1946. Första kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1946:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 28.

Torsdagen den 27 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 7 och memorial
nr 8, statsutskottets utlåtanden nr 233—252, bevillningsutskottets betänkanden
nr 49 och 50 samt memorial nr 51, första lagutskottets utlåtande nr 49, första
särskilda utskottets memorial nr 3 ävensom budgetdeputerades memorial angående
arvode åt deputerades sekreterare.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn preliminärt
uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret 1946/47, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m., dels
ock Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsreglering för folkskolans
Överlärare ;

nr 64, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn vissa ändringar i familjepensionsreglementet för riksdagens verk och riksbankens
familjepensionsreglemente för arbetare m. m.; samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 66, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—1(1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 194G. Nr 28.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till
folkbokföring
sförordning
m. m.

Punkten 17.

Lades tili handlingarna.
Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till folkbokföringsförordning m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 april 1946 dagtecknad proposition, nr 255, vilken hänvisats
till andra särskilda utskottet, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) folkbokföringsförordning,

2) förordning örn ikraftträdande av folkbokföringsförordningen samt

3) lag angående upphävande av 45 § andra stycket lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.

Till utskottets behandling hade vidare överlämnats två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner, nämligen 1:346 av herr Gustavson
m. fl. samt 11:526 av herr Vigelsbo m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 255 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, för sin del
antaga tre under punkten införda, med 1—3 betecknade förslag till författningar
i nu ifrågavarande ämnen;

B) att de likalydande motionerna I: 346 av herr Gustavson m. fl. och II: 526
av herr Vigelsbo m. fl. i den mån de ej kunde anses besvarade genom vad av
utskottet förut anförts icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I förslaget till folkbokföringsförordning var 29 § så lydande:

(i Kungl. Martts förslag:)

(i utskottets förslag:)

Domkapitlen skola vid utövande av det dem åliggande inseendet över kyrkobokföringen
biträdas av kyrkobok töring sinspektörer.

I varje stift skall finnas en kyrkobokföringsinspektör. Finner Konungen
erforderligt, att inom visst stift flera inspektörer utses, äger Konungen besluta
härom. I dylikt fall förordnar Konungen jämväl om indelning av stiftet i
inspektionsområden, ett för varje inspektör.

Kyrkobokföringsinspektör förordnas av Konungen. Förordnande meddelas
för en tid av fem år. Till kyrkobokföringsinspektör skall förordnas präst i
stiftet, vilken gjort sig känd för nit och kunnighet i fråga örn kyrkobok -

föring.

Förslag till inspektörsbefattnings
besättande och, där så erfordras, till
stiftets indelning i inspektionsområden
upprättas av vederbörande domkapitel.

Förslag till inspektörsbefattnings
besättande och, där så erfordras, till
stiftets indelning i inspektionsområden
upprättas av domkapitlet. Vederbörande
länsstyrelse skall beredas
tillfälle att yttra sig över domkapitlets
förslag till inspektörsbefattnings
besättande.

Närmare bestämmelser angående kyrkobokföringsinspektörernas åligganden
meddelas av Konungen.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Förslag till folkbokfÖring sförordning m. m. (Forts.)

Kyrkobokföringsinspektör äger att av statsmedel undfå gottgörelse för uppdragets
utförande enligt grunder som Konungen fastställer.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Rylander, med instämmande
av herrar Englund, Kringel, Allard och Hoppe samt fru Svedberg,
dels ansett, att utskottets yttrande bort i viss angiven del erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, dels ock i enlighet härmed yrkat, att 29 § i förslaget
till folkbokföringsförordning skulle erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits. Den av reservanterna föreslagna paragrafen skilde sig från
motsvarande paragraf i utskottets förslag allenast därutinnan, att paragrafens
fjärde stycke avfattats sålunda:

Förslag till inspektörsbefattnings besättande och, där så erfordras, till stiftets
indelning i inspektionsområden upprättas av vederbörande domkapitel.
Förslag lill inspektörsbefattnings besättande skall upprättas efter samråd med
vederbörande länsstyrelse.

Herr Löthner: Herr talman! .Tåg var icke närvarande i utskottet, när detta
utlåtande justerades och den slutliga utformningen av lagtexten bestämdes,
och jag var därför inte i tillfälle att ta ställning till avfattningen av 29 §.
Hade jag varit det, hade jag emellertid anslutit mig till reservanterna i den
punkten.

Som kammarens ledamöter ha sett äro de tre förslagsställarna, Kungl.
Maj :t, utskottet och reservanterna, ense örn att det är domkapitlet, som skall
lämna förslag vid utseendet av den s. k. kyrkobokföringsinspektören, vilken
sedermera utses av Kungl. Majit.. Enligt utskottsmajoritetens åsikt skall det
tillgå sa, att först sedan domkapitlet har avgivit sitt förslag, skulle Kungl.
Majit höra länsstyrelsen över förslaget, medan däremot enligt reservanternas
mening domkapitlet redan innan det avger sitt förslag till Kungl. Majit skall
rådgöra med länsstyrelsen. Jag finner det sistnämnda förfarandet vara det
logiskt riktiga. Skall domkapitlet komma med förslag, skall det också komma
med ett slutgiltigt förslag efter hörandet av den myndighet, som utskottets
majoritet har ansett att Kungl. Majit i sin ordning skall höra.

Jag ber att fa yrka bifall till utskottets förslag med den ändring, som innefattas
i reservationen.

Herr Englund: Herr talman! Herr Löthner bär redan angivit de synpunkter,
som föranlett att han för sin del i efterhand har anslutit sig till''reservationen;
han var icke närvarande vid utlåtandets slutjustering och kunde därför
icke då ansluta sig till reservationen. Jag skulle ytterligare vilja ange
några av de synpunkter, som tala för den anordning, som har föreslagits i reservationen.

. I folkbokföringsdebattens tidigare skede rådde rätt mycken tvekan, huruvida
man i viss omfattning skulle bibehålla de hittillsvarande kyrkobokförarna,
prästerna, eller helt sekularisera folkbokföringen. De som voro anhängare
av den senare meningen hade ett ganska starkt skäl därtill. Kyrkobokföringen
hade ganska naturligt i viss man kommit att ligga i det prästerliga arbetets
periferi, och för att fa erforderlig effektivitet i folkbokföringen var det önskvärt
att ha specialister. De motsatta skälen befunnos emellertid vara starkare,
och man stannade till slut i relativ enighet för en anordning, som hade ett
prästerligt-kyrkligt första led, ett profant andra led, länsstyrelsen, och ett
profant högsta led, statistiska centralbyrån. Detta beslut fattades vid fjolårets
riksdag.

Emellertid skapades genom denna anordning ett spörsmål örn samverkan

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslå!/ till folkbokför inas förordning m. m. (Forts.)
mellan det första ledet, den lokala prästerliga kyrkobokföringen, och det profana
andra ledet, länsstyrelsen. Det var vissa över- och underordningsförhållanden,
som inte voro lösta, därför att det ena ledet ju inte stod i överordnad
ställning i förhållande till det andra. Även på denna punkt har rätt stor enighet
skapats hos Kungl. Maj :t och utskottet. Man har stannat för den anordningen,
att inspektionen över kyrkobokföringen skall åligga domkapitlen, som
överhuvud taget lia överinseendet över den prästerliga verksamheten, och formellt
skall länsstyrelsen inte ha någon befogenhet, över kyrkobokföraren. Men
den rent faktiska ställningen såsom folkbokförare i andra hand medför en påtaglig
möjlighet, som Kungl. Maj :t och utskottet ha betonat, att reellt utöva
ett avsevärt inflytande genom de möjligheter att påpeka fel, som denna ställning
inrymmer. Kungl. Maj :t fann det därför inte vara nödvändigt, att samtidigt
som domkapitlet får förslagsrätt till Kungl. Maj :t i fråga örn de kyrkobokföringsinspektörer,
om vilkas behövlighet man är ense, ge länsstyrelsen någon
formell anslutning till det förfarande att utse kyrkobokföringsinspektör,
som på detta sätt kommer till stånd.

På den punkten har utskottet, fortfarande i stor enighet, funnit en ändring
önskvärd, och i utlåtandet, s. 17, sägs det, att utskottet vill »jämväl betona
angelägenheten av att den kännedom örn församlingsprästernas kompetens
som kyrkobokförare, som länsstyrelserna torde förvärva genom sin befattning
med folkbokföringen, icke lämnas outnyttjad då fråga är örn utseende av
kyrkobokföringsinspektör».

Denna principiella utgångspunkt är gemensam för utskottets majoritet och
reservanterna, men därefter framträder en differens i fråga om sättet att utforma
denna samverkan.

Majoriteten har, som herr Löthner sagt, tänkt sig att det skulle förfaras
på det sättet, att domkapitlet oavhängigt av länsstyrelsen upprättar ett förslag,
som sändes till Kungl. Majit. Sedan skickar Kungl. Majit detta förslag
till länsstyrelsen, vilken kritiserar det och eventuellt föreslår en annan kandidat,
varefter Konungen väljer.

Reservanterna ha föreslagit en annan anordning, nämligen att domkapitlet
först skall samråda med länsstyrelsen och efter detta samråd skicka in sitt förslag
till Kungl. Majit. Genom att välja prepositionen »efter» i förslaget till
lagtext ha utskottsreservanterna velat betona, att det formellt sett inte är
något gemensamt förslag, som skall upprättas, utan att det är domkapitlet, som
formellt självständigt upprättar förslaget och ger in det till Kungl. Majit.
Några särskilda bestämelser örn hur förslaget skall upprättas vid denna samverkan
ha således icke behövt givas.

Nu ifrågar man sig: länsstyrelsens sakkunskap blir ju inkopplad i båda fallen,
kan det inte då vara hug-get som stucket, örn man väljer den ena eller den
andra anordningen? Jag tror — och det är detta, som har föranlett att reservationen
har kommit till stånd — att det inte alls är likgiltigt för effektiviteten
i det kommande valförfarandet, örn man väljer den ena eller den andra
vägen. Den yppersta sakkunskapen i folkbokföringsfrågorna kommer att efter
hand samlas'' hos länsstyrelsen, närmare bestämt på länsstyrelsens folkbokföringsavdelning.
Föreståndaren för denna avdelning kommer att förvärva och
har° förmodligen genom det förarbete, som gjorts för folkbokföringen, redan
förvärvat en mycket intim insikt örn prästerna i deras egenskap av folkbokförare.
Förmodligen kan han uppsätta länets präster i en rangskala, som skulle
förete mycket liten avvikelse från en faktisk, objektiv rangskala för dessa
präster såsom folkbokförare. Man kan därför vara säker på att länsstyrelsens
omdöme kommer att vara pålitligt i det hänseendet, att det förslag till kandidater
till kyrkobokföringsinspektörsposten, som länsstyrelsen har att över -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Förslag till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)
väga, kommer att hålla sig inom eliten av kyrkobokförarna inom länet. Man
kan också vara övertygad örn, att länsstyrelsens folkbokföringsavdelning, som
ser prästerna uteslutande i deras egenskap av folkbokförare, inte kommer att
få sitt omdöme örn dessa präster influerat av en värdesättning ur några andra
synpunkter, ty för länsstyrelsens folkbokföringsavdelning existera prästerna
bara i sin egenskap av folkbokförare.

Domkapitlen, i den mån de skulle göra upp ett självständigt första förslag,
komma, såvitt man kan förstå, inte att kunna hålla sig alldeles fria från
en värdesättning av prästerna i deras allmänna prästerliga egenskap och komma
därtill att ha en relativt diffus föreställning örn rangordningen mellan stiftets
präster ifråga örn deras egenskaper som folkbokförare. Ett förslag av domkapitlet,
upprättat utan samverkan med länsstyrelsens folkbokföringsavdelning,
kan således väntas inrymma i vissa fall personer, som i fråga om skicklighet
i folkbokföring närma sig det medelmåttiga. Kommer det sedan, på sätt
majoriteten här föreslagit, att bli så, att länsstyrelsen ställes inför ett sådant
förslag, som inte har varit föremål för överläggning i förväg mellan domkapitlet
och länsstyrelsen, så kommer i denna debatt lätt att inkopplas prestigestrider
mellan domkapitlet och länsstyrelsen, vilket i detta sammanhang icke är
önskvärt.

Den andra vägen erbjuder relativ trygghet mot en sådan anordning: båda
gå till de första överläggningarna utan att i förväg ha hårt bundit sig i fråga
örn kandidatvalet, och för domkapitlet — biskopen, domprosten, stiftssekreteraren
eller vem det nu är, som kommer att handlägga ärendet — kommer det
rent av att vara en fördel i umgänget med de präster, som eventuellt aspirera
på denna befattning, t. ex. av personliga ambitionsskäl, att kunna hänvisa till
att den andra myndigheten, länsstyrelsen, har rest invändningar emot en sådan
aspiration.

Jag tror således, herr talman, att örn man särskilt under den första tiden av
den nya folkbokföringens tillämpning vill beakta angelägenheten av att få
mycket goda folkbokföringsinspektörer, har man den största tryggheten att nå
detta mål, örn man väljer den av utskottets minoritet föreslagna anordningen.
Det är ju ganska betecknande, att samtliga de ledamöter av utskottet, som ha
haft tillfälle att se den svenska Statsförvaltningen från insidan och som ha
förtrogenhet med det sätt, på vilket den fungerar, ha funnit sig böra förorda,
att man väljer den form av samverkan mellan länsstyrelse och domkapitel, som
reservationen föreslår. Och jag skulle faktiskt tro, att även örn utskottsmajoritetens
förslag skulle bli antaget, så kommer varje förståndigt domkapitel
ändå att välja den form för att få fram sin kandidat, som föreslås av minoriteten
i utskottet. Blir detta fallet, så ifrågasätter jag, herr talman, huruvida
det icke är mest ändamålsenligt att redan från början skriva författningen
så, att den kommer att uttryckligen upptaga den anordning för beslutet, som
är den ur saklig synpunkt ändamålsenliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber först få säga, att denna fråga inte
alls är av en sådan storleksordning, som man skulle vilja tro, då man hört den
isiste ärade talaren. Han gör nämligen frågan vida större än den är, och han
gör den oproportionerligt stor, då han t. o. m. tillskriver reservanterna en speciell
sakkunskap i fråga örn detta ärendes bedömande. Jag kan inte förstå, hur
dessa herrar ha varit i tillfälle att meritera sig bättre än övriga utskottsledamöter,
som undertecknat utskottets förslag och deltagit i dess arbete. För att
bedöma den saken behöver man bara se efter, vilka reservanterna äro, och ta
reda på vad de syssla med i sin dagliga gärning.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till folkbokfÖring sförordning m. rn. (Forts.)

Det gäller här en sak, som tillkommit som en följd av fjolårets behandling
här i riksdagen av frågan örn det så att säga civila inflytandet vid folkbokföringen.
I utskottets utlåtande, som sedermera godkändes av riksdagen, återfanns
då en hemställan till Kungl. Majit att ta under förnyat övervägande,
huruvida icke kyrkobokföringsinspektörerna borde utses av länsstyrelsen i stället
för av domkapitlet. Vid ärendets behandling i år har man återkommit till
detta, och vi äro nu i utskottet ense örn att länsstyrelserna böra ha ett visst
inflytande över tillsättningen av inspektörer.

Det är bara fråga om på vilket sätt detta skall ske. Majoriteten har därvid
utgått från att en viss försiktighet måste iakttagas, eftersom det här gäller
två myndigheter, som naturligtvis var och en skall ha sitt fulla ansvar i sitt
handlande. Men även jag utgår från att länsstyrelsen framför allt skall vaka
över att icke ett domkapitel föreslår en person till den tjänst, varom här är
fråga, på andra grunder än att vederbörande är fullt kompetent att sköta de
med tjänsten förenade göromålen. Det är nämligen ofantligt viktigt att folkbokföringen
på länsstyrelserna, som får uppgifterna från pastorsexpeditionerna,
redan på detta avsnitt får så stor effektivitet som möjligt och att ingenting
underlåtes för att erhålla fullständiga uppgifter.

Det är sedan Kungl. Majit, som skall tillsätta dessa inspektörer. Inom utskottet
ha meningarna varit delade örn huruvida en länsstyrelse får större inflytande,
om det stadgandet införes, att domkapitlets förslag skall upprättas i
samråd med länsstyrelsen, eller örn detta bäst sker på det sätt, som majoriteten
har tänkt sig, d. v. s. att Konungen sedan domkapitlet har avgivit sitt
förslag skall bereda länsstyrelsen tillfälle att yttra sig. Majoriteten avser
icke något annat än att länsstyrelsen ger tillkänna, huruvida det finns någon
bland de föreslagna, som har handlagt sådana ärenden som komma att föreläggas
honom såsom inspektör, som länsstyrelsen inte vill godtaga till förnyat
uppdrag såsom inspektör, eller — då det gäller första gången dessa inspektörstjänster
skola besättas — örn beträffande någon av de föreslagna vunnits
sådan erfarenhet på grund av det arbete, som han redan utfört på detta
område.

Utskottets majoritet har kommit till det resultatet, att man bäst tjänar saken
genom att låta var och en, d. v. s. såväl domkapitlen som länsstyrelserna, få
framkomma med sina speciella erfarenheter till Kungl. Maj :t, vilket icke skulle
ske enligt reservanternas förslag.

Vad är för övrigt »samråd» för något? Ett samråd kan ske per telefon mellan
två tjänstemän. Det behöver inte vara några av de högsta tjänstemännen,
som samtala, utan det kan försiggå ett sådant »samråd» mellan personer, som
icke ha den ansvariga ställning inom domkapitlet och länsstyrelsen, som man
måste begära av personer som direkt och indirekt skola ha något inflytande
härvidlag. Ett samråd skulle kunna anses ha skett även på detta lösa sätt och
utan att man har några bevis på saken. Är det då inte lämpligare att bestämma,
såsom utskottsmajoriteten föreslår, att länsstyrelsen får avgiva ett särskilt
yttrande? Det kommer nämligen då ett papper på saken till Kungl. Majit.
Skulle det visa sig, att länsstyrelsen haft en annan mening än domkapitlet, har
Konungen att behandla ärendet på sätt Konungen finner lämpligt, antingen
genom att återremittera ärendet till domkapitlet eller genom att avgöra det på
grund av de förslag, som föreligga. Det blir en rent praktisk isak, hur detta
skall ordnas.

Och hur skall det egentligen ordnas med dessa samråd? Skola domkapitel
och länsstyrelse samlas till ett gemensamt sammanträde för att samråda örn
denna sak? Det finns inte lika många domkapitel som länsstyrelser, de hålla
till på olika orter. Skall landshövdingen i Dalarna t. ex. få lov att resa ned till

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 2S.

Förslag till folkbokförings förordning m. m. (Forts.)
Västerås för att samråda med biskopen, eller skall västeråsbiskopen få resa
upp till Dalarna för att etablera samråd med landshövdingen? Även enligt
utskottsmajoritetens förslag kan naturligtvis ett samråd äga Turn på lämpligt
sätt, t. ex. genom att vederbörande fråga varandra örn det finns något att erinra
emot en föreslagen person. Men de måste lägga papperen på bordet och
meddela Kungl. Maj:t, vad de egentligen ha sagt och vad de tänka sig i saken.
Det är, som sagt, endast i detta avsnitt, som skiljaktiga meningar ha framkommit
inom utskottet — för övrigt äro vi eniga. Jag tycker inte att frågan
är särskilt stor, utan jag anser att den kan betraktas som en ordningsfråga. Jag
kanske vågar tillåta mig att meddela, att jag har frågat en landshövding här i
kammaren örn vilken av dessa två sätt att ordna saken som han för sin del
skulle välja. Han svarade, att han skulle välja det sätt, som majoriteten har
föreslagit. Detta borde väl vara ett skäl till att åtminstone våga säga, att
majoriteten inte alltför mycket är ute på vilsna vägar.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Krygel: Efter de anföranden som hållits av herr Englund och herr
Löthner kunde det kanske vara överflödigt att även jag tar till orda såsom
reservant, men jag skulle ändå vilja be att få säga något.

Bestyret med den centrala folkbokföringen är ju tillagt länsstyrelserna, sorn
för den uppgiftens fullgörande tilldelats en särskild avdelning, en folkbokföringsavdelning
med ett, som vi numera lärt oss kalla det, tryckande register,
dit alla uppgifter, på vilka folkbokföringen skall byggas upp, skola insändas
för att ordnas och intagas i det tryckande registret och för att via detta tillhandahållas
för skilda ändamål. Jag vill erinra örn att man där kan fabricera
stommarna till en hel del längder: vallängder, taxeringslängder m. m., och i
övrigt inhämta uppgifter, varför folkbokföringen är avsedd. De primära eller
grundläggande uppgifterna skola tillhandahållas länsstyrelserna av vederbörande
pastorsämbete, och detta skall ske dels vid de årligen återkommande
mantalsskrivningarna, men dessemellan i fortlöpande följd i den mån rörligheten
i befolkningen inom pastoraten ger anledning till detta.

Avsikten med dessa fortlöpande uppgifter är ju att registret ständigt skall
vara aktuellt. Vi ha icke haft någon motsvarighet härtill förut. Det skall så
att säga spegla verkligheten från dag till annan. Det är därför av synnerligen
stor -vikt, att uppgifterna från pastorsämbetena bli riktigt avfattade och komma
i väg i god tid. Sker inte det, kan det tryckande registret icke fylla sin uppgift
och hela folkbokföringen icke motsvara sitt ändamål.

Men nu är det så, att våra präster liksom vi alla andra dödliga äro behäftade
med fel och brister. Det finns ordentliga präster — det finns naturligtvis gott
örn dem — men det finns också oordentliga — mindre ordentliga är kanske ett
vackrare uttryck. För att inte äventyra att dessa eventuellt mindre ordentliga
förorsaka olägenheter för det tryckande registret och för länsstyrelsernas arbete
bär man tänkt sig en kontrollant, i lagen kallad kyrkobokföringsinspektör,
av prästernas arbete på området. Att en sådan kontrollant bör tillsättas, därom
finns ingen meningsskiljaktighet, och det finns inte heller någon meningsskiljaktighet
örn att han bär utses bland prästerna. Som herr Forslund framhöll voro
vi i rätt stor utsträckning skiljaktiga, när vi behandlade samma ämne vid höstriksdagen,
men numera lia vi enats örn att han skall utgå ur prästernas led.
Det kan bli en prost, en pastor eller en komminister, det väsentliga är att det
blir en praktisk och för uppgiften lämplig person.

Däremot skilja vi oss åt inom utskottet beträffande formen för tillsättandet
av denne kontrollant. Majoriteten inom utskottet vill att förslagsrätten skall

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslagi till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)
tilläggas domkapitlet och att länsstyrelsen sedan skall få tillfälle att yttra sig
över domkapitlets förslag. Vi reservanter förmena, att detta icke är någon god
ordning. Vi vilja i stället att domkapitlet och länsstyrelsen, som ändå är ansvarig
för det centrala bestyret med denna folkbokföring, skola få uppgöra
förslaget tillsammans eller, som vi uttrycka det i vårt förslag till förändring
av 29 §, »i samråd». Det kan enligt mitt sätt att se icke vara oriktigt att länsstyrelsen
som ju uppbär ansvaret för folkbokföringen, också får något verkligt
inflytande vid tillsättandet av den person som den i så hög grad blir avhängig
av vid fullgörandet av sin uppgift.

Nu säger herr Forslund, att det får länsstyrelsen även i det fallet att den
får yttranderätt efteråt. Ja tack, men vem som helst som haft någon kontakt
med ämbetsvärlden vet att det inte är lätt att rubba ett från ett ämbetsverk
avgivet förslag, sedan det en gång bokförts, protokollförts och givits offentlighet,
Man skulle kunna, örn man väljer reservanternas linje, undgå att ställa dessa
ämbetsverk, som ha inflytande på folk- och kyrkobokföringen, i motsatsställning
till varandra. Vi vilja alltså, att den myndighet som är mera praktiskt
lagd, länsstyrelsen, skall få större inflytande eller i varje fall lika stort inflytande
som den myndighet, som enligt mitt förmenande är mindre praktiskt lagd,
nämligen domkapitlet.

Det är från nämnda utgångspunkt, herr talman, som vi reservanter intagit
den ställning vi ha, och jag skall be att med vad jag nu sagt och i anslutning
till vad herr Englund och herr Löthner tidigare anfört få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring som innefattas i reservationen.

Herr Wahlund: Herr talman! Det är ett ingripande och i många avseenden
betydelsefullt förslag som här föreligger, men den fråga som reservanterna
ha dragit upp tillsammans med den i dag uppträdande kryptoreservanten
är, det måste jag säga, herr talman, ytterligt bagatellartad, och det är
märkligt, att vi så här i vår riksdags sista bråda timmar skola hålla på en
halvtimme och mera för att diskutera en sådan detaljfråga. Jag har hört denna
fråga diskuteras förut i folkbokföringskommittén, i första särskilda utskottet
vid förra riksdagen, i andra särskilda utskottet i år och nu vid dagens plenum,
och, herr talman, med förlov sagt, den börjar stå mig upp i halsen. Det
är mig likgiltigt, hur beslutet kommer att bli i den detalj som diskuteras i
dag, och detta enbart därför att jag anser hela denna sak vara ett adiaforon,
icke därför att jag på något sätt sympatiserar med reservanternas inställning.

Nej, herr talman, jag skulle vilja ta upp en annan sak, där jag har ett ärende.
Det gäller medborgarkortet, som enligt folkbokföringskommittén skulle ha en
långt mera vidsträckt användning än den Kungl. Majit föreslagit. Jag förstår
så väl, örn Kungl. Majit vill ta frågan örn medborgarkortet etappvis, men vi
ha inom utskottet ansett att detta kort nog kommer att ha en mycket stor betydelse
i framtiden i olika sammanhang och ha därför velat ge Kungl. Majit
frihet att utan riksdagens hörande ändra medborgarkortet. Örn utskottets förslag
bifalles, bär man ju möjlighet att komma in till Kungl. Majit med sina
uppslag, och det ämnar jag helt privat också göra på en punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Även med risk att ådraga mig herr Wahlunds
förargelse vill jag, då jag tänkt att yttra mig i saken, även göra detta. Jag anser
nämligen, att saken icke är så alldeles bagatellartad, eftersom den kan utöva
inverkan på den mycket viktiga frågan om folkbokföringen blir korrekt.

På folkbokföringens riktighet hänger, mina herrar, möjligheten att genomföra
uppbördsreformen. Blir folkbokföringsregistret icke korrekt, så kommer

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Förslag till falkbo!; forinus förordning m. m. (Forts.)
icke heller uppbördsreformen att kunna tillämpas på det sätt som den är avsedd
att tillämpas. Det är därför som man i utskottet med full rätt har lagt ytterst
stor vikt på att man skall kunna utöva kontroll över folkbokföringen i allmänhet.
Kyrkoböckerna äro fortfarande den grundläggande urkunden för
folkbokföringen, men det skall föras ett särskilt folkregister hos länsstyrelserna,
och länsstyrelserna, som upprätta detta register, ha därigenom en
alldeles speciell erfarenhet av den större eller mindre kompetens, med vilken
kyrkoböckerna föras. Utskottet har nu fullkomligt riktigt tänkt sig, att det
skulle vara felaktigt att icke använda sig av den erfarenhet, som kommer att
samlas på länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar angående den ena eller
den andra prästerliga befattningshavarens förmåga att föra kyrkoböckerna på
ett riktigt sätt. Utskottet har också i likhet med Kungl. Majit ansett nödvändigt
att inrätta ett särskilt kontrollorgan, de s. k. inspektörerna. När man gör
en sådan anordning, vill man naturligtvis att den skall vara effektiv, det vill
säga att man till denna skall få människor som äro verkligt lämpliga såsom
tekniskt skickliga folkbokförare.

Det är då endast fråga örn hur dessa befattningshavare skola utses och på
vilket sätt man bäst skall kunna bedöma deras kompetens. Utnämningen skall
ske genom Kungl. Maj:t, men förslaget skall upprättas av domkapitlet. Hur
skall man då koppla in länsstyrelsernas erfarenhet och sakkunskap? Det är
på den punkten som reservationen och utskottets förslag stå emot varandra.
Herr Forslund har försökt att göra det till något mycket konstigt, för att inte
säga i praktiken alldeles omöjligt, att genomföra ett samråd. Herr Forslund
vet säkert, att samråd förekommer mellan olika ämbetsverk utan att detta, så
vitt jag vet, har föranlett några svårigheter. När reservanterna valt ett så
mångtydigt uttryck, tror jag att detta skett därför att man tills vidare ville
lämna, stor frihet åt länsstyrelserna och domkapitlen att förfara på det ena
eller andra sättet. Det kan således ske ett skriftligt samrådande på det sätt
att komkapitlet, när det fått några kandidater, skriver till länsstyrelsen och
frågar, vilken av dessa som länsstyrelsen förordar. Det kan ske muntligt på
samma sätt, och det kan slutligen, som herr Forslund antytt, ske genom ett
formligt sammanträde. Det viktiga är endast att en överläggning i den ena
eller andra formen kommer till stånd, innan förslaget avgives till Kungl.
Majit, och vidare att länsstyrelsens inhämtade mening tages till domkapitlets
protokoll, vare sig den meningen överensstämmer med det förslag som domkapitlet
avger eller den har ett annat innehåll. Så långt är i alla händelser reservationen
fullständigt klar; sedan finns det en viss rörelsefrihet alltefter de
praktiska omständigheterna.

Emot detta står då majoritetsförslaget, som innebär, att först skall ett formligt
förslag på en bestämd person avges av domkapitlet till Kungl. Majit, sedan
skall Kungl. Majit remittera detta till länsstyrelsen, och länsstyrelsen skall
avgiva ett formligt yttrande. Det förefaller mig nästan självfallet, att länsstyrelsen
vid ett sådant förfarande, örn den har en annan mening än domkapitlet,
kommer i en väsentligt mera vansklig ställning och således att länsstyrelsens
erfarenhet får svårare att göra sig gillande. Det blir just inte behagligt för den
som är föreslagen, men inte heller för den som måste vara kritiker, då länsstyrelsen
skall komma fram med motiverade anmärkningar mot den förcslagne.

Den form som majoriteten tänkt sig kan således leda till att effektiviteten
av inspektionsorganisationcn icke blir så stark som den bör bli och som den
är avsedd att bli. Med andra ord: man fullföljer icke genom de formella anordningar,
som man skapar, den goda tankegång som man tagit upp i utskottets
motivering, nämligen att begagna sig av länsstyrelsernas erfarenhet.

På grund härav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Förslag till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)

Herr Lodenius: Herr talman! Som det redan sagts är ju denna fråga icke
av någon större storleksordning. Jag ber att få erinra om, som jag tror utskottets
ordförande redan sagt, att det på ett tidigare stadium, särskilt vid
förra årets principbehandling, ifrågasattes örn icke länsstyrelsen skulle vara
tillsynsmyndighet då det gäller folkbokföringen. Såväl Kungl. Majit som utskottet
ha nu gått ifrån den tanken, och jag vill erinra örn att åtminstone
en bidragande orsak till detta torde ha varit det uttalande, som gjordes förra
året vid ett sammanträde mellan landskamrerare och taxeringsintendenter, där
det just utan meningsskiljaktighet uttalades, såsom är relaterat i propositionen
och utskottsutlåtandet, att domkapitlet borde vara tillsynsmyndighet. Därom
råda alltså numera inga som helst delade meningar.

Nu har emellertid utskottet tyckt att den erfarenhet som länsstyrelserna få
ändå bör tillgodogöras på något sätt, åtminstone när det gäller tillsättandet
av inspektörsbefattningarna. Det är ju endast på den punkten, som meningarna
skilja^sig åt, och icke beträffande prästerskapets bokföring i övrigt. Det är
inte så förfärligt många inspektörer som skola tillsättas. Departementschefen
har ansett att de i varje fall under de första åren böra vara 21 stycken; ursprungligen
hade föreslagits ett ännu mindre antal. Det bör då inte vara så
förfärligt svårt att av flera hundratal präster, som vi ha, utvälja 21, som
kunna vara lämpliga som inspektörer.

Nu är det närmast fråga örn vilket som är lämpligast: om domkapitlet skall
avgiva förslag efter samråd med länsstyrelsen eller örn domkapitlet skall upprätta
förslaget och länsstyrelsen höras senare. Jag säger, som jag tidigare sagt
här, att jag tror att det går att ordna saken på båda sätten, men trots att jag
icke hör tili de ledamöter av utskottet som ha sådana kvalifikationer som reservanterna
— åtminstone enligt herr Englunds anförande — har jag ändå
icke kunnat av denna debatt få någon annan uppfattning, än att det bör vara
minst lika bra att ordna det så som utskottet föreslagit.

