1946. Första kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1946:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 30.

Lördagen den 29 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 256 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till motionerna 1:349 och II: 534, besluta att s. k. språktillägg må från oell
med budgetåret 1946/47 utgå tills vidare med 400 kronor per år till folk- och
småskollärare i finskspråkiga områden i landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit motionerna
1:349 och 11:534.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 36.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 555, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 54 ja och 110
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 115 ja
och 146 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han Örn åtgärder
hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Nermans interpellation
örn åtgärder mot de svenska nazisternas verksamhet, erhöll ordet och anförde: verksamhet.
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Nerman till mig riktat följande
frågor:

»1. Har regeringen observerat att den nazistiska rörelsen i Sverige har förgreningar
till utlandet och att detta väckt pinsam uppmärksamhet i Norge?

2. Kunna åtgärder från regeringen väntas för att hindra att andra länder
skadas genom de svenska nazisternas verksamhet?»

Som svar får jag anföra följande.

De svenska nazisternas verksamhet är med de resurser som nu stå polisen till
buds föremål för övervakning. Därvid har icke framkommit någonting, som tyder
på att de svenska nazisterna utöva organiserad verksamhet i Danmark och
Norge. Någon anmälan örn sådan verksamhet har heller icke inkommit från
myndigheterna i dessa våra grannländer.

Första kammarens protokoll 19Ji6. Nr 80.

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Örn åtgärder mot de svenska nazisternas verksamhet. (Forts.)

Den nu av länsstyrelserna tillämpade praxis beträffande utfärdande av pass
hindrar dock icke svenska medborgare, som tillhöra nationalsocialistiska organisationer,
att besöka grannländerna. Praxis beträffande passvägran synes
vara något olika i skilda länsstyrelser. Enbart det förhållandet, att en person
tillhör ett nationalsocialistiskt parti torde i allmänhet icke föranleda passvägran.
Örn det däremot är känt eller misstänkt, att vederbörande stått i
illegal förbindelse med utlandet, vägras han pass med stöd av passkungörelsen
6 § första stycket, punkt d. Skulle det framkomma, att en person i utlandet
bedriver sådan verksamhet, som är skadlig för landets intressen, bör hans
pass med stöd av denna bestämmelse kunna indragas. Så har också skett i
något fall.

Att danska och norska samarbotsmän sökt sig över till vårt land har förekommit
i viss omfattning. Under kriget omhändertogos dessa i förläggning
och förpassades efter ockupationens upphörande till sina hemland. Även efter
kriget ha sådana samarbetsmän tagit sig över våra gränser. Då de upptäckts,
ha de omhändertagits och förpassats till sina hemländer.

Några åtgärder utöver den fortlöpande övervakningen övervägas för närvarande
icke av regeringen.

Herr Nerman: Herr talman! Jag tackar statsministern för hans svar och
ber att få knyta några reflexioner till det. Jag anser den fråga det här gäller
så principiellt viktig för Sveriges ställning som rättsstat, att jag vågar ta
några minuter av kammarens och statsministerns tid.

I min interpellation hade jag nämnt, att svenska nazister knyta förbindelser
med norska quislingar genom att resa över till Norge och att norska regeringsorganet
Arbeiderbladet den 2 juni förklarade, att detta förhållande inte kan
få fortsätta och att man i Norge är intresserad av »att det görs någonting
effektivt i Sverige för att hålla nazisterna under kontroll». Jag frågade, örn
regeringen hade märkt, att nazirörelsen i Sverige har förgreningar till utlandet
och örn man kan vänta åtgärder för att hindra, att andra länder skadas genom
de svenska nazisternas verksamhet.

Statsministern har svarat, att regeringen inte har märkt något och inte har
övervägt några särskilda åtgärder. Han har vidare upplyst, att praxis beträffande
passvägran »synes vara något olika i skilda länsstyrelser»! men att enbart
nazistiskt partimedlemskap »torde i allmänhet icke föranleda passvägran».
Pass vägras endast om det är känt, »att en person i utlandet bedriver
sådan verksamhet, som är skadlig för landets intressen».

Jag måste nog säga, att en passpolitik, som överhuvud tillåter notoriska
nazister att resa ut till länder, vilkas folk ha måst offra liv i tiotusental under
nazismens terror, är en underlig politik från en demokrati. Det borde inte vara
så svårt att förstå, att folk som t. ex. det norska finner det pinsamt att Sverige
tillåter sina nazister att fritt resa över till Norge, dar man inte kan vägra
personer med klart svenskt pass tillträde. Där, som i nästan hela världen i
övrigt, är ju nazismen stämplad som illegal. När statsministern säger, att endast
nazister, som veterlig! »stått i illegal ''förbindelse med utlandet»! eller
kunna misstänkas för det, vägras pass, blir det därför något egendomligt. Nay
zismen är ju illegal i utlandet, och då måste ju varje förbindelse med den bli
illegal.

Sverige är, frånsett diktaturerna Spanien och Portugal, dtet enda land, där
Hitlers anhängare kunna röra sig fritt, ge ut tidningar och hålla möten —
de göra det fortfarande på torg i Stockholm. Det måste anses som ett berättigat
renhållningskrav utifrån de andra folken, att Sverige inte släpper ut

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Örn åtgärder. mot de svenska nazisternas verksamhet. (Forts.)
nazistisk smitta med svenskt pass. Det har från ryskt håll upprepade gånger
kommit stärka beskyllningar mot vårt land att vara en central för den internationella
nazismen, och även örn beskyllningarna ha varit betydligt överdrivna
—- man kan kanske säga oerhört överdrivna — någon eld finns där onekligen
under röken. Man får förstå, örn ett folk, som har offrat tiotals miljoner liv
i kampen mot nazismen, är litet mer känsligt än vårt folk i detta fall.

Nu kan väl inte så stor skada ske i våra grannländer genom de svenska
quislingbesöken, eftersom man lyckligtvis på andra sidan gränsen har en effektiv
demokratisk polis som följer misstänkta svenska gäster. Men det är
genant, att vi överhuvud släppa nazister dit. Något har det bättrat sig efter
demokratiernas seger. Tidigare kunde ledande svenska quislingar fritt åka
till de ockuperade Norge och Danmark och där — mitt under krig och ockupation
— sammanträffa med grannfolkens bödlar och landsförrädare. Kammarens
ledamöter kanske minnas, att en viss herr Malte Welin på sin tid i
Sverige förberedde en direkt och officiell quislingbyrå. När han fråntogs sitt
pass av K. B. i Göteborg, korrigerades detta av regeringen, så att han fick
passet tillbaka för en tid. Den svenska flatheten har onekligen varit mycket
stor. Yi ha i dagarna erinrats örn den på ett ganska beklämmande sätt. Även
örn det är bättre nu, har det ju ännu efter kriget förekommit, att svenska
nazister hjälpt över norska quislingar och dolt dem här. Det har beivrats, när
man har kommit på det. Men annars har inget åtgjorts, fast nazirörelsen visst
inte har upphört.

Nu tror jag, att förklaringen till flatheten mot nazisterna ännu i dag i demokratiens
Sverige ligger i en principen syn på demokratien. Det framgår
ganska tydligt, att fastän niirnbergprocessen har visat upp för hela världen,
att nazismen är en kriminell sammansvärjning, och man jorden runt är inställd
på utrotning av den, så betraktar man på ledande håll i vårt land nazismen
som en politisk åsiktsriktning bland andra, en politisk riktning som har
rätt att leva och verka så länge det inte klart överträder lagens gränser.

För att inte nödgas behålla en eventuellt falsk uppfattning vore jag tacksam
att av statsministern få veta, cm han anser nazismen som en politisk åsiktsriktning
bland andra eller som •— vad jag i likhet med mänskligheten i stort
anser —• en kriminell internationell sammansvärjning. Örn den räknas som en
politisk åsiktsriktning, varför tillsätter regeringen då en bedömningsnämnd för
att bedöma lojaliteten hos befattningshavare, som misstänkts ha förbindelser
med nazismen — och enbart med den? Tyvärr har den officiella oklarheten här
komplicerat nämndens arbete, och den har i första lämpliga fall funnit det
nödvändigt att som i viss mån ursäktande bakgrund till nazisympatierna påpeka,
att nazismen alltid har varit en legal, fullt tillåten rörelse i vårt land.

Tilläggas kan, att ecklesiastikministern i går här i kammaren på tal örn
säkerhetstjänstens ombildning yttrade ungefär som så, att det finns väl ingen
här i riksdagen som anser, att vi inte behöva ha någon efterföljare till säkerhetstjänsten
speciellt med hänsyn till utlandet för att Sverige inte skall bli en
n alicen träl.

Jag är alltså tacksam för en upplysning från statsministerns sida, örn han
anser att nazismen är en politisk åsiktsriktning bland andra, som bör tillåtas
så länge den inte överskrider lagens gränser, eller ej.

Även om han nu så anser — och Sveriges officiella politik är sådan ännu i
dag — så finns det emellertid ändå ett par saker man, utan att direkt kriminalisera.
rörelsen, kan göra. Man kan för det första mycket väl helt vägra alla
som nazister kända -svenska medborgare pass, inte bara dem man misstänker
för »illegalt» arbete. Hedan hänsynen till våra grannfolk är nog motivering
för en sådan åtgärd. En medlem i ett naziparti är dessutom som sådan en domö -

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Om åtgärder mot de svenska nazisternas verksamhet. (Forts.)
kratiens dödsfiende och en potentiell landsförrädare. Och varje nazist som
sådan ger oss dåligt rykte i utlandet.

För det andra borde man kunna göra en grundlig razzia i alla nazistnästen.
Örn en svensk medborgare kan misstänkas för att ha haft förbindelse med en
vanlig kriminell liga i utlandet, vidtar man utan tvekan åtgärder mot honom,
undersökning, förhör och eventuellt åtal. Nu ha kända svenska nazister haft
klart dokumenterad och organisatorisk förbindelse med i utlandet dömda kriminella
ligor. Man väntar få belägg från Nurnberg, och regeringen har låtit
efterforska sådana. Det är bra. Men den kan gott börja i andra ändan också.
Det finns i den svenska nazipressen nog med uppgifter örn sambandet, på konferenser
och dylikt, mellan svenska nazister och utländska. Vill man inte förbjuda
nazisterna, kan man åtminstone behandla dem som smittoförare och
isolera dem.

Jag är alltså tacksam för en principiell förklaring från statsministern och
slutar med att instämma i ett uttalande han själv har gjort i sin bok Demokrati
1935: »Det är bättre att i tid slå till än vänta till dess faran är överhängande.
-— De som operera mot demokratiens fredliga ordning lia sig själva
att skylla, örn de för hårt fresta den demokratiska styrelsens tålamod. — Demokratiens
svaghet är, att den icke är tillräckligt stark.»

Jag tror inte någon inbillar sig, att faran från nazismen är förbi ännu.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag förstår
inte riktigt syftet med herr Nermans anhållan till mig att göra en särskild
betygssättning av vissa organisationer i vårt land. Min personliga uppfattning
örn nazismen såsom en skadlig företeelse kan ingen vara okunnig örn. Men det
är ett faktum, att vi här i landet icke velat vidtaga åtgärder för att undertrycka
vissa partibildningar. Vi hade ju på sin tid ganska livliga diskussioner
om huruvida man skulle vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder mot ytterlighetspartierna.
Det var då inte bara fråga örn nazisterna, utan också örn andra
ytterlighetsriktningar, och vi kommo till sist till det resultatet, att det knappast
var förenligt med vår allmänna syn på hur man skulle möta vissa företeelser
att göra sådana undantagslagar. Det är ju också karakteristiskt, att när herr
Nerman nu diskuterar åtgärderna mot nazistiska organisationer — det finns
ju sådana av olika kulörer — ifrågasätter han inte, att man skall genom lag
förbjuda bildande av dylika organisationer. Det är väl en kvarleva av hans
kärlek till friheten som gör att han inte ens mot organisationer, vilka han
betraktar såsom pestsmittade i politiskt avseende, vill rekommendera rigorösa
åtgärder.

Eftersom jag tidigare varit med örn allvarliga överläggningar örn ett inskridande
i detta fall på lagstiftningens väg, kan jag naturligtvis inte utan vidare
avvisa den utvägen. Men mitt förstånd säger mig, att det är en utväg, som icke
leder till det önskade resultatet. Det är nämligen min övertygelse, att det är
bättre att företeelser av denna art ha möjlighet att visa sig i dagsljuset än att
man driver dem under jorden, ty ingen inbillar sig väl att vi, därest statsmakterna
skulle lagstifta på detta område, därmed göra slut på det nazistiska
tänkandet eller kunna hindra personer med nazistiskt tänkande att träffas och
att säkerligen också i viss mån operera tillsammans. Jag tror att det är en riktig
uppfattning, att det är bättre att kunna hålla ögonen på dem i det offentliga
än att driva dem till en underjordisk verksamhet, vilket ju skulle nödvändiggöra
säkerligen mycket omfattande övervakningsåtgärder från det allmännas
sida, åtgärder av den art som under krigsåren blevo starkt kritiserade, åtgärder
som man tämligen allmänt önskat skulle kunna avvecklas efter kriget ■—
en önskan som ju senast fick uttryck här i riksdagen, när man fattade beslut

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Örn åtgärder mot de svenska nazisternas verksamhet. (Forts.)
om en begränsning av den organisation, som regeringen föreslagit just för
dylik övervakning. Vad man bör kunna lita till i detta fall som i andra, är att
man på den allmänna upplysningens väg söker förhindra att denna^ smitta på
ett otrevligt sätt sprider ut sig, och har man denna uppfattning återstår ju
bara att avgöra, hur man skall behandla dessa människor, när de göra någonting
som strider mot svensk lag. Det räcker ju inte med ett allmänt omdöme
att en människa är kriminell. Vi ha en mycket omfattande lagstiftning, som
anger brottstyper, och vi ha att hålla oss till denna lagstiftning, savida vi
inte vilja — och då är man tillbaka till diskussionen örn en särskild förbudslagstiftning
— i våra strafflagar införa bestämmelser som göra det kriminellt
att tänka nazistiskt. _ .... o

Det skulle ta alltför lång tid att gå in på en mera utförlig diskussion pa
denna punkt, men jag tror inte det är oriktigt att säga, att det även inom de
kretsar, som man här betecknar med ett gemensamt ord såsom nazister, finns
folk av olika kaliber. Jag tror inte att man ens kan drista sig till att säga,
att varenda en som t. ex. har misstroende till demokratiens förmåga eller som
opponerar mot den s. k. penningplutokratien därmed utan vidare har inrangerat
sig bland kriminella element. Den propaganda dessa personer bedriva kan vara
sådan, att man med kraft bör gå emot den, men jag föreställer mig, afl, vi ha
tillräckliga resurser därför utan att behöva tillgripa rigorösa åtgärder.

Det enda herr Nerman här rekommenderat är en skärpning, när det gäller
utfärdandet av pass. Jag har för min del ingenting att invända mot att passmyndigheterna
äro mycket rigorösa på detta område, men jag skulle tro att
de icke i samtliga fall, och kanske inte ens i de flesta fall, kunna konstatera
att vederbörande sökande är nationalsocialist. Vi skulle således alltjämt riskera
att det ändå utfärdades pass för personer med nazistisk åskådning. Det förefaller
mig emellertid som man i de länder, som känna sig besvärade, får uppbjuda
sina krafter för att förhindra ovälkomna besökare, liksom vi göra, Från
dansk sida, från norsk sida, kan man inte förhindra, att det kommer quislingar
över till vårt land. Vi fatta det som vår uppgift att ta hand örn dem
och skicka dem tillbaka. Det är ju naturligt att man gör detsamma i våra grannländer.

Herr Nerman sade att det inte finns något land mer än Sverige, där nazisterna
kunna operera ostört. Jag är inte säker på att han har rätt. Vi ha haft
anledning att göra vissa undersökningar, och lia därvid funnit, att man i
länder jämförliga med Sverige icke skridit till förbudslagstiftning på detta
område, utan de bestämmelser, man där har, äro av samma art som våra, innebärande
alltså att personer av denna kategori straffas, när do begå lagstridiga
eller illojala handlingar, men jag vet inte att det finns såsom en regel i dessa
länder något förbud för personer med nazistisk åskådning att sluta sig samman.
Men detta är ju ett spörsmål som man kan ta upp, och jag skulle tro att
örn vi ta oss en ordentlig diskussion på denna punkt komma vi med all vår
berättigade harm över nazisterna ändå till sist till den uppfattningen, att deras
ställning i Sverige inte motiverar ett sådant våldförande av de allmänna principer,
som äro fastslagna i våra grundlagar, som en förbudslagstiftning skulle
vara. Jag konstaterar också att herr Nerman undvek att göra någon framstöt
i detta avseende.

Herr llranting: Herr talman! Örn jag förstod herr statsministerns svar riitt,
så förhåller det sig på det sättet, att de olika länsstyrelserna tillämpa skiftande
praxis i fråga örn utfärdande av pass. Detta förefaller mig knappast riktigt
tillfredsställande. Här finnes dock en gemensam lagregel att följa. Enligt passkungörelsen
skall pass för utlandsresor icke utfärdas, om passmyndigheten

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Om åtgärder mot de svenska nazisternas verksamhet. (Forts.)
har kännedom om eller skälig anledning antaga, att sökanden står i sådan förb
lii del se med utlandet som är skadlig för svenska statens intressen.

Detta arén ganska intressant kautschukparagraf. När den tillskapades —
alitsa ar 1940, under Hitlers glanstid, då det var natt klockan 12 på dagen
— uppfattades nog denna nya bestämmelse på vänsterhåll såsom en rätt
otrevlig, reaktionär nyhet. Medan man förut hade varit van vid att kunna
röra sig tämligen fritt i världen, kände man sig nu plötsligt förvandlad till
en potentiell fånge i eget land. Man fick lov att gå till polisen och låta den
avgöra, om man hade tillräckliga skäl för att resa utomlands! Jag vill också
minnas, att det på den tiden förekom en del anmärkningsvärda fall av passvägran
gentemot vänsterfok.

-Nu är ju läget annorlunda. Det förefaller mig, som örn herr Nerman i alla
iall har rört vid en betydelsfull fråga. Sa 00m världen i dag ser ut, måste
man onekligen ställa sig den Hagan, örn det kan vara så lyckligt ur de
svenska intressenas synpunkt, att våra nazister fara fritt omkring i utlandet
och väcka ond blod och mer eller mindre skada vårt nationella anseende. Jag
är för min del principiellt emot passrestriktioner. Jag håller på rörelsefriheten,
ty jag har gamla, sympatier för en. sådan ordning. Men när nu situationen
blivit den, att nazismen är kriminaliserad i en rad demokratiska länder
och nazisterna med all rätt — betraktas såsom före detta landsförrädare,
bör man .kanske från svensk sida visa en smula återhållsamhet i att tillämpa
demokratien pa det sättet, att vi ge vara nazister fria händer och full rörelsefrihet
så länge de inte direkt överträda den svenska lagen.

Jag vet inte, örn herr statsministerns svar på herr Nermans fråga angående
nazismen såsom en asikt som alla andra var alldeles klart. Det kanske svaret
var, men mig förefaller det, som örn statsministern mera talade örn spörsmålet,
huruvida en undantagslagstiftning skall förekomma eller icke. Jag
vill i varje fall deklarera, att jag för min del inte kan tillägna mig den toleranta
synpunkten, att nazismen skall betraktas såsom en åsikt jämförbar
med alla.andra. Å andra sidan är jag inte heller anhängare av någon undantagslagstiftning.

