1946. Första kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1946:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 29.

Fredagen den 28 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 256, i anledning av kammarens skiljaktiga
beslut i fråga örn s. k. språktillägg till folk- och småskollärare i finskspråkiga
områden i landet.

Herr talmannen hemställde, huruvida kammaren ville besluta att redan vid
detta samanträde företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till
avgörande.

Härtill svarades ja.

På därefter gjord proposition godkändes den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden under morgondagen.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtande och memorial:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Island träffad han delsöverenskommelse; samt
nr 8, angående ersättning till dess. tjänstemän.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nir 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning för viss från ockuperat land härrörande egendom; nr

234, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, och till omskolning av i militärtjänst skadade;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Majris proposition angående överskridande
av viss anslagspost under avlöningsstaten för kommerskollegium; samt

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 29.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Orri åtgärder
till främjande
av bostadsförsörjningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 279, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av istatsrådsprotokollet över socialärenden för den
10 maj 1946, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för tertiär-
och tiilläggslåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus,

dels medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma att beviljas under budgetåret 1946/47 bestämdes till 3,25 %,

dels ock för budgetåret 1946/47 anvisa följande anslag, nämligen under
femte huvudtiteln till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 545 000 kronor, till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag
av 300 000 kronor, till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor, till Bidrag till främjande av
bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor
och till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
9 000 000 kronor ävensom å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
ett investerings anslag av 70 000 000 kronor, till Lånefonden för främjande
av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag av 15 000 000 kronor
och till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 220 000 000
kronor samt under fonden för låneunderstöd till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringanslag av 50 000 000 kronor, till Lån till
uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor samt till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förebaift ett flertal i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i
åtta med I—VIII betecknade punkter, av vilka den första var indelad i särskilda,
med A—L betecknade moment.

I punkten I hade utskottet under B och C på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

B. med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 364,
1:365 och 11:557, 1:367 och 11:554 samt 11:555, i vad nämnda motioner
avsåge tertiärlånens belåningsgränser, godkänna i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 10'' maj 1946 förordade förslag i fråga om dylika gränser,

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 365
och II: 557 samt I: 367 och II: 554 godkänna i nämnda statsrådsprotokoll förordad
särskild amorteringsskyldighet, begränsad till enskilda byggnadsföretagar
e.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet tillstyrker jämväl förslaget, att tertiärlånets övre gräns för kommuner
och allmännyttiga företag — i avseende å vilka vederbörande kommun
ikläder sig skyldighet att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara för
förluster uppkomna vid fastighetförvaltningen — bestämmes till 100 % av
avkastningsvärdet. Likaså tillstyrker utskottet, att tertiärlån till kooperativt
organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte och under betryggande
kontroll utlämnas till högst 95 % av avkastningsvärdet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att en företagarinsats uppgående
såsom för närvarande kan vara fallet till blott 10 % av fastighetsvärdet

Fredagen den 28 juni 194G fm.

Nr 29.

Om åtgärder tiU främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
i de allra flesta fall utgör en alltför ringa investering från den, som bygger
i enskilt vinstsyfte, helst om lån tillhandahålles honom mot en ränta av 3 %.
Utskottet tillstyrker därför, att tertiärlån till enskild företagare regelmässigt
skall säkerställas av inteckning inom högst 85 % av avkastningsvärdet. Såsom
departementschefen förordat, bör dock möjlighet hållas öppen för byggnadslånebyrån
att, då synnerliga skäl därtill föreligga, bevilja tertiärlån upp till
90 % av sagda värde.

Det sagda innebär, att utskottet icke kunnat ansluta sig till de avvikande
förslag i fråga örn belåningsgränserna, vilka framställts i motionerna I: 364,
I: 365 och II: 557, I: 367, och II: 554 samt II: 555.

Enskilda företagare föreslås skola under de tio första åren av lånets löptid
utöver den vanliga amorteringen erlägga en extra avbetalning av 1,5 % per
år av lånets ursprungliga belopp. I motionerna I: 365 och II: 557 har yrkats
avslag på detta förslag, i motionerna I: 367 och II: 554 att den extra amorteringsskyldigheten
skall gälla alla slags företagare.

Utskottet vill erinra, att motivet för det här ifrågavarande förslaget är att
förhindra spekulativt missbruk av de statliga lånen. Vid godkännande av hyrorna
i de nybyggda husen måste beräknas en viss genomsnittlig underhållskostnad
för fastigheten under lånets löptid. Därför bör viss avsättning av
hyresintäkten äga rum under de första nästan underhållsfria åren, för att
möta den utgiftsökning, som kan förutses inträffa senare. Kontroll är avsedd
att utövas, att de allmännyttiga och kooperativa företagen verkställa sådana
avsättningar, men någon dylik kontroll synes av praktiska skäl icke kunna
förekomma gentemot enskilda med den möjlighet att försälja fastigheten, som
för dem står öppen. Utskottet har icke funnit tillräckligt starka skäl anförda
för ett frångående av Kungl. Maj:ts förslag.»

I en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (II: 158),
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn förslag till bestämmelser beträffande inlösen av bostadsrättsinnehavarnas
andelar i fastigheter, vilka uppförts med stöd av statliga lån, samt att Kungl.
Majit därvid måtte beakta de förslag, som i motionen anförts örn samhällets
övertagande av fastigheterna och de organisatoriska riktlinjerna för förvaltningen
av dessa fastigheter.

Utskottet hade i punkten VI av angivna orsaker hemställt, att motionen II:
158 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Bäckström, Heiding och
Mannerskantz, fröken Andersson samt herrar Ohlin, Falla, Pettersson i Dahl,
Onsjö och Birke, vilka ansett,

dels att de tre på varandra följande stycken i utskottets yttrande, vilka
började med orden »Utskottet tillstyrker» och slutade med orden »samt II:
555», bort ersättas med ett uttalande av följande lydelse:

»Vidkommande lånegränserna anser utskottet, att Kungl. Maj :ts förslag
sätter den övre gränsen för tertiärlån till kommuner och allmännyttiga företag
för högt. Det synes alltfort böra krävas en viss insats av eget kapital såsom
ett återhållande moment. Särskilt i vissa konjunkturlägen torde eljest en alltför
vidlyftig byggnadsverksamhet kunna befaras. Vid ställningstagandet till
frågan örn belåningsgränsen beträffande nämnda slag av företag, i motionerna
1: 364 och II: 555 föreslagen till 90 % samt i motionerna I: 365 och II: 557 till
95 av avkastningsvärdet, har utskottet ansett sig böra förorda sistnämnda
förslag, vilket överensstämmer med vad som för närvarande gäller.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Farts.)

Såsom framhållits i motionen I: 365 och II: 557 samt I: 367 och II: 554 är
en större likställighet önskvärd av de olika kategorierna företagare inom bostadsproduktionen.
Därest de enskilda företagarna sättas i ett mer oförmånligt
läge än andra är att befara, att produktion av lägenheter i dylik regi
hämmas. Ju lägre räntan på de statliga lånen sättes, desto mer angeläget är
att belåningsgränserna bli likartade. I likhet med vad som yrkats i de fyra
sistnämnda motionerna anser sig utskottet med hänsyn härtill icke böra förorda
nedsättning av belåningsgränsen till enskilda företagare under nuvarande
90 %. Då de kooperativa företagen böra i detta hänseende vara likställda
med de enskilda — yrkande av denna innebörd har framställts i motionen
I: 364 — bör även för dem gälla en högsta belåningsgräns av 90 %.»

dels ock att utskottet i anslutning härtill bort under I B hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts .förslag och motionerna I: 364,
I: 365 och II: 557, I: 367 och II: 554 samt II: 555, i vad nämnda motioner
avsåge tertiärlånens belåningsgränser, godkänna av reservanterna förordat förslag
i fråga örn dylika gränser;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström och Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Ohlin, Falla och Birke, vilka ansett,

dels att det stycke i utskottets yttrande, vilket började med orden »Utskottet
vill» och slutade med orden »Kungl. Maj:ts förslag», bort hava följande
lydelse:

»I propositionen angives att man beräknar, att minst 55 % av bostadsbyggandet
kommer att bedrivas av enskilda företagare. Detta procenttal förefaller
lågt mot bakgrund av det förhållandet, att bostadsbyggandet i enskild regi
de senaste åren svarat för 75 % och däröver av den totala bostadsproduktionen.
Då enligt utskottets mening en gentemot enskilda företagare ogynnsammare
amorteringsbestämmelse än den som tillämpas mot de båda övriga kategorierna
utgör ett icke motiverat handikap fÖT de enskildas byggande och kan få
ogynnsamma verkningar för bostadsproduktionen, föreslår utskottet, att samtliga
kategorier låntagare åläggas att under de första 10 åren erlägga en extra
amortering av D/2 % per år av lånets ursprungliga belopp. Det måste anses fördelaktigt
även ur de kommunala och kooperativa företagens synpunkt, att sadan
amortering under de mera underhållsfria åren verkställes ur de avsättningar
de i sina bokslut göra. För statens vidkommande innebär detta även
möjlighet att genom dessa amorteringar erhålla medel för ny utlåning. Utskottet
förordar därför bifall till yrkandet i motionerna I: 367 och II: 554.»

dels ock att utskottet i anslutning härtill bort under I C hemställa, att riksdagen
mätte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 367 och II: 554 samt med avslag å motionerna I: 365 och II: 557 godkänna
av dessa reservanter förordad särskild amorteringsskyldighet, avseende
samtliga byggnadsföretagare.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I B.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag har vid behandlingen av denna punkt
i det föreliggande ärendet inte kunnat följa utskottets förslag, som ju innebär
ett tillstyrkande av Kungl. Maj:ts proposition, varför jag jämte flera andra
av utskottets ledamöter reserverat mig.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Vi anse, att de föreslagna belåningsgränserna icke stå i överensstämmelse
med den uppfattning som vi hysa om bästa sättet att ordna bostadsförsörjningen.
Kungl. Majit och utskottet föreslå, att den övre gränsen för tertiärlån
till kommuner och allmännyttiga företag skall bestämmas till 100 procent av
avkastningsvärdet. För lån till kooperativt organiserade företag vill man
sätta denna övre gräns till 95 procent och för enskilda företag till 85 procent
av avkastningsvärdet.

Enligt vår uppfattning har den övre gränsen för tertiärlån till kommuner
och allmännyttiga företag satts för högt. Lånegränsen bör, enligt vad
vi anse, även för deras vidkommande sättas till 95 procent. Det synes oss
nämligen även vid kommunala bostadsföretag alltfort böra krävas en viss
insats av eget kapital såsom ett återhållande moment, varför kommunerna
själva böra svara för fem procent av kapitalbehovet. För kooperativa och enskilda
byggnadsföretag bör lånegränsen enligt vår åsikt fastställas till 90
procent. Vi lia svårt att förstå anledningen till att utskottet och Kungl.
Maj :t vilja göra en så stor skillnad mellan enskilda och kooperativa byggnadsföretag.
Såsom departementschefen framhåller i propositionen är ju ändå
huvudsyftet att söka främja bostadsproduktionen över lag, så att de svårigheter,
som hittills lia gjort sig gällande på bostadsmarknaden, undanröjas. Staten
gör ju också stora uppoffringar för att stimulera byggnadsverksamheten
i allmänhet.

Reservanterna hävda, att rättvisan kräver att både enskilda och kooperativa
byggnadsföretagare behandlas på samma sätt då det gäller belåningsgränsen.

Departementschefen beräknar i propositionen, att minst 55 procent av bostadsbyggandet
i landet kommer att bedrivas av enskilda företagare. De återstående
45 procenten skulle åstadkommas genom kooperativa eller kommunala
företag. Under de senaste åren har 75 procent av den totala bostadsproduktionen
utförts i enskild regi. Örn man gör den av utskottet tillstyrkta skillnaden
mellan kommunala och enskilda byggnadsföretag och sätter den övre belåningsgränsen
för de enskilda byggnadsföretagen till 85 procent av fastighetsvärdet,
måste detta enligt reservanternas mening verka hämmande på den enskilda
bostadsproduktionen. Man riskerar då, att man inte kan få till stånd den ökning
av bostadsproduktionen som man eftersträvar.

Jag anser således, herr talman, att det bör råda likställighet i fråga örn belåningsgränsen
mellan kooperativa och enskilda företag, varjämte kommunerna
själva böra deltaga med en insats av fem procent av det erforderliga kapitalet
vid kommunala bostadsbyggnadsföretag. Jag yrkar därför, att de tre på
varandra följande styckena å s. 29 i utskottets yttrande, vilka börja med orden
»Utskottet tillstyrker» och sluta med orden »samt II: 555», ersättas med ett
uttalande av den lydelse som återfinnes i reservationen punkt 1) på s. 35 i
utskottets utlåtande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Utöver vad avdelningens vice ordförande,
herr Bäckström, har anfört, vill jag framföra några synpunkter på
utskottsmajoritetens skrivsätt i allmänhet under här förevarande punkt.

Departementschefen har ju tagit upp en del av bostadssociala utredningens
förslag, men dock inte allt, då han inte anser sig ännu vara färdig härför. Han
gör emellertid vissa betydelsefulla uttalanden som det kan vara skäl att något
granska. Det är också en hel del i utskottets skrivning som jag hade velat lia
annorlunda, men man kan ju inte reservera sig på varje punkt som man finner
vara felaktig.

I propositionen anföres, att bostadsförsörjningen är en mycket viktig ange -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
lägenhet, vilket ju är obestridligt. Sammanhållningen och trivseln inom familjen
bero i stor utsträckning på att familjemedlemmarna ha en god bostad. Målet
är därför, förklarar man, dels att påskynda bostadsproduktionen, så att
den förefintliga bristen på bostäder avvecklas, dels att höja bostadsstandarden.
Departementschefen och utskottet anse, att detta bör kunna åstadkommas inom
en tidsperiod av 15 år. När det gäller att avhjälpa den akuta bostadsbristen,
är även jag av den uppfattningen, att vi böra gå fram så snabbt som möjligt,
utan att man därigenom åstadkommer skadeverkningar på andra områden
inom den produktiva verksamheten i landet. Den takt för bostadsbyggandet
som rått under de senaste åren torde dock vara maximum för vad vårt samhälle
för närvarande kan prestera med hänsyn till bristen på arbetskraft och
material. Det håller faktiskt på att utveckla sig en viss snedvridning av hela
vårt arbetsliv. Allt flera arbetare söka sig över till byggnadsverksamheten,
och många av dem komma från byggnadsämnesindustrien. Det blir därigenom
en disproportion mellan tillgången på byggnadsmaterial och arbetskraft för
själva husbyggandet. Jag undrar, örn inte denna utveckling i viss mån beror
på den statliga dirigering av bostadsproduktionen, som drivits fram under de
senaste åren. Det vore säkerligen lämpligare, örn man läte det hela sköta sig
självt på samma sätt som förr i världen, då de olika verksamheterna balanserade
varandra. För närvarande är faktiskt materialknappheten en större olägenhet
för åstadkommandet av en utökad bostadsproduktion än bristen på
byggnadsarbetare. Det kommer säkerligen att medföra en hel del svårigheter
att i nuvarande läge forcera bostadsbyggandet. Jag har dock inga allvarligare
anmärkningar att anföra mot det föreliggande förslget i den del där det uttalas,
att man så snart som möjligt skall söka avhjälpa bristen på bostäder.

Nästa punkt, som man har satt sig före, är att sanera det gamla bostadsbeståndet.
Därvidlag tycker jag nog, att både departementschefen och utskottsmajoriteten
har gjort alltför kategoriska uttalanden. Jag har visserligen ingenting
att invända mot att man vid nyproduktion av bostäder inriktar sig på
minst tvårumslägenheter och söker komma bort från enrumslägenheter såsom
familjebostad. Men det är ju inte säkert att man, sedan man har fått fram
ett tillräckligt bostadsbestånd, omedelbart bör inrikta sig på att forcera fram
en sanering av det gamla bostadsbeståndet enligt dessa riktlinjer. Det finns ju
dock många enrumslägenheter av mycket god beskaffenhet, som inte komma
att gå åt till pensionärer och andra ensamstående som inte behöva mer än ett
rum och kök. Så länge det finns människor som inte vilja avsätta större del
av sin inkomst till bostad än vad som behövs för att hyra en sådan mindre
lägenhet, bör man inte redan nu ge sig in på ett program, enligt vilken man
underkänner de redan existerande enrumslägenheterna såsom familjebostad.
Bostadssociala utredningen har uppställt det kravet, att kostnaderna för en
rimlig familjebostad böra nedbringas till i runt tal 20 procent av en genomsnittlig
industriarbetarinkomst. Det finns emellertid många som anse, att detta
är ett för högt belopp att avstå till hyra. Någon frihet för människorna att
själva bestämma över hur de vilja använda sina egna surt förvärvade slantar
bör väl också finnas kvar här i landet.

En annan synpunkt är, att när vi avhjälpt den akuta bostadsbristen, böra
de sysselsättningspolitiska synpunkterna mer än hittills få bli bestämmande för
i vilken takt saneringen av det gamla bostadsbeståndet skall bedrivas. Jag är
i allmänhet rädd för alla planer, som utarbetas som ett fast schema, varvid
man inte bryr sig örn att ta någon större hänsyn till hur utvecklingen kan
komma att gestalta sig. Örn vi örn några år ha fyllt bostadsbehovet, men fortfarande
lia stor brist på byggnadsmaterial och arbetskraft, kommer det enligt
min uppfattning att vara felaktigt, örn vi då fortsätta att driva byggnads -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
verksamheten i samma forcerade takt som nu föreslås och på bekostnad av
andra ytterst önskvärda investering-ar. Skulle vi däremot råka in i en period
med svårigheter att upprätthålla sysselsättningen i landet, anser^ jag att vi
böra trygga arbetstillgången genom att, där så behöves, genomgående rusta
upp det gamla bostadsbeståndet. Jag tycker dock, att det är väl optimistiskt
att redan nu uppdraga ett schematiskt program härför.

Jag undrar också, örn den påtänkta statsdirigeringen av hela byggnadsverksamheten
i landet är den rätta vägen för att lösa bostadsfrågan. Departementschefen
förklarar, att vi inte få riskera en upprepning av den nedgång
i byggnadsverksamheten som uppstod år 1940. Han påstår, att den sammankrympning
av bostadsbyggandet, som då uppstod, berodde på bristande kreditgivning
o. s. v. Jag tror, att detta är en oriktig beskrivning av förhållandena.
Minskningen i bostadsproduktionen 1940 vållades säkerligen av den chock,
som drabbade näringslivet och människorna här i landet vid krigsutbrottet.
Hundratusentals män i de arbetsföra åldrarna kallades under fanorna, en allmän
osäkerhet utbredde sig, och man visste faktiskt inte var det hela skulle
sluta. Detta är enligt min uppfattning en fullt naturlig förklaring till att det
då uppstod en minskning inom byggnadsproduktionen, som vi alltjämt ha
känning av.

Propositionen och utskottets utlåtande präglas av en bestämd tendens att
med vett och vilja driva över bostadsproduktionen i det allmännas regi och
försvåra för den enskilda byggenskapen att utöva sin rörelse. Därom vittnar
såväl förslaget att sätta de enskilda företagarna i en sämre ställning i fråga
örn belåningsgränsen som den under punkt C föreslagna hårdare amorteringsskyldigheten
för enskilda byggnadsföretagare under de första tio åren.

I fråga örn belåningsgränsen har herr Bäckström redan framhållit, att reservanterna
anse att man därvid bör söka åstadkomma större likställighet mellan
de olika kategorierna företagare inom bostadsproduktionen. Den enskilda
bostadsproduktionen har ju hittills spelat en dominerande roll i vårt land. Utan
den hade vi säkerligen inte haft det bostadsbestånd som för närvarande finnes.

Departementschefen beräknar i propositionen, att även under kommande år
minst 55 procent av bostadsbyggandet kommer att bedrivas av enskilda företagare.
Under de senaste åren har bostadsbyggandet i enskild regi svarat för
75 procent och däröver av den totala bostadsproduktionen. Det är säkerligen
också alltför pessimistiskt att räkna med att de enskilda företagarna under de
närmaste åren blott komma att svara för 55 procent av bostadsbyggandet. Örn
man genomför denna olikställighet i fråga örn belåningsgränserna, riskerar
man ock, att de enskilda byggnadsföretagarna både av psykologiska och reella
ekonomiska skäl komma att inskränka sin verksamhet, så att man inte ens
kommer upp till de 55 procent av den totala bostadsproduktionen, som departementschefen
räknar med. Det kommer ju i realiteten ali betyda, att man avlägsnar
sig från det mål som både departementschefen och utskottet har uppställt
nämligen ett påskyndat bostadsbyggande. Det bästa sättet att nå det
målet är enligt min och reservanternas mening att skapa likställighet beträffande
lånevillkoren även för do enskilda byggnadsföretagarna. Då når man,
som sagt, sitt mål, vilket ju måste vara det viktigaste härvidlag och inte att
till varje pris driva en viss princip.

En annan följd av Kungl. Maj :ts och utskottets förslag blir, att bostadsbyggandet
här i landet mer och mer kommer att driva över till att ske i statsdirigerad
eller kommunal regi. Detta är säkerligen en kuslig framtidsaspekt för
landets innevånare. Den differentiering av bostadstyper, som hittills förefunnits
i vårt land, har varit ägnad att tillfredsställa alla de många olika smakriktningar
som göra sig gällande. Jag- fruktar, att ett alltför långtgående förenhet -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
ligande av bostäder och bostadstyper kommer att kännas otrevligt för en stor
mängd människor. Det kommer säkerligen att i längden bli olyckligt, örn bostadsbyggandet
i hela landet dirigeras från en enda central institution. Människorna
komma helt visst inte att i längden trivas därmed. Men det kommer att bli
mycket svårt att i en framtid få en ändring till stånd, örn den enskilda byggnadsproduktionen
mer eller mindre lia satts ur spel. Det kommer då att krävas
lång tid, innan den kan komma i gång igen, och den statsdirigerade byggnadsverksamheten
kommer att efterlämna spår som dröja kvar lång tid även
efter det att människorna i landet ha tröttnat på den.

Med herr talmannens tillåtelse skall jag även yttra några ord örn vad som
behandlas under punkt C. I propositionen föreslås, att enskilda byggnadsföretagare,
som erhållit lån, under de första tio åren skola erlägga en extra amortering
av 1,5 procent per år av lånets ursprungliga belopp, således utöver den vanliga
amorteringsplanen. Kommunala och bostadskooperativa företag skola däremot
icke behöva göra en dylik extra amortering. Förslaget motiveras huvudsakligen
med att en enskild företagare, som bygger ett hus, sedan kanske säljer det
med vinst. Man menar, att det är oförsvarligt att han då skall kunna tillgodogöra
sig fördelarna av ett billigt statslån och därigenom kunna göra en större
vinst. Jag kan inte inse, hur man kan hindra detta genom att införa en bestämmelse
örn en extra amortering av 1,5 procent. Örn vederbörande vill sälja sitt hus,
kan han ju sälja det till en bostadsförening, vilket är rätt vanligt. Det kan ju
inte åstadkomma, någon skada, örn han har turen att få någon förtjänst på
affären för den risk han har tagit. Den hyressökande drabbas ju inte på något
sätt därav, ty hyresnivån bestämmes av byggnadslånebyrån och hyresnämnden.
Hyrorna kunna således inte påverkas av att vederbörande säljer huset.

Ett annat motiv för denna extra amortering är att man vill säkra underhållet
av husen. Man .vill få till stånd en extra avsättning under de första nästan
underhallsfria aren för att byggherren, även örn han längre fram får svårt
att klara sina affärer, skall kunna sköta underhållet av huset utan att behöva
begära hyreshöjning. För bostadsföreningar och kommunala byggnadsföretag
tänker man sig. att byggnadslånebyrån skall bestämma, att de skola göra vissa
avsättningar vid sina bokslut för att kunna klara kommande reparationer.
För deras vidkommande anses det således icke nödvändigt med en extra amortering
under de första tio åren. Detta resonemang är enligt min uppfattning
inte hallbart. Det är väl lika nyttigt för bostadsföreningar och kommunala
bostadsföretag att under de mer underhållsfria åren av husets livstid amortera
litet mer än vad man kan göra när reparationskostnaderna börja kräva
större del av intäkterna. Det är väl ingenting som hindrar, att även dessa
företag amortera ned sina. lån. med det belopp, som man på detta sätt tänker
sig att de skola avsätta vid sina bokslut. Örn man inför en bestämmelse även
för de kooperativa och kommunala bostadsföretagen, att de under de tio första
åren skola göra en. extra amortering av 1,5 procent per år, sättas ju dessa
företag därigenom icke i en sämre ställning, utan det bör tvärtom vara till
fördel även för dem att under den underhållsfria tiden bringa ned sin skuld
så mycket som möjligt. Då behöver ju inte heller byggnadslånebyrån särskilt
föreskriva, att de skola göra denna avsättning i sina böcker.

Inom byggnadsvärlden befarar man, att denna olikställighet mellan enskilda
och kooperativa samt kommunala byggnadsföretag utöver den olägenheten,
att det kanske blir en mindre enskild byggnadsproduktion i landet, även kan
komma att föra med sig, att de enskilda byggnadsföretagarna kanske kunna
tvingas till en högre hyressättning för att klara denna extra amortering och
de lån som de måste ta på annat håll på grund av den lägre belåningsgränsen.
Det kan komma att leda till försämring för många hyresgäster i landet, vil -

Fredagen den 28 juni 194G fm.

Nr 29.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
ket ju inte är i överensstämmelse med vad som här i övrigt föreslås. Man riskerar
i varje fall att det kommer att uppstå en hel del stridigheter och besvär,
örn man inför denna särställning för de enskilda byggnadsföretagarna.

Man bör därför enligt min uppfattning föreskriva samma villkor för de båda
andra kategorierna. Vi böra enligt min uppfattning söka åstadkomma likställighet
mellan de tre olika kategorierna byggnadsföretagare i landet. Därigenom
gagna vi bäst det mål som vi alla vilja uppnå. Jag har under behandlingen
av denna fråga på avdelningen och i utskottet inte kunna finna, att det skulle
uppstå några nackdelar, örn vi på denna punkt strävade efter full likställighet
mellan de olika byggnadsföretagarna. Jag förstår, att departementschefen
önskar vrida över hela byggnadsverksamheten mer och mer i allmän regi, men
det får väl inte vara något självändamål. Det väsentliga är ju att vi få till
stånd så många och så goda bostäder som möjligt.

Jag ber, herr talman, att under punkten I B få ansluta mig till herr Bäckströms
yrkande. Under punkt C kommer jag att yrka bifall till reservationen
nr 2.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Den fråga, som avhandlas i detta
statsutskottsutlåtande, är en för vårt samhälle stor och betydelsefull fråga.
Statsutskottet har också fullkomligt enhälligt uttalat sin tillfredsställelse över
att det nu har givits en målsättning för bostadspolitiken här i landet, en målsättning,
som kommer att höja bostadsstandarden och stärka hemmens ställning
i vårt samhällsliv. Alla partier ha anslutit sig till förslaget i stort sett.

Det finns emellertid, som reservanternas talesman nu ha antytt, på ett par
punkter delade meningar. Den första gäller krediten. Där har departementschefen
i likhet med bostadssociala utredningen, på vars förslag propositionen
i allt väsentligt bygger, föreslagit, att den övre belåningsgränsen skall bestämmas
till 100 procent för kommuner och allmännyttiga företag — vilka
senare ju praktiskt taget äro kommunägda företag — 95 procent för kooperativt
organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte och under betryggande
kontroll, samt till sist 85 procent för enskilda. Det är mot detta sista,
som reservanterna vända sig. Både herr Mannerskantz och herr Bäckström
säga nu, att de inte kunna förstå grunden till den skillnad, som här gjorts
mellan kommuner och allmännyttiga företag å ena sidan och de enskilda å
andra. Denna skillnad är kanske från deras utgångspunkter litet svår att förstå,
men det förhåller sig precis som herr Mannerskantz yttrade i slutet av
sitt anförande, att den proposition som beröres i förevarande utskottsutlåtande,
och vilket majoriteten ställer sig bakom, vill en bestämd inriktning i fråga örn
bostadspolitik, nämligen att det allmänna, d. v. s. kommunerna och de allmännyttiga
företagen, skola få ett allt större inflytande. Det är ju planer å
bane att i lag föreskriva, att kommunerna skola ha skyldighet att sörja för
goda bostäder åt sina invånare. De nu föreslagna åtgärderna skola leda verksamheten
in i den riktningen. Förslaget vill självfallet förhindra den spekulation,
som har förekommit, i det att enskilda byggt hus och sålt dem med vinst,
och sedan ha de, som hyrt bostäder i dessa hus, naturligtvis fått betala fiolerna.
Det är detta man vill komma bort ifrån. Man vill att bostadsbyggandet och
skapandet av goda bostäder i vårt land skall få en prägel av allmännytta
över sig. Man vill här i görligaste mån eliminera de vinster, som komma på
enskilda händer.

Jag vill inte alls sticka under stel med att detta är syftet, och det ha säkert
kammarens ledamöter själva funnit vid en läsning av handlingarna. Jag förstår
därför också, att herrar Mannerskantz och Bäckström från sina utgångspunkter

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
förklara, att något sådant kunna de inte utan vidare acceptera. Utskottsmajoriteten
har emellertid ställt sig helt och hållet bakom departementschefen i
detta hänseende. Jag tycker att dea bild, som herr Mannerskantz’ partivän herr
Löthner gav i går, när vi diskuterade frågan örn försäljning av kyrklig jord,
är ganska belysande. Herr Löthner berättade, att en enskild i Jönköpings stad
hade köpt tomtmark för 25 kronor per kvadratmeter och byggt ett hus på
tomten och sedan sålt det hela med stor förtjänst. Detta exempel belyser i själva
verket på ett utomordentligt sätt vad man vill komma ifrån genom denna proposition.

Örn vi stanna ett ögonblick vid frågan örn belåningsgränscn, ha visserligen de
enskilda därvidlag till synes erhållit en försämrad ställning i förhållande till
vad de nu ha. De få för närvarande kredit på upp till 90 procent av anskaffningsvärdet,
medan den gränsen nu skall sänkas till 85 procent. Emellertid
bör i detta sammanhang bemärkas, att räntan för tertiärlånen, vilka också
komma de enskilda till godo, enligt propositionen och uts köttsala jonte ten skall
sänkas till 3 procent, vilket innebär en betydande förmån. För att så mycket
som möjligt säkerställa sig mot de spekulationer i vinstsyfte, som förekomma
inom bostadsbyggandet från enskildas sida, måste man därför kräva att den
enskildes insats här bör utgöra 15 procent. Detta kan inte vara att ställa ett
orimligt krav på de enskilda byggherrarna.

Herr Mannerskantz säger nu, att man just genom den stegrade byggnadsproduktionen
håller på att snedvrida hela arbetslivet. Samtidigt säger lian
emellertid, att örn de enskilda inte få samma ställning när det gäller kreditgivningen
som kommunerna och de allmännyttiga företagen, når man inte det
mål man uppställt, d. v. s. man får inte fram ett tillräckligt antal bostäder. De
påståendena gå ju inte riktigt ihop. dag vill för min del säga, att det kan
vara tänkbart, att man även i fråga om bostäder får inskränka byggnadstillståndens
antal, örn detta skulle befinnas nödvändigt med hänsyn till den övriga
produktionen i landet och med hänsyn till den ekonomiska, politiken överhuvud
taget. Jag ställer mig för min del inte alls främmande för tanken att en sådan
åtgärd kanske blir nödvändig, men det är självklart, att med det stora behov
av bostäder, särskilt av goda och billiga bostäder, som nu finns, får man
hoppas, att man i görligaste mån skall fylla behovet. Men det kan bli en svår
situation, ja, så svår att man måste ge isig in på en hårdare prövning i fråga
örn byggnadstillstånden.

När reservanterna säga, att kommunerna och de allmännyttiga företagen
också måste sätta in eget kapital, ty eljest skulle det bli en alldor vidlyftig
byggnadsverksamhet, vill jag invända, att man måste reglera detta just genom
den tillståndsgivning, som förekommer, därest mot förmodan, tendens till
överproduktion av bostäder skulle visa sig.

När nu statsmakterna stå inför att godkänna en målsättning för bostadspolitiken
i landet och stå inför uppgiften att taga första steget för att förverkliga
denna målsättning, bör man skapa ett underlag, på vilket man kan bygga
vidare. Då bör man enligt utskottsmajoritetens mening, liksom enligt departementschefens,
bevilja kommunerna lån på upptill 100 procent av avkastningsvärdet
och de kooperativt organiserade företagen lån på upptill 95 procent av
avkasitningsvärdet. Sedan får man, som jag säde, reglera det hela med tillstån
dsgivning-en på sådant sätt, att man får den byggnadsvolym, som kan vara
den lämpligaste för tillfället.

Jag skall, herr talman, avstå från att framföra utskottsmajoritetens mening
i fråga örn den under punkten 2) avgivna reservationen. Herr Mannerskantz
har visserligen varit inne på det kapitlet, men jag vet, att det längre fram
under debatten kommer att bli berört, och därför avstår jag från att för till -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
fället bemöta herr Mannerskantz på elen punkten, då jag vill försöka göra
debatten så kort som möjligt.

Jag har försökt att här framhålla det väsentligaste i skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och reservanternas i vad gäller den med nr 1
betecknade reservationen. Jag hemställer således, herr talman, i fråga örn denna
punkt örn bifall till utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Jag kan instämma i vad herr Gustaf Karlsson
sade, när han började sitt anförande, nämligen att med den föreliggande
propositionen, som ju grundar sig på vad bostadssociala utredningen hittills
kommit med, har man tagit ett mycket stort steg framåt mot det väl av de
flesta eftersträvade målet: ett fullvärdigt bostadsbestånd för samtliga medborgare
till sådana priser, att var och en kan hyra en fullt människovärdig bostad.

Jag har begärt ordet för att säga några ord om vad som här diskuterats rörande
det enskilda byggandet och det allmänna. Jag kan inte riktigt förstå de
synpunkter, som hittills i synnerlig grad gjort sig gällande, då man diskuterat
bostadspolitiska problem, den synpunkten nämligen, som anser att ett bostadshus
normalt sett bör ägas av en privat hyresvärd, som till den vinning han
hava kan hyr ut lägenheter åt bostadssökande människor. Jag tror, att den
principen numera är föråldrad i det samhälle vari vi leva och icke längre borde
få vara den dominerande, när det gäller bostadsförsörjningen i samhället. Örn
vi bara tänka på hur förhållandena äro i en stad som Stockholm — och, större
tätorter kunna principiellt sett jämställas med Stockholm —- kunna vi få fram
ganska groteska bilder av inkonsekvens och av dålig organisation i samhällslivet.
Vi anse det fullkomligt naturligt, att gatorna, som vi färdas fram på,
skola vara allmänägda och i mån av behov tillgängliga för alla medborgare.
Vi anse det ganska naturligt, att det är en kommunal angelägenhet att försörja
oss med gas, vatten, elektricitet, trafikmedel o. s. v. Ingen skulle val bli fägen
på allvar, som i den privata företagsamhetens namn skulle föreslå att man i
olika gatukorsningar fick lov att sätta upp grindar och taga grindpengar av
dem. som skola gå därigenom, och grundade kravet på att man är privat ägare
till gatan bakom grinden. Sådana, groteska förhållanden existera dock faktiskt,
örn vi bara göra en liten retusch av själva den konkreta bilden, ty vid sidan
av gatan ligger tomten, och där får jag sätta upp en grind och taga grindpengar
av Jern, som vilja bo där. Huset och tomten är privatägda, och där sitter
ägaren och tillgodogör sig gatans trafikmöjligheter för att släppa fram folk
till husen, tillgodogör sig gas, elektricitet, vatten o. s. v. Sedan plockar han
av hyresgästerna de hyror, som myndigheterna kunna medgiva honom att
plocka av dem.

Det är ju klart, att inte ens den ivrigaste anhängare av det privata näringslivet
kan påstå, att det är alldeles konsekvent att ordna bostadsförsörjningen
i tätorterna enligt dessa principer.

Nu lia vi i en gruppmotion från kommunistiska partiet föreslagit, icke att
man skall exploatera de privatägda fastigheterna och icke heller att man skall
i fortsättningen hindra privat byggenskap även beträffande bostadshus, men
väl att man skall gå ännu något längre än vad Kungl. Maj :t har gjort.. Även
om vi anse, att departementschefen tagit ett prisvärt steg framåt, vilja vi dock,
att man skall gå något längre och att man från statsmakternas sida beträffande
tätorterna — dit räkna vi orter från 2 000 invånare och uppåt — borde
ålägga de kommunala myndigheterna att upprätta en plan för befolkningens
försörjning med människovärdiga bostäder. Det hade varit tacknämligt, örn

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
utskottet hade tagit ett fastare grepp på denna allmänna sida av hela problemet.

Vi ha dessutom tagit upp en rad detaljer. Jag skall, herr talman, för korthetens
skull inte gå in på dem. De som vilja närmare följa vad vi i så måtto
föreslagit utöver utskottet — vilket ju utskottet emellertid givetvis1 tagit del
av — kunna studera vår motion nr 556, som är den mest omfattande i den
här frågan. Jag skall alltså inte diskutera de olika detaljerna i denna motion,
ty utskottet bär i vissa hänseenden på ett mycket välvilligt sätt beaktat vissa
av de synpunkter, som vi där föra fram. Jag skall bara peka på det avsnitt,
som vi anse vara det viktigaste och som jag nyss ordade något örn, nämligen
att man skulle ålägga kommunerna att göra upp bostadsförsörjningsplanear
samt lämna hjälp från statsmakternas sida åt den kommunala bostadsproduktionen,
i avsikt att den i tätorterna skulle bli den dominerande och, därest den genomföres
ordentligt så småningom på grund av sin ekonomiska överlägsenhet
konkurrera ut de privata byggmästarna och de privata husägarna från
bostadsmarknaden.

Vi ha emellertid också i en annan motion i andra kammaren, nr 158, tagit
upp en detaljfråga, som skulle vara värd mera beaktande än vad som skett
inom utskottet. Inom parentes vill jag säga, att det förefaller som örn utskottet
haft mycket kort tid på sig för behandlingen av hela detta väldiga komplex.
Detta är inte sagt som ett klander av utskottet, utan det beror ju närmast
på att propositionen kom tämligen sent. Jag vill alltså inte svänga färlan
över utskottet, °ty jag förstår att det varit ganska omöjligt att behandla alla
detaljer sa ingående som behövts. Jag vill emellertid här taga upp en detalj,
som vi beröra i motionen nr 158. Det påpekas däri, att det under krigsåren i
mångå tätorter — framför allt i nästan alla våra städer — har rått en sådan
brist pa bostadslägenheter att hyressökande, framför allt familjer med barn,
ha blivit tvingade att skaffa sig så kallade insatslägenheter, där de få betala
tusen, tolvhundra, femtonhundra och kanske ett par tusen kronor — det är
litet olika allt efter omständigheterna — i engångsinsats för att få rätt att
disponera lägenheten, när huset blir färdigt. Jag skall inte belasta diskussionen
med något siffermaterial i detta fall. Men det har skett i mycket stor utsträckning,
och det är för mångå fattiga hyresgäster en mycket kännbar belastning
av deras ekonomi, då de ofta ha tvingats att låna upp dessa slantar
för att kunna få en lägenhet. Sedan tillkommer det förhållandet, att huset
i fråga kanske subventioneras av staten; kanske uppgår tertiärlånet till 95
procent av byggnadskostnaden, under det att endast 5 procent satts in av ägaren^
eller jägarna till detta hus. Nu föreslå vi, att staten skall skaffa sig även
de återstående fem procenten i egna händer och därigenom själv bli fastighetsägare.
De, som på grund av bostadsbristen tvingats att låna upp eller på annat
sätt skaffa pengar för att sätta in i en insatslägenhet, skulle staten således
lösa ut. På det sättet normaliserar man ju för dessa familjer deras förhållande
som hyresgäster sa att de komma i nivå med de hyresgäster, som fått
hyra lägenheter under gynnsammare tider, då man inte behövde satsa pengar
för att få en lägenhet. Dessutom uppnåddes den fördelen, att staten fick den
hela och fulla kontrollen över vederbörande fastigheter. Det blev staten obetaget
att reglera hyrorna och därvid också — vilket numera är okänt på den
privata hyresmarknaden •— reglera hyrorna nedåt, när sådant kan befinnas
lämpligt ur ekonomiska synpunkter.

\ i mena således, att det icke vore orimligt, örn riksdagen skrev till Kungl.
Maj :t och föreslog Kungl. Maj :t att undersöka örn det inte vore lämpligt att
lämna de få tusentals, kronor, som det ytterligare gäller, för att på så sätt få
hand örn husen och vinna de fördelar detta medför. Och därtill får man möj -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
ligheten att ge en rättvis kompensation till hyresgäster, som lidit under bostadsbristen,
genom att de fingo tillbaka de pengar, som de utöver hyresbeloppet
tvingats betala för att få hyra.

Herr talman! Jag skall på dessa skäl be att få yrka att kammaren bifaller
motionen nr II: 158. Den är refererad på sidan 25 i statsutskottets utlåtande. I
motionen yrkas bland annat att riksdagen i av mig här angivet syfte »i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer örn förslag till bestämmelser beträffande inlösen
av bostads rättsinnehavarnas andelar i fastigheter, vilka uppförts med
stöd av statliga lån». Jag gör således här samma yrkande, som återfinnes i
motionen nr 158.

Vad angår vår motion nr 11:556 ber jag att få hänvisa till de allmänna
anmärkningar, som jag gjort rörande allmän och enskild byggenskap, och ännu
en gång omnämna vårt erkännande av den riktiga väg, som man nu slagit in
på i fråga örn bostadsförsörjningens inriktning. Jag vill emellertid av tekniska
skäl inte nu yrka bifall till denna motion — det lär knappast kunna gå för
sig, då vi ha åtskilliga detaljyrkanden — utan jag nöjer mig med det, som
jag sagt, och rekommenderar statsmakterna att i fortsättningen beakta vad vi
ha framfört i denna motion. Skulle det, som vi föreslagit i den motionen, ha
följts, skulle resultatet enligt vår mening ha blivit ännu bättre än det resultat,
vartill departementschefen och utskottet nu kommit. Beträffande denna motion
har jag emellertid, som sagt, inget särskilt yrkande.

Herr Lindblom: Herr talman! Det råder väl inga delade meningar i kammaren
om att det är önskvärt att höja bostadsstandarden och att vidtaga åtgärder,
som leda fram till billigast möjliga hyror för de hyressökande. Örn
den saken behöva vi alltså inte här orda. Däremot råda delade meningar i
fråga örn det sätt, på vilket detta skall ske. Man kan säga, att vi därvidlag
dela oss på två huvudlinjer. Den ena betraktar det som ett stort framsteg,
att det allmänna och kommunerna få så mycket som möjligt att säga till örn
beträffande bostadsbyggandet. Den andra håller före, att den ordning, som i
huvudsak rått hittills, inte har visat sig vara till något ohägn och att man på
den privata företagsamhetens väg kan nå fram till samma resultat, som örn
staten skulle dirigera verksamheten.

När jag studerar bostadssociala utredningens förslag, den proposition, som
nu föreligger, och det utlåtande, som är avgivet i anledning av denna proposition,
kan jag inte frigöra mig från den känslan, att man söker komma den
privata företagsamheten till livs. Jag har den uppfattningen, att man är inne
på en felakig väg, när man nu söker göra så stor skillnad mellan villkoren för
den kommunala byggnadsverksamheten och villkoren för den privata byggnadsverksamheten,
att man inte längre kan räkna med att den sistnämnda skall
kunna fortfarande bedrivas. Likväl har, såsom förut här framhållits, departementschefen
räknat med att 55 procent av byggenskapen alltfort skall skötas
i enskild regi. Då man emellertid ställer sådana villkor för denna enskilda
verksamhet, att den omöjligen kan konkurrera på hyresmarknaden, så har man
ju därmed eliminerat möjligheterna att utföra denna byggenskap på det sätt
sorn man har förutsatt. Det måste ändå framstå såsom ganska självklart för
var och en, som har någon kännedom örn hur det går till att behandla fastighetsfrågor,
att om den ene byggaren får bygga på betydligt bättre ^villkor än
den andre, så måste ju den, som har byggt på de sämre villkoren, få en sådan
hyressättning, att han överhuvud taget inte kan vara med i konkurrensen. Och
det är väl också uppenbart, att man inte kan begära att den fria företagsamheten
skall insätta så pass stora kapital, som det här är fråga örn, och taga de

Mr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
risker, sorni följa därmed, om den inte åtminstone blir likställd med de s. k.
allmännyttiga företagens byggnadsverksamhet i fråga örn villkoren.

Motivet för att man nu skall ha denna skillnad bär utskottet angivit på s. 29,
där man talar örn, att avsikten är »att förhindra spekulativt missbruk av de
statliga lånen». Ja, det resonemanget är kanske i viss mån berättigat, eftersom
man genom de föreslagna bestämmelserna skulle få en starkare press på
dem som ämna bygga. Men samtidigt förtar man dem också möjligheten att
fullfölja verksamheten. Min uppfattning är att den spekulation, varom utskottet
talar, enklast motverkas genom att man ser till att bostadstillgången är fullt
tillräcklig för behovet — det är den bästa regulatorn i det här hänseendet. Så
har det varit hittills, och jag tror att det kommer att vara det även i fortsättningen.

Nu bär man ju räknat med att hyresregleringslagen skall bibehållas tills
utbudet av lägenheter svarar mot efterfrågan. Men under sådana förhållanden
bär man ju eliminerat de spekulationsvinster, som man här har talat om. Ty
örn denna lag fortfarande skall gälla, är det klart att den också kommer att
gälla nya byggen, och så effektiv som kontrollen över hyressättningen nu är
för subventionerade hus finns det ingen risk för att man härvidlag skulle
komma att oskäligt gynna någon. Då frågar man sig: vilket är nu riktigast,
att få byggnationen i gång i så stor omfattning, att tillgången komlmer att
svara mot efterfrågan, eller att lägga detta hinder i vägen för den fria företagsamhetens
fortsatta arbete och därmed minska byggnationen? Jag kan inte
se annat än att den riktiga vägen vore att likställa de olika företagsgrupperna
och på det sättet snarast möjligt få byggnadsverksamheten i gång i den utsträckning
som kan vara av behovet påkallad.

Jag säde förut, att när man läser propositionen och utlåtandet samt bostadssociala
utredningens betänkande får man en känsla av, att det är meningen att
så småningom överföra hela bostadsbeståndet till det allmänna i enlighet med
vad som angives i arbetarrörelsens efterkrigsprogram--det är detta som tyd ligen

har varit vägledande när beräkningarna ha gjorts upp. Emellertid får man
väl ändå lov att vid bedömningen av den här frågan se en liten smula på i vad
mån det, som har skett hitintills, är av den beskaffenheten, att det finns skälig
anledning att göra några ändringar. Den privata företagsamheten står i dag
fullt beredd och bättre rustad än någonsin tidigare att fullfölja sin insats på
bostadsförsörjningens område, vilken insats fram till år 1939 ledde till att Sverige
fick en bostadsstandard i tekniskt avseende, som översteg de flesta andra
europeiska länders. Men för att den privata företagsamheten skall kunna
återtaga denna sin självklara och naturliga verksamhet gäller som oeftergivligt
villkor, att staten icke genom sina åtgärder omöjliggör all fri konkurrens och
därigenom avskär det enskilda initiativet från denna gren av näringslivet.

