1946. Första kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1946:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 27.

Onsdagen den 26 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Efter det kamrarna stannat i olika beslut angående jordbruksutskottets i utlåtande
nr 62 gjorda hemställan beträffande Kungl. Maj :ts i proposition nr 125
framlagda förslag rörande lönegradsplacering av kronojägare och biträdande
kronojägare, företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av samma utskott i dess memorial nr 74 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att kronojägare och biträdande
kronojägare, med avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag, skola placeras i
lönegrad i enlighet med vad som föreslagits i den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 62 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att kronojägare
och biträdande kronojägare skola vara placerade i lönegrad i enlighet
med vad som föreslagits av Kungl. Maj :t och utskottet.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —-87;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 512, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 103 ja och 87
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 190 ja
och 127 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Justerades protokollen för den 15, 18 och 19 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller undertecknad om befrielse från
riksdagsarbetet under tiden 25 juni—-15 juli.

Ramsvik, Hunnebostrand den 25 juni 1946.

Anna Sjöström-Bengtsson.

Forsta kammarens protokoll J04G. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Härmed intygas, att riksdagsman fru Anna Sjöström-Bengtsson på grund
av knäskada (contusio genus sin. c. hsemarthros.) är oförmögen deltaga i
riksdagsarbetet fr. o. m. den 25 juni t. o. m. den 15 juli 1946.

Hunnebostrand den 25 juni 1946.

G. William Olsson.

Den begärda ledigbeten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 6, bevillningsutskottets
betänkanden nr 42—48 och bankoutskottets utlåtanden nr 63—66.

Föredrogs första lagutskottets memorial nr 52, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 36 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn införande
av nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 12 och 13.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 57, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning i fråga
om anvisande av medel till anordnande av nya lunchlokaler inom riksgäldskontoret
m. m.;

nr 58, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
ändrad lydelse av § 7 bankoreglementet;

nr 59, i anledning av väckt motion örn pension åt vaktmästaren hos riksdagens
första kammare M. J. Ericsson;

nr 60, angående avlöningsförmånerna åt förste kanslisten hos riksdagens
första kammare Eric Carlén under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 61, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
engångsunderstöd åt förra städerskan Selma Natalia Jönsson; samt
nr 62, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden och memorial:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) örn återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; samt

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779) örn
kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 21 § 2 och 3 mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor;

nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels
ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 2.12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående nybyggnad för vissa militära institutioner i
Stockholm.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 91 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) till Nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm för budgetåret
1946/47 under försvarets fastighetsfond, arméns delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 4 250 000 kronor;

b) medgiva, att för bestridande av i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 15 februari 1946 angiven delkostnad för ifrågavarande nybyggnad
finge anlitas det under nämnda fond och delfond för budgetåret 1946/47 anvisade
investeringsanslaget till Vissa byggnadsarbeten m. m.

Äng. nybyggnåd
för vissa
militära
institutioner
i Stockholm.

Reservation hade anmälts av herr Mannerskantz, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Den reservation, som jag har fogat till
detta utskottsutlåtande, innebär att jag inom utskottet har yrkat avslag på
denna proposition.

Propositionen avser ju en nybyggnad av ett ganska stort komplex för de
militära högskolorna och en hel råd andra institutioner på Svea livgardes förutvarande
område vid Linnégatan här i Stockholm. Jag har för min del ansett,
att det med hänsyn till det kritiska materialläget och bristen på arbetskraft
skulle vara felaktigt att just nu fatta beslut örn uppförande av denna nybyggnad,
i all synnerhet som dock dessa institutioner av olika slag för närvarande
ha lokaler, även örn en del av dem kunna anses vara provisoriska, och eftersom
man inte säkert vet, hur mycket som i framtiden kommer att finnas kvar av
dessa institutioner eller hur de komma att vara organiserade. Jag känner för
min del ganska väl till hur det ser ut i de gamla kasernbyggnaderna, och jag
vet att en viss del av utrymmena där skulle kunna användas utan att några
som helst ombyggnader behöva företagas. Hela den gamla regementsexpeditionen
och en hel del av de andra expeditionslokalerna skulle tämligen omedelbart
kunna tågås i anspråk för vissa institutioner, sedan Svea livgarde nu har flyttat
ut till Ulriksdal. De återstående lokalfrågorna skulle sedan kunna få vila,
till dess man visste, vilka institutioner som komma att finnas kvar.

Det kan knappast vara riktigt att resonera som departementschefen gör i

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm. (Forts.)
propositionen. På ett ställe säger lian, att om det visar sig att de nybyggda
lokalerna i framtiden inte komma att passa eller behövas för dessa institutioner,
så finns det en sådan mängd av andra statliga institutioner, som kunna
övertaga dem, att det inte kommer att bli några bekymmer för hur man skall
använda dem. På ett annat ställe står det däremot, att det är nödvändigt att
nu uppföra en nybyggnad och inte nöja sig med att bara rusta upp de gamla
lokalerna, örn man skall kunna få dem anpassade till och lämpliga för just de
institutioner, som det nu är fråga örn. Dessa bägge uttalanden strida mot varandra.

Att inte min reservation har fått formen av ett avslagsyrkande beror närmast
på det rent formella skälet, att propositionen, samtidigt som däri begäres
anslag till nybyggnad, innebär ett upphävande av ett tidigare riksdagsbeslut
om uppförande av en särskild nybyggnad för de militära högskolorna. Jag
anser, att man både bör skjuta på det beslutet och avslå det här ifrågavarande
förslaget örn nybyggnad och i stället provisoriskt utnyttja de lokaler i de
gamla kasernerna, som man anser sig kunna använda.

Med hänsyn till detta ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottsutlåtandet.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det föreliggande föirslaget innebär
ju att Svea livgardes gamla byggnader vid Linnégatan, skola rivas. Det ar
ju gamla vackra byggnader, och jag tror att herr Fredrik Ström reagerar i sitt
innersta mot att man skall riva bort dem. Även jag fann förslaget, mindre
tilltalande när det först föredrogs inom utskottet. Låt så vara att dessa byggnader
som säkerligen ansågos förnämliga för sin tid och kanske även ändamålsenliga
för byggnader av detta slag icke äro lämpliga för annat ändamål
och kostsamma att bygga örn likväl äro vad det yttre beträffar mera tilltalande
än vad nybyggnader i nutidens stil komma att bli.

Därför övervägde man inom statsutskottet örn det var nödvändigt att nu
bifalla det föreliggande förslaget och örn man inte kunde skjuta på frågan
och få fram ett lämpligare förslag. Men vid närmare prövning fann man att
man nog inte hade något att vinna på ett uppskov. Det är nämligen så, att
dessa byggnader upptaga en mycket stor yta i det centrala Stockholm, där
bristen på tomtmark är mycket stor. Och om man nu följer propositionen och
går in för en nybyggnad enligt förslaget, så frigör man rätt stora tomtutrymmen,
som kunna användas för annat ändamål. De nya byggnaderna^ skulle inte
behöva ta i anspråk mer än ungefär hälften av det nuvarande området. Väljer
man alternativet att riva de nuvarande byggnaderna och för de föreslagna
ändamålen bygga nya kan man i sin helhet utnyttja dessa värdefulla tomter.
Till detta kommer, att nya hus i allmänhet bli mera lämpliga för sitt ändamål
än örn man bygger örn gamla. Detta tillsammans gjorde, att utskottet slutligen
gick in för Kungl. Maj:ts proposition.

För dem, som kanske inte hunnit ingående studera handlingarna i ärendet,
bör det möjligen också nämnas, att två alternativa förslag ha utarbetats, dels
ett förslag örn nybyggnad och dels ett förslag till ombyggnad av gamla kasernetablissemanget.
Nybyggnaden beräknas visserligen bli 1,5 miljoner kronor
dyrare, än en ombyggnad men i förhållande till hela kostnaden är detta
belopp inte så stort. Och den värdefulla tomtmark man då vinner och den
större ändamålsenlighet, som möjliggöres genom en nybyggnad, gjorde att utskottet
liksom Kungl. Majit fann detta förslag fördelaktigare än det andra.

Nu säger visserligen herr Mannerskantz, att man kunde skjuta på hela frågan.
Ja, därmed torde man inte vinna så mycket, och å andra sidan är ju behovet
av sådana här lokaler för närvarande ganska stort.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. nybyggnad för vissa militära institutioner i Stockholm. (Forts.)

Herr Mannerskantz nämnde också, att byggnaderna beräknas kunna komma
till användning för andra ändamål, något som kan bli aktuellt i samband med
eventuella förändringar i vår nuvarande militära organisation. Detta anser jag
enbart vara någonting som talar till förmån för det framlagda förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa hyreskostnader; och

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 215, i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner angående dels nedläggande av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets
oljeutvinningsanläggningar vid Kinne-Kleva m. m., dels ock
medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget att teckna viss borgen jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i propositioner
nr 48 och 214 gjorda framställningar, hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva Svenska skifferoljeaktiebolaget att
nedlägga driften vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva;

b) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga nödvändiga stödåtgärder åt den
genom skifferoljeverkets nedläggande friställda arbetskraften;

c) medgiva, att staten finge på de närmare villkor, som Kungl. Majit ägde
bestämma, iklädas betalningsansvar för lån på sammanlagt högst 1 200 000
kronor, som ett tillärnat aktiebolag med ändamål att i industriell drift framställa
rostfria matbestick i Kinne-Kleva kunde komma att upptaga hos affärsbank; II.

att motionerna 11:455, 11:456 och 11:457, såvitt de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Holmberg: Herr talman! Ehuru jag inte har något yrkande än utskottet
skulle jag ändå vilja säga några ord med anledning av det föreliggande
utlåtandet.

Man måste beklaga, att inte regeringen i februari 1945, då den tog ställning
i fråga om nedläggandet av driften vid Kinno-Klevaverket, lät igångsätta en
grundlig undersökning angående möjligheterna till annan industriell drift där.
Jag vill inte med detta säga, att staten eller andra företagare skulle vara skyldiga
att under alla omständigheter upprätthålla ett företag eller, därest det nedlägges,
ersätta det med ett annat i syfte att sysselsätta arbetarna på orten. Örn
man finner, att det inte är ekonomiskt försvarligt att upprätthålla driften vid
ett visst företag eller att ersätta det med ett annat, så är det klart att företaget

Äng. nedläggande
av
oljeverket vid
Kinne-Kleva
m. m.

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. nedläggande av oljeverket vid Kinne-Kleva m. m. (Forts.)
helt enkelt bör nedläggas. Man har då endast att se till, att arbetarna beredas
sysselsättning på annat håll och lämnas ersättning för do förluster, som de ha
lidit genom företagets nedläggande.

Men i detta speciella fall fanns det, så vitt jag kan förstå, särskild anledning
för regeringen, och alldeles speciellt för det statsråd, som närmast hade
med frågan att göra, att igångsätta en utredning av den art jag nämnde. Först
och främst måste man nämligen se frågan om Kinne-Klevaverkets nedläggande
ur beredskapssynpunkt och alltså undersöka, huruvida man inte, därest inhemsk
oljeproduktion utöver den, som bedrives vid Kvarntorp, i framtiden
skulle visa sig nödvändig, borde bevara möjligheterna att snabbt på nytt sätta
i gång driften vid Kinne-Kleva. En undersökning av den frågan måste, så vitt
jag kan förstå, leda fram till samma ståndpunktstagande som det, som föreligger
i försvarsstabens och marinförvaltningens yttranden i saken. Båda säga
ju, att de anse att man genom upprätthållande i Kinne-Kleva av någon produktion,
som baserar sig på råvaror, som man får fram i anslutning till skifferoljeproduktionen
— exempelvis en produktion av viss byggnadsmateriel —
borde söka bevara arbetarstammen och samtidigt vidtaga åtgärder, som skulle
säkerställa möjligheterna att ånyo snabbt sätta i gång oljeproduktionen.

Men också ur en annan synpunkt fanns det anledning att göra en sådan undersökning.
Det rör sig här örn möjligheterna att på annat sätt än hittills tillvarataga
vissa naturtillgångar, bland annat genom framställning av byggnadsmateriel,
varav landet alls inte har för mycket. Denna tanke tycks1 emellertid
lika litet som den nyss nämnda ha föresvävat statsrådet Rubbestad. Frågan om
utnyttjande av naturtillgångarna vid Kinne-Kleva även sedan själva oljetillverkningen
nedlagts kom ändå upp på grund av personalrådets aktivitet och
de frågor, som personalrådet i detta sammanhang väckte. Ingen annan utredning
kom dock till stånd än den som styrelsen för Svenska skifferoljeaktiebolaget
gjorde angående möjligheterna att upptaga annan tillverkning och som
enligt min mening i alltför hög grad är präglad av vissa privata intressen,
som icke önska att man skall utnyttja möjligheterna att tillverka byggnadsmateriel
vid Kinne-Klevaverket.

Nu ligger hela frågan, på grund av den tidigare bränsleministerns försummelser,
litet olyckligt till. Den är inte utredd i hela sin vidd, och utskottet
måste därför rekommendera fortsatt utredning i kontakt med personalrådet.
Men för att man skall kunna sysselsätta arbetarstammen, medan denna försenade
utredning pågår, tillstyrker utskottet vad Kungl. Majit har föreslagit i
sin proposition nr 214, nämligen att regeringen skall få rätt att teckna borgen
för lån åt ett bolag, som avser att hyra vissa av anläggningarna där nere för
att tillverka rostfria matbestick. Jag måste säga, att jag inte finner det förslaget
särskilt smakligt. Där tar staten faktiskt alla riskerna och gynnar den
private företagaren också på annat sätt. Det är exempelvis meningen, att man
skall lämna honom förtursrätt till viss maskinell utrustning, framför allt till
elektriska maskiner, ehuru sådana otvivelaktigt skulle behövas bättre i annan
och viktigare produktion än tillverkningen av rostfria matbestick. Bolaget tar
hela förtjänsten, och den tycks inte vara så liten, eftersom man räknar med att
det skall vara möjligt för bolaget att på två år amortera tolv trettondelar av
sina totala anläggningskostnader. Jag kan inte neka mig att till utskottets
ordförande framföra en stilla undran, örn detta skall innebära, att priskontrollen
icke bör ingripa mot detta bolag för att nedbringa dess tydligen alldeles
för höga vinster till en rimlig nivå. Jag fattar det i varje fall så, ty hur
skall bolaget, örn priskontrollen ingriper, kunna amortera 1,2 miljoner kronor
på två år?

Förslaget är som sagt i mitt tycke rätt osmakligt. Så som saken nu ligger

Onsdagen den 2G juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. nedläggande av oljeverket vid Kinne-Kleva m. m. (Forts.)
till, har man väl ingenting annat att göra än att svälja det, men ingen skall
då kunna säga annat än att det har skett under protest och endast och allenast
därför, att man på grund av de försummelser, som här ha begåtts, känner sig
nödd och tvungen att nu acceptera denna utväg för att tills vidare och medan
den fortsatta utredningen pågår säkerställa sysselsättning för så många som
möjligt av arbetarna och tjänstemännen där nere.

Jag vill emellertid uttrycka den förhoppningen, herr talman, att igångsättandet
av denna matbesticksfabrik med statens stöd inte skall stå hindrande
i vägen för ett genomförande av de förslag angående fortsatt drift vid KinneIvlevaverket,
som den pågående utredningen kan leda fram till.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 216, i anledning av Kungl. Äng. teckning
Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till teckning av yt- avAnslia
terligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget jämte i ämnet väckta mo- skifferoljetioner.
aktiebolaget.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 304, hade Kungl. Maj :t, upder
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
den 24 maj 1946, föreslagit riksdagen att till Teckning av ytterligare aktier
i Svenska skifferoljeaktiebolaget under kapitalbudgeten, fonden; för statens aktier,
för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 16 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Birger Andersson
m. fl. (1:370) och den andra inom andra kammaren av herr Magnusson.i
Skövde m. fl. (II: 560), i vilka hemställts, att riksdagen måtte lämna utan bifall
en i Kungl. Maj :ts proposition nr 304 föreslagen, investering för uppförande
av en tredje kalkugn vid Kvarntorp och att utskottet måtte föreslå den
reducering av nyteckningen, som härav betingades.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts'' förslag samt med avslag å
motionerna 1:370 och 11:560, till Teckning av ytterligare aktier i Svenska
skifferoljeaktiebolaget för budgetåret 1946/47 under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av 16 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Karl Andersson och Falla, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har till föreliggande utlåtande
fogat en blank reservation. Jag tror inte på möjligheterna för skifferoljeverket
i Kvarntorp att under fredstid med ekonomisk lönsamhet ur skiffer
framställa olja. Jag har därför inte velat vara med örn att tillstyrka det
nyinvesteringsanslag på 16 miljoner kronor, som utskottet föreslagit.

Jag har tidigare under åren varit med om att tillstyrka anslag till detta
skifferoljeverk, men jag jag har haft den uppfattningen, att samtliga i varje
fall i statsutskottet betraktat denna anläggning såsom en krisföreteelse, såsom
en anläggning tillkommen i beredskapssyfte, vilken icke kan vara ekonomiskt
lönande i fredstid. Nu förefaller det emellertid, som om såväl bolagets
styrelse som statsrådet, som föreslagit denna nyinvestering, vilja göra
ett försök att även efter kriget hålla driften vid Kvarntorp i gång. De tro

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska skifferotjeaktiebolaget. (Forts.)
sig kunna kalkylera fram siffror, som visa att den skulle kunna bli ekonomiskt
bärande.

Jag har inte i utskottet ställt något yrkande, och jag har inte heller tänkt
göra det här i kammaren. Jag kan inte bevisa någonting, utan jag kan
hara säga, att jag inte tror på dessa kalkyler. Lika litet som styrelsen kan

bevisa, att driften vid anläggningen skall bli lönande inom exempelvis fem

år, kan jag bevisa någonting i motsatt riktning. I detta fall få tiden och
resultatet av driften ge svaret.

Om man emellertid ser litet närmare på detta företag, förefaller det i
varje fall mig högst osannolikt, att det med hänsyn till nuvarande oljepriser
skall kunna bedriva en lönande drift. Verket, som har en produktionskapacitet
av 80 000 ton råolja per år och som således skulle kunna fylla vårt oundgängliga
behov av olja och bensin under en avstängning, har under de gångna
åren haft så höga produktionskostnader, att oljan ända fram till år 1944 betingade
ett pris av 45 öre per kilogram. Först den 1 juli 1944 kunde priset

sänkas till 25 öre och den 1 juli förra året till 20 öre. Detta oljepris, som

staten betalat, täckte produktionskostnaderna vid Kvarntorp. Efter sammanslagningen
år 1943 med Kinne-Klevaverket kunde emellertid inte kostnaderna
täckas av dessa oljepriser, utan det uppstod förluster. Den senaste balansräkningen
från oljeverket visar, att utgifter och inkomster vid Kvarntorp
balanserade varandra fullständigt. Förlusterna överfördes på Kinne-Klevaverket,
där nämligen inte produktionskostnaderna kunde täckas med det rådande
oljepriset, som var 20 öre.

Med nuvarande oljepris, vilket är, vill jag minnas, fritt svensk hamn 8,5
öre, skulle enligt bolagets egna beräkningar uppstå en årlig förlust på l1/2
miljon kronor, varvid hänsyn dock icke tagits till avräkning av ränta å det
investerade kapitalet eller avskrivningar å anläggningarna. Räknar man med
dessa utgifter, stiger förlusten till 31/2 miljon kronor per år.

Bolaget har då tänkt sig att genom ytterligare nyinvesteringar på 16 miljoner
kronor kunna förbättra ställningen, så att man skall kunna producera
olja till gällande marknadspriser. Före kriget var priset på den importerade
oljan 4 öre per kilogram fritt svensk hamn, och vi kunna val våga räkna med
att det nuvarande oljepriset, när en gång frakterna ytterligare sjunka, skall
kunna reduceras till 6 öre per kilogram. Men då uppstår frågan, om det är
möjligt att ur svensk skiffer framställa olja till ett sådant pris. Jag för min
del tror det inte, och jag har därför inte kunnat vara med om att tillstyrka
det äskade nyinvesteringsanslaget till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Vid Kvarntorpverket har ända sedan år 1942 prövats den s. k. Ljungströmska
metoden för framställning av olja. Denna metod är mycket enkel
och genial. Den innebär, att man genom uppvärmning av skifferlagren medelst
elektricitet utvinner oljan i gasform. Därtill fordras endast en serie
borrhål i marken på tillräckligt djup. Det fordras inga större anläggningar
ovan jord. Denna metod är således mycket enkel, men kraftbehovet är i gengäld
mycket stort. Örn vi se på några siffror rörande oljeframställning enligt
Ljungströmsmetoden, kan man ifrågasätta, huruvida inte denna metod efter
mer än fyra år borde vara slutexperimenterad. Den har ju betraktats såsom
ett försök och ett experiment. Kraftförbrukningen är så stor, att örn den
elektriska kraften framställes medelst utvunnen olja, går den olja, som utvinnes,
praktiskt taget åt för att skapa kraft. Denna metod är med andra ord
sådan, att örn man stoppar in ett kilogram olja i den ena ändan av denna geniala
apparat, kommer det ut en liter olja i den andra, och skillnaden mellan
ett kilogram olja och em liter är mycket ringa. Praktiskt taget äter verket med
denna metod upp sin egen produktion. Endast kraftkostnadema bli täckta,

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
men därtill komma ju arbetslöner, anläggningskostnader och andra utgifter.
Enligt bolagets egna siffror — och bolaget kalkylerar med ett mycket lågt
kraftpris, nämligen 1 krona 25 öre per kilowattimme — kostar kraften för att
framställa ett kilogram olja 8,1 öre, alltså ungefär lika mycket som en liter
importerad olja fritt svensk hamn. Övriga kostnader ■— anläggningskostnader
etc. — uppgå till 7,1 öre. En liter olja framställd enligt Ljungström smetoden
i Kvarntorp kostar alltså 15,2 öre.

Man kan fråga sig, örn det är försvarligt att fortsätta en dylik produktion.
Jag ifrågasätter i varje fall på allvar, huruvida det inte hade varit riktigare
att investera dessa 16 miljoner kronor för att bereda möjligheter till lagring
av importerad olja i säkra förvaringsrum. Man skulle säkerligen kunnat få
utrymmen för de kvantiteter det här kan bli fråga om. Kvarntorp är. såsom
jag nämnde, beräknat för en årsproduktion av 80 000 ton råolja, vilket motsvarar
sex tankbåtslaster. örn vi lagrade motsvarande mängd olja under, låt
oss säga en period av fem år, med andra ord 400 000 ton olja, äro vi uppe i
vad Kvarntorpverket kan producera under en avstängningsperiod av lika lång
tid. Oljan skulle kunna förvaras i tämligen bombsäkra bergsutrymmen, spridda
över rätt stora områden. Jag har själv sett, att vi ha ganska god tillgång
på tomma bergstunnlar, som inte kunna användas för sitt avsedda ändamål
såsom förrådsutrymmen, beroende på den stora fuktighetsgrad som där råder.
Men för oljelagring skulle de säkerligen passa utomordentligt väl. _

Örn vi se denna fråga ur beredskapssynpunkt, skulle vi enligt min mening
kunna känna oss åtskilligt tryggare, örn vi under fredstid kunde lagra en
tillräcklig mängd olja. Det vöre en betydligt säkrare tillgång än det stora,
skifferoljeverket i Kvarntorp, ty det är väl ändå ingen som vill på allvar tro,
att detta oljeverk med sina skyhöga skorstenar på Närkesslätten får ligga alldeles
oskadat vid ett krigstilltalle och ostört fortsätta sin produktion.

Jag är villig att medge, att detta verk lika väl som Kinne-Kl eva verket
haft en uppgift och att det fyllt denna uppgift, så gott det har varit möjligt.
Men vi måste väl ändå räkna med att vi få lov att göra en viss omställning
efter fredsförhållanden. Vi kunna inte samla och gömma på alla beredskapsanordningar.
Vi måste av ekonomiska skäl ta hänsyn till realiteterna.

I detta ärende har utskottet haft att behandla två likalydande motioner.
Jag förstår mycket väl motionärernas enligt min mening berättigade ängslan
för att den samlade kalkproduktionen i landet skall bli så stor, att den inte
kan vinna full avsättning, örn Kvarntorpanläggningens kalktillverkning ytterligare
utvidgas genom uppförande av en tredje kalkugn. I Skaraborgs län
har man ju haft tillfälle att följa och se utvecklingen vid Kinne-Klevaverket,
och man vet, hur det har gått. Nu befarar man, att det kan uppstå svårigheter
också för den gamla och, jag skulle vilja säga, på naturliga förutsättningar
skapade kalkstensindustrien inom Skaraborgs län. Utskottet har ju
också beaktat motionen och sagt, att utskottet väl förstår de i motionerna uttalade
farhågorna rörande den oförmånliga inverkan, som en utvidgning av
kalkproduktionen i Kvarntorp skulle kunna utöva å avsättningsmöjligheterna
för kalkindustrien i övrigt. Då emellertid uppförandet av den föreslagna tredje
kalkugnen i Kvarntorp utgör ett led i den för bolaget såsom nödvändig
ansedda rekonstruktionsplanen, anser utskottet sig icke kunna förorda någon
avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag i denna del. Utskottet finner sig därför
böra avstyrka motionerna.

Om motionärerna i sitt yrkande gått litet längre — de ha ju nu endast yrkat,
att investeringen för uppförande av en tredje kalkugn i Kvarntorp måtte
lämnas utan beaktande av riksdagen — hade jag för min del i utskottet yrkat
bifall till motionärernas hemställan. Nu tillfredsställer den mig inte helt oell

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska steifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
fullt, eftersom jag inte vill vara med om att överhuvud taget ytterligare investera
något kapital i företaget. Jag har följaktligen inte ansett mig i utskottet
kunna yrka bifall till motionerna, men därest motionärerna eller någon
annan här i kammaren ställa ett yrkande om bifall till motionerna, kommer
jag att biträda detta.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Andersson, Birger: Herr talman! Då jag är en av undertecknarna av
den motion, som herr Andersson i Rixö nyss talade örn, skall jag be att med
några få ord fa motivera, dels varför vi väckt denna motion och dels varför
vårt yrkande inte gått längre.

När vi i den kungl, propositionen funno, att en tredje kalkugn skulle uppföras
vid Kvarntorp, ville vi givetvis höra oss för hur man inom kalkindustrien
ställde sig inför dessa utsikter. Inom den gamla kalkindustrien i speciellt Skaraborgs
län blev nian helt naturligt ängslig för att denna åtgärd skulle komma
att medföra ytterligare svårigheter för denna industri, som under årens lopp
haft att dragas med mycket stora besvärligheter.

Under åren närmast efter det första världskriget följde nämligen på den
högkonjunktur, som då rått, en nedgångskonjunktur, som bland annat kom att
leda till att jordbruket köpte betydligt mindre kalk, med påföljd att en del
kalkbruk lades ned och arbetstillfällena sålunda blevo betydligt färre. Under
kriget, när det varit svårt att få konstgödning, har konsumtionen av jordbrukskalk
varit mycket hög. På grund av den stora byggnadsverksamheten har även
efterfrågan på byggnadskarl varit stor. Just nu är för den skull arbetsbi 11-gången inom kalkindustrien i Skaraborgs län god, vilket medfört att arbetarna
fått sina tidigare synnerligen låga löner förbättrade. Arbetarna inom denna
industri ha därför med en viss oro sett förslaget om att en tredje kalkugn skulle
uppföras vid Kvarntorp. Detta kommer otvivelaktigt att medföra, att vid en
motsedd lågkonjunktur, när jordbruket i större utsträckning begagnar sig av
konstgödningsmedel, arbetstillgången försämras och många bruk tvingas inställa
driften.

Kalkbruken inom speciellt Skaraborgs län arbeta med metoder, som varit
tillämpade under långliga tider. Någon rationalisering har icke ägt rum, och
den rationalisering, som nu var påtänkt, ha företagen inte vågat sätta i gång
med på grund av, såsom de säga, hotet från Kvarntorp.

Det är anledningen till att vi motionärer önska, att denna tredje kalkugn vid
Kvarntorp inte måtte komma till stånd. Vi lia i motionen framhållit, att det
»synes oss välbetänkt att låta med uppförandet av en tredje kalkugn anstå till
dess klarhet vunnits huruvida den därigenom utökade produktionen kan vinna
avsättning utan att allvarligt skada den redan befintliga kalkindustrien och
där orsaka arbetslöshet». Vi begära alltså ingenting annat än ett uppskov
med uppförandet av denna tredje kalkugn, till dess det kan framkomma bevis
för att den redan befintliga kalkindustrien i landet därigenom icke skadas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen I: 370.

Häri instämde herrar Friggeråker och Hallagård.

Herr Snigel: Herr talman! När Kungl. Maj:ts proposition nr 304 lades
på kammarens bord, var idet väl knappast någon som kände sig överraskad.
Örn denna proposition inte hade framlagts, skulle vi nog litet var ha blivit en
smula förvånade. Regeringen hade nämligen långt tidigare låtit förstå, att
den gärna såg, att företaget vid Kvarntorp gjordes permanent, förblev även
under normala tider. Vad bolaget självt beträffar hade det i en särskild skri -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. teckning av aktier i Svenska skif feroljeak tiebolag et. (Forts.)
velse eller promemoria, som åtföljde dess redogörelse för det sista verksamhetsåret
— jag vill minnas att dea delades ut i kammaren i samband med propositionen
örn Kinne-Klevaverket — uttalat att man kunde tänka sig en fortsättning
av driften vid Kvarntorp endast under förutsättning att nytt kapital
tillskötes från statsmakternas sida. I den skrivelse, som bolaget sedermera avlät
till regeringen och som ligger till grund för propositionen nr 304, poängterar
bolaget än ytterligare att ett kapitaltillskott från statens sida är nödvändigt,
örn bolaget skall kunna fortsätta driften på längre sikt, särskilt med
hänsyn tagen till att driften vid företaget skall göras lönsam, att företaget
med andra ord skall kunna så att säga bära sig självt.

Från bolagets sida förmenas, att detta skulle kunna möjliggöras genom att
det kommer till stånd en utvidgning av företaget. Man siktar helt enkelt till
en fördubbling av driften och vidtagande av vissa åtgärder i irationaliseringssyfte.
Man pekar bland annat på lämpligheten av att anlägga en järnväg inom
gruvan •—■ jag menar därmed det område, där man bryter skiffern.

Nu är det inte min mening att taga upp någon diskussion rörande skifferoljeverket
eller dess verksamhet ur ekonomisk synpunkt; det anser jag mig icke
skickad till. Sådana uppgifter bruka ju överlåtas åt herrar nationalekonomer
och andra ekonomiska expertar, även örn vi vanliga dödliga inte alltid äro så
hågade att sedan tro på dem. Men jag får väl ändå uttala den uppfattningen,
att jag för min del och från mina utgångspunkter inte tror på någon lönsamhet,
inte ens örn bolaget får, som det vill, utvidga driften och rationalisera metoderna
för framställningen. Jag tycker som herr Andersson i Faxö, att man
som argument i detta stycke kan peka på spännvidden mellan å ena sidan kostnaden
för den utländska oljan fritt i svensk hamn och å andra sidan den tillverkningskostnad
som vi ha anledning att räkna med. Gör man det, kap man
svårligen komma fram till ett sådant antagande som att det finns en möjlighet
att göra driften vid Kvarntorp lönande. Jag tror, som sagt, inte på det. Och
skulle det visa sig att mina förutsägelser äro felaktiga — vilket jag hoppas,
eftersom vi nu tydligen stå beredda att åter bevilja så stora anslag för detta
ändamål —- så anser jag likväl afl jag befinner mig i mycket gott sällskap, ty
de tre förnämliga institutioner som hörts i ärendet — statskontoret, kommerskollegium
och riksgäldsfullmäktige — ha icke försökt dölja sin skepsis inför
den utveckling, som bolaget här vill inleda, och inte alls försökt bevisa att
bolaget har rätt, utan de liksom be örn ursäkt, när de av helt andra skäl tillstyrka
bifall till bolagets framställning. Men den uppfattning, som jag; — liksom
för övrigt alla andra som haft tillfälle att yttra sig i saken — givit uttryck
åt, bygger, herr talman, på de uppgifter och siffror som bolaget lämnat
i sin framställning till regeringen, då det begärt anslaget i fråga. Denna framställning
åtföljes av en hel del kalkyler och beräkningar, som jag icke kan
överblicka, då de förefalla mig alltför tillkrånglade, men jag bygger, som
sagt, på helt andra grunder.

Jag skulle emellertid ytterligare vilja peka på några förhållanden, sorn jag
såsom granne till så att säga detta företag haft tillfälle att fästa mig vid och
sorn jag tror att man bör ta hänsyn till, när man bedömer denna fråga om
bärigheten, och det var, herr talman, egentligen detta som föranledde mig att
begära ordet. Bolaget förbrukar mycket vatten för framställning av skifferoljan.
Förbrukningen uppgår för närvarande, örn jag inte är fel underrättad,
till 10 000 minutliter. Vattnet har hittills tagits från Hjälmaresystemct och
letts till Kvarntorp i en tunnel, där det pressas fram genom ett särskilt pumpverk
vid Kvismare kanal. Efter begagnandet återgår detta vatten till Hjälmaren
genom ett vattendrag, som i sitt övre lopp heter Björkabäcken eller Frommes
tåbäcken och i sitt nedre lopp Kvismare kanal. Vattudragets längd är

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
omkring 20 000 meter. Kring detta vattendrag ligger det område som utvanns
genom sänkning av de s. k. Kvismaresjöarna oell som omfattar omkring
11 000 tunnland produktiv mark, på vilken i vanliga fall odlas råg. havre och
timotej men också en del rotfrukter och andra nyttigheter, ja, t. o. m. vete.
Som alla sådana torrlagda marker ligger detta område rätt lågt, i allmänhet
mellan 1 och 1,5 meter över Hjälmarens vattenyta, och är därför utsatt för
översvämningar. Sådana förekomma nästan alla vårar vid snösmältningen men
även då och då på grund av riklig nederbörd. En så stark nederbörd förekom
senast 1944, men det är inte så sällan, som dylika av nederbörd förorsakade
översvämningar förekomma. Det förbrukade vattnet, som använts till tvättning
av skiffern och till nedkylning vid vissa processer under oljeframställningen
och som ledes tillbaka genom detta vattendrag, flyter vid översvämningar
ut över marken på detta område, och det är så starkt förorenat, att
det då bildar oljespeglar på ända till en kvadratkilometers storlek. När vattnet
sedan sjunker undan, avsätter det på växtligheten fina olje- eller fettpärlor,
och vid sådana översvämningar, som bero på stark nederbörd under vegetationsperioden,
åstadkommer detta absolut förstörelse av växtligheten. Även
vid de översvämningar, som under vårarna förorsakas av snösmältningen, uppstå
skador på växtligheten.

Jag har här resultatet av en undersökning vid kemiska anstalten i örebro,
som med rent skrämmande siffror visar, hur starkt förorenat vattnet är. På
en liter av detta avfallsvatten kommer 1 952 milligram torrsubstans, 162 milligram
glödgningsförlust, 1 790 milligram glödgningsrest, 1 643 milligram permanganatförbrukning,
95 milligram ammonium, 78 milligram totalkväve, 92
milligram klorid, 378 milligram sulfat och 110 milligram svavelföreningar i
annan form. Det är, som kammarens ledamöter behagade finna, en del värdefulla
tillskott i föroreningen, men de äro ju av Hacket obetydlig storlek, under
det de förstörande ämnena förekomma i kolossal omfattning. Särskilt
svåra för växtligheten äro svavelföroreningarna. Vid 1944 års översvämning
pa grund av nederbörden flöt, som sagt. detta vatten ut över markerna och
astadkom total förstörelse på stora områden och på andra delar av dessa
11 000 tunnland i varje fall stor förstörelse. Skadorna ha värdesatts av en
nämnd, tillsatt av bolaget och markägarna i förening, och den har i dagarna
fastställt ersättningsbeloppen till mellan 300 000 och 400 000 kronor, närmare
400 000. Såvitt jag kan bedöma av de kalkyler som här lämnats av Kvamtorpsbolaget
som grund för dess framställning, har denna summa icke där
redovisats.

Vidare avsätter detta avloppsvatten från Kvarntorp på sin återväg till
Hjälmaren stora mängder slam på bottnen av kanalen. Kamreraren vid bolaget
och jag mätte för någon tid sedan djupet av dessa slamavsättningar och funno
då att det var nära en meter, örn man räknar med denna slamavsättning efter
hela avloppets längd, 20 000 meter, blir det ju ett kolossalt antal kubikmeter,
som bolaget är skyldigt att bortföra från detta vattendrag, örn man inte vill
hindra avrinningen från de områden som ha sitt avlopp genom vattendraget.
Jag har försökt att göra en liten uppställning av vad det kommer att kosta
bolaget, och det torde inte kunna stanna vid ett belopp under en miljon kronor.
Det skulle kunna bli något billigare, örn man finge lägga upp slammet
längs vattendragen, men det kan man inte göra, ty då skulle det vid översvämningarna
föras ut i markerna och helt förkväva växtligheten. De sakkunniga
liksom vattendomstolen ha därför sagt ifrån, att sådant inte får förekomma.
Där ha vi alltså ett nytt belopp, som bolaget enligt mitt förmenande bort giva
till känna för regeringen och riksdagen, men det har man inte ansett nödvändigt.

Onsdagen den 26 juni 1940 fm.

Nr 27.

Ang. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)

Men dessa skador äro inte allt. Fiskarena längs dessa vattendrag och i
Hjälmaren ha också på sista tiden samlats för att göra sina anspråk gällande,
och enligt vad jag inhämtat, gå deras krav löst på belopp över miljonen, även
de. Det är inte bara så, att fisken i Frommestabäcken och Kvismare kanal
är helt utdöd, utan även vattnet i Hjälmaren har så förorenats, att i stora delar
av sjön ingen fisk förekommer, och där den förekommer, luktar den fotogen
och är därför värdelös och osäljbar i marknaden. Av denna anledning
har fiskarebefolkningen rest krav på ersättning. Där möter alltså en ny utgift
för bolaget, som inte heller medtagits i den uppställning som ligger till
grund för den kungl, propositionen.

Därtill kommer att markägarna lia förlorat möjligheten att få jaga och
fiska; det kanske inte betyder så mycket i pengar, men det har sin betydelse
ur andra synpunkter. Trevnaden för strandägarna är borta, så länge bolaget
bedriver sin verksamhet.

Ytterligare tillkommer något, som jag skulle vilja kalla gasolägenheten och
som består i att från askhögarna och skorstenarna i Kvarntorp och från den
av herr Andersson i Rixö nyss omnämnda Ljungströmsanläggningen uppkomna
illaluktande gaser föras ut över markerna, och på grund av den svavelmängd
de innehålla försvinner även där all vegetation. De närmaste kilometerna
omkring Kvarntorp är allt så starkt förbränt, att det inte finns barr på
tallarna, inte löv på björkarna och praktiskt taget inte ett grässtrå på marken.
För de skador, som förorsakats genom dessa förhållanden, ha till de
markägare, som ha skog i närheten, så sent att det inte kommit med i berättelsen
för förra verksamhetsåret, nämligen förra hösten, utbetalts mellan
100 000 och 200 000 kronor, och detta är, liksom de förut av mig nämnda
kostnaderna, poster som återkomma undan för undan.

För befolkningen i övrigt uppkomma på grund av dessa gaser kolossala svårigheter
och obehag och förstörelse av olika slag. Dessa gaser förbränna nämligen
t. ex. hägnadstråd, de förbränna spiken i spåntaken, så att spånorna
lossna och blåsa bort, och det har på sistone konstaterats, att gasen till och
med angriper tegelpannor och kalkstensplattor, som förvittras av de starka
ångor som den medför. Som bevis på hur starkt förorenad luften blir av dessa
utdunstningar och av röken från företagets skorstenar kan jag nämna, att
jag härom dagen stod tillsammans med en annan man vid en vattensamling
som ligger ungefär en halv mil från Kvarntorp. Det var disigt väder, och då
medförde de dimmor, som svävade ut över trakten, så mycket olja, att de avsatte
stora oljespeglar på vattenytan. Det kanske också bör omnämnas, att
längs det vattendrag jag omnämnde oljan tränger in i brunnarna, så att vattnet
smakar olja. Det saknas alltså inte exempel på både förstörelse och obehag
för ortsbefolkningen, och det vore önskvärt, om man kunde få någon rättelse
i dessa förhållanden.

Nu har jag inte, herr talman, målat på detta sätt, därför att det lyster mig
att måla så, utan därför att verkligheten är så gräll som jag här försökt skildra
den. Jag har inte heller gjort det för att få en starkare bakgrund för ett
yrkande örn avslag på utskottets hemställan. Jag vill nämligen inte framställa
ett sådant yrkande, ty det skulle enligt mitt sätt att se vara ansvarslöst i en
tid som vår, så fylld av oro och svårigheter, då vi för övrigt på nytt kunna
bli utsatta för faror från skilda håll och därför ha anledning att taga vara
på de beredskap såtgärder, som kunna stå oss till buds, och konservera dem vi
ha. Ett annat skäl till att jag inte vill yrka avslag är hänsyn till den arbetarbefolkning
som finns vid Kvarntorp och övriga där anställda. Donna befolkning
skulle ju råka i svårigheter, om företaget lades ned, liksom personalen
vid Kinne-Kleva. Men jag har velat påpeka dessa förhållanden och sam -

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1940 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska skif ferotieak tiebolag et. (Forts.)
tidigt uppmana regeringen, speciellt handelsministern, att se på saken och
försöka bidraga till att de besvärligheter, förluster, tråkigheter och obehag,
som ortsbefolkningen råkar ut för på grund av driften vid Kvarntorp, i görligaste
mån elimineras. Jag tror inte det går att få dem att helt försvinna,
men jag tror att man kan komma till rätta med en hel del av dem.

Av hänsyn till arbetarna vid Kvarntorp vill jag, som sagt, icke yrka avslag
på det föreliggande förslaget, och jag skulle också vilja säga en annan
sak örn dessa arbetares läge. De arbetare, som äro bosatta på platsen, ha fått
sina bostäder placerade öster om företaget, öster örn askhögarna och fabrikerna,
och det gör att ångorna och gasen och röken från skorstenarna ständigt
omvärva deras bostäder, ty av årets 365 dagar blåser det praktiskt taget i
300 dagar västanvind — det har man fört anteckningar om på platsen — och
örn det hlaser aldrig sa litet fran väster, föres gasen och röken från verket
mot arbetarbostäderna, till stort ogagn för de där bosatta. Omkring Kvarntorp
är vegetationen av dessa gaser så förbränd, att det saknas barr och löv på träden
och gräs på marken. Det kan därför inte vara behagligt, men inte heller
nyttigt och hälsosamt, att bo under sådana förhållanden. För min egen del
skulle jag därför, herr talman, även örn det ger anledning till ett nytt miljonutlägg,
vilja yrka på att dessa bostäder evakueras snarast möjligt och att arbetarna
få nya sådana. Tillfredsställande anordningar på detta område kunna
icke nås på annat sätt än genom att gå radikalt till väga.

Jag skulle, herr talman, ha en hel del ytterligare att tillägga, men det sagda
kan vara nog. Jag tror att kammarens ledamöter här fått en liten bild av
förhållandena, sådana de te sig för ortsbefolkningen och sådana de te sig för
de vid företaget anställda. Jag tror jag skulle ha starka skäl att, örn ”handelsministern
vöre här, be honom vara välkommen dit ut för att själv förvissa,
sig om att vad jag sagt är riktigt. Vill han komma, skall jag gärna ta emot
honom och visa honom på de olägenheter jag här omnämnt, men det är önskvärt,
herr talman, att han kommer vid ett sådant tillfälle som jag nyss skildrat,
då jag och en annan person stodo invid en damm och iakttogo oljebildningen
på vattnet, d. v. s. en disig dag, då det blåser västlig vind, ty då är landskapet
praktfullt, inhöljt i en grågul, illaluktande dimma.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har givetvis med största intresse åhört
de tre föregående talarna, och jag vill ingalunda bagatellisera de anmärkningar,
som dessa talare framfört, men icke desto mindre vidhåller jag vad jag förordade
i utskottet, nämligen att vi ändå skola göra ett försök med denna nyaaktieteckning.
Mitt ståndpunktstagande grundar sig givetvis på befintligheten
av dessa praktiskt taget outtömliga lager av oljeförande skiffer och på det allmännas
intresse av att dessa tillgångar nyttiggöras. Statsutskottet gjorde ju
för några år sedan en resa till Kvarntorp för att beskåda anläggningarna, och
jag må säga att det hela på mig verkade helt förtroendeingivande. Särskilt såg
man med tillfredsställelse det ansenliga forskningslaboratorium som där inrättats
och där åtskilliga yngre, saken tydligen hängivna ingenjörer arbetade.
När nu styrelsen har framlagt dessa högst betydande äskanden, så förmodar
jag att det beror på resultatet av de forskningsningsarbeten som under de
gångna åren bedrivits, och jag får säga att jag tycker, att det ser ganska lovande
ut. Jag tror också att man redan har försökt att rationalisera ytterligare
med transportanordningar och dylikt, och jag har hört att om inte Ljungströmsmetoden
redan är nedlagd, så lär den snart bli det, då den, som jag tror herr
Andersson i Rixö nämnde, lär vara ganska oekonomisk.

Den nya aktieteckningen skulle nu möjliggöra anläggningar, som enligt

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Awj. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
styrelsens uppfattning väsentligen skulle förbättra bolagets räntabilitet,
nämligen, utom den tredje kalkugnen, en anläggning för tillverkning av gasol
i första liand för bränsleändamål men också som råvara för en kemisk-teknisk
industri. Styrelsen förväntar, att de nya anläggningarna skola öka produktionen
av olja och svavel med omkring 50 procent och kraftproduktionen med
omkring 160 procent. Det är ju möjligt att, som utskottet säger, bolagsstyrelsen
räknat väl optimistiskt på framtiden, men jag kan dock inte gärna tänka mig,
att räntabiliteten efter nyinvesteringarna skulle bli sämre än förut; den torde
väl snarare bli bättre, även örn inte styrelsens förhoppningar helt infrias. Då
anser jag också, att man utan större räddhåga bör våga sig på att gå med på
denna nyinvestering. Enligt vad jag förstår, pågår forskningsarbetet alltjämt
oavbrutet, och vi skola väl kunna hoppas, att man tack vare detta arbete
skall kunna komma till ännu bättre resultat på grund av nya rön. Jag har åtminstone
en ganska stor veneration för den kemiska forskningens möjligheter.
Skulle nu förslaget avslås — det har ju för all del ännu inte varit tal därom
i denna kammare — så frånsäger man sig också alla möjligheter att
gå vidare, och de redan vunna resultaten äro till ingen nytta, utan de väldiga
skifferlagren få ligga kvar i sin eviga sömn. Detta tycker jag inte är tillfredsställande.

Herr Andersson i Rixö och även herr Birger Andersson ha talat örn risken
för de gamla kalkindustrierna i Västergötland genom den nya kalkugnen vid
Kvarntorp. Ja, det kan nog hända, att det kan finnas slika risker; det känner
jag inte till, men det är ju inte alldeles osannolikt. Men man får hoppas att
den i utsikt ställda rationaliseringen av vårt svenska jordbruk skall kräva en
betydligt större produktion av kalk än tidigare, och dessutom får man ju säga,
att det är den vanliga gången, att gammalmodiga industrier och företag få
maka åt sig för mera moderna, till dess de själva kunna komma upp till samma
standard, d. v. s. producera till konkurrensdugliga priser.

Med någon dysterhet har man också hört herr Kriigels uttalanden örn de
missförhållanden som råda i trakten av Kvarntorp. Det låter ju verkligen
ganska otrevligt, det måste jag säga, men man får väl göra, vid Kvarntorp
som man gjort vid sulfitfabrikerna och andra sådana industrier, där risk för
förorening av vatten och luft förekommer, att man inrättar reningsverk. Det
brukar vara tillfredsställande. Jag vet t. ex. att vid en sulfitfabrik nere i mitt
län dog fisken helt och hållet ut, så länge vattnet fick rinna ut fritt, men när
reningsverket tillkom, blev fisket precis som förut. Jag hoppas att liknandte
anläggningar skola kunna åstadkommas även i Kvarntorp och att de olägenheter,
som herr Krugel påpekat, därigenom skola elimineras.

Herr talman! Det är möjligt att jag är för optimistisk, men jag tror verkligen
ej så litet på detta verk, och med anledning av vad jag nu sagt ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Eftersom Kvarntorp ligger i
Närke, är det naturligtvis med en viss blyghet, som en närking yttrar sig i en
sådan här debatt. Man blir så lätt beskylld för att bevaka de lokala och lokalpatriotiska
intressena, och det är klart att sådana finnas, ehuru ju herr Kriigels
anförande, som huvudsakligen gick i negativ riktning, vittnar örn att det även
ifrån denna bygd kan framföras kritiska och negativa synpunkter. Jag skulle
väl ändå här närmast representera bygdens vinningssynpunkter.

Kring detta företag har ju en stor organisation uppstått; tusentals arbetare
sirö sysselsatta vid företaget, men i den lilla socken, Ekeby, där Kvarntorpanläggningarna
liro belägna, har bara ett fåtal sin hostad. De flesta bo i
Kumla, men ett icke så litet antal har bosatt sig i Orebro.

Ar 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska steifferotjeaktiebolaget. (Forts.)

Jag tror i alla fall, att vi, som äro riksdagsmän, för Närke och örebro län,
kunna resonera om dessa saker utan att anlägga alltför lokalpatriotiska och
egen-ekonomiska synpunkter. Jag kommer till det resultat, att företaget bör
bibehållas och utökas för att bli mera bärkraftigt.

Herr Andersson i Bixo sade, att lian inte trodde på att Kvarntorpsverket
skulle kunna få ekonomisk bärighet, och han menade att det från början varit
tänkt som en anläggning i beredskapssyfte. Jag vet inte, örn detta sista är
riktigt, men att beredskapssynpunkten var motiveringen, då företaget anlades,
vill jag medge.