Jag är inte så säker på att dessa samråd alltid äro så lätta att ordna. Som
herr Forslund sade sammanfalla ju icke länen och stiften, utan i ett stift ingå
ju flera länsstyrelser, så att det kan nog bli ganska krångligt med detta samarbete.
Jag tycker att det vore enklare och minst lika effektivt, om länsstyrelsen
finge uttala sin mening sedan domkapitlet uppgjort sitt förslag. Även jag
skulle tro, som det sagts tidigare här, att när domkapitlet vet att länsstyrelsen
skall yttra sig över förslaget, kommer domkapitlet att under hand stå i kontakt
med länsstyrelsen, när detta förslag skall uppgöras.

Jag tror alitsa, herr talman, att det i praktiken icke kommer att vålla några
större svårigheter att få lämpliga personer till dessa 21 platser utsedda, vare
sig man använder den av utskottet eller den i reservationen föreslagna anordningen,
men jag kan för min personliga del icke finna att reservationen har
något företräde framför utskottets förslag, och eftersom jag fortfarande har
elen mening jag biträtt i utskottet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Herr Källman: Herr talman! Utskottets majoritet utgår ifrån att länsstyrelsens
bokföringsavdelning har den bästa kännedomen örn kyrkobokförarna
inom dess område, och för att nå de syften, som herr Kriigel och herr Linnér
närmare utvecklade, vilja vi ge stadga och fasthet åt länsstyrelsens ställning
när det gäller att föreslå inspektörer.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Sandler: Herr talman! Det har sina risker att i en kammardebatt
åberopa enskilda samtal. Herr Forslund har redan blivit tillräckligt sträf -

Torsdagen den 27 juni 194G.

Nr 28.

Förslag till folkbokföringsförordning m. m. (Forts.)
fad, ty han åstadkom ju att en annan landshövding än den han åberopat
tog till orda. Eftersom det nu hara är två som kunna misstänkas, vill jag
gärna för att befria min ärade vän herr Bergquist från misstanken, att det
var med honom som herr Forslund hade samtalat, erkänna att det var faktiskt
med mig. Jag svarade på hans fråga, att jag skulle föredra att få avgiva yttrande
framför den ordning som reservanterna föreslagit. Detta visar ju ingenting
annat än att landshövdingar kunna ha olika meningar — men behöver
kammaren verkligen längre syssla med denna bagatell?

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring, som påyrkats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannan, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löthner begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets helmställan med den ändring, som påyrkats i
den vid utlåtandet avgivnia reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. Sveriges
proposition angående medgivande för Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder, ansl^^ahU
som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. Nationerna.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 196, medgiva, att
Kungl. Maj :t vid tidpunkt, som kunde befinnas lämplig, vidtoge de åtgärder,
som erfordrades för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Ulldén: Herr talman!
Utrikesutskottet har i detta utlåtande tillstyrkt Kungl. Maj :ts proposition, vari
har begärts fullmakt för regeringen att söka inträde i Förenta Nationerna för
Sveriges del. Ifall detta beslut konfirmeras av riksdagen, vilket jag utgår ifrån,
kommer alltså regeringen att i sinom tid begära en sådan anslutning och därvid
avge en förklaring i enlighet med artikel 4 i stadgan, som innefattar, att
stat, som är villig att fullgöra de med medlemskapet förenade förpliktelserna,
kan intagas i förbundet. Självfallet är det icke fråga om att göra någon reservation
till en sådan inträdesansökan.

Beträffande tidpunkten har utskottet i likhet med propositionen utgått från
att den frågan skulle bedömas av regeringen, varvid kontakt bör tagas med
utrikesnämnden.

Jag ber att med tillfredsställelse få konstatera, att det inte bär rått någon
meningsskiljaktighet inom utskottet rörande Sveriges ställning till den nya

12 Ml'' 28. Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
säkerhetsorganisationen. Här föreligger alltså ett annat läge än år 1920, då
vårt land hade att taga ståndpunkt till frågan om inträde i Nationernas förbund.
Den gången rådde som bekant ganska starka meningsskiljaktigheter. En
av orsakerna till detta var att förbundet inte ansågs vara tillräckligt omfattande
från början; där fattades ju bl. a. både Amerikas förenta stater och
Sovjetunionen. Denna begränsning i fråga örn medlemsstaterna medförde måhända
att överläggningarna skedde lättare, att man lättare kom till samförstånd
och att det inte blev så häftiga meningsbrytningar inom förbundets olika
organ.

Men detta var endast en skenbar styrka. Frånvaron av stora makter inom
förbundet var ju en konstitutiv svaghet, som det sedan snart skulle visa sig.
Amerikas förenta stater inträdde aldrig i Nationernas förbund, Sovjetunionen
inträdde men vid en så sen tidpunkt, att makterna då redan hade börjat gruppera
sig i olika läger. Ehuru Förenta Nationerna äro en direkt fortsättning av
alliansen mot axelmakterna, bör det enligt min mening räknas de ledande
statsmännen till stor förtjänst, att det tidigt planerade bildandet av en internationell
säkerhetsorganisation på bredast möjliga grundval. Många fruktade
kanske efter Nationernas förbunds sammanbrott, att hela tanken på en internationell
säkerhetsorganisation skulle ha fått en obotlig knäck eller att den
åtminstone för lång tid kunde betraktas som en orealiserbar utopi. Den nya
organisationen har nu i alla fall grundats oberoende av fredsavtalen och såsom
den mest angelägna uppgiften för de segrande makterna. Organisationen
står enligt stadgan öppen för alla fredsälskande stater, vilka åta sig de med
medlemskapet följande förpliktelserna och enligt organisationens uppfattning
kunna och vilja uppfylla dessa förpliktelser. Organisationens ursprungliga
karaktär av en allians mellan de under kriget förbundna staterna framträder
dock i flera hänseenden. Bland annat har detta ursprung satt sitt spår i reglerna
örn sanktioner. Ett ingripande av rådet med påbjudande av tvångsåtgärder
mot en stat, som hotar eller kränker freden, förutsätter enhällighet mellan
samtliga permanenta rådsmedlemmar. Man tar knappast fel, örn man utgår
från att det främst är risken för ett revanschkrig från Tysklands sida, man
har tänkt på vid dessa bestämmelsers utformande.

Vid ett krigsfall, som föranleder ett beslut av säkerhetsrådet örn sanktioner,
finns för medlemsstaterna ingen rätt att föra neutralitetspolitik. Den
konsekvensen tar alltså Sverige genom ett inträde. I själva verket tog Sverige
samma steg vid anslutningen till Nationernas förbund. Vi godkände då den
solidaritetsförpliktelse, som medlemskapet enligt stadgarna innebar. Den politiska
utvecklingen i världen medförde ju, som väl är känt, att den i förbundsakten
förutsatta och påbjudna solidariteten inte kunde på allvar upprätthållas
av förbundets egna organ. Talrika stater förklarade sig inför Nationernas förbunds
faktiska sönderfallande och inför den hotande uppdelningen av stormakterna
i två skilda läger ha för avsikt att i händelse av konflikt ställa sig
utanför.^ Denna ståndpunkt togs inte därför att riktlinjerna för förbundet ansågos
såsom från början förfelade eller därför att solidaritetstanken betraktades
som uttryck för en omöjlig utopi, men förutsättningarna för organisationens
fungerande hade brustit av mångå skäl, som jag inte bär skall ingå på.

Vid Tysklands anfall 1939 mot Polen gjordes inget försök att blåsa liv i
Nationernas förbund. Storbritannien, som hade en särskild allians med Polen,
kom till det angripna landets hjälp och likaså Frankrike. Med Storbritannien
följde dominions, men övriga stater i Nationernas förbund iakttogo till en början
neutralitet.

Den nya organisationens stadgar räkna inte med att ett inbördes krig skall
uppstå mellan rådets permanenta medlemmar eller med möjligheten att sank -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
tioner skola kunna vidtagas mot någon av dessa stormakter. Vetorätten gör ett
sådant ingripande omöjligt. Några sanktionsförpliktelser avila alitsa inte medlemsstaterna
i händelse av öppen konflikt mellan de stater, som främst bära
ansvaret för säkerhetsrådets och den nya organisationens politik. Varje medlemsstat
i Förenta Nationerna har då sin handlingsfrihet med de begränsningar,
som följa av organisationens allmänna grundsatser.

Det har i en och annan svensk tidning gjorts gällande, att vårt land borde
i förväg fixera sin politik i det läge, som uppstår, ifall en konflikt bryter ut
mellan permanenta rådsmedlemmar, och att vi borde militärpolitiskt engagera
oss med vissa stormakter utifrån det betraktelsesättet, att neutralitet i ett sadant
krig ändå blir omöjlig och att somliga stormakter stå oss närmare än
andra. Denna tankegång leder till att vi vid sidan av Förenta Nationerna skulle
söka anslutning till ett partiellt stormaktsblock för att därigenom, såsom det
har sagts, skaffa oss en tryggare försäkring.

Jag tror inte, att det finns någon som helst resonans för en sådan politik
hos vårt folk. Den strider helt mot de riktlinjer för vår utrikespolitik, sorn den
nuvarande regeringen tidigare har angivit och som inte ha framkallat någon
gensaga i riksdagen.

De sanktionsförpliktelser, som medlemsstaterna åta sig, kunna alltså aktualiseras
endast om de permanenta rådsmedlemmarna äro ense. Men i sådana
fall kan rådet med sju röster av elva ålägga medlemsstater att medverka vid
åtgärder mot en stat, som hotar eller bryter freden. Häri ligger en påfallande
olikhet mellan de permanenta rådsmedlemmarnas ställning och andra staters
rättsläge. Den i artikel 2 i stadgarna upptagna grundsatsen örn samtliga medlemsstaters
suveräna likställighet iakttages alltså inte så alldeles följdriktigt.
Den är genomförd i vad avser stormakterna inbördes och de mindre staterna
inbördes, men den gäller inte, ifall man jämför stormakterna å ena sidan och
de övriga medlemsstaterna å andra sidan. Dessa sistnämnda, de mindre staterna
alltså, ha inte vetorätt vid beslut örn sanktioner. En votering i rådet, i
vilken den angivna majoriteten uppnås, blir bindande för de övriga staterna,
alltså under förutsättning att majoriteten innesluter samtliga permanenta rådsstater.

En begränsning i sanktionsplikten framgår därav, att särskilda avtal skola
ingås mellan rådet och varje medlemsstat angående arten och omfattningen av
de militära bidrag, som kunna krävas av de olika staterna i händelse av en
samfälld tvångsaktion. De svenska statsmakterna få i sinom tid tillfälle att
behandla den frågan i vad angår Sveriges bidrag. Först i det sammanhanget
uppkomma alltså de spörsmål, som utrikesutskottet har pekat på i sitt utlåtande,
då utskottet hänvisar till möjligheten av begränsningar i geografiskt
hänseende i den militära bidragsplikten.

Yi ha anledning att med stor tillfredsställelse observera den stora vikt, som
vid det nya förbundets startande har lagts vid de ekonomiska och sociala problemen.
Utan en förnuftig och planmässig behandling av dessa under intimt
internationellt samarbete kan politisk stadga i längden inte uppnås. De särskilda
organ, som tillsatts för dessa frågor, fatta sina beslut med enkel majoritet.
Däri äga de permanenta rådsmedlemmarna ingen privilegierad ställning.

Den nya domstolen är en trogen avbild av Nationernas förbunds internationella
domstol. Genom anslutning till Förenta Nationerna återupplivas automatiskt
Sveriges tidigare givna utfästelser örn obligatorisk domsrätt i förhållande
till andra medlemmar, som avgivit motsvarande förklaringar. Man har vid förbundets
konstituerande varit angelägen örn att bär bygga på den utveckling,
som hade skett under Nationernas förbunds tillvaro, och man vill inte rasera

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
de vinning-ar för den internationella rätten, som i alla fall lia åstadkommits på
denna punkt.

Ett organ, som tillkommit efter stadgans antagande, är den kommission, som
skall behandla problemet örn atomenergien i dess internationella aspekter. Detta
utomordentligt viktiga spörsmål är just i dessa dagar föremål för överläggningar
inom den särskilt konstituerade kommissionen. De frågor, som skola
behandlas av denna kommission, äro bl. a. utbyte av grundläggande vetenskaplig
information för fredliga ändamål, kontroll över atomenergien i den utsträckning,
som är nödvändig för garanterande av dess användning endast för
fredliga syften, avlägsnande från de nationella rustningarna av atomvapen och
andra grövre vapen ägnade för massförstörelse, effektiv kontroll genom inspektion
och andra medel för skyddande av lojala stater mot överträdelser och
kränkningar av antagna regler.

Denna uppgift för den nya säkerhetsorganisationen kan till sin betydelse
knappast överskattas. De oerhörda förstörelsemedel, som genom upptäckten av
atomenergiens praktiska utnyttjande kommit inom människans räckhåll, utgöra
ett dödligt hot mot civilisationen, örn inte i tid åtgärder vidtas till förebyggande
av missbruk av den nya energikällan. Örn två stater eller -statsgrupper
skulle gå i krig, rustade med ett antal atombomber, så blir resultatet av allt
att döma. en ömsesidig total förstörelse, ungefär som örn ett par grälsjuka
grannar ville lösa en uppkommen tvist genom att samtidigt spränga varandras
hus i luften. Vetenskapsmännen tvivla inte på att denna nya oerhörda uppfinning
kan bli medlet för civilisationens undergång, men de låta oss också skymta
visionen av en fredlig värld, där folken kunna utnyttja denna kraftkälla för
fredliga ändamål och för att måhända åstadkomma en omätlig förbättring av
mänsklighetens produktionsmöjligheter.

När vårt land är berett att acceptera medlemskapets förpliktelser och att
förankra vår utrikespolitik hos den nya säkerhetsorganisationen, sker det i
övertygelse örn att freden och tryggheten inte kunna vinnas utan en målmedveten
och _ planmäsig samverkan inom en dylik organisation. Kanske dröjer
det lång tid innan Förenta Nationerna nått den effektivitet och stabilitet som
äro nödvändiga, och det är naturligtvis inte uteslutet, att också detta förbund
misslyckas och att det faller sönder i ett fruktanvärt Ragnarök. Det är inte
svårt att vara pessimist, men vi ha bättre behov av litet hoppfullhet och av förtroende
till mänsklighetens sunda förnuft,

4 I varje fall finns inget alternativ till den organisation, som nu har kommit
till stånd. Vi böra ansluta oss tili Förenta Nationerna med den föresatsen att
i vad på oss ankommer söka göra en positiv insats och efter ringa förmåga
motverka en uppställning av staterna på skilda fronter, betingade av ideologiska
motsättningar.

Herr Ström: Herr talman! I mycket skulle jag kunna instämma med herr
utrikesministern, särskilt i hans förhoppning, att det initiativ skall slå väl ut,
som världens fredsälskande stater nu ha tagit för att söka skapa en säkerhetsorganisation
och undgå de fruktansvärda krig, som eljest måste komma.

Jag vill för min ringa del uttrycka den meningen, att vi alla vilja ha ett
nationernas förbund, ett instrument för mellanfolklig fred och samverkan. Men
jag anser också att det är viktigt, att man inte bara säger, att detta är nödvändigt
och detta föreliggande förslag äro vi nödgade att acceptera. Vi böra
även något se på hur denna organisation, som vi ej fått vara med örn att utarbeta,
är beskaffad, vad den medför för tvång och risker och vad den särskilt
för de små staterna kan medföra i fråga örn stora faror för deras frihet,
rätt, oberoende och inflytande.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)

Jag har för min del redan vid remissen av den kungl, propositionen ifrågasatt,
örn inte det riktiga hade varit, att denna fråga gått till referendum för
att därigenom låta det svenska folket självt ta ställning till den viktigaste
fråga det haft att ta ställning till under många år och där beslutet får verkningar
■—. kanske ödesdigra — för mycket lång tid framåt. Vi ha i våra
grundlagar möjlighet till ett rådgivande referendum, och vi skulle därigenom
också ha kunnat erhålla möjlighet att hos folket sprida upplysning örn innebörden
av Förenta Nationernas stadga.

Jag har frågat många ledamöter av kammaren och många medborgare utanför
riksdagen, vad de trodde, att det svenska folket skulle ha för mening i
denna sak vid en folkomröstning. De, som sagt, att svenska folket skulle avvisa
ett medlemskap, äro ungefär lika många som de, som ha sagt, att .svenska
folket skulle gå med på ett sådant. Alltså måste vi utgå från att det råder
ganska stor tveksamhet hos det svenska folket. Ändå tror jag inte, att svenska
folket har den ingående kännedom örn stadgans natur, som skulle vara önskvärd.

Vi uppge genom medlemskapet vår suveränitet, vår neutralitet och vårt oberoende.
Detta skedde icke ens, när vi inträdde i Nationernas förbund.

Jag för min del var bestämd motståndare till inträdet i Nationernas
förbund efter förra världskriget och talade och röstade i riksdagen emot
detta steg. Sorgligt nog fick jag rätt i mina farhågor. Jag har roat mig med
att gå igenom mina anteckningar och se efter, vad jag har skrivit örn Nationernas
förbunds gärningar under årens lopp, och det är verkligen inte något
upplyftande. Man möter det ena nederlaget för rätten efter det andra, det är
det ena stormaktsövergreppet efter det andra, och allt som skett har skapat
ett förtätat intryck av en ganska svag organisation.

Men jag skall villigt medge, att den nya organisationen är väsentligt annorlunda.
Den har stora fördelar framför den gamla, framför allt genom att den
är mera omfattande. Både Förenta staterna och Sovjetunionen tillhöra ju Förenta
Nationerna, och därigenom får denna organisation en väldigt ökad styrka.

Det finns sålunda betydande fördelar i denna nya organisation, men nackdelarna
äro så väsentliga, att man bör understryka dem. Herr utrikesministern
har för resten redan understrukit dem. Jag tänker framför allt på stormakternas
utomordentliga och ensidiga maktställning och vetorätt i alla väsentliga frågor
och på de smärre staternas ganska olyckliga ställning, örn man undantar
själva församlingen, där de såsom en opinionsbildande maktfaktor ha en viss
förmåga att göra sig gällande. Förenta Nationerna bli ett stormaktsvälde, och
denna organisations betydelse för freden blir helt beroende av huruvida stormakterna
kunna hålla samman omkring freden och rättvisan och icke bruka
övervåld gentemot smärre stater.

Fredstraktaten är ju denna gång skild från stadgan och nationernas, fredsorganisation,
men örn fredssluten bli olyckliga, kommer det att leda till en
fara för freden, och därmed komma de automatiskt upp i Förenta Nationernas
säkerhetsråd.

Vi måste sålunda vara på det klara med att det inte, som många göra gällande
och som herr utrikesministern också lätt antydde, är uttryck för någon obefogad
pessimism, när man ser och understryker de svaga och för organisationens
framtid olycksbådande stadgandena, utan att det snarare är nyttigt att
en sådan »pessimism» får göra sig gällande och komma till uttryck. Därigenom
skapas en förhoppning örn att något hällre skall kunna utvecklas ur det
nuvarande instrumentet.

Dess värre råder det en ganska stark söndring och splittring redan från början
i Förenta Nationernas krets. Detta är en mycket olycklig sak. Det behöver

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.),
emellertid inte betyda, att organisationen därför faller sönder, men det ger vid
handen, att det finns oerhört starka politiska, ekonomiska och ideologiska motsättningar.
Få dessa utveckla sig är det risk för att det hela går sönder, med
de konsekvenser som utrikesministern så expressivt målade för oss.

Det råder också en mycket stark söndring vid de förberedande fredskonferenserna,
och allt tyder på mycket starka motsättningar. Läget i världen
är ganska oroväckande för framtiden, även örn vi inte behöva se så svart på
läget, som ofta en hel del tidningsrubriker locka oss till.

Det finns sålunda enligt min mening starka skäl för att Sverige går in i
denna organisation, ty den ger teoretiskt de sima nationerna en viss säkerhet och
ett visst skydd, inte gentemot stormakter men gentemot andra smärre stater.
Jag tror inte, att vi för vår del behöva frukta att komma i konflikt med smärre
stater, men stadgan innebär i allmänhet ett skydd för de små staterna, samtidigt
dock som dessa förlora mycket av sitt inflytande och sin självständighet.

Under sådana förhållanden kan mången säga, att det är bäst att ta steget
och gå in i förbundet. Andra kunna ha den meningen, att man i varje fall bör
vänta ytterligare, innan man tar detta steg. Varför skulle man då vänta? Jo,
därför att just nu vid själva organisationens tillkomst ha de särskilt svåra och
explosiva ämnen hopat sig, som åstadkomma den stora och olyckliga striden
inom särskilt stormakternas kretsar på de olika konferenserna. Sverige skulle
kanske genom att icke omedelbart gå in i förbundet mäkta åstadkomma en
tankeställare, i synnerhet som Schweiz’ nej väl skulle göra likadant. Schweiz
har hittills icke givit till känna, att det ämnar gå in i förbundet. Detta att i
ett prekärt läge vänta och se är en väg, som det är av en viss betydelse att
pröva.

Jag tycker inte, att vi ha någon särskild anledning att påskynda Ställningstagandet
och inträdandet i förbundet. Skulle vi det göra, böra vi emellertid gå
in med en mycket fast och stark, bestämd och aktiv uppgift för ögonen, nämligen
att söka bidraga till att åstadkomma en utjämning mellan de stridande
krafterna inom förbundet. Det synes mig, att om vi kunde ha förhoppning örn
ett sådant aktivt uppträdande från svensk sida, och örn kring detta skulle
kunna samlas andra Smärre stater som gåve till känna ungefär samma avsikter,
så skulle mycket vara vunnet genom ett starkt och självständigt uppträdande,
fullkomligt oberoende av båda de stora maktkonstellationer, som nu synas förefinnas.
Vi skulle då, såsom vi böra, erkänna både i första hand Englands och
sedan U. S. A:s utomordentliga insats under kriget, och Sovjetunionens lika
betydelsefulla insats, för att rädda friheten, som eljest kanske skulle ha gått
förlorad för mänskligheten.

Endast genom att helt och fullt ut erkänna, vad de olika makterna, de små
och de stora, lia gjort och genom att erkänna deras berättigade intressen och
söka utjämna de svårigheter, som förafinnas, kan man enligt min mening nå
fram till ett positivt resultat.

Sålunda finns det åtskilligt som talar för att vi skola söka inträde i Förenta
Nationerna, fullkomligt oberoende i alla avseenden, såsom utrikesministern
underströk. Men då skulle det också vara med en fast föresats att göra allt för
att hävda detta oberoende. Det skulle emellertid kanske kunna råda tveksamhet
örn huruvida Sverige, som har stått utanför den stora striden, kan lia så
stor auktoritet som skulle behövas för att — i varje fall från början — kunna
spela en mera betydande roll.

Örn det nu innebär en fara för vårt land att icke gå in i förbundet och även
en fara för oss att gå in, så måste man ju, som utrikesministern sade, väga
de olika fördelarna och nackdelarna mot varandra. För min del skulle jag

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
helst lia velat vänta med Sveriges inträde, åtminstone till dess att fredssluten
vore klara.

En sak som är av betydelse vid ett inträde är de inre förhållandena i vårt
eget land. Dem har överbefälhavaren berört i sitt yttrande på ett sätt. som
kräver det allra noggrannaste och omsorgsfullaste övervägande från riksdagens
sida. Det förhåller sig inte så, som många tro, att örn vi bara gå in i
Förenta Nationerna, äro vi säkerställda och behöva icke frukta några krig
och icke lia något starkt försvar. Överbefälhavaren har klart och tydligt påvisat,
hur grundfalsk en sådan syn är, även örn det finns en mycket stor
längtan hos svenska folket att få bördorna lättade. Vare sig vi gå in i Förenta
Nationerna eller vi ställa oss utanför, måste — såsom läget nu är — det svenska
folket bära mycket stora och tunga militära bördor, och vi råka i en oerhörd
fara, örn vi skulle ge oss in på en politik med avseende på vårt försvar,
som skulle ha någon som helst likhet med den som fördes efter det första
världskriget.

Vi måste sålunda vara på det klara med den saken, och det bör enligt mitt
förmenande sägas ut av regeringen, att ett inträde medför konsekvenser, som
vi inte kunna komma ifrån. Det vore önskvärt, örn detta sades tydligare än
vad fallet hittills har varit.

Jag vill också understryka nödvändigheten av att vi grundligt pröva, vilken
handlingsfrihet vi komma att ha, i den händelse vi sökt inträde och framlagt
våra önskemål och regeringen efter överläggningur med säkerhetsrådet
träffat avtal med förbundet. Stadgan förutsätter, att en sådan överenskommelse
skall i vederbörlig ordning ratificeras. I utskottsutlåtandet heter det
på s. 7: »För Sveriges del innebär detta, att dylikt avtal enligt § 12 regeringsformen
skall föreläggas riksdagen för godkännande. T samband därmed
linnas möjligheter att vidtaga genom avtalet eventuellt erforderliga lagändringar.
»

Men vi veta icke, örn vi kunna göra någonting annat än att godkänna avtalet,
ty på s. 6 erinras örn vad departementschefen har sagt, att det »måste
förutsättas, att en anslutning omedelbart träder i kraft och icke erfordrar senare
godkännande av riksdagen».

När vi sökt och vunnit inträde — vi kunna ju därvid inte ställa några vinkar,
ehuru vi ha rätt till vissa överläggningar — stå vi i det läget, att vi
såvitt jag kan finna äro nödgade att trots § 12 regeringsformen godkänna vad
som förelägges riksdagen. Här dyker sålunda den frågan upp, om ett inträde
i förbundet på de föreliggande förutsättningarna står i överensstämmelse
med våra grundlagar. Jag är inte alldeles säker på att vi vid en grundlig undersökning
skulle finna, att det beslut, vi äro beredda att nu fatta, skulle
vara klart grundlagsenlig^

Men komma vi in i det nya förbundet, måste man kräva att Sverige i förbundet
för en politik, som inte bara är fullt oberoende, utan även fullständigt
sluter upp på rättens sida och icke viker undan för några som helst opportunistiska
påtryckningar. Endast örn Sverige i Förenta Nationerna gör en självständig,
rättrådig, aktiv och djärv insats för rätten, kan det vara motiverat
att fatta ett sadant beslut som utskottet har förordat.

Denna svenska frimodiga ställning bör komma till uttryck, så snart någon
oförrätt sker mot nationer eller folk. Vi böra inte dra oss för att göra allt
vi kunna för att Spanien skalig få sin frihet och detta nazistiska våldsfäste i
Europa röjas undan. Det får icke längre vara kvar med de faror och risker
lör ett förnyat världskrig, sorn föreligga så hinge den nuvarande regimen i
.Spanien består. Vi böra enligt mitt förmenande också göra en insats för att

Första hammarens protokoll 1946. Nr 28. 2

.Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
ge åt judarna deras fädernesland Palestina och därvid icke väja undan för
stormakterna, utan hävda rätten. Vi böra utan ängslan gentemot stormakterna
hävda arbernas rätt till Libyen, och vi böra värna om de färgade folken,
som nu i mycket stor utsträckning äro undanträngda och förtryckta. Sverige
skulle kunna taga en rad andra mycket betydelsefulla initiativ, och detta
skulle vara det verkliga skälet till att vi träda in i förbundet.

Av detta skäl, herr talman, yrkar jag icke direkt avslag, såsom jag gjorde
efter förra världskriget när det gällde inträde i ett mellanfolkligt förbund.
Utan jag nöjer mig med att uttala förhoppningen, att Sverige skall kunna
vara en fredens, frihetens och demokratiens orädda förpost när vi nu principiellt
ansluta oss till detta tyvärr ganska tvivelaktiga förbund.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag föreställer mig, att vi i stort sett, även
herr Ström, äro ense om det stora steg, som skall tas i dag. Skälen för
det ha utvecklats av utrikesutskottet på ett sätt, som inte på något hall
torde behöva möta gensagor. Jag föreställer mig också, att vi alla mahanda
med reservation för vissa nyanser i omdömena — kunna helt underskriva
de uttalanden, som utrikesministern i dag har gjort i debatten. Örn
förslagets innebörd och räckvidd tyckes emellertid i vissa hänseenden rada
oklarhet, kanske också oenighet. Det är med hänsyn därtill, som jag har tilllåtit
mig att ta till orda.

Det säges ofta, att Sverige nu frånträder sin neutralitetspolitik och i stallet
väljer den internationella solidaritetens linje. Då detta säges med en ofta
ganska kritisk sidoblick på vår politik under kriget, ° mäste det slas fast.
vad den politiken innebar. Vår politiska riktlinje var da att bevara Sveriges
fred. Neutraliteten har inte varit ett uttryck för våra hjärtans önskningar,
utan det pris, vi ha haft att enligt folkrättens regler betala för att kunna
hålla oss utanför kriget. Att frånträda neutraliteten är liktydigt med att
inrikta sig på att under vissa förutsättningar gå i krig. Det kan ibland vara
nödvändigt att understryka sådana självklara satser.

Nu finns det de, som inte tyckas rygga tillbaka för att definitivt och
slutgiltigt och i alla sammanhang säga farväl åt neutraliteten. Detta frejdiga
tal är tanklöst, meningslöst och farligt. Vill man verkligen inge vårt folk
och andra folk den föreställningen, att vi i framtida krig alltid böra vara
beredda att gå med på den ena eller den andra sidan? Det menar man val
inte. Men man kan bli tagen efter orden, och det är risk för att man på
andra håll i världen gör sig varjehanda felaktiga föreställningar om Sverige
såsom potentiell vän eller fiende i allsköns tänkta konflikter.

Det är angeläget att fastslå, att det steg, som vi nu ta, alldeles icke har
någon sådan innebörd. Saken skulle ha ställt sig annorlunda, örn omröstningsreglerna
i säkerhetsrådet hade fatt ett annat innehåll och hade tvungit
oss att ta parti även emot en stormakt. För min del är jag glad, att vi inte
under nuvarande förhållanden ställas inför anspraket pa ett sadant engagemang.
Nu är det bara i mycket begränsad omfattning vi ha att frångå
neutraliteten. Vi ha att göra det bara i en alldeles bestämd situation, nämligen
i det fall, att de fem stormakterna jämte tva andra stater förena sig
örn att kräva vår medverkan i en tvångsaktion. Sådan världen nu är, förefaller
det ju mycket osannolikt, att den situationen någonsin kommer att inträda.
Man får dock inte göra sig alldeles säker på detta. Det finns vissa
risker, och jag vill peka på några oroande moment, som vi i vår utrikespolitik
måste hålla för ögonen.

Ett stort osäkerhetsmoment ligger för det första däri, att säkerhetsrådet
äger agera inte bara vid angrepp, utan redan da freden anses hotad. Det är

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
en fullmakt, som lämnar utrymme för mycket godtycke vid tolkningen och
tillämpningen. Den pågående diskussionen om ett ingripande mot FrancoSpanien
är lärorik. Yad som sker i det ärendet kan få vittgående, prejudicerande
betydelse. Vem vet, under vilka situationer en misshaglig politisk
regim, här eller annorstädes, kan komma att betraktas såsom hotande freden
och alltså motiverande tvångsåtgärder? Man bör ju nämligen inte förbise
möjligheten, att även vårt fredsälskande land missförstås ända därhän, att
vi uppfattas såsom hotande freden.

Vilka militära prestationer vi få att utföra i en tvångsaktion kommer att
bestämmas genom senare avtal. Med de ekonomiska tvångsåtgärderna förhåller
det sig annorlunda. Vi ha att utan vidare foga oss i de rubbningar i export
och import o. s. v., som säkerhetsrådet kan vilja föreskriva, med allt vad
det innebär för vårt näringsliv och vår folkhushållning. Man skall besinna,
att om det är svårt att tänka sig de fem stora förenade örn ett krig, så är
det inte lika otänkbart, att ekonomiska tvångsåtgärder sättas i gång, kanske
på grund av jämförelsevis avlägset s. k. hot.

Vad våra militära förpliktelser angår, bli de som sagt bestämda i kommande
avtal, ehuru man ju aldrig får glömma, att vårt engagemang genom
omständigheternas makt kan tvinga oss till långt mera än avtalen komma att
stipulera. Genom att ingå avtalen ta vi emellertid i själva verket ett mycket
större steg än genom själva anslutningen till Förenta Nationerna. Det steget
kräver den största omtanke och försiktighet.