Men det ma nu vara hur som helst med det spörsmålet. Såsom läget nu är
i världen och speciellt i Norge, undrar jag örn det ändå inte ur svensk synpunkt
är bäst, att vi tills vidare hålla våra nazister kvar här hemma. I varje
fall synes det mig egendomligt, örn man tillämpar en skiftande praxis i spörsmål
angående vad -sorn är skadligt för svenska statsintressen.

Herr Nerman: Herr talman! När statsministern påpekar, att jag inte har
begärt någon lagstiftning örn kriminalisering av naziströrelsen, så är det
riktigt, och det är delvis av samma skäl som statsministern själv anför. Det
tål att tänka på, den saken är klar.

Men jag har i stället påpekat, att det finns ett par andra möjligheter. Det
ena vore en allmän passvägran, och tanken därpå tycks inte vara alldeles
främmande för statsministern. Jag begärde ju inte, att man skall känna till
alla, som äro nazister; det kan ingen begära. Men de, som äro kända såsom
nazister — och jag tror mig veta, att polisen lyckligtvis har rätt bra reda
på dem — böra hindras, vare sig de äro framträdande eller icke.

Den andra möjligheten är, som sagt, att man grundligt går igenom sällskapet
och börjar i den ändan, att man undersöker samvaron och samspelet
med krigsförbrytarna, medan man väntar på att få saken uppklarad från andra
ändan nere i Nurnberg. Detta är ett minimiprogram.

Till sist beklagar jag, att jag inte har fått ett direkt svar på frågan, om
statsministern betraktar nazismen såsom en politisk åsiktsriktning bland

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Orri åtgärder mot de svenska nazisternas verksamhet. (Forts.)
andra, som skall få leva sitt fria liv, tills den kolliderar med lagen. Örn han
inte gör det, varför tillsätter man då en bedömnmgsnämnd för att undersöka
lojaliteten i fråga om nazismen, oell enbart i fråga om den, icke i fråga örn
andra riktningar? Det finns ju sympatisörer till Tyskland, det fanns sympatisörer
till Ryssland och till England; det fanns sympatisörer at olika ball.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag försökte så
tydligt som möjligt uttrycka min åsikt om nazismen såsom en fördärvlig
företeelse. Men när herr Nerman ställer frågan, om man skall behandla elen
såsom en åsiktsriktning’ som andra, hänvisar jag till våra lagar. Jag kunde
också hänvisa till att en medborgare med nazistisk åskådning är oför hindrad

att deltaga i våra allmänna val. . . , ,

Men den omständigheten, att på det viset även människor med en nazistisk
åskådning åtnjuta politiska rättigheter, behöver ju inte betyda, att man
anser människor nied den åskådningen lämpliga för allmänna förtroendeuppdrag,
och det är därför vi ha tillsatt en särskild nämnd som ska 1 pröva,
örn det är lämpligt att en person, som haft förbindelser med nazistiska organisationer,
har ett allmänt förtroendeuppdrag. Den nämnden har ju inte tilt
uppgift att i allmänhet granska, vilka som äro nazister eller ej, utan uppgiften
gäller just de allmänna förtroendeuppdragen eller anställningen i allmän
tjänst. Och jag tror nog att herr Nerman skall kunna medge, att. det
är en stor skillnad mellan att utan vidare säga, att nazismen är en ki limnell
företeelse, och att säga, att den är så skadlig, att man bör särskilt övervaka
den. _ ,, ,

Herr Nerman befinner sig ju i ett dilemma. Konsekvensen^ av att man betecknar
en åskådning såsom kriminell borde vara ett krav pa att den skulle
lagligen kriminaliseras.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Holmbäcks interpellation angående rätt för militär personal att till
Kungl. Majit framföra förslag m. m., och nu yttrade: Herr talman! I en.med
första kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Holmbäck, i anknytning
till en under beredskapen inträffad händelse, till mig riktat följande

»Gälla fortfarande stadganden som förbjuda militär personal att direkt till
Kungl. Majit resp. till departementschefen inberätta iakttagelser de gjort i
tjänsten och framföra förslag i anledning därav, oell ämnar herr statsrådet i så
fall vidtaga anordningar för att få dem upphävda?» .

Härtill kan sägas att militär personal självfallet är oförhindrad att i tjänsteärenden
vända sig till Kungl. Maj :t eller till chefen för försvarsdepartementet
men att i tjänstereglementet för krigsmakten är stadgat, att dylika meddelanden
som regel skola sändas i s. k..tjensteväg.

Bestämmelserna innehålla, i den man de här äro av intresse, i huvudsak följande.
. .

Tjänstemeddelande skall, där icke annat är särskilt stadgat, befordras i vanlig
tjänsteväg från vederbörande högre chef (myndighet) genom samtliga mellanvarande
instanser till vederbörande lägre chef (myndighet) samt i motsatt ordning
från den sistnämnde. — Tjänstemeddelande till civil myndighet expedieras
genom högre militär myndighet örn ärendets natur så kräver. — Utan hinder
av dessa bestämmelser får avvikelse från vanlig tjänsteväg äga ruin. i trängande
fall. Chef, som förbigåtts vid befordran av tjänstemeddelande till högre

Äng. rätt för
militär personal
att till
Kungl.
Majli framföra
förslag
m. m.

8 Nr 30. Lördagen den 29 juni 1946,

Äng. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra förslag m. m.

(Forts.)

chef eller av skriftligt tjänstemeddelande till lägre chef skall dock underrättas
därom av den, som föranlett avvikelsen. — Till högre chef (myndighet) ställt
tjänstemeddelande rörande ärende som otvetydigt kan avgöras av lägre instans,
till vilken det i tjänsteväg inkommit, skall avgöras av den lägre instansen.
Dock skall tjänstemeddelande, som ställts till Konungen och som innehåller
framställning i ärende som av chef tidigare avgjorts, alltid vidarebefordras. —
Tjänstemeddelande rörande ärende, som otvetydigt kräver yttrande av annan
än den genom vilken det i vanlig tjänsteväg skall insändas, befordras genom
den som sålunda bör yttra sig.

Genom föreskriften att tjänstemeddelande skall passera mellanliggande instanser
vinnes fördelen att det blir möjligt för en lägre instans att, så snart
den fatt del av meddelandet, utan att avvakta order från högre ort vidta åtgärder
som meddelandet kan ge anledning till och som vederbörande bär befogenhet
att genomföra, något som är av betydelse särskilt under fältförhållanden.
_ Men vidare kunna remisser undvikas genom att yttranden avges av
mellanliggande instanser under skrivelsens gång. Härigenom sparas tid, och
skrivelsen kommer fram i utrett skick.

Örn sålunda goda skäl finnas för bestämmelserna örn anlitande av tjänsteväg
vid framställning i tjänsten till högre myndighet är det å andra sidan
uppenbart, att^ dessa ordningsföreskrifter icke böra få en alltför rigorös tilllämpning.
I många fall torde det sålunda vara svårt att avgöra örn ett meddelande
skall betecknas som tjänstemeddelande, å vilket bestämmelserna ju skola
tillämpas, eller örn det är av sådan allmän eller personlig art att det icke
behöver lämnas i tjänsteväg. Åtskilliga skrivelser sändas också direkt till
Kungl. Majit eller försvarsministern.

Det är givetvis icke tillätet att hindra en skrivelse, i vilken önskemål framföras
till Kungl. Majit, att nå fram. Att tjänsteväg användes får alltså icke
medföra, att misshagliga iakttagelser eller meddelanden ej vidarebefordras.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke detta förhållande bör tydligare än nu
är fallet komma till uttryck i bestämmelserna. I samband med genomförandet
av nya straffrättsliga bestämmelser för krigsmakten, vilken lagstiftning torde
komma att i avsevärd grad inverka på tjänstereglementets utformning, torde
en översyn av hithörande bestämmelser vara påkallad.

Härmed torde interpellantens fråga få anses besvarad.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får till herr statsrådet framföra min
tacksamhet för svaret på interpellationen.

Utgångspunkten för denna har jag rätt utförligt angivit till kammarens protokoll
den 2 april 1946, och de fakta, jag där omnämnt, ha sedermera diskuterats
i pressen. Då det emellertid hunnit förflyta åtskillig tid sedan interpellationen
gjordes, skall jag tillåta mig att erinra örn det väsentliga av de fakta,
som lågo bakom densamma.

Den 1 april 1941 insände en till värmländska gränsen kommenderad bataljonschef,
som tidigare varit aktiv officer och nu var officer i reserven och industrimän,
ett handbrev till dåvarande chefen för försvarsdepartementet. Tillsammans
med fyra andra officerare hade brevskrivaren, efter vad som upplyses i brevet,
gått igenom försvarsanläggningarna vid det avsnitt av gränsen, till vilket han
var kommenderad, och samtliga de fem officerarna hade funnit läget på den
fasta punkten felaktigt. Omkring en halv miljon kronor vore felinvesterade
penningar. Efter att ha omtalat, att han föregående sommar iakttagit dyrbara
felplacerade anläggningar å annan ort, föreslog brevskrivaren, att en eller

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Äng. rätt för militär personal alt till Kungl. Maj:t framföra förslag m. m.

(Forts.)

flera kommissioner av officerare från olika vapenslag finge göra en snabbrevision
av anläggningarna efter gränsen.

Den 13 april 1941 — alltså två veckor senare — hölls förhör vid bataljonens
stab med brevskrivaren. En anmälan från armékåren upplästes, av vilken inhämtades
att han avlåtit en ''skrivelse till chefen för försvarsdepartementet utan
att iakttaga stadgad tjänsteväg och därigenom gjort sig skyldig till oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt. Sedan den tilltalades, d. v. s. brevskrivarens, levnadsomständigheter
genomgåtts, försvarade denne sin åtgärd. Han ansåg, att
de i skrivelsen nämnda förhållandena vore så uppseendeväckande, att de snarast
borde komma till statsrådets kännedom, att han hade fullt klart för sigott
han gått utanför den militära tjänstevägen, att han icke gjort detta i oförstånd
utan med rent uppsåt, att han såsom medborgare kunde vända sig till statsrådet
direkt o. s. v. Jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålades därefter
brevskrivaren att för oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff
utan bevakning i fyra dagar, varvid skulle antecknas att straffet
ådömts i fält.

Jag kanske här kan få anmärka, att det icke i protokollet angives, att tonen
i brevet skulle på något sätt vara inkorrekt. Detta är heller icke fallet. Jag har
läst brevet, och detta innehåller en fullt saklig framställning av de förhållanden,
som brevskrivaren behandlar. Jag förmodar, att även herr statsrådet läst
brevet och att han i detta hänseende icke har annan uppfattning än jag.

Jag fick reda på dessa förhållanden för några månader sedan, och såsom jag
sagt i interpellationen föreföll det mig anmärkningsvärt att en svensk officer
kunde bliva ådömd straff för att direkt till försvarsministern ha insänt en
skrivelse rörande militära förhållanden. Det kanske vore riktigare att säga,
att det föreföll mig fullständigt absurt. Varje svensk man bör hava rätt att
under Kungl. Maj :ts skärskådan bringa de missförhållanden han iakttager och
de förslag han vill väcka och göra detta direkt. Om man skulle förbjuda en
svensk statstjänsteman att vända sig direkt till Kungl. Maj :t och i stället anvisa
honom att som enda väg vända sig till sina närmaste överordnade, skulle
man kunna skydda missförhållanden och stäcka initiativkraften. Med utgångspunkt
från denna uppfattning gjorde jag min interpellation, huruvida fortfarande
gälla stadganden, som förbjöde militär personal att til) Kungl. Maj :t respektive
departementschefen inberätta de iakttagelser de gjort i tjänsten och
framföra förslag i anledning därav, samt huruvida herr statsrådet i så fall ämnade
vidtaga åtgärder för att få dem upphävda.

Av herr statsrådets svar anser jag mig till en början kunna utläsa,
bestämmelser alltjämt äro i kraft, vilka gällde år 1941. Hade någon ändring
vidtagits, skulle givetvis herr statsrådet hava anmärkt detta i sitt svar på
interpellationen.

Herr statsrådet säger till en början i sitt svar, att genom att ett tjänstemeddelande
skall passera mellanliggande instans, vissa fördelar vinnas. Så mycket
är naturligen utan vidare klart, att vissa fördelar vinnas genom att ett tjänstemeddelande
passerar mellanliggande instans. Det sker ständigt i förvaltningen,
att en skrivelse till en överordnad myndighet inlämnas till en underordnad myndighet
för att denna genast skall kunna ge sitt omdöme i den fråga, som beröres
i skrivelsen. Men den fråga det här gäller är, örn det skall vara förenat med
straffansvar att tillämpa ett annat förfaringssätt. Det är därom interpellationen
rör sig, och — örn herr statsrådet tillåter mig att säga det direkt och utan
omsvep — på den frågan kan jag icke se att herr statsrådet lämnat något svar.
Jag hade hoppats, att herr statsrådet skulle lämna ett klart besked om att det
icke bör vara förbundet med straffansvar.

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Äng. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra förslag m. m.

(Forts.)

Om jag behandlar herr statsrådets svar på interpellationen ur synpunkten av
de nu gällande bestämmelserna, har jag fått den uppfattningen, att herr statsrådets
ståndpunkt är följande. Man har en regel, att tjänstemeddelanden skola
inlämnas till vederbörande lägre myndighet, även om de äro avsedda för
Kungl. Majit, vid äventyr av straffansvar, örn vederbörande begagna en annan
väg. Denna regel skall man emellertid enligt statsrådets mening icke tillämpa
alltför rigoröst. Bl. a. skall man tolka begreppet tjänstemeddelande snävt.
Bakom herr statsrådets uttalande på denna punkt ligger måhända, att herr
statsrådet — örn han haft att handlägga det förfarande, varigepom förevarande
officer dömdes till straff — skulle dömt på ett annat sätt och alltså frikänt.
Men även med herr statsrådets tolkning äro de nuvarande bestämmelserna
olämpliga. Det kommer då att bero på ett subjektivt avgörande i varje särskilt
fall, örn straff skall ådömas eller icke. Men vad man vill lia är klara regler.
Den enskilde skall veta, vad han har eller icke har möjlighet att göra. Man bör
icke^ha regler, som göra att en försvarsledning skall ha möjlighet att förordna
örn åtal i ett fall som det föreliggande.

I själva verket torde de nuvarande reglerna vara ohållbara. Medan den omständigheten,
att man väl icke kan hindra en officer, underofficer eller vilken
som helst menig att vända sig till militieombudsmannen direkt — eller finns
det i själva verket förbud även för detta? — visar, att man icke bör kunna hindra
honom att vända sig direkt till Kungl. Maj:!. De nuvarande reglerna böra
alltså upphävas, och detta bör ske snarast möjligt. Jag är givetvis tacksam för
att herr statsrådet, vill ändra de nuvarande bestämmelserna så att de tydligt
utsäga, att en skrivelse till Kungl. Majit icke får hindras av lägre myndigheter.
Men detta är icke tillräckligt. De nuvarande bestämmelserna böra upphävas
och ersättas med stadganden, som överlåta åt den enskildes omdöme,
vilken väg en skrivelse till Kungl. Majit skall insändas, bestämmelser alltså,
som göra det till en ordnjngssak, örn skrivelsen skall insändas den ena eller
andra vägen utan att det är förbundet med straff, örn en skrivelse insändes direkt.
Därmed är givetvis ej sagt, att det icke kan vara ett tjänstefel att icke
även till närmaste myndighet i ett brådskande fall rapportera en iakttagelse.
Dessa förändringar i de gällande bestämmelserna böra ske utan att man inväntar
den nya militära strafflagstiftningen, som kan dröja. Denna sak borde
kunna handläggas omedelbart.

Jag tillåter mig att avslutningsvis beröra ytterligare två förhållanden.

Det finnes mycket som talar för att de iakttagelser och anmärkningar, som
brevskrivaren framförde i sitt brev till försvarsministern, voro alldeles riktiga
och att alltså felinvesteringar i mycket betydande omfattning ägde rum vid vår
västgräns. Därom är kanske icke så mycket att säga. Förhållandena voro givetvis
sådana, att även mycket stora misstag kunde begås utan, att de därför
böra föranleda klander efteråt. Men allmänheten bör få reda på, vad som gjordes
bra och vad som gjordes dåligt, d. v. s. huru försvarsmiljonerna verkligen
användes, och därvid även örn man vidhöll ett system som redan, kuntje visas
vara felaktigt. Även för den framtida behandlingen av försvarsfrågor är detta
önskligt. Vad jag tycker är mest uppseendeväckande i denna affär är nämligen,
icke att brevskrivaren dömdes. Den, som dömde, hade att tillämpa givna
bestämmelser. Vad jag tycker är mest uppseendeväckande är att brevskrivaren
ställdes till åtal. Bakom detta kan ligga att någon ville tysta kritik. Vem var
det som tog initiativet till åtalet?

Det andra förhållandet, som jag till slut vill beröra, är följande. Brevskrivaren
avlägsnades omkring årsskiftet 1942—1943 från sitt befäl, bl. a. på grund
av kritisk och negativ inställning till av högre chefer meddelade anvisningar.

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Ang. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra förslag m. m.

(Forts.)

Han avlägsnades alltså på grund av en subjektiv värdering. Jag kan givetvis
icke lia något omdöme om dess berättigande; det fordrar ju kännedom örn förhållandena
i det särskilda fallet. Men att han ställts under åtal blott för att han
skrivit ett brev direkt till försvarsministern med kritik av vissa förhållanden
gör — särskilt örn denna kritik varit berättigad — att jag med en betydande
misstro ser på det omdöme, genom vilket han avlägsnades från sin befattning.
Jag tror för min del, att herr statsrådet borde försöka få till stånd en omprövning
av denna sak.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Som interpellanten redan anfört gäller
det konkreta fall, som givit upphov till det missförhållande, som interpellanten
påtalat, våra befästningar vid västra gränsen åren 1940 och 1941. Det rör
faktiskt förhållanden, som det, trots att kriget är slut, ännu inte är lämpligt
att behandla inför offentligheten.

Interpellanten har i sin interpellation själv sagt följande: »Att i detta sammanhang
i allmänhet gå in på de förhållanden, som i det föregående angivits,
kan icke ifrågakomma.» Detta har för mig varit en vink, att interpellanten inte
önskar att vi heller i dag skulle ta upp någon diskussion om de detaljer, som
påtalades av den ifrågavarande officeren i hans skrift till försvarsministern.

Jag vill emellertid nämna, att den anmälan, som gjordes av officeren i fråga,
föranledde en synnerligen omständlig undersökning av befästningarnas läge och
av dispositionerna på det avsnitt, där han var placerad, en undersökning, som
naturligtvis blev extra omständlig och noggrann på grund av den uppmärksamhet
som efter hans anmälan kom att från allra högsta ort visas denna sak. Det
befanns senare, att officeren i fråga delvis hade missförstått saken.

I korthet angivet var det så, att på det avsnitt, där han kritiserat befästningsa-nläggningarna,
fanns det dels sådana befästningar, som man tänkt sig
att använda vid en endast ganska ringa bemanning, och dels i anslutning härtill
också utbyggt ett system av bunkrar och andra befästningsanläggningar,
som skulle kunna bemannas med mera folk, örn läget vore sådant, att en ''sådan
bemanning skulle komma att ske. Det är detta förhållande mellan de befästningar,
som omedelbart skulle användas, och de, som skulle så att säga
hållas mera i reserv, som han inte förstått. I fall jag studerat papperen rätt,
har uppenbarligen den omständigheten, att han inte hos sina närmaste chefer
informerat sig örn denna planläggning av befästningssystemet, medverkat till
den krigsrätt, som anordnades mot honom.

