste vice talmannen, som gör gällande, att dyrortsgrupperingen
skulle medföra sådana vådor i form av inflyttning till tätorterna,
Jag har velat påpeka, att landskommunerna böra se till att ge sina invånare
de rättigheter, som de kunna fordra enligt författningarna. Jag tror, att
för dagen bör riksdagen acceptera det förslag, som statsutskottet här framlagt.
Vad angår den här mycket omtalade andra reservationen, kan jag för min del
helt enkelt inte förstå, att den kommit till.

Herr talman! Med dessa små erinringar ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Wagnsson: Herr talman! Först ber jag att få begagna tillfället att
uttala min stora tillfredsställelse över det sätt, på vilket denna fråga förberedelsevis
har handlagts.. Det var ett lyckligt grepp av finansministern, då han
lät lönekommittén inte bara bli ett utredningsinstrument utan också en förhandlingsdelegation.
Förhandlingsresultatet är givetvis ur tjänstemännens synpunkt
inte helt tillfredsställande, men det är, tror jag, inte bara acceptabelt,
utan det är i det nuvarande läget det bästa, som kunde uppnås. Också örn
riksdagen helt naturligt inte är bunden av det förhandlingsresultat, som föreligger,
så måste det dock, som utskottet säger på sidan 26, framhållas, »att
ett resultat som uppnåtts vid partsförhandlingar i och för sig är av väsentligt
värde», så att det »i möjligaste mån bör tillvaratagas vid statsmakternas
slutliga ställningstagande i löneregleringsfrågan». Jag ber att helt få ansluta
mig till vad utskottet här har sagt.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Ur denna synpunkt synes det mig- anmärkningsvärt, att ett riksdagsparti avgivit
en reservation igenom sina utskottsrepresentanter, vilken i ett par avseenden
skiljer sig från det resultat lönekommittén kommit till och som också
på detta sätt innebär en desavuering av vad deras egen representant i lönekommittén
varit med örn att acceptera. Jag tror, att det är ganska betänkligt
i vårt politiska liv, örn man inför ett forum intar en ståndpunkt och inför
ett annett en annan. Jag vet inte, örn jag felbedömer min ärade vän herr förste
vice talmannen, då jag här säger, att det var mindre för kammaren han här
talade än för hondeförbundets valmän ute på landsbygden. Då jag lyssnade
till hans anförande, hade jag en känsla av att lian mycket försiktigt valde sina
uttryck, när han skulle föra i bevis, att några skäl för dyrortsgraderade löner
inte förelågo. Jag lade särskilt märke till att han sorgfälligt undvek att tala
örn hyrans inverkan på levnadskostnaderna, en sak som jag annars tror, att han
själv skulle kunna ha en viss personlig erfarenhet av. Jag skall emellertid
inte mera fördjupa mig i denna sak. Jag tar för givet, att riksdagen inte
kommer att ansluta sig till det yrkande, som herr Gränebo framställde.

Det är en annan detalj i utskottets utlåtande, som jag i stället vill fästa särskild
uppmärksamhet vid. Utskottet har på sidan 28, såsom påpekats i den av
herr Andrén m. fl. avgivna reservationen, gjort ett uttalande angående lärarnas
förhållanden. Det bär där pekats på vissa socialpedagogiska åtgärder, som
kunna komma att åvila lärarpersonalen i samband med barnbespisningen, och
utskottet har förklarat, att dylika arbetsuppgifter icke skola medföra särskild
göttgörelse eller särskilda lönetillägg.

Först skall jag inte alls yttra mig örn frågans sakliga innebörd, utan bara
örn den rent formella. Nog är det ganska anmärkningsvärt, att när en kunglig
kommitté har förberett denna fråga och i denna kommitté ingen fört fram
denna sak på det här sättet, då lägga fram den nu. Kommitténs representant
herr Lindblom har ju nyss, då han yrkade bifall till reservationen, betygat, att
frågan inte varit föremål för något övervägande i kommittén. Herr Åman har
som en av representanterna för tjänstemännen vid de förhandlingar, som förts,
samtidigt betygat, att denna fråga icke varit föremål för några överväganden
vid dessa förhandlingar. Det måste naturligtvis för den grupp det här gäller
te sig egendomligt, örn den skall ställas i särklass och örn den skall diktera
vissa uttalanden, som för statsmakterna äro bindande, utan att dessa uttalanden
varif föremål för något sakkunnigt övervägande och utan att denna
grupps representanter vid det förberedande lönearbetet haft möjlighet att uttala
sig örn denna fråga. Det är inte så man brukar gå till väga vid löneförhandlingar.
När herr Johanson i Vännäs nyss förklarade, att han inte förstod,
hur man kunde rikta någon invändning mot detta utskottsuttalande, vill
jag returnera med att säga, att jag inte förstår, hur en gammal fackföreningsmän
som han utan vidare kan acceptera en sådan förhandlingsordning.

Detta örn Hagaris formella sida. Jag skall också säga några ord örn dess
sakliga innebörd. Även ur denna synpunkt förefaller mig uttalandet vara mycket
allvarligt. Riksdagen beslöt i våras genomföra skolbarnsbespisning, och
denna reform håller nu som bäst på att genomföras i våra kommuner. Reformen
är förknippad med många besvärligheter i olika avseenden, men den har
omfattats med ett livligt intresse, och så vitt jag. från den utsiktspunkt jag
har i skolöverstyrelsen, kunnat bedöma, håller det hela på att genomföras
ganska friktionsfritt. Det blir inte några starkare meningsskiljaktigheter i
kommunerna. _ Lärarna äro livligt intresserade av att få reformen ut i livet, och
de göra sina insatser för att underlätta lösandet av de organisatoriska problemen.
Örn då riksdagen utan vidare dekreterar, att en viss uppgift skall åvila
lärarpersonalen — folkskollärare och läroverkslärare — och att kommunerna

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
inte skola ha rätt att lämna någon särskild gottgörelse för det merarbete, som
därmed åsamkas lärarna, så måste detta ■—- jag ber er, mina damer och herrar,
att lägga märke till det •— ovillkorligen bli ett irritationsmoment. Jag är
också övertygad örn att det kommer att skada själva saken. Jag gör mig inte
skyldig till någon överdrift, om jag säger, att då det gällt pedagogisk reformverksamhet,
också socialpedagogisk, i detta land, har lärarkåren gått i spetsen.
Den har drivit fram nya skolformer, den har drivit fram åtskilliga betydelsefulla
reformer i undervisningsväsendet och åtskilliga betydelsefulla sociala
reformer, då det gällt skolans arbete. Inför man nu en regel, som innebär,
att vissa lärare komma att känna det som en börda, en pålaga, som man
lägger på dem, örn skolbarnsbespisningen genomföres, så riskerar man, att det
finns lärare, som, örn de också inte komma att försöka hålla tillbaka den, i
varje fall inte med samma entusiasm och samma intresse gå in för att få reformen
genomförd. Vi komma därmed att skada skolbarnsbespisningen, vi
åstadkomma ett sämre läge, då det gäller att genomföra den, och vi vinna i
sak egentligen ingenting.

Detta är, mina herrar, ett typiskt nålsting, som man gör utan att nå något
egentligt resultat av det. Jag vädjar varmt till kammaren att godkänna den
reservation, som herrar Andrén och Malmborg i Skövde m. fl. fogat till «+-skottsutlåtandet.

I herr Wagnssons yttrande instämde herr Olsson, Oscar, och herr Lindén.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Den proposition vi i dag behandla är ju
ett resultat av förhandlingar, och det binder i viss mån alla dem, som så att
säga äro inkopplade i ställningstagandet till förslaget. Örn så inte varit fallet,
skulle åtminstone jag för min del i denna fråga ha intagit en något annan
ståndpunkt än jag gjort inom statsutskottets tredje avdelning. Men nu har
man måst ta ungefär samma ställning som lönekommittén. Kommittén har
samsats örn att godta förslaget, och den laar skrivit i sitt betänkande, att den
gjort detta just för att få fram ett slutgiltigt resultat. Annars är det en hel
del saker, som man skulle velat ha annorlunda.

Först och främst tycker jag, att den spännvidd, som man nu har föreslagit
beträffande dyrortsgraderingen, är onödigt stor. Om man för den dyrortsskillnad,
som kan finnas, skulle ge samma procentuella kompensation som
tidigare, skulle man inte komma högre än till 11 ä 12 procent, och jag har
för min del funnit, att det hade varit riktigare, örn man hade kommit fram
till en löneplan, som hade varit konstruerad med hänsyn till en sådan spännvidd.
Men en reservation får ju inte skrivas som en demonstration. Den måste
skrivas så, att man kan räkna- med att den skall kunna gå igenom, och
man måste sätta sig in i hur läget då skrälle bli.

Jag anser, att dét är det enda ansvarskännande sättet att gå till väga. Hur
hade det blivit, om en reservation på denna punkt bifallits av riksdagen?
Då hade hela förhandlingsresultatet rivits upp. Antingen hade man måst ta
upp nya förhandlingar — som blivit mycket långvariga och kanske också
mycket svårare än de tidigare — eller också hade statsmakterna här helt enkelt
bara fått dekretera: »Så och så skola vi ha det.» Aven detta hade haft
ganska besvärliga följder, när man nu en gång har kommit in på förhandlingsvägen.
Då hade det inom hela statstjänarvärlden blivit en allmän oro,
soiia jag inte tror hade varit lycklig för landet.

Med hänsyn till detta, herr talman, har jag för min del inte velat skriftligen
tillkännage någon annan mening, utan har anslutit mig till förslaget i
dess helhet.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Emellertid har dyrortsgraderingsfrågan här kommit upp igen och särskilt
av herr förste vice talmannen berörts på ett sätt som jag nog i viss mån skulle
vara böjd för att karakterisera så, som den föregående ärade talaren gjorde.
Utskottet Ilar ju på denna punkt gjort en skrivning, som jag tycker är ganska
tillfredsställande, och det är angeläget att vad som där skrivits verkligen
tillämpas i praktiken. Jag syftar på vad som står överst på s. 27: »Den
relativa prisutvecklingen på orter inom olika grupper på dyrortsskalan bör
sålunda enligt utskottets mening uppmärksammas och en ny omprövning av
lönegrupp eringen vidtagas, när förhållandena därtill föranleda.» Just det anser
jag vara riktigt. Det bör väl finnas ett för de flesta människor något
så när godtagbart underlag för ett bedömande av läget i dyrortsfrågan. Att
redan nu säga, att man på åtta år skall krympa samman alla grupperna
till en, alldeles oavsett hur utvecklingen kommer att gestalta sig, anser jag
därför rent principiellt oriktigt. Jag erkänner visserligen, att dyrortskommittén
kanske inte kommit fram till resultat som äro helt ostridiga, men skillnader
i dyrortshänseende finnas säkerligen alltjämt, och då tycker jag, att
man bör ha ledning av prisutvecklingen. Man kan inte heller vara riktigt
säker på att utvecklingen kommer att gå i samma riktning som den har gjort
under de senaste åren. En stor del av den utjämning mellan dyrorterna, som
obestridligen har skett, har måhända varit betingad av krigs- och krisförhållandena,
och vi veta ju inte nu med säkerhet, hur utvecklingen blir, ifall
vi få mera normala tider. Då är det möjligt, att utvecklingen inte fortsätter
på samma sätt som hittills, och jag tycker, att man bör först ha besked örn
detta, innan man definitivt bestämmer sig för att fullständigt slopa dyrortsgraderingen.

Jag vill framföra inte bara denna synpunkt. Jag har också en känsla av att
ett alltför onyanserat avskaffande av dyrortsgraderingen, örn denna inte motsvaras
av verkligheten, skulle medföra flera avsevärda nackdelar för landsbygden
och dess befolkning. Man får inte glömma bort, att följden skulle
bil, att lönerna i den fria marknaden relativt snart skulle rätta in sig efter
storstadsnivån. Jag har sett uttalanden från landsorganisationshåll, där man
säger,_ att detta sannolikt skulle komma att bli fallet. Vad skulle då resultet
bli i fråga örn landsbygdens avfolkning? Min tro är, att mångå företag på
landsbygden — örn de måste räkna med samma lönekostnader och andra kostnader
som i de stora städerna — skulle finna det med sin fördel direkt förenligt
att dra sig in till städerna i stället för att bli kvar på landsbygden.
Städerna ha kanske bättre kommunikationer och erbjuda måhända andra fördelar
ur driftssynpunkt, som inte finnas i samma grad på landsbygden. Skola
då företagen dräs. med samma kostnader på landsbygden som i städerna, komma
de att sugas till städerna, vilket är motsatsen till vad man vill uppnå. Att
nya företag komma att startas pa landsbygden i samma utsträckning som nu,
förefaller mig då ännu mindre sannolikt.

i ..P?''r^ö.r0 ^ror tFg, att det kan medföra stora nackdelar, örn man går fram för
häftigt på denna väg. Det uppstår också en hel del andra följdverkningar, som
man kanske inte tänkt igenom så noga inom bondeförbundet. Jag tror till exempel,
att. naturaförmanerna för jordbrukare, hemmadöttrar och hemmasöner
automatiskt skulle upptaxeras till samma värden som gälla i storstäderna, och
jordbrukarna skulle alltså på grund därav få betydligt ökade skatter.

Vidare skulle jordbrukets lönekostnader utan tvivel höjas avsevärt. Under
de senaste åren. har visserligen gällt, att jordbrukets inkomster och utgifter
skola stå i en viss proportion till varandra, men jag är tveksam, huruvida det
kommer att Upraktiken bli möjligt att få upp priset på jordbrukets produkter
i tillräcklig omfattning. Då skulle man löpa den risken, att det svenska jord -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 09.