Frågan örn upplåtande av baser på svenskt territorium är kanske den ömtåligaste.
Det är anledning att starkt understryka, vad därom har sagts
i överbefälhavarens uttalande. Jag förutsätter också, att vår utrikesledning
med uppmärksamhet följer den isländska basfrågans behandling, som kan
få stor betydelse såsom prejudikat.

Vad beträffar de styrkor, som vi skola ställa till förfogande, ha vi att ta
fasta på överbefälhavarens erinran, att vi kunna nödgas ge (lern en sådan
organisation, utrustning m. m., som inte egentligen passar för våra egna försvarsbehov.
Örn så blir fallet, ha vi all rätt och all anledning att yrka på att
vara kontingenter inte skola bli alltför stora. Det är ett rimligt krav, att
vi i första hand få gestalta vår krigsmakt efter egna försvarsbehov, som
— märk väl — Förenta Nationerna endast på ett ytterligt ofullständigt sätt
tillgodoser. Jag återkommer till den frågan.

Jag håller också före, att vi, örn det låter sig göra, skola söka få våra prestationer
på sådant sätt begränsade, att vi inte tvingas ingripa i vilken del av
världen som helst. Det är en ganska naturlig tanke, att en makt med Sveriges
begränsade resurser får inskränka sina insatser till att gälla sådana konfliktfall,
som i någon mån beröra dess egna intressen. Vi bryta inte mot den internationella
solidaritetens lagar, om vi ta på os.s större bördor för till exempel
Norges försvar än för Greklands.

Men, som sagt, när allt kommer omkring är det inte särdeles sannolikt, att
vårt medlemskap i Förenta Nationerna kommer att driva oss till att frångå
vår neutralitet under krig. Mycket lättare är det att föreställa sig konfliktfall,
i vilka inträdet i Förenta Nationerna inte i någon män binder våra händer.
Detta må vi ha rätt att säga, örn vi skola döma efter vad vi tro och inte efter
vad vi hoppas. I sådana lägen ha vi, såsom också hans excellens betonade, full
handlingsfrihet.

Den handlingsfriheten kunna vi begagna på olika sätt. Vi måste begagna
den till försvar, eventuellt på egen hand, örn vi angripas. Trägen kunna också
tänkas inträda, där det blir en uppgift för Sverige att ingripa till en annan
stats stöd. Jag skall inte konkretisera denna sats, utan bara erinra om krigs -

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
årens erfarenheter i Norden. Förenta Nationernas stadga lägger inga hinder i
vägen för en sådan samverken. Den tillåter s. k. regionala avtal och auktoriserar
vad nian kallat kollektivt självförsvar. Vi handla också helt ! stadgans
anda, om vi på förhand bereda oss för ett sadant kollektivt självförsvar.
Kanske konimer den tid, då det blir möjligt att organisera det avtalsmässigt.

Men vi ha också full frihet att exempelvis i ett stormaktskrig bevara vår
neutralitet. Vi veta inte nu, örn vi kunna det, men vi måste inrikta oss därpå
och kanske också hålla kontakten med folk, som ha samma intentioner. Vi
måste alltså nu, lika energiskt som förr, värja oss mot den försåtliga föreställningen,
att vi i ett sådant fall helt enkelt inte kunna komma undan. Den föreställningen
har gjort sig gällande tidigare, men än så länge har det lyckats oss
att stanna utanför. Varför skola vi den här gången utan vidare ge upp hoppet
på förhand? Man har —- som jag tror på goda skäl — kritiserat Finlands politik
år 1941, som kom till i känslan av att kriget var ödesbestämt. Skola vi på
förhand hänge oss åt en sådan känsla? Neutralitetens svurna fiender ha här
ett stort ansvar.

Det kan inte vara annat än nyttigt att nu, da vi skola ansluta oss till 1'' örenta
Nationernas tvångsapparat, på samma gång hålla för ögonen sådana konfliktfall,
i vilka den blir overksam: angrepp som äro riktade mot oss eller mot oss
närstående stater och som stormakterna inte samfällt reagera emot samt krig
mellan andra stater, särskilt stormaktskrig, i vilka det för oss är ett livsintresse
att hävda neutraliteten. Vad jag här säger är särskilt av betydelse för
vår försvarspolitik. Man har hört entusiaster, även på militärt håll, kräva en
nyorientering i hela vår syn på försvaret. Vi måste, har det sagts fran sadant
håll, lära oss att i främsta rummet betrakta vårt försvar som ett led i säkerhetsorganisationen.
Det är en obegriplig felsyn att pa detta sätt fascineras^ av
en uppgift, som i så hög grad bär overklighetens prägel. Vårt försvar måste
självklart inriktas på de uppgifter, som det är troligast att det ställes iuför.
Så handla stormakterna, och de kunna inte ha något att invända emot att ove
rige handlar på samma sätt. Samtidigt som vi äro beredda att lojalt uppfylla
Förenta Nationernas krav, måste våra ansträngningar, hädanefter liksom hittills,
i främsta rummet gå ut på att vid behov avvärja angrepp mot Sverige
och hävda dess neutralitet.

Jag har, herr talman, med avsikt bara talat om de förpliktelser som tolja
av förbundsstadgan. Gång på gång har det framskymtat, att Förenta Natio
nema eller vissa av stormakterna skulle kunna avkräva en stat ytterligare ataganden
såsom villkor för inträde. Jag hänvisar till vissa förljudanden beträffande
Island Men jag betraktar det som självklart, att om mot all förmodan
sådana åtaganden av något som helst slag skulle ifrågakomma, de icke göras
utan riksdagens samtycke. Det är således ett problem som vi icke ha att be Herr

talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utrikesutskottets förslag.

Herr Branting: Herr talman! När jag nyss såg herr Åkerberg komma in i
kammaren, erinrade jag mig hans uppmaning till oss häromdagen att försöka
ge våra överläggningar karaktären av verkliga debatter genom a,tt anknyta
våra yttranden till vad som blivit sagt av andra talare^ i stället tor att
bara läsa upp på förhand skrivna anföranden. Jag vill därför åtminstone borja
med att något granska vad som här har blivit yttrat nyss av herr Herlitz och

förut av herr Ström. . , , ,, , tt

Jag vet inte örn det var fler än jag som fick det mtrycket, att herr Herlitz
fällde ett ganska egendomligt yttrande, när han kom in pa kapitlet örn
Förenta Nationernas planerade politik mot Franco-Spamen. Han tycktes be -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
klaga liela denna politik gentemot Franco och drog en enligt mitt förmenande
högst egendomlig parallell mellan Sverige och Franco-Spanien. Herr Herlitz
syntes befara, att en dylik sedan länge erforderlig aktion mot den sista fasciststaten,
Franco-Spanien, på något sätt skulle prejudicera liknande ingrepp
mot Sverige. Det kan ju inte vara någon lämplig eller smickrande parallell
med avseende på Sveriges ställning överhuvud taget. Det var säkerligen inte
många som förstodo, varför herr Herlitz begagnade detta tillfälle att deklarera
sig som motståndare till eventuella åtgärder mot Franco-Spanien.

Vad herr Ströms yttrande beträffar vill jag blott säga, att herr Ström naturligtvis
på många goda skäl kan vara hur tveksam eller pessimistisk han vill,
samtidigt som han ju förnekar att han är pessimist, men att han inte kan
visa, att Sverige skulle ha åtnjutit större trygghet, i fall vi på sin tid, såsom
han då yrkade, hade underlåtit att inträda såsom medlem av Nationernas förbund.
Han kan heller inte visa, att vårt land för framtiden skulle få en fördelaktigare
ställning, om vi nu hålla oss utanför Förenta Nationerna.

När herr Ström deklarerar, att han vill vänta något med vårt inträde, är ju
detta en ståndpunkt som lian psykologiskt förklaras. Jag tror dock inte att
en dylik ståndpunkt, som innebär att man önskar att innan Sverige intar sin
ställning bland Förenta Nationerna eller söker inträde där, bör allt först vara
tillrättalagt, så att det inte förekommer några obehagliga konflikter utan allting
bara är ljust och behagligt, skulle särskilt uppskattas ute i världen. En
dylik inställning skulle kanske snarare kunna tolkas såsom ett tecken på att
vi här i Sverige inte riktigt känna oss solidariska med de besvärligheter och
svårigheter, som ju finnas i världen och som det är ett gemensamt intresse att
man kommer till rätta med. De allra flesta i denna kammare se säkerligen på
denna fråga på det sätt som herr utrikesministern gav uttryck för, när han
förklarade, att det här i själva verket icke finns något alternativ. Sverige
bör och skall kunna, precis som alla andra stater, ta del i det internationella
politiska arbetet på samma villkor, under samma betingelser och samma svårigheter
som de andra staterna. Frågan är alltså egentligen inte, om vi nu skola
vidtaga de förberedande åtgärder, som det här gäller, utan spörsmålet blir i
stället i sinom tid, vilken politik som vårt land skall föra när vi väl äro
medlemmar i Förenta Nationernas organisation.

Herr utrikesministern berörde denna fråga en aning, men naturligtvis med
den stora försiktighet som tillkommer honom. Jag vill vid detta tillfälle tillåta
mig att uttala såsom självklart, att på samma sätt som man hittills ifrån
svensk sida har vägrat att ge det minsta finger åt tanken på att deltaga i
någon slags blockbildning komma vi att i det nya sammanhanget hålla oss
utanför alla motsvarande tendenser inom Förenta Nationerna. Herr utrikesministerns
förklaring på denna punkt var att hälsa med särskild tillfredsställelse.

Det är kanske inte alldeles omotiverat att framhålla detta, eftersom i alla
fall en stor svensk tidning nu tycks vilja gå in för en annan linje. Jag tycker
att det är naturligt att säga ifrån här i dag, att den tidningen icke representerar
den svenska allmänna opinionen i det stycket. Det gäller alltså för oss
att icke komma in i sådana sammanhang, som till sist resultera i att vårt
land liksom glider in i en blockbildning.

Å andra sidan är det ju klart, att vi inte kunna undgå att förstå, att vårt
deltagande i Förenta Nationernas överläggningar och omröstningar kontinuerligt
kommer att föranleda till ståndpunktstaganden i än den ena och än den
andra frågan. Vi kunna inte såsom hittills hålla oss utanför dessa avgöranden.
Men därmed är ju inte sagt,, att alla medelvägar bli omöjliga. Tvärtom kan
man våga antaga, att det inte alltför sällan kommer att yppa nig möjligheter

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
för vårt land att, tillsammans med andra stater, intaga en förmedlande eller
utjämnande ståndpunkt. Jag är för min del övertygad örn, herr talman, att
när vi här i landet nu besluta tillstyrka Sveriges inträde i Förenta Nationerna,
sker det uteslutande med det målet för ögonen att söka tillvarataga varje tillfälle
att i vår mån bidraga till en stabilisering och till ett så friktionsfritt mellanfolkligt
samarbete som det är möjligt.

Riksdagen fattar sitt principbeslut i denna viktiga fråga just samma dagar
som en av stormakterna låter verkställa det stora atombombexperimentet i Stilla
havet. Det är där icke fråga om något fredligt utnyttjande av atomenergien,
utan det hela förefaller mig, och sannolikt många andra, såsom ett ganska
illavarslande sammanträffande. Yi kunna tydligen inte göra oss några illusioner
alls, när vi fatta vårt beslut i dag. Denna demonstration med atombomben
är givetvis ur politiska synpunkter föga uppbygglig, när den nu företas vid en
tidpunkt, då man eljest åtminstone låtsas hoppas att man står inför en epok
av fred och förtroendefullt internationellt samarbete.

Vi vilja i alla fall — jag säger det, fastän det redan är sagt många gånger
förut — hoppas, att Förenta Nationerna skall bli ett tjänligt instrument för
fredspolitik och framför allt att de reella meningsskiljaktigheterna mellan
stormakterna, som ju ha föga samband med Förenta Nationernas organisatoriska
byggnad, skola kunna utjämnas. När vi inträda i den nya världsorganisationen
sker det utan illusioner, utan överdrivna förväntningar i fråga om
betydelsen av vår egen roll, herr Ström, men med en så realistisk syn på tingen
som möjligt, och samtidigt utan hopplöshet — vi behärskas tvärtom av den
goda viljan.

Herr Nerman: Herr talman! Jag förstår herr Ströms farhågor och delar
dem i någon mån, men mot anslutningen till FN har jag inga principiella
betänkligheter. Läget är, såsom mycket tydligt har påvisats i propositionen, i
flera viktiga avseenden bättre den här gången än vid anslutningen till NF.
och risker måste man ju ta för ett så gott syfte som världsfreden. Efter vad
man sett under dessa mörka år av mänsklig frihetsvilja har man också rätt
att vara optimist — trots allt! Men nog har herr Ström rätt i att Sveriges folk
borde lia fått ta ansvaret självt efter grundliga upplysnignar genom referendum
och inte bara slinka in i församlingen på sätt som nu sker.

Det må därför vara tillåtet att uttala en önskan i samband med vårt inträde
— herr Ström har redan i någon mån berört den — att Sveriges regering
med det stora förtroende, som den nu får av riksdagen, må känna sig förpliktad
att inom FN i möjligaste mån alltid föra rättens talan, det enda
»maktspråk» som en liten stat har att komma med, och att i FN opartiskt
vägra att lägga ned sin röst i en klar rättsfråga, som tyvärr har skett
några gånger både från svensk sida och från andra småstaters. Sveriges
representation i FN och representationens direktiv från regeringen måste, menar
jag, vara klart inriktade på att hävda rätten enligt förbundsakten, på
vilken sida rätten än för dagen må ligga.

Jag vill till sist understryka vad överbefälhavaren framhåller, s. 8 i propositionen,
då han betonar nödvändigheten av att vårt folk får upplysningom
inträdets förpliktelser i internationalistisk anda, d. v. s. erhåller grundliga
upplysningar örn FN :s stadga, vilket är desto viktigare som Sveriges
folk ju inte självt har fått uttala sig örn denna viktiga fråga örn anslutningen.
Jag tror att man åtminstone på folkbildningshåll har mycket stort intresse av
att få en saklig upplysning örn FN spridd ute i alla Sveriges bygder.

Herr Sandler: Herr talman! Den deklaration som utrikesministern avgav
vid början av detta sammanträde kan på ingen punkt föranleda någon gen -

Torsdagen deli 27 juni 1946.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
saga ifrån min sida. Jag vill i stället understryka en punkt som jag tror att
man bör tillägga alldeles särskild politisk betydelse — jag delar också irnit den
uppfattning, som utrikesministern därvidlag gav uttryck åt nämligen att
det är främmande för de svenska statsmakternas traditioner och deras nilvarande
intentioner att vid sidan av Förenta Nationerna söka si g någon aterförsäkring
i det ena eller andra stormaktslägret. ...

Då jag nu skall ge en kort kommentar till utrikesutskottets utlåtande,, vill
jag förutskicka, att i den mån jag kommer att säga något som inte direkt
täckes av vad ett enhälligt utskott har uttalat, må det sta för mili personliga

Den fråga, som Kungl. Majit Ilar underställt riksdagen, är en fråga som
oförbehållsamt måste besvaras med antingen ja eller nej. Det går inte att svara
jaså eller att ställa några betingelser och förbehåll. Det har noga klargjorts
inom utrikesutskottet, att det på vissa punkter, och även pa sådana som tor
vårt land äro av betydelse, råder osäkerhet örn förbundsstadgans tolkning och
ovisshet örn dess kommande tillämpning. Utskottet har avstått från att Slöra
några som helst uttalanden i anledning av dessa iakttagelser och har avstatt
ifrån varje försök att i sitt utlåtande påtrycka stadgan den ena eller andra
tolkningen eller att förutsätta något örn dess tillämpning. Jag vill anföra
såsom ett efter min mening avgörande skäl för att förfara så, att vi icke
böra intala det svenska folket att Sverige kommer i någon förmånligare stallning
vid ett eventuellt inträde därigenom att utrikesutskottet har skrivit pa
det ena eller andra sättet örn hur vi uppfatta förpliktelserna enligt stadgan.
Det kanske kan tilläggas, att detsamma väl också gäller örn de uttalanden
som göras av enskilda kammarledamöter i denna debatt. Det är en helt annan
sak, att Sverige efter sitt inträde i Förenta Nationerna har samma rätt som
varje annan medlem att göra sina synpunkter och uppfattningar gällande. Det
är i detta sammanhang som överbefälhavarens önskemal anmäla sig. !Nu däremot
ha vi att bestämma oss med alla de osäkerhetsmoment som kunna föreligga
för att säga ja eller nej utan att kunna påverka dessa osäkerhetsmoment.

^Utskottets utlåtande är ordknappt, och man kan väl också säga att tonen
är en smula kärv. Men även örn vi andas lättare nu, då vi ha det stora ovädret
bakom oss, är det politiska klimatet ännu icke sådant att .det uppmuntrar till
någon vältalighet. En större talförhet ifrån utskottets sida skulle .knappast
ha tjänat något nyttigt ändamål men hade måhända kunnat vara till ogagn.

Man får naturligtvis inte förenkla resonemanget därhän att man säger, att
Sverige inte har något val. Naturligtvis kan Sverige säga nej, och naturligtvis
kan man följa rådet att vänta. Ur dessa synpunkter har utskottet ägnat en
ingående granskning åt frågan, hur vårt läge blir, om vi skulle stanna utanför,
avstå, vänta och se tiden an. Den granskningen har innefattat både en
undersökning av vilka föreskrifter Förenta Nationernas stadga innehåller örn
behandlingen av utanför förbundet stående stater och en bedömning av vårt
allmänpolitiska läge, ifall Sverige ensamt bland de nordiska länderna ty
även Finland torde ha en önskan att inträda i Förenta. Nationerna skulle
komma att stå utanför organisationen. Den avvägning,^ som utskottet har företagit
emellan de olika alternativen, har givit ett utlåtande, varom utskottet
varit enhälligt, med tillstyrkan att i Sveriges intresse säga ja. ^

Vi lia naturligtvis inom utskottet varit lika medvetna som någon kammarledamot
örn de svårigheter sorn nuläget erbjuder. Det vore till föga gagn ali
närmare utveckla dem i det här sammanhanget. De kunna ju lia en viss betydelse
vid valet av tidpunkten att vidtaga de åtgärder, sorn regeringen nu
har begärt fullmakt till, men de kunna icke lia någon väsentlig inverkan på
principfrågan, anslutning eller icke. Svårigheterna i samarbetet mellan stormakterna
kunna nämligen flir vårt land medföra samma och lika obehagliga

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
konsekvenser även om Sveriges stöde utanför Förenta Nationerna. Det är alltså
något som saknar relevans i detta sammanhang.

Utskottet har företagit en mycket nykter bedömning av sakläget. Det ligger
icke i detta utlåtande någon förnimmelse av att Sverige genom att inträda i
Förenta Nationerna skulle komma att jämte de andra medlemmarna beträda
Guds gröna ängar. Men det är i alla fall ett positivt uttalande för en svensk
medverkan i övertygelse örn att detta också motsvarar det svenska- folkets önskningar.
För min del betraktar jag den svenska riksdagen såsom tillräckligt
representativ för det svenska folket för att här icke reflektera på något referendum.
I varje fall är nog riksdagen mer representativ än herr Fredrik
Ströms privata Gallupundersökning, som han här förut har citerat.

Detta positiva uttalande för en svensk medverkan understrykes särskilt i
vad angår det område, där vi från början kunna räkna med att även ett litet
land som vårt kan göra en fruktbärande, positiv insats, nämligen på det ekonomiska,
sociala och kulturella området, där generalförsamlingen är det dominerande
organet.

Utskottets utlåtande innehåller också ett memento mot förhastade slutsatser
beträffande vår egen försvarsfråga. Förenta Nationerna har att dokumentera
sin effektivitet. Vår förhoppning är att säkerhetsorganisationen skall hålla
måttet, men denna förhoppning utesluter ju ingalunda ett misslyckande. Den
svenska nationen måste därför vara ad utrumque paratus, d. v. s. beredd på
båda möjligheterna.

Här gäller det att i ett allvarligt ärende ge Kungl. Maj:t en fullmakt av en
ovanlig innebörd. Det bör ju inte förstås så, att bakom utskottets ställningstagande
ligger ett misstroende till riksdagens egna bedömningsmöjligheter, ett
misstroende lika djupt som det förtroende är överväldigande, som här -från alla
partiers sida visas Kungl. Maj :t. Det är i stället läget självt och de möjligheter
till förändringar i detta läge, som kunna finnas, som bjuder detta tillvägagångssätt.
Det bör understrykas, att utskottet icke velat för regeringen
rekommendera vare sig skyndsamhet eller återhållsamhet beträffande vidtagandet
av de åtgärder som här äro i fråga. Men utskottet har betonat, att valet av
tidpunkten är en fråga som kräver sin särskilda prövning.

Jag tror att man kan utgå ifrån att det inte kommer att anmäla sig någon
nejröst på allvar, men om riksdagen nu skall säga ja, bör riksdagens ja enligt
min uppfattning icke fördunklas av motvilliga gester och inte heller förvanskas
av ett kiliastiskt önsketänkande om framtiden. För min del yrkar jag bifall
till utrikesutskottets utlåtande — utan jeremiader, utan illusioner och
utan tvekan.

Herr Linderot: Herr talman! Då riksdagen nu går att fatta beslut örn
Sveriges inträde i Förenta Nationerna, sker det utan större stridigheter och
framför allt utan allvarligare motsättningar i själva sakfrågan. Det kommer
också, så vitt jag förstår, att bli ett enigt beslut.

Samtidig kanske man kan konstatera, att riksdagen inte ger uttryck för att
det skulle vara en stund av nationell högtid, som vi nu begå genom att besluta
örn vårt lands anslutning till Förenta Nationerna. Detta senare beror givetvis
på vad den föregående ärade talaren, herr Sandler, kallade för »det politiska
klimatet». Det är utan tvivel detta som ger stämningen och atmosfären över
riksdagens beslut i föreliggande för vår nation ytterligt viktiga fråga. Det
är också att notera, att då utskottet hänvisar till myndigheter och institutioner,
som ha yttrat sig i frågan, är det i huvudsak till det yttrande som avgivits
av överbefälhavaren för vår krigsmakt som utskottet hänvisar. Det borde ju
för dem, som möjligen tro att detta inte är en fråga örn krig och fred, vara

Torsdagen elen 27 juni 1940.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
bevis nog för att detta faktiskt är förhållandet. Vi kunna inte inom de Förenta
Nationerna vara passiva, utan vi måste vara aktiva för att söka vinna resultat
för Sveriges självklara intresse, för att nu inte tala om mänsklighetens intresse,
av att det skapas förutsättningar för en varaktig fred i världen.

Emellertid vill jag till utrikesutskottet rikta en liten förfrågan, som kanske
någon av utrikesutskottets ledamöter vill svara på. Det finns i citatet från
överbefälhavarens yttrande ett par formuleringar, vilka eftersom de anföras
ordagrant möjligen skulle kunna tyda på att utskottet alldeles särskilt vill göra
dessa uttalanden till sina. Det står på s. 3 i utlåtandet ett ordagrant citat rörande
neutralitetspolitiken. Sedan överbefälhavaren konstaterat, att något slags
principiell neutralitetspolitik icke är förenlig med medlemskap i Förenta Nationerna,
riktar han vår uppmärksamhet på att det vid en konflikt mellan
stormakterna inte föreligger något »principiellt hinder för ett fullföljande av
den hävdvunna svenska neutralitetspolitiken». Detta är naturligtvis bra såsom
en upplysning om de faktiska konsekvenserna av medlemskap i Förenta Nationerna,
men i det sammanhang, i vilket det står, ligger det något av en anvisning
i formuleringen. Herr utrikesministern har som talesman för regeringen
vid tidigare tillfällen här i riksdagen, efter den nuvarande regeringens tillträde,
också på regeringens vägnar talat i ungefär den tonarten, att den svenska
neutraliteten är en princip, som vi uprätthålla inte bara därför att den är
hävdvunnen, utan därför att neutraliteten skulle vara en absolut hypotes i vår
utrikespolitik överhuvud taget.

Jag har tillåtit mig att tidigare polemisera mot denna uppfattning, som jag
tror innebär något av just de illusioner, som icke minst herr Sandler och även
andra talare här i debatten ha varnat för. Min polemik är alltea inte föranledd
av att jag skulle anse dessa formuleringar från regeringens eller från överbefälhavarens
sida såsom några katastrofala felbedömningar av världspolitiken och
dess perspektiv för närvarande. Det är dock ägnat att förvilla och göra det
hela alltför enkelt för oss, örn vi tro att vi kunna sitta med neutraliteten i bakfickan
och vid lämpligt tillfälle proklamera den såsom vår utrikespolitik. Det
är omöjligt att i förväg förutse huruvida Sverige kan proklamera neutralitet
eller icke i ett eventuellt kommande krig.

Det var egentligen bara detta, som jag velat uttala för att inte resonemanget
om vår hävdvunna neutralitetspolitik skulle stå alldeles emotsagt.

Vad jag ville fråga utskottet örn gällde inte närmast den saken, utan min
fråga gäller formuleringen av överbefälhavarens yttrande, i vilket han säger,
att örn det tidigare varit ett svenskt intresse av första ordningen att freden i
Europa kunnat tryggas, är detta fallet nu i ännu högre grad, när »stormaktsbalansen
på den europeiska kontinenten upphört, och vårt land kommit att
ligga inom det utsatta gränsområdet mellan tvenne intressesfärer.»

Jag måste fråga hur vi kunna yttra oss örn stormaktsbalansen på det sättet.
Vi befinna oss mitt uppe i mycket komplicerade förhandlingar örn freden och
balansen och de framtida förhållandena på den europeiska kontinenten. Och då
konstaterar överbefälhavaren här utan vidare, dels att balansen bär upphört
och dels, vilket är det märkliga, att vi »ligga inom det utsatta gränsområdet
mellan tvenne intressesfärer». Även orri man till oell med anser, att det redan är
ett historiskt faktum att det förhåller sig på det viset, är detta icke lämpliga
formuleringar när vi skola säga ja eliel nej beträffande vårt inträde i Förenta
Nationerna. Jag tycker att det hade varit lyckligare, om denna mening i överbefälhavarens
yttrande icke hade kommit att införas i utskottsutlåtandet.

Det gäller nämligen här en synnerligen diskutabel sak. Det anfördes av
herr utrikesministern i hans inledningsanförande här i dag. ali det iir ett
svenskt intresse att motverka alla slormaktsblockbildningar, att inte anknyta

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
till något dylikt block och att, i ali den mån vi kunna göra en positiv insats,
se till att sådan blockbildning inte blir verklighet, dag står på den oerhört
optimistiska linjen — för mig är det inte oerhört, men jag förstår, att
det är det för andra — att det ännu finns stora möjligheter att genom samverkan
av alla goda krafter förebygga en uppdelning av världen i två från
varandra skarpt avgränsade block med åtföljande risker av ett tredje världskrig,
innan ännu likhögarna kallnat på det andra världskrigets slagfält.

Jag tror alltså att vi med all kraft böra understryka den meningen, i stället
för att acceptera såsom ett redan fullbordat faktum, att nu befinna vi oss
— som vanligt oskyldiga och neutrala — mellan två emot våra intressen illasinnade
block, alltså objektivt och inte subjektivt illasinnade block.

Det var den anmärkningen, som jag ville göra beträffande överbefälhavarens
formuleringar. Därmed har jag inte polemiserat mot vad överbefälhavaren
i åtskilliga andra stycken haft att anföra av såvitt jag begriper politiskt
oangripliga, förnuftiga synpunkter på hela detta problem, som det givetvis
har varit värdefullt att utskottet vidarebefordrat hit lill riksdagen vid denna
frågas behandling.

En liten anmärkning till. Jag har fått det intrycket, att man med resignation
— jag bortser härvidlag från det glädjande undantag som herr Sandler
utgör — och en viss ledsnad tar detta steg och att man inte egentligen tänker
sig någonting annat än en passiv roll för Sveriges del i Förenta Nationerna.
Jag kan inte underlåta att säga — och därvidlag stöder jag min uppfattning
på vad regeringen i dlika sammanhang har givit uttryck för — att man bör
begagna detta tillfälle att deklarera, att Sverige, såsom det här sagts från ett
par tidigare talare, bör föra en aktiv utrikespolitik både inom och utanför
Förenta Nationerna. Jag har talat tidigare arn en svensk demokratisk utrikespolitik,
som knyter an till de positiva och aktiva krafter i världen, som verka
i den riktning, örn vilken det faktiskt råder en nästan fullständig enighet
inom vårt land och vårt folk. Vi böra således knyta an positivt till dessa
krafter och hjälpa till på alla områden för att befrämja utvecklingen av fredens
och demokratiens krafter, vilka äro desamma. Detta böra vi göra, och
därför bör det utsägas med en rekommendation, till den kraft och verkan det
hava kan, till regeringen att inte alltför pessimistiskt och passivt genomföra
anslutningen till Förenta Nationerna.

Jag har, herr talman, med det anförda på intet sätt avsett att störa den
faktiska enighet riksdagen uttrycker i själva sakfrågan. Jag och det parti,
som jag representerar, äro också obetingat för en anslutning på sätt som här
är föreslaget. Jag vill gentemot herr Nerman säga, att ett referendum inte
är vad som här kräves för att man skall anse demokratiens krav tillfredsställda
i fråga om denna anslutning.

Jag vill till sist, herr talman, ge min oförbehållsamma — jag kan kanske
säga förhoppningsfulla — anslutning till det sista, som herr utrikesministern
anförde i sitt tal här, nämligen att vi inom Förenta Nationerna komma att
söka motverka en uppdelning på ideologiska fronter med de nackdelar, som
därav skulle följa. Denna officiella förklaring — jag vågar väl säga så —
att de svenska statsmakterna komma att söka motverka den uppdelning på
ideologiska fronter om vilken jag talat här förut, när jag ordade om de olika
intressesfärerna, tycker jag är en positiv utfästelse från regeringens sida, som
vi böra hälsa med stor tillfredsställelse.

Herr talman! Med det anförda har jag velat deklarera, att jag utan förbehåll
kommer att rösta för utrikesutskottets förslag.

Herr Sandler erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill besvara herr Linderots fråga. Den hade till bakgrund en utveck -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
ling'', som var så krånglig-, att jag tror att det måste förutsättas någonting icke
utsagt bakom den för att man skall få det riktiga sammanhanget.

Utrikesutskottet bär noga aktat sig för att göra några sådana storpolitiska
utsvävningar. Det bar bara sagt, att »utskottet utgår från att de önskemål
och synpunkter i fråga örn svenska militärpolitiska intressen, som framförts
av överbefälhavaren, bliva av Kungl. Maj :t beaktade i den mån de aktualiseras
och i den utsträckning omständigheterna medgiva». Ått utskottet har
återgivit överbefälhavarens yttrande i väsentliga delar med hans egna ord,
har skett för att ge rättvisare bild av vad överbefälhavaren haft att säga; vi
föreställde oss att det var vår plikt mot riksdagen att göra så.

Herr Andrén: Herr talman! Debatten har redan pågått så länge, att det
inte är så lätt att komma med någonting nytt. Jag skall därför fatta mig kort.

Jag vill först med ett par ord beröra ett uppslag, som framkommit bär i debatten,
nämligen att man skulle låta denna fråga bli föremål för folkomröstning.
Herr Sandler bär redan berört problemet. Till de skäl, som han anförde
emot en folkomröstning, vill jag emellertid lägga, att jag inte vet några frågor,
som mindre lämpa sig för en folkomröstning än de utrikespolitiska. Jag kan
för min del inte se något förnuftigt syfte i att kasta en fråga som denna ut
i ett referendum. Härtill vill jag också lägga, att vårt svenska referendum
endast är konsultativt. Riksdagen kan således inte undgå att slutgiltigt fatta
beslut och taga ansvaret för vårt ställningstagande i denna sak.

Debatten har ju för övrigt givit ganska enstämmiga kommentarer till det
beslut, som vi nu gå att fatta. Det bär endast framförts en enda mening, nämligen
att vi måste gå med i den nya organisationen. Denna mening har emellertid
kommenterats med olika nyanser av pessimism och optimism. Det är
självklart, att vi i Sveriges riksdag framför allt ha att bevaka Sveriges intressen.
Vår intresse i denna sak kan jag sammanfatta i de få orden: att bevara
Sveriges integritet och att bevara freden. Erfarenheterna, inte minst från det
senaste världskriget, torde ha lärt oss, att dessa till synes så enkla uppgifter
inte äro så lätta att lösa. Jag är rädd för att de inte komma att bli lättare att
lösa i det nya Europa. Vi riskera väl ändå nu att Europa kan få ett nytt oroligt
hörn. Därmed kommer jag in på ett problem, som herr Linderot berörde i sitt
sista anförande, närmast under anknytning till ett uttalande, som överbefälhavaren
gjort i sitt yttrande över det ärende, som nu föreligger till behandbng.

