1946. Första kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1946:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 25.

Onsdagen den 19 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Nu anställas två omröstningar jämlikt § 65 riksdagsordningen.
Rätteligen skulle det vara tre omröstningar, men en av de
godkända voteringspropositionerna har till följd av ett förbiseende utelämnats
på den tryckta förteckningen över omröstningarna, som utdelats till kammarens
ledamöter. Efter samråd med andra kammarens talman får jag meddela,
att den återstående omröstningen kommer att anställas vid början av
morgondagens sammanträde.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 207 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Majlis förslag samt med bifall till motionerna 1:332 och 11:501,
till Rundradiosändare för kortvåg i Hörby för budgetåret 1946/47 under statens
affärsverksfonder, telegrafverket, å riksstaten anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor och å allmän beredskapsstat uppföra ett anslag av
4 070 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna 1:332 och TI: 501, till
Rundradiosändare för kortvåg i Hörby å allmän beredskapsstat för budgetåret
1946/47 under statens affärsverksfonder, telegrafverket, uppfört ett anslag
av 5 270 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 502, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 84 ja och 112
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade göster befunnits utgöra 172 ja
och 157 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmel■se
med ja-propositionen.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 208 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till motionen I: 116, till Vissn arbeten å fritidslägret vid Skönstavik för
budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 95 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit motionen
I:116.

Ja — 93;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 503, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 110 ja och 90
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 203 ja
och 129 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Äng. bristen Herr statsrådet Sträng, som tillkännagivit att han hade för avsikt att vid
■på arbetskraft sammanträde besvara fru Svensons interpellation angående bristen på

*ra0Te/°ocAarbetskraft inom jordbruket och hemmen, erhöll ordet och anförde: Herr talhemmen.
man! I en med kammarens tillstånd framställd interpellation till chefen för
socialdepartementet erinrar fru Gärda Svenson örn att den allmänna bristen
på arbetskraft särskilt förorsakar jordbruket stora svårigheter. Interpellanten
framhåller, att situationen är sådan att åtgärder snabbt måste vidtagas
för att åtminstone hjälpligt söka lösa jordbrukets arbetskraftsfråga och att
detta knappast låter sig göra utan statsmakternas medverkan. Uppmärksamhet
borde därvid ägnas möjligheterna att under innevarande sommar i jordbruksarbete
sysselsätta ungdom, värnpliktiga, för detta ändamål tillfälligt
permitterade industriarbetare och utländsk arbetskraft. Vidare ifrågasätter
interpellanten huruvida icke byggnadsarbeten av icke brådskande natur kunde
uppskjutas samt arbeten i vägdistriktens regi nedläggas eller inskränkas under
tider, då arbetskraftsbehovet är störst inom jordbruket.

I anledning av vad som anförts ställer interpellanten följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat den svåra bristen på arbetskraft inom
jordbruket just nu?

Om så är fallet, har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att
skaffa arbetskraft åt jordbruket och hemmen och är herr statsrådet i så fall
villig att ta hänsyn till de synpunkter jag här anfört?

I socialministerns ställe ber jag att som svar på dessa frågor få anföra
följande.

En överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringsgrenar
har pågått sedan lång tid tillbaka. Denna överflyttning har huvudsakligen
omfattat ungdom, främst kvinnlig, som sökt sig till städernas och tätorternas

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen- (Forts.)
yrken. I viss utsträckning lia do olägenheter, som härigenom uppstått för jordbruket,
kunnat minskas genom en ökad mekanisering av jordbruksdriften. De
möjligheter, som föreligga i detta avseende, torde dock hittills i första hand
ha kunnat tillgodogöras på de större och medelstora gårdarna. På de mindre
jordbruken, där behovet främst gäller tillfällig arbetskraft under sommaren
och hjälp i hemmen, har bristen på arbetskraft framför allt mest kompenseras
med ökat arbete för jordbrukaren och hans familj. Enligt min mening torde
den befolkningsrörelse från jordbruket, som för närvarande pågår, icke kunna
bringas att upphöra eller att vända genom enbart arbetsmarknadspolitiska eller
sociala åtgöranden. Denna företeelse torde ställa jordbruket inför omfattande
organisatoriska problem, som jag icke här anser mig kunna gå in på.

Det är tydligt att den starka efterfrågan efter arbetskraft, som nu gör sig
gällande från de flesta delar av näringslivet och som medfört en ökad rörlighet
hos främst den yngre arbetskraften, är ägnad att ytterligare försvåra
situationen i nu ifrågavarande avseende för jordbruket. Härtill torde också
den tillfälliga, övernormala sysselsättningen i skogsbruket ha bidragit. På
grund av dessa förhållanden synes icke beredskapens upphörande på det hela
taget ha förbättrat tillgången på arbetskraft för jordbruket. Sannolikt kommer
det nu rådande läget att bestå under en avsevärd tid framåt. De årskullar
ungdom, som under det närmaste tiotalet år komma upp i de produktiva åldrarna,
äro relativt små, och bristen på arbetskraft kommer säkerligen därför
icke att minskas, så länge sysselsättningen är god. Vad som i ett dylikt läge
gör jordbrukets arbetskraftsproblem särskilt svårt att bemästra är det förhållandet,
att dess efterfrågan på arbetskraft i stor utsträckning är säsongmässig.
Under tider av god sysselsättning är det i synnerhet svårt att tillgodose
behovet ‘av säsongarbetskraft. För att ge en föreställning om storleken
av jordbrukets behov i detta avseende vill jag nämna, att den offentliga
arbetsförmedlingen under föregående år placerade i runt tal 51 000 personer
i tillfälligt jordbruksarbete. Av dessa voro ca 11 000 i arbete ander minst
en månad. Till dessa siffror kommer det till numerären okända men säkerligen
mycket betydande antal personer, sorn utan arbetsförmedlingens medverkan
tog tillfälligt jordbruksarbete. Frågan är, om man normalt skall kunna
räkna med att i tider med hög sysselsättningsnivå en reserv av sådan omfattning
skall kunna stå till förfogande. Sannolikheten för att så icke torde kunna
bli fallet måste bidraga till att ytterligare aktualisera frågan, vad som i
arbetskraftsbesparande syfte står att vinna genom en fortsatt mekanisering
av jordbruksarbetet, liksom frågan om jordbruksdriftens organisation.

Jag är väl medveten om att de åtgärder på längre sikt, som i detta avseende
kunna vidtagas, icke lösa de svårigheter, som nu göra sig gällande ute i
jordbruksbygderna. Hur stor bristen på arbetskraft i jordbruket för tillfället
är, låter sig endast ofullständigt avläsas i arbetsförmedlingsstatistiken. Denna
redovisar endast den tillgång och efterfrågan, som giver sig tillkänna hos de
lokala förmedlingsorganen. Under april månad lediganmäldes sålunda cirka
14 800 platser inom jordbruket. Av dessa kunde 4 800 besättas. Den på detta
sätt redovisade bristen uppgick sålunda till 10 000. För maj månad voro siffrorna
17 900 lediganinälda platser, 8 800 bosalia och bristen 9 100. Motsvarande
bristsiffror för förra året voro för april 7 400 och för maj 7 800. Siffrorna
visa sålunda, att bristen i år är större än i fjol.

Under hänvisning till vad som anförts kan jag svara ja på interpellantens
första fråga, huruvida jag observerat (Ion föreliggande bristen på arbetskraft
inom jordbruket.

Interpellanten har ifrågasatt vissa åtgärder för att bereda jordbruket tillfällig
arbetskraft under innevarande säsong. Vissa av dessa anordningar Ira

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 194G fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen■ (Forts.)
redan vidtagits av arbetsmarknadsmyndigheterna. Jag skall nu i den ordning
interpellanten behandlat de i interpellationen ifrågasatta åtgärderna redogöra
för vad som redan blivit eller kan väntas bli åtgjort i av henne avsett syfte.

I fråga örn möjligheterna att intressera skolungdomen för att under en
längre eller kortare tid av sommarferierna deltaga i jordbruksarbetet kan jag
meddela, att statens arbetsmarknadskommission i år liksom tidigare såväl direkt
som genom länsarbetsnämnderna vidtagit åtgärder härför. Sålunda ha
bland annat skolor och ungdomsorganisationer lämnat arbetsmarknadsmyndigheterna
sin medverkan för att genom spridning av broschyrer och på annat
sätt intressera de unga för denna fråga. I första hand har man då vänt sig
till dem, som fyllt femton år och anses äga fysiska förutsättningar för de arbetsuppgifter,
som här kunna komma i fråga. Det förefaller, som örn intresset
för detta slag av feriearbete skulle vara förhållandevis stort. I varje fall
hoppas arbetsmarknadskommissionen att skolungdomens deltagande i jordbruksarbete
skall bli lika stort i år som det var i fjol.

För att göra det möjligt för skolungdomen att även före skolårets slut
på våren och efter dess början på hösten under en begränsad tid ägna sig
åt jordbruksarbete har Kungl. Maj :t på framställning av arbetsmarknadskommissionen
och i samråd med skolöverstyrelsen beslutat att ledighet
från skolarbetet skall kunna medgivas sammanlagt högst två veckor
under pågående termin. I slutet av maj voro ca 400 elever från läroverken i
Stockholm sysselsatta på betfälten i södra Sverige. Dessutom hade de sydsvenska
skolorna anmält ett flertal lägergrupper örn vardera tio deltagare och
i stor utsträckning beviljat enskild ledighet eller klassvis deltagit i arbetet på
betfälten som regel av kort varaktighet. Sammanlagda antalet skolungdomar i
jordbruksarbete, huvudsakligen på betfälten, utgjorde i slutet''av maj 1946 ca

5 000 mot 1 250 motsvarande tid förra året.

Jag vill beträffande de åtgärder i övrigt, som vidtagits för att skaffa arbetskraft
till betfälten, nämna följande. Genom en omfattande propaganda har
arbetsmarknadskommissionen sökt hos allmänheten väcka intresse för att deltaga
i betkampanjen. Resebidrag ha på vanligt sätt lämnats. Arbetsmarknadsorganen
ha vidare låtit anordna bethushåll och barndaghem för denna arbetskraft.
Resultatet av ansträngningarna att skaffa arbetskraft till betfälten får
betecknas som gott. Intill den 6 juni 1946 hade genom arbetsförmedlingen ca

6 300 platser tillsatts, och det per den 11 juni redovisade arbetskraftsbehov,
som icke kunnat tillgodoses, uppgick till endast 300—350 arbetare.

Arbetsmarknadskommissionen kommer även i år att anordna s. k. praktikläger
inom jordbruk, skogsbruk och lanthushåll, omfattande i regel en tid av
två månader och avsedda i första hand för ungdom, som efter avslutade skolstudier
har för avsikt att ägna sig åt dessa yrkesområden.

Genom press och radio har arbetsmarknadskommissionen dessutom vänt sig
till semesterfirare och andra grupper, som under sin ledighet i sommar kunna
tänkas ställa sin arbetskraft till jordbrukarnas förfogande.

Huruvida de värnpliktiga kunna beviljas ledighet utöver det ordinarie övningsupphållet
för deltagande i jordbruksarbete, är en fråga, som försvarsministern
in,örn kort torde komma att besvara i anledning _ av en av herr
Svensson i Ljungskile i andra kammaren framförd interpellation härom. Från
arbetsmarknadskommissionens sida komma emellertid även i år åtgärder att
vidtagas i syfte att intressera de värnpliktiga för att under det vanliga övuingsuppehållet
delta i jordbruksarbete. Härvid skall eftersträvas att detta
uppehåll efter samråd mellan vederbörande truppförband och länsarbetsnämnder
förlägges till den ur jordbrukets synpunkt lämpligaste tidpunkten.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)

Utan att direkt ifrågasätta införandet på nytt av arbetsförmedlingstvång
för att därigenom på vissa områden kunna, friställa arbetskraft, som skulle
kunna nyttiggöras inom jordbruket, erinrar inteTpellanten om vad som i detta
avseende förekommit beträffande bland annat byggnadsfacken och torvindustrien.
Då ipterpellanten inte yrkar på en återgång till denna ordning, anser
jag mig icke behöva närmare uppehålla mig vid denna fråga.

Vad angår av interpellanten föreslagen begränsning av byggnads- och antåg
gningsverksamheten under de mest arbetskrävande perioderna inom jordbruket,
har Kungl. Maj :t och arbetsmarknadskommissionen med hänsyn till arbetsmarknadsläget
vid beviljande av byggnadstillstånd anlagt mera restriktiva
synpunkter för dessa perioder än för höst- och vintermånaderna. Beträffande
vägbyggnadsarbeten ha tillstånden i allmänhet begränsats till sådana arbeten,
vilka bedrivas enbart med vägförvaltningarnas fasta arbetarstam. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har erinrats örn önskvärdheten av att vägunderhållsarbetena
under jordbrukssäsongen begränsas så långt detta är möjligt.

Jag har inhämtat att arbetsmarknadskommissionen har för avsikt att vid
behov i samråd med vederbörande fackorganisationer vädja till industriföretag
att medgiva ledighet åt de anställda, vilka äro villiga att tillfälligt antaga
jordbruksarbete. Detta tillvägagångssätt har för övrigt tidigare tillämpats.
Kommissionen framhåller emellertid, att flertalet industrier, vilka själva lia
stora arbetskraftssvårigheter, med hänsyn till sin egen produktion endast i
mindre utsträckning torde kunna avstå arbetskraft till jordbrukets förmån.

Möjligheterna att genom invandring i någon väsentlig grad täcka vår brist
på arbetskraft anförs i interpellationen som en av de åtgärder, som kunna
tänkas komma i fråga. Jag erinrar örn vad statsministern principiellt yttrade
härom i sitt svar på den av herr Domö i första kammaren framställda interpellationen
örn vårt allmänna försörjningsläge och den ekonomiska utvecklingen.
Statsministern framhöll att »först sedan alla andra utvägar för att
tillgodose näringslivets behov av arbetskraft blivit prövade återstår att undersöka
i vilken omfattning en invandring av arbetskraft kan visa sig erforderlig
och därtill möjlig att genomföra under betryggande former och med hänsyn
tagen till alla berörda parters berättigade intressen». Jag vill ytterligare i
detta sammanhang tillägga att möjligheterna att erhålla arbetskraft från andra
länder torde vara tämligen små. Det återuppbyggnadsarbete, som förestår i de
flesta europeiska länder, gör vederbörande myndigheter ytterst angelägna örn
att befolkningen i de arbetsföra åldrarna stannar kvar i landet.

I ett nyligen avgivet svar på interpellation av herr Dickson, i andra kammaren
har jag redogjort för de åtgärder som vidtagits för arbetskraftsutbytet med
de nordiska grannländerna, främst Danmark. Jag framhöll därvid, att ett visst
överskott av arbetskraft förefanns inom det danska näringslivet efter ockupationens
upphörande men att detta överskott numera i huvudsak utjämnats
och för jordbruket och vissa andra näringsområden förbytts i en betydande
brist på arbetare. Någon möjlighet att i större omfattning täcka fristen på arbetskraft
här hemma nied danska arbetssökande fann jag därför icke föreligga.

Vad angår de flyktingar, som alltjämt vistas på förläggningar i landet, äger
flertalet på grund av sjukdom eller andra orsaker icke fysiska förutsättningar
att antaga jordbruksarbete. Arbetsmarknadskommissionen har emellertid i stor
utsträckning kunnat utnyttja de ungdomar bland flyktingarna, som äro förlagda
på skolinternat. Dessa ha tillfälligt stängts, och eleverna ha placerats på
jordbruksläger. På så sild, har jordbruket tillförts ca 500 ungdomar med en
lägsta ålder av sexton år.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellantens andra fråga.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)

Fru Svenson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för svaret, vilket jag tyvärr måste beteckna såsom föga hoppfullt. Bristen
på arbetskraft inom jordbruket och framför allt i lanthemmen är ju inte något
nytt problem, men icke desto mindre synnerligen allvarligt. Det är därför i
hög grad angeläget, att statsmakterna lägga ned den största omsorg på att
finna en tillfredsställande eller åtminstone en dräglig lösning.

Bristen på arbetskraft inom jordbruket är, såsom statsrådet framhåller i
sitt svar, ett problem dels på lång sikt och dels på kort sikt. Min interpellation
avsåg närmast den senare frågan, att bringa lättnad i dagens situation, som
faktiskt är den svåraste vi haft på många år. Jag vill endast i förbigående
tillfoga ett par anmärkningar om de långsiktiga problemen när det gäller
bristen på arbetskraft. Jag har så mycket mindre anledning att gå närmare
in härpå, som den frågan kommer att diskuteras, när kammaren senare i dag
behandlar första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Statsrådet framhåller i svaret som sin mening, att den befolkningsrörelse,
som för närvarande pågår, icke torde kunna bringas att upphöra eller att vända
genom enbart arbetsmarknadspolitiska eller sociala åtgöranden. Detta är på
sätt och vis rätt försiktigt uttryckt, men jag vill i detta sammanhang betona
nödvändigheten av att man från statsmakternas sida inte vidtager sådana åtgärder,
att denna befolkningsrörelse — med ett vanligare ord kallad flykten
från landsbygden — påskyndas. Det torde inte vara alldeles obekant, att man
på vissa håll umgås med tanken att driva på denna utveckling.

Vad beträffar frågan örn inom vilken grupp av jordbruk behovet av arbetskraft
under sommarhalvåret är störst är jag inte riktigt ense med herr statsrådet.
Det är riktigt, som herr statsrådet framhåller, att de större och medelstora
gårdarna ha de bästa möjligheterna att tillgodogöra sig mekaniseringens
fördelar och därmed ersätta den försvunna manuella arbetskraften. Det förhåller
sig emellertid också på det sättet, att den tekniska rationaliseringen tillsammans
med de stegrade lönerna faktiskt ökat behovet av tillfällig arbetskraft
under sommarhalvåret. När man väl skaffat sig maskiner, har man icke
längre råd att, även örn det i övrigt skulle vara lämpligt och möjligt, i samma
utsträckning som tidigare ha anställda hela året om. Så långt jag kan finna,
är det på de gårdar, där man brukar ha ogifta arbetare i husbondens kost,
såsom det tidigare hette, som man har de största svårigheterna att få arbetskraft.
För de mindre gårdarna lia förhållandena på sätt och vis varit drägligare,
trots att mekaniseringen där gått långsammare, genom att gårdens egen arbetskraft
till ytterlighet utnyttjats. Man har i värsta fall kunnat klara sig genom
att familjen själv, såsom framhållits i interpellationssvaret, fått öka sina
arbetsinsatser, icke sällan över förmågan.

I detta sammanhang vill jag även starkt betona de svårigheter, som landsbygdens
husmödrar ha att kämpa med. Jag tänker särskilt på de familjer, där
småbarn finnas. Örn de unga flickorna överhuvud taget äro obenägna att ta
arbete i lanthemmen — och det bestyrkes av ali erfarenhet — mångdubblas
denna obenägenhet när det gäller barnfamiljer. Detta att skaffa hjälp till husmödrarna
i familjer med små barn är ett viktigt spörsmål också för befolkningspolitiken.
Jag vill särskilt trycka just på den punkten.

Det är nog riktigt, att behovet av säsongsmässig arbetskraft ökats inom
jordbruket, och det sammanhänger som sagt med den ökade mekaniseringen och
de höjda lönerna. Att mäta denna efterfrågan på säsongarbetskraft efter det
antal personer, som genom arbetsförmedlingarna under förra året anvisades
tilfälligt arbete, finner jag dock knappast lämpligt eller tillförlitligt. Det framhålles
också av herr statsrådet, att endast en femtedel av dessa personer varit
i arbete mer än en månad. De flesta lämna ju endast en mer eller mindre till -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
fällig hjälp här och där. Även om denna insats i och för sig måste värderas och
är tacknämlig, är det tydligt att jordbrukets säsong är längre än så. De i
interpellationssvaret nämnda siffrorna ge, inte annat än jag kan se, en skev
bild av behovet av säsongarbetskraft. Därför behöver icke heller en reserv av
sådan omfattning, som nämndes i interpellationssvaret, finnas till, förutsatt att
arbetskraften är i arbete under hela den tid säsongen varar. Därmed vill jag
givetvis inte lia sagt, att inte behovet av säsongarbetskraft inom jordbruket
kan komma att ökas.

Jag vill även tillfoga ett pär anmärkningar angående tolkningen av de siffror
beträffande antalet lediga platser enligt arbetsförmedlingsstatistiken, som omnämnas
i interpellationssvaret. Det förhåller sig utan tvivel så, att många
jordbrukare tröttnat och inte ens hry sig örn att efterhöra möjligheterna att
få arbetskraft genom arbetsförmedlingarna. Säkerligen har det funnits ett betydande
antal platser lediga utöver vad som redovisats i denna statistik. Man
bör därför inte taga de publicerade siffrorna såsom ett absolut mått på arbetskraftsbehovet
inom jordbruket. Statsrådet har heller inte gjort det i sitt interpellationssvar.
Men saken förbises så ofta, att den förtjänar att ytterligare
understrykas.

Vad sedan gäller åtgärder för att bereda jordbruket tillfällig arbetskraft
under innevarande säsong, kan jag inte finna, att herr statsrådet framlagt några
nya synpunkter utöver vad jag i min interpellation angivit. Det hade säkerligen
inte skadat, örn man inom socialdepartementet visat litet större fantasi och
intresse i detta avseende. Jag vill än en gång framhålla, att jordbrukets folk
tacksamt mottager den hjälp, som lämnas av skolungdom och semesterfirare.
Propagandan för denna hjälpform bör ytterligare intensifieras både i radio
och i tidningspressen. Men det är inte nog. Frågan om särskild ledighet för
de värnpliktiga kommer ju att senare diskuteras i andra kammaren, varför
det inte är anledning att nu närmare ingå på den. Jag vill dock framhålla att
de värnpliktiga, som verkligen lia jordbruksarbete till yrke, enligt min mening
böra ges en ordentlig ledighet hellre än att alla värnpliktiga ges en mindre lång
ledighet. Jag vet, att man ur militär synpunkt anser ett sådant arrangemang
olämpligt, men jag undrar ändå, örn det inte ligger rätt mycket sunt förnuft
i den tanken.

I fråga örn begränsning av byggnads- och anläggningsverksamheten liksom
vägbyggandet vill jag framhålla, att statsmakterna verkligen böra vidhålla
sina föresatser att begränsa denna verksamhet under sommarmånaderna eller
åtminstone hålla dem inom de utstakade gränserna. Jag ifrågasätter, om man
inte under den tid, då jordbrukets behov av arbetskraft är som allra störst,
borde vara något mera restriktiv.

Vad sedan gäller överföring av utländsk arbetskraft hit till landet, så är
en sådan förknippad med många svårigheter. Jag kan instämma i vad statsministern
för någon tid sedan yttrade i denna kammare, att man först sedan
alla andra utvägar för att tillgodose näringslivets behov av arbetskraft prövats,
bör undersöka i vilken omfattning en invandring av arbetskraft bör
eller kan komma i fråga. Jag vill i detta sammanhang vad beträffar
jordbruket fråga, örn alla vägar att skaffa arbetskraft ha prövats. Det
.skulle vara intressant att veta vilken uppfattning man inom socialdepartementet
har på den punkten. Örn alla vägar icke prövats, skulle det faktiskt vara ännu
intressantare att få besked örn vilka vägar som återstå att beträda.

Herr statsrådet påpekar i samband härmed, att utsikterna att få arbetskraft
utifrån för närvarande äro små med hänsyn till återuppbyggnadsarbetet ute
i Europa. Nu förhåller det sig väl så, att materialbrist åtminstone i vissa länder
lägger hinder i vägen för att fullt sysselsätta den arbetskraft, som finnes till -

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
gänglig. Utan att på något sätt vilja taga ställning i frågan skulle jag vilja
efterhöra, om man inom de ansvariga myndigheterna närmare har undersökt
möjligheterna att överföra en del flyktingar till Sverige. Där finnes i varje fall
en arbetskraftsreserv, som i stort sett är outnyttjad ännu ett år efter krigets
slut.

Jag vill också ifrågasätta, huruvida icke de svenska utlänningsmyndigheterna
borde vara något mera generösa när det gäller att meddela visum för
inresa i landet till utlänningar, som kunna och vilja taga jordbruksarbete.
Enligt uppgifter lära myndigheterna vara överhopade med ansökningar om
inresetillstånd. I nuvarande läge på arbetsmarknaden vore det kanske idé att
tillämpa mindre restriktiva regler.

Såsom jag redan framhållit, var avsikten med min interpellation inte bara
att taga upp frågan örn bristen på manlig arbetskraft inom jordbruket. Jag
ville i lika hög grad sätta frågan örn behovet av kvinnlig arbetskraft till
lanthemmen under debatt. Lanthusmödrarnas arbetsbörda är ytterst betungande
— det kan jag försäkra. Vi äro för vår elei glada åt det anslag, som riksdagen
i år beviljat till semesterhemsverksamheten för husmödrarna. Denna verksamhet
fyller ett stort behov, men den är ännu så länge otillräcklig. Ett problem, som
det i detta sammanhang är svårt att lösa, gäller anskaffningen av ersättare
för husmödrarna, när de resa bort på sin ledighet. Hemvårdarinnorna räcka
inte långt. De äro ju inte flera än en på 1 200—1 300 personer i de allra bästa
fall. De äro ju också i första hand till för att rycka in, när husmodern på
grund av sjukdom eller liknande svårigheter blir ur stånd att sköta sitt hem.
Om lanthusmödrarna skola kunna få ledighet någon gång då och då, måste en
ersättarkår skapas, som kan rycka in i husmödrarnas ställe. Detta är, så vitt
jag förstår, en social uppgift, som i hög grad berör de myndigheter, som .syssla
med sociala frågor. Framför allt bör staten ställa sig som ekonomisk garant
och skapa hyggliga löner för den hjälpkår, som jag här har talat örn. Hur
denna kår skall rekryteras och organiseras, är frågor, som jag nu inte är beredd
att svara på.

Jag vill till sist också framhålla, att staten inte nödvändigt behöver inrikta
sina åtgärder för att lätta husmödrarnas arbetsbörda enbart på att ge dem
möjlighet till semesterledighet och bortavaro från hemmet. I många fall skulle
det, särskilt när det gäller yngre husmödrar, som kanske ännu inte blivit nedslitna,
vara välgörande, om de kunde få hjälp tre veckor eller en månad under
sommaren, den brådaste tiden. Det vore en angelägen uppgift för statsmakterna
att medverka till att en sådan lättnad kunde beredas lanthusmödrarna.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Interpellanten uttalade såsom ett rent
allmänt omdöme örn svaret, att det var föga förhoppningsfullt, och det kan
medgivas, men när den kalla och realistiska verkligheten är som den är i fråga
örn arbetsmarknadssituationen, vore det inte riktigt gentemot kammaren och
interpellanten att här ge ett hoppfullt svar, ett svar som fullt tillfredsställer
önskningarna men som inte motsvarar verkligheten. Så länge jordbruksnäringen
tenderar att bli en allt mer säsongbetonad näring, kan man inte komma ifrån,
att dessa otillfredsställande företeelser med avseende på tillgången på arbetskraft
inom jordbruket under tider med något så när hög och jämn sysselsättning
komma att finnas kvar. Om vi räkna med att behålla en arbetarstam inom
jordbruket, som skulle motsvara toppbelastningen, finge vi ett alldeles omöjligt
och onormalt förhållande under de tider av året, när det inte är säsong på detta
område. Jag kan ju såsom ett exempel nämna, att inom svenska lantarbetarförbundet
under föregående vinterhalvår, i varje fall under de fem vintermånaderna,
redovisats ett medelantal arbetslösa, som varierat mellan 3 000 och 4 000.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen pä arbetskraft morn jordbruket och hemmen. (Forts.)
Hittills lia under år 1946 från lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa utbetalats
över 300 000 kronor i arbetslöshetshjälp. Bakom detta förhållande ligger,
att det är lantarbetare och lantarbetarkvinnor, som anmält sig på arbetsförmedlingarna,
men inte kunnat beredas arbete inom jordbruket och följaktligen
efter företeende av sina stämplade kort från detta statens offentliga organ
erhållit sitt arbetslöshetsunderstöd. Jag är dock villig erkänna, att detta var
under de första månaderna av år 1946 och självfallet inte under april, maj och
innevarande månad. Jag har endast velat anföra detta för att därmed belysa
jordbrukets mycket starkt markerade säsongkaraktär.

Vilka åtgärder som böra vidtagas för att möta denna tillfälliga belastning
är ju, efter vad jag kan förstå, redovisat i interpellationssvaret. Några åtgärder
därutöver stå faktiskt inte till buds.

Interpellanten säger, att man inom socialdepartementet och underförstått
inom regeringen borde ha kunnat mobilisera litet mera fantasi, när det gällt
att lösa dessa problem. Jag har till detta ingen annan kommentar att göra än
att det står fru Svenson och överhuvud taget vem som helst fritt att här ge uttryck
för sin fantasi. Det är uppenbart, att regeringen beaktar alla möjligheter,
som kunna yppa sig, när det gäller att finna en lösning pa dessa svårigheter.

Jag är den förste att erkänna, att läget är bekymmersamt, men jag kan ändå
inte uraktlåta att säga, att man nog i den allmänna diskussionen haft en viss
benägenhet att föra resonemanget örn bristen på arbetskraft på landsbygden
något onyanserat, örn jag så får uttrycka mig. Den gångna betkampanjen, t. ex.,
vilken ju under sommarsäsongen omfattar en arbetsperiod på sex veckor, ställer
anspråk på ett arbetarantal av mellan 40 000 och 45 000. Detta väldiga
arbetskraftsbehov har kunnat klaras så när som på 300 ä 350 arbetare. Den
11 juni var således bristen på arbetskraft vad betodlingen beträffar endast
0,8 procent. Såsom i interpellationssvaret anförts, är det de små jordbruken,
bondejordbruken, som sitta besvärligast till. Jag är inte säker på att jag hörde
rätt, men jag fattade interpellantens svar så, att man inte utan vidare vill skriva
under på denna distinktion, utan, betraktar arbetskraftsbristen inom jordbruket
såsom generellt genomgående för praktiskt taget alla storleksgrupper.

Jag har informerat mig hos arbetsrådet, d. v. s. tillsynsmyndigheten för
lantarbetstidslagen, i vilken utsträckning man behövt anlita övertid under fjolåret
och hittills under innevarande år för att möta det behov av extraarbete
som uppstått. Det blev ett ganska överraskande svar. I södra och mellersta
Sverige äro mellan 8 000 och 9 000 arbetsplatser kollektivavtalsbundna, och
lantarbetstidslagen gäller följaktligen antingen direkt eller vin kollektivavtalet,
som ju innehåller lagens bestämmelser. Enligt uppgifter från arbetsrådet
hade under fjolåret endast beviljats 15 dispenser, omfattande sammanlagt 40 arbetare,
för att tillgodose den extra övertid, utöver vad lagen tillåter, som arbetsrådet
har möjlighet att medgiva. Motsvarande siffror för industrien vörö helt
annorlunda. Där har man haft att medge tillstånd till extra övertid genom
dispens i inte mindre än 1 715 fall på ett totalt arbetarantal av 9 330. Hittills
i år hade emellertid till arbetsrådet inkommit endast två ansökningar, omfattande
7 arbetare, örn tillstånd att få ta ut extra övertid för att klara det arbetskraftsproblem
som uppstått. Jag medger dock, att dessa senare siffror ha ett
mera akademiskt intresse, eftersom ju årsarbetstiden inte behöver tas ut regelbundet
på alla årets 52 veckor, utan kan koncentreras till första halvåret, om
så är erforderligt. Jag har velat framhålla dessa fakta för att diskussionen
i denna fråga skall bli dubbelbelyst och litet mera nyanserad än den i allmänhet
varit tidigare. _ .

Att läget är bekymmersamt och att det är brist på arbetskraft inom jordbro -

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
ket, har ju verifierats av arbetsförmedlingsrapporterna, men jag tror att det är
oriktigt, om man betraktar läget på just detta område såsom ett alldeles speciellt
fall på den svenska arbetsmarknaden. Det är ju känt för alla, att vi
ha en brist på arbetskraft inom verkstadsindustrien på tiotusentals arbetare,
att inom järnbruksindustrien föreligger ett behov av bortåt 10 000 arbetare och
att inom textilindustrien situationen är ungefär densamma. I detta läge får
man göra det bästa möjliga av situationen, och regeringen har sökt animera till
en frivillig uppslutning just under de säsonger, då jordbruket har ett extra
starkt behov av arbetskraft. Någonting därutöver är man inte beredd att göra
i dagens läge. "Vi fa i dagens situation med dess starka konkurrens örn arbetskraft
också ta hänsyn till det allmänna behov av arbetskraft som föreligger för
näringslivet.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det meddelande, som statsrådet
Sträng nu lämnat kammaren, är för jordbrukets del föga uppmuntrande. Det
ger vid handen, att vi ha att räkna med en konstant brist på arbetskraft inom
jordbruket under en lång tid framåt. Sugningen från landsbygden, såväl när
det gäller från småbrukarhemmen som arbetarhemmen, kommer att fortgå.
Landsbygden kommer att avfolkas, och man vidtar endast pailiativa åtgärder
för att avhjälpa den brist på arbetskraft, som för närvarande råder. Denna är
dock enligt statsrådets uttalande ganska betydande. Visserligen har det under
vintern funnits en del arbetslösa personer inom jordbruksnäringen, men under
sommarhalvåret, sedan betskötseln kommit i gång och skörden skall bärgas, ha
vi alltfort att räkna med brist på arbetskraft.

Det skulle vara önskvärt med en något mera fast arbetarstam inom jordbruket,
så att man slapp att tillgodose behovet med tillfällig arbetshjälp eller till
och med, såsom sättes i fråga, genom import av arbetskraft. Konkurrensen örn
arbetskraft är mycket stor, men det läge, som för närvarande råder, äro i någon
mån också statsmakterna själva ansvariga för. Jordbruket kan icke på samma
sätt som exportindustrien, vilken just nu har obegränsade möjligheter, konkurrera
om arbetskraften, men för samhällets del torde det under nu rådande situation
vara mest angeläget att tillgodose livsmedelsförsörjningen. Det är önskvärt
att vi i år få skörden väl bärgad och att vi få den bärgad i rätt tid. Statsministern
upplyste för ett par veckor sedan i sitt svar på herr Domös interpellation
örn att skörden i ar inte fick bli försenad ens ett par veckor, om vi skulle
kunna tillgodose vår brödförsörjning. När livsmedelslaget är så ansträngt, är
det nödvändigt, att man från statsmakternas sida vidtar de åtgärder som äro
möjliga för att tillgodose livsmedelsbehovet.

Visserligen kunna vi säga, att det är angeläget, att vi även halia exportindustrien
uppe och att vi hjälpa andra folk, som äro i behov av arbetsprestationer,
ty det är ju det det i huvudsak är fråga om. Jag vill dock ännu en gång betona
angelägenheten av att vår livsmedelsförsörjning inte kommer i efterhand.

Vi träffa här det ena handelsavtalet efter det andra — under utarbetande
föreligger ju för närvarande ett handelsavtal med Ryssland, som kommer att
medföra betydande export och omfattande krediter — och staten vidtar stora
investeringar. Såsom exempel på en dylik investering kail nämnas det planerade
järnbruket i Norrland. Vad betyder inte allt detta i fråga om arbetskraft
och kapital? Det är givet att det under sådana förhållanden måste uppstå en
stark konkurrens örn arbetskraft och att en avvägning måste ske. Vi kunna ju
för närvarande inte räkna med någon större import av livsmedel. Vi veta inte,
hur brödsädesimporten till nästa år kommer att gestalta sig. Oljekraftfodertillgången
kommer att avsevärt minskas, varför vi få räkna med att smör- och
mjölkproduktionen kan krympa något. På samma sätt blir det antagligen med

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
äggförsörjningen efter den minskade kraftfodertilldelning, som hönsägarna nu
erhålla.

Jag anser dessa förhållanden så pass viktiga, att de motivera, att vid avvägningen
de olika intressena emellan livsmedelsproduktionen inte eftersattes, utan
att den får det rum den förtjänar, och att jordbruksnäringen erhåller en sådan
ekonomisk ställning att arbetskraften kan hållas kvar vid jordbruket.

Det kunde vara åtskilligt att säga beträffande frågan örn vilka åtgärder
statsrådet Sträng ansåg böra vidtagas för att tillfälligt avhjälpa det uppkomna
arbetskraftsbehovet, exempelvis när det gäller att i höst skörda betorna
— gallringen är väl nu avslutad -—• och att utföra annat arbete som förekommer.
När man hörde de siffror, som statsrådet Sträng nämnde, kan man emellertid
inte förstå, att vi här ha att göra med ett arbetskraftsbehov, som man
skulle kunna nöja sig med att täcka blott för stunden med tillfällig arbetskraft.
Visserligen har jordbruket blivit mera säsongbetonat än förr, men så mycken
kännedom har jag ändå om jordbruket, att jag vet, att det är bäst med en inte
alltför stor rörlighet med avseende på arbetarstammen på detta område. Det är
bäst för jordbrukarna och inte minst för jordbruksarbetarna. Det bör vara en
angelägenhet att tillgodose detta på bästa möjliga sätt.

Arbetet inom hemmen och behovet där av kvinnlig arbetskraft har ju tillräckligt
belysts av interpellanten, varför jag inte skall beröra den sidan av saken.

Herr Wahlund: Herr talman! Regeringen har här klandrats för att visa
bristande fantasi, men jag tycker att den åtminstone på en punkt har varit
utpräglat fantasibetonad, nämligen då det gällt att hänvisa till rationalisering
såsom en hjälp för jordbruket i dess nödläge.

Jag kommer här in på de långsiktiga synpunkterna på jordbrukets arbetskraftsproblem.
Det är alldeles riktigt, som statsrådet Sträng säger, att man
bör skilja på den kortsiktiga och den långsiktiga sidan av spörsmålet. De båda
tidigare talarna från bondeförbundet i denna debatt ha uppehållit sig vid situationen
för dagen; jag skall tala om framtidssituationen. Men också härvidlag
kan jag hämta material ur det interpellationssvar, som statsrådet Sträng
nyss har avgivit. Av statsrådets svar framgick ju, att rationaliseringen, trots
allt som därvidlag göres inom det svenska jordbruket, inte hunnit hålla takt
med avfolkningen, utan att, såsom statsrådet Sträng också betygat, stor arbetskraftsbrist
uppstått.

Situationen är i dag den, att det inte är rationaliseringen som styr arbetskraftsbehovet
inom det svenska jordbruket utan det är arbetskraftsbehovet som
styr rationaliseringen. Och sådan har situationen alltid varit. Det ser man på
alla hithörande statistiska data. Tag t. ex. siffrorna beträffande jordbrukets
maskininköp! Det visar sig, att de icke variera efter jordbrukets konjunkturer,
utan efter stadsnäringarnas och framför allt industriens konjunkturer. När industrien
har goda tider och alltså vill expandera, suger den till sig arbetskraft
från landsbygden, och jordbruket tvingas att maskinisera. Så är det, örn man
ser saken tidsmässigt. Ser man den lokalt, framkommer samma bild. Det visar
sig, att maskinfrekvensen inom det svenska jordbruket i allmänhet är störst
inom de delar av landet, där avfolkningen gått längst. Vi se t. ex., hur maskinfrekvensen
inom jordbruket här uppe i mälarlandskapen är anmärkningsvärt
stor. Man skulle annars inte vänta sig det, eftersom mälarlandskapen knappast
lämpa sig särskilt väl för maskinisering, till följd av att terrängen är kuperad
och också på grund av andra omständigheter. Men genom närheten till
Stockholm har landsbygdsbefolkningen inom kringliggande distrikt i hög grad
tunnats ut, och den starka avfolkningen har tvingat jordbruket att anpassa sig
genom maskinisering och andra arbetskraftsbeparande åtgärder.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen pål arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Foris.)

Det är alltså inte så — jag upprepar det sammanfattningsvis, herr talman
— att rationaliseringen styr arbetskraftsbehovet, utan det är arbetskraftstillgången
som styr rationaliseringen. Då stadsnäringarna behöva folk, finns det
alltid massor av unga människor på landsbygden, som vilja ge sig i väg till
stadsbygden och som göra det, Därigenom uppstår arbetskraftsbrist på landsbygden,
och jordbruket tvingas att anpassa sig genom att ersätta människor
med maskiner och på annat sätt. Och hur kommer framtiden att te sig? Jo,
nied ali säkerhet pa liknande sätt. Vi veta, att dagens arbetskraftssvårigheter
i framtiden komma att accentueras.

I dag föreligger arbetskraftsbrist på snart sagt alla områden. På dagens
föredragningslista står frågan örn folkskollärarutbildningen. I fråga örn folkskollärare
råder stark brist på arbetskraft, det är ju välbekant — jag skall
gärna medge, att den sammanhänger också med andra omständigheter än de
rent befolkningsmässiga. Vi veta också, hur svårt det är att få sjuksköterskor
till våra sjukhus. Förhållandena härvidlag kunna i en framtid väntas bli ytterst
^svårartade, även ifall vår nuvarande sjukhusstandard bibehålies. Även
vid sådant förhållande kan man räkna med att år 1955 var 25 :e svenska flicka
måste bli sjuksköterska, örn behovet skall kunna fyllas. Vi kunna gå vidare
från område till område och exemplifiera. Statsrådet Sträng nämnde, hurusom
det redan nu rådde arbetskraftsbrist inom den svenska industrien; inom verkstadsindustrien
behövdes 10 000 människor, inom textilindustrien var det likadant
o. s. v., o. s. v. Ja, vi ha nu kommit till den kritiska situation, som vi
sifferkarlar förutsade för 10. 15 år sedan, fastän då ingen ville riktigt tro på
oss. och vi kunna fortfarande säkert kalkylera framtiden i detta fall.

Inom industrikretsar ser man nu mycket mörkt på situationen. Jag påminner
om att Industriens utredningsinstitut under detta år har gjort en undersökning,
där man ansåg sig böra dra den slutsatsen, att örn produktionsutvecklingen
skall kunna fortsätta som under mellankrigstiden — och det önskar den svenska
industrien.— måste vi organisera en import av arbetskraft, och man talar
örn en behövlig inflyttning av ett eller annat hundratusental människor. På
arbetarhåll är man mera återhållsam vid bedömandet av den eventuella framtida
inflyttningen; vi hörde det av statsrådet Strängs svar nyss; vi lia hört
statsministern ge uttryck för samma synpunkter: vi skola inte ha någon inflyttning,
örn det inte blir alldeles nödvändigt, och jag vill här helt instämma.
Jag påminner om vad landsorganisationens ordförande yttrade för några månader
sedan. Han säde ungefär så här: »Vi vilja inte lia inflyttning, om denna
inflyttning skulle göra Sveriges arbetare arbetslösa, men vi vilja å andra
sidan att produktionsmaskineriet skall vara i gång. Detta är nödvändigt, om
vi, såsom vi önska, skola höja levnadsstandarden för de bredare lagren av vårt
folk. Detta är nödvändigt, örn vi skola kunna lia råd med att genomföra de
socialpolitiska åtgärder, som nu planeras. Går det icke att åstadkomma en produktion,
som möjliggör detta, ja», säger landsorganisationens chef, »då få vi i
värsta fall taga till en inflyttning.»

Man är mycket mera återhållsam då det gäller frågan varifrån inflyttningen
skall ske, och det är nog alldeles rätt, som statsrådet Sträng antydde, att det
finns just intet land, som vi nu skulle kunna få en inflyttning ifrån. Jag
hörde för några månader sedan från flera håll rekommenderas en inflyttning
från Finland. Man menade, att Finland trots kriget har haft en relativt gynnsam,
befolkningsutveckling och har bättre arbetskraftssituation än vi. Där skulle
vi således ha en arbetskraftsreserv att ta till. Jag blev, herr talman, ärligt sagt
upprörd, då jag hörde detta tal. Här ha vi svenskar »sparat» genom att tidigare
minska barnantalet, Nu kommer det surt efter. Och nu skulle, när vi kommit i
ett nödläge, det fattiga, det krigsskadade Finland hjälpa oss! Det skall ta

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
kostnaderna för barnens uppfostran, till dess att dessa barn äro färdiga att
börja arbeta, men då skola vi gratis övertaga den arbetskraft, som Finland
så väl själv behöver för återuppbyggnaden! För övrigt vill jag säga, att det
inte finns så mycket arbetskraft att få från Finland, och inte från Danmark
och Norge heller. De båda sistnämnda grannländernas befolkningsutveckling
har varit likartad med vår. I nuvarande situation finns således, det är alldeles
riktigt, inte mycken arbetskraft att ta utifrån. Vi få försöka se till, hur vi
skola kunna klara oss själva.

Vad jag sagt är, tycker jag, i alla fall ett memento. Här har industrien, här
ha stadsnäringarna svårt att få arbetskraft, och de bedöma framtiden mycket
mörkt, men stadsnäringarna lia ju alltid väl kunnat hävda sig i konkurrensen
gentemot jordbruket. Hurudan skall då situationen för jordbruket bli längre
fram? Ja, det är just det, som vi äro djupt bekymrade för, och här måste det
kraftiga åtgärder till.

Det finns åtgärder av flera slag. Vi ha de socialpolitiska åtgärderna, och
på det området är det möjligt att statsrådet Sträng och jag kunna inötas. Vi
vilja genomföra de genomgripande socialpolitiska omfördelningsåtgärderna,
men vi betona alldeles särskilt från vårt håll, att vi vilja att dessa åtgärder
likvärdigt skola komma landsbygden till godo. På så sätt kunna vi höja levnadsstandarden
för dess bredare lager.

Det finns ytterligare en kategori av åtgärder, och de äro de jordbrukspolitiska:
Vi måste se till, att betalningen för arbetet inom jordbruket blir någorlunda
likvärdig betalningen inom stadsnäringarna. Innan vi komma dit, kommer
flykten från landsbygden att fortsätta. Det gör ungefär detsamma, hur
den höjda betalningen möjliggöres dels för lantarbetarna och dels för dem,
som arbeta på egen jord. Det kan ske i form av ökade produktpriser, i form
av produktionsstöd eller på annat sätt. Det väsentliga är här, att vi åvägabringa
ekonomisk jämställdhet mellan jordbruksnäringen och stadsnäringarna. Komma
vi dit, kommer den nuvarande flyktingströmmen att avstanna och ersättas med
ett naturligt, ömsesidigt folkutbyte mellan landsbygd och stad.

Detta tror jag, herr talman, är det väsentliga i denna fråga.

Herr von Heland: Herr talman! Interpellanten anförde, att svaret inte var
mycket förhoppningsfullt, och emot detta reagerade statsrådet Sträng, som
sade, att han ansåg, att han hade redogjort för den kalla och realistiska verkligheten
beträffande arbetskraftssituationen. Statsrådet Sträng efterlyste också
—• när han inte själv kunde komma med något botemedel — om någon
annan kunde göra det. Ja, skall man komma med ett botemedel, måste man
naturligtvis först kunna klargöra sjukdomen, och det är därvidlag som man
enligt min mening på socialdemokratiskt håll alltid cirkulerar runt kärnpunkten
och inte vill sätta fingret på den ömma punkten. Det hela är väl,
herr statsråd, beroende på hur man fördelar hela svenska folkets gemensamma
nationalinkomst, hur man alltså fördelar denna vår gemensamma kaka.

För närvarande finns det ju inte något bondeförbundsinslag i regeringen,
och vi tycka, att den styckning av kakan, som göres av regeringen, sker på ett
ganska egendomligt sätt och att, herr statsråd, det förhållandet, att kakan
styckas på ett för dem, som arbeta inom jordbruket, oförmånligt sätt, är orsaken
till dagens läge. Orsaken är alltså den närings- och lönepolitik, som den
nuvarande regeringen bedriver. Under den tid, då bondeförbundet kunde påverka
socialdemokraterna, lyckades vi från ett mycket dåligt utgångsläge vid
kakdelningen åtminstone år efter år få en något förmånligare fördelning, men
alltjämt lia vi en felaktig sådan fördelning.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)

Jag Ilar tidigare här i år framfört mycket stark kritik bland annat emot
den handelspolitik, som fores. Jag ser därför nu till min glädje, att handelsministern
tycks möta opposition även inom regeringen, nämligen från finansministern.
Även detta tyder på att det måste vara något fel med en sådan
handelspolitik som den som för närvarande bedrives, då staten under en tid,
när det råder stor brist på råvaror och arbetskraft, satsar pengar till köparna,
för att vi skola bli av med sådana varor, sorn vi själva behöva och som vi sakna
tillräcklig arbetskraft för att producera för vårt eget behov. Jag hoppas, att
finansministern, som ju är en mycket stark man i regeringen, skall kunna ta
befälet över handelsministern.

Det måste vara fel att på sätt som nu sker pumpa in köpkraft i den enorma
högkonjunktur, som för närvarande är rådande. Detta måste driva oss mot en
fortsatt inflation, och jag håller med herr statsrådet örn att vi inte kunna
bedöma svårigheten för jordbruket att få arbetskraft isolerad, utan att vi också
måste konstatera att förhållandet är liknande även inom andra näringsgrenar.
Men detta är just, herr statsråd, beroende på den politik, som regeringen bedriver,
som jag vid flera tillfällen har kritiserat och som nu äntligen också
finansministern bär insett måste leda till fortsatt inflation samt fortsatt brist
på arbetskraft och på varor.

Jag vill alltså, herr statsråd, konstatera, att denna fråga är en löne- och inkomstfraga.
Om vi, herr statsråd, kunde ge en lön av 2: 50 ä 3 kronor i timmen
at landsbygdens arbetskraft, är jag övertygad örn att flykten från landsbygden
mycket snabbt skulle stoppas och att vi skulle få en flykt ifrån stadsnäringarna
till jordbruket i stället.

Statsrådet Sträng var mycket sträng mot mig, då jag under remissdebatten
spelade upp jordbrukets önskemål på mina strängar. Vid det tillfället vände
sig herr ^statsrådet till fel person. Nu är det däremot tillfälle för honom och
mig att återigen få resonera om denna sak.

Vem var det som hindrade ett bättre löneläge åt dem, som arbetade inom
jordbruket? Jo, det var den socialdemokratiska regeringen. Vi fmgo visserligen
på grund av jordbrukskalkylerna och jordbruksregleringen till stånd en inkomsttäckning
för en löneökning som totalt den 1 september i år blir 14 öre,
men, herr statsråd, även örn detta innebär 14 öres förhöjning i lönen åt jordbrukets
arbetskraft, kommer denna ju inte upp till högre timpenning än 1: 37,
och år 1945 var ju medellönen för industriarbetare 1:90 och för husbyggnadsarbetare
2: 50 i timmen. Man mäste väl förstå, att den lediga arbetskraften
inom svenska folket suges dit, där de bästa lönerna erbjudas. Och när det dessutom
är brist på arbetskraft, måste naturligtvis de näringar bli lidande, som
erbjuda de sämsta inkomsterna.

Herr statsrådet ville skylla på att det var fråga om ettså säsongbetonat arbete.
Jag. vågar påstå att det till stor del är statsmakternas fel att jordbruket har
blivit så säsongbetonat. Inom jordbruket förekommer givetvis alltid en viss
säsongbetoning i fråga örn t. ex. betskötsel och skogsskötsel, men därvidlag
skulle ju man kunna tänka sig ett utbyte av arbetskraft. Därigenom att jordbruket
överhuvud taget fått ett så dåligt inkomstläge, har det inte råd att
sysselsätta arbetskraft under hela året, utan tvingas att skaffa sådan endast
under den tid, då det för skörderesultatet är absolut nödvändigt att anskaffa
arbetskraft.. Herr statsrådet vet för övrigt lika väl som jag, att jordbruket
har outtömliga behov av arbetskraft, så att nog skulle vi där kunna sysselsätta
arbetskraft hela året örn, ifall blott inkomsterna räckte till därför.

Jag tycker att. det vore riktigare, om nian från socialdemokratiskt håll erkände,
att man vill lia denna fortsatta avfolkning av landsbygden. Detta har
ju också uttalats av statsråd och statssekreterare i den offentliga debatten.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
Meri jag ber få säga, att vad vi äro bekymrade för är att rationaliseringen inte
binner genomföras i samma takt som avfolkningen.

Jag skall inte, herr talman, i denna debatt sysselsätta mig mera med dessa
frågor. Jag har endast med hänsyn till herr statsrådets anförande velat påpeka,
var orsaken ligger, och orsakerna har jag klarlagt. Eftersom finansministern
just nu kom in i kammaren, ber jag ännu en gång att få säga, att jag hoppas,
att finansministern inom regeringen kan leda handelspolitiken på ett annat
sätt än som för närvarande sker, så att vi slippa att få ett ännu prekärare läge,
såväl då det gäller varubrist och arbetskraftsbrist som då det gäller faran för
en fortsatt inflation.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Det är väl knappast riktigt, att denna
interpellations debatt skall utmynna i en allmän storpolitisk debatt örn handelspolitiken,
örn finanspolitiken, örn inflationsfaran och örn den ekonomiska
politiken och prispolitiken överhuvud taget. Yi ha ju möjligheter att på en något
lämpligare punkt i arbetsordningen, debattera alla dessa frågor. Jag skall
därför inte taga upp den kastade handsken,. Jag föreställer mig, att kammaren
närmast är beredd att få diskutera dessa frågor, när de komma på dagordningen.
Jag vill bara med några ord kommentera dels herr von Heland och
dels kammarens förste vice talman.

Det är ju herr von Helands uppfattning, att skall man finna botemedlet
mot den i dag rådande arbetskraftsbristen på landsbygden, bör man först kartlägga
eller diagnostisera sjukdomen och därefter bestämma botemedlet. Detta
göres av herr von Heland på det relativt enkla sättet, att han säger att vi skola
ha en annan omfördelning av kakan.

Det råder väl ingen tvekan om att under det senaste decenniet, då vi ha haft
tillfredsställelsen att kunna räkna med en ständigt större och större kaka, har
man också haft tillfredsställelsen att konstatera en utjämning i avseende å inkomsterna
mellan å ena sidan jordbrukets folk och å andra sidan, tätorternas
och industriens folk. Jag kan såsom exempel på denna utveckling anföra, att
örn lantarbetarlönernas förhållande till industriarbetarlönerna år 1936
anges med siffran 58 i förhållande till 100, kan det i dag anges med siffran
78 i förhållande till 100. Under denna tioårsperiod har^således en mycket markerad
utjämning ägt rum, och den har ägt rum på sadant sätt, att den icke
inneburit störningar i det allmänna ekonomiska livet. Det rader väl ingen tvekan
örn att skall man i dagens aktuella läge för att avhjälpa bristen på. arbetskraft
börja till jordbruket flytta över den del av kakan, som nu går till folk,
som inte hör hemma i jordbruket, så är jag rädd för att man, åtminstone örn
man ser jordbrukets möjligheter på längre sikt, kommer till det läget, att man
slår undan underlaget för vad som skall vara det svenska jordbrukets stora
avsättningsmarknad, nämligen de breda lagren inom det svenska folket. Man
måste väl ha en något mer optimistisk syn på detta, och man får väl i fortsättningen
se problemei på längre sild. Går utvecklingen., herr vor. Heland, i
samma takt som under de senaste tio åren, borde vi rimligtvis år 1956 vara
uppe i den fulla likställigheten. Våga vi vara så optimistiska och utvecklingen
även fortsätter på detta sätt, kunna vi vara utomordentligt tillfredsställda,
både herr von Heland från sina utgångspunkter och jag från mina, i den män
jag då ännu har kontakt med jordbruket och dess löneanställda arbetare. Vi
få val hoppas på att den där kakan så småningom blir större och större och
att i samband med denna utveckling fördelningen blir riktigare och riktigare.

Jag har litet svårt att förstå, att fru Gärda Svenson i sin interpellation
hade räknat med att få ett svar, som inte skulle lia utgjort något svar på hennes
fråga, utan ha inneburit deklaration från regeringens sida, att den hade

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1916 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket, och hemmen. (Forts.)
varit beredd på en allmän prisförhöjning inom jordbruket. Jag trodde, att fru
Svenson begärt att få svar på frågan vad som kan göras rent arbetsmarknadspolitisk!,
och det svaret har jag också försökt lämna.

Allra sist vill jag säga, att jag har litet svårt att förslå logiken i herr von
Helands resonemang, då han med åberopande av handelspolitiken framhåller
riskerna för den inflation, som han säger sig se hota i dag, men samtidigt, och
praktiskt taget i samma andedrag, anklagar regeringen för att den för några
månader sedan var så restriktiv i avseende på prissättningen för jordbruksprodukterna,
när den frågan klarerades. Man kan inte gärna tala om båda
dessa saker på samma gång, örn man skall göra anspråk på att vara konsekvent.

I avseende på kammarens förste vice talmans anförande vill jag bara säga,
att visst är läget allvarsamt och bekymmersamt — det är jag angelägen att
understryka. Brödförsörjningen är självfallet i dagens läge utomordentligt ansträngd.
Den lilla ljuspunkten i detta är emellertid, att produktionen av brödspannmålen
ju har sin förankring i de större egendomarna, där man har löneanställt
folk, och där är, vågar jag hävda, bristen på arbetskraft inte lika
accentuerad. Jag lämnade i mitt förra anförande siffror på den relativt blygsamma
användningen av övertid inom jordbruket. Därvidlag har man ju en
säkerhetsmarginal, örn det hela skulle köra ihop sig litet längre fram i augusti
månad. Övertidsarbete kostar emellertid självfallet pengar, men det var väl
inte på den punkten som det, i varje fall inte från herr förste vice talmannens
sida, anfördes några dagsaktuella bekymmer, utan det var närmast i fråga örn
arbetskraftsproblemet i och för sig.

Jag har av de hållna anförandena inte kunnat få annat intryck, än att man
deklarerat sitt missnöje med att regeringen inte har kunnat göra någonting.
Herr von Heland uttalade här vissa konkreta önskemål i fråga om förändringar
i inkomstfördelningen. Herr von Heland är väl beredd att ge mig rätt i att
denna fråga i dagens läge inte är aktuell med hänsyn till den uppgörelse,
som träffats mellan regeringen och jordbrukarnas organisationer och som gäller
till den 1 september 1947. Men när jag härvid även kunde höra den undertonen,
att man inte var tillfredsställd med regeringens svar, är det självfallet,
att jag måste fråga mig: vad siktar man till, och vad vill man i stället? Vill
man, att regeringen skall gå hårdare fram, att regeringen skall börja med något
slags samhällelig planhushållning med den tillgängliga arbetskraften? Vill
man att tjänstepliktslagen skall sättas i kraft, eller vad är det man vill, när
man inte är tillfredsställd med dessa frivilliga åtgärder, som spänna över hela
registret, från skolungdomens deltagande i jordbruksarbete under ferier och
extra ledighet under terminen, från samhällelig propaganda för att få folk
ifrån Norrland att arbeta på betfälten, från försök att stimulera och animera
semesterfirare att arbeta i jordbruket till att medgiva viss ledighet för de
värnpliktiga i detta syfte, förutom hela denna skala av andra åtgärder, som
har redovisats i interpellationssvaret?