Det är säkerligen felaktigt att tro, att bara det allmänna övertar bostadsbeståndet
och byggenskapen sker i kommunal regi, så skulle man ha kommit
fram till ett himmelrike i fråga örn hyresförhållandena. Man kan föreställa sig
hur det kommer att gå till när alla fastigheter tillhälla kommunen och lägenheterna
skola hyras ut. Jag tror inte för min del att det blir något eftersträvansvärt
tillstånd. De, som komma att få sitta emellan i det långa loppet, det
blir hyresgästerna.

Herr Linderot var inne på den här frågan och ansåg, att den princip, som
har följts hitintills, är föråldrad. Jag har en helt avvikande mening. Jag tror
att deni fria hyresmarknaden är för hyresgästerna det absolut lyckligaste, där
de få välja själva oell ha möjlighet att få just den lägenhet, som pasisar dem.
bäst. Till ett sadant tillstånd kommer man allra fortast örn man låter de olika

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
slagen av företag bli jämställda så att de få konkurrera med varandra, och
därigenom bringas också hyrorna ned.

Jag vill också nämna, att det läge, som förelåg vid slutet av 1930-talet, kan
karakteriseras som gynnsamt ur allmänhetens synpunkt. Bostadstillgången var
vid denna tidpunkt tillfredsställande; lägenlietsreserven höll sig i genomsnitt
vid omkring två procent. Trots den utomordentliga ökningen i hushållstillväxten,
jämfört med 1920-talet, och trots att en efter hand höjd lönenivå i hög grad
påverkade efterfrågan på helmoderna lägenheter, motsvarade byggnadsverksiaimheten
under hela decenniet i stort sett behovet. Sålunda blev antalet årligen
producerade eldstäder i stadssamhällen mer än fördubblat under åren 1930 till
1939. Hyresutvecklingen var samtidigt utomordentligt gynnsam; den relativa
hyressänkningen mellan år 1933 och år 1939 uppgick sålunda för ett rum
och kök utan centralvärme till 20 procent, för ett rum och kök med centralvärme
till 19 procent, för två rum och kök utan centralvärme till 22 procent
och för två rum och kök med centralvärme till 23 procent. Dessa siffror visa
ju, att utvecklingen under denna period var synnerligen gynnsam.

Aitt det sedan inträdde ett svårighetstillstånd, som gjorde att byggenskapen
gick ned, är ju ett förhållande som vi alla känna orsakerna till. Nedgången
berodde naturligtvis inte på att den privata byggnadsverksamheten inte ville
fullfölja sina strävanden såsom ditintills, utan den berodde helt enkelt därpå,
att det i dåvarande läge inte var möjligt att uppehålla produktionen. — Ett
sådant läge ha vi ju haft exempel på även tidigare.

Ja, herr talman, jag tror inte det är någon större mening i att utveckla
diskussionen i de här frågorna i någon större omfattning; med den kännedom
jag har örn röstningsresultaten i sådana frågor, där meningarna gå i sär efter
de båda linjer, som det här är fråga örn, tror jag att det är ganska bortkastad
möda att överhuvud taget ägna någon större omsorg åt saken. Jag har bara
med dessa ord velat antyda, att när man skall bedöma dessa frågor, bör man
opartiskt och objektivt studera dem från olika synpunkter. Och örn man gör
det tror jag att det inte skall visa sig så alldeles självklart att den linje, som
majoriteten nu har slagit in på, är den enda riktiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det yrkande som har framställts
av herr Bäckström.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det förslag, som nu föreligger till
riksdagens behandling, är det första steget vi ta på vägen mot en klarare målsättning
för det allmännas bostadspolitik än vad vi lia haft förut. Målsättningen
är dels att skapa en familjebostad med en god utrustning och en tillfredsställande
utrymmesstandard samt att sörja för detta bostadsbehovs tillgodoseende,
dels att samtidigt åvägabringa en avveckling av tilläggslånen och
åstadkomma förutsättningar för en sänkning av hyrorna. Det nu framlagda
förslaget är i själva verket det mest begränsade av de förslag, som bostadssociala
utredningen har framlagt.

Det är ju bekant för alla, att då det gäller hyressättningen spelar storleken
av de räntor, lill vilka fastighetskapital kail erhållas, en avgörande roll. eftersom
höga räntor medföra att de årliga driftskostnaderna för en fastighet blir
stora. Det har ju klargjorts, att en procents högre eller lägre ränta i själva
verket betyder mycket mer för möjligheterna till en rimlig hyressättning än
vad t. ex. löneläget för byggnadsarbetarna gör, i regel åtminstone.

För min del har jag den uppfattningen, att det är högt på tiden — vi ha
inte kunnat göra det förrän efter krigets slut — att det allmänna skapar förutsättningarna
för en bostadspolitik, som gör det möjligt att förverkliga den
målsättning, som jag här har tillåtit mig att angiva. Jag Ilar faktiskt fått det

iNr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
intrycket, att statsutskottet även dess majoritet — icke har fullt klart
uppfattat vad meningen var med att söka skapa bostadsföretag, där räntan
på hela fastighetskapitalet icke skulle överstiga tre procent. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att propositionen i det avseendet inte föreslog någonting''
annat än att man, då det gällde kommunala och allmännyttiga bostadsföretag,
skulle sörja för att det icke fanns en speciell sekundärlåneränta. Det är ju
verkligen ett ganska abnormt tillstånd att vi skola lia ett primärlån med tre
procents ränta, ett sekundärlån med tre och en halv eller kanske fyra procents
ränta och så slutligen ett tertiärlån, som återigen har tre procents ränta, alltså
att man vid det mellanliggande lånet, som ju normalt anses vara säkrare ur
kapitalplaceringssynpunkt, skall behöva låna pengarna till högre ränta än
man behöver göra vid tertiärlånet, som ju utgör den verkliga toppkrediten.

Jag skall för min del inte ta lipp någon strid med statsutskottet på denna
punkt, men jag måste erkänna att jag inte begriper ett dugg av statsutskottets
besynnerliga vändning i detta avseende. Utskottet har velat låsa fast avgörandet
i denna fråga vid det resultat, till vilket bankkommittén i en framtid kan
komma, men jag förstår inte alls vad det har med saken att straffa. Örn man
vill ha tre procents ränta, skall man ju sörja för att nian får det. Men eftersom
Kungl. Maj :t själv i sitt förslag har utelämnat denna gräns för de enskilda
och där har förutsatt, att man åtminstone tills vidare skall fortsätta
med speciella sekundärlån mellan låt mig säga sextio och sjuttiofem procent
av bj^ggnadskostnaden, för vilka följaktligen de enskilda fastighetsägarna
skola få betala en ränta som är högre än tre procent, har ju detta avsteg från
propositionen inte någon som helst praktisk betydelse, såvitt jag begriper. Jag
vet ju att kommuner under vissa gångna år själva ha kunnat låna pengar till
en ränta, som till och med har varit lägre än tre procent — det har förekommit
räntor på 2,8 och 2,9 procent — och i sådana fall, där kommunerna icke
själva ha lånat pengarna, utan bara gått i borgen för andra, som ha velat
bygga, så lia dessa fått lån på samma gynnsamma villkor.

Alltså tar jag^för givet att statsutskottets ändring i praktiken inte kommer
att betyda någonting — man får bara en känsla av att statsutskottet inte
har haft klart för sig, att det i själva verket bär är fråga om ett principavgörande.
Det kan uppskjutas, det medger jag, det spelar som sagt ingen nämnvärd
roll ur den synpunkten. Men vad statsutskottets ändring kommer att betyda
i verkligheten är ingenting annat än en viss byråkratisering, ty om kommunerna
vilja gå i borgen få de åtminstone i de flesta fall vända sig till Kungl.
Majit för att få tillåtelse härtill. Saken skall alltså upp i finansdepartementet
innan den kan ordnas, och där skall det bedömas huruvida kommunen får
teckna en borgen eller inte. Det blir således en tidsutdräkt och ett efter min
mening fullkomligt onödigt merarbete för Kungl. Maj :ts kansli i vad det gäller
finansdepartementet. Man skapar ett ganska onödigt ökat besvär vid handläggningen
av dessa ärenden —• det är den »vinst» man får genom statsutskottets
formulering på denna punkt.

Nu vill jag emellertid spörja statsutskottets representanter, om det förhåller
sig så, att man faktiskt har vacklat beträffande själva principen. Det
skulle jag i så fall i hög grad beklaga, ty örn man inte ens vågar ta detta
det minsta av de steg, som vi under loppet av ett eller ett par år ytterligare
äro tvungna att ta för att förverkliga en riktig målsättning för bostadspolitiken,
så vöre det ganska bedrövligt. Men jag förmodar att en sådan tolkning
icke får inläggas i statsutskottets utlåtande på denna punkt.

„ Beträffande de andra tvistefrågorna vill jag för min del öppet förklara, att
var erfarenhet hittills kan icke tillåta oss att fortsätta med att låta den enskilda
företagsamheten vara den avgörande faktorn då det gäller att sörja

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 29.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
för våra bostäder. Ja g skall inte alls gå in på den allmänna principiella frågan
om fri företagsamhet eller kommunal företagsamhet i detta sammanhang.
Herr Lindblom talade här örn slutet av 1930-talet; låt oss i stället tala litet
örn 1920-talet och påminna om den bostadspolitik, som fördes under och omedelbart
efter det förra världskriget. På grund av hyresregleringslagen kunde
man något så när hålla hyrorna tillbaka ända fram till 1923 — i varje fall
stego hyreskostnaderna mindre än de allmänna levnadskostnaderna. År 1923
fattade riksdagen det — såsom jag tror att man i dag måste erkänna -— ödesdigra
beslutet att upphäva hyresregleringen, med påföljd att hyreskostnaderna
under 1920-talet stego till en sådan höjd, att hyreskostnadsstegringen låg
väsentligt över den allmänna levnadskostnadsstegringen. Siffrorna äro framlagda
i bostadssociala utredningens betänkande.

Det var då en bostadsbrist, som var kolossalt mycket större än den vi ha haft
att göra med under det här kriget och den som råder nu och de närmaste åren
framåt, och fastighetsägarna kunde ta betalt därefter. Det är ett faktum, att
vi då fingo hyror, som voro fullkomligt orimliga, åtminstone i vissa delar av
landet. Att de sedan sjönko under åren 1933 till 1939 var ju mycket tacknämligt,
men jag får säga att jag inte kan betrakta det som någon särskild samhällslycka
att man, för att hyrorna skola sjunka en liten smula, skall nödgas
genomgå en ekonomisk kris, sådan som den vi hade från år 1932 fram till åtminstone
1934 eller 1935. Det var denna ekonomiska kris, vilken berövade
människorna deras allmänna försörjningsmöjligheter, som också fick sin inverkan
på hyresmarknaden. Sedermera inverkade det relativt stora fastighetsbyggandet
mot slutet av 1930-talet naturligtvis också. Även nu måste
våra strävanden gå ut på att skapa en bostadsreserv. Jag betraktar inte heller
en lagstiftning av sådan art som hyresregleringen som någonting särskilt önskvärt,
utan jag vill att vi skola komma fram till ett tillstånd, där tillgången på
bostadsreserver gör det möjligt att låta hyresregleringslagen försvinna.

Men det var inte bara under 1920-talet som vi fingo se de ödesdigra följderna
av att den enskilda företagsamheten skulle sörja för tillgodoseendet av
vårt bostadsbehov. När det senaste kriget bröt ut, uppstod det ju en fullständig
panik, åtminstone vad bostadsbyggandet beträffar, hos de företagare, som
arbetade i huvudsak på denna marknad — våra kommuner voro då ännu
mindre än nu beredda att fylla de luckor som uppstodo. Hade inte denna panik
inträffat, _ delvis under trycket av höjda räntor, så hade vi aldrig haft någon
bostadsbrist i det här landet. Hela den bostadsbrist, som vi nu kunna konstatera,
härstammar från åren 1940 och 1941, då bostadsproduktionen hade sjunkit,
vad år 1941 beträffar till omkring tjugu procent av vad den hade varit år
1939, det år då kriget bröt ut.

Då vi ha dessa erfarenheter bakom oss, måste jag säga att jag tycker det
skall ett mycket stort intellektuellt mod till för att nu i dag förklara, att det
är vår skyldighet att lita på att de enskilda byggherrarna nu såsom förut skola
sörja för vår bostadstillgång. För min del får jag säga, att jag är övertygad
örn att detta är en fullkomligt föråldrad ståndpunkt. De herrar, som nu envisas
med att även på detta område, där det enligt min mening är mer misslyckat
än på de flesta andra, prisa den enskilda företagsamhetens duglighet
och lämplighet, komma säkerligen senare, örn vi få tre eller fyra år på oss med
en ny bostadspolitik, att acceptera denna, precis som de ha accepterat så mycket
av det, som vi ha framställt yrkanden om och slagits arn tidigare under
årtionden här i riksdagen, men som vi i dag egentligen anse som alldeles självklara
ting. Jag vill påminna herrarna örn att när den socialdemokratiska regeringen
år 1933 framlade ett förslag örn avskaffande av den gamla arbets Första

kammarens protokoll 1946. Nr 29. 2

Nr 29.

Fredagen deli 28 juni 1946 fm.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
löshetspolitiken och dess ersättande med en annan politik, där beredskapsarbeten
skulle erhålla det huvudsakliga utrymmet, föreslogo vi en sysselsättningsvolym
som för ett budgetår skulle uppgå till något mer än 200 miljoner kronor.
Herrarna kunna se i protokollen vad som då sades. Yi fingo veta, att
det skulle ruinera landet. Jag kommer ihåg, att en talare i andra kammaren
förklarade, att den socialdemokratiska regeringen var ute i ungefär samma
ärenden som de gamla faraonerna: vi ämnade bota den ekonomiska krisen genom
att, bildligt talat, bygga pyramider. Det sades, att det var ett slöseri med
statens medel, som skulle komma att dyrt hämna sig på det svenska samhället.
Men nu i dag voterar riksdagen enhälligt en beredska p sstat, icke på 200 miljoner
kronor för ett budgetår, utan på 1 miljard 200 miljoner kronor. Man
hesiterar inte, utan accepterar denna beredskapspolitik i en utsträckning som
med hänsyn till de en gång förda diskussionerna faktiskt är förvånansvärd,
samtidigt som det naturligtvis är mycket glädjande.

Få vi driva en bostadspolitik efter de linjer, som vi nu hålla på att draga
upp — vi ha som sagt nu bara tagit det rent inledande steget — komma herrarna
att om fem år lika enhälligt votera för denna nya bostadspolitik som
herrarna nu votera för en rationell sysselsättningspolitik under en ekonomisk
kris.

Jag vill också säga några ord örn belåningsgränsen för de enskilda företagarna.
I motioner har det yrkats, att belåningsgränsen skall vara precis densamma.
vem som än uppför bostadshuset. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att kommunerna få låna pengar på i vissa fall billigare villkor än dem som
här föreslås för fastighetskapitalet. Det betyder helt enkelt, att kapitalägarna
■—'' bankerna, försäkringsbolagen och vem det nu är som lånar ut dessa pengar
— betrakta kommunen som en fullkomligt säker låntagare. De räkna inte
med att de skola behöva göra några förluster på kommunlån eller på lån, för
vilka en svensk kommun står i borgen. Även vi böra kunna acceptera den enskilda.
kapitalmarknadens uppskattning av kommunernas kreditvärdighet. Det
är ju innebörden av att vi låta kommunerna låna upp till 100 procent av det
fastighetskapital som skall investeras.

En liknande säkerhet kunna vi omöjligen vänta oss beträffande varje enskild
bj7ggherre i detta land. Att man då låter en enskild företagare själv
satsa ett visst kapital, för vilket staten inte tar några risker — i detta fall
15 procent av det fastighetskapital som erfordras — förefaller mig vara oemotsägligt
riktigt. Jag förstår inte att man skall behöva diskutera en så självklar
sak.o Det är inte många ar sedan inte någon enskild fastighetsägare kunde
få låna mera än högst 75 procent och ofta inte mera än 67 procent av det
kapital, som han behövde. Han var tvungen att själv sörja för att fastigheten
tillfördes de ytterligare 25 procenten, och ännu litet tidigare ända upp till 30
eller 33 procent, av det kapital som skulle investeras i fastighetsbygget. Det
är sannerligen en för honom förmånlig utveckling, när man nu begär att han
endast skall satsa 15 procent av kapitalet. Det är ur den enskilde bostadskyggarens
synpunkt en betydande förmån, som staten här bereder honom.

Jag tror sålunda att det är önskvärt att statsutskottets utlåtande på denna
punkt följes.

I bostadssociala utredningens förslag hade man i stället en graderad ränteskala.
Beträffande tertiärlanen säde nian, att allmännyttiga och kommunala
bostadsföretag skulle fa lana fastighetskapitalet till en ränta av 3 procent, under
det att den^ enskilde fastighetsägaren skulle få låna det till en ränta av
4 procent, alitsa en procent högre ränta för den senare. Av många remissinstanser
uttalades emellertid önskemål örn att man skulle ha lika höga räntor
för samtliga bostadsbyggare. Vi ansågo också, att det förenklade situationen,

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Om åt (lärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
om man läte även lånen till de enskilda fastighetsägarna löpa med 3 procent
ränta. I stället sänkte vi den medgivna lånegränsen för de enskilda bostadsbyggarna.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten. Jag kommer antagligen att få
fortsätta den i andra kammaren. För min del kommer jag icke att påyrka
någon ändring i statsutskottets förslag av skäl, som jag förut har berört, även
örn jag måste uttala ett visst missnöje med den ändring som däri har föreslagits.
Men eftersom ändringen ur praktisk synpunkt inte betyder någonting,
är det inte anledning att göra någonting åt saken. Jag hoppas emellertid att
få ett uttalande på denna punkt från de herrar i statsutskottet, som särskilt
ha behandlat detta ärende, och örn det uttalandet blir tillfredsställande, hoppas
jag att kammaren kommer att följa utskottet.

Herr Karlsson, Gustaf, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet riktade i sitt anförande
kritik mot utskottet för dess uttalande beträffande tertiärlånen. Han
rent av tvivlade på örn statsutskottets majoritet hade insett betydelsen av en
genomgående ränta på 3 procent, och han begärde att få veta, hur det förhöll
sig med den saken.

I den mån jag vid detta tillfälle kan få betraktas såsom talesman för statsutskottsmajoriteten,
vill jag försäkra herr socialministern, att när det gäller
principerna i den proposition, som här föreligger till behandling, vacklar inte
statsutskottets majoritet. Men utlåtandet på ifrågavarande punkt är en typisk
kompromiss, som praktiska människor allt som oftast få lov att ingå. I den
avdelning av utskottet som förberedelsevis behandlade ärendet upplystes det,
att bankkommittén håller på att utreda frågan örn kreditväsendets organisation
överhuvud taget, och då ansågs det lämpligt att avvakta kommitténs blivande
förslag.

Statsutskottsma jon teten kunde så mycket mer gå med på detta, som kompromissen
enligt vad departementschefen också nyss medgav inte har någon praktisk
betydelse. Vi voro på det klara med att kommunerna utanför tertiärlånen
kunna få låna pengar till ungefär 3 procents ränta och kanske till och med
därunder.

Jag medger gärna att vad som har åstadkommits kan betraktas såsom en
skönhetsfläck på Kungl. Majlis proposition; någonting annat kan jag dock
inte gå med på att det är. Det är en skönhetsfläck, som för övrigt kanske
bara förhöjer det sköna och värdefulla som otvivelaktigt ligger i propositionens
förslag.

Det är lätt att ändra saken, när bankkommitténs förslag föreligger. Örn tilllämpningen
av den av utskottet förordade ordningen visar sig vara förenad
med svårigheter, kan för övrigt redan nästa år ändring göras.

Vad jag nu sagt får betraktas såsom ett svar på departementschefens fråga
örn hur majoriteten ser på denna sak. Vi ansågo att det var en godtagbar kompromiss.
Men majoriteten vacklar som sagt inte när det gäller principerna.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall endast taga kammarens
tid i anspråk ytterligare två eller tre minuter.

Jag vill gärna till kammarens protokoll för denna dag ha antecknade ett par
siffror, som jag hämtar ur bostadssociala utredningens betänkande. De siffrorna
äro oemotsägliga. Det heter i betänkandet: »Hyreskurva och allmän levnadskostnadskurva,
med 1914 som utgångspunkt, skurö, som förut berörts, varandra
år 1923. I fortsättningen gingo de isär i motsatt riktning mot under inflations -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
tiden. När år 1933 hyresindex nått läget 202, noterades för allmän levnadskostnadsindex
en siffra av 153.»

På tio år efter det att hyresregleringen hade upphävts steg alltså kostnaden
för bostaden 50 enheter mera än de allmänna levnadskostnaderna hade stigit.

Utredningen fortsätter: »I förhållande till förkrigsläget hade industriarbetarnas
lönenivå vid denna tid stigit till ett indextal av 2l3, vilket innebar en reallönehöjning
med nära 40 procent. Då penninglöner och hyreskostnader stigit
praktiskt taget lika mycket, var sålunda reallöneförbättringen under denna tid
nästan helt att tillskriva förskjutningar i förhållandet mellan penninglöner och
priserna på andra förnödenheter än bostaden. Det är under sådana omständigheter
ej ägnat att förvåna, att den starka allmänna standardhöjning för stadsbefolkningen,
som utmärkte 1920-talet, i endast mycket ringa grad fick sin
utlösning på bostadsområdet.»

Jag vill gärna att detta skall stå i protokollet.

Herr Wehtje: Herr talman! Det råder inga skiljaktiga meningar örn att målet
för vår bostadspolitik är att åstadkomma en förbättrad balans mellan inkomster
och bostadskostnader och en fortskridande höjning av vår bostadsstandard.

Socialministern nämnde att man med det nu föreliggande betänkandet, som
bygger på bostadssociala utredningen, har tagit det första steget till en klarare
målsättning för den allmänna bostadspolitiken. Jag vill med anledning
av detta uttalande endast påpeka, att även enskild företagsamhet har strävat
i samma riktning. Örn vi exempelvis se på vilka uttryck strävandena på enskilt
håll ha tagit för att inom industriorterna förbättra och förbilliga bostäderna
för de anställda, får man bevis för att utvecklingen under de senaste
årtiondena har gått starkt framåt. Man har på enskilt håll också varit på det
klara med den stora betydelse, som åtgärder i detta avseende ha såväl socialt
som befolkningspolitiskt.

Men om medlen och vägarna för att nå målet, en bättre bostadsförsörjning,
framkomma alltmer motstridande uppfattningar. Jag kan inte örn det nu föreliggande
förslaget säga annat, än att det efter min uppfattning mera syftar
till ett realiserande av ett politiskt program än av ett sakligt och ekonomiskt
grundat handlingsprogram. Genom differentieringen av belåningsgränserna och
genom föreskrifterna örn amorteringsskyldighet inför man ett favoriserande av
bostadsbyggandet i vissa former. Man inför en favör i sådan utsträckning, att
enskilda företagare helt visst ställas i en särklass, så att deras konkurrenskraft
kommer att beskäras, trots att den enskilda byggverksamheten dock har
kunnat väl hävda sig och svarat för huvudparten av bostadsbyggandet.

Socialministern uppgav, att det var befogat med en differentiering av räntorna
med hänsyn till kommunernas särskilt stora kreditvärdighet. Det är ju
alldeles riktigt, att en kommun hitintills har kunnat bjuda större säkerhet för
en kredit än en enskild låntagare. Men det är ju inte det som det till sist kommer
an på, utan avgörande är kreditvärdigheten hos själva de låneobjekt, som
ligga bakom. Och jag gör bestämt gällande, att ett byggnadsföretag i kommunal
ägo eller kommunal regi såsom sådant inte är mera kreditvärdigt än
ett enskilt företag.

Vart denna favorisering av vissa byggnadsföretagare kommer att leda, är
ju lätt att tänka sig: den kommer att medföra, att bostadsförsörjningen överföres
i det allmännas regi. Den kommer, fastän mera omärkligt, att medföra
en direkt socialisering av bostadsförsörjningen, och det kan inte betraktas som
en lycklig utveckling. Bostadsbyggnadsverksamheten kommer att föras över

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Nr 29.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
till vissa företagsformer, där man inte har någon garanti för att de mest effektiva
företagarna och företagen kunna göra sig gällande. Jag vill framhålla,
att den förbättring på bostadsförsörjningens område, som har skett under
de gångna åren, i mycket stor utsträckning har kunnat tillskrivas enskilt
initiativ och enskild företagsamhet. Det måste vara på den vägen vi också i
fortsättningen skola försöka komma fram, och en bostadspolitik, som inte garanterar
detta, kommer helt visst att leda till en sämre utveckling när det
gäller vår bostadsförsörjning.

Belåningsgränserna och ränteavvägningen komma också att medföra en subventionering
av bostadsförsörjningen. Det förslag, som har framlagts av bostadssociala
utredningen, diskuterades i planeringskommissionen redan för ett
par år sedan. Vid dessa förberedande diskussioner, i vilka jag deltog, var man
fullkomligt ense om att en generell subventionering av en del av den allmänna
försörjningen inte var lycklig och inte var möjlig att i längden upprätthålla.
En subventionering kan möjligen vara motiverad i vissa speciella fall, exempelvis
för de svagast ställda i samhället eller för åldringar, men att särskilt
subventionera bostadsförsörjningen kommer att leda till en snedvridning av
vår försörjningspolitik och därmed av vårt produktionsliv.

I bostadssociala, utredningens betänkande har man gjort ett principuttalande,
som jag menar att man hade bort hålla fast vid. Där säges det att enskilda
byggnadsföretagarinitiativ böra inom ramen av en spekulationsfri ordning för
bostadsförsörjningen kunna få fritt hävda sig under konkurrens. Det nu föreliggande
förslaget innebär ett bestämt avsteg härifrån. De enskilda företagarna
få inte tillfälle till fri tävlan på jämställd ekonomisk grund med de
kommunala och de kommunalt dirigerade företagen.

Jag kan därför inte se annat än att det riktiga är att kammaren bifaller
de yrkanden som äro framställda i reservationerna nr 1 och 2 till statsutskottets
utlåtande, och i de däri framställda yrkandena instämmer jag.

Herr Lindblom: Herr talman! Tyvärr har herr statsrådet Möller lämnat
kammaren, men jag vill i alla fall till protokollet göra några erinringar gentemot
vad han anförde.

Jag vill visst inte bestrida, att 1920-talets utveckling på hyresmarknadens
område kan ge anledning till kritik, men man bör då beakta, att det icke blott
var på bostadsmarknaden utan även på ett flertal andra av näringslivets områden,
som de ekonomiska svårigheterna satte in. Om de räntesatser, som då gällde,
skulle gälla i dag, skulle hyrespriserna vara helt andra än vad man nu har och
kalkylerar med.

Jag frågar: är det alldeles nödvändigt att man för bedömningen av denna
fråga skall gå tillbaka till 1920-talet? Jag kan inte se, att det finns någon rimlig
anledning att lägga 1920-talets förhållanden till grund för en bostadspolitik.
som vi lia tillräckliga möjligheter att bedöma med ledning av utvecklingen
under betydligt senare tid. Det är just 1920-talets svårigheter och missförhållanden,
som man låtit utgöra bakgrunden vid bedömandet av frågan örn statlig
reglering eller privat initiativ på detta område. Det är en alldeles felaktig
utgångspunkt, och därför blir också slutsatsen felaktig.

I dag föreligga inte alls samma förutsättningar som under 1920-talet. Statsrådet
talade om, att ränteläget är avgörande för hyressättningen. Det är riktigt
-—■ i själva verket är det oerhört avgörande för hyressättningen. Vidare sade
han, att räntan under 1920-talet låg avsevärt högre än nu och att en byggherre
tidigare inte fick låna kapital till mer än 07 eller i bästa fall 75 procent
av avkastningsvärdet. Man måste med dessa utgångspunkter inse, att

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Om åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
förutsättningarna för att nian under 1920-talet, då räntan låg högst avsevärt
mycket högre, skulle få en fastighet räntabel inte voro desamma som de äro
i dag. Den saken bör stå klar för envar bedömare.

Utvecklingen under 1930-talet, som jag berörde i mitt tidigare anförande,
tilltalar icke statsrådet av det skälet, att 1930-talets utveckling gav en för ljus
bild. Därför gick han tillbaka till 1920-talet. Jag frågar mig, vad man har för
anledning att underkänna 1930-talets byggnadsverksamhet.

Från regeringshåll erkände man år 1942, då det var fråga örn införande
av hyresregleringslagen, att fastighetsägarna hade ådagalagt stor återhållsamhet
vid hyressättningen och att statistiken utvisade, att hyrorna under tiden
1939—1942 icke hade stigit med mer än en procent. Vi veta hur kolossalt
övriga förnödenheter hade stigit i pris.

När man bedömer denna fråga, kan man inte heller bara ta i betraktande
hyressättningen för ett visst utrymme —• ett, två eller tre rum och kök •—
utan man skall fråga sig: vad är det för bostad? Jag skulle vilja säga att den
bostad, som jag fick före 1920, kunde liknas vid en enkel smörgås, utan pålägg,
medan den bostad, som har tillkommit efter 1930, är en utmärkt smörgås
med rikligt pålägg. Bostadsutrustningen och bostadsstandarden måste ovillkorligen
också inverka på hyressättningen.

Vad statsrådet här har framhållit beträffande räntans betydelse för hyressättningen
bevisar riktigheten av mitt påstående, att 1920-talets hyressättning
inte får bedömas på det sätt som man ofta gör, då den anses vara den mörka
skugga som faller över denna näringsgren.

Sedan var statsrådet inne på den fråga, i vilken meningarna gå isär, nämligen
när det gäller tertiärlånens belåningsgränser. Han framhöll att det endast
var skäligt, att den enskilde företagaren borde satsa 15 procent. Ja, det
tycker jag också. Jag anser, och det gör säkerligen reservanterna i utskottet
också, att enskilda byggmästare mycket väl kunna satsa 15 procent, men jag
kan inte inse varför inte ett s. k. allmännyttigt företag också skulle kunna
sätta in 15 procent. Det är där skillnaden ligger. Örn inte de allmännyttiga
företagen förmå sätta in 15 procent i ett byggnadsföretag böra de låta bli att
bygga och i stället överlåta det åt den som kan sätta in 15 procent och få företaget
bärande. Det är likställigheten som är det avgörande, inte var lånegränsen
går.

Jag skulle, herr talman, kanske kunna nöja mig med detta. Jag vill dock
såsom ett bevis på hur utvecklingen har gått tillägga en uppgift, som lämnas
i bostadssociala utredningens betänkande, ur vilket också herr statsrådet citerade.
Jag talade i mitt förra anförande om den sänkning av hyrorna sorn ägt
rum under 1930-talet, sedan räntan stabiliserats på en lägre nivå. Utredningen
konstaterar på denna punkt också, att den relativa hyressänkningen åren 1935
-—1945 utgör 40 procent. Det är väl också någonting som man bör ta med i
räkningen. Levnadsstandarden, d. v. s. lönerna, höjas undan för undan, men
då bör väl också denna näringsgren såväl som alla andra näringsgrenar ges
möjlighet att följa nied i utvecklingen.

Jag har ingalunda velat göra gällande — ehuru herr statsrådet tycktes hä
fått den uppfattningen av mitt förra anförande — att man skulle förbehålla
byggnadsverksamheten åt det enskilda initiativet och utesluta det allmänna,
utan jag avsåg endast att poängtera riktigheten av att dessa båda samverkande
kategorier bli likställda i konkurrenshänseende. Detta skulle säkerligen leda
till att vi snabbt finge ett bostadstillskott som vöre tillräckligt, och sedan finge
den fria konkurrensen framtvinga en tillfredsställande reglering av hyressättningen
på samma sätt som tidigare varit fallet.

Fredagen den 28 juni 194G fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Herr Sundvik: Herr talman! Huvudsaken för mig i denna fråga är att det
kan åstadkommas billiga bostäder även åt de lägre inkomsttagargruppema,
vilka hittills i det stora hela inte koimmit i åtnjutande av de fördelar, som
en modern bostad ger.

Det har här tvistats mycket om vilka vägar man skulle gå för att åstadkomma
de billigare bostäder som behövas i nuvarande läge. I min egenskap
av kommunalnämndsordförande i en kommun, som sysslat mycket med bostadsbyggande,
har jag erfarenhet av både den privata byggnadsverksamheten, den
kooperativa byggnadsverksamheten och den kommunala byggnadsverksamheten.
Jag bor själv i ett hus, som en privat byggmästare byggt, och jag får lov
att säga latt jag icke har några goda erfarenheter av det. Jag har också baft
tillfälle att vara med och ordna för den kooperativa byggnadsverksamheten,
men inte heller den tycker jag slagit så synnerligen väl ut.

Det har däremot den kommunala byggnadsverksamhet, som vi bedrivit. Jag
skulle vilja rekommendera herr Wehtje att komma och titta på den byggnadsverksamhet,
som vi hemma i min kommun bedrivit i kommunal regi, och jag
tror herr Wehtje skulle komma till den uppfattningen, att den kommunala
verksamheten lyckats bäst. Kommunen har egna tomtområden, och vi ha ställt
ett visst område till förfogande för egnahemsbebyggelse. Kommunen har ordnat
med vägar, vatten och avlopp, varefter vi planerat för en bebyggelse. Vi började
med tio stycken egnahem. Yi skaffade ritningar, och de som voro intresserade
fingo teckna sig för en dylik bostad. Kommunalnämnden utvalde så många som
vi planerat för, projektet sändes ut för kostnadsberäkning till olika byggmästare,
och byggandet skedde på entreprenad. Örn herr Wehtje fick tillfälle
att se denna bebyggelse skulle han säkerligen konstatera, att dessa bostäder
äro av en helt annan kvalitet än de av den privata och jag måste även
säga kooperativa byggnadsverksamheten uppförda bostäderna.

Jag är av dessa skäl synnerligen tilltalad av det förslag, som utskottet nu
framlagt i anledning av den kungl, propositionen angående åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen, och jag ber att få tillstyrka det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr Hage: Herr talman! Jag har i olika sammanhang haft anledning att
syssla med denna fråga. Jag har bland annat varit med örn att utarbeta ett
förslag till yttrande över bostadssociala utredningens betänkande, och jag
vill säga att jag oreserverat anslutit mig till de riktlinjer för den nuvarande
och den kommande byggnadsverksamheten, som bostadssociala utredningen anvisat.

Från mina utgångspunkter är inte bostadsbyggande detsamma som en produktion
av vilket slag som helst i samhället. Bostadsbyggandet syftar till ett
betydelsefullt socialt mål, nämligen till att åstadkomma goda hem, där vår
ungdom kan växa upp och bli goda medborgare. Var och en vet att de människor,
som gå ut i livet från ett gott hem, ha större utsikter att bli göda
medborgare än de sorn växa upp under sorgliga bostadsförhållanden — en
miljö som kan lämna efter sig intryck på dessa människor för hela livet. Samhället
kan för den skull inte neka att vara med örn subvention till ett bostadsbyggande,
vilket man har anledning tro kommer att framskapa verkligt goda
och kvalitativt högt stående hem. Från den utgångspunkten bör detta program,
som går ut på att föra över en betydande del av den enskilda byggnadsverksamheten
till den mera offentliga byggnadsverksamheten för att på det sättet
skapa bättre hem och ett bättre bostadsbestånd, ur samhällelig synpunkt understödjas.

Det har sagts att bostadssociala utredningens förslag innebär ett misshand -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
lande av den, enskilda företagsamheten på detta område. Jag kan ansluta mig
till herr Lindbloms uttalande, när hail sade, att man vid bedömandet av demia
sak bör hålla sig till nutiden eller i varje fall så nära den nuvarande tiden som
möjligt. Och jag har kommit till den uppfattningen, att den enskilda företagsamheten
på detta område — trots att vi ha en hyresregleringslag och trots att
vi på denna verksamhet lagt en del ekonomiska bördor — ser ut att alltjämt
leva och lia hälsan. Jag läste för en tid sedan i Aftonbladet en redogörelse
för taxeringsutfallet hos ett 70-, 80-tal större enskilda företag här i Stockholm,
och det befanns, att det kunde konstateras en uppgång i taxeringen från föregående
år till innevarande år på ca 20 procent. Det tycker jag inte är dåligt.
Men vad jag särskilt lade märke till var, att bland dessa företag, som fått en
ökad taxering till följd av ökade inkomster, också befann sig ett stort byggnadsaktiebolag
i Stockholm, ett privat företag som givetvis driver sin verksamhet
utifrån den rent privatkapitalistiska utgångspunkten att förjäna så
mycket pengar som möjligt. Inkomsten från det ena året till det andra hade i
detta fall stigit med 50 procent.

Det kan givetvis finnas omständigheter, som jag inte känner till och som
kunna förklara denna oerhörda uppgång, men jag tror ändå att man med
hänsyn till konstaterandet av denna stora inkamsthöjning har anledning tro,
att trots allt den enskilda bostadsbyggnadsverks amlie ten inte tagit så stor
skada av alla de bördor, som man har lagt på den. Den går framåt, och även
örn vi nu bifalla det här föreliggande förslaget -— som i viss mån gynnar ett
bostadsbyggande av annat icke profitbetonat slag —- är jag alldeles övertygad
örn — och jag tror att herr Lindblom också är övertygad därom — att den enskilda
företagsverksamheten på detta område kommer att klara sig alldeles utomordentligt.

Det finns därför enligt mitt förmenande inte någon anledning att gå emot
utskottets förslag elller göra några ändringar i detsamma, och jag deklarerar
för min del, att det program, som nu lagts fram av bostadssociala utredningen,
även i framtiden bör få ligga till grund för den fortsatta lagstiftningen i riksdagen
på detta område.

Från dessa utgångspunkter ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Innan vi gå till beslut i denna fråga skulle
jag vilja till det utskott, som. svarar för det föreliggande utlåtandet, vilja
framställa en ödmjuk och stillsam bön.

Skulle det inte vara möjligt att utskottet snart kunde tillmötesgå det önskemål,
som professor Herlitz så många gånger här i kammaren framfört, nämligen
det önskemålet att utskottets kläm klart angiver vad saken gäller.

Örn vi se på sidan 33 i detta utlåtande, finna vi att utskottet under olika
punkter — A, B, C, D o. s. v. —■ hemställer örn olika ting. Inte mer än i en
punkt ger emellertid utskottet besked örn vad saken gäller. I övriga punkter
måste man gå tillbaka och läsa sex, sju sidor av utskottets utlåtande för att få
klarhet i det avseendet. Och nian har en variation i uttrycken, som inte gör
det hela klarare.

Under punkten B hemställes sålunda, att riksdagen må »godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 10 maj 1946 förordade förslag».
Under C heter det »godkänna i nämnda statsrådsprotokoll», under D säger
man »godkänna vad i samma protokoll förordats», under punkten E »godkänna
vad i nämnda statsrådsprotokoll anförts», under G »godkänna i förenämnda
statsrådsprotokoll» föreslagna ting. Under II hänvisas till »förutnämnda
statsrådsprotokoll» och slutligen under punkten I till »vad i statsrådsprotokollet
anförts».

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Vore det inte möjligt att utskottet skulle kunna ge kammaren ett ^ direkt
besked örn vad saken gäller? Även örn man läser utskottsutlåtandet får man
ju endast ett kort sammandrag av vad statsrådet anfört. För att få en fullt
klar bild av det hela måste man gå tillbaka och läsa hela statsrådsanförandet.

Jag har med detta velat stödja det av herr Herlitz tidigare framförda kravet,
. och jag hoppas att det inom en snar framtid måtte bli en ändring i detta
avseende, så att vi av utskottets kläm tydligt och klart kunna utläsa vad utskottet
under olika punkter hemställer om.

I detta anförande instämde herrar Nordenson och Herlitz.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 238 punkten
I B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard!
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 55;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Punkten I C.

Herr Bäckström: Herr talman! I anslutning till vad jag yttrade under föregående
punkt angående likställigheten mellan de olika företagarkategorierna,
återkommer jag under denna punkt med samma yrkande.

Jag anser det riktigt, och i det avseendet voro vi eniga också inom utskottet,
att en viss procent avsättes av det ursprungliga lånebeloppet under de
första tio åren av lånets löptid, då ju i ett nybyggt hus underhålls- och reparationskostnaderna
äro mycket obetydliga. Det är därför, anser jag, bara på
sin plats att det sker en avsättning med 1,5 procent av lånebeloppet med tanke
på kommande eventuella utgiftsökningar. Jag anser emellertid att det bör
råda likställighet även i detta avseende. Såväl kommuner som kooperativa företag
böra ställas under samma skyldighet med avseende på denna extra amortering
av 1,5 procent under de första tio åren av lånets löptid.

Efter utgången av den omröstning som nyss skedde tjänar det inte mycket
till att gå mot utskottets förslag, men jag ber dock att få hemställa, att riks -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Örn åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)
dagen måtte besluta ge utskottets kläm under punkten I C den formulering
som är angiven i reservationen punkt 2).

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Skillnaden mellan reservanternas
ståndpunkt och utskottsmajoritetens ligger däri, att enligt utskottsmajoritetens
mening de allmännyttiga och kooperativa företagen skola slippa att på
sina lån erlägga extra amortering av 1,5 procent under de första tio åren.

Denna extra amorteringsskyldighet för de enskilda företagarna har tillkommit
för att under den tid, då fastigheten kräver mindre underhåll, avlasta en
del av den skuld som åvilar fastigheten, och det kan ju inte vara något oriktigt.
Motsvarande säkerhet skapas beträffande de allmännyttiga företagen därigenom
att länsstyrelserna skola godkänna vad man kan katia en arbetsordning
för dessa företag samt genom att byggnadslånebyrån skall granska amorteringsplanerna.
Det blir på det sättet samma säkerhet för de kommunala och
kooperativa företagen i fråga örn fastigheternas underhåll under de perioder,
då de kräva en större kapitalinsats.

Jag skall, herr talman, fatta mig mycket kort. Jag har med dessa få ord
försökt återge den väsentliga skillnaden mellan utskottsmajoritetens ståndpunkt,
som sammanfaller helt med departementschefens, och reservanternas
ståndpunkt. Jag hemställer på denna punkt örn bifall till utskottets hemställan.

Jag vill emellertid passa på att säga några ord till herr Lindblom, som nu
vid ett pär tillfällen fört den enskilde fastighetsägarens talan. Jag vill till
honom säga, att örn riksdagsmajoriteten skulle handla enligt vedergällningens
lag, skulle det förslag den ville rekommendera se ut på ett helt annat sätt
än det här föreliggande. Det skulle vara betydligt strängare emot de enskilda
företagarna än vad propositionen och utskottet är. Jag skall inte alls gå närmare
in på den saken, men var och en som följt med bostadsfrågorna i vårt
land vet vad de enskilda fastighetsägarna tagit sig före. Det finns otaliga
exempel på fall, där man inte kostat på ens en tapet i lägenheterna trots att
hyrorna stigit med 50, 60 procent på en relativt kort tidrymd. Det är dylika
missförhållanden vi vilja söka komma ifrån.

Utskottsförslaget innebär inte att man önskar utrota de enskilda byggnadsföretagarna.
De enskilda byggherrarna ha ju möjlighet att bygga enligt entreprenad
system för allmännyttiga företag och kooperativa företag. Vad propositionen
och utskottets förslag syfta till är att söka eliminera det jobberi
med bostadsfastigheter, som faktiskt förekommit även på senare tider.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bachström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 238 punkten
I C, röstar

Ja.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Orri åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna I D—I L och II—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten VI.

Herr Linderot: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen II: 158.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen II: 158; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna VII och VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag till
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till arbetsmarknadens regtering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. ra. m.

I detta utlåtande hade utskottet pia anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition nr 293
framlagda förslag för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 650 000 kronor;

b) till Statens1 arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 850 000 kronor; .

c) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 9 500 000 kronor;

d) till Länsarbetsnämnderna och arbetsf örmedlingsanstalterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor;

II. latt riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 22 000 000 kronor;

lil. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 15 000000 kronor;

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

IV. att motionerna 1:19 och 11:25 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionen II: 553 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat blanc! annat:

»Utskottet tillstyrker jämväl förslaget örn särskilt ortstillägg för arbetare,
som hänvisas till beredskapsarbete utom hemorten. Framhållas må att en tilllämpning
av ett dylikt bidragssystem icke kammer att helt undanröja den
olägenhet för den enskilde, som är förenad med hänvisning till beredskapsarbete
på annan ort.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström, Heiding och Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar Ivar Persson, Ohlin, Falla, Pettersson i
Dahl, Onsjö och Birke, vilka ansett, att det stycke i utskottets yttrande, som
började med orden »Utskottet tillstyrker jämväl» och slutade med orden
»annan ort», bort hava följande lydelse:

»Kungl. Maj :ts förslag om försöksvis tillämpning av ortstillägg innebär, att
ett särskilt bidrag utbetalas till familjeförsörjande arbetare, som anvisas arbete
utom hemorten. Utskottet vill med anledning härav framhålla, att beredskapsarbeten
till sin natur äro övervägande anläggningsarbeten. Det ligger i anläggningsverksamhetens
natur, att arbetsplatserna växla från tid till annan. Därför
ha sedan gammalt anläggningsindustriens arbetare levat på mera rörlig fot
än fabriksindustriens arbetare. Inom anläggningsindustrien förekommer i allmänhet
ingen merbetalning till arbetare, som ha sina familjer boende på annan
ort än den, där vederbörande har sitt arbete. Ett bifall till förslaget skulle
innebära ett uppenbart avsteg från principen att vid beredskapsarbete den öppna
marknadens lönesättning skall tillämpas. Härtill kommer att inom de områden,
där bidragen skulle komma att utgå, arbetslöshet sedan länge varit en
bestående företeelse och att utbetalande av ortstillägg kan förväntas verka konserverande
på detta förhållande. På grund härav kan utskottet icke tillstyrka
förslaget i denna del.»

2) av herrar Larsson, Karl Andersson, Guslaf Karlsson, Mårtensson och
Petterson i Degerfors, vilka ansett, att närmast efter det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden »Ultskottet tillstyrker jämväl» och slutade
med orden »annan ort», bort införas ett nytt stycke av följande lydelse:

»Kommuner, som ha en kommunal uttaxering av minst 12 kronor och åtnjuta
skatteutjämningsbidrag, äro för närvarande befriade från erläggande av dagutgift
för de till statliga beredskapsarbeten hänvisade arbetslösa. Det är enligt
utskottets mening önskvärt, att dylik befrielse utsträckes till kommuner, som
lia en kommunal ^uttaxering av minst 10 kronor, varvid jämväl villkoret att
kommunen skall åtnjuta skatteutjämningsbidrag bör bortfalla.»

3) av herrar Johan Bernhard Johansson och Mannerskantz, fröken Andersson
samt herrar Falla och Birke, vilka ansett dels att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen--- 3 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till Åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 18 000 000 kronor;

lil. att riksdagen--- 15 000 000 kronor;

IV. att motionerna -— --åtgärd föranleda;

V. att motionen ---- — åtgärd föranleda.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Vid föreliggande utskottsutlåtande äro
fogade tre reservationer, av vilka jag anslutit mig till två.