Herr Andersson menade vidare, att det med hänsyn till beredskapssynpunkten
vore fördelaktigare att bygga förrådsrum, där man kunde lagra olja för
krigsbruk. Ja, det låter sig naturligtvis göra, men är det inte antagligt, att vi
örn det blir en ny avspärrning, sådan som den vi nyligen ha haft, komma att
behöva både det ena och det andra? Under alla förhållanden är det väl högst
antagligt, att, örn det blir en avspärrning, tillverkningen vid Kvarntorp eller
vid något annat företag kommer att tas upp igen. Det är väl under sådana förhållanden
nyttigt för oss att lia detta företag, soln bl. a. kunde säkra oss den
erfarenhet och den yrkeskunnighet på detta område, som ju var oss till nytta
under det gångna kriget, ty vi hade där en erfarenhet att bygga på. Jag vill
erinra om att Kinne-Kleva, som ju var ett ännu mindre bärigt företag, fanns
redan före kriget. Det var upprättat av marinen, som ansåg, att vi borde ha
det som reserv att falla tillbaka på i händelse av krig och avspärrning.

Men det är också en annan synpunkt, man kan anlägga på denna sak. Herr
Andersson ville lagra olja, importerad ifrån utlandet, men han räknar tydligen
inte med att det kanske en dag inte finns någon importolja att lagra. Den dagen
är kanske inte så avlägsen,; det ser åtminstone så ut med alla dessa bilar
och flygmaskiner surrande omkring oss. Det var inte så länge sedan det kom
ett meddelande från Förenta staterna, som ju äro den största producenten, av
olja och bendin i världen, att olja fanns kvar i detta land endast för 14 år
framåt med nuvarande konsumtion. Optimisterna säga visserligen att nya fyndigheter
upptäckas, att det finns hur mycket olja som helst i Syd-Amerika, i
Asien o. s. v. Ja, man kan vara så där optimistisk, men förr eller senare kommer
dock den dagen, — och den kommer snarare förr än senare — då oljan i
världen börjar sina. Jag vill erinra örn att Amerika, som ju är, såsom jag sade
nyss, den största oljeexportören, under alla förhållanden för sin del har börjat
bearbeta sina skifferlager. Vi ha i Sverige haft besök av personer, som vilja
bli experter på oljeutvinning ur skiffer och som därför studerat utvinpingsmetoderna
vid Kvarntorp. Det förefaller då ganska meningslöst, att vi här i
Sverige, där vi ju ha varit föregångsmän åtminstone i fråga örn storindustriell
drift i detta hänseende, skulle lägga ned det företag, som vi redan ha och
som har gett så pass goda resultat.

På tal örn dessa framtidsmöjligheter vill jag erinra örn en siffra, som Jag
fick av ingenjör Bergh, vilken ju är dem svenske pionjären på detta område.
Enligt hans beräkning skulle det i Sverige finnas skiffer, som möjliggjorde
framställningen av 200 miljoner ton olja. Eftersom den svenska förbrukningen
av olja före kriget var ungefär 1 miljon ton, örn året, skulle vi alltså, för den
händelse att den mera lättillgängliga oljan ute i världen tar slut, ändå här ha
möjlighet att med nuvarande omsättning kunna hålla driften i gång under
200 år.

Med hänsyn härtill förefaller det mig inte bara nyttigt, utan också nödvändigt,
att vi inte släppa taget, utan hålla driften i gång bland annat som ett
experiment; det kan måhända bli möjligt_ att tillvarataga dessa tillgångar på
ett såväl effektivare som framför allt billigare sätt.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Äng. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)

Jag tror alltså, herr talman, att vi inte böra stoppa verksamheten vid
Kvarntorp, utan tvärtom inrikta oss på att göra den mera omfattande och därigenom
mera bärig. Detta tror jag kan lyckas, om man grundligare och i större
omfattning kan tillvarataga alla de biprodukter, som kunna komma fram vid
en sådan tillverkning. Det kan naturligtvis bli konkurrens med redan existerande
företag på olika områden, och det är kanske dessa företags och deras
arbetares intressen som herr Birger Andersson här har förfäktat. Jag tror
dock i likhet med herr Ekströmer, att det finns plats både för Kvarntorp och
för dessa andra företag — vi ha ju också sådana företag i Närke; Yxhults
kalkstensföretag ligger ju bara någon halvmil från Kvarntorp — och de få väl
framför allt känna konkurrensen från Kvarntorp, om det blir någon sådan.
Men för närvarande har jag inte hört några protester från det hållet.

Det är klart att denna tillverkning är förenad med obehag icke minst för
befolkningen på den omedelbart intill Kvarntorp belägna bygden. Herr Kriigel
har ju skildrat fasorna där. Jag måste dock säga, att han med alltför stor
vällust tillgrep de mest målande orden, när han beskrev, hur det ser ut. Herr
Kriigel bor ju själv strax intill, och han har inte visat några ansatser att vilja
flytta därifrån. Men i likhet med herr Ekströmer vill jag peka på att arbetet
på att undanröja dessa obehag fortgår och att sakkunskapen anser att den har
stora möjligheter att snart nog komma till rätta med detta problem.

Det finns ju ett alternativ till en investering av ytterligare kapital i Kvarntorp,
nämligen det att lägga ned företaget. Det kanske ändå bör påpekas, att
detta inte heller kan ske utan rätt betydande kostnader för staten. Jag tror
att dessa kostnader komma att bli mycket stora; för det första skulle hela det
kapital, som redan är nedlagt, ges till spillo, och för det andra skulle man få
lov att, liksom nu har skett vid Kinne-Kleva, inte bara ta hand om den stora
personal, som finns där, utan också att kompensera de kommuner, som göra
förluster på ett sådant nedläggande av företaget. Man skulle kanske bli
tvungen att upprätta något sådant där nytt krigsföretag, där denina personal
placerades, vilket naturligtvis inte skulle kunna ske utan betydande utgifter
för staten.

Jag anser alltså, herr talman, både ur beredskapssynpunkt och med hänsyn
till de andra framtidssynpunkter, som jag här har omnämnt, att det är välbetänkt
att driften vid Kvarntorp bibehålies och att företaget tillföres ytterligare
det kapital, soln fordras, för att det skall, så långt sig göra låter, kunna
göras bärigt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Olyckliga omständigheter av sådant
slag, som lätt inträffa genom vårt originella parlamentariska system med
sammanträde i båda kamrarna samtidigt, ha gjort, att jag inte varit i tillfälle
att höra debattens början. Emellertid bär jag fått vissa upplysningar
örn att en del anmärkningar ha gjorts anot bolagets ledning, närmast i fråga
örn dess strävanden att ta bort föroreningar och annat som uppkommer vid tillverkningen
och som fördärvar trakten kring verket.

Låt. mig, innan jag helt kort svarar därpå, i förbigående säga, att när det
från bondeförbundshåll roses motstånd mot en ökad tillverkning av kalk, kan
jag inte undanhålla den reflexionen, att det är rätt besynnerligt att detta
motstånd kommer ifrån dom, som anse sig i särskilt hög grad vilja försvara
jordbrukets intressen, ett motstånd emot en utveckling, sioni skulle kunna föra
till (dt lägre pris på den kalk, vårt jordbruk behöver.

Vad gäller föroreningarna vill jag bara framhålla, att bolagets lodning har
arbetat intensivt på att. åstadkomma en förbättring och att den nu anser sig

Forsta kammarens protokoll IDAG. Nr 27. 2

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska skif feroljeak tiebolag et. (Forts.)
ha kommit fram till en lösning rörande reningen av avloppsvattnet.

I fråga om gåsen kominer den nya koksförbränningsugn, som är planerad,
att råda bot på missförhållandena. Bolaget undersöker också möjligheterna
att inplantera nya lövträd för att i efterhand bättra de skador, som redan
ha skett.

Bolagets ledning är också på det klara med att själva bostäderna och samhällets
allmänna karaktär ha lidit skada, inte bara av att det här var fråga
örn en tillfällig utbyggnad, utan också genom föroreningar och annat, och den
tänker sig naturligtvis, att man, när nu en industri på lång sikt här skall
planläggas, måste se till att skapa bostäder och överhuvud taget skapa ett
samhälle, som står på den standard, på vilken vi vilja att industrisamhällen
i vårt land skola stå.

När jag gör dessa deklarationer beträffande de speciella punkter, som här
under debatten tagits upp, varvid bolagets ledning har kritiserats, skulle jag
samtidigt vilja säga, att det viktiga, som bör understrykas i denna debatt och
som kanske särskilt bör sagås ifrån statsrådsbänken, är, att statsmakterna,
regeringen och riksdagen, icke behöva skämmas för att detta företag kommit
till som ett krisföretag. Under kriget var den oljeframställning, som där
skedde, av mycket stor betydelse för vår försörjning med brännoljor, när vi
voro avstängda från oljetillförsel från annat håll. Men vad som framför allt
är glädjande är att bolagets ledning nu, när kristiden är över, ser sig i stånd
att för statsmakterna lägga fram en plan, som innebär, att man räknar med
att detta företag skall kunna bli bärigt, att det utan subventioner skall kunna
producera oljeprodukter och alltså utan subventioner dessutom ge oss den väsentliga
beredskap, som det dock innebär att vi ha ett oljeproducerande företag
i Sverige.

Jag kanske här får erinra örn, att det, såvitt jag vet, inte på något annat
håll i världen, trots det att försök flerstädes lia gjorts, t. ex. i England och i
Skottland, hittills har lyckats att planera en utvinning av olja ur skiffer,
som är räntabel. Vi ha all anledning att vara stolta över vad våra experter
och bolagsledningen ha lyckats med och att styrelsen nu kunnat lägga fram
en plan, som, när den prövas på sätt denna plan har prövats, lämnar* det intrycket,
att vi här i Sverige sta inför möjligheten att ha en bärkraftig oljeproduktion,
lat vara i relativt liten skala, och därmed också ha den vidare
grundval för en kemisk industri, som en oljeproduktion innebär, trots det att
våra skiffrar äro så relativt fattiga i fråga örn oljehalt som de faktiskt äro.

Det är mig särskilt angeläget att framhålla detta, eftersom utan tvivel bolagets
ledning har varit utsatt för många anmärkningar, som enligt min mening
skjutit över målet. Jag skulle allmänt vilja säga, att när staten eller kommunerna
—- detta gäller särskilt staten — är företagare, lia vi den väsentliga
förmanen, jag skulle nämligen vilja kalla det en förmån, att kritiken är påpasslig
och öppen, vilket ju inte gäller de enskilda företagen. Men det kan
också tänkas, att ett statens företag kan få litet för mycket av det goda. Det
kan tänkas, att de män, som stå i ledningen för ett statens företag, få en känsla
av att de äro den sten, som alla spotta pa, att de fa en känsla av att de kanske
kunde föra ett behagligare liv, om de ägnade sig åt ett enskilt företag i stället
för ett statligt.

I detta fall är jag för min del, efter de studier jag har gjort av kalkylerna,
övertygad om att den plan, som här lägges fram, är en sund finansiell plan
till en räntabel drift. Jag vill nämna att jag har haft tillfälle att studera denna
fråga, även innan jag blev handelsminister, nämligen i planeringskommissionen.
Där diskuterades den då framlagda planen, som var själva grundplanen
och som nu bara har ändrats något litet med hänsyn till de förändrade

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
förhållandena, oell där diskuterades den i närvaro av folk med mycket stora
praktiska insikter, industrimän och fackföreningsmän. Och det rådde efter
denna ingående diskussion, som vi då hade, och den diskussion, som anknöt till
föredragningen, bara en mening, nämligen att detta företag var ett sådant
krisföretag, varöver vi hade anledning att vara stolta. Därmed vill jag naturligtvis
inte lia sagt, att icke ofantligt mycket återstår att göra, framför allt
för att göra samhället, bostäderna och bygden mera behagliga att leva i. Detta
syftemål — det tror jag mig kunna försäkra — kommer bolagets ledning att
eftersträva som ett av sina allra viktigaste, och i detta hänseendet kommer
bolagets ledning även att Ina regeringens stöd.

Herr Holmbäck: Herr talman! Herr Krugel har givit oss en målande skildring
av den ödeläggelse, som Kvarntorpsanläggningarna ha åstadkommit i
trakten omkring verket, hur växtligheten på vissa platser Ilar fullkomligt förstörts
av vattenföroreningar, hur fisket har skadats, hur trevnaden för strandägarna
är borta, hur gaserna från anläggningarna ha åstadkommit, att det på
ett avstånd av två kilometer från verket inte finns ett barr på träden, inte ett
löv på träden, inte ett grässtrå. Jag har för min del från örebro län fått skildringar,
som helt och hållet överensstämma med den skildring, som herr Krugel
här har lämnat, och riktigheten av denna skildring kan väl inte sättas i fråga.

Nu lämnade herr handelsministern den glädjande upplysningen, att man för
framtiden kommer att göra allt vad man kan för att dessa olägenheter skola
komma att upphöra. Jag förutsätter såsom givet, att bolagsledningen i det förflutna
också har gjort allt vad den har kunnat på teknikens dåvarande ståndpunkt
för att råda bot på olägenheterna. Det har dock faktiskt inte lyckats
den att råda bot på svårigheterna, och även örn man skulle lyckas därmed i
framtiden, kvarstå dock de stora olägenheter, som faktiskt ha inträffat, i den
män man inte lyckas återställa den förstörda jordens växtkraft etc.

Detta har föranlett mig till den frågan, örn verkligen vår gällande lagstiftning
på detta område är tillräckligt effektiv. Bör befolkningen på en ort, jordägare
och övriga invånare, vara skyldig att underkasta sig så stora olägenheter
som här är fallet? Jag förstår mycket väl, att det här är fråga örn ett krisföretag,
och jag förstår också mycket väl att man måste giva industrien ett
mycket betydande rum, men å andra sidan kan man fråga sig, örn man inte
med hjälp av lagstiftningen skulle kunna tänka sig ett bättre skydd för jordbruket.
Ett sådant skydd har man ju t. ex. givit jordbruket genom de bestämmelser
angående relationen mellan nytta och skada, som finnas i vattenlagen,
då det gäller byggande i vatten. Byggande i vatten får icke ske, örn annan
egendom skulle skadas, såvida icke nyttan uppgår till två eller tre gånger skadan.
Skulle man inte kunna ha en liknande lagstiftning även på detta område?

Enligt vattenlagen är det så, att den, som vill bygga en fabrik, varifrån
förorenat vatten kommer att släppas ut, kan vända sig till vattendomstolen för
att få saken prövad. I vissa fall skall vederbörande vända sig till vattendomstolen.
Det finns en lagbestämmelse i 8 kap. 37 § vattenlagen, till vilken är
knuten en kungl, kungörelse, som tvingar vederbörande att vända sig till vattendomstolen.
1 andra fall skall den blivande fabriken anmälas till fisketillsynsmyndigheten.
Sedan en sådan fabrik har kommit till stånd, utövas en
dubbel kontroll, nämligen dels från den myndighet, som jag nyss nämnde,
fisketillsynsmyndigheten, sorn står under lantbruksstyrelsen.1? överinseende, och
dels av hälsovårdsmyndigheterna.

Beträffande föroreningar av luften lia vi inte någon motsvarande mera utbyggd
lagstiftning, meri vi lia åtskillig rättspraxis oell dessutom i värjo fall

Nr 27.

Onsdagen den 2(i juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)
en del viktiga bestämmelser i hälsovårdsstadgan. Men allt detta synes icke
vara tillräckligt.

Vad jag har hört örn skadeverkningarna i närheten av Kvarntorpsanläggningarna
har givit mig det intrycket, att verkliga missförhållanden där råda
och att befolkningen bär varit tvungen att underkasta sig mycket betydande
olägenheter.

Herr Andersson, Birger: Herr talman! Jag har blivit uppmärksamgjord
på att det yrkande, jag tidigare ställt, på grund av formella skäl icke kan föranleda
något beslut. Jag vill för den skull ändra mitt tidigare yrkande.

Innan jag så gör, vill jag emellertid göra en korrigering. Det har nämligen
här nu av handelsministern — och jag har sett det tidigare i någon tidning —
angetts, att den motion, för vilken jag står som undertecknare, skulle vara en
bondeförbundsmotion. I klarhetens tecken vill jag därför nämna, att undertecknarna
av motionen i denna och i andra kammaren samtliga äro ledamöter
från Skaraborgs län, representerande olika partier.

Det yrkande, som jag, herr talman, vill ställa, är, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna i första kammaren nr 370 och
i andra kammaren nr 560 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1946/47 under fonden till statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 15 800 000 kronor. Därmed har man således väntat
med den tredje kalkugnen och dragit ned den föreslagna siffran med vad denna
skulle kosta, nämligen 200 000 kronor.

Herr Krugel: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av de inlägg, som gjorts av herrar Ekströmer, Akerberg och statsrådet Myrdal.

Herr Ekströmer sade ungefär, att när styrelsen framlagt detta förslag, måste
det vara rätt. Det är åtminstone en bekväm synpunkt, herr Ekströmer! Örn
man finge ta på det sättet på alla ekonomiska ting, skulle det enligt min mening
vara mycket bekvämt. Jag sade, att jag inte trodde att företaget kunde bli
bärigt och att jag byggde mitt antagande på skillnaden i det pris, som Är att
anteckna för den utländska oljan i våra hamnar, och tillverkningspriset på vår
egen skifferolja, och den uppfattningen vill jag nog gärna ha kvar.

Därmed vill jag inte ha sagt, att det inte finns vissa möjligheter att förbilliga
tillverkningen av oljan vid Kvarntorp, örn man, såsom ju är avsett, fördubblar
driften. Den relativa kostnaden per liter olja skulle alltså kulma tänkas gå ned
något. Men jag är övertygad örn att den absoluta förlusten per år på verksamheten
vid Kvarntorp blir större, ju större man gör företaget, och därför hade
man enligt mitt förmenande bort begränsa sig, stanna vid vad som redan finns
och nöja sig med detta tills vidare, även med risk att under de närmaste åren
få lov att, såsom vi hittills gjort, ta vissa förluster.

Jag kan upplysa, eftersom herr Ekströmer frågade om det, att Ljungströmsmetoden
ännu är i bruk. Den består ju däri, att man borrar ned järnrör i
marken, tillför elektrisk ström och upphettar skifferlagret. Oljan förgasas, stiger
uppåt och kondenseras, när den nått marken, samt rinner ut i flytande
form. Det är det med denna tillverkning förenade obehaget, som det är svårt
att komma till rätta med. Längs dessa i marken nedborrade rör stiga gaser
och ångor av en obehaglig karaktär. Dem kan man ju inte gripa, fatta och
rena, örn man har aldrig så god vilja från bolagsledningens sida, utan de
komma i oförändrat skick ut över nejden, sakta och vackert som höga dimbankar,
och famna oss där. De förstöra delvis växtligheten. De förstöra också
mjöldagg och dylikt, men det kanske jag inte skulle ha nämnt, eftersom det
ju är en fördel.

Onsdagen den 2G juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)

Jag nämnde, att grödan på markerna på dessa 11 000 tunnland till stor del
förstöres vid översvämningar under regnperioderna. Befolkningen tycker, att
det är en underlig inställning från samhällets sida att ena stunden, eller ena
årtiondet eller århundradet — det var i slutet av förra århundradet som
Kvarntorpssjöarnas sänkning genomdrevs — betala ut miljoner efter miljoner
för att torrlägga området och sedan inte vilja göra allt för att hindra skador
på grund av den verksamhet som nu bedrives. Man dränker växtligheten där
på stora områden, så att den blir helt eller delvis förstörd. Sådan förstörelse
förekommer inte bara vid regnperioderna under vegetationstiden, utan också
praktiskt taget varje år under snösmältningen, på grund av översvämningar
då.

Det tråkigaste är emellertid att — enligt vad en kemist upplyst mig örn
— det föreligger fara för att, när jordområdet gång på gång översvämmas
med detta förorenade vatten, förgiftningen till sist bitr så stark, att växterna
dö. Det blir ett slags öken, och det har väl inte varit meningen. Därför vore
det. önskvärt, örn allt gjordes för att rena vattnet, gaserna och röken.

Nu nämnde statsrådet Myrdal, att ledningen gjort allt för att få vattnet
renat och gaserna och röken filtrerade. Viljan har kanske funnits, statsrådet
Myrdal, men verkligheten var i förrgår sådan, att när jag stack ned en liten
räfflad sticka i vattnet, fastnade hela lager med slam, som kom från Kvarntorp.
Det kan man åtminstone inte säga är något strålande resultat. I stället
för att man tidigare hade ett opalfärgat, vackert men illaluktande vatten,
har man nu ett mycket grumligare, men rostfärgat och fult vatten. Även om
man anlägger skönhetssynpunkter på frågan, har man ett minus att redovisa.

Herr statsrådet sade vidare, att hail var övertygad örn bärigheten ur ekonomisk
synpunkt. Naturligtvis vågar jag, såsom jag antydde i mitt första anförande,
icke ta upp någon ekonomisk diskussion angående en sådan stor sak,
men som jag då sade hade jag ett mycket gott sällskap i de remissinstanser,
som yttrat sig. Herr statsrådet vill val inte förneka, att de lia blottat en skepsis,
som borde vara anledning att beakta. De ha visserligen tillstyrkt anslaget,
men de ha icke gjort det på den grund, att de äro övertygade örn att bolaget
skall bli bärkraftigt eller ens kunna gå med blott små förluster.
Man har tagit sikte på den beredskap vi böra upprätthålla, och därför har man
tillstyrkt det.

Jag tillät mig också säga, att om statsrådet hade varit här, hade det varit
mig ett nöje att hälsa honom välkommen till Kvarntorp. Denna inbjudan upprepar
jag nu inte bara å egna, utan å samtliga ortsbors vägnar. Var välkommen
och titta! Jag är säker på att besöket skall kunna ge impulser till nya
ansträngningar för att tillmötesgå befolkningen, som i detta fall blott har
det rimliga kravet, att man försöker nedbringa dess förluster och därmed också
samhällets förluster till det minsta möjliga. Det bör vara en angelägenhet att
slå vakt om. Man bör i största möjliga utsträckning eliminera det obehag som
vi ha för närvarande.

Herr Akerberg sade, att jag bor kvar fortfarande. Det är alldeles riktigt,
och jag har rätt trevligt omkring mig än så länge. Men det var väl inte väntat,
att do som bo på mer än en halv mils avstånd från anläggningen skulle
liksom de sorn bo på nära håll behöva räkna med risken att rökas ut. Men så
blir kanske fallet nied mig, örn det inte blir någon förändring. Ett faktum är
i varje fall, att nili- vi skola sova, få vi stänga igen fönstren, ty det luktar
så vidrigt som örn fotogenkärl stöde inne i ens sovrum. Det trivs man inte
med i längden, och jag förstår inte, hur arbetarna, sorn bo öster örn Kvarntorp,
kunna finna sig i dessa förhållanden. Men var välkommen, herr statsråd,
jag skall så gärna vara ciceron och bestyrka vad jag här har sagt. Jag famlar

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. teckning av aktier i Svenska skifferotjeaktiebolaget. (Forts.)
inte i luften, utan jag framför reala synpunkter. Det är verklighet bakom vad
jag säger.

Beträffande det nämnda obehaget skall jag be att få citera ett par rader
från en ortsbo, som skrev till mig nyligen. Han slutar så här: »Vi vill ha slut
på Kvarntorpsskandalen.» Jag påstår inte, att det föreligger någon skandal,
utan jag vill liksom herr Åkerberg ha företaget kvar. Jag anser att det vore
ansvarslöst att yrka på att det skall läggas ner. Men jag tycker, att de förmåner
i fråga örn forskning m. m., som herr Åkerberg siktade på, kunde man
ha nått, om man behållit företaget i den omfattning det har nu och inte investerat
nya miljoner för att öka driften — med goda chanser att få större
förluster. Det är mitt sätt att se saken. Har jag misstagit mig, vilket jag
hoppas, är det bara bra.

Jag har fortfarande, herr talman, intet yrkande.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag ber att få tacka för inbjudan
och acceptera den. Jag beklagar bara, att jag inte har varit i tillfälle att objuden
komma tidigare.

Jag har dock inte varit okunnig örn de förhållanden, som herr Kriigel så
levande och målande har illustrerat. Jag vill försäkra honom, att det finns
ingen meningsskiljaktighet mellan honom och bolagets ledning och regeringen i
fråga örn syftet, att allting måste sätttas in på att bevara samhället som ett trivsamt,
hyggligt svenskt industrisamhälle. Emellertid är det mig omöjligt att
begripa logiken i herr Krugels tankegång. Från dessa utgångspunkter kom
herr Kriigel nämligen till den slutsatsen, att han skulle vilja fortsätta verksamheten
i nuvarande skala. Jag begriper med andra ord inte riktigt sammanhanget
mellan de ekonomiska planerna och de hygieniska syftena. Det enda
logiska från herr Krugels utgångspunkter borde val vara, att verksamheten
skulle läggas ned och att man skulle vara beredd att ta de kostnader som upprätthållande
av beredskap utan drift skulle medföra. Men att bara komma
till den slutsatsen, att man skall fortsätta som det är och inte vidta de tekniska
och finansiella rekonstruktionsåtgärder, som kunna göra företaget lönande,
anser jag föga logiskt.

Låt mig även påpeka, att möjligheten att lägga ned stora kostnader —- ty
måhända blir det fråga om stora kostnader —- på att bevara de estetiska och
hygieniska värdena, måste även ur statsmakternas synpunkt te sig betydligt
större, ifall vi göra en sådan omläggning av företaget, att det blir bärkraftigt.
Det förefaller mig mycket rimligt, att riksdagen kommer att anse sig ha råd
till betydligt större utgifter i det syfte herr Kriigel bär talat örn, örn vi ha
en verksamhet som bär sig än örn vi ha en verksamhet sådan som den nuvarande.

Med anledning av det yrkande, som herr Birger Andersson har ställt, skulle
jag bara vilja göra fullt klart för kammaren, ait den ekonomiska plan, som
här har lagts upp, bygger på tillvaratagandet av biprodukter, bl. a. den kalksten,
som i stora mängder kommer fram vid processen. Ett bifall till herr Birger
Anderssons yrkande bryter fullkomligt sönder grunden för det rekonstruktionsförslag,
som styrelsen lagt fram och som regeringen har fört vidare till
riksdagen i form av den proposition vi nu behandla.

Herr Kriigel: Herr talman! Ett pär ord med anledning av statsrådet Myrdals
anförande! Vad angår bolagets lokala ledare, direktören och hans medhjälpare,
har jag inte på något sätt velat uttala något klander mot dem. De ha enligt
mitt förmenande under hela tiden varit överhopade av arbete. Jag har ofta
varit i samspråk med dem och resonerat örn dessa ting, och jag förstår, att det

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. teckning av aktier i Svenska skif f erot jeaktiebolag et. (Forts.)
har varit svårt för dem att i alla stycken handla på bästa sätt. De ha nog gjort
så gott de kunnat, och vi få vara dem tacksamma för det.

Vad beträffar anmärkningen mot min inkonsekvens, att jag ena stunden ville,
att anläggningen skulle fortsätta, och den andra gav skäl för motsatsen, får
väl statsrådet medge, att jag fullt riktigt knutit samman min ståndpunkt med
i ena fallet ekonomiska synpunkter och i det andra beredskapssynpunkter.
Skall jag anlägga enbart ekonomiska synpunkter, vill jag lägga ned verket i
dess helhet. Anlägger jag beredskapssynpunkter, vill jag inte gå så långt.
Jag anser, att vi äro skyldiga oss själva att fortsätta bolagets drift, till dess
— som jag nyss uttryckte det — oron i världen har lagt sig. Jag har därför
inte varit så ologisk som det påståtts.

Herr Akerberg framhöll, att det var önskvärt, att företaget bibehölls med
hänsyn till den forskning och de tekniska utvinningar, som kunde bli resultat
av driftens fortsättande. Men jag förstår fortfarande inte, herr Akerberg, varför
man inte kan vinna samma forskningsresultat, om bolaget är så stort som
det nu är, med en kapacitet av 80 000 liter olja per år, som örn driften ökas
till exempelvis det dubbla.

Beträffande kalken hade jag inte tänkt yttra mig här. Eftersom den gång
efter annan förts på tal, vill jag emellertid framhålla, att örn bolaget skall
inte bara drivas i nuvarande omfattning, utan ökas ut, så är det kanske lämpligt
att kalkanslaget också ges, ty så vitt jag förstår har bolaget redan vidtagit
en hel del åtgärder för att exploatera kalken och avsända den till avsättningsorterna.
Bolaget har vid Sköllersta byggt en ny lastkaj för det ändamålet, och
örn kalkproduktionen ej utökas, äro pengarna nedlagda till ingen, nytta. Det är
ju möjligt, att man skulle kunna använda kajen för andra ändamål och att
andra åtgärder, som vidtagits med tanke på den ökade kalkutvinningen, också
skulle kunna komma till nytta. Jag skall inte ställa något yrkande här, men
jag har velat göra dessa reflexioner.

Slutligen en sak, statsrådet Myrdal! Det är ifrågasatt, att styrelsen skulle
rekonstrueras. Jag vet inte, örn jag är fel underrättad, men så har bestämt
sagts mig. Tänker någon styrelseledamot avgå, så är det ett önskeanål, som
jag hoppas skall kunna tillmötesgås, att man sätter in i styrelsen någon representant
från bygden, som förstår befolkningens intressen. Jag tvekar inte att
påstå, att de många stockholmare, som sitta i styrelsen, inte lia samma förutsättningar
att bedöma dessa angelägenheter som en person som känner till
landsbygden och dess intressen. Det är som sagt bara, herr statsråd, ett önskemål,
som jag hoppas överväges, ifall förmodandena örn förändring i styrelsen
komma att besannas.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag tillåter mig att till herr statsrådet ställa
den frågan: komma de olägenheter för jordbruket och för befolkningen, som
ha påtalats så livligt under denna debatt, att okas genom den investering som
nu skall ske genom de planerade anläggningarna?

Herr statsrådet Myrdal: Nej, herr talman, jag förutsätter motsatsen. I fall
kammarens ledamöter ha gått igenom propositionen, torde de ha funnit, att det
ju inte är fråga om att utvidga oljeproduktionen, utan det är fråga örn att
göra vissa investeringar, så att det blir möjligt att bättre^ tillvarata andra
produkter än oljan. Örn man genom em sådan investering, såsom jag hoppas,
dessutom gör företaget bärkraftigt, är det klart, att de finansiella möjligheterna
öka att med kraft gripa sig an det stora problemet, hur man skall
kunna ha ett hyggligt samhälle omkring ett skifferoljeverk.

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till
understöd åt
folkhögskolor

Äng. teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Andersson, Birger, att riksdagen,
skulle, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 370 och
II: 560, till Teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget för
budgetåret 1946/47 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 15 800 000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget Ceaverken
m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 222, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1946/47 till understöd åt folkhögskolor jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under åttonde
huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Folkhögskolor: Understöd för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 2 630 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Gustaf Karlsson (1:90) och den andra inom andra kammaren av herrar
Svensson i Ljungskile och Malmborg i Skövde (II: 240);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Elon Andersson och Albertsson (I: 56) och den andra inom andra kammaren
av herr Malmborg i Skövde m. fl. (II: 96), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta ingå till Kungl. Majit med hgmställan örn en, allsidig utredning
angående folkhögskolans framtida utveckling och utbyggnad under
statens medverkan med beaktande av i motionerna anförda synpunkter;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl. (I: 208) och den andra inom andra kammaren av
fru K ordgren m. fl. (II: 326), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte begära, att Kungl. Majit måtte utreda frågan örn beviljande
av statsbidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolorna och därefter
för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. ° (Forts.)

a) att riksdagen måtte till Folkhögskolor: Understöd för budgetåret 1946/47
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 630 000 kronor;

b) att motionerna I: 90 och II: 240 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda; . „ ... .. ,

c) att motionerna I: 56 och II: 96 icke matte till någon riksdagens åtgärd

föranleda; ... . ... .. ,

d) att motionerna I: 208 och II: 326 icke matte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»Vidkommande de till statsutskottets förberedande handläggning remitterade
motionerna I: 56 och II: 96 får utskottet erinra örn att vid innevarande
års riksdag i två likalydande motioner I: 244 och II: 380 hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla örn en förutsättningslös, allsidig
och ingående utredning rörande hela problemkomplexet om yrkesskolornas
och folkhögskolornas ställning och uppgifter i samhället samt att därvid
måtte beaktas i motionerna angivna synpunkter. Sistnämnda motioner
remitterades, motionen I: 244 till första kammarens första tillfälliga utskott
och motionen II: 380 till andra kammarens första tillfälliga utskott. I sitt utlåtande
nr 8 hemställde första kammarens första tillfälliga utskott att motionen
1:244 icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Denna
hemställan bifölls av första kammaren. I sitt utlåtande nr 12 hemställde
andra kammarens första tillfälliga utskott, att andra kammaren — med biträdande
av första kammarens i ärendet fattade beslut — för sin del måtte
besluta, att motionen II: 380 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Andra kammaren biföll ifrågavarande hemställan. Med hänsyn till att
riksdagen sålunda funnit sig böra avböja motionsvis gjorda yrkanden, avseende
skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning av frågor av likartad
innebörd som de i motionerna I: 56 och II: 96 framställda, anser sig utskottet
icke böra tillstyrka bifall till vad i sistnämnda motioner hemställts.
Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla, att enligt utskottets mening
goda skäl tala för att en undersökning kommer till stånd rörande folkhögskolans
framtida ställning och utbyggnad under statens medverkan. Utskottet
utgår ifrån att Kungl. Maj:! bär sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.
Resultatet av för närvarande pågående utredningar rörande folkskolans
ställning i skolorganisationen torde dock måhända böra avvaktas innan problemen
angående folkhögskolan upptagas till övervägande. Härvid torde även
de i motionerna 1: 208 och II: 326 angivna spörsmålen, vilka jämväl berörts
i första kammarens första tillfälliga utskotts och andra kammarens första tillfälliga
utskotts omförmälda utlåtanden nr 8 och nr 12, böra göras till föremål
för närmare omprövning.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Mannerskantz och Falla, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade;

2) av herr Ivar Persson, som dock ej antytt sin mening.

I det av herrar Mannerskantz och Falla förordade yttrandet hade för det
nyss återgivna stycket av utskottets motivering föreslagits följande av fattning: »Vidkommande

de----motioner hemställts. De i motionerna I: 208

och II: 326 angivna spörsmålen hava jämväl berörts i första kammarens
f(irsta tillfälliga utskotts och andra kammarens första tillfälliga utskotts omförmälda
utlåtanden nr 8 och nr 12.»

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Den av herr Falla oell mig bär avgivna
reservationen innebär, att man i det långa stycket mitt på s. 5 i utskottsutlåtamdet
skall ta bort den sista tredjedelen: »Utskottet vill dock i detta sammanhang
framhålla, att enligt utskottets mening goda skäl tala för att en undersökning
kommer till stånd rörande folkhögskolans framtida ställning oell
utbyggnad under statens medverkan», etc.

Skälet till detta yrkande är, att vi ha varit rädda för att folkhögskolan
skall förlora den fria ställning, som den hittills har haft här i landet, och
kopplas in i det övriga skolsystemet inom en snäv ram, som betar den möjligheten
att utvecklas på det fria sätt, som hittills har varit en mycket stor
tillgång för folkhögskolan. Vi tycka, att utskottets skrivning för mycket inbjuder
till att i en kommande utredning folkhögskolan placeras in så, att den
förlorar sin hittillsvarande karaktär. Den är en alltför värdefull tillgång, för
att man skall beröva den dess nuvarande karaktär.

Detta är naturligtvis inte någon; stor sak. Det är blott några ordval, som
vi tycka för mycket inbjuda till en allt för skarp begränsning och inramning
av folkhögskolan i framtiden.

Jag ber med hänsyn till detta, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag tror, att reservanterna här äro mera
ängsliga än vad som behöves. Naturligtvis är jag lika medveten som reservanterna
om att det har kommit propåer i den riktning, i vilken reservanterna
frukta, att en utredning skulle komma att gå. Men dessa propåer, det är
ganska viktigt i detta sammanhang, lia inte gjorts i de motioner — av herrar
Elon Andersson och Albertsson i donna kammare och av herr Malmborg i
Skövde m. fl. i andra kammaren — som ligga till grund för utskottsutlåtande!.
Till och med i dessa motioner hävdas mycket starkt de principer, för vilka
reservanterna göra sig till talesmän. Även motionärerna opponera på det bestämdaste
mot att någon sådan tvångsinramning av folkhögskolan skall komma
till stånd.

Örn något kan ge skäl till farhågorna, är det en formulering i statsutskottets
utlåtande. Där står, att »goda skäl tala för att en undersöikning kommer
till stånd rörande folkhögskolans framtida ställning och utbyggnad under statens
medverkan». Men tyngdpunkten i motionen är tydligen inte, att den framtida
ställningen och utbyggnaden skall ske under statens medverkan, utan att
undersökningen skall ske under statens medverkan. Det är en helt naturlig sak,
ty på annat sätt ske ju inte undersökningar.

Utskottet bär som synes egentligen ställt sig på motionens ståndpunkt i
detta fall, då det »utgår ifrån att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål». Utskottet gör bara en liten reservation, som står i någon
motsättning emot motionen. Utskottet skriver nämligen: »Resultatet av
för närvarande pågående utredningar rörande folkskolans ställning i skolorganisationen
torde dock måhända böra avvaktas innan problemen angående folkhögskolan
upptagas till övervägande.» Men det är nog nödvändigt, att Kungl.
Maj:t får avgöra, när det är lämpligt att ta upp denna utredning. Det kan
under inga förhållanden, dröja länge, och det kan rent av ske — såsom motionärerna
vilja — innan de nämnda utredningarna ha slutförts. Så är utskottets
motivering skriven.

Det är för övrigt ännu en sak, som kan stärka utskottsmotiveringen på båda
de punkter det här har varit fråga örn. nämligen det i och för sig berömvärda
intresset för folkhögskolan. Folkhögskolan är som bekant lyckligtvis en institution,
som har medhåll i Sveriges riksdag. Det Ilar därför det ena året efter

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag lill understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
det andra i snart ett årtionde uttryckts ängslan för att man skall glömma
folkhögskolans utveckling i alla de utredningar, som nu förekomma. Utskottet
Ilar här genom att uttala, att frågan snarast bör uppmärksammas av Kungl.
Majit, enligt min mening också sörjt -för att man kan vara tämligen säker på
att utredningen kommer i sitt rätta sammanhang, så snart ske kan.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag har vid den ifrågavarande punkten i
statsverkspropositionen avlämnat en motion, avseende ett ganska begränsat
område, och en likalydande motion har väckts i andra kammaren. Den utredning,
som i dessa motioner begäres, avser ju frågan, huruvida statsbidrag till
byggnadsarbeten vid folkhögskolorna skulle kunna beviljas efter vissa bestämmelser,
som man tycker skulle kunna fastställas ganska lätt. Jag avser ingalunda
med min motion att gå in på frågan om en förändring av folkhögskolornas
ställning i det ena eller andra avseendet, och jag vill gärna betyga för de
övriga reservanterna här, som äro oroliga på den punkten, att jag ingalunda
vill förändra folkhögskolornas karaktär.

Bidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor beviljas emellertid av lotterimedel,
och dessa utfalla ju ganska ojämnt. Det är därför svårt för de olika
skolstyrelserna att behöva lita till lotterimedlen för att erhålla statsbidrag till
de allt mera kostnadskrävande byggnadsarbeten, som erfordras även vid denna
typ av skolor. Jag har därför ansett, att en särskild utredning angående byggj
nadsbidragen skulle vara motiverad och skulle kunna slutföras på kort tid, så
att man inte skulle behöva avvakta den stora utredning örn skolornas inbördes
ställning, som pågår här i landet för närvarande. När man har sammankopplat
dessa saker i utskottsutlåtande t, har jag därför sett mig nödsakad att anmäla
en reservation.

Ehuru jag givetvis helst skulle vilja yrka bifall till min motion för att få
till stånd den mera begränsade och föga tidskrävande utredningen, förstår jag
ju att i det läge, i vilket frågan nu har kommit, är det utsiktslöst att vinna gehör
för detta yrkande. Jag har därför, herr talman, endast helt kort velat ge
till känna för kammaren, vad jag har avsett med såväl min motion som min
reservation.

Herr Andersson Elon: Herr talman! Jag är fullkomligt anse med herr Mannerskantz
örn att folkhögskolans frihet är en så värdefull tillgång, att den bör
bevaras, och att man bör ta sig i akt för åtgärder, som skulle innebära ett avsnörande
av denna frihet i ena eller andra riktningen. Emellertid tror jag, att
örn herr Mannerskantz läser igenom den motion, som har givit anledning till
detta utskottsutlåtande, skall han där finna denna frihetskänsla uttryckt så
bestämt, i så klara ordalag, att det inte finns någon anledning att befara, att
den utredning, som rekommenderas i anledning av motionen, skall leda till en
begränsning av folkhögskolans nuvarande frihet. Jag tror jag kan finna ett
ytterligare stöd för den uppfattningen däri, att de folkhögskolemän från skilda
håll, som framträtt under diskussionen efter motionens avlämnande, så vitt jag
har kunnat finna utan undantag ha givit sin anslutning till de synpunkter, som
framförts i motionen, och den begäran örn utredning angående folkhögskolans
plats i det framtida skolprogrammet, som där har satts i fråga.

Jag har för övrigt den uppfattningen, att känslan för folkhögskolans frihet
både i det svenska samhället och i den svenska riksdagen taktiskt är så stor,
att en medverkan från statens sida utöver vad som redan nu förekommer i
folkhögskolans arbete icke behöver och icke kommer att medföra någon risk
för att denna frihet skall undertryckas. Jag tror således i likhet med herr
Oscar Olsson, att reservanternas farhåga för att man genom en dylik utred -

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1940 fm.

Anslag till understöd åi folkhögskolor. (Forts.)
ning skall ta ett initiativ, som innebär en begränsning- av folkhögskolans frihet,
är oberättigad och att reservanterna äro ängsliga i onödan.

För min del vill jag både i anledning av vad som här sagts och i anledningav
vad som står i utskottets utlåtande understryka, vad utskottet säger, när
det hoppas, att Kungl. Majit skall ha frågan under uppmärksamt bevakande
och när så befinnes lämpligt företa den utredning, som motionärerna ha begärt.
Jag är för dagen nöjd med den sympati för motionärernas tankegång,
som jag utläser ur utskottsutlåtandet, och har således, herr talman, inget annat
yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Wagnsson: Herr talman! Efter de anföranden, som nu hållits av herr
Ivar Persson och herr Elon Andersson, kan jag fatta, mig mycket kort. Jag
delar helt den uppfattning, som dessa två talare gett uttryck åt i diskussionen
här. De höjda stipendier, som riksdagen förra året beslöt — och sorn genom
det beslut kammaren nu går att fatta ytterligare komma att höjas — ha medfört
en väsentligt ökad tillströmning av elever till folkhögskolorna. Tillströmningen
är nu så stor, att den nuvarande ramen för skolorna håller på att
sprängas. Stora grupper ställas utan möjlighet att vinna inträde i en folkhögskola.
Det är därför synnerligen önskvärt, att nya folkhögskolor kunna startas,
men det finns vissa svårigheter, då det gäller att få nya skolor till stånd.
Dessa svårigheter ha till och med ökats genom de beslut, som de senaste riksdagarna
ha fattat. Statsmakterna kräva nämligen som regel, att skolorna drivas
helt och hållet med egna medel ett eller ett pär år innan statsbidrag lämnas.
Ju högre stipendierna, lärarlönerna och byggnadskostnaderna bli, desto
högre bli de omkostnader, som följa med startandet av en ny skola. Vi stå här
utan tvivel inför ett allvarligt problem, som måste lösas på något sätt och
som, såsom jag ser det, inte kan lösas på annat sätt än genom att statsmakterna
mera bestämt gå in för att understödja byggandet av erforderliga lokaler
för folkhögskolorna.

De motioner, som nu väckts och som bragt denna fråga under diskussion,
ha avstyrkts av statsutskottet, men det har skett med en motivering, som är
så positiv, att syftet med motionerna därmed kan anses vara. nått. Utskottet
har ju framhållit, att enligt utskottets mening goda skäl tala för att en undersökning
kommer till stånd rörande folkhögskolans framtida ställning och utbyggnad
under statens medverkan. Till herr Mannerskantz vill jag här skjuta
in, att detta naturligtvis inte får innebära en kringskäming av skolornas rörelsefrihet.
Herr Elon Andersson har ju nyss hänvisat till de mycket bestämda
uttalanden, som gjorts i den motion utskottet här har behandlat. Jag tror,
att man inte behöver befara en utveckling i den riktning herr Mannerskantz
här har varnat för. Såväl inom skolöverstyrelsen som inom riksdagen har man
vid många tillfällen gett uttryck för samma uppfattning som herr Mannerskantz,
nämligen att skolornas rörelsefrihet inte får kringskäras mer än som är
alldeles nödvändigt.

Jag har, herr talman, med detta anförande bara velat understryka, att det
är ett viktigt problem, som beröres i de föreliggande motionerna, och att det är
synnerligen önskvärt, att en utredning kommer till stånd, som förbättrar arbetsmöjligheterna
ytterligare för folkhögskolorna och gör det möjligt att ytterligare
bygga ut antalet folkhögskolor i landet. Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Jag är delvis förekommen av den föregående
ärade talaren. Jag är liksom han övertygad om att på detta område föreligger
en hel råd viktiga problem, som måste lösas under den närmaste fram -

Onsdagen den 26 juni 1946 fin.

Nr 27.

Anslay till understöd åt folkhögskolor. (Forts.)
tiden. Men jag vill också framhålla en annan sak, och det är, att vi måste
se till, att det inom vårt för övrigt så strängt statsreglerade skolväsen i alla
fall finns ett område, där friheten har en tryggad ställning, att våra svenska
folkhögskolor, så långt det är möjligt, kunna få växa fritt. Det är inte minst
med hänsyn härtill, som jag är glad åt den uttolkning av statsutskottets utlåtande,
som herr Oscar Olsson gav. Det finns formuleringar i detta utlåtande,
som annars kunde ingiva vissa farhågor.

När jag alltså går att rösta för statsutskottets utlåtande, är det under den
uttryckliga förutsättningen, att herr Oscar Olssons tolkning sammanfaller
med den mening, som statsutskottet har i denna sak.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt med godkännande av utskottets motivering samt
vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den av herrar Mannerskantz och Falla vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 223, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj:ts proposition angående anslag till utbildning av tandläkare m. m. jämte utbildning av

i ämnet väckta motioner. tandläkare

m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 241 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,

A. att riksdagen måtte

1. bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga av departementschefen angivna ändringar
i personalförteckningen för tandläkarinstitutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1946/47;

2. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för tandläkarinstitutet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

3. till Tandläkarinstitutet: Avlöningar under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 624 000 kronor;

4. till Tandläkarinstitutet: Omkostnader under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 298 000 kronor;

5. till Tandläkarinstitutet: Nyanskaffning och underhåll av utrustning under
åttonde huvudtiteln för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 106 000 kronor;

6. till Provisoriska anordningar för tandläkarutbildning under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 222 000 kronor;

7. till Anordnande av utbildning för tandtekniker under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 47 100 kronor;

8. till Uppförande av ett tandläkarinstitut i Malmö för budgetåret 1946/47
under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av
4 000 000 kronor ;

9. till Utrustning av ett tandläkarinstitut i Malmö under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor;

B. att motionen I: 337 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att motionerna I: 338 och II: 517 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

D. att motionen II: 518 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

I motionen I: 337, av herrar Holmbäck och Björck, hade hemställts, utom
annat, att riksdagen skulle besluta, att nya tandläkarinstitut skulle inrättas

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
i Göteborg och Malmö samt att det första institutet skulle förläggas till Göteborg.

I de likalydande motionerna I: 338, av herr Sjödahl m. fl., och II: 517, av
herr Carlsson i Bakeröd m. fl., hade hemställts, utom annat, att riksdagen
skulle besluta, att ett av de nya tandläkarinstituten skulle förläggas till Göteborg.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet har vid sin prövning av denna fråga funnit övervägande skäl
tala för att det nya institutet förlägges till Malmö. I detta sammanhang vill
utskottet i likhet med departementschefen framhålla, att åtgärder böra vidtagas
för att i sinom tid institutet skall bliva infogat i folkland vårdsorgan i -sationen i Malmö såsom centraltandpoliklinik.

Av den ståndpunkt utskottet sålunda intagit följer, att utskottet icke funnit
sig böra biträda det i motionen I: 337 framställda yrkandet örn det första
institutets förläggning till Göteborg. Utskottet har icke heller — såsom i motionerna
D 337 samt I: 338 och II: 517 påyrkats — ansett att beslut nu bör
fattas angående förläggningsplats för det andra av de planerade nya tandläkarinstituten,
vilken fråga emellertid i enlighet med vad utskottet ovan framhållit
med det snaraste synes böra bringas till sin lösning. I frågans nuvarande
läge anser sig utskottet alltså icke böra tillstyrka bifall till berörda motion svis
gjorda yrkanden.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Lindström, Karl
Andersson, Gustaf Karlsson och Mårtensson ansett dels att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade lindelse, reservationen visade, dels ock att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen -— -- 1 500 000 kronor;

B. att motionen — ---åtgärd föranleda;

C. att motionerna I: 338 och II: 517 måtte anses besvarade nied vad utskottet
i det föregående anfört;

D. att motionen----åtgärd föranleda.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade för det senare av de nyss
återgivna styckena av utskottets motivering föreslagits följande lydelse:

»Av den ståndpunkt utskottet sålunda intagit följer, att utskottet icke tunni
sig böra biträda det i motionen I: 337 framställda yrkandet om det första
institutets förläggning till Göteborg. Såsom utskottet i det föregående framhållit
är det önskvärt, att det tredje institutet inom en snar framtid kommer
till stånd. Då ett beslut i förevarande sammanhang örn var det tredje
institutet borde förläggas skulle underlätta förarbetena till det förut beslutade
tredje institutet och förkorta tiden mellan det andra institutets färdigställande
och det tredje institutets påbörjande synas starka skäl tala för att
dylikt beslut nu fattas. Med erinran örn att medicinalstyrelsen i tidigare avgivet
yttrande över de sakkunnigas förslag angående utbildning av tandläkare
antytt att det vore tänkbart att ett fjärde institut framdeles kunde komma
att behövas och att detta då lämpligen borde förläggas till Norrland, vill utskottet
förorda att det tredje institutet, såväl på grund av föreliggande goda
möjligheter att erhålla tillräckligt antal patienter som att erhålla kompetenta
lärare, förlägges till Göteborg och att Kungl. Majrt måtte vidtaga nödiga
åtgärder för att uppförandet av det tredje institutet i Göteborg skall kunna
påbörjas så snart det andra institutet i Malmö blir färdigställt. Med vad sålunda
anförts torde motionerna I: 338 och II: 517 få anses besvarade.»