Jag tycker, att örn man från deras sida, som uttalat sitt mis''sn,öje med svaret,
icke är beredd att säga, att vi måste börja med samhällelig planhushållning
och med tvångskommendering av den tillgängliga arbetskraften, så bjuder
i ärlighetens intresse konsekvensen och logiken att man håller med örn att
vad som kan göras i dagens läge faktiskt är anfört i detta svar på interpellationen.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag begärde ordet då jag hörde statsrådet
Strängs redogörelse för de åtgärder, han vidtagit för att råda bot på bristen
på arbetskraft vid betfälten. Det låter för dem av kammarens ledamöter, som

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
icke känna till dessa förhållanden, väldigt bra, då hail säger, att han kunnat
konstatera, att det bara var en brist i fråga om arbetskraft på 0,8 -procent. De,
som känna till förhållandena på detta område, äro av helt annan mening,
d. v. s. de veta, att man inte har lyckats anskaffa arbetskraft i den utsträckning,
som statsrådet Sträng vill påstå.

Örn man i dessa dagar färdas genom de skånska bygderna, konstaterar man,
att mycket stora sockerbetsarealer icke blivit skötta i rätt tid, vilket till hösten
kommer att resultera i dålig skörd. Men vad som därvid icke kommer fram
och som inte heller kan komma fram i interpellationssvaret är, hur många av
jordbrukets andra arbeten som blivit försummade under dessa dagar och hur
många av betodlarna och deras familjemedlemmar, som lia blivit överansträngda
i sina försök att rädda vad som räddas kan.

Det är klart, att örn man har sått betor, så vill man se till, att de bli riktigt
skötta. Men det finns många exempel på att familjer fått arbeta ute på betfälten
under ända upp till 16 timmar örn dagen. Det är ingen svårighet att få
bevis för vad jag nu sagt.

Statsrådet Sträng ville också konstatera, att det var en överdrift att här i
allmänhet tala örn brist på arbetskraft inom jordbruket, och han trodde sig
finna bevis därför i det förhållandet, att det i år hos arbetsrådet hade gjorts
ansökningar örn att få anlita övertidsarbete, utöver den i lagen medgivna övertiden,
endast för sju arbetare, såvitt jag fattade honom rätt Det går emellertid
inte att så att säga normalt ordna detta arbete efter övertidsberäkning. Övertid
behöver förekomma vid det brådskande vårbruket och vid skörden, man
spar övertidsarbetet till dessa arbeten och jag tror också att det innan årets
slut kommer att visa sig bli flera ansökningar örn rätt att få arbeta på övertid.
Mången jordbrukare drar sig också för att ansöka därom; jordbrukarna äro
rädda för att skriva och begära sådant och därför låta de det gå som det
går, till skada för många andra arbeten.

Jag tror mig med detta ha klarlagt, att det visst inte ser ljust ut för sockerbetsodlingen,
och har jag lyckats därmed, inför kammarens ledamöter, så
anser jag mig ha gjort min skyldighet.

Herr Domö: Herr talman! Jag är ense med statsrådet Sträng örn att denna
fråga är så vidlyftig och har så många aspekter, att det är svårt att reda .ut
den i detta resonemang örn åtgärder på ett visst område och för en viss tid,
men förhållandena äro sådana, att man icke kan undgå att se jordbrukets arbetskraftbrist
i det stora sammanhanget. Vi återkomma väl antagligen till
saken senare i dag, men jag vill redan nu framhålla, hur den rådande rörligheten
hos arbetskraften just nu utövar sitt särskilda tryck på jordbruket. Då
efterfrågan på arbetskraft inom olika näringsgrenar är så stor som för närvarande.
är det naturligt att folk söker sig till de mera lönsamma områdena,
och på det sättet uppstår en rörlighet, som nästan kan kallas en vandring av
arbetskraften. Jag skulle tro, att örn man kunde överblicka läget för dagen
skulle man finna, att det antal arbetare som just nu i väntan på annat arbete
eller under förflyttning till annat arbete icke sysselsättes i produktionen, är
mycket stort. Det är alltså en mycket stor och mycket väsentlig del av problemet.
Jag har emellertid begärt ordet för att peka på ett par frågor av
mindre omfattning.

Det har gjorts mycket stora förbättringar beträffande arbetsförmedlingens
verksamhet. Man har försökt att genom lokala kontor och dylikt ute i bygderna
hjälpa till att roda upp förhållandena, men enligt min mening skulle det
gå att komma fram till ytterligare förbättringar i det fallet. Jordbrukare och

Första kammarens protokoll 1946. Nr 25. 2

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 194G fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket oell hemmen. (Forts.)
arbetare, som ute på landet bo långt borta från arbetsförmedlingskontor, sätta
sig ogärna i förbindelse med ett sådant. Då skall de nämligen beställa ett rikssamtal
eller göra en resa, och alltjämt kvarstår den gamla bristen på uppskattning
av arbetsförmedlingskontoren. Allt detta gör att en lokal kraft, som
kunde medverka till förmedling av arbetstillfällen och arbetskraft, skulle kunna
göra oerhört mycket. Det behöver inte vara en man som sitter på ett kontor
och har mottagningstider; det skulle vara en slags kurator, som vid sidan av
sin syssla i övrigt hade till uppgift att som biträde åt arbetsförmedlingskontoren
syssla med detta. Han skulle kunna inom ett inte allt för stort område
upprätthålla en så intim kontakt både med arbetare och arbetsgivare, att han
visste, var det behövdes arbetare och hur den tillgängliga arbetskraften skulle
disponeras.

Jag tror att det är en mycket stor brist att man inte har tillgång åtminstone
på vissa håll till en sådan kurator. Jag har haft samtal med arbetsmarknadskommissionens
förre ordförande i denna fråga. Han sade, att det hade gjorts
mycket på detta område och skulle kunna göras mer. Men just i detta läge
tror jag att arbetsförmedlingsverksamheten trots alla förtjänster är väl mycket
byråkratiserad. Den är icke utbyggd så som den borde vara med lämpliga
lokala krafter, och jag tillåter mig här fästa regeringens uppmärksamhet på
saken. Jag kanske får det svaret, att jag är ute i ogjort väder. Jag har emellertid
på grund av min kännedom örn lokala förhållanden den bestämda uppfattningen,
att det icke kan göras nog mycket för att få den intima kontakt mellan
arbetsförmedlingens lokalorganisation å ena sidan och arbetsgivare och
arbetstagare å den andra, som särskilt i nuvarande tid så väl behövs.

Sedan vill jag beröra en annan fråga. När vägunderhållet övergick till staten,
så upphörde i viss grad den smidighet som förut hade kännetecknat arbetsmarknaden
på detta område. Förut var det ganska vanligt, att man i så stor
utsträckning som möjligt minskade arbetena på vägarna just under de brådaste
tiderna, vid skörden och dylikt. Ett statligt organ, som skall svara för att
arbetet sker till lägsta pris och på det mest rationella sätt, vill nog inte gärna
vara med örn att väghållningsorganisationen skall vara ordnad så att vägarbetena
blir säsongbetonade för att särskilt tillgodose jordbrukets arbetskraft vid
särskilt brådskande tider ■—-1, ex. vid skörd och betupptagning, genom att minska
eller rätt hastigt öka ut arbetena med väghållningen. Men olägenheterna av
organisationens nuvarande osmidighet äro rätt påtagliga, och även örn väganläggningsarbetena
icke för närvarande äro av så stor omfattning, har dock den
mera konstanta arbetarstyrka som hålles vid vägarna rätt stor betydelse, när det
gäller jordbrukets behov av arbetskraft. Jag förstår väl att man även på arbetarhåll
är obenägen för en sådan elastisk organisation och att, som sagt, vederbörande
ämbetsverk självt kan vara det, men nationalekonomiskt sett spelar det
stor roll, örn den verksamhet som staten har i form av väganläggningar eller
andra statliga anläggningsarbeten handhas så, att man vid lämpliga tillfällen
kan utnyttja den arbetskraft, som kan bli ledig, på andra arbetsområden. Det
bör ligga i statens intresse att söka ordna det så.

Jag vågar därför rikta den uppmaningen till regeringen att vid den vidare
utformningen av väghållningsorganen beakta dessa frågor. De komma att
få en mycket stor betydelse under de kommande åren. Kan man åstadkomman
en elastisk väganläggningsorganisation, så kan detta i mycket hög grad
förbättra arbetskraftsförhållandena på jordbrukets område. Statsrådet Sträng
ansåg ju, att svårigheterna att få arbetskraft till jordbruket bli bestående, och
tyvärr måste jag dela denna hans uppfattning. Det är från denna synpunkt,
som jag har vågat påpeka vikten av att via väghållningsorganisationen och

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
kommunikationsorganisationen i något vidare utsträckning se till, att man hjälper
till att fylla luckorna vid säsongsvårigheter inom jordbruket.

Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att påpeka att trots de svåra förhållandena
inom jordbruket, hyser man där en viss misstro mot de statliga organ
som handha arbetsanskaffningen. Vare sig man anser denna misstro berättigad
eller oberättigad, skulle man sticka huvudet i busken, örn man inte talade örn
att den dock finns. Jordbrukarna anse ofta helt enkelt att det inte tjänar någonting
till att vända sig till arbetsförmedlingsorganen, därför att det inte
finns några lediga arbetare. Det är synd att säga att de lia det särskilt roligt:
De så sina betor eller andra rotfrukter — och så få de plöja upp dem! Jag har
inom mitt eget område sett, hur omöjligt det är att nu få arbetare att sköta
rotfrukter. Det hjälper inte att betala bra. De, som förut varit med och skött
dessa och liknande arbeten, vilja inte längre göra det, och de behöva det inte.
De ha tillräckliga inkomster ändå.

Detta är inte någon anklagelse på något sätt, bara ett kallt konstaterande av
att så där ter det sig ute på landsbygden. Att det är statistiskt bevisat, att det
inte utnyttjas någon övertid, det är, herr statsråd, knappast något bevis för att
man inte skulle vilja ha övertid uttagen. Det är helt enkelt så, att man icke vill
spänna bågen så högt, att man begär övertid. Jordbruksarbete är ett ansträngande
arbete, och det går lätt att få ett mindre tungt. Vi, som äro jordbrukare,
veta litet var, hur ytterst angelägna vi få vara att inte skärpa fordringarna
vare sig i det ena eller andra avseendet, när det gäller lantarbetarna. Jag riktar
ingen anmärkning mot dem, men jag konstaterar att det allmänna arbetsläget i
landet är sådant, att man icke utan vidare kan säga: »Nu skola vi ta ut den
och den övertiden», ty resultatet blir lätt för vederbörande arbetsgivare ganska
beklagligt.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr statsrådet Sträng gjorde mig den
frågan, örn jag möjligtvis ansåg att det var aktuellt med en ny uppgörelse
inom jordbruket. Nej, tyvärr är det inte aktuellt. Jag vill endast konstatera att
jordbruket på grund av regeringens motsträvighet är försatt i ett tvångsläge,
och jag önskar också påpeka, att örn man ger en bättre inkomst åt inom andra
näringar sysselsatta, så kommer klyftan att ytterligare vidgas. Vad jag då
främst tänker på är de framställningar, som ideligen göras från landsorganisationen,
där man kräver att få tillbaka reallönen, ty örn man nu vid en bestämd
storlek av kakan, d. v. s. av nationalinkomsten, har låtit jordbrukets folk få
en något större bit, är det ju alldeles givet, att örn de till landsorganisationen
anslutna arbetarna komma att få tillbaka lika stora kakbitar som tidigare,
kommer detta att ånyo drabba jordbrukets folk, då dessa härigenom komma
att få mindre.

Nu är jag, såsom jag påpekade, fullt överens med herr statsrådet om att det
viktigaste är att öka nationalinkomsten för att på så sätt få en höjning av standarden
i dess helhet, men herr statsrådet ansåg, att jag inte kunde ha resonerat
rätt, när jag å ena sidan ville kritisera handelspolitiken och å andra sidan
hade önskat att regeringen varit mera tillmötesgående vid uppgörelsen med
jordbruket, ty det skulle ha haft samma verkan i fråga örn köpkraften och inflationen.
Nej, herr talman, det tycker jag det inte har. Jag vill i det sammanhanget
återigen åberopa finansministern, då tydligen finansministern har fått
samma uppfattning som jag bär förfäktat gentemot handelsministern, att örn
man vill stoppa den nuvarande riskabla utvecklingen, får man ändra på handelspolitiken:
i annat fall pumpar man ideligen in ny köpkraft och ökar inflationen.
Det var inte mitt önskemål, herr statsråd, att man skulle ge jordbrukarna,
låt oss säga, tre öre högre mjölkpris och därigenom nå samma verkan

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
ur inflationssynpunkt, utan vårt önskemål var ju att få en omfördelning av
nationalinkomsten, så att detta skulle lia betytt en minskad köpkraft för deni,
som fått betala merpriset på tre öre. Jag har ju förstått, att det är därför
sorn socialdemokraterna så frenetiskt motarbeta sådana önskemål, ty det måste
givetvis gå ut över dem, som skola betala det högre priset. Någon inflationsstegrande
verkan hade det däremot inte fått, örn det hade gått så som jag
önskade.

Sedan måste jag också ge statsrådet rätt i att mellan 1920 och 1930 fick
jordbrukets arbetskraft en relativt större förbättring av sin inkomst än andra
samhällsgrupper, och jag kan nämna ett annat sifferexempel. Inkomstökningen
per individ mellan 1929 och 1939 var för jordbrukets folk 50 procent och
endast 20 procent för industriens och övriga näringars arbetskraft. I det fallet
har alltså statsrådet Sträng fullständigt rätt, att jordbrukets folk när nationalinkomsten
ökades, fick den största förbättringen, men jag påpekade i mitt
första anförande, herr statsråd, att det var därför, att man då tog hänsyn till
bondeförbundets önskemål. Om jag skulle draga konklusionen av detta resonemang,
så är det att jordbrukets folk fick den förbättringen, när bondeferbundet
var med i regeringen och påverkade socialdemokraterna, men nu, när så inte
är fallet, är man motsträvig från socialdemokraternas sida. Alltså måste vi ju.
herr talman, hoppas på att socialdemokraterna lida en mycket svår förlust vid
årets val och helst naturligtvis även vid andrakammarvalet, så att de förlora
majoriteten och bli mera resonliga i sådana här frågor.

Herr statsrådet Sträng: I anledning av herr von Helands sista uttalande
vill jag bara säga, att för lantarbetare och jordbrukare i deras egenskap av arbetare
på sina egna gårdar har arbetsinkomsten från 1939 till dags dato undergått
en real ökning på ungefär 20 procent. Av denna reala ökning har något
mer än hälften kommit på de sista åren, då socialdemokratien själv har svarat
för regeringsarbetet här i landet.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skall inte bidraga till att utveckla
den mera storpolitiska debatt som herr von Heland sökt framprovocera,
men jag har ansett mig böra säga några ord, därför att jag har haft en del att
göra med det problem som berörts i interpellationssvaret och i debatten.

Herr Löfvander var inte riktigt tillfredsställd med den del av statsrådet
Strängs svar som berörde frågan örn anskaffande av arbetskraft till betfälten.
Jag vill då understryka att det svaret, såvitt jag kunde finna, byggde på de
rapporter som lämnats ifrån länsarbetsnämnderna, och skulle det vara någon
oriktighet i svaret, så skulle detta alltså återfalla på de lokala organen. Nu
vet jag emellertid, att det i stort sett förhåller sig så som statsrådet Sträng
uppgivit. Att det skulle bli svårare att klara frågan om arbetskraft till betorna
i år än motsvarande tid förra året, vörö vi alla från början fullt på det
klara med. Under fjolåret kunde man nämligen mobilisera ett icke ringa antal
strejkande metallarbetare, och man hade också ett betydande antal flyktingar
att tillgå till detta arbete, men i år hade man icke dessa reserver, utan nödgades
med andra metoder skaffa fram den erforderliga arbetskraften. Det har
bedrivits en, förmedlingsverksamhet och en propagandaverksamhet från både
kommissionens och de lokala arbetsförmedlingsorganens sida, som jag tror
skulle verka ganska imponerande på dem, som hade varit i tillfälle att följa
den, och jag tror också att jag vågar säga, att resultatet blivit betydligt bättre
än vi någonsin föreställt oss, när vi började denna kampanj. Det må vara riktigt,
att det på enstaka gårdar och områden kan förhålla sig på det sättet, att
man icke har kunnat få tillräckligt med arbetare och att man till och med

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
fått lov att plöja lipp betorna. Det är ju inte så lätt att fördela den arbetskraft,
som finns eller som kan anskaffas t. ex. från Norrland, fullständigt
jämnt och rättvist på alla gårdar och alla trakter i landet som odla betor, utan
man, får nöja sig med, om man på det hela taget har lyckats tillgodose de
anspråk som blivit framställda.

I vissa fall är det måhända på det sättet, att det icke har varit fel på förmedlingen,
utan andra orsaker som ha gjort att man fått för litet arbetskraft.
Jag vet att det funnits gårdar där man Ilar fått arbetskraft men denna arbetskraft
har dragit sig tillbaka, därför att bostadsförhållandena ha varit fullständigt
oefterrätteliga. Jag diskuterar inte orsaken till detta; jag bara konstaterar,
att det har förekommit fall, där man, har ställt arbetskraft till förfogande,
men denna arbetskraft omedelbart har givit sig i väg, när den har fått
se, under vilka förhållanden den skulle arbeta. Det är självklart att hos denna
mängd av arbetsgivare, som det här är fråga om, arbetsförhållandena icke
överallt lia kunnat vara tillfredsställande. Ett faktum är i alla händelser både
att arbetskraft lämnat gårdar, som de blivit hänvisade till, och att vi fått återbud
på arbetskraft, som vi velat ställa till förfogande för vissa trakter.

Jag kommer efter detta osökt in på den fråga, som herr Domö berörde i sitt
anförande, nämligen örn effektiviseringen av arbetsförmedlingsinstitutionen.
Herr Domö konstaterade, att det bland jordbrukarna förekommer en viss misstro
emot den offentliga arbetsförmedlingen,. Man menar att det inte tjänar
mycket till att anlita den, då den inte kan anvisa den arbetskraft som man är i
behov av, och det är alldeles riktigt. Det är inte bara bland jordbrukarna, som
en sådan misstro eller pessimism finns. Jag har gjort bekantskap med samma
stämningar både bland industriens män och bland andra företagargrupper här
i landet. De ha menat att i nuvarande situation tjänar det praktiskt taget ingenting
till att anlita arbetsförmedlingen, ty man kan ändå inte få sitt behov av
arbetskraft fyllt genom dess medverkan. Det må vara, som herr Domö sade,
ett gemensamt intresse för oss att försöka komma till _ rätta med den oberättigade
misstro som otvivelaktigt finnes. Arbetsförmedlingsorganen kunna icke
skapa någon arbetskraft, där ingen sådan finns att tillgå. De få nöja sig med
att försöka locka fram de arbetskraftsreserver, som finnas, och söka fördela
dem, så gott det går med de instrument som de förfoga över.

Vad beträffar den fråga som herr Domö särskilt tryckte på, nämligen frågan
örn en särskild förstärkning av den del av arbetsförmedlingsorganisationen,
som sysslar med arbetskraftsanskaffning till jordbruket, vill jag i likhet
med arbetsmarknadskommissionens nuvarande ordförande landshövding
Thomson understryka, att arbetsmarknadskommissionen hyser mycket stort intresse
för den saken, och vi lia många gånger diskuterat vad som är att göra.
Vi lia också gjort en hel del, även om det kanske inte märkts så mycket på
alla håll och kanter. Vi lia numera på varje länsarbetsnämnd tillsatt särskilda
personer, som lia att syssla med arbets anskaffningen för jordbruket, och
dessa personer sitta inte bara på kontoret och ta emot telefonsamtal, utan de
göra också silia resor oell hålla sina konferenser med lantbrukarna och med
arbetarnas representanter. De försöka överhuvud taget aktivisera verksamheten.
Men vi anställa också i mycket stor utsträckning ute i bygderna arbetsförmedlingsombud,
som inte leva på arbetsförmedlingen — om man nu anser
att det är något fel — utan som lia en annan daglig gärning men kunna ägna
en del tid åt arbetsanskaffningsfrågorna. De försöka sålunda, utan att lia
några kontor, att göra vad som är möjligt för att anskaffa arbetskraft, och
jag tror, jag till och med vet, att en hel del av dessa arbetsförmedlingsombud,
som finnas ute i jordbruksbygderna., ha lågt ned ett intresserat och icke alltid
betydelselöst arbete för att skaffa fram arbetskraft åt jordbrukarna, men

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
jag medger visst, att så stor som bristen varit och fortfarande är på arbetskraft,
har det inte varit möjligt att åstadkomma det som jordbrukarna helt
naturligt önskat. I den mån det kan visa sig behövligt att utöka den delen
av arbetsförmedlingens verksamhet, äro vi beredda att övervaka den, och då
hoppas vi självfallet att få ett verksamt stöd från en del kretsar, som tidigare
ansett att arbetsförmedlingens verksamhet har svällt ut alldeles för mycket
och kostar alldeles för mycket. Det är faktiskt på det sättet, att örn man i
dessa tider skall få fram arbetskraft, får man lägga ned mycket arbete och
stora kostnader, och jag är inte övertygad örn att vi alltid fått röna tacksamhet
för den verksamhet som vi bedrivit på detta område.

Beträffande de stora principerna vill jag understryka vad statsrådet Sträng
redan sagt, att det råder en markerad brist på arbetskraft praktiskt taget inom
hela det svenska näringslivet, och det förekommer knappast någon vecka,
då inte arbetsmarknadskommissionen uppvaktas från företagare inom olika
näringsgrenar, som klaga sin nöd och diskutera olika åtgärder för att råda
hot på bristen, eventuellt genom införsel av arbetskraft från utlandet. Statsrådet
Sträng har således otvivelaktigt rätt i att detta problem ingalunda endast
berör jordbruket. Jag tror också att jag kan understryka vad han sade
i sitt anförande, att såvitt man kan bedöma efter de iakttagelser man gjort
och med det material man har till sitt förfogande, kommer denna brist på arbetskraft
att bli ganska långvarig. Detta gör ju att man här måste diskutera
och planera på längre sikt än man skulle göra, örn man endast toge hänsyn
till den rent akuta bristsituationen inom jordbruket. Jag vill inte bestrida
att i den fruktansvärda konkurrens örn arbetskraften, som för närvarande
råder, jordbruket i många hänseenden har blivit handikappat, men jag är
inte övertygad örn att detta bara beror på lönerna. Jag håller före, att även
örn herr von Helands anspråk skulle bli tillgodosedda upp till hundra procent,
skulle jordbruket ändå lia svårigheter att skaffa sig arbetskraft och
större svårigheter än en hel del andra verksamhetsgrenar här i landet. Det
är åtskilligt annat än lönerna som påverkar människornas vandringslust. Jag
är heller inte övertygad örn att. det skulle bli, som herr von Heland påstår,
att bara det bleve en viss prisnivå för jordbruksprodukterna och en viss inkomstnivå
för dem, som arbeta inom jordbruket, skulle säsongkaraktären hos
jordbruksarbetet försvinna. Jag tror, att detta är en missuppfattning. Det
kan måhända lokalt förhålla sig så, men inom det svenska jordbruket i stort
sett skulle arbetet ändå otvivelaktigt i betydande utsträckning bli ett säsongarbete,
och det är just när det gäller säsongarbete, som det i vissa lägen kan
vara särskilt svart att klara arbetskraftsfrågan. Det ha vi ju erfarit senast
denna vår.

Örn det nu förhåller sig på det sättet, att här råder en allmän brist på
arbetskraft inom alla näringsgrenar: industrien, jordbruket, skogsbruket
o. s. v., kan man naturligtvis komma in på den tanken, örn det inte skulle
vara lämpligt eller kanske rent av nödvändigt att staten reglerade arbetskraftens
användning genom att åstadkomma en fördelning av arbetskraften,
bestämma, hur många som finge arbeta på olika platser och lägga hinder i
vägen för flyttning av arbetskraft från det ena området till det andra. Det
är självklart att man kan komma in på sådana funderingar, men jag tror att
den, som närmare tänker sig in i problemet, finner att det skulle vara ett
synnerligen farligt, jag frestas nästan att säga hopplöst företag att försöka
binda arbetskraften och hindra dess rörlighet. Jag är medveten om att rörligheten
är för stor i nuvarande läge. Det är den alltid, när det är högkonjunktur
eller tider, då det råder s. k. full sysselsättning. Men jag tror, att man
får försöka komma till rätta med den saken på annat sätt än genom att in -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
föra någon tvångsreglering. I den mån herr von Heland med sitt anförande
syftade till sådana stränga åtgärder som ingripande från statsmakternas sida,
måste jag anmäla en reservation. — Nu ser jag, att herr von Heland skakar
på huvudet. Det betyder väl, att han delar min uppfattning, att vi inte kunna
experimentera med någonting sådant i nuvarande läge. Men örn herr von
Heland ger mig rätt i detta, har ju herr von Heland också gett statsrådet
Sträng rätt i det huvudsakliga i vad han anförde i sitt interpellationssvar,
ty han anförde just, att vi inte ha sådana medel till vårt förfogande, att vi
kunna fördela arbetskraften på ett rättvist sätt. Detta är vad jag till sist
anser mig kunna slå fast som en behållning av denna debatt.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag skall inte heller blanda mig så
mycket i den stora debatt, som försiggått här ett par timmar. Jag förstår mycket
väl behovet av att på detta sätt få uttrycka sitt missnöje med de rådande förhållandena
och sina bekymmer inför de svårigheter, som föreligga, men jag
tror, att man måste konstatera, att man på grund av omständigheternas egen
makt inte heller förmår åstadkomma någonting annat än att ge uttryck för
dessa bekymmer och detta missnöje och framföra sina önskemål. Jag skall
således inte på något sätt bidra till att förlänga den stora debatten, men jag
förmåddes att begära ordet med anledning av herr Domös påpekanden örn den
eventuella arbetskraftsreserv, som skulle kunna finnas vid vägförvaltningens
arbeten. Jag har mycket färska intryck från förhållandena inom vägunderhållet
i ett län. Jag är övertygad örn att dessa erfarenheter lia sin motsvarighet även
i andra län, och jag vet av äldre tiders erfarenhet, att vad jag kommer att
säga inte bara gäller en tillfällig företeelse utan avser något, som sträcker sig
rätt långt tilbaka, lika långt som det överhuvud taget på grund av olika
omständigheter har rått knapphet på tillgänglig arbetskraft i landet. Dessa
erfarenheter ge vid handen, att man har så svårt att fylla behovet av arbetskraft
vid det ordinarie vägunderhållet, att man känner sig rätt bekymrad
över de ökade anspråk, som ställas inför den växande biltrafiken, och att man
skulle bli ännu mera bekymrad, örn några särskilt ogynnsamma omständigheter
skulle inträffa. Någon arbetskraft till anläggningsarbeten förekommer
överhuvud taget inte alls. I den mån några arbetare syssla med annat än vägunderhåll,
sker det endast vid rena förbättringsarbeten eller avslutningsarbeten
på företag, som äro mycket gamla. I det län, som jag närmast syftar på
— det gäller för resten Södermanland, där jag härom dagen hade tillfälle att
ta litet reda på vägförvaltningens arbete och arbetet ute i distriktet — har
nian i de olika vägmästardistrikten för närvarande en arbetsstyrka, som rör
sig omkring 20 man — mellan 17 och 25 man eller något sådant — till förfogande
för vägunderhållet. Det har visat sig så gott som alldeles omöjligt
att även för nödvändiga arbeten öka denna arbetsstyrka.

Jag vill minnas, att herr statsrådet i sitt interpellationssvar erinrade om
att från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har utgått en anmodan till vägförvaltningarna
att ta hänsyn till det behov av arbetskraft, som jordbruket för
närvarande har. Jag är övertygad örn att vägförvaltningarna komma att
ställa sig den uppmaningen till efterrättelse, men jag tror, att det faktiska
läget för vägförvaltningarna är sådant, att det inte finns någon arbetskraft
att avstå, åtminstone inte i någon större utsträckning.

Jag har velat säga detta, för att inte kammaren eventuellt skulle få den
föreställningen, att vägförvaltningarna äro en arbetsgren, där man för närvarande
är så välbeställd i fråga örn tillgången på arbetskraft, att man gott
skulle kunna avstå en hel del till andra, mera betryckta arbetsområden. Det

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
förhåller sig inte på det sättet, utan vägväsendet delar de svårigheter, som det
svenska näringslivet i allmänhet har att tillgodose behovet av arbetskraft.

Medan jag ändå har ordet, herr talman, skall jag be att med bara ett par
ord få fästa uppmärksamheten på ett problem, som kanske inte direkt hör
samman nied frågan om jordbrukets behov av arbetskraft men som jag tror i
mycket stor utsträckning berör näringslivet i allmänhet och särskilt de tillfälliga
störningar, som kunna inträffa i fråga örn tillgången på arbetskraft.
Jag och säkert många med mig ha gjort den erfarenheten, att det mycket livliga
utställningsbyggande, som försiggår på olika orter i landet denna sommar
och som visst tenderar att få ungefär lika stor utsträckning nästa sommar, har
verkat mycket irriterande på de kring utställningsstäderna belägna verkstäderna
och även på jordbruket och näringslivet i allmänhet däromkring,
som se sina möjligheter att fungera något så när normalt starkt minskade.
Sugningen från det kringliggande näringslivet till utställningsbyggandet har
varit utomordentligt stor, inte minst på grund av det forcerade arbete och
den i samband därmed forcerade avlöning, som ges vid utställningarna. Jag
skulle vilja sätta i fråga, örn inte regeringen vid den kommande prövningen
av arbetstillstånd för utställningsbyggnader i landet borde ta hänsyn till
dessa omständigheter och noga överväga, huruvida det inte i nuvarande läge
finns angelägnare saker att låta arbetskraften syssla med än att bygga utställningar.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Domö, som yttrade:
Herr talman! Jag tror, att herr Elon Andersson inte riktigt uppfattade, vad
jag sade, när jag vände mig till statsrådet angående vägförvaltningens arbetsförhållanden.
Jag är alldeles ense med herr Elon Andersson örn att just nu
är det inte något överflöd på arbetskraft att ta, men med anknytning till
statsrådet Strängs påpekande, att det kommer att bli långvariga svårigheter
inom jordbruket, tillät jag mig säga att man bör försöka tillse, att man får
konstruktionen på vägförvaltningsorganisationen sådan, att där kan bli en
elasticitet, som ibland kan vara av största värde, när det gäller att tillgodose
jordbrukets säsongbehov av arbetskraft.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra en komplettering
av mitt tidigare anförande. Det har i diskussionen sagts en del örn möjligheten
att åstadkomma en spärr för flykten från jordbruket till stadsnäringarna.
Jag vill här deklarera, att vi från vårt håll inte vilja vara med om något
slags arbetsförmedlingstvång eller några andra slags tvångsåtgärder för att
hindra ungdomen att gå över från jordbruket till stadsnäringarna. Vi vilja,
att de ungas yrkesval skall vara fritt, och vi veta, att örn man skulle införa
något slags »flyttningsstopp», skulle det vara den bästa metoden att konservera
den, låga levnadsstandarden hos jordbruksnäringens utövare.

Det finns historiska belägg på den saken. Samma problem, som vi diskutera
här i dag, diskuterades i det gamla Horn för 2 000 år sedan, och det är intressant
att konstatera, att när vetenskap och annat gå framåt, står politiken på
samma nivå och brottas med samma problem årtusendena igenom. På den tiden
talades det också örn arbetsförmedlingstvång och flyttningsspärr, och man
genomförde ett direkt förbud för flyttning ifrån landsbygden till städerna.
Resultatet blev, att jordbruksbefolkningen sjönk ned till någonting, som liknade
en slavklass.

Yi vilja naturligt nog, att de unga fritt skola söka sig till de yrken, som bäst
löna sig för dem. Det är alldeles självklart. Man har sagt — med rätt eller
orätt — att murarna i städerna skulle ha det särskilt bra, och man har sagt,

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen. (Forts.)
att de skulle ha en tendens att försöka sätta in sina egna söner som lärlingar
inom sitt eget lukrativa yrke. Örn detta skulle vara riktigt, förstår jag murarna
väl. Man vill naturligt nog, att ens egna barn skola fa det bra. Men jag
förstår inte dem på jordbrukarb!!, som, såsom det ibland händer, vilja försöka
tvångsmässigt behålla barnen kvar vid det mindre lönsamma jordbruksarbetet.
Vi vilja inte ens klandra de unga, som ge sig i väg till städerna. Vi
kunna hedra dem, som stanna kvar på landsbygden och hjälpa till med arbetet
för att höja landsbygden. Men vi klandra inte dem, som ge sig i väg, låt oss i
stället skapa örn landsbygden, så att den blir konkurrenskraftig med stadsbygden
örn arbetskraften. Man bör på landsbygden skapa en arbetets lönsamhet,
en arbetsmiljö och —- det är inte minst viktigt en fritidsmiljö, som är
sådan, att ungdomen verkligen vill stanna kvar.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 492,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 17, över motion angående förslag örn statens övertagande
av Svenska sockerfabriksaktiebolaget och dess verksamhet samt motion örn ökat
statligt inflytande inom sockerindustrien.

Herr förste vice talmannen: Jag hemställer, att första kammaren, som den
15 innevarande månad bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i dess utlåtande
nr 11 gjorda hemställan, vilken, överensstämmer med andra kammarens enligt
det nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna delgivpmgen
av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 214. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1946/47 till fångvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anordnande av skolmåltider jämte en i ämnet väckt motion;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinvestering
i värn pliktslånefond en för budgetåret 1946/47;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markbyte med

Hälsingborgs stad; ,...

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse tor
mästerlotsen P. O. Kolberg och lotsen F. Ii. Pettersson från viss ersättningsskyldighet
till kronan;

nr 344, i anledning av väckt motion örn utredning angående utbyggnad av
kommunikationsnätet i norra Värmland; samt

nr 345, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1946/47 till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården jämte
i ämnet väckta motioner.

Herr talmannen tillkännnagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Urnell ”arden föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av
Minånna om- Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående
sättnings- avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten, dels ock i ämnet väckta moslcatten.
tioner.

Genom en den 5 april 1946 dagtecknad proposition, nr 222, vilken hänvisats
till särskilt utskott, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, anhållit örn riksdagens
yttrande angående den i nämnda protokoll behandlade frågan örn avvecklingen
av den allmänna omsättningsskatten.

På sätt istatsrådsprotokollet utvisade hade föredragande departementschefen
lämnat en redogörelse för resultaten av den s. k. budgetdelegationens överväganden
och i anslutning därtill gjort vissa uttalanden rörande bland annat
nationalinkomstens och statsinkomsternas utveckling under de närmast förestående
budgetåren, möjligheterna till utgiftsminskningar å vissa huvudtitlar,
finansieringen av det sociala reformprogrammet samt den statliga skattepolitiken.
Departementschefen hade slutligen förordat en avveckling av den allmänna
omsättningsskatten från och med den 1 januari 1948. I samband härmed
hade. departementschefen uttalat, att förslag örn upphävande av 1940 års förordning
i ämnet syntes böra föreläggas 1947 års riksdag, sedan de med upphävandet,
sammanhängande detaljfrågorna underkastats ytterligare beredning.
Vid den fortsatta beredningen borde bland annat beaktas spörsmålen örn man
borde bibehålla en särskild beskattning av varor, som nu vore underkastade
skärpt omsättningsskatt, och vilka former en dylik beskattning i sådant fall
skulle erhålla.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till
utskottet, nämligen

inom första hammaren:

nr 333, av herr Domö m. fl.,

nr 334, av herr Andersson, Elon, ävensom

inom andra hammaren:

nr 497, av herr Persson i Landafors m. fl.,

nr 511, av herr Ohlin, samt

nr 512, av herr Shoglund i Doverstorp m. fl.

Utskottet hade vidare till behandling förehaft en inom andra kammaren av
herr Jansson i örebro m. fl. väckt motion (nr 338) örn avskaffande av den allmänna
omsättningsskatten.

I de likalydande motionerna I: 333 av herr Domö m. fl. och II: 512 av herr
Shoglund i Doverstorp m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte, med beaktande
av i desamma framförda synpunkter och förslag, dels uttala sig för omsättningsskattens.
borttagande, dels ock, för främjande av en gynnsam ekonomisk
utveckling i vårt land, förorda en successiv allmän sänkning av den direkta
beskattningen.

De likalydande motionerna I: 334 av herr Andersson, Elon, och II: 511 av
herr Ohlin. utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala sig för att allmän omsättningsskatt icke skulle uttagas efter
den 31 december 1946.

I motionen II: 338 av herr Jansson i örebro m. fl. hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta avskaffa den allmänna omsättningsskatten samt hos Kungl. Maj :t
hemställa örn sådana direktiv till statens priskontrollnämnd, att verkningarna
av skattens slopande genom priskontrollnämndens åtgöranden komme konsumenterna
helt till godo.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.).

Motionen II: 497 av herr Persson i Landsförs m. fl. hänvisade till motionen
II: 338 samt utmynnade i förslag att riksdagen skulle besluta att från och
med den 1 januari 1947 upphöra med uttagandet av allmänna omsättningsskatten
samt att 1940 års förordning örn allmänna omsättningsskatten skulle upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen måtte under åberopande av vad utskottet förut i utlåtandet
anfört till Kungl. Majit hemställa örn förslag angående den allmänna omsättningsskattens
avveckling från och med den 1 juli 1947, vilket förslag jämväl
borde avhandla frågan huruvida särskild beskattning av varor, som nu vore
underkastade skärpt omsättningsskatt, skulle bibehållas;

B. att de i förevarande utlåtande omförmälda av utskottet behandlade motionerna
I: 333, I: 334, II: 338, II: 497, II: 511 och II: 512, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottets uttalande bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade;

2) av herrar Domö, Ivar Anderson, Nordenson, Skoglund i Doverstorp och
Hagberg i Malmö, vilka ansett, att utskottets utlåtande hade bort erhålla den
lydelse, som i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte under åberopande av vad utskottet i det av reservanterna
förordade utlåtandet anfört till Kungl. Majit hemställa örn förslag angående
den allmänna omsättningsskattens avskaffande vid den tidpunkt, som
på grund av föreliggande omständigheter vore lämplig, dock senast vid utgången
av 1947,

B. att riksdagen måtte uttala sig för en successiv allmän sänkning av den
direkta beskattningen för främjande av en gynnsam ekonomisk utveckling i
vårt land,

C. att de i förevarande utlåtande omförmälda, av utskottet behandlade motionerna,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. och
B. hemställt, icke måtte föranleda någon, riksdagens åtgärd;

3) av herrar Holmbäck och Ohlin, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den avfattning berörda reservation visade, slutande med en hemställan,

A. att riksdagen med bifall till motionerna I: 334 och II: 511 måtte under

åberopande av vad utskottet i det av reservanterna förordade utlåtande anfört
till Kungl. Majit hemställa örn förslag angående den allmänna omsättningsskattens
avveckling från och med den 1 januari 1947, vilket förslag - -

bibehållas;

B. att -— --motionerna I: 333, II: 338, II: 497 och II: 512, i den man

—■ --åtgärd.

Herr Strand: Herr talman! Till Kungl. Maj:ts proposition nr 222, som behandlas
i nu föreliggande utskottsutlåtande och vari hemställes örn riksdagens
yttrande angående omsättningsskattens avveckling, har också knutits en finansiell
översikt rörande den troliga inkomstutvecklingen under de närmaste åren
och, med stöd därav, det utrymme som kan finnas för ytterligare utgifter. Såväl
utskottets majoritet som samtliga reservanter uttala sin tillfredsställelse
över att en sådan finansplan har förelagts riksdagen, som därigenom givits

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 194(i lin.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättning sskatten. (Forts.)
tillfälle att diskutera förutsättningarna för genomförande av de aktuella reformförslagen
och samtidigt den framtida skattepolitiken.

Avvecklingen av omsättningsskatten har inte föranlett någon större meningsskiljaktighet
inom utskottet, eftersom samtliga ledamöter ha varit eniga om
att denna skatt tillkommit under omständigheter, som motivera att den avskaffas
så snart förhållandena det medgiva. Rörande tidpunkten, för avvecklingen
har emellertid enighet icke kunnat vinnas, men till denna sak ber jag
att få återkomma litet längre fram.

^Av de omfattande reservationer, som knutits till utskottets utlåtande, framgår
att finansplanen, som nu skall behandlas i samband med omsättningsskattens
avveckling, har blivit huvudfrågan och omsättningsskatten endast en, detalj
i denna. Det är kanske också det naturliga. Frågan om den framtida ekonomiska
utvecklingen är icke endast en stor och betydelsefull ekonomisk angelägenhet
utan också en fråga av stor politisk räckvidd, ty den innefattar ju
inte bara frågan örn vilka inkomster vi kunna räkna med i fortsättningen utan
också hur dessa skola användas och disponeras i folkhushållet.

Departementschefen har i sin proposition accepterat det gynnsammaste av
de alternativ rörande den framtida inkomstutvecklingen, som uppställts av
professor Lundberg i hans prognos. Den finns fogad till propositionen som
särskild bilaga. Utskottet har för sin del funnit, att dessa antaganden äro välgrundade,
och har icke heller någon erinran att göra mot att de läggas till
grund för framtidsprognosen. Icke heller reservanterna vilja göra gällande annat
än att det finns goda skäl för denna ståndpunkt. I motionerna I: 333 och
II: 512 vågar man till och med räkna med en ännu något gynnsammare utveckling.
I motionerna I: 334 och II: 511 räknar man med att omläggningen
av skatteuppbörden till skatt vid källan skall på grund av förskjutningen
fram i tiden av de inkomster, på vilka skatterna beräknas medföra ett ännu
bättre resultat av själva skatteuppbörden än man räknat med i propositionen.
Utskottet håller heller icke för otroligt, att dessa antaganden kunna komma att
besannas, men har ändå hållit det för säkrast att följa den något försiktigare
beräkningen.

I fråga örn den antagna inkomstutvecklingen kan man sålunda säga, att
det är samma tråd, som håller ihop propositionen, utskottets utlåtande och reservanternas
särmeningar och att det följaktligen blir samma alternativ, som
vi skola hålla i, när vi gå att diskutera, hur de framtida väntade inkomsterna
skola användas.

Den sammanställning över förslagen till utgiftsökningar inom de olika departementen,
som återfinnes i propositionen, ger vid handen, att i början av
1950-talet skulle utgiftsökningarna uppgå till sammanlagt något över 1 500
miljoner kronor. Det är uppenbart, säger departementschefen, att endast en
mindre del av denna utgiftsstegring skulle kunna få rum inom en balanserad
budget med nuvarande inkomster och utgifter oförändrade.

. Ramen för nya utgifter bestämmes emellertid inte bara av de inkomstökningar,
^ som antas inträda, utan också av de besparingar på utgifterna, som
man vågar . räkpa med, säger departementschefen vidare. Ilan nämner möjliga
besparingar på försvarshuvudtiteln och säger vidare, att man i samband
med införande av barnbidrag kan borttaga livsmedelsrabatterna. Man
kap också, säger han, låta kostnaderna för jordbruksregleringen slå igenom
i ökade produktpriser. Utskottet har ansett sig även i denna del kunna godta
departementschefens rekommendationer i fråga örn tänkbara besparingar
på utgiftssidan. Reservanterna uttrycka sig något mera svävande, framför
allt i fråga om möjligheter till besparingar på försvarshuvudtiteln. Herr

Onsdagen den ID juni 1940 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
Domö och hans medreservanter vilja överhuvud taget inte räkna med någon
större utgiftsminskning på denna huvudtitel, i varje fall inte i nuvarande läge.

Krigskonjunkturskatten kommer enligt redan tidigare fattat beslut att avvecklas,
och omsättningsskatten föreslås av utskottet skola upphöra från och
med den 1 juli 1947.

I propositionen framhåller departementschefen nödvändigheten av en skattelättnad
också när det gäller inkomstskatten i de inkomstlagen, där den måste
anses mest tryckande. För att ge en kännbar lättnad härutinnan erfordras ett
belopp av minst 100 miljoner kronor. Tillsammans med krigskonjunkturskattens
och omsättningsskattens avveckling skulle detta medföra en minskning av
statsinkomsterna på inemot 600 miljoner kronor. En så kraftig minskning av
inkomstsidan kan enligt departementschefens mening icke övervägas. Sänkningen
av inkomstskatten och bortfallet av krigskonjunkturskatten böra därför
motvägas genom ökade tillskott inom den direkta beskattningens ram. Riksdagen
har tidigare pekat på höjda bidrag från förmögenheter både i arvsskattens
och i den särskilda förmögenhetsskattens form. Likaså bör en höjning av
skatteprocenten för bolagen kunna övervägas. Utskottet delar denna uppfattning.

I reservationen av herr Domö m. fl. påyrkas en längre gående skattesänkning,
berörande samtliga skattedragare, och att denna sänkning genomföres
utan kompensation genom höjning av andra skatter. Även reservanterna herrar
Holmbäck och Ohlin förorda en längre gående skattesänkning, när det
gäller de direkta skatterna, än vad departementschefen har ställt i utsikt, och
de avvisa också för sin del tanken på en höjning av beskattningen av arv,
förmögenhet och bolagsinkomster, i varje fall i detta sammanhang.

Utskottet avvisar inte tanken på att all den skattelättnad, som Län rymmas
inom den framtida inkomstutvecklingen, också genomföres, men örn det skisserade
reformprogrammet skall genomföras med prioritetsrätt före ytterligare
skattelättnader utöver vad departementschefen angivit, kan någon sådan ytterligare
skattelättnad icke utlovas. Ej heller är det enligt utskottets mening
möjligt att avstå från höjning av skatterna på arv, förmögenheter och bolagsvinster.
Reservanterna herrar Holmbäck och Ohlin ge icke riktigt klart besked
på denna punkt. I förlitande på en gynnsammare inkomstutveckling förorda
ide större skattelättnader än som äro angivna i propositionen, och vilja
heller inte, i varje fall inte nu, diskutera tanken på en höjning av vissa andra
skatter. Men örn nu dessa gynnsamma inkomstantaganden slå fel, bör det i varje
fall vara klart, hur det då skall bli med reformprogrammet, örn det är det,
som skall läggas på is, eller örn man har någon annan lösning på det ekonomiska
problem, som då uppkommer. Jag anser för min del, att det vore av
värde, örn man fick den frågan besvarad i denna debatt.

Reservanterna herr Domö m. fl. hissa klarare flagg i detta avseende: reformprogrammet
bör skjutas på framtiden, i den mån det icke kan realiseras jämsides
med de av dem föreslagna skattelättnaderna. En sådan politik kan utskottet
icke förorda. Såväl barnbidragen som sjukförsäkringen och de
folkuingsutredningen förordade bostadsbidragen äro frågor av sådan aktualitet,
att de inte gärna kunna vänta längre på sin lösning än intill dess utformat förslag
kan föreläggas riksdagen.

I fråga örn budgetens balansering gör departementschefen uttalanden, som
icke kunna tolkas annat än som en utfästelse att under en bestående högkonjunktur
skall budgetbalans eftersträvas. Att vissa indirekta räntabla utgifter
för att höja folkhälsa och folkbildning, främja rationalisering av en näringsgren,
påskynda vetenskaplig forskning etc. läggas utanför balansen tager icke

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
bort detta intryck. Utskottet har för sin del godtagit dessa synpunkter såsom
tillräckligt preciserade för den framtida budgetpolitiken. Reservanterna herr
Domö m. fl. anmäla avvikande mening och anse, att utskottet bort uttala, att det
icke kan biträda, vad departementschefen anfört i denna fråga, samt rekommendera
försiktighet, så att riksdagen icke binder sig för så stora nya bestående
utgifter, att en smidig anpassning efter en försenad inkomstutveckling svårligen
kan ske utan fortsatt underbalansering av budgeten med vad detta skulle
innebära av ökade risker för ytterligare försämring av penningvärdet. Av detta
framgår tydligt, att det är reformprogrammet, som skall vara kautschukposten
i de framtida statsfinanserna, örn högerreservanternas mening bifalies av riksdagen.

Reservanterna herrar Löfvander, Näsgård m. fl. sysselsätta sig mera utförligt
med departementschefens uttalande i propositionen angående arbetskraftsproblemet
och nödvändigheten av att landets produktiva tillgångar effektivt utnyttjas.
I viss utsträckning kommer naturligtvis denna reservation och vad som har sagts
i propositionen att tangera vad som tidigare i dag har diskuterats, eftersom det
i främsta rummet gäller arbetskraftsproblemet för jordbruket. Departementschefen
har sagt, att på grund av befolkningsutvecklingen måste det härvid i görligaste
mån tillses, att de reserver av arbetskraft, som kunna vara till finnandes,
insättas i produktionen på så sätt, att de alltid komma att effektivt utnyttjas,
och han uttalar också en förmodan örn att det på landsbygden skulle förefinnas
icke fullt utnyttjad arbetskraft. Utskottet understryker betydelsen av uttalandet
örn nödvändigheten av att effektivt utnyttja arbetskraften och av att
man har uppmärksamheten riktad på det förhållandet, att det möjligen kan finnas
icke fullt sysselsatt arbetskraft på något håll, men utskottet säger även i
sitt utlåtande, att det är nödvändigt att man härvid håller ögonen på att jordbrukets
särskilda förhållanden bli beaktade. Reservanterna läsa för sin del ut
något ytterligare i departementschefens uttalande — förmodligen mellan raderna.
De misstänka, att där finns en tanke på att genom ökad rationalisering
och sammanläggning framför allt av de mindre jordbruken försöka få fram arbetskraft
för näringslivets behov, särskilt då exportindustrien. Mot en sådan
tankegång vilja reservanterna uttala en varning.

Till detta vill jag för egen del endast ha sagt, att visserligen öppnar propositionens
uppläggning vida vyer för uttalanden av skilda slag, men jag har
för min del ändå inte fattat utskottets uppgift vara att ingående behandla vårt
framtida arbetskraftsproblem, långt mindre vad som lämpligen bör vidtas för
jordbrukets framtida trevnad och trivsel. Dessa uttalanden i samband med våra
arbetskraftsproblem lia enligt min mening kommit till mera såsom en garnering
till själva finansplanen. Är det någon, som vill svälja vad som har uttalats
i utskottets utlåtande, samtidigt med att vi fatta beslut örn finansplanen,
och någon annan, som anser att nian i detta sammanhang inte bör fästa sig vid
dessa uttalanden, tror jag, att båda ha gjort ungefär samma insats för problemets
lösning. Frågorna finnas kvar och komma helt säkert icke att bindas
i sin framtida behandling genom de uttalanden, som eventuellt kunna göras i
detta sammanhang. Det är också därför, som utskottet icke ägnat något större
utrymme i sitt betänkande åt dem utan inskränkt sig till vad man skulle kunna
kalla mera självklara konstateranden.

Slutligen vill jag upprepa vad jag sade i början av mitt anförande, nämligen
att utskottets ledamöter äro fullkomligt eniga i fråga örn omsättningsskattens
avskaffande, men skiljaktiga i fråga örn tidpunkten. I propositionen
föreslås, att omsättningsskatten skall avvecklas från och med den 1 januari
1948. Onekligen tala också starka skäl för att bibehålla omsättningsskatten
intill denna tidpunkt. De nu framlagda beräkningarna över inkomster och

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
utgifter för budgetåret 1946/47 visa en försämring mot tidigare gjorda antaganden,
och det vore önskvärt att kunna möta det därefter följande budgetåret
med dess nya utgifter för folkpensionsreformen och, som vi hoppas,
för barnbidragen med så stark finansiell ställning som möjligt. Å andra sidan
synes prisutvecklingen peka i sådan riktning, att den allmänna prissänkning,
som kan väntas vid omsättningsskattens borttagande, kan få stor betydelse
som utjämningsfaktor. Utskottet förordar därför, att avvecklingen sker
redan den 1 juli 1947. Skulle förhållandena utvecklas på ett sådant sätt, att
det kan befinnas angeläget att avvecklingen sker ännu tidigare, bör enligt
utskottets mening frågan därom upptagas till prövning.

Reservanterna herrar Domö m. fl. föreslå omsättningsskattens avskaffande
vid den tidpunkt, som på grund av föreliggande omständigheter är lämplig,
dock senast vid utgången av år 1947, alltså i stort sett i överensstämmelse
med vad som föreslagits i propositionen.

Herrar Holmbäck och Ohlin föreslå, att omsättningsskatten avvecklas från
och med den 1 januari 1947, och äro därvid medvetna örn att ett budgetunderskott
för året 1946/47 kan uppkomma. Detta underskott betecknas emellertid
i reservationen som »bokföringsmässigt», en beteckning som grundar
sig på omläggningen av uppbördsförfarandet. Genom denna omläggning inflyta
nämligen i skatter 300 ä 400 miljoner kronor mindre än normalt under
första halvåret 1947. Huruvida resonemanget är riktigt rent tekniskt skall
jag inte uttala mig örn, men att underskottet får en reell innebörd är jag
övertygad örn. Yad som inbetalas för litet under övergångsmånaderna^ kommer
nämligen icke att inflyta senare. Det är möjligt och kanske också försvarligt
att bagatellisera detta underskott med hänsyn till att det är av engångsnatur,
men med tanke på det ansträngda läget under de närmast därefter
kommande åren har utskottet icke ansett sig kunna förorda den av reservanterna
anvisade vägen, nämligen att slopa omsättningsskatten redan från och
med följande årsskifte.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till första särskilda
utskottets hemställan i dess utlåtande nr 2.

Herr Domö: Herr talman! Det fanns en tid, när man var ganska otålig över
att regeringen inte lade fram någon finansplan. Regeringen lovade att genomföra
en rad vittgående projekt. Det var reformer av olika slag, som
skulle kosta mycket pengar, och överhuvud taget ville man inte tala så mycket
örn var dessa pengar skulle tas. Man gjorde gällande, att man först fick
lov att bilda sig ett begrepp örn vilka utgifter man skulle få och att man
sedan på skattevägen skulle ordna så, att man fick in de pengar som behövdes.

Ännu vid remissdebatten i år framförde oppositionen mycket mycket starka
klagomål över att regeringen inte hade låtit statsverkspropositionen åtföljas
av någon finansplan. Sent omsider har denna nu kommit och blivit
utskottsbehandlad. Det är ju självfallet bättre att den kommer sent än att
den icke kommer alls, men nog är det en alldeles galen ordning, och jag
skulle tro, att inte minst regeringen och majoritetspartiet finna det ganska
obehagligt att finansplanen inte ger möjlighet till täckning av alla de förslag
man har utlovat. I den mån man i finansplanen ställer medel till förfogande,
sker det på ett sätt, som man knappast skulle lia velat tillämpa,
om man hade planerat noggrant från början.

Såsom väntat måste det råda delade meningar om regeringens finansplan,
och dessa delade meningar ha ju kommit till uttryck i utskottsutlåtandet.
Högerns invändningar mot finansplanen sökte vi föra fram i en motion. Hu -

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
vudinvändningarna voro i stort sett, att man, för att få plats för alla de
utgifter, för vilka man — såsom jag redan har sagt — har bundit sig alldeles
för tidigt, måste tillgripa underbalansering, eftersom inkomsterna inte
voro tillräckliga. En underbalansering framstår för den meningsriktning jag
företräder såsom en ytterst vansklig sak, i synnerhet i en så utpräglad högkonjunktur
som den nuvarande.

Vidare förutsätter finansplanen, att vissa utgifter, för vilka man inte har
täckning, skola vara bundna, en bundenhet som från vår synpunkt inte kan
vara annat än olämplig. Något, som vi på det allra skarpaste rikta oss emot,
är att man — för att få pengar till en del visserligen angelägna, men dock i
någon mån uppskjutbara reformer — utan vidare tar pengar från försvaret.
Man låter försvaret bli budgetregulator, och det i en tid, när det minst av allt
är lämpligt att binda sig för en på förhand fixerad minskning av försvarsutgifterna.
Att i ett land som vårt och framför allt i ett läge som det nuvarande
överhuvud taget sätta upp mot varandra reformer och försvar finna vi
oriktigt. Vi mena, att detta sätt att få ökade inkomster för att inte bara täcka
en del utgifter utan också motväga en del skattesänkningar är felaktigt.

I stort sett präglas högerns förslag och regeringens av väsentliga olikheter
i fråga örn synen på den ekonomiska politiken överhuvud taget. När det gäller
reformpolitiken, kunna vi visserligen se olika på frågorna från våra respektive
utgångspunkter, men så vitt jag förstår äro dessa skiljaktigheter inte
av någon större betydelse. De gälla i regel tiden och sättet för reformernas
genomförande. Men vi äro fullt överens örn att många stora och viktiga sociala
reformer skola genomföras under de närmaste åren.

När det sedan gäller, hur man skall skaffa pengar och på vilket sätt man
överhuvud taget skall organisera det ekonomiska livet i landet — själva produktionsinriktningen,
produktionsordningen o. d. — är det emellertid uppenbart,
att det föreligger väsentligt olika uppfattningar mellan majoritetspartiet
och i varje fall den, meningsriktning jag representerar. Det är dock givet,
att örn oppositionen nu kritiserar regeringens finansplan, har den också
skyldighet att söka framlägga sin syn på saken och sina riktlinjer. Högern
har försökt göra detta i den motion, som jag nämnde. I denna ha vi — liksom
finansministern — följt de inkomstberäkningar, som lia kommit fram genom
bearbetning av föreliggande uppgifter. Vi ha bl. a. använt riksräkenskapsverkets
och konjunkturpolitiska institutets prognoser. Därvidlag ha vi kommit
till en något högre inkomstsiffra än ifinansministern, beroende på att vi
använt en annan metod än han för att beräkna inkomstflödet under de närmaste
åren. Vi bygga emellertid i stort sett på samma gynnsamma alternativ
för produktionsutvecklingen. I vilken mån den ena eller den andra parten har
rätt får utvecklingen visa. I varje fall äro inte olikheterna särskilt stora.