Herr Linderot var inne på frågan örn den europeiska maktbalansen. Det är
förvisso inget lätt problem, och jag skall inte heller tillåta mig att fördjupa
mig i detsamma. Men när jag hörde herr Linderot tala, erinrade jag mig ett
uttalande av en engelsk statsman år 1825, vilket jag med en lätt förändring
skulle vilja återgiva på följande sätt för att karakterisera dagens situation:
Utvecklingen har mobiliserat nya världsdelar för att därigenom justera den
bristfälliga balansen i den gamla världen. Det är väl närmast detta, som har
skett.

Uppenbart är i alla fall, att vi kunna vänta nya utbrott av den gamla europeiska
vulkanismen, och att vi måste biträda alla försök, som kunna lova att
hejda eller mildra dessa utbrott. Vi stå inför den egendomliga paradoxen och
inför den stora tragedien, att den världsdel, som Ilar den äldsta och förnämaste
moderna kulturen, också är den världsdel, som är den mest krigiska och mest
kulturförstörande. Det är icke minst för denna världsdels skull, som denna
stora organisation måste sii tias i funktion.

Det ilr naturligtvis mot denna bakgrund, som vi måste se på problemet örn
de Förenta Nationerna. Det är uppenbart, att vi alla nalkas detta problem med
den förhoppningen, att organisationen skall bli ett instrument för fredens be -

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
varande och till elen nationella integritetens skydd. För att nå dessa syften
måste vi självklart göra vissa uppoffringar — det får man alltid göra — och
de uppoffringar, som vi denna gång måste göra, är att ge avkall på neutraliteten
och att begränsa suveräniteten. Det är emellertid uppenbart, att vi allesamman
äro beredda att göra dessa uppoffringar.

När vi närmare studera stadgan för den nya organisationen, kunna vi inte
undgå att göra den observationen, att den tar större hänsyn till de föreliggande
maktförhållandena än den gamla NF-pakten; den erkänner stormakternas
dominerande betydelse i det internationella spelet. Detta realistiska
drag tror jag innebär något av en garanti för organisationens framtida funktionsduglighet.
Men för att en sådan organisation skall kunna leva och verka
fordras också, att den bär ett tillbörligt förtroende i världens allmänna opinion
— i den mån man nu kan tala örn en sådan. Man kan inte underlåta att tänka
på hur det var under Nationernas förbunds tid. Det fanns onekligen på den
tiden en viss benägenhet i vida kretsar och i alla länder att skära av hälsenan
på förbundet för att sedan håna det emedan det inte kunde gå. Jag
tror att den nya organisationen är starkare och kraftigare och därför bättre
än den gamla skall kunna fylla sina uppgifter.

Icke desto mindre måste man självklart med en viss pessimism och en viss
skepsis.se
fram såväl i departementschefens anförande i propositionen som i utskottets
kärva och nyktra uttalanden, gjorda på ett språk, som i hög grad tilltalar mig
just på grund av de egenskaper, som jag här anfört. När herr Sandler tillät
sig att anföra ett litet latinskt citat kanske jag också, med kammarens tillåtelse^
kan få erinra örn en gammal latinsk sentens, hämtad såvitt jag minns
rätt från kyrkofadern Augustinus: »Alte dubitat qui altius credit.» Det skulle
kunna översättas ungefär så: »Ett djupt tvivel på grundval av en ännu djupare
tro». Jag tror,, att denna gamla sentens i själva verket ganska rättvist
och riktigt karakteriserar de känslor, med vilka- vi möta denna nya organisation;
vi. ha ett tvivel i våra hjärtan, men bakom detta tvivel ligger helt visst en
ännu djupare tro. Det är i varje fall vår förhoppning, att denna vår tro inte
skall komma på skam.

Men låt oss i alla fall, för att detta inte skall ske, inte möta den nya organisationen.
med alltför mycken optimism. Det finns ingen möjlighet att skapa en
organisation, som en gång för alla kan operera, bort alla meningsmotsättningar
och alla intressemotsättningar. Det är stort nog, om man kan skapa ett organ
för rättsliga avgöranden, ett organ för politiska kompromisser och dessutom,
i bästa fall, en atmosfär av god vilja. Jag tror, att det är icke minst detta sista,
soto.behövs för att den nya organisationen skall fylla sitt syfte.

Till sist måste vi i alla fall falla tillbaka på vårt eget försvar och vår egen
försvarsvilja. Ett avgörande skäl för mig, när jag utan tvekan — men också
utan alltför stora illusioner — ger min anslutning till Sveriges inträde i den
nya organisationen, är att jag är övertygad om att vi bättre kunna verka för
fredens sak inom organisationen än utanför densamma och att vi icke kunna ha
mindre trygghet inom organisationen än utanför densamma. Skulle det värsta
hända och stormakterna på nytt komma i krig med varandra, lia vi, såsom olika
talare här redan framhållit, kvar den gamla möjligheten att på nytt träffa
ett val mellan en neutralitetspolitik och ett aktivt deltagande i konflikten. Som
redan hans excellens herr utrikesministern framhållit, torde både svenska erfarenheter
och svensk tradition! tala för att Sveriges väg även i den situationen
kommer att bli neutralitetens.

Jag tror, att vi i huvudsak äro ense i alla dessa frågor. Det återstår kanske

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 28.

Ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)
en enda fråga, den som herr Sandler sist berörde i sitt anförande, nämligen
frågan örn tidpunkten för vårt inträde i den nya organisationen. Vi kunna
inte undgå att observera, att portföret har varit ovanligt dåligt för Förenta
Nationerna. Detta är inte så märkvärdigt, ty vi leva ju mitt uppe i dödsryckningarna
för en epok och födslovåndorna för en annan. För min del skulle jag
nog helst se, att regeringen skyndade med allra största varsamhet, när det
gäller att gå in i denna nya organisation. Det är många viktiga avgöranden,
som komma att träffas där under den närmaste tiden. De komma att träffas
under mycket starka passioner från olika håll. Jag tror inte, att vi skola vara
alltför angelägna att vara med i slagsmålet i den trånga och besvärliga porten,
när allvarliga avgöranden skola träffas, ofta i ett besvärande mörker, där man
i mycket ringa utsträckning kan bedöma de konsekvenser, som ett avgörande
i den ena eller andra riktningen kommer att föra med sig. Det skulle alltså,
enligt mitt sätt att se, inte ha skadat om regeringen hade underlåtit att begära
denna fullmakt, utan väntat något. Då hade regeringen haft möjlighet att på
ett helt annat sätt än nu själv bestämma tidpunkten för inträdet; regeringen
hade kunnat hänvisa till att den först måste inhämta riksdagens mening.

Nu har regeringen valt en annan väg. Jag hoppas att detta val inte utesluter
den nödiga varsamheten, när det gäller att välja tidpunkten för Sveriges inträde
i de Förenta Nationerna.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har för min del inte begärt ordet
för att rikta någon anmärkning mot innehållet i utskottsutlåtandet, utan i
stället för att betyga min anslutning till de uttalanden, som göras däri och för
att ytterligare markera den enighet, som jag tror råder inom riksdagen om
den ifrågasatta anslutningen till Förenta Nationerna. I likhet med utskottets
ordförande sätter jag stort värde på den kärva realism, som karakteriserar
utlåtandet. I nuvarande läge tjänar det ju rätt litet till att utbreda sig över
de brister, som kunna vidlåda Förenta Nationernas stadga. Alla veta, att den
innehåller förpliktelser, som för oss kunna förefalla rätt främmande. Vi veta
också, att det klimat, under vilket Förenta Nationerna skall växa upp, för
närvarande är hårt och ogästvänligt. Alla äro vi dock lika ense örn att detta försök
till skapande och tryggande av en internationell rättsordning ändå måste
göras, och att det är riktigt att Sverige skall inrangera sig bland de fredsälskande
nationer, som samlat sig omkring detta försök. Jag tror, att utskottet
har tolkat situationen rätt då det antager att denna positiva inställning till
frågan väl överensstämmer med den önskan, som finns hos vårt folk, en önskan
som säkerligen förenar sig med övertygelsen örn att Sveriges anslutning också
skall på bästa sätt gagna Sveriges egna intressen i den tyvärr ännu mycket
ovissa värld, som håller på att byggas. Ingen inbillar sig att tillkomsten av
Förenta Nationerna innebär en garanti för att de höga syften, som förbindas
med organisationen, skola bli en bestående verklighet. Men skall mänskligheten
nå fram till en bestående fred och en varaktig trygghet, kan detta inte ske
på annat sätt än genom en samverkan av det slag som här skall äga rum. Lika
litet som läget ger anledning till några önskedrömmar örn det snara realiserandet
av denna höga uppgift, lika oberättigat är det enligt min mening att låta sig
regeras av den misstro, som från början anser framgången utesluten. Framgången
beror väl inte minst på vad som Iean ske inom förbundets ram, och
härutinnan få även vi bära den del av ansvaret som medlemskapet medför.

Utan överdrivna förhoppningar, men också utan överdriven misstro är det
således, herr talman, som jag för min del ulan tvekan yrkar bifall till utskottets
förslag.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. (Forts.)

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Efter misslyckandet med det
förra Nationernas förbund är det inte så underligt, om man står något frågande
inför den nya organisationens tillkomst, i synnerhet som den har mött stora
Svårigheter redan vid starten och inte haft lätt att lösa de frågor, som tornat
sig i dess väg. Intressemotsättningarna vissa stormakter emellan ha varit
orsaken till de stora svårigheterna. Men vi vilja ändå hoppas, att vi skola,
komma till ett bättre sakernas tillstånd på denna väg, även örn den kan vara
lång och det kan möta Svåra hinder. För övrigt torde det väl knappast finnas
någon annan väg att gå för upprätthållandet av internationell fred och
säkerhet än att söka ett samarbete mellan de olika nationerna och folken.
Svårigheterna måste övervinnas, och såväl det ena landet och folket som det andra
måste slutligen finna, att denna väg är den enda framkomliga. Det ha stormakterna
också insett, ty redan under kriget bildades ju detta förbund.

Vi veta att det är svårt för de små staterna att göra sig gällande, men örn
vi skulle ställa fördelarna av ett inträde i förbundet mot fördelarna av att
stå utanför det, skulle säkerligen fördelarna av ett inträde i förbundet överväga.
Det framhåller för övrigt även överbefälhavaren, som ändå har ställt sig
ganska kritisk i olika avseenden till det nya förbundet och visst inte väntar,
att det skall kunna förverkligas i enlighet med pakten inom den närmaste
tiden. Men icke förty yttrar överbefälhavaren att: »de nackdelar för de smärre
staterna, som äro förknippade med den nya säkerhetsorganisationen, bli ur
militärpolitisk synpunkt sannolikt mindre för medlemmar av FN än för de
länder, som komma att stå utanför organisationen». Han kommer således till
den uppfattningen att vi bör ansluta oss till den nya organisationen.

För min del anser jag att vårt land bör i mån av förmåga bidraga till att
skapa ett bättre tillstånd i världen. Utvecklingen har ju århundrade efter århundrade
gått i riktning mot större sammanslutningar. Vår strävan måste
vara att få en sammanslutning av stater, vilken omfattar om möjligt alla folk
och omspänner hela jordklotet: även örn ett sådant idealtillstånd inom överskådlig
tid icke kan uppnås så blir det nog denna väg människorna ändå komma
att gå.

Utskottet har visst inte ställt några överdrivna förväntningar på detta förbund,
utan ställt sig ganska avvaktande inför de svårigheter som det möter,
men utskottet har likväl enhälligt ansett, att Sverige bör ansluta sig till förbundet.
Tidpunkten för ett inträde i förbundet har utskottet överlåtit åt Kungl.
Maj:t att bedöma. Herr Fredrik Ström ansåg, att vi skulle vänta, tills det hade
blivit fred i världen. Det kanske hade varit att föredra, men då är det möjligt
att de andra staterna hade tvivlat på vår verkliga avsikt att vilja inträda och
göra något för att nå ett samarbete. Man kan inte enbart ställa sig avvaktande.

Däremot anser jag att Sverige även i framtiden bör hävda sin självständighet.
Och i det avseendet anser jag riktigt vad överbefälhavaren framhållit att
vi alltfort lia anledning att hålla vår försvarsmakt i sådant skick, att vi kunna
använda den till självförsvar, och inte helt lita på att det nu bildade förbundet
skall förmå att skydda oss i alla lägen. Det senaste världskriget har
ju för övrigt visat, att man inte kan överlåta åt andra att svara för säkerheten.
VI måste under olika skiften och även inom Förenta Nationerna själva
hävda vårt lands självständighet och intressen.

Med hänsyn till det nu rådande läget har jag, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och
Turkiet träffad handelsöverenskommelse, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 41, i anledning av väckta Om inrättande
motioner örn inrättande av en riksskattenämnd. aven riks skatte

nä mnd.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, 1:150 av
herr Anderberg m. fl. och II: 252 av herr Nilsson i Göteborg m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att en riksskattenämnd, organiserad i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionerna anförts, skulle inrättas
med uppgift att främja enhetlighet i taxeringen mellan de olika länen
och taxeringsdistrikten samt att därutöver utöva en rådgivande och vägledande
verksamhet för beskattningsmyndigheterna.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 150 av herr Anderberg m. fl. och II: 252
av herr Nilsson i Göteborg m. fl. om inrättande av en riksskattenämnd icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Velander, Hagberg i Malmö, Sandberg
och Janson i Frändesta, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Herr Velander: Herr talman! Den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen
har föranletts av en viss tvekan hos reservanterna angående den verkliga
innebörden av utskottsmajoritetens motivering.

Det spörsmål, som utskottsbetänkandet och de till grund för detsamma liggande
motionerna behandla, är ju inte på något sätt nytt. Riksdagen skrev
redan 1941 till Kungl. Maj :t och anhöll örn utredning av frågan örn inrilttande
av ett auktoritativt organ med befogenhet att göra förhandsuttalanden i beska
ttningsf rågö r. Jag utgår ifrån att det i det sammanhanget inte var främmande
för bevillningsutskottet och riksdagen, att detta organ även skulle verka
för enhetlighet i taxeringen. Sedan har riksdagen 1943 ytterligare skrivit
till Kungl. Maj:t och anhållit örn framläggande av förslag örn inrättande
av en s. k. riksskattenämnd, som skulle ha till uppgift att verka för enhetlighet
i tareringen genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet.

I det sammanhanget angavs det också uttryckligen, att såsom en konsekvens
av denna rådgivande verksamhet även skulle följa, att denna nämnd skulle
göra uttalanden rörande tolkningen av skatteförfattningarna på framställningar
av bl. a. de skattskyldiga. Ett uttalande härom återfinnes i departementschefens
yttrande i den proposition, som riksdagen då behandlade. Enligt
departementschefens ståndpunkt följde med den rådgivande verksamheten såsom
konsekvens även befogenhet att göra förhandsuttalanden i beskattningsfrågor.

Det torde kunna sägas — det är väl också det som utskottet faller tillbaka
på — att detta organ, kanske till och med »dessa organ», skulle få till uppgift
dels att främja enhetlighet i taxeringen och dels att meddela förhandsuttalanden
i heskattningsfrågor, när skäl därtill föreligga. Såsom redan framhållits,
skulle dessa förhandsuttalanden främst göras efter framställningar av
skattskyldiga och dem som äro verksamma inom taxeringsorganisationen.

Departementschefen har så sent som 1945 i anledning av en då framställd
interpellation uttalat, att dessa båda frågor eller sidor av problemet enligt
hans sätt att se borde lösas i ett sammanhang, och lian har sagt, att utred -

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Om inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
ning därom alltsedan riksdagens skrivelser av åren 1941 oell 1943 har pågått
och att den skall fullföljas. I nuvarande situation borde det därför räcka
med att riksdagen understryker, att riksdagen förväntar, att Kungl. Maj :t för
riksdagen snarast framlägger de förslag, som i anledning av riksdagens tidigare
framställningar måste finnas påkallade.

Bevillningsutskottet har emellertid i det föreliggande betänkandet uttalanden
som reservanterna stå en smula tveksamma inför. Jag vet inte, hur de
skola tolkas, men förmodligen avser utskottet, att man nu skall ta sikte på
ett organ, vars verksamhet skall begränsas till ett främjande av enhetlighet
i taxeringen, medan man åtminstone tills vidare skall lämna den andra uppgiften
å sido. Detta strider emellertid emot riksdagens tidigare ståndpunktstaganden
och även emot departementschefens uttalande så sent som 1945, och
för egen del måste jag beklaga, örn inte hela detta problem toges upp till
avgörande i ett sammanhang. Det förefaller mig också, som om detta inte
borde vålla svårigheter. Det är huvudsakligen en fråga, som därvid träder i
förgrunden, nämligen huruvida det avsedda organets uttalanden rörande skatteförfattningarnas
tolkning skola bli bindande för alla parter eller örn de endast
skola verka pa grund av den tyngd eller kraft som förlänas dem genom
det avsedda organets auktoritativa ställning.

Vid ett. bedömande av denna fråga kan vägledning hämtas från föreliggande
utredningar och uttalanden. Finansdepartementets skatteberedning har sålunda
verkställt en utredning i ämnet, som resulterat i ett förord för inrättande
av ett särskilt organ eller nämnd med uppgift att avgiva yttranden i
uppskattningsfrågor. Även 1942 års beskattningsorganisationssakkunniga ha
varit inne på dessa frågor och därvid föreslagit inrättande av en s. k. riksskattenämnd
med uppgift bl. a. att verka för likformighet i taxeringen samt
därjämte utöva en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. Slutligen
har Sveriges allmänna sjöfartsförening med instämmande av vissa näringsorganisationer
senhösten 1944 gjort en framställning i ämnet till Kungl. Majrt.
som innehåller en del klarläggande synpunkter.

Det förefaller alltså, som örn departementschefen före framläggandet av förslag
i ämnet huvudsakligen skulle lia att ta ställning till huruvida det avsedda
organets uttalanden i beskattningsfrågor skola vara bindande eller inte
bindande. Hur den frågan skall eller bör lösas, tillåter jag mig inte att här
uttala någon bestämd mening örn. Det förefaller mig emellertid, som örn det
finns mycket starka skäl anförda i den av mig nyss åberopade framställningen
tran Sveriges allmänna sjöfartsförening m. fl. för hur frågan lämpligen bör
lösas. Den framställningen lämnar i varje fall sådana anvisningar, att det
borde finnas stora möjligheter att undgå den kompetenskonflikt, varom ofta
talats, mellan det avsedda auktoritativa organet och beskat.tningsdomstolarna.
Jag är dock inte främmande för den uppfattningen, att, örn det avsedda organet
blir sammansatt, på sätt som tidigare från olika håll har skisserats, bl. a.
i samband med riksdagens ställningstagande till frågan, dess uttalanden skola,
även örn de inte bli bindande för alla därav berörda parter och myndigheter’
fa betydande verkningar.

Jag skall i detta sammanhang icke ytterligare fördjupa mig i detta ämne.

mig därför, herr talman, att i anslutning till det anförda yrka
biiall till den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Såsom kammaren finner, föreligger det
bär till behandling motioner, vari endast hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en riksskattenämnd, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionerna anförts, inrättas med uppgift att främja enhetlig -

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 28.

Örn inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
het i taxeringen mellan de olika länen och taxeringsdistrikten samt att därutöver
utöva en rådgivande och vägledande verksamhet för beskattningsmyndigheterna.
Det är således en fråga av mycket mindre omfång än den, som
var föremål för skrivelse till Kungl. Majit år 1941. Detta hindrar givetvis
inte, att utskottet skulle ha kunnat utvidga yrkandet i enlighet med vad reservanterna
ha önskat, men det är att observera, att redan när riksdagen år
1941 skrev till Kungl. Majit och hemställde, att Kungl. Majit skulle verkställa
en skyndsam utredning rörande möjlighet för skattskyldig att erhålla
auktoritativa uttalanden av för ändamålet bildat organ rörande rätt
till avdrag för värdeminskning o. s. v., uttrycktes ett visst tvivel örn att det
skulle vara möjligt att få till stånd ett organ med dessa befogenheter utan
att man skulle komma i ohjälplig konflikt med gällande bestämmelser rörande
våra skattedomstolars befogenhet.

Frågan behandlades sedermera av 1943 års riksdag, men då inskränkte sig
riksdagen till att hos Kungl. Majit anhålla om framläggande av förslag örn
inrättande av en central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen.
Det är den senaste framställning i ämnet som riksdagen har gjort
till Kungl. Maj :t. Skälet till att man då inte gick längre var att tveksamheten
nog hade ökat, huruvida icke, såsom jag nyss sade, gällande bestämmelser
rörande våra skattedomstolars befogenhet omöjliggjorde inrättande av en
nämnd, som skulle kunna avgiva fullt bindande utlåtanden till ledning för
taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga.

Herr Velander har erinrat om frågans tidigare behandling. Örn herrarna
vilja se efter i det korta betänkandet, skola ni finna, att även skatteberedningen
i ett uttalande, som den har gjort i detta ärende, påvisat de besvärligheter,
som skulle möta vid inrättande av ett organ, utrustat med befogenhet
att göra för vederbörande bindande uttalanden. Skatteberedningen säger
nämligen i sin promemoria av den 18 februari 1943: »Bindande uttalanden
örn skatteförfattningarnas tillämpning i speciella fall torde i princip böra
avgivas av den skattedomstol, som utgjorde sista instans i vederbörande slag
av ärenden. Förhandsuttalanden av mera allmän räckvidd vore väl endast
fullt bindande, örn de hade formen av en författning.»

Med detta för ögonen har nu utskottsma jonte ten icke velat gå längre än
att fordra, att Kungl. Majit upptar denna fråga till förnyad behandling och
att förslag framlägges, så att det blir något resultat av dessa riksdagens skriverier
till Kungl. Maj :t.

Om man skulle gå reservanternas väg, föreställer jag mig att det kan utmynna
i det resultatet, att man konstaterar, att en nämnd, utrustad med,
såsom jag förutsätter, den av reservanterna åsyftade befogenheten att avgiva
bindande uttalanden, är oförenlig med de lagar som gälla för skattedomstolarna.
Det har visserligen inte sagts i reservationen, att man önskar en
nämnd med en sådan befogenhet som jag nyss nämnde, men jag föreställer
mig att reservanterna hysa en sådan förhoppning, eftersom deras hemställan
bygger på riksdagens framställning till Kungl. Majit av år 1941, som förutsätter
att nämnden skall ha en dylik befogenhet. Det är emellertid också möjligt
att utredningen ger vid handen, att man kan krångla sig fram så småningom
och undvika en konflikt med skattedomstolarna.

Alldeles visst år dock att det kommer att dröja en tid, innan utredningen
är färdig, och för utskottsmajoriteten har det. stått klart —• jag föreställer mig
att också utskottsminoriteten delar den uppfattningen — att det är rätt angeläget
att snarast möjligt ett organ tillskapas, som åtminstone fyller de uppgifter
varom motionärerna hemställt. Jag tillåter mig säga, att jag finner

Forsta lcammarens protokoll 1040. Nr Sfi. 3

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Om inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
det så mycket mera angeläget, att detta sker snarast, som det finns skäl att
anta, att örn inte ett statligt organ inrättas, det är möjligt att man åstadkommer
ett organ på privat väg, och det föreställer jag mig skulle kunna vara
förenat med sådana vanskligheter, att det bör förekommas.

Utskottets hemställan nu är densamma som 1943, då frågan senast föranledde
en riksdagsskrivelse. Utskottets hemställan ansluter således till de tankegångar,
som uppburo 1943 års bevillningsutskotts ställningstagande i denna
fråga. Jag föreställer mig, att örn man vill uppnå ett resultat inom icke alltför
avlägsen tid, är det klokt att följa utskottsmajoriteten och icke reservanterna.

Jag hade redan 1941 den uppfattningen, att det svårligen låter sig göra att
åstadkomma ett organ, som skulle ha ungefärligen samma befogenheter som
våra skattedomstolar och som skulle stå vid sidan av dessa. Det förefaller mig
tvärtom troligt, att man får låta sig nöja med ett organ av den beskaffenhet,
varom riksdagen uttalade sig 1943 och som även de nuvarande motionärerna
avse. Ett sådant organ skulle otvivelaktigt ha en så pass viktig uppgift att
fylla, att det är angeläget -— jag understryker det ännu en gång — att det
inrättas snarast. Det är möjligt att det kommer att visa sig, att ett sådant
organ fyller sin uppgift, men skulle så inte vara fallet, står fältet öppet för
ytterligare omprövning av frågan, huruvida man genom en omläggning av
rättsförfarandet i beskattningsavseende eller på annat sätt kan åstadkomma
ett organ, som fyller den uppgiften bättre än vad ett sådant organ, som utskottet
för sin del nu förordar, skulle kunna göra.

Utskottet har emellertid inte direkt tillstyrkt motionerna, eftersom man så
sent som 1943 skrev till Kungl. Maj :t i denna sak. Det har ansetts vara en
tradition i utskottet att inte skriva örn samma sak i onödan. Utskottet har
därför inskränkt sig till att mycket allvarligt stryka under behovet av att
åtgärder vidtagas i anslutning till innehållet i motionerna. Jag föreställer mig
att även motionärerna kunna känna sig till freds med den ståndpunkt som
utskottet har intagit.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Anderberg: Herr talman! De motioner örn inrättande av en riksskattenämnd,
varom vi här ha att diskutera, ha visserligen inte tillstyrkts av
utskottet, såsom ordföranden i bevillningsutskottet nyss framhöll, men vi motionärer
ha ali anledning att vara tillfreds med utskottets motivering.

Det är ett mycket fylligt utskottsbetänkande med en klar redogörelse för
vad som tidigare har förekommit i denna fråga, och det framgår därav, att
man vid varje tillfälle, då frågan behandlats inom riksdagen eller av utredningar,
har varit ense örn att det föreligger ett behov av en dylik riksskattenämnd.

De olika meningarna ha egentligen endast rört sig örn vilka befogenheter
denna riksskattenämnd skall erhålla. Man har från utskottets sida gått på
samma linje som vi motionärer. Man har inte vågat sig på att gå längre än
att uttala, att det bör vara en rådgivande, ledande och övervakande nämnd.
Varken motionärerna eller utskottsmajoriteten ha vågat att, såsom det föreslås
i reservationen, giva nämnden befogenhet att göra förhandsuttalanden i beskattningsfrågor.
Det är klart att detta vid många tillfällen även kan vara
önskvärt, men vi ha inte vågat oss på det. Departementschefen har vid varje
tillfälle1 ställt sig avvisande till detta, och vi ha efter diskussioner med praktiskt
skattefolk inte heller vågat sträcka oss längre än till vad motionen innebär.

Det gäller här exempelvis naturaförmåners värdering, de grunder enligt vil -

Torsdagen den 27 juni 194G.

Nr 28.

Om inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
ka avdrag skola medgivas för resekostnader och kostnader för facklitteratur
samt skattebefrielse för dödsbon, och dessa problem trodde man skulle kunna
lösas vid de årliga landskamrerarmötena, men så har inte blivit fallet; man
har inte nått vad 1943 års riksdag tänkte sig att man skulle nå, och de stora
skiljaktigheterna länen emellan bestå ännu.

I motionen ha vi som exempel när det gäller värderingen av naturaförmåner
nämnt den stora, skillnad, som därvidlag föreligger mellan de olika länen, i
det att exempelvis värderingen av fritt vivre för kvinnliga anställda år 1945
varierade mellan lägst 500 och högst 960 kronor inom en och samma dyrortsgrupp.
Det är ju inte riktigt att det skall vara så stora skillnader, och en av
anledningarna till att denna motion väcktes var att man ville försöka åstadkomma
en jämn och rättvis taxering. I våra grannländer har man löst denna
fråga på sätt som vi här ha föreslagit; man har både i Danmark och i Norge
särskilda organ som verka för enhetlighet i taxeringen, och 1942 har även Finland
slagit in på den bogen och inrättat ett centralt organ ■— det är en byrå
i finansdepartementet. Vi hade tänkt oss, att det skulle kunna ordnas på samma
sätt här men att det inte skulle vara fråga om någon permanent institution,
utan att man på., det sätt som anges i motionen skulle kunna ordna saken
billigt men lika väl nå de resultat, som man önskar uppnå.

Remissinstanserna år 1943 voro i stort sett eniga örn att en dylik nämnd
skulle, vara av behovet påkallad, men, som det tidigare har sagts här, upptogs
ända inte inrättandet av en sådan nämnd i det lagförslag, som då antogs. Vi
ha väntat på att en nämnd av detta slag skulle inrättas, men då det inte har
skett, ha^ vi från motionärernas sida velat göra en påstötning, och ehuru utskottsutlatandet
slutar med en hemställan att motionerna icke måtte föranleda
till. någon, riksdagens åtgärd, har utskottet, såsom dess ordförande har anfört,
i. sin motivering starkt understrukit, att det icke har velat göra någon ytterligare
påstötning, eftersom riksdagen så sent som år 1943 i skrivelse till
Kungl. Maj :t har anfört, att denna verksamhet snarast möjligt borde komma
till stånd. Jag anser att den motivering, som utskottet här har anfört, innebär
en stöt framåt för frågan, så att vi, som syssla med dessa saker, så snart som
möjligt skola kunna få den nytta av denna riksskattenämnd, som vi vänta av
densamma.

På vissa andra områden finnas redan statliga inrättningar med motsvarande
uppgift som denna riksskattenämnd, och vi ha alltså prövat vad det gäller.
Sålunda ha vi för någon tid sedan fått en uppbördsnämnd för skatten vid
källan, och vi lia under kriget haft en central krigskonjukturskattenämnd och
en central omsättningsskattenämnd, vilka ha verkat i liknande syfte som den
av oss föreslagna riksskattenämnden.

En annan sak, som har tillkommit under den sista tiden och som har ett
visst sammanhang med denna fråga, är det förslag örn ett centralt register
över avgöranden i skattemål, som landssekreteraren Olof Åkesson har ställt i
ett betänkande med förslag till rationalisering i vissa hänseenden av länsstyrelsernas
arbetssätt m. m. Det vöre lämpligt, örn detta centrala register skulle
kunna ordnas i samband med den föreslagna riksskattenämnden. Man kunde
ju inrätta, en central expedition, där det upprättades ett register över rättsfall
i skattemål och annat material av betydelse för taxeringsverksamheten. Detta
förslag, som nu är ute på remiss, skulle enligt vår mening kunna sammankopplas
med förslaget örn en riksskattenämnd.

Som jag tidigare nämnde, äro vi från skattefolkets sida mycket tveksamma
inför den utvidgning av riksskattenämndens arbetsuppgifter som reservanterna
ha föreslagit, detta med hänsyn till den dualism som vi äro rädda för att
en sådan utvidgning av arbetsuppgifterna skulle medföra. Vi anse att man

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Örn inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
först bör pröva sig fram på deri väg som särskilt bevillningsutskottets ordförande
här har förordat och motiverat, och först därefter äro vi beredda att
taga ställning till den av reservanterna föreslagna utvidgningen av arbetsuppgifterna.

Herr talman! Jag skall sålunda be att få föreslå bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr Velander: Herr talman! Det har förmodligen inte undgått kammarens
uppmärksamhet att utskottets majoritet, reservanterna och motionärerna äro
fullkomligt ense beträffande angelägenheten av att det så snart som möjligt
inrättas en sådan nämnd eller ett sådant centralt organ med syfte att verka för
enhetlighet i taxeringen, som riksdagen har diskuterat i olika sammanhang under
de senaste åren; på den punkten råder det inga meningsskiljaktigheter.

Utskottets ordförande och den siste talaren utgingo båda ifrån att reservanterna
hade en bestämd uppfattning i den frågan, huruvida de uttalanden i beskattningsspörsmål,
som avgåvos av det därför ifrågasatta auktoritativa organet,
skulle vara bindande eller inte bindande — de ärade talarna sade uttryckligen,
att det var reservanternas mening att uttalandena skulle vara bindande.
Jag vill understryka vad jag yttrade i mitt första anförande, att varken jag
eller övriga reservanter ha någon bestämd mening örn huruvida dessa uttalanden
skola vara bindande eller inte; den frågan får enligt vår mening utredningen
lämna svar på. Jag sade till och med det, att, även örn det skulle visa
sig, att denna nämnd inte kunde bemyndigas att avge för beskattningsdomstolarna
bindande uttalanden, så skulle nämndens uttalanden likväl ha ett
mycket stort värde, vilket då bottnade i den auktoritet, som detta organ måste
förutsättas komma att representera.