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Då jag hör till dem. som skrivit
under den till utskottets utlåtande fogade reservationen, skall jag be att få

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
säga några ord, men innan jag går in på den saken, vill jag gärna med ett
enda ord understryka vad utskottet säger om den segslitna frågan örn utbildningstiden.
Det är ju kammarens ledamöter bekant, att det bär rått mycket
delade meningar örn hur lång utbildningstid tandläkarna skulle ha. Man har
hävdat att tiden bör vara sex år, och man har ansett att den nuvarande tiden,
fyra år, är tillräcklig. Departementschefen stannade för en studietid av fem
år i enlighet med det förslag, som en särskilt tillkallad sakkunnig hade framlagt.
I anledning härav säger utskottet på s. 14 i föreliggande utlåtande:
»Utskottet förutsätter dock härvid, att Kungl. Maj :t, innan den nya studieplanen
fastställes, låter verkställa ytterligare undersökning med avseende å
möjligheterna att nedbringa studietiden under den av utredningsmannen angivna.
»

Jag skulle alldeles särskilt vilja understryka, vad utskottet har sagt på denda
punkt. Jag vågar, trots att jag är lekman, göra det, därför att jag har
kommit i kontakt med tandläkeriet i så måtto, att jag är ledamot av en hälsovårdsberedning
och i denna egenskap har hand örn folktandvården i ett landstingsområde.
Jag skulle tro, att man inte, när det gäller tandvård i allmänhet,
kan rikta några anmärkningar mot kvaliteten på vården. Men det är
klart, att en del behandlingsformer tillkomma, om vilka man efter hand kommer
till insikt, att de äro önskvärda och behövliga. Om en lekman vågar
uttala sig på detta område, skulle han väl närmast vilja säga, att en utbildningstid
på fyra. år är tillräcklig, och vad som kan behövas för specialisterna
får man ordna genom särskilda kurser. Då kan man få fram den differentiering,
som är önskvärd.

Efter detta skulle jag vilja säga ett par ord örn den reservation, som har anförts.
Reservanterna äro eniga med utskottsmajoriteten i alla punkter utom
en. Reservanterna ha nämligen den uppfattningen, att det finns fullgoda skäl
för riksdagen att redan nu säga, var det tredje tandläkarinstitutet skall ligga.

Jag vill först erinra om hur beslutet örn det tredje tandläkarinstitutet kom
till. Vid 1945 års riksdag hade departementschefen föreslagit, att riksdagen
skulle besluta örn ett nytt institut. Platsen hade han inte vågat bestämma;
den skulle övervägas ytterligare. När detta förslag kom under utskottets och
riksdagens behandling, sade båda: »Vi äro inte nöjda med att få bara ett institut
till. Behovet av tandläkare är så stort, att vi behöva två institut, och
platsen för dessa skall bestämmas senare.» Nu har det som synes kommit en
proposition örn det första nya institutet, och det skall förläggas till Malmö.
Motionärerna, som reservanterna för sin del stödja, ha ingenting emot att
Malmö får det första nya institutet. De ha ingenting emot det, ty om det
skulle beslutas att det första nya institutet skall ligga i Göteborg så skulle
detta förlänga tiden, tills mari får det nya institutet färdigt, och det vilja
inte vare sig motionärerna eller reservanterna vara med om.

Här kommer jag in på kärnpunkten i frågan örn betydelsen av att riksdagen
redan nu bestämmer, var det andra nya institutet skall ligga. Det är
känt, skulle jag tro, av flertalet av kammarens ledamöter, att det har gjorts
en del förarbeten med klar inriktning på Malmö, innan man fattat det formella
beslutet om var det institutet skulle ligga. Det veta säkert alldeles särskilt
ledamöterna i statsutskottets andra avdelning, men liven en och annan
utomstående vet precis, hur det har gått till. Även om detta kanske inte är
så vackert handlat av departementschefen, så är det praktiskt, ty härigenom
har man förkortat den tid, som man har att räkna med, innan institutet kan
komma till.

Örn nu riksdagen följer reservationen har man undanröjt en del olägenheter.
Man underlättar förarbetet för det andra nya institutet, och det är detta reservanterna
anse vara så viktigt.

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)

Hade nu inte svårigheten att få lärare vid det tredje institutet kommit till.
hade det naturligtvis varit klokt att på en gång besluta örn uppförande av
dessa två institut. Det hade för övrigt varit klokt att redan i fjol vid behandlingen
av frågan säga ifrån, var instituten skulle ligga. De sakkunniga ha
förklarat att man inte kan få fram kvalificerade lärare i den takt, som är
önskvärd. Om en tid av två, tre år lär man emellertid kunna räkna med kvalificerade
lärare till det andra nya institutet, och därför skulle det vara lämpligt,
att riksdagen nu bestämde, att detta institut skall ligga i Göteborg, som
väl ändå torde vara den enda plats i landet, vilken för närvarande kan ta ett
tandläkarinstitut. Då man sålunda inom en tid av två möjligen tre år kan
få tillräckligt många lärare, och då, man som sagt skulle underlätta förarbetena
för det nya institutets tillkomst, föreligga här enligt motionärernas och
reservanternas mening goda skäl att uttala sig för att det nya institutet förläggas
till Göteborg.

När detta ärende föredrogs i plenum i utskottet, sades det, att det är klokt
av statsmakterna att inte nu bestämma, var institutet skall ligga. Det är
klokt att liksom vila på hanen, ty det skall föras förhandlingar av ekonomisk
innebörd, och binder man sig för platsen, ha statens underhandlare ett mindre
gott utgångsläge mot örn de kunde säga, att institutet kunde förläggas till en
annan plats. Detta resonemang kunde vara riktigt under andra förhållanden
än de föreliggande. De ekonomiska frågorna har staten nämligen redan diskuterat,
och man har träffat överenskommelse om vad Göteborg skall prestera
och vad staten skall prestera. Det föreligger här således ingen sådan risk som
man fruktat från utskottsmajoritetens sida.

Herr talman! Jag skall inte nu bli mångordig. Jag vill kort och gott yrka
bifall till reservationen, men då kammaren måhända ändå inte lystrar till
detta, vågar jag kanske säga till departementschefen, som jag nu ser vara
inne i kammaren, att även örn inte reservationen bifalles, bör han ändå göra
allt vad göras kan för att förarbetena skola sättas i gång, så att vi få det
nya institutet i Göteborg, när institutet i Malmö blir färdigt, alltså inom ett
par år. Och jag vill till sist säga, att vi, som nu stå för reservationen, inte
göra detta för att hävda något Göteborgsintresse, utan vi göra det i tandvårdens
och alldeles särskilt folktandvårdens intresse. Det är nödvändigt, att
allt göres för att med minsta möjliga tidsutdräkt få utbildningen ordnad för
alla de tandläkare, som behövas i folktandvården.

Som sagt, herr talman, yrkar jag bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Arrhén: Herr andre vice talman! Den fråga, som vi nu ha kommit
in på, har under den sista tiden varit föremål för mycken diskussion i kulisserna
med anledning av dels det betänkande, som framlades av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga,
dels den nu förevarande propositionen.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, att en av anledningarna till att denna
fråga intresserar allmänheten så mycket är, som den föregående talaren sade,
att den har ett så nära samband med folktandvården. Man skulle emellertid
också kunna säga, att allmänheten har anledning att intressera sig för denna
fråga även därför, att det är en fråga mellan föräldrar å ena sidan och barn
å den andra. Det föreligger också där ett intresseförhållande. Bägge dessa intressegrupper
måste ha sin uppmärksamhet fäst på utbildningstiden. Jag kan
inte, herr andre vice talman, undgå att komma in också på denna fråga, ehuru
den inte betonats på något särskilt sätt i den motion, som jag varit med om
att underskriva.

Ett av motiven till att nu utskottsutlåtandet liksom Kungl. Maj:ts propo -

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Nr 27.

Amian till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
sition efter förarbetena i samband med dess framläggande satt utbildningstiden
till fem år, är ju, att vid det nu fungerande tandläkarinstitutet i Stockholm
har det visat sig, att eleverna i regel måste ta fem år på sig för att avlägga
examen. 39 % av eleverna ha enligt en nyligen publicerad statistik avlagt examen
på nio terminer, och 61 % lia använt tio terminer eller däröver. Hela detta
resonemang skulle alltså tyda på att utskottet har rätt, när det liksom Kungl.
Maj :t hävdar, att vi skola lia en tandläkarutbildning på fem år, ty det är ju
vad verkligheten kräver av det elevklientel, som det här är fråga om.

Man kan emellertid i det sammanhanget ha anledning att erinra örn att de
sakkunniga, i motsats till vad som framhålles både i propositionen och i utskottets
utlåtande, långt ifrån stå eniga örn uppfattningen, att fem år är den
riktigt avvägda utbildningstiden. Så viktiga och tungt vägande sakkunniginstanser
som medicinalstyrelsen, de medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund samt lärarkollegiet vid karolinska institutet här i Stockholm, Svenska
läkarförbundet och Svenska läkarsällskapet ha förordat den fyraåriga utbildningstiden.
Doktor Östman, som i medicinalstyrelsen fungerar som speciell
sakkunnig i dessa frågor och som ju för övrigt är övertandläkare på Eastmaninstitutet
här i Stockholm, har i en broschyr, som jag tror en stor del av
kammarens ledamöter ha haft tillfälle taga del av, betonat, att man i Schweiz
1942 hade 325 tandläkarstudenter, som dock voro fördelade på fyra institut.
Här hade vi 1945 409 sådana studenter på ett enda institut. I Schweiz hade
man en lärare på fem elever, här i Sverige hade vi en lärare på tio elever. I
Schweiz hade man en professor på 19 studenter, men hos oss här i Stockholm
hade vi en professor på 130 studenter.

Dessa siffror illustrera de oefterrättliga förhållanden, varunder eleverna vid
vårt svenska tandläkarinstitut ha haft att arbeta under sin utbildningstid, och
jag erinrar mig livligt, att jag för 15—20 år sedan hade kontakt med dem
så till vida, att mina generationskamrater, som valde denna bana, klagade bitterliga
över de förhållanden, som rådde vid tandläkarinstitutet.

Det har påpekats av övertandläkare Östman, att eleverna förlora en timme
per dag på att gå och vänta på den lärare, som skulle kunna bedöma det arbete,
de utfört. Det har vidare påpekats av honom, att detta gör 40 förlorade
arbetsdagar per år, och på de tre år, som åtgå fram till examen efter det
förberedande året, blir det 120 dagar.

Man kan vidare erinra om hur det står till på läroboksområdet för studenterna
vid tandläkarinstitutet. Notiserna därom ge vid handen, att förhållandena
likna dem man läser örn i skildringar från Paris universitet på 1600-talet,
då studenterna väntade på turen att få läsa de encyklopedier, som den tiden
fordrade, att studenterna skulle ha läst. Det finns alltså på detta område inte
ens läroböcker tillgängliga för eleverna.

Vidare är det naturligtvis vid detta institut, liksom vid alla vetenskapliga
undervisningsanstalter, så, att stoffet sväller, professorerna bli lärdare och lärdare
med åren, och kunskapsfordringarna stiga i takt därmed. Det har lett
till att de sakkunniga, när de lagt fram sitt förslag, liksom kommit i samvetsnöd,
då det blivit fråga örn att utesluta saker och ting. Detta vill man
inte ge sig på, och då är det begripligt, att den tid, som var och en begär,
blir mycket lång.

Jag vill också relatera ännu en synpunkt, som har anförts till förmån för
den utökade utbildningen här, alltså den femåriga studietiden. Det har sagts,
att de tandläkare, som lia tagit sin examen, återvända till institutet för att
genomgå vissa fortsättningskurser. Detta skulle alltså tyda på att de inte
bli tillräckligt utbildade. De måste återvända till institutet flir att komplettera
sin utbildning. Då synes det alltså vara riktigt, örn man ökade utbildningen.

Första kammarens protokoll IDAG. Nr 27. 3

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)

Det har emellertid upplysts — och det anser jag viktigt att här framhålla —
att de s. k. fortbildningskurser, som det här talas om, äro mycket kortvariga,
de kunna räcka två, tre eller fyra dagar. Man återvänder alltså endast för att
repetera en viss finess eller sådant, som man tidigare lärt in men glömt bort,
ofta nog då det gäller ett manuellt förfarande.

Jag tror emellertid, att sedan jag nu anfört detta, är jag skyldig att säga,
att både propositionen och utskottets utlåtande här, enligt min mening, äro
inne på en fullkomligt riktig väg, när de rekommendera att slå sönder mammutinstitutet
i Stockholm för att i stället få fram de små instituten. Det är
alltså den metod, sorn tillämpats i Schweiz, för att ta ett europeiskt land, eller
i Amerika, för att gå utom vår världsdels gränser. Det är väl särskilt de amerikanska
erfarenheterna härvidlag, som äro de mest intressanta.

När det gäller uppbyggandet av schemat vid tandläkarinstitutet, vare det
mig fjärran att ingå på någon närmare kritik. Jag talar i detta fall blott
såsom lekman. Det är naturligtvis mycket svårt att göra en lämplig avvägning
melken de olika ämnena. Jag vågar mig heller inte på annat än att avge
ett subjektivt färgat allmänt omdöme om det föreliggande förslaget. För mina
ögon ter det sig, som örn man i den egentliga tandläkarutbildningen hade bakat
in alltför många medicinska moment som, enligt vad vissa av de sakltunniga
säga, äro onödiga för tandläkaryrkets utövande. Det är här åter folktandvården
och dess behov som i första hand måste intressera. En utredning har
visat, att 96 procent av allt arbete, som utföres inom folktandvården, består av
enkla fyllningar, tre procent utgöres av guldfyllnader, guldbryggor och insättande
av jacketkronor. vilket ju måste anses vara något mer komplicerade
arbeten, medan blott en procent av arbetet utgöres av verkligt komplicerade
ingrepp. Det tyder ju på att vederbörande tandläkare komma att få ganska
liten (nytta av de medicinska kunskaper, som man bemödat sig örn att inpränta
i alumnerna vid tandläkarinstitutet. Jag undrar, om vi inte även här i landet
så småningom komma att tvingas in på samma väg i fråga om utbildningen
av läkare som sedan årtionden tillämpats i Amerika. Där har man inriktat
sig på att få fram konsulterande läkare i stort antal, som kunna diagnostisera
sjukdomarna och hänvisa patienterna till olika specialutbildade läkare, som
svara för behandlingen.

Genom att tandläkarutbildningen utökas till att bli femårig gå faktiskt 180
tandläkarår förlorade. Det betyder, att 273 000 färre barn per år kunna få sina
mrunnar sanerade.

Jag understryker, liksom den föregående talaren, vad utskottet skrivit på
s. 14 i utlåtandet. Utskottet har där preciserat, de tvivel, som lia funnits inom
utskottet och som måhända ha grundats på i huvudsak samma kritiska synpunkter,
som jag här har tillåtit mig att framföra. Jag tror, att Kungl. Maj:t,
såsom den föregående ärade talaren mycket riktigt sade, har anledning att kursivera
dessa rader i utskottets utlåtande.

Jag kommer, herr talman, till sist in på frågan örn placeringen av det nya
institutet, varvid jag dock kan fatta mig ganska kort. Jag måste som min personliga
uppfattning säga, att det gör ett ganska säreget intryck på läsaren,
när man i propositionen, liksom i utskottets utlåtande, radar upp premisserna
för dea slutsats, som sedan skall dragas. Läsaren får, sedan han tagit del av
premisserna, det bestämda intrycket, att slutsatsen enligt resonetm angel, i övrigt
måste bli, att man förordar Göteborg som förläggningsort. Men i stället
kommer som en klimax av säreget slag, att man väljer Malmö. Det anföres
sålunda, att man i Göteborg har 400 000 patientmöjligheter mot 250 000 i
Malmö, att det finns 210 tandläkare i Göteborg och 90 i Malmö, att tomten i
Göteborg omfattar 9 450 kvadratmeter och i Malmö 7 700 kvadratmeter, att

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
byggnadsstyrelsen Ilar uttalat starka tvivel om lämpligheten att bygga i
Malmö o. s. v. Man tycker då. som sagt, att slutsatsen borde bli den motsatta
mot vad man kommer fram till.

Jag skall dock inte närmare ingå på denna sida av frågan. Då nu i alla
fall em plan föreligger, på vilken; man nedlagt stor möda och örn vilken betydelsefulla
instanser sedan enats, få vi nöja oss med det framkomna resultatet,
även om läsaren av propositionen och utskottets utlåtande verkligen inte får
någon riktigt klar motivering, varför man valt Malmö som förläggnimgsort.
Jag tillåter mig dock understryka, vad utskottet framhåller i utlåtandet, då
det förklarar, att man väntar, att beslutet beträffande det tredje institutets
förläggning måtte komma till stånd inom en snar framtid. Det är samma uppfattning
som Svenska landstingsförbundet har förklarat sig ha, och den delas
även av Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation. Också Kungl. Maj :t liar
i propositionen uttryckt samma mening. Då man ytterligare vet, att de preliminära
resonemangen i fråga örn den, ekonomiska plataeringen och annat äro
undangjorda med Göteborg, förefaller det nästan vara ett utslag av utskottets
eller Kungl. Maj:ts skälmskliet, när man inte redan i år vill vara med
örn att bestämma sig för Göteborg. Det måste dock, enligt vad jag kan förstå,
rimligem ske inom en näraliggande framtid.

Med dessa ord har jag, herr andre vice talman, velat motivera min anslutning
till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag har ingen anledning att polemisera
mot de två föregående talarna när de skildrade det läge, vari tandvården
och i synnerhet folktandvården i landet befinner sig. Då jag flyttade
över från socialdepartementet till ecklesiastikdepartementet var ett av de starkasta
intrycken som jag medförde från socialdepartementet, att vi så fort som
det fanns möjligheter därtill måste skapa, som jag då trodde, ett nytt institut
för utbildning av tandläkare. Jag hade inom socialdepartementet haft alltför
mycket bekymmer med folktandvården för att intrycken därifrån skulle kunna
gå mig spårlöst förbi. Jag tror också, att en av mina första åtgärder i ecklesiastikdepartementet
var att upptaga en diskussion med de sakkunniga på
denna punkt. Jag kan inte säga, hur glad jag nu är över att vi ha kommit
så långt, att vi nu komma att få till stånd ett beslut om uppförande av ytterligare
ett institut för tandläkarutbildning. Jag hoppas, att åtminstone de byggnader,
som behövas för detta nya instituts start, skola stå färdiga tili den 1
januari 1948.

Den förste talaren i debatten yttrade några smått ironiska ord örn att departementschefen
kanske inte alltid har handlat så vackert, men, tilläde han,
praktiskt. Jag är tacksam för det erkännandet. Med orden att jag inte
alltid handlat så vackert menade väl herr Karlsson, att jag då och då för
att inte försitta någon tid tvingats att ta ställning en smula i förväg. Jag är
angelägen att betona, att intet av dessa i förväg gjorda ställningstaganden
har föregripit riksdagens prövningsrätt. Hade jag inte handlat såsom jag har
gjort, hade riksdagen haft precis samma möjligheter som den nu har. Absolut
ingenting har inträffat .sorn föregripit riksdagens prövningsrätt. Jag har bara
försökt att gissa mig till vilken ställning som riksdagen skulle komma att
intaga. Sedan har jag resonerat på det sättet, att örn riksdagen skulle komma
till det resultat, som jag gissat, vore det bra att lia en del saker undangjorda.
Det är innebörden i mitt »kanske inte så vackra», men praktiska handlingssätt.
Jag betonar än en gång, herr talman, att riksdagens prövningsrätt icke
har blivit kränkt på någon punkt, utan aK riksdagen i sitt ställningstagande
har full frihet.

Nr 27.

Onsdagen den Sfi juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)

Jag är, sorn sagt, glad att det nya institutet är i hamn. Jag märkte dock
ganska snabbt, att det finns andra frågor, som lekmannen inte hade tänkt
på, när det gäller att forcera fram ett ökat antal tandläkare. Jag stötte bl. a.
på frågan om utbildningstidens längd. Jag behöver väl inte säga, att jag,
när jag eftersträvar att få ned utbildningskostnaderna oell på alla möjliga
punkter pressa samman utbildningstidens längd, naturligtvis blev ganska ledsen.
då jag från de sakkunniga fick ett förslag, som innebar en förlängning av
utbildningstiden inom ett fack där man skriar efter kvalificerad arbetskraft.
Redan den omständigheten att man i nuvarande läge går in för en förlängning
av utbildningstiden är ett oting, var detta än sker, men det är ännu värre, när
det gäller ett bristområde, där det är särskilt, svårt att få fram tillräckligt
med arbetskraft.

Den första fråga, som jag ställde till de sakkunniga, sedan jag i januari månad
fått denna jobspost, var örn det verkligen var nödvändigt med denna förlängning
av utbildningstiden. Jag vände mig särskilt till de två representanterna
för Sveriges landsting, landstingsdirektör von Hofsten och förre kammarledamoten
Lindbärg i Borlänge. De förklarade för sin del, att de gått till sakkunnigutredningen
med den föresatsen att försöka att pressa samman utbildningstiden.
Under utredningsarbetets gång hade de dock kommit till det resultatet,
att de icke kunde reservera sig mot utredningens förslag om en förlängning
av utbildningstiden. Det problem, som då uppstod, var följande: skulle jag ta
upp en diskussion med sakkunskapen, så splittrad som den var, och därmed
riskera ett uppskov med skapandet av det nya institutet ett, ja, kanske två år?
— vi veta ju hur lätt tandläkarna ha att ena sig om dessa ting. Jag kom till
den slutsatsen, att jag icke vågade göra detta. I stället måste jag, sade jag mig.
försöka att passa ihop det hela så, att någon hänsyn även togs till mitt lekmannaomdöme
och reaktionen mot en förlängning. Jag bad därför en person,
på vilkens omdöme jag tror att vi alla kunna lita, nämligen landshövding Conrad
Jonsson i Västerås, att försöka att pressa ner studietiden till den nu faktiskt
gällande. Vi veta alla, att det finns de som bli färdiga med sin tandläkarutbildning
på fyra eller fyra och ett halvt år, medan andra — såsom utskottet
observerat — behöva fem år på sig. Jag sade till den nye utredningsmannen,
att jag var i det läget, att om jag skulle få fram det nya institutet,
vars tillkomst blivit ett livsintresse för vår tandvård, vågade jag inte ta upp
en uppslitande strid med den splittrade sakkunskapen. Här finns, förklarade
jag för landshövding Jonsson, ett utredningsförslag, som innebär en förlängning
av utbildningstiden — pressa ihop det, så att det i realiteten icke blir
någon förlängning, utan att utbildningstiden anknyter till vad som för närvarande
faktiskt gäller! Sedan få vi se, om det inte går att presentera ett sådant
förslag för innevarande års riksdag.

Jag är övertygad, herr talman, att vem som helst sorn hade befunnit sig i
min ställning icke hade kunnat handla på annat sätt. Jag hade intet annat val
än att^ antingen skjuta upp hela frågan och försöka att få en ny utredning
till stand eller också att acceptera, inte en förlängning av utbildningstiden
men den nuvarande faktiska utbildningstiden, och att försöka att få kursplanen
så utformad, att man fick garantier för att denna utbildningstid verkligen
skall kunna hållas.

Landshövding Jonsson lyckades med sitt uppdrag. Han presenterade ett
förslag som kan betecknas såsom en kompromiss mellan de olika riktlitajerna.
Därmed har han gjort både tandvården och oss en stor tjänst. Det betyder
nämligen, att det i varje fall finns möjligheter för att vi skola få i gång utbildningen
vid det Blya institutet inom rimlig tid. Det följer dock av hela mitt
anförande här beträffande studietiden, att jag begärligt noterar vartenda ord

Onsdagen den 2(i juni 1940 fm.

Nr 27.

Anslay till utbildning av tandläkare m. ni. (Foris.)
som utskottet skrivit, när det framhåller, att departementschefen bör igångsätta
en utredning för att undersöka, örn det inte förekommer en viss spilltid.
som kan tillvaratagas på bättre sätt än hittills, och om vi inte genom att öka
lärarantalet kunna pressa fram snabbare studieresultat. Jag kommer även att
överväga andra åtgärder som eventuellt skulle kunna leda till vissa resultat.
Jag är emellertid glad, att utskottet härvidlag inte har preciserat sitt ståndpun,
ktstagande alltför noggrant. För mig är huvudsaken, att man får påbörja
ritningarna och byggnadsarbetena för det nya institutet efter de grunder som
nu äro uppdragna. Det få vi göra, örn riksdagen följer utskottets — och givetvis
också reservanternas — förslag. Sedan skola vi försöka hjälpas åt att undersöka,
örn det inte finns möjligheter att nedbringa spilltiden och på så sätt
tillgodose det önskemål som vi alla äro angelägna örn att söka förverkliga.

Det nämndes här, att de studerande vid tandläkarinstitutet förlora 40 dagar
per år i väntetid. Det är en mycket hög siffra. Jag hänvisar emellertid
till effi artikel som var införd i Svensk läkartidning nr 25 i år, där de sakkunnigas
sekreterare. Romberg, lämnade vissa uppgifter som ställa denna
siffra i en bättre dager. De 40 dagarna per år i förlorad tid avse den kliniska
tjänstgöringen och inte hela utbildningstiden. Dessutom är uppgiften hämtad
från år 1942, som var speciellt besvärlig på grund av militärinkallelser o. s. v.
Spilltiden blev därigenom .större än normalt. Enligt uppgift har till statsutskottets
andra avdelning inlämnats en skrivelse från odontologiska föreningen,
vari medges att väsentliga delar av den kritik som framfördes år
1942 numera äro föråldrade. Jag har bara hört detta muntligt refereras och
lämnar därför denna uppgift med reservation, ty jag har inte haft tillfälle
att läsa skrivelsen i fråga.

När det gäller att pressa ned utbildningstiden, tror jag, att det är viktigare
än allt annat att vi försöka komma till rätta med det nuvarande kompletteringssystemet
och få fram andra metoder vid antagandet av elever till tandläkarinstituten.
Denna fråga sammanhänger emellertid med många andra ting,
som vi också skola försöka finna någon lösning på. Jag vågar därför inte ställa
ett snabbt resultat i utsikt, men lovar att vi skola försöka komma fram på den
vägen,. Kammaren måste väl ge mig rätt i att det är ganska besynnerligt, att
vi här på detta sätt diskutera en eventuell förlängning av studietiden med ett
halvår, under vilken tid eleverna dock lära sig något, samtidigt som vi tillåta
att de inträdessökande kanske använda två och ett halvt ä tre år för onödiga
kompletteringar. Om vi kunna finna en metod ut ur detta kompletteringssystem,
komma vi säkerligen att vinna betydligt mer än den tid som eventuellt
förloras genom det föreliggande förslaget i fråga örn utbildningstidens längd.
Vad jag här sagt örn tandläkarinstitutet, gäller också för andra högskolor.

Jag tycker för övrigt, att. det är olyckligt, att frågan om upprättandet av två
institut för tandläkarutbildningen inte har bringats till sin lösning tidigare.
Jag har hela tiden varit kritisk mot utbyggnaden av tandläkarinstitutet i
Stockholm. Alla sorn följt ärendets handläggning måste nog också dela den
uppfattningen, att vi inte böra lia alltför stora institut. Jag anser också, att
institutet i Malmö blir i största laget, och det är min förhoppning att vi
skola få ned det till rimliga dimensioner.

Jag måste verkligen fråga reservanterna, örn det kan vara så farligt att låta
även platsfrågan för det tredje institutet på samma sätt som utbildningstiden
bli föremål för en förutsättningslös utredning. Mångå skäl tala givetvis för
Göteborg som förläggningsort, och det är mycket möjligt att man kommer att
stanna för det alternativet. Jag kan dock inte se, att man förlorar någon tid
på att låta även denna fråga bli föremål för en förutsättningslös prövning.

Herr Arrhén förklarade, att han vid läsningen av propositionen hade funnit,

Nr 27.

Onsdagen den 2(> juni 1940 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
att alla skäl tala för Göteborg. Men på något underligt sätt, sade han, hade
departementschefen stannat för Malmö. Förklaringen är helt enkelt, att jag
varit angelägen örn att för riksdagen redovisa varje tänkbart motiv för valet
av en annan förläggningsort än vad departementschefen har stannat för. Det
finns emellertid även en del omständigheter sorn tala för Malmö och som också
framgå vid ett närmare studium av propositionen. Bl. a. ligger ju Malmö i
närheten av ett universitet, och de sakkunniga ha betecknat det såsom en fördel
att man har nära tillgång till de teoretiska medicinska institutionerna. En
grundligare läsning av propositionen kommer helt säkert att övertyga herr
Arrhén örn att det filips starka skäl som tala för en förläggning av institutet
till Malmö. Jag medger emellertid, att det även finns skäl som tala för Göteborg.
I dagens situation har jag tagit det säkra för det osäkra och anknutit
det nya tandläkarinstitutet till den redan befintliga medicinska fakulteten i
Lund. Det är dea säkraste lösningen. Men därmed vill jag inte ha sagt, att en
medicinsk fakultet är en nödvändig förutsättning vid valet av förläggningsort
för ett tandläkarinstitut. När vi nu skola genomföra en utbyggnad av den
hittillsvarande organisationen, har jag dock funnit det rimligt att bygga
vidare på den existerande grundvalen och inte ta några risker. Därmed har jag
dock, som sagt, inte förklarat, att en medicinsk fakultet är en nödvändig förutsättning.
Det går ju tåg på västkustbanan, och man kan resa mellan Lund
och Göteborg. När vi skola välja plats för det första av de nya instituten, är
det väl emellertid ganska naturligt, att vi försöka undvika detta resande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter departementschefens yttrande kan
jag fatta mig kort, i all synnerhet som utskottets utlåtande är skrivet ifrån
de förutsättningar som departementschefen här framlagt för kammaren.

Beträffande herr Arrhéns anmärkning mot den studieplan, på vilken statsutskottet
har grundat sitt förslag, vill jag fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på att utskottet genom sitt skrivsätt tydligt visat, att utskottet hav
tagit starkt intryck av den utredning som också ligger till grund för herr
Arrhéns yttrande. Men utskottet hade samtidigt departementschefens båda
förutsättningar för ögonen. Det gällde här att välja mellan två olika alternativ.
Det ena alternativet var, örn vi skulle vänta med inrättandet av det nya
institutet till dess att de sakkunniga hade blivit så eniga, att vi från deras
sida kunde få en bärande grund att stå på. Departementschefen har redan
påpekat, att en dylik förnyad utredning inte kunde tänkas ske så snabbt. Det
andra alternativet var, örn vi skulle anse folktandvårdens synpunkter som de
viktigaste och tillse att något gjordes snabbt. På den punkten var ju även
herr Arrhén, så vitt jag förstod honom, ibland inne på den linjen, att det här
främst gäller att tillgodose folktandvårdens synpunkter. Såsom utskottet framhåller,
måste man med hänsyn till det samband som förefinnes mellan studieplanen
för tandläkarundervisningen och byggnadsfrågan för det nya institutet
ta parti för ettdera av de båda alternativen.

Utskottet har tagit all möjlig hänsyn till de synpunkter, som lia framförts
av den del av sakkunskapen, som herr Arrhén stöder sig på. Departementschefen
förklarade ju också, att han var tacksam för de råd, som han fått,
och att han gärna vill ha ännu flera upplysningar som kunna vara honom till
ledning i denna sak. Utskottet har också inriktat sig på att studietiden skall
nedbringas under den av utredningsmannen angivna, därest Kungl. Majit vid
förnyad undersökning finner möjligheter föreligga därför. Vi ha således på
den punkten gått så långt, att jag undrar, om ens herr Arrhén skulle ha kunnat
komma längre utan att underkänna den ena delen av sakkunskapen. Jag
skall inte ingå på något bedömande, huruvida den del av sakkunskapen, som

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
herr Arrhén åberopar, bör tillmätas större eller mindre avseende än den del
av sakkunskapen, på vars uppfattning Kungl. Maj :t grundat sitt ställningstagande.
Då denna sida av frågan emellertid, så vitt jag förstår, saknar varje
praktisk betydelse för riksdagens avgörande i dag, skall jag inte ytterligare
ingå på den saken.

Vad beträffar platsen för det nya institutet, framhöll herr statsrådet, att
det väl ändå måste anses rimligt att det avgörandet kan träffas på grundval av
en förutsättningslös utredning. Den ståndpukten borde vara fullständigt oangriplig.
Jag kan heller inte förstå, att göteborgarna behöva vara så ängsliga,
då ju så goda skäl ha framlagts för valet av Göteborg som förläggningsort
för det tredje tandläkarinstitutet. Personligen anser jag, att de skäl, som ha
anförts för Göteborg, äro synnerligen starka, och, så vitt jag förstod statsrådet
rätt, var han av samma uppfattning. Örn man vågar tolka utskottets ututlåtande
i denna del, måste man nog säga, att tolkningen går i för Göteborg
gynnsam riktning. Utskottet förklarar i utlåtandet, att beslut nu blott »bör
fattas angående förläggningsplats för det andra av de planerade nya tandläkarinstituten,
vilken fråga emellertid i enlighet med vad utskottet ^ ovan
framhållit med det snaraste synes böra bringas till sin lösning». Det är således
i frågans nuvarande läge som utskottet anser sig böra yrka bifall till Malmöalternativet
och inte uttalar sig direkt för det tredje institutets förläggning
till Göteborg. Både i motionerna och utskottets utlåtande framhållas emellertid
sådana synpunkter som otvivelaktigt böra gynna Göteborg som förläggningsplats
för idet tredje institutet. På s. 24 i utlåtandet framhåller utskottet,
att »utskottet är för sin del ense med departementschefen örn att den prekliniska
odontologiska undervisningen i varje fall tills vidare bör meddelas vid
medicinsk fakultet eller högskola». Det är denna synpunkt som har varit avgörande
för förläggningen av det nu ifrågavarande andra institutet till Malmö.
Men det är ju också helt naturligt, att när man här i landet har intresse av
att få till stånd inte bara tre tandläkarinstitut utan fyra och har intresse av
att utbildningen av nya tandläkare sker så fort som möjligt, det är av särskild
tyngd i debatten bär, örn man kan påvisa, att den prekliniska undervisningen
är lättare att åstdakomma på den ena platsen än på den andra, såsom
fallet varit nu beträffande Malmö.

Det, som är viktigast här, är emellertid det, som utskottet gång på gång
betonat och som kommer fram nederst i det stycke, som jag nu varit inne på,
nämligen att utskottet där säger ifrån, att vi här ha ytterligare ett skäl för
att det tredje tandläkarinstitutet med det snaraste skall upprättas. Tro inte
göteborgarna själva, att det blir oerhört svårt att finna en lämpligare^ plats
än Göteborg för ett tredje institut under nästa år eller året därpå, så fort
det finns någon möjlighet att få det planlagt? Örn Göteborg vid förhandlingarna
med Kungl. Majit kan erbjuda rimliga villkor, förstår jag inte att göteborgarna,
även om konkurrensen göres fri och förutsättningslös, skulle ha
någon grund för att hysa farhågor. Jag skulle tro, att det är en ganska allmän
uppfattning bland deni, som sysslat med den här frågan, att den ligger
ganska bra till för göteborgarnas del. Men därifrån till ett krav på Kungl.
Majit eller riksdagen att utan förutsättningslös utredning och prövning, även
av andra synpunkter, som kunna komma fram, binda sig för Göteborg är
verkligen ett för långt steg.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anhell erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag har möjlighet att efter herr Olssons anförande bemöta både det han yttrade
och det, som herr statsrådet sade i sitt anförande nyss.

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)

Man har här betonat, att en av anledningarna till att man bestämde sig för
Malmö stod att söka däri, att det ligger ett universitet i Lund. Nu är det
emellertid, det märkliga, att det finns samma, anknytningsmöjligheter i Göteborg
som i Malmö, då det gäller att få kravet på anknytning till den medicinska
fackkunskapen tillgodosett. När jag häromdagen satt och bläddrade i utskottstrycket,
sag jag även ett förslag örn att bereda Göteborgs högskola möjlighet
att redan nästa år meddela medicinsk utbildning fram till medicine licentiatexamen.
Det framgår för övrigt av motionen nr 338 av herr Sjödahl m. flätt
kravet pa de medicinska synpunkternas tillgodoseende även i övrigt är uppfyllt.

Däremot ber jag att med tacksamhet få notera, att herr Olsson, när han talade
på utskottets vägnar, markerade de rader i utskottsbetänkande^ som mest
stå i överensstämmelse med de synpunkter, som vi reservanter framföra.

Herr Pauli: Herr talman! När jag antecknade mig på talarlistan, trodde
jag, att jag skulle få tillfälle att bemöta en av dem, som skulle tala för reservationen.
Denne herre har emellertid tills vidare dragit sig ur debatten, och jag
har ingen lust att följa hans exempel. Jag skall därför nöja mig med att understryka
några moment i den hittillsvarande diskussionen och skall försöka
göra det med föredömlig korthet.

De två frågor, som här diskuteras, äro ju dels utbildningstiden för tandläkare
och dels förläggningen av de två nya institut, som skola upprättas. Det är
onödigt att ytterligare betona, att såväl departementschefen som utskottet och
säkert hela riksdagen äro ledsna över och beklaga, att utbildningstiden skall
behöva höjas, samtidigt som behovet av nya tandläkare är så skriande stort.
Som departementschefen har framhållit — å utskottets vägnar kan jag säga,
att vi äro glada över det mottagande han berett våra uttalanden — har utskottet
i det längsta försökt komma ifrån denna förlängda utbildningstid. Vi ha
bett departementschefen att bereda denna fråga en galgenfrist innan de definitiva
planerna fastställas, för att man skall kunna ytterligare undersöka örn
man inte kan skära ned kurserna något. Jag skulle vilja säga till departementschefen,
att när vi på avdelningen hörde bland annat representanter
för medicinalstyrelsen, pekades det på en hel del moment, som för närvarande
ingå i undervisningen och som, i varje fall utan verklig skada för utbildningen,
skulle kunna plockas undan. Därvid nämndes särskilt vissa läromoment ur
tandläkarkonstens historia, som visserligen lia sitt kuriositets- och kanske bildningsvärde,
men som knappast behöva ingå i den obligatoriska kursen. Jag
skulle gärna se, att departementschefen, eller den han ger uppdraget, ville
se bland annat på denna sak. Vi äro ingalunda främmande för tanken att våra
tandläkare behöva en kvalitativt så högklassig utbildning som möjligt, och
jag tror nog att en hel del medicinska kursmoment kunna behöva ingå i utbildningen;
en tandläkare bör ju kunna förstå mer än det rent tekniska. Man
får emellertid akta sig för att överdriva på detta område. Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att den Jonssonska efterprövningen av det här kursförslaget
väsentligen minskat studieplanen på en del punkter, där de sakkunniga
varit litet för frikostiga. Jag vill minnas, att detta var fallet till exempel med
anatomien.

Vi inom utskottet hysa en viss förhoppning om att denna ytterligare efterprövning,
som vi begära av Kungl. Majit, skall kunna något begränsa studieplanerna
och studietiden. Vi hoppas framför allt att, örn nu en förlängd studietid
skall fastställas, överhuvud taget allt skall göras för att verkligen hålla
normaltiden inom denna gräns, så att det inte behöver bli ett ytterligare svämmande
över bräddarna. Jag tror också, att det behov av ökad utbildningstid,

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
sora gjort sig gällande, har ett visst och nära sammanhang med de pressande
förhållanden, under vilka undervisningen måste bedrivas vid det gamla institutet
här i Stockholm, som är alldeles överbelastat. I samma mån som undervisningsbördan
där lastas av på de två nya instituten föreställer jag mig att
hela denna fråga örn utbildningstidens längd skall komma i ett annat och
bättre läge.

Herr statsrådet berörde en sak, som jag tror har en utomordentligt stor
betydelse, nämligen den roll, som kompletteringarna spela. Om statsmakterna
anstränga sig aldrig så mycket att hålla utbildningstiden vid institutet
kort och det likväl blir så, att flertalet av de inträdessökande kastar bort en
lång tid efter studentexamen på kompletteringar — i synnerhet på onödiga
konkurrenskompletteringar som de bruka kallas, alltså höjning av de i examen
redan vunna betygen — måste man säga, att statsmakternas ansträngningar
äro ett sisyfusarbete. Jag är underkunnig örn att statsrådet Erlander
för närvarande strävar efter att få denna fråga sakkunnigt prövad, och för
min del tror jag att man ganska snart borde kunna få fram vissa medel i
syfte att betydligt inskränka dessa betygskompletteringar. Jag menar inte,
att man skall förbjuda folk att komplettera sin examen med ämnen, som fattas
i den och som krävas vid inträde i en viss fackhögskola, men detta ständiga
upptrissande av betygen från B eller någonting sådant till de högre betygsgraderna
för att tränga sig fram i konkurrensen med andra inträdessökande är
i sig självt ett oting. Man får inte på det sättet de verkliga begåvningarna
till högskolorna, utan man får sådana, som kunna sitta i det oändliga och
plugga sig till betyg under ledning av drivna privatlärare. Man kan för att
lösa denna fråga beträda olika vägar. Jag har för min del varit inne. på den
tanken, att fackhögskolorna överhuvud taget inte borde taga hänsyn till kompletteringsbetyg
av detta slag, alltså höjningar av själva betygsvärdet, utan
taga hänsyn till de i studentexamen givna betygen, med komplettering av
t. ex. matematik för latinare; en sådan komplettering måste självklart få förekomma.
Vid inträdesprov till tandläkarinstitutet borde man dessutom söka
realisera den tanke, som har framkastats, att söka få en möjlighet att i någon
utsträckning bedöma den sökandes handlag, hans rent tekniska lämplighet
för ett yrke, som i så hög grad som tandläkarens även är ett hantverk.
Jag skulle vilja önska, att denna tanke togs upp vid behandlingen av denna
fråga.

Vad slutligen beträffar de nya instituten, tog ju frågan ett långt steg framåt,
när riksdagen i höstas i princip beslöt, att det skall inrättas två nya institut.
För min del ställde jag mig fullständigt på statsrådets och utskottsmajoritetens
ståndpunkt, att det första av dessa institut bör förläggas till Malmö,
främst av det skälet, att vi där lia tillgång till en medicinsk fakultet på nära
håll. När herr Arrhén säger, att samma möjlighet finns i Göteborg, låter
väl herr Arrhén ändå fantasien löpa litet i förväg. Det är ju bara framtidsmusik,
detta om en medicinsk fakultet i Göteborg. Den frågan kommer inom
kort inför kamrarna i form av ett redan i tidningarna omtalat statsutskottsutlåtande.
Vad statsutskottet där begär, är en utredning av tämligen allmän
karaktär örn möjligheten att öka antalet utexaminerade läkare här i landet;
i denna utredning skulle då även undersökas möjligheterna av att utbilda medicine
licentiater i Göteborg med hjälp av därvarande kliniker och eventuellt
hela frågan örn en medicinsk högskola. Men det kommer att taga åtskillig
tid innan detta blir verklighet. Jag vill dock säga till herr Arrhén, att i
samma mån som dessa planer beträffande Göteborg bli verklighet, bli naturligtvis
grunderna flir att dit förlägga även ett tandläkarinstitut betydligt förstärkta.

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)

Jag hörde till dem inom utskottsmajoriteten, som vörö mest benägna att
redan nu uttala det, som även herr Olsson medgav var en ganska självklar
sak, nämligen att Göteborg borde komma närmast i tur vid utbyggandet av
ett nytt institut. Jag vill understryka vad utskottet här sagt utan att det
nämner Göteborg, att det under alla förhållanden inte bör sölas och försinkas
med denna fråga. Den bör behandlas så, att ett tredje institut med det allra
snaraste kan komma till stånd, så att vår folktandvård får de tandläkare, som
den behöver.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Det fanns under min studietid i Lund en professor.
som var både en framstående vetenskapsman och en skicklig pedagog.
Han skrev i inledningen till en lärobok, som han författade och som var synnerligen
förtjänstfull: »Det finns ingenting så dyrbart för en ung man Som
hans tid.» Hade han skrivit denna inledning i våra dagar, skulle han säkerligen
ha skrivit ungefär på följande sätt: »Det finns ingenting så dyrbart för
en ung man eller kvinna som deras tid.» Han drog den slutsatsen, att när man
skall göra en lärobok, skall man inte bara tillse, att innehållet är tillräckligt,
utan också ställa upp det målet, att vad som står i läroboken skall vara nödvändigt.
Man skall i läroböckerna inte ha med mera än vad som behövs för att
nå det pedagogiska resultat, som man ställt upp för sig som mål för sitt
arbete.

Det är närmast från denna synpunkt, som jag har studerat statsutskottets
förevarande utlåtande. Är vad som där föreslås inte bara tillräckligt utan också
nödvändigt? Jag vill då mera i förbigående säga. att jag vid läsningen av
enbart detta dokument fått det intrycket, att man vid prövningen gått ut från
att läsåret inte kan delas med två. Det förefaller mig som om man hade räknat
med att tiden för tandläkarutbildningen skall vara antingen fyra eller
fem hela år. När man nu, som det så lyckligt är, skall tänka sig att taga in
elever varje termin, bör man kunna räkna kursens förlängning i terminer. Det
finns intet tekniskt skäl varför man inte skulle kunna räkna med åtta, nio, tio
terminer och så vidare. En besparing av ett halvår, det vill säga en termin, får
stor betydelse både med hänsyn till den blivande tillgången på tandläkare
och med hänsyn till tandläkarens utgifter för sin utbildning, en kostnad, som
är mycket betydande. Jag hoppas således, att ecklesiastikministern, när han
prövar denna sak på nytt, skall undersöka huruvida man inte med en relativt
liten beskärning av kurserna mycket väl kan pressa in deni på nio terminer.
Därmed har man brutit udden av den kritik, som nu har framförts mot
detta förslag, då man säger att det förlänger utbildningstiden med ett helt
år. Så blir i själva verket inte fallet, under förutsättning att flertalet tandläkare
bli färdiga på de nio terminerna, ty man räknar med att så många terminer
redan nu åtgå.

Men det är trots allt inte denna fråga, som intresserar mig mest, utan det
är faktiskt den, som herr Pauli berörde. Det är bara ett par synpunkter till,
som jag vill anföra beträffande intagningsvillkoren. Statsutskottet skriver i
sitt utlåtande: »Utskottet anser liksom departementschefen, att en ändring bör
åstadkommas i det dröjsmål, som förorsakas av de många ämnes- och betygskompletteringar,
vilka en student i regel måste underkasta sig för att vinna
inträde vid tandläkarinstitutet, varför utskottet finner det angeläget att den
av departementschefen i utsikt ställda utredningen rörande detta spörsmål snarast
verkställes.» Jag undrar örn kammarens ledamöter ha reda på hur det
går till vid inträdesprövningarna vid en hel del av våra högskolor. Det är så,
att om det kommer en flicka eller pojke med studentbetyg och söker sig in

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslay till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
vid tandläkarinstitutet — detta gäller för övrigt även vid en hel del andra
högskolor — tar man och räknar ihop poängsumman för de olika betygen. Sedan
tar man mekaniskt in de sökande, som ha den högsta poängsumman, till
dess antalet blir fullt. De, som då inte komma in, kunna inte gå och vänta
på att få komma in nästa år, ty när nästa års studentskörd kommit marned sina.
ansökningar, sker precis samma manöver. De, som bli underkända ett år, kunna
inte ägna sig åt något nyttigt arbete under mellantiden, utan få börja att genom
kompletteringar söka skaffa sig högre betyg för att få upp sin betygsumma.
På det sättet kan det förekomma, att en tandläkare skaffar sig högsta
betyg i matematik, lär sig differentialanalys och dylikt, som ju en tandläkare
har mycket liten nytta av. På den punkten tror jag, att Kungl. Majit genom
en resolut företrädare som chef för ecklesiastikdepartementet mycket snabbt
kan åstadkomma en ändring. Man kan helt enkelt föreskriva att de och de
minimifodringarna få uppställas, men att alla, som fyllt de minimifordringarna
förklaras berättigade att komma in, örn de inte komma in ett år, komma
de in nästa termin eller den därefter följande. Jag hör inte alls till dem,
som tvivla på betydelsen av studentbetygen. Jag tror tvärtom, att de i regel
ge en mycket god uppfattning om en ung mans eller kvinnas färdigheter och
själsliga anlag, men jag har ingen övertro på att skillnaden till exempel mellan
AB och Ba är av någon så utslagsgivande betydelse. Man behöver bara veta,
att det i ett läroverk kan finnas en snäll magister i matematik, som är frikostig
med höga betyg, och att det vid ett annat läroverk finns en strängare magister,
som ger lägre betyg, för att förstå att hela detta mekaniska system är
fullständigt tokigt.

