1946. Första kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1946:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 31.

Torsdagen den 10 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Med bestörtning mottogo vi sistlidne söndags morgon
underrättelsen örn att landets statsminister avlidit, vilket meddelande säkerligen
djupt gripit alla och inte minst oss, med vilka han hade stämt möte på denna
dag. Hans levnadstid blev inte rikligen tillmätt, men hans arbetsuppgifter hade
under lång tid varit utan gränsdragning.

Hans arbetsglädje underlättade säkerligen i hög grad möjligheten för honom
att bemästra alla de svårigheter och ömtåliga situationer, som i mängd upptornade
sig under de år han stod på sin ansvarsfulla post. Svårbedömda spörsmål
hava ofta under de senare åren blivit landets regeringar och dess främste man
förelagda. Vi veta i vilket läge vi befinna oss. Vi kunna lätt tänka oss i vilket
läge vi kunnat hamna, om inte ett lugnt och klokt handlande varit rådande.
Omsorgen för landets och folkets välfärd var nog en ständig arbetsuppgift för
Per Albin Hansson; huru denna lämpligast skulle tillgodoses torde inte undgått
att i hög grad ha tagit i anspråk hans intresse. Hans vida erfarenhet och sunda
omdöme voro härutinnan en värdefull tillgång. Hans personlighet var imponerande
i sitt allvar och i sin älskvärdhet. Med största tacksamhet och med
beundran måste vi blicka tillbaka på hans gärning. Han tjänade sitt land och
offrade sina krafter in i det sista, då livstråden plötsligt och oväntat brast och
ett enastående levnadslopp upphörde. Sorgen och saknaden är uppriktig och
allmän. Ledamöterna av Sveriges riksdags första kammare deltaga i denna
sorg och lysa frid över den gode svenske medborgarens vackra minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Upplästes följande inkomna telegram:

Oslo 6/io 1946.

Sveriges riksdag, Stockholm.

Stortinget sender Sveriges riksdag sin deltagende hilsen i dyp medfölelse ved
det store tap riksdagen og det svenske folk har lidt ved statsminister Per Albin
Hanssons död.

Fr. Monsen.

Köbenhavn 7/io 1946.

Sveriges riksdag, Stockholm.

Danmarks Rigsdag har med dyb Beklagelse modtaget Budskabet örn at
Sveriges Statsminister er gaaet bort og aneker overfor Sveriges Riksdag at udtrykke
sin Deltagelse i det stora Tab der her er forvoldt vört Broderfolk og
Demokratiet i Norden.

Jul. Barnkolt.

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr SI.

Ch. Beiersen.

Nr 31.

Torsdagen den 10 oktober 1946

Helsingfors 8/io 1946.

Riksdagen, Stockholm.

Finlands riksdag framför till Sveriges riksdag sitt djupa deltagande med
anledning av statsminister Per Albin Hanssons bortgång. Hans framgångsrika
verksamhet som svensk arbetsledare, parlamentariker och statsman har gagnat
hela Norden. Också Finland har förlorat en god och uppriktig vän.

Fagerholm. Kehkonen. Kujala.

Herr förste vice talmannen erhöll ordet och anförde: Herr talman! Jag ber
att få hemställa, att kammaren måtte besluta att uppdraga åt sin talman att å
kammarens vägnar frambära kammarens tack för dessa telegram.

Härtill lämnade kammaren sitt enhälliga bifall.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 312, med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.;
nr 313, med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september 1944
(nr 705) örn aktiebolag, m. m.;

nr 314, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den
19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd;

nr 315, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.;

nr 316, angående inköp av Stenstugu gård i Endre med flera socknar, Gotlands
län;

nr 317, angående täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;

nr 318, angående ändrad disposition av vissa marinens anslag;
nr 319, angående ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet
i abortförebyggande syfte m. m.;

nr 320, angående befrielse från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand
och A. L. Eriksson;

nr 321, med förslag till förordning örn uppskov med allmän fastighetstaxering; nr

322, med förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

nr 323, angående anvisande av medel till driftkostnadsersättning för psykiatriska
kliniken i Uppsala m. m.;

nr 324, med förslag till lag örn kommunal fondbildning, m. m.;
nr 325, med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglemente! den 27 juni 1929 (nr 210);

nr 326, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.;

nr 327, angående ersättning till personer, som ådragit sig skada eller sjukdom
i flyktingverksamhet m. m.;

nr 328, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål
;

nr 329, med förslag till lag örn ändring i strafflagen m. m.;
nr 330, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid destatsunderstödda
trädgårdsskolorna;

nr 331, angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående tomtmark i Trollhättan;

nr 332, angående inköp av fastighet i New York;

Torsdageu den 10 oktober 1946.

Nr 31.

nr 333, angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst
m. fl.;

nr 334, med förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr
147) om straff för olovlig varuinförsel, lii. m.;

nr 335, med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken m. m.;
nr 336, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m.;

nr 338, angående träffande av avtal med de enskilda försäkringsanstalterna
örn framtida övertagande från statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m.;

nr 339, angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation
m. m.;

nr 340, med begäran örn bemyndigande att träffa avtal med Göteborgs stad
angående villkoren för överföring å Göteborgs stad av det tryckande registret
för staden;

nr 341, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; och
nr 342, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av
betydelse för försvaret.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet och t. f. chefen för
justitiedepartementet den 6 augusti 1946.

Till justitiedepartementet hade den 26 juli 1946 från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för småbrukaren Karl Persson, Bjära, Vinslöv,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför t. f. chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

G. Evers.

Herr Karl Persson infann sig härefter och intog sin plats i kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrift:

Till riksdagens första kammare.

Med anledning av kommunala uppdrag, som taga hela min tid i anspråk, får
jag härmed vördsamt anhålla att bliva befriad från uppdraget som ledamot
av riksdagens första kammare.

Malmö den 1 oktober 1946.

Herman Ericsson.

Ledamot av riksdagens forsta kammare fOr Malmöhus län med Malmo stad och

Hälsingborgs stad.

Kammaren godkände det hinder, som herr Herman Ericsson åberopat till
stöd för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen, samt biföll den gjorda
ansökningen.

Nr 31.

Torsdagen den 10 oktober 1946.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed, för bevistande av en kongress i Zurich, anhålla
örn ledighet från riksdagsgöromålen från den 10 till och med den 15 oktober.
Vadstena den 30 september 1946.

Gottfrid Karlsson.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 312—336 och 338—342.

interpellation Herr Wistrand erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I sin till
äng. ompröu- denna riksdag avgivna berättelse ägnade riksdagens revisorer en väsentlig del
sting av longs-^ anmärkningar mot krigsmaterielverket. Revisorerna framhöllo därvid att
verkets ''arbets- verket utvuxit på ett sätt, som icke avsetts vid verkets tillkomst. De hänvisade
uppgifter dessutom till att såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket framhållit
m- m- önskvärdheten av att frågan örn krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation
under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare
utredning. Revisorerna anslöto sig till den av förenämnda myndigheter uttalade
uppfattningen och ansågo, att en allsidig och förutsättningslös utredning
snarast möjligt borde komma till stånd. Revisorerna ansågo vidare att i avbidan
på denna utredning ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke borde överföras
till krigsmaterielverket.

Jämväl riksdagen fann en dylik utredning motiverad. I riksdagens skrivelse
vid innevarande riksdag nr 212 anförde riksdagen, att i och med att genom
avvecklingen av beredskapen därmed sammanhängande anskaffningsuppgifter
slutförts, en omprövning av verkets personalorganisation borde företagas. Riksdagen
fann det naturligt, att i samband därmed jämväl verkställdes en förnyad
mer definitiv omprövning av frågan örn omfattningen under fred av
verkets arbetsuppgifter, därvid under beredskapen vunna erfarenheter borde
ägnas särskild uppmärksamhet. Riksdagen hemställde i anslutning härtill att
Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning i av revisorerna angivet syfte.

Riksdagen uttalade vidare att den delade revisorernas uppfattning, att i avbidan
å resultatet av den av revisorerna ifrågasatta utredningen ytterligare
bestående anskaffningsuppgifter icke borde överföras till krigsmaterielverket.

Riksdagens revisorer bade vidare bringat till riksdagens kännedom det förhållandet,
att generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket Ödeen vid
sidan av sin statstjänst utfört uppdrag såsom sakkunnig åt ett aktiebolag, vars
ändamål vore att idka konsulterande ingenjörsverksamhet och vars styrelse utgjordes
av allenast ödeens maka.

Revisorerna framhöllo, att Ödeen på förfrågan angivit att bolaget ansage
sig i förekommande fall oförhindrat att från leverantörer till krigsmaterielverket
mottaga byggnadskonstruktionsuppdrag samt att bolaget icke hade för avsikt
att avstå från sådana uppdrag. .r ,

Riksdagen framhöll i sin ovan angivna skrivelse att när Ödeen tätt Kungl.
Maj :ts tillstånd att åtaga sig ovan angivna uppdrag. Kungl. Maj :t icke kunde
hava förutsett att detsamma skulle kunna komma att utnyttjas i den omfattning
som skett och angav som särskilt betänklig den av Ödeen för revisorerna
tillkännagivna ståndpunkten, att det bolag, i vilket Ödeen ägde aktiemajoriteten
och från vilket en betydande del av hans inkomst härflöte, kunde anses
vara oförhindrat att mottaga byggnadskonstruktionsuppdrag jämväl från krigsmateriel
verkets leverantörer.

Torsdagen den 10 oktober 1946. Nr 81. 5

Interpellation ang. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m.

(Forts.)

Riksdagen fann vad som i ärendet sålunda förekommit otvetydigt giva vid
handen att frågan örn tillstånd för Ödeen att åtaga sig uppdrag vid sidan
av sin statstjänst borde av Kungl. Maj :t upptagas till förnyad prövning.

Sedan sistnämnda riksdagens skrivelse avlåtits, hava icke till offentligheten
kommit några åtgärder i anledning av riksdagens ovan angivna skrivelse.

Däremot har Kungl. Maj:t —- sedan riksdagens revisorer avlåtit sitt utlåtande
-— genom kungl. kung. den 15 mars 1946 förklarat att upphandling för
statsverkets behov av kontorsinventarier skall verkställas av krigsmaterielverket.
Sedan ytterligare riksdagens skrivelse beslutats har genom kungl. kung.
den 14 juni 1946 ålagts krigsmaterielverket att utöva förmedlingsverksamhet
till främjande av ett ekonomiskt utnyttjande av statsmyndigheterna tillhörig
teknisk materiel.

Med anledning härav anhåller jag örn första kammarens tillstånd att få till
herr statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet rikta följande frågor: 1.

Har herr statsrådet för avsikt att låta verkställa den av riksdagen begärda
omprövningen av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter under fredstid och av
verkets personalorganisation?

2. Är det herr statsrådets uppfattning, att, i enlighet med vad riksdagen
hemställt, intill denna omprövning slutförts, nya bestående arbetsuppgifter icke
böra överföras till verket?

3. Har herr statsrådet för avsikt att i enlighet med riksdagens önskan till
förnyad prövning upptaga frågan om tillstånd för generaldirektören Ödeen att
åtaga sig uppdrag vid sidan av sin statstjänst?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.19 förmiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Måndagen den 14 oktober förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

^ Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl Maj:ts proposition nr 311, angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Sedan Kungl. Majit den 26 april 1946 utnämnt mig att vara president vid
hovrätten över Skåne och Blekinge från och med den 1 oktober 1946, får jag
härmed vördsamt avsäga mig förtroendet att vara riksdagens militieombudsman
från och med nämnda dag.

Stockholm den 30 september 1946.

Ivar Wieslander.

Herr talmannen yttrade: På grund av denna avsägelse har jämlikt § 98 regeringsformen
och § 68 riksdagsordningen militieombudsmannens ställföreträdare
hovrättsrådet Nils Ivan Regner övertagit militieombudsmansämbetet, och skall
enligt stadgande i samma paragrafer riksdagen förrätta nytt val av ombudsman.
Efter samråd med andra kammarens talman får jag föreslå, det första
kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen den 23 innevarande månad
företaga val av valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare.

Detta förslag antogs.

Kungl, propo- Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 312, med förslag till lag om allJhb
tjuk. män sjukförsäkring, m. m.
försäkring

m. m. Herr Andersson, Elon: Herr talman! De många tiotusental medborgare ur
det svenska folkhemmet, som i går förvandlade Stockholms gator till breda
sorgband, tolkade i sin vördnadsfull tystnad bättre än alla ord den sorg, den
saknad och den tomhet, som hela landet känner efter statsminister Per Albin
Hanssons bortgång. Ni har, herr talman, tidigare givit uttryck åt första kammarens
känslor inför detta oväntade frånfälle. Till detta och till allt annat som
sagts örn hans gärning i svenskt politiskt liv och örn den förlust, som genom
hans död drabbat oss alla, finns intet att tillägga. Den gamla vishetsregeln lärde
oss örn ett, som aldrig dör: domen över död man. För hans del kommer detta
historiens domslut att skrivas ned under rubriken En svensk storman. Hans
gärning gör honom välförtjänt av denna heder.

De tre månader som förflutit, sedan riksdagen åtskildes för sina sommarferier,
ha inte varit alldeles fattiga på händelser och intryck. Vare sig man
begränsar sig till det inrikespolitiska skeendet eller tar med i synbilden även
de tilldragelser och den diskussion, som rör sig utanför våra gränser, står sig
den bedömningen. Egentligen äro vi väl alla tämligen väl medvetna örn att våra

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
egna inre angelägenheter äro relativt små och betydelselösa, örn man jämför
dem med de problem, på vilka man söker finna en lösning genom de ändlösa
diskussionerna mellan krigets segerherrar. Vi lära väl också lia klart för oss,
att denna lösning till sist även kommer att beröra oss och vårt eget läge och
att vi därför inte kunna vara ointresserade av dess utformning. Örn den svenska
debatten trots detta mera sysslar med våra inrikespolitiska ting, så heror
väl detta närmast på vetskapen örn våra mycket begränsade möjligheter att
inverka på det utrikespolitiska skeendet. I den mån Sveriges medlemskap i
FN till äventyrs ger ökade möjligheter därtill, bör det vara angeläget att hävda
de grundsatser, på vilka vi bygga vår demokratiska samhällssyn, och verka
för att humanitet och rättfärdighet bli ledstjärnor i folkens framtida sammanlevnad.

Av de inrikespolitiska händelserna är det helt naturligt de kommunala valen,
som tilldragit sig det största intresset. Utgången är känd, och jag skall
inte fördjupa mig i några vittfamnande reflexioner över deras innebörd. Ett
par ord kunna dock kanske vara på sin plats. De många olika uttolkningarna
örn valutgången ha bringat i erinran den gamla fabeln om vattendroppen, som
än lyste röd, än grön, än blå i solskenet, beroende på från vilken plats man
såg den. Det lär inte heller vara möjligt att nå någon enighet örn tolkningen
av valutslaget. För min del —• och jag stöder mig därvid även på vad som
förekommit under valrörelsen — ser jag däri ett klart bevis på att de svenska
väljarna önska en aktiv socialpolitik men att man kan skönja en stigande tveksamhet,
jag .skulle till och med kunna säga obenägenhet, att förbinda denna
med kravet på en radikal omläggning av vårt ekonomiska system. Jag är väl
medveten örn att valutgången ingalunda har någon revolutionär karaktär och
att den inte ger anledning till någon allt för stor självförhävelse. Men talman
hänsyn till den tunga stabilitet,, som vanligen präglar väljarkåren i vårt
land, är den dock ganska märklig. Det massiva blocket har satts i rörelse,
och örn man överför resultatet till ett beräknat andrakammarval med samma
uppslutning från väljarnas sida som nu, skulle skillnaden i kammarens politiska
sammansättning blivit högst märkbar. Att valet kommer att medföra påtagliga
förändringar i första kammarens sammansättning, i den mån dess resultat
hinna verka, är för kammarens ledamöter val bekant.

Men även örn valen icke ha någon omedelbar inverkan på de politiska styrkeförhållandena
i riksdagen, är deras allmänpolitiska innebörd dock så utpräglad,
att de äga fullgiltigt värde även som mätare av de politiska strömningarnas
styrka. Det är således uppenbart, att det socialdemokratiska partiet
icke längre befinner sig i majoritet. Detta faktum öppnar onekligen fältet fölen
intressant diskussion om riktlinjerna för den framtida politiska utvecklingen.
Det socialdemokratiska partiet är alltjämt det största, och ingen tvivlar
på att det under mycket lång tid kommer att behålla den ställningen. Men örn
det saknar majoriteten, kommer det inte att kunna självt bestämma den framtida
utvecklingen. För att förverkliga sitt program måste det söka stöd hos
andra partier, och i den mån det rör sig örn åtgärder för en socialisering av det
svenska näringslivet — eller strukturrationalisering eller effektivitctsplanering;
handelsministern kan säkert hitta på flera smeknamn på det kära barnet
— så finns det bara ett parti att välja på: det kommunistiska. Från kommunistiskt
håll har man förklarat sig .starkt intresserad av att medverka till
efterkrigsprogrammets genomförande, och man har också ärligt förklarat, att
man däri ser ett steg fram emot den socialisering, som man inte blygs att
förklara sig som övertygad anhängare av. Det kommunistiska partiets ledare
har nyligen inför utländska, partikamrater försäkrat att »samarbetet i Sverige
mellan kommunister oell socialdemokrater är utmärkt». Det svenska fol -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ket hyser nu ett mycket starkt intresse för hur man på socialdemokratiskt håll
ser på denna fråga. Emellan valslagen har det inte saknats utbyte av vänliga
ord, och i fråga om ett stödpartis inverkan på det politiska handlingsprogrammet
finns det mycket auktoritativa uttalanden från socialdemokratiskt
håll örn ofrånkomligheten av en dylik påverkan. Det skulle
vara av mycket stort intresse, herr talman, att från regeringens sida
få en klar belysning av hur man nu ser på denna fråga. Om man
därvid också kunde närmare klargöra, hur man eventuellt tänker sig kunna
förena elen närmast avvärjande hållning till efterkrigsprogrammet som ett
socialiseringsprogram, som man hittills intagit på ledande socialdemokratiskt
håll, med den socialiseringssignal, som kommunisterna trott sig kunna utläsa
därur, så vore det ännu mera intressant. En sådan förklaring är så mycket
mer påkallad som det socialdemokratiska partiet nu går till sitt fortsatta värv
linder en ny ledares befälstecken.

Av de propositioner, som regeringen redan förelagt riksdagen och som senare
äro att vänta, är det ett par tre som särskilt tilldraga sig intresse. De röra
löneregleringen för statstjänstemannen, den obligatoriska sjukförsäkringen och
handelsavtalet med Sovjetunionen. Beträffande löneregleringen har ju finansministern
ansett sig kunna förorda den överenskommelse, som träffats vid förhandlingarna
mellan lönekommittén och statstjänstemännen. Denna proposition
lär under sådana omständigheter inte behöva föranleda mycket delade meningar,
i synnerhet som enigheten även sträcker sig till den omstridda frågan
örn dyrortsgrupperingens fortsatta bestånd i det läge, vari vi för närvarande
befinna oss. Frågan har därmed reducerats till vad den i själva verket är: inte
en fråga om principiella motsättningar, utan ett bedömande av vad som är
skäligt och vad som i anledning därav i ett förhandenvarande förhandlingsläge
är möjligt. Propositionen om den obligatoriska sjukförsäkringen och den fria
sjukhusvården lär väl komma att utlösa mera delade meningar. Man kan ju även
i fråga om tidpunkten för propositionens framläggande hysa någon förundran
över brådskan att begära ett beslut redan i höst. Eftersom tidpunkten för dess
ikraftträdande alltjämt fixeras till först den 1 juli 1950, kunde det rimligen ha
funnits anledning att lämna något längre rådrum för en allmän diskussion om
den tekniska utformningen av förslaget, innan man låst sig fast för bestämda
ståndpunkter. Jag förstår till fullo önskvärdheten av att riksdagen i god tid ger
besked örn sin ställning till den principiella frågan: obligatorisk sjukförsäkring
eller icke, för att ge de myndigheter, som få att svara för de organisatoriska
möjligheterna av dess tillämpning, tillräcklig arbetstid. Men på de
viktigaste av dessa områden äro förberedelserna redan i gång, och tyvärr äro
omständigheterna i övrigt sådana, att inte ens ett brådskande beslut nu möjliggör
en ytterligare forcering därav. Nu ligger emellertid propositionen på
bordet, och riksdagen har att pröva dess innehåll. Jag vill för min del ge
min oförbehållsamma anslutning till det syftemål, som propositionen har: att
tillförsäkra det svenska folket skydd mot umbäranden och nöd vid den olycka,
som sjukdomen alltid är. Att ge medborgarna skydd och hjälp i sådana fall -—
och jag tillägger även vid olycksfall och arbetslöshet — är enligt mitt sätt att se
en av samhällets allra viktigaste medborgarvårdande uppgifter. Beträffande
förslagets tekniska utformning, såväl i fråga örn huvudgrupperna som i fråga
om dess detaljer, kunna helt naturligt olika meningar vara rådande. Jag är
inte beredd att för dagen fälla något slutgiltigt, omdöme därom — tiden för
ett studium av propositionens innehåll har för min del varit ganska kort — och
jag har en känsla av att man inte skall tala alltför högljutt om vare sig den
ena eller den andra principen, förrän man noga vägt mot varandra de olika
förslagens fördelar oell nackdelar. Jag inskränker mig till att uttala den för -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
hoppningen, att riksdagen skall ge sig tid till en grundlig saklig bedömning
av det föreliggande förslaget i syfte att skapa de bästa möjliga formerna för
den betydelsefulla sociala reform, som det här är fråga örn, och att den prövningen
skall ske i positiv anda, från den utgångspunkten alltså, att en dylik
lagstiftning är motiverad och därför bör komma till stand. I övrigt blir det
anledning återkomma till förslagets innehåll.

Men det finns också andra frågor än de som beröras i de nu lämnade propositionerna,
sorn i hög grad äga aktuellt intresse. Örn jag säger att regeringens
ekonomiska politik och den alltmer hotande faran av en fortgående försämring
av penningvärdet äro de frågor, som framför andra påkalla uppmärksamhet,
så ligger däri ingen överdrift. Det finns åtskilliga ting på dessa områden,
sorn väckt förundran och där det skulle vara av mycket stort intresse
att få en belysning av regeringens synpunkter. Jag tar upp bara ett pär
frågor. På försommaren talades det rätt allmänt om önskvärdheten av att till
en konferens sammanföra arbetsmarknadens parter och representanter för vårt
politiska och ekonomiska liv för att diskutera utvägarna att inför det ökade
trycket hålla prisnivån nere. Regeringen föreföll inte heller alldeles ointresserad
av den tanken. Ingenting har hörts av, inte ens efter valen, ehuru faran
av ett valtaktiskt utnyttjande till socialdemokraternas nackdel då bort vara
utesluten. Anser regeringen att företeelserna på lönemarknaden, sedda i samband
med alla andra faktorer, som verka prishöjande — ty jag vill visst inte
isolera löneaktionerna och piska dem som dramats enda svarta bov — äro så
likgiltiga och betydelselösa för prisutvecklingen, att den inte behöver bekymra
sig om möjligheten att ställa in dem i det ekonomiska sammanhanget och att
det följaktligen är i sin ordning att ståndpunkterna få fixeras och bindas utan
att man först diskuterar dem med hänsyn inte blott till parternas utan också
det allmännas intressen? Menige man, som inte Ilar så stor insikt i den högre
statskonstens subtiliteter, har tämligen svårt att förstå den passiviteten och
frågar sig med illa dold oro, hur detta egentligen skall sluta.

Lika svårt har man att förstå den överlägsna klokheten i åtgärden att pressa
ned de svenska exportpriserna på papper och pappersmassa. Den åtgärden
vållar vår industri stora förluster, och reaktionen i de länder, som skulle ha
nytta av åtgärden, präglas mindre av tacksamhet än av förvåning över en
generositet, som man fruktar skall föra med sig en begränsning av den svenska
exportvilligheten och därigenom bli mera till skada än till nytta. Skall detta
vara ett prov på handelsministerns organiserade frihandel, torde det svenska
näringslivet betacka sig för en fortsättning. Det förefaller mera ha prägeln av
en tvångsåtgärd än av en frihet. I stället för att stödja de svenska exportföretagen
i deras ansträngningar att på den amerikanska marknaden uppnå
ett godkännande av tillfredsställande priser, som icke alltför mycket avvika
från dem som betalas i andra länder, har regeringen uppenbarligen förfarit
tvärtom. Det förefaller mig, som örn detta skulle bli ett mycket olyckligt prejudikat,
om i framtiden den frågan uppkommer, huruvida regeringens befogenheter
sträcka sig så långt, att den kan och bör ingripa för att på detta sätt
öka omfattningen av svensk export till ett annat land för att i träffade handelsavtal
planerade kvantiteter verkligen skola kunna ernås.

Om nian förmenar att denna åtgärd skulle motiveras av en önskan att motverka
prisstegrings tendenserna inom Sverige, sa tror .lag att man också bör
observera, att, åtminstone såvitt känt är, de svenska exportörerna av papper
och massa, icke begärt att få ''höja sina priser i kronor räknat ens vid export
och ännu mindre vid försäljning inom Sverige.

Vilka liro de starka skill, sorn föranlett regeringen att. på detta sätt ingripa
reglerande i den svenska exporthandeln'' Den .svenska allmänheten och

Nr 31.

Måndagen den 11 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
i synnerhet den del därav, som är direkt beroende av denna industris arbetsmöjligheter,
väntar med stort intresse på en klarläggande redogörelse för åtgärdens
motiv och syftemål.

Det lär inte kunna bestridas, herr talman, att en av de allra viktigaste uppgifterna
just nu är att bromsa risken för en inflation,. Att den skulle få förödande
verkningar för vårt ekonomiska liv är så uppenbart, att saken inte
behöver diskuteras. Det hjälper inte med några löneförhöjningar, örn samtidigt
därmed värdet av de erhållna pengarna sjunker i samma och kanske ännu
hastigare takt. Men verkningarna bli ännu mer förödande för de medborgare,
som inte ens ha möjlighet att höja sina nominella inkomster. Jag lär således
inte behöva uppehålla mig vid de ödesdigra verkningar, som en försämring av
penningvärdet för med sig. De äro självklara, och lika självklar är regeringens
skyldighet att finna utvägar för att hindra en sådan utveckling. Hur ser
regeringen på situationen och på dessa möjligheter? Hur bedömer den från
sina utsiktspunkter faran för en prisstegring, som öppnar portarna för inflationen,
och vilka åtgärder överväger den för att motverka en sådan utveckling?
Detta är ingen retorisk fråga utan ett högeligen allvarligt spörsmål, på
vilket man med oro och spänning väntar besked. Frågan örn omsättningsskattens
sammanhang med dessa spörsmål och betydelsen av dess snara avskaffande
har redan rests. Jag bär mig bekant att en av finansministern tillkallad
utredning är sysselsatt med utformningen av bestämmelser, som äro nödvändiga
för omsättningsskattens avveckling. Får denna åtgärd fattas så, att
finansministern är benägen att företa denna avveckling på ett tidigare stadium
än riksdagen i somras fixerade som den slutliga tidpunkten, och har detta utredningsarbete
fortskridit så långt, att det finns utsikter att en sådan tidigare
avveckling kan ske?

Aven om en dylik åtgärd kan bli av mycket stor betydelse för att hejda
prisstegringen, är den dock måhända inte den enda, som kan och bör ifrågakomma
för att motverka en prisstegring, som Iean få allvarliga följder för
vårt penningvärde.

Förhållandena på arbetsmarknaden giva, som känt är, anledning till allvarliga
bekymmer. Brist på material och brist på arbetskraft vålla stora svårigheter
för olika produktionsgrenar, och det går inte en dag och finns inte ett
område, där inte menige man kommer i kollision därmed, då han försöker
tillgodose sina behov. Jag är väl medveten om att man här möter ett utomordentligt
svårt problem, känsligt inte minst därför att ingrepp för att förbättra
situationen på ett område kunna föra med sig ytterligare försämring
på andra områden, där läget ävenledes är tryckande och svårt. Men detta kan
inte fördölja det faktum, att man ute i landet känner sig otålig och orolig
inför åtgärder, som till äventyrs kunna medföra risken av ytterligare hinder
för tillgodoseendet av våra trängande inhemska behov. Jag tror att man mot
denna bakgrund får se åtskilligt av den tveksamhet, varmed den allmänna
opinionen mött det stora handelsavtalet med Ryssland. Man har fruktat att
den svenska industriens produktionskapacitet skulle i så hög grad tagas i anspråk
för att tillgodose denna nya och stora exportmarknad, att en ytterligare
försening i stället för en ivrigt efterlängtad förbättring skulle vara att befara
för den inhemska marknaden, i synnerhet den mycket viktiga del därav,
som rör bostäder och andra nödvändiga byggnader. Det blir tillfälle — och
ett bättre tillfälle än nu -— att i samband med avtalets behandling återkomma
till dessa ting. Men eftersom jag ändå fört saken på tal, skulle jag vilja tilllägga
några ord.

Det råder inga delade meningar örn önskvärdheten av ett ökat handelsutbyte
med Ryssland och att det är tillfredsställande att en överenskommelse

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
därom kommit till stånd. Jag finner det också naturligt, att man ur denna
positiva synpunkt bedömer avtalets innehåll. Om man det oaktat ställer vissa
spörsmål under debatt, så sker detta inte för att komma avtalet till livs, utan,
för att ge anledning till en ytterligare och mera betryggande belysning av oklara
frågor. Avtalets för våra förhållanden väldiga omfattning och den långa
avtalstiden, göra det ju i viss mån till ett experiment. Av diskussionen kring
avtalet och de under hand lämnade upplysningarna kan man sluta sig till att
det vid förhandlingarna blivit möjligt att i viss mån sammanställa önskemålen
med den svenska industriens uppskattning av sina leveransmöjligheter.
Detta är givetvis att hälsa med tillfredsställelse. Farhågorna för att avtalet
kan medföra en besvärande snedbelastning av industrien ha dock inte kunnat
helt avlägsnas. Vissa industrier måste uppenbarligen öka sin kapacitet för
att kunna tillgodose önskemålen. Med den knapphet på arbetskraft, som nu
råder på alla områden, kan detta bli en ganska besvärlig sak, inte minst för
de företag och näringsgrenar som därmed riskera en ytterligare begränsning
av den till buds stående arbetarstyrkan. Hur kommer läget för dessa industrier
att bli, då avtalstiden är slut och de stora engångsleveranserna ha fullgjorts?
Regeringen har uppenbarligen ansett sig kunna bedöma dessa frågor mycket
optimistiskt. Det lär under avtalets behandling i riksdagens utskott och kamrar
bli tillfälle att närmare granska de skäl på vilka regeringen bygger denna
uppfattning. Detsamma gäller i fråga örn avtalets inverkan på våra inhemska
försäljningsmöjligheter på de sektioner, som redan nu äro besvärande
trånga. Här skulle man med tacksamhet mottaga en i riksdagen avgiven försäkran,
att den stora exporten till Ryssland inte kommer att ytterligare försvåra
förhållandena t. ex. inom byggnadsverksamheten, med de odrägligt
långa leveranstider, som man där redan nu måste räkna med. Jag tror att inte
minst den senare punkten är en av de frågor omkring avtalet, som i alldeles
särskild grad intressera den svenska allmänheten och där man hoppas under
avtalets fortsatta behandling få besked. I övrigt blir det ju. som sagh tillfälle
att återkomma till dessa och andra frågor, då propositionen föreligger
och då utskottet i vederbörlig ordning granskat dess innehåll. Till dess ha
måhända också de förhandlingsfrågor, som ännu äro svävande, fått en tillfredsställande
lösning. Jag har tidigare trott mig kunna konstatera en enig
tillfredsställelse med att ett handelsavtal med Sovjetunionen kommit till
stånd, och jag är övertygad örn att man med samma enighet väntar och hoppas,
att det i sin tillämpning skall visa sig bli till gagn för båda ländernas
intressen.

Då riksdagen nu i varje fall är samlad, så lär den ha anledning att hos regeringen
begära upplysning även på ett par andra områden, där i varje fall
inga politiska skiljelinjer böra föranleda tvister eller olika synpunkter. Man
skulle säkert vara tacksam för en översikt av läget på byggnadsmarknaden,
såväl med hänsyn till industriens utbyggnadsbehov som i fråga örn bostadsbyggandet
och örn möjligheterna och utvägarna att åstadkomma en samordning
av dessa behov. Höstens otjänliga väderlek, som i vissa delar av vårt
land förorsakat katastrofala skador på skörden, har ingivit åtskillig oro för
vårt försörjningsläge. Riksdagen skulle säkerligen vara folkhushållningsministern
tacksam för att vid tillfälle få en redogörelse för läget och de slutsatser,
sorn han anser sig kunna draga därur. Profetiorna lia inte varit alldeles
samstämmiga; det skulle vara lugnande med en auktoritativ uttolkning.

För några dagar sedan Ilisie jag, herr talman, i en av våra tidningar några
reflexioner, som måhända delas av mångå, i varje fall många av de stilla medborgarna
i vårt land. Det konstaterades som ett märkligt och smått vemodigt
förhållande, att medan det ute i världen alltjämt råder örn och ehuru fram -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tiden även för oss synes oviss och full av faror, så äro vi på väg att överge
den enighet och samling, som varit de onda tidernas styrkebälte, och ge oss
de inbördes tvisterna och striden i våld. Jag tror inte att den fara för söndring
och oenighet, som nian trodde sig kunna utläsa i den skärpta politiska diskussionen,
är så stor. I en tid som vår, då så mycket nytt skall byggas upp och
så mycket av gamla förhållanden och gamla tankelinjer sättes under debatt,
är det självfallet att meningsbrytningarna framträda klara och skarpa. Men
ser man närmare efter, skall man finna, att motsatserna till sist förena sig i
ett gemensamt syftemål: att gagna vårt land, att göra levnadsbetingelserna
bättre för dess medborgare. Meningarna skifta örn de vägar som vi därvid ha
att gå och örn den närmaste målsättningen. Det är naturligt och riktigt, att
de olika åsikterna sättas under debatt. Är man till slut ense örn att allas strävan
dock gäller landets och folkets frihet och lycka, så kan man ta striden,
och även den hårda striden örn olika meningar, med förtröstan och ro.

Herr Domö: Herr talman! Det är förklarligt, att partigrupperna möta upp
till denna debatt med en viss spänning och att allmänheten kommer att följa
debattens förlopp med stort intresse. Detta beror inte bara på att viktiga frågor
för vårt folkhushåll äro brännande aktuella och att regeringspartiet fått
en ny ledare. Det beror också på konsekvenserna av höstens kommunalval.
Riksdagens sammansättning påverkas visserligen inte av detta val förrän nästa
år — men riksdag spolitiken kan givetvis redan nu påverkas av vad som
skeft.

Vi ha inom högern under de veckor, som gått efter valet, inte tvekat att erkänna.
att vi haft en motgång. Men vi ha också gjort vissa iakttagelser beträffande
våra meningsmotståndare. De ha i valrörelsen sökt göra gällande, att
högern inte handlade uppriktigt, då den — liksom tidigare andra partier —
i ett nytt program drog upp nya politiska riktlinjer inför en efterkrigstid,
fylld av nya frågor och förändrade problemställningar. Ansträngningarna att
karakterisera denna vår politik som enbart valtaktik höra inte till de vackra
dragen i valrörelsens historia. Jag skulle inte ha berört denna sak i efterhand.
örn vi inte efter valet kunnat iakttaga fortsatta spekulationer kring samma
tema, spekulationer, som måste anses beröra också högerriksdagsgruppens arbete.
Man försöker på sina håll undervisa oss om vår framtida roll i landets
politiska liv och gör här ofta gällande, att högerns huvuduppgift är enbart
kritikerns — inte samhällsbyggarens.

Jag vill lia klart utsagt, att detta resonemang är helt verklighetsfrämmande.
Vi känna oss inte berörda av de skenbart välmenta råd, som vi fått men
som inte kunna dölja rådgivarnas avsikt att placera högern, där det passar
dem själva bäst. Högern har handlat och kommer att handla i kraft av den
övertygelse, som funnit sitt praktiska uttryck i vårt program. I denna anda
fortsätter riksdagsgruppen nu sitt arbete. Jag är övertygad örn att det finns
stora uppgifter för ett parti som vårt, ett parti, som orubbligt fasthåller vid
värden, som äro grundläggande för en sund utveckling: enskild frihet, personlig
äganderätt och kristen samhällssyn, ett parti, som är berett att på denna
grund orubbligt motstå statstvångspolitiken i dess skiftande former, men samtidigt
ett parti, som vill utveckla och förbättra samhället.

Valet har emellertid inneburit förskjutningar mellan partierna också av
annan art än den. jag nyss berört. Kommunisterna ha vunnit ytterligare terräng.
Det är ett förhållande, som vi beklaga, och icke minst efter herr Linderots
hyllningsartikel till Kuusinen äro vi ganska tvivelsamma på vad gott
som kan komma fram ur framgången för ett parti, vars ledare gör på detta
sätt. Men vi konstatera samtidigt, att förändringen inte är så stor, som kom -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
munisterna hoppats och många andra fruktat. Det är en fråga av stort intresse,
om den ökade kommunistrepresentationen kommer att påverka regeringspartiet,
som nu framträder med en ny ledare och statsminister. Vi motse med
.stort intresse statsministerns besked. Kommer lian att för framtiden ge sitt
parti ijiera råg i ryggen, när det kommunistiska skördefolket griper till skäran?
Vi hade senast under vårriksdagen tillfälle att se åtskillig socialdemokratisk
flathet, som rent av tog sig uttryck i medlöperi. Vill statsminister
Erlander på denna punkt åstadkomma en välbehövlig åtstramning i regeringspartiets
politik, skall han säkert vinna sympatier. Vill han däremot inte göra
det, är det ofrånkomligt, att han kommer att vålla besvikelse hos stora delar
av vårt folk.

Men det finns också andra punkter att observera, och här vill jag också
rikta mig till vår nye statsminister. Jag har med förvåning sett, att valresultatet
inom regeringspartiet tolkats som ett förtroendevotum för de socialistiskt
präglade delarna av arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Hur ställer sig statsministern till detta? Det krävs ett besked, så att vårt
folk får veta varthän det socialdemokratiska skeppet styr färden under sin
nye kaptens befäl. Jag kan för min del inte se att valresultatet motiverar en
socialistiskt präglad politik. För det första voro socialdemokraterna ingalunda
angelägna att ställa socialiseringsfrågorna i valrörelsens förgrund. Socialdemokraterna
ville göra gällande, att de representerade »kontinuiteten» i svensk
politik. Jag skall inte här värdesätta dessa uttalanden, men jag vill veta, örn
de skola tillmätas någon betydelse efter valet. Det går inte att sätta likhetstecken
mellan kontinuitet och socialisering.

För det andra har valet —• trots att socialdemokraterna i regel bemödade
sig att hålla socialiseringsfrågorna utanför debatten — inneburit en förskjutning
i sympatierna åt borgerligt håll. Detta är inte ett förtroendevotum för
de mest vänsterinriktade inom regeringspartiet, det är en varning! I dag är
det tydligare än någonsin att vårt regeringsparti inte kan anses ha fullmakt
att socialisera, då det inte klart kungjort sina avsikter på denna punkt. Jag
hoppas att vi här i kammaren i dag få höra statsministerns syn på den efter
valet uppkomna situationen och på majoritetspartiets förhållande till övriga
politiska grupper.

Den bebådade propositionen om obligatorisk sjukförsäkring ligger nu på
riksdagens bord. Vi äro i princip överens om att en sjukförsäkringsreform bör
komma till stånd. Och jag är av samma uppfattning som den föregående ärade
talaren att vi på detta område, där det gälleT våra sjuka och arbetslösa och överhuvud
taget dem, som ha det illa ställt i samhället, böra samfällt hjälpas åt för
att ge dem bättre och tryggare förhållanden. Det blir nu en uppgift för riksdagens
utskott att granska propositionen. På en punkt är det uppenbart, att
statsrådet Möllers förslag är en försämring av socialvårdskommitténs. Den obligatoriska
sjukpenningen, som enligt förslaget skall utgå lika för alla, kommer
i vissa fall att leda till överförsäkring med därmed förenade risker. I andra
fall kommer systemet att medföra underförsäkring, trots möjligheterna att
komplettera den obligatoriska sjukpenningen med en frivillig. Det är främst
medelklassen, som här har anledning att kräva en bättre ordning med större
garantier för ökad trygghet vid sjukdom genom en mera differentierad sjukpenningförsäkring.

Det blir vidare en uppgift för utskottet att överväga, när reformen skall
förverkligas. Bristen på material och arbetskraft skapar här tillsammans med
det statsfinansiella läget ett allvarligt problem. Statsrådet Möller, som tidigare
trodde sig kunna sätta reformen i kraft redan under 1940-talet, bär nu stannat
fiir år 19f)0. Utskottet får avgöra, örn denna ståndpunkt kan förenas med

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
statsrådet Wigforss’ finansplan från i våras, enligt vilken kostnaderna för reformen
inte täcktes ens under 1950-talets första år. Bristen på sammanhang i
regeringens planlägggning är på denna punkt ganska märklig.

Inför hotet om ytterligare försämring av penningvärdet lägger regeringen
tyngdpunkten på skärpt investerings- och priskontroll. Båda dessa instrument
måste emellertid användas med klokhet och varsamhet. Investering är ju nödvändig
för att öka produktionen och därmed minska varuknappheten och inflationsfaran.
För att utnyttja de knappa tillgångarna på arbetskraft effektivt
mäste vi dessutom rationalisera i näringslivet — och rationalisering kräver
investering.

Priskontrollens styrka och svaghet känna vi. 100-procentigt effektiv blir
den aldrig. Den nuvarande regimen i priskontrollnämnden illustrerar sanningen
i professor Lundbergs refererade uttalande, att det håller på att uppstå
övertro på en central administrations förmåga att dirigera. Man går fram
ganska självrådigt och beslutar viktiga ingrepp utan naturligt samråd med
köpmän och företag. Ibland har man ett intryck av att regeringen vill använda
priskontrollen som ett instrument för genomgripande omändringar i vårt
produktionsliv, fastän detta inte varit avsett med priskontrollens införande.
Prisstegringar böra hindras, men åtgärderna få inte drivas så långt, att en
produktion, som är nödvändig och möjlig trots rådande förhållanden, försvåras
eller förhindras.

Jag varnar för överdriven tilltro till investerings- och priskontrollens effektivitet
när det gäller att bekämpa inflationen. Hänsyn måste tågås till alla de
faktorer, som inverka inom prissystemet, och då inte minst till lönerna. Beträffande
de stora industriarbetargrupperna har emellertid regeringen uttalat
sig till förmån för den nu igångsatta löneoffensiven, fastän just dessa grupper
bättre än andra kompenserats för penningvärdesförsämringen och fått en viss
standardökning därutöver. Regeringen vill inte tillräckligt tydligt säga ut,
att välståndet sannerligen inte stiger, örn dessa lönerörelser öka det ackumulerade
trycket och spränga fördämningarna mot inflationen. Vidare är det farligt
att slå sig till ro med tanken, att löneökningarna skola begränsas just till de
nämnda grupperna. Det finns många, som ännu äro eftersatta i löneavseende
och som inte fått en reallöneförbättring upp till 1939 års nivå. Denna riksdag
har bl. a. att ta ställning till ett förslag för statstjänstemännens vidkommande,
som är avsett att åstadkomma en nödvändig och berättigad justering. Men det
finns också andra grupper, som kunna anmäla anspråk på förbättringar. Löneökningar
på ett håll, som rubba relationerna inom lönesystemet, föra lätt med
sig lönehöjningar över hela linjen. Detta påverkar omkostnaderna i produktionsprocessen.
Jag tänker då inte minst på jordbruket och dess utövare, som
säkerligen inte vilja se sin ställning försämras i jämförelse med andra folkgrupper.
Läget kan till slut bli ohållbart. Kanhända får jag tillåta mig säga,
att regeringens sätt att behandla frågan örn penningvärdet inger allvarliga bekymmer.

En fråga, som kanske borde dryftas i detta sammanhang, är sättet för prisregleringen
av massaexporten. Den föregående talaren har varit inne på detta,
och jag har i stort sett samma uppfattning som han om det egendomliga i att
regeringen på sätt som skett har gått in för att reglera utlandsmarknaden på
massa. För att inte bli för långrandig och upprepa vill jag därför inskränka
mig till att uttala, att det förefaller mycket egendomligt, att regeringen ansett
sig böra och kunna gripa in på sätt som skett med att bestämma exportpriset
på massa under de förhållanden, som ha varit rådande, då man kommit
till detta beslut. Gränsen för regeringens rätt därtill synes mig betänkligt tänjd,

Måndagen den 14 oktober 194fj fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
och det kan knappast ligga i landets intresse, inte minst med hänsyn till vårt
stora behov av dollarvaluta att underlåta att ta ut världsmarknadens priser.

Vi hade väl alla hoppats, att i och med bärgandet av den på försommaren
sa lovande skörden det skulle vara slut med brödransoneringen — och andra
regleringsåtgärder därtill. Men tyvärr har väl denna förhoppning grusats efter
det en stor del av skörden förstörts eller svårt skadats i det sällsynt dåliga
skördevädret. Skadorna ha förstorats på grund av den kroniska bristen på arbetskraft
inom jordbruket.

Trots att jag vet, att undersökning av skördeskadorna sker och att prövning
pågår örn ersättning åt de jordbrukare, som lidit skada, så vill jag likväl,
herr talman, framhålla för regeringens representanter skäligheten uti och
behovet av snabb och effektiv ekonomisk hjälp, som ej får tillmätas för njuggt.

En fråga, som snarast möjligt också bör göras någonting åt, gäller leveranstvånget
av fodersäd, som av fodersädsodlarna känns som en stor orättvisa, helst
som avståendet anses ske till för låga priser i jämförelse med vad som erhålles
vid fodersädens förädling till fläsk och ägg.

En illustration till den olidliga bristen på arbetskraft inom jordbruket ha
vi fått också i år, då militär skördehjälp måste anlitas, trots att beredskapsungdomen
numera helt och hållet hunnit återvända till sitt arbete på gårdarna,
i den mån de ha återgått till sådant arbete. Denna svåra arbetskraftsfråga kan
inte skiljas ut från andra frågor av betydelse för hela folket, t. ex. de aktuella
lönerörelserna, ty tillgången på arbetskraft på landsbygden är och förblir
dock i hög grad en fråga om rättvis fördelning av löner och levnadsstandard.

Till allt annat, som vi ha att uppmärksamma i dag, kommer nu också den
stora frågan om handelsavtalet med Sovjetunionen. Visserligen lär proposition
i frågan ej komma att avgivas förrän på onsdag eller torsdag, men kammaren
torde vilja slippa en särskild remissdebatt örn sovjetavtalet, och därför
tillåter jag mig att med talmannens tillstånd beröra saken redan i dag.

Statsrådet Myrdal har angivit de riktlinjer, efter vilka vi här i riksdagen
böra behandla en sådan fråga. »Ingen kan», yttrade han i andra kammaren
den 22 maj i år, »ha ett vannare, rent principiellt demokratiskt intresse än
jag av att främja en ökad parlamentarisk kontroll av handelspolitiken, ett
ökat deltagande från folkrepresentationens sida i handelspolitiken.» Och han
fortsatte: »Jag måste, örn jag är ärlig, bekänna, att jag ibland blir litet rädd,
när jag tänker på att denna förnämliga folkrepresentation, som tager så allvarligt
på mångå små ting, låter de väldiga affärer, som det här är fråga om
och som lia avgörande betydelse för hela den ekonomiska utvecklingen, passera
över sitt huvud, utan att det alltid blir fråga örn en verklig prövning och
kontroll.» Så långt herr Myrdal. Vi här i riksdagen lia alltså statsrådets
sympati, då vi nu befria honom från rädslan för att prövningen och kontrollen
skola utebli.

När vi gå in på diskussion örn det ryska avtalet, är det angeläget att inte
låta ovidkommande synpunkter skymma undan det väsentliga. Det finns säkert
ingen som viii låta ideologiska motiv elier känslomässigt bedömande vara
utslagsgivande. De beskyllningar, som i sådant hänseende riktats mot kritiken
av de svensk-ryska handelsförhandlingarna, lia framstått som valhänta försök
att krångla sig ifrån en saklig diskussion. Alla äro ense om att vi måste försöka
bygga ut våra handelsförbindelser åt alla håll, där det finns värden att
vinna för vårt land. Ett betydande handelsutbyte med Sovjetunionen är önskvärt,
men det slutna avtalet synes i förhållande till vårt lands resurser överdimensionerat
såväl när det gäller åtagande av varuleveranser som kreditor.

För några månader sedan skrev en känd socialdemokrat, att vårt folk skulle

Nr 31.

Måndagen, den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
få »dra åt svångremmen» för att bli i stånd att lämna den diskuterade krediten
till Sovjetunionen. Senare dementerades detta uttalande. Vi skulle inte behöva
dra åt svångremmen »ett enda hål». Det är nu detta senare påstående, som
det åligger regeringen att bevisa.

Det nya avtalet kommer att ställa stora anspråk på svensk arbetskraft.
Redan nu äro vi så hårt trängda, att industriföretagen sakna 10 till 20 procent
av den behövliga personalen. Hur det ligger till på landsbygden haj jag nyss
berört. Regeringen utreder nu våra möjligheter att få tillskott utifrån och har
utsänt direktör Folke Thunborg — vår nye store expert på dessa frågor —
för att studera möjligheterna i Italien. Endast blygsamma resultat väntas av
detta försök. o o

Sådant är alltså läget. Den första fråga regeringen måste besvara, då vi ga
att utskotts behandla avtalet med Sovjetunionen, är alltså: hur skall den för
avtalsleverantörerna ytterligare erforderliga arbetskraften anskaffas?

Den andra frågan gäller investeringarna. I flera statsrådsuttalanden ha de
nuvarande stolpa investeringarna betecknats som ett hot mot penningvärdet.
Regeringen säger, att vi måste begränsa dem. Uppgifterna örn leveranslistorna
för det ryska avtalet visa emellertid, att det kräves nya investeringar för beställningarnas
skull. Regeringen måste, nu klarlägga, hur dess av handelspolitiken
betingade krav på näringslivet stämma överens med de krav, den reser på sarnma
näringsliv, då det gäller att skydda penningvärdet. Frågans allvar framgar
av det faktum, att den investering, som nu äger rum på hemmamarknaden, dock
är avsedd att öka varutillgången här hemma och sålunda på längre sikt motverka
inflationsfaran, medan däremot den investering, som kräves i samband
med avtalet, är avsedd att öka varutillgången —- i Sovjetunionen.

Den tredje frågan gäller materielbristen. Nu ha ryssarna lovat oss vissa varor,
som vi skola använda för den avtalsenliga produktionen. Detta är kanske
i någon mån cn lättnad. Men samtidigt är det också en försvarande örnständighet,
eftersom det minskar betydelsen av det planerade varuutbytet
mellan Sverige och Sovjetunionen. Örn vi nämligen måste använda en
del av vad vi få österifrån för tillverkningar, som vi skicka österut, komma ju
inte dessa varor den svenska marknaden till godo. Y ar försörjning förbättras inte

i dessa fall. , , 0

Handelsministern bär i något sammanhang sagt, att handelsavtalet niea Sovjetunionen
med tiden skulle lora oss närmare ett multilateralt handelsutbyte.
Hur förenar statsrådet denna uppfattning med det uttalande, som gjordes av
Sovjetunionens delegat i FN:s ekonomiska, och sociala råd, Fjonov, den 2o sep
tember? Herr Fjonov yttrade: »Utskottet önskar ersätta det nuvarande systemet
med bilaterala handelsavtal med ett multilateralt handelssystem. Detta är
uppenbarligen en tes, som stödes av en viss stormakt. Systemet med bilateral
handel har befunnits tillfredsställande. Att förklara att detta system kan bil
dåligt i framtiden är överflödigt och mycket tvivelaktigt.»

Handelsministern har vid något annat tillfälle sagt, att avtalets betydelse
inte bör överskattas. Det rör sig, säger han, inte örn iner än 10—15 procent
av vår utrikeshandel. Formellt sett är detta riktigt, lirén det ar inte hela
sanningen. Statsrådet Myrdal glömmer, att en avsevärd del av de planerade
leveranserna gäller en mycket stor del av industriel!, den mekaniska oc
elektriska.. Han bör redovisa, i hur ''hög grad dessa industrier belastas,
innan man kommer fram till en tillförlitlig jämförelse, när det gäller förändringen
i omfattningen av vårt handelsutbyte. Dessa industriers produkter
äro ju nödvändiga för verksamheten inom mycket stora delar av vårt näringsliv.
Tänk t. ex. på byggnadsindustriens behov av elektrisk materiel!

Jag vill alltså fästa uppmärksamheten på den risk för snedbelastning av

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
näringslivet, som avtalet kan tänkas ge upphov till. Det är problem, som vi
måste försöka komma till rätta med, och det är all anledning att från olika
håll — som det gjorts här redan i dag — peka på risken av denna snedbelastning.

Vad som frapperar är regeringens brådska att få ett preliminärt avtal underskrivet.
Det har till och med gott så fort, att de mycket viktiga normbestämmelserna
örn oförutsedda svårigheter ■— force mmjeure — inte synas ha
klargjorts. Det kan uppstå svårigheter med materialförsörjningen. Det kan bli
strejk i samband med löneförhandlingar här hemma — jag utgår från att
det inte ingår i regeringens planer att förbjuda strejker. Det måste ju också
finnas garantier, för att vårt näringsliv i ett eventuellt försvårat läge inte
bara kan upprätthålla sina förpliktelser österut utan också sköta sina inhemska
förbindelser och förbindelser åt andra håll. Skulle de senare bli lidande
av de förra, kunde ju vårt lands handelspolitiska läge bli mycket allvarligt.