Jag kan inte helt vitsorda de uttalanden som nyss gjordes här angående
innebörden av 1943 års riksdags beslut, vilket var baserat på ett av bevillningsutskottet
då avgivet betänkande. Det låg då så till — det framgår för resten
av referatet på sidan 3 i utskottets nu avgivna betänkande — att departementschefen,
ehuru han underströk angelägenheten av att ett särskilt organ inrättades
med uppgift att genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet
verka för enhetlighet vid taxeringen, dock förklarade sig icke vara beredd
att då framkomma med något förslag i det hänseendet. Riksdagen intog
emellertid, liksom bevillningsutskottet, en helt annan ståndpunkt och gjorde
gällande, att ett förslag örn inrättande av en sådan nämnd borde föreläggas
riksdagen snarast möjligt. Det är denna ståndpunkt reservanterna alltjämt
hålla fast vid. Att reservanterna göra det, sammanhänger bland annat därmed,
att, när departementschefen då talade örn den rådgivande verksamheten, så
omfattade denna även befogenhet att avge förhandsuttalanden i beskattningsfrågor
bland annat på begäran av skattskyldig. Jag tänker mig att utskottsmajoriteten
nu inte gärna kan vara av någon annan mening än den som departementschefen
då gav uttryck åt. 1943 års bevillningsutskott ansåg i varje
fall, såvitt jag förstår, att i denna rådgivande, ledande och övervakande verksamhet
skulle ingå befogenhet att lämna uttalanden i beskattningsfrågor, ehuru
det då inte var fråga örn huruvida dessa uttalanden skulle vara bindande
eller inte.

I motionerna säges det nu, att den avsedda riksskattenämnden skall vara
vägledande och rådgivande men däremot inte kunna avge bindande förhandsuttalanden
i beskattningsfrågor. Jag har tolkat motionerna på det sättet, att
motionärerna mena, att det centrala organet mycket väl kan medges befogenhet
att avge förhandsuttalanden i beskattningsfrågor, ehuru dessa uttalanden inte
skola vara bindande. — Jag ser, att herr Anderberg nickar bifall till denna min

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Örn inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
tolkning, och då stämmer ju motionärernas åsikt väl överens med uttalandet
i sista meningen av reservationen. Här är alltså frågan endast den, örn man
skall skjuta på avgörandet, huruvida det avsedda organet överhuvud taget
skall avge uttalanden i beskattningsfrågor eller inte. Som jag tidigare anfört,
har departementschefen så sent som vid 1945 års riksdag åberopat, att det
ansetts att frågan örn ett organ med befogenhet att »göra för alla parter bindande
förhandsuttalanden» borde lösas i sammanhang med frågan örn ett organ
med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen. Jag tycker därför
att det icke föreligger någon anledning för riksdagen att nu abstrahera från
sina tidigare uttalanden och säga, att åt det avsedda organet inte behöver inrymmas
befogenhet att överhuvud taget avge uttalanden i beskattningsfrågor.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag har ju inte haft annat att utgå ifrån
när det gäller att sluta sig till vad reservanterna mena än vad som är skrivet
i reservationen, och jag ber om ursäkt, örn jag missförstår innebörden i denna,
men någon skuld till detta eventuella missförstånd måste nog reservanterna
själva påtaga sig. Är det så, att reservanterna inte avse att få till stånd ett
centralt organ, vilket skall kunna avge uttalanden som äro fullt bindande för
alla parter, då är det nog inte så stor skillnad mellan vad utskottet menar och
vad reservanterna mena. Reservationen slutar ju med följande ord: »Utskottet
förutsätter härjämte, att Kungl. Maj:t i samband därmed slutför den av 1941
års riksdag begärda utredningen angående inrättande av ett centralt organ
med uppgift bl. a. att meddela förhandsuttalanden i beskattningsfrågor och
jämväl i detta ämne för riksdagen framlägger det förslag, vartill utredningen
må föranleda.» Vad var det då 1941 års riksdag önskade? Jo, det var att
få till stånd ett organ med sådan befogenhet, »att dess på förhand gjorda uttalanden
bliva fullt bindande för alla parter», och jag trodde då, att eftersom
reservanterna erinrade örn utredningen av denna fråga, skulle de också ha den
mening, som 1941 års åberopade riksdagsbeslut innebar.

Jag vill än en gång säga, att är det bara fråga om att få ett organ som väsentligen
verkar för likformighet och ger råd och även kan göra förhandsuttalanden
om än icke bindande, så är jag alldeles övertygad om att den utredning,
som vi vänta att Kungl. Majit snarligen skall låta verkställa, kommer
att omfatta alla de spörsmål, som åsyftas såväl av utskottet som av reservanterna
— förutsatt att reservanternas uttalande har den mindre vittgående innebörd,
som jag av herr Veländers senaste yttrande tyckte mig finna att det har.

Herr Anderberg: Herr talman! Någon meningsskiljaktighet föreligger ju
inte beträffande själva huvudfrågan, som gäller inrättande av detta centrala
organ — vi tvista endast örn befogenheterna för denna nu föreslagna riksskattenämnd.
Herr Velander sade emellertid nu att han inte tänkte sig att
dessa förhandsuttalanden skulle vara bindande. Vi ha ju tänkt oss att man
skulle kunna begagna sig av vissa prejudikat och att man därvid skulle kunna
utnyttja det centralregister, som vi hoppas skall kunna ordnas och bli till
gagn för taxeringsverksamheten.

Men det som gör oss betänksamma mot att gå med på reservanternas förslag
—■ såsom jag har uppfattat detsamma i varje fall — är att uttalandena skola
vara bindande, eftersom det eljest icke skulle vara stort värde med dem; örn
uttalandena skola vara bindande, så kunna de komma i strid med de sedermera
dömande instansernas uppfattning. Därför ställa vi motionärer oss avvaktande
och äro till freds med utskottets uttalanden örn hur denna riksskattenämnd
skall organiseras.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Örn inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)

Herr Velander: Herr talman! 1941 års ståndpunktstagande från bevillningsutskottets
och riksdagens sida, sådant det finns refererat på s. 1 i utskottets
betänkande, innebar ett förordande av utredning om tillskapande av
ett auktoritativt organ, som skulle äga avge bindande förhandsuttalanden angående
tillämpningen av skatteförfattningarna. »Skulle det visa sig», heter
det vidare, »att en lösning efter denna riktlinje ej kunde ske, vöre det av icke
ringa värde, örn man åtminstone kunde tillskapa ett Särskilt organ med befogenhet
att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning beträffande avskrivningsfrågor
och andra skattefrågor av mera allmänt intresse». Jag utgår ifrån
att den utredning, som man då tänkte sig, inte uteslöt möjligheten att man
till sist nödgades inskränka sig till att det avsedda organet visserligen tillerkändes
befogenhet att lämna förhandsuttalanden i beskattningsfrågor, dock icke
bindande sådana.

När reservanterna nu i sin reservation åberopa 1941 års riksdags begäran
örn utredning, så får detta inte ges annan eller vidare innebörd än när utskottet
i sitt yttrande åberopar samma riksdagsbeslut, och reservationen slutar
ju endast med ett uttalande örn att man önskar få den begärda utredningen
slutförd. Jag har tidigare här i kammaren och även inom utskottet yttrat, att
utredningen får ge besked om huruvida det ifrågasatta organets uttalanden
kunna förlänas bindande giltighet eller inte; det kan inte riksdagen eller bevillningsutskottet
säga på förhand. Nu bär konstaterats att mitt uttolkande av
motionerna på den förevarande punkten var riktigt, nämligen att även motionärerna
räknade med att detta organ skall förlänas befogenhet att lämna
förhandsbesked i beskattningsfrågor, ehuru motionärerna förutsätta att dessa
inte gärna kunna bli bindande. Följaktligen tillgodoses motionärernas önskningar
i minst lika hög grad av reservanterna som av utskottsmajoriteten. Reservanterna
syfta inte till någonting annat än att få ett avgörande till stånd
i denna fråga, som har varit aktuell sedan år 1941 och som departementschefen
så sent som förra året lovade taga upp till slutlig prövning och avgörande.
Jag vill inte vara med örn att denna slutliga prövning och detta avgörande
skola förås åt sidan med utgångspunkt från de nu väckta motionerna, med
vilkas syfte jag för min del på det livligaste sympatiserar.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Herr Velander förfäktar ju den uppfattningen,
att vi icke böra glömma vad vi begärde år 1941, och i anledning
därav ha vi också påpekat i utlåtandet — det står på s. 7 — att riksdagen
dels år 1941 och dels så sent som år 1943 har skrivit till Kungl. Majit och anhållit
örn en utredning i denna fråga,

Jag fick den uppfattningen vid behandlingen av detta ärende inom avdelningen,
att Skillnaden mellan herr Velanders uppfattning och avdelningens
uppfattning inte var så synnerligen stor, detta så mycket mera som någon överläggning
inte kom till stånd, huruvida vi skulle yttra oss utöver motionens
ram. Såsom också nämnes på s. 7 i utlåtandet, var det år 1945 en interpellationsdebatt
i kammaren, där finansministern framhöll de svårigheter som äro
förbundna med inrättandet av ett organ med befogenhet att göra bindande förhandsuttalanden
i beskattningshänseende, och eftersom den frågan inte närmare
diskuterades, så kan man ju förstå att utskottet icke har velat trycka
mera på just den saken, utan bara omnämna den och följaktligen blott hålla
sig till den motion, som förelåg till behandling.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifra -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Örn inrättande av en riksskattenämnd. (Forts.)
gavarande betänkandet hemställt med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av väckt motion örn ändrade pensionsbestämmelser för vissa häradsskrivare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning av väckta
motioner örn utredning angående ändring av gällande bestämmelser örn försäljning
av kyrklig jord.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom andra kammaren
väckta motioner, nr 270 av herr Jacobson i Vilhelmina och nr 351 av herr
Johansson i Torp m. fl.

I motionen II: 270 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla örn en skyndsam utredning av nu gällande förfarande vid försäljning
av ecklesiastik jord i syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse
mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspolitiken.

I motionen II: 351 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning om vidgad rätt till försäljning av kyrklig
jord samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande motioner, 11:270 och 11:351, ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om översyn av gällande bestämmelser
örn försäljning av kyrklig jord under beaktande av vad utskottet i utlåtandet
anfört samt framläggande för riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Westman, Löthner,
Werner och Ljungberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn översyn av
bestämmelserna örn förfarandet vid försäljning av kyrklig jord i syfte att
åstadkomma en rationellare och snabbare handläggning samt

B) att motionen II: 270, i den mån den icke blivit besvarad genom utskottets
hemställan under A), ävensom motionen 11:351 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Löthner: Herr talman! Såsom en av reservanterna inom första
lagutskottet skall jag be att med några ord närmare få belysa min ståndpunkt
i denna fråga — eller rättare sagt dessa frågor; det är nämligen två frågor
som nu äro föremål för kammarens behandling. Den första frågan gäller utredning
angående förfaringssättet vid försäljning av kyrklig^ jord, och den
andra frågan gäller utredning angående skyldigheten att avstå kyrklig jord,
vare sig det gäller bostadsändamål eller jordbruksändamål, samt prissättningen
på den avstyckade jorden.

Vad den första frågan beträffar, alltså frågan om själva förfaringssättet,
föreligger det inga meningsskiljaktigheter inom utskottet. Vi äro alla inom

Äng. försälj
ningen av
kyrklig jord

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)
utskottet ense om att det nuvarande förfaringssättet är behäftat med vissa
brister, som framför allt förorsaka en onödigt lång omgång vid behandlingen
av dessa försäljningsärenden, vilket ofta är till nackdel för vederbörande intressenter,
och vi ha givit uttryck åt den uppfattningen, att förfaringssättet
bör kunna förenklas utan att därvid någon rättsägares intresse lider skada.

o Vad däremot beträffar den andra frågan, vill jag erinra om att riksdagen
så sent som år 1944 på hemställan av första lagutskottet avslog en motion av
precis enahanda innehåll som den föreliggande motionen nr 270, och det skedde
i denna kammare utan någon som helst debatt. Lagutskottet åberopade då såsom
huvudsakligt skäl för sitt ståndpunktstagande, att den kyrkliga jorden
var en tillgång, avsedd för vissa ändamål, varför man inte kunde avstå denna
jord till annat pris än dess fulla värde.

Man frågar sig då, av vilken anledning lagutskottet nu ändrat åsikt. Lagutskottet
åberopar såsom främsta skäl en skrivelse från byggnadslånebyrån,
däri byrån framhåller, att de kyrkliga försäljningsmyndigheterna äro besvärliga
att komma till rätta med. De hålla för höga priser och vilja inte sälja
till det pris, som byggnadslånebyrån anser skäligt. Som stöd för sin åsikt har
byggnadslånebyrån åberopat en del fall. Jag känner själv till några av dessa,
då de härröra från min egen hemstad och jag själv varit part i målet. Jag skall
emellertid inte närmare gå in på detaljerna, fastän det kan vara nog så belysande,
utan jag skall se saken principiellt i sammanhang med det andra skälet,
som lagutskottet åberopar till stöd för sin ändrade ståndpunkt.

Utskottet erinrar örn att riksdagen tidigare i år vid behandlingen av en
kungl, proposition rörande försäljning av viss kronojord bemyndigat Kungl.
Maj :t att göra avsteg från den hittills gängse kutymen att vid försäljning av
kronojord ur rent affärsmässig synpunkt betinga sig högsta möjliga pris, detta
för att få till stånd en samordning mellan prissättningen vid de statliga försäljningarna
och de av byggnadslånebyrån tillämpade tomtpriserna, när det
gäller att bestämma lånevärdet på fastigheten. Utskottet förmenar, att man
vid försäljning av kyrklig jord skulle kunna tänka sig ett förfaringssätt som
sammanfaller med det av riksdagen tidigare rekommenderade. Hur detta skall
gå till, säger inte utskottet, och det kanske heller inte är så lätt att säga.
Det blir väl den blivande utredningens sak att närmare klargöra. Men man
får väl tänka sig att bakom detta uttalande från utskottets sida ligger tanken,
att Kungl. Majit på ett eller annat sätt skulle kunna tvinga vederbörande försäljningsorgan
att överlåta kyrklig jord till det av byggnadslånebyrån fixerade
priset. Jag är fullt på det klara med bostadspolitikens stora betydelse i det
moderna samhället, men jag kan inte vara med örn att gynna denna politik på
bekostnad av de intressen, som kyrkan är satt att bevaka och vilka intressen,
även örn de inte äro i materiellt hänseende lika påtagligt nyttobetonade som
andra intressen, likväl ha sin stora reala betydelse i ett kultursamhälle som
vårt.

Det ligger också enligt min mening ett hot mot den kyrkliga kommunala
självstyrelsen i det förslag, som här väckts. Det är visserligen sant, att frågan
närmast gäller, huruvida en utredning skall igångsättas, och man anser kanske,
att vi borde kunna vara med örn en dylik. För min del kan jag det emellertid
inte, då jag ser avsikten som ligger bakom.

Vad till sist beträffar frågan örn avstående av kyrklig jord till bostadsändamål,
säger utskottet liksom reservanterna, att de nu gällande bestämmelserna
i försäljningslagen torde vara så avfattade, att de skulle kunna tillfredsställa
motionärernas krav. Utskottet säger emellertid, att fall kunna tänkas förekomma,
som motivera någon uppmjukning av bestämmelserna, varför majoriteten
inom utskottet förordar en utredning avseende en översyn av försäljnings -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)
lagens bestämmelser. Vi reservanter kunna inte finna, att dessa tänkbara fall
utgöra ett tillräckligt skäl för en översyn av bestämmelserna, utan hemställa
örn avslag på förslaget örn en utredning i frågan.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Den föregående ärade talaren har i sitt anförande
klarlagt, vari skillnaden mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
ståndpunkt består. Jag kan därför fatta mig kort och nöja mig med att
hänvisa till det referat han därvidlag lämnat.

Utskottsmajoriteten och reservanterna äro eniga örn nödvändigheten av en
rationellare och snabbare handläggning av de kyrkliga försäljningsärendena,
men meningarna gå isär, när man kommer in på frågan örn en översyn av de
kyrkliga organens försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse
mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspolitiken.
Den skillnad som föreligger mellan den försäljningspolitik, som föres
av rent statliga myndigheter, och den försäljningspolitik, som föres av kyrkliga
myndigheter, är, såsom utskottet framhållit, lätt iakttagbar. Statsmakterna
ha för att främja bostadsverksamheten sökt hålla tomtpriserna nere så mycket
som möjligt och i detta syfte såsom villkor för sin medverkan i fråga örn finansieringen
av bostadsbyggnadsverksamheten uppställt kravet, att tomtmarken
i regel inte får betinga ett högre pris än det som gällde år 1935. I den kyrkliga
försäljningslagen finns bestämmelsen, att kyrklig jord inte får försäljas, om
det medför olägenhet för det allmänna eller vederlaget inte motsvarar jordens
värde enligt i orten gängse skäligt pris.

När utskottet år 1944, såsom herr Löthner här framhållit, avstyrkte en motion,
i vilken begäres en ändring i gällande grunder för denna försäljningspolitik,
skedde det bland annat — och på den punkten kanske herr Löthners referat
brister något -— med hänsyn till att utskottet fann gällande bestämmelser
»icke utesluta en sådan prissättning, som enligt statsmakternas samstämmiga
beslut bör anses utgöra en nödvändig betingelse för en sund bostadspolitik».
Härefter tilläde utskottet: »De kyrkliga försäljningsorganen böra icke föra en
sådan tomtpolitik att de bidraga till att skruva upp bostadsprisema.» Inom
första lagutskottet hade vi den uppfattningen, att man efter detta bestämda
uttalande från utskottes sida kunde förvänta en moderation i fråga, om bestämmandet
av tomtpriserna, som gjorde det onödigt med någon ytterligare åtgärd
från riksdagens sida.

Nu har emellertid byggnadslånebyrån i en skrivelse till Kungl. Maj :t framhållit,
att »enligt byråns erfarenhet kyrkliga myndigheter vid försäljning
och värdering av mark tillämpa principer, vilka icke stå i överensstämmelse
med statsmakternas intresse av att underlätta bostadsproduktionen och förhindra
stegring av hyresnivån». Det är dessa nya omständigheter som tillkommit
och som gjort att utskottet funnit det vara fullt i överensstämmelse
med sin tidigare ståndpunkt att nu påyrka en utredning.

Utskottet har nu liksom år 1944 den meningen, att samma principer böra
tillämpas vid försäljning av kyrklig jord och vid försäljning av annan kronojord.
Det iir av så mycket större betydelse, som den kyrkliga jorden till följd
av sin centrala belägenhet erbjuder gynnsamma betingelser för bostadsbyggande.

I detta sammanhang vill jag erinra om en annan sak, som av utskottet understrukits
och som man inte, såsom jag ser det, kan förbise. Utskottet har diskuterat
möjligheten av att utvidga tomträttsinstitutets tillämpning beträffande
den kyrkliga jorden. Praktiskt taget har tomträttsinstitutet vad den kyrkliga
jorden beträffar inte kommit till användning tidigare. Det beror kanske främst

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)
på, såsom utskottet säger, att tomträttsinstitutet visat sig vara av en ganska
ofullkomlig rättslig konstruktion. Jag vill här erinra om att fjolårets riksdag
på hemställan av första lagutskottet begärde en utredning för att råda bot på
dessa missförhållanden och att Kungl. Majit vidarebefordrat denna begäran
till lagberedningen för att tagas i beaktande vid dess arbete med en revision
av jordabalken. Det synes nu emellertid önskvärt att vid den förordade utredningen
ett samråd äger rum med lagberedningen i fråga örn tomträttsinstitutets
användning beträffande den kyrkliga jorden.

Jag kan, herr talman, inte förstå, att det råder någon principiell olikhet
mellan utskottets ståndpunkt i år och utskottets ståndpunkt 1944. Utskottet
har räknat med att gällande lagstiftning skulle skapa förutsättningar för en social
syn på försäljningspolitiken med avseende på den kyrkliga jorden. Då vi
emellertid funnit, att myndigheter såsom byggnadslånebyrån anse nuvarande
bestämmelser lägga hinder i vägen härför, ha vi önskat få ärendet klarlagt, så
att riksdagen senare skall kunna ta ställning till denna viktiga fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Schlyter och Kräge!.

Herr Löthner: Herr talman! Jag skall med anledning av vad herr Wagnsson
nämnde i fråga örn byggnadslånebyråns skrivelse, däri byrån påtalat de
kyrkliga försäljningsmyndigheternas höga tomtpriser, be att få säga, att
det enda fall sorn, såvitt jag erinrar mig, omnämnes i denna skrivelse är det
s. k. j önköpings fa Ilek Församlingen hade i detta fall till enskild person sålt
en tomt inom ett visst kvarter till ett pris av 25 kronor per kvadratmeter, ett
pris som för övrigt fastställts av boställsnämnden på sin tid — det var år 1939.
Kn tid därefter ville H.S.B. i Jönköping köpa de återstående tomterna i samma
kvarter, och man var fran H.S.B :s sida villig att betala samma pris som boställsnämnden
hade satt. Kär ärendet sa småningom kom till byggnadslånebyrån,
förklarade denna emellertid, att den ansåg priset vara för högt, och slutet
blev, att Kungl. Majit ålade församlingen att sälja till det lägre pris, som
byggnadslånebyrån och kammarkollegiet hade föreslagit, nämligen 15 kronor
per kvadratmeter. Nu hör till saken, att den först sålda tomten bebyggdes
huvudsakligen av den enskilda köparen. Hyrorna fastställdes av stadens hyresnämnd,
varför det inte bör vara några oskäliga hyror. Huset bär sig, efter vad
köparen påstår, och han lär till och med lia sålt huset med förtjänst.

Herr Linnér: Herr talman! Det förslag, som utskottsmajoriteten framlagt,
innefattar ju en utredning, som är bunden vid de direktiv lagutskottet anger i
sin motivering. När man läser denna motivering, kommer man till den bestämda
uppfattningen, att dessa direktiv innebära ett brytande av den hittillsvarande
lagstiftningen angående försäljning av kyrklig jord.

Denna lagstiftning har hittills tjänat två syften. Dels utgör den kyrkliga
jorden en lönetillgång för församlingen, dels skall denna tillgång bibehållas
vid sitt fulla värde även i händelse av en försäljning av den kyrkliga jorden.
En sådan försäljning kan äga rum enligt expropriationslagen eller enligt den
särskilda kyrkliga försäljningslagen. Örn den äger rum enligt expropriationslagen,
råder ingen tvekan rörande ersättningsbeloppets storlek. Ersättningen
skall utmätas efter fulla värdet. Äger den återigen rum i enlighet med den
kyrkliga försäljningslagens bestämmelser, skall försäljning ske till det i orten
gängse skäliga priset, vilket hela tiden alltifrån lagens tillkomst ansetts innebära
det fulla värdet. Det är också att märka, att när den allmänna expropriationslagen
medger expropriationsrätt för en kommun för att tillgodose bättre

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)
och tryggare bostadsförhållanden, stadgas inte något undantag beträffande ersättningsgrunden,
utan även i detta fall skall ersättningen utmätas efter fulla
värdet. Således har man hittills ansett att församlingens rätt till lönetillgångar
skall tryggas genom att församlingen skall få ersättning till fulla värdet, även
då avhändelse av jord sker. Motsvarande regler gälla i det fall att kyrklig
jord upplåtes på annat sätt än genom försäljning, exempelvis genom någon
form av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Även i detta fall har lagen en föreskrift
som säger, att ersättningen skall uppgå till det fulla värdet av tomten.

Lagutskottets förord innebär nu ett klart brytande av dessa principer. I några
enstaka fall har det tydligen uppstått, jag vill inte säga en intressekonflikt, ty
det tror jag skulle vara att i mycket hög grad överdriva, men dock en viss menings
divergens örn det försäljningsbelopp, sorn lämpligen bör utmätas med hänsyn
fägen till den lokala eller den statliga bostadspolitiken, å ena sidan, och
detta kyrkliga intresse att få lönetillgången tryggad för framtiden, å andra
sidan.

I denna konflikt har lagutskottet utan vidare intagit en bestämd ståndpunkt
genom att i sin motivering förbinda utredningen med direktiv, som innebära
att värdena skola utmätas efter andra än de hittillsvarande grunderna. För
min del tror jag att detta ståndpunktstagande från utskottets sida är något
förhastat. Den kyrkliga jorden har säkerligen såsom prästlönetillgång så pass
stor betydelse, att det krävs en mycket noggrann och ingående undersökning
för att man skall kunna våga sig på att modifiera de hittills gällande grunderna
för bestämmande av ersättningsbeloppen.

Reservanterna ha i denna fråga ansett, att man bäst främjar de kyrkliga intressena
och församlingarnas rätt genom att här inta en försiktigare hållning
än den utskottet intagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Heuman: Herr talman! Det förhållandet, att kyrkans tomtprispolitik
står i direkt strid mot statens intresse att hålla byggnadskostnaderna och
därmed bostadskostnaderna nere på en låg nivå, kan ju inte vara tillfredsställande.
Jag skulle vilja säga, att det fall i Jönköping, som herr Löthner här
omnämnde och som jag också haft tillfälle att taga del av, ger mig den allra
största anledning att ansluta mig till utskottets hemställan i förevarande
ärende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Det synes visserligen i mångå
fall ej nu kunna avgöras, hur församlingarnas äganderätt till den kyrkliga
jorden uppkommit. Vare sig jord till prästgård avsatts vid skifte av gemensam
mark, förvärvats genom köp eller erhållits såsom gåva eller genom donation,
är det väl numera allmänt erkänt, att den ecklesiastika boställs.] orden
är församlingarnas egendom, avsedd att användas för kyrkliga ändamål, huvudsakligen
prästerskapets avlöning. Under de senare åren har också alltmer
uppmärksammats behovet av att söka bevara denna kyrkliga egendoms realvärde,
så att man inte förvandlar den i kapital, villket — på grund av fallande
penningvärde — kan bli nära nog värdelöst.

Där den kyrkliga jorden ligger i eller intill mera centrala platser — prästgårdarna
förlädes ju i allmänhet centralt — måste den tagas i anspråk för
stadsplaneringar och byggnadstomter. Det är uppenbart, att egenskapen av
kyrklig jord ej får utgöra något hinder för utvecklingen. Såväl reservanterna
som utskottsmajoriteden äro ju också eniga därutinnan, att man bör söka åstadkomma
en mera rationell och snabb handläggning av dessa ärenden, vilka kan -

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)
ske i vissa fall lia varit litet besvärliga. Vad som däremot inger stora betänkligheter
är motionärens av utskottsmajoriteten tillstyrkta förslag, att tomtmark
skall tillhandahållas till priser, som i regel inte överstiga 1935 års nivå.
Med nuvarande penningvärde innebär detta, så vitt jag kan se, att man vill,
att den kyrkliga jorden skall användas såsom ett subventionsobjekt. för att
åstadkomma billiga byggnadskostnader och låga hyror. Det är detta reservanterna
anse att man inte bör inlåta sig på.

I den kyrkliga försäljningslagen utsäges, att vederlag skall motsvara jordens
värde enligt i orten gängse pris. Ett avsteg från denna bestämmelse
skulle medföra, att den kyrkliga jorden användes såsom ett subventionsobjekt
till förbilligande av bostadskostnaderna. Utskottsmajoriteten hänvisar till att
riksdagen i år gett Kungl. Majit bemyndigande att vid försäljning av fastigheter
för bostadsändamål göra avsteg från den gällande allmänna regeln vid
försäljning av kronojord, där det heter att priserna skola ur affärssynpunkt
vara så fördelaktiga för staten som möjligt. I anslutning härtill anför utskottet,
att samma principer böra tillämpas vid försäljning av kyrklig jord. Att,
såsom motionären och utskottets majoritet förorda, tillämpa samina princip
vid försäljning av kyrklig jord innebär enligt min uppfattning att kyrkofonds*1
berövas en viss del av sin rättmätiga egendom. Örn statens subvention
till bostadsbyggandet utgår i form av kontanter eller billiga tomter, gör väl
i stort sett detsamma —- det ena såväl som det andra är ju allmän egendom —
men att taga den kyrkliga jorden i anspråk på samma sätt måste strida mot
allmänna rättsbegrepp, och det förefaller mig, som örn riksdagen inte bör
sia m på sådana vägar.

Under de senare åren har man också alltmera insett behovet av att söka
bevara de kyrkliga tillgångarnas värdebeständighet. De kontanta s. k. pastoratsfonderna,
som uppkomma vid jordförsäljningarna, minska lätt i realvärde.
Låga räntor och fallande penningvärde medföra, att fonderna ej på
samma sätt som tidigare kunna fylla sitt ändamål. Detta har riksdagen också
tidigare beaktat och visat sitt intresse för kyrkofondernas bevarande.

På förslag av 1941 års kyrkomöte genomfördes vid 1942 års riksdag bestämmelser,
som underlätta för församlingar, pastorat och stiftsnämnder att
för sådana fondmedel inköpa jordbruks- och skogsfastigheter och på så sätt
placera fondmedlen i värdebeständiga objekt. Såsom här har påpekats, har
riksdagen även vid andra tillfällen beaktat behovet av att bevara kyrkofondernas
realvärde. Då riksdagen år 1944 behandlade en motion med samma
syfte som den nu föreliggande, avslogs denna på första lagutskottets hemställan
av båda kamrarna. Intet nytt har sedan dess tillkommit, utan motionärens
skäl är alltjämt detsamma: att skaffa tomtmark åt samhällen och enskilda
till priser, som understiga markens verkliga värde. Detta är naturligtvis
önskvärt för vederbörande köpare, vare sig det gäller städer, samhällen
eller enskilda, men det bör ej ske på bekostnad av de kyrkliga intressena.

Vad angår fragan örn en snabbare och mer rationell handläggning av f orsa!
jningsärendena instämma reservanterna däremot ■— såsom jag förut framhållit
^— med utskottet och tillstyrka en översyn av gällande bestämmelser.
1939 års lag medförde nog en viss förenkling, men mera synes kunna göras
i den vägen.

Beträffande vidgad rätt till försäljning av ecklesiastik jord synas de skäl.
som anföras i motionen nr 351 i andra kammaren, ej vara tillräckliga för att
motivera en begäran örn utredning.

Huvudfrågan är prissättningen på den kyrkliga jorden vid upplåtelse till
tomter för bostadsändamål. Såsom framgår av vad jag yttrat, anser jag, herr
talman, att denna värdering bör ske fullt objektivt efter nu gällande regler

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)
och ej innebära någon öppen eller förstucken subvention från kyrkans egendom.
Fordrar byggnadslånebyrån annan prissättning, bör staten eller vederbörande
samhälle betala mellanskillnaden.

På de anförda skälen får jag, herr talman, yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Gustavson och Arrhén.

Herr Schlyter: Herr talman! Med anledning av vad den siste ärade talaren
anförde angående uppkomsten av kyrklig jord och äganderätten till densamma,
skall jag be att få hänvisa till utskottets uttalande på s. 10. Det heter
där: »Försäljningslagen tager icke ställning till den komplicerade frågan örn
äganderätten till kyrklig jord. Lagens bestämmelser äro enbart av förvaltningsrättslig
natur. Därest den lokala kyrkliga menigheten under påstående
örn äganderätt motsätter sig försäljning av kyrklig jord torde därför en försäljning
icke kunna komma till stånd örn det visar sig att påståendet har fog
för sig.»

I övrigt ber jag, herr talman, att få uttala den meningen, att vad de talare
som yrka bifall till reservationen här sagt synes mig snarast peka på behovet
av en utredning i saken.

Herr Linnér gjorde gällande, att utskottet givit så bestämda direktiv för
en utredning, att det var olämpligt att biträda utredningskravet. I detta avseende
vill jag upplysa örn att vi i utskottet lagt ned all möda på att inte ge
några bestämda direktiv. Yi ströko i ett förslag till utskottsutlåtande sådana
satser som kunde anses i onödan binda utredningen.

Jag förmenar därför, herr talman, med åberopande av vad här förut anförts
av herr Wagnsson och herr Heuman, att goda skäl föreligga för utskottets
begäran om en utredning, och förenar mig för den skull med dem i yrkandet
örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löthner begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinber Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Löthner begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Äng. försäljningen av kyrklig jord. (Forts.)