Sedan finns det naturligtvis också en del orsaker till denna tidspillan, som
ligga före studentexamen, på grund av den stora valfriheten beträffande ämnen.
Vid studentexamen komma en hel del studenter ut utan att ha betyg i
vissa ämnen, som säkerligen lia betydelse för deras kommande utbildning. Där
krävs en mera genomgripande organisatorisk förändring av kursplanerna för
våra gymnasier. Jag skulle tro, att det inte kommer att stöta på några som
helst pedagogiska eller praktiska svårigheter att tillse, att man till exempel får
en reallinje så utformad, att den lämpar sig mycket bra som kompetensvillkor
för inträde vid våra tekniska högskolor, skogshögskolan. veterinärinstitutet,
medicinska fakulteter, de naturvetenskapliga fakulteterna vid våra universitet,
tandläkarinstitutet, farmaceutiska institutet o. s. v. Jag tror, att det är
utomordentligt viktigt, att man nu, när man ändå skall gå att pröva vår gymnasieorganisation,
undersöker huruvida inte en sådan linje skulle vara av en
mycket stor betydelse och bespara de blivande studenterna från att läsa en hel
del, som är skäligen meningslöst. Den stora valfrihet, som man nu velat bereda
eleverna vid våra gymnasier genom frånval av ämnen, är inte bara en fördel
för de elever, som redan under skoltiden veta vilken bana de skola kasta
sig in på, utan den för också med sig, att ett mycket stort antal elever, som
inte kunna bestämma sig på detta tidiga stadium, måste spilla ibland mycket
mer tid på kompletteringar längre fram än vad de vinna i skolan.

Örn man kommer ifrån denna automatiska poängberäkning och i stället goldet
möjligt för dessa institut, som jag räknade upp, att förklara en inträdessökande
berättigad att komma in, när det blir plats, skulle en sådan ung
man eller kvinna under mellantiden kunna agna sig åt något arbete, Som vore
av betydelse för den egentliga yrkesutbildningen, i detta fall t. ex. som tandtekniker
eller som biträde åt en tandläkare, eller också använda tiden för
någon annan verksamhet, som åtminstone gåva vederbörande uppehälle.

Jag beklagar, herr talman, att jag kommer i slutet av en lång rad av lektorer,
så att detta synes vara en speciell lektorsfråga, men det är en fråga,

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare ni. m. (Forts.)
sorn. mycket länge legat mig om hjärtat. Det är inte lyckligt, örn den får bli
liggande år efter år ja kanske decennier på samma sätt. Det blir inte en för
landet i dess helhet nyttig sortering, örn man går till väga sorn man nu gör
vid inträdesprövningarna vid våra högskolor.

Herr Näsström: Herr talman! Det måste glädja oss allesamman, att det
äntligen tages krafttag på detta område. Alla vi, som i någon mån syssla med
folktandvårdsfrågan, veta att initiativet till ett andra tandläkarinstitut helst
skulle ha kommit redan för tio år sedan. Men bättre sent än aldrig.

Vi på norrlandsbänkarna bruka oftast kunna instämma i vad representanterna
från västkusten komma med, men i detta enstaka fall kunna vi inte göra
det. När frågan var uppe i statsutskottet fingo vi veta, att det tredje institutet
med all säkerhet kommer att förläggas till Göteborg. Vi norrlänningar ha ett
örn ock något avlägset hopp om att det skall bli ett fjärde institut, som förlägges
till Norrland. Alla känna det gamla slagordet, att »grevar inte gärna vill
gå norr om Dalälven». Att detsamma skulle gälla beträffande tandläkarkandidater
hade vi inte gärna trott.

När man skall bedöma den här frågan utan att bedriva någon sorts bypolitik,
måste man väl ändå taga hänsyn till den viktigaste faktorn. Enligt mitt
förmenande är den viktigaste faktorn här tandrötans utbredning. Den är bevisligen
störst i Norrland. Förlägges ett tandläkarinstitut dit., ha kandidaterna
möjligheter att vid eller i omgivningen av institutet studera tandrötans förekomst
i olika skeden. I olika facktidskrifter har ju också påpekats fördelen
just av att förlägga ett institut till Norrland.

Vad jag i likhet med andra talare här inte är riktigt nöjd med är utbildningstidens
förlängning. Vi hörde nyss, att statsrådet sade, att han kommer att söka
alla tänkbara utvägar för att bibehålla den nuvarande utbildningen. Herrar
Pauli, Björnsson m. fl. ha varit inne på frågan om metoden att komplettera
betygen för att konkurrera ut medsökande. Vi skola väl tro. att det, när det
blir fler institut, inte skall bli så svårt på detta område, att man i fortsättningen
skall behöva komplettera till exempel i kristendom för att komma in vid
tandläkarinstitutet.

Men jag tror, att det är många andra orsaker, som göra, att antalet sökande
till tandläkarinstitutet är så stort. Jag tror att vi förtjäna på att se tingen
precis sådana de äro. Enligt mitt sätt att se äro de inkomster, som de privatpraktiserande
tandläkarna ha att förvänta sedan de lyckligt och väl kommit
igenom tandläkarinstitutet, oskäligt höga, och det är där skon klämmer. Så
länge de nuvarande taxorna bibehållas skulle jag tro att det blir en mycket
hård konkurrens örn platserna på tandläkarinstituten, alldeles oavsett om vi
ha ett, två eller tre. Vi skola hoppas att vi kunna få rätsida på den saken.

När frågan diskuterades i statsutskottet fingo vi som sagt höra. att det fanns
en mikroskopisk möjlighet att få ett fjärde institut förlagt till Norrland. Då
frågade jag vad vi saknade i Norrland i fråga om förutsättningar för att få
det tredje institutet och vad vi hade som berättigade oss att få ett fjärde institut.
Jag fick inget svar på den frågan då, men sedermera har jag rent personligt
fått ett svar, nämligen att vi sakna möjligheter för att kandidaterna
skulle få den undervisning, som de måste ha; vi saknade med andra ord en medicinsk
fakultet. Är man beredd att ge oss det fjärde institutet — jag går nämligen
ut ifrån att detta inte bara var tomma löften — tror jag det är på tiden
att man ser till att de där förutsättningarna komma till stånd i Norrland.

Vi ha emellertid inte så värst stora förhoppningar på den punkten. Inom
en eller ett par dagar skola vi fatta beslut i anledning av en motion örn inrättande
av ett universitet i Norrland. Hade den saken handlagts i konsekvens

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
med statsutskottets löfte om ett fjärde tandläkarinstitut, så tror jag inte att
statsutskottet hade behandlat frågan så som det gjort. Det har nämligen avstyrkt
denna motion, och det visar ju att man inte är över hövan intresserad av att
ge oss de utbildningsanstalter, som behövas uppe i Norrland. Svealand har
sitt tandläkarinstitut, och Götaland får det genom det beslut vi nu komma
att fatta, men Norrland kommer alltjämt att sakna sitt institut.

Jag vet mycket väl, att så fort det är en sak uppe här i riksdagen, som behandlar
norrlandsfrågor, få man höra att vi från norrlandsbänkarna rida ensidigt
på våra norrlandsintressen. Vi vilja med bestämdhet säga, att så är inte
fallet. Vad vi vilja ha är bara rättvisa mellan de olika landsdelarna, och jag
vågar påstå, att vi inte ha kommit med några oskäliga krav. När det är bevisat,
att det största behovet av tandvård och de största möjligheterna för
dem, som skola utbildas till tandläkare, finnas där uppe, då vågar man väl
ändå säga, att detta är ett sakskäl och att vår inställning inte behöver betraktas
som ett utslag av någon sorts bypolitik.

Nu har ju statsutskottets majoritet gått in för att man inte nu skall taga
ställning till frågan örn vart det tredje institutet skall förläggas, och så långt
kunna vi vara med. Men såvitt jag kunde fatta fanns det inom statsutskottet
en underton av att saken ändå redan skulle vara bestämd. Jag vet inte vilka
storheter det skulle vara som hade bestämt den. Men om det skulle ligga
någonting i detta antagande, att saken redan skulle vara bestämd, så vilja vi
på det allvarligaste och bestämdaste protestera mot en sådan förhandlingsordning.
Yi vänta på att få ett tandläkarinstitut där uppe, som vi äro berättigade
till, och det inom rimlig tid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Sandler, Söderkvist, Bäckström och
Gabrielsson.

Herr Hage: Herr talman! Även jag har begärt ordet för att säga några
ord från norrländska utgångspunkter i denna debatt, och jag gör det inte minst
därför, att jag har sysslat med dessa frågor i vårt läns förvaltningsutskott allt
sedan den tid, då folktandvården kom till.

Jag betraktar göteborgsreservationen, om vi skola kalla den så, som ett försök
att skuffa bort Norrland från den tredje platsen, då det gäller inrättandet
av tandläkarinstitut, och flytta ned det till den fjärde. Vi på norrlandsbänkarna
anse, att vi ha rätt till den tredje platsen, detta inte minst med hänsyn
till att Norrland är en så stor del av landet, geografiskt sett, att — som
alla veta — Östersund kan sägas ligga mitt i Sverige. Jag tycker från den
utgångspunkten att det är rimligt, att, sedan de två andra stora delarna av
landet ha fått denna fråga ordnad, bör Norrland definitivt komma på tredje
plats, och jag tycker att det rent av är oförsynt från göteborgsbänkens sida
att försöka skuffa bort oss från den tredje platsen.

Jag vill i det sammanhanget också säga, att det — såvitt jag förstår — är
oerhört viktigt att man genom att placera utbildningsinstituten i olika delar av
landet åstadkommer, att även kadern av unga tandläkare i större utsträckning
kommer från olika landsdelar. Det är ganska naturligt — åtminstone ha vi
den uppfattningen i Norrland — att när utbildningen nu är förlagd till mellersta
Sverige och sedan därutöver kommer att meddelas i södra Sverige, så
inverkar detta på vilka som anmäla sig såsom aspiranter till utbildningen.
Följden blir då den, att örn vi ha lyckats få upp en tandläkare för exempelvis
folktandvården till Norrland — framför allt gäller detta övre Norrland

- så stannar vederbörande så länge som det är absolut nödvändigt, och se -

Nr 27.

Onsdagen den "iii juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. rn. (Forts.)
clan ger lian eller hon sig i väg för att söka plats i mellersta eller södra Sverige.
Det finns naturligtvis undantag härifrån, men vi få i många fall använda
alla möjliga knep och locka med förmåner för att hålla vederbörande
kvar. Flera gånger, när det har gjorts framställningar om enligt vår uppfattning
ganska långtgående fördelar för tandläkare — fördelar som vi egentligen
inte ha velat bevilja — ha vi varit piskade att bifalla dessa framställningar
för att hålla tandläkarna kvar.

dag menar alltså, att vilken uppfattning man än har örn utbildningen,
måste man anse, att utbildningsanstalterna böra förläggas på ett sådant sätt,
att ungdom fran olika delar av landet anmäler sig till denna utbildning, ungdom
som är rotfast på en viss plats och som därför har naturliga förutsättningar
för att vilja stanna kvar där och arbeta, och detta är enligt min uppfattning
en mycket viktig synpunkt. Jag tycker det är viktigare att diskutera
denna fråga än det som här har talats om förut, även om också detta kan bli
föremål för diskussion, t. ex. att en tandläkare skall lia en massa teoretiska
kunskaper — han skall veta exempelvis att man vid kyrkomötet i Nicaea diskuterade
frågan örn änglarnas kön o. s. v.

På denna punkt tror jag för min del också att det är viktigare att han har
det s. k. handlaget. Yi hade en gång på ett ställe i Norrland en tandläkare,
som hade ganska släta examina men som hade ett charmant handlag och som
fick ett oerhört anseende, då de prestationer han åstadkom voro förstklassiga.
Han har sedermera avancerat till en mycket god ställning i samhället — för
närvarande uppehåller han sig visst i Amerika och har gott anseende även
där på grund av sina tandläkarekunskaper — men han var inte, såvitt jag
kan förstå, så synnerligen styv i kristendom och andra sådana saker. Däremot
kunde han verkligen laga tänder och åstadkomma förnämliga prestationer på
det området.

Jag menar, att — utöver vad som hittills har sagts i denna fråga — det är
synnerligen önskvärt, att någonting säges örn det jag nu har berört. Utskottet
menar ju att frågan om en norrländsk utbildningsanstalt kan bli föremål för
utredning, och utskottets formulering utesluter icke den möjligheten att diskutera
huruvida Norrland kan komma på tredje plats. Reservanterna däremot
säga bestämt ifrån att vi skola komma på fjärde plats. Då kanske ingen
fjärde plats någonsin kommer att bjudas, måste jag, herr talman, be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet för att få
framföra en del lyckönskningar för vad som redan har gjorts på detta område
och välgångsönskningar för vad som kommer att göras.

Jag skulle för det första vilja önska ecklesiastikministern all framgång, då
han går ut i avsikt att försöka beskära undervisningsplanen för tandläkaraspiranter
ännu mer än vad man redan har lyckats göra. Det skulle säkert vara
ytterst lyckligt örn vi kunde bringa ned utbildningstiden till fyra år, ty det
skulle ju betyda att vi finge möjlighet att utbilda ett 25 procent större antal
tandläkare per år vid varje institut. Men jag vill varna för alltför stor optimism
härvidlag. All erfarenhet säger, att örn man i en plan för en utbildning
vid en akademi eller annorstädes fastställer ett visst antal år, så blir utbildningen
i realiteten oftast längre. Och att sedan pressa ned utbildningstiden till
vad man ursprungligen hade tänkt sig tycks vara en omöjlighet. Jag tror att
ecklesiastikministern behöver alla våra varmaste välgångsönskningar örn han
skall kunna genomföra den uppgift han har satt sig före.

Så skulle jag vilja anknyta i någon mån till vad herr Hage anförde — inte
till hans speciella norrlandsresonemang, det står jag visserligen sympatiskt

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslay till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
stämd emot men samtidigt litet kritiskt inior, men till hans resonemang^ örn
vad man kunde kräva av en tandläkaraspirant. Även jag har ofta förvånat
mig över att man av dessa blivande tandläkare, manliga och kvinnliga, som
skola arbeta i våra munnar och som äro så beroende av sina händers smidighet
och mjukhet, såvitt jag vet inte kräver några som helst manuella prov innan
man släpper in dem i yrket. Att de ha laudatur i kristendom, historia, fysik
eller filosofi ger dem ändå inga speciella förutsättningar för att med sina
händer sköta olika slags verktyg i våra munnar. Jag undrar om det inte skulle
vara lämpligt att dessa yrkesmän, vilka kanske vid sidan av pianister äro de
som mest leva på sina händer, prövades med avseende på sin händighet. Detta
är så enkelt och naturligt — det är, herr talman, nästan bibliskt enfaldigt,
men ändå har jag vågat komma fram med denna synpunkt.

Så skulle jag vidare vilja önska ecklesiastikministern lycka till när det
gäller att få fram de nya instituten. Det första skulle vara klart den 1 januari
1948, och efter vad som är sagt i propositionen hoppas man att det andra
skall var färdigt att tagas i bruk år 1950. Men under sådana omständigheter
tror jag det skulle vara lyckligt örn man snabbt kunde komma till ett avgörande
örn var det tredje institutet skall ligga. Jag skulle av skäl som jag senare
skall anföra bara vilja uttrycka den förhoppningen, att ecklesiastikministern,
som har suttit i sitt departement och gissat vilken mening som kunde
finnas i riksdagen — det visade sig sedermera att han hade gissat rätt, man
ville inte motsätta sig att det andra institutet förlägges till Malmö — också
i fortsättningen skall sitta och gissa rätt och att hans gissning skall falla på
Göteborg. Norrlänningarna ha därvidlag en annan uppfattning och även herr
Forslund av allt att döma. Medan jag nu talar örn gissningar vill jag säga,
att också statsutskottet redan tycks ha varit ute och gissat — statsutskottets
talesman gissade att det bara fanns en möjlighet när det gäller förläggningen
av ett tredje institut, och det var att man inte kunde komma förbi Göteborg.
Men jag har naturligtvis ingenting emot en förutsättningslös prövning av förläggningsfrågan.
Vem kan ha någonting emot en sådan prövning?

Jag hade det intrycket, när jag läste referatet av de sakkunnigas uttalande
och remissyttrandena, att man hade suttit och vägt mellan Malmö och Göteborg
och att det hade vägt så jämnt, att man nästan hade varit frestad att
tro, att det hade spelats krona och klave om huruvida det andra institutet skulle
förläggas till Malmö eller till Göteborg — örn nu något sådant spel bedrives
inom ecklesiastikdepartementet, vilket vare mig alldeles fjärran att misstänka!
Nu stannade man emellertid för en förläggning till Malmö, och jag vill påpeka,
att i den motion, som jag jämte några andra ledamöter av denna kammare
har burit fram. säges det inte ett ord emot att man nu skall besluta att
institutet förlägges till Malmö, trots att jag för min del finner åtskilliga skäl
tala för en förläggning till Göteborg. Det är alldeles nödvändigt att få dessa
institutioner i gång så snart som möjligt, och jag har därför inte velat taga på
mitt ansvar att det sättes en käpp i hjulet när det gäller åstadkommandet
av ett andra institut i Malmö.

Men nu gäller det ju vart det tredje institutet skall förläggas. Herr Näsström
har talat örn att Norrland och västkusten förstå varandra i många frågor
men att de inte tyckas förstå varandra i denna fråga. Jag har också ofta
märkt att göteborgs- och bohuslänsbänken och norrlandsbänken förstå varandra.
mycket väl. och jag undrar örn vi inte vid litet närmare grunnande på
saken — om jag nu får använda ett sådant uttryck, vilket herr talmannen
tord)1 förstå — skulle finna atl, det inte finns tillräckligt bärande skäl för att
i detta fall sätta Norrland före västkusten och närmare; bestämt Göteborg.

Här nämndes det, att det finns så mycket folk med tandröta i Norrland. Ja,

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
men Norrland utgör väl till ytvidden två tredjedelar av vårt land eller någonting
sådant. Hur skulle det vara möjligt att sammanföra alla dessa mätnniskor
på en plats, så att ett och samma tandläkarinstitut skulle bli tillgängligt
för dem allesammans? Man måste röra sig med en befolkning som är mycket
tät och varur man kan samla upp patientantalet, och även örn det finns en
stor befolkning i Norrland är den spridd över ett så stort område att man
sannolikt inte någonstädes får en så hög koncentration som erfordras för ett
institut.

Ett annat skäl för ett tredje instituts förläggande till Norrland skulle vara.
att man skulle få aspiranter som äro från Norrland. Ja, det är möjligt att
man skulle få aspiranter, som bodde just på den plats dit institutet förlädes.
Det är alldeles uppenbart, att örn ett tandläkarinstitut förlägges till en stad
eller ett område så ger detta större möjligheter för dem, som bo där, att ägna
sig åt tandläkaryrket. Men örn man då skall gå fram i demokratiens tecken så
måste man tänka på att man i det ena av de här föreslagna fallen har låt oss
säga 50 000 å 70 000 personer, medan mann i det andra fallet på ett område,
som är lika närbeläget till ett eventuellt institut, har 400 000. Vilket hjälper
man mest med — om man öppnar möjligheter till billig utbildning för aspiranter
bland en befolkning på 400 000 invånare eller om man begräknsar sig till
50 000? Jag tror det är sådana avväganden man måste göra.

Vad är det för skäl man närmast har att undersöka i en kommande förutsättningslös
utredning? — Jag är den förste att rekommendera en sådan utredning,
ehuru jag vill erinra örn att det har suttit en kommitté både länge
och väl med dessa frågor och att- frågan örn förläggningen till Göteborg eller
Malmö redan har blötts och stötts. Jo, en sådan utredning, örn den skall komma
till stånd, skall lia att gå ut i fränn patientantalet. Storgöteborg har 400 000
invånare, bland vilka man kan hämta patienter, och var i vårt land kan man
finna en liknande patientreserv, som är tillgänglig för ett institut? Det hjälper
innte örn det finns en sådan patientreserv inom tio eller tjugu mils avstånd,
utan det måste vara inom några få mils räjong, örn reserven skall vara användbar.
Jag vill erinra örn att man redan beträffande instituten i Helsingfors
och Oslo har ansett att patientreserven är för trång, och då har maei ändå
på dessa ställen befolkningstal som äro ungefär så stora som Göteborgs. Man
tycks således inte kunna gå lägre än så i fråga om befolkningstal.

Vidare gäller det att ha en stab av tandläkare, ur vilken man kan rekrytera
avdelningstandläkare, assistenter och amanuenser. Det erfordras, enligt vad
de sakkunniga säga, 80 sådana biträdande tandläkare, det tycks inte vara
fråga om heltidstjänst, utan om deltidstjämst. Då måste man alltså till sitt förfogande
Ira minst ett åttiotal tandläkare, som arbeta på orten, och det är inte
på alla platser det finns så många tandläkare. I Göteborg finns det 210 stycken,
och det är ju ändå något att ta av. Detta är en synpunkt som man måste
taga hänsyn till.

Vidare måste man lia tillgång till ett sjukhus med dess specialavdelningar.
På den punkten tyckte jag ecklesiastikministern övervärderade betydelsen av
en medicinsk fakultet. Vad som erfordras tycks vara att det finns stora, välutrustade
sjukhus och polikliniker och att dessa ledas av skickligt folk. I min
hemstad ledas sjukhusen praktiskt taget enbart av professorer eller professorskompetenta,
och det avgörande är givetvis i första rummet lärarnas kompetens
och icke örn det finns någonting som kallas medicinsk fakultet eller inte.
Möjligeci kan det kanske spela en viss roll för forskningen, huruvida det finns
en medicinsk fakultet på platsen eller inte.

Ja, herr talman, jag kan med detta bara fastslå, att vi efter detta andra
institut måste få ett tredje, och finns det någon plats i landet som kan erbjuda

Onsdagen den 20 juni 1940 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
lika goda möjligheter som Göteborg när det gäller patientreserv, t&«idläkarreserv
och kombination med sjukhus som ha medicinskt-vetenskapligt skolade
ledare, ja, då får Göteborg vika. Men örn det inte är så, att man kan uppbringa
någon verklig konkurrensduglig plats, då skall inte Göteborg vika, utam
då måste man stanna vid vår andra stad såsom den plats, som erbjuder de
bästa möjligheterna för en effektiv tandläkarutbildning.

Jag hade helst velat yrka bifall till min motion, men som ärendet nu ligger
till ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag bar inte ett ögonblick under behandlingen
av denna fråga haft för mig, att det här gällde en stor norrländsk
närings- eller kulturfråga, och jag är synnerligen förbluffad över att den i
diskussionen helt plötsligt har gjorts till en sådan. Naturligtvis — för att
komma till herr Näsströms inledningsanförande i den delen av debatten •—- har
det aldrig, varken i statsutskottet eller från min sida personligen, varit fråga
örn några utfästelser beträffande de institutioner, som i detta sammanhang
kunna komma i fråga för Norrlands del. Frågan här gäller, såvitt jag förstår,
att man så snabbt som möjligt skall söka åstadkomma en utbildning av tandläkare
för hela landet i folktandvårdens tjänst, var någonstans i landet det
sedan än må vara som utbildningen anordnas. Det är gott och väl med varma
lokalintressen, burna av entusiasm och kärlek till den landsända man representerar,
men det bör väl vara någon reson i de uttryck det tar sig i en debatt
sådan som denna.

Såvitt jag förstår finns det inte någon medlem i riksdagen, som inte lika
ivrigt som någon norrlänning önskar att Norrland skall få ett tandläkarinstitut
så fort som möjligt. Jag har haft olyckan att ge uttryck för mina personliga
sympatier i det hänseendet på ett sätt som naturligtvis inte kammaren
kan rå för. Det var kanske litet oförsiktigt gjort av mig. När jag nu är tvungen
att gå in på denna fråga, vill jag säga att det är av betydelse, att Norrland,
när det med rätta vill ha ett tandläkarinstitut dit upp, också är berett att ta
emot det. Men Norrland får inte för den sakens skull hindra eller försöka
hindra att nya tandläkarinstitut inrättas så fort som möjligt.

Mitt nyssnämnda uttalande, som möjligen — ehuru jag inte riktigt kan förstå
med vilken logik — kan tagas som intäkt mot ett förläggande av ett tandläkarinstitut
till Norrland, har jag grundat på uttalanden av kanske den förnämste
av de sakkunniga i tandläkarfrågan, som både på utskottets andra
avdelning och jag tror också i norrlandskommittén har uttalat sig för att ett
tandläkarinstitut i framtiden hör förläggas till Norrland. Jag har från början
anslutit mig till den tanken utan att yttra mig om i vilken ordningsföljd instituten
böra förläggas till olika delar av landet. Såsom herr Näsström själv
intygade, gick mitt yttrande ut på att ett tandläkarinstitut borde inrättas i
Norrland så snart möjligheter funnes för ett förläggande av ett institut dit.
Debatten här tycks från norrländskt håll gå ut på att det tredje tandläkarinstitut,
som skall inrättas här i Sverige, under alla förhållanden skall förläggas
till Norrland, vare sig förutsättningarna därför finnas eller inte.

Såvitt jag har kunnat finna är den tanken oemotsagd, att vi säkerligen behöva
fyra tandläkarinstitut så fort som möjligt på de platser, som äro mest
lämpade att ta emot dem. Om norrlänningarna tro, att förstakammarledamöterna
i allmänhet ha den ståndpunkten, tycker jag att det skulle vara alldeles
tillräckligt för norrlänningarna och att de därför inte skola behöva framkasta
grymma misstankar om att vi på ett eller annat sätt vilja sätta krokben för
norrlandsintressena.

Nu är det faktiskt på det sättet att vi, som på grund av vad vi ha fått kän Forsta

kammarens protokoll 19JiO. Nr 27. 4

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
nedom örn beträffande den här frågan kanske intensivast ivra för att de nya
instituten skola inrättas så fort som möjligt, inte kunna se, att det finns någon
plats som lika säkert som Göteborg på två eller tre år kan vara beredd att ta
emot det tredje institutet. Därför gissa vi — någonting annat ha vi inte gjort
— att Göteborg har synnerligen stora förutsättningar att få detta tandläkarinstitut.
Blir det så att norrlänningarna finna utvägar att på lika kort tid
få kompetent lärarpersonal och de institutioner, som äro behövliga, kunna vi.
även örn vi inte äro benägna att tro på underverk, naturligtvis försäkra, att
då blir det helt andra utsikter för Norrland vid prövningen av frågan.

Jag är, herr talman, en smula ledsen över den något hetsiga ton, som utmärkt
debatten i denna fråga, då man synes vilja göra gällande att vi, som
haft frågans förberedande prövning örn hand, på något sätt varit avogt inställda
till de norrländska intressena, trots att vi vid åtskilliga tillfällen ha visat
otvetydiga prov på att vi i högsta grad hysa intresse för den delen av Sverige.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Björck väckt
en motion, vari bl. a. yrkias, att den nuvarande fyraåriga studieplanen vid
tandläkarinstitutet skall bibehållas oförändrad. Jag har emellertid hittills inte
deltagit i debatten här i kammaren främst av det skälet, att jag tyvärr måste
anse saken avgjord i och med utskottets yttrande.

Jag förstår mycket väl, ehuru jag beklagar att så blivit fallet, att utskottet
inte har vågat sig på att göra denna viktiga avvikelse från Kungl. Maj:ts
förslag. Jag förstår det trots att jag inte tror så särdeles mycket på det skäl
som utskottet för fram i förgrunden, nämligen att man skulle vara så beroende
av den byggnad, som skall uppföras i Malmö. Men jag skulle vilja uttala, att
det är mycket glädjande, att utskottet har ansett att det bör bli en ny utredning
av frågan om utbildningstidens längd och att ecklesiastikministern har
sagt sig vilja effektuera utskottets önskan i den riktningen. Jag skulle vilja
till protokollet få antecknat, att jag tror att örn ecklesiastikministern med
verklig allvar vill gå in på den linjen, han kommer att få stöd av framstående
sakkunskap.

Herr Näsström: Herr talman! Min vän herr Sjödahl använde en ganska
egendomlig bevisföring. Han talade örn att Göteborg — Storgöteborg — med
sina 400 000 invånare skulle vara mera lämpat än alla andra platser inom
riket att få detta tredje institut. Örn man lägger enbart sådana synpunkter
på frågan, måste jag fråga: varför inte förlägga också detta tredje institut
till Stockholm med dess 700 000—800 000 invånare? Det räcker inte med
en så enkel bevisföring som den herr Sjödahl använde, ty här är det i första
hand fråga om de människor som behöva behandling. Jag skulle tro att en
sådan stad som Göteborg i mycket hög grad redan är sanerad när det gäller
tandvården. Det är just på den punkten det skiljer sig mellan Göteborg
och Norrland, och det är en mycket viktig sak att komma ihåg.

Vidare sade herr Sjödahl, att det bör finnas sjukhus o. s. v. i närheten av
institutet. Vi ha visserligen inte mycket i Norrland att skryta över i det
avseendet, men vi ha dock en del bra sjukhus och en del bra läkare — så
bra läkare till och med att Göteborgs stad Slåss med oss örn att komma över
dem.

Jag skulle också vilja säga ett pär ord till herr Oscar Olsson. När han
talar om behandlingen av ärendet i utskottet, får min vän herr Olsson inte
bli förargad, örn jag erinrar honom om att det var just han som för att
trösta göteborgarna yttrade: »Ni veta att det tredje institutet kommer till
Göteborg i alla fall.» Jag skall emellertid inte hänga upp mig på den saken.

Onedagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till utbildning av tandläkare m. m. (Forts.)
Det viktigaste är naturligtvis att vi kunna få tandläkare utbildade, men jag
skulle vilja be att få fråga herr Olsson med anledning av de mikroskopiska
utsikterna för Norrland att erhålla det fjärde institutet: örn staten, landstingen
och kommunerna ingenting göra, hur mycket närmare komma vi då möjligheten
att få detta institut? Någonting måste göras från något håll, och så
vitt jag förstår måste staten då gå i spetsen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga till herr Näsström,
att Stockholm får behålla sitt institut, som är det största institutet. Det
får en kapacitet som är mycket större än de blivande instituten. Man har
räknat med 40 ä 60 platser i Malmö och Göteborg och 80 i Stockholm. Det
måste sägas vara en lämplig proportion.

Det har talats örn att Göteborg skulle vara så sanerat när det gäller tandvården,
att det inte skulle vara lämpligt att dit förlägga ett institut. I själva
verket finns det inemot 300 000 invånare i Storgöteborg, som inte lia sin tandvård
ordnad. På vilken plats i Norrland skulle man kunna uppbringa en så
stor mängd människor som äro i behov av tandvård?

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 224, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående vidtagande av vissa åtgärder inom
sinnessjukvårdsorganisationen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 225, i anledning av Kungl. Anslag till
Majit framställningar örn vissa anslag för budgetåret 1946/47 till länsstyrelser- länsstyrelna
och landsfiskalerna, jämte i ämnet väckta motioner. serna m- m

I detta utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 280 framlagda förslag och
med avslag å motionerna I: 347 och II: 528 samt II: 538

a) fastställa under punkten införd personalförteckning för länsstyrelserna;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

c) till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 12 115 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts i innevarande års statsverksproposition
framlagda förslag

a) medgiva, att i gällande personalförteckning för landsfiskalerna m. fl.
linge upptagas en befattning som landsfiskal å övergångsstat i lönegraden
A 22;

b) godkänna under förevarande punkt införd avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

c) för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till länsstyrelserna m. m. (Forts.)

1) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar 6 460 000 kronor,

2) till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostnader 1 794 000 kronor.

1 de likalydande motionerna I: 347, av herr Sandler ni. fl., och II: 528, av
herrar Andersson i Falun och Rylander, hade hemställts, att avdelningscheferna
vid länsstyrelserna skulle från den 1 juli 1946 placeras i lönegraden
B 2 samt att avdelningscheferna i Stockholms, Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län skulle därutöver tillerkännas avlöningsförstärkning med
2 000 kronor.

I motionen II: 538, av herrar Ljungqvist och Andersson i Gisselås, hade
framställts ett yrkande av samma innebörd som yrkandet i nyssnämnda två
motioner.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»I propositionen nr 280 föreslagen lönereglering för landssekreterarna och
landskamrerarna innebär evalvering i lönegrad av den dessa tjänstemän tillkommande
avlöningsförstärkningen. Tjänsterna föreslås uppflyttade från 30
till 34 lönegraden. Evalveringen bär ansetts böra ske efter jämförelse med
löneförmånerna i slutlöneläget, varvid en minskning i förhållande till sammanlagda
nuvarande förmåner med 500 kronor befunnits påkallad med hänsyn
till den förbättring i pensionshänseende, som blir en följd av evalveringen.
På grund härav föreslås, att avlöningsförstärkningen skall helt bortfalla, utom
såvitt angår landssekreterarna och landskamrerarna i Stockholms, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, vilka alltjämt skulle erhålla en avlöningsförstärkning
efter evalveringen minskad till 1 000 kronor. Motionernas förslag
innebära, att landssekreterarna och landskamrerarna i stället skola hänföras
till lönegraden B 2 och avlöningsförstärkningen i de nämnda tre länen höjas
till 2 000 kronor.

I detta hänseende tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag. Nuvarande
innehavare av landssekreterar- eller landskamrerartjänst böra dock tillerkännas
ett personligt lönetillägg till undvikande av annan minskning i deras kontanta
löneförmåner än vad som svarar mot de till följd av lönegradsuppflyttningen
ökade pensionsavdragen.»

Herr Sandler: Herr talman! Statsutskottet har avstyrkt motionen i denna
kammare nr 347, som väckts av mig jämte herrar Linnér och Bergquist. Motionen
avser löneställningen för avdelningscheferna vid länsstyrelserna. I
vad mån statsutskottet har företagit en granskning av de skäl, som motionärerna
ha anfört, framgår inte av utskottets utlåtande, men statsutskottet åtnjuter
ju av ålder privilegiet att endast behöva tillkännage sin slutsats och låta
kammaren blott ana de skäl, som kunna ligga bakom densamma.

Enligt utskottets förslag komma avdelningscheferna vid länsstyrelserna att
få sina löneförmåner reducerade med ungefär 500 kronor örn året. Enligt
motionärernas förslag skulle däremot löneställningen komma att ligga ungefär
motsvarande belopp ovanför den nuvarande nivån.

Det är fråga om ett litet belopp i vår begäran, men det. rör en angelägenhet,
som är ganska betydelsefull för länsstyrelsernas framtida verksamhet.
Motionärerna ha ansett, att det med hänsyn till den arbetsbörda som åvilar
avdelningscheferna i länsstyrelsen vore påkallat att de, såsom det sägs i motionen,
placerades i lönegraden B 2.

Arbetsbördan för avdelningscheferna bär ju kommit att ökas oavbrutet under
den senaste tiden, och enligt den utredning, som nyligen har företagits
av en i socialdepartementet tillkallad sakkunnig angående rationaliseringen
av arbetet inom länsstyrelserna, har arbetet nått dien omfattningen, att av -

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till länsstyrelserna m. m. (Forts.)
delningschefemas tjänstgöring numera närmar sig och börjar motsvara expeditionschefens
arbetsbörda i ett departement. Det förefaller mig därför vara
påkallat att man ger dem en högre löneställning än den som Kungl. Maj :t och
statsutskottet ha föreslagit.

Det bör särskilt bemärkas, att denna fråga icke gäller de nuvarande befattningshavarna,
ty dessa komma enligt utskottets förslag att i huvudsak
bibehållas vid de löneförmåner som de för närvarande ha, utan frågan gäller
väsentligast rekryteringen av personal till länsstyrelserna för framtiden.
Nu är befordringsgången icke gynnsam i länsstyrelserna. I all synnerhet beträffande
landskanslierna är den tvärtom synnerligen ogynnsam, och man kan
befara svårigheter att få länsstyrelserna rekryterade med personer som äro
kvalificerade att sköta avdelningschefernas mycket maktpåliggande uppgifter.
Jag anser därför att det är en oklok besparing som man gör, om man här
beslutar att avdelningscheferna skola få ett löneläge, som ligger ungefär etttusen
kronor lägre än det som är föreslaget i motionärernas framställning.
Jag vill uttala den övertygelsen, att örn riksdagen nu följer utskottet, återkommer
denna fråga, ty länsstyrelsernas arbete kommer med all säkerhet
icke att bli mindre omfattande och avdelningschefernas uppgifter mindre
maktpåliggande i framtiden än de för närvarande äro.

/Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till motionen.

Herr Linnér: Herr talman! Jag instämmer helt och fullt i de synpunkter,
som herr Sandler har framfört, men jag skulle vilja tillägga ytterligare några.

Under den utvidgning av statens verksamhet på många områden, som har
ägt rum, har man haft två möjligheter när det gällt att bestämma om ledningen
av denna verksamhet: antingen har man centraliserat verksamheten till
vissa centrala verk, eller också har man måst förlägga ledningen till länsstyrelserna.
I många fall har det från olika håll sagts, att man har gått centraliseringsvägen
alltför långt, ty därigenom ha inte de stora variationer, som faktiskt
finnas på grund av våra växlande förhållanden i landet, fullt kommit
till sin rätt. Jag tror således att man även ur dessa synpunkter kan vara ganska
övertygad örn att länsstyrelserna alltmer komma att belastas med arbete och
att i följd därav länsstyrelsernas personal nödvändigt kommer att ökas, såvida
inte statens verksamhet alldeles bestämt kommer att inskränkas, men det är
ju ingen som för närvarande tänker sig att något sådant skall ske.

Örn man bortser från landshövdingarna finns det endast två chefer för länsstyrelsernas
arbete, nämligen på landskansliet landssekreteraren och på landskontoret
landskamreraren. Det är oundvikligt att den såväl kvantitativa som
kvalitativa belastning som vilar på dessa avdelningschefer blir alltmer sträng.
Det är då ganska besynnerligt att man med dessa förhållanden inför ögonen
gör en lönereglering, varigenom man sänker avdelningschefernas löner.

Jag skall göra en jämförelse som jag tycker är rätt belysande. När kammaren
kommer till punkt 45 på föredragningslistan och har att behandla frågan
örn vägförvaltningarna, kommer att föredragas ett förslag beträffande vägdirektörerna,
som innebär, att dessa placeras i lönegrad C 6 enligt avlöningsreglementet.
Detta betyder att vägdirektörerna, om jag tar till jämförelse den
normala dyrortsgruppen för avdelningscheferna, komma att erhålla en utgångslön
som är flera hundra kronor högre än vad avdelningscheferna enligt förevarande
förslag komma att få. Med all respekt för vägdirektörernas arbetsuppgifter,
som jag för min del visst uppskattar mycket högt, måste jag säga
att det förefaller ganska upp- och nedvänt att påstå att deras arbetsuppgifter
äro viktigare än avdelningschefernas i länsstyrelserna. Det ser verkligen ut,
som örn statsutskottet — de olika frågorna lia ju inte behandlats på samma
avdelning — underlåtit att göra en jämförelse mellan löneställningen för av -

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1940 fm.

Anslag till länsstyrelserna m. m. (Forts.)
delningschefer vid länsstyrelserna å ena sidan och vägdirektörer å den andra.
Om en sådan jämförelse gjorts, borde den verkligen ha lett till att nian i någon
mån hade tillstyrkt ett bifall till motionerna.

Jag skulle också vilja ytterligare utveckla, vad herr Sandler säde om befordringsmöjligheterna.
Det ligger i sakens natur, att örn jag får en större
personalstock, men topplatsernas antal är oförändrat, bli befordringsutsikterna
mindre. Det har också visat sig, att detta förhållande påverkat tillströmningen
till länsstyrelserna av utbildad personal. Jag har hört mig för vid universitetens
fakulteter örn hur det är med den saken för närvarande. Där finns det ju
en viss arbetsförmedling, och universitetslärarna veta något om vart deras lärjungar
ta vägen. Jag har där frågat: är det några av de blivande juristerna
som tänka på att gå till länsstyrelserna? På det svarar man nekande och hänvisar
till att de anse, att framtidsutsikterna äro för dåliga.

Örn jag tar ytterligare ett exempel från landskontoren, så har där personalen
de senaste åren ökats mycket starkt i mellangraderna. Alla dessa befattningar
bli nu besatta, och befordringsmöjligheterna med nuvarande organisation, som
jag tror inte i längden blir hållbar, äro således för ett par tiotal av år synnerligen
dåliga. Det är då verkligen skada, att man inte vill använda detta tillfälle
att åtminstone ge länsstyrelsernas personal någon liten uppmuntran.

Jag tror liksom herr Sandler att detta tillstånd i längden kommer att skada
verksamheten vid länsstyrelserna, och jag hoppas därför att det inte kommer
att dröja alltför länge, förrän frågan blir prövad på nytt.

Jag ber, herr talman, att få instämma i herr Sandlers yrkande.

I herr Linnérs yttrande instämde herrar Bergquist, Rosander och Anderberg.

Herr Bäckström: Herr talman! Den förste talaren, herr Sandler, började
sitt anförande med att rikta en anmärkning mot statsutskottet — örn det nu
var en anmärkning — att vi där hade förmånen att inte behöva motivera våra
yrkanden så fullständigt som andra utskott. Örn det är en anmärkning mot
utskottet, drabbar den även Kungl. Maj :t, ty utskottet har i detta fall så gott
som helt och hållet följt Kungl. Maj:ts förslag.

Det är alldeles givet att det ligger någonting i det som motionärerna här
ha framhållit, och på statsutskottets tredje avdelning övervägde vi frågan
ganska ingående vid behandlingen av de motioner, som väckts av fyra landshövdingar.
Men vi kommo till det resultatet, att Kungl. Maj:ts förslag var det
mest bärande på grund av att det stöder sig på förslag av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga.
Som bekant är också tredje avdelningens ordförande
en mycket sakkunnig man då det gäller lönebestämmelser och pensionsbestämmelser.

Herr Sandler sade att de nuvarande tjänsteinnehavarna inte få någon nytta
av utskottets förslag, men i själva verket ha vi bättrat på Kungl. Maj:ts förslag,
i det att utskottet uttalat, att »nuvarande innehavare av landssekreterareller
landskamrerartjänst böra dock tillerkännas ett personligt lönetillägg till
undvikande av annan minskning i deras kontanta löneförmåner än vad som
svarar mot de till följd av lönegradsuppflyttningen ökade pensionsavdragen».
De bli uppflyttade från lönegrad A 30 till A 34, varigenom de få högre pension
utan att lida någon förlust i form av ökade pensionsavdrag.

Utskottet har godtagit avdelningens synpunkter, att man inte för närvarande
kan gå längre än vad Kungl. Majit har föreslagit med tillägg av att
ingen skall få någon minskning i sill nuvarande lön. Men nog är det väl en
förbättring och ej en försämring då de få en högre avgångspension.

Utskottets utlåtande är visserligen mycket kortfattat, men vi ansågo att det
inte kunde behövas någon utförligare motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 2G juni 194G fm.

Nr 27.

Anslag till länsstyrelserna m. m. (Forts.)

Herr Sandler: Herr talman! Det måste nog vara ett misstag, när den ärade
representanten för statsutskottet säger, att utskottet har tillerkänt dessa befattningshavare
en förmån utöver vad Kungl. Majit har avsett genom tillägget
att de nuvarande befattningshavarna inte skola behöva vidkännas någon
minskning i sina nuvarande inkomster. Det riktiga förhållandet är att de sakkunniga,
som herr Bäckström åberopade, själva ha föreslagit det från begynnelsen.
Finansministern har i bilaga till årets statsverksproposition, upptagande
vissa för flera huvudtitlar gemensamma frågor, anslutit sig till vad de sakkunniga
anfört och förutsatt, att bestämmelse därom i sinom tid skulle komma
att inflyta i en proposition från socialdepartementet. Nu har det hänt en liten
malor, helt enkelt. Något förslag har inte kommit från socialdepartementet, och
därför har man i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts intentioner rättat till
saken i statsutskottet. Det är nog inte så, att det är statsutskottet som tillagt
avdelningscheferna en förut icke påräknad förmån, utan man har bara rättat
till en malör, som ju alltid kan inträffa i propositionsarbetet.

Man möter alltid lönetekniska synpunkter, så fort man berör lönefrågor. För
en lekman, som inte är van att syssla med sådant kineseri, är detta tal örn lönetekniska
synpunkter någonting som man alltid ryggar tillbaka inför. Men
med mitt lekmannaförstånd måste jag göra samma reflexion som herr Linnér
nyss gjorde. Hur vill man, om man anlägger lönetekniska synpunkter på saken,
förklara att vägdirektören, som skall vara föredragande för landssekreteraren
om landshövdingen inte är närvarande, skall ha en högre löneställning än den
avdelningschef, inför vilken han är föredragande? Ur löneteknisk synpunkt förefaller
det mig litet egendomligt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag måste gentemot herr Sandler säga, att
visst har väl utskottet gjort en förbättring, när det tog upp tjänsteförteckningssakkunnigas
förslag, vilket Kungl. Maj :t inte gjort. Alltså har väl utskottet
vidtagit en förbättring, även om det hela, som herr Sandler angav, berott
på en malör.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall bara tillåta mig att göra
en reflexion till den diskussion, som här har förekommit.

Det är ju alltid mycket besvärligt att bestämma tjänstemännens lönegradsplacering.
Det är klart som dagen att man har skyldighet att ta hänsyn till
vilken verkan en viss lönegradsplacering kan få på rekryteringen, men jag
måste ändå säga mig att motionärerna i denna fråga, herrar landshövdingar,
nog på den punkten ha överdrivit betydelsen av de 500 kronor det här gäller.
Det är inte den omständigheten att landssekreterare och landskamrerare i lönehänseende
äro för lågt placerade, som framför allt är svagheten i landskanslierna,
utan det är att befordringsutsikterna över lag äro mycket små. Men man
förbättrar ju inte dessa på minsta vis genom att gc landskamrerare och landssekreterare
något högre lön än utskottet och Kungl. Majit föreslagit. Skulle
man åstadkomma någon förbättring härvidlag, så borde den väl antingen bestå
i att man ökade antalet topptjänster med god lönegradsplacering i länsstyrelserna
eller också åtminstone ökade det antal tjänster, som ett större antal
av länsstyrelsernas tjänstemän kunna beräknas erhålla, när de nått den tillbörliga
åldern och inhämtat meriterna. Jag kan inte hänvisa till någon statistik,
men det är alldeles uppenbart att det finns åtskilliga tjänstemän, som
aldrig nå upp till toppen, och det är väl snarast på det hållet man har att söka
svagheterna i denna organisation, om man skulle vilja minska rekryteringssvårigheterna
när det gäller länsstyrelsernas personal. Jag vågar säga att de,

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till länsstyrelserna m. m. (Forts.)
som verkligen komma upp i Landskamrerar och landssekreterargraderna, inte
ha någon anledning att särskilt beklaga sig. Och det skall ju ändå alltid i varje
länsstyrelse finnas ett visst antal chefer för de olika avdelningarna. Något
yrkande om att man skulle utöka antalet avdelningschefer har ju inte framställts,
men det skulle enligt min mening vara det enda, som verkligen kunde
hjälpa i det avseende, som de ärade talarna här särskilt framhållit såsom
ett motiv för den motion, som de ha väckt och som de nu förorda.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skulle vara mycket glad, örn man finge
tolka detta yttrande av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet så,
att det vore herr statsrådets avsikt att till prövning upptaga en fråga, som
sedan länge har krävt sin lösning, nämligen spörsmålet om ökning av antalet
assessorstjänster i länsstyrelserna. Men därom är ju icke för närvarande tal.
Den frågan kan man inte nu upptaga, så som den föreliggande propositionen
är beskaffad.

Men, herr statsråd, det kan väl ändå inte rimligtvis förnekas, att det ur rekryteringssynpunkt
har betydelse och verkar avskräckande, ifall statsrådet
och riksdagen intaga den ståndpunkten då en lönereglering skall verkställas,
att de sätta ned lönen för chefsposternas innehavare.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är egentligen mycket svårt att
fullfölja denna diskussion.

Vilja vi ta hänsyn till den svenska statsförvaltningen överhuvud och inte
bara länsstyrelserna, så skola vi finna att ett mycket stort antal jurister inom
statsförvaltningen i utbildningshänseende ha kostat på sig precis lika mycket
som länsstyrelsernas tjänstemän. De äro juris kandidater, de ha i regel suttit
ting och gått den normala domarutbildningsvägen, om jag undantar hovrättstjänstgöringen.
Men bland dessa tjänstemän inom statsförvaltningen finns det
många, som aldrig kunna påräkna att komma upp i 34 lönegraden. Om herrarna
vilja se efter i statskalendern, skola ni finna många, som ha denna utbildning
och som aldrig komma längre än till 21 lönegraden. Det finns åtskilliga, som
komma upp i 26 lönegraden, men knappast högre, och härför fordras en icke
ringa duglighet, Jag vill fästa uppmärksamheten på att våra byråchefer,
kansliråd etc., som komma upp i 30 lönegraden, säkerligen ofta ha samma
kvalifikationer som en landssekreterare eller en landskamrerare. Jag vill inte
här säga något ont om någon; jag bara konstaterar att så är.

Med de utgångspunkter, som motionärerna här ha anfört, borde man alltså
så vitt jag förstår upptaga denna fråga i ett betydligt större sammanhang.
Jag upprepar att den speciella befordringsgång, som leder fram till 34 lönegraden,
i själva verket är ganska sällsynt inom den svenska statsförvaltningen;
det är ju inte särskilt många tjänster som äro placerade i så hög lönegrad.
Landshövdingar, generaldirektörer, överdirektörer etc. befinna sig ju i en
annan löneställning, men när det gäller dem är inte heller befordringsgången
av samma slag som beträffande de tjänstemän, vilkas löneförmåner vi nu diskutera.

Herr Sandler: Herr talman! Jag är mycket glad att höra, att socialministern
umgås med tanken på att upptaga denna fråga i det större sammanhang,
som han nyss talade om. Det är synnerligen väl befogat, och jag delar helt
hans synpunkter på betydelsen för länsstyrelsernas framtida rekrytering av att
man upptar dessa ting till behandling.

Men nog är det för mig litet överraskande att få höra, att löneställningen
för chefsplatser skulle sakna varje betydelse ur rekryteringssynpunkt. Det är

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till länsstyrelserna tn. m. (Forts.)
väl ändå så, att ambitiösa unga människor då de skola välja mellan att gå till
det ena eller andm hållet numera undersöka, hur det är ställt med löneförmånerna
och vart de kunna nå. Det finns människor som sikta på topptjänsterna,
och de se nog också efter hur det i lönehänseende är ställt på olika
banor. Det förhåller sig också så, att den, som en gång har sökt sig till landsstaten,
inte så lätt kommer därifrån, utan han är i regel bunden vid att fortsätta
sin karriär inom den.

