1946. Första kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1946:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 36.

Tisdagen deli 12 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 5, 6 och 9 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

För vårdande av enskilda angelägenheter anhåller undertecknad vördsamt
örn fortsatt ledighet från riksdagsarbetet från den 12 dennes tills vidare.

Karlskrona den 9 november 1946.

Emil Petersson.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den lid, varunder herr Petersson
för vårdande av i ansökningen åsyftade angelägenheter vore i behov av fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 363,
angående anordnande av en särskild utbildningskurs för sinnesslölärare våren
1947.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 12, statsutskottets
utlåtanden nr 264—267, 270—272, 274 och 277 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 53 och 54.

Herr Bergh, Ragnar, väckte en motion, nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare, m. m.

Motionen bordlädes.

Herr Domö erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Trivseln i sam- interpellation
hållet störes otvivelaktigt i hög grad av förbud och påbud, som ständigt irri- äng. formanstern
medborgaren i hans dagliga liv, därför att de förefalla honom onödiga, men inom
såsom utslag av meningslös regleringslusta och byråkratism. Det skulle föra 8 ringen
för långt att här ge en detaljerad redogörelse för alla de olika slag av frihets- m. m.
inskränkningar och byråkratiska petitesser samt för den tyngande formalism,
som åsyftas med våra dagars tal örn »Krångel-Sverige». Exempel finnas inom
byggnadsregleringen, inom hela det system för reglering av konsumtionen, som
hört krigstiden till, men vilket undan för undan blir allt svårare att upprätthålla
i samma mån som försörjningen förbättras, de kunna hämtas inom regleringen
av tobakshandeln samt utskänkningen och utminuteringen av spritdrycker.
Från krigsåren finnas kvar en hel rad begränsningar i den enskildes
Första hammarens protokoll 1946. Nr 36. 1

Nr 36.

Tisdagen den 12 november 1940.

Interpellation ang. formalismen inom statsförvaltningen m. m. (Forts.)
ekonomiska frihet — exempelvis räjongbestämmelserna i fråga om lastbilstrafiken
— vilka för menige man icke längre te sig nödvändiga. Hur befogade
sådana åtgärder än må ha varit, då de en gång inaugurerades, böra de avvecklas
i samma mån som detta visar sig möjligt.

Vad allmänheten särskilt starkt vänder sig emot är den långt gående centraliseringen
av samhällets verksamhet. Denna har medfört en kraftig tillväxt av
den centrala förvaltningsapparaten i Stockholm, en många gånger häpnadsväckande
pappersexercis med alla de tidsödande verkningar denna vållar inom
handel, produktion och annan ekonomisk verksamhet, samt slutligen allt större
svårigheter för de lokala ssmpunkterna och intressena att göra sig gällande
inom denna starkt centraliserade byråkrati. Mycket av det arbete som i våra
dagar ägnas åt administration av statens reglerande och kontrollerande verksamhet
skulle säkerligen kunna beredas nyttigare uppgifter. Det omfattande och
ofta alltför forcerade lagstiftningsarbetet har producerat en för vanligt folk
oöverskådlig flora av författningar — inte minst på skattelagstiftningens område
— vilka, ej sällan illa formulerade, redan för sin tolkning åsamka tidspillan
och kostnader. Medborgarna fordra att så mycket som möjligt få ägna
sig åt sina vanliga arbetsuppgifter. I stället nödgas de offra både tid och
möda för att tillgodose de krav på uppgiftslämnande o. d. som ställas av en
alltmera anspråksfull statlig administration.

Med hänsyn till produktiviteten, effektiviteten och trivseln i det svenska samhället
bör en avveckling ske av alla onödiga regleringar, förbud och restriktioner.
Den många gånger groteska pappersexercisen och formalismen inom
den offentliga förvaltningen kräver en radikal översyn över administrationsformerna,
och det bör allvarligt övervägas, om icke förvaltningen i väsentlig
grad skulle Aunna i smidighet och effektivitet genom decentralisering av uppgifterna.

I början av 1945 framhöll nuvarande statsrådet Myrdal i en av honom signerad
artikel i tidskriften Tiden, att det vore »ett första rangens intresse att
avbyråkratisera och demokratisera samhällsverksamheten». Vid ett annat tillfälle
lär från samma håll ha uttalats, att »hela det kineseri av regleringar,
som även under normala tider alldeles i onödan binder och hindrar människorna
i deras dagliga liv här i Sverige, är moget för en radikal nedrustning».
Även andra medlemmar av den nuvarande regeringen ha varit inne på samma
tankebanor. Således har statsrådet Danielson i ett tal yttrat, »att vi fått en
massa klockslag och förbud att hålla reda på, vilka stundom motiveras med
ganska småskurna konkurrens- och kontrollsynpunkter utan tillräckligt beaktande
av den stora allmänhetens intresse för en god service». Statsrådet
Danielson ansåg, att »det Amre önskvärt att få alla dessa förbud och restriktioner
granskade».

Den således förebådade och från allmänhetens sida med stort intresse förväntade
»nedrustningen» har dock hittills icke vidtagits. Snarare synes utvecklingen
i samband med nya former av statsingripanden på olika områden
leda till att de av mig påtalade förhållandena ytterligare accentueras. Enligt
min uppfattning tillkommer det regeringen att snarast möjligt ägna uppmärksamhet
åt saken och vidtaga därav påkallade åtgärder.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern framställa följande frågor:

1. Har Ers Excellens uppmärksammat, att åtskilliga inskränkningar i medborgarnas
handlingsfrihet icke framstå som påkallade av ett oaArvisligt samhällsintresse
och att statsförvaltningen i hög grad präglas av hämmande formalism
och byråkratism, samt

2. Är det regeringens avsikt att snarast möjligt Arerkställa utredning av hit -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Interpellation äng. formalismen inom statsförvaltningen m. m. (Forts.)
hörande problem samt, i den mån så visar sig erforderligt, för riksdagen framlägga
de förslag som kunna befinnas påkallade?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 13 november förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 362, angående försäljning av kronan tillhöriga markområden i Karlsborg
m. m.; och

nr 366, angående inköp av fastighet för generalkonsulatet i San Francisco.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Bergh, Ragnar,
väckta motionen, nr 388, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare, m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.^»j. godkänMajrts
propositioner nr 350 angående godkännande av mellan Sverige och Danande a? en
Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffad handelsöverenskommelse m. m. i^skommeUe
samt nr 351 angående godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska ^j^ovjetRädsrepublikernas
Union träffat kreditavtal. unionen

Genom en den 11 oktober 1946 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 350, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 5 oktober 1946 och över handelsärenden för den 11 oktober <

1946 samt med överlämnande av den 7 oktober 1946 träffade överenskommelser
mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union avseende
varuuutbyte och betalningar m. m., föreslagit riksdagen att dels godkänna ifrågavarande
överenskommelser dels ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga
vissa därav föranledda medeldispositioner.

Genom en annan jämväl den 11 oktober 1946 dagtecknad och till utskottet
hänvisad proposition, nr 351, hade Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollen över finans- och utrikesdepartementsärenden
för den 5 oktober 1946 och över finansärenden för den 11
oktober 1946 samt med överlämnande av ett den 7 oktober 1946 mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffat kreditavtal, begärt riksdagens
godkännande av ifrågavarande avtal.

Nr 36.

Onsdagvn den 13 november 1940 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Utskottet, som till behandling- i ett sammanhang upptagit bägge de nu angivna
propositionerna, hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 350,

dels meddela av Kungl. Majit äskat godkännande av mellan Sverige och De
Socialistiska Kådsrepublikernas Union den 7 oktober 1946 träffade överenskommelser
i vad desamma avsåge protokollet till överenskommelsen rörande
varuutbyte och betalningar av den 7 september 1940 jämte därtill hörande två
listor samt skriftväxling och protokoll.

dels ock lämna Kungl. Maj :t begärt bemyndigande 1 :o att meddela de beslut,
som kunde erfordras för reglering, i enlighet med vad i propositionen anförts,
av exportkreditnämndens fordringar på grund av utfärdade garantier i samband
med avtal mellan förra lettiska regeringen, å ena sidan, och Svenska
entreprenad aktiebolaget och aktiebolaget Elektro-Invest. å andra sidan, örn
byggande av en elektrisk kraftstation vid Kegums. ävensom 2:o att till ersättning
för vissa förluster i Balticum disponera dels det belopp av 2 900 000 kronor,
som enligt föreliggande avtal skulle från Sovjetunionen inbetalas till
svenska regeringen såsom gottgörelse för förkomna transitvaror, dels ock därutöver
sammanlagt högst 5 550 000 kronor av statens krigsförsäkringsnämnd
tillkommande medel; samt

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 351, meddela
av Kungl. Majit äskat godkännande av det den 7 oktober 1946 mellan
Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffade kreditavtalet.

I motiveringen hade utskottet örn den underställda uppgörelsen i dess helhet
såsom allmänna synpunkter anfört följande:

»Av enahanda skäl, som ett återknytande och en utvidgning av Sveriges
genom kriget beskurna handel med andra länder ansetts böra efter krigsslutet
befordras genom kreditgivning från svensk sida, synes det vara berättigat och
påkallat att genom beviljande av kredit befrämja utvecklingen av handeln med
Sovjetunionen. En dylik kredit till Sovjetunionen, vars folkhushåll genom kriget
tillfogats vittgående skadegörelse, överensstämmer också med den strävan
att bidraga till återuppbyggnadsarbetet i de av krigets härjningar drabbade
länderna, som kommit till uttryck i Sveriges handelspolitik efter krigsslutet.
Att i propositionen nr 351 icke begärts någon medelanvisning motiveras också
uttryckligen därav, att medel finnas disponibla å det av riksdagen tidigare beviljade
investeringsanslaget bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.
En utvidgning av den svensk-ryska handeln torde också få anses överensstämma
med de internationella strävanden, som för närvarande göras att återuppliva
världshandeln och öka dess volym.

Utskottet delar den i propositionen uttalade och inom svenskt näringsliv
allmänt omfattade meningen, att en väsentlig utvidgning av vår handel med
Sovjetunionen är önskvärd. Ett bifall till de nu framlagda regeringsförslagen
öppnar väg för denna utvidgning, medan ett motsatt förfarande torde kunna
för avsevärd tid framåt spärra vägen. Utskottets allmänna övervägande utmynnar
alltså i slutsatsen, att de genom förevarande propositioner underställda
överenskommelserna böra av riksdagen godkännas.»

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt yttrande av herrar Domö, Gränebo.
Ivar Anderson, Bergvall, Skoglund, Pehrsson-Bramstorp, Ohlin och Bagge.
vilka anfört:

»Under andra halvåret 1945 och särskilt under innevarande år har det svenska
försörjningsläget undergått en allvarlig åtstramning. Knappheten på arbetskraft
och många varuslag har blivit akut. Detta sammanhänger till en del med

Onsdagen den lo november 194-6 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

att den tidigare införseln från Tyskland bortfallit mera fullständigt och, efter
vad det nu förefaller, till stor del för en längre period än som tidigare antagits.
Åtskilliga svenska industriers produktionskapacitet är tagen i anspråk
för lång tid framåt, och efterfrågan från in- och utland är livlig även när det
gäller beställningar för framtida leverans. Faran för en inflationsartad utveckling
synes mera hotande än tidigare. I ett dylikt lägre äro möjligheterna starkt
begränsade att utan allvarliga skadeverkningar för det svenska folkhushållet leverera
stora varumängder till utlandet på sådana villkor, att en motsvarande
införsel av i vårt land behövliga varor icke kommer till stånd. Enligt vår mening
hade det därför varit naturligt, örn regeringen, när förhandlingarna örn
ett svenskt-ry.skt handelsavtal återupptogos på våren 1946, hade beaktat dessa
förändrade förutsättningar och gjort omfattningen av en eventuell kreditgivning
till Sovjetunionen — liksom naturligtvis i förekommande fall till andra
länder — beroende av de numera begränsade leveransmöjligheterna och det
starka behovet av en ökad tillförsel av viktiga varor till vårt land.

Regeringen synes emellertid utan hänsyn till det skärpta knapphetsläget
och den växande inflationsrisken samt de begränsade möjligheterna att erhålla
varor från Sovjetunionen ha lagt en kredit på 1 000 milj. kronor till
grund för förhandlingarna. Som man kunnat förutse visade sig de svenska
företagens leveransmöjligheter av ifrågavarande varuslag uppgå endast till
ett långt mindre belopp. På så sätt blev utgångsläget vid överläggningarna
mellan regeringen och den svenska exportindustrien så till vida egendomligt,
att vissa företag skulle förmås att höja de i utsikt ställda leveranskvantiteterna
utöver vad som i och för sig framstod som affärsmässigt motiverat, om
hänsyn togs till de ovissa utsikterna i fråga örn arbetskraft och materiel, till
faran för en snedbelastning av produktionsapparaten samt till önskvärdheten
av en ur risksynpunkt gynnsam spridning av exporten och bibehållandet
av tidigare upparbetade marknader. Trots de justeringar, som under sommaren
företagits i tidigare planer, har kreditavtalet sålunda blivit med hänsyn
till aktuella möjligheter "överdimensionerat’, varigenom dessvärre riskerna
för att avtalets fullgörande icke skall förlöpa friktionsfritt väsentligt
ökats. Det föreligger uppenbarligen fara för att de utlovade kreditleveranserna
icke skola kunna fullgöras utan att en beskärning av byggnadsverksamheten
genomföres, varigenom knappheten på arbetskraft och materiel skulle
mildras. De sannolika återverkningarna på jordbruket och industrien och därmed
på det svenska försörjningsläget framkalla också allvarliga farhågor. Enligt
vår mening borde alltså ett något mera begränsat avtal, innefattande
mindre krav på svensk export utan motsvarande import, hava av regeringen
eftersträvats. Att nu förkasta avtalet synes oss emellertid icke böra ifrågakomma,
då detta skulle kunna, som utskottet skriver, "spärra vägen för avsevärd
tid framåt’ för ett upptagande av de ekonomiska förbindelserna mellan
Sovjetryssland och Sverige i önskvärd omfattning. Att sådana förbindelser
komma till stånd och bibehållas åt öster likaväl som åt väster och söder framstår
för oss som en angelägenhet av så stor vikt, att betänkligheterna mot ett
godkännande av avtalet måst vika. Vi vilja emellertid understryka, att en väsentlig
förutsättning för att avtalet skall kunna fullgöras utan alltför stora
svårigheter för vårt lands näringsliv och vår folkförsörjning är att den svenska
produktionen får fortgå och utvecklas utan störande ingripanden.»

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! I
det föreliggande utlåtandet har utrikesutskottet efter en omsorgsfull och ingående
diskussion av det svensk-ryska avtalet funnit sig böra enhälligt godkänna

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

detsamma Jag ber att på regeringens vägnar få uttala ett taek till utskottet
för dess behandling av ärendet och att ge uttryck åt regeringens tillfredsställelse
över det resultat utskottet kommit till. Det är av stort värde, förefaller
det mig, att vi i en så viktig handelspolitisk fråga nått fram till ett enigt
resultat. Under den förberedande debatten i pressen och på talarstolar har
stundom det intrycket kunnat skapas, att stark splittring rådde i landet örn
detta avtal, och därav ha särskilda utländska iakttagare dragit oberättigade slutsatser
om orsakerna till avtalets ingående. Med den mycket begränsade kännedom
man ofta i främmande land har örn Sverige och dess förhållanden — i
och för sig ganska naturligt — har man trott sig finna, att här i vårt fredliga
och toleranta land utkämpades en inbördes strid mellan öst och väst, en
avbild i miniatyr av den tvekamp, som enligt tidningarna håller på att utkämpas
på olika internationella skådebanor.

Utrikesutskottets utlåtande bör göra slut på denna onödiga och ingalunda
oskadliga legendbildning. Utskottet har på avtalsfrågan anlagt samma sakliga
synpunkter som tidigare regeringen. Sålunda ansluter sig utskottet till uppfattningen.
att en väsentlig utvidgning av vår handel med Sovjetunionen är
önskvärd. Utskottet bekräftar också, att denna ståndpunkt är allmänt omfattad
inom svenskt näringsliv. Detta betygas ytterligare i det yttrande från
Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening, som intagits
i utskottets utlåtande. Dessa bägge organisationer för näringslivet framhålla,
att det ur allmänna svenska synpunkter är önskvärt att en betydande utvidgning
kommer till stånd av Sveriges ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen.

Måhända finna kammarens ledamöter detta vara en så självklar ståndpunkt,
att det är en överloppsgärning att understryka den. Men med hänsyn inte
minst till de många kommentarer, som framkommit i utlandet, är det enligt min
mening av vikt att betona, hur vi allmänt se på denna sak i vårt land. Själva
utgångspunkten för avtalsförhandlingarna har varit uppfattningen, att det är
från kommersiella och handelspolitiska synpunkter angeläget att i långt högre
grad än tidigare få till stånd en svensk-rysk handel.

En del av dem, som i pressen ha kritiserat avtalet, ha sagt, att det är politiska
skäl som ligga bakom. Man säger ibland både här hemma och utomlands,
att det är ett politiskt avtal. Som så ofta i den politiska diskussionen bedrives
det härvid ett spel med dubbeltydiga ord. De som kritisera avtalet såsom politiskt,
vilja vanligen göra gällande, att det tillkommit, inte i svenskt intresse,
utan som resultat av ett politiskt tryck eller av en obehörig efterlåtenhet gentemot
den andra partens intressen. I den meningen är avtalet inte inspirerat
av politiska motiv. Insinuationerna borde vara tillräckligt vederlagda såväl
genom de nyss citerade yttrandena från ett enhälligt utrikesutskott och från
näringslivets organisationer som också av förhistorien till avtalet. Såsom
under remissdebatten framhölls, var den dåvarande samlingsregeringen varmt
intresserad av en väsentlig utvidgning av handeln med Sovjetunionen och erbjöd
för ändamålet en kredit av just den storleksordning, varom nu är fråga.

Men i en annan mening har avtalet politisk betydelse. Det är av stort värde
för de allmänna förbindelserna mellan två länder, att ett livligt handelsutbyte
mellan dem pågår. Det är inte någon ny sanning som lanseras, när nian betonar
värdet av handelsförbindelserna för en mera tillfredsställande politisk atmosfär
i världen. Utrikeshandeln är ett viktigt led i strävandena för en tryggare och
stabilare ordning mellan länderna. Denna synpunkt är besläktad nied den,
som kommit till uttryck i utskottsutlåtandet, när utskottet yttrar, att en utvidgning
av den svensk-ryska handeln får anses överensstämma med de inter -

Onsdagen den 13 november 194G fm.

Xr 36.

Ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

nationella strävanden, som för närvarande göras att återuppliva världshandeln
och öka dess volym.

Ett enhälligt utrikesutskott har också, i likhet med regeringen, funnit att
avtalet med Sovjetunionen är ett uttryck för samma politik som förts från
svensk sida i förhållande till andra länder efter kriget. Det betonas av utskottet,
att det är berättigat och påkallat att genom beviljande av kredit
främja utvecklingen av handeln med Sovjetunionen. Utskottet yttrar vidare
att en kredit till Sovjetunionen, vars folkhushåll genom kriget tillfogats vittgående
skadegörelse, överensstämmer med den strävan att bidraga till återuppbyggnadsarbetet
i de av krigets härjningar drabbade länderna, som kommit
till uttryck i Sveriges handelspolitik efter krigsslutet.

Utskottet har å andra sidan vid sin granskning av propositionen framhållit,
att avtalskomplexet är omfattande och till sina verkningar svårt att bedöma.
Dess genomförande kan få återverkningar, som bli påfrestande för olika delar
av folkhushållet. Säkerligen vill ingen motsäga utskottet häri. Det är uppenbart.
att ett avtal av denna omfattning och art innefattar åtskilliga ovissa
moment. Avtalets verkningar sammanhänga på olika sätt med den allmänna
ekonomiska utvecklingen. Alltid när det gäller att lägga upp planer på lång
sikt har man att räkna med vissa riskmoment, eftersom vi inte kunna med
någon högre grad av säkerhet förutsäga, vad som kommer att ske i framtiden.
Men på sina håll har det varit en omtyckt sport att stapla upp svårigheter
och olägenheter med utgångspunkt från inbördes oförenliga prognoser om
utvecklingen. Regeringen bär för sin del ingalunda varit blind för svårigheterna
men har gentemot en överdriven kritik varit angelägen att fästa uppmärksamheten
vid de positiva sidorna av uppgörelsen. I likhet med utskottet räknar
regeringen på att de särskilda företagen skola göra allt vad på dem ankommer
för avtalets genomförande och hyser tillit till den svenska industriens kapacitet.
Det är självfallet, att regeringen å sin sida besjälas av önskan att stödja
de enskildas ansträngningar.

Fastän de borgerliga ledamöterna av utskottet förenat sig med socialdemokraterna
i utskottets gemensamma yttrande, lia de därutöver framhållit vissa
S5’iipunkter i ett särskilt yttrande. Detta utmynnar i åsikten, att regeringen
borde ha »eftersträvat» ett »något mera begränsat avtal, innefattande mindre
krav på svensk export utan motsvarande import». Tankegången är alltså, att
dessa ledamöter visserligen acceptera det föreliggande avtalet men att de skulle
ha föredragit ett något mera begränsat avtal. De ge också en motivering för
sin åsikt så till vida, att de förklara, varför de borgerliga ledamöterna i utrikesutskottet
ha en annan uppfattning i avtalsfrågan nu än den de själva eller
deras partivänner hade i regeringen i juni 1945 och tidigare.

Någon ledamot av utskottet har vid ett tillfälle karakteriserat detta yttrande
så, att de borgerliga ledamöterna anse sig ha kunnat göra ett bättre avtal, örn de
hade haft regeringsmakten. Ja, det är ju tänkbart. I varje fall skulle jag inte
våga mig på att bevisa, att det föreliggande avtalet i alla sina delar är det
bästa möjliga. Men för att kunna ens närmare diskutera den frågan behöva vi
veta litet närmare, hur ett idealiskt avtal skulle se ut enligt de borgerliga utskottsledamöternas
mening. Finge vi ett entydigt svar på den frågan, skulle vi
så ha att utröna, örn dessa ledamöter i regeringsställning hade haft utsikter att
genomdriva just det avtal, som de funnit vara det bästa. Kanske hade de misslyckats
och efteråt stått där med tomma händer. Här befinna vi oss sannerligen
på hypotesernas fält. Men sådana hypoteser äro alldeles oskadliga, och jag vill
inte förmena någon att känna tillfredsställelse över vad allt han kunnat uträtta
om han varit i tillfälle att styra och ställa med de här avtalsfrågorna.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Vi kunna i varje fall nu ena oss i förhoppningen, att detta viktiga avtal med
Sovjetunionen skall lända vårt land till gagn och göra förbindelserna mellan
de hägge länderna livligare och mer stabila.

Herr Domö: Herr talman! Jag vill börja med att uttala min anslutning till
den tillfredsställelse, som utrikesministern gav uttryck åt, då han karakteriserade
det ingångna avtalet som ett allvarligt och gemensamt försök att komma
till en vidgad handelsförbindelse med Ryssland och sade att avtalet inte hade
någon politisk karaktär annat än såtillvida, att det var ett uttryck för en åstundan
från vår sida att stå i gott förhållande till Ryssland såväl som till andra
länder. Jag skall något senare återkomma till vad utrikesministern yttrade i
övrigt.

Det kan kanske förtjäna att framhållas, att enhälligheten gäller det väsentliga,
själva principen att vi skola få ett avtal med Ryssland till stånd. Den
oenighet, som hans excellens herr utrikesministern talade örn, hänför sig ju
framför allt till avtalets omfattning. Man får nog inte dra den slutsatsen av utskottsutlåtandets
enhällighet, att inte meningarna i frågan örn det ryska handelsavtalet
brutit sig synnerligen starkt såväl inom riksdagen som hos folket i
dess helhet.

Det föreliggande utskottsutlåtandet. utmynnar i ett enhälligt tillstyrkande av
Kungl. Majlis förslag, och till detta resultat har, såsom hans excellens herr utrikesministern
säde, utskottet kommit efter en mycket ingående granskning.
Det har framstått klart för oss i utskottet, vilken utomordentlig betydelse denna
fråga har med hänsyn till det ekonomiska läget i vårt land, till vikten av att
övervinna efterkrigstidens svårigheter genom en klok politik och till önskemålet
att göra vår insats för att åter få i gång de internationella handelsförbindelserna
och bygga ut vår utrikeshandel.

Jag skall inte dölja, att jag hyst synnerligen stor tveksamhet inför det föreliggande
förslaget och att jag med stort allvar ser på vårt lands möjligheter att
gå i land med de gjorda åtagandena utan mycket kännbara återverkningar för
vårt näringsliv, och därmed ytterst för vår levnadsstandard. När jag ändå avstått
från att yrka avslag på Kungl. Maj :ts proposition — en åtgärd som säkerligen
inte skulle sakna skäl — har det skett därför, att riksdagen blivit försatt i en
situation, som i mångt och mycket erinrar örn ett tvångsläge. Ett avslag skulle,
som utskottet säger och som de borgerliga understrukit i sitt särskilda yttrande,
kanske »spärra vägen för avsevärd tid framåt» för ett återupptagande av de ekonomiska
förbindelserna mellan Sovjetunionen och Sverige, förbindelser som alla
finna önskvärda. Jag kan alltså inte bortse från den situation som uppstått därigenom,
att ett preliminärt avtal faktiskt träffats efter långvariga förhandlingar.
Riksdagens prövningsrätt i handelsavtalsfrågor är utomordentligt viktig,
men örn förtroendefulla relationer skola kunna skapas i det internationella umgänget,
måste vi begagna denna vår rätt med yttersta urskillning och örn möjligt
undvika att desavouera vårt lands representanter efter slutförda förhandlingar.

Vi ha redan tidigare här i kammaren haft tillfälle att diskutera förhistorien
till dessa förhandlingar. Ämnet måste nu behandlas ännu en gång. Man kan
nämligen inte låta alla de uttalanden, som förekommit i regeringspressen på
sista, tiden, stå oemotsagda — det skulle kunna inge folk en felaktig bild av
läget. Jag anknyter här till vad jag nyss sade gentemot utrikesministerns yttrande.

Med den iver, som är nervositetens nära anförvant, försäkrar man på socialdemokratiskt
håll att alla — alltså även de borgerliga — som voro med i samlingsregeringen,
äro lika ansvariga i fråga örn anbudet örn miljardkrediten.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverensleommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Tillåt mig, herr talman, först att fästa uppmärksamheten på det i och för
sig intressanta förhållandet, att detta myckna tal örn medansvarighet så gärna
förs till torgs av regeringen och dess många hjälpredor. Vad kan det bero på?
I den socialdemokratiska agitationen är ju miljardkrediten den mest välbetänkta
av alla krediter och förhandlingarna de bäst skötta av alla. förhandlingar!
Regeringen och regeringens vänner borde — örn de verkligen trodde
på denna agitation — vara uppriktigt förtjusta över att själva ha hela ansvaret
och därmed också hela äran. Ja, de borgerliga borde rent av anses göra
regeringen en tjänst, då de i all vänlighet avstå från några av de vackraste
fjädrarna i regeringens hatt.

Men bär stå vi inför ett mysterium. Socialdemokraterna visa oss ingalunda
någon tacksamhet! I stället tala de örn medansvarighet, precis som om de i
hemlighet dela vår uppfattning, att förhandlingarna om krediten inte skötts
tillfredsställande.

Jag har redan tidigare här i kammaren sagt, att det sätt, på vilket finansministern
redan 1944 förde en miljardkredit på tal med ryska ministern, var
förhastat och olyckligt. Jag bär sagt, att finansministern inte hade rådfört
sig med sina borgerliga kolleger, innan han tog initiativet i denna fråga, och
att vi därigenom ställdes inför fait accompli. Finansministern bär för sin del
förnekat detta. Han hävdar, att hail handlat i samförstånd med hela regeringen.
Här står alltså uppgift mot uppgift ■— och det är väl därför ofruktbart
att fortsätta diskussionen på denna punkt. Jag har för min del ingenting att
ta tillbaka.

Jag bär också tidigare sagt, att förhandlingskontakten 1944 inte ledde till
resultat och att bägge parter — ryssar och svenskar — sedan kunde känna sig
fullt obundna inför framtida förhandlingar. Finansministern har medgivit detta
men hänvisar liksom utrikesministern till att ett nytt erbjudande örn en
miljardkredit gjordes i juni 1945, då samlingsregeringen fortfarande fanns
kvar. Är då detta verkligen något försvar för kreditpolitiken år 1946 — ett
år senare, i en ny situation? Det är, herr talman, den avgörande frågan.

Hans excellens herr utrikesministern undrade, huruvida de borgerliga skulle
ha kunnat åstadkomma ett bättre avtal än det, som nu föreligger, örn de hade
suttit kvar i regeringen. Ja, det är ju alltid omöjligt att säga vad som kunde
göras i olika fall. Jag skall inte här ingå på någon dryftning av denna fråga.
En sak tror jag mig dock säkert kunna säga, nämligen att jag för min del,
örn jag hade suttit i regeringen, inte skulle velat gå med på ett avtal med så
omfattande förpliktelser i fråga örn leveranser som dem, som ingå i det nu
träffade avtalet.

Då handelspolitiska förhandlingar av den art, som det här gäller, föras fram
mot sitt slutliga avgörande, måste en regering, som med tillräcklig omtanke
bevakar folkets intressen, först och främst taga hänsyn till det ekonomiska
läget och våra leveransmöjligheter. Det är nu uppenbart att läget efter krigets
slut och särskilt under loppet av 1946 blivit alltmer ansträngt. Jag hänvisar
här till vad vi anfört i vårt särskilda yttrande i fråga örn den växande knappheten
på arbetskraft, den betänkliga varubristen, som inte alls tycks kunna
hävas så snabbt som vi tidigare hoppats, den starkt ökade inflationsfaran och
de omfattande kreditutfästelser, som Sverige gjort till andra länder under de
senaste åren.

Alla dessa omständigheter borde stämt regeringen till eftertanke, då den
stod infiir uppgiften att fastställa riktlinjerna för de avgörande förhandlingarna
i Moskva under 1946, det tycks mig uppenbart. Har den då ådagalagt
denna av omständigheterna starkt påkallade realism? Här har kritiken varit

\r 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

skarp och, såvitt jag kan se, till stora delar berättigad. Regeringen kunde på
nytt ha övervägt, om det i föreliggande läge verkligen var klokt att lägga anbudet
om en miljardkredit till grund för förhandlingarna. Läser man det av
industriförbundet och exportföreningen för utrikesutskottet framlagda ''betänkandet.
får man ett starkt intryck av att redan företagarnas svar på den i
april 1946 anordnade rundfrågan örn de svenska leveransmöjligheterna i många
avseenden var en varningssignal. Det saknades sannerligen inte starka reservationer
i dessa svar — reservationer som byggde på fakta örn den redan då
stora ordertillgången, örn den hårt påfrestade produktionskapaciteten, om svårigheterna
med material och arbetskraft. Eller med andra ord: i svaren på
rundfrågan pekade man just på sådana faktorer, som regeringen i en fråga
sorn denna först och främst bär skyldighet att iakttaga och bevaka.

Varningarna fingo dock inte den verkan, som de borde ha haft. Regeringen
använde miljardkrediten som riktpunkten för sin politik, och våra ombud vid
förhandlingarna i Moskva ha på detta sätt — reellt, örn också inte formellt —
sett sin uppgift begränsad av de på förhand givna förutsättningarna. Det är,
milt uttryckt, en ytterst märklig situation, som sålunda uppkommit. Regeringen
synes vid förhandlingarna här hemma med företagen ha gjort till sin
uppgift att anpassa näringslivets leveransmöjligheter efter sitt eget anbud
till Sovjetunionen i stället för att från början anpassa sitt anbud till Sovjetunionen
efter svenska produktionsförhållanden. Ingen, som med oförvillad
blick för realiteterna studerar den förutnämnda industripromemorian till utrikesutskottet,
undgår iakttagelsen, att allt detta väckt till liv allvarliga farhågor
just hos företagsamheten. Det märkliga är att den i denna inlaga inte
bara sett sig föranledd att belysa de ur industriell synpunkt centrala frågorna,
utan också att ta upp problem utanför detta område — problem som beröra
inflationsfaran och vårt lands samlade kreditkapacitet. Betänkandet ger
ett starkt intryck av att man för samvetsfridens skull sett sig nödsakad till
en i föreliggande läge naturligt nog dämpad men i själva sakfrågan tungt
vägande kritik.

För handelsministern är denna kritik graverande. Jag tror att det är nödvändigt
att lian uppfattar den lika allvarligt som den är menad. Han har desto
större skäl att göra detta som det inte är fråga örn kritik enbart från en enda
sektor av näringslivet. Oron är stor inte bara bland dem. som direkt genom
sina prestationer måste bära avtalsuppgörelsens hetta och tunga. Oron är stor
också inom de delar av näringslivet, där man har klart för sig, att kraftiga
indirekta verkningar kunna uppstå. I själva verket beröras alla av den stora
frågan — alla utan åtskillnad! Överallt där det är ont örn arbetskraft, där
man fruktar för en försämring av penningvärdet, där man känner varubristens
tryck, är man i dag också orolig för sovjetavtalet. Utskottet har bara kunnat
höra en del av de många intressenterna. Säkert har handelsministern observerat
att utskottet i sin motivering ingalunda är främmande för sådana synpunkter.
— Jag uttrycker min glädje över att hans excellens herr utrikesministern tillmätte
utskottets motivering så pass stor vikt sorn han gjorde. — Utskottet säger
utan reservation från någon av sina medlemmar, att den omfattande kreditexporten
»får betydande återverkningar inom svenskt näringsliv — industri
såväl som jordbruk — och för svensk försörjning». Och utskottet tillägger därefter,
att det i ett knapphetsläge sådant som det nuvarande inte kan undgås,
att återverkningarna »bliva påfrestande för olika delar av det svenska folkhushållet».
Därmed är alltså sagt, att vi alla i detta land — oberoende av
samhällsklass och grupptillhörighet — blivit satta i en båt, som är tungrodd
och som det inte är lätt att ro i land. Efter detta utskottets besked tycks det

Onsdagen deli 13 november 194IS fm.

Nr 36.

Äng. godkäntiande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

mig vara på tidell att det blir slut på talet om att liela avtalsfrågan kan betraktas
med handelsministerns upphöjda lugn, därför att avtalet bara berör
en mindre del av vår utrikeshandel. Utskottet har klokt nog inte försökt bygga
ett resonamang- på denna ohållbara grund. Tvärtom har utskottet sett till realiteterna,
då det betonar, att den förutnämnda industripromemorians synpunkter
böra beaktas av Kungl. Maj:t. Och till de viktigaste av dessa synpunkter
hör —- i den man det gäller att klarlägga det verkliga läget —• konstaterandet
att leveranserna av verkstadsprodukter under avtalsperioden komma att uppgå
till 25—30 % av det totala exportvärdet för denna industri och att leveranserna
t. ex. för lokomotivgruppens vidkommande komma att motsvara 50 % av tillverkarnas
totala kapacitet. Här framträder risken för snedbelastning av hela
vårt näringsliv med ali önskvärd tydlighet —- en risk, som gör sig gällande på
hemmamarknaden och för levnadsstandarden. I de borgerligas särskilda yttrande
har en av dessa risker särskilt framhållits, nämligen faran för att en beskärning
av byggnadsverksamheten kan bli nödvändig för att mildra knappheten
på material och arbetskraft. Det vore väl mycket begärt att allmänheten
skall betrakta allt detta med saktmod, och jag tror att handelsministern måste
inse det. Han har spänt bågen högt. Kanske han denna gång för sin personliga
del slipper lyssna till klangen från en bristande sträng, men nog har han kommit
närmare bristningsgränsen än han hittills varit under sin korta men intensiva
politiska bana.

I den offentliga debatten har ett betydande intresse vidare knutits till vissa
speciella spörsmål, som beröra handelsministern personligen. Med rätt eller
orätt har hans sätt att behandla dessa spörsmål skapat oro och upprörda stämningar,
som medfört, att diskussionen delvis kommit vid sidan av själva huvudproblemet
och inriktats på frågor, som eljest inte bort få en så framträdande
plats i meningsutbytet. Jag syftar då på talet om påtryckningar mot
industrien, betingade av önskemål att förmå denna att gå med på de i avtalet
angivna leveranserna.

Det riktiga hade naturligtvis varit att herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
på ett tidigt stadium klargjort frågan genom att lägga papperen
på bordet och att han inte väntat med sina uttalanden, tills själva utredningarna
i utskottet gjort dem alldeles ofrånkomliga. Det var inte förrän efter
Asea-chefens bekanta redogörelse i utskottet som statsrådet Myrdal tillät sig
att något lyfta på slöjan.

I detta sammanhang vill jag gärna i förbigående söka göra upp ett litet
mellanhavande mellan honom och mig. Handelsministern klandrade mig i ett
offentligt uttalande för att jag vid remissen av föreliggande proposition inte
hade tagit till orda i fråga örn de s. k. »påtryckningarna», utan i stället väntat
därmed till ett anförande i Skövde. Detta statsrådets uttalande skedde i
samband med den förklaring, som han nödgades göra just till följd av vad som
framkommit i utskottet. Emellertid förbigick herr Myrdal totalt att jag redan
i remissdebatten den 14 oktober bragt frågan på tal och framhållit att tiden
då var inne för honom att rensa luften. Vid det tillfället föredrog han dock
att undvika en ingående diskussion i denna fråga.

Vad de påtalade ingripandena från regeringens sida beträffar, så har i
varje fall så mycket framkommit genom utredningen i utskottet, att man i det
relaterade Asea-fallet oroats av handelsministerns s. k. alternativa förslag,
avsedda att användas, om Asea skulle se sig ur stånd att tillgodose de framförda
önskemålen örn leveranser. Och det förefaller sannolikt att dessa förslag
kommit vederbörande att gå längre i åtaganden än de eljest skulle gjort.
Vad man skall kalla detta, vet jag inte. Vårt språk innehåller måhända

1 >

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

("Forts.)

inte en tillräckligt differentierad skala uttryck för vad som är korrekt eller inte
korrekt.

Yad förhandlingarna mellan regeringen respektive industrikommissionen och
vederbörande industriföretag beträffar, har utskottet i övrigt saknat verifierat
underlag för sina bedömanden. Innan man från de närmast berörda enskilda
företagens sida öppet tillkännagivit sina erfarenheter, är det omöjligt för en
utomstående att bilda sig en klar uppfattning om vad som ligger bakom den
kritik som riktats mot handelsministern i nu berörda hänseende.

Jag skall nu, herr talman, inte längre uppehålla mig vid den kritik, som
är påkallad i samband med denna avtalsfråga. Det vore kanske en hel del
att säga örn den diskussion örn det moraliska ansvaret för avtalets fullgörande,
som statsrådet Myrdal tog upp för ett pär veckor sedan här i riksdagen.
Statsrådet ville ju ge intrycket av att man kunde avlasta en stor del av detta
ansvar på industrien. Jag delar inte denna uppfattning. Vi veta, att den
svenska företagsamheten kommer att göra sitt bästa, och därmed är nog sagt
örn den saken.

Däremot vill jag understryka en annan viktig synpunkt. Om vi överhuvud
taget skola gå i land med de väldiga uppgifter, som förestå oss och som i hög
grad ökas genom avtalet med Sovjet, så gäller det att ge näringslivet tillfälle
att i lugn och ro utveckla sin kraft och göra det bästa möjliga i en besvärlig
situation. Det fordras samverkan och kraftanspänning på alla håll. Vi måste
försöka undvika friktionsanledningar på arbetsmarknaden, där parterna otvivelaktigt
få ett mycket stort ansvar att hära. Det gäller att upprätthålla och, i
den mån det kräves, återställa förtroendet inom samhället mellan olika grupper
och mellan näringslivet och statsmakterna. Mycket beror på den allmänna
politik, som regeringen kommer att föra. I industriförbundets och exportföreningens
skrivelse, som infogats som en del av utskottsutlåtandet, har man tagit
fasta på regeringens uttalanden örn att tvångsåtgärder eller överhuvud taget
ingrepp i svenska företags handlingsfrihet inte skola ifrågakomma. Och när
vi bedöma kreditavtalet, är det vidare av vikt att lägga märke till den konstruktion,
som det fått. Utskottet har beaktat, att den fått formen av ett ramavtal.
Den utlovade krediten kommer att utnyttjas i den mån betalningsorder
ingå till riksbanken på grundval av att enskilda svenska företag genom
fria avtal slutit leveranskontrakt inom överenskommelsens ram. Härigenom
undanröjas åtminstone vissa av de betänkligheter, som yppats.

När de svenska företagen skola ta ståndpunkt till leveransfrågor, äga de sin
fulla avtalsfrihet. De loinna anta eller förkasta givna anbud utan ingripande
från regeringens sida. Det enda, som härvidlag kan inskränka deras frihet,
är, att leveranser på grund av kreditavtalet inte kunna ske i vilken utsträckning
som helst. Med hänsyn till vårt lands intressen under nu rådande ekonomiska
förhållanden har man nämligen i kreditavtalet närmare angivit de
produktionsområden och varukategorier, som kunna komma i fråga.

Örn jag till slut, herr talman, skall sammanfattningsvis ange min ståndpunkt,
vill jag säga ifrån, att förhandlingarna från regeringens sida enligt
min uppfattning inte har skötts på ett tillfredsställande sätt. Med en mera
omsorgsfull handläggning och med bättre beaktande av realiteterna skulle man
säkerligen lia kunnat komma till ett ur svensk synpunkt bättre resultat i denna
för vårt land så angelägna handelspolitiska fråga. Det är inte bara jag
utan med mig stora delar av den allmänna opinionen, som anser, att regeringens
kreditgivningspolitik i föreliggande läge skulle lia passat bättre för en
stormakt arn för en liten stat som vår. Någon ändring i detaljer i Kungl.
Majlis förslag kan emellertid inte nu ske. Vad som förekommit i avtalsfrå -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

gan har, som jag förut antytt, försatt oss i ett bundet läge. Vi äro hänvisade
till två möjligheter: att vraka eller att acceptera. Av de skäl, som jag angav i
början av mitt anförande, finner jag det för min del inte i föreliggande läge
tillrådligt att yrka avslag på propositionen, och därför får jag, herr talman,
hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Enär herr statsrådet Wigforss anmält sig vilja avlämna kungl, propositioner,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 364, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

nr 368, angående ersättning till Sveriges riksbank för viss förlust:
nr 369, angående bidrag till den internationella flyktingskommittén m. m.;
nr 370, angående provisorisk reglering av viss förlust i Sveriges riksbank;
nr 372, med förslag till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896); samt

nr 373, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Fortsattes överläggningen angående utrikesutskottets utlåtande nr 12. Äng. godkännande
av en

Herr Bergvall; Herr talman! Det vore onekligen i klarhetens intresse, örn en handeUöversynpunkt
kunde rensas bort ur den efterföljande debatten. Jag åsyftar den
föreställningen, att de personer, som se mera kritiskt än handelsministern unionen
och hans närmaste omgivning på det nu föreliggande rysslandsavtalet, på m. m.

något sätt skulle vara negativt inställda i fråga örn handelsutbytet med Sov- (Forts.)

jetunionen, i denna sin inställning då förmodligen ledda av ideologiska motiv
eller av en mera allmänt diffus ovänlig känsla. Mig veterligt har inte någonting,
som berättigar den karakteristiken, förts fram i debatten från något
håll av betydelse, vare sig utom eller inom riksdagen. Detta förhållande
illustreras bland annat av den omständigheten, att kritiken, sådan den offentligen
framförts, knutit sig till kreditavtalet och endast i ringa grad. örn ens
i någon män, gällt varuutbytesavtalet. Det finns ganska starka skäl att understryka
denna synpunkt, då en motsatt uppfattning skymtat fram såväl i
statsrådstal under valrörelsen som i regeringen närstående pressorgan.

Den kritik, som förts fram och som fått ett starkt uttryck i det särskilda
yttrande, vilket samtliga borgerliga ledamöter av utrikesutskottet fogat till
utlåtandet, har varit och är baserad på att man tvivlar på att kreditavtalet
i dess nuvarande forin är på lämpligt sätt avpassat efter våra ekonomiska förhållanden
och förutsättningar, sådana som dessa förhållanden och förutsättningar
gestalta sig nu och kunna överblickas för de närmaste åren. Man betvivlar
också — utrikesministern var inne på den frågan — och ironiserade
litet i det sammanhanget — att avtalet behövt framläggas i sin nuvarande
form, örn förberedelserna för och förhandlingarna om avtalet lagts upp på
ett mera realistiskt och framsynt sätt. Det har gjorts gällande, att den svenska
regeringen redan före de sista förhandlingarna i Moskva lämnat sådana medgivanden
eller erbjudanden — jag vet inte vilket, jag har inte tillgång till
några originaldokument — berörande de svenska kreditleveranserna, att de ur
svensk synpunkt värdefullaste bytesobjekten inte längre existerade, då förhandlingarna
i sitt sista skede började. Det skulle onekligen vara av mycket

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsövercnslcommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

stort intresse, om någon av regeringens ledamöter ville ge sådana upplysningar
rörande vad som förekommit, att man vann klarhet på denna punkt
— det gäller både själva tillvägagångssättet oell motiven för detta. Jag förstår,
att min begäran kanske inte kan helt tillmötesgås. Man får ju, när
det gäller förhandlingar med en främmande makt, ta vissa hänsyn, som inte
existera i fråga örn inrikespolitiska spörsmål. Men jag tror, att det är ett
allmänt intresse att det göres vad som kan göras för att sprida klarhet på
den punkten, ty får den föreställning jag nyss antydde kvarstå, Ilar man
onekligen ett starkt underlag för tvivelsmål, örn förhandlingarna lagts upp
på det riktiga sättet.

Att handelsministern som den närmast ansvarige får stå i skottgluggen för
kritiken och ta åt sig huvudparten av denna, finner jag alldeles naturligt.
Åtskilligt av vad som sagts och gjorts från hans sida har också -— och den
känslan är väl inte helt obefintlig ens bland hans egna partivänner, även
örn vi inte få höra det komma till uttryck i dag — bidragit till att skärpa
kritiken och skapa den misstro, för vilken han är föremål i ganska vidsträckta
kretsar. Vill man ha någon utförligare exemplifikation på denna punkt, skall
jag under den följande debatten ge några exempel på vad jag här syftar
på.

Att en kritik från de utgångspunkter, som här anförts, har ett starkt sakligt
underlag, lär man knappast kunna bestrida. Den finns inte heller enbart inom
oppositionens led. Åt vissa farhågor har utrikesutskottet ansett sig böra ge
uttryck i sitt utlåtande. Att detta har skett på ett mycket dämpat och stillsamt
sätt, lär inte någon finna svårförklarligt. Även i vissa socialdemokratiska tidningar
ha de kritiska synpunkterna funnit gensvar så till vida, att man helt
allmänt antytt, att det varit önskvärt, örn avtalet kunnat hållas inom en mera
begränsad ram. Att så inte kunnat ske, söker man motivera eller urskulda —
det sista är kanske det riktigare ordet — på olika sätt. Till den frågan skall
jag återkomma senare i mitt anförande.

Det skulle för övrigt ha varit onaturligt, örn kritik av den art, som jag här
åsyftar, inte framförts och inte vunnit anklang. Dagens läge är sådant. Från
alla håll klagas över brist på arbetskraft och efterlysas åtgärder, som skola tillföra
vederbörande mera arbetskraft. Det gäller såväl jordbruk som industri
och handel. Varenda en, som har med praktiskt arbete att göra, vet också, att
klagomålen inte äro obefogade, utan att situationen är till ytterlighet ansträngd.
Befolkningsprognoserna i fråga örn de arbetsföra åldrarna i vårt land under
den närmaste framtiden äro också sådana, att man inte av dem kan hämta någon
tröst i detta sammanhang.