En fördel med det föreliggande avtalet är dess karaktär av ramavtal. Det
har överlämnats åt våra företag att förhandla fritt med den ryska motparten.
Dessa förhandlingar måste, örn avtalet accepteras av riksdagen, givetvis
bedrivas i affärsmässiga former. Jag utgår från att regeringen är beredd
att verka för detta och att politiska påtryckningar inte skola förekomma.
Handelsministern har emellertid i svensk press upprepade gånger
beskyllts för påtryckningar under ett tidigare stadium av regeringens förhandlingar
med industrien. Tiden är nu inne för honom, synes det mig, att
rensa luften. Han bör ta upp dessa påståenden och tala örn vilka synpunkter
som varit vägledande för hans ingripanden.

En fördel med avtalsförslaget tycks mig vidare vara, att näringslivet får
en viss frist, innan leveranserna på allvar komma i gång. Men detta befriar
på intet sätt regeringen från skyldigheten att klart säga ifrån, hur det i
verkligheten förhåller sig med »svångremmen». Skall den dras åt eller inte?
Och om regeringen kräver offer av folket, på vilka områden är det då inskränkningarna
skola sätta in? En grundlig »granskning och kontroll» — för
att nu åter citera handelsministern •— kräver kännedom därom.

Jag har framställt, herr talman, många frågor i denna viktiga angelägenhet.
Det har varit nödvändigt, eftersom regeringens hemlighetsfullhet under
de sista månaderna har stått i omvänd proportion till den klarhet, för vilken
handelsministern talat vid skilda tillfällen i riksdagen. Hur saken skall avgöras,
blir en fråga för vederbörande utskott och sedermera också, naturligtvis,
för kamrarna. Att behandlingen blir saklig, är jag övertygad örn.

Ännu en synpunkt är emellertid värd att beaktas i detta sammanhang. Hur
kommer avtalet att verka — rent principiellt sett — på förhållandet mellan
stat och näringsliv? Det finns utbredda farhågor för att våra övertygade
socialister och planhushållare kunna komma i en situation, som de frestas att
utnyttja för att driva in företagsamheten i tvångshushållningens återvändsgränd.

Vi hoppas, att regeringen inte låter det gå därhän. Ett besked på denna
punkt behövs1 inte minst därför, att vi tyckt oss skönja en tendens till mera
påtagbar »ministerstyrelse». Jag erinrar till exempel örn statsrådet Myrdals
märkliga konflikt med AB Svensk torvförädling, en konflikt där statsrådets
maktspråk föranledde hela styrelsen med de förnämsta experterna inom
branschen att avgå. Att det senare förekommit ett försök att reparera skadan,
gör inte de metoder, sorn användes i början, mera sympatiska. Jag vill
inte här uppehålla mig vid finansminister Wigforss’ kända personliga ingri Första

kammarens protokoll 10Ji0. Nr SI.

Nr 31.

Måndagem den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
panden i en mängd frågor, exempelvis lönefrågor och i fråga örn storleken av
rysslandskrediten.

Vi behöva dessutom regeringens löfte, eftersom vi anse byråkratisering —
vare sig den sker genom handelspolitiken eller på annat sätt -—■ vara farlig.
Det förstatligade vägväsendet är ett lärorikt exempel. Det klagas inom hela
landet över den pappersexercis som kräves till och med för att få till stånd
mycket enkla förbättringar. Försämrat vägunderhåll genom tidsödande statlig
byråkrati tycks bli konsekvensen av att de enskildas självansvar och bestämmanderätt
försatts ur spel. Den statliga väghållningen finna många dyr
och dålig.

Då vi här i riksdagen vända oss mot den tilltagande byråkratiseringen, måste
vi själva föregå med gott exempel. Vi måste se till, att riksdagen inte förvandlas
till ett tungt arbetande organ för yrkespolitiker. Det är nu, herr talman, åttonde
året i följd, om, jag minns rätt, som vi Samlas till höstriksdag. Vad som från
början var en nödfallsutväg håller på att bli en institution. Riksdag och regering
kräva effektivitet i samhällslivet — men kunna inte själva ordna sitt
arbete effektivt! I våras begärde riksdagen utredning om arbetsformerna, och
jag tillåter mig fråga: varför har denna utredning inte tillsatts? Man ser
visserligen i tidningarna, att en utredning kommer att tillsättas inom de närmaste
dagarna, men det förefaller ju, som örn det skulle lia kunnat ske tidigare.
Örn en del väsentliga ändringar vidtas, som nödvändiggöra grundlagsändringar,
är det ju ganska bråttom. Vi lia en stor fråga — rysslandsavtalet
— som påkallar en kort session, men flertalet av de propositioner, som framläggas
till höstriksdagen, kunde utan större olägenheter ha sparats till våren.
Jag vill alltså, herr talman, sluta med förhoppningen, att 1946 års höstsession
måtte bli den sista i den långa serien.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Vid sidan av de allmänna politiska
reflexioner, som de båda föregående talarna ha gjort och som jag inte skall
yttra mig örn mer än möjligen med ett par ord, ha dessa talare gått in på en
rad konkreta frågor, som jag väl närmast har skyldighet att svara på.

Man har framför allt riktat in sig mot regeringens, sorn man säger, bristande
aktivitet i kampen mot en försämring av vårt penningvärde, alltså mot
inflationen, och man har där tagit upp flera olika sidor av frågan.

Jag skall till en början erinra örn att i en sådan utomordentligt bekymmersam
situation som hela världen befinner sig i, när det gäller frågan örn hur
man skall kunna hindra en n.y prisstegring eller hejda den redan pågående
prisstegringen, är det mycket litet fruktbart, att man från den ena eller den
andra sidan talar örn att de åtgärder, som vidtagits på ett område, inte äro
tillräckliga eller att de gå för långt o. s. v. Det lönar sig inte mycket att tala
örn att den nuvarande regeringen skulle hysa någon övertro på priskontrollens
betydelse. Det lönar sig inte att tala örn att investeringskontrollen får ta hänsyn
till att vi ju uppenbarligen behöva investeringar för att kunna förbättra
vårt näringsliv. Det lönar sig inte att tala om att lönerna kunna stiga för
mycket o. s. v. Allt detta är ju allmänna talesätt, örn vilka ingen meningsskiljaktighet
råder. Vad det här gäller är att finna den riktiga avvägning
emellan alla dessa olika faktorer och möjliga åtgärder, som kan leda till det
bästa resultatet, och det vinnes inte genom att — utan att närmare precisera •—
tala örn att man kan gå för långt på det ena sättet eller på det andra.

Jag skall då till en början ta upp den fråga, som tydligen föresvävar många
såsom den viktigaste, fastän herr Elon Andersson åtminstone starkt underströk,
att han inte ville sätta den i en särställning, utan menade, att man

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
måste ha blicken på hela fältet. Jag syftar, som var och en förstår, på lönepolitiken.

Det skulle vara av mycket stort intresse att både av herr Elon Andersson
och av herr Domö få svar på frågan, vad man anser att regeringen skulle ha
åstadkommit genom att redan tidigare ■— till exempel i våras eller nu i början
av hösten —- föra samman arbetsmarknadens parter till en överläggning örn
lönepolitiken. Var och en förstår, att frågan om i vilken utsträckning högre
löner äro möjliga inom vårt näringsliv utan att de medföra en prisstegring, inte
kan besvaras generellt. Den kan inte besvaras annat än genom undersökning
på varje särskilt område. Saken kan således inte fruktbart diskuteras, förrän
önskemålen -— låt mig säga närmast kraven, som vi väl kunna räkna med ■—
från arbetarsidan ha blivit framlagda och man får klarhet över vad man på
arbetsgivarsidan tänker sig att kunna tillmötesgå eller att säga nej till. Det var
sådana överväganden som förmådde regeringen att i våras avstå från att sammankalla
en konferens. Vi hade den övertygelsen, att man vid det tillfället
inte skulle ha kunnat komma till annat än allmänna resonemang. Örn man
skulle ha försökt ena sig örn en ståndpunkt redan i våras, hade den säkerligen
inte kunnat gå utöver den linje, som regeringen lade fast såsom sin linje,
när vi talade om vilka faror som hotade vår prisnivå genom utlandsprisernas
och våra exportprisers stegring och den väldiga investeringshaussen och då vi
tilläde, att örn man kan få ett grepp över alla dessa faktorer, så skall det också
vara möjligt att komma till en förnuftig diskussion örn de gränser, inom vilka
en lönehöjning kan ske utan att det behöver medföra en allmän prisstegring.
Det är möjligt, att vi kunde ha enat parterna örn detta allmänna uttalande. Jag
är alldeles säker på att man hade kunnat få arbetarsidan med på denna politik,
nämligen att förklara, att det finns ett utrymme för lönestegringar, som
dock inte få överstiga en viss gräns, men att vi äro positivt intresserade av att
de lönestegringar, som äro möjliga, också skola vidtagas. Huruvida arbetsgivarnas
organisationer vid detta tillfälle i våras skulle ha gillat denna regeringens
ståndpunkt, undandrar sig mitt bedömande. Hade de gillat den, hade
man kommit precis lika långt som vi äro i dag. I motsatt fall kan jag inte se,
att vi hade gjort någon nytta för de förhandlingar som nu börja.

Jag menar således, att regeringen har ansett och fortfarande anser, att tiden
inte har kommit för att på detta sätt föra arbetsmarknadens parter samman.
Den tiden kommer först då förhållandena utveckla sig därhän, att en överenskommelse
inte är möjlig och det är önskvärt att föra in något nytt moment
i överläggningarna.

I fråga örn lönerna vill jag för övrigt med anledning av herr Domös yttrande
tillägga, att inte bara vissa grupper kunna kräva att få en förbättring
av sina löner. Det veta vi mycket väl. Herr Domö syftade på att en del av
de högre statstjänstemännen enligt den med organisationerna träffade överenskommelsen
inte lia fått samma fulla kompensation som den stora huvudmassan.
Han kunde kanske till och med ha erinrat örn att de sämre betalade
statstjänarna enligt detta förslag i mycket betydande utsträckning ha kommit
fram till något som nog måste kallas för mer än kompensation för prisstegringen
under kriget och alltså innebär en verklig förbättring av de reala lönerna,
örn förslaget accepteras. Det överensstämmer helt med den politik som
har förts även under kriget, då de sämst betalade grupperna ha fått gå fram
och då inte minst — jag vill erinra örn det ■— jordbrukets arbetare ha fått förbättringar,
som visserligen inte ha fört dem upp i jämnhöjd med genomsnittet
av industriens arbetare, men som i alla händelser innebära en så betydande
real förbättring, att dessa förut sämst ställda arbetare väl kunna jämföras
med de industriarbetare, som i löneskalan ligga ett stycke under genomsnittet.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Jag tror, att var och en som vill se på frågan örn inkomstutvecklingen och
därmed även löneutvecklingen i vårt land måste säga sig, att hur önskvärt
det än är med den utjämning av lönerna, som herr Domö tydligen syftar till,
så är det klart, att den inte kan ske hur snabbt som helst. Man måste där ta
det ena steget efter det andra, och jag skulle vilja säga, att den utjämning, som
har skett på grund av förhållandena under kriget och tiden närmast därefter,
går i den riktning, som åtminstone vi inom regeringen anse vara den önskvärda.
Jag menar sålunda, att frågan örn lönerna får bli föremål för senare
överväganden.

Men kritiken har vidare riktat sig emot de åtgärder, som ha vidtagits på
andra områden. Det är egentligen överraskande, att både herr Elon Andersson
och herr Domö, som anse, att frågan örn penningvärdet och om inflationen är
av sådan väsentlig betydelse — en mening som jag helt delar — inte därav
lia dragit den slutsatsen, att de åtgärder, som skola vidtas, måste vara av
ganska genomgripande natur och att de kunna medföra biverkningar, som vi
få finna oss i, även örn de skulle förefalla mindre tilltalande.

Den, låt mig säga, mest långtgående av dessa åtgärder, som även i främmande
länder har framkallat diskussion, är som bekant frågan örn höjningen
av den svenska kronans värde. När höjningen genomfördes, skedde det efter
enhälligt förslag av bankofullmäktige, och jag förmodar, att enhällighet har
rått även mellan de politiska partiernas representanter i utrikesnämnden, eftersom
vi väl i annat fall skulle ha fått en diskussion med kritik av apprecieringen.
Såvitt jag förstår har någon dylik kritik inte kommit från ledande håll
inom de olika partierna. Men örn vi skulle skrida till en sådan verkligt — låt
mig använda, uttrycket — radikal åtgärd som att höja den svenska kronans
värde, så måste vi ha klart för oss, vilken motivering som kunde åberopas
och som kunde åberopas med styrka även inför kritiker på annat håll. Den enda
motivering, som vi kunde åberopa gentemot de starka skäl som tala för en
stabilitet i växelkurserna, var uppenbarligen, att vi måste försöka bevara den
.svenska kronans inhemska köpkraft eller i alla händelser såvitt möjligt motverka,
att prisstegringen utifrån skulle göra sig kännbar hos oss. Det är en
motivering, som man måste godta även på främmande håll. Man kan inte förklara,
att under alla förhållanden varje särskilt land skall vara tvunget att
följa med i en inflatorisk utveckling ute på världsmarknaden. Men örn vi därför
på detta sätt motivera apprecieringen med våra egna svenska hänsyn, är
det klart, att vi måste ta konsekvenserna. Vilka äro dessa konsekvenser? Jo,
vi förklarade, att vi måste se till, att de varor, som vi köpa från utlandet, inte
bli dyrare. Vi kunde inte med säkerhet räkna med — jag vill erinra om det
gentemot en del föga informerad kritik •— att de svenska priserna skulle sjunka
på grund av ändringen i kronans värde, eftersom samtidigt en prisstegring
pågår ute i världen, men örn inte höjningen av kronans värde hade skett, skulle
priset på utländska varor ha blivit högre. Den ena sidan av saken var i alla
händelser, att vi skulle få köpa varor billigare från utlandet.

Sorn. var och en förstår, framkallade det kritik. Man sade: detta, är ett illojalt
sätt, ty på en världsmarknad, där det är ont om varor, böra inte svenskarna
försöka få varor billigare än andra. Det är så att säga motsidan till
den kritik som i vanliga fall brukar riktas mot ändringen i växelkurserna,
där, som vi veta, den vanliga linjen har varit, att staterna försöka sänka sina
egna pengars värde för att kunna konkurrera ute på världsmarknaden och få
sälja sina varor, där andra inte kunna sälja. I det nuvarande läget med brist
på varor bär man sagt: nu vilja svenskarna skaffa sig fördelen av att köpa
våra sällsynta varor billigare.

Låt oss anta, att vi hade höjt kronans värde och samtidigt sagt: visst skola

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
vi håva in vinsten av apprecieringen genom att köpa varor billigare, men naturligtvis
måste ni betala våra svenska varor lika dyrt som förut. Tror verkligen
kammaren, att detta hade varit en ståndpunkt, som man principiellt
hade kunnat försvara? Då vi inte kunnat inta denna ståndpunkt, ha vi fått
sänka priserna på en del exportvaror. Vi ha inte behövt göra det till exempel
i fråga om trä, helt enkelt därför -att vi där ha infört prisutjämningsavgifter,
som vi kunde sänka, d. v. s. vi kunde låta svenska samhället ta förlusten. Men
i fråga örn massa och papper har i någon utsträckning saken legat annorlunda
till. Jag skall inte här närmare gå in på dessa frågor, eftersom en redogörelse
säkert kommer att lämnas från de ledamöter i regeringen, som bär närmast
ha ansvaret. Men jag har velat redan nu erinra kammaren om det principiella
utgångsläget, när man har vidtagit denna av alla gillade appreciering, och
peka på att man får ta konsekvenserna, även då de i vissa punkter inte förefalla
tilltalande. När herr Domö erinrar örn att vi behöva dollars, kanske jag
skall erinra örn att även med den sänkning av massapriserna, som företagits,
ligga de svenska riktpriserna högre än de ceilingpriser som amerikanarna
fortfarande tillämpa.

Örn jag sålunda betraktar apprecieringen såsom ett väsentligt led i kampen
mot en prisstegring, är det alldeles uppenbart, att det också finns andra medel.
Jag skall inte närmare gå in på frågan örn investeringskontrollen. Också
den kommer säkerligen att här tas upp till diskussion. Men när herr Domö
med sådan styrka vänder sig mot regeringens övertro på priskontrollens betydelse,
så skall jag här öppet deklarera, att såvitt jag vet råder ingen sådan
övertro inom regeringen. Vi äro fullt på det klara med att priskontrollen visserligen
får vara det avslutande ledet i en rad av åtgärder, som äro till för
att hindra priserna från att stiga, men om dessa åtgärder inte vidtas, om man
inte på en rad områden går fram, så som vi anse vara riktigt, kommer ett försök
att med priskontrollens hjälp hålla priserna oförändrade att vara alldeles
utsiktslöst. Vi ha dock ansett, att till och med en skärpning av priskontrollen
bär sin uppgift att fylla såsom ett slutligt led i vår politik.

I detta sammanhang kom herr Elon Andersson in på frågan, om det inte
finns vissa andra vägar att motverka en prisstegring. Han erinrade örn att
omsättningsskatten är kvar. Jag har fått en interpellation i andra kammaren
med det spörsmålet, om inte regeringen på grund av den hittillsvarande utvecklingen
kan tänkas finna skäl att ta bort omsättningsskatten tidigare än
riksdagen i våras förordade. Jag kan mycket väl här svara på interpellationen,
eftersom den nu är ställd även i denna kammare, genom att erinra örn att den
tankegång, som kommer till uttryck i interpellationen och i herr Elon Anderssons
anförande, på intet sätt var främmande för det utskott, som förordade,
att omsättningsskatten skulle tas bort den 1 juli 1947. Örn jag inte missminner
mig, stod det i utskottsutlåtandet, att örn förhållandena kunna det föranleda,
får man överväga ett tidigare borttagande. Jag är inte i detta ögonblick beredd
att ta en bestämd ståndpunkt i frågan. Bland annat önskar jag avvakta
resultatet av vissa utredningar inom priskontrollnämnden. Det är riktigt, att
en beredning är sysselsatt med att utarbeta de tekniska förslag, som äro nödvändiga,
innan man kan ta bort omsättningsskatten, och att beredningen även
behandlar frågan örn varuskatten. Jag kan tala örn för interpellanten och herr
Andersson, att jag redan för åtskillig tid sedan haft överläggningar mod ordföranden
i beredningen och är fullt överens med honom örn att beredningens
arbete bör så bedrivas, att om förhållandena skulle påkalla det, ett förslag till
omsättningsskattens borttagande från den 1 januari 1947 eller möjligen någon
månad senare'' skulle kunna föreläggas höstriksdagen.

Herr Domö kumle inte underlåta att — visserligen i förbifarten, men ändå

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
med en viss avsikt — beröra, inte bara handelsministerns, såsom han anser
självrådiga uppträdande på vissa punkter, utan också det som jag har låtit
komma mig till last. I fråga örn den eventuella konflikt, som bär uppstått örn
vissa statliga företags styrelser, är det känt, att vad som där gjorts har kommit
till stånd efter mycket ingående överläggningar inom regeringen. Vad han anförde
för mitt vidkommande var vad jag skulle ha gjort för tillkomsten av
det ryska handelsavtalet.

Jag kan då gärna tala om att jag varit med ända från krigets början örn alla
diskussioner örn den svensk-ryska handeln. Jag vill erinra örn att nästan omedelbart
efter det rysk-finska vinterkrigets slut ingick regeringen ett kreditavtal. Var
och en minns, att det träffades av samlingsregeringen. Från den stunden år 1940
har det knappast gått ett enda år utan att vårt förhållande till den ryska
marknaden varit under diskussion — kanske inte 1941, ty då ansågs det ju på
många håll, att det skulle vara slut med våra förbindelser med sovjetväldet.
Men från 1942 och under 1943 och 1944 hölls stadig kontakt mellan representanter
för det svenska utrikesdepartementet och de ryska representanterna, ständigt
med den frågan aktuell: vad skulle kunna göras för att få till stånd ett
större handelsutbyte? Från vår sida var den ständiga refrängen, att vi hade så
ont örn varor, att vi inte kunde skicka någonting till ryssarna, såvida de inte
också skickade till oss. Handelns ömsesidighet var alltså en av de stora frågorna.

Redan 1943 eller tidigt 1944 uttalade man från sovjetsidan önskemål örn
att få till stånd ett mycket utvidgat handelsutbyte, och i slutet av 1944 fick
jag en uppmaning att sätta mig i förbindelse med Sovjets representant här i
Sverige — som på grund av sitt hälsotillstånd, det bör jag kanske tillägga, hade
svårt att infinna sig i departementet. Vid sammanträffandet uttalades, att nu
var nian från Sovjets sida mycket intresserad av att sådana förhandlingar på
allvar skulle tas upp, och man ställde frågan, huruvida ett handelsutbyte, som
i stor utsträckning skulle bygga på kredit, skulle kunna övervägas av den
svenska regeringen.

Jag sade med kännedom örn de resonemang, som hade förts inte minst med
den dåvarande handelsministern och även med statsministern och utrikesministern,
att en sådan önskan säkerligen fanns på svensk sida och att vi utan
tvivel voro villiga att gå in på dessa förhandlingar under förutsättning att
exporten från svensk sida bleve sådan, att den stämde överens med våra möjligheter,
och dessutom att importen från rysk sida underlättade våra produktionsmöjligheter.

Vid det tillfället framkastades från rysk sida frågan, örn man skulle kunna
tänka sig ett handelsutbyte av sådan omfattning, att en kredit under fem
års tid skulle kunna stiga upp till 1 000 miljoner kronor. Jag förklarade, att
den saken skulle jag ta upp med den svenska regeringen. Jag förde också
saken dit, och sedan det hade varit en överläggning inom den svenska regeringen,
kom jag tillbaka med ett förslag, som först var mycket löst skisserat
men som senare tog form av etli kreditavtal, där staten skulle lämna kredit
på halva beloppet, 500 miljoner, och enskilda den andra hälften. Krediten
från staten skulle betalas tillbaka efter fem år, krediten från de enskilda skulle
betalas tidigare. Detta kreditanbud fördes från min sida fram till den ryska
representanten, och efter cn viss tid avböjdes det från sovjetsidan under förklaring,
att man helst inte ville lia kredit från enskilda utan ville lia en ren
statskredit, och vidare att den föreslagna räntan, 3V2 var för hög. Men
representanten tilläde: det väger säkerligen också tungt, att man ännu inte
på rysk sida anser, att man är i stånd att leverera varor till Sverige i den
omfattning, som det förutsättes från svensk sida.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Efter detta svar vilade saken till 1945, då man i juni och juli, som det heter
i en uppteckning, efter resonemanger med finansministern — som är densamme
som nu — och handelsministern, som då var herr Ohlin, gjorde ett nytt
erbjudande till Sovjetunionen av i stort sett samma innebörd som det förslag,
som nu föreligger.

Med dessa ord har jag sagt vad jag i detta sammanhang har att säga. Jag
skall inte yttra någonting om de allmänna reflexioner, med vilka herr Elon
Andersson inledde sitt anförande och på vilka även herr Domö syftade. Jag
skall bara på grund av min långa erfarenhet örn det socialdemokratiska partiets
politik erinra örn att vårt partis politik aldrig har byggt på önskan att rätta
sig efter de meningar, som råda inom hela valmanskåren. Örn det socialdemokratiska
partiet skulle ha sagt: »Vi kunna bara föra den politik, som representeras
av en majoritet av svenska folket» —■ då hade vi aldrig fått ett starkt
socialdemokratiskt parti, ännu mindre en socialdemokratisk majoritet. Den
uppfattningen, att partiet har en linje att följa, för vilken linje partiet vill
försöka att vinna folkets majoritet, bestämmer fortfarande den socialdemokratiska
politiken.

Det är riktigt, att här ha skett förskjutningar. Herr Elon Andersson gör den
frågan: hur ställer man sig till ett fortsatt samarbete, och tänker regeringen
med kommunistisk hjälp genomföra de delar av efterkrigsprogrammet, som
inte vi i folkpartiet kunna gilla? — det är väl i grund och botten innebörden
av frågan. När herr Elon Andersson stryker under, att detta avser, örn man
så får kalla det, socialiseringsdelarna i programmet, så vill jag erinra örn att
folkpartiet och högern lia tävlat örn att i detta efterkrigsprogram lägga in
tendenser till en fullständig socialisering av näringslivet, som icke bara det
socialdemokratiska partiets representanter ha vägrat att godta utan som även
det kommunistiska partiets representanter ha vägrat att godta. Innehåller
efterkrigsprogrammet farliga socialiseringstendenser, ha de alltså framhävts
av våra motståndare inom folkpartiet och högern och icke av oss själva. I
den mån sådana tendenser finnas, förmodar jag, att alla förstå, att det socialdemokratiska
partiet förbehåller sig rätten att självt tolka sitt program och
att en tolkning, som kommer från annat håll, icke kan godtas. Och om en
sådan tolkning skulle inläggas från den kommunistiska sidan, så är jag, trots
att man har erinrat örn att socialdemokratien icke längre har majoritet i riksdagen,
ganska övertygad om att partiet skulle få bestämd hjälp av herr Elon
Andersson för att vidmakthålla sin egen tolkning av programmet och icke
den, som eventuellt kommunisterna skulle inlägga.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: När jag bara i
förbigående berörde finansminister Wigforss’ kända inflytande, var det inte
i tanke att få en så lång förklaring, som jag sedan fick. Anledningen till att
jag vidrörde det var, att jag betraktar herr Wigforss som oförbätterlig på
denna punkt. Herr Wigforss kommer alltid att öva ett mycket starkt inflytande
— med eller utan regeringen bakom sig. Jag betraktar inte detta såsom
någon särskild nackdel, även om jag tycker, att man bör hålla sig inom den
konstitutionella ramen.

Men när finansministern talar om hur det gick till, då krediten till Ryssland
utlovades, måste jag erkänna, att jag inte har samma minnesbild. Det
är möjligt, att den rådplägning, som han tillskrev regeringen och som hade
skett, innan hans utfästelse eller besked lämnades madame Kollontay, hölls
i en krets, där inte alla statsråd voro med. På den tiden förekom det ju ibland
en del överläggningar, som inte alla statsråd voro med örn. I varje fall är det
ganska uppenbart, att vid det samtal, som finansministern hade haft med

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
madame Kollontay, hade sådana uttalanden gjorts, att regeringen i mycket
hög grad var ställd inför ett fait accompli. Det samtal, som finansministern
hade med madame Kollontay och där hon nog i viss grad lyckades bedåra
honom, blev alltså ganska dyrbart för svenska folket.

Herr statsrådet Wigforss: Jag kan endast bestämt vidhålla, att då den allmänna
beredning hölls, där denna sak först togs lipp och vid vilken, så vitt
jag minns, alla regeringens ledamöter voro närvarande, förelåg det icke några
utfästelser från min sida. Det fanns endast ett medgivande, att saken skulle
behandlas av. regeringen. Det var först efter ett bestämt godkännande från
regeringens sida av den tekniskt i detalj utarbetade planen för en sådan kreditgivning,
som ärendet gick vidare och ledde till ett avböjande från Sovjets
sida.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Sorgen över förlusten av Per
Albin Hansson är ju redan antecknad till riksdagens protokoll. Per Albin
Hansson hade ett stort patos. Trots sin ställning som partiledare strävade
han efter att förankra den politik, som fördes, i starkaste möjliga majoritet.
Han var med andra ord anhängare av de starka regeringarna. Jag vill påpeka,
att det är en stor och ledande tanke i vår politik. Man kan tycka, att
det är nödvändigt att först enas örn vad man skall enas om, innan man enas,
men en annan sanning är, att enigheten, samlingen, är ett värde i och för
sig. Per Albin Hansson kämpade för demokratien under hela sitt liv men
inte för den där individualismen, som är nöjd med sig själv, som är nöjd
med smällen. Han såg i första rummet på resultatet. Demokratien måste
göra rätt för sig, örn den skulle leva. Man kan tycka, att svensk politik under
Per Albin Hansson hade något av tyngdens ande över sig, men den gav
i alla fall goda resultat, och örn vi fullfölja den kursen, tror jag vi göra
allvar av det, som man kan säga var Per Albin Hanssons testamente.

Det senast hållna valet har ju eljest varit ett visserligen litet men dock
steg bort från det idealet. De stora partierna ha gått tillbaka, och de små ha
gått framåt. Förut tämligen betydelselösa partier ha fått ett ökat inflytande.
Det betyder ett steg på vägen emot ett tillstånd, där mångå små partier kunna
blockera, schacka och matta varandra, och därför betyder det enligt mia uppfattning
ett steg bakåt, emot stagnation och improduktivitet. Jag tror i olikhet
med herr Elon Andersson inte, att det svenska folkets stora flertal önskar
en sådan utveckling. Jag tror, att den tendens, som har gjort sig gällande i
valet, är uttryck för en tillfällig desorientering hos vissa grupper och att
den kommer att efterträdas av klarare linjer.

Örn man ser på valresultatets tendens, kan man säga, att den inte följer
någon enhetlig linje. Utslaget är ur den synpunkten mest negativt, kan man
säga. Det har åtminstone inte i valet framträtt något enhetligt alternativ till
den hittills förda regeringspolitiken. Herr Elon Andersson tryckte på att det
socialdemokratiska partiet inte längre har majoritet i valsmanskåren. Det är
riktigt, men han underlät att påpeka, att bakom den politik, som den nuvarande
regeringen för och har fört, står i alla fall enligt deklarationer, som
olika partier ha gjort, en mycket stark majoritet inom valmanskåren.

Herr Domö ville, att den nye statsministern skulle deklarera sin uppfattning
av detta valresultat. Detta får ju statsministern svara på själv, men jag
skulle som min uppfattning vilja framhålla, att en sådan deklaration i alla
fall aldrig kan tänkas gå ut på att trolla bort den verkliga majoritet, som finnes.
A andra sidan skulle jag vilja understryka, att svaret på den frågan i
mycket blir beroende på den politik, som herrar Elon Anderssons och Domös
partier komma att föra under den närmaste tiden. Herr Domö tolkade utslå -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
get så, att regeringen inte Ilar någon fullmakt att skrida till socialisering av
näringslivet. Jag skulle vilja stryka under, att det parti jag tillhör, alltså
regeringspartiet, inte har skjutit socialiseringsfrågoma i förgrunden vid detta
val. Det ha tvärtom de andra partierna gjort, framför allt högern. Det öde,
som har drabbat högern i valet, tyder ju inte på att det längre är så populärt
att demagogisera emot förstatligande och socialisering som det tydligen
var t. ex. år 1928. Jag måste upprepa, vad som många gånger sagts, att för
oss är socialiseringen, den statliga driften av näringsföretag, en lämplighetsfråga,
och så kommer det att bli även i fortsättningen.

Om man nu från valet övergår till den politik, som måste bli ett resultat
av detta valutslag, kan man inte ur detsamma utläsa något annat än att den
socialpolitiska linje, som har följts och som särskilt vid vårriksdagen i år
har avsatt betydande resultat, kommer att fortsätta. I våras rådde det en rörande
enighet örn vissa saker. Det blev till och med ett slagsmål örn vem som
var radikalast och vem som hade den största äran av den och den stora socialpolitiska
reformen. Jag vill uttala den förhoppningen, att den där ambitionen
att vara värst i dessa frågor kommer att fortfara även sedan valet är över.

Herr Domö hade en liten självbespegling. Han frågade, om högern längre
har några uppgifter, och han ville tydligen få bidrag från andra håll beträffande
det spörsmålet. Jag skulle i så fall vilja ge en liten vink till högern: en
och annan stor bedrift såsom högerns insats i fråga om folkpensioneringen betyder
inte så mycket. Man skulle nästan kunna säga, att den var ett lyckat
knep. Det avgörande är, örn ett parti genom en konsekvent, ihärdig och pålitlig
vakthållning kring demokratiens värden kan skaffa sig förtroende inom
folket, hos valmanskåren.

Högern tog ju åt sig äran att lia varit den. som kom med det alternativ i
folkpensioneringsfrågan, som blev riksdagens beslut. I så fall vittna valsiffrorna
inte örn att folkpensionärerna i så stor utsträckning ha uppskattat den
insatsen, antagligen beroende på att de inte vågat lita på att ivern hos herr
Domös parti var så uppriktig. Det behövs många sådana där storsvep och
överraskande vändningar, om högern skall kunna bli ett populärt parti bland de
människor här i landet, som mer än andra äro i behov av de stora sociala reformerna.
Men det finns även i det kommande ett vidsträckt fält för sådana omvändelser.
Om jag tolkade herr Domös tal rätt, var han inte längre så intresserad
av att göra sådana. Nu lade han tyngdpunkten på de höga skatterna och
på att det var fara för inflation, örn man engagerade staten alltför hårt i olika
utgifter. Så* tänkte herr Domö tydligen inte i våras, när han tog ställning
till folkpensioneringen. Det var ju också en mycket dyr reform, det var den
dyraste av alla, och örn man fullföljer hans resonemang i dag, så var den också
ett hot mot penningvärdet, större än de flesta andra.

Jag skulle tro. att om högern vill vara konsekvent, bör den pröva de nya
frågor av detta slag, som dyka upp, med samma vidsynthet, som den visade i
våras i fråga om folkpensioneringen. Detta gäller också folkpartiet, som ju anser
att dess framgång i valet betecknar inte bara en tillfällig vinst utan en definitiv
nyordning i svensk politik. Jag tyckte, att det i herr Elon Anderssons tal
fanns tongångar, som läto förmoda, att den politik, som folkpartiet tänker föra
i det kommande, alltså efter valet, inte står i alltför intimt sammanhang med
de vallöften, varpå partiet vann sina nya valmän i höst.

Vad inflationen beträffar äro vi alla ense örn att en politik bör föras, som
bevarar ett stabilt penningvärde. Herr Domö hyste de allvarligaste farhågor.
Det gör jag också. Finansministerns anförande vittnade örn att han också är
allvarligt bekymrad. Vi äro alla ense örn målet, men å andra sidan är det inte
lätt att i klara formler utstaka en politik, som för till det målet. Vi äro inte

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
konsekventa. Det är inte herr Elon Andersson, och det är inte herr Domö
heller. Allmänheten står ofta frågande inför de medel, som rekommenderas
från än det ena, än det andra hållet. Jag kan peka på omsättningsskatten. När
den infördes, motiverades det med att den var nödvändig som ett medel att
hindra inflation. Nu har herr Ohlin interpellerat i syfte att den skall avskaffas
bums, och herr Elon Andersson har understött detta krav. Avskaffandet motiveras
med att det är nödvändigt som ett medel mot inflationen. Visserligen
kan situationen ha ändrats, men det förefaller mig, örn om de båda resonemangen
inte riktigt stämma med varandra. Eftersom herr Ohlin varit med
båda gångerna och haft mot varandra stridande motiveringar, måste han ha
tagit fel endera gången. Jag understryker, att jag är en anhängare av att omsättningsskatten
avskaffas så fort som möjligt, men det kan knappast ske på
de motiv, som herr Ohlin har framfört.

Kampen mot inflationen måste ju som så mycken annan politik vara en det
möjligas konst. De, som yrka på en strikt vetenskaplig kurs, räkna i det avseendet
inte med de mänskliga krafter, som göra sig gällande även i politiken.
Vi kunna inte avkoppla det mänskliga, vi kunna inte ställa upp ideal, som
trona i skyn. Vi måste hålla oss på jorden. Vad nu lönerna beträffar är det
lätt att säga, att örn de höjas på ett sätt, som inte motsvaras av en ökning i
varumängderna i landet, kan det bli inflation. Det är sant, att där finns en
gräns. Om den överskrides, blir det kanske en försämring av penningvärdet, men
jag tror inte, att någon nationalekonom här i landet kan peka ut med fingret,
var den gränsen går. De, som skötte den amerikanska statens affärer, voro också
inställda på att bevara dollarn stabil, och därför ville de hålla ned lönerna.
Vi veta, att deras strävanden gingo örn intet. Det sprack för dem. Både löner
och priser stego i höjden, med påföljd att man kan säga att en inflation har
börjat i det amerikanska samhället, som har vållat oro även i alla andra länder
och som bland annat motiverat den sänkning av dollarkursen, som den
svenska riksbanken har beslutat. Jag hoppas för min del. att vi inte skola
behöva hamna i den situationen i vårt land, utan att vi skola kunna enas örn
en för både samhället och de enskilda lycklig balans på det penningpolitiska
området.

Det har här även talats örn den planerade konferensen mellan de för vårt
penningvärdes bevarande intresserade parterna. Jag är själv livligt intresserad
av detta uppslag; det var ju för övrigt bankoutskottet som i våras rekommenderade
att en sådan överläggning mellan intresseparterna skulle komma till
stånd. Herr Wigforss har nu angivit, varför konferensen inte har kommit till
stånd. Jag ansluter mig i alla fall till dem som uttrycka en förhoppning örn
att ett sammanförande skall kunna ordnas. Det kommer säkerligen att bli
av ett visst värde, även om uppfattningarna i dessa frågor divergera betydligt
mellan löntagarna å ena sidan och arbetsgivarna å den andra.

Det finns också andra utgifter som hota penningvärdet, men det är inte lätt
att säga, var man skall börja spara. Det har i detta sammanhang talats örn
försvarsutgiftema. I tidningarna har meddelats, att man inom försvarsdepartementet
har lyckats åstadkomma en reducering av de normala försvarsutgiftema
med 100 miljoner kronor. Det är ett ganska stort belopp, men jag uttalar den
förhoppningen, att besparingarna inte skola stanna vid denna siffra, utan att
man skall kunna komma ett stycke längre. Det invändes, att läget i världen är
sådant, att vi inte kunna ge oss in på någon nedrustning, utan att vi alltjämt
måste ha ett starkt försvar. Även jag är vän av ett starkt försvar, men det
är inte så lätt att säga, vad som verkligen är ett starkt försvar. År 1936 slogos
vi örn 149 miljoner. Det högsta budet den gången var högerns på 180 miljoner
kronor. Nu ha vi en försvarsbudget på 900 miljoner kronor. Man tycker, att

Måndageu den 14 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
man skulle kunna finna en siffra någonstans emellan det högsta budet år 1936
och den högsta siffran nu, vilken skulle garantera ett starkt försvar men samtidigt
medge en väsentlig besparing på våra försvarsutgifter. Man bör enligt
min uppfattning inte släppa den tanke som särskilt vi i vårt parti ha vädrat
många gånger, nämligen att ett försvar också kan bli för dyrt, och att det
finns en punkt utöver vilken man inte kan gå med fasthållande av styrketillväxten,
utan där det snarare blir ett försvagande, om man går längre.

Jag kan, som sagt, inte ge några direkta anvisningar örn var sparsamheten
skall sättas in. Vissa inskränkningar kunna dock tänkas i fråga örn övningstiden.
I Schweiz hade man ett års övningstid under kriget, men nu bär man
gått ned till fyra månader. I vårt land betraktas övningstiden såsom tabu,
och man får inte ens tala örn att sänka densamma. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet
har emellertid vid sin senaste kongress gjort en hänvändelse
örn möjligheten att sänka övningstiden. Jag dristar mig också att peka just
på den punkten såsom ett lämpligt föremål för sparsamhetssträvanden. Man
får inte upprätthålla några tabubegrepp, örn vi på försvarets område skola kunna
komma fram till en riktig och samlande lösning.

Eljest erkänner jag, att det, när det gäller inflationsfaran, är svårt att utpeka,
var vi böra sätta in stötarna för att hindra den befarade utvecklingen.
Det finns utgifter som nian trots allt vill göra, även om man riskerar att de
öka de inflations verkande faktorerna. Finansministern ville t. ex. i våras pruta
på anslaget till kortvågssändaren i Hörby. Han motiverar sin inställning med
att vi, örn vi vilja hålla penningvärdet i styr, icke ha råd med dylika utgifter,
utan vi måste avstå från en hel del som i övrigt kan vara både bra och trevligt
att ha. Men riksdagen lyssnade inte på det örat utan beviljade anslaget till den
där högtalaren, och jag tror nästan jag får säga, att jag tyckte det var bra.
.Vi ha en ännu större omdiskuterad post, nämligen det s. k. atlantflygfältet,
vilket ju nu avancerar mot sitt förverkligande. Det kommer säkerligen att bli
strid även om den utgiften. Jag hör faktiskt till dem som anse, att man ibland
får ta sådana där risker. Örn det med hänsyn till vår ställning i världen är nödvändigt
att ha ett atlantflygfält, måste vi skaffa oss ett sådant, även örn de
som alltid främst tänka på vårt penningvärde blekna. Exemplet belyser, hur
svårt det är att dra upp gränser och sätta ut gränspålar, när det gäller en hel
stats ekonomiska politik. De, som angripa finansministern och påstå att hans
politik fördärvar vårt penningvärde, böra nog granska sina egna samveten för
att undersöka om de egna avsikterna äro så rena och om de inte själva skulle
vara lika äventyrliga som finansministrar i dag.

Det svensk-ryska handelsavtalet föreligger inte ännu, men det hör utan tvivel
till höstriksdagerus intressantaste problem. Jag anser avtalet vara av banbrytande
betydelse och en händelse som man bär all anledning att hälsa med
glädje och framtidsförhoppningar. I anslutning till vad jag nyss yttrade om
atlantflygfältet skulle jag nästan kunna säga, att det svensk-ryska handelsavtalet
hör till de där leksakerna som vårt parti gärna vill skaffa sig, även om de
äro dyra. Jiag tror dock inte att denna leksak blir dyr, utan jag är övertygad
om att det kommer att bli en mycket god affär på lång sikt. Herrar Domö och
Elon Andersson lia tryckt på vad som framhållits i tidningarna: att prestationerna
enligt avtalet överstiga vår produktionsförmåga. Herr Domö citerade ett
uttalande som jag .skulle lia gjort, inte i denna församling men på annat håll,
örn att fullgörandet av dessa prestationer skulle tvinga oss att d''ra åt svångremmcn
inom landet. Ja, jag har sagt något i den stilen, men jag yttrade, att
det gäller inte hara det ryska avtalet utan alla handelsavtal som vi lia träffat
med andra länder. Vi lia brist på arbetskraft och varor och ha inte så mycket
att sälja annat än det vi gärna själva skulle vilja förbruka. Trots detta lia vi

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
beviljat krediter tilli höger och vänster. Vi ha förklarat oss redo att förse
andra folk med varor som vi mycket väl behöva själva. Trots att vi så väl
själva behöva allt detta, har ingen sagt att vi skola låta bli att handla med
yttervärlden, ty vi vilja alla handla med yttervärlden. Engelsmännen bruka använda
det latinska talesättet: navigare necesse est, vivere non necesse, d. v. s.
det är nödvändigt att segla, men inte att leva. Man kan överföra denna sentens
till det område, som det nu gäller, och säga, att det är nödvändigt för ett folk
att handla med yttervärlden, i varje fall mycket nödvändigare än att självt leva
upp sina tillgångar. Här måste vi vägla det ena mot det andra, import mot export,
dagens krav mot framtidens, de egna behoven mot våra förpliktelser mot
andira folk.

Gentemot de svartmålningar, som framkommit, skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på konstruktionen av den uppgörelse som här föreligger. Överenskommelsen
består ju delvis av ett bytesavtal, enligt vilket vardera parten
till den andra skall sälja varor för 100 miljoner kronor mot att man får tillbaka
leveranser för samma belopp. Dessutom ingår i överenskommelsen ett
kreditavtal, enligt vilket Sverige under loppet av fem år skall fullgöra leveranser
på kredit till ett sammanlagt belopp av en miljard kronor. Under de
första åren komma våra prestationer på grundval av kreditavtalet att bli
mycket små. Handelsministern räknar med att våra leveranser på kredit under
det första året blott skola uppgå till 25 miljoner kronor, och det torde inte
heller bli mycket mer under det andra året. Leveranserna bli naturligtvis desto
större under de följande åren, men vi ha väl alla den förhoppningen, att när
de två åren ha förflutit, skall läget i världen vara ett annat än i dag — vi
skola då ha lättare att få kol och råmaterial, och bristen på arbetskraft har
kanske lättat. Jag tror, att örn det hade varit tal örn ett kreditavtal på en
miljard 1939, skulle ingen människa tyckt, att det varit något som översteg
vår produktions- och prestationsförmåga. På fem år är inte det mycket under
vad man skulle kunna kalla för normala förhållanden, och föreställningen att
vår industri skulle svikta under denna börda måste vara väsentligt överdriven.
Det har talats här örn den elektriska industriens svårigheter. Yad ASEA beträffar
har det dock meddelats, att det skulle behöva öka sin produktionsförmåga
med tio procent; det kan man ju inte säga är någon utopi. ASEA exporterade
före kriget en tredjedel av hela sin produktion. I dag exporterar
det bara en tiondel av sin produktion. ASEA behöver endast öka sin produktion
till förkrigsnivån för att kunna fullgöra de prestationer, som äro tänkta
i detta avtal.

Det har ju varit en intervention i den här saken från Amerika. Man har från
det hållet menat, att träffandet av ett sådant här avtal skulle innebära ett
avsteg från frihandelsprinciperna. Man har också sagt i detta sammanhang,
att detta avtal från vår sida betyder en orientering åt öster. När man hör herr
Domö och herr Elon Andersson tala, får man nästan det intrycket, att de, trots
att de deklarera att de äro anhängare av ett handelsutbyte med Sovjetunionen,
dock äro inne på den linjen, att en sådan handelsförbindelse innebär en farlig
orientering, som vi inte böra ge oss in på. Jag tror, att om det varit fråga örn
att träffa ett precis likadant avtal med någon annan nation i världen, skulle
det inte blivit på långt när ett sådant rabalder kring saken, som det blivit nu,
därför att det är just Sovjetunionen.

Det är klart, att ett sådant avtal icke innebär från vår sida ett spår av
politisk orientering. Jag är för min del redo att förklara, att jag är motståndare
till varje orientering av det slaget, vare sig åt det ena eller åt det andra
hållet. När nu Sverige har anslutit sig till Förenta Nationerna, får det bli vår
enda utrikespolitiska orientering. Situationen ute i världen ter sig ju eljest

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring ni. m. (Forts.)
inte så ljus; det gnisslar i världshjulet. Det förtroendefulla och uppbyggande
samarbete efter kriget, som vi drömde om, har svårt att komma i gång. Det
finns antydningar till allianser, gruppbildningar och blockbildningar, och
till och med nya fronter hålla på att träda fram. Det skulle vara en olycka
för världen, om denna ödesdigra cirkel inte skulle kunna brytas. Jag vill uttrycka
förhoppningen, att Sverige skall inom Förenta Nationerna kunna göra
till sin uppgift att verka mildrande, försonande och medlande. Därför bör
Sverige självt avhålla sig från alla allianser, orienteringar och blockbildningar.
Vi böra inte vara med om någon annan blockbildning än att i samråd med
våra nordiska grannfolk motarbeta alla särorganisationer och söka göra Förenta
Nationerna till en verkligt universell organisation, som kan fylla sin uppgift.
Jag anser för min del, att vårt avtal med Ryssland är ett led i denna strävan
och inte ett steg i den motsatta riktningen. Vi höra med våra hjärtan till den
västerländska kulturkretsen, men Sverige vill inte vara en väpnad utpost,
riktad åt det ena eller det andra hållet. Vi vilja förmedla kontakter mellan
öster och väster, och åtminstone jag för min del vägrar att ansluta mig till
den defaitistiska tanke, som Kipling gav uttryck åt, att »öst är öst och väst
är väst, och aldrig mötas de två». Om det vore så, skulle tanken på en världsfred
vara orealiserbar.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till yrkandet örn remiss. Beträffande
det ärende, som denna diskussion närmast har anknutit till, men som
varit föremål för mycket få omnämnanden i diskussionen, är det kanske svårt
att nu säga vart remissen skall gå. Jag hade för min del tänkt, att ärendet
skulle remitteras till det särskilda utskott, som redan existerar och som har
sysslat med folkpensioneringsfrågan. Nu i sista stund uttalas det, att detta
utskott var speciellt tillsatt för att syssla med folkpensioneringen och att det
behövs ett nytt uppdrag för att en ny remiss av ett helt annat ärende skall
kunna ske. Det finns ju också den möjligheten att tillsätta ett nytt särskilt
utskott för denna fråga. Jag vill dock uttala den förhoppningen, att det skall
finnas möjligheter att ordna det så att man utan tidsutdräkt — alltså utan att
välja ett nytt utskott — skall kunna remittera denna fråga till det särskilda
utskott, som redan finns.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! De föregående ärade talarna ha
i inledningen till sina anföranden något berört utgången av de under hösten
förrättade kommunalvalen och ha uttalat olika meningar om vad man kan utläsa
ur dessa val. Jag skall inte för min del söka att göra några sådana reflexioner
och påstå, att man kan utläsa någon bestämd tendens; förskjutningen mellan
partierna har inte varit så stor. Jag undrar likväl om inte majoritetspartiet
har anledning att tänka över frågan, huruvida svenska folket i stort önskar
en mera allmän socialisering genomförd. Denna fråga spelade dock en så framträdande
roll i valrörelsen, att man måhända ur valresultatet kan utläsa något
örn folkmeningen på den punkten. Nu tog visserligen inte herr andre vice talmannen
med socialiseringen i sin uppräkning, då han talade örn de. leksaker,
som det socialdemokratiska partiet älskar att skaffa sig. Men nog är det uppenbart,
att det finns många inom det socialdemokratiska partiet, som gärna vilja
syssla med den saken. Vad beträffar jordbrukets företrädare, som visserligen
inte utgöra majoriteten av vårt lands innevånare, tror jag, att man ur valet
kan utläsa, att de ansluta sig till den uppfattningen, att jordbruket alltfort bör
lia en stark och skyddad ställning i vårt land och att jordbruksbefolkningen
bör bevaras.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. rn. (Forts.)

Jag hade emellertid inte för min del tänkt att gå in på denna sak, men de
föregående talarnas yttranden föranledde mig därtill. Jag hade snarast tänkt
att beröra det politiska läget för närvarande och en del av de viktiga frågor,
som närmast stå på dagordningen.

Den förändring till det bättre, som vi hoppats så småningom skulle inträda
i världen efter krigets slut, fortskrider mycket långsamt. Brist på det för livets
uppehälle nödvändiga råder fortfarande, nöden och svälten äro framträdande
bland många folk, och ett förtroendefullt samarbete mellan de olika staterna,
vilket är en förutsättning för återställandet av fredliga förhållanden, synes
vara svårt att åstadkomma. Det måste särskilt framstå för de makter, vilka
såsom gemensamma riktlinjer för sina respektive länders politik anslöto sig
till atlantdeklarationen, som bl. a. innehöll, att de önskade se en fred upprättad,
vilken skulle möjliggöra för alla nationer att leva i säkerhet inom sina
gränser, och att de skulle öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra
såsom goda grannar. Men även örn dessa stater hade de bästa avsikter —
åtminstone vissa av dem — för uppnående av detta mål, så torde det nog dröja
länge ännu, innan det kan förverkligas. Motsättningarna mellan de olika maktgrupperna
synas ofta så stora, att de ej kunna överbyggas, och härigenom
förhindras fredsuppgörelserna och ordnandet av de ekonomiska frågorna mellan
folken. De mindre staterna kunna icke göra mycket däråt. Avgörandet ligger
hos de stora. Det är på dem det beror, örn en världsorganisation nu skall kunna
byggas upp för tryggandet av freden i världen. De förväntningar, som från
början knutits till denna organisation, ha nog på många håll förbytts uti farhågor.
Svårigheterna att komma till resultat och ovissheten örn huru de olika
frågorna skola komma att gestaltas medföra, att följdverkningarna av kriget
förlängas. Försörjningsläget i de krigshärjade länderna är ju ännu mycket
otillfredsställande. Det ekonomiska livet för en tynande tillvaro, och produktionen
har icke kunnat komma i gång. Även i vårt land påverkas det ekonomiska
livet av dessa förhållanden. Utvecklingen har blivit en helt annan än den,
som befarades skulle inträda efter krigets slut och för vilken efterkrigsplaneringskommissionen
gjorde upp sina planer. De stora belopp, som vid 1944 och
1945 års riksdagar beviljades på beredskapsstat, ha icke behövt tagas i anspråk.
I stället för depression inom näringslivet med åtföljande arbetslöshet ha vi nu
en högkonjunktur utan tidigare motsvarighet. Industrien arbetar för fullt och
ordertillgången är i allmänhet mycket god — i vissa fall kan effektuerandet
av beställningar ske först efter mycket lång tid. Det klagas till och med på att
det i den allmänna handeln ute i landet ofta råder brist på så nödvändiga
artiklar som spik m. fl. järnvaror. Arbetstillgången är också mycket god. Arbetsmarknadskommissionen
yttrar i sin översikt härom för augusti månad: »Sysselsättningen
var över lag god, och brist på arbetskraft rådde alltjämt inom
praktiskt taget alla områden av näringslivet. Särskilda åtgärder måste vidtagas
för att tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft till skörden.» Rörande
jordbruket heter det vidare: »Inom jordbruket förelåg ett betydande behov av
arbetskraft för stråsädesskörden. Bärgningsarbetet försvårades på många håll
av otjänlig väderlek och krävde tillfällig skördehjälp i stor omfattning.» Av
uttalanden beträffande vissa andra grenar inom näringslivet finner man, att
det nästan över allt råder samma förhållande. Det lyder till exempel: »Inom
metallindustrien förelåg ett avsevärt underskott på kunniga yrkesarbetare såväl
till järnverk som till gjuterier, skeppsvarv och verkstäder av olika slag; på
många håll rådde fortfarande brist även på icke yrkeskunniga arbetare, även
om en del arbetskraft, som under sommaren varit sysselsatt inom andra verksamhetsområden,
återgått till industrien.» Beträffande textilindustrien, där lä -

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
get är detsamma, heter det: »Textilindustriens arbetskraftsbehov var alltjämt
stort och kunde icke på långt när tillgodoses, i synnerhet beträffande spinnerskor
och väverskor; ovan personal anställdes i viss utsträckning.» Byggnadsverksamheten
är ju i viss mån en säsongbetonad verksamhet och även beroende
av de byggnadstillstånd, som meddelas, och den materialtillgång, som
förefinns. Härom står det i kommissionens översikt: »Byggnadsverksamheten
kännetecknades av fortsatt god sysselsättning, även örn inaterialknapphet på
många håll, särskilt mot slutet av månaden, medförde en viss avmattning i efterfrågan
och tillfällig permittering av arbetskraft. I stora delar av landet
rådde emellertid underskott på träarbetare, murare och i mindre utsträckning
även på målare.»