Löner e ojer ina för befattningshavare i statens tjänst ni. fl. (Forts.)
brukets räntabilitet försämrades. Jag tror, att det är mera verklighetsbetonat
att resonera på detta sätt än att säga, att produktpriserna skola följa med
uppåt —■ man kan tänka sig möjligheten att så sker, men det är knappast
sannolikt. Jag skulle här inom parentes vilja säga, att jag undrar, om inte
flykten från landsbygden många gånger befrämjas just av det myckna talet
från bondeförbundshåll om hur dåligt det är på landet. Det talas för mycket
om detta, delvis nied orätt. Det finns ju också många fördelar och företräden
av olika art för dem som bo landsbygden. Jag tycker, att detta ibland!
borde framhållas något mera, så att det inte blir en allmän psykos, att det är
så dåligt på landsbygden. En sådan psykos är nog delvis skuld till att så
många fly landsbygden.

Jag vill också säga något om kostnaderna för statsverket, om man skulle ha
blott en enda dyrortsgrupp. I reservationen har man föreslagit, att höjning
skulle ske upp till de nuvarande lönerna i den högsta ortsgruppen, inklusive
det fasta tillägg, som beslöts i våras. I samband härmed kommer jag in på en
annan punkt, som jag för min del tycker är mindre tillfredsställande. Det gäller
lönerna för löntagare i mellangraderna och högre grader. Dessa befattningshavare
lia genom förslaget ännu inte fått sin reallön från tidigare år återställd.
Örn reservanterna hade velat ta steget fullt ut och fört upp hela lönenivån
till den föreslagna femte ortsgruppens nivå, hade utgifterna för statsverket
blivit ofantligt stora. Framför allt tror jag, att herr Rubbestad i andra
kammaren —- som skrivit reservationen — med sin sparsamma läggning nog
aldrig hade vågat sig på den saken. Då hade man alltså här att välja mellan
att avstå från att återställa reallönenivån för de högst och medelhögt placerade
tjänstemännen eller att åsamka statsverket mycket stora kostnader. Det hade
ju i senare fallet rört sig om belopp på uppåt hundra miljoner kronor, förmodar
jag. Båda ståndpunkterna äro nog besvärliga att försvara, när man ställes
inför verkligheten. Även detta gör, att jag för min del inte har kunnat ansluta
mig till reservationen beträffande dyrortsgraderingen sådan den utformats.

Jag skulle vilja här bringa i erinran några ord, som finansministern har uttalat
i direktiven till lönekommittén. Enligt vad som står i kommitténs betänkande
nr I, s. 11, säger han följande: »Uppenbart är emellertid, att även
löntagarna i mellangraderna och högre grader i längden böra kunna resa allt
starkare anspråk på en återgång till tidigare reallöner. En förbättring av
reallönerna även för dessa löntagare är också nödvändig av rekryteringshänsyn
och ur andra lönepolitiska synpunkter, vilka staten som arbetsgivare
måste anlägga, även örn det ligger i sakens natur, att tendensen i ett utvecklingsläge
som det nuvarande bär gå i riktning mot en relativ minskning av
spännvidden i löneskalan.» Detta önskemål har inte blivit tillgodosett i det nu
föreliggande förslaget, och det anser jag för min del vara en brist. Inte minst
nu, när staten är så glupsk och vill slå under sig allt möjligt och det alltså är
viktigt, att de, som skola handlägga ärendena för statens räkning, verkligen
äro kvalificerade, tycker jag, att denna nivellering mellan de högre och lägre
befattningshavarna är farlig för staten. Det slutar bara med att de bästa, gå
till andra områden och staten får nöja sig med att även i de högre befattningarna
få personer, som inte äro de bästa möjliga och i varje fall inte så bra som
(önskvärt vore. Därför hoppas jag, att dessa finansministerns ord i utredningsdirektiven
inom en icke alltför avlägsen framtid komma att bli beaktade.

Vad slutligen beträffar reservationen nr 2, kan jag om den säga, att utskottsutlåtandct
måhända är något för kategoriskt formulerat på denna punkt.
Meningen är inte, att allt extra arbete skall utföras utan ersättning, utan vi ha
inom avdelningen närmast tänkt på att en stunds övervakning av en skolmåltid
kanske tidigare hade sin motsvarighet i en övervakning på skolgården, och då

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
bör det inte bli extra ersättning för en sådan sak. Jag skall inte närmare
utveckla detta, utan vill bara påpeka, att det hade varit klokt, om man funnit
en formulering, som inte bade kunnat karakteriseras som ett nålsting.

o I övrigt, herr talman, skall jag nu inte ta upp flera saker bär, ehuru det
råder tvekan på ytterligare några punkter, bland annat huruvida det är klokt
att räkna nied nettolön eller inte. Det finns olika synpunkter på detta, men
tiden lider, och jag skall nu sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag har begärt ordet uteslutande med
anledning av reservationen nr 2 och herrar Åmans och Andréns och nu herr
Wagnssons anförandeu.

Herr Åman anmärkte på att man här inte bytt ett ord med tjänstemännen
örn detta spörsmål, utan att riksdagen nu endast skulle diktera utökade arbetsprestationer.
När nu tjänstemannaorganisationerna ha erhållit förhandlingsrätt,
kan det väl för den finkänslige tyckas, som örn riksdagen här skulle gå för långt.
Men i avdelningen påtalades, att man försport olägenheter på en del håll i landet
på grund av att vissa lärare inte ansett sig böra medverka till genomförandet
av någon socialpedagogisk åtgärd. Denna lönereglering kostar för statens
del omkring tvåhundra miljoner kronor och innebär för de enskilda tjänstemännen
inom denna kategori ganska betydande löneökningar. Den lärare, som befinner
sig i den nya löneklasSen 21, får en förbättring av sin lön med 1 962 kronor
på 1-ort och 1 571 kronor 40 öre på 5-ort. En lärare i löneklass 24, den högsta
för honom, får på 1-ort 2 182 kronor 20 öre och på 5-ort 1 740 kronor 60 öre
i löneökning genom det föreliggande förslaget. För de lärare, Som bo i kommunens
hus, kail den proposition, som avser reglering av tjänstebostäderna, medföra
en viss kostnadsökning, varför de nämnda summorna kunna minskas något,
men för dem som bo i egna hus blir löneökningen ännu större. Med hänsyn
till dessa löneökningar ansåg man inom avdelningen, att riksdagen i samband
med genomförandet av denna lönereglering skulle kunna göra ett uttalande, som
gjorde slut på de irritationsmoment, som onekligen förekommit och ännu förekomma
ute i skoldistrikten litet varstans i vårt land.

Detta, herr talman, var det enkla, på erfarenheten stödda resonemang, som
avdelningens ledamöter förde. Vi trodde verkligen inte, att lärarna voro så ömskinnade
som herr Wagnsson nu har antytt. Utskottets uttalande skulle bli »ett
nålsting», som skulle irritera, sade han. Det tror jag knappast. Lärarna ha tidigare
inte visat — ursäkta, herr talman, att jag säger det — att de äro så
ömskinnade, och jag tror inte. att de komma att visa sig vara det nu heller.
Skulle man genom underhandlingar komma fram till ett annat resultat, finns
det möjligheter att få ändringar, men då nu uttalandet har befunnits fullt motiverat
och den överväldigande delen av statsutskottet bär godkänt det, vore det
enligt min mening olyckligt om det skulle strykas här i kammaren.

Herr Andrén tyckte, att det var en tung och klumpig hand, som hade formulerat
det omdiskuterade stycket på s. 28. Jag vill säga herr Andrén, att det
är samma hand som har formulerat utskottsutlåtandet i övrigt. Men kan det
komma fram ett förslag, som ger stycket en mera skönlitterär utformning, ha
utskottets ledamöter säkerligen ingenting emot det. Själv har jag ingen anledning
att ^framställa ett sådant förslag. Jag tycker inte, att herr Andréns uttalanden
på denna punkt böra vara avgörande för kammarens Ståndpunktstagande.
Herr Andrén varnar visserligen för uttrycket »socialpedagogiska åtgärder» och
anser, att det innebär en alltför obestämd formulering av vad man skulle kunna
ålägga lärarna. Örn jag inte är alldeles fel underrättad, har ordet »socialpedagogisk»
vunnit burskap i det departement, för vilket herr Andrén en tid var chef,

Onsdagen deli 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
och det borde därför med litet god vilja vara möjligt att få klarhet i vad det
innebär.

Vidare skulle jag vilja säga, herr talman, att det här inte är fråga örn någon
ny princip. När en reglering gjordes för provinsialläkarna — jag tror det var
år 1939 — skrevs det någonting i samma stil. Lönerna höjdes för provinsialläkarna,
och man uttalade, att för ytterligare ökade tjänsteåligganden skulle
inga andra förmåner utgå än som upptagits i lönereglementet: dagtraktamente,
reseersättning etc. Principiellt är det således ingenting nytt.

Det kan för övrigt tänkas, att man när detta avsnitt behandlades inom avdelningen
hade i tankarna — jag medger dock, att saken inte diskuterades där
— vad som förekommit alldeles nyligen i fråga örn överlärarna. I år skedde en
reglering av överlärarnas löneförhållanden, som innebar en allmän förbättring
av deras ställning — i vissa fall, herr talman, var det upp till 100 procents
löneökning. Men det hindrar inte, att överlärarnas organisationer nu vilja ta
extra betalt för att överlärarna skola ha tillsyn över fortsättningsskolan, utföra
sekreterargöromål etc., en framställning som nu ligger hos myndigheterna för
begrundan. Vi hade kanske detta lite var i vårt undermedvetna, när vi läto denna
»klumpiga hand» formulera det omstridda stycket.

Herr talman! Jag skulle uppriktigt sagt inte ha något emot att detta stycke
fick en mera. skönlitterär utformning, men det skulle enligt min mening vara
till skada i sakens nuvarande läge, örn kammaren helt skulle stryka det. Jag
yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Herr Andrén erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
måste bekänna, att jag för min del icke brukar begära några skönlitterära formuleringar
av statsutskottet. Som vi alla veta, brukar inte statsutskottet heller
excellera i sådana formuleringar. Men vad jag har begärt och vad jag tycker att
kammaren bör kunna begära är en exakt formulering av en klar tanke. När
statsutskottet gör en improviserad framstöt på en isolerad punkt, är redan detta
ägnat att förvåna. Men ännu mera förvånande är att denna tanke — om man
skall kalla det för tanke, ty det är egentligen någonting mycket oklart; det
är en mycket dimmig föreställning — icke är av den art, att den kan sättas i
verket och föras ut i verklighetens värld. Ty detta anser jag icke vara möjligt.
När statsutskottet säger, att lärarna icke skola få något som helst vederlag, när
de alltså skola begagna frukosttiden för att övervaka eleverna och själva icke
ens få lov att äta frukost, har onekligen statsutskottet gått alldeles för långt,
och det är mot detta som jag har vänt mig. Skulle man dessutom våga förutsätta
att statsutskottet har tänkt sig, att lärarpersonalen vid dessa skolor skulle deltaga
i beredningen och serveringen av frukosten, då inkräktar detta arbete på
den tid som våra lärare borde använda för sin undervisning.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag har yrkat avslag på den del a-v
motiveringen, som reservanterna lia vänt sig mot.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga
några ord örn huvudreservationen. Jag ber då först att få konstatera, att samtliga
politiska partier i riksdagen voro representerade i lönedelegationen. Nu har
det väl vid dessa förhandlingar liksom vid så många andra dylika gått till så,
att man fått jämka på sina ståndpunkter från olika håll. Riksdagen har självfallet
rätt att rucka på denna överenskommelse, men jag frågar mig: är det
klokt? Jag tror det inte. All erfarenhet säger mig, att det skall föreligga alldeles
tvingande skäl, innan man desavuerar sina förhandlingsdelegerade.

Inom statsutskottet, närmast inom dess tredje avdelning, ha vi nu, som herr
Mannerskantz antydde, försökt skriva ihop oss, och de eventuella skönhets -

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare, i statens tjänst m. fl. (Forts.)
fläckar, som herr Andrén talade om, skulle ju möjligen kunna bero på det som
legat bakom kompromisserna i fråga om skrivningen. Det är endast bondeförbundets
ledamöter som reserverat sig, och jag ber att få säga, att bakom denna
reservation ligga nog rent partipolitiska aspekter. Det är väl knappast någon
ens bland reservanterna själva skulle jag tro, som skulle bli glad, örn denna reservation
skulle vinna riksdagens bifall. Jag är inte alldeles övertygad örn att
ens herr förste vice talmannen skulle bli så värst glad, örn den galt- eller grisslakt,
som han nämnde örn i sitt första anförande, skulle äga rum nu, trots
att vi befinna oss i julmånaden.

Herr Holmbäck nämnde, att det pågår en viss flykt från statstjänst ut i det
privata näringslivet, och jag skulle tro att örn man följde bondeförbundets resonemang,
skulle denna flykt ökas och komma att omfatta betydligt större grupper
än dem herr Holmbäck särskilt nämnde.

Jag skall inte nu fördjupa mig i något resonemang örn dyrorterna. Jag har
själv under min tjänstgöring varit på såväl A-, B- och C- som E-orter, och
vill man vara ärlig så måste man nog medge, att det finns en viss skillnad i
levnadskostnaderna. Därmed vill jag inte gå i god för att de grunder, på vilka
detta system vilar, ge i allo rättvisande resultat. Men finns det inte ali anledning
att invänta resultatet av den insamling av uppgifter om priserna som
skedde under fjolåret? En sådan väntan rimmar ju fullständigt med riksdagens
beslut då.

Det har från bondeförbundshåll dels i reservationen och dels muntligen i
debatten påvisats, att arbetskraften suges till städerna och tätorterna. Jag måste
i detta fall i likhet med herr Mannerskantz erinra bondeförbundets representanter
örn att det har så länge och så högljutt i både tal och skrift talats örn de
höga lönerna i städerna, att det är inte så värst förvånande, örn landsbygdens
döttrar och söner börja på att tro på sina fäders förkunnelse. Skulle det inte vara
möjligt^ att ni någon gång framhölle, att det går an att leva rätt så drägligt
även på landsbygden? Att många av dessa ungdomar från landsbygden, när
de hamna i storstädernas djunglar, bli grymt besvikna, det nämns aldrig någonting
örn. Som sagt, det skulle vara mycket önskvärt, örn man ägnade en viss
uppmärksamhet även åt denna lilla detalj.

