1946. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1946:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 26.

Torsdagen deli 20 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 44 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i anledning
av de likalydande motionerna I: 176 och II: 361 till Bidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 15 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren förklarat sig icke
till någon del kunna bifalla motionärernas hemställan örn anslag för ifrågavarande
ändamål för nästa budgetår.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej —- 38.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 508, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 101 ja och 75
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 177 ja
och 113 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

_ Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkänna- Äng. länmangivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Karl** avjinansAugust
Johansons interpellation angående lämnandet av finansstatistiska upp- statistiska
gifter från köpingar m. m., erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Med denna ™

kammares tillstånd har herr Karl August Johanson till mig ställt frågan, örn m. m.
jag vore beredd att vidtaga åtgärder för underlättande för köpingar och muliicipalsamhällen
att avlämna uppgifter till den kommunala finansstatistiken.

Enligt vad interpellanten anfört skulle ifyllandet av det nu gällande formuläret
ha visat sig förenat med mycket stora svårigheter för dessa kommuner.

Sagda formulär till räkenskapssammandrag, som är gemensamt för städer,
köpingar och (med viss begränsning) municipalsamhällen, fastställdes av
Kungl. Maj :t den 14 september 1944 efter långvariga förberedelser och först
Första kammarens protokoll 19^6. Nr 26. ]

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Äng. lämnandet av finansstatistiska uppgifter från köpingar m. m. (Forts.)
sedan enighet därom vunnits mellan statistiska centralbyrån och svenska stadsförbundet.
Formuläret avsåg att tillgodose såväl nämnda förbunds önskemål
—■ dessa hade föranlett en framställning i ämnet till Kungl. Majit redan, år
1935 — som de krav på en förbättrad kommunal finansstatistik, som angivits
i en proposition till 1943 års höstriksdag om finansstatistikens effektivisering
(nr 3G4). Formuläret omfattar, som interpellanten framhållit, icke mindre än
32 sidor och är sålunda rätt vidlyftigt. Detta har främst sin grund däri, att
formuläret skall vara användbart för redovisning av även de största städernas
räkenskaper. Strävandena att åstadkomma ett formulär som bättre än det tidigare
anpassar sig efter de kommunala räkenskaperna torde ha verkat i samma
riktning. Å andra sidan bör det nya formuläret härigenom ha blivit lättare att
fylla i än det gamla. Att så även är fallet, har vid skilda tillfällen vitsordats
av stads- och kommunalkamrerare.

Tillgodoseendet av storstädernas redovisningstekniska behov bär emellertid
medfört, att formuläret kommit att upptaga en del rubriker och konton, som
smärre städer, köpingar och municipalsamhällen icke ha användning för. Det
är onekligen en svaghet hos formuläret, att dylika mindre kommuner få lämna
ett betydande utrymme outnyttjat och att uppgiftslämnarna härigenom måhända
komma att känna sig tveksamma i många fall. Särskilt första gången,
då formuläret användes, är det för övrigt naturligt, att svårigheterna förefalla
stora. Allteftersom erfarenheter vinnas vid användningen och centralbyråns
anvisningar för ifyllandet kunna utformas med stöd av dessa, kan man förvänta,
att svårigheterna i etet väsentliga skola kunna bemästras.

Vad speciellt angår municipalsamhällena, förelåg redan vid formulärets tillkomst
en viss tvekan, örn inte ett mera begränsat uppgiftsformulär av den typ,
som skulle utarbetas för landskommunerna, vore lämpligare, åtminstone för de
mindre municipalsamhällenas del. Av denna anledning föreskrevs i Kungl.
Maj :ts beslut, att formuläret skulle av municipalsamhällena användas efter
statistiska centralbyråns beprövande. Ämbetsverket har sedermera föreskrivit,
att endast municipalsamhällen med mer än 2 500 invånare skulle använda det
nya formuläret vid 1945 års finansstatistik. Härigenom har dess användning
begränsats till omkring 25 dylika kommuner av sammanlagt cirka 230 stycken.

Ett förslag till formulär för landskommunerna har numera utarbetats av
centralbyrån och förelagts Kungl. Majit genom skrivelse den 22 juni 1945.
Ämbetsverket, som haft i uppdrag att utarbeta förslaget i samråd med landskommunernas
förbund, hade emellertid inte uppnått full enighet med detta
förbund örn formulärets uppställning. A^isst uppskov med fastställandet av
formuläret har föranletts härav, och jag är benägen att förorda ett ytterligare
uppskov. Innan ett nytt sådant formulär påhjudes till användning av våra talrika
landskommuner, synes det lämpligt att avvakta genomförandet av den nu
beslutade kommunindelningsreformen. I skrivelse den 15 juni 1946 har centralbyrån
ock hemställt örn sådant uppskov. Det förefaller mig även kunna
vara värdefullt att först inhämta ytterligare erfarenheter av stads formulärets
användning.

Något nytt formulär för landskommunerna, som kunde användas av de
mindre municipalsamhällena och eventuellt även av andra municipalsamhällen
och köpingar, är sålunda inte att vänta under de närmaste åren. Det nya stadsformuläret

få användas i ungefärligen den omfattning, som redan beslutats. Enligt vad
jag inhämtat kommer emellertid statistiska centralbyrån att vid granskningen
av räkenskapssammandragen för köpingar och municipalsamhällen taga tillbörlig
hänsyn till de svårigheter att lämna ordentlig redovisning, som föreligga
för kommuner utan centraliserad medelsförvaltning. Ämbetsverket har

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Äng. lämnandet av finansstatistiska uppgifter från köpingar m. m. (Forts.)
tillika velat framhålla önskvärdheten av att kommunerna i tveksamma fall
konsultera vederböran.de kommunala förbund eller verket självt, ett önskemål,
som jag här vill stryka under.

I detta läge har jag icke funnit några särskilda åtgärder från min sida påkallade
beträffande införskaffandet av de finansstatistiska uppgifterna från
köpingar och municipalsamhällen.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret och
för att jag har fått ta del av detsamma i så god tid, att jag har kunnat gå
igenom detsamma. Min tacksamhet skulle emellertid ha varit vida större, örn
svaret hade gått i positiv riktning.

Det kanske kan tyckas, att detta är en liten fråga, som man inte borde besvära
riksdagen och herr statsrådet med. Direktiven för insamlandet av de
finansstatistiska uppgifter, som det här gäller, ha emellertid utgått från Kungl.
Maj :t, varför man måste gå denna väg, örn man vill försöka få till stånd en
ändring. Jag har här i min hand konceptet för den statistik som jag har upprättat
för Vännäs köping, där jag i egenskap av kommunalnämndens ordförande
svarar för rusthållet. Detta formulär omfattar, såsom jag anfört i interpellationen,
32 sidor. Man måste verkligen fråga sig, örn det är nödvändigt
att behöva ha samma statistikformulär för t. ex. en köping eller ett municipalsamhälle
med 2 500 invånare och de stora städerna i landet, såsom Stockholm,
Göteborg och Malmö. Det måste ju ändock föreligga en betydande skillnad
i fråga örn bokföringen och omslutningen mellan de stora städerna å ena sidan
och köpingarna och municipalsamhällena å den andra. Jag kan inte förstå
annat än att det borde vara möjligt att få fram ett formulär av mindre omfattning
för de små kommunerna.

Efter ett intensivt arbete och en därigenom förstörd påskhelg måste jag
konstatera, att jag med underlag av bokföringen i Vännäs köping inte hade
lyckats att på ett tillfredsställande sätt lösa uppgiften att ifylla det statistiska
formuläret. Jag är också tämligen övertygad om att jag inte är den ende kommunalman
i vårt land som kommit till detta resultat. För att belysa svårigheterna
kan jag t. ex. nämna, att min grannstad Umeå måste begära uppskov
med inlämnandet av sina statistiska uppgifter. Statistiken skulle vara inlämnad
den 15 april, men man måste i Umeå begära uppskov till den 28. Samma
dag som jag inlämnade interpellationen hade man i en stad i Stockholms
närhet på 15 000 invånare icke hunnit bli klar med sin statistik, som då skulle
ha varit inlämnad redan för en månad sedan. Dessa städer ha dock helavlönade
tjänstemän för bokföringen. Det är då lätt att förstå, hur svårt det måste vara
för köpingar och municipalsamhällen, där förvaltningen skötes av kommunala
förtroendemän.

Nu kan man ju inviinda, att bokföringen borde omläggas, så att den sammanfaller
med statistiken. Det går visserligen att ordna det så, men då är säkerligen
den dagen inte så långt avlägsen då dessa samhällen måste genomföra
en centralisering av medelsförvaltningen och anställa särskilda tjänstemän
för dess handhavande. I min egen köping ha vi tidigare varit inne på
tanken att genomföra en centraliserad medelsförvaltning. Vi ha dock ansett,
att den nya uppbördsreformcn kommer att medföra så stora lättnader för oss,
att vi inte behöva ta detta steg, varigenom vi slippa ifrån en inerutgift på
omkring .10 000 kronor.

För bara en vecka sedan beslöt riksdagen att bifalla Kungl. Majis proposition
om sammanslagning av småkommunerna i landet till större kommunala

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Äng. lämnandet av finansstatistiska uppgifter från köpingar m. m. (Forts.)
enheter med som regel minst 2 000 invånare. Jag var en av dem som både i
utskottet och i kammaren biträdde Kungl. Maj:ts proposition. Jag framhöll
i kammaren, att jag var övertygad om att kommuner av denna storlek inte
skulle behöva centralisera sin medelsförvaltning. Men jag måste här säga ifrån,
att örn man fortsätter att lägga på kommunalmännen arbetsuppgifter av den
art, som jag här påtalat, är den dagen inte långt avlägsen, då man även i
kommuner av nämnda storlek måste genomföra en centraliserad medelsförvaltning.
Jag bygger mitt uttalande på de erfarenheter som jag gjort under ett
nära tjuguårigt arbete som kommunalnämndsordförande i en köping med 2 500
invånare och ett skatteunderlag av 35 000 skattekronor. Jag vågar utan överdrift
påstå, att ingen annan uppgift inom det kommunala arbetet under dessa
20 år har berett mig större möda och besvär än iordningställandet av denna finansstatistik.

I en skrivelse, som jag insänt till statistiska centralbyrån samtidigt med att
jag inlämnat de begärda uppgifterna, har jag bl. a. gjort följande erinringar:
»Som eget omdöme örn statistiken vill jag framhålla, att den är alldeles för
mycket invecklad med, enligt min mening, onödiga upprepningar. Skall dessa
sammandrag bliva bestående för framtiden, blir, praktiskt taget, alla köpingar
och municipalsamhällen nödsakade att centralisera medelsförvaltningen även
örn det för förvaltningen i övrigt inte anses vara nödvändigt. Det kan ju förefalla,
som örn mina här framförda synpunkter skulle vara överdrivna, men jag
har allvarligt försökt att få fram ett resultat, som på alla punkter skulle vara
tillfredsställande, men detta bär icke lyckats.»

Jag hade under gårdagen ett två timmar långt samtal med en tjänsteman
i statistiska centralbyrån. Vi gingo därvid igenom konceptet till den finansstatistik,
som jag upprättat för köpingen. Vi hade ju inte tillgång till böckerna,
men jag redogjorde utförligt för de olika posterna. Vi måste dock till slut
konstatera, att det blev en skillnad i balansräkningen för tillgångar och skulder
på 200000 kronor, som det inte gick att få fram.

Såsom herr statsrådet nämnde i interpellationssvaret, har man för närvarande
inte ansett sig kunna vidtaga någon ändring av statistikformuläret
för landskommunernas vidkommande. Man vill avvakta resultatet av den nya
kommunindelningen, innan några ändringar göras. Jag har haft tillfälle att
ta del av det förslag som upprättats till statistikformulär för landskommunerna.
Det föreslagna formuläret är nära två tredjedelar mindre än det av mig
påtalade formuläret. Det omfattar blott 12 sidor och är således avsevärt förenklat.
Vid mitt samtal i går med tjänstemannen från statistiska centralbyrån
lovade jag för övrigt att på försök ifylla detta formulär med ledning av vår
bokföring för att därigenom få klart begrepp örn vilken arbetsbesparing det
nya formuläret kommer att innebära. Redan den omständigheten att det är
20 sidor mindre måste ju medföra en avsevärd förenkling av arbetet. Jag anser
det för min del vara nödvändigt att få till stånd denna förenkling, för att
våra kommunala förtroendemän utan alltför stor möda skola kunna klara av
de uppgifter som åvila dem. Genom en sådan förenkling komma vi ju också
att få större garanti för att den statistik, som de avlämna, är fullt tillförlitlig,
så att statistiska centralbyråns statistiska sammanställningar i sin tur bli fulllödiga.
Den statistik, som för närvarande avkräves städer, köpingar och vissa
municipalsamhällen, är alltför omständlig och erfordrar en mera invecklad bokföring
än vad våra kommunala förtroendemän ha möjlighet att lägga upp
och sköta på lediga stunder. Jag är av don uppfattningen, att den kommunala
bokföringen icke bör göras mer invecklad än att menige man kan både förstå
den och sköta den. Jag vet att denna åsikt delas av tjänstemännen inom
.Svenska landskommunernas förbund. Jag har talat med dem örn bokförings -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Ang. lämnandet av finansstatistiska uppgifter från köpingar m. m. (Forts.)
frågor i kommunerna redan innan detta statistikformulär tillkom, och de hade
precis samma syn som jag på den kommunala bokföringen.

Det är kanske för mycket begärt att fordra, att särskilda statistikformulär
skola användas för de större städerna i landet, t. ex. Stockholm med dess
många hundra tusen invånare, och särskilda formulär för de små samhällena,
såsom Vännäs med blott 2 500 invånare. Man borde dock enligt mili uppfattning
kunna komma fram till en förnuftigare ordning än den som nu föreligger.

Jag har velat framföra dessa synpunkter i riksdagen. Jag anser det nämligen
vara möjligt att lösa denna fråga på ett sådant sätt, att man inte tvingar
kommunerna att genomföra en centraliserad medelsförvaltning, då de kanske
kunna klara sina uppgifter med kommunala förtroendemän. Det talas så mycket
i våra dagar örn vikten av att slå vakt örn den kommunala självstyrelsen.
Örn man emellertid pålägger de kommunala förtroendemännen så omfattande
och svårlösta arbetsuppgifter, att de inte kunna sköta dem, äventyrar man ju
för framtiden den kommunala självstyrelsen.

Herr Wahlund: Herr talman! Interpellanten har rätt i att den fråga, han
här har berört, är av begränsad betydelse. Men om man ej inskränker sig till
den kommunala finansstatistiken utan ser spörsmålet i dess större sammanhang
är frågan inte så liten.

Jag skulle här vilja dels försvara och dels klandra statistiken. Jag försvarar
statistikerna såtillvida, att de stora formulären som regel inte äro tillkomna
på statistikernas tillskyndan utan på tillskyndan av uppdragsgivarna,
d. v. s. departementen, riksdagen, statliga kommittéer_ o. s..v. Det är emellertid
å andra sidan också klart, att när statsmaskineriet blir alltmer invecklat
och samhället ingriper på allt fler områden, behöver man alltmer den översiktliga
beskrivning av samhällslivet, som statistiken dock ger. Men det är
med statistiken som med vissa starka drycker: den kan missbrukas!

Jag vet inte, hur det ligger till i det fall, som det här närmast gäller, ty
jag har inte haft tillfälle att se på just här ifrågavarande statistikformulär.
Jag vet dock, att det alltför ofta inträffar, att man insamlar omfattande statistiska
uppgifter ifrån kommuner och enskilda, varefter siffrorna ^mer eller
mindre obearbetade bli liggande i något ämbetsverks arkiv. Vi måste verkligen
göra något för att komina till rätta med dessa förhållanden. Vi sitta här
i riksdagen och besluta utgifter för statistik, men vi glömma, ofta, att de
kanske största utgifterna åsamkas kommunerna och dem ute i landet som
skola fylla i formulären.

Jag hade för några år sedan i uppdrag att gå igenom hela vår statistik här
i landet, bland annat för att undersöka, hur mycket som kunde rensas ut.
Jag konstaterade därvid, att det finns mycket som kan förenklas. Man kan
skära ner formulären, men man kan också i många fall övergå till representativundersökningar,
vilket åstadkommer arbetsbesparing även flir uppgiftslämnarna.
Man behöver inte nödvändigtvis varje gång undersöka hela det
svenska samhället, utan man kan göra representativa stickprov. Diirigenom
skulle nian göra stor utgiftsbesparing oell arbetsminskning.

Det föreslogs för ett par, tre år sedan av en kommitté, att det skulle inrättas
(‘ii övervakande instans som skulle kontrollera all statlig statistikinsamling
och statistik i landet, ett s. k. statistikkollegium. Finansministern har ännu
inte framlagt någon proposition i ämnet. Jag förstår, att han velat dröja
härmed, ty organisationen av den statliga shiti.stiken sammanhänger (ledvis med
folkbokföringsreformen. llefolkningsstatistiken är ju en mycket viktig del av
hela vår statistik. När vi nu emellertid efter helgen skola fatta definitivt beslut
rörande den nya folkbokföringen, kanske det kan vara på sin plats att

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Äng. lämnandet av finansstatistiska uppgifter från köpingar m. m. (Forts.)
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet rikta en vädjan, att han
måtte för riksdagen framlägga en proposition örn statistikens ordnande, som
jag hoppas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som statistiksakkunniga
på sin tid lia uppdragit.

Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 212—232 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 72 och 73.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial nr 74, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn lönegradsplacering av kronojägare och biträdande
kronojägare.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden onsdagen den 26 innevarande
månad.

Föredrogs och bordlädes ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Om revision Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckar
riksdagens ta motioner om revision av riksdagens arbetsformer m. m.
arbetsformer.

Med föranledande av dels de likalydande motionerna nr 102 i första kammaren
av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl. och nr 194 i andra kammaren av
herr Hagberg i Malmö m. fl., dels ock de ävenledes likalydande motionerna nr
103 i första kammaren av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl. och nr 193 av herr
Hagberg i Malmö m. fl. hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning
av frågan örn revision av riksdagens arbetsformer samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

2) att motionerna

a) 1:102 och II: 194 samt

b) I: 103 och II: 193 måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1)
hemställt.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag förmodar att konstitutionsutskottet,
då det först nu lägger på riksdagens bord sitt utlåtande över motionerna
om riksdagsarbetets omorganisation, har velat vinna den pedagogiska
fördel som det måste innebära, att frågan kommer upp till behandling vid
denna sena tidpunkt, då var och en av riksdagens medlemmar måste vara genomträngd
av övertygelsen att det är något fel med våra arbetsformer. Men

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
man frestas också att göra den frågan, om inte den omständigheten att utskottet
först nu är färdigt med behandlingen av motioner, som väcktes den
24 januari, är ett bevis på att det är något galet med organisationen av riksdagsarbetet.
Hur som helst är det nu endast att konstatera, att konstitutionsutskottet
enhälligt har vitsordat riktigheten av den kritik, som i motionerna
framförts mot den nuvarande organisationen av riksdagens arbete, och hemställt
örn en utredning av riksdagens arbetsformer.

Detta är ju inget nytt initiativ. Vi ha under de senaste årtiondena gång
på gång fått sådana riksdagsbeslut och därpå följande utredningar. Det nya
denna gång skulle vara, att utskottet så enhälligt och positivt uttalat sig för
en snabb revision av riksdagens arbetsformer. Utskottet ger också bestämda
anvisningar om var detta revisionsarbete bör sättas in. Inte minst är det anmärkningsvärt
att utskottet starkt understryker behovet av åtgärder inte bara
inom riksdagen, utan också inom Kungl. Maj :ts kansli.

Det är klart att det, som utskottet säger, är av avgörande betydelse för riksdagsarbetets
gång, hur Kungl. Maj :ts kansli fungerar och hur propositionerna
kunna avlämnas. I riksdagsordningen stadgas, att propositionerna böra vid
lagtima riksdag avlämnas inom 60 dagar från dess öppnande. Proposition må
således ej avlämnas efter den 12 mars annat än örn Konungen finner någon
under riksdagen inträffad händelse därtill föranleda eller prövar uppskov med
framställningen lända riket till men. Även örn man genom de åtgärder, sorn
kunna följa av denna utredning, skulle kunna realisera detta önskemål i fråga
om propositionernas avlämnande, är det klart, att detta på intet vis kommer
att innebära en slutgiltig lösning av frågan om riksdagsarbetets ordnande.
Riksdagen kan ändock inte undgå att taga upp frågan från sina egna utgångspunkter
och med hänsyn till sina egna arbetsformer. Jag vill understryka,
att det utredningsarbete, som nu skall igångsättas, i främsta rummet måste
inriktas på denna sida av problemet. Jag tror också, att det där finns en
hel del att göra.

Jag är glad att utskottet nu är ense med motionärerna- örn att tiden är
inne för att gå från ord till handling och att även de mindre reformer, som
av motionärerna föreslagits, förtjäna att allvarligt övervägas. En hel del av
dessa kan ju genomföras utan grundlagsändring genom beslut beträffande
kamrarnas arbetsordning. Mycket skulle även kunna förbättras genom en
organiserad samverkan mellan regeringen, talmanskonferensen och eventuellt
partiledningarna. Jag tillåter mig att anföra ett färskt exempel. Vi hade i
går förmiddag här i första kammaren en interpellationsdcbatt i en fråga, som
obestridligen var av stort intresse och väl förtjänade att grundligt debatteras.
Denna interpellation besvarades en plenning, då arbetsordningen var späckad
med stora och tidskrävande frågor. Debatten tog ett pär timmar, vilket
fördröjde behandlingen av de ordinarie ärendena för dagen. Nog hade det
varit rimligt att försöka att förlägga denna interpellationsdcbatt till annat
tillfälle, exempelvis en eftermiddag någon dag i veckan.

Det är sådana saker som gör att jag vid detta tillfälle känner det särskilt
angeläget att understryka, hur mycket som skulle kunna åstadkommas
till förbättring av riksdagens arbetsformer och hur mycket som skulle kunna
vinnas i form av trevnad och större arbetseffekt i riksdagen genom en bättre
samverkan mellan regeringen och ledningen i riksdagen.

Jag tror att man, örn man skall komma till något verkligt resultat, flir gå
ganska radikalt till väga, när det gäller att ändra riksdagens arbetsformer.
All a veta hur oerhört starkt man i riksdagen är bunden inte bara vid de
värdefulla traditionerna inom vårt riksdagsskikt, utan också vid de mindre
värdefulla — många gånger också vid former, som redan äro föråldrade och

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
som inte stå i överensstämmelse med den nya tiden och den nuvarande arbetsbelastningen.
Man måste komma över till en fördomsfriare syn på alla dessa
frågor och även frigöra sig från den slentrian, som så lätt griper omkring sig
bland riksdagsmännen när det gäller att organisera arbetet.

Jag upprepar, att det ju är så, att den nuvarande tiden ställer helt andra
krav på riksdagen och dess arbetsformer än tidigare. Ett av dessa krav, som
riksdagen tyvärr själv icke observerat —■ eller icke velat observera — är den
ökade uppmärksamhet som man utifrån ägnar riksdagens arbete och den
fordran på effektivitet som man med full rätt ställer på vårt arbete. Det är
en ofta förekommande tendens inom dessa murar att nonchalera en sådan
opinion. Jag tror att detta är mycket oklokt. Det är ett betydelsefullt led i
arbetet på demokratiens befästande och bevarande i vårt land, att riksdagen
ordnar sitt arbete på ett sätt, som skapar respekt för riksdagen och väcker
intresse för vad som här sker. Man kan inte med bästa vilja i världen säga,
att så för närvarande är förhållandet.

I detta sammanhang vill jag peka på en liten reform, som utan någon
större svårighet skulle kunna genomföras. I en av de motioner, som nu föreligga
till avgörande, har föreslagits att man skall bestämma plenidagarna till
onsdagar och fredagar i början av riksdagen och att sammanträdena skola
börja klockan två. Då hade man förmiddagarna lediga för utskottsarbete och
fick en sammanhängande arbetstid för plenisammanträden, vilket jag tror i
hög grad skulle motverka den splittring, som nu sätter sin prägel på riksdagens
sammanträden och som har väckt ganska pinsam uppmärksamhet
utanför riksdagen. Detta är en reform, som utan större svårighet skulle kunna
genomföras och som jag är säker på skulle hälsas med tillfredsställelse av riksdagens
ledamöter och inte minst av regeringen, som därmed skulle få ökat
utrymme för sina egna arbetsuppgifter.

Hela denna fråga gäller ju ytterst hur man skall kunna bättre utnyttja
arbetstiden. Jag tror visserligen inte, att det är möjligt att återgå till förhållandena
på 1920—1930-talet, då riksdagen normalt kunde sluta senast den
1 juni. En förlängning är nödvändig, men en sådan förlängning behöver inte
nödvändigtvis ske genom en uppdelning av riksdagsarbetet på två sessioner.
En tänkbar utväg, som verkligen förtjänar att ingående prövas, är den som
motionärerna föreslagit, nämligen att man börjar riksdagens session den 1
december, vilket skulle innebära en månads tidsvinst. Jag tror, att vi därmed
skulle få möjlighet att avsluta det ordinarie riksdagsarbetet i juni månad
och slippa en höstsession. I varje fall förtjänar denna anordning att närmare
och fördomsfritt undersökas. Det är inte riktigt att avfärda den med bara
några glosor örn att man inte läser någonting under julen och att därför ingenting
blir gjort o. s. v. Jag tror i stället, att örn man gick med på detta förslag
skulle riksdagsarbetet i egentlig mening verkligen kunna börja omkring
den 10 januari. Det betyder i själva verket, att man vunnit en månad, och det
måste väl vara betydelsefullt.

Sedan beror det på riksdagen själv att utnyttja den följande arbetstiden
på bättre sätt genom att organisera samarbetet mellan regeringen — här måste
jag inskjuta, att mycket också beror på regeringen — partiledningarna och
inom riksdagen mellan utskottsledningarna, på sådant sätt att det hela löper
bättre än det för närvarande gör. Det borde inte få förekomma att under riksdagens
sista dagar behandlas motioner, som väckts inom den ordinarie motionstiden,
och propositioner, som legat ganska länge i vissa utskott. Jag erkänner,
att statsutskottet i detta avseende är ett föredömligt exempel. Det är ett utskott,
som verkligen arbetar så som hela riksdagen borde arbeta. Där ligger
man inte på ärendena i onödan utan behandlar dem så snabbt som möjligt;

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
och skulle det inte vara fallet, skulle alltsammans här i riksdagen, gå i
baklås.

Ett annat av de stora problem, som kräver mera genomgripande åtgärder,
är budgetbehandlingen. Riksdagen har för ett pär veckor sedan enhälligt beslutat
bifalla ett enhälligt konstitutionsutskottsutlåtande, vari anhålles att
Kungl. Majit utan dröjsmål måtte upptaga till behandling frågan örn riksdagens
budgetarbete. Jag vill understryka, att detta är ett utomordentligt viktigt
problem, som bör uppmärksammas i samband med den förestående utredningen
örn riksdagsarbetet. Jag hoppas att denna utredning inte skall anförtros åt en
alltför stor kommitté, och att man skall vinnlägga sig örn att där få plats för
yngre krafter inom riksdagen, som inte äro alltför mycket bundna av slentrian
utan ha en frisk syn på uppgifterna och ännu lia kvar något av den radikala
reformanda, som här är i högsta grad behövlig. Jag hoppas också, att utredningen
skall lämnas till personer, som inte alltför mycket syssla med annat
utredningsarbete. Materialet finns i stort- sett klart; det kan uppsamlas från
föregående utredningar, icke minst från konstitutionsutskottets behandling av
dessa frågor på senare åren. Det borde således kunna gå ganska fort att bär
komma fram till ett resultat.

Herr talman! Med dessa reflexioner har jag bara velat understryka betydelsen
för riksdagen och för hela vår folkliga självstyrelse av det ärende, sop nu
behandlas. Jag uttalar den förhoppningen, att den förestående utredningen
skall kunna bedrivas så skyndsamt att riksdagen snarast skall kunna fatta
beslut i dessa frågor. Vid sidan örn den föreslagna utredningen bör också
riksdagen utan dröjsmål upptaga till övervägande de mindre reformförslag,
som framlagts och som jag inte tror kräva någon vidlyftig utredning.

Jag har inget annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Herlitz: Herr talman! Ämnet är oirttömligt och kan ses ur mångahanda
olika synpunkter. Tiden är emellertid nu mycket knapp, och den, som
har att bära sin tjugondei av ansvaret för att konstitutionsutskottet kommit
fram med detta ärende vid en så olämplig tidpunkt — jag vill inskjuta, att
det knappast funnits tillräckliga skäl för att dröja så länge — känner sig Jnte
manad att tala utförligt. Jag skall därför försöka, herr talman, att på några
få minuter antyda vad som egentligen kunde bli ämne för långa betraktelser.
Jag framför de synpunkterna uteslutande å egna vägar.

Den av konstitutionsutskottet föreslagna utredningsskrivelsen är ett vältaligt
uttryck för att riksdagen är missbelåten med sakernas nuvarande läge, men
inte alls vet vad den vill. Det sammanhänger med att vi ha så olika meningar;
alla äro vi så osäkra örn vad vi egentligen vilja att riksdagen skall vara och
göra. Detta är helt naturligt. Vi slitas alla mellan de traditionella anspråken
på oss och de anspråk, som en ny tid ställer. En blivande utredning måste fatta
detta problemläge i ögonsikte.

Uppgiften att göra en folkrepresentation till ett verkligt levande uttryck
för folkets vilja löses aldrig en gång för alla, Den anmäler sig ständigt på nytt
som en svår och krävande uppgift i mån av samhällsförhållandenas utveckling.
I detta nu står den för oss allvarligare än någonsin. Det är så många svårigheter
folkstyrelsen har att kämpa emot hos oss såväl som annorstädes: ^samhällcts
fortskridande socialisering, statsverksamhetens expansion, undersåtlighetsmcntalitet
och lcdarkult, och mycket annat. Här fordras radikala nyskapande
insatser, om förkalkningsprocessen skall kunna hävas och vår riksdag hävda
sin ställning som uttryck för en levande, självständig och aktiv folkvilja.

Det är därför, som det är så viktigt att rationalisera arbetsformerna. Men
problemet är större än så, örn det gäller att ge riksdagen den plats, den bör

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
lia i statslivet. Det gäller också att noga uppmärksamma riksdagens relationer
tuledet folk, som vi skola representera. Vi riksdagsmän få inte bli ett slutet
skrå, som förlorar sin levande kontakt med olika medborgargruppers arbetsliv
och intressen. Vi mäste ordna det så att våra överläggningar och vårt arbete
mer än ^nu kan bli ett medel att fästa medborgarnas intresse vid det politiska
livet, påverka och gestalta deras tänkesätt. Men detta lyckas inte, örn vi inte
finna utvägar att koncentrera riksdagsarbetet kring väsentliga ting: göra oss
fria från sådana småting, som i alltför hög grad sysselsätta oss, och å andra
sidan sörja för att avgörandena örn de stora angelägenheterna verkligen få
träffas av folkets representanter. Under Karl XI, enväldets skapare, föregångaren
i mångt och mycket till vår nuvarande regering, fortsatte riksdagen i
åratal att verka som förr som ett stort ämbetsverk, har det sagts. Ovisst är
örn den under sitt sysslande med allsköns petitesser gjorde riktigt klart för sig
hur betydelselös den hade blivit. Det är samma utveckling, som vi nu äro inne
på, men som måste brytas om vi på allvar tro på folkstyrelsen. För min personliga
del tror jag att lösningen, åtminstone till en del, måste sökas i en arbetsfördelning,
så att åtskilliga sådana uppgifter, som nu belasta riksdagen utan
att vara av någon betydelse ur folkstyrelsens synpunkt, överflyttas på andra
organ, direkt eller indirekt utgångna ur folket.

Jag kan inte säga, herr talman, att jag i denna fråga vågar hoppas på så
friska och behjärtade insatser från den kungliga kommitté, som kommer att
tillsättas, som när det gällt reformer beträffande den kommunala självstyrelsen.
Men jag har inte kunnat underlåta att säga, att om inte verkliga insatser
här göras, kommer den stora uppgift, som vår tid står inför, bara att bliva löst
till en ringa del.

Jag har emellertid intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Sten: Herr talman! Herr Herlitz’ anförande försätter mig i en ganska
konsternerande belägenhet. Jag hade begärt ordet för att kritisera utskottsutlåtandet
och för att framhålla, att det i utskottets uppräkning av de problem,
som böra utredas, endast talas örn budgetarbetet, utskottens kompetensområde,
riksdagsarbetets allmänna planläggning, ärendenas behandling i kamrarna o. s. v.
men att där inte står någonting örn det, som jag trodde var utslagsgivande,
nämligen frågan örn huruvida man inte kan minska riksdagens arbetsmängd.
Nu har herr Herlitz talat just örn detta, men då herr Herlitz tillhör dem, som
stå bakom utskottsutlåtandet, måste jag fråga mig varför denna synpunkt inte
på något sätt avspeglar sig i utskottets motivering.