Orsaken till denna ökade efterfrågan på arbetskraft måste ligga i efterfrågan
på industrivaror och däri att exporten under senare tid ökats i stor omfattning.
Exporten är ju också beroende av våra handels-, betalnings- och kreditavtal;
dessa stimulera i mycket hög grad exporten, vilket sedan i sin tur får
återverkningar på industrien. Den utvidgas och suger till sig ny arbetskraft, i
synnerhet så länge staten finansierar försäljningarna. Men varifrån skall då
denna ytterligare arbetskraft tagas? Det torde vara svårt att påvisa något
annat område än jordbruket. Men där är brist på arbetskraft redan nu. Och
jordbruket är ju ändå vår modernäring och även huvudnäring, örn man sammanräknar
jord och skog, och det kan nu inte avvara någon arbetskraft. Den
rationalisering man ofta talar om har i stor utsträckning redan genomförts
och genomföres dagligen, men nu förekommer det en annan rationalisering, som
icke kan vara önskvärd, ty den leder till landsbygdens avfolkning. I en
större skånetidning var för några dagar sedan införd en annons, där det
heter, att en lantbrukare — jag skall inte här nämna hans namn •— låter
»på grund av brist på arbetskraft genom auktion försälja hela sin reaktionsfria
och riksstamboksförda eller därtill berättigade nötkreatursbesättning». Det
gällde här ett rätt betydande antal djur. Detta är inte enastående. Sådana här
annonser förekomma numera ofta. Men det är väl inte en sådan rationalisering
vi önska.

En alltför stor expansion av industrien kan också inge farhågor i det avseendet,
att den kan medföra svårigheter, örn lågkonjunkturen örn några år sätter
in. Staten har redan beviljat krediter på omkring två miljarder kronor
till utlandet förutom de särskilda krigslån, som beviljats Finland och de andra
nordiska länderna. Nu lia vi att vid denna riksdag taga ställning till ännu
ett, nämligen det s. k. rysslandsavtalet. Visserligen ligger propositionen ännu
inte på riksdagens bord, varför ledamöterna inte kunnat taga del av densamma,
men så mycket av handelsavtalet torde väl vara allmänt känt, att man redan
nu kan uttala sig därom. Härtill kommer att de av riksdagens ledamöter, som
tillhöra utrikesnämnden, ha haft tillfälle att vid en föredragning av ordföranden
för de underhandlare, som voro över i Ryssland, få en redogörelse för avtalets
innehåll i stora drag. Jag anser således, herr talman, att det kan vara
berättigat att redan vid detta tillfälle något tala om detta handelsavtal.

Vårt handelsutbyte med Sovjetunionen har hittills varit av ringa omfattning,
och det kan ju vara önskvärt, att handeln mellan vårt land och Ryssland,
som ha nära grannskap med varandra, kommer att ökas. Ur denna .synpunkt
är det önskvärt, att ett avtal nu kommer till stånd, som öppnar möjlighet
till ett livligare varuutbyte mellan Sverige och Ryssland. Men detta
får icke ske till priset av en väsentlig försämring av vårt eget försörjningsläge
beträffande industriprodukter och inte heller till priset av en ytterligare
åtstramning av det redan förut allvarliga läget på arbetsmarknaden. Likaså

Nr 31.

Måudagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
måste man ställa det kravet, att handelsförbindelserna österut icke få sådana
återverkningar på våra handelsförbindelser med andra länder, så att vi löpa
fara att förlora redan inarbetade och goda marknader.

Hur det svensk-ryska avtalet kommer att verka i dessa här antydda hänseenden
är svårt att nu på förhand säga. Jag hoppas, att regeringen kommer
att göra vad i dess förmåga står för att hindra, att några allvarliga olägenheter
av denna art uppstå. Regeringen har ju icke iklätt sig några förpliktelser
i fråga örn uppfyllandet av de leveranskontrakt, som komma att upprättas
mellan svenska företag och de ryska utrikeshandelsmyndigheterna, trots att
från ryskt håll önskemål därom uttalats, och detta ger oss en starkare ställning
gent emot vår nya mäktiga handelspartner.

Det är emellertid uppenbart, att örn det svensk-ryska avtalet skall genomföras
på det sätt, som är avsett, fordrar detta en betydande kraftansträngning
från svensk sida. Vår export västerut består till stor del av råvaror och halvfabrikat
såsom trä och pappersmassa m. m., alltså varor i icke högförädlat
skick. Exporten till Sovjetunionen däremot kommer nästan uteslutande att
bestå av högvärdiga industriprodukter, som för sin framställning kräver en
betydande insats av mänsklig arbetskraft. Flera stora industriföretag torde
bli nödsakade att utbygga sina verkstäder och andra anläggningar i rätt betydande
utsträckning, vilket kräver nyanskaffning av arbetskraft i ganska
stor omfattning. Bristen på arbetskraft är redan förut mycket stor, varför
konkurrensen härom blir större om denna brist kommer att ytterligare skärpas.
Det är fara värt, att andra, näringar här komma att bli lidande, och i
synnerhet gäller detta jordbruket, där arbetsbristen redan är större än vad
den någonsin förut varit. Det är därför klart, att vi på jodbrukarhåll icke
utan bekymmer se på det nya avtalet. Vi måste uppställa det bestämda önskemålet,
att avtalets genomförande icke kommer att äventyra livsmedelsproduktionen.

Det planerade handelsutbytet med Sovjetunionen kommer ju att försiggå
efter två skilda linjer. Dels skall Sverige lämna en kredit på en miljard kronor
under fem år eller eventuellt in på det sjätte året, dels skall en handel på en
kommersiell bas äga rum med ömsesidig export och import. Det är givetvis
kreditbestämmelserna, som åstadkommit den livligaste diskussionen och väckt
de största farhågorna. Krediten är ju av stor omfattning, vilket dock icke i och
för sig skulle lia väckt betänkligheter till liv, om vi icke redan förut beviljat
krediter av mycket betydande sammanlagd storleksordning till åtskilliga
andra länder. Enbart krediten till England och dess dominions överskrider nu
600 miljoner kronor. Då vi således betala en stor del av vår export med egna
pengar och importen av för folkhushållet nödvändiga varor icke är tillräcklig,
uppstår ett läge på penningmarknaden, som är inflationsdrivande.

Påfrestningarna på vårt penningsvärdfe ha oavbrutet ökats sedan kriget
slutade, och kulmen är ingalunda ännu nådd. Tvärtom har man all anledning
antaga, att påfrestningarna komma att bli ännu hårdare än vad de hittills
varit. En försämring av vårt penningvärde har ägt rum, men faran för en inflation
av större verkan är nu hotande. Vi ha hittills inte sett några tecken på
att regeringen med allvar och kraft överväger motåtgärder mot inflationsfaran.
Jag förutsätter emellertid att regeringen ämnar föra en sådan politik, att
inflationstendenserna kunna verksamt motarbetas. Örn en allvarlig försämring
av vårt penningvärde skulle äga rum, måste återverkningarna härav bli svåra.
Detta berör naturligtvis alla grenar av näringslivet, och jag vill därför något
gå in på en del frågor rörande jordbruksnäringen.

Ehuru nu mer än ett år förflutit sedan kriget upphörde, äro vi alltjämt i
huvudsak hänvisade till att klara vår livsmedelsförsörjning med våra egna

Måndagen den 1-1 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tillgångar. Det var därför med glädje man i somras konstaterade, att årets
skörd såg ut att bli bättre än vad den varit på flera år. Kunde skörden
bärgas i kvalitativt gott skick, skulle bekymren för det kommande årets
livsmedelsförsörjning väsentligt lättas eller kanske till och med helt försvinna.
Tyvärr blevo förhoppningarna icke infriade. Den gångna hösten har varit
regnigare än på mycket länge. Bärgningen av skörden försvårades därigenom
avsevärt, och stora partier av densamma blevo allvarligt skadade. Särskilt
vårsädesskörden har allvarligt försämrats genom det. mycket dåliga bärgningsvädret.
Det är troligt, att rätt stora partier blivit fullkomligt odugliga,
varför tillgången på spannmål för utfodring väsentligt krympt samman. Regeringen
bör ta hänsyn härtill, när det gäller att fastställa foderspannmålsfeveranserna.
Skadorna på skörden kunna få allvarliga återverkningar på vår
animaliska produktion. En allvarlig sak är också att sådden av höstsäd på
grund av regnet icke har kunnat äga rum i stora områden av våra jordbruksbygder.
Brödsädesskörden nästa år kan därigenom komma att bli väsentligt
mindre än vad som motsvarar vårt konsumtionsbehov. Då någon import för
att fylla det eventuellt uppkommande underskottet knappast torde vara att
raina med, kvarstå fortfarande bekymren för hur vi skola kunna bemästra
vår livsmedelsförsörjning.

För jordbrukare i sådana trakter av landet, där regnet givit upphov till
formliga översvämningar av åkrarna, har också ett mycket bekymmersamt
läge uppstått. Jordbrukarna i dessa trakter komma att lida stora ekonomiska
förluster, och därför vill jag ge uttryck åt den förhoppningen, att de av det
allmänna komma att få ersättning för de förluster, som de utan egen förskyllan
ha åsamkats. Även örn de icke lära kunna påräkna full ersättningför
sina förluster, böra de i varje fall få bidrag av det allmänna till deras
täckande.

En annan fråga, som tilldrager sig stor uppmärksamhet, ehuru den icke
direkt beröres i någon proposition till höstriksdagen, är problemet örn jordbrukets
framtida utveckling, en fråga som i år har aktualiserats genom 27-mannakommitténs betänkande. Mot de allmänna riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken, som dragits upp av kommittén, finns icke så mycket att.
invända. De sammanfalla i stort sett med den ståndpunkt som det parti, som
jag representerar, sedan länge bär intagit, Vi ha alltid förfäktat de av kommittén
fastslagna, grundsatserna, att vårt land bör upprätthålla en jordbruksproduktion
som är tillräcklig för vår försörjning. Vi ha likaså alltid hävdat,
att, det svenska jordbrukets utövare böra tillerkännas en inkomstnivå som
är likvärdig med jämförbara befolkningsgruppers.

För att denna ekonomiska likvärdighet skall kunna bli verklighet fordras
emellertid enligt kommitténs mening, att jordbruket rationaliseras. Hur denna
rationalisering skall tillgå, har ju blivit en tvistefråga, och på denna punkt
finns det säkerligen anledning att ställa sig betänksam mot kommitténs utlåtande.
Den ekonomiska utvecklingen på skilda områden har ju kommit att
gå i rationaliseringens tecken. Alldeles givet ha stora ekonomiska fördelar vunnits
genom införande av rationell drift och rationella arbetsmetoder inom
skilda näringar. När nian nu kräver att jordbruket skall rationaliseras, är
det skäl att påminna örn att jordbruket redan i mycket hög grad har rationaliserats.
Trots att den vid jordbruket sysselsatta befolkningen ständigt minskats
sedan mer än ett halvsekel tillbaka, har jordbruksproduktionen mycket
starkt ökat under denna tidrymd och i fråga örn animaliska produkter mer än
fördubblats. Jordbruket kan således ingalunda sägas ha kommit på efterkälken
i utvecklingen. Men rationaliseringen inom jordbruket kan givetvis gå
åtskilligt längre än dit vi hunnit, nu, och det finns väl heller ingen som mot Forsta

kammarens protokoll 1946. Nr 31. 3

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
sätter sig en sådan utveckling. Rationaliseringen måste dock ske i förnuftig-a
former. Jordbrukets rationalisering får inte äga runi från den utgångspunkten,
att den skall bidraga till att öka tillgången på arbetskraft för att fylla
andra näringars behov. En fortsatt rationalisering av jordbruket måste i stället
ske under den förutsättningen, att jordbrukets eget behov av förbättringsåtgärder
av skilda slag blir tillgodosett. Jordbruksrationaliseringen måste syfta
till att föra den egna näringen framåt i ekonomiskt avseende och skall således
inte ha till uppgift att tillgodose andra näringars tillfälliga behov av
arbetskraft. Den måste vidare vara fullt frivillig och får inte genomföras
genom tvångsåtgärder i syfte att överföra folk från jordbruket till exempelvis
exportindustrien eller andra näringsgrenar.

Den av 27-mannakommittén rekommenderade s. k. yttre rationaliseringen
skulle främst syfta till att göra småbruket ekonomiskt bärigt genom sammanslagning
av två eller flera mindre gårdar eller utökning av deras åkerareal
på annat sätt. Det ligger naturligtvis i jordbrukarnas eget intresse att så långt
detta är möjligt söka åstadkomma brukningsdelar som ur såväl ekonomisk:
sorn arbetssynpunkt äro lämpliga. Alla åtgärder fran statsmakternas sida,
som bli ägnade att underlätta jordbruksbefolkningens egna strävanden i dessa
hänseenden, måste hälsas med tillfredsställelse. Men statsmakternas medverkan
måste ske på sådant sätt, att man tar hänsyn till de särskilda förhållanden som
råda på den svenska landsbygden. De jordbrukspolitiska åtgärderna få icke
endast syfta till att få till stånd en produktion, som kan ^leverera livsmedel
till lägsta möjliga priser, utan de måste också ha till ändamål att befrämja utvecklingen
av bygdens näringsliv i dess helhet och att förbättra landsbygdsbefolkningens
levnadsbetingelser. Strävandena mäste inriktas pa att söka bibehålla
en så pass stor landsbygdsbefolkning, att arbetskraft finns tillgänglig
även för skogsbruket liksom för övrigt också för andra näringsgrenar på landsbygden.
Går avfolkningen alltför långt, försvåras överhuvud taget möjligheterna
för en både ekonomisk och kulturell uppblomstring på landsbygden.
Välstånd är inte möjligt att skapa utan en viss folktäthet. Det kan därför inte
vara något nationellt intresse att söka flytta över folk från småbruket till
städer och tätorter. I stället bör man söka bereda landsbygdens invånare möjligheter
till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket i den utsträckning detta

kan g|j0

När det gäller komplettering av åkerarealen på ofullständiga jordbruk, är
det också av vikt att tillse, att de nya brukningsdelarna icke bli alltför stora
och svårskötta för ägaren och hans familj. Man bör ju inte fordra mer arbete
av jordbrukarna än av dem som arbeta inom andra näringsgrenar. Kompletteringen
av de ofullständiga jordbruken bör för övrigt icke ske endast genom
utökning av åkerarealen — möjligheterna därtill torde vara rätt begränsade.
En förstärkning av dessa jordbruk genom att tillföra dem produktiv skogsmark
är en utväg som bör vara framkomlig, eftersom de ofullständiga jordbruken
i stor utsträckning äro belägna i våra skogsbygder.

Det finns, herr talman, en hel rad aktuella spörsmål som beröra jordbruket
och den ekonomiska utvecklingen på landsbygden. Jag har därför velat vid
detta tillfälle med några ord beröra även dessa frågor. Eljest ha vi ju nu pa
riksdagens bord fått avlämnade flera viktiga propositioner. Jag skall nu närmast
yttra mig örn en av (lern, vilken vid höstriksdagen säkerligen kommer att
tilldraga sig den största uppmärksamheten, nämligen sjukvård,»reformen..

I den avlämnade propositionen föreslås såväl obligatorisk sjukförsäkring som
fri sjukvård. Då långvarig sjukdom innebär allvarliga påfrestningar på de enskilda
medborgarnas ekonomi, bör det vara samhällets plikt att^ utsträcka, den
sociala omvårdnaden även till detta område. Det måste anses både riktigt oc

Måndagen deli 14 oktober 1940 fm

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
önskvärt, att samhället vårdar sig om sina medlemmar, när dessa utan egen
förskyllan råka i nödläge. Det kan därför inte råda skilda meningar örn önskvärdheten
av att reformen genomföres. Däremot kan man sätta i fråga, huruvida
. det kommer att bli möjligt att på fyra år skapa de erfordferliga organisatoriska
förutsättningarna för reformens genomförande. Reformen kommetr
med ali sannolikhet att kräva ytterligare tillgång till både sjukvårdsanstalt^-och personal. Bristen på läkare och sjuksköterskor är, såsom alla veta, ytterst
besvärande, och det kommer att kräva åtskilliga års arbete, innan erforderlig
tillgång på utbildad personal kommer att förefinnas. Det är i varje fall nödvändigt
att förarbetena för den kommande reformen bedrivas med all kraft, så
att den inte vid sitt ikraftträdande till stor del mera blir sken än verklighet.
Särskilt viktigt är att tillse, att sjukvårdsreformen kommer att fungera, lika bnu
för landsbygdens folk som för städernas och tätorternas.

Bland de övriga propositioner, som nu ligga på riksdagens bord, är det framför
allt förslaget till allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst
som tilldrager sig uppmärksamhet. Efter den utredning, som föregått framläggandet
av denna proposition, ha en del av de synpunkter, som mitt parti
företräder, vunnit beaktande, bl. a. önskvärdheten av en sammanträngning av
dyrortsgrupperingsskalan. Vi lia visserligen inte uppnått allt vad vi önskat,
men vi lia dock kommit ett steg på vägen mot vad jag anser vara riktigt och
rättvist. Genom det föreliggande förslaget komma ju särskilt tjänstemännen på
do hittillsvarande lägre dyrorterna att få sina lönevillkor förbättrade. Jag skall
inte yttra mig örn propositionens ekonomiska återverkningar i övrigt, men sannolikt
komma dessa att bli ganska betydande. Propositionen kommer troligen
att framkalla krav på löneökningar även på områden som icke ligga under statens
eller det allmännas bestämmanderätt. Krav på löneökningar av motsvarande
storlek komma sannolikt även att resas av arbetare och anställda inom näringslivet
i övrigt. Jordbrukets utövare kunna då inte ställas i en sämre ställning
än andra näringsgrenars. Det är därför en angelägen uppgift för statsmakterna
att vid genomförandet av löneregleringen för statstjänstemannen tillse,
att den föreliggande propositionen icke får sådana återverkningar att den ytterligare
förstärker den förefintliga inflationstendensen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag är överens med tidigare talare i debatten,
att resultatet av höstens val måste vara vägledande för statsmakternas politiska
görande och låtande under de närmaste åren. Men nu innebar valet inga större
förskjutningar i styrkeförhållandena mellan de socialistiska och de borgerliga
partierna — örn nu en sådan uppdelning tillätes. Den lilla procentuella vinst,
som de borgerliga gjorde gent emot arbetarpartierna, understiger den vinst på ett
pär hundra tusen röster, som det kommunistiska partiet inräknade år 1942.
Denna frammarsch för det kommunistiska partiet betyder en kvalitativ förstärkning
av den socialistiska fronten. Att samtidigt folkpartiet slagit högern
kan betyda en förstärkning av demokratien gent emot reaktionen, men det är
tills vidare inte alldeles klart, örn så blir fallet, ty i det synnerligen heterogena
parti, som kallar sig folkpartiet, är det aldrig visst, vilka krafter sorn för ögonblicket
ta lödningen vid den ena elior andra politiska frågans avgörande. Huruvida
folkpartiets seger kommer att medföra en förstärkning av demokratien,
blir alltså beroende av vilka krafter inom partiet som komma att dominera.

Do borgerliga partierna gjorde frågan om socialisering, frågan om statstvång
elior frihet, till valets politiska huvudfråga. Man gjorde med andra ord faktiskt
valet till ett val för eller emot arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det är
efterkrigsprogrammot sorn anses innebära ett hot örn statstvång över allt och
alla och som framför allt högern och folkpartiet känna sig uppkallade att för -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
svara svenska folket emot. Under valrörelsen lade jag märke till en affisch från
högern, som löd sålunda : »Socialismen vill göra människan statlig, högern vill
göra staten mänsklig.» Den i affischtexten uttryckta tanken är visserligen dunkel,
men örn nu högern sätter in sin kraft på att göra staten mänskligare och
mänskligare, blir det kanske inte så farligt, när en gång de förfärliga statliga
planeringsåtgärderna vidtagas, som man under valrörelsen så ivrigt sökte skrämma
väljarna för.

Emellertid är det ett faktum, att i valet avgåvos i runt tal 1 800 000 röster
för och 1 400 000 röster mot efterkrigsprogrammet. Jag följer då den något
schematiska uppdelning, som jag inledningsvis gjorde i arbetarpartier och
borgerliga partier. Jag begriper därför inte, huru talare från olika partier
som framträtt i debatten kunna inkassera valet som ett resultat av de borgerliga
partiernas kampanj mot arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Med en så
stabil övervikt som 400 000 röster för efterkrigsprogrammet vore det väl politiskt
litet mera realistiskt, örn herrar Domö och Elon Andersson säde, att nu
har svenska folket voterat för efterkrigsprogrammet och det få vi finna oss i.
Det är ett faktum att svenska folket genom valet avvisade den politiska reaktionen
och att folkmajoriteten visade sig stå fast vid den demokratiska utvecklingens
linje. Nu är det naturligtvis alldeles riktigt, vad herr Wigforss tidigare
i debatten har yttrat i en replik till herr Elon Andersson, nämligen att
efterkrigsprogrammet icke är och icke heller av vare sig socialdemokratien
eller kommunismen påstås vara något program till total socialisering och förstatligande
av allt och alla här i detta land. Jag skall återkomma med ett
par reflexioner härtill, men först vill jag yttra mig örn en annan sida av valresultatet.

Närmast vill jag säga ett par ord örn vad valet betyder utrikespolitiskt.
Det är ju faktiskt så, att i den nuvarande världspolitiska situationen lösandet
av de inrikespolitiska problemen i synnerlig grad avhänger av de utrikespolitiska
problemen och överhuvud taget av den världspolitiska utvecklingen efter
det andra världskrigets slut. Därför är det tillbörligt att man också överväger
vad det svenska valet betyder i detta hänseende, och jag skall tillåta mig att
i största korthet karakterisera det. Det betyder ett faktiskt avvisande _ från
svenska folkmajoritetens sida av vad som i den populärpolitiska diskussionen
brukar kallas atombombsdemokratien i utrikespolitiken. Det betyder vidare
ett avvisande av blockbildningar, som innerst grunda sig på imperialistiska
och krigiska syftemål. Det betyder en orientering mot en demokratisk utrikespolitik,
vilken vi från kommunistiska partiets sida också ganska ihärdigt ha
propagerat för under senaste år, inte minst här i riksdagen. Det betyder vidare
ett stöd åt de nya demokratierna ute i Europa, givetvis utan varje slag
av allianspolitik som går utöver eller skulle syfta till att gå utöver den internationella
solidaritet, som ett demokratiskt folk i eget intresse är skyldigt
alla verkligt demokratiska krafter och strävanden som göra sig gällande i
världspolitiken. Det betyder att Sverige egentligen också borde ha plikt att
undandraga Francoregimen det stöd som kan förlänga fasciststyret i Spanien.
I praktiken har denna demokratiska orientering i vår utrikespolitik redan kommit
till uttryck i regeringens avvisande av den amerikanska inblandningen i
våra suveräna handelspolitiska rättigheter.

Herr Elon Andersson avböjde egentligen en diskussion av de utrikespolitiska
lärdomarna av det svenska valet. Det är inte helt tillfredsställande, att
herr Andersson avstod därifrån, men kanske någon annan talare eller herr
Elon Andersson själv senare i debatten kan säga några ord örn folkpartiets
ståndpunkt, ty till grundlinjerna i den svenska utrikespolitiken för närvarande
har folkpartiet, såvitt man nu kan följa frågan i dess press, inte intagit

Måndagen den 14 oktober 194(5 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
någon ståndpunkt eller, om man så vill, intagit hur många ståndpunkter som
helst, vilket ju ofta är mycket betecknande för folkpartiet. Emellertid har i
partiets, .jag vill inte säga officiella men officiösa, huvudorgan, nämligen Dagens
Nyheter, förts en mycket ihärdig kampanj mot en demokratisk utveckling
av vårt lands utrikespolitik, och folkpartiets ledning har inte tagit avstånd
från denna enligt min mening synnerligen skadliga trafik. Jag bortser
härvidlag från kampanjen mot handelsavtalet mellan Sverige och Sovjetunionen.
Det som redan bär sagts härom i debatten, kanske inte minst av statsrådet
Wigforss, anser jag tills vidare kunna räcka, och frågan örn avtalet kommer
ju på kammarens föredragningslista vid ett senare tillfälle, då det ju kan
diskuteras vidare. Jag bortser alltså från kampanjen mot detta avtal i viss
folkpartipress och begränsar mig till att rikta uppmärksamheten på den anpassning
i viss folkpartipress som sker till de krigshetsa-nde krafterna kring
Wall Street. Framförallt Dagens Nyheter uttrycker ofta önskemål örn en sådan
anpassning till de faktiskt krigshetsande reaktionära krafterna i världden,
att det måste inge mycket stora betänkligheter, om inte folkpartiets ledning
på ett eller annat sätt klart visar färg i dessa ytterligt viktiga politiska
stycken. Citat kunna här undvaras, ty alla veta att exempelvis i viss folkpartipress
och framför allt i Dagens Nyheter framställas ryssarna som imperialistiska
aggressorer och anglosaxarna som fredsälskande folk vilka inte önska
annat än fred och försoning bär i världen och de små staternas trygghet och
välstånd. Det är självklart ingen riktig bild av världssituationen som ges på
det sättet, och det är inte något som helst intresse ur svensk synpunkt, att
man utan vidare och stillatigande låter en sådan trafik föras. I ledare för den
6 oktober — alltså för några dagar sedan — säger man öppet, att Sverige
skall söka hjälp utifrån mot den ryska aggressionen. Jag undrar: vad är det
där för politik egentligen, och vart syftar man? Dagens Nyheter är bland
folkpartipressen inte ensam örn denna linje. Jag tror att det vore värdefullt,
om folkpartiets ledning ville yttra sig litet närmare i här avhandlade fråga.
Det sagda kari vara tillräckligt som reflexioner kring valresultatets utrikespolitiska
betydelse.

Vad angår valets inrikespolitiska konsekvenser har jag redan i stort sett i
början av mitt tal antytt desamma. Jag skall inte övergå till någon diskussion
örn detaljer i den aktuella politiken. Det är emellertid av väsentlig betydelse
att något närmare belysa den av mig tidigare berörda fråga, som faktiskt
dominerade i valdiskussionen, nämligen frågan örn socialismen och friheten
och därmed sammanhängande frågor örn kommunistiska partiet och demokratien,
som ju också berörts här i debatten. Från borgerligt håll söker man
ofta ställa det socialdemokratiska partiet mot väggen såsom vägröjare för en
diktatur som man förmenar att kommunistiska partiet bär som sin uppgift att
i verkligheten omsätta i svensk politik. Det hävdas med synnerlig energi i denna
diskussion, att socialism är liktydig med statstvång och statlig central
dirigering av snart sagt varje detalj i medborgarnas tillvaro. Man hänvisar
till Ryssland och angriper socialdemokratien för att i verkligheten befrämja
vad man kallar den ryska vägen och gör gällande att det kommunistiska partiet
endast har proletariatets diktatur och sovjetmakt att rekommendera. Del
anses såsom självklart och stående utanför varje diskussion.

Jag vill säga att de socialdemokratiska politikerna värja sig rätt ofta och
ganska energiskt mot dylika påståenden, men jag har en känsla av att alltför
många göra detta på en defensiv linje, varvid de inte sällan drivas att förneka,
vissa grundelement i socialismen själv och att överhuvud teget söka utsudda
grundskillnaderna mellan socialistisk och borgerlig-kapitalistisk samhällsordning,
vilket inte tjänar klarheten i ilen politiska diskussionen. Såväl de

Nr 31.

Måndagen den 14 oktobex- 1946 fm.

Kungl, ''proposition ang. allmän sjukförsäkring m. rn. (Forts.)
borgerligas angrepp som försvaret från socialdemokratisk sida bygga faktiskt
på de falska utgångspunkterna, att socialismen oundvikligt förutsätter
ett ökat statstvång över allt och alla, vilket — som man undvikande
säger i arbetarrörelsens efterkrigsprogram — endast skall införas då
det ur allmännyttans synpunkt är nödvändigt. Sådant gör folk villrådiga.
De resonera på detta sätt: en del av arbetarrörelsens efterkrigsprogram ser nog
demokratiskt och hyggligt ut, men det för dock kanske i sina konsekvenser
till ett tvångssamhälle med ett statligt byråkratiskt centraldirigerat samhällsliv
och förlorad personlig frihet, och därför är det nog säkrast att rösta med
folkpartiet eller högern eller bondeförbundet. Så resonera nog åtskilliga, vilkas
sociala ställning eljest inte skulle motivera ett sådant ståndpunktstagande.
Det är här som jag skulle vilja rikta mig direkt till arbetarrörelsen med en
uppmaning att verkligen gripa in energiskt framför allt på den politiska upplysningens
front, ty de borgerliga göra ofta nog ganska demagogiska karikatyrbilder
av socialismen, och dessa bilder måste arbetarrörelsen riva sönder.
Det måste klargöras för arbetare och småfolk, som duperas av dessa karikatyrmässiga
utläggningar, att den socialistiska samhällsordning, till vilken vi sträva,
betyder ökad frihet, ökat välstånd, ökad trygghet för alla, givetvis med undantag
för monopolkapitalister, utsugare och parasiter. Men det är inget parti
som utger sig för att företräda någon av dessa grupper, så på den punkten
kommer jag väl att bli tämligen oemotsagd, och ingen uppstår som försvarare
av vare sig den ena eller andra av dessa kategorier.

Det är ett faktum, att örn man driver den socialistiska upplysningen på rätt
sätt, kan man underlätta den socialistiska samhällsutveckling, som ju i alla
fäll oundgängligen måste ha sin gång. Men man jämnar också vägen till detta
mål, örn man inte ser saken på alltför lång sikt. För de närmast liggande uppgifter,
som redan äro mogna att genomföras, kan man påräkna stöd långt utanför
arbetarrörelsens led. Man skulle kunna bilda ett demokratiskt block och
söka vinna anslutning även av sådana, som nu följa borgerliga partier och
bondeförbundet men som faktiskt politiskt och socialt inte höra hemma i dessa
partier, och då skulle folkmajoriteten för en utveckling till verklig demokrati
bli överväldigande. Det är närmast traditionen som håller en hel del folk kvar
vid de gamla partierna. Det finns ju även utanför arbetarrörelsens led de som
vilja frihet och framsteg men som inte stödja arbetarpartierna på grund av
att de fått en vanföreställning örn deras strävanden. Kommunistiska partiet
har just i detta syfte föreslagit en utvidgning av efterkrigsprograrnmet till
ett hela demokratiens handlingsprogram, och vi vidhålla denna linje. Den
måste naturligtvis utformas konkret; man måste veta vad det handlar örn,
men det kan ju inte föranleda några särskilda svårigheter att konkret utforma
ett dylikt program, som framför allt skulle ta sikte på att samla upp de demokratiska
krafter som nu finnas utanför arbetarrörelsen.

Jag vill härefter något beröra invändningen, att det kommunistiska partiet
inte helhjärtat skulle ansluta sig till dessa tankegångar utan egentligen tagit
arbetarrörelsens efterkrigsprogram till utgångspunkt för vår politik i nuet
endast av rent taktiska skäl och att vi alltså inte skulle vara ett demokratiskt
parti. Det är ju inte första gången vi diskutera den saken. Herr Domö har ju
i dag återigen anfört sina tvivel. De skäl han anförde voro av den arten, att
jag icke anser en diskussion i kammaren örn själva hans motivering lämplig.
.Tåg skulle dock vilja säga till både herr Donm och andra borgerliga partiledare,
att de senare åren lia herrarna ganska ofta fatt lov att äta upp den kålsoppa
ni ha spottat i, och det bör göra er litet betänksamma mot att fälla alltför
generande yttranden som ni kanske senare i rikligt matt fa pa ett eller annat

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
sätt själva äta upp. Jag skall alltså inte ta upp den sidan av saken till diskussion,
utan jag skall beröra vad som i sak anföres om detta problem.

Man säger även från socialdemokratiskt båll, att för kommunisterna finns
det bara en väg till socialismen, nämligen proletariatets diktatur och sovjetmakt.
Därmed avser man att bygga en oöverstiglig mur mellan socialdemokrater
och kommunister här i landet. Man vill hindra samarbete och samverkan
och enhet mellan de socialdemokratiska och kommunistiska partierna.

Örn det tillätes vill jag inom parentes, herr andre vice talman, rätta en uppgift
som en av de senaste dagarna stått i pressen, enligt vilken jag i ett
tal som jag hållit i utlandet skulle ha företrätt den meningen, att det här i
Sverige råder ett utomordentligt gott samarbete mellan socialdemokrater och
kommunister. Det var Svenska Dagbladet, som från sin budapestkorrespondent
fått meddelande örn ett sådant innehåll i ett tal som jag höll där för någon
vecka sedan. Jag har inte i det talet sagt någonting sådant. Jag sade tvärtom
att det i Sverige överhuvud taget inte råder någon samverkan mellan de socialdemokratiska
och kommunistiska partierna, men jag sade också att mellan
socialdemokrater och kommunister på arbetsplatserna, i fackföreningarna och
i andra organisationer råder det ofta ett mycket gott samarbete. Detta är tydligen
något helt annat än Svenska Dagbladets version. Jag vill begagna tillfället
att rätta felaktigheten, så att ingen skall kunna hänga upp sig på den,
och i övrigt vill jag hemställa till Svenska Dagbladet att tidningen skaffar
sig en bättre representant i Budapest.

Hur förhåller det sig nu egentligen med denna uppfattning, att kommunistiska
partiet skulle vara antidemokratiskt på grund av att det inte anser
någon annan väg möjlig än proletariatets diktatur och sovjetmakten? Låt mig
utan vidare erkänna, att en sådan utvecklingslinje under tidigare år varit mycket
starkt förhärskande i det kommunistiska partiet. Särskilt var det fallet då
ledningen av partiet låg i händerna på — för att hålla mig inom synfältet
— herrar Fredrik Ström, Ture Nerman, Fritjof Ekman och några andra ledamöter
av denna kammare. Men även kommunistiska partiet lyder under utvecklingens
lagar och har inte stannat vid de ståndpunkter, Fredrik Ström
företrädde, utan förvärvat en djupare syn på de socialistiska problemen än
den då förhärskande. Marxismen utesluter faktiskt inte andra vägar till socialismen
än den »ryska» vägen, den väg som de ryska bolsjevikerna gingo 1917.
Deras väg utstakades av historiska, kulturella, ekonomiska och politiska förhållanden
som rådde i det gamla Tsarryssland. Även borgerliga iakttagare av
den stora ryska revolutionen medge att bolsjevikernas lösning av det ryska
problemet 1917 var den enda möjliga. Det gavs överhuvud taget ingen annan
politiskt möjlig lösning. De som då bekämpade denna lösning ledo nederlag
nästan med nödvändigheten av en naturlag. Så blev det enpartisystem, sovjetmakt
och konfiskation även av småföretagares tillgångar under krigskommunismen.
Därför berövades vissa borgerliga skikt sina demokratiska rättigheter,
.sorn man betraktar såsom oförytterlig?!. i Västeuropa, och den ryska vägen blev
naturligtvis på så sätt högst anstötlig för västerländsk demokrati. Allt detta
är fakta. Vi ha försvarat denna socialistiska väg såsom den enda framkomliga
i det kaos som var för handen i Ryssland efter det första världskriget.

M( m nästa fråga lyder: är detta den enda vägen till socialism? På det
.svara vi nej. Vi kommunister bitr i landet lia sedan åratal propagerat för en
annan väg. I vårt land äro ju särskilt efter det andra världskriget och allt
vad det medfört beting! Isoma för en samhällsomdaning helt andra än i Ryssland
1917. Våra motståndare lia försökt göra gällande att vi vilja lia ett enpartisystem,
liksom de försökt tillskapa så många andra vackra sanningar, när
det gällt att bedöma vår verksamhet, men från do förutsättningar, som jag

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
här har resonerat, blir det fullkomligt klart, att vi icke vilja ett enpartisystem
i och för sig och att vi icke vilja avskaffa rösträtten för de borgerliga, om det
kan vara till någon tröst för de borgerliga partierna. Från dessa utgångspunkter
och med hänsyn till de konkreta betingelser, som äro rådande för politiken
och den sociala utvecklingen här i landet, ha vi alltså kort och gott sagt anslutit
oss till arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Vi vilja, som jag redan har sagt,
därför vidga fronten till ett demokratiskt block i stället för det enpartisystem,
som socialdemokraterna här i landet på sitt sätt praktisera. Detta är ingenting
annat än en svensk väg till socialismen. Den bygger på den svenska demokratien.
Den vill dess fördjupning i fråga örn ekonomien till en verklig demokrati,
och denna väg bygger på en fredlig samhällsutveckling. Sedan åratal företräda
vi i handling, i tal och i skrift just denna socialistiska väg, som ingalunda utesluter
utan tvärtom till och med förutsätter internationalism och solidaritet,
med folken i Sovjetunionen, i England, i Amerika och i alla andra länder, där
folkmassorna äro besjälade av den humanism och den strävan till mänsklighet
i umgänge med andra och till fred och frihet, som är ledstjärnan för majoriteten
av det svenska folket.

Jag tycker att våra motståndare ändå skulle tvingas acceptera såsom ett
faktum, att det är på grund av detta som vårt parti vunnit ökat förtroende
bland folket. Kommunistiska partiet är bevisligen inte, som man tidigare ofta
velat säga, ett parti endast som vinner förtroende i svåra kristider tack vare
att partiet spekulerar i missnöje och bedriver demagogisk agitation bland massorna.
Det är väl numera tillräckligt fastslaget, att även när det överhuvud
taget inte föreligger någon kristid utan synnerligen goda konjunkturer ökar
det kommunistiska partiets förtroende bland folket. Det måste accepteras såsom
en grundfaktor i svenskt politiskt liv.

Jag har velat säga detta, herr andre vice talman, därför att jag tycker
att det i fortsättningen bland ärligt folk kunde vara slut med de missförstånd
och de misstänkliggöranden, som hittills ha varit tyvärr alltför vanliga och som
ha gått ut på att det kommunistiska partiet inte skulle vara nationellt och demokratiskt
lödigt. Såvitt man utgår ifrån fakta och ifrån de verkliga gärningarna,
efter vilka ett parti dock skall bedömas, så kan endast illviljan söka misskreditera
oss på det sättet.

Jag har här endast velat på detta sätt besvara de frågor, som också i denna
debatt direkt ha ställts rörande det kommunistiska partiet. Jag har inte här
uttömmande kunnat behandla de i vissa fall synnerligen stora och djupgående
problem, som jag har berört, men jag hoppas att mina formuleringar ändå
skola vara begripliga, så att den faktiska väg det kommunistiska partiet följer
i sin politik hädanefter skulle kunna vara klar.

Jag tror att de närmaste årens eller i varje fall den allra närmaste tidens politiska
utveckling här måste få sin prägel av en arbetarrörelsens offensiv,
och denna offensiv bör göras på en enad socialdemokratisk-kommunistisk front.
Denna front bör riktas mot de kapitalistiska monopolen — icke mot någon som
helst medborgerlig frihet eller rättighet, som sammanfaller nied folkets intressen
och samhällsnyttan, men mot monopolkapitalismen. Denna front bör
inrikta sig på att .skapa ett högre löneläge för löntagare i allmänhet och på
sänkning av monopolpriserna. Det finns ännu synnerligen rikligt tilltagna marginaler
i fråga om varupriserna, där man kan göra nedskärningar utan att gå
någons ekonomiska rätt för när överhuvud taget — såvitt man inte menar, att
det är en oförytterlig demokratisk ekonomisk rättighet att ta ockerpriser för
vissa varor. Jag tror alltså, att örn man på det sättet i praxis nu griper sig an
med genomförandet av efterkrigsprogrammet, örn man genomför en offensiv
från arbetarrörelsens sida och örn man därtill genomför en upplysningsoffen -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
siv, som jag tidigare har talat om, så behöva de politiska stridigheterna här i
landet inte skärpas, utan jag tror att detta skulle bringa åtskilliga borgerliga
politiska karikatyrtecknare till litet bättre sans i den politiska diskussionen.

Jag tror att några av dessa huvudtankar böra vara vägledande för vår politik
såsom ett resultat av det val svenska folket i höst Ilar förrättat, och efter
dessa linjer kommer vårt parti att verka även i riksdagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Samtliga de talare, som ha yttrat sig hittills i denna debatt, ha varit inne på
frågan om det föreliggande handelsavtalet mellan Sverige och Sovjetunionen.
De lia gjort en del betraktelser kring detta avtal, och en del ha ställt sig kritiska
under det att andra lia intagit en avgjort positiv ståndpunkt. Jag vill
gärna ge uttryck åt några allmänna synpunkter på avtalet, så mycket mera
som förhandlingarna under sommarens lopp ha åstadkommit mycket buller,
inte bara i vårt land, utan också i andra länder och givit upphov till åtskilliga
kommentarer och rykten som det kan vara anledning att vid detta tillfälle
nämna något om.

Ingen av dem, som ha yttrat sig i debatten. Ilar ställt sig på förhand avvisande
mot det föreliggande avtalet, och jag har med särskild tillfredsställelse
noterat att herr Elon Andersson för sin del ställde sig särskilt positiv
och att han gav uttryck åt den uppfattningen, att det rådde en allmän och
enig tillfredsställelse över att ett avtal med Sovjet har kommit till stånd. Det
vore ju också i själva verket ganska besynnerligt, örn det inte i vårt land skulle
råda mycken stor tillfredsställelse över att vi fått möjlighet att i Sovjetunionen
öppna en stor exportmarknad för svensk industri. Som redan i debatten
påpekats har vår export till Sovjet varit ytterligt obetydlig jämförd med vår
export till andra länder. Jag har här framför mig en tabell, som visar exportens
procentuella fördelning på olika främmande länder år 1937. Jag skall
nämna några uppgifter ur denna tabell. Den svenska exporten till Storbritannien
och Irland utgjorde 24,2 procent av vår totalexport, vår export till Tyska
riket utgjorde 15,6 procent, till Amerikas förenta stater 11,1 procent, tili
Norge 7,1 procent o. s. v., och bland de allra längst ned på listan stående länderna
kommer Europeiska Sovjetunionen, till vilken vi exporterade varor till
ett värde som utgjorde 0,6 procent av vår totalexport. Exporten till Europeiska
Sovjetunionen var sålunda lägre än exempelvis exporten till Japan, Argentina,
Tjeckoslovakien, Italien eller Schweiz. Det är ju inte underligt att detta
har betraktats som en anomali när det bär gällt den svenska exportens utveckling
och att det har varit ett gammalt önskemål att verkligen trygga åt
oss en exportmarknad i detta väldiga land.

Vi ha ju också under det sista årtiondet — jag säger det bara i förbigående
— haft icke mindre än två utredningar angående åtgärder för exportens främjande,
och man har vid dessa självfallet utgått från den synnerliga önskvärdheten
av att göra vad man kunde för att åt svensk industri skapa en vidgad
exportmarknad och därmed också främja en utvidgning av den svenska exportindustrien.

Ett drag i utvecklingen inom svensk exporthandel under senare årtionden
har också varit en förskjutning i viss mån från råmaterial och halvfabrikat
till högt förädlade industriprodukter. Då herr Gränebo gjorde någon reflexion
örn det .föreliggande avtalet med Sovjet, föreföll det som örn han menade att
det är en olägenhet att varulistan flir kreditexporten omfattar högt förädlade
industriprodukter i det stora hela taget. Det är viii i stället alldeles tvärtom:
detta är just ett ur vår synpunkt förmånligt drag. Våra utsikter att hävda
oss i konkurrensen bero ju i stor utsträckning på örn det kan ske en sådan för -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
skjutning i vår export till finare kvalitetsprodukter och mera bearbetade produkter.

Men frånsett denna allmänna tendens att utveckla exporthandeln, som vi
väl känna till sedan gammalt, ha vi ju, när det gäller förhållandena efter
världskriget, också med de svenska statsmakternas stöd slagit in på en politik
som går ut på att vi skola aktivisera våra exportmöjligheter under just
denna närmaste tid. Ett land som Sverige, som är relativt skonat från skadeverkningar
av kriget, vill ju gärna hjälpa till med en insats för att få det ekonomiska
livet i gång igen, men detta är inte bara ett allmänt internationellt
intresse — och som sådant ett stort intresse, som vi ha all anledning att främja
— utan också på lång sikt ett direkt intresse för vårt land; med hänsjm till
våra förbindelser med utlandet är det av stor vikt att återuppbyggnaden i
krigshärjade länder kan främjas och att det ekonomiska livet kan komma i
gång och bli mera normaliserat. Ur denna synpunkt ha vi ju ingått avtal, förenade
med kreditåtaganden, med ett stort antal länder. Till somliga länder ha
vi redan givit mycket avsevärda krediter, och detta ligger alltså helt i linje
med den politik som de svenska statsmakterna omedelbart efter kriget ha godtagit
och som går ut på att försöka främja en export som kan bidraga till
återuppbyggnaden i de krigshärjade länderna.

Det sades av herr Domö, att det bär rått hemlighetsfullhet över förhandlingarna.
dag vill till detta svara, att jag tror inte det är brukligt att man
lämnar kommunikéer till allmänheten angående gången av förhandlingar med
främmande länder. Det vore i själva verket att alldeles omöjliggöra förhandlingarna,
örn man skulle slå in på en sådan väg. Örn det har förefallit att
råda någon särskild hemlighetsfullhet i detta fall, så är förklaringen sannolikt
den, att det har varit så mycket rj-ktessmideri, så mycket spekulationer
örn avtalet •— framför allt i främmande länders press, men också i vår egen
—• att uteblivandet av en utförlig och ingående redogörelse har fett sig som
något ovanligt och som uttryck för hemlighetsfullhet. Jag kan inte undgå att
nämna något örn detta ryktessmideri, egentligen för att ställa i motsats mot
varandra å ena sidan den mycket begränsade kritik, som det har givits uttryck
åt i denna kammare, och å andra sidan de fantasifulla spekulationer, som ha
kommit fram i pressen, framför allt i utländsk press, och som i sin tur ha
givit upphov till mycken kritik och många kommentarer av det planerade avtalet.

För de utländska iakttagarna kom uppgiften örn förhandlingar med Sovjetunionen
angående ett väsentligt vidgat handelsutbyte och i samband därmed
örn en stor svensk kredit till Sovjet uppenbarligen som en stor överraskning.
I de presskretsar, där man gärna spekulerade över de motsättningar, som allt
mera tomat upp sig mellan stormakterna, och där man redan började att i allvarliga
artiklar tala om den nästa stora världskonflikten, där föreföll det uppenbarligen
att vara alldeles överraskande att just Sverige, som till på köpet betraktades
som belastat av något slags traditionell ärftlig ovilja mot Sovjetunionen,
höll på att förhandla om ett långfristigt avtal på fem ä sex år, förenat
med en kredit på femton år —- det passade inte in i det tankeschema, som
man där hade gjort upp för sig angående världsutvecklingen under de närmaste
åren. Eftersom alltså dessa förhandlingar blevo så överraskande, låg det nära
till hands att man också skulle söka efter extraordinära förklaringar till detta
överraskande handelsavtal. Dessa förklaringar blevo då därefter — än anfördes
det uppgifter om ryska påtryckningar av det ena eller andra slaget, och än talades
det örn en inneboende svensk rädsla för Sovjetunionen, något slags ryssskräck
som skulle råda i detta land. Ja, man tillgrep till och med som förklaringsgrund
de celesta fenomen, som hade uppenbarat sig här i augusti må -

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
nåd, en. förklaring som jag tycker påminner örn en av de teorier rörande orsaken
till ekonomiska kriser, .sorn jag studerade i min ungdom oell som gick ut på att
solfläckarna skulle vara orsak till de regelbundet återkommande ekonomiska
kriserna i världen. Man sökte också i dessa kretsar ge en storpolitisk innebörd
åt avtalet — detta skulle då vara ett uttryck för en svensk politisk anslutning
till det s. k. östblocket o. s. v. dag behöver ju inte i denna kammare eller inför
svenska riksdagen dementera alla dessa fantasier, som ha kommit fram i den
utländska pressen, jag behöver inte dementera detta ordande örn ryska påtryckningar
eller örn svensk skräck för Sovjet. Allt detta är ju med förlov sagt bara
enfaldigt prat.

Den bästa vederläggningen av ryktessmideriet ger ju i själva verket förhistorien
till avtalsförhandlingarna. Den förhistorien har finansministern tidigare
i dag givit en framställning av, men jag skall be att få komplettera den
på en enda punkt. Han omnämnde handelsavtalet 194-0; det är ju det handelsavtal
som vi nu sätta i funktion igen genom den nya uppgörelsen. Han sade
emellertid också, att det inte förekom någon kontakt år 1941, men därvidlag
missminde lian isig. Ar 1941 förekom en ganska viktig kontakt mellan den
svenska och den ryska regeringen. Då skred man nämligen till en modifikation
av 1940 års avtal. Man ifrågasatte ingalunda från svensk sida att detta avtal
skulle förfalla. Jag erinrar örn att detta var vid en tidpunkt då de tyska framgångarna
mot Sovjetunionen kulminerade — det nya avtalet år 1941 slöts i
Kujbysjev, dit den rys lea regeringen hade fått taga sin tillflykt. Det länder
den dåvarande svenska samlingsregeringen till heder att den vid denna tidpunkt
räknade med fortsatt ryskt motstånd — och rysk seger, kan man säkerligen
säga. Avtalet fick en gestaltning som innebar att man inte annullerade beställningarna
— man gjorde ändringar på vissa punkter, men på andra punkter
skulle beställda varor fortfarande tillverkas och lagras o. s. v. Man utgick alltså
år 1941 från att handelsavtalet skulle bestå, fastän det skulle modifieras med
hänsyn till de ändrade förhållandena.

Då herr Domö i sitt anförande nämnde något om att detta avtal enligt handelsministerns
uppgift skulle kunna infogas i ett multilateralt system för handeln,
ger det mig anledning att säga några ord angående invändningarna mot
avtalet ur den synpunkten. Kammarens ledamöter veta alla, att det från den
amerikanska regeringens sida har gjorts vissa erinringar mot det planerade
avtalet just ur dessa synpunkter. Man framhöll att amerikanska regeringen planerade
att få ett internationellt frihandelsprogram genomfört, och man fruktade
att långfristiga avtal på bilateral basis skulle komma i motsättning till
ett dylikt blivande multilateralt handelssystem. Jag är angelägen örn att understryka,
att den amerikanska noten inte framträdde såsom protest mot de
svensk-ryska förhandlingarna om ett bilateralt avtal, utan att den enligt uttryckligt
betonande — även efteråt — från amerikansk sida endast hade naturen
av en vänskaplig döma rolie, vänskapliga påpekanden rörande dessa förhållanden.

Det amerikanska programmet hade redan tidigare skickats ut på remiss till
svenska näringskorporationer och myndigheter, och svenska regeringen har givetvis
i överensstämmelse med en traditionell uppfattning i handelspolitiska frågor
den inställningen, att ett multilateralt handelssystem är det gynnsammaste ;
det ligger så att säga i sakens natur för ett Iand med en vidsträckt och mångsidig
export att vara angeläget örn att restriktionerna för handeln staterna emellan
göras så obetydliga som möjligt. Men det är klart att ett projekt inte är
detsamma som ett avtal. Det förelåg Ilar från amerikansk sida ett projekt. Detta
projekt skall enligt planen behandlas på en internationell konferens nästa år,
dit även .Sverige, är inbjudet, och även örn vi lia starka sympatier för ett juul -

Nr 31.

Måndagen deu 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tilateralt handelssystem och äro bland de länder som äro mest angelägna örn
att få ett dylikt till stånd, kunna vi inte i förväg säga att alla delar av projektet
komma att få anslutning från svensk sida. Det är också möjligt och
sannolikt att vissa punkter, som vi anse böra vara med i ett program för multilateralt
handelssystem, äro utelämnade i det amerikanska projektet.

Härtill komma några andra synpunkter. Även örn man är mycket optimistisk
i fråga om möjligheten att få till stånd ett handelssystem på multilateral
basis genom en allmän kollektiv överenskommelse, kan man inte vänta att ett
sådant system skall kunna träda i funktion från ett år till ett annat. Det kommer
säkerligen att fordras en ganska betydande övergångstid. Dessutom är
det givet, att örn inte alla mera. betydande stater ansluta sig till ett dylikt
multilateralt system så måste ju följden bli att på något vis en sammamfogning
sker med handelsförbindelserna till sådana stater som stå utanför detta system.
Man kan inte tänka sig att resultatet av ansträngningarna att göra den internationella
handeln friare skulle bli det, att en grupp av stater sluter sig samman
till ett multilateralt system och sedan överhuvud taget stänger a-v sin
handel med sådana länder som stå utanför systemet.

Det finns alltså många problem — jag har bara nämnt ett par stycken — som
äro förenade med denna fråga örn ett friare handelssystem, och svenska regeringen
kan för sin del inte avstå från att under mellantiden, till dess vi ansluta
oss till ett multilateralt system, inrätta oss efter de förhållanden som
för närvarande råda i världen.

De betänkligheter, som under debatten här i kammaren ha anförts rörande
det svensk-ryska avtalet, gå i allmänhet ut på att man fruktar att avtalet är.
som det har sagts, överdimensionerat, att det möjligen skall åstadkomma en
snedbelastning på svensk industri och att det skall kunna ogynnsamt påverka
försörjningen inom landet med viktiga varor, som vi behöva för våra egna
behov. Jag vill då beträffande den allmänna omfattningen av avtalet än en
gång påminna därom, att man redan genom de konversationer, som hade förekommit
under de föregående åren, hade accepterat tanken på ett avtal förenat
med en kredit av den storlek som det nu är fråga örn. Detta var alltså en
uppfattning som man vid flera tillfällen hade givit uttryck åt inför sovjetregeringen,
och örn den ståndpunkten stod den svenska samlingsregeringen
enig. När man nu tog upp förhandlingarna på nytt och vi så småningom under
förhandlingarnas gång fingo uppgift om vad man från rysk sida önskade
jämfört med vad man från svensk sida tidigare hade kunnat bjuda, är det
klart att det gjordes en undersökning hos de industriföretag som kunde komma
i fråga för leveranserna, och därvid var det — och det har det varit hela
tiden i fråga örn detta avtals förberedelser — en grundtanke från svensk sida
att man skulle försöka få leveranserna något så när spridda på olika industrigrenar.
I övrigt har man ju gått efter vad de olika företagen ha sagt sig kunna,
åtaga sig för leveranser under den tid det har varit fråga om, naturligen under
den förutsättning att det inte blir någon extraordinär .svårighet beträffande
råmaterial eller arbetskraft.