Men då det gäller själva sättet för finansieringen i form av uttagningen av
skatter, skilja sig —- som jag nyss sade — uppfattningarna väsentligt åt. Vi
framhålla, att det är nödvändigt att få till stånd en lindring av beskattningen.
När det gäller sådan lindring råder det ju enighet mellan regeringen och alla
partier örn att omsättningsskatten skall bort. och som herr Strand yttrade föreligger
det på den punkten inte några andra motsättningar än något delade
meningar örn tidpunkten för omsättningsskattens avskaffande.

Herr Strand nämnde, att det inom utskottet inte hade varit så mycket resonemang
örn omsättningskattens avskaffande, eftersom denna fråga ansågs vara
av underordnad betydelse i utskottets arbete. Men desto mera hade man diskuterat
den ekonomiska planeringen, som inte bara är viktig ur ekonomisk synpunkt,
utan också har politisk betydelse ■— ungefär så föllo^hans ord. Den har
naturligtvis en mycket stor politisk betydelse, och jag tillåter mig fråga: är

Onsdagen den 19 juni 194G fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
detta riktigt? Skall ett lands ekonomi domineras av politiska synpunkter mera
än av ekonomiska?

Regeringens ekonomiska politik Ilar sedan långa tider gått ut på att genom
generös användning av skatteinkomster o. d. i viss riktning göra vårt lands
ekonomi i hög grad politisk. Det borde enligt min mening inte vara på det
sättet. Ett lands ekonomi borde ligga utanför den politiska stridslinjen i högre
grad än vad som har kommit att bli fallet. Men sä som det nu förhåller sig
är jag ense med herr Strand örn att just handläggandet av denna fråga är av
dep allra största politiska betydelse. Vi anse det oriktigt att lägga upp inkomst-
och utgiftsplanerna på det sättet, att utgifterna i en högkonjunktur inte
täckas av inkomsterna. Vi rikta oss mycket bestämt emot den underbalanseringspolitik,
som finansministern har bundit sig för. Vi anse den vara olycklig,
framför allt därför att den i nuvarande läge kommer att medföra en påfrestning
på vårt penningvärde, som inverkar menligt på de ekonomiska förhållandena
här i landet. Just vården örn penningvärdet är för närvarande, såvitt jag
förstår, en av de allra främsta uppgifterna för en svensk finansminister. .Jag
tror, att finansministern också själv inser, att det är så, men det hindrar inte,
att jag för min del vill göra gällande, att det i hög grad är finansministerns
egna åtgöranden, som ha fört oss i det läge som vi nu befinna oss i. Lönenivån
har undan för undan gått uppåt, och det i sin tur har pressat prisnivån. Det
nuvarande prisstoppet håller på att sprängas, och allt detta hotar att föra till
en utveckling av den art, som jag nyss talade om.

Det är ett förhållande, som jag i samband med detta särskilt vill fästa uppmärksamheten
på. Vi lia nu överfull sysselsättning med brist på arbetskraft.
Vi ha ont örn varor — det är svårt att få så mycket varor som svarar mot
penningtillgången. Detta läge blir naturligtvis ännu mer påfrestande på
grund av att vi i stor utsträckning åtagit oss export mot krediter. Det var
självfallet nödvändigt i samband med slutet av kriget, att vi med våra resurser
bidrogo att rätta till vad som var dåligt och vrångt ute i världen, och
därvid var det också nödvändigt att lämna vissa krediter. Men frågan är nu,
örn inte vi, då vi nu bättre än förut kunna se hur pass dåliga importmöjligheterna
te sig på den internationella varumarknaden, måste erkänna, att vår kreditpolitik,
som tär hårt på våra tillgångar, kan gå för långt. Vi ha kommit in
på en ganska riskabel utveckling. Jag förstår fuller väl finansministerns uttalande.
att han från sina utgångspunkter tycker att vi ibland exportera för
mycket. Handelsministern talar däremot örn att man skall befrämja exporten.
Hur är nu förhållandet mellan herrarna? Är det finansministerns uttalanden
eller handelsministerns, som äro giltiga? Såvitt jag förstår är det av stor
vikt att söka komma fram till ett större varuutbyte med våra. handelspartner
ute i världen. Vi skola försöka få en så fri handel som möjligt. Men när
det gäller frågan, i vilken omfattning vi skola kunna exportera .mot lämnamde
av kredit utan att få tillräckliga varumängder i stället, undrar jag örn vi inte
ha kommit i ett läge, där man får börja överväga, örn man inte måste anlägga
en något restriktivare syn på saken. Jag ifrågasätter, om man inte får ställa
strängare krav på fullgörandet av de utländska prestationer, som äro en förutsättning
för våra kreditavtal. Jag tror man kan förena en sådan restriktivitet
och sådana krav att få varor med eif hänsynstagande till våra skyldigheter
både att internationellt hjälpa till och att fullgöra avtalen på sätt som
man har avsett.

Finansministern säger själv, att man i högkonjunkturtider inte bör underbalansera.
Men är då detta hans yttrande riktigt förenligt med vad som har
kommit fram i finanspropositionen? Finansministern har tvingats till en viss

Första kammarens protokoll 1946. Nr 25. 3

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
underbalansering för att få pengar till de reformer som äro utlovade. Men det
märks, att lian känner sig vara ute på osäker mark, när lian talar örn att man
inte skall underbalansera annat än i undantagsfall och bara enligt vissa strängt
uppdragna, enkla och praktiskt tillämpliga regler. Han Ilar nämligen inte kunnat
närmare precisera dessa — som han kallar det — enkla regler, efter vilka
en sådan tillfällig underbalansering skall kunna ske. Här råder alltså betänklig
oklarhet.

När det gäller den skattelättnad, som finansministern ställer i utsikt, gör
han på det sättet, att han lättar skatten för en grupp, men i stället ökar den
för en annan. Vi kunna inte anse det vara rätta sättet. Här Ilar under kriget
utlovats, att de skattebördor, som pålagts undan för undan, skola lättas. De
äro tillfälliga, har man sagt, och därför menar jag att man måste sträva efter
en allmän generell skattelättnad. Men det är inte enbart för att löftena skola
uppfyllas. Man måste också söka få ett rimligt skattetryck för att kunna
skapa en sådan ekonomisk situation i landet, som man måste ha för att överhuvud
taget kunna få möjlighet till och lägga säker grund för önskvärda
sociala reformer. Vi förmena därför från högerhåll, att det är nödvändigt att
sänka skatterna. Förutsättningen för våra ekonomiska beräkningar är god
produktion och stark vilja hos näringslivet att söka åstadkomma det bästa.
För att skapa denna förutsättning måste enligt vår mening dels näringslivet
ges trygghet mot förkvävande statsingripanden och dels skatterna vara sådana,
att de inte hämma produktionen. Därför ha vi för vår del motsatt oss vissa
skatteskärpningar, som föreslås i finansplanen. Vi ha uttalat oss emot skärpning
av arvs- och förmögenhetsskatterna och mot skärpning av bolagsbeskattningen.
Vi äro tydligen den enda grupp som går på den linjen. Utskottsmajoriteten
sväljer villigt och snällt vad finansministern har föreslagit med undantag
av att utskottet gör ett litet restriktivt uttalande örn att normala kostnader
för arbetsmarknadens reglering böra läggas inom balanseringsramen, och
understryker, att man vid underbalanseringen bör iaktta en viss försiktighet.
Bondeförbundsreservationen godtar, såvitt jag förstår, lika snällt och villigt
finansministerns uttalanden i finansplanen om skatteförändringarna. I reservationen
säges det bara, att förmögenhets- och arvsskatterna inte få drivas till
sådan höjd, att sparviljan och därmed kapitalbildningen försvåras eller sättes
ur spel. Men man har inte satt någon gräns eller angivit vad uttalandet innebär.
Jag måste alltså tolka bondeförbundsreservationen så, att den helt och
fullt godkänner finansministerns förslag i olika hänseenden, med undantag av
att den med rätta går skarpt emot finansministerns uttalande örn möjligheten
att mobilisera arbetskraft från jordbruket. För närvarande kan ju ingenting
förefalla så barockt som påståendet att det skulle finnas arbetskraftsreserver
på landsbygden. Finansministern svarar naturligtvis, att han har tänkt på
framtiden, men det hindrar inte att vi på landsbygden tycka mycket illa om
att denna tanke har framförts på detta sätt.

Folkpartiets reservation svävar — tillåt mig att säga det — som vanligt på
målet när det gäller vad partiet vill i dessa frågor. Folkpartimotionen står, så
vitt jag begriper, inte i den relation som man kunde önska till folkpartiets
reservation till utskottets utlåtande. Man talar i motionen, örn jag minns rätt,
örn att vår arvsbeskattning är relativf låg, varigenom man ju indirekt säger, att
man kan tänka sig en höjning av densamma. I reservationen ger man emellertid
uttryck för den uppfattningen, att skatten på de mindre förmögenheterna tvärtom
bör sänkas. Jag har svårt att förstå denna dubbelhet i resonemanget, liksom
jag överhuvudtaget har svårt att fatta de principer, på vilka man bygger olika
påståenden i folkpartiets motion, Liksom utskottets ärade ordförande skulle jag

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättning sskatten. (Forts.)
med allra största intresse vilja höra närmare utvecklas de skäl, varpå folkpartiet
g-rundar sin reservation.

Högern har för sin del försökt att göra upp ett alternativ till finansplanen. Vi
ha kritiserat finansministerns beräkningar och försökt att lägga fram klara
siffror över hur inkomster och utgifter enligt vår mening komina att te sig.
I folkpartiets motion rör man sig blott med påståenden och vill inte framlägga
några siffror. Man har förut från folkpartiets sida en gång sagt, att man önskar
en noggrant uppgjord tioårsplan. Nu däremot säger man, att man inte före år
1947 kan ta någon ställning till frågan om utvecklingen av olika poster i statsfinanserna.
I stället för att prestera klara linjer över hur folkpartiet ser läget
och vill ha det ordnat i framtiden kommer man blott med önskningar och påståenden
som borde klarare belysas än vad som har skett.

Jag skall, herr talman, inte bli långrandig men vill säga ytterligare några
ord örn bolagsbeskattningen. Finansministern framhåller i propositionen såsom
en förutsättning för en gynnsam utveckling, att goda allmänna betingelser råda
för företagsamheten och vinstutvecklingen. Samtidigt är han dock beredd att
höja bolagsbeskattningen, och även utskottet har anslutit sig till denna tanke.
För närvarande utgör bolagens sammanlagda vinstsumma enligt taxeringarna
nära 1 000 miljoner kronor. Av detta belopp betala de, örn kommunalskatten antages
utgå med 10 procent, 400 miljoner kronor i skatt. Om de behålla likaledes
10 procent, eller 100 miljoner kronor, kvar i företagen för dessas utbyggnad,
kunna de utdela till aktieägarna 480 miljoner kronor. Denna summa, som ju
blir beskattningsbar inkomst hos aktieägarna, kan antagas giva staten och kommunerna
ytterligare 200 miljoner kronor, varefter för aktieägarnas eget privata
bruk skulle återstå 280 miljoner kronor. Om finansministern räknar med att
höja bolagsskatten, så att den ger honom ytterligare 80 miljoner kronor — en
siffra som nämnts i pressen ■— måste han höja bolagsskatten väsentligt mer än
med åtta procent på grund av minskningen av aktieägarnas statsskatt. Vid oförändrad
bruttovinst på 1 000 miljoner kronor måste han i själva verket höja bolagsskatten
med minst 12 procent, såvitt jag förstår. Bolagen skulle i så fall få
betala 540 miljoner kronor i skatt till stat och kommun. Örn de alltjämt skulle
vilja bygga ut sin verksamhet för 100 miljoner kronor, måste utdelningen till
aktieägarna sänkas från 480 miljoner kronor till 360 miljoner kronor. Är det
detta som finansministern menar med goda vinstutsikter för företagsamheten?
Min slutsats här är bestämd av antagandet örn oförändrad bolagsvinst på 1 000
miljoner kronor brutto. Skola bolagen kunna bevara sina utdelningar, kan jag
inte förstå annat än att de måste söka vältra över skatten på konsumenterna
genom höjda varupriser. Måste skattehöjningen då inte komma i strid med de
penningpolitiska strävandena att bevara penningvärdet? Kommer det inte i så
fall att bli en annan form av omsättningsskatt?

Vi lia i det läge, vari vi nu befinna oss, mycket goda utsikter att via en stark
produktion och företagsamhet överhuvud taget i landet uppnå en framtida god
ekonomisk ställning, förbättrad levnadsstandard och ökade möjligheter ätt
genomföra de sociala reformerna. I det läget för man från regeringens sida
fram principer i fråga om vår ekonomi och vårt skattesystem som, så vitt jag
förstår, i hög grad äventyra den utveckling, sorn vi inte bara kunna hoppas på
utan sorn vi även kunna förvänta skall inträda, örn inga återhållande krafter
sättas i gång genom sådana förslag som numera ofta komma från regeringen.
Denna ovisshet för näringslivet utgör en svår hämning, sorn kan bli till stort
hinder för den kommande utvecklingen. Jag kan, herr finansminister, inte undanhålla
den reflexionen, att den ekonomiska politik, som regeringen för närvarande.
för, i viss män är ett bevis på obeslutsamhet, meri kanhända också ett
medvetet fullföljande av den socialistiska ekonomiska politik som alltid har för -

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
fäktats av finansministern. Denna politik är i nuvarande tider så betänklig, att
jag måste uttala en bestämd varning mot att fortsätta densamma. Pressen på
vårt penningvärde är så stark, att det mot densamma måste företagas åtgärder
av sådan art, som kräva både en bestämdare hållning från regeringens sida i
åtskilliga avseenden och ett samlande av alla krafter kring en gemensam politik
som bygger mer på neutral grund än den ekonomiska politik som regeringen för
fram.

Jag slutar med att förklara, att vi från vår sida äro beredda till all den
medverkan som kan påfordras, därest regeringen för en politik som ger möjlighet
att i stort sett på den hittillsvarande produktionsordningens grund bygga
samhället vidare. Framföres det emellertid undan för undan förslag som skapa
modlöshet och .osäkerhet, kommer det att bli mycket svårt att få till stånd en
motvikt mot ett ogynnsamt händelseförlopp beträffande vårt penningvärde
och våra ekonomiska förhållanden, som vi nu så väl behöva.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa ord yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson, Elon: Det ligger i sakens natur, herr andre vice talman,
att en prognos örn våra finansiella framtidsutsikter, som sträcker sig över så
många osäkra år framåt, måste bli mycket oviss. Det är lika givet att en på
dessa prognoser uppbj''ggd ekonomisk framtidsplan också måste förete en hel
del ovissa och osäkra drag. Det förefaller mig, som örn det under sådana förhållanden
vore ganska fruktlöst att diskutera storleken av de framdeles till
förfogande stående medlen så noggrant att man fäster sig vid om det finns tio
miljoner mer eller mindre till förfogande. Här rör det sig överhuvud taget örn
så stora och osäkra tal, att diskussionen borde kunna föras efter något större
linjer än ett noggrant och ängsligt penetrerande av huruvida den eller den
miljonen är den absolut rätta eller mest antagliga.

Så vitt jag förstår, har den ekonomiska plan, som finansministern har framlagt
och som har varit föremål för särskilda utskottets behandling, som sin
huvudsakligaste och mest betydande uppgift att visa, huruvida det finns möjligheter
att inom en antaglig ram få plats för stora reformförslag, som kräva
betydande utgifter. Huvudsaken har varit att ge en allmän föreställning om
huruvida detta är möjligt och icke att noggrant avväga precis hur många miljoner
som vid den eller den tidpunkten stå till förfogande för dessa ändamål.

Jag uttalar gärna min tillfredsställelse med att de statsfinansiella beräkningar,
som ha gjorts, ha givit till resultat, att det har visat sig möjligt att
utan överansträngning av våra ekonomiska resurser genomföra ett socialt, reformarbete
av mycket betydande mått. Det har varit möjligt att — såsom riksdagen
förmodligen senare i dag kommer att besluta — genomföra en betydande
förbättring av våra folkpensioner. Det har även visat sig möjligt att inom
den ekonomiska ramen inom en snar framtid också lösa frågan örn allmänna
barnbidrag. Man åstadkommer därigenom en välbehövlig hjälp åt de gamla och
en lika välbehövlig hjälp åt de barnfamiljer som tidigare på grund av skatteavdragsbestämmelserna
icke ha kunnat utnyttja den hjälp, som samhället .har
avsett att ge åt barnfamiljerna. Det är redan nu klart, att våra ekonomiska
möjligheter tillåta genomförandet av ett socialt reformarbete av dessa mått.
Det har den ekonomiska plan, som här förelagts, bevisat till full evidens.

Hur det sedan kommer att förhålla sig med de ekonomiska möjligheterna till
fortsatt utbyggande av det sociala reformarbetet är måhända för närvarande
mer oklart. Det betyder ingalunda, att det råder oklarhet beträffande önskvärdheten
av den fortsatta sociala upprustningen. Det är högeligen önskvärt,
att planerna på en demokratisering och utbyggnad av vårt undervisningsväsen

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
kunna förverkligas. Det är också nödvändigt, att det sociala reformarbetet
kan fortsättas. Det blir emellertid nödvändigt att ta ställning till dessa frågor
efter prövning av den stats finansiella utvecklingen och övriga förutsättningar
för ett sådant reformarbetes genomförande. Jag kan för min, del odelat ansluta
mig till de uttalanden, som finansministern gör i propositionen, när han
påpekar, att det »har inte synts1 nödvändigt att redan nu söka ta ståndpunkt
till de frågor örn avvägning mellan olika framtida önskemål, som därvid kunna
uppkomma.» Detta så mycket mindre som man vid en senare tidpunkt, när de
statsfinansiella möjligheterna till en sådan fortsatt social upprustning kunna
föreligga, kan säkrare bedöma, hur stort område vi lia till förfogande och vilka
fortsatta reformkrav som då först böra komma i fråga.

I stort sett har jag ingen anledning att resa någon kritik mot grunderna för
de beräkningar som återfinnas i propositionen. Jag tror, att det är riktigt, när
finansministern grundar sina antaganden på det som här kallas det mest gynnsamma
alternativet. Jag tror också, att hans uttalanden beträffande de besparingsmöjligheter
på olika områden, som kunna föreligga, äro i stort sett riktiga
och att man således1 vid det fortsatta bedömandet av dessa angelägenheter
vågar utgå från ungefär samma förutsättningar som dem som finansministern
här gjort till sina. Det finns emellertid i finansministerns beräkningar, liksom i
det utlåtande som särskilda utskottet har avgivit, ett par punkter som ur mina
synpunkter kunna förtjäna ett närmare övervägande.

I propositionen räknar finansministern med möjligheten att åstadkomma en
sänkning av den, direkta beskattningen med ett belopp som fixeras till ungefär
100 miljoner kronor. Han anser det emellertid nödvändigt, att detta belopp
skall återföras genom en höjning av andra skatter. I och för sig betraktar jag
det såsom ett framsteg, måhända beroende på den diskussion som har förts
under de senaste månaderna, att finansministern har visat sig i så stor utsträckning
som här skett beakta nödvändigheten att åstadkomma en lindring
av skattebördan. Det lider inte längre något som helst tvivel om att majoriteten
av de svenska medborgarna önskar att en skattelättnad skall betraktas
såsom en lika viktig angelägenhet som åstadkommandet av sociala reformer.
Det betyder ju icke att man önskar en bordläggning av den sociala upprustningen
så länge att. man först lyckas bringa ned beskattningen till förkrigsnivå,
men man vill inte heller köpa en alltför forcerad upprustning genom att
behålla det nuvarande skattetrycket. Att finansministern har beaktat önskvärdheten,
och jag kan gärna säga nödvändigheten, att samtidigt med att man
förbereder en social upprustning också åstadkomma en lättnad i skattebördan
betraktar jag, som sagt, som ett framsteg. Jag kan för min egen del inte värja
mig för det intrycket, att detta framsteg har sin grund i den diskussion som.
har förts. Jag föreställer mig, att örn så skulle vara fallet, behöver detta i och
för sig inte minska bärkraften i de skäl sorn Ira föranlett finansministern, till
detta ställningstagande. Jag tror att man i dag kan konstatera att alla partier
äro ense örn att en sänkning av inkomstbeskattningen bör ske. Jag vågar även
antaga, att man är eller kan bli ganska ense också om storleksordningen för
skattesänkningen, även om skilda åsikter skulle fiireligga i dråga örn sättet
för dess åstadkommande. Den viktigaste skillnaden i ståndpunktstagandet härvidlag
kommer viii att bli, orri det skall lili fråga örn en verklig skattesänkning
eller örn åtgärden skall inskränka sig till en viss omfördelning av skattebördan.
Finansministern, och även särskilda utskottet, har redan nu gjort bestämda
uttalanden i den riktningen, ali. inkomstskatt esil nkningen icke kan ske
med mindre än attén höjning av beskattningen sker på andra områden. Det är
således mindre fråga örn en verklig skattelindring iin en omf avdelning av den
skattebörda som för närvarande finns. Den skall således bibehållas ungefär i

Nr 23.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
sin nuvarande sammanlagda storlek, men bärandet av skattebördan skall ske
efter något andra grunder än hittills. Jag kan inte tolka ett uttalande i särskilda
utskottets utlåtande på annat sätt än att man förmenar, att även örn det
i framtiden för genomförandet av de sociala reformerna inom den antagna ramen
inte skulle visa sig nödvändigt att företaga en höjning av de skatteformer,
sorn nu ifrågasättas till förhöjning, så skulle en dylik skattehöjning ske i alla
fall, eftersom pengarna då eventuellt skulle kunna användas till annat ändamål.

När det gäller denna omfördelning av skattebördan, hänvisar man ifrån finansministerns
och utskottets sida främst till möjligheten att höja bolagsbeskattningen,
den särskilda förmögenhetsbeskattningen och arvsbeskattningen.
Jag konstaterar liksom den föregående ärade talaren, att man ifrån bondeförbundets
sida inte tycks lia så mycket att invända mot möjligheten att höja bolagsbeskattningen
och att man principiellt inte heller motsätter sig en höjning
av förmögenhetsbeskattningen, ehuru man där tillråder en viss försiktighet med
hänsyn till de speciella intressen som bondeförbundet kan beräknas ha. Därutöver
konstaterar man ju på det hållet också, att man anser det skäligt att
återvinna något av det som faller bort genom en sänkning av inkomstskatten
för de lägre inkomsttagarna genom att höja inkomstbeskattningen för de större
inkomsttagarna.

För min personliga del, och jag tolkar i det fallet mitt partis mening, har
jag icke ansett det nödvändigt att för dagen ta ställning till frågan örn ofrånkomligheten
av en skattehöjning eller hur en sådan i så fall skall ske. Jag har
den uppfattningen, att man ännu har tid att överväga den saken och att man
också bör underkasta den frågan mycket noggranna överväganden, innan definitiv
ställning tages.

I fråga örn bolagsbeskattningen vill jag bara påpeka, att en höjning av densamma
kan tänkas komma att verka oförmånligt på prisbildningen och produktionsmöjligheterna.
Man bör därför i varje fall, innan man bestämmer sig
för en höjning av bolagsbeskattningen, noga pröva de olägenheter, som en
dylik höjning kan medföra, och väga dem mot den eventuella nödvändigheten
att därigenom förstärka statens finanser. Beträffande förmögenhetsbeskattningen
gäller ju ungefär detsamma. Man får inte lämna ur sikte den omständigheten
att alltför starka ingrepp kunna verka oförmånligt på sparvil jan och
kapitalbildningen. Man bör därför också i detta fall noga överväga, huruvida
det verkligen är nödvändigt att företaga en dylik skattehöjning. Det kan redan
med nu utgående förmögenhetsbeskattning vara ganska bekymmersamt för
små förmögenhetsägare, som för sitt uppehälle inte ha annat att lita till än
den relativt låga avkastningen av sina små sparade belopp. För dessa befolkningslager
förefaller det mig nödvändigare att överväga möjligheten av en
sänkning av förmögenhetsbeskattningen i stället för en höjning av densamma.
Jag vill gärna tro, att man även i det avseendet skall kunna uppnå något
som närmar sig enighet mellan de olika partierna.

För folkpartiets del ligger det således så till beträffande frågan örn den
direkta beskattningen, att vi äro starkt intresserade av att medverka till en
sänkning av inkomstbeskattningen som i första hand kommer de mindre bemedlade
till godo men som sträcker sig så långt upp över skalan, att nian kan
tala örn en faktisk skattesänkning för de allra flesta av samhällets medborgare.
Däremot hålla vi tills vidare öppen frågan, huruvida denna skattesänkningmåste
täckas genom tillskott av de medel sorn man kan vinna genom en höjning
av andra beskattningsformer. Det kan enligt vårt förmenande hända, att
den ekonomiska utvecklingen förlöper så gynnsamt eller ger anledning till så
gynnsamma antaganden, att en inkomstskattesänkning kan ske utan kompensation
från andra skatteformer. I så fall är det icke nödvändigt att företaga en

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skattehöjning. Skulle denna gynnsamma ekonomiska utveckling icke inträda
— därom vågar jag för min del icke uttala någon mening — faller det av sig
självt, att man får upptaga till övervägande en höjning av andra skatteformer
och då pröva, vilka av dessa ifrågavarande skatter, bolagsbeskattpingen eller
förmögenhetsbeskattningen, som böra drabbas av höjningen och på vad
sätt och i vilken utsträckning denna bör ske.

Utskottets värderade ordförande ville ha ett klart besked, hur det enligt
folkpartiets mening skulle gå, örn den gynnsamma ekonomiska utveckling, som
man tills vidare räknar med som en möjlighet, inte skulle inträda. Han ville
veta, örn det var vår mening, att reformprogrammet då skulle läggas på is eller
örn skatterna skulle höjas. Jag vill då erinra örn att planerna beträffande den
takt i vilken reformerna skola genomföras även i nuvarande läge ha måst
åtskilligt omläggas med hänsyn till de statsfinansiella svårigheterna. Även
för regeringen har det visat sig nödvändigt att uppskjuta genomförandet av
stora reformer, örn vilkas omedelbara behövlighet man tidigare har uttalat
ganska bestämda uppfattningar. Det beror sannolikt på den omständigheten,
som jag tidigare har erinrat örn, att man inom regeringen har blivit övertygad
örn nödvändigheten att jämsides med det sociala reformprogrammets uppläggning
även diskutera en sänkning av skatterna. Det faktum att en^sådan omläggning
av de ursprungliga planerna har måst ske och att man pa detta sätt av
statsfinansiella skäl har varit nödsakad att skjuta några av de sociala reformerna
något i framtiden, kan inte föranleda mig att beskylla regeringen för bristande
reformvilja. Lika litet borde ett dylikt övervägande från folkpartiets sida
ge anledning till en beskyllning mot detta parti av dylik innebörd. Jag föreställer
mig, att en liknande situation kan inträffa även i framtiden, och det
skulle vara oklokt att under sådana omständigheter avge några försäkringar
som utesluta en prövning efter de tvingande ekonomiska omständigheter som
då kunna föreligga. Enligt min personliga mening — och jag skulle mycket
oriktigt tolka traditionen inom det liberala partiet, vars arvtagare folkpartiet
är, örn detta inte även är partiets mening — skall det sociala reformarbetet
fullföljas med ali den kraft som det är möjligt. Men det måste ske med beaktande
av de faktorer som i det aktuella läget äro avgörande. Lika litet som
man nu kan genomföra sociala reformer utan hänsyn till de ekonomiska möjligheterna
— däri inbegripet önskvärdheten av en skattesänkning — kan man
göra det i ett annat läge. Lika litet som önskan om en skattesänkning nu bär
förhindrat genomförandet av så betydelsefulla reformer som folkpensioneringen
och barnbidragen, får i framtiden önskan om en skattesänkning tillmätas en
sådan prioritet, att den förhindrar fullföljandet av det sociala reformarbetet.
Jag tror att man också i framtiden måste pröva frågan örn sociala reformer
jämsides med frågan örn beskattningens höjd. Jag föreställer mig att, med det
intresse som folkpartiet har för det sociala reformarbetets fullföljande med all
den kraft som de ekonomiska omständigheterna ger möjlighet till, strävandena
härtill i framtiden liksom nu skola vinna folkpartiets fulla stöd. De är således
icke fråga örn att lägga reformprogrammet på is för att i fortsättningen
i stället i första hand genomföra en skattesänkning utöver vad som med hänsyn
till det sociala reformarbetets fortsatta nödvändighet kan vara. önskvärt.
Det är i stället fråga om att nied bibehållande av den sociala reformlinjen även
i fortsättningen pröva möjligheterna för dess genomförande med hänsyn till
det ekonomiska läge som då föreligger.

Herr Domö var också rätt intresserad av folkpartiets ställning. Han hade
älskvärdheten att beskylla partiet flir att intaga en mycket oklar ställning
beträffande både, såvitt jag förstod det, det sociala reformprogrammet och
do ekonomiska möjligheterna. Jag hade inte tänkt att det i denna debatt

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skulle vara nödvändigt att upptaga någon polemik mellan herr Domö och
mig, men om nu herr Domös beskyllning mot folkpartiet för oklarhet i vissa
avseenden skulle bottna i någon föreställning örn att den linje, som herr Domö
och hans partivänner företräda, besitter någon kristallisk klarhet, skulle jag
vilja bestrida detta.

Hur förhåller det sig egentligen med klarheten i den framtid siiri je, som
herr Domö själv förfäktar? Hur förhåller det sig med herr Domös och högerns
intresse t. ex. för de fortsatta sociala reformerna? I den ekonomiska
plan, som herr Domö presenterat och som jag för min del inte vill på något
sätt underkänna, rör man sig med ett mera optimistiskt antagande än det,
som finansministern har vågat göra. Jag skulle gärna se, att det slår in.
Jag skulle bara vilja påpeka, att det kanske ibland kan vara ofördelaktigt
att stapla upp den ena optimistiska beräkningen på den andra. Men om den
saken skola vi inte tvista, eftersom jag själv lider av en ganska obotlig optimism
i fråga om den ekonomiska utvecklingen.

_ I denna linje inrymmes ett skattesänkningsprogram av mycket betydande
dimensioner. Man rör sig vidare med betydligt mindre besparingar i fråga
örn försvarsutgifterna, än vad finansministern gör, och dem, till vilka folkpartiet
har lämnat sin anslutning. Man kräver en betydligt snävare budgetbalansering
och en hel del sådana saker, som göra, ''att samtidigt som de ekonomiska
möjligheterna ha ökat i en viss grad, har den ekonomiska belastningen
ökat i ännu högre grad.

Det är emellertid speciellt en sak som jag i detta sammanhang skulle vilja
beröra, och den gäller frågan örn barnbidragen.

I herr Domös ekonomiska resonemang finnes ingen plats för en lösning av
Hagan örn barnbidragen enligt den linje, som propositionen upptager. Herr
Domö tycker, att de förslag, som hittills ha framkommit, äro ofullständiga
och i vissa avseenden oriktiga, och vill gärna ha en bättre lösning. Han föreslår
därför en provisorisk lösning, som skulle betyda en besparing på ca 130
ä 140 miljoner eller någonting dylikt.

Jag har emellertid fäst mig vid den omständigheten att den provisoriska
lösning, som herr Domö talar för i sin motion, endast skulle sträcka sig
över budgetåret 1948/49. Det betonas vidare uttryckligen, att denna linje
endast skall vara ett provisorium. Men om det verkligen är på det sättet,
att man vill Ira ett förbättrat barnbidragssystem, vilket möjligtvis kan bli
något billigare men som i varje fall kommer att kosta avsevärt mer än dessa
55 miljoner, vad finns det då för utrymme för detta barnbidragssystem i den
slutgiltiga ekonomiska kalkyl, som herr Domö har presenterat? Jag har svårt
att se, att det finns något utrymme för detta.

Det förhåller sig, såvitt jag förstår, likadant med de övriga sociala reformfrågor,
som stå på dagordningen. De avfärdas med ett allmänt uttalande
örn att det någon gång på 1950-talet bör kunna finnas tillräckligt utrymme
i budgeten för en fortsatt social upprustning. Men hur förhåller det sig även
därvidlag med de klara linjerna? Vart vill man komma? Hur mycket utrymme
har man kvar, och vilket intresse har man för en fortsättning av
detta sociala reformarbete?

Skab man överhuvud taget här beskylla varandra för bristande klarhet i
en fråga, där det på så många områden är omöjligt att skapa klarhet av
ett sådant slag, som man kan ta i händerna och se igenom, är det ju rimligt
att man också för sin egen del på alla punkter presenterar den klarhet, som
man begär att andra skola skapa. Jag har bara tagit en punkt såsom exempel;
jag tror att det skulle kunna finnas flera att framdraga.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Jag skall inte vidare fördjupa mig i en polemisk diskussion örn dylika
saker, utan skall återvända till det huvudtema som jag tänkt säga några
ord om i fortsättningen.

Jag skulle då vilja påpeka, att såväl i fråga om möjligheterna till _ en
skattesänkning som i fråga om möjligheterna till en fortsatt reformpolitik
är den nödvändiga förutsättningen en lycklig utveckling av vårt näringsliv.
Vårt näringsliv måste få arbeta under sådana förhållanden, att det kan utveckla
hela sin expansionsförmåga och skapa den bredare ekonomiska grundval,
som stöder håde den enskilde medborgarens och samhällets ekonomiska
bärkraft, Jag tror att det är på sin plats att man understryker detta och
inte lämnar någon i ovisshet örn den enda väg, på vilken man menar att
den ekonomiska upprustningen är möjlig.

Det gäller också att beakta nödvändigheten av att förhindra en sådan försämring
av vårt penningvärde, att de sociala reformerna och de ekonomiska
framstegen förlora en betydande del av sitt reella innehåll. Lian ringaste
tvivel komma vi i framtiden här att utsättas för en mycket stor påfrestning,
och jag vill gärna uttala den förhoppningen, att finansministern skall lyckas
stå dessa hårda påfrestningar emot.

Jag tror också i likhet med den föregående ärade talaren, att det kan finnas
skäl att i detta sammanhang överväga den handelspolitiska situationen och
bedöma den med hänsyn till våra möjligheter att motverka en hotande inflation.

Jag skall till slut, herr förste vice talman, säga ett par ord örn omsättningsskattens
avskaffande. Jag uttalar min tillfredsställelse med att det särskilda
utskottet vid sitt övervägande av denna fråga bär kommit till den uppfattning,
att så starka sakliga skäl tala för omsättningsskattens snara upphävande, att
man har ansett sig kunna föreslå tidpunkten därför till senast den 1 juli 1947
och ställa i utsikt möjligheten att företaga en avveckling även tidigare.

Jag skulle för min del icke ha ansett det helt onaturligt, örn man på denna
punkt hade kunnat uppnå någon enighet. Då så emellertid icke har skett, skulle
jag vilja påpeka, att när folkpartiet står kvar på sin linje att föreslå skattens
avvecklande redan från den 1 januari 1947, så sker detta huvudsakligast med
beaktande av samma synpunkt, som återfinnes i utskottets utlåtande å s. 28.
Utskottet konstaterar, att en avveckling av omsättningsskatten skulle komma
att medföra en prissänkning, och denna prissänkning tillmäter utskottet mycket
stor vikt. »Enligt utskottets mening», står det där, »innebär sålunda i nuvarande
labila prissituation en prissänkning så stora fördelar, att det synes motiverat
att taga de statsfinansiella konsekvenserna av ett slopande av omsättningsskatten
vid en något tidigare tidpunkt.»

Jag tror att det är så önskvärt och .så angeläget att kunna åstadkomma en
prissänkning, som motverkar den fara, den överhängande fara för indexökning,
som nu föreligger, att omsättningsskattens slopande hör sättas in något tidigare
än till och med vid den tidpunkt, för vilken utskottet har stannat. Någon ekonomisk
omöjlighet att företaga denna operation vid den tidpunkt, som folkpartiet
föreslår — årsskiftet 194(5/47 — föreligger enligt partiets mening icke
— jag skall i det hänseendet inte trötta kammaren med ett uppräknande av
alla de argument, som återfinnas i partiets reservation. Jag tror att det resonemang,
som där fores, är bärande och att det visar, att även örn det bokföringsmässigt
sett skulle kunna föreligga vissa svårigheter att få nästa års budget
balanserad genom omsättningsskattens borttagande från och med årsskiftet,
finns det i värjo fall inte några reella ekonomiska svårigheter, -som tala
emot ett sådant arrangemang. Att bara för att tillgodose de formella önskemålen
underlåta att företaga en åtgärd, som i andra avseenden kan få kanske

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
ganska betydande ekonomiska konsekvenser för det allmänna, förefaller mig
vara att driva de formella önskemålen något för långt.

Jag är således övertygad örn att ett bifall till folkpartiets reservation örn
omsättningsskattens upphävande den 1 januari 1947 kan ske utan att det allvarligt
rubbar de reella grunderna för balanseringen av nästa års budget, och
att fördelarna med ett sådant arrangemang kanske även ur det allmännas synpunkt
skulle visa isig så stora, att en sådan åtgärd bör allvarligt övervägas. Att
man därmed skulle tillmötesgå ett mycket starkt önskemål hos de svenska
medborgarna i gemen, därom behöver jag säkerligen inte övertyga kammarens
ledamöter, och även den omständigheten bör ju i detta sammanhang tillmätas
en viss betydelse.

Jag skall, herr talman, därför sluta med att hemställa örn bifall till den reservation,
som till utskottets utlåtande är avgiven av herrar Holmbäck och
Ohlin.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Då jag tar till orda i denna debatt,
vill jag först i likhet med herr Domö understryka, att det är en närmast
överraskande grad av enighet, som har uppnåtts i fråga örn vissa av förutsättningarna
för vår finanspolitik och vår utgiftspolitik under den närmaste tiden.
Det är en enighet, som är så mycket mer överraskande, som jag snarast hade
väntat, att denna prognos för det svenska näringslivets utveckling, för nationalinkomstens
utveckling och därmed också för statsinkomsternas utveckling skulle
från oppositionens sida ha betraktats såsom allt för optimistisk. Nu har det gått
därhän, att denna, från början som ganska optimistisk ansedda prognos över
den möjliga utvecklingen av våra nationella resurser och vår nationalinkomst av
herr Elon Andersson kan betecknas såsom till full evidens bevisande att vi ha
råd till utgifter inom denna ram. Ja, jag har blivit bönhörd över hövan, och inte
bara på denna punkt, utan så långt ifrån att kritiken skulle ha riktat sig emot
att finansplanen var alltför optimistisk, så ha, med undantag för bondeförbundet,
som uttalar ett varningens ord, både högern och folkpartiet ansträngt sig
nästan över förmågan att räkna upp statsinkomsterna ett gott stycke över vad
jag har vågat mig på. Att detta har berott på intresse att finna utrymme för
sociala utgifter, försvarsutgifter och skattesänkningar, är alldeles riktigt, och
det får var och en erkänna. Jag skall bara tillfoga den erinringen, att vi inte få
större inkomster i framtiden därför att vi räkna fram dem på papperet. Detta
är en av de punkter, örn vilka vår diskussion här i dag måste röra sig.

Men innan jag går in på detta, skall jag säga ett par ord örn bakgrunden,
nämligen hela den ekonomiska utvecklingen. Det är klart att olika åsikter föreligga
örn på vad sätt denna gynnsamma ekonomiska utveckling skall främjas.
Jag tror inte, att det, trots vad som har sagts här, är någon av de avgörande
tvistepunkterna i dag, örn vi räkna med ett i något större utsträckning statsdirigerat
näringsliv eller icke.

Det är bara på en punkt jag skall be att få göra en rättelse, som jag hoppas
kommer i den följande debatten att närmare belysas, och det är när det i propositionen
talas om att för att denna gynnsamma utveckling skall bli möjlig,
så måste man räkna med att vissa näringsgrenar skola kunna draga till sig tillräckligt
mycket arbetskraft. Herr Domö tolkade detta, och jag har hört att det
förut i dag har tolkats på samma sätt, såsom en föreställning att man skulle
ytterligare blotta jordbruket på arbetskraft. Nej, det är inte annat än ett uttryck
för samma uppfattning, som visar sig i hela nationalinkomstberäkningen och
som, såvitt jag förstår, åtminstone från högern och folkpartiet tidigare inte
har kritiserats, nämligen att man för en sådan utveckling, som skulle vara jämförbar
med vad som skedde under 1930-talet, också förutsätter, att det skall

Onsdagen dell 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
finnas tillräckligt med folk i de näringar, som skola expandera. När man i propositionen
har talat örn arbetskraften på landsbygden, är det så långt ifrån att
detta har varit ett uttryck för någon tanke på att göra läget svårare för jordbruket,
att jag tvärtom kan säga, att utgångspunkten ^är den, att vi förutsätta,
att den sugning från jordbruket eller lat mig säga fran landsbygden till industrisamhällen,
som tidigare har försiggått, också kommer att försiggå i fortsättningen,
om ingenting göres. Och vad vi tänka att man skulle kunna göra, ä,r
att med medvetna åtgärder, alltså en planmässig hushållning, föra ut industriföretag
till landsbygden för att befolkningen där skulle kunna stanna kvar, i såna
hemorter och inte sugas in till de stora industrisamhällena. Det skulle alltså på sesätt
finnas större möjligheter att på olika vägar tillgodose jordbrukets behov
vid, låt mig säga, sådana tillfällen, då jordbrukets behov av arbetskraft blir
särskilt stort. Det är bara denna rättelse, som jag skulle vilja göra.

I övrigt skall jag här inte gå in på frågan örn förutsättningarna, annat inpå
den punkt som ändå kommer upp i ett senare sammanhang, nämligen i fråga
örn bolagen och deras beskattning.

Hade det varit en diskussion, som förts vid en annan tid, då man hade kunnat
upprepa de gamla argumenten örn att man behövde låta vinsterna stanna kvar i
bolagen för att det skall finnas utrymme för utvidgning och investeringsverksamhet,
så hade dessa argument kommit i ett lämpligare sammanhang, I nuvarande
ögonblick — eller under den närmaste tiden — när det gäller att hindra
en inflationsartad utveckling, blir kanske den första och viktigaste åtgärden att
lägga en hämsko på företagens och icke minst bolagens utomordentliga investeringslust
och investeringsförmåga, och detta är därför icke ett lämpligt tillfälle
att föra fram talet om de skadliga verkningar, som en höjd bolagsbeskattmng

skulle kunna medföra. _ .... „

Men i övrigt rör sig, såvitt jag förstår, diskussionen närmast örn Dagan, vilket
utrymme vi ha för sociala utgifter, för försvarsutgifter, för utgifter pa undervisningsväsendets
område och för skattesänkningar. Regeringen har vid sina
beräkningar valt en optimistisk förutsättning rörande nationalinkomstens utveckling,
men den har inte, när den valt denna optimistiska förutsättning rörande
nationalinkomstens utveckling, vågat ovanpå denna lägga ytterligare ett optimistiskt
antagande örn att på denna starkt stigande nationalinkomst också skulle
följa en, låt mig säga, oproportionerligt stark stigning av statsinkomsterna.
Båda antagandena äro, som var och en förstår, antaganden och ingenting annat.
Man har där att röra sig inom en marginal. Man kan räkna mer optimistiskt
eller mindre optimistiskt i fråga örn nationalinkomsten, men man har dock en
marginal att röra sig inom. Ovanpå de olika antagandena om nationalinkomstens
utveckling kail man sedan räkna nied olika möjligheter i fråga om statsinkomsternas
utveckling, och därvidlag kan man också göra mer eller mindre optimistiska
antaganden. Vi ha då ansett det vara bättre att, sedan vi gjort det optimistiska
antagandet rörande nationalinkomstens utveckling, välja en mera försiktig
beräkning av statsinkomsternas utveckling ur denna nationalinkomst.

Det är på den punkten som högern redan i sin motion har valt en annan
linje, och folkpartiet har stillatigande följt högern. Högern har i siffror räknat
ut, skulle jag vilja säga, vilket utrymme som finns, och jag har här en liten
beräkning, som kanske kan vara av intresse. Därav framggr, hur mycket
större statsinkomster man på högerhåll räknar med under följande år. Under
budgetåret 1947/48 har man räknat med 190 miljoner kronor, under budgetåret
1948/49 har man räknat med 1G0 miljoner kronor, under budgetåret 1949/
50 har man räknat med 200 miljoner kronor, under budgetåret 1950/51 har
man räknat med 145 miljoner kronor, oell under budgetåret 19ol/o2 bär man
räknat med 150 miljoner kronor mera. Högern har tydligen gjort detta för att

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Atif/, avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
man känt behov av att, när man, vilket jag strax kommer till, beräknar de
kommande statsutgifterna till en viss höjd och dessutom skattesänkningar till
en viss höjd, kunna säga: »Detta rymmes inom dessa statsinkomster.»

Folkpartiet har undvikit att göra en sådan beräkning. Jag ger herr Elon
Andersson rätt i hans invändning, att det inte lönar sig att sitta och räkna
med några miljoner. Det är klart att då det gäller att beräkna örn ökningen
i statsinkomsterna skall bli 600 miljoner eller 800 miljoner kronor —
att då sitta och räkna på någon miljon eller något tiotal miljoner är säkerligen
bortkastad möda! Men man måste ändå göra beräkningarna så att säga i den
storleksordning, som det här är tal örn, och det är, såvitt jag förstår, vad folkpartiet
icke har gjort. Folkpartiet bär icke ansett det vara nödvändigt att göra
något antagande om försvarsutgifterna efter budgetåret 1948/49, fastän frågan
om finansieringen av utgifterna efter budgetåret 1948/49 alldeles avgjort
beror på vilka utgifter man skall räkna med för försvaret, Folkpartiet har,
kan man säga, på dessa punkter inte yttrat sig utan helt enkelt sagt, att det
väntar till 1947/48 ^för att ta ståndpunkt till dessa saker. Ja, jag förstår mycket
väl, att man från politisk synpunkt kan finna det angenämt att uppskjuta
obehagliga avgöranden över valet och alltså inte redan nu behöva tala örn,
vilka utgifter man kommer att göra och vilka inkomster man behöver. Men
jag far lov att säga, att sedan man först har talat örn en folkpartiets finansplan,
som skall omfatta 10 år, som sedan begränsades i några uttalanden till att
omfatta 8 år och därefter gick ned till att omfatta 6 år, och man nu av reservationen
kan finna, att partiet faktiskt nöjer sig med att tala örn vad man
kan göra under de närmaste två åren, är val detta kanske att förkorta den där
finansplanen litet för mycket. Men örn dessa antaganden rörande de framtida
inkomsterna kan man naturligtvis som sagt ha delade meningar.

Jag har inte blivit övertygad örn att regeringens försiktiga beräkning är
alltför försiktig, och jag vill verkligen uttala min tillfredsställelse med att
man från bondeförbundshåll även har uttalat den varningen, att det ju kan
tänkas att t. o. m. regeringens prognos håller sig i överkant. Nå, vad har nu
detta för betydelse? Jo, det har den betydelsen, att när jag går att bedöma,
vilka utgifter man kan ha råd till, så blir denna olikhet i beräkningen av en
ganska avgörande betydelse.

Herr Domö tog upp frågan om den underbalanserade budgeten, och han uttalade
sig bestämt för att man under en högkonjunktur inte bör underbalansera
budgeten. Nej, det har jag i princip också anslutit mig till, men jag har
sagt, att örn en underbalansering håller sig inom ett mycket begränsat omfång
och man kan hålla den där utan att riskera att vare sig regering eller
riksdag överskrider gränsen, så tror jag inte att den bör avböjas i ett läge,
då man på alla håll är så intresserad av att göra vissa utgifter och att sänka
skatterna.

Jag kommer nu tillbaka till vad jag yttrade örn enigheten. Enigheten sträcker
sig nämligen så långt, att man i grund och botten är ense örn summan av
de utgifter, som man vill göra, och kanske praktiskt taget också örn summan
av de skattesänkningar, man vill göra. Men det är alldeles tydligt, att örn det
skulle visa sig inte vara möjligt att göra dessa, som man anser, mycket nödvändiga
utgifter och företa denna nödvändiga skattesänkning utan att underbalansera
budgeten, tror jag att en viss underbalansering kan försvaras. Men
jag skulle till herr Domö vilja säga, att även den underbalansering, som regeringen
bär föreslagit, är onödig, örn jag vågade ansluta mig till herr Domös
beräkning av statsinkomsterna. Örn jag får räkna med mellan 150 och 200
miljoner kronors högre statsinkomster än jag har vågat göra, skulle även det
som nu underbalanseras kunna föras in i en balanserad budget.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Men däremot talar inte herr Domö örn och det har inte heller från högerhåll
någonsin sagts, vad man tänker göra med de 100 miljoner kronor på undervisningsväsendets
och den vetenskapliga forskningens område, som i regeringspropositionen
ligga utanför balansen. Man tar inte in dem i sina utgiftsberäkningar,
och man vägrar att underbalansera budgeten. Jag kan inte se annat
än att dessa utgifter, som såvitt jag förstår äro minst lika nödvändiga som en
rad andra, inte komma med i högerns finansieringsplan. Det skulle vara i hög
grad av intresse att få höra, vad högern tänker göra med dessa 100 miljoner
kronor, varmed regeringen tänker underbalansera budgeten för att åstadkomma
vissa utgifter på åttonde huvudtiteln. Skall man inte räkna in dem? Skall
man helt enkelt säga nej till dessa utgifter?

Jag skall inte trötta kammaren med många siffror. Den, som har sysslat
med dessa budgetförslag för de följande åren, vet hur lätt man blir förvirrad
av siffror örn man försöker hålla för många i huvudet på en gång. Jag skall
därför nöja mig med några mycket enkla fakta och bortse från småsaker; det
är inte anledning att räkna med fem eller tio miljoner kronor mer eller mindre.
Det finns endast några få huvudposter som äro avgörande.

Regeringen har räknat med en minskning av försvarsutgifterna under de
första två åren med 100 miljoner kronor och därefter med 250 miljoner kronor.
Högern har genomgående räknat med en besparing i detta hänseende med 30
miljoner kronor. Det betyder sålunda att högern behöver ha utrymme för försvarsutgifter,
som under de båda första åren äro 70 miljoner kronor högre
och under de följande åren 220 miljoner kronor högre än vad regeringen har
tänkt sig. Lägg märke till detta! Först skola 70 och sedan 220 miljonei kronor
pressas in inom samma inkomstram, som dessutom skall möjliggöra de sociala
utgifterna och en skattesänkning, som högern säger skall bli mycket större än
någon annan kan göra.

Örn jag tar med de 100 miljoner kronor till undervisning och vetenskaplig
forskning, som ha försvunnit ur högerns kalkyl, och därtill lägger de 220 miljoner
kronorna, så har högern 320 miljoner kronor mer i utgifter än regeringen.
iVad har man att sätta däremot? Man har såvitt jag förstår en besparing på
barnbidragen av 145 miljoner kronor. Örn jag till summan 320 miljoner kronor
vidare lägger den skattesänkning på 150 miljoner kronor, som högern räknar
med och som icke skall kompenseras genom något uttag från något annat håll,
får jag 470 miljoner kronor. Från detta skall jag draga besparingen på 145
miljoner eller låt mig för enkelhetens skull säga 150 miljoner kronor på barnbidragen.
Då är jag tillbaka vid underskottet på 320 miljoner kronor. Örn jag
antar att man räknar med 160 miljoner kronor i högre inkomster än vad regeringen
tänker sig, så täcker man i alla fall endast hälften av underskottet.
Den andra hälften kan man inte komma från.

Jag kan inte förstå någonting annat, om man på detta sätt går genom planen
för det ena året efter det andra och därvid räknar med de utgifter till undervisning
och forskning, som jag här tidigare har talat om, än att högern
inte kommer att erhålla en verkligt balanserad budget förrän örn ganska många år.

Hur iir det med folkpartiet? Det säger, att vi lia råd till precis lika mycket
som regeringen anser. Vi ha råd till 400 miljoner kronor till folkpensioner och
200 miljoner kronor till barnbidrag — fastän man inte säger ut detta beträffande
barnbidragen, utgår man väl därifrån. Folkpartiet, har alltså praktiskt taget
inte räknat annorlunda jin regeringen på dessa punkter. Det enda man har
sagt är att man räknar med samma sänkning av försvarsutgifterna som regering™
för åren 1947/48 och 1948/49, d. v. s. de 100 miljoner kronorna. Men
budgetåret 1949/50 och därefter vill man inte yttra sig örn. Jag förutsätter
att man räknar med att sänkningen då inte skall bli större än 100 miljoner

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
kronor. Såsom jag har beräknat i finansplanen komma vi att för budgetåret
1948/49 ha ett underskott på 235 miljoner kronor. Folkpartiet har inte gjort
någon invändning emot att lägga vissa utgifter utanför den balanserade budgetens
ram och behöver alltså inte räkna med att täcka dessa belopp, men i
stort sett kan inte folkpartiet komma från de 235 miljoner kronor i underbalansering,
som regeringen beräknar för budgetåret 1948/49, såvida man inte räknar
med en ökad inkomst. Men till dessa 235 miljoner kronor skola sedan läggas
minst 150 miljoner kronor i skattesänkning, som reservationen talar örn. Man
har visserligen sagt, att skattesänkningen skall uppgå till högre belopp än 150
miljoner kronor, men låt oss räkna med endast 150 miljoner kronor. Då få vi
ett underskott på 385 miljoner kronor under budgetåret 1948/49. För följande
år, då man från folkpartiets sida räknar med att folkpensionerna och barnbidragen
skola fortsätta att utgå, ser räkningen ut på följande sätt, om man inte
räknar med någon sänkning av försvarsutgifterna. I regeringens kalkyl väger
det jämnt det finns visserligen ett överskott på 10 miljoner kronor, men
det spelar ingen roll — men regeringen har sänkt försvarsutgifterna med
150 miljoner kronor utöver sänkningen för budgetåret 1948/49. Vill inte folkpartiet
acceptera denna sänkning måste det skaffa ytterligare 150 miljoner
kronor, och eftersom folkpartiet inte vill räkna med ersättning för skattesänkningen
på 150 miljoner kronor, måste folkpartiet skaffa 300 miljoner kronor,
eller rättare sagt räkna med en underbalansering år 1949/50 med 300 miljoner
kronor. Jag förvånar mig inte över att folkpartiet slutat räkningen vid budgetåret
1948/49.

Vi äro så framme vid frågan örn regeringens eget förslag. Vi ha ansett att vi
måste söka hålla oss »på den säkra sidan». Jag drar mig nästan för att använda
de orden. Det är en så oväntad situation att sedan man gjort antaganden,
som man anser anstränga vår finansiella förmåga, och jag skulle vilja säga
också vår optimism, så långt vi kunna finna försvarligt, plötsligt finna att man
måste försvara sig mot angrepp från annat håll genom att säga, att man försökt
hålla sig på den säkra sidan! Men i vilket fall som helst ha vi för att vara
säkra på att kumm genomföra vårt reformprogram ansett nödvändigt att skaffa
ökade inkomster pa vissa punkter, örn vi samtidigt skola kunna trygga skattesänkningen.
lagg märke till att jag talar bara örn det som kommer att beslutas
i dag och senare i år. Om det äro folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokraterna
eniga, medan högern går en egen väg i fråga örn barnbidragen.

Jag vet inte örn det var herr Elon Andersson eller herr Domö som frågade;
Vad tror man skattedragarna skola säga, när man talar örn för dem, att det
inte är fråga om en skattesänkning utan endast om en omfördelning av beskattningen?
Ja, tror verkligen någon att de tre miljoner inkomstskattedragarna,
eller de som i realiteten få sänkning av skatten, komma att säga: »Inte ha vi
fått någon sänkning; man tar ju igen det av bolag och förmögenhetsägare!»
dag skulle till och med tro att örn man väljer bondeförbundarnas linje, enligt
vilken man avser att kompensera skattesänkningen för de lägre inkomsttagarna
genom att ta ut ökad skatt av de högre inkomsttagarna, så skulle lika litet
alla de som få skattesänkning säga, att det inte var någon riktig skattesänkning,
eftersom man tar igen det av andra. Nej, sa solidariska äro säkerligen inte
de svenska skattebetalarna!

Man kan då fråga sig: vad är den egentliga motiveringen, för att man höjer
skatten för förmögenhetsägare? Räcker det med den motiveringen, som säger,
att man skall trygga en skattesänkning pa lat mig säga 150 miljoner kronor?
Jag vill erinra on^att proposition en uttryckte sig mycket försiktigt. Man sade
inte att vi skola fa en sänkning av skatten pa omkring 100 miljoner kronor,
utan man sade att en skattesänkning inte kan understiga 100 miljoner kronor,.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
om den skall bli märkbar. Sedan jag nu under många månader varit med örn
att räkna på skalor till sådana skatter, som skulle tagas ut, får jag bekänna, att
jag har blivit ytterligare stärkt i den uppfattningen, att även en, skattesänkning
med 150 miljoner kronor ger ganska blygsamma sänkningsbelopp för den
stora massan av medborgare. Det är klart, att där skatten är lag. och där
statsskatten praktiskt taget kan försvinna genom skattereformen, blir det en
avsevärd skattesänkning även örn beloppet är jämförelsevis, litet, men högre
upp i inkomstklasserna kommer denna skattesänkning säkerligen inte att uppfattas
såsom något överväldigande.

Vad kan då motiveringen ha varit, förutom att man skulle göra skattesänkningen
tryggad? Jo, motiveringen är helt enkelt den, att under kriget har det
skett en förskjutning i skattetrycket emellan inkomsttagare å ena sidan och
förmögenhetsägare å den andra, som det inte kap vara riktigt att ha kvar i
fortsättningen. Var och en vet ju, hur denna nya fördelning av skattebördan
har uppkommit. Det skedde redan på hösten 1939, och skillnaden blev större
under de följande åren, då vi utformade och höjde värnskatten. Man sade då
att det är klart, att värnskatten förnämligast gäller inkomsttagarna och att
det vore skäligt att se efter örn inte också förmögenhetsägare börtie bära sin del
av bördorna. Men man sade vidare, att det är svårt att bedöma den saken -—
jag upprepar vad jag sagt från denna plats flera gånger förut — och därför
skola vi uppskjuta uttagandet av de bidrag, som skola lämnas av förmögenhetsägare,
till en senare tidpunkt. Det sades också, att bidragen sannolikt
skulle utgå i form av en engångsskatt. Den engångsskatten har inte kommit.
Den relativa skattelättnad för förmögenhetsägare, som har inträtt, kan siffermässigt
belysas på sådant sätt, att jag tror att alla inkomsttagare, som få se
det och kunna fatta siffror, komma att erkänna, att det är riktigt med en^ omfördelning
av beskattningen alldeles oberoende av örn man kati göra någon
samlad skattesänkning i fråga örn den direkta inkomstbeskattningen. Det är
riktigt att säga, att inkomsttagarna ha fått betala så mycket skatt, att det är
skäligt att lätta på deras börda genom att låta förmögenhetsägare bära något
mera. Det är riktigt att högre skatt även skall tagas ut av bolag. Därigenom
möjliggöres ytterligare skattesänkning.