Jag hade alltså för avsikt att fråga, huruvida utskottet utgår från som ett
axiom att den ökade statsverksamheten skall taga sig uttryck i en undan för
undan ökad arbetsmängd i riksdagen. För min del finner jag, när jag söker
tänka mig in i utvecklingen på detta område, att det inte alls är sagt, att det
behöver bli på det sättet. Mycket talar för att riksdagen, när exempelvis staten
vidgar sin verksamhet på det ekonomiska området, bör känna sin begränsning,
och att alltså dessa angelägenheter i betydande omfattning måhända med fördel
kunna handläggas av andra organ.

Men även när det gäller det nuvarande arbetsmaterialet kan utan tvivel en
annan gränsdragning tänkas än den nuvarande. Man kan inte avfärda den
tanken med att riksdagen inte vill avhända sig något av sitt inflytande. Jag
har här antecknat precis detsamma som herr Herlitz sade, nämligen att det i
stället mycket väl kan tänkas förhålla sig på det sättet att vad riksdagen,
örn den går till en verkligt objektiv prövning av frågan om gränsdragningen
mellan riksdagen och Kungl. Maj :t, eventuellt till sist kan finna sig böra offra
av mindre frågor, kan vinnas i ökat inflytande beträffande de stora frågorna
och vid uppdragandet av de stora riktlinjerna.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Nu förstår man ju, att detta har sina konsekvenser: Kungl. Majit kan bli
överlastat. Det finns ju då möjlighet att låta gränsregleringen gå vidare, så
att Kungl. Maj :t delegerar ifrån sig beslutanderätten i vissa mindre ärenden,
där principerna äro uppdragna, till andra centrala statsorgan, varefter dessa
i sin tur kanske med fördel skulle kunna avlasta en del på olika länsorgan.
Jag väljer med avsikt detta uttryck, därför att tendensen ju är att även länsstyrelserna
bli hårdare och hårdare belastade; men man kan ju tänka sig även
andra länsorgan.

Örn man vill undvika att göra riksdagen till ett under större delen av året
kontinuerligt arbetande ämbetsverk bör man fördomsfritt undersöka även denna
sida av saken. Jag hoppas nu, att även detta måtte medtagas i utredningens
direktiv, och att dessa alltså bli mera omfattande än vad man kan utläsa ur
utskottsutlåtande!. Man bör i varje fall inte nu i förväg taga avstånd från
denna tanke, utan låta den gå till en fördomsfri prövning. Jag vill endast helt
kort påpeka, att örn den vägen skulle visa sig vara framkomlig och riksdagen
då skulle kunna klara sina arbetsuppgifter under tiden från den 10 januari
och till den 10 juni, skulle man vinna ganska betydelsefulla biprodukter. Man
skulle ge regeringen den arbetsro, som den behöver men som den inte har fått
under de förhållanden, som vi lia varit vana vid under de senaste åren. Man
skulle också öka riksdagens rekryteringsmöjligheter. Man skulle med andra
ord kunna lösa en del av de problem, som ibland diskuteras beträffande olika
medborgargruppers möjligheter att kunna medverka i riksdagsarbetet.

Jag vill, som sagt, därför uttala den förhoppningen, att direktiven måtte få
en sådan utformning, att även andra frågor än de i utskottsutlåtandet uppräknade
— bland annat den, som jag bär tillåtit mig i största korthet peka på —
måtte medtagas. Samma sak gäller givetvis också en rad av praktiska önskemål
beträffande riksdagsarbetets organisation, som jag inte heller finner vara med
tillräcklig grad av fullständighet redovisade i utskottsutlåtandet.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag instämmer med den förste
talaren i denna debatt däri, att en betydande förbättring av arbetsformerna
i riksdagen skulle kunna åstadkommas genom små åtgärder från riksdagens
egen sida, som inte behöva taga formen av nya lagar eller reglementsbestämmelser.
Men man kan ofta se exempel på att åtgärder, som syfta i en viss
riktning, kunna verka i en annan riktning. Förr i världen hölls det alltid arbetsplena
både på onsdagar och lördagar. Sedan infördes den ändringen, att
arbetsplena höllos bara på onsdagar meia inte på lördagar. Meningen var att
man skulle ge utskotten arbetsro, som det bette; de skulle få arbeta även på
lördagarna och därigenom sörja för att det kom fram mera material till arbetsplena,
så att riksdagen skulle kunna avslutas tidigare. Åtgärden har inte
verkat i den riktningen, utan jag menar, att den snarare verkat i motsatt riktning.
Det är ytterst få utskott, som lia några sammanträden på lördagarna. I
stället resa riksdagsmännen hem över veckoskiftet, och det är inte bara på lördagarna,
som do äro borta, utan till och med på torsdagarna och fredagarna;
det bär blivit ett system att riksdagsmännen överhuvud taget inte äro här i
slutet av veckan. Därigenom tror jag, att åtgärden snarare verkat i den riktningen
att riksdagsarbetet förlängts i stället för att, som åtgärden skulle syfta
till. förkortas.

Jag tror, att det skulle vara en bra reform att återinföra lördagsplena. Nu
lalas det örn att man med hänsyn till tidningspressen skulle ha plena på fredagar
i stället, men vare sig det blir fredagar eller lördagar, tror jag att det
skulle, vara en vinst för riksdagsarbetet örn man återinförde två arbetsplena i
veckan. Det är klart, att det kan visa sig att det i början av riksdagen inre

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
finns något arbete på lördagarna, men det händer ju även nu i fråga om onsdagarna.
Jag tror, att regeln med arbetsplena två gånger i veckan skulle i nyttig
riktning påverka riksdagsarbetet.

Jag vill också säga, att man har nog rätt att begära av riksdagsmännen att
de skola vara här regelbundet vissa dagar. Jag tycker man har rätt att i disciplinens
namn kräva, av riksdagsmännen, att de även på lördagarna skola uppehålla
sig i Stockholm och inte i hemorten.

Det är vissa saker som jag tycker att det har skrikits alldeles för mycket
örn; framför allt gäller det just att riksdagsarbetet drar för långt ut på tiden.
Man har sagt att riksdagsmännen själva önska en rationalisering på denna
punkt. Jag är emellertid inte säker på att riksdagsmännen enhälligt ha den
meningen och inte heller säker på att det är ett krav, som kan tillgodoses. Såsom
jag tror att även doktor Ivar Anderson framhöll, kunna vi inte hoppas
på att få återgå till den gamla goda tiden, då riksdagsmännen reste hem i slutet
av maj och sedan inte infunno sig förrän i januari året därpå — det är
en utopi att tänka att något sådant skulle vara möjligt. Riksdagsmännen ha
faktiskt blivit yrkespolitiker till skillnad mot hur det var i den gamla tiden —
med den gamla tiden menar jag då tiden före den demokratiska omdaning, vilken
skedde under detta sekels första årtionden. Tidens puls har blivit en annan.
Det är inte bara allmänheten, utan utvecklingen själv som kräver, att det
arbete som riksdagen tar på sig blir av en helt annan omfattning än förr. Jag
tycker därför inte, att det spelar någon stor roll örn riksdagssessionerna bli
någon vecka eller till och med en månad kortare än vad som för närvarande är
fallet. Det är en fullständigt likgiltig sak.

Problemet ligger inte där, utan på andra områden. Det finns så mycket i
riksdagens arbetsformer, som är tungrott, och det är en rationalisering av själva
arbetet, som kräves. Jag tycker att riksdagsmännens egen disciplin borde
kunna sättas in som en faktor när det gäller att komma fram till bättre och
mera rationella förhållanden. Det är inte likgiltigt vilket omdöme som läktaren
har örn riksdagsarbetet och vilket intryck den stora allmänheten därigenom
får. Detta omdöme fortplantas i hög grad genom tidningarna, och man kan
kanske säga att omdömet där ofta inte är objektivt. Men jag tror att riksdagen
genom att inrikta sig på lättare och mera behagliga arbetsformer skulle kunna
dirigera detta omdöme örn sitt eget arbete.

Jag återkommer till min egen gamla käpphäst om debatterna här i riksdagen.
Vi äro alla överens örn att dessa lämna åtskilligt övrigt att önska. De
äro minst av allt rationella. Det blir ofta inte några debatter alls örn mycket
stora och viktiga frågor, som skulle behöva ventileras, men i stället kan det
flamma upp debatter örn saker som de flesta anse redan vara uttjatade. Den
debatt, som fördes här i går, var ju en debatt för debattens egen skull. Saken
var avgjord i förväg, och de långa talen hade inget annat syfte än att talarna
ville ha sitt ord till protokollet, kanske också med tanke på att göra effekt i
valrörelsen.

Många debatter bli också ganska formlösa. De många skrivna talen, som
jag har talat örn här en gång förut, bidraga till att debatten blir tråkig och
framför allt sammanhangslös. Här står en talare och läser upp en skrift, och
sedan går han ut och spelar schack. Så kommer en annan talare, som inte har
hört vad den förste talaren sade och som, även han, har skrivit ett tal i förväg
och alltså inte kan ingå på något bemötande av vad den förste har sagt,
och när han har talat, går han också ut och spelar schack. Det blir på det
sättet inte någon verklig diskussion, det blir inte synpunkter, som resas mot
varandra och övervinna varandra, så att man kommer fram till en större klarhet,
utan det blir en föredragning av en massa synpunkter, av vilka den ena

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 26.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ofta nog utgör en upprepning av den andra. Detta gäller också i stor utsträckning
om statsråden; de tala rätt mycket ut i tomma luften, särskilt när det
pågår debatter i båda kamrarna samtidigt om en och samma sak. Då springa
statsråden fram och tillbaka; när ett statsråd har hållit sitt tal sa går han
över till den andra kammaren i stället för att höra vad riksdagsmännen säga
örn det som han har anfört där — han kanske får ett kortfattat referat, när
han kommer tillbaka, men någon verklig klarhet örn de synpunkter, som ha
utvecklats till bemötande eller komplettering av vad han har sagt, får

han inte. .

Jag tror att en mera rationell regi av debatterna och förhandlingarna här i
kamrarna inte bara skulle bidra till att göra dessa förhandlingar mera omväxlande
och givande för publiken på läktarna, utan också bidraga till att tidningarna
skulle sysselsätta sig med riksdagens arbete mer utförligt än vad de
nu göra.

Jag hoppas att den kommitté, som blir tillsatt, inte biter sig fast vid oväsentligheter
sådana som frågan örn man skall kunna förkorta riksdagsarbetet
nied någon vecka, utan också inriktar sig på sådana saker, som betyda mera
både för det sakliga resultatet och för intrycket av riksdagsarbetet. Vi ha ju
s. k. reglementariska föreskrifter för riksdagen, och de äro bra på sitt sätt,
men de skulle kunna bli mycket bättre, och jag tycker att kommittén bör ha
möjlighet att titta på dessa föreskrifter. Det finns bland annat en del olikheter
i arbetet kamrarna emellan, olikheter som naturligtvis i rätt mycket beröra
oväsentligheter men som enligt min uppfattning äro onödiga. Jag kan peka på
en sak, som visserligen är en bagatell: man har rätt att begära ordet för kort
genmäle, och det tillämpas i andra kammaren rätt strikt, så att varje riksdagsman,
som begär replik, också får den, men i denna kammare tillämpas
bestämmelsen på ett annat sätt i ett visst fall. Om ett statsråd kommer emellan,
får nämligen statsrådet ordet först, och då faller repliken bort. Detta är,
tycker jag, en onödig olikhet, som skulle kunna rationaliseras bort.

I det engelska parlamentet har man helt andra metoder för talmännens ledning
av underhus och överhus än vi ha här i den svenska riksdagen. I det
engelska parlamentet lia ledamöterna rätt att begära ordet —- de göra det genom
att resa sig — men de ha inte rätt som vi ha här att enligt en av talmannen
uppförd lista också erhålla ordet. Talmannen kan där negligera en
ledamots begäran örn ordet. Han lämnar ordet till den som han menar har
något att säga, och han kan avsluta debatten när det behagar honom.

Jag tror inte att det är möjligt att vi skulle kunna genomföra det systemet
i vårt land, men det är mycket annat, som man skulle kunna göra, som skulle
bidraga till att göra debatterna mera givande och omväxlande. Vi ha nu den
regeln, att statsråden få gå upp i en diskussion när det behagar dem, de få
gå utanför talarlistan, som talmannen gör upp. Men detta system skulle kunna
utvecklas så att även vissa riksdagsmän finge rätt att bryta denna stela tågordning.
Det vore väl t. ex. inte orimligt om en representant för det utskott,
som har handlagt ett visst ärende — antingen utskottets ordförande eller någon
annan, som utskottet utser — finge denna friare rätt att uppträda och tala,
som nu uteslutande tillkommer statsråden.

Jag har som sagt endast velat påminna örn dessa saker, som jag har haft
som käpphästar redan förut, eftersom jag tror, att örn man biter sig fast alltför
mycket i vissa populära föreställningar om vari felet i riksdagens arbete ligger,
så kommer även den här nya utredningen .på sned och resulterar i ingenting.
Jag har inte någonting emot en utredning, men jag har velat ge den
blivande kommittén några små korn för dess arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Herr Åkerbergs skildring av riksdagsmännens
uppträdande här i riksdagen var väl ändå en smula karikerad. Bland annat
är det en hel del riksdagsmän,, som inte kunna spela schack — och vad mig beträffar
har jag varit med örn fyrtio riksdagar, och jag har visst tre gånger spelat
räv, såvitt jag kan komma ihåg. Så jag undrar örn denna skildring passar
in ens på någon större del av riksdagsmännen.

o Vidare vill jag säga för min del, att jag tror det är mycket ofruktbart att
hålla förmaningstal till riksdagsmännen på den här punkten; det är ungefär
detsamma som att hälla vatten på en gås. Även örn herr Åkerberg i egenskap
av vice talman naturligtvis åtnjuter förtroende och aktning, så tror jag knappast
att man kommer fram till ett mer effektivt riksdagsarbete, örn man står
in på den väg, som han förordade.

Däremot tror jag det är nödvändigt att på annat sätt söka nå de mål, som
man vill vinna i det här fallet, och för egen del har jag vid föregående riksdagar
väckt några motioner rörande denna fråga och även deltagit i debatter örn densamma.
När jag fick det föreliggande utskottsutlåtandet i min hand så spejade
jag^ efter, huruvida några av de synpunkter, som jag har framfört i frågan
under gångna riksdagar, möjligen skulle återfinnas där. Bland annat sökte jag
liksom två föregående talare efter något uttalande örn att denna utredning även
skulle omfatta frågan, huruvida inte en hel del mindre ärenden, vilka nu avgöras
av riksdagen, kunde avgöras på annat sätt. Jag har fått den uppfattningen,
att i utländska parlament behandlar man inte rena småfrågor i sådan
utsträckning, som vi göra i vår riksdag, utan där håller man sig i stort sett
till de stora frågorna.

Jag vet inte.hur det kommer sig, men på den punkten råder en oerhörd konservatism
här i riksdagen detta har också berörts av den föregående talaren.
Man resonerar kanske som så, att den paroll som bör följas, är den som en
gang uttalades av en riksdagsman — jag tror i Danmark — och som ungefärligen
lyder. »Alla saker skola avgöras i denna säl; det står i överensstämmelse
med demokratiens uppfattning.» Men den, som uttalade denna paroll,
menade nog knappast, att alla möjliga rena skräpfrågor skulle dräs in i riksdagsarbetet
och att det ovillkorligt måste vara ett uttryck för en demokratisk
riksdagsordning att rena expedieringsfrågor, som jag kallat dem, skulle behandlas
av riksdagen.

Hur sker det egentligen nu med sådana expedieringsfrågor? Jo, först skall
det skrivas en proposition, som skall gå till riksdagen och hänvisas till vederoorande
utskott. I utskottet är det faktiskt i allmänhet så. att — när det gäller
sådana sjalvklara frågor — titta utskottsledamöterna knappast på propositionen,
utan ordföranden låter skriva ett utlåtande, och så klubbas saken utan
1“ Vad ?ka11 en sadan behandling tjäna till. som innebär att vederbörande
forsta och erkänna att denna sak är självklar och att det måste bli ett beslut
pa det och det sattet? Varför skall en sådan fråga ovillkorligen gå till en så
omfattande behandling sorn faktiskt är fallet här?

■Jaff hay vid. “torf tillfälle framhållit, att när det gäller landstingsförfattn
ingar na “a Y1 försökt rationalisera — visserligen ha vi inte kommit så långt
7~ °C:V. . ha °V1 €n, bestämmelse, som har kommit till genom ett riksdags beslut

for några ar sedan och som innebär, att om en fråga är enkel och självl!,
ar, kan man avgöra den utan remiss till utskott.

?Li?rStiår >*'' «n sadan Pr°Pf anses såsom någonting fruktansvärt
:tr^°C\Srm ett, brytande av ali riksdagspraxis, och när man talar örn
något sadan!, får man hora: Hur i ali världen kan du vara en sådan rabulist och
ha en sadan vansinnig uppfattning? Jag tycker emellertid, att när vi ha denna

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
bestämmelse i landstingslagen, som har antagits av riksdagen, varför skola vi
då inte själva i fråga örn en del ärenden av enkel beskaffenhet åtminstone
kunna ordna det så. att fråga får ställas till riksdagen, huruvida ärendet skall
avgöras utan utskottsbehandling, och att riksdagen, örn den finner det lämpligt,
skall kunna avgöra frågan direkt utan en utskottsbehandling, som alldeles i
onödan drar kostnader och medför andra olägenheter.

Jag vill vidare säga, att när nu riksdagen kräver rationalisering på en massa
områden i statsförvaltningen, så borde den väl föregå med gott exempel och
rationalisera också sig själv. Riksdagen har ej alltid varit så konservativ, då
det gällt detta område. Jag kan peka på det ganska egendomliga förhållandet,
att örn det t. ex. skall inrättas en ordinarie expeditionsvakttjänst i något av
departementen, så skall frågan örn denna lilla enkla befattning gå till statsutskottet
och behandlas där, men om det gäller att åstadkomma 200 nya stationskarlsbefattningar,
så är det en fråga som sorterar under kommunikationsverken,
och sådana frågor får riksdagen i allmänhet aldrig yttra sig örn. De gå till
Kungl. Majit och avgöras där, utan att riksdagen har ett smul att säga till
örn på den punkten. Detta beror naturligtvis på rent historiska förhållanden;
kommunikationsverken lia kommit till under en senare period av lagstiftningsarbetet,
och det gör att man beträffande dem har funnit det lämpligt och
riktigt, att frågor örn sådana befattningar inte skola behöva dragas inför riksdagen.
På samma sätt tycker jag, att sådana frågor av mindre omfattning, där
det knappast kan bli frågan örn några delade meningar, allmänt borde kunna
skiljas ut på ett eller annat sätt och att en del av dem skulle kunna få avgöras
av Kungl Maj :t, medan en del skulle kunna sändas till riksdagen men avgöras
där utan utskottsbehandling.

Ja, det är några synpunkter, som jag har velat föra fram i denna fråga. Det
skall kanske sägas, att man inte vinner så mycket genom sådana reformer som
jag här talat om. Men det finns ett gammalt ordspråk som säger: »Många bäckar
små gör en stor å», och skall man överhuvud taget syssla med frågan örn
möjligheterna att rationalisera riksdagsarbetet och minska dess omfattning, så
mäste det liksom på andra områden gå till så, att man även reformerar då det
gäller en massa småsaker. Då kan det hända, att dessa reformer tillsammans
åstadkomma möjligheter att minska arbetstiden och minska riksdagsarbetet
samt därmed även kostnaderna för riksdagen.

Jag skall sluta med att yrka bifall till utskottets förslag, men jag uttalar
den° förhoppningen, att frågor av det slag, som jag nu har varit inne på,
även måtte bli föremål för övervägande vid utredningen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag kände mig tveksam huruvida jag
skulle säga någonting i den här frågan, ty jag känner mig för min del, trots
mitt mångåriga ledamotskap a.v riksdagen, oförmögen att komma med någonting
som kan vara av värde i detta sammanhang, dag begärde emellertid ordet
pär jag hörde herr Åkerberg klandra talmännens åtgörande att inte hålla plena
på lördagarna. Jag skulle vara illa underrättad örn det inte är riktigt när jag
säger, att talmännen inte ha haft fler ärenden för riksdagen att handlägga än
att det räckt med en dag i veckan. Skulle det då underlätta och främja ett
snabbt riksdagsarbete, att man splittrar sönder de dagar, under vilka utskotten
kunna arbeta örn de vilja, genom att hålla plenum på dessa dagar? Jag
tror att det förfarande, som har tillämpats hittills, har varit riktigt. Jag är
också alldeles övertygad därom — jag räknar nu inte med det läge vi befinna
oss i nu liksom alltid vid riksdagsarbetets avslutning, utan jag räknar med
arbetets gång för övrigt — att hade det förelegat ärenden, som hade påkallat

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
att plenum skulle hållas två dagar i veckan, så skulle detta också ha kommit
att ske. Skulle emellertid talmannen endast för att hålla på en viss ordning
ha hållit sammanträden med kamrarna även på lördagarna, så skulle det — örn
inte riksdagens ledamöter och riksdagsgrupperna sökt åstadkomma tukt och
ordning — ha resulterat i att kamrarna skulle stå i det närmaste tomma.

Ja, det har här talats örn riksdagens anseende. Det skulle otvivelaktigt öka
riksdagens anseende örn vi behandlade dessa frågor konfidentiellt, vid andra
tillfällen än vid kammarplena. Ty diskussioner sådana som den vi nu anställa
ge en djupare insikt än något annat örn virrigheten i fråga örn begreppen om
vad som skall göras i en så till synes enkel sak som att bestämma riksdagens
eget arbetsschema, och de kunna icke öka aktningen för kammarledamöterna
och klargöra deras skarpsinnighet inför allmänheten. Och inte vet jag vad det
tjänar till att stå här och tala örn dem som spela schack. Det är möjligt att
detta schackspelande kan ha en god sida; det kanske kan vara bättre när det
gäller att förkorta arbetstiden att spela schack än att stå här och prata.

Jag tänkte en elak tanke nyss, och jag kanske får lov att säga ut den också,
om ni, ärade kamrater, inte bli förbittrade på mig: det utskott, som speciellt
har till uppgift att vaka över sådana här ting och taga initiativ om så är påkallat,
det kommer nu med ett utlåtande över motioner, vilka avgåvos redan
vid riksdagens början och som således nu skola behandlas just under den värsta
brådskan. Det tycks inte hjälpa att motionerna äro inne i god tid, men nog
borde man väl här ha kunnat slippa stå och babbla i timmar just nu, då tiden
är så dyrbar.

Det är en sak, herr talman, som är ytterst viktig i detta sammanhang, nämligen
att vi få de kungl, propositionerna i tid — vi skola inte räkna med de
abnorma förhållanden, som ha rått under hela kriget och i sviterna efter det,
utan, med mera normala förhållanden. Jag föreställer mig, att örn det skall bli
någon bättring i detta hänseende så måste det nog ske en förstärkning av arbetskraften
i Kungl. Maj:ts kansli. Detta är saker som inte riksdagen råder
över. Jag är övertygad om att de, som handlägga arbetet med propositionerna
— någon insikt har jag även beträffande hur det är i departementen — ha en
otrolig arbetsbörda. Kan man åstadkomma en förbättring härvidlag, så kommer
det att underlätta riksdagsarbetet mycket väsentligt. Resten beror, som
jag har sagt, på den självtukt som kammarledamöterna vilja ålägga sig i fråga
om arbetet.

Nu är det ju oftast på det sättet, att det är något visst utskott som är ytterligt
hårt belastat, och det har man kännedom om i de andra utskotten. Jag
förstår mycket väl — själv har jag mer än en, gång tänkt så som ledare för
ett utskotts arbete — att när man inom ett utskott vet att man kan vara färdig
i tillräckligt god tid med sitt arbete och att man icke kommer att försena
riksdagen, med en enda timme, så tjänar det ingenting till att sitta och forcera,
så att utskottsledamöterna först intet kunna få en lördag eller måndag ledig
och sedan inte ha någonting alls att göra. Jag vet inte vad sådant skulle tjäna
till. Men inom det utskott som vet med sig, att på det beror det örn vi skola hinna
bli färdiga tidigare eller inte, där är det av yttersta vikt att tiden icke förspilles.
Det jag nu säger får emellertid inte tolkas som klander mot ett utskott,
som försenar riksdagsarbetet, ty det kan hända att detta utskott är så arbetsbelastat
in i det sista att det inte står i mänsklig makt att forcera dess arbete
ytterligare. Jag vill bara erinra örn hurudana förhållandena voro i det utskott,
där jag sitter som ordförande, under höstriksdagen förra året. På grund av
omständigheternas makt fingo vi sitta så gott som natt och dag och fara fram
med vår arbetskraft på ett sätt som icke var mänskligt. Så får man taga i när
det behövs, och är det så, att man litet var beflitar sig örn att allvarligen göra

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
på det sättet, så kommer deri aktning för riksdagsarbetet, som är möjlig att
åstadkomma, också till stånd. Men att man skulle kunna åstadkomma någonting
genom de småknep, som det här i debatten har framkastats tankar örn,
det har jag förlorat tron på. Sådant resulterar bara i att vi spilla ett par timmar
i onödan med att tala örn saken, vilket ytterligare fördröjer riksdagsarbetets
avslutande.

Jag har, herr talman, ingenting emot att kammaren bifaller utskottets hemställan.
Jag tillåter mig, ehuruväl jag säkert inte längre är kvar i kammaren
då denna utredning är färdig, att redan nu konstatera, att den kommer att utmynna
i ytterligare ett bevis örn oförmåga att åstadkomma någonting som är
av verkligt värde. Jag ber att ännu en gång få säga, att kari det ske en omskapning
av arbetsförhållandena inom Kungl. Maj:ts kansli, vilken innebär att
det blir möjlighet för riksdagen att erhålla sitt material tidigare, så är det en
realitet som är av värde. Men örn det skall vara någon nytta med den så få
vederbörande utskott inte heller göra som konstitutionsutskottet har gjort med
de nu behandlade motionerna.

Jag haT, herr talman, intet yrkande.

Herr Heuman: Herr talman! Vi äro nog alla medvetna örn att riksdagsarbetet
inte är fullt idealiskt ordnat, men det förvånade mig att herr Åkerberg såsom
gammal riksdagsman betraktade denna fråga ur så ensidiga synpunkter som
han gjorde.

Han nämnde bl. a. att riksdagen tidigare hade arbetsplena även på lördagarna.
Det är alldeles riktigt. Jag var själv med även på den tiden. Men jag
skulle tro att det var speciella orsaker till att man slutade med arbetsplena
på lördagarna. Anledningarna voro dels, som herr Bärg nämnde, att man
inte hade någonting att göra, örn man skulle ha full arbetsdag vid onsdagsplenum,
och dels att det visade sig, att kammarledamöterna i jstor utsträckning
voro frånvarande vid lördagsplena. Jag tror att det var båda dessa omständigheter
som gemensamt spelade in. Men varför vörö ledamöterna borta
på lördagarna och varför äro de det även i dag i stor utsträckning'' Herr
Åkerberg sade, att det beror på att de tycka att det är roligt resa hem. Det
är alldeles riktigt att de resa hem, men det finns riksdagsmän, som få resa
ett och ett halvt dygn hem och lika lång tid tillbaka, och det är, herr Åkerberg,
inte några nöjesresor. Utan resorna till hemorten företagas för att riksdagsmännen
skola kunna hålla kontakt med hemorten och folket i hemorten.
Herr K. A. Johanson yttrade i interpellationsdebatten tidigare här i dag, att
han fick hela påskhelgen förstörd genom att han fick sitta och fylla i formulär
angående förhållandena i det samhälle, vars allmänna angelägenheter
han hjälper till med att sköta. En fru till en riksdagsman yttrade för någon
tid sedan till sin man: »Det spelar ingen roll, örn du är hemma eller i Stockholm,
för är du här hemma sitter du antingen i sammanträde eller inlåst vid
ditt arbetsbord.»

Detta är den verkliga anledningen till riksdagsmännens hemresor vid veckoskiftena.
Jag tror inte att man skall säga, att riksdagsmännen äro disciplinlösa.
De brottas med problem, som ofta skära dem ganska djupt in i samvetet.
De veta, att de lia uppgifter att fullgöra såväl hemma som i riksdagen, och
de stå i valet och kvalet örn vilken uppgift de just för ögonblicket skola sc
som den främsta. Den synpunkten blir avgörande: får uppgiften i hemorten
anses viktigast, så får riksdagsarbetet bli lidande, men är arbetet i riksdagen
viktigare, så få sysslorna i hemorten bli lidande. Vi skola inte tala örn disciplinlöshet
bland riksdagsmännen. Jag är övertygad om att alla riksdagsmän

Forsta kammarens protokoll 19Jt6. Nr 26. 2

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
handla i fullt medvetande om att de ha ett ansvar, även gentemot dem som
ha valt dem till ledamöter i riksdagen.

När herr Åkerberg drog in schackspelandet i kammarens lokaler som en
mycket stor fråga, så har jag konstaterat att det finns tre schackbräden, och
vid dessa kunna endast sitta sex man av 150. Om de någon gång under en
kammardebatt koppla av vid schackbrädet, efter att ha suttit i utskott och
prövat den fråga, som debatteras, vecka efter vecka och kanske hört allt som
överhuvud taget kan sagås i den, behöver man inte missunna dem det. Herr
Åkerberg spelar inte schack själv, men han är en mycket intresserad åskådare.
Jag undrar örn det inte kan vara ungefär detsamma.

Herr Åkerberg såg så ensidigt på frågan och behandlade sina kamrater i
kammaren på ett sådant sätt. att jag måste beteckna anförandet såsom inte
bara oberättigat utan även oförsynt.

Herr Forslund: Herr talman! Det känns skönt att man får ordet, när man
begärt det! Herr Åkerberg talade nämligen om att i England får man inte
alltid ordet, även örn man reser sig och begär det. Jag känner särskild tillfredsställelse
över att jag just nu får ordet, ty jag vill bestämt ta avstånd från
vår gruppordförandes anförande för en stund sedan, och jag tror att många
med mig inom vår grupp vilja göra detsamma.

Jag vill till en början säga, att jag inte tyckte mig kunna spåra, att det
var herr andre vice talmannen, inte heller gruppens ledare, som talade. Det
lät som örn det varit den herr Åkerberg, som sysslar med tidningsarbete, som
fått överhanden och som för tillfället inte kände det allvar, som ligger i att
på ett sådant sätt tala nedsättande om riksdagen. Yi ha vant oss vid att få
höra mycket tråkigt från pressens sida. på grund av att enskilda människor
helt enkelt äro vilseledda rörande riksdagens arbete. Jag känner ett personligt
behov av att ge uttryck för den meningen, att det icke är klädsamt att
vi här i riksdagen skola smutsa i eget bo. Herr Bärg fann inte ord, när han
skulle beteckna det som jag vill kalla att smutsa i eget bo. Herr Åkerbergs
prat var sådant att det inte borde höra hemma i första kammarens protokoll.
När han med sitt tal nedsätter riksdagens anseende till den grad som han
gjorde, tror jag för all del inte att han gör det i syfte att skada — nej, långt
därifrån — men det är i alla fall obetänksamt att göra det. Vi som sitta
ganska troget här i kammaren och med aktning se upp till vårt presidium,
som leder arbetet i kammaren, vilja inte från andre vice talmannen höra sådana
tillrättavisningar som vi nyss fingo mottaga.

Utöver detta vill jag tillägga, att vi alltför mycket börjat hemfalla åt ett
pratande örn riksdagens arbetsformer. Mycket väl kan det tänkas, att en justering
skulle kunna ske på någon punkt, men det hela beror framför allt på hur
Kungl. Maj :ts kansli kan forcera arbetet. Vi få komma ihåg, att vi haft ett
världskrig, som rubbat en del av de vanliga arbetscirklarna. Det har inte rått
samma lugn för Kungl. Majit som under den gamla goda tiden, då man hann
få fram allt material i tid och riksdagsmännen kunde fara hem tidigare på
året.