Den första reservationen rör de ortstillägg, som departementschefen föreslagit
skola utgå till arbetare vid beredskapsarbeten. Till beredskapsarbetare,
som bär familj, utgår redan nu bidrag i form av hyreshjälp. Nu skulle man
alltså bygga på denna hjälp ytterligare genom att ge dessa ortstillägg, som
närmast äro avsedda att täcka arbetarens fördyrade levnadskostnader vid arbete
på annan ort. Är inte detta att litet för mycket premiera dessa arbetare, och
medför det inte risk att de arbetslöshetsöar, som sedan länge förefunnits inom
de områden, där dessa beredskapsarbeten bedrivas och väl under de närmaste
åren komma att bedrivas, bli konserverade?

Det hyresbidrag, som för närvarande utgår, uppgår till lägst 20 kronor och
högst 90 kronor per månad. Ortstillägget föreslås nu maximerat till 75 kronor
per månad. En beredskapsarbetare kan således komma upp till ett månatligt
tillägg på 165 kronor utöver den avtalsenliga lön, som han får för sitt arbete.

Härtill kommer, att dessa beredskapsarbeten ofta äro anläggningsarbeten,
såsom vägarbeten o. dyl. De arbetare, som i vanliga fall syssla med dessa arbeten,
få emellertid också röra på sig i rätt stor utsträckning. De kunna få
ligga borta på olika arbetsplatser kanske under långa tider. De få emellertid
inte vare sig hyresbidrag eller ortstillägg.

Vi reservanter anse det oriktigt att premiera dessa beredskapsarbetare i den
utsträckning som här föreslagits. Hyresbidraget ha vi inte opponerat mot, ty
för detta finns det ju direkt fog. En påbyggnad som den föreslagna skulle
emellertid föra med sig skadeverkningar såtillvida, att den strävan, som naturligen
bör finnas och väl också för det mesta finns hos en arbetare, som blivit
utan arbete i sin hemort, att söka sig till ett fast arbete på lång sikt på
annan ort, där det finns arbetstillfällen — och sådana saknas ju inte för närvarande
-—- kommer att motverkas, örn han kan få 165 kronor i månaden utöver
den avtalsenliga lönen för ett beredskapsarbete.

En annan orsak, varför vi reservanter inte vilja vara med örn att införa
detta system med ortstillägg, är att en dylik åtgärd förorsakar statsverket betydande
kostnader.

Det kunde vara åtskilligt mera att säga örn den föreliggande propositionen,
men då de anmärkningar jag har att göra mera sammanhänga med frågan örn
storleken av de anslagssummor, som beräknats för att täcka de administrativa
organens kostnader, kostnaderna för arbetskraftens förflyttning o. s. v., och
således närmast böra tas upp i samband med behandlingen av anslagsfrågorna,
skall jag, herr talman, inskränka mig till att i detta sammanhang yrka bifall
till den med nummer 1 betecknade reservationen.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Arbetslöshetsfrågorna äro nu föga
aktuella, men det har ändå ansetts lämpligt att hålla en viss beredskap på
detta område, örn någonting oväntat skulle inträffa. Riksdagen har sålunda
antagit en beredskapsstat av mycket stor omfattning. Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag att pröva en ny metod när det gäller ersättningen till beredskapsarbetare
bör enligt min mening ses såsom ett led i denna allmänna beredskap
på arbetsmarknadens område. Det är en försöksverksamhet, som här föreslås
och som, om försöket ger vad nian hoppas på, skall kunna leda till en
större rörlighet på arbetsmarknaden. Meningen är, tvärt emot vad reservanterna
göra gällande, att åstadkomma en större rörlighet inom arbetslöshetsklientelet
på det sättet, att man från tätorterna för ut arbetslösa — i den mån
arbetslöshet där förekommer — till landsbygden på arbeten, som där bedrivas.
Man har sagt sig att det för att underlätta sådana förflyttningar skulle vara

Nr 29.

Fredagen den 2S juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
lämpligt att i någon mån kompensera de merutgifter, som arbetarna få i och
med att de arbeta utom hemorten.

Det är klart att man kan anlägga olika synpunkter på detta spörsmål. Örn
en sak torde emellertid enighet råda, nämligen att inte storstäderna kunna bereda
så omfattande arbetstillfällen som önskvärt skulle vara, örn vi till följd
av en allmän depression skulle få en mera betydande arbetslöshet. Jag vill
också erinra örn att arbetslöshetspolitiken borde syfta till och numera faktiskt
också går ut på utförande av nyttiga och nödvändiga arbeten. I händelse av
arbetslöshet är det alltså de mest aktuella arbetena som skola utföras. Den
målsättningen bör man enligt min mening komma ihåg, därför att den nästan
skulle kunna sägas innebära motsatsen till den politik, som fördes på 1930-talet, då det närmast var inaktuella arbetsuppgifter som kommo i fråga.

Örn man nu från statsmakternas sida har gått in för att vi skola ha en allmän
investeringsreserv, så är det av intresse att se efter, hur de i denna allmänna
investeringsreserv upptagna arbetena äro fördelade. Riksdagen har fastställt
beredskapsstaten, vilken slutar på 840 miljoner kronor. Av detta belopp
komma på arbeten i städerna 330 miljoner kronor, medan för arbeten på landsbygden
siffran är icke mindre än 510 miljoner kronor. Man har sagt sig, att
det kan vara angeläget att ha en särskild grovarbetsreserv, för den händelse
vi skulle komma in i en situation, kännetecknad av brist på materiel. Denna
reserv för grovarbeten fördelar sig med 36 miljoner kronor för arbeten i städerna
och 185 miljoner kronor för arbeten på landsbygden. Jag har ett minne
av att, när förslaget till allmän beredskapsstat på detta område första gången
framlades, mycket starka önskemål från riksdagens sida uttalades örn att man
icke skulle glömma bort landsbygden. Såsom framgår av de anförda siffrorna,
har man icke glömt bort landsbygden, utan tvärt om har huvudparten av de
arbeten, som planerats för att stå till förfogande i händelse av sysselsättningssvårigheter,
förlagts till landsbygden.

Örn det alltså gäller att utföra ett arbete på landsbygden •— det kan gälla
en vattenledning, en avloppsledning eller något annat företag, som alla äro ense
örn att betrakta såsom nyttigt och nödvändigt —- är det enligt min mening
alldeles naturligt att man, om det inte finns några arbetslösa på orten, men
däremot t. ex. i en närliggande stad, vidtager sådana åtgärder att de arbetslösa
i denna tätort föras över till den plats, där man saknar arbetskraft och
kanske också ekonomiska resurser för att genomföra arbetet utan statsbidrag.

Jag har velat betona, att örn man skall få till stånd en förnuftig ordning på
detta område, så bör man på sätt som nu sker t. ex. i det aktuella arbetsmarknadsläget
underlätta för arbetskraften att flytta på sig. Jag tror för min del,
att dessa ortstillägg, så långt ifrån att leda till att man kvarhåller arbetskraften
inom vissa arbetslöshetsöar, i stället komma att kunna i högsta grad
underlätta för myndigheterna att nå fram till det resultat, som vi alla önska.

Vidare bör beaktas, att det är vederbörande arbetslösa persons hemortskommun,
som får avgöra, huruvida dessa tillägg skola utgå eller inte, och som skall
betala kostnaderna för tilläggen, vilka sedermera få inräknas i årskostnadsbidragen,
varpå följer statsbidrag. För närvarande utgår statsbidraget exempelvis
till Stockholms stad med 20 procent. Det blir väl därför så, att hemortskommunen
i första hand kommer att sträva efter att få genomföra sina egna
arbeten, ty det ligger ju i vederbörande kommunalmäns eget intresse att få
angelägna arbeten just på sin hemort utförda.

Jag finner sålunda att det förslag, som framlagts i propositionen och som
tillstyrkes av statsutskottets majoritet, är av beskaffenhet att böra prövas nu.
För den händelse vi skulle komma in i en period, då arbetslöshetsfrågorna bli
aktuella på ett helt annat sätt än för närvarande, bör det vara värdefullt att

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ha vissa erfarenheter om detta system. Och dem böra vi skaffa oss, innan svåra
tider eventuellt komma.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr statsrådet har här egentligen svarat
på alldeles fel sak. Vad jag ville göra gällande var, att ortstillägget konserverar
den permanenta arbetslösheten inom de arbetslöshetsöar, som nu finnas;
det är väl huvudsakligast från de arbetslöshetsöarna som reservarbetare
och beredskapsarbetare för dagen rekryteras. Jag har tänkt mig den formen
av rörlighet, att arbetarna söka sig från de orter, där man kan beräkna att det
kanske inte inom överskådlig- tid kommer att bli nya arbetstillfällen. De permanenta
arbetslöshetsöarna -— det finns fortfarande ett par, tre stycken sådana
kvar — skulle därmed bringas att försvinna. Och statsrådet kail väl
inte förneka, att det syftet motverkas, örn vederbörande kunna få så pass
stora tillägg vid beredskapsarbeten, visserligen inte på sin egen ort, utan på
annat håll, att de anse att det är lika bra. att aldrig bli något annat än beredskapsarbetare.
Vad jag skulle vilja få svar på är, om inte detta är riktigt
resonerat.

Herr statsrådet bär här mera talat örn sådana perioder, då arbetslösheten
blir den stora frågan. Vi reservanter ha utgått från att under nästkommande
budgetår — det är ju bara anslaget för det året vi nu ha att fatta beslut om
—- inte kommer att föreligga någon risk av det slaget. Arbetslöshet kan väntas
uppkomma endast i enstaka fall, t. ex. då någon industri på grund av materialbrist
inte kan köra för fullt. I sådana fall torde huvudsakligen yrkesarbetare
bli berörda, och de komma sannolikt att med lätthet sugas upp av
andra industrier i liknande bransch. Därför tro inte vi för vår del, att man
under nästa budgetår behöver räkna med arbetslöshet i större utsträckning än
nu. Och den permanenta arbetslösheten bör man inte behandla på det sättet,
att man ger dessa ortstillägg, ty då minskar man rörligheten på lång sikt.

Sedan har jag, herr talman, också varit med på en reservation beträffande
anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering. Statsrådet och statsutskottet
ha där föreslagit anvisande av ett anslag på 22 miljoner kronor.
Detta är visserligen lägre än vad som varit vanligt under de föregående åren,
men det är enligt min mening ändå för högt. Hittills har det ju varit alldeles
för galet, örn jag får säga så, ty vid varje budgetårs slut har det varit reservationer,
och nu i övermorgon, när budgetåret utgår, kommer det återigen att
bli en reservation på över 30 miljoner kronor. Tidigare, innan man visste vilken
utveckling arbetsmarknadsläget skulle ta, har detta ansetts vara behövligt,
för den händelse under budgetåret skulle uppstå en ny stor arbetslöshet, men
att äska belopp så stora, att man kan räkna med avsevärda reservationer, när
man inte tror på någon under budgetåret uppkommande större arbetslöshet,
strider enligt min mening mot både statsutskottets och riksdagens principer
vid beräknandet av anslag. Ett anslag bör inte iipptagas med större belopp
än man räknar med skall behövas. Det här ifrågavarande anslaget har nu
enligt min mening kommit in i det skedet, att man måste lägga denna fullt
riktiga budgetsynpunkt på beräkningen av det.

Jag har för min del inom avdelningen gjort mig en del möda med att —
med utgångspunkt från att man, såsom föredraganden säger, kan vänta en arbetslöshet
av samma omfattning som under det nu snart tilländalupna budgetaret
råkna ut, hur stort detta anslag bör vara och jag har kommit fram till
att det egentligen skulle behövas endast 12 miljoner kronor. Då jag genom
sekretariatet förhörde mig örn saken på arbetsmarknadskommissionen, trodde
man att det skulle behövas ett något större belopp, men inte heller där kunde
man komma upp till högre belopp än 18 miljoner kronor. Jag tyckte visser -

.Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1940 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ligen, att upplysningarna därifrån läte rätt krystade, men jag har likväl godtagit
arbetsmarknadskommissionens beräkning, vilken i alla fall innebär, att
4 miljoner kronor skulle kunna inbesparas.

Jag Ilar under rätt många år tyckt mig märka ett bristande intresse för
sparsamhet inom arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna i fråga
örn en hel del ting, som de ha örn hand. Man kan exemplifiera det på
mångå sätt, men en principiell synpunkt är följande. När arbetskraft hänvisas
till en arbetsplats — vi kunna säga betskötsel eller skördearbete eller
något annat -—- så få vederbörande arbetare fri resa dit. Örn de sedan inte
ta arbetet där, utan helt enkelt försvinna efter framkomsten, så ha de ju lurat
staten på denna fria resa och fått en lustresa på det allmännas bekostnad. Jag
vill understryka, att detta förfaringssätt är synnerligen vanligt och förargelseväckande
och att det icke vidare bör få förekomma. Man bör ordna det så,
att de, som resa till en arbetsplats på order av arbetslöshetsorganen, åtminstone
skola vara skyldiga att börja arbetet och inte få reseersättningen utbetald, om
de inte fullfölja arbetet. Om de inte kunnat göra resan utan att få ett förskott,
böra de vara återbetalnings skyldiga eller åtminstone inte få fri återresa,
örn de inte gjort det arbete, för vilket de rest ut.

Det finns mångå andra punkter, där man kan påvisa detta förakt för sparsamhet.
För någon tid sedan skulle ett arbetsläger upprättas i min hembygd.
På förmiddagen kommo sex eller sju män till den närmaste staden, varifrån det
är tre mil ut till lägret. Det gick åtminstone tre tåg från staden ut till arbetsplatsen
efter det att de anlänt, men länsarbetsnämnden ordnade med en buss,
som efter vad jag kan bedöma kostade åtminstone 30 kronor, för att köra ut
dessa sex eller sju män till lägret. Senare anlände ytterligare fem eller sex
stycken av arbetarna, men de reste ut med ett tåg på kvällen, och det gick
mycket bra. De där 30 kronorna för bussen hade kunnat reduceras åtminstone
till 10 kronor, och det är ingen liten reducering, örn nian tänker på att motsvarande
besparingar skulle kunna göras över hela linjen. Då skulle besparingarna
kunna bli många miljoner kronor.

Denna allmänna brist pa sinne för sparsamhet och noggrann kontroll över
hur medlen användas skulle det enligt min mening vara lättare att komma
ifrån, örn dessa organ inte hade större anslag till sitt förfogande än man kan
beräkna komma att behövas. Da skulle de få lov att hålla sig inom ramen.
Skulle det sedan inträffa ändringar i hela arbetsmarknadsläget, så veta vi ju
att riksdagen nu för tiden är samlad under en mycket stor del av året, och
därför finns det alltid möjlighet att i ett ändrat läge begära förstärkning av
anslagen. Men det bör dock vara ett litet besvär och en viss risk för kritik,
om man överskrider ett anslag, och det är därför jag tror att det är nyttigt’
att inte anslagen äro större än som erfordras. Bortsett från att herr finansministern
kan få litet hjälp i de finansiella bekymmer, som kommit till uttryck
här några gånger under senaste tiden, skulle en anslagsminskning också vara
liksom en admonition örn önskvärdheten av större sparsamhet och intresse för
att göra pengarna dryga inom arbetsmarknadskommissionen och dess underlydande
organ.

Jag ber med hänvisning till vad jag här har anfört att få yrka bifall till reservationen
nr 3, som går ut på att reservationsanslaget på 22 miljoner kronor
under punkten II skall minskas till 18 miljoner kronor.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Vad gäller den första reservationen,
skulle jag vilja stilla herr Mannerskantz’ farhågor genom att understryka
att det ju här är fråga örn att försöksvis införa ortstillägg och att det förutsattes,
att i varje särskilt fall en noggrann prövning skall ske. Och vad beträf -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
far den prövning, som göres i arbetsmarknadskommissionen, kan jag försäkra
herr Mannerskantz, att den inte alls sker så slentrianmässigt som han i sitt
yttrande rörande den senare reservationen ville låta påskina.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten vid att dessa tillägg äro avsedda
att gälla endast dem, som ha försörjningsplikt mot hustru och minderåriga
barn. Det är just hos dessa arbetare som rörligheten är minst, och det> har ansetts
önskvärt att så vitt möjligt kunna flytta också på denna arbetskraft, vilket
nu många gånger visar sig vara nära nog omöjligt. Inte minst ur de rörlighetssynpunkter,
som ofta förfäktas från det håll. där herr Mannerskantz är politiskt
mantalsskriven, kan det knappast vara någonting att invända mot att man
på detta sätt försöker öka arbetskraftens rörlighet.

När herr Mannerskantz i detta sammanhang talade örn den öppna marknaden,
skulle jag vilja göra den rättelsen, att även där utbetalas motsvarande tilllägg.
Det finns massor av privata firmor, som bedriva arbeten på olika orter
och sorn betala tillägg till sina anställda, när de få en arbetsuppgift utom
hemorten. Det finns alltså i den s. k. öppna marknaden med säkerhet motsvarigheter
till ortstilläggen. . .

Vad gäller anslagen till den verksamhet, som arbetsmarknadskommissionen
leder, menade herr Mannerskantz, att man inom arbetsmarknadskommissionen
och dess underlydande organ inte skulle iakttaga tillräcklig sparsamhet. Jag
konstaterar med stor tillfredsställelse, att det är en avgörande skillnad mellan
de tongångar, som herr Mannerskantz lät höra förra året, och dem han nu låtit
höra, och jag förmodar att tonen, örn vi ett annat år träffas till en debatt rörande
dessa frågor, skall vara ännu mjukare. Utvecklingen går tydligen i rätt
riktning, och jag är den förste att med tillfredsställelse inregistrera detta.

I anledning av det exempel herr Mannerskantz nämnde örn bussresan till
förläggningen — ett exempel, som jag för dagen inte kan kontrollera — vill
jag säga, att det självfallet inom varje verksamhetsområde förekommer ett och
annat missförhållande. Örn det är till någon glädje för herr Mannerskantz kan
jag gärna erkänna, att det då och då förekommer, att våra överreviscrer anmärka
till återbetalning vissa belopp, som ha utgivits för mycket när det gäller
resor. Även i det avseendet förekommer alltså kontroll och en ingalunda
slentrianmässig sådan. o .

Herr Mannerskantz nämnde också såsom exempel, att arbetare fått fria
resor för att taga anställning vid betfälten och kanske också åtnjutit fri resa
för återfärden utan att ha utfört något egentligt arbete. Det må vara sant, som
herr Mannerskantz säger, att detta egentligen är att lura staten, man jag skulle
vilja upprepa vad jag för några dagar sedan yttrade i en debatt med anledning
av fru Svensons interpellation rörande jordbrukets arbetskraftsproblem, att
det nog också förekommer fall, då arbetare bli lurade att fara till betfälten
och komma till arbetsgivare, där förhållandena äro sådana, att de inte kunna
stanna kvar. Det förefaller mig vara orimligt, örn arbetarna i sådana fall inte
skulle få åtnjuta den förmån av fri resa som utfästs.

Vad för övrigt de fria resorna beträffar, så försäkrar jag, att det från kommissionens
och länsarbetsnämndernas sida iakttages ali möjlig försiktighet, men
det skall inte i detta sammanhang glömmas bort, att kommissionen och länsarbetsnämnderna
lia ett tryck på sig just när det gäller att klara arbetskraftsituationen
för jordbruket i allmänhet och betskötseln i synnerhet, nämligen
att de skola göra allt vad de kunna för att klara jordbrukets arbetskraftsfrågor.
Det var detta tema, som förekom i den interpellationsdebatt, som vi nyligen
hade här, och det har i många sammanhang förekommit krav på att »vad
ni än gör. skall ni i första hand försöka göra allt vad ni kan för att klara ar Forsta

kammarens protokoll 1946. Nr 29. 3

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
betskrafttillgången åt jordbruket och icke minst för betfälten». Örn det är
på det sättet, att arbetsmarknadskommissionen är utsatt för detta ständiga
tryck, att den skall vidtaga särskilda åtgärder för jordbrukets del, och om det
är så, att arbetsmarknadskommissionen själv känner det såsom en bjudande
plikt att göra alla ansträngningar i den vägen, så tycker jag, att man skulle
kunna avstå från klander mot arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna
i fråga örn t. ex. de fria resorna till betfälten, även örn det i ett
eller annat fall skulle kunna påvisas, att någon arbetare inte har stannat på
den anvisade arbetsplatsen, utan till äventyrs på statens bekostnad gett sig i

väg hem. .

För övrigt vågar jag säga, att det ingalunda är pa det sättet, att inom arbetsmarknadskommissionen
eller länsarbetsnämnderna förekommer något slöseri
eller att man där saknar sinne för penningens värde. Men det är ju ofta på
det sättet inom denna verksamhet, att man måste handla mycket snabbt. Det
är inte så, som i de vanliga statliga verken, där arbetsuppgifterna äro givna
och där organisation och annat över hela linjen äro klara. Här är det fråga örn
en verksamhet, där arbetsuppgifterna äro mycket skiftande från tid till annan
och från den ena orten till den andra och där det gäller för myndigheterna
att handla mycket snabbt, varför det inte ges möjlighet till sådana överväganden,
som annars bruka förekomma i statsförvaltningen. Det är självklart,
att det på ett sådant område understundom kan inträffa, att en onödig utgift
kan göras. Men i det stora hela skulle jag tro, att de onödiga utgifter, som
göras, äro mycket obetydliga och att, örn vår verksamhet skulle granskas just
från de synpunkter, som ha anlagts från det håll herr Mannerskantz representerat
i tidigare liknande debatter, det inte skulle finnas särskilt mycket att anmärka
mot den verksamhet, som bedrives av dessa organ.

Vad gäller beräkningen av anslaget för nästkommande budgetår, är det självklart.
att man kan räkna på det sätt som herr Mannerskantz gjort. Man kan,
med ledning av vad som förekommit, matematiskt räkna ut, att örn ingenting
inträffar, skall det inte behöva gå åt mer än så och så mycket pengar. Men
denna verksamhet är, som jag redan har konstaterat, så beskaffad, att man den
ena årstiden inte vet vad som kommer att hända den andra och ännu ^mindre
vet det ena året vad som kan komma att hända det andra. Nu är det på modet
att i alla möjliga avseenden vara optimist. Måhända kan det vara på sin plats
att uttala en liten varning mot alltför stor optimism även när det gäller arbetsmarknaden.

Jag är den förste att medge att, såvitt man nu kan bedöma i det läge, som
i dag råder, och av de förutsättningar vi nu ha att räkna med, skulle det inte
behöva inträffa någon arbetslöshet att tala om under en avsevärd tid framåt.
Jag medger också att örn det inte inträffar något särskilt, komma vi under
lång tid framåt att få räkna med brist på arbetskraft. Men i denna verksamhet
kan man inte räkna på det sättet ; man måste alltid vara beredd på överraskningar.
I detta fall påverkas ju situationen här hemma av faktorer, över
vilka varken arbetsmarknadskommissionen, regeringen eller riksdagen kunna
råda. Någonting kan ju inträffa på det internationella området, och någonting
kanske inom en icke alltför långt avlägsen framtid kan inträffa, som gör att
alla cirklar rubbas. I en tid, då man har så svaga hållpunkter för sådana exakta
beräkningar, som reservanterna i detta sammanhang tycka örn, i en tid som den
nuvarande, då så mycket är flytande, synes det mig ändå inte vara någon
oklok politik att räkna med en viss marginal för förändringar, som kunna
ske. Arbetsmarknadskommissionen har, som herr Mannerskantz redan har konstaterat,
skurit ned sina anslagskrav mycket starkt och detta just med hänsyn
till de erfarenheter, som ha gjorts. Men arbetsmarknadskommissionen har räk -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
nät nied möjligheten att det kan inträffa förändringar och störningar och ansett
att det kan vara klokt att ha en liten marginal för att möta oförutsedda
situationer. Örn dessa pengar inte behöva tagas i anspråk, bli de ju kvar —
de försvinna inte. Å andra sidan måste det ju bli på det sättet, att örn man
räknar mycket knappt och det skulle inträffa någonting, som skapar ett större
behov, måste arbetsmarknadskommissionen begära mera pengar, och såvitt jag
förstår, lär detta inte heller kunna vägras. Det blir ju inte någon fördel ur
någon synpunkt att ha det ordnat på det sättet.

Oavsett hur man rent principiellt kan diskutera denna fråga här, synes det
mig därför vara klokt och förutseende att inte räkna för knappt. Jag tycker
nog att dessa fyra miljoner inte äro någonting att ställa till något större bråk
om, utan jag tycker, att kammaren med gott samvete kan följa statsutskottets
förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ytterligare understryka några synpunkter beträffande det av herr Mannerskantz
tidigare framställda yrkandet örn en sänkning av anslaget till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering från 22 miljoner kronor till i reservationen föreslagna
18 miljoner kronor, alltså en sänkning med 4 miljoner kronor. Herr Mannerskantz
har redan redogjort för de många miljoner, som finnas kvar i reservationer
och som i betraktande av arbetsmarknadsläget med till 100 procents
sannolikhet icke komma att behöva tagas i anspråk. Jag erinrar örn att finansministern
under de senaste veckorna har riktat klander emot vissa ökningar på
budgeten, vilket vi alla känna till.

I det statsutskottets memorial, som i dag kommer att bordläggas för att
behandlas vid morgondagens plena, redogöres för den samlade utgiftssumma,
som på riksdagens eget initiativ bär ökat budgeten, och det heter där, att
»den på riksdagens eget initiativ företagna nettoökningen uppgår till 3 045 500
kronor». Detta är ju i och för sig icke något stort belopp, och det blir ännu
obetydligare, örn man ställer det i relation till budgetens omslutning, som utgör
3 347 581 600 kronor. I detta sammanhang kanske det kan vara tillåtet att
erinra om att den nettoökning på kapitalbudgeten, som företagits enligt förslag
av Kungl. Majit i särskilda propositioner, uppgått till 223 265 700, medan den
nettoökning, som har företagits på initiativ från riksdagen, utgör endast
1 137 000 kronor.

Här föreligger nu ett tillfälle, där riksdagen också kan ta initiativ till en
minskning av budgetens utgiftssumma utan att åstadkomma någon som helst
skada, och det vore väl att bereda finansministern en stor glädje, örn man på
detta sätt skulle kunna återställa ett belopp, som han ansett icke bordfe beviljas.
Nettoutgiftsökningen på budgeten på grund av riksdagens egna initiativ uppgår
till 3 045 500 kronor; här kunna vi emellertid spara ett anslag på 4 000 000
kronor och på det sättet täcka hela denna utgiftsökning. Ja, vi kunna till
och med i det närmaste täcka, också den utgiftsnettoökning på initiativ av riksdagen,
som verkställts på kapitalbudgeten och som ju var, som jag nämnde,
1 137 000 kronor. Jag tycker att detta vore ett utmärkt tillfälle för riksdagen
att på detta sätt täcka vad riksdagen på grund av egna initiativ har ökat utgiftssumman
med. Hela detta memorial visar för övrigt, att riksdagen har varit
ytterst sparsam i fråga arn nettoökningar.

Med vad jag här har anfört anser jag, herr talman, att det finns mycket
starka skäl, förutom dem, som herr Mannerskantz har anfört örn de stora reservationerna,
för att bifalla den under 3) av mig m. fl. avgivna reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Efter de anföranden, som ha hållits
av statsrådet Ericsson och herr Olsson har jag inte anledning att närmare ga
in på innebörden i de reservationer, som här äro avgivna särskilt under punkten
I, utan jag vill på den punkten, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Därefter vill jag bara säga några ord med anledning av reservationen under
punkten III. Kammaren har tidigare i år diskuterat frågan om reservationerna
under de olika huvudtitlarna. Den frågan togs lipp i anledning av en
motion av herr Wistrand, och riksdagen har fattat ståndpunkt i den. Jag
tror inte att man behöver gå ifrån det då fattade beslutet utan att även på
denna punkt kammaren nu kan följa statsutskottets förslag.

Härefter vill jag säga ett ord i anledning av vad som har yttrats av herr
Mannerskantz i fråga om arbetskraftens rörlighet. Jag bor i en bygd och representerar
ett län, som i femton års tid har lidit under arbetslöshetens svårigheter.
Denna landsända har släppt till 11000, 12 000 människor, sorn ha
flyttat därifrån. Det är i regel fråga örn unga människor. Nu vill man fran
arbetsmarknadskommissionens sida också försöka få en större rörlighet beträffande
de äldre. „ „ ..

Jag vågar ändå göra en vördsam framställning örn att man iar något sa nar
varligt fram i detta hänseende. Man får väl inte betrakta dessa människor —
med hus och med familj — som kollin. Mångå av dessa familjeförsörjare ha
rest omkring och levat ett tiotal ar i sträck i ryggsäck, som de hängt upp pa
olika arbetsplatser, där de fått ha det mycket primitivt. De lia inte kunnat
bryta upp från sin bygd och sälja sina stugor, och mången gång ha de inte
heller kunnat få sälja dem. Jag vill för dessa människors räkning be att man
inte far alltför hårt fram, när man nu skall försöka åstadkomma den ytterligare
rörlighet, som ingen i och för sig kan ha något emot. Men man får ändå lov
att tänka på att även dessa människor behöva ett hemliv och behärskas av

hemkänsla. , ,. ,

Jao- vill, herr talman, till sist säga ett par ord örn den reservation, som har
har avgivits under 2) av herrar Larsson i Varberg m. fl. Den syftar till att
befrielsen från erläggande av de dagavgifter, som kommunerna skola erlägga
för arbetare, som placeras i statliga beredskapsarbeten på annan ort, skall utsträckas
att gälla även kommuner, som ha en kommunal uttaxering av minst
10 kronor, och att villkoret, att kommunen skall åtnjuta skatteutjämningsbidrag,
bör bortfalla. Har en kommun en kommunal uttaxering av minst 12 kronor
och åtnjuter skatteutjämningsbidrag, är den befriad från att erlägga sadan
dagavgift, men ligger den kommunala uttaxeringen under detta belopp,
skall kommunen betala dagavgift. Dessa dagavgifter ha, ända sedan de första
gången tillkommo, utgjort en förargelseklippa för kommunerna. Om vi t. ex.
antaga att den här storflygplatsen, som det talats örn, skall byggas har i
Stockholms närhet, får man kanske ta arbetskraft från västkusten, .Bohuslan
och Halland eller där man överhuvud taget kan få sådan. Då skola kommunerna
därnere kanske betala två å tre kronor per dag, för att arbetare från
dessa kommuner skola utföra detta arbete. Det riktigaste vore att helt och hållet
slopa dessa dagavgifter så snart som möjligt.

Jag vill uppriktigt säga. att denna reservation kanske mera har tillkommit
såsom en opinionsyttring i denna riktning. Reservanterna yrka nämligen,
att siffran 12 skall sänkas till 10, så att de kommuner, som ha en kommunal
uttaxering av minst 10 kronor, skola slippa dessa dagavgifter.

Jag hemställer örn bifall till denna reservation men i övrigt örn bifall till
utskottets yrkande.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr Hallagård: Herr talman! Jag begärde närmast ordet med anledning
av vad som från herr Olssons sida framhölls, nämligen att man särskilt tran
jordbrukshåll söker påverka arbetsmarknadskommissionen att skatta arbetare
till jordbruket. Ja, detta är ju helt förklarligt med tanke på den situation,
vari vi befinna oss. Det är nämligen vad jordbrukets arbetskraft betrattai

en mycket allvarlig situation. . ..

Eftersom denna fråga tidigare här har diskuterats, skall jag bara nu ytterligare
framhålla, att detta problem örn jordbrukets arbetskraft är sa^allvarligt,
att man måste försöka vidtaga alla nödiga åtgärder för att trygga åtminstone
arbetskraftsbehovet under skördetiden. Åtminstone i de trakter, jag kanner
till har det numera gått så långt — vilket man också kan se av annonserna
i tidningarna — att en hel del arrendatorer och egna jordbrukare ha mast resignera
och sluta upp med att vara jordbrukare. G årdarna säljas pa grund av
bristen på arbetskraft. Därför är det också förklarligt, att man försöker göra
allt vad man kan för att påverka de myndigheter, som närmast ha ansvaret
för denna arbetskraftsfråga.

En annan konsekvens av denna arbetskraftsbrist är att den ungdom, sorn
eventuellt skulle vilja skaffa sig ett eget jordbruk, inte vågar göra detta eftersom
man inte har någon utsikt att få den för jordbrukets skötsel ertorderliga
arbetskraften. Detta gäller särskilt det medelstora jordbruket med en eller tva
arbetare

Jag begärde emellertid ordet för att säga, att det i en så bekymmersam situation
som denna ju är förklarligt, att man från jordbrukarnas sida försöker
göra allt vad göras kan för att påverka vederbörande myndigheter att se till,
att jordbruket får erforderlig arbetskraft, särskilt under skördetiden.

Herr statsrådet Ericsson: Då jag förra gången yttrade mig: i denna sak,
gjorde jag det med hänsyn till att vad som här föreslås är en försöksverksamhet.
Herr Mannerskantz säde emellertid, att jag gick förbi själva sakfrågan.
Reservationen innebär ju i första hand en kritik av detta ortstillägg, eftersom
det skulle motarbeta en sanering av de arbetslöshetsöar vi för närvarande ha.
Jag tror emellertid att man måste se denna sak på litet längre sikt, och det
var närmast ur den synpunkten jag förut yttrade mig.

När det gäller en sanering av dessa arbetslöshetsöar, som vi för närvarande
ha, är det framför allt beredskapsarbetenas omfattning, som skall reglera utflyttningen
därifrån. Efter vad jag har mig bekant, för arbetsmarknadskommissionen
en mycket restriktiv politik för närvarande, då det gäller beredskapsarbetena.
Man skulle nästan kunna säga, att den driver en politik, sorn
syftar till att fullständigt avveckla dessa arbeten. I den mån jag har kommit
i kontakt med verksamheten — och jag har haft anledning att göra det åtskilliga
gånger — har jag funnit att man helt enkelt sagt, att vissa arbeten i öppna
marknaden få komma till stånd endast under den förutsättningen, att arbetskraften
tas t. ex. ifrån beredskapsarbeten eller från andra arbeten, som
anses vara av mindre brådskande natur. Saneringen av dessa arbetslöshetsöar
regleras således genom beredskapsarbetenas omfattning. Men denna försöksverksamhet
syftar till att även nå något annat, nämligen till att finna en
metod, som möjliggör att de personer, som bli arbetslösa i tätorterna, skola
kunna få så pass rimliga villkor vid arbete utom hemorten, att de själva äro
villiga att taga dessa arbetsuppgifter. Det är ur den synpunkten jag har sett
detta spörsmål, såsom jag sökte klarlägga i mitt första anförande. När den
investeringsplan, som riksdagen här godkänt, är av den beskaffenheten, att huvudparten
av däri upptagna arbeten är förlagd till landsbygden, kan frågan,

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
hur man skall förfara, då arbetskraft skall föras från städer till landsbygd,
bli aktuell tämligen snart.

Vad jag nu sagt strider icke emot den uppfattning, som statsutskottets värderade
ordförande här givit uttryck åt, att man under det närmaste året inte
behöver befara någon svårare arbetslöshet, men det är för att nå erfarenhet
örn detta nya system som förslaget har framlagts, och ur den synpunkten
tror jag att det har mycket stor betydelse.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag är mycket angelägen att försöka
förebygga ett missförstånd, sorn kanske kan uppstå på grund av herr
Hallagårds anförande.

Jag har inte vare sig på egna eller på kommissionens vägnar beklagat mig
över att jordbrukarna ansätta oss för att få så mycket arbetskraft som möjligt.
Jag tycker att det är fullt naturligt — vi äro ju till för den uppgiften —
och det är inte bara jordbrukarna som göra det. Vad jag ville få fram med
mitt inlägg var bara det, att man inte kan å ena sidan kräva, att vi skola göra
allt, och å andra sidan kritisera oss, när vi göra några försök att ordna problemet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, hade i avseende
på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 239, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade till en början
yrkats, att kammaren skulle godkänna det stycke å s. 20 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Utskottet tillstyrker jämväl» och slutade med
orden »annan ort», dels ock att nämnda stycke skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets uttalanden i
förevarande del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
Den, som beträffande motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 239 godkänner
det stycke å s. 20 i det tryckta utlåtandet, som börjar med orden »Utskottet
tillstyrker jämväl» och slutar med orden »annan ort», röstar

J a i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1) betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I fråga om motiveringen hade därjämte, yttrade nu vidare herr talmannen,
yrkats dels, av herr Karlsson, Gustaf, att på s. 20 i det tryckta utlåtandet
skulle näst efter det nyss godkända stycket tilläggas ett nytt stycke av den
lydelse, som angivits i den av herr Ifarsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
dels ock att nämnda yrkande skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på avslag å herr Gustaf Karlssons yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen hade, anförde nu herr talmannen, beträffande den del av utskottets
motivering, som avsåges i den av herr Johan Bernhard Johansson avgivna, med

3) betecknade reservationen, yrkats, av herr Mannerskantz, att kammaren
skulle godkänna det yttrande, som förordats i berörda reservation. Herr talmannen
yttrade vidare, att detta yrkande finge anses vara besvarat genom
kammarens redan fattade beslut.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag till
proposition till riksdagen angående fortsatt verksamhet för hindrande och upp- de av

dagande av spioneri m. m. jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 284, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 3
maj 1946, föreslagit riksdagen att till Kostnader till särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. å riksstaten för budgetaret
1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm
m. fl. väckt motion (11:542), vari hemställts, att riksdagen vid bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 284 för sin del måtte besluta, att statspolisintendenten
i sin i propositionen omförmälåa verksamhet skulle i ^sedvanlig ordning
samråda med vederbörande departementschef, att örn något råd därutöver bleve

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslay till hindrande av spioneri ni. m. (Forts.)
erforderligt detta skulle få en mera allsidig sammansättning samt att de av
säkerhetspolisen beslagtagna breven, med av departementschefen anförda undantag,
skulle i möjligaste mån återställas till adressaten eller avsändaren och
att anteckningarna beträffande avlyssnade telefonsamtal skulle ställas till de
avlyssnades förfogande samt att materialet i övrigt skulle arkiveras.

Utskottet bade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till Kostnader
till särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor,

II. att motionen II: 542 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Öhman: Herr talman! Jag känner mig ganska övertygad om att det
beslut, som riksdagen nu kommer att fatta, kommer att hälsas med allra största
tillfredsställelse inom de breda folklagren i vårt land. Jag skall här inte heller
ingå på någon kritik av säkerhetspolisens verksamhet under den gångna
tiden, då den ju nu skall avvecklas. Jag är också tillfredsställd med utskottets
utlåtande i långa stycken. Utskottet går ju in för en nedprutning med
300 000 kronor av det anslag, som begärts i propositionen, och det ifrågasättes
ju i utskottets utlåtande överhuvud taget, örn den nya polisorganisation,
som föreslås, kommer att ha något existensberättigande.

Vad jag här vill anföra är emellertid några synpunkter på frågan, huruvida
vi med denna nya organisation verkligen uppnå att i praktiken avskriva
den säkerhetspolis som under de gångna åren har blivit så komprometterad
och som utgjort en av de största skönhetsfläckarna på vår demokrati under
kriget. Det gäller enligt min uppfattning, när nu denna organisation skall
avvecklas, att se till, att den icke uppstår igen i en eller annan form. Det är
ju så, att en stor del av de uppgifter och den gamla apparat, som säkerhetspolisen
hade under krigsåren, nu skall övertagas av en särskild avdelning inom
statspolisen, och det framgår av propositionen och utskottets yttrande, att en
stor del av den förut inom säkerhetspolisen anställda personalen skall överföras
till denna särskilda avdelning. Man kan därvidlag befara, att örn icke
nödvändiga åtgärder vidtagas, till den nya polisorganisationen överföres en
god del av de dåliga traditionerna och kanske också vissa dåliga element,
som tidigare tjänstgjort inom säkerhetspolisen. Jag menar därför att riksdagen
borde redan ifrån början vidtaga nödvändiga åtgärder för att säkra
en demokratisk kontroll av den nya polisorganisationen.

Från departementschefens sida har det föreslagits, att man skulle tillsätta
ett tvåmannaråd, som vid sidan av statspolisintendenten skulle stå till förfogande,
när det gäller att avgöra principiella frågor och frågor av större vikt.
Utskottet tillstyrker ju detta med en viss tvekan. Men jag tycker att erfarenheterna
säga oss, att det vore klokare, örn man läte en sådan här polisorganisation
sortera direkt under vederbörande departementschef, som då också finge
det verkliga ansvaret för hur polisorganisationen verkar i praktiken. Erfarenheterna
från krigsåren med den gamla säkerhetspolisen visa ju att polisen
i många fall handlat bakom regeringens rygg utan att vederbörande demokratiska
statsmakter ha kunnat ingripa och ställa till rätta eller överhuvud taget
kontrollera och leda dess verksamhet, och vi ha ju kommit i det läget, att det
väl egentligen inte är någon som vet, vem man skall ställa till ansvar för den
gamla säkerhetspolisens verksamhet. Vi ha ju Paulsonkommissionen, som
sysslar med att utreda den saken. Jag tycker att det vore betydligt bättre, örn

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Anslag till hindrande av spioneri m. m. (Forts.)
man läte denna apparat sortera direkt under vederbörande departementschef.
Om han dessutom vill lia ett råd för att avgöra principiella frågor av sadan
vikt, att han inte vill avgöra dem ensam i samråd med polisintendenten, skulle
man ju mycket väl kunna tillsätta ett sadant råd oell lata de i riksdagen företrädda
politiska riktningarna bli representerade. Detta är den ena synpunkt,
jag ville anföra.

Den andra frågan gäller, hur man skall förfara med kvarlatenskapen etter
den gamla säkerhetspolisen. Det lär ju finnas 200 säckar med brev och korsband
och åtskilliga tiotusentals, för att icke säga hundratusentals telefonsamtalsupptagningar
på stålband. Utskottet menar nu, att regeringens förslag
örn att man helt enkelt skulle efter någon kort tid makulera denna väldiga
brevhög skulle bli föremål för förnyad prövning, och jag vill i det sammanhanget
ansluta mig till utskottets ståndpunkt. Jag anser nämligen, att statsmakterna
äro skyldiga att se till, att brev som man tagit i beslag — såvitt
de icke innehålla uppgifter av militärpolitisk art eller nazistiskt propagandamaterial
■— befordras till adressaten eller, örn avsändarens adress finns, tillbaka
till honom. Materialet från telefonspionaget anser jag bör arkiveras;
detta är också riksarkivets mening. Det kan ju örn inte annat tjäna som god
vägledning för de framtida, forskare, som skola utröna och bedöma den svenska
politiken under det andra världskriget.

jjag ber, herr talman, att nied dessa korta anmärkningar få yrka bifall till
motionen nr 542 i andra kammaren.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Förhållandena ha ju gjort, att
statsrådet Mossberg är förhindrad att närvara, och jag får därför ett ögonblick
återgå till mitt gamla yrke som ansvarig för säkerhetspolisen. Jag avböjer
emellertid att taga upp någon diskussion med anledning av herr Öhmans
yttrande. Jag tror att vi komma att få tillfälle till detta, då Paulsonkommissionens
betänkande föreligger, och därför kunna vi väl för dagen låta det
vara.

Jag noterar att vi tyckas vara eniga örn att någon form för fortsättning av
säkerhetspolisens verksamhet är nödvändig. Förhållandena äro icke sådana,
att man utan vidare kan anförtro åt den kommunala polisen att handha de,
jag vågar säga det, ganska besvärliga och ömtåliga uppgifter som alltjämt
komma att vila på denna del av vår polis. Jag vill bland annat fästa uppmärksamheten
på att yttervärlden nog skulle bli mycket förvånad, örn vi
genom bristande kontroll och släpphänthet skulle öppna Sverige för de kvarvarande
nazistiska konspirationerna, och jag tror att det är ganska rimligt
att vi ha i vår hand en polismyndighet, som har möjligheter att följa vad som
kan tänkas komma att ske under jorden.

Jag noterar att utskottet i detta avseende har ställt sig på samma linje som
föredragande departementschefen men velat pruta på anslagsbeloppet. Det är
inte min avsikt att taga upp någon strid med utskottet på denna punkt. Vi
få givetvis acceptera sänkningen. Men jag tror inte det är så klokt gjort att
vidtaga denna sänkning. De uppgifter som säkerhetspolisens arvtagare får
sig förelagda, komma av skäl som jag nämnde icke att bli så lättskölta som
kanske statsutskottet föreställer sig.

Nu ha vi emellertid inom socialdepartementet gjort upp cn reducerad personalstat,
där vi pressat ihop antalet poliser från 78 till 59 och antalet skrivbiträden
från 32 till 24. Det belopp, 1 800 000 kronor, som Kungl. Majit föreslagit,
var grundat på mycket noggranna och detaljerade beräkningar, och
den nedpressning som nu sker av antalet tjänstemän och skrivbiträden kommer
att medföra vissa svårigheter.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Anslag till hindrande av spioneri m. m. (Forts.)

Jag har endast till kammarens protokoll velat göra denna antydan om att
vi nog äro litet tveksamma, huruvida denna besparing är så alldeles berättigad.