Därför tror jag inte det saknar sitt värde, örn chefsplatserna ha den löneställning,
som motionärerna påyrkat.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till motionerna
I: 347 och II: 528; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandler begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 225, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 347 och II: 528.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina plaiser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 226, i anledning av Kungl. till

Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till civilförsvaret.cm orsvare •

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj :ts i proposition nr 294 framlagda förslag

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47 ^

b) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 715 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 200 000
kronor,

b) till Civilförsvaret: Utbildning vid statens civilförsvarsskola samt vid
kurser anordnade av länsstyrelserna ett förslagsanslag av 125 000 kronor,

c) till Civilförsvaret: Bidrag till riksluftskyddsförbundet ett anslag av
126 500 kronor,

d) till Civilförsvaret: övnings- och försöksverksamhet ett förslagsanslag av
95 000 kronor,

e) till Civilförsvaret: Anskaffning av viss förbrukningsmateriel ett förslagsanslag
av 75 000 kronor,

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Anslag till civilförsvaret. (Forts.)

f) till Civilförsvaret: Förvaring och underhåll av viss materiel m. m. ett
förslagsanslag av 280 000 kronor,

g) till Civilförsvaret: Bidrag till kommuner till kostnaderna för vissa arvoden
m. m. ett förslagsanslag av 300 000 kronor,

h) till Civilförsvaret: Bidrag till kommuner för utbildning m. m. ett försvarsanslag
av 700 000 kronor,

i) till Civilförsvaret: Gottgörelse till fastighetsägare m. fl. för anordningar
och materiel m. m. ett förslagsanslag av 50 000 kronor,

j) till Civilförsvaret: Kostnader för avveckling av civilförsvarsberedskapen
ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Vidkommande den civila administrationen av civilförsvaret anser utskottet
i likhet med^ föredragande statsrådet att några utökningar av organisationen
ej böra ifrågakomma. Vissa indragningar ha ansetts kunna äga rum.
Därmed sammanhängande besparingar lia till viss del uppvägts av framlagda
förslag till löneförbättringar, varför nedsättningen av avlöningsanslaget till
civilförsvarsstyrelsen stannar vid i runt tal 100 000 kronor.

Sistnämnda löneförbättringar avse överförande av viss arvodesavlönad personal
till nyinrättade extra ordinarie befattningar i högst lönegraden Eo 11
ävensom höjning av vissa arvoden. Då prövningen av dessa frågor bör anstå
till dess civilförsvarsutredningen framlagt sina resultat, anser sig utskottet
icke böra biträda desamma. En mot det provisoriska lönetillägget till övriga
statstjänstemän svarande förbättring bör dock medgivas. På grund härav
förordar utskottet nedsättning av de i Kungl. Maj:ts förslag till avlöningsstat
upptagna anslagsposten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, med 10 000 kronor.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Bäckström, Mannerskantz, Eriksson i Stockholm, Ward, Falla,
Viklund, Malmborg i Skövde och Birke ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

b) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 725 000 kronor;

II. med bifall--- 50 000 kronor.

I reservanternas förslag till motivering hade det senare av de båda nyss
återgivna styckena erhållit följande a/vfattning:

»Sistnämnda löneförbättringar avse överförande av viss arvodesavlönad personal
till nyinrättade extra ordinarie befattningar i högst, lönegraden Eo 11
ävensom höjning av vissa arvoden. Med hänsyn till vad som anförts till stöd
för nämnda förslag vill utskottet icke motsätta sig detsamma. Kungl. Maj:ts
förslag till avlöningsstat torde även böra godtagas. Utskottet vill understryka
att ^alla möjligheter till ytterligare personalindragningar böra under nästa
budgetår tillvaratagas.»

Herr Bäckström: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter behagade finna,
är vid detta utskottsutlåtande fogad en reservation, undertecknad av inte
mindre än nio av statsutskottets ledamöter. Den fråga det gäller hör inte till
de stora, men utskottets ledamöter ha likväl stannat i skiljaktiga meningar.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Anslag till civilförsvaret. (Forts.)

Föredragande statsrådet säger i propositionen följande: »Beträffande tillen
början civilförsvarets civila administration anser jag i likhet med civilförsvarsutredningen
att i avvaktan på utredningens slutresultat några väsentliga förändringar
i nuvarande förhållanden icke böra vidtagas. Framför allt böra
några utökningar av organisationen icke ifrågakomma. I stället böra vissa indragningar
kunna äga rum.»

Statsrådet förutsätter alltså, att det kommer att bli indragning av en del
tjänster, men har samtidigt förordat överförande av viss arvodesavlönad personal
till nyinrättade extra ordinarie befattningar i högst lönegraden Eo 11. Yi
reservanter ha icke velat motsätta oss detta förslag, men utskottsmajoriteten
har för sin del förordat beskärning av det av Kungl. Majit äskade anslagsbeloppet
med 10 000 kronor. Vi reservanter anse, att man inte behöver avvakta
civilförsvarsutredningens resultat, utan att de, som ha varit i civilförsvarets
tjänst, må vara berättigade att överflyttas från arvodesbefattning till extra
ordinarie befattning inom annat statligt verk och, såsom här har föreslagits,
erhålla placering i högst lönegraden Eo 11. Detta är skillnaden mellan utskottets
förslag och reservanternas.

Jag ber, herr talman, att med det nu anförda få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationens som överensstämmer med Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr Karlsson, Gustat: Herr talman! Civilförsvarsstyrelsen hade i sina
petita begärt, att ett rätt stort antal tjänster, som nu äro arvodesavlönade, skulle
överföras till extra ordinarie stat upp till — örn jag inte minns fel — lönegrad
20 eller 21. När departementschefen prövade dessa petita nedskar han
väsentligt dessa krav, men stannade vid att förvandla nio arvodestjänster till
extra ordinarie tjänster i högst lönegraden Eo 11. . .

Nu har, såsom den föregående talaren papekade, statsutskottets majoritet
gått emot detta förslag. Utskottsmajoritetens uppfattning är, att det inte kari
vara lämpligt att nu, då hela frågan örn civilförsvaret och dess organisation
ligger under utredning, förvandla arvodesbefattningar till extra ordinarie tjänster.
Det är givetvis inte på grund av kostnadsskäl majoriteten har intagit denna
ståndpunkt — det rör sig här bara örn en skillnad på 10 000 kronor —— utan
det avgörande bär varit önskemålet att inte minska möjligheterna att inpassa
denna styrelse — i den mån utredningen kan komma att visa, att den inte behövs
i sin nuvarande omfattning — i det övriga statsmaskineriet. Vi ha av den anledningen
stannat för att det inte bör bli flera extra ordinarie tjänster, utan
att vederbörande befattningshavare skola placeras på lämpligaste sätt. Inom
åtskilliga andra verk bär man i stor utsträckning arvodesavlönade befattningshavare,
och det måste väl ändå tillses, att riksdagen handlar någorlunda, konsekvent.
Konsekvensen bjuder så vitt jag förstår, att man i detta fall inte
vidtager den av Kungl. Maj :t och föredraganden förordade åtgärden, förrän
civilförsvarsutredningens betänkande föreligger.

Jag tror inte, herr talman, att det behöves något ytterligare ordande i denna
sak, utan jag inskränker mig till att med det anförda yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Ang. prisreglerande
åtgärder
på jordbrukets

område.

Anslag till civilförsvaret. (Forts.)

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 226, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

. Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Da emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och folkbokföringen för budgetåret 1946/47;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 232, i anledning av Kungl. Majda proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;
och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av kontorsbyggnader för domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 70, i anledning av Kungl.
Majds proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i proposition nr 267 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,

,A. att riksdagen måtte

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
för nästkommande regleringsar av produktions- och avsättningsförhållandena

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i utlåtandet
angivna riktlinjer,

2) för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 145 000 000 kronor;

b) till Förmalningsersättningar ett förslagsanslag av 5 000 000 kronor;

c) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 15 000 000 kronor;

d) till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag av 95 000 000 kronor;

3) i skrivelse till Kungl. Maji anmäla, att riksdagen vid granskning av ett
propositionen bifogat, till riksdagen för yttrande överlämnat förslag till förordning
om ändring av förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud
i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel
med födoämnen icke funnit skäl till erinran mot detsamma;

B. att motionerna I: 351 och II: 530, I: 354 och II: 539, II: 180, II: 531
samt II: 540 måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Bakom detta utlåtande står, i varje
fall på papperet, ett enigt utskott, men vid behandlingen av ärendet i utskottet
hade jag särskilt på en punkt en avvikande mening, nämligen den där departementschefen
hemställt örn fullmakt för Kungl. Maj :t att i händelse av behov
få utbetala leveranspremier för den brödspannmål, som levereras inom viss bestämd
tid.

Jag förmodar att uppfattningarna härom äro desamma i kammaren som i utskottet.
Man betraktar detta som en synnerligen försiktig och välbetänkt åtgärd.
Jag instämmer gärna i detta, men jag har ytterst svårt att förstå, att man
genom en sådan åtgärd skulle kunna rädda oss ur en svår situation, ifall man
avser leveranspremier på den nya skörden. Det har aldrig varit ett problem att
få den nya skörden i marknaden så tidigt som möjligt, men däremot har det
ofta varit ett problem att skaffa lagerutrymme till den nya skörden. Ofta har
det inträffat att man från vederbörligt håll måst utsända maningar till producenterna
att vara litet återhållsamma i utbudet.

Nu är det kanske inte samma svårigheter på detta område som för något år
sedan, men jag har frågat mig: kan man få in den nya skörden snabbare än
som nu sker? Nej, det går helt enkelt inte. Det betyder ingenting, örn man här
viftar med aldrig så höga leveranspremier. Skörden kan ändå inte komma
snabbare än den gör. Så snart som grödan är mogen på marken sättas skördetröskorna
i arbete, och samma dag som detta sker blir det också leverans av
brödsäden. Och detta måste ske, därför att alla de, som icke själva förfoga
över torkapparater för spannmålen, måste leverera sin spannmål dag för dag;
de kunna inte lagra deni över ett dygn utan att den skulle taga skada.

Om det nu ändå skulle anses behövligt med leveranspremier, så har jag frågat
mig: vem är det som får dessa? Ja, det blir det större jordbruket överlag. I
första hand blir det alla de jordbrukare, som äro innehavare av skördetröskor,
men det kan också bli de jordbrukare, som icke ha sådana men som förfoga över
egna träskor av annat slag. Man gör ju numera på det sättet, alf man när skörden
är torr kör den direkt till tröskan. Härigenom sparar man tid och arbete,
och på så sätt levereras också spannmålen så snart som det överhuvud taget är
möjligt.

När jag gjorde dessa invändningar i utskottet, framhöll man att detta också
kan komma de mindre jordbrukarna till del. Ja, det är riktigt, men det beror
på för hur lång tid man vill medge leveranspremier. Vill man sträcka ut den

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 fm.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tiden något över tre veckor från skördens början, kan det ju hända att en och
annan av de små jordbrukarna också kan få en leveranispremie. Alla de mindre
och praktiskt taget alla de medelstora jordbrukarna ha ju slagit sig tillsammans
örn. föreningströskor, och dessa kunna inte sättas i arbete förrän hela skörden
är inbärgad, därför att det saknas folk och man måste hjälpas åt med tröskningsarbetet.
Skulle man vara så välvillig mot småbrukarna och de medelstora
jordbrukarna, att man ville ge dem möjlighet till leveranspremier, måste man
alltså utsträcka tiden till minst fem veckor. Och vad betyder då det? Jo, det
betyder ingenting mindre än att halva brödsädesskörden får betalas med ett
högre pris än man har träffat överenskommelse om.

Detta var praktiskt taget vad jag hade att säga i vad det gäller den nya
skörden. Jag skulle nog bättre ha förstått en dylik åtgärd, örn man här hade
sagt ifrån att den främst skall gälla den gamla skörden, som eventuellt ligger
kvar hos producenterna. Det upplystes nämligen i utskottet att det icke är så
små partier som ligga kvar hos producenterna, och det upplystes även att
det till och med förekommer fall då man med avsikt skött dessa lager så illa
att de blivit odugliga som människoföda för att få använda dem som kreatursfoder.
I hur stor utsträckning detta skett kan jag inte yttra mig örn, men jag
har ingen anledning att betvivla de uppgifter som lämnats.

Örn det alltså hade gällt att få in dessa gamla lager, i den mån sådana finnas,
skulle jag ha förstått åtgärden, ty det är de gamla lagren av brödsäd som
skola rädda oss ur en svår situation. Den nya skörden gör det inte tidigare
än vid den tidpunkt jag här nämnt. Men även örn det skulle gälla den gamla
skörden, måste jag säga att metoden är osmaklig. Dessa människor ha inte,
örn det nu är riktigt vad som sagts, gjort sig förtjänta av premier. De ha gjort
sig förtjänta av någonting helt annat, och jag skulle vilja tro att det inte ligger
utanför möjligheternas ram att leta fram metoder, med vilka man kan upplysa
dessa människor örn deras plikt gentemot samhället. Det är deras plikt att leverera
in all den brödsäd de lia i sin ägo utöver den som tilldelats dem för det
egna hushållet.

Jag vill också, herr talman, säga några ord örn en motion som väckts i detta
ärende och som är undertecknad av enbart folkpartister. Jag blev synnerligen
förvånad när jag läste denna motion, och jag fick i hastigheten det intrycket,
att motionärerna menade att småbrukarna nu kommit i ett så pass gynnsamt
ekonomiskt läge, att det kan vara en skyldighet för dem att hjälpa det betryckta
storbruket. Det blir nämligen fallet för den händelse motionen bifalles.
Nu har den emellertid inte av utskottet tillstyrkts, men jag förmodar att det
var motionärernas ärliga mening att så skulle ske, ty i annat fall var det ju
ingen mening med att motionera.

Motionärerna ha begärt att fodersädspriset skall höjas med samma belopp
som priset för vetekli, det vill säga med 4 kronor per 100 kilogram. Det har
aldrig varit ett önskemål från småbrukanhåll att få höga fodersädespriser, utan
snarare tvärtom. Motionärernas motivering härför finner jag föga övertygande,
ty så länge vi ha kvar leveranstvång av fodersäd och ransonering av densamma
har denna motivering icke något värde. När dessa reglerings föreskrifter
en gång upphöra är väl, förmodar jag, läget sådant att frågan måste tas
upp till förnyad omprövning. Motionärerna ha starkt understrukit att dessa regleringsförordningar
icke må upphöra förrän man är säker på att det finns tillräckligt
med foder i marknaden. Detta krav tycker jag slår ihjäl den motivering
man givit för kravet på högre fodersädespriser.

Nu ankommer det givetvis inte på mig, i varje fall inte i första hand, att
försöka övertyga Norrlands småbrukare örn fördelen för dem att få lov att
betala 4 kronor mera per 100 kilogram för den fodersäd, som de behöva köpa

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. yrisr e gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
till sina hästar för skogskörsler. Jag förmodar att motionärerna ta på sig
denna uppgift. Däremot är det ingen Svårighet för mig att komma till tåls
med småbrukarna söderut och förklara vilken belastning det skulle bli för dem
i fråga örn animalieproduktionen. Jag har redan fått påminnelser därom i
form av skrivelser från ett pär föreningar där nere, som förvåna sig över att
man vidtar en åtgärd som denna. De säga: Vad betyder då den höjning av
fläskpriset som vi glatt oss så mycket åt? Det är ju bara att ge med den ena
handen och ta igen med den andra, ty produktionen blir ju härigenom fördyrad.

Motionärerna äro också inne på frågan om prissättningen beträffande ägg,
och jag förstår så innerligt väl att motionärerna önska ett någorlunda lönande
pris året örn, det vill säga ett bra genomsnittspris. Det förefaller mig emellertid
som örn motionärerna icke hade observerat vad som händer och sker ute
i Sveriges bygder just nu, eller också har man nonchalerat det. Icke minst småbrukarna
ha lockats dels genom det höga äggpris som har varit rådande —
2,95 kronor, 3 kronor, 3,10 kronor — och dels av en propaganda., som jag inte
tvekar karakterisera såsom mer än lovligt osund, till att tro att statsmakterna
under alla förhållanden skola kunna garantera ett lönande örn än inte så högt
äggpris.

Det har producerats kycklingar under denna vinter, och man gör det alltjämt,
ungefär som på löpande band. Det är inte endast de stora hönserierna
som förfoga över äggkläckningsmaskiner utan även lantbrukarna, smålantbrukare
och större lantbrukare, ha numera i stor utsträckning skaffat sig dylika
maskiner. Man ger sig numera inte tid att avvakta till dess det uppenbarar
sig en liggsjuk höna i flocken, utan det gäller att få kycklingar så tidigt som
möjligt, och det har man möjlighet till genom dessa äggkläckningsmaskiner.

Att stå vid sidan av en äggkläckningsmaskin i det ögonblick kycklingarna
kläckas ut är ungefär som att stå vid sidan av en bikupa som svärmar —
det är endast den lilla skillnaden att de små rara djuren inte stickas. Det har
köpts massvis med kycklingar hemma i min ort och på andra håll i landet. De
betalas med 1 krona per styck, när de äro dagsgamla. Man räknar med en god
förtjänst: det är ett högt äggpris, och det skulle nog garanteras att det blir
ett lönande äggpris också i fortsättningen. Slaktkycklingarna betalas med 5
kronor, ända upp till 6 kronor per styck. Jag har en granne där hemma, som
har en mängd dylika kycklingflockar. När jag var hemma för en tid sedan
voro kycklingarna så stora, att man kunde skilja han- och honkycklingarna
åt. Alla tuppkycklingar sattes i burar för gödning — de skulle levereras så
snart som möjligt — och här hade man en förtjänst på 5 kronor per kyckling.

När jag var hemma sista gången var det emellertid ingen glädje längre,
utan besvikelse. Det var besvikelsen nummer ett, som ett pär småbrukare kom
och talade med mig örn i januari månad, och besvikelsen nummer två kommer
säkerligen som ett brev på posten vad det lider. I stället för 5 kronor per
styck blevo de nu bjudna 2 kronor per styck, i lyckligaste fall nu till midsommar
2,40 kronor per kilogram. Vad få de nu fjorton dagar efter midsommar?
Ja, det vet ingen, men mod hänsyn till den massproduktion som är i
gång är det inte otroligt att priset blir 1,50 kronor. De lia alltså betalat det lilla
nyfödda livet med 1 krona per styck. Sedan tillkomma kostnaderna för en
kycklingmoder. Det är emellertid inte något större problem, en sådan gör snickarn
hemma för 15 kronor. Men så skall det vara en lampa, ty det måste vara
värme i dessa kycklingmödrar — i regel ha alla där nere elektrisk ström — och
det skall vara foder fram till den dag då kycklingarna säljas. Lägger man
Samman allt detta blir det en ren förlust för dessa människor.

Motionärerna tala om ett genomsnittspris på ägg, som skulle ligga någoHnstans
mellan 2,50 och 2,95 per kilogram. Beträffande den livré gränsen råder

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
knappast några delade meningar. Avsikten är ju att import av ägg inte skall
få ske därest medelpriset icke överstgier 2,95 kronor. Den undre gränsen däremot
har jag mycket svårt att förstå, ty de hönkycklingar som kläckts ut under
vinterns lopp äro ju inte i första hämd avsedda för slakt utan för äggproduktion.
När man emellertid vet, att det behövs endast sju månader från
födseln för en kyckling att bli en duglig värphöna, förstå vi nog att de kycklingar,
som kläcktes vid jultiden, snart äro värpfärdiga. Och när vi veta att
det finns tusentals och åter tusentals kycklingar bara på en liten räjong, förstå
vi också att det kommer att leda till en överproduktion, som säkerligen kan
bli ytterst svår att bemästra.

Motionärerna tala visserligen om att ägghandelsorganen, örn äggpriset sjunker
under 2,50 kronor, böra medgivas rätt att exportera ägg. Javisst böra de
få exportera, men ha vi någon garanti för att priset blir bättre på exportmarknaden?
Jag vågar inte nämna någon siffra. Framtiden får val utvisa deni
saken.

Vad man bör sikta till när det gäller äggproduktionen är ett väl avvägt
genomsnittspris, ett genomsmittspris på vilket tillgång och efterfrågan får balansera.
Längre kunna vi säkerligen inte komma.

Motionärerna ha också framhållit att man bör sträva efter att bevara äggproduktionen
och hönsodlingen åt det mindre jordbruket. Ja, det är nog en
uppfattning, som såvitt jag bär kunnat rätt utläsa stämningarna är ganska
allmän inom alla partier här i riksdagen. Men det är edligt min mening ett
ofantligt stort steg mellan önskemål och verkställighet. Jag hade väntat att i
utskottet, få en liten hum örn vilka uppslag motionärerna hade till lösning av
denna fråga. Jag har nämligen den uppfattningen att man aldrig kan komma
fram till en lösning av frågan i enlighet med motionärernas önskningar, såvida
man inte är beredd att vidtaga drastiska och ganska långtgåelnde åtgärder. Jag
frågade motionärerna om de voro beredda att exempelvis förbjuda alla icke
jordbrukare att helt eller delvis syssla med hönseri och äggproduktion. Jag
frågade också motionärerna, örn de skulle vilja vara med örn att förbjuda alla
jordbrukare ned till en viss arealgräns att lia flera höns i sin ägo än de kunde
behöva för det egna hushållet. Men jag fick icke något svar, och jag förstår
så väl att det inte är lätt att ge något svar. Och jag förstår också, att det
inte kan vara folkpartiet möjligt att medverka till så drastiska åtgärder med
mindre än att man kommer i konflikt med sitt eget samvete, eftersom folkpartiet
väl knappast försummar ett enda tillfälle att utropa sig såsom varande
de fria näringarnas beskyddare.

Motionärerna ha till sist velat lägga en liten plåsterlapp på såret, och den
plåsterlappen innebär att man vill ge småbrukarna 10 procents rabatt på det
hönsfoder de behöva köpa, dock högst för 500 kilogram. Denna lilla slant unnar
jag innerligt väl dessa småbrukare, men vi sträva inte efter att gå denna
väg. Ty det är ett osmakligt tillvägagångssätt. Det blir aldrig rättvist. Man
måste nämligen ge rabatter även till dem som inte äro i behov av någon hjälp.
Det stora flertalet småbrukare i vårt land äro inte trakterade av att jämt och
ständigt bli betraktade som fattighjon och understödstagare. De äro inte heller
förtjusta över att bli behandlade som brickor i det partipolitiska spelet.

Småbrukets problem måste lösas, men detta problem är av deci storleksordningen
att det ingalunda kan lösas med plåsterlappar av vad slag det vara
må. Det kan endast lösas med radikala och långtgående åtgärder, och vi ha
bara att önska och hoppas att förslag till sådana åtgärder snarast komma på
riksdagens bord. När jag använder uttrycket »snarast» syftar jag inte härmed
på den, tid som nu är. För närvarande är det ingen fara å färde för det mindre
jordbruket. Såvitt man kan utläsa av deklarationerna, får man en bestämd

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
känsla av att småbruket i dag har det bättre än det någonsin haft, så långt
jag kunnat bedöma läget. När jag använder detta uttryck siktar jag på den
tid som kan komma. Vid behandlingen och i diskussionen av dessa problem
få vi aldrig släppa ur sikte den kris, som vi hade att brottas med i början på
30-talet. En sådan kris kan komma igen tidigare än vi ana, och därför menar
jag att det är klok jordbrukspolitik att under tiden till dess väl förbereda oss
och försöka förstärka så många småbruk som möjligt för att därigenom göra
dem mera bärkraftiga i en svår och besvärlig tid.

Jag har härmed, herr talman, endast velat i korta drag deklarera min inställning
till dessa frågor, som jag självfallet är djupt intresserad av, och
trots mina kritiska anmärkningar på en punkt har jag likväl intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 403, i anledning av Kungl. Majrts framställning örn anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete m. m.;

nr 405, i anledning av väckt motion örn anslag för budgetåret 1946/47 tili
vissa arbeten å fritidslägret vid Skönstavik;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m.;

nr 407, i anledning av väckt motion örn obligatorisk läkarundersökning av
navigationsskolornas elever;

nr 408, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare för
kortvåg i Hörby jämte i ämnet väckta motioner;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens bosättningslånefond jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 427, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till värmeledningsanläggning m. m. vid rannsakningshäktet
i Halmstad.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 376, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) örn återställande av
viss från ockuperat land härrörande egendom m. m.; och

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. in.

Skrivelseförslagcn godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
376, att utskottets hemställan i utlåtande nr 47 samt, i fråga örn förslaget nr
Första kammarens protokoll 1946. Nr £7. 5

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

377, att utskottets hemställan i utlåtande nr 48 bifolles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 380, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 21 § 2 och 3 mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; samt
nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;

nr 399, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund; samt

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket.

Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
folkpensionering m. m.; och

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående avvecklingen av -den allmänna omsättningsskatten.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande och memorial:

nr 7, i anledning av Kungl. M,aj:ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse; samt
nr 8, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden:

nr 233, i anledning av Kungl, Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättningar för viss från ockuperat land härrörande egendom; nr

234, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, och till omskolning av i militärtjänst skadade;

Onsdagen den 26 juni 1946 fm.

Nr 27.

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost under avlöningsstaten för kommerskollegium;

nr 237, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Norrbottens järnverk aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av de tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

nr 245, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till fornminnesinventering;

nr 246, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 247, i anledning av väckta motioner angående inrättande av medicinsk
undervisningsanstalt i Göteborg;

nr 248, i anledning av väckta motioner angående upprättande av en högskola
respektive ett universitet i Norrland;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1946/47 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1946/
47 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; samt

nr 252, angående vissa med redovisningen å kapitalbudgeten sammanhängande
frågor;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

nr 50, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1946/47, m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

första lagutskottets utlåtande nr 49. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om användande av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter;

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

första särskilda utskottets memorial nr 3, angående ersättning till kanslipersonalen
hos första särskilda utskottet m. fl.; ävensom

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.56 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Äng. prisregUtande
åtgärder
på jordbrukets

område.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående jordbruksutskottets utlåtande nr 70.

Herr Näslund: Herr talman! Med anledning av den föregående ärade talarens,
som ban tyckte, korta anförande ber jag att få börja mitt med att göra
ett påpekande, nämligen att det utskottsutlåtande, vi bär diskutera, är underskrivet
av bland andra herr Anderson i Bussjö och undertecknad. Följaktligen
tycker jag att vi gott kunnat avstå från att tynga kammarens arbete med
någon längre överläggning på denna punkt.

Med dessa korta ord anser jag mig ha återfört debatten till det sakliga överläggningsämne
den egentligen gäller. Därutöver kan jag inskränka mig till
att till herr Andersson i Bussjö bara lämna några tröstens ord med anledning
av bans bekymmer för det folkpartistiska samvetet och prisförhöjningen. Jag
vill bara förklara, att örn, såsom utskottet bär har skrivit, det är möjligt för
Kungl. Majit att få fram erforderlig foderspannmål åt de norrländska skogskörarna
med fyra öres höjning på priset, skulle de norrländska skogskörarna
vara synnerligen belåtna och tacksamma.

I övrigt finnér jag, herr talman, att jag inte har anledning att ingå i någon
polemik med herr Andersson i Bussjö. Jag tycker nämligen att första kammarens
talarstol inte är platsen för valtal.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det kan ju kanske förefalla som örn det knappast
förefunnits någon anledning för den, som deltagit i förevarande ärendes
behandling inom utskottet och som därtill tillhör dess majoritet, att ta till
orda i denna debatt, för det första därför att utlåtandet är enhälligt och för
det andra därför att det inte hittills, såvitt jag har kunnat fatta, har framställts
något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag. Jag har emellertid
ansett mig böra ta till orda närmast med anledning av ett uttalande
av en föregående ärad talare.

I den mån detta uttalande kan anses såsom en kritik åtminstone på vissa
punkter mot utskottet och dess utlåtande, måste jag säga att denna kritik har
varit synnerligen mild. Kungl. Majit har ju begärt en fullmakt att kunna få
utbetala vissa premier till spannmålsodlare, som leverera sin spannmål tidigt
på hösten. Detta har herr Andersson i Bussjö icke ansett vara lämpligt, enär,
som han åtminstone anförde i utskottet, dessa premier i främsta rummet skulle
komma att utgå till de större jordbrukarna, d. v. s. till sådana jordbrukare,

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Foris.)
som vore försedda med skördetröska; herr Andersson i Bussjö ansåg, ati detta
skulle innebära en orättvisa mot de andra jordbrukarna, och vände sig därför
i utskottet mot denna punkt. Herr Andersson ansåg sig emellertid inte böra
reservera sig på denna punkt, men förbehöll sig att här i kammaren få tillkännagiva
sin ståndpunkt. Detta har han nu också gjort, och jag behöver kanske
därför inte närmare ingå på den saken. Jag kanske dock kan få citera
ett pär rader av vad utskottet självt säger om den saken. På s. 19 i utlåtandet
säger utskottet: »Inom utskottet lia olika meningar framförts örn lämpligheten
av att vidtaga en dylik åtgärd som skulle kunna gynna vissa jordbrukare
med möjligheter till tidig tröskning. Då utskottet emellertid förutsätter
att begärda befogenhet att utbetala leveranspremier icke utnyttjas annat än vid
verkligt behov, torde departementschefens förslag böra biträdas av riksdagen.»

Utskottet har alltså föreslagit, att denna hemställan från Kungl. Maj :ts sida
måtte biträdas av riksdagen, och detta förslag är enhälligt från utskottets
sida. Jag tror inte att det är nödvändigt, herr talman, att komma med några
ytterligare kommentarer till detta.

Jag skulle i likhet med herr Näslund kunna fatta mig mycket kort här, och
det skall jag också försöka göra. Men jag kan i alla fall inte underlåta att,
då jag ändå har ordet, uttala min synnerliga tillfredsställelse över att jordbruksutskottet
vid behandlingen av detta ärende kunnat bli fullt enigt, vilket
ju framgår därav att ingen reservation finnes fogad till dess utlåtande. Detta
bör enligt min mening tolkas som ett säkert bevis för att även bland dem,
som själva inte äro direkta utövare av jordbruket, det numera börjar finnas
full förståelse för jordbruksnäringens synnerligen stora betydelse för vårt land
och folk ävensom för de i många avseenden svåra problem, som denna närings
utövare ha att brottas med. Jag vill också tillägga, att det är min förhoppning,
att inom en icke alltför avlägsen framtid denna förståelse skall bli hundraprocentig,
inte bara inom jordbruksutskottet och riksdagen utan även inom
vidare kretsar av vårt folk.

Jag talade örn svårigheter inom jordbruket, och jag skall tillåta mig att
med herr talmannens benägna tillstånd beröra en fråga, som enligt min mening
för närvarande hör till de allra svåraste problemen för vårt jordbruk.
Jag tänker på den föreliggande bristen på arbetskraft inom jordbruket. Denna
fråga blev ju, som väl de flesta torde minnas, ganska ingående belyst här i
kammaren för ungefär en vecka sedan vid den debatt, som följde efter statsrådet
Strängs besvarande av fru Svensons interpellation i frågan, men jag anser
den ha så nära och så intimt samband med det ärende, vi nu behandla,
att jag, herr talman, inte kan underlåta att med några ord beröra densamma.
Jag tror att detta enklast och bäst kan ske genom understrykande av vad interpellanten
anförde vid den ifrågavarande interpellationsdebatten.

Jag har som sagt tillåtit mig att vid några tidigare tillfällen här i kammaren
påpeka de faror —- ja, jag säger med full avsikt faror — som på grund
av rådande brist på arbetskraft hota jordbruket. Jag skulle tro, att denna
brist mest förefinnes i det medelstora jordbruket, alltså vid bondejordbruket,
och detta icke minst inom de norrländska länen. Inom mitt eget hemlän t. ex.
är det inom de flesta socknar snart en sällsynthet, om en jordbrukare -— han
må kallas bonde, arrendator eller något annat — kan lyckas anställa en dräng.
Ännu sämre ställt är det i fråga om den kvinnliga arbetskraften vid jordbruket.
Jag överdriver icke, om jag säger, att berörda förhållanden på många
håll för närvarande äro rent av olidliga. Resultatet av dessa förhållanden har
också börjat visa sig. Många jordbrukare lia sorn följd härav måst antingen
inskränka sina ladugårdsbesättningar till ett minimum eller helt övergå till
kreaturslöst jordbruk.

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Ang. vissa
ändringar i
civila avlöningsreglementet.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag har ansett mig böra bringa denna fråga på tal ännu en gång, ehuru
den, som sagt, var föremål för en ganska livlig debatt här för en vecka sedan.
Jag skulle vilja vädja till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
som jag tror finns här i kammaren, fastän han inte sitter på statsrådsbänken,
att han ville ta upp denna sak. Det är nämligen en ganska allvarlig fråga,
och jag måste säga, att jag för min ringa del inte har konstaterat att från
regeringens sida gjorts vad som bör göras i denna sak. Jag vädjar därför som
sagt till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att han måtte såvitt
möjligt ta denna fråga i beaktande och göra vad göras kan för att komma
till rätta med densamma.

Jag kan sluta mitt anförande med att i likhet med herr Näslund säga, att
jag med dessa korta ord ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Afred: Herr talman! Till herr Näslund skulle jag bara
vilja säga, att jag tycker att den lektion han gav mig var en omotiverad lektion,
eftersom jag i utskottet uttryckligen sade ifrån, att jag, trots att det
tycktes föreligga överensstämmelse i åsikterna inom utskottet, ändå kände mig
oförhindrad att i kammaren säga min mening i dessa saker.

Att jag här inte ens avgivit en blank reservation beror på att utskottet med
vår ärade utskottsordförande i spetsen formligen tiggde och bad, att jag skulle
avstå därifrån.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 71, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om tillgodoräkningsförfarande för
befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 230, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 274 framlagda förslag
godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser om ändring i vissa
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) och örn ändrad
lydelse av 7 § 3 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21 juni 1940 (nr
652);

B. med bifall till Kungl. Muj:ts förslag och med avslag å motionen II: 256,
i vad motionen avsåge arvode till pensionerad lärare, godkänna vid propositionen
fogat förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 49 § folkskolans
avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619) ;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 353
och II: 537 samt II: 541 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 april 1946 besluta — i förekommande fall med retroaktiv verkan
från och med den 1 juli 1945 — örn särskilda förmåner åt befattningshavare,
som efter omplacering från en stationerings- eller förläggningsort till en annan
icke kunnat anskaffa familjebostad å den nya stationerings- eller förläggningsorten
;

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Majit att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats i nämnda protokoll

1. meddela föreskrifter örn ersättning för uppkommande merkostnad för befattningshavares
resa mellan bostad och tjänstgöringsplats,

2. besluta örn inköp på statens bekostnad av vissa inventarier till tjänstebostad
åt sådan landshövding, som tillträtt sin tjänst före den 1 juli 1946 men
ännu ej anskaffat avsedda inventarier;

3. meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anledning av löneregleringen
för landssekreterare och landskamrerare samt i mån av behov besluta
örn löneklassplacering av nämnda befattningshavare från och med den 1 juli
1946 med avvikelse från bestämmelserna i 8 § civila avlöningsreglementet;

4. meddela föreskrift om partiellt avskaffande tills vidare av den s. k. karenstiden
för folkskolans extra ordinarie lärare;

5. meddela föreskrifter i fråga örn ersättning åt ordinarie lärare vid folkoch
småskoleväsendet vid viss vikariatstjänstgöring under ferietid;

II. att motionerna I: 349 och II: 534 (införande av fasta spraktillägg) ej
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 348 och II: 533 samt II: 256, sistnämnda motion till
den del den ej behandlats under I B (reseersättning åt vikarie) ej måtte av
riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 237 (ersättning till folkskollärare vid vikariat å övningsskollärartjänst)
ej måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna I: 349, av herr Ragnar Bergh m. fl., och II: 534,
av fröken Nygren m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i enlighet med
den förebragta utredningen i ärendet besluta, att s. k. språktillägg skulle från
och med budgetåret 1946/47 utgå tills vidare med 400 kronor per år till folkoch
småskollärare i de finskspråkiga områden i landet, som närmare angåves
i § 3 i kungl, kungörelsen den 30 juni 1942, nr 621, och att det för närvarande
i riksstaten upptagna anslaget för ändamålet fördenskull skulle uppräknas till
200 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 348, av herr Ragnar Bergh m. fl., och II: 533,
av fröken Nygren m. fl., hade hemställts, att riksdagen matte besluta, att resekostnadsersättning
till vikarier vid folk- och småskolor skulle utgå enligt av
seminariesakkunniga angivna grunder.

I motionen 11:256, av herr Ekdahl, hade hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte bevilja vikarie vid folk- och småskola skälig reseersättning vid
vikariatets början och slut.

Vid utlåtandet hade reservation anförts av herrar Bachström, Viklund och
Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att •— —- •— under ferietid;

II. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 349 och II: 534 besluta,
att s. k. språktillägg skulle från och med budgetåret 1946/47 utgå tills
vidare med 400 kronor per år till folk- och småskollärare i finskspråkiga områden
i landet;

III. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 348 och II: 533 samt
II: 256. sistnämnda motion till den del den ej behandlats under I B, besluta,
att resekostnadsersättning till vikarier vid folk- och småskolor skulle utgå av
statsmedel enligt av reservanterna förordade grunder;

IV. att motionen — — -—■ riksdagen bifallas.

Nr 27.

Onsdagen den 2G juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)

Herr Bäckström: Herr talman! Vid behandlingen av denna kungl, proposition
nr 274 har utskottet även haft att taga ställning till en motion, som Ilar
gått ut på en framställning om dels s. k. språktillägg till folk- och småskollärare
i de finskspråkiga områdena i landet och dels resekostnadsersättning till
vikarier vid folk- och småskolor, att utgå av statsmedel.

Sedan lång tid tillbaka har ett extra lönetillägg utgått till de lärare, som ha
haft att undervisa i de finskspråkiga bygderna i Tornedalen. Main kan säga,
att flertalet av barnen i dessa bygder äro finsktalande, och det gäller därför
att lära dem svenska språket. Denna fråga har varit föremål för en, utredning
av de seminariesakkunniga. De sakkunnigas förslag har lämnats utan erinran
av skolöverstyrelsen, allmänna lönenämnden, domkapitlet i Luleå ävensom av
styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund och centralstyrelsen för Sveriges
folkskollärarinneförbund. Endast statskontoret har haft en annan mening och
avgivit ett utlåtande, av innebörd att det endast skulle utgå ett lönetillägg
av 150 kronor till de småskollärare, som undervisa i de två första klasserna
i småskolan.

Då den allmänna löneregleringen beslutades vid 1939 års riksdag, drogos
tidigare utgående 400 kronor till folkskollärare in, och till småskolorna 180
kronor nedsattes till 150 kronor, allt av sparsamhetsskäl. Nu ha emellertid de
sakkunniga föreslagit, att anslaget ånyo skulle utgå, och de föreslå ett språktillägg
till dessa folk- och småskollärare i Tornedalen med 400 kronor per år.

Reservanterna ha ansett det vara skäligt, att dessa lärare skulle återfå detta
tillägg. Man måste nämligen medge, att det är mycket besvärligt att undervisa
i dessa två språk, d. v. s. att lära barnen landets språk. Det har inte utskottet
velat vara med på, utan det har gått på Kungl. Maj:ts förslag. Vi
reservanter ha ansett det vara en fråga örn rättvisa, att dessa lärare skola
återfå det språktillägg, som de tidigare ha åtnjutit. Jag föreställer mig att
detta är en mycket tungsam undervisning, och lärarna måste dessutom förbereda
sig under sin fritid efter skolans avslutande varje dag för att kunna
ge barnen bästa möjliga undervisning.

Med dessa ord, herr talman, vill jag endast yrka bifall till deln vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Herr Bäckström har nyss angivit i vad
mån den av honom och några andra ledamöter till utskottets utlåtande fogade
reservationen skiljer sig från utskottets utlåtande, nämligen för det första i
fråga örn reseersättningen till korttidsvikarier i folkskolan och för det andra
i fråga örn s. k. språktillägg till lärare i folkskolorna inom finnbygdsområdena
i norra Sverige.

Statsutskottets utlåtande grundar sig på ett förslag, som avlämnats av 1945
års seminariesakkunniga. I deras uppgift ingick bl. a. att föreslå åtgärder,
sorn. syftade till att befrämja rekryteringen av folk- och småskollärartjänster
i svårbesatta skolor och skoldistrikt. I fredags diskuterades här i kammaren
en del av de åtgärder, som de sakkunniga föreslagit, och i dag behandlas
vissa lönefrågor och andra ekonomiska frågor i anslutning till propositionen
nr 274.^

1945 års seminariesakkunniga hade bl. a. föreslagit, att när det gällde vikariat
i folkskolorna, skulle ersättningen till viss del för resekostnaderna utgå
av statsmedel för korttidsvikarier. Det hade uppmärksammats, att med nu rådande
knapphet på lärare i folkskolan och i småskolan landsbygdsdistrikten
och de avlägsnast belägna skolorna överhuvud taget vore särskilt illa ställda.
I städerna, dit folk med förkärlek gärna söker sig, går det lättare att ordna
vikariatfrågan, och detta kanske främst på grund av att det i städer och tät -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)
orter finns en s. k. vikariereserv. Denna utgöres ofta av damer, som gift sig
ock lämnat yrket, men som stå till förfogande framför allt för kortare vikariat.
För dem ställer det sig inte särskilt fördelaktigt att ta ett vikariat under 14
dagar eller en månad i ett distrikt, som är mycket avlägset beläget. De ha
nämligen! att klara hembiträdesfrågan, resekostnaden m. m. Då 1945 års seminariesakkunniga
sökte efter utvägar för att distrikten skulle slippa bli så
olika ställda som de för närvarande äro i detta hänseende, funno vi, att itali
man efter mönster av vad som sker vid läroverken kunde ge dessa korttidsvikarier
en viss ersättning för resekostnaderna, skulle detta vara till hjälp för
dessa landsbygdsdistrikt. Inom läroverken praktiseras den regeln, att korttidsvikarier
få någon reseersättning, och de sakkunniga föreslogo beträffande korttidsvikarier
inom folkskoleväsendet, att de av statsmedel skulle få ersättning
för de kostnader, som överstego 15 kronor, och att ersättningen dessutom. skulle
maximeras till 75 kronor. Detta förslag ansluter sig ganska nära till den
praxis, som gäller i fråga örn läroverkslärarna, det ansluter sig vidare till en
viss praxis inom folkskoleväsendet i fråga om skolkökslärarinnorna, som allaredan
ha viss ersättning enligt klass lil E i allmänna resereglementet. De
sakkunniga trodde, att de med detta förslag hade givit landsbygden ett gott
handtag.

Förslaget tillstyrktes av remissinstanserna med undantag för statskontoret.
Statskontorets motivering är av sådan beskaffenhet, att även om man uppskattar
statskontorets försök att hålla om statens pung, föranleder den likväl
vissa erinringar. Statskontoret menade, att om sådana reseersättningar skulle
utgå, borde kostnaderna därför gäldas av kommunala medel. Kontoret menade,
att ifall dessa bidrag utginge av statsmedel, skulle kommunerna eller skoldistrikten
anskaffa vikarier långväga ifrån och inte ha något intresse av att
få dessa ersättningar så låga som möjligt. Argumentationen förefaller mig
som sagt vara sådan, att vissa erinringar kunna göras emot den.

Vad det sista argumentet beträffar, att det inte skulle ligga i skoldistriktens
intresse att skaffa vikarie från närmast möjliga håll. faller det påståendet på
sin egen orimlighet. Det ligger ju i varje skolstyrelses intresse att snabbast
möjligt kunna skaffa vikarie, och följaktligen söker man få vikarie från sådan
ort att tjänstgöringen lian påbörjas på kortast möjliga tid. Det har också
lämnats en anvisning, innebärande att man bör utnyttja arbetsförmedlingen
inom länet i största möjliga utsträckning. Dessa båda omständigheter göra,
att farhågorna för slöseri med statens medel äro obefogade.

Vad slutligen beträffar argumentet, att detta skulle vara en kommunal angelägenhet,
kan man visserligen säga, att så kan vara fallet. Men då kan
man också driva den meningen, att örn kommunerna skola betala dessa kostnader,
kommer en förhållandevis tung börda att läggas på fattiga, avlägset
belägna skoldistrikt.

1945 års seminariesakkunniga trodde sig som sagt göra en god gärning genom
att föreslå denna anordning. Deras förslag har emellertid inte heller
vunnit gehör inom statsutskottet, och det må kanske tillatas mig att. ge uttryck
åt en viss förvåning över att de ledamöter av statsutskottet, vilka pa
grund av sina bostadsorter framför allt kunna förväntas vilja tillgodose landsbygdsdistriktens
intressen, inte slöto upp och reagerade på annat sätt än de
gjort.

Jag menar alltså, herr talman, att man genom att följa de sakkunnigas
förslag, som är upptaget i reservationen, skulle hjälpa ifrågavarande landsbygdsdistrikt
att lättare och utan avsevärda kostnader få större möjlighet att
anskaffa korttidsvikarier. En sådan utformning av fördelningen av kostnaderna
till landsbygdens favör ligger också enligt min mening i linje med den

Nr 27.

Onsdagen den 2fi juni 1940 em.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet. (Forts.)
politik, man hittills har fört här i riksdagen, då det gäller fördelningen av
kostnader på skolväsendets område.

Det förefaller mig alltså som örn goda skäl skulle tala för att man i detta
fall skulle gå på reservationens linje, och jag skulle tro, att man nog också
får tillskriva hetsen och brådskan nu i riksdagens elfte timme, att denna fråga
inte har uppmärksammats så som borde ha skett. Det är framför allt ett
landsbygdsintresse att landsbygden örn möjligt skall få del av den vikariereserv.
som finns, och jag våga.r tro, att om man hade haft tid och tillfälle att
litet grundligare sätta sig in i vad det här gäller, röstningen inom statsutskottet
skulle ha utfallit något annorlunda.

I fråga örn den andra punkt, där reservationen avviker från utskottsmajoritetens
förslag, förefaller det också, som om man skulle kunna knyta an
ungefär till samma förklaringsgrund beträffande utgången av utskottets behandling
som jag nyss angav.

Det är av viss vikt att lägga märke till att när direktiven för 1945 års seminariesakkunniga
utfärdades, så var det i den del av utredningsuppdraget,
sorn avsåg svårigheten att besätta tjänster på landsbygden, just förhållandena
i Tornedalen och överhuvud taget i finnbygden, som voro upphovet till att
frågan bragtes under utredning. Man hade uppmärksammat, att det ingenstädes
i landet var så svårt att få framför allt folkskollärartjänster besatta
som just i de finskspråkiga områdena. De sakkunniga gjorde en undersökning,
som avsåg situationen därstädes den 15 september förra hösten. Det befanns
då, att cirka 85 procent av vikariaten i folkskolorna inom Tornedalens inspektionsområde
uppehöllos av personer utan vederbörlig examen och det visade
sig, att svårigheterna ingenstädes i vårt land voro så stora som där, då det
gällde att skaffa kompetent folk till lärartjänsterna. Det var den inom skolkretsar
allmänt kända omständigheten, att förhållandena ingenstädes voro så
svåra att bemästra som där, som var anledningen till att Kungl. Maj :t uppdrog
åt de sakkunniga att utreda denna sak. Då skrevs det emellertid i direktiven,
att de sakkunniga vid fullgörandet av detta uppdrag borde uppmärksamma,
att denna svårighet förefanns inte bara i dessa finskspråkiga områden
utan även annorstädes i landet, och de sakkunniga rekommenderades därför
att försöka metoder, som kunde vara tillämpliga även på andra håll.

De förslag, som vi lagt fram, ha väsentligen resulterat blott i att karenstiden
för sökande av extra ordinarie och ordinarie tjänst har avskaffats för de
svagare skolformerna, medan de speciella svårigheter, som föranledde att denna
utredning sattes i gång, dessa speciella svårigheter som de sakkunniga ville
möta med speciella åtgärder, varken i propositionen eller i utskottets utlåtande
ha kommit att motsvaras av något förslag till motsvarande speciella åtgärder.
Då situationen för dessa distrikt är svårare än på något annat håll
i landet och det därför just för dem uppenbarligen måste erfordras särskilda
åtgärder, tycker man. att det är ologiskt att inte vilja försöka bota speciella
svårigheter med speciella åtgärder.

.Beträffande. dessa finskspråkiga områden, vilka alltså stodo särskilt angivna
i direktiven, föreslå nu de sakkunniga, att man skulle återinföra de s. k.
språktilläggen. Alltsedan år 1874 hade, såsom herr Bäckström omnämnt, särskild
ersättning utgått för det mödosamma arbete, som lärarna uppe i dessa
skoldistrikt hade med att lära barnen svenska, och dessa ersättningar utgingo
med varierande belopp. Efter år 1919 blevo de fixerade på visst sätt och utgingo
sedan ända fram till år 1938. Efter den tiden togs ersättningen bort
vad folkskollärarna beträffar men bibehölls för småskolans lärare.

Det förslag, vi kommo med, innebar, att folk- och småskollärare skulle få
400 kronor om året i fast tillägg. När de sakkunniga föreslogo detta men

Onedagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)
samtidigt avböjde tanken på att lärarna överhuvud taget vid svagare skolformer
skulle få de 500 kronor, som vi diskuterade häromdagen, motiverades
detta bl. a. med att språktillägget i motsats till det andra tillägg, jag nämnde,
var lätt att avgränsa; det hade stöd i hävd och i den nuvarande kungörelsen.
Detta förslag tillstyrktes av skolöverstyrelsen, lämnades utan erinran
av allmänna lönenämnden men avstyrktes av statskontoret med en motivering,
som också den förefaller mig vara av sådan beskaffenhet att den ger
anledning till vissa erinringar.