Ja — 77;

Nej — 35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 1 § lagen örn
behandling av alkoholister; och

nr 41, i anledning av väckta motioner örn obligatoriskt införande av byggnadsnämnd
i alla kommuner m. m.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 220, i anledning av väckta motioner om vissa förändringar i gällande
bestämmelser för befordringar inom krigsmakten;

nr 221, i anledning av väckt motion angående ordnande av permanenta lokaler
för arméns motorskola; samt

nr 229, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett sjukhus för medicinsk
vård av alkoholister och forskning på alkoholsjukdomens område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner örn särskilda bestämmelser angående
taxering av inkomst från stormfälld skog;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan socialpolitik
och beskattning;

nr 44, i anledning av väckta motioner örn borttagande av omsättningsskatten
å vissa livsmedel;

nr 45, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn allmän omsättningsskatt;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående borttagande av omsättningsskatt
vid försäljning av traktorer; samt

nr 47, i anledning av väckt motion örn borttagande av omsättningsskatten
på grammofonskivor för språkundervisning.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Om effektiv
kvalitetskontroll
på
saluförda
varor m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
i anledning av väckta motioner dels örn utredning och förslag angående en teknisk
och ekonomisk kontroll över den industriella produktionen, dels ock örn
utredning angående en effektiv statlig kvalitetskontroll på saluförda varor.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 248, hade herr Branting m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn en förutsättningslös utredning beträffande
förekomsten inom industrien av sådana förfaringssätt, som utan berättigande
skäl förkortade brukbarhetstiden för allmänt förekommande nyttigheter, liksom
också förekomsten av underlåtenhet att taga i bruk kända tillverkningsmetoder
eller uppfinningar av uppenbar betydelse för varuförsörjningen samt

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
att härefter framlägga de förslag till en teknisk och ekonomisk kontroll över
den industriella produktionen, vartill utredningen kunde föranleda.

Inom andra kammaren hade av herr Malmborg i Stockholm m. fl. väckts
en med förenämnda motion likalydande motion, nr 381.

Härjämte hade i en likaledes inom andra kammaren väckt motion, nr 134,
herr Jansson i örebro m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning för genomförande av en effektiv,
statlig kvalitetskontroll omfattande inom landet tillverkade samt också från
utlandet importerade och på den svenska marknaden saluförda varor.

Motionerna II: 134 och II: 381 hade av andra kammaren hänvisats till dess
andra tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande nr 16 på åberopade grunder hemställt,
att andra kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn utredning för genomförande av en effektiv kvalitetskontroll
av på den svenska marknaden saluförda viktigare varor samt hur resultaten av
dylik kontroll skulle bringas till konsumenternas kännedom.

Andra kammaren hade bifallit denna utskottets hemställan.

Sedan andra kammaren genom utdrag av kammarens protokoll den 5 juni
1946, nr 467, delgivit första kammaren detta sitt beslut, hade sistnämnda
kammare hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, som i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att första kammaren måtte, med biträdande av
andra kammarens berörda beslut, för sin del besluta, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning för genomförande av en
effektiv kvalitetskontroll av på den svenska marknaden saluförda viktigare
varor samt hur resultaten av dylik kontroll skulle bringas till konsumenternas
kännedom.

Reservation hade anmälts av herrar Ekströmer och Albertsson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
slutande med en hemställan, att ifrågavarande motioner icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer: Herr talman! Utskottsutlåtandet är i huvudsak föranlett
av en motion här i kammaren, nr 248, av herr Branting m. fl. Denna motion
synes mig ha fått en sådan formulering, att densamma för riksdagens anseendes
skull bort begravas i stillhet. Motionärerna ha tagit till utgångspunkt för sina
hypoteser en i svensk prests synlig recension av en uppsats i en amerikansk
tidning, avseende eventuella missförhållanden i Amerika, och efter denna högst
okontrollerade källa ha de utan vidare framkastat de mest infama beskyllningar
mot svenskt näringsliv och mot vår industri i synnerhet.

För att styrka sina påståenden använder man sådana källor som »från affärsinitierade
eller tekniskt sakkunniga personer», »man är medveten om -—
dock utan säkra belägg» o. s. v. och garderar sig mot eventuell motbevisning
genom att man säger, att »det är oundvikligt att begå misstag» och att »bestridanden
eller bortförklaringar från de enskilda företagen» äro att förvänta.
Allt detta är ju typiska ingredienser i vad man kan kalla rent ovederhäftigt
skvaller.

Motionärernas grundtema är, att en allmän kvalitets försämring av svenska
varor på senare tiden ägt rum och att denna kvalitetsförsämring är uttryck för
en medveten strävan från industriellt håll att förkorta varornas livslängd i
avsikt att erhålla hastigare omsättning på dem och därmed ökad marknad och
stegrad handelsvinst. Jag må säga, att detta är allvarliga beskyllningar. Vöre
de riktade mot en enskild man, skulle man väl nästan kunna rubricera dem
såsom ärekränkande.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)

Såsom exempel framdraga motionärerna förhållandena inom olika branscher,
såsom deras sagesman utmåla dem. Jag skall ej trötta kammaren med att gå
igenom hela registret. Men jag ber att få till granskning upptaga några uttalanden
för att visa ovederhäftigheten i motionärernas kategoriska påståenden.

Man börjar med textilbranschen och påstår, att textilvaror numera medvetet
inte göras på långt när så slitstarka som förr. Man efterlyser de gamla tjocka,
starka tygerna, som »räckte livet ut».

Med anledning av dessa grava anmärkningar gjorde utskottet verkligen en
resa till Norrköping och besökte där ett av våra förnämsta företag inom textilbranschen,
och jag må ju säga, att motionärernas påståenden kommo grundligt
på skam. Ty en så gedigen, rent vetenskapligt noggrann kontroll över
tillverkningen, som där arrangerats, hade man knappast trott vara möjlig. Särskilt
lade vi märke till de krav på slitstyrka som uppställdes. Ett omfattande
forskningsarbete pågick också för att ytterligare förbättra kvaliteten.

Den moderna människan vill för vanligt bruk ingalunda köpa tyger av den
gamla tunga, otympliga sorten, sådana där plagg som nästan stå för sig själva,
och detta gäller både herrar och damer. Jag undrar, om ens motionärerna
själva och deras fruar skulle finna det behagligt eller hygieniskt att gå i
kläder, som »hålla livet ut»! Sådana tyger äro så gott sorn osäljbara, och
det vore då föga uträkning med att tillverka dem i större skala. Men örn man
särskilt önskar att få slitstarka tyger till arbetskläder, går detta mycket väl
för sig, som var man vet.

Nu för tiden söker man få fram tyger, som förena lätthet och elegans med
stor hållbarhet. Det är givet, att under krigets avspärrning fordringarna på
högsta kvalitet måst eftersättas, men när nu import av bättre råvaror blivit
möjlig, tror jag att vi kunna fullt lita på vår textilindustri, som förvisso vill
stå på höjden av vad som kan åstadkommas.

Motionärerna servera vidare en rövarhistoria örn kullagerindustrien och
nämna de s. k. Nomylagren såsom exempel på icke utnyttjade uppfinningar.
Patentet påstås vara inköpt av SKF och fabrikationen därefter nedlagd, emedan
dessa lager skulle vara så överlägsna, att de kunde hota vår kullagerindustris
vanliga tillverkningar. Sanningen är, att dessa lager ej alls hållit vad de lovat,
utan visat sig i bruk sämre än de vanliga kullagren, varför de varit praktiskt
taget osäljbara, och det är av den anledningen som de icke vidare tillverkas.

Motionärerna tala också örn vår bilindustri och påstå helt frankt, att vissa
detaljer i bilarna göras mindre hållbara, för att deras livslängd skall förkortas,
så att .man får sälja flera bilar. Jag måste säga, att detta exempel är ganska
olyckligt valt. Ty det är ju allom bekant, att svenska bilar anses vara de
kanske mest slitstarka och hållbara i världen, och detta gäller såväl personsom
lastbilar. Den saken kan vilken chaufför som helst intyga. Som ett kuriosum
får jag kanske tillägga, att en av mina vänner har en 23 år gammal1
Volvobil, som gått ungefär 45 000 mil och ännu är i förträffligt skick, något
som jag nyligen kunde konstatera, då jag åkte i den.

Slutligen nämnes någonting örn »krossfritt» porslin. Motionärerna borde ha
tagit reda på, att sådant porslin ännu ej är uppfunnet. Men porslinsfabrikerna
tillhandahålla åt vem som helst, som vill köpa det, likadant grovt starkt porslin
som begagnas inom armén och vid våra sjukhus. Men ingen vill köpa etet,
och. varför skall man då tillverka det i större skala?

Ännu flera exempel framdragas av motionärerna, alla precis lika, ovederhäftiga,
och jag skall ej fortsätta uppräkningen. Jag kanske redan har upptagit
tiden för länge, men jag kunde ej underlåta att beröra även denna del av motionen,
ehuru utskottet, örn ock med en viss försiktighet, tagit avstånd från

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 28.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
densamma. Ty jag måste såsom representant för svensk industri säga ifrån, att
ett sådant medsvärtande av hela vår för folkförsörjningen livsviktiga näringsgren
är helt enkelt ovärdigt. Jag försäkrar herrar motionärer, att det inte finns
en enda svensk industriman, icke en svensk ingenjör, icke en svensk verkmästare,
förman eller arbetare, som skulle vilja låna sig åt ett sådant tillvägagångssätt
som herrar motionärer och deras »affärsinitierade eller tekniskt sakkunniga»
vänner anse vara ett genomgående drag i vår industri. Är det någonting,
som vi verkligen hålla på inom svensk industri, så är det kvalitet på våra tillverkningar.
Jag förstår väl, att de, som ivra för näringarnas förstatligande,
gärna vilja suggerera fram hos allmänheten den föreställningen, att allsköns
smussel och illvilja frodas inom det privata näringslivet. Men vill man påtala
något sådant, så må man ju komma med klara bevis och ej med fullständigt
ovederhäftiga påståenden och försåtliga antydningar. Skall man slåss, så bör
det ske med blanka vapen.

Utskottsmajoriteten har lyckligtvis — som sagt — tagit avstånd från motionärernas
ovederhäftigheter, men har dock icke velat motsätta sig en utredning
för genomförande av en effektiv kvalitetskontroll av viktigare svenska varor.

Vi reservanter anse en sådan utredning överflödig och mena, att svensk vara
i stort sett är av den höga kvalitet, att någon generell kvalitetsförbättring genom
statliga åtgärder ej kan vinnas. Jag har redan sagt, att svensk industri
räknar kvaliteten på sinia varor såsom det kanske viktigaste momentet i sin
verksamhet. Alla sträva efter hög kvalitet, örn ej annat så av rena självbevarelseinstinkten,
ty konkurrensen är i våra dagar så hård, att den, som producerar
undermåliga varor, ej har stora utsikter att i det långa loppet driva sin verksamhet
med framgång. Det är klart, att trots detta mindre goda varor, säkerligen
mest importerade sådana, komma ut i marknaden. Sådant skräp kan man
få prackat på sig, örn man är oförsiktig nog att köpa till exempel av dörrknackare
eller kringresande agenter. Men dessa varor äro av så försvinnande
liten volym, att man för deras skull icke behöver vare sig igångsätta någon
utredning eller inrätta något kontrollorgan. Den naive och oförsiktige köparen
får väl i sådana fall stå sitt kast — har han en gång gjort ett sådant köp, lär
han inte göra örn det. Någon allmän kvalitetskontroll behöves för dessa varor
visserligen icke.

Det kan ju framhållas, att på åtskilliga speciella områden statsmakterna redan
fastställt kvalitetsföreskrifter för en del varor; kanske man efter hand kan
påvisa flera varor, i fråga örn vilka dylika föreskrifter behöva uppställas.
I så fall bör man göra detta. Men det bästa är, att man går fram steg för steg,
allteftersom behov visar sig, ty att inrätta ett statligt organ, som förvisso
snart skulle svälla ut till ett omfattande ämbetsverk utan att man hade någon
som helst garanti för att det skulle kunna komma till rätta med alla dessa
hundratusentals invecklade kontrollproblem, det vore förvisso ganska fåvitsk!

Man kan också påpeka, att de flesta producenter numera märka sina varor
just för att framhålla den goda kvalitet, som det egna företaget för ut i marknaden.
Och den ej allt för bortkomne köparen väljer väl ändå helst dylika
märkesvaror.

Vidare börjar det bli ganska vanligt, att en del producenter, där sådant är
möjligt, även angiva de olika råvaror som ingå i den salubjudna produkten.
Detta är givetvis ett steg i rätt riktning, ehuru man nog ej får överdriva nyttan
därav. Ty de flesta köpare ha nog mycket liten kännedom örn olika råvarors
egenskaper i den ena eller andra riktningen, och en uppräkning av de i dan
färdiga varan ingående materialen säger förvisso i de flesta fall för den vanlige
köparen ingenting alls.

Forsta kammarens protokoll 1!)JiG. Nr

>''r 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Om effektiv kvalitetskontroll pä saluförda varor m. m. (Forts.)

Låt oss som hittills gå fram på frivillighetens väg, så komma vi förvisso
längst. Ty konkurrensen mellan producenterna, utgör den bästa garantien för
att varukvaliteten hålles hög.

Herr talman! Jag kan använda reservanternas ord: »Då utskottet alltså, dels
utgår ifrån att de offentliga kontrollanordningar, som redan finnas, i mån av
behov komma att ytterligare utbyggas, dels förusätter att — i den utsträckning
så befinnes praktiskt genomförbart — kontrollanordningar även framdeles
komma att vidtagas på frivillighetens väg från det enskilda näringslivets sida,
dels slutligen anser att konkurrensen olika producenter emellan i längden utgör
det bästa kvalitetsbefrämjande medlet, kan utskottet icke finna den av motionärerna
begärda utredningen motiverad.»

Jag yrkar, herr talman, bifall till den av mig och herr Albertsson vid utskottets
utlåtande fogade resevationen.

Herr Heilman: Herr talman! Utskottet har för sin del ingen anledning att
förneka, att redan nu från vissa producenters sida bedrives en ganska långtgående
kvalitetskontroll av de produkter, som tillverkas, eller att man söker sig
fram på olika vägar för att skapa ett slags kundtjänst i form av upplysningar
örn varans beståndsdelar, kvalitet, pris i förhållande till kvaliteten o. s. v.; dock
lär val det senare förekomma inom ett mera begränsat område.

Kvar står, att allmänheten vid köp av varor i största utsträckning är hänvisad
till slumpen eller det förtroende den kan hysa till detaljisten-affärsmannen.
I många fall har köparen inte möjlighet att bygga sitt val på en bedömning
av köpmannens ärlighet, eftersom denne i lika stor utsträckning som konsumenten
saknar möjlighet att ange varans kvalitet eller pris i förhållande till kvaliteten.
Köpmannaförbundet framhåller för sin del, att detaljisterna numera ej
ha nämnvärt större möjligheter än konsumenten att bedöma en vara, och kommerskollegium
säger, att bedömningen av saluförda varors kvalitet och prisernas
skälighet försvåras, i den mån tekniken utvecklas och mångfalden av varor
ökas.

Under dessa förhållanden är konsumenten helt utlämnad till producenten och
har att lita till dennes bedömanden och avgöranden. Aven om man skulle hysa
det allra största förtroende för producenterna, kan inte ett sådant sakläge va ra
tillfredsställande. Det ger anledning till misstänksamhet och en känsla av otillfredsställelse
hos konsumenterna, som efter att ha gjort sitt val fråga sig dels
örn de erhållit den kvalitet de önskat och dels huruvida priset stått i skäligt
förhållande till kvaliteten. Tyvärr är det väl ofta så, att varan inte motsvarar
förhoppningarna, vilket för framtiden gör konsumenten än mera misstänksam
och rådvill när det gäller att välja och skadar förtroendet icke endast för producenten
utan jämväl för detaljisten. Man går från affär till affär och väljer
från vara till vara, alltid under en känsla av otrygghet. En sådan utveckling är
på väg och kan inte vara gagnande för affärslivet.

Det finns anledning förmoda, att det är bland annat i medvetandet härom
som man från vissa producenters sida sökt finna vägar till en bättre kundtjänst
på området. Frågan örn att nå en utvidgad kvalitetskontroll och en tillfredsställande
vägledning för konsumenterna vid varuinköp bör så långt möjligt
lösas, därom tycks det icke råda olika meningar. Det är endast i fråga örn
vägarna att nå målet som meningarna gå isär. Men fråga är, örn man icke
snabbare skulle kunna nå målet, därest vägarna kunde utstakas genom en utredning
av den art, som utskottet föreslår. Redan nu har ju staten på vissa
områden ingripit för att åstadkomma en kvalitets- och priskontroll, varför
några principiella betänkligheter mot en utvidgad verksamhet av detta slag

lorshagen den 27 juni 1940.

Xr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
knappast kunna föreligga. Och ännu mindre böra då betänkligheter resas mot
förslaget örn en utredning på området.

Av vissa yttranden i ärendet framgår också, att en vidgad kontroll på en
del områden är av behovet påkallad och att en utredning är önskvärd. Sålunda
framhåller statens institut för folkhälsan behovet av en utvidgad kvalitetskontroll
på sådana varor som institutet har att intressera sig för. Hemmens
iforskningsinstitut yttrar: »För allmän kvalitetskontroll och för åstadkommande
av rimliga relationer mellan priser och kostnader på konsumtionsvaror
bör översyn och eventuell skärpning av förefintlig lagstiftning företagas, men
institutet anser att utredning örn åstadkommande av ett bättre konsumentskydd
och effektiviserad konsumentupplysning synes befogad.» Hemmens
forskningsinstitut torde kunna antagas stå hemmen och konsumenterna närmast,
och man har således all anledning att ta hänsyn till vad detta institut yttrar.
Statens provningsanstalt pekar på behovet av fortlöpande kontroll på vissa
områden och säger sig ha sådan organisation, utrustning och erfarenhet, att den
bör vara väl skickad att omhänderha kvalitetskontroll även på andra områden
än där anstalten nu bedriver dylik verksamhet. Av detta yttrande framgår
att man, örn en eventuell utredning skulle ge till resultat en utökad statlig kvalitetskontroll,
icke skulle behöva riskera den omfattande byråkratisering, som det
från visst håll uttalats farhågor för.

Reservanterna framhålla, att konkurrensen mellan producenterna i det långa
loppet utgör den bästa borgen för att varukvaliteten hålles på en hög nivå. I
detta sammanhang bör man kanske erinra sig, att det på ett flertal områden på
grund av priskarteller företagen emellan ej existerar någon som helst konkurrens.

En annan sak, som i detta sammanhang bör beaktas, är det förhållandet,
att konkurrens kan medföra ett motsatt resultat. Det kan finnas företag, inom
vilka konkurrensen bringar till en sämre kvalitet på produkterna. Mot detta
kan ju erinras, att ett dylikt företag icke i längden kan hävda sig. Ja, påtalandet
är i så fall alldeles riktigt, men respittiden kan bli tillräckligt lång för
att ett stort antal konsumenter därigenom skola komma att lida skada.

Herr Ekströmer gick till angrepp emot motionen och motionären, och jag
har ingen anledning att försvara vare sig motionen eller motionären, det kan ju
ankomma på honom själv att så göra. Men jag vill säga, att hur än motionen
är avfattad, kan detta dock inte inverka på själva sakfrågan, ty föreligger det
ett behov av utredning på området, bör man ju kunna rekommendera en sådan
utan att i alltför stor omfattning ta hänsyn till vad motionären1 eller andra
ha sagt, även örn man också bör ta hänsyn till vad dessa, grundat på rent sakliga
skäl, kunnat anföra.

Herr Ekströmer sade också någonting om att skall man slåss, bör det vara
med blanka vapen. Jag tror inte att herr Ekströmer har någonting att anmärka
på utskottet i det fallet, ty i så fall skulle jag vilja erinra örn vad utskottet skriver
i sitt utlåtande, där det påkallar »forskning vid statliga institutioner eller med
statligt stöd i samarbete med producenterna». Det är uttalat så tydligt som
helst, att utskottet önskar en utredning, som eventuellt kan resultera i en kontroll,
antingen statlig eller i samverkan med producenterna och med statligt
stöd till denna forskning. Utskottet har således, enligt vad jag kan förstå, inte
på något sätt givit sig in på några vägar, som inte kunna anses vara hederliga.

Herr talman! Jag har den uppfattningen, att det föreligger behov av utredning
på detta område, och jag har därför gatt på den linje, Som utskottets majoritet
har valt. Jag ber till sist, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Efter herr Ekströmers anförande
ser jag mig föranledd att yttra mig betydligt mer utförligt än jag
annars hade tänkt och att taga kammarens tid i anspråk längre än som hade
varit nödvändigt, örn han hade uttryckt sig på ett något så när rimligt sätt.
Vi känna ju herr Ekströmer såsom en fin och utomordentligt hederlig man
och som en värdig representant för den svenska industrien. Jag kan inte förstå
hans uttalande här i dag på annat sätt, än att han har låtit förleda sig av
dessa yttranden, som lia inkommit från olika industriorganisationer, till den
uppfattning, som han tydligen har örn motionen, en uppfattning, som i alla
fall spänner över områden, där herr Ekströmer naturligtvis är komplett lika
osakkunnig som jag. Men, som sagt, herr Ekströmers många stora och starka
ord i detta sammanhang tvinga mig till att här verkligen gå en smula i detalj
och granska de s. k. sakkunnigutlåtanden, som ha inhämtats från utskottets
sida och som enligt min mening äro ytterst anfäktbara, ytterst svaga och i
vissa punkter ytterst missledande.

Vad ha motionärerna gjort? I motionen ha de för att konkretisera denna
diskussion örn ett stort spörsmål anfört vissa exempel. Motionärerna ha varit
fullkomligt medvetna örn att man här ger sig in på en mängd områden, som
ingen människa ensam kan behärska, eftersom de faktiskt sträcka sig över
hela det produktiva livets stora fält. Men uppmärksamheten har i alla fall,
efter åtskilliga naturliga reservationer, fästats på ett antal områden, där, som
det heter i motionen, antingen en icke berättigad varuförsämring synes äga
rum, eller det förefaller att föreligga en underlåtenhet att tillbörligen utnyttja
till buds stående medel för varuförbättring, eller nyttan av patent eller moderna
tillverkningsmetoder synas undanhållas allmänheten.

När jag hörde herr Ekströmer och när jag överhuvud taget har konstaterat
den oerhörda indignation, som denna motion har väckt, kunde jag inte låta
bli att tänka på stadgandena i regeringsformen, som förbjuda angrepp här i
kammaren på statens ämbetsmän. Det får inte förekomma. I själva verket
förekommer det ju i alla fall då och då. Men att angripa den industriella
produktionen, att angripa de stormakter som stå bakom den, är tydligen en
farligare sak.

Jag skall som sagt ta kammarens tid i anspråk för att en smula gå in på
vissa detaljer. Som jurist ligger det nära till hands för mig att då först välja
ett område, där motionens kritiker särskilt har stött sig på förefintliga bestämmelser
angående kontroll till undvikande av varuförsämring, nämligen i
fråga örn lädertillverkningen. Det heter i motionen: »I själva verket är ju
kvalitetsförsämringen inom läderbranschen i vissa fall beroende på, att fabrikanterna
vid lädrets beredning använda sig av vissa garvningsmetoder. Dessa
avse att ''förtynga’ lädret, vilket ger bättre pris, men samtidigt, örn förtyngningen
går över vissa mått, resulterar i mindre hållbarhet.»

Det är bl. a. dessa ord, som från garveriindustriens och Sveriges industriförbunds
sida ha framkallat en mängd temperamentsfulla och hånfulla kommentarer.
Vederbörande intresseföreningar hänvisa i detta fall -— det är därför
jag börjar med detta exempel —- med mycken överlägsenhet till de kungl, förordningar
från 1919 och 1920, som finnas dels angående förbud att använda
»papp och konstläder i skodon», dels angående förbud mot »förtyngning» av
vissa lädersorter. Existensen av dessa förordningar, heter det mycket försmädligt
i yttrandet, »har uppenbarligen varit okänd för motionärerna».

Det förhåller sig inte alls på detta sätt. Motionärerna ha naturligtvis inte
varit okunniga örn dessa 25 år gamla förordningar, men de ha icke heller
varit okunniga örn den utomordentliga tekniska utveckling, som har ägt rum
under de sista 25 åren och som kommit dessa gamla förordningar från 1919

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 28.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
och 1920 att numera verka fullkomligt föråldrade och ineffektiva. Motionärerna
funno inte anledning i sin motion att närmare utreda de legala tekniska
bestämmelser, som finnas i detta ämne, likaväl som på en mängd andra områden,
och som för övrigt innehålla mycket invecklade och delvis för riksdagens
ledamöter obegripliga bestämmelser. I så fall hade vi väl också refererat inte
bara dessa fyra förordningar, som finnas från 1919 och 1920 •— det är inte
två, utan fyra -—• utan också de tre förordningar, som utfärdades 1943 i hithörande
ämnen och som handla örn statens industrikommissions rätt att under
vissa förhållanden medge undantag från dessa kontrollbestämmelser och angående
försäljning av vissa ersättningsvaror i stället för läder eller gummi.

Det är klart att det hade varit mycket intressant att redogöra för vad som
står i dessa lagar och mycket annat. Detta har för resten också statens provningsanstalt
gjort i sitt vidlyftiga yttrande. Man har i varje fall givit en
katalogisering på allt detta. Men vi lia menat, att en sådan redogörelse över
hela området skulle lia föranlett en vidlyftighet i framställningen, som skulle
ha varit onyttig. Vi ha betraktat — och det är det, som bör understrykas från
början — hela denna fråga från konsumenternas synpunkt. Vi ha fästat oss
vid det sakliga läget. Huvudsaken för motionärerna har varit de saluförda
varornas faktiska kvalitet och förefintligheten eller icke förefintligheten av
mer eller mindre effektiva legala kontrollbestämmelser.

Vad nu emellertid beträffar dessa läderförordningar, eftersom de bragts på
tal och figurerat i pressen rätt mycket och som vi inte skulle ha känt till, kan
man med fog göra gällande ■— som jag nyss sade -— att de äro föråldrade
och ineffektiva på grund av den tekniska utvecklingen och speciellt den nutida
vida större kännedomen örn de kemiska processerna vid garvningsförfarandet.
Det är onekligen ganska betecknande för vederbörande intressesammanslutningar,
att de helt och hållet ha förbigått denna tekniska utveckling. På det
hållet vill man tydligen ha kvar, så länge som möjligt, dessa föråldrade kontrollbestämmelser.
Lyckligtvis lia vi emellertid bär i landet en stor organisation,
som står fri från dylika synpunkter, nämligen Kooperativa förbundet.

I sitt yttrande över motionen erinrar också Kooperativa förbundet örn, att
det finns en viss legal kvalitetskontroll i fråga om lädervaror, på basis av
dessa 1919 och 1920 års förordningar. Men förbundet anför härtill: »De ovan
nämnda förordningarna beträffande lädeTtillverkningen torde emellertid nu
vara så pass föråldrade, att en översyn av dessa bör vara påkallad.» Det är
ett konstaterande, som direkt bestyrker motionärernas uppfattning. Detta konstaterande
föranledde Kooperativa förbundet att föreslå, att den av Kungl.
Majit tillsatta 1945 års skoutredning också skulle få i uppdrag att granska
dessa förordningar och inkomma med förslag till de ändringar, som utredningen
kan giva anledning till. I sin kläm föreslog därför förbundet, »att frågan
om tillverknings- och kvalitetsbestämmelser för lädertillverkning överlämnas
till 1945 års Skoutredning».

Jag skall icke här gå in på den invecklade kemiska frågan örn »förjyngning»
av läder — jag är för resten inte kompetent att göra det, fastän jag läst åtskilligt
om saken. Men det borde vara nog för kammaren att se, att Kooperativa
förbundet klart har betecknat den existerande — hur skall jag säga —
anti-förtyngningsförordningen av 1919 såsom föråldrad och ineffektiv. Kooperativa
förbundets auktoritativa framställning är säkerligen icke tillkommen
därför, herr Ekströmer, att man bara vill ha lagen litet modernare skriven och
därför att det behövs några formella förbättringar, utan helt enkelt därför,
att Kooperativa förbundet Ilar sig viii bekant, alt det behövs en skärpning av
den nuvarande kvalitetskontrollen på dessa varor.

Det finns alltså inte något skäl för industriförbundet och garveriidkareför -

Kr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
ellingen att på den punkten uttrycka sig med denna oerhörda överlägsenhet
gentemot motionärerna. Detta är bara ett litet exempel.

Jag skall inte släppa denna fråga örn lädret, som jag nu särskilt sysslat
med, utan att också ta upp ett pär andra yttranden av intresseföreningarna.
Det heter i deras utlåtande vidare:

»Före kriget och intill 1943 tillämpade till Sveriges garveriidkares intresseförening
anslutna företag tre olika kvalitetsklasser för s. k. kruponger (sulläder
för Teparationer). För underlättande av en effektiv priskontroll föreskrev
emellertid Priskontrollnämnden slopande av dessa kvalitetsklasser och
införande av en enda sortering.»

Ja, det är klart, att när riksdagens ledamöter — och herr Ekströmer -— läsa
detta, bibringas de den uppfattningen, att det i varje fall före 1943 förekommit
en effektiv kontroll på kvaliteten av sulläder, som av något skäl blivit
avskaffad av priskontrollnämnden.

Industriförbundet yttrar också, att »Den kvalitetskontroll, som sålunda
tillämpas för sulläder, innebär ''givetvis’ en indirekt kontroll av därav framställda
skodon». Hur förhåller det sig nu med den saken i verkligheten?

Det är så, att läderfabrikerna sålde bottenläder i s. k. kruponger — alltså
hela, beredda hudar — som voro märkta på ett visst sätt: de voro trestämplade,
tvåstämplade och enstämplade. Trestämpling betydde att de voro av högsta
kvalitet. Emellertid ha dessa kvalitetsbestämningar inte ett dugg med själva
lädrets hållbarhet latt göra. Trestämplade blevo kruponger, som voro fria från
hål eller skador, som kunna uppstå på olika sätt. Örn krupongerna hade en
jämn yta, örn den s. k. narven var jämn och inte uppvisade mekaniska skador,
t. ex. snitt, så blev krupongen trestämplad. Men om den hade sådana skador,
blev den enstämplad och såldes då billigare. Denna prisdifferens var naturligtvis
berättigad i sgt måtto, att skofabrikanterna eller skomakarna inte
kunde utnyttja en given läderyta lika ekonomiskt, om den uppvisade skadade
ställen, som måste skäras ut och kastas bort. Men detta var ju en synpunkt
fabrikanter och skomakare emellan, mina herrar, och det angick inte konsumenterna.
Det var i och för sig mycket möjligt, att en skosula, uttagen ur en
s. k. enstämplad krupong, således av sämsta kvalitet, kunde hålla dubbelt så
länge som en sula, uttagen ur en trestämplad krupong. Krupongstämplingen
var sålunda icke en värdering av själva lädrets kvalitet, utan markerade hela
läderstyckets ekonomiska värde för garveriernas avnämare.

Så var det alltså med den kvalitetskontrollen ur konsumenternas synpunkt.

Men av vilken anledning industriförbundet och garveriidkama här inför
riksdagen åberopa krupongstämplingen såsom av någon som helst betydelse
för konsumenterna, det få de verkligen själva förklara. Mig förefaller det
ganska missledande att man för in i debatten dylika uppgifter och framlägger
dem som bevis på att det här finns en ordentlig kvalitetskontroll. När man
ser närmare efter, finner man att de anförda uppgifterna ha mycket litet med
saken att göra.

Jag vill påvisa en punkt till i denna läderhistoria. Jag skall visa för kammaren,
hurusom det inte är motionen, som blir sönderskjuten vid grundligare
granskning, utan att. det är intresseföreningarnas uttalanden, som visas icke
framställa sakerna så som de verkligen förhålla sig.

Industriförbundet och läderföreningen vilja tydligen visa ifrån sig allt ansvar,
alla eventuella missförhållanden på dessa områden och skylla allt på de
statliga myndigheterna. De anföra speciellt angående garvningen: »Vid krigets
början funnas inom landet rikliga lager av bottenläder för militärt och
civilt bruk, framställt av bästa sortens importerade råvaror, och garvade med
garvämnen, som tyvärr inte stått till buds under kriget. Mot garveriindustri -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
ens bestämda avrådande medgåvo de svenska myndigheterna under kriget export
av garvämnen bl. a. till Tyskland.» Detta är nu en anklagelse, som det
kunde lia viant intressant att höra herr folkhushållningsministerns förklaring
till. Så fortsätta de sitt yttrande: »Följden härav blev givetvis, att import
västerifrån av quebracho och andra förstklassiga garvämnen omöjliggjordes,
varför industrien hänvisades till huvudsakligen svenska garvämnen.» Vidare
talar man om att armén fick det bästa lädret, och så säger man: »Att under
sådana förhållanden läderproduktionen för civila ändamål blev lidande, förefaller
inte så anmärkningsvärt.» •—- Det var ju i alla fall ett erkännande, att
läderförbrukningen för civila ändamål faktiskt blev lidande.