Sedan vill jag säga till herrar Hage och Sten att man inte kan överlåta åt
andra att bestämma örn sådant, som riksdagen hittills ansett falla inom sitt
eget verksamhetsområde. Hela vårt gamla Sverige är uppbyggt på sådana
grunder, att vi helt enkelt inte vilja överlåta till en klick av människor att
bestämma, utan vi vilja att folkets valda förtroendemän, ledamöterna i riksdagen,
skola ha det fulla inflytandet över Sveriges förvaltning. Det är inte
bara Konungen, som regerar, utan också riksdagen skall delta i detta regerande,
naturligtvis i fullt samförstånd. Det är givet att det kan finnas nå -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
gon liten detalj, där man kan överlåta beslutanderätten åt andra. Men hur är
det, mina herrar, börja vi inte få en mängd av statliga bolagsstyrelser, som
riksdagen inte har något inflytande över? Det är frågan om vi inte äro framme
vid en gräns, där vi givit väl så mycket som vi rimligen borde ge. Jag
tror att det i stället bör sägas ut, särskilt med tanke på statens intresse av ingripanden
i större omfattning än tidigare, att man, även örn man använder
bolagsformen, får se till att riksdagen i alla fall får allt det inflytande som
den bör ha såsom förvaltare å det svenska folkets vägnar av statens gemensamma
intressen.

Jag har inte någonting emot att man låter en utredning titta på dessa saker.
Men jag är av samma uppfattning som herr Bärg: jag tror inte att det
kommer att bli mycket resultat av det väsen, som vi här gång efter annan
ställa till med. Små uppsnyggningar äro bara bra, örn det kan ske, men någonting
på djupet tror jag knappast man kan åstadkomma. Statens verksamhet
omspänner nu ålit fler områden av vårt samhällsliv. Vi behöva bara tänka
på den kommunala verksamhetens utveckling från 1860-talet fram till denna
dag. Vilken oerhörd organisationsapparat erfordras det inte där för att man
skall kunna fullgöra vad som rimligen bör utföras! Än mer gäller detta statens
verksamhet. Att man då i riksdagen kan behöva en månad längre arbetstid
än man behövde på 60- och 70-talen, det är sannerligen ingenting att föra
väsen om år ut och år in. Framför allt behöver inte tidningspressen hjälpa
till med att nedsätta riksdagens arbetsmetoder och framställa riksdagsmännen
såsom människor, som göra ungefär vad som passa dem och inte iaktta vad
de som representanter för folket böra göra.

Samtidigt som jag med största aktning ser upp till vårt presidium, som leder
kammarens arbete, tycker jag att det är ganska beklämmande att föra en
sådan diskussion, som den herr Åkerberg här inlett oss på. Jag kan inte sluta
mitt anförande utan att påminna honom örn att lian, i egenskap av gruppledare,
för någon tid sedan själv var med och gav exempel på dålig regi här i kammaren,
vilket även då påtalades av herr Schlyter.

Häri instämde herr Ericson, Frans.

Herr Källman: Herr talman! Jag bär liksom herr Herlitz en tjugondei av
ansvaret för det utskottsutlåtande som här föreligger. Eftersom det från utskottets
sida inte blivit så mycket sagt i saken, skall jag be att få använda
ett par minuter av kammarens tid.

Utskottet erinrar örn att omfattningen av riksdagens arbetsmaterial ökats.
Jag vill nämna, att vid min första riksdag år 1912 omslöt riksstaten 257
miljoner kronor. Budgeten för 1946/47 slutar på mycket över 3 000 miljoner
kronor. Säga inte dessa siffror något örn statslivets växande omfattning? Men
jag minns att förr i tiden kunde kamrarna ändock sammanträda till arbetsplena
både onsdagar och lördagar och sluta lördagsplena långt fram på söndagsmorgonen.
Så mycket talade man på den tiden! Nu äro alla frågor större
och konsekvenserna av dem äro mera omfattande än tidigare o. s. v. När allting
växer, är det naturligtvis mycket svårt för konstitutionsutskottet att föreslå
åtgärder, varigenom riksdagsarbetet skulle bli bättre organiserat.

Jag vill nämna några ord örn vad som skett i år. En motionär trodde sig
förstå, att konstitutionsutskottet ansett det vara pedagogiskt lämpligt att
framlägga detta ärende för kamrarna så sent, att man inte skulle få tillfälle
att behandla det. Så är inte fallet. Motionen togs tidigt upp till behandling av
utskottet. Man övervägde där, huruvida utskottet självt skulle ta initiativ
och utarbeta förslag till ändringar rörande riksdagens arbetsformer. Man

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
kom emellertid snart tillbaka till den uppfattning, som vi fingo för några år
sedan efter samråd med representanter för vissa departement, nämligen att
riksdagens arbetsformer beröra inte bara riksdagen själv utan också i hög
grad Kungl. Maj:ts kansli. Följaktligen ansåg sig utskottet inte kunna utarbeta
de förslag till grundlagsändringar och ändringar i reglementen och stadgor,
som skulle erfordras, ty det skulle kräva medverkan från Kungl. Maj:ts
sida. Efter många om och men blev resultatet, att man skulle föreslå en skrivelse
till Kungl. Majit, och där äro vi nu. Det finns ju anledning tro att detta
skrivelseförslag skall leda till att en kommitté tillsättes, som utarbetar ett
bättre förslag än det som vi fingo för några år sedan, och att man därvid i
största utsträckning samarbetar med första statsmakten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag nödgas begära ordet ännu en
gång med risk att herr Bärg åter kan tycka, att jag skulle kunna fördriva
tiden bättre med att spela schack.

Det är naturligtvis herr Forslunds anförande som föranlett mig att ta till
orda. Det lilla jag sade i mitt förra anförande har ju givit anledning till
hetsiga inlägg, men de koncentrerades i herr Forslunds stora strafftal. Jag
trodde inte att herr Forslund var så känslig. Framför allt trodde jag inte att
han hade så dåligt gehör för ordens valör. Han talade örn att jag hade nedsatt
riksdagens anseende, ja, att jag hade gjort något i eget bo. Jag har inte
nedsatt riksdagens anseende, utan jag har tvärtom alltid, t. ex. när pressen
spelat på den strängen, varit den som upplyst och förklarat för att försvara
riksdagen.

Men varför skola inte riksdagens kamrar kunna diskutera sina egna förhållanden
och draga fram det som vi själva tycka är skevt och oriktigt? Riksdagen
skulle själv bidraga att skämma sitt anseende, örn den underlät att tala
uppriktigt örn sig själv. Och man bör väl också kunna se på sig själv med
litet humor, herr Forslund, och utan surmulenhet. Jag är för min del inte
alls rädd för att tala örn mina egna svagheter, och när jag kritiserade förhållandena
här i riksdagen, så kritiserade jag faktiskt mig själv. Såsom en
talare har påpekat, är jag en ofta sedd åskådare vid schackborden. Den kritik,
som jag i det avseendet eventuellt kan sägas ha framfört mot riksdagsmännen,
riktade jag således emot mig själv.

Nu var detta bara ett exempel i det sammanhang, som det framfördes i.
Vad jag ville framhålla var oformligheten i debatterna. Jag riktade mig mot
att en talare när han har sagt något ofta går ut ur kammaren. Han sitter
inte kvar på sin plats och hör på dem som bemöta honom. Mitt tal om att man
spelar schack var bara ett lekfullt exempel. Det är ju ytterst få av riksdagens
ledamöter som spela schack. Jag ville alltså inte på något vis spika fast, att
det spelas för mycket schack, utan jag ville slå fast, att våra debatter äro formlösa.
Det hålles för många och långa tal och för många skrivna tal, som ingen
människa hör på. Kan herr Forslund bestrida, att det förhåller sig på det
sättet och att en reform på det området är erforderlig och borde vara möjlig
att genomföra? Örn herr Forslund försöker att slå ihjäl den tanken genom att
hänga upp sig på ett lekfullt uttryck, gör han inte riksdagen någon tjänst.

Jag vill också säga ett par ord till herr Heuman, som delvis spelade på
samma sträng som herr Forslund. Han talade om lördagsplena. Han var med
på den tiden, då det hölls arbetsplena på lördagarna, säde han, men de avskaffades,
därför att det inte var några närvarande vid dessa plena. Jag kan
inte uppfatta herr Hedmans omdöme på den punkten annat än som en allvarlig
kritik mot riksdagens ledamöter, då han påstår att de voro borta från arbets -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
plena i så hög grad, att man måste avskaffa dessa arbetsplena. Jag tror
dock inte att detta var den verkliga anledningen, utan anledningen var
att man ville bereda utskotten möjlighet att arbeta på lördagarna, vilket
dock faktiskt inte har skett. Herr Heuman sade vidare att det inte är
några nöjesresor riksdagsmännen göra till hembygden. Jag har inte talat om
några nöjesresor och inte fällt några värdeomdömen om riksdagsmännens
resor till hembygden. Själv reser jag ganska ofta hem och anser det vara berättigat
att man gör det. Men å andra sidan skulle jag örn dessa resor hem
vid veckoslutet vilja säga, att när herr Heuman gör gällande, att man reser
för att få kontakt med hembygden, behöver det ju inte ske på lördagar och
söndagar. Jag tror att det då i mycket liten utsträckning blir fråga örn kontakt
med hembygden. Vid veckosluten hållas i allmänhet inte några sammanträden
i hembygden, utan dem har man på andra dagar.

Jag vidhåller min uppfattning, att avskaffandet av lördagsplena har oförmånligt
påverkat riksdagens arbete. Plena på lördagarna voro i den gamla
tiden huvudplena. Till dem knöts det största intresset. Jag tror att det skulle
vara en ur rationaliseringssynpunkt lämplig åtgärd att återgå till den ordningen.
Jag kan ju lia tagit fel på den punkten, men jag anser att det är en rätt för
en riksdagsman att uttala en önskan, vare sig den går åt det ena eller andra
hållet.

I övrigt har jag ingenting att anföra i anledning av de repliker som lia
riktats till mig.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill till herr Åkerberg säga, att jag tror
att det är hopplöst att tänka sig en reform, där man skulle förkväva möjligheten
för en riksdagsman att hålla ett tal, som är längre än som passar herr
Åkerberg eller som är skrivet. Tror herr Åkerberg allvarligt, att han skulle
kunna få den svenska riksdagen med på ett sådant arrangemang? Och vad ligger
det för ont i att en riksdagsman vid ett enstaka tillfälle, som det i alla
fall blir. får tillfälle att säga sin mening? Det är bara några få riksdagsmän
som ha den förmån som herr Åkerberg har att få skriva dag ut och dag in och
år ut och år in och säga sin mening. Vilja vi inte läsa tidningarna så kasta
vi dem, när det blir alltför tjatigt, och på samma sätt får det väl bli här i
riksdagen. Man får väl lyssna på ett anförande så mycket som man tål därav.
Men inte tror jag att svenska folket är med på att begränsa yttrandefriheten
här i riksdagen.

Varför skola vi tjata, herr Åkerberg, örn att vi inte ha arbetsplena på lördagarna?
De finnas allt fortfarande. Det gäller endast, för utskotten att producera
arbete i sådan mängd, att talmännen anse skäl föreligga att hålla lördagsplena.

Jag har, herr talman, endast i dessa två avseenden velat polemisera mot herr
Åkerberg.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr andre vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag vill upplysa örn att jag inte velat förkväva riksdagsmännens
frihet att tala så länge de vilja och när de vilja. Herr Forslund får
skriva hur många tal han vill för mig. Jag har bara med mina synpunkter velat
peka på en svaghet i riksdagsdebatten. Herr Forslund får väl erkänna att
det bleve en helt annan debatt, om riksdagsmännen bemötte varandra och holle
sina tal under intryck av de tal, som de skola bemöta, och inte som nu sitta
hemma och skriva sina anföranden och sedan hålla dem här ut i fria luften.
Jag vill påpeka att det finns ett flertal parlament, där det är förbjudet att
hålla skrivna tal. Jag har inte yrkat på det här, utan endast påvisat att riksdagsmännen
genom en fri anpassning skulle kunna komma till samma resultat.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Orri anläggande
av en storflygplats.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Det var ett yttrande i herr Åkerbergs första
anförande, som jag trodde någon av de följande talarna skulle bemöta. Han
sade, att det är fullständigt likgiltigt, om riksdagsarbetet blir en månad kortare
eller inte. Längre fram i sitt anförande sade han, att han hoppades att den
kommitté, som skall tillsättas, inte biter sig fast i sådana oväsentligheter som
frågan örn den tid riksdagen är samlad. Dessa yttranden av herr Åkerberg har
jag inte velat låta stå oemotsagda.

Det är möjligt, herr talman, att det finns riksdagsmän, för vilka det är likgiltigt,
örn riksdagsarbetet förlänges, men det finns också andra, för vilka en
förlängning innebär en mycket stor olägenhet. För personer, som ha arbetsuppgifter
i hemorten, som de inte helt kunna släppa under riksdagstiden, är
det en mycket stor olägenhet, örn riksdagsarbetet förlänges med en månad. Jag
vill därför uttrycka en förhoppning, att den utredning, som får hand örn
saken, måtte fästa stor vikt vid denna synpunkt.

I detta sammanhang har det diskuterats vilken betydelse det har, att riksdagsmännen
resa hem örn lördagarna. Jag har förut här i kammaren ställt mig
kritisk till vad som från riksdagsmannahåll anförts i pressen som klander av
dessa lördagsresor. Förhållandet är inte det, herr talman, att alla riksdagsmän
för riksdagsarbetets behöriga gång måste stanna i Stockholm över weekenderna.
Jag kan inte se annat än att det bara är en fördel för riksdagsarbetet
i dess helhet, att de riksdagsmän som kunna det få fara hem en gång i veckan.
Utskottsordförandena och även andra utskoftsledamöter kunna det inte. Men
som sagt, utskottsarbetet pågår för fullt, även örn en eller annan riksdagsman
är helmest över veckoslutet.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Denna debatt utgör enligt mitt
förmenande ett tydligt och klart skolexempel på svårigheterna att rationalisera
riksdagens arbetsformer.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag örn
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m., i vad propositionen
angår förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1946/47 till oförutsedda utgifter; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 205, i anledning av väckta motioner
angående framläggande för riksdagen av förslag till anläggande av en
storflygplats invid Stockholm m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Elon Andersson och Lindblom (1:123) och den andra inom andra kammaren

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
av herrar Ohlin och Ståhl (II: 232), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag till anläggande av en
storflygplats invid Stockholm snarast måtte föreläggas årets riksdag.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Källman och friherre Beck-Friis (I: 124) och den andra inom
andra kammaren av herr Dickson m. fl. (II: 231), hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit snarast ville
för riksdagen framlägga förslag om anläggande av en storflygplats.

Härjämte hade i en inom första kammaren av herr Nils Eloivsson väckt
motion (1:2) föreslagits, att riksdagen skulle besluta att, innan något beslut
fattades om anläggandet av ett storflygfält vid Stockholm eller annorstädes,
utredning skulle företagas rörande detta flygfälts förläggande i sydligare del
av landet och där det kunde utföras till avsevärt lägre kostnad än den, vilken
angetts som nödvändig för ett flygfält i närheten av huvudstaden.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen I: 2 icke måtte av riksdagen bifallas:

II. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 123 och II: 232 samt
1:124 och II: 231, i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna vad utskottet i
utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Enligt vad utskottet inhämtat har chefen för kommunikationsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 maj 1946 givna bemyndigande tillkallat
särskilda sakkunniga för att inom departementet verkställa granskning av
vissa driftskalkyler för Bromma flygplats och planerad flygplats för Stockholm,
som framlagts av luftfartsstyrelsen.

Enligt utskottets mening skulle det vara värdefullt örn resultatet av berörda
utredning möjliggjorde en överblick över de trafikekonomiska förutsättningarna
för ifrågasatt utbyggnad även av övriga flygplatser.

Chefen för kommunikationsdepartementet har vid anmälan av frågan örn
tillkallandet av granskningsmännen framhållit såsom önskvärt, att det uppdraget
omfattande granskningsarbetet bedrives med sådan skyndsamhet, att
eventuellt förslag örn storflygplatsens anläggande kan i god tid nästkommande
höst föreläggas riksdagen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning örn önskvärdheten av en
snabb utredning och vill i anslutning härtill giva uttryck åt sin uppfattning
att statsmakterna snarast möjligt synas böra taga stämning till frågan örn
utbyggandet av ett storflygfält. Därvid bör givetvis även hänsyn tagas till
det statsfinansiella läget samt tillgången på arbetskraft och materiel.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Lindström, Karl
Andersson, Gustaf Karlsson, Hesselbom, Mårtensson, Hall och Hoppe ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

I. att motionen I: 2 icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 123 och II: 232 samt I: 124 och 11:231 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I det av reservanterna förordade yttrandet hade sista stycket i den nyss återgivna
delen av utskottets motivering utbytts mot följande uttalande:

»Utskottet anser emellertid, att vid bedömandet av frågan örn anläggande av
storflygfält med därav förenade stora investeringar hänsyn måste tagas till

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)
den i nuvarande läge rådande bristen på arbetskraft och byggnadsmateriel.
Därvidlag kan inte förbises, att ett tillgodoseende av flygtrafikens nybyggnadsbehov
kan verka hindrande på en utbyggnad av andra för landet viktiga
kommunikationsmedel.

Då Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på frågan örn storflygfält
och det kan förväntas, att Kungl. Maj :t, sedan den ovan berörda ekonomiska
granskningen verkställts, kommer att uppta frågan till förnyad omprövning,
föreligger, enligt utskottets mening, icke anledning för riksdagen att nu fatta
beslut i enlighet med vad i motionerna 1:123 och 11:232 samt 1:124 och
11:231 föreslagits.»

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Tillsammans med sex andra ledamöter
av utskottet har jag fogat en reservation till föreliggande utlåtande.

Det kan synas, som örn skillnaden mellan reservationen och utskottets utlåtande
inte är synnerligen stor. Den formella skillnaden består ju däri, att
utskottet velat genom en skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännage vad utskottet
i sin motivering anfört, under det att i reservationen yrkas att motionerna icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda. Motiveringen i utskottets utlåtande
och reservationen är i långa stycken densamma, och det förefaller i
varje fall mig, som örn den logiska slutsatsen av utskottets motivering borde
lia varit, att utskottet kommit till samma kläm som reservanterna. Det har
emellertid inte utskottet gjort.

I motionen 1: 2 har föreslagits att, innan något beslut fattas örn anläggandet
av ett storflygfält, utredning måtte företagas rörande detta flygfälts förläggande
till Skåne eller annan del av södra Sverige.

Beträffande denna motion äro utskottet och reservanterna fullständigt eniga.
Om en storflygplats skall anläggas, anse både utskottet och reservanterna, att
den bör förläggas i Stockholms omedelbara närhet.

Det är när vi komma till de motioner, som påyrka att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse _ till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag till anläggande av
en storflygplats invid Stockholm snarast måtte föreläggas årets riksdag, som
meningarna gå. isär. Arari består då den sakliga skillnaden? Ja, det beror på
vad utskottet inlägger i sin motivering. Utskottet har sagt bland annat, att
utskottet delar motionärernas uppfattning, att ifrågavarande spörsmål snarast
möjligt bör bli föremål för statsmakternas prövning. Motionärerna ha, såsom
jag redan nämnt, begärt en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn att
förslag snarast möjligt måtte föreläggas årets riksdag.

Då jag deltagit i avdelningens behandling av detta ärende och således känner
till, hur arbetet fortlöpt, kan jag meddela, att avdelningens majoritet ursprungligen
var av den meningen, att utskottet borde föreslå riksdagen at1
begära ett förslag i frågan till höstriksdagen. Denna tanke ha emellertid avdelningen
och utskottet gått ifrån och i stället nöjt sig med att i mera allmänna
ordalag säga, att det är angeläget, att ett förslag snarast framlägges.

Det kanske kan vara nödvändigt att gå in något litet på hur denna storflySplatsfraga
utvecklat sig och det läge, vari frågan för närvarande befinner
sig. Första gången jag på allvar hörde talas örn denna storflygplats, var
i samband med att det gjordes gällande, att Sverige måste ha en storflygplats
med hänsyn till att det efter kriget skulle komma att bli en mycket stark
flygtrafik mellan Ryssland och Amerika. Denna trafik skulle gå över Sverige,
som på så sätt skulle bli en mellanlandningsplats. Det var därför nödvändigt
med en flygplats, som kunde betjäna denna stora transoceana trafik.
Så tillsattes en utredning, 1944 års flygplatsutredning, vilken tog upp saken

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)
och kom till ett förstahandsresultat, som innebar, att en storflygplats borde
förläggas till Grillby. Efter någon tid kom flygplatsutredningen till ett annat
resultat och föreslog, att platsen för flygfältet skulle bli Väsby. Annu
vid den tidpunkt, då de motioner, som i dag behandlas, äro skrivna, alltså i
början av året, var man övertygad örn att Väsby var den lämpligaste platsen.
Sedan amerikanska experter undersökt denna plats, frångick emellertid flygplatsutredningen
sitt senaste förslag och föreslog i stället Halmsjön. Därutöver
ha undersökningar förekommit på andra håll i Stockholmstrakten, och
det har undersökts, huruvida inte storflygplatsen skulle kunna förläggas till
Södertörn.

Man kan alltså inte rimligen kritisera regeringen för att den inte framlade
en proposition i denna fråga i början av riksdagen, ty det skulle ha betytt, att
regeringen gått in för Väsby, en plats som experterna sedermera utdömde.
Det skulle ha inneburit en total felinvestering, om regeringen hade valt denna
plats.

När vi i år behandlat frågan på statsutskottets fjärde avdelning, ha vi
också förhört oss om den ryska trafiken, och vi lia från luftfartshåll fått den
uppgiften, att man för närvarande inte vet någonting örn denna ryska lufttrafik.
Man vet inte, örn det blir någon och ännu mindre vilka vägar den kan
komma att gå. Man har inte ens fått besked om huruvida det finns något
önskemål att få Sverige såsom mellanlandningsplats för en eventuell flygtrafik
Ryssland—Amerika. Ryssland har med andra ord fallit bort, och detta har
givetvis ur trafiksynpunkt förändrat läget åtskilligt.

Hurudant är då läget beträffande atlanttrafiken eller på det stora hela taget
beträffande den transoceana flygtrafiken mellan Sverige och andra länder?
Vi kunna alltså bortse från Ryssland, då vi inte veta någonting örn dess
avsikter i detta avseende. I söder lia vi ett stort land, ''Tyskland, som för närvarande
är ett vakuum med avseende på flygtrafiken. Det enda vi kunna
säga är väl, att Tyskland sannolikt icke kommer att erhålla någon lufttrafik
inom de närmaste tio åren. England har löst sin atlanttrafikfråga. England
har ju sina egna flygfält och Ilar ingen anledning att lägga sin trafik över
Sverige. Sydeuropa har sina linjer över Lissabon. Norden blir således en tämligen
isolerad del av norra Europa med direkta förbindelser på Amerika.

Under sådana förhållanden och med hänsyn till den relativt ringa folkmängden
i våra nordiska länder, kan man verkligen ifrågasätta, örn det är ekonomiskt
möjligt, i varje fall för närvarande, att hålla mer än ett storflygfält för
Nordens del.

Vi få här inte förbise, vilket heller inte utskottet eller reservanterna gjort,
att vi inte bara stå inför frågan att anlägga ett enda stort flygfält eller att
det endast är fråga om ett hundramiljonersanslag till ett dylikt flygfält, utan
frågan örn anläggande av flygfält här i landet är en fråga av betydligt större
omfattning. Det gäller även att utbygga flygfält för den kontinentala trafiken,
och örn vi få ett atlantflygfält, ha vi därmed icke löst hela flygplatsfrågan.
Ett stort flygfält behövs, förutom i Stockholmstrakten även i Skåne och i
trakten av Göteborg.

När vi stå inför valet mellan dessa olika alternativ, har det förefallit mig
kanske rent av viktigare att i första liand tillgodose behovet av flygfält för
den kontinentala trafiken och låta frågan örn atlantflygfältet vila något. Även
Malmö behöver säkerligen ett nytt flygfält. Bulltofta kan inte utbyggas för
att ta emot en utökad trafik. I Göteborg är förhållandet detsamma. Elygplatsutredningen
är just i färd med att undersöka, huruvida det nuvarande flygfältet
kan utbyggas i erforderlig utsträckning. Men även örn det kan ske, kommer
det att medföra en betydande kostnad. Enligt preliminära beräkningar

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
torde ett nytt flygfält i närheten av Malmö kosta 40 ä 50 miljoner kronor.
En utbyggnad av Torslanda i Göteborg kommer att dra minst lika stor
kostnad.

Vi ha således inte att röra oss med en kostnad för anläggande av flygfält
av enbart 100 miljoner kronor, utan vi komma upp i en summa av minst 200
miljoner kronor, örn vi skola kunna lösa flygplatsfrågan i enlighet med vad
utredningen tänkt sig.

Därmed komma vi in på en annan fråga och en fråga, som reservanterna berört
i sin motivering, nämligen frågan, huruvida tidpunkten just nu är den lämpligaste
för att investera belopp av denna storleksordning för dessa ändamål.
Vi veta ju allesamman, att det i nuvarande läge råder brist på arbetskraft och
brist på material och att det dessutom råder en oerhörd spänning mellan priser
och köpkraft. Är det då tillrådligt att staten i detta läge gör investeringar
av detta slag? En avvägning måste ske. Man måste fråga sig vad som är
oundgängligen nödvändigt.

Jag vill såsom ett exempel på svårigheten att erhålla arbetskraft nämna, att
flygfältet i Karlstad blivit föremål för en utbyggnad och förbättring, men
för att få arbetskraft till detta arbete har arbetsmarknadskommissionen måst
avstänga en mängd pågående vägarbeten. Man kan ställa sig frågan: är det
nödvändigare att ett litet antal människor i Karlstad få flyga än att människor
ute i landet få vägar att trafikera? I detta läge måste man ovillkorligen
vara återhållsam och fråga sig vad som är oundgängligen nödvändigt.

Det har från något håll gjorts gällande, att vi reservanter skulle vara motståndare
till flygtrafik i allmänhet eller inte skulle tro på flygtrafikens framtid.
Så är ingalunda förhållandet. Vad det här är fråga örn är huruvida vi i
det läge, som för närvarande är rådande, ha möjlighet att investera så mycket
kapital, arbetskraft och arbetsmaterial, som erfordras för dessa anläggningar.
Reservanterna äro med andra ord av den uppfattningen, att det inte är anledning
för riksdagen att nu omedelbart begära något förslag i denna fråga, så
mycket mera som frågan örn platsen för förläggningen av flygfältet ännu inte
kan sägas vara definitivt avgjord. Vidare pågår en utredning för att utröna,
huruvida ett storflygfält kan beräknas bli ekonomiskt räntebärande. Det är
ju inte vanligt att riksdagen begär en skrivelse till Kungl. Maj :t i ett ärende,
som ligger under utredning. Det gör faktiskt denna fråga alltjämt. Dels ligger
frågan hos flygplatsutredningen, och dels bär tillsatts en särskild utredning
rörande flygfältets finansiering.

I detta sammanhang kan man inte underlåta att något litet beröra även den
penningpolitiska sidan av saken. Det har ju vid många olika tillfällen här i
kammaren deklarerats, att det är ytterligt viktigt, att vi bevara kronans köpkraft.
Senast i går var denna fråga på tapeten. Man säger att det är regeringen
som har ansvaret för den svenska kronans värde, men riksdagen får väl
också känna något ansvar, och riksdagen får väl inte söka pressa regeringen
att lägga fram förslag, som skulle vara ett led i en ytterligare ansträngning
och en ytterligare anspänning just i detta avseende. Så sent som i går betonades
det, att varje ny investering, vare sig den kommer från enskilt håll eller
från det allmännas sida, måste innebära ett steg mot inflation. Är det riktigt,
att vi i en lågkonjunktur genom det allmännas försorg investera medel för att
förbättra köpkraften, måste det vara riktigt, att vi i dagens läge visa återhållsamhet
i fråga örn att göra investeringar med hänsyn till betydelsen av att
bibehålla penningens värde.

Då jag finnér att utskottets utlåtande är en smula oklart och jag inte riktigt
kan utläsa vad utskottet innerst inne avser, men har anledning misstänka,
att utskottet avser en beställning av ett förslag i frågan — enligt motionärerna

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)
till årets riksdag -— anser jag det vara anledning att här yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Hesselbom och herr Karlsson, Gustaf.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den föregående ärade talaren,
som förde reservanternas talan, började sitt anförande med att påpeka,
att utskottets utlåtande och reservationen inte skilja sig nämnvärt i fråga örn
motiveringen. Den enda skillnaden ligger i att den kläm, som majoriteten
skrivit, innefattar en hemställan, att riksdagen måtte delge Kungl. Maj :t de
synpunkter utskottet anfört, under det att reservanterna yrka avslag på motionerna
örn en skrivelse.

Talesmannen för reservanterna yttrade, att majoritetens motivering rätteligen
borde ha lett till ett godtagande av det avslagsyrkande, som reservanterna
framställt. På det vill jag svara, att jag tycker, att reservanternas motivering
följdriktigt borde lia lett till att reservanterna följt majoriteten i dennas
skrivelseförslag, som är mycket hovsamt hållet.

1944 års flygplatsutredning har kommit till elen uppfattningen, att det erfordras
en storflygplats i Stockholms närhet. Efter kriget har frågan örn anläggandet
av en storflygplats här i landet mycket snabbt aktualiserats. Vi lia
inom utskottet haft överläggningar med representanter såväl för flygplatsutredningen
som flygstyrelsen och lia dessutom varit i tillfälle att höra en expert
från, utlandet för att på det sättet få upplysningar till ledning för bedömandet
av detta spörsmål.

Vi ha inom utskottet kommit till den uppfattningen, att den internationella
lufttrafiken står inför en utveckling, som vi knappast kunna ana, en utveckling
som går i riktning mot allt tyngre plan med allt större lastkapacitet.
Det måste därför för vårt land vara angeläget att stå rustade med en flygplats,
som kan tjäna samfärdseln med främmande länder.

Vi lia till och med fått upplysningar, som ge vid handen, att ett alltför långt
uppskov i denna fråga kan leda till betänkliga följder för vart land. Det har
nämligen förmärkts en strävan hos vissa andra länder att söka^ skapa förutsättningar
för att draga till sig denna flygtrafik. Uppskjuta vi vårt ställningstagande
alltför länge, kan man därmed åstadkomma en skada, som kan bli
mycket svår, kanske omöjlig, att reparera. Denna fråga^ bör därför med det
snaraste framläggas i sådant skick, att den kan, bli föremål för statsmakternas
prövning. o , .

Behovet av ett skyndsamt avgörande av denna fråga aktualiseras ju därav,
att både Bromma och Bulltofta flygplatser och även i viss mån Torslanda behöva
en viss utbyggnad. Ett principbeslut örn anläggandet av ett storflygfält
och uppförandet av ett sådant skulle innebära, att man kan nöja sig med mindre
kostnader på dessa andra flygfält, som under alla förhållanden inte kunna mottaga
denna stora internationella trafik. Det är ju för övrigt inte bara främmande
länders plan det här gäller, utan, också våra egna. Aerotransport och
SILA måste ju följa med i konkurrensen och utvecklingen mot allt större och
tyngre plantyper.

Vi ha ju i detta ärende haft att ta ställning till motioner som väckts, och vi
ha i statsutskottet legat länge på detta ärende under en viss förhoppning, att
det skulle komma en proposition i frågan till denna riksdag. Någon proposition
bär emellertid inte kommit, varför vi nu måst avgiva detta utlåtande. Jag
har fått underrättelse om att ärendet varit uppe till behandling i regeringen,
men det var först i maj som vi fingo klart för oss att någon proposition inte
var att vänta.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)

Den föregående talaren gav en interiör från statsutskottets behandling av
denna fråga. Han sade att vi först skulle ha varit betänkta på att begära ett
förslag till höstriksdagen. Vi ha, såsom utlåtandet anvisar, föreslagit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet i sin motivering
anfört. I denna lämnas en redogörelse för frågans läge och de uppfattningar,
som vi kommit till efter föredragningar och beredningar. Utskottet begär
inte något förslag, utan har endast velat tillkännage riksdagens mening.
Det är ju regeringen, som vi i första hand förvänta skall utarbeta förslag i
frågan, som sedan förelägges riksdagen. Utskottets uttalande innehåller givetvis
vissa detaljer i fråga örn själva flygplatsen och framför allt kanske i fråga
örn de ekonomiska spörsmålen, men, utskottet har skrivit mycket försiktigt och
i ärligt uppsåt att endast vilja begagna sig av sin rätt till en meningsyttring.

Det förefaller mig, som örn reservanterna gått alltför långt, när de velat förhindra
eller motsätta sig ett yttrande av denna innebörd. Jag vet ju från våra
överläggningar i utskottet, att den ärade talesmannen för reservanterna är mycket
negativt inställd till spörsmålet. Det framgick också av hans yttrande här,
när han fällde det uttrycket att han hade den uppfattningen, att det endast
bör vara ett storflygfält, gemensamt för hela Norden. Ett sådant uttalande
kan ju inte annat än stimulera grannländerna att påskynda sina förberedelser,
så att de stå rustade för att taga hand örn denna flygtrafik på Norden. Jag
vet också, att det pågår förberedelser i grannländerna för att mottaga denna internationella
trafik, och det bör vara en anledning för oss att inte försumma
tillfället.