Jag ber att få i likhet nied flera talare ifrån utskottet fästa kammarens ledamöters
uppmärksamhet på att utskottet förordar att översyn av det statliga lönesystemet
företages med kortare tidsintervaller än hittills varit fallet. Jag tror
att detta vore synnerligen klokt. Då har man också möjligheter att jämka samman,
om utvecklingen skulle gå i samma riktning som den gjort under de senaste
åren. Om det finns fog för att göra lönerna något så när lika på landsbygden
och i tätorterna, så kan man göra det.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i
dess helhet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan jag begärde ordet ha
de tre närmast föregående talarna ytterligare utvecklat de synpunkter som
jag har att anlägga på frågan, så att det kunde synas överflödigt att jag yttrar
mig. Jag begärde närmast ordet i anledning av reservationen nr 2, men jag
skall passa på att säga några ord även örn den stora bondeförbundsreservationen.

Man måste uttala sin stora förvåning över att bondeförbundets representanter
så envist fasthålla vid en ståndpunkt, som under det förberedande arbetet med
denna proposition och detta utskottsutlåtande har bevisats vara oriktig. Lönekommittén,
förhandlingsdelegerade och föredragningar i utskottet ha övertygat
örn att det finns en skillnad på dyrortsförhållandena här i landet. Att

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
då envist fasthålla vid en annan ståndpunkt, är ägnat att förvåna; jag kan
icke underlåta att säga detta.

Om man skulle bifalla bondeförbuudsreservationen så skulle detta icke minst
för landsbygden medföra konsekvenser i olika avseenden, som skulle bli ganska
besvärande. Oell vill man få slut på all agitation örn dyrortsgrupperingen.
så borde man bifalla bondeförbundets yrkande! Men det vågar man ju inte
göra, därför att man icke kan ta det ansvar som därmed är förenat.

Herr Mannerskantz redogjorde för en hel del av dessa konsekvenser. Vilken
lönegrupp skall nian välja örn det skall vara lika löner över hela landet? Det
måste givetvis bli en lönegrupp, som innebär en rätt avsevärd höjning för d"
anställda på landsbygden. Men vilken inverkan kommer detta att få på den
privata arbetsmarknaden och på det privata löneläget? Och vilken inverkan
kommer det att få på jordbrukets egna arbetsförhållanden och på skogsbrukets?
Och tror man, att de som bo i dyrorterna aldrig skola resa några krav, sedan
alla en gång blivit jämställda? Det kommer naturligtvis alltjämt att kunna
konstateras, att det finns dyrorter, och då lia vi bara att vänta nya krav från
dem som bo i dyrorterna. Dessa krav komma att tillfredsställas, och så blir den
sista villan värre än den första. Sådana experiment bör man inte våga sig på.

Herr Mannerskantz och andra lia här talat örn att det är en allmän önskan
att man måtte kunna utbreda särskilt småindustrien men även andra industrier
på landsbygden, och det har tillsatts kommittéer för att verka i denna riktning
genom att söka kontakt med organisationer på detta område. Hallands landsting
beslöt i höstas tillsätta en sådan kommitté. Men hur skall det ställa, sig.
örn dyrortsgrupperingen avskaffas? Vad är det som gör att det nu går att
få industrien att slå sig ned på landet? Det är de billigare tomtprisen och ännu
mera besparingen på den största utgiftsposten: billigare arbetskraft. Dessutom
får industrien bättre tillgång på arbetskraft på nära håll. För jordbruket och
jordbrukets folk innebär ett industriföretag också en stor fördel, emedan så
många då kunna få arbete i denna industri på nära håll och bo i sina hem.
Men hur blir det. örn landsbygden enligt bondeförbundets förslag i dyrcxrtshänseende
skall jämställas med städerna? Industrien kommer att söka sig till
städer och andra större kommunikationscent.ra. Den behöver inte bekymra sig
för tomtfrågan, ty städerna tillhandahålla fria tomter, och inte heller örn arbetarnas
bostadsfråga, ty den ta städerna hand örn. Vill man motarbeta industriens
utflyttning på landsbygden, då skall man komma med ett sådant förslag som
bondeförbundet gjort.

Det finns många andra argument som skulle kunna anföras i detta sammanhang.
Herr Mannerskantz var inne på en sak. Taxeringsnämnderna taxera
för närvarande hemmasöner och hemmadöttrar, även örn de icke ha någon lön,
för ett beräknat värde av fri kost och bostad. Skulle man nu höja lönenivån
på landsbygden, så skulle ju detta leda till att dessa hemmasöner och hemmadöttrar
bleve högre taxerade och finge betala högre skatter. Jag undrar örn
det är ägnat att sprida någon glädje på landsbygden, örn man inför sådana
anordningar. Jag skulle tro att det skulle skapa förhållanden, som vederbörande
inte tänkt sig och säkert inte önska.

Sedan måste jag också uttala min stora förvåning över att bondeförbundet.s
representanter icke kunna instämma i det av alla andra partier gjorda uttalandet,
att dyrortsfrågan skall följas med uppmärksamhet och att en omprövning
och undersökning med vissa intervaller skall ske för att snabbare kunna konstatera,
örn dyrortsförhållandena ändra sig. och rätta gruppindelningen därefter.
Statsutskottet har uttalat detta, och vi liro alla ense örn att vi skola gå
den väg som bär fram emot en utjämning så långt som det är möjligt. Meni

Första hammarens protokoll 1940. Nr 89. 4

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst ni. fl. (Forts.)
elen totala utjämningen är för närvarande icke möjlig. Lönekommittén oell
propositionen lia ju gått ett steg genom att minska antalet dyrortsgrupper.
Jag tror att det är den riktiga vägen, sorn statsutskottet här anvisar, att man
följer denna fråga på det sättet, att man med vissa mellanrum gör undersökningar
om dyrortsförliållandena och, där förskjutningar lia visat sig, gör nya
justeringar. Eli sådan mycket betydelsefull justering har ju också gjorts i det
föreliggande förslaget, då spännvidden har sänkts till 16 procent.

Sedan måste jag säga några ord örn reservationen nr 2. Här ha flera talare
varit uppe och målat ut saken som om man skulle ha gjort någonting av ren
illvilja eller försökt komma åt lärarpersonalen eller pålägga den ökade bördor.
Grunden till uttalandet är emellertid endast, att utskottet ansett, att när
barnbespisningen nu genomföres, böra lärarna kunna ägna den en viss insyn.
De kunna åtminstone öppna dörrarna och titta in i matsalen för att se till att
det hela verkligen går som det skall, så att inte barnen under tiden äro helt
avkopplade från deras övervakning. Det är ingen stor prestation som här begäres,
men det har utmålats som örn det vore någonting sådant. Vad som begäres
ligger ju i linje med lärarpersonalens övervakning av leken på skolgården.
Det är inte alls meningen, att lärarna skola berövas sina måltidsraster
eller dylikt, som man talat om.

Det har också gjorts en anmärkning mot formuleringen av detta uttalande.
Det kunde naturligtvis lia formulerats på annat sätt, men det har inte talats
örn något annat än skolmåltiderna. När herr Andrén anmärker på formuleringen,
vill jag bara fästa uppmärksamheten på att herr Andrén var närvarande
vid utskottsbehandlingen och står antecknad på utskottsutlåtandet, och
han kunde ju då med sin formuleringsskicklighet ha gjort en sådan justering
i formuleringen, att den kunnat tillfredsställa honom, i stället för att gå den
bekvämare vägen och begära att få stryka hela detta stycke.

Nu vill jag säga, att hade uttalandet icke stått där, så skulle jag inte ha gjort
något yrkande örn att det skulle komma dit. Då hade väl frågan fått tas upp
i ett annat sammanhang. Men nu står uttalandet i utskottets utlåtande, och
en mycket stor majoritet står bakom detsamma. Det har icke något annat syfte
än vad jag nyss sade: en billig begäran till lärarpersonalen, och denna begäran
är ännu billigare, om man ser på den stora löneökning som nu skall beslutas.
När en folkskollärare kommer upp i ca 10 000 kronors inkomst, bör det
väl inte vara någon oöverkomlig prestation att titta in i matsalen och se örn
barnen sitta på sina platser. När nu detta stycke kommit in i utskottets yttrande,
så vill jag varna kammaren för att stryka det, ty då kommer detta att
utnyttjas. Man kommer att säga, att riksdagen strukit detta uttalande, alltså
skall man göra framställning om att få ersättning även för dylika åligganden.

En föregående talare, herr Karlsson i Munkedal, gav några exempel på liknande
ersättningsfrågor, och jag tror, att man bör vara försiktig med att släppa
lös möjligheterna till extra ersättningar för allt smått, utan räkna in lärarnas
huvuduppgifter i den egenliga lönen. Och till dessa huvuduppgifter tycker
jag att den lilla insyn det här är fråga örn beträffande skolmåltiderna bör
räknas. Den borde inte bli så betungande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Andrén, som nu yttrade:
Utskottets ärade ordförande gjorde den anmärkningen mot mig, att det skulle
ha varit min skyldighet att försöka få en bättre form på den passus i utskottets
utlåtande som jag vänt mig mot. Först och främst ansåg jag det alldeles
orimligt, att. statsutskottet i ett betänkande som berörde flera hundra olika
tjänstemän gjorde ett uttalande örn en enda kategori, och till på köpet på en

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Löner e gier ing för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
punkt, som kanske icke berör så många av denna kategori. Det var därför min
uppfattning, att hela denna passus borde strykas, och jag ansåg det icke vara
min skyldighet att stå utskottsmajoriteten till tjänst med em bättre formulering
av de mycket dunkla meningar, som den hade örn den sak det gäller.

Hade frågan blivit behandlad i andra avdelningen, som är van att behandla
sådana frågor, hade helt visst aldrig en sådan passus kunnat inflyta i utskottets
utlåtande. Jag kan fortfarande inte underlåta att förvåna mig över att
statsutskottet på en enda punkt, utan incitament från regeringen eller från
någon utredning, endast på grund av ett tillfälligt humör gör ett uttalande,
som är så dåligt grundat och så illa formulerat.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Jag befinner mig i den ovanliga situationen
att polemisera mot min högt värderade vän herr J. B. Johansson. Det
var mycket värdefullt att höra vad han sade liksom också vad herr Karlsson
i Munkedal anförde, emedan man fick en föreställning örn vad de egentligen
åsyftat, när de röstat för detta påhäng till utskottets motivering, vilket såsom
redan påpekats icke hänför sig till vare sig någon proposition eller någon motion.

Jag skall emellertid börja med det sista argument, som herr J. B. Johansson
anförde. Han sade, att det skulle vara mycket farligt, örn riksdagen skulle
stryka denna punkt i motiveringen i enlighet med det reservationsvis av herr
Andrén framställda yrkandet. Jag tror inte alls, att det vore farligt. Att stryka
detta uttalande innebure nämligen endast, att man respekterade en ståndpunkt,
som riksdagen intog redan i våras. Jag undrar, om herrarna i tredje avdelningen,
som förberett detta ärende, erinrat sig att riksdagen lämnat utan erinran,
vad Kungl. Majit på denna punkt skrev i propositionen om skolmåltiderna.
Jag begränsar mig till att tala örn vakthållningen, eftersom det tycks vara
den saken som herrarna tänkt på mest.

Departementschefen skrev så här: »I detta sammanhang vill jag framhålla,
att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att taga under övervägande, huruvida
generella bestämmelser erfordras rörande utnyttjande av lärarnas fyllnadstjänstgöringsskyldighet
för ifrågavarande ändamål» — det var vakthållningen
— »samt, därest så skulle befinnas erforderligt, utfärda föreskrifter i
ämnet. Stundom kan måhända befinnas erforderligt att medgiva nedsättning
i undervisningsskyldigheten. Kungl. Maj :t torde även i detta fall få äga meddela
de bestämmelser, som må befinnas erforderliga. I likhet med skolöverstyrelsen
är jag icke nu beredd att ingå på frågan, huruvida kontant ersättning
må utgå till vakthavande lärare i vissa fall. Den vakthavande bör dock
äga rätt att avgiftsfritt deltaga i skolmåltiden.»

Detta uttalande har av såväl statsutskottet som riksdagen lämnats utan erinran,
och då måste man rimligtvis draga den slutsatsen, att de rent praktiska
angelägenheter, som deli här är fråga örn, av riksdagen överlämnats till Kungl.
Majit. Att den kritiserade punkten i utskottets motivering i enlighet med herr
Andréns yrkande nu strykes, innebär sålunda icke, att man bereder en plattform
för särskilda löneanspråk, utan endast att man går tillbaka till vad riksdagen
redan i våras beslöt.

Jag skall inte upprepa de invändningar som en del förespråkare för reservationen
redan gjort, utani jag skall se frågan, alldeles som herr J. B. Johansson
och herr Karlsson i Munkedal, rent praktiskt.

Av herr Karlssons anförande såsom apologet för statsutskottet fick man ett
starkt intryck av att man inom utskottet räknat med att det skulle visa sig
vara förenat med vissa svårigheter att förmå lärarna att åta sig denna vakt,

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
oell därför Ilar man velat passa på att undanröja dessa svårigheter. Herr <T. B.
Johansson spalin på samma tråd och menade, att det var »en mycket liten prestation»
sorn krävdes av lärarna och att det var lämpligt att nu klara den
saken.

Jag tror. att herrarna inte riktigt tänkt igenom, vilka praktiska svårigheter
det här är fråga örn. Det förhåller sig helt visst på det sättet, att örn det gäller
en liten skola med 20—40 lärjungar och måltiderna ta 20—25 minuter, är det
i regel ingen orimlighet att begära, att läraren skall titta till dem under måltiderna
för att det hela skall gå i lås. Annorlunda kan det emellertid ställa
sig, örn man har att göra med en skola med 800 eller 1 000 lärjungar och med
barnbespisningslokaler bara för 300 eller 400 elever. Då blir det nödvändigt
att låta barnen äta i skift, och då betyder det att hela frukostrasten går åt för
läraren. Det är alltså, fråga örn en ganska ansträngande vakthållning. Det
finns många olika fall och många olika förhållanden, som man får lov att
taga hänsyn till.