Det är emellertid inte bara arbetskraften, som tryter. Vi ha på centrala områden
en betydande knapphet i fråga örn råvarutillgångarna. Vi ha trånga sektioner,
som tillsammans med den bristande tillgången på arbetskraft och material
lägga hinder i vägen för en planmässig expansion av industrien, för bostadsbyggandet
och för många områden av personlig konsumtion. Svårigheterna
kunna inte trots alla försök bagatelliseras, och det hjälper inte, att man säger,
att förevarande handelsavtal inte i detta sammanhang spelar någon annan
och större roll än andra avtal, som vårt land ingått. Påfrestningarna på folkhushållet
måste naturligtvis sammanhänga med summan av våra förpliktelser
och våra importmöjligheter och måste beaktas i varje sammanhang och vid varje
tillfälle.

Hur besvärlig situationen från dessa utgångspunkter ter sig för de företag
och industrigrupper, som ha att fullgöra de största leveransåtagandena enligt
kreditavtalet, framgår med all önsklig tydlighet av de uttalanden, som gjorts

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr :)(».

Äng. godkännande nv en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen ni. m.

(Forte.)

av exportföreningen och industriförbundet i den gemensamma skrivelse från
dem, vilken finns intagen i utrikesutskottets utlåtande. Man framhåller i denna
skrivelse mycket eftertryckligt, att de uppgifter örn leveransmöjligheter, som
från industriens sida lämnats, lämnats under förutsättning att tillräcklig tillgång
finns på material och arbetskraft. Man kan kanske i detta sammanhang
erinra örn att när förfrågningarna sändes ut till industrien, angavs tydligt, att
industrien inte skulle ta hänsyn till arbetskrafts- och materialtillgång. Den
saken skulle bedömas centralt. Det innebär naturligtvis, att industriföretagens
uppgifter örn leveransmöjlighetema under en sådan situation kommo att peka
högre än de eljest skulle lia gjort. I det sammanhanget uppkommer en mycket
krånglig och tilltrasslad fråga örn ansvarsfördelningen, när dessa uppgivna leveranser
skola realiseras i praktiken, mellan industrien och regeringen, en sak
som jag inte skall beröra närmare i detta sammanhang. Herr Domö har redan
talat om den frågan.

Råvarubristen och den bristande tillgången på arbetskraft kunna komma att
utgöra stora hinder för fullgörandet av leveranserna i hela den omfattning, i
vilken de planerats. Det finns i detta sammanhang särskild anledning att understryka,
att bristande tillgång på arbetskraft för vissa industriers vidkommande
inte innebär enbart att de befara, att de skola mista ytterligare arbetskraft
under den härda konkurrens örn arbetskraften, som för närvarande föreligger,
utan också innebär en farhåga för att de inte skola kunna öka sin arbetskraft
på ett sätt, som är en nödvändig förutsättning för att de skola kunna uppfylla
vad de på ett tidigare stadium under vissa förutsättningar antytt vara
möjligt. En sådan ökning innebär naturligtvis, att arbetskraft måste tas från
andra håll, där knapphet också råder.

Det finns i den situationen mycket stor anledning att bestämt understryka
ett uttalande, som göres från utskottets sida, nämligen att det ''avtal, som vi diskutera
i dag, slutligt bygger på fria överenskommelser mellan köparna och säljarna
i Sovjetunionen och de säljande eller köpande svenska företagen. Självfallet
måste för de svenska leverantörerna vara, att de, när de skola slutligt
kalkylera sina leveransmöjligheter, då beställningarna skola påbörjas och leveranserna
fullgöras, måste ta hänsyn till de förpliktelser, som de måste anses
ha såväl mot hemmamarknaden som mot kunder i andra exportländer. Det finns
också i utskottsutlåtandet en antydan örn dessa synpunkter. Jag skall i detta
sammanhang hoppa över force-majeure-klausulen, som det eljest skulle finnas
anledning att skärskåda just ur denna speciella synpunkt.

Den disproportion mellan varutillgång och varuefterfrågan, som karakteriserar
den ekonomiska situation, i vilken vi för närvarande befinna oss, måste
komma att i viss mån ytterligare skärpas genom de leveransförpliktelser vi
ikläda oss med det i dag diskuterade avtalet. Det skulle vara mycket olyckligt,
om utvecklingen skulle bli sådan, att kristidslagstiftningen därigenom
skulle konserveras och komma att bibehållas för en lång tid framåt. Hur nödvändig
denna kristidslagstiftning än varit och i vissa avseenden alltjämt är,
så äro dess återverkningar på det svenska näringslivet dock i så många avseenden
olyckliga, att dess avskaffande vid tidigast möjliga tillfälle ter sig mycket
angeläget. Man måste i det sammanhanget uttrycka den förhoppningen, att
den socialdemokratiska regeringen och den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
trots sin allmänna förkärlek för planhushållning inte måtte medverka till
ett permanentande av kristidslagstiftningen. Tidigare har man från socialdemokratiskt
håll givit uttryck åt den uppfattningen, att kristidslagstiftningen
inte ens från socialdemokratiska utgångspunkter är en lämplig planhushållningsform.
Ett bestämt besked på denna punkt just i detta sammanhang, då vi disku -

Nr 36.

Onsdagen d-en 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handel söverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

tera rysslandsavtalet, vöre ur denna oell andra .synpunkter av allra största
värde, om man från regeringshåll kunde oell lulle ge det.

Den situation, som skapats genom regeringens tillvägagångssätt under förberedelserna
för det nu diskuterade avtalet, illustreras på ett slående sätt avdisproportionen
mellan de under de förberedande undersökningarna framkomna
leveransönskemålen från industriens sida och den ram för leveranserna, som
uppdragits i kreditavtalet. Situationen finns i korthet karakteriserad i det
särskilda yttrandet till utskottsutlåtandet. Det naturliga hade ju varit, att de
levererande industrierna, som vid en förfrågan om sina leveransönskemål endast
ha att ta hänsyn till sina egna intressen och sin lust att ytterligare utvidga
sina rörelser, skulle ha önskat leverera mera än vad regeringen, som har
skyldighet att ta hänsyn till folkhushållets samlade intressen och önskemål,
skulle lia funnit rimligt. Här har i stället den motsatta situationen inträtt.
Man har på vassa håll måst med olika medel pressa industriens leveransvilja
uppåt.

Härmed är jag osökt inne på en sida av diskussionen örn avtalet, som spelat
en betydande roll i den allmänna debatten, nämligen frågan örn handelsministerns
påtryckningar. Jag skulle i och för sig inte ha funnit det nödvändigt
att gå in på den frågan, ty även örn den kan ha sin allmänna politiska, betydelse,
kan den naturligtvis inte vara avgörande för vårt ståndpunktstagande
till det avtal, som vi behandla här i dag. Men jag vill göra det med hänsyn
till att åtskilliga uttalanden som gjorts i detta sammanhang inte böra stå
oemotsagda. Jag vall härvid förutskicka, att jag icke har tillgång till andra
upplysningar, i varje fall inte i stort sett, än dem, som lämnats inför utrikesutskottet.

Jag beklagar ur alla parters synpunkt, att man inte kunnat belysa frågan
alltigenom. Jag tror, att det hade varit lyckligare ur allmän synpunkt, örn de
medarbetare i Dagens Nyheter, som anmält sin önskan att lämna utrikesutskottet
vissa upplysningar, beretts tillfälle att lämna dessa. Det förhållandet,
att deras hörande skulle ha inneburit ett avsteg från gammal riksdagspraxis,
spelar i det sammanhanget inte för mig någon större roll. Det hade varit önskvärt,
att så långt möjligt alla papper hade lagts på bordet, åtminstone inför
den begränsade krets, som utrikesutskottet utgör. Jag tycker också, att detta
borde lia varit ett stort intresse för handelsministern, med hänsyn till de offentliga
uttalanden han gjort i frågan. Nu kan man inte komma ifrån ett oangenämt
intryck av att handelsministerns sista kommuniké, däri ytterligare
underströks, att inga påtryckningar förekommit, kom vid precis samma tidpunkt
som den, då utrikesutskottet publicerade sitt beslut att inte höra medlemmarna
av Dagens Nyheters redaktion. Jag vall inte bestrida, att detta kan
vara en tillfällighet, men det gör inte något så angenämt intryck.

Ett fall skall jag emellertid belysa särskilt, ehuru jag kommer att göra
också det mycket kortfattat. Jag syftar på Asea-fatlet och håller mig härvid
till den redogörelse, som lämnats i utrikesutskottets kommuniké. Det går
inte att bagatellisera vad som i det sammanhanget förekommit ^ genom att
hänvisa till det i och för sig självklara och av ingen bestridda förhållandet, att
det kan vara en svensk handelsministers, inte bara rätt utan plikt att under
vissa situationer diskutera vad som kan göras för att utöka produktionen inom
en viss svensk industrigren. Ingen har heller, så vitt jag vet, ifrågasatt lämpligheten
av att handelsministern i en sådan situation kan önska konferera med
ledningen för inom landet existerande företag. Den frågan måste han naturligtvis
själv bedöma. Jag menar också, att det innebär ett uppenbart försök
att snedvrida diskussionen, då man, såsom skett, på visst håll, gör gällande, att

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ställningstagandet på vissa håll, inom folkpartiet t. ex., motiverats av rädsla
för att konkurrens skulle skapas inom ett visst industriområde, där ett faktiskt
monopol föreligger. Jag är inte och har aldrig varit benägen att slå vakt
om enskilda monopol, och det är, så vitt jag vet, inte heller någon annan inom
folkpartiet. Men det är inte detta saken gäller. Det relevanta i detta fall är
väl, att diskussionen örn antydda expansionsmöjligheter, såvitt man kan se,
avförts från dagordningen redan innan bemyndigande lämnades industrikommissionens
ordförande, enligt uppgift på dennes egen begäran, att meddela
Asea-chefen, vad som diskuterats. Framförandet av detta meddelande ansågs
så brådskande, att chefen för Asea anmodades att i bil omedelbart på
kvällen bege sig till Stockholm för att erhålla information örn de enligt uppgift
redan skrinlagda planerna, som dock under vissa förutsättningar kunde
aktualiseras på nytt. Det är att observera, att detta skedde vid en tidpunkt,
då det gällde att förmå Asea att i hög grad öka sina leveransåtaganden.
För att inte bli missförstådd, vill jag, då jag förut åberopat utrikesutskottets
kommuniké, tillägga, att uppgiften om färden till Stockholm är hämtad ur en
i en dagstidning publicerad artikel, som återgivits av ett flertal tidningar och
inte på något sätt dementerats.

Jag har en känsla av att örn handelsministern — och även statsministern,
eftersom han gjort några offentliga uttalanden i saken — inte ha förståelse
för att vad som här skett är och i varje fall av vederbörande kan och måste
uppfattas som påtryckningar, då äro de tämligen omusikaliska, och jag tycker,
att handelsministerns brist pä sinne för nyanser spelat honom ett spratt i detta,
kanske också i andra sammanhang. Detta bristande sinne för nyanser, kan bli
rätt besvärande för honom.

Därmed skall jag lämna denna påtryckningsfråga, som jag har bragt på tal
närmast för att korrigera vissa missförstånd.

Örn jag ser frågan om avtalet mot bakgrunden av den situation, som jag i
det föregående sökt antyda, framstår det för mig som önskvärt, att de leveranser,
som förutsättas i avtalet, på ett annat sätt än som nu skett anpassats
efter våra ekonomiska förutsättningar. Det är inte uteslutet, att ett sådant tillvägagångssätt
under vissa förutsättningar skulle lia varit bättre ägnat att befrämja
det — jag vill ytterligare understryka det — enligt min mening mycket
önskvärda framtida handelsutbytet med Sovjetunionen än det nuvarande
tillvägagångssättet. Jag tänker på den irritation och de friktioner, som kunna
uppkomma, örn situationen blir sådan, att det på grund av en alltför besvärande
knapphet i fråga örn arbetskraft och material uppstår betydande differenser
mellan de leveranser, som verkligen kunna fullgöras, och de leveranser,
för vilka ramen uppdragits genom kreditavtalet. En sådan irritation och sådana
friktioner äro naturligtvis i och för sig inte befrämjande för en fortsatt
gynnsam utveckling av handelsutbytet.

Det försvar, som från regeringshåll och i den regeringstrogna pressen lämnats
för den nuvarande utformningen av avtalet, har inte kunnat verka övertygande
på mig. Man har velat vältra över en så väsentlig del som möjligt
av ansvaret på samlingsregeringen. Så vitt jag förstår, är emellertid samlingsregeringens
ansvar på centrala punkter högst begränsat. Tillgängliga upplysningar
ge vid handen, att under samlingsregeringens tid gällde diskussionen
ett avtal innebärande helt andra förhållanden mellan import från Sovjetunionen
och varuleveranser på kredit utan motsvarande import. Därjämte tillkommer
en omständighet, den enligt min mening allra viktigaste, och det är, att
det ekonomiska läget, sådant det för närvarande ter sig i vårt land, är ett helt

Första kammarens protokoll 19Jt6. Nr 30. 2

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenekommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

annat än det var, då detta ryska avtal i tidigare skeden diskuterades. Man
rörde sig då ännu med den föreställningen, att det ganska snabbt efter världskrigets
upphörande skulle inträda en situation, karakteriserad bland annat av
inte brist på arbetskraft, utan svårighet att vinna sysselsättning för arbetskraften.

Varje avtal måste enligt min uppfattning grundas på läget sådant det är,
då avtalet planeras och slutes, och sådant man kan vänta sig, att detta läge
under en överblickbar framtid skall utvecklas. Jag vill icke bestrida, att det
är tänkbart, att situationen relativt snart — i varje fall under avtalsperioden
— kan utveckla sig därhän, att olägenheterna i avtalet bli mindre och fördelarna
bli större. Detta innebär med andra ord, att man givetvis kan och måste,
räkna med möjligheten, att en depression sätter in relativt tidigt. Jag skall
för min del inte försöka att ge mig in på en diskussion av frågan om vilken
utveckling, som för de närmaste åren är den sannolika. Varubristen i världen
är ju så stor, att om det bara gällde att fylla denna, så skulle hela produktionsapparaten
kunna hållas i gång under mycket avsevärd tid framåt — säkert
långt över den tid, då det ryska avtal, som nu med all sannolikhet kommer
att träffas, tillhör det förflutna. Jag är emellertid inte blind för att de
internationella förhållandena, exempelvis förhållandena på kreditmarknaden,
kunna utveckla sig på sådant sätt, att ett allvarligt konjunkturomslag inträffar,
långt innan man i egentlig mening kan tala om något varuöverflöd. Jag
har emellertid redan i det föregående anigivit, varför jag tror, att även i en sådan
situation ett efter våra nuvarande förhållanden bättre avpassat, alltså mera
begränsat kreditavtal, bättre än det nu till behandling föreliggande avtalet
skulle tillgodosett de önskemål, man velat realisera. Vilken säkerhet har man
för övrigt för att varubytesavtalet, vars löptid formellt sett är ettårigt, kommer
att leda till ett större handelsutbyte i fortsättningen?

Man kan nu intaga den ståndpunkten, och många lia redan gjort det, att man.
när ens allmänna inställning till det avtalsförslag, som regeringen framlagt
för riksdagen, är så pass kritisk som den jag antytt i mitt anförande, bort
dra konsekvenserna av denna kritiska inställning och yrka avslag på hela avtalsförslaget.
Jag finner icke denna reflexion på något sätt onaturlig. När
jag för min del liksom de övriga medlemmar i utskottet, som i högre eller
lägre grad dela mina betänkligheter, trots detta valt, att under stark kritik
tillstyrka avtalsförslaget, har detta varit väsentligen beroende på följande
tankegång. Riksdagen har ställts i den situationen, att den icke kan säga annat
än ja eller nej till avtalsförslaget. Att i nuvarande läge söka åstadkomma
några modifikationer är uteslutet. Vid övervägande i denna situation av
olika slag av risker, nackdelar och fördelar har jag kommit till det resultatet,
att skälen för ett bifall överväga. Bakom detta ligger naturligtvis den förhoppningen,
att avtalet skall bidraga till att utveckla och förbättra våra handelsförbindelser
med Sovjetunionen. Riskerna har jag talat örn förut.

Jag hemställer alltså örn bifall till utskottsförslaget.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! De båda sista talarna lia yrkat bifall
till utskottets hemställan, men i verkligheten ha de talat däremot.

Herr Bergvall ville, att vi skulle ena oss i önskan örn handelsförbindelser
med Sovjetunionen, både intima och förtroendefulla. Men det är ju inte
första gången, som vi här i landet diskutera ett sådant avtal; vi ha flera gånger
tidigare både underhandlat örn och träffat handelsavtal med Sovjetunionen.
Det har alltid varit förenat med en viss nervositet. Det har alltid stått en
dunst av rövarromantik omkring dessa förhandlingar. Man har diskuterat, som

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

om det vore frågan om att inleda handelsförbindelser med månen eller någon
annan ännu längre bort liggande himlakropp.

Detta står i en underlig motsättning till det lugn, som vi i allmänhet uppträda
med, när det gäller att avtala med andra nationer. Sådana avtal acceptera
vi i allmänhet som någonting självfallet; ofta dragas de inte ens inför
riksdagen. Även när dessa andra handelsavtal äro av mycket stor omfattning
och förenade med kreditförbindelser fråu Sveriges sida, ha vi inte sagt många
ord om saken. Det stora betalningsavtalet med England har ju knappast varit
föremål för några mera omfattande kommentarer i vår press, och här i riksdagen
har det, örn jag minns rätt, knappast blivit omnämnt. Och ändå är detta
avtal i sitt slag av lika stor omfattning som det ryska handelsavtal, vi nu syssla
med, och har, i varje fall till sina konsekvenser under den tidsperiod det gällt,
föranlett ännu större krediter från vår sida än det ryska avtalet skulle göra.

Detta förhållande ger mig anledning till det uttalandet, att örn detta ryska
handelsavtal hade avsett en annan nation än Sovjetunionen, skulle det inte ha
blivit en sådan sensation kring detsamma, som nu har blivit fallet; man skulle
inte ha talat örn inflationsrisker, och det hade antagligen inte blivit någon som
helst reservation i utrikesutskottet.

Jag har svårt att förstå, varför ett handelsavtal med Sovjetunionen skall
behöva komma i en särklass. Principiellt är det ju inte någon skillnad mellan
att göra affärer med Ryssland och att göra affärer med den övriga världen.
Svenska företag — även de stora företag, som det nu är fråga örn — ha ju
ända sedan kommunistrevolutionens dagar haft omfattande och förtroendefulla
affärer med Sovjetunionen. Dessa företag lia — om jag är riktigt underrättad
— aldrig haft anledning att ångra, att de givit sig in på dessa affärer. De ha
blivit väl behandlade, och man kan märka, att ryssarna ingenting hellre önska
än att bli betraktade såsom goda kunder och goda säljare. De lia i dessa affärer
alltid sökt att göra rätt för sig.

Man kan därför inte annat än beklaga den speciella agitation, som särskilt
i pressen förts i denna fråga, en agitation, som också har givit genklang i de
båda senaste talarnas anföranden. Att den agitationen har slagit över råder det
väl ingen tvekan örn; hela saken har givits orimliga proportioner, vilket, örn
man ser till det önskemål, som även reservanterna — örn jag så får kalla dem —
inom utskottet ha uttalat, måste leda till ett olyckligt resultat. Man kan inte
komma ifrån det intrycket, att denna agitation har matats från centraler, där
man inte har svenska intressen, utan intresse av att vårt land arbetas in i en
front, som vi själva inte ha någon anledning att önska oss försatta i. Det är inte
något svenskt intresse, att det skapas sådana fronter i världen. Vi ha väl snarare
intresse av att motarbeta dem.

Det har till och med sagts — kanske inte här i landet men i andra länder
—- att vårt förslag till avtal med Sovjetunionen skulle innebära en svensk orientering
åt ett visst håll. Det är klart, att detta avtal varken från regeringens sida
eller från utrikesutskottets, åtminstone inte från »reservanternas», varit avsett
att innebära en sådan orientering. Däremot kan man kanske räkna med, att
avtalet i sin mån kan medverka till en utjämning, att det kan bli ett av spannen
i den broslagning, som kan överbrygga klyftan mellan öster och väster.

Agitationen i tidningarna har utan tvivel bidragit till att skapa oriktiga föreställningar
om det initiativ, som regeringen tagit, och de resultat, som förhandlingarna
ha givit. När ekot av den agitationen når oss från andra länder,
framför allt från Amerika, inregistreras det hos agitationscentralen bär i landet
som tecken på vilka olyckliga resultat denna vår politik har avsatt. Det
kom ju från Förenta staterna under förhandlingarnas tidiga skede en fram -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ställning, där det hette att ett sådant avtal mellan Sverige och Sovjetunionen
skulle betyda ett avsteg från de frihandelsprinciper, som kunna anses vara fastslagna.
Man kan ju fråga sig vem det är, som fastslagit dessa principer. Jag
vet inte någon myndighet eller någon sammanslutning med internationell befogenhet,
som har fastslagit sådana principer. Under alla förhållanden grundar
sig denna framställning på ett missförstånd rörande innebörden av det avtal,
som här föreligger. Meningen skulle väl vara att Sverige, genom att kontraktera
en så stor del av sin produktion åt ett visst håll, skulle binda sin handlingsfrihet
i fråga örn varuutbytet med den övriga världen. Det är ju inte enastående,
att sådant sker. Jag kan erina örn att lorenta staterna ha uppköpt
Cubas sockerproduktion för flera år framåt. Det innebär i så fall för Cubas
del ett engagemang av mycket större omfattning, än avtalet med Sovjetunionen
skulle innebära för vår del, och i den affären har ju Förenta staterna direkt
engagerat sig. Nu har det redan påpekats, att vår export till Sovjetunionen,
även örn detta avtal godkännes, inte alls får den stora omfattning som
Cubas sockerexport till Förenta staterna.

Jag läste i Dagens Nyheter i går en intervju med några amerikanska herrar.
Tydligen var det för intervjuaren svårt att få fram ur hans och tidningens synpunkt
tillräckligt talande uttryck för amerikanskt missnöje med vårt avtal.
Men det var en av de intervjuade, som sade, att felet med detta avtal var, att
Ryssland inte kunde köpa för denna kredit varor annat än i Sverige. Ja, i
det avseendet är detta avtal inte konstruerat på annat sätt än andra avtal, som
vi ha med andra stater och varigenom vi ställt krediter till dessa länders förfogande.
När Sverige beviljat England eller Norge eller vilken annan stat som
helst kredit, har det naturligtvis skett för att underlätta för dessa nationer inköp
av varor i Sverige. Jag vågar ändå påstå, att avtalet inte innebär något
avsteg från de multilaterala principer, som Förenta staterna mena, att handelspolitiken
överallt bör inriktas efter. Det finns ju inga hinder att Sverige,
för att kunna fullgöra sina leveranser till Sovjetunionen, från andra länder
skaffar sig råvaror och annan material för dessa leveranser. Pa det sättet blir
det den cirkulation, som man vill få fram. Men det är just detta, som de, ^som
äro missnöjda med vår politik, inte vilja vara med örn. Åtminstone pasta de
herrar här i landet, som agiterat emot avtalet, att örn avtalet kommer till stånd,
komma amerikanska företag att vägra att sälja rainaterial och andra varor till
de svenska företag, som lia åtagit sig leveranser till Sovjetunionen, eller sätta
upp villkoret att varorna inte få reexporteras till Sovjetunionen. Örn det vore
riktigt, skulle det vara Förenta staterna, som är fiende till de multilaterala
principerna, och inte Sverige.

Det finns ju en sanning i kritiken att våra åtaganden komma att bereda oss
svårigheter. Det är sant, att det råder brist på råmaterial, arbetskraft o. s. v.
Det har också utskottet gett belägg för i sitt uttalande. De herrar,^som ha avgivit
ett särskilt yttrande, ha där tillspetsat dessa betänkligheter på ett sådant
sätt, att det — såsom Dagens Nyheter också påpekat —- inte längre finns något
egentligt sammanhang mellan deras motivering och yrkande. Svårigheter
finnas, som sagt, men de äro till för att övervinnas. Det är verkligen något
ganska enastående, att ett avtal, som en hel nation på detta sätt har ställt sig
bakom, på förhand av en stor del inom denna nation stämplas såsom orimligt
och ogenomförbart.

Herr Domö och även herr Bergvall menade, att reservanterna i utskottet
voro ställda i ett tvångsläge. Örn så vore fallet, måste man väl säga, att samlingsregeringen,
som började dessa förhandlingar och gav ramen för dem, har
varit med örn att framkalla detta tvångsläge.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Herr Domö yttrade, att om vi nu skulle säga nej, när saken Ilar avancerat så
långt, skulle det medföra, att vi inte på länge skulle kunna upptaga några handelsförbindelser
med Sovjetunionen. Om det förhåller sig på det sättet, måste
man väl ändå fråga, örn inte resultatet hade blivit detsamma, ifall den socialdemokratiska
regeringen hade intagit en annan hållning än vad den nu gjort.
Om regeringen hade förklarat, att den inte kunde ge några krediter eller överhuvud
taget vara med örn ett så omfattande avtal som detta, är det väl sannolikt,
att det hela hade spruckit och att resultatet hade blivit, att våra handelsförbindelser
med denna makt hade blivit störda för lång tid framåt.

Herr Domö förklarade vidare, att örn han hade suttit i regeringen, skulle
han inte ha varit med örn att vi skulle påtaga oss så omfattande förpliktelser.
De herrar, som stå för det särskilda yttrandet, ha en annan formulering. De
säga, att de helst skulle ha önskat »ett något mera begränsat avtal». Det vore
verklighen intressant att få höra, vad som menas med detta försiktiga uttryck
»något mera begränsat». Varken herr Domö eller herr Bergvall har lämnat någon
förklaring. Den försiktiga formuleringen kan ju närmast tyda på mycket
små åsiktsdivergenser mellan utskottet och »reservanterna». Man frågar
sig, örn inte också ett sådant avtal som »reservanterna» skulle önska och som
de karakterisera som av något mindre omfattning, skulle kunna framkalla
samma betänkligheter ifrån industriens och andra meningsriktningars sida
som det av regeringen framlagda avtalet har gjort. Man undrar rent av om
inte herr Domö, ifall han som handelsminister hade förhandlat om ett avtal
av den konstruktionen och omfattningen, hade fått lov att tillgripa de tumskruvar
på industriherrarna som man nu menar att herr Myrdal har varit
stygg nog att använda.

Till rövarromantiken i denna sak hör också allt tal örn att företagarna ha
varit föremål för illojala påtryckningar från handelsministerns sida. De ganska
ingående undersökningar, som lia gjorts i utrikesutskottet, ha verkligen inte
gett mycket belägg för dessa påståenden. Herr Bergvall har flera gånger antytt,
och han gjorde det även i sitt anförande här i dag, att han sitter inne
med upplysningar som han kan lämna, om det behövs. Man frågar sig, varför
han inte har kommit med dessa upplysningar. I den artikel i Dagens Nyheter,
som jag nyss citerade, står, att enligt uppgifter från vederhäftigt håll i
Washington har den svenska regeringen utövat påtryckningar på de svenska
industriföretagarna. Det är uppenbart, att även vederhäftiga instanser i
Washington icke kunnat veta mer örn dessa ting jin vad den svenska regeringen
själv gör. Dessa uttalanden i Washington liro givetvis bara ett eko av
den agitation och mycket lösliga propaganda som har bedrivits i vårt land.
Jag måste som mitt intryck av de gjorda undersökningarna säga, att de påstådda
påtryckningarna blott lia existerat i vissa herrars fantasi.

Herr Domö yttrade vidare, att handelsministern med sin rörliga läggning
har framkallat oro och vid sina samtal med bruksdisponenterna försatt dem
i panik. Vad Asea beträffar, hade herr Myrdals alternativa förslag, såsom
herr Domö uttryckte sig, medfört, att Aseas styrelse hade åtagit sig leveranser
av sina artiklar i en omfattning som överstiger bolagets fiirmåga. Vad
dessa »alternativa förslag» beträffar, har det i utskottet upplysts, att några
sådana icke lia fiirelegat. Det bär vid en statsrådsberedning, vid vilken även
direktiir Sverre Sohlman var närvarande, förts en diskussion, där handelsministern
diskussionsvis vidrörde vissa olika alternativ. Men vid samma sammanträde
lia dessa andra alternativ avvisats, framför allt med den motiveringen,
att tillgripandet av dessa åtgärder inte i nuvarande situation med hänsyn
till det ryska avtalet skulle leda till någon förbättring av vår produktions -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

förmåga och våra leveransmöjligheter. Direktör Thorsten Ericson i Asea
har uppgivit, dtt det var under påverkan av dessa, som han sade, »upplysningar»
som han för sin styrelse förordade, att Asea skulle åtaga sig större
leveranser. I det sammanhanget bör påpekas, att de åtaganden, som Asea
den gången gjorde, voro av betydligt större omslutning än vad regeringen sedan
fann vara lämpligt. För övrigt bör också framhållas, att åtminstone inte
inför utskottet några påståenden gjorts, att andra företag varit föremål för
dylika påtryckningar. Man måste fråga sig, varför just Asea har utsatts för
sådana.

Herr Domö sade, att det nu gäller att låta industrien arbeta ostörd och att
inom densamma skapa förtroende för regeringen. Jag är ense med honom
härom, men jag tycker, att den opposition, som i det här fallet har rests mot
de olika förslagen snarare tagit sikte på att skapa misstroende än förtroende.

Herr Bergvall beklagade, att de medlemmar av Dagens Nyheters redaktion,
som bett om företräde inför utrikesutskottet, inte ha tillåtits att lämna
upplysningar inför utskottet. Dessa upplysningar voro dock tydligen inte avsedda
för allmänheten, ty förutsättningen för besöket skulle vara, att de lämnade
uppgifterna skulle betraktas såsom konfidentiella och bevaras i de hemliga
arkiven. Till allmänhetens upplysande har den »intervjun» således inte
varit avsedd att ske.

Herr Bergvall sade vidare, att industrien måste ta hänsyn till sina andra
åtaganden, vilket den givetvis har gjort, när den åtagit sig även de Tyska
leveranserna. Jag vill påpeka, att Asea efter det att bolaget iklätt sig de
förpliktelser, som avtalet med Ryssland för dess del innebär, ägnat sig åt
mycket omfattande spekulationer och förhandlingar örn ytterligare leveranser
till andra länder. Det tyder ju inte på att företagets produktionsförmåga skulle
vara uttömd genom de åtaganden det har iklätt sig på grund av det ryska
handelsavtalet.

Jag konstaterar med tillfredsställelse, att man inom utskottet kommit till
ett enhälligt slut i fråga örn själva avtalet. Det är bara beklagligt, att den
agitation, som bär förts omkring irågan, har lyckats desorientera det svenska
folket rörande avtalets innebörd och konstruktion. Man har utan tvivel fått
orimliga föreställningar örn vilken betydelse våra åtaganden enligt avtalet
med Ryssland kan ha inte bara för vår förmåga att leverera till andra länder,
utan också för våra möjligheter att upprätthålla vår egen inhemska standard.
Jag är övertygad örn att man, när de i avtalet stipulerade fem, sex åren
gått och resultatet kan nedsummeras, kommer att lia en helt annan uppfattning
örn det ryska handelsavtalets verkningar än vad herrar Domö och Bergvall
här ha försökt att ingiva kammaren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den fråga, som riksdagen nu har
att ta ställning till, har stor betydelse för vårt land ur såväl ekonomiska som
politiska synpunkter. Rent allmänt kan sägas, att det är ett nationellt intresse
att vi få till stånd utvidgade handelsförbindelser även med Sovjetunionen. Det
har under diskussionen om detta handelsavtal många gånger sagts, att det icke
är tillfredsställande, att vårt handelsutbyte med Sovjetunionen Ilar så ringa
omfattning, och det torde nog ingen vilja bestrida. Vid utvecklandet av våra
handelsförbindelser kunna vi rimligtvis inte låta detta bli beroende av det förhållandet,
att de länder, med vilka vi utbyta varor, ha olika samhällssystem.
Vi kräva endast respekt för vår egen samhällsordning. Härav följer att vi

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Ann. godkännande av en handelsöverenakommelse tued Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

böra stå i ett gott förhållande och upprätthålla kommersiella förbindelser, åt
skilda håll. Men våra handelsförbindelser böra då läggas efter affärsmässiga
grunder. Det kan icke vara nyttigt att ge löften örn större export än vad som
motsvarar produktionsförmågan inom vårt näringsliv och med nödig hänsyn
tagen såväl till den inhemska marknadens behov som till behovet på de marknader
utomlands, på vilka vi sedan gammalt äro väl inarbetade och från vilka
vi i utbyte erhålla för folkhushållet oundgängliga varor.

Ur dessa synpunkter finns det anledning till berättigad kritik mot det avtalskomplex
som nu ligger på riksdagens bord. Kritiken hänför ''sig därvid
framför allt till utfästelserna örn den stora krediten. Däremot synes avtalet om
ömsesidig export och import vara väl avvägt. Mot ett handelsutbyte utanför
kreditavtalets ram på eirka 100 miljoner kronor årligen kan icke något vara
att erinra. Meningen är ju att detta handelsutbyte så småningom skall ökas,
vilket ur svensk synpunkt bör vara både acceptabelt och önskvärt..

Men kreditavtalet ger, som sagt, anledning till stora betänkligheter. Det
borde och kunde ha varit annorlunda beskaffat, örn man, innan utfästelserna
gåvos, hade undersökt vårt näringslivs produktionsmöjligheter och måttet, av
vår förmåga att utöver redan ingångna handelsavtal fullgöra vad som stipuleras
i den nu föreliggande överenskommelsen. Det ryska avtalet kommer med
all sannolikhet att kraftigt påverka vårt näringsliv och den ekonomiska utvecklingen
i landet. Man har all anledning att befara, att det skalig verka hämmande
på den gynnsamma ekonomiska utveckling som under många år har
ägt rum i vårt land.

Det är alltså inte själva principen örn kreditgivning, som här göres till föremål
för kritik, utan det är den stora omfattning som denna kredit är. avsedd
att få som inger farhågor. Yi ha tidigare beviljat ganska stora., krediter till
andra länder, och man måste fråga sig, hur långt vi ha förmåga att bära
bördan av en ytterligare och starkt utvidgad kredit. Det kan bli för mycket
för oss. Visserligen utgör kreditavtalet endast en ram, som skall fyllas genom
direkta överenskommelser mellan de svenska tillverkarna och de ryska handelsorganen,
men har ett visst kreditbelopp fixerats som övre gräns, är det sannolikt,
att det kommer att bli en viss moralisk press på den svenska industrien
för att den skall uppfylla de fram ryskt håll framställda önskemålen.

Det har sagts, att samlingsregeringen måste bära sin del av ansvaret för
den överenskommelse, som nu har träffats, och denna argumentering kan kanske
så till vida vara riktig, som under samlingsregeringens tid kontakt, upprätthållits
med de ryska myndigheterna i handelsfrågor och att tanken på kredit
diskuterats. Det är emellertid inte känt, örn några utfästelser härom verkligen
getts av samlingsregeringen, och för övrigt måste det starkt understrykas,
att frågan befann sig i ett helt annat läge när samlingsregeringen på sin
tid hade kontakt med representanter för Sovjetunionen. Då var vårt land avspärrat
från marknaderna västerut med undantag för den kvantitativt ringa
handel som upprätthölls genom lejdbåtstrafiken. I detta läge kunde en kredit
åt Sovjetunionen ha haft sin stora betydelse för att skapa sysselsättning för
svenska industrier. Nu däremot är läget helt annorlunda. Någon brist på sysselsättning
finns inte för vare sig den svenska industrien eller det svenska näringslivet
i dess helhet. Tvärtom äro ju förhållandena sådana, att det råder
stor brist på arbetskraft, varjämte industriens kapacitet i högsta grad är tagen
i anspråk. Många stora industriföretag lia order inneliggande för flera år
framåt. Det har också omvittnats inom utrikesutskottet av flera industrimän,
vilkas företag vart och ett på sitt område ha att fullgöra vissa av de aktuella
leveranserna, att uppfyllandet av det ryska avtalet kommer att medföra åt skil -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

liga svårigheter. Bristen på arbetskraft, råvaror och materiel lägga stora hinder
i vägen.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening lia — såsom
redan tidigare omnämnts här i debatten — i ett gemensamt yttrande till utrikesutskottet
framhållit, att vår arbetskraft och våra produktionsmedel nu
äro mer fullständigt utnyttjade än vid kanske något annat tillfälle. Härtill
kommer att landets produktionskapacitet i långt större utsträckning än normalt
bundits icke endast för omedelbart aktuella utan jämväl för framtida behov,
exempelvis genom redan med andra länder ingångna handels- och kreditavtal,
genom beviljade byggnadstillstånd och genom omfattande fasta order
hos de producerande företagen. Detta förhållande har under de senaste månaderna
tenderat att skärpas. Uppenbarligen begränsas härigenom möjligheterna
att tillgodose nya behov, och detta icke endast när det gäller inhemsk konsumtion
och investeringsverksamhet, utan även beträffande önskemål örn en vidgad
export. Nya exportåtaganden av den storleksordning det här är fråga om
måste medföra skärpta svårigheter för skilda grenar av svensk industri att
genomföra, de anläggningsarbeten och anskaffa den maskinella utrustning som
oundgängligen erfordras, örn företagen skola kunna följa med i utvecklingen.
Det är för övrigt omvittnat, att det kommer att behövas mycken arbetskraft
bara för att bygga bostäder åt de arbetare som måste dras till industrien i
samband med företagens nyinvesteringar för att kunna fullgöra de ryska leveranserna.
Det rader stor brist på bostäder i vårt land för närvarande, och det
påstås, att det behöver byggas mångå bostäder blott för att kunna skaffa
bostadsutrymmen åt de arbetare som i sin tur skola uppföra de nya bostäderna
at arbetarna vid de utvidgade industriföretagen. Det hela blir härigenom självförbrukande
investeringar som suga till sig oproportionerligt och onödigt mycket
arbetskraft, material och kapital.

Industriförbundet och exportföreningen erinra även örn att vårt land successivt
beviljat kommersiella krediter och återuppbyggnadskrediter till flera länder,
vilka krediter uppgå till betydande belopp. Till dessa åtaganden fogas nu
det svensk-ryska kreditavtalet på en miljard kronor. En utvidgad export på
kredit ökar riskerna för en inflationsartad prisutveckling, något som ju den
nuvarande finansministern under hela kriget sökt att motverka och för vilket
ändamål han även vidtagit ganska effektiva åtgärder. Örn det nu trots alla
ansträngningar i motsatt riktning i slutet av denna högkonjunktur skulle uppstå
en inflationsartad utveckling som liksom en våg skulle rulla fram över
vårt land med alla sina skadliga verkningar, måste man verkligen fråga sig,
örn finansministern i en .dylik situation skulle förmå att bemästra svårigheterna.
Jag anser att det vid godkännandet av det nya avtalet är viktigt att ha
klart, för sig riskerna ^av att det kan komma att verka i inflationsfrämjande
riktning. Enligt de båda av mig anförda organisationernas mening bär vårt
land genom de nämnda kreditöverenskommelserna i varje fall uppnått och måhända
redan övei skridit gränsen för vad som från svensk sida kan presteras.
En eventuell ytterligare utvidgning av den på kredit av nu ifrågavarande slag
bedrivna exporten skulle vara oförsvarlig ur penningpolitiska synpunkter.

Inför den bild av läget, som de båda organisationerna här tecknat, kan man
inte undertrycka den reflexionen, att herr andre vice talmannen kanske kommer
att få rätt, då han i sin tidning nyligen skrev, att vi nog måste dra åt
svångremmen, om avtalet skall kunna fullgöras.

Det kan inte råda någon tvekan örn att kreditavtalet blivit överdimensionerat
i förhållande till den svenska industriens resurser i nuvarande läge. Det är
främst häremot som kritiken sättes in och således icke mot principen och mot

Onsdagen den 13 november 194G fm.

Nr 06.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

att man träffar ett avtal med Ryssland. Kritiken gäller, som sagt att man
icke rätt avvägt våra åtaganden i förhållande till våra resurser. Örn en omsvängning
i konjunkturerna skulle äga rum inom de närmaste åren, bli ju förhållandena
annorlunda, men huruvida en sådan omsvängning verkligen kommer
att ske, kan man icke bedöma. Därför kan inte heller överdimensioneringen
av avtalet försvaras med spekulationer av denna art.

Det föreligger således uppenbara risker för att avtalets fullgörande inte skall
förlöpa friktionsfritt. Allvarliga återverkningar på vårt försörjningsläge kunna
uppstå. Huruvida farhågorna komma att besannas eller ej. beror emellertid
i någon mån på det sätt, på vilket avtalet kommer att fullföljas. Och härvidlag
har regeringen ett stort ansvar. Enligt artikel 3 i kreditavtalet skall den
svenska regeringen inom ramen för sin kompetens vidtaga alla åtgärder, som
äro erforderliga för genomförandet av de i avtalet förutsedda leveranserna till
Sovjetunionen. Det finns anledning att bestämt markera, att den Svenska regeringens
kompetens är en inre svensk angelägenhet. Inga förändringar av
denna kompetens lia kunnat ske genom undertecknandet av avtalet med Sovjetuionen.
Genom svensk lagstiftning regleras regeringens befogenheter i fråga
örn handelsutbytet med främmande länder, och dessa regler lia generell karaktär.
De gälla även för handeln med Sovjetunionen. Genom den under krigsåren
genomförda lagstiftningen ha regeringens befogenheter väsentligt utvidgats mot
vad som tidigare var fallet. Jag är angelägen örn att understryka, att denna
krislagstiftning icke får behållas en dag längre än vad som är nödvändigt.
Uppfyllandet av avtalet med Sovjetunionen kan icke få tas till intäkt för en
förlängd giltighetstid för dessa krislagar. Bestämmelsen i artikel 3 torde icke
höra tolkas på annat sätt än att regeringen bör positivt stödja de Svenska företagen
i deras strävanden att skapa gynnsamma produktionsmöjligheter. Tvångsåtgärder
av något slag måste vara otänkbara.

Vid avtalets fullgörande måste regeringen se till, att vårt eget försörjningsläge
icke försämras. Det är nödvändigt, att våra egna behov i första hand tillgodoses.
Någon prioritetsrätt för leveranser till utlandet kan icke få ifrågakomma,
vare sig det gäller export till Sovjetunionen eller till andra länder. Det är
också ett viktigt intresse för regeringen att se till, att kreditavtalet med Sovjetunionen
icke ger upphov till en snedvridning av i första hand vår industri
och därmed av hela vårt näringsliv. Otvivelaktigt föreligga stora risker härför.
Vissa grenar av vår industri, särskilt den elektriska industrien och verkstadsindustrien,
komma att bli hårdare engagerade för avtalets fullföljande än
andra grenar. Örn deras kapacitet nu skulle utökas över det normala och
sedan, när avtalet är fullgjort, en omställning skulle behöva ske, kan detta få
allvarliga återverkningar, icke minst fö’- de inom dessa industrigrenar anställda.
En av riskerna med kreditavtalet är just, att man icke vet, örn det blir
möjligt att, efter det avtalet är fullgjort, fortsätta att sälja sådana varor till
Sovjetunionen, som avses i avtalet.

Vi äga goda och väl inarbetade marknader på andra håll, och det är för oss
oundgängligen nödvändigt att behålla dessa marknader, därför att vi, som jag
inledningsvis nämnde, därifrån importera för folkhushållet oumbärliga varor.
Aven här förefinnes ett nationellt intresse, som icke får uppges.

Knappheten på arbetskraft och materiel utgör sorn sagt de svåraste hindren
för fullgörandet av de utfästelser, vi givit Sovjetunionen genom kreditavtalet.
Arbctskraftsfrågan är den, som på jordbrukarhåll väcker de största bekymren.

Flera stora industriföretag torde bli nödsakade att utbygga sina verkstäder
och andra anläggningar i betydande omfattning, vilket kräver nyanskaffning
av arbetskraft både för byggnadsarbetet och sedan för den kommande produk -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen ira. m.

(Forts.)

tionen. Då arbetskraftsbristen redan är så stor, kan man förutse en ytterligare
ökning av den ström av arbetskraft, som går från jordbruket till industrien och
andra näringsgrenar. Vår livsmedelsproduktion kan få vidkännas stora påfrestningar,
och det är därför nödvändigt, att regeringen ser till att jordbruksnäringen
icke kommer i trångmål genom dessa kreditutfästelser.

För att lindra bristen på arbetskraft och materiel har det ifrågasatts att
minska byggnadsverksamheten, vilken onekligen har fått en mycket betydande
omfattning. Den stora risken med en sådan inskränkning är emellertid, att den
med ali sannolikhet kommer att gå ut över landsbygden, där behovet av förbättrade
bostäder är störst. För städer och tätorter har för nästa år beviljats
byggnadstillstånd för inemot 50 000 nya bostäder, medan byggnadstillstånden
för landsbygden äro relativt fåtaliga. Det skulle emellertid vara i hög grad
orättvist, om byggnadsverksamheten på landsbygden måste praktiskt taget
läggas ned.

Det torde också finnas risk för att produktionen av maskiner och redskap
för jordbrukets behov kommer att skäras ned för kraftigt. Redan nu har en
stark minskning av järntilldelningen till fabriker, som tillverka dylika maskiner,
ägt rum. Örn jordbruket både förlorar arbetskraft och berövas möjligheten
att i erforderlig omfattning skaffa maskiner för alt underlätta det mänskliga
arbetet, kan situationen för jordbruket lätt bli kritisk. Jag hoppas att regeringen
inser dessa risker och vidtager nödiga åtgärder för att eliminera desamma.

Till sist vill jag sammanfattningsvis framhålla — vilket också gjorts i det
särskilda yttrande till utrikesutskottets betänkande, under vilket även mitt
namn återfinnes — att regeringen borde ha eftersträvat ett mera begränsat
avtal, innefattande mindre krav på det svenska närigslivet och dess förmåga
av export. Trots de betänkligheter, som resa sig mot ett godtagande av det föreliggande
kreditavtalet kunna vi icke nu förkasta detsamma, då detta, såsom
utskottet framhåller, skulle komma att spärra vägen för avsevärd tid framåt
för ett upptagande av utvidgade ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen.
Kär avtalet nu undertecknats, är det emellertid regeringens plikt att se till,
att fullgörandet sker på ett sådant sätt, att vår egen försörjning icke eftersattes
liksom inte heller de ekonomiska intressen vi på andra håll ha att bevaka.

överläggningen blev nu ånyo avbruten för att begärt tillfälle skulle beredas
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén att avlämna en kungl,
proposition.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj :ts proposition nr 367, angående godkännande av en mellan Sverige, å ena,
samt Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland
å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

Äng. godkän- Fortsattes överläggningen angående utrikesutskottets utlåtande nr 12.
nande nv cn

handelsöver- Herr Sandler: Herr talman! Först skulle jag vilja förse utskottsutlåtandet
enskommelse mec} ef,t litet företal liksom då man förklarar en boks tillkomst. Karaktären av
^et bär aktstycket förstås bäst genom några upplysningar om hur det kornen.
tn. mit till.

(Forts.) Principdebatten i utskottet utmynnade i ett preliminärt godkännande av
propositionerna utan något avslagsyrkande men väl med många olika förbehåll
beträffande skrivningen. Det gavs då ett uppdrag åt ordföranden att

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

med sekretariatets biträde söka åstadkomma ett förslag till utskottsyttrande.
Ett sådant, avvägt, i varje fall till sitt syfte, med hänsyn till olika — inte alla
— synpunkter i principdebatten framlades. Detta förslag var inte delgivet
någon utanför sekretariatet före delningen till samtliga utskottsledamöter. Legenden
om att det funnits en socialdemokratisk version av yttrandet får därmed
lämnas åt sitt öde.