Det har vid dessa undersökningar sagts från industrihåll, att man därvidlag
har gjort reservationer för de så att säga reguljära kunderna, d. v. s. man
har inte givit sina uppgifter örn produktionskapaciteten med den utgångspunkten,
att vederbörande företag skulle ägna sig uteslutande åt produktion för
Sovjetunionens räkning under den här tiden, utan man har tagit hänsyn även
till andra behov.

Då det nu säges, att avtalsleveranserna i alla fall kunna tänkas föranleda
en snedbelastning, vet jag inte riktigt örn de ärade ledamöter, som föra fram
det argumentet, i det här sammanhanget önska en mera ingående kontroll

Måndagen den 14 oktober 194G fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
från regeringens sida i fråga om industrien än de annars äro benägna att förorda.
Skall regeringen, om den får en uppgift att de och de företagen äro beredda
att leverera så och så många lokomotiv eller dylikt, då för egen del ställa
sig den frågan, örn dessa företag verkligen böra åtaga sig att leverera så många
lokomotiv? Det kanske skulle bli för stor produktion av lokomotiv här i landet,
och efter femårsperiodens slut skulle industrien kanske inte kunna få avsättning
för sina varor? Det skulle betyda att regeringen gentemot industrien åtoge
sig ett förmynderskap, som man annars på det hållet är angelägen att värja sig
emot. Det har varit ett helt naturligt och normalt tillvägagångssätt att man
infordrat uppgifter från de olika industriföretagen och sedan rättat varulistorna
efter de så inkomna uppgifterna.

Jag är väl medveten örn att det under den sista tiden från en del håll inom
industrien sagts. at1 det blivit en försämring av råvarutillgången och en
åtstramning i fråga om möjligheterna till import från andra viktiga länder.
Därför har man visat en viss oro över att man inte skulle kunna få den import
av råvaror som kräves för att man skall kunna stå vid de åtaganden som
gjorts eller stå vid de förklaringar som givits angående den egna produktionskapaciteten.
Även när det gäller arbetskraften hyser man på grund av vad
som hänt de allra senaste veckorna- bekymmer. Regeringen har för sin del den
uppfattningen, att man inte kan stirra sig blind på dagens svårigheter. Örn
det uppstått särskilda svårigheter för importen under just den allra sista tiden,
är det här ändå fråga örn ett avtal på lång sikt. Man har ju rätt att räkna
med att möjligheterna förbättras allteftersom tiden går. Vi befinna oss ändå
inte i krig längre, och man har utan att göra sig skyldig till någon alltför
överdriven optimism anledning att hoppas på att råvarutillgången skall bli
allt bättre och bättre.

Jag skulle å ena sidan vilja uttala, att regeringen självfallet är angelägen
örn att göra allt vad den kan för att främja möjligheterna till råvaruimport
och för att i övrigt tillgodose industriens behov. Ä andra sidan vill jag ge uttryck
åt den förhoppningen, att industrien skall göra sitt bästa för att den
exportplan, som är upptagen i avtalet, också skall kunna genomföras.

Jag uttalar till sist min livliga förhoppning att detta handelsavtal i sinom tid
skall bli enhälligt antaget av riksdagen.

Herr von Heland: Herr talman! Det synes befogat att det under denna remissdebatt
klarlägges var de olika partierna ha varandra. Den som i likhet
med mig deltagit i en hel del diskussionsmöten under valrörelsen har säkerligen
fått läget något så när klarlagt, men liksom herrar Åkerberg och Linderot
tror jag att det stora flertalet av valmännen, trots den livliga valdebatten, ej
har riktigt klart för sig vad som främst skiljer de politiska partierna. Jag har
naturligtvis inte samma uppfattning därvidlag som herrar Åkerberg och Linderot,
att en fullständig upplysning åt valmännen skulle öka arbetarpartiernas
röstetal, utan jag tror att en tillfredsställande upplysning åtminstone på
landsbygden skulle i mycket stor omfattning öka röstetalet för det parti jag
tillhör.

Socialdemokraterna ha nied kraftigt bistånd från kommunisterna främst
försökt påverka väljarna genom att varna för att en tillbakagång för de s. k.
arbetarpartierna skulle äventyra efterkrigsprogrammet. Detta har naturligtvis
varit en oriktig agitation, ty de flesta av arbetarpartiets 27 punkter liro ju av
samma innebörd som programpunkter hos de borgerliga partierna. Vid samtal
med professor Ohlin för bortåt två år sedan kunde vi konstatera, att folkpartiet
och bondeförbundet stodo i opposition endast till sju av punkterna. Det är

Nr 31.

Måndageri den 14 oktober 1940 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
sålunda endast dessa sju punkter som ej kunna genomföras om den socialdemokratiska
regeringen vill taga hänsyn till den borgerliga uppfattningen.

Statsrådet Wigforss underlät att svara på herr Elon Anderssons fråga i vadi
mån socialdemokraterna ämna genomdriva de 27 punkterna med kommunisternas
bistånd. Finansministern endast påpekade att det var en tolkningsfråga
hur man skulle utläsa innebörden av de 27 punkterna, och han förbehöll regeringen
rätten att göra denna tolkning. Det är dock rätt viktigt att man får
klarhet i hur socialdemokraterna själva tolka dessa 27 punkter, och jag skall
därför i slutet av mitt anförande ställa en fråga i det avseendet.

Vad lia då vi från landsbygdspartiet vädjat att valmännen skulle stödja?
Vi lia önskat samla valmännen för rättvisa åt landsbygden och för skydd åt
småbrukarna och bevarandet av befolkningen på landsbygden genom ett rikt
differentierat näringsliv. Vi lia opponerat oss mot handelspolitiken, som lett
till och leder till en väldig brist på arbetskraft och varor samt till en allvarlig
inflation. Vi lia slutligen hävdat vår tredje linje i socialiseringsfrågorna. Tillåt
mig göra några reflexioner i anslutning till dessa frågor.

Först skulle jag emellertid vilja replikera herr Åkerberg. Herr Åkerberg
diskuterade det finansiella läget och möjligheterna till besparingar och kom in
på försvarskostnaderna. Det är val icke lämpligt att vi redan nu gå in i en
debatt partierna emellan rörande försvarsfrågan, eftersom ju denna fråga, är
under utredning, men det kan vara motiverat med hänsyn till de varierande
summor för en kommande försvarsorganisation, som man från olika håll hör
uppgivas, att göra ett pär påpekanden. Finansministern har i sin proposition
talat örn ett anslag på 700 miljoner kronor till försvarsorganisationen, emot
vilken summa försvarsministern sedermera opponerat sig, och herr Åkerbergdiskuterar
möjligheterna att kunna göra en nedskärning av kommande försvarskostnader
till någonting mitt mellan 180 miljonor kronor och 900 miljoner
kronor, alltså efter vad jag kan förstå till ungefär 550 miljoner kronor. .Tåg
har velat ta upp denna fråga, ty jag tror att det är olyckligt att vi laborera
med besparingar, som kanske äro fullständigt omöjliga att genomföra. Att
uppbygga en försvarsorganisation på 550 miljoner kronor är en omöjlighet,
om man verkligen vill lia ett försvar. Jag vill erinra örn att den försvarsutredning,
som nu sitter, av överbefälhavaren begärt tre olika alternativa förslag,
nämligen ett lägsta på 650, ett på 750 och ett högsta på 900 miljoner
kronor. Det är ju möjligt att socialdemokraterna komma i det läget, att de säga:
vi bry oss inte om något försvar. Man skall emellertid inte tala örn att man
vill ha ett försvar och samtidigt resonera örn alternativ på 500 eller 600 miljoner
kronor.

Beträffande jordbruksfrågan har regeringen att taga ställning till 27-mannakommitténs
betänkande. Lantbruksförbundet och E. L. F. ha nu avlämnat
sina yttranden över förslaget, och nied det inflytande ledande personer i landsbygdspartiet
bondeförbundet ha i dessa organisationer är det självklart att
även vårt parti står bakom dessa yttranden. I denna ytterst viktiga fråga är
alltså jordbrukarklassen enig, och jag hoppas att regeringen kommer att följa
redovisade önskemål, varvid regeringen kan påräkna landsbygdspartiet bondeförbundets
fullständiga stöd.

Socialdemokraterna ha haft och ha majoriteten i riksdagen och lia sålunda
haft och ha möjlighet att infria löftena örn rättvisa åt jordbruket. Landsbygdspartiet
bondeförbundets valframgångar ge ökat stöd åt partiets önskemål,
och vi lämna givetvis vår fulla anslutning till en politik som leder till
rättvisa åt jordbrukets folk. Vi önska emellertid hävda hela landsbygdsbefolkningens
intressen, och jag uttalar därför min tillfredsställelse med förslaget
örn löneförbättring vad det gäller landsbygdens tjänstemän. Dyrortsgruppe -

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ringen synes emellertid förbliva en stridsfråga mellan socialdemokraterna och
landsbygdspartiet, varvid dessa partier till skillnad från övriga lia en klart
utsagd uppfattning; socialdemokraterna äro således för och landsbygdspartiet
mot dyrortsgrupperingen. Landsbygdspartiets och folkpartiets frammarsch i
valet kan dock vara en reaktion mot dyrortsgrupperingen, ty även folkpartiets
landsbygdsrepresentanter äro ju emot dyrortsgrupperingen.

Statsråden ha under valstriden utlovat, att det inom industrien finns utrymme
för lönehöjningar, men samtidigt också att man genom priskontrollnämnden
skall hålla ned priserna och att man skall skärpa bolagsbeskattningen.
Även finansministern var i dag inne på den melodien. Dessa deklarationer
stämma förvånansvärt väl med kommunisternas affisch »lönerna upp och priserna
ned». Men hur skall detta gå till? Det hade varit intressant om finansministern
hade velat förklara detta i sitt anförande. Löne- och skattehöjningar
måste leda till att vissa kostnader få slå igenom i priserna, varigenom bördan
övervältras på köparna och inflationen fortsätter.

Jag hemställer att någon av de närvarande regeringsledamöterna måtte ombestyra
att ett svar lämnas under denna remissdebatt på frågan: vilken grupp
i samhället skall betala de stora löneförhöjningar åt tjänstemän och arbetare
som regeringspartiet tänker försöka få genomförda? Man kan naturligtvis
tänka sig att det hela blir en chimär genom att regeringen ordnar med en verklig
nedsättning av kronans värde. Någon klarhet örn vad finansministern anser
om inflationen fick åtminstone inte jag av hans anförande. Örn nationalinkomsten
ej i en hast kan göras större, så måste väl en tillskärning av större bitar
åt vissa grupper medföra att andra få mindre? Man kan alltså befara att regeringens
politik kommer att leda till att landsbygdsbefolkningen får sitta
emellan igen och att inkomstklyftan sålunda vidgas i stället för att i enlighet
med vallöftena även från socialdemokraterna minskas.

Finansministern framhöll att jordbrukets arbetskraft fått en i viss mån förbättrad
ställning, men jag fick inte klart för mig örn han verkligen ville
påstå att den av socialdemokratiska vältalare utlovade rättvisan faktiskt är
genomförd, ty det stämmer ju inte med konstaterandet i socialdemokraternas
huvudbroschyr, att lönerna till jordbrukets arbetskraft med 15 ä 20 procent
understiga lönerna för motsvarande grupper inom industrien. Efter en före
valet så ivrig agitation från socialdemokratiskt håll i dessa frågor synes det
som örn regeringen hade skyldighet att nu efter valet och vid denna remissdebatt
klarlägga hur den tänkt sig uppfylla vad som utlovats i agitationen,
en sak som tycks ha blivit än svårare efter regeringens nu framlagda förslag.

Även genom handelspolitiken utsuges landsbygden för närvarande genom
att landsbygdens arbetskraft sugs in till städernas onormalt svällande industrier.
Ärbetskraftsproblemen på landsbygden äro i höst skrämmande. Jag
skulle vilja ställa den frågan till regeringsledamöterna: har man inom regeringen
klart för sig hur skrämmande detta arbetskraftsproblem blivit på
landsbygden? Från vårt håll har vid flera tillfällen påpekats, att det kan bli
ett allvarligt bakslag, örn Sverige har blivit ett ensidigt industriland när
världsmarknaden kanske om några år blir mättad på industriprodukter. Vårt
tidigare rikt differentierade näringsliv, främst en väl utvecklad jordbruksnäring,
kan då ej längre tjäna som stötdämpare i en allvarlig ekonomisk kris
med massarbetslöshet.

Kan verkligen regeringen bestrida — och det syntes utrikesministern vilja
göra — att en miljardkredit till Ryssland måste öka påfrestningarna på vår
ekonomi och att detta sålunda är förbundet med uppenbara riskmoment? Jag
är fullt på det klara med att det är ett synnerligen stort intresse att vi få omfattande
handelsförbindelser med Ryssland. Däri kan jag instämma med ut -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
rikesministern. Den svenska export som förutses inom det balanserade varuutbytets
ram bör hälsas med stor tillfredsställelse. Det är emellertid mot miljardkrediten
betänkligheter framföras inte minst med hänsyn till inflationstrycket
och den brist på varor och arbetskraft, som föreligger i vårt eget land.

Att taga bestämd ställning till avtalet går givetvis icke innan propositionen
föreligger. Jag fick icke någon klarhet i hur de besvärliga frågorna skola
lösas genom utrikesministerns korta anförande, men det är att hoppas att regeringens
klarläggande i propositionen kan skingra de farhågor som finnas. Till
och med en regeringen så pass närstående tidning som socialdemokraternas och
LO:s egen tidning Aftontidningen redovisade häromdagen under en artikel
kallad »Byggkvoterna påverkas av ryssavtalet» hur besvärligt det svenskryska
handelsavtalet kommer att återverka på en mångfald områden. Man
påpekar hur en fortsatt industriell expansion med tyngdpunkten förlagd till
sådana industrier, som direkt eller indirekt komma att engageras, ovillkorligen
måste få återverkningar på bostadsmarknaden. När nu utrikesministern här
deklarerat, att det inte föreligger någon risk i detta avseende, vöre det intressant
att höra örn även statsrådet Ericsson kan vitsorda att det svensk-ryska
avtalet inte kommer att inverka på byggnadsverksamheten i landet.

Jag kan för min del inte förstå annat än att handelsavtalet måste medföra en
snedbelastning icke endast för den svenska industrien utan för hela näringslivet.
De väldiga exportkrediter, som redan lämnats andra länder och som nu
komma att lämnas Ryssland, komma att i än raskare takt än hittills åstadkomma
den svenska landsbygdens avfolkning. Jag instämmer till fullo i herr
förste vice talmannens uttalande på denna punkt. Det ryska avtalet kommer
att tvinga fram en väldig överflyttning av industriell produktion till den mekaniska
och elektriska industrien. De inhemska köparna från dessa industrier
komma att få ytterligare svårigheter att erhålla nödvändig materiel.

Från vårt håll har tidigare i riksdagen vid flera tillfällen kritiserats den av
regeringen lanserade handelspolitiken. Miljardkrediter med svag eller ingen
säkerhet till utländska köpare för försäljning av varor som vi själva lida brist
på måste leda till den synnerligen besvärliga situation som föreligger.

Utrikesministern framhöll i sitt anförande att regeringen gått in för en aktiviserad
exporthandel. Ja, det låter naturligtvis mycket bra att man är aktiv, men
man måste väl också fråga sig vart denna aktivitet leder. De sista siffror som
jag har tillgängliga visa, att krediter och bidrag ianspråktagna till och med
budgetåret 1945/46 utgjorde 2 083 miljoner kronor, således över 2 miljarder
kronor. Anslagna ännu icke ianspråktagna krediter och bidrag utgjorde 874
miljoner kronor. Vi äro alltså redan innan det svensk-ryska handelsavtalet ingåtts
uppe i en kredit- och bidragsgivning på 2,9 miljarder kronor. I fråga örn
effekten på försörjning och inkomstbildning är det i princip ingen skillnad på
den produktion och sysselsättning som skapas genom verksamheten för försvarsändamål
och den som möjliggöres av kreditgivning och bidrag till utlandet.
Försörjningsmöjligheterna öka inte, men det skapas inkomster inom landet,
som efterfråga varor för omedelbar förbrukning. Detta måste innebära en oerhört
inflationsdrivande kraft. Det är egendomligt att regeringen icke vill klargöra
vad den anser i dessa frågor.

Situationen skärpes givetvis därav att industriföretag, som i väldig omfattning
måste öka produktionen för att kunna ordna en onormal avsättning på
exportmarknaden, även måste erhålla byggnadstillstånd för omfattande investeringar.
En mängd industrier måste utvidga sin verksamhet, och det bör bli
svårt för statsrådet Ericsson att väga de olika byggnadsbehoven mot varandra.

Till följd av den förda handelspolitiken råder den nu olidliga bristen på va -

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. rn. (Forts.)
ror och arbetskraft, varvid frågan även är om den värdestegring av den svenska
kronan som genomförts kan tillfredsställande bromsa den pågående inflationen.
Den av regeringen förda politiken drabbar redan och kommer säker-»
ligen att än svårare drabba särskilt landsbygdsbefolkningen.

Våra utlandsaffärer äro för stora, sade finansministern i riksdagen då han
stjälpte förslaget örn kortvågen i andra kammaren, och jag uttryckte i våras
önskemålet att finansministern skulle kunna bromsa handelsministern. Genom
finansministerns anförande här i dag ha vi fått en helt annan bild av hur det
hela verkligen gått till, ty statsrådet Wigforss erkänner sig ju nu som pappa
och handelsminister Myrdal har fått bli mamma med födslovåndorna under det
att herr Ohlin i detta barnuppfostringsmål kunnat smita ifrån ansvaret.

Herr Åkerberg har tillagt detta handelsavtal en banbrytande betydelse och
sagt att det måste bli en fin affär på lång sikt. Jag håller med herr Åkerberg
om att avtalet är av banbrytande betydelse, men den goda affären på
lång sikt tror jag inte på. Jag tror det blir en kortvarig triumf för de industriföretag
som få dessa exportmöjligheter och att hela affären kommer att verka
i mycket hög grad inflationsdrivande. När örn kanske några år exportmarknaden
är mättad på de varor, som vi nu få exportera, undrar jag, herr Åkerberg.
om det fortfarande är en fin affär. Det är då de fruktansvärda bakslagen
komma, och det är därför jag säger att regeringen får påtaga sig hela
ansvaret för dagsläget och den framtid som majoritetspartiets åtgärd kan influera
på.

Landsbygdspartiets önskemål är som bekant att utrikeshandeln handhaves
så att hemmamarknadsnäringarnas berättigade intressen ej eftersättas och så
att levnadsstandarden för hela folket höjes. Jag är fullt överens med utrikesministern
örn att vi böra sträva efter ett multilateralt handelssystem och goda
exportmöjligheter även i framtiden, och jag är också överens med honom örn
att vi, till dess vi fått detta multilaterala handelssystem, få göra vad vi kunna
för att hålla handelsförbindelserna i gång. Vi tyckas emellertid skilja oss i
uppfattningarna beträffande frågan huruvida man skall aktivisera en export
på sätt regeringen gjort eller inte. Vi önska således en reglering av handeln
och äro inte. motståndare till en viss planhushållning. Därmed är jag inne på
vår tredje linje och en punkt i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet,
som varit på tapeten vid flera tillfällen — icke minst har den berörts av herr
Åkerberg och herr Linderot och även av finansministern, som ansåg att det
var en tydningsfråga att tolka de 27 punkterna.

I socialdemokraternas efterkrigsprogram punkt 23 förordas socialisering på
områden, där enskild företagsamhet medför misshushållning eller monopolism.
samt framhålles att i de fall då hola produktionen domineras av ett företag
eller en sammanslutning av företag eller då en konkurrerande produktion kan
anses oekonomisk, de existerande företagen böra överföras i samhällets ägo.

Från vårt håll uttalas i stället att näringslivet bör bygga på enskild äganderätt
och fri företagsamhet. Emellertid tillägga vi följande tre meningar i
vårt program: samarbetet mellan statens organ och den enskilda företagsamheten
bör komma till stånd i avsikt att ernå bättre försörjning och för att förebygga
kriser och arbetslöshet. De av riksdagen på partiets initiativ beslutade
åtgärderna för större planmässighet och enhetlighet i vårt lands kraftförsörjning
måste ofördröjligen verkställas. Örn så är erforderligt, får staten ta hand
örn försörjningen med elektrisk energi.

Kunna nu dessa olika deklarationer möjliggöra ett samförstånd mellan socialdemokrater
och bondeförbundare, när det gäller statlig planhushållning och
socialisering? Landsbygdspartiets uppfattning för planhushållning beträffande
handel, jordbruk och andra näringar borde möjliggöra ett visst samarbete, men

Första kammarens protokoll 1946. Nr 81. 4

Nr 31.

Måndagen ilen 1-1 oktober 1940 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
beträffande socialiseringen är det stor risk för motsättningar. Även om socialdemokraterna
uttala sig för planhushållning och planering när det gäller handeln,
förefaller det dock understundom som örn handelsministern hade glömt
detta i sin iver att uträtta så mycket som möjligt på handelspolitikens område.

Vi anse oss gå en tredje väg mellan socialiseringsraseri och envist nejsä-geri.
Vi följa effektivitetslinjen. Denna vår linje har ofta klarlagts från vårt håll,
inte minst från vår ordförande. Partiets framstöt örn vårt lands kraftförsörjning
visar också, att vi ej lida av någon doktrinär uppfattning, men vi önska
pröva- praktiskt från fall till fall. Vår ungdomsorganisation S. L. U. har också
uttalat, att enskild företagsamhet och fri samverkan i ekonomiska föreningar
.såväl som statlig drift inom vissa områden har naturligt berättigande.

En allmän socialisering måste anses ur många synpunkter skadlig för hela
svenska folket, men en statlig planhushållning i viss utsträckning är önskvärd.
Inom partiet ha vi i gott minne hur under det liberala skedet omkring år
1930 jordbrukets läge var förtvivlat och hur jordbrukets folk levde i misär.
Socialisering vore en olycka för jordbruket, men vi anse att omfattande statliga
åtgärder med jordbrukarnas äganderätt bevarad äro nödvändiga under efterkrigstiden
för att bevara en för hela landet gagnerik jordbruksnäring. Jag kan
inte förstå annat än att vårt parti alltid kommer att kräva sådana statliga stödåtgärder
att jordbrukets folk får rättvisa i samhället.

Den enskildes kunnighet, arbetsamhet och initiativkraft måste få göra sig
gällande och måste belönas. Enskild företagsamhet är således enligt vår uppfattning
grunden för näringslivet. Vår effektivitetslinje eller tredje linje innebär
sålunda-, att man utan hänsyn till principer låter produktionen gå sådana
vägar, som effektivast och rättvisast leda till en ökad produktion och en förbättrad
levnadsstandard för hela det svenska folket.

Hur stämma våra uttalanden med uttalanden från andra partier? Från socialdemokratiskt
håll har man tidigare gjort mycket extrema uttalanden örn socialisering,
och det socialdemokratiska ungdomsförbundet har även under valrörelsen
på sina valaffischer upptagit kravet på socialism. Å andra sidan ha från
högerns och folkpartiets sida gjorts mycket kraftiga deklarationer mot varje
slag av statsingripande, så exempelvis av professor Ohlin i ett tal i konserthuset
i Stockholm den 14 mars 1945. Det var inför dylika uttalanden som
vi kommo att stå på den tredje linjen eller på den där »barrikaden», som det
talades örn i radiodiskussionen i samband med valrörelsen. Inför valet lia emellertid
helt andra uttalanden gjorts från socialdemokratiska partiet och folkpartiet.
I socialdemokraternas valprogram 1946 heter det sålunda: »Det kräves
ett effektivt utnyttjande av det svenska folkhushållets produktiva tillgångar
och en samordning av den ekonomiska verksamheten under samhällets ledning.
Denna samordning står icke i motsättning till berättigade enskilda intressen
inom samhällslivet.» I folkpartiets valprogram 1946 heter det: »Frågan örn
avvägningen mellan statlig och enskild drift skall avgöras uteslutande med
hänsyn till praktisk lämplighet och icke enligt teoretiska partidoktriner.»

Jag kan inte annat än konstatera, att socialdemokrater och folkpartister
inför valet tydligen ha kommit till enighet på landsbygdspartiets tredje linje,
eller effektivitetslinjen. Högern synes däremot alltjämt vara emot allt förstatligande.

Kommunisterna lia varit klart för socialisering. Det var emellertid intressant
att höra herr Linderots anförande nyss, ty det verkade nästan som om han ville
ta tillbaka sina socialiseringsönskemål. Det föreföll som örn lian ville gå åt
mittlinjen och kanske till och med komma in på samma linje, som folkpartister
och socialdemokrater agiterade för under valstriden. Herr Linderot kan dock
knappast komma ifrån vad hans parti vill. Med hänsyn till vad herr Linderot

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
nyss sade måste jag med några citat belysa, vad kommunisterna tidigare lia förfäktat.
I remissdebatten 1946 — det är alltså ett sent datum — klarlades
detta på följande sätt: »Vi ha för vår del endast i begränsade fall ställt frågan
om förstatligande på dagordningen, men det är klart, att detta dock måste vara
perspektivet på längre sikt, när det gäller kreditinstitut, kommunikationer,
mineralier, bolagsskogar, vattenkraft och när det gäller storindustrien.» I kommunisternas
skrift »Ekonomiskt handlingsprogram» lägger man även till försäkringsväsendet
samt rustnings- och sockerindustrierna. Vad herr Linderot
i dagens debatt förfäktade bör därför tydligen närmast uppfattas som ett frieri
för samarbete med socialdemokraterna efter valet.

Min uppfattning är, att reaktionen inom valmanskåren säkerligen hade blivit
starkare än den blev, örn .socialdemokraterna inte ändrat sina uttalanden i
socialiserings frågan. Man torde dock kunna påstå, att valutgången är att förstå
som ett utslag mot socialisering. Därvidlag förfäktar jag den motsatta
uppfattningen mot herr Linderot. Och jag är för min del övertygad om att en
överväldigande majoritet inom socialdemokratiska partiet hyser förhoppningen,
att regeringen ej skall samarbeta med kommunisterna utan i stället söka
samförstånd med mellanpartierna i denna utomordentligt viktiga fråga.

Det hade givetvis varit intressant att vid denna remissdebatt få höra ett
uttalande i det hänseendet särskilt från den nye regeringschefen. Men det finns
kanske någon annan regeringsledamot eller ledare inom partiet, som skulle
kunna klarlägga, hur socialdemokraterna nu efter valet se på socialiseringsiragan
och huruvida man fortfarande är på samma linje som man var strax
före valet, då man alltså hade svängt åt centern och yttrade sig på ett betydligt
försiktigare sätt än tidigare.

1 ett demokratiskt samhälle är det ju ytterst viktigt att så, mycket som möjligt
söka samarbete oell samförstånd. Men flir att kunna åstadkomma detta
måste begreppen klarläggas, och det är därför jag under mitt anförande har
gjort en del frågor, inte bara rörande socialiseringsproblemet utan även när det
gäller handelspolitiken oell vår näringspolitik överhuvud taget. Det synes mig
som örn regeringen borde lia skyldighet att svara så mycket som möjligt på
framställda frågor, så att nian får klarhet i de spörsmål, som föreligga omedelbart
efter ett så betydelsefullt val som det vi ha haft i år.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr andre vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! hör att inte någon legendbildning skall uppstå, ber
jag att få tillrättalägga en uppgift, som herr von Heland lämnade beträffande
vad jag i mitt förra anförande yttrade rörande försvarskostnaderna.

Han påstod att jag genom vad jag sade hade angivit siffran 450 miljoner
kronor som en lämplig ram för den blivande försvarsbudgeten. Det sade jag
naturligtvis inte. dag pekade på att högsta budet år 1936 var 180 miljoner
kronor och att vi nu ha en försvarsbudget på 900 miljoner kronor. Någonstans
däremellan, sade jag, skulle väl en punkt kunna tänkas, där de olika intressena
kundo mötas, dels intresset av att vi ha ett starkt försvar men dels också intresset,
av att kostnaden för detta försvar inte överstiger våra krafter. Det är
någonting helt annat jin att jag skulle ha angivit någon fix summa.

Vad beträffar herr von Hölands fråga rörande socialiseringen och hans uttalande
att regeringen är tvungen att .svara på alla frågor som ställas, skulle jag
kunna erinra orri det gamla talesättet att en tok kail fråga mer än en förståndig
kan svara på. Beträffande socialiseringen lia åtskilliga besked redan givits i
denna debatt. Herr von Heland Inar ju i sitt anförande uttalat den meningen,
atti folkpartiet, oell socialdemokraterna lia. träffats pä bondeförbundets tredje
linjo, dag .skulle för mili del kunna ge besked olli vår ställning till denna bon -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. ni. (Forts.)
deförbundets .tredje linje, om jag verkligen visste vad den innebär. Men trots
att jag ivrigt har lyssnat till olika bondeförbundsuttalanden beträffande denna
linje, har jag ännu inte kunnat bli på det klara med örn det är någon linje
eller örn det bara är ett talesätt.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag beklagar, örn herr Åkerberg har så svårt att fatta redogörelsen för en
fråga och örn detta är beroende på att man inte kan tillräckligt tydligt bekantgöra
vad det gäller. Men det är ju rätt märkligt, att redan folkpartiet i sin
tidningspress vid flera tillfällen före valet uttalade, att den linje vi förfäktade
när vi klargjorde den på det sätt, som jag bar gjort i dag, var precis folkpartiets
linje. Och jag tycker att socialdemokraternas uttalande i sitt valprogram
är analogt. Det är därför jag här bara önskade få ett sivar på frågan:
stå socialdemokraterna fast vid vad de uttalade i valrörelsen i år, eller hålla
de ordagrant fast vid vad som står i de 27 punkterna och som även återfinnes
i tidigare uttalanden, icke minst från socialdemokratiska ungdomsförbundet?
Dessa båda saker äro vitt skilda, och därför vore jag tacksam — jag upprepar
det, även örn det är en tokig fråga — att få reda på örn socialdemokraterna stå
kvar på den centerlinje, som kom till uttryck i partiprogrammet inför valrörelsen.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Åtskilliga ledamöter ha i denna debatt
efterlyst motiven till regeringens beslut att vägra exportlicenser för
papper och massa, och jag tar mig med hänsyn härtill friheten att något redogöra
för bakgrunden till detta beslut.

Det är känt för kammarens ledamöter, att exporten av sågade varor sedan
relativt lång tid tillbaka har reglerats. Vi ha fattat beslut örn utjämningsavgifter,
d. v. s. avgifter som tas från exportören. Hans nettointäkter bli på
det sättet mindre. Sådana avgifter ha icke tillämpats när det gäller exporten
av massa och papper. Eegeringen godkände på sin tid en uppgörelse, som prisknn
troll nä maden hade träffat med de svenska pappersbruken och som gick
ut på att de skulle sörja för hemmamarknadens behov av papper till oförändrade
priser. I det sammanhanget var det alldeles klart, att exportpriserna lago
så avsevärt över hemmamarknadspriserna, att industriens sammanlagda inkomster
skulle räcka för att täcka omkostnaderna. Denna uppgörelse spelade kanske
en viss roll för beslutet att inte uttaga prisutjämningsavgifter i Håga örn pappers-
och massaexporten.

När nu frågan på nytt har aktualiserats, sammanhänger det med den förändring
i den svenska kronans utländska värde, som åstadkommits genom riksbankens
beslut. Apprecieringsbeslutet innebar ju, att priset i utländsk valuta
skulle höjas, örn de svenska säljarna skulle få oförändrade priser i svensk valuta.
Det nya läget på grund av växelkursförändringen reglerades när det gällde
sågade varor helt enkelt på det sättet, att den fastställda prisutjämningsavgiften
sänktes med ett belopp så stort, att den svenske exportören skulle få samma
intäkter d kronor räknat som han tidigare hade haft. Några prisutjäinningsavgifter
förekomma emellertid inte när det gäller exporten av papper och
massa, och därför uppstod frågan, örn man skulle tillåta de svenska exportörerna
av dessa varor att höja sina priser i utländsk valuta med, vi kunna säga, 15
procent och vilka verkningar detta skulle få ur utlandets synpunkt. I detta
läge funno vi det lämpligt att avvakta och se, hur utvecklingen skulle bli, innan
vi utställde nya exportlicenser, och industrien var införstådd med detta..

Uppehållet d ldcensgivningen blev emellertid längre än man från början hade
räknat med. Anledningen var, att det inte bara gällde att fastställa ett pris,

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
utan att med prissättningsf rågan sammanhängde spörsmålen örn priset på massaved,
priset på skog på rot och de andra ting, som inte reglerats i och med att
normalpriserna på massaved hade upphävts. Det blev förhandlingar mellan å
ena sidan industrien och å andra sidan skogsägarna i syfte latt uppnå vissa överenskommelsepriser,
som då skulle tillämpas i olika distrikt i landet.

När regeringen hade ett direkt intresse av vad dessa förhandlingar kunde resultera
i, sammanhänger det helt enkelt med frågan om virkesprisenia. I våras
höjde vi hemmamarknadspriserna på sågade varor med 25 kronor per standard.
När det beslutet fattades, tillkännagav regeringen att den icke komme att tilllåta
någon ytterligare stegring av dessa priser med hänsyn till de ogynnsamma
verkningar, som sådana prishöjningar skulle få framför allt när det gäller bostadsbyggandet
men även byggenskapen i övrigt. Det är alldeles uppenbart, att
det finns ett inre sammanhang mellan å ena sidan timmerpriserna och å den
andra massavedspriserna; det går ju att föra över timmer till massaved och vice
versa allt efter prisförhållandena. Regeringen var därför intresserad av att någonting
annat skulle komma i stället sedan normalpriserna hade upphävts, en
åtgärd varom framställning till regeringen hade gjorts från åtskilliga håll. Och
dä skulle vi helst ha sett en uppgörelse mellan industrien och skogsägarna.

Förhandlingarna pågingo länge. Det var åtskilliga sammanträffanden mellan
industriens och skogsägarnas representanter, och det förekom även åtskilliga
sammanträffanden från min sida med representanter för industrien och
skogsägarna. Jag vill inte dölja att jag ansåg, att dessa förhandlingar hade
stor betydelse nied tanke på den framtida prisutvecklingen. Det gällde att fastställa
priset för den massaved, som skall bli råvara för den massa och det
papper, som under åren 1947 och 1948 komma att exporteras. Vi veta inte,
vilka världsmarknadspriser som komma att råda vid det tillfället och inte
heller hur stor efterfrågan då är, och erfarenheten säger oss, att det är mindre
klok politik att driva upp rotvärdena alltför högt. Om dessa ting voro alla
ense. Men skall man försöka styra virkespriserna, är det oundgängligen nödvändigt
att hålla vissa relationer mellan priserna på sågtimmer och massaved.

Det blev ingen uppgörelse mellan industrien och skogsägarna örn de nya
priserna, och jag beklagar det. Jag vågar säga, att jag ansträngde mig till
det yttersta för att underlätta en uppgörelse. Men när en sådan inte kunde
konnna till stånd, såg jag ingen annan möjlighet än att man fick ställa frågan:
vilka möjligheter ha vi att inverka på de massavedspriser, som komma att
bjudas ute på marknaden? Jag fann det lämpligt att meddela vederbörande,
hur regeringen uppfattade saken, d. v. s. att vi inte kundo ställa i utsikt en
allmän höjning av dc priser, som företagarna få ut till exempel vid försäljning
av papper och pappersmassa, därför att vi måste tänka på att eliminera de
skadliga verkningarna av höga exportpriser på hemmamarknadspriserna.
Bränslekommissionen har också förutsatt, att för den händelse exportpriserna på
papper och massa skulle sliga, borde prisutjämningsavgift komma att införas.

Nu vet jag mycket väl, att man kan säga och att det säges: kan detta innebära
något motiv för regeringen att sänka de faktiskt utgående priserna i kronor
räknat? Jag vill därvidlag först erinra örn att regeringens beslut att reducera
priserna i svenska kronor med 5 procent innebär en höjning när det gäller
utländsk valuta med 9 procent. Reduktionen blev alltså inte densamma som
automatiskt skulle följa av apprccieringen, utan det blev en kompromiss. Kompromissen
kan utåt försvaras endast på det sättet, att de svenska företagarna
lia fått vidkännas vissa kostnadsökningar, sorn statsmakterna ha funnit skäligt
att beakta. Dessa kostnadsökningar lia motiverat, att man inte sänkt priserna
med 14 ä 15 procent, utan stannat vid en reduktion av 5 procent. Jag vill
vidare erinra örn att sänkningen maximerades lill 15 kronor per ton massa

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
och 25 kronor per ton papper. De priser som reducerades voro i stort sett de
priser, som företagarna ha funnit marknadsmässigt borde fastställas. Det var
därför inte fråga om några dekret eller diktat från myndigheternas sida, när
dessa riktpriser fastställdes1, utan det var de faktiska priser, som den svenska
industrien fann lämpliga och skäliga med hänsyn till det aktuella läget och
med tanke på framtiden, d. v. s. vårt intresse av att behålla våra utländska
marknader.

Hur skulle man då inför utlandet kunna motivera en höjning av priserna
på dessa varor? Vi ha ju genomfört växelkursförändringen med de motiv, som
finansministern efter vad jag hört här har redogjort för. Jag skall inte ingå
på dem. Men det gäller ju att inför utlandet redovisa, varför vi höja våra priser
i utländsk valuta, och vi lia inte kunnat komma fram till någon annan motivering
än att nya kostnader vid framställningen av varorna skola få inverka
på prissättningen. Såsom jag antytt ha vi därför godkänt en viss kostnadsökning.
Vi ha beräknat, att det kan vara skäligt att låta priserna i utländsk
valuta stiga med 9 procent. Nu vill man göra gällande, att industrien inte kan
bära reduktionen av hemmamarknadspriserna med 5 procent på grund av att
vi måste bevaka våra intressen i förhållande till utlandet, alltså med tanke på
vår import därifrån och våra möjligheter att argumentera för låga importpriser.
Om man emellertid söker bedöma industriens möjligheter att betala
ökade omkostnader, måste man i detta läge bli förvånad, när man får rapporter
örn att företagen äro villiga att avseväi*t höja priserna på massaved. Vid förhandlingarna
mellan industrien och skogsägarna förelåg enligt vad jag har
mig bekant ett förslag till priser, som i stort sett innebar en prishöjning i södra
och mellersta Sverige med 12 procent eller mera och i Norrland med upp till
30 procent. Dessa prishöjningar skulle innebära en ökad kostnad per ton massa
med 25 å 30 kronor, och den kostnadsökningen bör ses i relation till vad den
5-procentiga reduktionen innebär nämligen maximalt 15 kronor per Ion.

Det går rykten örn att de prishöjningar, som jag nu har antytt, inte skulle
räcka, utan att konkurrensen örn råvaran skulle vara så stark mellan de olika
industriföretagen, att man till varje pris vill skaffa sig täckning för råvarubehovet
i så stor utsträckning som möjligt och därför bortser från de prispolitiska
konsekvenserna. Jag finner en sådan utveckling mycket allvarlig. Det
kan inte vara riktigt, bland annat ur skogsvårdssynpunkt men framför allt ur
prispolitiska synpunkter, att gå till väga på det sättet. Jag finnér det nödvändigt
att säga ifrån att vi måste skydda oss mot att höga priser i andra
länder slå igenom på hemmamarknaden och att vi därför måste utåt kunna
påvisa, att vi föra en återhållsam exportprispolitik. Örn man ser saken på
längre sikt, föreligger det här givetvis risker även av annat slag, i det att
omkostnaderna för industrien måste komma att stegras på ett sätt, som kan
vålla allvarlig oro.

När man diskuterar örn denna reduktion av priserna, tror jag att det i klarhetens
intresse bör upplysas om att kontrakt för mellan 85 och 90 procent av
den totala massaexporten under innevarande år ha tecknats före den tidpunkt,
då prisreduktionen skall träda i kraft. Det är troligt att dessa kontrakt innebära
— även örn jag inte är i tillfälle att dokumentariskt bevisa det — att
vederbörande säljare lia täckt sina försäljningar i riksbanken, d. v. s. sålt sina
utländska valutatillgodohavanden och förvandlat dem i svenska kronor. Det
blir alltså inte fråga örn en större reduktion av industriens inkomster, då så
stor andel, som jag nyss nämnt, av industriens produktion redan har försålts.
Vad prissänkningarna framför allt komma att inverka på är pappersexporten
eftersom så stora kvantiteter papper inte äro sålda, det erkänner jag,
men å andra sidan tror jag inte man kan säga, att den reduktion, som före -

Måndagen deli 14 oktober 194(i fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
togs, var av elen omfattningen att den allvarligt försvårar för företagen att
driva sin produktion.

När det vidare talas om att man inte kan få ut de internationella priserna
— man använder uttrycket världsmarknadspriset — vill jag först och främst
erinra örn att vid överläggningarna örn denna prissättning alla parter voro
överens om att den amerikanska marknaden låg utanför överläggningarna.
Regeringen hade därvidlag intagit den ståndpunkten, att de svenska företagen
borde få höja priserna intill de fastställda svenska riktpriserna. Vi ha inte
kommit därhän ännu, men jag vill erinra örn att de amerikanska priserna ha
höjts i ett par omgångar och att de nu ligga högre än då svenska företag tidigare
sålt på den amerikanska marknaden. Det är fortfarande på det sättet att
de nuvarande priserna, trots en reduktion nied 5 procent i kronor, ligga över
de priser, som gälla på den amerikanska marknaden. Där ha vi alltså en stor
utländsk marknad, som enligt vad jag fattat ligger alldeles vid sidan av förhandlingarna
om de nya priserna. Både regeringen och företagen äro överens
om att man bör gå upp till de riktpriser, som nu gälla, och ta ut dem även på
den amerikanska marknaden. Men där har det varit så, att de amerikanska
myndigheterna vägrat att godkänna så höga priser som dem, vilka vi ha godkänt
här hemma.

Det är uppenbart, jag erkänner det. att stoppet i licensgivningen vållade
svårigheter för industrien. Jag beklagar att det blev på det sättet, men åtskilliga
omständigheter medverkade till att vi inte kunde häva detta förbud snabbare.
Men det var så stora intressen, som stodo på spel, att vi inte kunde improvisera.
Det gick inte att fastställa ett pris vid en tidpunkt och upphäva det
vid en senare tidpunkt, utan det måste bli ett beslut som skulle kunna stå sig.

Det är alldeles uppenbart att vi från svensk sida i våra affärer med utlandet
inte kunna tänka oss att vi skola kunna sälja under de priser, som råda på
världsmarknaden. Det förefaller mig vara alldeles självklart, att vi måste ta
ut priserna. Men när vi tala om världsmarknadspriser på papper och på massa,
skola vi ändå komma ihåg, att de priser som vi fastställa måhända bli normerande
för prissättningen därute. Vi lia inemot hälften av världens massaexport,
och det är uppenbart att de priser, vi fastställa, komma att inverka i
allra högsta grad. När det anföres i debatten att våra nordiska grannländer
taga ut högre pris, vill jag erinra om att Norge har planerat en export av 60 000
ton för innevarande år, under det att vi ämna genomföra en export av 1 700 000
ion. Jag vill tillägga, när man nämner de priser, som Norge tar ut på världsmarknaden,
att det inte är alldeles säkert att dessa priser skola jämföras med
vad de svenska försäljarna få ut i motsvarande fall.

Ett annat argument, som förts fram, är att vi skänka bort pengar, när vi
sänka våra priser, därför att det är handelshusen i utlandet som ta hand om
denna sänkning, vilken inte kommer konsumenterna till godo. Nu är det emellertid
så att vi inte sänka vårt pris i utländsk valuta utan höja detsamma.
Jag tror att det är anledning att säga, att vi inte gärna kunna lägga oss i hur
man förfar t. ex. i ett land som England, där man har en statlig kontroll över
dylika ting. Beträffande våra förhandlingar med engelsmännen örn priserna
tror jag det är tillräckligt att hänvisa till att vi ha varit återhållsamma. Jag
kanske bör upplysa om att vi nyligen ha fått besked från Amerika, där man
uttalar sin tillfredsställelse över vår prissättning i fråga örn massa, samtidigt
som det meddelas, att Amerika bär fastställt en kvot för kolskeppningarna till
oss för november månad, som uppgår till 127 500 ton. Detta har sitt sammanhang,
och vi ha inte något intresse av att driva en prispolitik, som kanske både
på kort sikt och på längre sikt kan vålla oss svårigheter sett på längre sikt.

Herr von Heland frågade orri en sak, som jag skall passa på tillfället att

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
svara på nu. Jag har fått uppgift om att herr Elon Andersson också Ilar frågat
om samma sak. nämligen om hur vi se investeringsprobleinet i vad det avser
byggnads- och anläggningsverksamheten för den närmaste tiden.

Herr von Heland frågade, om det svensk-ryska handelsavtalet kommer att
innebära stora investeringar och örn vilka möjligheter vi ha att tillmötesgå
industriens krav i det avseendet. På denna fråga vill jag svara, att såvitt jag
har mig bekant kommer inte den svenska industrien att kräva nya investeringar
i form av byggnader och anläggningar för detta handelsavtals fullföljande.
Däremot följer därmed en sak, som jag finner alldeles naturlig, nämligen
att det blir nödvändigt att förse t. ex. den svenska järn- och verkstadsindustrien
med flera bostäder. Men vårt intresse att tillmötesgå i detta avseendet
hänger inte samman enbart med det svensk-ryska handelsavtalet, utan
med frågan örn våra möjligheter att häva den brist på arbetskraft, som nu
föreligger inom denna bransch och även inom andra områden. Den enda möjligheten
i stort sett för myndigheterna att hjälpa företagarna att skaffa fram
erforderlig mängd arbetskraft är väl att försöka åstadkomma största möjliga
bostadsproduktion. Jag tror att vi i år lyckas att i tätorterna färdigställa 49 000
bostadslägenheter. Det är den högsta siffra som i det hänseendet någonsin
kunnat redovisas i detta lands historia. Men experterna påstå ändå, att bostadsbristen
inte nämnvärt kommer att lätta, därför att hushållsbildningen nu
sker i sådan takt att knapphet på bostäder kommer att råda även örn det
bygges många bostäder. Om vi lia denna framträdande brist redan nu och örn
vi vilja hjälpa näringslivet att skaffa arbetskraft, framstår det ju mer och
mer klart, artt bostadsfrågan är ett nyckelproblem.

Vi ha inga möjligheter, tror jag, att kunna ställa i utsikt ett snabbt hävande
av bostadsbristen. Det är framför allt två faktorer, som därvid inverka och
begränsa våra möjligheter, dels är det våra tillgångar på materiel för byggande
som vi inte kunna öka hur mycket som helst, och dels är det det förhållandet
att vi inte kunna ha något större intresse av att öka antalet byggnadsarbetare.
Örn vi öka antalet byggnadsarbetare på ett mera markant sätt, så
innebär ju bara detta att andra delar av näringslivet komma att få det så
mycket svårare med sin arbetskraftsförsörjning. Jag har därför tidigare här
i riksdagen framhållit såsom en riktpunkt för byggnadsregleringen, att så
länge vi ha denna knapphet på materiel och så länge vi ha denna brist på
arbetskraft, måste vi sträva efter att bygga i den utsträckning våra materielresurser
möjliggöra utan att nämnvärt öka byggnadsarbetarkårens omfattning.
Denna målsättning duger ännu — jag har inte hört, att man har velat
hävda någon annan mening. Men detta innebär ju. att ingen av oss, som nu
känna oss otillfredställda — och jag är också otillfredsställd med takten —
kan ställa i utsikt att vi skola kunna realisera alla de önskemål, som nu framkomma.
Jag är medveten örn att ju längre en sådan knapphetsreglering fort-,
sätter, desto större blir missnöjet. Det är inte något nämnvärt nöje att ha till
uppgift att bara säga nej och åter nej till hundratals — jag höll på att säga
tusentals — önskemål av olika slag, som i och för sig borde tillmötesgås men
som vi nu inte kunna tillmötesgå, om vi inte vilja få ett ännu svårare läge
på byggnadsfronten.

I och för sig är det glädjande att se den stora investeringsvillighet, som
finns inom olika delar av svenskt näringsliv. Många eftersatta behov tränga
sig nu fram, och det är inte rimligt, tycker jag, att begära, att man skall kunna
dra upp de riktlinjer, efter vilka vi skola handlägga dessa ärenden för låt mig
säga ett år framåt. Just do faktorer, som äro avgörande för hela denna reglering,
förändras nämligen undan för undan: örn myndigheterna t. ex. räknat
med att vi skola få en viss import av smidda rör och dessa förhoppningar

Antingen ilen 14 oktober 1!14(i fm.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. ni. (Forts.)
inte komma att infrias, måste vi avpassa regleringen efter det nya läget.
Det finns en kungsväg att gå, och jag känner den: det är att drastiskt skära
ned investeringsverksamheten, ty då är man alltid på den säkra sidan i fråga
örn tillgång på materiel och arbetskraft. Men det är den lätta vägen, den breda
vägen, och jag har trott, att man borde försöka komma fram på den andra
vägen och säga, att vårt näringsliv behöver hundraprocentigt utnyttja de
möjligheter vi ha och inte försitta några tillfällen. Däri ligger svårigheten.
Är man inte beredd att ta risker, går det an att säga, att man skall reglera så
att ingenting oförutsett inträffar. Jag upprepar, att det är enkelt att handlägga
regleringen på det sättet.

Jag har emellertid räknat med möjligheten att man skulle kunna planera på
något längre sikt än vad vi nu göra eller hittills lia gjort genom att försöka
oss på att göra en allmän investeringsbudget. Vi reglera nu bostadsbyggandet
efter ett visst kvotsystem. Man skulle kunna tänka sig att man utsträckte
detta system att gälla praktiskt taget alla områden. Man skulle t. ex. kunna
säga till industrien: »Ni få bygga för 300 miljoner kronor^ under nästa år.
Inom den ramen måste ni hålla er.» Man kan säga, att det får byggas sa och
så många skolor före nästa år och man kan fortsätta på det sättet från det
ena området till det andra. Fördelen därmed skulle vara, att det bleve lättare
att bedöma framför allt materielåtgången. Detta skulle vidare medföra, att de
myndigheter, som nu ha till uppgift att säga nej, skulle kunna få någon lättnad
i sitt arbete endast genom att hänvisa till att vi ha viss begränsad^ ram
inom vilken byggnationen måste hållas. Det är möjligt att det kan gå att
komma fram efter den linjen. Försöket skall göras. Men jag måste nog säga,
att detta i och för sig aldrig kan innebära, att alla de önskemål, som nu
framställas från olika håll örn att få utföra byggnader och anläggningar,
kunna tillmötesgås.

Vi ha helt enkelt att konstatera, att vi inte orka med mer än vad vi just
nu åstadkomma, därför att ali arbetskraft inom byggnadsarbetaränka tages
i anspråk. Jag har tillåtit mig räkna med att vi sparat ungefär 20 000 å 25 000
årsarbetare genom att ge byggnadsarbetarna en längre arbetssäsong, och detta
räknar jag som en av denna reglerings fördelar och en stor fördel. Men örn
vi vilja styra byggnadsverksamheten på sådant sätt att vi inte göra det svårare
för näringslivlet i allmänhet, få vi finna oss i att regleringen tills
vidare bibehålies.

Jag är inte i .stånd att säga, när regleringen kan upphävas. Det går helt
enkelt inte att ange någon tidpunkt därför. Man vill bara hoppas att det
skall bli möjligt att i något större utsträckning än tidigare varit möjligt tillmötesgå
de önskemål, som från olika håll framställas — men hur det kommer
att bli därmed, vågar jag inte säga.

En sak, som emellertid är uppenbar och som jag vill framhålla, här, är,^ att
vad som kan göras för att öka byggnadsämnesindustriens produktionsförmåga,
skall göras. Man nekar ingen tillstånd, då det gäller anläggningar för att
framställa byggnadsmaterial av olika slag, och vi söka i görligaste män underlätta
för företagarna att få fram en ökad produktion av sådan materiel. Att
det ändå råder brist på det området hänger inte samman med att det produceras
mindre utan med att det byggs mera.

Det är denna svårighet i avvägningen mellan vad som skall byggas å ena
sidan och våra resurser å andra sidan, som gör att inte bara de, som handlägga
dessa regleringsfrågor, ha bekymmer, utan också alla de, som befinna
sig i den situationen att de måste hemställa örn byggnadstillstånd. Alla
önska vi att denna reglering skall kunna upphävas i dess nuvarande form.
Det är ingen glädje för mig att bara få höra att det växer upp en byråkrati på

Nr 31.

Måndagen; den 14 oktober 1940 fm.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring rn. m. (Forts.)
detta område. Jag är mycket mera tacksam, då jag får förslag till praktiska
och positiva åtgärder för att kulina lätta på byråkratien men ändå kunna
nå det syfte, som statsmakterna uppställt för denna reglering.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag har tyvärr
icke haft tillfälle att åhöra debatten i denna kammare, men jag har fått i min
hand några anteckningar, som tyda på att en del direkta frågor lia riktats till
mig, och jag anser det lämpligt att jag försöker besvara dessa frågor.

Om anteckningarna äro riktiga, har herr Elon Andersson frågat mig, hur
jag för min del tolkar valutgången, om jag betraktar valutgången som ett
stärkande eller ett minskande av möjligheterna att föra en radikal socialistiskekonomisk
politik.