Statskontoret påpekar, att denna ersättning har utgått såsom ett slags kompensation
för visst merarbete, men menar att detta merarbete är för handen
endast i småskolorna. Örn icke statskontoret hade skrivit på detta sätt,
hade jag inte behövt säga örn statskontorets yttrande, att statskontoret där
har talat om saker, som det inte känner till. Man behöver inte mer än titta
in i en skola i Tornedalen, och man behöver inte mer än se i en skrivbok,
skriven av barn från Tornedalen, för att förstå, att de av finskan betingade
svårigheterna räcka hela skoltiden igenom. Man behöver inte kunna finska för
att veta, att detta språk är så artfrämmande, så främmande för våra germanska
språkvanor som tänkas kan; jag kan t. ex. nämna, att finskan saknar
realgenus, att det i regel saknar prepositioner, att det har en del egendomligheter
i fråga om ordföljd och annat, som gör att de språkfel, som
därav betingas, förekomma under hela folkskoletiden bland barn, sorn. ha
finskan till modersmål. Dessa språkfel äro för det första sådana, att de inte
förekomma någon annanstans i landet, och för det andra sådana, att de bereda
alldeles speciella svårigheter. Att lära dessa från början finsktalande
barn svenska är som att lära dem ett nytt språk. Den med förhållandena^ där
uppe obekante tror, att finskan där uppe i ''Tornedalen är i utdöende. Så är
inte fallet. Det förhåller sig tvärtom så, att befolkningen är tvåspråkig i denna
bygd, som ju är en gränsbygd. Tornedalen är mycket smal. Befolkningen
har släktingar och vänner på andra sidan gränsen, och talrika ingiften förekomma.
Särskilt ofta händer det, att finska kvinnor, som komma över på
den svenska sidan örn gränsen, där gifta sig. Under vissa år har det i vissa
kommuner hänt, att bortåt hälften av de ingångna äktenskapen ingått.? mellan
svenska män och finska kvinnor. Detta gör att språkproblemet är ett evigt
problem. Finska är barnens hemmaspråk, och i mycket stor utsträckning kunna
barnen inte något annat språk än finska, då de komma till skolan. En
statistisk uppgift från början av höstterminen 1943 visar, att av 977 nybörjare
71,7 procent voro enbart finsktalande.

Det framgår utan vidare härav, att svårigheterna där uppe. måste vara .särskilt
stora. Denna språksvårighet kommer ju också att medföra vissa miljösvårigheter.
En lärare, som kommer från en svensktalande bygd och inte själv
behärskar finska språket, har inte bara att bosätta sig i en isolerad bygd
utan också att bo bland en befolkning, vars språk han först efter hand kan
lära sig.

När de seminariesakkunniga hade att överväga rekryteringsproblemet, var
det sålunda anledning att här sätta in särskilda åtgärder, och när det tillika
gällde att försöka få befolkningen och lärarpersonalen att trivas där uppe,
i den mån man ville ha rekrytering från andra håll, gällde det att se till,
att man fick denna personal att trivas. Då det här gällde ett område, som
gick lätt att avgränsa beträffande de föreslagna tilläggen, menade vi, att ett
återinförande av det tidigare utgående språktillägget borde vara en sådan
speciell åtgärd, som motsvarar de .speciella svårigheterna där uppe..

Det är därför som jag måste uttrycka min ledsnad (»ver att inte denna
för vår nordligaste landsända mycket viktiga undervisningsfråga har rönt

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet. (Forts.)
den uppmärksamhet, som den otvivelaktigt förtjänar. Det är nu en gång så,
att när vi lia ett folkskoleväsen däruppe, när vi lia en befolkning, vilken vi,
som lärt känna den, betrakta som ett begåvat, arbetsamt och framåtsträvande
folk, vilket, när det gäller hågen att lära sig svenska och hågen att ta
sig fram i världen och när det gäller dess nationella inställning, är att betrakta
som en av våra bästa befolkningsgrupper här i landet, är det åtminstone
för mig, som i någon mån har förlorat mitt hjärta till denna bygds befolkning,
ledsamt att konstatera, att inte de åtgärder, som man tror skulle gagna
denna bygd och motsvara de önskemål, som denna bygds befolkning har, vunnit
bättre beaktande.

o dag vet inte, örn jag skulle kunna beveka damernas och herrarnas hjärtan,
så att ni gå med på reservationen, men jag skulle beklaga, om inte så skedde.
Det är beprövade vägar, som kammaren skulle ge sig in på, om den skulle
bifalla reservationen i detta stycke, och det är ett väl överlagt förslag. Det
avser nämligen en form av ersättning, sorn utgått under många år och fortfarande
utgår till dem, vilka undervisa på lågstadiet, men som utgår med
alltför ringa belopp. Innan riksdagen offrar pengar på det ena området efter
det andra, vore det därför värdefullt att den sökte upprätthålla de anordningar
vi redan ha, och den befolkning, som det här gäller, är sannerligen
av sådan beskaffenhet, att den förtjänar en hel del uppoffring från statens
sida.

Med dessa ord, herr talman, ber jag i anslutning till vad herr Bäckström
anfört att få på det varmaste förorda bifall till reservationen.

Häri instämde herr Petersson.

Herr Grym: Herr talman! Det må tillåtas mig att jag tar till orda i denna
fråga. Herrar Bäckström och Bergh ha visserligen här på ett utomordentligt
sätt framfört reservanternas synpunkter, och herr Bergh har dessutom framkommit
med en hel del synpunkter, som äro värda allt beaktande. Mitt anförande,
herr talman, behöver därför faktiskt inte bli långt, men jag är dock,
antar jag, den ende i denna kammare, som väl känner till denna bygd, och jag
vill därför säga några ord.

Jag är född i finnbygden, jag har alltid varit mantalsskriven där och har
min verksamhet där. Jag ber också få påpeka, att jag, när jag började i den
svenska folkskolan, faktiskt inte kunde ett ord svenska; modersmålet var
nämligen finska. Mina föräldrar voro dock svenskar, och mina förfäder ha invandrat
undan för undan inifrån landet, från Sverige. Finska språket har alltid
i denna bygd. fått så att säga bättre fotfäste än svenska språket. Finska språket
har genom tiderna trängt ut svenska språket undan för undan i Tornedalsbygden,
den saken kan inte bortresoneras. Jag ber också att få påpeka, att trots
alla de stora uppoffringar, som statsmakterna göra och ha gjort, borde vi
ovillkorligen göra ännu mer för att inte finska språket skall bli det huvudsakliga
språket i dessa bygder. Jag menar därmed inte, att jag på något vis
skulle förakta finska språket, men jag tänker som så, att när vi nu en gång bo
i Sverige, när vi äro medborgare i detta land, så är det vår solklara skyldighet
att försöka sa gott vi kunna komma i besittning av landets språk. Ty det är
med detta sprak vi komma fram här i landet och inte med något annat.

Jag känner oerhört väl till de besvärligheter, som skolstyrelserna i finnbygderna
ha brottats med just beträffande lärarbristen. Styrelserna äro faktiskt
i ett prekärt läge i detta avseende. Jag ber få påpeka, att Gällivare skoldistrikt
har haft en sex, sju, atta folkskollärartjänster under en lång tid förklarade till
ansökan lediga men inte fått någon kompetent sökande. Distriktet har nu slutat

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet. (Forts.)
med att annonsera, eftersom man ansett det vara fullkomligt bortkastade pengar,
då det överhuvud taget inte går att få några sökande till platserna.

Det finns, som herr Bergh nyss sade, ingen jämförelse mellan dessa bygder
och övriga bygder, när det gäller att få kompetenta lärare, och orsakerna därtill
har jag delvis redan relaterat. Den viktigaste orsaken är, såvitt jag kan förstå,
bygdens isolerade läge och språksvårigheten. Jag skall inte alls gå in i detaljer,
jag ber bara att få omnämna, att jag, då det gäller språksvårigheterna här,
har en vederhäftig statistik, och jag skall ta några siffror därifrån, gällande
två kommuner.

I Junosuando kommun var det 95 procent finsktalande nybörjare, 99 procent
finsktalande barn av samtliga skolbarn och 96 procent hem med finska som
huvudspråk. Junosuando är ingen gränskommun. Övertorneå kommun är däremot
en gränskommun. Inom detta skoldistrikt utgjorde de finsktalande nybörjarna
75 procent, antalet finsktalande av samtliga skolbarn 83 procent och hem
med finska som huvudspråk också 83 procent.

Jag måste för min del säga, att det verkar oerhört beklämmande att se en
sådan statistik, och jag skulle faktiskt inte ha trott, att det är på det sättet
med tanke på de oerhörda uppoffringar, som •— vilket jag redan har påpekat —
statsmakterna ha gjort för denna bygd.

Jag är villig att erkänna, att statsmakterna ha gjort mycket för denna bygd,
men nu gäller frågan först och främst detta språktillägg. Jag måste då påpeka,
att jag för min personliga del inte ömmar så mycket för lärarkåren som för
bygdens barn och för att dessa barn i finnbygden äro berättigade att få precis
lika god undervisning som barn i vilken annan ort i detta land som helst. Jag
vill inte att denna bygd skall på något vis isoleras från det övriga landet, utan
tvärtom. Jag har alltid önskat och önskar alltjämt att vi där skulle kunna få
lärarkrafter också från svensktalande bygder. På det sättet få vi en lämplig
cirkulation till stånd, och jag tror inte alls att det skulle skada att litet friskt
blod även pumpades till denna del av landet. Detta är en gränsbygd, och det är
alltid ömtåligt med sådana bygder. Jag vill emellertid inte gå in mera på detta
område, ty så fort man börjar tala om gränsbygd, speciellt örn denna finnbygd,
kan det alltid tänkas att vissa journalister och tidningsmän vilja vantolka
vad man har sagt. Jag anser i varje fall att detta språktillägg, som det här är
fråga örn, skall vara en lämplig uppmuntran för lärarna i denna bygd, som
ha gjort och göra ett utomordentligt gott arbete, och jag kommer alltid
för min personliga del att vara tacksam mot de lärare, som arbeta i denna
bygd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Detta utlåtande är betitlat »Utlåtande i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar i civila
avlöningsreglementet, m. m.» Det behandlar ett tiotal olika frågor, omspännande
olika saker och ting inom vår förvaltning. Yad som nu här har debatterats
kommer som en detalj bland allt det andra. Egentligen skulle naturligtvis
denna detalj ha behandlats på statsutskottets andra avdelning, eftersom det gäller
en ren skolfråga, men då det är så att i allmänhet löneregleringsärenden hamna
på tredje avdelningen, har även denna sak blivit behandlad där.

Vi ha i år på tredje avdelningen haft flera andra liknande ärenden under
behandling, och vid varje tillfälle har man fått höra från olika håll att man
måste ta hänsyn till de pågående löneutredningarna och att dessa icke få föregripas.
I fråga örn speciellt skolorna är det ju så, att hela skolväsendet ligger i
stöpsleven, och jag skulle nog våga säga, att huvudskälet till att först avdel -

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)
ningen och sedermera istatsutskottet ställt sig avvisande till detta förslag, principiellt
är att man icke kan stifta särbestämmelser på det ena området efter
det andra, även örn, får jag lov att erkänna, det här gäller ett område, som är
ganska specialbetonat.

I fråga örn folkskolorna inom det ifrågavarande området bär ju tidigare ett
särskilt anslag utgått för denna språkundervisning, men detta har sedermera
borttagits. Denna omständighet har man inom utskottet nog funnit vara av
sadan betydelse, att ett liknande anslag inte utan vidare bör föras in annat än
På Kungl. Maj lis förslag. Kungl. Majit har emellertid i dagens läge inte
vågat sig på att införa något sådant, och jag förmodar, att det för Kungl. Maj :t
liksom för utskottet har berott på fruktan för alltför många speciella utväxter.
Inom skolväsendet kan man nog även på mångå andra ställen anföra, speciella
skäl ■— t. ex. att. lärarna ha särskilt svår tjänstgöring •—■ för att de alltså
borde vara berättigade till särskilt tillägg, men börjar man handla på det
sättet, blir situationen till slut nära nog hopplös. På grund av dessa principiella
skäl har jag därför inom utskottet haft litet svårt att följa motionärerna,
även om jag för min del nog här vill bekänna, att just denna sak ligger så speciellt
till att den kanske vore lättare i detta än i många andra specialfall att
avskilja fran andra. Man får emellertid lov att hålla på vissa principer. Särskilt
med hänsyn till de löneregleringar, som äro nära förestående, och till hela
skolfrågans nuvarande läge har jag, kan jag ju säga, den smärtsamma plikten
att här yrka bifall till utskottets hemställan.

Skulle kammaren gå emot utskottet på denna punkt, vill jag säga, att jag
skulle bli mycket mindre nedstämd än man i allmänhet har anledning att bli,
när kammaren gar emot ens ställningstagande inom utskottet, men de principiella
skälen för utskottets ståndpunkt äro sa pass starka, att jag inte på grund
av de här gjorda yrkandena har anledning att frångå utskottets ställningstagande.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bergh, Ragnar, som anförde:
Herr talman! När herr Mannnerskantz på det sympatiska sätt, som han
gjorde, talade för utskottet, framhöll han såsom ett väsentligt skäl att han var
rädd för att dessa speciella lönetillägg på något sätt skulle rubba lönesystemets
allmänna principer. Han sade i något sammanhang, att han var rädd för att
man skulle införa en ny princip.

Den översyn över vårt lönesystem, som är anförtrodd åt 1945 års lönekommitté
har, såvitt jag känner till saken, inte till uppgift annat än att utforma
en ny löneplan, och den har sannolikt inte att ta hänsyn till dessa speciella
omständigheter. Dessutom och framför allt skulle jag vilja framhålla, att det
här inte gäller att införa någon ny princip. Språktillägg utgå allaredan, ehuru
endast till lärare som undervisa på småskolestadiet, och vad det här gäller är
att återinföra dessa språktillägg i full utsträckning, sådana de principiellt
voro före år 1938.

Herr ^Vagnsson. Herr talman! Som kammaren finner, skiljer sig reservationen
i två avseenden från utskottets utlåtande, nämligen i fråga örn ersättningen
till vikarie vid s. k. korttidsvikariat och i fråga örn språktilläggen.

Vad den första av dessa frågor beträffar, vill jag starkt understryka, att
det icke i första hand är ett lärarintresse det här gäller utan i första hand ett
intresse för landsbygdens skolväsen. Örn icke ersättning lämnas, medför detta
utan tvivel att landsbygdens skolor i mycket stor utsträckning bli utan kompetenta
vikarier, da det är fråga örn s. k. korttidsvikariat. En utredning, som

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)
har verkställts av seminariesakkunniga, visar, att för närvarande endast 11,6
procent av landets skoldistrikt lämna full ersättning. Ett större antal av skoldistrikten
lämnar ingen som helst reseersättning, och ett mindre antal lämnar
en viss deltidsersättning. Det är påtagligt, att man inte kan påräkna att lärare
skola ta vikariat för någon kortare tid, örn en stor del av deras ersättning uppslukas
av resekostnader. Det begås också härvid en orättvisa mot landsbygdens
skolor i jämförelse med förhållandena vid läroverken, där, såsom framgår av
utskottets redogörelse å s. 9, helt andra regler gälla.

Vad beträffar den andra frågan, frågan örn språktilläggen, skulle jag kunna
nöja mig med att instämma i de synpunkter, som^herr Grym här nyss har
framfört. Jag erinrar örn att språktillägg ha utgått ända sedan år 1874.
Dessa språktillägg höjdes år 1920 till 400 kronor för lärare i folkskola eller
till samma belopp som reservanterna här förorda. Att tilläggen borttogos i
samband med löneregleringen för folkskollärarna är kanske med hänsyn till det
dåvarande läget fullt förklarligt, men det är icke desto mindre med hänsyn
till skolväsendet i dessa bygder ytterst beklagligt. Det är ett. obestridligt
faktum, att lärarna i de finskspråkiga orterna alltmer söka sig ifrån skoldistrikten
därstädes till andra delar av landet. Om inte några åtgärder vidtagas
så att man ger lärarna i dessa gränstrakter en något högre inkomst, riskerar
man att sätta skolväsendet där i ett sämre läge.

Jag tror att herr Grym hade alldeles rätt, då han framhöll, att det inte i
första hand är fråga örn någon förmån för lärarna utan att det i första hand
är fråga örn möjligheten att bereda barnen i dessa skoldistrikt den undervisning,
som det är ett riksintresse att skaffa dem. Jag ber därför, herr talman,
att livligt få tillstyrka reservationen.

Jag kan göra detta med så mycket större tillfredsställelse som jag har
konstaterat, att herr Mannerskantz, som försvarat statsutskottets utlåtande, åtminstone
indirekt gav kammaren en anvisning örn det lämpliga i att följa reservanterna.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Herr Mannerskantz sade, att när
tredje avdelningen i statsutskottet hade att förbehandla detta ärende, gällde
det att reda upp en hel serie problem, och nu hade man här fastnat för ett par,
frågorna örn språktillägg och vikariatsersättning. Jag skulle tro, att kammarens
ledamöter just i det här laget, om de äro något så när hjärtnupna — och
det äro vi väl mer eller mindre allesamman — ha ryckts med av de anföranden,
som ha hållits av herrar Bergh och Grym t. ex., och nu senast av undervisningsrådet
Wagnsson, som har interfolierat dem. Jag vill gärna medge,
att örn man bara hade känslan att följa, när man skall ta ståndpunkt i lönefrågor,
så skulle inte heller jag dra mig för att votera för reservationen, men
kammarens ledamöter skola komma ihåg, att när man tar ståndpunkt till lönefrågor,
är det viktigt, att förståndet också får tala en liten smula. Då säger
jag mig, att här är det nödvändigt, att kammaren följer utskottets förslag.
Örn herrar Grym och Bergh hålla sina anföranden inför Kungl. Majit och
kunna beveka Kungl. Majlis hjärta, så att Kungl. Majit i sin tur lägger fram
en proposition för riksdagen nästa år med ett förslag, som säkrar konsekvenserna
i lönehänseende, då blir det inga svårigheter, men här kan man riskera
konsekvenser, som kammaren inte gärna vill dra. Därför vill jag i mera bestämd
form än herr Mannerskantz uttala att det är nödvändigt att kammaren
följer utskottets hemställan och yrkar sålunda bifall till detsamma.

Herr Näsström: Herr talman! Då jag bär deltagit i behandlingen av detta
ärende på tredje avdelningen, skall jag be att få säga några ord. På avdel -

Nr 27.

Onsdagen den 2G juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)
ningen uppvaktades vi av lärare, som beröras av det s. k. språktillägget. De
framförde sina synpunkter på ett mycket bra sätt, och jag skulle tro, att de
fleöta av avdelningens ledamöter i viss mån insågo det berättigade i deras påståenden.
När vi sedan skulle ta ställning till denna fråga, kom det fram andra
synpunkter, som vi måste jämställa med de synpunkter, som dessa lärare hade
framlagt. En mycket viktig fråga i det sammanhanget var: hur skola vi göra
med t. ex. de lärare, som nu i folkskolan undervisa i engelska? Skall även denna
grupp av lärare få ett språktillägg? Detta gjorde, att avdelningen var mycket
betänksam mot att överhuvud taget ge sig in på dessa tillägg nu, innan
det blir en slutgiltig lönereglering.

Jag har vekt säga, att ta vi nu definitiv ståndpunkt till detta språktilllägg,
har jag mycket svårt att förstå, hur vi skola kunna komma ifrån ett
extra tillägg också till de folkskolans lärare, som undervisa i engelska.

Därför ber jag, herr talman, att få ansluta mig till statsutskottets yrkande.

Herr Bergli, Ragnar, erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Örn
det skäl, som herr Näsström anförde, varit vägledande för tredje avdelningens
och sedermera utskottsmajoritetens inställning till denna fråga, måste jag nog
säga, att den konklusion, som gjorts, inte är riktig. När lärarna i finnbygdsområdet
undervisa i svenska, så undervisa de icke i ett för våra undervisnings -planer främmande språk, utan det är ett främmande språk för de lärjungar,
som det är fråga örn. Redan däri halfar ju jämförelsen. Därtill kommer, att där
engelskan nu är införd som undervisningsämne i folkskolan — det förekommer
ju rätt ofta i sjunde klassen — föreligger skyldighet för vederbörande lärare
att undervisa i detta språk, i den mån han har förmåga därtill. I de större
skoldistrikten, där vi ha undervisning i engelska, göra vi i allmänhet så, att
de lärare, som ha fått behörighet att undervisa i engelska, få göra detta utan
någon som helst kompensation. Jämförelsen är sålunda fullständigt haltande.
Vad det här gäller är inte att ge en kompensation för undervisning i något främmande
språk, utan att kompensera för ett merarbete i de vanliga undervisningsämnena,
vilket beror därpå, att barnen icke ha svenska till modersmål, och att
genom beredande av denna kompensation locka folk att komma till dessa orter
och stanna där.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag blev mycket förvånad, då
herr Näsström steg upp och gjorde en jämförelse mellan de lärare, som undervisa
i engelska, och dem, som undervisa i finsktalande delar av vårt land. Herr
Bergh har ju nu på ett mycket bra sätt klargjort den frågan. Det gäller ju i
alla fall här att lära ungarna vårt eget språk och inte något annat lands språk.

Vidare fäste jag mig litet grand vid vad herr Karlsson i Munkedal sade. Han
yttrade, att man skall vara konsekvent i lönefrågor. Jag har som statstjänare
sysslat med lönefrågor i många år, och jag har försökt att vara så konsekvent
som möjligt. Jag vet, att örn man gör en avvikelse i det civila löne reglementet,
kan det få stora och vittgående konsekvenser, men, herr Karlsson i Munkedal,
i detta fall anser jag inte, att det kan få så stora konsekvenser, örn lärarna
i de nordligaste delarna av vårt land, som ha inte bara dessa svårigheter att
dräs med utan även många andra, få det föreslagna lönetillägget. Därför yrkar
jag bifall til reservationen.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag hade inte tänkt att lägga mig i denna
debatt, och jag har inte varit med i utskottsbehandlingen av detta ärende, men
då några talare här ha åberopat 1945 års lönekommitté och sagt, att den lönereglering,
som förestår, skulle på något sätt lägga hinder i vägen för ett be -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)
viljande av språktillägg, vill jag framhålla, att denna kommitté icke bär tagit
upp den frågan till behandling, och den kommer inte att framlägga något
förslag i detta ärende. Så vitt jag kan erinra mig, finns det ingenting i direktiven,
som häntyder på att detta speciella språktillägg skulle tas upp till ny
omprövning. Det föreligger sålunda inte från den synpunkten några hinder
att nu ta ståndpunkt till detta språktillägg, som jag för övrigt också med den
kännedom jag har örn Norrlandsbygdens förhållanden anser, att man mycket
väl kan ge, därför att det är helt naturligt, att det kommer att uppstå stora
svårigheter att få lärarpersonal, som har tålamod med den undervisning, varom
här är fråga.

Jag ber därför att också jag få yrka bifall till reservationen.

Herr Näsström: Herr talman! Till herr Bergh skall jag be att få göra en
liten erinran. Tyvärr äro icke de lärare och lärarinnor, som vid våra seminarier
fått undervisning i engelska, därför kompetenta att undervisa i detta
språk. Det är den markanta skillnaden. De måste kosta på sig en specialkurs
för att kunna få kompetensbevis för undervisningen. Så långt, menar jag, är
parallellen riktig. Båda grupperna av lärare måste alltså inhämta kunskaper i
ett extra språk utom svenska. Man kan inte komma ifrån att skillnaden mellan
en lärare, som är enspråkig — örn jag så får uttrycka mig — och en, som
även är finskspråkig, samt mellan en enspråkig och en, som kan undervisa i
engelska språket, på det sättet bli ganska likartade. Jag vet mycket väl, att i
den dagliga gärningen blir det en viss skillnad genom att barnen i finnbygderna
ha finska som modersmål. Detta behandlade vi ganska ingående i tredje
avdelningen. Jag tror inte, att vi kunna ge dessa lärare ett extra tillägg utan
att också ge de lärare, som undervisa i engelska, ett sådant extra tillägg.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har kommit till debatten alldeles oorienterad
i denna fråga, och då jag nu begär ordet är det bara därför att jag känner
mig så villrådig örn hur jag skall rösta. Villrådigheten beror därpå, att reservanterna
i sitt yrkande sammanfört två fullkomligt skilda frågor, nämligen
frågan örn språktilläggen i finnbygderna och frågan örn vikariatsersättningar
— ett spörsmål, som hänför sig till hela landet. I den första frågan är jag fullt
på det klara med att jag vill följa reservanterna. I den andra frågan är jag
däremot inte beredd att göra det. Det är en ekonomiskt mycket större fråga.
Det har sagts mig under hand — jag vet inte, om det är riktigt •— att det i
det sistnämnda fallet gäller 170 000 kronor, men i fråga örn språktillläggen
endast 20 000 kronor. För att få möjlighet att rösta efter min övertygelse
skall jag be att få göra det yrkandet, att kammaren måtte bifalla reservationen
i punkt II. Därigenom åstadkommes, att de två skilda frågorna ställas
under skilda voteringar.

Herr Grym: Herr talman! Jag skall be att få säga herr Näsström, att hans
jämförelse halfar oerhört. Det är här fråga örn två skilda saker. Nu ha vi i
finnbygden lärare, som inte kunna finska. De skola inte lära barnen finska,
utan det är tvärtom fråga om att lära dem svenska, d. v. s. landets språk. Det
är alltså inte alls fråga örn att lära dem två språk. Det är klart, att det blir
besvärligt för de folkskollärare, som inte kunna finska, men barnen ha dock,
när de gått igenom första och andra klassen, kommit över de värsta besvärligheterna,
och äro lärarna då duktiga, kunna de reda sig någorlunda nöjaktigt.
Jag måste säga än en gång, att jag inte tycker det är fel, att vi ha lärare där,
som enbart behärska svenska språket, ty på det sättet liksom tvingas barnen

Forsta hammarens protokoll 19JtG. Nr 27. 6

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet. (Forts.)
mera att följa läraren och lära sig landets språk, och det är ju oerhört viktigt.
Jag tycker därför fortfarande, att ett beviljande av tillägget vore en berättigad
uppmuntran för lärarna, och först och främst gäller det ju barnens hästa i denna
bygd.

Herr talman! Jag ber att få återta mitt föregående yrkande och ansluta mig
till det, som har framställts här av herr Herlitz. Det gäller alltså bifall till
punkt II i reservationen, vilken punkt handlar örn språktilläggen.

Herr Wagnsson: Jag vill först säga några ord om motiveringen för herr
Herlitz’ yrkande. Jag tror, att det bygger på en något hastig genomläsning
av de föreliggande handlingarna. Örn herr Herlitz slår upp s. 8 i utskottsutlåtandet,
ser han, att där redovisas de kostnader, som kunna anses vara förenade
med språktillägget. Merkostnaderna där beräknas utgöra högst 175 000 kronor.
På följande sida, där det talas om resekostnadsanslaget, finner han uppgiften,
att det är mycket svårt att exakt ange vad kostnaden skulle bli, men man räknar
med att den skall röra sig örn ungefär 35 000 kronor. Jag kan inte gå i god
för dessa siffror, då jag inte närmare känner till beräkningsgrunderna, men i
varje fall äro talen av den omvända storleksordningen mot vad herr Herlitz angav,
och då förefaller det mig, som örn herr Herlitz’ yrkande vore relativt
onödigt.

I varje fall måste jag för min personliga del säga, att jag finner det mycket
önskvärt ur landsbygdens synpunkt, att också resekostnadsbidrag bli beviljade,
då det är fråga örn korttidsvikariaten. De kunna ju heller aldrig på något sätt
föregripa någon lönereglering eller ha någon som helst inverkan på lönesättningen
i övrigt.

Vad beträffar språktillägget, har jag bara en kort replik att ge till min
ärade vän herr Näsström. Han vidhåller sin uppfattning, att en lösning av
denna fråga skulle på något sätt binda riksdagen i dess ställning i fråga örn
ersättningen till dem, som undervisa i engelska. Jag trodde, att efter den klarläggning
som herr Bergh här lämnat frågan skulle vara utanför fortsatt diskussion.
Herr Näsströms ståndpunkt är nämligen fullkomligt orimlig. Någon
undervisning i finska språket bedrives icke av dessa lärare och det är inte för
någon sådan undervisning, som detta språktillägg skulle utgå, utan det skall
utgå — jag citerar ordagrant — »såsom ersättning för ett krävande arbete i isolerade
trakter under ogynnsamma omständigheter». Dessa svenskspråkiga lärare
ha alltså placerats i en bygd, där finska språket är det bland befolkningen
mest använda. De ha elever, som till största delen komma från finskspråkiga
familjer, och detta skapar ett merarbete för dem i den vanliga folkskolundervisningen,
precis som herr Bergh här klarlade. Samtidigt utföra de det krävande
arbetet i isolerade trakter — som det står här — och under ogynnsamma
omständigheter. Detta synes mig verkligen, herr talman, vara^ett skäl
för att också för folkskollärarna återinföra språktilläggen, som utgått ända
sedan 1874 till 1940, då de i det allmänna besparingsnitet indrogos.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.

I herr Wagnssons yttrande instämde herrar Ekströmer, Löfvander, Arrhén,
Andrén, Wahlund och Näsgård.

Herr Näsström: Herr talman! Jag skall be att få säga bara ett par ord
till herr Wagnsson. När dessa lärare uppvaktade tredje avdelningen, framhöllo
de, att de måste vara tvåspråkiga, för att barnen skulle kunna lära sig svenska,
ty då måste lärarna också förstå det språk barnen använde, alltså finska. Så
långt är parallellen riktig mellan dessa lärare och dem, som undervisa dels i
svenska, dels i engelska.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet. (Forts.)

Herr Boman: Herr talman! Jag kan inte riktigt vara med på noterna, när
det gäller att ge ett extra tillägg åt lärarna i de s. k. tvåspråkiga områdena.
Det är inte bara i de områden, som gränsa mot Finland, som vi lia två språk.
Vi kunna gå ut i våra provinser och finna skilda språk, så skilda, att lärarna
helt enkelt måste kunna det språk, som barnen tala, när de komma till skolan.
Jag har i min hand en skrift från Älvdalen. Det finns inte mer än en i denna
kammare, som kan tolka den, och han sitter där framme på Dalabänken — nej,
han står visst här nu. Hans blygsamhet gör, att han inte vill läsa upp denna
uppsats, som är skriven på äkta älvdalsmål. Det är ett fullkomligt obegripligt
tungomål, precis som finskan är för dem som inte kunna det språket. Skola vi
utbetala extra språktillägg, skola vi följaktligen granska alla svenska provinser
och se efter, var det förekommer skilda dialekter och språk. Detta förekommer
alltså inte bara i finnbygderna utan även i Dalarna, på Gotland och i
Värmland, kanske i ännu flera landskap.

Skall ett tillägg utgå, skall det naturligtvis vara till lärarna i alla dessa
bygder. Men Älvdalen har trots sitt tungomål inga som helst svårigheter att
få lärare. Tjugu, trettio sökande är det vanliga vid varje annonsering av ledig
plats. Följaktligen förefaller det inte vara så nödvändigt att till de löneökningar
folkskollärarna redan ha fått lägga ytterligare 400 kronor till vissa lärare,
varför jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en början vad utskottet i punkten T hemställt.

I fråga örn punkten II, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i motsvarande punkt i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 230 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande punkt i den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 54;

Nej -— 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Ang. vissa
ändringar i
uppbördsförordningen m.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt de beträffande punkten lil förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i
motsvarande punkt i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 230 punkten
lil, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande punkt i den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resulta,
verkställdes härefter voterig medelst omröstnings apparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 48.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition utskottets hemställan i punkten IV.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 maj 1946 dagtecknad proposition, nr 261, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga 29 vid propositionen fogade, med 1—29 betecknade
författningsförslag.

Propositionen hade hänvisats, såvitt angick de under 1—13 upptagna författningsförslagen
till konstitutionsutskottet, såvitt angick de under 25-—28
upptagna författningsförslagen till lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats ett antal i ämnet väckta
motioner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 261, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat oförändrad bifallas,

1) i anledning av motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta och motionen
II: 525 av herr Hagård för sin del antaga under punkten infört förslag
till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr
896);

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m. (Forts.)

2) antaga under punkten infört förslag till förordning om tillägg till förordningen
den 2 maj 1919 (nr 200) angående rätt till ränta vid restitution av
utskylder m. m.;

3) för sin, del antaga under punkten infört förslag till lag om ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till lagen den 31 december 1945 (nr 900) angående
ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september 1928 (nr 377) om
skogsaccis, m. m.;

4) för sin del antaga under punkten infört förslag till lag örn ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

5) antaga under punkten infört förslag till förordning angående ändring i
förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; 6)

antaga under punkten infört förslag till förordning örn ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet; 7)

antaga under punkten infört förslag till förordning örn ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till förordningen den 31 december 1945 (nr 898)
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr
373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

8) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 124 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

9) antaga under punkten infört förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § samt 5 § 2 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;

10) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den, 30 april 1943 (nr 205) örn erkända skattef
örmedlingskassor;

11) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 30 april 1943 (nr 206) om utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor;

12) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i
vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet;

B) att följande motioner, nämligen,

de likalydande motionerna I: 345 av herr Wehtje m. fl. och II: 524 av herr
Wiberg m. fl..

motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta,

motionen 11:522 av herr Adolfsson samt

motionen 11: 525 av herr Hagård,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I övergångsbestämmelserna till förslaget till förordning örn ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) hade under punkten 3 meddelats
bestämmelser om viss begränsning i eljest stadgad skattebefrielse i
samband med förordningens ikraftträdande. Punkten 4 av övergångsbestämmelserna
var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Vad ovan under 3) stadgats skall, ändå att inkomstökningen icke berott på
åtgöranden som där sägs eller annan därmed jämförlig omständighet, äga motsvarande
tillämpning beträffande

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i uppbörds förordning en m. m. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(utskottets förslag:)

a) inkomstökning-, som motsvaras av en genom tidigare nedskrivning bildad,
under beskattningsåret framkommen dold reserv i lager av tillgångar,
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, eller i rättighet till leverans
av dylika tillgångar enligt ej fullgjort köpekontrakt eller i tillgångar för
stadigvarande bruk eller som motsvaras av återvinning av belopp, varmed
fordran tidigare nedskrivits,

b) inkomstökning som sammanhänger
med att den skattskyldige i räken -

b) inkomstökning som sammanhänger
med att den skattskyldige vid taxe -

skaperna för ifrågavarande år verk- ring för inkomst under ifrågavarande
ställt nedskrivning eller avskrivning å år åtnjutit avdrag för nedskrivning eltillgångar
eller gjort avsättning till ler avskrivning å tillgångar eller för
pensions- eller personalstiftelse eller avsättning till pensions- eller personal -

vidtagit andra vinstreglerande åtgärder
i mindre omfattning än som i genonsnitt
skett i räkenskaperna för
åren 1942—1944 eller motsvarande räkenskapsår,

stiftelse eller för andra utgifter av
vinstreglerande verkan med mindre belopp
än som i genomsnitt skett vid
taxeringarna för inkomst under åren
1942—1944 eller motsvarande räkenskapsår,

c) inkomstökning, som motsvaras av realisationsvinst,

d) inkomstökning, som är att hänföra till verkställd omläggning av räkenskapsåret
eller, såvitt angår inkomst av jordbruksfastighet, till verkställd
omläggning av inkomstberäkningen till att ske enligt bokföringsmässiga grunder,
samt

e) inkomstökning i anledning av att inkomstbelopp, som rätteligen är hänförligt
till ett tidigare beskattningsår, upptagits som intäkt under år 1945 respektive
år 1946 eller motsvarande räkenskapsår på grugd av stadgandet i 28 §
2 mom. kommunalskattelagen eller på grund av stadgandena i någon av följande
förordningar nämligen förordningen den 30 maj 1941 (nr 360) med
särskilda bestämmelser beträffade taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg, förordningarna i samma ämne den 19 juni 1942 (nr 410),
den 17 juni 1943 (nr 400), den 26 maj 1944 (nr 276) och den 8 juni 1945
(nr 295), förordningen den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser
angående taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog samt
förordningen dep 29 juni 1945 (nr 483) med särskilda bestämmelser angående
taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad brännved eller massaved
m. m.

I de likalydande motionerna I: 345, av herr Wehtje m. fl., och II: 524, av
herr Wiberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta,
att stadgandet i övergångsbestämmelserna till det i propositionen nr 261
framlagda förslaget till förordning örn ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896) under punkt 4 b) skulle utgå.

Vid betänkandet hade reservationer avgivits

I) av herrar Elon Andersson, Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö, Sandberg
och Henriksson, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 261, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat
oförändrad bifallas,

1) i anledning av de likalydande motionerna I: 345 av herr Wehtje m. fl.
och II: 524 av herr Wiberg m. fl. ävensom motionen II: 520 av herr Janson

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i uppbörds förordning en m. m. (Forts.)
i Frändesta och motionen II: 525 av herr Hagård för sin del antaga det vid betänkandet
fogade förslaget till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) med den ändringen, att punkt 4 av övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse:

Yad ovan---(= utskottet)---tidigare nedskrivits,

b) inkomstökning, som motsvaras av realisationsvinst,

c) inkomstökning, som---(— punkt 4 d) i utskottets förslag)---

— grunder, samt

d) inkomstökning i---(— punkt 4 e) i utskottets förslag)----

massaved m. m.; samt

2) antaga---(= utskottet);

B) att följande motioner, nämligen motionen II: 520 av herr Janson i Frändesta,
motionen II: 522 av herr Adolfsson samt motionen II: 525 av herr
Hagård, måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna
förut anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

II) av friherre De Geer, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Velander: Herr talman! I det komplex av författningsföreskrifter,
som behandlas i det föreliggande utskottsbetänkande!, äro övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen ägnade att tilldraga sig ett särskilt intresse.
Ehuru dessa bestämmelser i olika hänseenden kunna föranleda betänkligheter
har den reservation, som fogats till utskottets betänkande av sex ledamöter av
utskottet, begränsats till allenast en punkt i dessa övergångsbestämmelser,
och det är örn denna jag här skall tillåta mig att säga några ord.

I och med ikraftträdandet vid stundande årsskifte av den nya uppbördsförordningen
bortfalla de skatter, som eljest skulle ha utgått på grund av
1947 års taxering, helt och hållet, och av de skatter, som skulle ha utgått på
grund av 1946 års taxering, den allmänna kommunalskatten samt halva beloppet
av inkomst- och förmögenhetskatten, den särskilda förmögenhetsskatten,
landstingsmedlen och vissa tingshusmedel.

Den allmänna regeln är nu, att denna skattebefrielse eller skatteeftergift
dock inte inträder, om och i den mån inkomstökning har inträffat på grund
av åtgärder från den skattskyldiges sida eller från juridisk person, däri den
skattskyldige är intresserad, örn dessa åtgärder ha tagit sikte på skattebefrielse
för den skattskyldige. Detta är naturligtvis en regel, som man inte
kan ha någonting att erinra emot. Har en skattskyldig vidtagit särskilda manipulationer
för att undgå beskattning, bör hans syfte i det hänseendet stävjas.
Emellertid finns det en bestämmelse — det är denna som åsyftas i reservationen
— som sträcker sig väsentligt längre än den av mig* antydda allmänna
eller grundläggande regeln. Det är bestämmelsen i punkt 4 b) av övergångsbestämmelserna.
Där heter det, att, örn den skattskyldige verkställt nedskrivning
eller avskrivning — det må gälla tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning, eller sådana för stadigvarande bruk — eller om han
gjort avsättning till pensions- eller personalstiftelse eller vidtagit andra vinstreglerande
åtgärder i mindre omfattning än som i genomsnitt skett åren 1942
-—1944 eller motsvarande räkenskapsår, skall den inkomstökning, som därigenom
har uppstått, upptagas till beskattning. Reservanterna förmena nu, att
denna bestämmelse kommer att leda till att i många fall inkomst, som med
hänsyn till den allmänna regeln i övergångsbestämmelserna icke borde beskattas,
dock kommer att bli föremål för beskattning, medan åter i andra fall,
då beskattning synes böra ifrågakomma, bestämmelsen blir överflödig av den
anledningen, att dessa hemfalla under den allmänna regeln, därför att fråga

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m. (Forts.)
då är om åtgärder eller manipulationer från den skattskyldiges sida i syfte
att ernå skattebefrielse.

Jag skall, för att kammaren skall förstå vad jag menat i detta sammanhang,
med något exempel belysa, vad jag här anfört.

Yi tänka oss, att en rörelseidkare — en fysisk person eller ett företag —
har anskaffat en dyrbar maskinell utrustning för sin rörelse och upprättat en
avskrivningsplan, som omfattar exempelvis 10 år — alltså skall det göras avskrivningar
med vissa bestämda belopp under vart oell ett av de 10 åren —
och att avskrivningsplanen har omfattat bland andra åren 1942—1946. Om
vår rörelseidkare då avviker från avskrivningsplanen under åren 1945 och
1946 och sålunda inte verkställer avskrivningar i överensstämmelse därmed,
så blir han beskattad för motsvarande belopp enligt den av mig antydda allmänna
regeln, och det måste ju vara alldeles riktigt. Men låtom oss anta, att
rörelseidkaren har anskaffat sin maskinella utrustning exempelvis under år
1934 och att avskrivningsplanen alltså kommer att omfatta åren 1935—1944.
Han följer denna avskrivningsplan under alla dessa år, och resultatet blir,
att han vid 1944 års utgång bär i beskattningshänseende, kanske även räkenskapsmässigt,
helt amorterat den maskinella utrustningen. Han har följaktligen
ingenting att verkställa avskrivning på, när han kommer fram till beskattningsåren
1945 och 1946. Men det hjälper honom inte, utan han blir då, under
förutsättning att rörelseresultatet är ungefär detsamma som tidigare, föremål
för beskattning och sålunda likställd med den person eller det företag,
som enligt den allmänna regeln drabbas av skatteplikt på grund av särskilda
manipulationer i syfte att undgå skatt. Detta ha reservanterna inte ansett sig
kunna vara med örn.

Jag kan ta ett annat exempel — jag skall dock inte trötta kammaren med
flera än det. Ett bolag startar sin verksamhet år 1942. Det anskaffar sin
maskinella utrustning under åren 1942, 1943 och 1944, och för varje år gör
bolaget avskrivningar, som motsvara anskaffningskostnaden för maskinerna
resp. driftsinventarierna. Men vid 1944 års utgång är den maskinella utrustningen
komplett. Bolaget anskaffar sålunda inte några driftsinventarier under
beskattningsåren 1945 och 1946. På grund härav kommer emellertid bolaget då
— under förutsättning att rörelseresultatet är ungefär detsamma som åren
1942—1944 — inte i åtnjutande av den skatteeftergift, som regelmässigt tillkommer
de skattskyldiga för beskattningsåren 1945 och 1946, utan bolaget
behandlas såsom den, som på grund av särskilda manipulationer enligt den
antydda allmänna regeln blir föremål för vad vi här skulle kunna kalla särskild
straffbeskattning. Reservanterna ha självfallet inte kunnat anse, att det föreligger
skäl att införa bestämmelser av sådan innebörd.

Däremot äro reservanterna — det vill jag betona — fullt ense med utskottets
övriga ledamöter därutinnan, att, örn det föreligger ett avskrivningsbehov,
vare sig det nu gäller tillgångar av det ena eller andra slaget, eller det bifråga
om erforderliga avsättningar för pensionsändamål, och avskrivningar
respektive avsättningar inte verkställas, så böra motsvarande belopp, i den mån
de innefatta merinkomst, tagas till beskattning enligt den allmänna regel, som
jag förut i mitt anförande berört.

Jag skall icke provocera någon vidlyftigare debatt i detta ämne, ehuru
detsamma med mitt sätt att se är ur såväl principiella som även praktiska
synpunkter av stor betydelse. Jag skall sålunda, herr talman, begränsa mig
till det sagda samt i anslutning därtill yrka bifall till den av utskottets vice
ordförande m. fl. avgivna, till utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det är nog ganska hopplöst att i riksdagens
sista timme skapa något allmännare intresse för detta rätt invecklade skatte -

Onsdagen den 2G juni 1940 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i uppbörds förordningen m. m. (Forts.)
spörsmål. Jas skall därför bara i allra största korthet klargöra, hur utskottsmajoriteten
har sett på denna fråga.

Jag tillåter mig att erinra örn det exempel som herr Velander anförde: en
person som har skaffat en mycket dyrbar maskinell utrustning och skrivit ned
den, så att det inte finns något mera utrymme för avskrivningar. På grund
av den frikostighet, med vilken riksdagen har medgivit dylika avskrivningar,
har således skattebefrielse åtnjutits för de belopp, som äro avskrivna. Örn nu
avskrivningsmöjligheterna äro alldeles uttömda och således intäkterna inte kunna
minskas genom ytterligare avskrivningar, har utskottet ansett, att det är
tillbörligt, att den skatt erlägges, som faller på den uppstående merinkomsten.
Annars skulle vederbörande inte bara ha åtnjutit skattebefrielse för avskrivningar,
som ha gjorts under årens lopp, utan därtill erhålla skattebefrielse för
den merinkomst, som uppstår på grund av att inga ytterligare avskrivningar
kunna ske. Att vederbörande blir jämställd med den som avsiktligt har vidtagit
manipulationer, kan man ju inte hjälpa. Den som blivit beträdd med dylika
manipulationer får ingen skatteeftergift, och den som förfar pa sätt som
jag nu har antytt får inte heller någon skatteeftergift. Att en person, som avsiktligt
företar manipulationer, inte får skatteeftergift, kan inte vara tillräckligt
skäl för att en annan, som på goda grunder inte heller skall lia skatteeftergift,
blir befriad från att erlägga skatt.

Jag skulle tro, att ett bifall till utskottets hemställan inte kommer att medföra
några som helst orinrligheter. Jag tycker också att det något framlyser
i reservationen, att man i åtskilliga andra fall givit efter på den noggrannhet,
som här skulle bli en följd av utskottets förslag. Det kan ju vara riktigt, att
övergångsbestämmelserna till den nya ordningen inte äro sa finmaskiga i beskattningsavseende
som man i allmänhet söker att fa vara skattelagar. Men
det är en sak för sig. Man behöver därför inte lämna vägarna öppna, för vad
som är uppenbart orimligt, utan man bör se till att statens fiskaliska intressen
bli tillgodosedda och inte minst att skälig jämlikhet kommer att råda mellan
skattedragarna i alla de fall som äro av betydelse.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Wehtje: Herr talman! Det må tillåtas mig att ta till orda i denna
fråga, fastän vi nu, som bevillningsutskottets ärade ordförande nämnde, befinna
oss i riksdagens sista timme. Jag tycker nämligen, att bevillningsutskottets
ordförande ser alltför enkelt på frågan. _

Jag tar det berörda fallet, alltså en rörelseidkare, som har en kapital tillgång,
på vilken han fullgjort regelmässiga, årliga avskrivningar efter^ en plan, och
det råkar komma därhän, att planen är slutförd vid övergangsarens inträde.
Jag förstår först och främst inte, hur man skall bokföringsmässigt redovisa
en sådan avskrivning, som man räknar med vid beskattningen men som ej .blir
vidtagen i räkenskaperna. Det måste ju nämligen anses som den mest praktiska
handläggningen av sådan redovisning, att det skall finnas största möjliga
överensstämmelse i räkenskapshänseende och i beskattningshänseende. Detta
kan ju inte bli fallet, om rörelseidkaren inte har att fullgöra någon ytterligare
avskrivning på tillgången i fråga.

Även i ett annat avseende kommer det att framstå alldeles klart, att r.öre.lseidkaren
sättes i en alldeles omotiverad särställning. Han befinner sig ju inte
i någon annan situation än exempelvis den löntagare, som inträder i pensionsåldern
efter 1946 års utgång. Denne blir befriad från de sista två årens skatt,
och han kommer alltså, i motsats till rörelseidkaren, inte i någon särställning.
Jag tycker, att det vore synnerligen önskvärt, om utskottsmajoriteten ville förklara,
hur man verkligen skall motivera, att man vill sätta rörelseidkaren i en

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i uppbörds förordning en m. m. (Forts.)
särställning. Som det är sagt förut här, är det alldeles klart, att om den under
övergångsåren redovisade merinkörnsten kommer att bero på åtgöranden från
den skattskyldiges sida — t. ex. att han tillämpar andra principer för inkomstberäkningen
än han har gjort under de föregående åren — skall denna merinkomst
beskattas. Men då är det onödigt med bestämmelsen idb). Genom
bestämmelserna under 3) når man vad man vill vinna, och allan rättfärdighet
är uppfylld. Jag kan inte finna annat än att det blir utomordentligt svårt att
tillämpa bestämmelsen idb) på grund av dess vaga formulering och att den
kommer att för åtskilliga skattskyldiga medföra en skatteskärpning, som saknar
varje grund.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Velander: Herr talman! Eftersom jag delvis är förekommen av herr
Wehtje, skall jag inskränka mig till ett par repliker till utskottets ärade ordförande.

Herr Bärg säde något^om att man inte kan hjälpa, att de rörelseidkare, som
reservanterna ta sikte på, bli i beskattningshänseende likställda med dem, som
genom särskilda åtgärder gjort sig skyldiga till vad vi här kalla för manipulationer.
Men det ligger ju så till, att man kommer ifrån den saken, ifall
man eliminerar bestämmelsen i punkt 4 b), som reservanterna önska få bort

— de som »manipulera» bli ändå skattepliktiga på grund av den allmänna
regeln i punkt 3.

Det föreföll vidare, som örn utskottets ärade ordförande menade, att det avgörande
för utskottsmajoritetens ställningstagande vore, att utskottsmajoriteten ville
vinna likställighet mellan sådana skattskyldiga som tidigare utnyttjat sina avskri
vningsmöjligheter och sådana skattskyldiga som inte gjort detta. Det kanske
ligger någonting i det. Men det är väl ändå inte en dylik likställighet, som i
första rummet bär eftersträvas, utan det måste vara likställigheten mellan de lojala
skattskyldiga, som reservanterna ta sikte på, och den stora massan skattskyldiga,
som fa full skatteeftergift — en skatteeftergift som i varje fall når
upp till något mellan 3 och 4 miljarder kronor. Man måste fråga sig: varför
skola just dessa, som reservanterna åsyfta, inte behandlas på samma sätt som
övriga lojala skattskyldiga, som erhålla full skatteeftergift?