Vid framläggandet av detta förslag anmäldes delade meningar, och olika
mer eller mindre betydande ändringsförslag framfördes. Man uttryckte från
alla partiers sida en önskan att söka åstadkomma ett gemensamt utlåtande.
Det uppdrogs då åt en delegation, bestående av ordföranden och partiledarna
för de tre andra partierna i utskottet, att söka finna en sammanjämkningslinje.
Delegationen utförde sitt arbete och förordade inför utskottet detta förslag.
Det antogs enhälligt och utgör det nu föreliggande utskottsyttrandet.
Detta har således framgått ur ett lojalt samarbete inom utskottet, och vid bifall
till utskottsutlåtandet blir detta och endast detta vad riksdagen kommer
att i ärendet uttala.

Nu är härtill fogat ett särskilt yttrande. Detta yttrande har lojalt anmälts
och delgivits i utskottet. Däremot finns inte någon anmärkning att göra.

Här i riksdagen känna vi väl skillnaden emellan en reservation och ett särskilt
yttrande. Den står inte lika klar utanför dessa väggar. Yi veta, att ledamöter
av ett utskott, som biträtt ett gemensamt uttalande, äro oförhindrade
att därutöver anmäla ett särskilt yttrande. Men vi veta också, att detta inte
förändrar innebörden av vad de gemensamt med andra förorda inför riksdagen.

Jag skall nu, örn det tillåtes mig, knyta några reflexioner till detta särskilda
yttrande — som naturligtvis inte är någon politisk nullitet, fastän det inte
kan komma att bli det, som riksdagen i detta ärende uttalar. Först vill jag
dock beröra en terminologisk besvärlighet här. Jag hörde, att till och med
en så erfaren riksdagsledamot som herr andre vice talmannen snubblade på
den terminologiska svårigheten. Det finns ingen reservation, och följaktligen
finns det inga reservanter. Vad skola då vi kalla de herrar, som skrivit detta
särskilda yttrande? Det finns icke i svenska akademiens ordbok något ord som
passar, och jag måste på fri hand tillyxa beteckningen »yttrarna», örn det är
mig tillåtet. Det som »yttrarna» behandla är väsentligen tre ting, nämligen
handläggningen av avtalsfrågan, bedömningen av uppgörelsen och motiven för
dess godkännande.

I den första delen vilja ju de åtta borgerliga utskottsledamöterna göra bekant,
att man hade bort kunna komma till ett bättre resultat, örn avtalsfrågan
skötts på ett bättre sätt eller av andra. Att tro så är ju alldeles oförgripligt,
liksom att betvivla det. Finns det ett missnöje på den punkten, är det bara
i sin ordning, att man ger utlopp åt detsamma. Det är ett medborgerligt privilegium,
som vi inte vilja gå miste örn här i landet, att om man anser att regeringen
skött en sak dåligt, skall man också ha rättighet att göra det bekant
inför både opinion och riksdag. Jag förmodar, att ingen skulle vilja vara
med örn att avskära en sådan demokratiens hälsena som det här är fråga örn
och att alla också äro överens därom, att fritt språk i dagsljus är hälsosammare
än mummel i mörker.

Att möjliggöra biträdandet av det gemensamma yttrandet därigenom att
man ger uttryck åt sitt politiska missnöje med regeringen i ett särskilt yttrande,
erkänner jag vara en åtgärd med legitimt syfte. Regeringen torde inte
stå svarslös inför den kritik som sålunda presterats.

Hur de åtta sedan kunna förena den bedömning av uppgörelsen som äger

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen rn. m.

(Forts.)

rum i det särskilda yttrandet med deri gemensamt avvägda bedömning samtliga
utskottsledamöter biträtt i utskottets yttrande, överlåter jag åt dem själva.
Mitt intryck är att den penna, åt vilken författarskapet anförtrotts, löpt ett
stycke vidare av farten. Men här kan spåras ett syfte som inte är lika legitimt.
Det framträder i detta avsnitt, emedan det nu gäller en sak som är behandlad
också i utskottets yttrande. Den bedömning av uppgörelsen, som återfinnes
i yttrarnas uttalande, kunde ha fått formen av ett alternativ eller ett
tillägg till utskottets yttrande. Genom att nu välja formen särskilt yttrande
har man avstått från att underställa bedömningen av uppgörelsen riksdagens
prövning och därmed också undanröjt eventualiteten att få uttalandet godkänt
—- eller förkastat. Förfaringssättet ligger naturligtvis inom våra spelreglers
ram, men man bör ha klart för sig vad det innebär.

I fråga örn den avslutande motivgruppen har jag svårt att i mina ordasätt
ådagalägga ali den vördnad som man borde visa Kungl. Maj :ts opposition.
Här görs nu till huvudskäl för uppgörelsens godkännande innehållet i hälften
av en mening i sista stycket av det av samtliga ledamöter biträdda utskottsyttrandet.
Denna halva mening rör konsekvenserna av att icke godkänna
uppgörelsen. För dem som godta de positiva skälen för bifall, är ett
dylikt, i och för sig befogat påpekande icke nödvändigt, men det kunde ju
vara av ett särskilt värde, örn någon ville rädda sig över från avslag till bifall.
Folk som befinner sig i sjönöd brukar få hjälp av en tingest, som jag
tror brukar kallas frälsarkrans. Jag hade inte väntat att finna samtliga åtta
borgerliga ledamöter i utskottet hängande kring denna politiska frälsarkrans.
Jag hoppas att den, då den nu skall bära denna ansenliga och mycket vägande
samling av politiskt nödställda, har ali den bärkraft de själva tillägga den.

Men för att nu återgå till det mera seriösa planet: genom sin skrivning om
avtalet ha yttrarna bragt sig själva i den belägenheten. att de fått — för att
begagna ett av dem själva brukat uttryck — överdimensionera motivet örn konsekvenserna,
och därmed sker någonting som jag tycker är ledsamt. De komma
nämligen därigenom att ge en starkare politisk färgläggning åt godkännandet
än de själva torde avsett; jag tror i varje fall inte att detta är lyckligt.
Det vöre nog bäst, örn vi få betrakta det särskilda yttrandet såsom ett i och
för sig legitimt försök att göra sig en plattform för politisk opposition mot
regeringen. Det är viktigt om man får fasthålla den distinktionen, att utskottets
yttrande behandlar uppgörelsen mellan Sverige och Sovjet, medan
det särskilda yttrandet rör en rent inre uppgörelse mellan regering och opposition.

Därmed ber jag att få övergå till några kommentarer till själva utskottsutlåtandet,
i vissa delar av personlig art, Jag tänker inte genera riksdagen
med några vidlyftiga utläggningar om vad vi lärt oss i utskottet om olika
företags materialtillgång, inneliggande offerter, leveranstider o. s. v., och inte
heller genera mig själv genom att dabba mig i någon av de trånga sektioner
varom varit så mycket tal, utan jag skall hålla mig till några allmänna
synpunkter.

Till en början vill jag konstatera betydelsen av den spärr mot varje omtolkning
av avtalets innebörd som utskottet har placerat i första stycket av sitt
yttrande, där det utsäges att utskottets uttalanden icke avse att förändra innebörden
av den ingångna överenskommelsen.

Det har väckt en viss uppmärksamhet, att industriförbundets och exportföreningens
skrivelse har fått den placering den har, inte såsom en bilaga,
utan intagen i avsnittet Utskottet. Inom parentes kan jag säga, att placeringen
inte är någon sammanjämkningsprodukt. Avsikten med placeringen

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Ilar naturligtvis varit att skrivelsen skall läsas av regeringen. Nu finnas däri
vissa punkter som särskilt behandlas av utskottet, och i dessa delar skulle
jag vilja tillråda regeringen att läsa utskottets uttalande i stället för det
som står i skrivelsen.

Det finns en liten pärla i denna skrivelse, som jag tycker kan få räddas.
Vi lia ju en gång tidigare stått inför ett kreditavtal med Sovjet. Det var
för 12, 13 år sedan. I skrivelsen ha näringsorganisationerna berört denna sak
i delina enda, korta rad: »Ett från svensk sida år 1933 föreslaget kreditavtal
med Sovjetunionen blev icke förverkligat.» Då jag erinrar mig de högljudda
pereatrop, som förstörde påskfriden 1934, måste jag säga, att denna historieskrivning
är mj-cket taktfull. Jag ägnade den då kvaddade hundramiljonskrediten
en liten personlig tanke, när jag underskrev utskottets förord för
tusenmiljonskrediten. Tempora mutantur!

Olägenheterna i nuvarande knapphetsläge av en stor export utan motsvarande
import äro i utskottsutlåtandet berörda med en realism som inte alls
väjer för att bereda vårt folk på att det kostar något att genomföra detta
avtal. Det är klart att samma vattenturbin, som man levererar till Sovjet
kan man inte ställa upp någonstans i Sverige; samma arbetare, som göra
ett lokomotiv till Ryssland, kunna inte samtidigt göra ett lokomotiv för
ett annat land. Detta är ju självklara ting. Det får sin särskilda betydelse nu
då vår folkhushållning går framåt på den fulla sysselsättningens bergkam,
och då måste sådant bli väl märkbart.

Inflationsfaran har inte varit utskottet främmande. Utskottet uttrycker sig
försiktigt. Vad vi lia erfarit har reducerat farhågorna. Det är vilseledande att
här räkna på det viset att man säger att förut ha vi beviljat bortåt två miljarder
kronor i krediter och nu läggs därtill ytterligare en miljard. Det avgörande
är huru den verkliga kreditbelastningen kommer att fördela sig på
de kommande åren under avtalsperioden. Vi ha dess bättre inom utskottet i
det stycket fått informationer som ha gjort att utskottet har kunnat skriva
som det har gjort. Men där finns en varning i fråga om ny kreditgivning
som är allvarligt menad och som jag anhåller att man inom regeringen icke
förbiser. Det är därmed icke sagt, att någon ytterligare kredit icke kan få
ifrågakomma; det som är sagt är att angelägenhetsgraden noggrant bör prövas.

Utskottet besvarar inte frågan örn avtalets genomförbarhet; den frågan
kan icke besvaras. A7! ha i utskottet tagit fasta på näringsrepresentationens
försäkran örn sin medverkan. I fråga örn regeringen har det synts överflödigt
med något motsvarande. På den punkten har icke oppositionen anmält något
misstroende. Utskottet förklarar det vidare vara i sin ordning, att reservationer
lia gjorts i fråga örn arbetskraft och material. Vårt studium av frågan om
de allmänna leveransvillkoren får däri sitt uttryck. Det har verkligen varit
en litet paradoxal situation, att socialdemokraterna fått hävda den uppfattningen,
att denna sak borde tillhöra den enskilda företagsamhetens sfär och
inte bli föremål för ett statsavtal, men örn den sakliga betydelsen av dessa
leveransvillkor har det icke förelegat någon meningsskiljaktighet. Och ehuru
jag har ansett det olämpligt att ytterligare beröra denna sak i utskottets utlåtande
vill jag gärna i det här sammanhanget göra ett uttalande inför kammaren,
som jag tror motsvarar vad samtliga inom utskottet ha ansett. Industriens
strävan att genomföra vad på den ankommer skulle få ett effektivt
stöd genom ett realiserande i det här sammanhanget av ett gammalt önskemål
till befrämjande av handeln med Sovjetunionen, nämligen ett fixerande av de
allmänna leveransvillkoren. Det står klart för mig, att en slutgiltigt bekräf -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

tad överenskommelse rörande den normala avfattningen av dessa leveransvillkor,
som exportföreningen Ilar förhandlat om med vederbörande sovjetorgan,
är ägnad att starkt underlätta avslutandet av de enskilda kontrakten
inom överenskommelsens ram.

Diskussionen örn regeringens kompetens har utskottet klippt av med det
enkla konstaterandet, att den blir sådan den är. Många olika uppslag till
precisering ha varit framförda och fått falla. Att t. ex. för detta avtal begränsa
regeringens kompetens vore ju en diskriminering av Sovjetunionen
i klar strid mot uppgörelsens innebörd. Att återigen för allt vårt varuutbyte
med utlandet för fem år framåt yxa till den ena eller andra restriktionen
med oförutsebara verkningar har utskottet avstått ifrån — dess bättre, som
jag ser saken. Det får räcka med fastslåendet av att regeringen i fråga om
detta varuutbyte har samma befogenhet —■ inte mindre men inte heller större
— som i fråga örn annat varuutbyte. Vad man särskilt har haft i tankarna
tydliggöres ju då det konstateras, att regeringen i detta sammanhang inte
ifrågasatt några utvidgade fullmakter, genom vilka företagen beskäras i fråga
örn den handlingsfrihet, som tillkommer dem. Vad som här sagts får också
vara det besked som kan ges beträffande de mycket invecklade förhållanden,
som hänföra sig till det suddiga begreppet prioritet.

För övrigt bör väl i ett hänseende — jag avser arbetskraftens befarade
tvångsbundenhet —• diskussionens vilda vågsvall röna lugnande inverkan av
den stora portion olja statsrådet Ericsson medförde till Arosmässan med
sitt enkla konstaterande, att staten äger ingen befogenhet att dirigera arbetskraften.

Det är givetvis en rimlig fråga som jag nu kommer till: skall man ta ett
avtal bara därför, att olägenheterna ha visat sig vara mindre än det påståtts
i diskussionen? Det skall väl tas på grund därav, att det har fördelar som
överväga nackdelarna.

Redan i en första, propedeutisk kurs i ekonomilära får man ju lära sig.
att ett normalt byte är ett sådant som är fördelaktigt för bägge parterna
och att en fördel i framtiden får köpas med nackdelar i nuet — på det senare
är ju sparandet det klassiska exemplet. Finns det nu några fördelar ur
svensk synpunkt att vinna med detta avtal?

Ja, redan i dess första stycke säges det ju vad det är man åsyftar att
vinna, nämligen en utveckling av varuutbytet mellan de bägge länderna, och
det understrykes ju ytterligare genom den ömsesidiga försäkran som de bägge
regeringarna ha undertecknat. Det kan man säga är en förhoppning. Man kan
säga att det är en för svenska förhållanden jättelik spekulation. Ja, mina
damer och herrar, örn det vore en privat spekulation skulle man kanske få
se det presenterat som ett uttryck för dådkraftig företagaranda. Jag erinrar
mig vissa hänförda utgjutelser i det stycket från Sveriges »andra storhetstid».

Utskottet har — lågmält som det talar överhuvud taget — påpekat att
avtalet kan vara bra att ha som återförsäkring mot ett omslag, och varje försäkring
brukar ju kosta något. Ja, men här är det ju fråga örn en hel miljard!
Och örn det inte blir något omslag? Vi erinra oss alla den arme sjåaren
som sparade och sparade och sparade därför att det kanske skulle bli arbetslöshet.
Det blev ingen arbetslöshet, och så satt han där med sina pengar. Tänk
om det skulle gå så bra och vi skulle bli sittande där med vår miljardfordran!
Ja, bli vi sittande? Om ingen utvidgning sker av varutubytet, örn inget konjunkturomslag
inträffar, vad är det då som händer? Jo, miljarden återkommer
till oss.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

''Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Det är inte alltid det sker. Jag tänker litet tillbaka på förra världskrigets
erfarenheter. Av det svenska folkhushållets sparmedel utlånades då en miljard
till Tyskland. Den gick en underlig runda. Tyskland utlånade miljarden till
Ryssland, Ryssland återbetalade miljarden till Tyskland, och Sverige stod
där med lång näsa. Det var inte staten som gjorde den affären. Jag undrar
örn det inte är bättre att låna direkt till Ryssland. Om man frågar våra affärsmän,
kan man få höra, att visst kan det finnas besvärligheter i fråga örn
kontraktskrivning och kontroll, men det är ett unisont svar på en punkt: ryssarna
ha varit punktliga betalare.

Det återstår mig en synpunkt. Det gäller själva avtalskonstruktionen. Utskottet
har särskilt understrukit vad den innebär: ett ramavtal med fria enskilda
avtal angående leveranser. Man har givetvis valt den formen för att
kunna kombinera ett statsavtal med frihet för enskilda avtal. Den enskilda
sfärens frihet skulle ju lia kunnat markeras ännu mera örn man hade gjort
enbart ett kreditavtal och sagt, att Sovjet får så och så stor kredit och får
köpa vad det behagar, men alla äro nog överens örn att detta hade kunnat
medföra mycket obehagliga konsekvenser. Örn man någon gång skall begagna
uttrycket snedbelastning hade det väl varit då. En viss styrsel av en så väldig
köpkraft är behövlig helt enkelt därför, att vi ha att göra med en handelspartner
med ett annat ekonomiskt system.

Därmed kommer jag över till frågan, örn inte den här avtalskonstruktionen
har ett intresse utöver våra egna förhållanden. Det talas örn att återuppliva
världshandeln. Man skall inte föreställa sig att detta betyder återgång till
alldeles samma former för varuutbytets bedrivande som funnos tidigare, då
hela jordklotet dominerades av den enskilda företagsamhetens system. Vi
måste tänka oss in i hurudan världen nu är. Vi ha stora områden med utpräglad
privatkapitalism, stora områden med utpräglad statskapitalism och
andra, områden där man söker sig fram till en avvägning mellan liberala och
socialistiska idéer. Och de väldigaste folkhushållen i världen representera de
två extremerna. Örn världshandeln skall kunna vidgas ånyo, är det nödvändigt
att finna former som anpassa sig till detta faktiska läge. Jag betraktar
detta vårt avtal med Sovjetunionen också såsom ett bidrag till att lösa detta
anpassningsproblem. Det är värdefullt, ja, det är en ljusning ibland mörka
moln, att förståelse för att denna anpassning måste vara dubbelsidig har visats
från den andra partens sida.

Jag har inte alls tänkt att här inlåta mig på några storpolitiska spekulationer.
Jag har hållit mig på det ekonomiska planet, där jag tycker att vi böra
hålla denna debatt, men var man vet ju att ekonomi och politik äro kommunicerande
kärl, och så mycket bör man ju kunna säga, att om man inte finner
en form för det ekonomiska utbytet som passar för denna nya värld, där
vi ha vid sidan av varandra så radikalt olika ekonomiska system, då kommer
även den politiska himmelen att förmörkas.

Herr talman! Jag hoppas att, sedan lusten att få en intern dust mellan
opposition och regering har fått sin naturliga utlösning, kammaren skall kunna
med stor enighet bifalla vad ett enhälligt utrikesutskott här har yttrat och
hemställt och vartill jag yrkar bifall.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Utrikesutskottets ordförande herr
Sandler har nyss från denna talarstol givit sina kamrater i utskottet det be -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelsc med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

tyget, att alla strävat att i lojalt samarbete komma till resultat. Det är tillbörligt
att en av utskottets ledamöter, som får ordet strax efter herr Sandler,
returnera!’ denna komplimang till utskottets ordförande och tackar honom för
de insatser han har gjort för att åstadkomma denna enighet. Jag har så mycket
större anledning att göra detta som jag därmed också ger åtminstone ett
första svar på herr Sandlers kritiska anmärkningar mot de medlemmar av utskottet,
som inte i allt dela hans uppfattning i själva sakfrågan.

Det utlåtande, som här har framlagts, har helt naturligt väckt stor uppmärksamhet.
Det är nog sällan som riksdagen får på sitt bord ett enhälligt
utskottsuttalande, som innehåller så skarp kritik mot en regeringsproposition.

Jag hörde för en stund sedan hans excellens utrikesministern å regeringens
vägnar deklarera tillfredsställelse med utlåtandet. Det förvånade mig inte;
jag hade väntat det. Den förnöjsamhet, som regeringen här lagt i dagen, är
otvivelaktigt ett föredöme som borde röna efterföljd. Det är någonting tilltalande
och sympatiskt i att man i dessa tider med så mycken förnöjsamhet
mottager även så pass ringa bidrag till den politiska uppbyggeisen för regeringen
som detta aktstycke är. Även örn utskottets ordförande naturligtvis inte
hade anledning att understryka det, gav hans rekapitulation av utskottets yttrande
ett intryck av att utskottet på den ena punkten efter den andra har
gjort uttalanden och randanmärkningar, som innebära i vissa fall ett ogillande
eller en kritik av det sätt, på vilket sakerna handlagts av regeringen, och
i andra fall rekommendationer, som saknas i propositionen men som ha ansetts
nödvändiga med hänsyn till de utomordentligt allvarliga konsekvenser som
detta avtal kan komma att få.

Utskottets ordförande vände sig mot de s. k. yttrarna, som fingo betyget,
att de inte hade ett lika legitimt syfte som utskottet i sin helhet. Jag vill erinra
utskottets ordförande örn att det särskilda yttrandet kom till i samförstånd
med utskottets majoriet, sedan samtliga utskottsledamöter uttalat sin
uppriktiga önskan att få ett i fråga örn huvudsaken enigt uttalande. Skälen
härtill ligga i öppen dag. Att komma fram med någonting som kunde motsvara
vad herr Sandler efterlyser, nämligen ett alternativ till utskottets gemensamma
uttalande, vore väl knappast lyckligt. Då man på förhand visste, att
det finns majoritet i båda kamrarna för ett bifall till propositionen, så skulle
ju ett sådant avslagsyrkande som det förmodligen skulle bli — eller kanske
skulle det bli en reservation, innehållande en mycket utpräglad, mera ensidigt
inriktad kritik — komma att te sig såsom ett försvagande av det ståndpunktstagande,
som ett enigt utskottsutlåtande innebär. Det har därför ansetts olämpligt
att gå den vägen, och man har i stället velat begagna möjligheten att i ett
särskilt yttrande dels framföra en kritik mot det sätt, på vilket ärendet har
handlagts från regeringens sida, dels understryka några av de synpunkter, som
utskottet i sitt uttalande antytt. Jag tror att detta tillvägagångssätt är fullt
lojalt och ur allmännyttans synpunkt minst lika gagnelig! som det hade varit
att följa den linje som herr Sandler rekommenderade, nämligen att gå fram
med ett alternativt förslag, utmynnande i ett bestämt krav på avslag eller bifall.
I varje fall hade detta kommit att markera en splittring, som dess bättre
inte har kommit till uttryck vid själva utskottsbehandlingen, och det är väl
det väsentligaste att här få fastslaget, att man dock i det stora hela har kunnat
konstatera enighet både i det positiva och det negativa.

Med anledning av herr Sandlers lilla snärt till yttrarna, att motivet för deras
yttrande snarast vore inrikespolitiskt, att man här ville begagna tillfället
att framställa kritik mot regeringen och att det särskilda yttrandet får betraktas
som ett slags politisk nödboj för de borgerliga i utskottet, vill jag förklara,

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

att vi verkligen inte lia känt behov av att använda några sådana nödbojar. Om
det behovet finnes någonstans, är det säkerligen inte hos de borgerliga utskottsledamöterna,
överhuvud taget inte i det utskott, som har behandlat ärendet, men
jag skulle kunna tänka mig att behovet av en politisk nödboj finns på annat
håll, där man tidigare har haft ganska mycket med detta ärende att göra. Det
är här inte fråga örn en inre, partipolitisk uppgörelse, utan om ett ståndpunktstagande
till ett av de betydelsefullaste och mest omfattande frågekomplex som
lia framlagts för den svenska riksdagen.

Jag skall söka undvika att upprepa vad som har sagts av föregående talare.
Jag skall endast peka på några punkter i samband med avtalsförhandlingarnas
inledande och fullföljande, som synas mig särskilt anmärkningsvärda.

Ja,g vill sålunda fråga: varför hörde inte regeringen i våras utrikesnämnden
innan underhandlingarna inleddes i Moskva? Varför har regeringen överhuvud
taget inte tagit kontakt med riksdagens organ förrän underhandlarna redan
hade hemfört det första förslaget till avtal från Moskva? För en regering, som
berömmer sig av att inte bara eftersträva, utan också kunna genomföra ett
gott samarbete med riksdagen, måste det synas, förefaller det mig, ganska
komprometterande att nu bli ställd inför den frågan, varför man inte tidigare
har tagit kontakt med riksdagens organ. När man gjorde det så sent som den
20 juni i år, blev resultatet också ganska nedslående för regeringen, som tvangs
att ta saken under nytt övervägande och avstå från sina planer på att med anlitande
av sina fullmakter driva igenom avtalet redan under sommaren. Jag
tror alla äro ense örn att det var synnerligen lyckligt att detta uppskov kom
till stånd. Det avtal, som nu föreligger till riksdagens behandling och avgörande,
är för det svenska folkhushållet av helt annan innebörd än det som
var ifrågasatt till genomförande tidigare i somras.

Det var också enligt vår uppfattning ett fel, att regeringen lät underteckna
detta avtal innan underhandlarna i Moskva hade fått tillfälle att slutföra
sina förhandlingar om de allmänna leveransvillkoren. Nu har utrikesutskottets
ordförande på förhand genmält mot denna kritik, att det synes honom och åtskilliga
andra egendomligt, att man från borgerligt håll vill lägga ansvaret
härför på regeringen och att man inte tilltror sig att kunna föra denna sak
igenom med enskilda förhandlingar, då ju i alla fall dessa allmänna leveransvillkor
och därtill knutna forcemajeureklausuler äro en sak som inte angår de
båda staterna, mellan vilka avtalet har träffats, utan de svenska leverantörerna
å ena sidan och de ryska inköpsorganen å den andra. Ja, om det vore
så, att det vore fråga om ett avtal med ett land med fri utrikeshandel, då
skulle jag kunna förstå det resonemanget, men det är ju inte så. Det är fråga
örn ett avtal med ett land, där utrikeshandeln inte är fri, utan där de statliga
inköpsorganen faktiskt representera den ryska staten. Det är därför även ur
den synpunkten naturligt örn man kräver att regeringen skall göra sitt inflytande
gällande för att få frågan löst på bästa möjliga sätt. Det har faktiskt
visat sig mycket svårare för underhandlarna —■ närmast exportföreningens representanter
— som dröjde kvar i Moskva sedan avtalet undertecknats, att få
en lösning av denna fråga. Hade man uppskjutit undertecknandet några dagar,
medan förhandlingarna slutförts, hade det säkert gått bättre.

Nu är det ju — jag vill härvidlag helt och fullt instämma med utrikesutskottets
ordförande — en utomordentligt viktig sak, även ur andra synpunkter
än de enskilda företagens, att man får en god lösning av frågan om de allmänna
leveransvillkoren och foreeinajeureklausulerna. Lyckas man inte med detta,
är fältet fritt för alla möjliga slitningar, som kunna leda till tvister och irri Första

kammarens protokoll 1946. Nr 36. 3

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

tation i onödan oell som även kunna få politiska konsekvenser. Det måste alltså
vara av mycket stort intresse att få denna fråga slutgiltigt löst, och det är förvånande
att man ägnat denna sida av saken så liten uppmärksamhet från regeringens
sida, att man i ivern att få avtalet undertecknat så fort som möjligt
inte kunnat ge sig till tåls några dagar medan dessa förhandlingar slutfördes.
Det finns anledning tro att frågan till sist ändå fått en lycklig lösning. Jag
tror att i denna stund1 ett meddelande härom distribueras från exportföreningen,
och tillfredsställelsen häröver dela vi säkerligen alla.

Det har redan betonats av herrar Domö, Bergvall och Gränebo såsom ytterst
anmärkningsvärt att regeringen under det senare skedet av frågans behandling
inte tagit tillräcklig hänsyn till den förändring i hela vårt ekonomiska
läge, som har inträtt under det senaste halvåret. Man har inte heller tagit hänsyn
till att denna kreditfråga icke får behandlas isolerad, utan måste ses mot
bakgrunden av de kreditoperationer, som svenska staten tidigare har medverkat
till. Den ryska krediten, som ju dessutom är den största, kommer att ligga i toppen
på en hel rad av utlandskrediter, och den sammanlagda bördan av dessa
på det svenska folkhushållet har inte tillräckligt beaktats. Det försämrade försörjnings
läget är ju det som framför allt har framkallat oro i vidaste kretsar.

Jag skulle som en sista anmärkning vilja framställa kritik mot den uppgörelse,
som har träffats i fråga örn våra baltiska fordringar. Det har inte riktats
mycken offentlig kritik mot denna uppgörelse, men ingen kan väl påstå
att den är tillfredsställande, och många måste fråga sig: har inte den svenska
staten, när den beviljar en miljardkredit till Ryssland, i sin hand större möjligheter
att åstadkomma en tillfredsställande lösning av denna segslitna fråga
örn ersättning för våra förluster i Baltikum? Där har regeringen tvingats till
en mycket dålig kompromiss, samtidigt som man har fått ge motparten betydande
förmåner på olika punkter.

Det jag nu har sagt gäller själva förhandlingsgången. Jag har här inte alls
gått in på de anklagelser, som riktats mot handelsministern för hans speciella
medverkan för att få de svenska industrierna att acceptera den ram, som regeringen
på förhand hade uppdragit för detta avtal. I förbigående sagt förefaller
det en lekman naturligast att man, när förhandlingar av detta slag inledas,
inte börjar med att fixera ramen, utan går till en undersökning av vad våra
exportörer kunna leverera och sedan på grundval därav bestämmer den slutliga
avtalsramen. Nu har man i stället gått den motsatta vägen, och då har
handelsministern känt sig nödsakad att använda sitt inflytande för att söka
få upp de olika företagens leveransåtaganden så mycket som möjligt. Beträffande
de metoder, som därvid använts, står uppgift mot uppgift, och jag finner
ingen anledning att här upprepa vad som redan har sagts, men man må
förstå att dessa förhållanden i vidaste kretsar ha framkallat en olust och oro,
som naturligtvis starkt har färgat av sig på kritiken mot avtalet, och man
måste också förstå, att här har skapats ett misstroende som det är nödvändigt
att på något sätt skingra örn man skall ha säkerhet för att detta avtal i fortsättningen
kommer att fungera så som man önskar. Den starka misstro, som nu
från näringslivets sida råder mot den man, som närmast är ansvarig för handläggningen
av dessa avtalsfrågor, har sannerligen inte skingrats genom de uttalanden
som på senaste tiden gjorts av honom och andra. Det är nödvändigt
att detta sägs ifrån, ty skall det i fortsättningen gå någorlunda smärtfritt att
fullgöra avtalets förpliktelser, måste man bygga på en mycket stark grund av
förtroende. För närvarande finns inte detta förtroende från näringslivets sida
till ifrågavarande regeringsrepresentant.

Den oro, som råder inför denna avtalsuppgörelse, är inte begränsad till ett

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenslcommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

fåtal stora industriföretag. Jag skulle tro att oron gör sig starkast gällande ute
bland folket, i jordbrukarkretsar och bland småindustriens män. Jag understryker
vad herr förste vice talmannen här har sagt om detta avtals återverkningar
på jordbruket. Jag tror att man alltför litet har beaktat detta under förberedelserna.
Det är klart att de konsekvenser, som vi måste anse ofrånkomliga
på det området, i mycket hög grad ha accentuerats genom utvecklingen under
den allra senaste tiden med dess oerhörda knapphet på arbetskraft. Det är naturligt
att man bland jordbrukarna frågar sig, örn de under trycket av denna
avtalsuppgörelse i än högre grad än tidigare skola tvingas att ställa sina intressen
och behov i efterhand för att man skall kunna tillgodose det tvingande
behovet av ökad. arbetskraft till vissa industrier som närmast äro sysselsatta
med leveranser till Ryssland.

Nu kommer alldeles säkert detta avtal att få skulden för en hel del missförhållanden
som ha andra orsaker, och det finns anledning att här varna för att i
onödan skjuta skulden på avtalet för alla svårigheter som kunna uppstå på det
ena eller andra området. Den allmänna opinionen kommer otvivelaktigt — och
har naturligtvis skäl för det — att sätta svårigheterna i samband med de väldiga
åtaganden, som vi här ha gjort, och kan naturligtvis också peka på direkta
återverkningar på arbetsmarknaden och på ökad knapphet i vår inhemska försörjning,
som vi ha att räkna med. Det gäller inte minst byggnadsverksamheten.

De mest kännbara återverkningarna komma att drabba den mekaniska verkstadsindustrien.
Där är bristen på arbetskraft redan nu ytterst allvarlig, och
därtill kommer en växande brist på material. Man kan säga att denna industri
liksom många andra för närvarande lever ur hand i mun. Man har inga reserver
och förråd att bygga på, utan när en stor order kommer in, måste man på alla
möjliga sätt försöka skaffa sig det material som erfordras. Man måste försöka
komma i kontakt med underleverantörer och köpa till höger och vänster. Prisfrågorna
komma naturligtvis att få spela en underordnad roll, och det blir
en tendens till kostnadsfördyring och prisuppskruvning.

Konsekvenserna av det ryska avtalet komma att bli kännbart för den industri,
som tillverkar elektrisk materiel och som är av så väsentlig betydelse för
hela vår industriella utveckling. Redan nu är leveranstiden för elektrisk materiel
och inte minst materiel till kraftverk oskäligt lång och måste ytterligare
förlängas, vilket fördröjer utbyggnaden av vår elektriska krafttillförsel. Därmed
försvagas vår försörjning med ett av de viktigaste drivmedlen. Under utskottsbehandlingen
har man vidare framhållit bristen på gjutgods, kablar o. s. v.
och överhuvud taget produkter från metallverken.

Vi stå redan nu, kan man säga, under trycket av en bristhushållning på
hemmamarknanden. Det är den ena sidan av saken som här förtjänar beaktande.
Den andra sidan är att en konsekvens av det väldiga åtagande, som det svenska
näringslivet nu skall göra, blir att vi få allt svårare att bevaka våra intressen
på andra exportmarknader. Det är klart att våra företag komma att göra sitt
yttersta för att behålla sina gamla exportmarknader. Men frågan är örn det
kommer att lyckas. Man får räkna med att efterfrågan från våra normala exportmarknader
inte bara är den vanliga utan har en tendens att ökas. Just
nu öppnas för oss möjligheter att vidga dessa marknader, skaffa nya avsättningsområden
och få in våra exportprodukter på marknader där de förut inte
lia haft någon framgång. Örn vi kunna begagna denna möjlighet, som just
nu finns, skulle det sannerligen vara av mycket större betydelse för hela vår
ekonomiska framtid än den ryska marknaden. Jag underskattar icke de möjligheter
som kunna finnas även på den marknaden, men av allt att döma är det

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

möjligheter på kort sikt. Däremot bör det på lång sikt finnas ökade möjligheter
för svensk export i Sydafrika, Sydamerika, Australien och Kanada. Från alla
dessa länder är en växande efterfrågan skönjbar, som det är hårt att vi nödgas
avvisa. Det kan bli för hela vårt näringsliv ödesdigert.

Utrikesutskottets ordförande var ett slag inne pa frågan om kreditvillkoren,
och han menade att det är bättre att, som vi nu göra, lämna kredit direkt till
Ryssland än att gå en omväg genom att låna till andra länder som i sin tur
skola exportera varor till Ryssland — jag förmodar att det var hans tankegång.
Jag instämmer helt i detta; det är en ekonomisk politik som jag inte
tror någon rekommenderar. Men är det inte viktigare att se sakerna från en
annan sida och fråga sig, örn det överhuvud taget är möjligt för ett så litet
land som Sverige att på sätt under senare år skett i fortsättningen uppträda
såsom långivare? Denna kritik gäller inte bara det ryska avtalet utan hela
vår kreditgivning under senare år. Jag förstår dem som peka på att Sverige
har en uppgift i återuppbyggandets tjänst. Jag instämmer i att vi ha en sådan
uppgift, och vi ha många andra humanitära förpliktelser, som vi inte
på något sätt skola försöka undandraga oss, Men här gäller det operationer
av en sådan storleksordning, att vi måste tänka på vårt eget lands intressen.
Vi kunna inte gå fram på samma sätt som hittills, och det är därför naturligt
att utskottet i slutet av sitt yttrande har infogat en tydlig varning
mot fortsatt kreditgivning av denna omfattning. Jag tror att det hade varit
klokt, örn denna varning hade kommit tidigare och regeringen hade beaktat
de svårigheter utskottet här har snuddat vid. Vad vi för närvarande behöva
är varor, en ökad import, men denna behövliga import skjutes nu på framtiden
genom att vi ge utlandet vår export utan motsvarande införsel av varor. Denna
ekonomiska politik måste i det knapphetsläge, i vilket vi nu ha kommit,
te sig mycket mera oroväckande än tidigare.

När vi nu skola gå att föra detta avtal ut i världen — det är klart att det
Trommer att godkännas — är det viktigt att man också har klart för sig vad
det gäller och hur man skall handla. Det är viktigt att man har de allmänna
leveransvillkoren klara och att företagen ha klart för sig att de inte komma att
tvingas till åtaganden som de sedan inte hilva i stånd att uppfylla. Det är
viktigt att man från regeringens sida inte åtar sig förpliktelser, som den inte
kan uppfylla men som kunna föranleda krav som vålla svårigheter för vårt
land. Vi måste strängt hålla fast vid att detta är ett ramavtal och att företagen
ha sin fulla frihet när det gäller att inom dess ram sluta de leveranskontrakt,
varigenom kreditbeställningarua skola effektueras. Vi måste också
ge de olika företagen rätt att inte endast ta i betraktande de utfästelser som i
avtalet ha gjorts att inom den och den varugruppen leverera för så och så
många hundra miljoner kronors värde örn året utan också se till att dessa leveranser
inte inkräkta på de olika företagens normala åtaganden till svenska och
utländska avnämare. Och framför allt måste vi se till att hela avtalsmaskineriet
sättes i gång på sådant sätt att om möjligt friktioner med vår nya handelspartner
undvikas. Vi skola således med andra ord inte lova mera än vi kunna hålla.

Det är därför de reservationer tillkommit, som utskottet understryker och
som starkast kommit till uttryck i exportföreningens och industriförbundets
skrivelse till utskottet. Det är angeläget att, såsom utskottets ordförande nyss
gjorde, framhålla betydelsen av detta uttalande, som jag tror representerar det
samlade svenska näringslivets syn på avtalskomplexet; skrivelsen ger på ett
sakligt och måttfullt sätt uttryck åt de reservationer som näringslivet anser
sig tvingat att göra.

Utskottets ordförande ansåg att man inte i onödan borde gå in på den rent

Onsdagen den 13 november 1946 fin.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

politiska ■—• han menade väl den utrikespolitiska — sidan av saken. En uppfattning
om avtalets innebörd, som kommit till synes i pressen, bör dock ej stå
oemotsagd. Det är klart att man i utlandet på många håll spekulerar vitt och
brett örn vad det innebär att ett så litet land som Sverige utfäster sig att ge
det väldiga Ryssland en kredit på en miljard kronor under en femårsperiod.
Innebär det inte ett politiskt engagemang, har man på flera håll frågat sig.
Det är särskilt pressen i Förenta staterna, som har framfört dylika bekymrade
frågor. I dagens tidningar finner man ett uttalande av en USA-journalist, som
i dagarna besökt Sverige, vari dessa synpunkter på avtalet föras fram. Tidigare
lia de i mera pronocerad form kommit till uttryck i en hel del amerikanska och
även i engelska tidningar. Det har varit tillfredsställande att kunna konstatera,
att tonen den senaste tiden, särskilt i den engelska pressen, förändrats och att
man där funnit en viss förståelse för Sveriges synpunkter på avtalsfrågan, och
det med en motivering som i stort sett har sammanfallit med den vi själva använt,
när vi velat förklara, varför vi ingå det. Det är mera betänkligt, när man
inom vårt eget land framför den uppfattningen, att det skulle vara fråga örn
en svensk politisk nyorientering. Jag vill understryka, att detta avtal inte innebär
något politiskt engagemang. Det är i stället ett uttryck för en naturlig och
lojal strävan till en bättre balans i vår utrikeshandel, och jag tror att man kan
säga att det här gäller ett fullföljande på det handelspolitiska planet av vår
traditionella neutralitetspolitik. Vår politiska självständighet rubbas icke genom
detta avtal, och vi binda oss icke vid något stormaktsblock. Framtiden är
emellertid oviss. Vi veta inte vad som kan hända. Vi veta ingenting örn avtalets
slutliga ekonomiska värde och betydelse för vårt land eller örn de verkningar
det kan ha i olika avseenden. Vi ana med oro att det kan medföra växande svårigheter,
men vi hoppas att dessa farhågor icke skola besannas. Vi skulle gärna
vilja se att de förhoppningar — i mitt tycke alltför överdrivna förhoppningar
-—■ som på visst håll knutits till detta avtal i stället skola infrias, men vi ha icke
rätt att blunda för de risker, som vi ikläda oss, för de svårigheter som komma
att uppstå för vår försörjning och de återverkningar på vår normala utrikeshandel
som avtalet kan vålla. Det är klart att konsekvenserna komma att träffa
oss alla. Vi måste möta dem, såsom vi gjort hittills när det gällt svårigheter
och faror för vårt land, med en enig front. Vi måste möta dem med en fast
föresats att försöka göra det bästa möjliga för att ro båten i land och för att
undvika de skadeverkningar som kunna uppstå. Möjligheten av att föra en sådan
politik beror i mycket hög grad på hur regeringen fattar sin uppgift och
på regeringens inställning till näringslivet.

Att detta avtal måste få återverkningar på hela vår ekonomiska politik är
väl självklart, och regeringen måste inse, att en väsentlig förutsättning för
avtalets fullgörande är att näringslivet får arbeta fritt utan störande ingrepp.
En annan förutsättning är att den nuvarande akuta bristen på arbetskraft på
ett eller annat sätt upphäves; här får man inte väja tillbaka för sådana eventualiteter
som import av arbetskraft. Hela delta problem måste tas upp till
en ny och fördomsfri behandling. Det kommer att ställa bland annat landsorganisationen
inför svåra problem, som jag mycket väl kan förstå att man
gärna vill undvika. Men man måste se verkligheten i ögonen. Avtalet kommer
att återverka på vår penningpolitik och hela vår ekonomiska politik överhuvud
taget — jag skulle vilja säga även på vår skattepolitik. Det kan visa sig nödvändigt
att genom särskilda skattelättnader möjliggöra de investeringar som
kunna bli erforderliga för avtalets genomförande.

Jag har velat understryka de allvarliga konsekvenser som detta kan medföra.
Men jag skulle inte vilja sluta med att bara svartmåla. Jag har kommit

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenalcommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

till den uppfattningen, att vi inte skola säga nej till avtalet. Vi skulle gärna
lia sett att det fått en helt annan konstruktion, men när nu regeringen en gång
bundit oss för en sådan utfästelse, som det här gäller, har det varit omöjligt
att säga nej. Vi äro tvingade att försöka göra det bästa möjliga av situationen.

De reservationer, som här gjorts, ha icke framförts, såsom utrikesutskottets
ordförande synes förmoda, för att riva upp en politisk strid eller för att söka
komma regeringen till livs. Det är uteslutande för att ha sagt ifrån att den
kritik, som från skilda håll riktats mot detta avtals förberedelse och mot avtalets
konstruktion, icke är obefogad. Tvärtom tror jag att var och en som deltagit
i utskottets behandling har anledning att konstatera att de sakliga upplysningar,
som där lämnats, ha varit i stort sett ägnade att understryka riktigheten
av den kritik som framförts.

Hans excellens herr ministern .för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Jag
skall be att få ta upp några av de »anmärkningar», som herr Ivar Anderson
riktade mot avtalet och mot förberedelserna till detta. Några av dessa punkter
ha redan berörts av andra talare, men ett par av dem Ira inte förut varit
under debatt.

Herr Ivar Anderson ställde först frågan, varför inte utrikesnämnden hördes
innan förhandlingarna med Moskva upptogos. Jag vill till detta svara,
att utrikesnämnden gärna kunde ha hörts, och jag vill nu i efterhand beklaga,
att så inte skedde, men det kanske kan förklaras i rätt hög grad av att det
ju inte är vanligt, att utrikesnämnden inkallas på ett stadium, då man börjar
ta kontakt med den andra parten, utan man brukar ju vända sig till utrikesnämnden
först när man har ett preliminärt resultat att redovisa. Det bör framhållas,
att frågan om kreditanbudet låg annorlunda till än frågan örn varuutbytesavtalet.
Här hade ju försiggått de tidigare kontakterna under den då sittande
regeringen. Ett anbud bade givits i juni 1945, och detta var väl en bidragande
orsak till att utrikesnämnden inte nu hördes, men jag beklagar att
så icke skedde, därför att såvitt jag kan erinra mig samlingsregeringen uraktlåt
att höra utrikesnämnden, innan den gav sina preliminära anbud till
motparten.

Jag skulle vilja göra vissa erinringar mot herr Ivar Andersons framställning
av läget vid utrikesnämndens sammanträde den 20 juni. Man kunde få
det intrycket av herr Ivar Andersons redogörelse, att regeringen vid detta
tillfälle hade presenterat ett färdigt förslag, som på grund av nämndens invändningar
kasserades, och sedan ägnade sig åt att utarbeta ett nytt förslag.
Jag kanske schematiserar det en smula, men en liknande framställning har ju
kommit till synes i ett tidigare skede av press debatten. Så var emellertid inte
fallet. På en punkt inverkade utrikesnämndens hållning på regeringens ställningstagande.
Regeringen hade övervägt möjligheten att, försåvitt man nådde
överensstämmelse i övrigt, med stöd av det anslag till kredit för återuppbyggnadsändamål,
som beviljats av riksdagen och som alla visste innefattade ett
belopp reserverat för en eventuell kredit till Sovjetunionen, sätta handelsavtalet
i kraft för ett år, givetvis efter utrikesnämndens hörande. Mot denna
tanke gjordes emellertid invändningar av utrikesnämndens ledamöter. De beaktades
också av regeringen, som på denna punkt således avstod från att fullfölja
den preliminära planen. Vad beträffar avtalet i övrigt, var det då ännu
inte klart med varulistorna, och regeringen omarbetade således icke varulistorna
vid detta tillfälle, utan man fullföljde den tidigare inledda bearbetningen
av dessa frågor. Sedan visade det sig ju, att det drog mycket längre ut på
tiden än man beräknat.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Herr Ivar Anderson berörde också uppgörelsen rörande de baltiska fordringarna,
en uppgörelse som han betecknade såsom en mycket dålig kompromiss.
Jag tror, att det omdömet inte står sig. Man får när det gäller dessa baltiska
fordringar inte glömma bort, att det tidigare avtalet mellan Sovjetunionen
och Sverige hade träffats i maj månad år 1941. Sedan kom kriget kort efteråt
i juni 1941. Tyskarna ryckte ju så småningom in i de baltiska länderna,
och följden blev att Sovjetunionen inte fick samma valuta för avtalet, som
man räknat med när avtalet ingicks. Det är klart, att man kan säga, att ett
avtal är ett avtal, och att även örn nu en stor del av den egendom, som hade
övertagits mot en viss ersättning, sedan togs av tyskarna eller förstördes i
kriget, den ryska parten ändå borde ha stått för avtalet och betalat igen till
fulla värdet det belopp som hade överenskommits, men man kan naturligtvis
inte bortse från att krigets effekt på avtal av olika slag ju varit ytterst omfattande.
Man kan nog tryggt säga att örn inte regeringen fått ett avtal med
Sovjetunionen till stånd, hade inte de enskilda intressenterna haft några utsikter
alls att få ut de belopp, som nu genom uppgörelsen tillförsäkrats dem.
Jag tror alltså att kompromissen blev ganska acceptabel som den blev, och
framför allt fingo de enskilda intressenterna genom denna ett vederlag, som
de utan en ny uppgörelse med Sovjetunionen aldrig haft utsikt att få.