Jag vill, herr talman, på elen punkten bara säga, att förskjutningarna emellan
vad man brukar kalla en borgerlig åskådning och en socialistisk åskådning
vid 1946 års val äro ytterligt små, jämfört med förhållandena sådana de voro
1942. Jag har visserligen ännu bara tillgång till de preliminära siffrorna, men
dessa visa ju att borgerligheten år 1942 samlade 43,8 procent och vid 1946
års val 43,9 procent av väljarnas röster, d. v. s. en förskjutning med 0,1 procent.
Jag har i ett annat sammanhang tillåtit mig säga, att skall i fortsättningen
frammarschen på den borgerliga fronten gå med samma fart, så blir
det problem, som herr Elon Andersson ställde, icke ett problem för den tredje
generationen inom det socialdemokratiska partiet, utan möjligen ett problem
för den femte eller den sjätte generationen, och därmed anser jag mig kunna
lämna åt sidan tolkningen av valutslaget.

Jag har vidare tillfrågats örn min och regeringens ställning till kommunisterna.
Man menar tydligen, att eftersom vi inte längre själva ha majoritet,
så måste vi komma helt i händerna på de kommunistiska väljarna och de kommunistiska
riksdagsmännen.

Ja, herr Elon Andersson och herr Domö, detta vore riktigt, örn det är er
mening att ingå koalition med kommunisterna och att ställa oss1 utanför denna
; då få ni majoritet gentemot oss. Men innan ni lia förklarat, att detta är
er avsikt, förstår jag inte frågans innebörd. Vi ha ju vår rörelsefrihet. Vilja
kommunisterna driva en viss tolkning av efterkrigsprogrammet och vi driva
en annan, är det väl inte folkpartiets och högerns mening att sluta upp kring
kommunisternas tolkning uteslutande för att ställa oss emot väggen. Men
vilja ni inte göra det, så finns det ju inte någon mening i att framställa den
frågan heller.

Man har emellertid velat att jag skall precisera min ställning till kommunisterna,
och jag skall gärna göra det.

Kommunisterna säga för närvarande, att de äro ett demokratiskt parti,
minst lika. demokratiskt som någonsin socialdemokraterna. De lia tagit vårt
program, de ha förklarat sig vilja slåss för att efterkrigsprogrammet skall
realiseras. Där finnas inga delade meningar. De stödde Per Albin Hanssons
regeringspolitik, och jag föreställer mig, att de ämna fortsätta att stödja
den nuvarande regeringens.

Vad jag vill fråga kommunisterna är: vad skall det tjäna till att ha ett
parti för sig självt, som opererar på det sättet, att det som enda uppgift för
sin politik bär stödet till det socialdemokratiska partiet och inte på någon
punkt vill avvika från den politik, som vi vilja föra? Och i detta, att jag
ställer den frågan till kommunisterna, ligger också svaret till herrar Elon
Andersson och Domö. Svaret blir helt enkelt, att enligt vår uppfattning det
kommunistiska partiet, örn det menar allvar med sina läppars bekännelse
till demokratien och till vårt efterkrigsprogram, är ett absolut onödigt parti

Måndagen den 1-1 oktober loit! fm.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
i svensk politik, oell det socialdemokratiska partiet skall ta upp en kamp
för att återställa arbetarrörelsens enighet, Om det inte finns någon skillnad
i ideologierna, måste det väl ändå gå upp för Sveriges arbetare och Sveriges
småfolk, att det är en skäligen besynnerlig historia med dessa två partier.
Örn kommunisterna inte vilja detta, ja, då är det tydligen inget allvar
i deras bekännelse, då är det bara en rent opportunitetsförklaring, att de tycka
att det är lämpligt att nu stödja vår politik, och då komma de att finna, att
ty inte ämna ändra vår uppfattning om vare sig demokratien eller arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Vi gå ut i en kamp örn återställandet av enigheten
inom arbetarrörelsen, och jag tror att det kan vara klokt för våra borgerliga
motståndare att vänta och se, hur det går.

Förhållandet var dock ungefär likadant efter det förra världskriget, men
då var det faktiskt värre, därför att många av arbetarrörelsens ledande krafter
då gingo över till vänsterriktningar. Detta innebar en förlamning av rörelsen
till gagn och fromma bl. a., herr Elon Andersson, för vågmästeriet
i svensk politik. Örn vi icke hade haft denna splittring inom arbetarrörelsen
under det förra världskriget och under åren därefter, hade det kanske inte
dröjt till år 1932, innan arbetarrörelsen på nytt hade haft möjligheter att
dominera och att få sätta sin prägel på den svenska politiken. Vi hade inte
haft den håglöshetens, tveksamhetens och halvhetens period i svensk politik,
som 1920-talet otvivelaktigt innebar.

Jag tror inte, att våra arbetare vilja upprepa en sådan historia, och därför
tillåter jag mig ännu en gång att råda våra borgerliga vänner att se, hur utvecklingen
kommer att te sig. Vi ha ingen anledning att ändra vår politik; vi
stå på demokratiens grund, vi stå på arbetarrörelsens efterkrigsprograms grund.
Den, som vill samarbeta med oss på dessa punkter, kunna vi inte hindra att
göra det.

Eftersom jag inte haft tillfälle att själv lyssna till debatten, går jag fortfarande
efter de anteckningar, jag fått, och då finner jag vidare, att man
frågat: »Vart bär det hän med regeringens ekonomiska politik?» Man efterlyser
klarheten och man efterlyser bestämda besked i de ekonomiska frågorna.
Ja, herr talman, så länge det Ilar funnits ett socialdemokratiskt parti i detta
land, har kritiken spelat samma melodi. Vi ha hört den många gånger, och uppriktigt
sagt ha vi hort den framförd schvungfullare än herr Domö gjorde i
dag. om jag törs säga en älskvärdhet. Vi hörde den av Arvid Lindman, av
C. 6. Ekman, av herr Bagge och av herr Andersson i Rasjön: »Det socialdemokratiska
partiet är ett konturlöst parti; man kan aldrig få ett grepp örn
vart det syftar.» Herrarna kanske komma ihåg från en valrörelse, då det socialdemokratiska
partiet hade fyra mandat kvar till majoriteten i andra kammaren,
en valaffisch, där man såg Per Albin Hanssons vänliga och lugna
ansikte på den ena halvan med underskriften »Före valet», och på den andra
halvan stod det: »Masken faller efter valet», och ovanför såg man någonting
som ganska mycket liknade en terrorist eller en bandit. Det var den bild av
partiets dåvarande ledare som man ansåg det lämpligt alt använda i den borgerliga
agitationen.

Vi lia hört att vi äro oklara, att vi ingenting veta, att vi inte ge besked till
väljarna. Vi ha hört det under Hjalmar Bräntings tid, under Per Albin Hanssons
tid, och det är självklart att vi skola höra det nu. Men när inte Hjalmar
Branting med sin lysande formella skicklighet och inte Per Albin Hansson
med sin lugna saklighet kunde klargöra för de borgerliga partiledamötema,
vad det socialdemokratiska partiet åsyftade med sin ekonomiska, politik, ja, herr
telman, då ger jag upp hoppet! Den, som inte vill förstå, är det ingen idé att
försöka få att begripa. Men det finns andra som lia begripit, vad Branting

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1940 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
och Per Albin Hansson ha. sagt, och det är Sveriges småfolk, det är Sveriges
väljare, och till sist — herr Domö och herr Elon Andersson — så kommer
det ändå att bli beroende på om de begripa oss, mindre på örn herr Domö och
herr Elon Andersson ha svårt att förstå oss här i dag.

Annars borde det inte vara så svårt att begripa oss, kanske ännu mindre nu
än tidigare. Det förhåller sig ju så, att den regering, som sitter, vill fullfölja
Per Albin Hanssons regerings politik, och den politiken har utförligt skildrats
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det programmet bär utarbetats av Ernst
Wigforss, rekommenderats till antagande vid 1944 års partikongress av Per
Albin Hansson och enhälligt antagits av denna kongress. Här finns inget ram
för någon mytbildning eller dimbildning eller för något försök att spela ut
den ene mot den andre. Aldrig någonsin förr lia så som genom 1944 års beslut
partiets allmänna intentioner blivit klarlagda.

Vad gå de då ut på? Ja, herr talman, de äro så enkla, att jag nästan tycker
det är genant att behöva upprepa dem i riksdagens första kammare. Jag skall
därför inskränka mig till en antydan, en katalog.

Vi anse fortfarande att otryggheten är en alltför farlig sak i vårt moderna
samhälle, och vi sätta därför kampen för tryggheten främst på vårt program.
Det är först och främst en kamp för tryggheten för sysselsättning. Vi anse
det vara så viktigt, att folk har arbete, att vi icke ämna låta några doktriner,
några förutfattade meningar eller några tvångsföreställningar hindra oss ifrån
att förutsättningslöst taga upp till prövning, på vilket sätt det svenska samhället
bäst bör vara- organiserat för att kunna trygga sysselsättningen något,
så när, oberoende av konjunkturerna. Jag har tidigare i denna kammare pekat
på att när det gäller sysselsättningsproblemet ha vi en alldeles speciell situation
framför oss, som kanske i första ögonblicket förefaller att göra sysselsättningsproblemen
mycket lättlösta. Just nu ha vi en högkonjunktur. Vi veta
inte, hur länge den kommer att vara. Men vi ha dessutom knapphet på
ung arbetskraft, som åtminstone för den unga arbetskraften gör, att det ter sig
fullt naturligt att räkna med stabil sysselsättning lång tid framåt. Jag tror
emellertid, herr talman — ehuru jag inte nu kan gå in på den saken —• att just
däri, att vi för första gången gå mot ett tillstånd med knapphet på ung
arbetskraft, som kan sättas in i de starkt krävande yrkena, i skogen, i jordbruket,
i våra kol- och malmgruvor, medan vi samtidigt lia en stark ökning
av de gamla åldrarna och av de små barnen, som skola lia sin försörjning, alltså
av vad man kallar de improduktiva åldrarna, just däri ligger ett utomordentligt
allvarligt sysselsättningsproblem. Jag tillåter mig — som jag gjort en
gång förut i denna kammare — att säga, att antagligen ha vi på lång sikt inte
något viktigare föremål för samverkan mellan näringslivet och staten än, hulman
skall leda arbetskraften och skola arbetskraften, så att nian får ut det
bästa möjliga av den, får ut vad vi kunna få ut av de produktiva resurserna
för att slippa .sänka vår standard. Jag tror, uppriktigt sagt, att ett resonemang
på den punkten skulle vara ganska lönande, under förutsättning att man
inte utan vidare från näringslivets sida avvisar en inblandning från samhällets
sida. Jag lämnar härmed sysselsättningsproblemet.

Vi säga vidare, att tryggheten skall skapas även för de medborgargrupper
som ramlat ut ur produktionsprocessen, som äro för gamla eller som äro sjuka.
Deras trygghetsproblem skall lösas genom fullföljande av de sociala reformerna.
Sjukförsäkringen ligger i dag på riksdagens bord, och det är min förhoppning
att man under Gustav Möllers ledning skall fortsätta. Änke- och barnpensioneringen
och moderskapsförsäkringen ligga honom lika varmt örn hjärtat som
mig, och det är min förhoppning, att vi till nästa års riksdag skola kunna presentera
förslag på dessa punkter.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kungl, ■proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

"Vi vilja också använda socialpolitiken som ett instrument för att höja eftersatta
gruppers levnadsstandard, och därvidlag- se vi i dag främst en uppgift
i att trygga de barnrika familjerna, och de ensamstående mödrarna.

Men jag tror inte jag överdriver, örn jag säger, att den viktigaste socialekonomiska
frågan under de närmaste åren kommer att bli, hur vi skola kunna
bemästra vår bostadsfråga. Därmed väva sig sysselsättningsproblemet och
standardhöjningsproblemet samman till en enhet. Målsättningen är given. Vi
skola försöka föra en bostadspolitik, som gör det möjligt att inrymma kostnaderna
för en hygglig familjebostad inom budgeten för en vanlig svensk
arbetare eller en svensk bonde.

Det är så vi se på den ekonomiska politiken inom de närmaste åren. Det
är det allmänna resonemang, som närmare bär utformats i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Vi komma att försöka verka för detta programs genomförande,
så gott vi kunna det, och den, som vill vara med oss, den är självfallet
välkommen. Men örn det skulle visa sig, att vi icke kunna enas, icke
kunna, nå ett samförstånd utöver dessa linjer, är jag för min del övertygad
örn att det är vi som rätt tolka den svenska folkmajoritetens önskemål, och
i varje fall komma vi att slåss för realiserandet av ett program, som enligt
vår mening är ett fullföljande av Hjalmar Bräntings och Per Albin Hanssons
verk.

Herr Ekströmer: Herr talman! Hans excellens herr statsministern klagade
just nyss över att vi s. k. borgerliga icke ville förstå socialdemokraternas ekonomiska
politik. Till en del förstå vi den alldeles säkert, och statsministern
framlade åtskilliga satser ur sitt program som även vi kunna skriva under.
Men i andra avseenden måste man säga att regeringspolitiken är ganska äventyrlig.
Det kanske mest äventyrliga, som man hittills varit med om, nämligen
det ifrågasatta avtalet med Sovjetryssland, bär redan tidigare varit på tal här
i dag, kanske så mycket, att man inte borde fortsätta därmed. Men det har
talats mera så där planetariskt om denna sak, och det må inte förtänkas mig,
örn jag drar fram några rent praktiska synpunkter, som kanske kunna vara
av värde, eftersom jag representerar den del av industrien som icke har något
direkt att göra med dessa leveranser, alltså den medelstora och mindre industrien,
vilken, som vi alla veta, är av en ganska betydande omfattning, även
om varje företag inte i och för sig är så framträdande. För oss, som alltså icke
själva äro med örn dessa leveranser, kan likväl detta avtal få oöverskådliga
konsekvenser.

Först måste jag ju säga, att det där talet som förts örn att den svenska industrien
av något slags ideologiska eller andra sådana skäl icke skulle vilja ha
affärer med Ryssland, är rena barnsligheten; det har väl kommit fram i brist
på andra argument mot den sakliga kritik som från näringslivet framförts.
Så dumma äro inte vi svenska fabrikanter och affärsmän, utan det ligger nog
i stället så till, att det knappast finns någon industriman, som inte drömt örn
att någon gång komma i livliga och stabila affärsförbindelser med Ryssland,
ty jag tror att de, som tidigare ha haft affärer med Ryssland, i regel ha haft
mycket goda erfarenheter av detta samarbete. Ryssarna ha visserligen namn
örn sig att vara svåra att göra upp med och att lia ytterligt skarpa fordringar
på kvalitet och leveranstider, men att de äro präktiga och rejäla i affärer och
ytterst punktliga betalare. Jag kan därför fullkomligt hålla med hans excellens
herr utrikesministern, då han sade, att det för svenskt näringsliv är av
synnerligen stort intresse att ett handelsavtal med Ryssland kan komma till
stånd. Men vi ha icke normala tider nu, och vi få icke gå över våra resurser.
Som vi alla veta är vår svenska industri redan nu ansträngd till bristnings -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring ni. m. (Foris.)
gränsen, och den ytterligare belastning, som detta avtal skulle medföra, är
faktiskt ägnad att inge allvarlig oro, ty svåra rubbningar för bela industrien
lära icke kunna undvikas, om det skall kunna genomföras.

De största svårigheterna hänföra sig givetvis till arbetskraftsproblemet.
Jag har sett i någon tidning för länge sedan, att det skulle behöva, tagas i anspråk
cirka 30 000 arbetare för att fullgöra de ifrågasatta leveranserna, och
efter de erfarenheter jag har om arbetarens prestation anser jag detta inte alls
otroligt. Man frågar sig då: hur skall man få tag i alla dessa människor? Nu
säger statsrådet Ericsson, att det är bara att bygga hus, så komma de. Men
är det så säkert att det lyckas på detta enkla sätt? Är det, för det första,
alldeles säkert, att de, som komma, äro sådana arbetare som behövas? Ty det
behövs ju, såvitt jag Ilar läst rätt beträffande omfattningen av leveranserna,
till största delen yrkesarbetare inom metallindustrien, och sådana äro ju, som
bekant, inte lätta att utbilda, örn de komma direkt från t. ex. skogsarbete, jordbruk
eller kanske byggnadsarbete. För det andra blir det naturligtvis en betydande
konkurrens om arbetskraften. De företag, som redan nu syssla med liknande
produktion, vilja ju inte gärna släppa ifrån sig sin arbetskraft, och det
är mycket möjligt också, att arbetarna där icke vilja gå över till storindustrien,
där utbyggnaden måste ske i största hast och där man därför inte kan vara
.säker på att få de sociala villkor, som en modern svensk arbetare kräver, under
det att den så att säga normala industrien, där det till äventyrs kan vara rätt
väl och trivsamt ordnat, givetvis tar emot dessa arbetare med öppna armar.
Och tanken på en tvångsdirigering av arbetskraft får man väl helt lämna å sido.
Jag tror därför, trots alla vackra ord och all förenkling av situationen i dag,
att man tagit alldeles för lätt på detta problem.

Man skulle också kunna tänka sig, vilket naturligtvis ligger nära till hands,
att försöka från främmande land införskriva ett välbehövligt tillskott till det
sjunkande arbetarantalet, men även det hav sina sidor. Det kanske inte är så
lätt att genomföra och kanske för mången inte heller ur andra synpunkter
önskvärt, ehuru vi veta, att sådant förr skett här i landet med stor framgång.

Jag tror nog därför, att vad jag sagt är riktigt, och att det förvisso inte kan
undvikas, att vår storindustri får svårigheter och kanske oöverstigliga svårigheter
med arbetskraftsproblemet och att därför dess tillverkningsprogram icke kail
hållas i den utsträckning som beräknats. Men oss, som icke äro engagerade i
ryssleveranserna — och jag får ju säga, att det skulle jag just nu inte heller
vara särskilt angelägen om — inger detta onda aningar. Vi behöva för våra
tillverkningar från storindustrien inköpa massor av varor, både hel- och halvfabrikat,
som vi av naturliga skäl icke kunna tillverka själva, jag tänker t. ex.
på motorer, kullager, verktygsstål, bultar, skruvar, stålgjutgods och dylikt.
Redan nu kan jag säga, att det är svårt nog att erhålla dessa varor från storindustrien,
och orimligt långa leveranstider begäras redan. Men när vi lia frågat
örn leveranser långt fram i tiden — 1950 eller 1951 — har man svarat : »Vi
våga icke ge någon offert, ty vi ha ryssavtalet hängande över oss.»

Redan nu är det alltså besvärligt nog, men hur det skall gå, när de stora
ryssleveranserna sätta in på allvar, törs man knappast tänka på. Sannolikt bli
vi ganska svältfödda, ty av allt att döma lär det icke kunna undgås, att ryssleveranserna
anses böra komma i första rummet.

Hans excellens herr utrikesministern antydde möjligheten av kontroll för att
tillse, att inhemska leveranser icke eftersättas. Det är möjligt att en sådan
kan behövas, men sannolikt lär väl kontroll — och en kanske föga önskvärd kontroll
— komma att etableras framför allt på sovjetleveranserna, så att dessa
ske i sin ordning efter avtalet. Det vore förvisso icke lyckligt för våra förbindelser
med främmande makt, örn dessa leveranser icke kunde fullgöras. Men

Måndagen den 14 oktober 1946 fm.

Nr 31.

Kunni, proposition ann. allmän sjukförsäkring »i. m. (Forts.)
hur går det då med den s. k. hemmaindustrien? Var och en kan ju förstå, hur
det ställer sig, om inom ett industriföretag de mest vitala förnödenheter icke
kunna anskaffas. Man står maktlös, ty det går inte att leverera en vara, som
inte är komplett. Fabrikationen av denna vara kan icke fullföljas, och svåra
rubbningar i tillverkningsprogrammet kunna ej undvikas. I efterkrigsprogrammet,
som det varit mycket tal om även i dag, är ju en av de viktigaste punkterna
frågan örn trygghet och jämn sysselsättning, men trots bestridande från
regeringshåll kan det förvisso icke undvikas, att resultatet av dessa ryssleveranser,
örn de skola fullföljas i full utsträckning, blir en snedbelastning av
industrien. Vissa verk bli belastade över sin förmåga, under det andra på
grund av brist på vitala tillbehör måste inskränka sin tillverkning, och sådant
främjar förvisso icke den fulla sysselsättningen.

o Jag vet ju inte, örn herr handelsministern har kännedom så där i detalj om
våra industriers betingelser. Han kanske som många andra här i riksdagen
identifierar svensk industri enbart med storindustrien. Jag rekommenderar, att
vederbörande också tänka på den övriga industrien, där visserligen, som sagt,
företagen, tågna vart för sig, inte äro så märkvärdiga, men vilken sammanlagt
i fråga örn tillverkningssiffror och arbetarantal förvisso ej står efter storindustrien.

Ett par saker till vill jag beröra-. Jag vill givetvis reservera mig för eventuella
misstag, eftersom den kungl, propositionen — underligt nog, för resten
•— icke har kommit oss till handa. Den första anmärkningen gäller de priser
som Sovjet skall betala. I den kommuniké, som utgivits, säges att i avtalet
härutinnan endast stipulerats, att icke högre priser få faktureras än de priser
som gälla på övriga exportmarknader. Men jag undrar, hur det går, örn våra
ryska vänner finna dessa priser för höga och i stället kräva lägre priser, men
fabrikerna anse, att de lägre priserna icke kunna godtagas. Sådant kan mycket
väl tänkas för den som sysslat litet med affärer. Man undrar då, örn regeringen
anser sig ha rättighet att bestämma priserna efter köparnas önskningar eller
örn kanske staden skall betala skillnaden, så att avtalet skall kunna fullföljas.
Här vet man icke någonting bestämt, vilket jag tycker är ganska kusligt.

Ännu oroligare blir man, när nian erfar, att några bestämmelser om force
majeure och därmed sammanhängande eventuella påföljder för försenade leveranser
icke synas vara intagna. Jag måste säga, att jag tycker det är väl mycket
begärt, att riksdagen skall godkänna ett avtal, där sådana till ytterlighet
viktiga punkter ha förbigåtts. Det säges att förhandlingarna i denna sak pågå,
men må man då vänta med ett avtal, tills dessa förhandlingar äro slutförda.
Det synes mig vara en rimlig begäran.

Ja, hur önskvärt det än är, att vi kunna få till stånd livliga handelsförbindelser
med vårt stora grannland i öster, måste man säga sig, att det avtal, som
nu är aktuellt, är ytterst farligt för oss i framtiden. Ett måttfullt avtal, som
man kunnat räkna med att kunna punktligt och korrekt fullgöra, vore förvisso
vida fördelaktigare för de framtida förbindelserna än detta efter våra nuvarande
resurser alldeles för omfattande avtal, som man förutser kommer att
bereda mycket trassel både utåt och inåt.

Herr talman! Propositionen är ju inte kommen än, ock jag kan därför inte
göra något annat yrkande än att de synpunkter, som jag här framfört och som
äro grundade på en icke ringa praktisk erfarenhet örn industriellt liv, beaktas
vid den kommande ulskottsbehandlingen.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsätta överläggningen
angående förevarande kungl, proposition skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Nr 31.

Måndagen, den 14 oktober 1946 fm.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt utskott,
bestående, av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition nr 312, med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., än även de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl. Majit eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor;
ävensom att andra kammaren inbjudes att i detta beslut förena sig med första
kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall vara tjugu.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Ordet lämnades på begäran till herr Mannerskantz, som yttrade: Med hänsyn
till omfattningen av det med Kungl. Maj:ts proposition nr 312, med förslag
till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m., avsedda ärendet tillåter jag mig
anhålla, att kammaren måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande av
motioner i anledning av sagda proposition till det sammanträde, som infaller
näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade proposition
nr 311.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.58 eftermiddagen.

In fidem
G. H. ''"Berggren.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 568,
utvisande att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 312 m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 23 innevarande månad företaga val av ledamöter och suppleanter i
det särskilda utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 312, med Kungl, propoförslag
till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m. sition äng.

allmän sjuk Herr

Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att påpeka
vikten av att man undersöker möjligheterna till åtgärder och reformer på vissa (Forte.)
områden.

Det gäller först och främst frågan örn man inte skulle kunna åstadkomma
redskap till skydd mot regn för den skördade men ej bärgade grödan, framför
allt när regnet faller i en så katastrofal mängd som i fjol och särskilt i år.

Man skulle väl kunna tänka sig, att vår tids teknik, som har löst så väldiga
problem, skulle kunna med statens ekonomiska medverkan ge sådan teknisk
hjälp åt jordbruket vid en hotande katastrof att skörden räddas.

Det är också en annan sak, som jag tycker, att man borde söka få ordnad
på ett bättre sätt. Det gäller den militärhjälp för skördens bärgande, som faktiskt
lämnas, men icke i sådan utsträckning eller med sådan organisatorisk säkerhet
som önskvärt skulle vara. Det är ju dock enorma värden, som stå på
spel, och vi böra försöka göra något mer effektivt.

Det har varit tal örn nedrustning. Jag kan för min del inte vara med örn
att börja en nedrustning av vårt försvar i en så farlig, kaotisk och jäsande
värld som den vi nu leva i. Därför synes det mig, att vi icke böra ta upp
denna fråga förrän försvarskommissionen är färdig, så att man inte skapar
en opinion i frågan innan de sakkunniga verkligen ha undersökt problemet.

Ytterligare finner jag vissa åtgärder påkallade för att komma landsbygden
till hjälp. Det behövs en viss planmässighet, när det gäller att bistå dem, som
vilja bilda smärre industrier och hantverk med förläggning till landsbygden.

Jag tror, att det är den väg vi böra gå för att hindra den katastrofala inflyttningen
till storstäderna, en inflyttning som håller på att göra det omöjligt för
storstäderna att lösa sina egna problem. Vi kunna faktiskt inte i de större städerna
lösa trafikfrågorna, bostadsfrågorna, byggnadsfrågorna och icke heller
tillgodose behovet av sjukvård, om inflyttningen skall pågå i den väldiga fart,
som nu skett under många år. Enda hjälpen synes mig vara, att samhället

Första kammarens protokoll 10Ji6. Nr 31. 5

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tiar skrider in för att bereda landsbygden möjligheter att ta emot den ökade
industrien, så att den icke förlägges till de stora städerna.

Vidare vill jag framföra min gamla käpphäst och motionera den även i år:
Det måste vidtagas åtgärder för stöd åt de andliga värdena, de som med ett
föraktligt namn kallas för »improduktiva». Jag tänker på folkbildningen. Vi
se ju, att ett förslag föreligger, som synes kunna åtminstone delvis råda bot
för bristerna, men det är min mening, att det behövs ännu djärvare grepp i
denna fråga för att nå en lösning, som skänker hela vårt folk den allmänbildning,
som också kan väntas råda bot för många avigsidor i vår tid.

Vidare behövs det stöd åt vetenskapen. Vi måste förstå vad det betyder att
stödja t. ex. en vetenskap som den, som avser att mångdubbla avkastningen av
vår skörd eller att öka möjligheten till en teknisk rationalisering för att motverka
den sjunkande tillgången på arbetskraft.

Jag vill också påpeka nödvändigheten av att det vidtas åtgärder för att
bättre tillgodose behovet av läkarvård i samhället, åtgärder som gå vida utöver
de förslag, som redan ha blivit väckta.

Jag anser också, att den humanistiska vetenskapen måste få hjälp i samma
utsträckning som övriga vetenskaper.

Någon hjälp åt litteraturen och konsten letar man förgäves efter. Den har
hittills icke kommit. Litteraturen har, örn jag ser på penningvärdets fall, ungefär
samma understöd som på Hedvig Charlotta Nordenflychts tid. Anslaget
till vittra författare står alltjämt på samma punkt som för många år sedan,
om man tänker på det förändrade penningvärdet.

Det är mycket egendomligt, att Sverige intar en så likgiltig ställning gentemot
den del av den andliga odlingen, som litteraturen utgör, då både Norge,
Danmark, Island och Finland, för att bara hålla oss till de nordiska länderna,
inta en helt motsatt, positiv och förstående ställning. Det är, som örn det
svenska folket vore analfabeter och inte kunde läsa och därför inte hade förståelse
för det tryckta ordets betydelse. När landsorganisationens egen styrelse
lade fram ett förslag örn att ett mycket betydande belopp skulle av landsorganisationen
ställas till förfogande för litteraturen, så svarade kongresssen, att
detta icke är landsorganisationens uppgift utan statsmakternas skyldighet att
ordna. Jag vet inte, örn man efter detta uttalande kan förvänta ett starkare
intresse i riksdagen.

På samma sätt är det med konsten. Jag läste i dag en redogörelse för en
inlaga till Kungl. Maj :t från chefen för nationalmuseum,, där han redogör för
i vilket katastrofalt läge konsten i vårt land befinner sig och hur nationalmuseum
inte alls kan tillgodose ens statliga institutioners, begäran örn deposita
av konst. Det är mycket märkligt, att vi även här inta en fullkomligt
unik ställning jämfört med andra länder. Jag vill bara peka på vad Sovjetryssland
uträttar i detta fall. Det är fantastiskt att tänka sig, vad som där
nedlägges på hithörande område.

Jag vill vidare säga, att något nog bör göras också från statsmakternas .sida
för att påskynda lagförslaget örn bättre skydd åt den svenska naturen. I många
år har detta krav varit ställt, och utredning har pågått, men något resultat se
vi icke.

Jag hade inte tänkt att säga mer än detta, men herr Linderot gjorde i dag på
förmiddagen en attack emot mig, Ture Nerman och Fritjof Ekman -—- han kunde
ju ha räknat upp många fler i både första och andra kammaren, örn han hade
velat. Han anklagade oss för att ha varit alltför dogmatiska sovjetvänner och
anhängare av detta lands samhällssystem i våra unga dagar. Jag vill endast
till min vän och en gång i ungdomen min lärjunge Linderot säga, att. jag. ju
bland många andra blev utkastad ur hans heliga samfund, därför att jag inte

Måndagen den 14 oktober 194b em.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
var tillräckligt dogmatisk och inte tillräckligt kraftigt godkände t. ex. centralismens
idé. Herr Linderot vet att jag i all min tid, varhelst jag har varit och
även i gamla tider, har bekämpat centralismen och allt vad därmed sammanhänger.
Jag tror därför, att han inte bör angripa oss, som han, efter vad jag
förstår, betraktar som ett slags vänstersida. För att kunna riktigt markera, att
han nu är på en högersida, vill han visa, att han har kommit mycket längre åt
höger än vad jag och de gamla vänstersocialisterna ha gjort. Det må vara honom
väl unnat att använda denna opportunistiska taktik. Den är ju i ali fall
tämligen genomskådlig.

Jag vill i varje händelse svara honom med att säga, att jag är en livlig anhängare
av det föreliggande handelsavtalet med Sovjetunionen. Jag tror, att
det är alldeles felaktigt av de borgerliga att med en sådan envishet vända sig
just emot detta avtal. Man har icke tidigare hört av denna de borgerligas uppfattning
örn kreditavtals fara för vårt penningvärde. Det lever alltid upp så
mångå underliga faror, när det gäller Sovjetunionen. Jag tror, att detta är en
felaktig väg. Vi böra erinra oss, att Sovjetunionen är en stor marknad och i
gamla tider har varit en stor marknad för Sverige. Vi böra erinra oss, att stor
handel befäster vänskapen mellan tvenne folk. Vi böra vidare erinra oss,.att vi
icke gagna världsfreden genom att stjälpa avtal, som ha fredligt syftemål, och
vi böra slutligen komma ihåg, att för vår del är det av alldeles särskilt värde
att kunna komma in på den ryska marknaden. Sedan Tyskland är utslaget ha
vi^en särskild möjlighet att där kunna uträtta något, först och främst till förmån
för oss själva men även till förmån för ett land, som blivit härjat av kriget
och som vi böra hjälpa liksom vi hjälpa alla andra länder. Vi skola inte förglömma,
att vi huvudsakligen ha England och Sovjetunionen att tacka för att
vi och världen i övrigt sluppo undan hitlerismen och allt det fruktansvärda,
som skulle ha följt, örn detta välde hade segrat.

Herr talman! Jag vill också peka på en isak, som ingen har pekat på beträffande
arbetskraften. Man kan finna det fullt naturligt att här, såsom t. ex. närmast
föregående talare gjorde, anföra faran för att många stora handelsavtal
skola binda vår leveransförmåga till utlandet och därigenom skada oss här hemma,
om vi inte få tillräcklig arbetskraft. Jag vill då gärna efterlysa, hur långt
man har hunnit i den kommitté, som har till uppgift att utreda frågan örn invalidernas
och de halvinvalidas infångande i arbetsprocessen. Vi veta, att det här
är fråga örn massor av människor. Vi veta, att om dessa bli insatta på rätt plats
kunna de uträtta mycket. Nyligen ha två läkare talat med mig örn det oefterrättliga
i att det inte finns någon möjlighet att föra över sjuka och lindrigt sinnessjuka
eller nervösa människor från vistelsen i sjukhusen till en arbetsprocess,
som motsvarar deras förmåga. De föras sedan de tillfrisknat ut, och sedan
försvinna de utan hjälp att få arbete och komma igen till sjukhuset efter någon
tid, därför att de inte lia fått det lämpliga arbetet. Här är mycket att göra.
Avenså tror jag, att en del av de pensionerade skulle kunna sättas in i arbetsprocessen.
Men jag vet inte, hur det har gått med denna kommittés verksamhet.

Jag skulle för att påpeka ett pär saker rörande FN vilja vädja till herr utrikesministern
att han, när han nu kommer med i Förenta Nationernas församling,
stöder Danmark i schleswigfrågan, för den händelse opinionen i Danmark
graviterar at att hjälpa den stora danska folkspillra, som nu är utsatt för
ganska svåra påfrestningar och orättvisor från tyskarnas sida. Jag vill också
be honom att göra vad han kan för Spaniens rätt att åter bli vad det en gång
var, ett fritt land. Och så vill jag be honom att tänka på judarnas ställning i
striden för att återfå sitt gamla fädernesland.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja framställa en fråga. Örn någon kan ge
svar på den vet jag inte, statistiken från våra nyss förrättade val föreligger

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
väl ännu inte. Har någon verklig framryckning skett för kvinnornias representation
i de kommunala församlingarna? Det är mycket viktigt, att detta sker
och att man kommer fram till en någorlunda lika representation av män och
kvinnor även i de olika församlingarna och kommittéerna. Jag vill inte be
herr utrikesministern att först av allt träda in för ett så vågsamt äventyr, men
det synes mig, att det skulle vara en stor gärning för freden, örn man kunde få
det kvinnliga elementet betydligt talrikare företrätt även i de internationella
församlingarna, ty man har icke just blivit särskilt uppmuntrad genom att följa
dte olika slagsmålen mellan herrarna på de internationella konferenserna. Jag
tror, att det skulle bli något annorlunda, örn kvinnorna finge ökade rättigheter
och ökade representationsmöjligheter även i dessa institutioner.

Herr Linderot erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill först instämma i herr Ströms sista, verkligt behövliga erinringar
örn kvinnornas representation i det offentliga livet. Det skadar aldrig att
använda varje tillfälle att ge en liten törn åt det maskulin^, tänkandet, som
blivit för oss alla nästan ett vältänkande. Ofta förstå vi inte betydelsen
av att kvinnorna få möjligheter till positiva insatser i samhällsarbetet.

Men det var naturligtvis inte för att säga detta som jag begärde ordet,
utan för att ge en liten upplysning. Jag synes i mitt anförande ha blivit
missförstådd av min — låt mig säga det — värderade vän och lärare från
ungdomsåren Fredrik Ström. Han trodde, att jag anklagade honom, Ture
Nerman och andra för att efter första världskriget ha ansett proletariatets
diktatur och sovjetmakten såsom enda framkomliga väg till socialismen. Det
var ingen anklagelse, utan bara ett konstaterande av ett faktum. Detta faktum
är ju också historiskt bekräftat därigenom, att det fanns ingen annan
väg som ledde till socialismen — alla andra vägar ledde till det andra världskriget.

Vad jag säde var alltså på intet sätt en anklagelse, utan bara ett konstaterande
av detta faktum och vidare av det nya faktum, att framför allt efter
det andra världskriget har den världspolitiska situationen och förhållandena
i de enskilda länderna, även i Sverige, öppnat nya vägar till socialismen,
som jag hoppas att herr Ström, min gamle lärare, och jag gemensamt skola
beträda och som föra fram till det verkliga slutmålet för våra strävanden i
vår epok och generation.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag vill livligt instämma i vad herr Fredrik
Ström yttrade örn olägenheten av att alltför starkt sammangyttra folk i städer
och andra tätorter. Vi ha ju för resten hört här förut i dag av statsrådet
Ericsson, hur hopplöst det med nuvarande utveckling tycks vara att skaffa
nöjaktiga bostäder. Statsrådet meddelade, att man i år kommer upp till ett
rekord av 49 000 nya bostadslägenheter i tätorterna, men han tilläde, att bostadsbristen
ändå inte minskas. Skulle vi inte kunna komma överens om att
med förenade krafter försöka vända på den där flodvågen, så att den strömmar
tillbaka till landsbygden?

Jag kan för övrigt också instämma i vad herr Fedrik Ström sade om de
kulturella frågorna, trots att jag närmast är jordbrukarrepresentant.

Jag begärde ordet för att ta upp ett spörsmål, som ligger i linje med vad
jag nyss har berört, och för att rikta en fråga till handelsministern i ett
ämne av synnerlig vikt för det stora problemet örn den pågående avfolkningen
av landsbygden. Jag ser, att statsrådet Myrdal inte är närvarande
i kammaren nu, men jag hoppas, att han kan få del av min fråga i alla fall.
Småföretagsutredningen, som tillsattes under samlingsregeringens tid och se -

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. rn. (Forts.)
dermera fick nya direktiv, åtminstone under hand, av statsrådet Myrdal, avlämnade
den 27 maj i år ett betänkande, vari den redovisade vissa problemställningar,
sorn uppkommit vid ett övervägande av åtgärder till främjande
av hantverk och småindustri. Vad som intresserar mig främst härvidlag är
möjligheten att genom att befordra hantverkets och småindustriens utveckling
berika landsbygdens näringsliv och öka utkomstmöjligheterna på landsbygden,
varvid också möjligheterna att på ett lyckligt sätt komplettera de ofullständiga
jordbruken ökas. Jag skulle tro, att herr Fredrik Ström och jag
äro ense även på denna punkt.

Enligt de underhandsdirektiv småföretagsutredningen erhållit av den nuvarande
chefen för handelsdepartementet skall utredningsarbetet bedrivas så
att principförslag framläggas snarast möjligt, under det att detaljbearbetningen
av förslagen skall anstå, till dess att Kungl. Majit och riksdagen tagit
ställning till desamma. Jag förmodar, att detta närmast får tolkas på det
sättet, att chefen för handelsdepartementet skall ta ställning till spörsmålen
i princip, innan utredningen fortsättes.

Bland de frågor, som småföretagsutredningen i sitt betänkande ansåg böra
bli föremål för ett närmare studium, var frågan, huruvida den s. k. flykten
från landsbygden är ett utslag av tillfälliga orsaker eller ett led i en målmedveten
strävan från individens sida att förbättra sina yrkeskunskaper eller
att uppnå högre inkomst eller säkrare anställningsförhållanden. Enligt utredningens
mening är en systematisk lokalisering av småföretag till bysamhällen
.på den egentliga landsbygden ägnad att underlätta en önskvärd differentiering
av näringslivet. Kommunikationsförhållanden och krafttaxor utgöra
ofta enligt utredningens uppfattning återhållande moment och böra ägnas
fortsatt uppmärksamhet. För att befrämja utvecklingen inom en viss bygd
kan det understundom, anser utredningen, vara befogat att begagna särskilda
stödformer för att påverka småföretagens lokalisering o. s. v.

Det är mig obekant, huruvida handelsministern ansett de av småföretagsutredningen
lämnade uppslagen värda närmare utredning. Den färskaste uppgift
som stått mig till buds är ett meddelande i publikationen »Från departement
och nämnder» nr 15, presslagd den 13 augusti i år. Vid den tidpunkten
hade något beslut tydligen inte fattats. Jag passar därför nu på tillfället att
fråga statsrådet och chefen för handelsdepartementet, örn småföretagsutredningen
fått bemyndigande att utreda dessa, som jag ser saken, för landsbygden
mycket viktiga frågor eller örn frågorna på annat sätt gjorts till
föremål för fortsatt undersökning.

Jag tror, att de av småföretagsutredningen ställda problemen kunna få den
allra största betydelse vid bedömandet t. ex. av jordbruksrationaliseringen,
och då bör alltså chefen för jordbruksdepartementet också vara i hög grad
intresserad av resultatet av en blivande utredning.

Frågan örn samordning mellan industri och jordbruk, så att de kunna
komplettera varandra, är såvitt jag kan förstå cn fråga av sådan vikt och
betydelse just nu, att den bör tas upp till grundlig och allvarlig prövning
utan alla onödiga dröjsmål.

Tack vare rationaliseringsdiskussionen kan jordbruket glädja sig åt att
vara föremål för stort intresse för närvarande. Alldeles oberoende av vad
som kan bli resultatet av jordbruksutredningens vittsyftande förslag tror jag
man kan säga, att den frivilliga rationaliseringen kommer att fortgå i ett
mycket snabbt tempo, åtminstone vad angår inre rationalisering och rationalisering
av driften enligt den av jordbruksutredningen använda terminologien.
Det kan räcka att som exempel nämna det stora intresset för torrläggningsverksamheten,
där särskilt strävandet att snart sagt utan hänsyn till kost -

Nr 31.

Måndagen dea 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring rn. m. (Forts.)
naderna utbyta öppna avlopp mot täckta står i ett intimt samband med
övergången till maskindrift i stor skala. När jordbrukarna få ett torrläggningsföretag
utfört med statsbidrag och statslån, händer det, att lantbruksingenjören
inte anser sig kunna räkna med täckta avlopp på grund av den
stora kostnaden, men mycket ofta åta sig då jordbrukarna själva denna extra
kostnad utan något som helst bidrag just ur driftrationaliseringssynpunkt.

Man kan också nämna skördetröskans segertåg, och det är särskilt aktuellt
just i år. Efterfrågan på skördetröskor har varit så stor, att den inte pä
långt när har kunnat tillfredsställas. Handeln och kvarnindustrien ha inte
hunnit följa med jordbrukets snabba rationalisering på detta område, vilket
medfört betydande svårigheter, när det gällt torkning och lagring av spannmålen.
Under vanliga förhållanden ha. ju spannmålshandeln och kvarnarna
varit vana vid att ta emot spannmål med en vattenhalt av omkring 20 procent
eller obetydligt däröver. Nu sedan skördetröskorna lia börjat bli allmänna
har vattenhalten ofta varit .30 procent och i enstaka fall ändå upp till 40
procent. Handeln och kvarnindustrien ha haft ytterligt svårt att klara den
situation som sålunda uppkommit. Nu säger man visserligen, att jordbrukarna
ha möjligheter att i det här fallet göra sitt också. Sedan de ha skaffat
skördetröskor, skola de låta säden mogna bättre än vanligt, så blir inte vattenhalten
så hög. Men var och en vet, att med de osäkra väderleksförhållanden,
som ha rått t. ex. i år, har det rådet varit lättare att ge än att följa.

I fråga örn rationaliseringen vill jag framhålla, att vad vi från vår sida
ovillkorligen måste fordra är, att jordbrukets rationalisering inte skall anpassas
efter andra näringars behov av arbetskraft. Syftet måste vara att
skaffa jordbruksbefolkningen samma ekonomiska villkor som andra befolkningsgrupper
inom samhället. När industrien behöver arbetskraft, är det
bekvämt och enkelt att bara säga: vi rationalisera jordbruket, så får industrien
den arbetskraft den behöver. Man talar om att industrien, för att fullfölja sin
utveckling, behöver dra till sig ytterligare 40 procent av jordbrukets arbetsföra
manliga befolkning, men ägnar inte mycken eftertanke åt vad följderna
härav måste bli för jordbruket och landsbygden. Enligt det teoretiska resonemanget
skulle visserligen den kvarvarande jordbruksbefolkningen endast ha
fördel av befolkningsuttunningen, men i praktiken håller detta inte streck.
Om det finns något optimum på detta område, har det för länge sedan underskridits.
Bortser man från den rent ekonomiska synpunkten, kan man konstatera,
att tiotusentals jordbrukarfamiljer på grund av omöjligheten _ att
skaffa arbetskraft måste överanstränga sig i en utsträckning, som sannerligen
inte är att rekommendera ur folkhälsosynpunkt.

Det stora rationaliseringsprogram för jordbruket, sorn står på dagordningen,
tarvar kompletterande undersökningar. Vid sidan av det jordbrukspolitiska
målet har önskemålet att under de närmaste 10—20 åren skaffa ny arbetskraft
till industrien enligt min mening alltför mycket fått sätta sin prägel på
det föreliggande utredningsförslaget. Det måste dock vara ganska orimligt att
för en industrikonjunktur, örn vars varaktighet vi nu ingenting veta och ingenting
kunna veta, sätta i gång åtgärder, som syfta till att låta 100 000 svenska
jordbruk försvinna. Jag tror gärna jordbruksministern, när han förklarar,
att rationaliseringen skall bli frivillig — han betygade detta allt bestämdare,
ju närmare vi kommo valet — men det är ibland inte så stor ^skillnad på frivillighet
och tvång som man skulle kunna tro. Jag vågar också det uttalandet,
att valet nog tyder på att den samhällsklass, som i främsta rummet skall bli
föremål för denna rationalisering — alltså de många tiotusentalen småbrukare
— rätt så tydligt har sagt ifrån att man bör gå varsamt fram. Nu säde
visserligen hans excellens herr .statsministern i dag, att det socialdemokratiska

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
partiet inte tar hänsyn till vad andra partier anse i frågorna, utan det följer
.sina linjer, men jag hoppas i alla fall, att partiet har en så demokratisk inställning,
att det tar hänsyn till folkmeningen.

Det är naturligtvis nödvändigt att anknyta prispolitiken till jordbruk av
minst en viss storleksordning. Örn gränsen bör sättas så hög som 10—20
hektar, eventuellt om någon tid till 20—30 hektar, såsom jordbruksutredningen
föreslagit, kan dock diskuteras. Som det nu ser ut kan det hända, att
jordbruk mellan 20 och 30 hektar bli värst utsatta. De kunna inte skötas av
man och hustru ensamma, och svårigheterna att erhålla arbetskraft till hjälp
äro mycket stora. Man bör betänka sig mer än en gång, innan man vidtar åtgärder
för att sammanslå två, tre eller fyra 15-tunnlandsjordbruk, om de i och
för sig äro väl avvägda, till ett 30, 45 eller 60 tunnlands jordbruk.

För Norrland och jämförliga landsdelar måste man hålla i minnet, att tillräckligt
skogsinnehav är den säkraste garantien för att ett jordbruk skall kunna
betraktas som bärigt.

Jag återkommer till småföretagsutredningen. Den bär kommit med ett fruktbart
uppslag i diskussionen örn möjligheterna att befordra en rikare differentiering
av landsbygdens näringsliv för att motverka den ur många synpunkter oroande
avfolkningen av landsbygden. Frågan örn småföretagens framtid och lokalisering
hör ihop med det stora problemet om landsbygdens framtid. Det föreligger
måhända en möjlighet att samtidigt med en högst avsevärd förbättring
av landsbygdsbefolkningens ekonomiska standard ta ett första steg till samordning
av industriens och jordbrukets arbetskraftsfråga. Härmed skulle ett bidrag
lämnas till lösningen av ett av de svåraste samhällsproblemen för närvarande.

Det är, herr talman, en brådskande angelägenhet att få de av mig här berörda
frågorna klarlagda så långt det är möjligt, innan några mera genomgripande
åtgärder vidtas för att förändra jordbruksstrukturen i landet.

Herr statsrådet (Sjöros: Herr talman! Det har förut i dag i denna kammare
uttalats en önskan om att jag vid något tillfälle skulle lämna en redogörelse
för vårt försörjningsläge, och i andra kammaren har man begärt, att en sådan
redogörelse skulle ges redan under denna debatt. Under sådana förhållanden
finner jag det motiverat, att jag även i denna kammare lämnar de upplysningar
örn vårt försörjningsläge, som för dagen kunna framläggas. Örn jag därvid
isgräns ar mig till frågan örn försörjningen med de grundläggande livsmedlen,
torde jag, utan att alltför mycket inkräkta på kammarens tid, kunna ge en
viss översikt.

Jag vill erinra örn att vi, när vi för ett år sedan spekulerade över våra ransoneringars
framtid och utvecklingen av vår försörjning, vörö ganska optimistiska
och räknade med att vi inom en relativt kort tid skulle kunna göra oss kvitt
de återstående ransoneringarna av livsmedel. Det var inte bara vi i vårt land
som på denna punkt voro optimistiska, utan jag tror att man kan säga, att det
i många länder vid den tidpunkten närdes förhoppningar i samma stil. Senare
under hösten och fram emot nyåret inträffade emellertid händelser som voro
ägnade att dämpa förhoppningarna, och när vi kommo fram till februari och
mars stod det tydligt att vi i stället för att kunna avveckla de konsumtionsbegränsande
anordningarna befunno oss mitt uppe i en internationell spannmålskris
av mycket svårartad beskaffenhet. Denna spannmålskris utvecklade
sig och gjorde sig alltmera kännbar under den tid som återstod intill dess de
nya skördarna började komma i marknaden.

Detta internationella krisläge återverkade på vår egen försörjning på mer
iin en punkt, och man kan siiga, att, återverkningarna ännu göra sig kännbara.
Jag vill erinra örn att vi under trycket av det förändrade läget vidtogo cn rad

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, ''proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
åtgärder — begränsningar i våra brödransoner och i vissa av våra övriga ransoner
— och att vi höjde utmalningen av brödsäd för att åstadkomma bättre
ekonomi.

Den import av brödsäd, som hade varit nödvändig för att vi skulle kunna
möta det nya spannmålsåret nied normala övergångslager, uteblev i allt väsentligt,
och när vi gingo in i det nya spannmålsåret den 1 september i år,
befunno vi oss i en situation, som vi nog aldrig i modern tid ha haft i vårt
land. Vi voro så illa försedda med brödsäd, att om skörden hade försenats bara
en vecka, skulle flera av landets storkvamar lia fått lov att slå igen.

Det är i någon mån mot bakgrunden av denna situation som vi måste betrakta
dagens läge. Men det är framför allt mot bakgrunden av den inhemska
skörden av brödsäd och fodersäd som vi ha att söka bedöma våra möjligheter
att hålla försörjningen uppe under det kommande året.

Det är oss alla bekant, att den mycket lovande skörd av både brödsäd och
fodersäd, som vi räknade med ännu långt fram på eftersommaren, har lidit betydande
skador. Man kan för dagen inte lämna några precisa uppgifter örn storleken
av de skador, som ha gått ut över spannmålsskördarna. Örn jag först
uppehåller mig vid brödsäden är om den att säga, att både höstvete och höstråg
väl hade bärgats in kanske till ungefär 80 procent, då den stora regnperioden
började. Glädjande nog hade den också bärgats in i mycket gott tillstånd,
så att groddskador voro mycket litet förekommande. Men på återstoden,
alltså den säd som inte hade hunnit tas in, när regnet kom, ha skador uppstått.
För dagen vågar ingen ge något mera exakt omdöme örn i hur stor utsträckning
så skett. Man torde alltså kunna säga, att när det gäller höstsäden ha vi
lyckats komma undan ganska tillfredsställande.

Däremot är situationen sämre i fråga örn vårvetet, som till större delen stod
ute, då den svåra regnperioden började. Hur stora skadorna äro på det sedermera
inbärgade vårvetet kan man ännu inte säga någonting örn.

Sammanfattningsvis torde man emellertid våga uttala, att den skörd vi nu
ha fått av råg och vete är så stor, att vi kunna ha kvar de nu utgående ransonerna
med bibehållande av den höga utomkring som vi för närvarande ha.
Vi kunna sålunda hålla försörjningen uppe på denna basis under det år som
ligger framför oss, men knappast mera. Förutsatt att inleveranserna från jordbruket
fortsätta i beräknad omfattning, är det möjligt, att någon liten ökning
av de i år minimala övergångslagren skall kunna inträda, men den ökning
som man med denna förutsättning räknar med är så liten, att den helt och
hållet ligger inom felmarginalen.

Vad sedan fodersäden angår är situationen där, i varje fall då det gäller
havre och blandsäd, inte tillfredsställande. Mycket stod ute, när regnet kom,
och det är allmänt bekant, att skadorna på detta blevo avsevärda, i synnerhet
i vissa delar av landet. Hur stora de totala skadorna äro kan man inte heller
säga i dag, men jag tror att man får vara glad örn skadorna på den totala
fodersädsskörden hålla sig vid 20 procent. Sakkunniga bedömare ha snarast
velat anse, att skadorna ligga någonstans mellan 20 och 30 procent. Man gör
emellertid klokt i att uppskjuta sitt omdöme till dess att man har kunnat
mera i lugn och ro överblicka situationen i de olika landsdelarna. Det är nämligen
tydligt att förhållandena trots allt lia varit tämligen varierande. Vissa
orter ha varit oerhört hemsökta, medan däremot andra under något så när drägliga
förhållanden ha kunnat ta hand örn skörden.

