1946. Första kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1946:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 23.

Tisdagen den 11 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni
1945;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;

nr 308, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör;

nr 309, i anledning av Kungl. Majda proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 311, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 313, i anledning av Kungl. Majda proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till riksförsäkringsanstalten m. m.;

nr 316, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning tili Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsakningsfängelse ;

nr 317, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till allmän bostadsräkning m. m.;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor samt
angående provisorisk förbättring av deras löneförmåner;

Forsta hammarens protokoll 1946. Nr SS.

Nr 23.

Tisdagen den 11 juni IDIG.

nr 319, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
310, angående godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsö
verenskommelse.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, statsutskottets utlåtanden och memorial nr
176—191, bevillningsutskottets betänkande nr 37, bankoutskottets utlåtanden
nr 53—55, första lagutskottets utlåtanden nr 36—45, andra lagutskottets utlåtanden
nr 29, 30 och 33—36, jordbruksutskottets utlåtanden nr 62—69 samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 10 och 11.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att statsutskottets utlåtande
nr 180 skulle uppföras näst efter utrikesutskottets utlåtande nr 4 på
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Herr Wistrand väckte en motion, nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 28.

Onsdagen den 12 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetets ordnande meddela,
att arbetsplena med kamrarna komma att hållas nästa lördag, den 15 juni.
Bordläggningsplena anordnas tisdagen den 18 juni. De sista arbetsplena före
midsommaren komma att hållas onsdagen den 19 och, örn så erfordras, torsdagen
den 20 juni. Sedermera hålles intet plenum förrän onsdagen den 26 juni, då
sammanträdena börja kl. 11 förmiddagen. Därefter komma arbetsplena att hållas
så ofta arbetet det kräver.

Justerades protokollen för den 5 och den 7 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Wistrands motion, nr 369, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag m. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpningen av det svensk-engelska
betalningsavtalet av den 6 mars 1945, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 180, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statsbidrag för anordnande av skolmåltider jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 174, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt. utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 mars 1946, föreslagit riksdagen att

1. medgiva, att till kostnaderna för anordnande av skolmåltider och anskaffande
av inventarier för samina ändamål finge utgå statsbidrag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad chefen för ecklesiastikdepartementet i nämnda
statsrådsprotokoll förordat;

2. till Bidrag till anordnande av skolmåltider för budgetåret 1946/47 anvisa
ett förslagsanslag av 3 500 000 kronor;

3. till Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 200 000 kronor;

4. till Kurser för utbildande av personal för skolmåltider för budgetåret
1946/47 anvisa ett reseservationsanslag av 51 000 kronor;

6. medgiva, att den anslagspost till avlöningar åt övrig icke-ordinarie personal,
som kunde komma att uppföras i skolöverstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47, finge för av departementschefen angivna ändamål överskridas
med högst 20 000 kronor.

Äng. statsbidrag
för
anordnande
av skolmåltider.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Enligt vad den kungl, propositionen utvisade hade departementschefen ansett,
att skolmåltiderna i princip borde vara tillgängliga för alla elever; deltagandet
borde dock vara fullt frivilligt. Departementschefen hade emellertid
framhållit, att tekniska förhållanden — framför allt lokalsvårigheter — lade
hinder i vägen för ett omedelbart realiserande av principen örn skolmåltidernas
öppethållande för alla, som önskade deltaga i dem. Med hänsyn härtill hade
departementschefen förordat, att under en övergångstid av fem år deltagandet
i måltiderna skulle begränsas att avse främst de barnkategorier, som funnes
angivna i § 6 av gällande statsbidragskungörelse, d. v. s. barn med lång
skolväg, klena eller sjuka barn, barn från hem med svag ekonomisk ställning
samt barn, vilka eljest icke kunde under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunfct
fullgod måltid i sina hem.

I samband härmed hade utskottet till behandling föreliaft

dels en inom andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. väckt
motion (11:447), i vilken hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 174 måtte besluta

l:o) att nu icke bifalla det av departementschefen framlagda förslaget örn
genomförande under en femårsperiod av för alla barn öppna avgiftsfria, skolfrukostar
i folkskolorna;

2:o) att 1942 års kungörelse angående statsbidrag till skolbarnsbespisning
i folkskolorna skulle i fortsättningen tillämpas, dock med den ändringen att
kommuner, som ville anordna skolbarnsbespisning, skulle oavsett skattetryckets
höjd eller örn arbetslöshet rådde bli berättigade till statsbidrag för av
kommunen lämnade avgiftsfria måltider enligt de grunder, som funnes angivna
å s. 100—101 i propositionen nr 174;

3:o) att godkänna den av departementschefen föreslagna försöksverksamheten
med bespisning i högre skolor; samt

4:o) att i övrigt bevilja de i propositionen för budgetåret 1946/47 begärda
anslagen å tillhopa 3 771 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Pettersson i Dahl och Nilson
i Spånstad väckt motion (II: 443), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. M.aj:ts proposition nr 174 måtte taga hänsyn till vissa i motionen
framförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 447, i vad den skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag,

1. medgiva, att till kostnaderna för anordnande av skolmåltider och anskaffande
av inventarier för samma ändamål finge utgå statsbidrag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen förordat;

2. till Bidrag till anordnande av skolmåltider för budgetåret 1946/47 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 500 000 kronor;

3. till Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider för budgetåret
1946/47 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 200 000
kronor:

4. till Kurser för utbildande av personal för skolmåltider för budgetåret
1946/47 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 51 000 kronor; 5.

medgiva, att anslagsposten till avlöningar åt övrig icke-ordinarie personal
i skolöverstyrelsens avlöningsstat för budgetåret 1946/47 finge för av departementschefen
angivna ändamål överskridas med högst 20 000 kronor;

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

B. att motionen II: 443, i den mån den icke kunde anses besvarad med vad
utskottet förut anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Ragnar Bergh, Staxäng och Sefve, vilka ansett dels att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen visade,
dels ock att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionen II: 447, i vad den skilde sig från Kungl. Maurts förslag,

2. till Bidrag--- 3 500 000 kronor;

3. till Bidrag---- 200 000 kronor.

4. till Kurser---- 51 000 kronor;

5. medgiva, att--- 20 000 kronor;

B. att motionen----åtgärd föranleda.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Jämte ett par andra ledamöter av
denna kammare har jag fogat en reservation till det föreliggande utskottsutlåtandet
örn avgiftsfria skolmåltider. Jag har visserligen inga större förhoppningar
örn att den linje, Som reservanterna förordat, skall vinna allmän anslutning
i kammaren, men eftersom denna fråga inte bara i och för sig är ganska
stor, utan också åtminstone i ett par avseenden erbjuder visst intresse ur allmänpolitiska
synpunkter, må det tillåtas mig att, säga några ord.

Allra först vill jag undanröja ett missförstånd som har uppkommit i fråga
örn den motion i detta ämne som har väckts av herr Skoglund m. fl. i andra
kammaren. Var och en som har läst motionen och den reservation, som vi från
vårt håll ha avlämnat, torde utan vidare vara villig att medge, att man från
reservanternas och motionärernas sida icke reser något motstånd mot en ganska
avsevärd utvidgning av skolmåltiderna. Reservanterna betrakta, det såsom önskvärt,
att varje skolbarn under skoldagen får en ur näringssynpunkt tillfredsställande
måltid. Vi äro lika medvetna som utskottsmajoriteten örn att det finns
ett stort antal ifolkskolebarn på landsbygden, som måste leva på matsäck, och
även vi anse, att en sådan ordning inte är tillfredsställande. Vi äro också liksom
utskottsmajoriteten fullt på det klara med att det finns många hem även i
städer och tätorter, där barnen av olika skäl — hemmets fattigdom, moderns
sjuklighet eller frånvaro från hemmet för förvärvsarbete eller av andra orsaker
— inte få en fullgod måltid under skoldagen. Vi anse att olägenheterna härav
äro så stora, att där hemmen inte kunna ordna med en tillfredsställande måltid
för skolbarnen, bör det allmänna på något sätt träda hjälpande till. Vi vända
oss således icke emot en ganska avsevärd utvidgning av skolmåltiderna. Vad
vi opponera mot är i första hand att man redan nu skall fatta ett principbeslut
örn att alla barn skola erhålla avgiftsfria skolmåltider.

Vi grunda vår mening först och främst därpå, att föredragande departementschefen,
så vitt jag kan se, inte har förebragt hållbara argument för att ett sådant
principbeslut bör fattas redan nu. Departementschefen tänker sig en övergångstid
av fem år, varefter alla folkskolebarn skulle ha tillgång till avgiftsfria
skolmåltider. När jag i propositionen läser vad departementschefen har anfört
till förmån för sin ståndpunkt, kan jag inte komma till annat resultat, än
att herr ecklesiastikministern själv åtminstone indirekt erkänner, att örn man
anlägger behovssynpunkten såsom argument, kan man inte komma fram till de
slutsatser som han har gjort. I propositionen erinras i den delen först om att

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 194fi fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
när skolbarns bespisningen infördes i vårt land med hjälp av statsmedel, syftade
nian till att avhjälpa den värsta näringsbristen för de ekonomiskt sämst
ställda folkskolebarnen. Det erkännes emellertid också i propositionen, att på
grund av den allmänna välståndshöjningen har situationen i näringsavseende
för våra skolbarn starkt förbättrats. Något annat är val heller inte möjligt att
påstå.

Om man söker auktoriteter på detta område till vägledning för sitt omdöme,
måste man tillmäta läkaropinionen ett ganska starkt vitsord. Även läkaropinionen
är ju delad, men från läkarnas sida framhålles rätt allmänt, att man inte
i näringsfysiologiska skäl eller från strängt behovsmässiga utgångspunkter kan
finna full täckning för propositionens förslag. Skolöverläkaren har för sin del
framhållit, att den svenska skolungdomens hälsotillstånd är så gott, att införandet,
av avgiftsfria skolmåltider för alla, Som önska sådana, för närvarande
synes vara endast svagt motiverat ur folkhälsans synpunkt. Skolöverläkaren i
Stockholm intar en motsvarande inställning. Svenska barnläkarförbundet förklarar,
att näringsstandarden bland de svenska skolbarnen inte ger den ringaste
anledning till oro. Sveriges läkarförbund är av den åsikten, att utvidgningen
av de fria skolmåltiderna i den omfattning, som det föreliggande förslaget avser,
inte bör komma till utförande och att det i varje fall inte kan anföras bärande
skäl ur medicinska synpunkter för denna stora utvidgning. Samtidigt
som det i propositionen erkännes, att situationen har blivit betydligt förbättrad,
säger emellertid departementschefen, att en utvidgning av skolmåltiderna är i
högre grad motiverad av andra skäl. Här ansluter ecklesiastikministern till en
synpunkt, som institutet för folkhälsan har tillhandagått med. Departementschefen
framhåller nämligen, att det inte bara är fråga örn att avhjälpa de
värsta näringsbristerna, ulan att man betydligt mer positivt än så bör använda
skolmåltiderna såsom ett medel att överhuvud taget stärka barnens fysik. Det
skälet bör. såvitt jag förstår, tillmätas ganska stor vikt, men så länge man
inte kan påstå och än mindre visa, att alla hem sakna möjlighet att tillgodose
även den synpunkten, räcker inte heller det argumentet som motiv för att alla
barn skola ha tillgång till fria skolmåltider.

För att fylla den lucka i argumenteringen, som sålunda har uppstått, anföras
i propositionen ytterligare två skäl. Departementschefen hänvisar till bristen
på kvinnlig arbetskraft och menar, att skolmåltiderna skulle få stor betydelse
för de hårt arbetsträngda husmödrarna. Han säger också, att skolmåltiderna
till och med skulle ge många husmödrar möjlighet att åtaga sig förvärvsarbete
utom hemmet några timmar örn dagen. Enligt min uppfattning är detta ett
ganska svagt argument. Tänker man till en början på de hem, där barnen på
grund av skolans avlägsenhet från hemmet måste leva på matsäck, kommer ju
arbetskraftsbesparingen för dessa husmödrar att inskränka sig till den tid, som
åtgår för att iordningställa barnens matsäck, och den tiden kan inte sägas vara
särskilt lång. Den ringa tidsbesparingen kan i varje fall inte ge husmödrarna
någon möjlighet att i nämnvärd utsträckning åtaga sig förvärvsarbete utom
hemmet. De ha sannerligen tillräckligt med arbete ändå. För många andra hem
gäller, att det inte tar någon nämnvärd extra tid, om husmodern samtidigt lagar
till mat för t. ex. fem personer i stället för fyra. Någon arbets kraftsbesparing
att tala örn uppstår endast i de fall, då familjemedlemmarna inte äta samtidigt
och det åtgår särskild tid för att hålla maten varm åt skolbarnen.

Jag tror därför inte, att införandet av skolmåltider i nämnvärd grad kommer
att minska behovet av kvinnlig arbetskraft i hemmen. Ser man på detta
problem som en totalitet och besinnar, att skolmåltiderna för sin organisation
i och för sig kräva en myckenhet av kvinnlig arbetskraft, ter det sig åtminstone
för mig närmast på det sättet, att hänsynen till behovet av arbetskraft snarare

OnS''i;igen den 12 juni 1940 fm.

Nr 23.

Arni. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
talar mot förslaget än för detsamma. Jag kan således inte finna, att departementschefens
argumentering i denna del är tillräckligt bärande för att jämte
lians övriga skäl motivera, att de avgiftsfria skolmåltiderna skola stå öppna för
alla barn.

I propositionen anföres vidare, att en av samhället finansierad barnbespisning
skulle bli av stor betydelse då det gäller att utjämna kostnaderna för barnens
vård och fostran. Det förklaras vidare, att införandet av avgiftsfria skolmåltider
är ett för det allmänna relativt billigt sätt att understödja barnfamiljerna. Jag
vet inte, med vilken annan metod herr ecklesiastikministern jämför de fria skolmåltiderna,
när han talar örn att detta är ett relativt billigt sätt att utjämna
barnkostnaderna. Om han tänker på kostnaderna i store för folkhushållet och menar,
att skolmåltiderna skulle bli billigare än motsvarande måltider i hemmen,
tar han säkerligen fel. I hemmen finns det redan förut kök och köksattiralj samt
i regel tillgång till behövlig arbetskraft för matlagningen. Skolmåltiderna däremot
förutsätta i stor utsträckning uppförandet av särskilda lokaler, anskaffande
av utrustning och arbetskraft för matens tillredning och servering, varjämte
det krävs personal för övervakning av det hela.

I detta sammanhang kanske det är lämpligt att påpeka, att jag inte i propositionen
kunnat finna något försök till uppskattning av vad de erforderliga lokalerna
komma att kosta staten och kommunerna. Ingen kan väl dock bestrida, att
det här kommer att röra sig örn mycket stora belopp. Det blir dessutom fråga
om lokaler, som i regel icke kunna användas för andra skoländamål. Lokalerna
för skolbarnsbespisningen komma således att få en mycket ringa utnyttjningstid.
Vad de direkta driftkostnaderna beträffar, har man ju den erfarenheten från
internatskolor, att måltider, som tillagas i internat ingalunda bli billigare än
motsvarande måltider som tillagas i hemmen.

Jag kommer därför till den slutsatsen, att örn man, såsom man bör göra, räknar
med lokalkostnaden, är införandet av fria skolmåltider en relativt dyrbar
metod att utjämna barnkostnaderna. Det är inte direkt utsagt i propositionen,
att departementschefen, när han talar om, att detta skulle vara en relativt billig
metod, har gjort någon jämförelse med t. ex. skatteavdragen. Av naturliga skäl
har inte heller någon jämförelse kunnat göras med de ifrågasatta barnbidragen.
Departementschefen måste därför, så vitt jag förstår, ha gjort en jämförelse
med vad motsvarande måltider skulle kosta i hemmen. Därvidlag pekar enligt
min uppfattnig all erfarenhet i motsatt riktning mot vad departementschefen
här synes vilja göra gällande. Om man således eftersträvar ett relativt billigt
sätt att utjämna barnkostnaderna, förefaller det mig, som örn det vore angeläget
att söka en annan metod, örn man anlägger ekonomiska synpunkter på frågan.

Då jag på detta sätt summerar ihop de argument, som anföras i propositionen,
kommer jag till det resultatet, att en avsevärd utvidgning av skolbarnsbespisningen
är motiverad, men att de skäl, som förebragts av departementschefen,
icke äro tillräckligt bärande för att motivera att vi efter en femårig övergångsperiod
skulle låta de avgiftsfria skolmåltiderna bli tillgängliga för alla barn.
Det förefaller därför, som örn man tills vidare skulle kunna inskränka beslutet
om skolmåltider till att gälla endast barn med lång skolväg, klena eller sjuka
barn, barn från hem nied svag ekonomisk ställning och barn från hem, där de
på grund av moderns sjuklighet eller frånvaro från hemmet för förvärvsarbete
eller av andra skäl icke eljest kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt
fullgod måltid.

Det invändes, att det är svårt att åstadkomma en dylik kategoriklyvning. Jag
kan emellertid inte tänka mig, att ecklesiastikministern skulle anse den svårigheten
oöverkomlig. I propositionen föreslås nämligen, att just dessa kategorier
under övergångstiden främst skola komma i åtnjutande av skolmåltider. Om

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Ane/, statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
problemet att åstadkomma en kategoriklyvning av departementschefen hade ansetts
olösligt, hade han ju inte kunnat föreslå denna begränsning för övergångsperioden.
Erfarenheten har dessutom visat, att det mycket val går att genomföra
en dylik gallring.

Mot mitt resonemang kan invändas, att det inte i propositionen föreslås, att
alla barn skola deltaga i skolmåltiderna, utan blott att skolmåltiderna skola stå
öppna för de barn, som önska deltaga i dem. Jag tror, att vi utan vidare kunna
komma överens om att örn skolmåltiderna komma att stå öppna för alla skolbarn,
så kommer flertalet barn också att deltaga i dem. Mentaliteten blir dess
värre mer och mer sådan, att örn människor kunna få ekonomiska förmåner
på andras bekostnad, utnyttjar man också dessa förmåner. Det finns säkerligen
tyvärr föräldrar, som ge avkall på hemmets primära uppgift att föda,
vårda och fostra de egna barnen.

Reservanterna ha således icke av ecklesiastikministerns argument kunnat bli
övertygade örn att skolmåltiderna efter en övergångsperiod på fem år böra
stå öppna för alla barn. Vi ha även i reservationen anfört en del positiva skäl för
vår ståndpunkt, att man i varje fall bör se tiden an, innan man fattar ett dylikt
principbeslut. Vi ha bl. a. pekat på den tilltagande bristen på kvinnlig arbetskraft
och erinrat om att konkurrensen örn den tillgängliga kvinnliga arbetskraften
skärpes undan för undan. Vi ha vidare påpekat svårigheterna att med
nuvarande brist på byggnadsmaterial och den konkurrens örn byggnadstillstånden,
som är att vänta, kunna ordna lokalfrågan på ett tillfredsställande sätt,
örn det nu kommer att bli en våldsam ansvällning av skolbarnsbespisningen. Vi
ha även fäst uppmärksamheten på att den förestående förändrade kommunindelningen
rent organisatoriskt kommer att medföra förändringar, som det hade varit
angeläget att också beakta. Det förefaller mig, som om inte minst erfarenheterna
från folktandvården borde ha lärt oss. att man i fråga om sådana här
reformer bör intaga en försiktigare hållning. Även i fråga om folktandvården
yxade man ju till en vid ram, men den beslutade organisationen har i stor utsträckning
blivit en besvikelse. Ramen har helt enkelt inte kunnat fyllas, vare
sig kvantitativt eller kvalitativt. Reservanterna anse, att man även i fråga om
skolbarnsbespisningen bör avvakta erfarenheterna ännu några år, innan man beslutar
en sådan utvidgning som den. som nu föreslås skall komma till stånd
efter en femårig övergångstid. Man bör enligt reservanternas uppfattning bida
ännu en tid. innan man fattar ett principbeslut om denna reform.

Även departementschefen själv synes räkna med att det under den femåriga
övergångstiden kommer att uppstå vissa svårigheter att ordna skolbarnsbespisningen.
Detta framgår av att han ställer i utsikt, att övergångstidens längd kan
tas under förnyad omprövning, varjämte han tänker sig, att skolöverstyrelsen
skall få rätt att dispensvägen förlänga övergångstiden i enskilda fall. Riksdagen
föreslås således här besluta en reform, örn vars genomförbarhet förslagsställaren
själv är tveksam. Även om man anser, att en sådan ståndpunkt är både
försvarlig och förklarlig ifrån en energisk departementschefs sida, förefaller
den vara oacceptabel för riksdagen. Reformer bara på papperet äro inga goda
reformer. Jag har också redan påpekat, att riksdagen för ögonblicket saknar
varje möjlighet att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna
reformen, särskilt då i fråga örn lokalkostnaderna. Propositionen innebär därför,
att riksdagen i själva verket skulle ge Kungl. Majit en ganska vid finansfullmakt.
Det kommer att bero på Kungl. Maj :ts avgörande, inte bara hur stor
den sammanlagda utgiftssumman kommer att bli, utan även hur snart lokalkostnaderna
komma att inträda. Jag anser, att en dylik ordning icke överensstämmer
med riksdagens ställning i vårt statsliv. Det är riksdagen, som beslutar
statens utgifter och bär ansvaret för skatterna. Följaktligen bör man också

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
kräva, att riksdagen, när den beslutar en utgift, skall veta, till vilka ekonomiska
konsekvenser beslutet i fråga leder. Här är det inte bara fråga om de 60 miljoner
kronor, som driftskostnaderna uppskattas till, utan också örn sannolikt mycket
betydande lokalkostnader, om vilka riksdagen för närvarande saknar varje

uppgift. -po

Synpunkten örn riksdagens ekonomiska prövningsrätt synes mig ha fatt en
särskild aktualitet på grund av ett intermezzo i andra kammaren förra veckan,
då finansministern allvarligt varnade för en utgift, som hade föreslagits, motionsledes.
Jag bortser i detta sammanhang från att det då liksom vid tidigare
tillfällen föreföll, som örn finansministerns hämningar framför allt skulle.göra
sig gällande när det gäller utgifter på produktionssidan, medan vi märka mindre
av dessa hämningar då det är fråga örn utgifter pa konsumtionssidan. Jag
fäster mig särskilt vid det resonemang, som finansministern förde i andra
kammaren, då han varnade för att örn riksdagen beslutade denna utgift — det
rörde sig örn inte fullt två miljoner kronor —. skulle man behöva .befara antingen
underbalansering av budgeten eller höjd statsskatt. Det finns enligt
detta resonemang således mycket litet utrymme för riksdagens egen initiativkraft.
Situationen kan karakteriseras på det sättet, att regeringen med ohilda
ögon ser, örn det göres någon prutning på vad den själv har föreslagit-, men med
minst lika oblida ögon ser, örn riksdagen själv av eget initiativ beslutar några

utgifter. .

Om riksdagen inskränker sin roll till att lyssna till husbondens rost och
att blott votera efter regeringens rekommendationer, betyder detta naturligtvis,
att riksdagens ställning i statslivet blir en helt annan än vad den är avsedd
att vara.

Finansministern ansåg vid sitt framträdande i andra kammaren i torra veckan,
att vårt finansiella läge var mycket ansträngt. Den gången rörde det
sig emellertid blott örn en utgift på inte fullt två miljoner kronor. Här är det
fråga örn en utgift på 60 miljoner kronor för staten och kommunerna, vartill
kommer lokalkostnader, örn vilkas storlek vi sakna varje uppgift. Jag
förutsätter givetvis, att ett övervägande har skett, inom. regeringen, innan
den föreliggande propositionen framlagts, och att finansministern därvid ansett
sig kunna acceptera dessa utgifter. Jag kan dock inte första, hur det varit
möjligt att göra ett dylikt ekonomiskt övervägande, då nian ju inte vet, vilka
belopp det här kommer att röra sig om. Den praktiska slutsatsen av. intermezzot
i andra kammaren måste bli, att om det utan underbalansering av
budgeten eller nya skattehöjningar skall finnas något utrymme för riksdagens
egen initiativkraft på utgiftssidan, måste riksdagen vara desto angelägnare
att ge akt på de utgifter, som regeringen föreslår, och därvidlag göra erforderliga
prutningar, så att det kan bli något utrymme över för riksdagens egna
initiativ.

Det kan visserligen invändas, att reservanterna inte lia föreslagit någon
prutning av här ifrågasatta belopp. Orsaken härtill är, att det för ögonblicket
är fråga örn relativt blygsamma belopp. Men reformen kommer ju att medföra
en stark ökning av utgifterna inom en mycket kort tid, och vi ha, som
sagt, inga möjligheter att överblicka omfattningen av denna utgiftsökning.
Det förefaller mig, som om även den ansträngda ekonomiska situationen borde
utgöra ett argument för att vi till en början böra nöja oss med. att låta
de fria skolmåltiderna omfatta blott de barnkategorier, som jag tidigare angivit,
och att frågan örn ytterligare utvidgning av skolbarnsbespisningen bör
ställas på framtiden. Det synes mig, som örn vi kunna dra den lärdomen av
vad som hände i andra kammaren häromdagen, att finansministern har presterat
ett extra argument för denna i och för sig riktiga ståndpunkt.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Om vi pröva oss fram ytterligare några år, komma de praktiska svårigheterna
för reformens genomförande att bli mindre. Det kommer att bli lättare
att ordna lokalfrågan, och även arbetskraftsproblemet kommer sannolikt
att bli mindre svårbemästrat. I fråga örn lokalerna har invänts, att skoldistrikten
i varje fall måste anskaffa lokaler för skolbarnsbespisning och att det
därvid ofta är likgiltigt, om det är få eller många barn som äro med i skolbarnsbespisningen.
Det må gälla i en del fall, men över lag kan man väl säga,
att om lokalerna skola göras så stora, att alla barn kunna deltaga i skolmåltiderna,
kommer detta att medföra en betydande höjning av lokalkostnaderna.

Det förklaras vidare, att skoldistrikten redan nu böra få veta, hur de skola
planera sina skolbyggnader. Mot detta argument anföra reservanterna att
man genom ett förhastat beslut kan komma att riskera, att dessa lokaler liksom
lokalerna för folktandvården i stor utsträckning komma att stå oanvända
eller otillräckligt utnyttjade på grund av att man inte kan tillgodose personalbehovet.

Vi böra därför, upprepar jag, tills vidare nöja oss med att låta de barnkategorier,
som ecklesiastikministern själv förordar skola komma i åtnjutande
av skolmåltider under den femåriga övergångsperioden, få denna förmån och
sedan ställa ytterligare utvidgningar på framtiden. Då kunna vi säkerligen
lättare bemästra de svårigheter i fråga om arbetskraftsbrist och materialbrist,
som vi måste räkna mech Reservanterna anse sig ha förebragt goda skäl för
att riksdagen inte nu bör hasta åstad och fatta ett beslut, som det sedan kan
bli svårt att omsätta i praktiken.

Jag kommer härefter till den intrikata frågan, huruvida skolmåltiderna
skola vara_ avgiftsfria för alla barn eller inte. På den punkten är, som bekant,
opinionen i landet delad. 45 procent av skolstyrelserna ha menat, att måltiderna
böra vara avgiftsfria, 37 procent av skolstyrelserna ha ansett, att de föräldrar.
som kunna betala, skola göra det. De återstående 18 procenten av skolstyrelserna
ha enligt befolkningsutredningens redovisning inte gett någon mening
till känna.

Det är ganska naturligt, att opinionen reagerat olika i denna sak. För min
del anser jag det vara en ganska sund inställning, att föräldrar skola bekosta
sina barns uppehälle, i den mån de kunna. Men jag erkänner också, att en
gallring i ekonomiskt avseende från skolstyrelsernas sida blir ganska besvärlig.
och därför lia vi reservanter pekat på ett sätt att komma ifrån dessa svårigheter
och i det sammanhanget hänvisat till kommunernas självbestämningsrätt.
Det är inte så, att den utgift, som här föreslås, allenast faller på staten;
i en del och i många skoldistrikt faller den största delen av kostnaden på
skoldistrikten. Det vore väl ända ganska rimligt, örn kommunerna finge besluta
över sina egna utgifter på det sättet, att de åtminstone finge avgöra,
om de vilja skaffa sig täckning för kommunens egna utgifter. Jag vet mycket
väl. att det finns ett flertal områden, där riksdagen beslutar utgifter, som
kommunernas medlemmar få betala. Men det har hittills inte rört sig örn så
pass för hemmen primära uppgifter som att sörja för barnens föda och kläder
m. m.

Just med hänvisning till kommunernas självbestämningsrätt, då det rör sig
örn deras egna pengar, lia vi alltså menat, att eftersom opinionen är delad —
elen är till och med delad inom olika områden av landet., så att man i vissa
sådana kan finna en övervägande opinion för den ena uppfattningen och i
andra en övervägande opinion för den andra uppfattningen — vore det rimligt,
att kommunerna själva, när det rör sig örn deras egna pengar, borde få
avgöra, örn de skola skaffa sig täckning eller icke i form av måltidsavgifter.

Detta är, herr talman, det huvudsakliga innehållet i reservationen. Vi gå

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
positivt in för en avsevärd utvidgning. Vi peka på att man inte har kunnat,
såvitt jag förstår, förebringa hållbara argument för att redan nu besluta, att
dessa måltider skola stå öppna för alla skolbarn. Vi veta allesamman vilket
även departementschefen erkänner, att det är tveksamt, huruvida beslutet kan
förverkligas inom den avsedda tiden. Av dessa skäl förefaller det mig vara
riktigare, både med hänsyn till vanlig försiktighet och med hänsyn till riksdagens
skyldighet och rättighet att få överblicka åtminstone de ekonomiska
verkningarna av sina beslut, att för dagen nöja sig med att låta beslutet gälla
de kategorier, som jag nyss nämnde, alltså barn med lång skolväg och barn
från ekonomiskt svagt ställda hem. klena och sjuka barn och barn ifrån hem,
där modern är ute på förvärvsarbete eller av andra skäl inte kan se till, att
barnen få lagad mat. och att man avvaktar de närmaste årens erfarenheter,
innan man går ytterligare ett steg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till deli vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr statsrådet Erlander: Jag ber först, herr talman, att få uttrycka min
tillfredsställelse över att denna stora och, som jag hoppas, för hundratusentals
hem betydelsefulla reform nu kan genomföras under så stor enighet i uppfattningarna
som ändå blir fallet. Enigheten föreföll mig vara så stor, att jag trodde
mig icke behöva principiellt motivera, varför jag anser att denna reform
är så betydelsefull. Här samverka de sociala, de medicinska, de pedagogiska
och de befolkningspolitiska motiven på ett alldeles sällsynt sätt och ge anvisningar
örn, efter vilka linjer denna fråga rimligtvis bör lösas.

Örn jag får begagna tillfället att på en punkt uttrycka en speciell glädje, är
det över att det förslag till statsbidragssystem, som befolkningsutredningen
på sin tid och sedermera Kungl. Majit framlagt, har vunnit, såvitt man nu kan
se, enhällig anslutning. Jag tror att vi få vänja oss vid att på skolans område
utgifterna böra bäras likformigt per skattekrona i de fattigare som i de
rikare kommunerna. Det förekom någon opposition, då regeringen lade fram
ett likartat förslag i fråga örn skolbyggnaderna. Det gläder mig nu, att denna
princip har kunnat så snabbt vinna enhällig anslutning, när det gäller en
fråga, som i det långa loppet kommer att innebära större utgifter än kostnaderna
för skolbyggena, vilka dock äro engångsutgifter, som en kommun
kanske bara en enda gång under sitt liv har anledning att göra.

Jag hade, som sagt, trott att jag efter dessa deklarationer skulle kunna ganska
snabbt avfärda reservationen. När man läser den, får man nämligen närmast
det intrycket, att den till en början inte är något annat än ett instämmande
i och ett understrykande av föredragande departementschefens uppfattning.
Men, när jag suttit och lyssnat till den, som här företräder reservanterna,
herr Bergh, har jag funnit, att jag tyvärr måste ta upp kammarens tid med ett
bemötande av hans tankegångar, som inte riktigt överensstämma med Jern,
som äro uttryckta i reservationen. Det verkar nämligen, som örn det för herr
Bergh icke är fråga örn ett mer oller mindre tillfälligt uppskov, utan att han
har en principiellt annan uppfattning örn skolmåltidernas betydelse än den, som
präglar den kungl, propositionen och utskottets utlåtande och, vill jag säga,
även den, som präglar reservanternas skrivsätt.

Herr Bergh tar upp en diskussion om huruvida man behöver utvidga skolmåltiderna
i så stor utsträckning som departementschefen anser, och han hänvisar
till vad läkaropinionen på denna punkt har anfört. Ja, herr Bergh vet
lika väl som jag, att läkaropinionen i denna fråga är utomordentligt splittrad.
Det är riktigt, att de läkare, vilka lian åberopat, lia den uppfattningen, att det
av medicinska skäl inte finns någon fara på taket, men jag skulle kunna

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
åberopa andra, t. ex. förste provinsialläkaren i Värmlands län. Om man läser
hans yttrande, blir nian inte lugn, förrän man får denna reform i hamn. Om
vi läsa vad den, som har undersökt tuberkulosförhållandena i Blekinge län, doktor
Levin, har att anföra i en uppsats, som publicerats bland annat i Nationalföreningens
mot tuberkulosen tidskrift, tror jag också man måste säga, att det
här finns allvarliga brister i barnens uppfödning, som skolöverläkaren tydligen
inte har tillräckligt observerat, dag vill vidare fästa uppmärksamheten på att i
Socialmedicinsk tidskrift, återfinnes i ett av de senaste numren en artikel av
provinsialläkare Myrgård, som jag ord för ord kunde lia tagit till departementschefsanförande
i den proposition, som nu är föremål för kammarens debatt.
Man kan alltså icke, herr talman, tala örn en läkaropinion, som förklarar
att allting är väl beställt för Sveriges skolbarn, dag har här tagit
fram tre framstående läkarrepresentanter, auktoriteter inom sina områden,
som ha en annan uppfattning än de auktoriteter, som herr Bergh har anfört.

Flen- Bergh uppehöll sig dessutom mycket vid arbetskraftsproblemet, som
han ansåg att departementschefen delvis hade viftat bort och delvis hade missuppfattat,
när departementschefen förklarar, att skolmåltidernas införande
skulle betyda en lättnad för husmödrarna. Han anförde sorn exempel alla de
barn, vilka ha matsäck med sig i skolan, och sade. att för dem betyder den
lättnad, som uppstår, intet annat än att husmodern slipper laga i ordning
smörgasarna. Men, herr Bergh, dessa barn komma väl någon gång hem från
skolan. De komma hem vid 3—4-tiden och husmodem måste då avbryta, det
arbete hon håller på med och ge dem mat.

Jag trodde verkligen inte, att det skulle finnas någon kammarledamot, som
på denna punkt kunde ha någon annan uppfattning, än att skolmåltidernas införande
betyder en väsentlig lättnad i husmödrarnas arbetsbörda. Hur denna lättnad
sedan användes, veta vi inte. En stor del av husmödrarna kanske begagnar
sig av denna lättnad till att ta anställning, korttidsarbete inom industrien,
inom sjukvård, kanske som hembiträden, som hemassistenter. Det torde
icke vara herr Bergh obekant, att skolmåltiderna i de krigförande länderna
lia genomförts i rekordsnabb takt. Varför? Jo, för att lätta läget på den kvinnliga
arbetsmarknaden, därför att de lösgöra arbetskraft i hemmen. Hemmens
kvinnor få därigenom möjlighet att välja, örn de antingen vilja ha denna lättnad
i sin arbetsbörda eller örn de vilja ta anställning'' utanför hemmet.

Jag hade för en tid sedan tillfälle att diskutera med ett annat lands undervisningsminister
hans lands genomförande av de fria skolmåltiderna. Då jag
frågade honom, hur lång tid det tog att genomföra detta, svarade han, att
det tog två år. Jag säde: »Vi tycka att det är förfärligt snabbt att genomföra
denna sak på två år. Varför var det så bråttom?» Han svarade: »Arbetsmarknaden
krävde den kvinnliga arbetskraftens mobilisering.» Jag önskar, herr
talman, att vi aldrig skola komma i den situationen, att vi på detta sätt måste
mobilisera den kvinnliga arbetskraften, men bara denna, replik från detta
främmande lands undervisningsminister torde visa, hur ihålig herr Berghs argumentation
är.

Herr Bergh uppehöll sig dessutom mycket vid att lokalfrågorna voro bristfälligt
utredda. Vi ha inte någon anledning att se för mörkt på lokalfrågorna.
Vi ha för närvarande skolmåltider med en anslutning av 80, 90 och ibland 100
procent i landets allra fattigaste kommuner, vilka ha gått i land med att klara
sina skolmåltidslokaler. Jag tror att man kan resa genom Västernorrlands län
och i kommun efter kommun se, att det är oerhört överdrivet, när man här blåser
upp skolmåltidslokalfrågan till en första klassens statsfinansiell fråga.