Jag vill också säga, för att inte bli missförstådd, att den där frikostigheten

— jag tror att utekottets ärade ordförande tog det ordet i sin mun _ som

visas^ i samband med den nya uppbördsordningens genomförande, givetvis inte
är någon. frikostighet i vanlig mening. Man har gjort en dygd av nödvändigheten:
frikostigheten bottnar i den omständigheten, att man inte under ett år
kan ta ut skatt för flera år. Det är med hänsyn till bland annat beskattningens
nuvarande omfattning en faktisk omöjlighet.

Det grundläggande felet med bestämmelsen under punkt 4 b) är, att skatteplikten
respektive skattefriheten grundas på variationerna i avskrivningsbeloppens
storlek, icke på avvikelse från principerna för avskrivningarnas beräkning.
Man hade kanske kunnat omredigera bestämmelsen på det sättet, att
man hade sagt, att, örn en skattskyldig avveke från förut tillämpade principer
för avskrivningarnas verkställande, skulle skatteplikt inträda. Örn bestämmelsen
kunnat omarbetas på detta sätt, hade den måhända inte behövt slopas.
Men för egen del — och jag tror, att den meningen biträdes av övriga reservanter
— utgår jag ifrån att, örn man inte vill komma åt även lojala skattskyldiga,
är bestämmelsen under punkt 4 b) fullkomligt överflödig. För de
icke lojala behöves den inte, eftersom dessa, såsom förut framhållits, falla under
den allmänna regeln i punkt 3.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Äng. vissa ändringar i uppbördsfförordningen m. m. (Forts.)

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Bärg, Johan, som anförde:
Herr talman! Jag vill klargöra för herr Velander, att när jag talade örn frikostighet,
avsåg jag icke skatteeftergiften nu, utan gällande avskrivningsregler.
De äro så frikostiga, att rörelseidkare kunna utnyttja dem på ett sätt som

förr icke var fallet. . , „ln ,,

När man nu talar örn skatteskärpnmgar och dylikt, vili jag framhålla, att
det inte är fråga örn sådana, utan det är fråga örn att betala en tillbörlig skatt.
Att den som manipulerat inte får skatteeftergift, är ju naturligt, men det niåste
också anses vara tillbörligt, att den som inte manipulerat —^d. .v. s'' nvsiktligt
vidtagit åtgärder för att minska skatten — men som ända till följd av en
normalt löpande rörelse skulle erlägga skatt för inkomster, som förut ha efterskänkts
under avskrivningstiden, inte får skatteeftergift.

Herr Björnsson: Herr talman! Det är klart, att nian kan konstruera fall,
som se mycket besynnerliga ut. Här hade herr Velander tänkt sig ett fall, där
en person hade skaffat sig sin maskinella utrustning under år 1941, 1942 och
1943 och samtidigt skrivit av den helt och hållet, så att han inte kunde skriva
av mera. Då säger herr Velander, att det blir orimligt, örn man skall betrakta
som inkomst ett belopp motsvarande den inkomst han icke har blivit i tillfälle
att avskriva på inventarier, redan nedskrivna till noll. .

Men den reservation, som finnes fogad till utskottsbetämkandet, syftar inte
på sådana fall, utan den syftar på helt andra fall, där man tänker sig, att
myndigheter o. s. v. ha anmodat skattskyldiga att visa moderation i sina avskrivningar,
således göra särskilt små avskrivningar för att inte reducera den
skattepliktiga vinsten. Då säger man, att örn de skattskyldiga inte fa göra
större avskrivningar i fortsättningen än de ha fatt göra hittills, sa betar man
dem en rätt att öka sina reserver. Det är fullkomligt riktigt. Det finns ju absolut
ingen anledning att tillåta en extraordinär avskrivning pa inventarier just det
år, då en sådan åtgärd skulle medföra skattelindring. Här är det inte fråga
örn att man skall konstatera, att en person har vidtagit en vinstreglerande disposition
i syfte att undgå skatt — ehuru åtgärden får precis samma verkan. I
en tidigare edition av övergångsbestämmelserna bade man utgått ifrån att
endast sådana personer, som verkställt sina vinstreglerande åtgärder i syfte
att på ett illegitimt sätt skaffa sig en skattebefrielse, skulle betala skatt för
merinkomsten. Men nu har utskottsmajoriteten uppenbarligen den uppfattningen
— och det är det väsentliga i det nu framlagda förslaget, som diskuteras
i dag — att oberoende av örn något syfte att utnyttja bestämmelserna illegitimt
föreligger eller icke, är det fråga örn en inkomst, som ytterst härleder sig tran
tidigare år eller möjligen från kommande år och som därför skall beskattas. Örn
man till exempel underlåter att göra en avskrivningsberättigad reparation på
en byggnad med den motiveringen, att man gott kan uppskjuta reparationen
till nästa år — huset faller inte, örn man låter bli att måla det eller låter bli
att bättra upp fönster och dylikt — skaffar nian sig ju möjlighet att senare
befrias från skatt, vilket får samma verkan.

Jag vågar således påstå, att de fall, som herr Vellander nu tagit fram och
där jag kan tänka mig, att man skulle behöva göra ett visst undantag att
en person eller ett företag Ilar kommit att fa alla sina inventarier nedskrivna till
noll just nu — äro försvinnande få. Jag skulle vilja se, hur många företag det
finns i detta land, som ha haft turen — jag vill inte säga »passat på», ty då
kan det förefalla, som örn jag lagt in en viss avsikt — att få sina inventarier
nedskrivna till exakt noll just i fjol och som lyckats göra detta med belopp,
som betytt någonting ur beskaittningssynpunkt. De äro säkerligen mycket sällsynta.
De företag, som man här vill beskatta, äro i regel sådana som utan

Nr 27.

Onsdagen den 20 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i uppbördsför ordning en m. m. (Forts.)
att de ha gjort några manipulationer i syfte att utnyttja skattebefrielsen — på
grund av ändrade omständigheter ändock skulle redovisa en inkomst, som faktiskt
är större än normalt. Örn nu en person gör en mindre avskrivning än normalt,
så kommer han ju att få tillfälle att få skattefrihet för ett motsvarande
avdrag ett följande år.

Men jag skall, som sagt, ge herr Velander det erkännandet, att hans inledning
till diskussionen örn detta var utomordentligt mycket mera förstående för vad
saken här gäller än jag hört tidigare i bevillningsutskottet, där man, såvitt
jag förstod, bortsett fran de rent illegitima historierna, där ett uppenbart syfte
att undandraga skatt förelåg, från början, icke ville höra på att någon sådan
här justering av deklarationerna skulle förekomma vare sig av det som står
under 4a),^ c) eller d). Man har alltså kommit framåt på denna punkt, och
man gör, såvitt jag. förstår, i varje fall principiellt inga invändningar beträffande
aflande praktiskt vanliga fall, som förekomma och som äro berättigade,
även örn några av dem nmhända skulle kunna falla under punkt 3), därför att
en alltför beslutsam taxeringsmyndighet skulle förklara, att det hade förelegat
ett syfte att undandraga skatt, som hade givit anledning till den verkställda
manipulationen.

Herr AV ehtje framställde en fråga, hur den skattskyldige skall redovisa
detta. Den frågan tror jag man kan besvara så, att den skattskyldige icke behöver
göra sig minsta besvär; det blir prövningsnämndens sak att ändra det förslag
till beskattning som en deklaration innebär, i överensstämmelse med denna
lag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Velander: Herr talman! Det förefaller, som örn det knappast borde
vara herr Björnsson, som bär att tala örn för kammarens ledamöter, vad reservanterna
menat .med sin reservation och vilka fall som reservanterna därmed
åsyftat. Herr Björnsson har ju försatt sig i det läget, att han icke står för utbetärlkancle>
även örn Jag förutsätter, att han varit närvarande vid något
tillfälle under det att saken behandlats i utskottet. Han säger nu, att de av
reservanterna antydda fallen, som drabbas av den bestämmelse, som reservationen
tar sikte pa, inte äro riktigt valda. Den bestämmelsen tar nämligen, enligt
herr Björnsson, sikte på sådana fall, där vinstreglerande dispositioner vidtagits
av den skattskyldige. Detta är icke riktigt. Alla, som på något sätt sökt sätta sig
in i saken - det behöver man förresten inte offra många minuter på ■— förstå
ju, att de vinstreglerande dispositionerna helt regleras av bestämmelserna i
punkt 3) av övergångsbestämmelserna.

Sedan säger herr Björnsson, att det väl är ett mycket osannolikt fall att
avsknvmngarna enligt upprättad avskrivningsplan äro slutligen fullföljda eller
fullbordade just med utgången av beskattningsåret 1944. Men, herr Björnsson,
det behöver inte vara med utgången av beskattningsåret 1944; det kan lika
gärna vara med utgången av beskattningsåret 1943 eller beskattningsåret 1945
och man behöver inte heller tolka mitt exempel på det sättet, att det skall vara
en slutlig amortering eller avskrivning. Det räcker med att det enligt planen
återstått sådana belopp, att utrymmet för amortering eller avskrivningar varit
väsentligt mindre än tidigare.

Sedan vill jag fästa herr Björnssons uppmärksamhet på ett annat fall, som
nog är. mycket aktuellt i detta sammanhang. Det gäller avsättningar till pensionsstiftelser
eller, i övrigt för pensioneringsändamål. Det finns säkerligen
företagare i detta land som under åren närmast före beskattningsåren
ly45 och .1946 ha verkställt dylika avsättningar i den omfattningen, att pensionsförpliktelsema
i förhållande till de anställda — vare sig dessa förplik -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i uppbörds förordning en to. to. (Forts.)
telser äro avtalsmässigt eller juridiskt grundade — äro fullt täckta. Men örn
en sådan företagare sagda beskattningsår resp. någotdera av dem underlåter
att fortsätta med avsättningar för pensioneringsändamål, då likställes lian just
med den, som genom särskilda manipulationer söker undandraga sig beskattning.
Det måste ju betecknas såsom ganska orimligt, att man här söker försvara
en sådan sak. Utskottets ärade ordförande gick måhända inte direkt in
för den saken, utan menade, att den var så svår att författningsmässigt reglera,
att man fick lov att ta med vissa lojala skattebetalare bland de illojala!
Den uppfattningen delas självfallet inte heller av reservanterna.

Vi ha tidigare under riksdagen enligt en författning, som kom ut under
mars månad, gått in för en sådan ordning för beskattningsåren 1945 och 1946,
att ett företag, som minskar sin skattefond, går miste örn rätten till avdrag vid
beskattningen för medel, som avsättes1 för pensioneringsändamål. Örn vi nu
tänka oss, att ett företag, som kommit i det läget, att det icke är i tillfälle eller
kunnat fullfölja dylika avsättningar, måst tillgripa eller minska sin skattefond,
nog måste det då framstå som ganska orimligt, att ett sådant företag skall
drabbas av en särskild straffskatt för underlåtelse att avsätta medel för pensioneringsändamål,
när det itill och med genom författning, som riksdagen varit
med örn och sanktionerat, berövats den sedvanliga eller övliga samt normala
rätten till avdrag för sådana avsättningar.

dag vill till slut tillägga, att herr Björnssons argumentering i förevarande
sammanhang bär jag inte förstått innebörden av.

Herr Wehtje: Herr talman! Med anledning av herr Björnssons anförande
vill jag bara säga, att jag avsåg naturligtvis inte med min utläggning att försöka
få till stånd någon förmånligare ställning för ett fåtal företagare eller
rörelseidkare, ty det skulle ju kunna drabba ganska slumpartat. Vad jag åsyftade
var att den principiella innebörden av denna bestämmelse är orimlig.

Jag ställde en fråga, hur man skulle tänka sig redovisningen av dessa enligt
punkt 4 b) beskattade merinkomster, och jag fick det svaret, att det behöver
inte vederbörande skattskyldige ha något bekymmer för, ty det ordnar prövningsnämnden.
Ja, det är beskattningen, som prövningsnämnden ordnar, men
prövningsnämnden lämnar ju inga direktiv eller anvisningar till hjälp för den
skattskyldige rörelseidkarens egen bokföring, och det var den redovisningen
jag åsyftade. Det blir faktiskt på det sättet, att örn man i räkenskaperna följer
en avskrivningsplan, vilket ju hitintills godtagits av taxeringsmyndigheterna,
så går man nu ifrån denna i andra avseenden önskvärda avskrivningsplan och
ger sig på att beskatta avskrivningsmedel som icke inrymmas inom densamma.
Det var det jag gärna ville ha något besked av herr ordföranden eller herr
Björnsson örn, alltså hur man skall tänka sig denna dubbla redovisning i skatteoch
räkenskapshänseende.

Jag tror att den förklaring herr Björnsson gav visar alldeles klart, fast på
en annan väg, att denna bestämmelse i punkt 4 b) är olämplig. Herr Björnsson
nämnde att den avskrivning, som hade åstadkommit en merinkomst och som
således blev beskattad, kunde vederbörande skattskyldige balansera till ett
annat år och då tillgodogöra sig. Men vad blir då vinsten med denna punkt 4 b)?
Vad spelar det för roll, örn denna avskrivning blir beskattad år 194(5 eller år
1948, då rörelseidkaren i stället använder den? Varför skall man då ba alla
dessa spekulationer, omräkningar och svårigheter; varför kan man inte följa
deklarationerna?

Jag kan inte se annat än att herr Björnsson visat just vad herr Velander och
jag velat visa.

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m. (Forts.)

Herr Björnsson: Herr Velander befriar mig egentligen från skyldigheten
att svara honom, när han säger, att jag inte har rätt att här tala på utskottsmajoritetens
vägnar, då jag icke suttit med i utskottet vid slutbehandlingen
av ärendet, men det är väl varje riksdagsmans rätt att yttra sig i vilken fråga
som helst — men jag har kanske missuppfattat herr Velander.

Vad herr Wehtjes fråga beträffar, tror jag inte det är så svårt att svara på
den. Örn prövningsnämnden finner, att vederbörande icke har gjort så stor avskrivning
som är normal efter de regler, som här äro givna, och anser att normal
avskrivning bör göras, så tar jag för.givet, om företagaren gör den avskrivningen
i sin bokföring under följande år, att det skall godkännas.

^Så frågade herr Wehtje: örn det är på det sättet, vad är det då för skillnad
på de regler, som reservanterna rekommendera, och dem, som majoriteten rekommenderar?
Jo, det är den väsentliga skillnaden, att örn man på detta sätt
ökar sin inkomst från år 1945 genom att underlåta göra skälig avskrivning,
befrias man från ungefär halva skatten på inkomstökningen. Uppskjuter man
sedermera avskrivningen till deklarationen för 1947 års inkomster eller senare
års, kan den då utnyttjas för att bereda den skattskyldige hel skattebefrielse
för motsvarande belopp. Skillnaden blir således halv skattefrihet i ena fallet,
eventuellt hel, för avskrivningen; i det andra fallet ingen skattebefrielse alls!

Herr Velander: Herr talman! Jag har inte på något sätt givit uttryck åt
den uppfattningen, att det skulle vara herr Björnsson förmenat att ge sin
ståndpunkt till känna i denna diskussion. Jag menade däremot, att det måste
vara litet svårt för herr Björnsson att tala örn för kammaren och även för reservanterna
själva, att de med reservationen hade avsett någonting, som är
för reservanterna fullkomligt främmande. Jag menade alltså, att det knappast
var herr Björnsson, som inte i utskottet följt diskussionen ingående, eftersom
lian inte suttit med vid behandlingen av ärendet, som hade att tala om för reservanterna
vad de menat, när de sökt klarlägga det själva. Utskottets ärade
ordförande har inte gjort sig skyldig till någon sådan missuppfattning eller oriktig
tolkning av reservationen som herr Björnsson givit uttryck åt. Utskottets
ärade ordförande återgav nämligen, såvitt jag förstod honom rätt, fullkomligt
riktigt vad reservanterna tagit sikte på.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte lägga mig i tvisten mellan
herr Björnsson och herr Velander, men örn herrarna vilja ha ett vitsord här
inför kammaren, än jag villig att säga, att samma envetenhet, som skymtat
fram här i debatten, och i ännu högre grad ha de ärade reservanterna lagt i dagen
i utskottet, så att de kunna vara fullt nöjda med sin insats i denna fråga,
även örn de i rättvisans namn skulle förlora vid omröstningen. Det förefaller
mig också att kammarens ledamöter i alla fall fått så pass god inblick i det
föreliggande spörsmålet, trots dess invecklade natur, att det inte skall vara
så svårt att välja.

Kanske jag, herr talman, när jag använde mitt elaka uttryck nyss inte borde
ha sagt »reservanternas» — jag åsyftade bara herr Wehtje och herr Velander,
inte de andra.

Herr Velander: Jag beklagar, herr talman, att jag måste taga upp utskottsordförandens
uttalande örn vår »envetenhet» inom utskottet.

Den föreliggande frågan har icke varit föremål för någon vidlyftig debatt
inom utskottet. Redan vid den första behandlingen därav — eftersom nu utskottsordföranden
ordar örn vad han menar har förekommit i utskottet — uppfattade
jag ordföranden på det sättet, att han var inne på precis samma linje

Onsdagen den 20 juni 1940 em.

Nr 27.

Ang. vissa ändringar i uppbördsf förordningen m. m. (Forts.)
som herr Wehtje och jag nu förfäkta, och det fattades ett enhälligt preliminärt
beslut, att sekretariatet skulle överväga hur man skulle gå till väga för
att komma från de påtalade verkningarna av punkt 4 b) resp. bestämmelsens
uteslutande.

Jag tycker sålunda, att det är ett rätt underligt uttalande från utskottsordförandens
sida, som här kommit till uttryck, helst som det gäller så pass komplicerade
spörsmål som dem vi här behandla. Det är ingen lätt sak att komma
till rätta med dem, åtminstone för reservanterna med de blygsamma förutsättningar
som de representera. De måste arbeta ganska intensivt för att komma in
i vad hithörande frågor egentligen gälla eller betyda. Örn då reservanterna vid
behandlingen i utskottet gjort något försök att klarlägga kärnan i det förslag,
som mari haft före, borde det inte i kammaren av utskottsordföranden tolkas
som »envetenhetrx1 allra minst i detta fall, då utskottet i själva verket från början
enhälligt varit på reservanternas linje och för övrigt sysslat mycket litet
med föreliggande proposition. Den har nämligen icke tagit många timmar i
utskottet.

Herr Björnsson: Jag har nu äntligen lyckats förstå vad herr Velander menade,
då han sade att jag inte borde tala å majoritetens vägnar. Han menade
att jag inte hade förutsättningar att begripa saken, eftersom jag inte suttit
med i utskottet, då beslutet fattades. Det tycker jag är att ställa litet för stora
fordringar på kammarledamöternas självbesinning.

Vad jag konstaterade var, att herr Velander nu började tala örn fall, där rörelseidkare
under de två eller tre sista åren begagnat den fria avskrivningsrätten
till att avskriva hela värdet av sina inventarier eller genom att betala mycket
stora pensionsavgifter under de åren åstadkommit samma effekt. Men det,
som reservanterna talat örn i sin reservation, är någonting helt annat. I reservationen
har man sagt, att det kan tänkas rörelseidkare —. och sådana kan
jag tänka mig — som ha varit mycket moderata i sin avskrivningspolitik, så
att det återstår mycket att avskriva. Då säger man: »Nu vill utskottet hindra
dessa att helt plötsligt öka avskrivningen!» Ja, därför att det är ett. sätt att
få skatten mindre än den rätteligen bör vara. I den mån de få rättighet att
öka sin avskrivning, bli de ju befriade från skatt i en grad. som inte är avsedd.
I sådana (fall blir emellertid deras skatt på lång sikt inte mindre utan
större; således ger en dylik avskrivningspolitik ett resultat motsatt det reservanterna
tänkt sig.

Vad nu sagts gäller örn ökade avsättningar till pensionsstiftelser. Det är väl
ganska rimligt, att avsättningar till pensionsstiftelser skola ske ^någorlunda
jämnt. Det är ju ett behov, som växer fram praktiskt taget något så när
konstant i en stationär rörelse. Naturligtvis kan det tänkas fall, där man helt
plötsligt upphör att ha några förpliktelser att pensionera, men de fallen äro
försvinnande få. Det är väl, då det gäller bolag, endast i fall av likvidation,
och då spelar det ju inte så värst stor roll, örn man skulle få en sådan bestämmelse
som det här gäller. De fall, som herr Velander har dragit fram bär, äro
alltså försvinnande få i jämförelse med de fall, där bestämmelsen i punkt 4 b)
behövs.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag anser mig skyldig att säga, några ord
med anledning av den blanka reservation som jag fogat vid detta utlåtande.

Den debatt, som förekommit inom utskottet i dessa mycket invecklade saker,
har för mig förefallit att vara ganska oklar, och jag kan inte finna att den debatt,
''sorn förekommit i kammaren, heller fullständigt klarlagt dessa problem.
Jag vill, herr talman, egentligen bara be att få bekänna, att jag för min del

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m. (Forts.)
i stort sett gillar den reservation, som avgivits av herr Elon Andersson m. fl.,
och jag ber att särskilt få trycka på några punkter i den reservationen, som
jag för min del anser stå ganska oemotsagda; åtminstone har det inte förebragts
några verkliga bevis mot deras riktighet.

Det säges där, att de av utskottet tillstyrkta skatteskärpande bestämmelserna
under punkt 4 b) skjuta över målet. Jag tror att detta är ganska klart. Det
säges också att rörelseidkarna enligt förslaget sättas i en icke motiverad Särställning.
Jag tror att det är ganska svårt att motsäga även det. Längst ned på
s. 38 i reservationen framhålles också följande: »Särskilt betänklig framstår
skatteskärpningen i sådana fall, då den grundas därpå, att den skattskyldige
lojalt följt myndigheters och organisationers anvisningar att iakttaga moderation
vid beräkningarna av avskrivningarna och av denna anledning underlåtit att
öka sina reserver...» Det säges också att ett bolag drabbas av en straffbeskattning
av den anledningen att bolaget, som icke lagligen har rätt att minska
sin skattepliktiga inkomst genom avsättningar till pensionsstiftelser, trots detta
förbud icke gjort detta.

Jag kan inte förstå annat än att dessa anmärkningar måste vara så pass
vägande, att jag för min del, herr talman, i varje fall icke kan rösta för ut
skottets betänkande, utan kommer att rösta för reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Elon Andersson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Elon Andersson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Wehtje begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

gående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av dels Äng. ändring
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den * semester29
juni 1945 (nr 420) örn semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a''jen m''m''

Genom en den 29 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 221, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester;

2) lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första hammaren:

nr 310 av herr Wistrand,

nr 311 av herr Strand,

nr 316 av herr Ericsson, Carl Eric,

nr 317 av herr Hage ävensom

inom andra hammaren:

nr 474 av herr Nilsson i Göteborg, likalydande med nr 311 i första kammaren,

nr 475 av herrar Karlsson i Grängesberg och Gavelin,
nr 483 av herr Henrihsson,

nr 484 av herr Henrihsson, likalydande med nr 316 i första kammaren,
samt

nr 485 av herrar Dahlgren och Jansson i örebro.

I motionen I: 310, av herr Wistrand, hade yrkats, att propositionen skulle
avslås.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionen I: 310 bifalla propositionen
nr 221 oförändrad;

B. att motionerna I: 311, I: 316, II: 474, II: 475 och II: 483—485 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt; samt

C. att motionen I: 317, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
förut anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I förslaget till lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete var 1 § så lydande:

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omFörsta
hammarens protoholl 19A6. Nr 27. 7

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
fattning som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar, därest
arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

Vid utlåtandet hade reservationer anmälts

1) av herr Wistrand utan angivet yrkande;

2) av herrar Carl Eric Ericsson, Holmbäck och Andersson i Gisselås, vilka
på åberopade grunder hemställt, att 1 § i förslaget till lag örn förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
måtte erhålla följande lydelse:

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar, därest
arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.

Vad under 3) är stadgat skall dock icke gälla arbete ombord å fartyg.

3) av herrar Uhlén, Hermansson, Larsson i Östersund, Lundberg och Holmberg,
vilka ansett, att utskottets uttalande beträffande 1 § i förslaget till lag
örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet med hänsyn till vad sålunda anförts bort tillstyrka förslaget
till lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete med den ändringen, att 1 § erhölle följande lydelse
:

1) arbete under jord i gruva, i stenbrott eller vid byggande av tunnel,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 21 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Holmbäck: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra
lagutskottets utlåtande nr 37 får jag hemställa,

Onedagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de däri behandlade lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis
och, i den mån så erfordras, styckevis, med promulgationsstadgande, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan i punkten A föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Holmbäck sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1915 (nr 420) om semester.

7 §■

Denna paragraf lydde:

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst
sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest
arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen
av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast
högre antal dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under---sådan dag.

Örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

Herr Wistrand: Herr talman! När fjortondagarssemestern år 1938 infördes
här i landet under enhällig medverkan av samtliga partier, stod det mycket
klart för alla, att den enda form, under vilken lämpligen en semesterlagstiftning
kunde äga rum, vore att den gavs minimikaraktär så att det hänvisades
till enskilda överenskommelser på arbetsmarknaden i de fall, där det kunde
vara önskvärt med en längre semester än lagen stadgade. Detta framhävdes
också vid den tiden av departementschefen, statsrådet Möller. Det återfinnes
i den då avgivna propositionen ett uttalande av honom av bland annat följande
innehåll: »Den enda framkomliga vägen vid en social skyddslagstiftning
av den förevarandes natur torde vara att giva densamma en minimikaraktär.
» För denna uppfattning förelåg det alldeles otvivelaktigt mycket starka
skäl. Det är ytterligt svårt att för olika arbetargrupper fastställa olika
slag av semester, då svårigheter uppstå i arbetet, som kunna vara synnerligen
betydande. Detta har också i samband med förberedelserna av detta
ärende kommit fram på ett mycket auktoritativt sätt bl. a. i yttranden från
arbetarorganisationer Jag skall be att få läsa upp här, vad till exempel
Svenska metallindustriarbetareförbundet skrivit örn saken: »Inom metallindustrien
är arbetet i allmänhet av sådan natur, att äldre och yngre arbetare
äro beroende av varandras prestationer. Yngre arbetare utföra oftast enklare
arbetsuppgifter som förberedelser till sådana arbeten, som senare utföras av
äldre arbetare. Denna beroendeställning är givetvis skiftande inom olika, företag.
Vid vissa företag är beroendet av yngre arbetare mycket stort, medan
däremot vid andra företag detta beroende är avsevärt mindre. Det vore givetvis
önskvärt, särskilt ur folkhälsosynpunkt, att den lagstadgade semestern för
sådana arbetare, som befinna sig i uppväxtåren, kunde fastställas till längre

100

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
tidsperiod än för arbetstagare i övrigt. De praktiska svårigheterna äro dock
så stora, att det är omöjligt att skapa ett rättvist system.» Detta säger landsorganisationens
största yrkesförbund. I ett annat samband säger samma förbund:
»En differentiering av semestern skulle, även om betydande svårigheter
av praktisk art föreligga, vara möjlig att genomföra. Hur än differentieringen
företages kommer den dock att ge anledning till missnöje och motsättningar
mellan parterna på arbetsmarknaden.» I liknande riktning har också Svenska
gjutareförbundet yttrat sig.

Det föreligger således mycket stora praktiska svårigheter på arbetsmarknaden
att genomföra en legalt differentierad reglering av semestern. Redan
detta bör enligt min mening ge anledning till synnerligen stora betänkligheter
mot att gå med på en sådan reglering, som här föreslås av Kungl. Maj :t.
Härtill bidrager även den synpunkten, att vi här i landet redan ha en legal
semester, som är den längsta, som på lagstiftningsväg finns genomförd i något
land. Det är ju så, att den internationella konvention, som finns utarbetad
i semesterfrågan, inte sträcker sig längre än till en semester på sex dagar,
en internationell konvention, som dock. såvitt jag vet, inte blivit ratificerad
i en hel del industriländer av med vårt land jämställd typ. Man kan
därför, även örn man ställer sig gynnsam till själva kravet att bereda vissa
arbetargrupper en längre semester, ställa sig mycket betänksam till klokheten
att genomföra en lagstiftning på området på sätt, som nu är föreslaget.

Jag vill emellertid, herr talman, anföra ytterligare en synpunkt. Vi ha beslutat
vid denna riksdag — och stå antagligen inför ytterligare beslut -—■ örn
mycket vittgående sociala åtgärder och mycket vittgående sociala utgifter.
Det har gång på gång betonats, att förutsättningen för att vårt land skall
kunna bära dessa utgifter är att produktionen inte endast uppehälles utan även
ökas. En utpräglad brist på arbetskraft råder för närvarande. Jag vågar ifrågasätta,
örn det under sådana förhållanden är klokt — vilken uppfattning
man eljest må lia till frågan örn längre semester för vissa arbetargrupper —-att nu i detta läge gå in för en lagstiftning, som inte kan undgå att medföra
en avsevärd minskning i antalet arbetstimmar här i landet.

Man kan säga, att det här gäller en skyddslagstiftning. Det gäller att
bereda vissa arbetare större rekreation, och man hoppas få tillbaka den tid,
som åtgår härför, i form av bättre arbetsprestationer, när vederbörande återkomma
styrkta till arbetet. Jag vågar säga att så knappast kan ske i förevarande
läge. I varje fall kan man inte nå kompensation i full utsträckning;
det är inte gärna tänkbart.

Jag skulle med den inställning, som jag har till frågan, egentligen föranledas
yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Då emellertid utgången är
ganska klar och det kanske underlättar proceduren i någon mån, örn jag inte
gör ett sådant yrkande, skall jag avstå därifrån. Kammarens tid har ju sannerligen
under denna dags debatter ändock tillräckligt missbrukats. Jag
skall därför nöja mig med, herr talman, att till protokollet lia fått uttala mina
synnerliga betänkligheter mot att genomföra en lagstiftning av den art,
som här är ifrågasatt.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag vill först ge min anslutning till
de uttalanden, som här äro gjorda av herr Wistrand. Jag kunde också ha nöjt
mig med att instämma med honom, men då jag hade för avsikt att i visst avseende
komma med ett speciellt yrkande, har jag måst avgiva en särskild reservation,
som jag nu något vill motivera.

Innan jag gör detta, vill jag emellertid särskilt framhålla det egendomliga
förhållandet, att man nu, då det råder en utomordentligt svår brist på arbets -

Onsdagen den 20 juni 1940 em.

Nr 27.

101

Ang. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
kraft, stiftar lagar, som enligt min mening måste ytterligare öka denna brist.
Vi hade ju för några dagar sedan i denna kammare en interpellationsdebatt,
där det med all önskvärd tydlighet framgick, att myndigheterna — i detta
fall representerade av statsrådet Sträng — gjorde mycket stora ansträngningar
för att tillgodose behovet av arbetskraft. Man har särskilt från lantbrukarhåll
framfört sina betänkligheter inför läget och framhållit de mycket
stora svårigheter, som man där har att dragas med på grund av bristen på folk.
Vi ha också sett i pressen, att det från ansvarigt regeringshåll satts i fråga
att man nu skulle begagna sig av pensionärer för att fylla ut luckorna bland
arbetarmassorna. Samtidigt härmed kommer man nu med en lag, som ytterligare
ökar svårigheterna att skaffa folk, i det att stora grupper, som inte
tidigare haft tre veckors semester, nu skola komma att få denna förmån.

Jag vill i detta sammanhang inte alls yttra mig örn behovet av det ena
eller andra i det här avseendet. Jag har emellertid känslan av att man kanske
under den nuvarande mycket svåra situationen på arbetsmarknaden, skulle
kunna ha nöjt sig med att inte nu sätta en sådan lag som den här föreliggande
i kraft.

Vad sedan beträffar sjöfarten, förhåller det sig väl så, vilket torde vara
kammarens ledamöter bekant, att sjöfarten är den kanske mest internationella
av alla näringsgrenar; det är fallet såväl i Sverige som i andra länder. Man
har ju också av den anledningen sökt att träffa internationella överenskommelser
örn de regler, efter vilka man bör ordna arbetet och levnadsförhållandena
ombord på fartyg. I det syftet anordnades också —■ det var i november
förlidet år — en internationell konferens i Köpenhamn, där svenska regeringen
och svenska intressen från såväl arbetar- som arbetsgivarsidan voro
representerade. Denna konferens var en föregångare till den konferens, som
för närvarande pågår, anordnad av internationella arbetsbyrån, i Seattle i
Nordamerika. Där har man tagit upp till behandling alla de sociala frågor,
som beröra sjöfolkets anställning ombord på fartyg. Såvitt jag vet — jag
tror jag kan säga det alldeles bestämt — har man icke där från något håll,
alltså inte heller från svenskt, framfört krav på så långt gående bestämmelser
i fråga örn semester, som införts i denna lagstiftning. Man har inte ifrågasatt
någon annan differentiering beträffande semestern för de ombordvarande än
skillnaden mellan semesterns längd för befälet å ena sidan och besättningen
å andra. I detta förslag avser man emellertid att göra en differentiering i
semesterns längd för besättningsmän. Jag vill inte yttra mig örn huruvida
detta kan vara behövligt eller inte, men så mycket torde väl ändå vara ganska
säkert att man inte bör från svenska myndigheters sida för svensk sjöfart
stifta lagar, som gå längre än de lagar, som man har för avsikt att ge internationell
giltighet. Detta kommer ju ovillkorligen att medföra, att man försätter
den svenska sjöfarten i ett sämre läge än den utländska.

Jag vet, att utskottsma jonte tens företrädare — vilken av herrarna det nu
blir — på detta kommer att svara, att sjöfarten har haft sådana konjunkturer,
att den utan svårigheter kan taga de kostnader, som äro förenade med
denna utökning av semestern. Det är sant, att sjöfarten under de år, som nu
gått, haft mycket goda konjunkturer och förtjänat pengar, mycket pengar,
kanske för mycket pengar, men det är en situation, som är ganska enastående
i sjöfartens hela historia, och jag tror inte att man kan räkna med att denna,
situation skall bestå så länge till. Det har också visat sig, då sjöfartens skatteförhållanden
nyligen behandlades i samband med krigskonjunkturskattens avskaffande,
att såväl — som jag förmodar — regeringen som bevillningsutskottet
och riksdagen haft ögonen öppna för att sjöfarten kan komma i en
situation, som är helt och hållet olika den nu rådande, och från de ansvarigas

102

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
sida har man tagit stor hänsyn till detta förhållande. Att man då här i detta
land nu utan vidare vill framskapa en lagstiftning sådan som denna, finner
jag icke stå i överensstämmelse med de skyldigheter, som man kan anse att
våra myndigheter ha gentemot denna för landet mycket viktiga näringsgren.

Det föreligger också en annan omständighet, som jag skulle vilja peka på.
Enligt lagen kommer sjöfolket under vissa förhållanden att inräknas bland
den grupp arbetare, som anses ha s. k. pressande och hälsofarligt arbete. Lagen
föreskriver nämligen, att örn minst fyra timmar av arbetstiden äro förlagda
under tiden mellan klockan tio på kvällen och klockan sex på morgonen, skall
detta arbete anses vara pressande och hälsofarligt. Det förefaller mig nu, som
örn den, isom skrivit denna del av lagen, har haft mycket litet reda på de
praktiska förhållandena ombord på fartyg. Ty det är så långt ifrån, att detta
nattarbete till sjöss kan anses särskilt pressande och hälsofarligt, att enligt
min mening, som haft att göra därmed under en lång följd av år, är förhållandet
rakt motsatt. Arbetet till sjöss försiggår ju av naturliga skäl och sedan
många århundraden tillbaka i vakter. I regel är det så, att dessa vakter äro
uppdelade i två iskift. Nattvakten börjar då på kvällen klockan halv åtta och
håller på till klockan tolv. Sedan är det ny vakt från klockan tolv till klockan
fyra, och sedan ytterligare en vakt mellan klockan fyra och klockan åtta,
då dagvakten tar vid. Den tid, under vilken det alltså skall anses pressande
och hälsofarligt att arbeta, har man i regel — det finns ju undantag — tre
man på vakt. Av dessa tre man är det en, som styr, en annan, som står på
utkik, under under det att den tredje ligger på däck och sover någonstans. När
sedan mannen till rörs skall avlösas, avlöses han av utkiken. Utkiken i sin
tur avlöses av den, som legat och sovit en eller en halv timme, och den, som
stått till rörs, blir då ledig och får gå ned för att söka få den vila, han kan få.

Man kan ju knappast säga, att detta är ett pressande arbete. Jag vet inte,
örn någon av kammarens ledamöter varit ute till sjöss, men jag tror, att örn
någon varit det och vill ge till känna sin ärliga uppfattning om karaktären
av detta arbete, han inte under några omständigheter kan karakterisera det
som pressande och hälsofarligt.

Jag tror inte heller, att avsikten med lagen varit, att den skulle verka på det
sättet. Jag_kan mte^föreställa mig att någon, som känner till dessa förhållanden
och blivit tillfrågad, kan anse att lagens bestämmelser örn pressande och
hälsofarligt arbete böra vara tillämpliga på sjöfolket. Örn den, som anser det,
måste jag säga, att han inte har något begrepp örn hur arbetet till sjöss går
till. Att sjöfolket arbetar i skift, är visserligen sant, men det är ett skiftarbete,
som inte är på något sätt betungande eller arbetsfyllt. Jag vill nämna, att man
på ett och samma fartyg, som till exempel gör en resa till längre borr liggande
farvatten, i regel har sex man, som äro sysselsatta med dessa vakter, då man
har tvåvaktsystem. Utom dessa sex man finns det ett par, tre man — det är
beroende på hur många, som äro anställda ombord — som arbeta som s. k. dagmän.
Dessa dagmän sysselsättas precis som vanliga arbetare i land, men deras
arbete är utan tvivel mera betungande än det arbete, som de utföra, vilka ha
vakt och som ha normalt arbete under fyra, fem timmar örn dygnet och för
övrigt ett mycket lätt arbete. Nu skulle det mycket egendomliga förhållandet
inträffa, att av de ombordvarande de män, som äro dagmän, överhuvud taget
inte skulle komma i fråga, när det gäller denna ökning av semestern, utan
fortfarande skulle ha fjorton dagars semester, under det att de, som ha ett
vida lättare arbete, skulle få tre veckors semester.

Jag tycker, att hela detta förslag, vittnar örn att man inte har tänkt igenom
detta problem på ett sätt, som vore skäligt och befogat och som man skulle
kunna ha rätt att fordra, innan en lag som denna sättes i kraft. Jag vill särskilt

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

103

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Foris.)
erinra om att kommerskollegium — det är i själva verket flera institutioner,
som gjort det, men jag vill särskilt åberopa kommerskollegium — i sitt yttrande,
angående lagen har avstyrkt dess genomförande.

Jag skall därför, herr talman, be att få framställa ett yrkande i enlighet
med den vid andra lagutskottets utlåtande fogade reservationen av herrar
Holmbäck, Andersson i Gisselås och mig.

Herr Uhlén: Herr talman! Eftersom herr Wistrand avstod från att yrka
avslag, har jag ingen anledning att utförligare bemöta vad han sagt. Jag
skulle emellertid vilja framhålla ett pär synpunkter, men skall göra det helt
kort för att inte alltför mycket förlänga debatten.

Då herr Wistrand liksom också herr Ericsson räknar med att en förlängning
av semestern för de kategorier, som det här är fråga örn, a priori kommer att
medföra ett minskat arbetsresultat, hävda de en uppfattning, som strider såväl
mot semesterns syfte som hittills inkasserade resultat av tidigare semesteroch
arbetstidslagstiftning. Syftet med denna ändring av lagen är att den arbetskraft,
som det här är fråga om, alltså minderåriga och de, som ha särskilt
ansträngande arbete, skola få en med en vecka utökad rekreation per år. Syftet
med detta är självklart att förbättra folkhälsan, speciellt vad de unga beträffar,
alltså i den åldern, då det är särskilt viktigt att fara varsamt fram
med arbetskraften. Örn lagen motsvarar sitt syfte, förbättras folkhälsan, och
en förbättrad folkhälsa brukar inte som sekundärt resultat medföra en försämring
men däremot en förbättring av arbetsresultatet.

Naturligtvis kommer det att uppstå vissa svårigheter vid övergången till
den nya ordningen, sådana anpassningssvårigheter, som alltid äro förknippade
med näringslivets anpassning till lagar av med denna jämförlig karaktär. Men
dessa svårigheter kunna naturligtvis i detta fall liksom alltid annars övervinnas,
och sodan de första anpassningssvårigheterna äro övervunna, kan man
ju inkassera som en verkan av denna lag enbart gynnsamma erfarenheter, liksom
man kunnat göra tidigare i alla jämförbara fall. Jag skall med dessa ord
avstå från att uppehålla mig vid de mera allmänna synpunkterna.

Jag skall sedan be att gentemot herr Ericsson få framhålla, att det inte finns
anledning att undantaga sjöfarten från denna lags giltighetsområde. Sjöfolket
arbetar ju under sådana förhållanden, att de i allmänhet kunna anses betydligt
mera vanlottade än alla andra löntagare. Man bör inte ytterligare försämra
deras förhållanden. Det skulle vara en uppenbar orättvisa att från denna lags
tillämpning undantaga en sådan grupp arbetare, som i så mångå avseenden
kan räknas bland de vanlottade löntagarna. Jag tycker, att det till och med
borde ligga i sjöfartens eget intresse, att man, åtminstone i stort sett, ger samma
förmåner åt sjöfartens arbetstagare, som näringslivet i övrigt ger sina arbetare.
Vägrar man sjöfartens folk de förmåner, som gälla för andra, kan sjöfartsnäringen
få erfara vissa konsekvenser av detta, nämligen svårigheter att
rekrytera arbetarkåren. Jag skulle tro, att sjöfartsnäringen kommit i kontakt
med sådana svårigheter tidigare, och ju större orättvisor man begår mot de i
sjöfarten anställda, desto större måste dessa rekryteringssvårigheter lili.

Herr Ericsson talade örn att skiftarbetet inte för sjöfolkets del kunde anses
vara något särskilt pressande arbete. Jag vill da erinra om att läkarvetenskapen
och arbetarskyddslagstiftningen ha varit eniga örn att nattarbete i och
för sig är mera pressande än dagarbete, oavsett örn arbetet i sig självt är fysiskt
ansträngande eller inte. Den allra äldsta delen av vår arbetarskyddslag
innehåller därför också en bestämmelse, som innebär förbud mot att använda
kvinnor för nattarbete inom industrien. Redan pa det tidiga stadium, när den
lagen stiftades — jag vill minnas det var någon gång på 1880-talet — räknade

104

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
man med såsom ett faktum, att nattarbete i och för sig är mera pressande än
dagarbete, oavsett hur ansträngande själva arbetet än må vara. Jag anser alltså,
herr talman att det inte finns någon anledning att undantaga sjöfolket,
utan att det tvärtom finns mycket stor anledning att låta sjöfartens folk få del
av denna lilla förmån.

X stället för att taga bort någonting av den föreslagna lagen, ha vi, några
reservanter, ansett att man bör göra ett tillägg. Vi ha nämligen i vår reservation
förordat det yrkande, som har framställts i motion nr 311, nämligen att
sådana arbetare, som arbeta med byggandet av tunnlar, skola jämställas med
gruvarbetare, som arbeta under jord, och stenarbetare, som arbeta i stenbrott
under jord. Stenbrott under jord förekomma i mycket begränsad utsträckning
i vart land, medan det däremot under de senare åren har förekommit tunnelarbete
i mycket stor utsträckning i sammanhang med de stora kraftverksbyggena,
där man i åtskilliga fall har byggt kilometerlånga tunnlar, i vilka arbetarna
ha varit sysselsatta ett eller ett par år. Tunnelarbetarna ha som regel
arbetat under mycket svårare förhållanden än gruvarbetare i allmänhet göra,
ty förhållandena i ett tillfälligt arbete äro naturligtvis alltid mera primitiva
än i ett varaktigt arbete, t. ex. i en gruva eller ett stenbrott. Vi ha alltså ansett
det rimligt, att även de, som äro anställda för att utföra tunnelarbete, inbegripas
i lagens tillämpning, i synnerhet som dessa arbetare i regel få gå ifrån
ett tunnelarbete till ett annat och sålunda kunna vara sysselsatta med sådant
arbete i flera år med korta avbrott eller i vissa fall utan några avbrott alls.

Vi ha vidare förordat, att tiden för nattskiftets början, som i den av utskottet
förordade lagtexten har fixerats till klockan 22. skulle ändras till klockan
21. Vi ha ansett att natten inträder redan klockan 21 åtminstone i större delen
av vårt land — kanske till och med på många orter mycket tidigare — och
ha därför ansett det rimligt att denna tidpunkt fixeras till klockan 21 i stället
för klockan 22. Vi ha alltså förordat en ändring i enlighet därmed.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag
med de ändringar som föreslås i reservationen nr 3.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Gentemot herr Uhléns uppfattning, att en längre semester skulle medföra oförändrade
eller kanske förbättrade arbetsresultat, skulle jag vilja fråga: varför
befanns det då angeläget under krigstiden, när förhållandena delvis liknade
de nuvarande, att suspendera vissa arbetstidslagar?

Herr Strand: Herr talman! Den siste ärade talaren ställde en fråga, visserligen
inte till mig, utan till herr Uhlén. Jag vill emellertid för min del omedelbart
besvara den så, att det kan finnas'' anledning att suspendera denna
lagstiftning under en kortare tid, då behovet av arbetskraft är särskilt påtagligt
och då de svårare verkningarna av ett sådant avsteg från vad som
i allmänhet gäller inte kunna bli så särskilt stora.

Det var emellertid inte för denna saks skull jag hade begärt ordet. Jag
skulle till vad herr Wistrand i sitt första anförande sade vilja framhålla, att
de olägenheter, som skulle följa med olika längd på semestern för olika arbetargrupper,
icke kunna vara oöverkomliga, eftersom man i våra statliga och kommunala
verk har differentierad semester, medan man däremot inom industrien
i. allmänhet håller sig till en ensartad semester och därför är van vid att samtliga
arbetare befinna sig på arbetsplatsen på en gång. Kommer man in i andra
förhållanden i detta avseende, så tror jag också att man kan inrätta sig efter
dem utan att det blir några svårare följder för produktionen. Meningen med
den längre semestern för de yngre arbetarna måste ju vara den, att man skall

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

105

Ang. ändring i semesterlagen, ni. m. (Forts.)
bereda dem längre ledighet under den tid, då de växa upp, och därigenom
spara deras arbetskraft under dessa år för att få bättre nytta av den längre
fram. Den paragraf, som bestämmelserna återfinnas i, nämligen 7 §, bär ju
dessutom den förtjänsten framför andra gränsdragningar, att den har en klar
linje, nämligen att arbetare, som icke ha fyllt aderton år, skola få den förlängda
semestern.

Beträffande vad som återfinnes under punkt 2) i utlåtandet, nämligen lagen
örn förlängd semester åt vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete, har jag, herr talman, väckt en motion, och det var den jag
skulle vilja litet närmare motivera.

Jag medger gärna, att när det gäller undantagsbestämmelser av det här
slaget är det litet svårare att få en gränslinje, som skall skilja ut vilka som
skola ha de bättre förmånerna, än när det gäller exempelvis en klar ålderslinje.
Det har här föreslagits, att vissa arbetare, som äro sysselsatta med arbete under
jord i gruva eller stenbrott, skola ha den förlängda semestern, och jag har
yrkat, att även arbetare, som sysselsättas med tunnelarbete, skola få denna
förmån, eftersom de arbeta under precis samma förhållanden som arbetarna i
stenbrott i varje fall. De ha dessutom i regel den olägenheten att dräs med,
att arbetet får bedrivas under mera primitiva förhållanden, vilket enligt min
mening kati motivera en längre semester än den sedvanliga. Det har utförts
mycket stora tunnelarbeten för kraftverk, och det skall utföras mycket stora
tunnelarbeten i Stockholm för trafikens ordnande, och det kan vara motiverat
att bereda dem, som äro sysselsatta med dessa arbeten, samma förmån som
de under punkten 1 i denna paragraf angivna arbetargrupperna. Yrkandet har
upptagits i reservationen nr 3 men med en formulering sorn avviker litet från
formuleringen i motionen; i reservationen yrkas det nämligen, att arbetare,
som sysselsättas vid byggande av tunnel, skola komma i åtnjutande av den förlängda
semestern. Jag för min del har ingenting att erinra emot ändringen; reservationens
formulering är kanske litet klarare och täcker i varje fall vad
som åsyftats i motionen.

Motionen har ytterligare ett yrkande, nämligen att arbetare i mörkrum skall
beredas en längre semester genom att hänföras till samma grupp som de, vilka
nämnas i femte punkten i samma paragraf, alltså de, som utsättas för röntgenstrålning
eller strålning från radioaktivt ämne. Personer, som arbeta i
mörkrum under en sammanlagd tid av minst fyra timmar per dygn, äro i
regel sådana arbetare, som sysselsättas vid sjukhusens anläggningar för framkallning
av radio- och röntgenplåtar och dylikt — det är alltså inte fråga örn
mörkrumsarbetare som syssla med framkallning av vanlig film — och det har
redan — inom kommunalarbetareförbundets verksamhetsområde, skall jag kanske
tillägga — när det gäller sjukhusen och för övrigt också inom vissa statliga
inrättningar av samma slag fastställts en längre semester även för mörkrumsarbetare.
Inom utskottet har man emellertid funnit, att yrkandet i motionen
i många avseenden möjligen skulle försvåra lagens tillämpning och
kanske utestänga vissa arbetare, som man nu anser böra få denna förmån, från
rätten till förlängd semester. Jag är inte tillräckligt insatt i dessa angelägenheter
för att kunna vidhålla mitt yrkande på denna punkt. Jag är övertygad
därom, att örn det kommer att std på detta sätt i lagen, förändrar det inte de
förmåner, som vissa kommunalanställda eller anställda vid statliga sjukhus redan
ha. Jag har alltså på donna punkt intet särskilt yrkande.