Jag anser det alltså litet farligt att på det sätt, som statsutskottet nu tänker
sig. stadga någon generell skyldighet. Jag skulle vilja göra gällande, att
det också i åtskilliga fall skulle vara rätt dålig arbetsekonomi att ta ut en
sådan skyldighet. Jag tror, att det i vissa fall ur arbetsekonomisk synpunkt
skulle varå ganska oklokt att göra så, emedan den extra påfrestning det skulle
innebära är av den beskaffenheten, att den i mångå fall inverkar menligt på
deras egentliga arbete. Stadgar man på detta sätt en generell skyldighet, försvåras
alltså möjligheterna att laga efter läglighet. När skolöverstyrelsen yttrade
sig örn barnbespisningen, ville den bida och se till, hur man skulle ordna
detta. Den säger liksom departementschefen, att detta kan ordnas lokalt, säkert
är detta en klokare inställning än utskottets.

Jag menar alltså, att man mycket väl kan anlägga de praktiska synpunkter
som herr Karlsson i Munkedal och herr J. B. Johansson tillämpade, men att
deras slutsats försvårar möjligheterna att ordna saken praktiskt och med så
litet friktion som möjligt inom distrikten.

Jag skall motivera denna uppfattning även med ett annat exempel. Statsutskottet
föreslår, att det icke skall utgå någon särskild gottgörelse för dessa arbetsuppgifter.
Vad menas då med gottgörelse? Det måste menas någonting
annat än vad utskottet talar örn sedan, när utskottet talar örn särskilda kontanta
tillägg. Nu tänka sig både skolöverstyrelsen och departementschefen,
att örn t. ex. en lärare har en tjänstgöringsskyldighet av 30 timmar, under det
skolschemat endast upptar 28, kan man taga ut de två återstående timmarna
i form av vakthållning. Det blir då en särskild gottgörelse. att lian får tillgodoräkna
sig dessa. Genom den formulering, som utskottet kommit till, hindras
man till äventyrs från att på detta sätt taga ut fyllnadstimmar eller att
medge nedsättning i tjänstgöringen.

Detta är ett njJt exempel på hur utskottets uttalande försvårar möjligheterna
att ordna denna sak.

Jag tror inte, att man kan vara fullt så optimistisk som herr Wagnsson i
fråga örn möjligheterna att organisera skolbarnsbespisningen. Jag vill uttala
på grund av min erfarenhet, att det är ganska svårt. Desto angelägnareär
det, att man far varsamt fram och ser till, att man får personalen
intresserad, i den mån den inte redan är det, att man tar saken mjukt
och lagar efter läglighet i varje situation. Med hänsyn därtill skall man
inte komma med föreskrifter, som — även örn jag inte vill fullt ut använda
herr Wagnsson? uttryck, att de utgöra »nålsting» — dock äro ägnade att öka
de praktiska svårigheterna. Och utskottets omdiskuterade passus ökar de praktiska
svårigheterna att ordna saken, i jämförelse med om vi finge pröva oss

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
fram och bida tiden. Jag tror för min del, att det hela skulle kunna gå mera
friktionsfritt, örn man får pröva sig fram.

Kanske bör jag tillägga att jag uppträder inte här till förmån för något
specifikt lärarintresse. Jag uppträder uteslutande med det intresset för ögonen
att denna angelägenhet, när beslut en gång fattats, skall ordnas så friktionsfritt
som möjligt. Jag delar helt och hållet den mening, som både skolöverstyrelsen
och fjolårets departementschef givit uttryck åt, att nian bör se till att
saken ordnas efter de lokala förhållandena. Det är främst av den anledningen,
som jag ansluter mig till den av herr Andrén m. fl. avgivna reservation, som
finns fogad vid utskottsutlåtandet.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber först att få säga några ord i anledning av
bondeförbundets reservation rörande slopandet av dyrortsgraderingen.

Den istadighet, som från det hållet visas när det gäller den punkten, påminner
mig om en debatt, som jag var närvarande vid en gång någonstans uppe i
Norrland. Det hade av en talare med statistiska siffror bevisats, att det var
ett faktum, att det förhöll sig på ett visst sätt. Men då reste sig den person,
som försvarade en motsatt ståndpunkt, i alla fall upp och sade: »Jag förnekar
faktum!» Det var ju ett ganska egendomligt yttrande, men den personens
liållning påminner mig verkligen örn bondeförbimdets ståndpunkt i denna sak.
Det är ju ett faktum, att det existerar kommuner, som lia högre levnadskostnader
än andra, främst när det gäller hyrorna. Det kommer man inte ifrån.
Då svarar bondeförbundet: »Ja, men i de billiga kommunerna, där lönerna äro
låga, kostar det i alla fall lika mycket att bygga en modern bostad.» Ja, det
är mycket möjligt, och det kan ju tänkas att en gång i tiden, när omfattningen
av en sådan modern byggnation har nått en viss punkt, hyrorna i dessa samhällen
bli lika höga som i de andra samhällena, och då kanske tiden är inne
att slopa dyrortsgraderingen, örn inga andra skäl tala för ett bibehållande av
densamma. Men nu är det alltjämt ett faktum, att hyrorna genomsnittligt äro
högre på vissa orter än på andra; statistiken — och den är väl ändå inte fullständigt
otillförlitlig — visar, att det kostar mera att bo i vissa samhällen än
i andra. Jag kan nämna som ett exempel att en riksdagsman, som håller sig
med bostad såväl i sin hemort som i Stockholm, i hemorten betalar 138 kronor
50 öre i månaden för en bostad örn tre rum och kök. och ett av dessa rum är
en stor och mycket förnämlig sal. som man inte så lätt kan få tåg på här i
Stockholm. Samma riksdagsman bor här i utkanten av staden, vilket gör att
lian till en början får kosta på sig en krona örn dagen för resor. Bostaden omfattar
två runi oell kök — nied betydligt mindre kvadratyta än i hemorten —
och för det betalar han 157 kronor i månaden. I bägge fallen ingår centralvärme
i priset. Sådana- exempel visa väl ändå. att det är dyrare att bo i vissa
samhällen än i andra. Då mäste väl följden bli, att örn människor, som bo på
olika dyra orter, få lika stora löner, har den, som bor på den dyrare orten, en
lägre realinkomst än den, som bor på den billigare.

Sedan var herr förste vice talmannen inne på en sak, som .jag skulle vilja
något beröra. Hau sade, att, de höga dyrortsersättningarna på vissa orter resultera
i att folk flytta till dessa orter. Det är möjligt, att det i någon utsträckning
förhåller sig så. Men här diskutera vi lönerna för statstjänarna,
och för dem är det sannerligen inte så lätt att flytta utan vidare. Örn det bor
cu stationskarl på billigaste ort och han säger att han vill flytta till Stockholm
för att det är mycket bättre betalning där - det är inte troligt att han
gör det. för i regel vet lian att han vid en sådan flyttning förlorar i reallön i
alla fall, men det kan ju tänkas att han framställer en sådan begäran — då

5-1

Nr 39.

Onsdagen dea 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
svarar befälet, att en sådan flyttning: måste bero på om han verkligen behövs
på den plats, dit han vill flytta, ty på varje plats kan jn bara placeras ett
visst antal befattningshavare. Den synpunkt, som herr förste vice talmannen
förde fram, gäller alltså i varje fall inte den fråga, som vi nu diskutera.

Sedan skall jag be att få säga några ord i anledning av att två talare, herr
Mannerskantz och herr Holmbäck, hållit anföranden till förmån för de högre
och högst avlönade tjänstemännen inom statsförvaltningen. Deras anföranden
kunna tolkas på det sättet, att de för sin del vilja bibehålla och till och med
öka det stora avstånd i lönehänseende, som under gångna tider existerade mellan
de högsta, och de lägsta»tjänstemännen. Jag kan inte fatta herrarnas uttalanden
på den punkten på annat sätt. Men då får jag lov att säga, att när
jag en gång i min ungdom anslöt mig till ett vänsterparti, fick jag lära mig.
att en av programpunkterna inom ett demokratiskt vänsterparti måste vara, att
man skulle verka för att minska avståndet i inkomsthänseende mellan de högsta
och de lägsta inkomsttagarna i samhället. Detta skulle kunna ske skattevägen
eller på annat sätt. Det har jag levat efter och funnit vara en förnuftig princip
när det gäller det politiska arbetet, och den principen kommer jag att arbeta
för så länge jag är kvar i riksdagen. Jag erkänner gärna, att när det
gäller att förvärva en eller annan framstående kraft åt statsförvaltningen,
kan man möjligen göra ett undantag på den punkten, men när det gäller »profanum
vulgus» tycker jag, att den demokratiska synpunkten skall gälla.

Nu förhåller det sig också så, att här föreliggande propositionsförslag innebär
ett —- låt vara svagt och trevande — försök att pressa ihop löneskalan.
och det vill jag inte gå emot. Jag hälsar tvärtom med tillfredsställelse, att
man vill åstadkomma en sådan sammanpressning. Jag kan alltså inte finna,
att man ur deamkratiska synpunkter kan intaga en ståndpunkt, som går erno)
en sådan utveckling, som dock givetvis måste ledas med en viss försiktighet
oell på ett förståndigt sätt, då man naturligtvis på detta område av samhället
icke kan åstadkomma stora förändringar på en gång. Men den demokratiska utvecklingen
leder och bör leda fram mot ett sådant mål, såväl i löneskalehänseende
som i andra hänseenden.

Under gångna tider fanns det vissa förhållanden, som kanske — jag säger
blott kanske — i någon mån motiverade ett .större avstånd i lönehänseende
mellan de lägsta och högsta befattningshavarna, nämligen att man av de högsta
befattningshavarna helt naturligt fordrade betydande kvalifikationer och teoretiska
kunskaper — vilket man gör alltjämt — medan man. när det gällde de
allra lägsta befattningshavarna, fordrade ganska litet i den vägen. Det är klart,
att när det existerade sådana förhållanden, motiverades kanske i något högre
grad ett längre avstånd mellan de högsta och lägsta inkomsttagarna. Nu har
förhållandet blivit ett annat. Även för att bli antingen på de allra lägsta, posterna
i statsförvaltningen fordrades numera vissa skolor, vissa examina, vissa
kurser, en viss kvalitets- och intelligensprövning lii. m. Med ett. ord sagt: rent
intellektuellt och när det gäller kunskaper har avståndet minskats mellan de
högsta och lägsta befattningshavarna, och detta motiverar också en fortsatt
minskning av avståndet mellan de högsta och lägsta lönerna.

Ja, detta är min principiella uppfattning, och att den uppfattningen vunnit
erkännande, torde nog vara orsaken till att på senare tider en viss sammanpressning
av löneskalan börjat åstadkomfmas. Och den utvecklingen är riktig,
och den går i demokratisk riktning.

Jag skall inte uppehålla mig vid några andra saker, som berörts i debatten,
utan jag skall inskränka mig till att med det sagda yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 4 december 1946. Nr 39. 55

Lönereylering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Fahlander: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att uttala min
varmaste anslutning till den reservation, som avgivits av herr Andrén m. fl.

Jag tror, att de synpunkter, som herr Wagnsson skisserade över dessa problem,
äro mycket bärande och att vi borde lägga dem till grund för våra sociala
åtgärders utformning i framtiden. Däremot förvånar jag mig mycket över hållningen
hos ledamöterna i statsutskottets andra avdelning, som i plenum givetvis
bort bevaka skolsynpunkterna på ett helt annat sätt än som skett. Jag undrar
om man får ta herr Karlssons i Munkedal utläggning som signifikativ i detta
avseende, när hail säger: »Vi ha inte ägnat denna fråga några djupsinniga juridiska
funderingar.» Jag skulle vilja säga, att man inte ens tycks ha. ägnat en
tanke åt de enklaste praktiska konsekvenserna av den nu omtvistade bestämmelsen.
Det är enligt mitt förmenande det minsta man kan säga.

Statsutskottets ärade ordförande har återigen givit ett belägg för hur lätt utskottet
tagit på problemet. Han säde, att det är bara att öppna dörrarna
och se till att allting är i ordning. Då skall jag be att få relatera en del ting
från ett sammanträde i fredags, som jag hade med två skoldistrikt, som ville
lia råd och upplysningar just beträffande dessa problem. Skolstyrelsens uppfattning
var den, att lärarna skulle ta hand örn utspisningen, och schemat såg
ut så här: tre timmars undervisning, 35 minuters frukostrast och två timmars
undervisning därefter. Under de 35 minuter som voro anslagna- åt frukosten menade
styrelsen att det skulle vara lämpligt, att skolans lärare var och en i sin
säl — man hade ingen lokal särskilt för ändamålet — skulle duka fram, se
till att barnen åt skickligt och ordentligt, duka av, torka bort spilld gröt eller
välling och sedan omedelbart börja med två timmars undervisning på nytt!

Man frågar sig örn det är rimligt att begära av en kår, att den skall arbeta
så i ett sträck utan att få den minsta andhämtning eller rekreation
för att med friska krafter kunna börja nya lektioner. När jag påpekade detta,
förstodo skolstyrelseledamöterna- själva, att det var orimligt. Men örn vi i denna
kammare lagfästa en sådan synpunkt som utskottets, är det ingenting som
hindrar ett skoldistrikt att nied stöd av dessa av riksdagen antagna uttalanden
verkligen kräva, att dylika uppgifter skola utföras av distriktets lärare,
vilket djupt vore att beklaga, icke minst ur undervisningens synpunkt. Herr
Karlsson i Munkedal säger, att detta inte vore för mycket begärt av lärarna
med hänsyn till den stora löneökning, som är beviljad statstjänstemännen och
som uppgår till ett par hundra miljoner kronor. Jag tycker för min del, att
det är för mycket begärt, att en enda kår skall få umgälla denna kostnadsökning
för statens vidkommande: det vore någonting orimligt.