Herr Öhman: Jag har, herr talman, begärt ordet för att ändra mitt yrkande,
då det av formella skäl inte kan upptagas. Jag ber att i stället få yrka,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa att sådana åtgärder
vidtagas, som äro föreslagna i motionen nr 542 i andra kammaren.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Med anledning av det yrkande som framställts
och herr statsrådets yttrande vill jag bara säga, att utskottet ansett,
att denna organisation icke redan från början bör ha den storleksordning, som
föreslagits, och då utskottet uttalar, att vid framtida medelsanvisning jämväl
frågan om behövligheten av en organisation för ändamålet bör tagas under
förnyat övervägande, har utskottet icke velat binda sig redan från början
för en alltför stor organisation, som ju endast är att beteckna som ett provisorium.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Jag vill bara instämma i vad statsrådet Erlander sade,
att tiderna naturligtvis inte äro sådana, att dylik s. k. säkerhetstjänst helt
skulle kunna avskaffas. Jag skall inte heller upptaga någon diskussion örn
den tidigare säkerhetspolisen; vi få ju tillfälle att göra det, när den s. k.
parlamentariska undersökningskommissionens betänkande kommer. Jag vill
inte heller begära det ringaste svaromål av statsrådet Erlander, som ju har
lämnat arbetet i fråga inom statsförvaltningen och sysslar med annat, utan
jag ville bara begära ordet för att säga, att när det nu skall upprätthållas
en viss grad av s. k. säkerhetstjänst, så vore det tacknämligt, om redan uppifrån
regeringen den inställningen komme till uttryck när det gäller hela
denna verksamhet, att man skall se till att till detta arbete få folk, som inte
blundar på båda ögonen för dem, som utgöra en fara för det svenska samhället
i olika avseenden, och inte använder sin tjänstetid och statens medel
till att förfölja ofta högst oförvitliga medborgare.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Öhman, att riksdagen skulle, med
bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 284, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn meddelande av föreskrift, att statspolisintendenten i sin i propositionen
omförmälda verksamhet skulle i sedvanlig ordning samråda med vederbörande
departementschef, att örn något råd därutöver bleve erforderligt detta skulle
få en mera allsidig sammansättning samt att de av säkerhetspolisen beslagtagna
breven, med av departementschefen anförda undantag, skulle i möjligaste
mån återställas till adressaten eller avsändaren och att anteckningarna
beträffande avlyssnade telefonsamtal skulle ställas till de avlyssnades förfogande
samt att (materialet i övrigt skulle arkiveras.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. ajctieproposition
angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. .
jämte i ämnet väckta motioner. järnverk ak I

en till riksdagen avlåten proposition, nr 302, hade Kungl. Maj :t, under tiebola''J m- måberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
den 24 maj 1946, föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret
1946/47 anvisa ett investeringsanslag av kronor 30 500 000, dels besluta,
att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti ej mindre i mån av
behov för lån åt Norrbottens järnverk aktiebolag å högst 70 000 000 kronor
än även för förlagslån åt bolaget till ett belopp av högst 6 000 000 kronor, dels
ock till Avskrivning å statens aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag under
huvudtiteln avskrivning av oreglerade kapitalmedeisförluster för budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 12 000 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr Wistrand väckt motion (1:369) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att för närvarande avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 302, i vad densamma avsåge finansiering av en omedelbar utbyggnad
av Norrbottens järnverk, samt att riksdagen måtte hos Kungl. Majit
begära utredning angående successiv utbyggnad av Norrbottens järnverk med
hänsyn tagen till vad i motionen anförts, särskilt vad beträffade järn- och arbetsmarknadens
problem, och att därefter till riksdagen måtte avlåtas av en
sådan utredning betingade förslag.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Lövgren väckt motion
(II: 559) hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Majlis proposition nr
302 måtte vidtaga den ändringen att till aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, för budgetåret 1946/47
anvisa ett investeringsanslag av 70 500 000 kronor samt att staten genom riksgäldskontoret
skulle ställa garanti i mån av behov för lån åt Norrbottens
järnverk aktiebolag å högst 30 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag samt med avslag
å motionerna I: 369 och II: 559, i vad de avsåge a) och b) nedan,

a) till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1946/

47 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag av 30 500 000
kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti ej mindre
i mån av behov för lån åt Norrbottens järnverk aktiebolag å högst 70 000 000
kronor än även för förlagslån åt bolaget till ett belopp av högst 6 000 000 kronor; II.

latt riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Avskrivning
å statens aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1946/47 under
avskrivning av oreglerade kapitalmedeisförluster anvisa ett anslag av 12 000 000
kronor;

III. att motionen 1:369, i vad den icke behandlats under I, ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts av, utom annan,

1) herr Johan Bernhard Johansson, fröken Andersson samt herrar Gunnar
Andersson och Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till motionen 1: 369 och med avslag å motionen
II: 559, i vad nämnda motioner avsåge a) och b) nedan,

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag to. to. (Forts.)

a) avslå Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till Aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag;

b) avslå Kungl. Maj :ts förslag om statlig garanti för lån och förlagslån åt
Norrbottens järnverk aktiebolag;

II. att riksdagen--- — 12 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte med bifall till motionen I: 369, i vad den icke behandlats
under I, i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och
förslag angående successiv utbyggnad av Norrbottens järnverk;

2) herrar Petersson och Ohlin, vilka ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 369 och II: 559, i vad de avsåge a) och b) nedan,

a) till Aktieteckning--- 30 500 000 kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för förlagslån
åt Norrbottens järnverk aktiebolag till ett belopp av högst 6 000 000
kronor;

II. att riksdagen---— 12 000 000 kronor;

III. att motionen — ---åtgärd föranleda.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis och momentvis.

Punkten I mom. a).

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Frågan om Norrbottens
järnverk har ju tidigare varit föremål för riksdagens behandling, och det
kan förtjäna erinras för att få sammanhanget belyst, att staten tidigare under
fonden för statens aktier anvisat tillhopa 26 500 000 kronor, att låneunderstöd
beviljats med 1 500 000 kronor och att 3 miljoner kronor ha lämnats som garanti
för förlagslån av riksgäldskontoret. Det kan också erinras om att anläggningarna
för närvarande utgöras av två elektrotaokjärnsugnar, ett elektrostålverk
och ett sinterverk. Järnverket är inte ens fullt utbyggt efter tidigare beslutade
åtgärder. Under uppförande äro ytterligare en elektrostålugn, en förreduktionsanläggning
samt ett thomasverk. Tackjärnskapaciteten beräknas utgöra
inemot 100 000 ton per år.

I den proposition, som nu här föreligger till behandling, förordas en ytterligare
utbyggnad av Norrbottens järnverk, kostnadsberäknad till 140 miljoner
kronor. Det föreslås, att den skall ske i två etapper och att den skall syfta till
en produktionskapacitet av 500 000 ton tackjärn per år. Dessutom avses en
utvidgning av rörelsen på sådant sätt, att den skall omfatta även förädling av
tackjärn till 300 000 ton valsade produkter. Första utbyggnaden, som innefattas
i det nu föreliggande förslaget, beräknas draga en kostnad av 100 miljoner
kronor. Den omfattar dels uppförande av en koksmasugn, ytterligare elektrojärnugnar
med en sammanlagd kapacitet av 200 000 ton, vidare utbyggnad av
övriga metallurgiska anläggningar, byggande av ett götvalsverk och ett grovvalsverk.
I den andra etappen, som skulle komma senare, ha förutsatts skola
ingå anläggningar för ytterligare 200 000 ton tackjärn samt utbyggnad av valsverket.

I denna proposition föreslås också anvisande av ett avskrivningsans lag på
12 miljoner kronor. Det föranledes av att det befinnes nödvändigt att göra en
finansiell rekonstruktion av bolaget: nedsätta aktiekapitalet och göra avskrivningar
på åtskilliga onormalt höga anläggningskostnader, utjämna den balanserade
förlusten och överföra till reservfonden ett visst överskottsbelopp.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (loris.)

Det är således att märka att järnverket ännu inte är fullt utbyggt, att det
byggts under en tid, då det erfordras betydande avskrivningar, och att företaget
hittills gått med förlust. Det är således ganska naturligt, att man, när
ärendet nu kommer åter, tar saken under allvarligt övervägande, i synnerhet
som det rått delade meningar tidigare. När frågan örn detta järnverks tillblivelse
kom upp för några år sedan, var jag för min del positivt inställd och
röstade för att järnverket skulle komma till stånd. Jag ansåg ^nämligen att då
staten äger så stora naturtillgångar, borde kanske staten också göra något för
att utnyttja dessa tillgångar inom det område där de ligga, men vad som var
grundförutsättningen för min inställning var att företaget skulle byggas och
anläggas och drivas fullt affärsmässigt, på samma sätt som enskilda få driva
sina företag.

Nu när vi få ärendet åter, så inte bara redovisas det förlust, utan det begäres
också i denna första etapp hundra miljoner för en ytterligare utbyggnad.
Det är vidare att märka, att, såsom reservanterna i den av mig undertecknade
reservationen angiva, statsutskottet haft knappast tio dagar på sig för att taga
ställning till detta stora ärende. Propositionen avlämnades den 29 maj i år, och
motionstiden utgick den 11 juni. Då utskottet samtidigt haft mångå andra stora
och viktiga ärenden att behandla och bordläggningar och dylikt måst ske,
har tiden varit allt för knapp för att en grundlig och ingående behandling kunnat
ägnas denna fråga, en sådan behandling som enligt min mening här skulle
ha varit synnerligen angelägen. Man blir också litet överraskad, när man ser,
hur kort tid som departementschefen ansett räcka för att klara hela detta
stora spörsmål. Framställningen från styrelsen kom in till departementet den
17 april, och redan den 24 maj är propositionen daterad, och till den ha fogats
inkomna remissvar. De myndigheter och organisationer, som yttrat sig, ha
ju haft en så oerhört kort remisstid, att det inte funnits möjlighet att gå närmare
in i detaljer; det måste vara erkännansvärt, att de kunnat göra så mycket
som de gjort på den korta tid de haft att behandla denna fråga.

Utskottet har i alla fall haft vissa föredragningar både av sådana, som ställa
sig kritiska, d. v. s. av representanter för vissa näringsorganisationer, och av
representanter för företagets styrelse, men det är klart att detta ärende inrymmer
så många betydelsefulla detaljer, att vi borde ha haft tid pa oss i statsutskottet
att höra experter när det gäller var och en av dessa detaljer, och
det hade, som jag nyss sade, varit så mycket viktigare att få tid till detta, som
det gäller att fortsätta en utbyggnad av ett företag, som enligt vad propositionen
redovisar går med förlust.

Det är en hel del erinringar som kunna göras emot själva saken. Det måste
anmärkas, att utredningen och undersökningen örn produktionsbehovet icke är
tillfredsställande och icke heller kan anses tillförlitlig. Den har kritiserats av
Jernkontoret och andra hörda organ. Marknadsundersökningen är icke heller
verkställd på tillfredsställande sätt, och det borde, synes det mig, ha skett i ett
sådant ärende som detta. I yttrandena lia också rests erinringar emot denna
tänkta tackjärnsproduktion på 150 000 ton till avsalu. Vidare brister det i
fråga örn utredningen, huruvida det finns utsikter att kunna bedriva tillverkningen
i det nya järnverket till konkurrensmässiga priser. Varje företagare i
det enskilda näringslivet lägger ned mycken möda på en sådan kalkyl för att
komma till rätta med den frågan. Man bygger inte på måfå, i förhoppning
att det skall lyckas, utan man vill som grund för sina insatser lia vederhäftiga
kalkyler om produktionsbehov, marknadsläge och konkurrensmässighet.

Som en följd av den bristfälliga utredningen har frågan, örn järnverket kan
förränta sig, lämnats helt öppen. Men sedan tillkomma andra synpunkter. Att
just nu — när det råder sådan brist på arbetskraft och brist på byggnadsmaterial,

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
när varje liten bonde på landet, som vill uppföra en liten byggnad eller skall
reparera någonting, måste vända sig till myndigheterna för att få byggnadstillstånd
och måste vända sig till sin kommuns kommunalnämnd för att be
den förmedla en ansökan örn förtursrätt att köpa en kokspis eller elektrisk
materiel eller vad det kan vara •— göra en så stor anläggning blir man ju
litet betänksam, ty det är uppenbart, att ett så stort företag måste påverka
materialtillgången och läget på arbetsmarknaden, och man blir naturligtvis
ännu mera betänksam, då företaget inte bygger på kalkyler, som man har kunnat
verifiera eller närmare undersöka. Det är nämligen att observera, att enligt
de uppgifter vi lia fått i statsutskottet kan denna anläggning inte beräknas bli
färdig för drift förrän omkring 1950 -— meningarna äro delade, en del säga
1952. Vidare säga de sakkunniga på området, att det tarvas ett par tre års
inkörning, innan produkterna kunna bli sådana, att de kunna tävla i konkurrensen
på den allmänna marknaden. Det har till och med riktats anmärkning
redan nu emot de produkter, som det nuvarande Norrbottens järnverk tillverkar.
Inför ett sådant läge, när verkets utbyggnad kräver så lång tid, frågar man
sig, örn det är välbetänkt att sätta i gång detta företag just i detta av arbetskraftsbrist
och materialbrist karakteriserade tidsläge.

Arbetsstyrkan beräknas utökad från nuvarande omkring 300 man till 2 500,
enligt en uppgift, som har lämnats. Redan detta förhållande måste ju påverka
den ansträngda arbetsmarknaden. Man kan befara, att arbetskraft kommer att
sugas från de mellansvenska järnbruken. Det erfordras nämligen specialutbildad
arbetskraft i ett företag som detta. Man kan draga arbetskraft från de
mellansvenska järnbruken genom att bjuda högre betalning. Det blir då att ta
arbetskraft från företag, som själva planlägga utvidgningar för sin produktion.
Det måste således befaras, att arbetsmarknaden i Mellansverige kan komma att
påverkas ofördelaktigt.

Vidare är det, som sagt, här fråga örn arbetskraft, som är särskilt specialutbildad.
Det måste vara yrkeskunnigt folk. I propositionen diskuteras anordnande
av yrkesutbildning däruppe, för att få yrkeskunniga arbetare utbildade
på platsen. Men det bör erinras örn att yrkesutbildning tar lång tid, och arbetarna
äro icke vana yrkesarbetare, när de lämna sina kurser efter utbildningen.
Det fordras en viss tids praktiskt arbete, innan de bli det.

Vidare ha vi bostadsfrågan. Jag har fått en uppgift örn att redan nu råder
bostadsbrist i Luleå. Denna anläggning skulle, såsom nämnt, öka arbetarantalet
från 300 till 2 500, således med 2 200 man, när verket är färdigt. Aven
under byggnadstiden måste en avsevärd ökning av arbetarnas antal äga rum.
Detta kommer ju att i oerhörd grad påverka bostadsfrågan i Luleå, där det,
såsom j:ag nämnde, enligt underhandsuppgifter, som jag fått, redan nu är otillräckligt
med bostäder och erfordras åtgärder för ökat bostadsbyggande. Det
mäste således bli ett forcerat bostadsbyggande, som också drar med sig ökade
utgifter.

Vidare är det ju att märka, att vi nu befinna oss i en dyrtid med högkonjunktur.
Detta företag kommer att byggas under en dyrtid. Den bostadsproduktion,
som skall igångsättas, kommer också att ske under en dyrtid. Det finns
risk för att vi, sedan företaget blivit färdigbyggt under en dyrtid, råka in i en
period av depressionskaraktär. Då blir det också behov av avskrivningar. Man
tvivlar redan nu på kostnadsberäkningarnas riktighet, och man kan befara, att
staten framdeles utsättes för anspråk på ytterligare medel till företaget.

^När man inte kan få verket i full drift förrän örn sex, sju år, kan det ju inte
påverkandet nuvarande^ försörjningsläget genom produkter därifrån. Då synes
det också, som örn en något långsammare takt med försiktigare och noggrannare

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
beräkningar inte skulle skada, utan tvärtom gagna och stärka förtroendet för
företaget.

Det är också att märka, att departementschefen själv har funnit, att ytterligare
utredningar äro erforderliga, nämligen i fråga örn utbyggnadens tekniska
utformning, prissättningen å den malm bolaget avses skola bearbeta, bestämmandet
av fraktsatserna för bolagets produkter, de föreliggande exportmöjligheterna,
de material- och arbetskraftsfrågor, varom jag nyss har talat, och möjligheten
att under utbyggnadstiden tillgodose järnverkets behov av yrkesutbildad
arbetskraft. Det synes mig, som örn dessa av departementschefen själv
önskade bättre utredningar hade bort vara verkställda, så att utskottet kunde
ha fått taga del av det slutliga utredningsresultatet i detta hänseende.

Därför synes det mig och mina medreservanter, som örn det vore angeläget,
att riksdagen bereddes tillfälle att bedöma en hel del icke nu klarlagda förhållanden.
Det synes oss också önskvärt, att utbyggnaden inte tilltages så
stor, på en gång, utan att den sker i mindre etapper.

Det är ju också märkligt, att i detta utlåtande redovisas även en motion,
avgiven av herr Lövgren, som själv är ledamot av bolagets styrelse, och som
junkar på att siffrorna skola kastas örn, så att omedelbart ett betydligt högre
belopp ställes till styrelsens förfogande för investering. Han vill Ina beloppet
höjt till 70 500 000 kronor. Det blir enligt reservanternas mening ingen olägenhet
av ett uppskov, då byggnaden, som jag nyss nämnde, inte kan färdigställas
inom sådan tid, att det kan påverka det nuvarande försörjningsiäget.
Det är inte heller försvarligt, och det bör noggrannare övervägas, att bygga
under en dyrtid på så pass osäkra beräkningar som de nu föreliggande.

Jag vill emellertid betona, att vi reservanter äro positivt inställda. Vad vi
önska är att få bättre och vederhäftigare •— jag måste säga det rent ut —
och sakkunnigare beräkningar på olika punkter, så att ett bedömande av
frågan verkligen kan ske. Vi äro positivt inställda, liksom jag var första
gången frågan var uppe, då jag röstade för järnverket. I Norrbotten äger
staten ju en mycket betydande del av naturtillgångarna, och det kan då vara
riktigt, att staten där också driver en viss förädlingsverksamhet. Det är således
inte en negativ inställning, som tar sig uttryck i den reservation, som
avgivits av oss, utan en önskan och en fordran att få fram förslagen i sådant
skick, att man kan göra en noggrann beräkning.

Som jag nämnde i början, föreslås ju anslag för rekonstruktion av det nuvarande
bolaget. Det har kommit till i en dyrtid, det har gått med förlust,
och man skall anvisa sammanlagt 12 miljoner kronor till dess rekonstruktion.
Detta motsätta sig inte reservanterna. Vi gå med på att anvisa dessa
12 miljoner till rekonstruktion av bolaget, men vi säga, att här lia vi dock
gjort erfarenheter, som mana oss att gå varliga fram i fortsättningen, så
att vi befinna oss på den säkra sidan. Detta manar oss till försiktighet, och
vi vilja gärna ta del av de vinstmöjligheter, med vilka man kan räkna. Det är
också alltjämt vår fordran, att detta företag skall drivas under former, som
äro fullt likvärdiga med det enskilda näringslivets. Det får inte ges några subventioner
från staten på annat sätt, öppet eller dolt. Så vitt jag har fattat
den saken rätt, är departementschefen av samma mening.

Jag vill säga, att kritiken mot detta företag har varit så pass stark, trots
den korta tid man haft på sig, bland affärsmän, som äro inne i sådana saker,
att jag har fått höra det yttrandet, afl örn ett förslag framlades för en enskild
bank av ett enskilt företag med begäran om kredit hos banken för rekonstruktion
och fortsatt utbyggnad efter dessa linjer, så skulle den banken,
örn den beviljade krediten, få bankinspektionen på sig. Bankinspektionen är
ju tili för att kontrollera det enskilda bankväsendet och ali insättarnas

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
d. v. s. spararnas medel i bankerna handhas med försiktighet och omtanke,
så att de kunna bli räntebärande. Här gäller det skattemedel, här gäller det
svenska folkets skattebetalare. Den, som här skall utöva inspektion och kontrollera,
att dessa skattemedel bli riktigt använda, är ytterst och till sist Sveriges
riksdag, och det bör därför vara angeläget, att man får ärendet på bordet
i så klart och fullt utrett skick, att all tvekan kan undanröjas.

Vid utlåtandet har fogats ytterligare en reservation, av herrar Petersson
och Ohlin. Jag vill fästa uppmärksamheten på att även i denna reservation
riktas mycket allvarliga och vägande erinringar mot propositionen, erinringar,
som i långa stycken överensstämma med den kritik, som jag nyss har anfört.
Dessa reservanter dra emellertid inte helt ut konsekvenserna av sin kritik,
utan de gå med på ett anslag av en viss storleksordning. Det synes mig,
som örn det hade legat närmast till hands, att även dessa reservanter hade
påfordrat att få se ärendet i fullt och helt utrett skick, innan man går etappvägen.
Då hade vi kanske kunnat följas på samma linjer, eftersom jag och
mina medreservanter ju ha förklarat oss positivt inställda men fordra, att utbyggandet
skall ske i mindre etapper och framför allt att kalkyler och allt
vad därmed sammanhänger, som jag nyss har talat örn, först måtte vara klara.

Herr talman! Utgående från vad jag här har anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som har avgivits av mig m. fl. och som är betecknad
med nr 1.

Herr Petersson: Herr talman! Jag skall söka ge några kommentarer till den
av mig och herr Ohlin avgivna reservationen.

Vår inställning till förslaget örn ytterligare utbyggnad av Norrbottens järnverk
är positiv och har klart deklarerats i ingressen till vårt utlåtande. De
norrländska marktillgångarna böra mera intensivt utnyttjas inom landet, och
i detta avseende har järnverket en stor uppgift att fylla. Näringslivet, särskilt
i övre Norrland, behöver ännu mer utvecklas, och det är självfallet ett statsintresse,
att så sker. Då staten därtill äger en mycket stor del av naturtillgångarna
i denna landsdel, kan det anses särskilt motiverat, att staten ikläder
sig vissa risker i samband med ny kapitalinvestering för att åstadkomma en
basindustri på grundval av dessa naturtillgångar och därmed också skapa möjligheter
för en utvidgad och sekundär industri- och hantverksproduktion, ökad
handel och bättre avsättningsförhållanden för jordbruksprodukter, allt detta
till nytta för bygdens folk och landet i dess helhet. Men en sådan statlig investeringspolitik
bör ske under förutsättning att företaget hänvisas att konkurrera
med de enskilda på lika villkor.

Beträffande omfattningen av den föreslagna utbyggnaden anse vi, att den
med hänsyn tagen till förhandenvarande omständigheter bör begränsas. Ännu
har inte det byggnadsprogram, som riksdagen beslutade 1941 och 1944, kunnat
helt realiseras. Den tredje elmasugnen väntas bli färdig först i slutet av detta
år och thomasverket inte förrän under år 1948. Att under nuvarande stora
materialbrist och prekära situation på arbetsmarknaden gå in för en så stor
expansion som i propositionen föreslås kan inte vara tillrådligt. I en hel del
remissyttranden har man efterlyst ytterligare utredningar och undersökningar
i olika avseenden, innan slutgiltig ställning kan tas till olika spörsmål, och
departementschefen har själv medgivit, att sådana äro behövliga. Försiktigheten
borde därför bjuda att inte nu binda sig för ett alltför vidlyftigt utbyggnadsprojekt
med kanske mycket obehagliga ekonomiska konsekvenser i
släptåg.

Vi för vår del voro med örn ett något mindre utbyggnadsprogram, som
skulle kunna i en nära framtid påbörjas och flerdubbla verkets nuvarande pro -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
duktion i värde räknat samt möjliggöra en senare utvidgning, i den mån förutsättningarna
härför äro gynnsamma. Vi biträda departementschefens förslag
att som komplettering till den elektriska tackjärnsframställningen anlägga en
koksmasugn. Kommerskollegium och industrikollegium anse, att den föreslagna
kapaciteten, 200 000 ton, är alltför stor, och vi tro, att man för närvarande
kan komma ett gott stycke med en kapacitet av 100 000 ton. När
thomasverket blir färdigt, får det en kapacitet motsvarande omkring 300 000
ton valsat och smitt järn per år. Frågan örn en eventuell komplettering torde
kunna uppskjutas. Beträffande kompletteringen av elektrostålverket bör övervägas
att i första stadiet öka detsamma med en 25-tons ugn i stället för två,
men om den fortsatta utredningen visar, att två nya ugnar behövas, kan man
anskaffa dem båda samtidigt. För att få klarhet örn vilka slag av handelsjäm
som lämpligen böra produceras och vilka kvaliteter av tackjärn som erfordras
härför, bör en mera detaljerad marknadsanalys utföras, och när den är färdig,
kan storleken av det götvalsverk och det grovvalsverk, som medtagits i utbyggnadsprogrammet,
bestämmas.

Det här skisserade förslaget till utbyggnad stänger inte vägen för en eventuell
utvidgning av järnverket framdeles, och om det bifalles, skulle många
av de starka invändningar, som i nästan alla remissvaren gjorts mot forceringen
av järnverkets utbyggnad, delvis neutraliseras. Det skulle vidare bli tid för
ytterligare utredningar och överväganden, och de många svårigheter, som
måste uppstå, örn allt vad som i propositionen föreslås effektueras, bleve lättade.
De uttalanden, som gjorts örn bristen på material, arbetskraft och bostäder
m. m. och riskerna för ogynnsamma återverkningar i vissa fall på andra
fronter i vårt näringsliv, kunna inte utan vidare viftas bort.

Herr talman! Jag tror, att vårt förslag är värt att reflektera på. Det innebär
en medelväg. Jag yrkar bifall vill vår reservation.

Herr Heiding: Herr talman! För min del har jag ansett mig kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag örn utbyggnad av Norbottens järnverk, och detta av
följande skäl. För det första behöva vi en utökad järnproduktion inom landet,
för det andra är det önskvärt med en utökad förädlingsindustri i Norrbotten,
och för det tredje kan järnverkets utbyggnad till en storindustri icke med
fördel ske i mindre etapper. <

Beträffande frågan örn en ökad järnproduktion bär styrelsen för Norrbottens1
järnverk gjort vissa beräkningar och kommit fram till att vi framdeles
få ett rätt stort behov av järn. Visserligen har Jernkontoret också gjort beräkningar
därom och kommit till en annan summa än .styrelsen, men jag anser,
att skillnaden i beräkningarna inte Spelar så stor roll. Huvudsaken är att påvisa,
att vi behöva en ökad järnproduktion.

En utvidgad förädlingsindustri i Norrbotten anser jag också vara en fördel,
ty genom den kan man ju få större avsättning för malmen. Vi veta ju inte,
örn vi framdeles kunna exportera malm i samma utsträckning som förut, och
då måste det väl vara en fördel att kunna förädla malmen där uppe.

Vid en sådan utbyggnad, som det här är fråga örn, få vi även avsättning
för mycken elektrisk energi. Sådan lia vi överflöd på där uppe och få ännu mer
i framtiden, när vattenfallen bliva fullt utbyggda. En stor del av kraften ha
vi möjlighet att få avsättning för, örn vi anlägga en förädlingsindustri där.
Slaten äger ju den övervägande delen av naturtillgångarna i Norrbotten. Malmtillgångarna.
vattenfallen och skogarna äger staten till mycket stor del. Kunna
vi i framtiden exportera mera förädlade produkter — lag syftar nu närmast
på järnvaror — är det tydligt, att det skulle vara en fördel för Norrbotten och
befolkningen där.

F/irslii ka in marens protokoll I9ji6. Nr 29.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Som jag sade, kan. en större planlagd industri inte utbyggas i flera etapper.
Styrelsen för Norrbottens järnverk bär emellertid kommit fram med förslag
örn att verket skall byggas ut i två etapper. Den första går på 100 miljoner
kronor och den andra på 40 miljoner, men det ju inte den andra byggnadsetappen,
som vi nu skola ta ställning till.

Det säges, att den utredning, som föreligger, skulle vara bristfällig, men
jag får säga, att jag för min del har förtroende för den styrelse, som nu leder
företaget, och jag antar, att denna styrelse också i fortsättningen gör allt
vad den kan för att få de olika frågorna utredda på ett sådant sätt, att det inte
blir några förhastade beslut. Utskottet har också skrivit, att utskottet förutsätter,
att styrelsen samråder med in- och utländsk expertis på området. Jag
tror, att det är klokt, att styrelsen får i lugn och ro planlägga för denna industri,
örn riksdagen nu går in för en utvidgning. Det kan inte vara lämpligt
att gå fram i ett flertal etapper.

Många yttranden äro ju fogade till propositionen, och det skall villigt erkännas,
att en del av dem kanske präglas av en viss betänksamhet, men en
del andra yttranden äro ju mycket positiva. Där förklaras, att det skulle vara
till fördel för det norrländska näringslivet,/örn denna utbyggnad av järnverket
komme till stånd. Norrlandskommittén har varit mycket positivt inställd
och har sagt, att den anser, att det är en förpliktelse att ej undandraga sig
ett visst risktagande i detta fall. dag menar också, att man här får ta vissa
risker, örn man skall kunna vinna något. Många gånger kan man inte få fram
någonting utan att ta en viss risk.

Nu synes full enighet råda örn att vi skola utbygga Norrbottens järnverk.
Både utskottet och reservanterna tyckas vara eniga örn den saken. Herr J. B.
Johansson talade örn att han och hans medreservanter voro positivt inställda
till en utbyggnad, och detta sade även herr Petersson i Karlskrona, som talade
för den andra reservationen. När man har den inställningen, bör man ju också
kunna gå fram på en annan linje än reservanterna ha gjort.

Utskottets ärade ordförande har ju yrkat bifall till reservationen nr 1), som
går ut på att man skall avslå Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till aktieteckning
och lån för utbyggnad av Norrbottens järnverk, men bevilja ett belopp
på 12 miljoner kronor till avskrivningar. Vidare förordas en skrivelse till
Kungl. Majit med begäran örn utredning och förslag angående successiv utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Örn denna sista hemställan bifalles, kunna
vi inte tänka oss att få fram något nytt förslag förrän nästkommande riksdag,
och då dröjer det ju ett år, innan vi kunna fatta något positivt beslut. Statsutskottets
ordförande uttalade, att det skulle ta sex ä sju år att få järnbruket
fullt utbyggt. Skall man på grund av ny utredning dröja ytterligare ett
år, måste utbyggnaden ta sju eller åtta år. Alla skäl tala .således för att man
nu beslutar i frågan. Jag tror för min del inte, att det skall behöva ta så
många ar som här har förmodats, utan jag tror att järnverket skall kunna
bli färdigt tidigare än år 1952 eller 1953.

Det förefaller mig också onaturligt, att man skulle behöva två eller tre år
för att få verket inkört och i full gång, i all synnerhet som Norbottens järnverk
nu har drivits i några år och man fått vissa erfarenheter. Trots att det
gäller stora nyanläggningar, tror jag inte, att man skall behöva räkna med
så lång tid som här har sagts.

Jag erkänner gärna, att man kan vara betänksam inför en utbyggnad som
denna, men man får i alla fall komma ihåg, att hittills gjorda utredningar dock
äro baserade på en viss erfarenhet. Järnverket har nu drivits under några år.
Visserligen talas det om att verket har gått med förlust, men det uppstår alltid
en del oförutsedda utgifter i början, varför det dröjer, innan man kan få en

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
så omfattande rörelse som denna att gå ihop. Jag skulle för min del inte
tro, att det kan föra med sig så stora risker, som reservanterna ha befarat, att
fatta ett beslut nu, och jag anser därför, att man inte behöver skjuta på
saken.

Här har talats örn bristen på marknadsundersökningar. Det är klart, att det
är värdefullt att få sådana undersökningar tili stånd. Men styrelsen har säkerligen
i möjligaste mån beaktat marknadsläget, när den lagt fram sina förslag.

Vidare har det talats örn yrkesutbildningen och svårigheten att få fram
tillräckligt med yrkesvan arbetskraft. Även detta kan ta tid, men det går väl
så småningom. Och det kommer ju att ta vissa år, innan järnverket är utbyggt.

Bristen på bostäder bör väl också gå att avhjälpa. Man har många gånger
sett, hur det gått att skapa fram bostäder, då det gällt att möjliggöra förflyttningar
till städerna. När ett regemente har flyttats till en viss! stad, har man
fått inrikta sig på att bygga bostäder i en omfattning, som man förut inte
har tänkt sig. Men man har lyckats. Svårigheterna ha tydligen inte varit större
än att man kunnat övervinna dem.

Man kan hysa vissa betänkligheter mot att utbygga verket under en dyrtid.
Men örn man inte -— som jag förut har nämnt — börjar utbyggnaden nu, kommer
det att ta alldeles för lång tid, innan den blir klar. Örn man skall tänka
sig att snarast få i gång den järntillverkning, som jag anser behövlig både inom
landet och för export, kan man inte vänta, utan då bör man börja genast. Trots
de nämnda betänkligheterna vill jag således inte förorda något uppskov.

Som jag förut framhöll, har jag verkligt förtroende för den nuvarande styrelsen.
Jag hoppas, att den gör sitt allra bästa för att få detta företag så
förstklassigt och bärkraftigt som möjligt. Man får ju hoppas, att det skall kunna
bli ett företag, som inte bara skall lända Norrbottens läns innevånare till gagn,
utan också bli till fördel för hela vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Heidings yttrande instämde herr Andersson, Jones Erik.

Herr Wistrand: Herr talman: Det är nu under loppet av sex och ett halvt
år den femte gången som riksdagen står inför beviljande av nya anslag till
Norrbottens järnverk. Det har varit skiftande situationer, men resultatet har
alltid varit detsamma: man har givit nya anslag till nj-a utbyggningar av
detta företag. Motiveringarna ha dock varit ganska olika.

Första gången man beviljade anslag var det bland annat med den motivering,
att man härigenom skulle ge det norrländska skogsbruket en mycket
stor hjälp, eftersom det vid järnverket skulle bli en stor konsumtion av träkol.
Man skulle göra företrädesvis träkolstackjärn. Men vad som har uppförts
hittills har varit elektromasugnar, för vilka — som vi veta — träkolstackjämsåtgången
är relativt obetydlig. Vad nian nu syftar till är att bygga
ut koksmasugnar, där det som bekant inte är fråga örn träkolsåtgång.

När man sedermera år 1944 beslöt den sista och mest betydelsefulla utvidgningen
av järnverket, med ett thomasverk för framställning av göt, utbredde
man sig mycket över vilken tjänst man därigenom skulle göra den
svenska järnhanteringen i övrigt. Den skulle besparas mödorna att tillverka
göt. (löten skulle kunna tillhandahållas från Norrbottens järnverk, och nivi
dgningen skulle sålunda göras i syfte att gagna just den mellansvenska
järnhanteringen. Förgäves framhölls det då av mig och andra i denna kammare,
att det inte fanns någon egentlig marknad för thomasgöt. Nu har
emellertid såväl järnverkets styrelse som departementschefen övergått till

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1948- fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
denna uppfattning. De medge, att det inte finns någon marknad flir thomasgöt,
utan att man måste gå vidare — någonting som vid den tidpunkten
stod alldeles klart för var och en som hade en smula begrepp örn förutsättningarna
för svensk järnhantering.

Det tjänar kanske inte så mycket till, lier! talman, att återigen bringa i
erinran de olika faserna av verkets tillkomsthistoria och den slingrande väg
från ståndpunkt till ståndpunkt, som nu har fört fram till den föreliggande
propositionen och det utskottsutlåtande, som vi i dag ha att behandla. Kvar
står, att genom det beslut, som riksdagen tidigare har fattat — visserligen
under helt andra förutsättningar — har nu tillverkningsprocessen framförts
till thomasgöt, vilket vi betraktade som en orimlighet som ett slutförande av
tillverkningsprocessen. Riksdagen befinner sig därför i detta ögonblick inför
en fait accompli. Verket är i ett utbyggnadsstadium, som är ofullgånget
och därför meningslöst — trots allt vad som tidigare har påståtts örn motsatsen
— och en ytterligare utbyggnad i syfte att föra tillverkningsprocessen
vidare är helt säkert ofrånkomlig. I det fallet är valet inte längre fritt. Vi
måste gå vidare på verkets utbyggnad.

Men härifrån är steget mycket långt tilli att redan nu bestämma sig för ett
utvidgningsprogram av de oerhörda dimensioner, som det här är fråga örn. Av
den lösa och svävande och i allmänna talesätt hållna plaidoyer för utskottsutlåtandet,
som herr Heiding framfört, fick åtminstone jag ett intryck av
att han inte hade fullt klart för sig vidden av det beslut, som man här går
att fatta. Man skall nu besluta örn ett järnverk, som skall ha en tillverkningskapacitet
av 300 000 ton valsjärn per år. När man då vet, att den totala
valsjämstillverkningen här i landet hittills aldrig Ilar uppgått till 900 000
ton. så står det klart, att det är fråga örn att här uppföra ett järnverk, som
skall ha en tillverkningskapacitet som är större än eller åtminstone ungefär
lika stor som en tredjedel av hela den nuvarande kvantitet som tillverkas inom
Sveriges järnhantering. Kammaren förstår utan vidare, att. man här står inför
ett oerhört stort avgörande. Jag vädjar verkligen i likhet nied herr Johan
Bernhard Johansson till kammaren, huruvida det kan vara rimligt, att ett
sådant beslut fattas, med den korta tid till eftertanke som här har lämnats.
Denna proposition har framlagts i riksdagens elfte timme. Jag för min del
förstår inte, varför man inte lika gärna kunde lia lämnat in den till höstriksdagen
— alla hade vunnit på det, inte minst utredningsresultatet. Inte ens
det som borde vara det normala inför ett beslut av denna portée, nämligen att
man skulle få en förlängd motionstid för att kunna ge en starkare belysning
åt propositionen, har varit möjligt. Utskottet har arbetat i forcerat tempo
i något över en vecka, kanske tio dagar, och härefter vill man, att Sveriges
riksdag skall besluta i denna myckef omtvistade fråga.

Det har vittnats från olika håll, att den utredning, som Ilar gjorts av järnverkets
styrelse, är för löslig för att kunna läggas tili grund för en utvidgning
av järnverket, i varje fall då det gäller dessa dimensioner. Innan man
överhuvud taget skall lägga ner mycket pengar i en produktionsapparat, är
väl det första man gör, att nian sätter sig ned och undersöker, var nian har
marknaden för den produktion som ifrågasättes. När nian ser styrelsens utredning,
faller det genast i ögonen, att det inte har gjorts någon verklig utredning
om huruvida det finns marknad för denna produktion eller inte. Man
har inte gjort klart för sig, vilka dimensioner man skall valsa, vilka sortiment
det finns avsättning för och vilka sortiment det inte finns avsättning
för. Hela denna viktiga del av analysen för ett verks tillkomst saknas.

Vidare saknar nian något lika viktigt, ehuru — jag vill gärna medge det
— mera svåråtkomligt för analys: man saknar varje begrepp örn prisutveck -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
lingen, och man framför allt saknar varje uppfattning om hur priserna för
importjärn komma att ställa sig i framtiden. Det är dock till väsentlig del med
importjärnet som produkterna från detta verk skola konkurrera.

Styrelsen har beräknat behovet av valsjärn i största allmänhet vid den tidpunkt
omkring år 1950, då järnverket skulle vara färdigt. Beräkningen är
redan på mycket klara skäl bestridd av Jernkontoret i dess yttrande. Jernkontoret
har hänvisat till att även den mellansvenska järnhanteringen står inför
utvidgning av sin tillverkningspotential och att redan planerade utökningar
komma att höja tillverkningskvantiteten med, vill jag minnas, 150 000 ton
valsjärn. Det finns med utgångspunkt i dessa beräkningar överhuvud taget inte
det utrymme för tillverkning av sådana mått som styrelsen räknat med i sin
utredning.

Departementschefen har åberopat ett av en enskild person — en framstående
järnman, disponenten Åselius — gjord uppskattning, som har publicerats i
Jernkontorets annaler förra året, enligt vilken järnkonsumtionen år 1950 skulle
uppgå till ungefär 1 700 000 ton. Men departementschefen har underlåtit att
ge den kompletterande upplysningen, att i artikeln även angives, att de mellansvenska
järnverkens produktion våd samma tidpunkt skulle vara 1 550 000
ton. Dessutom har han undertryckt den upplysningen, som likaledes finnes i
samma artikel, att Åselius beräknar, att det år 1960 skall råda jämvikt emellan
de mellansvenska järnverkens produktionsförmåga och behovet av järn.

Åven en mängd andra frågor framställa sig. Statskontoret har med all rätt
frågat: är det klart att vi kunna importera koks till betryggande pris? Riksgäldskontoret
har frågat: hur kommer det att bli med malmpriserna? Jag
skulle vilja tillägga ytterligare en fråga: är den malm, som står till buds för
ytterligare utvidgningar, av den beskaffenhet, att den verkligen tillgodoser
alla de kvalitetskrav, som kunna komma att ställas på en säljbar valsjärnsprodukt?
Jag frågar detta inte alldeles utan skäl, därför att det har försports
vissa anmärkningar mot verkets hittillsvarande tillverkning av tackjärn.

Prisläget är, som jag sade, höljt i dunkel, och när man räknar med utgångspunkt
från 1939 års priser, får man på intet sätt glömma bort, att dessa ha i
mycket hög grad underskridits tidigare. De voro i själva verket så gott som
toppriser för 1920- och 1930-talen.

Herr Heiding säger, att man genorii en ytterligare utredning kanske får
frågan uppskjuten ännu ett år. Jag tror nu inte, att det skulle behöva bli ett
års uppskov. Jag tror till och med, att örn riksdagen nu begär en ny utredning,
skulle regeringen kunna återkomma till höstriksdagen och i varje fall till nästa
vår. Även örn det skulle bli ett uppskov på ett helt år, så betalar sig det uppskovet
mycket väl, örn det förhindrar en kolossal felinvestering.

Sedan skulle jag vilja åberopa även andra skäl. Finansministern har nyligen
i denna kammare gått mycket skarpt in på den inflationsfara, som ligger i industriens
nyinvesteringar i nuvarande knapphetsläge. Jag har också hört handelsministern
spela i samma tonarter, visserligen kanske inte i kammaren, men
i andra sammanhang. Då var det ändock fråga örn investeringar, som göras i
anslutning till bestående verk och som ofta verkställas i syfte att spara mänsklig
arbetskraft och därigenom lämna en för oss nödvändig, avsevärd förbättring
av produktionsresultatet. När man fördömer dessa investeringar, vad skall
man då säga om statliga investeringar för så tvivelaktiga ändamål som denna
nu föreslagna oerhörda utvidgning på lösa boliner — investeringar som syfta
till att dra tusentals människor samman för utbyggnad av och produktion i (dt
företag, vars verkliga kostnader i denna stund och i nuvarande penningläge
inte kunna överblickas och vars räntabilitet måste betraktas såsom mycket
tveksam, för att inte säga obefintlig. Jag lyckönskar herr Heiding till det för -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
troende som han har till ledningens räntabilitetskalkyler. Det är roligt att
finna en sådan tro i Israel efter alla de misslyckade räntabilitetskalkyler som
hittills företetts oss, när det gällt utbyggnaderna av Norrbottens järnverk.

Här skall man som nämnts föra samman först en styrka av byggnadsarbetare
för järnverkets utbyggnad och sedan 2 50Ö man för produktionen. Det är
alldeles uppenbart, att dessa människor inte kunna föras ihop uteslutande från
Norrbotten. De måste till väsentlig del tas från Mellansverige och från den
mellansvenska järnproduktionen, som i nuvarande stund har ytterligt svårt
att täcka sitt arbetskraftsbehov. Det är inte tillräckligt, såsom herr Johansson
redan har påpekat, att låta dem gå i en verkstadsskola och sedan sätta dem
till att sköta ett järnverk. Arbetsförhållandena vid ett järnverk äro så speciella,
att det fordras långvarig praktisk träning i verket, innan man får fram
en arbetarstam, som verkligen kan göra ett fullgott arbete.

Dessutom har ju Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhållit,
att det för närvarande även i Norrbotten är mycket svårt att få arbetskraft
och att något behov av åtgärder för att sysselsätta befolkningen där
för närvarande inte finns.

Vidare uppställer sig en annan fråga: om detta järnverk nu beslutas, skall
då regeringen — och där ber jag få rikta en fråga direkt till herr statsrådet
Myrdal — gynna Norrbottens järnverk med de oundgängliga byggnadslicenserna
för verkets utbyggnad med åsidosättande av andra lika viktiga ändamål,
såsom bostadsbjrggen och utbyggande av järnverk i Mellansverige, där
utvidgningarna skulle kunna tjäna ett mycket mera påtagligt samhällsekonomiskt
intresse? Och skall man draga arbetskraften dit upp från de gamla
produktionscentra för att skapa ett nytt och ur ekonomisk synpunkt tveksamt
företag?

Angående kostnaderna vill jag också fästa uppmärksamheten vid en liten
notis, som jag häromdagen såg i en tidning. Också i Norge håller man på
med att bygga ett järnverk — det tycks nästan vara någonting som tillhör
efterkrigsmentaliteten, att det skall byggas ett statligt järnverk i varje land
— för en årlig produktion av 200 000 ton valsjärn. Kostnaderna för detta
järnverk ha beräknats till 209 miljoner norska kronor. Man skulle alltså i
Norge räkna med ungefär samma summa för ett järnverk med en kapacitet
av 200 000 ton som i det föreliggande förslaget upptagits för utbyggnad av
ett järnverk med en kapacitet av 300 000 ton. Det ger ju också sin belysning
av hur man skall betrakta de framlagda kalkylerna.

Såsom sammanfattning av vad jag här anfört vill jag säga, att en mycket
stor försiktighet borde iakttagas vid den utbyggnad, som här i och för
sig är ofrånkomlig. Man bör inte på någon punkt sträcka sig längre än att
man hjälpligt kan överblicka situationen, och man får en smula reducera de
utländska erfarenheter, som man till äventyrs kunnat inhämta under studieresor
och på annat sätt, efter svenska förhållanden. Det finns ingen anledning
till en så oerhörd brådska, att man inte nu skulle kunna verkställa en
omsorgsfullare utredning.

Det har också åberopats, att detta järnverk skulle bli av utomordentlig betydelse
för Norrbotten därigenom att omkring detta verk skulle kunna uppbyggas
andra produktionsenheter för manufakturering och liknande. Ja, det
skulle vara mycket lyckligt, örn så vore fallet, men en sådan utveckling försvåras
otvivelaktigt i mycket hög grad genom den ödesdigra inriktning, som
järnverket äger, då det baserats på thomasmetoden. Thomaskvaliteten är inte
alls på samma sätt som andra jämkvaliteter ägnad att vara utgångsmaterial
för småindustrier, utan lämpar sig bäst för tillverkning av grovt byggnads -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
järn och sådant. Därför tror jag, att det också i detta fall kommer att bli
en missräkning.

Att någonting behöver göras för Norrbottens näringsliv äro vi väl alla
ense om. Därom har det aldrig stått någon strid. Men vad som ur ekonomisk
synpunkt är en felinvestering; är också en felinvestering för Norrbotten. Och
jag kan inte frigöra mig från en känsla av beklämning vid tanken på vilken
nytta Norrbotten skulle kunnat ha av att dessa 175 miljoner kronor, som
Norrbottens järnverk fullt utbyggt beräknas komma att kosta — örn det nu
stannar vid detta belopp, vilket sannolikt inte blir fallet — hade kunnat användas
för ändamål, som stöde i mera naturligt förhållande till de ekonomiska
förutsättningarna för näringslivet i Norrbotten.

överhuvud taget har jag ett intryck av att det slags planering, som man
här verkställer, är av en alldeles särskild art. Medan den enskilda utbyggnaden
av den mellansvenska järnhanteringen till allt större och större effektivitet
fortgått lugnt och målmedvetet och kapaciteten på det viset ökats allteftersom
avsättningsmarknaderna kunnat upparbetas, har den statliga planeringen
i fråga om Norrbottens järnverk visat sig vara både ryckig, osammanhängande
och löslig. Den står i an mycket klar motsättning till den omsorgsfulla
och ur samhällsekonomisk synpunkt långt mera värdefulla utbyggnaden
av den redan existerande järnindustrien.

Beträffande herr Peterssons och herr Ohlins reservation vill jag säga, att
den ju innehåller mycket som är värdefullt, inte minst i motiveringen. Det
är även mycket möjligt att just de åtgärder, som föreslås i denna reservation,
vid en förnyad utredning kunna befinnas vara de riktiga. Men det befriar
inte från skyldigheten att även beträffande där gjorda förslag prestera en utredning,
vilket hittills icke skett.