Jag kan givetvis inte här uttala mig örn den dom, som fälldes. Jag vill
emellertid med några ord försöka klarlägga den nyansskillnad, som jag alltjämt
tror föreligger mellan den ärade interpellanten och mig själv i denna
fråga.

Jag tror inte att det är något större problem, som rullats upp genom denna
dom i Värmland år 1941. Jag får dagligen massor av brev. Jag avgör ingalunda,
om de äro av personlig natur eller örn de äro tjänstemeddelanden, jag
läser dem och delar ut dem så att de komma till snabbast möjliga behandling,
och jag tror inte, att det skulle falla någon av oss i försvarsdepartementet in
att betrakta den omständigheten att en skrivelse kommer förbi tjänstevägen
såsom ägnad att föranleda något åtal, örn inga särskilda omständigheter äro
förknippade med förhållandet. Jag tror att det i detta fall har varit andra
omständigheter i samband med officerens i fråga handlingssätt, som föranlett
att han ställts inför krigsrätt. Som jag redogjort för i svaret på interpellationen,
anser man, att det är mest praktiskt att i tjänstcreglementet stadgas att
skrivelser skola i allmänhet gå tjänstevägen. Om så icke skedde skulle alla

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Äng. rätt för militär personal alt till Kungl. Maj:t framföra förslag m. m.

(Forts.)

framställningar först gå till försvarsdepartementet för att sedan skickas ut igen,
i första hand närmast till instansen över den som gjort framställningen. För
att undvika denna onödiga omgång stadgar man alltså, att skrivelser skola i
regel gå tjänstevägen, och jag föreställer mig att det är av praktiska skäl.
Dessa kanske framträda starkast i det militära, därför att man där på goda
grunder anser det vara bråttom med handläggningen av ärenden. Såsom det
sagts i interpellationssvaret måste en av förklaringarna till att denna ordning
blivit införd vara, att man anser det lämpligt att den instans, som ligger närmast
över den, som gjort framställningen, kan ingripa med att rätta de missförhållanden,
som eventuellt påtalas.

Jag tror att interpell anten helt går med på att detta är praktiskt riktigt,
men han finner det å andra sidan otillbörligt, att en pejson kan tilldelas straff
för att han gått förbi tjänstevägen, och interpellanten ber mig att undanröja
de bestämmelser, som ha kunnat möjliggöra detta straff.

Jag måste säga, att jag inte kan ta på mitt ansvar att förorda ett upphävande
a-v tjänstereglementets allmänna stadgande att man skall gå tjänstevägen.
Men jag vill tillfoga, att det inte finns något särskilt straffansvar stadgat
för den, som inte går tjänstevägen, och det är därför jag säger, att frågan
egentligen gäller, om man tillämpar detta med förstånd eller tillämpar det på
ett alltför rigoröst sätt. Skulle det tillämpas alltför rigoröst, så skulle detta
nog snart leda till ganska mycket trassel, och därför försöka vi att låta dessa
saker och ting handläggas på ur praktisk synpunkt testa möjliga sätt. Jag
tycker att det är litet svårt att se, hur man skall kunna vidmakthålla tjänstevägen^som
regel utan att samtidigt tänka sig möjligheten att i något extremt
lall någon kan korinna att ställas till ansvar för att lian gått förbi tjänstovägen.
Jag är inte jurist, men kanske den ärade interpellanten kan hjälpa mig
att komma förbi den möjligheten. Vill man inte som allmän praxis uppge
tjänstevägen — och det tror jag inte man bör göra — har man svårt a tt komma
förbi risken att någon kan få ett straff.

Detta problem har väl haft större räckvidd under beredskapen: för närvarande
är jag inte medveten örn att det är något problem av större betydelse.
Men såsom jag har anfört i mitt interpellationssvar, tycker jag det är rimligt
att saken tas_ upp till bedömande i samband med prövningen av de straffrättsregler
för krigsmakten, som också komma att påverka tjänstereglementet.

Herr Wagnsson: Herr talman! Då jag hade tillfälle att redan för flera år
sedan taga del av de inlagor, som beröra bestraffningen av ifrågavarande officer,
vill jag begagna tillfället att säga ett pär ord. Jag gör detta så mycket
hellre, som jag sedan ett tiotal år tillbaka känner den person, som det gäller,
har samarbetat med honom och lärt känna honom såsom en samvetsgrann och
vederhäftig man.

Om nuvarande bestämmelser äro sådana som här ha sagts, synes det vara
mindre uppseendeväckande, att vederbörande bestraffats för att han vänt sig
direkt till försvarsministern i stället för att han hade gått tjänstevägen. Försvarsministern
har ju både i sitt interpellationssvar och i det anförande, han
nu senast höll, ställt i utsikt en översyn av dessa bestämmelser, så att en alltför
rigorös tillämpning icke skulle kunna ske. Jag tror liksom försvarsministern,
att det är önskvärt, att man fortfarande som praxis behåller anordningen
med skrivelser tjänstevägen. Däremot synes det mig rätt orimligt, om
i exceptionella fall, da ett särskilt snabbt handlande kan vara erforderligt,
den bestraffas, som använder ett annat tillvägagångssätt.

Vad som emellertid i denna affär synes mig vida allvarligare än de fyra

Lördagen den 29 juni 194G.

Nr 30.

Äng. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra förslag m. m.

(Forts.)

dagars arrest utan bevakning, som blev det straff denne officer fick, är att
lian sedermera försattes ur funktion. Om detta nu har skett därför att han
påvisade vissa fel i befästningarna, är det en vida allvarligare sak. Jag erinrar
örn vad kammarens ledamöter lätt kunna dra sig till minnes, att riksdagen
på grund av anslagsöverskridanden för befästningsarbeten nödgades votera
ett par tiotal miljoner kronor i tilläggsanslag. Liksom herr Holmbäck vill
jag säga, att det vid denna tidpunkt hade varit ansvarslöst att framföra någon
kritik eller att särskilt understryka detta förhållande; det hade ju fäst
våra eventuella fienders uppmärksamhet på brister i vår försvarsberedskap
och det låg i allas intresse att den saken passerade så tyst som möjligt. Men
örn det resulterar i att personer, som uppmärksammat felkonstruktionerna och
som fäst vederbörandes uppmärksamhet härpå, bli föremål för bestraffning •—•
jag tänker då inte på vaktarresten, herr statsråd, utan jag tänker på vederbörandes
försättande ur funktion -— är det efter mitt förmenande en vida allvarligare
sak.

Herr statsrådet gör gällande, att det skulle föreligga ett missförstånd från
vederbörande officers sida. Jag kan inte uttala mig om denna punkt; jag saknar
förutsättningar att bedöma den. Men det kan säkert prövas av sakkunnigare
instans. Jag fäster dock herr statsrådets uppmärksamhet på att de synpunkter,
som lågo till grund för framställningen, publicerades i Ny militär tidskrift,
som ju inte brukar vara känd för ovederhäftighet, och väckte en viss
uppmärksamhet.

Jag har med mitt anförande bara avsett att till herr statsrådet rikta en varm
vädjan att han ägnar denna fråga ytterligare någon uppmärksamhet och att
en rättelse sker, örn det vid en fortsatt undersökning visar sig, att man här
har velat klämma efter en person, därför att han lämnat uppgifter, som icke
varit välkomna för dem, vilka närmast varit ansvariga för rådande missförhållanden,
eller örn med andra ord vederbörande officers försättande ur funktion
hade något samband med hans anmälan till försvarsministern och med
den något år senare gjorda anmälan till statens krisrevision, att befästningarna
icke fullföljts på det planmässiga sätt, som bort ske, och med iakttagande
av de bestämmelser, som finnas i gällande reglemente.

Häri instämde herr Pauli.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag skall givetvis icke undandraga
mig den prövning, som kan föranledas av någon framställning i saken. Jag
skall bara säga, att det hade varit lättare att på dåvarande stadium få denna
sak utförligare belyst, därest vederbörande officer hade överklagat den dom
han blev utsatt för. Detta gjorde han emellertid inte.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det var på ett par punkter som herr statsrådet
gjorde invändningar emot vad jag hade sagt. I interpellationen sade jag,
att jag inte i detta sammanhang ville i allmänhet gå in på de förhållanden,
som jag hade angivit i det föregående, och herr statsrådet tog detta till utgångspunkt
för att han inte heller borde gå in på de bakomliggande militära förhållandena.
Jag har inte gjort det på annat sätt än att jag säger, att jag anser
det vara mycket lyckligt, örn dessa förhållanden skulle kunna i framtiden och
fortast möjligt ordentligt belysas, så att allmänheten finge reda på vad som
här förevarit.

I sitt föregående anförande gick emellertid herr statsrådet åtskilligt in på
förhållandena, och han sade att en sak, sorn hade bidragit till domen, hade
varit att brevet hade avsänts -— örn jag inte missförstod herr statsrådet •—- utan

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Ang. revisionen
av
Sveriges
betodlares
centralförenings
rökenskaper.

Äng. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra förslag m m

(i orts.)

att vederbörande hade konfererat med sina förmän, så att det därigenom hade
blivit missförstånd.

Inför vad herr statsrådet i detta avseende har sagt, vill jag påpeka, att det
inte står något härom i domen; på den punkten argumenterar herr statsrådet
alitsa med någonting'', som inte star i den handling, som här bör vara föremål
för diskussion.

^Herr statsrådet säger vidare, att frågan örn ändrade bestämmelser inte är
någon större fråga just under nuvarande förhållanden. Det är möjligt, att herr
statsrådet har rätt på den punkten. Herr statsrådet säger, att deu mycket ofta
kommer brev in till honom, som icke gå tjänstevägen, och att det inte kan
ifrågakomma att därför ställa avsändaren till åtal. Jag har fullt förtroende
till herr statsrådets omdöme för att här icke alls hysa någon misstro mot herr
statsrådet. Men det är icke alltid försvarsministern som avgör. Här har nu i
det förflutna varit ett fall, då man ställt en person till åtal. Jag har aldrig
trott, att det var statsrådet Sköld, som anbefallde åtalet 1941. Vad jag trott
är, att någon militär har gjort det, och det är denna saks kärnpunkt.

Jag delar för övrigt herr statsrådets uppfattning örn att det kan vara riktigast
att sådana här skrivelser i regel gå tjänstevägen, men att det på något
sätt skalig behöva vara förbud att sända dem direkt till Kungl. Majit, kan jag
inte förstå. Vi ha ju andra förvaltningar än de militära: vi ha skolorna, socialförvaltningarna
och utomordentligt många andra. Det skulle aldrig falla någon
in att vilja ha straff för att en sådan myndighet, som kanske även bör regelbundet
begagna tjänstevägen, underlåtit detta i ett särskilt fall. Jag tror att
herr statsrådets och min uppfattning pa den punkten alldeles inte kunna mötas.
Jag tror att man utan vidare skulle kunna slopa bestämmelserna och bara
ersätta dem med en allmän rekommendation örn att tjänstevägen skall begagnas.

Till slut vill jag, herr talman, instämma i den varma vädjan, som herr
Wagnsson riktade till herr statsrådet, att ta upp frågan om denna avsättning,
en vädjan som också herr Pauli deltog i genom sitt instämmande med herr
Wagnsson.

Herr statsrådet Sträng, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Gustaf Elofssons interpellation angående revisionen av Sveriges
betodlares centralförenings räkenskaper, fick nu ordet och anförde: Hen talman!
Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr Gustaf Elofsson i Vä
till chefen för jordbruksdepartementet riktat följande interpellation:

»Av vad anledning har statsrådet tillmötesgått statens sockernämnds framställning
att en av nämnden utsedd revisor skulle tills vidare för statens räkning
deltaga i granskningen av Sveriges betodlares centralförenings räkenskaper? Av

särskild vikt är att fa veta, örn anledningen är, att cirka fem procent av
Sveriges betodlare icke äro anslutna till föreningen men ändå erlägga arealavgift.
vilken förmedlas till betodlareorganisationen genom statens sockernämnd.
»

Efter överenskommelse med chefen för jordbruksdepartementet kommer jag
att besvara denna interpellation.

Enligt vad som gällt under en följd av år har varje betodlare haft att vid
ingående av betodlingskontrakt med sockerbolaget avlämna en förbindelse till
statens sockernämnd, enligt vilken betodlaren har att för bestridande av vissa
kostnader erlägga en s. k. betodlaravgift med visst belopp per areal under
året odlade betor. Beloppets storlek bestämmes av Kungl. Majit. Avgifterna

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Ang. revisionen av Sveriges betodlares centralförenings räkenskaper. (Forts.)
innehållas av bolaget å den betodlaren tillkommande betlikviden samt inlevereras
av bolaget till sockernämnden, varefter Kungl. Maj :t på framställning av
nämnden årligen beslutar om medlens användning. Enligt Kungl. Maj :ts närmare
bestämmande användas medlen till kostnader, av vilka betodlingen i gemen
kan ha gagn, såsom för kontroll vid betleveranser, vissa provtagningar, försöksverksamhet
på sockerbetsodlingens område m. m. Vidare ha avgiftsmedlen
fått användas dels till bestridande av hälften av centralföreningens allmänna
omkostnader och dels till kostnaderna för utgivandet av föreningens tidskrift.

Med hänsyn till sättet för betodlaravgiftsmedlens upptagande och ordningen
för bestämmandet av deras användning synas de närmast ha karaktär av allmänna
medel, varför det allmänna har intresse av deras ändamålsenliga och
riktiga användande. Centralföreningens samlade utgifter bestridas numera till
den helt övervägande delen av dessa medel. Med hänsyn till det nu sagda samt
i betrakande av det ansvar gentemot varje enskild betodlare, som staten måste
anses lia för dessa av staten från de enskilda odlarna upptagna medlen, har
skäl ansetts föreligga att det allmänna mera i detalj följer frågan örn dessa
medels användning inom centralföreningen. Då alla slag av föreningens utgifter
helt eller delvis bestridas av avgiftsmedlen, är sådan granskning ej möjlig
med mindre den omfattar föreningens samlade räkenskaper. Vid fjolårets
granskning av centralföreningens redovisning av medlens användning samt
studiet av föreningens offentliga förvaltningsberättelse med däri intagen balansräkning
fann sockernämnden enligt vad nämnden uppgivit att det för ett riktigt
bedömande av föreningens ekonomiska ställning och behovet av anslag skulle
vara till gagn, örn en för statens räkning utsedd revisor finge deltaga _i granskningen
av föreningens räkenskaper. Härom gjorde nämnden den 11 juni 1915
framställning hos Kungl. Maj:t. Under erinran, att ungefär 85 procent av centralföreningens
samtliga inkomster utgöras av avgiftsmedel, har statens sakrevision
i ett till jordbruksdepartementet avgivet utlåtande den 29 april 1946
funnit det motiverat, att statsverket finge mera direkt följa den av föreningen
bedrivna verksamheten. Jämväl statskontoret har tillstyrkt utseende av en
revisor att deltaga i granskningen av centralföreningens räkenskaper varjämte
statskontoret föreslog, att en statens revisor skulle deltaga även i revisionen av
alla lokalföreningarnas räkenskaper. I anslutning härtill meddelades Kungl.
Maj:ts beslut i ärendet den 10 maj 1946.

Kungl. Maj :t äger ulan tvivel rätt att. uppdraga åt ett statligt organ att deltaga
i granskningen av förenämnda räkenskaper. För sockernämnden är det av
betydelse, att nämnden får möjlighet att mera i detalj granska centralföreningens
användning av betavgiftsmedlen i syfte att ernå garanti för att ej större
belastning å de enskilda odlarna förekommer än vad som är nödigt. Det har
enligt vad .sockernämndens ordförande upplyst aldrig varit nämndens avsikt
att — såsom i interpellationer! antydes— ingå i granskning av betodlarorganisationens
interna protokoll, handlingar o. d., utan det är allenast fråga örn
en granskning av räkenskaperna, närmast av utgifternas art och av sättet att
ordna bokföringen, allt i syfte att ernå bästa överblick av betodlaravgiftsmedlens
användning. Såsom ett exempel på detta må nämnas, att det såväl för
statens bestridande av vissa föreningens kostnader som för att få en riktig
bild av föreningens ekonomiska ställning är av vikt att fullt tydligt kunna
se, i vad mån betavgiftsmedlen avses skola täcka redan havda och i vinstedt
förlusträkningen avförda kostnader för det gangna året eller utgifter, som
i bokslutet balanserats såsom skuldbelopp, och della även örn centralföreningens
vänlado tillskott av avgiftsmedel icke bokföres såsom tillgång. Örn jag således
alltjämt finner det befogat, att dylik räkel)skapsgranskning får ske, så
kan jag ä andra sidan tänka mig, att — därest centralföreningen skulle! vara

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Äng. revisionen av Sveriges betodlares centralförenings räkenskaper. (Forts.)
besvärad av denna räkenskapsgranskning — förhandlingar snarast upptoges
mellan nämnden och föreningen örn avveckling av hela anordningen med statligt
upptagande av betodlaravgifterna. Denna anordning har emellertid tillkommit
helt på betodlarföreningens begäran och i tanke på att betodlarföreningen
härigenom finge fördelarna av att avgifter upphämtades även från
utanför föreningen stående betodlare samt att föreningen sluppe bestyret med
avgifternas uträknande och inkassering. För dessa ej oväsentliga fördelar borde
det icke rimligen böra möta motstånd från föreningen, att det allmänna får
möjlighet att genom en revisor deltaga i granskningen av centralföreningens
räkenskaper.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Sträng få
framföra mitt tack för det svar jag fått på denna interpellation. Jag måste
dock be att något få rekapitulera anledningen till att Sveriges betodlares
centralförening hos statsmakterna begärde, att dessa medel skulle upptagas
genom statens sockernämnd.

När krigsutbrottet inträffade och statsmakterna ville att betodlarna skulle
garantera och svara för att en viss areal skulls besås med sockerbetor, ansåg
sig central föreningen inte kunna göra detta, alldenstund cirka 5 procent av
Sveriges betodlare icke äro anslutna till centralföreningen utan stå osolidariska
utanför. För att täcka de kostnader, som centralföreningen på detta sätt
skulle ikläda sig, kom man överens med statens sockernämnd örn att ett visst
belopp per hektar, en arealavgift, skulle uttagas av betodlarna. Märk väl,
några statsmedel utgå icke därför! Varje betodlare får på sin räkning till
sockerbolaget för levererade sockerbetor ett avdrag, motsvarande de avgifter,
som äro bes törnda att uttagas. Detta är anledningen till att centralföreningen
ansett, att något skäl för ett statligt ingripande vid revisionen icke föreligger.

Vi ha ju alltid ansett, att staten endast skall tillsätta revisorer i enskilda
företag, när staten där har satsat pengar och därför har anledning att se till,
att dessa pengar rätt användas. Men i detta fall gäller det ju endast betodlarnas
egna pengar, som inkomma genom förmedling av sockerbolaget, vilket
redovisar dem till statens sockernämnd, som i sin tur nå förslag av regeringen
återbär dem till centralföreningen.

Det säges i svaret, att ljungh Maj :t utan tvivel har rätt att vidtaga denna
åtgärd, emedan dessa pengar »ha karaktär av allmänna medel». Ja, det
kan ju råda delade meningar örn huruvida Kungl. Maj :t har rätt att göra detta.
Kungl. Maj :t kan ju ta sig vilken rätt som helst i sådana fall, men i frågan,
huruvida detta kan betraktas såsom allmänna medel, råda nog ganska starkt
delade meningar.

Vidare säger herr statsrådet, att det ju är betodlarföreningen obetaget att
örn lien så önskar anhålla örn en uppgörelse för att inte staten skall behöva
blanda sig i detta mera. Det är ju klart, att örn det skall vara så, att staten
anser att dessa pengar äro allmänna medel, ja, då skall man ju inte säga,
att priset för sockerbetorna är t. ex. det eller det, ty då betraktar ju staten
det så, att den har en viss del i vad man kallar sockerbetspris, men i uppgörelsen
talas inte örn något dylikt.