Men hur förhåller det sig i verkligheten med dessa förklaringar till att
»läderproduktionen för civila, ändamål blev lidande»? Ser man närmare på
den saken förhåller det sig inte riktigt så som intresseföreningarna framställa
saken.

Av yttrandet får man ju det intrycket, att hela den svenska garveriindustrien
på grund av de anförda omständigheterna tvangs att arbeta under ensartade,
ytterst ogynnsamma förhållanden och med så dåliga garvämnen, att
resultatet inte kunde bli annat än dåligt. Men det var inte riktigt så. Alla
fabriker arbetade visserligen under de yttre betingelser, som industriförbundet
angivit, men anmärkningsvärt nog blevo ändå resultaten högst olika!
1943 föranstaltade — såsom de i dessa ting sakkunniga känna till— de statliga
myndigheterna en genomgående teknisk kvalitetsundersökning av alla
från landets fabriker levererade bottenlädersorter. Det var icke en sådan kvalitetsundersökniing
som den, jag nyss omnämnde, mellan garveriidkarna och
skomakarna, utan en kvalitetsundersökning speciellt med hänsyn till lädrets
avnötningsstyrka, dess motståndskraft vid uppvärmning och dess egenskap
att absorbera mer eller mindre vatten. Dessa synpunkter äro, som man förstår,
av största betydelse vid en verklig kvalitetsprövning av läder för skodon.
Det visade sig då, att det förelåg en högst betydande differens mellan de olika
fabrikernas bottenläder, trots det att allt såldes för samma pris och gällde
för samma vara. Från vissa fabriker kom ett mycket gott läder och från
andra ett mer eller mindre dåligt läder. Men den saken har sin förklaring.
Den berodde helt enkelt på att garvningstekniken och det kemiska kunnandet
vid vissa fabriker stod mycket högt, medan man på andra håll inte nådde
samma resultat, därför att man inte kände till de moderna metoderna; där
underkastades alltså lädret en osakkunnig behandling eller, som det heter i
motionen, »nyttan av patent eller moderna tillverkningsmetoder undanhölls
allmänheten».

Man skall emellertid inte tro att av detta blev något slags urval, så att bara
det bättre lädret kom till användning, utan alltsammans gick åt! Alltsammans
gick ut både till armén och till allmänheten. Man fick ta emot synnerligen
blandade kvaliteter.

Den kvalitetsundersökning, som jag bär har omnämnt, gav sålunda en helt
annan bild av förhållandena inom garveriindustrien under kriget än som framgår
av intresseföreningarnas yttrande till riksdagen. Det blir verkligen inte
mycket kvar av dessa yttranden, örn man granskar dem närmare. Jag kan
försäkra kammaren, att motionärerna ingalunda känna sig så förintade av
kritiken från dessa håll, som deras kritiker inbilla sig.

Det har anmärkts mot denna motion speciellt, att motionärerna lia åberopat
»anonyma» uppgifter, i stället för att inhämta kunskaper örn det verkliga läget
av vederbörande branschorganisationer. Motionärerna ha emellertid haft
en stark känsla av att det skulle bli mycket svårt att få fram vederhäftiga utlåtanden
från dessa branschorganisationer, från dessa affärsintresserade par -

ö6 l’ 28. Torsdagen den 27 juni 1946.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
ter, oell detta Ilar också besannats. Lika litet som man kan överlåta den faktiska
kvalitetskontrollen åt de enskilda fabrikanterna, lika litet kan man,
mina herrar, överlåta åt dem att tala örn, hur det verkligen förhåller sig, då
man vill veta sanningen på detta område.

Jag skall inte tala vidare örn just denna speciella sak. Jag skall inte på
samma utförliga sätt gå in t. ex. i diskussion om textilvaror, porslin, skrivmaskiner
eller glödlampor o. s. v., ty då bleve vi inte färdiga med detta ärende
i dag. Men kammarens ärade ledamöter kunna ju fästa något avseende vid
att t. ex.. Kooperativa förbundet i fråga örn textilvaror förklarat sig anse, att
det därvidlag bör avges deklarationer, som skola ge allmänheten vägledning
vid kvalitetsbedömningen. Dessa deklarationer böra innehålla sådana
ningar om varorna, som ur konsumentsjmpunkt äro väsentliga. Förbundet anger
i en råd punkter vad det därmed avser. I fråga örn textilvarorna lia för
övrigt motionärerna uttryckt sig försiktigt.

För att ta ett annat exempel: i motionen står någonting nämnt örn skrivmaskiner
och deras kvalitetsförsämring. Ja, det är sant att motionärerna då
inte ha gått till den enda existerande svenska skrivmaskinsfabriken och frågat
örn dess mening i saken. Men faktiskt lia motionärerna ändå inte stått alldeles
hjälplösa. Jag kan ta till utgångspunkt vad t. ex. Statens provningsanstalt
sagt angående »bilar, symaskiner, klockor och skrivmaskiner», nämligen:
»Erfarenheten, visar att dessa vid normal användning och skötsel i regel
ha en mycket stor livslängd.» Ja, för all del, det kan man säga -—- men det är
ju inte tillräckligt. Det förekommer i alla fall mycket intressanta variationer
i livslängden, mycket anmärkningsvärda fenomen på detta område.

Jag vill tillåta mig, herr talman, att här citera en, som det heter, »anonym
källa», en gammal verkstadsarbetare, som jag själv har känt i många år,
och som under flera decennier har sysslat just med skrivmaskinstillverkning.
Han har anfört bl. a. följande: »I fråga om den nuvarande tillverkningen
av skrivmaskiner har jag kunnat konstatera, att hållbarheten överhuvud taget
nu är lägre än vad som tidigare var fallet. En tydlig försämring i nämnda hänseende
har jag som yrkesman sålunda iakttagit på de sista 10 åren enligt
nedanstående.»

Därefter talar han örn en rad amerikanska skrivmaskinsmärken, som jag här
av självklara skäl inte vill nämna vid namn. Så säger han: »En påtaglig försämring
i den inre mekanismen på samtliga dessa maskiner kan påvisas, i det att
detaljerna äro klenare och järnet har sämre härdning. Detta medför, att maskinens
slitningstid sänkts till ca 10 år; förut höll maskinen 15—20 år.
Visserligen har en hel del tekniska förbättringar också skett, men dessa förbättringar
ävensom åtskilliga andra nya detaljer, som anbragts huvudsakligen
i reklamsyfte, upphäva icke huvudanmärkningen om kvalitetsförsämring.»

Därefter talar han örn andra skrivmaskiner och konstaterar samma sak örn
dem. Han talar bl. a. örn resemaskiner, där han konstaterar, att det finns en
mängd sorter, som kunna kvalificeras närmast såsom »Niirnbergerkram».

Sedan går han in på den svenska skrivmaskinsfabrikationen. Av skäl som
jag förut antytt skall jag inte inlåta mig på något som helst referat därvidlag,
men min sagesman konstaterar sakligt och i detalj, att de och de delarna numera.
fabriceras på ett annat sätt än förut och att detta medfört vissa försämringar.

o Denne sagesman är naturligtvis »anonym», men är det någon här, som förvånar
sig över att jag inte nämner den mannens namn? Vi veta väl, mina herrar,
att ve den yrkesman i det enskilda näringslivet, som skulle uppträda och
tala öppet och sant örn vad han i sin gärning lärt känna på sitt område! Hans
framtid inom sin bransch skulle säkerligen inte bli lång.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m, (Forts.)

Jag vill också säga några ord om porslin, eftersom herr Ekströmer tog upp
frågan örn det s. k. krossfria porslinet. Jag skall inte här i kammaren upprepa
herr Malmborgs demonstration i andra kammaren. Det vore lätt nog, men
det kanske skulle lädera senatens värdighet, om jag ställde upp en hel porslinsservis
och sopade den i golvet, så att herrarna kunde konstatera att den höll.
Det är många som sett detta. Vad yttra då de s. k. sakkunniga örn den saken?
Vi ta industriförbundets yttrande. Jag skall tillåta mig anföra det för att visa,
med vilken överlägsenhet och suffisans man uttryckt sig och hur man föranleder
godtroende personer att inbilla sig att allt vad som sagts i den där motionen
är bara ovederhäftigt prat, medan det i själva verket förhåller sig på_det
sättet, att vad som anförts i dessa yttranden är ytterst anfäktbart. Det står i
industriförbundets yttrande: »I motionen uppgives, att armén har tillgång
till serviser av s. k. krossfritt porslin men att denna vara undanhålles allmänheten,
enär fabrikanterna skulle ha intresse av att så mycket porslin som möjligt
krossas. Något verkligt krossfritt porslin finnes, såvitt industriförbundet
bär sig bekant, varken i Sverige eller annorstädes. Den goda hållfastheten
hos arméporslinet sammanhänger i första hand med godstjockleken. Ju tjockare
godset är. dess mindre blir givetvis krossningsrisken. Även sjukhus, restauranger
och liknande konsumenter använda i regel ett porslin, som visserligen
ej är så kraftigt som arméporslinet men dock tjockare än det porslin, som användes
i de privata hushållen. Detta tjockare porslin kan vem som helst köpa
i porslinshandeln. Det har emellertid visat sig, att allmänhetens intresse för
dessa tunga och klumpiga varor är obetydligt.»

Det är vad industriförbundet säger. Jag tror till en början att herrarna själva
förstå det orimliga sätt på vilket industriförbundet resonerar, när det förklarar,
att något »verkligt krossfritt» porslin inte finns! Nej, det är klart att
man med en slägga kan slå sönder nästan vad som helst och även sådant porslin
som går under namnet »krossfritt». Sådana synpunkter intressera emellertid
inte konsumenterna. Men det är inte detta uttryck som är det väsentliga härvidlag
—• det anförs bara som ett litet bevis på hur man skriver — utan det är
industriförbundets framställning av den verkliga anledningen till att somligt
porslin är starkare än annat, som är alldeles felaktig. Vi hörde, mina herrar,
att industriförbundet gör gällande helt enkelt, att starkt porslin — det är helt
enkelt sådant som är tjockt och kraftigt; men det vill allmänheten inte ha, och
därför finns det inte!

Statens provningsanstalt har yttrat några ord örn porslin. Den företar ju experiment
just för att utröna hållfasthet och dylikt, och den har konstaterat att
olika porslinskvaliteter visat stor skillnad i fråga om hållfastheten. Ja, det är
där poängen ligger, att porslin är sammansatt på olika sätt. Man kan inte bara
tala örn porslin i största allmänhet, utan det beror på hur porslinet är gjort.

Anstalten går inte vidare in på frågan örn olika porslinskvaliteter, men det
gör med rätta Kooperativa förbundet. Förbundet framhåller att det av förbundet
fabricerade s. k. benporslinet karakteriseras av en 2 ä 3 gånger större hållfasthet
än vanligt porslin. Det är riktigt, och det s. k. krossfria porslinet är
just av en sådan kvalitet, fast det naturligtvis också därav finns olika sorter.
Men sedan fortsätter förbundet, och där vill jag rikta en liten anmärkning mot
förbundets sätt att skriva: »Tillverkning av benporslin har bedrivits i Gustafsberg
sedan över 40 år, och varan har hela tiden funnits i den allmänna marknaden.
» Man får då det intrycket: Är det så enkelt? Kan allmänheten alltså
bara gå ut och välja i affärerna, och ta det starka porslinet eller det svagare,
vilket som önskas?

När jag läste detta yttrande, mina herrar, gjorde jag en expedition ut i staden.
Jag gick först till ett av de stora varuhusen — jag tror det var Paul U.

JNr 28.

Torsdagen deli 27 juni 1946.

Örn effektiv kvalitet skontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)

Bergströms — och sedan gjorde jag en rond i ett tiotal porslinsaffärer. Det
fanns icke någonstans benporslin! Det fanns överallt och uteslutande s. k. fajans,
den lösa porslinssorten. Det kan ju finnas bättre och sämre fajanssorter,
men det är i alla fall för närvarande det vanliga, litet lösa porslinet, som så
lätt blir kantstött. Slutligen kom jag till Gustafsbergs fabriksbod, och där lyckades
jag verkligen få se några koppar och fat av benporslin, men det är verkligen
mycket svårt att få tag i sådant porslin.

Det är så på alla områden som man undersöker litet närmare, när det gäller
dessa ting.

Med Nomylagren, som herr Ekströmer talade örn, är det en annan sak. Det är
mycket lätt att säga, att Nomylagren inte alls »hållit vad de lovat», men vem
säger det? Det säger herr Ekströmer, men det kanske kan finnas olika meningar
örn den saken.

Det är ju klart, att örn vi skola hålla på att diskutera dessa saker på ett
vederhäftigt sätt, så kan man inte göra som herr Ekströmer nyss gjorde: inskränka
sig till några ganska allmänna och obehärskade smädeord, utan då
måste man gå i detalj —■ annars är det nonsens att tala örn dessa ting. Här
är i varje punkt fråga örn teknik och ingenting annat, och då måste man hålla
sig till det och gå i detalj för att se, hur saker och ting fabriceras.

o Det är verkligen ganska sällan som en enskild motion har framkallat ett
sådant allmän oväsen i vissa kretsar som denna motion örn en teknisk kontroll
över den industriella produktionen. Redan innan det kommit fram några
s. k. sakkunnigutlåtanden var en råd högertidningar — på blotta instinkten,
antar jag — färdiga att kasta sig emot den tanke som ligger till grund för
motionen, nämligen att det också finns en allmänhetens rätt, ett allmänhetens
befogade intresse, när det gäller de vanliga saluförda konsumtionsvarornas
kvalitet och pris. Den s. k. fria företagsamhetens representanter förefalla att
vara sa vana vid att tala högt örn sin egen rätt och sin egen viktiga uppgift,
att de tyckas inbilla sig, att det inte finns någon annan betydelsefull fråga i
detta sammanhang än deras möjligheter att få så fritt som möjligt producera
och försälja varor — men det finns det verkligen, herr Ekströmer! Man kan ha
andra synpunkter på dessa ting än bara fabrikanternas. Hur mycket folk som
än är sysselsatt med ledningen av den industriella företagsamheten och som
gör affärer i samband med varuproduktion och varudistribution, så finns det
i alla fall betydligt mycket större människoskaror, som i egenskap av anställda
och arbetare ha rollen att betala dessa varor som köpare och förbrukare av
dem, och det är deras rätt, det är fråga örn; det är deras intresse det gäller!
Jag vill betona detta. Därmed är också klart, att frågan gäller beskaffenheten
av de varor som faktiskt utbjudas till allmänheten.

Här har herr Ekströmer stått och talat örn vilka oerhörda förolämpningar
som riktats mot den svenska industrien. För att uttrycka mig en smula vulgärt
skulle jag vilja säga, att det angur inte allmänheten, om en vara kommer ifrån
Sverige eller inte. Det är likgiltigt, örn varorna äro svenska eller importerade,
örn de eventuellt härstamma från utländska halvfabrikat, som gjorts färdiga
i Sverige, eller örn det är svenska råvaror som bearbetats i utlandet. Vad som
intresserar allmänheten är de varor som de faktiskt få i handen, i utbyte mot
sina ^hårt förvärvade slantar. Därmed är också uppenbart —- och det framgår
också alldeles klart av motionen, bara man kan läsa innantill — att när det
framställes anmärkningar mot vissa industrivarors kvalitet, så har därmed icke
riktats något speciellt angrepp mot den svenska industrien. Ingen människa
har bestritt det välkända faktum, att i detta land produceras många goda kvalitetsvaror
— den, som är så beskaffad, kan ju taga åt sig detta som en personlig
förtjänst eller känna något slags nationalstoltbet över det. Den indu -

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
striella varuproduktionen arbetar ju emellertid för den internationella marknaden,
och det betyder bland annat, att varor, som saluhållas den svenska
publiken i de svenska butikerna, de äro, såsom alla veta, av ytterst blandat
ursprung; det är fabrikat från. liela världen. Därför har det verkligen också
varit ganska onödigt, att den svenska industriens representanter i detta ärende
slagit an sådana brösttoner och visat sig så indignerade över en del påpekanden
som förekomma i motionen, delvis med stöd av utländskt material. I den mån
den svenska industrien inte känner sig träffad, utan har klara papper och gott
samvete, kan den vara alldeles lugn; den behöver inte frukta den kvalitetskontroll
som kan komma i fråga.

Jag vill emellertid inte i första hand vända mig till industriens ärade representanter,
utan till de kammarledamöter som representera jordbrukets och
bondebefolkningens intressen. Ni veta, mina herrar, vilken skarp kontroll som
gäller för de varor som jordbruket levererar till allmänhetens konsumtion. Ni
känna till och anse det säkert också i sin ordning, att det finns en sträng
kvalitetskontroll på mjölk och kött och spannmål och smör o. s. v. Bönderna,
både stora och små, äro i det fallet väl efterhallna. Det mäste väl då falla
i ögonen på jordbrukets representanter, vilken helt annan hållning industriens
företrädare intaga, när det gäller industriens varor. På det hållet tycks man
betrakta allt tal örn teknisk insyn som obehörigt; där vill man helst inte veta
av någon opartisk kvalitetskontroll alls från det allmännas sida; där hävdar
man principiellt rätten att mata allmänheten med de varor som tillverkas, vare
sig dessa äro prima eller sekunda eller ännu sämre. »Köparna få se upp» —
det är inte sällan parollen, och det var något yttrande i herr Ekströmer tal
nyss, som hänförde sig till samma synpunkt. »Köparna få lära sig av erfarenheten»,
säger man, »och kvalitetskontrollen skall garanteras genom den fria
konkurrensen». Ja, frågan, örn och i vad mån den fria konkurrensen existerar
eller inte, skall jag inte gå in på nu. Det är i alla händelser självklart, att
jordbruksbefolkningen beträffande dessa angelägenheter har gjort samma erfarenhet
och har precis samma intressen som arbetarna och de anställda och
allt annat småfolk. Jag vädjar därför också till jordbrukets representanter i
kammaren att ställa sig bakom utskottets förslag: en skrivelse till Kungl. Majit
örn utredning angående en effektiv kvalitetskontroll på varor, som saluhållas
på den svenska marknaden — det står inte »på svenska varor».

För arbetarrörelsen är detta krav och denna linje en gammal historia. I alla
länder, som lia berörts av den moderna industrialismen och den fria kapitalismen,
har detta krav på skydd mot dåliga varor tagit form på ett eller annat
sätt. Jag skulle kunna gå tillbaka 100 år i tiden, när franska socialister och
sedan Karl Marx och första internationalen förde fram idén om en kooperativ
rörelse vid sidan av den politiska för att tillvarataga konsumenternas intressen
och skapa ett korrektiv mot dyra och dåliga varor. Marx ställde en tid
den kooperativa rörelsen som sidoordnad med den politiska och ansåg den kanske
lika viktig. När det gäller vår tid vill jag bara påminna om hur 1937 en hel
rad av svenska kvinnoorganisationer, bland annat Socialdemokratiska kvinnoförbundet,
gingo in till regeringen med en begäran örn utredning av frågan
örn en statlig institution för varukontroll. Samtidigt begärdes . också utredning
örn deklarationstvång för paketerade varor. Kvinnoorganisationerna framhöllo,
hur omöjligt det vanligen är för husmödrarna att avgöra de saluhållna
varornas kvalitet och hur den högt uppdrivna reklamen i själva verket försvårar
valet av de för familjen lämpligaste varorna. Det är ett tema som går igen
i en rad yttranden. Husmödrar och småfolk i hela världen befinna sig i
samma situation, och man ser på många håll spår av de rörelser som detta förorsakar.
Om tiden tilläte, skulle jag vilja ge närmare uppgifter t. ex. örn vad

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1946.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
sorn förekommit i England och örn den stora konsumentorganisation för varukontroll
som har uppstått i Förenta staterna, den s. k. Consumers Union, en
förening som har anställt sina egna vetenskapsmän och experter på alla möjliga
tekniska områden för varuanalys och som månatligen skickar ut till sina
medlemmar meddelanden, där man hänsynslöst och öppet sätter opartiska betyg
för olika sorters varor. Naturligtvis har denna organisation utsatts för de
skändligaste och mest brutala angrepp och är ständigt föremål för mutförsök
och attentat, därför att den ger hederliga uppgifter om varukvaliteter och om
relationen mellan priser och kvaliteter. Jag nämner dessa ting bara i förbigående
för att visa., att läget i hela världen nu har blivit i stort sett detsamma
som en följd av den moderna produktionens utveckling. Konsumenterna behöva
skydd mot exploatering genom dåliga varor, skydd mot missledande reklam,
de behöva ledning och upplysning för att kunna välja rätt. överallt skria
en massa enskilda intressen i högan sky mot dessa strävanden och försäkra
naturligtvis att åtminstone deras varor äro så utmärkta som de rimligen kunna
vara, i varje fall i förhållande till sitt pris. Men allmänheten har lärt sig
annat av en lång. dyrköpt erfarenhet.

I det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet har naturligtvis också denna
fråga ° tagits upp, tydligen helt enkelt därför att den omsider har blivit en
livsfråga för de breda lagren. Det heter i 26 punkten av efterkrigsprogrammet:
»Konsumtionsvarorna under offentlig kvalitetskontroll. Verksamma åtgärder
för spridning av objektiv varukunskap.» Jag skall inte taga upp kammarens
tid med att läsa upp, hur detta sedan utvecklas. Men det är inte bara i den
punkten, som efterkrigsprogrammet för fram denna tanke. I en annan punkt
kräver man förbilligad massproduktion av kvalitets garanterade konsumtionsvaror,
och man nämner särskilt möbler, husgeråd, kläder och skodon. I 22
punkten talas om rationalisering av hemarbetet, och där kräves uttryckligen, för
att underlätta hemarbetet, att kvalitets garanterade husgeråd, möbler, textilvaror
o. s. v., ställas till förfogande. Det är klart att hela kravet på en allmän
standardhöjning samanhänger med detta, att arbetarklassen och överhuvud taget
de små i samhället få så goda och billiga varor som möjligt för sina pengar.

o Mina herrar! Det är verkligen inte av något slags okynne som detta krav
på kvalitetsgaranterade industrivaror har uppstått. Det reser sig med en väldig
styrka över hela världen, och det finns fog för missnöje. Som jag nyss
sade: här i Sverige finns en kvalitetsproduktion. Svenska varor ha ett gott
namn eller ha i varje fall haft det. Ingen vill bestrida det. Men inte är väl
ändå allt som här produceras lika fullgott? Det kan inte rimligtvis göras gällande,
och just därför att vi äro stolta över denna kvalitetsproduktion, herr
Ekströmer, borde vi väl vara angelägna örn att se till, att icke dåliga varor
mänga sig med de goda.

Jag är för min del övertygad örn att kammarens flertal har en ganska klar
uppfattning örn vad Som bär är huvudsak och bisak. Vi behöva inte hålla
på, längre med att diskutera det i detalj. Huvudsaken är, att livet blir litet
mindre slitsamt och tungt för de arbetande klasserna bland annat genom att man
föranleder den moderna industriella varuproduktionen att göra sitt bästa. Ingenting
kan vara mer legitimt än detta.

På_ ert bord, mina herrar, ligger en tidskrift som heter Hertha, som jag tittade
i av en slump alldeles nyss. Där fann jag en artikel av en unghögerman,
Som är ganska ledsen till mods med tanke på den hets, det jäkt, den ständiga
oro som utmärker det nutida livet och som särskilt, menade han, är en fara för
ungdomen. Det mäste val också ha slagit er litet var, mina herrar, vilken motsägelse
det i alla fall är i detta, att man å ena sidan har fått till produktionens
förfogande så mycket nya, väldiga energikällor, så utomordentliga arbetsbe -

Torsdagen den 27 juni 1040.

Nr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
sparande maskiner, underbara tekniska uppfinningar, vilket allt tillsammantaget
borde göra det lättare och mindre slitsamt att leva, men att man i alla
fall å andra sidan bara konstaterar ett ständigt ökat tempo, större jäkt, en
skarpare anspänning för att få det bela att gå ihop. Visst har genom den moderna
tekniken och industrialismen den allmänna standarden höjts oerhört, men
å andra sidan har den moderna industrialismen ännu icke lyckats skänka åt
vanliga människor det primära och viktiga: ett lugnt, harmoniskt, rofyllt,
människovärdigt liv. Var det grundläggande felet ligger, vill jag inte här gå in
på, men en allmän linje borde vi kunna ena oss örn: att i en .social anda göra
det bästa möjliga av de väldiga tekniska resurser som stå till förfogande —
det bästa möjliga också inom produktionslivet, vid förfärdigandet av alla de
varor som ju bilda basen för det civiliserade livet. Ingen ansvarskännande människa
borde ha något emot detta. Och när det nu faktiskt är så, att marknaden
överflödar av både goda och dåliga varor, varför inte då frivilligt ifrån
olika håll och utan så mycket invändningar och så många bittra ord ta ett
steg, ett litet förberedande steg —• ty annat lär det väl inte bli — för att
mönstra ut underhaltiga varor, för att få bort åtminstone en del av dessa miljoner
ting, som aldrig borde lia producerats och vars produktion överhuvud
taget utgör det största tänkbara slöseri både med arbetskraft och med material?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nordenson: Herr talman! Det är med tvekan, man tar till orda så här
sent på dagen, men jag kan inte alldeles underlåta att taga upp några av de
problem som beröras här.

Det är naturligtvis för en industriman mycket nedstämmande att läsa den
motion som här är under behandling, då det ju, såsom herr .Ekströmer påpekat,
är mycket skarpa anklagelser som här uttalas, ilan talar om medveten kvalitetsförsämring,
avsiktligt undertryckande av utvecklingsdugliga patent och en
inriktning av produktionen på lätt förstörbart gods. Detta måste uppfattas
som en mycket skarp kritik av vad den svenska industrien presterar. Jag vill
trots vad herr Branting sagt hänvisa till de utlåtanden, som ha inkommit från
industriens olika organisationer och där hans exempel ha granskats mycket ingående.
Jag måste beklaga, att inte utskottet har ansett det lämpligt att in
extenso återge dem som bilagor till utskottets yttrande, ty de utgöra ett mycket
viktigt komplement för frågans belysning. Herr Branting har nu här försökt
visa, att de inte äro bäriga, men jag måste på ett pär punkter tillbakavisa
hans resonemang.

Han säger beträffande porslinet, att mera hållbart sådant inte skulle vara
möjligt att få. Uppgiften, att det tillhanda!ålles i handeln, skulle således vara
oriktig. Han hade själv fått gå i ett stort antal bodar, innan han fick tag på
något. Till sist lyckades han. Vad som här åsyftas i industriförbundets utlåtande
är ju, att detta är en artikel, som fabrikerna tillverka, i den mån den
efterfrågas. Herr Branting har med sitt resonemang endast visat upp, att detta
porslin är svåråtkomligt, men därifrån är det ett långt steg till att bevisa,
att det är fabrikanterna, som målmedvetet underlåta att tillverka denna vara
för att tvinga allmänheten att köpa det mera lättkrossade porslinet. Förhållandet
är naturligtvis helt enkelt det, att detta hållbara porslin inte efterfrågas
av allmänheten. Jag ber att få konstatera, att även Kooperativa förbundets i
sin affär endast hade några enstaka koppar av den starkare sorten. Det är ju
efterfrågan, som här är den avgörande faktorn.

Jag vill också ta upp fallet med kullagren, där herr Branting inte hade någonting
i sak att invända emot industriförbundets resonemang annat än att
han sade: »Ja, tro det!»'' Det förhåller sig så, att kullagerbolaget efter inköpet

62 Ml'' 28. Torsdagen ilen 27 juni 7940.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
av N orny fabriken utbjöd dennas lager men fann, att de icke voro säljbara.
Bolaget lämnar den uppgiften, att efter att ha inköpt fabriken för tio år sedan,
har det under 1938 sålts sammanlagt 46 sådana kullager, under 1939 35
stycken och under 1940 2. Bolaget hade planerat en tillverkning av dessa
lager men funnit, att den inte lönade sig. Viel ett överslag beräknar bolaget
nu, att redan de vid köpet förvärvade i lager befintliga kullagren komma att
räcka för oöverskådlig framtid. Det är här fråga örn bristande efterfrågan och
icke någon sorts planmässig underlåtenhet att tillverka något bättre i stället
för något mindre värdefullt.

Jag skall också be att få något litet beröra frågan örn lamporna. I det fallet
ha motionärerna framhållit, att man inte tillhandahåller lysämnesrör och neonljus
i tillräcklig grad. Det bär uppvisats, att dessa inte mer än i begränsad
utsträckning passa för belysningsändamål och att lysämnesrören redan nu tillverkas,
i den mån man har material till det.

Vad beträffar glödlamporna mena motionärerna, att fabrikanterna skulle
göra dem sådana, att de inte hålla mer än en viss tid, för att därmed öka konsumtionen.
Denna tillverkning är baserad på den principen, att man försöker
få bästa utbyte för pengarna med hänsyn till såväl ljuseffekt som livslängd
hos lamporna. Man har då vid prövning kommit till ett visst optimum och funnit,
att örn man ökar livslängden, kommer det att medföra så väsentliga ökningar
i tillverkningskostnaderna, att det på lång sikt blir mindre lönande för
kunden. Det blir bättre att göra lamporna något billigare och något mera kortlivade.
Den ljuseffekt kunden får för sina pengar blir i alla fall i längden
större. Det har här införts en systematisk granskning. Normerna för dessa
glödlampor ha utarbetats och övervakas av en kommitté med representanter för
Stockholms elektricitetsverk, Svenska elverksföreningen, tekniska högskolan,
Norra och mellersta Sveriges ångpanneförening och — jag ber att få understryka
det — även Kooperativa förbundets fabrik Luma. Man har sålunda
bland tillverkarna systematiskt försökt arbeta fram en hållbar norm, som skulle
tillgodose kundernas behov. Man har kommit till det resultatet att omkring
1 0001—1 250 ljustimmar är ett optimum, och då har man hållit sig omkring
det. Jag tror därför, att man alldeles bestämt kan tillbakavisa den anmärkningen,
att lampfabrikanterna skulle på något vis göra lamporna kortlivade
för att få en ökad konsumtion.

Jag skall sedan be att få något beröra resonemanget om textilindustrien. Det
är så till vida intressant, att där ha motionärerna i någon mån själva givit en
lösning på det moderna problemet, varför en del varor äro mera kortlivade.
Där säga motionärerna själva, att örn en vara i det ena fallet håller tre år och
säljes för ett visst pris, så kan det inte anses orätt mot allmänheten att sälja
samma vara med försämrad kvalitet, så att den håller bara ett år, örn priset
blir en tredjedel av den första varans. Utvecklingen har naturligtvis i mycket
stor utsträckning lett till att människorna inte vilja ha de varor, som äro så
långlivade. Särskilt gäller det på textilområdet, där moderna och smaken växla
mycket hastigt. Där har man kanske efter hand gjort varorna mindre stabila
i kvaliteten men också väsentligt billigare. Jag återkommer här till att efterfrågan
har varit den avgörande faktorn.

På tal om hur långlivade artiklar äro, tog herr Branting upp frågan om
skrivmaskinerna. En gammal förman hade påpekat, att numera tillverkades
skrivmaskinerna av mindre stabilt material; de olika delarna voro inte så hållbara,
och följaktligen skulle en modern skrivmaskin inte hålla mer än tio år,
medan en äldre skulle hålla femton år. Men det kan hända, att detta faktiskt
passar allmänheten bättre, därför att utvecklingen på detta område går så pass
hastigt, att en skrivmaskin, som kommit till för tio år sedan, är tekniskt för -

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
åldrad. Det är önskvärt att få en maskin med modernare utrustning, och då
är det inte någon idé att göra skrivmaskinen så kraftig, att den håller femton
år, när i själva verket kunden är mera betjänt av att få köpa en ny maskin,
och det är till hans fördel, att han har fått köpa maskinen med tio års livslängd
till ett lägre pris.