En ljuspunkt i denna mörka bild är att fodersädesskörden i år har varit
förhållandevis stor, varför skador av den storlek, som jag här har vågat nämna,
icke äro lika- betydande som örn skörden hade varit mindre. Emellertid är läget
givetvis nu sådant att vi på nytt måste ha en reglering av fodersädestilldel -

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ningen. Det var en av våra förhoppningar för ett år sedan — och vi lia arbetat
mycket för att söka infria den — att vi i år skulle kunna befria jordbrukarna
och krisförvaltningen från de bekymmer, besvär och olägenheter som fodersädesregleringen
utgör. Den nu inträdda situationen jämte det ansträngda importläget
i fråga örn fodersäd nödvändiggör emellertid, att vi även för det nya
försörjningsåret genomföra en fodersädesreglering. Vad den kvantitetsmässigt
kommer att röra sig örn, lära vi komma att fixera under den närmaste tiden.
På lördag börja inför livsmedelskommissionen överläggningar med representanter
för kristidsstyrelserna och deras spannmålsombud, varvid man eftersträvar
att få en så god och ingående orientering som möjligt örn förhållandena
i olika delar av landet. Först därefter ämnar kommissionen framlägga ett
förslag till den reglering av fodersäden som vi, såsom jag nyss sade, anse vara
ofrånkomlig. Redan nu torde jag emellertid kunna säga, att man för det kommande
året icke kan räkna med högre tilldelningsnormer än vad som tillämpats
föregående år.

Jag nämnde det ansträngda försörjningsläget i fråga örn införsel av fodersäd,
men bör kanske därtill göra en reserverande parentes. Det har trots alla
svårigheter i övrigt visat sig möjligt att införa icke obetydliga kvantiteter kli.
Jag skulle tro att en kvantitet av ungefär 140 000—150 000 ton kli kan ställas
till jordbrukets förfogande under det försörjningsår som nu tar sin början.

Potatisskörden beräknades i den sista skörderapporten den 31 augusti till
1 930 000 ton. Sedan dess har utan tvivel även potatisskörden lidit skada. Men
det är mig en stor glädje att kunna säga att för de mera betydande produktionsområdena
ha de hittills ingångna rapporterna varit relativt tillfredsställande
både i fråga örn potatisskördens kvalitet och kvantitet. Från andra orter åter
ha mer nedslående rapporter ingått, och det befinnes att icke så ringa rötskador
på potatis förefinnas.

Vad socker angår, är det för tidigt att därvidlag säga något, eftersom betupptagningen
just nu pågår. Den bedömning, som man inom sockerbolaget anser
sig kunna göra, ger dock vid handen att även om sockerhalten inte kommer
att hålla sig i toppnivå, kommer betskörden att bli relativt tillfredsställande
kvalitativt sett. Man hyser också förhoppningar örn att därest väderleken inte
skulle komma att bli alltför ogunstig få en kvantitet betor, som skulle säkerställa
en något så när normal försörjning med socker. Med »normal försörjning
av socker» nödgas jag, herr talman, åsyfta en försörjning ungefär likadan
som den vi haft under det senaste året.

I fråga örn matfett är situationen måhända litet invecklad. Den rikliga höskörden
tillsammans med den under höstens lopp mera ljusa försörjningssituationen
beträffande oljekakor gör att vi nu anse oss kunna räkna med en smörproduktion
som ligger något i överkant av förra årets. Emellertid skulle vår
matfettförsörjning, därest den skulle baseras endast på det smör som vi kunna
producera inom landet, bli tämligen knapp. Den behöver utfyllnad med annat
matfett, och därvidlag är bilden för närvarande något dunkel. Världen har under
det senaste året gått in i en alltmer åtstramad situation beträffande oljeråvaror.
Man känner inte ännu vidden av de skador som uppstått på de oljebärande
odlingarna i de av kriget härjade områdena, varjämte efterfrågan på
matfett i den uthungrade delen av världen är mycket stor. Det har därför, rätt
begripligt, under det senaste halvåret varit förenat med stora svårigheter att
till vårt land hemföra de partier råvaror för margarinproduktion som vi
skulle önska och behöva. Vi lia emellertid icke helt misslyckats, utan det har
varit möjligt för oss att importera åtskilliga kvantiteter. Jag tror mig därför
våga säga, att därest importmöjligheterna på andra sidan årsskiftet bli ungefär
desamma som de hittills ha varit, skall vår matfettförsörjning fägen som

Nr 31.

ilinda sen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
helhet, således med hänsyn till inte bara smör utan även margarin, vara säkerställd
på nuvarande basis. Jag vill emellertid betona att vi för dagen icke ha
något som helst löfte örn import av margarinråvaror efter den 1 januari 1947.
Det får man dock kanske inte ta alltför pessimistiskt, ty den nuvarande situationen
på många områden kännetecknas av att man inte kan få besked förrän
stundom nära nog i sista minuten örn importmöjligheter för olika varor. Det
är i varje fall vår förhoppning att de fortsatta resonemangen i Washington
skola leda till att vi även under år 1947 skola kunna införa behövliga råvaror
för margarinproduktionen. Detta är så mycket mer behövligt som matfettförsörjningen
för närvarande är ganska knapp. När vi nu gå mot vintern vore det
önskvärt, örn vi kunde räkna med sådana förutsättningar, att en ökning av
matfettkonsumtionen kunde genomföras.

Det är tämligen självklart att det foderläge, som den inhemska skadade
skörden och de begränsade importmöjligheterna skapa, kommer att inverka på
vår produktion av kött och fläsk. De beräkningar som lia gjorts rörande den
inhemska slakten av nötboskap och svin samt av konsumtionen vid fri handel
med kött och fläsk, varvid konsumtionen i så fall antages komma att bli densamma
som före kriget, utvisa att vi ha en brist, som under försörjningsåret
uppgår till 40 000—50 000 ton kött och fläsk. Denna brist kan icke fyllas
genom import. Såväl kött som fläsk ligga på samma sätt som många andra varor
under internationell ransonering. Vi kunna icke köpa ett enda kilogram
fläsk eller kött från ett annat land utan medgivande av de kontrollmyndigheter
som för närvarande bestämma över fördelningen av de väsentliga livsmedlen
i världen. Vi ha ett handelsavtal med Danmark som tillförsäkrar oss från hösten
1946 fram till februari nästa år en kvantitet av 4 500 ton. Vad denna kvantitet
betyder, framgår klart, om man jämställer den med den beräknade bristen
på 40 000—50 000 ton kött och fläsk. För det kommande året ha vi vid förhandlingar
med våra danska vänner sökt att tillförsäkra oss en import av
10 000 ton, den högsta kvantitet som man från dansk sida överhuvud taget ansåg
det vara lönt att ta upp i avtalet. Men det är ännu oklart, huruvida denna
avtalskvantitet kan komma att levereras från Danmark, eftersom saken ju
måste underställas de myndigheter, som bestämma över den internationella
fördelningen. Därest det erforderliga internationella medgivandet till den danska
exporten hit kan utverkas, betyder det, att vi under första halvåret skulle
komma att få in 4 000 ton från Danmark, medan återstående 6 000 ton väl
inte skulle komma in förrän danskarna år 1947 få sin höstslakt.

Härmed tror jag, herr talman, att jag har klarlagt de väsentliga faktorerna
i vår försörjningssituation i fråga örn kött och fläsk.

Nu såsom många gånger tidigare under kriget har bland allmänheten uppkommit
den föreställningen, att vår icke fullt tillfredsställande livsmedelssituation,
vår knapphet på kött, fläsk, matfett o. s. v. skulle bero därpå att
export av livsmedel i stor omfattning äger rum från vårt land. Denna uppfattning
är fullständigt gripen ur luften. Det förekommer praktiskt taget ingen
export av livsmedel från Sverige i närvarande stund. Det finns ingen avtalsutfästelse
örn en sådan export. Den enda utförsel, som överhuvud taget kommer
i fråga, är de jämförelsevis ringa kvantiteter som gå till de av Röda korset
och Rädda barnen upprätthållna soppköken och bespisningarna på kontinenten.
Men dessa kvantiteter äro i förhållande till det hela obetydliga.

Det har också under dessa sista dagar på sina håll gjorts gällande, att den
post avelsdjur, som finnes upptagen i det förslag till avtal med Sovjetunionen
som inom kort kommer att föreläggas riksdagen för prövning, skulle komma
att kännbart påverka vår kött- och fläskförsörjning. Man har till och med på
sina håll dragit den slutsatsen, att denna leverans av avelsdjur till Sovjet -

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Xr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
unionen, därest avtalet föres i hamn, vilket jag livligt hoppas, skulle komma
■att låsa fast oss vid kött- och fläskransoneringen. Den post avelsdjur, som det
här är fråga om, är emellertid sedd mot bakgrunden av kött- och fläskförsörjningens
totala storlek fullständigt betydelselös, och den kan icke på något sätt
påverka vår försörjning med dessa varor. Jag skulle tro, att det inte rör sig
örn mer än vad fern ä sex konsumbutiker i Stockholm omsätta på ett år.

Huru te sig då, herr talman, våra möjligheter att genom import bygga under
och förstärka vårt försörjningsläge på de olika av mig berörda punkterna?
Vad brödsäden beträffar, är läget för närvarande mycket fastlåst. Vi lia i Argentina
inköpta vissa kvantiteter liksom vi även i dagarna lia fått köpa en del
i Förenta staterna, men dessa kvantiteter äro mycket små. De äro icke större
än att de mycket väl behövas för att uppbygga ett normalt övergångslager till
nästa år. Det behövs nämligen bara att den svenska skörden nästa år skulle
bli två eller tre veckor försenad för att vi skulle råka i allvarliga svårigheter,
så ansträngt som läget i övrigt är. Örn vi nu, såsom jag hoppas, lyckas få hem
de inköpta kvantiteterna från Argentina och Förenta staterna, ina nian därför
icke dra den slutsatsen, att vi därmed ha kommit i ett väsentligt förändrat läge.

I fråga örn havre ha vi också lyckats köpa vissa mindre kvantiteter, dock
icke mer än vad som förslår ungefär för en ransoneringsperiod med havregryn.
Vad som skulle kunna medföra en grundläggande förbättring i fråga örn
vår försörjning med animalier vore givetvis en avsevärd import av majs. Sådana
möjligheter föreligga för närvarande icke. Den majs. som yi i dag kunna
importera, få vi importera endast för människoföda och icke för utfodring. Det
är det villkor som från exportländernas sida är fäst vid leveranserna.

Hurudan vågar man nu, örn detta är läget för dagen, bedöma den framtid
som närmast ligger framför oss? Vi läsa då och då i tidningarna örn att man
i Förenta staterna i år noterar rekordskördar av både vete och majs. Jag vågar
för min del icke bekräfta, att de goda skördar av vete och majs som föreligga
i Förenta staterna verkligen äro re/con/skördar, men att det är goda skördar
bekräftas av tillgängliga sifferuppgifter. Emellertid måste man göra klart för
sig, att Förenta staterna, hur stor betydelse det än har såsom exportland för
vete och majs, icke är det enda exportlandet. Världens försörjningssituation
i fråga örn dessa livsmedel sammanhänger också med vilka exportkvantiteter
som stå till förfogande i de övriga väsentligen tre stora exportområdena. Därom
kan jag icke ge något bestämt besked. Det är endast bekant att när det
gäller ett av dessa stora exportområden är på grund av den väldiga lageruttömning,
som spannmålskrisen detta år framkallat, läget icke så särskilt gynnsamt
just nu. Överhuvud taget tror jag att man måste uppskjuta sin bedömning
av läget i fråga om spannmål, således inte bara för brödsäden utan även
beträffande majs- och risförsörjningen, till längre fram. Därvidlag kommer
helt säkert utfallet av risskördarna i Östern att spela en mycket stor roll. Det
var ju i mycket hög grad de felslagna risskördarna i Östern som framkallade
den spannmålskris som vi nu gått igenom. Men risskördarna i östern bli icke
till sin storlek och beskaffenhet kända förrän fram i december månad, örn tidtabellen
i fråga örn den internationella bedömningen av läget blir densamma
nu som under förra året, lära vi icke förrän någon gång fram på nyår, kanske
i februari, få någon säker uppfattning örn huruvida läget under detta försörjningsår,
internationellt ''betraktat, kommer att undergå någon sådan förändring
att det kan komma att inverka på vår egen situation.

Som konklusion skulle jag, herr talman, vilja säga, att sådant lii gret är kan
jag icke nu ange tidpunkten för de återstående livsmedelsransoneringarnas avveckling.
Jag vill dock försäkra, att det alltjämt är vår strävan att utnyttja
alla de möjligheter, som förändringar i läget kunna medföra, för att så snart

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
så kan ske utan risk för större påfrestningar på prisnivån frigöra oss ifrån
ransoneringarna.

Herr Bergvall: Herr talman! Innan jag övergår till att knyta några reflexioner
till det anförande, som herr finansministern höll här på förmiddagen,
vill jag säga ett par ord till herr Linderot, eftersom han ägnade en väsentlig
del av sitt yttrande åt folkpartiet.

Jag har, liksom säkerligen många andra med mig, haft den föreställningen,
att herr Linderot var kommunist. Jag har även slagit upp honom i riksdagskatalogen
och där funnit, att de herrar som svara för utredigeringen av
katalogen haft samma uppfattning. När jag hörde herr Linderots anförande
här, fick jag emellertid den föreställningen, att det var förste vice ordföranden
i det socialistiska enhetspartiet som hade ordet. Det berodde kanske på att
han inte rörde sig i nuet utan blickade fram mot den framtid som hägrar i
hans drömmar. När man hörde vad statsministern sade, kan man kanske
också tro, att det skall bli möjligt för herr Linderot att få sina drömmar,
måhända inte den örn ordförandeposten men i övrigt, förverkligade. Herr
statsministern förklarade ju, att han åtminstone under vissa förutsättningar
betraktade det kommunistiska partiet som överflödigt.

Ingen kan känna sig annat än glad över herr Linderots bekännelse till demokratien.
Visserligen skulle jag vara ännu gladare, örn jag vore alldeles
övertygad örn att herr Linderots och min uppfattning om vad demokrati innebär
stämde överens. När jag hörde vissa partier i hans anförande, kunde jag
inte heller komma ifrån ett intryck av att hans demokratiska åskådning var
i någon mån tids- och konjunkturbetingad.

Jag. behöver kanske inte i övrigt uppehålla mig vid herr Linderots mycket
fantasifyllda skildring av den ståndpunkt som folkpartiet och de tidningar
som stödja detsamma intaga närmast på det utrikespolitiska området. Jag
har inte träffat på några folkpartister eller redaktörer för folkpartitidningar,
som ha anpassat sin åskådning efter »krigshetsarna vid Wall Street». Jag
vet för övrigt inte ens örn det finns några krigshetsare vid Wall Street, varför
det omdömet får stå för herr Linderots egen räkning. Jag har i varje fall inte
träffat på några sådana figurer. Jag har överhuvud taget svårt att förstå,
varifrån herr Linderot hämtar sina argument. Han sade själv direkt ifrån
att han inte åsyftar den från helt andra utgångspunkter emanerande sakliga
diskussion av det ifrågasatta handelsavtalet med Sovjetunionen, som har förekommit
här och där.

_ Jag skall med dessa ord lämna herr Linderot. Innan jag övergår till herr
finansministerns anförande, kan jag emellertid inte underlåta att i förbigående
knyta, en reflexion också till ett yttrande av herr utrikesministern rörande
rysslandsavtalet. Jag ämnar i övrigt inte ingå på en diskussion örn detta.
Mig förefaller det nämligen mycket naturligt att i detalj diskutera det då
man efter vederbörlig utskottsbehandling av propositionen får ett mycket
fylligare underlag för diskussionen än vad en enskild riksdagsman för närvarande
kan ha. Men örn jag inte missuppfattade herr utrikesminstern —
jag måste reservera mig för den möjligheten — ställde han följande fråga:
skulle kammatrens ledamöter kunna tänka sig att örn en firma exempelvis
erbjuder sig att leverera ett mycket stort antal lokomotiv och regeringen
eventuellt hade den uppfattningen, att det i framtiden skulle kunna bli en
överflödssituation därvidlag, regeringen då skulle vidtaga några begränsningsåtgärder?
Nej, inte skulle jag vilja bryta en lans för den ståndpunkten.
Jag kan möjligen säga, att från planhushållningssynpunkt vore det inte alldeles
orimligt att diskutera även den frågan, men jag skulle inte vilja för -

Måndagen den 14 oktober 194G em.

Nr 31.

Kungl, proposition mig. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
söka övertyga någon ledamot av den socialdemokratiska regeringen om lämpligheten
av ökad1 planhushållning. Jag skulle dock vilja vrida på frågan och
säga, att det är inte därom som diskussionen har stått, utan det viktiga här är de
misstankar som ha uttalats från olika håll örn påtryckningar på industrien
för att öka leveranserna. Jag vet inte alls, örn det finns någon grund för
dem. Faktum är dock att man befarat, att det från regeringens eller enskilda
regeringsmedlemmars sida övats en mycket kraftig press på vissa delar av
vårt näringsliv för att förmå dem till större leveranser än vad de lia ansett
sig kunna åstadkomma med hänsyn till de marknader, som de ha inom landet
och i andra exportländer. Kritiken har väl därför närmast varit den motsatta
mot den som herr utrikesministern tog upp, om jag nu inte missuppfattade
honom.

Jag skall sedan tillåta mig att framföra ett par synpunkter med anledning
av herr finansministerns anförande på förmiddagen. Jag konstaterar
då först, att jag på en punkt är fullständigt ense med honom. Jag är övertygad
örn att det inte tjänar något nämnvärt till att isolerat för sig diskutera
enstaka delar av det stora problemkomplex som sammanhänger med frågan
örn våra möjligheter att bekämpa en befarad inflation, som vi hoppas inte skall
bli verklighet, men som vi i alla fall mäste räkna med som en realitet som
faktiskt kan inträffa och som vi måste försöka att undvika. Jag är fullt på
det klara med att örn man skall angripa det problemet, måste man ge sig
in på en mångfald olika spörsmål. Det finns ingen möjlighet att i detta sammanhang
komma förbi den effekt, som de stigande utlandspriserna på de
varor som vi importera ha. Temporärt ha vi måhända kunnat hejda denna
inverkan genom den vidtagna ändringen av kronkursen, men vi kunna naturligtvis
inte neutralisera en fortsatt prishöjning på dessa importvaror med den
nu genomförda ändringen av kronkursen. Jag vill inte heller ett ögonblick
bagatellisera den indirekta effekt som stigande exportpriser kunna ha i detta
sammanhang. Jag förstår till fullo, att disproportionen mellan investeringsbehovet
samt våra material- och arbetskraftstillgångar är ett första rangens
problem. Även den knappa tillgången på arbetskraft i övrigt erbjuder naturligtvis
stora svårigheter, och jag skulle kunna räkna upp flera dylika faktorer.
Jag måste dock reagera, när man i finansministerns anförande, liksom
för övrigt i många andra sammanhang, finner att lönefrågan nära nog tappats
bort. Den behandlas i allmänhet med den i och för sig självklara och jag
höll på att säga banala reflexionen, att man självfallet inte kan ta vilken
lönestegring som helst utan att det får effekt på prisbildningen. Den satsen
är ju i och för sig så självklar, att man inte kommer långt med det konstaterandet.
Jag tycker således, att man får en viss disproportion mellan denna
frågas behandling och den med rätta stora vikt och betydelse som man tillmäter
övriga faktorer.

_ Det vore naturligtvis tacknämligt, örn vi kunde få en mer preciserad översikt
över de olika åtgärder som från regeringens sida vidtagits och planeras
i syfte att förhindra, att vi få en prisstegring som är mycket oangenäm för
oss här i landet. Om vi hade en sådan översikt, vore det kanske lättare att
diskutera spörsmålet än vad det är nu. Den som står utanför de inre cirklarna
kan ibland få det intrycket, att det blott är improvisationer som komma
fram och att synpunkterna förryckas litet när det är kära önskemål som
komma på tapeten. Jag har t. ex. aldrig hört talas om något så betydelselöst
som miljardkrediten till Sovjetunionen. Jag vill här på intet sätt ta ställning
mot detta avtal, men när denna kreditfråga skjutes undan som en ren bagatell
i alla sådana här resonemang, har jag kanske en känsla av att miljarderna
växla valör när de förekomma i det ena eller andra sammanhanget.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Nu frågar herr Wigforss, vad man vill att regeringen skall göra i lönefrågan.
Med den uppfattning som jag har, att man i det längsta bör bevara
arbetsmarknadens frihet, är det självklart, att det icke skulle falla mig in att
rekommendera några tvångsåtgärder i detta sammanhang. Jag tycker, att arbetsmarknadens
parter böra få göra upp sina avtal enligt hävdvunna linjer.
Men även örn jag besvarar frågan på det sättet, tror jag dock, att regeringen,
och speciellt finansministern, inte äro fullt så inflytelselösa och utan möjlighet
att utöva någon inverkan på händelsernas gång som finansministerns anförande
antydde. I varje fall måste man väl säga, att man skulle ha nått
ett stycke, örn man i de uttalanden, som i olika sammanhang lia gjorts av skildaregeringsmedlemmar,
beaktat det psykologiska läge, vari vi för närvarande
befinna oss i lönefrågan. Det är väl odiskutabelt på det sättet, att på grund
av en hel serie goda skäl förekommer det för närvarande en mycket stark
strömning inom de stora organisationerna av anställda att åstadkomma ett förbättrat
löneläge.

Örn man från regeringshåll har klart för sig att lönerna ändå under vissa
förhållanden kunna få en ogynnsam inverkan på prisnivån, frågar jag mig
örn det i det nuvarande psykologiska läget är en klok politik från regeringens
sida att låta olika regeringsledamöter vid olika tillfällen säga ifrån: »Det finns
gott utrymme för löneförhöjningar!» Jag frågar: skapa dylika uttalanden
förutsättningar för den rimliga uppgörelse i det här sammanhanget, som de
väl med hänsyn till det ömtåliga både faktiska och psykologiska läget borde
göra? Jag hänvisar i detta sammanhang till statsminister Per Albin Hanssons
tal i Halmstad, om jag inte missminner mig. Jag undrar, örn det verkligen
kunde vara ett psykologiskt riktigt grepp från regeringens sida — jag förmodar,
att en så viktig punkt var utarbetad i fullt samförstånd med finansministern
•— att göra ett sådant uttalande i den mycket besvärliga situation, i
vilken vi för närvarande befinna oss.

Jag respekterar de motiv, som ligga bakom önskemålet, att man skall få
löneförhöjningar, där löneförhöjningar äro möjliga. Jag har förut vid olika tillfällen
uttalat från denna plats — och jag kan gärna upprepa det i dag, för
att det inte skall bli något missförstånd på denna punkt — att i det ögonblick
vår nationalinkomst tillväxer på sådant sätt att man utan risk för prisstegringar,
som göra det hela till en chimär, har möjlighet att öka deras andel i den
samlade nationalinkomsten, som sitta trångt och ha det besvärligt — och till
den gruppen höra massor av löntagare — så tycker också jag, att det är fullkomligt
rimligt att det göres. Man måste dock alltid göra den reservationen,
att man måste se till att det inte sker lönehöjningar under sådana förhållanden
och på sådant sätt, att det hela blir en chimär, alltså att lönerna visserligen
ökas på papperet men inte i realiteten.

Jag förmodar att bakom den optimistiska inställning, som sålunda ofta kommer
till uttryck, ligger studiet av företagens bokslut. Företagens vinster ha ju
under de år, som gått, visat sig vara ganska goda. Hur läget är i dag, skall jag
inte yttra mig örn. Jag tror dock, att det finns vissa tecken som tyda på att åtminstone
vissa industrigrenar i år komma att visa upp väsentligt sämre resultat
än föregående år. Men jag skall inte ge mig in på några profetior. Jag
skall framför allt inte uttala något generellt omdöme örn hur det kan vara
över hela linjen. Boksluten visa alltså ganska goda marginaler. Man har räknat
med att dessa marginaler böra ge utrymme för en löneökning, som inte påverkar
möjligheten att hålla prisnivån. Sitt allra mest markanta uttryck fick väl
detta i den kommunistiska affisch, som mötte oss under valrörelsen. »Lönerna
upp och priserna ned», stod det. Så långt har intet annat parti i detta ögonblick
vågat gå.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Men ]iur är det nu med detta utrymme? Jag måste säga, att personligen —
och där kommer jag till en ömtålig punkt — tror jag, att detta utrymme i viss
mån är skenbart. Jag tror nog att prisstoppsbestämmelserna i stort sett efterlevts,
men icke på ett sätt, som finansministern säkerligen önskade, då dessa
bestämmelser utfärdades. Jag yttrar mig bär på basis av de erfarenheter, som
jag fått under den tid jag tjänstgjorde som ordförande i priskontrollnämnden.
Det innebär således intet omdöme örn några förändringar, som skulle lia skett
efter sedan jag lämnat priskontrollnämnden, ehuru jag naturligtvis har ali
anledning att tro, att den process som jag åsyftar alltjämt fortsätter.

Jag är tämligen övertygad örn att den vinstmarginal, som finns i en del fall,
är resultatet av att produktionen -— låt vara med formellt iakttagande av
prisstoppsbestämmelserna — drivit över från vissa varor, som kanske ur folkförsörjningssynpunkt
ha varit angelägnare, till andra varor, som man kunnat
tillverka med bättre förtjänst. Pressar man sig ytterligare fram på linjen att
öka kostnaderna för företagen, kommer detta naturligtvis att medföra risk för
en ytterligare snedvridning av produktionen. Det är kanske inte så fördelaktigt.
Då väcks naturligtvis bland dem, som inte rygga tillbaka för långt gående planhushållningsåtgärder,
tanken på en produktionsreglering. Jag skall inte i
i detta -sammanhang, eftersom en sådan reglering inte är aktuell, yttra något
speciellt om den. Jag vill endast för min del konstatera, att jag tror, att man
saknar personella och administrativa resurser för att bemästra det problemet,
om man ger sig i kast med det.

Jag menar med andra ord, att med den ledande ställning, som regeringen
måste intaga på detta område, kan den inte i längden skjuta ifrån sig löneproblemet
på det sätt, som jag tycker att speciellt finansministern har gjort.
I synnerhet inte örn man begär att andra, som kanske inte se likadant på de
politiska problemen som regeringen, skola medverka till åtgärder, som ur deras
synpunkt se betänkliga ut. Jag tror, -att man måste bita i det sura äpplet.
Det är min tro att man i hög grad har anledning att göra det ur löntagarnas
synpunkt, alltså även ur deras synpunkt, som tillhöra de folkgrupper som ha
mindre del i den stora kakan än de helst borde ha.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har begärt ordet bara för att
göra en rättelse till herr Bergvalls yttrande.

Det är inte så, att jag i mitt första anförande i dag sköt undan frågan på det
sättet, att jag menade, att regeringen inte har skyldighet att både följa situationen
och att vid behov ingripa. Vad jag förklarade var endast, att jag ansåg
att tiden ännu inte var inne för ett sådant ingripande. Jag kan dessutom säga,
att ingenting av vad herr Bergvall -säde ändrat något i min argumentering på
denna punkt.

Jag vill vidare erinra örn att man kan ha delade meningar örn den skyldighet,
som i ett sådant här fall åvilar regeringen. Man får dock komma ihåg, när man
skall bedöma det uttalande, som på sin tid gjordes av statsministern, att alla
uttalanden i en sådan sak måste ses i ljuset av den pågående diskussionen. När
diskussionen i våras tagit den vändningen, att man från det håll, som herr Bergvall
representerar, och även från högerhåll gjorde uttalanden, som tydde på
att alla andra åtgärder i fråga örn att bekämpa inflationen voro ganska betydelselösa,
medan däremot lönefrågan var en fullständigt central punkt, var det riktiga
-svaret från regeringens sida att förklara, att vi inte kunde se så ensidigt
på frågan utan måste begära att alla de olika sidorna beaktas. Gör man det •—
och nu kommer jag till det som var kärnpunkten i statsministerns uttalande —
kan man också, med utsikt till framgång med arbetarna och deras organisationer
taga upp frågan inom vilka gränser en lönehöjning är möjlig utan att pris -

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
stoppet riskeras. Det var således på intet sätt en förklaring att vi skulle lia obegränsade
möjligheter eller ens att regeringen haft den föreställningen, att det
fanns vad herr Bergvall här kallade ett »gott utrymme». Regeringen undvek
genom statsministern att uttala sig örn utrymmets storlek. Och jag vågar påstå,
inte minst med hänsyn till det yttrande som herr Bergvall nu hållit örn olika
industriers möjligheter att betala högre löner, att alla skola inse, att det vid det
tillfället liksom även i dessa dagar måste vara omöjligt för någon regering att
fälla något kvantitativt omdöme örn det utrymme, som förefinns. Regeringens
uttalande innebar, att vi anse, att ett utrymme finns, men att det var ett begränsat
utrymme. Jag anser att vid det tillfället var det gentemot de krafter,
som närmast ville förneka att sådana löneförhöjningar skulle kunna ifrågakomma,
lika mycket regeringens skyldighet att understryka sin övertygelse örn att
ett utrymme fanns som att samtidigt understryka, att detta utrymme uppenbarligen
måste vara begränsat.

Jag skall bara tillfoga, att ja.g är fullt medveten örn att därest man överhuvud
taget vill söka att medvetet planera inom det ekonomiska livet, kunna inte
lönerna lämnas åsido. Herr Bergvall och jag äro tydligen alldeles ense örn att
frågan örn lönerna är det mest ömtåliga området, då det här inte gäller att bestämma
priser på varor, inte heller att dirigera det ena eller andra slaget av
varor åt ena eller andra hållet, inte heller att reglera investeringar av dött kapital,
utan det gäller en sak, som samtidigt berör de levande människorna. Det
är då alldeles uppenbart att försiktigheten, när man planerar på detta område,
måste vara mycket större än när man planerar på något annat. Även från den
synpunkten skulle jag våga säga, att regeringen har handlat rätt, då den ännu
inte i detta ögonblick har tillgripit sådana åtgärder, som herr Bergvall närmast
åsyftat.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bergvall, som yttrade:
Herr talman! När finansministern i sitt sista anförande fällde det yttrandet,
att man bl. a. från det håll, som herr Bergvall representerar, förde fram lönefrågan
som den enda dominerande i det här sammanhanget, vill jag — utan
att ett ögonblick begära att finansministern skall lia i minnet vad jag sagt vid
olika tillfällen — konstatera att jag har haft tillfälle att yttra mig i denna
fråga åtskilliga gånger i denna kammare, och i vart och ett av dessa anföranden
bär jag, som framgår av protokollen från våra tidigare debatter, uttryckligen
betonat, att jag betraktar lönefrågan som en bland flera mycket betydelsefulla
frågor, men aldrig gjort den till den enda dominerande.

I anledning av finansministerns anförande i övrigt vill jag bara tillfoga en
enda reflexion, nämligen att det för mig är absolut omöjligt att förstå den faktiska
och psykologiska klokheten i att i en situation, där naturligt nog stärka
krafter äro i rörelse för att åstadkomma i och för sig önskvärda löneökningar,
stryka under att det finns möjlighet till löneökningar. Man må gärna säga att
det finns möjligheter till löneökningar i vissa fall, men vore det ändå inte ändamålsenligare
att samtidigt i någon mån stryka under de faror, som hota?

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har inte fällt det yttrandet,
att herr Bergvall skulle ha ställt lönefrågan på det sättet i centrum, att den
nästan skulle vara den enda faktorn. Jag sade att de grupper, som herr Bergvall
närmast representerar, skjutit fram lönefrågan för mycket; jag tror jag
vågar påstå, att det under vårens diskussioner var fullständigt uppenbart, att
både högern och folkpartiet ville skjuta fram lönefrågan som den helt dominerande
och skjuta undan alla andra åtgärder som betydelselösa, ty annars
skulle dessa grupper inte gång på gång ha sagt, att regeringen var passiv och

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ingenting gjorde, när regeringen vidtog den ena åtgärden efter den andra, men
däremot inte tog upp lönefrågan. Jag undrar, örn den klokaste taktiken när det
gäller att för löntagarna göra klart, att idet bara finus ett begränsat utrymme
för lönestegring, verkligen är den som man från borgerligt håll stryker under:
»Ni få akta er! Ni äro samhällsfarliga örn ni gå för långt!»

Jag är inte säker på att detta leder till en förnuftigare överläggning med
dessa arbetargrupper än den linje som regeringen har valt.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Finansministern har icke riktigt tolkat det uttalande, som gjorts från högerhåll
i lönefrågan. Vi ha inte gjort lönefrågan till den allt dominerande. Vi ha
framhållit, att den är en av de viktiga faktorer, som spela in vid prisbildningen.
I det hänseendet hänvisar jag till mitt anförande tidigare i dag, som
visar, att den uppfattning, som finansministern ville inlägga i våra uttalanden,
är en felaktig tolkning. Jag tror, att det spelar en mycket stor roll, örn regeringens
ledamöter — enkannerligen finansministern — öppet talade örn vilken
roll som lönerna spela, alltså inte den allt dominerande rollen men dock en
mycket viktig sådan, som inverkar på prisbildningen. Det vore bättre att göra
detta än att som nu ensidigt framhäva, att det finns utrymme för löneökningar.
Jag tror inte, att dylika uttalanden äro till gagn för den grupp, som de möjligen
avse att tillfredsställa.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag har råkat komma upp efter en hård
diskussion angående inflationen. Det är förunderligt med dessa remissdebatter.
Jag begärde ordet för snart nio timmar sedan, och då var det helt andra frågor,
som stodo på dagordningen och kommo mig att begära ordet.

Vad beträffar inflationen skall jag kanske till den förda diskussionen göra
den kommentaren, att det ju inte bara är de omdiskuterade löneökningarna,
som äro inflationsdrivande, utan det är säkerligen i lika hög grad inkomstökningarna
inom det ''bestående lönesystemets ram. Folk har fått gott örn pengar
och köpkraften har blivit större. Dessutom verkar det som örn i dagens situation
sparviljan har blivit något avmattad. Man märker hur inköpen öka. Jag
har en uppgift till hands som visar, att den sista siffran för omsättningsskatten
är 25 procent högre än för motsvarande tid förra året.

Det är många moment, som här spela in, men jag skall inte blanda mig i den
diskussion, som nyss fördes. Jag vill barn säga, att vi från vårt håll med
glädje konstatera, att finansministern i förmiddags lovade att åtminstone tänka
på att sätta omsättningsskatten ur spel. Det vore ju en åtgärd direkt emot inflationen.
Det är av vikt, och det är något som alla äro överens om, att man
måste söka stoppa prisförhöjningen. Levnadskostnadsindex bara stiger och
stiger, och det är fara värt, att index går upp mot det i ramavtalet fixerade
»taket».

Vad jag, herr talman, här tänkte bringa på tal var framför allt arbetskraftsproblemet.
Örn man ser på det svenska näringslivet och särskilt stadsnäringarna
i dag, finner man, att de till det yttre visa en bild av intensitet. Det är
ju så att alla människor äro satta i arbete och produktionsapparaten arbetar
mot den gräns, som dras av tillgängliga personalresurser och råvaruresurser.
Arbetslöshet finns praktiskt inte. Folk har — även partiellt arbetsföra — absorberats
av produktionen och vi kunna inte, åtminstone inte för den närmast
överskådliga tiden, räkna med att något konjunkturomslag skall ske mot minskad
sysselsättning och mot arbetslöshet. Jag har tillgång till en arbetskrafts Fiirsta

kammarens protokoll 1946. Nr 31. 6

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
balans för krigstiden och efterkrigstiden. Den har gett så märkliga resultat,
att jag anser, att jag inte bör undanhålla kammarens ledamöter dess siffror.

Det har, som väntat, visat sig att vissa industrier kraftigt expanderat. Det
är inte alls att förvåna sig över att till exempel den mekaniska verkstadsindustrien,
som nu har 100 000 man i arbete, har ökat sin personal med 25 000
man sedan 1939. Men också andra industrier ha ökat. Jag skall som exempel
taga ett pär industrier, som ha blomstrat upp efter kriget, nämligen torvindustrien
och den elektriska industrien, vilka lia fått en ökning av antalet arbetare
med 15 000 vardera sedan 1939. Tar jag stadsnäringarna i stort -—
jag exkluderar då det husliga arbetet — får jag den oväntat höga siffran
250 000; så många personer ha tillförts stadsnäringarna sedan 1939, därav
mer än 50 procent inom den egentliga industrien. Man frågar sig: hur har
detta kunnat vara möjligt? Det är faktiskt så, att vår industri under krigsåren
och efterkrigstiden har ökat sitt arbetarantal med 19 000 personer om
året, under det att genomsnittet för 1930-talet var 14 000. Det är säkerligen
överraskande för mången att höra, att industriens personal faktiskt har expanderat
mer under kriget och efterkrigstiden än under 1930-talet. Man frågar
sig hur det varit möjligt för stadsnäringarna att kunna draga till sig
250 000 nya människor. Om man tittar på statistiken finner man, att av dessa
250 000 människor ha 50 000 kommit till genom att de produktiva åldersgrupperna
lia ökat i numerär; vi ha ännu en kort tid att räkna med en svag
ökning av de produktiva åldersgrupperna. Ytterligare 50 000 personer ha tillförts
stadsnäringarna genom att förut arbetslösa sugits in i produktionen.
Slutligen ha 50 000 utlänningar, huvudsakligen flyktingar, anställts inom
stadsnäringarna. Det blir sammanlagd 150 000 människor, men vi hade en ökning
på 250 000. Det återstår således 100 000. Dem ha stadsnäringarna tagit
från det husliga arbetet med 25 000 personer och från jordbruket med inemot
75 000. Vi veta resultatet. Vi ha tidigare i dag hört huru besvärliga förhållanden.
som uppkommit inom dessa båda yrkesgrupper och hur svårt det är
att få folk till dem. Vad det husliga arbetet beträffar är det ju en välbekant
sak, att de bamrika familjerna och de yrkesverksamma gifta kvinnorna —
de utearbetande således — lia kommit i en mycket svår situation genom arbetskraftsbristen.
Ännu värre är det inom det svenska jordbruket; det vittnade
herr Näsgård alldeles nyss örn.

Man har när det gäller jordbruket talat örn rationalisering. Man har gjort
det här i dag och ännu mer i samband med valrörelsen. Men man kan konstatera
att rationaliseringen inom det svenska jordbruket, precis som vi förutspått,
inte har kunnat hålla jämna steg med folkminskningen. Resultatet av att
dessa 75 000 arbetsföra människor lia gått till stadsnäringarna har blivit en
kronisk arbetskraftsbrist, inom jordbruket. Det har uppstått särskilt svåra
situationer vid vassa tillfällen, speciellt nu i höst, när skörden skulle bärgas.
(Jag vill inom parentes säga, att jag livligt instämmer med dem, som påyrka
särskild hjälp till jordbruket med anledning av skördekatastrofen.) Vi kunna
konstatera att de kvarvarande inom jordbruket, vilka inte lia reglerad arbetstid,
ha fått en arbetsbörda, som — jag tvekar inte att säga det — är helt enkelt
omänsklig. Vi efterlysa från vårt håll i denna debatt som så många gånger tidigare
åtgärder för att effektivt komma till rätta med arbetskraftsbristen
inom jordbruket och även inom det husliga arbetet.

Dessa ting kunna också ses ur en annan aspekt. De 75 000 människor, som
lämnat jordbruket och gått till industrien och andra stadsnäringar, ha i uppfostran
kostat en miljard kronor; jag håller mig då till de bamkostnader, som
kalkylerats av befolkningsiitredningen. En miljard kronor, det är ett belopp

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
av samma storleksordning som ryssavtalets. Flyttningsströmmen är en stor affär,
men en dålig affär för jordbruket. Det är alldeles självklart, att man från
landsbygdshåll gång på gång återkommer med kravet, att något effektivt måste
göras för att fördela uppfostringskostnaderna för barnen. Vi från vårt håll
avgåvo en partimotion vid vårriksdagen, oell vår motivering var delvis den, som
jag här angivit. Men naturligtvis är det klart, att vår inställning till barnbidragsfrågan
även uppbäres av socialpolitiska och humanitära skäl. Vi vilja
att man äntligen skall göra något effektivt för att hjälpa fattiga barnfamiljer.
Vi yrkade i vår motion vid vårriksdagen, att riksdagen skulle skriva till regeringen
och anhålla, att proposition örn allmänna barnbidrag skulle avlämnas nu
vid höstriksdagen. Vi fingo ett svar på den motionen, som vi då tyckte var tillfredsställande.
Det förespeglade oss, att en sådan proposition var att förvänta
här i höst, men nu hör jag från andra kammaren, att herr Bramstorp där påtalat
denna sak och att han i förmiddags fått det svaret, att någon barnbidragsproposition
inte kommer att framläggas i höst utan först inför vårriksdagen.
Vi ha fått vänta och vänta, och jag förbehåller mig, herr talman, att vid ett senare
tillfälle eventuellt få återkomma med en granskning av de skäl, sorn den
här gången föranlett dröjsmålet med barnbidragen.

Jag kan inte sluta detta lilla anförande utan att bara ett kort ögonblick,
herr talman, se mot framtiden. Vi ha konstaterat, att industrien och stadsnäringarna
under kriget och under efterkrigstiden ha expanderat t. o. in. kraftigare
än under 1930-talet. Vi ha också konstaterat, att en av anledningarna
till att detta har kunnat ske är att produktionsbefolkningen har ökat, men vi
veta att produktionsbefolkningen nu går mot en stagnation. Vi ha konstaterat,
att en annan orsak till stadsnäringarnas ökning har varit att dessa ha kunnat
suga upp personer, som förut Ira varit arbetslösa, i den produktiva befolkningen,
men vi veta att för närvarande alla lätt mobiliserbara dolda arbetskraftsreserver
äro uttömda. Vi veta också att en tredje arbetskraftskälla för industriens
personalexpansion utgjordes av flyktingarna, och jag tror att vi åtminstone
i dag inte skola spekulera allt för mycket i att kunna åstadkomma
inflyttning från andra länder.

I en sådan situation måste jag säga att det börjar se allvarligt ut för jordbruket.
Skall sugningen av arbetskraft från jordbruket till industrierna nu bli
större än förut? Det får, herr talman, inte ske, och det är därför som jag till
slut vill säga, att vi från vårt håll vilja samarbeta med var och en som vill
hjälpa oss i arbetet att försöka göra jordbruket och landsbygdsnäringama konkurrenskraftiga
med stadsnäringarna om de
serna.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Jag lyssnade
med en viss förvåning till professor Wahlunds anförande i den del det gällde
frågan örn barnbidragen. Det kan ju inte gärna vara obekant för någon, allra
minst för herr Wahlund, att tankegången har varit den, att barnbidragen skola
träda i kraft den 1 januari 1948. Detta signalerades i regeringens finansplan.
Att man innan dess vill ha organisationsfrågorna fullt klarlagda är ju också
ganska naturligt. Herr Wahlund vet ju att befolkningsutredningen, där vi båda
två sitta med, icke har lågt fram ett förslag som i alla sina tekniska detaljer
är klart. Regeringens ställningstagande nu, när vi ha gått in för ett uppskov
och velat vänta med att framlägga saken till vårriksdagen, betyder alltså
allenast att riksdagen skall få taga ställning till organisationens utformning,
och det betyder icke en enda dags försening i den tidtabell som ursprungligen
varit tänkt för förslagets motiverande.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wahlund, som yttrade:
Herr talman! Hans excellens statsministerns anförande här nyss lugnar mig
något, särskilt den sista deklarationen, att allting skall gå efter tidtabellen.
Men, det vill jag också säga, planen var ju den, att organisationsförslaget skulle
bli färdigt nu till hösten, eller hur, Ers Excellens? Här har tydligen blivit ett
dröjsmål. Men jag är fullt tillfredsställd, herr talman, med hans excellens herr
statsministerns deklaration i senare delen av hans anförande.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är två saker som ha berörts under dagens
debatt och som förefalla mig vara av en sådan betydelse för bedömandet av
regeringsmaktens allmänna ställning i vårt land i detta nu, att de förtjäna att
tagas upp till litet principiell belysning. Jag syftar dels på. frågan örn de förhandlingar,
som ha ägt ruin mellan regeringen och näringslivet i samband med
avtalet med Sovjetunionen, dels på den reglering av pappers- och pappersmasseexport
som har företagits helt nyligen.

Vad den första frågan beträffar, avtalet med Sovjetunionen, vill jag börja
med att deklarera att jag hör till deni som med största tillfredsställelse hälsa
utsikterna till att, i den mån vi det kunna, öppna en svensk exportmarknad i
öster. Och jag gör det inte bara för detta handelsutbytes skull i och för sig,
utan också med tanke på det rikare kulturutbyte i övrigt som ofta följer handelsutbytet
i spåren. Vad jag har velat sätta i fråga är bara en sida av saken.
Välbekant är ju, att — örn jag inte har missförstått saken —- det avtal, som
har ingåtts, givetvis inte innebär någon utfästelse från regeringens sida, att
vissa varuleveranser skola göras; det skall helt och hållet bero pa avtal med de
svenska exportörerna. Men i den allmänna diskussionen, dels hos oss och dels
i andra länder, har på ett förbryllande sätt den tanken framskymtat, att med
avtalet på något vis ändå följer ett slags engagemang, gående ut därpå att leveranserna
verkligen skola komma till stånd. Det har också antytts i det sammanhanget,
att industrien har varit utsatt för vissa påtryckningar ifrån regeringens
sida, och man har även hört den föreställningen skymta fram, att regeringen
vid avtalets tillämpning i fortsättningen har åtskilliga möjligheter att
åstadkomma vad den i detta hänseende önskar.

Såvitt jag kan förstå har regeringen inte några sådana konstitutionella,
lagliga möjligheter att framtvinga en export av det slag som den önskar, och
det är detta jag skulle vilja få fastslaget. Jag hoppas också att detta förhållande
under förhandlingarna har gjorts klart med erforderlig tydlighet; och
framför allt att det inte i sammanhang med dessa förhandlingar med Sovjetunionen
under hand har givits den ena eller andra sortens utfästelser örn att
det eller det skall göras. Sådana utfästelser vore ju en mycket allvarlig sak.
Det är välbekant att ett land folkrättsligt väl kan hindås av uttalanden, gjorda
av dess regering; vi ha ett celebert exempel på detta från grönlandstvisten mellan
Danmark och Norge, där det blev med all auktoritet fastslaget att en utrikesministers
uttalande är folkrättsligt bindande för ett land. Vad regeringen
härvidlag kan ha gjort och kan komma att göra kan således binda våra händer,
och jag förutsätter att det utskott som får den här frågan under behandling
gör sig noga underrättat örn hur det i detta hänseende förhåller sig.

Den andra frågan, som jag skulle beröra, var frågan örn regleringen av pappers-
och pappersmasseexporten nu under den senaste tiden, en reglering vilken
som bekant har ägt rum på det viset, att som villkor för exportlicens har
ställts att priserna inte ha överstigit en viss nivå. Givetvis skall jag inte^ här
inlåta mig på någon diskussion örn det lämpliga i och för sig av att en sådan
prisreglering äger rum, men vad jag med bestämdhet vill hävda är att det icke

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
rimligtvis kan ligga inom regeringens konstitutionella befogenheter att på det
viset reglera export eller import.

Jag vet inte huruvida det har förekommit tidigare att vid beviljande av exportlicenser
villkor av denna art ha uppställts. Jag har icke lyckats finna
några exempel på det. Vad frågans konstitutionella sida beträffar är det ju
vid mångfaldiga tillfällen förut konstaterat — och jag skall inte upprepa vad
jag vid flera tillfällen tidigare har sagt här i kammaren — att frågan örn
regeringens rätt att meddela export- och importförbud och sedan handha dem
är synnerligen dunkel. Mig förefaller denna regeringens makt att vila på mycket
tvivelaktig grund, och den står ju påtagligen i mycket dålig överensstämmelse
med de grundsatser som eljest nu för tiden tillämpas med avseende på
regeringsmaktens befogenheter. Också kan man konstatera, att då export- och
importregleringar förekommo på 1920- och 1930-talen regeringen lät sig angeläget
vara att, då de voro av mera ingripande natur, vända sig till riksdagen.

Begränsningen i den makt, som här tillkommer regeringen, måste framför
allt — så förstår jag saken •—- sökas i de syften för vilka exportförbuden meddelas
och som alltså äro vägledande för licensgivningen. Det är ju klart, att
örn det gäller att hålla kvar i landet varor som landet behöver, ja, då äro
exportförbuden på sin plats. Men man kan inte utläsa ett sådant syfte ur de
åtgärder, som nu ha vidtagits, detta redan av den anledningen, att det från
exportörernas sida hade avgivits försäkringar, som såvitt jag förstår borde
vara betryggande, örn att hemmamarknadens behov skulle bli tillgodosedda.
Och även örn så inte hade varit förhållandet, så vore den väg man gick för
att nå det här syftet icke den rätta.

Man har också åberopat hänsynen till våra utländska avnämare — vi skulle
hålla justa priser, om jag så får uttrycka det, i förhållande till dem. Det må
vara en riktig tanke, men jag skulle vilja hävda att regeringen inte är befullmäktigad
att tillgodose det intresset. Har man ansett att regleringen av säljarens
prissättning i förhållande till inländska köpare har behövt prisregleringslagens
stöd, så är det svårt att föreställa sig att en sådan reglering i utländska
köpares intresse skulle kunna ankomma på Kungl. Maj :t ensamt.

Har man med denna form av exportreglering velat motverka eventuella inflationistiska
tendenser i landet, så förefaller det mig att vara så -— vad man
nu än må säga om det syftet — att örn det godtages såsom motiv för en av
regeringen företagen exportreglering, då äro nog alla gärden upprivna; då
vet jag inte vilka goda syften överhuvud taget som inte regeringen skulle
kunna tänkas taga upp för att i en framtid i ett annat läge gripa in i exporten.

De här sakerna, som jag har dragit fram, äro ju av intresse därför att de
äro aktuella drag i bilden av hur det ställer sig i förhållandet mellan regeringen
och näringslivet i våra dagar. Det är ju välbekant att regeringen utövar
en oerhörd makt på allehanda olika grunder: beslag enligt förfogandelagen,
handelsregleringar, byggnadstillstånd, export- och importlicenser, licenser enligt
valutalagen o. s. v. Näringslivet är på alla möjliga punkter på detta vis
beroende av regeringens goda vilja. Och vad som är värre och sorn det särskilt
finnes anledning att stryka under är den omständigheten, att under det att
näringslivet på detta sätt över allt och på alla punkter möter hinder av olika
slag på sin väg, griper bland näringslivets män den föreställningen omkring
sig, att regeringen har nog til syvende og sidst rätt att gripa in på vilken
punkt som helst ■— och då den nu ger och vägrar tillstånd, så får den nog
göra det i vilka syften som helst. Det finns nog alltid — så resonerar man •—•
någon sorts fullmakter bakom, och det är inte värt att rannsaka i detta dunkel;
vi få böja oss för det blinda ödet, denna överhet, vars vägar vi inte mäkta
utrannsaka.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjuli försäkring m. m. (Forts.)

Jag talade just i dag med en industrimän, och han nämnde svårigheterna att
erhålla en viss råvara. Jag frågade honom på vilka grunder regeringen kan
reglera tillgången på varan, men det visste han inte. Detta förefaller mig att
vara typiskt för den atmosfär, i vilken näringslivet för närvarande verkar. Det
är den atmosfär, i vilken det »fria och angenäma» samarbete med näringslivets
män försiggår, som man från regeringens sida gärna talar örn. Jag tvivlar
inte på att samarbetet med ett näringsliv, som på det viset känner sig famla
i mörkret, blir utomordentligt angenämt ur regeringens synpunkt.

Det är emellertid i min tanke en utomordentligt farlig väg vi äro inne på.
Vi äro inne på en föreställning som är utomordentligt främmande för gammal
svensk rättskultur, nämligen föreställningen att man inte skall behöva
veta besked örn den lagliga grund på vilken det handlas och på vilken också
de offentliga myndigheterna handla. Detta är en föreställning som är hämtad
från statsskick av helt annan karaktär än vårt och som håller på att gripa
omkring sig.

När jag tänker på hur jag skall försöka övertyga regeringen örn det riktiga
i dessa synpunkter, undrar jag vem jag skall vända mig till, jag kommer då
kanske närmast att tänka på statsrådet Myrdal. Jag har haft förmånen att
vara hans kollega i en juridisk fakultet, och jag bevarar med tacksamhet och
sympati minnet av många tillfällen då han varmhjärtat har uttalat sig om
betydelsen av den svenska rättskulturen. Nå, »rätt» och »rättskultur» äro saker
som kunna fattas i många olika bemärkelser, men för mig står det alldeles
klart att grundvalen för all rättskultur är att ha klara och bestämda gränser
för vad de offentliga myndigheterna ha att företaga, så att varje form av
påtryckning på grunder som man inte känner förebygges.

Vad vi nu sålunda kunde önska vore klarare linjer. Jag skulle sätta stort
värde på om vi från regeringshåll finge besked exempelvis på sådana punkter
som dessa: Anser regeringen att förfogandelagen, tillkommen i syfte att säkra
landets varutillgångar under av krig föranledda förhållanden, är tillämplig
nu, och är den tillämplig även för sådana ssTten som inte avse vårt folks varuförsörjning?
En annan fråga, som anknyter till vad jag nyss sagt, är denna:
efter vilka principer anser regeringen att den är befogad att handha makten
över exporten och importen? Vilka syften är regeringen där berättigad
att fullfölja? Äro de fullmakter i fråga örn varuclearing, som riksdagen gav
för fem år sedan med tanke på krigstiden, fortfarande giltiga? Jag hade ett
meningsutbyte med folkhushåilningsministern örn den frågan i fjol, och jag
fick inte riktigt klarhet om hur han såg på saken. Till vilka synpunkter tages
det hänsyn vid meddelande och vägrande av byggnadstillstånd? Det är
sådana spörsmål som jag tycker det skulle vara av stor betydelse att få klargjorda.
Sådana klargöranden skulle rensa luften, de skulle bringa klarhet över
mycket som nu är dunkelt.

Visax det sig då att regeringen inte har så stora anspråk på att kunna bestämma,
som jag bär föreställt mig, då är allt gott och väl, men har regeringen
sådana stora anspråk får man väl se till att få någon uppgörelse med riksdagen.
Då få vi se till att få klara linjer, som kunna läggas fram för folket,
om vad regeringen anser sig behöva i fråga örn maktmedel gentemot näringslivet.
För mig står det som något alldeles självklart att detta är sådant som vi
ha behövt under krigstiden och som vi givetvis delvis komma att behöva även
under en övergångstid, men som vi måste sträva att så snart som möjligt komma
bort ifrån.