Örn vi inte följa herr Domö och plocka in det som underbalanseras inom
balanseringsramen, utan säga som folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokraterna,
att vi inte draga oss för att ta en viss underbalansering, och alltså
följa regeringen och dess allmänna uppläggning, men det sedermera visar sig
att högerpartiet och folkpartiet få rätt i sin mera optimistiska beräkning av
statsinkomsterna, så blir följden bara den — det är den enda praktiska slutsats
som jag vill draga — att ytterligare 150 miljoner kronor stå till förfogande
för skattesänkning. Herr Domö kunde inte förstå vad som sagts i utskottsutlåtandet
på den punkten. Det förefaller mig vara ganska klart vad där
silges. Örn de optimistiska beräkningarna äro riktiga, lia vi helt enkelt till
vårt förfogande så många hundra miljoner kronor mer som högern och. folkpartiet
ha räknat med, och det bör rimligtvis åtminstone till en väsentlig del
användas till att ytterligare sänka skatten för inkomsttagarna, d. v. s. i allra
främsta rummet löntagarna. Jag tror det svaret år tillräckligt klart.

Jag vill alltså säga att vi lia att välja mellan två alternativ. Det kan hända
att regeringen får rätt i sin mera försiktiga beräkning. Då kommer det inte
att finnas utrymme för både de sociala utgifter, som beslutats eller beslutas,
oell en sådan skattesänkning, som nu alla önska. Skattesänkningen mäste da
på ett eller annat sätt kompenseras. Man kan säkerligen inte upphäva besluten
örn de sociala utgifterna. Örn däremot opponenterna, örn jag får kalla högern
och folkpartiet så, få rätt, bli ytterligare låt mig säga 150 miljoner kronor till -

Nr 25.

Onsdagen deli 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
gäng-liga för både skattesänkning oell en del sociala utgifter och annat som vi
dittills fått avstå från. Det förefaller, sorn om man i det läget ändå får erkänna,
att deni av regeringen valda linjen är den som är mest förenlig med
den förtänksamhet, som väl måste prägla en finansieringsplan och en utgiftsplan
av det slag som vi här ha framför oss.

Jag skall inte uppehålla tiden med att ytterligare gå in på frågan örn, de
förutsättningar, som ligga bakom dessa antaganden, både de mera och de
mindre optimistiska. Jag skall endast, med anledning av att herr Domö återigen
förde på tal inflations faran, med tacksamhet understryka, att herr Domö
denna gång var litet mera måttfull än man tidigare har varit. Herr Domö
talade inte bara örn det fruktansvärda hotet från lönestegringarna, utan han
hade absorberat en del av vad vi tidigare lia sagt örn risken även från utrikeshandeln.
Nu skedde det visserligen i samband med krediterna, men det är samma
sak. Men när herr Domö försökte spela ut mig mot handelsministern, liksom
han tidigare har försökt spela ut mig mot socialministern, så kanske jag får
lov att erkänna, att utlandskrediterna tillhöra finansdepartementet och att alltså
ansvaret för deras storlek och utformning kommer att vila inte minst på
mig.

I övrigt talade herr Domö örn att inflationen hotar från den underbalanserade
budgeten. Det är klart, att en underbalansering av tillräcklig storleksordning
kan ha en sådan effekt. Det förnekar jag inte alls. Men jag förnekar, att
den hittills haft den effekten. Och jag vågar säga, att den lönepolitik, varemot
herr Domö nu på nytt riktade en attack — den olycka, som jag skulle ha släppt
ut över landet på grund av mina uttalanden i lönefrågan — skulle jag för min
del tro snarast har varit ett återhållande element bland de krafter, som tendera
att pressa upp vår prisnivå. Jag hoppas att vi så småningom skola kunna
åstadkomma ett försök till klargörande av vilka dessa krafter äro. Men vilken
vikt man än vill tillskriva löntagarnas innehav av en något större penningmängd
och den inverkan det från efterfrågesidan kan ha på priserna, är det
inte därifrån som de första och största farorna hota. De komma i stället, utom
från de höga utlandspriserna och de höga exportpriserna, i främsta rummet
från den oerhörda investeringsverksamhet, som vi för närvarande lia. Och
denna investeringsverksamhet grundar sig på de stora inkomster, som företagen
lia haft. Örn vi — vilket säkerligen hade varit omöjligt — från 1942
till nu hade kunnat hålla lönerna på den öppna arbetsmarknaden vid vad de
voro 1942, då lönestoppet kom, är jag ganska övertygad örn att vi inte hade
fått någon prissänkning, vilket ju då hade varit ett alternativ. Vi hade endast
fått en våldsam anhopning av orimliga vinster hos företagen, vilket hade
gjort deras intresse att investera ännu större än för närvarande. Jag är alldeles
övertygad örn att det i en sådan situation är önskvärt, att inkomsterna
för löntagarna stiga, varigenom abnormt stora vinster och till följd därav abnorma
investeringskrav hos företagen kunna undvikas. Jag tror således att
herr Domö har orätt även på den punkten. Men det är en sak som vi kanske
inte behöva diskutera här. Vi komma kanske tillbaka till den på olika punkter.

Till sist vill jag understryka en sak, som inte blott gäller dem som tillhöra
oppositionen utan överhuvud taget gäller hela riksdagen. Trots den stimulans
till optimism, som både högerns och folkpartiets beräkningar kunna innebära,
är jag fortfarande av samma uppfattning som då propositionen lades fram,
nämligen att med dess förslag till utgifter och skattesänkningar ha vi pressat våra
finansiella möjligheter så långt som det är försvarligt att pressa dem. Jag
är övertygad örn att ifall riksdagen av olika anledningar skulle finna sig föranlåten
att säga, att vi måste besluta även andra stora utgifter på den balanserade
budgeten, utgifter som kunna gå löst på 50, 100 eller 150 miljoner

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
kronor, så kan detta inte ske, såvida man inte antingen vill inskränka på de
sociala och andra utgifter, som vi ha tänkt oss, eller också begränsa skattesänkningen.
Jag säger inte detta på grund av det utfall, den gemensamma voteringen
i dag fick örn en från vissa synpunkter mycket obetydlig fråga. Men
skulle voteringen vara ett symtom på att man inom riksdagen anser, att sedan
denna optimistiska beräkning av nationalinkomsten och statsinkomsterna har
blivit gjord behöva vi inte ålägga oss några begränsningar, tror jag riksdagen
kommit in på orätta vägar. Så länge jag står på denna plats, kommer jag att
i både stora och små frågor erinra örn att vi kommit till gränsen av vad vi i
detta ögonblick kunna anse försvarligt.

Herr Näsgård: Herr talman! Efter den stora exposé, som finansministern
nyss har gjort, måste jag be att få ta kammarens tid i anspråk några minuter
för mera jordbundna detaljer.

Först vill jag till herr Domö. som påstår att vi bondeförbundsreservanter
bara snällt och villigt lia följt finansministern, säga att detta inte är alldeles
riktigt. Det har för resten finansministern själv nyss intygat. Men det är
riktigt så till vida, att vi inte ha gjort några egna vidlyftiga framtidsberäkningar
beträffande inkomster och utgifter för statsverket. Vi äro ganska glada över
att vi inte ha gjort det, sedan vi ha sett hur litet glädje högern bär haft av
sin motion i den frågan.

Vi lia i vår reservation i stort sett icke ansett oss böra ingå på något bedömande
av propositionens finansiella framtidsberäkningar, och jag tror knappt
att det leder till någon fruktbar diskussion att nu fortsätta tvisten örn optimism
eller pessimism i fråga örn den framtida inkomstutvecklingen. Endast
verkligheten kan här fälla utslaget. En viss försiktighet ha vi velat tillråda,
och det tror jag kan vara på sin plats. Den uppfattningen delas av stora medborgargrupper,
som icke utan oro fråga sig, hur framtiden skall komma att
te sig, örn statsutgifterna skola fortsätta att stiga med en hastighet, som varit
och är kännetecknande för det innevarande tidsskedet.

I det sammanhanget skulle jag vilja komma med några lekmannafunderingar
örn nationalinkomsten. Finansministern framhåller, att någon skarp gräns icke
kan dragas mellan ofullständigt sysselsatta, mindre effektivt och mera
effektivt sysselsatta och att nationalinkomstens stegring, som nu diskonteras,
äger rum inte minst genom förskjutningar till näringsgrenar, där
arbetskraften frambringar mera än förut. Svårigheterna vid en mätning
av arbetskraftens olika effektivitet och värdet hos de produkter, som sedan
summeras i en nationalinkomst, förnekas icke i propositionen, men slutsatsen
blir i propositionen att det i praktiken synes finnas tillräckligt stort
utrymme för ett planmässigt arbete i syfte att påskynda förskjutningarna
till mera givande och även bättre betalda arbeten. Man måste draga den
slutsatsen, att denna planerade överflyttning i huvudsak väntas äga rum från
jordbruket till industrien, men här ha vi nyss från statsrådet hört, att vi inte
skola tolka hans resonemang på denna och vissa följande punkter på det sättet,
att det är regeringens mening att påskynda den utvecklingen. Det var mycket
bra att få veta det.

Jag har naturligtvis inga invändningar att göra mot resonemanget, att ett
verkligt tillskott till nationalinkomsten vinnes genom arbetskrafts förflyttning
till områden där den frambringar mera än förut. Emellertid undrar jag,
örn en dylik produktionsökning alltid blir fallet när arbetskraft flyttas från
ett sämre betalt till ett bättre betalt område. Enbart den omständigheten, att

Första kammarens protokoll 10AG. Nr 25. 4

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
ett område har möjlighet att betala högre löner än ett annat, är icke ett tillräckligt
kriterium på att arbetskraften får bättre användning på det förra området
än på det senare. Så frihandelsbiten är väl för övrigt ingen i detta
planhushållningens tidevarv, att han vid närmare eftertanke tror detta. Jag
skulle gissa, att exempelvis en snöskottare i Stockholm ofta Ilar bättre betalt
än en skogsarbetare -— åtminstone var det så före bränslekrisen — meli inte
kan man därför påstå, att snöskottaren utför ett effektivare arbete och ökar
nationalinkomsten mera än skogsarbetaren.

Finansministern säger i propositionen ■— jag vill förutskicka, att detta citat
efter vad vi nyss hört icke skall förstås direkt så som det lyder -— följande:
»Trots intrycket av full sysselsättning torde reserver av arbetskraft förefinnas,
framför allt på landsbygden, som på grund av bristande rörlighet dragas
undan en effektiv produktion. Det är inte lätt och kanske inte alltid önskvärt
att leda dessa reserver över till gamla tätorter. Det blir en uppgift att i stället
föra ut företagen till landsbygden, att dit förlägga anstalter för yrkesutbildning
och att där skapa nya tätorter med ett rikare differentierat ekonomiskt
liv.» Det är ett gammalt önskemål från vårt håll, att man skulle från
statens sida vidta åtgärder för att underlätta särskilt småindustriens och hantverkets
utveckling på landsbygden. En spridning av industriell och hantverksmässig
produktion till landsbygden i stället för den nuvarande markerade koncentrationen
till större städer och tätorter skulle ekonomiskt och kulturellt
vara välgörande. Välfärdsanordningar, som landsbygden nu av kostnadsskäl
måste undvara, skulle då kunna genomföras, icke minst på sjukvårdens olika
områden; skolväsendet skulle kunna utbyggas på ett mera tillfredsställande
sätt o. s. v.

Jag mäste säga, att när jag läste finansministerns uttalande på denna punkt
i propositionen så kunde jag inte tolka detsamma på annat sätt än som ett varsel
örn en ännu grundligare dränering av jordbruket på arbetskraft, men efter
hans anförande i dag kan den saken möjligen bli föremål för diskussion mellan
regeringspartiet och den riktning jag företräder. Utskottets uttalande —
örn man nu skall fästa stor vikt vid Set på denna punkt; dess ärade ordförande
sade någonting örn att man kunde bry sig örn det eller inte, det spelade ingen
roll — är en aning mera tillfredsställande, då det i detta heter: »Vad särskilt
arbetskraften beträffar måste uppmärksamhet ägnas åt frågan, i vilken
utsträckning ofullständig sysselsättning kan föreligga inom vissa områden och
i vad mån detta hänger samman med olika näringsgrenars växlande behov av
arbetskraft. En rationell samordning av intressena torde i detta hänseende
kunna uppnås, varvid jordbrukets särskilda förhållanden självklart böra vinna^
beaktande.» Jag tycker, att med en smula praktisk planhushållning borde
frågan örn samordnandet av de olika arbetskraftsproblemen icke vara olöslig.
Örn utskottet t. ex. direkt hade sagt »olika näringsgrenars säsongmässigt växlande
behov av arbetskraft», sa skulle jag ha varit mera övertygad än nu örn
att utskottet är inne på rätt väg.

Det borde ju inte vara omöjligt att få till stånd en liknande kompletterande
växelverkan mellan jordbruket och industrien och hantverket som den, som av ålder
ägt rum mellan jordbruket och skogsbruket. Härigenom skulle man vinna
många fördelar. Industriproduktionen finge sålunda tillgång till den arbetskraft
den behöver, utan att jordbruket avfolkades, och jordbruksbefolkningens
ekonomiska standard skulle da kunna höjas avsevärt och landsbygdens avfolkning
hejdas.

Eftersom jag ser att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet är
närvarande i kammaren vill jag passa pa att rikta en vädjan till regeringen
att till grundlig undersökning ta upp detta mycket viktiga problem örn utök -

Onsdagen den 19 juni 194G fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
ning av utkomstmöjligheterna på landsbygden och vid jordbruket genom industriell
och hantverksmässig produktion av sådant slag, att de nyskapade
arbetstillfällena kunna komplettera de försörjningsmöjligheter som nu finnas.
Om jag inte minns fel föreligger ett första försök på området i ett betänkande
av sociala jordutredningen, som avgavs 1935 och trycktes 1936. Detta är emellertid
tydligen ett område, som behöver penetreras mycket grundligt, och just
nu är det synnerligen aktuellt.

Beträffande omsättningsskatten konstaterar jag med tillfredsställelse, att
utskottet föreslagit dess avskaffande från den 1 juli 1947, alltså ett halvt år
tidigare än vad som förutsattes i propositionen. Vårt parti har varit en ständig
opponent mot denna skatt. Senast vid förra årets riksdag väcktes från
vår sida en motion örn utredning och förslag »avseende den allmänna omsättningsskattens
snara avskaffande och ersättande med på annat sätt utformade
beskattningsåtgärder, som med enklare förfaringssätt och mindre invecklade
kontrollåtgärder förena större hänsyn till försörjningsbörda och skattekraft».
Bevillningsutskottet ville då inte vara med örn den begärda utredningen men
förutsatte, att Kungl. Maj :t, så snart det statsfinansiella läget och övriga omständigheter
gjorde det möjligt, skulle vidtaga erforderliga åtgärder för avvecklande
av den allmänna omsättningsskatten.

Nu har alltså Kungl. Maj :t funnit tidpunkten för avveckling av omsättningsskatten
vara inne den 1 januari 1948. I en motion från folkpartiet har yrkats,
att avvecklingen skulle ske redan ett år tidigare. Jag skulle gärna ha anslutit
mig till denna motion, örn jag överhuvud taget ansett det möjligt att vidhålla
yrkandet annat än som en ren demonstration. Inom utskottet framlades
icke några övertygande skäl härför, och inte heller finner man några sådana
skäl anförda i herrar Holmhäcks och Ohlins reservation. Man måste ju säga
sig, att då omsättningsskatten för budgetåret 1946/47 beräknats tillföra statskassan
ett belopp av 360 miljoner kronor, måste det vara en betänklig sak att
i riksdagens elfte timme klippa bort hälften av denna summa. Även om reservanterna
använt stor möda för att göra troligt, att inkomstminskningen skulle
bli betydligt mindre än hälften av de 360 miljonerna, har jag för min del inte
vågat tro på så sangviniska beräkningar. Vad reservanterna anfört örn att
underskottet i budgeten endast skulle vara att betrakta som »bokföringsmässigt»
verkar direkt skrämmande i dessa tider, när alla dock böra vara på sin
vakt mot en befarad inflation. Hur gärna jag än skulle ha sett, att omsättningsskatten
kunde lia avskaffats ännu tidigare än vad utskottet föreslagit,
har jag alltså inte ansett det försvarligt att gå längre än utskottet på denna
punkt.

I fråga örn beskattningen lia vi i vår reservation betonat, att förmögenhetsoch
arvsskatterna, vilka i propositionen angivits skola skärpas, icke få bli av
sådan storleksordning, att snarviljan och därmed kapitalbildningen försvåras
eller sättes ur spel. Jag vill här också erinra örn den betydande skillnaden
mellan förmögenheter av olika slag. Den s. k. behållna förmögenheten vid ett
jordbruk — skillnaden mellan tillgångar och skulder — kan t. ex. vara rent
formell och behöver sålunda icke representera något verkligt tillskott till
skattekraften. Det finns också små spara re, som lämnat förvärvslivet, vilka
skulle kunna drabbas hårt av en skärpt förmögenhetsbeskattning.

All anledning finns att vara försiktig i denna fråga, särskilt örn meningen
är att samtidigt mera väsentligt minska inkomstbeskattningen även för ganska
stora inkomster. Utskottet har icke angivit, hur högt upp på inkomstskalan
man skall gå nied den skatte]indring, vars nödvändighet vi för övrigt alla
liro ensi'' örn, men i folkparti reservationen nämner man uttryckligen årsinkomster
ända upp till 15 000 ä 20 000 kronor, dag måste säga, att örn vi skulle

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
få skattelindring för inkomster upp till 15 000 å 20 000 kronor om året, men
skatteskärpning för förmögenheter från — som det talats om — 20 000 kronor,
då äro vi inne på fel väg.

I propositionen omnämnes möjligheten av att bibehålla en särskild beskattning
av varor, som nu äro underkastade skärpt omsättningsskatt; frågan skall
bli föremål för fortsatta överväganden, och utskottet har i sitt skrivelseförslag
till Kungl. Maj :t understrukit önskvärdheten härav. Det gäller lyxvaror —
persiska mattor, vissa slag av skodon, guld- och silverarbeten o. s. v. — och
för dessa utgår nu omsättningsskatten med 20 procent i stället för eljest nied
5 procent. På detta område borde det finnas möjlighet att få in inte så litet
pengar till statskassan; köparna av dessa lyxvaror ha säkert god råd att betala,
och här kan en kraftig skärpning genomföras utan att skada av något slag
åstadkommes. Jag tror inte ens att köparna av lyxvarorna komma att beklaga
sig, bara man kan finna en form för skattens uttagande, som inte är alltför omständlig
och besvärlig. Jag hoppas, att finansdepartementet inte släpper frågan
örn lyxskatten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag nied de
ändringar i motiveringen, som innefattas i den av herr Löfvander m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Linderot: Herr talman! De allmänna Synpunkter, som vårt parti företräder
i frågan örn hur statsmakterna böra leda vår ekonomiska politik, hade
jag tillfälle att i väsentliga drag framföra vid en debatt om vår penningpolitik
bara för någon vecka sedan. Jag skall därför glädja kammaren med att
meddela, att jag i denna debatt avstår från att hålla valtal och att jag har
begärt ordet endast i anledning av den motion, som vi ha väckt rörande omsättningsskatten.
Vi ha föreslagit, att omsättningsskatten skall upphöra den
1 januari 1947, och vi lia ju härvidlag stött oss på att vi under hela den tid,
sorn omsättningsskatten har uttagits, ha yrkat på denna beskattnings avskaffande.
Jag behöver alltså inte heller här ge några längre motiveringar för vår
ståndpunkt, eftersom vi ha företrätt den under alla de gångna krigsåren.

Till vår uppfattning angående tidpunkten för omsättningsskattens avskaffande
ha ett par reservanter inom utskottet anslutit sig, nämligen herrar Holmbäck
och Ohlin. Ehuru jag inte skall gå in på den allmänna diskussionen här
örn de ekonomiska problemen, kan jag emellertid icke yrka bifall till denna
reservation, sådan den är utformad i fråga örn motiveringen. Jag meddelar
alltså bara, att jag vänder mig mot åtskilligt i det resonemang som reservanterna
föra, och jag ansluter mig endast till yrkandet i denna reservation. Jag
ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till klämmen i den av herrar Holmbäck
och Ohlin avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag bär såsom ledamot av det särskilda utskottet
medverkat till det uttalande, som majoriteten inom utskottet står för, och
som motiv för detta uttalande vill jag i stort sett hänvisa till det anförande,
som här hölls av utskottets ärade ordförande, herr Strand. Men utöver vad han
anförde har jag anledning att på några punkter lägga till en del saker för att
betona sådant, som jag mycket gärna vill ha fram i denna debatt.

I detta utskottsutlåtande beröres ju bland annat frågan örn borttagande av
livsmedelsrabatterna, och herr Strand har också berört den i debatten. Jag vill
då slå fast, att tillvaron av dessa livsmedelsrabatter har varit oerhört välgörande
för de djupa folklagren, alltså för små inkomsttagare och för arbetare
överhuvud taget. Nu skola dessa livsmedelsrabatter så småningom tas bort,
men utskottsmajoritetens uttalande på den punkten skiljer sig i någon mån

Olls Jägeri den 19 juni 194ti fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
från högerns ståndpunkt i frågan, och ja.g är angelägen att betona, att utskottsmajori
telen här går in för en mjukare utformning och behandling av
hela detta spörsmål. Jag har nu den uppfattningen, att även örn åtskilliga
fördelar nu komma fattigt folk till del genom folkpensionering, invalidersättning,
sjukbidrag, änkepension o. s. v., så kan det tänkas, att det kommer att
finnas en del personer i samhällets allra lägsta ekonomiska skikt, som — örn
denna livsmedelsrabatt undantagslöst tas bort —- icke omedelbart komma att
få någon ersättning härför. Det är en hel del personer som äro oroliga häröver
— jag har sålunda ofta haft samtal med riksdagsledamöter, som ha haft farhågor
för denna sak — och därför vill jag för min del betona, att även örn man
principiellt går in för att ta bort livsmedelsrabatterna så bör det finnas möjligheter
till undantag, när det gäller att skydda vissa samhällslagers intressen,
genom att livsmedelsrabatterna kunna få stå kvar i någon utsträckning.

När det gäller ställningstagandet till den frågan, så har ju utskottet formulerat
en motivering, som innebär den möjligheten, att livsmedelsrabatterna
skola kunna bibehållas i vissa fall, under det att högerns reservation blankt
säger ifrån: livsmedelsrabatterna skola bort undantagslöst. Redan, den saken
anser jag motivera, att man går in för utskottets förslag på denna punkt,

Det är även några andra saker, som jag gärna skulle vilja beröra i detta
sammanhang. Herr Elon Andersson har här förklarat, att den deklaration, som
göres i de frisinnades\ reservation, innebär en ungefär lika långt gående reformvilja
på det sociala området som den som uttryckes genom den socialdemokratiska
majoritetens uttalande i frågan. Jag vågar bestrida detta, trots
herr Elon Anderssons kommentarer till den frisinnade reservationen, ty i denna
står det dock, att — sedan man har genomfört folkpensioneringsreformen
och möjligen ytterligare någon reform — så kommer det frisinnade partiet att
anse sig oförhindrat att intaga vilken ståndpunkt som helst till blivande sociala
reformförslag. När man som jag i fyrtio riksdagar har ägnat en mycket stor
del av sin tid åt frågan att föra fram den sociala lagstiftningen, så måste man
verkligen inför en sådan deklaration som den. vilken finnes1 i den frisinnade
reservationen, bli ledsen och nedslagen. Såvitt jag kan förstå, har man i den
frisinnade reservationen sagt ungefär som Orsa kompani: vi lova ingenting bestämt.
Den socialdemokratiska majoritetens uttalande, när det gäller att föra
fram den sociala lagstiftningen på olika områden, är skriven på ett helt annat
och mera positivt sätt äp vad som är fallet med den frisinnade reservationen,
och jag måste alltså från den utgångspunkten säga, att på denna punkt måste
jag som gammal socialpolitiker utan vidare betänkande förena mig med utskottsmajoritetens
uttalande och taga avstånd från den frisinnade reservationen.

Det har ju uppkommit en strid här rörande den frågan, huruvida de sänkningar
av skatten, som skola medges, böra följas av nya skattebördor på de
mera välsituerade. Högern har ju sagt, att den icke vill vara med örn något
sådant. Jag bär emellertid vuxit upp i en åskådningsmiljö, där man gör gällande
att skatten icke blott är ett instrument, varmed medborgarna bidraga till
täckandet av kostnaderna för den statliga verksamheten, utan även skall vara
ett medel för att justera inkomstställningen för medborgarna inom. samhället.
Då jag har denna åskådning, så anser jag att man bör ansluta sig till utskottsmajoritetens
förslag på denna punkt, vilket går ut på att man, samtidigt med
att man minskar skatterna för de lägre inkomsttagarna, under alla förhållanden
måste lägga större skattebörda på de större inkomsttagarna. Jag hade en,
gång i mina unga dagar en diskussion med en borgerlig politiker .—• han var
frisinnad, hette Wikström och satt i andra kammaren — varvid jag deklarerade
denna min uppfattning om vad skatten skall användas till, och han hekla -

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
rerade precis samma uppfattning som jag. Det skulle vara intressant att veta,
örn de frisinnade även nu lia denna åskådning — högern har den naturligtvis
inte, det förstår jag innerligen val.

När det gäller denna fråga örn skattebördornas fördelning på olika folklager,
är det särskilt en omständighet, som berör mig och som ytterligare bidrar
till att jag på denna punkt måste anmäla mig som anhängare av utskottsmajoritetens
förslag — och jag har försökt framhålla denna sak i utskottet.
Det är ju så, att skattens tyngd på medborgarna inte bara härrör från
statsskatten utan även från kommunalskatten, och för medborgarna i en hel
del kommuner innebär betalandet av kommunalskatten en mycket drygare påfrestning
än betalandet av statsskatten. Samtidigt förhåller det sig så — därom
har jag nog en bestämd uppfattning — att de mera välsituerade medborgarna
i landet i stor utsträckning bo i mindre skattetyngda kommuner, under
det att personer tillhörande de lägre samhällslagren med små inkomster i stor
utsträckning bo i de mest skattetyngda kommunerna. På sätt och vis ha därigenom
de mera välsituerade beretts en favör, och för den skull menar jag, att
—- även om de större inkomsttagarna komma att betungas med vissa skatteökningar
på det sätt, som utskottet har tänkt sig — så innebär detta ingen
orimlig belastning på dem — särskilt icke på dem, som ho i de skattelättaste
kommunerna. Detta är en synpunkt som inte har kommit till synes i utlåtandet,
men som jag anser att man har anledning föra fram i ett sammanhang
som detta.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare några ord, nämligen örn omsättningsskattens
borttagande. Därvidlag vill jag först uttrycka den förhoppningen, att
det, när nu omsättningsskatten borttas, skall åstadkommas en sådan kontroll,
att den nedsättning av priserna, som bör följa med skattens borttagande, också
blir verklighet. Detta spörsmål har man snuddat vid i utskottsutlåtandet, ehuru
endast mycket litet. Jag anser dock att detta är en mycket väsentlig punkt, ty
örn borttagandet av omsättningsskatten endast leder till det resultatet, att
mellanhanden stoppar en så mycket större del av betalningen i sin egen ficka,
då är det sannerligen icke mycket vunnet med borttagandet av omsättningsskatten.
Den, stora massan av folket är naturligtvis intresserad av omsättningsskattens
borttagande just från den utgångspunkten, att det rent matematiskt
skall ge resultat i form av nedsatta priser på fömödenhetsvaror.

Ja, detta var några saker, som jag ville ha fram i det här sammanhanget.
Jag betraktar dem bara som ett blygsamt försök att på några punkter komplettera
utskotts major!tetens utlåtande, och jag vill alltså med användande av
detta som motivering sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Örn jag förstod herr Hage rätt, så utgick han
ifrån att alla anhängare av omsättningsskattens borttagande principiellt voro
för livsmedelsrabatternas slopande. För vår del är förutsättningen för motionen
icke detta, vilket jag bara här har velat anmäla.

Så vill jag också samtidigt förtydliga det yrkande som jag nyss gjorde. Jag
yrkar bifall till den hemställan, som herrar Holmbäck och Ohlin göra i sin
reservation, med ändring av de tre första raderna under punkten A på sidan
33 i utskottsutlåtandet, så att hemställan kommer att lyda: »att riksdagen
måtte till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag angående den allmänna omsättningsskattens
avveckling fr. o. m. den 1 januari 1947, vilket förslag---

skall bibehållas.»

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den här debatten har ju, som
rimligt är, kommit att i hög grad bli en penningpolitisk diskussion, och jag

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skulle vilja tillägga ett par synpunkter, som ha sammanhang med denna inriktning
av debatten.

Herr Domö var inne på frågan örn försvarskostnaderna. Han tyckte att det
är en felaktighet i finansministerns förslag, att man har gjort försvaret till en
budgetregulator. Man tar helt enkelt, sade han, ifrån försvaret och lägger det
på andra ting, och det ansåg han vara oriktigt.

Jag tror dock att man kan säga, att man på de flesta håll är enig örn att
en reducering av försvarskostnaderna kan vara motiverad i isynnerhet i den nuvarande
penningpolitiska och ekonomiska situationen. Jag har talat med många
militärer, officerare och andra, som lia den uppfattningen, och jag tror att den
sprider sig även till det civila området. Jag erinrar om den stora försvarsdiskussionen
år 1936. Vi kivades då örn huruvida försvaret skulle kosta 149
miljoner kronor, som de utslagsgivande mellanpartierna önskade, eller 130 miljoner
kronor, som regeringen stannat för den gången, eller någonting på 170
miljoner kronor, som högern vid det tillfället ville bjuda. Nu ha vi kommit
upp till inte långt ifrån 1 miljard. Det var ju förklarligt att man under kriget
skruvade upp kostnaderna, men det är val ingen tvekan örn att vi den gången
kommo för högt. Vi kunna kanske också säga att det var oriktigt, att vi den
gången låste oss fast vid en definitiv försvarsplan. Det hade varit lyckligare
om vi stannat vid ett provisorium för att sedan kunna reglera förhållandena
utifrån det läge som för närvarande råder.

Jag vill här fästa uppmärksamheten på förhållandena i Schweiz, som ju haft
en situation ungefär lika den vi haft. Inget land har under kriget offrat så
mycket på sina försvarsanstalter som Schweiz, men ingen stat har heller så
radikalt skrivit ned försvarskostnaderna som Schweiz. Man har skrivit ned
dem våldsamt utan några som helst doktrinära komplex. Schweiz har till exempel
redan övergått till endast 4 månaders värnplikt, vilket ju i förhållande till
den starka beredskap man hållit under kriget innebär en ofantlig nedskärning.
Vi få se denna sak förståndigt och realistiskt. Vi få inte bita oss fast i de
komplex, som vi redos och regerades av under kriget. Vi få lägga ned så mycket
vi ha råd till och nationen orkar med på ett försvar, som vi ändå kunna
betrakta såsom tillfredsställande. Det är ju en gammal lära, som drivits från
vårt håll, att de stora rustningarna kunna bli en fiende till den verkliga försvarskraften,
och den gäller alltjämt fastän vi ofta rönt mothugg från andra
håll på denna punkt.

Herr Domö var litet dunkel, när han ondgjorde sig över att regeringens ekonomiska
politik var politisk. Han sade att ett lands ekonomi helst borde hållas
utanför politiken. Jag frågar: på vilket sätt skall en stats ekonomi hållas utanför
politiken så länge det finns delade meningar örn hur de ekonomiska förhållandena
skola ordnas? Det snille väl endast kunna ske genom att riksdagen
blint anammar de förslag som landets regering kommer med. Här har ju högern
exempelvis uppträtt mot regeringens förslag beträffande ordnande av de ekonomiska
förhållandena, och då får det väl sägas vara herr Domös parti, som
har gjort politik av de ekonomiska frågorna, och inte regeringen, som ju haft
utgångsbudet. Men herr Domö beskyller finansministern för att ha gjort politik
av dessa frågor. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att herr Domö betraktar
det som politik, när någon kommer med förslag som avvika från hans egna,
under det att det är samling och motsatsen till politik när man anammar herr
Domös åsikter. Detta är ju en originell ståndpunkt, men jag tror inte herr Domö
själv, när han sätter sig ned och tänker över sammanhangen, vidhåller densamma.

På tal om den underbalansering av budgeten, sorn finansministern enligt herr
Domö givit sig in på, har ju finansministern själv förklarat hur det ligger till.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Om jag- skulle uppfatta finansministerns förslag på det sättet, att lian principiellt
går på den linjen att budgeten skall underbalanseras, vill jag deklarera
att jag skulle uppträda mot hans förslag. Jag tror emellertid inte att finansministern
åsyftat någonting dylikt i högre grad än herr Domö i sin motion.
Man får se detta på lång sikt. Det finns en tendens till svängning upp i de
högsta höjder och ned i de lägsta djup. En ekonomisk politik på lång sikt bör
ju inriktas på att utjämna dessa svängningar, och en underbalanserad budget
kan i vissa situationer vara ett medel för att åstadkomma denna utjämning.
Men att principen på lång sikt måste vara att inkomster och utgifter skola balansera
varandra ha vi väl inte några delade meningar om.

Herr Domö vände sig, i likhet med vad herr von Heland gjorde i en föregående
debatt, mot den stora export vi för närvarande ha och framför allt mot de
krediter varmed denna export finansieras. I själva verket ha vi inte så förfärligt
stor export. Vi lia för närvarande en mycket mindre export än vi hade 1939.
Det är därför en missuppfattning när man påstår att exporten i sig själv fått
sådana dimensioner, att den framkallar faran för inflation.

Jag erkänner dock att läget är i viss mån paradoxalt. Dessa krediter strida
givetvis i många avseenden mot våra egna intressen, men å andra sidan får man
väl säga att det finns intressen som tala för detta system, bland annat det förhållandet
att man av vårt land väntar att vi, eftersom vi befinna oss i en bättre
situation än de flesta andra länder, vilka varit med i kriget, skola vara en hjälpreda
åt dem. Vidare ingå väl dessa krediter i våra strävanden att bygga upp det
svenska näringslivet inte bara för dagen, utan även för framtiden. Det gäller
för oss att bevaka våra marknader, stärka dem och skaffa nya för den kommande
tiden. Det är riktigt att man håller igen, men ibland får man också lov
att göra det som är paradoxalt.

Det kan ju synas egendomligt att vårt land, såsom nu meddelats, skulle på
fem år bevilja Sovjetunionen en kredit på 1 miljard kronor, då ju Sovjetunionen
förfogar över långt större tillgångar både i fråga om naturrikedomar och
arbetskraft än vårt land. Men det kan å andra sidan inte förnekas att stora både
politiska och andra, även ekonomiska faktorer äro förenade med att ett avtal
träffas, och om detta avtal inte kan träffas på andra villkor än genom dessa
krediter, får detta vara ett medel som man underkastar sig även örn det med
hänsyn till sina ekonomiska verkningar inte kan försvaras.

Det läge som för närvarande råder i landet är ju ett mysterium. Vi ha brist
på varor, och vi ha brist på arbetskraft, trots att såsom jag nyss påpekade
vår export inte nått så himlastormande proportioner. Den är ju till och med
mindre än omedelbart före kriget. Det hela måste, såsom finansministern påpekade,
bottna i att det pågår en ofantlig investering inom vårt näringsliv,
som inte har nied dagens krav och önskningar att göra, utan som pekar på en
längre bort liggande framtid. Våra industrier bygga för framtiden, och i och
för sig är det naturligtvis inget ont i det. Det är på det sättet vi skola få de
stora inkomster, som även högern bygger på i sina kalkyler för finansieringen
av statens utgifter och inkomster. Men det är inte säkert att alla dessa pengar
som läggas ned i fabriker, maskiner och sådant verkligen komma till användning
i framtiden. Mycket tyder på att åtskilligt av denna utbyggnad av industrien
är spekulationer, som inte komma att infrias, att den inriktar sig på
marknader som vi inte kunna vinna, under alla förhållanden inte behålla.

När utlänningarna komma och vilja köpa av svenska producenter och försäljare
få de ju oftast det beskedet, att leverans kan ske först inom ett, två,
tre eller flera år. Överhuvud taget ropar hela världen på att vi skola sälja åt
dem. 1 många fall kunna vi inte sälja, i andra fall måste vi förbehålla oss
mycket långa leveranstider. Det är klart att man med sådant inte bygger några

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
nya marknader. Det är antagligt att dessa länder, som skalle kunna uppträda
som köpare i dag, bygga upp egna industrier eller vända sig till andra exportörer,
som lia varor att sälja omedelbart. Det är kanske inte så många, men
de finnas dock. Örn våra fabrikanter på grundval av alla dessa efterfrågningar
från hela världen bygga upp en industriell rustning är det därför inte säkert,
att de bli i tillfälle att använda denna rustning för behärskande av nya
marknader i en framtid. Det leder till den slutsatsen att en betydligt strängare
kontroll över denna investeringsverksamhet bör tillrådas.

Det är emellertid inte bara på det industriella området som det pågår investeringar,
som måste betecknas såsom betänkliga. Det gäller också i hög
grad investeringar, som göras av kommuner och landsting. Så gott som alla
landsting hålla för närvarande på att bygga lasarett och sjukstugor, och de
som inte bygga i dag göra upp planer för att bygga i morgon. I mitt eget
landsting börja vi just i dagarna verkställa en fördubbling av lasarettet i
Karlskoga, men hela länet ropar på att vi därutöver måste ha ett nytt lasarett
i södra Närke, till vilket förslag skall framläggas i höst. Samtidigt meddelar
direktionen vid centrallasarettet i Örebro, att man där måste slå igen hela avdelningar
för att personalen skall få sin sommarsemester. Detta är inte något
separat förhållande i Örebro län. Det råder samma förhållande överallt. Det
är brist på sköterskor, det är brist på arbetskraft överhuvud taget, och man kan
inte tillfredsställande ordna sjukvården. Ändå skall man bygga nya lasarett.
Jag skulle för min del vilja tillråda att man även på detta område går fram
med strängare hand och inte bygger en massa lasarett, som vi sedan inte kunna
skaffa personal till för att hålla i gång. Överhuvud taget behövs det en
strängare insyn och översyn över investeringsverksamheten. Det har ju redan
påpekats i föregående debatter, men jag anser mig böra upprepa det..

Herr Domö menade att det var en socialistisk politik, som finansministern
här slagit in på, och han ansåg att tiden inte var lämplig för att komma med
någon socialism. I och för sig betraktar jag etet inte såsom något nedsättande
omdöme örn den politik, som regeringen och det parti jag här representerar,
betecknas såsom socialistisk. Men jag måste fråga herr Domö, varför han
anser att tiden just nu inte är inne för en socialistisk politik. Jag undrar om
inte just i de tider som för närvarande råda en betydande portion socialism
kan motiveras och rekommenderas. När högern är i sina positiva tåg — när
den kommer med egna förslag — befinns det ju ofta att den tillråder en långt
driven planhushållning. Både herr Domö och herr Nordenson ha flera gånger
under denna riksdag kritiserat regeringen och framför allt finansministern för
att inte lönerna hållas nere. Det stora felet med regeringens politik skulle
vara, att den låter lönerna stiga i höjden. Högern har rekommenderat andra metoder
och andra tag. Men en sådan politik måste ju förutsätta att staten skaffar
sig förfoganderätt över de stora företagen och rätt att bestämma lönerna. För
närvarande har ju inte regeringen en sådan möjlighet och inte riksdagen heller.
Jag kan inte tolka denna kritik från högerns sida såsom någonting annat
än ett förord för ytterligare planhushållning i stället för mindre.

Överhuvud slits herr Domö mellan olika komplex. Högern vill vara med i
svängen, och därför har den accepterat en hel del av de stora sociala reformer,
som regeringen haft på sitt program. A andra sidan mäste högom markera en
skillnad från regeringen, och den kritik som på grundval av denna skillnad
utövas mot regeringens politik blir pä det sättet ofta en kritik av de ståndpunkter,
som högern själv av omständigheterna tvungits att acceptera. Man
märkte ju tydligt denna, motsättning i herr Domös anförande alldeles nyss.

Folkpartiets ståndpunkt är, såsom jag tror finansministern påpekade, ännu
dunklare. Folkpartiet bär ju acceptera 1. ännu mera än högern - det Ilar aeeep -

Xr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
terat nästan allt — men när det gäller medlen svävar — det kunde alla som
hörde herr Elon Anderssons anförande konstatera — folkpartiet på målet. Folkpartiet
vill höja utgifterna och sänka inkomsterna. Det håller alla vägar öppna,
men talar inte om vart det bär. Man kan ju säga att regeringens politik
också innebär, att mar] höjer utgifterna och sänker inkomsterna, men å andra
sidan har ju regeringen genom sina förslag gått fram till gränsen av det möjliga
i detta fall. Bortom den gränsen finns ingenting. Men det är just i detta
tomrum som folkpartiet strövar — det vittna både folkpartiets reservation i
dag och herr Elon Anderssons anförande örn.

Folkpartiet drar, såsom finansministern sade, ned gardinen för framtiden,
vilket jag för min del inte kan tolka på annat sätt än att folkpartiets ståndpunkt
är en ren valståndpunkt, en ståndpunkt inriktad uteslutande på höstens
val för att man skall ha någonting att stå på utan att behöva klargöra
vad som kommer att hända efter dessa val. Det är ju framför allt fallet
i fråga örn omsättningsskatten.

Herr Elon Andersson sade på tal örn denna omsättningsskatt, att folkpartiet
ju helst hade sett att vi kunnat bli eniga i denna fråga. Örn jag är
riktigt underrättad har folkpartiet varit erbjudet en enighetsståndpunkt inom
utskottet. Den ståndpunkt, som nu kommit till uttryck i utskottets utlåtande,
är ju tänkt såsom en kompromiss med folkpartiet, men folkpartiet
avböjde denna kompromisslösning av frågan och därmed den enighet, som
skulle ha uteslutit en debatt i dag. Jag kan inte se annat än att motiveringen
härför var att folkpartiet ville ha en egen ståndpunkt i denna fråga. Dess
hållning var ett politiskt trick.

Det är givetvis inte så stor sak, örn man dröjer ett halvt år mer eller mindre
med att avskaffa omsättningsskatten. Det skulle ju inte uppstå någon större
katastrof, örn vi bestämma oss för att slopa omsättningsskatten redan den 1
januari 1947 — inte någon annan katastrof än att budgeten blivit underbalanserad.
Herr Domö hade ju gråtit några tårar ytterligare, men nationen
hade inte gått under.

Örn herr Ohlin och herr Elon Andersson hade suttit i regeringen är jag
övertygad om att de ingalunda skulle Ira upphävt omsättningsskatten den 1
januari 1947. De skulle ha dröjt så länge som möjligt med att avskaffa
denna inkomstkälla. Jag kan inte förstå att det finns någon anledning till
att de skulle behöva uppträda på annat sätt när de befinna sig i oppositionsställning.
Den enda motiveringen härför mäste vara den jag nyss nämnde,
nämligen att herr Elon Anderssons parti behövt en politisk skalp att visa
upp i valrörelsen. Denna taktik erinrar örn den som herr Linderots parti så
gärna använder: »Tål du det så tål du det.» Örn socialdemokraterna komma
med ett förslag, lägga kommunisterna på en smula, eller dra ifrån en smula,
vilket som passar sig bäst. Vi lia ju ofta för vår del liksom även folkpartiet
kritiserat den sortens valpolitik, men jag kan inte se annat än att folkpartiet
i denna fråga har tillägnat sig de kommunistiska metoderna och till
och med överträffat dem.

I övrigt konstaterar jag, herr talman, i likhet med finansministern, att
det inte är så mycket kvar av den skiljaktighet i ståndpunkterna gentemot
oss, som högern och folkpartiet intagit i denna fråga. Tidigare, när bullret
kring dessa ting började, fick man veta hur äventyrlig den socialdemokratiska
politiken var för landet, hur regeringen körde det hela i diket genom
sin politik, som inte såg på utgifterna eller inte frågade efter varifrån pengarna
skulle tas när det gällde att skapa nya utgifter. Både högern och folkpartiet
äro nu inne på samma linje. De ha fallit till föga för den politik de
i går kritiserade och betecknade som äventyrlig för nationen. I en väsentlig

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
punkt Ilar folkpartiet till och med övertrumfat denna politik. Men det är
ju en tillfredsställelse att konstatera, att vi i delina^ svåra fråga, som vi
trodde skulle bli en verklig stötesten, kunnat ena oss sa pass som vi gjort.

I känslan av denna tillfredsställelse ber jag, herr talman, få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! Finansministern gav här uttryck åt sin förvåning
över att han mötts av en så utomordentlig optimism från oppositionspartiernas
sida. Han hade ställt in sig på att oppositionen skulle gå i den pessimistiska
riktningen.

Jag vill då erinra om. vilket också finansministern framhöll, att det här
gällt att bedöma två problem. Det ena har avsett frågan örn nationalinkomstens
utveckling, det andra frågan om vilka statsinkomster man kunde vänta på basis
av olika utfall av nationalinkomsten.

Det förra problemet har diskuterats ingående i budgetberedningen. Vi stodo
från början i den situationen, att det huvudsakligen förelåg ett optimistiskt förslag,
men från flera håll påyrkades att vi borde söka få fram även ett annat
alternativ med hänsyn till den mindre gynnsamma utveckling, som eventuellt
kunde tänkas ute i världen efter kriget. Ett sådant alternativ framlades också.

Det ena alternativet innebär en ökning av nationalinkomsten för tiden från
1939 till 1951 med 26 procent medan det andra alternativet stannat vid 15 procent.
Jag vill understryka att högern vid upprepade tillfällen framhållit, att
vi måste räkna med båda dessa alternativ såsom kanske i viss mån lika sannolika.
Detta kommer också till uttryck i högerns motion, i vilken betonas att
man endast vid det gynnsammare alternativet får den inkomstutveckling och
den behållning i budgeten, som propositionen räknar med, nämligen för 1951/52
160 miljoner kronor, under det att det mindre gynnsamma alternativet ger ett
underskott på omkring 450 miljoner kronor. Det har därför från vårt håll starkt
framhållits, att man måste hålla blicken öppen åt båda hållen och räkna med
båda möjligheterna, detta framför allt därför att de förhållanden sorn bestämma
utvecklingen av nationalinkomsten i så hög grad falla utanför vår maktsfär.
Vi kunna inte bestämma över dem, utan de bero på utvecklingen i världen.

När vi komma över till frågan om beräkningen av statsinkomsterna är förhållandet
något annorlunda. Därvidlag ha vi en erfarenhet, som vi kunna bygga
på med en viss sannolikhet vid beräkningen för framtiden. Det har högern
gjort. Vi ha funnit att statsinkomsterna under 30-talet stigit ganska väsentligt
beroende på den förskjutning i inkomstfördelningen som ägt rum, och vi
ha beräknat att detta med sannolikhet skulle komma att fortgå. Det är grunden
till att vi ansett oss våga räkna med möjligheten av ett gynnsammare resultat
under dessa år än till och med propositionen gjort.

Det är således på två skilda områden, som vi här ha att söka bedöma utvecklingen.
Högern har i det ena fallet givit uttryck för sitt mera försiktiga
betraktelsesätt och har i det andra ett visst statistiskt stöd för sina beräkningar.

Men vad jag sedan särskilt skulle vilja understryka är, att den ovisshet, som
vi ha att räkna med, också kommit till uttryck i bedömningen av våra möjligheter
att bestrida alla utgifter och samtidigt sänka skatterna. I högerns motion
ha vi gått in på den linjen, att vi nöja oss med att tills vidare genomföra
folkpensioneringen och borttaga omsättningsskatten, men för övrigt ha vi inte
bundit oss utan tvärt om, till skillnad från vad som föreslagits av övriga partier,
förordat uppskov med lösningen av frågan örn barnbidragen — vi ha där
endast förordat ett mindre anslag — och i övrigt lämnat åt framtiden att avgöra,
vilka åtgärder som skola vidtagas såväl i fråga örn sociala reformer som

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1040 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skattesänkningar. Vad man har uttalat är, att örn en stegring av skatteintäkterna
äger rum i enlighet med den mera optimistiska linjen, så vill man genomföra
skattesänkningar efter en viss utstakad linje.

Jag skall sedan beröra skattefrågan på några punkter med anledning av vad
som här har förekommit. Finansministern har föreslagit en minskning av den
direkta beskattningen främst för de mindre inkomsttagarna, men har samtidigt
förordat, att denna minskning skulle kompenseras på annat sätt inom ramen av
den direkta beskattningen. Det skulle här röra sig örn ungefär 100 miljoner kronor.
Man har under diskussionen antytt, att inkomster under 10! 000 kronor eller
däromkring skulle komma i åtnjutande av en sänkning, medan någon sådan
däremot inte skulle komma i fråga för inkomster över denna gräns. I den mån
man har inkomst av förmögenhet, skulle man sålunda ha att vänta en stegring
i skattebördan. Vidare skulle också arvsskatt och bolagsskatt stegras.

Man kan inte värja sig för att den motivering, som finansministern i detta
hänseende givit, är utomordentligt svag. Han säger ingenting annat än att
sänkningen för vissa inkomsttagare »bör motvägas av» höjningar på andra håll
inom den direkta beskattningen, och beträffande bolagsbeskattningen säger
han, att en höjning »synes kunna övervägas». Jag kan inte underlåta att ställa
detta i motsats till den behandling dessa skattefrågor fingo under kriget, när
de stora skattehöjningarna ägde rum. Då underkastades dessa frågor en ytterst
ingående prövning. Vi hade en hel serie av olika skatteskalor och jämförde, hur
skatten enligt olika alternativ skulle komma att drabba i olika inkomstlägen.
Man gjorde sig då en utomordentlig möda att komma fram till en så skälig
avvägning som möjligt. Och hela tiden framhölls ju, att detta var en utomordentligt
hög beskattning, som borde försvinna så snart de exceptionella förhållanden,
som betingade den, hade upphört. När vi hade fastställt skatteskalorna
för den direkta beskattningen och funno, att vi behövde ytterligare
medel, tillgreps omsättningsskatten, oaktat denna betraktades såsom en ur
många synpunkter föga tilltalande skatteform. Och detta skedde just därför
att man inte ville pålägga ytterligare direkta skatter.

Nu säger finansministern, att kapitalet i det sammanhanget inte blev föremål
för någon särdeles hård beskattning, utan att det då hade talats om att kapitalet
sedermera skulle lämna sitt bidrag. Jag vill dock erinra örn att de inkomster,
som härflyta från kapital, nog måste anses ha drabbats av en synnerligen
hård beskattning, särskilt i de högre lägena, även örn någon engångsskatt
inte kommit till stånd. Jag kan nämna, att marginalskatten i många fall
har kommit upp till både 100 procent och därutöver. Jag vill också erinra örn
att det har gått så pass långt, att finansministern själv har funnit, att just
denna beskattning av inkomsterna från kapital blivit för hög. Detta kom till
uttryck i den maximering av statsskatterna till 80 procent, som beslutades år
1942 eller 1943. Detta är enligt min mening ett ganska slående bevis på att de
skatteskalor, som vi då fastställde, i hög grad kommo att belasta just kapitalet.
Örn alltså någon engångsskatt inte har uttagit^, har dock kapitalet starkt drabbats
av en hård successiv beskattning år från år.

I detta läge måste man säga sig, att det är skäligt att en skattelättnad —
när den blir möjlig på grund av att de exceptionella förhållanden upphört, vilka
varit rådande under kriget och som ledde till att vi införde en beskattning,
som vi då ansågo vara maximal — bör komma alla till godo. Det måste kännas
såsom ett utslag av obillighet och orättvisa att man nu utan någon egentlig
motivering vill pålägga vissa inkomsttagare en ännu större skattebörda än
den, som ansågs motiverad under krigstiden.

Under debatten ute i landet har elef sagts, att det endast är 100 000 skattedragare
som skulle drabbas av ökad skatt, under det att 2 900 000 skatte -

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
dragare skulle få lindring. Detta talesätt är ju så demagogiskt, att man tvekar
att upptaga det till verklig granskning. Vi få väl ändå ena oss om att principen
för den statliga beskattningen bör vara, att skatterna skola avvägas
med hänsyn till vad vi anse vara billigt och skäligt, ej blott till antalet som
drabbas därav och även avvägas — något som inte får glömmas — med hänsyn
till vilka verkningar skattetrycket har i andra avseenden än enbart för den
individ, som drabbas därav.

Därmed kommer jag in på frågan örn bolagsbeskattningen, som jag också
skall be att i någon mån få beröra. Därvidlag har föreslagits, att man skall
taga en skärpning i övervägande. Bolagsskatten är för närvarande i runt tal
42 procent, och skall man genom en skärpning av denna skatt få in några avsevärda
belopp, befarar jag att höjningen av procentsatsen kommer att leda
till en bolagsbeskattning av inemot 50 procent. Detta är, måste man säga, en
utomordentligt hög beskattning, i synnerhet om man betänker, att vi år 1938
diskuterade, huruvida grundskatten skulle vara 8 eller 10 procent.

Nu säges det, att näringslivet visat sig mycket väl tåla denna skärpta beskattning,
och det är riktigt att en del av näringslivet haft ganska starkt flödande
inkomster och kunnat göra goda vinster trots den höga beskattningen. Detta
är en följd av den stora varubrist, som har rått och som gjort, att många fabriker
kunnat arbeta med osedvanligt hög sysselsättningsgrad. Och envar vet ju,
vad en hög produktionssiffra betyder för vinstbildningen. Men man skall inte
tänka sig, att det bär varit samma förhållanden överallt. Det finns också företag,
som blivit ganska hårt drabbade och för vilka beskattningen följaktligen varit
betungande. Jag tror inte heller att man bör underskatta de merkostnader, som
företagen haft och som för de mera normalt arbetande bland dem varit ytterst
kännbara — jag tänker både på de starkt ökade bränslekostnaderna och det
stegrade lönekontot.

Jag vill här inom parentes rätta ett påstående, som herr andre vice talmannen
gjorde. Han sade att jag hade förebrått finansministern för att han
inte hållit tillbaka lönerna. Yad jag har förebrått finansministern är, att han
enligt min mening givit ett klart incitament till lönestegringar och satt i gång
rullningen på löneområdet, och det är en något annan sak.

Jag vill sålunda göra gällande att de vinster, som här gjorts, inte ha varit
av så utomordentligt stor omfattning som finansministern antytt. Och även
örn så i vissa fall har varit förhållandet, måste vi då vi bedöma^ skattetrycket
inte bara räkna med de gynnsammaste förhållandena, utan vi måste, även räkna
med att mera ogynnsamma tider kunna inträda. Jag skall strax återkomma

till detta. .

Man har här också antytt, att dessa stora vinster skulle lia bidragit till att
pressa fram industriens investeringsönskningar. Finansministern talade örn dem
med något som närmast liknade skräck i rösten. Jag vill da erinra örn att de
möjligheter till en omfattande investering, som företagen nu ha, ingalunda i
övervägande grad bottna i stora krigsvinster. De bero i stället på en omfattande
konsolideringspolitik, som bedrivits under en lang tid före kriget och som
gjort, att våra större företag varit i utomordentligt hög grad konsoliderade.
Yi skola också komma ihåg, att man under senare år drivit en mycket stark
propaganda för att företagen skulle ställa in sig på och vara redo för en
investering för att bli i stånd att förverkliga den höga och jämna sysselsättningens
program. Man har liksom eggat och manat företagsamheten att sta
beredd att göra vad den här kunde. _ .

Det är sålunda enligt min mening inte kristidens förhallanden som skapat
investeringsmöjligheterna, utan de ha funnits förut. Och vad som nu, hänt år,
att en rad av omständigheter kommit att utlösa denna latenta möjlighet till

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
investering, som har tagit sig uttryck i de ansökningar om byggnadstillstånd
m. m., som i stora mängder strömma in till myndigheterna och som givetvis
måste vålla en hel del bekymmer.

Bland alla de omständigheter, som givit anledning till detta, kan jag nämna
exempelvis den, att en hel del reparations- och ombyggnadskrav, som under
kriget måst eftersättas, nu ha gjort sig gällande med ökad styrka. En annan
faktor är rationaliseringsbehovet. Tidigare i dag har här talats örn sambandet
mellan bristen på arbetskraft och rationaliseringen. Jag tror att det är riktigt,
att ett mycket starkt kausalsammanhang råder härvidlag. När det är brist på
arbetskraft, tvingas företagen till rationalisering i stor omfattning. Men då
få vi inte glömma, att rationaliseringen kräver mycket stora investeringar i
form av bättre byggnader, maskiner o. s. v. Under förkrigstiden genomfördes
en mycket omfattande rationalisering, som ledde till avsevärda besparingar
men som många gånger säkerligen kunde sättas in på fält, där det var möjligt
att rationalisera och åstadkomma relativt stora förbättringar med små
medel. När man nu inför den stora bristen på arbetskraft tvingas gå ett steg
längre, äro förhållandena mycket besvärligare. Ett nytt steg på rationaliseringens
väg fordrar nämligen ännu mycket mera fulländade apparater och en
ännu mera ökad automatisering etc. Detta innebär i sin tur högst betydande
investeringskrav och krav på ett väsentligt störrre kapital än som under de
föregående årtiondena erfordrades för den tidens rationalisering. Det är en
fullt naturlig sak att genomförandet av den nu erforderliga rationaliseringen
för att avhjälpa bristen på arbetskraft måste komma att kräva mycket betydande
kapitalinsatser.