Jag befarar sålunda att statsutskottets ledamöter minst av allt ägnat frågans
praktiska konsekvenser någon omtanke. Jag tror att vi, söm ha praktisk erfarenhet
när det gäller dessa frågor, bättre kunna så att säga skissera upp dem
och förstå vad dylika arbetsuppgifter innebära. Hade utskottets ledamöter hafi
någon närmare kännedom örn vilka- olika detaljer, sorn här kunna ifrågakomma.
.skulle utskottet inte lia framlagt ett så improviserat förslag som det här föreliggande.
vilket dessutom, enligt vad som tidigare anmärkts här. icke förekommit
i samband med löneförhandlingarna. Jag skulle tro, att utskottet då tänkt
sig för åtskilligt innan det satt in denna bestämmelse i betänkandet.

överhuvud taget är det ganska märkligt, att riksdagen här på nytt skall
göra ett uttalande i samband med barnbespisningen, när vi så sent som i våras
utan erinran antogo vad utskottet då föreslog, nämligen att riksdagen skulle
ge Kungl. Maj :t i uppdrag att närmare utforma de bestämmelser, som skulle
reglera arbetsuppgifterna i samband med barnbespisningen. Skall riksdagen nu
intaga en annan ståndpunkt och föregripa Kungl. Maj:ts utformning av dessa
bestämmelser?

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereytering för befattningshavare i statens tjänst rn. fl. (Forts.)

Enbart det faktum, att detta uttalande har kommit in i utskottets yttrande,
fastän antagligen av ett misstag, vill statsutskottets ärade ordförande nu anföra
som ett skäl för att inte stryka det. Ett misstag kan val inte rättas genom att
man låter det kvarstå! Enda möjligheten är att operera bort det.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Andrén m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag har också begärt ordet för att tala örn reservationen
nr 2. Sedan .jag begärt ordet, ha flera talare utvecklat en hel del av
de synpunkter, som jag tänkte lägga på det här spörsmålet. Jag kunde lika
gärna ha avstått, om jag inte haft ett rent personligt intresse av att här yttra
några ord.

Jag vill då från början förutskicka, att jag inte har känt mig »stucken» såsom
lärare av denna passus i utskottets motivering. Jag har den uppfattningen,
att lärarkåren bör intressera sig för de olika slag av socialpedagogiska åtgärder,
som undan för undan vidtagas, och jag tror att jag kan tillägga, att kåren i
stort sett är mycket intresserad av dessa spörsmål utan tanke på särskild ersättning
för det arbete, som lärarna nedlägga på området. Emellertid tycks statsutskottet
ha haft på känn, att det förefinns en del irritationsmoment när det
gäller det här spörsmålet, kanske närmast beträffande bespisningen, och det
har tydligen varit huvudanledningen till att utskottet har tagit upp frågan.

Det råder ingen tvekan örn att den här frågan hör klaras upp. och jag vill
frii! ra örn att jag personligen deltog i en aktion i fjol här i riksdagen för att
iå frågan uppklarad. Det var herr Forslund, som väckte en motion, vari begärdes
en utredning örn i vad man och på vad sätt lärarpersonalen skulle kunna
sysselsättas med de olika uppgifter, varom här är fråga. Det var en hel del
lärare här i riksdagen, som undertecknade motionen. Bland annat gjorde jag
det, och detta har varit huvudanledningen till att jag nu begärt ordet.

Nu har, som sagt, statsutskottet tydligen haft på känn, att det har förefunnits
en del irritationsmoment beträffande vissa punkter, och så har iitskottet helt
hastigt velat klara upp det hela. Jag tror emellertid att detta Ilar skett alltför
mycket i hastigheten, och vi torde nog kunna konstatera, att de, som här talat
för utskottsmajor Beten, också erkänt att det förhåller sig på det sättet. Herr
.Mannerskantz medgav till exempel, att vad man velat säga kanske blivit något
för kategoriskt uttryckt. Herr Karlsson i Munkedal förklarade, att han inte
hade någonting emot en mera skönlitterär utformning av den tanke, som utskott
smajoriteten velat ge uttryck åt. Jag- tror, att jag i denna önskan om en
»mera skönlitterär utformning» mera kan utlösa ett konstaterande av att talliden
inte blivit tillräckligt klart uttryckt. Detta bär ytterligare understrukits av
statsutskottets ärade ordförande, som ville begränsa vad utskottsmajoriteten
velat säga till någonting vida mindre än vad som är sagt.

Här lia framförts kritiska anmärkningar mot denna formulering, och jag har
också en del kritiska invändningar att rikta mot den. Jag vänder mig till exempel
emot att det talas örn att dylika arbetsuppgifter, som — märk detta — inte
liro specificerade i utlåtandet, inte skola förenas med särskild gottgörelse. Örn
man hårdrar den bestämmelsen, kan den leda till ganska besvärliga konsekvenser.
Det förhåller sig ju nämligen så, att skoldistrikten inte få betala ut någonting
till lärarna utöver vad som är fastställt i lönebestämmelserna. I en hel del
skoldistrikt, och särskilt i sådana där vi ha en större lunchbespisning ordnad
på ett ställe, tror jag att det. nu ofta är så ordnat att de lärare, som sköta övervakningen,
avgiftsfritt få deltaga i .skollunchen. Jag känner till ett skoldistrikt
strax utanför Stockholm, som har den bestämmelsen. Detta är ju en form av
särskild gottgörelse för vad läraren offrar av sin lediga tid. Skulle man hårdra

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Löner c uhr ina för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
vad Ilar är skrivet, skulle alltså skoldistrikten inte lia rätt att ge delina gottgörelse
hädanefter. Om jag då anknyter till vad herr Fahlander erinrade om,
nämligen att hela frukostledigheten för läraren kan bli upptagen, skulle ju orimliga
konsekvenser bli resultatet.

Det är nog önskvärt att frågan begrundas litet närmare, innan riksdagen gör
så positiva uttalanden, som statsutskottets majoritet här har gjort. Jag vill erinra
örn att på förslag av statsutskottet gjorde riksdagen i fjol ett bestämt uttalande
i anledning av den motion, som jag nyss talade örn. Utskottet hade infordrat
yttrande från olika myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, som i sitt
svar bland annat hade hänvisat till skäligheten av att den fyllnadstjänstgöring,
som viss lärarpersonal har sig ålagd, lämpligen skulle kunna till en del fullgöras
genom arbete med dessa olika socialpedagogiska uppgifter i skolan. I
anslutning härtill yttrade utskottet följande: »Utskottet anser i likhet med skolöverstyrelsen.
att frågan härom bör upptagas till närmare omprövning, och får,
i anslutning till vad överstyrelsen anfört, framhålla, att utskottet förutsätter,
att ifrågavarande spörsmål göres till föremål för undersökning inom skolutredningens
socialpedagogiska delegation.»

Jag tar för givet, .att denna anvisning blivit beaktad. Man kan alltså konstatera,
att spörsmålet örn lärarpersonalens engagerande när det gäller^ olika
social pedagogiska uppgifter inom skolans område redan nu är föremål för
övervägande. Man brukar inte under sådana förhållanden från riksdagens sida
säga någonting ytterligare, och det skulle vara rätt märkligt örn riksdagen
skulle uttala här i dag, att lärarpersonalen inte skall lia någon rätt till ersättning
för sådant arbete, i vilken utsträckning det än kommer att engagera
kåren. När vi få ett förslag från den utredning, som nu arbetar, kan det vara
tids nog att taga ståndpunkt till hur det bör ordnas med ersättning och dylikt.
Det kan bli ganska besvärligt för skoldistrikten, örn de inte få ha en viss rörelsefrihet
i det här avseendet. Lärarpersonalen är nog inte så särskilt ovillig
att arbeta, utöver de strikt ålagda timmarna: tvärtom tror jag med skäl, jitt
kåren är mycket intresserad av att deltaga i det arbete, som på detta område
pågår. Men lärarpersonalen är litet känslig för att den ene inte skall åläggas
iner arbete än den andre. Följden av en tillämpning strikt efter bestämmelserna
skulle antagligen bli. att de .större skoldistrikten skulle söka fördela arbetet
så rättvist som möjligt på hela lärarpersonalen. Det vore kanske mycket opraktiskt
att ordna det så. Jag tror, att skoldistrikten själva skulle vara glada, över
att ha en viss frihet att ordna efter lämplighet och att det därför vore oklokt
att. innan förhållandena ha stadgat, sig och klarhet vunnits om hur man lämpligen
skall ordna det ena eller andra, göra något uttalande, som binder denna
skoldistriktens handlingsfrihet. Det. är säkerligen lyckligast-, inte minst för
skoldistrikten, örn riksdagen inte gör något sådant uttalande just nu utan låter
ilo bestämmelser, som här kunna komma i fråga, bli föremål för övervägande i
ett. annat sammanhang, när man mera har vuxit in i de nya förhållandena och
bättre kan överblicka, i vilken utsträckning man har behov av att taga olika
lärarkrafter i anspråk.

Jag hemställer örn bifall till reservationen nummer två.

Herr Andersson. (Hustav Knul: Herr talman! Da del i denna debau bär fällts
så många hårda ord om oss bondeförbundare, anser jag mig som reservant berättigad
att säga några ord.

Det har först påpekats, att den föreliggande propositionen är ett resultat av
de underhandlingar, som lia förts, och följaktligen skulle även bondeförbundet
vara bundet. Dä vill jag erinra örn att vår representant vid dessa underhandlingar
inte reservationslöst anslöt sig lill resultatet av dessa underhandlingar.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattning skrivare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Och då riksdagen fattade beslut i fjol i d.yrortsgrupperingsfrågan, biträdde inte
bondeförbundet detta beslut. Bondeförbundet är följaktligen obundet. Vi stå
kvar på vår gamla ståndpunkt. Vi vilja lia dyrortsgrupperingen avskaffad så
fort som möjligt. Vi anse, att var och en som gjort en likvärdig arbetsprestation
på ett visst arbetsområde bör för denna arbetsprestation lia. åtminstone i
realvärde, lika betalning, så att alla inom ett och samma arbetsområde kunna
leva på likvärdig social standard.

Det är vår grundåskådning, och vi lia rätt att försvara den, om än andra
anse att den är oriktig. Det är inte, sorn herr Anderson i Arboga säde, här bara
fråga örn partipolitiska spekulationer. När han vidare säger, att vi kunna tala
örn för vår ungdom hur oerhört bra det är på landsbygden och hur dåligt det
är i storstäderna för de ungdomar, som komma dit, så är det ett resonemang,
vars verkliga innebörd vi inte kunna fatta. Däremot känna vi till att det i
många fattiga hem är omöjligt för föräldrarna att ge barnen en rimlig avlöning
för deras arbete. Barnen kunna inte i nuvarande tider se någon framtid
i att stanna på landsbygden, och det är detta, som driver deni till städerna
och de bättre avlönade yrkena. Detta är någonting som ingen kan.förneka. Att
de sedan kanske råka i förhållanden i städerna Som göra att det inte var så
lockande som de trott utan bara en tom chimär, är en annan sak.

Jag kan inte förstå, att det skulle vara någonting otillbörligt att kräva en
ungefärligen lika stor betalning för likvärdigt arbete oavsett örn man bor i
stad eller på landet. Jag skulle vilja fråga herrar socialdemokrater: varför lovade
ni under den senaste valstriden, att ni skulle arbeta för att jordbrukets
folk och annat landsbygdsfolk skulle få det lika bra i ekonomiskt avseende som
andra? När vi nu kräva det, svarar en representativ socialdemokrat från statsutskottet,
att våra krav bara är »partipolitisk propaganda». Ligger det inte
mera bakom dessa löften, är det icke stor anledning att föra fram dem i valtider.

Jag måste säga att jag åhörde herr J. B. Johanssons anförande med den
största förvåning. Jag har sällan hört ett mera vältaligt resonemang till försvar
för att landsbygdens folk skall ha dåligt betalt. Han sade, att en förutsättning
för att industrien skall decentraliseras och komma ut på landsbygden
är att det är låga löner där. Följaktligen skall folket på landsbygden leva på
låg standard. Det rimmar kanske med högerns ståndpunkt i frågan örn spännvidden
på dyrortsgraderingen: i fjol voro 12 procent lagom för högern men i
år 16. Högern har alltså avancerat till förmån för större spännvidd, under det
att man med hänsyn till utjämningen i levnadskostnaderna hade kunnat tro
att högern skulle acceptera en lägre spännvidd.

Herr J. B. Johansson frågade, vilka konsekvenserna skulle bli för landsbygdens
folk. örn bondeförbundets reservation bifölles. Det kan lian tryggt fråga,
eftersom hans parti och övriga partier stöda majoritetens mening och det därigenom
inte kommer att bli något resultat av reservationen. Herr J. B. Johanssom
framhöll bland annat, att örn reservationen skulle bifallas, skulle en konsekvens
bli att hemmasöner och hemmadöttrar, som nu bara skatta för sina
naturaförmåner, i fortsättningen också skulle få betala skatt för en kontantinkomst.

ifan kan inte bättre illustrera förhållandena på landsbygden än genom att
tala örn att hemmasönerna och hemmadöttrama inte lia kontant lön, utan bara
naturaförmåner. Man får förutsätta att taxeringsnämnderna, som herr J. B.
Johansson känner till, taxera riktigt. Det finns följaktligen för närvarande inte
någonting att taxera hemmasönerna och hemmadöttrarna för annat än naturaförmåner.
Jordbrukarna ha det så dåligt ställt att de inte kunna betala kontant
lön. Men om det skulle bli bättre på landsbygden, skulle barnen få kon -

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
tant lön och beskattas för den, och det vore ju förskräckligt! Är det nu så, är
det den tydligaste illustration till att vi ha rätt, när vi kräva bättre betalning
för landsbygdens folk.