Det är en sak som gör det särskilt angeläget att vi i detta hänseende skapa
full klarhet örn gränsen mellan regeringens makt och den medborgerliga friheten,
nämligen den omständigheten, att vi i vårt handelsutbyte komma att få

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition mig. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
så mycket att göra med en makt, i vilken helt andra föreställningar örn förhållandet
mellan regering och medborgare än de, som äro för oss naturliga, göra
sig gällande. Det är i sådana mellanhavanden mycket ömtåligt örn regeringen
så att säga glider ut i det ovissa, och det är utomordentligt angeläget att tvärt
om de klara linjerna dragas upp.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag skall bara med ett par ord besvara herr Herlitz’ frågor.

Jag vill då nied detsamma påpeka, att herr Herlitz framställer allmänna,
abstrakta frågor örn hur långt regeringen anser sig kunna gå på grundval av
förfogandelagen, clearinglagen, sin allmänna makt över export och import
o. s. v. precis som örn herr Herlitz befunne sig i tentatorsstolen och hade några
lärjungar framför sig, som skulle svara på frågor örn innebörden av dessa lagar.
Jag vill påminna herr Herlitz därom, att inte ens högsta domstolen brukar
formulera de allmänna principerna örn en lags tolkning när den får ett konkret
fall, utan att den avgör fallet för sig med hänsynstagande till alla omständigheter.
Än mindre kan man väl begära att regeringen skall stå här och ange
gränserna för tillämpningen av lagar. När det kommer upp konkreta fall, undersöker
man om man har tillräcklig konstitutionell grundval för sitt handlande,
och skulle det visa sig att grundvalen är ofullständig, så att regeringen
anser sig behöva en kompletterande fullmakt, är jag övertygad örn att regeringen
också försöker få en sådan av riksdagen. Men att regeringen på förhand
skall beskära sina handlingsmöjligheter genom att uppställa allmänna tolkningsregler
om denna lagstiftning, vilken som bekant alltjämt är av synnerlig
stor praktisk betydelse, det kan väl ändå inte herr Herlitz begära.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det är självklart att jag inte hav en tentators anspråk på att få något omedelbart
svar då jag har ställt dessa frågor. De voro inte sådana som man väntar
att få svar på i remissdebatten, och inte heller har jag tänkt mig att svaren
skola behöva komma som formliga, auktoritativa deklarationer från regeringens
sida. Vad jag önskar är att få klarhet över hur praxis gestaltar sig, hur
regeringen resonerar på olika områden. Det behöver inte precis läggas fram i
regeringsledamöternas namn; vi kunna få ett meddelande från det ena eller
andra hållet. Vi önska, det är summan av vad jag hav sagt, klarhet över räckvidden
av den maktutövning som här äger rum, i den män det är möjligt.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det förekommer faktiskt ständigt och
jämt, att enskilda företagare och organisationer träffa formliga avtal med
statliga myndigheter, avtal som skrivas under av dessa, och att samma myndigheter
när en eller annan vecka eller kanske en månad har gått komma och
säga att avtalet skall hävas. Om det skulle förekomma i det vanliga umgänget
mellan människorna, att någon på det sättet försökte genomdriva sin vilja
med hot, så skulle han inte längre få vara med i umgänget inom näringslivet,
men att staten gör på detta sätt förekommer numera ständigt och jämt.

För de människor som lia haft ansvar för näringslivets skötsel sedan krigets
början och fram till denna aftonstund har det visat sig, att deras uppgift blir
svårare för varje år som går. Det som gör det svårare är inte bara den allt
mer utpräglade knappheten på varor, ehuru denna naturligtvis är ett av de
förnämsta inflationsdrivande momenten vid sidan av arbetskraftsbristen. Jag
kan emellertid inte påminna mig att jag har hört någon ensidigt framhålla lönestegringarna,
som den enda inflationsdrivande kraften; även varubristen
medverkar liksom statsfinanserna. Därför torde minskandet eller hävandet av

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. rrv. (Forts.)
bristen på en massa varor vara en av de viktigaste åtgärder som böra vidtagas
nu.

Varubristen kan minskas på två sätt: dels genom import och dels genom
ökad produktion inom landet, och jag frågar mig ibland örn det inte är en viss
risk förbunden med det utrikeshandelsmonopol, som praktiskt taget finnes för
närvarande. Kan man få någon kontroll på att inte tillfällen till import försittas
och på att erforderlig skicklighet utvecklas när det gäller att möjligheterna
till import verkligen utnyttjas fullständigt? Kommer det inte ibland
in en massa nationalekonomiska spekulationer vid bedömandet av om import
skall ske eller inte? Jag skulle ha varit ganska glad örn folkhushållningsministern
hade varit närvarande här nu. Jag hade då kunnat framställa en fråga
just om det finns någon sanning i alla de rykten, som löpa runt landet och som
säga att den ena och den andra importmöjligheten har försummats på grund av
att vederbörande statliga organ ha ansett antingen att det har varit för högt pris,
a.tt det inte har funnits möjlighet att ordna med tonnage eller att det har varit
lämpligt att vänta litet för att bedöma örn man behövde ett visst varuparti
just då till det angivna priset. Det går ganska ihållande rykten om att import
av stora partier av t. ex. linfrö, linolja, gummi eller bildäck inte har
kommit till stånd på grund av sådana överväganden. Källorna som uppgifterna
ha kommit ifrån äro av sådan art, att intill dess man har fått absolut visshet
för motsatsen har man anledning att tro på ryktena.

Näringslivets män, som ha ansvaret för att produktionsapparaten fungerar,
tycka sig arbeta ungefär som i beck och kåda. Det nödvändiga samarbetet med
de statliga organen och kommissionerna är så omständligt och byråkratiskt,
att de bli förtvivlade. De kunna ibland bli så förtvivlade, att de säga sig, att
»nu bryr jag mig inte örn att härja med detta längre». Det är inte otänkbart,
att en hel del produktion minskat eller uteblivit just på grund av att man
tröttnat på att ständigt begära tillstånd och tilldelning, licenser och medgivanden
o. s. v. av olika organ och hos olika befattningshavare och i olika instanser
inom samma statliga organ.

Jag skulle vilja förorda att man släppte efter åtskilligt på en del saker
även med risk för att det skulle medföra att fint utspekulerade teorier kanske
i någon mån inte skulle kunna förverkligas. De nackdelar, som kanske skulle
uppstå därigenom, tror jag mer än väl skulle neutraliseras av det positiva resultat
som skulle ernås genom att de friska krafter, sorn finnas bland människorna,
släpptes något mera fria och de statliga myndigheternas grepp örn
näringslivet lossades.

Med anledning av vad folkhushållningsministern hav nämnt örn ransoneringarna
skulle jag vilja säga, att man inom en inte alltför lång tid borde
slopa några av ransoneringarna, i första hand bröd- och mjölransoneringen och
i andra hand ransoneringen på köttvaror och sådana charkuterivaror, i vilka
inte ingår fläsk. Däremot tror jag inte att man nu bör upphäva fläsk- och
sockerramsoneringama, ty med dem ligger det till på ett särskilt sätt.

Beträffande t. ex. bröd- och mjölransoneringen tror jag att ett slopande
därav inte alls eller i varje fall inte i någon nämnvärd grad skulle öka konsumtionen.
Skälet därtill är bl. a. att denna ransonering pågått sex, sju år,
och när en ransonering varat så lång tid, bör man vara rätt verklighetsfrämmande
för att tro att ransoneringen skall fungera på ett tillfredsställande sätt.
Örn ransoneringen slopades, skulle det å ena sidan inte märkbart påverka
konsumtionen, men å andra sidan skulle man inte behöva ha känslan av att
inte allt går rätt till, och man skulle dessutom slippa allt trassel med ransoneringskorten
och den byråkratiska apparaten skulle minskas.

Jag tror att detsamma i viss mån gäller köttransoneringen. Ett upphävande

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
därav skulle inte öka den synliga förbrukningen. Den illegala handeln florerar
ganska fritt, och det skulle innebära en lättnad att slippa den. Jag har
talat med flera inom kommissioner och organisationer, som ha med detta att
göra, och de tyckas vara av samma uppfattning under förutsättning att man
inte rubbar på fläsk- eller sockerransoneringen. Jag tror att ett djärvt grepp
här inte skulle utfalla dåligt.

Under statsrevisionens arbete i höst har jag högeligen frapperats av en
sak i fråga örn budgetredovisningen. Jag har fått bekräftelse på vad jag i ett
par, tre år bär misstänkt, nämligen att regering och riksdag varit alltför verklighetsfrämmande
genom att besluta och i budgeten upptaga investeringar till
väldiga belopp. Jag avser därvid inte investeringar på beredskapsstat, utan
på ordinarie stat eller tilläggsstat. Det har visat sig att många investeringsanslag
till inrättande av nya institutioner, uppförande av byggnader och andra
företag inte ha kunnat tagas i anspråk på grund av bristen på materiel och
arbetskraft eller andra omständigheter. När budgetredovisningen kommer på
bordet skola kammarens ledamöter finna, att reservationer på hundratals miljoner
kronor utöver tidigare reservationer komma att kvarstå på grund av att
de inte kunnat tågås i anspråk. Det är min övertygelse, att de inte komma
att kunna utnyttjas ännu under flera år. Under sådana förhållanden är det
ett oskick att belasta budgeten med stora investeringsanslag som skola stå
outnyttjade.

Överhuvud taget tycker jag att statsmakterna numera inte leva efter den
sunda regeln att staten bör minska sina investeringar under högkonjunktur.
Krisen under kriget har eftert.rätts av en högkonjunkturmässig utveckling.
Följden av den bedrivna politiken är att man måste vara beredd att. minska
investeringarna under en lågkonjunktur. Jag vill förorda, att man icke beslutar
investeringar på för lösa grunder. Beträffande den föreliggande propositionen
örn den fria sjukvården frågar jag mig, örn det kan vara klokt
eller ens möjligt att investera så mycket som föreslagits i byggnadsväg för
landsting och städer, som icke tillhöra landsting, för att tillgodose de
ökade behoven av sjukvårdsutrymmen, som reformen med säkerhet Bots läkarnas
åligganden kommer att medföra. Vidare frågar jag mig, örn vi komma
att kunna fylla dessa stora nya byggnader med sjukvårdspersonal. Jag tror
inte heller det, och jag hoppas att dessa synpunkter skola beaktas vid utskottsbehandlingen
av propositionen. Liksom så många andra investeringar under
de senaste åren komma sannolikt inte heller dessa att kunna utnyttjas. Det
blir egentligen en bluff, varigenom man lurar folket i landet att tro, att en
reform är genomförd, men i verkligheten kommer det inte att kunna ske.

Jag fäste mig vid ett uttryck som statsrådet Ericsson fällde och som han
väl avsåg att ge det innehållet, att industrien måste ha arbetskraft men att
det finns ett stort hinder därför, nämligen bristen på bostäder i industriorterna.
Men näringslivet skall väl avse att bereda folket försörjning, och människorna
skola väl inte bara vara till för näringslivets och företagandets egen
skull. När nu flera människor än som finnas tillgängliga kunna få sin fulla
och numera, ganska goda försörjning i landsbygdsnäringarna, enkannerligen
jordbruket, kan det inte ur allmän synpunkt vara önskvärt, att industrien nu
alltmer utvidgas, med påföljd att en näring, som inte kan och inte heller bör
nedläggas, blir lidande.

Man kan fråga sig, om det kommer att gå spårlöst förbi för det svenska
jordbruket, att ett handelsavtal ingås med en främmande makt, för vare räkning
varor skola under fem år fabriceras till ett värde av en och en halv miljard
kronor vid sidan av allt som skall produceras för det egna landets^ försörjning
med industrivaror. Jag tror knappast att en sådan sale kan gå spårlöst förbi.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

När utrikesministern säger, att man hört sig för hos de av avtalet berörda
industrierna på varje punkt örn vad de kunna producera, skulle jag vilja säga
till honom, att det inte bara är dessa industrier som skola avgöra den saken.
Man skall väl också tillfråga dessa industriers kunder, de som bruka köpa
deras varor, örn de vilja undvara dem. Jag tror att många av dem skulle svara
nej och hänvisa till att varuförsörjningen redan är tillräckligt knapp, att så
kommer att förbli under flera år och att man därför inte bör skärpa läget
ytterligare.

Minskar man samtidigt genom avtalet tillgången på arbetskraft till jordbruksnäringen
och andra näringar, har man gjort dubbelt ont. Jag vill framhålla,
att örn det är riktigt, såsom man har fått höra, att huvuddelen av varuleveranserna
kommer att bestå av kapitalvaror för utbyggande av det andra landets
produktionskapacitet, är avtalet inte ägnat att utgöra inledningen till ett fortsatt
omfattande varuutbyte. Ty i och med att produktionsapparaten där utbygges
kommer landet att i större utsträckning självt tillverka sina konsumtionsvaror.
Det hade ur denna synpunkt varit lyckligare, örn avtalet i främsta
rummet avsett konsumtionsvaror. Dessutom tror jag att det finns vissa skäl för
att handeln mellan Sverige och Ryssland aldrig varit särskilt stor, inte bara
under sov jetväldets tid utan även tidigare. Jag tror att de båda länderna ur
handelssynpunkt komplettera varandra sämre än många andra länder. Vi ha
för mycket varor av samma slag.

Såsom förut sagts, är det framför allt det sätt, på vilket förhandlingarna bedrivits,
som har varit ägnat att verka nästan förargelseväckande. Örn jag hade
en direktör i något ekonomiskt företag, som jag hade ansvaret för i egenskap av
delägare eller styrelseledamot, och denne började förhandlingar för företagets
räkning med att genast spela bort sin bästa joker, skulle jag inte vilja ha honom
kvar i företaget.

Jag finner inte anledning, herr talman, att ytterligare förlänga debatten genom
att beröra alla de spörsmål, som kanske skulle behöva ventileras. Det blir
andra tillfällen till det. Jag har inte kunnat underlåta att här ge uttryck
för vad många människor känna och veta. Med vad jag anfört har jag huvudsakligen
velat uppmana regeringen att inte göra det svårare utan tvärtom lättare
för näringslivets män. Det är nu så pass trögt före för dem, att det kan
hända, att man på den socialistiska ideologiens högborg så småningom kan få
rätt i att näringslivet, såsom det nu har det, kan få svårt att svara för folkets
försörjning. Det är allt skäl för regeringen att inte i det skede, som vi nu befinna
oss i, därigenom göra det svårare för sig själv än vad som är nödvändigt.

Herr Öhman: Herr talman! När hans excellens herr statsministern under
förmiddagens debatt skulle besvara en fråga från en representant för folkpartiet
angående regeringens ställning till kommunisterna, beskrev statsministern
situationen inom arbetarrörelsen på det sättet, att det numera inte skulle föreligga
några egentliga meningsskiljaktigheter av vare sig ideologisk eller politisk
natur mellan de två arbetarpartierna. Med utgångspunkt härifrån ställde
statsministern frågan till det kommunistiska partiet, varför vi upprätthålla vårt
parti, då vi inte •— som orden folio — på någon punkt vilja föra en annan politik
än det socialdemokratiska partiet. Statsministern utlovade också att socialdemokratien
nu skulle ta upp kampen för att återställa den politiska enigheten
inom arbetarrörelsen.

Vi hälsa denna vilja att åstadkomma enighet inom arbetarrörelsen med den
allra största tillfredsställelse. Men vi tro att statsministern bedömer situationen
en smula för opitimistiskt, då han hävdar, att det numera inte finns vare
sig politiska eller ideologiska meningsmotsättningar mellan arbetarrörelsens två

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
partier. Så väl är det tyvärr inte. Ty om några motsättningar inte existerade,
skulle vi nu bara ha ett arbetarparti, eftersom det kommunistiska partiet sedan
åratal verkat för en sammansmältning av de två partierna.

Vi ha den meningen, att det måste föreligga vissa ganska bestämda politiska
förutsättningar, innan en sådan sammansmältning kan komma till stånd och bli
framgångsrik för den svenska arbetarrörelsens och demokratiens kamp. Det är
visserligen sant — det vilja vi understryka — att det under den senare tiden
Ilar skett vissa mycket påtagliga och låt mig säga glädjande närmanden mellan
de två arbetarpartierna. Socialdemokratien har under senare år accepterat
rätt många av de ståndpunkter som vi från kommunistiskt håll tidigare ensamma
ha fått förfäkta. Å andra sidan är det också så, att det kommunistiska
partiet ingalunda intar en alldeles oföränderlig position. Det är, som min partikamrat
herr Linderot uttryckte det i förmiddagens debatt, på det sättet, att ett
parti, som vill leva, är liksom allting annat underkastat utvecklingens lag.

Även örn vissa närmanden skett är det ändå att draga alltför långt gående
slutsatser, örn man på socialdemokratiskt håll tror att förutsättningarna nu
föreligga för en partisammanslagning. Vi tro däremot att det föreligger eller
i varje fall borde föreligga stora förutsättningar för en samverkan för lösande
av de närliggande uppgifterna för arbetarrörelsen och den svenska demokratien
genom att de båda partierna ha anslutit sig till arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Vårt kommunistiska parti, som hade kongress i maj detta år, behandlade därvid
mycket ingående frågan om förutsättningarna för en intimare samverkan
mellan arbetarrörelsens två partier, och vi skisserade också på denna kongress
de uppgifter som nu böra uppställas utöver de i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
fastställda. Såsom här tidigare omnämnts ställde vi såsom uppgift
att skapa ett demokratiens handlingsprogram, kring vilket alla demokratiska
krafter i vårt samhälle skulle kunna samlas. Vi angåvo också i kongressmaterialet
konturerna för ett sådant demokratiens handlingsprogram.

Beträffande enhetsfrågan inom arbetarrörelsen vill jag hänvisa till det uttalande
som kongressen antog därom. Jag gör det av flera skäl och inte minst
därför att det bör bilda en god utgångspunkt för socialdemokratien, när den nu,
för att tala med hans excellens herr statsministerns ord, skall organisera sin
stora offensiv för att åstadkomma politisk enighet inom arbetarrörelsen.

I vårt kongressdokument, som är enhälligt antaget av kongressen och som
således representerar våra 50 000 medlemmars och jag skulle också tro våra
370 000 väljares mening, lia vi formulerat vår mening i frågan på följande
sätt: »Det handlingsprogram vi här lägger fram för den politiska offentligheten,
och för vars genomförande vi i första hand vill skapa politisk enhet inom
arbetarrörelsen, utgör inte slutmålet för den utveckling till socialism sorn vi
eftersträvar, utan endast början, och vi har ännu inte ens haft en överläggning
med socialdemokratiens ledning örn samarbete för dess genomförande. Hur kan
man då tänka sig att vi skulle kunna upplösa vårt parti? Att upplösa kommunistiska
partiet skulle vara att beröva arbetarklassen och hela det demokratiska
folket dess avantgarde i kampen för demokratiens handlingsprogram,
det skulle vara att slå sönder den motor som är den främsta drivkraften i den
demokratiska utvecklingen. Örn Sveriges arbetare saknade ett marxistiskt parti
i dag så skulle de med naturnödvändighet skapa ett dylikt, ty utan marxismens
vapenrustning kommer arbetarklassen aldrig att kunna erövra den verkliga
demokratien och bygga ett socialistiskt samhälle. Därför måste kommunistiska
partiet inte bara finnas till, det måste också föra cn självständig politik.
»

Jag har velat läsa in detta i kammarens protokoll, för att det skall stå klart

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
för alla vad som är det kommunistiska partiets auktoriserade mening i dessa
frågor. Jag tror som sagt också att det kan vara till hjälp för socialdemokratien,
när den nu skall taga ståndpunkt till vårt partis verksamhet och till förhållandena
mellan de båda partierna.

Emellertid vill jag knyta ytterligare en reflexion till det yttrande som hans
excellens herr statsministern här fällde. Vi anse från vår sida, att för samverkan
i den aktuella politiken för lösande av gemensamma uppgifter kan
man inte kräva, att det ena eller andra partiet skall upplösas. Vi kräva ju inte
för vår del, att det socialdemokratiska partiet skall upplösas. Vi veta att socialdemokratien
har samverkat mycket intimt, i regeringsställning och på annat
sätt, med såväl folkpartiet som bondeförbundet och högern utan att man kommit
på den idén att upplösa dessa partier. Har man inte vidare från såväl
socialdemokratiskt som borgerligt håll sagt, att kriteriet på demokrati är att
det finns flera partier? Örn man nu fullföljer statsministerns tankegång, som
går ut på att förutsättningen för samverkan är att ett parti upplöses, kan väl
detta inte bara gälla det kommunistiska partiet. Det måste väl gälla alla partier
som man ämnar samverka med. Då kommer man ju fram till det enpartisystem,
som man från socialdemokratiens och de borgerligas sida anser vara ett
bevis på att det inte är fråga om en demokratisk ordning.

Vi ha i det kommunistiska partiet den meningen att arbetarrörelsens efterkrigsprogram
skall genomföras, och det är vår bestämda föresats att sätta in
alla krafter vi ha för att få programmet realiserat. Örn det skall kunna ske,
måste det föreligga samverkan mellan de partier och de folkgrupper som hylla
efterkrigsprogrammets idéer. Det är nämligen realistiskt på det sättet att socialdemokratien
icke ensam, i kamp emot det kommunistiska partiet eller i
förbund måhända med storfinansen, kan genomföra detta program. Det kommunistiska
partiet kan å sin sida icke heller ensamt utan samverkan med andra
partier realisera programmet. Och då följer av detta ganska naturligt och logiskt,
att här måste samverkan till örn man vill nå det programmatiska mål
som har uppställts.

Därmed tror jag mig ha givit svar från vår sida på den fråga som herr Elon
Andersson ställde örn förhållandet mellan de två arbetarpartierna. Det var
emellertid, herr talman, icke denna fråga som ursprungligen föranledde mig
att ta ordet i denna debatt, utan det var en annan fråga, som jag skulle vilja
rikta någon uppmärksamhet på, nämligen frågan örn upprensningen av fascismen
här i landet. Det är enligt vårt sätt att se en mycket betydelsefull åtgärd
när det gäller att utbygga, stärka och fördjupa den svenska demokratien.

Det andra världskriget med dess bittra erfarenheter örn nazismens roll har
medfört att en allt starkare folkopinion i vårt land kräver att de statliga myndigheterna
skola vidtaga åtgärder för att befria vår offentliga förvaltning,
vårt försvarsväsende och vår polismakt från nazistiska element. Dessa krav resas
icke enbart från arbetarhåll, utan hela den demokratiska opinionen i landet
fordrar att någonting göres, och när regeringen i maj tillsatte den så kallade
bedömningsnämnden hälsades ju detta såsom ett tecken på att nu någonting
skulle åstadkommas för att åtminstone kontrollera att den frikostiga befordringspolitik
av nazistiska officerare, som skett under krigsåren, inte längre
skulle få fortsätta. Men de som trodde att denna bedömningsnämnd verkligen
skulle bli någonting att räkna med när det gällde en utrensning av nazistiska
element inom försvaret och polismakten äro sedan de tagit del av nämndens
verksamhet mycket besvikna. Den verksamhet, som nämnden hittills offentligen
redovisat, är av den karaktär att bedömningsnämnden numera i folkets
mun har döpts till »berömningsnämnden». Offentligen har redovisats att
nämnden haft att ta ställning till något över trettio olika fall. Av dessa äro

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
redan tjugusex behandlade, och inte mindre än tjugutvå av de personer som
voro anmälda för nämnden ha blivit frikända, trots att det i samtliga fall, såvitt
man kan se av de offentliga referaten, rört sig örn personer som dels före och
dels under kriget varit enrollerade i nazistiska organisationer eller varit varma
sympatisörer till dem som nu i Nurnberg fått sin dom av världsdomstolen.
Man får onekligen det intrycket, att denna nämnd har satt som sin uppgift
att ta för gott vad de anklagade eller misstänkta själva ha att anföra till sitt
försvar. De behöva endast neka till beskyllningarna eller hitta på någon mer
eller mindre konstifik förklaring för att bli fria från ansvar. Jag skall inte
här uppta tiden med att ge en mängd exempel. De äro allmänt bekanta från
pressen. Jag vill dock erinra örn ett par fall.

En av de personer, som denna nämnd haft att pröva, förklarar att han visserligen
varit nazistiskt organiserad men att han varit ganska passiv. Han
blev utan vidare rentvådd. Nämnden tar nu på sitt ansvar att han är nationellt
pålitlig, och han får behålla sm anställning vid krigsmakten och får sin befordran.
En annan person, som inte riktigt kunde förklara hur han kommit in
i en nazistisk organisation och som påstod sig inte heller veta varifrån han
fick nazistiska tidningar, rekommenderades också till befordran. Han har nu
bedömningsnämndens ord på att han är mycket lämplig som officer. Man gör
onekligen den reflexionen att även örn nämnden inte lyckats få klarhet i vederbörandes
nazistiska åsikter, hur han kommit in i nazistorganisationen eller
hur han fått de nazistiska tidningarna, borde väl det förhållandet att han
tydligen så fullständigt glömt sina egna förehavanden utgöra tillräckligt besked
örn att han i varje fall är olämplig såsom officer. Ty man måste väl
ändå kräva ett visst mått av omdömesförmåga av personer, som skola bekläda
viktiga poster i vårt försvarsväsende? Det mest flagranta fallet är kanske
den furir vid flyget, som öppet erkände sitt medlemskap hos nazisterna
och som inför nämnden förklarade sig principiellt enig med Fuhrerprincipen
och Lindholmsnazismen. I detta fall kunde inte nämnden skylla på att vederbörande
blivit vilseledd och på en sådan grundval frikänna honom, ty här
gällde det en övertygad nazist, som öppet försvarade sin uppfattning och som
förklarade att han också i fortsättningen ämnade hålla på sin principiella anslutning
till nazismen och Lindholmsrörelsen. I stället för att befria vår försvarsmakt
från denna nazist förklarade nämnden att han tydligen var ärlig,
då han erkände sitt nazistiska medlemskap. Man trodde sig också kunna förutsäga,
att hail skulle utveckla sig bra om han bara fick fortsätta sin bana.
Nämnden förklarade att faran låg däri, att han skulle få en kverulantisk inställning
i händelse nämnden skulle ingripa och förklara honom opålitlig. Vederbörande
fick också, jag tror det var genom statsrådets försorg, sin befordran,
och nu får man väl förutsätta att han i sin tjänst lika ärligt som inför
bedömningsnämnden företräder sin Fiihrerprincip.

Jag skall inte trötta med flera exempel. Det finns många andra. Man
måste emellertid med anledning av vad som förekommit fråga hur egentligen
denna nämnd har fattat sin uppgift. När den tillsattes var det väl ändå
ingen som tänkte sig, att den .skulle bli ett slags tvättinrättning, dit nazisterna
kunde gå för att bli rentvådda och få goda rekommendationer för fortsatt
befordran i vårt försvarsväsende. Meningen var ju att nämnden skulle bli till
hjälp för alf. hindra att nazistiska clement skulle göra sig hemmastadda i
försvarsmakten och i polisväsendet. Det är visserligen sant, och det kan ju av
nämndsledamöterna åberopas till ett ringa försvar, att regeringens direktiv
inte ge nämnden den handlingsfrihet som man skulle önska i ett fall som
detta. Å andra sidan är det allmänt bekant att det i regeringens direktiv
fastslås, att det föreligger särskilda skäl att kontrollera, att inte militära

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
befattningshavare och befattningshavare inom polisväsendet brista i lojalitet
mot det samhälle, som de äro satta att tjäna, och det understrykes mycket
kraftigt i departementschefens diktamen till statsrådsprotokollet, att förekomsten
av nazistiska element bland militärpersonal och polispersonal kan äventyra
deras förtroende inför allmänheten. Det är ju om något en klar anvisning
till nämnden, att den skall vinnlägga sig örn att rensa ut nazisterna.
Det är därför så mycket märkligare att den kommit till sådana resultat som
hittills redovisats i pressen, av vilka jag här omnämnt ett par tre fall.

Man frågar sig också inom demokratiska kretsar örn nazisterna äro så få
till antalet som framgår av bedömningsnämndens hittillsvarande verksamhet.
Endast 33 fall ha varit föremål för behandling, vilket tyder på att nämnden
i huvudsak inriktat sig på de mest utpräglade nazistelementen inom de lägre
befattningarna och icke gjort någonting för att ta itu med de nazistiska krafterna
högre upp på rangskalorna.

Till sist vill jag understryka ytterligare en uppgift, i fråga örn vilken denna
bedömningsnämnd, åtminstone av det offentligen redovisade materialet att
döma, icke utvecklat tillräcklig aktivitet. Det förutsättes ju i direktiven att
nämnden skall ta egna initiativ till undersökning då anledning därtill föreligger.
Vi lia ju här i kammaren två nämndsledamöter, och det skulle vara
intressant att få höra i vilken omfattning bedömningsnämnden hittills beaktat
denna sin befogenhet att på eget initiativ ingripa mot nazistiska element
inom vår förvaltning. Örn bedömningsnämnden vill ha effektivitet i ein verksamhet,
skulle jag för min ringa del vilja rekommendera att den söker kontakt
med de stora demokratiska organisationerna, inte minst med militärmanskapet,
och med deras hjälp plockar fram i dagsljuset folk med nazistisk åskådning,
som kunna finnas på viktiga nyckelpositioner men som kanske för ögonblicket
med hänsyn till det politiska läget icke anse det opportunt att framträda
utan föredra att förneka sin mästare. Endast om bedömningsnämnden
utvecklar en sådan aktiv demokratisk verksamhet har den en uppgift att
fylla. Örn den fortsätter att arbeta efter de linjer, som i varje fall officiellt
redovisats, blir den en hjälp för de nazistiska elementen i stället för tvärtom.

Det. var detta, herr talman, jag velat bringa i erinran vid denna debatt.
Jag vill till sist endast instämma i herr Ture Nermans yttrande vid vårriksdagens
remissdebatt, då han talade örn samma frågor som jag nu berört,
att här sköts den demokratiska renhållningen, som det heter, med farmors
hand.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Timmen är sen, och få av kammarens
ledamöter äro närvarande. Jag skall därför inte, såsom eljest vore naturligt.
ta upp en replik i de stora frågor, där synpunkter ha framförts och frågor
ställts till mig. Jag syftar särskilt på handelsavtalet med Ryssland och hela
export- och kreditpolitiken. Jag skall dock inte underlåta att ge ett svar till
herr Näsgård, som frågade mig hur det kommer att gå med småföretagsutredningens
olika betänkanden. De spänna över ett flertal omfattande och
viktiga problemkomplex. Jag anser det lyckligt att vi så relativt hastigt
kunde få denna allmänna kartläggning av problemet och i ett par fall någorlunda
fullständigt utarbetade förslag. Dessa betänkanden ha varit föremål
för en omfattande remissbehandling, och remissutlåtandena äro nu föremål för
bearbetning inom departementet. Jag vill här deklarera, att jag har ett mycket
stort intresse för dessa frågor, och jag hoppas att i ett par hänseenden kunna
framlägga förslag redan till vårriksdagen. I andra hänseenden tror jag att
det riktiga tillvägagångssättet är att sätta i gång specialutredningar innan

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
förslagen utformas, så exempelvis i verkstadslokalfrågan och kanske också
i den stora frågan örn småföretagsverksamhetens spridning till landsbygden.

Jag kanske i detta sammanhang också får med några ord beröra ett spörsmål,
som efter vad det sagts mig rests av herr Domö, angående orsakerna till
styrelsens avgång i det statliga torvförädlingsbolaget. Styrelsen avgick
emedan den icke delade regeringens uppfattning att de statliga bolagen icke
böra tillhöra arbetsgivarförening. Avsikten är att vi skola skaffa oss en egen
arbetsgivarorganisation, en egen förhandlingsorganisation för statens bolag,
måhända inordnad i en större förhandlingsorganisation för hela den statliga
verksamheten. Vi handla därvidlag på samma sätt som kooperationen. Regeringens
motiv för detta ståndpunktstagande är att det därigenom blir lättare
för oss att stå neutrala i konflikter mellan parterna på arbetsmarknaden. Styrelsen
delade icke denna regeringens uppfattning, vilket det ju stod den fritt
att göra, men regeringens uppfattning var genomtänkt och fast, och vi ställdes
därför inför nödvändigheten av att bilda en ny styrelse. Om någon i kammaren
så önskar är jag beredd att t. ex. efter en interpellation ge mera utförliga
skäl för den ståndpunkt som jag med regeringskollegernas bifall intagit.
Det kan då också bli tillfälle till diskussion.

Jag skulle inte gå närmare in på den största av de frågor, som ligga inom
mitt ämbetsområde och som här varit före, nämligen frågan örn ett handelsavtal
med Sovjetunionen. Jag vill dock säga att det är mycket olyckligt, att
man överdimensionerar denna fråga. När kammarens ledamöter komma att lia
papperen på bordet — den fullständigaste belysning av frågan kommer där att
lämnas — måste man komma att i någon mån skämmas över den diskussion
som förts i valstriden och i vilken man givit alldeles felaktiga proportioner
åt de svenska åtagandena.

_ Låt mig säga en sak till i detta mycket sammanträngda anförande. De tidningsuppgifter
och de uttalanden, som förekommit under valstriden och som
efter vad som sagts mig även i någon mån givit genljud under denna debatt,
örn att regeringen och särskilt undertecknad såsom handelsminister skulle ha
utövat oberättigade påtryckningar på industriens män och att jag skulle ha
hotat med att tvångsflytta 20 000 arbetare och införa en ny tvångslagstiftning
etc., äro felaktiga och falska.

Jag kanske i detta sammanhang också får säga att när till detta kreditavtal
på fem år knutits en plan för den svenska exporten till Sovjetunionen
bestående av varulistor har detta varit ett svenskt önskemål. Syftet har varit att
nå en mera normal och naturlig spridning av exporten inom hela den svenska
industrien. Ställda inför den samlade efterfrågan i ett så stort land som Sovjetunionen,
vilket dessutom är statssocialistiskt och där utrikeshandeln är
monopoliserad, skulle vi, därest icke en sådan plan funnes, riskera att någon
liten detalj eller en del av en detalj i den stora femårsplanen hade tagits ut,
tillräckligt stor dock för att snedbelasta det svenska näringslivet, Mycket tidigt
kom man under förhandlingarna med representanterna för Sovjetunionen
till enighet örn detta. Ryssarna förstodo denna svenska synpunkt.

Denna plan föreligger i de svenska varulistorna. Dessa varulistor ha uppgjorts
i intimaste samarbete med de ansvariga instanserna inom den svenska
exportindustrien. Det är icke sant vad som sagts, att regeringen från början
var inställd på att helt enkelt uppfylla den önskelista örn svenska exporter
som de ryska förhandlarna lade fram under majförhandlingarna. Redan i
Moskva meddelades våra motparter i förhandlingarna om att det inte var möjligt
för oss att uppfylla önskemålen i denna lista. Vi lovade, emellertid att
undersökningar skulle göras, och sådana igångsattes. T början såg det ut som
örn maximum av vad vi skulle kunna prestera på den ryska önskelistan vore

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang_. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
någonting- på 300 eller 350 miljoner kronor. Under de fortsatta undersökningarna,
som togo avsevärd tid, kommo vi så småningom upp till 500 miljoner
kronor, sedermera till 550 miljoner kronor och, under förutsättning av vissa
ryska leveranser, till 650 miljoner kronor. Dessutom hade vi emellertid andra
varor att leverera. Det är inte sant att regeringen på grund av någon kritik
från industrien och ännu mindre från pressen så att säga skrev ned de svenska
exportmöjligheterna. Tvärtom kunde vi oavbrutet skriva upp dem. Under förhandlingarna
var från början till slut en förutsättning given, nämligen att
såsom has skulle ligga en kredit på en miljard kronor under fem år.

Det har berättats mig att det särskilt från bondeförbundshåll, men märkligt
nog också från högerhåll, förekommit en del allmänna uttalanden i denna
debatt, att vår handelspolitik sådan den förts är en inflationsdrivande
faktor. -Jag vill mycket kort säga, att denna uppfattning är felaktig. Jag
skulle vara mycket tacksam örn motsidan toge sig en funderare över huruvida
man inte i själva verket har klart för sig att den är felaktig. Vår handelspolitik
som helhet, inklusive vår kreditpolitik och vår exportpolitik, har
icke. varit en inflationsdrivande faktor i denna utveckling, utan jag vill påstå
motsatsen.

Jag ser att herr Domö vill replikera mig på denna punkt, och då kanske
det må vara mig tillåtet att något närmare motivera påståendet. Jag vill i
förbigående erinra om att våra kredit åtaganden åt olika håll och planerna
för kreditåtaganden i huvudsak givits redan under samlingsregeringens tid
och i alla händelser då legat inom de finansiella planerna. Riksdagen har
också i efterhand lämnat de förslag i sådant hänseende som .regeringen. avgivit
utan erinran. Detta är emellertid en ovidkommande sak i denna principiella
diskussion. Jag vill också erinra örn de två huvudmotiv som legat bakom
vår exportkreditgivning. Det ursprungliga huvudmotivet var återuppbyggnadsbehovet
i olika europeiska länder, som stodo oss nära eller som för oss
voro av stor handelspolitisk betydelse för framtiden. Men relativt snart kom
ett annat motiv att bli betydelsefullare, nämligen det rent handelspolitiska
motivet. Yi hade att räkna med att vi stodo i en värld, där för tillfället det
multilaterala handelssystemet var sönderbrutet på grund av att de olika valutorna
icke voro omväxlings bara i varandra. Under sådana förhållanden hade
vi att välja mellan två olika slags politik. E;n utväg var att pressa ned hela
volymen för vår utrikeshandel mycket lågt- för att nå en balanserad handel
med olika länder tagna var för sig. Det skulle lia varit särskilt svårt, eftersom
Sveriges utrikeshandel är i så hög grad inställd på ett multilateralt system.
Mer än en tredjedel, tror jag, av vår export är normalt obalanserad. Det är
ju speciellt gentemot länder med en svag valuta som vi normalt och naturligt
ha ett exportöverskott. Under denna period, som jag hoppas blir kort, då
pund sterling icke går att växla till guld eller dollar eller andra hårda valutor,
hör England och dominierna, med andra ord hela sterlinggruppen, hit
men även grannländerna höra till samma grupp av länder med svag valuta
i förhållande till vilka vi normalt ha en positiv handelsbalans. Vid
sidan om denna möjlighet att pressa ned hela vår handel med dessa länder
för att få den balanserad står möjligheten att under övergångstiden ta dessa
valutor, d. v. s. att ge exportkrediter. Vår politik bär helt naturligt kommit
att i någon mån bli en kompromiss, men den har hållit sig mera — och däröver
är jag glad och i viss mån stolt, och det tror jag vi alla i riksdagen böra
vara — till det senare alternativet, Det har varit vår viktigaste insats för
den multilaterala handelns återuppbyggande.

När vi se på resultatet finna vi dock att vår export icke är så stor. Jag kan
mycket väl föreställa mig att herr von Helands valmän, som kanske aldrig

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tänkt så mycket över dessa ting, när de läsa i tidningarna om hur regering
och riksdag ha beslutat kredit åt det landet eller kredit åt det landet och
när de veta att dessa krediter givits för att möjliggöra export, dra den slutsatsen
att regering och riksdag ge krediter för att det skall kunna exporteras,
vilket måste leda till knapphet i olika avseenden inom landet. Men herr
von Heland själv, som ofta har diskuterat och väl även tänkt över dessa handelspolitiska
problem, kan ju icke ha denna naiva uppfattning. Både herr von
Heland och alla andra, som föra detta tal, måste någon gång ha tittat på siffrorna
i handelsstatistiken och då observerat, att det totala resultatet av den
handelspolitik, som jag här talar örn, är att vi dock nu lia lyckats lyfta vår
import till över tre fjärdedelar av vad som före kriget var det normala. Låt
vara att vi fortfarande ha en alldeles för låg import av kol, gummi och många
andra viktiga ting, så ha vi dock i huvudsak lyckats driva upp importen så, att
den närmar sig det normala, medan exporten fortfarande håller sig endast
vid ungefär 50-procentsnivån. Som handelsminister måste jag bekänna, att en
av de oroliga tankar som oavbrutet förfölja mig är, att många av våra stora,
starka exportindustrier äro i färd med att bli hemmamarknadsindustrier. Det
ingår som ett led i den förda handelspolitiken att noga pröva varje exportprojekt
ur våra försörjningssynpunkter. De ha givits primär ställning i arbetet
med våra handelsavtal när exportlicenser utlovas, och jag vill framhålla
att det är därför vi ha nått de resultat jag här har pekat på.

Jag tror att det skulle betyda en sanering av den svenska diskussionen på
detta område, om dessa enkla ting framställdes litet klarare. Och jag har en
känsla av att vi, som tala för den av statsmakterna förda handelspolitiken,
just här skulle kunna kräva en hjälp av våra politiska motståndare, därför
att enligt min mening partipolitiska intressen icke bryta sig eller åtminstone
icke behövde bryta sig mot varandra i handelspolitiska frågor, därest man
icke anlägger partitaktiska synpunkter på frågorna. Det kan möjligtvis vara
opportunt för herrarna, men det kan icke vara i sanningens intresse, örn ni
låta edra anhängare leva i den felaktiga föreställningen att regeringen driver
en ansvarslös kreditpolitik och utarmar landets försörjning genom att i övermått
exportera varor från landet.

Det är helt andra faktorer än vår handelspolitik, som äro inflationsdrivande.
Vår handelspolitik har, det vill jag påstå, haft en motsatt betydelse. Förutsättningen
för att vi kunnat driva vår framgångsrika importpolitik har dock
varit, att vi förklarat oss redo att ge krediter och bevilja export. Andra länder
ha därigenom kunnat förmås att från knappa resurser — mycket knappare
än de våra — exportera varor till oss, för att nu inte nämna, att den
förda handelspolitiken också har varit en av de grundläggande förutsättningarna
för att ett skonat neutralt land som Sverige skulle kunna bibehålla och
bygga upp den goodwill, som vi ha i världen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Domö, som yttrade: Herr
talman! Jag ber bara att i korthet få säga, att jag sätter ett stort frågetecken
efter handelsministerns uttalande, att det intimaste samarbete med den svenska
industrien har varit rådande. Detta kan möjligen gälla vissa kretsar, men jag
vågar bestämt framhålla, att det inte gäller över lag. För övrigt är ju frågan om
hur mycket det är möjligt att exportera i nuvarande situation utan att undanhålla
landet väsentliga ting beroende på uppfattningen även hos andra än
exportindustriernas företrädare.

De förutsättningar, under vilka industrierna fingo till uppgift att lämna besked
om sina leveransmöjligheter, voro enligt min mening inte fullständiga,

Första kammarens protokoll 1946. Nr 31. 7

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
då materiel- och arbetskrafttillgången lämnats å sido. Många företag ha lämnat
sina uppgifter under den bestämda förutsättningen, att de inte själva skulle
behöva lösa materiel- och arbetskraftsproblemen; den sidan av saken, så
hette det, skulle ordnas på annat sätt. Enligt min mening har det varit en
oförsiktighet att resonera så. Det faktiska förhållandet är, att de förutsättningar,
som man angav för industrien, gåvo en felaktig bild av läget.

Örn jag sedan har tid, herr talman, vill jag i fråga om den inflationsdrivande
verkan av rysslandsavtalet nämna, att jag inte kan erinra mig, att jag
för min del särskilt har pekat på den saken. Men det är val inte utan vidare
säkert, att det är som handelsministern säger. Ty om vi här i landet producera
en mängd varor med stora ansträngningar och exportera dessa. varor utan
att på lång tid få några varor i gengäld, kan detta få en inflationsdrivande
verkan.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! I anledning av herr Domös yttrande,
att han sätter ett stort frågetecken för min uppgift att varulistorna uppgjorts
under det intimaste samarbete med industrien, vill jag kort påpeka hur detta
samarbete har varit organiserat.

Redan i den svenska delegation, som i maj förhandlade i Moskva, fanns det
ledande representanter för den svenska industrien. Denna delegations arbete
hade i själva verket förberetts genom vissa undersökningar, som industrikommissionen
utfört i samarbete med industrien. Jag vill också erinra herr Domö
från hans statsrådstid — eftersom dessa förhandlingar gå mycket långt tillbaka
i tiden — att samråd i detta hänseende mellan å ena sidan handelsministern
och regeringen och å andra sidan industrirepresentanter har förekommit
under hela kriget, särskilt från och med sommaren 1944.

Sedan handelsförhandlarna återvänt från Moskva, organiserades detta samarbete
på så sätt, att industrikommissionen till alla de företag, som antogos
kunna vara intresserade av dessa stora order, utsände de delar av den ryska
önskelistan, som kunde komma i fråga. Vad man då i första omgången sporde
dessa företag örn var, vad de skulle vilja leverera till Ryssland med tanke
på sin .produktionskapacitet och med hänsyn tagen till vad som behövdes inom
landet och vad de ville reservera för sina kunder i andra länder. Däremot
ombådos de att i den omgången icke tänka på materiel- och arbetskraftsproblemen.
Den frågan prövades sedermera centralt i samarbete med industriföretagen
och industrikommissionen. Industrikommissionen har här arbetat i intimaste
samråd med den sammanslutning, som är den svenska exportindustriens
organ, nämligen exportföreningen, och särskilt med den inom exportföreningen
organiserade s. k. ryska kommittén, som omfattar representanter för
praktiskt taget alla de industrier, vilka ha intresse för exporten till Ryssland.

Herr Domö berörde också frågan örn inflationsverkningarna av det ryska
avtalet. Jag vill då först säga, att mina reflexioner örn export- och handelspolitiken
som inflationsdrivande kraft närmast voro tänkta såsom ett genmäle
till mera allmänna uttalanden, som efterråd det berättats mig gjorts i denna
kammare rörande våra krediter och var exportpolitik i olika riktningar.
De hade alltså inte speciell syftning på det ryska avtalet. Men jag tar gärna
upp denna punkt och vill då understryka, att den export, som svarar till kreditlistan,
alltså icke till det balanserade varuutbytet, så som planerna äro lagda
kommer att vara mycket liten under de två första åren. Det har.hela tiden
gjorts klart för de ryska underhandlarna, att den svenska industrien var så
belastad, att man inte kunde lägga så mycket av exporten på dessa år Däremot
blir det fråga örn relativt större exportvolymer under det tredje, fjärde,
femte och i viss mån även sjätte året. När vi tala örn inflationsfaran i Sverige,

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
är det emellertid någonting mycket aktuellt vi tänka på. Och jag vill påstå,
att en av anledningarna till att den stora svenska exportindustriens ansvariga
män lia varit intresserade för detta handelsavtal och även för liknande handelsöverenskommelser
i andra riktningar just har varit, att här fick man garantier
för en stor efterfrågan om några år. All historisk erfarenhet lär oss,
att en inflationskonjunktur som den nuvarande icke kommer att bli långvarig
och att därefter inträder ett mera normalt tillstånd, då vi inte som nu komma
att leva i en säljarens marknad, där det snarast är svårt att låta bli att sälja,
utan då vi återigen komma i en köparens marknad. All historisk erfarenhet
lär oss dessutom, att det sannolikt icke kommer att stoppa vid en återgång
till detta normala tillstånd, utan att det kommer att bli en allmän depression.
Det är icke minst ur de synpunkterna som detta avtal har kommit att framstå
såsom betydelsefullt för den svenska industriens representanter.

Jag får kanske också — utan att för hårt belasta den långt framskridna tiden
— gå in på materialfrågan och då understryka, att detta spörsmål har varit föremål
för mycket noggranna undersökningar, som visat att materialefterfrågan
under det första året icke är stor. Nu är det för den närmaste tiden som frågan
örn materialknappheten är av betydelse, eftersom en svensk regering och
en svensk riksdag måste ha rätt att fatta ståndpunkt under den förutsättningen,
att det internationella knapphetsläge, som vi nu befinna oss i, relativt
snart måste ta en ända. Skulle vi planera vår handelspolitik på längre sikt
under den förutsättningen, att nuvarande knapphetstillstånd skulle vara rådande
under en längre tidrymd, då. herr Domö, skulle vi enligt min mening
resonera lättsinnigt.

Herr Sundberg: Herr talman! Inom vida kretsar i landet, främst kanske
i våra skogsmannakretsar, känner man sig orolig och olustig över det sätt,
varpå planhushållningen eller statsingripandet tillämpas i fråga om de produkter,
som emanera från våra skogar. Visserligen är det skogsindustrien _

som förädlar skogsprodukterna och försäljer den förädlade varan på den inhemska
och utländska marknaden — vilken närmast beröres av det sätt, varpå
statsingripandet sker, men ytterst är det den svenska skogen som blir mest lidande
därav. Ty uppenbart är, att om industrien hindras av de svenska myndigheterna
från att ta ut de priser den kan på världsmarknaden — det är i
detta avseende som anledning till anmärkning föreligger — är det naturligtvis
inte möjligt för industrien att betala skogsägarna för deras produkter så att
de i tillbörlig grad få del av den utomordentligt gynnsamma konjunktur, som
för närvarande råder på världsmarknaden inom denna bransch.

Med förvåning har nian sålunda erfarit den svenska regeringens ingripande
att framtvinga en prisreducering av 5 procent i fråga örn massa och papper
—- att detta skett i samband med kronrevalveringen ursäktar inte åtgärden i och
för sig. När det är fråga om sågade trävaror har man visserligen inte hört att
det skulle vara statsmakternas mening att förhindra världsmarknadsprisets
uttagande, men när samtidigt hotet från de svenska myndigheternas sida vilar
över exportörerna att inte få räkna sig till godo eventuellt erhållna högre exportpriser
— en sådan prisförhöjning deklarerar man skall komma att elimineras
genom exportavgifternas höjning i motsvarande grad — så stimuleras
självfallet inte exportörernas intresse att ernå högsta möjliga priser på världsmarknaden.
Vore det inte mera förnuftigt och rättvist av våra myndigheter
att exempelvis göra en deklaration örn att eventuellt erhållna högre priser
delas så, att hälften tillföres prisutjämningsfonden, så länge denna på grund
av krisläget kommer att behållas, och den andra hälften exportörerna?

Det måste framhållas, att det iir av stor vikt för vårt skogsbruk och vår

100

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
skogsindustri att få begagna sig av den nuvarande konjunkturen till en i hög
grad erforderlig konsolidering.

En kunglig kommitté har nyligen gjort utredning om i vilken omfattning
skogliga åtgärder äro nödvändiga för att uppbringa våra skogar till högsta
möjliga produktion. Det har visat sig att åtgärder släpa efter i en sådan omfattning,
att man av ekonomiska skäl för staten likaväl som för den enskilde
skogsägaren inte anser sig kunna förorda att restaureringsarbetet genomföres
på kortare tid än 70 år. Så mycket angelägnare vore det väl då att söka
utnyttja nuvarande enastående konjunkturtillfälle till att förkorta denna onaturligt
långa nydaningsperiod. Detta så mycket mer som vid rätt skött prispolitik
det inte skulle behöva vara den inhemska marknaden utan i främsta
rummet den utländska, som skulle släppa till det mesta av det för konsolideringen
erforderliga kapitalet.

Men kan man, och är det överhuvud lämpligt att kräva dessa högre priser
av utlandet? Givetvis böra inte vi svenskar, det ha vi nog alla klart för oss,
söka att otillbörligt pressa priserna i höjden. Men varför skulle inte vi kunna
sträva efter att ernå de gällande världsmarknadspriserna, de priser som exempelvis
Canada, Norge, Finland och Ryssland erhålla för sina skogsprodukter?
Varför skulle engelsmän och andra nationer, som äro köpare på denna marknad,
inte vilja köpa av oss till samma priser som de få erlägga till andra
säljareländer? Säkerligen vilja de det, och vi veta att de också äro beredda
därtill. Men tacka för det, att de föredra att köpa till de billigare priser,
som de svenska exportörerna anse sig böra gå in för av hänsyn till den svenska
regeringens önskemål eller föreläggande, vilket det nu är. Huruvida emellertid
utlänningarna kunna undgå att förvåna sig över den ekonomiska politik, som
sålunda föres, och huruvida de kunna undgå att för sig själva_ göra en liten
reflexion över »die dummen Schweden», det är väl knappast troligt.

Vår prispolitik i fråga örn exportaffärerna inom träbranschen blir inte mera
förståelig inför det faktum, att de nu gällande världsmarknadspriserna ingalunda
äro att betrakta som toppriser. Tvärtom är man tämligen på det klara
med, att de virkesproducerande länderna inom kort komma att gå in för väsentligt
höjda priser, och köparländerna med undantag kanske för U. S. A.
äro nog också beredda att acceptera dem. Det finns sålunda inte någon anledning
för Sverige att kvarbliva vid sin nuvarande attityd av den anledningen,
att vi ”skulle kunna misstänkas för att vara pådrivare av och orsaken till de
höjda träproduktpriserna på världsmarknaden. Den prisförhöjningen har andra
förklaringar, och den har, som känt är, kommit vår bön och våra åtgärder
förutan. Och så kommer det nog också att bli i framtiden.

Nu är det ju klart — det förstå vi nog alla — att det inte är för ros skull,
att det inte är för att försvåra eller undergräva det svenska skogsbruket eller
den svenska skogsindustriens ställning, som de svenska myndigheterna slagit
in på den väg de gjort. Man syftar därmed till att förebygga eller utjämna
spänningen mellan världsmarknadspriset och de maximipriser, som vår priskontroll
fixerat, man vill hindra inflation, förebygga byggnadskostnadernas
och hyrornas stegring, man vill trygga det inhemska tråva rubeliovet o. s. v.,
allt mycket vällovliga och aktningsvärda syftemål. Statsrådet Ericsson lär
tidigare under debatten här i dag ha framhållit dessa synpunkter och med
dem motiverat den förda politiken.

Jag frågar mig emellertid, huruvida den väg, som man slagit in pålverkEgen
kan vara den riktiga, att via utlandsafförer och en så remarkabel åtgärd
som att sänka priser, som svenska medborgare eller företag ernått vid sina
försäljningar på främmande marknader, söka reglera rent inre samhällsförhållanden.
Är detta överhuvud konstitutionellt riktigt?