Ett tredje moment, som här har spelat in, är naturligtvis produktionsapparatens
bortfall i stora delar av Europa. Många länder kunna i dag ingalunda
producera de varor, med vilka de tidigare bidrogo till världshushållet.
I detta läge öppna sig helt nya möjligheter för svensk företagsamhet att göra
sig gällande, och de möjligheterna vill man utnyttja så fort som möjligt.
Detta gör, att man i snabb takt vill skapa nya produktionsmedel, som kunna
möjliggöra den sålunda önskvärda produktionen.

Jag vill också understryka, att vi under de sista årtiondena i vårt land
bedrivit en omfattande teknisk forskning på många områden i syfte att utarbeta
egna nya eller förbättrade produktionsmetoder. Inte minst gäller detta
de områden, där vi inom landet ha en råvara, som vi hittills inte manufakturerat
i tillräcklig utsträckning. Detta arbete befinner sig nu på det stadiet,
att resultaten börja föreligga färdiga på olika områden, och det gäller då att
exploatera dem. Men detta medför omedelbart nya krav på anläggningar och
maskiner och åstadkommer ett investeringsbehov, som tar sig uttryck i en
ytterligare ökning av de många ansökningar, som nu inströmma till myndigheterna.

Jag tror alltså inte att nian får betrakta dan nuvarande situationen på investeringsmarknaden
enbart som ett utslag av att våra bolag plötsligt ha kunnat
göra några enorma vinster. Man kan därför enligt min mening inte heller
av dessa investeringsönskningar dra den slutsatsen, att nu tåla bolagen en
ännu högre beskattning. Örn vi komma tillbaka till mera normala förhållanden,
måste vi säga oss, att redan den nuvarande beskattningen innebär en mycket
allvarlig belastning. Det måste ju vara ytterst betungande att i en kalkyl
behöva räkna med att betala 50 procent av sin vinst i skatt, innan kapitalet
kan lämna någon avkastning. Kalkylen måste påverkas av detta, och företagsamheten
bör ju vara tillräckligt lönande för att överhuvud taget kunna locka
till sig kapital.

Men vad blir då följden? Ja, jag kan inte se annat än att det blir nödvändigt

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
för företagen att anpassa sin prissättning till detta läge. De måste med andra
ord sätta priserna något högre, så att däri inrymmes inte bara den vinst, som
de anse sig nödvändigtvis behöva, utan också det lika stora belopp, som skulle
åtgå till skatten. Prissättningen måste i sista hand ovillkorligen påverkas av
skattepolitiken. En skärpt bolagsbeskattning kommer med andra ord att inverka
fördyrande på priserna. Under mera normala förhållanden kommer i
själva verket den mycket höga bolagsbeskattningen att verka som en indirekt
skatt, som en art av omsättningsskatt.

Beträffande skatten vill jag till sist framhålla, att det allra mest bekymmersamma
kanske är den ovisshet örn skatteläget, vari näringslivet hålles. Detta
att man inte vet, vilken skatt som en gång kommer att uttagas på den verksamhet
man planerar, gör det hart när omöjligt att få fram tillräckligt fasta
kalkyler. Det är dock en ganska stor skillnad, om man skall räkna med en
beskattning av 40 procent eller en beskattning av 50 procent. Detta är ingalunda
en alldeles oviktig faktor i kalkylen, och ovissheten och osäkerheten på
denna punkt måste verka hämmande. Det kan inte förnekas att just den politik,
som nu tenderar att växa fram — att nian bedömer skattesatserna på grund
av hur man anser att en tillfällig konjunktur har utfallit •— måste ge företagaren
en känsla av att han har blivit skattepolitikens strykpojke. Det kan
inte i längden vara lyckligt för den ekonomiska utvecklingen att tillämpa
regeln »tål du det, så tål du det». När vi nu ha kommit i det läget, att de
exceptionella förhållanden bortfallit, vilka motiverat den nuvarande beskattningen,
så är det enligt min mening en minimifordran att man åtminstone får
besked örn att beskattningen under gynnsammare tider i varje fall inte skall
vara högre än den var under de verkligt svåra krigsförhållandena med de
enorma utgifter vi då hade.

Till sist vill jag, herr talman, med några ord beröra frågan örn underbalansering.
Det är ett problem, vars svårigheter jag tror att vi nog alla inse.
Från alla håll medges, att det naturligtvis är svårt att under en högkonjunktur
under alla omständigheter helt undvika underbalansering. Men vad som här
synes mig vara avgörande är den svårighet som ligger i att avgöra, i vilka
fall en underbalansering skall anses tillåten. Finansministern har understrukit
vikten av att få fram enkla regler för bedömningen. Detta har han i propositionen
upprepat tre gånger, dock utan att själv kunna ange någon sådan regel.
I utskottsbetänkandet framhåller nian också nödvändigheten av en sådan regel,
men stannar vid att säga, att man anser sig kunna acceptera underbalansering
i sådana fall som ha omnämnts i propositionen. Nu äro de exempel, som där
stå omnämnda, ganska vittfamnande. Där talas örn åtgärder för att höja folkhälsan
och folkbildningen, för att främja rationalisering på olika områden
och för vetenskaplig forskning. Tar man med en så omfattande rad av uppgifter
på programmet, framstår det enligt min mening såsom ännu angelägnare att få
fram en dylik regel. När så därtill kommer att man säger, att avgörandet skall
träffas vid varje särskild budgetreglering med hänsyn till då rådande konjunkturläge
och angelägenhetsgraden, så kan jag inte se annat än att det är
ofrånkomligt att man anger vilka hållpunkter man vill ha för underbalanseringen.
Hela det resonemang, som här föres, ropar, skulle jag vilja säga, efter
den omtalade regeln, de fasta grundlinjerna.

Jag vill därvidlag påpeka, att man nog kan särskilja olika arter av utgifter.
Finansministern talar exempelvis örn skogsplantering och i vad mån
det är berättigat att ta med den i ett sådant fall. Utan att taga ställning till
huruvida denna uppgift bör kunna komma i fråga till underbalansering vill jag
säga, att det ligger relativt nära till hands att taga med en sådan sak i händelse
av underbalansering, på den grunden att det där är möjligt att i någon mån

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
beräkna den räntabilitet på lång sikt, som kan framkomma. Där finns det åtminstone
något material att bygga på för en kalkyl över vad en investering
av detta slag i en långt avlägsen framtid kan ge, medan däremot utgifter för,
som det heter, folkhälsa och folkbildning — de må vara aldrig så behjärtansvärda
i och för sig — knappast kunna på något vis kalkyleras. Deras räntabilitet
är ett fullständigt frågetecken. Inför dessa svårigheter förefaller det
mig riktigast, att man intar en strängt restriktiv hållning och håller en mycket
stram linje. Det ligger en fara i att släppa fram förslag av mera obestämd
beskaffenhet och säga, att frågorna få lösas från fall till fall. Tillämpa vi
inte bestämda regler, segla vi enligt min mening för ganska lösa boliner.

Jag har därmed, herr talman, anfört några av de synpunkter, som diskussionen
här har givit anledning till, och jag ber att få yrka bifall till den av
herr Domö m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bergvall: Herr talman! Under den gångna debatten har från finansministerns
sida, från herr Åkerbergs sida och kanske också från något annat
håll riktats åtskillig kritik mot folkpartiet och den mening, som herr Elon
Andersson — vilken hittills i debatten företrätt folkpartiet — givit uttryck
åt. Då jag vet, att han på nytt har begärt ordet, skall jag inte besvära mig
med att taga upp alla dessa olika argument — det skulle leda till ett dubbelarbete
— utan jag skall begränsa mig till att knyta en del reflexioner
till några enligt min mening särskilt ur principiell synpunkt intressanta
spörsmål.

Det är naturligtvis med mycket stor tillfredsställelse som vi på folkpartihåll
ha hälsat finansministerns försök att åstadkomma en finansplan för
åtskilliga år framåt. Vi göra det med så mycket större tillfredsställelse som
det ju, såvida inte mitt minne sviker mig, var från folkpartihåll som kravet
på en sådan finansplan först framställdes. Jag har emellertid en känsla
av att finansministern under arbetet på denna finansplan i någon män blivit
fångad av sitt eget arbete. Han förde hela sitt resonemang på det sättet att
han, för övrigt i eleganta och spirituella vändningar som man gärna lyssnade
till, karakteriserade alla avsteg från de i propositionen framlagda beräkningsmetoderna
på ett sådant sätt, att de fingo en anstrykning av lättsinne.

Det förefaller mig som örn man på det sättet råkade i det olyckliga läget,
att man gjorde sig själv till slav under det verktyg man skapat och som
man, såvitt jag förstår, vill ha som en hjälp, när man skall försöka överblicka
framtiden, men som man ingalunda innerst inne själv tror kan ge något
fullständigt uttryck för vad denna framtid kan bära i sitt sköte. Finansministern
hade ju en hel del andra yttranden, som uttryckligen angåvo, hur
osäkra han fann dessa framtidsberäkningar. Vad ligger det då för underligt
i att man accepterar såsom ett räkneunderlag dessa finansministerns antaganden.
men gör vissa erinringar, som ge vi banden, att det finns sannolika
skäl att antaga, att finansministern räknat med en i förhållande till nationalinkomstens
tillväxt för liten stegring av skatteintäkterna vid ett visst skattetryck?
Jag vet ingenting som säger att en sådan beräkning som vi ha gjort
i högre grad skulle förtjäna beteckningen av lättsinne och dylikt än det tillvägagångssätt
som ligger bakom finansministerns eget räknearbete, som naturligtvis
måste vara behäftat med minst samma grad av osäkerhet på de
olika punkter, där man nödgas göra ovissa antaganden. Dessa antagandens
riktighet är ju beroende inte bara på våra egna åtgöranden utan i mycket
stor utsträckning på inflytelser utifrån, som vi icke på något sätt äro herrar
över.

Det är självfallet, att örn man har den åskådning, som jag här givit ut -

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
tryck åt, och alltså går ut ifrån att denna finansplan är ett värdefullt dokument
på det sättet, att den ställer problemen för framtiden, måste man samtidigt
vara klart medveten om att uppgörandet av finansplanen icke på något
sätt får betaga oss möjligheten och icke på något sätt kan befria oss från
nödvändigheten att successivt och ständigt åter pröva: vilket underlag för
det fortsatta sociala reformarbetet och för lättnader i skattetrycket ger det
ekonomiska läge i landet, som vid varje givet ögonblick föreligger? Det må
kanske ursäktas oss inom folkpartiet, om vi icke hos finansministern i alla
situationer funnit en så stark motvilja mot ökad skattebelastning, att vi
utan vidare på hans rekommendation vilja binda oss för vissa skattehöjningar,
innan vi kunnat bli övertygade örn att dessa skattehöjningar äro ofrånkomliga.
En viss försiktighet och återhållsamhet på_ den punkten tycker jag
är rekommendabel. Och jag tror att om det för finansministern skulle ha
gällt ett för honom något mera osympatiskt åtagande än vissa skattehöjningar
av den typ, som av honom antyddes, skulle han själv lia skjutit på sitt
slutliga ståndpunktstagande till det ögonblick, då han kunde avgöra om dessa
skattehöjningar äro nödvändiga, eller inte.

Det kan hända att utvecklingen blir väsentligt ogynnsammare än både
finansministern, folkpartiet, högern och alla andra räknat med. Då ställas
vi på ett obehagligt sätt inför svåra och brydsamma problem, som komma
att konfrontera vår reformvilja med vår önskan att åstadkomma ett måttligt
skattetryck. Å andra sidan kan det bli en väsentligt gynnsammare utveckling,
och då hoppas jag att finansministern stiger upp och konstaterar, att
den optimistiska prognos som antytts från folkpartiets sida Ilar gått i uppfyllelse
och att vi skola utnyttja de chanser den ger i förnuftig riktning.

Vad herr Åkerberg beträffar, vill jag bara säga ett ord till honom. Han
talade om att folkpartiets positionstagande var bestämt av valtaktiska synpunkter.
Jag minns inte i vilket sammanhang yttrandet fälldes, men jag
tror det återkom flera gånger. Jag vill inte säga något annat än att jag
har en gammal erfarenhet av människornas reaktion i olika situationer, nämligen
den, att de forma sitt bedömande efter de erfarenheter, som de vunnit
av sitt eget handlande under årens lopp. Jag förmodar därför att herr Åkerbergs
renhjärtade indignation beror på att han vid olika, tillfällen har känt,
hur svår denna frestelse har varit för honom personligen och för hans parti.
För övrigt vill jag säga, att jag tar alla dessa beskyllningar för valtaktiska
spekulationer väldigt lätt, tills det påvisas att det föreligger något ur saklig
synpunkt icke försvarligt i den position som vi valt.

Denna debatt anknyter ju egentligen till en proposition örn omsättningsskatten,
och jag skall säga ett ord örn den för att motivera min ståndpunkt. Jag
skulle i detta nu mycket väl kunna förstå en speciellt ekonomiskt sakkunnig
person, en nationalekonom av facket, som stöde upp och sade, att med den
kolossala disproportion mellan köpkraft och varutillgång, som vi nu lia, måste
herrarna vara alldeles tokiga, örn ni avskaffa omsättningsskatten; det enda
rimliga i denna situation skulle vara att fördubbla skatten, då finge vi åtminstone
något rimligare proportion mellan varutillgång oell köpkraft. Men jag
måste tillägga, att för mig blir det resonemanget icke hållbart, emedan jag
alltid ansett, att omsättningsskatten representerar en skatte form, som kan göras
till föremål för så grava anmärkningar med hänsyn till det sätt, på vilket
den träffar, och de personer den drabbar, att jag icke tycker att man rimligen
bör bibehålla den, örn man har någon möjlighet att slippa från den. Nu har
gudskelov enighet vunnits på den punkten. Det råder från yttersta vänstern
till yttersta högern fullkomlig enighet örn att man skall avskaffa omsättnings Forsta

kammarens protokoll 1946. Nr 115. 5

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1949 fm.

A ii//, arv edelina en av den allmänna omsättningsskatten. (Foris.)
skatten. Det råder vissa differenser i fråga om tidpunkten för skattens avskaffande,
men den största differensen uppgår till ett år. I högerns reservation
finns det visserligen två uttalanden, som icke äro helt överensstämmande. På
ett ställe i motiveringen står det: »Att alltför tidigt fixera ett datum för omsättningsskattens
avveckling kan medföra allvarliga olägenheter.» Detta gjorde
mig ju litet tveksam örn inställningen, men om jag läser litet längre fram,
finner jag följande uttalande: »Med hänsyn till vad som ovan anförts anser
utskottet att omsättningsskattens avveckling bör äga rum då föreliggande förhållanden
göra det möjligt och lämpligt. . .» Örn det slutat där, hade det gått
ihop, men så fortsätta reservanterna: »dock senast vid den tidpunkt, som av
Kungl. Maj :t föreslagits» — alltså oberoende av örn de omständigheter som
tidigare i reservationen omtalats föreligga eller inte.

Meningsskiljaktighetema röra sig alltså endast örn högst ett år, och det är
ju inte någon lång tidrymd. Det förefaller att närmast vara en praktisk fråga
att välja tidpunkt. Att göra detta val till en fråga av stor ekonomisk betydelse
för staten eller folkhushållet är orimligt. Det förefaller mig då som om ståndpunktstagandet
i frågan bör väljas från rent praktiska utgångspunkter. När
ha vi mesta nyttan av att avskaffa omsättningsskatten? Jag måste säga att på
basis av de erfarenheter som vi haft anledning att dryfta i denna kammare
vid många föregående tillfällen, med hänsyn till det läge, i vilket vi iför ögonblicket
befinna oss i penningpolitiskt avseende, och med de prisstegringsrisker,
som vi för närvarande lia, synes det mig, när det inte finns några avgörande
hinder emot ett sådant ståndpunktstagande, naturligast att avskaffa
skatten vid tidigast möjliga tidpunkt. Utskottet säger, att avskaffandet skall
ske den 1 juli 1947, men tillägger ju sedan att därest förhållandena — det är
väl närmast i prisavseende — skulle utveckla sig på sådant sätt, att det kan
befinnas angeläget att omsättningsskatten) slopas före den tidpunkten, så bör
frågan därom upptagas till omprövning. Detta visar, tycker jag, att man inte
är främmande för möjligheten att avskaffa skatten tidigare. Men då är det nog
bättre ur praktiska synpunkter att fixera tidpunkten redan, nu, så att de myndigheter,
sorn skola se till att skattesänkningarna verkligen komma den konsumerande
allmänheten till godo, få möjlighet att vidtaga de erforderliga förberedelserna.

Jag vill bara säga ett enda ord till med anledning av finansministerns senaste
anförande. Det rör varken finansplanen eller omsättningskatten, utan det
rör hans yttrande, då han var inne på frågan örn faran för prisstegring. 1 ett
polemiskt anförande gentemot herr Domö talade han örn, att var utrikeshandel
■— hail nämnde i detta sammanhang, att herr Domö även nu varit inne på den
frågan — var besvärande då det gällde att behålla den svenska prisnivån. Därefter
lade han tyngdpunkten på investeringsverksamheten, och även i det avseendet
kan jag följa honom en bra bit på vägen, ty jag tror. att den nuvarande
utomordentligt starka investeringsverksamheten är en av de besvärligaste
av de omständigheter, som vi måste få bukt med, om vi skola kunna klara den
svenska prisnivån.

Sedan drog emellertid finansministern ep slutsats, som jag måste reservera
mig för att jag kanske bär missuppfattat, ty _ det uttalande han gjorde föreföll
mig nästan, halsbrytande. Han gjorde nämligen det uttalandet, att vi i dag
skulle ha befunnit oss i ett sämre läge ur prissynpunkt med större risker för
prisstegring, om man inte hade haft de kraftiga lönestegringarna från år 1942.
Hade dessa lönestegringar uteblivit, skulle bolagens vinster, sade hail, lia varit
större, investeringsverksamheten ha varit större, och vi skulle också ha haft
ett större tryck på prisnivån.

Detta stämmer inte riktigt med finansministerns tidigare uttalanden. Han

Onsdagfcn den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
har själv vid en mångfald tillfällen medgivit, att lönestegringar över en viss
gräns medföra allvarliga risker för ett sådant tryck på prisnivån att prisstoppsfronten,
kan genombrytas. Att nu helt plötsligt vrida denna ståndpunkt
därhän, att frånvaron av lönestegringar i och för sig skulle vara den^stora
faran i prisstegringsavseende, förefaller mig, även örn jag kan förstå den
tankegång som ligger bakom detta yttrande, ändå vara att gå en aning för
långt.

Herr talman! Med dessa ord har jag försökt ge några synpunkter — jag
tror närmast jag kan säga att de ha varit tre — på de frågor, som ha berörts
i detta sammanhang, och med hänsyn till vad jag anfört, ber jag att få yrka
bifall till den av herrar Holmbäck och Ohlin avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det är klart att vi lia rätt att beskylla varandra hur mycket som
helst för att hemfalla åt valpolitiska spekulationer. För egen del bär jag naturligtvis
en sådan beskyllning mycket lätt, eftersom jag är anställd för att driva
valpolitik. Men i detta fall skulle jag vilja påpeka, att när ett parti intager en
ståndpunkt i uppenbar strid mot dess eget och framför allt dess ledares föregående,
har man rätt att misstänka valpolitiska spekulationer. Och när samma
parti avböjer en erbjuden kompromiss utan annan motivering, än att det prompt
vill ha en egen ståndpunkt i fred, så stegras denna misstanke till fullständig
visshet.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det är bara en kort replik, som jag
också skulle vilja ge. I anledning av herr Bergvalls senaste yttrande vill jag
erinra om, att mitt yttrande i fråga örn risken från den stora investeringskonjunkturen
fälldes med anledning av klagomålen över att lönestegringarna hade
släppts loss genom mina uttalanden 1944. Det var i det sammanhanget jag ville
erinra om, att ifall vi hade hållit lönestoppet ända från 1942 till nu, skulle företagen
lia haft sådana orimliga vinster, eftersom de tydligen ha kunnat medge
lönestegring utan prishöjningar, att den nuvarande investeringskonjunkturen
kanske skulle ha tagit former, som hade varit ännu mycket svårare att bemästra.

Vad herr Bergvalls första försök till försvar för folkpartiets och även högerns
mera optimistiska beräkningar beträffar, tror jag inte att jag använde ordet
»lättsinne». Jag vet att det är så lätt att använda detta ord — jag har fått det
kastat emot mig själv så många gånger att jag redan av den anledningen är försiktig,
då jag- använder det. Men det är alldeles uppenbart, att man inte kan
göra vilka antaganden som helst i fråga örn framtida statsinkomster utan att
få tillfoga någon varning i fråga örn deras hållbarhet. Jag kan ju bara ställa
frågan så: varför har inged parti vågat antaga en inkomstutveckling, som i stället
för att med 150—200 miljoner överstiga den av regeringen antagna hade
varit ytterligare 100 eller 150 miljoner kronor högre, för att därigenom kunna
säga till folket: »Vi kunna göra en skattesänkning, inte på 150 miljoner, som
t. ex. det eller det partiet föreslår, utan i stället på 300 miljoner — rösta med
oss!»

Jag menar att man har en viss skyldighet att inte intala folk, att det finns större
möjligheter till utgifter och skattesänkningar än som rimligen kan försvaras.
Och jag tror, att det är svårt att försvara den mycket optimistiska inkomstberäkning,
som högern och folkpartiet här lia hamnat i.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bergvall, som yttrade:
Herr talman! Beträffande talet örn lättsinne vill jag konstatera, att jag var

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

Ani/, avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
mycket försiktig med formuleringen på den punkten. Jag sade direkt, att finansministern
karakteriserat folkpartiets ståndpunkt på det sättet, att denna
ståndpunkt skulle ge ett intryck av lättsinne, vilket var ett mycket försiktigare
uttryck än det finansministern använde i sin replik mot mig. Varför man inte
räknar med 100, 200 eller 300 miljoner högre inkomster än vad som räknats
med från folkpartiets sida, är mycket lätt att förklara, dag går nämligen ut
ifrån att man inte har rätt att hugga dessa siffror ur luften, utan att man även
skall kunna ge en rimlig förklaring till avvikelserna från de antaganden, som
gjorts i propositionen. Har man inte möjlighet att lämna denna rimliga förklaring,
så ger jag finansministern fullkomligt rätt i att det vöre ett valtrick.

Men i och för sig förstår jag inte, vad som ger finansministern anledning att
med sådan absolut säkerhet påstå, att han har räknat riktigare än man gjort
från folkpartiets sida. Vi kunna ju få komma tillbaka till denna diskussion örn
en tre, fyra år. Utvecklingen kan bli antingen mycket ogynnsammare än vi
håda två ha antagit eller eventuellt gynnsammare. Men därom veta vi för närvarande
intet.

En fordran har man dock rätt att ställa, nämligen att det skall talas om,
varför det räknats på det ena eller det andra sättet, så att människor med kritiskt
omdöme få bedöma, örn det finns någon förnuftig anledning att räkna
på detta sätt.

Herr statsrådet Wigforss: Herr Bergvall har alldeles rätt! Jag har inte
heller på något sätt velat förklara, att den beräkning, som regeringen har gjort,
är den enda hållbara. Jag har tvärtom sagt, att det är möjligt att man på högeröd!
folkpartihåll får rätt. Men jag har bara velat erinra örn, att då faller högerns
och folkpartiets hela kritik emot regeringen för att inte vilja gå lika långt
i skattesänkning som dessa partier. Ty om vi våga acceptera högerns och folkpartiets
antaganden örn det större inkomstflödet, är det med regeringens ståndpunkt
i fråga om de bidrag, som skola lämnas av bolag och förmögenheter, möjligt
även enligt regeringens förslag att sänka skatten med ytterligare 100 eller
150 miljoner.

Där har herr Bergvall svaret på den fråga, som han ställde.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 324, angående de statliga publikationerna;
nr 325, angående medaljutdelningen till statstjänare;

nr 349, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; samt

nr 355, angående val av ordförande och tre andra fullmäktige i riksgäldskontoret
samt suppleanter för fullmäktige i samina kontor;

dels och till riksdagens förordnanden:

nr 350, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Carl Petrus Valdemar
Gränebo att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 351, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Ivar Anderson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 352, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Helmer
Bergvall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

Onsdagen den 19 juni 1940 fm.

Nr 25.

nr 353, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Stig Janson i
Frändesta att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 354, för ledamoten av riksdagens andra kammaren herr Olof Andersson i
Malmö att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 35G, för generaldirektören Anders Emanuel Örne att vara ordförande i
riksgäldskontoret;

nr 357, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Artur Ryberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 358, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Hilding
Magnusson att vara fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 359, för ledamoten av riksdagens första kammare herr John Elon Andersson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 360, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Falla
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 361, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;
samt

nr 362, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsmaterielverket.: Avlöningar;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.; samt

nr 373, i anledning av väckt motion angående lärarinnorna Lily Lundins och
Gertrud Matz’ löneklassplacering.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående medgivande för Kungl.Maj :t att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nybyggnad för
vissa militära institutioner i Stockholm;

nr 213, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bestridande av
vissa hyreskostnader;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag; nr

215, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels nedläggande
av driften vid Svenska skifferoljeaktiebolagets oljeutvinningsanläggningar vid
Kinne-Kleva m. m., dels ock medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget
att teckna viss borgen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 fm.

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget Ceaverken,
in. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 220, i anledning av väckta motioner örn vissa förändringar i gällande
bestämmelser för befordringar inom krigsmakten;

nr 221, i anledning av väckt motion angående ordnande av permanenta lokaler
för arméns motorskola;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt folkhögskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 223, i anledning ,av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbildning
av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidtagande av
vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till länsstyrelserna och landsfiskalerna, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till civilförsvaret;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och folkbokföringen för budgetåret 1946/47;

nr 228, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående överskridande av
viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1945/46;

nr 229, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett sjukhus för
medicinsk vård av alkoholister och forskning på alkoholsjukdomens område;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 232, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond:

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 72, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetået 1945/46 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av kontorsbyggnader för domänverket; och

nr 74, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn lönegradsplacering
av kronojägare och biträdande kronojägare; samt

andra särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till folkbokföringsförordning lii. m„ dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.22 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den ID juni 1946 em.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Kortsattes överläggningen angående första särskilda utskottets utlåtande Äng. avveck ^

Lingen av den

nr -- allmänna örn Herr

Domö: Herr talman! Herr andre vice talmannen är tyvärr inte här. batteri.
Jag hade tänkt att ta upp ett litet resonemang med honom örn vad jag säde i fports.)*
frågan örn att ett lands ekonomi inte skall politiseras alltför mycket. \ ad jag
där ville framhålla var, att ekonomiska frågor, som röra hela landets tillstånd
och möjligheter för framtiden etc., inte alltför mycket böra avgöras efter politiska
bevekelsegrunder. så att man vinner väljare genom en dyrbar och högst
påfrestande löftespolitik o. s. v. Jag är fullt medveten örn att det är nödvändigt,
att även ekonomien inbegripes i politiken, men jag vill inlägga en varning emot
att — sorn man så ofta gör — inrikta de politiska åtgörandena efter vad som
kan vara behagligt för folkstämningen för ögonblicket. Det är emot den löftespolitik,
som har drivits från socialdemokratiskt håll, som jag för min del vill
inlägga en gensaga, , , , . ,

Herr Elon Andersson försökte som alltid att vara älskvärd, men han kunde
i alla fall inte låta bli att komma fram med — skall jag kalla det så? — en insinuation.
Han gjorde — som han visst uttryckte det — en stillsam förfrågan, örn
hur det stod till med högerns vilja att genomföra de sociala reformerna. Det var
som om han ville låta påskina, att eftersom vi högermän inte hade bestämt accepterat
alla de förslag till sociala reformer, som lia kommit fram, så skulle vi på något
sätt sakna reformvilja. I samma ögonblick som herr Elon Andersson framhåller,
att han inte vill bli beskylld för motvillighet mot sociala reformer därför
att han i sin motion sagt, att han inte ansåg det vara lämpligt att nu binda sig
för genomförandet av alla reformerna, undrar han, örn inte vi, just för att vi intagit
samma ståndpunkt med ungefär samma motivering, äro. tveksamma inför
reformerna. Jag förstår val, att folkpartiet skulle känna sig upplivat, örn
det kunde säga i valrörelsen, att man inte skall rösta med högern, därför att högern
inte skulle vara med om de sociala reformer, som andra vilja genomföra till
folkets bästa. Men. min ärade vän herr Elon Andersson, högern vill inte stå till
tjänst med att vara den där busen, sorn man skall skrämma folk med. Vi vilja
bli bedömda efter de linjer för vår verksamhet, som vi lägga upp i vårt program
och i våra motioner och efter vårt handlande. Jag är inte sa säker pa att folkpartiet
skulle vara så trakterat av att bli betraktat, som örn det alltid stöde
på samma ståndpunkt som för ett antal år sedan. Örn man nu anser sig kunna
påvisa, att exempelvis högern på 1920-talet var enligt nutida uppfattning en
smula motvillig mot sociala reformer, så måste den vara det nu också, anser
man. Men inte skulle socialdemokratien vilja identifiera sin nuvarande uppfattning
just nu med hela den politik som den förde på 1920-talet. Socialministern
ser litet spydig och frågande ut, men jag undrar, om inte många i denna
kammare — även socialministern — tycka att det är bra, att var dag skall
ha sin bedömning. Varje parti bör bli bedömt efter de positioner som det intar.

Det är icke korrekt att felaktigt fixera in ett parti i en viss fålla, där det sedan

Nr 25.

Onsdagen den 1!) juni 104(> em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skall befinna sig i alla tider, för att man skall lia någonting att ta till i valrörelsen.

Därför vilja vi inte bli beskyllda för att vara ljumma, när det gäller sociala
reformer. Men jag erkänner villigt, att vi i en hel del fall kanske se annorlunda
på frågorna. A''i vilja, såsom exempelvis när det gällde pensionsreformen,
bedöma dem som de framstå för oss. I den nämnda frågan ville vi komma
ifrån ett pensioneringssystem, som ur samhällets synpunkt var olämpligt i olika
avseenden, samtidigt som det gav folkpensionärerna en otillfredsställande försörjning.
Vi ville mobilisera den arbetsvilja, som kunde föreligga hos pensionärerna,
genom att ta bort inkomstprövningen av ålderspension. Inkomstprövningen
ledde till att de antingen inte ville arbeta eller att de arbetade, men
ändå försökte få högsta möjliga folkpension genom att lämna oriktiga uppgifter.
När tre alternativa förslag till folkpensionering lades fram av socialvårdsutredningen,
stannade vi därför för vår del för det som var effektivast och
bäst. Det var dyrare än de andra alternativen, men vi ansågo, att en reell och
ordentlig reform var värd merkostnaden. Så kan det vara även på andra områden,
och därför förbehålla vi oss full frihet att bedöma de olika reformförslagen
och själva komma med dylika.

Att vi kunna ha olika uppfattningar örn hur och när en reform skall genomföras
betyder inte, att vi inte vilja vara nied om de sociala reformerna, exempelvis
barnbidragen. Herr Elon Andersson frågade mig om vår inställning till
dem. Framför allt med hänsyn till att det kanske kommer flera frågor om den
saken, skall jag, herr talman, tillåta mig att till en början gå in på hithörande
spörsmål.

Enligt den ordning, som förordats i utskottsutlåtandet, skola barnbidragen
utgå med 200 kronor per barn, från och med det första, till alla barnfamiljer.
Samtidigt slopas de skattefria barnavdragen vid taxeringen till statsbeskattningen.
Detta förslag har lagts till grund för beräkningarna, i finansministerns
finansieringsplan för åren 1946/47—1951/52. Statens bruttoutgifter beräknas
till 270 miljoner kronor örn året. Av detta belopp finansieras 70 miljoner kronor
på så sätt, att de tagas tillbaka från barnfamiljerna genom barnavdragens
slopande. Resten, 200 miljoner kronor, uttages genom den ordinarie beskattningen.

Nu frågar nian sig: hur kommer det nya, av utskottet godtagna systemet
att verka? Genom barnavdragens slopande vid beskattningen komma barnfamiljerna
enligt förslaget att få skatta såsom barnlösa familjer. Å andra sidan få
de kontant 200 kronor per barn, lika för alla.

Resultatet av det nya systemet i förhållande till nu gällande ordning med
barnavdrag vid skattens beräkning kommer att ur befolkningspolitiska synpunkter
bli synnerligen otillfredsställande i flera fall. särskilt i de inkomstkategorier,
som äro att hänföra till medelklasskikten. En familj med tre barn
i gruppen 8 000 kronor får visserligen i barnbidrag 600 kronor, men av detta
belopp tar staten tillbaka inte mindre än 485 kronor, varför förbättringen stannar
vid 115 kronor. En arbetarfamilj med tre barn och en taxerad inkomst av
5 000 kronor får av bidraget, 600 kronor, avstå 137 kronor till staten. En familj
med fem barn och 10 000 kronors taxerad inkomst får endast en förbättring
med 136 kronor; den får avstå 864 kronor av barnbidragen till staten. Lever
denna familj på en standard av 12 000 kronors taxerad inkomst, blir läget försämrat
med 70 kronor.

Vidare blir det så, att en familj örn man, hustru och ett barn, således ett hushåll
på tre personer, med en inkomst av 8 000 kronor ■— en familj alltså med
en standard motsvarande cirka 2 700 kronor per person — får sitt läge förbättrat
med 68 kronor, medan däremot ep familj örn man, hustru och fem barn,

Onsdagen den 19 juni 194(1 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
eller sju personer, med en taxerad inkomst av 12 000 kronor, d. v. s. 1 6.10
kronor per person, sorn nämnt får sitt läge försämrat med 70 kronor. För en
fembarnsfamilj med 15 000 kronors taxerad inkomst, som representerar något
mer än 2 100 kronor per person, blir läget försämrat med 321 kronor.

För statskassan komma barnbidragens slopande förmodligen att betseda en
större vinst än beräknade 70 miljoner kronor. Detta belopp bär nämligen räknats
ut på grundval av 1940 års inkomster. Till år 1948, då barnbidragen föreslagits
skola träda i kraft, torde de taxerade inkomsterna högst avsevärt ökas.
kanske nästan fördubblas, med motsvarande ökning av skatten på elen del som
representeras av nuvarande barnavdrag. Redan nu är det sannolikt, att cn
statsskatt på barnavdragsbeloppen skulle ge 100 miljoner kronor. Örn inkomstökningen
sedan 1940 pågår oförändrat, skulle en skatt 1948 pa de belopp, som
nu undandragas genom barnavdragen, sannolikt nå upp till bortemot 140 ä 150
miljoner kronor.

För staten skulle, detta betyda å ena sidan en utgift av 270 miljoner kronor
och å andra sidan en ökad inkomst av barnfamiljerna å 140 miljoner kronor.
Emellertid bär man, räknat med att i samband med barnbidragens införande
livsmedelsrabatterna till barnfamiljerna skulle tågås bort. Detta medför en besparing
för staten av 55 miljoner kronor. Följaktligen skulle statens nettoutgifter
bli 270 — 140 — 55 = 75 miljoner kronor.

På grund av de vägande invändningar, som kunna göras mot systemet, bär
högern erbjudit ett provisorium, vilket går ut på att beloppet 55 miljoner kronor
användes som barnbidrag till de behövande barnfamiljerna, d. v. s. främst
dem som nu inte kunna fullt utnyttja barnavdragen vid beskattningen, men
att i övrigt icke några ändringar ske. Under tiden skall frågan vidare utredas,
så att man kan komma fram till ett. tillfredsställande system med barnbidrag,
vilket givetvis kommer att ställa ytterligare anspråk på statskassan.
Högern har alltså inte motsatt sig barnbidrag överhuvud taget, utan vill, att
reformen skall vara sådan, att inte orättvisor uppsta, vilket otvivelaktigt skuff
bli följden, örn nu föreliggande förslag genomfördes.

Man har väl åsyftat att komma till rätta med de missförhållanden som
nu föreligga, nämligen att vissa personer på grund av för låg inkomst inte
kunna utnyttja nu medgivna barnbidrag. Man torde inte ha särskilt åsyftat
att försämra för de barnfamiljer, som nu via skatteavdraget få en viss lättnåd.
Men, det nya systemet verkar på det sättet, att det tar från medelklassskikten.
De få det sämre. Sedan kommer barnbidraget och sätter in underifrån
och jämnar ut för de lägre inkomsttagarna. Vi tycka, att syftemålet skall vara
att bättra de brister som finnas, inte att göra det sämre för medelklasskiktet,
Örn nian går in för ett nytt system, som vi tänka oss skall bestå däri, att barnbidraget
är kombinerat med'' ett direkt avdrag på skatten, bör det vara möjligt
att åstadkomma de förbättringar, som behövas, utan att göra det sämre
för dem som nu ha vissa fördelar på grund av att de lia barn. Vi1 vilja inte
vara med på att man även på detta område genomför ett system, som år en del
av den inkomstnivellering, som ideligen främjas pa olika satt genom skattcoch
bidragsformer. Vi vilja inte, att varje åtgärd, som staten vidtar, skall vara
ett led i den inkomstutjämning, som via statens olika åtgöranden sker undan

för undan. . ,

Herr Elon Andersson tyckte, att det inte var riktigt snällt av mig att tala
om bristande klarhet i folkpartiets motion. Jag har särskilt framhållit det,
därför att man på olika håll har kritiserat högerns motion för att den skulle
lida av oklarhet och innehålla förslag, som inte skulle täckas av de gjorda inkomstberäkningarna.
Vi lia sökt visa. ali de utgifter vi lia föreslagit täckas
av de inkomster som vi beräknat.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1!)4(> eili.

Äng. avvecklingen av den allmänna anisa/1 nili g.''iskal ten. (Forts.)

Men som känt är har folkpartiet inte lagt fram några beräkningar rörande
budgetens utformning de kommande åren. Folkpartiet avböjer till och med uttryckligen
att söka bedöma statsfinanserna under åren från och med 1948/49.
Enligt min mening är detta ett svaghets tecken, ty även om alla inse, att det
inte är möjligt att exakt ange inkomster och utgifter i framtiden, är det dock
sakligt sett ofrånkomligt, att örn folkpartiet ger sin anslutning till exempelvis
folkpensionsreformens genomförande från den 1 januari 1948 och för budgetåret
1947/48 accepterar härav betingad utgiftsökning under ett halvt år,
så måste folkpartiet ta konsekvensen härav och året därefter bereda utrymme
i budgeten för hela årskostnaden för reformen. Godtar folkpartiet även andra
sociala reformer, som kosta pengar, exempelvis barnbidrag enligt regeringens
förslag, godtar det en försvarskostnad av en viss, inte alltför ringa storlek,
godtar det undervisningsväsendets utbyggnad m. m. och vill det ha en strängare
budgetbalansering än regeringen, så måste folkpartiets utgiftskrav, trots att
de inte angivits i siffror, som summeras ned, vara. större än såväl regeringens
som högerns. Folkpartiet kan inte ansluta sig till regeringens inkomstplan,
utan måste utgå från större inkomster, ty eljest skulle större budgetunderskott
uppstå än regeringen räknar med, och det vill folkpartiet uppenbarligen inte.
Jag erinrar örn omsättningsskattens avskaffande, som givetvis kommer att förminska.
statens inkomster under en viss tid efter skattens borttagande. Såväl i
herr Ohlins anföranden som i folkpartipressen har högerns inkomstplan utsatts
för stark kritik för sin s. k. obefogade optimism särskilt i fråga örn periodens
senare år. Folkpartiet utgår från större utgifter och kritiserar samtidigt inkomstuppskattningama
som optimistiska, men vill ändå inte underbalansera.
Regeringen och högern summera och finna, att det inte går ihop, örn inte utgifterna
begränsas eller inkomsterna bli större. Folkpartiet låter bli att summera,
och då går allt fint ihop. Detta förstår jag inte. Hur vill folkpartiet, att
budgeten egentligen skall se ut? Därom lia vi inte fått några besked.

Men inte nog mod detta. V arken regeringen eller högern kan få något mera
betydande överskott i budgeten under perioden fram till år 1952. Folkpartiets
utgiftskrav utesluta denna möjlighet helt och hållet.

Vad jag inte heller kan förstå är, att folkpartiet kan kräva, att budgeten
balanseras, och samtidigt fordra ännu större minskning av budgetens inkomstsida
än såväl regeringen som högern funnit vara möjlig efter så noggranna
beräkningar som förhållandena medge — beräkningar som folkpartiet helt. enkelt
underlåtit att göra. Genom att folkpartiet fordrar omsättningsskattens
borttagande ett år tidigare än regeringen och högern krävt, uppstår en brist
på nära 400 miljoner kronor. Detta är ett engångsbortfall, men leder dock till
ett mycket betydande underskott för hela perioden. Folkpartiet ansåg sig i
sin motion inte böra ta ställning till omfattningen av den direkta skattens
sänkning. Sedan högern i sin motion yrkat på en direkt, skattesänkning av 350
miljoner kronor i etapper, har folkpartiet i sin reservation till utskottsutlåtandet
ansett sig böra yrka på en väsentligt större sänkning av den direkta skatten
än den sänkning med 150 miljoner kronor som högern visat vara möjlig
i en första etapp.

För hela perioden skulle alltså enligt folkpartiet uppstå ett inkomstbortfall
av cirka 75 miljoner kronor för budgetåret 1947/48 och därefter mer än 150
miljoner kronor årligen i hela fyra budgetår, och detta skulle sammanlagt betyda
över 700 miljoner kronor. I sin motion antyder folkpartiet sin förhandlingsvilja
i fråga örn finansministerns förslag att ta igen inkomstbortfallet i
den direkta beskattningen genom höjning av vissa andra skatter, exempelvis
av arvsskatterna. Men märk, att detta tar folkpartiet »tills vidare» tillbaka
i sin till utskottsutlåtandet fogade reservation. Jag har förut i dag framhål -

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 25.

Awj. avvecklinqen av den allmänna omsättning sskatten. (Forts.) ^
lit detta och vill nu endast konstatera det hål, som även härigenom uppstår

i inkomstsidan. ..

Slutligen begär folkpartiet en höjning av de skattefria avdragen vid statsbeskattningen.
Detta skulle i och för sig leda till mycket betydande inkomstbortfall
genom att stora folkskikt undantagas från statlig beskattning och
skulle ge upphov till ytterligare brister i budgeten. Det vöre intressant att i
detta sammanhang få veta, örn folkpartiet, som kräver höjning av de skattefria
avdrag som motsvara existensminima, är berett att i likhet med finansministern
avskaffa dessa avdrag när det gäller barnen. Folkpartiet lägger
fram en lång önskelista på kostnadskrävande reformer, längre än vad regeringen
och högern vågat komma med, visar upp att inkomsterna räcka till tolde
två närmaste åren, innan de påyrkade sänkningarna av den direkta skatten
hunnit träda i kraft och innan reformerna ännu börjat kosta pengar, men avböjer
att uttala sig örn hur utgifterna skola täckas de år då de verkligen före ligga.

. ,

Örn man, såsom jag Ilar gjort här, gör en ungefärlig uppskattning av vad
folkpartiets politik skulle leda till, finner man, att den skulle medföra ett
mycket stort budgetunderskott — av storleksordningen ungefär en miljard
för perioden till år 1952, örn alla reformer och skattelättnader skulle genomföras
under den tiden. Det skulle verkligen vara mycket intressant, örn folkpartiet
ville mera än herr Elon Andersson gjorde i sitt första anförande ^bidraga
till att skingra den oklarhet sorn vilar över dess metod att, utan att lana
pengar, infria alla givna löften om sociala reformer och skattelättnader.

Jag skall tillåta mig att med anledning av finansministerns anförande här
göra några reflexioner. Herr Wigforss sökte på allt sätt ge ett intryck av att
högern och även folkpartiet skulle ha varit mycket optimistiska i sina kalkylen
Det är riktigt, att vi lia kommit till något högre siffror än regeringen
högerns och folkpartiets äro för övrigt förvånansvärt lika — men jag skulle
vilja säga till finansministern, att det inte finns någon anledning att söka
skapa ett intryck av att våra inkomstberäkningar äro lättvindigt gjorda. Jag
tror det snarare ligger så till. att de stämma väl så bra med verkligheten som
finansministerns. Jag tillåter mig påoeka, att inkomstutfallet för budgetåret
1945/46, såvitt jag har kunnat se rätt i hastigheten, ligger 180 miljoner kronor
över den inkomstsiffra, som vi ha räknat med för 1947/48, således två ar
härefter. Med den stegring i den taxerade inkomsten som föreligger år det
sannolikt, att denna siffra kommer att ganska väsentligt överskridas under de
åren. Vi vilja inte ta ut mera skatt än vad som är nödvändigt, och vi söka
•så exakt som möjligt hålla oss till vad som kan väntas inflyta, av statsinkomster.
varför vi tro oss följa verkligheten mycket nära. Vi vilja inte ta ut
mera pengar för låt oss säga sådana utgifter, som skulle kunna lockas fram
av ett budgetläge, där det genom stora inkomstöverskott förelåge ganska stor
frestelse. Vi anse ali staten inte skall uppbära .större inkomster än vad den
överhuvud taget behöver för sina nödvändiga utgifter.

Finansministern frågade: »Var ämnar högern ta pengar till undervisning och
forskning? Högern har inte tagit upp de 100 miljoner kronor som vi lia räknat
med.» Jag behöver kanske inte särskilt fästa finansministerns uppmärksamhet
på att den stat vi ha uppgjort gäller för de två budgetåren 1947/48 och
1948/49 och att där äro upptagna, örn jag minns rätt, 60 miljoner kronor härför.
Det är så mycket som nian räknar med att det överhuvud taget finns plats
för afl använda under de åren. Det går inte att komma till att: högern inte
skulle vara vän av förbättrad undervisning och utökad forskning. Vi ha räknat
med ali man efter de där Iva budgetåren får ta upp frågan till prövning
på nytt. Vi vilja inte redan nu. så ovissa som omständigheterna liro, binda

Nr 25.

Onsdagen den 1!) juni l!U(j em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
statsmakterna på alla punkter. Man får väga mot varandra de olika önskemål
som kunna förverkligas inom den inkomstram, som framdeles kan beräknas.
Såvitt jag förstår blir den inte särskilt trång, örn de förhållanden .skulle råda,
varmed såväl finansministern som vi räknat, nämligen förhållanden, som präglas
av en ostörd produktion med en någorlunda full och jämn sysselsättning.
Det är väl sannolikt, att vissa inkomstkällor komma att visa stigande belopp.
Jag vet inte, hur avräkningen av krigskonjunkturskatten kommer att utfalla
eller hur det blir vid genomförandet av källskatten o. d., men jag skulle tro,
att där kunna uppstå högre inkomster än finansministern nu räknat med i finansplanen.

När finansministern säger, att högerns förslag jämfört med regeringens ger
ett underskott av ungefär 200 miljoner kronor netto, så talar finansministern
inte örn, att högern för sin del inte binder sig för alla de utgifter, som regeringen
binder sig för, varför en sådan jämförelse, som finansministern ville göra.
inte är riktig.

Finansministern säde, att när man närmare ser på saken, är en skattesänkning
med 150 miljoner kronor ganska liten. Han sade vidare, att örn det nu
går så lyckligt, att högern och folkpartiet få rätt i sina inkomstberäkningar,
kommer det ju endast att föranleda, att skatterna kunna sänkas. Från hans sida
framhölls det såsom ganska naturligt, att — som han uttryckte det — det väsentligaste
av denna summa skall användas för skattesänkning. Ja, det kan vara
effektfullt att säga, att så kan det bli. Jag noterar med allra största tillfredsställelse,
att finansministern nu intar den ståndpunkten, att han betraktar det
sorn naturligt, att skattesänkningar skola kunna ske. Det är inte så förfärligt
länge sedan finansministern för sin del var mycket ovillig att resonera örn vare
sig behovet eller möjligheten av skattesänkningar. Det är därför glädjande, att
finansministern nu tar som givet, att därest inkomstutvecklingen blir sådan som
högern och folkpartiet här lia räknat med, skall det överskott, som där uppstår,
väsentligen användas till skattelättnader. Jag skall sannerligen inte underlåta
att ta fasta på detta, och jag betrakar det som ett mycket förhoppningsfullt tecken
för den kommande utvecklingen här i landet, att finansministern har intagit
den positionen.

När finansministern sedan talade örn penningvärdet otc., ville han göra gällande,
att, som han uttryckte det, hans lönepolitik har varit en återhållande
kraft mot penningvärdesförsämringen. Detta stämmer mycket illa med finansministerns
tidigare uttalanden. Det är ett trolleriförsök, som överstiger även
finansministerns skicklighet att få den stora allmänheten att tro, att just detta
skulle ha varit ett av de mest kraftiga medlen mot en penningvärdesförsämring.
Ty vad man än vill säga om det berättigade eller inte berättigade i löneförhöjningar,
är det ju uppenbart — vilket också herr Bergvall var inne på — att
själva löneförhöjningarna som sådana ha medverkat till en uppskruvning av
priserna.

Finansministern gick sa långt, att han sade. att det var väl att lönerörelserna
hade tagit bort en del av vinsterna för företagen, så att dessa inte kunnat investera
så mycket som de eljest skulle ha gjort. Detta ger anledning att erinra
om, att en stor del av industriens investeringar ha skett i form av bostadsbyggen.
Och då vill jag fråga: Äro investeringar i bostäder av industriföretag mera
inflationsdrivande än investeringar, som verkställts av bostadsföreningarna eller
staten?

En sak till! Vi ha en priskontroll, och den har framhållits såsom det mest
effektiva medlet mot en uppdrivning av priserna. Har den varit ineffektiv,
eller har den inte fullgjort sin uppgift, eftersom den har gjort det möjligt för
företagen att samla sa stora vinster, att löneuppdrivande rörelser i den omfatt -

Ousdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Amj. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
ning, som har förekommit, enligt finansministerns uppfattning, varit önskvärda?
Från mili synpunkt kan jag inte se annat än att herr finansministern just på
denna punkt har gett sig ut på mycket hal is.

Finansministern tillspetsade läget och sade, att den stora investeringsverksamheten
hos företagen är ett svårt hot mot penningvärdet. Det är väl att gå
alldeles för långt och att ställa en hel del fakta på huvudet. Jag skulle tro, att
andra faktorer inverka i mycket högre grad än denna investeringsverksamhet.
Det är givet, att all investeringsverksamhet i nuvarande läge verkar i viss mån
prisuppdrivande, men att det främst skulle gälla den stora investeringsverksamheten
hos näringsföretagen, är väl ett konstigt resonemang. Ha vi inte genom
tillsättande av planeringskommissionen och allting annat varit inne på att åstadkomma
en ökad produktion, en ökad varuframställning, och för att få en sådan
är det ju nödvändigt med vissa investeringar! För övrigt är ju investering för
byggnadsarbeten beroende på prövning av regeringen via byggnadsberedningen.

Jag kan inte komma ifrån, att finansministern ibland har en inställning till
produktionen, som är ganska förbluffande. Han betraktar i varje fall inte på
samma sätt som vi andra önskvärdheten av att företagsamheten utvidgas, att
man kommer fram med nya planer och ny verksamhet. Mycket betecknande är
ju exempelvis hans inställning till kommunikationerna. Han ser med andra ögon
än vi på nyttan av att iordningställa kommunikationsleder, att bygga flygplatser,
att åstadkomma internationella förbindelser för befrämjande av handel etc.
Del må vara hans sak, men från mina synpunkter är förutsättningen för en
stegring av levnadsstandarden och överhuvud taget för framsteg här i landet, att
företagen utvecklas efter tidens krav, att en ökad produktion uppstår, att bättre
kommunikationer erhållas, att bättre förbindelser med utlandet uppnås och att
vi få fart och rush över det hela. Det är nödvändigt att vi samtidigt bygga
bostäder och annat sådant, men det ena utesluter inte det andra. Det vore önskvärt.
örn finansminister]!, den mest utpräglade företrädaren för regeringens ekonomiska
politik, kunde i här nämnda avseenden anlägga i någon mån andra
synpunkter än dem lian har i dag.

Finansministern tog i mycket bestämt, när det gällde vad han kallade andra
utgifter än de, som äro upptagna i planen. Han hänvisade till vad som hade inIräffat
i riksdagen vid föregående tillfällen och i dag vid en gemensam votering,
och han sade. alf han bomme att bestämt motsätta sig andra utgifter än dem, som
äro angivna i planen. Jag har den allra största respekt för finansministerns förmåga
att genomdriva vad han vill, men jag vill inte vara med örn att finansministern
med, som jag tillåter mig säga, sin något ensidiga syn på hela produktionsproblemet
skall vara den som rätt enväldigt skall avgöra huruvida riksdagen
får taga upp vissa förslag och besluta vissa utgifter. Jag vid inte, vad som
kail bli följden av att riksdagen förfiiktar och följer sin mening. Jag tror inte.
att riksdagen gärna vill avstå från att ha sin egen mening och att votera efter
eget huvud. Och jag tror inte, att, som finansministern här ville göra gällande,
det är högerns och folkpartiets optimism, när det gäller inkomstberäkningarna,
som har gjort att riksdagen nu har voterat på det sätt som den har gjort, utan
att det iii- riksdagens reaktion emot de starka påtryckningar, som finansministern
använt sig av här och som hota riksdagens självbestämmanderätt.

Herr statsrådet Wigforss: Jag begärde egentligen ordet bara för att göra
en enda kort replik med anledning av vad herr Donni yttrade örn att man
på högerhåll inte tagit upp de 100 miljoner i anslag till skolbyggnader, vetenskaplig
forskning o. s. v., som jag talade om på förmiddagen. Jag förutsätter,
att herr Domö inte önskar vara mera återhållsam på dessa punkter
än regeringen och ali herr Dennis argumentering alltså går ut på alt det inte

Nr 25.

Onsdagen deli 19 juni 1940 em.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
kommer att behövas så mycket pengar för dessa ändamål — vi skulle av
olika anledningar inte kunna ge ut så mycket för detta, som jag har räknat
med i finansieringsplanen. Det är en möjlighet, men om herr Domö har
rätt på den punkten, bortfaller också de 100 miljonernas underbalansering,
och hela argumenteringen mot det riskabla i finansieringsplanen försvinner.

I fråga om investeringshaussen behöver jag bara erinra örn att vi ha diskuterat
det problemet flera gånger förut och att det inte kan vara någon mening
i att här försöka framställa ståndpunkterna så onyanserat, som om en
enda sak skulle vara ensamt avgörande. Jag har vid ett tidigare tillfälle försökt
sätta in alla dessa olika moment i deras sammanhang, och bland dessa
moment har jag också, fastän inte i första rummet, nämnt den fara för fortsatt
lönestegring, som herr Domö här talar örn. Min replik är densamma som
jag gav till herr Bergvall. Det föreföll mig, som örn herr Domö beklagade,
att vi icke hade kunnat hålla lönestoppet från 1942, men jag har erinrat
örn den utveckling, som vi icke kunde förutse, nämligen att det visat sig
vara möjligt för det svenska näringslivet att absorbera en lönestegring från
1942 till nu på åtminstone 20 procent. Om vi hade haft möjlighet att hålla
tillbaka denna lönestegring, skulle vi ha fått sådana abnorma vinster för
företagen, att den investeringshausse, som vi nu med all makt försöka hålla
igen, kanske skulle ha blivit omöjlig att bemästra. Jag tror, att herr Domö
underskattar betydelsen av dessa investeringar. Det gäller icke bara den enskilda
industriens investeringar, det gäller i lika mån statens egna investeringar,
och det gäller till och med de mycket önskvärda bostadsbyggen, som
vi allra helst skulle vilja se komma till stånd i så stor utsträckning som
möjligt. När det gäller att försöka få i sin hand medel att hindra en sådan
alltför stor efterfrågan, måste man försöka att komma fram till vad man
skulle kunna kalla för en prioritetsordning, d. v. s. att ställa efter varandra
saker, som äro mer eller mindre angelägna. Då kan jag — fastän det inte
hör till denna debatt — inte komma ifrån, att även en storflygplats icke
kommer att stå i främsta rummet, när det gäller att använda svensk arbetskraft
och svenskt material för att skapa den ökade produktion, örn vilken
både herr Domö och jag äro ense. Inför herr Domös lovtal över företagsamheten
och hans ord örn hur utomordentligt det är att producera och bygga
nya anläggningar för att kunna framställa mera få vi ändå komma ihåg det
enkla faktum — det är mycket konservativt att erinra örn det — att tillgången
på arbetskraft och material är begränsad i vårt land. Det har sagts, och herr
Domö antydde det, att jag på dessa punkter skulle representera en konservativ
uppfattning. Ja, det skall jag gärna medge, att jag gör. Det är mycket konservativt
att hålla på att två och två är fyra, men vi komma inte ifrån det.
Det är mycket konservativt att hålla på att man inte med bästa vilja i världen
kan bygga mer anläggningar än vi ha material och arbetskraft till,
och när vi äro i ett läge som det nuvarande, är det nödvändigt att göra beskärningar
på vissa punkter. Och vilka dessa punkter äro, få vi diskutera.

Sist vill jag säga, att herr Domö tydligen har fallit offer för ett något
ensidigt studium av bara egna meningsfränders skriftliga och muntliga yttranden.
Han har nämligen inte förrän nu uppmärksammat, att jag är anhängare
av låga skatter. Jag har alltid varit en anhängare av låga skatter. Det
är bara så, att jag har velat lägga de låga skatterna på andra punkter än herr
Domö.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Herr Domö uppehöll sig tämligen
utförligt vid frågan örn barnbidragen och deras konstruktion. Eftersom jag i
viss mån är ansvarig för det förslag, som förhandsvis diskuteras, får det kan -

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
ske tillåtas mig att ta upp ett par av punkterna. Det är ju inte mycken mening
i att vi gå in i någon mera utförlig debatt därom, men en del ting skola
kanske ändå inte stå oemotsagda.

Jag kunde för det första inte riktigt förstå, hur herr Domö kom till att barnavdragens
borttagande skulle betyda 140 miljoner kronor. I det betänkande,
som ligger till grund för vårt förslag, räknades de till 70 miljoner kronor. Det
är klart, att en viss stegring har skett. Penninglöner och penninginkomster ha
stigit. Men jag betraktar det såsom ganska uteslutet, att det kan vara fråga om
ett belopp av den storleksordning, som herr Domö anförde. Och skulle så
vara, herr Domö, är ju ingenting enklare än att man justerar barnbidragen
från 200 till 250 kronor, så är den frågan ur världen och behöver inte bli föremål
för någon diskussion.

En annan saki Givetvis lia vi föreslagit, att barnbidragen skola vara skattefria.
Jag kunde inte riktigt förstå herr Domös argumentation där. Det kan
hända, att jag missuppfattade honom. Vårt förslag — och så långt överläggningarna
i regeringen hittills lia gått vet jag inte, att det skall frångås —
innebär, att barnbidragen skola bli skattefria. Under sådana omständigheter
ramlar ytterligare ett av herr Domös argument.