Vad slutligen, herr talman, angår nedskrivningen av aktiekapitalet, måste
jag säga, att den nog tyvärr är alltför befogad. Mot propositionens förslag i
denna del har jag därför inte någon som helst erinran. Att man redan nu
måste företaga en nedskrivning av stora mått visar klarare än något annat,
hur befogade de erinringar ha varit, som framförts emot kalkylerna och motiven
för ett utbyggande av järnverket just på det sätt, som man tidigare bär
fattat beslut om. Det är sådana erfarenheter man får göra, när man — såsom
fallet varit på avgörande punktör i detta verks tillkomsthistoria — försöker
komma omkring den sakkunskap, som dock i detta fall har visat sig
vara kanske obehagligt förutseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som har avgivits
av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det är en sak, som vi alla kunna
vara överens örn, nämligen att detta är en stor fråga och att det beslut, som
kammaren nu står inför, är ett viktigt beslut. Vad det här gäller är, såsom
herr Wistrand har utvecklat, huruvida statsmakterna skola vara beredda till
en utvidgning av själva den bas för hela industriproduktionen i Sverige, som
järnframställningen är, en utvidgning med mer än hälften av den nuvarande
produktionen oell en utvidgning i formen av ett statligt företagande. Det är
därför inte omotiverat att denna fråga, fastän riksdagen snabbt närmar sig
sin allra sista timme, ingående diskuteras och att vi bemöta varandras argument
så långt vi kunna.

Den kritik, som lagts upp mot propositionen både i de bägge reservationerna
och i de anföranden, som i dag hållits av statsutskottets ärade ordförande, herr
J. B. Johansson, av herr Petersson och av herr Wistrand, följer — såsom alla

>r 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
som lyssnat torde ha märkt — två huvudlinjer. Den ena huvudlinjen innebär
att man påstår, att propositionen framlagts så sent, att utskottets och riksdagens
granskning och prövning försvårats. Kritikens andra huvudlinje är att förslaget
lider av rent sakliga brister.

Den första invändningen, att propositionen främlagts för sent, har jag inte
lust att bagatellisera. Min respekt för riksdagen måste leda mig till att ge
svar på de två frågor, som i det sammanhanget kunna ställas till mig. Jag
måste kunna visa både att det inte varit möjligt att framlägga propositionen
tidigare och att det skulle lända riket till men, örn behandlingen av detta ärende
uppskjutits till höstriksdagen, något som herr Wistrand här var inne på att
förorda.

Den nya styrelsen, som haft i uppdrag att utarbeta det förslag, vilket nu
har framlagts, tillsattes inte förrän i slutet av januari. Jag vet inte, hur långt
tillbaka jag skall gå i historieskrivningen, annars skulle jag kunna ge kammaren
mycket goda skäl för att det inte varit möjligt att på ett tidigare stadium
tillsätta den styrelse, som skulle få i uppdrag att utföra denna viktiga utredning.
Samtidigt med att styrelsen tillsattes i slutet av januari formulerades
de utredningsdirektiv, som sedermera varit ''yägledande för styrelsens arbete.
När jag förberedelsevis diskuterade utredningen med den nya styrelsens ordförande
och med andra ledamöter av styrelsen och bolagets ledning, voro vi
närmast inställda på att söka få fram ett förslag till årets höstriksdag, vilket
tedde sig naturligt. Emellertid hade styrelsen inte varit i arbete mer än en
mycket kort tid. förrän dess ordförande uppsökte mig och förklarade, att det
fanns mycket viktiga skäl som talade för att man örn möjligt borde framlägga
förslaget redan i vår. Yi gjorde då upp en tidtabell, och den har exakt fullföljts.
Styrelsens utredning förelåg inom knappa tre månader från arbetets
början, och därefter har propositionen framlagts så sent som — vilket här har
påpekats — för knappt en månad sedan.

Vilka voro då de skäl, som gjorde att regeringen, vilken naturligtvis i detta
fall känt stor tveksamhet, var beredd att framlägga propositionen för vårriksdagen?
De äro redovisade i propositionen, men låt mig som allra hastigast
upprepa dem här. För det första, betyder ett uppskov på fyra eller fem månader
till höstriksdagen, att vissa förberedande,schaktningsarbeten, som böra utföras
under sommaren, uppskjutas inemot ett år. Men ännu viktigare är, att ett dylikt
uppskov skulle förlänga leveranstiderna för viktiga beställningar — i
England och Amerika och kanske även här hemma — mycket mer än fyra ä
fem månader, måhända avsevärt mer än ett år eller rent av skjuta projektets
förverkligande på en obestämd framtid. Jag kan här meddela, att styrelsen i
fråga örn den huvudbeståndsdel i det nya projektet, som göt vals verk et ju representerar,
har införskaffat offerter, som göra det möjligt att räkna med ett
färdigställande i enlighet med den uppgjorda planen. Men en förutsättning för
att vi skola, kunna utnyttja de offerter, som nu inkommit, är att ett beslut
fattas redan under vårriksdagen och inte uppskjutes till i höst. Jag vill påpeka,
att prisutvecklingen utomlands, sådan den ter sig särskilt på detta område,
icke kan vara ett skäl för uppskov. Vad vi lia att vänta är snarast oavbrutet
stigande priser på de ting, som det här är fråga örn.

Jag vill också erinra örn en sak, som visserligen inte uttryckligen har berörts
under debatten i dag men som för styrelsen och för regeringen varit av
mycket stor betydelse, nämligen Tysklands sammanbrott och de segrande makternas
målmedvetna planer på att i grunden förstöra den tyska stål- och järnindustrien.
Det är klart att detta faktum givit ökad aktualitet åt de gamla planerna,
som fingo riksdagens sanktion i fjol, att på basen av de norrbottniska
malmtillgångarna skulle uppbyggas ett stort och modernt fullständigt järn -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
verk. Örn man skulle ge järnverket chansen att komma i stället för vår stora
import från Tyskland, som nu har upphört, och om man skulle skydda sig mot
de faror, som svenskt näringsliv kan ha att utstå till följd av att vi inte kunna
räkna med någon sådan import, så var det viktigt att man så snart som möjligt
kunde igångsätta järnverkets utbyggnad.

Under dessa förhållanden kunde regeringen icke taga på sitt ansvar att ej
utnyttja sin grundlagsenliga rätt att framlägga propositionen, fastän tidpunkten
med nödvändighet måste bli mycket sen. Utskottsmajoriteten har också
godtagit denna ståndpunkt. Jag anser, att det skulle ha varit orimligt att
uppskjuta förslagets framläggande, om man vill saken. Men om man inte vill
saken är det naturligt att man, såsom ofta tidigare skett i denna och andra
frågor, begär fortsatt utredning. På det viset ledas vi ned till vad som dock
givit upphov till den stora åsiktsskillnaden, nämligen själva sakfrågan. Menar
man, att förslaget är riktigt, sakligt välgrundat och väl avvägt, såsom regeringen
anser, då förstår man också, att det varit vår plikt att lägga fram det.
Menar man motsatsen, skulle den bästa metoden att komma ifrån att måhända
någonsin förverkliga dessa planer naturligtvis vara att skjuta dem på framtiden.

Styrelsens utredning, propositionen och utskottets utlåtande ge en så pass
god allmän översikt över de planer, som det här gäller att taga ståndpunkt
till, att jag kan underlåta att mera i detalj gå in på dem. Däremot skall jag
tillåta mig att på några punkter upptaga den kritik, som i reservationerna och i
uttalandena här i kammaren riktats mot förslaget.

Men jag skulle vilja börja med ett par allmänna anmärkningar. Herr Wistrand
har påpekat, att denna fråga i mindre format flera gånger varit föremål
för riksdagens diskussion och beslut. Varje gång ha dessa förslag till
fortsatt utbyggnad av Norrbottens järnverk varit utsatta för mycket hård
kritik, icke minst från herr Wistrands, men även från många andra kammarledamöters
sida. Jag skulle här vilja påpeka att -—■ och herr Wistrand har från
sin utgångspunkt redan sagt detsamma — ett av de viktigaste argumenten
mot förslagen örn utbyggnad av järnverket i Norrbotten alltid varit att riksdagen,
ifall man fortsatte på den vägen, snart nog kunde stå inför förslag,
som skulle innebära järnverkets utbyggnad till ett fullständigt järnverk med
valsverk. Detta har alltså varit ett viktigt skäl mot planerna på att utbygga
själva tackjärnsbasen och även planerna på thomasverket. När nu det föreliggande
förslaget faktiskt innebär just detta, som man skrämt med — förslaget
avser ju att företaget skall byggas ut på bredden och göras till ett fullständigt
järnverk — kan man konstatera, att frågan dock fallit åtskilligt framåt. De
båda reservationer, som fogats till utskottets utlåtande, äro nämligen liksom
även yttrandena här i dag — möjligtvis med undantag av herr Wistrands —
positivt inställda till en utveckling av Norrbottens järnverk i denna riktning.
Utskottets ärade ordförande, herr J. B. Jahansson, tog tillfället i akt att här
i kammaren särskilt understryka sin positiva inställning. Det skulle alltså i
riksdagen inte längre finnas några principiella motståndare till utbyggandet
av ett stort och modernt fullständigt järnverk i Norrbotten!

Vad meningsskiljaktigheten gäller ilr, så vitt jag förstår, huruvida utbyggnaden
skall ske efter en på förhand uppgjord plan eller örn den skall ske
successive — åtminstone är det en viktig punkt. När det gäller kritiken mot
förslaget föreligga två olika linjer. Den ena linjen har utformats av herrar
Ohlin och Petersson i den av dem avgivna reservationen. Däri sägas många
vackra och känsliga saker med adress till den åsiktsriktning, som jag företräder,
och till Norrland. Men när det kommer till kritan, blir det också mycket
tal om »moderation» och försiktighet, och den praktiska slutsatsen blir ett

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
nedskuret förslag. Innebörden i den folkpartistiska reservationen — som jag
ber att något få analysera, därför att jag tror att det är viktigt, om man vill
ta ståndpunkt till frågan — är att man skjuter fram grov- och götvalsverken
och ställer medium- och finvalsverken på en osäker framtid, samtidigt som
man minskar verket vid själva basen.

I förbigående vill jag påpeka, att kommerskollegium i sitt yttrande över
denna .sak ■—• örn också jag får roa mig med att hänvisa till yttrandena —
framhållit, att de klenare dimensionerna vore särskilt lämpliga för marknaden.
Vårt förslag klandrades alltså i någon mån för att vi inte mera gått in för
dessa dimensioner.

Men bortsett från detta skulle jag vilja framhålla, att i den folkpartistiska
reservationen förutsättes, att man skall utbygga en koksmasugn på bara
100 000 ton i stället för 200 000 ton, varjämte man vill ha ett götvalsverk med
en kapacitet, som är tillräcklig för 300 000 ton. Man räknar här, så vitt jag
förstår, med användning av ungefär 100 000 ton skrot. Det betyder, att någon
försäljning av tackjärn icke blir möjlig, trots att ett av motiven för tillkomsten
och den fortsatta utbyggnaden av Norrbottens järnverk varit, att man
skulle få tillgång på billigt tackjärn för bruk inom landet och för övrigt även
för export.

Vi måste också erinra oss, att man då binder sig för att bygga koksmasugnen
för bara 100 000 ton, trots att den ekonomiska storleken enligt verkställda
utredningar torde ligga vid åtminstone det dubbla.

Skälet för att man skall stanna vid denna utbyggnad är, att statsmakterna
inte böra binda sig när det gäller ett senare1 ställningstagande till frågan örn
utbyggnadens omfattning. Vad som anföres gör det klart, att man knappast
har tänkt sig den fortsatta utbyggnaden tidigare än på 1950-talet. Det säges
nämligen, att man skall avvakta tillkomsten av thomasverket och studera den
räntabilitet, som det kommer att uppvisa, innan man fortsätter att bygga ut
valsverket. Ur styrelsens synpunkt har detta dröjsmål framstått såsom onödigt,
eftersom det synes vara alldeles klart, att det redan av bränsleekonomiska
skäl lönar sig att färdigvalsa de produkter, som thomasverket framskaffar.
Resonemanget i denna reservation skulle därför möjligen kunna accepteras, örn
man från början hyser stora tvivel örn att en utvidgning överhuvud taget bör
komma till stånd.

Ett annat konstruktivt fel —- såsom jag ser det — i detta förslag, vilket
gör att det inte är tekniskt acceptabelt, är att det inte finns någon plan för i
vilken omfattning de allmänna anläggningarna skola utbyggas. Jag erinrar
örn att i kostnadskalkylerna enligt styrelsens förslag ingå för hjälpanläggningar
och allmänna anläggningar 33,5 miljoner kronor. Örn man nu dimensionerar
till exempel transportsystemet enligt reservationens förslag, betyder det att
man får en för liten kapacitet och att det blir oekonomiskt att utbygga det.
Ifall man går den motsatta vägen, skapar man ett verk, som från början är
överdimensionerat vad gäller alla dessa allmänna anläggningar. Så som jag
sett det, ha de äldre järnverken, vilka utbyggts successivt på det sätt, som bär
i reservationen förordats, haft besvärligheter i sin planering såväl ur tekniska
som ekonomiska synpunkter. Utan tvivel ligger det en fördel i att man från
början kan planera det stora verket och inrikta sig på att rationellt utbygga
det. Jag tror därför att den kompromiss, den tredje linje, örn jag så får säga,
som denna reservation förordar, icke är tekniskt hållbar.

Jag har velat säga detta för att komma in på vad jag dock tror är det
väsentliga i denna debatt, nämligen diskussionen mellan dem, som äro företrädare
för det i propositionen framlagda förslaget, och dem som ha de åsikter,
vilka kommit till uttryck i den reservation, som avgivits av bland andra ut -

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Foris.)
skottets ordförande. Jag skall nu tillåta mig att till behandling upptaga de
huvudsakliga punkterna i denna kritik.

Reservationen bygger i sitt resonemang, såsom alla märka, mycket nära på
Jernkontorets kritik. Jag skall här inte närmare ingå på den statistiska frågan,
hur det förhåller sig med prognoserna fram till år 1950. Jag vill därvidlag
nöja mig med att hänvisa till vad som i propositionen sagts om att de i propositionen
framlagda kalkylerna äro gjorda med tillförlitliga metoder och lia
ett gott statistiskt underlag. I själva verket lia kalkylerna i propositionen ett
bättre underlag nu än vad de skulle kunna ha vid något tidigare tillfälle. De
äro också försiktigt gjorda, eftersom man bär räknat med en betydligt långsammare
utveckling än den som vi haft t. ex. under 1930-talet trots den stora
depression som i början av 1930-talet drabbade vårt näringsliv.

Inom parentes vill jag säga till herr Wistrand, att jag inte tror att det är
något större fel att vi utlämnat disponent Åselius’ kalkyler över hur stor del
av den totala järntillverkningen, som skulle ligga vid de mellansvenska järnverken.
Det finns en anledning att inte återgiva hans beräkningar därvidlag, i
synnerhet örn man inte är ute för att få till stånd gräl. Disponent Åselius bygger
nämligen icke sina beräkningar på någon uppskattning av beslutade eller
planerade investeringar i de mellansvenska järnverken, utan hans beräkningar
äro gjorda genom en direkt utdragning av trenden. Örn man skulle ha gjort en
sådan kalkyl exempelvis vid tidpunkten före Norrbottens järnverks tillkomst,
då det således bara var i Mellansverige som det producerades järn här i landet,
hade man inte fått fram någon differens alls mellan siffran för den totala
produktionen i landet och den del därav som skulle tillverkas vid de mellansvenska
järnverken. Jag tror att vi kunna avbryta vår diskussion på den
punkten.

Jag förutsätter, att den betydelsefullaste prognosen gäller vår totala järnkonsumtion.
Där har jag tillåtit mig att hänvisa till disponent Åselius’ kalkyler
som en illustration till att man kan komma fram till ännu högre tal än
vad styrelsen för Norrbottens järnverk har kommit till vid sin utredning. Jag
vill emellertid här påpeka en uppenbar motsättning i det resonemang, som
föres av herr Johan Bernhard Johansson och även av herr Wistrand, örn jag
uppfattade honom rätt. Å ena sidan säger man, att det finns starka skäl för
att antaga, att järnverket inte blir färdigt år 1950, utan kanske först 1952
eller 1953. Men samtidigt vidhåller man å andra sidan en på visst sätt nedklassad
siffra för den totala konsumtionen år 1950 för att visa, att det icke
finns ett säkert utrymme för produktionen från Norrbottens järnverk.

I propositionen bär jag tillåtit mig att såsom en förstärkning av argumentationen
på denna punkt påpeka, att även örn man -— vilket jag icke är beredd
att göra — skulle kunna godkänna de kalkyler, som Jernkontoret har gjort i
efterhand och som skilja sig från de kalkyler som vi i kontakt med Jernkontoret
gjort tidigare, så bevisar detta ingenting örn att den svenska marknaden
icke skulle vara i stånd att ta emot det tillskott i järnproduktionen sorn Norrbottens
järnverk representerar. Örn man förutsätter till och med en så låg tillväxtprocent
för järnkonsumtionen som fyra procent, som vi lia gjort, betyder
detta, att järnkonsumtionen stiger med fiÖ 000 ton per år. Redan år 1955 skulle
vi vara uppe i en järnkonsumtion av 1 800 000 ton.

Detta är enligt min uppfattning en ganska betydelsefull omständighet. När
man planerar ett verk av den storlek, som det här är fråga om, har man icke
rätt att knyta sina prognoser om utrymmet för den blivande produktionen till
en statisk kalkyl som stannar vid det tidigaste år då järnverket skulle kunna
vara färdigt. För min del hyser jag därför föga tvekan örn att den svenska
marknaden kommer latt lia gott utrymme för det norrbottniska järnverkets pro -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
(Fiktion. Jag vill till och nied icke fördölja en förhoppning, som jag hyser,
nämligen att när vi om fem, sex år kanske på nytt komma att diskutera dessa
ting, det då måhända skall finnas goda skäl för en ytterligare utvidgning av
Norrbottens järnverk i den svenska industriens intresse.

Medan jag är inne på frågan örn utrymmet för produktionen från Norrbottens
järnverk, vill jag gärna ta upp ett annat argument som möter oss både
i reservationerna och i debatten här, nämligen att innan riksdagen kan ta
ståndpunkt till frågan örn järnverkets utbyggnad, bör man ha noggranna marknadsanalyser,
som man säger med denna numera moderna konstiga beteckning.
Man vill med andra ord ha exakta uppgifter örn vilka kvaliteter och dimensioner,
som skola tillverkas vid järnverket, för att undersöka örn det finns
avsättningsmöjligheter för dem. Jag betraktar detta krav på en sådan detaljmässig
fastläggning av vilka produkter som skola tillverkas och hur man skall
kunna vinna avsättning för dessa såsom en i hög grad oekonomisk och opraktisk
uppläggning av ett praktiskt problem. Det förefaller mig givet, att en
investering, som går ut på skapandet av en produktionsapparat som skall arbeta.
för årtionden, kanske för generationer, icke får konstrueras för speciellt
en viss marknadssituation. Det förefaller mig uppenbart, att järnverket tvärtom
måste byggas så, att det skall kunna anpassas efter de skiftningar i efterfrågan,
som kunna komma att inträffa på grund av nya tekniska förhållanden,
konjunkturernas växlingar och förändringar i fråga örn den import, som vi
kunna få till stånd, och den export som vi kunna finna utrymme för.

Framför allt vill jag säga, att det skulle vara fullständigt oriktigt att följa
den tanke, som jag tyckte mig skymta bakom herr Wistrands resonemang,
nämligen att man först skulle fastställa, hur mycket och vilka olika kvaliteter
järn, som den privata mellansvenska järnindustrien tillverkar eller planerar
att tillverka under den närmaste tiden, och liksom reservera det för de mellansvenska
järnverket för att först därefter lämna det som ingen annan skulle
vara intresserad av att tillverka i landet till det statliga järnverket. Det är
att vända upp och ned på det resonemang, som jag har vågat föra och som jag
tror svarar mot riksdagens inställning, nämligen att det statliga järnverket
skall konkurrera på lika villkor med den privata järnindustrien. Lika villkor
betyder icke, att det statliga järnverket skall sättas i en särskild straffklass och
bara få ta det som ingen annan vill syssla med. Lika villkor betyder i stället,
att det statliga järnverket efter sina naturliga förutsättningar skall få producera
till billigaste pris, slå sig fram på marknaden och visa sin duglighet. Då
kail järnverket givetvis komma att visa sig överlägset i konkurrensen, kanske
icke på alla områden men, såsom vi hoppas, i fråga örn vissa produkter. Det kan
till och med hända, såsom jag underströk i direktiven för utredningen, att ett
modernt stort järnverk i Norrbotten kan komma att påskynda en utveckling
av hela landets järnindustri, som naturligtvis, örn man vill se saken så, i viss
män kan vara till skada för åtminstone några äldre järnverk i Mellansverige.
Järnverksdöden är ju nära nog en evig företeelse, och deli har alltid förekommit.
Jag förutser, att det kan finnas några mindre moderna järnverk i Mellansverige
som icke komma att vara konkurrenskraftiga i framtiden. Det vore ju
fullständigt oriktigt, örn vi skulle intaga den utvecklingsfientliga inställningen,
att järnverket i Norrbotten skall arbeta under den förutsättningen, att det
icke får så att säga träda i vägen för något annat järnverk i Sverige.

Vad gäller Norrbottens järnverks internationella konkurrenskraft, vill jag
framhålla, att det avgörande i sista hand dock icke blir, huruvida det finns
utrymme på den inhemska marknaden för dess överskottsproduktion, utan det
blir dess möjligheter att producera till konkurrenskraftiga priser. Ett nytt
järnverk, som arbetar med stordrift, bör kunna konkurrera. De äldre järnverken

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
i landet bli ju heller inte mer konkurrenskraftiga, därför att vi sakna ett stort
modernt verk.

Herr Wistrand, och andra före honom, lia sagt, att vi icke ha lagt fram några
hållbara kalkyler över den framtida prisutvecklingen. Ställer man det kravet
på en utredning, kommer aldrig något statligt företag, och icke heller
något privat sådant, att komma till. Den framtida prisutvecklingen är icke
möjlig att förutse. Detta är för övrigt en ganska knepig formulering av oppositionen
mot statlig verksamhet på detta område. Jag medger gärna att, såsom
säges i högerreservationen, den internationella järnmarknadens kommande utveckling
torde »för närvarande vara mera svåröverskådlig än någonsin». Men
skulle vi av det skälet uppskjuta ett beslut örn utbyggnad av Norrbottens järnverk,
skulle vi måhända få uppskjuta det många år, och utvecklingen kanske till
och med blir så oregelbunden, att det aldrig skulle komma till stånd. Man kan
i detta fall blott göra, vad styrelsen har gjort, nämligen upprätta samvetsgranna
kalkyler över hur mycket man kan producera linder givna betingelser.
Får man då fram siffror för de relativa kostnaderna, som äro så låga som de som
styrelsen har fått fram, bör man taga risken.

Det finns intet järnverk eller företag i Sverige, och jag vågar påstå inte heller
i hela världen, som har grundats på en utredning som verkligen skulle motsvara
de krav, som reservanterna här ha ställt. Jag är för min del rent av glad
över att de enskilda företagen icke arbeta efter sådana linjer, utan att de äro
beredda att efter samvetsgrant övervägande ta vissa risker. Från samma håll,
som här representeras av reservanterna och våra kritiker, framhålles det ofta
såsom ett fel med den statliga företagsamheten, att staten icke är beredd att
taga risker och göra riskbundna investeringar. Det är då något av ironi, örn de
personer och meningsriktningar, som stå för denna kritik av det statliga företagandet,
samtidigt äro de aktiva krafter inom folkrepresentationen som söka
ett förhindra staten från att ta rimliga och måttliga risker. Jag tror emellertid,
att staten bör vara beredd att ta de risker som äro förbundna med den
nu föreliggande planen. Staten bör göra det av allmänna näringsekonomiska skäl
och särskilt med hänsyn till Norrland.

Låt mig påpeka en skillnad mellan offentligt och enskilt företagande som
gör det angeläget att understryka, att även staten måste vara beredd att ta
risker. När en enskild företagare igångsätter en verksamhet, förekommer det
ingen offentlig insyn i vederbörandes planer, och det blir ingen diskussion om
investeringen i fråga. Det finns inga politiska partier, som intressera sig för
att titta på planeringen ur sina synpunkter, och ingen press som tar upp planerna
till kritik. Framför allt faller det aldrig det privata företagandet in att göra
vad vi göra här. nämligen att för kritik utlämna till konkurrenterna de kostnadskalkyler,
som lia upprättats och som hemligstämplats för vanliga medborgare
och utlandet. Det är klart, att detta medför, att det offentliga företagandet
för den vanlige medborgaren kommer att framstå såsom något problematiskt,
såsom något som alltid kritiseras. Jag var i tillfälle för ett par
dagar sedan här i kammaren alf varna för en alltför kritisk inställning och alltför
överdrivna omdömen örn ett annat statligt bolag. Jag erinrar också om att
min företrädare i ämbetet, herr Ohlin, när frågan örn Norrbottens jiirnverk niis!
sista gången var före i riksdagen, i dess båda kamrar varnade för en sådan
inställning, vilken är naturlig just på grund av att kalkylerna vid statens företagande
utlämnas till offentlig kritik. Jag understryker emellertid, att jag
menar att denna öppenhet för kritik icke är en svaghet luis statligt företagande.
För den som hävdar kravet på ökad insyn i företagandet måste detta tvärtom,
djupare sett, framstå såsom en överlägsenhet hos det statliga företagandet i
så måtto att man där alltid är säker på att få kritik. Låt oss göra det tanke -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
experimentet, att ett enskilt finanskonsortium hade beslutat sig för att bygga
detta stora järnverk i Norrbotten. Vi veta alla, att detta icke skulle möta
någon kritik från något politiskt parti eller i pressen. Det skulle tvärtom
framställas såsom en stor fosterländsk insats och såsom ett exempel på den
privata företagsamhetens dådkraft och handlingsvilja.

Det ligger dock något värdefullt i att vi utsätta det offentliga företagandet
för denna insyn och kritik. När man ser på det yttrande, som Jernkontoret
har avgivit, är det emellertid uppenbart, att det är ett ganska besynnerligt yttrande.
Man kan läsa det utan att där finna ett enda litet skäl för att vi böra
ha ett järnverk i Norrbotten. Däremot anföras alla slags skäl emot förslaget.
Man finner, såsom jag påpekar i propositionen, missförstånd, som jag där har
sökt att rätta, men också, vilket jag icke har påpekat i propositionen men vill
göra nu, uppenbara överdrifter i omdömena. Det är, såsom jag ser det, bara
naturligt. Jernkontoret är en förträfflig inrättning, men det är en intresserepresentation
för företag som känna sig såsom konkurrenter till det statliga järnverket.
Till dessa konkurrenter ha vi givit allt ned till kostnadskalkylerna.

Men man skall inte bara se det negativa i Jernkontorets yttrande. Sortera vi
bort misstagen, som äro tämligen uppenbara, och överdrifterna, finns det många
goda och kloka påpekanden, som styrelsen för Norrbottens järnverk kommer
att ta hänsyn till, påpekanden som ett privat företag inte på samma sätt utsätter
sig för.

Det skulle vara mycket att tillägga, ifall jag i alla punkter till bemötande
skulle ta upp kritiken. Låt mig bara i förbigående fråga herr Wistrand, vad
det kan vara för besvärande förhållande för Luleå järnverk, att vi kunna
planera en utbyggnad till en produktion av 500 000 ton för en kostnad av
140 miljoner kronor, medan norrmännen för att producera 300 000 ton behöva
investera 200 miljoner norska kronor? Jag förstår inte riktigt, hur detta faktum
kan anföras såsom kritik mot den svenska planen, såvida inte herr Wistrand
förutsätter att de norska kalkylerna äro gjorda med mycket större samvetsgrannhet
än de svenska.

Herr Wistrand frågade mig, örn meningen är att regeringen skall gynna
Norrbottens järnverk med byggnadstillstånd. Jag vill genast besvara den
frågan med nej. Men för att fullständigt klargöra, vad jag menar, är det
kanske nödvändigt att vi något gå in på hela inflationsdiskussionen.

Det har ju blivit så med begreppet inflation som engelsmännen säga om
vädret, att alla tala örn det, men ingen gör något åt det. Talet örn inflationen
begagnas för närvarande av var och en som vill hindra att något skall
komma till stånd. Yi få dock icke glömma i denna inflationsdiskussion, att
det här i landet för närvarande investeras mer än någonsin. Skola vi tala om
bostadsbyggandet, som herr Wistrand också var inne på, bygges det ju säkerligen
för närvarande mer bostäder än någonsin tidigare. En begränsning av
investeringarna är utomordentligt nödvändig för att vi icke skola efterfråga
mer arbetskraft och råmaterial än vad vi lia, vilket skulle betyda inflation.
Men begränsningen måste naturligtvis göras ur ekonomiska och politiska synpunkter.
Vi böra underlåta det som är minst nödvändigt. De förberedande
arbetena redan denna sommar för en utbyggnad av Norrbottens järnverk, som
kommer att säkra vår järnförsörjning fram emot 1950-talet, måste, då självklart
framstå såsom mycket väsentliga och viktiga ting. Det är emellertid,
som sagt, en fråga som får bedömas med hänsyn till viktighetsgraden. Jag
föreställer mig därvid, att det knappast blir fråga örn en konkurrens mellan
utbyggnaden av de mellansvenska järnverken och utbyggnaden av Norrbottens
järnverk. Jag tror båda uppgifterna måste placeras i en hög prioritetsklass.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Trots att jag redan har talat ganska länge, kan jag inte underlåta att
komma in på frågan om Norrbottens järnverks förluster, som ha berörts här
vid ett pär tillfällen i dag. Jag vill då först säga, att det är ett stort framsteg
i debatten örn Luleå järnverk, att talet örn de stora subventioner, som
järnverket skulle ha uppburit, så vitt jag förstår, har tystnat. Jag har åtminstone
inte sett något anföras örn dessa påstådda subventioner i de reservationer,
som ha avgivits till utskottets utlåtande, och jag har heller inte
hört talas om dem under debatten i dag. Däremot framhålles det fortfarande,
att företaget har gått nied stora förluster. Både herr Johan Bernhard Johansson
och herr Wistrand voro inne på den saken. Herr Wistrand gjorde
till och med det extrema påståendet, att den konsolidering av järnverket, som
nu föreslagits, visar, hur befogad kritiken mot järnverket varit.

Det måste mot detta tal dock framhållas ett pär fakta. För det första har
järnverkets utbyggnad forcerats med hänsyn till krigsberedskapen. Därigenom
lia en del byggnader måst utföras på vintern i stället för på sommaren.
Även i andra hänseenden har man arbetat under svårigheter. För det andra
vill jag påpeka, att den prispolitik, som statens organ ha fört mot Norrbottens
järnverk har — och enligt min mening med rätta — varit hård. Det är
mig bekant, att vid åtskilliga tillfällen har järnverket klagat över att priserna
satts för låga i förhållande till produktionskostnaderna, varvid man
haft så goda skäl för sina klagomål att ett privat företag med sannolikhet
skulle ha vunnit rättelse. Från statsmakternas sida har man emellertid svarat,
att med hänsyn till vikten att hålla nere priserna, har det, eftersom Norrbottens
järnverk är ett statligt företag som tillkommit i beredskapssyfte, varför
man så småningom i alla fall måste räkna med en konsolidering, icke
funnits någon anledning till en omprövning av den prispolitik som har förts
t. ex. från priskontrollnämndens sida.

Vill man ställa saken på sin spets, kan man säga, att Norrbottens järnverk
inte bara under mycket svåra förhållanden givit det svenska folkhushållet
åtskilligt mer än 100 000 ton tackjärn, utan även faktiskt subventionerat
det svenska näringslivet med omkring 6,5 miljoner kronor — jag räknar
då med utgångspunkt från de priser som nedsatts. Bortsett från att den
avskrivning, som har föreslagits i propositionen och som godtagits även av
reservanterna, kan vara direkt motiverad av de skäl, som jag redan har anfört,
är det en sund och riktig konsolidering.

Låt mig här göra en fråga utan att gå närmare in på saken: hur kommer
det sig att vi alla äro så entusiastiska för och så starkt prisa enskilda företag,
som skriva av och konsolidera, medan vi, så fort det är fråga örn en
sådan konsolidering i statliga företag, taga detta såsom ett tecken på att företaget
har vanskötts?

Ja, herr talman, i motsats till några av talarna i dag menar jag, att den
utredning, som har förelagts riksdagen och som jag var i tillfälle att följa
åtskillig tid innan den Indes fram som proposition, är en god grund att bygga
på för ett riksdagsbeslut. Det är klart, att den inte är bestämd i detaljerna,
men jag skulle vilja lägga den synpunkten på offentligt företagande — och
det skulle förvåna mig mycket, örn de förnämliga representanter för det enskilda
företagandet, som vi lia särskilt i denna kammare, inte i grunden skulle
ha samma inställning därvidlag — att riksdagen inte skall kräva en detaljmässig,
statisk utformning av ett statligt företag, utan vara beredd att låta
ansvaret i åtskillig grad övertagas av en styrelse på samma sätt som i det
enskilda näringslivet. Man väljer ju bolagsformen just därför att man vill
ge statligt företagande de nödvändiga förutsättningar för att vara ekonomiskt,
att vara konkurrensdugligt och att vara affärsmässigt, vilka ligga i

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 fm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
att man inte är bunden i detalj av den beslutande församlingen. Det är klart
att det måste läggas upp en förnuftig plan, det måste ges goda skäl för att
investeringar skola göras, men när detta är gjort så böra detaljerna lämnas
i styrelsens bänder, liksom det ju även sker överallt i det privata näringslivet
— där detta icke alltför mycket har förtorkats och byråkratiserats. I
detta speciella fall är det desto nödvändigare att inte låsa fäst allting i detalj,
som vi leva i ett mycket dynamiskt skede av den ekonomiska utvecklingen,
där det kommer att gälla för detta företag liksom för de enskilda företagen
att anpassa sig efter de skiftande förhållandena. Vad det gäller är att
lägga upp en plan i stora linjer samt att ha säkra grundvalar för ett omdöme
att en skicklig styrelse och en skicklig ledning inom den planens ram
skola kunna förverkliga ett företag, som blir bärkraftigt och i detta fall, som
jag tror, mycket nyttigt för hela landets ekonomi.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till civilförsvaret;

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif ferd jeaktiebolaget; nr

441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget Ceaverken
m. m.;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;
samt

nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse; samt

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

433, att utskottets hemställan i utlåtande nr 6 samt, i fråga örn förslaget nr

434, att utskottets hemställan i utlåtande nr 7 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 447, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till folkbokföringsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 472, angående utjämning av priserna på motorbränslen;

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

nr 473, angående kvalitetskontroll av vissa varor;

nr 474, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar;
samt

nr 475, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Fredagen deli 28 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 241 punkten
I mom. a).

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag skall börja mitt anförande på den
punkt, där herr handelsministern slutade sitt.

Handelsministern ansåg, att det var av stort värde när det gäller ett statligt
företag, att det blir utsatt för kritikens strålkastarljus. Därigenom skulle
många misstag och kanske även dumheter kunna undvikas. Det håller jag fullkomligt
med örn. Men värdet härav förrringas ju i väsentlig grad, örn man inte
tar hänsyn till kritiken, och det tycker jag knappast att statsrådet Myrdal
har gjort i den framlagda propositionen. Vi hörde ju att herr Myrdal menade,
att kritiken egentligen var onödig. Han tycktes anse, att en sådan sak som
järnverket skulle av riksdagen behandlas och betraktas ungefär såsom i ett enskilt
företag, där styrelsen överlåter åt verkställande direktören att taga hand
örn utvecklingen. Så gör nog för det första inte en förnuftig styrelse, utan den
vill säkert i ganska stor utsträckning ha reda på vad som göres, särskilt när
viktigare beslut skola fattas i fråga örn nya anläggningar. Men för det andra
undrar jag också, om detta är tillämpligt på riksdagen. Jag undrar, örn någon
enda riksdagsman gillar tanken, att man utan vidare skall överlämna en viktig
sak som denna i händerna på vederbörande statsråd. Det är väl inte i överensstämmelse
med andan i vår konstitution.

Men det var ju inte om konstitutionella frågor vi skulle tala, utan om järnverket.
Då vill jag säga, att jag är positivt inställd till utbyggnaden av detta
järnverk. Jag går till och med så långt att jag säger, att jag är angelägen om
att det skall bli utbyggt. Ty jag har redan från början haft klart för mig, att
enbart ett tackjärnsverk i Luleå med hänsyn till den konkurrens, som i normala
fall råder, icke skulle kunna hävda sig gent emot andra tillverkare, framför
allt utländska.

Jag har heller ingenting emot att detta verk drives av staten. För det första
tror jag inte, att ett enskilt företag av denna typ någonsin skulle kunna komma
till stånd där uppe, och för det andra finner jag det alldeles riktigt, att staten
utnyttjar sina naturtillgångar i Norrland.

Första hammarens protokoll 1946. Nr 29. 5

Äng. aktieter
lening i
Norrbottens
järnverk
aktiebolag
m. m.
(Forts.)

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Jag måste emellertid säga, att jag aldrig hade drömt örn att man skulle gå
så brådstörtat fram, som fallet blir örn propositionens förslag bifalles. Det är
ett program av jättelika mått som här har framlagts, och det är enligt min
uppfattning så pass lösligt hopkommet, att jag ej förstår att det utan närmare
granskning kunnat bli föremål för en kungl, proposition.

Statsrådet Myrdal säger nu, att han har granskat förslaget, och det är gott
och väl. Jag är inte någon fackman på det tekniska område det här gäller, men
vår bästa sakkunskap har framställt erinringar, så tungt vägande, att jag
tycker att man redan ur teknisk synpunkt borde betänka sig både en och två
gånger, innan man går att fatta beslut örn utbyggande av Norrbottens järnverk
efter de skisserade linjerna.

Herr handelsministern antydde, att det mest pregnanta avstyrkandet kommit
från Jernkontoret och att detta är en intressesammanslutning, som kanske tagit
hänsyn till befarad konkurrens för redan bestående järnverk. Jag undrar, örn
detta är riktigt — i varje fall synes det mig vara ett ganska billigt argument.
Jag skulle tro, att vederbörande i en så ärevördig institution som Jernkontoret
icke gärna vilja avge ett rent taktiskt utlåtande. Jag åhörde för övrigt i statsutskottet
den föredragning, som ägde rum från Jernkontorets representanter,
och jag måste säga, att därvid framlades rena sakskäl, som så vitt jag förstår
äro ovedersägliga.

Men för mig, som inte är tekniker utan egentligen affärsman, framstår såsom
det nästan allra värsta, att den marknadsundersökning, som verkställts,
förefaller vara ytterligt knapphändig och mycket litet förtroendeingivande.
Såsom varje företagare vet, är avsättningsmöjligheten för den färdiga varan
en faktor, som man med yttersta omsorg hör beräkna. Handelsministern menar,
att marknadsundersökningen är onödig; det är bara att bygga upp ett
verk, så blir det väl alltid någon råd med vad man skall tillverka. Ett sådant
resonemang kan jag icke godkänna, utan finner det i högsta grad lättvindigt.

Man tycks t. ex. hava räknat med att all import av järn skulle onödiggöras
genom den föreslagna utbyggnaden av Norbottens järnverk. Men jag frågar
mig, hur detta skall gå till. Just nu, under konvulsionerna efter kriget då priserna
på importerat järn ligga högt, skulle det kanske inte vara svårt att finna
avsättning för tillverkningen, men längre fram, då sinnena lugnat sig och
världsproduktionen åter kommit i normala gängor, lärer detta näppeligen fortfara.
I motsats till vad här från regeringsbänken hävdats tror jag för min del
att järnverket, hur man än bär sig åt, inte på mycket lång tid kan bli driftsfärdigt
— och därmed menar jag inte bara att verket är i gång, utan också
att det kan producera en fullt godtagbar kvalitetsvara — och under den tiden,
låt oss säga, att det tar tio år, det tror jag inte man behöver knappa in på, kan
ju mycket ha hänt. Min tro är, att både valsjärn och tackjärn då komma att
utbjudas till sådana priser, att det blir mycket svårt för Norrbottens järnverk
att konkurrera. Jag kan inte tro, att till exempel Tysklands järnindustri
i längden kan undertryckas, utan man kan vara fullständigt övertygad örn
att den återigen kommer i gång. Också andra länder komma säkert att vara
angelägna örn att finna avsättning för sitt produktionsöverskott. Jag vill erinra
örn att t. ex. priset på importerat tackjärn år 1939 var cirka 94 kronor,
men ännu så sent som år 1936 blott omkring 60 kronor. Nu tror jag inte, att
man ånyo kan komma ned så långt som till denna senare prisnivå, men man kan
måhända komma bra nära den. Vi kunna nämligen inte räkna med en ständig
högkonjunktur ute i världen. Ändå vågar järnverkets styrelse till och med
räkna med export av såväl tackjärn som valsjärn från Norrbottens järnverk,

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

Ant), aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
eftersom verket är tilltaget i sådant jätteformat, att den svenska marknaden
inte ens med styrelsens högst optimistiska beräkningar är tillräcklig, örn järnverket
skall få avsättning för sina produkter. Jag anser det uteslutet att tänka
på en export av tackjärn eller valsjärn från Sverige. Bara denna sak borde
enligt min mening föranleda en revision av programmet.

Jag frågar alltså: varför skall man från början taga till järnverket i ett så
gigantiskt format? Såsom jag förut sagt, anser jag att verket bör utbyggas, men
man kunde ju börja i mera måttlig skala och pröva sig fram steg för steg. På
det sättet skulle man till äventyrs kunna vinna klarhet örn på vilka vägar man
kan komma fram till ett gynnsamt resultat. Här finnas så många ovissa faktorer,
att detta vore mer än väl motiverat. Jag tror helt enkelt inte, att styrelsen
kan överblicka, vad man nu ger sig in på, och vi kunna förvisso vänta
betydande bakslag. Men ju större järnverket göres, desto kraftigare bli också
bakslagen.

Herr Heiding säger, att en storindustri inte kan utbyggas i etapper. Det
bär jag aldrig tidigare hört talas om. Här i Sverige finns ju rätt mycken
storindustri, men mig veterligt ha alla dessa industrier vuxit upp så småningom,
mången gång från en ringa början. Men de ha vuxit fram organiskt i takt
nied en av en skicklig ledning skapad efterfrågan och i smidig anpassning
till denna. På den vägen bygger man upp stabila företag, men här förefaller
det mig faktiskt som örn man vill bygga på losan sand.

Man har ännu inte riktigt fått fason på tillverkningen vid tackjärnsverket.
Det tar ovillkorligen sin tid, innan driften vid ett sådant verk ger tillfredsställande
resultat. Tackjärnet från Luleå har hittills inte varit av helt fullgod
kvalitet. Jag kan för min del inte dela handelsministerns mening, att priset
varit för lågt, eftersom kvaliteten inte varit den bästa. Jag har använt ganska
mycket tackjärn från Luleå, men kvaliteten har varit sådan, att en onormalt
hög kassation uppstått, och dessutom ha leveranserna innehållit mycket slaggblandat
järn, och detta senare betyder, att man får betala samma pris för
värdelös slagg som för järnet. På senaste tiden har verket emellertid levererat
ett bättre järn, och jag vill livligt hoppas, att utvecklingen skall fortsätta i
den riktningen.

Vad jag nu sagt styrker mig emellertid i min nyss uttalade mening, att man
inte bör tro, att ett sådant bär verk klan bli driftsfärdigt på rekordtid. Det
måste alltid ta en viss tid, innan verket hunnit bli inkört. Man frågar sig
faktiskt, om det är möjligt att, samtidigt som tackjärnsverket drives i vanlig
ordning, ge sig in på ett så gigantiskt projekt som den nu föreslagna utbyggnaden
med allt vad därtill hörer. Jag befarar, att man Ilar tagit sig vatten
över huvudet.

_ När jag först läste propositionen, kom jag verkligen att tänka på forna
tiders konungar, som, när något otrevligt hade hänt inom landet och man
fruktade för att undersåtarna skulle knorra, ställde till med ett krig för att
avleda uppmärksamheten från missnöjet inom landet. Det synes mig som örn
detta är någonting liknande.

Såsom jag förut sagt, är det enligt min mening angeläget att verkligen få
Norrbottens järnverk utbyggt, då det såsom enbart tackjärnsverk säkerligen
aldrig^ kan bli räntabelt. Men vi skola inte bygga i blindo, utan noga se oss
för, så att vi inte göra någonting, som vi få ångra.

Den av herrar Ohlin och Petersson avgivna reservationen är ju inne på samma
tankegång som jag här sökt framlägga, men jag kan ändå inte godkänna denna
reservation. Där anges nämligen en bestämd summa såsom lämplig, men man
vet ju inte, örn en utredning kommer till detta resultat; den angivna summan
kan vara för låg eller för hög. Jag tror därför att den av herr J. B. Johansson

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
m. fl. framlagda reservationen är bättre. Där begär man en grundlig utredning.
Mycken tid behöver säkerligen inte anslås för en sådan, utan den kan antagligen
bli färdig redan till liöstriksdagen i år. Och jag är optimistisk nog att tro,
att örn våra bästa ock kunnigaste fackmän inom järnhantering och finansväsendet
tillsammans med styrelsen för järnverket få tillfälle att allvarligt överväga
och genomarbeta hela förslaget, så skall därur kunna komma ett mera
pålitligt program, som kanske av oss alla kan godtagas. Då kan järnverket måhända
få en struktur och en omfattning, som ge de bästa utsikterna till framgångsrik
drift.

Statsrådet Myrdal meinar, att avgörandet inte kan uppskjutas till höstriksdagen,
därför att man är i färd med att köpa ett valsverk och det föreligger
risk för prisstegring på detta. Det är möjligt, men det kan också vara så, att
det blir billigare att betala några tusen kronor mer för valsverket och i gengäld
få det infogat i ett verk med mera organisk struktur än att kanske nu köpa
valsverket billigare och sätta in det i ett verk, örn vars framtida öden man
kan hysa de mest berättigade tvivel.

Underligt nog tycks denna sak ha blivit en politisk fråga, och örn inte herr
.finansministern uppträder här i kammaren och inlägger sitt veto mot utskottets
.förslag, lär det väl komma att bli antaget trots våra allvarliga varningar. Då
skulle jag emellertid vilja taga mig friheten att till herr handelsministern rikta
den maningen, att han noga beaktar verkets organisation. Min tro är, att det
knappast är lämpligt att i en hand lägga den tekniska ledningen av både det
nu i gång varande järnverket och det gigantiska arbete, som den nya utbyggnaden
kräver. Man riskerar då, att endera av dessa båda uppgifter blir eftersatt,
och detta vore förvisso för det hela högst olyckligt.

Herr talman! Då jag anser, att en grundlig översyn av det framlagda förslaget
ur alla synpunkter är nödvändig, yrkar jag bifall till den av herr J. B.
.Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse till
handelsministerns anförande här på förmiddagen. Mot den allmänna argumentering
för en fortsatt utbyggnad av Norrbottens järnverk, som däri fördes, har
jag i sak inte så mycket att erinra.