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

101

Kungl, proposition mig. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Speciellt fråga sig skogens och skogsindustriens målsmän, varför just deras
näring skall så hårt och så ensidigt drabbas av en statsdirigering sådan som
denna, där deras produkter prisregleras — prissänkas — för andra syften än
näringens egna intressen. Det kan nog ges flera svar på denna senare fråga.
Ett svar tror jag mig dock kunna ge, och det är, att så länge den för hela
vårt lands ekonomi så viktiga skogsnäringen inte är representerad genom eget
departement i Kungl. Maj:ts regering, så länge komma också de skogliga
och de skogligt ekonomiska intressena att bliva satta i efterhand — detta visar
en dyrköpt erfarenhet sedan många år tillbaka.

Det föreligger även ett annat skäl som motiverar att denna fråga nu tages
upp till behandling. Tidenderna utifrån skogsfronten just nu förmäla nämligen
underliga ting. Det förefaller som örn man där på allvar börjar frondera mot
den statliga prispolitiken. Man har nämligen särskilt i Norrland börjat köpa
rotstående och upphuggen skog till priser så höga, att de omöjligen låta sig
inrangera i det av statsmakterna fastställda prisregleringssystemet för förädlade
skogsprodukter. Här kommer det att bli en oerhörd prisspänning, när
dessa varor nästa år skola utföras på marknaden. Örn någon ändring icke
sker, blir det för säljarna omöjligt att på exportmarknaden ernå behövliga
prisförbättringar, ty exportpriserna ligga ju helt inom myndigheternas kontroll.
Så är däremot icke fallet i samma grad när det gäller den inhemska
marknaden. Visserligen har man av tidningarna sett. att regeringen har för
avsikt att utvidga priskontrollnämndens och bränslekommissionens fiskaliska
verksamhet, vilket väl närmast avser ett försök att reglera de förhållanden,
jag nu är inne på. Är det emellertid någon som tror, att även örn man sätter
i gång en överväldigande kontrollorganisation, man helt skall lyckas? Jag tror
det inte. Det tragiska i situationen kan komma att bli, att den utländska marknaden
drar fördel av de svenska myndigheternas prispolitik på det skogliga
och skogsindustriella området, men däremot inte den svenska. Vi gå förlustiga
det utländska kapitalet, men inflation, byggnadskostnadernas stegring etc.
ha vi där ändå.

Man behöver tyvärr inte säga att man befarar, att regeringens politik på
detta område kommer att misslyckas. Man torde vara berättigad konstatera
att den har misslyckats. Allt flyter för närvarande. Och ett än värre kaos
är som sagt att vänta, när de nu förhöjda skogspriserna nästa år kräva att få
slå igenom i fråga örn de färdiga produkterna.

Det finns sannerligen anledning för regeringen att utan tidsutdräkt ta dessa
spörsmål under förnyat övervägande från andra utgångspunkter än de hittillsvarande
och söka få till stånd en förnuftigare och stabilare ordning på det
skogliga och skogsindustriella fältet.

Örn jag sedan går över från träet till järnet, kan jag tyvärr inte heller
på detta område anmäla min tillfredsställelse med den nuvarande ordningen.
Jag tänker härvid särskilt på lantbruksmaskinindustriens försörjning med
järn. Som bekant är järnproduktionen strängt ransonerad, och regeringen bestämmer
genom industrikommissionen hur ransonerna skola utskiftas. Med
hänsyn till den betydelse lantbrukmaskinindustrien har för jordbruket och
därmed för hela vår hushållning har man sagt sig vilja ställa denna industri
i ett gynnsammare tilldelningsläge än övriga industrier. Detta har emellertid
inte kunnat uppfyllas i högre utsträckning än till 70 procent av förkrigstilldelningen,
i visst fall något mera. Knappt hade vi efter långa förhandlingar
fått meddelandet örn denna 70-procentstilldelning förrän en ukas kommer från
industrikommissionen, upplysande örn att, kvantiteten nu måste krympas ihop
till 40 procent. De aktioner, som med anledning härav företogos från industriens
och jordbrukets sida, ledde till en återgång till de 70 procenten, och ett medje -

102

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring rrv. m. (Forts.)
lande härom, tydligen emanerande från industrikommissionen, tillställdes pressen.
Detta meddelande hade följande lydelse:

»Från jordbrukets sida har gjorts framställning örn ökad tilldelning av
materiel för tillverkning av traktorredskap och reservdelar. För att tillmötesgå
dessa önskemål har en omgruppering av leveranserna från Domnarvets järnbruk
skett så att fabrikanterna erhålla 290 ton mer än det ursprungliga programmet.
Procentuellt innebär detta 70 procent av det material, som tidigare
tilldelats dem, mot i våras beräknade 40 procent.»

Detta meddelande fanns att läsa i tidningarna i slutet av september. En
månad har inte hunnit gå därefter, förrän ett nytt meddelande ingår från industrikommissionen
till det företag jag representerar, Överums bruk, innebärande,
att hela tilldelningen av järn för november månad dragés in och
dessutom hälften av decemberransonen. Hur det blir med tilldelningen under
nästa år, därom veta vi intet mer än att vi skola få full (d. v. s. 70 procents)
ranson för januari. Följden av denna järntilldelningspolitik måste med nödvändighet
bli, att de svenska jordbrukarna inte kunna påräkna jordbruksredskap
i tillnärmelsevis den utsträckning som motsvarar deras behov. Med säkerhet
måste tillverkningen av hela serier av redskap nedläggas. Och hur skall
det gå med tillverkningen av de nya redskap, som krävas efter de nykonstruerade
traktorer, som de båda traktortillverkarna i landet efter flera års experiment
komma att utsläppa på marknaden nästa år, traktorer huvudsakligen
avsedda för det mindre och medelstora jordbruket? Fabrikanterna stå i nuvarande
läge fullkomligt rådvilla, vad de skola tillverka och hur mycket de
skola tillverka, eftersom de inte veta, hur järntilldelningen för nästa år kommer
att bli, och eftersom de se att vad som utlovas den ena månaden ryggas
den nästa. År detta planhushållning?

Även örn det är sant, som det bär sagts, att lantbruksmaskinindustrien blivit
i viss mån gynnad, är det likväl min uppfattning, att den inte blivit gynnad
i den utsträckning som motsvarar det samlade folkhushållets intresse. En
omprövning synes mig vara befogad. I varje fall bör industrien få bestämt
besked örn vad den har att påräkna i järntilldelning för en viss säsong och när
leveranserna komma att fullgöras. Endast på det sättet kan en rationell planläggning
av fabrikationen ske och ett övervägande göras, vilka maskiner och
redskap som skola tillverkas och vilka som skola nedläggas. Självfallet komma
i första hand reservdelar att tillverkas och i andra hand sådana redskap och
maskiner, som äro mest behövliga för det svenska jordbruket. Utan djdikt besked
från statsmyndigheternas sida komma de oundvikliga svårigheterna att onödigt
accentueras för både fabrikanter, återförsäljare och jordbrukare.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga något om löneutvecklingen
och den inflationsfara, som man förknippar med lönestegringarna.

Sedan vi sist diskuterade denna fråga här i kammaren har situationen klarnat
så till vida, att det nu föreligger siffror som vi inte behöva tvista örn,
siffror som äro, kan jag säga, auktoriserade och accepterade. Samtliga partier
ha nämligen erkänt det faktum, att den reala nationalinkomsten per arbetsför
individ under 1930-talet stegrades med 26 procent. Den siffran återfinnes i
finansministerns finansplan och i högerns motion med anledning av denna finansplan.
och även folkpartiet har accepterat den. Vi behöva alltså inte längre
tvista om denna siffra. Skulle den bestridas, vore det ur den synpunkten, att
den sannolikt är tilltagen alltför mycket i underkant. Bruttostegringen av nationalinkomsten
under 1930-talet var nämligen inte mindre än omkring 50 procent.
År då siffran reducerad till 26 procent med hänsyn till vissa dubbelräkningar
och andra omständigheter, kan man inte säga, att den är för hög.

Måndagen den 14 oktober l''J4ö em.

Nr 31.

103

Kungl, proposition mg. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Vad nationalinkomstens stegring under 1940-talet beträffar har ju särskilt
högern i sin finansmotion varit synnerligen angelägen att understryka, att
stegringen blir minst 2 procent årligen; siffran är fixerad till 22 procent
t. o. m. år 1951. Alla skattesänkningsprogram, som nu föreligga, äro baserade
på att denna stegring under 1940-talet måste anses såsom ett minimum. Den
måste i varje fall vara ännu större, om högerns skattesänkningsprogram skall
kunna hålla. I själva verket är den också högre, men vi kunna räkna med 2
procent såsom maximum, och vi kunna vidare konstatera, att denna stegring
med 2 procent årligen under 1940-talet vid detta års slut sammanlagt uppgått
till 14 procent. Inte heller den siffran är tilltagen i överkant, utan den stegring
av den taxerade inkomsten, som då kan konstateras, kommer förmodlingen
tvärtom att visa, att siffran 14 procent avsevärt har överskridits. Summera vi
då hela perioden 1930—1946, få vi en stegring av den reala nationalinkomsten
för arbetsför individ av 26 plus 14, alltså summa summarum 40 procent.

Herr Bergvall har här tidigare omvittnat — som jag hoppas på hans partis
vägnar —- att man anser det rimligt och riktigt att reallönerna stegras i samma
takt och omfattning som den reala nationalinkomsten för arbetsför individ, och
jag hoppas och räknar med, att det inte finns någon enda i denna kammare,
som bestrider att detta är riktigt, nämligen att reallönerna böra ökas i samma
takt och omfattning som den reala nationalinkomsten per arbetsför individ.

Om man konsekvent hade genomfört denna rättvisa fördelning av stegringen,
skulle alltså resultatet ha blivit, att reallönerna skulle ha ökats med icke mindre
än 40 procent under 1930-talet och fram till och med innevarande år. Verkligheten
visar någonting helt annat, nämligen att under 1930-talet, alltså åren
1930 t. o. m. 1939, reallönerna för huvudgrupperna av arbetare, d. v. s. arbetare
i industri, hantverk, handel och transportväsen, stegrades med endast 11
procent. Under kriget sjönko reallönerna för samma grupper med omkring 12
procent, och nu torde 1939 års reallöneläge vara i någon mån överskridet. Enligt
konjunkturinstitutets senaste översikt ha penninglönerna stegrats med 50
procent från år 1939 till och med april månad innevarande år. Om vi räkna ut
denna stegring i index, då indextalet för år 1939 sättes lika med 100 som utgångspunkt,
få vi till resultat ett indextal nu av 104,2. Detta betyder, att reallönerna
för industriarbetarna ha stegrats med 4,2 procent över 1939 års nivå.
Industriarbetarnas reallöner ha med andra ord höjts med 4,2 procent, medan
den reala nationalinkomsten per arbetsför individ har ökats med minst 14 procent
— det är det månsta vi lia anledning att räkna med.

Vid jämförelse med hela perioden 1930—1946 finna vi, att resultatet är i
ännu högre grad till löntagarnas nackdel. Under hela denna period har reallönen
för nämnda grupper stegrats med 11 plus 4,2 procent, alltså med 15,2
procent, medan, som vi lia sett, den reala nationalinkomsten för arbetsför individ
under samma period har stegrats med minst 40 procent. De privatanställda
tjänstemannen ha fått ännu mindre: en del av de privatanställda tjänstemännen
befinna sig ännu på 1913 års reallönenivå. Till denna grupp kunna vi räkna
dc tekniska tjänstemännen, alltså de mest kvalificerade.

Deri invändningen kan nu möjligen göras, att det finns en del lönestegringar,
som inte lia tagit sig uttryck i den officella statistiken ännu, alltså sådana
som skett under hand, d. v. s. pressats fram pä grund av arbetslöshetsbristen
o. s. v. Om vi beräkna denna ännu så länge osynliga lönestegring till 5 procent,
så räkna vi även den i överkant, och då komma vi upp till en stegring av
reallönerna med 20 procent, alltså hälften av den stegring, som jag nyss har
konstaterat för hela perioden 1930—1946 av den reala nationalinkomsten per
arbetsför individ. Kan det under sådana förhållanden finnas ens skymten av
sakligt skäl för påstående!, att lönestegringen skulle vara den verkliga infla -

104

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 194G em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tionsfaran eller en av de största inflationsriskerna? Det är tydligen mycket
mer berättigat att påstå, att man energiskt pekar ut lönestegringarna för att
vända allmänhetens uppmärksamhet bort från de verkliga inflationsriskerna.

Jag är beredd på den invändningen, att man inte skall bedöma löneutvecklingen
på grundvalen av nationalinkomstens stegring. Jag har nämligen hört
den förr. Jag svarar för min del, att detta är den enda riktiga bedömningsgrunden
— man bedömer löneutvecklingen helt enkelt på grundval av ett redan
inkasserat resultat. Kan man få en bättre bedömningsgrund? Och för övrigt:
skulle det vara oriktigt att bedöma lönerna på basis av denna grund, då skulle
det självklart vara lika oriktigt att bedöma det framtida skatteunderlaget från
denna utgångspunkt. Men som bedömningsgrund för skatteunderlaget har man
helt och fullt accepterat just denna grundval, vars giltighet man vill förneka,
då det gäller lönerna.

Jag skulle vilja påstå, att industriarbetarna inte komma att pressa upp lönerna
för att få hela denna marginal utfylld. De förstå sannolikt, att detta
är omöjligt. Jag skulle tro att de äro ganska belåtna, örn de få en stegring
med två procent årligen eller, örn den reala nationalinkomsten för arbetsför
individ stegras mera, motsvarande stegring. Under 1920-talet var den genomsnittliga
stegringen 3,7 procent för år. Under den period, vi nu röra oss med och
som jag talar örn här, är stegringen knappast över 1 procent per år, trots det att
nationalinkomstens stegring har gått lika fort även under den tiden.

Jag vill inte förneka, att det finns inflationsrisker, men vad jag förnekar
det är, att de hittills genomförda lönestegringarna skulle vara den verkliga
inflationsfaran. Det finns inga fakta, som styrka att så skulle vara förhållandet
— det skulle väl då vara de rent psykologiska verkningarna av lönestegringarna,
eller den omständigheten, att man tar lönestegringar som förevändning
för prisstegringar, oavsett örn detta är motiverat eller icke. Det finns ju
tillräckligt stora inflationsrisker även om man eliminerar löneutvecklingen
såsom en inflationsrisk.

Men jag skulle i detta sammanhang vilja ställa den frågan: anser man, att
inflationsrisken minskas, därför att andra intressegrupper än arbetarna få
ökade inkomster? Efterfrågan kan inte minskas, därför att en grupp får
mindre och en annan grupp får mera. Om löntagarnas inkomster hållas tillbaka
men stegringen av nationalinkomsten fortsätter, är det ju självklart, att
andra befolkningsgrupper, och i detta fall företagargrupperna, måste få den
del av nationalinkomsten, som arbetargrupperna inte få, såvida man inte räknar
med, att den omständigheten att lönerna hållas tillbaka också skulle innebära,
att nationalinkomstens stegring hålles tillbaka. Men en sådan uppfattning
antar jag att ingen vill hävda. Man räknar med såsom självklart, att nationalinkomstens
stegring skall fortsätta oförändrad. Under sådana förhållanden
blir det ju företagen, som få mera, nämligen lika mycket mera som arbetarna
få mindre. Detta kommer inte att minska någon efterfrågan; det kommer
kanske tvärtom att öka efterfrågan just på sådana produkter, som vi för
närvarande ha den största knappheten på. Att fördelningen av nationalinkomsten
numera bestämmer efterfrågans inriktning är klart, och den saken
är nu erkänd av alla socialekonomer. Löntagarna efterfråga i första hand
konsumtionsvaror, företagarna efterfråga i första hand kapitalvaror, investeringsvärden
eller sakvärden överhuvud taget, och det är på investeringsvärden,
som vi nu ha den största bristen. Därtill kommer den omständigheten, att
dessa varor i stor utsträckning inte heller äro priskontrollerade, varför redan
av denna anledning större inflationsrisk är förenad med investeringarna än
med lönestegringarna.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

105

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkringr m. m. (Forts.)

Inflationsrisken ökas med andra ord om lönerna hållas tillbaka, därför att
efterfrågan på de produkter, som vi ha mest ont örn, kommer att stegras.

Herr handelsministern har vid ett tillfälle tidigare utförligt uppehållit sig
vid denna sak, och jag skall därför för min del inte göra det. Jag skall bara
slå fast, att den största, den alltid latenta inflationsrisken är företagarnas
instinktiva strävan att begagna knappheten och i synnerhet bristen på varor
för att tillskansa sig största möjliga avans på varorna. Denna inflationsrisk
finns alltid i uppgångstider, och den finns även nu. Det är denna inflationsrisk,
som också medför svarta-börshandeln.

Den viktigaste åtgärden emot inflationen måste under nuvarande förhållanden
vara priskontroll, och då inte bara den passiva utan kanske i all synnerhet
den positiva priskontrollen. Det är inte bara radioapparater, som kunna säljas
så ofantligt mycket billigare än förr, det är inte bara apoteksvaror som betinga
eller åtminstone ha betingat oskäliga priser, utan det finns en mångfald
andra varor, som betinga orimliga priser, och det finns många branscher
inom varudistributionen, som äro orimligt överdimensionerade och följaktligen
dras med onaturligt stora omkostnader, vilka allmänheten måste betala genom
priserna.

Skulle en hård priskontroll medföra den effekten -—- och det kan man ju
»befara» — att vissa av dessa företag stupade, så skulle jag för min del vilja
påstå, att därmed ingen skada skett, snarare tvärtom. Det är ju sådana välsignelsebringande
verkningar man väntar sig av den fria konkurrensen. Men
där konkurrensen icke är fri eller där konkurrensen på grund av knapphet
har upphört, där kunna statsmakterna sätta in sina åtgärder som ett skydd
för alla konsumenters och alia sparares intressen.

Detta är vad jag i korthet vill säga örn detta kapitel. Det skulle finnas
åtskilligt mera att säga därom, men jag skall avstå från att göra det i dag.
Jag har bara velat åberopa dessa siffror gentemot bland andra herr Bergvall,
som försäkrade, att han inte trodde, att det var så stor marginal, som man
talar om. Man behöver inte lita till vad man tror i det fallet, eftersom det
finns exakta siffror på dessa marginaler; det finns åtminstone fullt pålitliga
siffror, och det finns numera siffror beträffande nationalinkomstens stegring,
som både herr Bergvalls parti, mitt parti, herr Nordensons parti och herr
Domös parti ha accepterat och själva lagt till grund för sina framtidsberäkningar
rörande den ekonomiska utvecklingen.

Jag skulle nu kunna sluta mitt anförande, men jag skulle dock först vilja
ha sagt ett ord till herr Öhman. Herr Öhman har visst försvunnit från kammaren,
men i förhoppning att han likväl läser protokollet skall jag be att få
tillfoga ett par meningar.

Herr Öhman framhöll såsom nödvändigt, att socialdemokraterna samarbeta
och samverka med det kommunistiska partiet för att genomföra efterkrigsprogrammct.
örn min förmodan är riktig, att han menade en organiserad samverkan,
så måste jag säga, att han därvidlag misstar sig grundligt, örn kommunisterna
vilja rösta för och hjälpa till med att genomföra efterkrigsprogrammet,
står det dem fullkomligt fritt; det står vilket parti som helst fritt
att göra så. Men någon organiserad samverkan kan det aldrig bli fråga örn.
Därför skulle jag vilja fråga herr Öhman: om socialdemokratiska partiet vägrar
att gå med på en organiserad samverkan med kommunisterna, komma då
kommunisterna att bekämpa efterkrigsprogrammet? Komma de då att rösta
emot de förslag, som lia sin grund i efterkrigsprogrammet? Det skulle vara
synnerligen intressant att få ett svar på den frågan. Det kan jag av naturliga
skäl knappast få nu. Men jag hoppas, att vi skola kunna få höra svaret på
den frågan någon gång framdeles.

100

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition äng. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Vid denna sena timme och inför det demonstrativt
ringa intresse, som kammarens ledamöter visa, finns det ingen anledning
att gå djupare in på de mycket viktiga frågor, som vi här behandla,
men jag skall i alla fall anknyta några reflexioner till den debatt, som här
bär förts.

Vid bedömandet av läget i fråga örn penningvärdet och inflationsriskerna är
det ganska nyttigt att se tillbaka på situationen på hösten 1942. Tendenser till
pris- och lönestegringar, som man med dåvarande maktmedel icke ansåg sig
kunna bemästra, förefunnos då i likhet med vad som är förhållandet i den nu
rådande situationen. Men en bestämd olikhet finns dock, och den består däri,
att den person, som är närmast ansvarig för vår penningpolitik, finansministern,
vid det tillfället tog ett direkt initiativ, det initiativ, som sedermera ledde
till pris- och lönestoppsprogrammet, och som därefter fullföljdes under en längre
tid. Det utformades då ett penningpolitiskt program, som sedan blev ytterligare
bekräftat på våren 1944 och som innebar, att vi inom landet skulle uppehålla
såväl pris- som lönestopp, d. v. s. att lönerna inte borde penningmässigt stegras
men att man skulle försöka öka värdet på lönerna genom att sänka priserna,
vilket borde ske i den mån marginalerna ökades.

Detta program antogs som bekant enhälligt av riksdagen. Det är emellertid
nu — det måste vi konstatera — raserat, och den, som i främsta rummet bär
ansvaret för att detta program sprängts, är finansminister Wigforss, som själv
en gång framlade det. Jag har förut påpekat, att detta skedde i det ögonblick,
då han gick in för den frontförändringen, att han yrkade på att uppstående
marginaler icke skulle utnyttjas till prissänkningar, utan utnyttjas till lönestegringar.
Han gav därmed signalen till en allmän lönerörelse.

Det märkliga är att han i samband därmed endast har gjort mycket ringa
reservationer och, såvitt jag kunnat finna tidigare, inte alls några klara reservationer
beträffande hur långt dessa lönestegringar skulle tillåtas gå. Det är först
i dag efter herr Bergvalls inlägg, som jag har hört honom uttala sig något
försiktigare på denna punkt, och detta måste ju ge ett mycket starkt stöd
för den oro, som herr Bergvall gav uttryck åt, nämligen att finansministerns
paroll skulle väcka till liv krafter på lönefronten, som ställa mycket vittgående
krav.

Herr Wigforss underströk, att hans ställningstagande här i fråga örn lönestegringar
borde ses mot bakgrunden av den debatt, som förts, och han gjorde
gällande, att man från borgerligt håll på ett mycket ensidigt sätt skulle ha
framhållit lönestegringarna såsom den egentligen enda inflationistiska faran.

Detta är en fullkomligt oriktig historieskrivning. Från det håll jag representerar
har man vid flerfaldiga tillfällen pekat på de olika riskerna. Vi ha pekat
på den inflationistiska risk, som ligger att i stor omfattning exportera mot
långsiktiga krediter, och jag vill också erinra om att det var ifrån det håll,
jag representerar, som det först pekades på att nian kunde ifrågasätta ändringar
i växelkurserna för att skydda sig för prisrörelser utomlands. Jag vill
understryka, att man inte från vårt håll ställt något krav i den riktningen,
men det var ifrån vårt håll, som detta problem överhuvud taget rullades upp.
Det är således fullkomligt oriktigt att säga, att vi ensidigt ha pekat på lönefronten.

Herr Uhlén, den föregående talaren, gjorde samma oriktiga påpekande, att
vi endast talat örn lönerna. Han pekade också på tendensen hos företagarna
att vilja stegra sina priser, vilket han ansåg vara den största faran. Men han
synes då betydligt underskatta möjligheten till priskontroll på basis av gällande
prisregleringslag, sorn ger de statliga myndigheterna djupgående möjligheter
i detta avseende.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

107

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Jag vill här bestämt understryka, att anledningen till att lönefrågan har
kommit så starkt i förgrunden, är den mycket sensationella frontförändring,
som herr Wigforss har gjort sig skyldig till. Han har i själva verket sprängt
det gamla penningpolitiska programmet från åren 1942 och 1944, och jag tvekar
inte att säga, att hans ställningstagande på den punkten innebär, att han
etablerat sig såsom detta penningpolitiska programs fiende nr 1. Det är detta
som gör, att vi här ha måst stryka under den fara, som denna ändring innebär.

Herr Wigforss har vidare under debatten gjort gällande, att en runda-bordskonferens
skulle lia mycket litet värde, och han frågar: vad skulle den egentligen
tjäna till?

Ja, det beror naturligtvis helt och hållet på hur en sådan runda-bordskonferens
anordnas och hur den ledes. Jag skulle vilja säga, att om den hade sammankallats
och även letts av honom i den anda, som herr Wigforss omfattade
år 1942, så är det min övertygelse, att den skulle lia verkat i mycket
gynnsam riktning. Jag medger, att örn den däremot skulle sammankallas och
ledas av herr Wigforss med den inställning han nu har, skulle den antagligen
vara av mycket tvivelaktigt värde, kanske rent av skadlig.

Herr Wigforss säde att de åtgärder, som man kan tänka sig vidtaga för att
möta inflationsfaran, sannolikt måste bli mycket vittgående, och han uttalade
sin förvåning över att man från borgerligt håll, där man är så rädd för djupgående
ingripanden i näringslivet, verkligen pekade så mycket på detta förhållande.

Vår inställning i det avseendet är nog inte så märkvärdig, utan den heror just
på vår oro för vilka former de eventuella ingripandena kunna komma att. få.
Vi mena, att det är angeläget att få någon inventering av dessa olika möjligheter
och ett vägande av dem mot varandra, för att icke ingripandena skola
komma att ske alldeles slumpvis. Vi ha exempelvis sett, hur priskontrollnämnden
nyligen har föreslagit, att man skall försöka möta prisstegringen på vissa
råvaror genom att införa ett subventionsförfarande och därvid använda vissa
clearingkassor. Det är möjligt, att detta är en riktig åtgärd, men den är ny till
sin karaktär, och den innebär principiellt ett avsteg från föregående riktlinjer.
Det synes mig därför vara ganska betänkligt att man på detta sätt tämligen
slumpvis väljer ut en sådan åtgärd utan att ställa den vid sidan av andra och
åstadkomma en översikt över hela fältet. Det är en sådan inventering av våra
olika möjligheter och deras vägande mot varandra, som vi ansett det angeläget
att göra. Den skulle möjligen kunna åstadkommas just vid en sådan runda-bordskonferens
som den som hiir har omtalats.

Jag skall inte prolongera debatten längre. Jag vill dock än en gång understryka,
att den oro, som man onekligen på borgerligt och kanske särskilt på
företagarhåll känner i den nuvarande situationen, i mycket hög grad beror på
den väsentliga sinnesförändring, som har ägt rum hos den för vårt penningväsen
i främsta rummet ansvariga personen, nämligen finansministern, en sinnesändring,
som synes oss lia utmynnat i en viss passivitet. Det oroar oss därför
att vi få känslan, att herr Wigforss resignerat inför hela inflationsproblemet,
vilket ju måste medföra en allmän slapphet i den strid, som vi på detta
område enligt min mening äro tvungna att föra.

Det skulle vara mycket glädjande, om jag misstoge mig härvidlag och örn
finansministern alltjämt hade kvar något av sin inställning från förr, ^men i
så fall behövs det mycket klarare vittnesbörd härom än vad vi hittills fått.

Herr Domö: Herr talman! Så gott som hola regeringen och cn stor del
av kammarens ledamöter ha gått hem, och det är uppbrottsstämning bär. Jag
skall därför inte tala länge. Huruvida det är trötthet (dier bristande intresse

108

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
hos regeringen och ledamöterna som gjort att de lia försvunnit, vill jag inte
yttra mig örn. Jag skulle annars ha velat kommentera en hel del av vad som
sagts, men nu nöjer jag mig med att konstatera, att på många av de frågor,
som riktats till regeringen i förmiddags och under aftonens lopp, ha mycket
ofullständiga eller inga svar givits.

Då hans excellens herr utrikesministern är här, vill jag påpeka, att jag icke
är överens med honom i hans slutsats, att regeringen skulle vara bunden av
samlingsregeringens tidigare underhandlingar i den ryska avtalsfrågan. Det
var ju på det sättet, att ryssarna i samband med dessa underhandlingar — och
för övrigt under ganska remarkabla omständigheter — blevo i tillfälle att diskutera
miljardkrediten men att de själva sedan avvisade fortsatta överläggningar.
Därigenom uppkom ett nytt läge, och bägge parter fingo sin frihet att
förhandla på ny. bas. Sedan kom det engelska kreditavtalet till och flera andra,
och det gjorde ju att prövningen av omfattningen av varuleveranser och krediter
i detta nya läge måste ses från nya synpunkter. Alltså kan det inte vara
riktigt, att man var bunden i anledning av tidigare förda förhandlingar med
ryssarna.

. Det är för övrigt ganska egendomligt att man ibland åberopar samlingsregeringen
-— det är när man tycker att man har behov att peka på vad som då
förevarit -— men att man ofta glömmer hort vad som bär passerat på samlingsregeringens
tid, när det inte passar i nuvarande situation.

Till hans excellens herr statsministern skulle jag vilja ha sagt en hel del,
men jag får väl söka ett annat tillfälle att göra detta. Jag vill emellertid i ali
korthet säga, att hans anförande här, som till stor del gick över huvudet på
riksdagen och riktade sig direkt till folket, enligt min mening i allt för hög
grad hade rönt. intryck av hans nyligen företagna valresa. Vad som nu behöves
är ju att regeringen -— icke minst regeringens chef —- sysselsätter sig med de
problem, som just nu äro aktuella, och icke lever kvar i de föreställningar, som
utformades, när man bara inriktade uppmärksamheten på att det ovillkorligen
måste vara full sysselsättning på arbetsmarknaden. Nu gäller det problemen av
i dag, då överfull sysselsättning råder och med åtföljande svårigheter. Situationen
är nu en helt annan än den som statsministern utmålade. Det är dessa problem
som nu böra intressera, och jag skulle för ruin del gärna ha velat höra
statsministern uttala sig örn hur de böra lösas.

Statsministern säde sig ej hava hört de anföranden i kammaren, bland andra
mitt, vari de frågor gjordes, som han sade sig vilja besvara, men ändock ansåg
han sig kunna sätta betyg på dem. »Mera schvungfullt» än jag gjorde hade han
förr hört mitt tema utvecklas. Jag vill inte svara med samma mynt; det var ju
första gången som hans excellens herr statsministern förde talan som partiledare
och regeringschef.

Herr Wetter: Herr talman! Det har befarats, örn jag riktigt fattat de
uttalanden, som gjorts från regeringsbänken, att man från näringslivets sida
inte skulle ha så stort intresse för ett vidgat handelsutbyte med Sovjet. Om
jag får döma av erfarenheter från de verksamhetsfält, där jag själv är sysselsatt
— såväl industri som sjöfart — vill man naturligtvis gärna öka sina kunders
antal och utsträcka exporten och handeln även åt Sovjet, men man ser
givetvis också de svårigheter, som därmed äro förbundna och sorn här i dag
delvis blivit belysta, bland annat arbetskraftssvårigheterna och råvarusvårigheterna.
Jag vill helt och hållet förbigå krediten, ty krediten ligger mera inom
det politiska området.

Örn det är riktigt, som det talas örn här, att det avtal, som snart kommer på
kamrarnas bord, är ett ramavtal, inom vilket sedan fria förhandlingar kunna

Måndagen den 14 oktober 1940 em.

Nr 31.

109

Kungl, proposition mig. allmän sjukförsäkring rn. m. (Forts.)
ske utan påtryckningar mellan köpare oell säljare, så kan detta ju icke annat än
ur affärsmässig synpunkt hälsas med stor tillfredsställelse. Därvid blir dock
den allra största svårigheten att finna uttryck för force majeure-klausulen, denna
klausul som måste finnas i varje kontrakt på lång sikt och som skall täcka
de risker som affärsmännen icke kunna förutse eller själva bemästra. Vi få
väl hoppas, att man under dessa underhandlingar, som jag hoppas skola ske
på affärsmässig basis, skall kunna finna även härvidlag en lösning.

Den, som har med utrikeshandeln att göra, har ju under de senare åren fått
fullt klart för sig, hurusom denna handel har blivit inlemmad i alla de olika
handelsavtal, som regeringen har slutit åt olika håll och där handelsministern
har nedlagt mycket arbete. Men det gäller inte bara att sluta ett handelsavtal.
Det gäller ju också att få det effektuerat på ett sätt som passar handeln och
affärslivet. Jag vill ge ett konkret exempel på hur olika det är att sluta ett
handelsavtal och att få det utfört på ett praktiskt sätt. Jag tänker på trävaruskeppningarna.
I regel börja under normala förhållanden skeppningarna i april,
maj och juni och pågå hela sommaren, som naturligtvis är den gynnsamma tiden
för att skeppa trävaror. 1 år ha licenserna åtminstone på de marknader,
jag känner till, kommit att givas först i september. Då börjar den dåliga tiden
att lasta trävaror; det blir svårt att få tonnage, och linjerna måste chartra
dyrbart, delvis utrikes tonnage för att kunna tillfredsställa behovet. Det är
därför av allra största vikt, att handelsavtalen slutas i så god tid och att åtgärderna
planeras på så tidigt stadium, att man verkligen kan få ut det bästa
av dem. Det är på detta område, man skulle vilja efterlysa ett bättre samarbete
mellan de dirigerande myndigheterna och näringslivets män.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag begärde inte ordet i anledning av herr Wetters anförande, i vilket han
för sin del gav uttryck åt den uppfattningen, att det var värdefullt att få till
stånd detta vidgade handelsutbyte med Sovjetunionen. Jag begärde ordet med
anledning av att herr Domö visade en viss irritation över att man här i debatten
från regeringsbänken åberopat samlingsregeringens ställningstagande till
ett handels- och kreditavtal av den omfattning, varom nu är fråga. Han gjorde
gällande att då Sovjetunionen avböjt ett konkret förslag, som var framlagt
från svensk sida, var man därmed inne i en ny situation och var alltså icke
längre bunden av det tidigare anbudet. Men herr Domö glömde då bort, att
efter det avböjandet kom ett nytt svenskt anbud i juni 1945, och det htvr
aldrig vare sig återkallats eller avböjts, utan det var utgångspunkten för de
fortsatta kontakterna mellan de båda regeringarna. Jag har ju inte varit medlem
av samlingsregeringen, men det föreligger tillräckligt mycket skriftlig dokumentering
om dessa olika kontakter för att jag skall kunna yttra mig på
den punkten.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att efterlysa
en kungl, proposition, som ännu icke har framlagts, nämligen om sänkning
av egnahemslåneräntan. Under vårsessionen behandlades Kungl. Maj :ts
proposition nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen,
i vilken proposition det föreslogs cn viss räntesats på tertiärlånen, när
det gällde att subventionera bebyggelsen i städer och tätorter. Vidare utlovade
statsrådet Möller, att det rätt snart skulle komma en utredning örn övriga räntesatser
till byggnadssubventionen, och även statsutskottet framhöll i sitt utlåtande,
som godkändes av riksdagen, att det var nödvändigt att en sådan utredning
gjordes och framlades för riksdagen, då det inte gärna kunde vara
lämpligt att lia så olika räntesatser vid samma slag av långivning. Nu hoppas

Ilo

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
jag att detta löfte om möjligt realiseras redan i höst, så att vi kunna ändra
på räntesatsen för egnahemslånen redan vid det årsskifte som nu kommer.
Det är nämligen ett irritationsmoment för eg n ali erns v e r ks arn h e te n, att man
tillämpar en högre räntesats där än vid bebyggelsen i städer och tätorter.
Detta visar sig ju på det sättet, att egnahemslånen i stor utsträckning inbetalas.
I vanliga fall brukar man till ny långivning använda dels de inbetalda
amorteringarna och dels av riksdagen anvisade 20—25 miljoner, men under föregående
budgetår ha egnahemslånen inbetalats i så stor utsträckning, att det
blivit 3 miljoner kronor över på medel som ha plägat användas för egnahemslångivning.
Det är alltså tydligt, att allmänheten finner att dessa lån icke
längre äro fördelaktiga, och det är icke till gagn för egnahemsverksamheten
ute i landet, att staten för en sådan räntepolitik.

Det kan visserligen sägas, att det är förenat med stora fördelar att få ett
egnahemslån. Man kan t. ex. få ett premielån, när det gäller jordbruksfastigheter,
och man kan få ett tilläggslån, när det gäller bostadsfastigheter, men
de äldre låntagarna tänka inte så mycket på detta, och före 1940 fingo ju
bostadslåntagama icke förmånen av tilläggslånet, och premielån gavs endast till
ett mycket obetydligt belopp. Dessa äldre låntagare finna det därför egendomligt,
att de skola behöva betala en sådan räntesats som 3,6 procent, när bankerna
låna ut mot lägre ränta och staten själv subventionerar bebyggelse i städer
och tätorter till 3 procent.

Jag ber att få här omvittna, att det finns en mycket utbredd opinion i denna
sak och att det därför är av betydelse, att detta blir ordnat så fort som
möjligt. Det kan ju inte bestridas, att det måste för allmänheten framstå som
orättfärdigt, att staten i sin subventioner ing av byggnadsverksamheten tilllämpar
olika räntesatser, när det gäller bebyggelse i städer och tätorter och
bebyggelse på rena landsbygden.

Jag skall endast anknyta en reflexion till statsministerns1 här förda vackra
tal om det, som säges vara ett lösenord i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet:
ordet trygghet. Det är ett vackert ord, och jag tänker att de flesta
av oss gärna vilja vara med örn att bereda denna trygghet både åt oss själva
och våra barn och åt alla människor i vårt samhälle. Men jag tänkte då
också på ett ord ur gamla testamentet, där det sägs för att beteckna idealtillståndet
i ett land, att »där sitter var och en i trygghet under sitt fikonträd».
Att sträva efter trygghet åt medborgarna i ett land är således inte någon nyhet
utan en mycket, mycket gammal sak, men den är ju lika vacker för det.
Men när det nu talats så vackra ord örn tryggheten, tänkte jag på alla dessa
småbrukare och mindre jordbrukare i detta land, som enligt de planer som
jordbruksministern talar örn och som närmare utformats i 27-mannakommitténs
betänkande, skola, som det heter med ett främmande och ingalunda vackert
ord, rationaliseras bort. Man skulle lika gärna kunna använda ett ord,
som låter ännu mindre vackert men som betyder detsamma: man skulle kunna
tala örn en likvidering av det svenska småbruket. Vore det inte skäl i att man
vid utförandet av denna mycket tvivelaktiga åtgärd hade i tankarna detta tal
örn trygghet för landets medborgare?

Jag ber att få lägga detta de män på hjärtat, som hålla på med denna
för framtiden ytterligt viktiga angelägenhet.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag hade också tänkt ta upp ett litet
samtal med hans excellens herr statsministern om hans synpunkt på den framtida
politiska utvecklingen här i landet, men det är en rätt otacksam uppgift
inför den glest besatta kammaren och ännu mer inför det förhållandet, att
hans excellens inte är här. För att hans älskvärdheter mot mig och det parti

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

lil

Kungl, proposition ung. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
jag företräder icke skola stå alldeles oemotsagda vill jag emellertid konstatera,
att det enligt mitt förmenande fortfarande finns en smula dunkel i hans excellens’
uttalande om socialdemokraternas förhållande till kommunisterna. Hans
excellens förklarade sig med sin politik åsyfta att ta död på det kommunistiska
partiet. Han skulle övertyga de kommunistiska väljarna, att det kommunistiska
partiet var ett onyttigt parti. Ja, det var ett märkligt bragelöfte,
och det är så mycket märkligare som det gavs i ett ögonblick, då kommunisterna
så pass hårt, som. nu skett, ha naggat det socialdemokratiska partiet i
kanten. Visserligen har ju också herr Linderot tidigare deklarerat sina sympatier
för vad han brukar kalla en enad arbetarklass, men jag är inte riktigt
övertygad om att de båda herrarna se saken från precis samma utgångspunkter
och tänka sig den genomförd på samma sätt. I grund och botten lära väl
utgångspunkterna vara så olika, att den enighet, som både hans excellens och
herr Linderot drömma örn, knappast kan åstadkommas annat än genom en sorts
sammanjämkning. Det var emellertid just den eventualiteten, som jag varit djärv
nog att vilja diskutera och höra regeringens mening örn. Jag är fortfarande rädd
för — hans excellens får förlåta mig det — att han i sin lovvärda strävan att
övertyga kommunisterna örn att deras parti är ett onödigt parti får lov att acceptera
så pass mycket av deras speciella syn på efterkrigsprogrammet och på riktlinjerna
för den politiska utvecklingen, att kommunisterna skola bli hemmastadda,
när de träda in i hans parti, och icke behöva känna sig utkastade i en
oviss tillvaro på en främmande kust.

Hans excellens föreföll också en smula irriterad över de borgerliga partiernas
oförmåga eller bristande vilja att rätt förstå innebörden i det socialdemokratiska
partiets förkunnelse både i allmänhet och när det rör efterkrigsprogrammet i
synnerhet. Egentligen är ju inte den saken så obegriplig. Det har varit rätt olika
röster som ha uttolkat det socialdemokratiska programmet, och för de icke initierade
har det inte varit så lätt att avgöra vem som har varit vem. Efterkrigsprogrammet,
sade hans excellens, har skrivits av herr Wigforss och förordats av
Per Albin Hansson. Jag vet inte, örn det skulle betyda att efterkrigsprogrammet
är ett mönster av fasthet och pregnans eller örn det skulle illustrera dess
möjligheter att rymma allt i sin vida famn. Det senare förefaller mig mest
sannolikt, eftersom efterkrigsprogrammet faktiskt också har accepterats av herr
Linderot. Det är möjligt att detta är nedrigt gjort av kommunisterna — det vet
jag ingenting om — men den saken få i så fall herrarna göra upp själva.

Hans excellens ägnade också åtskillig uppmärksamhet åt det sociala, reformprogram,
som intar en betydande plats på socialdemokraternas önskelista. Jag
tyckte för min del, att det var en mycket sympatisk deklaration, och jag har
ingenting att invända mot eller tillägga till den. Det är nämligen så — och
jag hoppas att detta efter vad som tidigare har sagts skall vara klart även för
hans excellens — att den tvist, som råder och som kan komma att råda mellan
hans parti och det som jag företräder, icke gäller den sociala framstegsviljan
och inte heller det sociala reformarbetet. Dea gäller den principiella grund, på
vilken vårt ekonomiska liv skall byggas. Det är där, som åsikterna skilja sig,
och jag är rädd för att de där också komma att skilja sig.

Till sist, herr talman, skall jag bara be alf få uttala ett litet önskemål. Skulle
det inte äntligen vara på tiden att vi lämna det förkättrade 1920-talet åt sitt öde
och ägna vår diskussion och vår uppmärksamhet åt nuläget och vad nuet kräver?

Herr Nerman: Herr talman! Direkt uppkallad av herr Ohman ber jag att
få säga några ord om den s. k. bedömningsnämnden. Uttalandet står givetvis
helt och hållet för min egen räkning som enskild ledamot av nämnden.

Bedömningsnämnden Ilar sin tydliga begränsning; den är visst inte någon

112

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Kungl, proposition ang. allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
utrensning-snämnd, som det har sagts på visst håll. Jag förstår mycket väl, att
herr Öhman hellre skulle vilja lia en utrensningsnämnd, och jag är den förste
att önska detsamma. Jag skulle hellre vilja vara med i en utrensningsnämnd än
i en bedömningsnämnd, men när jag antog erbjudandet att delta, var jag å andra
sidan på det klara med att det inte var fråga om utrensning utan örn en begränsad
uppgift, och jag varnade i den tidning jag då hade för att tro att det
var fråga om någon utrensning.

Frånsett detta har denna nämnd vissa svagheter, som jag villigt skall erkänna.
För det första kom den för sent. Den borde ha utsetts 1940, men då hade krigsläget
ännu inte klargjort för regeringen behovet av att pröva statstjänstemännens
demokratiska pålitlighet. För det andra har nämnden tyvärr ingen möjlighet att
finkamma svenska statsinstitutioner. Den arbetar väsentligen såsom en prövningsnämnd
med mycket begränsade möjligheter från fall till fall, som regeringen
hänskjuter till den. Visserligen har den också själv initiativrätt, men strävandena
att använda den ha hittills i hög grad försenats och hindrats av den mängd
av ärenden som nämnden har fått från Kungl. Maj :t.

Emellertid är det förberedelser i gång för att den också skall komma fram
med något annat. Proceduren är sådan, att för varje fall, där en utnämning
av militär och polisiär art skall ske, rådfrågar departementschefen säkerhetspolisens
anteckningar för att se, örn det finns någonting att anmärka mot vederbörande
person ur demokratisk synpunkt. Finns det då någonting att anmärka,
så hänskjutes saken till bedömningsnämnden. Något annat är det inte.

Nu vill jag säga, att det kan bli rätt stora orättvisor med det här systemet.
Det verkar på en slump. Somliga fastna i nätet, därför att händelsevis deras
samtal ha avlyssnats av hemliga polisen eller deras brev ha öppnats, men andra
har man inte råkat på, och dessa andra ha kanske varit skadligare.

De stora nazisterna äro i regel inte statliga befattningshavare —- och det är
ju endast sådana det här är fråga örn — eller också äro de kanske redan pensionerade
och därmed borta. Vi få alltså huvudsakligen hand om sådana små,
som ett eller annat år ha haft en ungdomlig nazistisk utsvävning. De äro i
regel tämligen ofarliga herrar, helst som man ju nu känner dem och vet
vilka de äro, så att man kan lia ögonen på dem. I vissa fall, då vederbörande
alltjämt tillhör ett nazistparti, meddelas detta mycket noga till departementschefen,
och sedan är det hans sak att stoppa personen i fråga. Det gör han
också i sådana fall.

Det har vidare förekommit, det vill jag berätta, flera direkta misstag på
person, d. v. s. människor som beskyllts för att vara nazister ha ibland visat
sig aldrig någonsin ha varit det, och jag får säga att det är en verklig glädje
att få vara med örn att fria hederliga människor från falska beskyllningar.
Det var således inte rätt som herr Öhman sade, att samtliga fall ha gällt
nazister eller nazistsympatisörer. Den här flygfuriren, som nämndes, hade t. ex.
inte »öppet erkänt medlemskap i nazismen». Han hade vid 18 års ålder varit
med i en nazistisk ungdomsorganisation, men han hade aldrig betalt någon
medlemsavgift och aldrig räknat sig som medlem. Han stod emellertid för
vissa åsikter som omfattas av svenska nazistpartier. Tyvärr är det inte alla
som stå för sina åsikter.

Åsikter kunna vi för övrigt inte förbjuda — man kan inte mota folk i deras
karriär enbart för deras åsikters skull, allra helst som man här i landet aldrig
förklarat nazismen illegal.

Därigenom att man inte har någon allsidig tillsyn över vederbörande, utan
endast kan slå ned på dem vilkas telefonsamtal tillfälligtvis ha råkat bli avlyssnade
o. s. v., får man vidare tyvärr bara fast vissa mindre skyldiga, medan
deras, låt mig säga förförare, som lockat dem in på nazistiska vägar, i flera

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 31.

113

f o Kungl, proposition ung. allman sjukförsäkring m. m. (Fort?.)
fall ha gått vidare och befordrats. Det gäller alltså att även få tag på dessa
senäte och, i den mån det lyckas, se efter vad man kan göra.

I de här ungdomsfallen, som äro de vanligaste, tror jag, att vi litet var
kunna halla med nämnden örn att man inte bör gå fram med någon lynchjustis.
Vi ^föredra nog alla den sakliga, rättsliga praxis, som också har tilllämpats
så lysande i Nurnberg i fråga om de stora nazisterna, de verkliga
krigsförbrytarna. Det är inte riktigt att avgöra människornas öden på skvaller
eller misstankar. Det är snarare nazistiska metoder, örn man så gör.

Jag kan försäkra herr Öhman och kammaren i övrigt, att de fall vi handlagt
äro relativt hyggliga — tyvärr, får jag kanske säga. Jag kan nämna,
utan att begå någon indiskretion, att det finns flera fall, som till sin förtid
ha varit blandat nazistiska och kommunistiska. Inte nog med det, överhuvud
taget förekomma alla partier i de här ynglingarnas förflutna. Vi ha haft sådana,
som tillfälligt varit inne på högersidan, vi ha haft bondeförbundare och
liberaler — till och med, örn jäg får skvallra litet, en person som nu är socialdemokrat.
Detta anför jag för att visa, att klientelet är brokigt och att
man inte kan helt enkelt renodla det. Jag kan för övrigt — utan att känna
mig ute i mera avancerad korruption — försäkra kammaren, att mina kamrater
i nämnden äro mycket beprövade, goda demokrater och antinazister utan
något vinglande i det förflutna, t. ex. under de ömtåliga åren .1939—1941.

„Till sist vill jag som ett elementärt fel påpeka, att nämndens direktiv äro
något ensidiga. De gälla bara demokratisk pålitlighet visavi nazism. Det vore
väl mera konsekvent, örn man också prövade möjligheten till opålitlighet för
Sovjets räkning. Och inte bara det — jag menar också, att man självklart
skall undersöka, örn här kan uppstå en femte kolonn i Englands tjänst eller
Amerikas. Om vi skola vara samvetsgranna, böra vi inte hålla oss till bara
en sida.

„ Men det kan komma andra tider, och jag vill inte här sia örn vilka som
då komma inför en eventuellt ny bedömningsnämnd. Tills vidare hänger nämnden
i viss grad i luften. Den är ett experiment, och vi inom nämnden hoppas
att inom kort kunna komma fram till något fast på grundval av våra erfarenheter.
Till dess få vi^ försöka göra det bästa av de uppgifter, som nämnden
än så länge har. Men så mycket vill jag säga, att örn nämnden inte får möjlighet
att själv ta fram eventuellt kvarvarande nazister i förvaltningen, står
för min personliga del fortsatt medverkan i nämnden inte riktigt i överensstämmelse
med utgångspunkterna för mitt inträde.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till tredje särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 313, med förslag till lag angående ändring i lagen don 14 september 1944
(nr 705) örn aktiebolag, m. m.; och

nr 314, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den
19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Första kammarens protokoll 10-tO. Nr SI.

114

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr öl5, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 316, angående inköp av Stenstugu gård i Endre med flera socknar, Gotlands
län.

Föredrogois och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 317, angående täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;

nr 318, angående ändrad disposition av vissa marinens anslag;
nr 319, angående ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i
abortförebyggande syfte m. m.; och

nr 320, angående befrielse från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand
och A. L. Eriksson.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

321, med Förslag till förordning örn uppskov med allmän fastighetstaxering;
och

nr 322, med förslag till lag angående ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
323, angående anvisande av medel till driftkostnadsersättning för psykiatriska
kliniken i Uppsala m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Majda proposition
nr 324, med förslag till lag örn kommunal fondbildning, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis proposition nr
325, med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Föredrogs, och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majda proposition
nr 326, med förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis proposition nr
327, angående ersättning till personer, som ådragit isig skada eller sjukdom i
flyktingverksamhet m. m.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Nr 3».

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maurts propositioner
:

nr 328, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål;
och

nr 329, med förslag till lag örn ändring i strafflagen m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
330, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid de statsunderstödda
trädgårdsskolorna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:

m 331, angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående tomtmark i Trollhättan;

nr 332, angående inköp av fastighet i New York; och
, nr 333, angående allmän lönereglering för befattningshavare i statens
tjänst m. ,fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 334, med förslag till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923
(nr 147) om straff för olovlig varuinförsel, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Majrts proposition nr 335, med förslag till lag
örn ändring i giftermålsbalken m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick
förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 336, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 12 § lagen den 20
juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. xn.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 338, angående träffande av avtal med de enskilda försäkrings anstalterna
örn framtida övertagande från statens sida av vissa krigsförsäkringar m. m.;

nr 339, angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation
m. nr; och

nr 340, med begäran örn bemyndigande att träffa avtal med Göteborgs stad
angående villkoren för överföring å Göteborgs stad av det tryckande registret
för staden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 341, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis proposition
nr 342, med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret.

Nr 31.

Måndagen den 14 oktober 1946 em.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen i riksdagens
första kammare och de kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte herr talmannen tillsätta kammarens
kanslipersonal och vaktbetfärning, den 10 oktober 1946.

iS Här

skulle antecknas, att förste kanslisten hos kammaren E. Carlén och
förste vaktmästaren C. Jensen, vilka var för sig den 4 maj resp. den 2 april
1946 erhållit tjänstledighet på grund av sjukdom, återinträtt i tjänstgöring hos
kammaren, Carlén den 7 och Jensen den 3 innevarande oktober.

. &

På däi*om gjord ansökning beviljadé hertel- deputerade kanslisten, tillika
registratorn, hos kammaren,!. .Myrberg begärt entledigande från hans befattning
hos kammaren. '' '' ''

Till kanslist, tillika registrator, hös kammaren antogs kanslisten T. Vide
och till kanslist i den efter Vide uppkomna ledigheten W. Stenwall.

3 §.

Sedan vaktmästaren hös kammaren M. J. Ericsson nied utgången av sistlidne
juni avgått med pension, antogs till Vaktmästare efter Eriksson Nils Bertil
Selfvin.

4 §.

Det''skulle antecknas, att kanslisten Margit Löfblad på särskild anmodan
ihträtf i* tjähstgöring hös kandidaten tinder gårdagen bärnt att — förutom förste
vaktmästaren Jemsen — vaktmästarna 8. Nilsson och H. Eriksson redan den
8 samt'' Övriga vaktmästare med Undantag ftv E. Ström den 9 i denna månad
börjat tjänstgöra Iros kammaren.

5 §.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade vaktmästaren hos
kammaren E. Ström tjänstledighet för enskilda angelägenheter till» vidare tinder
1946 åns riksdags höstsession. Till vikarie för Ström tills vidare under
ifrågavarande tid förordnades Bernt Sven Gunnar Alfvin. Även denne hade
börjat tjänstgöra hos kammaren under gårdagen.

År och dåg söm Ovan.

In fidem

G. H. Berggren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
åfatiimänträde avslutades kl. 112.40 på natten.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

48303S