Diskussionen örn livsmedelsrabatterna tror jag vi skola spara. Där har befolkningsutredningen
för sin del skrivit, att det får bero på den kommande
utvecklingen av priserna på jordbrukets produkter, örn man kan avveckla livsmedelsrabatterna
eller ej. Men örn man går till en avveckling, vilja vi ha någonting
annat i stället. Det är givet, att man här kan diskutera, örn den kompensation,
som vi ha föreslagit oell fixerat till 200 kronor, är den riktiga vid
ett bibehållet prisläge. Jag tror, att man kan skilja ut frågan örn livsmedelsrabatterna
och diskutera den i samband med den sak, som den skall diskuteras
tillsammans med, nämligen en höjning av livsmedelspriserna. Den infördes ju,
när livsmedelspriserna gingo upp.

Detta var några randanmärkningar på punkter, där jag inte riktigt kunde
förstå herr Domös framställning och där jag väl alltså får ytterligare klarhet,
när jag får tillfälle att ta del av argumentationen bättre. Men hans principiella
inställning var — dess värre, höll jag på att säga — desto klarare, och
den kan jag omöjligen acceptera. Vi få väl ändå utgå från att örn vi vilja utjämna
kostnaderna för barnen, få vi acceptera en barnkostnad, som är ungefär
lika stor för olika grupper i vårt samhälle. Vi kunna inte säga, att en
jordbrukares kostnader för sina barn äro mindre än exempelvis ett statsråds
utgifter för sina barn, därför att statsrådets penninginkomster äro större ~än
jordbrukarens, utan vi få acceptera den tanken, att vi ha ungefär lika stora
kostnader för barnen, vare sig vi äro jordbrukare, industriarbetare, statsråd
eller lektorer. Det är utgångspunkten för regeringens ställningstagande och
för befolkningsutredningens förslag, örn vilket vi voro ense. Det finns, herr
Domö, en post, där olikheter kunna komma att inträda, och det är, när det
gäller utbildningen. Där kan det vara en kolossal skillnad, men till den jordbrukande
befolkningens disfavör. Det kail vara dyrare att bo på landet, ha
en lägre penninginkomst och lia långt till utbildningsanstalten. Detta kan
inte vara ett skäl för att de högre inkomsttagarna skola få ett högre barnbidrag,
utan det måste i själva verket vara ett skill för att vi skola ta bort utbildningskostnaderna
för de begåvade barnen och på det sättet åstadkomma
en utjämning även i denna punkt av barnkostnaderna. Det är en grundläggande
sak, att man accepterar — vilket alla partier nu ha gjort utom högern
- att bamkostnaderna skola göras ungefär lika stora. Men örn vi komma till
den uppfattningen, kunna vi icke lia kvar det nuvarande systemet, som högern
är ensam örn att försvara. Vi kunna inte lia kvar ett system, som gör, att en

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
jordbrukare med låt oss Hilga 3 000 kronors kontantinkomst sedan avdragen arn
gjorda för sitt fjärde barn kanske inte får ett enda öre i ortsavdrag, därför
att han redan Ilar utnyttjat dem fullständigt, under det att 50 000-kronorsmannen
får ett ortsavdrag för det fjärde barnet, som ger honom en skattelättnad
på 540 kronor. Denna skillnad kunna vi inte ha kvar, om vi acceptera deli
grundläggande tanken, att vi vilja utjämna barnkostnaderna och att kostnaderna
skola bli lika värderade för olika samhällsklasser i detta land. Jag tror
uppriktigt sagt, att det är ohållbart att försöka sig på den linje, som herr
Domö nu vill driva.

Örn herr Domö hade använt sitt inflytande för att hjälpa medelklassen, när
vi diskuterade skolmåltiderna, skulle vi lia kunnat få fram ett förslag — vi
tingo det ändå, tack vare att andra partier anslöto sig till regeringsförslaget.
Barnbidrag av 200 kronor till varje barn och fria skolmåltider till varje
bani utan behovsprövning innebär enligt våra beräkningar så stora fördelar,
att varje inkomsttagare under 22 000 kronor har vinning därav. Det blir, herr
Domö, en mycket liten medelklass i detta land, som har över 22 000 kronors
inkomst. Det blir de allra största företagarna, de bäst betalade läkarna, tandläkarna,
generaldirektörerna och kanske i någon ringa mån statsråden. Det
är inte någon stor medelklass att tala örn.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag ber att få
göra statsrådet Erlander uppmärksam på vad han naturligtvis vet men inte
nu talade örn — att de, som nu ha barnavdrag och komma in under det nya
systemet, hädanefter få skatta för den inkomst, som de förut ha fått avräknad
såsom barnavdrag. Där kommer skatten in såsom en ganska viktig faktor.

De beräknade 70 miljonerna äro en siffra, som inte på något sätt är bevisad.
Tvärtom är det, tror jag, en mycket lättvindigt framkommen siffra i propositionen,
hämtad från i sin tur ganska ofullständigt redovisade förhållanden
i gamla betänkanden. Det är skäl i att verkligen titta på den siffran. Det torde
vara möjligt att där komma fram till någorlunda säkra beräkningar, och
jag skulle vara tacksam, örn regeringen ville medverka till att bringa klarhet
om hur mycket som verkligen kommer att falla bort, när barnavdragen avskaffas.
Enligt vår mening faller betydligt mera bort än vad som anges i
propositionen och därmed faller också en förmån bort för en hel del familjer.
Vi vilja inte, herr statsråd, behålla det nuvarande systemet, vi vilja lia ett nytt
system, och som bevis på detta framhåller jag, att vi begära ny utredning och
som provisorium vilja anvisa 55 miljoner kronor som bidrag till behövande
barnfamiljer. Det går inte att göra gällande, att vi inte vilja hjälpa barnfamiljerna.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skall knappast lägga mig i den sista diskussionen,
men eftersom jag fick ordet omedelbart efter herr Domö, vill jag
ändå meddela, att enligt de undersökningar, som äro gjorda rörande bortfallandet
av barnavdraget och dess verkningar i jämförelse med barnbidraget,
tycks det vara först mellan 10 000 och 15 000 kronors inkomst, som det väger
järnnt, och under det beloppet ha vi ju ändå det överväldigande antalet svenska
skattebetalare.

När det här har klankats rätt mycket på högerns motion och reservation —
ett klander, som jag i många avseenden finner berättigat — skulle jag dock
på en punkt vilja uttrycka min stora tillfredsställelse. Finansministern har
ju i sin beräkning av hur det kan gå i framtiden med nationalinkomsten och
därmed statsinkomsterna räknat med att man skulle ha en god allmän atmosfär
för företagsamhet. När nu högern i sina beräkningar kommer till ännu

Onsdagen den ID juni 1940 eril.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
gynnsammare resultat än finansministern, så måste jag därav dra den slutsatsen,
att högern faktiskt anser, att vi lia en bättre allmän atmosfär för företagsamhet
än den som finansministern har räknat med. Nu hoppas jag, att
denna tilltalande optimism, som jag tycker har mera sanningsvärde än den
pessimism, som flödar ut från högerns talarstolar i landet och från affischeringen
i diverse tidningar, att denna optimism, säger jag, realistisk som jag tror den
är, i fortsättningen tar sig andra uttryck än den politiska agitation, som högern
hittills har hedrivit. Jag hoppas med den känsla av ansvar, som säkerligen
högerns ledare har, att han och hans parti inte falla för frestelsen att i
valspekulativt syfte återfalla i sin gamla pessimism. Vare en sådan misstanke
mig fullkomligt främmande!

Den fråga det här gäller är ju som bekant frågan, örn vi samtidigt skola
kunna genomföra viktiga och betydande sociala reformer och bereda en skattelättnad.
Det är uppenbart, att det blir en omdömesfråga, örn man tycker, att
reformbehovet väger mycket tungt eller att behovet av skattelättnad väger
lika tungt eller tyngre. Men jag tycker det är oriktigt att här kasta in den
synpunkten, som kastades in av, jag tror det var herr Domö, att meningen är
att använda försvaret som budgetregulator på så sätt, att örn man inte samtidigt
skulle kunna genomföra både reformer och skattelättnader, skulle det gå
ut över försvaret i form av minskade anslag. Den tankegång, som framkommit
i propositionen och som utskottet understrukit, är ju närmast den, att det inte
här gäller ett val mellan utgifter för försvaret och utgifter för reformer, utan
örn vi behöva de och de försvarskost-naderna och samtidigt därmed de och de
reformerna, kan det gå ut över den möjlighet till skattelättnad, som både finansministern
och utskottet bär räknat med. Där står motsatsen; regulatorn
blir givetvis skattelättnaden och inte försvaret. Även på den punkten vill jag
hoppas, att man inte från andra partiers sida driver en propaganda, som återigen
politiserar försvarsfrågan. Det är farligt att göra så. Det kan gå troll i
ord, och det är riktigt och klokt att hålla försvaret utanför den här diskussionen.

Men när det gäller frågan om lindring i beskattningen, skulle jag vilja något
resonera om den historieskrivning, som min vän herr Nordenson gjorde. Jag
tror inte, att den står fullt i överensstämmelse med de verkliga förhållandena.
Örn jag uppfattade herr Nordenson rätt, gick hans resonemang ut på följande.
När man under kriget behövde öka statens inkomster, vidtog man en betydande
ökning av de direkta skatterna. När man nått till vad man betraktade
som den maximala ökningen, ansåg man sig böra tillgripa omsättningsskatten.
Därmed var saken klar. Man hade då kommit upp till en maximal beskattning
av det svenska folket den direkta vägen och måste i fortsättningen tillgripa
den indirekta. Jag vill erinra om att samtidigt som man gjorde detta,
uttalades från alla partier med stor styrka att det fanns en punkt, på vilken
man inte satt in skatteökning, nämligen förmögenheterna, oell man resonerade
örn att en skatt på förmögenhet lämpligen borde komma såsom en engångsskatt.
Nu äro vi i det läget: skola vi, som man tänkte sig, efter kriget, uttaga
denna skatt på förmögenheterna på ett eller annat sätt? Riksdagen skrev —
jag vill minnas förra året — att man vid sidan om en engångsskatt kan hinka
sig andra vägar, såsom en höjning av den särskilda förmögenhetsskatten
eller en höjning av arvsskatten, för att på så sätt taga det igen, som man redan
när den direkta beskattningen höjdes i början av kriget, räknade med att taga
igen. Så tror jag historieskrivningen bör vara för att överensstämma nied verkligheten.

Nu ha vi kommit i det läget, att vi kunna taga upp och fullfölja det principuttalande,
som riksdagen gjort och upprepat nästan varje år och sista året

Första kammarens protokoll 1946. Nr 25. 6

Nr 2o.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
uttalade sig så bestämt för. Men nu komma vi till det, som tydligen Ilar överraskat
de andra partierna mycket, nämligen att man i detta sammanhang
också kan tala om en lindring av beskattningen. Denna lindring består ju till
en början däri, att man avskaffar omsättningsskatten. Det är ändå 350 å
400 miljoner kronor, som därmed strykas bort. När man från olika håll
ropar »Ned med skatterna», är det väl en utomordentligt kraftig nedskärning
man kommit till, när på ett bräde 350 ä 400 miljoner kronor
kan strykas bort. Rörande detta har särskilt högern vissa resonemang,
som jag inte kan låta helt ligga. I sin motion skriver den något om att
detta borttagande av omsättningsskatten skulle kraftigt rubba den hittills
såsom normal ansedda balansen mellan direkt och indirekt beskattning, därest
inte samtidigt en motsvarande lättnad sker i fråga om den direkta beskattningen.
Jag vill opponera mig mot allt detta tal om en normal balans mellan
direkta och indirekta skatter; det är ett övervägande, som man i varje särskilt
fall får göra med hänsyn till de olika skatternas verkningar i ekonomiskt och
socialt avseende. Yår huvudprincip, när det gäller statsbeskattningen, är skatteförmågan,
och ur den synpunkten kan ett borttagande av omsättningsskatten
ingalunda motivera en sänkning av de direkta skatternas totala summa. En
skatt som omsättningsskatten, som drabbar procentuellt hårdare ju lägre inkomsten
är och ju flera de familjemedlemmar äro, som skola försörjas på en
och samma persons inkomst, är så orättmätig, att man bör avskaffa den, när
det finns en chans att göra detta; men man kan inte draga den slutsatsen, att
man enbart av det skälet, att omsättningsskatten avskaffas, också måste sänka
den direkta beskattningen.

Nu har man emellertid också på den punkten från regeringens sida kommit med
ett förslag örn skattenedsättning. Denna lindring i beskattningen har angivits röra
sig om minst 100 miljoner kronor. Vi veta alla, att det inte är 100 miljoner kronor
utan det är något mellan 100 och 200 miljoner kronor, som man från olika partiers
sida avser att söka nedbringa den direkta inkomstbeskattningen med. Striden
står ju här örn vilka som skola komma i åtnjutande av denna skattelättnad.
På den punkten ha regeringen och finansministern sagt, att örn vi nu
skola minska inkomstskatten med ett belopp av högst ett par hundra miljoner
kronor, bör detta komma dem till godo, som känna skatternas börda
tyngst, Här har från högerhåll sagts, att vi socialdemokrater skulle ha resonerat
om en skattenedsättning bara för inkomsttagare på upp till 10 000 kronor.
Nu vill jag inte säga, att det är bara. ty efter 1945 års taxering hade vi 2,9 miljoner
skattedragare med taxerade inkomster under 10 000 kronor, medan vi
hade blott 116 000 personer med högre inkomst. Kan man göra en nedsättning
av den direkta beskattningen för inemot tre miljoner medborgare, är det ändå
någonting, som den stora överväldigande massan av svenska folket bör känna
sig tacksam för. Jag vet inte var gränsen för denna skattenedsättning kan
dragas. Örn man inte stannar vid dessa 10'' 000 kronor utan kan göra en lättnad,
som i någon mån märktes för inkomsttagare upp emot 20 000 kronor,
skulle ytterligare 90 000 skattebetalare få glädje av denna sänkning av skatterna.
Emellertid tror jag inte att man kan sträcka sig riktigt så långt. Jag
har ingen tanke på att det är möjligt att bland de högsta inkomsttagarna taga
igen något nämnvärt av det, som man efterskänker på det andra hållet. Man
har emellertid möjlighet att slå in på en annan väg, som riksdagen pekat på
gång efter gång, nämligen en ökning av förmögenhetsskatterna.

Jag tycker, att man ur högerns motion och även i dess reservation kan utläsa,
att det ur dess synpunkt vore betydelsefullt örn man skulle kunna sänka
skatten för de högsta inkomstgrupperna. Högern har vid flera tillfällen både
i sin motion och för övrigt talat örn att en sådan skattesänkning skulle alldeles

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
övervägande komma de små inkomsttagarna och medelklassen till godo. Räknar
nian medelklassen så högt, som högern, gjort, blir det ytterligare 50 000 skattedragare,
som komma i åtnjutande av denna skattelättnad. Men örn man räknar
medelklassen så högt har jag fullständigt förlorat mina begrepp om vad som
menas med medelklassen.

Beträffande förmögenhetsskatterna skulle jag emellertid tillika vilja säga,
att jag tror, att när de undersökningar, som nu göras på visst håll i form av
offentliga utredningar, läggas på bordet, komma de att visa, att den direkta
skatten på inkomsttagarna har ökat i ett helt annat tempo än den direkta skatten
på förmögenhetsinnehavarna. Det är ju för övrigt rätt naturligt, när frågan
om förmögenhetsbeskattningen från början var skjuten på framtiden,. Men
det kan ju därför inte vara annat än rimligt, att man på den punkten återställer
det förhållande, som rådde före ökningen av den direkta inkomstskatten,
och eventuellt, i den mån det finnes möjlighet till det, ökar skatten på förmögenhetsinnehavarna.
Nu vill jag erinra om att det redan i den nuvarande förmögenhetsskatten
finns en undre gräns på 20 000 kronor, som inte får överskridas,
d. v. s. förmögenheter, som ligga under den siffran, träffas inte av
någon särskild förmögenhetsskatt. Jag skulle hålla det för synnerligen otroligt,
att det från något håll skulle framkomma förslag örn att denna undre
gräns skulle sänkas. Jag tror, att efter det uttalande, som förra riksdagen gjorde
beträffande förmögenhetsbeskattningen, kommer även gränsen för förmögenheternas
ytterligare beskattning, hur bestämmelserna i övrigt än komma
att utformas, att ligga ett stycke över dessa 20 000 kronor, som beträffande
den särskilda förmögenhetsskatten är den undre gränsen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att det naturligtvis inte är en lust
att öka skatterna för vissa förmögenhetsinnehavare här i landet, som ligger
bakom den tankegång, som finansministern och utskottet Ira givit uttryck åt,
utan bakom ligger nödvändigheten att skaffa de tillgångar, som behövas, för
att man skall å ena sidan kunna genomföra åtminstone ett par av de stora
och viktiga sociala reformerna och å andra sidan den, sänkning av den direkta
inkomstskatten, som man avser för det stora överväldigande antalet bärare av
statsskatt här i landet. Det är alltså inte en fråga om att öka skatten för skattens
egen skull. Men örn man inte kan skaffa kompensation för den förlust, som
man gör genom en minskning beträffande den direkta inkomstskatten på 100 ä
200 miljoner kronor, står man utan möjligheter att genomföra den socialpolitik,
som man i två avseenden — barnbidragen och folkpensioneringen —är ense örn
att genomföra. Jag skulle därför vilja säga, att man gör en skatteökning på denna
punkt, därför att den är nödvändig, liksom man gör en skattelindring för
många bärare av direkt statsskatt, därför att även den är nödvändig. Jag
tror således, att det är tvenne nödvändigheter, som ha dikterat finansministerns
förslag i propositionen, till vilket utskottet har givit sin anslutning. Jagtror,
att det skulle vara lyckligt, örn man från alla håll gick ut till svenska
folket och sade, att riksdagen här kommer att göra ett principuttalande örn att
en omsättningsskatt på inemot 400 miljoner kronor skall försvinna, och tillika
påpekade, att även de 100 miljoner kronor, som krigskonjunkturskatten för
närvarande beräknas till, försvinna, och att för det övervägande antalet inkomsttagare
här i landet den direkta statsskatten, kommer att — som man hoppas
— nedsättas med 100 ä 200 miljoner kronor. För den grupp av inkomsttagare,
som det här gäller, blir det en nedsättning av, kan man gott säga, på
mer än en halv miljard kronor.

Högerns fältrop »Ned mini skatterna» bär tydligen blivit följt. Örn sedermera
det svenska folket därav drar den slutsatsen, att det bör rösta med högern,
är en annan sak. Det lämnar jag för min del — och det få vi alla göra

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 194fi em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

•— åt det svenska folket att självt avgöra. Vad folket i val kommer att säga,
veta vi inte, men vad som betyder någonting härvidlag, är att man, skaffar
pengar, så att man, samtidigt som man gör denna skattelindring, kan genomföra
åtminstone de första stora leden i den hittills mest lyckliga och på lång
sikt gagnande socialpolitik som förts här i landet och som andra länder svårligen
ännu kan uppvisa maken till.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag tror jag kan konstatera, att fininsministern
inte bara har lätt för sig, utan att han också gör det mycket
lätt för sig. Åtminstone fick jag det intrycket av vissa av de invändningar,
som han hade att göra mot de synpunkter, som jag hade tillfälle att framföra
i förmiddags. Finansministern drog bland annat den slutsatsen av att
i folkpartimotionen avböjes att säga något om de antagliga försvarsutgifterna
efter de första två budgetåren, att folkpartiet ansåg sig böra
även i fortsättningen räkna med de försvarskostnader, som stå kvar efter
den under de första budgetåren förutsatta reduktionen med 100 miljoner
kronor. Jag vill nu för min del inte inlägga precis det innehållet i folkpartimotionens
avböjande motivering. Vad som i detta fall skett, är bara,
att folkpartiet ansett det både olämpligt och onödigt att i en fråga, där
en utredning pågår och där partiet är politiskt engagerat, ange några normer
för vad som kan antagas vara erforderligt och tekniskt genomförbart, efter
den tidpunkt, när utredningens förslag väntas föreligga. Det är, såvitt jag kan
rätt bedöma förhållandena, en försiktighet, som inte bör klandras utan som
man i stället bör finna ganska naturlig. Vad är det för resten, som garanterar
att finansministerns egen förhoppning om att försvarsutgifterna efter budgetåret
1948/49 skola kunna nedbringas till 700 miljoner kronor skall slå in?
Såvitt jag kan förstå är den siffran lika litet sakrosankt som andra antaganden
och beräkningar, som göras i propositionen och i den finanspolitiska prognos,
som ligger till grund för denna. Det finns inte någon som helst garanti för att
den summan håller. Även om folkpartiet för sin del således skulle ha antingen
uttryckligen anslutit sig till den siffran eller också angivit en annan siffra,
hade en dylik ståndpunkt vid tiden för denna finansplans realiserande inte
inneburit någon större garanti än då man förklarar sig med hänvisning till
pågående utredning vilja undanskjuta ett bestämt angivande av hur mycket
man anser vara nödvändigt och möjligt att minska försvarsbudgeten med.

Det finns i propositionen angiven en säkerhetsventil, avsedd att komma till
användning för den händelse det inte skulle lyckas finansministern och den
svenska riksdagen att pressa ned försvarsutgifterna till denna begränsade
storlek, och den säkerhetsventilen består i att vi få finna oss i en höjning av
skatterna. Jag skulle vilja påpeka, att när man klandrar folkpartiet för att
inte lia lämnat bestämt besked örn hur det ser möjligheterna att efter budgetåret
1948/49 dels fullfölja den sänkning av de direkta skatterna, som partiet
uttalat sig för, och dels genomföra ett fortsättande av det sociala reformprogrammet,
kan folkpartiet använda sig av precis samma säkerhetsventil
som den finansministern här pekat på, nämligen nödvändigheten .av att taga
under övervägande frågan örn en höjning av vissa skatter i syfte att
möjliggöra ett fortsättande av det sociala reformarbetet. Den saken är rätt
tydligt angiven i påpekandet, att man för närvarande inte anser sig nödsakad
att taga bestämd ställning till den frågan, då man först vill se hur den ekonomiska
utvecklingen kommer att te sig. Ingen kan emellertid misstaga sig
på att man, i händelse av en ogynnsam utveckling av de ekonomiska förhållandena
i landet men med bevarande av en fortsatt positiv social reformvilja, kan

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
bli tvungen att gå den vägen. Detta är inte oklarare, såvitt jag förstår, än
den ståndpunkt, som Ilar angivits från andra håll. Jag skulle vilja säga, att
den omständigheten, att det här finns en finansplan framlagd, till vars allmänna
synpunkter man i stort sett ansluter sig, icke i och för sig medför
någon ovillkorlig skyldighet att i samma andedrag också besluta örn åtgärder,
där intet omedelbart beslut örn åtgärder är påkallat. När man således vill
undanskjuta ett bestämt ställningstagande till vissa frågor till en tidpunkt,
när man bättre kan överblicka den ekonomiska utvecklingen och de möjligheter,
som den ger att fullfölja den ena eller andra sidan av programmet, kan detta
i och för sig inte anses innebära vare sig ett brott mot sunt förnuft eller ett
lättsinnigt betraktelsesätt.

Jag är rädd för att finansministern lät mig bära en del av den syndabörda,
som herr Domö påtagit sig, när finansministern riktade några smått ironiska
anmärkningar mot mig och frågade örn jag trodde, att de tre miljoner medborgare,
som komma att få en skattesänkning genom det förslag, som finansministern
framlagt, gingo omkring och jämrade sig över att förmögenhetsinnehavarna
och bolagen skulle få höjd beskattning. Eftersom herr Domö och
jag, som jag tror, lia en viss benägenhet att åtminstone på den punkten synda
gemensamt, skall jag dock inte undandraga mig ansvaret för den beskyllningen,
Jag skulle bara vilja påpeka det för finansministern ganska typiska,
att han nöjer sig med att gå ut och fråga dem, som fått en skattesänkning,
vad de tycka örn denna utomordentligt lovvärda utveckling, men inte ägnar
något som helst intresse för de kategorier i samhället, som samtidigt fått finna
sig i en skattehöjning. För min del har jag intresse för alla svenska medborgare,
både dessa tre miljoner, som finansministern vill hålla sin skyddande
hand över, och dem som kommer på skuggsidan och inte komma i åtnjutande
av den ministeriella vården.

Då jag nu har tagit upp till några reflexioner det, som finansministern
framhöll på förmiddagen, skulle jag i detta sammanhang också vilja säga, att
den varning för generositet från riksdagens sida i fråga örn nya utgifter, som
finansministern ansåg sig böra göra, naturligtvis Ilar starkt fog för sig. Det
är ju alldeles naturligt att finansministern gör en sådan varning i en tid, när
påfrestningarna på statens ekonomi äro och kunna bliva mycket stora. Men
den varningen får val ändå inte tolkas på det sättet, att riksdagen skulle alldeles
frånkännas möjligheten att taga egna initiativ även på sådana områden,
som finansministern till äventyrs ogillar. Skulle man på det sättet anse sig
bunden av den — jag säger det fortfarande — mycket approximativa ekonomiska
beräkning, som propositionen bygger på, skulle den svenska riksdagen
lia ännu mycket större anledning än den nu har att klaga över sina möjligheter
att göra sig gällande.

Jag fäste mig vid finansministerns mycket bestämda uttalande beträffande
de hotande inflatoriska verkningar, som härflyta från den investeringspolitik,
som det svenska näringslivet för närvarande bedriver, och sorn lian uppenbarligen
ansåg vara ett av de mest hotfulla tecknen i dagens ekonomiska läge.
Det är sannerligen inte så gott för det enskilda näringslivet. Tidigare har det
vid upprepade tillfällen utsatts för mycket gröva beskyllningar för att föra
<''ii så kortfristig ekonomisk politik, att det inte skaffade sig möjligheter att
motstå de påfrestningar, som en ekonomisk kris kan medföra. När det svenska
näringslivet nu söker vidtaga åtgärder för att skaffa sig (lenna motståndskraft,
beskylls det för att offra för mycket på investeringar. Dessa ha. ju
dock lill huvudsakligt syfte att rusta näringslivet ali möta den kris, som eventuellt
kan hota, genom att bereda större möjligheter till full sysselsättning.
Det är, som sagt, inte så gott för det svenska näringslivet att veta hur det

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skall förhålla sig. Gör det på ett sätt, är det tokigt, och gör det på det motsatta
sättet, är det också galet.

Herr andre vice talmannen säde också på förmiddagen några älskvärdheter
till mig och mitt parti. Det föreföll mig som om vi skulle kunna ha anledning
att klaga ungefär på samma sätt, som det enskilda näringslivet till äventyrs
har anledning att göra. Herr andre vice talmannen var missnöjd med att folkpartiet
ville för mycket. Han tyckte uppenbarligen, att det var olämpligt och
nära nog oförsynt, att folkpartiet vågade antyda möjligheten av att det ville
gå till och med utöver de planer, som man ifrån regeringens sida föreslagit.
Ja, hur skola vi nu bära oss åt? Herr andre vice talmannen är missnöjd med
att vi vilja för mycket. Vid ett tidigare tillfälle under denna riksdag har han
uttryckt sitt missnöje med att folkpartiet vill för litet. Hur skola vi egentligen
ställa oss för att komma till den medelproportional, som herr andre vice
talmannen anser mest klädsam för ett borgerligt vänsterparti?

Herr andre vice talmannen trodde vidare, att folkpartiets intresse för att
avskaffa omsättningsskatten från den 1 januari 1947 inte hade något annat syftemål
än att, såsom han uttryckte sig, skaffa partiet en politisk skalp att leka
med i den stundande valrörelsen. Jag konstaterar, att herr andre vice talmannen
var på det klara , med att det ingalunda skulle inträffa någon ekonomisk
katastrof, om man hade tagit steget fullt ut och avskaffat omsättningsskatten
redan från nästa årsskifte. Örn det således även enligt hans uppfattning hade
varit ekonomiskt möjligt och kanske ur andra för samhället ganska viktiga
synpunkter lämpligt att våga göra det försöket, frågar jag mig själv, varför
herr andre vice talmannen inte har velat medverka till att det beslutet gått
igenom. Har det måhända även från hans sida förefunnits några spekulationer
örn att man kanske inte borde unna folkpartiet hela den framgång som
skulle bestå i att dess yrkanden hade blivit helt bifallna? Örn det skulle vara
så, att folkpartiet hade ett mycket starkt behov att via omsättningsskatten
skaffa sig en skalp att fästa vid sitt valpolitiska bälte, tror jag, att jag skulle
kunna försäkra herr andre vice talmannen örn att folkpartiet knappast har
behov av någon annan skalp än den som det har lyckats ta från regeringspartiet
genom att med sin motion och sin argumentation lia pressat fram en beredvillighet
från regeringspartiets sida att slopa omsättningsskatten redan den 1
juli 1947. Jag kan inte bedöma detta annat än såsom en framgång för den
argumentation som man från folkpartiets sida har fört. Jag är rädd för att
bara denna lilla skalp, även om den inte är så stor, örn man vill utnyttja den
politiskt, vilket herr andre vice talmannen uppenbarligen skulle vara beredd
att göra, kunde vara tillräcklig för att åtminstone fästa uppmärksamheten vid
folkpartiets positiva insatser i denna fråga.

Herr andre vice talmannen fällde sedan ett yttrande som jag har svårt att
förstå. Det var i en replik till herr Bergvall. Herr andre vice talmannen sade
något örn att när han trodde sig kunna konstatera, att folkpartiet i strid med
sin ledares föregående politik hade företagit en sådan omsvängning som nu
skett beträffande omsättningsskatten, var han i sin fulla rätt att antaga, att
det inte var fråga om något annat än en valpolitisk spekulation. Jag har litet
svårt att förstå innebörden i den invändningen, om den till äventyrs skulle
gälla det förhållandet, att folkpartiet tidigare har motsatt sig avskaffande av
omsättningsskatten, när man från skilda partier har motionerat därom. Jag
vill först fästa uppmärksamheten på att de motionerna ha gällt omsättningsskattens
ersättande med en eller annan form av direkt beskattning. Även i
övrigt tycker jag — örn anmärkningen nu skulle gälla detta —• att den är något
långsökt. Det är väl ändå skillnad att propagera för omsättningsskattens av -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
skaffande i en situation, i vilken vi hade att räkna med en brist i budgeten, på
■över en miljard, och att göra det i ett läge då vi ha att räkna med en i det
stora hela balanserad budget. Om herr andre vice talmannen för sin del inte
tillmäter den skillnaden någon betydelse, beklagar jag det. Jag kan för min
del i alla fall icke frångå den uppfattningen, att denna skillnad är mycket
betydelsefull.

Jag skall, herr talman, kanske också fortsätta den konversation, som herr
Domö bar varit angelägen att upptaga med folkpartiet, så angelägen, att jag
faktiskt åtminstone i detta ögonblick är en smula villrådig om vad herr Domö
anser vara mest angeläget i dagens politiska situation, att söka sak med folkpartiet
eller att polemisera mot de för honom och hans parti i vissa avseenden
utan tvivel ganska främmande tongångar som återfinnas i Kungl. Maj:ts proposition.

Jag kan tyvärr, tror jag att jag måste säga, inte upptaga, till bemötande
alla de älskvärdheter, som herr Domö hade vänligheten att rikta emot folkpartiet,
älskvärdheter som tydligen voro mycket noggrant instuderade och som
framfördes med all den pondus som ledaren för högerpartiet i denna kammare
onekligen besitter. Rent inledningsvis skulle jag vilja göra deli anmärkningen,
att jag i mitt första anförande icke riktade någon beskyllning mot högern för
bristande vilja, därför att högern inte accepterar allt som nu föreslagits på
det sätt som det har föreslagits.. När jag talade örn barnbidragen, hade jag i
och för sig icke någon anmärkning att göra mot den omständigheten, att högern
inte gillar det system för barnbidrag, som har utarbetats inom befolkningsutredningen
och till vilket Kungl. Majit i propositionen och även folkpartiet
lia givit sin principiella anslutning. Jag frågade bara, vad högern skall
göra av det definitiva förslaget till barnbidrag, som skall efterträda den provisoriska
anordning sorn herr Domö nu förordar. Yad finns det för utrymme
för denna definitiva lösning bredvid de höga försvarskostnaderna och de utlovade
fortsatta stora skattesänkningarna i högerns finansplan? Jag är ledsen,
att jag måste säga det — det kanske beror på. min. egen ^uppmärksamhet eller
klena fattningsförmåga — men jag Ilar faktiskt inte fatt något klargörande
besked på den punkten.

Herr Domö hade den uppfattningen, att kostnaderna för barnbidragen för
skattedragarna skulle komma att uppgå icke till 70 miljoner utan till 140 miljoner
kronor. Jag vet lika litet som ecklesiastikministern, varifrån herr Domö
bär fått denna siffra. Jag håller det ingalunda för.otroligt,, att den i propositionen
angivna siffran, 70 miljoner kronor, är för låg, men jag anser det ännu
iner osannolikt, att den av herr Domö angivna siffran, 140 miljoner kronor, är
den riktiga. Örn den saken är det emellertid ganska ofruktbart för herr Domö och
mig att nu upptaga någon diskussion. Jag. nöjer mig med att uttala min tveksamhet,
om den av herr Domö uppgivna siffran är riktig.

Herr Domö ingick, som sagt, på en mycket hård kritik av den ståndpunkt
sorn folkpartiet har intagit i sin motion och som sedan, sa vitt jag har kunnat
fatta, nied mycket stor energi, och måhända även med stor skicklighet, har
förfäktats i det särskilda utskottet och som har resulterat i det reservationsvis
framförda uttalande sorn finnes bifogat utskottets utlåtande.. Han hade även
där några omdömen som i någon män förskräckte mig genom sin djärvhet, Heil
Domö trodde sig kunna kostatera, att örn folkpartiet får sin vilja fram, skulle
det resultera i ett budgetunderskott år 1952 på 1 miljard kronor. Jag är rädd,
herr talman, att herr Domö även därvidlag faller offer för sm kanhända också
i andra hänseenden i detta sammanhang framträdande benägenhet att vilja
räkna siffrorna i överkant. I värjo fall skulle jag vara mycket intresserad av

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
att erhålla en närmare redovisning för hur herr Domö kommer till den miljarden
och framför allt hur han kan få fram en så stor skillnad mellan högerns
ekonomiska prognoser och dem som folkpartiet har anslutit sig till.

Man har fäst mycket stor uppmärksamhet, herr talman, i denna debatt vid
att folkpartiet har helt och hållet underlåtit att redovisa några ekonomiska
kalkyler efter utgången av budgetåret 1948/49. Jag tror, att jag har försökt
— jag vet ju inte örn jag har lyckats — att göra troligt för kammarens ledamöter,
att detta främst beror därpå, att vi anse en hel del av de faktorer som
skulle göra en dylik beräkning något så när värdefull ännu vara så pass ovissa,
att man inte bör ingiva vare sig själv eller andra den föreställningen, att man
genom uppradandet av en del siffror har löst den ekvation som denna framtid
kan komma att innebära. Men låt mig i alla fall påpeka ett par saker som
möjligen kunna vara av intresse.

I den motion, som folkpartiet har väckt i denna fråga, förekommer en kritik
mot det sätt att beräkna statsinkomsterna, som finansministern har använt
för de båda närmaste budgetåren. Det har säkerligen inte undgått herr Domö
eller kammarens övriga ledamöter, att den kritiken har till huvudsaklig uppgift
att skapa bakgrund för folkpartiets krav på ett tidigare borttagande av omsättningsskatten
än vad finansministern i propositionen föreslår. Det förekommer
också, såsom jag tidigare berört, en annan avvikelse från finansministerns
beräkningar. Det gäller folkpartiets avböjande av att ta någon ställning
till en bestämd siffra för försvarsutgifterna efter budgetåret 1948/49. Det
står emellertid i motionen att folkpartiet »finner sålunda ej anledning att på
frågans nuvarande stadium påyrka någon annan revision av den förebragta
finansplanen än som ovan angivits». Jag tror således att jag kan påstå, att
den allmänna grunden för folkpartiets betraktelser över både den närmaste
och den relativt näraliggande framtiden i stora drag ansluta sig till det resonemang
om de stats finansiella möjligheterna under de sex åren som finansministern
har gjort till sitt.

Vad är det nu som har inträffat under den tid som gått sedan vår motion
väcktes? Jo, det har för folkpartiets del inträffat, att partiet har ansett sig
kunna fixera möjligheten av den sänkning av den direkta skatten, som antyddes
redan i- motionen, till ett belopp som icke behöver understiga det i herr Domös
motion angivna, 150 miljoner kronor. Folkpartiet har också ansett sig kunna
för dagen, och kanske också för framtiden, utgå ifrån att denna sänkning av
den direkta inkomstbeskattningen icke nödvändigt behöver åtföljas av en förhöjning
av andra skatter. Anledningen härtill ligger i ett efter nytt övervägande
framkommet antagande, att den ekonomiska utvecklingen kan komma att
bli gynnsammare än vad man från början vågat räkna med. Man har ansett
sig få stöd för det antagandet hl. a. i de förhållanden som kammaren har sett
återgivas i finansministerns senare avlämnade proposition örn inkomstberäkningen
för nästa budgetår, där ju utvecklingen av statsinkomsterna, särskilt
när det gäller inkomsten av skatterna, bär varit mycket fördelaktigare än man
från början vågat räkna med.

Örn jag nu frågar, vilken skillnaden är mellan herr Domös ekonomiska beräkningar
och den enligt hans mening planlösa och lättsinniga ståndpunkt som
folkpartiet intager, tror jag att man på detta konstaterande kan bygga några
reflexioner. Vad är det för stor skillnad som gör att herr Domö här uppträder
såsom den rättfärdige mannen, medan jag däremot och mitt parti uppenbarligen
tillhöra inte bara de orättfärdigas utan också de obotfärdigas skara? Högern
har för sin del räknat med en betydligt gynnsammare utveckling av statsfinanserna
än vad finansministern har ansett sig böra göra. För folkpartiets del
anse vi, att den utvecklingen inte i och för sig är osannolik. Vi vilja i varje

Onsilagen den 19 juni 194G em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
fall gärna tro, att flen skall slå in. Under sådana omständigheter behövs det
inte någon skatteökning för att fylla det hål i de ekonomiska beräkningarna som
sänkningen av inkomstskatten kommer att medföra. För denna ståndpunkt lia
vi precis samma grund som högern har för den optimism som dess önskemål
örn en skattesänkning utan kompensation på annat håll innebär. Det är ett
antagande, ett önskemål, gärna en önskedröm, örn man ser pessimistiskt på
situationen, men i varje fall en utveckling som enligt folkpartiets och även
högerns mening inte synes vara omöjlig. Skulle denna optimistiska beräkning
icke slå in, har folkpartiet förbehållit sig rätt att pröva, på vilket sätt man
skall skaffa ekonomisk täckning för det sociala reformarbete som folkpartiet
anser det nödvändigt att fortsätta även efter folkpensionsreformens och barnbidragens
genomförande. Örn det anses vara ett lättsinnigt betraktelsesätt,
hemställer jag, att kammaren måtte låta det omdömet stå för herr Domös räkning.

Vacl är det i övrigt som skiljer högern och folkpartiet åt? Högern har en
ännu mer utpräglad aversion än vad finansministern har trott sig kunna utläsa
hos folkpartiet mot att medge möjligheten av en definitiv sänkning av
försvarsbördan. Finansministern har i sitt svar till herr Domö konstaterat,
att det på den punkten efter budgetåret 1948/49 finns en skillnad mellan herr
Domös ståndpunkt och regeringens på 220 miljoner kronor. Örn man inom folkpartiet
skulle finna det möjligt att reducera försvarskostnaderna med ett
ganska betydande belopp — något som herr Domö kanske inte är lika villig
att gå med på — så finns det där, till högerns ekonomiska nackdel men till vår
fördel, en skillnad som inte gör det otroligt, att vi inte bara lika lätt som
högern utan ännu lättare skola kunna förverkliga de sociala reformerna.

Högern vill lia en hårdare budgetbalans än vad folkpartiet har ansett oundgängligen
nödvändig. Även i detta fall föreligger en skillnad oss till godo, om
jag får använda det uttryckssättet, på åtminstone 100 miljoner kronor. Försvarsministern
uppskattade även skillnaden till denna summa.

I fråga örn barnbidragen vill herr Domö göra vissa besparingar. Den argumentation,
som han förde på den punkten, gick ut på att visa, att statens
nettoutgifter för genomförande av barnbidragen skulle komma att stanna vid
ungefär det anslag som högern vill ställa till förfogande för att åstadkomma
den provisoriska förbättring för barnfamiljerna som det är fråga örn. Under
sådana omständigheter innebär denna besparing på 145 miljoner kronor icke
någon reell besparing.

Jag kommer således, herr talman, till den uppfattningen, att folkpartiets
krav på utgifter under de närmaste åren, under förutsättning att högern verkligen
har den vilja till fortsatt socialt reformarbete, som herr Domö försäkrar
att högern har och som jag skall vara älskvärd nog att inte på något sätt
ifrågasätta, icke komma att överstiga det utgiftsbehov som man på högerhåll
räknar med. Folkpartiets utgiftskrav komma i stället sannolikt att understiga
högerns, eftersom jag tror mig våga förutsätta, att herr Domö räknar med nödvändigheten
av större försvarsutgifter än vad man kanske gör på folkpartihåll
och eftersom herr Domö helt säkert räknar med en snävare budgetbalans än
vad folkpartiet har givit sin anslutning till. Högerns utgiftskrav äro således,
så vitt jag kan läsa rätt innantill, ingalunda mindre än folkpartiets.

Beträffande inkomstberäkningen medger jag gärna, att högerns beräkningar
av statsinkomsterna liro fördelaktigare än den beräkning, som återfinnes i finansministerns
proposition och mot vilken folkpartiet i sin motion har förklarat
sig inte lia något, annat, att invända än att man beräknat utgift,maia för
de första budgetåren för lågt. Men om den optimistiska beräkning, som högern
här har, slår in, innebär det ju för folkpartiets vidkommande ingenting annat

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
än att det överskott, som vi kunna få till förfogande för det fortsatta sociala
reformarbetet och för en fortsatt skattesänkning, icke kan bli mindre än det
som herr Domö kan presentera, utan i stället måste bli större. I varje fall
tycker jag inte att man från högerhåll under nuvarande förhållanden skall
vara så angelägen om att framställa skillnaden mellan högerns och folkpartiets
sätt att beräkna dessa ting så fruktansvärt stor, som herr Domö här
uppenbarligen ville göra gällande att den är.

Herr Domö påstår, att ett genomförande av folkpartiets program, eller
brist på program, skulle betyda detsamma som att vi år 1952 komma att lia
en negativ budgetbalans på 1 miljard kronor, medan högern däremot år 1952
skulle disponera medel till ett försvar, som kostar 800 ä 900 miljoner kronor,
en skattesänkning på 350 miljoner och ett definitivt förslag om barnbidrag,
som kommer att kosta staten mycket pengar. Jag_ vågar hävda, att herr Domös
påstående därvidlag inte är riktigt. Jag motser fortfarande herr Domös
redovisning för hur detta budgetunderskott på 1 miljard kronor uppkommer.
Örn det verkligen är nödvändigt för herr Domö att etablera en konkurrens
mellan högern och folkpartiet örn vilketdera partiet som är mest eller minst
lättsinnigt, vågar jag således påstå, att vårt lättsinne i varje fall icke mer än
hos andra överstiger det anständiga.

Herr Strand: Herr talman! Jag tillät mig redan vid debattens början i dag
säga, att frågan örn finansplanen var en stor och betydelsefull ekonomisk angelägenhet
men också en fråga av stor politisk räckvidd och innebörd. Den
debatt, som har förts här i dag och som nu lider mot sitt slut, har enligt min
uppfattning gett belägg för detta uttalande.

Det är också uppenbart, att vi måste skilja mellan vad som är ekonomiskt
möjligt och vad som ur andra synpunkter är politiskt nödvändigt.

Det har varit mycket intressant att lyssna till de meningsutbyten, som ha
ägt rum mellan högerns och folkpartiets representanter, och deras räkneoperationer
för att söka övertyga varandra örn vem som har räknat bäst och rättast.
Resultatet av debatten ger bättre än något annat vid handen att utskottet och
finansministern äro på den säkra sidan. Det visste vi ju redan förut, men debatten
har bekräftat det på ett utmärkt sätt.

Ger man sig in på de vägar, som högern rekommenderar, måste det betyda,
att vi komma i ekonomiska svårigheter, när något år har gått. Det kommer då
säkerligen inte att bli något över för skattesänkningar, och man kommer att
bli tvungen att skjuta reformprogrammet framåt i tiden.

Herr Domö säde, att han inte ville ta ut större skatter än vad som är absolut
nödvändigt. Jag kan instämma i hans uppfattning därvidlag. Det finns
säkerligen ingen som vill ta ut större skatter än vad som är absolut nödvändigt,
och det är absolut ingen som vill betala högre skatt än vad som är nödvändigt.
Men vi ha ju något olika meningar örn vad som är nödvändigt i det
sammanhanget. Finansministern konstaterar, att skattetrycket för de mindre
inkomsttagarna bär blivit så hårt, att det är nödvändigt att sänka det. Jag är
inte lika övertygad om att det i dagens läge är nödvändigt att sänka skatterna
för de stora inkomsttagarna. För högern är det emellertid i dagens läge en politisk
nödvändighet att hävda kravet på sänkning av skatterna även för de
högre inkomsterna därför att, som man säger, folk väntar skattesänkningar
över hela skalan.

När vi efter övervägandena i utskottet ha konstaterat, att det är önskvärt
och även bör vara ekonomiskt möjligt att avveckla omsättningsskatten den
1 juli 1947, och valt denna tidpunkt framför allt med hänsyn till faran av en
inflatorisk prisutveckling, tycker jag att vi ha ganska gott underlag för vår

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
ståndpunkt. Men när folkpartiet kräver, att omsättningsskatten skall avvecklas
redan den 1 januari 1947, är detta absolut ingenting annat än en politisk
nödvändighet för dem att stå fast vid sitt yrkande i motionen. Motiveringen
för partiets ståndpunktstagande är ur alla synpunkter synnerligen ansträngd,
och det hela blir inte bättre av att man vägrar att ta ståndpunkt till vad som
skall inträffa örn antagandena inte slå in —• det vill man skjuta på framtiden,
men meningen med denna debatt och med finansplanens framläggade var ju
ändå att vi skulle klara upp våra ståndpunkter och våra program, inte bara
för dagen och för låt oss säga nästa budgetår, utan några år framåt i tiden,
och då kan man inte stanna vid budgetåret 1948/49 och säga: vi vilja icke
räkna längre, ty talen gå icke ihop när man kommer så långt fram i tiden.

Detta måste vara en svaghet i folkpartiets ståndpunktstagande.. Jag tycker
inte att man har fått någon klarhet i det hela, trots att jag redan i mitt första
anförande begärde klart besked av folkpartiet örn vad man egentligen ville
göra ifall inte räkneoperationen gick i lås. Vill man då vara med örn att höja
skatterna? Nej, det vill man inte i dagens läge, säger man. Vill man då gå på
samma linje som högern och skjuta reformprogrammets genomförande på framtiden?
Den frågan ha vi inte fått något svar på, Man vill tydligen från politiska
synpunkter hålla båda vägarna öppna för att sedan taga ståndpunkt,
men något sådant bär inte varit meningen med finansplanens framläggande,
utan meningen därmed har varit att lämna klart besked örn vilka vägar man
vill gå och vilka linjer man vill följa.

Jag tror för min del att utskottet står mycket starkt efter dagens debatt.
Det ger klart besked örn att vi vilja vara med örn skattesänkningar så långt
de finansiella resurserna sträcka sig men att vi inte vilja företaga skattsänkningar
på bekostnad av det sociala reformprogrammet, vars genomförande vi
anse vara mycket angeläget.

Visst kan man erkänna, att våra skatter i dag äro höga — jämförda med
skatterna år 1939 äro de synnerligen höga — och att det .vöre mycket önskvärt
att de sänktes hela skalan igenom, men jag tror också att vi utan överdrifter
kunna konstatera, att de som tryckas mest av dessa höga skatter
måste vara de mindre inkomsttagarna; de ha inte bara utsatts för en höjd
skatteprocent, utan de tryckas också av det förhållandet, att. de medgivna
ortsavdragen icke ha ändrats under hela kriget, trots att prisnivån ligger
nästan 50 procent över vad den gjorde år 1939. Den kommunala beskattningen
måste absolut verka tyngande i allra högsta grad för de lägre inkomsttagarna,
eftersom de små ortsavdragen lia bibehållits oförändrade under
hela tiden. Det kan dessutom antagas att många av de högre inkomsttagarna
ha varit i det gynnsamma läget, att de lia kunnat kompensera sig fullt
ut för de höjda skatterna, vilket däremot inkomsttagarna i gemen icke ha haft
möjlighet till, eftersom ju indexöverenskommelsen under en lång tid. av kriget
har begränsat kompensationen till endast hälften av den verkliga levnadskostnadsstegringen.

Jag har inte alls något medlidade med bolagen för de höga skatter
betala. Jag är nämligen av den övertygelsen, att bolagen inte betala sina
skatter själva, utan de belasta produktionen med dem. Det är alltså vi, som
köpa deras varor, som få betala, och det är naturligtvis däri faran ligger,
nämligen att bolagsbeskattningen har den direkta skattens karaktär men får
den indirekta skattens verkningar genom att skattekostnaden lägges på varan
oell får betalas av den sorn köper denna. Örn vi höja bolagsskatten, tillräckligt
mycket, kunna vi följaktligen på den vägen få en ny omsättningsskatt,
ty det är synnerligen svårt att även med en effektiv priskontroll
kontrollera prissättningen då det överallt är högkonjunktur, brist på varor

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
och stor efterfrågan på arbetskraft; det måste vara synnerligen gynnsamt att
taga ut kostnader av detta slag utan att priskontrollen kan komma till rätta
med den prishöjning som sker.

Det är klart att vi allesammans söka efter orsakerna till den hotande inflationen
— vilken naturligtvis i viss mån redan är ett faktum, ty en prisstegring
sedan 1939 på bortåt 50 procent är väl ändå kommen till den gräns,
då man kan fråga sig huruvida vi inte redan ha inflationen. Man söker orsakerna
för att örn möjligt kunna komma till rätta med dem och sätta en
broms för inflationen, och då är det synnerligen märkvärdigt hur lätt man
har för att finna arbetslönerna som orsaken till inflationen. Alla glömma
bort, att höjningarna av arbetslönerna alltid komma i efterhand. Vi fingo
pris- och lönestopp år 1942. Kompensationen i lönerna började ju inte komma
förrän i slutet av år 1945 — jag vet inte örn den ännu har kommit fullt
ut, men det är väl knappast troligt att den har gjort det över hela linjen —
men prishöjningarna ha pågått hela tiden. Örn man söker orsakerna till de
tendenser,, som otvivelaktigt finnas för dagen, så hjälper det inte att bara
höja pekfingret mot kravet på lönehöjningar: det finnes säkerligen starkare
krafter bakom dessa tendenser, krafter som man bör söka komma till rätta
med i .första hand. Vi kunna nämligen inte inom arbetarnas organisationer
hålla tillbaka kraven på lönehöjningar, örn det konstateras att levnadskostnaderna
stiga undan för undan — och det göra de. Man har inte lyckats
komma till rätta med prisstegringen, och jag befarar att man heller inte
kommer att. göra det förrän man verkligen har lyckats avhjälpa den bestående
varubristen. Jag tror att man måste hålla detta i minnet, när man talar
örn nödvändigheten av att bekämpa inflationen. Det finns helt naturligt många
samverkande orsaker till inflationstendenserna, men jag tror inte de mest
framträdande äro de lönehöjningar som ha beviljats eller de lönekrav som
kunna framställas inom den närmaste framtiden, örn lönekraven baseras på
redan inträffade prisstegringar.. Det blir följaktligen nödvändigt att sätta
in de krafter, som kunna mobiliseras, även på annat håll än på arbetsmarknaden.

Ja, herr talman, jag har inte i debatten i övrigt funnit att det finns någonting
som från utskottets sida behöver bemötas. Det har gjorts påståenden
under debatten, vilka ha gendrivits från annat håll, men utskottet har stått
relativt undanskymt i alla de skärmytslingar som ha förekommit, och jag
tror därför att jag utan att gå längre in i vad som har sagts kan vidhålla
mitt yrkande från i förmiddags, nämligen örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle godkänna den av
herr Domö m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; 3:o) av herr Näsgård,
att utskottets hemställan skulle bifallas med godkännande av den motivering,
som innefattades i den av herr Löfvander m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen;
4:o), av herr Andersson, Nion, att kammaren skulle godkänna herrar
Holmbäcks och Ohlins vid utlåtandet anförda reservation; samt 5:o), av
herr Linderot, att kammaren skulle godkänna den hemställan, som förordats i
sistnämnda reservation, dock med den ändring, att inledningen till punkten A
avfattades sålunda: »A. att riksdagen måtte till Kungl. Majit hemställa.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Ang. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Herr Domö begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen; och
förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga godkännande
av herr Domös m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Herr Näsgård äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll.
Med anledning härav upptog herr talmannen vart och ett av de under 3 :o), 4:o)
och 5:o) här ovan angivna yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den sålunda begärda, närmast
före huvudvoteringen infallande omröstningen (första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontroproposition antaga bifall
till herr Näsgårds yrkande.

Herr Andersson, Elon, begärde likväl votering om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav och sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes för den andra förvoteringen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen
angående första särskilda utskottets utlåtande nr 2 antager bifall
till herr Näsgårds yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i förstnämnda votering antagits bifall
till herr Elon Anderssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propotionen.

Då emellertid herr Andersson, Elon, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 49.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första särskilda
utskottets utlåtande nr 2 antager godkännande av herr Domös m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej ;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Näsgårds yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om
folkpensionering
m. m.

Äng. avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering memedelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej —- 70.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

-Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Näsgårds yrkande i ämnet.

Då emellertid herr Näsgård begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 20.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn folkpensionering m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

I en den 5 april 1946 dagtecknad proposition, nr 220, vilken hänvisats till
särskilt utskott, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn folkpensionering,
dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogade
förslag till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering samt
lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till
utskottet, nämligen

inom första kammaren:

nr 312 av herr Källman,

nr 313 av herr Söderkvist m. fl.,

nr 318 av herr Bärg, Johan, m. fl.,

nr 319 av fru Svenson m. fl.,

nr 320 av herr Petersson m. fl.,

nr 321 av herrar Petersson och Annér,

nr 322 av herrar Mattsson och Andersson, Karl,

nr 323 av herr Näsgård m. fl.,

nr 324 av herr von Heland,

nr 325 av herr Hage, ävensom

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Lagförslag om folkpensionering m. m- (Forts.)

inom andra kammaren:

nr 476 av herr Nilson i Spånstad m. fl.,

nr 486 av herr Senander m. fl.,

nr 487 av herr Andersson i Löbbo m. fl.,

nr 488 av herr Ohlin m. fl.,

nr 489 av herr Larsson i Stockholm,

nr 490 av herrar Andersson i Alfredshem och Lindholm,

nr 491 av herr Johansson i Torp,

nr 492 av herr Larsson i Östersund m. fl.,

nr 493 av herr Ekdahl,

nr 494 av herr Andersson i Dunker m. fl.,

nr 495 av herr Fagerholm, samt

nr 496 av herr Werner m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar i
Kungl. Maj :ts förslag böra vidtagas -— måtte för sin del antaga under punkten
införda förslag till

1) lag örn folkpensionering;

2) lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering;

3) lag om frivillig statlig pensionsförsäkring;

B. att riksdagen måtte i anledning av vad anförts i motionerna I: 313,
318, 319, 322 och 325 samt TI: 487, 491, 492 och 496 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta i enlighet med vad utskottet i frågan
anfört verkställa skyndsam utredning rörande grunderna för kommunernas bidrag
till pensionskostnaderna;

C. att de i anledning av Kungl. Maj:ts förslag väckta motionerna 1:313,
319 och 325 samt II: 492 och 496, i den mån de icke blivit besvarade genom val
utskottet under A och B hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 312, 320, 321, 323 och 324 samt II: 476, 486, 488, 489,
490, 493, 494 och 495 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förslaget till lag örn folkpensionering var i nedan angivna delar så lydande:

1 §•

Svensk medborgare, som fyllt sexton år och är mantalsskriven inom riket,
är berättigad till folkpension i enlighet med vad i denna lag sägs.

3 §.

1 mom. Kätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som
fyllt sextiosju år.

2 mom. För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form av invalidpension
till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet,
vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete
som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig.

1 mom. Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän ålderspension.
Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär i 8 § omförmält hustrutillägg,
800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor.

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lag förslår,r om folkpensionering m. m. (Forts.)

2 mom. Till envar som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag utgår
grundpension med 200 kronor om året.

Jämte grundpension utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, tilläggspension
med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor
örn året till ogift pensionsberättigad.

3 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 600 kronor
örn året.

5 §.

Å vissa, orter förhöjes folkpension med bostadstillägg på sätt nedan sägs.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt
att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri
inberäknade kostnader för bränsle, än grupp med lägre nummer. Indelningen
verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen
meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande
belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100 kronor
i bostadskostnadsgrupp II, 200 kronor i grupp lil, 300 kronor i grupp IV
och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp II,
300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i grupp V.

11 §''

Pensionsberättigad som lidor av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts och
som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor om året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning
är skoipliktig.

14 §•

1 morn. Med årsinkomst avses i denna lag ali den inkomst, för år räknad,
som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtillägg och ej
heller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara
föranledd att utgiva.

2 morn. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen
verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med 10
procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor.