Herr Andersson yttrade, att det här bara gällde att hålla flygplatser som
kunde mottaga, såsom han sade, den internationella trafiken. Jag vet inte, vad
talaren inlägger i uttrycket »internationell trafik». Han avser kanske trafiken
med mindre flygplan på jämförelsevis korta flyglinjer. Men här är det också
fråga örn den internationella trafiken med de stora flygplanen. Och det är
inte bara den utländska trafiken det här gäller, utan även de svenska företagen
ha ju redan köpt eller gjort beställningar på sådana stora flygplan.

Herr Andersson sade vidare bland annat, att vi inom utskottet hade fått
den uppgiften vid föredragningarna, att man ingenting vet örn den blivande
ryska trafiken. Det är riktigt, att man i nuvarande läge inte har kunnat bringa
klarhet i hur flygtrafiken österut i fortsättningen kommer att te sig. Det måste
ju vara en allmän önskan, att också flygtrafiken österut måtte kunna utvecklas.
Men den ärade talaren drog av detta den slutsatsen att, som han uttryckte
sig, Ryssland har fallit bort och inte kan tagas med i räkningen. Det är väl
en något för tidig slutsats. Yi befinna oss ju i det utrikespolitiska läget, att
freden efter det stora kriget ännu inte är sluten, men när fredsslutet så småningom
har kommit, är det väl att hoppas att återuppbyggnaden av de internationella
förbindelserna skall komma i gång även på trafikväsendets område.

Den ärade talaren påpekade, att det är en ekonomisk fråga, huruvida vi
skola investera ett så stort kapital ■— det gäller här omkring 80 miljoner kronor—•
i ett storflygfält och att det också är en fråga örn avvägning mellan olika
utgiftsändamål. Beträffande avvägningen vill jag bara säga, att därvid givetvis
måste lämnas utrymme även för sådana utgifter, som bli nödvändiga, örn vi
skola kunna följa med i utvecklingen.

Yad beträffar den ekonomiska sidan av saken, så har ju kommunikationsministern
nu fått Kungl. Maj :ts bemyndigande att genom sakkunniga verkställa
granskning av vissa driftskalkyler. Vi ha också i utskottet fått del av de driftskalkyler,
som flygförvaltningen har verkställt. Dessa kalkyler utvisa, att en höjning
av start- och landningsavgifterna, vilken synts befogad, skulle medföra

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om anläggande av en stor fly g plats. (Forts.)
en icke obetydlig inkomst, som skulle kunna användas till amortering och täckande
av utgifterna. När man talar örn kostnaderna, skall man erinra sig att
det här inte är fråga örn en utgift av 80 miljoner kronor örn året, utan örn en engångsutgift,
som, enligt vad jag nyss sade, i viss mån kan finansieras med
start- och landningsavgifterna. Och den rörelse, som detta storflygfält skall
komma att tjäna, är och kan bli av så stor betydelse för vårt land, att man
icke bör draga sig för att skapa det nödvändiga underlaget för densamma. Det
var ett fel redan på järnvägsbyggandets tid, att man inte såg tillräckligt klart
i fråga om den kommande utvecklingen, och det är fara värt, att det kan bli
på samma sätt här, örn vi inte så skyndsamt som möjligt leda utvecklingen in
på de vägar, som uppenbarligen hela tidsläget på detta område utpekar.

Att man inte kan påstå, att flygtrafiken inte skulle vara ekonomiskt bärkraftig,
har Aktiebolaget Aerotransport visat redan i sin senaste årsberättelse.
Jag har inte haft tillfälle att taga del av SILA:s berättelse, men även dess rörelse
har naturligen kunnat drivas med framgång. När Aktiebolaget Aerotransport
började flygtrafiken här i landet, måste bolagets verksamhet stödjas
av staten. Nu behöver statsstödet inte tagas i anspråk, utan Aktiebolaget
Aerotransport klarar sig med sina egna inkomster. Det är ganska intressant
att läsa de uppgifter, som lämnas i bolagets årsberättelse. Under fjolåret —• och
vi skola komma ihåg, att kriget ännu pågick under första halvåret i fjol •—
befordrades 78 268 passagerare och den transporterade mängden post och bagage
utgjorde 1 814 822 kg. Sammanlagt flögs 3 354 349 km. Nu kommer kanske
reservanten att säga, att i siffran för antalet passagerare ingår en hel del turistflygningar,
som företagits under söndagarna här i Stockholm. För att slippa
ifrån den repliken kan jag sticka emellan med påpekandet, att dessa senare
flygningar spelat en mycket obetydlig roll i det stora hela. Under året förut,
som alltså var ett krigsår, förekommo inga sådana flygningar, men då befordrades
i alla fall 25 074 passagerare. Det är alltså fråga örn en mycket stor
rörelse.

Av bolagets berättelse framgår vidare, att man haft möjlighet att i sitt
bokslut göra avskrivningar med 5,90 miljoner kronor mot 0,86 miljoner kronor
året före. Inkomster och iitgifter ha balanserat på nära 20 miljoner kronor mot
drygt 8 miljoner kronor året förut. Bolaget har också kunnat lämna en utdelning
på fyra procent till aktieägarna, d. v. s. framför allt till staten. Sedan tillkommer
SILAis verksamhet, som icke redovisas i de siffror jag nu har nämnt.

Jag har velat framhålla detta bara för att visa, att det inte är fråga örn
någon förlustbringande rörelse. Vad det här gäller är en verksamhet, som
redan nu i oerhört hög grad tjänar samfärdsel och varuutbyte och som är stadd
i en utveckling, örn vilken vi knappast kunna göra. oss en föreställning.

Jag nämnde för en stund sedan, att utskottets utlåtande är hovsamt och präglas
av sakliga upplysningar och uppgifter. I klämmen till utskottets utlåtande
har inte föreslagits annat än att vi skola för Kungl. Majit giva till
känna, vad utskottet i sitt utlåtande har anfört. Detta är, synes det mig, en
mycket rimlig begäran, när uppfattningarna äro så pass stadgade som de verkligen
äro och när vi röra oss på ett område, som har framtiden för sig i så
hög grad som det här ifrågavarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Då jag begär ordet i denna debatt,
är det för att erkänna, att örn regeringen ännu inte ansett sig kunna framlägga
ett förslag för riksdagen i denna fråga, så är det kanske i främsta rummet
mina betänkligheter som föranlett uppskovet. Efter herr Johan Bernhard Johanssons
yttrande skulle jag kanske ändå inte behöva säga någonting, efter -

Xr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
som jag uppfattar vad han sade på det sättet, att även han menar, att irågan
fortfarande får anses vara öppen på det viset, att regeringen, innan den fattar
beslut, har att pröva alla omständigheter, som kunna vara av betydelse för
frågans avgörande, och att alltså det yttrande från riksdagens sida, som majoritetsförslaget
innebär, inte betyder en beställning av ett visst beslut.

Men när jag ändå har begärt ordet, så är det därför, att det kanske kan vara
skäl att undanröja en del onödiga missförstånd, som kommit till synes i den
offentliga diskussionen. Det är inte på det viset, att mina invändningar mot
att tidigare framlägga ett förslag skulle vara beroende på någon underskattning
av flygets betydelse för närvarande eller i framtiden. Det kan hända att
jag från början vid alla överläggningar rörande flygets utveckling har krävt
klara papper på i vad mån flygtrafiken kunde betraktas såsom en ekonomiskt
bärande rörelse eller inte. Däri skiljer jag mig kanske från en del flygentusiaster,
som överhuvud taget anse att man inte behöver anlägga några ekonomiska
synpunkter på en så intressant företeelse som flygningen. På den punkten
har väl en icke obetydlig omsvängning inträtt, och även av utskottsordförandens
yttrande framgick ju, att man vill betrakta inte minst framtidens flyg
såsom en, jag skulle vilja säga, bärkraftig del av det svenska ekonomiska livet.

Örn utskottsutlåtandet sålunda inte behöver uppfattas såsom något direktiv
till regeringen att utan hänsyn till andra förhållanden vid en viss bestämd
tidpunkt framlägga förslag i denna fråga, så kan jag bara våga uttrycka den
meningen, att utskottsutlåtandet i så fall nog har varit onödigt. Det är ju ändå
så, att regeringen sedan lång tid tillbaka haft denna fråga under behandling.
Örn det önskvärda i att finna en lösning har inom regeringen inte rått delade
meningar, och det har endast varit en rad, låt mig säga praktiska förhållanden
och betänkligheter, som föranlett att regeringen ännu inte ansett det möjligt
att taga ståndpunkt. Jag skall med ett par ord försöka belysa, hur pass befogad
denna tveksamhet varit. Örn den konservatism, som jag lagt i dagen när det gällt
denna fråga örn en storflygplats, varit orsaken till dröjsmålet, så få väl alla
nu erkänna, att konservatismen i vissa lägen kan lia sina goda sidor.

Vi veta allesammans, att det på våren 1945 fanns starka krafter som krävde,
att man omedelbart skulle både besluta och sätta i gång byggandet av en storflygplats
vid Grillby. Inom kort ändrade man sig och förordade i stället Väsby.
Nu har man även, som talesmannen för reservanterna påpekade, funnit att
Väsby är olämpligt och i stället hamnat i Halmsjön. Jag vågar såsom lekman
inte ha någon bestämd mening örn huruvida Halmsjön blir den definitiva platsen,
men jag har hört från folk inom de kretsar, som äro mest intresserade av
dessa frågor, att man där även anser Halmsjön såsom, örn inte en nödfallsutväg,
så i alla händelser en så pass tvivelaktig utväg, att man därmed —
även örn det i och för sig kan vara bra att ha en stor atlantflygplats vid Halmsjön
— icke kommer undan att anlägga en storflygplats i närheten av Stockholm
för den växeltrafik med Brommafältet, som ju föreslagits såsom en lösning.
Om sålunda utskottsutlåtandet skall innebära, låt mig säga en kritik av
regeringen för dröjsmålet i denna fråga, så får man komma ihåg, att detta
dröjsmål faktiskt har medfört vissa gynnsamma resultat.

När denna fråga först började behandlas, förutsatte alla intressenterna att
anläggningen av en flygplats var en sak, som inte hade något samband med
företagens bärighet och driftskostnader. Flygplatsen skulle bekostas av det
allmänna, och de investerade medlen skulle därefter omedelbart avskrivas med
hjälp av skattemedel. Uppskovet med beslut har lett till att man inom de intresserade
kretsarna tagit upp frågan, huruvida det inte skulle vara möjligt att
låta flygtrafiken bära, om inte hela, så i alla händelser en inte oväsentlig del
av kostnaderna för flygfältets anläggning. När man talar örn de vackra resul -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om anläggande av en slör fly g plats. (Forts.)
taten av ABA:s verksamhet får jag- kanske i detta sammanhang säga att man
inte bör glömma, att den betydande del av kostnaderna, som ligger just i flygplatserna
o. s. v., inte täckes av dessa inkomster. Örn ett kommunikationsmedel
för framtiden skall anses vara bärkraftigt och kunna tävla med andra, så får
man väl ändå utgå från att det skall bära alla sina kostnader. Även på den
punkten har frågan sålunda nu kommit i ett bättre läge. Anledningen till att
regeringen fattat beslut örn en ny utredning är just, att man velat ha en ännu
noggrannare undersökning av de ekonomiska förutsättningarna än den, som
dittills förelegat, för att se, örn man skulle kunna bygga planerna på en storflygplats
på antagandet, att kostnaderna väsentligen skulle kunna täckas genom
en avsevärd höjning av start- och landningsavgifter och genom att bensinen
pålades en viss, låt oss kalla det för skatt. Den ståndpunkt, som jag därför
kan säga är regeringens, är att det, när denna utredning är klar och man
kommer att pröva frågan på nytt, utan tvivel kommer att väga mycket tungt,
örn man kan räkna med att väsentligt ökade inkomster skola inflyta, så att
hela frågan örn avskrivning förlorar den storleksordning, som den hittills haft.

Jag kan i det sammanhanget inte underlåta att omtala, att när uppgifter
örn de beräknade utgifterna under den kommande femårsperioden infordrades
från olika departement för att man skulle kunna uppgöra den nu så
diskuterade finansieringsplanen, så förelåg en visserligen mycket preliminär
beräkning att på kommunikationsdepartementets huvudtitel skulle såsom anslag
till flygplatsbyggen under de närmaste fem åren upptagas ungefär 250
miljoner kronor, d. v. s. 50 miljoner kronor om året. När inte denna post upptagits
i finansieringsplanen, beror det på att man har ansett, att den inte kunnat
få rum inom den fastställda ramen. Utan att vilja förnya den diskussion
om våra finansiella möjligheter, som fördes här i går, vågar jag säga att
det väl ändå är rätt begripligt att regeringen, när man inte ansett sig ha utrymme
i finansieringsplanen för mer än folkpensionerna, barnbidragen och
vissa — det erkänner jag — mycket betydande belopp för utbildning, uppfostran
o. s. v., men skjutit på framtiden avgörandet örn i vilken utsträckning
man skall kunna genomföra sjukförsäkring, fri sjukvård och bostadssubvention
för att bereda billigare bostäder jämte en del andra mindre saker, har
ställt sig på den ståndpunkten vid avvägningen av vad vi kunna ha råd till
i framtiden, att frågan om en storflygplats inte bör sättas framför dessa
andra uppgifter och alltså föras in på samma nivå som till exempel folkpensionerna
och barnbidragen.

Nu är jag fullt medveten örn att man kan säga, att detta är en mycket
trång budgetmässig beräkning, och jag erkänner att man vid alla dessa resonemang
utgår från att utgifterna skola ligga inom den balanserade ramen
eller i alla händelser skola kunna räknas till de ting, som efter en s. k.
enkel regel kunna få leda till underbalansering. Denna mycket trånga budgetmässiga
uppfattning kan kritiseras, men inte gärna av dom, som med stor
energi förfäkta uppfattningen, att budgeten skall vara balanserad. Örn man
skall förutsätta, att utgifterna för storflygplatsen skola täckas av skattemedel,
kan jag inte se, att det finns rum för detta annat än i den mån de
få vägas tillsammans med andra utgifter, som vi också skjutit på framtiden.
Den ståndpunkt, som regeringen intagit och som jag här i dag kan representera,
är i ille någon annan än den, att vi vilja dröja med avgörandet, till
dess vi bättre kunna bedöma, vilket utrymme för olika slag av utgifter som
kan föreligga.

Saken skulle komma i ett väsentligt annat läge, örn man kunde betrakta
dessa utlägg såsom led i den investeringspolitik som, örn inte omedelbart så
i alla händelser inom en inte avlägsen framtid, kan leda till att verksam -

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)
heten bär sig själv. I samma ögonblick som det kan göras sannolikt, att anslaget
till storflygfält kan bedömas på samma sätt som andra räntabla investeringar
— och alltså ligga på principiellt samma plan som det förslag, beträffande
Norrbottens järnverk, som riksdagen snart får under behandling,
eller som statens kommersiellt lönande investeringar överhuvud taget — lämnar
jag scenen. Då är min roll utspelad på detta stadium, och då faller frågans
bedömning under de trångt budgetmässiga synpunkterna. Då blir avgörandet
beroende av den allmänna diskussionen om i vilken utsträckning vi
från samhällsekonomisk synpunkt kunna anse oss ha tillgångar nog för att
göra investeringar av olika slag. Anslaget till storflygplats kommer då att
få vägas, inte bara gent emot övriga statliga investeringar av kommersiellt
bärande natur, utan också mot hela raden av det enskilda näringslivets investeringsönskningar,
som alla tränga på och alla anses vara nödvändiga oca
nyttiga led i arbetet för nationalinkomstens stegring.

Vi ha sålunda enligt min mening två stadier att genomlöpa. Det första
är det, då vi avgöra, örn detta anslag skall upptagas inom den balanserade
budgetens ram. Blir detta fallet, får det tävla med hela raden av sociala
och andra utgifter, som vi i fortsättningen möjligen lia råd till. Kunna vi
komma ifrån denna trånga synpunkt och säga, att vi betrakta anslaget till
storflygplats såsom en bärande investering av kommersiell natur, får anslagsfrågan
prövas i samband med avvägningen av de många olika investeringskraven.
Frågan kommer därmed in under den investeringskontroll, som för
närvarande utövas. Och vilken plats på rangskalan en sådan sak som storflygfältet
då kommer att intaga, skall jag inte här drista mig att göra något
uttalande örn.

Med det sagda har jag bara velat ge kammaren en föreställning örn vilka
synpunkter som inom regeringen varit de avgörande. Efter den förklaring,
som statsutskottets ordförande nu har lämnat, att man inte avser att ge
regeringen några bindande direktiv i detta fall, utan att man, såsom naturligt
är, förutsätter att regeringen skall bedöma frågan med hänsyn till alla
omständigheter, sedan utredningen blivit klar, har jag ingen anledning att
taga ståndpunkt i tvistefrågan mellan majoriteten och minoriteten inom utskottet.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! I detta ärende har jag tillåtit mig väcka
en motion, som går ut därpå, att det, innan statsmakterna träffa ett avgörande
beträffande denna storflygplats, skall undersökas, huruvida den icke bör
förläggas till en sydligare plats i landet, t. ex. Skåne. Det, som har föranlett
denna motion, är närmast att man, efter alla de försök man gjort att
finna en lämplig plats i närheten av Stockholm, enligt vad vi hört här i dag,
ännu inte med säkerhet funnit en sådan plats. Därtill kommer, att det är uppenbart,
att var man än skall förlägga denna storflygpla.ts här i närheten av
huvudstaden, komma kostnaderna för planering och andra arbeten i samband
med utförandet att bli synnerligen stora. Det var dessa omständigheter som
gjorde att jag ställde mig den frågan: varför skall nödvändigtvis en storflygplats
ligga invid Stockholm? Både luftfartsstyrelsen, andra sakkunniga, utskottet
och reservanterna i utskottet lia, efter vad jag kan förstå, alla ställt
sig på den ståndpunkten att det icke är tänkbart att förlägga en storflygplats
till något annat ställe i landet än just invid huvudstaden. Jag tror att den utgångspunkten
för hela frågans behandling icke är riktig, ty när man skall
ta ställning till en sak som denna, som ju måste sägas vara mera framtidsbetonad
än kanhända någon annan fråga som vi haft att behandla åtminstone
under denna riksdag och vars perspektiv sträcker sig kanhända århundraden

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn anläggande av en stor fly g plats. (Forts.)
framåt, är det tydligt att man måste försöka göra klart för sig, hur pass
stor omfattning flygtrafiken kan få och vilka vägar den kommer att gå. Men
då kommer man ovillkorligen till den slutsatsen, att detta trafikmedel lika
väl som andra trafikmedel kommer att gå fram över de områden på jordklotet,
där folk bygger och bor, och därför kunna vi gå ut ifrån att det kommer
att bli flygtrafik runt hela jorden, även över det norra halvklotet, och att
denna flygtrafik kommer att. gå över England, över Tyskland, över södra delen
av Skandinavien och över Ryssland samt fortsätta åt det hållet. När man
kan gå ut ifrån att detta är tämligen säkert, måste det väl vara ganska naturligt,
att den trafik, som flygledes skall gå till och från Skandinavien, bör
lia sin stora flygplats där de bägge linjerna skära varandra, och då skulle
jag tro, att när man skall söka efter en lämplig flygplats, kommer man inte
att gå så långt norrut som ända upp till Stockholm. Man måste alltid räkna
med den trafik som kommer att gå över England och Holland och eventuellt
Belgien. Vill man lia en storflygplats som bär sig och verkligen blir använd,
får man lägga den så, att det inte endast blir ett fåtal flygplan som komma
dit, utan att den blir i verklig mening en storflygplats, där det blir en fördelning
av trafiken i olika riktningar och där man söker kontakt med den stamlinje
som jorden-runtlinjen tydligen blir.

Det är likaledes klart, att när man skall anlägga en sådan storflygplats
bör man lägga den där man kan åstadkomma den för de lägsta kostnaderna,
och då är det ju också rätt naturligt, att man söker sig fram till plana fält,
där man icke behöver lägga ned en massa arbete och kostnader på planeringen.
Jag har i min motion tillåtit mig föreslå, att man skulle undersöka de
fält som ligga i närheten av Åhus. Nu är det ju så olyckligt, att jag råkar
bo i närheten av Åhus, och då säger man naturligtvis att det är ett lokalintresse
som gör sig gällande, men det är det inte, ty jag kan givetvis inte
hjälpa, att marken ser ut som den gör i närheten av Åhus, och jag kan knappast
heller hjälpa att jag kommit att hamna i Kristianstad. Det som gör, att
man borde undersöka detta område är inte bara att det redan finns ett fält
där, som användes av militärflyget, utan att man har behövt lägga ut några
landningsbanor, utan också att marken där har förhållandevis ringa värde ur
jordbrukssynpunkt och att man följaktligen från nationalekonomisk synpunkt
sett inte förlorar så mycket, örn flygfältet 1''örlägges hit. Men därtill kommer,
att dessa områden där nere äro så pass stora, att det finns utrymme för att
bygga ut denna storflygplats mycket mer än man tänkt sig att det skulle kunna
bli möjlighet till någonstans runt omkring huvudstaden. Här nere finnas
större utvecklingsmöjligheter i detta hänseende än, skulle jag tro, på någon
annan plats i landet, och även detta talar för att man bör undersöka denna
möjlighet.

Avsikten nied motionen har inte varit någon annan än att rikta uppmärksamheten
på dessa förhållanden, och eftersom varken utskottets eller reservanternas
förslag på minsta sätt graveras av att riksdagen genom ett bifall till
motionen framhåller för regeringen, att man bör undersöka även detta alternativ,
finner jag mig lia anledning yrka, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning i enlighet med min motion.

Herr Wetter: Herr talman! Örn man ser vad de svenska trafikbolagen, såväl
de statliga som de privata, skaffat för materiel under senare tid och gjort
för beställningar av ny materiel, så fidner man att de verkligen lia sökt följa
med sin tid. ABA får i sommar de nya maskinerna DC 4, med vilka man skall
uppehålla trafik på Europas olika länder, SILA har tills vidare fått samma

Forsta hammarens protokoll 1946. Nr 26. 3

Nr 26.

Torsdagen (leii 20 juni 1946.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
typmaskiner, som de tänka använda i sin Amerikatrafik, och de ha beställt och
få nästa sommar de nya Stratos cruisers, som då skola börja den nya trafiken
direkt mellan Sverige och Amerika. Då undrar man, hur det går för dessa
bolag att utnyttja dessa nya verktyg i kommunikationernas tjänst, med andra
ord hur våra flygplatser skola kunna medge dem att flyga från och till Sverige.
Av de tre stora flygplatserna Bulltofta, Torslanda och Bromma är Bulltofta
alldeles ur räkningen. Där kunna sådana plan varken landa eller stiga
upp. Inte ens för de smärre planen D''C 3 är Bulltofta någon bra flygplats.
Torslanda har endast en lång bana, och det är således huvudsakligen endast
vid en vind som DC-fyrorna kunna landa eller starta där. Bromma har en bana,
där DC-fyror kunna landa och starta, och Brommafältet är sedan kompletterat
med långa banor i Uppsala och Norrköping, men det är ju synnerligen otympligt-
för planen att ibland behöva gå ned i Uppsala, ibland i Norrköping och ibland
i Bromma. Detta gäller alltså DC-fyrorna. Men nästa sommar— 1947 — komma
Stratos-c.ruiserplanen, och de kunna icke landa eller starta på Bromma annat
än örn de äro fullständigt tomma och då endast med vissa risker. För närvarande
gör man å Bromma prov med vagnar, som äro lika tunga som Stratos
cruisers, och örn man stoppar vagnen, så håller på många ställen inte marken.

DC-fyrorna, som skola börja trafiken mellan Sverige och Europas olika länder,
kunna använda Bromma, dock icke vid dåligt väder, och man tror att
det under vintertiden kommer att bli svårt att uppehålla en trafik på Bromma
med användning av dessa maskiner. Nu bär man sagt på vissa håll, att man
skall låta utbygga Brommafältet, så att det skall gå bra att använda det för
DC-fyror. Det skulle utbyggas så mycket, säger man, att det skulle räcka till
för trafiken på Europa — så långt som till den amerikanska trafiken sträcker
man sig inte. Ja, man kan utbygga banorna på Bromma, men man har på
ganska goda grunder gjort den prognosen, att en sådan utbyggnad inom en
ganska nära framtid icke kommer att kunna tillfredsställa behovet-, ty för att
tillfredsställa det framtida behovet fordras parallellbanor, och parallellbanor
kan man inte bygga på Bromma utan att lägga ned mycket, mycket stora
kostnader. För övrigt måste man ju räkna med inte bara den reguljära trafiken,
utan den fraktflygtrafik, som nu börjat och som synes vara- i ganska stark
tillväxt och som använder allt större och större plan.

Då frågar man sig: är värdet av direkta flygförbindelser mellan Sverige och
utlandet så stort, att man bör göra ett försök till verklig rationell lösning av
flygfältfrågan? Jag kan endast som sjöfartsman peka på vad det betydde,
när Sverige fick sina direkta transatlantiska förbindelser, hur detta ökade vår
handel, vår export, vår import och vårt välstånd. Då var det inte fråga örn
hamnarna — de funnos redan — utan det var fråga örn kommunikationsmedlen,
fartygen, och när de skaffades, kunde man få dessa direkta förbindelser,
som inneburo så stora fördelar. Nu får man kommunikationsmedlen i luften,
men man har inte de hamnar som behövas för att utnyttja dem. Värdet av
dessa svenska direkta förbindelser i luften med olika länder är enligt min mening
så stort, att man måste snarast möjligt försöka lösa flygfältsfrågan, och
det är ingen nationalistisk tanke, som ligger bakom, då jag icke kan gå med
på att man i Sverige skulle nöja sig med ett flygfält för at-lanttrafik i Norden
utanför Sverige.

Vad betyder den nuvarande ovissheten i denna fråga? Jo, den betyder att
det företag, som skall börja operera på Amerika — SILA — nu måste underhandla
i Danmark om att tillfälligtvis få använda Kastrupfältet, och samma
sak är det med det amerikanska bolag som driver trafik på Sverige; det får
också underhandla örn att åtminstone till en början förlägga sin verksamhet
till Danmark. Det betyder att Danmark tar den tekniska servicen och att ju

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
längre ovissheten varar, desto mer måste denna strävan att förlägga trafiken
till Kastrup göra sig gällande. Man har redan, såvitt jag förstår, under underhandlingarna
med utländska nationer ideligen, fått höra: »Ni ha ju ingen flygplats,
där vi kunna gå ned, varför vi måste stanna i Danmark eller i Norge,
som ha sina storflygfält färdiga.»

Finansministern varnade i går för stora investeringar, och det är ju fullt
förklarligt. Jag är fullständigt enig med finansministern om att man icke kan
jämföra denna investering av 80 miljoner för ett storflygfält med t, ex. investeringen
i de nya ålderdomspensionerna, men jag undrar, örn man inte kan jämföra
en investering i ett storflygfält, som möjliggör upptagande av samma direkta
förbindelser i luften som vi ha haft på sjön, med t. ex. järnverket i Norrbotten
eller ett pappersbruk i Västerbotten.

Nu har regeringen tillsatt en ny utredning beträffande den ekonomiska driften
av storflygfältet. Som kommunjkationsman, som har varit med om att investera
i trafiklinjer och försöka driva dem, måste jag säga, att efter min
uppfattning är det icke möjligt att kunna göra en riktig kalkyl för ett kommunikationsföretag.
Man måste ha vetskap örn att det finns en viss bas, en
grund för företaget; man måste tro att man kan göra någonting, och resultatet
kommer med arbetet. En kalkyl hjälper mig ingenting vare sig åt ena eller
andra hållet.

Nu har tyvärr regeringen krupit bakom den utredningen och sagt att vi
skola skjuta på frågan. Enligt min uppfattning måste man föra på motionärernas
kreditsida, att de riktat uppmärksamheten på storflygfältet och sökt
driva fram ett beslut, ty jag är övertygad örn att det skulle vara av värde för
framtiden, örn den svenska riksdagen gåve ett positivt tecken på att man är
intresserad för att få ett sådant flygfält, så att vi kunna uppehålla direkt trafik
med världens olika länder.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag har inom statsutskottet biträtt
det föreliggande utskottsförslaget, och jag har gjort det därför, att jag
ansåg inrättandet av detta storflygfält vara en sak av sådan betydelse, att jag
icke ville vara med örn ett avslag. Ett avslag skulle innebära att riksdagen toge
avstånd från en positiv medverkan till lösandet av frågan. Men vi ha icke därför
på något sätt velat ge regeringen direktiv, utan vi mena att frågan skall i
alla avseenden hållas öppen för omprövning. Det är så, jag har sett på saken.

Detta är en fråga av ganska stora mått. Enligt utredningen skulle ju flygfältet
kosta omkring 100 miljoner kronor. Första utbyggnaden beräknas till
80 miljoner, och så räknas det med en andra utbyggnad för 8 miljoner. För
närvarande är det ont örn arbetskraft och ont om materiel för utbyggnaden,
och många andra viktiga och angelägna företag få anstå. Jag anser därför, att
regeringen bör ha fri prövningsrätt att avgöra, örn nu riksdagen bifaller utskottets
förslag, när företaget skall sättas i gång. Men vad som inte är mindre
viktigt är att avgöra örn storflygfältet skall förläggas till Halmsjön eller eventuellt
någon annanstans. Min mening är, att det i varje fall bör förläggas i
Stockholms närhet. Jag anser att det är nödvändigt, att det ligger centralt
och i närheten av huvudstaden, och liksom herr finansministern, att det örn
möjligt borde ligga närmare Stockholm än vad Halmsjön gör. Jag anser därför
att innan företaget sättes i gång regeringen må få pröva även den saken.
Men vad utskottet här säger binder ju inte regeringen örn det av riksdagen
kommer att bifallas.

Beträffande denna frågas utveckling så har ju regeringen redan tagit initiativ
för att föra den vidare. Kommunikationsministern har tillkallat sak -

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
kunniga, och utskottet har med gillande understrukit de åtgärder, som i det
avseendet vidtagits.

Örn jag nu uttalar min anslutning till vad finansministern yttrat, så skiljer
jag mig i ett avseende från vad finansministern yttrade. Finansministern gjorde
jämförelser mellan anläggningen av ett storflygfält och sådana sociala välfärdsåtgärder
som genomförandet av den fria sjukvården m. m. Jag anser att
detta icke är fullt jämförbara storheter. Såvida man icke anser den civila flygtrafiken
såsom lyx- och nöjesbetonad, anser jag, att den liksom andra trafikmedel
bör tjäna samfärdseln och sålunda bidraga till att bilda underlaget
för de sociala välfärdsåtgärderna.

Under senare åren ha vi icke gjort så mycket för kommunikationernas förbättring.
Vi ha nu t. ex. vårt järnvägsnät utbyggt och utföra numera icke så
mycket på det området. Men när vi byggde järnvägarna, kanske mången tvivlade
på deras framtida värde. En utbyggnad av flyget kanske kommer att
bidraga till att förbättra underlaget för sociala åtgärder.

Jag nämnde, att vi under de sista åren icke gjort så mycket för kommunikationernas
förbättring. Järnvägsbyggandet bär i stort sett upphört, landsvägsnätet
har icke mycket förbättrats under kriget, och de båtar vi nu bygga
vid våra varv äro till stor del avsedda för andra länder. Det kan därför ifrågasättas,
om vi under dessa år gjort tillräckligt för att förbättra vårt kommunikationsväsen.
Yi böra väl därför se till att vi inte bli efter i utvecklingen på detta
område.

Om man nu, som finansministern säger, skall höja flygavgifterna, så att de
icke blott täcka kostnaderna för själva flyget, utan även kostnaderna för förräntning
och amortering av flygplatserna, då får man väl anse att det är fråga
örn ett produktivt ändamål. Då böra väl kostnaderna åtminstone till en viss
del kunna hänföras till kapitalutgifter och alltså komma på kapitalbudgeten,
och då behöver man ju inte så strängt pröva, örn utgiften skulle gå något utöver
ramen för en balanserad budget. Anser man sig kunna tillmäta flyget
den betydelsen, att det kommer att bli ett viktigt kommunikationsmedel, så
måste man också göra något för att ge det möjlighet att utvecklas, och da
blir väl även storflygfältet nödvändigt. Jag anser sålunda ett storflygfält i
huvudstadens närhet nödvändigt, men att regeringen bör ytterligare pröva tid
och plats för dess utförande.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga debatten,
utan endast komma med ett par repliker.