Men det är inte riktigt, att icke regeringen har ägnat uppmärksamhet åt

Onsdagen deli 12 juni 194G fm.

Nr 23.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
skolmåltidslokalf rågan. Det Ilar utarbetats en rad skisser och förslag till, som
jag hoppas, praktiska oell kloka lösningar i fråga om både lokaler och inventarier.
Dessa förslag ha varit underkastade en omfattande remissbehandling,
och så snart tiden det medger, kommer skolöverstyrelsen att ge ut anvisningar,
som man tror att kommunerna komma att ha glädje av.

Jag tror att riksdagen vet ganska väl vad den här gör. Det finns tillräckligt
med erfaret kommunalfolk här, för att de skola veta vad de göra, örn de besluta
en reform, vilken inte har större ekonomiska konsekvenser än dem, som
nu herr Bergh uppehöll sig så utförligt vid, da det gällde lokalfragorna.

Hans argumentation föranledde mig att tro att det är en principiell skillnad
mellan departementschefens ställningstagande och hans eget. eftersom
dessa argument ju otvivelaktigt alltid komma att existera. Jag trodde faktiskt
att det låg till så, att den enda skiljaktighet, sorn fanns mellan departementschefen
och reservanterna, uteslutande gällde frågan örn tidpunkten för
reformens genomförande. Det var vad jag läste ut ur reservationen. Men nu
måste jag fråga reservanterna: mena verkligen reservanterna, att det skulle
vara en klok politik att lämna kommunerna i ovisshet örn efter vilka linjer
skolmåltidsf rågan skall ordnas? Mena verkligen, reservanterna, att det, när vi
nu skola gå till ett omfattande bygge av skollokaler — i kommun efter kommun
ligga planer färdiga att realiseras, och planer hålla på att utarbetas
skulle vara en klok politik av statsmakterna att säga, att det kan hända, att
det skall bli skolmåltider någon gång i framtiden och att dessa, kanske bil
öppna för alla, men att man, inte vill ta position i dag? Är det inte rimligaie
att säga: »Vi ta i dag position till hur skolmåltiderna skola vara organiserade,
vi bestämma oss för vilket antal barn som skall vara med örn skolmåltiderna,
men sedan tillmäta vi en relativt lång övergångstid, för att kommunerna
skola hinna anpassa sig.» Det är väl ett besked, som kommunerna förstå,
ett besked, sorn ger dem vägledning för deras arbete. Skulle man tolja
reservanternas och herr Berghs mening, skulle man alitsa lämna kommunerna
i full ovisshet örn hur den framtida skolmåltidspolitiken skulle se ut. Jag
tror att det skulle vara en ytterligt oklok metod.

Herr Bergh talade örn, att opinionen är så delad, att riksdagen^ inte bor
böja sig för ett diktat ifrån regeringens'' sida. Jag Ilar aldrig haft några cliktatorspretentioner,
och det vare mig fjärran att göra gällande att icke riksdagen
skulle begagna sitt sunda förnuft vid bedömandet av denna proposition
liksom vid bedömandet av alla Kungl. Maj:ts förslag. Kommer riksdagen till
deli uppfattningen, att detta är ett dumt förslag, skall riksdagen naturligtvis
kasta förslaget, men örn den anser, att det är ett riktigt förslag, kan jag inte
förstå, varför man skulle vara rädd för att ge sin anslutning till departementschefens
ställningstagande. .

Det förhåller sig ju så, att opinionen i denna fråga visserligen har varit
delad; när befolkningsutredningen frågade kommunerna, örn de ville ha sko -måltiderna öppna för alla, svarade, mycket riktigt, 37 procent av skolstyrelserna
att de inte ville det. De tyckte att måltiderna skulle vara avglitsbelagda.
37 procent äi< ingen majoritet, men det är ju rätt mångå. Det fällde
emellertid en helt ny tanke, och vi hade fragat på ett ganska brutalt satt ty
vi hade frågat så här: »Anse ni, att skolmåltiderna skola gratis sta öppna ior
alla?» Detta var inte någon smidig och mjuk formulering och kommunernas
reaktion blev en helt annan, när förslaget låg1 på bordet Det kanske kan intressera
kammarens ledamöter att höra, hur denna »delade» kommunopinion

"“GOT” kommuner över hela landet lia hörts. Dessa kommuner liro utvalda av
länsstyrelserna, bland vilka många lia varit tveksamma, varför det bakom

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
detta inte kail sagås lia legat någon vilja att få fram kommuner, som skulle
tillstj7rka förslaget. Av dessa 607 kommuner lia 492 kommuner tillstyrkt förslaget
i den utformning som det nu huvudsakligen har, d. v. s. 81 procent.
Herr Bergh kanske känner till ett län, som heter Norrbottens län. Där äro 23
kommuner hörda; 23 kommuner lia tillstyrkt förslaget. I Västerbottens län
äro 17 kommuner hörda; 16 lia tillstyrkt förslaget. 1 Jämtlands län äro 22
kommuner hörda, och 20 kommuner lia tillstyrkt. I Västernorrlands län —
det län, som har den största erfarenheten i fråga örn skolmåltider i detta
land — äro 29 kommuner hörda, och 29 kommuner ha tillstyrkt. I Gävleborgs
län äro 17 kommuner hörda, varav 16 ha tillstyrkt. I Kopparbergs län äro
20 kommuner hörda, och 18 ha tillstyrkt. I Örebro län äro 27 kommuner hörda,
och 21 ha tillstyrkt. I Västmanlands län äro 29 kommuner hörda, och 24
Ira tillstyrkt. I Värmlands län äro 24 kommuner hörda, 21 kommuner lia tillstyrkt.
I Skaraborgs län — vilket kanske är det län, där någon större meningsskiljaktighet
förekommer — är det av 24 hörda kommuner inte mindre
än 6, som man har lyckats'' mobilisera på herr Berghs linje, och i Kristianstads
län är det 7 av 27 hörda — alltså ungefär lika många i dessa båda län —
som ha avstyrkt. I Malmöhus län är det av 25 hörda kommuner 18 kommuner
som ha tillstyrkt.

Herr talman! Jag har velat lämna dessa siffror för att åtminstone göra
klart för kammaren, att man inte gör någon större kränkning av kommunernas
självbestämmanderätt, örn man följer Kungl. Maj:ts förslag, eftersom den
alldeles övervägande delen av landets kommuner står på samma linje som
Kungl. Maj:ts förslag.

Den grupp av kommuner, som har en annan mening, utgör cirka 20 procent.
Kap det då, herr talman, vara rimligt att för deras skull möjliggöra uttagandet
av avgifter, som inte komma att tillämpas i andra delar av landet? Kan
det, herr talman, vara en rimlig politik, att man i vissa kommuner, där man
kanske inte har full förståelse för denna nya reform, under en tid tar ut
avgifter, medan man i praktiskt taget varje industrikommun helt enkelt befriar
alla från avgifter och drar till sig statsbidraget?

Jag tror, att då det är en så kraftig uppslutning kring den linje, som
Kungl. Maj :t företrätt, skulle det vara ganska besynnerligt att här splittra
och låta somliga barn få komma i åtnjutande av en förmån, en favör, som man
i andra och ett fåtal kommuner skulle förvägra dem.

Jag skall inte uppta tiden längre. Jag vill bara lia sagt detta, för att det
skall vara klart, att det icke förhåller sig så, att Kungl. Majlis och utskottets
förslag är ett dåligt uppbyggt förslag, som det skulle vara lätt för reservanterna
att skjuta sönder. Det är tvärtom så, att det förefaller enligt min mening nästan
obegripligt, hur reservanternas linje skulle kunna realiseras. Och jag vill,
herr talman, sluta med att säga, att när det gäller frågan, örn man skall tilllämpa
avgift eller icke avgift vid våra skolmåltider, kan det väl hända att man
kan klara denna behovsprövning något så när, men nog är det besynnerligt, att
ett parti som högerpartiet, vilket säger sig så energiskt gå emot behovsprövningen
inom socialpolitiken, väljer ut ett för behovsprövning så olämpligt område
som skolan. Jag har själv haft tillfälle att konstatera, vilket instrument
skolan kan vara för att hos barnen inprägla klassmotsättning och klassmedvetande.
Det är inte så roligt, när barnen komma hem och tala örn »de fattiga
barnen» och »de rika barnen». Jag höll på att säga, att de fattiga barnen klara
sig nog, men det är värre för dem, som räkna sig till de rika barnen och som
i skolan få inpräglat, att- de tillhöra ett slags privilegierad grupp i samhället —
de barnen komma att få möta många bekymmer och många svårigheter i fram -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
tiden. Det kail icke vara rimligt, att man i skolan använder en behovsprövning,
som man på andra områden är beredd att slopa.

Jag tror därför, att det, vilken mening man än Ilar örn övergångstiden oell
om svårigheterna att realisera förslaget nu etc., skulle på den punkten vara
ytterst olyckligt, örn reservanternas linje vunne kammarens bifall.

Herr Bergh, Hagnar, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är på ett pär punkter, som jag i ett kort genmäle vill konstatera,
att när herr statsrådet nyss sökte bemöta mitt inlägg, så bemötte han vad som
icke sagts.

När det gäller arbetskraftsproblemet, var det till en början fråga örn lantbrukarhemmen,
och mot min invändning, att där föga arbetskraft skulle sparas,
frågade ecklesiastikministern, örn dessa barn, som hade matsäck, inte skulle
få mat, då de komma hem. Jag vill fråga herr ecklesiastikministern: skola de
inte få mat, när de komma hem från skolan, vare sig de få skolmåltid eller
icke? Hans replik går, såvitt jag förstår, på sidan av vad som sagts.

När jag vidare påstår, att det saknas beräkningar rörande lokalkostnaderna,
svarar ecklesiastikministern med en hänvisning till att man håller på att utarbeta
en broschyr med planer, skisser, inventarieförteckningar o. s. v. för
att visa, hur dessa lokaler böra byggas. Det var inte fråga örn den saken, utan
vad jag efterlyste var kostnadsberäkningar för dessa lokaler.

Vidare sattes det i fråga, örn min mening överensstämmer med de övriga
reservanternas, när jag resonerar som jag gör. Jag har anfört en råd skäl, som
tala för att man icke nu bör fatta beslut örn att alla barn skola få tillgång till
dessa skolmåltider, utan att man på den punkten bör avbida. Till stöd för min
uppfattning har jag dels anfört principiella synpunkter, dels hänvisat till propositionens
svaga motivering för att skolmåltiderna skola ges gratis till alla
barn och dels pekat på de praktiska svårigheterna. Meningsskiljaktigheten mellan
oss och utskottet är för ögonblicket den att vi vilja ställa den frågan öppen,
huruvida i framtiden alla barn skola få vara med eller inte.

Vidare åberopar ecklesiastikministern som stöd för sin uppfattning i denna
fråga, att så och så många av de tillfrågade kommunalfullmäktige- och stadsfullmä.
ktigeförsamlingarna svarat det och det. Jag trodde, att det var bekant
på regeringshåll, att. de remissvar, som man numera får från kommunerna, på
grund av den i regel knappt utmätta tiden icke alltid kunna vara uttryck för
den kommunala förvaltningens mening. Om ecklesiastikministern skulle gå ut
i landet och fråga folk, är jag övertygad örn att han skulle finna en stark folkopinion
för den meningen, att föräldrarna fortfarande, i den mån de kunna,
böra ge sina barn föda och kläder.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! dag skall inte taga upp någon mera
ingående diskussion med den siste talaren om värdet av de kommunala remisssvaren.
Men jag har också en kommunal erfarenhet bakom mig, och jag kan
försäkra att vi fäste stor vikt vid vad vi skrevo, när vi svarade på remisser.
Och så bråttom kunna väl inte kommunerna ha vid remissvarens avfattande, att
de inte kunna .svara ja eller nej på enl sådan fråga som den, om de vilja ha fria
skolmåltider. Att försöka bagatellisera den kolossala övervikten för ett förslag
i enlighet med Kungl. Majlis linje genom en sådan argumentation, tycker jag
närmast är en förolämpning mot våra kommunalmän.

Jag skulle dessutom vilja inkassera den vinsten, att herr Bergh i sitt andra
anförande säger, att vad det nu gäller är att bestämma tidpunkten. I så fall
hade man ju inte behövt föra alla dessa resonemanger örn skolmåltidernas risker

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
med hänsyn till bristen på arbetskraft och deras betydelselöshet ur medicinska
synpunkter, och jag hade sluppit att upptaga kammarens tid under 15 ä 20
minuter med ett bemötande. Men herr Bergh gjorde ju i sitt första anförande en
principiell uppläggning, och därför kunde jag inte tänka mig annat än att det
var meningen att resa ett motstånd, som icke bara dikterades av dagens situation.

Beträffande dagens situation äro vi ju ense om att materialbristen och andra
förhållanden göra, att man får gå fram med stor varsamhet. Men vad jag vill
fråga reservanterna och fortfarande icke fått något svar på är detta: kan det
vara rimligt att lämna kommunerna i ovisshet örn efter vilka linjer denna fråga
i framtiden skall lösas? Vad Kungl. Majit och utskottsmajorBeten föreslå är
ju ingenting annat än att riksdagen skall fatta ett beslut av den innebörden,
att när det finns tekniska förutsättningar — om fem, sex eller sju år; det får
riksdagen i sinom tid ta ställning till — skall det ordnas med avgiftsfria
skolmåltider för alla barn, som önska deltaga i dem. Det är den frågan vi nu
skola taga ställning till, och jag vill än en gång upprepa den fråga, som jag
inte har fått svar på: är det rimligt att man icke upplyser kommunerna örn hur
den frågan skall lösas en gång i framtiden? Skola vi sätta i gång med skolbyggen
ute i distrikten utan att kunna taga hänsyn till behovet av skolmåltidslokaler? Ordet

lämnades ånyo för kort genmäle till herr Bergh, Ragnar, som nu anförde:
Reservanterna skilja sig från utskottsmajoriteten i fråga örn dessa skolmåltider
bland annat och framför allt däri, att reservanterna icke anse, att en
tillräcklig utredning förebragts, för att man redan nu skall kunna bedöma,
huruvida skolmåltiderna böra vara tillgängliga för alla.

Beträffande den andra frågan, huruvida inte kommunerna böra få besked
örn hur de skola ordna med sina bespisningslokaler, vill jag upprepa vad jag
redan har sagt: det är önskligt, att de så få, men vi ha litet varstans här i
landet tandvårdslokaler som stå tomma, därför att de inte kunnat förses med
personal och användas för avsett ändamål. Vi räkna med att motsvarande läge
här kan komma att inträda, bland annat på grund av bristen på arbetskraft,
och vi anse, att man i den situationen får väga den ena olägenheten mot den
andra.

Herr Lindén: Herr talman! Det var med en allt mer stigande förvåning jag
hörde herr Ragnar Berghs anförande. Den principiella inställning, som där
kom till uttryck, skall jag inte uppehålla mig närmare vid efter det anförande,
som ecklesiastikministern redan har hållit, Men mycket förvånade mig det
förhållandet, att en skolman i herr Berghs ställning ser på skolmåltiderna på
det sätt, som han här gav till känna. Detta förmår mig, herr talman, att försöka
passa in det förslag örn skolmåltider, som i dag föreligger, i sitt större
sammanhang.

Skolans huvuduppgift är givetvis att meddela kunskaper, men parallellt
med den uppgiften, herr Bergh, löper skolans hälsovårdande och sociala verksamhet.
Denna verksamhet har så småningom sprungit fram ur omständigheter,
som lia redovisats av den svenska lärarkåren. Den moderna skolans socialpedagogiska
anordningar ha framgått — det bör man kunna komma ihåg
— dels ur skolans egna erfarenheter och därav betingade önskemål och dels
även ur det faktum, att skolan har visat sig vara ett utmärkt instrument i
den svenska socialvårdens tjänst.

Om jag lägger detta till grund för ett vidare resonemang, skulle jag till
herr Bergh i hans egenskap av skolman vilja ställa den frågan: vad kostar

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
undervisningen av ett folkskolebarn per år, om man slår ut det allmännas totala
kostnader för folkundervisningen på antalet elever? Jag tror att man kan
ange kostnaden till ungefär 500 kronor per år och barn. Då ställer jag en ny
fråga: vilken garanti har samhället egentligen hittills haft för att de 500 kronor,
som ett skolbarn årligen kostar, verkligen ha kommit till hundraprocentig
nytta och givit fullgod valuta? Som landsbygdslärare har jag lärt mig inse,
att sjuka, trötta, hungriga bristnärda barn inte äro så receptiva, att läraren
med fullt fog kan säga sig, att dessa lärjungar lia tillgodogjort sig den »visdom»
och den undervisning han låtit komma dem till del. Sådana barn äro på
grund av sitt allmäntillstånd oförmögna att följa med och intressera sig för
undervisningen, varför den inte leder till det resultat, som man annars skulle
kunna förvänta. Det är min erfarenhet, och den bestyrkes av hela den erfarenhet,
som finnes hopad i Sveriges lärarorganisationer och som har kommit
dessa lärarorganisationer att utan någon som helst gensaga tacka ja till Kungl.
Maj:ts förslag.

Den, som följt med skolväsendets utveckling här i landet, har dessutom lärt
sig en annan sak, nämligen att allt det, som vi nu kalla för social-pedogogiska
anordningar och som vi numera betrakta såsom en helt naturlig del av
skolans verksamhet — jag tänker på åtgärder beträffande såväl den personliga
hygienen som läkarvården, skoltandvården, tuberkulos vår den, sommarkoloniverksamheten
o. s. v. — har sprungit fram ur skolan själv via kommuner
och landsting och först så småningom accepterats av staten. Lär man
sig inse, att alla dessa socialpedagogiska anordningar, tagnia var och en för
sig, inte äro tillräckliga, utan få sin verkligt stora betydelse endast i samband
med alla övriga åtgärder, så har man också förstått, att man endast
genom dessa åtgärder sammantagna klart och hundraprocentigt kan nå syftet
med skolans undervisande och fostrande verksamhet.

Skolan är således enligt min mening inte endast ett instrument för att meddela
barnen kunskaper, utan den måste också vara ett medel i den allmänna
socialvårdens tjänst — och skolan passar utmärkt för denna uppgift. Jag har,
herr talman, velat säga detta för att göra klart, att skolmåltiderna inte böra
betraktas såsom en isolerad företeelse utan sammanhang med andra åtgärder.
Detta förslag örn skolmåltider är i stället ett nytt led i utvecklingen, en ny
länk i den kedja, som den svenska staten och de svenska kommunerna under
de senaste hundra åren smitt.

o Reservanterna säga nu i sin reservation, att dessa skolmåltider skola ordnas
så, att de tillgodose det faktiska behovet. Det är klart, att detta låter sig sägas.
Men man frågar sig ändå, vem som har möjligheter att exakt kunna
säga, vad som är ett »faktiskt behov» och vad som icke är det i fråga örn
skolmåltiderna. Det är en mängd skäl som befolkningsutredningen i sitt betänkande
har redovisat för att styrka uppfattningen, att skolmåltiderna äro behövliga.
Man har pekat på att i en del fall målsmännens ekonomiska situation
talar för skolmåltider och att i andra fall medicinska skäl tala för deni.
Som ett tredje motiv har man anfört de långa skolvägarna. Den mer eller
mindre bristfälliga koststandarden i åtskilliga hem är ett fjärde motiv.
Man har vidare hänvisat till husmödrarnas arbetsbörda och bristen på arbetskraft.
Man har hänvisat till att det bör vara likställighet mellan eleverna i
en skola och att skolan till sm karaktär och uppbyggnad skall vara rent demokratisk.
Vidare har nian anfört, att skolmåltiderna kunna tjäna som ett
led i samhällets strävan att fördela barnkostnaderna.

för varje skolbarn kan något av dessa skål gälla, för många barn kunna
ett par av dem äga giltighet, oell beträffande vissa barn kunna säkerligen

Första kammarens protokoll 1946. Nr 23. o

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
ännu flera skäl vara tillämpliga. Hur skall man ela — med hänsyn till alla
dessa- omständigheter — i en skolstyrelse eller i ett lärarkollegium med säkerhet
kunna avgöra, huruvida ett faktiskt behov föreligger? Då man närmare
sysslar med denna fråga, kommer man förr eller senare fram till den
slutsatsen, att den överväldigande delen av svenska skolbarn i själva verket
befinner sig i en situation, där åtminstone något av dessa skäl gäller.

I detta sammanhang bör det kanske också erinras örn att ungefär 160 000
folkskolebam vid mitten av 1930-talet hade en skolväg, som var längre än 4
km, och förskjutningen sedan dess kan icke antagas lia varit stor. Detta betyder,
att ungefär 40 procent av Sveriges skolbarn lia minst 4 km att gå för
att komma till och från skolan. \7i lia inom befolkningsutredningens socialpedagogiska
delegation haft tillfälle att ta del av undersökningar som visa,
att husmödrarnas arbetsbörda uppenbarligen lågt hinder i vägen för mödrarna
att på ett tillfredsställande sätt utrusta barnen och att en lättnad för dem i
detta avseende kommer att innebära en förbättring i deras arbetsförhållanden
och kanske också, som ecklesiastikministern så starkt underströk, få betydelse
för arbetsmarknaden. Den, som tagit del av Kooperativa förbundets utredning
rörande husmödrarnas arbetsbörda, har med förvåning funnit, att de svenska
husmödrarna genomsnittligt lia att tillaga sju måltider örn dagen. Man kan utgå
från att tillredningen av måltider och diskningen tar inemot hälften av de
svenska husmödrarnas arbetstid.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare uppehålla mig vid detta. Jag Ilar
med. det sagda bara velat framhålla, att när nian sorn herr Bergh påstår att
det inte blivit visat, att alla barn böra komma i åtnjutande av fria skolmåltider,
så måste anledningen vara att nian inte tagit hänsyn till alla de förutsättningar
som föreligga. Man kan också betrakta saken på det sättet, att
detta förslag om skolmåltider naturligt ansluter sig till övriga befolkningspolitiska
reformer, sådana de under de senaste åren utformats av Kungl. Maj :t
och riksdagen — jag nämner som exempel mödra- och spädbarnsvården, stipendierna
och barnbidragen.

Jag kan livligt föreställa mig att nian på sina håll vid bedömningen av
denna fråga örn de fria skolmåltiderna fortfarande lever kvar i den gamla föreställningen,
att de, som lia skaffat sig barn, också må försörja dem. Herr
Bergh snuddade i sitt anförande vid detta, då han menade, att det största
ansvaret självklart skall ligga på föräldrarna. Men å andra sidan kan man
väl inte undgå att ägna åtminstone någon tanke åt det förhållandet, att i ett
modernt samhälle andras barn i hög grad äro ens egna barn. Det är andras
barn som komma att bli framtidens samhällsnyttiga medborgare och som skola
utföra det produktiva arbetet i industrier och på kontor, ett arbete av vilket
även de barnlösa komma att draga nytta, Det kan då inte anses i och för
sig orimligt, att de barnlösa eller de, som lia få. barn, taga på sig en del av
de kostnader, som de barnrika familjerna annars ensamma måste bära.

Det är alitsa manga skäl som tala för att skolmåltiderna ''skola vara tillgängliga
för alla och serveras utan kostnader för de barn, som komma i åtnjutande
av dem. Det är ganska upplysande att — trots den nuvarande lagstiftningen,
som ger kommunerna rätt att uttaga avgifter för dessa måltider —
inte mindre^än 80 procent av de i skolbarnsbespisningarna deltagande barnen
fått sina måltider gratis. I den landsända, där herr Bergh hör hemma, är det
legel att barnen fa sina skolmåltider gratis. Och skulle jag särskilt nämna
några kommuner, där avgifter uttagas, kan jag inte förbigå Sveriges storstädor,
i lörsta liand Stockholm och i andra hand Göteborg1. Det är barn i dessa
storstäder som ingå i den grupp på 20 procent, som fått erlägga avgifter.
Men ute på den fattiga landsbygden har man klarare än i storstäderna lärt

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
sig- inse, vilka faror som äro förenade med att i sådana fall uttaga avgifter
av barnen. Nere i Göteborg anser man — örn det kan intressera kammaren
att höra något närmare örn dessa saker — att man Ilar kommit ifrån de sociala
olägenheterna genom att införa ett slags pollettsystem. Örn man har polletter
— säger man — syns det inte vem som betalar och vem som inte betalar. Jag
skulle till det vilja säga, att det i storstäder som Stockholm eller Göteborg
kanske inte gör barnen större skada eller väcker en sådan uppmärksamhet,
att barnen själva reagera särskilt starkt, om de genom en behovsprövning gallras
med hänsyn till föräldrarnas förmögenhetsvillkor. Men det ligger helt annorlunda
till i mindre tätorter och på landsbygden, där alla känna varandra
och där nian genast skulle veta, vem som gallrats undan av det ena eller
andra skälet.

Det kan måhända synas betydelselöst att man anlägger sådana synpunkter
på en sak som denna, men jag faller tillbaka på den erfarenhet .jag har såsom
lärare i en landsbygdsskola. Jag kan för min del icke vara med örn ett system,
som innebär att barnen i skolan skiljas ut med hänsyn till föräldrarnas inkomst-
och förmögenhetsvillkor, med hänsyn till frågan örn husmodern har
förvärvsarbete eller överhuvud taget med hänsyn till den mängd omständigheter,
över vilka ett barn inte råder och som i och för sig inte ha med skolan
att göra.

Jag uppmärksammar på den punkten ett uttalande i reservationen, som, så
vitt jag har läst rätt, går ut på att statsbidragen skulle utgå endast för avgiftsfria
måltider. Örn detta är riktigt, innebär det att kommunerna, även
ifall reservationen skulle bifallas, komma att starkt lockas att ge skolmåltiderna
gratis. Ty det är ju en sedan gammalt känd sak för erfarna kommunalmän,
att örn en kommun får löfte örn statsbidrag, anammar den detta bidrag,
även om den kommunala delen blir väsentligt mycket större. Jag har
i min erfarenhet ett bra exempel på detta. När det landsting, jag tillhör, en
gång i världen började animera kommunerna att införa skoltandvård, var det
endast ett mycket litet antal kommuner — de kunde räknas på ena handens
fingrar — som hade någon tillstymmelse till skoltandvård. Landstinget utlovade,
att kommunerna skulle få ett bidrag med 2 kronor per barn och år,
om de införde skoltandvård. Skoltandvården kostade vid den tidpunkten ungefär
10 kronor på barn och år, men för att få landstingsbidraget på 2 kronor
skyndade sig kommunerna att ge ut de 8 kronorna, och inom loppet av tre
eller fyra år hade 3G kommuner av 38 inom landstingets område infört skoltandvård.
Jag misstänker att bakom reservationens förslag i detta hänseende
endast döljer sig ett försök att framträda såsom speciella representanter för
sparsamhetssynpunkten. Reellt ansluter man sig emellertid till den uppfattning,
som ligger till grund för befolkningsutredningens förslag och enligt vilken
man utan varje som helst tvekan uttalar förhoppningen, att alla barn
mycket snabbt skola komma i åtnjutande av fria skolmåltider.

Jag skall be att få tillägga, herr talman, att frågan örn lokaler för skolbarnsbespisningen
naturligtvis inte blivit definitivt löst. Det är riktigt när
man säger, att det för närvarande inte finns tillräckligt många och för ändamålet
lämpade lokaler. Men förslaget bygger ju på den principen, att man
skall göra sa gott man kan. Man utnyttjar det som finns och bygger vidare,
och det bör vara möjligt att inom relativt få år färdigställa hela organisationen.
Det väsentliga är ju inte lokalerna, utan själva måltiderna. Det kan
hända att man får nöja sig med mer eller mindre bristfälliga lokaler, men det
kan också tänkas att tillgängliga lokaler i och för sig äro någorlunda tillfredsställande,
även örn de av den allmänna opinionen inte anses fylla alla krav.
"Vi äro här i landet sa vana vid vad jag tillåter mig kalla »den förgyllda so -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
cialvården», att det bästa lätt blir det godas fiende. Det kan Ilända att inånga
nyttiga åtgärder inte komma till stånd, helt enkelt därför att man inte anser
sig lia tillräckligt tillfredsställande yttre förutsättningar. Ofta verkar det —
örn jag får uttrycka saken på det sättet — som örn man tillmätte ramen större
värde än själva tavlan, och att man inte gärna skaffar sig konstverket, förrän
man har lyckats snickra ihop en ordentlig ram. Vi lia emellertid här i Stockholms
närhet — jag ber er vara övertygade örn det — skoldistrikt som genomfört
skolbarnsbespisning nära nog till 10,0 procent, men som praktiskt taget
icke lia en enda ordentlig matsal. Man bär utnyttjat korridorer, samlingsrum
och biutrymmen och gjort det på ett fyndigt och estetiskt tilltalande sätt. Med
hjälp av erfarenheterna från sådana skoldistrikt och med litet god vilja bör det
vara möjligt för skoldistrikten att ordna skolbarnsbespisningen även under en
övergångstid, i förhoppningen att den dag snart skall komma, då även skolmåltiderna
kunna inramas på det sätt, som vi här i landet anse vara nödvändigt
eller i varje fall riktigast.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Arrhén: Herr talman! Det kan finnas anledning att i detta sammanhang
erinra örn, att skolbarnsbespisningens utbyggande här i landet i ganska
hög grad är förknippad med ledande högerpolitikers namn. Under statsrådet
Bagges tid som ecklesiastikminister utgick detta anslag från början med 400 000
kronor, och när han lämnade sin statsrådspost, var anslaget uppe i 2 250 000
kronor. När statsrådet Andrén i fjol lämnade sitt ämbete, var anslaget uppe i
3 miljoner kronor. Jag säger detta endast i förbigående, men dock som en
erinran örn, att det glödande intresse för denna sak, som från olika håll har
redovisats, sannerligen också finnes på vårt håll. Jag vill därtill lägga den
erinringen, att alla rimliga praktiska önskemål i denna fråga äro tillgodosedda
genom det förslag, som innehålles i reservationen, vilket ganska väl
rimmar med de övergångsbestämmelser, som äro upptagna i propositionen.

De kvalifikationsgrunder, som det under övergångstiden gäller att uppfylla,
äro, att eleverna skola ha lång skolväg, att de skola vara klena eller sjuka, att
de skola komma från hem med svag ekonomisk ställning eller att de eljest icke
kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt fullgod måltid i sina
hem. Redan dessa bestämmelser måste, i synnerhet vid en generös tolkning,
betyda ofantligt mycket. De komma, så vitt jag förstår, att leda till fria skolmåltider
för en mycket stor procent av barnklientelet vid folkskolorna i vårt
land. Jag vill understryka detta, för att inte den uppfattningen här skall bli
den bestående, att vi å ena sidan ha ett vittsyftande och väl utbyggt system,
som föreslås av Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten, och å andra sidan något
slags fattigtillvaro, som rekommenderas av oss andra. Så är icke alls förhållandet.

Herr statsrådet sade, att i detta spörsmål samverka — eller hur han uttryckte
sig — de medicinska och de sociala motiven till den enhet, som han
sökt framskapa. Han menade, att även den medicinska auktoriteten åtminstone
i ganska stor utsträckning stod bakom det förslag, som han här framlagt. Men
det är, mina damer och herrar, just det beklagliga i detta sammanhang, att
den medicinska sakkunskapen icke står samlad bakom Kungl. Maj:ts proposition.
Skall man här våga sig på ett omdöme, som har sken av någon grad av
objektivitet, är det riktigare att säga, att den medicinska sakkunskapen icke står
bakom det förslag, som i dag ligger på kammarens bord. Anledningarna äro
flera. Man är på läkarhåll för det första icke helt övertygad örn att åtgärder
av propositionens vittsyftande art odelat äro till gagn för barnens hälsa, och

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
för det andra fruktar man, att genom de dåliga praktiska betingelser, som man
här har att motse, anhopningen blir så stor och bespisningen så ohygienisk,
att det icke är lämpligt att tillråda ett system, som kommer att öka tillströmningen
i alltför hastig takt. Det är kanske mest örn denna sak, som striden här
står, och det är därför en så gott som samlad läkaropinion står bakom den meningsriktningen,
att skolmåltiderna åtminstone till en början icke skola serveras
gratis. Bakom denna uppfattning står hela Svenska skolläkarföreningen.
Det är dock ganska märkligt, att skolläkarna själva ansluta sig till den meningen.
. Bakom den stå vidare Svenska provinsialläkarföreningen, Svenska barnläkarförbundet
och Svenska läkaresällskapet, för att nu bara nämna några av
de viktigaste läkarinstanserna. Man skulle också kunna räkna upp en hel del
andra organisationer och institutioner, som i denna speciella detalj ha en liknande
inställning. Det är därför sannerligen anledning att stryka under, vad
statsrådet också senare erkände, att läkaropinionen härvidlag är delad. T själva
verket synes den i stort sett vara ganska enhetlig.

Det är klart, att man kan genomföra en sådan här organisation i snabb takt,
örn de yttre omständigheterna äro sådana, att man är tvingad att göra det. Man
kan, som man gjorde i Finland under de olika krig detta land varit med örn
under de sista sex åren, improvisera en skolmåltidsorganisation. Man kan exempelvis
servera mjölk direkt ur flaskor i muggar, och man kan nöja sig med primitiva
arrangemang överhuvud taget och avstå från servering vid sittande
bord och annat. Men det är ju inte sådana arrangemang vi önska oss, utan vi
vilja få denna sak bra och ändamålsenligt ordnad i överensstämmelse med
svensk standard på detta område.

Herr statsrådet frågade vidare med stor emfas: är det rimligt, att vi i denna
fråga lämna kommunerna i ovisshet örn framtiden? Mina damer och herrar! Jag
vill erinra om att genom ett senare beslut under detta plenum komma vi att
lämna kommunerna i fullständig ovisshet örn deras framtid. Jag åsyftar kommunindelningslagen,
som kommer att behandlas här örn någon timme. Herr
statsrådet frågade, örn det var rimligt, att man lämnade kommunerna i ovisshet
örn framtiden beträffande skolmåltidernas arrangerande. Jag frågar: är det
rimligt, att man i samma stund, som man kastar ut kommunerna i fullständig
ovisshet örn deras administrativa och organisatoriska framtid, lastar på dem
bördan av att bygga upp en stor organisation för detta speciella ändamål, örn
vilken man dessutom säger, att den skall vara färdig om fem år — visserligen
med möjlighet till dispens, varom propositionen och utskottsutlåtandet tala?
Jag erinrar också örn att den kommunin delningslag, som vi senare i dag komma
att anta, förutsättes äga giltighet ända till 1951. Den tid, varom det där är
fråga, sammanfaller alltså med den tid, under vilken man förutsätter, ut t skolmåltidsorg
anisationen skall byggas ut.

Det sades här, helt säkert med all rätt, att riksdagens kamrar innesluta praktiskt
och kommunalt kunnigt folk. De sutta här också, när det gällde att organisera
folktandvården, men det oaktat begingos stora misstag. Jag tror därför
inte, att man med en dylik retorisk komplimang avfärdar de stora praktiska
problem, som här vila i bakgrunden.

Jag skulle också med anledning av herr statsrådets yttrande kunna ställa
en motfråga till honom. Han frågade: är det rimligt att lämna kommunerna
i ovisshet beträffande .skolmaltidsorganisationcns framtid? Jag frågar: kanske
det rent av är rimligt-, eftersom herr statsrådet själv, när det gäller en speciell
skolform, nämligen de högre skolorna, uppenbarligen anser, att detta är rimligt?
Herr statsrådet sade nämligen, när det gällde de högre skolorna, att därvidlag
förefinnas betänkligheter på grund av brist på lokal erfarenhet m. m., och därför
böra skolmåltiderna där begränsas i huvudsak till de fyra kategorier, som

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Ane,r. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
jag tidigare i mitt anförande antytt, när det gällde folkskolan. De elever, som
rymmas inom dessa fyra kategorier, skola alltså vid de högre skolorna få måltiden
gratis. Definitivt beslut angående skolmåltidens utformning i de högre
skolorna torde i övrigt få anstå »tills erfarenheter hunnit samlas från den försöksverksamhet,
som jag förordar bör igångsättas i dessa skolor».