Herr Ivar Anderson uttalade sig örn den förnöjsamhet, som jag hade givit
uttryck åt i mitt första anförande gentemot utrikesutskottets utlåtande. Han
framhöll, att detta var en förnöjsamhet som var värd efterföljd, och han
komplimenterade mig för den. Jag skall be att få tacka herr Ivar Anderson för
detta uttryck av erkänsla. Förnöjsamhet är ju en värdefull dygd, och jag skall
å min sida inte underlåta att komplimentera honom och hans vänner i utskottet
för att de varit så förnöjsamma, att de trots de många och kritiska invändningarna
i alla fall till slut accepterat avtalet och att de gjort det med
understrykande av att de anse det viktigt och värdefullt att man kom till
enighet i denna fråga. Yi äro alltså tydligen varandra tack skyldiga på ömse
sidor, och då förnöjsamheten är allmän är resultatet, förefaller det mig, ganska
gott.

Herr von Heland: Herr talman! Utskottets ärade ordförande kände sig mycket
glad över att det i föreliggande utlåtande inte fanns någon reservation
utan endast ett särskilt yttrande. Han hade först litet svårt att döpa dem
som hade avgivit detta yttrande, men kom sedan att ge dem benämningen »yttrarna».
Jag vet nu inte örn herr Sandler är född i Göteborg och örn det var
meningen att uppfatta detta som en vits. Man skulle i så fall kunna tro att
herr Sandler anser, att dagens debatt är något slags fotbollsmatch, där de
borgerliga spela yttrarna. Örn så är fallet, skulle jag vilja tillåta mig att ge
en benämning på två andra spelare. Jag skulle gärna vilja döpa statsrådet
Myrdal till »dribblaren», den spelare på vilken en viss del av publiken ropar
att han skall ut från plan. Utskottets ärade ordförande kanske man skulle
kunna döpa till »målvakten», cn målvakt som har lyckats göra en räddning,
som delvis förvånar åskådarna, men en räddning som ju får sin förklaring därav
att yttrarna äro bundna och inte lia möjlighet att göra de anfall som de
kanske helst skulle vilja göra i dagens match.

Jag skall inte här upprepa herr Ivar Andersons svar på herr Sandlers kritik
av det särskilda yttrandet, utan jag skall endast bemöta en punkt i herr
Sandlers anförande, som inte berördes av herr Ivar Anderson, och jag gör det
mycket gärna, när jag ser att ilven statsrådet Sträng är närvarande i kammaren.
Herr Sandler erinrade nämligen om statsrådet Ericssons yttrande på

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverensTcommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Arosmässan, där statsrådet Ericsson säde, att staten ej äger någon befogenhet
att dirigera arbetskraften. Ja, är detta riktigt? Ivan man verkligen säga att
inte regeringen har någon möjlighet till det? Jag kan endast erinra om att när
det gäller jordbrukets folk ha ju regeringen och majoritetspartiet en mycket
stor möjlighet att dirigera deras inkomststandard. Jag kan ta ett färskt exempel.
För dagen ha vi mycket besvärliga avtalsunderhandlingar i Mjölkcentralen
i Stockholm. Arbetarna bara i Stockholm lia begärt en löneförhöjning, som
skulle betyda 1 miljon kronor örn året i utgifter för detta jordbrukarnas företag.
Skulle dessa arbetare få denna löneförhöjning på 1 miljon kronor komma
naturligtvis alla våra landsortsarbetare i de fem länen att begära samma löneförhöjning.
Detta skulle naturligtvis gå ut över jordbrukarna. Denna enda
miljon betyder ett par tiondels öres försämring av mjölkpriset för jordbrukarna
tillhörande denna organisation. Men regeringen och riksdagen ha bundit
jordbrukets inkomstnivå under två år framåt. Jag undrar därför om man inte
måste säga, att statsrådets Ericssons uttalande på Arosmässan är felaktigt. Regeringen
och det socialdemokratiska partiet ha möjlighet att tvinga fram en
förflyttning av arbetskraften. Örn inte detta yttrande är oriktigt, borde exempelvis
statsrådet Sträng här stiga upp och såga, att statsrådets Ericssons yttrande
är fullt riktigt, ty om Mjölkcentralen och jordbrukarna ge sina arbetare
högre löner, kommer man genast att kompensera jordbrukarna för denna lönehöjning,
så att deras standard inte försämras utan intresset hos dem att stanna
kvar på landsbygden upprätthålles.

Jag vet ju från utskottets behandling att egendomligt nog regeringen icke
gjort någon undersökning örn arbetskraftsförhållandena, och jag kan direkt
ställa frågan: vet regeringen för dagen hur många lediga platser det finns på
landsbygden? Jag är övertygad örn att man inte vet det. Det är min övertygelse
att detta avtal kommer att forcera flykten från landsbygden. Man måste
därför förstå att särskilt vi som äro intresserade för landsbygden med oro se
på detta avtal.

Från den borgerliga oppositionens sida ha talarna redan framlagt utförlig
kritik mot regeringens handelspolitik, och i utskottets utlåtande och i det särskilda
yttrandet ha dessutom gjorts viktiga påpekanden och förtydliganden.
Jag finner det därför onödigt att ytterligare diskussionsvis beröra dessa frågor
och nöjer mig med att få vissa konstateranden till protokollet.

Med hänvisning bland annat till de debatter jag under ett par år haft i handelsfrågorna
med handelsministern här i kammaren kan påvisas, hur vi från
vårt parti sedan länge varit på det klara med att regeringen till skada för
svenska folket fört en alltför aktivistisk handelspolitik under nuvarande förhållanden.

Vår kritik riktar sig sålunda ej mot att handelsfrågorna ordnas upp med
Ryssland, utan vi ha sedan länge haft önskemålet att vårt land skulle få en
omfattande handel och givetvis goda utrikespolitiska förhållanden med Ryssland.

Vår kritik gäller regeringens hela aktivistiska kredit- och exportpolitik, ty
det måste vara fullständigt felaktigt att, under en våldsam högkonjunktur med
väldig brist på varor och arbetskraft, med miljardkrediter stimulera export av
varor som vi själva behöva.

Under de närmaste åren kommer regeringens handelspolitik att betyda en
försämring av förhållandena för svenska folket med brist på varor och arbetskraft
samt oroande lönerörelser med fortgående inflation till resultat, och det
är ju glädjande att även den socialdemokratiska majoriteten understrukit detta
i utskottsutlåtandet.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handel söv er enskommel se med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Närlingslivet kommer att få en snedbelastning, som främst kommer att gå
ut över jordbruket, medförande en allt besvärligare flykt från landsbygden,
som endast synes kunna begränsas av bristen på bostäder i tätorterna.

När de gyllene tiderna om sex, sju år äro slut för de nu gynnade exportindustrierna
och när världsmarknaden är mättad på deras produkter, kan den
ensidiga industriproduktionen komma att medföra en kris liknande den vid början
av 1930-talet. Landbygiens avfolkade näringsliv kan då ej bliva samma
»stötdämpare» som tidigare.

Födelsetalet har tidigare varit väsentligt större på landsbygden än i städerna.
Genom den förda näringspolitiken har man redan åstadkommit ett väldigt
kvinnounderskott på landsbygden. Nu kan man vänta att flykten från landsbygden
blir än häftigare, vilket även ur rent allmän befolkningspolitisk synpunkt
måste väcka betänkligheter.

Ärade kammarledamöter! Mer begränsade krediter till såväl Ryssland som
till andra länder samt bättre avvägda handelsavtal hade varit till stort gagn.
Föreliggande avtal med Ryssland kommer, som klimax på tidigare gjorda avtal,
att vålla svenska folket mycket bekymmer. Större skada skulle emellertid
kunna åstadkommas genom avslag på avtalet. Regeringen försätter riksdagen
i tvångssituationer med sina handelsavtal. Regeringen har alltså ansvaret, men
även regerings- och majoritetspartiet har att mottaga kritiken för den förda
handelspolitikens följder.

Herr talman! Då jag haft den mycket stora förmånen att få vara med vid
det särskilda yttrandets slutliga formulering ansluter jag mig givetvis helt
till detta yttrande, men det är också dänför som jag opponerar mig mot utskottets
ärade ordförandes liknelse när det gäller detta yttrande. Han liknade det
vid en frälsarkrans. Herr Ivar Anderson har redan bemött herr Sandler på
denna punkt, men jag vill försäkra att åtminstone vi i vårt parti inte ha något
som helst behov av någon frälsarkrans vid detta tillfälle. Vi befinna oss i lugn
och ro på landbacken, visserligen enormt oroade av föreliggande avtal, men
dock utan behov av någon frälsarkrans. Däremot synes det som örn utskottets
ärade ordförande skulle ha bättre användning för en frälsarkrans på annat håll.
Det är väl snarare så att regeringen givit sig ut i en besvärlig storm, och särskilt
en av regeringens ledamöter kanske skulle kunna behöva herr Sandlers
frälsarkrans. Jag har fattat det särskilda yttrandet såsom en opposition mot
regeringens handläggning av avtalet och mot överdimensioneringen av krediterna.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag yttrade mig redan i höstens första remissdebatt
örn denna fråga och ställde mig då såsom talesman för den del av industrien,
som inte är engagerad i de ryska leveranserna. Då hade propositionen
ännu inte framlagts, men när papperen nu ligga på bordet måste jag säga,
att min inställning inte har ändrats, utan att jag snarare har ytterligare befästs
i min mening, att detta avtal till sin konstruktion och framför allt till
sin storleksordning är sådant, att det icke borde ha underskrivits.

Jag skall inte närmare ingå på vad som tidigare har förevarit i denna fråga
utan endast konstatera, att när det första erbjudandet örn kredit från svensk
sida avböjdes av Ryssland, så voro vi ju fullkomligt obundna. Men vad som då
är anmärkningsvärt synes mig vara att regeringen, när frågan på nytt blev
aktuell, inte tog ringaste hänsyn till det helt förändrade läget, d. v. s. att i
stället för brist på arbete hade inträtt en våldsam överbelastning av vår industri.
Det enda riktiga hade väl då varit att erbjuda leveranser av måttlig storleksordning,
så att vi haft utsikter att gå i land med våra förpliktelser utan

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

alla de besvärligheter, som vi nu ha att förvänta. Jag tror för min del, att de
utlovade leveranserna helt enkelt inte kunna fullt genomföras, och jag stöder
mig därvid på exportföreningens och industriförbundets yttrande liksom ock
på — örn jag får lov att säga det — min egen erfarenhet örn industriens betingelser.

Nu lugnar oss utskottet med att säga, att det bara är fråga örn ett ramavtal
och att leveranserna sålunda inte skola behöva omfatta mera varor än de enskilda
företagarna våga åtaga sig att leverera.. Men samtidigt ha vi ju att ta
hänsyn till den ominösa klausulen att regeringen, enligt artikel 3 i kreditavtalet,
»inom ramen för sin kompetens skall vidtaga alla åtgärder för genomförande
av de i avtalet förutsatta leveranserna». Denna bestämmelse är ju ganska
allmänt hållen, och jag måste säga att den inger mig en ej ringa olust. Utskottet
säger visserligen, att det inte är ifrågasatt att ge regeringen några utvidgade
fullmakter, men jag skulle tro att regeringen redan utan någon utvidgning
har ganska stora möjligheter att göra ungefär som den vill, särskilt på grund
av att den kan sköta tilldelningen av viktiga råvaror och dylikt efter sitt sinne.
I utlåtandet säges, att regeringen måste ta hänsyn till såväl hemmamarknadens
behov som viktiga exportintressen åt annat håll, men detta är med förlov
sagt en ganska vag och elastisk formulering. Och då man väl kan förutsätta,
att Ryssland med hänvisning till bestämmelsen i artikel 3 kommer att
begära avtalets fullgörande i hela dess utsträckning, kommer nog vår handelsminister
— örn det nu blir herr Myrdal eller, som man hoppas, någon annan —
i en ganska besvärlig situation.

De som mest komma att få sitta emellan lära emellertid bli alla de många företag,
som icke äro engagerade i ryssavtalet utan producera andra varor. Man
tycks förutsätta, att hemmamarknaden måste inskränkas, och då få rysslandsleverantörerna
tydligen förtursrätt till viktiga råvaror och förnödenheter, och
bliva dessutom, i den mån de äro leverantörer av hel- och halvfabrikat till hemmamarknadsindustrien,
på grund av sitt rysslandsengagemang urståndsätta att
tillfredsställande betjäna sina gamla kunder, varför det kan befaras att situationen
blir högst betänklig för hemmamarknadsindustrien. Denna är nämligen i
allmänhet så uppbyggd, att den från storindustrien måste hämta viktiga tillverkningsdetaljer,
som ej kunna fabriceras vid det egna verket. Örn dessa leveranser
utebli, kan tillverkningen helt enkelt ej fortsättas, och detta får otrevliga
följder icke minst för den jämna sysselsättningen, något som för övrigt var och
en kan tänka sig själv.

Vad jag här har sagt är inte tomma ord. Redan nu har man på grund av
försenade eller uteblivna leveranser av vad som behövs för tillverkningen stora
svårigheter att hålla driften i gång. Detta avtal kastar redan sin skugga framför
sig, och man törs knappt tänka på hur det skall bli, när rysslandsleveranserna
sätta in på allvar.

Det torde som sagt bli nödvändigt för regeringen att på ett eller annat sätt
särskilt gynna rysslandsleverantörerna, men jag tror ändå inte att det finns
möjligheter att i full utsträckning genomföra avtalet. Jag tänker här givetvis
mest på arbetskraftsbristen. Det är ett egendomligt sammanträffande, att
statsrådet Ericsson blott för några dagar sedan på Arosmässan talade örn att
vi befinna oss i en högst oroande arbetsmarknadskris och att vi nu i dag skola
vara beredda att godkänna åtaganden, för vilkas fullföljande ytterligare skulle
fordras, efter vad det säges, 20 000 ä 30 000 man. Man frågar sig, varifrån
alla dessa människor skola tagas: ingenjörer, konstruktörer, ritare, verkmästare,
yrkeskunniga och icke yrkeskunniga arbetare. Och hur skall man i hast
kunna ordna med ordentliga bostäder för dem, som man till äventyrs lyckas

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskonmielse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

nyanställa? Man kan ju inte inhysa deni i baracker, såsom det har föreslagits
i någon tidning. I vårt högt kultiverade Sverige äro vi ju vana vid en helt
annan standard. Här har också nämnts införskrivande av utländsk arbetskraft,
men den frågan är kanske inte heller så lätt att lösa, och för resten den
utländska arbetskraften måste ju också hava bostäder.

Nu förefaller det som örn herr handelsministern och regeringen i övrigt
trodde, att vi gå mot en lågkonjunktur. Hela detta avtal skulle då vara en
jättelik spekulation i baisse, och ur herr Myrdals synpunkt bör det kanske
vara rent av önskvärt, att en depressionsperiod svepte över världen! Det är
möjligt att utvecklingen kommer att bli sådan, men det är lika möjligt att
högkonjunkturen fortsätter. Det hela synes mig som ett hasardspel, och det
inger åtminstone mig olust. Insatsen är för hög, och för övriga passa hasard
och spekulation allra minst i affärer, helst affärer på lång sikt.

Både i utskottsutlåtandet och i det särskilda yttrandet förekommer en
ganska besk kritik mot avtalet, som normalt nästan borde ha lett fram till ett
avslagsyrkande. Att ståndpunktstagandet ändå har blivit positivt får väl tillskrivas
allas vår livliga önskan att knyta goda och varaktiga förbindelser
med Ryssland. I denna önskan instämmer jag helt och hållet med hans excellens
herr utrikesministern. När herr andre vice talmannen nämner någonting
örn att vi på borgerligt håll skulle göra en skillnad mellan kredit till olika
länder och menar att vi, om det hade gällt ett annat land, skulle med uppräckta
händer ha lämnat denna kredit, så måste jag säga, att vilket land det
än vore fråga om skulle jag lia samma betänkligheter som nu. Det gäller nämligen
här icke ideologiska synpunkter och känslotänkande, utan helt enkelt
våra möjligheter att fullgöra avtalet.

Och är det så alldeles säkert, att detta avtal verkligen leder till vad vi
önska, nämligen goda och varaktiga förbindelser med Ryssland? All erfarenhet
visar, att sådana förbindelser mellan två parter främjas endast av fasta
och rejäla avtal, som också kunna hållas. Den part, som lovar mer än han kan
hålla, vinner förvisso intet förtroende för framtiden.

Herr talman! Under föreliggande förhållanden har jag intet yrkande, men
jag vill deklarera, att jag ej kan förmå mig till att lägga min röst för detta
högst äventyrliga handelsavtal.

Herr Nerman: Herr talman! Dagens stora fråga är så betydelsefull och ställningstagandet
så personligt ansvarsfullt, att det må tillåtas även en, som eljest
helst inte vill besvära protokollet, att ge sin personliga syn i några ord
utöver röstningen, detta helst som han såsom gammal kommunist — på sistone
visserligen olycklig älskare — från den internationalistiska tiden kanske
representerar en nyans utanför det partiofficiella på regeringssidan.

Jag går därvid inte in på de allmänt debatterade betänkligheterna och inte
heller på ärendets handläggning. Det är klart, att ärendet har varit ytterligt
svårt, kombinerat som det har varit med den gamla svenska inställningen mot
Ryssland, den nya storpolitiska motsättningen väster—öster och våra möjligheter
i olika väderstreck. Därtill kommer staternas allt starkare makt över
den enskilda företagsamheten i vår tid, varigenom också känsligheten för vad
man kallar påtryckning måste bli starkare än förr. Men jag tror, att ett fel
har varit en något för stor hemlighetsfullhet — alldeles som när regeringen
under Hitlers maktepok av utrikespolitiska hänsyn iakttog en diskretion, som
därtill ställde den själv i en onödigt ofördelaktig dager.

Vad så själva avtalet beträffar har handelsministern uttalat, att han med
det i någon mån har avsett »en försäkring mot depression», en orubbad mark -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsoverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

nåd i öster när krisen kommer i den privatkapitalistiska västern. Man har på
borgerligt håll anfört, att en sådan spekulation inte är alldeles moralisk, visserligen
inte i dag —■ här har ingen talat om moral — men det har skett i
pressen. Den skulle inte vara moralisk, eftersom det gäller en statligt tvångsbunden
produktion utan rörelsefrihet för arbetskraften. Det ligger något i
detta. Men Sverige behöver väl som stat inte ha några betänkligheter nu, då
det nyss utan skrupler gjorde stora affärer med Hitlers Tyskland och ännu i
dag gör det med Francos Spanien. Här är ju inte väsentligen fråga om moral,
utan om stater och handel. Möjligen kan ett gott umgänge mellan staterna i
handeln som biprodukt medföra något av moral tack vare den möjlighet till
samförstånd, som därigenom öppnas för skilda folk. Jag räknar självklart inte
heller den privatkapitalistiska hushållningen som på något sätt en moralisk
faktor.

Att Amerika har yppat missnöje med det svensk-ryska avtalet behöver inte
oroa, så länge det inte hindrar Sverige att bli med i den internationella reglering
av handeln, som ju blir en nödvändighet. Det amerikanska kapitalet
var på sin tid med och rustade upp Hitlers Tyskland och likaså Japan, det
kan man ha rätt att erinra örn. Däremot tycker jag nog, att det inte från regeringshåll
passar att tala örn dollarimperialism, helst som man inte under
Hitlers glanstid använde motsvarande diplomatiska sätt att konversera örn
hans regim. Förenta staterna ha både för sin ekonomiska betydelse och för
sina insatser till mänsklighetens räddning rätt att bemötas med respekt och
hänsyn, dollarvalutan inräknad.

Det har på sina håll anmärkts på att det är en dryg inträdesavgift som
Sverige nu får betala för sitt inträde på den ryska marknaden. Utan tvivel,
men felet är vårt dröjsmål. Herr Sandler har redan berört detta, och jag erinrar
örn att två avtalsförslag gällande Ryssland ha avslagits — 1922 och 1934.
Det fanns också ett tillfälle — det var år 1922 -— då Sverige genom att de
jure erkänna det nya Ryssland till och med hade kunnat få alla fordringar
hos det gamla Ryssland betalda — ett avtalsförslag undertecknat av Litvinov
har publicerats i en nyutkommen bok av bankir Olof Aschberg, som vid tillfället
var förhandlare i Köpenhamn. Sverige vågade inte den gången. Nu är
biljetten dyrare. Men bättre sent än aldrig.

Det har också anmärkts, att avtalet kan medföra fara för inflation, att
den svenska marknaden och vår egen standard kunna bli lidande o. s. v.
Det är möjligt, men måste man inte alltid i politiken ta risker? Och vilken
risk tog inte Sverige tidigare under flera årtionden i fråga om Tyskland?
Herr Sandler har redan erinrat örn detta. Vi togo risken och förlorade mycket
pengar. Men det vore också onaturligt, om vår standard skulle vara hög i
dessa tider, medan andra folk stå på en låg standard och utsättas för oerhörda
lidanden. Det är helt enkelt naturligt, synes det mig, att Sverige är med och
bygger upp den förstörda världen. Vi göra det redan genom vår hjälp till
olika folk. Också det ryska folket bör därvid få del av utjämningen från
vår sida.

I vårt närmaste broderland Norge hade mani i somras farhågor för att det
svensk-ryska avtalet skulle i någon mån hindra tillbörlig hjälp åt Norge i
dess uppbygge. Det skulle vara mycket beklagligt örn så vore fallet, men
jag tror att som avtalet nu är utformat — efter en stundom hetsig, men
väl inte alldeles onyttig kritik —- ha norrmännen inte något väsentligt att
invända. Klart är, att det ekonomiska samröret med våra närmaste grannar
är något fullkomligt primärt.

Det finns kanske en liten fördel i samband med det nya avtalet, som inte

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskohimelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

dess borgerliga kritiker lia beaktat. Det beter i det särskilda yttrandet, att
»en väsentlig förutsättning» för bifallet är, »att den svenska produktionen
får fortgå och utvecklas utan störande ingripanden». Här åsyftas väl statliga
ingripanden, men man kanske också bör på den sidan bokföra som en
tillgång, att det troligen inte blir någon större kommunistisk iver för strejker
och rubbningar i den produktion, som skall äga rum under avtalsperioden.
Det har också redan märkts tendens till moderation från den sidan när det
gäller arbetarnas lönekrav.

Till sist måste det ses med öppna ögon och erkännas, att ett så stort ekonomiskt
engagemang med historisk nödvändighet också i någon mån innebär ett
politiskt engagemang. Det har utifrån klandrats, att Sverige här hjälper ena
sidan i stormaktspolitiken inte bara med dess uppbygge utan också med dess
upprustning. Det går väl heller inte att förneka, att vårt land här vidtar
en viss både ekonomisk och politisk omläggning. Herr Sandler har ypperligt
klargjort den saken rent historiskt. Jag vill inte kalla det en omläggning
mot en socialistisk hushållning. En sådan bör vara internationell. Vad som
finns i öster är väl snarast en mera forcerad form av den statliga hushållning,
som också överallt annars i vår tid tar hand om människorna, deras
försörjning, hela deras liv.

Men det är klart, att i och med det nya Ryssland har skett en väldig omvälvning
i historien och att den omvälvningen redan genom själva sin tyngd
— som produktion, som marknad, i någon mån också som experiment och
föredöme — i hög grad påverkar hushållningen och tänkesättet överallt i
världen. Det för till hårda motsättningar på sina håll, men det tycks också
som om man nu i den gamla hushållningen börjar förstå och vill anpassa
sig till det nya historiska läget. Kan därigenom världen räddas från nya sammanstötningar
och omvälvningar och få utvecklas i relativt lugn, så finns det
väl ingen som är missnöjd för det. Nog mycket av mänsklighetens bohag är
sönderslaget.

Det finns utan tvivel numera en benägenhet att flytta över undfallenheten
för Hitlers Tyskland under de mörka åren till undfallenhet för Stalins Ryssland.
Vi böra inte fjäska för någon. Vi böra möta ryssarna ärligt vänskapsfullt,
med skarp kritik där vi tycka att vi måste försvara oförytterliga demokratiska
värden och frihetsvärden, men med historisk förståelse för tillfälliga
drag, som kunna förefalla oss främmande. Kan Sverige vara med
och jämna ut, så är det bara bra. Det är också gott, örn det nya avtalet lär
ryssarna, att inte alla utlänningar äro deras fiender. De äro misstänksamma,
men de ha vid Gud skäl att vara det. Vi böra nog följa det råd som gavs
västerifrån häromdagen : örn ryssarna gå till mötes ett steg, så böra vi gå
dem två steg till mötes. Särskilt bör det vara ett intresse, ja, ett behov för
Sverige att efter 700 års främlingskap och delvis fiendskap äntligen få ett
normalt fredligt förhållande till grannen Ryssland.

Därför röstar jag, herr talman, med öppna ögon, med bevarad kritik,
men med glädje för det svensk-ryska avtalet.

Herr Nordenson: Herr förste vice talman! Det är med en viss tvekan man
begär ordet, när inte bara regeringen utan även kammarens egna ledamöter
genom sin frånvaro så ostentativt ådagalägga sin brist på intresse för vad
som säges i denna kammare. Men det är några synpunkter, som inte lia framkommit
i debatten, oell några diiri framförda synpunkter, som jag .skulle vilja
bemöta, och detta har givit mig anledning att i alla fall begära ordet.

När ett förslag som det här föreliggande kommer på riksdagens bord, be -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

finna sig kamrarnas ledamöter uppenbart i en mycket ömtålig situation. En
fråga som denna ligger nämligen väsentligt annorlunda till än de anslagsfrågor
och lagförslag, som innefattas i Kungl. Majlis vanliga propositioner. När
det gäller dessa senare ärenden lia vi möjligheter att påyrka ändring av någon
paragraf eller höjning respektive sänkning av ett äskat anslag, och det är
kanske ändå möjligt att komma till ett positivt resultat. I detta fall ligger det
inte så till, utan ett ändringsförslag innebär detsamma som ett avslagsyrkande.
Vi ha också klart för oss att ett avslag på hela propositionen ingalunda är
någonting som bara berör oss själva; vi måste också ta hänsyn till den andra
förhandlingsparten. Det är därför uppenbart att ett avslagsyrkande, alldeles
särskilt när regeringen preliminärt har intagit sin ståndpunkt, är en mycket
ömtålig historia, som man inte gärna inlåter sig på.

Men i ett sådant läge är det nödvändigt, att det förslag som framlägges har
förberetts på bästa möjliga sätt och att frågan blivit på grundligast möjliga
sätt prövad. Därvidlag vilar ett utomordentligt stort ansvar på regeringen och
allra främst på de departementschefer, som lia att handlägga ifrågavarande
ärende. De måste tillse att alla de olika synpunkter, som kunna påverka förslaget,
verkligen bli beaktade och på vederbörligt sätt vägda mot varandra.
Man kan med skäl fråga sig, örn denna proposition har förberetts med all den
noggrannhet och omsorg, som dess betydelse kräver. Örn man skall döma av
resultatet, tror jag att man måste ställa sig mycket kritisk. För det övervägande
flertalet torde det stå alldeles klart, att detta avtal är för svenska förhållanden
överdimensionerat och att det kommer att kunna föra med sig mycket
ogynnsamma verkningar.

När man konstaterar detta, innebär det ingalunda ett principiellt ogillande
av ett avtal av denna beskaffenhet. Här måste jag bestämt vända mig mot den
tolkning, som herr andre vice talmannen har gjort, när han uppfattat kritikernas
inställning såsom en ovilja mot ett avtal överhuvud taget och såsom
en ovilja mot den part, med vilken avtalet skall träffas. Därvidlag ber jag att
få hänvisa honom till den skrivelse, som har avlämnats av industriförbundet
och exportföreningen och vari från näringslivets sida mycket klart har uttalats,
att det för oss är ett önskemål att få till stånd goda relationer till och
ett livligt varuutbyte med vår granne i öster. Men det hindrar inte att man
kan vara kritisk mot detta avtal, som enligt vår mening tenderar att överstiga
det svenska näringslivets krafter.

Jag tror att det finns anledning att ett ögonblick dröja vid den historiska
utvecklingen av denna fråga. Det var på hösten 1944 som frågan örn ett omfattande
avtal med Ryssland först blev på allvar diskuterad, och det var då
som beloppet en miljard första gången nämndes. Redan vid den tidpunkten
gjorde näringslivet framstötar till regeringen och framhöll angelägenheten av
att hänsyn togs till näringslivets möjligheter att framställa de önskade varorna.
Det underströks särskilt, att man inte allt för hårt fick belasta vissa delar
av näringslivet. Resultatet av de förhandlingar och överläggningar som då
fördes blev det förslag, som i slutet av år 1944 framlades för den ryska regeringens
representant av finansministern. Det avtalsförslaget skilde sig i
väsentliga delar från det, som nu föreligger. Den föreslagna statskrediten var
endast hälften så stor, och den övriga krediten skulle bäras av företagarna.
Återbetalningstiden var också kortare och räntan högre. Som bekant avböjdes
detta förslag. Vi veta också att det förslag, som framkom i juni—juli 1945
och som utgjorde en modifikation av det nyss nämnda förslaget, avböjdes av
de ryska representanterna.

Det har nu gjorts en ganska stor affär av det förhållandet, att dessa båda

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

förslag framlades medan samlingsregeringen ännu existerade. Men man får inte
glömma, att dessa förslag voro annorlunda utformade än det nu föreliggande
avtalet. När man är så angelägen om att skjuta samlingsregeringen i förgrunden,
kan jag inte underlåta att framhålla, att det inte är någon särskilt imponerande
ståndpunkt som de närmast ansvariga departementscheferna på det
viset intaga. Jag tycker också att deras inställning därvidlag, liksom deras
medhjälpares, är mycket verklighetsfrämmande. Även örn en regering tar principiell
ställning i frågor av sådan vikt som denna, måste det i sista hand och
i övervägande grad bero på de departementschefer, som handlägga ärendet, hur
förslaget utformas. Det är de, som i vida övervägande grad bära ansvaret för
frågans handläggning. Vilka förtjänster eller fel det nu föreliggande förslaget
än må ha, är det därför enligt min mening uppenbart, att ansvaret i allra
främsta rummet faller på finansminister Wigforss och handelsminister Myrdal
— enligt min mening allra främst på herr finansministern, eftersom det
är han, som hela tiden bär deltagit i och lett dessa förhandlingar; herr Myrdal
har ju trätt till på ett senare stadium.

Jag anser också att man måste göra klart för sig att dessa olika framstötar
icke enbart äro en serie av händelser, som nödvändigt betinga varandra, utan att
de tvärtom äro aktioner, som vi ha all anledning att se såsom självständiga
händelser, vilka bort bedömas såsom i viss mån oberoende av varandra och med
hänsyn tagen till den rådande situationen. Vi måste alltså bedöma alla dessa
förslag från de olika svenska regeringarnas sida med utgångspunkt från de
förhållanden, som rådde när de gjordes.

Det är då anledning att fråga, varför man gick fram så som man gjorde i
mars månad 1946, då förhandlingar åter upptogos. Vi få komma ihåg, att när
vi tidigare planerade för efterkrigstiden, räknade vi med en mycket stark
depression och stor arbetslöshet samtidigt som vi räknade med att vi skullle få
en ganska omfattande tillförsel av varor utifrån. Vi trodde att den varubrist,
som rådde under kriget, ganska snart skulle lätta. Vi ha nu funnit att utvecklingen
har varit den rakt motsatta. Det har inträtt en efterfrågan på arbetskraft,
som vi knappast någonsin lia drömt örn, och vi ha funnit att materialbristen
i landet har antagit oroväckande dimensioner.

Det fanns sålunda, när denna fråga återupptogs av regeringen, skäl att gå till
en mycket grundlig omprövning och att undersöka, huruvida man inte borde
ta en helt annan inställning. Jag vill i detta sammanhang understryka att man
vid förhandlingar av detta slag i någon mån kan räkna på samma sätt som man
gör i affärslivet, nämligen att örn man ger ett anbud örn en affär, så förväntar
man ett svar inom rimlig tid. Får man icke detta eller får ett nekande svar —
såsom här har varit fallet vid två tillfällen ■—■ står man också därefter fri;
man är inte bunden, om förhandlingar åter upptagas, att stå kvar precis vid
det anbud man tidigare givit.

Man hade sålunda på våren 1946 all anledning att från den svenska regeringens
och särskilt ifrån finansministerns och handelsministerns sida se denna
fråga med holt andra ögon än tidigare. Men vad sker? Jo, herr Wigforss tar
upp förhandlingarna och framlägger då som utgångspunkt ett förslag örn kredit,
som uppenbarligen har gått längre än de tidigare. Summan är visserligen
densamma, men villkoren äro fiirmånligare för den andra parten. Detta måste
såsom redan har påpekats innebära, att vi, när vi skola sätta oss att sköta detta
förhandlingsspel, från början lagt ned vårt finaste och värdefullaste kort —-det är alltså obrukbart i fortsättningen.

Det har sagts att örn man ville; lia ett avtal, så fanns det ingen annan möjlighet
än att komma med detta bud; motparten skulle säkert inte lia reflekterat

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

på något annat bud. Man tycks alldeles glömma, att det dock fanns en annan
möjlighet i den situation, då det var tydligt att avtalet, i varje fall i den tidigare
föreslagna omfattningen, icke var på samma sätt önskvärt från vår sida,
nämligen att den svenska regeringen hade intagit en avvaktande hållning. Det
innebär självfallet inte någon som helst ovänlig handling mot den andra parten
örn man efter avslag på två förslag — det ena något bättre än det andra — helt
enkelt säger till sig själv: »Då har väl den andra parten inte så förfärligt stor
lust och då sätter jag mig och väntar på vad som skall ske. Vill den andra
parten ha något, så får den väl komma igen.»

Det tycks inte ha gått upp för herr Wigforss, att en sådan taktik vore möjlig.
I själva verket torde den ha varit den enda naturliga och konsekventa med
hänsyn till vad som tidigare skett på detta område.

Det kan ju invändas, att detta är en efterklokhet, som man kommer med ett
halvt år efteråt, när man ser hurudana förhållandena äro. Men jag tror inte
att det bara är efterklokhet. Herr Wigforss skulle ha kunnat komma på dessa
tankar genom att helt enkelt ta fram de uttalanden, som han själv har gjort vid
olika tillfällen i hithörande frågor.

Problemet om vår kreditgivning till utlandet har varit föremål för behandling
i en proposition, som avlämnades vid 1945 års riksdag. Där behandlas
såväl frågan örn i vilken omfattning vi kunna lämna kredit som ock verkningarna
av kreditgivningen ganska ingående, och där säger finansministern på ett
ställe: »Ett okontrollerat tillmötesgående av de kreditkrav, inför vilka vårt
land kan komma att ställas, skulle otvivelaktigt snabbt bringa oss över gränsen
av vår kreditkapacitet. Det är därför tydligt att den fortsatta kreditgivningen
måste omsorgsfullt planläggas och avvägas med hänsyn till näringslivets bärkraft.
»

Sedan detta uttalande gjorts, lia ytterligare krediter lämnats åt olika håll,
och vi måste ju konstatera, att den kredit som här ifrågasättes är av sådan storleksordning
att den måse ge anledning till iakttagande av en utomordentlig
försiktighet.

En annan synpunkt, som herr Wigforss också hade haft anledning att betänka,
gäller frågan örn en så omfattande kreditgivnings verkningar på vårt
penningvärde. När vi tidigare här i kammaren av olika skäl haft anledning att
debattera frågan örn penningvärdet, har herr Wigforss förebrått de borgerliga
representanterna — särskilt mig och mina meningsfränder — att vi så ensidigt
skulle ha pekat på löneproblemet och lönerörelserna som den största faran för
inflationen. Han har då själv dels framhållit de stora investeringarnas betydelse
och dels mycket starkt understrukit, att export mot kreditgivning innebär ett
mycket hårt tryck på vårt penningvärde, eftersom man vid en sådan transaktion
icke får motsvarande kvantitet varor in i landet för att möta den ökade
köpkraften.

Herr Wigforss har sålunda haft all anledning att med utgångspunkt från
dessa sina egna uttalanden gå fram synnerligen försiktigt, när det gällde att
ta upp förhandlingarna igen på våren 1946. Men vad han gör är ju att han
omedelbart framlägger förslag örn en miljardkredit, till och med förmånligare
än förut. I stället för att på grund av de nya förhållandena dra sig en smula
i bakgrunden, står han såsom en ståndaktig tennsoldat orubbligt kvar vid miljardstolpen.

Det har riktats en mycket omfattande kritik mot herr Myrdal för hans förhållande
i denna fråga. Men när jag har granskat deli historiska gången vid
frågans behandling, har jag icke kunnat undgå att ibland tycka, att det är litet
synd örn herr Myrdal, eftersom han ju i själva verket har blivit satt att sköta

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr .36.

Äng. godkännande av en handelsöveremkommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ett spel, som i princip var bortspelat från början: de goda korten voro bortlagda,
och möjligheterna att verkligen få en hygglig lösning voro mycket
ringa.

Emellertid friar detta ju ingalunda herr Myrdal från kritik för det sätt,
varpå han sedan har skött sin uppgift. Det står för mig klart att herr Myrdal
som representant för näringslivet vid Konungens råds bord skulle ha gripit in
och gjort det till sin uppgift att tillse, att han fortast möjligt fick fram en klar
bild av vad näringslivet verkligen mäktar bära. Sedan skulle han ha gjort
allt för att hänsyn vederbörligen foges till detta vid avtalets fortsatta utformning,
även örn svårigheterna med hänsyn till den ursprungliga ramen gjorde
denna uppgift besvärlig. Men här har herr Myrdal såvitt jag förstår gått den
rakt motsatta vägen; han har beskäftigt ilat till den Prokrustesbädd, som herr
Wigforss under ett och ett halvt år hållit på att snickra ihop i form av den
stora krediten, och därefter har herr Myrdal fattat såsom sin uppgift att draga
och tänja och sträcka ut näringslivet så att det skulle täcka hela bädden. Och
detta har han gjort med både lock och pock. Min övertygelse är, att han skulle
ha kunnat göra en mycket värdefull insats, örn han på allvar hade gått in för
att få fram vad näringslivet verkligen kan åstadkomma och med utgångspunkt
från detta sedan hade försökt att ge avtalet en däremot svarande utformning.
Därvidlag gäller det inte bara att ta fasta på de uppgifter, som man kan plocka
fram ur näringsidkarna, utan mången gång gäller det i sådana fall att verkligen
för näringslivets representanter understryka vikten av att deras kalkyler
verkligen äro säkra, att trycka på att näringsidkarna skola tillse, att de verkligen
äro säkrade med avseende å material och andra förnödenheter. Den, som
vill ha fram ett riktigt resultat, måste vara den kritiska och icke den optimistiska
parten, eftersom det ju är ganska klart, att näringslivet mången gång
känner sig lockat av att få stora beställningar och kanske därför är benäget att
räkna en smula optimistiskt.

Jag har tillåtit mig säga, att herr Myrdal har gått fram med lock och pock,
och just detta senare problem, huruvida hail har utövat tryck på näringslivets
män eller icke, har ju varit föremål för en utomordentligt livlig debatt. Jag
skall inte gå djupare in på den saken, men jag vill föra fram några synpunkter.

Det är ju ingen som tror, att herr Myrdal har gått till näringslivets män,
knutit näven framför ansiktet på dem och sagt: »Nu äro ni så goda och göra
så och så, annars går det er illa!» Nej, icke så! Jag är alldeles övertygad örn
att när den stora elektriska koncernen hade funnit sig inte kunna prestera så
mycket som herr Myrdal ansett önskvärt, har han med sitt allra älskvärdaste
leende bett chefen för koncernen om ett råd: »Säg mig nu, hur jag skall göra!
Skall jag anlägga statliga fabriker elior skall jag inbjuda utländska affärer
för att lösa problemet?» Självfallet behöver detta icke under vanliga förhållanden
uppfattas såsom ett hot. Jag tror att den svenska industrien är fullt
beredd att finna sig i att konkurrens kominer in ftån det ena eller det andra
hållet, örn nämligen denna konkurrens är fullt fri. Mea i de speciella förhållanden,
vari vi nu befinna oss, måste vi räkna med att en sådan konkurrens
blir mycket komplicerad. Det råder en så oerhörd brist på arbetskraft, att om
ett nytt företag kommer till innebär detta att de gamla företagen kanske förlora
en del av sin arbetskraft. Det är också så ont om mateiial att även i det
avseendet en uppdelning måste ske, och det finns naturligtvis hos näringslivet
en ganska stark oro för att myndigheterna, om de skola sitta, och fördela dessa
material, komma att gynna den nya enhet, som har kommit upp på området,
vare sig denna nya enhet är statlig eller utländsk. Just därför att situationen
är så speciell och säregen lia de tankegångar, som här lia framförts — säker Försla

kammarens protokoll 1940. Nr SO. 4

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Äng. godkännande av en liandelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ligen i mycket älskvärd form —- i själva verket måst innebära på näringslivet
ett utomordentligt hårt tryck, som måste ha starkt påverkat dess ställningstagande.

Men det finns även andra sätt, varpå man har kommit att inverka på näringslivet
och kommit att utöva press på det. Jag skall ta ett fall.

En viss grupp maskintillverkare hade vid förfrågan i våras förklarat, att
de kunde leverera ett visst antal maskinenheter, och de förutsatte då att det
erforderliga materialet skulle ställas till förfogande. När det sedan vid närmare
undersökning befanns, att material och råvaror icke funnos att tillgå
i den omfattning som de hade förutsatt, så anmälde de, att deras prestationsmöjlighet
låg väsentligt lägre. De fingo då det svaret att detta inte skulle
spela så stor roll, eftersom de skulle kunna få tänja ut leveranstiden in på det
sjätte året. De lugnade sig då något, men deras häpnad var rätt stor, när det
befanns att i den slutliga listan den kvantitet, som man hade utfäst sig till,
var väsentligt större än den, som de tidigare hade nämnt. När de då med
undran vände sig till myndigheterna och frågade vad som menades med
detta, fingo de veta att detta berodde på att man räknat med det sjätte året.
Det räknades således i två omgångar med det sjätte året. Resultatet blir
naturligtvis, att myndigheterna en gång i tiden komma att ställa en mycket
hård moralisk press på dessa företag att göra vad de kunna för att prestera
denna högre kvantitet för att icke myndigheterna, vilka ju i detta fall representera
hela Sveriges intresse, skola komma i mellanhand.

Det är på sådana punkter som jag tror att särskilt herr Myrdal skulle ha
kunnat göra en stor insats genom att i rätt tid och på rätt sätt göra de undersökningar
inom näringslivet, som voro nödvändiga.

Herr Myrdal har berett näringslivet även en del andra överraskningar. Efter
delegationens återkomst i juni månad, då det hade framgått att ryssarnas
önskemål på vissa punkter voro större än man hade räknat med, igångsattes
en ny undersökning, planerad av industrikommissionen och exportföreningen,
och uppgifter inhämtades från skilda industriföretag. Det var då man säde,
att industrikommissionen skulle svara för materialierna. Sedermera visade
det sig, att detta inte var alldeles riktigt. Man fick g‘öra en ny undersökning
i augusti månad, varvid ganska nedslående siffror framkommo, och man var
därför i mitten av augusti månad i näringslivskretsar, och för övrigt i vida
kretsar utanför dessa, verkligen bekymrad för denna ogynnsamma relation
mellan det planerade avtalets önskemål och krav och den svenska industriens
prestationsförmåga.

Då uppträder herr Myrdal i mitten av augusti månad och förklarar i ett
anförande, att dessa undersökningar ha givit ett resultat, som -vada överträffar
vad han har väntat sig att man skulle få fram!

Man kan inte underlåta att förvåna sig: här har man steg för steg kommit
till resultat, som alla anse ytterst otillfredsställande och som ligga vida
under vad som planerats.i avtalet. Men herr Myrdal förklarar, att hans förväntningar
legat ännu djupare — det måste de ha gjort redan i våras, när
man öppnade de nya förhandlingarna. Har han då verkligen låtit delegationer
fara ut och börja dessa förhandlingar, fastän han har haft den uppfattningen^
om näringslivets bärkraft, att den legat lägre än vad vi kommit till
efter vara till sitt resultat mycket nedslående undersökningar under hela sommaren,
ja, då har han verkligen visat ett alldeles fenomenalt lättsinne.

Jag kail inte undgå att se herr Myrdals ställningstagande även i belysningen
av vissa uttalanden, som han har gjort bland annat i kommissionen för
efterkrigsplanering, där han ju var ordförande. Denna kommission avgav

Onsdagen den 13 november 194G fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ett omfattande ^yttrande om vår framtida handelspolitik. Kommissionen pekade
särskilt på den snedvridning av vår utrikeshandel, som kunde bli följden
av alltför långt driven och ensidigt på vissa länder inriktad kreditgivning.
»Vår utrikeshandel», säger kommissionen, »kan vidare komma att drivas in
på bilaterala banor, och möjligheterna till en ekonomiskt inriktad multilateralt
utvecklad handel komma i samma mån att begränsas. Sådana konsekvenser
böra enligt kommissionens mening ägnas den största uppmärksamhet i det
fortsatta handelspolitiska arbetet. Vid statlig kreditgivning föreligger risk,
att exportörerna såväl som medborgarna i allmänhet underskatta svårigheterna
och de konsekvenser, de ytterst få för det svenska folkhushållet.»

Man hade väntat sig, att efter detta kloka yttrande, som tillkommit under
herr Myrdals egen medverkan, frågan örn en så stor kredit och dess verkningar
borde lia tagits under en något allvarligare omprövning och lett till en vida
större försiktighet från herr Myrdals sida.

Herr Myrdal har ibland klagat på att svenska folket har så svårt att hålla
två tankegångar klara i huvudet på en gång. Jag bär då förstått honom så,
att han menade, att svenska folket har en viss oförmåga att hålla två tankegångar
klara, som löpa parallellt med varandra, och jag kan inte neka till, att
det finns ett visst fog för hans anmärkning på den punkten. Nu har* jagemellertid
gripits^av den misstanken, att herr Myrdal beklagar, att vi svenskar
inte kunna hålla två mot varandra direkt stridande tankegångar i huvudet
på en gång, men det. skulle jag vilja säga. herr Myrdal, räknar jag svenska
folket helt till förtjänst.

Vi ha nu i denna fråga kommit i det läget att vi måste räkna med att detta
avtal kommer att gå igenom, och vi ha då ingenting annat att göra än att se,
vad vi kunna göra av situationen. Jag vill då än en gång deklarera den uppi
attin rimm, att det är mycket önskvärt för det svenska folkhushållet att få ett
okat utbyte med vår granne i öster och att den kritik som här framförts —
vilket från flera håll också har understrukits — gäller avtalets omfattning I
detta läge är frågan: vad kunna vi göra? Vid besvarandet av denna fråga "är
et mycket viktigt att vi noga halla fast vid att vi här stå inför ett ramavtal.
13et är med tillfredsställelse man finnér, att utskottet har understrukit detta,
och vi mäste i fortsättningen klart hävda, att våra förpliktelser mot den andra
parten icke bli större än vad som kommer att framgå av de avtal, som de enskilda
företagarna träffa med motparten.

Vi komma emellertid att i och med detta avtal ställas inför en hel del problem.
Det är särskilt ett sådant, som jag tror blir mycket ömtåligt, nämligen
fragan örn tilldelningen av de nödiga materialiema. Det är ju så, att avtalet
visan en tendens att belasta vart näringsliv just där vi redan ha de trånga sektionerna.
I vissa fall kommer det material, som representerar de trånga sektionerna,
att i hög grad behövas inom landet för den utbyggnad av vårt näringsliv,
som det ryska avtalet kommer att kräva. Fördelningen av detta material
kommer <itt bil ett liv de adira ömtåligaste problemen, och det är nog så att
man kanske inte kan lämna detta att sköta sig helt och hållet självt Vi’ äro
inom näringslivet mycket angelägna — såsom här från flera håll har understrukits
— att det inte blir en helt statlig dirigering. Jag vill därför
framhålla, att jag tror att det vore önskvärt att dessa frågor om hur våra
knapphändiga resurser bäst skola utnyttjas bli föremål för ingående överläggningar
mellan statsmakterna och näringslivet. Jag föreställer mig
att exempelvis industrikommissionen skulle kunna fungera som en uppsamlingscentral
för införskaffandet av allt det material, som är erforderligt
för frågans bedömande, och att sedan frågan örn hur man skall gå fram

Nr 3(i.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenslcommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

skulle kunna avgöras i nära samband oell kontakt med näringslivets organisationer
och genom frivilliga överenskommelser, så att varje maktspråk skulle
kunna undvikas.