Jag finner det nämligen på grund av de förhan den varan de omständigheterna
ganska väl motiverat, att staten investerar betydande belopp för att förädla
våra naturtillgångar uppe i de nordligaste delarnia av landet, över vilka staten
har samma dispositionsrätt som den enskilda industrien bar över motsvarande
naturtillgångar i andra delar av landet. Under sådana förhållanden anser jag
det också ganska naturligt, örn staten ikläder sig vissa risker när det gäller
utbyggnaden av denna industri, risker som det enskilda näringslivet under
andra omständigheter tar på grundval av kalkyler, som sannolikt kunna sägas
vara mer noggrant utarbetade än de, vilka nu ligga till grund för förslaget örn
en utbyggnad av Norrbottens järnverk, men som i varje fall måste innesluta
åtskilligt av riskmoment. Skall staten driva industriell verksamhet där uppe,
förefaller det mig också riktigt att man bygger resonemanget på ett antagande,
att man genom åtgärder från statens sida skall söka göra denna verksamhet
så ekonomiskt bärig som den kan bli.

dag vill således redan från början betona, att min inställning till tanken på
en fortsatt utbyggnad av Norrbottens järnverk i sak är bestämt positiv. Jag
finner det vara oriktigt att så som frågan hittills utvecklat sig bestrida önskvärdheten
av att försöka öka den ekonomiska bärigheten hos järnverket, som
måhända hittills inte varit så god men som med en fortsatt ökad produktion

Fredagen den 2S juni 1040 em.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
möjligen kan visa sig starkare. Att investeringen inte är riskfri torde som sagt
vara uppenbart, men då få väl statsmakterna lov att ta den risken.

Jag gjorde emellertid under handelsministerns anförande den reflexionen,
att han, måhända i stil med sitt eget temperament, sysslade mycket med det
önskvärda i det projekt, som här är framlagt, medan han däremot ägnade en
relativt liten uppmärksamhet åt det möjliga i att nu realisera det. Han vidrörde
med mycket lätt hand de ekonomiska betänkligheter och praktiska svårigheter,
som i närvarande stund kunna yppa sig när det gäller fullföljandet av den stora
planen i hela dess omfattning.

Det är tämligen uppenbart, att en utvidgning av järnindustrien i Norrbotten
i nuvarande läge måste stöta på rätt betydande svårigheter. Här har från olika
håll, vilkas sakkunskap i ämnet ingen av kammarens ledamöter torde vara
benägen att bestrida, påpekats att möjligheterna att verkställa driftsekonomiska
beräkningar för närvarande äro ganska begränsade och att det under sådana
omständigheter förefaller naturligast, att man hastar försiktigt när det gäller
att företaga utbyggnaden av järnverket. Ur den synpunkten är det såledesmycket
önskvärt att den stora utbyggnad, som nu sättes i fråga, inte på en
gång ges en storleksordning, som man efter nyvunna erfarenheter måhända
skulle ha önskat avsevärt mindre. De driftsekonomiska förhållandena tala i
och för sig för att verksamheten utbygges i något långsammare takt än handelsministern
i sin proposition föreslår. Jag hänvisar i det fallet till det resonemang,
som föres i den av herrar Ohlin och Emil Petersson avgivna reservationen
och som jag för min del finner vara mycket bärande.

Handelsministern kritiserade motionärernas allmänna inställning med bland
annat en erinran om att den begränsade utbyggnad, som reservanterna föreslå,
skulle leda till en begränsning exempelvis av möjligheterna att sälja tackjärn
till det billigare pris. som man från början hade tänkt sig. Det är alldeles naturligt,
att en begränsning av utbyggnadsprogrammet kommer att medföra en
minskning även av järnverkets kapacitet; någonting annat vore ju inte tänkbart.

Handelsministern var också missnöjd med reservationen i det hänseendet, att
den inte innehöll någonting örn hur man skulle göra med de allmänna anläggningar
och lijälpanläggningar, som ingå i planen och som i propositionen ha
kostnadsberäknats till, jag vill minnas, 33 miljoner kronor. Handelsministern
framhöll, att ingenting fanns angivet om huruvida utbyggnaden av bland annat
transportmöjligheterna skulle ske med tanke på det stora verket eller örn den
skulle ske i begränsad omfattning. Det förefaller mig, som örn den frågan
skulle höra till dem som, därest man stannar för ett positivt beslut utan att
dock acceptera propositionen i sin helhet, borde bli föremål för de fortsatta
överväganden, som reservationen i olika sammanhang rekommenderar. Det
får ju här bli ett ekonomiskt avvägande. Lönar det sig exempelvis att utbygga
transportorganisationen för en större kapacitet på en gång, så får den saken
övervägas. Befinnes det vara mera ekonomiskt riktigt att från början begränsa
även den, så får väl den saken tagas under övervägande.

Jag skulle vilja påpeka att det i reservationen frambålles, att den skiss för
utbyggnadsprogrammet. som där framlägges, ingalunda får betraktas såsom
definitiv. Det kan hända, att avvikelser från den bli motiverade, beroende på
den närmare utredning beträffande utbyggnadsprogrammet som under alla
omständigheter måste verkställas. Det bärande i denna reservation iir ju, att
man med en bestämt positiv inställning till frågan örn järnverkets fortsatta utbyggnad
vill för dagen begränsa den till en storleksordning, som gör det lättare
att nu överblicka konsekvenserna och som inte i onödan binder statsmakterna
för framtiden. Ett av de allra starkaste skälen för en sådan inställning är så

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
vitt jag förstår de praktiska svårigheter, som yppa sig på grund av det läge vi
för närvarande befinna oss i med materialbrist oell knapphet på arbetskraft.

Handelsministerns argumentation gick till väsentlig del ut på att visa nödvändigheten
av att åstadkomma en utbyggnad av själva basen för vår järnindustri,
som skulle göra det möjligt att avsevärt öka produktionen av järn i
landet och genom den inhemska industrien kunna tillgodose våra behov. Mot
detta finns i och för sig ingenting att invända. Men om inte den utbyggnad,
som det här är fråga örn, kan åstadkommas utan att man riskerar att beröva
den industri, som vi för närvarande ha, den arbetskraft som den mer än val
behöver men som den nu knappast är i besittning av, så medför ju denna utbyggnad
inte någon ökning av produktionen, utan snarare en försening av
den forcering, som man anser vara särdeles önskvärd.

Frågan örn arbetsmarknadens problem har i detta sammanhang berörts i
flera av de avgivna remissyttrandena. När man således från reservanternas
sida anför detta såsom ett mycket starkt skäl mot en investering av de väldiga
mått, som det här är fråga örn, så tror jag man kan säga att reservanterna befinna
sig i ganska gott sällskap. Jag skulle vilja påpeka, att till exempel norrlandskommittén,
örn vars intresse för de norrländska näringsfrågorna ju intet
tvivel gärna kan råda, i sitt yttrande över förslaget påpekar, att den med
hänsyn till svårigheten att erhålla fullgod, kunnig arbetskraft till det utvidgade
järnverket finner det naturligt, att utbs^ggnaden inte sker i snabbare
takt än att behovet av arbetskraft till huvudsaklig del kan fyllas genom
rekrytering från den norrbottniska befolkningen, men att detta icke kan ske
för närvarande och att möjligheten till att så skall kunna ske är beroende av
en ganska tidsödande omskolning av arbetskraften. Dessa praktiska arbetsmarknadsproblem
utgöra enligt min uppfattning ett mycket starkt skäl för
tanken på en utbyggnad i ett något långsammare tempo än det, som handelsministern
för sin del har föreslagit. De ogynnsamma återverkningar i fråga
örn tillgången på arbetskraft inte bara för dagen utan också för åtskilliga år
framåt, som man kan befara, äro faktiskt så stora, att de mer än väl motivera
den betänksamhet, som man hyser mot investeringsplanen i sin helhet.

Herr Wistrand har tidigare under debatten erinrat om de varningar, som
finansministern utfärdat mot den enligt hans mening allt för starka lust till
nyinvesteringar, som för närvarande finnes inom den svenska industrien. Det
är dock att märka, att dessa investeringar avse anläggningar, som på ganska
kort sikt skola vara ägnade att öka produktionsvolymen. Här är man däremot
i färd med en investering av betydande mått, örn vars möjligheter att under
de närmaste åren medföra en motsvarande ökning av produktionsvolymen man
känner sig ganska oviss. Därför borde det i detta avseende finnas ännu större
skäl att varna mot en investering, som kan ha skadliga penningpolitiska verkningar.

Jag kommer således för min del, herr talman, till det resultatet, att man
inte bör lägga hinder i vägen för en påbörjad utbyggnad av Norrbottens järnverk,
men att denna utbyggnad bör ske i ett tempo, som gör det möjligt att
under arbetets gång ta vara på de driftsekonomiska erfarenheter man kan
vinna av driften vid detta järnverk och som icke medför risk att man försvårar
för den industri, som redan finns på området, att upprätthålla och utvidga
sin produktion. Det är syftet med den reservation, som har avgivits av
herrar Ohlin och Emil Petersson.

Herr Ekströmer uttalade vissa S5Tmpatier för det resonemang, som föres i
denna reservation. Han förklarade sig vara mycket positivt inställd till tanken
på en fortsatt utbyggnad vid Norrbottens järnverk, men kunde icke ansluta
sig till reservationen, emedan den vill anvisa en viss summa, tillräckligt stor

Fredagen den 28 juni 194ti em.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
för att påbörja den utbyggnad i etapper, som reservanterna anse i och för
sig synnerligen önskvärd. Jag förstår inte denna herr Ekströmers inställning.
Har man den uppfattningen, att en utbyggnad av järnverket bör komma till
stånd, förefaller det mig ganska ologiskt, att man har större sympatier för en
reservation, som inte anvisar några pengar alls för ändamålet, än för en reservation,
som anvisar ett begränsat men dock tillräckligt stort belopp för att
möjliggöra ett omedelbart igångsättande av utbyggnaden i den begränsade
omfattning som reservationen föreslår.

Handelsministern förklarade, att han av resonemanget i reservationen inte
hade kunnat bli övertygad örn att den begränsning av järnverkets utbyggnad,
som reservanterna föreslå, skulle vara riktig och fördelaktig. Jag tror att jag
i det avseendet kan säga, att hans anförande inte heller förebragte några skäl,
som övertygade mig örn att man inte med fördel skulle kunna stanna för den
begränsning i utbyggnadsprogrammet som reservationen innebär.

Jag har, herr talman, den uppfattningen att om man här verkligen vill
ådagalägga sin positiva inställning till den fortsatta utbyggnaden av den statliga
industri, som startats i Norrbotten, men känner en viss betänksamhet
mot att under de omständigheter, som vi för närvarande leva under, acceptera
hela investeringsprogrammet till ett omedelbart avgörande, borde man mycket
väl kunna samlas kring den positiva linje som herr Ohlins reservation innebär.
För min del kommer jag att rösta för denna reservation, och jag skulle vilja
rekommendera de ledamöter av kammaren, som dela uppfattningen att järnverket
bör utbyggas men som äro betänksamma mot den alltför hastiga takt
med vilken handelsministern vill företa utbyggnaden, att rösta för reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Ohlin och herr
Petersson avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag begärde ordet när statsutskottets ärade ordförande
herr J. B. Johansson i sitt anförande kom in på bostadsförhållandena
i min hemstad Luleå. Han antydde att där existerade bostadsbrist, och han
antydde även att det skulle finnas små utsikter att i Luleå åstadkomma en
bostadsproduktion, som stod i proportion till den inflyttning av arbetare, som
skulle bli en följd av den utvidgade driften vid järnverket.

I sanningens intresse måste jag erkänna, att det existerar en viss bostadsbrist
i staden, men å andra sidan vill jag också till protokollet få antecknat,
att det skett och sker alltjämt en mycket betydande bostadsproduktion i samhället.
Bostadsbristen torde alltså vid det här laget vara betydligt mindre
än under en gången period. Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten
på att den utbyggnad, som det här är fråga örn, beräknas dra
en tid av tre, fyra år, och under den tiden bör bostadsfrågan kunna ordnas,
åtminstone provisoriskt, för att tillgodose de behov, som komma att uppstå.
Det är ju ett känt förhållande i vår tid, att det på sina håll produceras bostäder
med en nästan amerikansk fart, en fart som vi inte varit vana vid tidigare.
Det finns alltså möjligheter att åstadkomma åtminstone provisoriska
anordningar på detta område. Som ett exempel härpå vill jag anföra att när
jag för en tid sedan reste till Luleå, såg jag, när jag reste från Stockholm ena
dagen, på ett ställe en del beståndsdelar, som skulle användas till uppförandet
av ett hus. Grunden var lagd, och när jag kom tillbaka örn några dagar
stod huset, åtminstone utanskalet, färdigt. Detta hus var visserligen åstadkommet
på det sättet, att man från en fabrik köpt färdiga beståndsdelar, som
sedan monterades upp på platsen, men man hade ändå här åstadkommit början
till en fullt tillfredsställande bostad. Det ser ut som om detta hus skulle

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
bli färdigt för inflyttning om bara några dagar. Det finns med andra ord
möjligheter i våra dagar att på ett helt annat sätt än tidigare åtminstone provisoriskt
häva en bostadsbrist.

Jag kan i detta sammanhang nämna, att Luleå stad tillsatt en särskild
kommitté, bestående av duktiga och intresserade kommunalmän, som fått
till uppgift att lösa bostadsfrågan, och jag vågar bestämt påstå, att staden
kommer att sätta in all sin kraft för att söka åstadkomma ett bostadsbestånd
av den storleksordningen, att man kan bereda bostäder åt alla dessa
människor, som skulle komma till samhället till följd av en utvidgad drift
vid järnverket. I varje fall kommer man att göra allt vad man kan i det avseendet.

Sedan vill jag med några ord beröra ett par saker som varit uppe till behandling.
Här sitta alltså både i första kammaren och andra kammaren en
mängd personer, som när det gäller frågor av denna art sakna teknisk sakkunskap,
men kanske även finansiell och nationalekonomisk sakkunskap, men
som trots detta måste ta ståndpunkt till frågorna. Vi kunna inte lägga ned
våra röster och säga, att vi inte kunna rösta, eftersom vi inte äro tekniskt sakkunniga
på området. Den enda utvägen synes mig i ett sådant fall vara, att
man tar vara på och fäster avseende vid vad tekniskt, finansiellt och nationalekonomiskt
sakkunniga människor ha att anföra i frågan, och i detta fall
ligger det, efter vad jag kan förstå, bra till för oss i det avseendet. I styrelsen
för Norrbottens järnverk, vilken framlagt förslaget örn en utbyggnad
av järnverket, sitta nämligen i första hand representanter med teknisk sakkunskap,
och där finns även finansiell och nationalekonomisk sakkunskap. En
på detta sätt sammansatt styrelse bör man ha anledning att tro på. Jag vill
särskilt framhålla, att av dem, som representera den tekniska sakkunskapen,
åtminstone tre inte på något sätt ha några lokala intressen i denna fråga. Ja,
när man känner till deras bostadsorter, skulle man kunna tänka sig att de —
om de hade en lokalpatriotisk inställning till frågan — kanske rent av skulle
gå emot förslaget. När nu dessa tre tekniskt sakkunniga personer, som inte
äro norrbottniskt lierade, förordat en utvidgning av driften vid järnverket,
vågar jag påståendet, att detta på sakkunskap och opartiskhet grundade uttalande
— avgivet ungefärligen som under ämbetsmannaansvar — bör tillmätas
den allra största betydelse.

Trots allt motstånd som mött idén örn att förädla malmen i Norrbotten,
måste man nog säga, att denna idé fötts med segerhuva. Idén går framåt.
Jag har inte minst anledning att här i dag göra det konstaterandet. Jag framförde
nämligen i en remissdebatt för många år sedan tanken, att vi i stället
för att skicka en massa gråsten till Tyskland skulle övergå till att förädla
malmen i Norrbotten. Vid det tillfället fick man ju inte en enda själ med
sig — utom naturligtvis norrbottningarna — men i dag föreligger i alla fall
ett utskottsutlåtande, som klart uttalar önskvärdheten av en malmförädlingsverksamhet
i vårt land. Detta utlåtande är visserligen inte enhälligt, men de
reservationer, som äro avgivna, uttala — ehuru högerreservationen, det måste
jag erkänna, är nog så ljum — synpunkter i samma riktning.

Nu tycker man på sina håll, att det går för fort enligt herr Myrdals förslag.
Herr J. B. Johansson slutade sitt anförande med att i en emfatisk ton
säga ungefär så här: kom i håg, mina herrar, att det. är skattebetalarnas medel
som ni handskas med. Ja, det är alldeles riktigt, och jag utgår ifrån att
det inte finns någon enda medlem av denna kammare, som är lättsinnig med
skattebetalarnas medel. Men jag tycker att herr J. B. Johansson borde ha
tillagt, att det å andra sidan gäller att tillgodose ett stort nationalekonomiskt
intresse, nämligen intresset av att i utlandet finna avsättning för en malm,

Fredagen den 28 juni 1040 em.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
som förädlats inom landet av svenska arbetare. När man ställer dessa, två
saker mot varandra — å ena sidan skattebetalarnas medel och å andra sidan
detta stora nationalekonomiska mål —■ tycker jag inte man känner sig så
modfälld, om man väljer linjen att söka genom ökad och fortsatt förädling
av malmen ge medborgarna i landet sysselsättning, arbete och inkomster.

Härmed ha vi emellertid kommit in på frågan om arbetskraftsproblemet.
Det framhålles med skärpa, att vi ha brist på arbetskraft. Ja, det är naturligtvis
riktigt, men trots allt äro förhållandena i detta avseende inte likadana
i Norrbotten och övre Norrland som i andra delar av landet. På vissa håll i
Norrland råder till och med en viss arbetslöshet. Jag kan nämna, att man i
dagarna håller på att lägga ned en gruva i Norrbotten, vilket gör att em
massa människor bli arbetslösa. Det vöre då, tycker man, ganska naturligt
att söka få över en del av dessa människor till denna nya verksamhet vid järnverket.
Slutligen är ju nativiteten i Norrland större än i andra delar av landet.
Man håller inte så mycket på enbär nssy st ernet där uppe, utan snarare på
niobarnssystemet eller någonting i den stilen. Jag har med detta velat klargöra,
att förutsättningarna inte äro desamma för Norrbotten som för stora delar
av landet i övrigt, när det gäller arbetskraftsproblemet.

Den arbetslöshet, som på detta sätt uppstått, har också lett till att en stor
del av den norrländska ungdomen ger sig i väg söderut. Många ha redan givit
sig i väg och andra äro på väg. Vi norrbottningar tycka, därför med skäl,
att det vore rimligt, att åtgärder vidtoges för att ge försörjning åt dessa människor
på den plats där de äro födda, så att de inte tvingas söderut. Det kanske
är ett lokalegoistiskt färgat önskemål, men jag tror inte någon enda människa
är så förtjust över att ungdomen — så snart man med kanske dryga kostnader
avslutat dess uppfostran — strax tvingas att ge sig i väg till andra delar avlandet.

Av deni som inte gå på utskottets linje har bland annat anförts, att man bör
vänta och se hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Ja, det rådet har givits
tidigare. Särskilt från norrbottenshåll har mycket tidigt argumenterats
för att en malmförädlingsverksamhet i övre Norrland borde igångsättas. Men
vi vunno inte något gehör, och trugan har uppskjutits gang efter annan åtminstone
frågan att utvidga malmförädlingen i Norrbotten, sedan denna slutligen
blivit en verklighet. Nu visar det sig emellertid att vi, som den gången
sade, att det vore lämpligt att snarast möjligt sätta i gång en dylik utökad
verksamhet, höllö »på rätt häst», och att de som gingo mot oss höllö »på fel
häst». Man kan nämligen utgå från att om denna malmförädling.och hela den
verksamhet, som det här är fråga örn, hade satts i gång på ett tidigare stadium
än nu blev fallet, skulle först och främst anläggningskostnaderna ha blivit betydligt
billigare. Vidare hade denna verksamhet stått färdig att sättas in just
vid det tillfälle, då det brakade ihop i Tyskland och man där upphörde med
verksamheten att förädla vår malm. De som den gången trodde på möjligheterna
att här i landet med ekonomisk vinning bedriva en malmförädlingsverksamhet
gissade alltså rätt, under det att de, Som höllö på denna »traskapatrullo»-synpunkt,
att man skulle dröja och vänta och ytterligare utreda, gissade
fel. Örn vi tidigare satt i gång med denna verksamhet, hade vi vunnit
mycket för hela nationen.

Nu upprepas detta påstående, att vi skola dröja, och det kommer från Samma
håll, där man förut manade oss att dröja och där man synbarligen höll
»på fel häst». Nu uppmanas vi återigen att hålla »på fel häst». Den erfarenhet,
som vi under tiden gjort, bör emellertid mana oss att inte göra. samma fel
en gång till som vi gjorde den gången, när vi dröjde med att sätta i gång med
denna förädlings verksamhet till en alltför sen tidpunkt.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Detta vara några synpunkter, som jag velat lägga på denna fråga. Jag kommer
att med entusiasm och övertygelse rösta för utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill anlägga några norrbottniska synpunkter
på denna fråga. Jag hör till dem som i likhet med herr Hage och tillsammans;
med herr Hage för många år sedan framförde tanken på ett järnverk
i Norrbotten i statlig regi. Jag arbetade i Luleå, när det lilla järnverket Karlsvik,
Som då fanns i staden, lädes ned. Det aktualiserade omedelbart frågan örn
ett järnverk uppe i Norrbotten. I första hand tänkte man ju att det beprisade
•— och då ännu mera beprisade än för närvarande — fria näringslivet skulle
komma och sätta i gång ett järnverk där uppe. överhuvud taget var det en
trängtan efter förädlingsindustrier. Men det fria näringslivet var inte så företagsamt
den gången. Vi kände mest till det fria näringslivet i Norrbotten på
så sätt, att det kom upp och drev rovdrift med naturrikedomar och plundrade
skogar och på annat sätt skaffade sig kortfristiga men mycket djupa vinster i
kappsäckarna, innan man for därifrån. Det var alltså under dessa förhållanden
som jag arbetade i Norrbotten och icke minst vid dessa tillfällen kunde konstatera
de brister i det fria näringslivet, som ju inte blivit mindre sedan dess,
utan tvärtom större.

Det torde vara uppenbart, att de ekonomiskt förnuftiga gränserna för statlig
förädlingsföretagsamhet i Norrbotten ännu på långt när icke äro uppnådda. Vi
ha heller icke kommit till någon sådan ifarlig gräns, när det gäller Luleå, som
vissa talare här tyckas ha föreställt sig. Det är icke enbart på järnhanteringens
område som de farhågor föreligga, som man här givit uttryck ät. Jag har
en känsla av att motståndet på denna punkt, ehuruväl det inte precis är något
järnhårt motstånd — det är kanske litet mjukare än tackjärnet — i själva
verket är ett motstånd mot en framsynt och socialt betonad produktionsutveckling
i Norrbotten, en utveckling av produktionslivet, som skulle vara till välsignelse
inte bara för Norrbottens folk, utan som säkerligen skulle kunna vara
till nytta för hela vårt folk. I äldre tider betraktades ju Norrbotten närmast
som en koloni. Detta landskap behandlades i många avseenden såsom vi äro vana
vid att .större makter i världen behandla sina koloniala områden. I det hänseendet
har mycket ändrats, men det finns ännu åtskilligt som skulle behöva
ändras för att verkligen utplåna Norrbottens karaktär av koloni.

För att efter dessa allmänna synpunkter gå in konkret på den föreliggande
frågan vill jag taga upp några av de argument som oppositionen har fört
fram. De äro visserligen redan bemötta, icke minst av herr Myrdal, i vars anförande
jag i största allmänhet skulle kunna instämma, men jag har ändå ett
par små synpunkter att tillägga.

Det är tre av oppositionens argument som jag har noterat. Det första är
frågan örn den framtida marknaden. Jag skall därvid inte ge mig in på spörsmålet
örn den s. k. marknadsanalysen, vilket statsrådet Myrdal bland annat
talade örn, utan jag skall endast tänka på den allmänna möjligheten av en
marknad, där den nu planerade järnproduktionen vid Luleå järnverk skulle
kunna vinna avsättning. Finns det någon anledning att tvivla på en sådan
marknad? Egentligen kail naturligtvis ingen säga med visshet, vilken marknad
som står till buds örn fem eller tio år för järnverkets produkter, ty örn
fem eller tio år kunna vi ju ha ett nytt krig, eller också kan någonting annat
ha inträffat, som vi i dag omöjligen kunna förutse, men om vi försöka ställa
ett perspektiv, som vi tycka är sannolikt med hänsyn till de fakta som vi nu
kunna överblicka, måste vi förutsätta att när det ekonomiska livet i världen
i övrigt så småningom normaliserats efter det andra världskriget, måste marknaden
för järn bli allt större och större i praktiskt taget alla länder. Såvitt

Fredagen den 28 juni 194(5 em.

Nr 29.

Any. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
man nu kan tilltro sig att begripa denna utveckling, kan jag knappast
tänka mig, att man inte skulle få avsättning för tackjärn och valsjärn i en i
dag kanske oanad grad. Vad planera vi inte att bygga? Vi planera ju en
massa ting, utvidgningar på olika områden, och järn behövs allt mer och mer.
Jag skulle därför med hänvisning till ali sannolikhet vilja underkänna oppositionens
farhågor för att vi skulle kunna komma att stå utan marknad för den
ökade produktionen i Luleå järnverk.

Den andra frågan som oppositionen tagit upp är frågan om arbetskraften.
Jag tycker det verkar litet långsökt att söka bedöma huruvida man skall gå
med på denna utvidgning vid Luleå järnverk eller inte utifrån dagens arbetsmarknadssituation,
men låt oss säga att det i alla fall är ett argument,
då herr Wistrand eller någon annan hämtar fram sådana, här demografiska
synpunkter som att man tar bort folk från den mellansvenska järnhanteringen
och därigenom skadar den och ställer till en massa sådant trassel. Jag tror inte
detta argument kan tillmätas någon betydelse, ty det finns folk i Norrbotten
—■ naturligtvis inte tiotusental som stå färdiga som duktiga järnverksarbetare,
ty i vissa fall tarvas det ju en tämligen långvarig praktisk verksamhet vid ett
järnbruk — men det är ju ganska många sysselsättningar vid ett sådant här
järnverk, som ju uppenbarligen icke tarva någon längre skolning för att arbetskraften
skall kunna betraktas som fullgod, och jag tvivlar inte på att
man i huvudsak kommer att kunna fylla behovet av arbetskraft där uppe med
folk från Norrbotten självt. Skulle man behöva hämta vissa dugliga utbildade
järnbruksarbetare från mellersta Sverige, så kommer kanske ett och annat
järnverk här nere att inte behöva någon arbetskraft, när det blir full kapacitet
hos Luleå järnverk, och då kan det vara bra, att arbetarna ha någonstans
att flytta. Jag vill alltså underkänna även det argumentet.

Vidare säger man att företaget inte skulle bli räntabelt. Det argumentet
tycker jag också är ohållbart. Att det inte är räntabelt, kan man naturligtvis
säga, men man skall väl tänka på hur många andra företag som fått lov att
arbeta sig upp. Vad hade vi haft för industri i en del fall, örn .vi inte hade
haft tullskydd? Man kan säga: »Det är ju en annan sak; det är ju konsumenterna
i landet som få betala för att vi skola kunna arbeta upp en industri».
Men i princip är det ju precis detsamma. Här investerar staten pengar för att
arbeta upp ett mycket stort företag. I andra industrier har staten infört
tullar så att konsumenterna få betala. Från politisk synpunkt tycker jag nästan
det är bättre, att staten satsar pengar direkt än att staten skall gå en
omväg och plundra konsumenterna för att arbeta upp en industri. Det behöver
väl inte ges några exempel på riktigheten av vad jag här sagt. Principiellt
kan man alltså inte förkasta förslaget med hänvisning till bristande räntabilitet.
Örn det tillåtes mig att tala i bildspråk uppifrån Norrbotten, skulle jagvilja
säga, att jag ger inte så mycket som en piphals för hela argumentet örn
räntabiliteten, och jag hoppas att varken herr Wistrand eller någon annan betraktar
det som en ohövlighet, ty det är inte avsett så, örn jag säger att jag
tror att oppositionen från några av herrarna, när det gäller räntabiliteten,
icke grundar sig på rädsla för att det inte skall bli räntabelt i framtiden,
utan på en rädsla för att det skall bli mycket räntabelt till förfång för andra
intressen inom järnhanteringen i Sverige. Så ungefär tror jag att det ligger
till med räntabiliteten.

Ja, jag tror att det med dessa kommentarer kan vara tillräckligt sagt från
min sida. Jag hör inte heller till dem som tekniskt och fackmässigt behärska
fältet, och jag ger mig därför givetvis inte in på någon fackmässig diskussion,
men den politiska ekonomien brukar jag ju syssla med, och däri ingår
järnhanteringen. Därför tillåter jag mig att lia en ganska utpräglad uppfatt -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
ning om det socialt och i längden ekonomiskt fördelaktiga i att man genomför
denna mycket betydande utvidgning av järnverket i Luleå. Jag tycker att de
argument som handelsministern här anförde i stort sett uttömt vad som är
att säga. Jag skulle vilja uttala min tillfredsställelse över att statsrådet Myrdal
smider medan järnet är varmt och genomför denna utvidgning nu när påtagligt
behov föreligger och de politiska och ekonomiska möjligheterna också
föreligga för en sådan utvidgning av järnverket i Luleå.

Jag har med dessa kommentarer till diskussionen velat i likhet med herr
Hage som gammal förkämpe för ett järnverk i Luleå med entusiasm ansluta
mig till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag beklagar att herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet inte är här, då det egentligen var en del punkter i
hans anförande som jag ville belysa. Herr statsrådet visade sig här som nationalekonom
från en helt ny sida. Han har framlagt en proposition, som till
mycket väsentlig grad, jag skulle vilja säga helt och hållet, är baserad på
prognoser som han har gjort efter undersökningar som utförts av honom och
hans generalstab. Men när det påvisas att det finns allvarliga luckor i hans
prognoser, då säger han att undersökningar äro absolut likgiltiga, ty man kan
ingenting veta örn framtiden. När det påvisas, att det inte finns några närmare
marknadsanalyser gjorda, frånkänner han marknadsanalyser varje som helst
värde. Nu är det väl emellertid så att sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Man kan naturligtvis inte göra en marknadsanalys och följa den doktrinärt
och dogmatiskt, däri måste man helt säkert ge handelsministern rätt. Men därifrån
är steget mycket långt till att överhuvud taget icke ha gjort klart för
sig var en produktion — särskilt en produktion av den omfattning som här
ifrågasättes, som motsvarar mer än en tredjedel av hittillsvarande produktion
av valsjärn här i landet — överhuvud taget skall avsättas, hur den skall avsättas
och i vilka former. Jag måste verkligen säga, att trots allt som har sagts
skulle det inte vara möjligt att intressera något enskilt kapital att satsa på
en tillverkning, rörande vars avsättningsmöjligheter icke ens tillnärmelsevis
föreligga klara besked.

Herr statsrådet har vidare förklarat, att kalkylerna äro försiktiga. Därom
kan jag inte yttra mig. Kalkylerna ha ju varit hemliga, och jag har inte något
begär att få se dem. Jag vet dock, att sakkunniga, som beretts tillfälle taga
del av deni, icke anse dem vara försiktiga.

Herr statsrådet har också sagt, att det är fullkomligt otänkbart att göra
en kalkyl örn den framtida prisutvecklingen. Detta vill jag gärna medgiva. Det
är alldeles naturligt, att man inte kan göra det. Men man kan lika litet handla
utan att på något sätt ta hänsyn till en eventuellt ogynnsam framtida prisutveckling.
I det fallet föreligger nu ett sådant läge, att man svårligen kan finna
någon tidpunkt för utvidgning och igångsättande av ett nytt företag, då framtiden
just beträffande prisutvecklingen är så ogenomskinlig som den är för
närvarande.

Handelsministern har vidare förklarat, att nu måste man fatta ett beslut,
ty örn man uppskjuter beslutet för en viss tid, fördröjes saken längre tid än den
som uppskovet avser. Det kan ju hända att detta är sant, men jag skulle ändå
vilja tillråda uppskovet. Handelsministern utgår t. ex. ifrån att det icke kommer
att finnas någon tysk järnproduktion att tala örn i framtiden. Vad vet handelsministern
om det? Är det så absolut säkert, att de naturliga betingelserna
för en stor järnindustri i Tyskland icke skola få utnyttjas i framtiden? Jag
föreställer mig, att även det tyska folket måste på ett eller annat sätt försörjas,
och då kan man svårligen gå förbi järnindustrien. Jag vet inte heller örn

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

Ant), aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
handelsministern tagit hänsyn till de svårigheter som otvivelaktigt finnas bade
här i landet och även i utlandet att få leveransmöjligheter för hela det maskineri
och allt annat som måste framskapas för att bygga upp detta nya järnverk.
Jag vet endast, som man sett i tidningarna, att det förberedes ett handelsavtal
med Ryssland, som kommer att ställa mycket stora anspråk på den svenska
järn- och maskinindustrien i fråga om leveranser och helt säkert kommer att
anstränga den till det yttersta. Detta kommer att ytterligare öka svårigheterna
att framskaffa det nödiga maskineriet för en anläggning i Norrbotten.

Herr statsrådet uttalade vidare sin glädje över att här kunna få vara med
örn att ett nytt verk kom till under en stark offentlig kritik. Ja, tas det hänsyn
till kritiken, så är det ju mycket lyckligt, och jag skall inte begära för
mycket i den vägen, men örn statsrådet har denna starka benägenhet för den
offentliga kritiken, som han har tillkännagivit i dag, då hoppas^ jag att statsrådet
också medverkar till att den begäran som riksdagen en gång har fra™-''
ställt till Kungl. Maj:t men som hittills inte föranlett någon Kungl. Maj ds åtgärd,
nämligen att även de statliga bolagen skulle kunna bli föremål för
granskning av statens sakrevision och självfallet även av riksdagens revisorer,
mycket snart blir uppfylld. Ingenting skulle mer ge allmänheten förtroende
för de statliga företagen än örn det funnes en möjlighet att just genom riksdagens
och statens egna organ kunna få en vederhäftig och klarläggande utredning
över.hur dessa företag skötas. Som bekant föreligger för närvarande inte

den möjligheten. „ . , ,, . ,

Jag ber att alldeles särskilt få taga fasta pa detta statsrådets uttalande, ty
menar han något med det, måste han också varmt och ivrigt gå in för att dessa
riksdagens önskemål med det snaraste bli tillgodosedda. ... ,

Statsrådet Myrdal frågade vidare vad jag menade med att dra upp den
norska kalkylen för ett järnverk. Den gick ju som bekant ut på att medan man
där ansåg 200 miljoner norska kronor vara en riktig kalkyl för ett verk med
en tillverkning av 200 000 ton valsjärn, skulle man här för ett verk nied ungefär
50 procent större omfattning nöja sig med ungefär samma summa — 175 miljoner
kronor i svenskt mynt. Han frågade örn jag ansåg att de norska kalkylerna
voro riktigare än de svenska. Jag har naturligtvis ännu mindre varit i
tillfälle att granska de norska kalkylerna än de svenska, men så mycket anser
jag dock siffrorna visa, att man i det norska fallet räknat försiktigare och med
större säkerhetsmarginal än i det svenska.

Slutligen uttalade statsrådet Myrdal den uppfattningen, att vad som har betecknas
såsom en nedskrivning av aktiekapitalet är ingenting annat än vad man
inom det enskilda näringslivet betraktar som konsolidering och som allmänt
anses vara mycket fördelaktigt och eftersträvansvärt. Nu måste jag^ säga, ^att
jag har aldrig hört något företag prisas för att det har nödgats pa en gang
avskriva ungefär halva aktiekapitalet; det har alltid ansetts vara ett underbetyg
åt företaget och dess drift. Det är något helt annat, när man av intjänade
inkomster har kunnat göra nedskrivningar och därigenom konsolidera företagets
balans, men det är ju det man inte gjort här. Man har inte gjort några avskrivningar
på anläggningarna på hela tiden, vilket ju ett normalt drivet företag
känner sig skyldigt sig självt att göra, men trots detta nödgas detta företa,g
att efter några års drift nedskriva ungefär hälften av aktiekapitalet. Det är ju
ett betyg så gott som något annat på den omsikt, med vilken Norrbottens järnverk
hittills varit planerat. .

Herr statsrådet sade slutligen, att om ett enskilt konsortium hade kommit och
byggt Norrbottens järnverk på samma sätt som här har gjorts, hade det ansetts
vara mycket lovvärt; det hade varit ett bevis på det enskilda näringslivets dådkraft.
ja, jag vill inte bestrida att så skulle lia varit fallet, men kanske beror

.Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

(let på att allmänheten då hade haft en instinktiv känsla av att en planläggning
från det enskilda näringslivets sida, där det verkligen gäller insatser i pengar
från dem som besluta insatsen, varit baserad på ekonomiskt säkrare grund. Det
tror jag man inte kan vara tveksam om.

Till slut vill jag säga, att herr statsrådet avslöjade sig. rent ut sagt, i en
passus, där han talade om att naturligtvis är det mycket antagligt, att uppförandet
av Norrbottens järnverk medför, att en del mellansvenska järnverk gå
under i konkurrensen. Ja. där ha vi jusi det som man kan ha anledning att
frukta. Han säde: »Den nuvarande marknaden får inte bli ett reservat för de
mellansvenska järnverken; det skall konkurreras på samma sätt som det konkurreras
överhuvud taget med ett enskilt företag.»

Vad betyder detta? Det betyder att de enskilda företagen här få vara med
om att med sina egna skatter och deras anställda och arbetare med sina skatter
uppföra Norrbottens järnverk, och de skola göra detta i syfte att sedermera
kanske bli utkonkurrerade just av detta företag. Skall detta vara meningen med
den nya och planmässiga ekonomiska politiken? Jag frågar det.

De anställda vid de mellansvenska järnverken böra hålla i minnet de konsekvenser
av uppförandet av Norrbottens järnverk, som handelsministern själv
i denna dags debatt har frammanat.

Herr Nordenson: Herr talman! Statsrådet Myrdal framhöll, att diskussionen
egentligen rörde sig örn två problem: dels örn lämpligheten av att framföra
detta förslag i riksdagens elfte timme, dels om de rent företagsekonomiska
synpunkterna på järnverkets utvidgning. Diskussionen har därvid framför allt
rört sig örn möjligheten att avsätta produkterna inom och utom landet och huruvida
man kunde vänta sig att företaget skulle bli räntabelt. Statsrådet har, som
det framhållits här. försökt att helt tillbakavisa den sakliga kritik som kommit
fram från näringsorganisationerna, men när man åhört detta försök, har
man ju inte kunnat undgå att finna, att herr statsrådet liksom herr Linderot
egentligen baserat sina yttranden och sitt underkännande av exempelvis Jernkontorets
argumentering på sin egen livliga övertygelse om att det skulle gå bra
och på sin entusiasm för saken. Något annat har egentligen inte presterats från
det hållet. Men örn man nu från entusiasternas sida inte vill ta någon hänsyn
till de framkomna argumenten, därför att man dels underkänner dem,
dels säger att det bara är konkurrenter, som komma med sina snäva synpunkter,
får man inte glömma, att även de officiella institutionerna haft mycket allvarliga
anmärkningar att göra. Jag erinrar örn de reservationer som kommit
från riksbanksfullmäktige, riksgälds fullmäktige, statskontoret, industrikommissionen
och kommerskollegium, som alla framfört olika betänkligheter mot den
snabba frammarschen här.

Vad herr Myrdal, såvitt jag förstår, här särskilt bemödat sig att visa är
att utvecklingen på järnmarknaden skulle vara sådan, att det kommer att finnas
utrymme för detta järnverk, när det år 1950 väntas stå färdigt. Han
tycks då utgå från som ett axiom, att vi vid den tiden helt och hållet själva böra
täcka vårt behov av järn. För detta har han egentligen inte givit någon motivering,
och där skulle jag vilja sätta in min alldeles bestämda reservation.
Forst och främst ha vi inte anledning tro, att förhållandena 1950 skola vara sådana,
att vi äro hänvisade enbart till vad vi själva kunna producera. All sannolikhet
föreligger väl ändå för att näringslivet och handelsutbytet skola komma
i gång på olika håll i världen. Den förhoppningen har herr Myrdal mer än
någon annan givit uttryck åt. I så fall kommer det väl sannolikt att finnas järn
att köpa på marknaden utifrån. Jag vill gå ett steg längre och ifrågasätta, örn
det är ett verkligt intresse för Sverige att komma i detta läge, att vi äro full -

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Nr 29.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
komligt självförsörjande med järn. Det har nyss framhållits här, att det finns
vissa sorter av järn som kunna produceras billigare i de stora produktionsenheterna
utomlands, beträffande vilka vi sannolikt aldrig kunna komma att bli riktigt
konkurrenskraftiga och där det följaktligen är en fördel att importera den
kvantitet vi behöva. Detta behov har av Jernkontoret beräknats till något över
200 000 ton. Är det då verkligen ett intresse för oss att bli helt självförsörjande
på detta område?

Därmed kommer jag över till en annan sak, som har framhållits av herr
Wistrand men som i övrigt enligt min mening har blivit alldeles för litet belyst
i denna diskussion, nämligen vår allmänt finansiella politik och dess sammanhang
med detta problem. Under diskussionen örn vår fortsatta penningpolitik
har det från regeringsbänken mycket starkt understrukits både av herr Myrdal
och kanske ännu mer av statsrådet Wigforss, att det ligger ett hot mot vårt
penningvärde i de mycket stora investeringarna och i den omfattande export
som nu pågår, utan att vi kunna täcka den med en motsvarande import. Här äro
två stora hotande moment, och det har ju också klart sagts ifrån från regeringsbänken,
att detta föranleder oss att vidtaga mycket bestämda motåtgärder. Det
har framhållits, att det blivit ännu mera nödvändigt med en investeringsövervakning
i begränsande syfte. Man måste se till att icke byggnadsverksamheten
och anläggningsverksamheten svälla ut alltför mycket, och vi ha därför att
vänta en skärpt investeringskontroll. Detta innebär att man måste fråga sig,
örn det är rimligt att vi gå in för denna mycket forcerade investering från
statsmakternas sida. Jag vill erinra örn att det under de senare åren har starkt
understrukits, att vi borde verka för möjligheterna att uppnå en full sysselsättning.
I detta program ingår bl. a., att vi skola åstadkomma en utjämning
av konjunkturerna. För den skull har man tänkt sig, att vi skola sätta in statliga
företag under en lågkonjunktur för att kunna sysselsätta friställd arbetskraft.
Men en sådan utjämningspolitik måste ju också med nödvändighet under
en högkonjunktur innebära, att man från statsmakternas sida vidtager den motsatta
åtgärden, nämligen att dämpa investeringarna, och då måste staten också
se till, att den föregår med gott exempel och att den inte forcerar sina egna
investeringar utan tvärtom skjuter dem i bakgrunden. Detta, menar jag, borde
även vara fallet här; vi borde se till att under denna konjunktur undvika
att forcera statliga investeringar. Redan ur den synpunkten finns det ali anledning
att här gå försiktigt fram.

Gå vi sedan över till frågan om exportens återverkan, måste vi säga oss, att
eftersom problemet är att vi exportera på kredit och inte få motsvarande varor
in i landet, är det faktiskt önskvärt att vi ha kvar vissa importmöjligheter.
Jag vill dänför ifrågasätta, örn det icke är för vår allmänna ekonomiska utveckling
en fördel, om vi befinna oss i det läget att vi ha ett visst behov av
handelsjärn, att vi i framtiden kunna ta in detta och därmed åstadkomma en
motvikt mot vår export och få en förbättrad balans i vår utrikeshandel. Jag
tror att problemet ligger så, att det snarare är en fördel att icke ovillkorligen
forcera fram en sådan situation att vi låt oss säga år 1950 skulle vara helt självförsörjande
i fråga örn järn.

Enligt min mening pekar sålunda den allmänt-ekonomiska situationen alldeles
bestämt i den riktning, att det finns anledning att på detta område gå fram
med stor försiktighet och att det mål, som statsrådet Myrdal har skjutit i
förgrunden såsom argument, nämligen att vi ovillkorligen skulle vara självförsörjande
år 1950, inte är något önskvärt mål för vår ekonomiska politik.

Örn jag då från dessa utgångspunkter ser på den nuvarande situationen beträffande
Norrbottens järnverk, skulle jag vilja stryka under, att det finns ali
anledning att icke bär forcera. Från deras sida. som äro förespråkare för järn -

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
verket, har gjorts gällande, att när man från näringslivets håll är tveksam om
denna investering och dess fullföljande i så snabb takt, skulle det bottna i en
ovilja mot att göra någonting för Norrland. Jag vill då understryka, att vid
alla de tillfällen, då denna fråga varit uppe, har man från oppositionens sida
dels deklarerat sin vilja att något positivt göres med tanke på angelägenheten
av att denna landsända hjälpes och dels principiellt sagt ifrån, att man är med
örn att ett järnverk här kommer till stånd, men att man också önskar att detta
järnverk skall utveckla sig på ett sådant sätt, att det verkligen finns garanti
för att det inte på grund av forcering kommer i ett sådant läge, att det inte
skulle bli räntabelt, utan att det i stället får växa fram på ett mera organiskt
och naturligt sätt.

Jag vill här i anslutning till hela det finansiella betraktelsesätt, som jag
här har anlagt, ifrågasätta, örn det verkligen är ett norrlandsintresse att denna
utbyggnad sker med en sådan utomordentlig forcering som det nu framlagda
programmet innebär. Detta innebär nämligen bl. a., att man skulle inom en
mycket kort tid behöva en arbetarstam där uppe utöver den nuvarande på omkring
ett par tusen personer. Det har därvidlag lämnats oemotsagt, att följden
därav sannolikt blir, att man måste ta folk från annat håll för att kunna få
kompetent arbetskraft. Man frågar sig då: är det verkligen ett intresse för
denna norrländska bygd att utvecklingen blir sådan?

Jag vill också ifrågasätta, örn inte här kommer att tvingas fram en ytterligare
forcerad utveckling av den ort, där detta järnverk är förlagt. Vi veta nu,
att man måste räkna med att den ökning av folkmängden i orten, som blir en
följd av denna anhopning av arbetare, blir ganska väsentlig. Folkökningen är ju
ganska stark i denna landsända, och jag tror inte man överdriver, örn man säger,
att den totala folkmängd, som skulle komma att samlas där med anledning
av att dessa 2 000 arbetare komma dit, kommer att uppgå till 8 000 ä 10 000
personer. Jag är inte så alldeles säker på att den orten och landsändan äro så
betjänta av att denna utveckling forceras så starkt, som följden skulle bli, örn
järnverket utbyggdes på detta sätt, så fort det låter sig göra. Det skulle betyda
en ökning av befolkningen i Luleå stad med ungefär 60 procent, vilket
ju måst ställa oerhört stora krav på samhället, eftersom exempelvis enbart
bostadsförsörjningen med anledning därav skulle kräva stora kapitalinsatser.

I propositionen har man inte räknat med mer än ett par miljoner från statsmakternas
sida som bidrag till bostadsproblemets lösande. Jag vill då erinra
örn att industrikommissionen för sin del anser, att det sannolikt måste räknas
med en investering för detta bostadsproblems lösande av över 30 miljoner kronor.
Det blir alltså en ytterligare investering, och det är ganska tvivelaktigt, örn
detta är en lycklig lösning.