Denna formulering är för mig av mycket stort intresse, därför att den i ett
nötskal ger ungefär den konklusion, till vilken jag själv kom som medlem i
socialpedagogiska delegationen av 1941 års befolkningsutredning. Det hade
enligt min mening varit lyckligt, örn det resonemang, som herr statsrådet tilllämpat
på de högre skolorna och som där ansågs fullt bärkraftigt, även hade
utnyttjats för folkskolornas del. .1 själva verket föreligga nämligen här, efter
vad jag kan förstå, precis samma tekniska och organisatoriska svårigheter som
i de högre skolorna. Det borde, som sagt, ha lett till samma slutsats, nämligen
en utökad verksamhet under en försöks- och övergångstid, som det lagts
i Kungl. Majlis hand att i takt med erfarenheterna precisera. Det är visserligen
tillfredsställande, att herr statsrådet öppnat möjligheter att tänja på de
fem åren — antagligen få vi örn några år ett lagförslag, som går ut på en
synnerligen väsentlig tänjning på grund av de, jag höll på att säga självklara
skäl, som jag här tidigare har antytt, kommunindelningen och allt vad därmed
sammanhänger — men jag hade funnit det än mera tillfredsställande, om herr
statsrådet nu hade undvikit att ta bestämd ståndpunkt till avgiftsfriheten.
Det är ju i alla fall märkligt, att som jag här tidigare erinrat om, alla landets
läkarorganisationer icke vilja avgiftsfrihet. Jag misstänker, som jag tidigare
sagt, att deras huvudskäl är, att de frukta barnanhopningens och massutspisningens
risker.

Det är emellertid också för mig ett önskemål, att skolmåltiderna byggas ut.
Detta kan jag säga desto ärligare, som jag under delegationsarbetet i befolkningsutredningen
med särskild skärpa talade för de intressen, som därvidlag
föreligga, när det gäller läroverksungdomen. De läroverk, som vi nutilldags
möta, lia nämligen en helt annan elevstruktur än förr — ja, trots att jag är
tämligen ung till åren, kan jag säga, att strukturen är en annan än i min egen
ungdoms läroverk. Det nya inslaget i elevklientelet i läroverken nu äro de resande,
och deras antal tror jag kommer att öka väsentligt med kommunikationsväsendets
utveckling i framtiden, när bussarna kommit i gång på allvar
o. s. v. Jag vill anföra en undersökning, som jag gjorde i mitt eget läroverk.
Den visade, att något över 22 % av eleverna där voro resande. I befolkningsutredningens
betänkande örn skolmåltiderna finns ett diagram, som för de
högre allmänna läroverkens del visar, att de resande läroverkseleverna i hela
landet i genomsnitt äro 20 %. När man differentierar undersökningen till realskolan.
stiger procenttalet ända upp till 29. För mellanskolorna är procenttalet
likaledes omkring 29. Det är då ett uppenbart behov, att anordningar
träffas för detta resandeklientel, så att vi inte på frukostrasterna eller vid
andra längre uppehåll ha dessa elever drivande i läroverksstäderna som några
slags vilda barn, eller hur jag skall uttrycka mig. Möjlighet skall beredas
dem att tillbringa fritiden på ett riktigt sätt och i enlighet med det behov, sou
föreligger för dem.

Vad jag alltså fruktar är forceringen, och läkarna frukta samma sak. Det
är forceringstendensen i propositionens förslag, som mest inger mig betänkligheter,
dels för barnens skull, dels för kommunernas skull. Man skall, tycker
jag, börja i rätt ända. Man skall först skaffa bättre skollokaler, bättre undervisningsförhållanden
överhuvud taget, och i takt därmed skall man utöka
de sociala åtgärderna i skolan. Jag kan visserligen för min privata del mycket
väl tänka mig, att framtidens skolmåltid kommer att serveras avgiftsfritt,

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
men jag är själv lekman och vill, innan jag tar definitiv ståndpunkt till ett
sådant problem, höra vad läkarna säga örn den saken. Det. förefaller mig ytterligt
betänkligt, att den reform, som eventuellt antages i dag, inte har läkarna
bakom sig. Detta förhållande kommer inte heller att bidraga till att
stimulera allmänheten till den utbyggnad i hastig takt, som förordas i propositionen
och utskottsutlåtandet. Jag hänvisar särskilt — för att få ett kortfattat
omdöme om hela denna sak — till skolöverläkaren C. W. Herlitz’ särskilda
yttrande, som finns i betänkandet örn skolmåltiderna.

Med hänsyn till dessa medicinska betänkligheter, som, det måste jag erkänna,
i mycket hög grad bestämma mitt ståndpunktstagande till denna sak överhuvud
taget, tillåter jag mig till sist, herr talman, att hemställa till herr
statsrådet, att — även örn förslaget i propositionen nr 174 och statsutskottets
utlåtande nr 180 nu antages, vilket jag naturligtvis är absolut säker på —
en läkardelegation måtte tillsättas med uppgift att under de närmaste fem
åren med uppmärksamhet och ur medicinska synpunkter följa den utökade
skolbarnsbespisningens inverkan på barnens hälsa och att framlägga för statsmakterna
de förslag, som objektiva forskningsresultat på detta område kunna
ge anledning till.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av ett yttrande
av herr Bergh. Han sade ungefär så här: »Flertalet av svenska folket
anser, att man, i den mån man det kan, bör ge sina barn föda och kläder.»
Det yttrandet togs sedan upp av herr Lindén, som använde det som utgångspunkt
för en utläggning över temat »egna barn och andras ungar». Herr
Lindén sade så rätt, att det dock är andras ungar, som skola försörja oss i
en framtid. Vi leva inte av pensioner eller försäkringar eller av sparbanksböcker.
De representera bara ett löfte örn framtida försörjning, ett löfte, som
inte kan infrias, örn det inte finns folk, som arbetar. Vi leva. inte av pengar,
av mynt och sedlar; vi leva av de produkter, som arbetet frambringar,, och
de produkterna skola i en framtid åstadkommas av de nuvarande barnfamiljernas
barn. Det är förvånande, att man ännu i dag kan få höra sådana åsikter,
som här lia framförts av herr Bergh. »Flertalet av svenska folket anser, att
man, i den mån man det kan, bör ge sina barn föda och kläder», sade han.
Detta ger inte uttryck för svensk opinion av i dag, det kan jag försäkra herr
Bergh.

Det har i denna debatt talats mycket om opinionen. Inom befolkningsutredningen
gjorde vi på sin tid en opinionsundersökning. Det är rätt, som herr
statsrådet Erlander sade, att frågorna den gången blevo väl hårt formulerade.
Herr statsrådet bidrog i dag med att ge siffror från kommunerna. Jag kan
kanske för min del också ge ett litet bidrag.

Vi hade i går styrelsesammanträde i Målsmännens riksförbund, centralorganisationen
för Sveriges föräldraföreningar. Där deltogo representanter från
olika delar av landet, sammanlagt ett tjugotal, och jag vågar nog tryggt, säga,
att där befann sig en elit av de föräldrar här i landet, som intressera sig för
skolfrågor. Det var intressant att se, med vilken verklig tillfredsställelse man
mötte det förslag, som propositionen representerar. Vi kommo också in på
frågan örn huruvida och i vad mån det skall betalas för skolluneherna. Det
var bara en i kretsen, som ansåg, att de, som så kunde, borde betala, det var
inom parentes sagt en lärare. De övriga hävdade energiskt motsatsen.

Jag tror, att de, som där samlades, vilka kommo från de olika föräldraföreningarna,
där också saken har diskuterats, äro ett ganska gott uttryck för
den svenska målsmannaopinionen. Det fanns i denna krets, herr Bergh, flera,

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
som ha samma politiska åskådning som herr Bergh, men de sade så här: »Vi
vilja betala för våra skolluncher, men vi vilja göra det på skattsedeln.»

Där framhölls också vikten av att man inte drar ett fattigstreck i skolorna.
Det berättades av en stockholmsrepresentant, hur det gått till, när man här i
huvudstaden tagit upp betalning i skollunchlokalerna. Man hade av praktiska
skåå vidtagit den anordningen, att man placerat dem, som skulle betala, vid
särskilda bord. Då ingrep till sist borgarrådet Oscar Larsson, som såg till,
att det blev slut på denna, olämpliga och för barnen stötande anordning. Man
fick i stället anställa folk för att kontrollera, att de, som skulle betala, verkligen
också gjorde det.

Jag tror, att det är mycket viktigt, att vi inte i unga själar inplantera
motsättningar mellan samhällsklasserna. Därtill kommer en annan sak. Man
bör alltid vara tveksam, när man inför inkomststreck, ty följden blir, att vissa
samhällsgrupper raka ganska illa ut. Det finns en kategori här i landet, som
har det mycket dåligt ställt. Det är barnfamiljerna strax ovanför prisrabatteringsgränsen.
De fa vara med örn att betala skatt, men de få aldrig vara med,
när det regnar manna. De fa aldrig ut någonting av de sociala hjälpåtgärderna.
Detta är en missnöjd grupp, herr Bergh, och jag tror. att den kommer att
vara alldeles särskilt missnöjd med den inställning, som herr Bergh företrätt
i dag.

Högern ,.^ar v.ar.it angelägen att se till, att barnbidragen skola utgå tillräckligt
högt upp °i inkomstskikten. Men, herr Bergh, här finns ju en annan
möjlighet att också hjälpa inkomstskikt över de allra lägsta. Varför inte använda
den? »Ja», säger herr Bergh — och. det ligger kanske mycket i det _

»det blir rätt dyrt nied dessa skolluncher.» Jag menar — och där har jag
kanske samma åsikt som herr Bergh — att utan särskild anledning bör man
inte naturastämpla den befolkningspolitiskt inriktade hjälpen. Man bör helst

den kontant. Man får naturligtvis se till, att hjälpen inte missbrukas i enskilda
fall, men som princip bör hjälpen vara kontanthjälp. Man bör inte
onödigtvis bindande fattiga barnfamiljernas livsföring.

Föreligga speciella skäl, skall man dock inte här vara doktrinär. Beträffande
dessa skolluncher. menar jag, finns det bestämda skäl att frångå kontantlinjen.
Herr Arrhén talade nyss örn de medicinska aspekterna på frågan. De spela inte
lör mig sa stor roll. Läkaropinionen är delad. Vi kunna nog komma överens örn
att det inte. är någon fara med våra svenska barns hälsotillstånd. Men jag menar,
att vi inte böra vänta med att införa skolmåltiderna, till dess barnen börja
uppvisa bristsymtom. Det vill säkert herr Arrhén inte heller.

,Men det finns andra skäl för skolmåltider, framför allt det, som gång på
gang anförts i denna debatt, att man genom skolluncherna åstadkommer en arbetsavlastning
för husmödrarna. Jag menar bestämt-— och här har jagen annan
asikt än herr Bergh att vi i skolmåltiderna ha ett av de ytterst få medel,
som äro till hands för att göra någonting åt bristen på hemhjälp.

Herr Bergh sade, att i hemmen finns det i regel arbetskraft. Jag tror inte
att herr Bergh innerst menar detta. Det råder ju påtaglig brist på arbetskraft
i de svenska hemmen. I de barnrika hemmen i städerna, där man inte har råd
att halla sig med lejd arbetskraft eller inte har möjlighet att erhålla sådan,
ar husmoderns arbetsbelastning synnerligen stor. Och för landsbygdens del kan
jag bär lämna några siffror. ^Vi ha statistik rörande husmoderns arbete i ett
smabrukarhein. örn 15 hektar åker. Denna sammanställdes av en utredning före
kriget. Där såg husmoderns arbetsschema ut så här: 81/2 timmars arbete i
hemmet och köket — mer än en normal arbetsdag — och dessutom 41/® timmar
1 jordbrukssysslorna. Summa 13 timmar. Vidare var man så noggrann, att
man tog reda på hur lång tid det gick åt för denna hustru att kläda av och

Oasdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
på sig, äta själv, tvättta sig och sådant. Det tog två timmar. Vi äro då uppe
i 15 timmar. Det blir alltså 9 timmar över till sömn och småpauser i arbetet.
Det finns inte mycken tid fpr barnen i det arbetsschemat. Denna genomsnittshustru
—• siffrorna äro genomsnittssiffror — kommer säkerligen att hälsa skolluncherna
med tillfredsställelse. Många av dessa hustrur ha hört från lärarhåll,
att det är för galet att skicka barnen till skolan utan lagad mat på morgonen:
det är för galet att skicka dit barnen med några torra smörgåsar och
litet mjölk, i hästa fall uppvärmd i termosflaska. »Ni få se till», säga lärarna
ofta och i största välmening, »att barnen få lagad mat på morgonen! De få
inte vänta tills skoltiden är över.» — Det är lätt sagt, men mödrarna hinna
helt enkelt inte. De ha för hård arbetsbelastning.

Jag tror, att det nu framlagda förslaget kommer att få alldeles särskild
betydelse just för landsbygden. Detta är i och för sig självklart, då skollunchemas
problem ju i mycket stor utsträckning sammanhänger med de långa
skolvägarnas problem. Då jag dessutom är glad över att vi här ha fått fram
ett statsbidragssystem, som tar hänsyn till kommunernas skattekraft, måste
jag, herr talman, uttrycka min stora tillfredsställelse med den föreliggande
propositionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Wahlunds yttrande instämde herrar Schlyter, Friggeråker, Linderot,
Jones Erik Andersson, Albert Andersson, Dahlström och Sten.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Först skall jag be att få instämma med
den senaste ärade talaren, som säde, att detta nog i stor utsträckning är en
landsbygdsfråga och ett de långa skolvägarnas problem. Jag är av fullkomligt
samma åsikt.

Vad som gjorde, att jag begärde ordet, var, att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet tyckte sig ur herr Berghs anförande kunna utläsa,
att reservationen här var någonting annat än vad den verkligen är. Då
jag har undertecknat samma reservation, skall jag här säga, ungefär hur vi
sett på denna sak.

Vad jag framför allt tar hänsyn till är att läget på byggnadsmarknaden för
närvarande är inte bara svårt och besvärligt, utan en direkt plåga och hämsko
för ali möjlig utveckling här i landet. Det råder väl inget tvivel örn att, örn man
skulle genomföra denna reform i så snabb takt som möjligt, detta svåra läge
skulle bli ytterligare oerhört skärpt.

Det är det ena. Det är därför, som vi anse att man härvidlag inte bör gå
fram i snabbare takt än vad det med hänsyn till förhållandena på byggnadsmarknaden
är möjligt att bygga matsalar och de lokaler i övrigt, som behövas,
utan att man försvårar läget i landet i övrigt på byggnadsområdet.

Den andra huvudpunkten är ju den oerhörda brist på personal av olika kategorier.
som råder här i landet. När herr statsrådet nämnde, att det måste innebära
en avlastning för husmödrarna att inte behöva göra i ordning lunch hemma
åt sina barn •— han säger samtidigt, att man inte kan konstatera i vilken omfattning
detta sker, men att det måste ske i en viss utsträckning — är detta
sannolikt riktigt. Vad man emellertid kan vara säker på är att man inte kommer
att få se något lösgörande av kvinnlig personal, som kan öka möjligheterna
att få personer, som laga maten i skolhushållen och servera den; det kommer
att bli mycket stora svårigheter att ordna de personella förhållandena, och även
örn detta ginge, försvårar det i sin tur på andra håll. Detta har för mig, när
jag anslutit mig till reservationen, varit det andra huvudmomentet i denna
fråga.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Yad jag nu anfört, skulle jag kunna sammanfatta så, att jag- tycker, att det
är onödigt, att man skapar fler folktandvårdsexempel, d. v. s. fattar beslut,
som det antingen är absolut omöjligt att förverkliga under den tid man avsett
eller som man försöker realisera med påföljd att det uppstår oerhörda olägenheter
på andra områden. Det är därför, som vi mena, att denna sak måste få
växa fram i den takt, som är möjlig med hänsyn till förhållandena på byggnadsmarknaden
och arbetsmarknaden samt givetvis också först sedan vi något
närmare sett hur den ekonomiska utvecklingen kommer att gestalta sig i framtiden.
Det är klart, att man även beträffande det momentet vill stå på fastare
mark än man gör i dag.

Nu säger statsrådet, att det skulle vara fel att hålla kommunerna i okunnighet
örn huru det skall bli med den här saken. Jag vill påstå, att reservationens
linje icke innebär ett hållande i okunnighet örn det slutliga målet. Enligt vad
jag kan förstå av herr Berghs anförande, visa de skäl, som han framdrog, att
brådskan med ett genomförande av detta ärende inte kan, vara så stor, att man
inte kan taga hänsyn till de av mig nyss nämnda förhållandena. Det är inte så
att en stor del av våra svenska barn lida hungersnöd och att det därför är nödvändigt,
att ett beslut — kosta vad det kosta vill och vilka olägenheter det än
må medföra — snabbast möjligt måste komma till stånd. Vi befinna oss inte i
ett sådant läge, utan det förhåller sig så att man kan anse det önskvärt särskilt
för dem, som inte ha möjlighet att komma hem under frukostrasten, att
få en lagad måltid, men detta är inte en så oavvislig nödvändighet att man får
kasta alla andra hänsyn över bord.

Herr statsrådet talade på sådant sätt, att man nästan fick det intrycket, att
vi för vår del i reservationen rekommendera en behovsprövning. På ett sätt
kan man säga, att vi göra det, men inte alls på det sätt, som vi i dagligt tal
mena med behovsprövning. Vi ha inte mera än statsrådet sagt, att en gradering
skall göras med hänsyn till föräldrarnas möjligheter att betala eller icke, utan
den behovsprövning, som vi anse att man till en början bör taga sikte på —
åtminstone på vissa håll, där kommunerna inte vilja gå in för denna sak för
fullt — gäller just vad herr Wahlund talade örn — barn som ha lång väg till
skolan samt husmödrarna i småbrukarhem och andra jordbrukarhem, som faktiskt
ha ringa tid att ägna åt barnen och deras förplägnad. Den behovsprövningen
ligger ju på ett helt annat plan än den ekonomiska behovsprövningen.
Örn man nu vill gå fram i en något mera avvägd takt, kan jag inte se annat
än att den formen av behovsprövning är tämligen lätt att ordna. Resultatet
därav blir väl i stort sett, att de flesta på landsbygden komma, i åtnjutande av
de fria måltiderna så snart det kan ordnas, medan däremot i städerna en
mycket stor procent av barnen lia möjlighet att komma hem och äta sin lunch.
Det är ju då inte nödvändigt att använda cement, tegel, avloppsrör, värmeelement,
spisar o. s. v. för att bygga skolkök och matsalar åt barn, som inte ha
så stor olägenhet av att få äta hemma utan tvärtom. Jag tycker, att det innebär
en mera praktisk och verklighetsbetonad syn på tingen att gå fram denna
väg. Jag tycker, att just herr Arrhén på ett ganska riktigt sätt har tolkat vad
reservanterna mena med sin reservation.

Vad man kan säga i övrigt örn denna sak är, att även örn den nya kommunindelningen,
som är nästa ärende på föredragningslistan här i dag, blir beslutad,
genomföres ju denna först efter en lång övergångstid. Det kan bli en hel del
trassel, örn man skall göra det obligatoriskt för kommunerna att ordna skolmåltidsinstitutionen
innan förhållandena ha stabiliserat sig, d. v. s. innan kommunindelningen
är genomförd och dessa nybildade kommuner hunnit att arbeta sig
samman. Det är inte riktigt lämpligt att ordna så att frågan örn en sammanslagning
av vissa kommuner och den här reformen ovillkorligen måste genom -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
föras precis samtidigt, vilket blir fallet om utskottets förslag bifalles. Även
detta är ett moment, som gör, att man bör gå fram mindre hart bunden än
vad som gjorts i utskottets förslag och i propositionen.

Det är också en annan sak, som jag tycker har varit en aning slarvigt utredd,
och det är kostnadsfrågan. Man har gjort försök till en beräkning av kostnaderna
per måltid och sådant, men kommunernas kostnader för lokaler för detta
ändamål äro inte utredda. Det är väl ostridigt sa, att det fortfarande mäste
anses vara en klok princip, att man vid ett besluts definitiva fattande känner
till de sammanlagda kostnaderna för dess genomförande. Man bör inte onödigtvis
gå ifrån sådana principer, som äro ägnade att ge en bättre överblick över
en frågas storleksordning. Jag tror, att det i ett stort antal kommuner kommer
att bli mycket stora kostnader, förutom att det kommer att bli svårigheter
för kommunerna att sköta det hela. Det sätt, på vilket vi velat smidigt ordna
denna fråga, består bland annat i att vi föreslagit en anordning, som gör det
möjligt för kommunerna att själva bestämma, när de vilja införa denna institution.
Vi ha då också utformat vårt förslag så, att statsbidrag endast skall
utgå till de kommuner, som ordna måltiderna avgiftsfria. Detta är också en
nära hundraprocentig säkerhet för att de kommuner, som gå in för denna sak,
göra det med avgiftsfria måltider. Det är dock en smidig form, som ger varje
kommun möjlighet att ordna frågan efter sina speciella omständigheter; man
tvingar inte uppifrån på en anordning, som på vissa håll kan vara mycket
besvärligare än på andra, utan vårt förslag ger den nödvändiga smidigheten
och möjliggör för kommunerna att- rätta sig efter omständigheterna.

I detta sammanhang, herr talman, vill jag också påtala en sak, som jag har
varit ganska rädd för, när det gäller denna fråga liksom många andra. Det är
det sätt, på vilket den administrativa apparaten här kommer att skötas. Skall
centraliseringen i detta fall drivas så långt, att skoldistrikten skola vara tvungna
att följa order — man kan kalla det för anvisningar eller vad man vill —
vilka äro tämligen hundraprocentigt bindande, då ju myndigheterna säga att
kommunerna, örn de inte lyda, inte få statsbidrag? Skola alla detaljer bestämmas
centralt, blir det mer eller mindre olidligt. Här har ju funnits förslag örn
att kommunerna inte skulle få köpa ens den minsta tallrik eller sked eller gaffel
ens till komplettering av saker, som blivit sönderslagna eller kommit bort,
utan att sådan anskaffning skall ske centralt i det att rekvisition skall skickas
från kommunerna till Kungsholmen här i Stockholm. Om sedan även måltidernas
sammansättning och sådant skall bestämmas härifrån, tror jag för
det första, att det kommer att bli så att kommunerna komma att känna vantrevnad.
För det andra kommer det att bli mycket sämre med en sådan anordning
i vissa avseenden, ty det är inte så att de enda människor, som äro kloka
och praktiska, finnas i den här staden; det finns en och annan som kan gå och
fundera ut någonting förståndigt till och med i en ganska liten landsortskommun.
Jag har för min del ganska många gånger sett exempel på kommunalmän,
som äro till och med klokare än personer, som de bli tvungna att taga order av..
Jag vill därför för min del uttrycka den önskan, att man avstår från att knyta
ihop hela administrationen på ett sätt, som man har anledning att frukta kommer
att ske. Jag tror, att man med en centralisering som den föreslagna skulle
göra hela denna institution en otjänst. Låt i stället människornas duglighet och
erfarenhet och praktiska handlag få göra sig tämligen fritt gällande. Det är
givetvis nödvändigt, att vissa normer uppställas, sa att garantier skapas för
att de statsbidrag, som utgå, inte förbrukas onyttigt utan att det blir valuta
för dem. Men för den sakens skull är det inte nödvändigt att man knyter till
allting så hårt, sorn föreslagits från vissa håll. Enligt vad jag kan förstå bär
departementschefen i någon mån mildrat förslaget i detta hänseende. Jag måste

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
dock erkänna, att min misstänksamhet i detta avseende är ganska djupt rotad,
och jag har inte så stora förhoppningar om att inte skolöverstyrelsen, när det
hela väl kommer i gång, kommer att söka hålla tyglarna så strama som möjligt.

Herr talman! Jag har velat ytterligare något beskriva hur vi reservanter se
på denna sak, och jag kan sammanfatta det så, att vi inte äro emot denna frågas
genomförande, men anse, att den bör växa fram i en takt, som förhållandena
i övrigt här i landet medgiva, och på ett sådant sätt, att den inte orsakar för
stor skada på andra områden, samt slutligen så, att man kan överblicka, att
det blir en reform i verkligheten och inte hara på papperet. Med hänsyn till
att jag faktiskt tror, att detta bäst tillgodoses, örn man följer den väg, som
reservationen anvisat, ber jag för min del att få yrka bifall till denna.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Diskussionen har hos ett par av de
senaste talarna för reservationen tagit en något annan karaktär, framför allt
i tonfallet, än den haft ifrån början. Herr Mannerskantz försäkrade, att reservanterna
ville komma till samma mål som propositionen. Detta är ju en synpunkt,
som, om den kommit med från begynnelsen, kanske skulle lett in diskussionen
på något lugnare banor. Då hade diskussionen kunnat begränsas
till frågan örn på vilken väg man kommer fortast och säkrast fram, på propositionens
eller på reservationens. Hade diskussionen kommit att röra sig på
det planet, hade det kanske kunnat befinnas, att det i grund och botten inte
fanns så stora skiljaktigheter mellan det kungl, förslaget och reservationen,
som det nu finns, dels på grund av reservationens formulering och dels på
grund av det sätt, varpå. frågan lades upp. Ty herr Mannerskantz kan ändå
inte komma ifrån att skiljaktighet fanns på en av de viktigaste principiella
punkterna, nämligen i fråga om behovsprövningen. Herr Mannerskantz gjorde
sitt bästa för att sudda ut att en behovsprövning dock förefanns, men kom
slutligen fram till att en sådan på vissa håll bör förefinnas, en sak, som herr
Wahlund hade uppe till bemötande i sitt anförande. Det, som gjort diskussionen
i denna fråga här i riksdagen så hetsig redan innan den kom på kamrarnas
bord, är understrykandet av den oenighet i frågan, som skulle förefinnas
bland svenska folket. — Jag antar, att det var det, som föranledde herr
Bergh att tala något örn hurusom det här i riksdagen tycks bli en ganska vanlig
företeelse att nödgas votera efter husbondens röst. Det fall, som herr Bergh
antydde såsom ett bevis för detta, tycker jag var något egendomligt valt, redan
med tanke på fördelningen av rösterna i statsutskottet. Det är således
husbondens röst, som skulle vara bestämmande för tre av riksdagens partier,
under det att det enda parti, som avhåller sig från att följa husbondens röst,
skulle vara det parti, som reservanten tillhör. Detta parti skulle således i
detta fall ensamt ° representera självständigheten. Är det inte litet för djärvt
att taga till ett sådant slagträ i en diskussion som denna? Visserligen kunde
inte inledaren av diskussionen, när han höll sitt anförande, veta hur ringa
grund han hade för sin uppfattning om en stor och stark opinion emot denna
proposition, men han borde ha fått bestämt besked örn detta genom departementschefens
yttrande. Försvaret för den ståndpunkt, som inledaren inlade i
reservationen och kämpade för och som sedan i betydligt mildare tonfall har
sekunderafs av andra av högerns talare, kunde slutligen inte hävdas på annan
grundval än en förklaring att man inte behövde fästa så stort avseende vid
de svar, som^kommunernas fullmäktige i väsentliga punkter lämnat på Kungl.
Maj :ts förfrågningar. Jag vet nu inte, örn de kommunala myndigheterna i
herr. Berghs län eller övriga norrländska län, där det i vissa fall var hundracentig
anslutning till propositionen, äro ansvarslösare än i andra delar av

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
landet, men jag tror inte att den ärade talaren i detta fall kan vara fullt säker
på omdömets riktighet beträffande den del av landet, som han representerar.
Här ha vi i själva verket en fråga, omkring vilken opinionen här i landet har
samlat sig med sällsynt styrka inom alla partier; det hade inte behövts att
herr Wahlund upplyste örn att det ute i bygderna även inom högerpartiet fanns
en utomordentligt stark opinion för den kungl, propositionen. Det är, som
herr Lindén påpekade, på det sättet, att denna fråga inte är en frun skolpolitiken
i övrigt isolerad fråga, utan den utgör en del av denna politik och
skall därför också behandlas och har behandlats i den allmänna diskussionen
på sådant sätt.

Efter den belysning, i vilken departementschefen och även herrar Lindén
och Wahlund ställde reservanternas argumentering, har jag inte mycket att
tillägga; det blir bara ett pär synpunkter, brottstycken med anledning av ett
och annat i de yttranden, som hållits.

Denna fråga är, sade herr Mannerskantz, ett landsbygdens och de långa vägarnas
problem. Det är den visst, men den är också ett tätorternas problem;
man skall inte glömma deni heller i detta sammanhang. Det finns bra mångå
arbetarhustrur i tätorterna, som ha det besvärligt med den extra matlagningen
för barnen, när de rusa hem till lunchrasten, och jag vill fästa uppmärksamheten
på att det inte heller i tätorterna är så enkelt för barnen att hinna hem
till måltiderna och sedan tillbaka till skolan igen under den tid, som står till
förfogande. I diskussionen Ilar på vissa håll sagts, att det är betydligt bättre
och mera uppfostrande för barnen att få komma hem och äta sin frukost än
att äta den i skolan, även örn maten är utmärkt och serveringen är bra och
det är bra ordnat på olika sätt. Förhåller det sig på det sättet? Veta herrarna
hur lång frukostrasten är i städerna och i tätorterna? Den brukar ofta — för
att inte säga oftast — vara en timme. Det behövs bara att barnen ha tio minuters
väg att springa hein från skolan, när de. skola äta, och tio minuters väg
när de springa tillbaka, för att det skall återstå en ganska ringa effektiv tid
för själva måltiden, som de under sådana omständigheter måste jäkta i sig. Det
är åtskilliga platser på landsbygden med rätt tät befolkning, där det blir
ännu besvärligare i detta avseende än i städerna och tätorterna. Frågan är
således inte hara ett landsbygdens och de långa vägarnas problem.

Sedan ha vi de två huvudgrunder, som de båda sista talarna för reservationen
lade så utomordentligt stor vikt vid, nämligen, som herr Mannerskantz
pekade på, besvärligheterna på byggnadsmarknaden och kostnaderna för att
iordningställa de lokaler, som krävas, samt de personella förhållandena i samband
med skolmåltiderna. Man borde inte göra så mycket väsen av dessa saker,
sedan man fått reda på vad kunnigt och erfaret folk från just de skoldistrikt,
där den fria skolmåltiden är genomförd, ha att säga i saken. Det är visst inte
ur olika synpunkter särskilt gudabenådade kommuner, som kunnat framlägga
dessa förvånansvärt goda erfarenheter, som de gjort. Vi sakna således inte
erfarenheter för ett genomförande av detta förslag, och de erfarenheter, som
vi äga, äro allt annat än avskräckande även på dessa båda punkter. Man kan
naturligtvis måla Ilin på väggen i denna fråga liksom i andra frågor, örn man
är road av det. Jag tror emellertid inte, att svenska folket i stort sett är roat
av sådana målningar i den här frågan.

Herr Wahlund sade också ett pär ord örn de familjer, vilka befinna sig just
över vad reservanterna anse vara behovsgränsen och som därför kunde få
betala avgift för skolfrukosten. Ja, men herrarna lia väl ändå betänkt vad
den utgiften betyder i ett arbetar- eller lantbrukarhem, som av herrarna anses
befinna sig bland dem, som stå närmast över behovsgränsen. För två barn blir
det ju en skolavgift på mellan 200 och 300 kronor per år, vilken kommer att

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
av föräldrarna betraktas och kännas som utomordentligt betungande. Är det
någonting att sträva efter att införa sådana förhållanden?

Sedan ha vi det, som herr Arrhén med utomordentlig styrka var inne på,
då han i något indignerad ton frågade departementschefen, örn det verkligen
skall vara rimligt att låta skoldistrikten sväva i ovisshet örn hur det skall
ordnas med denna fråga. Herr Arrhén drog fram en parallell med de högre
skolorna, som han ansåg vara särskilt besvärande för departementschefen. Herr
Arrhén är dock mycket väl medveten örn att de högre skolorna, när det gäller
denna anordning, är en liten fråga i jämförelse med folkskolorna. Vidare finns
en annan anmärkning att framställa mot den jämförelsen. Det är, att departementschefen,
när det gäller dessa högre skolor, följer befolkningsutredningen,
som beträffande det här spörsmålet har lämnat en mycket klok motivering,
som borde vara till fyllest. I fråga örn de högre skolorna ha vi inte samma
erfarenheter att falla tillbaka på, som i fråga om folkskolorna, bortsett nu ifrån
problemens inbördes storleksordning. När det emellertid gäller den andra frågan,
örn det kan vara rimligt att skoldistrikten skola lämnas i ovisshet örn
hur saken skall ordnas, borde både herr Arrhén och herr Mannerskantz tänka
på att detjväl inte går an att inställa skolbyggnaderna till dess erfarenheter
gjorts angående hur skolbarnsbespisningen skall utfalla. Herrarna veta väl
— det veta herrarna säkert — i vilken utsträckning skoldistrikten ligga inne
med byggnadskrav och byggnadsförslag. Det är många av dessa byggnadsförslag,
som inte äro avsedda att genomföras under de närmaste fem åren, ty
man behöver rätt lång tid på sig när det gäller genomförandet av stora skolbyggnadsförslag
i våra dagar. Men det är nödvändigt, att kommunerna även
beträffande planer, som ligga längre bort i tiden från denna femårsperiod,
veta, hur det skall bli, för att de därav skola ha någon ledning vid planeringen
av sina lokaler. Jag skulle tro, att denna fråga örn rimligheten: i det tillvägagångssätt,
som reservationen på denna kant vill ha igenom, ganska allmänt
betraktas som synnerligen befogad.

. Sedan gjorde herr Mannerskantz i slutet av sitt anförande några anmärkningar,
som nästan roade mig. Det var fråga om den ohyggligt byråkratiska
och centraliserade administrationen av detta företag. Örn jag inte misstar mig,
kastade emellertid herr Mannerskantz i slutet av sitt anförande örn. då han
talade örn att departementschefen mildrat något av vad som här på sina håll
ifrågasatts. Jag höll på att säga, att hittills har jag bara hört talas örn hur
beundransvärt enkel den administration var, som skulle åtfölja detta förslag,
när det genomfördes. Jag håller med herr Mannerskantz örn att man alltid
kan ha rätt att misstänka skolöverstyrelsen, men det bör vara någon måtta
med vad man anser sig behöva befara t. o. m. från det hållet.

Herr talman! Jag har ingen anledning annat än att yrka bifall till statsutskottets
här föreliggande förslag.

Herr Mannerskantz erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Eftersom utskottets ärade talesman fortfarande tycks tro, att vi
plädera för behovsprövning, vill jag säga, att vi bara uppställa det kravet,
att de barn, som kunna få frukost i hemmen, inte skola äta i skolan. Alla
barn. som kunna gå hem under frukostrasten, böra enligt min mening t. v.
också göra det. Jag håller således inte alls på att det skall vara någon ekonomisk
behovsprövning i fråga örn de barn som på grund av det långa avståndet
mellan hemmet och skolan böra fa möjlighet att erhålla skolmåltid. Därvidlag
ha vi följt departementschefens förslag för övergångstiden.

Jag har heller aldrig sagt, att detta endast är ett landsbygdens och de långa
skolvägarnas problem. Jag har bara yttrat, att det kommer att bli på lands -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ane/, statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
bygden som denna reform blir till den största nyttan. Det tror jag nog att herr
Oscar Olsson måste hålla med mig örn.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Då jag hade ordet för ett kort genmäle
till herr ecklesiastikministern, var det givetvis svårt att nyansera mina omdömen
på ett -sådant sätt, att intet missförstånd kunde inträffa. Departementschefen
missförstod mig, och det må vara förlåtligt, om även, herr Oscar Olsson
gör det.

Departementschefen antydde i sin replik, att jag skulle lia uttryckt mig
förklenande örn kommunalmännens ansvarskänsla vid avgivandet av remissyttranden.
Det var ingalunda min avsikt att uttala något förklenande omdöme.
Jag har ju själv sysslat med kommunalt arbete, och jag kan försäkra,
att de kommunala instanserna nedlägga all den omsorg som är möjlig vid avgivandet
av remissyttranden. Mitt uttalande örn värdet av den opinionsyttring,
som ecklesiastikministern anser sig finna i den omständigheten, att 81
procent av kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, tillstyrkt ett genomförande
av det förslag, som nu diskuteras, grundar sig på det faktum, att
kommunalförvaltningarna på grund av remisstidens i regel otillräckliga längd
icke lia möjlighet att noggrant sätta sig in i de frågor, som de skola yttra
sig över, varför de av denna orsak ofta äro ur stånd att kunna fälla ett välgrundat
omdöme. Den uppfattningen vidhåller jag alltjämt.