Herr statsrådet meddelar, att sockernämndens ordförande skulle lia sagt, att
det aldrig varit meningen att betodlarorganisationens »interna protokoll, handlingar
o. d.» skulle genomgas i detalj, utan det är allenast fråga örn en granskning
av räkenskaperna. Till detta skulle jag vilja säga, att betodlarföreningen
säkerligen ingenting har emot att räkenskaperna granskas, när Kungl.
Maj .t anser att revisorn skall göra det, men däremot kunna vi icke finna oss i

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Äng. revisionen av Sveriges betodlares centralförenings räkenskaper. (Forts.)
att denne skall utan vidare lia tillgång till alla de interna angelägenheter, protokoll
och dylikt, som centralföreningen äger att bestämma över, för att
kanske vid tillfälle kunna lämna vissa upplysningar.

Därför skulle jag vilja fråga herr statsrådet: Iean man få tolka detta herr
statsrådets svar så, att inga sådana handlingar behöva finnas tillgängliga för
den revisor, som deltager i revisionen och som blir utsedd av sockernämnden
att deltaga däri? Men om denne revisor, som blir utsedd, skall fullgöra sitt
uppdrag på ett värdigt sätt, tror då herr statsrådet, att han nöjer sig med
att man bara lägger fram räkenskaperna för honom och säger: »Här äro räkenskaperna,
här se ni inkomsterna och här se ni utgifterna»? Jag tror att han
vill ha tillgång till mera, och jag har själv sett en kungörelse från kungl,
jordbruksdepartementet till sockernämnden angående utseendet av revisor. Där
står ingenting annat angivet, än att nämnden äger rätt att utse en revisor,
och herr statsrådet har inte gjort något förbehåll i denna kungörelse att revisorn
inte skall ha tillgång till annat än räkenskaperna. Det föreligger
ju ingen som helst anledning att vara rädd för att visa vad dessa pengar
använts till. Det är inte därför, vi reagera mot Kungl. Maj:ts beslut, men
då vi anse att det endast är betodlarnas egna medel som gå denna kretsgång
för att komma tillbaka till betodlarna igen, föreligger enligt vår mening inget
skäl för statligt ingripande.

Nu frågade jag särskilt örn anledningen var, att fem procent av landets
betodlare icke äro anslutna till föreningen. Såvitt jag kunnat utröna av herr
statsrådets svar, har herr statsrådet icke berört den frågan, utan han har bara
sagt, att regeringen har ansett att den bär ansvaret för att dessa medel bli
använda på rätt sätt och att även de som stå utanför ha rätt att få en viss
redogörelse för medlens användning; det är klart att då det är en allmän
avgift som tas upp, ha de som betala den rätt att veta vad avgifterna användas
till. Men då måste jag säga, att även de som stå utanför få centralföreningens
redogörelse över hur medlen använts och därmed också den tidskrift
som utsändes av central föreningen och som är en mycket god lektyr för
betodlare, där alla råd och anvisningar lämnas om hur man skall handla på
detta område.

Till sist skulle jag bara vilja säga, att vi äro tacksamma för att herr statsrådet
här meddelat, att en uppgörelse mellan nämnden och föreningen örn en
avveckling av det hela kan åstadkommas, och jag förmodar väl att centralföreningens
styrelse tar detta under övervägande. Den avgift som upptas genom
sockerbolaget kan ju föreningen ta ut enligt sina stadgar, och då kan man
ju ta ut den direkt av betodlarna och slippa att inblanda staten.

Jag skulle, som sagt, vara mycket tacksam, örn herr statsrådet ville ge en
förklaring, att man får tolka svaret så att man icke behöver vid den revision
som förestår tillhandahålla annat än just räkenskaperna för den av sockernämnden
utsedde revisorn.

Herr statsrådet Sträng: Jag skulle vilja på intcrpellantens frågor svara
följande.

I den mån det rör sig örn protokollsbeslut i interna angelägenheter, som icke
ha sammanhang med den ekonomiska förvaltningen, finns det, såvitt jag kan
se, ingen anledning för statens revisor att begära att få papperen på bordet.
Nu är det ju svårt att helt renodla besluten från de ekonomiska räkenskapstablåerna,
och i den mån som protokollsbesluten kunna vara en integrerande
del av dem, får man väl anse att det är naturligt, om statens revisor önskar
se dem. Så ungefär skulle jag vilja svara på de.n frågan.

Första kammarens protokoll 1946. Nr SO.

Mr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Äng. privatsköterskornas

pensionsfråga.

Äng. revisionen av Sveriges betodlares centralförenings räkenskaper. (Forts.)

Så säger den ärade interpellanten, att han icke fått något kategoriskt besked,
örn det är på grund av de fem procenten oorganiserade betodlare som revisorn
överhuvud taget har kommit till. Jag skulle vilja säga, att det är icke på
grund därav. Den omständigheten, att feni procent av betodlarna icke äro med
i centralföreningen men ändå genom ett statligt påbud bli underkastade att
erlägga arealavgifter, har naturligtvis varit en omständighet som har betytt
en del, när frågan örn en revisor har övervägts, men den egentliga orsaken har
väl varit den alldeles unika ställning som Sveriges betodlares centralförening
har, när man placerar in den i intresseorganisationernas långa råd. Det är
val ganska ovanligt och särpräglat, att man bestämmer medlemsavgifter genom
ett riksdagsbeslut, fixerar dem i en kungl, författning, driver in deni genom
statens medverkan och genom ett statens organ förmedlar dem till vederbörande
betodlare. Detta gör väl att man får säga, att avgifterna lia karaktären
av allmänna medel; det har ju inte sagts att de äro allmänna medel.

Nu fattade jag interpellantens anförande på det sättet, att han utan allt för
stor självövervinnelse kunde acceptera den statliga revisorn under förutsättning
att granskningen inskränkte sig till räkenskaperna och de eventuella protokollsbeslut
som äro en integrerande del av dem, och när jag deklarerat att
man enligt min mening kan begränsa sig till detta, är det inte så stor differens
oss emellan.

Jag utgår på samma sätt som herr Elofsson från att allt är som det skall
vara inom betodlarföreningen, och med utgångspunkt från den gamla satsen,
att ett gott samvete är den bästa huvudkudden, kunna vi väl vara överens om
att det inte är så stor anledning till irritation i detta fall.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag kan i det väsentliga instämma i vad
interpellanten anfört, men jag begärde ordet med anledning av statsrådet
Strängs förklaring, att en anledning till regeringens ingripande var månheten
om betodlarna. Man ville se till, att de inte blevo utsatta för större belastning
än nödvändigt, och därför ville man lia denna statskontroll. Jag måste le i
mitt stilla sinne inför denna förklaring och uttala min förmodan att det ligger
ett annat syfte bakom detta regeringsingripande, och jag vill till statsrådet
Sträng säga att jag tror att betodlarna betacka sig för detta slag av välvilja.

Vidare säger statsrådet Sträng, att betodlarna själva begärt denna anordning,
att sockerbolaget skulle inkassera medlen och det sedan skulle förfaras
så som interpellanten redogjort för. Ja, det är ju riktigt; man menade att
detta skulle bli en praktisk anordning, och det har det varit, men jag är övertygad
örn att hade man vid det tillfället väntat sig ett sådant statsingripande
som nu skett, skulle man inte ha gjort denna framställning.

Det värdefullaste i interpellationssvaret ligger däri, att man vid en förhandling
skulle kunna komma ifrån detta avtal som man slutit, och jag skulle tro
att betodlarföreningens ledning kommer att begära en sådan förhandling, så
att man kan slippa ifrån ett sådant statsingripande som nu skett.

Ordet gavs härefter till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Wigforss, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Axel Ivar Andersons interpellation angående privatsköterskornas
pensionsfråga, och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Ivar Anderson till chefen för socialdepartementet framställt
följande fråga:

»Kan herr statsrådet meddela, huruvida proposition är att emotse till innevarande
års riksdag med förslag om lösning av de äldre i privatvård arbetande
sjuksköterskornas pensionsfråga?»

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Äng. privatsköterskornas pensionsfråga. (Forts.)

Då den framställda frågan berör spörsmål, som pläga handläggas i finansdepartementet,
torde det få ankomma på mig att besvara densamma.

Såsom interpellanten framhållit har frågan örn en pensionering av de äldre
i privatvård arbetande sjuksköterskorna varit föremål för överväganden i olika
sammanhang. En ingående redogörelse för vad i ärendet förekommit lämnades
senast vid 1943 års riksdags höstsession av chefen för socialdepartementet
i anledning av en i andra kammaren av fröken Ebon Andersson framställd
interpellation. I nämnda redogörelse, till vilken jag ber att få hänvisa, erinrades
även om de förslag i ämnet, som den 29 augusti 1939 framlagts av medicinalstyrelsen.
I sitt utlåtande över medicinalstyrelsens pensioneringsförslag
anförde statskontoret, bland annat, att förutsättningen för att i privatvård arbetande
sjuksköterskor skulle komma i åtnjutande av en .statligt reglerad pensionering
måste vara, att denna form av sjukvård organisatoriskt samordnades
med den allmänna sjukvården. Dm av medicinalstyrelsen lämnade motiveringen
för förslaget — nämligen att det här icke vore fråga om pensionsbestämmelser
i egentlig mening utan endast örn att under en övergångstid genom
understöd bispringa mer eller mindre nödställda personer, vilkas arbetskraft
förbrukats i en för det allmänna betydelsefull verksamhet — syntes vara väl
ägnad att åberopas såsom stöd för anspråk på enahanda förmån från andra
grupper medborgare, som med fog kunde göra gällande, att även deras verksamhet
vore av sådan samhällelig betydelse, att de borde komma i åtnjutande
av enahanda förmåner. Statskontoret fann sig därför böra avstyrka förslaget.

Chefen för socialdepartementet uttalade i sitt förenämnda interpellationssvar
bland annat följande.

»Mot förslaget har riktats den anmärkningen, att ett genomförande av detsamma
skulle innebära en särskild statlig pensionering av helt privatanställda
personer, under det att alla andra i privattjänst verksamma medborgare få nöja
sigsmed folkpensioneringen. Även örn enligt min mening privatsköterskorna stå
i viss särställning, då deras, verksamhet utgör ett komplement till den av samhället
omhänderhavda sjukvården, torde förutsättningen för statens övertagande
av kostnaderna för deras pensionering böra vara att förhållandet mellan privatsjukvården
och den allmänna sjukvården närmare regleras. Att märka är
vidare, att medicinalstyrelsens förslag visserligen i första hand tar sikte på
sådana privatsköterskor, som vid tiden för förslagets genomförande uppnått
en^ viss levnadsålder, men det är uppenbart, att örn förslaget godtages man
svårligen torde kunna komma ifrån att bereda liknande förmån även åt sköterskor,
som framdeles uppnå samma levnadsålder.

_ Efter samråd med chefen för finansdepartementet kan jag sammanfattningsvis
lämna det svaret på interpellantens fråga, att med hänsyn till de invändningar,
som framställts mot den av medicinalstyrelsen förordade pensioneringsverksamheten,
något förslag icke är avsett att framläggas till nästa riksdag
rörande åldersstöd åt privatsköterskor.»

Do principiella invändningar, som framställts mot förslaget Örn pensionering
med statsmedel av de i privatvård verksamma sjuksköterskorna, äga enligt
min mening alltjämt giltighet. Först i den mån privatsjukvården anses
böra organisatoriskt samordnas, med den allmänna sjukvården, kunna förutsättningar
föreligga för en pensionering av privatsköterskorna genom statens försorg.
Innan en dylik pensionering kommit till stånd, torde privatsköterskorna
liksom andra i privat!,jäns! verksamma yrkesutövare få vara hänvisade till
den allmänna folkpensioneringen. I ärendet har iiven framförts ett förslag
att såsom ett provisorium i avvaktan på en definitiv lösning av pensionsfrågan
bereda ålderdomsunderstöd åt sådana privatsköterskor, som vid tiden för förslagets
genomförande uppnått en viss levnadsålder. De förut angivna prim

Mr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Äng. privatsköterskornas pensionsfråga. (Forts.)
cipiella invändningarna gälla emellertid även en dylik provisorisk understödsverksamhet,
vilken för övrigt icke skulle kunna undgå att få konsekvenser i
fråga om privatsköterskor, som framdeles uppnå samma levnadsålder. Såsom
svar på interpellantens fråga får jag sålunda meddela, att något förslag i ämnet
icke är avsett att framläggas för innevarande års riksdag.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag ber att få tacka, finansministern
för att lian svarat på den interpellation, jag ställt till socialministern.
Det var inte någon feladressering från min sida, när interpellationen ställdes
till socialministern, utan det skedde fullt avsiktligt, ehuru jag väl visste att
dessa pensionsfrågor tillhöra finansministerns handläggning. Men att jag ställde
frågan till socialministern berodde på att jag ansåg, att frågan dock väsentligen
är av sådan karaktär, att den bör behandlas och betraktas i samband
med spörsmålet om den statliga sjukvårdsorganisationen och därigenom faller
inom socialministerns ämbetsområde.

Jag kunde på förhand veta, att svaret från finansministern skulle bli det
som han i dag givit, ty det är ju han som bestämt socialministerns inställning
vid tidigare tillfällen, såvitt jag kan bedöma av de yttranden som från socialministerns
sida gjorts i olika sammanhang. Nu har finansministern genom att
citera socialministerns interpellationssvar för några år sedan vitsordat, att socialministern
anser att de privata sjuksköterskorna stå i viss särställning, då
deras verksamhet utgör ett komplement till den av samhället omhänderhavda
sjukvården, men, säger han, förutsättningen för statens övertagande av kostnaderna
för deras pensionering torde böra vara att förhållandet mellan privatsjukvården
och den allmänna sjukvården närmare regleras.

Jag skulle vilja särskilt starkt understryka, att det är detta sista av socialministern
vitsordade önskemål, som också är interpellantens, och en av anledningarna
till att denna interpellation framställts har varit, att jag velat
bringa denna sak i åtanke, när nu den statliga sjukvårdens omorganisation
står på dagordningen. Det har vitsordats från så många håll och jag har fått
så många bevis på — icke minst sedan interpellationen framställdes —- att
man på läkarhåll allmänt betraktar detta som en mycket viktig fråga och
att man anser att förutsättningen för att vi i fortsättningen skola kunna få en
icke alltför liten kår av icke statsanställda sjuksköterskor är att deras pensionsfråga
kan på något sätt ordnas. Jag fick för någon tid sedan ett brev från
en läkare, som under en längre tid varit chef för en del sjukvårdsinrättningar
här i landet och tidigare förman för distriktssjuksköterskor. Han vitsordar att
det är ytterligt svårt att skaffa vikarier åt de fast anställda sköterskorna, och
att skaffa sköterskehjalp åt sjuka, som av en eller annan anledning böra
vårdas i hemmet, är örn möjligt ännu svårare. Detta gäller i landsorten, och
jag skulle tro att det gäller i ännu högre grad i Stockholm för närvarande.
Han säger att bristen på sköterskehjälp i hemmen mer och mer ökas och att
även på grund av att distriktssköterskorna i landsorten numera få övergå från
sjukvården, som förut varit deras huvudsakliga verksamhetsfält, till annan
social hälsovårdande verksamhet, behovet av icke statsanställda sjuksköterskor
ytterligare ökats. Han anser att samhället borde göra allt för att skaffa en
kår av sådana, icke minst som en oundgängligen erforderlig sjuksköterskereserv
vid epidemier. Detta underströks redan för mer än tio år sedan av medicinalstyrelsen,
som också ansåg, att de formella betänkligheter, som nu av
finansministern ånyo framförts, icke borde vara hinder för ett ordnande av
denna kårs pensionsförhållanden. Samma principiella uppfattning hade bankoutskottet,
och det var först när frågan kom till statskontoret, som de prin -

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Äng. privatsköterskornas pensionsfråga. (Forts.)
cipiella och formella betänkligheter framfördes, som finansministern sedan vid
upprepade tillfällen och senast i dag har återgivit.

Här står dock ett så starkt staligt intresse att få denna sak ordnad mot
dessa principiella och formella betänkligheter, att jag vågar hemställa, närmast
till socialministern, att ännu en gång taga frågan under övervägande och
söka finna en lösning, helst naturligtvis i samband med det förslag till omorganisation
av den statliga sjukvården, som han förbereder. Men även örn så
sker, kommer det ändå att kvarstå en del äldre sjuksköterskor, som icke gärna
kunna inordnas i den offentliga sjukvården, och deras pensionsfråga tror jag
inte heller är tillfredsställande löst genom det beslut som riksdagen i förra
veckan fattade örn den genomgripande reformen av den allmänna pensionsförsäkringen.
Många av dessa sjuksköterskor äro redan utslitna men ha ännu
icke uppnått den ålder, då de kunna komma i åtnjutande av allmän folkpension.
Det är ett mycket litet antal, men det är sköterskor som offrat sig i det
allmännas tjänst, och det vore väl i allra högsta, grad obilligt, örn de av formella
och principiella skäl skulle lämnas utan hjälp.

Jag hemställer till herr socialministern, att han ville ägna denna fråga^ det
intresse, som jag vet att han har, och all den uppmärksamhet, som frågan
förtjänar.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet Myrdal, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Hesselboms interpellation
örn påskyndande av elkraftutredningens arbete, erhöll nu ordet och anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Knut Hesselbom har till
mig framställt två frågor av följande lydelse:

»1) Hur långt har elkraftutredningen kommit i sitt arbete och när kan man
påräkna att förslag i olika avseenden komma att framläggas?

2) Örn det skulle visa sig att förslag från elkraftutredningen ej är att förvänta
inom den närmaste tiden, har statsrådet då för avsikt att vidtaga åtgärder
för påskyndande av utredningens arbete?»''

Såsom framhållits i motiveringen till interpellationen är utredningen föranledd
av en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t. I enlighet med Kungl.
Majrts bemyndigande den 18 december 1942 tillkallades elkraftutredningen
den 23 januari 1943.

Syftet med utredningen var att bringa klarhet örn de riktlinjer, efter vilka
Sveriges och särskilt den svenska landsbygdens framtida försörjning med^ elektrisk
kraft borde ordnas. Inom denna ram skulle ett Heta! olika spörsmål undersökas.
Enligt direktiven skulle utredningen i första hand avse att klargöra,
i vilka hänseenden missförhållanden rådde beträffande produktionen och distributionen
av elektrisk kraft samt vilka orsakerna till dessa missförhållanden
vore. Vidare skulle bland annat de villkor, på vilka kraften tillhandahölles
konsumenterna, göras till föremål för studium. Dessutom skulle undersökas orsakerna
till den bristande enhetligheten vid utförandet av distributionsnäten
ute i bygderna. Förslag till lämpliga åtgärder för avhjälpande av dessa brister
skulle framläggas. Utredningen skulle ytterligare omfatta frågan örn ökad
statlig medverkan för den elektriska kraftens utbredning till de landsdelar, som
ännu saknade dylik kraft. Utöver dessa och andra i direktiven angivna, mera
detaljbetonade spörsmål skulle utredningen slutligen undersöka möjligheterna
att uppnå en mera enhetlig ledning av kraftförsörjningen i landet. I den mån
ett. förstatligande av produktion och distribution av den elektriska kraften visade
sig nödvändigt till förverkligande av detta syfte skulle även därmed sammanhängande
frågor utredas och prövas.

Örn ''påskyndande
av
elkraftutredningen.

Nr 3».

Lördagen den 29 juni 1946.