Jag har en mycket stark känsla av att det på alla håll i de sydligare landsändarna
finns en god vilja att göra någonting för Norrland och även att fullfölja
detta projekt med Norrbottens järnverk, men enligt min mening bör detta
icke ske i hastigare takt, än att man verkligen respekterar de allmänt ekonomiska
synpunkter, som här i riksdagen så starkt ha understrukits, icke minst från
regeringsbänken. Utbyggnaden bör genomföras i sådan takt, att det verkligen
blir en gynnsam och inte alltför forcerad utveckling för de samhällen, som
härav beröras. För min del tror jag, att det på lång sikt är lyckligare för
lösningen av de norrländska problemen än vad norrlandsentusiasterna förklarligt
nog själva drömma örn, när de i tankarna se detta järnverk skjuta upp
med amerikansk fart.

Jag tror att det sålunda finns mycket starka skäl för de betänkligheter, som
lia kommit till uttryck i de båda reservationerna, och jag vill understryka, att
ingen av dem har sin grund i någon ovillighet att göra någonting för Norr -

Fredagen den 28 juni 1940 era.

Nr 29.

Ant/, aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
land, inell däremot i en önskan att göra detta på ett för landsändan på lång
sikt gynnsammare sätt, oell där är därför som jag för min del vill gå på reservationslinjen.
Jag tillåter mig att yrka bifall till den av herr J. B. Johansson
avgivna reservationen.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Det finns ett fundamentalt drag i Norrbottens
näringsliv, som gör att denna landsända har en alldeles unik särställning
i riket. Kort och gott skulle man kunna uttrycka läget på det sättet, att
denna landsända i väsentliga stycken är socialiserad. Jag menar i detta fall
med socialiserad, att staten äger nyckelpositionerna. Ungefär hälften av länets
areal äges av kronan, staten äger omkring 60 procent av skogstillgångarna,
staten äger halva LKAB, och staten äger dessutom 95 procent av vattenfallen
i Norrbotten. Dessa vattenfall anses motsvara ungefär tredjedelen av den utnyttjningsbara
kraften i rikets samtliga vattenfall.

Örn man besinnar dessa fakta, är det alldeles uppenbart, att det är ett
fullkomligt felaktigt tal man för, då man frågar: »Varför kan inte den privata
företagsamheten ta hand örn Norrbottens näringsliv?» Här hörde vi nu
senast herr Linderot komma med det alltför ofta hörda talet, att Norrbotten
liksom övre Norrland överhuvud taget hade varit ett rovriddarnas speciella
paradis, där de skurit guld med täljknivar och sedan försvunnit söderut med
sina rikedomar. Ifall man har klart för sig, att varje sådan industriell verksamhet
på träets och malmens område, som är av någon större betydelse, förutsätter
tryggad tillgång, helst i form av äganderätt, till råvaror och elektrisk
energi, ifall man har detta klart för sig och även vet, att denna förutsättning
inte har förelegat och inte heller föreligger för den enskilda företagsamheten
i Norrbotten, är det ganska förklarligt, att denna enskilda företagsamhet gjort
åtskilliga misslyckade försök i övre Norrland. Man kommer där icke ifrån det
faktum, att den privata företagsamheten inte har haft och fortfarande inte
har samma förutsättningar där som annorstädes i landet.

Om man godtar detta resonemang, har man två vägar att välja mellan, såvida
man inte vill sitta med armarna i kors utan att göra något för denna
landsända. Den har visserligen deltagit i den allmänna välståndshöjningen men
uppvisar ändå den största fattigdomen i landet. Antingen skall man låta den
enskilda företagsamheten få samma förutsättningar i Norrbotten som i andra
delar av landet genom att staten överlåter de nyckelpositioner, som äro nödvändiga
för en framgångsrik enskild företagsamhet. Men den möjligheten ligger
utom linjen för praktisk politik. Eller också måste staten själv ta hand
örn en väsentlig del av företagsamheten. På grund av de äganderättsförhållanden,
som finnas i Norrbotten, måste jag, trots att jag är borgerlig, alltså
anlägga ett statskapitalistiskt resonemang. Det är med sorg i hjärtat jag gör
det, och jag önskar, att inte andra landsdelar skola drabbas av samma fördömelse.
Men när det är som det är med äganderättsförhållandena i Norrbotten,
måste staten ta konsekvenserna därav och uppträda såsom egen företagare,
inte därför att staten är en idealisk företagare utan därför att staten äger
naturtillgångarna och därför att ingen annan kan göra det. Det är denna fundamentala
synpunkt, som man aldrig kan komma ifrån, då det gäller Norrbottens
näringsliv.

De betänkligheter, som en hel del herrar här lia utvecklat, tar jag i allra
högsta grad allvarligt. Jag måste såsom norrbottning ta dessa betänkligheter
allvarligare än andra. Skulle det hela spricka, är det: inte bara järnverket som
går förlorat, och inte bara Luleå stad sorn kommer att få mycket stora svårigheter,
utan det kommer att bli ytterligare ökade svårigheter att förmå statsmakterna
att uppfylla de förpliktelser, som deras innehav av Norrbottens na Forsta

kammarens protokoll 1940. Nr 29. 6

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
turrikedomar medför. Av det skälet måste jag vara särskilt lyhörd för dessa
betänkligheter.

När herr J. B. Johansson, vilken som få sydsvenskar kan övre Norrlands
ekonomiska frågor, här har deklarerat, att han är positivt inställd till frågan
örn Norrbottens industriella expansion, så är det utan all tvekan mycket allvarligt
och uppriktigt menat, och handelsministern inkasserade ju också i erkännsamma
ordalag herr Johanssons positiva inställning. När också herr Ekströmer,
fastän med delvis annan motivering, sade sig anse, att järnverket från
början var så_ konstruerat, att fortsättning måste följa, ligger också däri en
positiv vilja till fortsatt utveckling. Jag är alltså villig erkänna, att reservanterna
av olika schatteringar i detta avseende inte kunna sägas icke vilja någonting.
utan man vill bida och se.

Hur skall jag då reagera inför förslaget örn ett omedelbart beslut? Jag får
liksom herr Hage söka mig en auktoritet. Jag tillhör inte dem, som betrakta
handelsministern såsom en auktoritet på detta område. På grund av deras
praktiska erfarenhet sätter jag något större värde på uttalandena från styrelsens
ledamöter. Det kan ju hända, att även de ha räknat fel, och det
kan hända att inte tidsschemat kan följas, då det gäller utbyggandet. Sannolikt
komma inte heller pengarna att räcka. Jag tror, att det varit klokt
av utskottet _ att tillstyrka herr Lövgrens motion örn en annan relation mellan
aktiekapital och upplanat kapital i detta företag. Jag räknar med att
riksdagen kommer att få satsa mera pengar, och jag räknar med möjligheten
att programmet delvis får göras om, kompletteras och eventuellt utbyggas
ännu mer. Men när jag för min del ansluter mig till utskottsmajoritetens
ståndpunkt och röstar för bifall till propositionen, gör jag det inte därför
att jag pa något sätt vill nonchalera de betänkligheter, som på mångahanda
sätt lia kommit till uttryck. Men jag resonerar som så, att även örn planerna
möjlig-en få lov att revideras, även örn kalkylerna inte stå sig och tidsschemat
inte håller, så är detta dock sådant som kan rättas till. Det kan rättas till efter
hand under byggnadstiden. Det har ju sagts i olika sammanhang, att kompletterande
utredningar äro behövliga på ett flertal punkter.

Jag vet som sagt, att den enda, som i nuvarande läge kan göra någonting
för att åstadkomma en industriell expansion i Norrbotten, är staten. Set ena
året har gått efter det andra, och befolkningen där uppe är fortfarande den
fattigaste i landet. Yi måste skicka våra bästa pojkar att söka plats annorstädes
i landet — jag missunnar inte andra delar av landet att få dem, men jag
tänker på. vilken åderlåtning det innebär för det egna länet, att de på detta
sätt försvinna därifrån och offra sina bästa krafter inom andra delar av landet.
Då jag förstår, att det är högeligen på tiden att något blir gjort med hänsyn
till Norrbottens ekonomiska framtid, kan jag inte vara med om ett ytterligare
dröjsmål; och i förhoppning att de fel, som möjligen kunna visa sig
föreligga i beräkningarna, skola rättas till vid de nyssnämnda kompletterande
utredningarna, anser jag mig med gott samvete böra rösta för utskottets
förslag.

Herr Heiding: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning av
herr Wistrands anförande. Han ansåg, att jag hade uttryckt mig i svävande
ordalag, och det förstår jag visst att han tycker, eftersom jag inte är på samma
linje som han själv.

Jag var inte i tillfälle att höra herr Wistrands anförande i fortsättningen,
men jag kan ju förstå, att herr Wistrand talade i mycket manliga och rakryggade
ordalag och på ett mycket övertygande sätt. Men han tycks i alla
fall inte ha kunnat övertyga sin partikamrat, som nu senast uppträdde här

Fredagen den 28 juni 1946 em.

.Nr 29.

Ang. aktieteckning t Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
i kammaren. Jag gläder mig mycket åt herr Berghs uttalanden och instämmer
med honom. Han hade en syn på denna sak som överensstämmer med
min, och jag anser att man bör hjälpa till för att något skall kunna göras för
Norrbottens befolkning.

Jag gick för min del i mitt förra anförande inte in på detaljfrågorna, ty
jag erkänner, herr Wistrand, att jag inte är fullt kompetent att göra det.
Men jag fäster mig mycket vid vad både länsstyrelsen i Norrbottens län och
norrlandsutredningen ha sagt, ävensom vid vad som sagts i de andra yttrandena.
Visserligen bär det också förekommit en del tveksamma uttalanden,
däri framhållits, att man skall vänta och se och utreda frågan ytterligare,
men i stort sett visa yttrandena en positiv inställning.

Senare skulle, efter vad jag hört, herr Wistrand ha sagt, att jag trodde
alltför mycket på den nuvarande styrelsen. Ja, jag har stort förtroende för
styrelsen, herr Wistrand, men jag fordrar inte alls, att herr Wistrand skall
tro på den nuvarande styrelsen, ty jag har inte märkt, att herr Wistrand
någon gång har velat gå med på att bevilja anslag till Norrbottens järnverk,
utan han har varje gång den frågan varit uppe ställt sig avvisande. Örn det
nu hade varit så, att detta stora järnverk skulle lia förlagts hit till Stockholms
stad, skulle jag nästan tro att man hade haft att vänta mera förståelse
från herr Wistrands sida. Jag vill för min del inte vara med örn att
driva en sådan politik — det kallade man förr i världen sockenpolitik. Jag
vill för min del vara med örn att hjälpa Norrland och den norrländska befolkningen
i detta fall. Det är väl ingen anledning att låta folk uppe i
Norrland flytta därifrån och nedåt södra Sverige, örn man kan skaffa dem
arbete där uppe.

Det är således en egendomlig syn som herr Wistrand har på denna fråga
och alltid har haft varje gång vi här ha diskuterat den.

Jag skall därefter be att få säga några ord till herr Elon Andersson. Han
framhöll, att han hade en positiv inställning till frågan örn utbyggnaden.
Han betonade detta flera gånger och talade för herr Ohlins reservation —
han glömde visst bort att herr Petersson i Karlskrona också stod för den reservationen
och att, örn jag inte minns fel, hans namn till och med står först.
Dessa reservanter vilja vara med örn en aktieteckning på 30 500 000 kronor
och uttala sig i positiv riktning örn utbyggnaden, som de säga sig vilja vara
med örn. Enligt utskottets förslag kommer ju aktiekapitalet att tas i anspråk
i första hand för utbyggnaden, och först därefter kommer det att lånas
upp pengar. Man lånar alltså inte upp detta stora kapital på 70 miljoner
kronor, när man sätter i gång, utan det sker väl, då man förbrukat det tecknade
aktiekapitalet. Detta går, kan man säga, ungefär i samma stil som den
av herrar Petersson i Karlskrona och Ohlin avgivna reservationen, fastän det
där har sagts, att frågan bör ytterligare utredas. Jag kan inte förstå annat,
än att den nuvarande styrelsen har möjlighet att bedöma denna fråga och
utreda den under en tid som förlöper, och innan dessa pengar behöva tagas
i anspråk. Jag förstår därför inte herr Elon Anderssons uttalanden på denna
punkt. De rimma dåligt med talet om att man är positivt inställd till utbyggnaden.

Herr Ekströmer vände sig mot mig och sade, att de flesta industrier här i
landet ha byggts ut i etapper. Ja, det kanske de ha gjort, men det måste väl
''bli mycket dyrare, om de byggas ut i etapper. Det blir väl mer ändamålsenligt,
örn det hela kan planläggas för en stor industri med en gång, än om man
först skall bygga upp en byggnad och sedan bygga till denna och göra nya
planläggningar undan för undan. Styrelsen vet ju inte heller, hur den skall
ställa sig med arbetet i fortsättningen, örn det vid t. ex. 1947, 1918 eller 1949

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
års riksdagar skall kämpas om denna fråga på samma sätt som hittills. Det
är bättre, att det nu blir ett slutgiltigt beslut, så att styrelsen kan veta, hur
det hela skall planläggas.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wistrand, som anförde:
Herr talman! Herr Heiding har som grund för sitt anförande åberopat sin
bristande sakkunskap och sin oförmåga att tränga in i detta ärende. Jag kan
inte undgå att finna, att hans eget anförande också var präglat av dessa egenskaper,
framför allt när herr Heiding vände sig emot mig, ehuru han meddelade,
att han inte varit i tillfälle att åhöra mitt anförande.

Mitt anförande gick till väsentlig del just ut på att visa, att detta järnverk
i grund och botten inte ger någon verklig hjälp till Norrbotten. Jag beklagar
att herr Heiding inte, innan han höll sitt anförande, hade varit i tillfälle att
lyssna på mitt.

Jag vill slutligen tillbakavisa allt tal om att jag, ifall det nu varit fråga
örn ett järnverk i Stockholm, skulle ha haft en annan inställning. Jag kan försäkra
herr Heiding, att min politiska bana — vad som än kan vara att anmärka
på den — sannerligen inte har varit präglad av lokala synpunkter.
Och den mentalitet, som söker roten till de politiska ställningstagandena i
den ena eller andra landsändans — och helst valkretsens — förhållanden, den
har mitt djupa förakt.

Herr Wehtje: Herr talman! Den, som i sin dagliga gärning sysslar med
industriella problem och ekonomiska uppgifter och har att taga ställning till
frågor örn investeringar även av betydande omfattning, kan ej undgå att få en
känsla av stark betänksamhet vid studiet av det föreliggande förslaget örn utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Det är här fråga om en investering av mycket
stor omfattning, ja, så stor, att även om man anser sig ha statens stora resurser
bakom sig, borde en verkligt grundlig bearbetning av projektet, innan
det föres fram, anses vara en bjudande plikt.

Det gäller också här svåra frågor. Det gäller inte endast att utreda möjligheterna
för en lönsam och räntabel verksamhet, utan det gäller dessutom
att få denna utökade verksamhet inställd i dess rätta samband med den förefintliga
järnindustrien och med beaktande av vårt försörjningsläge under olika
förhållanden. Den korta tid, som har stått den nya styrelsen till buds, kan
efter mitt förmenande omöjligen ha varit tillräcklig för ett sådant bedömande,
att man med gott samvete kan göra gällande att man har ett tillräckligt säkert
underlag för dessa omfattande förslag. Slutorden i Jernkontorets yttrande,
vilka innebära att en ansvarskännande ledning inom det fria näringslivet ej
skulle handla på så lösa grunder, ha helt visst fog för sig.

Ett uppskov till nästa riksdag, eller i varje fall till höstriksdagen, för närmare
och grundligare utredning hade helt säkert i nuvarande situation, då det
är en sådan knapphet på arbetskraft, att de förefintliga produktiva resurserna
inom den redan befintliga järnindustrien inte kunna till fullo utnyttjas, vara
välbetänkt. Ett sådant uppskov skulle efter mitt förmenande inte ha behövt
inverka menligt på verkets färdigställande och utbyggnad. Handelsministern
sade, att han av styrelsen fått tungt vägande skäl för ett omedelbart igångsättande;
ett uppskov skulle, anförde styrelsen, medföra en försening, inte
med några månader, utan med ett år. Jag kan inte tänka mig annat än att
de schaktningsarbeten, som anföras som skäl, mycket väl skulle kunna ha
föreslagits som ett påbörjande av arbetena, och de maskinbeställningar, som
behövde göras, skulle väl också ha kunnat förberedelsevis föreslås här, utan

Fredagen den 28 juni 1040 em.

Nr 29.

Ani/, aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
att man därför skulle behöva binda sig i sådan omfattning som man gör enligt
det föreliggande förslaget.

Med det sagda vill jag inte lia givit uttryck åt någon sådan mening som att
en utbyggnad av järnverket i Norrbotten flir förädling av tackjärnet inte
borde ske. Tvärtom tror jag att det är välbetänkt att gå vidare med en förädling
av tackjärnet till valsat och smitt järn och stål. Det har av de sakkunniga,
redan när denna fråga började att utredas och verket projekteras,
sagts ifrån, att någon räntabilitet på en järntillverkning där uppe skulle
man inte få med mindre än att man förädlade produkterna till valsat järn
och stål. Jag vill inte heller med min tveksamhet ha givit uttryck åt någon
olust inför tanken att förlägga en industriell utbyggnad till Norrland. Tvärtom
vill jag både för egen och för mina industrikollegers del vitsorda, att det
finns ett mycket stort intresse för att försöka förlägga industriell produktion
till Norrland, och en utbyggnad av en järnindustri där uppe skulle helt säkert
kunna fjella en stor mission för Norrlands industriella liv och därmed också
för hela vårt land.

Den tveksamhet, som jag har givit uttryck åt, hänför sig uteslutande till
den föreslagna takten och omfattningen av utbyggnaderna. De utredningar,
som enligt mitt förmenande i första rummet borde göras grundligare och mera
ingående, böra främst avse tillverkningsprogrammet. Det har ju i remissyttrandena
med skärpa sagts ifrån, att denna fråga inte är tillfredsställande utredd,
och av styrelsens och departementschefens uttalande framgår också, att
man menar att denna fråga skall tagas upp till mera ingående prövning. Jag
anser att detta hade bort göras innan dessa omfattande förslag hade framlagts.
Det är dock den grund, på vilken hela utbyggnaden skall baseras, och i den
mån man inte har utredningarna klara från början äro riskerna för en felinvestering
stora och påtagliga.

Vidare tror jag att man med fog kan säga, som det också har gjorts, att anläggningskostnaderna
äro för lågt beräknade. Jag skall emellertid inte gå närmare
in på detta. Det har i några av remissyttrandena pekats på en del detaljer.
som direkt visa att kostnaderna äro hållna i underkant i kalkylerna.
Och jag tycker för min del också, att en sak som herr Wistrand här har
bragd på tal, nämligen de beräknade kostnaderna för ett motsvarande järnverk
i Norge, borde ha givit både järnverkets styrelse och handelsministern
en tankeställare. Man kan ju inte avfärda saken så lätt som genom att bara
göra gällande, att man skulle lia räknat bättre här i Sverige, därför att vi ha
kommit till en lägre kostnadssumma än man har gjort i Norge. Jag tycker
tvärt örn, att den omständigheten att man har kommit till en så väsentligt
mycket lägre kostnad per produktionsenhet här i Sverige borde ha föranlett
vederbörande att göra sig mödan undersöka, vad detta i verkligheten kan
bero på.

Vad sedan angår beräkningen av kapitalbehovet för rörelsen, har också här
tydligtvis en beräkning i underkant skett. Jag kan inte tänka mig, att ett
verk, som skall ha en årlig omsättning på över en halv miljard kronor, skall
kunna klara sig nied ett rörelsekapital, som nu skall ökas upp till sex miljoner
kronor. Den propå i detta hänseende, som har kommit från Jernkontoret,
har ju utsatts för stark kritik i propositionen. Jag kan emellertid inte
tro att det är möjligt att hålla en sådan omsättning med ett så litet rörelsekapital.

Tillverkningskostnaderna och de nied hänsyn till dem utförda beräkningarna
liro mycket svåra att bedöma — de uppgifter, som lia stått till disposition,
lia ju varit relativt knapphändiga. A7i lia varit i tillfälle att diskutera frågorna
örn tillverkningskostnaderna tidigare, när en utbyggnad var aktuell.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Då redovisades de helt enkelt inte, trots att det var inför ett sådant forum som
planeringskommissionen, som en sådan redovisning begärdes. Det ansågs inte
opportunt att framlägga uppgifterna, och vi fingo draga våra slutsatser av
de upplysningar vi kunde införskaffa från annat håll.

Det är givet, att konkurrenskraften och lönsamheten bli beroende av hur
järn- och stålpriserna komma att utveckla sig efter kriget, och de äro antagligen
mycket svåra eller omöjliga att bedöma. Men det blir inte bara de framtida
priserna, som komma att bli avgörande för detta verks möjligheter att
hävda sig, utan det blir också förhållandet mellan å ena sidan de tillverkningskostnader,
som verket kommer att få, och å andra sidan tillverkningskostnaderna
vid andra- likartade verk. Och enligt vad jag har kunnat finna
har Norrbottens järnverk hitintills måst betinga sig högre priser på sina produkter
än vad den äldre mellansvenska industrien har gjort. Detta borde ju
ha tagit sig uttryck i den resultatredovisning, som järnverket har framlagt,
men där finns ingenting av ett sådant bättre resultat; tvärt örn tycker jag
att man får ett starkt intryck av att de högre priserna inte ha avsatt något
spår av något bättre resultat, och inte heller av den marginal, vilken även
de äldre tillverkarna givetvis ha haft, för avskrivningar och för förräntning
av det investerade kapitalet.

Med avseende på tillverkningskostnaderna skulle jag, just med tanke på
att samtidigt med förslaget om dessa nya anslag också framlägges ett förslag
om rekonstruktion och avskrivning av kapital, vilja ställa en fråga direkt till
handelsministern: har man vid beräkningen av tillverkningskostnaderna för
det utbyggda verket verkligen räknat med att de nedlagda kostnaderna skola
kunna förräntas i sin helhet, alltså även i den mån de kunna hänföras till merkostnader
med hänsyn till det nuvarande prisläget?

_ Angående tillverkningskostnaderna skulle jag i detta sammanhang också
vilja beröra en fråga, som har varit under diskussion när man tidigare har
övervägt inte bara detta företags verksamhet, utan också andra statliga företags,
nämligen huruvida man verkligen avser att fastslå att detta järnverk
inte skall lämnas några favörer eller någon prioritet genom att det erhåller
varuleveranser eller får tjänster från andra statliga företag utförda på andra
villkor än man är beredd att lämna enskilda företag. Styrelsen säger visserligen
ifrån i de i propositionen refererade skrivelserna, att man inte tänker
sig att man skall behöva några subventioner, men jag tycker det vore angeläget
att man finge ett uttalande här i riksdagen, att så verkligen är avsikten
och att det också kommer att ges garantier för att inga subventioner komma
i fråga.

Jag tar upp denna fråga därför att den är av stor betydelse, men också
därför att jag har en känsla av att man kanske ändå i någon mån umgås
med tanken på att vilja tumma på principen att inte lämna subventioner. Jag
har helt nyligen för ett företag, som står mig nära, slutit ett kontrakt örn leverans
av kraft från vattenfallsstyrelsen; det rör sig örn mycket stora, kraftbelopp,
och det rör sig örn kraft av samma art som den som järnverket i
Norrbotten skall ha för sin motordrift, skulle jag antaga. I kalkylerna för
järnverket har man upptagit ett kraftpris av 1,25 öre per kWh, under det
att man för det verk, som jag åsyftar och som ligger i Mellansverige, från
vattenfallsstyrelsens sida betingar sig ett pris av 2,35 öre per kWh. Jag är
fullt medveten om att överföringen från Norrland och hit ned betingar en
viss kostnad, men det kan ju inte röra sig om så mycket, att kraften för det
enskilda företaget här nere skall bli nära dubbelt så dyr som för det statliga
verket där uppe.

Malmpriset skall jag inte draga in i diskussionen. För beräkningen av detta

Fredagen den 28 juni 194<i eili.

Nr 29.

Ant), aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
gäller ju detsamma som jag nu har sagt örn kraften, och det skulle ju vara
önskvärt att man kunde finna former för att lämna en fortlöpande garanti,
så att man finge klart för sig på företagarhåll, att det inte göres någon mannamån
till det statliga företagets favör.

Med avseende på redovisningen av verksamhetens resultat skulle jag också
vilja säga några ord. Den som ser bokslutet för Norrbottens järnverk — vi
fingo det oss tillställt för ett antal månader sedan — får en känsla av att
man här just inte har visat prov på någon villighet att låta företagets verksamhet
och ställning bli utförligt belysta och att lämna tillfälle till insyn.
Jag har förut varit i tillfälle att framföra dessa synpunkter till herr statsrådet,
men jag har velat här upprepa vad jag då sade för att kanske få ett
uttlande örn att vi ha utsikt att ett annat år få denna redovisning till en
inönsterredovisning, som går ut på att visa hur en redovisning bör vara, och
inte, som det nu är, en redovisning i sådan form, att jag skulle vilja säga att
så skall den absolut inte vara. Ett sådant bokslut är inget föredöme för
svensk företagsamhet. Här finns ett tillfälle för handelsministern att föregå
med gott exempel och att ta ett initiativ, ett tillfälle, sorn jag hoppas att
han skall utnyttja.

Handelsministern nämnde något i sitt anförande om att ett enskilt företag,
som skulle startas under motsvarande förutsättningar som detta, inte skulle
lia blivit utsatt för en sådan kritik och ett sådant kannstöpande, som nu är
fallet när det gäller detta statliga företag. Jag vill emellertid säga, att det
nog är ett misstag att gå ut ifrån något sådant. Skulle ett enskilt företag gå
in för en investering eller en utbyggnad av denna omfattning, så hade helt
visst en kritik utövats inom de egna kretsarna, och utredningarna hade gjorts
och granskats mycket grundligare än vad som bär har blivit fallet. Det är
väl också så, att när det gäller en allmän investering, ett utnyttjande av
allmänna medel, så bjuder detta till att iakttaga en ännu större försiktighet
och även en större noggrannhet än till och med en investering i ett enskilt företag.
Ty de enskilda företagen lia ju den pressen på sig, att deras existens
är beroende av att de ekonomiska bedömandena ha skett från riktiga utgångspunkter,
och den fortsatta medelsanskaffningen är också beroende av att man
kan uppvisa en räntabilitet. Detta är inte fallet för statliga företag; där
finns det ju andra vägar att komma fram på.

Vad sedan angår den ordning, i vilken utbyggnaden skall ske. så har man
förut här under debatten framhållit nödvändigheten av att det inte heller
härvidlag lämnas någon prioritet. Jag har redan påpekat, att våra materiella
resurser äro utomordentligt hårt ansträngda och att knappheten på arbetskraft
också är mycket stor, ja, så stor att vi ju inte kunna utnyttja de direkt
produktiva, resurser, som vi ho. 1 en överläggning, som vi hade i en industrikrets
för några dagar sedan, framhölls det just från järnverkshåll, att knappheten
på arbetskraft har gått så långt att vissa verk lia måst begränsa sin
drift ända ned till två tredjedelar av sin tillverkningskapacitet. Arbetskraften
går till anläggningsverksamheten, och inför en utbyggnad som denna föreligga
helt visst stora risker för att arbetskraften i än större utsträckning
suges till de mera givande anläggningsarbetena. För närvarande måste ändock
det viktigaste vara att våra krafter i första hand inriktas på att stödja
och främja den direkt produktiva verksamheten, den verksamhet alltså där
man kan få ett ökat produktionstillskott med minsta möjliga ansträngningar.

Så skulle jag vilja belysa en liten, men efter min uppfattning inte oviktig
detalj. I det förslag, som styrelsen har framlagt, har man begärt ett anslag
på 300 000 kronor för kaj- och transportanordningar vid en kalkstensfyndighet
på Gotland, och styrelsen sii ger att detta behövs; man har skaffat ett

Nr 29.

Fredagen (leii 28 juni 1946 em.

Ane/, aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
kalkstensbrott på Gotland för att därmed säkerställa sitt behov av kalksten
för den tilltänkta ökade produktionen. Jag bär inte hört talas om denna utvidgning-
av järnverkets verksamhet förrän för någon tid sedan, men jag
skulle gärna vilja veta vilka undersökningar som gjorts för ändamålet. Hade
ärendet kommit till behandling här i riksdagen, så skulle jag ha varit i tillfälle
att upplysa örn att en sådan investering är alldeles onödig för järnverkets
del. Hela norra Gotland utgöres ju av kalksten, så någon knapphet på den
varan är inte att befara, och dessutom är det flera företag som arbeta inom
branschen och som inte skulle vilja något hellre än att få Norrbottens järnverk
till kund. Denna bransch är beroende av att verksamheten vid de olika
företagen kan upprätthållas i en viss omfattning, så att det blir möjligt att
använda maskinell brytning och lastning. Genom den maskinella driften kan
man också spara på den mycket knappa arbetskraften.

Nu bär man gått en helt annan väg. Jag trodde ju annars, att handelsministern,
som har visat så stort intresse för strukturrationalisering, d. v. s.
en rationell utformning av de olika branscherna, också nu, när han själv har
blivit industriman, skulle ge ett gott bevis för att själv vill leva som han lär.
Enligt vad jag kan förstå har han emellertid hoppat in i en affär utan någon
som helst närmare undersökning. Verksamheten har väl redan satts i gång
där nere i järnverkets regi, och det har haft till följd att lönerna ha höjts och
att en del arbetskraft, som förut var sysselsatt i de andra företagen där nere,
vilka voro bättre rustade, nu ha flyttat över till det minst effektiva företaget.

Jag kan inte se annat än att denna utveckling är mycket olycklig. Det begärda
anslaget är inte behövligt, det kommer inte att leda till en rationell
lösning, och det bör efter mitt förmenande inte heller tagas i anspråk. I stället
bord*1, man söka utnyttja de redan förefintliga, mera effektiva företagen, och
jag vill nu, när jag får framföra detta direkt till handelsministern, uttala en
förhoppning att han också skall vara villig att medverka till den enda förnuftiga
utveckling som här är möjlig, nämligen att man försöker koncentrera
driften och försöker att gemensamt bygga ut den rationellt.

Slutligen några ord örn rekonstruktionen. Jag kan inte finna att det egentligen
föreligger några skäl till att man nu skulle företaga en rekonstruktion,
innan ens de första utbyggnaderna ha hunnit färdigställas och när man
alltså .svårligen kan bedöma det verkliga behovet av kapitalbortskrivningar.
Handelsministern sade, att örn en sådan åtgärd hade företagits i ett enskilt
företag, så skulle den Ira lovprisats och anförts såsom mycket välbetänkt. Jag
vet inte örn jag kan dela hans uppfattning därvidlag. Det kan ju hända att
man, när man hunnit så långt på det sluttande planet, att man är på det
klara med att en kapitalnedskrivning verkligen är nödvändig, måste hälsa
en sådan med tillfredsställelse. Men innan man hade hunnit så långt, skulle
helt visst^ det sätt, på vilket företaget hade skötts, ha blivit utsatt för en
mycket hård kritik. Jag tror att den ledning, som hade fört ett företag dithän
— nota bene örn den alls hade fått stanna kvar — inte hade blivit föremål
för några lovord, utan tvärt örn.

Jag finner det anmärkningsvärt, att avskrivningar föreslås i sådan omfattning,
att man skall overt öra ett visst belopp, som skall stanna i reservtonden.
Det är ju en mycket ovanlig åtgärd. Jag har också fäst mig vid att
nedskrivningen på anläggningsvärdena föreslås ske till förkrigsprisnivån. För
endast några veckor sedan behandlade vi här i riksdagen förslaget örn krigskonjunkturskattens
avveckling, och då påvisade handelsministerns kollega finansministern,
att det inte fanns något skäl att göra en avskrivning ned till
ett lägre värde än ett efterkrigspris, som skulle ligga 40 procent över förkrigsprisnivån.
Här kan man ju konstatera, att finansministern inte har kun -

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
nät övertyga handelsministern om att detta är en riktig åtgärd. Handelsministern
går sina egna vägar. Han föreslår nu en nedskrivning, som för enskilda
företag inte skulle komma att medgivas i fråga örn krigskon.junkturskatten.

Herr talman! Med dessa ord skall jag be att får yrka bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag befinner mig i ett moraliskt
dilemma. Här Ilar under debattens gång mycket yttrats till kritik av propositionen,
och det har ofta getts en direkt adress till mig såsom den närmast ansvarige
för propositionen. Både mitt mycket livliga intresse för saken och min
stora respekt för deni, som här takt i kammaren, skulle egentligen motivera, att
jag höll ett relativt långt anförande. Jag skulle önska göra det. Emellertid
måste jag å andra sidan ta hänsyn till att vi böra komma till ett slut, och
åtminstone bör jag inte vana orsiaken till att vi inte snart komma till slutet
med denna punkt på dagordningen.

Jag skall därför inskränka mig till att göra en enda replik till herr Wistrand,
som jag anser nödvändig. Men låt mig dessförinnan svara herr Wehtje på hans
direkta fråga. I kostnadskalkylerna äro medräknade samtliga kapitalkostnader,
allt vad som nu är investerat och vad man planerar att investera.

Det har berättats mig, att herr Wistrand tog upp en punkt i mitt anförande,
där jag sökte belysa sambandet mellan Norrbottens järnverk framtid och den
mellansvenska järnindustriens framtid. Jag sade, att jag visst kan föreställa
mig, att tillkomsten av detta moderna verk kan komma att betyda en extra
besvärlighet för sådana verk i Mellansverige, som ha en svag- teknisk utrustning
och äro mycket omoderna, och jag erinrade örn att det i järnhanteringens
historia oavbrutet har varit så, att starkare, mer konkurrenskraftiga metoder
lisi undanträngt ålderdomliga metoder och ibland rent av fört till nedläggande
av enskilda verk.

Herr Wistrand säger, att bär har jag avslöjat mig. Enskilda företag skulle
få vara med örn att med sina skatter uppföra Norrbottens järnverk, alltså vara
tvungna att med sina skatter skapa ett instrument, som betyder deras egen
undergång. Han går ännu längre och säger, att arbetarna vid de mellansvenska
järnverken med sina skatter skola bidraga till att skapa ett järnverk, som
skall föra till arbetslöshet för dem själva.

Örn min ärade vän herr Wistrand förlåter mig — och jag säger det bara
under alla reverenser och i minnet av att han själv ofta är hård i sina omdömen
— skulle jag vilja säga, att här avslöjar sig herr Wistrand som en demagog.
Oss emellan kan det ju inte vara någon tvekan örn vad jag menade, när jag
yttrade detta, och oss emellan kan det väl heller inte vara så, att herr Wistrand
egentligen menar någonting annat än vad jag har sagt.

Skälet till att vi äro beredda att lägga fram detta stora förslag om en utbyggnad
av Norrbottens järnverk både på bredden och på djupet till ett
fullständigt valsverk, och skälet till att vi äro angelägna att från början få
en plan, som möjliggör för järnverket att få storföretagets valla förmåner —
förmånerna hos de stora företag utomlands, som kunna producera billigt —
är naturligtvis att vi mena, att vi här åstadkomma en järnindustri, som är i
hög grad konkurrenskraftig. Jag påpekade ävenledes, tror jag, att jag ser en
motsättning mellan å ena sidan den uppfattningen hos våra kritiker, att man
tvivlar på att detta järnverk blir konkurrenskraftigt, och å andra sidan den
uppfattning, som det uttalat, att detta järnverk måste skada den mellansvenska
järnindustrien. Örn det inte blir konkurrenskraftigt, kan det näppeligen skada
den mellansvenska järnindustrien. Skadan skulle ju bestå i att verket kunde
producera billigare.

Nr 29.

Fridagen den 28 juni 1940 cm.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

_Nu är det klart, och det var det jag hävdade, att när vi säga, att verket skall
drivas utan subvention, så mena vi inte bara, att det inte skall särskilt gynnas,
utan vi mena också, att den mellansvenska järnindustrien icke skall särskilt
skyddas från konkurrens från detta statens företag. Det är klart att här, som
ofta skett i järnhanteringens historia, sättes in en kraft, som kan leda till åtminstone
övergående svårigheter för sådana verk, som inte äro tillräckligt
modernt utrustade. Vi äro alla medvetna örn att detta är utvecklingens lag.
Den enskilda företagsamheten har oavbrutet arbetat sig fram efter denna linje!
Jag vill också påstå, att staten med all säkerhet, örn man alltjämt skall döma
efter historien,, kommer att ta relativt större hänsyn till de arbetare, som möjligell
skulle bli utslagna vid några av de verk, som inte kunna bli tillräckligt
konkurrenskraftiga.

Varför skola vi emellertid se saken från detta dystra perspektiv? Ha vi rätt
i våra prognoser, finns det, örn inte år 1950 så 1952 eller 1955, utrymme icke
bara för detta stora järnverk, utan också för en expanderande järnindustri i
Mellansverige, en järnindustri som då naturligtvis, icke bara på grund av konkurrensen
från det moderna järnverket i Norrbotten utan under inflytande av
konkurrensen från hela världen, blir tvungen att i fortsättningen som hittills
söka höja sm tekniska standard. Och då kan det naturligtvis också bli fråga
örn att lägga ned något verk. Det är ett resultat av utvecklingen, som det
förvånar mig, att herr Wistrand inte är beredd latt godta, och som det förvånar
mig att han är beredd att använda i demagogiskt syfte.

Lat mig tillägga, att jag icke kan dela den inställning, som alltför mycket
har färgat debatten örn Norrbottems järnverk, där man mot varandra ställer
den enskilda järnindustrien och statens järnindustri i Norrbotten. I en mycket
real mening anser jag,, att den mellansvenska järnindustrien också är vår järnindustri.
Svenskt kapital, svensk arbetskraft och svenskt råmaterial äro där
investerade. Staten kan icke ha ett intresse, som enbart knyter sig till det företag
som är statligt, utan staten bär ett intresse för hela järnindustrien. Detta
borde — örn herr Wistrand litar på att detta är den uppfattning, som kommer
att göra sig gällande inom riksdagen, vilket jag anser vara fullkomligt självklart
— borga för att denna utbyggnad icke sker på ett sådant sätt, att det
oberättigat med skadliga följder drabbar den gamla järnindustrien och dess
arbetare.

Herr Wistranderhöll ånyo ordet för kori genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr statsrådet sade, att antingen blir detta järnverk inte konkurrenskraftigt,
och då är det ofarligt för den övriga järnindustrien, eller också blir
det konkurrenskraftigt, och da arbetar det pa samma villkor som den enskilda
industrien. Tyvärr finns det en medelväg, nämligen att verket icke är konkurrenskraftigt
i sig självt men uppehälles genom statliga åtgärder, genom subventioner
på ett eller, annat sätt. Nu har herr statsrådet sagt, att det inte är
meningen att subventionera verket, och jag har naturligtvis ingen anledning
att tvivla på hans ord i det fallet. Men jag vill påpeka, att även successivt återkommande
nedskrivningar av aktiekapitalet med påfyllning av skattemedel
är en form av subvention, som kan verka ödesdiger, och det är den konkurrensen,
som den övriga järnhanteringen kan lia rättighet att vara rädd för.

När herr statsrådet emellertid nu är närvarande i kammaren skall jag be.
att herr statsrådet också besvarar en fråga, som jag gjorde. Herr statsrådet
sade, att herr statsrådet med tillfredsställelse hälsar kritik och ingående saklig
granskning av ett företag som detta. Då vill jag fråga: Får jag i detta herr
statsrådets av mig mycket tacksamt annoterade yttrande se en villighet att
medverka till att förverkliga riksdagens framställning örn att de statliga bo -

Fredagen den 28 juni 194(5 em.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
lagen också måtte få granskas av statens sakrevision och naturligtvis också
av riksdagens revisorer?

Herr statsrådet Myrdal: Låt mig i anledning av herr Wistrands senaste
anförande säga beträffande dess första del, att i så fall skulle vi vara överens,
och då kunde vi alltså förena våra krafter och verka för att järnverket i Norrbotten
blir konstruerat på bästa sätt och får arbeta utan subventioner. Det tal
örn subventioner till järnverket, som länge har förts, har varit ovederhäftigt,
och jag har tidigare uttryckt min stora tillfredsställelse över att det inte har
förekommit i denna debatt. Det utgör ett av de stora framstegen från föregående
år.

Vad gäller den sista punkten i herr Wistrands yttrande är det icke på grund
av någon tveksamhet i den principiella frågan, som jag ber att nu inte få
svara direkt på hur revisionen skall ordnas för Norrbottens järnverk eller
andra statliga företag. Orsaken till att jag inte direkt vill svara är helt enkelt,
om jag får bekänna sanningen, att jag inte är fullt insatt i detta spörsmål.
Jag skönjer icke riktigt, vad det betyder. Men jag tror, att herr Wistrand kan
bli fullkomligt tillfredsställd örn jag svarar honom i största allmänhet, att
det är min mening, att statens bolag skola genomlysas på allt det sätt, som är
möjligt, av offentlighet och av kritik. Det förefaller mig alldeles uppenbart,
att statens bolag böra vara föregångsföretag när det gäller den offentliga insynen
i deras finansiella förhållanden, på samma sätt som jag menar, att de
skola var föregångare när det gäller industriell demokrati och mångå andra
ting. Jag kan medge, att det icke alltid bär varit fallet, men det är en sak,
som bör botas.

Principiellt kan det alltså icke råda någon åsiktsskillnad mellan herr Wistrand
och mig på denna punkt. Allt vad jag kan göra för att bidraga till att
skapa större offentlighet kring de finansiella förhållandena i statens affärsdrivande
bolag, skall jag göra.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag Ilar begärt ordet bara för
att göra en liten reflexion.

Alla hörde vi med en viss spänning på herr Ragnar Berghs yttrande. Vi
förstodo, att han var i själanöd. Hela det parti, som han representerar, har
ju här.slutit upp kring vad man skulle kunna kalla för en ren manchesterliberal
linje. Vi voro intresserade att höra den motivering, som herr Bergh här
skulle anföra för att han inte kunde ansluta sig till denna linje. Han bockade
sig mycket djupt för de heliga principerna, men han kom ändå fram till att
yrka bifall till utskottets hemställan. För att kunna göra det måste han ju
ha några argument, som bröto av mot dem, som hans partivänner här ha framfört.
Han säde, att eftersom staten äger så stor del av marken i Norrbotten,
har staten en extra skyldighet att sörja för näringslivet där.

Det ligger naturligtvis något i detta, men om den motiveringen hade varit
giltig, skulle den naturligtvis ha varit giltig för herrar Wistrand, Nordenson
och Wehtje också. De hade inte kunnat godkänna den ståndpunkten, och man
får väl därför anse, att herr Berghs motiv för hans avvikande linje är ett annat.
Det är väl inte någon förolämpning, örn man sätter det i samband med at1
herr Bergh representerar den valkrets, där detta järnverk är beläget? Det finns
ett engelskt ordspråk, som heter »Charity heginus at home». Med en något fri
översättning skulle man kanske kunna tolka det så, att hemma i sin egen valkrets
är även högermannen socialist.

Herr Wistrand avvisade med förakt tanken, att han skulle kunna anlägga
lokalpatriotiska synpunkter i sitt riksdagsmannavärv. Han försäkrade med

Nr 29.

Fredagen deri 2S juni 1946 eili.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)
stort patos, att om handelsministern hade föreslagit att ett järnbruk skulle
ligga här i Stockholm, skulle han för sin del visst inte ha röstat för det hara
därför att han var riksdagsman för denna valkrets. Man skall tro på hans försäkran,
men man kan ju göra det tankeexperimentet, att herr Wistrand varit
representant för Norrbottens län i denna kammare. Jag är inte säker på att
han då hade med samma emfas kunnat försäkra, att han varit fri från de
lokalpatriotiska funderingarna.

Jag tycker alltså, att herr Berghs motivering för hans ståndpunkt var något
skruvad. Men eftersom han dock efter bugningar och skruvade argumenteringar
kom fram till ett riktigt resultat, ber jag att få ansluta mig till hans yrkande.

Herr Johansson, Johan IScrnhard: Herr talman! dag begärde närmast ordet
med anledning av herr Heidings sista anförande. Jag hade varit frestad att
åter ingå på ett bemötande av statsrådet Myrdal, men tiden medger det inte.
Men efter herr Heidings sista anförande känner jag ett litet behov att få för
egen del avge en kort deklaration.

o Herr Heiding erkänner sig varia positivt inställd till detta företag. Jag har
så tydligt som jag har kunnat det sagt ifrån, att även jag känner mig positivt
inställd till själva saken. Men vad som skiljer oss åt är det förhållandet, att jag
icke känner den tillit till de framlagda kalkylerna och beräkningarna i olika avseenden,
för vilka jag i mitt första anförande har redogjort, under det att herr
Heiding deklarerar sin tro och tillit. I sitt första anförande yttrade herr Heiding,
att när man är positivt inställd, bör man gå en annan väg än reservanterna,
och han tillfogade, som sagt, att han hyste förtroende för styrelsen och tillit
till dem, som ha lagt upp denna fråga.

När jag hörde detta, försjönk jag för en stund i några stilla tankar. Jag
erinrade mig, hur snabbt herr Heiding redan under ärendets första behandling
deklarerade samma synpunkt. Men när herr Heiding i sitt andra anförande offentligen
uttalade, att han erkände, att han inte är kompetent att tränga in i
frågorna — ty ett sådant inpass förekom i herr Heidings sista anförande —
då försjönk jag åter i några stilla tankar och kom att erinra mig ett uttalande,
som återfinns i ett riksdagsprotokoll från 1700-talet, där en talesman för
bondeståndet i ett ärende yttrade: »Denna fråga övergår enkla dannemäns förstånd,
och därför överlämna vi den till Kungl. Maj:ts avgörande.»

Då jag också är en danneman och representerar lantmän och lantmannaintressen,
men trots detta inte vill inta samma ståndpunkt som talesmannen för
bondeståndet på 1700-talet, och inte heller den, som jag nyss citerade att talesmannen
för bondeförbundet i dag offentligen har tillkännagivit, så vill jag
helt kort avge den deklarationen, att man i detta ärende inte bör endast tro,
man skall ock veta. Det är detta, som skiljer oss i vår uppfattning, att jag och
mina medreservanter vilja få veta de olika detaljerna i detta ärende, de detaljer
som jag redogjorde för i mitt första anförande.

Jag vidhåller alltjämt den uppfattningen, att det finns så många oklara
punkter i detta ärende, att man bör få veta något mera om själva detta ärendes
innehåll, och inte endast tro.

Herr Heiding: Herr talman! När jag vände mig till statsutskottets ordförande,
herr J. B. Johansson, och påpekade, att han här gång på gång hade
uttalat, att han var positivt inställd till denna fråga, så menade jag, att hail
i så fall hade kunnat gå en annan väg än vad han gjort, när han biträtt reservationen.
Det var detta jag ansåg mig böra understryka, när jag vände mig
till statsutskottets ordförande.

Fredagen den 28 juni 1946 era.

Nr 29.