Jag vill vidare konstatera, att det är ganska frappant, hurusom man här
med behovsprövmngssynpunkten som argument försöker att komma till slutsatser
som icke täckas av detta resonemang. Det var i detta sammanhang
ganska belysande, vad herr Lindén, anförde. Han radade upp en hel råd skäl
för denna reform. Han kom bl. a. med ett så pass1 självklart argument som det
att örn undervisningen skall få avsedd nytta, mäste barnen! befinna sig i ett
sådant fysiskt tillstånd, att de äro arbetsdugliga. Det skälet är ju så självklart-,
att det är fullständigt överflödigt att nämna det. När herr Lindén vidare
''säger, att de kostnader, som vi lägga ned på barnens undervisning, äro
dåligt använda pengar, örn vi inte också i tillräcklig utsträckning tillgodose
socialpolitiska och socialhygieniska synpunkter, är ju även detta så självklart,
att det är överflödigt att nämna det. Man kan örn herr Lindens hela argumentering
säga, att han slog in öppna dörrar. Hur man än diskuterar med
behovsargumentet, kari man inte komma till det resultatet, att alici bern sakna
förmåga och vilja att tillgodose de önskemal, som här ha radats upp. För att
försvara sin position förklarade herr Lindén, att hans argument sammanställda
ledde fram till att denna reform måste genomföras. Den slutsatsen år
oriktig, så länge det inte kan visas, att det inte finns hem som själva kunna
ge barnen, tillfredsställande skolmåltider.

Herr Wahlund anförde ett mycket intressant resonemang. Han polemiserade
i någon mån mot min framställning av läget beträffande! arbetskraften.
Jag vidhåller min mening därvidlag. Visserligen kan, man ge herr Wahlund
rätt i att man åstadkommer en lättnad i husmödrarnas arbete, vare sig den nu
är stor eller liten, örn barnen genomgående få äta i skolan. Men vi mäste'' se
a.rbetskraftsproblemet som en totalitet. Ingen kan, bestrida, att en organisation
för skolbarnsbespisningen -av den omfattning, som man nu räknar med,
kommer att kräva en sådan myckenhet av kvinnlig arbetskraft., att örn man
jämför lättnaden] för husmödrarna med det nya behov av arbetskraft, som skapas
genom reformen, talar arbetskrafts-synpunkten mot förslaget i stället för
för detsamma. Herr Wahlunds1 resonemang var emellertid intressant i så
måtto, att han anlade utjä-mningssynpunkter på problemet. Han talade därvid
om medelklassen och dess behov. Jag delar herr Wahlunds mening, att i nu -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
varande läge med de allt mer svällande offentliga utgifterna och därav följande
allt hårdare skattetryck, är medelklassen mycket hårt klämd. Den är så
hårt trängd, att man, såvitt jag förstår, inte kan öka trycket på denna samhällsgrupp
mycket mer. Jag ifrågasätter emellertid fortfarande, huruvida
fria skolmåltider för barnen är den för medelklassen bästa ekonomiska metoden
att lätta bördan för denna medborgargrupp.

Herr Wahlund åberopade som stöd för sin uppfattning ett yttrande av en
talesman för någon sammanslutning, som skulle ha sagt, att föräldrarna
gärna vilja betala för barnens skolmåltider, men att man vill göra det skattevägen.
Som skatteuttaget nu är konstruerat, tror jag, att den metoden kommer
att kosta iner än vad den smakar. Måltiderna komma nämligen att bli
dyrare i skolan än i hemmen. Därigenom blir det totalt en större utgift som
skall betalas. Eftersom medelklassen fortfarande är bland de hårdast skattetyngda
grupperna i förhållande till möjligheten att betala skatterna, måste
effekten rent ekonomiskt inte innebära någon lättnad för medelklassens
familjer.

Som slutomdöme vill jag säga, att det är ganska förvånande, att samtidigt
som man reagerar mot den kategoriklyvning, som vi reservanter förorda, intill
dess att man lättare kan överblicka situationen för framtiden, rekommenderar
man en dylik kategoriklyvning under den övergångsperiod, som förutsattes
i propositionen. Jag kan inte finna, att den propositionen är hållbar.

Till undanröjande av alla eventuellt kvarstående missförstånd vill jag dessutom
betona, att det icke finns någon som helst skillnad mellan mitt sätt att
se på denna sak och reservationens utformning. Reservanterna anse, att vi
tills vidare höra inrikta oss på att hjälpa de barn, som enligt departementschefens
försök till kategoriklyvning framför allt böra komma i fråga för erhållande
av skolmåltider. På grund av organisatoriska skäl, arbetskraftssvårigheter,
ekonomiska hänsyn o. s. v. vilja vi ställa på framtiden, om man
skall utsträcka skolbarnsbespisningen längre. Vi hävda, att det i nuvarande
situation ur alla dessa synpunkter är oklokt att gå längre.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Den föreliggande frågans principiella innebörd
har så utförligt och uttömmande berörts först av ecklesiastikministern och
sedan av utskottsmajoritetens talesmän, herrar Lindén och Wahlund, att en
ytterligare uttänjd debatt kan synas onödig. Det får väl anses fastslaget, att
den föreslagna reformen är betingad av pedagogiska och sociala skäl.

Herr Berghs första anförande i debatten var närmast en röst ur det förgångna.
Bland folkskolans män finner man inte många med samma uppfattning
som den han här företrädde. Jag fäster kammarens uppmärksamhet på att
skolöverstyrelsen med enigt tillstyrkande av överstyrelsens folkskoleavdelning
har ställt sig på samma principiella linje som befolkningsutredningen. Samtliga
folkskolans lärarorganisationer, Sveriges allmänna folkskolläranförening, Sveriges
folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund
och Sveriges överlärarförbund, ha, så vitt man kan ste
av handlingarna, enhälligt ställt sig på samma linje* Det övervägande flertalet
av folkskolinspektörerna ha också anslutit sig till denna uppfattning.

Det har ju även här under debatten från högerhåll hållits mer nyanserade anföranden
än det som herr Bergh höll. Herrar Arrhén och Mannerskantz ha visat,
förefaller det mig, att åtminstone herr Berghs första anförande .inte är
representativt för uppfattningen inom högerns riksdagskretsar.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Då i denna debatt läkaropinionen nied så stor skärpa åberopats särskilt avherr
Arrhén, vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att det här i första
hand gäller ett socialt och pedagogiskt problem. Läkarna kunna inte anses ha
några speciella förutsättningar att bedöma denna fråga bättre än riksdagen
eller skolmannen.

Jag har närmast begärt ordet för att belysa frågan ur en synpunkt, som
redan har tangerats av herr Wahlund, men som jag anser att inte minst kammarens
högerparti bör beakta. Örn man skall genomföra en behovsprövning,
inte efter den linje som herr Mannerskantz tänker sig — jag finner hans linje
förklarlig och har mindre att invända mot den — men efter den linje som herr
Bergh urgerade, i varje fall i sitt första anförande, och som var det centrala i
hans motstånd mot det föreliggande förslaget, var skall man då dra gränsen?
Att gränsen inte skall dragas så snävt, att alla, som inte äro i behov av fattigvård,
ställas utanför barnbespisningen, utgår jag ifrån såsom axiomatisk!. Det
bär i varje fall inte höjts någon röst för en dylik gränsdragning. Man vill
alltså gå ett steg längre. Flertalet vilja nog också ge denna förmån åt familjer,
som befinna sig i brydsamma ekonomiska omständigheter oaktat de inte
behöva anlita fattigvården. För att belysa situationen skall jag tillåta mig att
anföra några siffror som jag har fått av en ledamot av befolkningsutredningen.
professor Curt gyllenswärd. Eftersom herr Arrhén fäster så stort avseende vid
den enligt hans uppfattning eniga läkaropinionen, tillåter jag mig att understryka,
att här är det en av våra främsta barnläkare som står bakom det föreliggande
förslaget. Efter vad jag övertygat mig örn genom samtal med professor
Wahlund nyss bygga dessa siffror på det material från folkräkningen
som hopbragts av befolkningsutredningen.

Antag således att man väljer den undre gränsen så, att den för barnlösa makar
går vid 2 000 kronors inkomst för jordbruksbefolkningen, 2 500 kronor för
den övriga landsbygdsbefolkningen och 3 000 kronor för stadsbefolkningen.
Låt oss sedan för makar med barn, vilket det ju här är fråga örn, lägga till
500 kronor för varje barn. Ett skolbarn beräknas i genomsnitt kosta föräldrarna
minst 700 kronor örn året i småklasserna, varför man inte kan göra någon invändning
mot ett tillägg av 500 kronor. Med dessa siffror som utgångspunkt
kommer man till det resultatet, att 40 procent av alla familjer i landet, 77 procent
av jordbruksbefolkningen, 76 procent av landsbygdens befolkning i övrigt
och 45 procent av städernas befolkning ligga under denna gräns. Familjer med
barn befinna sig vidare i en ekonomiskt svagare ställning än andra. Tar man
nämligen familjer med minderåriga barn, kommer man i Stället till det resultatet,
att respektive 85, 83 och 56 procent falla under den av mig nyss angivna
gränsen. Höjer man det nyss angivna inkomststrecket med 500 kronor växa 81
procent av samtliga minderåriga barn i riket upp i familjer under en så
vald gräns. Det betyder att åtminstone för landsbygdens vidkommande praktiskt
taget alla barn skulle bli berättigade att erhålla de omstridda fria skolmåltiderna.
1 industrisamhällen och städer skulle det bli en något större differentiering,
men det skulle ekonomiskt inte betyda så mycket. Undersöker man,
vilka grupper som huvudsakligen skulle ställas utanför skolbarnsbespisningen,
finner man att det, såsom herr Bergh i sitt sista anförande var fullt medveten
örn, just är den medelklass, sorn herr Bergh förklarade sig ömma för och som
han anser vara så hårt pressad. Det är väsentligen kontorister, vissa bättre betalda
industriarbetare, verkmästare och småföretagare, d. v. s. medborgare som
alltid få vara med örn att betala skatt men inte få vara med örn de fria nyttigheterna
och som i olikhet med andra i samma situation .skulle få en verklig ekonomisk
lättnad, örn de finge vara med. Jag hade verkligen troll, att man inom

Första kammarens protokoll loha. Nr 88. 3

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)
högerpartiet mera allmänt skulle ha släppt tanken på att viel ett genomförande
av sociala reformer hålla strängt fast vid kravet på inkomstprövning. Den
ståndpunkt, som högern intar i fråga om folkpensionerna, vittnar ju örn en nyorientering
härvidlag, som jag trodde skulle ha spritt sig till att gälla även
andra sociala reformer. Det kom därför för mig som en överraskning, att herr
Bergh i sitt första anförande så hårt hävdade en annan linje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindén: Herr talman! Jag uppkallades att begära ordet närmast av
herr Mannerskantz. Min avsikt är inte att polemisera mot honom, men jag vill
ge en förklaring till ett par saker som han fann anmärkningsvärda.

Beträffande de nuvarande svårigheterna på byggnadsmarknaden ha uppenbarligen
de som sysslat med denna fråga tidigare varit fullt på det klara med
de besvärligheter, som kunna möta, då det gäller att lösa lokalfrågan. Redan
i mitt första anförande tillät jag mig emellertid att säga, att jag är övertygad
örn att man kommer att kunna få till stånd de lokaler som behövas för skolbarnsbespisningen.
Man kan nämligen i mycket stor utsträckning utnyttja de
lokaler som redan finnas. Genomförandet av skolbarnsbespisningen kommer
dessutom säkerligen att medföra vissa fördelar för skolköks- och hushållsundervisningen
i våra skolor. Åtminstone i de små skolorna på landsbygden torde
man kunna utnyttja skolköken även för skolbarnsbespisningen. Man kan givetvis
också anlita offentliga näringsställen för att få i gång skolbarnsbespisningen,
och man behöver således inte vara bunden av hänsyn till särskilt anordnade
lokaler.

Vad jag emellertid främst fäste mig vid i herr Mannerskantz anförande var
hans försmädliga tonfall, när han talade om order från högre ort. Han förklarade,
att örn även måltidernas sammansättning skall bestämmas från högsta
ort, kanske det blir litet för mycket av centralisering. Att man överhuvud taget
anser sig behöva få till stånd denna centrala ledning av skolbarnsbespisningsverksamheten,
beror emellertid på de avslöjanden som gjorts vid de undersökningar
som företagits på olika områden i landet. Vid norrlandsundersökningen
fann man t. ex. att invånarna i Norrland hänge sig åt en ensidig
mjöl-mjölkkost. Befolkningskommissionen har också funnit allvarliga brister i
svenska folkets näringsstandard. En undersökning av skolbarnens kostförhållanden
har visat, att på Gotland 40 procent av skolbarnen gingo till skolan sedan
de blott fått kaffe med dopp. I Värmland fingo 46 procent av skolbarnen
på landsbygden lagad mat först efter hemkomsten från skolan. Socialstyrelsens
hushållsbudgetundersökning åren 1932—1933 visade, att 22 procent av
befolkningen i fråga örn sin födoämneskonsumtion låg under det optimala i
kalorimängd. I familjer med fyra eller flera barn var motsvarande procent
37. Ecklesiastikministern hänvisade nyss till doktor Nils Levins undersökningar
i Blekinge. Doktor Levin anser sig i Blekinge ha upptäckt bristfällig mjölkkonsumtion
hos 36 procent av befolkningen, bristfällig vegetabiliekonsumtion
hos 87 procent och bristfällig animaliekonsumtion hos 16 procent av befolkningen.
Jag vågar dra den slutsatsen, att dessa brister i koststandarden icke i
och för sig äro beroende av människornas möjligheter att inköpa varor, således
inte av inkomstförhållandena, utan framför allt av deras oförmåga att laga
och sammansätta en ordentlig kost. Det är väl närmast dessa konstateranden
som ha gett anledning till att man anser det vara lämpligt att utforma typmatsedlar
och centrala anvisningar för skolmåltiderna. Mot bakgrunden av de
undersökningar beträffande kosthållet, som gjorts i vårt land, förefaller det
mig vara väl motiverat att få till stånd dessa typmatsedlar och anvisningar
från högre ort till ledning för skolmåltidernas anordnande.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Herr Arrhén: Herr talman! I mitt förra anförande erinrade jag örn att herr
statsrådet i sitt yttrande här i debatten hade frågat, huruvida det inte vore
rimligt att redan nu ge kommunerna besked örn hur denna fråga skall ordnas
för framtiden, så att de kunna ta hänsyn därtill vid utformandet av sina
byggnadsplan^ Jag fann denna fråga ganska betydelsefull med hänsyn till
den nyans i uppfattningen härvidlag, som jag har och som jag tidigare försökt
att redovisa. Jag tillät mig även att i mitt förra anförande som ett svar
till herr statsrådet påpeka, att han i propositionen själv tillämpat det resonemang,
som jag hävdar, i fråga örn de högre skolorna. Jag anser, att han hade
bort tillämpa det resonemanget litet längre. Herr Oscar Olsson invände, att
problemet örn de högre skolorna är en så liten fråga, att man inte behöver dra
in de högre skolorna i detta sammanhang, utan att man för deras vidkommande
kan resonera på ett annat sätt än för folkskolorna. För de högre skolornas
vidkommande skulle man således kunna tillämpa ett resonemang, som man
egentligen ogillar. Jag vill emellertid erinra örn, att vi ha ett stort antal högre
undervisningsanstalter här i landet, varför problemet för deras del inte är så
begränsat, sorn, man här synes vilja göra gällande. Vi ha ett hundratal högre
allmänna läroverk, vartill komma alla realskolorna. Jag kan därför inte anse,
att herr Olssons argumentering är hållbar.

Då herr Wagnsson förklarar, att läkaropinionen i detta sammanhang inte
kan tillmätas samma betydelse som lärår- och lekmannaopinionen här i riksdagen,
tycker jag nog, att det är litet lättsinnigt att göra ett dylikt påstående.
Den enda yrkesgrupp, som på detta område kan framlägga några exakta iakttagelser,
är väl i alla fall läkarna. Vi ha därför all anledning att ta hänsyn
till deras uppfattning om den föreslagna reformens betydelse för folkhälsan.
Det var denna inställning, som låg bakom mina ord, när jag i mitt förra anförande
vände mig till herr statsrådet och anhöll, att läkarna under skolbarnsbespisningens
uppbyggnadsperiod måtte med uppmärksamhet studera de medicinska
verkningarna av reformen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill allenast i anledning av herr
Arrhéns sista anförande säga, att jag inte har tillämpat olika bedömning när
det gäller skolmåltiderna för läroverksungdomen och folkskoleungdomen. Skillnaden
i behandlingen är bara ett uttryck för den rent praktiska situation, i vilken
vi befinna oss, och som jag alltid har försökt att ta hänsyn till verkligheten
har jag tvingats att taga litet olika på problemen. Det förhåller sig ju
så, som herr Arrhén borde veta, att vi ha en mångårig erfarenhet att stödja
oss på när det gäller folkskolans barn. Vi veta vad det finns för intresse för
saken, vi veta vad kostnaderna bli, och vi veta hur man skall gå till väga. I
fråga örn läroverken däremot sakna vi denna erfarenhet, både när det gäller
frågan örn lokalernas art, intresset bland eleverna och alla de ting om vilka vi
lia säkra belägg i fråga om folkskolan.

Örn reservanterna hade velat studera propositionen så, som jag tycker den
borde lia studerats och som utskottsmajoritoten bär studerat den, så skulle de
följaktligen lia funnit att just den omständigheten, att föredragande departementschefen
har behandlat läroverken annorlunda än folkskolan, tyder på en
vilja att taga stor hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Departementschefen har nu sagt oss detsamma
som var det väsentliga i vad jag sade till herr Arrhén i denna sak.
Det enda jag har att tillägga är, att jag inte ansåg att läroverksfrågan var en
liten fråga, men att jag ansåg att den var en mindre fråga än folkskolefrågan
i detta sammanhang.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Ang. ny
kommunindelning.

Äng. statsbidrag för anordnande av skolmåltider. (Forts.)

Herr Arrhén: Herr talman! Med anledning av statsrådet Erlanders anförande
nyss, i vilket han förklarade, att anledningen till, att han hade anlagt en
annan bedömning, när det gäller läroverken, än när det gäller folkskolorna,
låg däri, att man skulle sakna praktiska erfarenheter från verksamhet inom
läroverken på detta område, vill jag säga, att jag tror det argumentet är litet
väl tillrättalagt. Jag jänner till åtskilliga skolor av typen högre allmänt läroverk,
realskola eller mellanskola — t. ex. en kommunal mellanskola med över
500 elever i Göteborg •— där man har en dylik bespisning. I den nämnda skolan
i Göteborg fungerar den sedan flera år, och jag har som medlem av socialpedagogiska
delegationen haft tillfälle att själv se den.

Därför tillåter jag mig, herr statsråd, att fortfarande hävda den meningen,
att det föreligger en viss brist på logik i propositionens resonemang och allmänna
motivering.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh. Ragnar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 180, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 25 april
1946 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 236,
däri Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden den 29 mars 1946, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag rörande ny indelning av
riket i borgerliga kommuner m. m., dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn
vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till konstitutionsutskottet hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 299 av herr Friggeråker m. fl.,

nr 300 av herr Mannerskantz m. fl.,

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)
nr 326 av herr Näsgård m. fl. samt
nr 327 av herrar Ekströmer och Arrhén; ävensom

inom andra kammaren:

nr 461 av herr Hceggblom m. fl.,

nr 462 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

nr 498 av herr Hagård m. fl.,

nr 499 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile samt
nr 500 av herr Svensson i Grönvik m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i anledning av sagda proposition
ville

a) för sin del antaga i utlåtandet infört förslag till lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner;

b) godkänna av utskottet i utlåtandet förordade riktlinjer för nyindelningens
genomförande;

2) att motionerna

a) I:299 och 11:462,

b) 1:300 och 11:461,

c) 1:326 och 11:500,

d) 1:327 och 11:498 samt

e) 11:499,

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I utskottets lagförslag var 1 § så lydande:

För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i
övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän översyn
av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sågs.

Vid indelningsändring i anledning av översynen må, när förhållandena därtill
föranleda, kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är stadgat
örn villkor för ändring i kommunal indelning.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»I likhet med föredraganden anser utskottet det icke vara möjligt att finna
en för alla fall och ur alla synpunkter tillfredsställande norm för kommunernas
storlek. En schablonmässig lösning av storleksfrågan vid nyindelningen
bör därför icke förekomma. Det sagda hindrar emellertid icke att vissa
normerande riktlinjer böra fastslås, vilka vid en nyindelning säkerställa att
likartade principer komma i tillämpning inom hela riket och garantera att reformens
huvudsyfte uppnås, nämligen att kommunerna erhålla en sådan storlek
att de göras lämpade som fristående förvaltnings- och självstyrelseenheter
med hänsyn till samtliga en kommun åvilande arbetsuppgifter.

Mot de riktlinjer, som av föredraganden i anslutning till kommittén uppdrag^
för normalstorleken å kommunerna, har utskottet intet att erinra.

Den föreslagna minimigränsen på 2 000 innevånare och kravet på ett skatteunderlag
å 8—10 000 skattekronor finner utskottet med iakttagande av vad
här nedan anföres godtagbara. Utskottet har sålunda icke kunnat tillstyrka
de i motionerna I: 326 och II: 500 samt II: 499 framlagda förslagen, att ingen
befolkningssiffra eller liknande bestämmelse fixeras som minimum för en
kommun. Detsamma gäller i motionerna I: 327 och II: 498 framställt yrkande,
att minimigränsen bör sättas till 1 500 innevånare.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

Ehuru utskottet som ovan sagts ansluter sig till tanken på en fixeracl minimigräns
vill utskottet, bland annat i anledning av ovan angivna motioner,
betona, att denna gräns icke kan bliva undantagslös. Icke blott ökonimuner
eller kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter kunna bilda undantag
från minimiregeln, utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter
skulle uppkomma genom en sammanslagning, böra avvikelser från den
uppställda regeln kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre innevånareantal
än 2 000 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande
sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och
självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke
blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer såsom
geografiska betingelser, bebyggelser och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt
centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m. I de
fall då fråga uppkommer örn sammanläggning av stad eller köping med landskommun
bör vid ställningstagande till ifrågasatt indelningsändring särskild
hänsyn tagas till de speciella omständigheter, som därvid kunna tala för bibehållandet
av gällande indelning.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Larsson i Stockholm
med instämmande av herr Björck av angivna orsaker hemställt, att 1 § i lagförslaget
måtte erhålla följande ändrade avfattning:

För att---lag sågs.

I anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda, kommuner
sammanläggas med varandra. Motsätter sig kommun sådan sammanläggning,
må därom° förordnas, endast då densamma finnes vara av betydande
allmänt behov pakallad. Såsom sadant behov skall anses, att en med hänsyn
till de i första stycket här ovan angivna omständigheterna lämplig kommunindelning
icke kan utan sammanläggningen vinnas.

Enligt en annan reservation hade herr Haeggblom med instämmande av
herr Björck ansett, att utskottets uttalande bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits. I berörda reservation hade för den nyss
återgivna delen av utskottets motivering förordats följande avfattning:

»I likhet med —--åvilande arbetsuppgifter.

Mot de---att erinra.

Den föreslagna minimigränsen på 2 000 innevånare och ett skatteunderlag
å 8—10 000 kronor har utskottet ej kunnat godtaga. Även mindre kommunenheter
lära på ett tillfredsställande sätt kunna självständigt omhänderha
dem åliggande förvaltningsuppgifter och erhålla kvalificerade personer å förtroendeposterna.
Det synes dock icke möjligt att helt frångå bestämmelser
örn fixerad minimigräns, därest icke reformens grundtanke i tillämpningen
skall äventyras. Med hänsyn härtill torde den i motionerna I: 327 och II: 498
föreslagna minimigränsen på 1 500 innevånare och ett däremot svarande skatteunderlag
vara lämpligt avvägda. Med dessa utgångspunkter kommer nyindelningens
genomförande i ett stort antal fall att underlättas utan att de
nybildade kommunerna därför skulle bliva ur stånd att lösa sina uppgifter.
De i motionerna 1:326 och 11:500 samt 11:499 framlagda förslagen att
ingen befolkningssiffra fixeras som minimum för en kommun kan utskottet
nied hänsyn till vad nu anförts icke biträda.

Ehuru utskottet — —• ■— äga rum. Huruvida en kommun med mindre
innevånarantal än 1 500 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande
sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och
självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer, såsom
geografiska betingelser, bebyggelse och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt
centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m. I de
fall---gällande indelning.»

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Även om kammarens ledamöter
val ha läst det utlåtande, som konstitutionsutskottet har avgivit i det nu föreliggande
ärendet, tror jag att det inte kan vara ur vägen att jag här lämnar
en resumé över frågans uppläggning och innebörd, sådan den här föreligger i
utskottets utformning.

Den fråga, som här föreligger till behandling och slutligt avgörande, utgör
väl en av de mest genomgripande i kommunalt samhälleligt liv som förekommit
på mycket länge. De kommunala samhällsbildningar som under namn av
socknar växt fram till självständiga administrativa enheter under egen förvaltning,
ha under tidernas gång med traditionens makt vunnit grundmurad
hävd och skapat grundvalen till det lilla rike, inom vars gränser hembygdskärleken
blommat och slagit sin starkaste rot. Socknen, sockenkyrkan, småskolan
och »storskolan», gårdarna och byarna, som alla sorterat under det kära
sockennamnet, allt har fått ett värde, som det vill något till att förgripa

sig på. ,

Det må klart utsägas, att dessa socknar, dessa kommuner, ja, tili och med
de mycket små kommunerna, efter fattig förmåga sökt att hävda sig och satt
en ära i att, låt vara med åtskillig försakelse och ibland kanske även »gnidighet»,
kunna klara sina uppgifter och stå på egna ben. Tack vare försiktighet
och omtanke, billig administration med förtroendemän som skött sina uppdrag
utan ersättning har det gått i lås och burit sig utan alltför stor press
på debetsedlarna. När emellertid den nya tiden kommit med nya uppgifter
och nya krav nied ty åtföljande nya utgifter, som hotat vederbörande att växa
dem över huvudet, är det förklarligt örn det känts dessa sockenbor litet hjärtnupet
att för den sakens skull nödgas uppge en del av sin självständighet inför
nödvändigheten att i vissa delar söka samgång och samhjälp hos närgränsande
grannar. Så Ilar dock måst ske, förutom i särskilda pastoratsindelningar
även i bildandet av kommunalförbund eller andra samfälligheter, som på ett
bättre sätt tillgodosett de egna intressena än vad som skulle kunnat ske örn
man ensam skulle nödgats klara saken. Det har varit tidens obönhörliga gång,
och man har fått anpassa sig därefter.

De mycket små kommunernas dilemma inför dessa nya uppgifter på° framför
allt socialverksamhetens område har spontant frammanat tanken på sammanslagning
med närgränsande kommuner till enhetliga större kommunala samhällsbildningar
med bättre utsikter till en stabiliserad och bärkraftig ekonomi.
Det är detta som utgjort impulsen till den stora reform, som nu i dag står på
dagordningen. Det blir den stora uppgiften att utan opåkallad klåfingrighet
och med största möjliga hänsyn till en utpräglad folkvilja söka skapa något
av bestående nytta för framtiden.

Utan att alls breda ut mig i någon vidlyftigare historik över frågans förbehandling
i riksdagen vill jag endast i största^ korthet erinra om att en kommitté,
benämnd kommunindelnigskommittén, år 1913 tillsattes av Kungl.
Maj :t för utredning av detta spörsmål och att det är på grundval av denna
kommittés otvivelaktigt mycket grundliga och klarläggande arbete som proposition
nr 236 kommit till stånd. Emot den i propositionen och kommittébetänkandet
uppdragna grundprincipen om angelägenheten av att i behövliga
fall tillskapa större kommunenheter har utskottet intet att erinra. Utskottet

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

finner, att »även om i vissa fall en nyindelning kan innebära ett ingrepp i
gamla och traditionsrika kommunenheter, utgör dock reformens huvudsyfte
bevarandet av självstyrelsen i former,. som kunna tillgodose det nutida samhällets
krav».

Det viktigaste och svåraste problemet vid genomförandet av en djdik reform
utgör ,otvivelaktigt frågan örn kommunernas storlek och gränser. För bedömningen
av denna sak har utskottet i likhet med kommittén och föredragande
statsrådet mäst fastslå, att en schablonmässig lösning av storleksfrågan vid
nyindelningen ej bör ifrågakomma. Detta hindrar emellertid icke att vissa
normerande riktlinjer böra fastslås, vilka vid en nyindelning säkerställa att
likartade principer komma i tillämpning inom hela riket och garantera att reformens
huvudsyfte uppnås.

Att befolkningstalet här spelar en rätt viktig roll torde ej kunna bestridas.
Tallet 2 000 såsom ett befolkningsminimum i regel har av utskottet ansetts
godtagbart. Likaså har ett skatteunderlag å minst 8 000—10 000 skattekronor
såsom en plattform för ekonomisk bärighet ansetts som en normgivande bedömningsgrund.
Detta hindrar icke — och härutinnan har utskottet väsentligt, utvidgat
Kungl. Maj :ts direktiv — att dessa gränser ingalunda behöva bli undantagslösa.
Tvärtom säger utskottet: »Icke blott ökommuner eller kommuner
med jämförliga kommunikationssvårigheter kunna bilda undantag från minimiregeln,
utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma
genom en sammanslagning, böra avvikelser från den uppställda regeln
kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre invånarantal än 2 000 kan
anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt fylla de anspråk, som
böra ställas på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet, må i förekommande
fall prövas med hänsyn tagen icke blott till befolkningstal och
skatteunderlag utan även till andra faktorer, såsom geografiska betingelser, bebyggelser
och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar, befintligheten
av lämpligt beläget administrativt centrum, de ekonomiska och kulturella
förbindelsernas inriktning m. m.» Som synes antydas här en mångfald av påverkande
omständigheter, som böra vara utslagsgivande vid sidan av stela
siffertal.

Det har bland annat motionsledes ifrågasatts, att befintlig pastoratsindelning
skulle få utgöra grund för blivande kommunbildning. I denna fråga
anför utskottet, att pastoraten äro mycket växlande till sin storlek och att
de olika kommunerna inom pastoraten understundom äro så belägna i förhållande
till varandra, att de icke äro lämpade att bilda en borgerlig förvaltningsenhet.
I de fall då gamla indelningsgränser, sålunda även pastoratsgränsema,
kunna följas, har emellertid såväl kommittén som föredraganden framhållit det
önskvärda uti att så sker. Utskottet ger sin anslutning till dessa uttalanden. —
Att såsom flertalet motionärer framhållit, nödig hänsyn skall tågås till förefintligheten
av en utpräglad folkmening har klargjorts genom uttalanden av
kommittén och föredraganden. Utskottet anser det självklart, att hänsyn
tagea till en bestämd folkmening inom berörda kommuner så långt detta är
förenligt med^ reformens huvudsyfte och i de enskilda fallen en lämplig indelning
kan åstadkommas. Införandet av vetorätt för kommunerna gentemot
indelningsförslag är däremot enligt utskottets mening icke förenligt med förslagets
karaktär av allmän reglering. En allmän vetorätt skulle, det ligger
i sakens natur, i alltför hög grad äventyra hela reformens planenliga genomförande.

Beträffande angelägenheten av att vid nya kommunindelningar anpassa sig
till möjligheten att bevara lekmannainslaget i kommunalförvaltningen vill utskottet
framhålla följande: »Vid de fall av sammanläggning, varå motionärerna

Onsdagfii den 12 juni 1940 fm.

Nr 23.

Ane/, ny kommunindelning. (Forts.)

syfta., bliva i regel de nybildade kommunerna icke av sadan storlek, att förvaltningen
under alla förhållanden kräver anställandet av kommunala tjänstemän.
Det må erinras örn att betydligt större kommuner än som här äro i fråga
icke anlita tjänstemän utan i stället lämna ersättning till en eller flera kommunala
förtroendemän, som handhava vissa förvaltningsuppgifter, medan andra
mindre kommuner anlita heltidsanställda tjänstemän. Även efter genomförandet
av nyindelningen lärer det kommunala förvaltningsarbetet komma att
organiseras olika också inom kommuner av samma storleksordning.»

I fråga örn förfaringssättet vid sammanläggning av kommuner• är det tydligt,
att en särskild, tidsbegränsad lag härom bör komma till. Därvid bör givetvis
av lagtextens formulering klart framgå, att fråga är örn sammanläggningar
av hela kommuner, medan vid eventuella delningar av kommuner, även då de
företagas i samband med reformen, 1919 års lag skall tillämpas. För att detta
förhållande må tydligt framträda i lagtexten föreslår utskottet vissa formella
jämkningar av det i propositionen intagna förslaget. Beträffande herr Yngve
Larssons reservation med yrkande örn tillämpning av 1919 års indelningslag
med vetorätt för kommunerna även i de vittomfattande omläggningar som med
den nya kommunindelningslagen avses, må det här framhallas, att därest det
kommunala bestridandet bibehölles vid sin verkan enligt indelningslagen, skulle
vid val mellan olika alternativ en kommuns bestridande kunna tänkas få den
verkan, att det ur allmän synpunkt mest fördelaktiga alternativet icke finge
genomföras. För en helt fri prövning av ärendet talade även det förhållandet,
att en nyindelningsfråga ofta torde komma att beröra ett större område, och
att olika ifrågasatta indelningsändringars sammanhang med varandra också
talade för att man vid den allmänna indelningsrevisionen icke kunde taga lika
stor hänsyn till enskilda kommuners bestridande .sorn vid lokala indelningsänd ringar.

0 ,

Det har varit utskottet angeläget att poängtera betydelsen av samråd med
landstingens förvaltningsutskott vid nyindelningen. Denna förvaltningsutskottets
medverkan synes utskottet vara av sådan vikt, att den bör förekomma icke
blott under utredningsarbetet utan även i den form, att i lagen föreskrives att
förvaltningsutskottet, i likhet med kommunerna, bör lämnas tillfälle att avgiva
yttrande över det i lagförslagets 3 § omnämnda preliminärförslaget från länsstyrelsen.
Utskottet har i enlighet härmed föreslagit tillägg av sådan innebörd
till nyssnämnda paragraf.

I full .samklang härmed har utskottet härjämte även, vid sidan av själva
lagförslaget, kraftigt understrukit betydelsen av lekmannar cyras entanters medverkan.
Utskottet finner det angeläget att dessa örn möjligt utses i så god tul,
att de kunna närvara vid den informationskonferens, som avses komma att
inleda, indelningsarbetet. Utöver de föreslagna två lekmannarepresentanterna
bör emellertid enligt utskottets mening en av Konungen utsedd representant för
varje län deltaga vid beredningen inom kammarkollegiet av de förslag, som
röra länet. Vid ärendenas behandling finner utskottet lämpligt, att detta sker
i kollegial form, varvid de fasta representanterna, men ej den tillfälliga länsrepresentanten,
skola deltaga i besluten.

Vissa ekonomiska uppgörelser kommunerna emellan vid sammanslagningar
torde vara ofrånkomliga. Fondbildningar av donationer o; d. träda här i förgrunden,
och beträffande dessa säger utskottet tydligt ifrån, att donators vilja
så långt möjligt är bör respekteras.

I 5 § andra stycket uppställas vissa regler för hindrandet av att kommun i
.samband med sammanläggning till egen fördel uppsal ligt undandrager sig
självklara utlägg. Även om denna stipulation i grunden torde få karaktären
mera av en varningssignal, är det ju bara på sin plats a.tt det sägs ifrån.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 194(3 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

Bland övriga frågor i samband med kommunindelningen må nämnas den av
utskottet uttalade meningen, att en överensstämmelse mellan skoldistrikten och
de nybildade kommunerna bör eftersträvas.

_ Vidare^ bär utskottet med skärpa framhävt betydelsen av att kommunikationsförhållandena
anpassas till de nybildade kommunerna, varigenom en naturlig
samhörighet inom den nybildade kommunen kan komma till stånd.

De nya socknarnas namn torde mångenstädes bereda en hel del bekymmer,
men med en del uppfinningsrikedom på basis av redan befintliga eller i anslutning
till äldre beteckningar eller dylikt bör även den frågan nöjaktigt kunna
lösas.

Beträffande den nya lagens giltighetstid har utskottet ansett det nödvändigt
med en framflyttning till utgången av år 1951.

Till sist, herr talman, vill jag rent personligt uttala min förväntan och förtröstan
till länsstyrelserna och Kungl. Majit att de — för övrigt i full överensstämmelse
med av utskottet givna och, som jag hoppas, av riksdagen sanktionerade
direktiv — vid avvägningen av en kommuns kompetens att alltfort få leva
sitt fria liv i största möjliga omfattning taga hänsyn till den livsvilja, som förefinnes
hos vederbörande och som uppenbart tager sig uttryck även bland kommunerna
under tvåtusentalsgränsen. Den inneboende kraft, som — låt mig ta
en aktuell^ beteckning — kommer till synes hos »de små nationerna», är en
stark tillgång inte allenast för dem själva utan även för nationen i sin helhet.
I den förhoppningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! De sista ord, som den föregående talaren
yttrade, skall jag be att livligt få instämma i. Emellertid har jag tillsammans
med herr Arrhén i detta ärende väckt en motion, som i huvudsak går ut på
att minimistorleken på kommunerna skulle minskas till 1 500 invånare med
motsvarande minskning av antalet skattekronor men även en del smärre uppmjukningar
i propositionens bestämmelser.