Jag blev litet förvånad över den siste ärade talarens slutledningar beträffande
kommunikationer i allmänhet. Jag känner ju väl till förste vice talmannens
stora intresse för landets vägväsen, och jag behöver väl inte erinra honom
örn att vi för våra vägar behöva ha minst lika stora investeringar som för det
flygfält vi i dag diskutera. Jag kan vidare erinra om att det inte är så, att våra
järnvägar äro färdiga. Vi hålla ju på med dubbelspåranläggningar vid vara
stambanor, elektrifieringsarbetena äro icke avslutade, och vi ha ett stort järnvägsprojekt
under utredning, nämligen ostkustbanans förlängning. Jag tycker
att man inte får alldeles undanskymma andra kommunikationsmedel, när vi
här behandla flyget, ty det blir väl ändå så, att vilken utveckling än flygtrafiken
kan komma att ta, så kommer det stora flertalet av Sveriges folk att
få hålla sig på marken och på vägarna.

Sedan vill jag bara säga ett par ord till herr ^Wetter beträffande den jämförelse
han gjorde med den forna sjötrafiken pa Amerika och den nya lufttrafiken.
Den liknelsen haltar nog avsevärt, ty det var ju framför allt en fråga
örn tid, när svenskar skulle resa över Nordsjön i småbåtar till England eller

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om anläggande av en stor fly g plats. (Forts.)
resa med tåg dygnslånga vägar till västra Norge. När det gäller flygtrafiken
är det fråga om att gå ur ett flygplan och i ett annat exempelvis i Köpenhamn.
Jag har själv varit med om det en gång, och det tog ungefär tio minuter. Resan
innebär således en tidsutdräkt på högst en kvarts timme, och det kan man
knappast jämföra med den gamla sjötrafiken, när det gäller resor till Amerika.

Så är det bara ett pär ord, som jag skulle vilja säga beträffande utskottets
ordförande och hans anförande. Jag noterade med tillfredsställelse den som
vanligt stora saklighet han lade i dagen, och jag noterade med alldeles särskild
tillfredsställelse hans uttalande, att utskottets förslag icke innebar någon
beställning på ett förslag till en viss tidpunkt. Det förefaller mig, att genom
detta uttalande från utskottets ordförande ha våra ståndpunkter betydligt närmat
sig varandra. Reservanterna ha först gjort en vinning i utskottet genom
att undanröja beställningen till höst-riksdagen, och vi ha här i kammaren gjort
en ytterligare vinning genom att få höra, att utskottet icke begär förslag till
en viss tidpunkt. Under sådana förhållanden har jag icke mycket att tillägga;
de olika förslagen skilja sig ytterligt litet åt.

Jag skulle också vilja säga några ord beträffande ett par invändningar,
som ordföranden i utskottet har gjort. När jag talade örn Ryssland, avsåg jag
ju framför allt att vi inte kunde räkna med Ryssland i den ekonomiska kalkyl,
som nu skall upprättas beträffande flygplatsernas finansiering. Vi kunna inte
räkna med trafiken på Ryssland, därför att den är obefintlig, och vi veta inte,
örn den kommer till stånd.

Jag vill bara beträffande den anförda statistiken be att få säga, att det
väl ändå inte är meningen, att staten skall investera mycket stora kapital för
den nöjestrafik, som pågår vid vissa större flygplatser. Det är ju en sådan
statistik, som ABA skyltar med, då det talar om hur många uppstigningar
det har och hur många passagerare som flyga med dess plan. Jag vill bara ha
sagt detta i all korthet och har därutöver, herr talman, intet vidare att anföra.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Då jag talade örn att det enligt utskottets
förslag inte var någon tidpunkt fixerad, får detta icke tolkas på det sättet
att jag skulle ha avvikit från vad som står i utskottets utlåtande, nämligen att
»ifrågavarande spörsmål snarast möjligt bör bli föremål för statsmakternas
prövning». I sak är det ju inte så stor skillnad, men det kvarstår dock detta
»snarast möjligt». Vi ha därmed angivit att vi inte ha velat eller kunnat
fixera någon tidpunkt.

Statsrådet AVigforss började sitt anförande med ett uttalande, att en skrivelse
till Kungl. Majit, såsom utskottet förslår, vore onödig. Jag reagerade,
då jag hörde detta uttalande, därför att jag har hört det förut i ett annat
ärende, och jag betraktar det som en riksdagens rättighet, att den får till
Kungl. Maj :t i skrivelse ge sin mening till känna, och det är ju bara detta vi
ha velat göra.

Statsrådet Wigforss slutade emellertid sitt anförande med att säga, att uppläggningen
från min sida ju var sådan, att inte så värst mycket skilde utskottets
majoritet och dess minoritet från varandra och att han då inte hade anledning
att ta ståndpunkt i tvistefrågan mellan dem. Därmed har ju den del av statsrådet
Wigforss’ anförande fallit bort om jag så får säga, som jag eljest hade
tänkt att rätt bestämt rikta mig emot.

Herr statsrådet lämnade sedan en redogörelse för vad som har förekommit i
denna fråga. Detta bör man ju vara tacksam för såsom en inbjudan till en
saklig diskussion i ämnet. När herr statsrådet kom in på finansieringsspörsmålet,
underströk han, att det var ett avvägningsproblem mellan olika slag av
utgifter och att flygfältsfrågan inte hade kunnat komma med vid denna av -

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)
vägning. Det är ju alldeles riktigt att en avvägning måste ske med hänsyn
till angelägenhetsgraden då det gäller att ta ställning till statsutgifter för
olika ändamål. Men man får därvid inte bortse från att man också bör ta mycket
stor hänsyn till sådant, som tjänar till samhällets fortsatta utbyggnad och
utveckling. Det går ju inte bara att planhushålla på den nivå, på vilken samhället
befinner sig i dag, utan det gäller ju också att arbeta vidare för utveckling
på alla områden. Till de mycket angelägna områdena därvidlag räknar
jag det, som gäller kommunikationernas utveckling, ty de äro dock underlaget
för utvecklingen på många områden. Jag skall inte ta upp någon större
debatt om avvägningsproblemen, ty de tillhöra egentligen inte den här föreliggande
frågan i dess nuvarande läge. Men eftersom herr statsrådet själv var
inne på saken och jag förstod vad han syftade på, vill jag bara ställa emot
varandra två exempel.

Vi ha i statsutskottet i år haft under behandling frågan örn anslag till
vatten- och avloppsledningar. Utredningarna ha givit vid handen, enligt de uppgifter
vi fått, att det föreligger ett behov för ett kostnadsbelopp överstigande
1 miljard kronor. Förra året anvisades på regeringens förslag 1 miljon kronor
för detta ändamål, och i år begär regeringen två miljoner kronor. Med anledning
av enskilda motioner höjdes anslaget till 4 miljoner kronor, som också
enhälligt beviljats av riksdagen.

Örn man skall ställa angelägenhetsgraden i fråga örn införandet av vatten
och avlopp i samhällen ute på landsbygden emot t. ex. angelägenhetsgraden i
fråga örn rabattkort på kläder och skor, så tror jag att majoriteten skulle anse
att det vore angelägnare att förbättra levnadsvillkoren genom att anordna
vatten- och avloppsledningar. Jag bara nämner detta såsom ett exempel på
vad som kan ställas emot vartannat vid prövningen av angelägenhetsgraden.
Jag skall inte gå in närmare på detta ämne.

Det var en sak till, som jag vill beröra. Herr statsrådet nämnde något om
möjligheten att flygplatserna skulle kunna finansiera sig själva. Detta ger mig
anledning att bara göra ett litet påpekande, nämligen det att sjötrafiken ju
inte finansierar hamnarna i vårt land, utan att kommunerna få sätta till betydande
belopp därför. Det kan naturligtvis ifrågasättas, örn inte också det allmänna
bör få satsa erforderliga belopp för att flygplatser, som utgöra den
bas, som fordras för att detta i så stark utveckling stadda nya trafikmedel
skall kunna hävda sig i fortsättningen.

Herr talman! Sedan herr statsrådet nu välvilligt har avstått ifrån att ta
ställning till frågan örn utskottsmajoritetens och reservanternas sätt att skriva,
skulle jag ytterligare vilja understryka vad herr förste vice talmannen nyss
yttrade, att ett bifall till reservationen skulle tolkas som en rent negativ inställning
till föreliggande fråga, under det att ett bifall till utskottets förslag
dock går i positiv riktning, även örn det icke utgör en direkt beställning till
fixerad tidpunkt.

Jag hemställer därför, att kammaren ville följa statsutskottets förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Då jag tillhör den majoritet inom statsutskottet,
vars utlåtande här diskuteras, må det tillåtas mig att säga några ord särskilt
örn den allmänna bakgrund, mot vilken vi sett denna fråga.

Det väckte säkert kammarens uppmärksamhet, då vi för en stund sedan hörde
en av det praktiska livets män bär i kammaren, herr Wetter, som är en
erfaren kommunikationsexpert, yttra sig på det sättet örn kommunikationsföretag
i allmänhet och i synnerhet kommunikationsföretag av den sort, vi här
tala örn, att det är tämligen ogörligt att göra upp några tillförlitliga fram -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om anläggande av en stor fly g plats. (Forts.)
tidskalkyler, varför han hänvisade till ett begrepp, som man annars inte så
ofta påträffar i det praktiska och ekonomiska livet, nämligen till begreppet
tro: här gäller det att tro.

Detta kan tyckas vara ett ganska svagt underlag för åtgärder av så stor
ekonomisk räckvidd som det här gäller, men det blir inte så äventyrligt, örn
man betraktar det underlag, som i sin ordning finns för denna tro på det
internationella och interkontinentala flygets utveckling. Där ha vi att göra
med fakta och i högsta grad talande fakta. Vi veta ju, att hur förskräckliga
i alla avseenden de två sista stora krigen ha varit, ha de i varje fall i tekniskt
avseende avsatt högst betydande resultat, och båda gångerna ha dessa resultat
kunnat avläsas icke minst i fråga örn flygteknikens utveckling. Med
detta senaste krig ha flygtekniken och flygkommunikationerna tagit ett
fullständigt jättekliv framåt. Vi bli för framtiden tvungna att räkna med
detta, icke på det sätt som man bara för ett par tiotal år sedan gjorde, då
man betraktade flyget mer såsom en sorts lyxartikel, med vars hjälp rika
människor och mera lyxartade varor befordrades genom rymderna. Vi ha för
framtiden att inräkna fjärrflygtrafiken bland de normala beståndsdelarna i
kommunikationerna kring jordklotet. Detta är någonting, som man kan vara
absolut säker på; man behöver därvidlag inte använda ordet tro.

En annan sak är, hur det ställer sig med räntabiliteten hos ett sådant storflygfält
här i Sverige som det vi nu här diskutera. Men då man läser det
utlåtande, som avgivits av luftfartsstyrelsen, får man det intrycket, att man
inte behöver ställa sig alltför tveksam inför möjligheten att göra ett sådant
företag räntabelt. För övrigt synes det riktigt, som en talare nyss framhöll,
att det är för mycket att begära, att en flyghamn skall helt bekostas medelst
därutav inflytande inkomster, eftersom så inte har brukat vara fallet med
sjöhamnar.

Bland de många tvivel, som min värderade vän herr Andersson i Bixo
framställt i denna debatt, fann man även — om jag uppfattade honom rätt —
tvivlet på att det skulle bli någon flygtrafik i framtiden mellan Sverige och
Ryssland. Ja, man kan ju tvivla på allting, och framtiden är i vissa avseenden
ganska oviss, men jag vill erinra herr Andersson örn att vi, så som han
mycket väl vet, stå i begrepp att träffa eller i varje fall hålla på att förhandla
om ett ganska vittutseende handelsavtal med just detta stora land i öster.
Och örn vi förbinda oss till vidlyftiga handelskrediter, måste vi väl vara övertygade
om eller i varje fall arbeta under den arbetshypotesen, att det skall bli
någonting av detta handelsutbyte. Mig förefaller det, som örn det skulle finnas
ett ganska nära och viktigt sammanhang mellan frågan örn svensk handelsförbindelse
med Ryssland och den här föreliggande frågan örn en storflygplats, som
skall möjliggöra lättare förbindelser bland annat just med Ryssland. Detta är
verkligen frågor, som förtjäna att hopkopplas, även med tanke på den avvägning,
som det här har talats så mycket örn. Jag tycker att man i detta fall
skall avväga nu ifrågavarande utgifter i jämförelse med de utgifter, som vi
äro beredda att göra för vårt handelsutbyte, t. ex. hundramiljonerskrediter gch
dylikt. Det förefaller att vara en närmare liggande jämförelse än åtskilliga av
deni, som här förut ha gjorts.

Det är mot denna allmänna bakgrund som jag för min del sett denna fråga,
då jag slutit mig till utskottets majoritet. Här är det ju inte meningen, såsom
redan har sagts, att för regeringen diktera någon viss tidpunkt, då något
skall göras åt saken, men utskottet bär hyst ett så starkt och positivt intresse
för att. Sverige skall hålla sig framme i detta sammanhang, att vi lia velat ge
regeringen denna lilla, opinionsyttring från utskottets sida, en opinionsyttring,
som jag tror det skulle vara mycket bra att riksdagen instämde i, i synnerhet

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om anläggande av en storflygplats. (Forts.)
som ett bifall till reservationen kanske skulle betraktas mera såsom ett avståndstagande
från liela tanken.

Yi böra i alla fall komma ihåg, att vi alldeles inpå vår sydvästra gräns ha
ett väldigt stort danskt flygfält i Kastrup, som danskarna inte behövt göra
sig så mycket besvär med, därför att det lär vara i väsentlig mån färdigställt
av de snälla tyskarna under den tid, de ockuperade landet. Där ha vi en
ganska farlig konkurrent. Vi böra väl inte alldeles passivt och beskedligt
låta den kommande transkontinentala flygtrafiken gå vår näsa förbi.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Karl, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Jag
hade inte tänkt återkomma i detta ärende, men eftersom herr Pauli alldeles
har missuppfattat mitt uttalande rörande den ryska flygtrafiken, måste jag
tillrättalägga saken på den punkten.

Jag har aldrig uttalat mig örn flygtrafiken Sverige—Ryssland, utan bara
omnämnt vad vi ha fått veta från flygfartens män rörande den ryska atlanttrafiken,
som även Aerotransports folk trodde på tidigare men nu måst förklara
sig ingenting veta örn. Det är en helt annan sak. Jag konstaterade bara
ett faktum, som vi fått besked örn i statsutskottet.

Herr Wehtje: Jag skall inte förlänga denna debatt, men jag känner mig
manad att med hänsyn till de uttalanden, som gjordes för en stund sedan av
en av reservanterna, säga några ord och understryka angelägenheten av att
vårt land följer med utvecklingen på kommunikationernas område.

Handeln följer ju de snabba och de bekväma färdvägarna. Herr Wetter redogjorde
för vad utvecklingen av vår transoceana sjöfart betytt för vårt land,
och jag skulle vilja ytterligare understryka detta.

Innan vi hade våra transoceana sjöfartsförbindelser ordnade, hade ju vårt
södra grannland och Danmark goda sjöförbindelser med främmande länder
genom linjer, som slutade i Hamburg och Köpenhamn. Handeln stannade också
på dessa platser. Det var visserligen möjligt att få lasta örn gods och människor
vid dessa ändstationer för oceantrafiken, men det skedde på samma sätt
som det nu sägs att man kan lasta örn människor och gods från storflygplatserna
i Köpenhamn eller i Oslo. Därför stannade också, som sagt, handeln på
dessa platser. En stor del av vår utrikeshandel omhänderhades då av affärshus
i Danmark och Tyskland, och det föreligger helt visst en stor fara för att
det återigen kommer att bli så.

Jag har med dessa ord i alla korthet velat påpeka detta förhållande och
därvid också ha understrukit betydelsen av att vi i vårt land följa med utvecklingen
och inte låta tiden gå i den felaktiga förhoppningen örn att sedan
kanske lätt nog kunna reparera vad som en gång har försummats.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Det är en omständighet i detta ärende, som
är ganska egendomlig, och det är den omständighet, som också herr Wetter
framhöll, att ett bolag har beställt flygplan, som äro så stora, att de kräva sådant
utrymme för landning och uppstigning, att våra nuvarande flygfält inte
förslå. Det är ganska egendomligt att något sådant har kunnat ske utan att
man har förvissat sig om huruvida staten, av vilken man begär att den skall
bygga lämpliga flygfält, har lovat att hygga något sådant fält. Så går det
aldrig till, herr Wetter, när man låter bygga ett nytt fartyg, utan då försöker
man först få uppgift från och eventuellt träffa överenskommelse med ve -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn anläggande av en stor fly g plats. (Forts.)
(lerbörande hamnledningar om att hamnarna skola göras så djupa, att fartyget
kan anlöpa dem. Men här har ett rent privat bolag varit aktivt verksamt och
träffat överenskommelser örn leveranser av flygmaskiner, som icke kunna använda
våra flygfält. .

Jag kommer då fram till den frågan: äro herrarna på det klara med att vi
kunna följa med och tillgodose utvecklingen på detta område i fortsättningen?
Ute i stora världen experimenteras för närvarande med allt större flygmaskiner,
och eftersom man ännu inte vet, huru stora landnings- och startbanor
dessa komma att behöva, så kanske det föreslagna storflygfältet inte heller så
värst länge kan fylla måttet. Man borde väl i stället söka komma överens med
vederbörande i utlandet örn att vi här uppe i vart lilla land fa ta ^ emot inte
allt för stora maskiner. Det är således bara fråga örn tiden, när vi måste träffa
en sådan överenskommelse med vederbörande därute angående storleken hos de
flygmaskiner, för vilka vi skola tillhandahålla flygfält. Jag tror därför att
varken vi i vårt land eller danskarna eller norrmännen, vilka kanske just nu
ha det bättre ordnat än vi med avseende på storflygfält, kunna erbjuda tillräckligt
stora flygfält för framtidens stora flygmaskiner, ifall utvecklingen
kommer att gå i den riktning, som jag förutsätter. Det finns knappast någon
gräns för vad som nu kan åstadkommas på det flygtekniska området.

Jag vill således bara härmed först och främst ha sagt, att. det är ett egendomligt
förhållande att icke staten på något sätt engagerats i dessa överläggningar
och överenskommelser om vilken storleksordning de flygmaskiner skola
ha, som skola upprätthålla trafiken mellan den stora världen och oss häruppe
i Norden, utan att det är ett privat bolag som avgjort den saken, innan ens
flygfältsfrågan ordnats. Jag ville vidare ha sagt, som jag alldeles nyss omnämnde,
att den dagen kommer, då vi ovillkorligen mäste träffa en överenskommelse
med vederbörande i utlandet örn flygtrafiken i Sverige.

Jag är för min del tillfreds med att höra att Kungl. Majit har detta ärende
uppe till aktuell behandling och till. kanske vi också kunna säga, aktiv behandling,
eftersom några särskilda personer syssla med finansieringsfrågan.
Jag är också glad över att finansministern har pläderat för den meningen, att
flyget som kommunikationsmedel får lov att i största möjliga utsträckning
räkna med att finansiera hela kostnaden för sin verksamhet, så att denna, inte
skall läggas på skattebetalarna. Kunna vi uppnå detta, tror jag att meningsskiljaktigheten
här är obetydlig och att vi inte längre behöva hålla på att gräla
örn dylika saker utan kunna låta dem, som begagna sig av flyg, också betala vad
detta kan komma att kosta.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Talesmännen för reservationen ha här
varit mycket angelägna örn att understryka att det i realiteten inte finns, någon
skillnad mellan utskottets uttalande och reservanternas. Det är möjligt
att den debatt, som har förts här i kammaren också ingivit kammarens ledamöter
den föreställningen att det är ganska egalt, om man röstar med utskottet
eller med reservationen.

Jag skulle emellertid vilja påpeka att det i alla händelser förefinns en rätt
betydande skillnad, om också inte i formuleringen av motiveringarna och kanske
inte heller i grund och botten i formuleringen av yrkandena, så dock i den
anda, som ligger bakom dels utskottets uttalande och dels den mening, som
förts fram genom talesmännen för reservanterna. Jag tror man kan uttrycka
detta så, att man inom utskottet dock är rätt angelägen om att den svenska
atlantflygplatsen skall ligga i Sverige, medan talesmännen för reservanterna
hellre se att den ligger i Kastrup. Jag skulle tro att det dock kan vara av ett

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn anläggande av en storflygplats. (Forts.)
visst värde att kammarens ledamöter vid voteringen ge till känna den meningen,
att det är av betydelse för vårt land att vi ha denna storflygplats
inom våra egna gränser och att de således genom att rösta för bifall till utskottets
förslag ge uttryck åt en positiv inställning till frågan örn var den svenska
atlantflygplatsen bör ligga.

Herr Wetter: Jag vill bara säga att jag i motsats till herr Forslund inte
kan se annat, än att SILA gjorde alldeles rätt, som beställde sådana flygplan,
som passa för flygtrafiken mellan Sverige och Amerika. Det vore oriktigt, om
ett bolag, som är inställt på nämnda trafik, skaffar sig plan, som nödgas mellanlanda
på Island, Grönland och Labrador för att komma till New York.

Jag vill också säga att vi inte äro ensamma örn denna trafiklinje, ty amerikanerna
komma också hit med så stora plan som dessa strato-cruisers. Örn överhuvud
taget svensk flygtrafik skall kunna konkurrera med den amerikanska
flygtrafiken, måste vi ha lika goda plan, annars bli vi bortslagna ur trafiken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av de därunder förekomna yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera av de båda punkterna av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga örn punkten I, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Elowsson, Nils, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning i enlighet
med den i ämnet väckta motionen 1:2.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt de beträffande punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i
motsvarande del av den av herr Lindström m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 205 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Lindström m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 206, i anledning av väckta mo- Om ökad
tioner om förläggande till Västerbottens län av ett statligt eller under statlig papperspro i

i i ii ciurctioTi unaei

medverkan tillkommet pappersbruk. statlig med I

likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar verkan.
Svedberg och Karl August Johanson (1:65) och den andra inom andra
kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl. (II: 133), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en skyndsam
och allsidig utredning av möjligheterna att till Västerbottens län förlägga
ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 65 och II: 133 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Hesselbom,
Törnkvist, Andersson i Malmö, Mårtensson, Lindholm, Åkerström, Hoppe
och Persson i Vinberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 65 och II: 133, i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville i det i motionerna angivna syftet föranstalta
om utredning rörande lämpligheten och möjligheten av en ökad pappersproduktion
under statlig medverkan.

Herr Hesselbom: Herr talman! Utskottets majoritet stöder i allt väsentligt
sitt utlåtande på de yttranden, som utskottet infordrat från olika håll. Med
hänsyn till de långa debatter, som kammaren redan genomlidit, skall jag inskränka
mig till att endast helt flyktigt beröra, några väsentliga argument, som
från olika håll ha anförts emot den föreliggande motionen.

Ett av dessa argument går ut på att tillgången på råvara skulle vara för
liten i Västerbotten, för att man där skulle kunna åstadkomma ett pappersbruk.
Det är ganska märkligt, att just denna knapphet på skog, som man har
att räkna med, också är den främsta motivering, som motionärerna och reservanterna
stödja sig på, när de vilja ha en utredning örn ett pappersbruk där
uppe. Det torde vara tämligen klart, att när man har brist på en viss råvara, har
man mer anledning att fråga sig. örn man inte bör bearbeta denna råvara mera
intensivt för att få fram en förädlad produkt, än i det fall, då man har obegränsad
tillgång till råvaran och kan nöja sig med att stanna på halva vägen
vid dess bearbetning. Det är väl ett ostridigt faktum, att behovet av papper
och papp kommer att ökas rätt väsentligt inom den närmaste framtiden. Det
måste ju innebära, att världens produktionskapacitet för papp och papper måste
utbyggas. Man kan då fråga sig, örn inte vårt land har stora förutsättningar
att i detta sammanhang också utbygga sin pappersindustri. År 1939 exporterade
vårt land 2 330 000 ton massa och endast 600 000 ton färdigt papp och
papper, och samma proportion rådde även 1945, då vi exporterade 1 560 000 ton
massa och endast 245 000 ton papp och papper. Inför detta faktum bör man
kunna ställa frågan, om det inte vore till vinning för vårt land, örn vi kunde
bearbeta den massa, som vi ändå framställa, och därav få en färdig produkt.

Därmed skulle vi tillföra landet större tillgångar och berika landets näringsliv.

Man har i dessa yttranden också sagt, att det är nödvändigt att sammankoppla
ett pappersbruk med en cellulosafabrik, oell det förefaller åtminstone
den, som inte är expert på detta område, som om det ligger åtskilligt i detta
resonemang. Men givetvis får en blivande utredning försöka att klara ut, örn det
är lämpligt att bygga ett fullt självständigt pappersbruk eller örn det skall
sammankopplas med en cellulosafabrik. Man kan måhända här räkna med att

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
få till stånd det samarbete mellan samhället och det enskilda näringslivet, som
man vid högtidliga tillfällen brukar tala örn.

En annan invändning mot detta projekt är transportsvårigheterna. Man hänvisar
till att norrland shamna rna en stor del av året äro blockerade och att det
därför inte skulle gå att förlägga en sådan industri där uppe. Jag är inte alldeles
övertygad om att så är fallet och att inte en förädlad produkt med ett
högre pris skulle kunna i ganska stor utsträckning tåla järnvägstransporter. I
detta sammanhang har man också anledning att tänka på att staten redan investerat
ett stort kapital i det norrländska järnvägsväsendet. Det är inte alls
uteslutet, att det, när landsvägstrafiken kommer i gång, kan bli ett ganska
stort intresse för staten att skaffa sig ny marknad för sina transporter på de
norrländska järnvägarna.

Ett av de allra kraftigast understrukna argumenten i de avgivna yttrandena
går ut på att det inte finns tillräcklig tillgång på arbetskraft för att bygga
och driva ytterligare ett pappersbruk. Vi äro ju i dag i den situationen, att vi
ha brist på arbetskraft, men man nödgas också konstatera, att man i Norrland
fortfarande dras med det motsatta problemet, alltså inte brist på arbetskraft
utan på arbete, d. v. s. man har ett visst överskott på arbetskraft. När det gäller
att bedöma dessa frågor på lång sikt, måste man naturligtvis- ställa den
rent principiella frågan, för vilka olika ändamål vi skola använda den arbetskraft
vi ha. Det är inte alls säkert, att vi inte skulle kunna utnyttja en del av
denna arbetskraft för att ytterligare utbygga vår pappersindustri. Där måste
saker och ting vägas mot varandra. Det kan hända, att det ställer sig fördelaktigare
att tillverka papper än någonting annat, och det kan absolut inte vara
en rationell lösning av vårt arbetskraftsproblem att i fortsättningen under
några korta perioder skicka överskottet av arbetskraft i Norrland till Skåne
för att hjälpa till på betfälten. En sådan tingens ordning kan vara en nödfallsutväg
i en svår situation, men det kan ingalunda vara ett rationellt framtidsperspektiv.

De yttranden, som ha avgivits av olika sammanslutningar och myndigheter,
grunda sig på mycket bristfälliga utredningar. Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare säger t. ex.: »Bestämd ställning till hithörande frågor
kan icke tagas utan ingående och tidsödande utredningar. Den korta remisstiden
lämnar emellertid icke tid härför.» Det är alldeles givet, att de, som ha
yttrat sig, inte ha haft möjlighet att på denna korta tid grundligt penetrera
problemet och avge ett yttrande, byggt på en tillräckligt ingående utredning.
Industriförbundet exempelvis säger, att det »sålunda för närvarande icke är
övertygat om att ett pappersbruk, förlagt till Norrland, skulle komma att löna
sig och icke heller att det är betingat med hänsyn till sysselsättningsförhållandena».
Likväl finner förbundet »icke anledning motsätta sig att frågan göres
till föremål för utredning».

Jag anser, att efter de knapphändiga utredningar, som föregått utskottets
behandling av detta ärende, är det väl djärvt att säga, att tanken på ett pappersbruk
är absolut omöjlig att realisera. Mig synes det därför vara rimligt,
att här företas en mera ingående utredning. Sedan får denna givetvis visa, örn
det är möjligt, om det är ekonomiskt försvarbart och örn det ur olika synpunkter
är befogat att utvidga vår pappersindustri.

När det gäller lokaliseringen av ett eventuellt nytt pappersbruk, ha motionärerna
begränsat sig till Västerbottens län. Vi, som ha reserverat oss inom utskottet,
äro inte helt övertygade örn lämpligheten av att begränsa utredningen
endast till detta län, utan vi ha ansett, att den bör kunna omfatta även andra
län. Det är naturligt, att man i första hand inriktar utredningen på möjligheten

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 26.

Örn ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
att skapa ett pappersbruk i Norrland, men att begränsa den till ett visst län
ha vi inte kunnat vara med örn.

Herr talman! Med hänsyn till att den utredning, som hittills förebringats,
måste anses vara alltför knapphändig för att avvisa tanken på en utvidgning
av pappersindustrien, speciellt i övre Norrland, anser jag, att en mera ingående
utredning bör företas, innan statsmakterna ta definitiv ställning till detta spörsmål.
Med hänvisning härtill får jag sålunda yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Svedberg: Herr talman! T den motion, som föranlett utskottets utlåtande,
ha vi motionärer hemställt örn en utredning av möjligheterna att
i statlig regi eller i varje fall under statlig medverkan få ett pappersbruk i
Västerbottens län. Vi ha utgått från att trämasseindustrien i Västerbottens
län endast producerar halvfabrikat. Då vi inom en ganska nära framtid ha
att motse uppkomsten av en arbetskraftsreserv icke minst på landsbygden, ha
vi ansett det vara nödvändigt med en utredning i motionens syfte. Denna undersökning,
som vi ha hemställt örn, omfattas med ett verkligt stort intresse
icke minst på den västerbottniska landsbygden. Man utgår där framför allt
från den erfarenhet som har gjorts under de senaste åren. Visserligen ha arbetskraftsreserverna
under kristiden utnyttjats, icke minst på grund av nödvändigheten
att ordna vår bränsleförsörjning, men vi komma säkert att få erfara
där uppe, att när flytande bränsle och kol importeras i större utsträckning,
kommer behovet av arbetskraft i skogen att minskas. Av trämassefabrikerna
i Västerbottens län har t. ex. Öhrviken stått stilla under kristiden, och
Robertsfors — en hypermodern industri — har haft en ganska oregelbunden
drift. De anställda vid denna industri ha under en stor del av året varit sysselsatta
i bolagets skogar, där de samtidigt undanträngt de mindre jordbrukare,
som haft biinkomster av skogsarbete. Om vi i statistiken se på brukningsdelarnas
storlek i Västerbottens län, finna vi, att av detta läns 25 338
brukningsdelar äro icke mindre än 23 893 mindre än tio hektar odlad jord.
Därav äro 17 090 brukningsdelar under fem hektar odlad jord, och 6 893 äro
under två hektar och således stödjordbruk. Det är självklart, att de, som äro
sysselsatta vid dessa mindre jordbruk, huvudsakligen ha sin bärgning från de
biinkomster, de kunna få från skogshanteringen. Det är helt naturligt, att
framtidsproblemet för dem är, huruvida de skola kunna sälja sin arbetskraft.
Osäkerheten örn arbetsmöjligheterna kommer fram icke minst på grund av den
allmänt kända minskningen i råvarutillgången. I motsats till utskottsmajoriteten
anse vi motionärer, att den minskade råvarutillgången gör det nödvändigt,
att statsmakterna företa en noggrann undersökning om möjlighet av tillkomsten
av mera differentierade industrier, som kunna ersätta dem, som nu endast producera
halvfabrikat.

Under de sista dagarna har man i riksdagen pekat på svårigheten att tillgodose
jordbrukets behov av arbetskraft, framför allt i södra Sverige. Det är
då endast fråga örn ett mera säsongmässigt behov, som naturligtvis utesluter
möjligheten att transportera folk från övre Norrland dit ned, i varje fall från
de småbruk, som skola skötas under en kort säsong.

I Norrbottens län har staten redan industrier, i varje fall en trämasseindustri
och tro sågverk, nämligen Sandvik, Båtskärsnäs, Karlsborg och Lövholmen
vid Piteå. Det är helt naturligt, att utskottsmajoriteten här hänvisar till att
det icke kan vara riktigt att bygga upp en ny trämasseindustri för att utnyttja
råvaran vid ett statligt pappersbruk eller i varje fall ett genom statlig medverkan
tillkommet pappersbruk, varom vi anse en utredning vara nödvändig.
I Norrbottens län har man samma problem. Där finnas även industrier, som

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
producera halvfabrikat. Yi anse, att när Sverige under normala år har haft en
export på över 2 330 000 ton halvfabrikat mot endast 600 000 ton förädlad
vara — detta var 1939 — så borde det finnas stora förutsättningar för samhället
att skapa den industri, som vi åsyfta i motionen.