Om påskyndande av elkraftutredningen. (Forts.)

Som av det sagda framgår äro elkraftutredningens uppgifter utomordentligt
omfattande och nödvändiggöra insamlande och bearbetning av nytt kunskapsmaterial
beträffande ett stort antal företag i alla delar av landet. Det
stod redan fran början klart att utredningen skulle draga avsevärt ut på tiden.

Under sitt arbete bar utredningen baft att särskilt undersöka frågor, som beröra
landsbygdens förhållanden. Bland dessa frågor kunna nämnas elektrifieringens
omfattning, orsakerna till att elektriciteten icke kommit till större användning
inom jordbruket, landsbygdens system- och standardiseringsfrågor,
tariffstandardisering, teknisk sakkunnskap till landsbygdsdistributionen m. m.
Ett viktigt och synnerligen tidskrävande arbete bär bestått i undersökningar
av den nuvarande organisationen av detaljdistributionen. I samband därmed
ha granskats de villkor, på vilka distributionsföretagen anskaffa och avsätta
elektrisk energi. Vid utredningens början fanns icke någon fullständig
förteckning över landets distributionsföretag. Dessas antal har visat sig uppgå
till omkring 3 700. På grundval av uppgifter från dessa företag örn tillämpade
tariffer, inköpt och försåld kraft m. m. ha beräknats genomsnittspris, som
kunna användas för jämförelse mellan de olika företagens kraftpriser och
samtidigt möjliggöra ett bedömande av den rådande prisnivån för elkraft.
Inventeringen har slutförts beträffande 19 län, och resultatet därav har sammanställts
i särskilda länsredogörelser. En samlad redogörelse i förkortad form
angående detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution
av elektrisk kraft bar planlagts för offentliggörande i tryck. En inledande
allmän översikt samt särskilda redogörelser beträffande två län för
distributionsföretagen och deras prisförhållanden föreligga färdiga för publicering,
och tryckningstillstånd bar begärts. Elkraftutredningen anser, att redan
det förhållandet att detta material kommer till såväl råkraftleverantörernas
som distributionsföretagens och konsumenternas kännedom, kan bliva till stor
nytta. Sålunda skulle man kunna räkna med att villkoren vid detalj distributionen
skulle bli enhetligare och den elektriska kraften mera rationellt utnyttjad.
Arbetet med detta i många avseenden grundläggande avsnitt av utredningsuppdraget
beräknas vara slutfört inom loppet av ett år.

Jämsides med utredningen angående distributörerna och deras prisförhållanden
pågår arbete med undersökning i åtskilliga andra detaljspörsmål, av vilka
jag antytt några. Jag skall emellertid icke upptaga tiden med att lämna en
närmare redogörelse härför.

Något bedömande av principfrågorna örn förstatligande eller andra statliga
åtgärder bar hittills ej varit möjligt. De grundläggande undersökningarna äro
emellertid nu så långt framskridna, att läget i stort sett snart kan överblickas.
Därmed ha förutsättningar skapats för upptagande av frågorna örn kraftförsörjningens
organisation, stödåtgärder och övriga spörsmål, som sammanhänga
med principfrågan örn formen för statliga åtgärder.

Sammanfattningsvis kan sägas, att utredningens arbete med insamlande av
material är i stort sett slutfört. Bearbetningen av materialet bedrives med
största möjliga skyndsamhet jämsides på flera olika områden. Den har nu nått
så långt, att det synes möjligt att inom den närmaste tiden inrikta arbetet på
lösningen av de principiella frågorna. Regeringen har självfallet sin uppmärksamhet
riktad på utredningens arbete och kommer, örn det befinnes nödvändigt,
att vidtaga åtgärder för att påskynda detsamma.

Herr Hesselbom: Jag får till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för det utförliga svaret på min interpellation. Jag tar
mig, herr talman, friheten att i anslutning till svaret göra några kortfattade
reflexioner.

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Om påskyndande av elkraftutredninyen. (Forts.)

Av svaret på min första fråga framgår bland annat, att vissa resultat av
utredningens arbete beräknas kunna offentliggöras inom en nära framtid. Det
är med stort intresse som alla de som syssla med hithörande frågor komma
att taga del av detta material, och det kommer otvivelaktigt att bli av stort
värde vid de fortsatta övervägandena i dessa frågor. Den frågan kan emellertid
ställas, huruvida utredningen icke varit alltför grundlig i sin insamling av
detaljuppgifter. Stickprovsundersökningar torde ha varit tillräckliga för att
belysa redan kända förhållanden på området och för att bilda utgångspunkter
för övervägandet av åtgärder för åstadkommande av mera rationella förhållanden
inom elkraftdistributionen i vårt land.

Av svaret framgår att vi i vårt land ha omkring 3 700 distributionsföretag.
Av dessa äro ett stort antal mycket små och ofta i avsaknad av ekonomiska
och tekniska förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter, att på ett
rationellt sätt tillgodose konsumenterna med elkraft i tillräcklig omfattning
och till låga kostnader. Jag har vid ett tidigare tillfälle berört denna fråga
här i kammaren i annat sammanhang och har därför här ej anledning att nu
närmare uppehålla mig vid dessa förhållanden. Det står emellertid klart att
större företagsenheter måste skapas för att få till stånd en verkligt rationell
kraftdistribution.

Yi synas nu stå inför en mycket kraftig ökning av elkraftkonsumtionen i
vårt land. Det kan sålunda anföras att under produktionsåret juli 1945—juni
1946 vår totala kraftkonsumtion ökat med inte mindre än 10 procent eller i
runt tal 1 400 miljoner kilowattimmar. Detta är nära det dubbla mot ökningarna
under själva krigsåren. Det råder inga tvivel örn att denna ökning
kommer att fortsätta. På grund av bristen på arbetskraft på praktiskt taget
alla områden av vårt näringsliv måste den mänskliga arbetskraften allt mer och
mer ersättas med maskiner, för vilkas drift elkraften numera intager en central
ställning. Detta gäller inte bara industrien och hantverket utan i allra högsta
grad även jordbruket. Härtill kommer en mycket kraftig ökning av den s._ k.
borgerliga förbrukningen, vilken har sin främsta orsak i en kraftig ökning
av elkraftens användning i hushållen främst för uppvärmningsändamål vid
matlagningen.

När det gäller våra städer och andra tättbebyggda samhällen har man i stort
sett löst frågan örn kraftförsörjningen genom kommunala företag. Då dessa
företag visat sig ha goda förutsättningar att på ett fullt rationellt sätt tillgodose
samhällenas befolkning och företag med elkraft, synes någon ändring av nuvarande
ordning för tätorternas vidkommande icke vara påkallad. Fortfarande
finnes det dock relativt stora samhällen, där privata företag handhava distributionen
och där förhållandena påkalla uppmärksamhet. Utvecklingen går dock
i den riktningen, att allteftersom nu gällande koncessioner utgå, samhällena
själva övertaga distributionen.

Vad landsbygden däremot beträffar kan man konstatera, att de nuvarande
distributionsföretagen i alltför stor utsträckning sakna erforderliga resurser
att lösa kraftförsörjningen på ett tillfredsställande sätt. Här måste som sagt
större företagsenheter skapas. Det är dock ur konsumenternas synpunkter icke
likgiltigt, huru dessa storföretag, som på grund av verksamhetens art måste
få monopolkaraktär inom sitt område, äro beskaffade. Det förefaller därför väl
motiverat, att just denna verksamhet handhaves av allmänna företag. Då landskommunerna
i regel ej äro skickade att omhänderhava här ifrågavarande verksamhet,
framstår ett förstatligande av stora delar av vårt lands elkraftdistribution
som den naturligaste lösningen, i synnerhet som staten redan är landets
största kraftproducent och i denna sin egenskap leverantör av råkraft till ett

JNr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Om påskyndande av elkraftutredningen. (Forts.)
mycket stort antal kraftdistributörer. Då staten dessutom äger huvudparten
av den outbyggda vattenkraften, kommer statens dominerande ställning på
detta område att i framtiden alltmer ökas.

Frågan örn tillgodoseendet av behovet av elkraft för belysning, kraft och
värme är en fråga som berör hela vårt folk, och den bör därför vara en hela
folkets angelägenhet i högre grad än på flertalet andra håll inom näringslivet.
Av statsrådets svar framgår, att något bedömande av principfrågorna örn ett
eventuellt förstatligande eller andra statliga åtgärder hittills icke varit möjligt.
Herr statsrådet utgår dock från att de grundläggande undersökningarna nu
fortskridit så långt, att förutsättningar skapats för upptagandet av dessa principfrågor
till behandling. Utredningen kommer därmed in på sina egentliga
uppgifter, och jag hoppas att utredningen bedriver sitt arbete i sådan takt,
att statsmakterna inom en ej alltför avlägsen framtid kunna bli i tillfälle att
taga ställning till dessa frågor. Det är därför med tillfredsställelse jag noterar
herr statsrådets uttalande örn att regeringen är beredd att vidtaga åtgärder för
att påskynda utredningsarbetet, därest så befinnes nödvändigt.

iaUnhwarnas ■ 0rdet lämnades slutligen till herr statsrådet och chefen för kommunikainlcöp
av ^^departementet Nilsson, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
skärvad sten. besvara herr Gustaf Elofssons interpellation angående vägförvaltningarnas
inköp av skärvad sten, och nu yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Elofsson frågat mig

1) om jag anser, att de priser, som vägförvaltningen i Kristianstads län
betalar till jordbrukare för skärvad sten, äro skäliga, samt

o 2) om jag, därest jag anser så icke vara fallet, har för avsikt att utfärda
sådana bestämmelser beträffande dessa uppköp, att priser betalas, som täcka
skärvningskostnaden, och att vägförvaltningen icke tillåtes godtyckligt handhava
prissättningen på ifrågavarande område.

Den skarvade sten, som interpellanten åsyftar, är s. k. krossknot, vilken
inom vägväsendet användes för framställning av krossgrus och makadam.
Krossknot kan bestå av obearbetad sten av för krossning lämplig storlek och
erhålles då främst i grustag. Den kan emellertid även erhållas genom sönderslagning
eller s. k. skärvning av större stenar, exempelvis sådana som uppuppkomma
vid bergsprängningar eller som sprängas eller rensas bort från
åkrar.

I grustag eller i bergskärningar vid vägbyggnader bruka kvantiteterna
bli så stora, att det lönar sig att på platsen ställa upp e1t krossaggregat.
Man undviker därigenom extra transport av krossknoten till verket, i grustag,
där stenens styckestorlek är lämplig, erhålles krossknoten såsom förut
antytts utan särskild bearbetningskostnad. Kostnaden för skärvning av sprängsten
samt för kortare transport jämte stapling av den vid skärvningen erhållna
krossknoten brukar inom Kristianstads län uppgå till omkring 2 kronor
per kubikmeter, då arbetet utföres genom vägförvaltningens försorg. Örn
härtill ockå lägges kostnaden för sprängning av stenen, erhålles ett sammanlagt
kostnads belopp av ungefär 4 kronor per kubikmeter krossknot.

Den av interpellanten uppgivna självkostnaden för skärvning av sten i
åkrar, 4 ä 4:50 kr. per kubikmeter, torde sannolikt innefatta kostnaderna
jämväl för sprängning av stenen samt för transport och stapling av krossknoten
i upplag utanför åkern. Påpekas bör, att de nu angivna åtgärderna
för stenens undanskaffande från åkern torde vara erforderliga oberoende av
örn stenen skall säljas eller icke. Anledning synes därför icke föreligga att

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Ang. vägförvaltningarnas inköp av skärvad sten. (Forts.)
räkna med kostnaderna för ifrågavarande arbete vid kalkylering av försäljningspriset
på skärvsten. _ ...... _

Enligt min mening bör såsom förutsättning för vägförvaltningarnas inköp
av skärvsten från jordbruken även i fortsättningen gälla den nu tillämpade
principen, att den inköpta stenen, med hänsynstagande jämväl till förekommande
transportkostnader, icke får bli dyrare för vägväsendet än den krossknot,
som kan anskaffas på annat sätt. . Härför fordras i regel, förutom
att inköpspriset icke stiger över viss höjd, jämväl att stenen erbjudes i sådana
kvantiteter, att det kan bil ekonomiskt möjligt och riktigt att bekosta transport
och uppsättning av krossverket, eller att den tillhandahålles i närheten
av ett redan i gång varande krossverk.

Örn interpellanten anser, att högre pris bör betalas än vad här åsyftas,
innebär detta uppenbarligen, att han menar att väganslagen böra få användas
för jordbrukssubvention. En sådan uppfattning kan jag för min del icke
biträda. . ...

Under hänvisning till vad sålunda, anförts lar jag förklara, att jag icke
är beredd att medverka till utfärdande av sådana bestämmelser, som interpellanten
ifrågasatt.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det
svar jag har erhållit på min interpellation.

Jag måste till att börja med säga, att en del av de uppgifter, som herr
statsrådet har lämnat i interpellationssvaret, äro ganska missvisande.. Herr
statsrådet talar om att ett pris av 2 kronor per kubikmeter utgår i Kristianstads
län, men jag vet inte vid vilken tid detta pris skulle ha gällt — det har
då inte varit på de senaste femton åren. De som ha lämnat dessa upplysningar
borde beredas tillfälle att korrigera dem.

När jag har uppgivit, att priset för skärvad sten är upp till 4 kronor och
50 öre per kubikmeter, så är dettta det pris som utgår till arbetaren för att
han slår sönder dessa större stenar och lägger upp dem i högar på en kubikmeter.
Utöver detta pris tillkommer för leverantören kostnaden för att föra
ihop stenen i så stora högar — upp till 600, 700, 800 och till med 1 000
kubikmeter — som vägkassan fordrar för att den skall ställa upp ett krossverk
och krossa stenen. Örn det därför i stället hade uppgivits i svaret, att
priset för den sammanhörda stenen är uppe i 6 kronor eller 6 kronor 50 öre
per kubikmeter, så hade vi varit sanningen nära.

Nu tror jag väl inte att herr statsrådet, med den socialdemokratiska inställning
han har, skulle vilja vara med örn att man säger till. en arbetare:
»Ni får inte mer än två kronor per kubikmeter, ty kommunikationsministern
har sagt, att det inte skall utgå ett högre pris», under det att ett annat pris
har angivits i det avtal, som är uppgjort med arbetarnas organisationer.

Jag skulle sålunda vilja fråga herr statsrådet, vem som har lämnat dessa
uppgifter. Jag vände mig, innan jag skrev min interpellation, till vägförvaltningen
i Kristianstads län och frågade örn det blir billigare att, som här i
svaret står angivet, köpa ett grustag, sortera upp gruset och köra ut det på
vägarna än att köpa sten och krossa den — i det senare fallet får man nämligen
ett väglagningsämne, som är tiodubbelt värt mot det grus som lägges
på vägarna. Man förklarade då, att mycket billigare blir det inte, men man
ansåg sig i alla fall inte kunna betala mer än ett pris av 2 kronor 50 öre eller
i enstaka fall, när upplagen ligga nära städer och andra större orter, 3 kronor
per kubikmeter.

Nu vill jag eftertryckligt betona, att jag inte alls har ifragasatt att de stat -

JNr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Äng. vägförvaltningarnas inköp av skärvad sten. (Forts.)
liga myndigheter, som handha vägväsendet, skola ge någon jordbrukssubvention.
Men det är väl inte herr statsrådet obekant, att jordbruksminister Sköld
i tal och skrift ofta har framhållit, att jordbrukarna böra se till att rationalisera
sina jordbruk, och det är ju ett lämpligt sätt, har han sagt mer än en
gång, att plocka bort stenen ur åkrarna för att få dem släta, och där det finns
möjligheter till avsättning för denna sten till vägväsendet bör ju kostnaden
inte bli alltför betungande.

Det är efter degna inrådan, herr statsråd, som jag har ansett att nian inte
från statsmakternas sida, så snart man ser att man har möjlighet att få köpa
några tusen kubikmeter sten, skall anse sig kunna pressa ned priset till ett
sådant där »dumpingpris». Det är ungefär detsamma som örn en arbetsgivare
försökte att vid ett tillfälle, när det är gott örn arbetare, säga: »Nu betalar
jag ^inte mer än så och så mycket, ty jag får tillräckligt med arbetskraft
ändå.» Jag tror inte att herr statsrådet med sin allmänna inställning vill ha
det na det sättet, och just därför har jag framställt denna interpellation.

Örn vi se på vägväsendet — vi behöva inte inskränka oss till Kristianstads
län, utan vi kunna även se på andra platser — kunna vi konstatera, att vägarna
inte lia blivit bättre sedan statsförvaltningen övertog dem, utan tvärtom
sämre, och detta inte minst på grund av att de statliga vägförvaltningarna ha
övergått till att använda detta fina grus som väglagningsämpe. Det är faktiskt
så, att efter ett par timmars regn bli vägarna, med den starka biltrafik
som råder där nere, så gropiga, att det är som att köra på kugghjul, när man
ger sig ut på dem.

Det vore verkligen anledning för herr statsrådet att resa ut och se hur vägarna
se ut. Och jag skulle också vilja vädja till statsrådet, att han ser till att det
kontrolleras, huruvida inte detta grus'', med’ de långa avstånd, som det måste
köras, då det ju inte finns grusbackar tillgängliga hur som helst, och med de
kostnader man således får för olja, bensin och gummislitage, i längden blir dyrare
än den krossade stenen. Jag tror att så är fallet. Jag hoppas också att statsrevisorerna
inte glömma att göra undersökningar även på vägväsendets område
och närmare granska de principer man där tillämpar. Jag tror, att de då skulle
komma till det resultatet, att där sten finns att tillgå blir den det i längden
bästa och billigaste väglagningsämnet.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden längre med detta, men jag kan
inte lämna denna plats förrän jag bestämt har tillbakavisat varje påstående att
jag skulle ha haft för avsikt att begära en jordbrukssubvention. Jag vill endast
att statsmakterna skola betala det pris för en vara, som den är värd.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! De i interpellationssvaret angivna
priserna grunda sig på uppgifter, som jag erhållit från de ansvariga myndigheterna
just i det län, som herr Elofsson själv är ifrån.

Herr Elofsson framställde nu frågan, huruvida jag med min socialdemokratiska
åskådning skulle vilja vara med örn att en arbetare inte skulle ha sin avtalsenliga
lön. Det anser jag mycket bestämt, herr Elofsson, att han skall ha.
Men det är inte något sådant som det är fråga örn i detta sammanhang. Örn man
skall tillämpa det resonemang, som herr Elofsson här vill att man skall tillämpa,
så skulle man inte komma in på frågan örn arbetarnas avtalsenliga löner.
Då finge man ställa frågan exempelvis så: Skall man använda skyffel och
spade i stället för grävmaskin, där grävmaskin vore det mest ändamålsenliga?
Det är nämligen bildligt talat något av det senare herr Elofsson begär, pär
han vill att man icke skall använda sig av det mest rationella framställningssättet.

Även örn man kan ha en kritisk inställning till vägarnas utseende, så är jag

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

Äng. väg förvaltningarnas inköp av skärvad sten. (Forts.)
inte övertygad om att vägarna skulle bli bättre, örn vägförvaltningarna sämre
skulle förvalta de medel som ställas till deras förfogande för förbättring av vägarna.
Och jag kan inte komma ifrån, att det rationellaste sättet att förvalta de
till förfogande ställda statsmedlen är att använda de metoder, som äro prisbilligast,
och de priser, som äro de lägsta, även för krossad och skärvad sten.