Jag vill till en början säga att jag är helt positivt inställd till denna reform.
Jag tycker den är icke blott högst välbetänkt utan helt enkelt alldeles nödvändig,
men när det gäller en så här genomgripande förändring anser jag att
man bör gå fram med en viss varsamhet.

Nu vill jag från början framhålla att jag inte talar i egen sak, ty jag tillhör
en kommun som är tillräckligt stor för att få bestå och har ett fullt tillräckligt
skatteunderlag. Men jag vet, inte minst från egna bygder, att vi ha kommuner
med mindre invånarantal än det i propositionen och utskottsutlåtandet
såsom minimum bestämda, 2 000 invånare, vilka kommuner skötas alldeles
förträffligt. De ha goda finanser och ha följt med tiden mycket tillfredsställande.
De ha väl ordnade skolor och moderna ålderdomshem. De stå alltså,
kort isagt, på en fullt tillfredsställande kommunal standard utan att därför
utdebiteringen är alltför hög; kanske håller den sig omkring sex, sju kronor
per bevillningskrona. Jag tror faktiskt, att pengarna i en liten kommun bli
liksom litet drygare än i en större, vilket ju kan förklara, att man även i en
mindre kommun kan komma ganska högt i fråga örn den kommunala standarden.
Jag tror ej heller att man i en sådan kommun behöver befara några
svårigheter att erhålla personer som äro lämpade att ombesörja kommunalförvaltningen
med hänsyn till det hos svenska lantbor medfödda intresset för kommuriala
frågor, som överallt kan spåras. Herr Jones Andersson nämnde visst
också någonting örn detta. Sådana kommuner anser jag borde få tillfälle att
allt framgent bestå som självständiga enheter och med full självbestämmanderätt.
Detta skulle förvisso ej skada den goda saken. Jag förstår ju mycket

Onsdagen deli 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)

väl att man, när man skall göra upp en sådan här plan, vill gå fram mera,
schablonmässigt är kanske inte rätta ordet, men litet mera planmässigt, och
göra en radikal förändring i kommunindelningen. Men vi som bo på landet veta
ju, hur grundmurad den gamla kommunindelningeii sitter i det allmänna medvetandet,
och jag tycker att man inte bör göra större våld än nöden kräver.

Jag hår med tillfredsställelse sett i utskottsutlåtandet, att en del av de synpunkter,
som vi i vår motion ha framhållit, ha vunnit beaktande, och det är jag
givetvis tacksam för. Men jag anser detta knappast tillräckligt. Jag tycker att
länsstyrelserna och landstingens förvaltningsutskott borde hava ännu något
större frihet, än som föreslagits, att förfara efter lägligheten. Jag tror att
detta, utan att på något sätt äventyra ändamålet med reformen, skulle hälsas
med största tillfredsställelse i vida kretsar ute på landsbygden.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till den reservation som
har avgivits av herr Haeggblom.

Herr Björck: Herr talman! Den nyordning av vårt lands borgerliga kommuner,
som riksdagen i dag går att besluta örn, har rönt rätt mycken kritik såväl
bland kommunalmännen som övriga kommunalt intresserade på olika håll i
vårt land. Det är framför allt de mindre kommunerna, som nu stå inför utsikten
att förlora sin självständighet, som äro bekymrade för den utveckling de
ställas inför. De flesta synas dock vara eniga därom att det inte är bra som det
är, ty de minsta kommunerna med endast något hundratal invånare kunna under
nu rådande iförhållanden och med de uppgifter, som numera åvila kommunerna,
inte nöjaktigt fylla sin uppgift. De ha därför i regel ingenting att invända
emot att bli sammanförda med någon eller några angränsande kommuner
till en större enhet,. Men vad man fruktar är, att denna sammanslagning kommer
att ske alltför schablonmässigt, så att sex, åtta, ja ända till tio kommuner
sammanföras för att man skall uppnå den minimisiffra, som Kungl. Maj :t föreslagit
och som utskottet har funnit sig kunna godtaga. Detta kommer att medföra,
att i glest befolkade orter avstånden till kommunens cenrum bli så stora,
att kontakten med ytterområdena försvåras och blir liten eller ingen. Vidare
har man anledning att bofara motsättningar mellan de olika socknar, som skola
hilda den nya kommunen, vilket torde komma att försvåra samarbetet mellan
de olika orterna. Följden blir minskat intresse för de kommunala uppgifterna
och svårighet att få lämpliga personer för de kommunala förtroendeposterna
o. s. v.

Såsom representant för ett av de län, som huvudsakligen bestå av mindre
kommuner, har jag sökt att i någon mån taga reda på, vad ledande kommunalmän
inom länet ha för önskningar och förslag då det gäller den nya kommuindelningen.
Vad man framför allt har betonat är att kommuner med 1 200,
1 400 eller 1 500 invånare, som på ett nöjaktigt sätt skött sina åligganden, böra
lämnas i fred och få fortsätta som förut. Undantag anser man dock kunna
göras, därest en mindre grannkommun på exempelvis några hundra invånare
anses böra tillföras den större kommunen. Vidare framhåller man, att hänsyn
så långt möjligt bör tas till de geografiska förhållandena, så att de nya kommunernas
gränser ej bli för oformliga, att kommunikationerna bli någorlunda
tillfredsställande samt att man i möjligaste mån söker få bort eller undvika
onödiga motsättningar mellan kommunerna vid nyindelningen. Dessa och liknande
synpunkter framhållas också av många av de myndigheter och institutioner
_ länsstyrelser m. fl. — som haft att yttra sig över förslaget. Det är

rätt intressant att, se, att av de kommuner, som inkommit med yttrande till
kommunindelningskommittén, ha 58 procent antingen tillstyrkt eller förklarat sig
intet lia att invända Klot kommitténs förslag, under det afl 42 procent, antingen

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Atif/, np kommunindelning. (Forts.)

avstyrkt eller ställt sig tvekande till reformen. Man ser sålunda att det råder
mycket delade meningar ute bland landets kommuner örn kommitténs förslag
till kommunindelning.

Av den utredning som gjorts framgår, att landets samtliga kommuner lia en
genomsnittsbefolkning av 1 600 personer — således obetydligt mer än vad vi
i vår motion ansett böra vara minimum. Något över 50 procent ha mindre än
1 000 invånare och 7 7 procent ha mindre än 2 000 invånare. Örn den nya kommunindelningen
genomföres i enlighet med propositionens förslag, kommer den
sålunda att i viss mån få en rent av revolutionerande verkan för ett mycket

stort antal av kommunerna. Detta är i synnerhet fallet i Älvsborgs län_mitt

eget län —, Skaraborgs, Malmöhus och Gotlands län. Man får därför inte förvåna
sig över att många av dessa kommuner emotse nyindelningen med bekymmer
och oro.

Jag erkänner emellertid gärna att utskottet i sin motivering uttalat sig mycket.
försiktigt och sålunda lämnat rum för den verkställande myndigheten att
i viss mån ta vederbörlig hänsyn till omständigheter som föreligga i de olika
kommunerna.

Men när det gäller storleken, invånarantalet, så följer utskottet Kungl.
Maj :t och anser 2 000 vara det minimital som i regel bör följas vid nyindelningen.
Detta kunna vi reservanter ej ansluta oss till, av de skäl som jag här
anifört. Jag ber därför, herr talman, att när det gäller utskottets motivering
få yrka bifall till herr Hseggbloms och min reservation.

När det sedan gäller lagtexten, har jag instämt i den reservation som herr
Larsson i Stockholm har avgivit till utskottets utlåtande. Jag vill därom endast
i korthet säga, att vi reservanter finna det något egendomligt, att den nu
föreslagna indelningslagen i viss mån upphäver 1919 års lag örn ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Ty i denna stadgas
bl. a. att om indelningsändringen medför avsevärd olägenhet för berörd kommun,
så må mot kommuns bestridande därom förordnas endast i det fall den
är pakallad av ett betydande allmänt behov. Enligt nya lagen kunna sammanslagningar
ske utan hinder av det nyss angivna stadgandet. Detta anse vi föga
överensstämmande med demokratiska principer. En kommun, som vad gäller
storlek, skatteförmåga etc. kan reda sig själv, bör inte utan synnerligen starka
skäl berövas sin självständighet.

Jag ber att fa citera, vad kommittén säger angående sättet för sammanslagningen,
vilket. återgivits i propositionen: »En tvångssammanslagning mot en
stark folkopinion kan skapa allvarlig irritation. Ett schablonmässigt sammanförande
av närliggande socknar till storkommuner av viss storlek är icke möjligt.
Vid uppbyggande av storkommuner måste hänsyn tagas till en mängd
lokala förhållanden och synpunkter. Detta förutsätter för en lycklig lösning’
en intresserad medverkan från ortsbefolkningens sida. Ett irriterat passivt motstånd
kan allvarligt försvåra en saklig diskussion och en rationell lösning av
de lokala indelningsfrågorna.» Jag ber att få stryka under detta uttalande, ty
så anse vi, inte minst ute i kommunerna, att saken ligger till.

Jag ber till sisi herr talman, att när det gäller 1 § i lagtexten få yrka bifall
till herr Larssons i Stockholm och min reservation.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna fråga har jag väckt en motion,
som gar ut på att man inte skall gå fram alltför rigoröst vid genomförandet av
den nya kommunindelningen. Utskottsutlåtandet på s. 7 börjar med ett konstaterande,
som jag skall be att få taga upp till närmare granskning. Utskottet
säger där: »Svårigheten för de små kommunerna att på ett tillfredsställande
sätt självständigt handha vissa förvaltningsuppgifter---, den ökade käns -

Onsdagen den 12 juni 1946 fin.

Nr 23.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

ligheten i skatteavseende samt den icke sällan förekommande svårigheten att
erhålla kvalificerad arbetskraft på de kommunala förtroendeposterna utgöra
några av de väsentligaste skälen för den år 1939 väckta- tanken på en ny kommunindelning.
» Detta uttalande har naturligtvis sin riktighet, om man definierar
»de små kommunerna» på rätt sätt. Även jag är av den uppfattningen, att
det finns kommuner som äro så små att de icke i längden kunna klara sig örn
de skola hålla standarden, men det tycks råda olika uppfattning örn vilka kommuner
som skola anses för små.

Jag skall tala örn för utskottets ärade vice ordförande hur det är i min hemtrakt.
Jag bor i ett härad där det är sexton kommuner, därav tre som ha över
4 000 invånare — den största har uppemot 6 000. Av de övriga ha de flesta

1 000 ä 1 500 invånare, och så finns det ett par mindre. Hur äro då förhållandena
i den trakten? Jo, det första man kan konstatera är att de stora kommunerna
alla ha högre kommunalskatt än medeltalet av de mindre. Vidare ha flertalet av
de mindre kommunerna — vilka jag inte vill betrakta som ohjälpligt för små
— sina allmänna sociala inrättningar fullt i ordning, i flera, fall betydligt bättre
än de tre stora kommunerna. De ha fullgoda ålderdomshem, de ha sitt skolväsen
så bra ordnat som man kan få det i trakter där det är glest bebyggt. lie
ha överhuvud taget varit fullt med på noterna när det gäller utvecklingen både
på det sociala området och i alla andra avseenden. Samtidigt ha de, som jag
nyss nämnde, lägre kommunalskatt än de större kommunerna. I dessa små kommuner,
som jag talar örn, är det inte någon svårighet att få tag i tillräckligt
många människor som äro kvalificerade att sköta alla de kommunala uppdrag
som finnas. I den trakten är det så, att kommuner, som vi där nere _ betrakta
som mellanstora, alltså de med omkring 1 000 invånare, ha förvaltat sina pund
minst lika bra som de större. Nu säger man, att de små kommunerna icke skola
få finnas kvar, utan att de skola slås tillsammans till större för att kunna fullgöra
sina skyldigheter. Örn resultatet endast blir att de sjunka ned till den nivå
som de större kommunerna ha, vad har man då vunnit med saken, herr talman?
Man kan reformera sig fram till en försämring också.

Det råder inget tvivel örn att de kommuner, som ha ett tillräckligt skatteunderlag
— och vi ha många exempel på kommuner som ha mindre än 1 000 invånare
men som lia över 10 000 bevillningskronor — utgöra synnerligen lämpliga
kommunala enheter. Det står i utlåtandet, att kommuner med mindre än

2 000 invånare kunna slippa bli sammanslagna med grannkommuner endast örn
det kan visas att en sammanslagning skulle bli till allvarligt förfång för vederbörande
kommuner. Jag skulle vilja säga, att örn man inte kan pavisa att det
blir någonting att vinna på en sammanslagning så bör man avstå från den.

Det är en ganska stor hänsynslöshet, att det här i riksdagen skall sitta människor
från städerna och från sådana kommuner, som äro så stora att de icke
beröras av denna lag, och bilda majoritet och besluta örn dessa mellanstora kommuners
förhållanden, som de icke veta så mycket örn. Det är kanske riktigt, att
kommunerna med två, tre, fyra hundra invånare kunna anias fa svart att klara
sig åtminstone i framtiden, men när det gäller de kommuner som ligga strax
under tvåtusentalgransen och nedåt tusentalet, då, veta icke representanterna
från städerna och de stora kommunerna så noga vilka möjligheter som finnas.
Det är oriktigt att utgå från att de, som bo i de mellanstora kommunerna och
som ha med deras förvaltning att göra, skulle vara fullständigt ur stånd att bedöma,
sitt eget bästa. Jag tror inte att så är fallet. 1 min egen hemkommun ha
vi säkert 50 personer, som kunna sköta kommunalnämnden eller fattigvårdsstyrelsen
och vara kommunalfullmäktiges ordförande. Det är inte på något sätt
svårt att ordna den saken. Kommunen är relativt välbärgad. Där finns ett stort
skatteunderlag. Det har aldrig varit tal om att avstå från saker och ting, som

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

man anser vara behövliga, på den grund att man inte skulle anse sig ha råd till
det. Men i propositionen och delvis även i utskottsutlåtande! säger man, att dessa
kommuner inte kunna fylla sin uppgift. Det är i ett mycket stort antal fall
en direkt oförskämdhet att säga detta. Det är dock fråga örn kommuner som i
varje fall äro bättre skötta än t. ex. Stockholms stad, som jag inte anser utmärka
sig för särskilt god kommunal skötsel. I Stockholm äro pengarna inte på
långt när så dryga som i en välskött kommun med 1 000 eller 1 200 invånare,
som kanske äro vid bättre humör och ha bättre levnadsomständigheter än stockholmarna.
Att beskylla hundratals välskötta och välbärgade kommuner för att
inte kunna sköta sig är ganska hänsynslöst och otillständigt. Jag tycker att det
inom konstitutionsutskottet borde ha funnits flera som haft detta klart för sig
än vad som synes vara fallet.

Nu har utskottet givetvis reducerat ganska mycket av vad propositionen säger
örn dessa ting genom att uttala, att »icke blott ökommuner eller kommuner
med jämförliga kommunikationssvårigheter kunna bilda undantag från minimiregeln,
utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter skulle uppkomma
genom en sammanslagning, böra avvikelser från den uppställda regeln kunna
äga rum». Men frågan är örn detta är tillräckligt för att avhålla Kungl.
Majit och länsstyrelserna och de myndigheter i övrigt, som skola syssla med
detta, att gå fram på ett hårt sätt. Jag tror för min del knappast att så blir fallet,
utan jag tror, att man kommer att gå fram otillbörligt strängt.

I den motion, som vi ha väckt, Ira vi inte velat direkt vända oss emot 2 000-gränsen. Det är kanske överhuvud taget svårt att fixera en siffermässigt
fastställd undre gräns. Men jag anser riktigast att undantag utan svårighet
skola få göras, och därvidlag kunna pastoraten vara en god måttstock. Örn
detta- säger utskottet, att »pastoraten understundom äro så belägna i förhållande
till varandra, att de icke äro lämpade att bilda en borgerlig förvaltningsenhet».
Det kan nog finnas något enstaka sådant fall, men i stort sett äro
faktiskt pastoraten rätt lämpliga områden. Ar det så att inte pastoratet lämpar
sig men kommunerna äro någorlunda stora, är det bättre att låta kommunerna
vara. Det finns också sådana fall.

Framför allt reagerar jag, herr talman, emot att man underskattar det Hacket
förnämliga arbete som utförts i en lång rad av mellanstora kommuner.
Det ligger i sakens natur, att de i vissa avseenden äro den bästa förvaltningsformen.
Så fort man överskrider en gräns, där lokal- och personalkännedom
inte längre kan räcka till, blir det en sämre behandling av många ärenden.
Att under sådana förhållanden frivilligt och under statsmakternas tvång avstå
från en så stor vinning, som ligger i att alla känna alla inom de förvaltningsområden,
som det här gäller, tror jag är oklokt, utom att det också är
orätt att göra det.

Jag har under den senaste tiden fått en hel del skrivelser från mellanstora
kommuner, och jag har här ett brev som jag fick i dag. Det rör en kommun
med 1 551 invånare. Den har 13 572 skattekronor och en utdebitering av 7
kronor 50 öre. .Den har allt vad man kan begära av anordningar och har dessutom
betalat sin andel i en provinsialläkarbostad med 18 000 kronor och sin
andel i en distriktssköterskebostad med 12 000 kronor. Den har vidare upplagt
en skattefond. Kommunen har egentligen inga skulder att tala om. Skolan
är en B 1-skola — det är en skogrik kommun med ganska spridd bebyggelse.
I övrigt har den ett nybyggt .ålderdomshem, den har åtagit sig garanti för
barnrikehus o. s. v. Jag tror inte att ens den petigaste socialläromästare för
närvarande skulle ha kunnat hitta på någonting mera åt dem att göra. I kommunen
infördes det sjunde skolåret långt innan kommunen var tvungen därtill.
De ha särskilt anordnade skolkökskurser, gymnastik och fri skolmateriel.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

Be Ira deltagit i kostnaderna för byggande av en tandläkarbostad för folktandvården.
Kommunen har eget polisdistrikt, egen fritidsnämnd och egen
brandkår och är eget pastorat. Nu har det föreslagits, att kommunen skall
sammanslås med två andra kommuner. Den nya kommunen skulle bli något
över 4,5 mil lång, och på grund av dess belägenhet — den har hav på bägge
sidor örn sig — blir den inte mycket mer än en halv mil bred. Hur kommer då
detta att verka? Såsom vid alla sammanslagningar, där ett par småkommuner
skola anslutas till en större, kommer kommunen att få några ledamöter
i kommunalfullmäktige, som komma att bli nedröstade i varje fråga som särskilt
skulle beröra den gamla kommunens område. Man kommer att sitta i en
utkant och bli mer eller mindre undertryckt av det centrala områdets representanter.
Man förstår att de inte äro särskilt tilltalade av en sådan anordning.
För dem måste det bli en direkt försämring. Och anledningen härtill
är bara att man är doktrinär vid uppgörandet av dessa planer, och statsmakterna
kunna inte därigenom ha minsta hopp örn att få sina sociala önskemål
bättre tillgodosedda.

Med detta exempel och dessa ord har jag, herr talman, velat på det allra bestämdaste
hävda, att om nian går för schablonmässigt och hårt fram, åstadkommer
man faktiskt direkta försämringar.

Jag är för min del inte fullt belåten med den reservation, som är avgiven
av herr Haggblom med instämmande av herr Björck, ty även med 1 500-gränsen,
örn den, vilket jag misstänker skulle bli fallet, tillämpades schablonmässigt,
skulle ganska stora dumheter — kunna vi kalla det — ske. Jag skulle
ha önskat, att man hade satt gränsen ännu längre ned, eller också skulle man
ha skrivit ännu starkare, att man förutsätter att undantagen skola bli ganska
allmänt förekommande. Men eftersom nu denna reservation är avgiven och
den dock ger betydligt mera på hand än utskottsutlåtandet gör och det väl
inte är så stor mening att framställa ytterligare något yrkande, skall jag be
att få ansluta mig till dem som 5''rkat bifall till herr Hmggbloms reservation.

Herr K.ällman: Herr talman! Det är kanske svårt för mig att yttra mig,
efter det att herr Mannerskantz förklarat att de som bo i städer, i varje fall
större städer, knappast borde vara behöriga att deltaga i behandlingen av
dessa frågor. Jag bor nämligen i en stad som har 15 000 invånare och. en
stad som för övrigt har det ganska bra ställt. Jag kan dock som en förmildrande
omständighet anföra, att jag är uppväxt i en landskommun med omkring
300 invånare, och i mitt hem var allt det kommunala centraliserat. Det
gjorde väl sitt till att jag fick intresse för .sådana ting^ ganska tidigt.

Herr Mannerskantz kan emellertid inte hindra oss från att deltaga i behandlingen.
Då måste han först ändra rikets grundlagar. Inte minst därför att
herr Mannerskantz beskrev en särskild kommun, som hade det relativt bra
ställt, ehuru antalet invånare understeg 2 000, vill jag framhålla några bevis
på att herr Mannerskantz knappast heller är lämplig att behandla denna allvarliga
fråga, eftersom han kan komma med ett exempel som inte tar hänsyn
till syftet med den nya kommunindelningen. Syftet är ju att skapa kommuner
här i Sverige av den storleksordningen, att de förmå fylla de uppgifter
som tillkomma en svensk kommun. Då herr Mannerskantz försökte sig på en
definition, vill jag lämna en annan som jag tar direkt ur Svenska Dagbladets
ledande artikel för i går. Man Ollar där örn att den kommunala indelningen
är otillfredsställande — att »den nu icke håller måttet är ju alldeles uppenbart.
Kommunerna ha erhållit uppgifter, som ett område med alltför liten
folkmängd icke kan bemästra.»

Därefter följa några exempel på vilket invånarantal som i olika hänseenden

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

är det lämpliga: »Skolväsendet kräver enheter med minst 2 000—2 500 invånare,
och vill man ha en rationell uppdelning av undervisningen i sjunde och
åttonde klasserna på teoretiska och praktiska linjer, får man gå upp till 3 000
å 3 500. För att fattigvård, barnavård och nykterhetsvård skola utvecklas tidsenligt
behövas kommuner på 2 000—2 500 invånare. Pensionsnämndernas uppgifter
förutsätta områden pa 2 000—3 000 invånare. Hälsovård och byggnadsväsende
kräva enheter på minst 2 000 personer. Från dessa synpunkter har
konstitutionsutskottet kommit fram till en minimigräns på 2 000 invånare och
ett skatteunderlag av 8—10 000 skattekronor.» Därjämte erinras örn de undantag
beträffande ökommuner och vissa andra kommuner, som kunna ifrågakomma.

Jag fäster uppmärksamheten på att den lag, som nu föreslås till antagande,
är en fullmaktslag. Riksdagen beslutar inte i dag, hur stora kommunerna skola
bli, utan det kommer att bestämmas efter underhandlingar mellan representanter
för länsstyrelse och kommuner, varefter kammarkollegium får stort inflytande
på frågornas slutliga avgörande.

Är denna kommunindelningsändring, som nu föreslås, nödvändig? När socialvårdskommittén
framlade ett förslag örn bildande av socialvårdskommuner
bär i Sverige, vilket nästan enhälligt avstyrktes från samfälligheternas sida,
tog konstitutionsutskottet pa nytt upp frågan örn ändrad kommunindelning och
begärde skyndsam utredning och förslag till riksdagen, och det är detta förslag
som genom proposition och konstitutionsutskottets utlåtande i dag föreligger
på kammarens bord. Låt mig i korthet anföra några skäl för indelningsändringens
nödvändighet. Socialvårdskommitténs förslag innebar ju, att
ett visst antal smärre primärkommuner skulle bilda en socialvårdskommun.
En liten kommun skulle då i stort sett inte få någon annan uppgift än att utdebitera
och utbetala vissa belopp till en samfällighet, som omhänderhade verksamheten.
Kommunalförbund är ju en metod som kan anlitas. Jag har erfarenhet
av många olika slags kommunalförbund. Men innebörden av den typen
av samfällighet är densamma: kommunalförbundets fullmäktige besluta inom
sitt område alla utgifter och förvalta det, som tillhör dem. De kommuner, som
tillhöra kommunalförbundet, lia till uppgift att betala vad det kostar, men de
ha intet inflytande pa frågorna annat än genom sina valda representanter i
fullmäktige.

När vi för några ar sedan behandlade denna sak i konstitutionsutskottet,
yttrade en suppleant — han är nu inte längre medlem av riksdagen ■— ungefär
följande: »Vår lilla kommun utgör tillsammans med tre andra ett polisdistrikt,
tillsammans med fem andra ett fattigvårdssamhälle och tillsammans
med sju andra ett skoldistrikt. Det är fullkomligt meningslöst med vår kommunala
enhet. Den har inga andra uppgifter än att betala vad andra besluta.»

När nu riksdagen skall ta ställning till frågan örn kommunernas storlek, bör
man framför allt tänka på att de skola bli kvalificerade att fullgöra sina åligganden
enligt lag och författning. Den förmågan saknar flertalet svenska kommuner
för närvarande, och det är därför som detta förslag örn ändring i kommunindelningen
nu föreligger.

_ Det påstås från en del håll, att förtroendemännen i kommunerna så småningom
komma att ersättas av tjänstemän. Jag vill då erinra örn vad konstitutionsutskottet
också framhåller, nämligen att de kommunala angelägenheterna
i kommuner av den storleksordning, som nu är i fråga, nästan undantagslöst
skötas av kommunala förtroendemän. I de s. k. medelstora kommunerna
— jag känner till många sådana med mellan två och fyra tusen invånare —
har man hittills inte ansett sig behöva någon tjänsteman, utan kommunens verksamhet
har omhänderhafts av förtroendemän. Nu skall man inte ett ögonblick

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)

inbilla sig, att de primära kommunala uppgifterna komma att utökas i framtiden,
i varje fall inte rent tekniskt sett. Från och med år 1947 inträder nämligen
det förhållandet, att en kommun inte behöver upprätta debiterings- och
uppbördslängd, skriva ut debetsedlar, hålla uppbördsstämmor, utskriva restlängder
eller kontrollera hindersredovisning. Detta betyder en utomordentlig
lättnad rent tekniskt sett, varigenom det kommunala arbetet kommer att väsentligt
underlättas, så att behovet av specialutbildade tjänstemän minskas.

Herr Ekströmer förordar att man skall gå fram med varsamhet. Det har
konstitutionsutskottet redan sagt, fastän utskottet räknar med ett något högre
befolkningstal som minimigräns än herr Ekströmer vill göra. Utskottets ståndpunkt
i det fallet grundar sig på att kommunerna, som jag nyss säde, mäste
vara av en sådan storleksordning att de kunna fullgöra sina uppgifter enligt
svensk lag.

Den reservation, varuti herr Björck har instämt, är till sina konsekvenser
ganska farlig, örn den till äventyrs skulle bifallas av riksdagen, vilket jag inte
tror blir fallet. Därmed fastställer man nämligen ett slags vetorätt, en rätt för
kommun att inlägga veto emot en föreslagen ny kommunindelning, och detta
veto är giltigt, såvida man inte kan påvisa att ett betydande allmänt behov
påkallar ändringen. Denna reservation redogör inte på ett riktigt sätt för indelningslagen
i förhållande till den lag, som föreslås i dag, ty konstitutionsutskottets
förslag liksom Kungl. Maj :ts innebär, märk väl, en sammanläggning
av kommuner, medan indelningslagen av år 1919 är bibehållen för att lösa
andra indelningsfrågor, som kunna uppkomma, och alltjämt har sin fulla giltighet.

Jag skall inte längre upptaga kammarens tid. Då oppositionen är så obetydlig
som den visat sig vara hade jag knappast trott, att några större invändningar
skulle riktas mot konstitutionsutskottets förslag. Några bärande sådana
lia ej heller framlagts. Jag stannar därför med att yrka bifall till konstitutionsutskottets
förevarande förslag.

Herr Heiding: Herr talman! Den fråga, som nu föreligger till avgörande,
är ju av mycket ömtålig art, och den är enligt min mening större än man egentligen
tänker sig, när man nu står inför dess avgörande. Det gäller att gå fram
med den allra största försiktighet, örn förändringarna inte skola möta alltför
starkt motstånd.

En ny kommunindelning kan i många fall vara av behovet påkallad. Jag erkänner
att en hel del mindre kommuner med 200 ä 400 invånare, som finnas
här i landet, inte kunna fortsätta sin verksamhet som självständiga kommuner.
Men jag anser att svårigheterna komma att bli rätt stora, örn man strängt fasthåller
vid den gräns, som här är föreslagen.

Konstitutionsutskottet har gjort en del uttalanden, som jag för min del kan
godkänna, och utskottet har även gjort en del förbättringar i jämförelse med
propositionen. Det skall villigt erkännas. Jag tänker bland annat på den bestämmelse,
som här är intagen, att även landstingets förvaltningsutskott skall
höras. Det är en sak som jag för min del gärna är med om att godkänna.

Den föreslagna minimigränsen på 2 000 invånare och kravet på ett skatteunderlag
av 8—10 000 skattekronor synes konstitutionsutskottet dock fasthålla
vid. Utskottet bär emellertid gjort det medgivandet, att vissa jämkningar skola
få företagas. Det är således inte såsom det från början var fråga örn, endast
ökommuner, som skola kunna utgöra undantag och få fortleva självständigt,
utan även andra kommuner, som det kan vara svårt att förena med angränsande
kommuner och som på grund av sin belägenhet äro lämpade att utgöra en

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 2,1. 4

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

enhet för sig. Utskottet har ju framhållit detta på s. 11 i utlåtandet, där det
heter: »Icke blott ökommuner eller kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter
kunna bilda undantag från minimiregeln, utan även i andra fall,
där mera betydande olägenheter skulle uppkomma genom en sammanslagning,
böra avvikelser från den uppställda regeln kunna äga rum.» Jag anser att det
är ett mycket värdefullt uttalande, som utskottet här har gjort, och jag är mycket
tacksam för att det kommit till.

Huruvida en kommun med mindre invånarantal än 2 000 kan anses äga förutsättning
att på ett tillfredsställande sätt fylla de anspråk, som böra ställas
på en kommunal förvaltnings- och självstyrelseenhet, skall enligt utskottets
mening prövas först och främst med hänsyn till befolkningstal och skatteunderlag,
men även med hänsyn till andra faktorer, såsom geografiska betingelser,
bebyggelser och kommunikationsförhållanden, existerande indelningar och
befintligheten av lämpligt beläget administrativt centrum m. m. Det är ju en
hel del faktorer, som här äro uppräknade. När man ser på de förslag, som hittills
upprättats av länsstyrelserna, så finner man att de i många fall inte äro
tillfredsställande. I mitt hemlän har det t. ex. uppgjorts förslag, som kommunernas
förtroendemän i flera fall inte anse sig kunna gå med på. Ett pär kommuner
kunna ligga så, att man måste anse det fullt naturligt att de komma
att bilda en enhet. Örn man sedan lägger en tredje kommun till dessa, båda kommuner
kunna emellertid avstånden bli så pass stora, att den nya kommunen helt
enkelt blir otymplig. När man skall välja central plats inom kommunen, kan
det bli svårt att finna någon lämplig ort som är så belägen, att den tredje kommunens
berättigade önskemål örn att inte få alltför lång väg till detta centrum
bli tillgodosedda. Därför kan det många gånger vara befogat att man inte
går så hårt fram, utan bibehåller denna tredje kommun som en självständig
enhet. Jag vet särskilt ett pär fall, där man genom en sammanslagning skulle
få tre ä fyra mil till den centrala plats, som man har tänkt sig. I sådana fall
bör var och en kunna förstå det motstånd, som möter från en sådan kommun,
när den skall sammanslås med en annan.

Det förekommer också, att en och annan kommun, som ligger intill en stad
eller en köping, inte är så stor, men att den dock bör bestå som självständig
enhet. Jag anser nämligen, att det inte är lyckligt, att en sådan kommun ovillkorligen
skall sammanslås med en stad eller en köping bara för att en sammanslagning
skall komma till stånd. Denna kommun bör kunna få fortleva
självständigt, och jag är förvissad örn att det skall kunna gå lika bra i fortsättningen
som hittills. I regel ha ju dessa kommuner, som gränsa intill städer
och köpingar, rätt så stort invånarantal och kanske ett starkt skatteunderlag,
oaktat att de kanske inte komma upp till 2 000 invånare. Jag anser som sagt,
att dessa kommuner böra kunna bibehållas som självständiga.

_ En sak, som det mycket har talats om, är att det skulle vara brist på kvalificerad
arbetskraft till de kommunala förtroendeposterna. Det är ju, som en
föregående talare här nämnde, alldeles för galet att tala örn någonting dylikt,
i all synnerhet i kommuner som komma upp till tusen invånare och däröver.
Där kan det inte bli fråga örn någon svårighet att finna lämpliga innehavare
till de kommunala förtroendeposterna. Den saken behöver man inte alls disku-,
tera, eftersom det går mycket lätt att finna sådana förtroendemän. För övrigt
får man ju säga, att det bör gå betydligt lättare nu än förr att få förtroendemän
på grund av den skolutbildning, som numera är allmän. Även efter slutad folkskoleutbildning
finns det ju möjlighet att genomgå folkhögskolekurser, det
finns studiecirklar och mycket annat, där man får lära sig kommunalkunskap
m. m., som man har nytta av. Allt detta gör, att man numera har större möjligheter
än tidigare att få lämpliga krafter till de kommunala förtroendeupp -

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

dragen. För min del tror jag inte heller att man har rätt att klandra de kommunala
förtroendemännen i de små kommunerna och påstå, att de inte sköta sina
uppgifter. Från deras sida har alltid visats ett mycket stort intresse för att
på allra bästa sätt sköta de uppdrag de fått sig anförtrodda.

Jag skulle också vilja framhålla, att de medelstora kommunerna i åtskilliga
fall haft så pass många skattekronor i förhållande till invånarantalet, att de
kunnat hålla skatterna betydligt lägre än de större kommunerna. Flera kommuner
med 1 000 till 1 500 invånare ha haft ett mycket gott skatteunderlag och
utdebiteringar på mellan 6 och 8 kronor. Man kan inte säga, att detta har
varit några höga skatter.

För min del hade jag ju önskat, att man inte satt någon minimigräns eller i
varje fall inte så pass hög som här är fallet. Varför skulle man inte kunna börja
med de allra minsta kommunerna och få dem hopslagna till större enheter?
Sedan det blivit gjort kunde man se tiden an. Man hade enligt min mening inte
behövt, gå så brådstörtat fram som man nu gör, då man går in för att det ovillkorligen
skall vara så pass mycket som 2 000 invånare i kommunerna. Detta
skall ju bli regeln, kan man säga, fastän vissa undantag skola kunna medgivas.

Herr Haeggbloms reservation, som går ut på att gränsen skulle sättas vid
1 500 invånare, vill jag för min del inte vara med örn. Jag anser inte att den
innebär någon väsentlig förbättring i jämförelse med utskottets förslag. Visserligen
står det i herr Haeggbloms reservation, att man skall kunna gå ned under
den angivna gränsen, men eftersom utskottet har gjort motsvarande uttalande,
kan man ju nästan lika gärna ta utskottets förslag som herr Haeggbloms reservation.

När det inte kan visas, att några fördelar stå att vinna genom en sammanslagning,
anser jag att man bör vara mycket försiktig och inte gå brådstörtat
fram. Herr Källman framhöll, att vi i dag icke besluta örn hur stora kommunerna
skola vara, utan att en utredning skall företagas i varje särskilt fall,
innan beslut örn storleken fattas. Men det är just i dag som riksdagen ger
direktiv örn hur stora kommunerna skola bli. Det är på riksdagens uttalanden
som åtgörandena i varje särskilt fall komma att grundas. Därför måste jag
säga till herr Källman, att man inte kan hävda att vi i dag inte fatta något
beslut örn hur stora kommunerna skola bli. Det är riktigt, att vi inte fatta
något beslut för varje särskilt fall, men det är just nu som vi skola bestämma
hur det skall gestalta sig i stora drag. Jag anser att vad vi här besluta
är så pass viktigt, att vi böra betänka oss iner än en gång, innan vi slå fast
hur indelningen skall utformas.

o Här har talats om pastoraten, och jag har själv varit med om att skriva
på en motion i syfte att kommunindelningen, där så finnes lämpligt, skulle
göras efter pastoraten. Jag anser att denna utväg bör kunna tillämpas i en
del fall, men det kail ju hända, att kommunerna inte heller på den vägen
få en lämplig utformning. Därför tror jag inte heller att det skulle vara
klokt att strikt hålla på en indelning a.v kommunerna efter pastoraten.