Vi ha en annan svår och viktig fråga att i detta sammanhang observera,
och det är frågan örn arbetskraften. Det har här från olika håll framförts siffror
örn vad näringslivet behöver i arbetskraft på olika håll. Vid Arosmässan
var det en av de där närvarande företagarna, som underströk, att behovet av
arbetskraft enbart i Västmanland uppgick till 5 000 man, och siffror av samma
storleksordning skulle nog kunna framvisas från andra håll.

Det kanske allra mest bekymmersamma med dessa bristsiffror är att man på
så gott som alla håll behöver arbetskraft av samma slag. Särskilt saknar verkstadsindustrien
arbetskraft. Den vill ha kvalificerad sådan, som endast finns
i mycket begränsad omfattning, sannolikt endast en bråkdel av efterfrågan.
Detta gör att problemet örn importerad arbetskraft verkligen blivit så aktuellt,
att vi bli tvungna att ta mycket allvarligt på det. Detta problem är ytterligt
ömtåligt och jag är på det klara med att vi mäste ta hänsyn till rasegenheter
och nationella egenheter hos de grupper, som vi eventuellt kunna vilja ta hit,
liksom också till deras ideologiska inställning. Jag tror emellertid, att vi, örn
valet sker med en viss försiktighet, böra ha förmåga att smälta in måttliga
kvantiteter av främmande arbetskraft. Och i varje fall är det angeläget att vi
ej göra svårigheterna så stora att- vi därför inte vilja göra någonting alls i
saken.

Frågan örn arbetskraften kommer också att skapa en del problem. Vi måste
tillse, att vi undvika arbetskonflikter under de kommande åren. Vi kunna helt
enkelt konstatera att under den tid, då vi skola effektuera detta avtal, komma
vi icke att ha råd att ha några arbetskonflikter. Det kommer därför att falla
ett utomordentligt stort ansvar på organisationerna på arbetsmarknaden. Det
blir en stor påfrestning på dem, men de ha också en stor möjlighet att genom
sina insatser hjälpa det svenska samhället till arbetsfred i en ganska allvarlig
situation. Vi få nog också göra klari för oss, att när det gäller arbetstiden kunna
vi icke utan vidare gå längre pä den kanske eljest önskvärda i varje fall
av många önskade — vägen att förkorta arbetstiden, öka semestrarna och dylikt.
Jag tror att vi bli nödsakade att pruta av på sådana krav och jag vill
starkt ifrågasätta, örn man icke måste taga i övervägande att höja gränsen för
den Övertid, som man får ta ut av arbetskraften. Det kommer nämligen ständigt
att bil på den kvalificerade arbetskraften som efterfrågan blir störst.
Denna efterfrågan kommer icke att kunna fyllas, och det blir nödvändigt att
utnyttja den tillgängliga arbetskraften till det yttersta.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta längre. Jag återkommer till vad jag
sade i början om den ömtåliga situationen, vari man befinner sig, när man skall
träffa ett avgörande av detta slag. Även om jag finner att avtalet är behäftat
med stora brister, så anser jag mig med hänsyn till de verkningar, som ett
avslag skulle få, icke kunna gå emot detsamma. Men jag måste här ge uttryck
för mitt livliga och djupa beklagande över den handläggning som denna fråga
har fått från de två ansvariga departementschefernas sida. Hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena ironiserade över att de borgerliga i sitt särskilda
yttrande skulle på något sätt ha låtit påskina, att de skulle ha kunnat
sköta denna sak bättre, om de hade suttit vid makten. Ja, det är ju mycket
svårt att säga. Min övertygelse är, att man skulle kunna finna personer icke
blott inom de borgerliga kretsarna utan även inom det socialdemokratiska partiet,
som säkerligen skulle lia handlagt detta ärende på ett för landet mera
tillfredsställande sätt. Och örn man inte kan garantera det, skulle jag i varje

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

fall vara mycket frestad att garantera, att andra personer som kommit i den
situationen i varje fall icke skulle lia handlagt det sämre än det skötts i detta

fall.

Jag ber, herr talman, att på grund av vad jag här framfört få deklarera, att
jag icke anser mig böra gå emot avtalet, men jag kommer som en protest mot
det sätt på vilket frågan handlagts av de ansvariga departementscheferna, att
nedlägga min röst.

Herr Björnsson: Herr talman! De talare, som här i dag från olika synpunkter
uttryckt icke blott vissa farhågor utan bestämt missnöje med det avtalsförsiag,
som nu föreligger, ha i stor utsträckning sysselsatt sig med den tid som
ligger bakom den nuvarande och relativt litet med själva avtalet — med undantag
kanske av den siste talaren — och ännu mycket mindre med vad man
kan vänta skall komma i framtiden.

Jag skall till att börja med be att få gå in på det »pluskvamperfektum»,
som herr Nordenson behandlade i det avsnitt av anförandet som rörde det förflutna.
Han menade, att när man först kom in på fastställandet av detta stora
kreditbelopp för Ryssland befann man sig i ett läge, då, som han sade, vi alla
räknade med att man, så snart kriget skulle sluta, hade att så gott man kunde
söka bemästra en stor arbetslöshet. Då var man utan tvivel villig att göra en
mycket stor insats för att skaffa sysselsättningsobjekt, och man ansåg det ytterligt
angeläget att ta i tu med förarbetena genast.

Den generalisering, som herr Nordenson då gjorde sig skyldig till, är efter
min mening icke riktig. Jag kan på grund av egen erfarenhet tala örn, att man
inom bankofullmäktige hade fullt klart för sig att krigets slut skulle följas
av en högkonjunktur av ungefär samma typ som den vi nu ha. Man sade sig,
att då förra världskriget slutade år 1918 fingo vi på grund av den oerhörda
förstörelse, som då skett, och det behov av varor, som då rådde överallt i de
krigshärjade länderna, en efterfrågan som fullständigt bröt alla prisspärrar.
Denna efterfrågan fortsatte till och med 1920. Partipriset steg då, om man
sätter förkrigspriset till 100, successivt från och med 1916, så att partiprisnivån
t. ex. 1919 var 330, och den steg fortfarande och var 1920 uppe i 347 —
nära 3,5 gånger förkrigstidens nivå — för att då omedelbart falla ned till 211
och sedan fortsätta nedåt. Yi hade således ett konjunkturförlopp, som karakteriserades
av en successiv, något accelererad stegring ända till 1920, och sedan
ett katastrofalt fall, och det finns efter min mening ingen anledning att icke
räkna med en liknande utveckling efter detta krig. Världen har inte blivit mindre
förstörd nu än då, ertan mera, varuhungern är utomordentligt mycket större
o. s. v. Bankofullmäktige lia också, när det gällt frågan örn att bemästra inflationen,
hotet mot penningvärdet, givit uttryck åt dessa synpunkter i skrivelser
— mer eller mindre försiktigt men i alla fall fullt klart. Resultatet
skulle naturligtvis efter vår mening ha blivit, att det var den mest brådskande
uppgiften att förbereda sig för att dämpa eller helt hålla tillbaka denna högkonjunktur,
som vi nu stå mitt uppe i — örn vi kanske redan lia passerat dess
maximum skall jag inte yttra mig om.

Har då något gjorts? Ja, det har det naturligtvis. Som bekant ha vi med
samtliga instansers samtycke haft en appreciering av vår krona, och regeringen
har framlagt ett förslag, som bifallits av riksdagen och som gör det möjligt
att lägga exportavgifter på vissa varor. Det har också lagts exportavgift på
en av de mest efterträdda varor som vi ha att sälja, nämligen på sågat virke.
Men därmed har man tyvärr stannat. Och när man borde lia gått vidare och
gripit hårda tåg för att slippa att genom export få en inflation, cn prissteg -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ring, då var det, såvitt jag vet, vår dåvarande handelsminister, herr Ohlin,
som gjorde sig skyldig till den utomordentligt allvarliga underlåtenhetssynden
att icke fortsätta med exportavgifter på de områden, där de hade varit av nöden,
t. ex. på pappersmassa och möjligen papper och kanske några andra varor.
Det är till stor del av den anledningen som vi fått uppleva, att t. ex. rotvärdet
å skog har stigit högst betydligt — jag skall inte yttra mig örn hur
många procent det är — och troligen är detta långt mer än finansministerns
underlåtenhetssynder eller verksynder skulden tili att vi hålla på att få en
fullkomlig anarki på arbetsmarknaden.

Då herr Nordenson talar örn de nuvarande svårigheter inom arbetsmarknaden,
t. ex. att den tunga industrien saknar arbetskraft, undrar jag om han
inte i någon mån snedbelyser fakta. Vad jag har hört folk från det hållet beklaga
sig över är att arbetarna lämna dessa verk. Man mister en av sina skickligaste
specialarbetare inom den tunga industrien eller inom den lätta metallindustrien,
och så finner man honom på andra sidan örn den vägg, vid vilken
hans kamrater arbeta, sysselsatt som byggnadsarbetare med en nybyggnad.
Jag tror inte att de yrkesutbildade arbetarna försvunnit; det gäller bara att
få dem tillbaka igen. Jag skall emellertid inte gå in på alla de recept som
herr Nordenson utvecklade i sådant syfte.

Såvitt jag förstod herr Nordenson rätt tycktes han i grund och botten mena.
att örn vi medan vi ännu svävade i vår villfarelse och gjorde oss skyldiga till
denna felbedömning av konjunkturutsikterna hade slutit detta stora ryska kreditavtal
— det är ju bara det, det är fråga örn tills vidare — så skulle allt
ändå ha varit gott och väl. Rent sakligt blir väl nyttan eller skadan av en
uppgörelse lika stor, vare sig den grundar sig på en falsk eller riktig konjunkturbedömning.

Därmed kommer jag till frågan örn hur man skall se på saken nu. Jag kan
inte bedöma detta avtal enbart utifrån det nuvarande läget. Jag måste för att
skaffa mig någon uppfattning örn dess värde eller brister försöka tänka mig,
vilken konjunkturutveckling vi ha att räkna med, ty detta avtal skall ju dock
räcka inte bara ett år utan fem eller sex år. Det gäller då för oss att bedöma:
hurudan blir konjunkturutvecklingen under denna lid? Örn man skall på något
sätt bedöma svårigheterna, och så vitt jag förstår gjorde herr Nordenson sig
icke besvär att tala örn vad han tänker örn den framtid som kommer efter åren
1947 och 1948, så är det klart att vad man än säger örn den saken, är det en
spekulation. Men jag har min bestämda uppfattning i det avseendet, och jag
ämnar tala örn den här, därför att den saken för mig är mycket väsentlig då
det gäller att bedöma detta förslag.

Det är visst och sant att vi fingo en högkonjunktur efter förra kriget, men vi
fingo lika säkert en oerhörd lågkonjunktur omedelbart därefter med de följder
som de flesta av oss minnas. Jag tror inte att första kammaren föryngrats så
snabbt, att inte de flesta här minnas, vilka fruktansvärda öden en massa människor
i detta land fingo genomleva på grund av arbetslösheten. Vad berodde
då det på? Jo, den oerhörda varuhunger, som rådde omedelbart efter kriget,
lockade till nyinvesteringar och rationaliseringar. Man hade till en början att
sörja för folkets dagliga nödtorft: mat, kläder, hus och hem, men dessutom
skulle man ersätta vad som hade skadats eller slitits ut och byggde då upp
en produktionsapparat, som när varuhungern var mättad var alldeles för stor,
och så följde prissänkningen.

Nu är det klart, att om man hade den uppfattningen, att man denna gång
till en början skulle få en högkonjunktur precis som förra gången, skulle man
ha berett sig på att dämpa den. Jag skall villigt medge, att det är utomordent -

Ousdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ligt mycket svårare att genom statliga åtgärder dämpa en högkonjunktur, därför
att det finns så förfärligt många människor som lia intresse av att få högre
inkomster, stegrade pris på sina varor eller högre löner för sina tjänster, än att
dämpa en lågkonjunktur. Men nog kunde det lia gjorts en hel del. Nu ser jag
emellertid utsikterna så, att efter den hektiska högkonjunktur, som vi nu leva i,
kommer nied till visshet gränsande sannolikhet en lågkonjunktur, då vi inte alls
komma att få lika lätt som nu att sälja på främmande marknader. Skulle man
bedöma den tid som kommer att förflyta, till dess högkonjunkturen blommat
ut, enbart efter förstörelsen i världen, skulle man ju lia all anledning att tro,
att den skulle bli mycket lång och, som någon sade, att lågkunjunkturen kanske
inte skulle behöva komma alls. Men å andra sidan kan man ju konstatera att
den tekniska utvecklingen under detta krig gått utomordentligt fort. Det har
skapats utomordentligt stora möjligheter till massproduktion av varor. Det är
naturligtvis också sant, att allt det kapital som varit inrättat för krigsindustri
icke kan omedelbart användas just på de områden som det här gäller. Det passar
inte direkt för sådana ändamål, utan det måste ändras. Det kan kanske inte
heller utnyttjas lika intensivt som under kriget. Man får räkna med krigströttheten;
jag har hört sägas, att folket i Amerika inte längre vill arbeta i skift,
som de voro nödda och tvungna att göra under kriget, och att därför en fabrik
nu inte kommer upp i mycket mer än en tredjedel av krigsproduktionen.

Men, som sagt, jag räknar med att i stort sett tillfredsställandet av det rådande
behovet på kapitalvaror kommer att gå förhållandevis raskt. Jag tror
t. ex. inte att de värst förödda länderna under en tid framåt i någon större
utsträckning kunna uppträda som konkurrenter, då det gäller kapitalvaror, helt
enkelt därför att de inte kunna betala, såvida inte exportländerna, som icke lia
sin tillverkningsapparat förstörd, finna det vara förenligt med sitt eget intresse
att ge dem ett sådant stöd. Det är klart, att örn de f. d. allierade nu på ett
eller annat sätt sörja för de besegrade folken, sina f. d. fiender, så är det mera
därför att de känna sig därtill förpliktade av rent humanitära skäl och icke
för att göra goda affärer. När det blir fråga om varor som icke höra till livets
nödtorft, tror jag man börjar tänka efter, örn man verkligen har utsikter att
få någonting igen därifrån, och då tror jag knanpast att man är hågad att
bevilja några krediter.

Men om det nu går på det sättet, att det efter den nuvarande högkonjunkturen
örn ett, två eller tre år — jag skall inte försöka precisera någon tidpunkt
— kommer en lågkonjunktur, då tror jag att arbetskraftsproblemet löser
sig av sig självt: då tror jag att de skickliga arbetare, som nu lämnat sina
platser, komma att återvända till sina gamla arbetsfält. Och nu förhåller det
sig så, herr Nordenson, att man i planen för detta avtal beräknat leveranserna
så, att de börja med en rätt liten spets för att ökas successivt, och jag hoppas
således, att de leveranser som skola ske enligt detta avtal komma att stiga i
samma mån som vår exportmarknad verkligen kommer att behöva avsättning
för sina varor.

Jag måste säga, att vid de föredragningar som gjordes inför utskottet av
industriens folk fick jag i huvudsak det intrycket, att t. ex. representanterna
för den tyngre industrien vore verkligt positivt intresserade för detta avtals
genomförande. Jag skall inte tillåta mig citera några uttalanden ordagrant
men ungefär på detta sätt hette det från det hållet: vi lia en exportindustri.
Vi äro intresserade av att få en spridd marknad, så att vi om det tar emot på
ett håll kunna få avsättning på ett annat. Vi äro rädda för att binda oss för en
enda tillverkning, att få för stora beställningar av visst slag från ett och samma
håll, vilket skulle göra att vi få vårt verk ensidigt utrustat och riskera att

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

vi vid ett bakslag- tappa våra kunder på andra håll. — Men, som sagt, på mig
gjorde deras besked det bestämda intrycket, att de voro intresserade, och detta
var fallet även på ett par andra områden.

Då jag skall bedöma detta avtal ser jag således framför allt på dess betydelse
som ett led i den efterkrigspolitik, som skall försöka bemästra en depression,
icke på dess inverkan under en högkonjunktur som den vi nu ha. Vi
ha ju icke en depression ännu, och jag måste naturligtvis obetingat instämma
med de personer som sagt, att vi till en början ha att räkna med vissa svårigheter
på grund av att varuknappheten på vissa områden blir mera accentuerad.
Jag skall också be att på det livligaste få instämma med herr Ivar Anderson.
sorn bade i dag och förut — örn jag antar att det är lian som bestämmer kursen
i Svenska Dagbladets ledarskriverier — visat ett mycket balanserat omdöme
i denna fråga, då han framhållit att det är mycket frestande för många att, som
han uttryckte det, skylla dessa svårigheter uteslutande på det ryska avtalet.
Han menade att detta skulle vara ganska farligt, naturligtvis med hänsyn till
det intryck det skulle göra på Ryssland. Jag skulle vara utomordentligt tacksam,
örn herr Ivar Andersons maning skulle kunna förmå hans kolleger inom
journalistiken att iaktta återhållsamhet på det området. Men jag har litet
längre gående farhågor än han. Folk kommer att skylla svårigheterna inte bara
på det ryska avtalet, utan också på vår handelsminister, herr Myrdal, ungefär
som man omedelbart efter förra kriget kunde få höra folk säga, när en motor
inte ville gå, att »det är klart, att när vi ha den Brantingska. regeringen blir
ju allting bara fuskverk». Även örn felet bara var att man inte slagit på tändningen!
Jag skulle på det livligaste vilja rekommendera herr Ivar Anderson
att försöka hjälpa till med att åstadkomma, att inte upphovsmannen till detta
avtal blir orättvist förtalad och illa beljugen.

I övrigt tycker jag att det är mycket riktigt och förståndigt sagt av herr
Nordenson, att herr Myrdal fick ta itu med ett spel som redan var upplagt.
Korten voro delade, och de som delade korten och gåvo buden i detta bridgeparti
voro bland annat, tror jag, vissa meningsfränder till herr Nordenson, herr
Ohlin o. s. v. Men finansministern var med, och jag tjmker att det endast är en
gärd av rättvisa, att herr Nordenson, då han forskat så långt i skrifterna, har
funnit att finansministern i grund och botten är ansvarig för beloppets storlek.
Sedan överlämnar jag åt herrarna att dra de parlamentariska slutsatser,
som kunna vara att draga; det har jag mycket litet intresse för.

Herr Nordenson sysslade emellertid med ett par andra saker, som intressera
mig mycket, då han sade att dessa stora varuleveranser på kredit kunna verka
utomordentligt inflationsbefrämjande. Där tror jag det kan vara skäl att påpeka
en sak, som inte torde vara tillräckligt beaktad: det är i varje fall inte
den omständigheten att försäljningen sker på kredit, som gör att inflationshotet
uppstår, utan mera leveranserna själva. Jag går med på att i den mån
leveranserna komma att dra för vårt folkhushåll behövliga varor ur landet,
blir det knappare tillgång och en större efterfrågan, som dock i verkligheten
ofta är mera luft än verklighet. En person vill t, ex. köpa en motor, men när
han beställer den, säger man att man inte vet när han kan få den. Då beställer
han en likadan motor på ett annat ställe, så att samma vara blir beställd
på flera håll. Det är klart att däri ligger en faktor, som kan påskynda
prisstegringen, men att varorna lämnas på kredit gör det enligt min meningmindre
farligt från inflationssynpunkt, än om man finge kontant betalt i guld
eller fria valutor. Ty om vi skola lämna dessa varor på kredit, skall visserligen
köparen få ut riksbankens sedlar mot skuldbevis, men riksgäldskontoret
skall låna upp de pengarna igen i form av långa eller korta statslån. Från den

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

sidan kommer det således inte ut någon ökad köpkraft bland allmänheten, oell
inflationstrycket blir alltså icke större därför att varorna lämnas på kredit.

Herr Nordenson menade att denna kredit är mycket stor, och det står i industrimännens
papper att den går till det försvarligas gräns eller någonting
sådant — jag skall inte citera ordagrant, ty jag tycker att det spelar så förfärligt
liten roll. Det är klart, att det rent statsfinansiellt finns en gräns, där
det kan börja bli farligt. Men var skall man sätta den gränsen? Har man några
siffror, som kunna ge möjlighet att bedöma om kreditgivningen är för stor?
Jag kan inte se annat än att det svenska folkhushållets tillgångar i guld och
främmande valutor visar åtminstone något örn den övre gränsen för krediten.
Riksbankens innehav av guld i Sverige eller andra länder samt lätt realiserbara
banktillgodohavanden, dessa senare företrädesvis i England och Förenta
staterna, motsvara mycket stora belopp. Enligt den senaste uppgift, jag har,
var dagsvärdet av dessa tillgångar förra onsdagen icke mindre än 2 639 miljoner
kronor. Det kan hända, att vi enligt redan ingångna handels- och betalningsavtal
förbundit oss att icke utan vidare taga dessa tillgångar i anspråk
för betalning av import till Sverige, men det är då fråga örn relativt små belopp
i förhållande till totalsumman.

Dessa värden, som i huvudsak motsvara riksbankens skuld för utelöpande sedlar,
representera också ungefär det svenska folkhushållets besparingar på inkomster,
som det tidigare haft,

I förbigående vill jag påpeka, att nämnda siffra är beräknad med hänsyn
till det högre värde vår krona fick genom den under året genomförda apprecieringen.
Denna appretering bär självfallet på intet sätt förändrat värdet
av vårt guld eller av våra utländska banktillgodohavanden i t. ex. pund eller
dollar.

Örn man nu har klart för sig att vi ha tillgångar på mera än två miljarder,
som äro användbara för inköp av varor från utlandet, så ter sig icke den
i förslaget avsedda krediten på en miljard fullt så oförsvarlig, som man från
olika håll synes vilja göra gällande, detta så mycket mindre som den skall
tagas i anspråk successivt under avtalstidens lopp, d. v. s. 5 å 6 år. Det är
rimligt, att vi även under dessa år skola kunna göra vissa besparingar av det
slag vi nu ha.

Därmed kommer jag in på en fråga, som efter min mening spelar en större
och mera svårbedömlig roll än frågan om arbetskraften, nämligen spörsmålet
om huruvida vi kunna importera varor från utlandet. Vi kunna göra det
tankeexperimentet, att vi sälja varor på kredit till ett land och få ränta på
denna kredit, men att vi samtidigt för likvida medel, som vi förfoga över men
inte få någon ränta på, kunna från annat håll i utlandet uppköpa den mängd
varor, som motsvarar våra leveranser på kredit. Under förutsättning att våra
fordringar enligt kreditavtalet kunna betraktas såsom absolut säkra, betyder
detta i själva verket att vi ha flyttat över praktiskt taget räntelösa fordringar
till räntebärande fordringar. Jag skall inte försöka uttala något slags vederhäftighetsomdöme
örn vare sig det ena eller andra av de länder, med vilka vi ha
handelsförbindelser — någon har här uttalat ett sådant omdöme på grundval av
våra tidigare goda erfarenheter från affärsförbindelser med Ryssland, och jag
har inte anledning att i det avseendet anföra avvikande mening. Men problemet
har också en annan. sida.

Det har sagts här i dag, att man till exempel i Förenta staterna skulle kunna
resonera på det sättet, att man hellre säljer varor för billigare pris till ett
annat land än till Sverige, därför att man inte tycker om att vi exportera varor
till Ryssland och inte vill hjälpa oss att, fullfölja vår överenskommelse med

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handel söverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Ryssland. Det är möjligt att vissa grupper av amerikanska affärsmän komma
att resonera på det sättet, men jag tror inte att ett sådant betraktelsesätt kommer
att vinna någon mera allmän anslutning i Förenta staterna. Den mänskliga
naturen är sig märkvärdigt lik på båda sidor örn Atlanten, och folk brukar
vilja sälja till solventa köpare. Örn det skulle bli en mer eller mindre hemlig
bojkott, tror jag alltså att den blir av begränsad omfattning och begränsad
också till tiden. Örn man skulle räkna fel på den punkten, är detta givetvis en
allvarlig hake i hela bedömningen, men vi ha dock helt njdigen fått vissa
kvoter fastställda till exempel när det gäller importen av kol från Amerika.
-Tåg tror därför att åtminstone det officiella Amerika inte på något sätt kommer
att stödja eller uppmuntra dylika tendenser till bojkott.

En ökad varuknapphet kan naturligtvis, såsom jag förut medgav i polemik
mot herr Nordenson, föranleda ökat inflationstryck. Men om man verkligen
vill komma till rätta med inflationen, så kan man enligt min mening i nuvarande
läge inte lita till de penningpolitiska hjälpmedlen och inte heller till allt
för stora restriktioner i fråga örn den internationella handeln. Man måste i
stället söka medlet på den rena ransoneringens område. I länder med en genomförd
ransonering av varor har man verkligen kunnat upprätthålla en något
så när effektiv priskontroll. Detta är naturligtvis inte möjligt under alla
förhållanden. 1 länder, där man ransonerar t. ex. livsmedel men inte har så
stora förråd att man kan garantera en fullt tryggad försäljning, så att var
och en verkligen kan känna sig säker örn att få de utlovade ransonerna, bryter
den svarta börsen alla statliga regleringar. En mor med svältande barn skyr
inte pistolmynningar och gevärskolvar. Där går det alltså inte. Men vad beträffar
vårt land tror jag i alla fall att vår försörjning både med mat, kläder
och även bostäder i Stort sett är så pass god, att bristen inte behöver hindra
oss från att verkligen genomföra en ordentlig priskontroll och på det sättet
hejda efterfrågan och anpassa den till vad vi kunna få.

Herr talman! Av vad jag sagt torde framgå, att jag tillmäter detta avtal
det största värde med tanke på vårt läge den dag, då den nuvarande högkonjunkturen
har brutits och förvandlats till en lågkonjunktur. Då tror jag att alla
de anmärkningar, som här ha gjorts mot det, och alla de farhågor, som anknyta
sig till det, komma att visa sig ha en mycket mindre betydelse än man
i dagens läge vill medge.

Till slut vill jag, herr talman, instämma med herr Iva:'' Anderson så till
vida, att inte heller jag någonsin betraktat denna proposition som i minsta
grad föranledd av politiska resonemang och naturligtvis ännu mindre av rent
romantiska skäl: någon förkärlek åt ena eller andra hållet. Jag ser detta avtal
som en rent affärsmässig angelägenhet. Det är för oss av synnerlig vikt att
komma i förbindelse med denna marknad i öster, som tidigare har varit för
oss rätt sluten. Detta önskemål framstår så mycket tydligare, när man betänker
att en eller ett par av våra allra största marknader söderut sannolikt för
rätt mångå år framåt inte kunna återfå den kolossalt stora betydelse, som de
före kriget hade i vårt handelsutbyte.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Herr
Nordenson avslutade sitt anförande med en betygssättning av de departementschefer,
som närmast ha sysslat med detta ärende. Han förklarade, att även
örn han inte kunde bevisa, att andra skulle ha handlagt saken bättre, så var
han i alla fall bergfast övertygad örn att den inte kunde lia handlagts sämre.

Onsdagen den 13 november 1940 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Jag vet nu inte riktigt vilka kvalifikationer herr Nordenson anser sig lia
för att bedöma, hur dessa förhandlingar ha skötts. Jag tror inte, att han bär
varit i tillfälle att på närmare håll följa dem, och han tillhör ju inte heller
utrikesutskottet. Men bortsett från detta vill jag säga, att fakta tala bättre
än ord, och ett faktum i detta ärende är ju, att förhandlingarna lia skötts på
det sättet, att det nu föreligger ett avtal, som utrikesutskottet har enhälligt
tillstyrkt och som riksdagen inom kort torde komma att antaga. Förhandlingarna
kunde ha skötts på sämre sätt, herr Nordenson. De kunde ha skötts så,
att vi i detta ögonblick inte hade haft något avtal alls.

Herr Domö: Herr talman! Jag skulle först gärna vilja instämma med herr
Björnsson när han säger, att man framför allt skall se affärsmässigt på detta
avtal och undersöka vilket handelsutbyte vi kunna åstadkomma. Det är inte
fördom mot eller kärlek till något visst land, som bör vara avgörande när
man sluter affärsförbindelser.

Detta ger mig anledning att något beröra herr Åkerbergs anförande. Han
antydde — och liknande antydningar ha gjorts från flera håll — att den kritiska
inställning, som en hel del av kammarens ledamöter ha till själva avtalet,
grandar sig på deras allmänna inställning mot Ryssland. Herr Åkerberg tillät
sig att fråga, hur man skulle ha ställt sig örn det hade gällt ett annat land.
Jag vill ånyo understryka vad jag många gånger tidigare har sagt offentligen
och vad som även bär uttalats av andra förespråkare för den meningsriktning
jag företräder: när det gäller syftemålet och viljan att få till stånd handelsförbindelser
med Ryssland äro vi här i landet fullständigt ense örn att önska
en sådan utvidgning.

Det finns ingen kritisk inställning utrikespolitiskt sett, som har inverkat
på oss inom högern vid vårt ställningstagande, när det gäller detta avtal.
Redan i somras anmärkte jag vid ett tillfälle i anslutning till ett uttalande
från regeringshåll, som lät påskina att utrikespolitiska inställningar skulle
vara avgörande för den kritiska hållningen mot avtalet med Sovjet, att ett
sådant uttalande snedvrider diskussionen och är till skada för landet. Efter
vad som här i dag uttalats i denna kammare, har jag anledning att ännu en
gång bestämt säga ifrån att vi inte vilja taga emot tillvitelser för partitagande
emot Ryssland.

I anledning av herr Sandlers anmärkning, att man möjligen kunde tolka de
s. k. yttrarnas särskilda inlägg vid sidan av utskottets yttrande så, att det fick
en viss politisk betoning, vill jag framhålla att vi inte ha velat ge vårt yttrande
någon sådan politisk betoning. Vi ha sagt, att man har kommit i ett bundet
läge, och det är ett faktum. Men det är inte någon viss politisk aspekt som
utgör det stora momentet i motiveringen, utan överhuvud taget — såsom jag
tillät mig säga i mitt anförande tidigare i dag — hänsynen till att man inte
gärna kan riva upp ett avtal, som har träffats av regeringen med en främmande
makt. Vi vilja i detta land föra en utrikespolitik på grundvalen av en
så enstämmig mening som möjligt, och vi ha under de svåra och avgörande
år, som nu gått till ända, från olika håll sökt anpassa våra handlingar så, att
enighet i utrikespolitiska angelägenheter blivit möjlig. För min del finner jag
detta vara en sådan tillgång för landet, att jag inte i onödan vill vara med
örn att spoliera den. Det är sådana hänsyn som spela en avgörande roll för
mig. Englands styrka är just, att samma utrikespolitiska linjer gå igen oavsett
vilken regeringen landet för tillfället har. Och det skulle väl vara ganska
fatalt, örn vi i vårt land inte hade kommit längre än att vi skulle skifta ulri -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

kespolitik för varje gång vi få en ny regering. Om vi komma in i en ny situation,
där regeringsskiftena bli hastigare än förr, så skulle vi ju kunna råka
mycket illa ut. Jag vill inte bidra till att en sådan situation skapas.

Jag Ilar rätt utförligt uppehållit mig vid denna fråga, herr talman, men
jag anser det vara så pass viktigt att denna sak klargöres, att det har varit
mödan värt att göra denna utförliga deklaration.

Orsaken till kritiken och tveksamheten är själva beskaffenheten av detta
avtal sådant det föreligger. Yi ha framhållit, att avtalet enligt vår mening
är för stort och att vi finna det väl riskabelt att i nuvarande situation ikläda
sig så stora nya leveransförpliktelser som avtalet innebär. Detta är det väsentliga
skälet. Vi äro rädda för den påfrestning på förhållandena inom landet,
som avtalet kommer att medföra. Påfrestningen när det gäller penningvärdet
är ju påtaglig, eftersom det i alla fall blir en viss export av tillverkningar,
som ger pengar vilka vi inte kunna tillbyta oss varor för utifrån. Köpkraften
inom landet ökas utan att varutillgången gör detsamma. Jag vill inte
överdriva betydelsen av detta. Jag tillhör dem som vilja se tämligen nyktert
på denna sak och inte jaga upp stämningarna för mycket. Det är aldrig nyttigt
att så sker. Jag vet väl, att det ligger rätt mycket i vad som säges från
andra hållet örn att leveranserna under de första åren komma att bli så föga
omfattande, att svårigheterna böra kunna bemästras. Mot detta resonemang
lia vi emellertid framhållit, att exporten gäller vissa trånga sektioner och att
påfrestningen och svårigheterna till följd av materiel- och arbetskraftsknappheten
inom dessa områden bli särskilt stora.

Herr Åkerberg nämnde de förhandlingar, som ett stort svenskt företag har
fört med annat land samtidigt med underhandlingarna örn det ryska avtalet.
Jag förmodar att herr Åkerberg syftade på Aseas förhandlingar med Polen,
som ju enligt tidningarna skulle gälla rätt betydande belopp. Jag tror att
dessa förhandlingar med Polen örn en relativt stor leverans upptagits för mycket
länge sedan. Polen är en gammal kund till Asea, och jag tror att man har
rätt att säga, att Aseas förhandlingar örn leveranser till Polen framför allt
äro att betralrta såsom ett fortsättande av gamla förbindelser. Dessa förbindelser
ha naturligt nog varit avbrutna under kriget, men när de nu återknytas
äro de en direkt fortsättning av förbindelserna före och delvis även under
kriget. Eventuella leveranser till Polen från Asea torde i stort sett gälla
andra varor än dem, som Ryssland vill ha.

För övrigt är det väl inte meningen, att våra svenska företag skola göra
affärer bara med en enda främmande makt. Jag för min del har i varje fall
inte trott, att något sådant har varit avsikten med det föreliggande avtalet.
Även örn det är ganska påfrestande leveranser till Ryssland som här ifrågasättas,
är det självfallet underförstått att man samtidigt skall kunna göra affärer
med andra länder. Herr Åkerbergs exempel örn Aseas förhandlingar
med Polen är därför inte något så starkt argument, som herr Åkerberg möjligen
skulle vilja göra gällande.

Herr Sandler sade, att utskottet har beaktat mångahanda ting och bland
annat även den påfrestning när det gäller kreditförmågan, som denna stora
nya kredit medför. Utskottet varnar för en ytterligare utvidgning av krediterna,
men jag måste säga, att utskottet — låt mig säga — mycket taktfullt
har gått förbi den påfrestning, som blir följden av det stora kreditavtal som
vi i dag äro på väg att godkänna. Det heter att vi måste pröva vår kreditgivning
med hänsyn till angelägenhetsgraden. Det är mycket bra att begreppet
angelägenhetsgrad införes i detta sammanhang, ty annars kunna vi ju komma
i ett läge, där det skulle vara ett stort hinder för oss att lämna krediter —

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

exempelvis till våra grannländer — som kunna vara av mycket angelägen
natur. När man i utlåtandet varnar mot krediter, anser jag för min del, herr
Sandler, att man väl mycket Ilar underlåtit att peka på de påfrestningar, som
denna stora ryska kredit medför.

Herr Sandler sade, att ett normalt varuutbyte är förmånligt för bägge parterna.
Jag ger honom fullständigt rätt i det. Jag bara tror, att örn man vill
se efter hur pass förmånlig affären är för Ryssland respektive för Sverige,
så kommer man nog ganska lätt till det resultatet, att Sverige just i detta fall
inte gör någon särskilt förmånlig affär. Och detta är kanhända en orsak till
att vi i dag inte äro så belåtna med detta avtal.

Herr Sandler sade också, att avtalet bör betraktas som en dristig och djärv
åtgärd. Avtalet kan slå väl ut, och i så fall får det ett gott betyg. Jag vill
inte fälla något bestämt omdöme i det fallet. Jag tror att det finns möjligheter
för både den ena och den andra utgången, d. v. s. att avtalet kan få ett
gott eller ett mindre gott betyg, till och med ett dåligt beyg. Framtiden får
utvisa vilken bedömning som är den rätta. Men jag skulle vilja säga, att jag
för min del skulle ha betraktat avtalet med Ryssland såsom en djärv och dristig
åtgärd, även örn det haft en åtskilligt mindre omfattning än som nu är
fallet. Man kan naturligtvis diskontera en utveckling och bedöma sitt handlande
efter den, men jag kan för min del aldrig komma ifrån att det är grundläggande
så snart man gör en affär, att man icke får avlägsna sig från verklighetens
grund. Man måste vid varje tidpunkt bedöma fastheten i den språngbräda
som man har när det gäller att fullfölja en affär. Och det är därvidlag
jag är rädd för att man har bedömt vårt läge och våra produktionsmöjligheter
just nu väl ljust.

Jag förstår mycket väl när herr Sandler sade, att man i nuvarande läge
måste söka erbjuda ett avtal i sådana former, att den andra parten är villig
att göra affärer. Herr Sandler menade, så vitt jag förstod, att vi i detta fall
på grund av de särskilda förhållandena sluta ett avtal av bilateral karaktär,
trots att avtal av multilateral karaktär ju annars äro vår melodi. Jag medger
att detta är förklarligt, men jag vill i förbigående anmärka att man naturligtvis
inte får glömma bort, att örn vi försöka följa en viss linje, så är i
varje fall ett så stort avsteg från denna linje, som det här gäller, sannolikt
ett ganska stort hinder så till vida, att vi inte längre konsekvent följa den
handelspolitiska linje, som man vill skall bli normerande över hela världen.
Jag läste häromdagen med mycket stort intresse vad som säges i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram örn vår handelspolitik. Jag skulle kunna göra citat
efter citat ur detta program, som ger belägg för att en annan uppfattning där
gör sig gällande än den, som vi just nu följa i vårt praktiska handlande. Men
det är en sak för sig; arbetarrörelsens efterkrigsprogram tas ju numera inte
så allvarligt, sedan utvecklingen visat sig bliva helt annorlunda än den, på
vilken detta program byggdes.

Man har frågat vad som menas med uttrycket »ett något mera begränsat
avtal», som förekommer i det särskilda yttrandet. Jag medger att uttrycket
är tänjbart, men vi kunna ju exemplifiera vad dek gäller genom att säga att
vi givetvis velat ha en mindre kredit. Men örn vi i utbyte mot krediten hade
kunnat få fram mera varor från Ryssland, så skulle krediten inte behövt vara
så värst mycket mindre för att hela avtalsfrågan skulle kommit i ett annat
läge. Om vi kunnat utverka den import av varor från Ryssland, som man så
starkt hoppades på år 1945 och som vi nu så väl skulle behöva, hade detta avtal
för oss varit betydligt gynnsammare, även om kreditens omfattning inte
varit så mycket mindre. Men tyvärr få vi enligt de föreliggande avtalen gans -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöver ensbo mmelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ka obetydlig-a mängder varor och ej heller dem, som vi hoppats på, t. ex. brödspannmål
och fodervaror.

När man hör en del uttalanden örn huruvida utrikesnämnden borde ha hörts
eller inte hörts, får man ett intryck av att regeringen — och jag tror enkannerligen
handelsministern — inte i tid har haft tillräckligt klart för sig den
verkliga innebörden av ett sådant åtagande som det här ifrågavarande. Det
gäller bär inte något vanligt handelsavtal, utan detta svensk-ryska avtal har
en sådan omfattning och presenteras i en så svår situation inom landet, att
denna avtalsfråga kräver betydligt mera omfattande och grundliga överväganden
än vanliga handelsavtal. Gentemot utrikesministerns erinran örn att
det inte är brukligt att höra utrikesnämnden vid handelsavtals ingående riktar
jag därför den anmärkningen, att man just i detta fall hade haft särskild
anledning att vända sig till utrikesnämnden och i tid söka överläggningar örn
saken. Mångå stridigheter hade kanske på det sättet kunnat undvikas. Den
kritiska inställningen mot avtalets omfattning var tidigt känd av regeringen.

Under förmiddagens debatt riktades ju från olika håll här i kammaren en
mycket hård kritik och många anmärkningar mot handelsministerns handläggning
av detta ärende. Det framställdes också direkta frågor till handelsministern,
och jag hoppas att vi nu få en belysning från både den ena och den
andra synpunkten av de ting, som vi ha frågat om. Ifall det inte är direkt
rapporterat till handelsministern, skulle jag här ånyo vilja fråga: anser verkligen
handelsministern att förhandlingarna voro väl upplagda? Var det riktigt
att först deklarera villighet att lämna kredit av viss storlek utan att förbinda
detta erbjudande med villkor beträffande storleken av de ryska varuprestationerna?
Detta förfarande var i alla fall ett annat än det, som var på tal år
1945, då en viss bindning förefanns mellan avtalsleveranserna och krediterbjudandet.
Var det riktigt att först vid en sen tidpunkt skaffa sig överblick
av materiel- och arbetskrafts förhållandena? Anser inte handelsministern nu.
med hänsyn till det läge vi befinna oss i, att man från regeringshåll tidigare
än som skedde hade bort förskaffa sig ingående kännedom örn förutsättningarna
i fråga örn såväl materiel som arbetskraft, innan man ingick i de avgörande
förhandlingarna? Det skulle till slut vara av stort värde, örn herr
Myrdal ville här i kammaren förklara, att från hans sida inga uttalanden
förekommit, innebärande att dirigeringar av materiel eller arbetskraft till
förmån för sovjetavtalet eventuellt skulle förekomma.

Herr Björnsson trodde, att det egentligen bara var handelsministern vi vilja
komma åt, men att vi inte lia så mycket emot avtalet. Jag vill i anledning
av detta säga, att vi från oppositionens sida inte ha så stor anledning att
försöka komma handelsministern till livs. Vad vi åsyfta är att kritiskt belysa
innebörden och verkningarna av detta avtal. Ty vi vilja verkligen försöka
att inom riksdagen följa med och kontrollera vad som sker på detta område.
Det är ingen taktisk fördel för oppositionen att få bort herr Myrdal — snarare
motsatsen, skulle jag vilja säga. Men man mäste naturligtvis räkna med att
herr handelsministern sannolikt även framdeles kommer att försöka sig på
sådana åtgärder som försätta inte bara oppositionen utan kanske oss alla i
lägen, där den på förmiddagen omtalade frälsarkra.nsen kan behövas.

Herr Sandler erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
vill endast beträffande tre av herr Domö berörda punkter i mitt anförande
klarlägga vad jag faktiskt sade.

Örn den politiska färgläggningen sade jag: en politisk färg, som icke torde
lia avsetts av »yttrarna».

Onsdagen deli 13 november 194G fm.

Nr 30.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Vad beträffar dristigheten — det var inte precis det ordet jag använde -—
nämnde jag att om detta hade varit en privat spekulation, så skulle man kanske
ha fått höra den prisas i sådana ordalag.

Slutligen har jag nog inte sagt, att jag önskar en avtalsform, som passar
den andra parten. Det bör ha tydligt framgått av mitt anförande, att jag
förordade en avtalsform som passar bägge parterna.

Herr Holmberg: Herr talman! Herr Sandler och andra, som pläderat för avtalet,
ha gjort det så skickligt och med så goda argument, att det för den som
liksom jag delar deras mening om fördelen med detta avtal egentligen inte är
mycket mer att tillägga än en kort deklaration angående mitt partis uppfattning
örn avtalet och dess betydelse.

Men då jag ändå har tagit ordet, kan jag inte underlåta att något beröra den
mycket larmande kampanj, som från borgerligt håll under en lång tid har
förts mot detta avtal och mot regeringen och vars fullständiga sammanbrott ■—

som inte ens de s. k. yttrarnas tal här i kammaren i dag kan överskyla _ju

betecknas därav att man inte har vågat sig på ens en enda liten reservation
till det föreliggande utskottsförslage-t.

Instoppat bland den skur av smädelser mot Sovjetunionen och mot regeringen,
varav denna kampanj huvudsakligen har bestått, har man hittat ett och
annat argument av saklig art, bland annat det om varuknappheten, som också
har dykt upp i diskussionen här i dag. Jag tycker att det är rätt märkligt med
denna varuknapphet. Örn man, såsom herr Domö gör gällande, inte får betvivla
högerns syftemål och vilja att bidraga till goda ekonomiska förbindelser med
Sovjetunionen, så kanske man i alla fall är berättigad att konstatera, att högerns
förmåga att upptäcka varuknappheten inte har existerat vid alla tillfällen.
Den dyker upp då och då, och åtminstone den synes vara politiskt betingad.

Varuknappheten är gunås ingen ny företeelse här i landet. Vi ha haft att
dragas med den rätt länge, men högern och andra, som i dag tala så vitt och
brett om^den, ha märkligt nog inte förrän nu upptäckt, att den skulle kunna
utgöra något hinder för oss att ingå handels- och kreditavtal med andra länder.
För inte så länge sedan lia vi ju godkänt handels- och kreditavtal, som
betyda att vi lämna andra länder större årliga krediter än dem, som det här
är fråga om att ge Sovjetunionen. Men då dessa avtal voro aktuella, inträffade
det inte att herr Domö eller någon annan av »yttrarna» upptäckte att
det existerade varuknapphet i landet och med hänvisning därtill ansåg det nödvändigt
att föra en kampanj av det slag, sorn här har förekommit, eller att
ens uppträda här i riksdagen och anföra betänkligheter gentemot avtalen. Det
var först när frågan örn ett kreditavtal med Sovjetunionen blev aktuell" som
herr Domö och alla hans meningsfränder upptäckte, att det existerar en stor
brist på varor och brist på arbetskraft här i landet.

Vi vilja inte bestrida, att det existerar varuknapphet och brist på arbetskraft.
Men jag vill påpeka att varutillgår.gen kan ökas, eftersom det inte är
någon omöjlighet att stegra produktionen här i landet. Den är inte fastlåst
på sin nuvarande nivå. utan den kan stegras genom olika åtgärder, bland annat
genom en rationalisering, som givetvis måste vara av det slaget att den
inte går ut .över arbetarna. Bristen på arbetskraft är inte heller absolut, utan
endast relativ. Den kan lättas genom olika åtgärder för mobilisering av de
rätt betydande arbetskraftsreserver, som ännu finnas inom vårt lands gränser.

För övrigt torde det vara ett faktum, att vår produktionskapacitet och våra
tillgångar på arbetskraft ännu inte äro så hundraprocentigt utnyttjade som

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetuniotien m. m.

(Forts.)

nian i kampanjen mot avtalet Ilar velat göra gällande. Låt mig som exempel
anföra att Asea, som påstås lia blivit tvingat att överanstränga sig genom att
åtaga sig beställningar för Sovjetunionen, som det egentligen inte skulle orka
med, trots den påstådda överansträngningen inte har varit värre däran än att
det, sedan beställningarna till Sovjetunionen tagits emot, kunnat åtaga sig ytterligare
beställningar till Polen för 60 miljoner kronor. Örn jag inte är alldeles
fel underrättad, så diskuterar Asea för närvarande att åtaga sig stora
leveranser för elektrifiering av järnvägarna i Storbritannien. Detta betyder,
att företaget i fråga inte kan ha varit så hårt belastat, att man skulle kunna
påstå, att de ryska beställningarna, som mottagits före de båda nämnda affärerna,
skulle på något sätt ha överansträngt det.