Jag sade, att man bör utnyttja de arbetskraftsreserver, som inom en ganska
nära framtid stå tillgängliga, för att fylla behovet för de industrier, som redan
finnas, och dem, som jag anser bli nödvändiga att komma till i fortsättningen.
Övre Norrland torde i en ganska snar framtid komma att uppvisa
stora arbetskraftsreserver. Den rationalisering inom jordbruket, som även kommer
att bli nödvändig, påskyndar tillkomsten av dessa arbetskraftsreserver.
Det är därför nödvändigt, att man kan hänvisa denna överflödiga arbetskraft
på den norrländska landsbygden någonstans.

Jag måste verkligen säga, att jag är förvånad över att bondeförbundets representanter
inom statsutskottet ha följt utskottsmajoritetens linje, detta icke
minst därför att Norrlandsrepresentanterna för denna politiska riktning ha visat
vilja och förståelse att i varje fall medverka till att bibehålla förutvarande
industrier på landsbygden och även skapa nya sådana. Men nu gå bondeförbundets
män i utskottet emot den hemställan om en undersökning och utredning,
som vi anse nödvändig.

Om vi se på arealerna för jordbruket i Norrbottens län, finna vi, att där
finnas icke mindre än 18 317 brukningsdelar på en samlad areal av omkring
70 000 hektar odlad jord. I Malmöhus län längst i söder omfatta de 328 större
jordbruken 62 000 hektar odlad jord. Då torde det framgå, att det finns stora
möjligheter att i framtiden få ledig arbetskraft bland dessa 18 317 innehavare
av brukningsdelar i Norrbotten för att fylla behovet vid de industrier, som vi
anse tillkomsten av pappersbruk skulle utgöra. Och i Västerbottens län äga
de 25 338 brukningsdelarna en sammanlagd areal av 114 000 hektar odlad
mark. Brukningsdelarnas genomsnittsstorlek är i Norrbotten 3,9 hektar och i
Västerbottens län 4,5 hektar odlad jord. Detta gör, att det är ett livsintresse
icke minst för den västerbottniska landsbygdens befolkning att få möjlighet
att i framtiden kunna sälja den arbetskraft, som blir över vid sidan örn skötseln
av småbruken.

Man kan framföra flera synpunkter i denna fråga, men jag har anledning
att inskränka mig, inte minst därför att herr Hesselbom, som talat för reservanterna,
har framfört vad vi anse vara vägande skäl för den motion, som
föranlett utskottets utlåtande. Jag skulle, herr talman, ha ansett det riktiga
vara att yrka bifall till motionen, men jag har ingen möjlighet att få ett sådant
yrkande antaget, utan jag kan endast yrka bifall till den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande.

I herr Svedbergs yttrande instämde herr Hage.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I detta ärende lia de inkomna
remissvaren varit i hög grad övertygande örn att den begärda utredningen
icke bör sättas i gång, och våra överläggningar ha ytterligare givit
belägg för detta. Denna övertygelse var också så stark hos reservanterna,
att de icke lia yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen, vari yrkas, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn en
skyndsam och allsidig utredning av möjligheterna att till Västerbottens län
förlägga ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.
Reservanterna ändrade i stället under utskottsbehandlingen sitt yrkande till
att utredningen skulle gälla en förläggning till övre Norrland. Men inte heller
detta befanns hållbart, och slutligen kommo de fram till en kläm, vari
hemställes, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om ökad pappersproduktion under statur/ medverkan. (Forts.)
Maj :t ville i det i motionerna angivna syftet föranstalta om utredning rörande
lämpligheten och möjligheten av en ökad pappersproduktion under statlig
medverkan. I denna kläm ges sålunda inte någon anvisning om i vilken del
av landet denna produktion skulle bedrivas. Men reservanterna lia i sista
stycket av sin motivering på tal örn motionärernas förslag, att pappersbruket
skulle förläggas till Västerbottens län, skrivit: »Enligt utskottets mening
torde av motionärerna föreslagen utredning icke böra begränsas till nämnda
län.» Klämmen är som sagt skriven så att utredningen begäres för landet i
dess helhet. Reservanterna begära således en utredning om finpappersinindustrien
i hela landet.

Det är ju ganska egendomligt att sätta i gång en utredning på detta område
under en tid, då det är allmänt, känt, att vi ha råvarubrist på området.
Motionärerna och reservanterna säga, att det är just detta, som gör att de
vilja ha en utredning för att få en högre förädling av de råvaror vi ha och
på det sättet nå en ökad tillverkning. Men av de inkomna yttrandena får man
ju klart för sig, att om ett finpappersbruk anlägges, blir det inte någon arbetskrävande
drift där. I något yttrande säges det, att ett sådant får ett ringa
antal arbetare.

Det är nödvändigt att ta upp en del punkter, även om tiden är framskriden,
men det är angeläget, att de bli belysta. Det ifrågasatta pappersbruket måste
av olika skäl, värmetekniska och ekonomiska, förläggas i anslutning till en
cellulosafabrik. Staten äger icke någon sådan i Västerbottens län. Då skulle
alltså staten bygga ett finpappersbruk i anslutning till en cellulosafabrik i
enskild ägo. Det framhålles också i ett yttrande, utom vad jag nyss sade, att
driften kräver jämförelsevis ringa arbetsstyrka och att lönsamheten av
ett pappersbruk inom detta område måste betecknas såsom ganska oviss. Vidare
bär det understrukits, vilket vi alla känna, att industrien i vårt land
inom en ganska nära framtid kan komma att ställas inför betydande svårigheter,
när det gäller rekryteringen av arbetskraft.

Jag har redan talat örn råvarutillgången. I yttrandena har det meddelats,
att vid den storlek, som motionärerna avsett, skulle krävas en råvarutillgång
av mellan 5 och 9 miljoner kubikfot rundvirke, och därtill förslår inte råvarutillgången
inom det område, som motionärerna hade tänkt sig. Skall man
överföra virke från andra län, kommer det att i sin tur minska arbetstillfällena
inom dessa län. Vidare är att märka, att då det inte däruppe finns
någon industri av detta slag, som kräver specialutbildad arbetskraft, måste
också sådan till stor del hämtas från andra län.

Den ärade reservanten, som först talade, var inne på spörsmålet örn en ytterligare
utveckling och teknisk förbättring av industriprodukterna på detta
område just med hänsyn till den bristande råvarutillgången. I inkomna yttranden
lia vi fått klart belägg på att den av råvarubrist förorsakade sammankrympningen
även av massaindustrien torde komma att påskynda den
utveckling, som pågår mot ett bättre tillvaratagande av denna industris avfallsprodukter,
och det utföres ett intensivt forskningsarbete för att på detta
sätt utnyttja de begränsade resurser, som måste föreligga vid en råvarubrist.
Man får komma ihåg, att råvarubristen är så stor, att sulfitfabriker
ha nedlagts under de senare åren. Jag erinrar om en interpellationsdebatt här
i denna kammare — det var förra året eller året dessförinnan — örn nedlägggandet
av Rydö bruk, som ligger i min hemtrakt och som jag väl känner till.
Där inställdes driften just på grund av att skogstillgången var otillräcklig.
Det har sagts, att det föreligger risk för nedläggande av andra sådana industrier.
Man får således inte underskatta denna fara, utan ta den med i beräkningen,
när man planerar på sätt som här föreslås.

Nr 26.

Torsdagen, den 20 juni 1940.

Om ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)

Åtskilliga andra argument lia framförts, men jag måste hoppa över dem
på grund av den begränsade tiden. Jag skulle dock vilja säga något med
anledning av herr Hesselboms anförande. Det är inte vårt land ensamt, som
bestämmer vilka slag av träets produkter som vi skola tillverka, utan vi
måste också ta hänsyn till utlandet, och där finnas många finpappersbruk,
som bara vilja köpa vår massa. Vilja de härför betala ett pris, som ligger
tillräckligt högt, är det naturligt att man ur ekonomisk synpunkt inte kan
invända någonting emot det. Örn vi sätta i gång en storproduktion av finpapper
och bjuda ut detta till utlandet, men utlandet önskar massa i stället,
då sitta vi där med vårt nya pappersbruk. Det är ju också på det sättet,
att massan går inte bara till pappersbruk i utlandet, utan också till fabriker
som tillverka silke. Det är ett helt problem att ordna vår tillverkning, så att
den passar in i de handelsförbindelser med utlandet, som måste upprätthållas
på detta område. Det är väl allmänt bekant, att skogsprodukterna bara äro
en del av våra exportvaror, och därför måste organisation och tillverkning och
allt vad därmed sammanhänger bli beroende av och ställas i relation till handeln
med utlandet.

Sedan är det en annan fråga, som jag tycker nästan borde vara avgörande,
när det gäller att nu besluta, om vi skola skriva till Kungl. Maj :t eller inte.
Kommerskollegium, som har uttalat sig i ärendet och avstyrkt ^motionen,
framhåller i slutet av sitt yttrande: »Inom norrlandskommittén pågå för närvarande
omfattande undersökningar om vad som kan göras för en förkovran
av Norrlands näringsliv. Därvid torde bland annat en ingående^elysning ur tekniska,
befolkningspolitiska och näringspolitiska synpunkter komma att ägnas
frågorna örn härvarande skogstillgångars storlek, användning och vidare bearbetning
till mer eller mindre högt förädlade produkter, däribland även
papper. Under dessa förhållanden synes med ett ställningstagande till frågan
örn pappersindustriens förutsättningar i Norrland lämpligen °bör anstå
intill dess resultatet av norrlandskomrnitténs undersökningar i ifrågavarande
hänseenden föreligger.»

Mina herrar! Det pågår således mycket betydande undersökningar i speciellt
detta ärende. Då är det väl också ganska onödigt att emot alla de resta
invändningarna, som lia stor saklig tyngd, skriva till Kungl. Majit och begära
en utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! När denna fråga behandlades inom statsutskottet,
kunde jag inte fatta någon definitiv ståndpunkt på grundval av de argument,
som där utväxlades, och de citat, som gjordes ur remissyttrandena. I utskottet
nedlade jag därför min röst, och jag tillhör alltså icke statsutskottets
majoritet.

Sedan dess har jag haft tillfälle att studera saken litet närmare. Jag har da
kommit till det resultatet, att denna fråga verkligen är ganska omstridd och
att det därför ingalunda kan skada med en utredning. Det säges av utskottsmajoriteten
i dess motivering, att bland annat domänstyrelsen har avstyrkt
motionerna. Domänstyrelsen har tydligen tvekat införa tanken på statlig drift
eller drift under statlig medverkan vid ett sådant pappersbruk, men utskottet
säger: »Domänstyrelsen håller emellertid före att lönsamheten under alla förhållanden
är ganska oviss, varför styrelsen anser en ingående teknisk-ekonomisk
utredning och prövning vara nödvändig, innan staten medverkar till^ startande
av ett sådant företag.» Det förefaller mig litet underligt, att man påstår,
att domänstyrelsen har velat avstyrka en utredning, när styrelsen själv säger,
att en sådan utredning är nödvändig för att kunna bedöma, örn staten bör eller

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 26.

Otti ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
icke bör medverka till startande av ett dylikt företag. Mig synes det snarare
som om domänstyrelsen hade understrukit behovet av en utredning.

Ej heller är det riktigt, att de övriga remissyttrandena äro enstämmiga. Man
lägger märke till att en organisation som Sveriges industriförbund avslutar sitt
yttrande med följande kläm: »Ehuru Industriförbundet sålunda för närvarande»
— observera för närvarande! — »icke är övertygat örn att ett pappersbruk,
förlagt till Norrland, skulle komma att löna sig och icke heller att det
är betingat med hänsyn till sysselsättningsförhållandena, finner Förbundet likväl
icke anledning motsätta sig att frågan göres till föremål för utredning.»
Sveriges industriförbund är ju dock i viss mån en auktoritet i dylika frågor.
Man kan alltså inte säga, att den sakkunniga oppositionen mot tanken på en
utredning om ett statligt pappersbruk är enhällig och solidarisk.

Vad utskottsordföranden gömde till sist såsom ett huvudargument var ett
påpekande, som kommerskollegium har gjort, nämligen att — såsom för övrigt
dessförinnan torde lia varit bekant för riksdagens ledamöter — det sitter en
norrlandskommitté med ett synnerligen vidlyftigt utredningsprogram, som berör
så gott som allting på både den materiella och den andliga kulturens område
i Norrland. Naturligtvis kan man säga, att eftersom saken redan ligger
under utredning, är det onödigt att nu göra någonting ytterligare. Men jag har
redan nämnt, att kommitténs utredningsprogram är oerhört vidlyftigt, och kommitténs
sammansättning är sådan — jag hade anledning att för en kort tid
sedan titta närmare på den — att man kan undra, huruvida den har möjlighet
att speciellt koncentrera sig på en detaljfråga av här förevarande art. Jag tror
alltså inte, att norrlandskommitténs utredning kan anses vara något hinder
för att man närmare undersöker denna sak.

För min egen del frånsäger jag mig varje möjlighet att inta en positiv ståndpunkt
i själva sakfrågan. Jag kan inte bedöma, i vad män Svenska pappersbruks
föreningen bär rätt i sin invändning, att man till följd av klimatiska och
andra förhållanden, avhängiga av det nordliga läget, torde få räkna med
ökade anläggnings- och driftkostnader. Inte heller kan jag bedöma den blivande
lönsamheten hos företaget eller dess önskvärdhet ur befolkningens synpunkt.
Men att så många av denna kammares ledamöter helt säkert befinna
sig i samma situation som jag, nämligen att de ha svårt att bedöma saken, bör
vara ett ytterligare skäl till att den närmare undersökes och klarlägges, eftersom
den tydligen ligger den norrländska befolkningen varmt örn hjärtat.

Jag finner alltså inte, att vare sig i de föreliggande handlingarna eller i
övrigt några verkligt starka skäl förefinnas att motsätta sig ett utredningsyrkande
på denna punkt. Det är av denna anledning, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Jag har deltagit i statsutskottets behandling
av detta ärende och bär där vid omröstningen anslutit mig till majoriteten.
Nu vill jag här deklarera, att de förutsättningar, under vilka detta
skett, i någon mån lia ändrats, på den grund att reservanterna till min förvåning
lia ändrat såväl motiveringen som klämmen.

I det förslagstryck, som förelåg vid statsutskottets behandling av motionerna
och reservationen, var reservationen utformad på det sättet, att man
inte längre betraktade frågan örn det eventuella pappersbruket som en fråga
örn trävaruindustriens lokalisation i övre Norrland och en utbyggnad av de förädlingsindustrier,
som närmast grunda sig på statens egna råvarutillgångar.
Såsom reservationen var skriven i förslagstrycket, när statsutskottet behandlade
frågan, gick den ut på att man skulle undersöka inte bara möjligheterna
att förlägga ett pappersbruk till Västerbotten eller övre Norrland överhuvud

Första kammarens protokoll 19JtG. Nr 26. 4

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
taget, utan nian skrev i motiveringen, att den av motionärerna föreslagna utredningen
icke borde begränsas till Västerbottens län utan avse förhallandena
inom landet överhuvud. Det var alltså, kan man säga, en socialiseringsutrednmg
av känt mönster, som man då förordade. Samma tankegång kom fram i klämmen,
sådan den förelåg då. Reservanterna föreslogo skrivelse till Kungl. Maj :t
med’ anhållan, »att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning örn lämpligheten och möjligheten av en ökad pappersproduktion
under statlig medverkan, ävensom för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen må föranleda».

I det tryck, som i dag ligger på riksdagens bord, ha reservanterna som sagt
ändrat såväl motiveringen som klämmen. Nu talar man inte om att utredningen
skall avse hela landet. Man inskränker sig i motiveringen till att framhålla,
att utredningen inte bör begränsas allenast till Västerbottens län, och. tankegången,
att det närmast gäller övre Norrland, kommer ytterligare fram i klämmen,
i vilken man begär hos Kungl. Maj :t, att »Kungl. Maj :t ville i det i motionerna
angivna syftet föranstalta» örn den utredning, som man har talat örn.
I motionerna föreslås utredning örn ett pappersbruk förlagt till Västerbottens
län. I det första förslagstrycket ville man som nämnts, att utredningen skulle
avse landet i dess helhet. I den slutliga formulering, som nu föreligger, talar
man som sagt örn »det i motionerna angivna syftet», inte om Västerbottens län
ensamt, men hela motiveringen pekar på att det är en fråga, som rör övre
Norrland.

När jag1 i början av mitt anförande sade, att förutsättningarna för mitt ställningstagande
i någon mån ändrats, vill jag därav inte dra den slutsatsen, att
jag direkt går över på reservationen — möjligen hade jag gjort det, örn det sista
trycket från början förelegat inom utskottet. Det förefaller mig dock vara ett
ganska vägande argument, att just norrlandskommittén, som har hela denna
fråga om hand, inte kan undgå att syssla även med dessa ting, eftersom träet
— liksom malmen — är underlaget för Norrlands ^industriella framtid. När det
förhåller sig på detta sätt och det därjämte är så, att dessa frågor måste ses
i ett visst sammanhang, finner jag — samtidigt som jag ansluter mig till tanken
på utredning — att eftersom en sadan utredning faktiskt ingar i norrlandskommitténs
uppdrag, bör en önskan örn utredning i och för sig inte föranleda
ett bifall till reservationen, eftersom utredningsarbetet som sagt redan är i
gång.

Jag har velat göra denna deklaration, herr talman, emedan mitt ståndpunktstagande
i nyanserna måste ha blivit annorlunda i statsutskottet, i fall ae nuvarande
formuleringarna hade förelegat redan då.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Hesselbom: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande gjorde gällande,
att de inkomna remissvaren hade övertygande visat, att det var omöjligt
att undersöka det här projektet och att det inte var annat att göra än att gå
på rent avslag. Herr Pauli har ju redan bemött detta argument och citerat vad
de olika remissvaren egentligen innehålla. Jag skall därför nöja mig med att
instämma i herr Paulis anförande. Även när det gäller uttalandena av kommerskollegium
örn norrlandskommittén, inskränker jag mig till att hänvisa till
de synpunkter, som herr Pauli framförde.

I samband med frågan örn huruvida det finns förutsättningar eller möjligheter
att driva ett pappersbruk i Norrland skall jag ta mig friheten att citera
vad en annan utredning haft att anföra, när det gällt likartade problem. I det
betänkande, som år 1939 avgivits av den s. k. västernorrlandsutredningen, säges
bland annat: »Då någon ökning i arbetstillfällena inom länets sågverks- och

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
massaindustri icke torde vara att påräkna, synas åtgärder vara erforderliga i
syfte att åstadkomma ytterligare arbetstillgång inom industrien genom framställning
av helfabrikat, som ej behöva medföra ökad konsumtion av råvara.»
Längre ned heter det: »Uppfattningen hos utredningsmannen är, att ett finpappersbruk
förr eller senare måste komma till stånd.» Det råder alltså delade
meningar på sakkunnigt håll, huruvida det är lämpligt och möjligt att få till
stånd ett pappersbruk i Norrland eller inte.

Utskottets ärade ordförande var inne på arbetskraftsproblemet, och strax
efter det han påpekat, att ett modernt pappersbruk kräver mycket litet arbetskraft,
drar han fram en hel serie exempel på hur svårt det är att få arbetskraft
i vårt land för närvarande. När det gäller frågan örn hur den tillgängliga
arbetskraften skall utnyttjas, kan jag inte underlåta att erinra örn vad första
särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande nr 2, som ju behandlades av kammaren
under gårdagen. Utskottet säger: »I anledning av vad i propositionen
anförts rörande förutsättningarna för den antagna gynnsamma utvecklingen
av nationalinkomsten får utskottet understryka betydelsen av att landets alla
produktiva tillgångar effektivt utnyttjas. Vad särskilt arbetskraften beträffar
måste uppmärksamhet ägnas åt frågan, i vilken utsträckning ofullständig sysselsättning
kan föreligga inom vissa områden.» Till denna skrivning ilar ju
också folkpartiet anslutit sig. I bondeförbundets reservation uttryckes samma
sak något annorlunda. Där heter det: »Utskottet delar departementschefens
uppfattning att alla produktiva tillgångar böra effektivt utnyttjas och arbetskraften
disponeras på ett sådant sätt, att full sysselsättning så långt möjligt
uppnås samt att samhället kraftigt bör medverka härtill. Örn således arbetskraft
finnes på en ort, där full sysselsättning för densamma icke kan erhållas, bör
det allmänna ingripa för att bereda den dylik sysselsättning på annan ort
eller inom annan verksamhet.»

När det gäller att välja mellan att bereda ledig arbetskraft sysselsättning på
annan ort eller inom annan verksamhet på den ort, där den redan är bofast,
måste det ur sociala synpunkter vara att föredra, örn man kan lösa frågan så,
att arbetskraften kan användas på den ort, där den är bofast. I regel är detta
också att försvara ur rent ekonomiska synpunkter, då det ju ofta är så, att i
de samhällen, där den lediga arbetskraften råkar befinna sig, har det investerats
stora kapital inte bara i form av bostäder, utan kommunen har också gjort
investeringar för olika ändamål. Det är inte alls säkert, att det är den ekonomiskt
lyckligaste lösningen, att man helt enkelt flyttar arbetarstammen och
mer eller mindre avfolkar en ort eller en bs-gd eller — som i detta fall — en
hel landsdel.

Utskottets ärade ordförande gjorde också gällande, att vårt land inte ensamt
bestämmer vad vi kunna sälja på världsmarknaden. Detta är alldeles riktigt.
Jag är också fullt medveten örn att vi inte kunna sälja mera papper, örn inte
världsmarknaden vill lia mera papper, utan i stället vill lia massa. Men den
kommande utredningen får väl undersöka, vilka förutsättningar vi lia att
ersätta en del av vår nuvarande massaexport med pappersexport.

Såsom jag tidigare anfört, finner jag de föreliggande yttrandena vara så
bristfälliga, att denna sak är förtjänt av en mera noggrann utredning. Sedan
blir det ju Kungl. Maj:ts och riksdagens sak att ta ställning till frågan, när vi
fått ett mera tillförlitligt utredningsmaterial att hålla oss till än det nu föreliggande.

Herr Lindström: Herr talman! I fråga örn detta utlåtande från statsutskottet
befinner jag mig i ett annat sällskap än det jag brukar befinna mig i, och
det var väl med anledning därav som en av kamraterna i kammaren nyss sade

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
till mig: »Du är borgerlig i den här frågan.» Min replik löd: »Ingalunda! Jag
är en klok socialist.» Det följer nämligen inte med en socialistisk åskådning i
samhällsekonomiska ting. att man skall gå med på och acceptera allting som
håres fram och som har karaktären av samhällsingripande. I en sådan åskådning
ingår framför allt att man skall pröva — och därvid ta erfarenheten till
hjälp — om åtgärderna gagna folkhushållet i dess helhet. Det är, herr talman,
min utgångspunkt, när jag har bedömt denna fråga och när jag har ställt mig
på utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Vilken är nu själva huvudfrågan, när vi diskutera om de svenska skogsindustrierna?
Huvudfrågan är helt enkelt tillgången på råvaror. Redan den
praktiska erfarenheten visar klart, att vår råvarubas har smalnat oerhört under
de senare åren. Pä Härnömässan i Gävle i går ägnades hela dagen åt Norrlands
försörjningsproblem. Då kom man helt naturligt också in på frågan örn
våra skogsindustrier och deras råvarutillgångar. Eh erkänd expert på dessa
frågor, professor Henrik Petterson i statens skogs forskningsinstitut, lade där
fram en 10-årsprognos för Dalarna och Norrland och en 40-årsprognos för vissa
tidigare rikt trägivande distrikt inom Norrland, och han kom till den bestämda
slutsatsen, att örn vi för framtiden skola kunna bevara den svenska
skogens produktionskraft, så måste vi underkasta oss mycket stora inskränkningar
i fråga örn avverkningar. Den redan nu minskade avverkningsbasen bör
alltså frivilligt inskränkas ännu mera, om vi skola kunna klara vår folkförsörjning
i framtiden.

Jag frågar, herr talman, örn det i ett sådant faktiskt läge är klokt att överhuvud
taget resonera örn isolerade projekt inom trävaruindustriens område
och örn inte hela denna fråga ligger till på det sättet, att det är nödvändigt
både för den statliga och den privata företagsamheten att betrakta den som
ett hela folkförsörjningens problem. Det är, herr talman, en tvingande nödvändighet
och en allvarlig nödvändighet på samma gång. att göra detta. Jag
tror icke, att det skulle hedra den svenska riksdagen att i detta läge på mycket
lösa grunder föreslå en utredning örn en liten speciell sak i det stora sammanhanget.
När jag säger »liten speciell sak», herr talman, menar jag därmed
inte att Västerbottens försörjningsfrågor inte ha en mycket stor betydelse både
för Västerbotten) självt naturligtvis och för landet i sin helhet, men Västerbottens
försörjningsfrågor kunna inte i fråga örn skogsindustrierna lösas skilda
från försörjningsfrågorna för landet i övrigt. Det är det, örn motiverat min
ståndpunkt i frågan. Som socialist — örn vi nu skola resonera örn det — är
jag försvarad, ty socialismens stora argument i den ekonomiska situationen är
samhällsplanering, och samhällsplanering måste rimligtvis betyda att man sätter
in de olika delarna i det stora sammanhanget.

Det är alltså, herr talman, i egenskap av socialist, som jag nu uppträder tillsammans
med en hel del borgerliga här i denna debatt, och det är i denna min
egenskap, som jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag har med stor uppmärksamhet
lyssnat till utskottets ärade ordförandes anförande och med icke mindre
intresse till den siste ärade talarens, herr Lindströms, anförande. Jag har
gjort en hel del reflexioner både under utskottsordförandens anförande och
under herr Lindströms. r .

Jag har kommit till det resultatet, att det inte är första gången som svårigheter
torna upp sig till stora berg, då det gäller frågor örn Norrland och dess
industrier. Här har nu åberopats, att de uttalanden, som gjorts från skilda institutioner,
varit så nedgörande för förslaget att de, enligt vad utskottets ordförande
säde, klarlagt för utskottsmajoriteten, att det inte finns några möj -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
ligheter att gå med på detta. Det har också hänvisats till att alla norrlandsproblem
ligga hos norrlandsutredningen. Herr Pauli har i ett avsnitt av sitt
anförande klarlagt en del av de detaljerna.

Jag skall inte stanna vid detta så mycket, men jag vill erinra om en sak.
Herr Fredrik Ström talade — jag tror det var i fjol — örn att man stoppade
en hel del frågor, som vid vissa tillfällen inte voro lämpliga att taga upp, i en
stor säck. Jag tror man snart kan säga örn norrlandsutredningen, att den blivit
en sådan där Fredrik Ström-säck, där man stoppar in allt, som rör Norrland
och dess försörjning. Jag tror att man här kan tillämpa satsen »medan gräset
gror dör kon». Norrland får inte de möjligheter att göra sig gällande, som
det borde få. Den, som bor och vistas där uppe, ser på dessa spörsmål med
andra ögon än vad sydsvensken i allmänhet gör. Jag tog mig friheten förra
veckan att här säga, att det inte var första gången, som sydsvensken inte förstår
norrlänningarna och de spörsmål, som vi ha att kämpa med. Det gäller
även här i dag.

Jag skulle till herr Lindström vilja säga några ord i anledning av att han
sade, att han är en klok socialist. Jag har aldrig tvivlat på detta, men det uttalandet
måste då betyda, att vi motionärer och reservanter enligt herr Lindström
möjligen kunna erkännas som socialister men inte som kloka sådana. Då
man talar örn att det bör ordnas för folkhushållet i sin helhet, tycker jag att
man också borde kunna tillerkänna de människor som vistas på ort och ställe
-—• i detta fall Västerbotten •— en liten gnutta av klokhet och förstånd även
örn de i många fall inte räknas till socialisterna. I övrigt vill jag säga, att jag
inte blev så överväldigad av herr Lindströms anförande på denna punkt. Jag
tror, att de synpunkter, som äro framförda av såväl motionärerna som reservanterna,
väga lika tungt i vågskålen som de synpunkter, herr Lindström
framförde.

Då reservanterna nu inte ha kunnat följa motionärerna helt och hållet utan
så att säga bara en bit på vägen, skall jag inte ställa något yrkande örn bifall
till motionen, utan i likhet med min medmotionär, herr Svedberg, ansluta mig
till yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Näsström: Herr talman! Jag kan till allra största delen instämma i
vad herr Hesselbom yttrade, men därutöver vill jag säga ett par ord.

Till statsutskottets ärade ordförande vill jag bara säga, att det är riktigt att
det har förekommit påtryckningar utifrån örn att vi skola sälja massan och
inte förädla massan. Jag kommer ihåg från 1941, att vi fingo erinringar från
visst utländskt håll örn att vi skulle ytterligare inskränka vår förädling och
helst sälja timmer. Vi folio inte för de locktonerna, och det gick bra i alla fall.

Till min vän herr Lindström, som med klädsam blygsamhet talar örn att han
är en klok socialist, vill jag bara säga, att jag undrar örn inte vi, som räkna
oss som socialister, göra klokt i att överlämna åt andra att avgöra örn vi äro
kloka eller mindre kloka socialister.

Herr Lindström nämnde något örn Härnömässan. I anledning därav vill också
jag citera något från Härnömässan. Initiativtagaren till mässan yttrade, att
om de svenska industrimännen inte vilja förlägga industrier till Norrland, få
de också finpå sig i att staten kommer att göra detta. Det tycker jag var mycket
klokt sagt av en man, som företräder den privata industrien.

Sedan skulle jag bara vilja erinra örn att örn man vill slå vakt örn den norrländska
skogen, som det har sagts här, måste man göra detta just i denna form,
så att vi kunna förädla och inte bara gå in för massaframställning. Det är just
på denna punkt, som vi kunna differentiera vår industri i Norrland. Jag är
inte tillräcklig optimist att tro att denna framstöt inom någon nära framtid

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om ökad -pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
kommer att ge något resultat, men vad jag tror är att de redan befintliga industribolagen
där uppe komma att mera energiskt undersöka möjligheterna att
få till stånd detta pappersbruk, som vi här resonera om. Har man nått det
resultatet med motionen, tycker jag motionärerna kunna känna sig nöjda.

Jag för min del vill alltså tillstyrka bifall till reservationen.

Herr Svedberg: Herr talman! Det var med särskilt intresse, som jag tog
del av herr Lindströms syn på denna fråga. Jag hade så mycket större anledning
till detta, som jag alltid med stort intresse följt hans inställning i olika
samhällsfrågor.

Det var med särskild förvåning, som jag lyssnade till hans argumentering
för utskottsmajoritetens linje i den här frågan, när han åberopade det uttalande,
som gjordes vid Härnömässan, där det pekades på minskningen i råvarutillgångarna
i övre Norrland. Anser herr Lindström att det är ett bärande skäl
för att man bör gå sakta fram med undersökningarna örn vad man bör vidtaga
för åtgärder för att råda bot på de svårigheter, som föranletts av råvarubristen?
Jag måste säga, att det skulle vara särskilt intressant örn herr Lindström
reste upp till exempel till Robertsfors, ett gammalt bruk, där arbetarna nied
stort intresse emotse hur det kommer att ställa sig med deras existensmöjligheter
i en nära framtid. De ha haft anledning till detta icke minst därför, att
det i tidningspressen har signalerats örn att denna trämassefabrik skall nedläggas.
Detta har signalerats just på grund av den minskade råvarutillgången.
Då torde det väl stå klart för var och en, att det är nödvändigt, att man undersöker
möjligheterna att differentiera produktionen inom trämasseindustrien.
När det råder brist på råvaror för framställning av halvfabrikat, borde väl
statsmakterna och hela samhället besjälas av intresse att skapa industrier, som
kunna fylla ut luckan inom den industri som endast producerar halvfabrikat.

Det är från det utgångsläget, som vi, i varje fall inom Västerbotten, jned
verkligt stort intresse emotse en snabb utredning, ty man kan ju inte på en
gång bygga och planera en industri, som omsluter alla tänkbara produktionsgrenar
inom trämasseindustrien. Man bör taga ett steg i sänder. Vi lia bara
här velat peka på ett pappersbruk. Det är möjligt, att den utredning, som norrlandskommittén
i framtiden kan komma att framlägga, kan, ge belägg för nödvändigheten
av att få till stånd även industri av annat slag. Vi ha ansett, att
norrlandskommittén med sitt omfattande program är att betrakta .mera som en
mammututredning, som bara kan komma fram med en liten detaljfråga då. och
då, och vi lia funnit det nödvändigt, att en undersökning i det här speciella
fallet skyndsamt vidtages.