Vad jag med mitt inlägg således velat säga är, att man bör försöka komma
fram till så lämpliga och väl avvägda förslag som möjligt och att vederbörande
länsstyrelser böra få sådana direktiv, att de lia möjligheter att genomföra
vissa jämkningar. Det är just dessa jämkningar som äro så värdefulla,
och jag anser att det är det bästa i konstitutionsutskottets utlåtande,
att utskottet har gett detta medgivande samt att utskottet föreslår, att landstingens
förvaltningsutskott skola yttra sig över förslag till ändrad kommunindelning:,
innan de skickas till kammarkollegium och Kungl. Majit för ''fastställelse.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

Trots detta är jag inte fullt nöjd med konstitutionsutskottets utlåtande.
Vad jag befarar är, att kommunerna inte få så mycket att säga till örn som
egentligen skulle vara önskligt och behövligt. Ehuru jag värdesätter de uttalanden,
som blivit gjorda av konstitutionsutskottet, anser jag därför att
den reservation, som är avgiven av herr Larsson i Stockholm, i alla fall har
en viss betydelse. Där göres en del uttalanden, som jag för min del kan godkänna,
och vad som i den reservationen, hemställes beträffande 1 § kan jag
för min del biträda. Jag anser, att kommunerna böra ha litet mer att säga
till om när det gäller sammanslagning och att man inte skall fråntaga dem
rätten i detta fall.

Med vad jag här har anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av herr Larsson i Stockholm.

Herr Gustavson: Herr talman! Det är inte så märkvärdigt örn olika meningar
. göra sig gällande vid behandlingen av ett så pass ingripande och
allvarligt spörsmål som det här ifrågavarande. Här i debatten har dock ännu
inte framställts något yrkande örn avslag på det framlagda förslaget, utan
alla tyckas vara eniga örn att något bör göras.

Nu kanske den som varit med vid utskottsbehandlingen kan se saken något
annorlunda än flertalet av de övriga ledamöterna. Herr Mannerskantz sade,
att lian inte är belåten med herr Hsegghloms reservation, och i det fallet kan
jag instämma med herr Mannerskantz. Jag är inte heller belåten med den,
och det är anledningen till att jag inte har anslutit mig till den, vilket dock
herr Mannerskantz gjorde. Han ansåg, förmodar jag, att den var något bättre
än utskottets utlåtande. Det är nog flera, som inte äro belåtna vare sig med
utskottets utlåtande eller med någon av de två reservationerna. Det finns
ledamöter i denna kammare som anse, att både utskottets utlåtande och
Kungl. Maj :ts förslag äro alldeles för snäva och att det borde blivit ännu
större, kommuner med som regel 3 000—5 000 invånare. Det var därför också
i början av utskottsarbetet en del ledamöter, som ställde sig synnerligen
betänksamma just på den grund, att enligt deras mening det hela var för
knappt och för snävt tilltaget.

Jag kan ju säga redan från början till dem, som gå på bifall till herr
Larssons reservation, att det nästan vore mera logiskt att yrka rent avslag.
Konsekvensen av denna reservation blir nämligen, att kommunerna skola tillerkännas
så gott som full vetorätt. Jag klandrar inte dem som äro för en
sådan lösning eller yrka rent avslag. Vi människor se saker och ting olika —
det kunna vi inte rå för — och var och en har rätt att hysa sin mening.

Men vad innebär då herr Hseggbloms reservation i förhållande till utskottets
förslag? Ja, skillnaden är helt enkelt den, att herr Hreggbloms reservation
vill som riktpunkt ha en minimigräns av 1 500 invånare, medan utskottet
sätter gränsen vid 2 000 invånare. Men vi skola inte glömma, att utskottet
inte säger njågonting bestämt örn invånarantalet. Tvärtom framhåller utskottet,
att någon lösning efter schablonmässiga grunder icke bör få förekomma.
Dtetta vill jag särskilt erinra herr Björck örn, när man gör gällande
att utskottet sagt, att minst 2 000 invånare bör vara regel. Den som läser
utskottets utlåtande skall finna, att utskottet icke har sagt detta. Utskottet
anser minimigränsen 2 000 riktig, men den får icke utgöra något absolut giltigt
streck, utan den skall kunna underskridas icke bara beträffande ökommuner
utan även när det gäller andra kommuner.

Sedan säger herr Björck, att det kan bli svårt att få tag i lämpliga kommunalmän,
örn kommunerna bli för stora. Jag har litet svårt att förstå den
tankegången. För min del har jag den rakt motsatta uppfattningen, att det

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)

måste bli lättare att få tag i lämpliga kommunala förtroendemän örn man får
flera att välja på än örn man är hänvisad till en mindre krets. Det kan- naturligtvis
vara den faran, att kommunerna bli så stora att en kommunal förtroendeman
infe kan sköta förvaltningen, utan att en tjänsteman måste anställas,
men jag tror för min del att, örn konstitutionsutskottets förevarande
förslag vinner riksdagens bifall, så bär den faran i någon män avlägsnats.

Utskottet har också pekat på att stor betydelse bör tillmätas en bestämd folkmening
inom de berörda kommunerna så långt detta är möjligt utan att äventyra
reformens huvudsyfte. Detta anser jag vara synnerligen värdefullt, liksom
jag anser, att lekmannainflytandet i den kommunala förvaltningen inte
heller bör äventyras.

Jag tillåter mig läsa upp fyra rader ur det utlåtande, i vilket konstitutionsutskottet
år 1939 lämnade riksdagen direktiv i denna fråga. Det heter där bl. a.:
»Det bör vidare tillses, att kommunerna genom en sammanslagning icke komma
upp till en sådan storleksordning, att den personliga kontakten mellan kommunmedlemmarna
eller det lekmannamässiga inflytandet på kommunalförvaltningens
praktiska handhavande äventyras.» Jag anser att detta är synnerligen
viktigt, och det har också vunnit gillande i utskottets här avgivna yttrande.

Jag kan inte se annat än att utskottet följt den visa regel, som herr Ekströmer
nämnde i sitt anförande, att man inte skall bruka större våld än nöden
kräver. Jag förråder väl ingen hemlighet, örn jag säger, att vi kunnat få ytterligare
en reservation i konstitutionsutskottet, eller kanske ett annat innehåll i
majoritetens yttrande än det som föreligger här i dag, örn vi inte genom en
kompromiss Sökt komma till en lösning av denna fråga och tillämpat principen
att försöka bruka så litet våld som möjligt. Det är en omständighet som vi heller
inte få förbise när vi behandla denna fråga. Vi kunde alltså ha fått en sämre
kommunindelning än den vi nu få, örn vi inte hade försökt förstå varandra och
givit efter en smula var och en på sitt håll i utskottet.

Detta är anledningen till att jag biträtt utskottets förslag, och jag ber med
dessa ord, herr talman, att få ansluta mig till det förut ställda yrkandet örn
bifall till detsamma.

Herr Friggeråker: Herr talman! I anledning av Kungl. Maj :ts förslag^ till
lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner har jag jämte några
medmotionärer väckt en motion, i vilken vi föreslå en viss uppmjukning av
det föreliggande förslaget. Den omändring av den kommunala indelningen, som
avSes bli genomförd genom den föreslagna nya lagstiftningen, blir den mest
betydelsfulla reform, som genomförts på kommunallagstiftningens område sedan
186i2 års kommunallagstiftning beslutades.

Kommunalreformen 1862 hade till syfte dels att skapa självständiga lokala
förvaltningsorgan och dels att bereda medborgarna tillfälle att deltaga i allmänna
angelägenheter för att vinna kommunal-politisk skolning och därtill kan
man tillägga medborgerlig fostran. Under de nu gångna åttio åren ha dessa
syften synerligen väl uppfyllts. Arbetet inom de många kommunala organen
har fostrat medborgarna till dugliga ansvarsmedvetna förtroendemän inom kommunerna
med ett starkt utpräglat intresse för kommunala angelägenheter. Härvid
kan med fog sägas, att de mindre kommunala enheterna genom sitt flertal
i avsevärd grad bidragit till denna gynnsamma utveckling. T fråga örn behovet
av en ny kommunindelning understryker utskottet liksom kommunindelningskommittén
svårigheten för de små kommunerna att på ett tillfredsställande
sätt självständigt handha vissa förvaltningsuppgifter och det därigenom uppkomna
beroendet av staten och landstinget, den ökade känsligheten i skattehänseende
samt den icke sällan förekommande svårigheten att erhålla kvalifice -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

rad arbetskraft. Allt detta försvagar, menar man, den kommunala självstyrelsen
och bestyrker att ett påtagligt reformbehov förefinnes.

Det kan ha sitt intresse att jämföra detta utskottets uttalande med en rapport
från länsstyrelsen i det län, där vi ha de flesta småkommunerna i landet,
nämligen Skaraborgs län. Efter hemställan av kommittén har verkställts en
provindelning i länet. Länsstyrelsen har gått synnerligen grundligt till väga
och har infordrat yttranden från kristidsstyrelsen, häradsskrivarna, domkapitlet,
landstingets förvaltningsutskott, folkskolinspektörerna jämte landsfiskalerna
m. fl. Alla dessa yttranden liksom den kännedom länsstyrelsen hade örn de
olika kommunernas samhörighet skulle tjäna som underlag vid de planerade
sammanträdena med kommunalrepresentanterna. Länsstyrelsen höll landsfiskalsdistriktsvis
aderton sammanträden ute i bygderna med representanter för länets
samtliga kommuner. Länsstyrelsen anför i sin avgivna rapport, att mötena
vörö talrikt besökta och att diskussionen hölls på ett sakligt högt plan samt att
frågan omfattades av de kommunala representanterna med allvar och stort intresse.
Sammanfattningsvis sägs i rapporten, att kommunalmännen och befolkningen
i bygderna så gott som genomgående icke önska någon ändrad kommunindelning.
Man håller styvt på de nuvarande sockengränserna och har en stark
och varm känsla för den egna kommunen-församlingen, som rent av synes
vara starkare ju mindre kommunen är. I rapporten framhålles att det kommunala
arbetet även i småkommunerna av de nuvarande förtroendemännen skötes
icke blott med största intresse utan även med utmärkt omsorg och skicklighet.
Särskilt understrykes den goda personkännedom som finns i dessa småkommuner
samt framför allt att kostnaderna hållas nere och att sparsamheten
är stor.

Detta uttalande från länsstyrelsens sida grundar sig på en djupgående och
omfattande undersökning. Alla tänkbara myndigheter ha hörts och representanter
för 255 kommuner ha varit kallade till överläggningar. Denna rapport
fastslår, att småkommunerna såsom kommunal enhet väl hävdat sig och att de
ur olika synpunkter presterat en mycket välskött förvaltning med social verksamhet
och sparsamhet.

Jag har, herr talman, inte kunnat neka mig att just vid detta tillfälle, då vi
stå inför ett så viktigt och avgörande beslut för de små kommunernas del, framhålla
det allmänna läget inom ett område, där vi just ha företrädesvis mindre
kommuner representerade.

Styrelsen för landskommunernas förbund vänder sig också mot kommitténs
uttalande, att de kommunala förvaltningsuppgifterna eftersatts i småkommunerna,
samt framhåller att de i de iflesta fall ha en välskött förvaltning, där
den moderna lagstiftningens intentioner väl följas, samtidigt som man säger, att
det också kan finnas stora kommuner, där åtskilligt övrigt i den vägen vore
att önska.

Det tycks som örn man gått väl långt i sin iver att framhålla olägenheterna
hos de små kommunerna, men förbisett att brister även förekomma i de större
kommunerna och detta på vissa områden i högre grad än i de mindre.

Jag är fullt ense med såväl föredragande statsrådet som utskottet, att sammanläggningen
av kommuner icke bör ske schablonmässigt och schematiskt. Vi
lia stora områden, där kommunerna äro små, men där det skulle vara fördelaktigt
att bilda nya kommuner av de redan existerande pastoraten. Dessa framträda
i folkmedvetandet som enheter. De äro i regel ej större än att en viss personlig
kontakt mellan pastoratets invånare kan upprätthållas. Man får också
säga, att samhörigheten har bundit dem samman. Detta skulle gynnsamt påverka
det kommunala arbetet inom den nya kommunen, som pastoratet skulle
komma att utgöra. I många fall ha dessa pastorat 1 50(>—2 000 invånare. Örn

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

de inte uppfylla minimikravet 2 000 invånare äro de dock så bärkraftiga, att
de utan större svårighet fylla det krav man ställer på en kommunal enhet.

Utskottet angiver som en minimigräns 2 000 invånare och kravet på ett skatteunderlag
å 8 000—10 000 skattekronor. Vidare uttalar utskottet, att denna
gräns icke kan bliva undantagslös utan att avvikelser från denna regel kan få
äga rum, örn betydande olägenheter skulle uppkomma genom sammanslagningen.
Detta får särskilt prövas med hänsyn till befolkningstal, antal skattekronor
jämte ett flertal andra faktorer. Här har utskottet gått med på en
uppmjukning, som kan vara av ett visst värde under förutsättning att vederbörande
myndighet vid tillämpningen beaktar och visar god vilja såväl med
hänsyn till utskottets anvisningar som att nödigt aktgivande ägnas åt en bestämd
folkmening, som avser den bästa möjliga lösningen vid den föreslagna
kommunindelningen.

Jag skulle emellertid för min del önskat en ännu längre gående uppmjukning,
så att utskottet i sin motivering hade kommit att närmare ansluta sig
till de synpunkter, som framförts i den av mig jämte några andra av kammarens
ledamöter väckta motionen.

Då så icke skett, kommer jag vid ärendets avgörande att rösta för den av
herr Larsson i Stockholm jämte herr Björck avgivna reservationen, som ^ jag
anser närmast stödja de synpunkter vi motionärer velat lägga på denna fråga.
Enligt denna reservation bör visserligen en allmän översyn av kommunindelningen
äga rum och örn förhållandena därtill föranleda kommuner sammanläggas
med varandra. Men om en kommun motsätter sig sammanläggning
skall sådan få ske endast då densamma befinnes vara av betydande _ allmänt
behov påkallad, d. v. s. då en med hänsyn till de kommunala förvaltningsuppgifternas
omfattning och beskaffenhet med förhållandena i övrigt lämplig
kommunindelning icke kan vinnas utan sammanläggning. Detta är kanske ett
något väl restriktivt skrivsätt, men det täcker vida bättre än utskottets utlåtande
syftet med den av mig väckta motionen. Jag tror att det är stora värden
vi bevarat genom det folkstyre vi hittills haft i vårt land, värden som jag
är rädd för skola äventyras vid en sammanläggning till alltför stora kommuner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Larsson i Stockholm
och herr Björck avgivna reservationen.

Herr Johanson, Karl Augnst: Herr talman! I likhet med vad herr Källman
anförde kanske jag inte borde yttra mig i denna fråga. Han blev ju underkänd
av herr Mannerskantz därför att han bodde i en stad, och då jag representerar
ett län, som i stort sett inte kommer att beröras av den nya kommunindelningen,
skulle jag naturligtvis inte heller yttra mig. Men i egenskap av
ledamot av konstitutionsutskottet, där vi grundligt behandlat denna fråga,
anser jag mig vara pliktig framföra min uppfattning i det spörsmål vi här

behandla. . „ ,

Jag vill börja med att bekräfta den uppgift, som herr Gustavson i Guntorp
lämnade, att det fanns vissa ledamöter i konstitutionsutskottet som ville gå
ännu längre än vad utskottet gjort. Jag tillhör en av dem. Jag anser nämligen
utskottets utlåtande vara så urvattnat som det gärna kan bli, ett bifall
till någon av reservationerna skulle göra utlåtandet ännu mera urvattnat. Syftet
med denna reform skulle härigenom inte komma till sin rätt. ^

Jag har med stort intresse lyssnat på motionärerna i denna fråga, men jag
skulle kanske först lämna en upplysning till herr Heiding, sorn hyste betänkligheter
mot att en landskommun skulle uppgå i en stad eller köping.^ Jag
vill fästa uppmärksamheten på vad departementschefen säger på s. 65 i pro -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 1''m.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

positionen. Det heter där: »Jag vill slutligen beträffande inkorporeringsfrågorna
uttala, att jag delar de betänkligheter, som i vissa yttranden framförts
beträffande lämpligheten av att hela landskommuner läggas till angränsande
städer och köpingar. Dylika sammanslagningar torde böra genomföras endast
om alldeles särskilt starka skäl därtill äro för handen. Då vid en kommunal
indelning val mellan olika alternativ inom ramen för de givna riktlinjerna kan
komma i fråga, bör största möjliga hänsyn tagas till befolkningens egna önskemål.
Jag vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att allmänheten
genom en allsidig upplysning erhåller nödig orientering för indelningsfrågornas
bedömande.»

Jag tycker att departementschefen här uttalat sig så klart och tydligt beträffande
den fråga, som herr Heiding var inne på, att det inte behöver råda
någon tvekan örn hur det skall förfaras i dylika fall.

Den kraftigaste kritiken har kanske riktats mot den föreslagna minimistorleken
beträffande kommunerna. Utskottet har ju föreslagit en minimifolkmängd
av 2 000 invånare och man föreslår nu 1 500 invånare, men det finns
de som gå ännu längre ned, och ju längre ned man går, får man osökt den
tanken, att vederbörande anser att det inte bör lagstiftas i denna fråga.

Det är inte riktigt som herr Mannerskantz säger, att vi skulle på något sätt
ringakta de kommunala förtroendemännens insatser i de medelstora kommunerna.
Jag hyser den största högaktning för dessa kommunalmän. Jag har
nämligen också litet erfarenhet på detta område, och just därför har jag ett
mycket stort förtroende för dem. Men detta är inte tillräckligt för att man
skulle gå emot en lag av denna beskaffenhet. Framför allt är det ingen anledning
till att säga, att denna lag, örn den kommer till stånd, skulle medföra
en nackdel pa detta område. Det har sagts, att kommunerna skulle bli för
stora, och herr Björck i Borås talade örn att det kommunala intresset skulle
slappna och att det skulle bli svårt att få kommunala förtroendemän inom
dessa stora kommuner. Min bänkkamrat viskade till mig för en stund sedan,
att han hade »mycket svårt att förstå de bekymmer man hyser i det avseendet».
Och det har jag också. Min bänkkamrat kommer från en kommun, som
bär 14 856 invånare, ett skatteunderlag på 131 791 kronor och en utdebitering
på 8 kronor 60 öre, och då jag bor alldeles intill denna kommun tror jag mig
veta, att den skötes på ett mönstergillt sätt även av tjänstemän. Vi ha inom
vårt län den största landskommunen i landet vad folkmängden beträffar, nämligen
Skellefteå landskommun med 24 963 invånare, ett skatteunderlag på
229 296 kronor och en utdebitering på 9 kronor 7 öre. Jag har aldrig hort,
att det kommunala intresset varit dåligt vare sig i Umeå landskommun eller i
Skellefteå landskommun. Det har i stället blomstrat och visat mycket stor
livaktighet.

Båda kommunerna skötas av tjänstemän, men det kommunala intresset har
sannerligen inte slappnat. Jag är för övrigt av den uppfattningen, att vi inte
behöva införa tjänstemannabefattningar i sådana kommuner, som det här är
tal örn. I min egen köping ha vi 2 500 invånare med ett skatteunderlag av
35 000 kronor, men vi ha inga avlönade tjänstemän. Den kommun, från vilken
vi. bröte, oss ut, har 5 424 invånare och 42 169 i skatteunderlag. Den har
heller inga tjänstemän, utan förvaltningen sköts av kommunala förtroendemän.
Jag har i likhet med herr Bäckström svårt att förstå de bekymmer man här
hyser.

Ännu svårare har jag att förstå rädslan för de stora avstånden i de nya
kommunerna. Skaraborgs län, där jag själv är barnfödd, har något över 250
landskommuner, 7 städer och några köpingar inom ett område, som täcks av
en Västerbottenskommun eller i varje fall av en Norrbottenskommun. Det är

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

kanske vanan vid de stora avstånden och de stora vidderna som gör att vi ha
litet svårt att fatta innebörden av dessa farhågor. Skellefteå landskommun
exempelvis omfattar 140 000 hektar.

Sedan vill jag säga några ord örn den Larssonska reservationen. Jag mäste
säga, att denna reservation är mycket försåtlig. Herr Källman liksom herr
Gustavson var inne på den saken också. Örn kammaren mot förmodan skulle
ta denna reservation, kommer enligt mitt sätt att se nu föreliggande lagförslag
att mista allt värde. . . ^

Indelningslagen är ju till för att reglera inkorporeringar och delningar. Hen
största frågan är härvidlag vad en kommun vid en delning skall betala i slolsmässokostnader.
Några sådana uppgörelser är det ju emellertid inte tal örn
i detta sammanhang, utan här är det fråga örn helt andra saker, dag skulle
vilja fråga: vem skall, örn herr Larssons reservation går igenom, avgöra örn en
sammanläggning befinnes påkallad av ett »betydande allmänt behov», däres
en kommun motsätter sig en sammanslagning med en annan kommun: Kommunen
skulle väl få örn inte full vetorätt så dock i det allra närmaste, och darmed
mister enligt mitt förmenande det föreliggande lagförslaget allt varde.
Jag kan inte se annat än att herr Larssons reservation är ett försök att sätta
en käpp i hjulet på den utveckling man här tänker sig.

Vi skola därför hoppas, att första kammaren i denna fråga fattar samma
beslut som andra kammaren, vilken nyss med övervägande majoritet tagit utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda mig i denna
debatt, men då jag deltagit i den kommitté, som utrett detta ärende, och åtskilliga
anföranden visat att vederbörande antingen missförstått våra uttalanden
eller också inte tillräckligt satt sig in i dem, skall jag be att få säga

ett par ord. . , ht

Jag syftar främst på herr Mannerskantz, som gjorde gallande att vi hade

farit oförskämt fram gentemot de små och medelstora kommunernas förtroendemän
Men det lia vi ingalunda gjort. Örn herr Mannerskantz hade läst betänkandet
ordentligt, skulle herr Mannerskantz ha funnit hurusom vi på ett
flertal ställen betygat, att de mindre och medelstora kommunerna i det stora
hela skötts utomordentligt väl och att de kommunala förtroendemännen i dessa
kommuner, som inte haft någon egentlig ersättning, nedlagt ett synnerligen
högt skattat arbete. Det har ju också understrukits av utskottets talesmän här

i dag, att så är förhållandet. ...... . , ,

Herr Mannerskantz förmenar, att man inte kommer att i a tillräcklig lokaloell
personkännedom i kommuner av den storleksordning som Kungl. Maj .t
föreslagit. Någon risk härför tror jag inte föreliggei. I så fall skalle det, vilket
den siste ärade talaren var inne på, vara alldeles omöjligt att överhuvud taget
tillfredsställande sköta så stora kommuner som man har i hans hemtrakt.

Herr Mannerskantz pekade på att i hans hemtrakt — han nämnde bara ett
exempel — en kommun på något över 1 000 invånare hade allt vad man kunde
begära av kommunal standard. Det må vara sant, men man kan dock inte
komma ifrån att många av de mindre kommunerna funnit sig ej kunna sätta
i gång kommunala företag, som kräva relativt stora ekonomiska engagemang,
även om de varit förbundna med statsbidrag. Jag tror inte man på grundval
av herr Mannerskantz exempel har rätt att göra någon generalisering. Många
av de kommunala uppgifterna i dessa små och medelstora kommuner lösas
för närvarande faktiskt genom kommunalförbund, men när en kommun bildar
''kommunalförbund åt det ena hållet i ett hänseende och åt det andra hållet i ett

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

annat hänseende — kanske är med i fyra, fem olika kommunalförbund —
förstår var och en, att det inte kan bli en så enhetlig handläggning av ärendena,
som man skulle önska. Från alla håll omvittnas därför också behovet av
en ändring i den riktning som här föreslås.

Vi ha i kommittén, och propositionen har ju i stort sett gått på samma
linje, velat få till stånd en måttlig sammanslagning. Det är tydligt att man
kan ha olika meningar örn var gränsen skall gå. Att inte samma befolkningstal
eller samma tal i andra hänseenden pasisar överallt vet ju var och en som har
någon kännedom om hur ojämnt vårt avlånga land är i många avseenden.
Därför ha vi också i kommittén varit angelägna att understryka, och utskottet
har understrukit det i ännu högre grad, att sammanslagningen inte får ske
schablonmässigt utan att största hänsyn måste tagas till olika faktorer.

När jag säger att vi ha föreslagit en måttlig sammanslagning, vill jag erinra
om att åtskilliga andra ha velat gå längre, icke minst socialvårdskommittén
i det förslag som på visst sätt gav upprinnelsen till vår utredning. Och
herr Gustavson i Guntorp har ju också här understrukit, att det i konstitutionsutskottet
ingalunda saknats förespråkare för en sådan linje.

Det är framför allt två skäl, som vi inom kommittén ansågo vara avgörande,
när vi gingo in för att föreslå denna sammanslagning: för det första tanken
på att åstadkomma rationellare möjligheter att förvalta de kommunala uppgifterna
och för det andra vikten av att bevara den kommunala självstyrelsen.
Det senare skälet är kanske det allra viktigaste, men även det första är ju
mycket beaktansvärt.

När vi, som herr Källman redan påpekat, på den ena punkten efter den
andra ha påvisat, hur de viktigare förvaltningsuppgifterna kräva ett befolkningstal
på omkring 2 000 personer, i vissa fall något mer, för att man skall
kunna få den mest rationella organisationen, lia vi haft fullgoda skäl för det.
Det kan ju inte vara rationellt, att en del kommunala nämnder och styrelser
ha utomordentligt litet arbete. Var och en av dessa nämnder och styrelser måste
ju ha ett visst arbetsmaterial, bland annat även mera invecklade ärenden, att
handlägga för att kunna få tillräcklig erfarenhet på någorlunda kort tid efter
det nya ledamöter tillkommit, t. ex. en ny ordförande, och även för att få rutin
i att snabbt och säkert handlägga ärendena. Vi ha icke minst tänkt på skolfrågornas
rationella lösning. Herr Mannerskantz talade örn att hans kommun
med något över 1 000 personer hade en B 1-skola, och därmed menade han att
all rättfärdighet var uppfylld. Jag kan ej se det på det sättet. Med den utbyggnad^av
skolväsendet, som vi väl litet var räkna med skall komma inom
ganska få år, menar jag att vi behöva ha möjlighet att centralisera skolväsendet
beträffande de högsta klasserna. Jag tänker därvid särskilt på att man
kunde centralisera sjunde klassen och den åttonde klass, som vi väl antagligen
också få, till en A-skola, helst med en viss linjeuppdelning, men det är ju inte
möjligt att organisera detta i en kommun med 1 000 personer eller ens i en
med 1 500.

Det. har talats mycket i debatten här örn eventuell brist på kvalificerat
folk till förtroendeposterna, och det är ju klart och tydligt att även den frågan
ligger mycket olika till på olika håll. Men det mångsyssleri, som vi i många
fall ha i de små kommunerna, tyder ju på att det åtminstone i dessa fall icke
har funnits tillräckligt med kvalificerade personer. Jag vill instämma med
herr Heiding i att det torde bli fler och fler även på den rena landsbygden,
som bli lämpliga att handha dessa kommunala uppgifter, men det är inte bara
det som krävs, utan det krävs också att vederbörande verkligen är villig att
åtaga sig dessa uppgifter och har möjlighet att sätta till den tid som behövs
för att tillfredsställande fullgöra deni. Och i det fallet är jag inte lika säker

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)

på att utvecklingen går i en gynnsam riktning. Tvärtom tror jag att den går
i ogynnsam riktning. Örn man. som jag, är angelägen örn att en rätt väsentlig
del av dessa uppgifter på landsbygden skall i fortsättuingen som hittills handhas
av den jordbrukande befolkningen, kommer ju det faktum in i beräkningarna,
att det är ont örn arbetskraft och kommer att bli det ännu mera. Därför
kan en ung jordbrukare, även örn han är aldrig så intresserad och väl
kvalificerad för kommunala uppgifter, inte sätta till sa mycket tid som hans
far och farfar kunde göra under de förhållanden som rådde, då de hade sina
kommunala uppdrag.

Herr Heiding sade, att vi kunna se tiden an och taga en mindre sammanslagning
nu och sedan gå längre örn det behövs. Yi lia i kommittén haft en
diametralt motsatt mening. Vi lia nämligen icke bortsett ifrån att denna sammanslagning
på många håll kommer att väcka en viss irritation. Det är mänskligt
och naturligt att den som nedlagt ett gott arbete i en nämnd eller styrelse
blir mycket ledsen örn denna nämnd eller styrelse inte längre kommer att finnas
till, och därför menade vi, att vi måste ta ett ordentligt steg, så att vi inte
behöva göra örn det örn fem, tio eller femton år. Även önskemålet att få en
rationell organisation har föranlett oss att stanna vid den gräns som vi valt.

Därmed är inte sagt, herr talman, att inte jag för min personliga del anser
de uppmjukningar i fråga örn undantag från regeln om lägsta befolkningstal,
som utskottet föreslår, innebära en förbättring. Jag instämmer helt och fullt
i detta, och jag hoppas att länsstyrelserna nu verkligen komma att taga. så
stor hänsyn som de kunna till utskottets uttalande på denna punkt, om riksdagen,
som jag hoppas, gör det till sitt. Vid de provindelningar, som flera länsstyrelser
gjorde åt kommittén, gingo otvivelaktigt vissa av dessa till en större
sammanslagning än åtminstone jag för min del ansåg vara nödvändig, men
efter de här föreslagna uttalandena bör man icke behöva riskera, att tendenser
i den riktningen göra sig alltför breda. Förhållandena äro ju för övrigt, som
jag tidigare nämnde, så olika på olika håll i landet, att det med naturnödvändighet
måste bli stora skillnader även i fråga örn de nya kommunernas
storlek.

Det kan sägas att den eller den kommunen har det bra ställt och borde
kunna få vara en självständig enhet även i fortsättningen, fastän dess befolkningstal
ligger på gränsen till eller kanske litet under minimum. Men då
kanske det ligger en annan kommun i närheten, som uppenbarligen är för
liten och inte kan föras någon annanstans. Då måste ju den kommun, som .själv
kunnat vara sin egen, hjälpa den andra kommunen och ta emot den. Förhållandena
kunna ju mångenstädes vara sådana, att man inte kan halla sig vid eller
strax över minimitalet, men eljest skulle jag för min del gärna se, att rninimitalet
i många fall konin» att bli utslagsgivande. Då det föreligger en motion
om att pastoraten skola tillmätas ännu större betydelse än vi gjort under
utredningen, skall jag passa på att säga, att jag mycket gärna skulle
se, örn det verkligen bleve så att pastoraten i det vida övervägande antalet
fall skulle befinnas lämpliga att ligga till grund för sammanslagningen. Men
som vi inom kommittén understrukit går det inte att kräva, att det skall vara
så över hela linjen.

Till sist, herr talman, skall jag be att få säga ett par ord örn herr Larssons
i Stockholm reservation, som flera talare här yrkat bifall till. dag vet
inte om jag har missförstått den; det är möjligt att det kommer att sägas
att jag har det, men jag läser den icke på samma sätt som ett par andra
talare gjort. När de betecknat den som farlig och som en. broms för hela
sammanslagningstanken, så tycker jag, örn jag håller mig till lagtexten, att
så farligt kan det väl i alla fall inte vara. Jag skulle tvärtom vilja säga,

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

att som jag ser saken tiar den reservationen ganska liten mening, ty i sista
punkten av lagtexten sägs det, att ett sådant allmänt behov som föranleder
att den kommunala vetorätten skall åsidosättas skall anses föreligga, då en
med hänsyn till de i första stycket av paragrafen angivna omständigheterna
lämplig kommunindelning icke kan utan sammanläggningen vinnas. Hela andan
och meningen i detta förslag är väl att vinna en lämplig kommunindelning,
och då måste det väl, örn en eller annan kommun särskilt propsar, i
alla fall kunna sägas ifrån, att här föreligger ett så pass stort allmänt behov,
att kommunens veto inte kan få lov att vara utslagsgivande. Däremot
är det kanske möjligt, att denna linje skulle åstadkomma tidsutdräkt i förfarandet;
det kan jag inte bedöma.

Som sagt, herr talman, jag kan ej finna att någon av reservationerna har
den tyngd, att den kan tillmätas någon betydelse framför utskottsutlåtandet.
Så smidigt som utskottsmajoritetens förslag utformats så menar jag att det
tillfredsställer alla rimliga krav i detta hänseende, och att vi böra genomföra
en reform ungefär i denna riktning, äro väl i alla fall i det stora hela
alla överens örn. Jag är övertygad örn att denna reform är nödvändig med tanke
på den kommunala självstyrelsens bevarande. Skola vi fortsätta med de små
kommunerna och den splittring vi nu ha, då går en väldig mängd kommuner
mot ytterligare beroende av stat och landsting. Detta har ju tidigare påpekats
i debatten, och även jag menar att det är för att kommunerna verkligen
skola kunna hävda sig och för att det skall vara en verklig kommunal
självstyrelse i fortsättningen, som det är önskvärt att vidtaga denna reform.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Lodenius.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall be att få göra en deklaration i detta
ärende, så kort som jag kan,. därför att jag så starkt känt mitt ansvar vid
deltagandet i utskottsbehandlingen av detta ärende. Denna starka känsla av
ansvar har jag haft inte bara av den av herr Mannerskantz påpekade anledningen,
att jag såsom stadsbo är inkompetent att bedöma ärendet, utan även
därför att det är det största ärende som jag har haft att göra med i konstitutionsutskottet
och en av de största reformer som jag överhuvud taget har varit
med örn i riksdagen. Jag har en stark känsla av att det är ett mycket stort
och allvarligt steg som vi nu taga, och jag skulle vilja stryka under ett par
kanske inte förut tillräckligt betonade synpunkter.

Man talar om den kommunala självstyrelsens kris, som genom detta beslut
skulle i någon mån övervinnas, och man talar i det sammanhanget bland annat
örn kommunernas beroende av staten; herr Ivar Persson var också inne på den
tankegången. Jag känner ett behov att deklarera, att jag icke kail hysa någon
tilltro till att det beroende av staten, som uppkommer via statsbidrag o. s. v.,
kommer att i någon nämnvärd mån lättas genom denna reform. Jag tror att
ärligheten kräver att detta säges ut.

Vidare vill jag stryka under, att jag känner det som en mycket stor och
till sm räckvidd svårbedömbar förlust, att vi tappa bort det som man med
ett slagord kallad de gamla sockentraditionerna. Vad betyda de? Jo, att människorna
sedan generationer lia vant sig vid att hysa förtroende just för dem,
som bo i deras bygd, och äro vana att underkasta sig de avgöranden som dessa
efter samfällda rådslag kunna komma till. Så äro människorna funtade i de
smärre socknarna. Herr Karl August Johanson må ifrån sin vännässynpunkt
finna det konstigt och obegripligt, men det är ett samhälleligt faktum, som
man skall taga fasta på, att så se människorna på samhällsförhållandena. Och
dessa värdefulla traditioner tappa vi nu bort.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm. Nr 28. 61

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

Vi skola alltså icke ur någon synpunkt dölja för oss räckvidden av det
steg som tages, men ändå kar jag kommit till det resultatet, att steget bör tagas
därför att det är rationellt av allehanda skäl, som jag nu inte bär skall
närmare utveckla. Och då man nu tar detta steg, tror jag det är riktigt,
att man tar ut det ordentligt. Det bar inte ens varit riktigt helhjärtat, som
jag på alla punkter varit med örn de uppmjukningar som konstitutionsutskottet
gjort. Jag tror att det rätta är, att vi i varje fall icke tveka örn att taga
steget så långt som konstitutionsutskottet velat. Det behöves ett radikalt
grepp här, lika väl som jag skulle önska att riksdagen visade sig i stand att
någon gång senare taga lika radikala mått och steg rörande sin egen organisation
som den nu tar med avseende pa kommunerna.

Ur den synpunkt jag nu antytt, nämligen att det är bättre att taga steget
fullt ut. ber jag att få understryka följande fyra saker.. . 0 .

För det första går det ju inte att taga reformen försiktigt, att ga stegvis
fram, att börja med de små kommunerna, som herr Heiding t. ex. säger. Örn
nu steget skall tas, är det väl givet att vi måste lösa frågan på en gang. .Vi
kunna inte ha det så ordnat, att vi under långliga tider lia en rörlighet pa

detta område. _ ..

Den andra saken är den mycket omdiskuterade fräsan, örn gränsen skall
sättas vid 1 500 eller 2 000 innevånare. Det finns naturligtvis inga objektiva
grunder för vare sig det ena eller det andra. Men låt mig påpeka en sak.
Huruvida vi ta 1 500 eller 2 000 betyder ingenting för de verkliga småkommunerna.
Flera av dem ha sagt ifrån i de yttranden, som äro citerade i propositionen,
att skola de slås ihop, så ha de ingenting emot att bli sammanslagna
med flera kommuner och bilda en stor kommun på 4 000 personer eller
något sådant. Vad vi hålla på, säga de, är.vår egen självständighet, men skall
den uppges, må gärna den nya enheten bli mycket stor. — Jag kan här hänvisa
till sidorna 54 och 55 i propositionen. Problemet örn gränsen uppkommer
väl således framför allt med avseende på de kommuner som nu lia mellan
1 500'' och 2 000 innevånare, men då man tänker på dem, skall jag be kammarens
ledamöter observera de upplysningar som äro meddelade på s. 23 i propositionen
örn hur kommuner i den storleksordningen, som yttrat sig i denna
sak, ha sett på den. Det är 67 procent som ha klart, tillstyrkt reformen, 5
procent — två kommuner med mellan 1 500 och 2 000 innevånare ha klart
avstyrkt, och 28 procent ha varit tveksamma eller oklara. Detta är för mig
ett argument för att komma till siffran 2 000.