19 23 §§ i utskottets förevarande lagförslag hade rubriken »Örn finansie ringen

av folkpensionerna» och innehöllo stadganden örn personliga avgifter
till folkpensioneringen, örn folkpensioneringsfonden, örn debitering och uppbörd
av pensionsavgifter samt örn kommunala bidrag till pensionskostnaderna,
28 § första stycket i samma lagförslag hade följande avfattning:
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse
av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt
finner det nödigt, dock minst en gång i månaden, örn på nämndens prövning
beroende ärende finnes. Sammanträdet skall av ordföranden, i samråd med det
av pensionsstyrelsen jämlikt 32 § förordnade ombudet, utsättas till tid. då,
enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid och ställe

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Lagförslag orri folkpensionering m. m. (Forts.)
för sammanträde läte ordföranden minst en vecka förut kungöra i kyrka samt
tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom,

I utskottets förslag till lag angående införande av nya lagen om folkpensionering
hade 1 § följande lydelse: T

Den nu antagna lagen örn folkpensionering skall träda i kraft den 1 januari
1948, från och med vilken dag lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering
jämte vad i övrigt finnes stadgat örn folkpensioner, ut.jämningspensioner,
invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar
skall upphöra att gälla, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs.

I motionen II: 493, av herr Ekdahl, hade för 5 § första och andra styckena
i förslaget till lag örn folkpensionering föreslagits följande avfattning:

Folkpensionen förhöjes med bostadstillägg på sätt nedan säges. För detta
ändamål---Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår---för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 75 kronor
i bostadskostnadsgrupp I, 100 kronor i grupp II, 200 kronor i grupp III,
300 kronor i grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 100 kronor i bostadskostnadsgrupp I,
150 kronor i grupp II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600
kronor i grupp V.

I motionen 11:486, av herr Senander m. fl., hade hemställts, utom annat,
att de personliga avgifterna till folkpensioneringen skulle slopas och kostnaderna
överflyttas på staten.

I motionen I: 312 hade herr Källman yrkat, att 28 § första stycket första
punkten i förslaget till lag örn folkpensionering skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

Pensionsnämnd sammanträder å ställe, sorn nämnden bestämmer, på kallelse
av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens antal och
vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår, och under
iakttagande av att på nämndens prövning ankommande ärende skall av nämnden
handläggas snarast möjligt och senast inom två månader efter det ärendet
inkommit till ordföranden, såvida icke pensionsstyrelsen, där det prövas erforderligt,
annorlunda förordnar.

I de likalydande motionerna 1:321, av herrar Petersson och Annér, samt
II: 488, av herr Ohlin m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att en undersökning måtte utan dröjsmål ske rörande
lämpligaste sättet att bereda de till folkpension berättigade säkerhet
för ett bibehållande av det realvärde pensionen hade vid den tidpunkt, då beslut
örn pensionsreformen fattades.

I motionen I: 324, av herr von Heland, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte göra framställning om utredning avseende
en tidsenlig utveckling av folkpensioneringen i överensstämmelse med i motionen
angivna riktlinjer samt att i samband därmed måtte utredas möjligheter
för en förenkling och förbättring av pensionsväsendets administration och avgiftssystem
i anslutning till vad i motionen anförts.

Vid ullåtandet hade reservationer avgivits

1) av herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge,
som på anförda skäl hemställt, att de i punkten A under 1) och 2) upptagna
lagförslagen bort i vissa angivna delar erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

2) av herrar Skoglund i Doverstorp, Hagberg i Malmö, Ivar Anderson, Ve Första

kammarens protokoll 1046. Nr #5. 7

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folie pensioner in g m. m. (Forts.)
lander och Nordenson, som ansett, att utskottets motivering bort i visst hänseende
kompletteras i enlighet med vad i reservationen angivits samt att viss del
av motiveringen bort utgå ur utlåtandet;

3) av herrar Holmbäck och Ohlin, som ansett, att utskottets yttrande bort i
vissa delar hava den ändrade avfattnig, som i denna reservation angivits, samt
att utskottets hemställan i punkterna C och D bort utbytas mot en hemställan,

C. att riksdagen med bifall till motionerna I: 321 och 11:488 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en undersökning måtte utan dröjsmål ske rörande
det lämpligaste sättet att bereda pensionstagarna säkerhet för bibehållandet
av det realvärde pensionen hade i juni 1946;

D. att de i anledning--— -— åtgärd;

E. att i motionerna I: 312, 320, 323 och 324 samt II: 476, 486, 489, 490, 493,

494 och 495 ---åtgärd;

4) av herr Mannerskantz, som av angivna orsaker ansett, att i 14 § 2 morn.
i förslaget till lag om folkpensionering bort efter momentets första stycke infogas
följande bestämmelse:

Åtnjuter någon livsvarig livränta eller pension, vilken icke är i lag föreskriven,
skall såsom inkomst allenast anses ränta å livräntans eller pensionens kapitalvärde.
Detta kapitalvärde skall anses vara livräntans eller pensionens årsbelopp
multiplicerat med sju och en halv;

5) av herr Löfvander, som likväl ej antytt sin åsikt.

I den av herr Löfvander m. fl. avgivna, under 1) här ovan upptagna reservationen
hade för 5 § i lagen örn folkpensionering föreslagits följande lydelse:

Folkpension förhöjes med bostddstillägg. Bostadstillägget utgår, där ej
annat följer av vad nedan stadgas, till gift pensionsberättigad och till änkepensionsherättigad
med 200 kronor om året samt till annan pensionsberättigad
med 300 kronor örn året.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Strand: Herr talman! I avseende å föredragningen av första särskilda
utskottets utlåtande nr 1 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de tre däri behandlade lagförslagen föredragas vart för sig, det första
paragrafvis och, där så erfordras, momentvis med slutbestämmelse, ingress
och rubrik sist, samt det andra paragrafvis med ingress och rubrik sist, varefter
och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga de ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets under 1) upptagna förslag till lag om folkpensionering.

1 §■

Herr Löfvander: Herr talman! Sällan har väl ett förslag framlagts i riksdagen,
som i princip har vunnit en så enhällig anslutning som det nu förelig -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

Lagförslag orri folkpensionering m. m. (Forts.)
gande. Det visade sig i utskottet, att man ansåg principdebatt överflödig, oell
man gick direkt att diskutera de olika paragraferna.

Frågan om folkpensionernas storlek och avvägning Ilar på senare år vid
flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Den skillnad i folkpensionernas
storlek, som ursprungligen förelåg på grund av dyrortsgrupperingen,
har i viss mån utjämnats, i det att dyrortstilläggen till folkpensionerna
inom de lägsta ortsgrupperna fått en relativt större utbyggnad, sedan en,
utjämning i levnadskostnaderna kommit till stånd de olika orterna emellan.

I det förslag, som riksdagen nu går att besluta örn, har socialministern sökt
komma till rätta med detta problem genom att slopa dyrortsgraderingen beträffande
ålderspensionerna. Det är med tillfredsställelse jag hälsar denna reform,
men samtidigt måste jag konstatera, att grupperingen i viss mån bibehålies genom
de s. k. bostadstilläggen. I lägsta ortsgrupp skall enligt förslaget bostadstillägg
ej utgå, utan dylikt tillägg anses för denna grupp vara inräknat i
grundpensionen, medan däremot i ortsgrupperna II—V bostadstilläggen föreslås
utgå med respektive 100, 200, 300 och 400 kronor för gift pensionsberättigad
samt med 150, 300, 450 och 600 kronor för annan pensiopsberättigad i
vederbörande ortsgrupper. Det nya förslaget innebär, att skillnaderna i pensionsbelopp
de olika ortsgrupperna emellan bli procentuellt större. Under innevarande
budgetår uppgå sålunda de maximala pensionsförmånerna, tilläggspension
och dyrtidstillägg inräknade, för ogift, obemedlad pensionär i ortsgrupp
I till ca 68 procent av motsvarande förmåner i ortsgrupp III, som nu är
den högsta ortsgruppen. Enligt departementschefens förslag till grundpension
och bostadstillägg komma pensionsförmånerna för ogift pensionär i lägsta ortsgrupp
att utgöra endast ca 62 procent av motsvarande förmåner i högsta ortsgrupp.

I de av bondeförbundet framförda motionerna I: 319 och II: 496 har framhållits,
att dc av socialvårdskommittén framräknade siffrorna icke återspegla
det verkliga behovet av bostadstillägg. De ange endast de faktiska bostadskostnader,
som pensionärerna vid tiden för undersökningarna hade, oavsett bostädernas
kvalitet. Den låga genomsnittshyran för A-kommunerna är därför att
betrakta som ett konstaterande av att bostadsstandarden på landsbygden är för
låg. Vid beräkningen av kostnaderna för pensionärernas egna bostäder har
man dessutom inte tagit hänsyn till amortering och avskrivning samt reparations-
och underhållskostnader. Det är ju klart, att kostnaderna för bostäderna
under sådana omständigheter måste framstå såsom låga, men det är för
den skull icke riktigt att i likhet med socialministern hålla före, att bostadskostnaderna
på landsbygden knappast spela någon roll. Reservanterna anse,
att de ytterligare bostadstillägg, som kunna behöva utgå, sammanhänga med
en högre bostadsstandard och att det därför är riktigt, att vederbörande kommuner
själva svara för de kostnader, som bliva förenade med särskilda bostadstillägg.
Utskottet har ej godtagit departementschefens förslag i § 23, i
vilken det föreslås, att varje kommun skall bidraga till kostnaderna för tillläggspension
och änkepension med 20 procent av kostnaderna samt för bostadstillägg
med 30, 40, 50 och 60 procent respektive i ortsgrupperna II, lil, IV
och V. Utskottet föreslår i stället, att nu nämnda kostnader skola gäldas av
kommunerna efter bärkraft och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära skyndsam utredning rörande grunderna för kommunernas bidrag till
pensionskostnaderna. Reservanterna notera med tillfredsställelse detta förslag
av utskottet.

För att i möjligaste mån skapa rättvisa åt. pensionärer, som äga uppbära
bostadstillägg, föreslå reservanterna från bondeförbundet, att samma bostadstillägg,
som i departementschefens förslag avsetts för bostadsgrupp lil, skall

100

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 194B em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
utgå till alla pensionärer — alltså 200 kronor för gift pensionsberättigad och
300 kronor för annan pensionsberättigad. Vid reservationen är fogat ett utarbetat
lagförslag, i vilket föreslås de ändringar i departementschefens förslag,
som reservanterna anse berättigade ur rättvisesynpunkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av undertecknad jämte herrar Näsgård,
Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge avgivna reservationen.

Men, herr talman, jag har till utskottsutlåtandet även, låtit anteckna en
blank reservation, och jag skall be att få motivera denna, medan jag ändå har
ordet.

Det skall villigt erkännas, att det beslut, som riksdagen nu går att fatta beträffande
ändring av folkpensioneringslagen, kommer att innebära en avsevärd
förbättring för våra pensionsberättigade åldringar, men trots detta erkännande
måste jag konstatera, att det kvarstår en del orättvisor vissa befolkningsgrupper
emellan. Enligt det föreliggande förslaget få sålunda stats- och kommunalanställda
och även det stora antal privatanställda, som tillförsäkrats
tjänstepension på grund av sina anställningar, utöver denna pension ålderspensionen
som ett påbröd. Nu kommer det att invändas, att dessa pensionärer
under sin anställningstid erlagt pensionsavgifter, som berättigar dem till delias
tjänstepensioner. I viss mån kan detta vara riktigt, men jag har den uppfattningen
_som jag tror inte kan jävas — att vid lönernas bestämmande tid

efter annan för dessa anställda befattningshavare hänsyn tagits till de pensionsavgifter,
som vederbörande haft att erlägga.

Jämför man nyss nämnda befolkningsgrupper med åtskilliga andra grupper
i samhället, särskilt mindre företagare och deras anställda, t. ex. hantverkare,
småindustriidkare, lantbrukare, fiskare, handlande m. fl. och deras
arbetare, vilka alla hittills ansetts själva böra sörja för sin ålderdom, så framstår
den orättvisa, som jag har påtalat, i öppen dag. Även här är jag beredd
på en invändning, nämligen att dessa av mig nämnda kategorier ha kunnat
ordna för ålderdomen genom att teckna frivillig pensionsförsäkring. Saken är
dock inte så enkel. En stor del av de egna företagarna ha behövt eventuellt
disponibelt kapital för förbättring och rationalisering av sin egen rörelse och
ha därför inte haft möjlighet att ordna sin pensionering, och vad deras anställda
beträffar, så har under den tid, då de skulle ha sörjt för sin frivilliga
pensionering, dems kontantci löner icke vänt b,v s&dcin storleksordning, ntt det
blivit något över för detta ändamål. Jag tänker särskilt på lantarbetarna, som
före statsystemets avskaffande fingo huvuddelen av sin lön i naturaprodukter.

I motionen I: 324 har herr von Heland bland annat påtalat de av mig anförda
orättvisorna, som komma att kvarstå, även sedan riksdagen antagit det
föreliggande folkpensionsförslaget, samt hemställt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte göra framställning örn ny utredning, avseende_ en tidsenlig
utveckling av folkpensioneringen. X sak hade inte utskottet, såvitt fran!
gick av utskottsdebatten, något att invända mot denna hemställan, utan det
var endast mot tidpunkten för den föreslagna utredningen som nian opponerade
sig. En folkpensioneringslag blir emellertid inte långlivad — de manga andringar
som företagits i den gamla lagen sedan dess första utformning, vittna
härom! Jag delar motionärens uppfattning, att utvecklingen kommer att ga i
den riktningen att krav snart komma att resas på en mera rättvis folkpensionering
än den vi nu gå att besluta om och att det hade varit lämpligt, örn
riksdagen redan nu inriktat sig på en utredning i detta avseende. _

Jag skall emellertid inte göra något yrkande pa grund av vad jag nu senast
anfört utan har endast i korthet velat ge till känna mm mening pa dessa
punkter.

Onsdagen ilen 19 juni 1946 em.

Nr 25.

101

Lagförslag orri folkpensionering m. m• (Forts.)

Herr Källman: Herr talman! Det lagförslag, som med all säkerhet kommer
att antagas i dag, har här i landet mottagits med stor tillfredsställelse. Jag
har inte begärt ordet för att yttra mig i frågan i stort — jag är i huvudsaken
ense med utskottet — men det är en detaljfråga, som jag inte kan låta bli att
ägna några ord med stöd av en snart 33-årig verksamhet såsom medarbetare
i folkpensioneringens administrativa handha vande.

Enligt nu gällande bestämmelser skall ansökan om folkpension, som inkommit
till pensionsnämnd, avgöras inom två månader. Kungl. Maj :t föreslår
däri sådan ändring, att inkommet ärende skall vara avgjort inom en månad.
Det märkliga är att denna ändring, som ur praktisk kommunal synpunkt är
förenad med betydande olägenheter, föreslås utan annan motivering än att
departementschefen velat »markera sin ståndpunkt».

Särskilda utskottet säger, att departementsförslaget i denna del är att »anse
såsom provisoriskt i avbidan på de förslag, vilka kunna föranledas av socialvårdskommitténs
betänkande angående folkpensioneringens administrativa
handhavande m. m.», samt tillägger: »Med hänsyn härtill torde ett definitivt
ställningstagande till frågan om sammanträdestiderna i pensionsnämnderna icke
kunna ifrågakomma i detta sammanhang.»

Detta är en i hög grad märklig motivering. Om den skulle äga giltighet,
skulle utskottet helt naturligt i anslutning till den av mig väckta motionen
nr 312 ha föreslagit ett bibehållande av två, månader såsom den tid, inom vilken
inkommet ärende skall avgöras. Det kan ej vara logiskt att med den åberopade
motiveringen göra ändring i en av de många paragrafer, som reglera folkpensioneringens
administrativa handhavande.

Jag vill nu fästa kammarens uppmärksamhet på att det av utskottet åberopade
betänkandet av socialvårdskommittén återfinnes i SOU nr 37/1946. Jag
vet inte, om betänkandet varit tillgängligt för utskottet, men det borde i varje
fall lia varit det. Naturligt nog hade utskottet inte kunna pröva hela betänkandets
innehåll. Men eftersom den enda fråga rörande folkpensioneringens
administrativa handhavande, där regeringen föreslagit någon ändring, är den
av mig i min motion behandlade, borde utskottet ha beaktat vad kommittén
anfört därom. Hade så skett, skulle utskottet efter min mening ha kommit till
en annan uppfattning.

Visserligen framhåller kommittén, att det »på alla sätt bör eftersträvas att
de pensionssökande få den pension, vartill de äro beträttigade, utan onödigt
dröjsmål». Den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen, delar
även jag i hög grad. Men det är inte allt kommittén har att säga i detta sammanhang.
Jag skall be att få referera — icke helt återge — det stycke i kommitténs
betänkande, som har betydelse i detta avseende. Kommittén, som bör
vara hemmastadd på området ungefär lika bra som en ordförande i en pensionsnämnd
eller ett pensionsstyrelsens ombud, kan inte viftas bort lika lätt
som en motionär i kammaren.

Innehållet i vad kommittén anför är i huvudsak följande. Hänsyn skall lagas
till de svårigheter, som äro förenade med alltför täta sammanträden, särskilt
i kommuner med svåra kommunikationsförhållanden. I fall, då det gäller indragning
eller minskning av pension eller återförvisning av ärende, men pension
beviljats provisoriskt, torde behov av snabbhet i behandlingen icke vara
lika stort som vid nybeviljande eller ökning av pension. Ålderspensionerna behöva
ej prövas av pensionsnämnd, vilket minskar antalet sammanträden i
lägsta bostadskostnadsgruppen. 1 övriga bostadskostnadsgrupper kan separat
ansökan ingivas örn ålderspension. Frågan örn bostadstillägg och eventuellt
hustrutillägg kan prövas senare i nämnden. I de högsta bostadskostnadsgrupperna,
grupperna lil—V. blir det alltid tätare sammanträden, men även där

102

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag örn folkpensionering m. m. (Forts.)
kan ålderspension sökas separat. För många, som lia egna likvida tillgångar
eller äro intagna på anstalt oell där få sin försörjning, har det icke större
betydelse, örn de få sina behovsprövade förmåner någon månad senare. Vad nu
sagts, anför kommittén, bör leda till att åt pensionsstyrelsen inrymmes befogenhet
att genom generella bestämmelser eller för speciella fall dispensera
från den huvudregel, som inflyter i lagtexten. Genom generella bestämmelser
bör sålunda pensionsstyrelsen kunna låta mindre och medelstora pensionsdistrikts
nämnder få två månader på sig för ärendenas avgörande. De speciella
fall, som avses med dispensmöjligheten, äro tydligen de vanligen förekommande
fall, då utredningen ej hunnit slutföras inom den bestämda tiden, t. ex.
då bouppteckning efter avliden person ej inkommit eller då läkarbehandling
för utrönande av invaliditet ur medicinsk synpunkt ej avslutats m. m.

I föreliggande proposition och utskottsförslag saknas alla dispensmöjligheter.
De sakkunniga gå alltså på en helt annan linje än utskottet. Kommitténs
betänkande är för närvarande utsänt på remiss. Pensionsstyrelsen har infordrat
yttrande av sina ombud och kommer så småningom att avge eget yttrande.
Utan tvivel blir detta av stor betydelse för frågans vidare behandling. Att
dessförinnan företaga den föreslagna ändringen strider mot vanlig praxis.

Det förefaller som örn utskottets ledamöter vore främmande för det praktiska
arbetet i våra pensionsnämnder. Hänsyn bör tagas till erfarenheterna från
detta arbete. Tillskapas lagar, vilka inte ta hänsyn till vad folk anser vara
förnuftigt, blir det i regel fråga om att kringgå dem. Och på detta område
finns det även möjligheter därtill. Det går nämligen att anordna något som
kallas för telefonsammanträden. Ett sålunda behandlat ärende skickas sedan
till ombudet, som får bedöma det efter vad handlingarna innehålla. Men med
en sådan ordning kan ärendet bli bristfälligt utrett. Ombudet får nämligen inte
tillfälle att ställa frågor, vilka kunna ge svar som innehålla upplysningar av
betydelse.

I motionen har jag beskrivit de olägenheter, som äro förenade med anordnande
av sammanträde för behandling av allenast ett ärende. Dels medför det
ingen fördel för den, som söker pension, dels är det förenat med uppoffringar
för ledamöterna i nämnden och dels medför det kostnader för enskilda och
kommunen. Det är alltså ingen nyttig eller nödig reform som här föreslås.
Det blir en reform utan verkligt sakligt innehåll.

Om propositionens ändringsförslag på denna punkt bifalles, antar jag, att
1947 års riksdag kommer att draga försorg örn att ändringen inte träder i kraft.
Vad skall det då tjäna till att frångå nu gällande regel?

Jag har på grund av min erfarenhet på detta område velat bibehålla tvamånadersregeln
i lagen, och jag hoppas att den kommer att ingå i den lag,
som skall träda i kraft den 1 januari 1948. Riksdagen bör inte vara med örn
att i avbidan på det slutliga ställningstagandet till frågau örn administrationen
införa en ändring av denna beskaffenhet. Jag har haft tillfälle att under detta
halvår resonera med både pensionsnämnder och pensionsnämndsordförande i
inte mindre än 26 pensionsdistrikt på grund av att vi ha haft särskilt många
sammanträden för efterkontroll. Alla beklaga, om de skola bindas vid den av
regeringen föreslagna ordningen. Den förvånar alla som jag har talat med.

Under hänvisning till vad jag nu anfört får jag, herr talman, yrka bifall till
min motion, enligt vilken 28 § första stycket lagen om folkpensionering erhåller
följande lydelse: »Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden
bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår,
och under iakttagande av att på nämndens prövning ankommande
ärende skall av nämnden handläggas snarast möjligt och senast inom två må -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

103

Lagförslag om folkpensionering m. m■ (Forts.)
naclér efter det ärendet inkommit till ordföranden, såvida icke pensionsstyrelsen,
där det prövas erforderligt, annorlunda förordnar.»

Herr Holmberg: Herr talman! Jag tror att man kan säga, att det är mycket
glädjande, att det har varit möjligt att kring den föreslagna folkpensionsreformen
åstadkomma enighet så pass långt som fallet är. Det visar
att det under de senare åren har skett en ganska stor förändring i ^ inställningen
till sociala reformer. Det är ganska mycket annorlunda nu än år 1936.
då de borgerliga inför en valrörelse framkallade regeringskris på grund av
en folkpensionsreform, som i jämförelse med den nu föreslagna ter sig mycket
blygsam. Nu framträder till och med högerpartiet såsom mycket varm
anhängare av den föreslagna reformen. Det kanske är tillåtet att gratulera
högern till omvändelsen och uttrycka en stillsam förhoppning örn att. den
skall bli mera varaktig än elen, örn vilken Albert Engström berättar i sin
historia örn predikanten, som återvände för att se till sin skärgårdsförsamling
och då möttes av en ensam broder, som talade örn att av hela den stora församlingen
var det bara han och Andersson kvar och därefter tilläde: »Hin vet
för resten, hur det är med Andersson.» Den som lever, får ju se, hur länge
högerns reformvilja står sig.

När emellertid reformivern nu är så stark också på det hållet, hade det varit
önskvärt, tycker jag, att man hade utnyttjat den för att få reformen så klanderfri
som möjligt. Det är ju tyvärr så, att det föreliggande. förslaget har
kunnat utsättas för en sakligt mycket stark och berättigad kritik från pensionärshåll,
och man har från deras organisationers sida framfört en rad
önskemål örn förändringar och förbättringar i propositionens förslag.

Flera av de motioner, som föreligga, avspegla dessa önskemål från pensionärernas
sida till en viss del, men helt återgivna äro de endast i en motion
i andra kammaren, nr 486, som har framförts av det kommunistiska partiet.
Örn den skriver utskottet visserligen mycket välvilligt, men utskottet avstyrker
ändå dess yrkanden.

Ett av motionens yrkanden rör pensionsåldern, som motionärerna vilja ha
sänkt till 65 år i stället för gällande och föreslagna 67 år. Motionärerna åberopa
till stöd för sitt yrkande bl. a. att pensionsåldern i Danmark är 60 år.
Utskottet vill inte förneka, att pensionsåldern här i landet är hög och att det
medför vissa olägenheter, men utskottet hävdar också att medellivslängden i
Sverige är längre än i de allra flesta länder och att den ålder, intill vilken
arbetsförmåga föreligger, i allmänhet också är högre här än på annat håll.
Det kan så vara. Jag tror emellertid inte att medellivslängden och den ålder,
till vilken arbetsförmågan bibehålies, här i landet är så mycket högre
än exempelvis i Danmark, att det motiverar, att pensionsåldern ligger sju
år högre än i Danmark. Faktum är också att staten, då det gäller dess egna
pensionärer, sätter pensionsåldern lägre och i vissa fall betydligt lägre än när
det gäller folkpensionen. Vissa statstjänstemän pensioneras vid 65 år, andra
— t. ex. majoriteten av de lägre statst.jä narna — vid 63 år och andra återigen
redan vid 55 års ålder. Det är väl ingen som med anspråk på att bli tagen
på allvar vill hävda, att en grovarbetare eller skogsarbetare eller en arbetande
jordbrukare har ett mindre uppslitande arbete än exempelvis ^en kammarskrivare
vid tullen eller en expeditionsfanjunkare vid något av våra regementen
och att man därför .skall kunna sätta grovarbetarens eller skogsarbetn
rens eller jordbrukarens pensionsålder så mycket högre än kammarskrivarens
och expeditionsfanjunkarens. I verkligheten är det väl så, att de kategorier
arbetande människor, som jag bär har nämnt och som inte äro statspensionärer,
utan folkpensionärer, oftast äro utslitna mycket tidigare än de

104

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Lag förslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
statspensionärer, som jag här har anfört och vilkas pensionsålder är satt lägre,
i vissa fall betydligt lägre än folkpensionärernas. Det finns, tycker jag, intet
skäl för att ställa medborgarna i allmänhet i så mycket sämre ställning än
statens egna anställda.

Utskottet talar örn att man önskar att i det längsta behålla arbetskraften
kvar i industrien och jordbruket, som om det skulle vara ett skäl för en hög
pensionsålder. Jag kan mycket val förstå den önskan, men jag kan inte se,
att en sänkning av pensionsåldern skulle innebära något hinder för dess tillfredsställande,
eftersom folkpensionerna skola utgå utan behovsprövning. De
fallen skulle säkert vara lätt räknade, där en människa, som vid uppnådd
pensionsålder har sin fulla arbetsförmåga kvar, skulle sluta att arbeta och
avsäga sig sin arbetsförtjänst för att uteslutande leva på sin folkpension.
Så fet är inte folkpensionen, trots att den nu blir förbättrad. I denna del
kommer jag därför att i anslutning till de lagparagrafer, som beröra denna
sak, yrka bifall till motionen.

I motionen har man vidare yrkat, att blindtillägget skall utgå oberoende av
tiden för blindhetens inträdande. Utskottet vill bibehålla propositionens bestämmelse
örn att de, som bli blinda efter uppnådda 60 år, inte skola ha rätt
till blindtillägg, och hänvisar bl. a. till att örn man skulle slopa denna bestämmelse,
skulle ytterligare mera än 2 000 blinda bli berättigade till dylik
ersättning. Men just detta, att de äro så många-, är, såvitt jag kan se, ett mycket
starkt skäl för att de verkligen skola få den ersättningen. De människor,
som bli blinda efter uppnådda 60 års ålder, stå, såvitt jag förstår, i en mycket
sämre ställning än de, som bli blinda i tidigare år, ty de ha svårare att
finna sig till rätta och klara sig själva. De lia större behov av hjälp och
vård och därmed också större levnadskostnader. Jag tycker därför inte att
det är riktigt av riksdagen att försöka på deras bekostnad spara in de ca
en och en kvarts miljon kronor, som det på sin höjd skulle kosta att tillerkänna
också dem blindtillägg.

Ett annat av motionens yrkanden riktar sig emot behovsprövning av invalidpensioner.
Utskottet anser, att ett bifall till det yrkandet skulle betyda, att man
hindrar utnyttjandet av invalidernas arbetskraft. Jag tycker att det är litet
konstigt resonerat. Det verkar, som örn det, som är sanning i fråga örn en lagparagraf,
vore lögn i fråga örn en annan. För ålderspensionärerna har man
upphävt behovsprövningen, och ett av argumenten, för att inte säga det starkaste
argumentet, därför är ju, att denna behovsprövning har förhindrat pensionärer
att ta arbete och göra sig en inkomst på det. Man skall alltså upphäva
behovsprövningen för att möjliggöra utnyttjandet av deras arbetskraft i
större utsträckning. Men för invalidpensionärer vill man bibehålla behovsprövningen,
emedan dess slopande skulle hindra utnyttjandet av arbetskraften.
Jag tycker att det är litet svårt att ta ett- sådant resonemang på allvar. Det
som varit avgörande för utskottet här är väl inte så mycket att man hindrar
utnyttjandet av invalidpensionärernas arbetskraft som det faktum, att man genom
att bibehålla behovsprövningen, hoppas att spara in 36 miljoner kronor
på invalidpensionärernas bekostnad. Det är statsfinansiella skäl som varit avgörande
för utskottets ställningstagande, liksom då det gäller pensionsåldern
och några andra frågor.

Jag iskall med hänsyn till att dessa statsfinansiella skäl väl komma att dyka
upp också senare i debatten ta mig friheten att erinra om vad statsrådet Möller
en annan gång, då man debatterade folkpensionerna, sade till herr Andersson
i Rasjön, som motsatte sig vissa föreslagna reformer med hänvisning
till statsfinansiella skäl. Herr Möller påpekade, att alla pensionärerna måste
få sin försörjning ur den samlade nationalinkomsten och att frågan endast

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

105

Lagförslag örn folkpensionering m. m- (Forts.)
var, vem som skulle avstå medel till deras försörjning, deras egna närmaste
eller samhället som en helhet. Statsrådet Möller hävdade, att samhället som
helhet skulle göra det. Jag tycker också att det är riktigt. Men ställer man
sig på den ståndpunkten, kan man inte anföra statsfinansiella skäl, som endast
bli en motivering för att samhället skall slippa ifrån en viss hörda och lägga
den på en del av dess medlemmar, nämligen dem som stå invaliderna närmast.
Herr statsrådet Möllers resonemang den gången har, tycker jag, en gång för
alla dräpt alla statsfinansiella skäl, som kunna anföras som argument för att
nian skall draga in på pensionen på det ena eller andra området.

Beträffande bostadstilläggen har i motionen yrkats, att pensionärerna i bostadskostnadsgrupp
I skola erhålla samma bostadstillägg som pensionärer i
grupp II. Andra motionärer, t. ex. kammarledamoten fru Svenson, ha gått
längre och vilja ge 300 kronor i bostadstillägg även i grupp I. Jag har synnerligen
svårt att föreställa mig, att det verkligen finns möjlighet för pensionärer
på någon ort att klara dagens nödtorft med 800 kronor örn året och bostad
och bränsle med 200 kronor. Jag skulle därför med sant nöje lia gått från
den kommunistiska motionen i detta stycke och anslutit mig till fru Svenson,
örn hon inte gått in för att sätta bostadstillägget till samma belopp, _d. v. s.
300 kronor, i alla bostadskostnadsgrupper. Det kan nian verkligen inte gå
med på. Fru Svenson motiverade sitt förslag därmed, att i den mån som bostadskostnaderna
någonstädes överstiga 300 kronor per år, så beror det på att
bostadsstandarden är högre än den som genomsnittligt förefinnes, och då bör
den ökade kostnaden betalas av kommunen. Jag tycker att detta är en ganska
hopplös och mycket reaktionär ståndpunkt. Menar verkligen fru Svenson och
bondeförbundet, som hon företräder, att man skall motverka en höjd bostadsstandard
genom att bötfälla de kommuner, som ha lyckats åstadkomma en
sådan? Jag trodde faktiskt hittills, att bondeförbundet menade allvar, när det
sade att det är nödvändigt med en högre bostadsstandard på den svenska landsbygden
och att man åt svenska folket vill ge samma bostadsstandard som man
Ilar i de bästa husen i Stockholm och Göteborg, men att döma av den här motionen
skulle bondeförbundet vara ute för att resa spärr mot alla förbättringar
av bostadsstandarden och söka föreviga bostaden utan värme, vatten och avlopp
som den normala bostaden i Sverige. Jag ser mig alltså föranledd att i
detta stycke som i de andra berörda yrka bifall till motionen II: 486.

I denna sistnämnda motion har det också framställts förslag örn att pensionsavgifterna
skola slopas och kostnaderna för pensioneringen helt bestridas
av statsskattemedel samt vidare om att kommunernas bidrag till folkpensioneringen
skola slopas. Utskottet ansluter sig beträffande pensionsavgifterna till
socialvårdskommittén, som menar, att det ur psykologisk synpunkt är viktigt
att varje medborgare bidrar till sin egen försörjning vid ålderdom och invaliditet
och känner att han har rätt till folkpension och att man därför skall
lia dessa pensionsavgifter. Jag vill inte ge så värst mycket för denna motivering.
Med dylika s. k. psykologiska skäl skulle man kunna införa avgifter
för snart sagt vad som helst.

Man skulle exempelvis kunna införa skolavgifter för barnen i folkskolan,
för att varje medborgare skulle känna, att han bidrog till sina barns uppfostran
och utbildning i folkskolan och i övriga skolor, och för att han skulle lia rätt att
begära undervisning för sina barn. Nu är det väl så, att ingen människa i det
här landet på något sätt känner sig förnedrad eller utan rätt att begära undervisning
åt sina barn, därför att han eller hon inte betalar särskilda skolavgifter.
Alla anse, att skolundervisning är en rättighet. Barnen lia rätt ali få en så god
utbildning som möjligt, oavsett örn föräldrarna ii ro fattiga eller rika och oavsett
örn deras skattevägen levererade bidrag till undervisningsväsendet äro mycket

106

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 cm.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
små eller stora. Jag tror inte heller, att någon skulle känna sig generad eller
utan rätt att uppbära folkpension, om man inte hade avgifter, utan lade alla
kostnaderna för pensioneringen på skatten. För staten är det väl tämligen likgiltigt,
örn man har pensionsavgifter, som helt eller delvis täcka kostnaderna för
folkpensioneringen eller örn man finansierar den skattevägen. Men för alla de
små inkomsttagarna här i landet är detta absolut inte likgiltigt. För dem
skulle avskaffandet av avgifterna betyda, att de finge ett mindre belopp på
skattsedeln, där nu pensionsavgifterna äro uppförda, och att det skipades större
ekonomisk rättvisa, i det att kostnaderna för folkpensioneringen i ännu högre
grad än vad propositionen förutser skulle komma att fördelas efter bärkraft.

Ungefär detsamma tror jag man kan säga till förmån för kravet på kommunbidragens
avskaffande. Kostnaderna för dem täckas nu med kommunalskatt,
som inte är progressiv utan proportionell. Betalades dessa pengar av
staten och täcktes med statsskattemedel, som uttagas progressivt, så skulle
de små inkomsttagarna slippa lindrigare undan än de nu göra, och det är,
tycker jag, ett mycket gott skäl för en sådan ändring. Utskottet vill emellertid
ha kommunbidragen kvar, därför att det anser, att dessa bidrag åtminstone i
vissa fall kunna verka återhållande vid prövning av pensionsansökningar ute
i kommunerna. Jag vet inte, örn det bland utskottets medlemmar finns några
aktiva kommunalmän. Skulle så vara fallet, måste jag säga, att det är ett
ganska dåligt betyg de med denna motivering för kommunbidragens bibehållande
ge sig själva. Och jag tror absolut inte, att flertalet av landets kommunalmän
vill acceptera en sådan betygssättning för sitt vidkommande. De
komma alldeles säkert att visa lika stor samvetsgrannhet vid prövningen av
pensionsansökningarna om kommunbidragen avskaffas som örn de bestå. Därför
finns det enligt min mening inga skäl att motsätta sig den ökade ekonomiska
rättvisa, som ligger i att kommunbidragen avskaffas.

Jag kommer så till det yrkande, som efter vad jag kan finna är motionens
viktigaste, nämligen kravet på indexreglerade folkpensioner. Utskottet menar,
att en sådan reglering är obehövlig; statsmakterna kunna, örn levnadskostnaderna
stiga, gripa in och vidtaga nödvändiga åtgärder. Utan tvivel kunna statsmakterna
göra det, men erfarenheterna ha visat, att de inte alltid utnyttja
sina möjligheter att gripa in och vidtaga åtgärder på det sätt som man skulle
önska. Det senaste kriget hade pågått i två år, och levnadskostnadsindex hade
stigit nied 27 enheter, innan folkpensionärerna äntligen fingo sitt första dyrtidstillägg.
Och av de två åren hade mera än ett åtgått till att utreda frågan.
örn de skulle ha dyrtidstillägg eller inte. När kommunisterna i riksdagen år
1940’ väckte motion om dyrtidstillägg åt folkpensionärer, avslogs den med hänvisning
till att det då redan pågick en utredning angående dyrtidstillägg på
folkpensionerna. Av den blev det emellertid resultat först ett helt år senare,
nämligen år 1941.

När man har sådana erfarenheter, kan det vara motiverat att åtminstone,
såsom herrar Holmbäck och Ohlin föreslagit i sin reservation, utreda frågan
om indexreglerade folkpensioner nu. Man bör inte dröja därmed, till dess deras
införande blir aktuellt och då kanske låta folkpensionärerna vänta på dyrtidstilläggen
i ett eller ett och ett halvt år, medan frågan utredes. Jag skall inte
vidhålla motionens yrkande på denna punkt, utan ber i stället att få yrka
bifall till den reservation, som har framställts av ledamoten av denna kammare
professor Holmbäck.

Till sist vill jag, herr talman, bara säga ett par ord örn reformens ikraftträdande.
Jag tycker att ett år borde vara tillräckligt lång tid för att förbereda
genomförandet av denna reform. Jag kan inte förstå, varför man skall
behöva vänta till den 1 januari 1948. Från och med den 1 januari nästa år

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

107

Lagförslag orri folkpensionering m. rrv- (Forts.)
skola vi ju börja tillämpa ett helt nytt beskattningssystem, som fordrar en
fullkomligt förändrad organisation av hela vårt uppbördsväsen. Denna mycket
omfattande omläggning skall klaras med en förberedelsetid, som är kortare än
ett år. Varför skulle det då vara så omöjligt att genomföra denna reform beträffande
folkpensionerna och bostadstilläggen under tiden fram till, låt oss
säga den 1 juli 1947? Man skulle då kunna låta reformen träda i kraft vid
början av det nya budgetåret. Pensionärerna ha redan väntat så länge, att de
inte borde behöva vänta en dag till utöver vad som är absolut nödvändigt.

Jag vill därför, herr talman, såsom mitt sista yrkande hemställa om sådan
ändring i den föreslagna lagen angående reformens införande, att den skall
träda i kraft den 1 juli 1947 i stället för den 1 januari 1948.

Herr von Heland: Herr talman! Herr Löfvander har redan på ett utmärkt
och kortfattat sätt redogjort för det viktigaste av önskemålen i min motion
nr 324. Jag ber endast att i korthet få tillägga ett par synpunkter.

Utskottet har på sidorna 4, 35 och 51 behandlat ett avsnitt av mina önskemål.
Enligt min uppfattning är det statliga pensionsväsendet synnerligen irrationellt
ordnat, varför en förenkling av administration och avgiftssystem borde
vara i högsta grad önskvärd. Det är modernt att förorda rationalisering av
svenskt jordbruk och att anordna utredningar, den ena efter den andra, när
det gäller det fria näringslivet. Att rensa upp i opraktisk statlig byråkrati
synes däremot vara något mindre roande. Till svar på min motion örn utredning
säger utskottet sålunda endast, att enligt nu föreliggande förslag skall
förenkling av administrationen komma till stånd. Jag kan för min del bara
konstatera, att man konserverar ett mycket opraktiskt system med två statliga
pensioner och onödiga fonder och avgifter. Det är emellertid att märka, att
pensionsavgifterna för statens tjänstemän enligt nu uppgjort preliminärt avtal
komma att försvinna, därest riksdagen i höst bifaller då väntad proposition.

På sidorna 12 och 13 har utskottet behandlat ett annat avsnitt av min motion.
Utskottet anser, att de föreslagna pensionsbeloppen under nuvarande
förhållanden äro väl avvägda, men att man bör lia klart för sig, att förhållandena
inom en icke allt för avlägsen framtid kunna förändras i olika avseenden,
så att dessa belopp framstå såsom otillräckliga. Jag delar inte utskottets
uppfattning, utan anser att en fruktansvärd orättvisa redan nu äger rum. Enligt
uppgift erhålla grovarbetarna i statens tjänst en årlig pension av 2 720
kronor. För grovarbetare i Stockholms stads tjänst är pensionen efter 30
tjänsteår 3 864 kronor. Härtill kommer nu den höjda folkpensionen. Annu
mer drastiskt framstår rättvisan i det s. k. folkhemmet, örn man betänker, att
tjänstemän hos Stockholms stad kunna erhålla över 17 000 kronor örn året i
pension, och därtill kommer givetvis den nu påyrkade folkpensionen.

Till detta kommer den ständigt kritiserade stora inkomstklyftan mellan å
ena sidan dom, som arbeta i jord- och skogsbruket, och å andra sidan dem
som sysselsättas inom andra arbetsområden; deri saken Ira vi ju tidigare i dag
diskuterat. Jordbrukets folk, som av sin ringa inkomst sliker spara för att
därigenom trygga siri ålderdom, pressas ju redan liksom hantverkare m. fl.,
oskäligt av skatter. Och nu förordar särskilda utskottet i sitt nyss behandlade
utlåtande skärpt förmögenhetsskatt. Örn riksdagen, på sätt jag anfört
i min motion, hade ordnat flir alla medborgares skäliga pensionering, skulle
jag för min del inte alls ha reagerat mot sådan ökad beskattning. Nu tycker
jag emellertid, att det är cyniskt att öka beskattningen flör dem, som söka att
genom sparsamhet själva förbättra sin dåliga pensionering, för att med dessa
ökade skatteinkomster förbättra pensioneringen för dem, som redan ha en stor
pension.

108

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Förutom tidigare nämnda grupper äro alltjämt även stora arbetargrupper —
jag skulle tro de flesta arbetargrupperna i landet — behandlade på det orättvisa
sätt jag anfört i min motion. Andra lagutskottet uttalade emellertid i sitt
utlåtande nr 36 med anledning av en folkpartimotion, att spörsmålet angående
obligatorisk pensionering av arbetstagare i enskildas tjänst kommer att utredas.
Utskottet ansåg det dock föga sannolikt, att en lösning av de anställdas
pensioneringsfråga inom överskådlig framtid skulle komma till stånd genom
överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden.

Jag hoppas, såsom jag framhållit i min motion, att frågan skall ordnas genom
statens försorg. Örn de olika näringsgrenarna vid sidan av folkpensioneringen
skola lämna en särskild pension, komma på grund av nationalinkomstens
orättvisa fördelning de olikheter i pensionsförmåner, som jag nyss påvisade,
att bli bestående. Enligt min uppfattning måste staten anpassa den allmänna
folkpensioneringen till vad som anses lämpligt såsom lägsta statspension.

Planeringskommissionen har bland sina förslag även framfört önskemålet
örn en utredning av vad som kan anses vara minimikostnad för en skälig existens
i vårt land. Handelsministern är inte närvarande, men då han var ordförande
i planeringskommissionen och själv framförde detta förslag, skulle jag
haft lust att fråga honom, varför inte denna utredning sättes i gång. Dess resultat
skulle säkerligen visa det berättigade i de av mig framställda önskemålen
i motionen I: 324.

Jag har. herr talman, endast djärvts att j^rka på en utredning, och då jag
anser en ny utredning synnerligen befogad — även om den skulle ske omedelbart
efter den redan verkställda — för att åstadkomma rättvisare förhållanden,
yrkar jag bifall till min motion i denna kammare nr 324.

Herr Andersson, Elon: Jag förstår mycket väl, herr förste vice talman, att
kammarens ledamöter kunna känna sig trötta efter en dag av långa, bety
delsefulla debatter. Den omständigheten, att kammaren endast visar ett relativt
ringa intresse för den fråga, som vi nu behandla, kan dock inte undanskymma
det faktum, att denna dag bör karakteriseras såsom en märkesdag i
den svenska socialvårdens historia.

. Det märkliga ligger inte endast däri att målsättningen är en annan och
djärvare än som hittills har tillämpats. Det svenska samhället har ju tidigare
resignerat inför svårigheten att bereda annat än en ytterst nödtorftig hjälp åt
de gamla, en hjälp, som har tvingat dem att anlita även andra understödsformer.
Nu inriktar man sig på att ge de gamla en levnadsstandard, som är skälig
i förhållande till den, varpå medborgare med låga inkomster i gemen kunna
leva. Det kan med skäl sägas, att vi inte ens genom dagens beslut ha nått ända
Dam. Målsättningen är emellertid klar, och vi ha nått ett betydande stycke
framåt på vägen.

Men det märkliga ligger också däri, att beslutet i sina huvuddrag kommer
att bli enhälligt. I den mån reservationer ha fogats till utskottets utlåtande,
röra de detaljer, viktiga i och för sig, men utan betydelse för huvudfrågan.
Man har varit enig örn att acceptera det alternativ, som ger de gamla den
största hjälpen. Den tveksamhet, som tidigare varit för handen, har gällt våra
finansiella möjligheter, men sedan det blivit klart, att det svenska samhället
tål att bära det längst gående förslaget till folkpensionsreform utan att därför
bli så överlastat, att andra nödvändiga krav måste skjutas åt sidan, har ingen
tvekan rått. Beslutet sker således till sin huvudsakliga del i enighetens tecken,
och de reservationer, som på några punkter äro fogade till utskottsutlåtandet,
kunna inte undanskymma det väsentliga, nämligen att det framsteg inom vår
socialvård, som nu sker, tages i den nationella enighetens tecken.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

109

Lag förslag örn folkpensionering m. m- (Forts.)

Många krafter ha samverkat till detta resultat. På den grundsten, som den
dåvarande liberale civilministern lade år 1913, har sedan växt upp en byggnad,
vars hittillsvarande ofullständighet vi, som sagt, varit tämligen på det
klara med, ehuru vi hittills ansett oss sakna möjlighet att åstadkomma den avsevärda
grundförbättring, som dagens beslut kommer att innebära. Jag tror
att det finns anledning att lyckönska den nuvarande socialministern till att
han får signera det beslut, som kommer att medföra den förbättringen. Jag vill
personligen gärna erkänna, att jag betraktar detta såsom en synnerligen berättigad
framgång. Det starka sociala patos, som har behärskat och behärskar
den nuvarande socialministern, har ostridigt varit en så starkt pådrivande
kraft i svensk sociallagstiftning och även i denna speciella fråga, att han utan
förhävelse säkerligen kan tillskriva sig en betydande del av äran för detta
resultat. Jag är glad att kunna säga, att jag finner det vara befogat, örn den
nuvarande socialministern känner tillfredsställelse inför den utveckling, varom
det föreliggande utlåtandet ger vittnesbörd.

På ett pär punkter ha som sagt vissa reservationer bifogats utskottsutlåtandet.
Jag skall, herr förste vice talman, endast beröra en av dem, och det
skall ske bara med ett par korta ord. Jag avser det förslag om utredning angående
garantier mot en försämring av pensionernas realvärde, varom bland
annat ett pär partivänner till mig ha motionerat. Jag är villig att erkänna,
att det understrykande av nödvändigheten därav, som utskottet gör i sin
skrivning, i och för sig är så pass tillfredsställande, att man måhända kunde
ha varit nöjd med detta utan att alltför mycket behöva pressa sitt samvete.
Visserligen vill utskottet inte vara med örn en utredning av hur en sådan trygghet
skall kunna garanteras pensionstagarna, men utskottet framhåller ju att
det är av synnerlig vikt, att pensionernas verkliga värde inte försämras.
Tyvärr begränsas emellertid detta uttalandes räckvidd därigenom att det hänföres
till de pensionstagare, som för sin försörjning äro väsentligen beroende
av folkpensionen. Man skulle således därur kunna utläsa, att personer med
en liten statstjänarpension eller annan nämnvärd inkomst eller enskild pension
inte få trygghet för pensionens realvärde i händelse av en prisstegring.

Detta är enligt mitt sätt att se en otillfredsställande ståndpunkt, och jag
skulle för min del av den anledningen gärna ha sett, att utskottets betygande
av denna frågas vikt hade lett fram till ett bifall till det yrkande örn en utredning,
som i motionerna har framställts, rörande det sätt, på vilket en sådan
garanti skall skapas — örn det skall ske genom en indexreglering eller eventuellt
på något annat vis. Denna fråga, örn man på förhand skall ge uttryck
för en bestämd vilja från statsmakternas sida att garantera folkpensionens
realvärde, är enligt mitt sätt att se så betydande, att ett positivt beslut i den
vägen hade varit rekommendabelt. Jag har knappast anledning antaga, att
kammaren skall vilja bryta den enighet omkring utlåtandet, som i huvudsak
föreligger, genom att i det avseendet göra något avsteg, men det kan inte,
herr förste vice talman, hindra mig från att i varje fall framställa ett yrkande
örn bifall till den reservation, som på denna punkt har avgivits av herrar
Ohlin och Holmbäck.

Med detta betygande av min tillfredsställelse över den utveckling _ av vår
socialvård, som genom detta beslut kommer att ske och som har möjliggjorts
genom den ekonomiska utvecklingen i vårt land, vilken vi ha anledning förmoda
kommer att bli gynnsam även i fortsättningen, samt med ett uttalande
av önskemålet örn en mera tillfredsställande garanti för pensionernas realvärde
har jag. herr talman, sagt vad jag för stunden bär att säga.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det kan inte falla mig in att vid denna
timme ingå på några längre utläggningar rörande det ämne, som bär be -

Ilo

Xr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
handlas. Jag har begärt ordet endast för att på ett par punkter försöka belysa
det föreliggande förslaget.

Herr Holmberg klagade på att pensionsåldern är så hög och hänvisade till att
pensionsåldern i Danmark är 60 år. Det förhåller sig ju så, att man i Danmark
har ett slags trappstegspensionsålder, från 60 år och upp till 70 år. Att man i
Danmark överhuvud taget har gått så långt ned som till 60 år, sammanhänger
efter min övertygelse med den arbetslöshetssituation, som där har förelegat
under så gott som hela mellankrigsperioden. Vi ha här i Sverige fört en annan
arbetslöshetspolitik än danskarna gjort. Danskarna ha intill utbrottet av det
sista kriget fört en ren understödspolitik via arbetslöshetskassor, en politik som
man nu har börjat ändra på. Däremot har man icke fört någon sysselsättningspolitik
i egentlig mening från statens eller kommunernas sida. Det gör, att man
under mellankrigsperioden haft en nästan permanent arbetslöshet i Danmark,
vilken i regel omfattat mellan 50 000 och 80 000 personer. Detta skulle i vårt
land ha motsvarat ett hundratusental, för att inte säga ungefär 150 000 arbetslösa.
Detta tillstånd har där nere varit permanent, och det är då ganska naturligt,
att man ansett sig kunna lätta på de bördor, som arbetslösheten åsamkar samhället
genom att pensionera personer vid en relativt tidig ålder. Jag tror att detta är
den verkliga förklaringen till denna rätt uppseendeväckande låga pensionsålder
i Danmark. Aven i Nya Zeeland har man för (ivrigt samma låga pensionsålder,
men vad förklaringen där kan vara vet jag ingenting om.

Vad Sverige beträffar ha vi resonerat på det viset, att eftersom vi ha en
mildare invaliditetsprövning än danskarna, då vi inte kräva fullständig arbetsoförmåga
för erhållande av invalidpensioner, så är det något så när försvarligt
— jag säger inte mera, ty det vore naturligtvis i och för sig önskvärt, att
vi kunde sänka pensionsåldern åtminstone till 65 år — att vi ha en jämfört med
de flesta andra länder relativt hög pensionsålder. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att socialvårdskommittén räknar med att vi med den inkomstprövning
som föreslås skulle via folkpensioneringen få ta hand örn ungefär 250 000 invalider.
Den siffran har jag för min del ansett mig kunna reducera, men jag vill
i alla fall fästa uppmärksamheten på att man från sakkunnigt håll har räknat
med denna kolossalt höga siffra bara för invalidpensionerna.

Beträffande frågan örn inkomstprövningen med avseende på invalidpensionerna
vill jag säga, att det är ett misstag att påstå att den väsentligen bibehållits
av statsfinansiella skäl. Den har bibehållits därför att själva det faktum, att
en person har en egen relativt hög inkomst av arbete är ett vittnesbörd om att
vederbörande icke är invalid. Det gör detsamma vad läkarna säga på den punkten.
Kan han förtjäna tillräckligt mycket pengar för att försörja sig själv något
så när anständigt är han icke invalid, och det är väl ganska orimligt att han då
skall ha en invalidpension.

De regler, som här föreslås, äro verkligen inte så stränga. På den rena landsbygden
upphör icke invalidpensionen — ehuru den givetvis reduceras efter inkomsten
— förrän vederbörande kommer upp i en egen arbetsinkomst eller annan
inkomst på 2 000 kronor. Har han t. ex. 1 900 kronor i arbetsinkomst erhåller
han i alla fall en invalidpension på 250 kronor, d. v. s. hans sammanlagda inkomst
blir 2 150 kronor. Det gäller en ungkarl. Det är inte så länge sedan som
man här i Sverige ansåg att en inkomst på över 2 000 kronor på den rena landsbygden
var en ganska god inkomst för fullt arbetsföra människor. Jag erinrar
mig livligt alla de diskussioner som på 30-talet fördes om hur man skulle avväga
folkpensionerna för att inte folkpensionärerna skulle komma upp i en högre
inkomst än den arbetande skogsarbetaren, som eventuellt hade att på sin lilla
kontantinkomst även försörja en familj. Det ansågs att de pensioner, som då föreslogos,
lätt kunde leda till att pensionärerna finge högre inkomster än skogsarbetaren,
som var fullt sysselsatt.

Onsdagen ilen 19 juni 1946 em.

Nr 25.

lil

Lagförslag om folkpensionering m. m- (Forts.)

Jag skall inte här redogöra för alla pensionsbelopp som komma att utgå, men
jag vill nämna, att en gift invalid på landsbygden kan lia en egen inkomst på
2 800 kronor och till detta få en pension på 267 kronor, d. v. s. en sammanlagd
inkomst på något över 3 000 kronor. Tar jag den, högsta bostadskostnadsgruppen
kan en ungkarl ha 3 100 kronor och ändå erhålla en pension på 250
kronor. Han får då en sammanlagd inkomst på 3 350 kronor. Och är han gift
— hustrutillägget inverkar inte härvidlag — kan han ha 4 400 kronor i egen
inkomst och få en pension på 270 kronor, d. v. s. han kan få en sammanlagd
inkomst på 4 670 kronor.

Det finns för den skull enligt mitt förmenande icke något skäl att på allvar
klandra den invalidpension, som nu bestämmes, även om den blir inkomstprövad.
Denna inkomstprövning är nödvändig, såvida jag inte uteslutande vill lita till
läkarbetyg, men det är ju inte obekant att ingen människa är så frisk att^haa
inte kan få ett sjukbetyg och ingen människa så sjuk att han inte kan få ett
friskbetyg, om man vänder sig till rätt person. Jag tror därför vi kunna vara
ganska till freds med denna ordning.

Vi ha under större delen av dagen diskuterat en flerårig^finansplan. Det är
alldeles riktigt att den rör sig med antaganden. Den kan slå fel i negativ eller
i positiv riktning. Därom veta vi i dag ganska litet. Men vi veta i alla fall sa
mycket, att om vi på den ena punkten efter den andra lägga på vad propositionen
föreslagit och utskottet föreslagit, måste det komma att resultera i att vi
en vacker dag få lov att skjuta på de i och för sig mest önskvärda sociala reformer.
Jag skulle tro att exempelvis en sådan sak som en total omstöpning av moderskapspenningen
måste anstå under en avsevärd tid, liksom antagligen åtskilliga
andra ting, om vi inte här hålla oss inom något så när måttliga gränser.
Det är vad jag på denna punkt velat säga.

Beträffande indexregleringen, herr talman, kan jag väl förstå, att folkpensionärerna
skulle anse det glädjande med en rent automatisk reglering av pensionerna,
så att deras realvärde kunde bibehållas. Men man förbiser därvid en
mycket viktig omständighet. Socialvårdskommittén, som även diskuterat denna
fråga örn en indexreglering av folkpensionerna, har avvisat tanken på en
dylik reglering. Inom socialdepartementet, där vi noggrant övervägt denna. fråga,
kommo vi till samma resultat som socialvårdskommittén. Och på vilken
grund? Jo. närmast den omständigheten att de flesta människor i detta land
för icke många månader sedan väntade sig att efter krigets slut eller lat mig
säga en viss tid därefter, men i alla fall relativt snart, skulle det^ komma att
ske en prissänkning. Och man kan ju inte göra en indexreglering på det sättet,
att man bara höjer pensionerna när priserna rusa uppåt, utan skall det vara
någon mening med en indexreglering får den också lov att innebära, att man
sänker pensionerna när priserna sjunka och levnadskostnaderna sjunka.

Denna reform skall nu träda i kraft den 1 januari 1948. Finns det verkligen
någon som är så blixt övertygad örn att vi inte vare sig 1948 eller 1949
få en prissänkning? För min del är jag icke villig att uppge hoppet pa att cn,
prissänkning måste inträffa, när handeln kommer i gång och åter blir sådan
som den var före det- sista världskriget. Det är väl inte något orimligt att kolbrytningen
i världen kommer i gång igen och bränslekostnaderna därmed sjunka,
liksom priserna på varor som vi köpa från utlandet. Jag finnér det därför
inte uteslutet att en prissänkning kan komma att inträffa.

Örn det är någon tanke som förefaller mig ruskig är det den, att vi år 1946
besluta tilldela pensionärerna en ålderspension på 1 000 respektive 1 600 kronor
plus bostadstillägg, men att det när pensionärerna sedan skola lyfta små
pensioner i realiteten inte blir några 1 000 kronor eller 1 600 kronor, utan ett
mindre belopp med hänsyn, till att prisnivån sjunkit. Jag vill inte vara med örn

112

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
en sådan ordning. Jag Ilar kallblodig! räknat med att om priserna komma att
sjunka, skulle det vara en extra glädje, om folkpensionernas realvärde därmed
bleve något högre än vi i dag tänka oss.