Herr Velander: Herr talman! Jag hade från början inte någon som helst
tanke på att blanda mig i debatten örn detta statsutskottsutlåtande. Det har
emellertid framförts tankegångar, som jag står litet främmande för. Det har
gjorts antydningar i den riktningen, att, örn man inte skulle biträda reservanternas
linje, detta innebure, att man saknade förståelse för Norrland. Herr
K. A. Johanson klagade också över att, när det gäller norrlandsproblemen,
var det vanligt att man inte mötte någon förståelse från andra håll.

Ett av de skäl, som statsutskottets ärade ordförande anförde emot ett. bifall
till reservationen, var att föreliggande spörsmål redan äro föremål för utredning.
Det tillkommer kanske inte mig att närmare ingå på den saken. Norrlandskommittén
arbetar emellertid på olika avdelningar eller sektioner, och
bland dessa finns det en sektion, som sysslar uteslutande med skogshanteringen
eller skogsbruket. Denna sektion har sedan längre tid tillbaka sysslat med
just dessa problem. Det är alldeles uppenbart, att de frågor, som det här gäl -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
ler att taga ståndpunkt till, alltså om man bör gå in för ett fullföljande av
motionärernas tankegång eller ej, äro föremål för övervägande inom denna sektion
av norrlandskommittén.

Jag vill vidare säga, att örn reservanternas linje vinner kamrarnas bifall
och det alltså skall bli en utredning, kan jag inte tänka mig att den utredningen
kummer att fullföljas på annat sätt än att riksdagens skrivelse i ämnet överlämnas
till norrlandskommittén. Jag skulle finna det högst anmärkningsvärt
örn någonting annat kunde komma i fråga, eftersom Kungl. Ma,j:t i varje
fall —- även om motionärerna resp. reservanterna vägra att taga notis örn den
saken -—- måste vara medveten örn att dessa spörsmål redan äro föremal för
utredning där.

Reservanternas talesman här ville inte tillerkänna de föreliggande yttrandena
över motionerna någon särskild relevans. Han ansåg, att yttrandena
inte innefattade tillräckligt bärande skäl för att den begärda utredningen inte
vore påkallad. Det är väl att ställa sakerna på huvudet. Det är väl ändå inte
dessa yttranden, som i första hand skola vara avgörande i det avseendet, utan
det måste väl vara motionärerna själva, som lia att åberopa skäl, sorn åtminstone
i viss mån kunna anses tala för att riksdagen bör intaga en sådan ståndpunkt
som att påkalla en utredning i ämnet. De faktorer, som man da främst
måste fästa avseende vid, äro den tillgängliga arbetskraften, råvarutillgången
och den norrländska skogsindustriens nuvarande utbyggnad. Jag tror inte att
man från någon av dessa utgångspunkter kan komma fram till att motionärernas
tankegångar böra fullföljas.

Någon yttrade, att, örn en motion sådan som den föreliggande inte har någon
annan betydelse, så utgjorde den åtminstone ett incitament för skogsindustriens
målsmän och företagsamheten i Norrland; att takten i fortsättningen
på det hållet skulle bli snabbare! Jag tror, att de, som nu företräda skogsindustrien
i Norrland, arbeta mycket effektivt och med stor intensitet, och jag
skulle kunna tänka mig, att vad som skett, när exempelvis under måndagen
centrallaboratoriet å Kubikenborg invigdes, är ett bevis just för den saken.
Detta laboratorium är en skapelse av den storleksordning, och den bygger på
sådana uppoffringar och den fullföljer sådana syften, att man inte har skäl
att anlägga sådana synpunkter som den antydda. Jag kan också tänka mig,
att den verksamhet, som kommer att bedrivas vid centrallaboratoriet å Kubikenborg,
inte kommer att sakna betydelse, när det gäller inriktningen i fortsättningen
av förädlingsverksamheten i vad angår våra norrländska skogstillgångars
rationella utnyttjande.

Jag är, herr talman, självfallet mycket intresserad av utvecklingen i Norrland,
men det är val ändå så, att man, varken när det gäller Norrland eller
landet i övrigt, får gå tillväga på det sättet, att, örn några mannar få en
känsla av att det kanske borde byggas en stor fabrik, som kostar, ja, jag vet
i detta ögonblick inte någonting därom, men kanske åtskilliga tiotal miljoner
kronor, man genast springer till Kungl. Maj:t eller riksdagen. Vart skulle
det peka hän, om man, så snart man får ett sådant infall, väcker motioner
och begär statsmakternas utredning och ingripande? Det förefaller mig, herr
talman, som örn det måste vara starkare skäl härför.

Motionärerna ha nu tagit sikte på att det skall bli ett pappersbruk i Västerbotten.
Jag har fått det intrycket, när jag bläddrat i handlingarna, att det
redan nu får anses ganska klart, att det inte finns förutsättningar för ett
pappersbruk i Västerbotten. Då resonerar man på det sättet, att utredningen
får taga sikte på ett förläggande av pappersbruket till annan plats var som
helst i vårt land. Även örn man inte säger det, så menar man väl dock att undersökningarna
skola omfatta Norrland. Norrland är dock inte något litet

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Örn ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
område och i varje fall något helt annat än Västerbotten. Även om motionärerna
sålunda inte gjort sig skyldiga till något som gör att man kan säga, att
de, för att tala med herr Lindström, inte äro »kloka socialister», tycker jag,
att saken ligger så till, att man vågar säga, att de varit något »obetänksamma
socialister», som på så lösa boliner ifrågasatt ett sådant projekt som det
här diskuterade.

Herr talman! Jag ämnade inte närmare ingå på dessa problem. Vad jag
ville upplysa om var, att dessa redan äro föremål för ingående utredning, och
det är, synes det mig, anledning nog att här följa utskottsmajoriteten. Jag
företräder följaktligen samma ståndpunkt, som — för att alltjämt tala med
herr Lindström — den kloke socialisten har intagit.

Herr Lindström: Herr talman! Herr Svedberg sade nyss i en replik till mig,
att när råvarorna börja tryta, är det ekonomiskt klokt att förädla så långt som
möjligt de råvaror, som finnas kvar. Teoretiskt är det fullkomligt riktigt. Nu
finns det emellertid en produktionsapparat utbyggd för förädlingen, och frågan
är örn inte denna apparat räcker till för den bas, som nu står till förfogande.
När man resonerar örn ett pappersbruk, som det här är fråga örn, måste
man också tänka på den väsentliga saken, att det behöver massa för att producera
olika _ sorters papper. Var skall massan tas ifrån? Skall massan tas
ifrån de fabriker, som redan finnas i privat ägo i dessa områden av vårt land?
Det är väl föga sannolikt, att detta skall vara möjligt, särskilt inom ett område
där ju nyss — eller för en tid sedan i alla fall — en gammal välkänd
massafabrik lagts ned. Detta är också en fråga, som måste lösas i det här
sammanhanget.

Det var vidare en talare, som pekade på att någon vid Härnömässan i går
talat örn önskvärdheten av att få industrier förlagda till Norrland. Ja, det är
uppenbart att det är önskvärt att så kommer att ske, men jag tror inte, att den
som talade örn att förlägga industrier till Norrland speciellt tänkte på nya företag
inom cellulosaindustrien av den typ, som här föreslås, utan han tänkte nog
på lämpliga industrier överhuvud taget. Det var väl också den tankegången,
som statsrådet Ericsson var inne på i sitt anförande vid Härnömässan. Man
måste således härvidlag göra en åtskillnad, som är mycket betydelsefull för
resonemanget i stort sett.

Man har tagit anstöt, herr talman, av att jag i en hastig vändning kallade
mig för en klok socialist. Jag är av naturen en blygsam man, och jag skall korrigera
detta värdeomdöme örn min egen ringhet dithän, att jag vill säga, att
jag, enligt min egen mening i varje fall, representerar en klok socialistisk
tankegång.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i den här föreliggande
frågan och riktar dem då delvis till herr Rickard Lindström.

Jag ber först att få påpeka, att det i denna fråga inte finns någon enighet
hos de sakkunniga, som åtsports. Örn samtliga de sakkunniga, som åtsports i
saken, enhälligt hade sagt ifrån, att det här inte kan bli tal örn att åstadkomma
något av det, som begärts i motionen, skulle jag — trots det intresse, som
jag har för denna bygd •— inte vågat göra ett yrkande. När det emellertid
faktiskt är på det sättet, att de sakkunniga äro av olika mening, tycker jag
att det är rimligt, att riksdagen med hänsyn härtill vill söka få till stånd en
utredning för att slita tvisten mellan dessa olika meningsgrupper och få klarhet
i vilken av dessa som har rätt. Detta är således min första utgångspunkt,
då jag kommit att gå in för reservationen.

Herr Lindström framhöll, att vissa sakkunniga påpekat faran för skogsbe -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Om ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
ståndet av en alltför långt driven avverkning. Den saken har jag ofta hört påpekas.
Men jag är övertygad örn att även i den utredning, som jag påyrkar
och kommer att rösta för och som jag hoppas kommer till stånd, kommer det
att insättas personer som framföra också dessa synpunkter. Alltså herr Lindströms
synpunkter komma säkerligen också att bli föremål för prövning. Herr
Lindström behöver därför inte vara rädd för att de inte skola komma fram
vid avgörandet av dessa spörsmål. Jag tycker, att när saken ligger till på detta
sätt, bör man kunna vara med örn en förutsättningslös utredning.

Jag vet, att det gör ett visst intryck när man talar örn att det råder brist på
arbetskraft i landet för närvarande. Den synpunkten har ju också framförts i
denna diskussion,, men problemet ligger annorlunda till i övre Norrland och
Västerbotten. Där har man lagt ned eller kommer kanske inom en snar framtid
att lägga ned eller minska driften vid vissa gruvor, vilket kommer att
medföra, att många människor få svårt att skaffa sig sysselsättning. Vi ha
vidare det svåra problemet med malmgruvorna i övre Norrland, där man inte
vet var man skall placera de människor, som riskera att bli arbetslösa och som
redan i viss utsträckning blivit det. Någon kanske invänder, att man kan skicka
dessa arbetare till södra Sverige. Det är lätt sagt, men det är mycket svårt
att genomföra. Som statsrevisor besökte jag en gång ett samhälle, där det var
fråga örn att nedlägga en stor industri. Nästan alla de människor, som skulle
drabbas av denna nedläggning, hade egna hem. De hade skaffat sig sådana
och blivit rotfasta på platsen. Man kan i sådant fall teoretisera hur mycket
som helst örn att skicka dem till Småland, Skåne eller någon annan plats, men
det är oftast inte möjligt att praktiskt förverkliga en sådan tanke, åtminstone
i någon större utsträckning.

I det fall, som vi nu diskutera, föreligga så många skäl, som tala för att man
bör företaga en förutsättningslös utredning enligt vad som föreslås i reservationen,
att jag än en gång vill deklarera, att jag kommer att rösta för detta
förslag.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Herr Velanders yttrande ger
belägg för de farhågor som jag uttalade beträffande norrlandsutredningen och
resultatet av dess arbete. Jag blev vidare minst sagt förvånad, då herr Velander
beskrev tillkomsten av vår motion på det sättet att han sade, att här ha
några mannar fått ett infall örn att det bör anläggas en fabrik, och då väcka de
bara en motion med begäran örn att staten skall träda hjälpande emellan. Jag
tycker, herr Velander, att detta i vårt fall är en tämligen obefogad beskyllning.
Jag tar den också med knusende ro.

Herr Svedberg: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för en replik till
herr Lindström.

Jag förvånar mig över de argument som föras till torgs från utskottsmajoritetens
sida. Man hänvisar framför allt till råvarubristen såsom det bärande
skälet för att en utredning icke bör komma till stånd. I reservationen upplyses,
att Sverige under förkrigstiden år 1939 utskeppade inte mindre än 2 330 000
ton halvfabrikat. Vi skulle behöva minst 23 pappersfabrikör i vårt land med en
kapacitet av vardera 100 000 ton per år för att kunna förädla de exporterade
halvfabrikaten till papper och andra helfabrikat. Det finns ju för övrigt även
på andra områden en mängd industrier i vårt land som framställa halvfabrikat.
Dessa halvfabrikat köpas av andra industrier som förädla produkterna till helfabrikat.
Från järnverket i Norrbotten t. ex. kommer det i framtiden att skeppas
stora mängder halvfabrikat till andra industrier i landet som ytterligare
förädla järnverkets produkter. Det är i syfte att undersöka möjligheterna att

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Om ökad pappersproduktion under statlig medverkan. (Forts.)
få till stånd en liknande utveckling inom trävaruindustrien som vi i motionen
lia begärt denna utredning.

Herr Velander: Herr talman! Herr Hage ansåg, att det var en stor styrka,
när det gällde att ådagalägga det befogade i motionärernas önskningar, att
remissinstanserna voro av sa olika meningar. Jag håller före att det snarare
är motsatsen. Örn de olika remissinstanserna var och en från sina utgångspunkter
lia kommit till den uppfattningen, att man bör gå emot motionärernas
hemställan, visar väl detta, att skälen härför mäste vara både många och starka,
eftersom varje remissinstans för sig kan falla tillbaka på särskilda premisser.

En av remissinstanserna, Sveriges industriförbund, har visserligen förklarat
sig inte vilja motsätta sig en utredning, men det framgår av dess yttrande att
man inte tror mycket på motionärernas uppslag. För egen del kan jag säga,
att _min uppfattning är ungefär densamma som industriförbundets, som emellertid
inte räknat med att frågan redan är under utredning, vilket den dock är.
såsom jag angav i mitt förra anförande.

Vad beträffar domänstyrelsens remissyttrande, innefattar detta, så vitt jag
förstår, icke ett förordande av deli av motionärerna avsedda utredningen.

Det kan hända, att jag inte valde det bästa uttrycket, när jag i mitt förra
yttrande talade örn att »några mannar» hade fått en idé örn ett pappersbruk i
Västerbotten och sedan väckt motion därom. Jag menade i varje fall inte något
förklenande därmed. Bakom mitt yttrande låg ju det faktum, att motionärerna
påkalla en statlig utredning utan att förebringa något bärande skäl därför.
När man här såsom argument mot den ifrågasatta utredningen anför flera vägande
skäl, säga förslagsställarna blott, att dessa skäl inte äro tillräckligt
starka för att motionärernas krav på en utredning skall avvisas.

Herr Karl August Johanson förmenade, att norrlandskommittén vore liksom
en stor säck, där man gömmer en hel del projekt. Jag tror emellertid inte,
att hans uppfattning därvidlag är riktig. Norrlandskommittén har inte arbetat
under någon särskilt lång tid, men från kommittén ha dock redan kommit
ganska många uppslag i form av betänkanden eller skrivelser, som ha funnit
väg till Kungl. Maj :ts kansli. Vissa av dessa uppslag ha också passerat riksdagen.
Jag har det intrycket, även örn jag kanske delvis talar i egen sak, att
arbetet inom norrlandskommittén nog forceras så långt som det är möjligt.
Jag tror heller inte, att det kommer att dröja så länge, innan det spörsmål,
som vi här diskutera, blir klarlagt åtminstone på det sätt som norrlandskommittén
kan befinnas vara mäktig.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill bara helt kort säga till herr Velander, att
så vitt jag har kunnat utläsa ur de avgivna remissyttrandena, förklarar sig
majoriteten av de hörda instanserna vara oförhindrad att vara med örn en utredning.
Den uppfattningen bestyrkes ju ytterligare av herr Paulis förklaring.
Remissinstanserna tillstyrka visserligen inte en utredning, men de äro, som
sagt, oförhindrade att vara med örn en dylik. Jag tycker, att det är ett ganska
gott underlag för motionärernas begäran.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Örn ökad papper sproduktion under statlig medverkan. (Forts.)

Herr Hesselbom begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 206, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat:,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit salunda:

Ja — 32;

Nej — 49.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 209. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till folkskoleseminanerna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 242
framlagda förslag samt med avslag å motionerna I: 335 och II: 514 fatta beslut
på sätt under punkten i 14 särskilda, med 1—14 betecknade moment närmare

angivits; ... .. ,

II. att motionerna I: 17 och II: 19 icke matte till någon riksdagens åtgärd

föranleda; „

III. att motionerna I: 336 och II: 513 icke måtte till någon riksdagens åt -

gärd föranleda.

I de likalydande motionerna 1:336, av herr W ahlund lii. fl., och II: 513, av
herr Pettersson i Dahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Majit måtte för årets höstriksdag lägga
fram förslag örn ett särskilt lönetillägg på 500 kronor per år att utgå till folkskollärare
och småskollärare, vilka vore anställda vid skolor av B 2- eller
B 3-form samt vid mindre folkskolor och vissa b-skolor.

Anslag till
folkskoleseminarierna

m. m.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Oscar Olsson, Gränebo, Gustav Emil Andersson, Törnkvist, Svensson
i Grönvik och Pettersson i Dahl ansett dels att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen---— (lika med utskottet);

II. att motionerna---(lika med utskottet);

III. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:336 och 11:513, i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
i av reservanterna angivna avseenden samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Innan jag går in på mitt egentliga ärende
i denna fråga och utvecklar skälen för reservationen, ber jag att få säga några
ord rörande en annan punkt i statsutskottets utlåtande. Jag har inte reserverat
mig i fråga örn den och har heller inte något yrkande att framställa. För att
undvika onödiga förklaringar längre fram under debatten ber jag också att
redan från början få uttryckligen framhålla, att det säkerligen inte är någon
av de andra reservanterna som på denna punkt delar min uppfattning. Det
gäller dock en ganska viktig fråga, varför jag måste fästa departementschefens
uppmärksamhet på den.

Jag avser vad som framhålles i det petitstycke nedtill på s. 6 i utskottets
utlåtande som börjar med orden »Under de senaste åren». Det gäller proportionen
mellan intagna manliga och kvinnliga elever vid seminarierna. Det påpekas,
att nu för tiden intagas årligen 60 procent manliga och 40 procent kvinnliga
elever, vilket betyder att det varje år intages 168 fler manliga än kvinnliga
elever. Denna ordning har tillämpats i många år och kommer att fortsätta,
örn man inte sätter stopp för den, vilket vi böra göra. Folkskollärarinnorna ha
nämligen ingenting förbrutit som kun motivera att de vid tillsättandet av platser
skola diskrimineras i förhållande till de manliga lärarna. Här ha vi ett påtagligt,
för att inte säga uppenbart, brott mot likställighetslagens princip att
vid platsers tillsättande hänsyn icke skall tagas till om vederbörande är man
eller kvinna. Formellt kan man visserligen försvara sig med att saken är laglig.
Man kryper nämligen, liksom då likställighetslagen principiellt behandlades
här i riksdagen nyligen, bakom det förhållandet, att det här gäller kommunala
tjänstemän och inte statliga. Men var och en förstår ju, hur det i verkligheten
ligger till.

Det egendomliga är att likställighetslagens principer tillämpades i fråga örn
folkskollärarinnorna, innan debatterna örn likställighetslagen blevo så skarpa
här i kamrarna. Enligt den gamla seminarieorganisationen intogos nämligen
lika många kvinnliga som manliga sökande. Den inbördes tävlan mellan de
sökande i fråga om kvalifikationer för lärarkallet fick då avgöra, vilka som
segrade i konkurrensen örn platserna.

Det är särskilt en punkt som verkar stötande i det av departementschefen
citerade yttrandet av de sakkunniga. Det framhålles där: »Det synes lämpligt
att hittillsvarande proportion tills vidare bibehålies, bland annat på grund av
nödvändigheten att erhålla kvalificerade sökande i tillräckligt antal.»'' Vad
menas med »kvalificerade sökande» i detta sammanhang? Jag misstänker, att
man har valt detta uttryckssätt helt enkelt för att skolstyrelserna skola få avgörande
vikt lagd vid sina synpunkter på den manliga arbetskraftens företräden
framför den kvinnliga. Skolstyrelserna ha hävdat denna uppfattning på
det sättet, att de i allt större utsträckning utannonsera lediga platser såsom
manliga eller kvinnliga, och då givetvis oftast såsom manliga.

Jag har alltid haft svårt att förstå, att detta inte möter motstånd inom den
manliga delen av folkskollärarkåren. Det måste enligt min uppfattning vara
förödmjukande för en man, att det vid tävlan örn en plats inte är vederbörandes
kvalifikationer och lämplighet som är det avgörande vid tillsättningen,
utan att man då skall ta skydd bakom det manliga prerogativet för att komma
ifrån en ärlig tävlan örn befattningen. Något dylikt förekommer ju inte vid de
högre skolorna. Där utannonseras inte ämneslärarbefattningar och adjunkturer
på så sätt att vissa befattningar äro förbehållna för manliga eller kvinnliga
sökande. Det kan naturligtvis inträffa, att en plats är förenad med en tjänstgöring
som i och för sig ger en man eller kvinna företräde, I folkskolan kan
det t. ex. vara fråga örn en lärarbefattning, i vilken ingår undervisning i manlig
slöjd.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Beträffande den formella historia, bakom vilken denna kränkning av principiellt
erkända och fastslagna lika medborgerliga rättigheter kan försiggå,
vill jag säga, att visst håller jag på den kommunala självstyrelsen, men det
är orimligt, att den i detta fall skall få leda till en kränkning av de lika
medborgerliga rättigheterna. Den synpunkt, som skolstyrelserna här anlägga,
är lika orimlig som då man i Tyskland tillerkände uppnästa och blonda medborgare
en privilegierad ställning i jämförelse med svarthåriga och kroknästa.
Inte minst efter det principiella uttalande angående likställighetslagen
som gjorts vid denna riksdag måste jag anse det vara en angelägenhet
av första rang att tillse att likställigheten hävdas även på detta område.
Jag förstår mycket väl, att det är till justitieministern och inte ecklesiastikministern
som man i detta fall närmast har att vända sig. Ecklesiastikministern
kan dock göra så mycket vid bestämmandet av intagningarna till seminarierna,
att han återför förhållandena till det normala och ursprungliga:
lika antal män och kvinnor. De skolstyrelser som ha den gamla fördomsfulla
uppfattningen i det manliga samhället, att örn man kan få en man eller
kvinna för samma betalning, bör man alltid ta mannen, böra inte få någon
som helst uppmuntran för sin uppfattning.

Jag övergår härefter till mitt egentliga ärende, till reservationen och vad
den betyder. Herrarna återfinna vår reservation på s. 32 i utlåtandet.

Jag kail inte annat än gratulera både departementschefen och de seminariesakkunniga
till det förträffliga och eleganta sätt, varpå de i stort sett lia
löst frågan örn att dra folkskollärare i större antal till landsbygdens skolor
i konkurrensen med städerna och tätorterna. Det är, synes det mig, ett både
skickligt och ur alla synpunkter lämpligt- drag att avskaffa karenstiden för
de nya lärare som söka till B 2-skolor och ännu lägre skolformer. Det betyder
för dem ett lönetillskott av 1 700 ä 1 800 kronor örn året. Lockelsen
till A- och B 1-skolor i städer och tätorter måste givetvis i någon mån minskas
vid utsikten att omedelbart kunna få en ordinarie befattning med högre
lön.

Det kan kanske synas egendomligt, att man utöver denna förbättring i motionen
begär, att lärarna vid skolor av B 2- eller B 3-form samt vid mindre folkskolor
och vissa småskolor skola erhålla ett ytterligare lönetillägg på 500 kronor.
Förslaget motiveras med att upphävandet av karenstiden kanske inte
kommer att innebära en tillräcklig lockelse för att garantera, att dragningen
till B 2-skolor o. s. v. utjämnas. Jag har för min del ingenting emot att denna
fråga ytterligare utredes. Departementschefen är ju inte heller säker på att
det räcker med upphävandet av karenstiden, men han vill först avvakta resultatet
av denna åtgärd. Jag skulle ha kunnat ansluta mig till departementschefens
uppfattning, örn han inte samtidigt hade vidtagit en åtgärd som ställer
de sämsta skolformerna utanför de fördelar som tillerkännas lärarna vid de
andra skolorna och som skulle möjliggöra för dem att få lika kvalificerade
lärarkrafter som A- och B-skolorna och även B 2-skolorna. Reservationen
går därför ett steg längre än motionen i så måtto, att vi i reservationen hemställa,
att det under alla förhållanden skall undersökas hur nian skall kunna
tillgodose de glesast befolkade bygdernas och de sämsta skolformernas intressen
i detta avseende. Ett förverkligande av motionens förslag skulle medföra
en kostnadsökning av fem miljoner kronor, vilket ju är en ganska stor
summa. Då skulle lärarna vid alla B 2-skolor och lägre skolformer komma
i åtnjutande av detta lönetillägg på 500 kronor. Även örn kostnadsökningen
i och för sig är stor, är den dock inte så avskräckande, att denna väg inte
är framkomlig, om det skulle visa sig vara lämpligt och nödvändigt att gå
den. Om man emellertid undantar B 2-skolorna, som ju, även örn de inte

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
ligga i tätorterna, dock inte äro belägna i obygder och alltför glest befolkkade
trakter, skulle utgiftsökningen minskas till en miljon kronor. Det är
verkligen stor skillnad på tjänstgöringen i en B 2-skola och en B 3-skola.
B 3-skolor och lägre skolformer äro dessutom i allmänhet belägna i ensliga
och isolerade trakter, men jag tar inte bara hänsyn till det utan även till tjänstgöringen.
Det invändes kanske, att det finns B 2-skolor, där lärarna ha ett
lika betungande arbete som lärarna vid B 3-skolor. Jag medger att det i enstaka
fall kan vara så, men här tala vi ju inte örn undantagen, utan örn vad
som är det typiska. Jag har talat med åtskilliga lärare vid B 3-skolor, där
ju folkskolan och småskolan äro förenade, vilka ha övergått till B 2-skolor.
Dessa lärare ha försäkrat, att arbetet vid en B 3-skola är utan jämförelse
mer betungande, även örn den är liten och B 2-skolan stor. Detta faktum har
varit avgörande för mig, då jag vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
och motionen kommit till det resultatet, att en undersökning snarast
bör görast i enlighet med det önskemål som framföres i motionen och det
tillägg som göres i reservationen. Reservationen avser ju i denna del lärarna
vid de sämsta skolformerna.

Vi böra, herr talman, i linje med den uppfattning som kommit fram under
de senaste riksdagarna ta den allra största hänsyn till nödvändigheten
att få så kompetenta lärarkrafter som möjligt även vid de sämsta skolformerna.
Det kan inte vara något riksintresse, att de sämsta skolformerna skola
få nöja sig med den kvarlåtenskap, örn jag så får uttrycka mig, inom lärarkåren,
som återstår sedan de högre skolorna till och med B 2-skolorna täckt
sitt behov av lärare.

Jag ber, herr talman, att på nu anförda skäl få yrka bifall till den av
herr J. B. Johansson m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Wahlund: Herr talman! Det är ganska nedslående att behöva diskutera
en sådan här viktig fråga inför en så glest besatt kammare. Jag skall i motsats
till herr Oscar Olsson hålla mig till det tema som reservationen berör.

Vid tillsättandet av de seminariesakkunniga fäste Kungl. Maj:t i direktiven
särskilt uppmärksamheten på glesbygdens och de avsides liggande orternas
lärarproblem. Det framhölls även, att folkskollärarbristen antagligen komme
att accentueras och med all sannolikhet i första hand drabba de sämre skolformerna
och de avlägset belägna skolorna. De seminariesakkunniga ha arbetat
i enlighet med dessa direktiv. Vi ha verkställt ingående statistiska undersökningar,
varifrån åtminstone huvudsiffrorna redovisas i utskottets utlåtande.
Våra utredningar ha visat, att A-skolorna haft mycket lätt att få lärarkrafter,
även örn skolorna varit belägna på landsbygden. Också B 1-skoloma ha lätt
kunnat få lärare, fastän det varit något svårare för dem än för A-skolorna. Situationen
har emellertid varit långt värre för B 2-skolor och lägre skolformer.
Det verkar, som örn dessa skolor skulle få nöja sig med de lärare som bli över,
sedan de högre skolformerna täckt sitt lärarbehov. Det visar sig, örn jag tar siffrorna,
för B 2-skolor, att det i en tredjedel av fallen inte varit möjligt att få
fullt förslagsrum vid lärartillsättningarna. I en tiondel av fallen fanns det överhuvud
taget inte någon sökande. Läget var lika svårt vid övriga lägre skolformer.

Det visade sig också vid våra undersökningar, att man på många håll i stor
utsträckning varit tvungen att tillsätta lärare, som inte vörö kompetenta för
sina befattningar. Detta var, ansågo de seminariesakkunniga, ett orimligt förhållande.
Även remissinstanserna ha varit av samma uppfattning. Herr statsrådet
har uttalat samma åsikt i propositionen, liksom utskottet i utlåtandet.

Torsdagen deli 20 juni 1946.

Nr 26.

Anslay till folkskoleseminarierrm. (Forts.)

Det gällde att finna några vägar för att komma till rätta med det här problemet,
och då kom just den tanken upp, att man skulle slopa karenstiden vid
de lägre skolformerna. Jag mäste emellertid för min del på grundval av det
statistiska material, som föreligger, anse att detta nog är gott och väl, men inte
tillräckligt. Man måste göra någonting mer, och vad skall man då göra? Ja,
om en privat företagare skall ha ett arbete utfört och inte får några kvalificerade
krafter för att sköta detta arbete, då höjer han lönen. Och det är just vad
det här föreliggande förslaget örn detta speciella skolformstillägg på 500 kronor
innebär. Det är ett drastiskt förslag, det är jag fullt medveten om, det är ett
genomgripande förslag, som herr statsrådet uttrycker saken, men en drastisk
situation kräver drastiska åtgärder. Det var med spänning man väntade på
vad remissinstanserna skulle säga. Remissinstanser äro ju konservativa, inte i
politisk mening men i verklig mening — det veta vi av erfarenhet — men
det visade sig att de voro mycket gynnsamt inställda till detta förslag. Herr
Bergh i Luleå och jag ha varit motståndare och ha haft många diskussioner i
den här frågan. Vi ha fört dem på ett mycket angenämt sätt, herr Bergh, men
det får ursäktas mig att jag kände en sadistisk tillfredsställelse då herr Berghs
domkapitel i Luleå tillstyrkte min reservation. Statskontoret avstyrkte — förstås,
höll jag på att säga. Skolöverstyrelsen sade, att det föreligger skäl för
ett sådant här lönetillägg, men, sade skolöverstyrelsen, låt oss vänta, låt oss se
vilken effekt den här bestämmelsen örn karenstidens slopande får. Samma
ståndpunkt intog Kungl. Maj:t, och samma ståndpunkt intager utskottet.

Men hur länge skola vi vänta? Vid debatten örn det ämne vi behandlade här
senast var det en norrlandsrepresentant som säde: »Medan gräset växer, dör
kon.» Det ligger ungefär likadant till här. Det är bråttom; vi veta att dessa
sämre skolformer ha otillräckligt med kompetenta lärare, vi veta att dessa
skolor, som i och för sig ge en sämre undervisning, också få sämre lärare, inte
i det enskilda fallet, men i allmänhet, och det är inte rimligt.

Man måste också tänka på framtiden. Det finns en statistik redovisad på s.
7 i betänkandet, vilken jag ber kammarens ärade ledamöter kasta en blick på.
Den visar storleken av det nya lärarbehov, som kommer att yppa sig under den
närmaste framtiden; den visar hur från normalt något mer än 400 folkskollärare
per år behovet av utexaminerade stiger ända upp till 1 800 å 1 900
fram mot mitten av 1950-talet. Det är ju alldeles självklart, att man i denna
situation kan ha anledning befara att det blir just de lägre skolformerna, som
som få stå efter i konkurrensen örn lärare.

Det finns många skäl för att vi just vilja ha ut goda lärare till dessa lägre
skolformer — herr Osear Olsson har berört en del av dessa skäl. Det är klart
— och det vet var och en. som något känner till undervisningen på landsbygden
— att det ofta är så, att lärarna betyda mer för undervisningen än vad skolformen
gör.

Till slut, herr talman, vill jag peka på ytterligare en sak: dessa skolor, som
ligga inom den spridda bebyggelsen på landsbygden, lia en betydelse långt utöver
själva undervisningen, de utgöra små kulturhärdar för bygden, och det
är faktiskt mera betydelsefullt att få goda lärare där än det är inom tätorterna.
Jag kommer att yrka bifall till reservationen, och, herr talman, jag rekommenderar
därmed inte alls kammaren att ge sig in på något äventyr. Vad
reservationen vill är ju rätt och slätt att vi skola skriva till Kungl. Maj:t och
begära en utredning i ämnet för att sedan få frågan tillbaka till riksdagen med
det förslag, vartill utredningen kan ha givit anledning. Örn vi följa reservationen.
få vi alltså i alla fall tillbaka frågan till behandling här i riksdagen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Anslag till folhsholeseminarierna. (Forts.)