För det tredje är det fråga örn möjligheten att göra undantag, alitsa att ga
under 2 000-personersgränsen. Där är jag angelägen örn att .stryka under en
punkt, i vilken det håller på att bli ett visst dunkel. Det är inte så att 2 000
invånare på något håll har angivits som någon riktpunkt, sorn ett mått för
kommunernas normala storlek. Det säges med klara verba ifrån, att normalstorleken
ligger väsentligt högre än 2 000; denna siffra har satts som en minimigräns,
visserligen med möjlighet till undantag. Här ha i debatten fällts
en hel del uttalanden, som varit liksom ägnade att sudda ut detta förhållande.
Jag skulle vilja stryka under att utskottet ändå håller på denna gräns, och
jag tror att det är angeläget att vi alla göra det. Annars är det fara värt att
det hela kommer på glid. .

Den sista frågan gäller den Larssonska reservationen. Jag vill inte upprepa
vad flera talare sagt förut, bara sälga att genom att. antaga den riskerar
man att sätta en ganska obekväm käpp i hjulet. Det är inte lätt att bedöma,
hur den kunde komma att tillämpas, men i vissa situationer skulle den sannolikt
komma att verka synnerligen hinderlig!. Jag skall emellertid inte uppehålla
mig närmare vid detta.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Ant/. ny kommunindelning. (Forts.)

Jag har med dessa ord, herr talman, velat motivera ett yrkande örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Björek: Både herr Källman och herr Gustavson i Guntorp ha ansett,
att ett bifall till de reservationer, som jag anslutit mig till, skulle vara farligt.
Herr Gustavson har rent av ansett, att ett avslag vore bättre. Det är ganska
märkligt att i en demokratisk tid finna demokratiska personer som hysa en
sådan åsikt. Det är bara meningen att kommuner med mellan 1 500 och 2 000
invånare skulle få finnas kvar, örn de icke vilja upphöra att existera och det
inte finns skäl för en sammanslagning. Det är den kommunala självstyrelsen
och självbevarelserätten, som vi i reservationerna i viss mån velat slå vakt örn,
och det är rätt intressant att höra, att herr Persson, som varit med örn utredningen,
anser att dessa bestämmelser inte äro så farliga utan gott kunna godtagas.

Herr Källman talade om att han var född och fostrad i en kommun på 300
personer. Ja, där ser man vad en liten kommun kan åstadkomma! Hade herr
Källman varit född i en stor kommun, hade han kanske inte varit den duktige
och intresserade politiker och kommunalman som han nu är.

Jag förstår min gode vän herr Johanson i Vännäs. Hade jag varit norrlänning:!
hade jag kanske också haft hans asikter. I de stora kommunerna i Norrland
med deras väldiga områden har man väl svårt att förstå oss i de små
kommunerna i Västergötland, när vi inte veta vart vi skola ta vägen eller hur
det skall ga till när atta eller tio kommuner med 78—300 invånare skola slås
ihop. Men jag har brev som jag kan visa från gamla kommunalmän, som be
att vi för ali del skola göra allt vad som är möjligt för att inte kommunerna
skola bli för stora och otympliga. I Norrland är det helt annorlunda, och därför
är det inte så lätt för norrlänningarna att förstå våra synpunkter.

Jag var glad över att herr Persson i viss mån delar vår uppfattning. Det är
inte alls reservanternas mening att sätta någon käpp i hjulet. Vi förstå alltför
val, att denna sammanslagning är nödvändig inte minst för oss nere bland
småkommunerna, men vi vilja ha fram att man icke bör tvinga en större kommun,
som har skött sig på tillfredsställande sätt och har tillräckligt skatteunderlag,
att mot sin vilja uppgå i en annan.

Sedan har man vänt sig mot mitt yttrande, att det inte skulle finnas kommunala
förtroendemän, som vore lämpliga att fortsätta det kommunala arbetet,
sedan kommunerna blivit sammanslagna. Jag har sagt, att det torde bli
svårt att få lämpliga kommunalmän, och det har framhållits för mig av personer
som jag har brevväxlat och talat med. »Ni förstår», säga de, »att om mot
var vilja var kommun fullständigt avkopplas och sammanslås med en annan,
ha vi inte lust att fortsätta det kommunala arbetet, utan det blir andra som få
göra det.» Örn dessa nya äro lämpliga eller inte, vill jag inte yttra mig örn,
men man kan ha sina tvivel. När gamla förtjänta män, som åtskilliga tiotal
år skött kommunens angelägenheter, icke längre anse sig vilja fortsätta, torde
det inte alltid vara sa lätt att fa tag i andra, vilket ju också herr Persson i
sitt anförande framhöll.

Jag har ingen anledning, herr talman, att frångå mitt jakande örn bifall till
reservationerna, som innebära dels att vi stanna vid antalet 1 500 och dels att
det lagförslag, som herr Larsson framlagt, att en kommun icke mot sin vilja
bör sammanslås med annan, om icke särskilda skäl föreligga, måtte antagas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till dessa reservationer.

Herr förste vice talmannen: Jag anser denna fråga vara så viktig, att jag
vill säga några ord innan debatten avslutas.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)

Från kommitténs och i viss mån även från utskottets sida har man velat göra
gällande, att de, som äro något tveksamma beträffande denna reforms genomförande
i föreslaget skick, skulle vara motståndare till densamma. Jag tror
dock inte att det är så många, som äro helt motståndare till reformen.

Men det är också fråga örn på vilket sätt reformen skall genomföras. Därvidlag
är det så, att man inte vill ha den genomförd alltför schematiskt eller
schablonmässigt. Man vill tvärtom att hänsyn skall tagas i olika avseenden
och i tillräcklig utsträckning till olika förhållanden: de geografiska förhållandena,
vilka ha stor betydelse, den historiska traditionen, den administrativa
utvecklingen, de kulturella förhållandena, de faktiska omständigheterna med
avseende på samfärdsel och bebyggelse jämte åtskilligt annat. Detta bör beaktas,
då man nu skall besluta örn denna nya indelning. Man kan inte göra
denna indelning helt enkelt hara genom att slå sig ned och räkna ut rent matematiskt,
att det skall vara så och så många personer j den och den kommunen
och sedan dra upp gränslinjer mellan kommunerna, så att man får det nödiga
antalet invånare inom varje kommun. Detta har visserligen inte^ kommittén gjort,
men vi, som äro från sådana trakter, där det finns många små kommuner, och
som ha fått många skriftliga framställningar från fullmäktige i en del sådana
kommuner, där man påvisat vilka svårigheter sammanslagningen skulle medföra,
måste givetvis vara något tveksamma.

Sådant förslaget förelåg i den kungliga propositionen hette det ju i varje
fall, att när det inte var fråga om ökommuner eller kommuner med liknande
kommunikationsförhållanden, så skulle med vissa mindre möjligheter till jämkningar
minimiantalet invånare vara minst 2 000. Utskottet har nu mjukat upp
Kungl. Maj:ts förslag något. Alissa uttalanden till förmån för större hänsynstagande
funnos ju redan i den kungliga propositionen, men nu har som sagt
utskottet mjukat upp detta förslag ytterligare, vilket jag anser vara en förbättring.
Det säges t. ex. att icke blott ökommuner eller kommuner med jämförliga
kommunikationssvårigheter kunna bilda undantag från minimiregeln.

Men mycket kommer naturligtvis att hero på huru man tolkar detta vid
tillämpningen. Skulle länsstyrelserna och Kungl. Maj :t tolka bestämmelsen
på det sättet, att avvikelser endast kunna äga rum när kommunen har liknande
kommunikationssvårigheter som ökommunerna, så blir det väl inte så mångå
undantag från huvudregeln, utan då kommer den väl i allmänhet_ att följas.
Men det kan ju vara även andra förhållanden man bör taga hänsyn till. Någonstans
ute på landet, där bebyggelsen är tämligen gles, kan det ju ligga en
kommun, som inte är tillräckligt stor för att i fortsättningen hilda egen kommun
utan anses böra sammanslås med en annan. Den kan dock vara centrum
för bygdens materiella och kulturella liv. Det kanske också på en och en halv
eller två mils avstånd från denna kommun ligger en annan kommun med t. ex.
1 500 invånare, som också är ett utpräglat centrum för sin bygd, och då kan
det måhända göras gällande, att dessa skola sammanslås. Jag vet, att sådana
fall faktiskt kunna förekomma, ty jag har fått skrivelser från kommuner, där
just liknande förhållanden råda. Om nu dessa kommuner sammanslås, blir
måhända den sistnämnda kommunen centrum för den kommunala förvaltningen
och administrationen i allmänhet, medan den förstnämnda kommunen, som
anser att den själv mycket väl kan sköta sina kommunala angelägenheter,
kommer att ligga ute i periferien. Då få de människor, som ho där, inte så livlig
personlig beröring med den kommunala förvaltningen i dess helhet, och
förtroendemännen få inte den personliga kontakt med hela befolkningen inom
kommunen, som de tidigare haft och som varit en så värdefull tillgång inom
den kommunala förvaltningen.

Det kommunala livet har ju varit uppbyggt på personliga intressen för b.yg -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

den, för förvaltningen och för höjandet av bygdens liv, långt innan vi fingo våra
nuvarande kommunallagar. Tidigare hade man ju sockenstämman. Då var det
lantmännen, jordens brukare, som voro intresserade för den kommunala utvecklingen.
Men i den mån arbetarna ute på landsbygden trätt fram och deltagit i
den kommunala förvaltningen, ha de visat lika stort kommunalt intresse och
ägnat sig med samma stora omsorg åt de kommunala frågorna. Detta personliga
intresse är en mycket värdefull tillgång i vårt kommunala liv, och man har inte
behövt ha enbayt avlönade tjänstemän för att sköta de kommunala angelägenheterna.

Kommunalförvaltningen bör i fortsättningen läggas så, att detta allmänna
intresse alltfort kan hållas vid liv. Det kan kanske ske lika bra, örn en kommun
har något hundratal invånare under 2 000 som om den har något över 2 000
invånare. Jag blev därför litet förvånad, då jag hörde herr Persson säga, att
man inte kari få folk med tillräckliga personliga kvalifikationer i en mindre
kommun — det skulle alltså inte finnas lika stora möjligheter att uppbringa
tillräckligt med personliga kvalifikationer i en kommun, som har 1 500 och upp
till 1 900 invånare, som i en med 2 000 eller 2 500 invånare. Såvitt jag kunde
förstå herr Persson rätt, har detta för kommittén varit ett av de viktigaste motiven
för sammanslagning av de små kommunerna.

Jag tror att man tillmäter detta motiv alltför stor betydelse. Det kan finnas
lika stora personliga tillgångar i en kommun av mindre storlek än de nämnda
som i en större. Jag vet förvisso, att de mycket små kommunerna inte kunna
bibehållas, men den omständigheten att invånarantalet uppgår till en viss siffra
är inte avgörande för huruvida man kan finna dessa kvalifikationer företrädda
inom kommunen eller icke.

Jag känner till många mindre kommuner — vilket även här är omvittnat —
som äro mycket välskötta och bär mycket god förvaltning. Det har också sagts,
att man med nuvarande kommunindelning inte kan ordna skolväsendet på ett
tillfredsställande sätt. Men vi ha ju genom skolförfattningarna redan nu skolväsendet
så ordnat, att kommunerna kunna samarbeta i detta avseende. För den
sakens skull behövs inte denna nya kommunindelning.

Kostnaderna för skolväsendet bestridas ju i huvudsak av staten, och barnen
ifrån en kommun kunna mycket väl gå i skola i en annan, vilket redan nu i stor
utsträckning förekommer. Och så torde väl förhållandet bliva även sedan kommunerna
blivit större, ty det beror ju på hur skolorna äro belägna och avstånden
mellan skolorna, och det beror inte uteslutande på örn kommunen är liten
eller stor örn barnen i en kommun skola gå i skola i en annan. Skall skolväsendet
ordnas ännu mera rationellt i framtiden än nu, så kanske till och med en
kommun med 2 000 eller 3 000 invånare komme att anses för liten för skolväsendets
rationella ordnande.

Jag vill därför, herr talman, stryka under, att man vid tillämpningen av det
föreliggande utskotts förs laget — ty det kommer naturligtvis nu att vinna riksdagens
bifall ■—■ tar nödig hänsyn till de lokala betingelser, som böra beaktas
då sammanslagning av kommuner skall ske, och likaså att man inte ställer kommunerna
helt och hållet utanför på så sätt att man inte tar någon hänsyn till
deras egna meningar och önskningar.

Det är viktigare att ta hänsyn till denna värdefulla tillgång som det kommunala
intresset utgör än till frågan örn vi skola stanna för förslaget med gränsen
vid 1 500 invånare eller för förslaget med 2 000 invånare. Från den synpunkten
kommer man ingalunda längre, örn man stannar vid minimiantalet 1 500 eller
sträcker sig till minimiantalet 2 000; ty i båda fallen måste det finnas möjlighet
till vissa uppmjukningar.

Dock synes mig den reservation, som här har framförts av herr Larsson i

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Ang. ny kommunindelning. (Forts.)

Stockholm, medge något större möjligheter både med hänsyn till kommunernas
meningsyttringar och till kravet på större smidighet vid detta förslags genomförande.

Herr Heiding: Herr talman! Jag framhöll i mitt förra anförande det olämpliga
i att man, när nu denna reform skall genomföras, sammanslår en del kommuner
med städer och köpingar. Jag anförde, att jag hade exempel på att så
skulle bli fallet.

Herr Karl August Johanson påvisade med anledning därav, att departementschefen
i sitt uttalande hade gått ungefär på den linje, som jag förfäktar,
och att detta skulle leda till att man endast i undantagsfall skulle förfara på
det sätt jag nu antytt. Jag har också sett detta uttalande i den kungliga propositionen,
men jag har inte sett, att det står någonting nämnt därom i utskottets
utlåtande. Jag anser emellertid att det skulle ha varit värdefullt med ett uttalande
även från konstitutionsutskottet på en så viktig punkt som denna, i all
synnerhet som ett uttalande var gjort av departementschefen. Det är en sak, som
konstitutionsutskottet har fullkomligt gått förbi.

Herr Herliz framhöll, att denna fråga gällde en av de största reformer, som
hade genomförts under den tid han hade varit ledamot av konstitutionsutskottet.
Ja, även jag får säga — och det framhöll jag också i mitt förra anförande —-att jag anser detta vara en mycket stor reform. Men varför skall man då gå
fram så som man här gör och på en gång ta ett så pass stort steg som här föreslås?
Herr Herlitz sade, att detta steg måste tas fullt ut på en gång. Jag tror
att det skulle ha gått bra, om vi hade börjat med att sammanslå en hel del småkommuner.
Även det hade varit en reform av rätt stor omfattning.

Jag kan inte förstå herr Herlitz. Han har ju i konstitutionsutskottet varit
med örn att skriva under vad som där blivit uttalat, men han sade lika fullt,
att vi absolut måste hålla på den föreslagna gränsen vid 2 000 invånare. Örn
herr Herlitz skulle komma att sitta som departementschef, när frågan örn gränsdragningen
i framtiden skall avgöras, så tror jag inte man kunde hoppas på
mycken förståelse. Men örn dessa frågor bli beredda på ett ordentligt sätt ute i
länen och vidsynt granskade av kammarkollegium samt avgjorda av en förståndig
departementschef, hoppas jag att reformen skall kunna genomföras utan
alltför stort ohägn.

Herr Johanson, Karl Augnst: Herr talman! Bara några ord till herr Björck!
Jag förstår mycket väl de synpunkter, som herr Björck framlagt beträffande de
små kommunernas ställning i detta avseende. Örn jag inte gjorde det vore det
sannerligen inte första gången, herr Björck, som en norrlänning inte förstod en
sörlänning och vice versa. Men det kanske går lättare för en norrlänning, som
har vistats 20 år exempelvis i Västergötland och 45 år i Norrland, att förstå
sörlänningen, än för en sörlänning, som aldrig varit norr örn Dalälven, att
förstå norrlänningen.

Det var inte detta mitt anförande skulle gälla, utan också de bekymmer,
som herr Björck hade för rekryteringen av kommunala förtroendemän, då
kommunerna bli så stora som jag talat om. Jag vill fastslå, att vi aldrig haft
några svårigheter med denna rekrytering, vare sig i t. ex. Umeå landskommun
eller i Skellefteå landskommun, vilka äro bland de största som finnas.

Jag vill till sist uppmana kammarens ledamöter att noga läsa motiveringen
till herr Larssons i Slockholm reservation och begrunda innebörden i densamma.
Då är jag övertygad om att kammarens ledamöter komma till precis
samma resultat som jag och flera andra ledamöter av utskottet gjort, näm Första

kammarens protokoll 19JtG. Nr 23.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Äng. ny kommunindelning. (Forts.)

ligen att den är en käpp i hjulet på den utveckling, som jag hoppas vi genom
vårt beslut i dag skola gå till mötes.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, hade
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändrade lydelse av 1 § i lagförslaget, som påyrkats i den av herr Larsson
i Stockholm vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Björck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändrade lydelse av 1 §
i lagförslaget, som påyrkats i den av herr Larsson i Stockholm vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets uttalanden å s. 11—13 i det tryckta utlåtandet skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna den motivering, som förordats i
den av herr Haeggblom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets utalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekströmer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i konstitutionsutskottets utlåtande nr 19
godkänner utskottets uttalanden å s. 11—13 i det tryckta utlåtandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i den av herr Haeggblom
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 176, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag till
proposition angående anvisande av vissa investeringsanslag för budgetåret 1946/ ^nsMte^nir
47 för uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter för försvaret försvaret
jämte i ämnet väckt motion. m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 132, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 1 mars 1946, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1946/47 under Försvarets
fabriksfond anvisa dels till Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter
ett investeringsanslag av 410 000 kronor, dels ock till Anskaffning
av maskiner och annan utrustning för centrala tvätt- och reparationsanstalter
ett investeringsanslag av 610 000 kronor.

Vidare hade i en inom första kammaren av herr Mannerskantz m. fl. väckt
motion (I: 270) hemställts, att riksdagen måtte dels besluta att avslå Kungl.

Maj:ts proposition nr 132, dels ock uttala, att med uppförande av de häruti
föreslagna centrala tvätt- och reparationsverkstäderna skulle anstå tills materialläget
på byggnadsmarknaden avsevärt bättrats samt att förnyade undersökningar
rörande de framtida besparingsmöjligheterna skulle vidtagas.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt.
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen I: 270. för budgetåret 1946/47 under försvarets fabriksfond
anvisa

a) till Uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter ett investeringsanslag
av 410 000 kronor;

b) till Anskaffning av maskiner och annan utrustning för centrala tvätt- och
reparationsanstalter ett investeringsanslag av 610 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Johan Bernhard Johansson
och Mannerskantz, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen 1: 270
och alltså hemställa, att riksdagen måtte

a) avslå förevarande proposition;

b) i skrivelse till Kungl. Majit uttala, att med uppförande av de i propositionen
föreslagna centrala tvätt- och reparationsverkstäderna skulle anstå tills
materialläget på byggnadsmarknaden avsevärt bättrats samt att förnyade undersökningar
rörande de framtida besparingsmöjligheterna skulle vidtagas.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna fråga ha herr J. B. Johansson
och jag avgivit en reservation, som går ut på att man inte under nuvarande
beträngda läge på byggnadsmarknaden bör skrida till verkställande av riksdagens
tidigare beslut av ar 1943 angående uppförande av återstående centrala
tvätt- och reparationsanstalter.

Man har ju här försökt påvisa, vilken oerhört stor besparing som skulle ligga
i ett centralisera reparationen av skor och kläder från de nuvarande regementsverkstäderna
till tre stora centrala verkstäder utöver dem som redan finnas i
Stockholm, Boden och på Gotland. Nu föreslås ytterligare centralanstalter i
Herrljunga, Mjölby och Långsele.

Jag är för min del inte alls övertygad örn att den besparing, som man här
har trott sig kunna påvisa, blir på långt när så stor som framhålles. För det
första bär en stor del av denna gynnsamma kalkyl för centralisering grundats
pa att avlöningarna skola utgå efter en låg dyrortsgruppsberäkning, detta
nied hänsyn till de platser nian valt för verkstädernas förläggning. Jag tror
att detta kommer mer eller mindre att bli en chimär. För det andra har man
inte på ett förståndigt sätt räknat med kapitalkostnaderna. Det skall gå åt

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Anslag till centrala tvättanstalter för försvaret m. m. (Forts.)
ungefär 6 miljoner kronor för att bygga dessa tre verkstäder. Skola dessa
medel förräntas och amorteras på ett affärsmässigt sätt, kommer det att belasta
kalkylen i högre grad än vad man räknat med.

Vidare räknar man alltför optimistiskt, då man tror, att man skall vinna
så mycket på en ytterligare rationalisering. Sedan man numera under kriget
har fått de garnisonsvisa verkstäderna och en del av regementsverkstäderna
försedda med ytterst moderna maskiner, tror jag inte att möjligheterna att
ytterligare kunna bringa ned kostnaderna äro så stora. Man hemfaller åt den
rätt allmänna tron här i landet att allting lämpar sig för stordrift. Det finns
vissa saker, som göra det, massafabriker, järnbruk, masugnar och dylikt, men
i övrigt har det ju visat sig, att medelstora industrier och småindustrier äro
oerhört konkurrenskraftiga gentemot de verkligt stora företagen. De små företagen
äro inte lätta att konkurrera med, det vet man särskilt i Småland, och
jag tror att det i viss män skulle komma att visa sig, örn ett objektivt prov
bleve verkställt, att samma förhållande skulle kunna uppstå i fråga örn dessa
tvätt- och reparationsanstalter. Detta gör att jag för min del är tveksam, huruvida
denna centralisering överhuvud taget är en klok åtgärd. Jag anser att
det bör ytterligare övervägas, om den skall genomföras.

Den tid, varunder man behöver uppskjuta detta projekt för att få arbetsmarknadsläget
både med avseende på materialtillgången och arbetskraftstillgången
i ett gynnsammare läge, borde användas för att ytterligare överväga,
örn riksdagsbeslutet i frågan överhuvud taget skall fullföljas.

Motiven för min ståndpunkt äro alltså tvenne, och redan det först nämnda
tycker jag är tillräckligt för att inte för dagen onödigt belasta arbetsmarknaden,
eftersom de gamla verkstäderna äro i tjänst och i fråga örn reparationstjänsten
fungera bättre än tidigare på grund av de mekaniseringar, som blivit
vidtagna.

Av denna anledning, herr talman, vill jag för min del påstå, att riksdagen
skulle göra mycket klokt i att vila på hanen beträffande verkställandet av
sitt tidigare beslut och att använda väntetiden till förnyade överväganden.

De invändningar mot förslaget, som ha gjorts från såväl överbefälhavaren
och armé- och marinförvaltningarna som försvarsverkens civila personals förbund,
ha inte blivit på ett vederhäftigt sätt bemötta. När organ isa ti ons n armi -dens ordförande har uttalat sig om dessa yttranden, har han, tycker jag, skjutit
över målet, och jag vet att det inte råder någon allmän uppfattning örn
att han rätt bedömt detta spörsmål. Det finns inom organisationsnämndens
sekretariat en motsatt uppfattning, och jag vet också, att man vid vissa andra
tillfällen inte haft anledning att hålla för hundraprocentigt riktigt, vad som
kommit fram från organisationsnämnden.

Med åberopande av dessa skäl, herr talman, ber jag nu att få yrka bifall tili
den reservation nr 1), som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen: Jag har i statsutskottet deltagit i detta ärendes
handläggning och har då tagit ståndpunkt till frågan. Jag vill med anledning
därav säga några ord.

Yi hade ju där att även ta ställning till de invändningar emot fullföljandet
av^ riksdagens tidigare beslut, som herr Mannerskantz här har givit uttryck
åt. Men när vi prövade dessa frågor funno vi, att man borde fullfölja
de beslut som fattats vid 1943 och 1944 års riksdagar i fråga om en centralisering
av reparationst jönsten och tvättinrättningarna.

o Åtskillig kritik har emellertid satts in mot denna centralisering, och statsrådet
har därför låtit ytterligare undersöka, huruvida ett förbilligande genom
denna centralisering kunde åstadkommas. Det har då visat sig — jag kan

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till centrala tvättanstalter för försvaret m. m. (Forts.)
återge direkt ur handlingarna vad som sagts — att »den för detta ändamål tillkallade
utredningsmannen har på grundval av en synnerligen ingående undersökning,
som bygger på förutsättningar, vilka under undersökningens gång
godtagits av intendenturavdelningens experter, kommit till det resultatet, att
garnisonsplanen medför en årskostnad som med 980 000 kronor — eller med
mer än 50 % — överstiger motsvarande kostnad för centralanstaltsplanen. Undersökningen
har dessutom i allt väsentligt bekräftat riktigheten av tidigare
verkställda beräkningar rörande fördelarna i övrigt av en övergång till central
drift. Intendenturavdelningen har uppskattat motsvarande kostnadsskillnad»
— de ha ju räknat mera kritiskt än vad den tillkallade experten har
gjort — »till omkring 200 000 kronor». Men även de ha funnit, att man genom
centralisering kunde förbilliga driften med mer än 10 procent.

De ekonomiska kalkylerna vid de båda undersökningar, som sålunda_verkställts,
visa att man bör fullfölja centraliseringen, och det har ju också vidtagits
åtskilliga åtgärder för att få denna centralisering till stånd. Av _ de
föreslagna anstalterna i Stockholm, Boden. Visby, Långsele, Herrljunga, Mjölby
och Hässleholm är nu den i Visby färdig. Arbetet fortgår beträffande
en del av dem, och jag kan tillägga, att man beträffande anstalten i Långsele
sedan två år tillbaka har en överenskommelse med Västernorrlands läns landsting
örn samarbete i fråga örn tvättanstalten där. Staten kan väl då inte häva
denna överenskommelse, som har träffats med anledning av det beslut, som
riksdagen tidigare fattat. Jag anser alltså att riksdagen inte beträffande denna
anstalt gärna kan avbryta ett redan ingånget avtal.

I övrigt anser jag att de fördelar, som man vinner genom en på detta sätt
genomförd centralisering, äro så värdefulla att arbetet bör fullföljas. Inte
bara inom statlig drift och på det militära området har en centralisering till
stordrift visat sig vara ekonomiskt fördelaktig, utan även på andra områden.
Icke minst då det gäller tvättinrättningar har man funnit, att det i många
avseenden blir billigare örn en viss minimikvantitet kan presteras.

Utskottet hav dock ställt sig rätt förstående till kritiken rörande den takt
i vilken byggnadsföretagen skola fullföljas, ty det säger sig t. ex. förutsätta
»att vid valet mellan att fullfölja nu ifrågavarande byggnadsprogram eller
igångsätta andra i och för sig nödvändiga byggnadsföretag ställningstagande
härtill får ske efter vanligt angelägenhets- och produktivitetsbedömande».
Detta innebär alltså, att staten — departementschefen — får pröva, i vilken
takt dessa arbeten skola bedrivas och örn det nu. när det är knappt om arbetskraft
och material, finns andra arbeten, som böra gå före. Även där har statsutskottet
föreslagit, att regeringen får bedöma saken, så att i det avseendet
tillgodoser man ju de synpunkter, som herr Mannerskantz här framhöll. Därtill
har ju fogats, att därest det skulle anses lämpligt att utnyttja redan befintliga
anläggningar för centralanstaltsplanens genomförande, eller andra
åtgärder skulle befinnas påkallade i syfte att ändamålsenligt ordna underhållstjänsten,
bör, såsom statsrådet förutsatte, Kungl. Maj :t få besluta därom,
i den mån kostnaderna härigenom kunna nedbringas eller rymmas inom ramen
för tillgängliga medel. Detta innebär alltså, att man skall kunna utnyttja de
anläggningar, som finnas, åtminstone nu under övergångstiden och i övrigt i
den utsträckning, som

Med hänsyn till dessa förhållanden, herr talman, hav jag ansett mig böra
biträda det föreliggande förslaget, till vilket jag yrkar bifall.

Herr Mannerskantz: Tänk om alla, sorn anse, att de inte lia sina anläggningar
fullt rationellt ordnade, skulle få tillstånd att bygga nya fabriker! Då
skulle det allt se vackert ut här i landet! Det finns ju otaliga behov på detta

Xr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Anslag till centrala tvättanstalter för försvaret m. m. (Forts.)
område. Somliga komma fram, men jag tror, att i det största antalet fall avstå
de olika företagen från att ens begära byggnadstillstånd, så länge de överhuvud
taget kunna klara sig med vad de ha. Jag tycker, att statsmakterna
därvidlag böra föregå med gott exempel under nuvarande tider och inte öka
trängseln i kön hos arbetsmarknadskommissionen och bvggnadsberedningen, när
det gäller ansökningar örn byggnadslov. Jag säger rent ut, herr förste vice talman,
att örn arbetsmarknadskommissionens blivande ordförande skulle tillstyrka
byggnadstillstånd för dessa tre fabriker, så har han handlat fel. Många ansökningar,
som äro mer befogade än dessa, ha blivit avslagna.

Utöver det av mig anförda skälet, att — såsom jag och många andra tro —
besparingen inte blir så stor som organisationsnämndens ordförande här kalkylerat
med, även örn det blir någon liten vinst, så tillkomma några andra moment,
som jag inte tog med i mitt första, anförande men som äro av betydande
storleksordning. Omvårdnaden örn intendenturmateriel, särskilt kläder och skor,
kommer att bli betydligt Sämre, om en uppbördsman på ett kompani eller ett
batteri vet, att när han skickar i väg sina saker långt bort, nästan till en annan
del av landet, kan han aldrig räkna med att få samma plagg och samma skor
tillbaka. Då kommer alltmer den fördärvliga andan att smyga sig in, att det
inte är så viktigt hur man handskas med denna materiel. De få då inte samma
känsla för materielens vård som de hittills i alla tider haft och som man
måste beteckna såsom ett mycket förnämligt inslag hos alla våra uppbördsman
i försvarsväsendet. De flesta uppbördsman ha betraktat sina persedlar nästan
som örn det hade varit deras egna. Den känslan kommer att avtrubbas i oerhörd
grad, och de komma att resonera som så: andra komma ju sedan att få
dessa saker och jag får deras!

Den nuvarande omvårdnaden och den nu rådande nyttiga känslan komma
under sådana iförhållanden nog inte att leva kvar så värst länge till. Den kostnadsökning,
som försvarsväsendet på den vägen kommer att få vidkännas, är
omöjlig att uppskatta kalkylmässigt i pengar, men min personliga erfarenhet
ifrån de år, då jag har sysslat med dessa saker, säger mig, att den kommer att
bli av mycket betydande storleksordning. Jag menar, att detta också är ett
moment, som man måste räkna med i denna kalkyl.

Herr förste vice talmannen talade örn tvätten, och jag tror nog att den bäst
•lämpar sig för en centralisering. Men att bygga nya skoreparationsverkstäder
och skrädderier är jag mycket skeptisk mot. Nu äro kanhända enbart centrala
tvättanstalter inte det förnuftigaste. Örn man skall tvätta vapenrockar och
byxor,^ behöva de kanske samtidigt lagas, men det är inte nödvändigt att det
sker på en gång. Den omständigheten, att en överenskommelse träffats med Västernorrlands
läns landsting, anser jag inte vara något skäl, som kan påverka
denna frågas avgörande. Även om den överenskommelsen är träffad, har riksdagen
rätt att känna sig fri och obunden i dag. Det är väl ingenting, som kronan
kan bli stämd för. Jag hoppas, att inte myndigheterna varit så oförsiktiga,
att de skrivit på någonting, som har en sådan påföljd. Skulle likväl detta vara
fallet, tror jag i alla fall att det kostar mindre att lösa sig från detta än att
fullfölja det föreslagna programmet under nuvarande besvärliga byggnadstider.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Näsström: Herr talman! I anledning av att. tvättanstalten i Långsele
kom på tal, ber jag att få säga några ord. Det är riktigt, Som herr förste vice
talmannen sade, att Västernorrlands läns landsting träffat en överenskommelse
med staten rörande denna anstalt. Vi ha nu väntat på den i nära två år. Till

Onsdagen (leii 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anslag till centrala tvättanstalter för försvaret m. m. (Forts.)
herr Mannerskantz, som bekymrar sig för materialåtgången, vill jag Säga, att
åtminstone i vårt fall ligger den saken till på ett särskilt sätt. Vi hålla t. ex.
på att bygga ett mycket stort lasarett i Örnsköldsvik. Vi ha icke byggt någon
tvättanstalt vid lasarettet, detta med hänsyn till det med staten träffade avtalet
örn en tvättansalt i Långsele. Åtminstone en del av det material, som behövs
för långselebygget, skulle alltså annars ha behövts för andra anstalter i länet.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill ge några repliker till herr
Mannerskantz.

Det är väl ingen oförsiktighet av de statliga myndigheterna att träffa avtal
med Västernorrlands läns landsting, när riksdagen år 1943 har beslutat, att en
central tvätt- och reparationsanstalt skulle upprättas i Långsele. Myndigheterna
kunna väl icke ha någon rättighet att förutsätta, att riksdagen skall ändra
sin mening efter tre år. Hur skulle man överhuvud kunna handla, örn man
gick ut ifrån sådana maximer, herr Mannerskantz?

Sedan skulle jag vilja säga, att dessa anstalter i fråga om byggnadstillstånd
icke komma att föras till någon annan kategori än alla andra industriföretag i
landet.''Byggnadsberedningen får bedöma angelägenhetsgraden av anstalterna
i jämförelse med övriga industriföretag, som för sin rationalisering begära
att få uppföra byggnader.

Vidare är väl herr Mannerskantz'' resonemang örn omvårdnaden av matenelen
på truppförbanden ändå icke riktigt. Kompanierna ha ju icke förråd av
skor, tvättgods och uniformer, utan de få ut vad de behöva från det gemensamma
förrådet på regementet eller kåren. De byta skorna, tvätten och uniformerna
där. Jag har aldrig hört talas örn något annat än att regementet skall
få tillbaka sitt tvättgods precis som varje annan anstalt får tillbaka vad den
lämnar till en tvättinrättning. På grund därav kan jag inte se, att det blir
någon avgörande skillnad mot nu.

Det talades om de onödiga skrädderierna. Men var och en förstår väl, att
när olika slag av klädespersedlar ha tvättats, är det praktiskt och ändamålsenligt
att omedelbart efter tvättningen och torkningen skicka dem till den gemensamma
reperationsverkstaden för att där få dem iordningställda, sa att
de komma till förbanden i fullt färdigt skick. Det måste man väl inse vara
rationellt.

Få frågor ha varit så utomordentligt ingående undersökta som den här
föreliggande. Riksdagens beslut år 1943 föregicks av utredningar. Efter riksdagsbeslutet
kom det fram kritik från personalförbundet och från militärerna,
vilka — jag säger det rent ut här — anstränga sig för att få tillbaka civila
uppgifter, som militärerna enligt min erfarenhet icke böra syssla med. Med
anledning av kritiken tillkallade jag en utredningsman, som godkändes av
båda parter såsom lämplig, och hans utredning har ytterligare bestyrkt, att
de första utredningarna voro hållbara. Intendenturavdelningen har försökt
att kritisera utredningsmannens resultat, men den som går igenom handlingarna
finner, hurusom utredningsmannen kunnat visa, att kritiken från intendenturavdelningen
icke varit befogad.

Det finns enligt mitt sätt att se icke någon anledning för riksdagen att
ändra sitt beslut. Att frågan nu underställes riksdagen hänger ju icke samman
med något annat än att det vid anstalternas uppförande visat sig, att
kostnaderna på grund av prisstegringen ha blivit något större än vad riksdagen
förutsatte år 1943. Det vore väl ändå ganska märkligt, om riksdagen
skulle ta denna omständighet som en förevändning för att nu ändra sitt en
gång fattade, beslut.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 fm.

Anslag till centrala tvättanstalter för försvaret m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är klart, att man inte kan kritisera
(le statliga myndigheterna för att de träffat det ifrågavarande avtalet med
Västernorrlands län, men jag menar, att avtalet icke behöver omöjliggöra att
riksdagen uppskjuter byggandet av dessa anstalter. Och skall beslutet under
alla omständigheter stå fast, så borde naturligtvis icke heller, som nu sker,
regeringen komma^ och begära ytterligare en miljon kronor.