Ani/, aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

När det gäller att i detalj bedöma och tränga in i de berörda frågorna, så
undrar jag för min del örn enis herrar Wistrand och J. B. Johansson äro fullt
kompetenta därtill. Jag skall be att få ett svar på den frågan. Jag erkänner
för min del att jag inte är kompetent, men jag tror mig dock kunna bedöma
frågan om jag ser den mera i stort och från en annan sida. Men när det gäller
att bedöma den i detalj tycks varken herr Wistrand eller herr J. B. Johansson
tro, att ens styrelsen är kompetent. De lia ju inget förtroende för styrelsen och
tro inte, att den förstår detta. Hur skall då jag kunna begripa detaljerna och
bedöma alla frågorna? Kan herr J. B. Johansson det? Jag vore tacksam, om
han kunde ge mig ett svar på den frågan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande momentet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i motsvarande del av den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 241 punkten
I mom. a), röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten I moni. b)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag yrkar bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Petersson: Jag ber att få yrka bifall till den av mig och herr Ohlin
avgivna reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

iNr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. rn. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i det nu föredragna momentet hemställt
.skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att det förslag skulle godkännas, som innehölles
i punkten I mom. b) av herrar Peterssons och Ohlins vid utlåtandet fogade
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petersson. begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som innefattades i herr Johan Bernhard
Johanssons m. fl. reservation i nu ifrågavarande del.

Herr Petersson äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, sorn till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 241 punkten I mom. b) antager godkännande av det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid utlåtan|det avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehalles i punkten I mom. b) av herrar Peterssons
och Ohlins vid utlåtandet fogade reservation.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 241 punkten
I mom. b), röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

Ang. aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. (Forts.)

Då emellertid herr Hesselbom begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten lil.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag hemställer örn bifall
till det under punkten III i reservationen nr 1 gjorda yrkandet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten endast yrkats, av herr Johansson, Johan
Bernhard, att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i motsvarande
punkt av den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 242, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av de tekniska högskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 545 ävensom med bifall till motionen II: 543 och med avslag å motionerna
I: 356 samt I: 14 och II: 46, fatta beslut på sätt under punkten i 48 särskilda,
med 1—48 betecknade moment angivits;

B. att motionerna I: 355 samt I: 362 och II: 546 måtte anses besvarade med
vad utskottet i det föregående anfört;

C. att motionerna I: 363 och II: 544 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

D. att motionerna I: 207 och II: 327 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna 1: 363, av herr Carl Eric Ericsson m. fl., och
II: 544, av herr von Ericsen m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Konungen hemställa örn upphävande av intygsprovisoriet
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt att intygsersättningarna
skulle oavkortade tillfalla de intygsutfärdande läkarna.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herr Oscar Olsson, sorn likväl ej
antytt sin åsikt.

Äng. vista
anslag tiU
universiteten
m. m.

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Då jag är lärare vid Uppsala universitet,
ina det tillåtas mig att i några korta ord ge uttryck åt den tillfredsställelse
och glädje, som inom universitetskretsar råder över årets proposition om anslag
till universiteten m. m. och över utskottets utlåtande, vilket man kan
vänta om en stund kommer att konfirmeras av riksdagen.

Inom utskottet ha skiljaktiga meningar uppenbarligen rått endast i fråga
om någon särskild detalj, och om någon detalj kan man vara oenig då det gäller
varje större ärende. Genom de utredningar, som verkställts av 1945 års universitetsberedning
— vars ordförande redan såsom ecklesiastikminister tog kännedom
örn universitetens alla behov —■ genom det arbete, som utförts av de
övriga kommittéer och utredningar, vilka sysslat med hithörande spörsmål, genom
det energiska sätt, på vilket den nuvarande ecklesiastikministern fullföljt
de givna uppslagen, och genom den villighet riksdagen visar när det gäller att
anslå medel, kommer den vetenskapliga forskningen i Sverige att få vida bättre
villkor än förr. Andra, stora förbättringar lia även förts upp på dagordningen.

För Uppsala universitet betyda de nu förordade anslagen fyra nya professurer,
varjämte en professur förvandlas till ordinarie, 27 nya docentstipendier,
därav tre nya forskarstipendier, förbättringar av samtliga docentstipendiaternas
villkor — låt vara att man här endast kommit till ett provisorium — höjning
av materielanslagen, ett stort anslag till ett instrument i den astronomiska
institutionen, del i de stora anslagen till flygmedicinsk forskning och till
atomforskning, nya och bättre villkor för meteorologisk forskning m. m. Även
om åtskilligt av vad som nu kommer att beslutas endast är en kompensation
för det fallande penningvärdet — dit hör höjningen av materielanslaget — torde
universitetet knappast vid något tillfälle i det förflutna ha fått så stora
nya anslag som genom vad sorn nu beslutas eller ställes i utsikt.

Det mesta av vad som nu kommer att beslutas avser särskilt att främja naturvetenskaplig
forskning. Åtskilligt har emellertid betydelse även för humanistisk
forskning. Dit hör bland annat den nya professuren i musikforskning,
och de nya docentstipendierna ge möjlighet att till universitetet knyta flera
yngre forskare, som syssla med humaniora. Vad som för den närmaste framtiden
ställes i utsikt är bland annat bättre villkor för humanistisk forskning,
detta begrepp taget i dess vidaste mening. Vad vår humanistiska forskning betytt
för den svenska kulturella utvecklingen ligger i öppen dag. Översiktliga
framställningar i bokform, i radion, föreläsningsverksamheten, skolorna och
pressen popularisera denna forsknings resultat och göra den till allmän egendom.
Man torde icke kunna tänka sig en inskränkning i den humanistiska
forskningen, utan att den allmänna kulturnivån i landet skulle sjunka eller en
stagnation inträda.

Jämte stöd åt den humanistiska vetenskapen står på dagordningen att slutgiltigt
reglera docenternas villkor, att höja statens bidrag till tryckningen av
doktorsavhandlingarna, att vidga möjligheterna till stipendier för ungdom, som
vill ägna sig åt vetenskapliga studier och som har anlag för sådana m. m. Må
det tillåtas mig att uttrycka den förhoppningen, att statsmakterna i fråga örn
stöd åt vetenskapen och stöd åt den ungdom, som ägnar sig åt denna, skola
fortsätta på den väg, som de genom årets beslut komma att slå in på. I förhållande
till hela vår budget äro kostnaderna, för den vetenskapliga upprustning,
som nu börjat, endast av underordnad betydelse, och medlen komma till
synnerligen god användning.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag har tillåtit mig att i anledning
av denna kungl, proposition väcka en motion rörande anställningsförhållandena
för de underordnade läkarna vid karolinska sjukhuset och serafi -

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
merlasarettet. Motionen gick ut på att ersättningarna för de intyg, sorn utfärdas
av dessa läkare, oavkortade skulle tillfalla läkarna.

Kungl. Maj :t Ilar i propositionen förordat en ändring i dessa läkares löneförmåner,
vilken bland annat går ut på att ersättningarna för intygen skulle
tillfalla staten och att i gengäld lönerna skulle i viss utsträckning höjas. Statsutskottet
har godkänt den av Kungl. Maj :t intagna ståndpunkten, och jag har
alldeles klart för mig att det inte finns någon möjlighet att få till stånd en
ändring på den punkten. Jag ämnar därför inte framställa något yrkande i den
riktningen.

Jag skulle emellertid vilja hemställa till kammaren, örn man inte skulle
kunna göra några små ändringar i den motivering, som ligger till grund för
utskottets ställningstagande. Utskottet har enligt min mening varit litet för
strängt och uttalat vissa principiella uppfattningar, som kanske inte äro så
lyckliga, detta i all synnerhet som departementschefen har föreslagit, att man
inom en nära framtid skall igångsätta en utredning örn dessa läkares lönefråga.
Jag utgår från att en sådan undersökning bör vara förutsättningslös, och utskottet
bör därför inte genom sitt uttalande binda statsmakterna vid en bestämd
principståndpunkt.

Jag skulle alltså vilja hemställa, herr talman, att man gjorde vissa ändringar
i utskottets utlåtande. De skulle bestå i att man i första stycket av
utskottets yttrande på s. 81 skulle stryka den sista meningen, som lyder: »Utskottet
ansluter sig till den av departementschefen i förevarande avseende hävdade
principiella uppfattningen.» I anslutning till detta skulle man vidare i
första stycket på s. 82 stryka den mening, som börjar med orden »Kätt till
dylik ersättning» och slutar med ordet »sjukhus». Såsom följd härav skulle
man också i det stycke på s. 82, som börjar med orden »Av den ståndpunkt»
stryka följande ord på andra och tredje raderna: »och med beaktande av utskottets
i det föregående angivna principiella inställning till intygsersättningsfrågan».

Jag kan nämna för kammarens ledamöter, att man även i andra kammaren
upptagit denna fråga och att man kommer att framställa samma yrkande där,
såvida det inte redan är gjort.

Såsom tillägg till vad jag tidigare har anfört får jag kanske också framhålla,
att propositionens förslag har väckt mycket stor misstämning inom de
läkarkretsar, som beröras av denna fråga, och jag tror att det skulle vara ett
mycket stort allmänt intresse, att man genom en mildring av utskottets uttalanden
på det sätt jag har föreslagit möjligen skulle kunna avvärja en del
kanske obehagliga konsekvenser av ett bifall till utskottets förslag.

Jag skulle alltså, herr talman, vilja hemställa örn att de av mig nu föreslagna
strykningarna i utskottets motivering beslutas av kammaren.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill först med anledning av
herr Holmbäcks anförande säga, att vi givetvis alla glädja oss åt att förhållandena
nu medge igångsättandet av en kulturell upprustning, som vi hoppas
skall kunna föra vårt land och vår forskning ur det bekymmersamma läge, i
vilket vi lia kommit.

Det har sagts, att man kanske kunde ha gått än längre redan i år, och det
är möjligt. Jag tror emellertid, att den som granskar propositionen och utskottsutlåtandet
förstår, att det är våra personella resurser, sorn ha satt gränsen
för vad vi kunna göra och inte de ekonomiska möjligheterna. Ty det är riktigt,
att de belopp, som det här rör sig om, äro relativt små i förhållande till
budgeten i övrigt. När man föreslår en upprustning, som för naturvetarnas del
innebär tillskapandet av många nya forskartjänster, komma dessa tjänster att

Forsta hammarens protokoll 19Jt6. Nr 29. 7

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. -vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
besättas av folk. som eljest skulle ha gått till våra skolor., och härigenom ökas
temporärt den knapphet på akademiskt utbildat folk, som vi för närvarande
kämpa med. Ser man saken på lång sikt, tror jag emellertid att denna upprustning
är nödvändig, och vi få därför ta de övergångssvårigheter, som knappheten
kommer att vålla. Jag hoppas att vi, när fortsättning nu örn något år följer,
kunna mötas i samma endräkt som i dag råder och gå vidare på upprustningens
väg.

Jag skulle inte ha begärt ordet, och sagt detta, örn jag inte ändå nödgats att
taga till orda med anledning av den siste talarens anförande. Jag måste säga,
att jag är ganska överraskad över att det i riksdagen höjes röster för att man
inte skall intaga den position i fråga örn underläkarnas löneställning, som förordats
av utskottsmajoriteten och Kungl. Majit. Jag skall inte vid denna sena
timme upptaga någon diskussion örn sportlerna eller örn läkarnas ställning,
men för att belysa, hur obetydlig denna fråga är, skall jag be att i korthet få
lämna ett par siffror. Det är 118 av de underläkare det här gäller, som skulle
kunna erhålla intygsersättning. Av dessa var det enligt de sista tillgängliga
siffrorna 22, som under ett år icke hade någon som helst ersättning för utfärdade
intyg. 41 hade under 100 kronor och 31 mellan 100 och 500 kronor. Inte
mer än 10 läkare hade mellan 500 och 1 000 kronor, och summa 11 av samtliga
dessa läkare hade över 1 000 kronor i intygsersättning. Huvudparten av
dessa 11 — inte mindre än 8 ''stycken — hade under 2 000 kronor, en hade
mellan 2 000 och 3 000 kronor och två mellan 3 000 och 4 000 kronor.

Nu föreslog departementschefen vid förhandlingar med läkarnas representanter,
att dessa underläkare skulle uppflyttas i lönegrad Eo 26 från lönegraderna
Ex 23 och Ex 22, där för närvarande huvudparten av dem är placerad.
Detta innebär först och främst, att underläkarnas pensionsförhållanden skulle
ordnas, vilket är en mycket stor fördel; dödligheten är tyvärr, kanske på
grund av arbetsförhållandena, jämförelsevis hög. Många efterlämna familj,
och alla, som känna till de tragedier som här utspelas, veta vad det skulle betyda,
örn dessa underläkare kunde få sin pensionsfråga ordnad. Ordnade pensionsföihållanden
erbjödos alltså åt underläkarna i samma ögonblick som de
ville övergå till lönegraden Eo 26, och löneförhöjningen utgjorde i jämförelse
med nuvarande löner för huvudparten av läkarna en ökning med över 3 000 kronor
och för dem, som redan voro placerade i Ex 23, en ökning med mellan
2 500 och 3 000 kronor.

Detta enligt min mening mycket generösa erbjudande avvisades av läkarna,
och de accepterade i stället det i mitt tycke vida sämre förslag, som var mitt
nästa bud, nämligen att stå kvar i Ex 22 och Ex 23, utan pensionsrätt, men
med bibehållande av den nuvarande intygsersättningen och med provisoriskt
lönetillägg på 1 500 kronor.

För huvudparten av läkarna innebär det utan tvivel en uppoffring att förkasta
det erbjudande, som departementschefen från början, gjorde. Läkarnas
linje kan endast vara till fördel för en liten grupp av läkare, kanske tio stycken.
som lia intygsersättningar på över 1 000 kronor. Det är vackert med solidaritet,
men jag måste verkligen efter en sådan utgång av förhandlingarna
fråga mig, örn det kan vara rimligt att man i riksdagen höjer röster för att
statsmakterna skulle avstå från att göra ett principiellt uttalande på den linjen,
att man stödjer departementschefens strävan att införa ordnade förhållanden
för underläkarna både beträffande pensioner och beträffande lönerna.

Jag skall inte ytterligare förlänga denna diskussion mer än med en liten
erinran även mot vad utskottsmajoriteten här har skrivit. Utskottet ställer sig
oreserverat på den ståndpunkten, att intygsersättningen bör bortfalla, men gör
samtidigt det uttalandet, att detta bör ske vid samtliga allmänna sjukhus. Det

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

A na. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
är mycket bra att få sina idéer accepterade i större utsträckning än man själv
har tänkt sig, men det är tveksamt, örn detta statsutskottets uttalande i verkligheten
kommer att innebära ett stöd för Kungl. Maj :t när det gäller att genomföra
en ändring. Ty detta förutsätter ju förhandlingar med en mängd av
landets sjukhus. Här ligger saken däremot enligt min mening ytterligt enkelt
till. Det kail inte råda någon tvekan örn att de föreslagna villkoren i det långa
loppet skulle vara. gagnande för åtminstone 90 procent av dessa underläkare.

Jag vill emellertid innan jag slutar säga, att de förhållanden, under vilka
dessa yngre läkare arbeta, verkligen äro av den art, att statsmakterna ha anledning
att undersöka, örn man icke skulle kunna få till stånd en ordentlig
reglering av deras arbetstid. Det kan inte ligga i de sjukas eller i samhällets
intresse, att den viktiga samhällsfunktion, sorn en läkare har, skall utövas av
uttröttade och överansträngda människor. Jag hoppas, att inte den nuvarande
läkarbristen skall lägga hinder i vägen för en reglering av arbetstiden, men
jag vill gärna göra den deklarationen, att örn det inte blir möjligt att skapa
ordnade arbetsförhållanden för dessa läkare, så kan hela frågan örn deras intygsersättning
komma i ett annat läge. Ty elef är klart att en läkare, som inte
kan få sin arbetstid reglerad utan har en lång och pressande tjänstgöring vid
sjukhuset kommer att få skriva dessa intyg på övertid, örn jag så får säga.

Örn vi inte kunna lösa frågan örn en reglerad arbetstid för dessa hårt pressade
läkare, blir det kanske inte någon annan utväg än att intaga en ändrad
position till frågan örn intygsersättningen. Men jag är glad över att riksdagens
statsutskott med så stort eftertryck har gått in för att man skall försöka
finna en lösning, som innebär en anständig lön åt läkarna, en anständig
arbetstid och tryggade pensionsfönhållanden. På den vägen skall jag försöka
gå vidare, även örn jag är överraskad över den ytterligt ringa förståelse, som
dessa mina strävanden lia mött hos läkarnas egna representanter.

Herr Olsson, Osear: Herr talman! I anslutning till herr Holmbäcks yttrande
vid inledningen till denna diskussion skall jag såsom representant för
statsutskottet ta mig friheten att uttala en lyckönskan till departementschefen
för den glädje och tillfredsställelse han måste ha känt, när han var i tillfälle
att framlägga detta stora förslag till kulturell upprustning och främjande
av vetenskaplig forskning, vilket säkerligen får en rent av epokgörande
betydelse, när det nu genomföres. Att döma av de uttalanden, som under
debatterna i statsutskottet örn detta stora förslag gjordes, kände man där
samma glädje på grund av det generösa sätt, varpå dessa betydelsefulla frågor
hade behandlats i den framlagda propositionen. Från olika håll framfördes
också vid behandlingen av vissa motionsledes framställda önskemål
till ytterligare utvidgning, att det vore tämligen naturligt, att lösningen av
sådana mindre spörsmål finge anstå till framtiden, då detta stora, generösa
förslag nu hade presenterats och vunnit allmän tillslutning från alla håll.

Vad beträffar den anmärkning rörande läkarnas inställning till propositionens
förslag i fråga örn underläkarnas löner, som här har framkommit, och
det ändringsförslag beträffande motiveringen till utskottets utlåtande, vilket
åtföljde detta resonemang, skall jag först be att få intyga, att det vid den
förberedande behandlingen inom avdelningen inte blev svårt — inte minst
på grund av läkarnas eget framträdande och utredning inför avdelningen -ali; få till stånd eli enhälligt förslag sådant som det här formulerats. Till
talet från förslagsställarens sida om att en utredning val åtminstone bör
göras förutsättningslös ber jag att få anmärka, att frågan om dessa läkarsportler
varit föremål för debatter här i kamrarna vid olika tillfällen och att
det alltid visat sig vara en tämligen enhällig mening, att allt bör göras för

100

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
att komma fram till, jag kan säga, ett hyggligare tillstånd i detta hänseende.
Det är således ingen nyhet vare sig för utskottet eller riksdagen, när utskottet
ansluter sig till den av departementschefen i förevarande avseende hävdade
principiella uppfattningen, och jag ber, herr talman, att på den punkten
som på alla andra få yrka bifall till utskottets hemställan.

Det blev inte många reservationer till detta utlåtande och ingen reservation
med yrkande om ändring i utskottets hemställan. Jag har avgivit en
reservation beträffande ett litet avsnitt av utskottets motivering, som återfinnes
på s. 130 i utlåtandet och som gäller den motion, vari begäres utredning
örn inrättandet av en befattning för forskning och undervisning rörande
alkoholismens orsaker och botemedel. Detta är ett angeläget ärende, och jag
var också från början besluten att yrka bifall till motionen. Emellertid fann
jag, att det både i avdelningen och utskottet rådde en sådan stämning till
förmån för motionen — ehuru man inte nu ansåg sig kunna instämma i dess
yrkande — att jag avstod från att fullfölja denna min första tanke. Utskottet
säger oförtydbart ifrån, att enligt dess mening goda skäl tala för att den
i motionen avsedda utredningen kommer till stånd. Emellertid ansåg man
sig, med hänsyn till att denna fråga delvis är föremål för utredningar, inte
kunna bifalla motionen.

Även om jag medger, att det genom det instämmande i motionens syfte,
som utskottet föreslår, kan finnas skäl att oreserverat godtaga utskottets
ståndpunkt, så skulle jag ändå, på grund av att det alltid är osäkert örn motiveringar
till avslag på motioner uppmärksammas av Kungl. Maj :t, vilja
understryka vad utskottet har anfört beträffande frågans angelägenhetsgrad.
Jag hoppas, att det inte skall möta några större svårigheter för Kungl.
Maj:,t att, exempelvis genom hörandet av vår medicinska högskola, finna utvägar
för att lösa denna viktiga och angelägna fråga, innan nykterhetskominittén
kunnat slutföra sitt uppdrag och framlägga sina förslag.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottsförslaget i dess
helhet.

Herr Pauli: Herr talman! Statsrådet Erlander har fått mottaga så många
komplimanger för denna proposition, att man i vissa delar av vår press tydligen
har tyckt som översteprästen Kalchas, att det har blivit alldeles för
mycket blommor, och han har påmint oss örn att det inte är han själv, som
har igångsatt alla de utredningar, på vilka detta förslag vilar. Detta är ju
en för oss alla känd sak, men det är en erinran, som enligt min mening ipte
minskar det förtjänstfulla i departementschefens behandling av det knippe
av stora ärenden, som sammanfogats i den föreliggande propositionen. Man
kan nämligen behandla verkställda utredningar på många olika sätt. Det
har förekommit att utredningar, som utan tvivel varit förtjänta av ett bättre
öde, blivit lagda på hyllan. Dammet har lägrat sig tjockt över dem, och det
myckna arbete, som nedlagts på undersökningarna, har varit till i varje fall
ringa nytta. Så har inte den i detta fall ansvarige departementschefen handlat.
Han har insett den stora betydelsen av dessa frågor, inte bara när det
gäller upprustningen i naturvetenskapligt och tekniskt avseende, utan också
— vad som är ännu mera beaktansvärt —• behjärtat vikten av att den humanistiska
forskningen får vad den behöver.

Inte heller har man skäl att tänka sig, att med denna proposition sista ordet
är sagt i dessa frågor. Vad beträffar till exempel det förslag, som rör
docenterna vid de olika universiteten och högskolorna, grundas det som bekant
endast på första delen av den nuvarande universitetsberedningens publi -

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Nr 29.

101

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
cerade arbete, och det kan förväntas, att nya behov komma att annonseras
från detta håll. Jag ber då att få uttala min förhoppning om att de skola
få en lika välvillig behandling som de hittills framställda förslagen. Detta
sagt såsom ett allmänt omdöme örn denna i många olika avseenden glädjande
proposition.

Beträffande de detaljfrågor, som berörts av ett pär föregående talare, vill
jag först säga några ord örn herr Ericssons yrkande att vissa av utskottets uttalanden
örn den gamla segslitna frågan örn läkarintygen skulle strykas. Som
kammaren torde observerat, har departementschefen föredragit att i denna
fråga intaga en avvaktande hållning. Han har inte velat knäcka den just nu.
Han har låtit det nuvarande provisoriet, som han själv säkert är allt annat än
nöjd med _ och som för resten ingen människa är nöjd med — fortsätta, där för

att han anser, att det är olika saker, som behöva ytterligare utredas, framför
allt underläkarnas arbetsbörda. Han säger: »Skulle det visa sig ogörligt
för närvarande att nedbringa arbetsbördan till rimliga mått genom en personalökning,
vill jag icke bestrida, att underläkarnas lönefråga — således även
frågan örn intygsersättningen — kan komma i ett nytt läge.» Jag tror, att det
är mycket klokt, att man underkastar denna fråga ett ytterligare övervägande.
Här har visserligen suttit en kommitté, som behandlat speciellt frågan om läkarintygen,
men denna kommittés yttrande har i någon mån undergått det
öde, som jag nyss antydde, nämligen att tillsvidare läggas på hyllan. Denna
proposition är, såvitt jag vet, det första officiella tryck, i vilket denna utredning
har berörts och citerats. Frågan har emellertid även andra sidor än dem,
som berörts av denna utredning, bland annat arbetsbördan och personalbehovet.
Jag tror därför, att det är bra även för riksdagen att få den här saken mera
allsidigt belyst, innan ett definitivt ståndpunktstagande sker.

Vi ha i utskottet fäst oss bland annat vid vad som sagts av direktionen för
karolinska sjukhuset och även berörts av lönenämnden, nämligen att det skulle
se ganska egendomligt ut, örn man företog en reglering beträffande intygsinkomsterna
just för läkarna vid två av Statens sjukhus här i landet och icke
samtidigt tänkte på förhållandena vid de allmänna sjukhusen i övrigt. Vi ha
därför uttalat det önskemålet att, »därest intygsersättningen för underläkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet borttages, detta rimligen
torde böra leda till vidtagandet av motsvarande åtgärd beträffande samtliga
läkare vid allmänna sjukhus». Även detta är alltså en synpunkt, som bör komma
med, när man på nytt överväger denna fråga.

För övrigt vill jag i denna sak säga, att man vid undersökningen också bör
ägna någon uppmärksamhet åt den olika karaktären av de intyg, som det här
rör sig örn. Direktionen för karolinska sjukhuset har framhållit, att »den för
närvarande i reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet stadgade
skyldigheten att utfärda intyg endast avsåge intyg enligt sjukjournalen
och icke innefattade alla de intyg, som erfordrades för socialförsäkringen». Man
bör taga även den saken under övervägande, ty man kan ju inte förneka, att
direktionen för karolinska sjukhuset har rätt, när den konstaterar, att utredningsmannens
förslag i detta avseende förutsätter en utökning av läkarnas nuvarande
tjänsteåligganden. Man bör alltså även överväga en ändring av reglementets
bestämmelser i detta fall, örn man vill få någon rätsida på problemet.
Jag tror, att utskottets formulering är sådan, att den lämnar departementschefen
det utrymme för en blivande undersökning, som han önskar och behöver.

Jag ber att i likhet med herr Oscar Olsson få yrka, att utskottsutlåtandet
på den här punkten får behålla den formulering, som det nu har.

Jag vill vidare säga ett par ord om herr Oscar Olssons reservation, som

102

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
tydligen kommer att bli föremål för ytterligare diskussion, då jag ser att en
motionär i frågan begärt ordet.

Vi, herr Oscar Olssons kolleger på avdelningen i utskottet, glädja oss över
att han är så pass nöjd med vårt uttalande, att han avstått från något yrkande
örn bifall till motionen. Jag tror också, att det är ganska klokt av honom att
göra detta, ty även örn det, såsom vi tillåtit oss påpeka, finns skäl för att i
framtiden inrätta en lärarbefattning i alkohologi, så är denna sak faktiskt i viss
mån redan föremål för utredning. Den ligger nämligen inom sfären för de
ämnen, som universitetsberedningen har att syssla med, och vidare har 1944
års nykterhetskommitté haft tankar på att göra någonting i denna fråga. Man
bör komma i håg, att en sådan professur, som motionärerna här begära, icke
enbart är en medicinsk professur, utan att den väl i hög grad får anses falla
inom vad man brukar kalla socialmedicinens område. Den ligger på gränsen mellan
medicin, speciellt fysiologi, och en råd sociala och administrativa spörsmål.
Man kan naturligtvis fråga sig, örn man kan vara Säker på att för en sådan
lärarbefattning som den föreslagna finna den rätte mannen, som på ett tillbörligt
sätt behärskar dessa olika områden. Jag tror emellertid, att kammaren
mycket väl kan godtaga den motivering, som utskottet här har givit för sitt
avböjande ställningstagande.

Herr talman, jag ber att i allo få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Fröken Andersson, Ebon: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
i anledning av en motion rörande kuratorernas vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet löneställning. Frågan överhuvud taget örn dessa sociala
tjänstemäns löner har ju som bekant varit uppe i olika sammanhang, men
det tycks vara mycket svårt att få en rättelse till stånd. Dessa befattningar
äro ju relativt nya i vårt sociala liv, och det kanske inte står så klart för alla,
vilken betydelse dessa tjänstemän i själva verket ha.

Örn jag nu närmast håller mig till frågan om kuratorerna vid våra sjukhus
och övriga anstalter, är det uppenbart, att dessa anstalters effektivitet i hög
grad ökas på grund av dessa tjänstemäns insatser. Jag behöver bara peka på
vikten av att vårdtiden kan nedbringas; detta är ju av särskild betydelse just
i dessa tider, när, som vi alla veta, knappheten på sjukhusplatser och anstaltsplatser
överhuvud taget är mycket stor. Detta är alltså vad vi kunna kalla den
yttre sidan av saken. Vi böra emellertid inte, förglömma den så att säga mänskliga
sidan därav, nämligen vikten av att patienterna kunna anförtro sina angelägenheter
av olika slag åt en kunnig och skicklig människa. Att dessa tjänstemän
ha en mycket svår uppgift, skulle jag kunna ge många belägg för, men jag
skall inte nu i onödan uppta tiden därmed. Jag skall emellertid be att få
citera vad socialutbildningssakkunniga betona i sitt betänkande, som utkom
1944. Det heter där: »Kuratorstjänsterna äro i visst hänseende de mest krävande
av alla sociala befattningar.» Jag har här ett annat betänkande, som rör ett
förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt
arbetsföra, till vilket betänkande finnas fogad en bilaga, författad av
doktor Inghe, vilken visar, hur utomordentligt svåra och invecklade de sociala
förhållandena kunna vara i de fall, som vederbörande kurator kan få i uppgift
att utreda. I samma betänkande betonas också, att kuratorsverksamheten är
av ytterst ömtålig beskaffenhetoch det ligger ju i sakens natur. De sakkunniga
säga i betänkandet, att dåligt utbildade och i övrigt olämpliga kuratorer,
äro sämre än inga alls. Det är en erfarenhet, som man har gjort också utomlands,
i England till exempel, där man — jag tror det var 1944 — antog »The
Disabled Persons Employment Act», en lag, som man väntade sig mycket av.
Det säges klart ut i detta betänkande att, väsentligen på grund av för låg

Fredagen den 28 juni 1946 era.

Nr 29.

103

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
lönesättniing för de sociala kuratorerna, den lagen ingalunda blivit vad man
väntade att den skulle bli, då det har begåtts en mångfald misstag av delvis
ganska allvarlig beskaffenhet. Vi ha samma erfarenhet på närmare håll. Dock
har inte i något fall visats, att vederbörande har misskött sin befattning, men
styrelsen vid Venngarns alkoholistanstalt har t. ex. betonat, att man på grund
av för låg löneplacering inte kunnat få kompetenta sökande till kuratorsbefattningen
där, utan att den har uppehållits av en icke tillräckligt kvalificerad
kraft. Därmed intet ont sagt örn denna kraft, som säkert gjort sitt bästa, men,
som jag nämnde nyss, krävs det en sådan utbildning och en sådan alldeles
speciell lämplighet för dessa sysslor, att en person, som inte har de kvalifikationerna,
inte kan gå i land med uppgiften. Vi ha även haft andra erfarenheter.
När vi för någon tid sedan diskuterade frågan örn avbrytande av
havandeskap, konstaterades att man inte kunnat sätta igång någon kurs för
kuratorer på detta utomordentligt viktiga område; man skulle ha anordnat en
kurs, men det var inte tillräckligt antal sökande, och kursen måste inställas.
Kuratorerna på detta område ha placerats i elfte lönegraden, trots att ett tjugotal
remissinstanser uttalat sig för en högre placering. Jag kan också i sammanhanget
nämna, att i fråga örn fångvårdskuratorernas lönegradsplucering
föreslog strafflagberedningen en placering i tolfte, sextonde och adertonde
lönegraderna. Trots detta placerades vederbörande i tionde lönegraden.

I det betänkande rörande partiellt arbetsföra, som jag nyss omnämnde,
betonades det, att det för kuratorerna krävs en utbildning under fyra å fem år.
Utbildningen är av speciell och delvis ganska svår beskaffenhet. De sakkunniga
säga, att detta borde leda till att kuratorerna erhålla ungefär samma lönegradsplacering
som folkskollärarna. Nu ha vi i motionen begärt en placering av
dessa kuratorer vid de båda sjukhus, som vi bär närmast tala örn, i adertonde
lönegraden, vilket också kuratorerna själva begärt hos direktionen för sjukhusen.
Nu säger emellertid direktionen, att kuratorernas vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet löner ingalunda äro oförmånliga i förhållande till
kuratorernas löner på andra sjukhus och anstalter. Nej, det är alldeles riktigt,
men jag kail bara då tala örn, att anledningen till detta helt enkelt är den,
att dessa sjukhus voro bland de första, som inrättade kuratorssysslan, och
den lönesättning, som där har företagits, har sedermera blivit normgivande för
lönesättningen för dessa tjänstemän på andra håll.

Nu frågar man sig på socialt intresserat kuratorshåll, hur man skall kunna
få denna, cirkel bruten. Någonstans måste man ju börja. Allmänna lönenämnden
säger till exempel, att skäl tala för att de statliga kuratorernas lönegradsplacering
tages under allmän omprövning. Departementschefen säger, att även örn
skäl torde föreligga för en uppflyttning, så är statsrådet icke beredd att nu
föreslå någon höjning, utan frågan bör prövas i ett vidare sammanhang. Då
frågar man sig vilket sammanhang, som åsyftas, och när denna prövning kommer
till stånd. Jag är nämligen övertygad örn att, örn en sådan prövning verkligen
företages, man måste komina, till den slutsatsen, att det ur rättvisesynpunkt
krävs en ganska väsentlig höjning av dessa tjänstemäns löner. Alla äro
— jag skulle kunna räkna upp flera exempel än jag gjort — tydligen ganska
eniga om att en förändring bör ske.

Jag skall emellertid, herr talman, inte nu ställa något yrkande på den här
punkten, men då herr statsrådet Erlander är närvarande i kammaren, tillåter
jag mig att rikta en vördsam vädjan till honom, som jag tror hör till de alltför
få som förstå vikten av dessa tjänstemäns insatser, att i möjligaste mån stödja
denna frågas utveckling i en gynnsam riktning. Jag har alltså intet yrkande.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

104

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Äng. vissa anslag till universiteten m. ni. (Forts.)

Herr Andrén: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att uttrycka min
glädje över den deklaration, som vi nyss fått höra från statsrådsbänken, angående
en nödvändig förbättring av den akademiska undervisningen och av
förutsättningarna för det vetenskapliga arbetet i vårt land. Jag vill tillägga,
att jag för min personliga del har stor förståelse för de personella faktorer,
som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet pekar på och
som måste bestämma takten för vår kulturella upprustning.

När jag nu ändå har ordet, kanske det må tillåtas mig att framföra universitetsberedningens
tack till herr statsrådet och till Kungl. Maj:ts kansli
för den älskvärda behandling, som naturvetenskapliga forskningskommitténs
och universitetsberedningens förslag rönt från Kungl. Maj :ts sida. En del justeringar
lia visserligen företagits, men de ha inte varit mera djupt ingripande,
och några av dessa justeringar ha, såvitt jag kan förstå, en mera provisorisk
karaktär. Det är helt visst inte bara Uppsala universitet, utan hela vår akademiska
och vetenskapliga värld, som glädjes åt det förslag, som nu ligger
på kammarens bord och som uppenbarligen väntar på en fortsättning.

Jag ber att med detta få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Englund: Herr talman! Vad som uppkallat mig är naturligtvis utskottets
yttrande över motionen örn inrättandet av en iärarbefattning vid karolinska
institutet rörande alkoholismens orsaker och botemedel.

Utskottets utlåtande i denna del är ju vad man i riksdagens vokabulär kallar
ett välvilligt avslagsutlåtande, och enligt traditionen bör en motionär vara
ganska tillfredsställd, örn han kan nå så långt.

Jag är emellertid, herr talman, en aning missnöjd med detta utlåtande. Det
missnöjet Ilar tre skäl. För det första har utskottet hänvisat till de utredningar,
som pågå inom universitets beredningen och inom 1944 års nykterhetskommitté.
Jag vill framhålla, att detta inte är något tillfredsställande svar på
motionen. Motionen utgår nämligen, som också uttryckligen framhålles i den,
från den motsatta förutsättningen, nämligen att man inte har anledning att
antaga att man genom någondera av dessa utredningar kommer att få någon
sådan undersökning till stånd. Beträffande universitetsberedningen byggde
vi denna uppfattning på en föreställning om dess allmänna karaktär.
Jag har numera genom en direkt hänvändelse till herr Andrén förvissat mig
örn att universitetsberedningen inte har för avsikt att taga någon befattning
med detta spörsmål. Att jag var lika tveksam beträffande möjligheterna av
att få en utredning till stånd genom 1944 års nykterhetskommitté, berodde
på de erfarenheter, som jag har av kommitténs arbete såsom ledamot av den.
Undervisningsproblemen i samband med alkoholspörsmålet ha preliminärt diskuterats
där, och det är mitt bestämda intryck att de frågeställningar, som
enligt motionen påkalla en utredning, äro så speciella, att man inte kan påräkna,
att en kommitté med väsentligen allmänna uppgifter på sitt program
skall kunna fördjupa sig i dem. De kräva ju dessutom en förtrogenhet med
högskoleorganisationen, som inte i nämnvärd utsträckning förefinnes inom denna
kommitté.

Det andra skälet till mitt missnöje är följande. När den svenska nykterhetsrörelsen
i olika sammanhang har vädjat till riksdagen genom sina representanter
där, att riksdagen skulle medverka till att genomföra en restriktiv
alkohollagstiftning eller till andra åtgärder för att bekämpa bruket av alkohol,
har den regelbundet mött två invändningar. Då vi fört på tal en lagstiftning,
bär man sagt: »Herrarna skola begränsa sig till att påkalla förbättrad
upplysning; då skola vi gå med.» När vi talat örn åtgärder för att
begränsa bruket av alkohol, har man invänt, att det angelägnaste väl i alla

Fredagen den 28 juni 1940 em.

Nr 29.

105

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
fall är att det sker ett ingripande mot missbruket. Även de på denna punkt
minst avancerade av våra politiska partier lia gärna i sina programförklaringar
en förklaring att missbruket bör bekämpas.

Den motion, som vi väckt i detta fall, har haft stöd av en enhällig opinion
inom nykterhetsrörelsens centrala nykterhetspolitiska organ. Den är utarbetad
på dess uppdrag. I motionen ha vi dessutom accepterat båda de invändningar,
som jag nyss refererade. Det är ju nämligen här fråga om upplysning
i dess ädlaste form: vetenskaplig forskning och undervisning. Och det
är fråga örn att rikta sig mot den extrema formen av missbruk, alkoholismen
själv. Jag hade således — det kanske var verklighetsfrämmande av mig —
verkligen väntat, att de ledamöter av riksdagen, som i andra fall ställa sig
avvisande mot våra önskemål, skulle vara angelägna örn att i detta fall, när
vi varit så angelägna att anpassa våra önskemål efter deras tidigare invändningar,
utan någon som helst reservation ge sitt bifall till framställningen.

Min tredje anledning till missnöje utlöses av kontrasten mellan utskottets
hållning till denna motion och utskottets generösa hållning till universitetsundervisningen
och den vetenskapliga forskningen överhuvud taget, sadan den
i andra fall kommer till uttryck i detta utlåtande, i vilket motionen i beslutshänseende
blivit inordnad. När jag ser på alla de generösa utvidgningar av
den vetenskapliga forskningen, som förordas i detta utlåtande, frågar jag
mig örn utskottet, innan det tagit ställning till kravet på denna utredning,
försökt skaffa sig en principiell överblick över alla dessa olika anslag. Har
det varit i fullt medvetande örn de olika, forskningsuppgifternas rangordning,
som utskottet intagit sin ståndpunkt? Är det verkligen, herr talman, angelägnare
för svenska folket att få till stånd vetenskaplig forskning i fråga örn
entomologi — frågan örn insekternas anatomi, fysiologi och levnadssätt —
än det är att få till stånd en undersökning örn alkoholismens orsaker och
botemedel? Visserligen kan en forskare på det förra området få studera samhällen
— insektssamhällen — som äro mera harmoniska än det mänskliga.
Jag undrar emellertid örn det inte vore bättre att inrikta arbetet på att utforska
disharmonierna i det mänskliga samhället och medlen att undanröja
dem.

Jag frågar mig också, med tanke på vad departementschefen med understöd
av utskottet har sagt om inrättandet av en professur i musikforskning, huruvida
en sådan professur är av högre angelägenhetsgrad än den i min motion
föreslagna beställningen. När departementschefen har dryftat denna professur,
har han jämfört den bristfälliga undervisningen i musik med undervisningen
i konstvetenskap, på vilket område vi ha fem professurer. Men hade det inte
varit naturligt, örn statsrådet i det sammanhanget också hade jämfört behovet
av den lyxvetenskap, som val ändå musikforskningen måste anses vara,
med den trängande angelägenheten att undanröja bristerna i forskningen rörande
vissa sociala missförhållanden?

Jag har inte kunnat undgå att bli slagen av en tredje kontrast i detta sammanhang,
nämligen den snabbhet, med vilken departementschefen har ansett
sig böra ingripa för att få till stånd flygmedieinsk forskning. Den forskningen
avser ju en alldeles färsk sjukdom, och på den offrar departementschefen och
utskottet inte mindre än tre nya vetenskapliga befattningar. Skulle det inte
— jag vädjar till utskottet oell departementschefen — vara anledning att,
innan man ger denna forskningsgren tre vetenskapliga befattningar, inrätta
någon befattning, vars innehavare kan få försöka utreda de vanskliga orsakssammanhangen
beträffande en svensk folksjukdom som, örn jag uttrycker mig
försiktigt, i varje fall är hundra år gammal?

Jag kan således inte modge, att utskottets värdering på dessa punkter är

Första hammarens protokoll 19Ji6. Nr 29. 8

106

Nr 29.

Fredagen den 28 juni 1946 em.

_ Äng. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
riktigt val övervägd. Jag tycker att utskottet hade bort komma till ett annat
slut än det har gjort.

Herr Pauli gjorde ett par invändningar, som jag skulle vilja beröra. Han
säde att det i motionen är fråga örn ett forskningsområde av betydande bredd.
Detta inrymmer såväl vanliga medicinska som socialmedicinska spörsmål.
Aven på, den punkten finnes det i utskottets utlåtande en parallell. Utskottet
har inte, hyst någon tvekan när det gällt att inrätta en ny professur i
rättspsykiatri vid karolinska institutet. Den är, såvitt jag kan se, i det av
herr Pauli berörda hänseendet av alldeles samma natur som den av mig ifrågasatta.
Jag tror för övrigt att man skulle kunna göra en mycket stark''begränsning
av denna professurs arbetsområde och ändå la ett överflöd av arbetsuppgifter
för den och ett mycket gott utbyte av forskningen inom det sålunda
begränsade området.

Vidare frågade herr Pauli, om det inte är angeläget att man försöker göra
klart för sig, var man skall finna den rätte mannen för denna befattning.
Det tycker jag är en rimlig frågeställning. Jag skulle för min del finna det
naturligt, att man använde samma tillvägagångssätt som riksdagen en gång
gjorde, när den nuvarande utrikesministern var intresserad av att en professur
inrättades i internationell rätt. Då valde riksdagen på hans förslag den formen,
att riksdagen ett visst antal år i förväg förklarade, att från en viss tidpunkt
skulle det inrättas en professur i det ämnet. Genom att på det viset
sätta upp ett mål, som kunde nås efter en viss tid, avsåg man att förmå unga
vetenskapsmän att inrikta sig på en sådan forskning, att de skulle bli kompetenta
att erhålla professuren. Jag tror att något liknande skulle vara en
ändamålsenlig anordning även på den punkt, vi nu diskutera.

Om det inte vöre så sent, skulle jag vilja utveclda vilka återverkningar på
alkoholistvårdens ställning i dess helhet en vetenskaplig befattning i toppen
skulle ha. Alkoholistvården är för närvarande föremål för stark kritik. Det
visar bland annat en artikelserie i en av våra kvällstidningar för några dagar
sedan. Det är mycket karakteristiskt, att det inte finns någon man, som på
ett naturligt sätt stiger fram och svarar på denna kritik. Det beror helt enkelt
på att vi inte ha något ledande forum när det gäller alkoholistvården.
Den får i stor utsträckning nöja sig med otillfredsställande utbildat folk. Allt
detta återfaller enligt min mening på den grundläggande omständigheten, att
hela detta forskningsområde har fått avvara vetenskaplig prestige och social
ställning^ på grund av att det inte varit företrätt i den akademiska undervisningen
på ett sådant sätt som med hänsyn till spörsmålets vikt hade varit tillbörligt.

Herr talman! Det är naturligtvis mycket litet mening med att här framställa
€tt yrkande om bifall till motionen, och jag skall också avstå därifrån, men jag
bär likväl icke kunnat undertrycka dessa reflexioner i anledning av utskottets
utlåtande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte låta provocera mig till något
gräl med motionären med anledning av de egendomliga anledningar till
missnöje med utskottet, vilka han anförde. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
pa att när han klagade över bristen på generositet hos departementschelen
och det kan jag icke begripa, hur han kan göra i detta sammanhang,
ty departementschefen har ju ingen del i statsutskottets utlåtande — så stödde
han det på att vi inte hade den riktiga värdesättningen rörande de olika ämnen,
som enligt talarens mening här hade gynnats eller missgynnats.

Jag ber att fa påpeka att den anmärkning, som hail gjorde och som gick
ut på att en utredning,^ som han önskar fa genomförd, skulle försenas genom
utskottets utlåtande, såvitt jag begriper är fullkomligt felaktig. Utskottet

Fredagen den 28 juni 1946 em.

Nr 29.

107

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
har genom sin motivering velat påskynda en sådan utredning, i det att utskottet
säger, att »goda skäl tala för att den i motionerna avsedda utredningen
kommer till stånd». Dessutom ligger det naturligt nog i det följande,
i avstyrkandet av motionen, den verkligt uttalade meningen, att utredningen
skall komma till stånd i alla fall och, såvitt jag förstår på grund av motiveringen,
komma till stånd väl så fort som motionärerna ha åsyftat. När en
av motionärerna nu har gjort sitt bästa för att utsudda betydelsen av detta
statsutskottets utlåtande till förmån för hans tanke, kan jag verkligen, herr
talman, inte rå för det.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; samt 2:o), av herr Ericsson, Carl Eric, att utskottets
hemställan skulle bifallas med utelämnande av följande delar av utskottets
motivering å s. 81 och 82 i det tryckta, utlåtandet, nämligen dels sista
meningen i första stycket »Utskottet ansluter sig---principiella upp fattningen.

», dels sista meningen i fjärde stycket »Rätt till — — — allmänna
sjukhus.»), dels ock de i sjätte stycket förekommande orden »och med
beaktande av utskottets i det föregående angivna principiella inställning till
intygsersättningsf rågan».

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgeråret
1946/47 till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till fornminnesinventering;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 247, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg;

nr 248, i anledning av väckta motioner angående upprättande av en högskola
respektive ett universitet i Norrland;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1946/47 till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1946/47 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; samt

nr 252, angående vissa med redovisningen å kapitalbudgeten sammanhängande
frågor.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

nr 50, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1946/47, m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion; samt

108 Nr 29. Fredagen den 28 juni 1946 em.

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

_ iVid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första särskilda utskottets memorial nr 3,
angående ersättning till kanslipersonalen bos första särskilda utskottet m. fl.,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode
åt deputerades sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 410, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
användande av stats polis personal för vissa särskilda uppgifter.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 49 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 438, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften; och

nr 439, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1946/47, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

438, att utskottets hemställan i betänkande nr 49 samt, i fråga örn förslaget nr

439, att utskottets hemställan i betänkande nr 50 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

nr 253, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46;
nr 254, angående statsregleringen för budgetåret 1946/47; och
nr 255, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47; samt

andra särskilda utskottets memorial nr 2, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462819