Yad beträffar att det skulle vara särskilt förmånligt att vissa industrier
skulle kunna arbeta med ofantligt billig arbetskraft, vill jag fråga, om det
verkligen kan vara något att rekommendera i vårt- moderna samhälle, att vissa
industrier skola förläggas till orter, där statsmakterna, anse att allting är dyrt
och följaktligen omkostnaderna- böra vara stora och även de färdiga industriprodukterna
bli dyra. under det att samtidigt andra industrier skola ha låga
omkostnader och därför också de människor, som arbeta där, skola ha låga löner?
Hur vill man, för att nu följa det resonemanget, t. ex. försvara att textilindustriarbetarna
skola tillhöra de sämst- avlönade industriarbetarna i landet?
Jag tycker för min del, att de som arbeta i en så viktig industri som textilindustrien
borde vara bättre betalda och komma upp i samma lön som andra industriarbetare.
Det är säkerligen lika viktigt att det produceras textilvaror
som andra industriprodukter, på samma sätt som det är lika viktigt att det
produceras livsmedel som andra förnödenheter. Då bör man i det ena fallet lika
val som i det andra sträva efter att de, som arbeta i nyttig och nödvändig produktion.
i möjligaste mån få en sådan avlöning att de kunna leva på en likartad
standard.

Såsom en helt naturlig konsekvens av detta kommer också att vi andfe, att
tjänstemän som utföra likvärdigt arbete skola ha lika betalning, antingen de äro
verksamma, i stad eller på landet.

Talet örn att det är så billigt att leva ute på landsbygden är så pass förlegat,
att var och en som känner till förhållandena ute på landet borde veta att
det inte är sant.

Tåg som exempel den i dag så aktuella folkskollärarkåren. En folkskollärare
som bor på billigaste ort kanske ett pär mil från närmaste stad har betydligt
lägre lön än hans kollega- i staden, därför att den senare bor i en s. k. dyrort,
Trots detta har läraren i staden alla dess bekvämligheter och större skatteavdrag.
Läraren på landsbygden har lägre lön och lägre skatteavdrag, men måste
ändå en eller ett pär gånger i veckan resa till staden och köpa de förnödenheter
han behöver till samma pris som läraren i staden, som kanske bara behöver
gå några hundra meter framåt gatan för att göra sina inköp. Därtill kommer,
att örn de ha barn så är det billigare att låta. dem studera om de bo på platsen
än några mil därifrån.

Kan det vara rimligt att det skall vara en sådan skillnad? Kunna Sveriges
folkskollärare anse, att det är riktigt att en del av dem skola bo så där obekvämt
och ha- dessa extra omkostnader, varigenom lönens realvärde ytterligare
sjunker utöver den genom dyrortsgrupperingen befintliga skillnaden. Det kanske
går som i Överkalix, där enligt vad Dagens Nyheter i dag uppger 15 folkskoll,
ärartjänster liro lediga därför att ingen vill bo där. Det beror nog till mycket
stor del på att -det är en avlägsen landsbygd. Hade det varit fråga örn en större
stad, är jag absolut övertygad örn att det inte varit en sådan disproportion
mellan besatta och lediga folkskollärartjänster som (för närvarande i Överkalix.
Man skulle kunna mångfaldiga detta exempel för att visa att den nuvarande
dyrortsgrupperingen inte motiveras av de verkliga förhållandena, och
därför anser jag att vi lia full rätt att hålla på att den så fort som möjligt avskaffas.

Jag vill ytterligare säga några ord örn det resonemang som herr Hage förde.
Han erkände att det är ungefär lika dyrt att bygga ett bostadshus ute på landsbygden
som i staden. Ja, det är sani. Vad beträffar byggnadskostnadernä är
det lika dyrt att bygga en en- eller tvåifamiljsvilla på landet av samma standard

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Löner edler iny för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
sorn i en stad. I vissa fall är det dyrare att bygga på landsbygden genom att
transporterna komma till, och de mindre byggmästarna på landet kunna inte
alltid köpa byggnadsmaterialet lika billigt som byggmästarna i storstaden. Enda
skillnaden är tomtpriserna. Men när byggnad skostnaderna äro ungefär lika
stora, tycker då herr Hage att den som hyr ut i ytterkanterna av Stockholm
skall förtjäna ungefär tre gånger så mycket som den som hyr ut på landsbygden?
Så är ungefär proportionen för närvarande. I de olika hyrorna ligger visserligen
ett försvar för att kostnaderna äro olika i stad och på landet. Jag erkänner
villigt att det är en skillnad i kostnaderna för den som skall hyra, men
inte för den som själv skall bygga bostad.

Vad bero nu de olika hyrorna på? Först och främst bero de på att husägaren
i staden skall förtjäna mycket mer på att hyra ut än husägaren på landsbygden.
Det sedan några tiotal år rådande dyrortsgraderingssystemet har också
medverkat till att allting, som skall göras på dyrorten, blir allt dyrare. Alla
där skola tjäna mycket mer, hur litet de än befatta sig med en sak. Det gäller
alla som på något sätt ha med husen att göra, och då måste man räkna med att
det blir så här dyrt.

Nu säde herr Hage, att det visserligen är ungefär lika dyrt att bygga bostadshus
på landsbygden som i staden, men att vi inte ännu skola jämna ut det utan
vänta några årtionden, tills det i allmänhet blir hög bostadsstandard på landsbygden.
Det var åtminstone meningen i herr Hages anförande, man kan inte
fatta det på annat sätt. Men varför vänta? Varför skall den som bor på landet
få vänta några tiotal år, innan han får kompensation genom att en utjämning
äger ruin? Jag kail inte se något förnuft i ett dylikt resonemang.

Beträffande tjänstemännens flyttning till Stockholm sade herr Hage,
att det voro meningslöst att utjämna lönerna, ty alla kunna inte komma
dit. Det vet jag. Men det finns orimligt mycket mer tjänstemän i Stockholm
än som behövs, tack vare den politik som har förts under långa tider och som
gått ut på att allt skall centraliseras till Stockholm. Bolag, som driva sin
rörelse på landsbygden, skola exempelvis ha sitt kontor i Stockholm och skatta
här och därigenom beröva landsbygden den inkomst som borde tillkomma
den. Centraliseringen av statsförvaltningen har fortsatt undan för undan för
att det skall bli mer tjänstemän i Stockholm. Alltmer överföras hit arbetsuppgifter
som t. ex. länsstyrelserna skulle kunna ombesörja, och detta föranleder
anställande av ytterligare tjänstemän i Stockholm. Varför inte slå in på den
andra vägen och decentralisera? Örn nu majoriteten här i kammaren — däremot
inte majoriteten av Sveriges folk — anser att dyrortsgraderingen skall bibehållas,
varför då inte decentralisera, så att det blir billigare för statsförvaltningen?
Och varför inte sätta stopp för att bolagen skola ha sina säten i Stockholm?
Det vore mycket bättre för dessa bolag örn de hade sina säten i landsorten,
där de driva sin rörelse och där skatterna och lönerna bli billigare. Det vore
nr alla synpunkter förmånligt.

Nej, trots allt vad som sägs örn att det är dyrt i Stockholm, så finnas där
synliga och osynliga förmåner för den enskilde tjänstemannen och arbetstagaren,
som bolagsledningarna och andra anse vara så värdefulla, att de motivera
en centralisering till Stockholm. Det är sådant vi anse inte vara riktigt.

Örn man för övrigt vid personliga resonemang frågar tjänstemännen ute på
de billigaste orterna, örn de äro belåtna med de löner de ha och de förhållanden,
under vilka de leva, jämfört med kollegerna i den moderna storstaden,
tror jag inte någon säger, att han är så väldigt tacksam för att han har det så
dåligt. De anse tvärtom.

Den ende nöjde, som jag träffat under mina resor och vid mina sammanträffanden
med personer fran olika folkgrupper i landet, är en lärarinneman

Onsdagen (leii 4 december 1940.

Nr 3!).

Läner euler mej för befattningshavare i statens tjänst »>. fl. (Forts.)
i min hemtrakt. Han var belåten med att hans fru hade en liten lön, och han
unnade alla andra att lia det bra. Den mannen gjorde nu ingenting annat än
var lärarinneman. Han led av notorisk arbetsskräck, och det kanske var därför
som han ansåg att han inte behövde så Hacket till livets uppehälle. Det
är den ende i nära kontakt med tjänstemän, som jag träffat, som var mycket
belåten med att det är dåligt betalt på landsbygden. Att vara lärarinneman
är tydligen en särskilt avundsvärd syssla, eftersom han var så belåten.

Eljest säga tjänstemän på landsbygden t. ex. när man talar örn de långa
resorna till staden för inköp, att det är ganska dyrt, och man framhåller att
kollegerna i staden inte ha någon motsvarande omkostnad.

Yi skulle kunna föra många resonemang för att visa, att vår ståndpunkt
verkligen är berättigad. Jag har inte avsett att med mitt resonemang övertyga
någon, utan jag bär endast velat gendriva påståendet, att vi knappast
ens skulle ha rätt att stå kvar på vår gamla, ståndpunkt med krav på dyrortsgraderingens
avskaffande och utjämning i ekonomiskt avseende mellan folk.
som gör sin samhällsnyttiga gärning på landsbygden, och folk i städerna.
Jag kan inte annat än som jag nyss gjorde med en viss skärpa vända mig mot
framstående högermäns resonemang, att det skulle vara så förskräckligt olyckligt,
örn vi finge denna utjämning och dyrortsgraderingen avskaffades. Yi
tro inte alls att det skulle få farliga konsekvenser för landsbygdens folk, utan
vi tro raka motsatsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Gränebo m. fl.
avgivna reservationen.

Häri instämde herr Friggeråker.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! När herr Andersson i Södergård tillvitar mig att jag vältaligt
skulle ha talat för låga löner på landsbygden, är detta en fullkomlig förvanskning
av mitt anförande. Likaså när han säger att jag skulle lia sagt, att
förutsättningen för att industrien skall flytta ut på landsbygden är att lönerna
där äro låga. Det är också en förvanskning av mitt anförande. Jag bär
konstaterat det faktum, som är styrkt genom föreliggande utredningar, att
det finns en skillnad i levnadskostnaderna, och den komma vi inte ifrån. Det
finns dyrorter och det finns billigare orter, och jag bär bara när jag talat örn
industrien konstaterat, att det förhållandet att en ort är hillig kan locka en
industri till sig. Att tillvita mig, att jag skulle motsätta mig en löneökning
på landsbygden, är fullkomligt oriktigt, och osannfärdigt. Jag har också i
andra sammanhang visat, att detta tal inte är sant. Men jag har tillåtit mig
att påpeka konsekvenserna, örn vi höja lönerna på landsbygden till samma nivå
som i Stockholm eller någon annan dyrort, och jag har upplyst om att detta
kan få återverkningar även på jordbruket genom höjda löner för lantarbetarna,
vilket måste bli en nödvändig följd.

Till sist skulle jag endast vilja till herr Andersson i Södergård och hans
meningsfränder rikta frågan: ha ni fört förhandlingar eller gjort undersökningar
om möjligheterna att i en sådan situation få förhöjt pris på jordbrukets
produkter? Det måste jag anse vara en nödvändig följd, örn nian flyttar ut
stockholmslönerna på landet och tillämpar deni även på privat verksamhet.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Det har från flera talare åtminstone
indirekt gjorts gällande, att riksdagen knappast skulle ha rätt att göra något
uttalande i fråga örn de socialpedagogiska åtgärderna. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att detta är en lönefråga, och det torde inte kunna

02 Nr 39. Onsdagen (leii 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
bestridas, att riksdagen kan göra ett uttalande i anslutning till det förslag om
lönereglering som här föreligger.

När nu tredje avdelningen inom statsutskottet har fått lika ostridig! klart
för sig, att det ute i de svenska bygderna råder vissa svårigheter i fråga örn
genomförandet av de beslut om socialpedagogiska åtgärder, som man har fattat,
därför att en och annan lärare inte vill medverka — inte ens på minsta
sätt i vissa fall —• till genomförandet därav, ansåg tredje avdelningen det
vara en praktisk angelägenhet att säga hur det bör vara.

Dessa socialpedagogiska åtgärder böra ingå i lärarens uppgifter, och det
blir ju, såsom herr J. B. Johansson tidigare utvecklat, i flertalet fall inga
stora uppgifter. Det är ju i främsta rummet de små distrikten det gäller. I de
större distrikten, där det som en talare antydde finns tusentals barn, ordna ju
kommunerna saken på ett helt annat sätt i de allra flesta fall; där bli lärarna
i många fall helt friställda från uppgifterna. Under alla förhållanden kan ingen
lärare få större uppgifter än han rimligen kan påtaga sig.

Det är inte fråga örn att bestrida lärarnas rätt till måltidsro och allt annat,
som man nu har sagt här. Det är, säger jag, en praktisk åtgärd, som i första
hand statsutskottets tredje avdelning har förordat och som utskottets överväldigande
majoritet har anslutit sig till. Avdelningen och utskottet ha gjort
detta uttalande i förvissning örn att det också blir en i praktiken tillfredsställande
tillämpning. Varför skall det behöva bli sådana hårdragna tolkningar,
som den ene läraren efter den andre här i kammaren i sina anföranden tror
att det skall bli? Varför kan man inte lita på att kommunerna och de överordnade
organen liksom riksdagen ta praktiskt på detta? Jag tycker att man
kan förutsätta det.

Jag skall, herr talman, inte ge mig in på några längre utläggningar, men
jag måste upprepa att jag i hög grad skulle beklaga, örn det uttalande, som
nu finns i utskottets yttrande, skulle tas bort. Så länge vi ha kvar den oformligheten,
att riksdagen skall diskutera lönefrågor, få väl vi, och även lärarna,
finna oss i att riksdagen säger sin mening. Det är inte alls så som herr
Fahlander vill tolka det, att lärarna ensamma skulle få ombesörja ett merarbete
som ett slags kompensation för den löneökning, som statstjänstemännen
nu få och som kommer att kosta 200 miljoner kronor. Så kunde man faktiskt
tolka herr Fahlanders anförande, örn man skulle hårdraga hans uttryck. Det
är inte fråga örn det, utan endast örn att få bort vissa irritationsmoment. Jag
är alldeles övertygad örn att lärarna själva veta att sådana finnas. Vi ha som
sagt därvidlag ett skolexempel i överlärarnas förhållanden. Är det någon som
kan bestrida, att det är riktigt vad jag har anfört örn att vi reglerade överlärarnas
löner i våras, men att de trots detta nu framfört krav på ersättningför
arbetet med fortsättningsskolan och för sekreterargöromål och dylikt? Jag
tycker att kammarens ledamöter böra beakta detta en liten smula och även ta
det med ett visst allvar.