Till slut vill jag säga, att med det ansvar som jag känner för mitt ämbete
kommer det aldrig att lyckas för herr Elofsson att locka mig till att utfärda
sådana bestämmelser, som han har ifrågasatt i sin interpellation. Jag kan nämligen
inte komma ifrån, att det skulle innebära en subvention örn man skulle
förfara så som herr Elofsson här önskar. Skall jordbruket subventioneras, så
skall man göra det över kraftfoder och gödningsämnen, men inte över den krossade
och skärvade sten som skall användas för att förbättra vara vägar.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag vill endast säga till herr statsrådet,
att om man skulle använda den metod som han talar örn, nämligen att
krossa stenen med slägga, får man räkna med ett pris av 10 ä 15 kr. per kubikmeter.

Sedan förklarade herr statsrådet, att statsmedlen skola användas pa bästa sätt.
Är herr statsrådet säker på att det blir fallet, örn man lägger dåligt grus på
vägarna i stället för sten? Det tror jag inte. Tiden kommer säkerligen att få
utvisa, att man — där så är möjligt — måste gå ifrån det nu begagnade väglagningsämnet
och återgå till det gamla, som man använde innan de statliga vägförvaltningama
tillkommo, nämligen krossad sten.

Slutligen vill jag säga, att det naturligtvis står vägförvaltningarna fritt att
fortsätta med sina nuvarande metoder så länge de vilja. Det finns kanske en
möjlighet för jordbrukarna att genom sina fackliga organisationer se till, att
vägförvaltningarna inte erhålla den sten, som kanske är nödvändig i framtiden.

På framställning av herr talmannen beslöts att de på föredragningslistan
upptagna ärendena, vilka samtliga blivit bordlagda endast en gång, skulle
redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 253, angående tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial nr
254, angående statsregleringen för budgetåret 1946/47.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 30.

Lördagen den 29 juni 1946.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 255, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 2, angående ersättning
till kanslipersonalen hos andra särskilda utskottet, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 370, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1946/
47 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, m. m. ;

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättningar för viss från ockuperat land härrörande egendom; nr

443, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, och till omskolning av i militärtjänst skadade;

nr 444, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost under avlöningstaten för kommerskollegium;

nr 446, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47;

nr 450; i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt verksamhet
för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 452, i anledning av väckta motioner angående framläggande för riksdagen
av förslag till anläggande av en storflygplats invid Stockholm m. m.;

nr 454, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till utbildning
av tandläkare m. m.;

nr 45ö, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av de tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 460, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till fornminnesinventering;

Lördagen den 29 juni 1946.

Nr 30.

nr 462, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 463, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg;

nr 464, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 465, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1946/
47 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsf örluster;

nr 466, angående vissa med redovisningen å kapitalbudgeten sammanhängande
frågor; samt

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 457, i anledning av väckta motioner örn revision av riksdagens arbetsformer
m. m.;

nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

nr 459, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m., i
vad propositionen angår förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 468, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46; och
nr 470, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
468, att utskottets hemställan i memorial nr 253 samt, i fråga örn förslaget
nr 470, att utskottets hemställan i memorial nr 255 bifolles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 469, angående statsregleringen för budgetåret 1946/47; och
nr 471, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1946/47.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
statsutskottets memorial nr 254 fattade samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.21 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berg oren.

Nr 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Ang. eif
ifrågasatt
handelsavtal
med Sovjet.

Måndagen den 1 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 453, till Konungen i anledning av väckta motioner örn förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Nordenson till hans
excellens herr statsministern framställt en så lydande fråga: »Har regeringen
för avsikt att låta riksdagen pröva frågan örn ett handelsavtal med Sovjet och
fatta beslut i ärendet innan regeringen för sin del binder sig i en fråga, som i
nuvarande läge i så hög grad kan påverka vårt penningvärde samt våra arbetskrafts-
och materialproblem?

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Herr Nordenson har frågat:

»Har regeringen för avsikt att låta riksdagen pröva frågan om ett handelsavtal
med Sovjet och fatta beslut i ärendet innan regeringen för sin del binder
sig i en fråga, som i nuvarande läge i så hög grad kan påverka vårt penningvärde
samt våra arbetskrafts- och materialproblem?»

Med anledning av denna fråga vill jag endast meddela, att förfarandet i
denna angelägenhet alltjämt är föremål för övervägande.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt vördsamma tack för det lämnade svaret.

Jag vill till detta endast foga det uttalande, att min fråga har varit dikterad
av en önskan att den behandling av ifrågavarande ärende, som tillkommer
riksdagen, skulle i detta fall bli av reel! och icke blott av formell art. Detta
har synts mig angeläget dels med hänsyn till frågans omfattning och dels
med hänsyn till vikten av att alla berörda parter bli så fullständigt informerade
och hörda som möjligt, så att det verkligen blir oss möjligt att fullfölja
detta avtal på ett sådant sätt, att de mål, som därmed åsyftas, även bli uppnådda.

Herr Herlits: Herr talman! Jag lade märke till att hans excellens herr
statsministern i sitt svar nämnde, att det förfarande, som här skulle tillämpas,
ännu är föremål för övervägande. Det vöre av intresse att erfara, hur detta
meddelande skall förstås i belysning av _ det besked, som hans excellens herr
utrikesministern gav här i kammaren i ett interpellationssvar för någon tid
sedan, vari han förklarade, att det var regeringens mening att tillämpa den
praxis — jag beklagar, att jag inte kan återge orden exakt, men ungefär så
sade han — att alla handelsavtal av större vikt hädanefter skulle underställas
riksdagens prövning. Oavsett det förhållandet, att det eventuellt för själva

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 30.

Äng. ett ifrågasatt handelsavtal med Sovjet. (Forts.)
kreditåtagandena kan finnas täckning i något riksdagens beslut, ville han
alltså uppställa denna allmänna princip.

Hans excellens herr statsministen Hansson: Då jag svarat, att frågan örn
förfarandet alltjämt är under övervägande, är det uppenbart, att jag inte kan
ingå i någon debatt örn detta speciella fall.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Näsgård till herr Äng. ulland -statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställt följande fråga:
»Har regeringen för avsikt att vidtaga åtgärder i avsikt att förhindra att ut- ''om Sverigps
ländska turister på besök i Sverige bibringas en felaktig föreställning örn vårt försörjningsförsörjningsläge?»
la^e -

Ordet lämnades till herr statsrådet Danielson, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr Näsgårds berörda fråga, ^ och nu
yttrade: Herr talman! Herr Näsgård har frågat chefen för folkhushållningsdepartementet,
örn regeringen ämnade vidtaga åtgärder i avsikt att förhindra,
att utländska turister på besök i Sverige bibringas en felaktig föreställning
örn vårt försörjningsläge.

Med anledning härav får jag i egenskap av tillförordnad chef för folkhushållningsdepartementet
anföra följande.

Med hänsyn till det ansträngda försörjningsläget beträffande såväl mjöl som
matfett har det varit nödvändigt att under våren vidtaga nedskärningar av
ransonerna av dessa varor. Även sockerransonen har beskurits, närmast för
att möjliggöra en ökad hjälpverksamhet.

Dessa nedskärningar ha drabbat icke endast de enskilda hushållen utan även
restauranger, hotell och pensionat m. m. Näringsställenas tilldelningar av mjöl
och matfett för matlagningsändamål ha sålunda sänkts med cirka 15 procent
och deras sockertilldelning med 25 till 30 procent, vilket senare bl. a, föranlett
minskning av antalet sockerbitar vid servering av kaffe och te. Dessutom ha
åtgärder vidtagits för att åstadkomma en standardsänkning på restaurangerna,
innebärande att det s. k. smörgåsbordet begränsats till högst tre assietter och
att antalet rätter i varje måltid begränsats till högst tre, varvid assietterna
skola räknas som en rätt.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att det svenska ransoneringssystemet
är anordnat så, att man vid förtäring på näringsställe är skyldig avlämna
restaurangkuponger för smör, bröd och ransonerade köttvaror. I åtskilliga
främmande länder behöver en gäst däremot icke avstå av sin egen ranson för
den mat, som han intar på ett näringsställe, vilket alltså innebär att vad som
serveras på restauranger o. dyl. blir ett rent tillskott till hans ranson.

Enligt vad från livsmedelskommissionen uppgivits erhålla utlänningar i princip
ransoneringskort efter samma grunder som svenska medborgare för den
tid de skola uppehålla sig här i landet. Vid ankomsten till Sverige erhåller en
utlänning genom vederbörande passkontrollants försorg ett restaurangkort för
bröd, ett för smör och ett för kött, vilket ungefär motsvarar den svenska grundransonen
under en halv vecka. Resande, beträffande vilka passkontrollanten
kan avgöra att vistelsen icke kommer att uppgå till denna tid, skola erhålla endast
ett halvt restaurangkort av varje slag. Utlänning, som kvarstannar längre
tid än den, för vilken han erhållit kort av passkontrollanten, har att vända sig
till kristidsnämnden och kan där mot skriftlig ansökan och företeende av
sitt pass erhålla ytterligare kort för den tid han skall vistas här. T intet fall
kan han dock få kort för längre tid än uppehållstillståndet omfattar. I Skånes

Nr 30.

Måndagen, den 1 juli 1946.

Äng. utländska turisters föreställning om Sveriges försörjning släge. (Forts.)
kustorter har det sedan lång tid tillbaka varit praxis, att danskarna vid första
besöket hos kristidsnämnden erhålla ransoneringskort för högst en vecka. I
Stockholm och Göteborg ha kristidsnämnderna med hänsyn till det stora antalet
ansökningar tidigare icke ansett sig kunna konsekvent genomföra en dylik begränsning.

Det är emellertid känt, att utlänningar i vissa fall varit rikligt försedda nied
ransoneringskort. Mången gång torde detta lia sin grund i det förhållandet,
att utlänningar ofta åtnjuta en omfattande gästfrihet här i landet. Understundom
har det emellertid förekommit, att utlänning, som tillfälligt vistas i Sverige,
från kristidsnämnden utfått ransoneringskort för längre tid än vistelsen
omfattat, beroende på att oriktiga uppgifter lämnats kristidsnämnden örn vistelsetidens
längd eller att uppehållet i Sverige blivit kortare än som ursprungligen
beräknats. För att motverka sistnämnda företeelse har livsmedelskommissionen
den 22 juni 1946 utfärdat vissa nya bestämmelser i förevarande ämne
och samtidigt anmodat kristidsnämnderna att ha sin uppmärksamhet riktad på
berörda förhållande och vidtaga lämpliga åtgärder till dess förebyggande. Enligt
dessa bestämmelser skall, örn en utlänning personligen infinner sig hos
kristidsnämnden, för utfående av kort, kortutlämnaren noga höra efter vilken
tid sökanden avser att stanna i Sverige. Kort får endast utlämnas för den tid,
som vistelsen faktiskt skall omfatta och alltså icke utan vidare för hela den
tid, som utlänningen erhållit uppehållstillstånd. Som huvudregel vid utlämnande
av kort från kristidsnämnd skall gälla, att utlänning, som tillfälligt
vistas i Sverige, icke tilldelas kort för mer än högst åtta dagar åt gången.
Undantag från denna regel får göras endast i fall, då en utlänning som redan
vistats i riket omkring tolv dagar vid förnyad ansökan örn kort på tillförlitligt
sätt styrker, att hans fortsatta vistelse i Sverige kommer att omfatta mer än
åtta dagar. Insändes ansökan örn kort för här avsedd utlänning med posten
eller avlämnas ansökan genom ombud, bör sökanden i regel icke tilldelas kort
för mer än fyra dagar och i intet fall för mer än åtta dagar åt gången.

Några ytterligare åtgärder äro för närvarande icke under övervägande, men
frågan kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet och bli föremål för överläggningar
mellan departementet och livsmedelskommissionen.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för
svaret. Samtidigt vill jag erkänna, att innehållet också förefaller att vara
ganska tillfredsställande.

Jag tror att den stora allmänheten här i landet skulle bli mycket till freds,
örn de nya bestämmelser, som livsmedelskommissionen utfärdat sedan jag
framställde min fråga, få till resultat en något mera restriktiv tilldelning av
ransoneringskort till utlänningar, som komma hit på besök — vi behöva därför
inte svälta deni, det kan räcka, om de få samma tilldelning som vi själva.
Den svenska allmänheten är naturligtvis föga trakterad av utgjutelserna i den
utländska pressen örn vår vällevnad. Vi veta ju själva, att ransonerna av
många nödvändighetsvaror äro ganska knappa. Den långt ifrån rikliga sockertilldelningen
under hela ramsoneringstiden och icke minst efter krigets slut
bär vållat bekymmer för alla folklager, matfetts- och köttransonerna lia väl
också för det mesta varit i knappaste laget; vissa tider mycket knappa. Nu
kommer här en engelsk utsänd medarbetare, som det heter — det är alltså inte
en fast korrespondent i Sverige — och säger inför sin stora publik, att ransoneringen
i Sverige är rena propagandan och i första hand avsedd att freda
svenska folkets ömtåliga samvete, eftersom det skulle kännas obehagligt för
svensken att vara befriad från alla restriktioner, medan världen i övrigt har
ont örn mat. Vi kunna naturligtvis inte hindra utlänningar att lämna oriktiga

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 30.

Äng. utländska turisters föreställning örn Sveriges försörjning släge. (Forts.)
uppgifter om oss, men sådana åtgärder borde kunna undvikas som direkt ge
anledning till misstanken att liela vår ransonering är ett eamouflage för var

s. k. vällevnad. _ . „

Herr statsrådet var nyss inne på frågan örn vissa restriktioner pa restaurangerna,
men då måste jag säga. att anordningen med de tre assietterna i stället
för det stora smörgåsbordet har blivit en särskild glädjekälla i utlandet. Jag
skall inte bär räkna upp, hur många slags sill som omsorgsfullt brukar redovisas
i korrespondenserna och intervjuerna, utan jag nöjer mig med att konstatera,
att denna inskränkning gjort ett mycket ringa intryck, örn meningen var,
som man väl får förutsätta, att annonsera en något stramare livsföring.

Jag skulle tro att denna fråga inte heller bara är en känslosak för oss
svenskar, fastän vi kanske ha litet för lätt att känna oss illa berörda, när utlänningar
skämta med oss, utan den har nog också en allvarligare sida. Far
uppfattningen örn vårt obegränsade överflöd sprida sig, kan det väl knappast
vara till nytta vid förhandlingar örn inköp av nödvändighetsvaror.

Nu har herr statsrådet redogjort för de principer, som tillämpas vid utdelning
av ransoneringskort till hitresande utlänningar. Jag fick den uppfattningen
av svaret, att utlänningarna åtminstone i princip inte skulle få större
ransoner än vi svenskar, men jag fick också det intrycket att det inte hittills
har räknats så noga med tiden för utlänningarnas uppehåll. Jag har tidigare
fått uppgift att utlänningarna fått dubbla ransoneringskort och att det dessutom
inte varit så noga med tiden för vistelsen här. De blevo tillfrågade, när
de kommo, hur länge de skulle stanna, och då kanske de höggo till litet för
mycket för säkerhets skull och fingo i alla fall kort för hela tiden. Jag hoppas
nu, att det skall bli bättre ordnat efter de nya bestämmelser, som livsmedelskommissionen
utfärdat den 22 juni.

Jag tror inte att vi på något sätt skulle behöva bli beskyllda för oginhet
mot utlänningarna, örn vi läte dem få sådana ransoner som vi själva ha. De
få väl räcka till. Jag har hört av bekanta, som nyligen varit i Danmark, att
det där visst inte är någon riklig tilldelning för utlänningar, fastän Danmark
onekligen har en bättre livs medel ssituation än vi. Man har endast matfettskort,
har jag hört sägas, men på restauranger och näringsställen behövas matfettskuponger
till en hel mängd rätter, varför det blir ganska knappt med de
ransoner, som utlänningar där få sig tillmätta.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Erlander, som Äng. statsförklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Herlitz’ interpellation tjänstemänangående
statstjänstemannens fortsatta utbildning m. m., fick nu ordet och ne’v^thl^^a
anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Herlitz till mig TO. m.
riktat följande fråga:

»Är statsrådet, efter samråd med övriga departementschefer på vilkas föredragning
spörsmålet kan ankomma, villig att till allsidig prövning upptaga
frågan örn regelbundna föranstaltningar för information och fortsatt utbildning
av statstjänstemän?»

Frågan om statstjänstemannens fortsatta utbildning har, som interpellanten
framhåller, ofta varit föremål flir uppmärksamhet. Särskilt har Nordiska administrativa
förbundet ägnat intresse åt detta spörsmål. Även i våra grannländer,
framför allt i Finland och Danmark, har frågan diskuterats, och i Finland
har den dessutom varit föremål för en offentlig utredning 1942. De synpunkter,
som härvid framförts, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Det
måste nämligen vara värdefullt, att i .synnerhet förvaltningstjänstemännen,
vare sig de avlagt juridisk eller annan examen, få tillfälle att bättre än under

Forsta kammarens protokoll 19JtG. Nr 30. 3

Nr 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Äng. statstjänstemännens fortsatta utbildning m. m. (Forts.)
sin dagliga gärning följa utvecklingen i lagstiftning oell lagskipning samt erhålla
kännedom örn på andra förvaltningsområden vunna praktiska erfarenheter.
Även för lägre befattningshavare är värdet av en fortlöpande information
uppenbar.

Kravet på information och fortsatt utbildning av statsförvaltningens tjänstemän
har man, när det gäller speciella tjänstemannakategorier, i viss utsträckning^
sökt tillmötesgå. Denna utbildning har dock hittills bedrivits sporadiskt
och i allmänhet inom respektive verk. Då interpellanten uttryckt en önskan
att få en samlad överblick av vad som hittills gjorts och alltjämt göres på skilda
områden, har jag genom de olika statsdepartementen inhämtat erforderliga
uppgifter. Efter samråd med interpellanten har jag emellertid funnit det
mindre lämpligt att upptaga tiden här i kammaren med denna redogörelse,
m-1? i1 % publicering kommer att överlämnas till »Förvaltningsrättslig

.tidskrift», varigenom intresserade kretsar erhålla del av den.

Enligt de inhämtade uppgifterna ha särskilda fortbildningskurser anordnats
endast i begränsad omfattning. Det är likväl självklart, såsom interpellanten
även framhåller, att en ständig vidareutbildning äger rum under själva tjänsten,
dels genom olika former av självstudier, dels genom de överordnades direkta
handledning.. Men jag är liksom interpellanten medveten om att en viss
ensidighet ändock icke kan undgås pa grund av tjänstemännens nödvändiga specialisering.

Det möter dock stora praktiska svårigheter att regelbundet och planmässigt
anordna kurser eller studiekonferenser, framför allt för personalen inom departementen
och de centrala ämbetsverken. Att t. ex. under 2 k 3 veckor frigöra
något större antal tjänstemän från centralförvaltningen torde vara vanskligt.
Da dessutom utbildningsproblemen för statstjänstemannen äro långt ifrån ensartade
torde nian i fortsättningen liksom hittills kunna anordna sammanhängande
fortbildningskurser som regel endast för speciella kategorier av tjänstemän
inom respektive verks regi.

De problem, som uppdragits i interpellationer måste emellertid anses vara
av stor betydelse, dag är för unn del också benägen afl tro, att en fortlöpande
information och ef förutbildning av statstjänstemän i olika hänseenden skulle
vara till gagn. för statsförvaltningen. Jag anser därför, att frågan härom vid
lämpligt tillfälle bör övervägas av regeringen.