Jag har fäst mig vid att de, som drivit kampacjen mot avtalet och regeringen,
ha kastat sig över regeringen bland annat för att den vid underhandlingarna
med Asea skulle ha låtit detta företag förstå, att örn det inte kunde
åtaga sig beställningarna för Sovjetunionen, så var det tänkbart att ett konkurrerande
företag, eventuellt ett nyskapat statligt företag, skulle få taga hand
örn dessa beställningar. Främst i kampanjen mot regeringen just i det stycket
har folkpartipressen legat, och jag tycker att det verkligen har varit en syn
för gudar att se dessa språkrör för ett parti, som gör anspråk på att vara monopolkapitalets
fiende och den fria konkurrensens förkämpe nummer ett i detta
land, anklaga regeringen för att den har vågat antyda för monopolföretaget
Asea, att det kanske skulle kunna få konkurrens.

Att man kan förfalla till sådant visar, att man bär drivit en kampanj, som
inte bara haft ett osakligt innehåll utan också hävdat osakliga synpunkter och
som — jag vågar påstå det — inte har varit dikterad av hänsyn till vad som
är det för Sverige bästa, utan av vissa andra skäl. Vad de, som ha drivit denna
kampanj, än tala, om nödvändigheten av att inte överanstränga den svenska
industrien, att inte utsätta penningvärdet för ytterligare påfrestningar och inte
äventyra bygnadsverksamheten, så kunna de aldrig få någon att tro, att det
var av omsorg örn dessa ting som Förenta staternas regering uppvaktade Sverige
och Sovjetunionen med en not, i vilken den vände sig mot avtalets ingående.

Herr Domö kan försäkra, att han visst inte har någon kritisk inställning
mot Sovjetunionen, och han kan göra det sorn här i dag så, att man börjar
undra örn herr Domö eventuellt tänker göra gällande, att han numera är fullständigt
okritisk gentemot Sovjetunionen. Detta skulle ju betyda ungefär hundraprocentig
omvändelse. Men herr Domö har i det stycket lika stora utsikter
att bli trodd som en frireligiös kolportör, som jag en gång i världen kände.
Med den mannen inträffade det, att han överraskades när han vid midnatt
klädd i bara nattskjortan försökte gå in till dottern i huset, där han bodde,
och då säde, att han bara ville gå dit för att »höra efter örn hon inte hade
glömt att läsa sin aftonbön». Örn man fick tro honom själv, hade han uteslutande
ädla och respektabla motiv. Men var det någon människa som trodde det?

Det är glädjande att man, trots den mycket osakliga kampanj som har förts
mot avtalet och mot regeringen, i dag ändå åtminstone i denna kammare torde
komma att enhälligt fatta beslut om att godkänna avtalet. Detta avtal kommer
att få en mycket stor betydelse för vårt land inte bara i ekonomiskt utan
även i politiskt avseende. Om dess ekonomiska, betydelse har herr Sandler talat
så klart och så ingående, att det inte finns någonting att tillägga. Örn dess
politiska betydelse skulle jag vilja säga, att den främst ligger däri att vi med
detta avtal lägga grunden till bättre och mera vänskapliga förbindelser med
vår stora östra granne. Och det tror jag är mycket viktigt, ty goda vänskap -

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen ni. m.

(Forts.)

liga förbindelser inte bara åt ett båll utan åt alla håll är för varje land och
även för vårt en viktig förutsättning för fredens bevarande och stärkande i
världen.

Jag ber, herr talman, att med vad jag har sagt få förklaia min anslutning
till dem, som yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Skälen för att ingå ett så stort och omfattande
avtal som detta måste verkligen vara starka, ty de påtagbara nackdelarna
äro ju mycket stora. Man skulle kunna hålla på en ganska lång stund med
att räkna upp alla sådana nackdelar, men de ha ju rätt väl belysts av flera
talare här i dag, och jag skall därför inte göra det.

De skäl, som man har anfört till förmån för ett avtal av denna storlek, äro
ju dels att man vill säkra en viss avsättning av varor till den tid, då man beräknar
att konjunkturerna kunna vara annorlunda än nu, dels att man vill
komma i gång med handeln med Ryssland för att få en inledning till framtida
långvariga handelsförbindelser. Örn man börjat på ett helt annat sätt och kommit
fram till ett avtal av avsevärt mindre omfattning och gällande varor, som
bättre hade passat oss, så hade även det, efter vad jag kan se, utgjort en inkörsport
till ökad framtida handel med Sovjetunionen.

Jag skall hålla med herr Björnsson örn att det viktigaste ju är att bedöma,
hur konjunkturerna bli örn tre-fyra år och mot slutet av den tid, då detta avtal
fungerar. Det är naturligtvis svårt att bedöma detta säkert, men det är rätt
viktigt, att man försöker göra det, ty olägenheterna under de närmaste åren
äro verkligen så stora, att man måste försöka sig på en gissning örn hur väl
man behöver detta avtal för att mildra olägenheter örn fem eller sex år.

Det går inte, som herr Björnsson gjorde, att dra en parallell med förhållandena
efter förra världskriget. Det var då helt andra faktorer att ta hänsyn
till än nu. Här föreligger en befolkningspolitisk faktor, som gör att vi inte
kunna räkna med att få en sådan tillgång på arbetskraft, att det kan uppstå
någon svårbemästrad arbetslöshet under tiden ända fram till 1950-talets slut.
Denna faktor existerade förut inte. Vidare har man endast frågat de industrier,
som skulle vara med örn att leverera till Ryssland, men man har inte ansett det
vara behövligt att fråga de industrier och de människor, som indirekt bli berörda
av avtalet. Där ha vi först och främst hela den stora jordbruksnäringen,
som för dagen är i ett nästan olidligt läge, inte bara på grund av svårigheten
att få folk utan också genom omöjligheten att få maskiner, byggnadsmaterial
-—- även för reparation — reservdelar och överhuvud taget alla slags materiel. Sådana
behov förefinnas överallt inom jordbruksnäringen, inom småindustrien
och inom andra grenar av näringslivet. Det tar säkert många år, innan dessa
behov bli fyllda, och det är också en garanti för att vi inte behöva vara så rädda
för arbetslöshet under hela den tid, som detta avtal omfattar.

Jag har under den tid, som detta avtal diskuterats, många gånger kommit
att tänka på det där talet örn människan och sabbaten ■— frågan är, örn avtalet
skall vara till för näringslivets och landets skull, eller om det skall vara tvärtom.
Det har nästan blivit så att man bara intresserar sig för att tala örn hur
mycket vi kunna leverera, precis som örn det hade gällt ett skadestånd, som
vi skulle betala. Resonemangen ha inte varit mycket olika här mot vad de varit
i Finland. I stället borde väl vår uppgift vara att försöka ta reda på vad
som är behövligt för att det svenska näringslivet skall kunna fungera bra och
vad det närmast önskar, men inte hur mycket det med åsidosättande av andra
synpunkter kan prestera. Det har varit en alldeles felaktig uppläggning från
deras sida, som handhaft saken.

Första kammarens protokoll 10JiG. Nr SG. 5

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 fm.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen ira. m.

(Forts.)

I dag och under lång tid har handelsministern ganska hårt klandrats, och
jag vill inte säga, att det inte har funnits fog för detta. Men jag skulle i likhet
med herr Björnsson vilja påstå, att den, som dock har ingripit olyckligast i
ärendet, torde vara finansministern, som från början gjorde det stora felgreppet
att spela bort ett förnämligt kort i det spel, som en handelsförhandling
måste anses vara, och som utlovat en så våldsamt stor ram för krediten. Sedan
detta en gång är gjort, försättas vi i den ena tvångssituationen efter den andra.
Därför tycker jag nog, att finansministern är den som skall ha det största
klandret för den stora uppläggningens skull. Det blir uppenbarligen inte så lätt
att resonera bort hans huvudandel i den felaktiga uppläggningen.

Herr talman! Jag förstår, att det inte är så stor idé att vid denna tidpunkt
av debatten ta tiden så mycket längre i anspråk. En hel del saker ha blivit
sagda, som jag inte anser vara riktiga, men jag skall inte ta upp dem. Huvudskälet
till att jag begärde ordet är att nästan samtliga talare — det finns väl
något undantag — även örn de varit kritiskt inställda ha slutat med att säga,
att de för sin del yrka bifall till utskottets hemställan. Jag anser, herr talman,
att detta avtal är av den naturen, att det är till vida övervägande ogagn för
vårt land. Att begära att man — som faktiskt så ofta skett under kriget —
skall rösta för eller yrka på en sak, som man i sitt hjärta anser vara till
ogagn för. ens land, bara för att inte en allmän enighet skall brytas, det tycker
jag, herr talman, nu är för mycket begärt. Jag kan därför inte för min del
yrka bifall till utskottets hemställan. Örn läget hade varit sådant, att bär hade
funnits en chans att ändra avtalet och få det avslaget med en uttryckligt uttalad
mening, att detta skedde för att få fram nya förhandlingar på en måttligare
och förståndigare bas, då skulle jag ha framställt ett yrkande örn avslag.
Eftersom det ju inte är så svårt att räkna ut att en sådan möjlighet inte
finns, tycker jag att det är onödigt att jag framställer ett yrkande örn avslag.
Jag skall därför underlåta att göra det. Jag har dock velat tillkännage, att jag
inte kan förmå mig att rösta för det förslag, som här föreligger.

I detta anförande instämde herr Arrhén.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 362, 364, 366—370, 372 och 373.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 4.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 365, angående anslag till samarbetskommittén för bj^ggnadsfrågor; och
nr 371, angående godkännande av vissa ändringar i konventionen angående
internationella utställningar.

Dessa propositioner föredrogos var för sig och blevo därvid bordlagda.

Fortsattes överläggningen angående utrikesutskottets utlåtande nr 12.

Herr Bergvall: Herr talman! Halvåttaslaget tillhör inte de roligare tidpunkterna
att tala vid i riksdagen, men någon skall ju lia den lotten. Vad som förekommit
under den föregående debatten ger mig anledning till några kritiska
reflexioner och anmärkningar.

Ett par talare ha berört förhistorien till det här avtalet, och man har varit
ytterligt angelägen att söka ge samlingsregeringen en så väsentlig del som
möjligt av ansvaret för att avtalet fått den utformning, som det nu har. Jagkan
på den punkten säga ungefär vad herr Domö sade, nämligen att det är rätt
förvånande, att socialdemokraterna, som borde vara stolta över den här prestationen,
söka att dela med sig så mycket som möjligt av ansvaret åt samlingsregeringen.
Personligen har jag svårt att tolka detta ofta upprepade och i pressen
ideligen förekommande tal örn samlingsregeringens roll i den här affären
annat än som ett svaghetstecken; man är i viss mån rädd för konsekvenserna
— i varje fall under vissa förutsättningar -—• och vill dela ansvaret med så
många som möjligt. Nu torde det emellertid vara ganska uppenbart, att samlingsregeringens
ansvar på den här punkten är väsenligt mindre än man från
olika håll velat göra gällande. Det torde vara alldeles odiskutabelt, att den
uppläggning av avtalet, som gjordes mot slutet av 1944, innefattade en helt
annan proportion än i det nuvarande avtalet mellan varuleveranserna från Sovjetunionen
och de varuleveranser, som vi skulle lämna på kredit utan motsvarande
import. Det skulle vara intressant att höra, om detta kan bestridas från
regeringens sida. Lika klart är det väl, att vad som skedde i mitten av 1945
icke innebar någonting, som motiverar, att man gör gällande, att de avtalsförslag,
som i dag ligga på riksdagens bord, kunna anses vara de, som man närmast
tänkte sig inom samlingsregeringen. De modifikationer, som vid det tillfället
gjordes, gällde väl dels vissa tekniska konstruktioner, dels ett konstaterande
av att det tidigare förslag, som framförts från svensk sida, inte på något
sätt var ultimativt, utan en förhandlingsgrundval. Men man gjorde ingalunda
då så långt gående medgivanden eller uttalade någonting, som förut-,
satte så långt gående medgivanden, som sedermera gjordes.

Jag sade i mitt första anförande i dag, att jag trodde, att den här debatten
skulle vinna i klarhet och på ett riktigare sätt återspegla vad som verkligen
skett, om man från början rensade ut ur debatten den föreställningen, att ståndpunktstagandet
från något håll av någon betydelse utom eller inom riksdagen

Äng. godkännande
av en
handelsöverenskommelse

med Sovjetunionen

m. m.
(Forts.)

Nr 36.

Onsdagen deri 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handel söv er enskommel se med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

skulle vara dikterat av ovilja mot Sovjetunionen, vad än sedan denna ovilja
kunde vara baserad på och föranledd av. Det dröjde emellertid inte längre än
till herr Åkerberg •— han talade omedelbart efter mig — förrän hela denna
argumentation drogs upp på nytt. Jag måste fråga mig, örn herr Åkerberg
verkligen anser, att vad han sade kan vara en riktig historieskrivning, och om
herr Åkerberg tror, att han överhuvud taget kan göra någon part någon nytta
genom att tala på det sättet. Kan det betyda en förbättring i våra relationer
till Sovjetunionen att framhäva detta? Jag bortser då från att själva understrykandet
enligt min uppfattning är positivt oriktigt.

Vad herr Björnsson beträffar, förde han sin argumentation närmast på den
linjen, att han ansåg, att avtalet skulle bli nyttigt under en lågkonjunktur,
som lian med en argumentering, byggd på de erfarenheter man gjorde efter
förra världskriget, var hågad tro skulle inställa sig inom en inte alltför avlägsen
framtid. Jag vill säga, att det är självfallet, att örn vi få en sådan.lågkonjunktur
jämförelsevis snart, bli de nackdelar med detta avtal, som vi befara
och som hänföra sig bland annat till den bristande tillgången på arbetskraft,
givetvis mindre och fördelarna större; det är klart att bedömningen i den
situationen blir en annan, och det finns också utsagt i utskottsutlåtandet. Men
jag är likväl, som jag redan antytt i mitt första anförande, mycket tveksam
om den nuvarande uppläggningen ens under den förutsättningen är den riktiga.
Ponera att lågkonjunkturen dröjer så pass länge, att vi få ett pär .tre besvärliga
år med eftersläpning av leveranserna, som gå sämre än man. rimligen
kan beräkna o. s. v. Då är det väl inte uteslutet, att man kommer i. ett läge
med friktioner och irritationer mellan parterna i avtalet, något som i och för
sig aldrig kan verka befrämjande på varuutbytet. En sådan utveckling anser
jag inte på något sätt utesluten utan tvärtom ganska naturlig, och jag tror
därför, att man även i en sådan situation, som herr Björnsson målade, skulle
nått ett bättre och lyckligare resultat, om man stannat vid ett mera begränsat
avtal, som vi med all sannolikhet kunnat fullfölja på ett bättre sätt och som
skulle ha givit mindre anledning till de friktioner och den irritation, som jag
hoppas skall utebli, men som ändå jämförelsevis lätt kan tänkas komma att
inställa sig. Jag tycker, att detta är en synpunkt, som man inte på något sätt
kan komma ifrån i det här sammanhanget.

Jag skall sedan inte uppehålla mig så mycket vid de andra saker, som herr
Björnsson berörde; han uppehöll sig vid en serie olika problem. Det är endast
en sak, som jag skulle vilja säga ytterligare i sammanhang med hans anförande,
och det är beträffande vad han sade om att inför utrikesutskottet
hörda industrimän hade uttryckt sig på sådant sätt, att man därav fick det
bestämda intrycket, att de voro mycket intresserade av att avtalet korn. till
stånd. Jag delar helt och hållet hans uppfattning, och det har också givits
uttryck för den synpunkten i olika sammanhang från industriens och näringslivets
sida, bland annat i skrivelsen från exportföreningen och industriförbundet
att det finns ett stort positivt intresse bär i Sverige för ett varuutbyte med
Sovjetunionen. Jag har själv understrukit i mitt första anförande i dag, och
även i det anförande, som jag nu håller, att den synpunkten är mycket riktig,
men jag tror, att herr Björnsson gör sig skyldig till en överansträngning, örn
han tolkar de hörda gruppernas ståndpunkt på det sättet, att de voro intresserade
just av detta avtals genomförande. Jag tror, att man tolkar deras ståndpunkt
riktigare och på ett sätt, som mera överensstämmer med verkligheten,
om man säger, att det föreligger ett positivt intresse överhuvud taget för ett
utvecklat varuutbyte med Sovjetunionen.

Jag kommer sedan — eftersom herr statsrådet Myrdal nu är närvarande

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskornmelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

i kammaren — till en direkt fråga, som jag ställde i mitt första anförande
och som jag kan lia .anledning att upprepa nu. Det är möjligt, att det svar,
som statsrådet Myrdal kommer att ge på frågan, ger mig anledning att senare
under debatten återkomma. Det är av ett utomordentligt intresse att få veta
hur förhistorien till det sista skedet i avtalsförhandlingarna gestaltade sig.
Är det riktigt, som det gjorts gällande, att redan när förhandlingarna sista
gången togos upp i Moskva och skulle föras till ett lyckligt slut från regeringens
sida lämnats sådana medgivanden och erbjudanden beträffande de
svenska kreditleveranserna, den svenska kreditens omfattning och andra därmed
sammanhängande frågor, att det, som faktiskt ur svensk synpunkt måste
betraktas såsom de värdefullaste bytesobjekten, i realiteten inte längre existerade?
I kritiken mot förberedelserna till detta avtal — jag har inte själv tidigare
sagt någonting på den punkten — har det från många håll antytts, att
det skulle funnits möjligheter att erhålla ett väsentligt bättre avtal än det
som vi ha att behandla i dag. För att riksdagen skall få tillfälle att verkligen
bilda sig en uppfattning örn hur det ligger till på den här punkten, vore det
enligt min mening av allra största intresse att vi från handelsministerns sida
finge ett klarläggande, i den mån det överhuvud taget är möjligt för honom
att ge ett sådant klarläggande. Jag tror, att detta kommer att vara en väsentlig
faktor för mig och många med mig, när vi bedöma det sätt, på vilket dessa
avtalsförhandlingar ägt rum. Oavsett svaret på den frågan, är det självklart,
att kritiken i många andra avseenden kvarstår orubbad. Icke desto mindre
tycker jag, att ett klarläggande på den här punkten skulle vara av det allra
största intresse.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Större delen av debatten i denna kammare
har jag inte varit i tillfälle att följa, eftersom jag haft min vakthållning
i andra kammaren. Men när jag strax före middagsrasten kom in i första kammaren,
fick jag höra herr Domö tala. Han riktade då till mig en serie frågor,
som jag skall besvara tillsammans med en del andra frågor, som jag har anteckningar
örn.

Jag måste tillåta mig att först parentetiskt säga herr Domö, att det var
med en viss hjärtats sympati och inre förståelse, som jag hörde honom såsom
högerns ledare beklaga sig över olika anklagelser och insinuationer, som riktats
mot honom och det parti, som han representerar. Anklagelserna gällde
närmast att han och hans parti skulle vara fientligt inställda emot Sovjetunionen
eller mot ökade handelsrelationer med Sovjetunionen. Det är dock
möjligt, att det går att förklara, varför en sådan uppfattning kunnat
sprida sig. Det är kanske minnena från 1934, som här spela sin roll.
Jag vill också säga, att en hel del av vad som skrivits i den borgerliga pressen
— låt vara mindre i högerpressen än i folkpartipressen —• kunnat ge
grundad anledning till misstanke, att den borgerliga oppositionen under valkampanjens
frestelser kom att utnyttja den något hysteriska oro, som alltjämt
finns hos vissa klasser inom det svenska folket, så fort det är fråga örn relationerna
till Sovjetunionen. Emellertid vill jag uppriktigt säga, att vid den
kontakt, som jag har haft med borgerliga personer, icke minst inom industrivärlden,
har jag fått en känsla av att denna gamla låt mig säga psykos nu lider
mot sitt slut. Jag hoppas, att när detta avtal är slutet och vi få handeln
i gång, vi skola kunna se på detta fenomen som en helt historisk företeelse.

Herr Domö ställde till mig en fråga av mycket stor principiell betydelse,
som jag skall tillåta mig att något utförligare gå in på. Han sporde nämligen,
hur regeringen och närmast handelsministern hade tänkt sig att detta

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

bilaterala avtal skulle kunna arbetas in i vår allmänna handelspolitik, som är
inriktad på frihandel och ett multilateralt handelssystem. Jag vill säga herr
Domö, att detta är en fråga, som inte bara regeringen har att svara på utan
förvisso hela svenska riksdagen, de svenska statsmakterna som helhet, ty inte
ens i det särskilda yttrande, som de borgerliga partiernas representanter fogat
vid utskottets enhälliga utlåtande, finns det någon reservation på den punkten.

Låt oss först klargöra, vad det är i detta avtalsförslag, som är av bilateral
karaktär. Det är inte den stora krediten, ty en stor kredit från ett land till
ett annat är någonting, som — det äro vi alla överens örn — kan infogas i ett
multilateralt handelssystem. Den del av avtalsförslaget, efter vilken man kan
sätta ett ifrågetecken huruvida den kan infogas i ett multilateralt system, utgöres
av planen, varulistorna, som äro uppgjorda för fem och i vissa fall för
sex år. Jag vill i förbigående påpeka att i utskottsutlåtandet, varom alla partiernas
ledare äro eniga, är tanken på en ram bifallen. Det står där, att det
får »anses motsvara ett svenskt intresse, att de produktionsområden och varukategorier,
för vilka krediten är avsedd att nyttjas, blivit till sin allmänna omfattning
genom avtalet angivna». Den fråga, som herr Domö rest, är alltså
en fråga, som vi gemensamt ha att svara på, en fråga som är svår och som vi
kanske inte kunna taga slutlig ståndpunkt till i dag. Jag vill dock ge några
synpunkter på den.

Låt oss göra klart vad det är vi syfta till, när vi säga att vi ställa in vår
handelspolitik på det multilaterala systemet. Vi vilja ha en större handel, en
handel, som i möjligaste mån realiserar en arbetsfördelning mellan nationerna
och en arbetsfördelning, som bygger på vad som är naturligt ur kommersiell
och ekonomisk synpunkt. Det betyder bland annat, att vi inte eftersträva att
få vår handel med utlandet balanserad land för land, utan att vi räkna med
att i framtiden liksom hittills en mycket stor del av vår utrikeshandel skall
vara obalanserad, det vill säga att vi i förhållande till vissa länder skola ha
importöverskott och i förhållande till andra exportöverskott. Däri ligger vidare,
att den svenska regeringen och den svenska riksdagen — här tror jag mig
kunna tala på allas våra vägnar —- äro intresserade av att i möjligaste män
få bort handelsbarriärer såsom tullar, kvoteringar och sådana hinder, som ligga
i valutaregleringar o. s. v. Den fara, som åtminstone jag sett framträda i den
internationella diskussionen under det sista året, är att vikt allt mindre kommit
att läggas vid handelshindrens nedbrytande och ernående av dessa reella
resultat av en frihandel och att intresset alltmer kommit att inriktas på så
att säga det formella kriteriet, att multilateralism utesluter bilaterala avtal.
Jag vill i detta sammanhang gärna ha sagt, att det enligt min mening inte
kan råda något tvivel örn att vi, om man ser den internationella handeln såsom
den nu ter sig i Europa, behöva träffa bilaterala avtal för att överbrygga
den svåra övergångstid, som vi ha mellan krigets slut, när det praktiskt taget
inte fanns någon handel alls i egentlig mening, och den tid, när vi komma
till mera normala förhållanden.

Det återstår därefter, när vi en gång kommit till dessa normala förhållanden,
då den internationella handelns ursprungliga regler skola gälla, ett öppet
problem hur stater, som i likhet med Sovjetunionen ha ett utrikeshandelsmonopol,
skola kunna fogas in i systemet. Ett land med Sveriges läge kan nämligen
aldrig betala det priset för att tillhöra ett internationellt frihandelssystem, att
vi skulle avstå från att driva handel med Sovjetunionen och andra länder, som
lia sin utrikeshandel reglerad på det sätt, som Sovjetunionen har. Jag vill säga,
att det också är ett öppet problem, som jag inte kan ge bestämt svar på, hu -

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 30.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

nivida det efter denna övergångstid — som förvisso kommer att innefatta en
längre tid än de fem, sex år, för vilka vi nu sluta detta avtal — är lämpligt,
att det finns bilaterala avtal mellan dessa stater och frihandelsstaterna eller
huruvida man skall kunna tänka sig att helt enkelt släppa de bilaterala avtalen.
Jag tror, att detta är ett problem, som vi måste förbehålla oss rätt att
bedöma ur svensk synpunkt. Vi tillhöra en liten nation, som ligger bredvid
den mycket stora Sovjetunionen. Vi ha ett intresse av att i den ryska importen
från Sverige få den spridning över hela vår exportindustri, som i vår handel
med andra stater kommer till stånd så att säga automatiskt, därför att det
är många köpare och säljare. Det kan tänkas att en garanti för en sådan spridning
inte kan åstadkommas annat än genom att man även i framtiden har en
sådan plan, som utskottet enhälligt funnit vara önsklig för denna övergångsperiod.
Jag tror, att på den punkten herr Domö och jag äro överens örn att vi
väsentligen se på problemet på samma sätt och att vi båda också gärna vilja markera.
att riksdagens godtagande av detta avtal inte innebär ett slutgiltigt
ståndpunktstagande till detta framtidsproblem.

Under diskussionen i denna kammare har — efter de anteckningar, som jag
har framför mig — herr Ivar Anderson ironiserat något över regeringens och
speciellt min tillfredsställelse med utskottets skrivning. Det har antytts, att
det legat i vårt intresse under den period, som vi lia.bakom oss, att bagatellisera
svårigheterna, som följa med den export, som vi här åtaga oss. Låt mig
mycket emfatiskt för regeringens och även för min egen del deklarera, att så
känner jag det inte. När jag vid olika tillfällen varit nödsakad att peka på
de relativt begränsade anspråk på våra knappa råmaterialtillgångar, som avtalets
fullgörande ställer för det närmaste året och de närmaste åren, och när
jag pekat på de relativt små leveranser, som det kan bli fråga om under den
närmaste tiden, har det inte varit — och det tror jag mig ha understrukit -—-för att bagatellisera svårigheterna utan helt enkelt för att ge saken dess rimliga
proportioner. Yi veta alla hur en mycket stor del av den mäktiga. borgerliga
pressen ■—■ som är vida överlägsen den lilla och svaga press regeringspartiet
förfogar över; de borgerliga tidningarna representera mellan 80 och 85
procent av hela pressen —- har skrivit så, att den vanliga medborgaren fått
den föreställningen, att all knapphet i landet på spik eller vad det nu kan vara,
alla svårigheter till exempel för en stad att bygga en skidbacke eller överhuvud
taget alla knapphetsbekymmer bero på det ryska avtalet — och detta
mystiskt nog ett halvår innan avtalet är slutet, kanske ett år innan de särskilda
kontrakten skrivits och kanske ännu längre tid innan de arbeten satts
i gång, som taga i anspråk produktionskrafter. I ett sådant läge, där vart
lands medborgare ha bibringats — jag hoppas inte i ond tro, men ibland har jag
svårt att tro på dan goda tron -— en fullständigt felaktig föreställning örn
denna saks proportioner, har det varit vår uppgift att peka på de riktiga proportionerna.

Herr Ivar Anderson har ju själv sagt — örn mina anteckningar äro riktiga
— att nu kommer detta avtal för framtiden att få skulden och ansvaret, delvis
utan skäl, för all knapphet i landet. Jag vill ställa motfrågan: vem har
skulden för att medborgarna bibringats denna falska föreställning om det beslut
som riksdagen nu skall fatta? Det är ur de synpunkterna, som det inte
kan vara annat än tillfredsställande med ett ut.skottsyttrande, som präglas
av så stor klarhet och så ställer kyrkan mitt i hyn, att det kan utgöra grundvalen
för en riktig uppfattning om vad vi äro i färd med att göra.

Det är nog inte utan att diskussionen bär i dag, liksom också det särskilda
yttrandet, ger anledning till det klagomålet från min sida, att man fortfa -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

rande talar och skriver i syfte — eller i alla händelser med resultat — att
överdriva svårigheterna genom avtalet. Det står i det särskilda yttrandet en
mening örn avtalets konsekvenser för byggnadsverksamheten, som jag inte är
beredd att godkänna. Yi veta nog alla, att från motståndarsidan — det är
kanske fel av mig att säga motståndarsidan; jag skall i stället säga från
»ytternäs» sida, för att använda en term som införts i denna kammare —•
har det varit en tendens i diskussionen att måla svart.

Det finns också en annan tendens, som jag vill vända mig emot och som
kanske i någon mån förklarar varför denna situation uppkommit. Jag har
här antecknat, att herr Bergvall sagt, att det inte hjälper att tala örn att
andra avtal också medföra svårigheter. Det är alltså avtalet med Sovjetunionen,
som är den för stora belastningen; detta avtal kommer till som något
extra. Herr Ivar Anderson — eller möjligen någon annan, kanske herr Domö,
det framgår inte av mina anteckningar — har sagt, att när vi bedöma detta
ryska avtal, ha vi att taga hänsyn till att det kommer på toppen av de andra
exportförbindelser, som vi åtagit oss, och på toppen av en knapphetssituation.
Där se vi kanske själva skillnaden mellan vårt sätt att se på saken och oppositionens.
Vi mena, och detsamma skriver utskottet — och utskottsutlåtandet
är undertecknat av alla — att en stor handel med Ryssland är normal och
naturlig och att det var ett onormalt, onaturligt, skadligt och farligt tillstånd,
som rådde under 1930-talet, när denna handel var fullkomligt försvinnande
i jämförelse med handeln med andra länder. När vi mena, att det är
en naturlig och normal sak, att vi ha en stor handel med Ryssland, då mena
vi också, att man inte får bedöma den exportförpliktelse, som vi nu åtaga oss,
sorn. någonting, som kommer utanpå eller över allt som är normalt och naturligt.
Yi få ställa handelsförbindelserna med Sovjetunionen på samma angelägenhetsnivå
och bedöma dem jämsides med de exportförpliktelser, som vi
åtaga oss på andra håll. Därom vill jag erinra kammaren, och det kommer
att finnas anledning för kammaren att anknyta härtill vid behandling av olika
avtal med andra länder, som vi ha att taga ställning till. Det är en skyldighet
för oss att se lika restriktivt på andra avtal som på detta.

Herr Bergvall ställde en direkt fråga till mig. Örn jag förstod honom rätt
var innebörden i _ den frågan: hade de förhandlare, som voro utsända till
Moskva i maj, varit så att säga låsta i fråga örn miljardkrediten — hade vi
spelat ut vårt, jag tror herr Bergvall sade trumfkort, i förväg? Jag kan upplysa
herr Bergvall örn att saken i själva verket är ännu mera förtvivlad ur
hans synpunkt. Det »trumfkortet» hade spelats ut redan genom den utfästelse,
som gjordes på den svenska regeringens vägnar i juni 1945. Jag säger inte
detta i syfte att som en av dem som inte var med i regeringen år 1945 skylla
ifrån mig en skuld på samlingsregeringen. Jag vill inte på något sätt dölja,
att jag anser att denna kreditram var riktig och fortfarande är väl avvägd.
Men jag påpekar detta därför att saken uppenbarligen inte är fullt klar för
alla. För regeringen och jag tror för alla som med större sakkunskap ha
kunnat bedöma våra handelsrelationer med Ryssland har det varit givet, att
sedan ett sådant bud gjorts i juni 1945, skulle det inte ha framstått som rimligt
och möjligt att söka använda den utlovade kreditens storlek som ett
»trumfkort». Vi betraktade snarare saken så, att det var ett väsentligt svenskt
intresse att lia den allmänna ramen för kreditutfästelsen given och spikad
liksom vissa andra allmänna förutsättningar för handeln, innan vi gingo in på
detaljerna.

Jag förstår, att man häremot invänder, att förhållandena lia förändrats

Onsdagen den 13 november 194G em.

Nr 3G.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

mycket sedan sommaren 1945. Det skulle vara mycket intressant att här ingå
på en närmare analys av den frågan. I det särskilda yttrandet avslöjas, att
samtliga partiledare på motsidan för ett år sedan hade gjort en mycket allvarlig
felbedömning av läget och framtiden. Man tänkte sig då uppenbarligen
•— jag förstår verkligen inte, hur man så enhälligt kunde komma till en sådan
uppfattning — att Tyskland inte skulle bortfalla så fullständigt som
exportör som senare har skett. För egen del måste jag absolut avsvära mig
varje andel i en sådan felbedömning. Det gäller här situationen strax före
potsdamkonferensen. För mig och andra som ägnat intresse åt detta problem
var det uppenbart, att Tysklands exportförmåga skulle nästan helt försvinna
och i varje fall bli mycket liten. Det må vara ett skäl för herrarna, örn ni
vilja använda det, att nu säga, att ni gjorde en så kapital felbedömning av
läget i juni 1945 att ni skulle ha varit beredda att sträcka er längre, än ni
vilja göra sedan denna felbedömning nu blivit avslöjad.

Bortsett från vad »reservanterna» egentligen mena på denna särskilda
punkt, är det ju dock ett faktum, att hela knapphetsläget har blivit skärpt.
Jag vill emellertid även härvidlag varna för överdrivna föreställningar. Yi ha
under det år, som har gått, haft en import till vårt land som ingalunda är
oväsentlig och som är större än vad åtminstone jag vågade räkna med. Utrikeshandeln
bär snabbare kommit i normala gängor igen än vad jag räknade med
för ett år sedan. Vår import har, även örn det råder brist på vissa viktiga varor,
nära nog kommit upp till den normala nivån. Då vår export fortfarande
håller sig bara vid omkring hälften av vad som skulle vara normalt, beror detta
på att vi hindra exporten att bli större just av hänsyn till det inre knapphetsläget.
Den väsentliga orsaken till att knapphetsläget i Sverige har skärpts under
detta år är ju i sin tur den mycket starka inre byggnads- och investeringskonjunktur
som vi ha tillåtit utveckla sig.

»Reservanterna» upplysa nu att de med hänsyn till det skärpta knapphetsläget
inom landet skulle ha önskat »ett något mera begränsat avtal». Uttrycket
är, örn herrarna ursäkta mig, något dunkelt i all synnerhet om man jämför
det med andra uttryck som stå på den första sidan i det särskilda yttrandet
och som närmast borde ha lett till den slutsatsen, att endast en mycket stark
begränsning av handelsavtalets omfattning skulle helt och fullt gillas på det
hållet. I diskussionen i andra kammaren ha frågor ställts till undertecknarna
av det särskilda yttrandet — man må ju även ha rätt att rikta frågor till opponenterna
— om vad de mena med »ett något mera begränsat avtal». Det
bär därvid givits skilda svar. Från folkpartiledaren, vars parti kanske har
gått hårdare i opposition än högerpartiet -—- det har åtminstone varit min
känsla hela tiden —■ har svaret blivit, att man borde kunna skära bort omkring
en fjärdedel, vilket betyder att vi skulle komma ned till omkring 750 miljoner
kronor. Högerns främste talesman i andra kammaren har nöjt sig med att antyda,
att man enligt hans uppfattning borde kunna minska summan med 100,
kanske 200, miljoner kronor. Det är möjligt att våra ärade vänner inom bondeförbundet,
om vi skulle pressa dem, skulle gå med på en kompromiss och säga,
att de skulle vilja skära bort 50 miljoner kronor för att de helt skulle gilla
avtalet.

Det är emellertid viktigt att komma ihåg, att det förslag till avtal sorn nu
framlagts för riksdagen i väsentliga hänseenden skiljer sig från det avtal som
man tänkte sig i juni 1945. Först och främst har det lagts till ett sjätte år. I
den mån man som »reservanterna» såsom motivering för ett något mera begränsat
avtal pekar på knapphetsläget inom landet, kunde det eventuellt tän -

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenslcommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

kas, om man håller sig till den Skoglundska lägre siffran, att den omständigheten
att 100 miljoner kronor lagts över på ett sjätte år egentligen borde tillfredsställa
herrarna.

Emellertid har även i ett ännu viktigare avseende hänsyn tagits till knapphetssituationen.
Under de förhandlingar, som föregingo de direkta överläggningarna
i Moskva i maj, gjordes oavbrutet klart för ryska vederbörande att
knapphetssituationen i Sverige och den stora orderbeläggningen hos den svenska
industrien med nödvändighet bomme att föra med sig, att leveranserna
under det första året skulle komma att bli relativt begränsade. Jag räknade
med att leveranserna under det första året kanske inte skulle komma att uppgå
till mer än 20 miljoner kronor, varav 16 miljoner skulle utgöra varor som
redan tidigare kontrakterats men som nu förts in under avtalet. I bästa fall
kunna vi väl hoppas, att exporten på kreditlistan skall komma upp till något
sådant som 40 miljoner kronor. För alla som äro något sakkunniga på utrikeshandeln
är det uppenbart, att det här är fråga örn en kvantitet som icke är
stor i jämförelse med de åtaganden som vi gjort åt andra håll.

Det är ett tankeexperiment, hur det skulle ha gått, örn samlingsregeringen
på sommaren 1945 hastigt hade fått ett jakande svar från Moskva och gjort
upp ett handelsavtal efter de linjer som då voro godkända från den svenska
regeringens sida. Det skulle ha inneburit en kredit av en miljard kronor för
fem år. Det skulle dessutom ha framstått såsom ett stort intresse att få till
stånd ett större balanserat byte, vilket tillsammans skulle ha inneburit ännu
större exportleveranser från Sverige. Ifall man då hade arbetat under så lättsinniga
premisser som antagandet om en avsevärd import under de närmaste
åren från Tyskland och om man dessutom inte hade räknat med att knapphetssituationen
i vårt land skulle bli så svår, som den faktiskt har blivit, skulle den
uppläggning av avtalet, som gjordes i juni 1945, verkligen ha kunnat försätta
det svenska samhället i vissa svårigheter. Jag erinrar örn att det inte var jag,
som har blivit så klandrad för det nu framlagda avtalet, utan min företrädare
och kollega i många avseenden, professor Ohlin, som då var handelsminister
och hade ansvaret för uppläggningen. Jag förmodar, att vi om vi hade ingått
ett avtal på denna basis •— om jag får fortsätta tankeexperimentet — nu hade
fått ta ett samtal med våra vänner ryska vederbörande och klargjort för dem
att något hade hänt, som gjort det naturligt, att vi rättade till avtalet, så att
det i stället hade fått ungefär den form som det har i det i dag för riksdagen
framlagda förslaget.

»Reservanterna» ha egentligen sagt mycket litet positivt om hur det avtal
med Sovjetunionen skulle se ut, som de helt av hjärtat skulle kunna godtaga
utan att behöva ägna större delen av sin argumentation åt att visa, att avtalet
i fråga är felaktigt. Det har dock givits ett negativt besked på den
punkten av högerledaren, herr Domö. Enligt mina anteckningar har han sagt,
att örn han hade varit med i regeringen, skulle han inte ha gått med på ett så
omfattande avtal. Han har däremot inte antytt, huruvida han är övertygad örn
att i fall han hade suttit med i regeringen eller varit handelsminister, det skulle
lia varit möjligt att genomdriva ett mer tillfredsställande avtal. Om herr Domö
hade varit handelsminister, hade vi nog riskerat att stå här utan de möjligheter
till en vidgad handel med Ryssland, som vi alla äro intresserade av, och
utan detta handelsavtal, vilket ju, trots alla besvärligheter, även de flesta av
herrarna inom de borgerliga partierna äro beredda att nu rösta för.

Herr Bergvall har, såvitt jag vet, inte gett oss någon föreställning alls om
hur han menar att det avtal skulle vara beskaffat, som skulle helt tillfredsställa
hans önskemål och dessutom vara sådant att vi kunde räkna med att

Onsdagen den 13 november 194G em.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

det skulle godkännas av den andra, parten. Enligt mina anteckningar Ilar lian
bara sagt, att läget nu är ett helt annat än vad han trodde det skulle bli för ett
år sedan, vilket ju är intressant. Han bär vidare kommit med det tvivelaktiga
visdomsordet, att varje avtal bör grundas på det aktuella läget, en uppfattning
som jag för min del absolut bestrider då det är fråga om ett avtal som
skall omfatta en period av 5 å 6 år.

-Tåg har vidare i detta sammanhang antecknat ett pär andra saker som jag
något vill beröra. Det är fel, när man ger allmänheten den föreställningen, att
vi här ha att göra med ett avtal där leveranserna på kredit äro dubbelt så stora
som det balanserade varubytet. Jag understryker, att ifall avtalet skulle komma
att fungera på det sätt som vi hoppas, d. v. s. att kreditleveranserna bli relativt
stora och det balanserade bytet blir vad vi räkna med, skulle under det
första och måhända även under det andra året Sveriges export bli större på det
balanserade byteskontot än på kreditkontot. För de senare åren däremot bör
enligt planen exportleveranserna enligt kreditavtalet stiga kraftigt. Men det är
också överenskommit mellan den svenska regeringen och den ryska, att man
skall upptaga till övervägande hur det balanserade bytet skall kunna relativt
stegras över den volym som är angiven för de första åren, d. v. s. 100 miljoner
kronor i vardera riktningen.

Om mina anteckningar äro riktiga, bär herr Ivar Anderson i dag på nytt
rest frågan örn de allmänna leveransvillkoren. Han har anmält, att han anser,
att regeringen borde ha uppskjutit godkännandet av handelsavtalet i avvaktan
på att en överenskommelse skulle ha nåtts mellan de svenska exportörerna och
de ryska importörerna örn de allmänna leveransvillkoren. Jag tänker inte upprepa
de goda skäl, som utrikesministern redan vid ett tidigare tillfälle, då ett
replikskifte örn denna sak förekom, har givit för regeringens handlande. Men
jag vill gärna begagna tillfället att säga, att det är regeringens ganska väl
grundade förhoppning att denna fråga kommer att lösas. Den var det för övrigt
på sitt sätt redan då avtalet godkändes av regeringen. Efter långrandiga
överläggningar örn formuleringen av de allmänna leveransvillkoren har det
nämligen givits ett ryskt anbud, och Sveriges allmänna exportförening har
funnit sig kunna acceptera det ryska förslaget. Vi anse alltså, att här de facto
en överenskommelse redan har kommit till stånd.

Jag vill också framhålla, att det hela tiden har varit regeringens bestämda
politik att så mycket som möjligt avhålla sig från att deltaga i överläggningar
örn sådana ting där avtal böra slutas mellan ryska importörer och svenska
exportörer å ena sidan och svenska exportörer och ryska importörer å andra
sidan. Jag kan inte neka mig att säga, att när jag bär följt diskussionen i
denna fråga, har jag funnit en viss ambivalens, för att använda ett utländskt
ord, på »reservanternas» sida. Ibland verkar det, som om man menade, att
regeringen på ett kraftigare sätt skulle lia ingripit i avtalsslutandet, medan
man vid andra tillfällen rent allmänt anser, att regeringen bör hålla sina fingrar
därifrån. Jag ser, att herr Domö skakar på huvudet. Men om regeringen
hade sagt till ryssarna, att vi inte ville ingå avtalet, förrän de kommit överens
med exportföreningen om de allmänna leveransvillkoren, hade det faktiskt inneburit.
att regeringen hade drivits in i diskussioner örn denna sak.

Jag kan ta ett annat exempel. Det har riktats lorbråelser mot mig för att
jag under remissdebatten i andra kammaren framhöll, att det naturligtvis på
svensk sida finns en moralisk skyldighet att i den mån möjligheter äro för
handen — med de sista orden avsåg jag de reservationer som gjorts i fråga örn
arbetskraft och material — att verkligen kunna bjuda ryssarna att få göra
upp om leveransavtal och kontrakt om kvantiteter av olika varor, så att planen

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenslcommelse med Sovjetunionen m. rn.

(Forts.)

kan förverkligas. Jag tilläde, att när vi således i viss män lia en moralisk förpliktelse
härvidlag, så ligger den förpliktelsen i högre grad på industrien än
på regeringen. Jag har mött kritik för mitt yttrande, och man menar tydligen,
att jag borde ha sagt, att den moraliska förpliktelsen finns på regeringens sida.
Jag ber emellertid mina kritiker att observera, att ett dylikt yttrande från
min sida skulle ha inneburit en invit att regeringen skulle ingripa i dessa ting.
Med mitt yttrande åsyftade jag att försvara den väsentliga principen i vårt
handelsavtal med Ryssland, vilken jag också har framhållit i propositionen
och vilken även återfinnes i utskottsutlåtandet, nämligen att det är fråga örn
ett ramavtal, inom vilket de särskilda affärerna skola göras upp med de olika
svenska företagen.

Jag har vidare antecknat det mystiska ordet »påtryckningar». Efter att ha
lyssnat till större delen av diskussionen i andra kammaren och fått debatten i
första kammaren refererad för mig, måste jag konstatera, att några av de avslöjanden,
som en del av allmänheten har ställt in sig på, icke ha förekommit.
Jag har antecknat, att herr Domö har sagt, att det egentligen är en språkfråga,
huruvida mina mellanhavanden med Asea skola betraktas såsom en påtryckning
eller inte. För mig är det icke en påtryckning, utan det har varit ett fullkomligt
naturligt och normalt led i det intresse för näringslivets förhållanden
som man bör förutsätta hos en handelsminister. Jag vill smickra herr Domö
med att säga, att jag föreställer mig, att om han hade varit i motsvarande
situation och haft motsvarande ansvar, skulle han säkerligen inte ha underlåtit
att ägna kapacitetsproblemet inom den starkström selektriska industrien sin
uppmärksamhet. Jag förutsätter, att herr Domö liksom jag skulle finna det
naturligt och lämpligt i detta land, där vi ha ett så gott samarbete mellan regeringen
och industrien, att i första hand vända sig direkt till ledningen för
denna industri för att få ett samtal om förhållandena.

Jag har antecknat, att herr Bergvall har sagt —• det är så juristiskt, att jag
kanske inte förstår det -— att det relevanta är att diskussionen örn alternativen
till utbyggnaden av Asea hade avförts från dagordningen redan innan industrikommissionens
ordförande gjorde en hänvändelse till chefen för Asea.
Det kanske först bör sägas, att den hänvändelse, som industrikommissionens
ordförande gjorde, var en hänvändelse som han på eget initiativ verkställde i
sin egenskap av ordförande i industrikommissionen. Det var en framställning
av en art som han gör oavbrutet såsom en industriman som har fått detta viktiga
uppdrag. Han gjorde förvisso icke sin hänvändelse på regeringens uppdrag,
vilket han själv klargjort. Det må vidare vara att för honom och direktör
Ericson de andra alternativen för en utvidgning av den elektriska industriens
kapacitet äro avförda från dagordningen. Men någon liknande deklaration från
min och regeringens sida kan herr Bergvall inte få. Jag vill tvärtom säga, att
jag är övertygad om att frågan örn den elektriska industriens kapacitet i Sverige
kommer att vara levande under manga år framåt. Det är mycket möjligt
att riksdagen snart nog kommer att få anledning att ta befattning med detta
problem när det blir fråga örn att avgöra, hur det tyska företaget AEG skall
få fortsätta sin verksamhet.

Vi måste ju alla ha klart för oss, att det här är fråga örn en industri, som
varit en bärande svensk exportindustri. Den har tidigare exporterat en tredjedel
av sin produktion, medan exportkvantiteten nu bragts ned till en tiondel. Det
är vidare fråga örn ett företag där man kan skryta med att man börjar bli
belagd för fem, sex år framåt. Det är en industri som skall möjliggöra utbyggandet
av den vattenkraft som vi måste få fram örn vi skola kunna ge den
svenska industrien tillräcklig växtkraft under de närmaste åren. Det är en

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 30.