Jag skall ett ögonblick återgå till textilproblemet. Där säga motionärerna,
att det är beklagligt, att vi inte få köpa nylonstrumpor här, som ha visat sig så
utomordentligt hållbara. Jag kan försäkra herr Branting, att de svenska textilfabrikerna
ha gjort utomordentliga ansträngningar för att få inköpa denna
råvara och bär tillverka nylonstrumpor. De begära inte bättre än att få ta upp
denna tillverkning, därför att de veta, att nylonartiklar äro mycket begärliga.
Jag kan också nämna, att man från svenskt håll har gjort en framstöt hos
det amerikanska moderbolaget och begärt att få uppta tillverkning av materialet
nylon här i Sverige, men det har tills vidare avvisats, därför att den
amerikanska koncernen inte var beredd att sälja någon licens. Men jag har anledning
tro, att fortfarande vissa underhandlingar pågå. Här har man alltså
ingalunda varit obenägen att följa utvecklingen, utan tvärtom ha svenskarna
konkurrerat sinsemellan mycket ivrigt örn möjligheten att få detta material
till sitt förfogande.

Vad textilindustrien beträffar, kan jag inte underlåta att särskilt beröra de
vemodiga uttalanden, som göras örn gamla tiders tyger, vilka räckte hela livet.
Mången skulle med glädje köpa de gamla starka tygerna, blott de stöde att
uppbringa, heter det i motionen. När jag läste det, kunde jag inte underlåta
att bläddra fram i motionen och se, vilka som skrivit under den. Det var inte
utan ett litet leende jag återfann namnen Branting, Ström och Lindström under
denna motion. De förefalla mig vara de mest typiska representanterna för
romantisk idealism i första kammaren, personer som med glädje blicka tillbaka
till den gamla goda tiden och tänka på hur förträfflig den var. När jag
hör talas örn detta tyg, som skall räcka hela livet, kan jag inte låta bli att
tänka på den gamla Strixhistorien örn gubben, som kom in och skulle ha ett
byxtyg. Man visade honom alla sorter, men han var inte nöjd, och till slut
sade han: »Det ska vara ett Tejält böxatyg.» — »Men det här är det bästa»,
sade expediten. —• »Det ska gå att tända säkerhetständstickor på», sade
gubben. Jag tror inte, att vi kunna motsvara dessa önskningar, herr Branting.
Jag tror för övrigt inte, att allmänheten i regel vill ha sådant tyg, den vill
lia någonting annat. Jag tror, att motionärerna litet väl mycket ha drömt sig
tillbaka till en gången tid och jämföra våra varor med de gamla utan att ta
hänsyn till de nya anspråk vi ställa på dem. Örn herr Branting skulle tänka
sig, att vi plockade1 fram de gamla resårskor, som hans pappa och min pappa
promenerade i ute i Kungsträdgården, och sedan gingo ut med dem så, som
vi och ännu mer våra ungdomar göra nu för tiden på långa marscher, skulle
han få se. att dessa skor inte alls stoppade. Man ställde helt andra krav på
varorna förr. Följaktligen får man vara försiktig med att jämföra de gamla
och de nya varorna.

Det är likadant på en mängd områden. Jag vill t. ex. nämna cyklar. Jag
minns, att när jag köpte min första cykel, kostade den någonting på 380 kronor.
Nu kan jag köpa en mycket bättre och elegantare och fullkomligt lika
hållbar cykel för någonting på 200 kronor. Det föreligger sålunda här inte
någon kvalitetsförsämring, utan en ständig förbättring enligt min mening och
ett mycket starkt förbilligande av denna vara.

Men jag tror, att man här glömmer, att dessa varor förekomma mycket
knappt förr i världen. Jag föreställer mig, att både herr Branting och jag,
när vi fingo vår första cykel, funno, att det var en oerhörd upplevelse, och vi

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
skötte den som vår ögonsten. Men, mina herrar, lämna en cykel till en modern
yngling och se, hur han handskas med den, slänger den i backen och låter
den stå i regn och rusk, i ur och skur! Vi ha nu för tiden ett helt annat slitage
på varorna. Trots detta håller den nutida varan bra i förhållande till den gamla.

Jag skulle kunna ta många exempel. Jag vill bara anföra sportartiklar.
Herrarna, som äro litet till åren komna, kunna erinra sig, med vilka sportartiklar
vi arbetade, hur primitiva och dåliga de voro. Jämför detta med de
charmanta sportredskap, med vilka våra ungdomar nu utrustas till enligt min
mening hyggliga priser! Det har inte skett någon systematisk försämring.
Tvärtom! Vi måste vara försiktiga med att så där i största allmänhet jämföra
det gamla och det nya.

Så kommer jag över till det, som naturligtvis här är det principiellt viktiga,
nämligen frågan, huruvida det är motiverat att införa en allmän prövning
av kvaliteten på varor i stor omfattning. Där tror jag, att man har anledning
att sätta ett mycket stort frågetecken. Möjligheterna till en allmän kontroll
av varor äro^ utomordentligt begränsade. En sådan kontroll är mycket svår
på olika områden, och på en del områden är den nästan omöjlig, därför att vi
icke ha så noggrant utarbetade metoder, att vi alldeles objektivt kunna säga
vad som är det bättre och vad som är det sämre. För att genomföra en omfattande
kvalitetskontroll fordras, att det finns noggrant utarbetade metoder
och institut, som kunna utföra kontrollen. I den mån sådana institut ha tillkommit
och i den mån sådana metoder ha utarbetats, är man från näringslivets
sida icke främmande för tanken, att en kontroll skall införas och att även
en lagstiftning skall kunna komma i fråga. Jag ber därvidlag att få understryka,
att man fran näringslivets håll i många år har begärt en modern livsmedelslags
tiftning, särskilt med tanke på de konserverade livsmedlen, och att
detta pa grund av manga omständigheter har fördröjts men upprepade gånger
efterlysts just från industriellt håll. Vi äro sålunda på det klara med att när
tiden så att säga har mognat, bör också kontroll kunna komma i fråga. Det
pågår i ganska stor omfattning ett utarbetande av dylika metoder. Textilindustrien
har tagit itu med det, och det kommer naturligtvis att utvecklas vid
det textilforskningsinstitut, som nyligen är grundat i Göteborg. Men vi anse!,
att i nuvarande stund äro inte metoderna tillräckligt långt utarbetade, för att
man skall kunna skrida till en noggrann allmän kontroll och få denna verkligt
saklig. Har man nämligen icke metoderna väl i sin hand, kail en kvalitetskontroll
verka i helt motsatt riktning mot den önskvärda. Örn man rör
sig på ett område, där man har svårt att avgöra, vilka faktorer i varan som
bestämma dess nyttighet, kan det nämligen hända, att man ställer upp föreskrifter,
som i själva verket äro sådana, att man dömer ut varor, som för vissa
ändamål äro nyttiga. Jag tänker exempelvis på tvättmedel, beträffande vilka
man ännu inte har fullt utbildade kontrollmetoder. Alltför långt gående bestämmelser
där kunna låsa oss vid ett visst utvecklingsstadium och hämma
utvecklingen. Skulle man börja en utredning här och sedan kanske komma
till en lagstiftning, kunna vi komma att slå in på en våg, som är den motsatta
mot den, som åsyftas. Jag kan i det sammanhanget inte underlåta att
påpeka, att Kooperativa förbundet, som herr Branting så många gånger här
har åberopat, har bestämt varnat för en alltför rigorös kontroll och särskilt
varnat för faran av en lagstiftning, innan man har i sin hand möjligheterna
att genomföra kontrollen på ett lämpligt sätt.

Det är rätt överraskande för en svensk industriman att höra den mycket
^ krikon här, ty örn man jämför var industriella produktion med den

utländska, mäste man nog säga, att den svenska i utpräglad grad är inriktad
pa kvalitétsproduktion. Do krav, som ställas pa deli svenska industrien, äro

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.),
mycket höga, både när det gäller hemmamarknaden och exportmarknaden. Vi
ha här —■ trots vad motionärerna säga om att konsumenten står så villrådig —
i själva verket en allmänhet, som har mycket höga anspråk på varor och är
ganska medveten örn vad den köper, även örn den naturligtvis i vissa fall kan
stå trevande. De breda konsumtionsvarornas standard här i Sverige är, så vitt
jag förstår, genomgående högre än i de flesta andra länder. Ett undantag utgöra
möjligen vissa varor i Amerika. De krav, som ställas på den svenska
industrien, äro alltså ingalunda ringa, och jag tror, att industrien med viss
rätt kan säga, att den har gjort sitt för att motsvara detta krav. Och när det
gäller exportartiklar, är detta i alldeles eminent grad påtagligt. Hela den
svenska exporten är ju uppbyggd på att vi ha kunnat leverera kvalitetsvaror,
som lia kunnat tränga in på de stora marknaderna och där bevara sin ställning.
Att det skulle lia varit möjligt för den svenska industrien att där komma med
några billiga varor, som hastigt skulle förbrukats, är fullständigt otänkbart.

Jag skall inte uppta tiden nu längre, men jag skulle vilja erinra motionärerna
arn ett litet exempel, som kanske ändå kan vara roligt att ha i minnet.
Herrarna minnas nog alla den sensation det väckte, när man på Vitön i Norra
ishavet återfann alla de föremål, som den Andréeska expeditionen hade haft
med sig. Bland de saker, som funnos med i utrustningen, var även ett primuskök.
Vi veta, att detta är en artikel, som har gått segrande ut över hela världen
och har erövrat ett namn åt sig i alla länder. När detta primuskök — som
var ett standardkök, icke för ändamålet specialtillverkat — kom tillbaka till
Sverige efter 35 år och ställdes upp på disken hos firman B. A. Hjorth och
man värmde förgasaren och pumpade, började det brinna fullt normalt med
den fotogen, som hade varit i det. Trots påfrestningarna under de 35 åren
befann sig detta primuskök i fullständigt oskadat skick. Jag tror, att vi få
säga oss, att en industri, som kan prestera sådana varor, ändå kan ha rätt
att frita sig från anmärkningen, att den inriktar sig på dåliga varor, som
fort skola konsumeras av allmänheten. Och nu göras dessa primuskök ännu
bättre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Branting, som anförde:
Herr talman! Det blir mig inte möjligt att besvara herr Nordensons anförande
i alla dess detaljer — jag begärde ju bara ordet för ett kort genmäle. Jag vill
säga honom, att motionärerna icke äro så naiva, att de påstå, att det har ägt
rum en allmän kvalitetsförsämring av alla industrivaror. Utvecklingen är alldeles
uppenbart den, att det under decenniernas lopp har kommit fram tekniska
produkter, som äro synnerligen beundransvärda, men motionärerna ha
menat, att vid sidan av detta ha just under de sista, kanske tjugo, trettio åren
vissa tendenser till en allmän försämring på särskilda områden kunnat påvisas.

Det ilär gamla utmärkta primusköket fran Andrens tid var inte exempel på
modern produktion, herr Nordenson, utan det var just exempel på produktion
under en tid, när det faktiskt gjordes bra varor. Det är möjligt, att just primusköken
fortfarande äro mycket bra — det vill jag inte alls yttra mig örn_

men när det gäller t. ex. symaskiner, har från stora syateljéer sagts mig, att de
30 år gamla maskinerna slåss alla sömmerskor om, ty do äro alltjämt utmärkta,
men de nyare vill man inte använda, ty de äro inte så bra.

Jag vill också säga herr Nordenson, att det ingalunda är ett uttryck för
»romantisk idealism», om man exempelvis eftersöker hållbara tyger. Det är

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 28. 5

JNr 28.

Torsdagen elen 27 juni i94G.

Om effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
helt enkelt ett krav, som man ställer upp såsom ett ideal, uhr man ser, hurudant
läget är i många mycket fattiga familjer, där mödrarna slitas med besväret
att försöka hålla sina barn något så när hela. Man blir upprörd, när
man ser barnen i kläder, som ideligen gå sönder, och sedan hör textilfabrikanternas
förklaring: »Allmänheten vill ha lätta, eleganta varor; den bryr sig
inte om, ifall de äro starka eller inte!» Av dylika påståenden känner man sig
inte övertygad.

Dessutom menade herr Nordenson, att det är efterfrågan, som bär är det avgörande.
Men det är nu en efterfrågan utan upplysning, herr Nordenson, det
är en efterfrågan utan objektiv och riktig ledning, trevande, bara på försök!
Vi vilja ha en efterfrågan, som är ledd av en föregående undersökning av
respektive varors kvalitet. Det är detta, som är det väsentliga.

Jag skall inskränka mig till detta, herr talman.

Herr Ekströmer: Herr talman! Nu bär ju herr Branting backat ganska betydligt
från sin motion. Nyss sade han, att det inte alls var fråga örn någon allmän
v-aruförsämring, men på s. 8 i motionen står likvisst, att produktionssystemet
»visat allt tydligare degenerationstecken»; och jag kan ju till kammarens uppbyggelse
citera vidare: »Till dessa hör just den ovan påtalade, allmänna varuförsämringen,
ofta i förening med en oerhörd prisuppskörtning, liksom också
lil Ibak åkallan d et av allmännyttiga uppfinningar. Allmänheten är nu på nåd
och onåd utlämnad i fråga örn sin varuförsörjning till ett suveränt och okontrollerat
företagardöme, som ingalunda drar sig för utplundring.» Dessa två
uttalanden tycker jag inte riktigt gå ihop. När jag fick höra herr Bräntings
replik, ville jag påpeka detta förhållande, ehuru jag inte begärde ordet just
härför.

Jag skall inte heller gå närmare in på den dimbildning, som herr Branting
med sina mångå ord bär lyckats åstadkomma, men eftersom herr Branting
menar, att vi företagare på något sätt frukta kvalitetskontroll, vill jaig som ett
allmänt omdöme säga, att så inte alls är fallet. Vi ha ingenting att dölja i
fråga örn kvaliteten, men vad vi frukta är, att kvalitetskontrollen skall bli så
stel och otymplig, att den motverkar sitt eget syfte. Jag vet helt enkelt inte,
hur en sådan kvalitetskontroll skall gå till. Jag berörde frågan i mitt första
anförande. Hur mångå hundratusen olika sorters varor ha vi? Vilka skola
kontrollera dessa, och hur skall det gå till? Hur många kvaliteter och storlekar
finns det inte av varje vara? Det skulle ju behövas det ena institutet efter det
andra med fackmän på varje område — en jättelik organisation, som sannolikt
ändå kommer att ideligen begå fel till konsumenternas och näringslivets skada.
Det är det vi frukta.

Idealist är inte herr Branting, det säger han själv, .men nog vittnar det örn
något slags idealitet av sällsamt slag, när han i detta sammanhang hittar på
att tala örn det allmänna jäktet i tiden! Det hör väl ändå inte hit.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Albertsson: Herr talman! Eftersom jag är en av reservanterna, känner
jag mig nödsakad att säga några ord i denna fråga, men jag skall fatta
mig kort.

Egentligen hade jag tänkt att läsa upp slutklämmen i alla de tio yttranden,
som utskottet fått från olika organisationer, av vilka nio avstyrka motionärernas
begäran örn utredning. Men jag skall inte uppta tiden med detta, då jag hoppas,
att kammarens ledamöter läst vad som står i utskottsutlåtande! örn dessa
yttranden. Deras kläm är i samtliga fall mer eller mindre kraftigt avstyrkande.
Det anföres också i något fall att det vore bättre att reformen genom -

Torsdagen den 27 juni 194-tf.

Nr 28.

Örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forte.)
fördes på frivillighetens väg än genom lagstiftning. Så har sagts i Kooperativa
förbundets yttrande, som herr Branting så flitigt refererat, och Kooperativa
förbundet är ju inte någon intresseorganisation i den mening, herr Branting
förut talat örn.

Kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statens
statens uppfinnarnämnd och institutet för folkhälsan arn alla fullständigt ojäviga
i denna fråga, och alla ha de avstyrkt utredningen ■— jag räknar då
inte med grossistförbundet och industriförbundet, ty herr Branting anser naturligtvis
dem vara jäviga.

Herr talman, jag vill till slut, för att inte uppta tiden längre, blott yrka
bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! De, som ha uttalat sig emot en kvalitetskontroll,
ha framställt saken så, som örn detta skulle vara en absolut nyhet
inom näringslivet, men så är det ju inte alls. På en hel del färdiga varor lia
vi redan en sådan kvalitetskontroll, och dessutom är det ju ett genomgående
drag i praktiskt taget ali företagarverksamhet,. att den, som skall skaffa sig
råvaror eller halvfabrikat för att framställa en vara, söker förvissa sig örn
att han får så goda råvaror eller halvfabrikat som möjligt. Detta är enligt
min mening ett lika klokt som vackert drag hos det moderna näringslivet. Men
när den, som tillverkar varorna, vill försöka skaffa sig garantier för att han
får de bästa råvarorna, är det väl inte så märkvärdigt, örn konsumenterna eller
de, som företräda deras intressen, också resa liknande anspråk, när de skola
köpa den färdiga varan.

Önskan att få en god vara är ju heller ingen nyhet. Det är en önskan, som
människorna ha hyst under århundraden, och eftersom gamla tider ha förts på
tal i detta sammanhang, så kail man ju erinra örn att en av det gamla skråväsendets
uppgifter var att garantera tillverkningen av en god vara. När näringsfriheten
genomfördes år 1846 och 1864 avskaffades som bekant skråväsendet.
Det var ingen som sörjde däröver, men vi förlorade nog i samband
därmed också den garanti för en god vara, som de gamla skräna utgjorde.

När man sedan överhuvud taget reser invändningar mot en kvalitetskontroll
och när man som herr Ekströmer målar ut, vilken väldig hord av tjänstemän
och kontrollörer som erfordras för att genomföra kontrollen, vill jag säga, att
vi inte skola förirra oss för långt i sådana spekulationer. Däremot tycker jag,
att det skulle vara ganska klokt, att vi sökte ena oss om att tillverkningen av
dåliga varor är en misshushållning med kapital, med varor och med arbete.
Örn man alltså vill ha en god hushållning i ett land, bör man försöka att komma
åt misshushållningen i dess olika former. Hur man sedan skall gå till väga
för att åstadkomma en bättre hushållning, få vi väl sätta oss ned och resonera
örn. Det är självfallet, att när vi skola försöka realisera detta önskemål,
kunna vi inte lia någon lösning klar samtidigt som önskemålet fram ställes,
utan det blir naturligtvis med detta som med så mycket annat: vi få söka oss
fram till den bästa lösningen. Då är väl ändå frågan den, örn det inte är
klokt att sätta sig före, att man skall undvika att tillverka dåliga varor. Man
bör försöka tillverka goda varor, särskilt i ett land som vårt, där näringslivet
kanske mera än i några andra länder sedan mycket lång lid tillbaka har varit
inställt på att tillverka just kvalitetsvaror, som gjort det svenska namnet känt
över hela världen. Det är märkligt-, att just näringslivets företrädare här i riks -

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 194G.

Orri bibehållande
av den
statliga priskontrollen

m. m.

örn effektiv kvalitetskontroll på saluförda varor m. m. (Forts.)
dagen skola resa ett så kraftigt motstånd, när det gäller att fortsätta den väg,
på vilken man redan tillryggalagt ett ganska långt stycke.

Det är från dessa utgångspunkter och mindre på grund av de av motionärerna
anförda exemplen som utskottet har kommit till det resultat, som föreligger
i dess utlåtande, alltså att man bör inrikta sig på att åstadkomma en
effektiv kvalitetskontroll i vårt land. En sådan varukontroll skulle helt säkert
gagna inte bara vårt land överhuvud taget, utan också det svenska näringslivet.
Den skulle göra näringslivet konkurrenskraftigare och, som jag
nyss sade, hjälpa till att avskaffa den misshushållning, som dock är ett faktum.
Örn utskottet skulle ha sagt nej till den kontroll, som begäres i motionen,
skulle det ju i realiteten ha inneburit, att utskottet uttalat en halv garanti för
att det tillverkas bara goda varor, men det är det väl ändå ingen som vill påstå.
Vi kunna kanske säga, att det tillverkas övervägande goda varor, men vi
mäste samtidigt inedge, att det också tillverkas en mängd dåliga varor, och
det är naturligtvis dessa, som man framför allt vill försöka komma åt. Man
önskar ge produktionen en annan inriktning, så att vi kunna komma ifrån
misshushållningen.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen,- och förklarade herr
andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekströmer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ekströmer begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 27.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,
i anledning av väckt motion om bibehållande av den statliga priskontrollen m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 188, hade herrar Öhman och Linderot föreslagit, att riksdagen skulle

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Örn bibehållande av den statliga priskontrollen m. m. (Forts.)
i skrivelse till Kungl. Majit begära, att den statliga priskontrollen skulle bestå
och framför allt inriktas på att bryta monopolprissättning, för vilket ändamål
gällande prislagstiftning måste anpassas till de förändrade förhallandena, priskontrollapparaten
effektiviseras och en demokratisering av framför allt priskontrollnämndens
sammansättning äga rum.

Utskottet bade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Ollman: Herr andre vice talman! Jag skall försöka att inte förlänga
förhandlingarna med så många minuter, men då jag inte kan dela den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i utskottsutlåtande), må det ändå tillåtas mig
att anföra några synpunkter i anslutning till de syften, som motionen vill
främja.

Vi ha under de senaste sammanträdena här i kammaren diskuterat mycket
örn faran för inflation, och det har varit en ganska allmän uppfattning, att
man måste se till, att den stigande priskurvan inte fortsätter, utan att det
blir en bättre relation mellan varor och priser. Detta förhållande talar ju
enligt min mening mycket klart för att det nu är nödvändigt atti mera än
tidigare effektivisera den priskontroll, som vi ha, och inte, såsom utskottet
tydligen gör, ta sikte på att avveckla den nuvarande priskontrollen.

Det är ju ett allbekant faktum, att. orsakerna till de stigande varupriserna
äro dels varubristen, dels de monopolistiska prissättningar, som förekomma
och som väl efter ett hävande av priskontrollen med all sannolikhet komma
att bli ännu mera påtagliga. Det förhållandet, att redan före kriget enligt en
statlig utredning inte mindre än 74 procent av alla livsmedel tillhörde de s. k.
bundna varorna — d. v. s. det varusortiment, vars priser icke bestämdes av
tillgång och efterfrågan på marknaden, utan av överenskommelser mellan företagarnas
och affärsmännens olika sammanslutningar — pekar ju också mycket
klart på behovet av en effektivare priskontroll än vi haft under de senaste
åren, om vi skola komma till rätta med priskurvan på ett för den breda
allmänheten tillfredsställande sätt.

Jag vill bringa i erinran, att riksdagen bara för ett par sammanträden sedan
har beslutat, att omsättningsskatten skall avskaffas. Örn vi då inte lia
en effektiv priskontroll, måste man ju fråga sig, örn man inte har anledning
att befara, att den prissänkning, som borde bli ett omedelbart resultat av
omsättningsskattens bortfallande, kommer att utebli.

Nu utgår utskottet från den ståndpunkten, att priskontrollen skall upphöra,
när — som man säger — normala förhållanden i fråga örn varntillförsel inträda.
Vad menar man egentligen med »normala förhållanden»? Det är tydligen
den meningen som ligger bakom, att normala förhållanden inträda, när
den s. k. fria konkurrensen har återställts. Men hyser utskottet verkligen den
uppfattningen, att de moderna monopolen — trusterna och kartellerna oell
andra sammanslutningar inom näringslivet — skola försvinna och att vi kunna
komma tillbaka till de gamla s. k. normala förhållandena med fri konkurrens?
Monopolbildningarna äro ju ett av vårt nuvarande samhälles allra mest
karakteristiska drag, och de lia uppkommit; som resultat av den fria konkurrensen.
Då måste man ju verkligen fråga: kan man tro på möjligheten att
lindra denna ganska naturliga, jag skulle vilja säga denna ganska lagbundna,
ekonomiska utveckling? Kan man tro, att vi skola kunna vrida klockan tillbaka
och återföra det ekonomiska livet och samhällsutvecklingen till ett. skede,
som redan är passerat av utvecklingen själv? Det är nog en illusion att tro,

JNr 28.

Torsdageu elen 27 juni 1940.

Örn bibehållande av den statliga priskontrollen m. m. (Forts.)
att vi skola kunna komma tillbaka till den s. k. fria konkurrensen oell få bort
monopolsammanslutningama. Det skulle också vara ett steg bakåt. Vägen framåt,
som löser de problem och skadeverkningar som monopolismen Ilar skapat,
är att samhället övertar produktionsmedlen, så att vi få en samhälleligt planerad
ekonomi.

Det är också från denna utgångspunkt som arbetarrörelsens efterkrigsprogra-m
är utarbetat. Detta programs anhängare ha ju flertal både i riksdagen
och ute bland folket, och örn vi skola lyckas i enlighet med programmets
förutsättningar att åstadkomma cn samhällelig planhushållning och göra dea
effektiv, kunna vi inte komma ifrån, att samhället också måste lia grepp över
själva prisbildningen. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till att denna
uppfattning företrädes ganska klart av landsorganisationen, som i sitt yttrande
över motionen har anslutit sig till dess väsentliga punkter och mycket
starkt understrukit, att förutsättningen för att kunna genomföra det socialreformatoriska
programmet och den fulla sysselsättningen är, att vi få en
mycket effektiv priskontroll, så att de statliga myndigheterna kunna ingripa
också på detta område. Ja g beklagar, att de ärade ledamöter av utskottet,
som tillhöra samma meningsriktning som ledningen för landsorganisationen
och som äro anhängare av efterkrigsprogrammet, inte ha intagit samma ställning
som landsorganisationen i det här fallet.

Till sist bara ett par ord örn en annan fråga, som beröres i motionen, men
där likaledes utskottet hemställt örn avslag. Det är frågan örn priskontrollorganens
demokratisering. Jag vill bara hänvisa till hurusom från det parti,
som jag representerar, vid upprepade tillfällen här i kamtmaren under tidigare
år liksom också i andra sammanhang har anförts nödvändigheten av att vi
få en sådan sammansättning av krisorganen och inte minst priskontrollnämnden
som i möjligaste män motsvarar de intressegrupper och de styrkeförhållanden,
som finnas i samhället. Arbetarna och bönderna utgöra i alla fall
cirka 7.0 procent av medborgarna här i landet, men om man ser på deras representation
i dessa viktiga samhällsorgan finner man, att de inneha på sin höjd
en sjättedel av posterna. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till att landsorganisationens
representant i priskontrollnämnden mycket drastiskt har skildrat,
hur den nuvarande sammansättningen gör, att nämndens arbetsmöjligheter
i hög grad försvåras, dels på grund av att den inte har tillräcklig personal,
dels på grund av att den överväldigande majoriteten tillhör sådana intressegrupper
i samhället, som av ganska naturliga skäl inte ha något större intresse
— för att uttrycka sig försiktigt — av att prisnivån sänkes.

Herr andre vice talman! Då jag inte kan dela utskottets motivering och
hemställan, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Vi lyckades verkligen för en gångs skull
uppnå full enighet inom utskottet i denna fråga. Visserligen blev motionen avstyrkt,
men i motiveringen har åtskilligt av vad motionärerna sagt tagits upp
med icke ringa välvilja, i mitt tycke kanske en aning för välvilligt. Jag trodde
därför att herr Öhman skulle vara belåten med utskottsutlåtandet, men det
hör jag nu, att han inte är. Jag tycker ändå, att herr Öhman så att säga slår
in öppna dörrar med sitt anförande. Huvudönskemålet med motionen, örn jag
har läst den rätt, var väl ändå, att man skulle bryta en mer eller mindre inbillad
monopolprissättning. Men det önskemålet lär man väl inte behöva orda
mycket örn, eftersom riksdagen i går antagit en lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet och det är att förmoda, att de missförhållanden,
som till äventyrs kunna förekomma, skola elimineras av det beslutade
övervakningsorganet. Jag tycker, att det hädanefter inte skulle föreligga

Torsdagen den 27 juni 1946.

Nr 28.

Om bibehållande cw den statliga priskontrollen m. m. (Forts.)
någon risk från de monopolistiska sammanslutningar, som herr Öhman är
orolig för.

Beträffande de obundna varorna lia vi i utskottet vitsordat, att i den nu rådande
varuknappheten är en priskontroll alltjämt behövlig och att man får se
tiden an, innan man avvecklar den. Det är emellertid min bestämda övertygelse,
att när en gång normala tider återinträda — och därmed menar jag, att
varuknappheten försvinner — är en fortsatt priskontroll mera till skada än till
gagn, örn man vill ha en låg prisnivå. Kontrollerade priser, s. k. maximipriser,
bli nämligen lätt betraktade också som normalpriser eller t. o. m. minimipriser,
som inte böra underskridas. Ett kontrollorgan kan aldrig följa prisutvecklingen
så smidigt som den fria konkurrensen.

Slutligen lia vi även tagit upp vad herr Öhman kallar priskontrollnämndens
demokratisering. Jag vet inte, örn det är meningen som det i motionen antydes,
att konsumenterna böra lia dominerande inflytande eller om — som herr Öhman
nu sade — sammansättningen skall motsvara proportionen mellan olika grupper
i samhället. Jag tror knappast, att utskottet kan vara med örn ett sådant
önskemål som att konsumenterna skola ha dominerande inflytande. Eftersom
utskottet representerar olika skikt i samhället — företagare, jordbrukare, arbetare
o. s. v. — skulle jag för min del tro, även -om jag inte vågar säga det
direkt, att det är nödvändigt, att även producenterna skola lia en del att säga
till om. Det är nämligen nödvändigt för hela vårt näringsliv, inte blott för
företagen, utan också för deras anställda och för allmänheten, att en sund prispolitik
föres, så att företagen kunna konsolideras till gagn för fortsatt utveckling
och för de anställdas trygghet och för att konsumenterna skola få en
rejäl köpenskap och tillfredsställande service.

Herr talman! Jag ber att få yika bifall till utskottets förslag.

Herr Heuman: Herr talman! Herr Öhman yttrade, att irtskottet har utgått
ifrån att priskontrollen skulle slopas, när mera normala förhållanden inträda.
Detta bär utskottet inte uttalat sig örn, utan utskottet har bara refererat vad
som tidigare varit den allmänna uppfattningen. Utskottet har däremot sagt
ifrån, att frågan örn att bibehålla priskontrollen efter den 30 juni 1947 — till
vilken dag prisregleringslagen förlängts — bör prövas vid den tidpunkten. Visar
det sig då, att behov av priskontroll kvarstår, har utskottet ingenting emot
att den fortsätter. 1 samband därmed, tillägger utskottet, torde få omprövas
även frågan örn en effektivisering av priskontrollen och orri en mera allsidig
representation inom priskontrollorganen.

Jag har hört, att arbetet inom priskontrollnämnden redan har effektiviserats
och att det håller på att effektiviseras ytterligare. Jag tror därför, att man kan
räkna med att nämnden blir så effektiv som kan vara av behovet påkallat
inom den närmaste tiden och att den även kommer att kunna kontrollera prissättningen
i samband med omsättningsskattens slopande.

Vad sedan gäller representationen inom priskontrollnämnden, tycker man
inte, att det skulle behövas, att riksdagen uttalar sig i den frågan. Denna sak
kan regeringen ordna utan framställning från riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt saint vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades deri förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 28.

Torsdagen den 27 juni 194G.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till folkskoleseminarierna m. m.;

nr 367, i anledning av Kungl. Majis framställningar örn vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till länsstyrelserna och landsfiskalerna;

nr 368, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 414, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nybyggnad för
vissa militära institutioner i Stockholm;

nr 415, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bestridande av
vissa hyreskostnader;

nr 416, i anledning av Kungl. Majis proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag;
• „ , , ... . .

nr 417, i anledning av Kungl. Majis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 418, i anledning av Kungl. Majis proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 419, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vidtagande av
vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och folkbokföringen för budgetåret 1946/47;

nr 421, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överskridande
av viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46;

nr 422, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1946/47 till oförutsedda utgifter;

nr 423, i anledning av Kungl. Majis förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 428, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt folkhögskolor
; samt

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels nedläggande
av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets oljeutvinningsanläggningar
vid Kinne-Kleva m. m., dels och medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget
att teckna viss borgen.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 378, i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring av
gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord; och

nr 409, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn införande av nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslagen godkändes, förslaget nr 378 under förutsättning att utskottets
hemställan i utlåtande nr 50 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 386, till
Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring av 1 § lagen örn
behandling av alkoholister.

Torsdagen den 27 juni 1940.

Nr 28.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 40 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 411, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering för folkskolans
Överlärare;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m.; samt
nr 413, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 432, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
vidtaga de åtgärder som erfordras för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 5 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 436, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan socialpolitik
och beskattning; och

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn preliminärt uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret
1946/47.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
436, att utskottets hemställan i betänkande nr 43 samt, i fråga örn förslaget
nr 437, att utskottets hemställan i betänkande nr 48 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 256, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn s. k. språktillägg till folk- och småskollärare
i finskspråkiga områden i landet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.59 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 28.