Skulle det bli ytterligare stora svårigheter, har man ju förhandlingsvägen
att tillgå. Den står fortfarande öppen. Men här har riksdagen sagt sin mening,
och kan det framdeles komma att anföras fullgoda skäl för en jämkning,
är jag alldeles övertygad örn att riksdagen gör det. I närvarande stund är det
nyttigt — jag höll på att säga nödvändigt — att riksdagen säger sin mening
i denna fråga, och jag vidhåller således mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag är en av dem som motionerat i denna fråga,
men det gjorde jag på ett tidigt stadium, då det var mera tveksamt hur det
skulle gå till att införa barnbespisning i skolorna. Med den erfarenhet jag

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
har fått sedan dess har jag kommit till den uppfattningen, att lärarna anpassa
sig efter de nya förhållandena och fullgöra de uppdrag som äro förenade
därmed. I den kommun som jag representerar och där vi lia 1 200 ä 1 300
barn. lia 50 procent av barnen anlitat barnbespisningen under senare år, och
i och med att vi nu genomföra den helt skola alla barnen utspisas. Men
inte har någon av de lärare, som jag haft att göra med, framställt något
krav på särskild ersättning, ty de skulle ju i alla fall ha tillsyn över barnen
under deras måltidsrast. Därutöver lia de under den gångna tiden haft vissa
uppgifter i samband med ransoneringen, och detta ha de även varit vänliga
utföra och fullgjort på ett mycket tillfredsställande sätt och utan ersättning.
Jag är för min del tacksam för det som blev resultatet av den motion som
jag på sin tid framförde. Ty det kan inte bli tal örn att frigöra lärarna från
tillsynen över barnen under måltidsrasten mer än under andra raster under
arbetsdagen. Att barnen under en del av denna rast infinna sig i en matsal
och intaga måltid, befriar väl inte enligt gällande instruktioner lärarna från
skyldigheten att följa barnen dit. De skola ju alltid följa barnen och se vad
de möjligen kunna ställa till med under sin rast. Då skola de väl, när det
blir så väl ordnat att barnen få mat, inte plötsligt kunna underlåta att vara
tillsammans med barnen och ha uppsikt över dem.

Aldrig trodde jag att man i någon skolstyrelse kunnat komma på idén att
begära, att lärarpersonalen skulle tillreda eller servera maten. Finns det någon
sådan, jag tänkte säga »flugmässig» skolstyrelse, som skulle komma på
den idén, är jag tämligen säker på att lärarna ha förstånd örn att få den saken
prövad i högre instans, och då få vi se, örn verkligen det uttalande, som
utskottet här gör, skulle kunna leda till sådana konsekvenser som man fruktar.
Det synes mig som örn man från lärarrepresentanternas sida skruvade
upp denna fråga till proportioner, som den inte alls förtjänar, och som örn man
i viss mån misskrediterade lärarna ute i bygderna, vilka på ett mycket tillfredsställande
sätt fullgjort det uppdrag, som de i fortsättningen även skola
utföra.

Jag kommer således, herr talman, till den uppfattningen, att det finns fullgiltiga
skäl att i denna punkt vidhålla vad som enligt utskottsmajoritetens
mening är lämpligt.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga ett ord till herr Holmbäck, som var
sä bekymrad över att vi inte hålla de högre tjänstemännens löner uppe och
därigenom förhindra att de över gå till banker och försäkringsföretag. Jag
skall bara kort och gott säga: är det inte ett fel i samhällsmaskineriet att banker
och försäkringsföretag ha möjlighet att på detta — jag höll på att säga
vårdslösa -— sätt utbetala löner, som mycket överstiga vad staten i sin prövning
anser vara skäligt för en sådan befattningshavare? Vad kan det vara
för rim och reson i att försäkringsbolagen, som samla upp pengar av många
gånger fattiga människor, skola betala sådana löner till sina direktörer, att
det får den verkan som herr Holmbäck talade om? Det finns inte anledning
för oss i riksdagen att säga, att man skall betala statstjänstemannen så att de
linder alla förhållanden stanna kvar. Jag tror att professor Holmbäck har en
felsyn på denna fråga. Vad vi behöva göra är att se till att både försäkringsväsendet
och bankväsendet komma in under sådana samhälleliga förhållanden,
att ingenting sådant som det av honom påtalade skall behöva inträffa.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andrén, som yttrade:
Herr talman! Jag förstår av herr Forslunds inlägg, att herr Forslund inte
har följt med den debatt som har förts i kammaren. Han har tydligen inte

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
heller någon uppfattning om det beslut, som lian själv har varit med om att
fatta på detta område.

Riksdagen antog i våras ett utlåtande — det var statsutskottets utlåtande
nr 180 — där man var inne på skolbarnsbespisningen, och i det sammanhanget
skrev utskottet — jag är övertygad örn att herr Forslund efter vanan röstade
med utskottet — på följande sätt: »Utskottet har i likhet med departementschefen
funnit övervägande skäl tala för att tjänstgörande lärare och lärarinnor
icke böra få åtaga sig att ombesörja skolbarnsbespisningen utom i undantagsfall
vid mycket små skolor med ringa barnantal och efter därtill inhämtat
tillstånd av vederbörande folkskolinspektör.»

Genom antagandet av detta utlåtande har alltså riksdagen förutsatt att
vid vissa skolor den anordningen skulle få vidtagas, som herr Forslund, örn
jag inte hörde fel, betecknade såsom »flugig».

Herr Hage: Herr talman! Bara några korta ord till herr Andersson i Södergård
— han vände sig ju i sitt anförande bl. a. till mig. Jag skulle då särskilt
vilja ta fasta på hans uttalande, att vi i lönehänseende böra behandla landsbygden
och de billigare orterna på samina sätt som vi behandla dyrorterna.
Men det är just detta, som dyrorts gra delängen syftar till! Då det faktiskt förhåller
sig på det sättet, att en krona inte har samma värde på en dyrort som
på en billigare ort, så måste väl konsekvensen bli, att lönen i kronor räknat
måste bli något olika på den ena och på den andra orten, örn samma reallön
skall utgå på bägge platserna. Jag erkänner, att det kan finnas en del ofullkomligheter
i systemet, men i stort sett tror jag, att hela denna tankegång är
riktig. Den är rättvis, och den tillgodoser på bästa sätt både dyrorten och den
billiga orten.

Sedan är det ju en annan sak, att efter hand som skillnaden i kostnader mellan
de olika orterna här i landet försvinner — och utvecklingen går väl i den
riktningen just nu — kulina vi naturligtvis räkna med att till slut kanske
komma fram till ett fullständigt avskaffande av dyrortsgraderingen. Men detta
avskaffande skall ske vid den tidpunkt, då kronan verkligen har fått någorlunda
samma värde i Stockholm som på den billigaste orten i landet. Då böra
vi vara färdiga med genomförandet av denna reform, som bondeförbundama
syfta till.

Herr Andersson i Södergård sade också någonting örn bostadsbyggandet
på landsbygden. Han tog fasta på ett yttrande som jag fällde, att det kostar
lika mycket att bygga på en billig ort som på dyr ort — och det torde också
i stort sett förhålla sig på det sättet. Men när herr Andersson sedan frågar,
varför vi då inte skola utgå från samma hyror på olika orter så bör han bemärka,
att det finns billiga orter, där det knappast finns en enda nybyggnad
och där alltså inte den motivering för en högre hyra föreligger, som finns så
snart man har byggt upp nya bostäder, som kosta mera i uppförande. Det alett
faktum, att det endast är en ringa procent av bostadsbeståndet på stora delar
av landsbygden, som består av nya hus, under det att resten av bostadsbeståndet
är uppförd under tider med billigare byggnadskostnad!-!-, vilket
motiverar billigare hyror. Men det finns naturligtvis också nybyggda
lius på landsbygden, och beträffande dessa är det svårt att komma
ifrån — det erkänner jag gärna — en något högre hyra med hänsyn till de
högre byggnadskostnaderna. Men dessa hus utgöra en så ringa procent av hela
antalet hus på landsbygden, att de icke kunna få spela så stor roll vid avvägningen
av dyrortsgraderingen. Ty man måste väl ta hänsyn till det förhållandet,
att det stora flertalet hus, kanske 95 procent av bostäderna, ha blivit
uppförda under tider med billigare byggnadskostnad^-.

Onsdagen den 4 december 1940.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Så tror jag man resonerar oell måste resonera i allmänhet. Men det kommer
väl en tid, då större delen av bostadsbeståndet också på de billigare orterna
tillhör de nybyggda bostädernas kategori, och i och med att hyrorna på landsbygden
bli bestämda iped hänsyn till detta inträder efter mitt sätt att se den
tidpunkt, då vi kunna börja att vid bedömandet av denna fråga säga, att hyreskontot
är ungefär lika stort på de olika platserna och att detta förhållande
alltså bör avfärga sig på ställningstagandet till dyrortsgraderingen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Bara en kort replik till min

namne, herr Andersson i Södergård.

Han hävdade på sitt partis vägnar mycket kraftigt detta partis rätt att fortsätta
med sin politik beträffande dyrortsgraderingen. Javäl, det har partiet
rätt att göra. Men det bör väl också vara min obestridliga rätt att beteckna
detta med dess riktiga namn, och det är: ren partipolitik. Bondeförbundet behöver
i dagens läge inte frukta för några konsekvenser, som ett bifall till deras
krav skulle medföra.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det har under debatten gjorts
gällande, att det skulle vara av rent partitaktiska skäl, som det parti jag tillhör
skulle ha framfört frågan örn dyrortsgraderingen i debatten. Så är emellertid
inte förhållandet, utan denna fråga ingår som ett led i de allmänna strävanden
vi lia att förbättra de ekonomiska och sociala förhållandena för landsbygdens
befolkning.

Det har ju nu blivit en förändring i dyrortsgraderingen jämfört med tidigare
rådande förhållanden, och denna förändring skulle sannolikt inte ha kommit
till stånd utan bondeförbundets insats. Vi anse att vi alltfort böra sträva efter
en utjämning i dessa avseenden.

Här bar nu framhållits, att det just inte är någon större skillnad mellan olika
orter i fråga om levnadskostnaderna utom den som sammanhänger med hyresförhållandena,
och herr Wagnsson riktade särskilt till mig en erinran för att
jag inte bade påpekat detta. Men anledningen till att jag inte hade gjort detta
var ju den, att det inte bygges så mycket nya hus på landsbygden — man har
helt enkelt inte råd till det. Hur går det när två unga människor vilja sätta
bo och gifta sig? Inte lia de råd att bygga upp en bostad, det finns ingen färdig
bostad till hands för dem, och det kanske knappast kan ordnas med arbetsförhållandena
heller. Vart skola de ta vägen? De få söka sig till städerna och
samhällena.

Det är så många orsaker som härtill medverka-, icke minst statsmakternas
åtgöranden, och jag ber kammarens ärade ledamöter beakta vad statsmakterna
åtgjort för att öka och förbättra bostadstillgången i städerna. Hur många miljoner
anslås inte årligen för detta ändamål. Eiksdag efter riksdag har anvisat
betydande belopp för att få fram billiga och bra bostäder i städerna, och inte
minst vid den senaste riksdagen, då det ställdes billiga pengar till förfogande
för nybyggnader till byggnadernas fulla värde, oell bidrag och lån skola ju lämnas
i olika former? Detta kommer inte i samma utsträckning landsbygden till
godo. Örn vi taga närmare del av dessa förhållanden skola vi finna, att de åtgärder,
som statsmakterna i dessa hänseenden vidtaga, bidraga till inflyttningen
till tätorterna. Det behövde snarare vidtagas åtgärder för att minska den.

Vi vilja inte vara med örn att befästa förhållanden, som vi anse medföra
orättvisor. Men för att få rättvisa till stånd måste man gå till grunden med de
olika frågorna och undersöka i vilken mån de påverka varandra. Jag tror att
det är skäl i att vi beakta detta mer än vi hittills ha gjort. Den fråga, som nu
föreligger, är bara en bland de mångå som äro ogynnsamma för landsbygden.

Forsta kammarens protokoll 10Ji6. Nr 39. 5

Nr 39.

Onsdagen den 4- december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst in. fl. (Forts.)

Det viar med en viss förvåning jag hörde statsutskottets ärade ordförande uttala
den meningen att det var en fördel att lia tillgång till billig arbetskraft på
landsbygden. Men det resonemanget måste ju leda till att nian i så stor utsträckning
som möjligt sökte behålla löneskillnaden mellan de s. k. billigare
och dyrare orterna och därigenom främja inflyttningen. Som ytterligare ett
skäl mot dyrortsgraderingens avskaffande framhöll herr J. B. Johansson, att
det genom en förhöjning av arbetslönerna på landsbygden skulle leda till en
fördyring av livsmedlen. Men inte får väl den omständigheten att man vill Ira
billiga livsmedel vara ett tillräckligt skäl för att man inte skall anse sig kunna
höja arbetslönerna för deni, som arbeta vid jorden, till samma nivå som för
andra grupper? Livsmedlen äro väl ändå av sådan betydelse för vårt folk, att
vi ha råd att betala dem, som framställa dessa livsviktiga varor åt oss, samma
ersättning som utgår till deni, som tillverka sådana varor som vi mången gång
skulle kunna undvara.