Herr Herlitz: Herr talman! Då jag nu framför mitt tack till herr statsradet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, måste jag särskilt tacka honom
aarior att jag har besvärat honom i en angelägenhet, som i så stor utsträckning
faller inom andra departements verksamhetsområden. Jag hade emellertid ingen
annan utväg än att vända mig med min fråga till honom. Jag tror också att
jag vid detta tillfälle kan ge uttryck åt samtliga närvarande kammarledamöers
tacksamhet för den praktiska förenkling av våra förhandlingsformer, som
herr statsrådet genomfört genom den form för svarets avgivande, som han
YaH. Jag skall å min sida inte bli utförlig heller, men några reflexioner må
jag få tilllåta mig.

Jag tar fasta på att herr statsrådet erkänner betydelsen av att genom kurser
och konferenser m. m. vidareutbilda statstjänstemannen. Det framstår i själva
verket för mig som en utomordentligt viktig angelägenhet, särskilt i en tid,
då statsförvaltningen sväller ut över allt flera nya områden och det är alltmera
angeläget att få ett grepp örn, hur nyare lagstiftning m. m. tillämpas inom
förvaltningens olika organ.

Det är ju alldeles riktigt, att de frågor, som jag här kastat fram, till väsentlig
del äro specialfrager frågor om utbildning av den ena och den andra tjänste -

Måndagen den 1 juli 1940.

Nr 30.

Äng. statstjänstemännens fortsatta utbildning m. m. (Forts.)
mannakategorien — och det är helt naturligt, att herr statsrådet inte har tagit
någon ståndpunkt till deni alla, Det skall inte heller jag göra, fastän jag från
mångå håll i anledning av interpellationen fått vittnesbörd om att problemet
är aktuellt inom skilda tjänstemannakategorier. Det är bara en sak jag vill
säga, och det är, att det kanske var en liten missräkning, att det inte har sagts
någonting ifrån socialdepartementets sida örn ett ämne, som jag särskilt har
tryckt på, nämligen önskvärdheten av att detta behov skall beaktas i vad angår
länsstyrelsernas personal. Detta förefaller mig också vara ett ur allmän synpunkt
särskilt centralt och betydelsefullt problem. Jag har kännedom örn att
det hos statsrådet Möller ligger en framställning ifrån personalorganisationen
inom länsstyrelserna, ett förslag som jag har tagit del av och som är sympatiskt
icke minst såtillvida, att det förutsätter någon sorts konferenser, som väsentligen
skulle bygga på deltagarnas egen självverksamhet. Jag får vördsamt hemställa
till herr statsrådet, örn herr statsrådet skulle vilja åtaga sig att framföra
en direkt hälsning till statsrådet och chefen för socialdepartementet och
be honom att tänka på denna angelägenhet.

Jag har i min interpellation också antytt möjligheten av någon sorts samlad
översyn över hela detta problem. Det kan naturligtvis tyckas överflödigt
och tyckas vara en överorganisation att på detta sätt ta upp saken till samlad
behandling. Givetvis är det dessutom så, att saken skötes bäst i varje särskilt
verks regi. Dock tror jag att en mera samlad behandling är av betydelse.
För det första genom att frågan aktualiseras på sådana ställen, där den ännu
icke varit framme, och alltså ett incitament ges till sådana här anordningar.
Den redogörelse, herr statsrådet åberopar, visar i själva verket, att behovet
hittills bara blivit löst på ett mycket ojämnt sätt. För det andra är det naturligtvis
av betydelse att konfrontera erfarenheter från olika områden. Jag
tror också att en viss försiktig samordning av verksamheten kan vara till
nytta. Jag har under årens lopp haft mångahanda erfarenheter av föreläsningsoch
kursverksamhet för olika grupper av statsförvaltningens tjänstemän. Jag
har många gånger gjort den reflexionen: vilken tidsspillan och kraftförslösning
äger inte rum här genom att man engagerar stundom kanske ganska goda krafter
för att informera en mycket liten grupp av tjänstemän, då samma sak lämpligen
kunde sägas till många flera? Jag undrar, örn det inte kan vara en naturlig
sak att sikta till en något fastare organisatorisk ram för detta arbete.

Jag kan inte neka till, att då jag framställde denna interpellation hade jag
i tankarna sådana anordningar som man känner t. ex. från Tyskland, de gamla
förvaltningsakademierna, vilka tjänade ett sådant syfte, eller den i Frankrike
inrättade Centre de hautes études. Nu vill jag inte alls ifrågasätta något så
storslaget och storståtlig! — det är inte sagt, att vi ha användning för det. Men
att det kunde vara nyttigt med en något fastare organisatorisk ram för arbetet,
därom känner jag mig ganska övertygad.

Hur herr statsrådet nu ser på detta problem, är jag inte riktigt på det klara
med. Herr statsrådet säger, att frågan vid lämpligt tillfälle bör övervägas av
regeringen. Jag kan inte riktigt bedöma ordens valör så att jag vet, vilka förhoppningar
jag kan göra mig på grundval av detta uttalande, men jag skulle
med allt eftertryck vilja säga, att herr statsrådet skulle göra sig i hög grad
förtjänt örn den svenska förvaltningen, örn han snarast möjligt ville ta upp della
spörsmål till övervägande.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! dag vill gärna personligen deklarera,
att jag i allt väsentligt delar de synpunkter som intcrpellanten här framfört.
Trots att det alltid måste bli en viss splittring i den ifrågasatta utbildningsverksamheten,
vore det säkerligen fördelaktigt, örn man kunde hitta ett

Nr 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Äng. statstjänstemännens fortsatta utbildning m. m. (Forts.)
sätt att hålla det hela samman. Men jag lovar ingenting för egen del, ty jag
har ju händerna så fulla med arbetsuppgifter sorn ligga inom departementets
område, och detta ligger, såsom herr Herlitz själv påpekade, utanför ecklesiastikdepartementets
arbetsuppgifter.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, för att fästa uppmärksamheten
på att länsstyrelsernas tjänstemän ändå ha en viss möjlighet till kontakt med
vad som rör sig i förvaltningen genom de årligen återkommande landshövdingemötena.
Det är en institution sedan ett par år tillbaka, att landshövdingarna
varje höst samlas här för att diskutera viktiga ting inom förvaltningen.
De ta därvid med sig sina landssekreterare och de föredragande inom länsstyrelserna,
som handlägga de ärenden som skola behandlas. Ibland när det
gäller viktigare frågor samlar man ett landshövdingemöte utanför det ordinarie
programmet. I morgon t, ex. träffas landets landshövdingar jämte sina tjänstemän
för att diskutera den nya kommunindelningen. Dylika extra landshövdingemöten
ha, tror jag, förekommit vid flera tillfällen. Bl. a. föregicks civilförsvarets
omorganisation av en liknande överläggning.

Socialdepartementet har sålunda inte varit helt ointresserat av dessa synpunkter,
men jag skall ändå åtaga mig att framföra den hälsning som interpellanten
vill ha vidarebefordrad till statsrådet Möller.

Herr Andrén: Herr talman! Den högskola, som jag har äran att tillhöra
och till vars mest försumliga lärare jag får räknas, har gjort vissa experiment
på detta område som jag i detta sammanhang vill bringa i erinran.

Högskolan har sålunda anordnat dels läkarkurser, dels kurser för lärare vid
läroverk i humaniora. Jag vet att dessa kurser ha varit mycket eftersträvade
och att till och med fler än vad som kunnat tas emot lia anmält sig till deltagande.
Jag är också övertygad örn att högskolans kurser lia varit till stor nytta.
Man torde inte kunna förneka, att en person som för tjugu, kanske trettio år
sedan avslutat sina studier vid universitet eller högskola i hög grad är i behov
av att få sina- gamla kunskaper förnyade och dessutom lära en hel del örn forskningens
senare landvinningar. Jag tror därför att dessa efterutbildningskurser
ha en stor uppgift att fylla.

Såvitt jag förstod åsyftade herr Herlitz, den ärade interpellanten, kanhända
främst vissa kurser i förvaltnings kunskap, en uppgift som självklart inte direkt
faller inom ecklesiastikdepartementets område. För min del är jag nog ganska
övertygad örn att de, som under några år ha tjänstgjort i våra centrala verk
och departement, veta mycket mer örn svensk förvaltningsrätt än vad både
jur. kandidater och pol. magistrar kunna när de avlägga sina examina. Man
lär sig fortlöpande i departementen så väsentliga ting och dessutom så många
detaljer, varom man har ganska liten aning, skulle jag tro, när man avslutar
sina akademiska studier.

Vad som således framför allt behövs är utbildning och undervisning rörande
den rent materiella sidan. Jag nekar inte till att det inom vår offentliga
rätt finns vissa områden som äro föga belysta och där det blott är några få
som ha en nästan hemlig kunskap. Jag tänker närmast på budgeträtten, där
vissa spörsmål äro så intrikata att det blott är några få personer i landet som
ha någon större kännedom örn dem. Det skulle därför säkerligen vara ganska
värdefullt för departementens tjänstemän att få någon undervisning, en nyttig
undervisning som det hette förr i världen, örn just detta spörsmål. Men det
är ett undantag. I flertalet fall veta de tjänstemän som ha tjänstgjort i våra
departement, verk och nämnder betydligt mera örn den verkliga förvaltningsrätten
än vad en jur. kandidat eller pol. magister kan inhämta med de kurser
som inläras vid våra universitet.

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 30.

Äng. statstjänstemännens fortsatta utbildning m. m. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag begärde ordet för att undanröja ett möjligt

missförstånd. o o .

Jag fattade inte riktigt herr Andréns anförande. Det syntes på något vis
utgå från den föreställningen, att vad jag talat örn vore örn behovet av en
fortsatt akademisk undervisning i t. ex. förvaltningsrätt för statstjänstemän.
Det syftar jag inte alls till, och jag hänvisar därvidlag till interpellationer.
Vad jag vill lia till stånd är en utbildning, eller kalla det vad man vill, som
framför allt siktar till en orientering i den nyare lagstiftningen under medverkan
framför allt av praktiska män ifrån administrationen.

Jag vill understryka detta, herr talman, för att icke det intrycket skall
kvarstå, att det här vore fråga örn någon expandering av den akademiska undervisningen
i förvaltningsrätt. Den tanken är mig främmande. Huruvida dessa
fortsatta studier skola få en mer rättslig karaktär eller örn de främst skola
inriktas på det praktiska livet, blir en fråga för sig. Det får naturligtvis bil
olika på olika områden. Säkerligen behövas båda delarna.

Herr Andrén: Herr talman! För att undanröja ett missförstånd från herr
Herlitz sida vill jag säga, att jag naturligtvis icke ett ögonblick har tänkt mig
att herr Herlitz avsett någon akademisk utbildning på förvaltningsrättens
område för dem som tjänstgöra i våra departement och centrala verk. Herr
Herlitz tankegång ledde mig emellertid in på tankar och funderingar, som jag
tror äro ganska väsentliga på ett annat område, nämligen behovet av att vid
våra juridiska fakulteter knyta jurister med erfarenhet från det praktiska
rättslivet. Sådana praktiska jurister skulle säkerligen ha mycket att lära våra
studenter vid de juridiska fakulteterna. Men det är ett helt annat problem, låt
vara att det har nära sammanhang med det ämne som nu diskuteras.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Erlander, som tillkännagivit, att han hade för _ avsikt
att vid detta sammanträde besvara jämväl herr Wahlunds interpellation angående
rätten till avgång från åttaårig folkskolas sjunde klass, och nu yttrade:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Wahlund riktat uppmärksamheten på att elever i åttaåriga folkskolor, som
lämna skolan med sjunde klassen, enligt gällande bestämmelser måste avgå
enligt folkskolestadgan § 48. Denna paragraf handlar om avgång från folkskolan
utan inhämtande av det föreskrivna kunskapsmåttet. Då nämnda elever
emellertid inhämtat ett kunskapsmått, som är lika stort som det för landet i
dess helhet obligatoriskt föreskrivna, har interpellanten ansett att en ändring
bör komma till stånd. Han anser sig ha så mycket större skäl härför som folkskolestadgan
under vissa förhållanden medger elev i folkskola med sjuårig lärokurs
att avgå från sjätte klassen med fullständigt avgångsbetyg. Interpellationen
utmynnar i följande fråga:

»Har herr statsrådet för avsikt att i § 47, folkskolestadgan, intaga övergångsbestämmelser,
motsvarande dem för sjuåriga skoldistrikt?»

Jag vill inledningsvis framhålla, att anledningen till att det av interpellanten
berörda förhållandet inte fått en tillfredsställande lösning torde vara, att åttaårig
folkskola inte är av statsmakterna föreskriven som obligatorisk. Inte ens
den sjuåriga obligatoriska skolan är ännu till fullo genomförd. Enligt § 1
mom. 5 i folkskolestadgan kan skoldistrikt emellertid efter medgivande av
Kungl. Ma,j:t anordna folk- och småskola med ett större antal obligatoriska
årsklasser än sju. Med stöd av detta stadgande har obligatorisk åttaårig folkskola
hittills införts i ett mindre antal skoldistrikt.

Äng. rätten
till avgång
från åttaårig
folkskolas
sjunde klass.

i\r 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Äng. rätten till avgång från åttaårig folkskolas sjunde klass. (Forts.)

Den åttaåriga folkskolan befinner sig emellertid i stark utveckling, oell
frågan om dess införande är aktuell på många håll i landet. I samband härmed
ökas givetvis behovet av att folkskolestadgan på ett tillfredsställande sätt reglerar
avgångsbetygen för de elever i distrikt med obligatorisk åttaårig folkskola,
som av olika skäl komma att avgå från lägre klass. Jag är för egen del
beredd att snarast upptaga denna fråga till behandling och tillse, att lämpliga
föreskrifter utfärdas.

Herr Näsgård; Herr talman! Interpellanten är förhindrad att närvara här
i dag och har bett mig att till herr statsrådet framföra hans tack för svaret
på interpellationen. Någon kommentar skall jag inte göra, men det förefaller
som örn interpellationssvaret vore tillfredsställande.

Äng. Tullbron Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Nilsson, som
I Falkenberg, meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Ströms och fru
Svensons interpellationer angående Tullbron i Falkenberg, erhöll slutligen ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Ström frågat
mig

1) örn jag observerat planerna på att genom en oförsvarlig breddning av
Falkenbergs Tullbro förstöra ett av landets märkligaste byggnadsminnesmärken,

2) om det är mig bekant vilken ställning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
intagit i denna sak och särskilt rörande frågan örn ny bro över Ätran vid Garvareforsen
i Falkenberg, varigenom förstörelsen av Tullbron kunde undgås,

3) örn man kap förvänta en lagstiftning, som bättre än nu skyddar landets
äldre kulturvärden och landskapsbilder inför den förestående örn- och nybyggnaden
av våra bilvägar och kraftledningar, samt åtgärder för att förstärka den
konstnärliga och kulturhistoriska sakkunskapen inom väg- och vattenbvggnadsstyrelsen.

Vidare har fru Svenson med kammarens tillstånd frågat mig, örn jag anser
det vara en framkomlig väg att lösa tvisten örn den gamla Tullbron i Falkenberg,
att staten ånyo övertager ansvaret för bron.

Med anledning av dessa båda interpellationer vill jag anföra följande.

Tullbron över Ätran i Falkenberg byggdes under 1750-talet efter ritningar
av överintendenten Carl Hårleman. Materialet är gråsten, och bron anses med
sina fem runda valv och sin smäckra form vara en av våra vackraste broar. Är
1911 medgav Kungl. Majit att Tullbron, som då ägdes av kronan, finge överlåtas
på Falkenbergs stad, men föreskrev därvid, att staden vid reparation
skulle tillse att brons utseende såvitt möjligt icke förändrades.

Bron ingår i rikshuvudvägen Malmö—Halmstad—Falkenberg—Göteborg
(den s. k. västkustvägen), som över Ätran och genom Falkenbergs centrala del
går i öst-västlig riktning. Tullbron utgör samtidigt den enda vägbroförbindelsen
mellan stadens större del, som är belägen på Ätrans västra sida, och stadsdelen
Herting på den östra. Någon annan vägbro över Ätran finnes icke i
Falkenbergs närhet.

Rikshuvudvägens sträckning genom staden är relativt god. De i densamma
ingående vägarna och gatorna, däribland Sandgatan och Brogatan i stadens
centrum, ha rätt god plansträckning och även en bredd, som för den närmaste
framtiden kan godtagas. Däremot utgör själva bron med sin ringa bredd ett
avsevärt hinder för trafiken. I många andra såväl större som mindre städer utgör
ordnandet av genomfartsleden ett ganska svårlöst tekniskt-ekonomiskt
problem. För Falkenbergs vidkommande är detta problem relativt enkelt att

Malmagen den 1 juli 1940.

Nr 30.

Ang. Tullbron i Falkenberg. (Forts.)

lösa för åtskilliga år framåt, under förutsättning att trafikpunkten vid Tullbron
går att ordna på ett tillfredsställande sätt.

Tullbron betjänar även den lokala trafiken till stadsdelen Herting, som börjat
utbyggas i ökad omfattning. I denna stadsdel ligga realskola, idrottshall
m. m., varjämte en livligt frekventerad badstrand är belägen på denna sida
om Ätran. Den rent lokala trafiken över Tullbron har ökat starkt under senare
år. Några exakta siffror rörande denna ökning äro dock icke tillgängliga.

Den totala trafiken över bron är ansenlig. Sålunda var trafiken enligt 1936
års sommarräkning 1 744 fordon och 3 437 cyklar per dygn. Maximala antalet
motorfordon per timme utgjorde enligt denna räkning 207. Vid en år 1943 av
staden verkställd sommarräkning uppgick antalet cyklar per dygn, till 6 498.

Tullbrons nuvarande bredd är 7,2 meter, räknat mellan räckena, och denna
bredd är uppdelad i en körbana örn 4,4 meter och två gångbanor örn vardera 1,4

meter.

På grund av det betydande hinder, som Tullbron ur trafiksynpunkt i sitt nuvarande
skick innebär, har denna trafikfråga länge varit aktuell. Åtskilliga
alternativ till frågans lösning ha därvid diskuterats. I det följande vill jag omnämna
endast två av dessa alternativ, då de övriga icke längre torde äga intresse.

Det ena alternativet gäller breddning av Tullbron genom utflyttning av ena
brofamden. År 1939 ingav drätselkammaren i Falkenberg till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en behovsplan för väg- och gatuarbeten i staden, i vilken
plan upptogs breddning av Tullbron till 13,5 meter. Breddningen skulle omfatta
brons norra, sida (uppströmssidan) och verkställas genom numrering,
märkning och nedtagning av fasadstenarna samt återuppsättande av dessa i
den nya fasaden, som alltså skulle bli densamma som den nuvarande. Vid behovsplanen
fanns fogat ett yttrande av riksantikvarieämbetet. Ämbetet fann
det ur kulturhistorisk synpunkt vara synnerligen angeläget, att Tullbron såvitt
möjligt icke förändrades till sin karaktär, men sade sig å andra sidan inse,
att trafiktekniska skäl nödvändiggjorde en ökning av brons kapacitet. Då en
breddning av bron sålunda torde vara ofrånkomlig, ville ämbetet uttala sin
tillfredsställelse över stadens beslut att verkställa arbetet på sådant sätt, att
brons karakteristiska utseende i väsentliga drag komine att bibehållas. Ämbetet
tillrådde slutligen, att bredden tilltogs så, att en ytterligare breddning senare
icke behövde befaras.