Ang. godkännande av en handelsöverenshommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

industri som har stora gamla marknader över allt i världen och som har att
räkna med en växande marknad utomlands därför att den tyska industrien nu
är sönderslagen. Det är en industri som enligt min och jag tror alla sakkunnigas
mening har en särskilt god marknad inte bara i Sovjetunionen, till vilket
land den sedan gammalt varit leverantör, och Polen utan i hela Östeuropa.
I det läget är det ganska uppenbart, att man förvisso inte kan resonera på det
sättet som herr Bergvall, att frågan örn en fortsatt utbyggnad av den elektriska
industrien är avförd från dagordningen. Åtminstone viii inte jag betrakta som
avförda från dagordningen alla andra alternativ än att Asea bör förbli
det stora monopolföretag som ensamt skall svara för denna industri.

Det har kanske diskuterats alltför mycket i pressen örn denna episod. Jag
har desto mindre anledning att tänka mig, att det här kan ha varit fråga örn
några obehöriga påtryckningar, som jag aldrig har mött den attityden hos dem
som jag har talat vid. Jag har sett i pressen, att herr Domö reste till Skövde
för att fråga mig, varför jag inte förklarade mig närmare i remissdebatten här.
Ifall någon under remissdebatten den 14 oktober skulle ha ställt denna fråga
till mig, är det klart att jag hade kunnat ge den redogörelse jag givit i pressen.
I fall herr Domö hade ställt den frågan till mig och om ingenting annat hade
förekommit i saken, är det möjligt, att jag i min tur hade frågat herr Domö
mera personligt, innan jag svarade, huruvida han var övertygad om att en diskussion
på denna punkt skulle vara nyttig för det företag som det här är
fråga om.

Jag vill inte dölja -— det kan jag ju nu avslöja, eftersom indiskretionerna
ha fortsatt — att jag inte tror att denna diskussion har varit till gagn för
Asea och att den därmed också varit till skada för vårt land, eftersom Asea
är ett så viktigt företag i Sverige. Hela saken är ju följande. På ett visst stadium
övervägdes också flyktigt möjligheten av en väsentlig utvidgning av
Aseas kapacitet, som skulle ha möjliggjort för Asea att tillfredsställa de
ryska önskemålen i mycket högre grad än vad som sedermera överenskommits.
Saken släpptes, eftersom det dels visade sig möjligt för Asea att leverera
mer än vad man ursprungligen tänkt sig inom den kapacitet som Asea redan
nu har och förutsattes få genom den normala utbyggnad, som ligger inom företagets
planläggning, örn ryssarna något förändrade specifikationen av sina order,
och eftersom vi dessutom lyckades — vilket var mycket viktigt — komma
fram till en överenskommelse med ryssarna, där leveranserna från Asea voro
av relativt blygsam storlek i jämförelse med ryssarnas ursprungliga önskemål.
Asea är trots allt ett företag som kommer att lia väsentliga svårigheter att
uppfylla de moraliska förpliktelser som det har åtagit sig inte bara genom de
uppgifter som företaget lämnat exportföreningen och industrikommissionen och
vilka därifrån förmedlats till de ryska förhandlarna, utan som också lämnats
vid företagets direkta förhandlingar med ryssarna. Aseas svårigheter bero
bl. a. på att företaget fått in nya order från olika håll och vidare på att Asea
haft särskilt besvärligt med arbetskraften. Det gäller naturligtvis för Asea
att här få till stånd en rimlig uppgörelse med ryska vederbörande. Jag är, som
sagt, inte övertygad örn att det vidlyftiga talandet om en möjlig kapacitetsutvidgning,
som en gång diskuterats på ett mycket preliminärt sätt men som
Aseas chef nu avslöjat att företagets styrelse fattat beslut örn, är till gagn
för Asea vid denna kommande uppgörelse. Ifall industrimän sitta och preliminärt
diskutera sådana ting med mig, skulle det inie kunna falla mig in att
ge offentlighet åt vad som därvid förekommit, åtminstone inte utan att medgivande
därtill på förhand lämnats från de berörda industrierna. Vi måste, herr
Domö, respektera det faktum, att det finns vissa slags förhandlingar, planer

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

o. s. v. som måste bevaras såsom företagens legitima affärshemligheter. I den
mån handelsministern, såsom naturligt är, blir indragen i sådana legitima affärshemligheter,
är det förvisso icke hans rättighet att utan vidare släppa ut
dem för att förvandlas till ankor i den folkpartistiska och konservativa pressen.

Jag har antecknat, att herr Ivar Anderson sagt, att beträffande »påtryckningar»
i övrigt står uppgift mot uppgift. Jag förnekar att så är fallet. Ty jag
betraktar det icke såsom en »uppgift», örn tidningar i sina ledare göra påståenden
och anklagelser, hur äreröriga de än äro, utan att göra det i konkret
form och så detaljerat, att det finns möjligheter att dementera dem. Det var
lätt för mig att dementera ankan i en uppsalatidning örn att en viss företagare
vägrades borrstålslicenser därför att han inte var i stånd att leverera till Ryssland.
I det fallet var nämligen uppgiften så specificerad, att den kunde dementeras.
Men när det kommer allmänna obestyrkta anklagelser för påtryckningar,
ber jag herr Ivar Anderson såsom journalist ge mig rätt i att där har
man inte rätt att säga, att »uppgift står mot uppgift». Jag vill samtidigt säga
att det har varit relativt litet av sådana anklagelser i den tidning som han
själv redigerar.

Bland de frågor som ställdes till mig av herr Domö var det en som, såvitt
jag förstår, skulle gälla detta allmänna gebit, där det drivits vad jag en gång
kallat sladderpanik. Örn ni vilja ha ett mera milt ord skulle jag kunna säga,
att det har gjorts oriktiga allmänna lösa påståenden örn vad olika regeringsmedlemmar
under beredningar eller under samtal med industrimän ha haft för
planer i fråga örn arbetsmarknadspolitiken. Herr Domö ställer nämligen den
frågan: finns det inga uttalanden från min sida om att regeringen skulle ha
planer på att dirigera arbetskraft till ett visst företag? Vad som spökar här är
naturligtvis dessa allmänna påståenden örn att regeringen syftade till att
tvångsförflytta 20 000 arbetare, skilja dem från familjerna och förlägga dem i
baracker och påståenden örn att regeringen hade planer på en tvångslagstiftning
som skulle binda arbetare vid vissa yrken o. s. v. Jag gissar att det är
denna allmänna, jag tillåter mig kalla det förtalskampanj, som här blivit antydd
av herr Domö.

Jag måste svara ett bestämt nej på frågan, örn herr Domö med den menar,
att vi skulle ha syftat till någonting som skulle innebära tvång på arbetarna.
Statsministern har inte bara tillåtit mig, utan direkt sagt att han skulle önska,
att jag här, örn denna fråga kom upp, berättade att jag i en allmän beredning,
som vi hade i slutet av juni eller början av juli — långt innan dessa ting börjat
diskuteras i samband med det ryska avtalet —- gav uttryck åt en uppfattning
som innebar motsatsen till tvång på arbetarna. Vid denna beredning diskuterades
vissa då existerande bestämmelser rörande arbetsförmedlingen, som
örn man vill använda fula ord skulle kunnat sägas innebära en viss begränsning
av arbetarnas rätt att flytta från eller till olika yrken. Jag hörde då
till dem inom regeringen som livligast påyrkade en liberalisering av detta
system, vilken som vi alla veta också kommit till stånd.

Jag skulle önska att vi här hade samma traditioner som i en del andra parlamentariska
församlingar, så att jag till protokollet kunde lägga ett dokument,
som jag funnit bland mina papper. Jag har i min hand en diskussionspromemoria
angående det allmänna arbetsmarknadsläget som uppgjorts vid
ungefär samma tidpunkt, i slutet av juni eller början av juli, och där vi för
diskussion vid en mindre beredning skisserade de allmänna arbetsmarknadsproblemen.
Jag påtar mig — det vill jag säga såsom inledning — mycket
gärna den skulden, att jag, när jag visste, att jag skulle bära ansvaret för
framläggandet av detta handelsavtal, ville ha alldeles klart besked örn vad

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

detta avtal skulle innebära i fråga om materialåtgång speciellt på kritiska
områden, såsom beträffande järnet, och vad det skulle innebära för vår arbetsmarknad
särskilt under den närmaste tiden, som ju är utmärkt av stor
knapphet. Såsom ett led i detta arbete uppgjordes denna diskussionspromemoria,
där överhuvud taget alla tänkbara möjligheter att påverka arbetsmarknaden
i önsklig riktning behandlas, inte bara med hänsyn till det ryska
avtalet som bara är en liten detalj i en allmän knapphetssituation. Till stor
tillfredsställelse men utan någon som helst överraskning finner jag, att bland
de många idéer och tankar som redovisats i promemorian återfinnes naturligtvis
inte tanken på tvångsförflyttning av arbetskraft. Jag skall inte ta tiden
i anspråk för ett vidlyftigare referat av promemorian, men eftersom herr
Domö ställt frågan, skall jag tillåta mig att efter anförandets slut sätta denna
promemoria i hans hand.

Jag har kanske ännu en sak att säga beträffande detta kapitel örn påtryckningarna,
vilka glädjande nog inte har varit någon huvudpunkt under diskussionen
i dag. Herr Domö och många med honom ha talat örn oron i näringslivet.
Herr Domö har sagt, att det har skapats en oro som måste skingras,
och vidare att överallt där man känner varubristen känner man oro. Ja, mina
herrar, varifrån kommer denna oro inom näringslivet? Jag tror nu visserligen
att den är något överdriven. I den mån jag har kontakt med näringslivet, finner
jag inte denna remarkabla oro. Men låt mig ställa frågan: kan denna oro
inte möjligtvis bero på det litet hejdlösa sättet av herrarna att skriva och tala
under valkampanjen? Vi böra göra klart för oss att det kanske farligaste med
all överdriven propaganda är att man själv börjar tro på den.

Med detta tror jag mig ha svarat på de frågor som här ha framställts
till mig.

Till slut kan jag inte underlåta att understryka att det som för mig är det
väsentliga här dock är att riksdagen kommer att någorlunda enhälligt godta
ett avtal, som jag tror har alla förutsättningar att bliva en grundval för en
stor och betydelsefull handel mellan oss och vår stora grannstat i öster. Trots
(let tal som här har förts av herr Domö och naturligtvis av herr Nordenson
och av andra örn den stora oron bland näringslivets män som speciellt riktar
sig mot handelsministern och finansministern, så tror jag motsatsen. I den
skrivelse, från industriförbundet och exportföreningen, som intagits i utskottets
utlåtande, ser jag ett bevis för att jag har rätt i att det tvärtom finns en
mycket stor enighet på industrihåll, att man vill göra sitt bästa för att denna
handel skall kunna öppnas och bli fördelaktig och för att detta avtal skall
kunna fyllas.

Vår arbetshypotes från regeringens sida måste i alla händelser vara att
det är utomordentligt önskvärt och jag vill säga nödvändigt, inte bara med
hänsyn till det ryska avtalet utan också till det i många andra hänseenden
bekymmersamma läget, att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd
mellan regeringen och myndigheterna å ena sidan och industrien och dess
organisationer å den andra.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till borr Bergvall, som yttrade:
Herr talman! Jag skall försöka att på de tre minuter, som stå till min disposition,
bemöta handelsministern på tre punkter.

I två av de avseenden, i vilka han berört och angripit mitt anförande, har
han rört sig med felaktiga citat. Det skall jag inte lägga honom till last, ty
han var inte närvarande i kammaren, då jag höll mitt anförande, utan han
har fått uppgifterna från annat håll. Jag mäste emellertid konstatera, att jag

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

inte fällt det falska visdomsordet om att avtal skall avslutas med hänsyn till
det aktuella läget. Det är någonting som jag med förlov sagt tycker är så
dumt att det inte skulle ha fallit mig in att säga det. Jag har i stället sagt
praktiskt taget det som handelsministern ansåg att jag borde ha sagt. Detta
yttrade jag såsom en ingress till ett stycke i mitt anförande, där jag diskuterade
vad som kan väntas komma att ske under de närmaste åren. Jag talade således
inte bara om det aktuella läget utan även om utvecklingen sådan man kunde
förutse den under den tid man överhuvud taget kunde överblicka.

Detta örn den saken. Den andra punkten gäller aseafallet. Nu skall jag inte
gå in på själva citatet. Jag vill bara konstatera, att handelsministern på den
punkten gör sig skyldig till en liten tankeglidning, som det överraskar mig
att finna hos en person som jag alltid ansett vara utrustad med ett skarpt intellekt.
Mina uppgifter äro hämtade från kommunikén från utrikesutskottet, med
ett undantag som jag redovisat här inför kammaren. När jag sagt att frågan
örn startande av konkurrentföretag etc. avförts från dagordningen, talade jag
inte alls, som handelsministern gjorde, om någonting som kan röra framtiden,
utan jag talade örn vad jag tror är ett faktum, nämligen att man i det då
aktuella läget hade avfört saken från dagordningen, eftersom man hade en sådan
knapphet på arbetskraft och material, att en utvidgning inte skulle möjliggöra
ökade leveranser, utan nya fabriker bara skulle ha betytt att man delat
på knapp arbetskraft och knappt material och inte på det sättet skulle ha fått
någon ökad produktion.

Den tredje punkten, i vilken jag skall replikera handelsministern, rör vad
som förekom i juni 1945. Jag kan bara konstatera, att den skildring av vad
som skedde då, som lämnats av den nuvarande handelsministern, inte stämmer
överens med den skildring av vad som skedde, som lämnats av den person som
då var handelsminister. I denna situation förefaller det mig rent objektivt
sett naturligt att fästa större avseende vid den skildring, som lämnats av den
sistnämnde, som då bar ansvaret för de åtgärder som faktiskt vidtogos. Jag
kan inte veta någonting om det, eftersom jag inte har tillgång till papperen.
Men det förefaller mig vara det naturliga att se saken så, och är det riktigt,
betyder det att korten inte, för att använda handelsministerns terminologi, voro
bortspelade i juni 1945, utan spelades bort i det sista skedet.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag begriper inte vad herr Bergvall
menar med tankeglidning från min sida på tal örn aseafallet. Han säger att
hans uppgifter komma från kommunikén från utrikesutskottet. I den skildrades,
såvitt jag vet, ett samtal som industrikommissionens ordförande hade haft
med direktör Ericson och angåvos vissa slutsatser som direktör Ericson tydligen
dragit eller som Aseas styrelse hade dragit. Jag understryker, att industrikommissionens
ordförande här handlat helt på eget initiativ såsom ordförande
i industrikommissionen och att det är rimligt, att, ehuru ur hans synpunkter
denna fråga var avförd från dagordningen, han ändå fann det vara ett intresse
att liksom i många sådana situationer underrätta vederbörande och diskutera
saken med industrien. Det är en väldigt lång serie av härledningar, som herr
Bergvall skall göra, för att från dessa uppgifter komma fram till att regeringen
hade använt några »påtryckningar».

Jag vet inte örn hela saken är värd att man spiller så förfärligt många ord
på den, men jag vill dock hänvisa till att industrikommissionens ordförande
själv emfatiskt har understrukit, att hans samtal inte innebar några påtryckningar,
och till att direktör Ericson, som ju bäst bör känna till saken, offent -

Onsdagen den 13 november 194G em.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ligen tog avstånd från de slutsatser i det hänseende som hade dragits i den
herr Bergvall närstående tidningen Dagens Nyheter.

Om jag får tillåta mig en liten tankeglidning till, för att använda herr Bergvalls
uttryck, skulle jag vilja säga, att det ju, ehuru det är rent spekulativt,
kan tänkas, att direktör Ericson själv gjorde någon »påtryckning». Jag vet
inte hur de ha det i hans styrelse, men det är möjligt att han försökte få över
till sin egen uppfattning några litet mindre rörliga äldre herrar i styrelsen,
som inte delade den inställning, som jag själv vet att direktör Ericson har, nämligen
att Asea expanderar alldeles för sakta i den nuvarande situationen. Kanhända
fann han det angeläget att använda detta samtal som påtryckning, men
det må i så fall vara hans egen affär. Detta styrelseprotokoll — vars existens
jag erfor först genom den kommuniké från utrikesutskottet, som blev nödvändig
på grund av en mycket obehaglig och outredd indiskretion från utrikesutskottet
— ger i alla händelser inget som helst belägg för några deklamationer
örn påtryckning från regeringen eller handelsministern.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Man
kan se denna fråga örn påtryckningar från en annan sida. Jag kan vara med
örn att diskutera, huruvida det kan vara rätt och riktigt, att ett statsråd försöker
utöva inverkan på produktionen i en viss riktning eller att få en viss
produktionsgren utökad. Det .kan vara delade meningar örn den saken. Men
det som i detta sammanhang förefaller mig egendomligt och som kan utsättas
för kritik, är att herr Myrdal vill komma ifrån att han överhuvud taget har
varit verksam på det sättet.

Herr Myrdal talar örn förtroende och örn att vi sagt att det råder oro. Det
är riktigt att vi ha sagt det, och för att oron skall stillas kräves det, att herr
statsrådet själv uppträder på ett sätt som inger förtroende. Nu är förtroendet
rubbat, och det beror i högsta grad på statsrådet själv, örn det skall kunna
återställas.

Den största faran med propaganda, sade herr statsrådet, är att man till slut
tror på den. Då vill jag säga att herr Myrdal, som propagerar så mycket, också
löper stor fara.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag måste alldeles bestämt protestera
mot den insinuation, som herr Domö gör, att jag försöker komma ifrån någonting
som jag har gjort. Jag vill absolut inte att de resonemang, som jag hade
med direktör Thorsten Ericson, skola betraktas som »påtryckning», och därmed
menar jag obehörig påtryckning. Att den i regeringen, som närmast har
ansvaret för näringspolitiken, söker verka för vad han anser vara riktigt, betraktar
jag inte som »påtryckning». Själva tanken, att jag i denna sak skulle
ha försökt komma ifrån någonting som jag har gjort, tycker jag inte herr
Domö har anledning att tänka, och jag beklagar att den har blivit tänkt.

Herr Domö gjorde några reflexioner rörande det förtroende som finns inom
industrikretsar till min ringa person. Man kan lia olika omdömen i den frågan.
Jag vill bara säga att jag tror att de som jag representerar i och för sig
lika litet som jag själv äro beredda att betrakta högern och dess ledare som
den självklara talesmannen för näringslivet. Örn herr Domö säger att jag saknar
hans förtroende, är det ledsamt en kvällsstund som denna. Måhända kan
jag återvinna det. Men jag kan också bära att inte ha hans och hans partis
förtroende, ty jag förmodar att hela den socialdemokratiska regeringen saknar
högerns förtroende.

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 86.

Xr 30.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag- tror att påtryckningskapitlet
kan sägas vara avverkat genom vad som nu förevarit. Man måste konstatera
att resultatet för anklagarnas del är det magrast möjliga.

Herr Bergvall Ilar flera gånger både i utskottet och annorstädes antytt att
han sitter inne med väsentliga upplysningar i denna fråga, och i sitt första anförande
i dag sade han att örn det behövdes skulle han under den fortsatta
diskussionen meddela dessa upplysningar. Jag måste konstatera, att trots
att så många tillfällen sedan dess ha givits, herr Bergvalls upplysningar ha
uteblivit.

Jag begärde ordet närmast med anledning av att både herrar Nordenson och
Bergvall och herr Domö opponerade sig emot vad jag sade beträffande den
anda, i vilken den här agitationen mot avtalet har förts. Jag sade att man
kunde spåra vissa mot Sovjetunionen avoga stämningar bakom agitationen.
Herr Nordenson sade att hos industrien finns det ingen ovilja mot Sovjetunionen.
Jag har inte sagt att denna ovilja fanns hos industrien; jag påpekade
tvärtom att många svenska industrier ha ända sedan novemberrevolutionens
dagar haft mycket intima handelsförbindelser med Sovjetunionen. Däremot
sade jag att man inte kunde undgå att anta att bakom de krafter, som ha dirigerat
opinionen i denna fråga, finns det en sådan antisovjetisk stämning.

Herr Domö sade att han inte alls är kritisk mot Sovjetunionen. I så fall
går han längre än jag, ty jag förbehåller mig att få vara kritisk mot mycket
som Sovjetunionen företar sig. Men jag bär sagt att den negativa inställning
som har präglat inte bara denna agitation, utan överhuvud taget agitationen
i landet i samband med de bär sov.jctavtalen, har påverkats av rövarromantiska
komplex som finnas hos en stor del av vårt folk.

Herr Sandler har ju här erinrat örn hur det gick till på 1930-talet. Då hade
man ju förhandlat länge och väl, och till slut avbröt Sovjetunionen förhandlingarna
just med hänsyn till det mot Sovjetunionen förolämpande sätt, på
vilket diskussionen här i Sverige hade förts. Herrar Domö och Bergvall kunna
väl inte bestrida, att den svenska opinionen den gången fördes på avvägar.
Herrar Bergvall, Nordenson och Domö kunna inte få mig att gå från den uppfattningen,
att denna anda har dykt upp igen i diskussionen kring detta avtal.

Herr Domö talade örn Aseas polska affärer som jag hade omnämnt. Han
sade att Polen är en gammal kund, som Asea naturligtvis måste försöka tillfredsställa.
Men Sovjetunionen är också en gammal kund till Asea. Jag tror
nästan man kan säga, att Asea var pionjären i fråga om svenska affärer med
Ryssland efter revolutionen. Jag skulle därför tro att Asea har lika gamla
och hedervärda traditioner och förbindelser på det hållet att bevaka som när
det gäller andra länder. Jag har för min del bara sagt, att detta nya engagemang
visar att Aseas produktionsförmåga inte är uttömd med de 110 miljoner
som Asea har åtagit sig att bevaka i det här avtalet.

Herr Domö säger att ett företag inte kan släppa allt gammalt utan måste
odla marknader åt olika håll. Det är alldeles riktigt, och det har också jag
påpekat, men kan inte det resonemanget också gälla i fråga örn Ryssland?
Även den marknaden är väl någonting som kan odlas och upparbetas och bli
vinstgivande. Nog får man väl säga att det är orimligt, att ett företag som
Asea skall jämra sig i högan sky över att det måste sälja för 110 miljoner
kronor till Ryssland under sex år, när det strax efteråt betraktar ett avtal
med Polen på 50 miljoner kronor som en ren rutinsak som inte bereder några
som helst svårigheter. Jag erinrar om att såsom herr handelsministern har
påpekat Asea av hela sin produktion före kriget exporterade en tredjedel men
för närvarande inte mer än en tiondel. Där finns alltså en mycket stor mar -

Onsdagen den 1 3 november 1946 em.

Nr 3(i.

Äng. godkännande av en hand cisa verenskonimelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

ginal. Genom att fylla ut den kan Asea få plats med de 110 miljonerna till
Ryssland och de 50 till Polen vid sidan därav.

Herr Bergvall talade ännu en gång örn detta något mindre avtal, som han
och de andra reservanterna skulle vilja vara med örn. — Ja, jag använder
alltjämt den där förlegade och oegentliga terminologien. Särskilt nu, sedan
her von Heland på grundval av herr Sandlers förslag till ny beteckning har
invecklat sig i en halsbrytande fotbollsekvilibristik, som knappast pryder det
här protokollet, använder jag den gamla, hedervärda beteckningen reservanter,
även om den inte är alldeles bokstavligt riktig. — Handelsministern har här
omtalat, att i andra kammaren ha reservanterna verkligen försökt tala örn vad
de mena med detta mindre avtal, men handelsministern har också upplyst örn
att de olika reservanterna hade olika uppfattning om vad de menade. Här i
denna kammare har jag ännu inte fått något svar på vad herrar Bergvall,
Nordenson och Domö mena med den där försiktiga beteckningen, örn de mena
900 miljoner eller örn de mena 500 miljoner — i senare fallet ha de ju prutat
hälften. Man får väl anta att de mena någonting mitt emellan 500 och 1 000
miljoner, men eftersom herrarna tydligen inte äro ense och inte kunna ge något
bestämt svar på vad som avses, får man väl anta att detta uttryck i det
särskilda yttrandet inte är övervägt, utan att det bara är en sådan där slapphetsfras,
som herrarna ha gripit till i brist på en verklig uppfattning i saken.

Herr von Heland har utvidgat det anatema mot regeringen, som har förts
fram i fråga örn det här avtalet, till att gälla något mycket mer. Han säger,
att kritiken gäller »regeringens hela aktivistiska handelspolitik», som innebär
att vi sända till utlandet en massa varor, som vi själva behöva. Det är alltså
inte bara fråga örn ryssavtalet, utan också örn alla andra avtal, där vi ha beviljat
kredit åt olika stater — England, Norge, Danmark, Holland o. s. v.
Jag tycker det är något sent att komina med detta nu. Herr von Heland har,
örn jag minns rätt, inte opponerat emot något enda av de tidigare avtalen,
utan han har svalt dem med hull och hår. Det är först nu, när det här nya
avtalet kommer, som han upptäcker att han har varit missnöjd även med den
föregående politiken, vilken han nu betecknar som aktivistisk. Man måste förutsätta
att herr von Heland har fått en lidnersk knäpp på något sätt, men
jag tycker inte att det hela går ihop med vad herr von Heland och andra från
bondeförbundet lia yttrat tidigare vid olika diskussioner rörande dessa saker.
Under början av den här diskussionen fick man närmast det intrycket, att bondeförbundet
var villigt att svälja hela detta avtal. Det är först sedan folkpartiet
och högern ha slagit in på sin nejståndpunkt som herr Bramstorp, herr
von Heland och herr Gränebo lia upptäckt att de också äro missnöjda. Herr
von Heland säde, att mindre krediter och bättre avvägda handelsavtal hade
varit till fördel för den svenska landsbygden. Jag tycker att det är en smula lättvindigt
att komma med en sådan karakteristik, och jag tror att den är tillsvarvad
för ögonblickets behov.

Jag vill understryka något som herr Ivar Anderson sade här på förmiddagen,
nämligen att detta avtal kommer att få skulden för svårigheter i mängd,
som lia helt andra orsaker än detta avtal. Ja, jag tror till fullo att så kommer
att ske, och jag tror att det inte bara kommer att ske i misstag, utan kommer
att fullföljas såsom en .målmedveten politik från vissa partiers sida. Jag
är glad över att man genom detta herr Ivar Andersons uttalande har fått antecknat
till protokollet ett underkännande i förväg av den sortens politik, och
det kommer att glädja mig om man även i fortsättningen har att räkna med
högerns huvudorgan sorn en motståndare till ett så illojalt utnyttjande av detta
avtal.

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Ang. godkännande av en handélsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Bergvall, som yttrade: Herr talman!
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår vad herr Åkerberg har fått
en sak ifrån, som han har sagt åtminstone två gånger i dag, nämligen att jag
vid olika tillfällen och senast i dag skulle ha yttrat att jag sitter inne med interna
upplysningar, och att herr Akerberg inte har lyckats få fram dessa. Jag
har tvärtom i dag sagt att jag i stort sett inte har tillgång till några andra
upplysningar i det här påtryckningsfallet än dem som lämnades inför utrikesutskottet.
Det har jag sagt både nu och tidigare.

Vidare vill jag tillägga, att när herr Åkerberg försöker komma in på frågan
örn ett preciserande av vad »ett något mindre avtal» betyder, så tycker jag
han har kommit in i en utomordentligt akademiskt betonad debattsituation.
Herr Åkerberg förstår mycket väl vad som ligger bakom den tankegången.
Skulle jag försöka precisera vad jag menar, så skulle det inte bli i kronor och
ören, utan jag skulle precisera det på det sättet, att vi borde ha försökt åstadkomma
ett avtal med hänsynstagande till de naturliga ekonomiska förutsättningarna
här i landet för närvarande och under den närmaste framtiden. Örn
vi hade försökt fixera avtalets storleksordning på det sättet, så hade man inte
behövt använda fullt samma energi som man nu Ilar behövt förbruka för att
pressa industriens leveranserbjudanden uppåt.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall be att först få beröra en sak som
här har tagits upp dels av herr Holmberg och dels senare av herr andre vice
talmannen, nämligen det förhållandet, att Asea enligt tidningarna har upptagit
förhandlingar med Polen. Man har här uttalat sin förvåning, en förvåning
präglad av visst ogillande, över att Asea har kunnat göra detta samtidigt
som företaget har hållit igen på sina åtaganden gentemot Hyssland.

Jag vill då erinra om att Polen är en gammal marknad, som Asea sedan
länge har bearbetat, och att det följaktligen endast är helt naturligt att Asea
i sina planer har förutsett, att man skulle försöka komma tillbaka till denna
marknad. Det finns inte någon anledning att slå bort alla dessa planer därför
att rysslandsavtalet har kommit på tapeten. Jag vill också understryka, att
Asea arbetar på en utomordentligt bred front. De produkter, som fordras för
det ryska avtalet, hålla sig inom en mera begränsad marginal, och det kan
mycket väl vara så, att Asea till andra länder levererar huvudsakligen andra
varor inom sin räjong, vilka inte äro så mycket efterfrågade. Svårigheterna att
fullgöra leveranser till Ryssland kunna sålunda vara för handen oberoende av
leveranser till annat håll, exempelvis till Polen.

Jag kan, herr talman, här inte underlåta att göra en stilla reflexion. När vi
nu leva i planhushållningens tid så får man konstatera att det inte bara är
riksdagen som har mycket svårt att planera sitt arbete —• även regeringen
har svårt att göra det. Jag begär inte att statsråden skola befinna sig i två
kamrar på en gång, men jag tycker nog att de skulle kunna organisera det så
att de hade rapportörer i den kammare de inte befinna sig i och att dessa rapportörer
skulle vara så skickliga att de kunde rapportera riktigt. Jag konstaterar
att herr Myrdal inte har tagit upp en enda av de anmärkningar, som jag
riktat till honom, och att han har fått ett uttalande, som herr Bergvall gjort,
felaktigt refererat för sig. Det är inte något särskilt bevis för regeringens
kompetens att planlägga arbetet.

Det finns ju ingen anledning att gå djupare in på herr Myrdals uttalanden
här, eftersom han nu inte är närvarande. Men det var några saker han berörde
som jag tycker ha en mera principiell betydelse och som jag därför inte vill
lämna alldeles opåtalda. Han återkom till detta, att avtalets utformning och

Onsdagen den 13 november 194fi em.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

karaktär hade fastslagits genom förhandlingar år 1945, och han använde
där uttrycket, att spelet i själva verket var bortspelat i juni 1945. Det är på
den punkten jag förut har anmält och än en gång vill anmäla en bestämt
avvikande uppfattning. När vi ha gjort offerter till sovjetregeringen både i
slutet av 1944 och i mitten av 1945 och dessa ha avvisats, så ha vi därmed
också friställts i fråga om omfattningen av de förpliktelser som vi rimligtvis
kunna tänkas böra åtaga oss vid en förhandling, och det fanns således inte
anledning att utgå från detta kreditavtal såsom en sak som vi voro ovillkorligen
bundna vid. Jag anser att det hade varit riktigt att bedöma denna fråga
med hänsyn till den situation som existerade år 1946 på våren.

Här har talats mycket om att detta avtal är så nödvändigt för oss med
hänsyn till en kommande depression. Jag tror att det är värdefullt för oss att
ha en möjlighet att anlita den ryska marknaden och att det kan komma att
bli det ännu mera inom femårsperioden, men jag anser att man här helt och
hållet har övervärderat denna ståndpunkt. Vi kunna ju säga oss, att även örn
vi få en depression i världen så finns det ganska många tecken som tyda på
att våra varor äro av den ari att de i alla fall komma att röna en icke obetydlig
efterfrågan, och jag tror därför, att den depression vi kunna ha anledning
vänta inte blir så svår i den meningen, att vi inte skulle kunna i viss
omfattning sälja våra varor. Vad vi kunna få för priser för dem kan möjligen
bli en annan sak. Men även örn vi skulle få en rätt avsevärd arbetslöshet under
en depression vill jag erinra örn att vi dock ha mycket stora möjligheter
att skapa sysselsättning inom landet. Vi ha ju inventerat vårt behov av byggnader
— dels bostadsbyggen och dels byggen för jordbruket — och kommit
till svindlande siffror. Jag vill då framhålla, att örn vi tänka oss att en depression
kommer och vi vilja skapa sysselsättning, så är väl frågan, örn det inte
är ekonomiskt bättre att vi låta våra arbetare bygga hus och producera varor
som behållas inom landet än att vi skola producera varor som exporteras. Jag
är benägen att säga, att en sysselsättning som går ut på produktion av varor
och nyttigheter som stanna i landet är värdefullare än en sysselsättning som
går ut på produktion för export. Jag tror således att man inte får alltför mycket
överdriva nödvändigheten av ett avtal för att vi skola kunna upprätthålla
sysselsättningen under en kommande depressionsperiod. Och det är inför dessa
fakta som jag menar, att man på våren 1946 hade anledning att från svenska
regeringens sida iakttaga återhållsamhet och en smula avvakta utvecklingen.
Det kan hända att det skulle ha lett till ett visst dröjsmål i denna sak, men
jag har den uppfattningen, att den andra parten i denna förhandling har så
pass stort intresse av att få varor från Sverige att det finns en viss sannolikhet
för att spelöppningen skulle ha kommit från det andra hållet, och då hade vi
haft en starkare ställning. Detta är en sak som talar starkt för att man i våras
borde varit återhållsam från svensk sida, och örn så hade skett hade man inte
skapat de bekymmer inför vilka vi nu stå.

Herr Myrdal säger, att det finns ingen oro i landet. Man frågar sig verkligen
hur det är möjligt att representanten för näringarna i regeringen har så
svag kontakt med dem som arbeta inom näringslivet, att han inte har kommit
underfund med att det inom detta råder en verkligt allvarlig och bekymrad
stämning. Han menar att detta inte har kommit till uttryck; skrivelsen från
industriförbundet talar ju bara belåtenhet. Ja, då läser iian den ganska egendomligt,
ty där komma alla de svårigheter, som man väntar sig skola uppkomma,
fram mycket tydligt. Att man inte breder på och offentligt talar örn
sin oro tycker jag man skall räkna näringslivet till förtjänst. Vi vilja inte föra
detta alltför mycket till torgs, men jag tror, att med personlig kontakt är det

Nr 36.

Onsdagen deri 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöveremkommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

en mycket enkel sak att komma underfund med att man är djupt bekymrad
för hur man skall kunna klara de leveranser, som det nu anses önskvärt att
man presterar för att uppfylla det här avtalet. Det är skrämmande att finna,
att herr Myrdal har så svårt att trots allt sitt vackra tal om sin kärlek till industrien
och industriens män komma underfund med vad dessa innerst inne
tänka.

Jag skall sist, herr talman, göra några reflexioner med anledning av den replik
som herr Undén riktade till mig. Till undvikande av varje missförstånd
vill jag säga, att när jag talade örn de två departementschefer som närmast
hurö ansvaret för förhandlingarna här, syftade jag på de departementschefer
som ha undertecknat de föreliggande propositionerna, alltså herrar Wigforss
och Myrdal. Det är uppenbart att det omdöme jag fällde örn dessa herrars sätt
att handlägga denna fråga var en rent personlig betygssättning. Herr Undén
menar nu, att jag saknar kompetens att fälla ett sådant omdöme därför att jag
inte har tillhört utskottet och således inte kan vara tillräckligt informerad. Jag
vill säga herr Undén, att utskottssekretessen inte är så utomordentligt vattentät
att inte en intresserad riksdagsman kan få ganska fullständiga upplysningar,
och jag vill påstå, att örn man vill göra sig litet besvär med att på olika
håll ta reda på vad som har hänt i samband med en fråga som denna kan
man mycket väl nå en information som är tillräcklig för att man skall kunna
bilda sig ett personligt omdöme örn vad som i princip har skett i samband med
frågans behandling. Vad jag gav uttryck för var att det är min personliga
övertygelse, att örn man vare sig från socialdemokratiskt eller borgerligt håll
hade framfört andra personer att handlägga dessa frågor i ansvarig ställning,
så skulle de i varje fall icke kunna ha skött saken sämre än de herrar som nu
ha handhaft ärendet. Jag tror nämligen att man med till visshet gränsande
sannolikhet kan våga påstå, att de skulle lia handlagt en så ömtålig fråga som
denna med större försiktighet och återhållsamhet. Det är ju så, att försiktighet
och återhållsamhet inte alltid prägla herrar Wigforss och Myrdals uttalanden
och handlingssätt.

Herr Undén anförde som bevis på min ovederhäftighet, att ett avtal i alla
fall kommit till stånd. Det skulle kunna ha skötts så, menade han, att inget
avtal hade kommit till stånd, och det hade varit ännu sämre. Ja, jag undrar
om herr Undén vid närmare eftertanke verkligen vill hålla fast vid den argumenteringen.
Att ett avtal kommer till stånd kan naturligtvis bero på skicklig
handläggning, men det kan också bero på motsatsen. Örn den ena parten
från början ger upp sina positioner därhän, att den andra får praktiskt taget
allt vad den vill ha, har denne ingen anledning att göra annat än att acceptera
avtalet. Ett avtal kan således, när det kommer till stånd, vara ett slående bevis
för att förhandlingarna från den ena partens sida ha skötts utomordentligt
oskickligt. Jag vill inte gå in på vad som är fallet den här gången, men vad
jag vågar påstå är att herr Undéns argumentering på den punkten inte är
hållbar.

Betydelsefullare är hans framhållande av att riksdagen har accepterat detta
avtal. Det är väl kanske därvidlag mindre betydelsefullt att hans eget parti
troget har lystrat till Husbondens röst. Det betydelsefulla^ ligger väl i att borgerligheten
har accepterat det. Men jag tror, att örn herr Undén lian lyssnat till
debatten här skall han finna att orsaken till att de borgerliga accepterat det
inte ligger i att man funnit att denna sak har skötts på något särskilt skickligt
sätt, utan helt enkelt i att man har ansett att ett avslag skulle kunna
framkalla tolkningar och konsekvenser som man anser skulle vara olyckliga,
och jag vill också framhålla, att när man nu accepterat avtalet från borgerligt

Onsdagen den 13 november 1948 em.

Nr 30.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

håll så beror det i icke ringa grad på att utskottet har formulerat sitt uttalande
så, att några av de ömtåligaste punkterna i avtalet blivit tillrättalagda.
Det förhållandet, att riksdagen med anslutning från de borgerliga nu kommer
att godkänna detta avtal, är således icke något bevis på att förhandlingarna
ha varit väl skötta.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Man måste bli litet betänksam, när man
ser att detta handelsavtal, som omfattar en hel miljard, skall slutas med Sovjetunionen,
då man vet vilken knapphet på förnödenheter vi ha inom landet.
Det hade varit Hacket angenämt örn regeringen, innan detta avtal kom fram,
hade kunnat lämna en redogörelse för vårt försörjningsläge. Detta är för
närvarande ytterst prekärt och mycket sämre än det var under krigsåren. Det
är omöjligt att skaffa ens reservdelar till en maskin, och skall man köpa någon
elektrisk materiel tas beställningarna inte emot på kortare leveranstid än
ett och ett halvt år. Då vi nu ha hört mycket talas örn att Asea skall engageras
kraftigt i detta handelsavtal, skulle jag vilja ställa en direkt fråga till regeringen:
har regeringen för avsikt att vidtaga sådana åtgärder, att landets
eget behov i första hand blir tillgodosett, innan alla de varor, som produceras
inom landet och som så väl skulle behövas här hemma, skickas till utlandet?

Man talar örn att man skall rationalisera, särskilt på jordbrukets område. Ja,
vi äro beredda att rationalisera i den utsträckning det är möjligt, men örn man
skall kunna vidtaga en rationalisering måste det väl också finnas möjligheter
att anskaffa de maskiner och den materiel som behövas. Det har nu under ett
helt års tid inte funnits att tillgå ens ett rör till en vattenledning. Örn man begär
att få köpa sådana, svara firmorna att de inte kunna säga om de kunna
leverera om ett eller två eller tre år. Detsamma är förhållandet när det gäller
en hel del andra viktiga förnödenheter — jag tänker närmast på att för dagen
spik knappast står att uppbringa. Men det har inte sagts någonting örn hur
man skall kunna avhjälpa dessa missförhållanden. Jag hade inte tänkt att deltaga
i denna diskussion, ty det har debatterats så mycket örn vad regeringen
har företagit sig innan detta avtal kom till stånd, att det kunde vara onödigt
att ytterligare förlänga debatten, men jag kan, herr talman, inte underlåta att
ställa frågan till regeringen, detta på den grunden, att det dagligen och stundligen
göres förfrågningar om hur man skall kunna skaffa materiel till olika
ändamål, och man får alltid det svaret i kommissionerna, att tillstånd skall
lämnas i den mån fabrikerna kunna leverera varorna. När man då frågar, varför
dessa inte tillverka de här varorna, får man många gånger till svar att de
lia lagt örn produktionen och tillverka andra förnödenheter. På så sätt framställas
inte de varor, som behövas, i tillräcklig mängd för en förnyelse, särskilt
när det gäller vår maskinella utrustning åtminstone på jordbrukets område.

Jag försökte i förra veckan — jag vill bara ta ett enda exempel —- att få
köpa en elektrisk motor. Jag fick till svar, att den kortaste tid denna kunde
levereras på var ett och ett halvt år men att jag fick vara beredd på en leveranstid
av kanske två eller två och ett halvt år. Då är det inte vidare tillfredsställande
att man beviljar en miljardkredit för att varor skola tillverkas bär i
vårt land och skickas ut utan att landets egna behov bli tillgodosedda.

Jag hade gärna, herr talman, önskat yrka avslag på det här framställda
förslaget, men jag skall inte göra detta, eftersom jag för min del anser att det
är önskvärt att få ett handelsavtal med Ryssland till stånd. Men jag tror inte
det är så, som herr Åkerberg i sitt anförande sade att han hade fattat det.
Han sade nämligen att han hade fått den uppfattningen, att bondeförbundet
från början var berett alt godkänna det avtal, som nu ligger på kammarens

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelsc nied Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

bord, men att vi hade ändrat ståndpunkt sedan vi bade hört högerns och folkpartiets
talare. Handelsministern förklarade ju, att han tänkte sig att vi ville
pruta kanske hundra miljoner. Ja, herr talman, örn jag skulle göra en prutning
på detta, skulle jag vilja gå så långt som till femhundra miljoner kronor.
Örn regeringen hade lågt fram ett förslag till avtal med Sovjetunionen, innebärande
en kredit på cirka femhundra miljoner kronor, tror jag inte det hade
mött så starkt motstånd som det nu framlagda förslaget har gjort. Men att
yrka avslag på detta i närvarande stund vore ju bara en demonstration, och
alldenstund det är min egen övertygelse att det är lyckligt för vårt land att
få ett handelsavtal med Ryssland skall jag avstå från ett sådant yrkande.

Men, herr talman, jag skulle vara mycket tacksam örn regeringen ville
lämna en förklaring örn vilka åtgärder den ämnar vidtaga för att motverka
den brist på materiel, som förefinnes här i vårt land, och för att skaffa tillräckligt
med arbetskraft för att behovet här i vårt eget land skall kunna tillfredsställas,
då leveranserna i avtalet skola verkställas.

Herr Wetter: Herr talman! Mitt anförande skall inte bli långt. Jag skall inte
uppehålla mig vid vad som varit, även örn den kritik, som bär riktats mot
handläggningen av detta ärende, enligt min uppfattning är väl motiverad på
många punkter. Jag vill i stället se framåt, och då såsom representant för näringslivet,
icke såsom politiker.

Jag tror att utskottet har kommit sanningen mycket nära, när man säger sig
icke betvivla att företagen komma att göra allt vad i deras förmåga står för
att detta avtal skall fullföljas. Men, herr talman, det står dock klart för var
och en inom näringslivet, att detta avtal är en mycket stor affärstransaktion,
särskilt med hänsyn till de förhållanden, varunder vår produktion nu arbetar
och som här av olika talare ha belysts.

Emellertid skola nu inom detta ramavtal de fria förhandlingarna börja, meri
man får då inte glömma bort att näringslivets män, som hålla på med export
och även med sjöfart, nog äro vana att föra underhandlingar med handelspartner
i olika länder men att de då i allmänhet stå på samma bas som dessa.
Här gäller det däremot förhandlingar med en stat, en mycket stor stat.

Nu måste man ju förutsätta, att det från båda sidor måste finnas en god
vilja att uppnå överenskommelser. När man exempelvis i avtalet från svensk
sida har konstaterat, att de priser, som Sovjetunionen skall betala, icke skola
överstiga de priser som utgå för svensk export åt annat håll, bör man också
kunna förutsätta, att man skall finna förståelse för att samma reservationer,
som en affärsman måste göra även förutom den kanske allmänna forcemajeureklausulen
och som göras gentemot köparna i ett annat land, som få dessa priser,
även skola kunna göras gentemot Sovjetunionen, ty en enskild affärsman
kan dock icke ta risker, som äro större än vad det enskilda företaget anser sig
kunna bära.

Nu gäller det emellertid att bringa detta avtal i hamn och till god fullbordan
och att få någonting ut av det. Jag tror att företagarna komma att få
mycket stort behov av det stöd från regeringens sida, som utrikesministern i
sitt första anförande utlovade, och jag förmodar likaså att det kommer att
bli ett mycket stort behov av det förtroendefulla samarbete, varom handelsministern
också har talat. Men jag tror att det vore riktigt, att detta samarbete
icke skedde på basen av vad som varit, utan efter en »ny giv», gärna utan
vackra tal vid banketter eller hetsiga utfall i politiska valtal. Vad som behövs
är ett samarbete baserat på verkligt förtroende, där vardera parten kan lita
på den andra.

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

Äng godkännande av en handelsöverenshommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

Herr talman! Efter vad jag Ilar sagt är det tydligt att jag biträder utskottets
hemställan, och jag gör det därför att jag tror, att detta avtal kan bli till
gagn för vårt land.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr Holmberg tyckte att det var egendomligt,
att ingen från de borgerliga partierna tidigare hade pekat på varuknappheten,
utan att detta skett först i samband med det ryska handelsavtalet, och
herr andre vice talmannen tyckte att det var något sent, när vi fran det. parti,
jag representerar, överhuvud taget opponerade oss mot regeringens aktivistiska
handelspolitik.

Jag vill erinra de bägge talarna örn att jag redan i mitt första anförande
påpekade, hur vi åtminstone sedan över ett år tillbaka ha gjort anmärkningar
mot regeringens aktivistiska handelspolitik. Jag förmodar att statsrådet Myrdal
tillåter mig att yppa, att när vi i våras här i första kammaren hade en
lång debatt rörande just dessa handelsfrågor, så kom statsrådet Myrdal efter
debattens slut fram till mig i korridoren och föreslog att jag skulle framställa
en interpellation, så att vi en hel dag skulle bil i tillfälle att reda ut dessa
handelsfrågor. Vi kommo emellertid till det resultatet, att tiden var för
knapp. Riksdagen skulle snart åtskiljas. Och dessutom räknade vi med att
kunna få den debatten i samband med behandlingen av det då redan bebådade
ryska handelsavtalet. Men jag måste erkänna, att jag i dag inte har blivit
mera klok än tidigare på hur regeringen skall kunna klara av alla de handelspolitiska
avtal, som nu ha slutits, och kunna göra detta utan mycket stora
svårigheter för det egna landet.

Jag vill också erinra herr Åkerberg örn att vi även under valrörelsen hade
en strid med socialdemokraterna örn handelspolitiken. Fran borgerligt hall
borde man kanske beklaga, att inte det ryska handelsavtalet var klart löre
valet. Örn det varit framlagt då, är jag övertygad örn att valresultatet hade
blivit ändå mera, jag vill inte säga tragiskt, men i alla fall tråkigt för socialdemokraterna
än som nu blev fallet. _ .