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! I likhet med herr Wahlund får jag
beklaga, att denna diskussion måste föras under så ogynnsamma förhållanden
i det att endast ett mycket litet antal kammarledamöter äro i tillfälle att höra
argumenteringen. Jag skall därför gå förbi de mycket intressanta synpunkter
som herr Oscar Olsson framförde i början av sitt anförande — vi få antagligen
tillfälle att taga upp dem någon annan gång.

Vad reservationen beträffar föreligger det inga delade meningar mellan reservanterna
och mig därom, att den lärarbrist, som vi för närvarande ha, skakar
vår skolas grundvalar, för att begagna ett högtidligt uttryck. Och att
svårigheterna komma att bli speciellt besvärliga för landsbygden, det behöver
man ju inte ha någon livligare fantasi för att föreställa sig.

Jag kan emellertid för närvarande inte ansluta mig till tanken på ett lönetillägg
åt de sämre skolformernas lärare och det av följande skäl. Jag tror, att
när vi nu taga bort karenstiden och tillåta ordinarie tillsättning utan att vederbörande
lärare har haft två års tjänstetid, så ökar man därigenom högst
väsentligt landsortsplatsernas attraktivitet utan att rubba någonting i det bestående
lönesystemet. Jag tror att detta är någonting väsentligt, och det har
ju framhållits här med siffror, vilka kraftiga lönestegringar som de unga lärarna
här kunna erhålla. Jag vill dessutom framhålla, hurusom Kungl. Majit
— kanske med en viss tveksamhet beträffande det formellt riktiga i handlingssättet
— har tillåtit sig att införa en ny princip när det gäller tillstånd att inrätta
ordinarie befattningar. Kungl. Maj :t är sedan ett halvår tillbaka mycket
strängare när det gäller inrättande av ordinarie befattningar i städerna än i
landsorten. Numera har ju även statsutskottet ställt sig bakom denna praxis.
Det betyder, att det bör gå mycket lättare för en lärare, som vill ha en ordinarie
befattning, att få den örn han söker sig ut till landsbygden, då den tvååriga
karenstiden är struken för de sämre skolformerna och antalet ordinarie
anställningar för landsbygden utökas väsentligt. Även detta är en sak som
man kan genomföra utan att på något sätt rubba reglerna för nu gällande
lönesystem.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på att Kungl. Majit numera har
fastställt en meritvärdering, som ger en ökad tyngd åt antalet tjänsteår. Även
denna åtgärd betyder i realiteten ett mycket effektivt stöd åt landsbygdsskolornas
rekrytering.

Men sedan skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på två omständigheter,
som jag tycker reservanterna alldeles vifta bort. Jag hade för inte länge sedan
tillfälle att resa igenom ett stort inspektionsområde och se på bostadsförhållandena
inom detta område, och jag blev glatt överraskad över den omsorg
som skoldistrikten hade lagt ned på att skaffa förstklassiga bostäder både åt
lärarna och åt vaktmästarna. Jag frågade inspektören örn det i detta skoldistrikt
— det var ett distrikt, som även omfattade landsbygd — var några svårigheter
att skaffa fullgoda lärare på landsbygden. Nej, sade han, inte ens
kantorsbefattningarna äro här besvärliga att besätta. Detta tyder på att landsbygdskommunerna
ha stora möjligheter att hävda sig i konkurrensen i synnerhet
i dagens situation, när bostadsläget är så pressat i städerna och tätorterna.
En trevlig bostad, till vilken man, som jag hoppas, snart får statsbidrag,
skall kanske visa sig vara en ännu effektivare faktor än de ting jag hittills
har uppehållit mig vid. Nu förhåller det sig ju så, att höstriksdagen av
allt att döma kommer att få taga ställning till en ny boställsordning för folkskolans
lärarpersonal, och jag kan inte tänka mig annat än att vi då få en
möjlighet att ge statsbidrag till lärarbostäderna och därigenom göra landsbygdskommunerna
konkurrenskraftiga i hög grad.

Ben andra omständigheten, som reservanterna -— och kanske även utskotts -

Torsdagen den 20 juni 1946.

Nr 26.

Andag lill [olliskole seminarierna m. m. (Forts.)
majoriteten — tyckas ha förbisett är, att vi lia en lönekommitté sittande, vilken
bland annat har tagit till uppgift att minska spänningarna mellan de olika
dyrorterna. I den motion, som ligger till grund för reservationen, framhålles
det alldeles speciellt, att skillnaden mellan dyrortsgrupperna är en av orsakerna
till att landsbygden är så illa ställd. Det står i motionen: »Att lärarna icke
gärna söka platser vid de lägre skolformerna beror icke endast av att dessa
skolor ligga avlägset — vilket de för övrigt ingalunda alltid göra — eller
på den lägre skolformen i och för sig, utan också och kanske främst därpå,
att lönerna på grund av dyrortsgrupperingen äro låga för dessa lärare.» Vi
komma nu av allt att döma att till höstriksdagen få taga ställning till ett förslag,
som innebär att spänningen mellan högsta och lägsta dyrort sjunker från
24 till 16 procent, vilket betyder att en småskollärarinna får en lönestegring
med 1 570 kronor på A-ort och med 1 177 kronor på I-ort. Det sker alltså en
utjämning med ca 400 kronor, d. v. s. ungefär samma belopp som det som angives
i reservationen. En sådan utjämning kan man också genomföra när man
gör en lönereglering, där man alltså inte bryter sönder principerna, utan helt
enkelt passar in det hela i lönesystemet. Jag tror, att örn man tar hänsyn till
alla dessa faktorer kan man inte på allvar göra gällande, att ett följande av
utskottets förslag skulle innebära ett missgynnande av landsbygden. Och när
jag rekommenderar utskottsförslaget, vill jag samtidigt ställa en fråga, som
kanske kommer att vålla litet opposition: är det ändå inte litet farligt att ge
en högre lön åt lärare, anställda vid sämre skolformer? Vi vilja ju alla slå ut
de sämre skolformerna, vi vilja inte ha kvar dessa lågklassiga skolformer, och
är det inte då litet riskabelt att säga till en lärare, att så länge han undervisar
i den lågklassiga skolformen får han behålla lönetillägget på 500 kronor, men
örn kommunen åstadkommer en högre skolform förlorar han detta tillägg? Jag
tror att vi kunna få ångra ett inslående på den linjen, ty det skulle kunna inverka
konserverande på de sämre skolformerna. Jag kan inte tänka mig att
det kan vara en klok politik, allra minst ur landsbygdens synpunkt, att taga
denna risk, när man vinner så litet som de ytterligt osäkra fördelar, vilka reservanternas
linje skulle innebära.

Jag skulle föreställa mig, att när vi ha boställsordning^! och löneregleringen
på riksdagens bord, då kunna vi taga ställning till frågan, huruvida dessa åtgärder
äro tillräckliga eller icke. Örn riksdagen skulle förkasta boställsordningen,
örn riksdagen skulle vägra att gå med på denna utjämning av spänningen
mellan dyrortsgrupperna, då menar jag att reservanterna komma i
en bättre dager, men det får ju riksdagen möjlighet att taga ställning till
i det sammanhanget.

Slutligen kan jag inte undgå att finna, att man, så tveksamt som detta ärende
är, måste taga hänsyn till kostnaderna. Har man råd att för en tvivelaktig
reform, som kanske kommer att skada landsbygdens intressen, lägga ut fyra
miljoner kronor i en situation, där vi verkligen ha användning för våra pengar
på annat håll? Jag tror, att man måste tänka sig för åtskilliga gånger innan
man faller för argument, som kanske annars kunna te sig bestickande.

Herr talman! Med det anförda tror jag mig ha motiverat, att Kungl. Majlis
förslag har fått det utseende det har fått.

Herr Pauli: Herr talman! Efter den klargörande belysning, som statsrådet
Erlander har givit åt denna fråga och åt den ståndpunkt, som intages även
av statsutskottet, kan jag fatta mig kort.

Den fråga det här gäller är, som kammarens ledamöter lia hört, huruvida
vi skola nöja oss med de av regeringen föreslagna åtgärderna för att förbättra

Första hammarens protokoll 19AG. Nr 26. 5

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
lärarrekryteringen i avsides belägna skolor av sämre typer eller om vi därutöver
skola ge lärarna vid dessa skolor ett särskilt lönetillägg. Regeringens
förslag går ut på dels ett borttagande av karenstiden, så att de lärare, som
komma till dessa skolor, få möjlighet att snabbt vinna ordinarie eller i varje
fall extra ordinarie anställning, dels ordnande av bättre tjänstebostäder och
anvisande av statsbidrag till dessa för att locka lärare till sådana orter som
det här gäller. Dessutom nämnde ju statsrådet ytterligare en väg, på vilken
man kan åstadkomma en frestelse att söka dessa eljest mindre eftertraktade
anställningar. Skola vi nöja oss med dessa åtgärder, eller skola vi därutöver
redan nu genom ett utredningsdirektiv begära ett extra lönetillägg på 500
kronor? .

Jag vill i förbigående erinra örn att det kanske inte under debatten här i
kammaren bör anses, att det rör sig örn en totalutgift på fyra miljoner kronor,
vilket det gör enligt sakkunnigförslaget. Enligt reservanternas förslag, där det
ifrågavarande området av skolor har krympt ihop, skulle det nämligen endast
röra sig örn en miljon tvåhundratusen kronor. Men även det är pengar i dessa
lider, och man bör ju tänka sig för innan man direkt beställer, som reservanterna
på sätt och vis vilja göra, en statsutgift av denna storlek.

Vi lia inom statsutskottet anslutit oss till ecklesiastikministerns uppfattning,
vilken för övrigt är densamma som sakkunnigemajoritetens, att man bör vänta
och se en smula, hur de här föreslagna förmånerna verka, innan, man lägger
på detta extra lönetillägg. Det är i alla fall inte några struntsaker, som vederbörande
lärare vinna på karenstidens borttagande; på A-ort betyder den en
löneökning med 1 517 kronor, pa B-ort 1 560 kronor, pa C-ort 1 603 kronor,
på D-ort 1 646 kronor och på E-ort 1 690 kronor, rörligt tillägg och kristilllägg
inberäknade. Nog tycker man att dessa löneökningar jämte förbättringarna
i själva anställningsformen borde kunna verka ganska lockande.

Vad de sakkunniga anfört i dessa frågor kan läsas på sidorna 14 och 15 i
utskottsutlåtandet. De ha påpekat, att antalet lärjungar i de lägre skolformerna
ofta är mindre, varigenom en kompensation lör ett visst merarbete erhalles
särskilt i fråga örn granskningen av lärjungarnas skriftliga arbeten. Dessutom
säga de, att det skulle vara mycket svart att åstadkomma en fullt rättvis
gradering efter tjänstgöringens besvärlighetsgrad, och de frukta, att ett fölsök
till en sådan gradering skulle väcka en icke oberättigad irritation bland
de berörda befattningshavarna. Slutligen säga de sakkunniga: »Både på grund
av de svårigheter som sålunda framhållits och med hänsyn till angelägenheten
att efter hand pröva sig fram till de effektivaste och samtidigt enklaste åtgärderna
för åstadkommande av en tillfredsställande rekrytering till de, svårbesätta
lärartjänsterna lia de sakkunniga sålunda ansett sig böra avstå frän
att föreslå införande av särskilda lönetillskott till ifrågavarande lärare. Åtminstone
bör frågan därom anstå, tills erfarenhet vunnits, huruvida övriga
av de sakkunniga föreslagna åtgärder äro tillräckliga eller ej.» Det äi denna
de sakkunnigas ståndpunkt som bade ecklesiastikministern och ul skottet lia

anslutit sig till. ,, . . . , , ,

Nu finns det emellertid en reservant bland de sakkunniga — det ar Perr
Wahlund — och han har liksom en av representanterna för sakkunmgemajoriteten
förmånen att här i kammaren kunna föra sin talan. Jag måste emellertid
säga, att jag varken under utskottsarbetet eller genom vad jag har hörj, i dag
från herrar Oscar Olsson och W^ahlund har övertygats örn att herr Whhlunds,
som han själv uttryckte det, drastiska och genomgripande förslag på något
sätt är av nödvändigheten påkallat, åtminstone för närvarande. Det Enns alla.
skäl att beakta den varning, som statsrådet nyss gav mot att i onödan bryta
sönder ett lönesystem i stället för att försöka gå en väg, som smidigt ansluter

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 26.

Anslag till follcskoleseminariermi m. m. (Forts.)
sig till nuvarande lönesystem men likväl innebär ett betydligt förhöjande av
förmånerna för de lärare, som söka sig till de skolor det här är fråga om.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Alm: Herr talman! Jag skulle egentligen kunna nöja mig med att i stort
sett instämma med herr Oscar Olsson i de synpunkter han bär anlagt på
frågan örn elevintagningen vid seminarierna, men jag kan inte neka mig
— ehuru statsrådet Erlander gärna ville skjuta på den intressanta diskussionen
i den frågan — att göra ytterligare en liten kommentar till den
passus i utskottsutlåtandet, som berör förhållandet mellan antalet manliga
och antalet kvinnliga elever vid folkskoleseminaricrna. Herr Olsson har påpekat,
att han anser den föreslagna proportionen 6:4 till folkskollärarinnornas
nackdel vara oriktig; han använde det starka uttrycket »en kränkning av de
mänskliga rättigheterna». Jag nöjer mig med att säga, att jag finner den pedagogiskt
olämplig. Herr Olsson vill ha fifty-fifty. Det vill jag också. Men
den förbättring av förhållandena, som herr Olsson strävar till, finns det tyvärr
inte mycket resonans för. Tvärtom hotar en försämring av denna proportion.
Det framgår bl. a. av den försåtliga formuleringen av seminariesakkunnigas
uttalande, som är återgivet på sidan 6 i utskottsutlåtandet och som herr Olsson
citerade. Det heter där: »Det synes lämpligt att hittillsvarande proportion tills
vidare bibehålies, bland annat på grund av nödvändigheten att erhålla kvalificerade
sökande i tillräckligt antal.» För den oinitierade förefaller det ju av
detta uttalande, som örn de mera kvalificerade sökandena vore att finna bland
de manliga läraraspiranterna och att proportionen 6: 4 motiveras med detta.
I själva verket är fallet det motsatta. Ur kvalifikationssynpunkt ligger bevisligen
överlägsenheten hos de kvinnliga sökandena till seminarierna — det
framgår tydligt av betygsstatistiken — och det är för att kunna rekrytera
seminarierna med kvalificerade sökande, som man inte vågat sänka de kvinnliga
elevernas antal under 40 procent — »tills vidare» som det så diplomatiskt
beter. Annars skulle man nog inte vara så obenägen att decimera deras antal
ytterligare, av undfallenhet för en reaktionär tendens i bygderna att ersätta
kvinnliga lärare med manliga, när nu lärare av bägge sorterna äro lika dyra,
som herr Olsson påpekade, och man inbillar sig lia mera nytta av de manliga
lärarna. Det sistnämnda vill jag bestrida. Som undervisare och uppfostrare
liro kvinnorna väl så goda som männen, och det borde vara myndigheternas
sak att se till, att skolorna tillföras lärare i den ur pedagogisk synpunkt lämpligaste
proportionen, d. v. s. 50: 50.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag skall inte här ta upp en diskussion med
statsrådet Erlander, huruvida lärarna kunna påverka skolformen och huruvida
de därvidlag låta sig osocialt påverkas av löneckonomiska skäl. Jag skall
endast anmäla, att jag härvidlag har en annan tro än statsrådet.

Enligt vad statsrådet sade — jag hoppas nu att jag inte alldeles missförstod
saken — skulle vi opponenter anse att utskottsförslaget och alltså även propositionen
innebär ett missgynnande av landsbygden. Det anse vi naturligtvis inte,
och här vill jag, herr talman, oreserverat deklarera min stora tillfredsställelse
(iver herr statsrådets politik beträffande de ordinarie befattningarna med denna
strängare prövning för städerna och den mindre stränga för landsbygden. Jag
anser i likhet med statsrådet att den saken bar sin mycket stora betydelse, oell
jag anser också, herr statsråd, att dessa bättre bostäder, som vi nu vänta, skola
få betydelse för lärarrekryteringen på de glest bebyggda orterna. Jag hoppas att
statsbidraget härvidlag skall bli rundligt tilltaget och avpassat efter kommunernas
skattekraft. Vidare ha vi förslaget örn partiellt slopande av karenstiden, som

Nr 26.

Törsängen den 20 juni 1946.

Anslay till folk skole seminari er na m. m. (Forts.)
naturligtvis också är betydelsefullt. Men spännvidden mellan ansökningsfrekvensen
vid de högre skolformerna och vid de lägre är så stor, att jag inte tror, att ens
de åtgärder, som utskottsmajoriteten biträder och som också jag är mycket
tillfredsställd över, äro tillräckliga. Mer än en tro kan det inte bli. Det skall
bli mycket intressant att se den här frågans utveckling. Det skall bli högst
intressant, herr talman, att örn ett par år för kammaren presentera en statistik
över situationen, när dessa reformer äro genomförda. Jag vågar redan
i dag påstå — eller kanske jag hellre skall säga: vågar tro — att den statistiken
kommer att visa att spännvidden fortfarande är kvar, att de lägre skolformerna
fortfarande äro eftersatta vad beträffar lärarrekryteringen.

Det är klart att det är fördelaktigt, att den av statsrådet omnämnda lönekommittén
nu minskar spännvidden i vad det gäller dyrortsgraderingen. Men
hur vore det att helt enkelt ta bort dyrortsgraderingen? Då kanske till och
med jag skulle kunna börja tro att vi få bättre ansökningsfrekvens vid de lägre
skolformerna.

Det är till slut en sak, herr talman, som förvånar mig litet. Jag blev nästan
litet missräknad, då jag hörde statsrådet Erlander säga, att det dock gäller
miljonsummor. Statsrådet har ju tidigare i sin verksamhet varit van att arbeta
med hundramiljonsummor. De summor, som vi i dag diskutera, röra sig inom
avrundningsgränserna för utgifterna för de reformer, som statsrådet Erlander
tidigare under sin verksamhet i socialdepartementet har sysslat med.

Ja, herr talman, vi få väl vänta och se vem som får rätt. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag tror också, att örn man formulerar
spådomen som herr Wahlund gjorde, kommer han att få rätt i sin uppfattning,
att det kommer att bli svårigheter beträffande landsbygden även i
fortsättningen. Men jag är tveksam, örn svårigheterna skulle bli något nämnvärt
mindre, örn det förslag örn ett särskilt lönetillägg på 500 kronor, som vi
nu diskutera, bleve realiserat.

Herr Wahlund undrar hur jag, som är så van att röra mig med miljoner,
kan komma på idén att tala om struntutgifter på 4 miljoner kronor. Vi ha, herr
talman, aldrig handskats med pengar på det sättet i socialdepartementet. Vi
ha alltid förvissat oss om värdet av en reform, innan vi försökt oss på att realisera
den. Här har jag försökt att visa, att denna reform är tvivelaktig till sin
effekt och kanske rent av skadlig för landsbygden. Under sådana förhållanden
säger jag: 4 miljoner kronor för en sak. vars värde man betvivlar och
som man till och med tror är skadlig, är faktiskt 4 miljoner kronor för mycket.

Till fru Alm vill jag endast säga, att det tyvärr inte bara är ute i bygderna,
som tendensen att föredraga lärare av visst kön existerar. Det finns också en
stad som heter Stockholm. Där fattades häromdagen ett beslut som innebär
att proportionen mellan kvinnliga och manliga lärare blir 5:2. Örn fru Alin
hjälper mig att komma till rätta med förhållandena i Stockholm, kanske vi ha
lättare att komma överens i denna fråga också när det gäller rikspolitiken.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Jag begärde ordet dels för att göra några
korta repliker och dels för att framföra ett önskemål till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet.

Det är sant som herr Wahlund säger, att seminariesakkunniga visat en rörande
enighet. När herr Wahlund i slutupploppet skilde sig från oss andra,
var jag litet tveksam, om han då var landsbygdspolitiker eller om hans avvikande
mening endast grundade sig på att han är professor. Jag erinrar örn den
klassiska definitionen på en professor: en herre som har annan mening än

Torsdagen den 20 joni 1946.

Nr 26.

Ansia// till folkskoleseminarierwa m. m. (Forts.)
andra. I varje fall kunde han inte vinna anklang hos lärarrepresentanterna
bland de sakkunniga, ty folkskollärarförbundets ordförande och folkskollärarinneförbundets
ordförande tillhörde oss andra i frågan om det särskilda lönetillägget
på 500 kronor, där meningsskiljaktighet rådde.

Jag skulle vilja rikta den anmärkningen mot hela det resonemang, som herr
Wahlund här fört, att vi andra i enlighet med vårt uppdrag betraktat denna
fråga som ett rekryteringsproblem. I syfte att befrämja rekryteringen ville vi
ta bort karenstiden och därigenom bereda en ekonomisk förmån, som på A-ort
uppgår till över 1 500 kronor. Däremot ansågo vi, att det ur rekryteringssynpunkt
inte finns något omedelbart intresse av att höja lönerna med 500 kronor
för dem som redan äro anställda. Nu är det så, att detta problem mer eller
mindre är att anse som ett tillfälligt problem — jag bortser från de kvalitativa
synpunkterna — och därför löser sig problemet av sig självt, så snart vi ha
lärare i tillräckligt antal.

För min del har jag just i lönesystemets karaktär haft ett starkt skäl att
inte gå med på förslaget. Det som gör, att vi ha en gradering av lönerna bland
olika folkskollärare, är tjänstgöringstidens olika längd. Det är en genomgående
princip. De som tjänstgöra i skolor med 3672 veckors lästid äro placerade
en löneklass lägre än de som har 39 veckors lästid. Likaledes få lärarinnor
med längre tjänstgöring per vecka högre löneklassplacering än lärarinnor med
kortare tjänstgöring per vecka. Jag tänker därvid på lärarinnorna i mindre
folkskolor. Det måste då vara mycket starka skäl för att man skall gå in för
särskilda fasta lönetillägg.

Den stora svårighet, som möter och som man inte kan komma från, örn
man vill ha föreslagna särskilda lönetillägg, är att det är praktiskt taget omöjligt
att åstadkomma en rättvis avgränsning, även örn man låter skolformen
vara en dominerande faktor. Det går inte att med hänsyn till skolornas belägenhet
och arbetsmängden i skolorna åstadkomma en sådan rättvis bedömning
och rättvis klassifikation av skolorna, utan en ganska berättigad irritation kan
skapas. Vi ha emellertid inte tagit avstånd från själva tanken på lönetillägg,
men bland annat av det anförda skälet ha vi ansett, att ett genomförande av
förslaget är så vanskligt, att vi funnit det bäst att låta frågan anstå, tills
erfarenhet vunnits, huruvida övriga föreslagna åtgärder äro tillräckliga eller ej.

Jag kommer härefter till det önskemål, som jag ville framföra till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet. I propositionen talas det örn relationerna
mellan ordinarie och icke-ordinarie folkskollärare i dels de lägre skolformerna
och dels de högre. Propositionen ger där uttryck åt den meningen,
att när det gäller skoldistrikt med svårbesatta lärarplatser, bör man fullt ut
följa den regel, som finns uttryckt i folkskolestadgans § 2, att när det föreligger
ett varaktigt behov, böra ordinarie tjänster i regel vara inrättade i
sådant antal som motsvarar antalet avdelningar. Men sedan förordar departementschefen,
när det gäller städer och tätorter, ett procenttal icke-ordinarie
lärare av ca 15. I det sammanhanget har en jämförelse gjorts med läroverken,
där antalet icke-ordinarie lärare håller sig omkring 20 procent.

Till en början vill jag säga, att jämförelsen med läroverken inte är riktigt
rättvisande, ty där ha vi en hel del extralärare, som inte gått provår och följaktligen
inte äro kompetenta. Därför måste vi ha ett relativt större antal ickeordinarie
lärare, i läroverken än inom folkskoleväsendet.

Vidare vill jag framföra den synpunkten, att den stimulans att söka till svårbesatta
landsbygdsskolor, som man vill vinna genom karenstidens borttagande,
kan tänkas motverkas, ifall icke i städer och tätorter ordinarie tjänster inrättas
till det antal, som motsvarar det varaktiga behovet. Som herr statsrådet säkert
vet, lia tjänstledigheter enligt § 17 blivit ganska vanliga på senare år. Folk -

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
skollärare och folkskollärarinnor på landsbygden söka nämligen tjänstledighet
från sina egna ordinarie tjänster och ställa sig i kö för att få icke-ordinarie
tjänster i städer. Jag fäller intet omdöme örn själva tendensen. När sådant
förr i världen inträffade, fingo de vikariatslön eller annan icke-ordinarie lön
i städerna. Nu däremot få de behålla den ordinarie lönen i den löneklass, där
de befinna sig. De erhålla således ingen som helst löneminskning. Ifall denna
konkurrens örn icke-ordinarie tjänster fortfar, kan man löpa den risken, att
det kommer att finnas förhållandevis många vikariat på landsbygden, som
skola besättas. Men i de fall. då läraren på landsbygden är tjänstledig, kan
man inte locka sökande med karenstidens avskaffande, ty sökanden blir ju inte
ordinarie omedelbart utan sitter där som icke-ordinarie lärare. Följaktligen
vore det fördelaktigt, örn man även i städer och tätorter följde vad stadgan
anger som princip, nämligen att antalet ordinarie tjänster skall motsvara behovet
av antalet avdelningar. Detta varierar naturligtvis i olika distrikt, men
jag tror att en sådan lokal prövning är bättre än att låsa fast antalet vid ett
procenttal.

Nu kan det invändas mot detta resonemang, att när man på landsbygden fått
en lärare, som begär tjänstledighet, kan man vägra honom denna. Det kan man
göra, och man gör det i viss utsträckning, men det finns en ganska stark press
på skolstyrelserna att icke vägra att bevilja ledighet. Det kan också ifrågasättas,
örn man bör vara alltför restriktiv. Det förefaller mig sålunda som örn
man, när det gäller antalet ordinarie tjänster i städer och tätorter, inte borde
vara fullt så restriktiv som departementschefen enligt propositionen synes anse
att man bör vara.

Jag tror också, att man inte kan lägga in så mycket i statsutskottets uttalande,
som statsrådet gjorde, när han sade, att statsutskottet gett sin sanktion
åt den princip, som propositionen ger uttryck åt. Statsutskottet har först refererat
vad propositionen innehåller, och det sammanfattas på det sättet, att
utskottet uttalar, att med hänsyn till att vid skolor av lägre skolform och
särskilt sådana, som tillika kunna anses såsom avlägset belägna, lärartjänsterna
i princip böra vara ordinarie, har departementschefen också i förhållandevis
stor utsträckning ansett sig böra förorda ett tillmötesgående av ingivna
ansökningar härom. Utskottet tillägger, att utskottet i denna fråga hyser samma
principiella uppfattning som den, varåt departementschefen sålunda givit uttryck.
Utskottet har således sagt, att det enligt utskottets mening är riktigt,
att tjänsterna i särskilt dessa svårbesatta skolor i regel böra vara besatta med
ordinarie befattningshavare, men utskottet har inte sagt, att utskottet godtar
den procentuella beräkning, som enligt propositionen bör gälla för andra skolor.

Jag har fört på tal denna fråga närmast av den anledningen, att jag är rädd
för att, om man är mycket restriktiv i fråga om inrättande av ordinarie folkskollärartjänster
i städer och tätorter, man motverkar vad man vili vinna genom
karenstidens avskaffande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag vill bara helt kort säga, att jag ett slag
inte var så ensam i utskottet. Herr Bergh talade örn opraktiska professorer.
Det är ett mycket bra argument, som kan tillgripas, när andra tryta. Jag har
här i kammaren märkt, att det kan användas i vilket sammanhang som helst.
Professorer bruka vara av annan mening, och folkskollärarrepresentanterna voro
emot mig, sade herr Bergh. Men då får herr Bergh ursäkta mig, att jag talar
örn vad som verkligen hände i utskottet. Jag satt vid ett tillfälle i majoritet
tillsammans med de båda folkskolerepresentanterna just på den linje som jag
företräder här i dag. Men herr Bergh lyckades få över dem på sin sida genom

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 26.

Anslag till folkskoleseminarierna m. m. (Forts.)
en litet uttunnad skrivning. Det är inte vanligt, att man avslöjar dylika ting,
men herr Bergh har börjat och jag är tvungen att bemöta honom.

Det förvånar mig för övrigt, att herr Bergh tar så förfärligt hårt på det
lönetekniska. Han har inom seminariesakkunniga varit med om att föreslå införande
av de fasta språktillägg för samtliga lärare vid folk- och småskolor i
finnbygden, som stå angivna på s. 20 i utskottets utlåtande. Det är också ett
sådant lönetillägg, som enligt herr Bergh bryter sönder lönesystemet.

Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten, utan slutar här.

Fru Alm: Herr talman! Bara en kort replik till herr statsrådet Erlander
i anledning av vad han sade örn proportionen mellan de manliga och kvinnliga
lärare som utnämnts här i Stockholm. Det är alldeles riktigt, att folkskoledirektionen
häromdagen utnämnde 13 folkskollärarinnor och en manlig folkskollärare
till ordinarie tjänst. Men detta är ett rent exceptionellt fall beroende
på att de 13 lärarinnorna tillhörde en liten grupp folkskollärarinnor, som på
grund av olika rationaliseringsåtgärder från statsmakternas sida och en mängd
andra vidriga förhållanden ha bakom sig en orimligt lång icke-ordinarie tjänstgöringstid.
Den uppgår till bortåt 20 år. Det har varit angeläget för oss att
avskaffa detta icke-ordinarie proletariat, innan vi kunna genomföra den jämnare
proportion, som är på väg och som märks på proportionen mellan manliga
och kvinnliga vikarier som tagas in vid folkskolorna här i staden.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1946/47 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m., dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning av vissa
ersättningar enligt lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

På framställlning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 26 innevarande månad.

Tillika beslöts, på framställning av herr talmannen, att på föredragningslistan
för kammarens sammanträde nämnda dag skulle bland två gånger bordlagda
ärenden till en början i följande ordning uppföras bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 57—62, första lagutskottets utlåtanden nr 47 och 48
samt memorial nr 51, andra lagutskottets utlåtanden nr 31, 32, 39 och 42, statsutskottets
utlåtanden nr 212—219, 222—228, 231 och 232, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 72, 73 och 70 samt memorial nr 71, statsutskottets utlåtande
nr 230, bevillningsutskottets betänkande nr 40, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, första lagutskottets utlåtande nr 46, andra lagutskottets utlåtanden
nr 37 och 38, andra särskilda utskottets utlåtande nr 1 ävensom utrikesutskottets
utlåtande nr 5 samt därefter övriga ärenden i vanlig ordning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag) ;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt
;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) örn tillståndstvång
för byggnadsarbete; samt

nr 392, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
reumatikervården;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av sjukdom, ådragen under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet;
samt

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter.

Anmäldes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 394, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m., dels ock Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete m. m.; och

nr 395, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning av
vissa ersättningar enligt lagen den 11 juni 1937 örn krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

394, att utskottets hemställan i utlåtande nr 3 samt, i fråga örn förslaget nr

395, att utskottets hemställan i utlåtande nr 4 bifölles även av andra kammaren.

Torsdagen den 20 juni 1940.

Nr 26.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 397, angående bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen; och
nr 398, angående förstatligande av krigsindustrien.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner örn särskilda bestämmelser angående
taxering av inkomst från stormfälld skog;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan socialpolitik
och beskattning;

nr 44, i anledning av väckta motioner om borttagande av omsättningsskatten
å vissa livsmedel;

nr 45, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn allmän omsättningsskatt;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående borttagande av omsättningsskatt
vid försäljning av traktorer;

nr 47, i anledning av väckt motion örn borttagande av omsättningsskatten på
grammofonskivor för språkundervisning; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn preliminärt uttagande av värnskatt för senare hälften av budgetåret
1946/47;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m., dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering för folkskolans Överlärare; nr

64, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i
fråga örn vissa ändringar i familjepensionsreglementet för riksdagens verk
och riksbankens familjepensionsreglemente för arbetare m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, m. m.; samt

nr 66, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

första lagutskottets memorial nr 52, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 36 i anledning av
dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn införande av nya
rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner dels örn utredning och förslag angående
en teknisk och ekonomisk kontroll över den industriella produktionen,
dels ock örn utredning angående en effektiv statlig kvalitetskontroll på saluförda
varor; samt

nr 13, i anledning av väckt motion om bibehållande av den statliga priskontrollen
m. lii.

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 26.

Nr 26.

Torsdagen den 20 juni 1946.

Ledighet från riksdagsgöromålen för utrikes resa beviljades herr Norman
för tiden från och nied den 26 i denna månad till vårsessionens slut.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.51 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462661