Den 19 april 1940 fastställde Kungl. Maj :t ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättat förslag till fördelningsplan för tilldelning till städerna av
automobilskattemedel. I planen ingick breddning av Tullbron, men som villkor
beträffande detta företag föreskrevs, att arbetet finge påbörjas först efter
medgivande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter inspektion på platsen.
Dylik inspektion verkställdes den 10 juni 1940 av gatuinspektören Blomberg,
som i därefter avgivet yttrande förordade anstånd med breddningen till dess
utredning förelåge örn sträckningen för en ny genomfartsled genom staden
samt tillika uttalade, att örn Tullbron icke bleve på något sätt effektivt avlastad,
breddning av bron bolde ske till 13,5 meter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkände sedermera den 19 juni 1941 en från drätselkammaren inkommen
arbetsplan för breddning av bron till 13,5 meter, och den 27 mars 1942
fastställde Kungl. Maj :t, nu utan något villkor, ett av styrelsen upprättat förslag
till fördelningsplan för 1 indelning till städerna av automobilskattemedel,
vilken plan bl. a. avsåg breddning av Tullbron.

I enlighet med dessa båda Kungl. Majds beslut bar staden för ombyggnaden
av bron med tillfartsvägar uppburit statsanslag med 226 800 kronor.

Slutligen bär Kungl. Majit den 8 januari 1943 på framställning av stadsfull -

Nr 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Äng. Tullbron i Falkenberg. (Forts.)

mäktige samt efter hörande av länsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt sådan ändring av
stadsplanen för staden, att Tullbron finge en invändig bredd av 13,5 meter.
I detta ärende hade länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet avstyrkt breddningen,
medan byggnadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkt
densamma. Byggnadsstyrelsen ansåg en breddning utgöra en nödvändig förutsättning
för att bron för framtiden bevarades såsom ett levande byggnadsverk
men ifrågasatte örn breddningen ej kunde inskränkas till 11,5 meter. Förutom
brons förnäma linjer och utförande i övrigt samt dess vackra läge vore det
nämligen måttförhållandena, som gåve den nuvarande bron dess skönhetsvärde.
Då ett fastställande av det föreliggande förslaget givetvis icke hindrade,
att breddningen skedde till ett mindre mått än 13,5 meter, ansåge sig styrelsen
icke böra avstyrka fastställelse men ville hemställa, att vad styrelsen anfört
måtte delgivas vederbörande myndigheter i staden.

Stadsfullmäktige i staden lia emellertid den 31 maj i år med 13 röster mot
6 beslutat en breddning av bron till 13,5 meter.

En dylik breddning beräknas för närvarande kosta 330 000 kronor.

Det andra alternativet avser byggande av en ny bro vid Garvareforsen. Den
nya bron skulle ingå i en på längre sikt planerad genomfartsled genom staden
vid sidan örn stadens tätare bebyggelse. Huru denna led i detalj skall utformas
är ännu icke fastställt. Planeringsarbetet sammanhänger med stadsplanefrågan
för ett område norr örn Ätran och den nuvarande tätbebyggelsen. De
hittills verkställda undersökningarna utvisa, att en sådan förbindelseled lämpligen
kan utgå från den nuvarande rikshuvudvägen omkring 350 meter öster
örn Tullbron, varifrån den i nästan nordlig sträckning skulle gå fram till och
över Ätran vid den s. k. Garvareforsen. På denna plats, omkring 420 meter
uppströms Tullbron, skulle den nya bron anordnas. Från Garvareforsen skulle
genomfartsleden genom lämplig inarbetning i stadsplanen ledas fram till en
trafikplats och därifrån föras vidare med anslutning antingen till den nuvarande
rikshuvudvägen vid Eneskogstorp eller till vägen Falkenberg—Lisbro vid
Tånga. I det förra fallet skulle omläggningen få en total längd av 5 200 meter.
I det senare fallet skulle den begränsas till 1 700 meter, men då måste
vägens fortsättning över Lisbro och Morup ombyggas som rikshuvudväg. Alternativen
äro kostnadsberäknade till respektive 2 531 000 kronor och 4 409 000
kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att denna genomfartsled bör ställas
på framtiden på grund av de betydande kostnaderna för dess genomförande,
de begränsade anslagen till städernas väghållning och de betydligt mera trängande
behoven av förbättrade genomfarter i åtskilliga andra städer. Styrelsen
förutsätter dock, att utrymme för genomfartsleden reserveras i samband med
stadsplaneringen, så att dess framtida utförande icke äventyras.

Emellertid har den meningen uttalats, att man genom att. utföra allenast den
del av den planerade genomfartsleden, som omfattar bron vid Garvareforsen
med erforderliga anslutningsvägar, skulle kunna avlasta Tullbron så mycket
att den åtminstone tills vidare kunde bibehållas i oförändrat skick.

En bro vid Garvareforsen med anslutningsvägar torde för närvarande kosta
mellan 800 000 och 900 000 kronor.

Herr Ström har frågat mig vilken ställning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
intagit i denna sak och särskilt till frågan örn en ny bro vid Garvareforsen.
Enligt vad jag inhämtat är styrelsens uppfattning i huvudsak följande.

För genomgångstrafiken på rikshuvudvägen är den nuvarande genomfartsleden
tillräcklig, om trafikpunkten vid Tullbron kan ordnas på ett tillfreds -

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 30.

Any. Tullbron i Falkenberg. (Forts.)

ställande sätt. På längre sikt kominer dock den ifrågasatta genomfartsleden i
anslutning till en bro över Garvareforsen att bliva behövlig. Då behoven av
medel till städernas oundgängligen erforderliga vägbyggnadsarbeten äro mycket
stora, och då det nuvarande byggnadsanslaget är mycket litet i förhållande
till dessa behov, är det emellertid icke möjligt att förutse, när bidrag
kan komma, att utgå till denna nya genomfartsled.

Styrelsen anser, att det för den lokala trafiken sannolikt kommer att i framtiden
behövas ej endast en förbättrad förbindelse vid Tullbron utan även en
ny bro vid Garvareforsen. En bro vid Garvareforsen är emellertid, som nyss
nämnts, icke för närvarande behövlig som del av en förbifartsled och knappast
heller som förbindelseled för den lokala trafiken, eftersom stadens
centrum nu är beläget vid Tullbron. Frågan är med andra ord^ huruvida utförandet
av en bro vid Garvareforsen kan beräknas medföra sk stor trafikavlastning
vid Tullbron, att denna i befintligt skick kan bibehållas för någon
avsevärd tid framåt.

Styrelsen bär då först tagit ställning till frågan örn Tullbron under en sadan
tid skall vara upplåten för enbart körtrafik eller för såväl gång- som
körtrafik. Gångtrafiken kan nu taga sig över Ätran dels vid Tullbron, dels
vid den omkring 350 meter nedströms Tullbron belägna järnvägsbron, dar
även en gångbro är anordnad. För den gångtrafik, som skulle avledas från
Tullbron, torde vägen över denna gångbro medföra en vägförlängnmg av i
medeltal'' omkring 500 meter. En bro vid Garvareforsen skulle giva minst
samma vägförlängnmg. Ävstandet kanske i och för sig icke verkar sa stort,
men då avstånden för den lokala trafiken i en mindre stad i allmänhet äro
ganska små, kan vägförlängningen procentuellt sett bliva ansenlig. Det synes
därför styrelsen icke vara tillrådligt att avstänga Tullbron för gångtrafik.
Denna har redan nu så stor omfattning på bron, att de nuvarande gångbanorna
knappast äro till fyllest. Det är alitsa ej tänkbart att för breddning
av körbanan göra dem smalare.

Den nuvarande körbanebredden, 4,4 meter, bör alltså enligt detta styrelsens
resonemang bibehållas. Denna bredd medger möte mellan två personbilar, om
cykeltrafik ej samtidigt förekommer vid mötesplatsen. Möte mellan två lastbilar
är ej möjligt. Bron kommer alltså att Wiva ett hinder för trafiken, och
det blir nödvändigt att till Garvareforsbron överföra även en stor del av den
trafik, som icke via denna bro får den fördelaktigaste vägsträckningen. Då
uppställer sig frågan hur tillfarterna till Garvareforsbron kunna utbildas.
Den från riksvägen ledande tillfartsvägen på Ätrans östra sida bör utbyggas
samtidigt med bron och kan erhålla fullgod sträckning och bredd. Detsamma
gäller den korta anslutningen mellan bron och gatunätet på Ätrans västra
sida. Däremot är det gatusystem, på vilket trafiken skall kopplas in, icke så
lämpligt. De två närmast Ätran belägna och ungefär parallellt med densamma
löpande gatorna, Ågatan och Storgatan, äro smala och ansluta till Brogatan i
punkter, som ej kunna utbildas på ett ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande
sätt. Härtill kommer alf Storgatan utgör stadens viktigaste af färsgata.
Den tredje gatan, Nygatan, har visserligen större bredd men är även
den till stor del af fä ragata, till vilken gen örn fartstrafiken med hänsyn till
trafiksäkerheten helst icke bör förläggas. Även om detta i och för sig icke
bör utgöra hinder för att leda fram trafiken i denna, gata-, bliva dock en del
anstalter för trafiksäkerheten nödvändiga. Slutligen är anslutningen mellan
Nygatan och Sandgatan (rikshuvudvägen) mindre lämplig, bland annat på
grund av att avvikningsv i altein överstiger 90D. Till de svårigheter, som salunda
anförts, kommer att v,"igen över Garvareforsbron blir omkring 600 meter
längre än vägen över Tullbron. Man kan därför icke lita pa att en illvillig

Nr 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Äng. Tullbron i Funtenberg. (Forts.)

avlastning från leden över Tullbron till leden (iver Garvareforsen kommer att
ske, om icke samtidigt reglerande åtgärder vidtagas i administrativ ordning.

_ Enbart genom lämplig vägvisning anser styrelsen relativt litet vara att
vinna. En sådan skulle troligen i regel följas endast av dem som icke känna
till de lokala förhållandena. Lokaltrafiken kommer med säkerhet att här som
på andra platser välja den väg, som vederbörande trafikant förmodar ge den
snabbaste förbindelsen. Resultatet torde bliva att en avlastning i verklig mening
till Garvareforsleden icke komme att ske annat än vid tillfällen, då Tullbron
till bristningsgränsen belastats med trafik. Om härigenom endast uppstode
tidsförlust för trafikanterna, skulle detta vara av mindre betydelse. Men
med den sammansatta trafik, som man har att räkna med på Tullbron, komme
trafiksäkerheten att allvarligt äventyras vid full trafikbelastning av bron.
Särskilt torde cykeltrafiken bliva utsatt för stora risker. Om således en avlastning
på sådant sätt genom Garvareforsleden icke är lämplig, utesluter
detta icke att lastbils- och busstrafiken kan behöva hänvisas över denna led
för att därigenom lätta situationen vid Tullbron. Detta medför emellertid behov
av trafikövervakning, vartill kommer att det icke kan vara önskvärt
att till den längre vägen, d. v. s. över Garvareforsen, hänvisa den speciellt
riyttobetonade trafik som lastbilar och bussar representera. För att, såsom fru
Svenson i sin interpellation förordat, enkelrikta trafiken genom staden skulle
särskild trafikövervakning också erfordras, varjämte en dylik åtgärd skulle
medföra andra betydande olägenheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning är sålunda, att Tullbron
i sitt befintliga skick, även örn en broförbindelse vid Garvareforsen ordnas, ej
blir i stand att tillfredsställande förmedla den trafik som man måste räkna
med vid denna stadens hjärtpunkt. Örn Garvareforsleden utföres först och.
Tullbron bibehålies i befintligt skick, torde risk föreligga, att krav framdeles
uppkomma pa ordnande av trafikfrågan vid Tullbron. Den av interpellanterna
föreslagna lösningen utgör sålunda ingen garanti för att Tullbron för framtiden
bevaras i sitt nuvarande skick. Frågan skjutes blott framåt i tiden. Örn däremot
trafikleden vid Tullbron ordnas först, torde avsevärd tid komma att förflyta
innan Garvareforsleden oundgängligen måste genomföras. På grund av att vägbyggnadsanslagen
äro små i förhållande till de vägbehov, som städerna i allmänhet
kunna uppvisa, är det alltså enligt styrelsens mening även av ekonomiskt
intresse att trafikfrågan först löses vid Tullbron.

Jag har nyligen i sällskap med riksantikvarien och representanter för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen besökt Falkenberg samt därvid sammanträffat med
representanter för staden, både sådana som förordat och röstat för och sådana
som motsatt sig en breddning av Tullbron. Under överläggningarna förklarade
riksantikvarien, att enligt hans mening breddningen borde till varje pris undvikas.
Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida framfördes styrelsens av
mig nyss återgivna synpunkter. Vid samtal, som jag sedermera fört med styrelsens
huvudrepresentant, överdirektören Hjort, har emellertid denne framhållit,
att. frågan efter riksantikvariens senaste uttalande måhända kommit i
ett annat läge än tidigare, då styrelsen haft att utgå från riksantikvarieämbetets
förklaring att en av trafiktekniska skäl nödvändig breddning kunde av ämbetet
tillstyrkas. Det borde därför enligt överdirektör Hjorts mening måhända övervägas,
huruvida icke — trots de därmed förbundna trafiktekniska och ekonomiska
svårigheterna — Garvareforsbron med erforderliga anslutningsvägar
borde i ^första hand komma till stånd och frågan örn breddning av Tullbron
borde få vila i avbidan på de erfarenheter man sålunda kunde få rörande
möjligheterna att föra över trafiken till den nya trafikleden.

Beträffande frågan om valet mellan att snarast möjligt bredda Tullbron

Måndagen den 1 juli 1946.

Nr 30.

Ant). Tullbron i Falkenberg. (Forts.)

eller att först bygga Garvareforsbron och avvakta resultaten härav ur trafiksynpunkt
vill jag för egen del anföra följande.

En breddning av Tullbron till 13,5 meter skulle utgöra ett mycket beklagligt
ingrepp, ty en väsentlig del av brons estetiska och kulturhistoriska värde
beror av brons smäckra form. Ifrågasättas kan dock örn detta värde helt skulle
gå till spillo genom en dylik breddning. Någon hänsyn bör väl också tagas till
riksantikvarieämbetets förklaring år 1939, att efter en breddning brons karakteristiska
utseende i väsentliga drag komme att bibehållas. I anslutning till
byggnadsstyrelsens förut återgivna uttalande örn betydelsen av att bron genom
en breddning bevaras såsom ett levande byggnadsverk vill jag också framhålla
det ur kulturell synpunkt värdefulla i att bron får behålla sin ursprungliga
uppgift som en betydelsefull trafikled, så att den icke mer eller mindre
förvandlas till något som kan likställas med ett museiföremål. Under sådana
förhållanden kan jag icke instämma i det oförbehållsamma klander, som av
interpellanterna och eljest riktats mot de av Kungl. Maj :t i skilda sammanhang
och efter nödig utredning godkända breddningsbesluten. Vid sidan av de estetiska
och kulturhistoriska värdena äro dock även säkerhet, trivsel och ekonomi
i trafiken värden, från vilka man icke bör bortse. Även örn det skulle anses ur
förvaltningsrättslig synpunkt försvarligt, att Kungl. Majit återkallade sina
beslut om godkännande av breddningen och av staden återkrävde det härför utbetalade
bidragsbeloppet, skulle jag således icke nu vilja förorda en dylik exceptionell
åtgärd.

Örn emellertid stadens för denna trafikfrågas lösning ansvariga organ vid
fortsatt övervägande skulle finna lämpligt att åtminstone temporärt lösa densamma
genom att bygga en bro vid Garvareforsen för att kunna praktiskt pröva
huru mycket Tullbron därigenom skulle kunna avlastas från trafik, anser
jag med hänsyn till frågans stora betydelse och svårbedömbara karaktär att
statsbidrag till detta brobygge bör i vanlig ordning beviljas, Klart är nämligen,
att en bro vid Garvareforsen förr eller senare blir behövlig. Bron med
erforderliga anslutningsvägar beräknas visserligen kosta omkring 500 000 kronor
mer än en breddning av Tullbron, och detta belopp är väl behövligt för
angelägna trafikändamål i andra städer. Med hänsyn till värdet för hela landet
av att äga och såvitt möjligt i oförändrat skick behålla en sådan bro som
Tullbron i Falkenberg kan det emellertid enligt min mening vara fullt motiverat
att redan nu taga nämnda belopp i anspråk för att därigenom vinna ett
rådrum, varunder möjlighet måhända kan yppas att utan en breddning av
Tullbron lösa trafikfrågorna i staden på ett tillfredsställande sätt.

Härmed anser jag mig ha besvarat de båda första av herr Ströms frågor
ävensom, åtminstone indirekt, den av fru Svenson framställda frågan.

Vad slutligen herr Ströms tredje fråga beträffar vill jag erinra örn vissa bestämmelser
i 1912 års lag örn fornminnen. Enligt denna lag räknas till fasta
fornlämningar bl. a. märkliga färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar
från forna tider. Ej må någon rubba, förändra eller borttaga fast
fornlämning utan att tillstånd därtill meddelats av riksantikvarien. Vid planerande
av väg anläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid inhämtas,
huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta finnes
vara förhållandet, samråd snarast möjligt äga rum med riksantikvarien eller
ombud för denne, över riksantikvariens beslut må besvär anföras hos Konungen.

Någon tvekan synes knappast kunna råda örn att Tullbron i Falkenberg bör
anses vara en fast fornlämning. Redan innan fornminneslagen trädde i kraft
den 1 januari 1943 hade emellertid Kungl. Majit godkänt breddningen av
bron, och detta godkännande bekräftades den 8 januari 1943 genom Kungl.

Nr 30.

Måndagen den 1 juli 1946.

Äng. Tullbron i Falkenberg. (Forts.)

Maurts fastställelse av stadsplaneändringen. I samtliga de ärenden, vari Kungl.
Majit fattat beslut rörande bron, har riksantikvarien blivit hörd. Jag kan
icke finna att behandlingen av dessa ärenden kan giva anledning till krav på
en skärpt lagstiftning till skydd för landets äldre kulturvärden eller en förstärkning
av den konstnärliga och kulturhistoriska sakkunskapen inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. I sistnämnda hänseende må nämnas, att Samfundet
för hembygdsvård sedan åtskilliga år tillhaka erhåller statsbidrag för
anställande av en vägvårdskonsulent med uppgift, bland andra, att gå vägmyndigheterna
tillhanda vid planering av sådana väg- och broföretag, där naturskydds-
och kulturhistoriska intressen beröras.

Även herr Ströms tredje fråga torde härmed vara besvarad.

Fru Svenson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det vänliga svaret,
vilket jag också glädjande nog kan konstatera går i positiv riktning.

Herr statsrådet erkänner själv, att en breddning av den gamla Tullbron till
13,5 meter skulle utgöra ett beklagligt ingrepp. Han anvisar därför stadsfullmäktige
en utväg att lösa de värsta trafiksvårigheterna, nämligen att med hjälp
av statsmedel bygga en bro över Garvareforsen. Ansvaret åvilar nu myndigheterna
i Falkenberg, vilka skola ta slutgiltig ställning till frågan. Jag hoppas
att inga lokala eller politiska intressen skola bli avgörande för stadsfullmäktiges
beslut, utan att alla skola besjälas av en god vilja och bemöda sig örn
att i möjligaste män tillse att det ena-stående kulturvärde, som den gamla bron
i Falkenberg utgör, bevaras.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.58 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 6 juli 1946.

Nr 30.

Lördagen den 6 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 1 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrift:

Till riksdagens första kammare.

Med anledning av de numera så långa och tidsödande riksdagarna anser jag
mig icke längre kunna kvarstå som riksdagsman. Jag avsäger mig därför härmed
uppdraget som ledamot av riksdagens första kammare och anhåller att
uppdraget måtte upphöra från och med den 15 juli detta år.

Hanaskog den 30 juni 1946.

Arvid De Geer.

Kammaren godkände det hinder, som friherre De Geer åberopat till stöd
för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen.

Justerades protokollen för den 26, 27, 28 och 29 nästlidne juni samt den 1
innevarande månad ävensom för denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.04 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.