Jag är fullt ense med de övriga talarna i denna debatt örn att vissa krediter,
så som världen nu ser ut, äro nödvändiga. Men det är dimensionerna vi opponera
oss emot. Jag vill ställa en direkt fråga till andre vice talmannen: är
det inte fel att med sådana väldiga krediter stimulera en export under nu rådande
brist på varor och arbetskraft? Jag trodde för min del att socialdemokraterna
och vårt parti kunde vara överens örn att man skall föra en konjunkturpolitik
av det slaget, att staten ger sitt stöd med pengar under en lågkonjunktur,
då stimulans verkligen behövs. Och framför allt trodde jag att handelsministern
skulle vara med på den linjen, eftersom de uttalanden, som handelsministern
och jag tillsammans lia varit med om att göra i_ planeringskommissionen,
ju ha gett uttryck åt just en sådan konjunkturpolitisk uppfattning.

På mig verkar hela denna debatt rätt egendomlig. Jag kan inte erinra mig
att jag i dag har hört någon talare, som egentligen har gillat detta avtal. Man
har i stiillet försökt skylla på varandra. Debatten har gällt, vem som Jiar spelat
bort korten. Den nuvarande handelsministern har velat skylla pa sin företrädare,
och denne å sin sida skyller på den nuvarande handelsministern. Det
förefaller alltså, som örn ingen av de två handelsministrarna faktiskt gillar
detta avtal. Enigheten på den punkten är ju alltid något som man kan konstatera.
Samma inställning har också kommit till uttryck i utskottets utlåtande.

Nu skall jag inte gå in på frågan om vem som har börjat spela bort korten.
För mig saknar den frågan i dagens läge betydelse. Man kan i alla fall konstatera,
att samlingsregeringen inte fullföljde detta avtal, som ingen gillar,

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

men att elen socialdemokratiska regeringen Ilar gjort det. Och ingen kan väl
begära, att riksdagen skall kritisera samlingsregeringen för någonting som
den icke har fullföljt. Här i riksdagen måste vi i stället hålla oss till och
kritisera vad som är ett faktum, nämligen det nu föreliggande avtalet.

Herr andre vice talmannen borde också inse att detta handelsavtal, som
blir en klimax på alla tidigare handelsavtal, måste te sig särskilt oroande
för det parti, som jag tillhör. Och varför? Jo, jag befarar att materialsvårigheterna
främst komma att gå ut över landsbygdens folk och att även arbetskraftsproblemen
komma att bli svårast för landsbygdens folk. Herr Wetter
fäste i sitt anförande nyss mycket stort avseende vid det stöd, som utlovats av
regeringen. Detsamma är fallet med den skrivelse från industriförbundet och
exportföreningen, som finnes redovisad i utskottsutlåtandet. Det heter där:
»Då de aktuella leveranssvårigheterna ytterst bottna i brist på arbetskraft,
böra därför enligt vår mening de positiva åtgärderna från myndigheternas sida
i främsta rummet taga sikte på åstadkommandet av ett förbättrat läge i detta
avseende.» Detta är alltså en av de två punkter, där man önskar regeringens
hjälp. Hur skall regeringen kunna bringa denna hjälp? Yi veta alla, att det
praktiskt taget inte finns någon arbetslöshet i landet. Till och med de partiellt
arbetsföra ha sugits upp. Man har talat örn import av arbetskraft, men det
har sagts att LO inte vill gå med på någon sådan import. Det har påståtts,
att det inte är möjligt att få in någon lämplig arbetskraft o. s. v. Varifrån
skall då den för industrien erforderliga nya arbetskraften tagas? Ja, där återkommer
jag till vad jag sade i mitt första anförande: vi äro rädda för att
landsbygden kommer att bli ändå mera utsugen på arbetskraft än den för
närvarande är. Vi kunna befara, att det i många landsändar kommer att bli
ännu mera ödebygder än det redan är. Det är där jag sätter in min kritik mot
regeringen. Vi ha inte fått klarlagt, vad detta avtal betyder för vårt arbetskraftsproblem
och hur läget för dagen ter sig.

Jag hoppas, att jag med denna replik har tillräckligt besvarat herr Åkerbergs
frågor.

Herr Arrhén: Herr talman! Handelsministern fällde i sitt anförande nu senast
det uttalandet, att man inte borde svartmåla det läge vi nu befinna oss i.
Detta tycker jag är fullkomligt riktigt. Handelsministern sade vidare, att man
inte bör träffa ett avtal på grundval av det aktuella läget, utan att man borde
försöka se det hela på något längre sikt. Detta är å ena sidan synpunkter, som
vi alla kunna och böra dela, men å andra sidan får man inte blunda för den
verklighet, som här från olika håll har omvittnats. Den, som handlar annorlunda,
handlar väl heller inte på ett klokt sätt.

Det handelsavtal, som vi nu stå i begrepp att godkänna, förutsätter, för att
det skall komma någonting ut ur det, att vissa villkor bli uppfyllda, främst
beträffande råvaror och i andra hand beträffande arbetskraften samt i tredje
hand beträffande effektiviteten hos vår produktionsapparat, sedan de två första
förutsättningarna uppfyllts.

Vad då först råvarutillgången angår, så ha under dagens lopp mycket pessimistiska
uttalanden gjorts från olika håll. Jag erinrar örn att även handelsministern
därvidlag uttryckligen sade, att knappheten på råvaror för närvarande
är synnerligen markerad. Vi ha här från olika håll fått vittnesbörd örn att
så gott som hela näringslivet lider under knapphet och brist. Det är naturligtvis
möjligt, att en förändring i dessa avseenden kan äga rum under de närmaste
två eller kanske tre åren, som i de sammanhang, vilka här komma i be -

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

traktande, äro de för oss mest intressanta. Men jag undrar, om man inte gör
klokast i att icke överskatta de möjligheter, som dessa två eller tre år innesluta.
Den värld, som nu ligger sönderslagen framför oss, är krossad och förödd
på ett mycket hemskare sätt än efter krigsslutet 1918. Återhämtningen måste
ta betydligt längre tid nu än efter förra världskriget. Det är därför knappast
troligt, att vår råvarutillgång inom de närmaste tva eller tre åren kommer att
på ett tillfredsställande sätt fylla behoven för vår inhemska marknad eller
sätta oss i stånd att exekvera de väldiga åtaganden, som våra handelsavtal
ålägga oss.

Handelsministern talade likväl om att vi dock redan nu lia en ganska stor
import, nämligen 75 procent av den normala. Det skulle vara värdefullt att få
en uppgift örn vari denna import består. Den består med säkerhet inte i tillräcklig
grad av sådana varor, som i nuvarande läge ha verklig betydelse för
vårt lands industrier. En stor del av dea nuvarande importen torde i stället
med största säkerhet vara av lyxbetonad art cch hänföra sig till rena konsumtionsändamål.

Vad sedan beträffar arbetskraftsfrågan, så hänger denna samman med vårt
befolkningspolitiska läge. Vi ha just nu passerat den milstolpe, efter vilken vi
ha att förvänta att på fullt allvar bli konfronterade med följderna av födelsestrejken
under 1920- och 1930-talen. Fram mot 1960 ha de produktiva åldrarna
från år 1940 minskats med sammanlagt 400 000 individer, varav hälften män
och hälften kvinnor. Samtidigt ökas de icke produktiva åldrarna med 200 000
individer. Detaljprognosen i detta avseende föreligger, som bekant, i en av
statens offentliga utredningar från år 1945, nr 46. Detta förhållande har nyligen
uttryckligen betonats i en intervju av statsrådet Mossberg, vilket i detta
sammanhang torde vara värt att påpeka.

Det säges nu, att dagens handelsavtal skall vara en kortfristig affär på fem
eller sex år och att de sjunkande barnkullarna, som vi ha act räkna med fram
emot år 1960, därför inte betyda så mycket. Detta må vara sant, men det sjunkande
antalet människor i de produktiva åldrarna under de närmaste femton
åren kommer i varje fall att betyda mycket. Siffrorna visa klart, att de följande
åren och framför allt 1950-talets första år komma att få sin prägel därav. Det
avtal, som vi nu komma att avsluta med Ryssland, sträcke; sina verkningar
över inte bara feni eller sex år utan mycket längre — man har talat om minst
två år till, och perioden blir kanske ändå längre. Under denna relativt korta
tid skarpes arbetskraftsbristen år från år på grund av minskningen i antalet
individer inom de produktiva åldrarna.

För att skydda oss mot arbetskraftsbristen kunna vi vidtaga olika åtgärder.
Herr von Heland har erinrat örn att man diskuterar import av arbetskraft.
Även därvidlag föreligger emellertid ett auktoritativt uttalande från regeringshåll
av mycket färskt datum. Statsrådet Mossberg har nämligen yttrat, att
någon arbetskraft från utlandet ej står att få. De nyligen utförda sonderingarna
ha också givit ett negativt resultat. Jag ställer samma fråga som den föregående
talaren; varifrån skall man då ta arbetskraft? Ja, den bör rimligtvis
komma från det håll, där man tidigare varit van att ta den, nämligen från
landsbygden. Följaktligen måste detta ryska handelsavtal verka som en oerhört
stark sugpump på vår landsbygdsbefolkning.

Det har också sagts, att om vi kunna importera kol i större mängder, skulle
en viss del av den arbetskraft, som för närvarande sysselsättes i våra skogar,
lösgöras för att på ena eller andra sättet placeras i industrien. Men inte heller
ett sådant argument har någon verklighetsgrund, eftersom vårt svenska skogsbruk
behöver den nuvarande arbetskraften för att övervinna den eftersläpning,

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

som det lider av sedan krigsåren. För övrigt är det utbildad oell icke okvalificerad
arbetskraft, som behöves.

Dagens läge kännetecknas otvetydigt av följande förhållanden, vilket bekräftats
av det uttalande, som nyligen gjorts av landshövding Thomson såsom
ordförande i arbetsmarknadskommissionen.

Knappheten på arbetskraft är enligt detta auktoritativa uttalande för närvarande
störst inom jordbruket. Sjukhusen lia också svårt. Hembiträden, servitörer
och springbud av olika slag — alltså de typiska ungdomsyrkena —
förete nu en i förhållande till efterfrågan alltför ringa tillströmning. Detta
är fullt logiskt med hänsyn till den befolkningspolitiska situation, i vilken vi
för närvarande befinna oss. Likaså rapporteras brist på arbetskraft inom
textil-, gummi- och metallindustrierna samt vid järnverken. Likaledes råder
brist på kontors- och butikspersonal -— också här är det fråga om typiska
ungdomsyrken. I byggnadsfacket är det ont om folk, men här kan man reglera
efterfrågan genom åtgärder från statens sida, närmast vid beviljandet av byggnadslov.
Skogsägarna ha likaledes rapporterat brist på arbetskraft. Inte heller
finns det folk för deltidstjänster inom textilindustrien och på sjukhusen.

Jag har velat erinra örn detta allmänna läge, som ej är en säsongföreteelse,
och andra ha gjort det före mig under dagens diskussioner i detta hus. Inom
industrien råder eller kommer att alltmera skärpt råda en strid om arbetskraften.
De, som lia råd, bjuda över, och de, som inte ha råd, få förgäves se
sig örn efter arbetskraft. Med säkerhet kommer bland annat vår svenska landsbygd
att få sitta emellan. Överallt kunna vi konstatera brist, och i dylika lägen
brukar ransoneringskravet inställa sig som en naturlig följd. Men utskottsutlåtandet
förutsätter -— och nu komma vi till en väsentlig punkt i frågan örn
detta avtal — att en dylik ransonering av arbetskraften ej får ske genom ingripande
av regeringen för att tillgodose exempelvis arbetskraftsbehovet vid
de industrier, som i första hand skola arbeta för exporten på Ryssland. Från
remissdebatten i början av oktober månad erinrar jag mig, att statsrådet Ericsson
yttrade, att det föreföll honom naturligt, att regeringen skulle ge anvisning
på material för viss husbyggnad vid de järnindustrier, som äro av särskild
vikt för vår export. Nu säges det emellertid, att exporten till Ryssland
inte skall lia prioritet, och i så fall synes det mig klart, att de åtaganden, som
det svensk-ryska handelsavtalet innesluter, bli ännu svårare att uppfylla. Jag
anser givetvis, att det är av yttersta vikt, att den enskildes ekonomiska frihet
hävdas, hans rätt att välja arbetsplats, yrke o. s. v. Men örn resonemanget
måste bygga på dessa grundvalar ■— och alla synas godtaga detta, tydligen
även statsrådet Myrdal, som i sitt uttalande i dag även gav en garanti för
hela regeringen — då blir det dubbelt svårare att infria de förväntningar, som
vi genom avtalet ha väckt hos vår fördragspartner. Regeringens optimism
från begynnelsen inför detta avtal blir då för mig fullständigt obegriplig.

Sådant läget nu en gång är, måste högsta möjliga grad av effektivitet inom
vårt näringsliv eftersträvas för den apparat, som vi kunna sätta i gång. Tyvärr
måste man nog säga sig, att så ej nu är fallet. Det byråkratiska kineseriet,
varunder näringslivet och främst industrien lider, är sådant, att full
effektivitet hindras. Läget i »planhushållningens» regi visar spår av planlöshet
och tenderar i många fall — åtminstone att döma av de vittnesbörd man
får från olika håll — till kaos. Här behövs det sannerligen ingripanden för
att rationalisera och rensa upp. Därvidlag är man särskilt tacksam för de
löften ■— om man får tolka det så — som ha givits av statsrådet Danielson.
»Krångelsverige» måste efterträdas av ett mera effektivt system. Önskemål

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 36.

Ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med Sovjetunionen m. m.

(Forts.)

i den riktningen framfördes ju särskilt ostentativt i samband med Arosmässan
häromdagen.

Örn jag sammanfattar dessa tre synpunkter om råvaran, arbetskraften och
effektiviteten, så blir resultatet av mina överväganden på alla dessa centrala
punkter negativt, när det gäller det föreliggande avtalet, Jag är inte motståndare
till ett handelsavtal österut. Man skulle i dagens politiska läge vara
en dåre, örn man ovillkorligen ville resa ett sådant motstånd. Örn vi få ett
handelsavtal med Ryssland, så skulle detta endast innebära, att gamla svenska
traditioner ända ned till vikingatiden återupplivades. Men jag hade velat, att
vi åtagit oss endast så mycket, som vi, efter vad jag förstår, kunna gå i land
med och inte mera. Det hade nog också den andra parten varit mera betjänt av.

Det finns, herr talman, någonting, som har kallats den kulörta drömfabriken.
Man har därmed åsyftat vår kolorerade veckopress och vad den frambringar.
Regeringens politiska drömfabrik har nu begåvat oss med ett projekt
i stil med de allt för expansiva förslag av inrikespolitisk natur, som vi vant
oss vid under de senaste åren och som alla likna varandra däri, att de äro
vackert och riktigt tänkta men dåligt uthärda verklighetens kalla vindar. Men
vi få göra nu som förut och försöka göra det bästa av det, som alla — liksom
i dag — dock tyckas veta vara omöjligt.

Jag kan, herr talman, i det förhanden varande läget icke ge min röst för
avtalet. Å andra sidan vill jag inte ställa ett avslagsyrkande, därför att jag
dock vill ett avtal, örn också av — som jag ser saken — mera verklighetsbetonad
art. Jag vill också till dagens protokoll ha antecknat, att jag i valet mellan
att rösta för utskottets utlåtande eller ett eventuellt väckt avslagsyrkande
skulle ha nedlagt min röst.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 264, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers
förpliktelser beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av
rådhusrätterna i samma städer komma att indragas, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 265, i anledning av Kungl. -Äng-vissa
Majrts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar allmänna* rinn
allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 (nr 210). seregkmentet.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 325, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen godkänna vid propositionen fogat förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Med förmälan, att utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl.

Maj:ts ifrågavarande förslag, hade utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte godkänna det vid propositionen fogade kungörelseförslaget.

Herr Nerman: Herr talman! Jag bär inte väckt någon motion i samband med
denna proposition, men då jag ser att en förändring i fråga om antalet traktamentsklasser
från sex till fyra har gjorts, skall jag be att få rikta en vördsam
fråga till utskottets ordförande eller eljest någon talesman för utskottet:

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. vissa ändringar i allmänna resereglementet. (Forts.)
vad är motiveringen till att bara minska antalet klasser från sex till fyra i stället
för att helt enkelt inrätta en enda traktamentsklass? Demokratiseringen är
begynt, men varför stannar man där? Det finns ingen motivering angiven. Förmodligen
har man en motivering, men jag vore tacksam att få höra den.

På samma, sätt undrar jag, varför man har behållit de tre reseklasserna i
stället för att låta vederbörande generaldirektör eller banvakt åka som generaldirektören
och banvakten få göra, örn de äro riksdagsmän i samma andra
klass.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag kan inte uraktlåta att framföra betänkligheter
mot att man här synes ganska snabbt sänka ersättningen till dem,
som i tjänsten framföra egen automobil.

Här föreslås visserligen bara en sänkning från 40 till 35 öre per kilometer,
men finansministern säger, att det kan övervägas, örn man inte snart nog bör
gå ned till 30 öre per kilometer, vilket han anser ungefär motsvara kostnaderna
för närvarande. I vissa fall har Kungl. Maj :t gått ännu längre och för en del
kategorier av resande statstjänstemän föreskrivit en ersättning av 32 öre per
kilometer för tyngre bil och 25 öre per kilometer för lättare bil. Denna ersättning
är så låg, att jag tror att den nätt och jämnt svarar mot kostnaderna, och
risken för vederbörande tjänsteman är stor, att han icke får ersättning för kostnaderna
för färden med den egna bilen. Jag kan inte första annat än att man
gör orätt, då man beräknar dessa kostnader utan att taga i betraktande de
besvär och olägenheter, som det för med sig att i tjänsten framföra egen automobil.
Man uträknar mycket noga de fasta kostnaderna och driftkostnaderna
etc. Och dessa beräkningar äro kanske alldeles riktiga, ehuru det är mycket
svårt att göra dem; läget på bilmarknaden är ju till exempel mycket labilt för
närvarande. Men man tar inte alls hänsyn till den omständigheten att den resande
utför ett betydande arbete genom att framföra bilen och att det innebär
en besparing för det allmänna, att en enda människa kan resa och utföra ett
dagsverke i tjänsten mot det, att om en taxeautomobil begagnas, två människor
utföra arbetet. Den, som i många år rest på ansträngande tjänsteresor, vet att
det är en mycket stor skillnad på att ha en taxeautomobil till förfogande^ och
att köra själv. Hur mycket mindre trött är man inte efter att ha varit ute^åtta,
tio timmar och gjort, låt oss säga fem, sex förrättningar -— vilket många gånger
är fallet •— om man haft en chaufför som kört än om man gjort även chaufförens
arbete och kört bilen själv. Att då vara sa snål, att man räknar pa tiondels
ören, och att vara så rädd för att vederbörande tjänsteman skall få något
öre för det att han kör själv, är enligt min uppfattning att gå för långt i sparsamhet
från det allmännas sida. Det kan bli en bakläxa pa detta, ty örn vederbörande
tjänsteman tröttnar, torde väl ingen kunna ålägga honom att ha
egen bil, och vad blir följden av detta? Jo, följden blir att tjänstemannen åker
i taxibil, varvid kostnaderna bli minst det dubbla, ty chauffören skall ha betalt
inte bara för färden, utan även för väntetiden, och örn färden är kort, blir
kostnaden för bilen i alla fall stor, därför att klockan på taxibilen går, och det
blir en stor summa, när kvällen kommer, på grund av väntetiden. Det betyder
således stora besparingar för det allmänna att tjänsteinnehavaren håller sig
med egen bil på sina tjänsteresor. Det är därför orätt att man skall vara så
snål, att han närapå förlorar på att ha egen bil och far ta av sin manga gånger
fattiga lön för att göra dessa resor.

Jag hemställer vördsamt till finansministern att när den tiden kominer, då
de fasta kostnaderna eventuellt ytterligare gått ned, ändå dröja något med att
sänka ersättningen ytterligare, ty det är inte klokt, och det är inte rätt att
göra det.

Onsdagen den 13 november 194G em.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i allmänna resereglementet. (Forts.)

Jag skulle medan jag har ordet, i detta sammanhang vilja påtala ännu en
omständighet. I departementschefens yttrande står utsagt, att genom Kungl.
Maj:ts beslut den 21 juni i år för vissa grupper av befattningshavare fastställts
beräkningsgrunder, som giva lägre ersättning vid resa med egen automobil än
de grunder, som fastställts i samband med 1942 års beslut örn böjning av ersättningen
för färd med annan automobil än taxeautomobil eller omnibus. När
det gäller en bestämd grupp av befattningshavare, som jag känner närmare
till, nämligen de som tillhöra egnabemsverksamheten, har detta beslut emellertid
inte fattats förr än den 1 november. Beträffande de reseräkningar som
ingivits efter den 1 juli, har vederbörande visserligen fått en förvarning, att
ersättningen skulle komma att sänkas, men man har inte vetat, hur lågt den
skulle komma att sjunka. Nu har det några dagar in i november kommit meddelande
att de, som ha kört med mindre bil, få 25 öre i ersättning, trots att
reglementet sagt att de skulle ha 40 öre. Det är inte honnett gjort mot vederbörande
tjänstemän. Jag har velat påtala detta. Det vore rätt och billigt att de
finge den ersättning, som författningen utlovar, till dess Kungl. Maj:ts beslut
i saken föreligger.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det föreliggande ärendet
bar, såsom framgår av propositionen, varit föremål för undersökning och utredning,
och utskottet bar inte funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag. Det har heller inte väckts någon motion i detta ärende av någon riksdagens
ledamot.

Den fråga, som herr Nerman framställde, får man närmast svar på genom
ett studium av propositionen och reciten i utlåtandet. Örn det är några närmare
detaljer, som inte utskottet kunnat ta reda på, får det bli departementschefens
sak att svara på dessa.

Vi ha, som jag sade, vid vår granskning inte funnit någon anledning till
erinran mot Kungl. Maj :ts förslag, och jag hemställer örn bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Wagnsson: Herr talman! I anledning av herr Nermans fråga vill jag
bara omnämna, att framläggandet av denna proposition föregåtts av förhandlingar
mellan representanter för olika tjänstemannaorganisationer och statsmakterna.
Något yrkande i den riktning herr Nerman här angivit framfördes
vid detta tillfälle icke vare sig från personalrepresentanternas sida eller från
representanterna för statsmakterna.

Herr Nerman: Herr talman! När tjänstemännen själva inte ha större anspråk
på demokrati, har jag ingen vidare talan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående anordnande av
lokaler för Överståthållarämbetet;

nr 267, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat,
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; och

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 36.

Onsdagen deli 13 november 1946 em.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 271, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. vissa Punkten 10.

hoTdartrtmtä- Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen dels bemyndiga Kungl. Majit att
noder m. m- med Stockholms stad träffa avtal i huvudsaklig enlighet med en i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 4 oktober 1946 återgiven överenskommelse,
dels ock till Provisorisk kontorsbyggnad vid Bolinders plan i
Stockholm å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»I likhet med departementschefen finner utskottet angeläget, att nya lokaler
planenligt iordningställas för högsta domstolen. En förutsättning härför är
att Gamla rådhuset i Stockholm snarast möjligt utrymmes av Stockholms
stad och blir tillgängligt för ombyggnadsåtgärder. Stadens medverkan härutinnan
är emellertid betingad av att kronan ställer lokaler till stadens förfogande
under den tid, staden enligt avtal är berättigad använda radhusbyggnaden.
Byggnadsstyrelse» har nu föreslagit, att kronan med viss medverkan
från stadens sida enligt en i ärendet träffad preliminär överenskommelse uppför
en provisorisk kontorsbyggnad för tillgodoseende av stadens lokalbehov.
Utskottet kan icke underlåta framhålla, att det måste te sig mindre ändamålsenligt
att för så kort användningstid uppföra en provisorisk byggnad av här
föreslagen storlek. Under för handen varande omständigheter har emellertid
utskottet ansett sig böra tillstyrka det av byggnadsstyrelsen framlagda och av
departementschefen förordade förslaget till överenskommelse. Utskottet tillstyrker
sålunda Kungl. Maj :ts förslag och hemställer, att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Majit att med Stockholms stad träffa avtal i huvudsaklig
enlighet med den i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
den 4 oktober 1946 återgivna överenskommelsen,

b) till Provisorisk kontorsbyggnad vid Bolinders plan i Stockholm å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor.»

I punkten 11 av förevarande utlåtande hade utskottet vidare, med tillstyrkande
av Kungl. Majits i ämnet framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte till Provisoriska byggnader för statens priskontrollnämnd och statens
bränslekommission å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa
ett investeringsanslag av 1 600 000 kronor.

Slutligen hade utskottet i punkten 12 av samma utlåtande i enlighet med
Kungl. Maj :ts därom gjorda framställning hemställt, att riksdagen måtte till
Anordnande av vissa förvaltningslokaler å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 600 000 kronor.

Reservation hade vid var och en av punkterna 10—12 avgivits av herr Mannerskantz,
som ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj :ts förslag
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Mannerskantz: Herr talman! På denna och nästföljande två punkter har
jag avgivit reservationer med yrkande att de av Kungl. Maj :t begärda anslagen,
tillsammans 3,2 miljoner kronor, icke måtte av riksdagen beviljas.

Onsdagen elen ld november 194U eili.

Nr 36.

Ang. vissa provisoriska kontor sby g gimder m. m. (Forts.)

Samtliga dessa tre anslagsposter lia det gemensamt med en del andra poster
i de utlåtanden som just nu förevarit, att de redovisas under tilläggsstat. Det
är principiellt direkt felaktigt att man använder tilläggsstaten så mycket som
man gör, sedan kriget numera är slut och man inte kan säga att det föreligger
ett omedelbart behov att göra utgifter utanför den ordinarie budgeten. Beträffande
samtliga tre punkter gäller dessutom den generella anmärkningen, att
de avse provisoriska anordningar, som för att vara provisoriska måste sägas
vara mycket dyra. Det kan ifrågasättas, örn man inte skulle kunna erhålla
ungefär samma golvytor eller kubikmängder med ännu enklare utföringssätt,
då det ju i samtliga fall är fråga örn byggnader, som beräknas bli av mycket
kort livslängd.

Det under punkten 10 berörda avtalet med Stockholms stad måste sägas vara
för kronan ganska ofördelaktigt. Gamla rådhuset i Stockholm skall enligt ett
markavtal mellan kronan och Stockholms stad tillfalla kronan och tågås i anspråk
för högsta domstolens räkning, varför lokalerna omedelbart måste utrymmas
för att planerade omändringsarbeten skola hinna utföras i tid. Detta
kan dock inte ske, förrän fastigheten i kvarteret Glasbruket strax invid Stadshuset,
således det nuvarande karolinska institutet, blir ledig och kan ställas till
förfogande för Stockholms stad. Inom parentes kan jag nämna, att vi inom
statsrevisionen konstaterat, att orsaken till att denna fastighet i kvarteret Glasbruket
inte är färdig att utrymmas är att civila byggnadsutredningen genom
sina åtgöranden försinkat färdigställandet av den nya byggnaden för karolinska
institutet och alltså har även den saken på sitt redan förut ganska
tyngda samvete. Men det hör kanske mindre till det nu föreliggande ärendet.

För att lösa denna fråga har nu Stockholms stad erbjudits lokaler i den byggnad,
som är föreslagen att uppföras för en miljon kronor. I praktiken kommer
väl byggnaden att överlämnas gratis till Stockholms stad och denna miljon
vara avskriven på tio år. Det skulle således betyda 100 000 kronor om året.
Det kan naturligtvis sägas, att de hyror, som man skulle få betala på den fria
marknaden för motsvarande kvadratmetrar, skulle gå upp till den summan
och väl det. Det är mycket möjligt, men jag tycker ändå att det är rätt onödigt
att man skall skänka Stockholms stad denna byggnad. Det är inte säkert
att man river den så med detsamma när tiden är ute. Jag förmenar alltså att
avtalet är ganska ofördelaktigt för kronan.

När jag i utskottet frågade, örn man undersökt, huruvida någon verkligt
noggrann inventering gjorts över lokaler som kunde tänkas stå till disposition
för den statliga förvaltningen här i Stockholm eller i dess närhet ■— ty man
behöver väl inte med nödvändighet hålla sig i Stockholm med allting — eller
över lokaler som disponerats på ett oförnuftigt sätt — i och för sig goda lokaler
ha i rätt stor utsträckning använts och användas fortfarande av försvarsmakten
såsom förvaringslokaler för materiel o. d. — fick jag till svar -att
man inte kände till någon dylik inventering. Jag är säker på att sådana lokaler
finnas och att en omdisponering i vissa fall skulle kunna ske. Detta var den ursprungliga
anledningen till att jag tyckte, att man kanske tagit litet för lätt
på dessa saker. Jag har senare fått reda på att man inom kommunikationsdepartementet
uppgjort en plan i detta avseende, men jag tvivlar på att man
utnyttjat alla möjligheter att skaffa erforderliga lokaler.

Ett ständigt utvidgande av den statliga förvaltningsapparaten måste föra
med sig allvarliga konsekvenser i olika hänseenden. Punkterna 11 och 12 i det
föreliggande utskottsutlåtandet böra ge regering och riksdag en vink om detta.
Det medför inte bara omkostnader i form av avlöning åt personal m. m., utan
man får även tänka på de lokalbehov, som bil en följd av en våldsam utvidg Första

kammarens protokoll IDAS: Nr 3G. " 7

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Äng. vissa provisoriska kontorsbyggnader m. m. (Forts.)
ning av den statliga förvaltningen. Jag Ilar tyckt att det varit ett tillfälle att
föra denna fråga på tal, när vi nu planera uppförande av dessa nya lokaler,
vilka dock utgöra endast en del av den utvidgning som årligen förekommer.

Av de tre punkter, på vilka jag reserverat mig, kan jag möjligen säga att
förslaget under punkten nr 12 har ett visst motiv för sig. De i de två andra
punkterna berörda frågorna tycker jag borde ha blivit föremål för en noggrannare
utredning. Ett avtal som det i den nu närmast föredragna punkten berörda
tycker jag icke borde slutas av Kungl. Majit och kronan. Det är alltför
ofördelaktigt. Det torde icke vara uteslutet, att man skulle kunna råda en avsevärd
bot på svårigheterna genom att skära ned de kristidsförvaltande organen.
Och därmed är jag inne på punkt 11 i utskottsutlåtande!.

Kan det vara riktigt att nu i elfte timmen bygga nya lokaler för kristidsorgan,
som väl snarare borde avvecklas det ena efter det andra? Det gäller inte
bara priskontrollnämnden och bränslekommissionen. Örn livsmedelskommissionen
till stor del nedlägger sin verksamhet, bli ju lokaler disponibla för andra
ändamål. Jag tycker att man från kommunikationsdepartementets sida borde
söka pressa övriga departement att hjälpa till. så att man inte behövde vidtaga
sådana stötande åtgärder som att ett år och mer efter krigets avslutande bygga
nya hus för kommissioner av kristidskaraktär.

Det finns åtskilligt .mer att säga i denna fråga, men jag tror mig med det
sagda åtminstone delvis ha belyst orsaken till att jag för min del inte kunnat
stillatigande finna mig i att det ena anslaget efter det andra av denna natur
av riksdagen beviljas.

Jag ber att beträffande punkt 10 i förevarande utlåtande få yrka bifall till
min reservation, vilket innebär avslag på Kungl. Majlis och utskottets hemställan.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag kan i och för sig förstå de av herr
Mannerskantz anförda synpunkterna, i det att jag själv peisonligen anser att
de åtgärder, som nu vidtagas, måste betraktas såsom nödfailsåtgärder. Redan
ur estetisk synpunkt tycker jag att det är allt annat än tilltalande att man
skall behöva tillgripa dessa barackbyggnader som nu föreslagits. Jag måste
emellertid säga, att jag personligen befunnit mig i ett tvångsläge, när det gällt
denna angelägenhet. Ett uttalande, som gjordes av herr Mannerskantz, skall
jag utan vidare underskriva, nämligen beträffande byggandet av karolinska
institutet. På grund av civila byggnadsutredningens ingripande måste man
faktiskt här räkna med en försening och försinkning pä tre å fyra år. Gamla
rådhuset skulle, örn. icke denna försening inträffat, kunnat std till förfogande,
och man skulle därigenom i varje fall kanske lia kunnat undvika den ena av
dessa barackbyggnader. Processreformen är emellertid beslutad gå i verkställighet
den 1 januari 1948, och högsta domstolen måste under alla förhållanden
ha lokaler. Stockholms gatukontor måste då utrymma Gamla rådhuset, men
staten kan inte bara utan vidare kasta ut gatukontoret, utan måste ställa
andra. lokaler till förfogande. Vi befinna oss således i ett tvångsläge som
ingenting är att göra åt.

Beträffande den inventering och den plan, som herr Mannerskantz efterlyste,
kan jag meddela att jag reagerade på precis samma sätt som han gjorde nu,
när denna fråga. bragtes inför mina ögon. Jag sade mig genast, att vi måste
göra. en inventering dels angående de behov som föreligga, dels angående de
möjligheter som finnas att anskaffa lokaler på annat sätt än genom att tillgripa
denna nödfallsåtgärd. Jag har här i min hand en förteckning över lokalfrågor
för statliga institutioner i Stockholm, som böra tillgodoses genom nybyggnader
eller till- och ombyggnader. Däri upptagas 37 olika statliga rasti -

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

Äng, vissa provisoriska k on forsby g g n a d e r m. m. (Forts.)
tutioner. Dessa byggnadsfrågor äro emellertid icke aktuella för ögonblicket.
Jag begärde emellertid dessutom att få en förteckning över de omedelbara behov
som voro absolut ofrånkomliga, och jag kan försäkra herr Mannerskantz att
jag obetingat måste komma till den slutsatsen att någonting måste göras. Sedan
har jag personligen drivit den satsen, att man såvitt möjligt skulle bygga
rejält. Jag har därför tryckt mycket hårt på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liksom luftfartsstyrelsen skulle få byggnadstillstånd till sina lokaler, och
sådant har beviljats i de yttersta av dessa dagar.

Om vi se till kostnaderna för barackbyggnaderna, kan jag också ge herr
Mannerskantz rätt i att de äro förhållandevis stora. Jag kan emellertid nämna
att de hyror, som man för närvarande betalar och som äro en följd av det tyvärr
rådande systemet på hyresmarknaden, äro orimligt höga, och om man jämför
dessa hyror, som nu betalas, med de pengar, som vi här investera, och de avskrivningar
som vi göra, är det ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt att lösa
frågan på här föreslaget sätt. Jag kan nämna att bara kostnaderna för de genom
byggnadsstyrelsens försorg för statens räkning förhyrda lokalerna i Stockholm
för närvarande uppgå till 2,3 miljoner kronor per år.

När det sedan gäller att undersöka möjligheten att utnyttja lokaler, som stå
till militärernas förfogande, kan jag meddela att jag i anslutning till denna
plan, som jag begärde, hemställde örn en gemensam beredning med försvarsdepartementet,
vid vilken byggnadsstyrelsen också skulle varu närvarande. Min
avsikt var att söka pressa ut så mycket som möjligt av de militära myndigheterna.
Detta har också lett till vissa resultat, bland annat att byggnadsstyrelsen,
. sedan Svea livgarde förflyttats till Sörentorp, bemyndigats att av
fortifikationsförvaltningen förhyra vänstia kasernflygeln och sydvästra delen
inom Svea livgardes kasernetablissemang. Dessa undersökningar, som fortsätta,
gå ut på att man skall söka utnyttja de förut till de militära myndigheternas
disposition stående lokalerna för desea ändamål.

Sedan vi tillmötesgått de omedelbara aktuella önskemål, som det här är
fråga om, genom att bygga dessa baracker, återstår det emellertid ändock 150
lokaler, som man ser sig vara tvingad att anskaffa inom den allra närmaste tiden.
Även om jag tycker att den utväg, som här föreslagits, är mindre önskvärd
det kan jag försäkra herr Mannerskantz — tillkommer det mig att. sedan
riksdagen fattat sina beslut beträffande utvidgningen av de olika institutionerna,
söka anskaffa lokaler, icke att utröna orsaken till denna utvidgning.

Efter alla dessa undersökningar och alla dessa påtryckningar på olika håll
har jag kommit till det resultatet, att det inte finns någon annan utväg än den
■sorn nu föreslagits. Jag är övertygad örn att jag i detta fall kan två mina händer,
och jag är också nästan övertygad om att örn herr Mannerskantz hade befunnit
sig i min situation, skulle jag lia kunnat överlämna tvålbiten åt honom.
Och han skulle .säkerligen lia tvingats att göra detsamma som jag gjort.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vad angår den nu föredragna
punkten .i utskottets utlåtande skulle jag vilja säga, att vi funno det absolut
nödvändigt att vidtaga sådana anordningar, att staten kunde få disponera
Gamla rådhuset i Stockholm. Redan år 1940 träffades ju ett avtal därom mellan
Stockholms stad och staten, och skall rättegångsreformen genomföras inom
fastställd lid. måste sådana åtgärder vidtagas, att Stockholms stad får andra
lokaler i stället för de lokaler i Gamla rådhuset, som staden enligt 1940 års
avtal skall lämna till staten. Detta är just vad som avses med den provisoriska
byggnaden på Bolinders plan.

Herr Mannerskantz bär här upprepat samma fråga, som han framställde i
utskottet, när detta ärende slutbehandlades in pleno, nämligen örn det hade

100

Nr 30.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. vissa provisoriska kontorsbyggnader m. m. (Forts.)
verkställts någon inventering av lokalbehovet för statens räkning, så att man
var på det klara därmed. Redan i statsutskottet redogjorde jag som svar på
denna fråga för de upplysningar, som vederbörande utskottsavdelningar bade
inhämtat, nämligen att statens sakrevision vid olika tillfällen under hand erhållit
uppdrag att undersöka möjligheterna att utrymma av militära institutioner
disponerade lokaler. Detta var en uppgift, som vi införskaffade under
ärendets beredning. På vederbörande utskottsavdelning hyste vi samma
betänksamhet, som herr Mannerskantz nu har givit uttryck åt. Statens sakrevisions
utredning har givit vid handen att möjlighet till sådan utrymning för
närvarande icke finnes, bortsett från möjligheten att utrymma ett eller annat
rum. Därvid har man emellertid också förutsatt, att vissa lokaler i Svea livgardes
kasernetablissemang å Östermalm skola tills vidare upplåtas till civil
myndighet och att vidare genom en påskyndad utflyttning till Järvafältet av
Svea artilleriregemente en del lokaler bli disponibla. Artilleriregementet har
nu påbörjat utflyttningen — vilket ju också herr Mannerskantz omnämnde.
På grund av att statsförvaltningen nu har svällt ut så, som den faktiskt har
gjort — genom den nya rättegångsreformen har behovet av lokaler ökat, och
här ha vi i betänkandet ytterligare omnämnt ett på detta speciella område
aktuellt fall — ha vi under den senaste vårriksdagen och även tidigare haft en
sådan mängd byggnadsfrågor och lokalfrågor under behandling i statsutskottet,
att vi under dessa ärendens beredning kommit underfund med att behovet
av lokaler för det allmännas räkning är mycket stort.

örn man betänker vilka stora reformer som genomförts under loppet av några
få år — t. ex. vägväsendets förstatligande, källskattens och folkbokföringens
genomförande och inrättandet av åtskilliga nya ämbetsverk -— så förstår
man att sådana reformer kräva lokaler, på samma gång som de också kräva
arbetskraft. Vi ha därför inte kunnat motsätta oss de här föreslagna åtgärderna
för att täcka den lokalbrist, som faktiskt föreligger, i synnerhet som
vi, vilket jag tidigare sagt, under hand ha inhämtat uppgift om att resultaten
av vissa undersökningar, som ha gjorts beträffande möjligheten att på annat
sätt anskaffa erforderliga lokaler, icke kunna sägas vara tillfredsställande.

Kommunikationsministern har nu varit vänlig att besvara herr Mannerskantz
frågor genom att lämna upplysningar, som också belysa det spörsmål,
som här avhandlas. Utskottet har funnit att här föreligger ett behov,
som måste täckas, och det har inte kunnat göra annat än tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag, varför jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Jag har varken i utskottet eller här begärt att få reda
på lokalbehovet, utan min fråga har gällt lokaltillgången, alltså vilka lokaler
som funnos att tillgå bland annat här i Stockholm och som icke nödvändigtvis
behövas för den militära förvaltningen eller andra ändamål. Jag är ännu i denna
stund förvissad örn att det går att leta reda på många sådana outnyttjade
utrymmen, omfattande rätt många kvadratmeters yta, som det troligen inte
är så lätt att få tag på, såvida man inte särskilt söker efter dem.

Jag har också frapperats av att se med vilken utomordentlig saktfärdighet
och långsamhet man ibland äntligen lyckats få en lokal överflyttad från en
förvaltningsmyndighet till en annan, och jag har i annat sammanhang haft
samtal med representanter för byggnadsstyrelsen, som ha sagt, att de måste
föra långvariga förhandlingar, ja, nästan en kamp, med andra förvaltningsmyndigheter,
innan de lyckas få tag på sådana lediga utrymmen och kunna få
disponera dem. På det sättet tar det ju lång tid, innan lokaler, som blivit
lediga, kunna disponeras för andra ändamål. Emellertid finnas, som sagt, rätt
stora utrymmen disponibla för provisorisk användning. Dessutom torde obser -

Onsdagen den 13 november 1940 em.

Nr 06.

101

Äng. vissa provisoriska kontorsbyggnader m. m. (Forts.)
veras, att det verkar, som om ingen skulle vara intresserad av att få disponera
de lediga kasernutrymmena, fastän lokaliteterna där äro ganska goda — det
gäller t. ex. gymnastiksalar, matsalar och samlingsrum m. fl. -— som äro
nästan bättre än de lokaler som bestå av små rum; under alla förhållanden har
man där dock värme, fönster och tak över huvudet.

Jag tycker man skulle försöka få användning för dem genast, så att man
åtminstone inte behövde tillgripa sådana här åtgärder för kristidsorganisationerna.

Å andra sidan vet jag ju mycket väl, att det finns svårigheter och att statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet har det mycket besvärligt,
när man kommer stormande från alla håll, men jag skulle dock vilja ge
honom det rådet att försöka vara litet snäv och sträv vid sådana tillfällen —
det kanske kan hjälpa i någon mån — och dessutom bedriva ett ännu noggrannare
detektivarbete, när det gäller uppspårande av lokaler, vilka äro otillfredsställande
disponerade, som fallet är för närvarande.

Jag hoppas också, att det inte är så med dessa ärenden — det skulle väl ha
märkts — som det förhåller sig med det ärende, som avhandlas i statsutskottets
utlåtande nr 267 om montering och transport av baracker för fångkolonier.
De barackerna voro transporterade och uppsatta långt innan propositionen var
avlämnad, och där hade man således knappast haft någon möjlighet att påtala
att förfarandet var felaktigt — eventuellt hade man då fått anslå särskilda
medel för att flytta tillbaka dem igen. Sådant förekommer för mycket nu för
tiden, och det bör inte ske, i synnerhet när man kan använda tilläggsstaten, som
just är till för att man skall kunna undvika sådant. Nu hörde ju inte den saken
under sjätte huvudtiteln, och beträffande de byggnader, som avses i punkterna
10 och 11 här, ligger det väl inte så till, möjligen däremot beträffande
punkt 12, ty man vet ju aldrig när det göres provisoriska ändringar i en massa
förvaltningslokaler.

Herr talman! Jag skall inte ställa till med någon votering på punkt 10, men
på punkt 11 är jag starkt frestad att göra det.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag kan ånyo försäkra herr Mannerskantz,
att vi komma att pressa de militära myndigheterna, när det gäller
framtvingande av lokaler, i den mån dessa inte oundgängligen behövas, för militära
ändamål. Som jag förut erinrat örn, ha vi haft gemensam beredning med
försvarsdepartementet, och vi komma inte att släppa taget. Men oavsett detta
befinna vi oss i det läget, att sedan vi vidtagit de föreslagna åtgärderna, saknas
det ytterligare ISO lokaler, som omedelbart måste anskaffas, så att vi
komma nog att använda de nu av militärerna disponerade byggnaderna i full
utsträckning.

Erinras bör dock om att gymnastiksalarna och de övriga.stora rummen inom
kasernerna i regel äro mindre lämpliga som arbetslokaler. Är det fråga om sådant
arbete, som en mängd människor kunna utföra utan att störa varandra,
kunna lokalerna användas, men om de skola uppdelas, få de, som arbeta där,
inte direkt belysning. Örn man ser det ur personalens synpunkt och ur arbetssynpunkt
äro dessa lokaler således icke särskilt ändamålsenliga. Ur personalens
synpunkt äro barackerna trots allt mera ändamålsenliga.

Som jag redan sagt, kan jag alltså försäkra herr Mannerskantz, att allt skall
göras och har redan tidigare gjorts för att inventera, inte bara lokalbehovet,
utan även de eventuellt tillgängliga lokaler, som kunna ställas till förfogande.

Efter det överläggningen förklarad härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag

102

Nr 36.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Äng. vissa provisoriska kontorsbyggnader m. m. (Forts.)
å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 11.

Herr Mannerskantz: Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag ber att få påpeka, att, som det står i
reciten till utskottets yttrande, det enligt byggnadsstyrelsen erfordras 260 rum
ytterligare för att täcka det ifrågavarande lokalbehovet, och örn man läser propositionen,
förefaller det ju som om det skulle vara ett trängande behov.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 12—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
kapitalbudget; samt

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av avtal
med de enskilda försäkringsanstalterna örn framtida övertagande från statens
sida av vissa krigsförsäkringar m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 219) örn djurskydd;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 489, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för Överståthållarämbetet; och

nr 490, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Onsdagen den 13 november 1946 em.

Nr 36.

103

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
489, att utskottets hemställan i utlåtande nr 266, samt, i fråga örn förslaget
nr 490, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 271 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 492, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner angående godkännande av
mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffad handelsöverenskommelse
m. m. samt angående godkännande av mellan Sverige och De
Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffat kreditavtal.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 12 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.49 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

104

Nr 36.

Lönlagen dea 16 november 1946.

Lördagen den 16 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 374, angående bidrag till reparation av Västerås domkyrka;
nr 375, angående befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala för
mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp; samt

nr 376, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§
handelsbaden.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 491, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas, m. m.;

nr 496, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets kapitalbudget; samt

nr 497, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av
avtal med de enskilda försäkringsanstalterna örn framtida övertagande från
statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
362, angående försäljning av kronan tillhöriga markområden i Karlsborg m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
364, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 365, angående anslag till samarbetskommittén för byggnadsfrågor; och
nr 366, angående inköp av fastigheter för generalkonsulatet i San Francisco.

Lördagen den 10 november 1940.

Nr Sfi.

105

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
367, angående godkännande av en mellan Sverige å ena, samt Amerikas förenta
stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland å andra sidan verkställd
skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 368, angående ersättning till Sveriges riksbank för viss förlust; och
nr 369, angående bidrag till den internationella flyktingkommittén m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majlis proposition nr
370, angående provisorisk reglering av viss förlust i Sveriges riksbank.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
371, angående godkännande av vissa ändringar i konventionen angående internationella
utställningar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 372, med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
373, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 374—376.

Herr Johanson, Karl Emil, väckte en motion, nr 389, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till åtgärder för utökning av vinterproduktionen
av tegel.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till lag om kommunal fondbildning m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 268, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å till1
äggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å till1
äggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets driftbudget, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

Första kammarens protokoll 1046. Nr 86.

100

Nr 36.

Lördagen den 10 november 1040.

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av vissa marinens anslag;

nr 280, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående den ekonomiska
försvarsberedskapens framtida organisation m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte m. m.;
och

nr 282, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning till
personer, som ådragit sig skada eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m.,
jämte i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 55, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939 (nr
877) örn skatt å kaffe, m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för försvaret; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades. kl. 2.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

494452