Den princip, som statsmakterna under de senare åren lia gått in för, har
ju varit den, att de som arbeta i jordbruket, alltså med livsmedelsframställning,
böra få en ersättning som är likvärdig med dea som utgår till personer
inom andra yrken. Jag anser alltså att de motiv, som i detta avseende lia framförts
i debatten för dyrortsgrupperingens bibehållande, inte liro bärande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Även herr förste vice talmannen
har förvanskat mitt uttalande. Han försöker framställa det på det
sättet, att jag inte skulle vara för en höjning av priserna på landsbygdens och
jordbrukets produkter.

Jag konstaterade bara, att örn stockholmspriserna skola flyttas ut på landsbygden
måste jordbruksprodukternas priser höjas för att jordbruket skall kunna
bli lönsamt — och i de strävandena vill jag gärna medverka, ty jag anser
att det är en nödvändig sak. Jag frågade också, örn bondeförbundets talesmän
hade undersökt möjligheterna för att få denna höjning av jordbrukspriserna,
som jag anser vara en tvingande nödvändighet, genomförd.

Herr Lindén: Herr talman! Jag instämde i debattens början med herr
Wagnsson, och jag hade för min del tänkt låta saken därvid bero. Nu har emellertid
min ärade vän Gustaf Karlsson i Munkedal icke en, utan två gånger
byggt upp sitt resonemang på det påståendet, att lärarna här i landet skulle
vara ovilliga att medverka till genomförandet av vissa socialpedagogiska åtgärder.
Det må då tillåtas mig att dels i min egenskap av skolman och dels
kanske främst i min egenskap av ordförande i den utredningskommitté, som
sysslade med skolmåltiderna, säga. att hela utredningens samstämmiga uppfattning
torde ha varit den, att man inom Sveriges lärarkår hade mött en mycket
stor förståelse för socialpedagogiska åtgärder och en mycket stor villighet
att medverka till deras genomförande.

Inom den socialpedagogiska delegationen var — det vill jag gärna avslöja
— den här frågan naturligtvis uppe, och personligen tillhör jag dem som mena
att skolan skall byggas ut till en central i den svenska socialvårdens tjänst.
Det är för mig lika självklart och naturligt att lärarna skola engageras i skolans
socialvårdande uppgifter som att de skola vara undervisare; därom råder
ingen tvekan. Jag vill inte heller neka till att jag inte skulle se med någon
rädsla eller någon känsla av att någon orättfärdighet beginges mot lärarkåren,
örn det tydligt och klart skreves in i lärarnas tjänstgöringsskyldigheter, att
dessa socialpedagogiska omsorger skola åvila lärarkåren i den mån man behöver
utnyttja den. Många lärare äro ense med mig därom.

På den punkten behöver man alltså inte diskutera, men jag har velat säga

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
detta för att inte det tal, som herr Gustaf Karlsson förde till torgs, skall kunna
tolkas som en riktig uppfattning om den svenska lärarkåren.

År 1941 fingo vi folkskolans avlöningsreglemente. Detta baserades på då
gällande arbetsuppgifter. Nu lia emellertid en del socialpedagogiska åtgärder
blivit genomförda — vi lia den skolhygieniska verksamheten, skoltandvården
o. s. v., och andra åtgärder hålla på att genomföras, såsom införandet av skolbad
oell skolmåltider — men det är endast, i vissa skoldistrikt som detta är
fullt genomfört. I andra skoldistrikt är det delvis genomfört och i många inte
alls. Då ser jag saken på det sättet, att även om man erkänner att lärarna skola
ha skyldighet att medverka till de socialpedagogiska åtgärderna, bör under
den mellantid, som går innan dessa åtgärder blivit genomförda överallt, rättvisa
skapas på sådant sätt, att de lärare, som till skillnad från en del andra
lärare drabbas av denna skyldighet, också böra få någon rätt till ersättning.
Vad utskottet har skrivit beträffande skolmåltiderna innebär ju, att skoldistrikten
faktiskt skola vara förhindrade att ens låta den eller de lärare, som
göra vakttjänst vid skolbarnsbespisningen, gratis äta av den mat som där serveras.
Nu veta vi ju allesammans, som sitta här och som lia sysslat med dessa
saker, att skoldistrikten som regel lämna lärarna den gottgörelsen, att dessa få
deltaga gratis i bespisningen. Detta är kanske inte lagligt i och för sig, men
det blir absolut mycket mindre lagligt örn riksdagen i dag antager utskottets
uttalande. Ty det gäller, som herrarna lia sett, inte bara- frågan örn kontant ersättning,
utan det gäller även sådant som här är betecknat som »särskild gottgörelse».

Jag har velat säga detta, herr talman, för att göra klart att det under alla
förhållanden inte från min sida föreligger någon ovilja mot att skyldigheter
föreskrivas. Inte heller begär jag att den svenska staten redan nu skall vara
i stånd att bedöma t. ex. en skälig löneklassplacering med hänsyn till framtida
utvidgningar i vad som kräves av lärarna genom socialpedagogiska åtgärder.
Men det förefaller mig som om enkel rättvisa krävde, att de relativt få lärare,
som under utvecklingsskedet måste taga befattning med saken, skulle kunna i
rättvisans namn beredas någon gottgörelse eller något lönetillägg och att det i
varje fall inte bör föreskrivas något sådant kategoriskt förbud, som uppenbarligen
har föresvävat statsutskottet.

Det står för mig i dag, herr talman, inte någonting annat åter än att ansluta
mig till den reservation, som har avgivits av herr Andrén m. fl.

Herr Karlsson, Gustaf, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Lindén förvanskade innehållet i mitt inlägg, då lian påstod att
jag skulle lia sagt, att lärarna voro ovilliga att biträda vid genomförandet av
dessa socialpedagogiska åtgärder. Det har jag aldrig någonsin sagt, herr talman;
det skall framgå av det stenografiska protokollet.

Vad jag har påstått hela tiden är, att det i vissa fall finns irritationsmoment,
och det är i främsta rummet för att få bort dessa som man nu har velat göra. ett
sådant uttalande som utskottet här har gjort. För den stora gruppen av lojala
lärare betyder ju detta reellt ingenting — de medverka lojalt och betrakta detta
sorn någonting som skall ingå i deras tjänst — men det bringar enligt statsutskottets
mening reda och klarhet örn detta uttalande göres; det blir en ståndpunkt
som statsmakterna kunna stå på.

dag har alltså velat framhålla, att jag ingalunda generellt har beskyllt lärarna
för att vara ovilliga. Men att det finns en och annan i skoldistrikten som
sätter sig på tvären torde vara klart, och det är som sagt detta jag i främsta
rummet tänker på.

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Lindén, som yttrade: Herr
talman! Ingen kan vara gladare än jag om jag har missuppfattat herr Gustaf
Karlsson i Munkedal, men nog trodde jag mig kunna läsa ut ett påstående om
ovilja från lärarnas sida i hans uttryck, att han hade »försport att lärarna vägrat
sin medverkan till genomförandet av någon socialpedagogisk åtgärd».

Herr Holmbäck: Herr talman! I mitt anförande för ett par timmar sedan
försökte jag visa upp, att den sänkning av reallönen för de högre statstjänstemannen,
som under de sista årtiondena ägt rum och som fortfarande pågår,
kan medföra en övergång av de dugligaste till enskild tjänst, till advokatyrket,
till industrien m. m. Jag försökte visa, att en dylik övergång redan har
börjat, och jag anförde en del exempel i detta hänseende.

Jag bevakade debatten länge, men jag var borta från den för en stund sedan,
och under min frånvaro höll herr Forslund ett anförande och gav mig en
replik på mitt anförande. Han sade bland annat, enligt vad jag har fått refererat
för mig, att man skall försöka ställa bankväsendet och försäkringsväsendet
under samhällelig kontroll, så att banker och försäkringsbolag icke kunna
betala så höga löner som de nu göra. och därigenom konkurrera med staten.

Jag tror att man får bedöma den frågan på följande sätt. Kär en bank eller
ett försäkringsbolag betalar en hög lön. så är det absolut inte någon välgörenhet
från företagets sida. Det finns det ingen anledning att antaga. Den höga
lönen betalas därför att företaget anser att det har nytta av att få i sin tjänst
just den person som är i fråga. Av de exempel på övergång från statstjänst till
enskild tjänst under den sista tiden, som jag nämnde, var det ett fall som gällde
en synnerligen framskjuten jurist, vilken övergick till ett stort bankföretag.
Det bankföretag, som det är fråga örn, har under många decennier, snart ett
århundrade, ansetts vara av en utomordentlig soliditet. Det har haft synnerligen
stora framgångar — och naturligtvis också motgångar, men det har
aldrig råkat i någon depression av allvarlig art. Det har överhuvud tagét ett
utomordentligt renommé och har gjort vårt land stora tjänster, bland annat
kanske därför, att detta bankföretag genom tiderna Ilar förstått, att det i sin ledning
borde ha folk som hörde till det yppersta som kunde letas upp. Jag tror
för min del, att när detta bankföretag nu anställde den jurist, som det är
fråga örn, så var det ett uttryck för fullkomligt samma princip.

Herr Forslund anför nu emellertid, att man skall införa en kontroll över bankerna
och försäkringsbolagen, så att de inte kunna betala ut så höga löner. Ja,
det kan man tänka sig. Huruvida det kommer att bli till gagn för det svenska
bankväsendet och försäkringsväsendet att det inte kan anställa så duglig arbetskraft
i sin ledning, som eljest skulle vara fallet, lämnar jag emellertid
osagt.

Det är alltså fråga örn en kontroll för att till statens förmån minska konkurrensen.
Naturligtvis kan man tänka sig en kontroll med åtföljande minskning
av konkurrensen då det gäller bankerna och försäkringsväsendet, men man
kan ju aldrig genom en dylik kontroll hindra folk från att gå över till advokatyrket
eller till industrien eller till annan verksamhet. Bland de fall jag anförde
var det ett som gällde ett kammarrättsråd, som är en bland våra största
specialister på skatteväsendets område; han har grundat Svensk skattetidning,
som ju spelar en ledande roll. Han har inte gått till en bank, utan hail bär
övergått till ett annat företag, som anser att det har nytta av att betala en
dylik jurist betydligt mera än vad han skulle ha i statstjänst.

Jag tror alltså, att en beskärning av konkurrensmöjligheterna på en punkt
inte skulle spela någon roll på det sätt som herr FÖrslund tänker sig, utan den

Onsdagen elen 4 december 1046.

Nr 39.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
skulle bara medföra att den dugligaste arbetskraften skulle gå till andra yrken,
där den kunde få bättre betalt.

Jag tror, herr talman, att läget för närvarande är följande. Många av våra
bästa studenter, som kanske för tjugu—trettio år sedan skulle ha blivit jurister,
bli nu teknici, därför att de anse att de få en bättre framtid på det området.
Och mångå bland våra bästa studenter, som ägna sig åt den juridiska banan,
bli advokater i stället för statsjänstemän, därför att de tro att de få det bättre
så.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill säga ett par ord om det där referatet,
sorn herr Holmbäck har fått från någon kamrat här i kammaren.

Jag han icke använt ordet kontroll, utan jag har talat örn en sådan ordning,
att det skulle kunna räcka med samhällslöner även inom bankerna och försäkringsföretagen.
Här har ju samhället prövat och — kanske med en viss utjämning
— fastställt vilka löner som skäligen böra utgå, och jag anser att en
prövning i samma ändå bör kunna ske när det gäller lönerna i en bank eller ett
f ö rsäkr ingsf ö retag.

Det förhåller sig dock så, att bankernas och försäkringsföretagens personal
som helhet betraktad ingalunda utgör någon överbetald grupp. Det är egentligen
befattningshavarna i toppen som äro oerhört högt avlönade, och det var beträffande
dem professor Holmbäck här gjorde sin jämförelse och inte beträffande
löneläget överhuvud taget i bankerna och försäkringsföretagen. Men man
får komma ihåg att staten åtminstone i viss mån har gått in för en utjämning.
Och när professor Holmbäck själv här talar örn att byråchefstjänsterna befinna
sig i ett löneläge, sorn1 närmar sig 20 000 kronor per år, så tycker jag det
är obefogat att låta höra någon jämmer över att dessa befattningshavare skulle
vara för lågt betalda.

Herr Holmbäck: Herr talman! Vad herr Forslund kallar för samhällslöner
är väl samma sak som det jag har kallat kontroll. Det är alltså bara en fråga
örn ord. Jag vet mycket väl att de lägre banktjänstemännens löner äro utomordentligt
mycket lägre än de högstas, men vad vi här diskutera är ju, huruvida
inte de verkligt duktiga, således ledarna, äro värda sina pengar. Det lilla jag
haft tillfälle att studera tjänstemännen och deras insatser har givit mig den
uppfattningen, att den dugliges insatser äro utomordentligt mycket större än
den medelgodes eller den dåliges. Vad angår byråchefslönerna på 20 000 kronor
har jag inte kommit med någon jämmer. Jag har bara påpekat att reallönen
är lägre än den var för trettio år sedan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, vartill herr talmannen ville återkomma efteråt,
hade i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Gustav Emil, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 288, röstar

Ja;

Nr 39.

Onsdagen den 4 december 1946.

Lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit silia platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 105;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att nämnda yttrande skulle godkännas
med uteslutande av det stycke, som avsåges i den av herr Andrén m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andrén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 288 godkänner
utskottets yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande med uteslutande av det stycke,
som avses i den av herr Andrén m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andrén begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej -— 38.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till förordning örn ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Onsdagen den 4 december 1946.

Nr 39.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning;
och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i strafflagen m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
örn förlängning av tiden för vissa servitut, m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Herr Holmbäck erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Vid den
första av de två voteringarna i anledning av statsutskottets utlåtande nr 288
tryckte jag på nejknappen. Det hade varit min mening att trycka på jaknappen,
och vid uppresningen röstade jag givetvis ja.

Herr talmannen yttrade, att hail efter samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensam omröstning komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 11 innevarande månad.

Anmäldes sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 523, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn förlängning av tiden för vissa servitut, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 1 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.12 eftermiddagen.

In fidem
G. Ii. Berggren.