Örn det verkligen blir någon sådan, höjning av levnadskostnaderna, att man
rimligen bör ta hänsyn därtill, kunna folkpensionärerna — åtminstone örn jag
skall fortsätta att bevaka deras intressen här i landet — vara fullkomligt
lugna för att de skola få de dyrtidstillägg som äro motiverade av levnadskostnadernas
stegring. Jag vill mycket hellre ha ett sådant system — det är i själva
verket också smidigare — än denna upp- och nedgång allteftersom prisnivån
stiger eller sjunker. Jag vill här inte anföra ett sådant skäl som att det med
vårt nuvarande utbetalningssystem är tekniskt omöjligt att göra en indexreglering,
ty utbetalnings systemet kan givetvis ändras. Det kommer för övrigt
till 1947 års riksdag ett förslag örn en mycket genomgripande nyorganisation
beträffande hela administrationen av folkpensionerna, och jag utgår från
att denna nyorganisation av administrationen skulle göra det tekniskt möjligt
att utan större svårigheter införa indexreglerade pensioner. Men jag anser av
de skäl jag här anfört att detta är en sämre lösning än tanken på att ge dyrtidstillägg
till folkpensionärerna örn det verkligen finnes påkallat av förhållandenas
egen utveckling.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill gärna instämma i vad herr Elon Andersson
nyss yttrade, att det är en stor dag i socialvårdens historia, när vi nu
omsider kunnat genomföra denna märkliga socialreform och kunnat genomföra
den, i samlingens tecken. Men vi måste också rättvisligen säga att det är socialdemokratiens
förtjänst att vi kommit dithän. Jag tror verkligen inte, hur högt
jag än skattar att de borgerliga partierna nu gått in för denna stora reform,
att de skulle ha gjort det, örn inte socialministern och arbetarpartiet med en
sådan kraft fört fram denna sak.

Men, herr talman,, även om man tacksamt erkänner de oerhörda fördelar som
äro uppnådda genom de höjda beloppen, genom att behovsprövningen borttagits
—• dock beklagligtvis icke för invaliderna —, genom att den sänkning
av de gamlas pensioner som tidigare inträdde på grund av arbetsförtjänst numera
bortfallit, genom att änkepensioner, bostadstillägg, hustrutillägg och
mycket annat genomförts, vilket allt skapar en reform av mycket större omfattning
än man från början hade beräknat skulle komma såsom en, frukt av
folkpensionsreformen, måste man dock peka på vissa svagheter, som delvis
tidigare äro berörda.

Jag kan icke, såsom herr statsrådet, vilkens förtjänster i denna sak äro stora
och oförglömliga, tro att någon prissänkning är möjlig inom överskådlig tid,
kanske icke ens inom oöverskådlig tid. Jag tror att statsrådet ser illusionistiskt
på denna fråga. Det skulle inte ha skadat örn motiveringen för ett bibehållande
under alla förhållanden av pensionernas sakvärde i propositionen hade fått den
styrka, som statsrådet själv i sitt tal i dag gav uttryck åt och som också återfinnes
i den liberala reservationen. Det skulle lia varit önskvärt att utskottet
icke hade tillfogat vissa ganska tvivelaktiga satser i sitt utlåtande, som en
kommande socialminister kanske kan missbruka, ty herr statsrådet Möller kan,
ju ändå inte beräkna att i evighet sitta såsom socialminister. Han kan i dessa
stycken endast svara för sig själv, och vi veta ju icke vad kommande socialministrar
och regeringar kunna tänka och göra. Det hade därför varit önskvärt
att man redan nu hade kunnat få en klar och bestämd utfästelse att dessa
pensioner skola automatiskt eller på ett sätt, som under alla förhållanden ger
full valuta, bibehållas vid sitt sakvärde.

När den liberale talaren inte ställde något yrkande örn bifall till reserva -

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

113

Lagförslag om folkpensionering m. m■ (Forts.)
tionen, kan det vara svårt för mig att göra det, men om den liberale talaren,
när vi komma till denna punkt, framställer ett yrkande i enlighet med reservationen
tror jag att många av kammarens ledamöter komma att följa reservationen.

Det skulle också vara önskvärt om man i fortsättningen kunde nå fram till
en befrielse från behovsprövning av folkpensionerna även på de punkter där en
sådan nu bibehållits, d. v. s. när det gäller bostadstilläggen och invalidpensionerna.
Behovsprövning blir alltid ett klassmärke, som bör avskaffas. Vi
böra försöka komma ifrån detta gamla minne från en förgången reaktionär tid.

Sedan vill jag också uttala förhoppningen, att när den utlovade prövningen
av kommunalbidragen och formerna för deras uttagande skall äga rum, denna
prövning måtte ske fullständigt förutsättningslöst. Det är endast på den vägen
man kan nå en lösning av detta även, enligt utskottet erkänt vanskliga problem.
Enligt mitt förmenande borde samtliga kostnader för genomförandet av denna
reform bäras av staten och täckas av statsskatter. Kommunerna borde vara
helt befriade från att bidraga till dessa pensionsavgifter. Men när nu kommunerna
fortfarande skola bidraga till kostnaderna, synes det mig att prövningen
bör vara helt förutsättningslös, så att icke någon orättvisa sker gentemot de
städer, som enligt utskottet anses vara särskilt rika och förmögna. De äro, även,
örn det kan se så ut, ingalunda alltid så förmögna. Även dessa större städer
lia mycket vanskliga ekonomiska problem att brottas med. Det bör också observeras
att de pensionsbelopp, som vi nu stå i begrepp att godkänna, icke ge
storstädernas folkpensionärer vad de rätteligen borde lia i förhållande till andra
pensionärer, ett förhållande som säkerligen kommer att dra. med sig åtskilliga
ganska besvärliga och svårlösta kommunala undersökningar. Vi komma
icke ifrån att genom kommunerna i vissa fall bereda väsentliga ökningar i
pensionsbeloppen åt de stora och med hänsyn till levnadskostnaderna dyra städernas
folkpensionärer. Det lägges på detta sätt en extra börda på dessa städer.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter, ehuru jag är i stort
sett synnerligen tillfredsställd med det resultat vartill utskottet kommit.

Herr Strand: Herr talman! Jag har i likhet med ett pär talare tidigare i
dag den känslan, att det skall sägas ut att vi här tagit ett mycket stort steg
när det gäller att sörja för de gamla och arbetsoförmögna. Jag är dock inte
lika säker på att alla helhjärtat, äro av den uppfattningen, ty jag fick härom
dagen en skrivelse på åtta maskinskrivna sidor, och när jag läst dea fick jag
närmast det intrycket, att det var bättre förut och att det förslag som utskottet
framlagt skulle betyda ett steg tillbaka. Skrivelsen var anonym, och jag
vet inte om brevskrivaren skämtade eller menade allvar.

När jag läste herr von Helands motion T: 324 fick jag precis samma känsla
—- örn det är någon som är intresserad av den, men ännu inte läst den, kan han
ju göra det och se om han inte får samma intryck. Jag är faktiskt inte riktigt
säker på örn det är ett skämt från hans sida eller örn det är allvar, när han
påyrkar utredning angående möjligheterna att bereda samtliga medborgare i
landet samma pensionsförmåner som dem som nu äro tillförsäkrade tjänstemän i
stat och kommun och vissa enskilda företag. Herr von Heland nämnde här pensionsbeloppet
3 800 kronor för exempelvis en grovarbetare i .Stockholms stads
tjänst. Jag tror inte herr von Heland på allvar menar, att vi skulle tillstyrka
en utredning angående möjligheten att åstadkomma pensioner av denna storleksordning
till samtliga medborgare i landet. Är det skämt från hans sida,
tycker jag att det är mycket malplacerat. Man får inte handla på det sättet.
Har han den uppfattningen att de pensionärer i stat och .kommun eller enskild
tjänst, som ha. de pensionsbelopp han här nämnde, åro på något sätt gynnade,

Första kammareris protokoll 1940. Nr 25. 8

114

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
borde han ha motionerat örn att bello vsprö vrång skulle tillämpas för sådana
grupper, som ordnat sin pensionsfråga på ett rationellt sätt tidigare, och inte
bara gå och ondgöra sig över att det finns folk, som ha dessa stora pensionsbelopp,
och begära någonting så omöjligt som en utredning huruvida dylika
pensioner skulle kunna ges åt samtliga medborgare i landet. Om herr von Heland
följt den debatt, som vi haft tidigare i dag, borde han, om han inte fått
det förr, ha fått klart för sig, att det i varje fall för närvarande inte finns
någon möjlighet att åstadkomma pensioner av den storleksordning han i sin
motion tänkt sig.

Jag trodde ett ögonblick att vi skulle komma i samma lyckliga omständighet
som när vi debatterade finansplanen, nämligen att de partigrupper som
hade reserverat sig skulle klara upp sina förhållanden sinsemellan och utskottet
hålla sig vid sidan örn debatten tills'' vidare. Herr von Heland har nämligen
i sin motion nr 324 anfört synpunkter, som gå stick i stäv mot de synpunkter,
som närmast ligga till grund för herr Mannerskantz’ reservation, enligt vilken
tjänstepensionerna skola ställas i ett annat förhållande till kapitalinkomst än
som här är föreslaget. I motion II: 495, som väl närmast ligger till grund
för herr Mannerskantz’ reservation, göres den meningen gällande, att de som ha
en tjänstepension eller en livränta äro oerhört missgynnade i förhållande till
dem, som samlat sig ett kapital för att försöka klara sig på gamla dagar. Herr
von Heland har den rakt motsatta uppfattningen, nämligen att dessa pensionärer
äro så pass gynnade, att han egentligen, går och avundas dem.

Jag tror att båda ha fel. Man kan inte jämställa tjänstepension med folkpension.
I enskild tjänst anställda få betala en del av avgiften för sin pensionering,
och arbetsgivaren betalar resten. Även pensionen för de i statens och
kommunernas tjänst anställda får nog betraktas på ett annat sätt än folkpensionen.
Det blir sedan en annan fråga, huruvida någon gång i framtiden
hänsyn vid bestämmandet av i varje fall de statsanställdas _ pensioner skall
tagas till det, som beslutas beträffande folkpensionerna. Men jag tror att man
i varje fall i dagens debatt skall försöka hålla frågorna på detta sätt åtskilda.

Själv har jag den uppfattningen, att den Mannerskantzska reservationen är
obefogad utom i ett enda fall, som anges i motionen nr 495, nämligen det fallet
att en åldring köper livränta mot engångspremie. Denna premie är nämligen
icke avdragsgill vid beskattningen och borde följaktligen i folkpensioneringslagens
inkomstberäkning kunna behandlas på samma sätt som då det gäller
taxering av sådan livränta, som utfaller på grund av engångspremie; den reduceras
nämligen, och det kunde finnas skäl att tillämpa samma metod även här.
Å andra sidan är det ju så att vederbörande, då han köper sin livränta, har
möjlighet att bedöma vilket som för hans del är fördelaktigast; antingen köper
han sin livränta och tar den trygghet, som ligger i att han får utbetalat ett
visst belopp per år, så länge han lever, och tar olägenheten av att situationen
blir något ofördelaktigare, då han skall ha sin folkpension, eller också behåller
han sitt kapital och lever på det så länge det räcker samt^ får denna, fördelaktigare
beräkning av sin verkliga ekonomiska ställning, då folkpensionen en
gång skall utmätas.

Men i det andra exemplet som är givet i motionen 495 och^som väl närmast
ligger till grund för herr Mannerskantz’ reservation, där håller inte resonemanget.
I ena fallet har tjänstepensionen samlats upp på grund av skattefria
inbetalningar. Man har aldrig talat om den förmögenhet, som pensionen representerar
under den tid som pensionsförmånen uppsamlats, och den har inte heller
beskattats. Det finns då inte heller, enligt mitt sätt att se, anledning att
börja införa en förmögenhetsberäkning, da pensionen skall utfalla, och salunda
privilegiera en sådan pension enligt folkpensioneringslagen. Vederbörande har

Onsdagen den 19 juni 194G em.

Nr 25.

115

Lagförslag om, folkpensionering m. m- (Forts.)
fått ett privilegium under den tid pensionen hopsamlats, oell jag vill rekommendera
vederbörande motionär, som jag tror är försäkringstjänsteman, att
göra en försäkringsmatematisk utredning på denna punkt. Jag undrar örn den
inte kommer att ge vid handen, att dessa förmögenhetsobjekt lia blivit privilegierade
i sådan utsträckning, att det kan vara motiverat att räkna hela pensionen
såsom inkomst vid inkomstprövningen enligt folkpensioneringslagen.
Jag tror också att fördelarna äro tillräckligt stora för att ändå stimulera till
pensionsförsäkring där så är möjligt.

Jag håller för troligt att samina resonemang gäller för det tredje exemplet
i motionen, nämligen det där arbetsgivarna ställas inför alternativet, när vederbörande
arbetare uppnått pensionsålder och arbetsgivaren inte har ordnat
hans pensionering genom försäkring, att antingen köpa en livränta åt arbetaren
mot engångspremie eller själv årligen svara för betalningen. Det kan räknas
såsom pension i båda fallen, och arbetsgivaren får avgöra, vilket alternativ
han ur sin synpunkt anser vara fördelaktigast: örn han vill ta självrisk genom
att utbetala ett årligt belopp eller trygga denna risk genom försäkring. Det
finns inte någon som helst anledning att försöka få fram någonting sådant som
att det skulle börja räknas med förmögenhetsobjekt och dylikt enligt yrkandet
i reservationen och motionen nr 495 i andra kammaren.

Jag är inte heller säker på att reservationen från bondeförbundet örn lika
bostadstillägg över hela landet är allvarligt menad eller om det bara är en
demonstration för en strävan, som man där haft i många år. Jag är inte säker
på att man eftersträvar samma levnadskostnader över hela landet, men man
strävar i alla fall efter att få erkänt att levnadskostnaderna skola anses vara
lika höga över hela landet och att det därför är motiverat att förmåner av
olika slag utgå efter samma grunder.

Jag håller för troligt, att bostadskostnaderna på landsbygden komma att
stiga. Bostadsbeståndet är där i allmänhet dåligt och bör förbättras, och i den
mån förbättringar kunna åstadkommas, stiga förmodligen också bostadskostnaderna.
Men det som ligger till grund för propositionens förslag beträffande
bostadstillägget och som exemplifierats av utskottet, bygger på en utredning,
som socialvårdskommittén har gjort angående de verkliga bostadskostnaderna,
icke individuellt men genomsnittligt, och vi kunna icke se att det finns någon:
möjlighet att gå ifrån, resultatet av dessa undersökningar, eftersom de äro
gjorda ganska nyligen. Det är en skillnad på kostnaden för bostad i Stockholm
och på den billigaste orten. Man har konstaterat, att skillnaden uppgår
till 800 kronor, och det beloppet föreslås därför såsom bostadstillägg för äkta.
makar i Stockholm.

Jag tror inte att landsbygden skall sträva efter att få samma bostadskostnader
som vi ha i Stockholm. Kunna ni där förbättra bostadsbeståndet utan att
behöva ikläda er så stora kostnader, så gör vad ni kan för att klara den historien!
Det är inget nöje oell ingen förmån att bo i en ort med sådana bostadskostnader
som Stockholms, men det finns tyvärr en hel del människor, som
ändå måste stå ut med dessa besvärligheter.

Örn man i denna del överhuvud taget skulle reflektera på reservationen, så
vet jag inte, varför man skulle tala om dels en grundpension och dels ett bostadstillägg.
Om bostadstillägget skulle vara lika över hela landet, varför då
inte säga att vi flir en ensamstående person skola fastställa en pension på 1 300
kronor, av vilka 300 kronor skola vara behovsprövade? Vi måste alltid räkna
med att vederbörande skall lia en bostad, och skola beloppen vara lika över
hela landet, finns det ingen anledning att uppehålla begreppet bostadstillägg.
Det som behövs utöver dessa 1 300 kronor för att täcka de höga bostadskostnaderna
får vederbörande kommun betala såsom särskilt bostadstillägg.

116

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Jag kan å andra sidan inte förstå, varför herr Holmberg vill underkänna
bondeförbundets yrkande om enhetliga bostadsbidrag för bela landet. Ty kommunisterna
ställa själva ett liknande yrkande, då de föreslå att det i varje
fall skall vara lika bostadsbidrag i första och andra bostadsgruppen. De äro i
den lyckliga omständigheten att någon bostadsgruppering inte är gjord. Örn
deras yrkande därför skulle bifallas, kommer resultatet att bli, att det bara
blir fyra bostadsgrupper. Men deras yrkande är lika inkonsekvent som bondeförbundets,
ty skall man ha samma bostadstillägg för två bostadsgrupper, där
det klart konstaterats att kostnaderna äro olika, kan man principiellt ha det
för hela landet. Att skillnaden är större mellan den högsta och den lägsta
bostadsgruppen än mellan den första och den andra blir då en underordnad sak.

Det har varit allmän enighet om att vi ha kommit ett stort steg på vägen
genom att vi ha fått icke behovsprövade ålderspensioner. Men det bär kommit
många yrkanden om att man på dessa icke behovsprövade ålderspensioner
skulle lägga ett särskilt tillägg, som skulle vara behovsprövat. Önskan
att slippa behovsprövningen är följaktligen inte så allmän som man gärna
skulle ha sett, och jag förmodar att man heller aldrig kommer till en fullständig
enighet på den punkten. Till vilket belopp vi än fastställa den icke
behovsprövade ålderspensionen, kommer det nämligen alltid att kvarstå en önskan
bland dem, som inte ha något annat än denna pension, att de skola få
något tillägg. I och för sig kan det vara motiverat, därför att dessa pensionärer
alltid komma att leva på en lägre standard än dem som ha ett tillskott
till folkpensionen. Jag är övertygad örn att utskottet i sin helhet i stort
sett har gått så pass långt som man med hänsyn till dagens läge har vågat
räkna med såsom genomförbart.

Man har ifrån kommunistiskt håll yrkat på en pensionsålder av 65 år;
det skulle kosta cirka 80 miljoner kronor att realisera detta krav. Visst är
det riktigt, som det sägs, att en pensionsålder av 67 år är hög, och man
anför som exempel att pensionsåldern i Danmark är 60 år. Men lägg märke
till, att i Danmark är hela ålderspensoneringen behovsprövad, så att den,
som fortsätter sitt arbete efter de 60 åren, inte får någon pension alls örn
han har inkomst av viss storlek. Utskottet har ansett, att är en person
arbetsför och vill han gärna bibehålla sitt arbete, finns det knappast någon
anledning att utbetala pension till honom vid 65 års ålder. Med våra
bestämmelser för invalidpension är det i varje fall säkerställt, att den, som
’nte har någon arbetsförmåga eller har betydligt nedsatt sådan, så att hans
arbetsinkomst är synnerligen låg, kan få samma förmån som ålderspensionen
skulle bereda honom. Utskottet har ansett, att man icke i nuvarande
läge kan reflektera på en pensionsålder av 65 år.

Det har också ställts yrkande från kommunistiskt håll om att invalidpensionen
skulle utgå utan behovsprövning. Invalidpensionerna skulle naturligtvis
kunna utgå på detta sätt örn de vore något slags skadeersättning,
men det är det inte meningen att de skola vara, De utgöra en ersättning för
bortfallen möjlighet att försörja sig genom arbete eller på annat sätt. Jag
anser därför, att det är nödvändigt att bibehålla behovsprövningen, ty läget
är sådant att vi ha ett mycket stort antal invalidpensionärer, som ha så
stor arbetsförmåga kvar att de inte uppbära mer än grundpension.

Med en invalidpension, som kan uppgå till samma belopp som ålderspensionen,
är det icke nödvändigt att fastställa den icke behovsprövade delen
av invalidpensionen till mera än föreslagna 200 kronor.

När det gäller de blinda har det yrkats av kommunisterna, att en annan
definition för blindheten än den föreslagna skulle tillämpas, och vi lia undersökt
möjligheten att få en sådan. Vi ha emellertid funnit, att det är svårt

Onsdagen den 19 juni 194G em.

Nr 25.

117

Lagförslag om folkpensionering ni. m- (Forts.)
att få någonting, som verkligen ger en någorlunda hållbar gräns, och vi ha
därför nödgats bibehålla den tidigare fastställda definitionen.

Det har också ställts yrkande om att även den, som blivit blind efter 60
års ålder, skulle erhålla blindtillägg. Jag är inte alldeles övertygad om,
huruvida det inte skulle vara motiverat att flytta åldersgränsen över föreslagna
60 år. Men man måste nog skilja på den, som blir blind på grund
av ålder, och annan blindhet, ty vederbörande bar i varje fall vid denna tidpunkt
möjlighet att falla tillbaka på invalidpensionen och därigenom erhålla
samma försörjningsmöjligheter som ålderspensionärerna. Det är alltså inte
enbart låt oss säga statsfinansiella synpunkter, som utskottet lägger på sitt
avvisande av en höjning av den föreslagna åldersgränsen i detta fall. Jag
tror närmast att det är hänsynen till andra invalider, som inte få någon
liknande förmån utan få nöja sig med invalidpension. Blindtillägget har
avsetts att vara en hjälp åt de blinda under den arbetsföra åldern, då de
på grund av sin blindhet alltid ha en nackdel i jämförelse med andra medborgare.

Det har vidare ställts yrkande om att de så kallade kommunbidragen helt
böra avskaffas. Jag tycker inte vi ha anledning att sysselsätta oss med denna
fråga nu, eftersom utskottet i sitt utlåtande föreslår, att kommunbidrag skall
utgå efter grunder, som fastställas i en särskild lag. Vi ha begärt förslag till
nästkommande års riksdag, och det blir då tillfälle att diskutera, huruvida
kommunbidragen skola bibehållas eller ej. I dagens situation tror jag, att det
statsfinansiella läget motiverar att vi behålla detta tillskott, som beräknats
uppgå till mindre än 67 miljoner kronor, av vilket belopp en mycket stor
del utgör kostnader för bostadstillägg. Till ålderspensionerna utgår som bekant
numera — det är möjligt att det inte gjort det tidigare heller — icke
något kommunalt bidrag; ålderspensionerna bekostas helt av statsmedel.

I fråga om ikraftträdandet slutligen skulle nian gärna se, att lagen trädde
i kraft tidigare än den 1 januari 1948, och herr Holmberg bar uttalat, att
han finner det märkvärdigt, att den inte skall kunna realiseras på ett tidigare
datum. Utskottet har inte gjort någon undersökning, huruvida detta är möjligt.
Vi ha tagit för gott vad socialvårdskommittén har sagt och vad departementschefen
har konstaterat, nämligen att det saknas tekniska möjligheter
att sätta det hela i kraft före den angivna dagen. Med anledning härav har
i särskild proposition, som redan är behandlad av riksdagen, föreslagits viss
förbättring på folkpensionerna under det sista halvåret i år och under
nästa år.

Herr talman! Jag tror inte att jag just nu har något mer att tillägga, och
jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag skall inte gå in på några
detaljer i det föreliggande stora förslaget utan inskränka mig till att i största
korthet säga några ord i allmänhet örn det betydelsefulla beslut, som nu skall
fattas. Delvis får detta formen av en personlig deklaration.

Jag hör till dem, som lia ställt sig ganska betänksamma inför denna stora
reform. Jag har inte tvekat örn behovet av en mycket genomgripande förbättring
av folkpensioneringen, niell inför de uppgifter, som under de senaste
årens lopp kommit från socialvårdskommittén, har man måst ställa sig mycket
frågande beträffande våra möjligheter att gå i land med en så omfattande och
dyrbar reform. När förslagen sedan kommo fram och man fick tillfälle att
pröva de olika alternativ, som förelågo, stod det dock ganska snart klart för
varje intresserad, att här förelåg ett tillfälle att genomföra en stor socialreform,
som någorlunda snabbt och helt skulle kunna nå det åsyftade målet.

118

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag orri folkpensionering m. m. (Forts.)

Inför de uppenbara fördelarna av denna reform Engö de ekonomiska betänkligheterna
vika.

Det förslag, som socialministern har godtagit som underlag för propositionen,
har framgått ur en mycket noggrann remissprövning, där det har fått en
överväldigande tillstyrkan. Jag vill begagna detta tillfälle att till herr socialministern
uttala min beundran för det sätt, på vilket han har skött denna sak,
Han har lagt på kammarens bord en mycket väl utarbetad proposition. Aran
för denna tillkommer naturligtvis också alla dem, som biträtt honom vid förslagets
utarbetande, och även socialvårdskommittén skall ha sin andel av berömmet.
Det är rätt sällan man haft tillfredsställelsen att ta emot en så verkligt
genomarbetad proposition som denna och en lagtext som är så föredömligt klar.
Utan tvivel kommer det att visa sig vara av den största betydelse för framtiden
att man här får en lag om folkpensionering, som i motsats till den föregående
verkligen är klar och tillgänglig för envar. Det är här närmast fråga
örn upptakten, det gäller nu att fortsätta med ett omfattande tekniskt detaljarbete.
Men grunden är lagd och den måste sägas vara synnerligen tillfredsställande.

Jag behöver här inte upprepa de argument, som i den offentliga diskussionen
och även här inom riksdagen liksom i propositionen lia givits för valet av
alternativ III. När detta alternativ, ehuru det mest kostnadskrävande av förslagen,
lagts såsom grundval för propositionen, har det varit ett mycket klokt
val. Ur alla synpunkter, först och främst med hänsyn till pensionärernas intresse
men också ur nationalekonomiska och sociala synpunkter, är det klokt
och välbetänkt att man har valt detta alternativ.

Behandlingen av propositionen inom riksdagen har såsom redan framhållits
gått i enighetens tecken. Jag kan helt instämma i vad herr Elon Andersson
nyss yttrade, och jag kan göra det så mycket hellre som han började med att
citera några ord, som jag hade fällt. Det har på ett ganska anmärkningsvärt
sätt rått enighet inte bara örn den stora principen utan även örn de flesta detaljerna
under utskottsbehandlingen. Denna enighet har också i dag kommit
till glädjande uttryck. Det är också helt naturligt, att man vill ge uttryck åt
sin tillfredsställelse över att en så stor och genomgripande social reform kan
beslutas i en så fullständig enighet.

Jag hade tänkt säga några ord örn indexregleringen av folkpensionerna, en
fråga som tilldragit sig mycket intresse och väl förtjänar detta. Men då herr
Elon Andersson börjat sitt anförande med att förklara, att han för sin del
egentligen skulle kunna acceptera utskottets skrivning på denna punkt och
avstå från reservationen, och då han vidare mycket kraftigt gav uttryck åt
synpunkter, som tyda på förståelse för majoritetens ståndpunktstagande, finns
det ingen anledning att polemisera emot honom.

)Jag skulle däremot vilja inlägga en gensaga emot det sätt, på vilket en del
tidningar, som representera den meningsriktning som herr Elon Andersson här
företräder, ha behandlat denna fråga, och det är väl närmast detta, som givit
anledning till att frågan tilldragit sig så stor uppmärksamhet och att man
fått en försmak av att den kan komma att spela en viss roll i en kommande
valstrid. Det vore enligt min mening mycket olyckligt, om så skulle bliva
fallet.

Till de synpunkter, som ha anförts av socialministern, vill jag särskilt lägga
den, att det skulle vara mycket olyckligt, örn man ifrån början skulle sätta
stämpeln av otillräcklighet och otrygghet på den reform, som man nu beslutar.
Det skulle man göra, om riksdagen här uttalade sig för en utredning om en
automatisk indexreglering av folkpensionerna. Det skulle vara detsamma som
att man sade till pensionärerna: »Det är klart att någon sänkning av pris -

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 25.

119

Lagförslag om folk pensionering m. m- (Forts.)
läget och någon förbättring av penningvärdet kunna ni inte räkna med. Vad
ni lia att räkna nied är en fortgående penningvärdesförsämring. Men örn ni
rösta med oss, kunna ni vara säkra på att bli skyddade mot denna fara!»

Denna automatisering, som ju överhuvud taget måste vara en fara för penningvärdet,
skulle bli alldeles särskilt farlig på denna punkt, och därför är
det naturligt att riksbanksfullmäktige, som ha beretts tillfälle att yttra sig
över detta förslag, mycket bestämt lia avstyrkt en indexreglering av folkpensionerna.
När man, som jag gärna vill tro, från motionärernas sida har satt
som sitt huvudintresse att verkligen bereda trygghet för pensionärerna, så gör
man säkerligen detta bättre örn nian lämnar sin kraftiga medverkan till en
sådan ekonomisk politik överhuvud taget, som går ut på att skydda penningvärdet
inte bara på en isolerad punkt utan efter hela linjen, och örn man inte
försummar något tillfälle att sätta in sina krafter på att bekämpa de tendenser,
som på olika håll inom vårt ekonomiska liv utgöra en fara för ett stabilt
penningvärde. Endast på det sättet kunna vi bereda trygghet för folkpensionärerna
liksom för löntagarna och inkomsttagare med fasta inkomster i allmänhet.

Herr talman! Det finns några reservationer knutna till detta utskottsbetänkande.
Jag står också under en av dem. Men då den rör en detalj, som
jag inte tror här spelar någon större roll, har jag icke ansett nödigt att häi
framställa något annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Då riksdagen år 1913 fattade beslut örn tillkomsten
av en folkpensionering, var det fyra socialdemokrater, vilka fortfarande
äro riksdagsmän, som röstade mot det dåvarande lagförslaget för att därmed
markera, att detta var så dåligt, att de ansågo sig vara skyldiga att rösta
emot detsamma. Dessa voro herrar Sävström, Lindkvist i Halmstad, Rickard
Sandler och undertecknad.

För min del skulle jag vilja säga, att jag nu känner ett särskilt behov
att mot bakgrunden av den lagstiftning, som då åstadkoms, slå fast, att det
är en avgrund befäst mellan den och den lagstiftning, som nu kommer att
genomföras. Jag uppskattar därför på ett alldeles särskilt sätt det lagförslag,
som nu kommer att antagas av riksdagen, och jag skall naturligtvis
från denna utgångspunkt med tillfredsställelse och glädje yrka bifall till
det föreliggande förslaget.

Jag vill å andra sidan säga, att det ändå är dystert, att det har behövt ta
ett tredjedels sekel för att i vårt demokratiska land genomföra ett tillfredsställande
folkpensioneringsförslag. Det tjänar emellertid inte mycket till att
här tala örn vad som varit, orsaken till detta dröjsmål. Jag vill bara tillägga,
att det väl förhåller sig på samma sätt med partier som med enskilda personer,
att man på dem kan tillämpa det gamla ordet om att en syndare,
som sig omvänder och bättrar, åstadkommer stor glädje i himmelen — jag
tror kanske man kan säga detsamma med avseende på ett politiskt parti, som
så gör.

Feit'' min del har jag särskilt velat betona, att detta förslag skall innebära,
att fattigvården såsom en understödsform åt folkpensionärer skall upphöra.
Vi talade inom utskottet örn att det skulle vara endast i undantagsfall som
fattigvård skulle få användas för detta ändamål; för min del vill jag uttala
den förhoppningen, att del skall bli undantagslöst i detta avseende.

Utöver detta tänkte jag säga några ord örn en sak, som särskilt intresserat
mig. Utskottet har ju varit enhälligt örn att det skall stiftas en särskild
lag örn hur de skall gå till, när kommunerna skola taga på sig och debiteras
vissa kostnader för folkpensioneringen. Som representant för en del små

120

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Lagförslag orri folkpensionering m. m. (Forts.)
skattetyngda kommuner med svag skattekraft är jag oerhört glad över att
utskottet enat sig om detta avsteg från regeringsförslaget, så att en sådan
lagstiftning kommer till — med därmed följande fördelar för skattekraftfattiga
kommuner.

Det har emellertid varit något olika meningar i utskottet örn hur man
skall gå till väga för att hjälpa dessa mindre skattekraftiga kommuner. Utskottet
har för sin del skrivit, att det skall ske på det sättet, att »ramen för
kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna i huvudsak bibehålies».
Jag opponerade mig något mot detta, ty om man skall hjälpa de skattefattiga
kommunerna på den vägen, att de skattekraftiga skola taga på sig hela den
börda, som föranledes av att man skall hjälpa de skattesvaga kommunerna,
blir det risk för, att man kommer att försvaga möjligheterna för att ordna
saken på ett tillfredsställande sätt till fördel för de skattefattiga kommunerna.
Det kan nämligen då uppstå en stark opposition inom dessa skattekraftiga
kommuner, när nian säger att de skola taga på sig ökad kommunalskatt för
att hjälpa do mindre skattekraftiga. Jag hade tänkt mig den möjligheten,
att staten av statsmedel skulle kunna skjuta till något ytterligare för att
åstadkomma större möjligheter för genomförande av denna reform. Visserligen
har jag icke framställt något yrkande, men eftersom nu denna fråga skall
utredas, så vill jag framhålla, att det vore rimligt, örn man åtminstone något
övervägde denna sak. Hur skulle det t. ex. vara örn finansministern, som
skall syssla med detta, satte in en nian från en skattesvag kommun i den
utredning, som eventuellt kommer till stånd?

Sedan är det en sak till, som jag skulle vilja påpeka. Enligt det här föreliggande
förslaget skall det i vissa kommuner kunna beslutas örn ett s. k. särskilt
bostadstillägg, som skulle fullständigt betalas av resp. kommuner. Enligt nu gällande
kommunallagar skulle det antagligen i ett flertal fall — särskilt i skattetyngda
kommuner — fordras två tredjedels majoritet för ett sådant beslut. Nu
pågår det en utredning örn detta — d.v. s. örn den kvalificerade majoritetens bibehållande
— och jag uttalar den förhoppningen, att den utredningen blir färdig
med sitt förslag och riksdagen kan fatta beslut i saken så tidigt, att det, när
man skall börja tillämpa dessa bestämmelser, i kommunallagarna inte finns kvar
några bestämmelser om kvalificerad majoritet, som skulle förhindra och försvåra
genomförandet av denna lagstiftning.

Sedan ber jag att få säga ytterligare några ord i frågan om att åstadkomma
en indexreglering. Jag blev, uppriktigt sagt, mycket ledsen, när jag läste den reservation,
som på denna punkt avgivits från frisinnat håll. Reservanterna polemisera
där mot utskottets majoritet och antyda, att utskottets majoritet tänkt
sig att just folkpensionärerna skola ges en sänkt levnadsstandard som led i en
politik för penningvärdets bevarande. Jag blev mycket ledsen, bland annat därför
att jag vid något tillfälle i en diskussion örn denna fråga med i övrigt nästan
identiska ordalag framförde den uppfattningen, att så får det inte ske. Örn man
skall åstadkomma några åtgärder på detta område, menade jag, bör det väl vara
mera skattekraftiga människor eller andra skatteobjekt i samhället, som skola
taga på sig den börda som syftar till att förhindra en inflation, och icke folkpensionärerna,
som i allmänhet ligga nederst i bottnen på samhället när det
gäller inkomsterna. Jag skulle verkligen beklaga, örn det är meningen med
denna reservation, att de frisinnade skola gå ut i valrörelsen och tala örn, att de
andra partierna i riksdagen äro inställda på att — örn det är risk för en inflation
— så skola folkpensionärerna offras i första hand. Denna frisinnade reservation
är skriven ungefär på det viset, och örn man läser reservationen, kan
man kanske komma till den uppfattningen, att det är det frisinnade partiets mening
att driva en sådan valagitation. Jag vill emellertid säga, att här föreligga

Onsdagen den 19 juni 194G em.

Nr 25.

121

Lagförslag om folkpensionering rrv. rrv- (Forts.)
ju bestämda löften från utskottet och statsrådet, att örn det inträder förändringar
i penningvärdet i någon vidare mån, skall därmed följa en indexreglering
eller någonting motsvarande. Då vill jag gent emot de frisinnade reservanterna
påstå, att de löften, som givits här både av statsrådet och av utskottet, äro lika
bärande som det frisinnade yrkandet örn att det skall bli en särskild lagstiftning
örn detta.

Jag skall inskränka mig till dessa randanmärkningar. Det är klart att det i
denna fråga —■ som föregående talare påpekat — finns en del saker, som det
kanske hade funnits skäl att utarbeta efter något andra riktlinjer. Ingenting är
fullkomligt i denna världen, och utskottet har ju också på ett ställe sagt ifrån,
att detta inte precis är sista ordet. Utskottet uttalar därför, att om det behövs
ändringar på en eller annan punkt, skall det kunna ske förbättringar av olika
slag. Jag tycker att detta förslag är sådant, att även en gammal »protestant»
—- som stått i efter fattig förmåga för att förbättra folkpensionerna under alla
dessa år och som ofta varit mycket avancerad då det gällt dessa frågor och
därför ofta varit i opposition —■ har anledning att säga, att det förslag, som här
föreligger, det är ett förnämligt förslag. Örn den föreslagna lagstiftningen nu
genomföres, ha vi tagit ett mycket långt steg och kommit ganska nära idealet,
efter mitt sätt att se.

Från den utgångspunkten ber jag att för min del få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag beklagar att jag måste taga kammarens
tid i anspråk i någ-ra minuter vid en så pass sen timme, men det är ju inte
mitt fel, utan det beror på att högern har använt en så pass stor del av dagen
till att utställa sina PHM-argument för en vädring, som det synes mig att de
mycket illa tålt.

Statsrådet Möller var på ett sätt rätt uppfriskande att höra här i debatten,
därför att han var så optimistisk inför de ekonomiska utsikterna. Här har
tidigare, då vi haft ekonomiska debatter, från praktiskt taget alla håll och
inte minst från finansministerns sida hävdats, att perspektivet tyvärr inte
torde vara sådant, att man kan räkna med en prissänkning, utan att det tvärtom
är en viss fara för inflation. Nu dök i denna debatt statsrådet Möller upp
som den store optimisten på området, som förutsåg en prissänkning örn inte
förr så vid den tid ungefär, då de nya folkpensionerna skulle träda i kraft.

Illasinnade människor skulle kanske vilja uppfatta detta som örn optimismen
mest bottnade i en önskan att få ett argument emot det krav på indexreglerade
folkpensioner, som här framställts. För min del uppfattar jag
det inte så; jag tror att statsrådet Möller menar djupt allvar, när han säger
att han väntar sig en prissänkning örn ett år eller par. Jag kan inte dela
denna tro, fast det inte finns någon anledning att nu ingå på skälen till detta.
Var och en kan ju tro vad han vill i denna fråga. Men vad man än tror, och
även om man tror att vi skola få en deflation i stället för en inflation, kan
man inte använda detta som ett argument emot indexreglerade folkpensioner
och säga, att det skulle ju betyda, att de stackars folkpensionärerna finge
sänkta pensioner. Ty det går ju lätt att skydda dem emot en sådan risk
genom alt deklarera, att om det blir prissänkning få folkpensionerna icke
sänkas förr än priserna sjunkit så lågt, att man kan företa en viss liten sänkning
av folkpensionerna och pensionärerna likväl få en betydande standardförbättring.
Vill man vara säker mot alla eventualiteter och framför allt
emot den eventualiteten att folkpensionärerna bli utsatta för en standardsänkning
därest det skulle bli en prisstegring i stället för en prissänkning — ingen
vet ju vad som kan ske om ett par år — då gör man nog klokt i att godtaga

122

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 194G em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
en indexreglering. Man kan inte avböja den med sådana argument som statsrådet
Möller här använde.

Sedan polemiserade statsrådet Möller mot mig för det krav som jag här
upprätthöll angående borttagandet av behovsprövningen av invalidpensionerna.
Herr statsrådet sade, att det icke är av ekonomiska skäl som man vill bibehålla
denna behovsprövning, och det kan ju hända att han har rätt. I så
fall ha väl både jag och utskottet tagit fel i frågan, ty utskottet skriver
väldigt mycket om de ekonomiska skälen och anför att det skulle kosta 30
miljoner att slopa behovsprövningen. Statsrådet säger nu att skälet är, att
man vill undvika att folk som inte egentligen äro invalider uppbära invalidpension.
Det har jag litet svårt att begripa, ty här står ju i 3 § 2 morn.:
»För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form av invalidpension
till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet
eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar
hans krafter och färdigheter.» Det gäller ju här inte bara att titta på
läkarintyg för att få frågan belyst, huruvida vederbörande är invalid, utan
också att undersöka hans personliga förhållanden och se om läkarintyget
stämmer med fakta eller inte. Är han inte invalid, utan kan han försörja
sig trots en viss invaliditet, så är han ju inte berättigad till invalidpension
enligt denna lagparagraf, och vad skall man då med en behovsprövning? Det
är tydligen inte gent emot sådana människor som genom lagens formulering
äro utestängda från att få invalidpension, som man har behovsprövningen,
ty det står i 7 §: »Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas
med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga
för gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad
400 kronor.» Behovsprövningen skall alltså användas till att ifrån en invalid,
som inte kan försörja sig men kanske kan förtjäna 600 kronor örn året genom
eget arbete, genom avdrag på tilläggspensionen taga två femtedelar av vad
han förtjänar utöver 400 kronor. Det är detta som jag anser olämpligt därför
att det betyder, att man hindrar invaliden från att utnyttja den lilla arbetskraft
han har till att förbättra sitt läge. Man uppträder på ett sätt — jag
vet inte hur jag skall karakterisera det, men i varje fall innebär det, att man
säger att den människan skall hållas på den allra lägsta gränsen. Hon skall
få 1 400 kronor att leva på, men så fort hon genom eget arbete kommer upp
litet högre, skall man skära ned tilläggspensionen. Det tycker jag inte är
riktigt.

Jag finner alltså att jag, trots vad statsrådet Möller har anfört emot mig
i dessa båda punkter, måste vidhålla mina yrkanden i dem.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag tar
till orda igen, men det är ett par saker, som jag måste ytterligare belysa.
För den händelse man skall göra en spärr nedåt, blir det ju inte en indexreglering,
utan då blir det något annat; man kan kalla det vad man vill, men en
indexreglering blir det inte.

Det är inte så att jag hemfallit åt någon särskild optimism. För närvarande
delar jag den uppfattningen, att den verkliga faran är inflationsfaran, men
därmed är inte sagt att den kommer att kvarstå under någon längre tid framåt.
Jag vill erinra örn ett sådant faktum som att kolpriset under förra världskriget,
om jag inte minns fel, steg till 200 kronor per ton, och det dröjde något
innan det sjönk igen, men det sjönk i alla fall ned till 20 kronor per ton — en
tiondel av priset under världskriget. Örn en gång kolbrytningen i världen åter
kommer i riktiga gängor och vi få. helt andra kolpriser, örn sjöfarten kommer
i gång på vanligt sätt och alla verkliga risker försvinna, vad finns det då för

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

123

Lagförslag om folkpensionering m. m- (Forts.)
särskild anledning att tro att icke bränslekostnaderna och prisen på praktiskt
taget alla industrivaror komma att sjunka? Jag kan för min del inte tro, att
den besynnerliga ordning som vi nu ha när det gäller t. ex. priserna på våra
exportvaror, kanske framför allt på trävarorna, kommer att bestå för framtiden.
Det bar jag mycket, mycket svårt att tänka mig. Min mening är ingen
annan än den, att jag icke vill utesluta att vi sedermera kunna komma in i en
prissänkningskurva. Det är så, jag vill lia mina yttranden på denna punkt
uppfattade.

Beträffande frågan örn inkomstprövningen för invaliderna så fick jag nog
det intrycket, att det måtte vara väldigt sent på kvällen, ty jag har aldrig
någonsin förut hört herr Holmberg vara så pass trött i utvecklandet av de synpunkter
han lägger på en fråga, Om jag fattade honom rätt ■— och det hoppas
jag att jag gjorde — så ville han ha en prövning bredvid läkarintyget.
Men vad skall det vara för sorts prövning, örn det inte skall vara en inkomstprövning?
Jag vill fästa uppmärksamheten på att han nämnde 600 kronor
som en bättre avvägd inkomstgräns. Ja, man kan alltid resonera örn sådana
saker som örn det skall vara 400 eller 600 kronor. Men såvitt jag kunde fatta
var det ju meningen att det överhuvud taget inte fick förekomma någon inkomstprövning
för invaliderna, och det är det, jag säger är orimligt. Ty det
enda verkliga kriteriet på att en person är invalid är just att han icke på sitt
arbete kan förtjäna sitt uppehälle. Det är prövostenen, och därför tror jag att
det är principiellt alldeles galet att förklara, att man överhuvud taget inte
vill ha någon inkomstprövning. Om gränsen sedan är 200, 400, 600 eller
t. o. m. 800 kronor, det har ingenting med principen att göra; inte ett dugg!

Herr Anderberg: Herr talman! Det förslag till lag om folkpensionering,
som vi i dag gå att besluta, har man ju i stort sett varit enig örn i utskottet.
Det är inte i någon väsentlig sak som jag önskar anmäla en avvikande mening,
men jag vill föra fram några synpunkter, som särskilt gälla folket på
den rena landsbygden.

Det gäller bostadstillägget till de personer som bo inom bostadskostnadsgrupperna
I och II. Jag anser att förslaget på denna punkt icke innebär någon
rättvis relation emellan förmånerna åt folkpensionärerna i grupp II och
folkpensionärema ute på rena landsbygden, i all synnerhet dem som bo i närheten
av närmast jämförliga dyrorter, d. v. s. ortsgrupp II. Skillnaden mellan
förmånerna åt folkpensionärerna inom grupperna I och II anser jag vara
dbillig, och den kunde mycket vä] delvis lia eliminerats. I en motion nr 493
i andra kammaren har föreslagits att även pensionärerna inom grupp I skola
ihågkommas med bostadstillägg. Det gäller ju att få en så rättvis relation
som möjligt mellan de förmåner som tillkomma de olika grupperna av folkpensionärer.
I denna sena timme skall jag inte närmare utveckla detta, men
jag har icke kunnat underlåta att föra fram min synpunkt på saken. Det överensstämmer
icke med min uppfattning örn billighet, att man har uteslutit hela
dyrortsgrupp I ifrån rätt till bostadstillägg. Det iir svårt att bestämma ett
lika stort bostadstillägg för båda, och därför har också motionären respekterat
principen örn fem olika bostadskostnadsgrupper men föreslagit ett generellt
bostadstillägg som i grupp I skulle utgå med 75 kronor för gift pensionsberättigad
och änkepensionsberättigad samt med 100 kronor till annan pensionsberättigad.

Det skulle ju vara mycket atl. tillägga som motivering, men vi känna ju till
det från de talrika tidigare dy rortsdeba11 erna, så att jag inte behöver upprepa
det. Jag har emellertid icke kunnat underlåta alf föra fram dessa synpunkter,
sedda från ortsgrupp I på landsbygden, och jag ber, herr talman,

124

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)
att få yrka bifall till den motion i andra kammaren nr 493, som år väckt av
herr Thorvald Ekdahl.

1 detta anförande instämde herr Ericson, Frans.

Herr Holmberg: Herr talman! Bara en kort replik till herr Möller.

Det kan hända att jag är trött i kväll, men det är jag i så fall inte ensam
örn, och det fick jag belägg på genom herr statsrådets redogörelse för hur
han uppfattat vad jag sade. Jag ville visst inte sätta någon gräns för behovsprövningen
vid 600 kronor, jag nämnde det beloppet blott som ett exempel
för att illustrera hur behovsprövningen verkar. Jag sade att jag ansåg
att man icke behöver någon behovsprövning av det slag som här är föreslagen,
då man har alla möjligheter att med hjälp av 3 § 2 mom. i lagen gardera
sig mot att behöva betala invalidpension till folk som icke äro invalider.
Statsrådet påstod nämligen att man riskerade det, om man inte hade
en behovsprövning.

Vad de indexberäknade pensionerna beträffar, förhåller det sig så, örn jag
inte är alldeles fel underrättad, att det beträffande de indexreglerade dyrtidstilläggen
finns en bestämmelse som säger, att index får falla vissa enheter,
innan det sker någon reglering nedåt av dessa tillägg. Den bestämmelsen
gör väl inte dessa dyrtidstillägg mindre indexreglerade än de eljest skulle
vara. Varför skulle det vara så omöjligt att bestämma indexreglerade folkpensioner
efter samma mönster.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den nu ifrågavarande
paragrafen.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att få yrka, att 3 § 1 mom. första
satsen måtte ändras så att det kommer att stå: »Rätt till folkpension i form
av ålderspension tillkommer den som fyllt 65 år», samt att 2 mom. i överensstämmelse
därmed ändras så att där kommer att stå: »För tid före fyllda
65 år utgår ...»

Herr Strand: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu förevarande paragrafen yrkats dels att densamma skulle
godkännas, dels ock, av herr Holmberg, att paragrafen skulle godkännas med
den ändring, att de i 1 mom. och 2 mom. första stycket förekommande orden
»sextiosju år» utbyttes mot »sextiofem år».

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse vara
med övervägande ja besvarad.

* §.

Herr Holmberg: Herr talman! Beträffande 4 § 1 mom. skall jag be att
få yrka, att man stryker första satsen »Till envar som är berättigad till ålderspension
utgår allmän ålderspension» och ändrar andra satsen, så att den
kommer att lyda: »Folkpension utgör för år räknat--- 1 000 kronor.»

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 25.

125

Lagförslag om folkpensionering m. m- (Forts.)

I samband därmed ber jag att redan nu, örn herr talmannen tillåter det,
få yrka, att andra momentet utgår.

Herr Strand: Herr talman! dag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att den nu föredragna paragrafen skulle godkännas, dels ock, av herr
Holmberg, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att 1 mom. avfattades
sålunda: »Folkpension utgör för år räknat---- (lika med utskottets
förslag)--- 1 000 kronor.» och att 2 mom. utginge ur lagförslaget.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

5 §.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag skall här be att få yrka, att .stycket a)
i paragrafen ändras till: »a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad
med 100 kronor i bostadskostnadsgrupp I och II» samt sedan
i likhet med utskottets förslag samt att under b) kommer att stå, i överensstämmelse
med det nyssnämnda förslaget: »b) till annan pensionsberättigad
med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp I och II» och i övrigt lika med
utskottets förslag.

Herr Strand: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig och herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen
11:493, vari hemställes, att bostadstillägg skall utgå »a) till gift pensionsberättigad
och till änkepensionsberättigad med 75 kronor i bostadskostnadsgrupp
I---» och »b) till annan pensionsberättigad med 100 kronor i

bostadskostnadsgrupp I-----» och i övrigt lika med utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande paragrafen förekommit följande
yrkanden: l:o) att densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o);
av herr Holmberg, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att de i
andra stycket under a) och b) förekommande orden »bostadskostnadsgrupp II»
utbyttes mot »bostadskostnadsgrupp I och II»; 3:o), av herr Löttiander, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 4:o), av herr Anderberg, att
paragrafen skulle godkännas med den avfattning, som påyrkats i motionen
11:493.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till det av herr Löfvander framställda yrkandet.

126

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Herr Anderberg äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll.
Med anledning härav upptog herr talmannen vartdera av de håda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen); och förklarade herr talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga bifall till herr Anderbergs yrkande.

Herr Holmberg begärde likväl votering örn innehållet av denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen
angående 5 § i det av första särskilda utskottet framlagda förslaget
till lag örn folkpensionering antager bifall till herr Anderbergs yrkande i ämnet,
röstar

Jac

Den, det ej vill, röstar

. Nej;

Vinner Nej,har till kontraproposition i förstnämnda votering antagits bifall
till herr Holmbergs yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmanen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej —- 12.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för den första förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 5 § i det av
första särskilda, utskottet framlagda förslaget till lag örn folkpensionering antager
bifall till herr Löfvanders yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Anderbergs yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 5 § i det av första särskilda utskottet framlagda förslaget
till lag örn folkpensionering, röstar

Ja;

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 25.

127

Lagförslag örn folkpensionering m. m- (Forts.)

Den, etet ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Anderbergs under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

6—13 §§ och 14 § 1 mom.
Godkändes.

14 § 2 mom.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har här avgivit en reservation, som
går ut på att man vid beräkning av årsinkomst skall principiellt jämställa livränta
och pension med avkastning av kapital. Utskottets ärade ordförande har
redan berört reservationen, men jag tror att han därvid underlät att nämna
de verkningar, som uppkomma om man inte beslutar ett sådant tillägg som
jag här föreslagit och som varit föremål för gynnsamt övervägande under
den förberedande behandlingen av detta ärende.

En livränta eller en pension räknas ju i propositionen med sitt fulla belopp,
när det gäller behovsprövningen för erhållande av bostadstillägg, änkepension
och invalidpension. Detta medför, att örn någon själv skaffar sig eller
av en arbetsgivare erhåller en pension eller en livränta, blir han praktiskt taget
ur stånd att få något bostadstillägg, när pensionen når en viss höjd. Örn
den egna pensionen utgör 1 000 kronor örn året, får pensionären med de nu
föreslagna bestämmelserna intet bostadstillägg i de tre lägsta bostadskostnadsgruppema.
150 kronor i bostadskostnadsgrupp IV och 300 kronor i bostadskostnadsgrupp
V. Detta mäste verka så, att det dels avhåller arbetsgivarna
från att bättra på sina arbetares ålderspensioner över en viss gräns, dels minskar
de enskildas strävan att t. ex. genom den frivilliga folkpensioneringen
bygga på folkpensionen.

Därför har jag här föreslagit, att man skall kapitalisera pensionen efter
försäkringsmatematiska grunder, så att man multiplicerar pensionens årsbelopp
med sju och en halv. Vid högre åldrar blir då pension fortfarande sämre
ställd än kapital, men skillnaden blir inte så stor. Sedan räknar man vanlig
ränta — för dagen 3 procent — på det kapital man på detta sätt erhåller. Härigenom
bli de som ha pension mera jämställda med dem som ha ett mindre
kapital, där man vid behovsprövningen tar hänsyn till blott avkastningen.

På grund av de verkningar, som skulle kunna bli följden av att man inte
gör denna ändring, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit och som är betecknad med 4).

Herr Strand: Med hänsyn till att enligt det föreliggande förslaget den tidigare
privilegieringen av bland annat pensioner har avskaffats, finner jag
ingen anledning, att sådan privilegiering skall införas på annan väg, varför
jag hemställer örn bifall till utskottets förslag oförändrat.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av det nu ifrågavarande
momentet samt vidare på momentets godkännande med det tillägg, som
förordats i den av herr Mannerskantz vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

128

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)

14 § 3 och 4 mom. samt 15—18 §§.

Godkändes. .

Nu föredrogos i ett sammanhang
19—23 §§.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att få yrka, att paragraferna 19—
23 utgå.

Herr Strand: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag
beträffande dessa paragrafer.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på godkännande av de
nu föredragna paragraferna samt vidare därpå att nämnda paragrafer skulle
utgå ur lagförslaget; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

24—27 §§.

Godkändes.

28 §.

Herr Hällman: Herr talman! Jag skall be att få upprepa det yrkande jag
framställde under överläggning-en, vilket innebär, att den nuvarande ordningen
för pensionsärendes handläggning i pensionsnämnd förblir gällande.

Herr Strand: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande paragrafen yrkats dels att densamma skulle godkännas,
dels ock, av herr Källman, att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som påyrkats i den av honom i ämnet väckta motinonen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande enlig
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 28 § i det av första särskilda utskottet framlagda förslaget
till lag örn folkpensionering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i den
av herr Källman i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Onsdagen den 19 juni 1940 em.

Nr 25.

129

Lagförslag om folkpensionering m. m- (Forts.)

Utskottets under 2) upptagna förslag till lag angående införande av nya lagen
örn folkpensionering.

i§.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag yrkar sådan ändring i denna paragraf,
att där kommer att stå, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1947.

Herr Strand: Herr talman! Med hänsyn till att det visats, att det är ogörligt
att få lagen i kraft till denna dag, ber jag att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den ändring, att orden
»den 1 januari 1948» utbyttes mot »den 1 juli 1947»; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets under 3) upptagna förslag till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D.

Herr Andersson, Elon: Jag hemställer om bifall till den reservation, som
avgivits av herrar Ohlin och Holmbäck.

Herr von Heland: Jag anhåller att få yrka bifall till motionen I: 324.

Herr Strand: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt rörande utskottets i den nu ifrågavarande punkten gjorda hemställan,
såvitt anginge motionerna I: 321 och II: 488, vidare särskilt beträffande
utskottets hemställan, i vad den rörde motionen 1: 324, och slutligen särskilt angående
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga örn utskottets hemställan, såvitt anginge motionerna 1:321 och
II: 488, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i punkten C
i den av herrar Holmbäck och Ohlin vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan i nu förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 25.

130

Nr 25.

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Lagförslag om folkpensionering m. m. (Forts.)

Herr Holmberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 1 punkten D, såvitt angår motionerna I: 321 och II: 488, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages.det förslag, som innefattas i punkten C i den av herrar
Holmbäck och Ohlin vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes i enlighet med de yrkanden, som förekommit beträffande
utskottets hemställan, i vad den avsag motionen 1: 324, propositioner, först på
bifall till berörda hemställan samt vidare på bifall till nämnda motion; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet i övrigt i punkten D hemställt.

Da tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Interpellation Herr Wahlund erhöll på begäran ordet och anförde: I § 47, mom 4 folkZjgäng
från ^“dgan föreskrives, att i skoldistrikt med sjuårig skolkurs skolrådet
åttaårig folk- ma’ .r särskilda omständigheter sadant föranleda, kunna under en överskolas
sjunde gangstid av högst fem år, räknat från den sjunde årsklassens inrättande, medlclass.
giva särskild lärjunge rätt att, i den ordning, som omförmäles i samma paragrafs
första moment, avga fran skolan redan efter genomgångna sex årsklasser,
därest lärjungen visar sig hava nöjaktigt inhämtat dessa klassers lärokurser.
Stadgan innehaller däremot inga motsvarande bestämmelser beträffande
skoldistrikt med åttaårig skolkurs.

Om en elev, vilken fyllt 15 år och har godkända betyg, i skoldistrikt med
åttaårig skolkurs begär avgång från sjunde klassen, så skall lian alltså avgå
enligt stadgans § 48. Detta mäste anses vara orimligt. Eleven innehar ett
kunskapsmatt, som i distrikt med sjuklassig folkskola berättigar till avgång
enligt § 47, och betydligt större kunskaper än en elev, som avgår från sjätte
klassen i distrikt med sexårig folkskola.

Det berördia förhållandet är ingalunda oväsentligt. Avgångsbetyg enligt
§ 48 ger en stämpel av bristande begåvning, och betyg enligt § 47'' utgör en
gängse kompetensfordran för statlig tjänst. Jag ifrågasätter det rimliga i
upprätthållandet av dylika kompetensvillkor, men förbigår här detta spörsmål.

Med anledning av vad jag^såiunda anfört hemställer jag örn första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att i § 47 folkskolestadgan intaga övergångsbestämmelser,
tillämpliga för åttaåriga skoldistrikt, motsvarande dem för sjuåriga
skoldistrikt?

Onsdagen den 19 juni 1946 em.

Nr 25.

131

Interpellation ang. rätten till avgång från åttaårig folkskolas sjunde klass.

(Forts.)

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.03 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.