När det sedan gäller det, som herr Ericsson här har talat örn och som också
återfinnes i en reservation, i vilken det yrkas, att sjöfolk skall undantagas
från bestämmelsen att arbetare med nattjänst skola komma i åtnjutande av förlängd
semester, kan jag inte dela hans uppfattning. Det kan för närvarande

106

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
inte åberopas några ömmande omständigheter när det gäller rederinäringen,
vilka skulle motivera att sjöfolket sättes i undantagsställning i detta hänseende.
Enligt min mening är en oregelbunden arbetstid alltid pressande. Det
är endast under de allra första åren på sjön som sjöfolket har den uppfattningen,
att sjömansyrket är någonting särskilt lockande, ja, jag tror inte att den uppfattningen
varar över längre period än den första turen; sedan kommer man snart
nog underfund med att arbetet på sjön såväl som alla andra slag av arbete fordrar
sin man. Och om sjöfolket har en oregelbunden arbetstid, bör det enligt min
mening också komma i åtnjutande av den förmånligare semestern. Detta kan
vara motiverat också av ett annat förhållande, nämligen att sjöfolket får utföra
sitt arbete borta från hemmet. De ha icke tillfälle att, örn de äro gifta, vara
tillsammans med sina familjer, utan de tvingas att uppehålla sig på fartygen
långa perioder, och örn något skulle motivera en särskild förmån, borde det väl
vara dessa arbetsförhållanden, som alltid följa med arbete på annan plats än
hemorten. Kunna dessa personer genom en förlängd semester beredas tillfälle
att vistas i hemorten tre veckor under ett år i stället för två som tidigare, tycker
jag det bör vara dem väl unnat.

Vad jag för min de] mest har att erinra mot bestämmelserna i den här paragrafen
är, att vederbörande arbetstagare skola ha arbetat på det sätt, som
säges i lagen, under minst sexton av månadens trettio dagar, vilket betyder att
den, som regelbundet skiftar arbetstid varje vecka, så att han har dagskift
den ena veckan och nattskift den andra, inte kommer att bli berättigad till någon
förlängd semester. Jag tror att det kommer att bli tvistigheter beträffande
arbetstidens förläggning i många fall, där arbetet ordnas på sådant sätt. Där
man inte regelbundet har en sådan skiftgång, kommer nog skiftgången att ordnas
med hänsyn till semesterbestämmelserna, alltså på det sättet, att arbetsgivarna
slippa ge den förlängda semestern åt arbetare, som arbeta i nattskift,
ehuru inte i den omfattning som föreskrives i denna lag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Uhlén m. fl. avgivna
reservationen nr 3.

Herr Forslund: Herr talman! Då utskottets ärade ordförande inte är i tillfälle
att här närvara och då jag delar den uppfattning, som tar sig uttryck
i utskottsmajoritetens utlåtande, ber jag att få säga några ord.

Jag vill påminna därom, att det förslag, som nu bär förelagts riksdagen, har
föregåtts av beredning av särskilt tillkallade sakkunniga, och den beredningen
har sedermera resulterat i det förslag, som utskottet vill rekommendera till
antagande. Jag vill då säga till dem, som vilja göra ytterligare tillägg eller
ställa ytterligare krav, att föredragande statsrådet ju har anfört, att det mycket
väl kan tänkas att det finns andra arbetargrupper, som borde kunna komma
i fråga för åtnjutande av denna förmån, men att det bör bli framtiden, som
får utvisa detta, och att dessa spörsmål få bli föremål för samma utredningsförfarande
som har tillämpats beträffande de frågor som utskottet föreslår nu
skola avgöras.

I anledning av herr Wistrands uttalande örn att semesterbestämmelserna
skulle vara av minimikaraktär får jag säga, att de förbättringar, som här
ske, inte ändra karaktären av det som tidigare har fastställts och uttalats. Det
är givet, att denna förbättring av semesterlagen inte förtar innebörden, utan
att denna lag fortfarande har en minimikaraktär, och det framgår väl bäst därav,
att det finns många medborgare här i landet som ha vida längre semester
än vad semesterlagen föreskriver, detta antingen enligt kollektiva avtal eller
genom överenskommelse på annat sätt med staten eller annan arbetsgivare. Det
finns ju människor som ha sig tillförsäkrad en semester på inte bara tolv da -

Onedagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

107

Ang. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
gar, utan fyrtiofem dagar, vilket visar att semesterlagen, sådan den nu blir avfattad
och sådan den tidigare har varit avfattad, måste anses ha minimikaraktär.
Jag är för min del inte alls främmande för tanken, att de i produktionen
i allmänhet arbetande människorna, i den mån vårt land har möjligheter därtill,
böra kunna komma i åtnjutande av en något bättre semester än vad som här
föreslås. Ingen av oss vill framställa något förslag örn att vi skola skriva ned
semestern för någon grupp av medborgare här i landet, men man kan flaga sig:
örn det råder brist på arbetskraft i så stor omfattning, som nu är fallet, kunna
då inte-de, som ha de långa semestrarna, kanske vara vänliga att avstå någon
dag för det produktiva arbetet i stället för att hävda att de vidgade förmåner,
som man nu vill införa, skulle skada vår produktion? Jag anser att herr Wistrands
resonemang brister i logik, ty han är icke omedveten örn hur det faktiskt
förhåller sig här. Det skulle vara mycket intressant att få en inventering
av hur många människor, sorn ha sin semester ordnad på det och det
sättet, så att vi finge se, hur många som ha bättre förmåner än vad som angives
i denna lag, som nu är ifrågasatt.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn de förslag, som ha ställts dels örn
undantag från lagen och dels örn tillägg till densamma. Då ber jag att till herr
Ericsson få säga, att jag har sysslat åtskilligt med de här sakerna, som beröra
sjöfartsnäringen, och att det för mig är fullständigt klart, att det är en tradition
att företrädarna för arbetsgivarintresset inom sjöfartsnäringen anse. det som
en helig plikt att se till, att denna näring behandlas annorlunda än varje annan
näring — det gäller inte bara här i landet, utan det är en internationell företeelse,
som tar sig bäst uttryck däri, att sjöfolkets intressen inte kunna behandlas
på vanliga internationella kongresser, sådana sorn vi ha inom vår arbetsorganisation,
utan det skall vara speciella konferenser för sjöfolket, konferenser
som nu ha pågått en tid ute i världen och för vilka man får sätta till
tid och arbetskraft. Jag betraktar det därför nästan som en yrkesplikt för
herr Ericsson, att han talar på isätt han gör. Änskönt herr Ericsson har pläderat
för sin sak inom utskottet och även haft medhjälpare där, har han inte
kunnat övertyga utskottet örn att sjöfartsnäringen skulle befinna sig i ett sådant
läge, att den bör vara undantagen från vad man skall stadga för medborgare
i övrigt här i landet.

Beträffande det yrkande, som här har framställts om att de, som arbeta i
tunnelarbete skola jämställas med gruvarbetare och arbetare vid stenbrott under
jord, får jag säga, att utskottet har ansett, att örn man skulle föra in ordet
tunnelarbete i lagtexten, måste vi kunna klart definiera vad som menas med
tunnelarbete. Det finns en mängd olika typer av tunnlar, och örn somligt tunnelarbete
måste man säga, att det icke alltid medför samma besvärligheter som
örn det gäller att arbeta i en gruva. Dessutom är det väl så, att det, som här
i lagen åsyftas, är arbete av stabil karaktär, alltså stadigt återkommande, under
det att tunnelarbete är av tillfällig art. Det är liksom allt annat byggnadsarbete
övergående, och änskönt vi nu ha haft en period med mycket långvarig
byggnadsverksamhet, är ju speciellt tunnelarbetet av mera tillfällig art.

Vad det gäller en sak som herr Strand talade örn, nämligen arbete med röntgen,
så har han ju själv nu funnit, att vad utskottet har sagt på den punkten
är riktigt, nämligen att man inte är övertygad om att ett bifall till det i motionerna
framställda yrkandet skulle vara till nytta för dem, som arbeta på detta
område, men att det snarare kunde komma att krångla till saken. Nu är det ju
dessutom så, att det arbete, som man här syftar på, är föremål för en särskild
inspektion, nämligen av radiofysiska institutionen vid karolinska institutet.
För varje fall när det gäller anställda inom den här branschen tillfrågas denna
institution och får avge sitt sakkunniga yttrande, och inför utskottet har

108

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
det tydligt och klart angivits, att med den tillämpning, som hittills har rått
på detta område, bör man kunna känna sig väl till freds utan att gå in på en sådan
ändring, som motionärerna här ha tänkt sig.

Det är dessa punkter som ha berörts här i debatten, och jag tror att vi nu
göra bäst i att bifalla utskottets hemställan — sedan må det bli framtidens
sak att förbättra denna semesterlag på sätt som då är möjligt.

Herr Berg, Robert: Herr talman! När lagstiftningen örn tolv dagars semester
genomfördes i vårt land, skedde ju inte detta utan protester från det
privata näringslivets representanter — man profeterade örn att företagen inte
skulle förmå bära de väsentligt ökade utgifterna. Samma åsikt framföres nu,
när det gäller en utökning av semestern. När den första semesterlagen antogs,
lämnades rätt stora grupper av medborgare utanför lagstiftningen, d. v. s. de
kommo icke i åtnjutande av semesterrätt. Därför måste lagstiftningen efter
några år. justeras, så att en hel del arbetstagare med tillfällig anställning eller
med deltidsanställlning Hilgo förbättrade semesterförhållanden.

Den utökning av semesterrätten, som nu är ifrågasatt, avser ju för det första
ungdomen, för det andra arbetare under jord, för det tredje skiftarbetare och
slutligen även sjömännen. Nu framhålla det privata näringslivets intressenter
de svårigheter, som knappheten på arbetskraft medför. Men därvid kan man
nog ha anledning fråga sig: vilket är dyrbarast, ungdomen eller de värden som
skulle gå förlorade genom en utökad semester? Jag har den uppfattningen, att
man bör se till att skydda ungdomen så långt som möjligt, så att den inte tar
skada till följd av långvarigt och strängt arbete.

Den lektion, som herr Ericsson gav oss örn sjömännens förhållanden, var
riktig, men den led av en brist, nämligen att den inte var fullständig. Han
talade örn att sjömännen ombord på ett fartyg äro indelade i vakter och att de
tjänstgöra fyra timmar åt gången och sedan få gå och lägga sig. Det är tre
man i varje vakt, och herr Ericsson säger att en står till rörs och en står på
utkik medan den tredje ligger och sover. Jag undrar, herr Ericsson, vilken
förste styrman på ett fartyg som skulle tillåta att den tredje mannen i vakten
skulle få ligga och sova? Jag ifrågasätter örn det någonsin tillåtes.

Vidare vill jag påpeka, att herr Ericssons bevisföring led av en annan brist.
Det är ju inte obekant för herr Ericsson att våra trampbåtar åtminstone förr
ofta seglade med för kort manskap, och örn det på en sådan båt fattades tre man,
hur skulle man då kunna indela manskapet i vakter örn tre man? I sådana fall fick
man tillämpa ett annat system, nämligen att låta sjömännen arbeta i åtta timmar
och sova i fyra. Sådant har också passerat.

Nu säger herr Ericsson att nattjänstgöringen, skiftindelningen med nattvakt
o. s. v., inte innebär något pressande arbete. Nej det kan man nog säga så till
vida, att det inte anstränger nerverna, på samma sätt som vanligt kroppsarbete,
men nattarbete är i alla fall nattarbete, och man kan nog säga att sjömännens
nattarbete är av den karaktär, att det fullt motiverar en utökad semester för
sjömännen.

En omständighet, som vi inte skola glömma bort i detta sammanhang, är sjömännens
ständiga vistelse till sjöss mellan två relingar. Jag undrar örn denna
tillvaro är så synnerligen angenäm. Man kan ju också fråga sig: varför äro
sjömännen så angelägna örn att, sedan de ha varit till sjöss några år, få en
anställning i land och slippa att fara på sjön? Det är givetvis någonting med
detta arbete som inte är som det skall vara, och jag tror att detta fullt kan
motivera en utökning av semestern.

Vad slutligen gäller arbetare under jord får man väl inte förundra sig över
att dessa människor behöva en längre rekreation än vad det möjligen kan

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

109

Ang. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
tyckas att arbetare behöva, som ha sitt arbete ovan jord, och att man från statsmakternas
sida har ansett att man bör utvidga deras rätt till semester. Inom
de kommunala förvaltningarna har man redan tillerkänt stora grupper, såväl
tjänstemän som kollektivanställda, väsentligt längre semester än man har inom
det privata näringslivet. Det bör då inte förtänbas dessa människor, som äro
syssäsatta framför allt under jord, att få denna utökning av semestern.

Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden längre, utan inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan med den ändring som innefattas i
reservationen nr 3 av herr Uhlén m. fl.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill deklarera, att örn jag närvarit vid behandlingen
av detta ärende i utskottet, skulle jag givetvis ha anslutit mig till
den reservation som avgivits av herr Uhlén m. fl. När man i denna reservation
påyrkar, att lagstiftningen även skall omfatta arbete vid byggande av tunnel,
finner jag detta fullt naturligt. Det torde som bekant inom vattenfallsverket
finnas en del arbetare, som äro speciellt avdelade för dylikt arbete och oftast
sysselsättas därmed. Örn dessa torde man kunna säga, att de på sätt och vis
arbeta under samma förhållanden som en person, som arbetar i en gruva. Det
är samma obehag på grund av mörkret, fuktigheten och den unkna luften.

Givetvis kan det, såsom herr Forslund sade, på det området finnas arbetare,
på vilka lagstiftningen skulle bli tillämplig, ehuru så inte barde vara fallet.
Men. det är alltid så med varje social lagstiftning att det alltid kommer att
finnas gränsfall, och den omständigheten, att det även i detta fall existerar
gränsfall, bör inte föranleda, att man icke vågar sig på en lagstiftning. Sådana
gränsfall får man bedöma med hänsyn till vad som i det speciella fallet
är utmärkande för verksamheten.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att yttra mig örn en motion nr 317,
som jag har väckt och vari jag särskilt har pekat på en grupp av manliga och
i stor utsträckning även kvinnliga arbetare, som äro sysselsatta i kemiska tvättinrättningar.
Det torde kunna sägas, att det farliga arbete, som de syssla med
vid rengöring av kläder med användande av kemiska medel, ännu inte har
observerats i någon större utsträckning. Jag har därför ansett det vara särskild
anledning att väcka denna motion.

Verksamheten med kemisk tvätt är på frammarsch. De i kemiska tvättinrättningar
anställda hålla för närvarande på att organisera sig. De lia meddelat
mig, att antalet anställda på det området nu uppgår till oa 2 400, men verksamheten
går som sagt framåt. Nya kemiska tvättinrättningar komma till undan
för undan.

Deit har befunnits —■ jag bär själv haft tillfälle att konstatera det — att en
del av dessa människor bli fördärvade ganska tidigt. De måste syssla med
vissa kemiska ångor som äro giftiga. Följden av detta blir ofta, att de efter
en tid falla offer för en sjukdom, som gör det omöjligt för dem att arbeta. De
känna obehag och ha huvudvärk, och arbetsförmågan minskas undan för undan.
Jag tror inte att vederbörande tillräckligt ha observerat de risker, som föreligga
för dem. Jag har sålunda väckt min motion för att man skall observera,
att det blir fler och fler som syssla med detta farliga arbete.

Jag har hört en läkare säga, att det bästa sätteit för dessa människor att
återvinna hälsan är att vistas i friska luften. Han visste knappast något annat
läkemedel. Därför anser jag, att dessa arbetare böra komma i åtnjutande av en
förlängd semester.

Utskottet bär för sin del antytt, att det är möjligt, att liven dessa arbetare
framdeles kunna komma i åtnjutande av den förlängda semester, varom här är
fråga. Utskottet bär nämligen yttrat, att det är »icke uteslutet, att förnyade

Ilo

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
undersökning-ar kunna giva vid handen att jämväl andra grupper av arbetstagare
än de i 1 § angivna med hänsyn till det pressande eller hälsofarliga
arbete, som de kunna anses utföra, böra komma i åtnjutande av förlängd semester».
Jag mäste emellertid säga att uttrycket att det är »icke uteslutet» är
ett ovanligt kyligt uttryck. Det bär mig emot, när det gäller sådan här social
lagstiftning, att inskränka mig till att säga att det »inte är uteslutet», att man
kanske kan få anledning att göra någonting på området. När det gäller en stor
del av dem, som ställas utanför denna lagstiftning, kan man med tämligen stor
bestämdhet påstå, att det inte blott »icke är uteslutet» utan tvärtom tämligen
säkert, att de behöva en skyddslagstiftning av det här slaget. Jag uttalar alltså
den förhoppningen, att den utredning, som man talar örn, verkligen blir av och
att den snarast leder till ett resultat i form av en utvidgning av denna lagstiftning.

Såsom saken ligger till, finns det ingen möjlighet för mig att yrka bifall till
motionen. Men jag bär velat hålla detta anförande foa- att klargöra för den
utredning, som kan få hand örn dessa frågor, att det här gäller ett område, som
bör observeras, och att man bör överväga, huruvida inte även dessa människor
böra komma i åtnjutande av förlängd semester.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Utöver det som herr Forslund har yttrat
för att närmare motivera utekottsmajoritetens ståndpunkt skall jag be att
få säga några ord för att framhålla denna saks rent principiella sida, när det
gäller att göra lagen tillämplig på sådana yrkesgrupper som inte tagits med
i propositionens förslag.

Förmodligen kommer det att bli på det sättet, att allt fler yrkesgrupper
komma att anse, att de äro lika berättigade latt få en längre semester som de
yrkesgrupper lagen omnämner. Detta kommer sannolikt att leda till att motioner
väckas här i riksdagen, kanhända under ett flertal år framåt. Örn nu riksdagen
handlade på det sättet, att den med anledning av en enskild motion gjorde
lagen tillämplig på en sådan grupp som i detta fall tunnelarbetarna, utan att
denna arbetargrupps vare sig sammansättning eller arbetsförhållanden hade
närmare undersökts, skulle det ju betyda, att man sloge fast den principen, att
riksdagen på grund av ett yttrande av ett utskott, i detta fall andra lagutskottet,
skulle fatta ståndpunkt till sådana saker, utan att ärendet hade i vanlig ordning
beretts. Oavsett vilken uppfattning man bär örn lämpligheten av att införa
tunnelarbetarna under lagen, är det inte lämpligt att göra det ur den synpunkten,
att man därmed också slår fast en princip, som delt kan vara tvivelaktigt
huruvida riksdagen kan följa.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag fick en fråga av herr Wistrand. Örn jag
inte missuppfattade den, fragade han, varför man upphäver arbetarskyddslagar
då man vill ha mera arbete utfört. Det skulle knappast vara nödvändigt
att svara på den frågan. Herr Wistrand vet lika väl som jag och vilken annan
som helst med erfarenhet fran industriella arbetsplatser, att man kan pressa
arbetskraften temporärt mycket hårt och därigenom få mera arbete utfört.
Man kan upphäva arbetarskyddslagar och ta ut övertidsarbete — vilket vi får
övrigt göra här i kammaren i dag! Men en sådan temporär pressning av arbetskraften,
i synnerhet örn det blir under en längre tid såsom t. ex. under ett
krig, medför verkningar rakt motsatta dem som man har avsett att ernå genom
en sådan reform som den vd nu diskutera. Här är det fråga om att förbättra
folkhälsan och därigenom erhålla ett bättre arbetanmaterial. Genom tern -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

lil

Ang. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
porärt hård pressning av arbetskraften kan man däremot bryta ned allt som
under loppet av 10, 20 eller 30 år har byggts upp i detta avseende. Detta vet
herr Wistrand lika brta som jag, och därför skall jag inte vidare orda om
den saken.

Jag skall vidare, herr talman, deklarera, att jag fullkomligt delar herr
Forslunds och herr Elowssons uppfattning, att det inte alltid går att skipa
rättvisa beträffande olika arbetargrupper. När det gäller tunnelarbetare är det
emellertid fråga örn en grupp, som utan någon som helst undersökning av arbetsförhållandena
kan konstateras vara fullt jämförbar med gruvarbetare och
arbetare i stenbrott under jord. Skall man tala örn någon skillnad, är det den,
att de som spränga tunnlar t. ex. vid kraftverksbyggen få arbeta under ännu
svårare förhållanden än gruvarbetare och stenarbetare under jord. Det är inte
såsom herr Forslund säger fråga om några mycket kortvariga arbeten. Tunnelarbetena
vid kraftverksbyggen kunna ta ända till två år. Jag skulle tro
att det finns tunnlar som det tagit ännu längre tid att utföra. Och de entreprenörer,
som utföra dessa arbeten, ha utbildade specialister för dessa arbeten,
vilka få gå från det ena arbetet till det andra och som kanske inte bara i ett
eller två, utan kanske i tio eller femton år uteslutande eller i övervägande mån
få syssla med tunnelarbete.

Det är alltså i mycket hög grad motiverat, att man tar med den gruppen.
Det skulle helt enkelt vara en mycket stor orättvisa att inte göra det.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det sätt på vilket debatten har förts gör
att jag anser mig böra säga några ord örn min uppfattning.

För min del ser jag förslaget i stort på fullkomligt samma sätt som utskottsmajoriteten.
Vid avvägningen mellan behovet av semester för dessa arbetstagare
å ena sidan och näringslivets intressen å den andra, anser jag för
min del att man bör följa propositionen och alltså bifalla den föreslagna lagstiftningen
örn semester.

Vad angår frågan örn tunnelarbetet hyser jag samma uppfattning som herr
Elowsson, nämligen att frågan är för litet utredd för att man nu skall kunna
lagstifta därom.

Vad frågan om sjöfolket angår har herr Forslund nyss sagt, att sjöfolket
icke bör principiellt undantagas från arbetarlagstiftningen. Det är också helt
och hållet min uppfattning, och med utgångspunkt därifrån har jag biträtt
förslaget att utöka semestern för det unga sjöfolket. På den punkten är det
alltså icke någon skillnad i herr Forslunds uppfattning och min.

Beträffande frågan örn nattarbetet för sjöfolket har herr Carl Eric Ericsson
i utskottet utvecklat ungefär samma synpunkter som han har utvecklat
här. I vissa hänseenden tror jag kanske att han inte har alldeles rätt. Jag
undrar bl. a. om inte den kritik är riktig, som har riktats mot hans uttalande
örn att den tredje i laget skulle få sova under vakten. Men i stort sett har jagblivit
övertygad av vad han har sagt, att sjöfolkets arbete på nätterna inte
kan anses vara så pressande, att man behöver en särskild undantagslagstiftning.
På sjön är, som någon har sagt, rymd och luft, och då är inte arbetet
lika pressande som låt mig säga arbete i en gruva. Jag kan inte anse att det
är någon större anledning att ingripa just på den här punkten, utan jag anser
att det finns större skäl att avvakta den internationella reglering, som vi veta
är under förarbete. Jag skulle vilja tillägga, att jag anser det skulle vara
större skill att genomföra en lagstiftning för tunnelarbetare än beträffande sjöfolkets
nattarbete.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till reservationen nr 2, som
har avgivits av herr Carl Eric Ericsson, mig och herr Andersson i Gisselås.

112

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)

Hörr Ekman: Herr talman! När utskottets talesman kerr Forslund nyss
utvecklade sina synpunkter och särskilt underströk, att utskottet hade strävat
att få en lagstiftning på detta område med klara gränslinjer, tyckte jag att
det var mycket bra sagt. Jag bara beklagar, att dessa intentioner inte ha fullföljts
i utskottsutlåtandet, men det är väl Kungl. Majit som med sitt lapptäcke
här har förvirrat utskottet, och utskottet har inte vågat sig på att rätta
till saken — en blygsamhet som ju dess bättre inte förekommer alltför ofta!

Det är närmast med tanke på sjöfolket som jag har begärt ordet. Jag skyndar
mig att säga, att jag önskar sjöfolket allt gott som det kan få på lagstiftningens
område. Som ung for jag under förra världskriget till sjöss, och jag
har därför en liten aning örn vad jag talar örn. Jag är inte tillfredsställd med
det sätt, på vilket Kungl. Majit och utskottet vilja att riksdagen skall lösa
spörsmålet örn sjöfolkets semester. Örn man ur synpunkten att vilja göra väl
visar sjöfolket en uppmuntran för gjorda insatser, eller örn man av andra humanitära
skäl vill ge dem en längre semester, skall man ge dem det på den
grund att det är en avgränsad yrkesgrupp. Man skall däremot inte göra det
genom att hänföra dem under en bestämmelse sådan som den utskottet här
föreslår.

Bestämmelsen blir mycket svår att tillämpa på fartygen. Örn man går vad
man kallar 4, 5- eller 6-vakter eller 4- och 8-vakter, så brassas dessa vakter
efter varje resa. Det betyder, att örn sjömannen under utresan har sådan tjänstgöring,
att den får tillgodoräknas vid beräkning av rätt till förlängd semester,
kan han inte under hemresan få tillgodoräkna sig tiden, ty då får han inte
sammanhängande det antal timmar, som lagen föreskriver för att man skall
komma i åtnjutande av en längre semester.

Vidare fordras det en ny bokföring ombord på fartygen, för att man skall
kunna utröna huruvida den ene eller andre sjömannen har arbetat fyra timmar
mellan klockan 22 och 6 en natt.

Härtill kan läggas, att sjöfolk av de slag som går dessa vakter, alltså smörjare
och eldare och lägre däcksfolk, ofta vandrar från fartyg till fartyg. Det
blir därför mycket svårt att ge dem den rättvisa som lagen föreskriver.

Jag bär velat säga detta, ty jag gillar inte detta lapptäcke. Vill man av humanitära
skäl ge sjömännen en längre semester, skall man göra det, men man
kan knappast beträffande sjömännen åberopa samma motiv som för arbetarna
i land,''i gruvor, valsverk och fabriker av skilda slag. På sjön är det hög och
frisk luft, och jäktet är måttligt.

Jag har, herr talman, med denna deklaration velat giva till känna, att jag
kommer att rösta för utskottets förslag och den reservation, som är avgiven av
herr Carl Eric Ericsson m. fl. Och jag hoppas att Kungl. Majit, örn man vill
ge sjöfolket en längre semester, till nästa år framlägger ett förslag som innebär
en lösning av frågan.

Herr Forslund: Herr talman! Endast en kort replik. Till herr Ekman vill
jag säga, att utskottet helt naturligt inte har kunnat göra en beräkning av
hur tillämpningen av denna lag kommer att gestalta sig, utan det får bli här
som det varit tidigare, att man får söka sig fram och försöka komma till en
förnuftsmässig ordning. Det sköta nog parterna själva örn.

Jag vill emellertid tillägga, att samma jämmer, som nu anföres från sjöfolkets
sida i form av en reservation av herr Ericsson m. fl., hördes också när
den första arbetstidslagen antogs. Även då skulle sjöfolket ställas vid sidan
av lagen. Det är som jag tidigare sade en tradition, detta.

Till herr Holmbäck måste jag säga, att när man talar om det vackra och
härliga i sjöfolkets yrke, glömmer man visst, änskönt vi bo i detta kalla och

Onsdagen den 26 juni 1946 era.

Nr 27.

113

Ang. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)
isiga land, att det under flera månader av året inte är så trevligt att vara sjöman.
Det är rykande stormar och is, som sjömannen möter, och mycket annat
otrevligt. Det är inte bara fråga örn att fara på Medelhavet under en vacker
tid av året, utan det finns andra förhållanden också, som både herr Ericsson
och herr Holmbäck tycks ha glömt bort.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den under behandling varande
paragrafen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till lag örn förlängd, semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

1 §■

Herr talmannen anförde: Denna paragraf kommer att föredragas styckevis
på det sätt att först behandlas de tre första raderna jämte mom. 1 (»arbete
under jord i gruva eller stenbrott») samt därefter vart för sig de återstående
med 2), 3), 4) och 5) betecknade momenten. Sedan paragrafen blivit på detta
sätt genomgången, kan tillfälle givas att framställa eventuella yrkanden om
tillägg till paragrafen.

H enlighet härmed föredrogos nu

Inledningen till paragrafen jämte det med 1) betecknade momentet.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag skall be att på denna punkt få hemställa
om bifall till reservationen nr 3 i vad avser mom. 1 av förevarande paragraf,
varigenom momentet erhåller följande lydelse: »arbete under jord i gruva, i
stenbrott eller vid byggande av tunnel»''.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu ifrågavarande delen av förevarande paragraf yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, av herr Uhlén, att kammaren skulle
godkänna motsvarande del av det förslag till sagda paragrafs lydelse, som
förordats i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Uhlén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den nu föredragna första delen av 1 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 37 tillstyrkta förslaget till lag örn förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Uhléns yrkande i ämnet.
Första kammarens protokoll 1946. Nr 27.

114

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Äng. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Det med 2) betecknade momentet.

Godkändes.

Det med 3) betecknade momentet.

Herr Uhlén: Herr talman! I denna punkt ber jag få yrka bifal till andra
delen av reservationen nr 3, vilket innehar, att siffran 22 ändras till 21.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av det
nu föredragna momentet samt vidare, enligt herr Uhléns yrkande, därpå att
kammaren skulle godkänna motsvarande del av det förslag till paragrafens lydelse,
som förordats i den av honom in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på
momentets godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Uhlén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel, upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner det med 3) betecknade momentet i 1 § av det under behandling
varande lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Uhléns yrkande i ämnet.

De med 4) och 5) betecknade momenten.
Godkändes.

Herr Ericsson, Carl Eric erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Beträffande 1 § 3) skall jag be att få yrka följande tillägg: »Vad under

3) är stadgat skall dock icke gälla arbete ombord å fartyg.»

Herr Forslund: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels, av herr Ericsson, Carl Eric, att till den nyss
godkända paragrafen skulle tilläggas ett andra stycke med den lydelse, som
angivits i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, dels ock
att nämnda yrkande skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på avslag å herr Carl Eric Ericssons yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

115

Ang. ändring i semesterlagen, m. m. (Forts.)

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så ljudande omröstningsproposition: Den.

som avslår herr Carl Eric Ericssons yrkande örn tillägg av ett andra
stycke till den nyss godkända 1 § i det under behandling varande lagförslaget,
röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Genom en den 3 maj 1946 dagtecknad proposition, nr 264, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

dels ock att medgiva, att den i avlöningsstaten för kommerskollegium uppförda
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal finge för
budgetåret 1946/47 överskridas med högst 50 000 kronor.

Propositionen bade, såvitt angick förslaget till lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet, hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte antaga det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Herr Nordenson: Herr talman! Då den föreliggande propositionen icke givit
anledning till några motioner och lett till ett enhälligt tillstyrkande utskottsutlåtande,
kan det ju synas onödigt att här upptaga en diskussion örn
densamma. Jag vill emellertid anknyta några reflexioner.

Lagförslag orri
övervakning
av konkurrensbegränsning
inom
näringslivet.

116

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Lagförslag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

(Forts.)

Propositionen grundar sig på ett förslag, som utarbetats av kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering, och ansluter sig i allt väsentligt till detta.
Kommissionen var, när den avgav sitt förslag, enig. Bakom detsamma stå
sålunda representanter för helt olika partier och grupper, även näringslivets
män.

Denna enighet har väckt en stor förvåning på vissa håll. Man hade tydligen
tänkt sig, att näringslivets män skulle slå vakt omkring monopolismen.
Jag tycker mig nära nog förmärka en viss besvikelse i de uttalanden,
som lia gjorts. Då jag deltagit i hela förarbetet till detta lagförslag, är det
mig angeläget att deklarera, att vi, näringslivets representanter, ha varit helt
eniga med våra kolleger i kommissionen örn att lagstiftning i någon form borde
komma till stånd. Naturligtvis ha från början delade meningar beträffande
lagstiftningens lämpliga omfattning och utformning förelegat, men enighet
i det väsentliga har dock kunnat nås.

Personligen har jag den bestämda uppfattningen, att en mycket stor del
av de svårigheter, som inom näringslivet uppkomma genom en hejdlös och
planlös konkurrens, både kunna och böra hävas genom samarbete mellan näringslivets
organisationer, men ett dylikt samarbete måste givetvis ske med
klar hänsyn till samhällets intressen. Det är emellertid i medvetande örn att
samarbetet kan leda till missförhållanden av olika slag, som vi näringsidkare
klart anslutit osis till förslaget örn en lag av den art det här gäller.

I belysning av denna vår bestämt markerade anslutning ha vi inte kunnat
undgå att känna en viss förvåning över en del reflexioner om vårt ställningstagande,
sorn gjorts bland annat av statsrådet Myrdal, särskilt i det tal,
som han höll i Göteborg den 1 maj. Han uttalade sin förvåning över att
näringslivets män hade accepterat det föreliggande förslaget, och han kunde
inte förklara enigheten på annat sätt än att man bland näringsidkarna hade
känt sig nödsakad att godtaga detta, att tiga och lida. Anslutningen skulle
sålunda inte vara frivillig. Han uttalade även en ännu längre gående misstanke,
nämligen att — och här citerar jag Morgontidningens referat — näringslivets
män skulle lita på »att den väldiga byråkratiska monopolapparat,
som de byggt upp för att centraldirigera det ekonomiska livet, skall visa sig
vara så vidlyftigt utbyggd, så stark och skicklig, att den nya monopolbyrån
i kommerskollegium kommer att känna sig som flickan i trollskogen».

Detta är så vitt jag kan förstå en direkt anklagelse, att näringslivet skulle
gått med på lagförslaget med baktanken att kunna sabotera dess tillämpning.
Det är enligt min mening en mycket grav anklagelse, och jag kan inte
underlåta att här inlägga en bestämd protest mot den. Vi näringsidkare i
kommissionen ha klart accepterat förslaget och stå bakom det. Ett uttalande
sådant som det jag nyss citerade måste ha rätt betänkliga konsekvenser. Det
måste verka allvarligt undergrävande på möjligheterna till samarbete mellan
staten och näringslivet. Hur skall egentligen ett sådant samarbete kunna bli
förtroendefullt, arn man på (ömse sidor från början skall lia den misstanken,
att örn motparten gör ett medgivande, så sker det med baktanken att sedan
motarbeta och sabotera ett eventuellt gemensamt beslut? Detta måste alldeles
klart vara ägnat att förgifta atmosfären och i högsta grad försvåra, för att
inte säga omöjliggöra ett sådant samarbete.

Jag vet inte vad som givit statsrådet Myrdal anledning till så pessimistiska
betraktelser. Under krigstiden ha ju män ur näringslivet i stor omfattning
anlitats både i kommissionerna och i priskontrollnäinnden för det regleringsarbete,
som omständigheterna gjort nödvändigt, och det har från statsmakternas
sida upprepade gånger vitsordats, att näringslivets män ha lämnat sitt

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

117

Lagförslag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

(Forts.)

stöd på ett lojalt sätt och att deras insatts för det allmänna varit av mycket
stor betydelse. Detta talar enligt mili mening ett rakt motsatt språk.

Herr Myrdals misstänksamhet mot näringslivets representanter i denna fråga
bär även tagit sig ett annat uttryck, som jag inte kan underlåta att i
detta sammanhang beröra. Helt nyligen har statsrådet tillsatt en kommitté med
uppdrag att undersöka och framkomma med förslag till åtgärder rörande sådana
konkurrensbegränsande företeelser som nyetableringskontroll, bojkott,
exklusivavtal m. m. Den kommittén har fått sex medlemmar, av vilka tre
äro representanter för den fria handeln, medan inte någon enda representant
för industrien beretts plats. Jag vill då erinra örn att i den delegation inom
planeringskommissionen, som behandlade denna fråga, näringslivet var representerat
av tre industriidkare och att bland de tillkallade sakkunniga voro
två tjänstemän från industriens organisationer. Bägge dessa tjänstemän ha
varit medlemmar av 1936 års näringsorganisationssakkunniga, som på ett
tidigare stadium behandlat just hithörande frågor, och även i övrigt ha personer
inom denna krets i mycket hög grad sysslat just med dessa problem.
Jag skulle vilja våga påståendet, att inom näringslivet knappast skall kunna
uppletas några personer, som mera ha satt sig in i och mera sysslat med
dessa frågor än några av oss gjort.

Det är då icke utan en mycket stor förvåning vi lia konstaterat, att herr
Myrdal tillsatt denna kommitté utan att fråga oss till råds och ännu mindre
insatt någon av oss i densamma. Då dessa frågor i mycket hög grad beröra
just industrien, är det verkligen överraskande, att industrien inte skall få någon
representant i kommittén. Vi kunna inte undgå att i dessa uttalanden
och i denna åtgärd se ett mycket bestämt uttalat misstroende mot industriens
män. vilket vi ha litet svårt att förstå, när vi betrakta det mot bakgrunden
av att vi klart ha biträtt det förslag, som här föreligger. Vi ha också svårt
att förlika detta med statsrådet Myrdals mycket ofta gjorda uttalanden örn
hur stort förtroende han har för industriens män och i hur hög grad han sympatiserar
med dem.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att ge uttryck åt mina synpunkter
på denna sak och min förvåning över och mitt livliga beklagande
av statsrådet Myrdals uttalanden och åtgärder i detta sammanhang. Jag har
för övrigt, herr talman, icke något särskilt yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Genom att herr Nordenson tagit till
orda i denna fråga får jag möjlighet att uttala den stora tillfredsställelse, som
en departementschef måste känna när han framlägger ett förslag i en viktig
fråga och icke möter någon kritik vare sig från motionärers sida eller från
någon ledamot inom det utskott, som varit ansvarigt för huvudbehandlingen av
förslaget. Däri ligger ju, att inom folkrepresentationen finns en mycket stor
enighet örn att åtgärder böra vidtagas, en enighet som sträcker sig, tror jag,
till hela folkopinionen. Såsom herr Nordenson har påpekat, gjorde sig denna
enighet i alla väsentliga stycken gällande också inom den kommitté, planeringskommisionen,
där det förberedande arbetet utfördes.

Jag vill emellertid för min del förutsätta, att dock inte alldeles hela det
svenska folket är enigt i denna sak. Bakom önskemålet att genomföra en dylik
monopolkontroll måste ju ligga den föreställningen, som herr Nordenson måste

118

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Lagförslag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

(Forts.)

dela med mig, att det finas vissa krafter inom samhället -— låt oss säga monopoliseringsintressena
— som i eget intresse utnyttja en ekonomisk maktsituation
för att skapa ett läge, som är i den mån skadligt att det finns anledning
att beträffande dem anordna en kontroll. Jag förutsätter, att man knappast
kan utgå från att just dessa kretsar skulle vara särskilt intresserade för denna
monopolkontroll. Världen skulle vara alltför god, örn härvidlag rådde en så
fullkomlig intressegemenskap, att även de monopolintressen, som vi här söka
begränsa, skulle önska monopolkontroll. De skulle Ira drivits till den konkurrensbegränsning,
som det här är fråga örn, bara på den grund att inte samhället
varit hyggligt nog att förse dem med en monopolkontroll, som kunde
hindra dem från att företaga en viss monopolbegränsning!

När jag lyssnade till herr Nordenson slog det mig emellertid, att han råkat
ut för ett svårt missförstånd av ett yttrande, som jag fällt i ett offentligt anförande.
Jag antecknade här att herr Nordenson föreställde sig, att jag anklagat
»näringslivets män» för att inte helhjärtat gå in för denna sak och för att blott
låtsas ett intresse, som de i själva verket inte ha. Skulle jag ha sagt detta, så
håller jag med herr Nordenson örn att det förvisso vore en grav anklagelse,
vilken kunde lia betänkliga konsekvenser för det goda samförstånd, som bör
råda mellan »näringslivets män» och statsmakterna. Jag har här framför
mig ett direkt referat av vad jag vid det ifrågavarande tillfället yttrade, och
vad jag där talade örn var i själva verket de krafter, som vi här söka stävja och
som jag kallade »monopoliseringsintressena». Vad jag sade — jag vill gärna
ta det till protokollet, eftersom saken bringats på tal -—- var följande: »Det har
kanske förundrat flera än mig att en så stor enighet i princip kunnat skapas
kring det förslag örn monopolkontroll, som nu inom kort skall föreläggas riksdagen.
En förklaring till denna enighet är säkert att kraven äro så viktiga och
uppenbart riktiga att monopoliseringsintressena icke sett sig någon annan råd
än att tiga och lida.» Vi lia nämligen inte rönt någon som helst kritik i den
offentliga diskussionen. När jag talar örn de byråkratiska monopolapparaterna,
så karakteriserar jag deras innehavare såsom »dessa intressen». Jag gissar,
att herr Nordenson inte till den grad hyser en idealistisk historieuppfattning,
att han verkligen förutsätter att dessa krafter, vilkas verksamhet vi här vilja
stävja, äro positivt intresserade för uppbyggandet av denna kontroll. Därmed
vill jag icke säga, och det vill jag understryka, att »näringslivet» bara har
gjort ett taktiskt medgivande till folkopinionen — att »näringslivets män» sålunda
inte skulle mena vad de säga, nä>r de givit sin anslutning till en dylik
kontroll.

Herr Nordenson såg en annan anledning till att misstänka mig för misstro
mot »näringslivets män» i den omständigheten, att i den kommitté jag tillsatt
för att söka komma till rätta med de svåra nyetableringsproblemen inte funnits
plats för någon representant för industrien. Jag lade med ett visst intresse
märke till att herr Nordenson här identifierade »näringslivet» med enbart
industrien och tydligen inte med handeln. Han påpekade att i kommittén givits
plats för tre representanter för den fria handeln. — För den händelse han
skulle vilja vara generös nog att räkna även den kooperativa handeln
såsom fri skulle han finna, att av de sex medlemmarna fyra representera
handeln.

Det är alldeles riktigt, som herr Nordenson säger, att industrien också är en
intresserad part i fråga om nyetableringskontrollen och hela problemet örn de
ur allmänna synpunkter oönskliga metoder, varigenom nyetableringskontrollen
understundom upprätthålles. Andra intresseparter äro i viss mån bankerna och
framför allt jordbruket och jordbruksorganisationerna. Jag vill i detta samman -

119

Onsdagen den 20 juni 1946 em. Nr 27.

Lagförslag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

(Forts.)

hang nämna att en mycket framstående representant för jordbruksorganisationerna
har gjort ungefär samma framstöt för jordbrukets del, som herr Nordenson
nyss gjorde för industriens del, och gjort gällande att i kommittén borde
sitta, också representanter för jordbruksorganisationerna.

o Låt mig här förklara varför kommittén fått den sammansättning som den
fått. Etableringskontrollen gäller ju dock huvudsakligast handeln, och jag
har ansett att när denna fråga skulle utredas borde handeln i främsta rummet
vara representerad. Skulle dessutom industrien vara representerad utgår jag
från såsom självklart, att även jordbruket skulle ha varit företrätt i kommittén.
Vi hade då fått åtta personer i stället för sex, och skulle vi därtill ha
upprätthållit det önskemålet, som jag gissar att herr Nordenson skulle vilja
instämma i, att en kommitté av detta slag icke bör ges en majoritet av de i
saken direkt intresserade parterna, hade vi behövt utöka den ytterligare med
representanter för konsumenterna och de allmänna intressena. Vi skulle då ha
fått en alltför stor kommitté. Man tanke har emellertid ingalunda varit att inte
de intressen och de kunskaper och insikter, som finnas inom industrien och som
också finnas inom jordbruksorganisationerna, skulle få göra sig gällande i utredningen.
Det kan dock ske på annat sätt. Ett sådant sätt är att exporter
företrädande dessa båda intresseområden tillkallas, måhända rent av såsom
permanenta bisittare i utredningen. Herr Nordenson minns säkert att vi i
planeringskommissionen hade rätt goda erfarenheter av en sådan arbetsordning.
Man håller på det sättet själva kommittén så liten, att den är arbetsför, samtidigt
som man tillvaratar alla möjligheter för olika intressen att göra sig
hörda.

Jag tror att herr Nordenson, med vilken jag haft ett mycket angenämt
samarbete i ett annat utredningsarbete, nämligen inom planeringskommissionen,
känner mig tillräckligt väl för att veta, att det skulle vara mig fullkomligt
främmande att söka ge en utredning av detta slag en begränsning, så att jag
skulle söka hindra att berättigade intressen finge göra sig gällande eller så att
jag inte skulle tillvarata insikter, kunskaper och expertis på ett visst håll.

När jag sagt detta kanske jag rent av har stillat herr Nordensons oro. Den
första delen av hans anförande var byggt på en uppenbar felläsning. Beträffande
den andra delen av hans anförande är det möjligt att det fortfarande
kvarstår en viss meningsolikhet mellan oss. En departementschef arbetar alltid
hårt för att göra kommittéerna så lätthanterliga som möjligt, d. v. s, att
inte göra dem alltför stora, och då blir det ständigt dylika intressekonflikter.
Jag vagar påstå att knappast en kommitté tillsatts i detta land utan att den
departementschef, som är ansvarig för kommitténs sammansättning, blivit uppvaktad
av representanter för olika intressen, som menat att de inte blivit företrädda.

Vad närmast gäller industrien kan jag försäkra herr Nordenson, att han kan
vara fullkomligt förvissad örn att jag skall göra allt och att även kommitténs
ordförande och kommittén själv komma att göra allt för att tillvarata den
expertis, som finns till förfogande inom det område, som han kallade »näringslivets
män», ehuru han avsåg industrien.

Efter denna förklaring kanske vår debatt kan få ett lyckligt slut. Från min
sida har icke gjorts gällande någon misstro mot näringslivets män. Någonting
för mig mera främmande än en dylik systematisk misstro kan jag knappast
tänka mig. Om jag genom detta tillrättaläggande kunnat bidraga till att hos
herr Nordenson såsom representant för industrien ha minskat den eventuella
misstro, som man på det hållet kan känna mot mig, skulle jag anse att vi, såsom
jag sade, nått ett lyckligt slut.

120

Xr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Lael förslag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

(Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har litet svårt att förstå statsrådet Myrdal
när han tolkar sina egna yttranden. Han vill göra gällande att han inte
alls angripit näringslivet, utan att han angripit monopolintressena. Uttalandet
gick emellertid ut på att han instämde i den förvåning, som har framkommit
över att enighet uppnåtts i denna fråga. Denna enighet förklarade han
emellertid med att monopolintressena haft baktanken att sahotera denna kontroll.
Jag vill understryka att enighet uppnåtts genom att de personer, som
suttit med vid behandlingen av ärendet, ha biträtt detsamma. Örn man nu förklarar
att vi biträtt ärendet och varit eniga med monopolintressena är det ju
detsamma som att identifiera oss, som suttit med vid behandlingen, nied monopolintressena.
Så läser jag texten, och det lär vara mycket svårt för herr Myrdal
att komma ifrån detta resonemang.

Jag vill emellertid säga att det skulle glädja mig mycket örn herr Myrdal
nu intar en ändrad ståndpunkt. Jag bara beklagar att han inte gjort, en noggrannare
distinktion tidigare, ty allmänheten har lätt kunnat få den bestämda
uppfattningen att de personer, som biträtt det föreliggande förslaget, gjort det
med sabotörens avsikt i sitt hjärta.

Sedan säger statsrådet Myrdal att jag identifierat näringslivet med industrien.
Det har jag emellertid inte gjort. Jag strök under i mitt förra anförande, att
en del av näringslivet blivit representerat, nämligen handeln. Jag nämnde att
den fria handeln var företrädd av tre personer. Herr Myrdal ökade antalet till
fyra genom att inräkna även kooperationens representant. Min anmärkning synes
mig därigenom bli ännu mera tungt vägande. Vid sidan av fyra representanter
för handeln står inte någon representant för industrien. Det är särskilt
märkligt med tanke på att det är industriens män som främst beröras av denna
fråga.

Jag måste säga att jag är överraskad över statsrådets sätt att karakterisera
nyetableringskontrollen såsom någonting som rör enbart handeln. Handeln är
inte den enda faktorn man har att räkna med. Handelns företrädare ha från
början utövat press på industrien och hemställt, att nian inom industrien skulle
söka undvika vissa nyetableringar, eftersom därigenom skulle skapas ett överskott
på försäljningsställen. Industrien har då måst ta upp detta problem^ för
att försöka bringa bättre reda i det. Det är industrien som så. att säga hållit
nyckelpositionen, därigenom att den har varorna, som skola distribueras. Jag
vill understryka att det är industrien som sökt att i någon man rätta till de
kaotiska förhållanden som tidigare rått på detta område genom att införa vissa
regler, efter vilka nyetableringar skola prövas, och genom att införa en överordnad
instans med representant för det allmänna, en överdomstol för tvistiga
fall där utslagsrösten tillkommer en opartisk person. Man har således från industriens
sida försökt åstadkomma bättre förhållanden än de som tidigare ratt.
Det är med hänsyn till att denna fråga i så hög grad berör industrien som. jagfinner
det överraskande att inte någon representant från detta håll medtagits i
utredningen.

Herr Myrdal säger nu att industrien kan bli representerad i lorm. av sakkunniga.
och det är naturligtvis i och för sig bra, men det är ända inte detsamma,
En person som sitter såsom sakkunnig har inte -samma auktoritet, som
han skulle ha örn han satt med i kommittén och där kunde driva sina åsikter,
komma med motförslag och reservera sig. ,

Jag har svårt att se att statsrådet Myrdal givit någon fullt tillfredsställande
förklaring varför industrien helt skjutits åt sidan i denna fråga. Det skäl som
anfördes, nämligen att andra grupper, för den händelse industrien blev representerad,
också borde få sina intressen företrädda, tycker jag inte är tillräck -

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

Nr 27.

121

Lagförslag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

(Forts.)

ligt bärande. De intressen som i främsta rummet beröras böra väl åtminstone
vara representerade.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av herr förste vice talmannen, att på föredragningslistan
för nämnda dag skulle först bland två gånger bordlagda
ärenden uppföras bevillningsutskottets betänkande nr 48 och bankoutskottets
utlåtanden nr 63—66 ävensom att utrikesutskottets utlåtande nr 6 skulle på
berörda föredragningslista uppföras näst efter samma utskotts utlåtande nr 5.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 374, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:,ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse
på landet, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 40 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 375, till
Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 46 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945; (nr 420) om semester, m. m.; och
nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m., såvitt propositionen
avser förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen: Första

kammarens protokoll 1946. Nr 27.

122

Nr 27.

Onsdagen den 26 juni 1946 em.

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående
skogsvårdsstyrelser, m. m. dels ock angående anslag till Skogsvård m. m.:
Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesawerkning m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition ''angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;
samt

nr 401, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till uppförande
av kontorsbyggnader för domänverket.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.08 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462773