Att jag håller på min mening i denna fråga beror också på att jag som varm
vän av försvarsväsendet tycker, att de sex miljoner, som det tillsammans gäller,
belasta försvarets budget ganska hart och att man nog kan använda dessa
pengar bättre.

dag får nog konstatera, att herr statsrådet är fel underrättad om hur det
går till vid byten av skor och kläder. Kompanierna, batterierna och motsvarande
förband ha ganska stora förråd av dessa persedlar. Där det finnes
regementsverkstäder eller verkstäder garnisonsvis, skicka faktiskt kompanierna
sina persedlar direkt dit, och sedan byta kompanierna med det reservförråd
sorn de ha och som är avsett för byte. Förut ha de i allmänhet fått tillbaka
åtminstone sina egna kläder och skodon. När statsrevisorerna i höstas reste
omkring, gjorde vi besök på ungefär ett halvt dussin sådana verkstäder å
regementen. Några av dem hade skickat sina persedlar och sitt tvättgods till
verkstäder och tvättinrättningar på andra orter, och det betygades — och jag
såg det själv — att de i dylika fall ibland fingo tillbaka persedlar och även
tvättgods, som tillhörde andra regementen. Det finns ingen möjlighet att till
dylika på annan ort belägna anstalter skicka underförbandens egna försändelser
skilda åt, vilket man däremot kan göra inom garnisonen. Herr statsrådet
har faktiskt inte satt sig in i hur det går till vid dylika förband. De kunna
inte räkna med att få tillbaka ens sin egen tvätt. Jag såg på något ställe'' —
möjligen var det i Karlskrona —- tvättgods, som av märkningen att döma härrörde
från sju ä åtta olika förband.

Visserligen har riksdagen fattat sitt beslut — jag ansåg då och jag anser
fortfarande, att det var oklokt — men örn detta beslut, frånsett en överenskommelse
med Västernorrlands läns landsting, icke satts i verket, tycker jag att
man borde avvakta den tid, då läget på byggnadsfronten blir bättre. Detta
är nu så spänt, att även mycket angelägna arbeten få stå tillbaka. Under
sådana förhållanden har jag för min del inte kunnat finna annat än att man
kan skjuta på just de ifrågavarande nybyggnaderna. Man måste ta hänsyn
till att dessa arbeten måste komma att bli till väsentligt förfång för andra,
viktigare byggnadsföretag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herrar Johan Bernhard Johansson och
Mannerskantz vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr Andersson, Birger, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till teckning
av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Motionen bordlädes.

Onsdagen den 12 juni 1946 fm.

Nr 23.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsmaterielverket: Avlöningar;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avveckling av beredskapen m. m.;

nr 195, i anledning av väckt motion örn utbetalning av retroaktivt arvode
m. m. åt f. d. extra ordinarie kontorsskrivaren C. H. Svensson;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning m. m.;

nr 197, i anledning av väckt motion örn obligatorisk läkarundersökning av
navigationsskolornas elever;

nr 198, i anledning av väckt motion angående lärarinnorna Lily Lundins
och Gertrud Matz’ löneklassplacering;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens bosättningslånefond jämte i ämnet väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete m. m.;
och

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till värmeledningsanläggning in. m. vid rannsakningshäktet
i Halmstad; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn utvidgning av skattskyldigs rätt
att åtnjuta familjeavdrag för barn; och

nr 39, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående
åtgärder för skyddande av deklarationshemligheten.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till
arbeten å
fritidslägret
vid Skönstavik.

Onsdagen den 12 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 178, i anledning av väckt motion
om engångsanslag till vissa arbeten å fritidslägret vid Skönstavik.

I en inom första kammaren av herrar Wetter och Petersson väckt motion
(I. 116) hade hemställts, att riksdagen matte besluta att i engångskostnad för
utförande av erforderliga arbeten å fritidslägret vid Skönstavik anvisa ett belopp
av 95 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionen I: 116 medgiva, att däri angivna
byggnadsföretag finge komma till utförande med anlitande av det för nästa
budgetår under försvarets fastighetfond, marinens delfond, anvisade investeringsanslaget
till Vissa byggnadsarbeten.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Eftersom jag är förordnad av Kungl.
Maj :t att inför statsrådet föredraga frågor rörande kapitalinvesteringar på
försvarsväsendets stat, ber jag att få yttra några ord med anledning av det
föreliggande utskottsutlåtandet.

J)et är klart, att man måste finna det ganska ovanligt, att ett utskott föreslar
en statsutgift pa nära 100 000 kronor utan att medelsbehovet någon gång
blivit underställt Kungl. Maj:ts prövning, varför man följaktligen inte kan
veta örn ärendet blivit underkastat en nöjaktig utredning. Man kan också fråga
sig örn det är riktigt, när man skall insätta fritidsutrymmen åt försvarsväsendets
personal och inkallade värnpliktiga, att börja med sådana anordningar,
som äro avsedda att användas under sommaren. Det är ju i ailä fall
pa det sättet, att det är för vintertiden, som fritidslokaler måste betraktas
såsom mest nödvändiga. Allt detta kan man alltså fråga sig.
o Jag skulle för min del helt naturligt inte lia yttrat detta örn det inte varit
sa att statsutskottet föreslagit att denna utgift skall täckas genom att man
tager i anspråk investeringsanslaget under försvarets fastighetsfond och därunder
marinens delfond. Jag skulle inte yttra mig i saken örn statsutskottet
helt enkelt hade föreslagit ett anslag på 95 000 kronor för detta ändamål;
då hade inte jag haft med saken att göra, men eftersom jag ändå hade ordet
ville jag peka på dessa allmänna synpunkter.

Det som gör att jag begärt ordet är just denna omständighet, att statsutskottet
föreslagit att 95 000 kronor skall utgå ur investeringsanslaget under
dastighetsfonden. Det anslaget består, som alla vet, till hälften av lånemedel.
Enligt av riksdagen och Kungl. Majit gemensamt beslutade bestämmelser
skall detta anslag användas för byggnader, som äro av sådan natur,
att de kunna bokföras på fastighetsfonder och således föröka statens förmögenhet.
Men det ändamål, för vilket man här föreslår att medel skall användas,
är icke av den beskaffenheten att det blir möjligt att bokföra de för
medlen uppförda byggnaderna såsom en statsverkets förmögenhetstillgång.

Oasdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 23.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)
För det första skola dessa byggnader uppföras på ofri grund, nämligen på
av Karlskrona stad ägd mark. De bli alltså icke fast egendom utan lös egendom.
För det andra har det hittills inte inträffat, att man har bokfört manskapskassorna
tillhöriga byggnader på fastighetsfonden. Jag vill fästa kammaren.
s uppmärksamhet på att riksdagen helt nyligen på förslag av Kungl.
Maj :t i proposition nr 338 till detta års riksdag uttalat sig för att hittillsvarande
bestämmelser för bokföring och redovisning av manskapskassornas
tillgångar skola gälla och hittills tillämpade grunder följas, och att således
dessa tillgångar inte skola bokföras på försvarets'' fastighets fond.

Jag måste därför för min del säga, att detta förslag från statsutskottet är
mycket förvånande, och jag måste varna kammaren för de konsekvenser, som
kunna följa av att man här utan vidare bryter en av statsmakterna gemensamt
uppställd princip för investeringsmedlens användning. Jag vill meddela,
att andra kammaren förut i dag bär avslagit utskottets hemställan under
denna punkt, och jag undrar örn det inte skulle vara klokt av första kammaren
att med hänsyn till konsekvenserna av ett bifall till utskottets hemställan
följa andra kammarens exempel.

Herr Petersson: Herr talman! Jag kan till en del förstå herr statsrådets
reaktion mot detta förslag, men jag vill hävda, att detsamma går i linje
nied strävanden att på olika områden, söka förbättra förhållandena för den
militära personalen. Örn viljan till hjälp finns, finns också möjlighet att
klara upp den här saken; krångligare problem än det föreliggande har regeringen
visat sig kunna bemästra.

Vad själva frågan beträffar skall erinras örn, att det sedan några år tillbaka
från enskilt militärt håll har gjorts ansträngningar att ordna fritidsläger
för i Karlskrona garnisonerat manskap, och 1943 inköptes på manskapskassans
bekostnad ett bebyggt övnings- och fritidsområde, kallat
Skönstavik, i närheten av staden. Där har sedermera uppförts en hel del nybyggnader
och verkställts inredningar av de hus, som hörde till området. Manskapskassan
har offrat sammanlagt 65 000 kronor på detta företag. Vidare har
efter Kungl. Maj :ts medgivande en större andel än tidigare tillförts manskapskassan
av nettovinsten från kasemtryckeriet, men, tryckeriets inkomster lia
minskat, och något avsevärt kapital från det hållet står icke att få. Vid det
besök, som försvarsminister Vougt gjorde i Karlskrona på höstsidan, uppvaktades
han av en deputation rörande denna fråga. Jag och herr Törnkvist i
andra kammaren hörde till deputationen. Vi fick det intrycket, att statsrådet
Vougt var mycket intresserad av saken. Vi ställde örn, att han fick se fritidslägret,
och jag har hört berättas, att han var mycket belåten med detsamma.
En engångskostnad av 95 000 kronor behövs emellertid för att lägret skall
kunna fullt utbyggas; därom talar motionen, och planen redovisas också i utskottsförslaget.
Någon proposition hördes inte av i frågan, och därför anlitades
motionsvägen. Jag tvekade inte att skriva mitt namn på den motionen,
eftersom jag mycket väl känner till förhållandena där nere, och fast jag sålunda
är part i målet, bör jag ändå yttra mig bär.

Frågan har nu avancerat så långt, att .staden på 50 år utan vederlag upplåtit
området nied villkor, att örn staden dessförinnan skulle behöva området
eller del därav för något av stadens behov, förhandlingar skola upptagas med
kronan örn nyttjanderättens upphävande i behövlig omfattning. Detta villkor
har marinförvaltningen godtagit.

Örn lägrets betydelse säga vi i motiven till vår motion bland annat: »Skönstaviklägret
har under de gångna åren visat sig fylla en synnerligen viktig
uppgift både sorn rekreationsplats för stamanstäld och värnpliktigt manskap

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)
och, i den man så varit möjligt, även som övningsplats. För det flottans manskap,
som inte kunnat utnyttja den s. k. långpermissionen för besök i hemmet,
har lägret varit och är en ovärderlig tillgång med sina rika tillfällen till vila
och stärkande förströelse. Frekvensen har icke på något sätt minskats genom
att beredskapen upphört. Tvärtom ha de värnpliktiga, som ryckt in till sin
första tjänstgöring, liksom jungmannen vid sjömansskolan och övrigt manskap
så ofta tillfälle därtill bjudits, förlagt sin ledighet till Skönstavik. Med de begränsade
möjligheter till förströelse och annan fritidsverksamhet, som i övrigt
kunna erbjudas, har Skönstavik varit ypperligt att tillgå.» Dessa synpunkter
har statsutskottet beaktat och på första avdelningens förslag enhälligt beslutat
tillstyrka motionen på sätt, som framgår i utskottets kläm. Jag tackar utskottet
härför och vill därtill säga, att frågan icke är ett ortsintresse, fastän det
kan synas så, utan den berör hela landet. I Karlskrona samlas militärungdom
från olika delar av Sverige, och för personalvården är det synnerligen värdefullt,
att ett sådant lager finnes att tillgå, så att manskapet, de värnpliktiga
och sjömansskolans elever, på sin fritid slippa att vistas i kasernerna eller nödgas
hänga på kaféerna.

Som bekant är det svårt att få rekryterat manskap till örlogsstationen. Jag
undrar, örn inte ett sådant läger som detta skulle i någon mån stimulera rekryteringen,
och jag ifrågasätter huruvida inte ett avslag på framställningen
skulle verka i motsatt riktning. Vi ha ju under årens lopp beviljat väldiga anslag
för olika försvarsändamål. Mot bakgrunden av dessa stora belopp är
det anslag örn 95 000 kronor, som nu begäres, en mycket ringa summa, som kan
bli till stor nytta för örlogsstationen. I utskottsutlåtandet säges beträffande
täckandet av utgiften: »Det synes utskottet lämpligt, att det för nästa budgetår
anvisade investeringsanslaget till vissa byggnadsarbeten vid marinen anlitas
för ändamålet. Enligt vad utskottet inhämtat lärer den nu begärda medelsanyisningen
kunna rymmas inom ramen för nämnda anslag.» Jag upprepar, att
örn någon vilja att hjälpa finns, finns utvägar därtill. Man kan ju täcka bristen
genom att begära ett anslag för ändamålet, örn någon lucka skulle uppstå i den
fond, som herr Sköld nyss nämnde.

Herr talman! Med denna korta men, som jag tror, bärande motivering yrkar
jag bifall till utskottsförslaget.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag skall inte trötta kammaren
med att anföra någon argumentering mot det anslag, som begäres i motionen
nr 116. När jag hörde statsrådets yttrande, var det en synpunkt, som var
avgörande för mig, nämligen att man vid ett bifall till utskottets utlåtande
bryter en principiell praxis, som tidigare varit gällande, nämligen att frågor
av denna art i regel — för att inte säga alltid — underställas Kungl. Maj :ts
prövning.

Under sådana förhållanden tycker jag, att första kammaren skulle göra klokt
i att i likhet med andra kammaren gå in för avslagsyrkandet, och jag skall
tillåta mig att yrka avslag på statsutskottets utlåtande nr 178.

Herr Petersson: Herr talman! Det bör nämnas, att det var en mycket stark
minoritet i andra kammaren — röstsiffrorna voro 80 mot 85 — som gick på
bifall till utskottets hemställan.

Jag tror, att man här kan tillämpa det gamla uttrycket, att bokstaven dödar
men anden gör levande. Det gäller, som sagt, att hjälpa på ett effektivt sätt,
och mycket har fran enskilt hall offrats i detta syfte. Jag anser, att vi inte
skola alltför mycket hänga upp oss på sättet för den medelsanvisning, som av
utskottet föreslagits, utan mer se till själva saken.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När man bedömer detta
ärende, får man väl inte alltför mycket fästa sig vid formerna; det är ju ett
specialfall det här gäller.

På manskapskassans bekostnad ha uppförts en finsk bastu, tvenne båtbryggor
och viss annan byggnadsverksamhet har utförts. Manskapskassan har nedlagt
65 000 kronor på fritidslägret, och det har varit detta, som möjliggjort
lägrets uppehållande under beredskapstiden. Det har visat sig nu, att besöksfrekvensen
å lägret efter beredskapstidens upphörande inte minskat. Tvärtom
ha de värnpliktiga, som ryckt in till sin första tjänstgöring, liksom jungmannen
vid sjömansskolan och övrigt manskap så ofta som de haft tillfälle därtill
förlagt sin ledighet till Skönstavik. Av dem, som äro initierade, har Skönstavik
betraktats såsom en utomordentlig tillgång. Manskapskassans tillgångar
utgöra cirka 65 000 kronor, och det beloppet är man villig att avstå utan någon
gottgörelse. Här gäller frågan att medverka till att det militära manskapet
skall få en lämplig fritidsplats. Vad som förekommit, har gjort sådant intryck
på statsutskottet, att det här velat lämna sin medverkan till förslagets genomförande.

Statsrådet sade, att det är ovanligt, att ett statsutskott föreslår en utgift
på 95 000 kronor. Jag vet inte örn det är förbjudet numera att överhuvud
taget föreslå utgifter, men vi, som stå för utlåtandet, ha funnit starka sakliga
skäl väga tungt i det här fallet. Statsrådet har vidare anmärkt på att medel
till vissa byggnadsarbeten här skulle anvisas av investeringsanslaget, som till
hälften utgöres av lånemedel. Det kan ligga någonting i detta, men den invändningen
synes mig inte väga så tungt som det sakliga skäl, vilket ligger
i det förhållandet, att riksdagen inbjudes att medverka till att detta fritidsläger
för det militära manskapet kan upprätthållas. På den grunden ha vi
inom statsutskottet på förslag av den avdelning, som har föreberett ärendet,
enhälligt gått med på att tillstyrka det förslag, som här föreligger och till
vilket jag yrkar bifall.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet i
denna fråga, örn det endast gällt vad statsutskottets ordförande nyss berörde,
nämligen huruvida detta var ett nyttigt anslag eller icke. Det egendomliga
är, att sedan en motion väckts örn ett anslag för detta ändamål, statsutskottet
inte behandlar motionen på sådant sätt, att utskottet säger ja eller nej, utan
söker finna en annan utväg för att tillgodose motionens ändamål, en väg, som
måste vara förenad med mycket allvarliga betänkligheter. Örn frågan helt
enkelt gällt, huruvida man skulle ge 95 000 kronor eller icke, så är det klart,
att meningarna kunnat vara delade. Om det var mitt ingripande häromdagen
i en annan utgiftsfråga, som föranledde statsutskottets ordförande att fråga
örn riksdagen har lov att öka statens utgifter, skulle jag vilja säga, att jag
visserligen vid många tillfällen, då jag ansett detta önskvärt, framhållit det
spända läget beträffande våra statsfinanser, men nog har både 95 000 kronor
och det beloppet flera gånger örn gått igenom utan att jag besvärat kammaren
med att yttra mig. När statsutskottet nu emellertid inte valt denna raka
väg utan i stället gått den vägen att föreslå, att pengarna skola tagas ur investeringsanslaget,
måste man ■— som jordbruksministern erinrade örn här —
komma ihåg vad denna fastighetsfond är avsedd för. Det är ju för att skapa
värden, som äro i statens hand, och det vöre väl ändå besynnerligt örn man
just för detta speciella ändamål skulle gå ifrån den regeln. Är det inte mera
rimligt, att man, örn man anser att detta är ett mycket önskvärt ändamål,
avstår från att gå den omväg, som statsutskottet gått, och i stället går rakt
på sak och i en eller annan form hos Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)

Maj :t tar frågan under övervägande. Då kommer naturligtvis frågan att prövas
i samband med en hel del andra an s 1 ags äs k anden, och ingen vet hur utgången
kan bli. Det är, skulle jiag vilja säga, en besynnerlig form för denna
frågas lösning, som statsutskottet valt, ägnad att — det får statsutskottets
ärade ordförande erkänna — ytterligare förvirra våra föreställningar örn på
vad sätt våra utgifter skola finansieras. När denna fastighetsfond skapades
skedde detta efter vissa betänkligheter från min sida och säkert också från
mångå andras; det restes rätt många invändningar emot den. Jag förmodar
att åtskilliga av kammarens ledamöter voro med på den tid, då det inte fanns
någon fastighetsfond utan då varje anslag för byggnadsändamål måste
täckas med skattemedel omedelbart. Jag har själv varit med om att införa
denna fastighetsfond, och jag är naturligtvis därför intresserad av att fonden
finns, men jag är också intresserad av att dess användningsområde inte vidgas
utöver vad som fran början egentligen var meningen. Meningen var, att den
skulle användas för sådana objekt, som man anser att man kan låna pengar
för. När det gäller dessa försvarsanlägggningar, skriver man omedelbart av
50 procent, men sedan finns det ju en fast egendom i statens hand. Är det
skäl, även om detta är ett mycket behjärtansvärt ändamål, att gå ifrån den
principen och skapa ett prejudikat, som bara kail leda till att förvirra diskussionen
örn fastighetsfondens användning i framtiden?

Herr Berg, Robert: Herr talman! Det område, varom det här är fråga, har
arrenderats av de militära myndigheterna, och det bär använts såsom fritidsområde
för manskapet. Sedermera kom man från de militära myndigheterna
in till stadsfullmäktige med en framställning örn att få köpa detta
område, och man var så angelägen örn detta, att man ville ha svar på två dagar,
före klockan tolv den andra dagen efter framställningen. Denna sak satte
myror i huvudet pa stadsfullmäktiges ledamöter; vi voro mycket bekymrade
för denna framställning, därför att vi inte för evärdlig tid ville avhända
oss detta område, beroende på att det tidigare använts av den yngre generationen
av stadens invånare, framför allt på sommaren, då ungdomarna badade
där ute och även ägnade sig åt andra förlustelser. När det parti, som jag
tillhör, skulle taga ställning till frågan, huruvida vi skulle sälja detta område
tor ovärderlig tid eller upplåta det för ett visst antal år, stannade vi inför att
sälja det med nyttjanderätt under 50 år, men med det förbehållet, att, för
den händelse Karlskrona stad dessförinnan skulle behöva området för sin
egen utveckling, köpekontraktet skulle återgå.

Nu är det uppenbart, att dessa anordningar för manskapets trevnad böra
bekostas av manskapskassan. Jag är emellertid för min del inte alldeles säker
pa att det är meningen, att området skall användas enbart av manskapet. Örn
man har för avsikt att det skall vara tillgängligt även för andra bland militärerna
än manskapet är det ju uppenbart, att man nog måste ha anslag från
statskassan. Det kan hända, att den framställning, som nu föreligger, Ilar
kommit till just på den grunden. Jag har för min personliga del hört glunkas,
att det skulle byggas bland annat en tennisbana där. Jag kan inte tro att
denna, tennisbana skall användas av manskapet, ty det är en mycket liten
del av manskapet, som spelår tennis. För övrigt tror jag inte, att de ha intresse
av denna sport såsom tidsfördriv. Enligt min uppfattning ligger väl
ändå saken så till, att utgifterna för detta fritidsområde liksom hittills böra
bestridas av manskapskassan och att det således inte bör lämnas något bidrag
fran statskassan.

Nu har jag hort, att andra kammaren bär avslagit utskottets förslag. Jag
vill inte yrka på att första kammaren skall göra likadant. Jag har varit ange -

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)
lägen om att i någon man bidraga till att klarlägga hur det förhåller sig
med områdets tillkomst och hur det utnyttjas. Jag kan inte underlåta att
säga, att inte heller jag är på det klara med om området framdeles kommer
att användas uteslutande för manskapets räkning eller icke.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordiet i
anledning av det anförande, som statsrådet och chefen för finansdepartementet
nyss höll.

Han liksom statsrådet Sköld koncentrerade sina anmärkningar på det förhållandet,
att ärendet kommit direkt under riksdagens prövning utan att ha
varit förberett av Kungl. Majit. Det föranleder mig att rikta den frågan örn
statsrådet, för den händelse kammaren — mot förmodan, hoppas jag kunna
säga — skulle följa andra kammaren, som efter vad jag också hört med mycket
knapp majoritet avslagit framställningen, är villig att i proposition begära
ett anslag för det här ändamålet, så att frågan kan lösas den vägen under
en kommande riksdag.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag tror, att statsutskottets ärade
ordförande gjorde en alldeles riktig problemställning genom den fråga, som
han nu riktade till finansministern. Nu ha vi emellertid att se saken såsom
den ligger till just nu, och då kan inte jag, efter de upplysningar som här
lämnats under diskussionen, komma till annan uppfattning än att kammaren
bör följa de uttalanden, som gjorts från statsrådsbänken av jordbruksministern
och finansministern. Jag behjärtar mycket de skäl, som anförts, bland annat
av statsutskottets ordförande och av representanten för Karlskrona stad, men
denna fråga har tydligen, sådan den nu föreligger till avgörande, en mycket
vidare aspekt än vad motionärerna och statsutskottets talesmän ha givit den.
Det är uppenbart att örn vi med någon utsikt till framgång skola kunna hålla
på de principer, som åtminstone jag för min del anser oförytterliga, måste vi
gå emot statsutskottet på denna punkt och yrka på att frågan skall få en
annan behandling än den här fått. Det är otvivelaktigt så, att man här velat
gå en genväg, men detta har skett på bekostnad av de statsfinansiella principer,
som jag anser det ytterst angeläget att slå vakt örn. Jag har icke någon
anledning att i detta fall gå in på någon större principiell diskussion, men
jag tycker inte, att det är lämpligt att draga en parallell med en annan fråga,
som behandlades i andra kammaren härom dagen, där finansministern uppträdde
mot ett enhälligt statsutskott. Jag tror, att den frågan bör bedömas ur helt
andra synpunkter än dem, som vi nu böra anlägga. Så vitt jag förstår bör kammaren
i likhet med andra kammaren avslå utskottets hemställan. Jag ber, herr
talman, att få framställa ett sådant yrkande.

I detta anförande instämde herr Bärg, .Johan.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Statsrådet Sköld har i sin egenskap
av föredragande, när det gäller frågor som sammanhänga med kapitalbudgeten,
tagit upp denna speciella sak, men det kanske tillkommer mig att svara på
den fråga, som nyss framställdes av statsutskottets ärade ordförande.

Jag fattar herr J. B. Johanssons anförande så, att han var intresserad av
att få veta, i vilken mån man inom dc anslag, som kunna beräknas utgå för rekreations-
och fritidsanläggningar inom försvaret, kan tänka sig att få plats
för nybyggnader på det område som det här är fråga örn. Herr Petersson i

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)

Karlskrona nämnde nyss, att jag i höstas har besökt området i fråga. Jag fann
därvid, att det var en mycket trevlig plats, och jag skulle gärna se, att det
vore möjligt att förse området vid Skönstavik med de byggnader, som erfordras
för att göra det ännu mer tilltalande än vad det för närvarande är. Ett faktum
är emellertid, att detta fritidsområde, som, så vitt jag förstår, endast användes
på somrarna, redan nu förträffligt lämpar sig för att utnyttjas som
rekreationsplats för personalen vid örlogsstationen i Karlskrona. Skulle jag
väga mot varandra angelägenheten av att få till stånd nya byggnader vid
Skönstavik ^eller att skapa bättre fritidsanläggningar för många andra av våra
förband,° måste jag säga, att Skönstavik kommer ganska långt ned i kön. Det
finns många förband, för vilka man inte ens kunnat skapa några badmöjligheter
under sommaren. Manskapskassorna ha redan avstått stora belopp för att
få till stånd badanläggningar, och det har ifrågasatts om inte statsmakterna
skulle kunna hjälpa till med fritidsmedel eller på annat sätt. Hur angeläget
det än kan vara att försöka tillgodose behovet av rekreation för personalen
vid örlogsstationen i Karlskrona, måste jag därför säga att frågan örn Skönstavik
icke hör till den som de militära myndigheterna äro benägna att sätta i
första rummet.

Herr Lindström: Såsom herr talmannen vet, är jag en av Hans Maj:ts
regerings trognaste tjänare i denna kammare. Men när det här har uppkommit
en strid, inte på grund av statsutskottets inställning utan på grund av Kungl.
Maj:ts regerings uppfattning örn riksdagens finansmakt — ty det är det som
frågan ytterst gäller — måste jag säga några enkla ord för att hävda riksdagens
makt och befogenhet.

Vi ha, herr talman, under denna riksdag upplevt, att Kungl. Maj.-t i sista
instans, när frågorna ha avgjorts här i kamrarna, har inskridit och försökt att
ur sin synpunkt lägga till rätta, eller rättare sagt förändra, vad utskotten ha
föreslagit. Kungl. Maj:ts regering försöker nu, så vitt jag förstår, att bli en
tuktomästare över statsutskottet och blir det också i sista hand genom att utnyttja
sin makt över majoriteten i kamrarna. Även jag tillhör den majoritet,
sorn i regel i alla frågor stöder regeringen, men när man nu försöker att här
använda ett maktspråk som, örn det skulle användas ofta, komme att förändra
riksdagens maktställning i fråga örn de finansiella avgörandena, vägrar jag,
herr talman, att göra tjänst längre.

Den föreliggande frågan örn fritidslägret på Skönstavik är praktiskt taget
en mycket liten fråga, men regeringen har gjort den till en principsak. Vi ha
kommit in i ett läge, där man mäste bestämma sig för hur man skall handla.
Hur jag handlar, är fullkomligt klart. Jag kommer i denna fråga att rösta
för bifall till statsutskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Kammarens ledamöter veta väl, att vi
ledamöter av statsrådet icke ha någon annan makt i riksdagen än att försöka
övertyga med våra argument. Vi ha inte gjort något annat här idag. Jag föreställer
mig, att det inte är förbjudet för oss att försöka argumentera. Är det
inte att gå alltför långt, när man såsom herr Lindström vill göra den lilla
sak, som vi här diskutera, till en fråga örn regeringens och riksdagens makt?
I själva verket är det väl sa, att statsutskottet har gjort ett förbiseende och
för riksdagen framlagt ett förslag som star i strid med av riksdagen själv och
Kungl. Majit fastslagna principer. Det vore mera honnett av herr Lindström
att erkänna detta än att kasta in en helt ovidkommande och icke förefintlig
fråga i diskussionen.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)

Herr Petersson: Herr talman! Jag nödgas bemöta herr Berg på ett par
punkter.

Herr Berg hade en del funderingar om att de begärda pengarna skulle användas
till anläggande av en tennisbana vid Skönstavik. Jag har för min del
aldrig hört talas örn något förslag i den riktningen. Enligt den utredning angående
fritidslägrets utbyggnad, som på stationschefens begäran har företagits
av chefen för Karlskrona örlogsvarv, planerar man att omändra den s. k.
centralvillan till marketenteri samt strandvillan till vandrarhem. Därjämte skall
man anlägga idrottsplats, vattenledning och avlopp samt ordna med stängsel
m. m. Alla dessa arbeten redovisas i motionen. Jag försäkrar, att jag inte har
hört talas örn några planer att området skulle stå öppet för vissa privilegierade
grupper, medan andra skulle utestängas. Fritidslägret har flitigt utnyttjats
av stomman skåpet, eleverna vid sjömansskolan och inkallade värnpliktiga.

Det är inte riktigt att antyda, att det är något dunkelt eller krångligt med detta
förslag. Ett avslag på det begärda belopnet skulle säkerligen väcka stora bekymmer
bland berörda personalgrupper i Karlskrona. Man har där satsat en
hel del pengar på fritidslägret och räknat med att få hjälp av staten med de
medel som nu behövas för att fullborda anläggningen. Jag skulle därför djupt
beklaga, örn frågan av formella skäl faller. Större avsteg från principerna, än
vad som här föreslås, har riksdagen och inte minst regeringen gjort tidigare,
utan att det behövt bli något bakslag.

Herr Andrén: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i den föreliggande
frågan, fastän jag inte har deltagit i avdelningens behandling av ärendet och
inte haft förmånen att få höra herr jordbruksministerns första inlägg i debatten.

Jag förstår, att kammaren står inför en ganska uppseendeväckande sak, då
statsutskottet har tillåtit sig att tillstyrka en enskild motion och tillstyrka ett
anslag som inte har fått Kungl. Maj :ts nådiga välsignelse. Det är andra gången
detta händer på kort tid, och jag förstår, att dessa tendenser måste ingiva allvarliga
farhågor på regeringsbänken. En av kammarens ledamöter har till och
med i detta sammanhang talat örn att statsfinansiella principer skulle stå i
vägen för kammarens bifall till denna anslagsbegäran. Herr Ivar Anderson
var inte vänlig nog att tala örn för oss, vad dessa statsfinansiella principer
skulle innebära. Jag hoppas emellertid, att han inte menade, att riksdagen inte
skulle kunna bifalla ett anslagskrav som inte diar framställts från Kungl.
Maj:ts sida. Mot en sådan princip tala alla svenska traditioner, och jag är för
min del benägen och beredd att hävda den gamla svenska traditionen på denna
punkt.

Jag vill också erinra örn att en betydande sakkunskap står bakom det föreliggande
förslaget. Motionen har väckts av marinförvaltningens förre chef,
och som medmotionär har han en representant för Karlskrona. Ordförande på
första avdelningen i statsutskottet har sedan länge varit stadsfullmäktiges ordförande
i Karlskrona. Han är inte bara väl förtrogen med de lokala förhållandena
i Karlskrona, utan har också en omfattande erfarenhet från andra fritidsläger.
Jag tror verkligen, alf herr Törnkvist, första avdelningens ordförande,
under en följd av år har kunnat .skaffa sig en större erfarenhet angående fritidslägrens
beskaffenhet och angelägenheten av att utbygga den ena eller andra
anläggningen än den nuvarande försvarsministern, som kanske ännu inte
haft tillfälle att besöka så många av dem.

Herr Berg i Karlskrona framhöll, att vissa sakliga invändningar kunna resas
mot det framställda yrkandet. Herr Berg påtalade särskilt, att en ten Första

hammarens protokoll 1040. Nr 23. 6

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)
nisbana skulle anläggas, och han ansåg, att tennis är en sport som inte passar
svenskt manskap. Det råder en egendomlig föreställning här i landet, att den
vackra vita sporten skulle vara förbehållen överklassen. Jag hoppas, att vi
snart skola komma till den dagen då tennis, denna verkligt goda sport, Sprider
sig till allt vidare kretsar och vem som helst med heder kan hantera en
racket. Det vore sannerligen något att sträva efter. Jag tror inte, att vi skola
betrakta herr Bergs uttalande på denna punkt såsom en alltför allvarlig invändning
mot hela detta förslag.

Herr finansministern erinrade framför allt örn de bestämmelser som gälla
angående försvarets fastighetsfond. Dessa bestämmelser äro säkerligen inte så
fixerade, att de kunna lägga något allvarligare hinder i vägen för den form
som statsutskottet har tänkt sig för finansieringen av det föreliggande förslaget.
Men för den händelse detta skulle vara fallet, står ju i alla fall den
utvägen öppen för oss att helt enkelt yrka bifall till motionen. Gör man det,
måste herr finansministerns alla betänkligheter bortfalla.

Då fritidslägret för mig är huvudsaken och formen för anslaget en bisak och
då regeringens motstånd helt och hållet bygger på formen, tillåter jag mig,
herr talman, ehuru jag står bakom statsutskottets utlåtande, att helt enkelt yrka
bifall till motionen.

Herr Berg, Robert: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Rickard Lindströms anförande.

Det kan kanske intressera kammaren att få höra, vilka möjligheter till fritidssysselsättning
som redan nu existera för manskapet i Karlskrona. Sjömanskåren
har ett stort exercishus och fick för fem å sex år sedan en modern simhall.
Kustartilleriet har både ett gammalt och ett nytt exercishus och en förstklassig
badplats vid förläggningen. Riksdagen har dessutom i år beviljat över
500 000 kronor för uppförande av en idrottshall. Mot bakgrunden av dessa
upplysningar förstå kammarens ledamöter säkerligen, att fritidslägret vid
Skönstavik inte kan spela en alltför stor roll då det gäller att bereda manskapet
möjligheter till förströelse och fritidssysselsättning.

Jag har, herr talman, bara velat lämna dessa upplysningar.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag beklagar, att min vän herr
Andrén inte har hört hela denna debatt från början. Om han hade gjort det,
skulle han säkerligen inte kunna påstå, att det här gäller frågan örn riksdagens
rätt att mot regeringens veto fatta beslut i en anslagsfråga. Det förhåller
sig inte så. De betänkligheter, som här ha kommit till uttryck, gälla en helt
annan sak, nämligen om man för att tillgodose detta ändamål bör anlita ett
investeringsanslag. Mot sättet att finansiera ifrågavarande utgift har från
statsrådsbänken gjorts invändningar som jag måste anse vara berättigade. Det
är i det sammanhanget som jag har talat örn statsfinansiella principer. Den
princip, som dét här gäller, tror jag att både herr Andrén och jag äro ense
örn att hålla fast vid. Jag skulle mycket beklaga, örn den skulle överkorsas
genom ett beslut i enlighet med statsutskottets förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andrén, som yttrade:
Herr talman! Jag vill erinra herr Ivar Anderson om att jag icke gjorde ett
påstående; jag nöjde mig med att uttala en förhoppning. När herr Ivar Anderson
finner, att jag genom mitt yrkande har öppnat en väg för kammaren
att förverkliga saken utan att bryta mot de principer, som äro så heliga för
herr Ivar Anderson, vågar jag också uttala den förhoppningen, att herr Ivar
Anderson skall vara oförhindrad att rösta för mitt yrkande.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! De anmärkningar, som ha
framställts från regeringsbänken, gälla ju närmast formen för detta anslags1
beviljande. Det har nu gjorts ett yrkande om bifall till den i ämnet väckta
motionen. Detta yrkande innebär, att för utförande av erforderliga arbeten
vid fritidslägret i Skönstavik beviljas ett belopp av 95 000 kronor, som föres
direkt på budgeten. Då detta av herr Andrén framställda yrkande ligger fullt
i linje med de önskemål, som ha uttalats från regeringsbänken i fråga örn
formerna för anslagets beviljande, avstår jag ifrån mitt tidigare gjorda yrkande
och ber således, herr talman, att få instämma i herr Andréns yrkande om
bifall till den i ämnet väckta motionen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill bara med anledning av herr
Andréns yttrande upprepa, att mina invändningar helt och hållet gälla den
form, som statsutskottet har valt för detta anslags beviljande. Jag har inte
haft anledning att närmare pröva detta ärende, men jag fäster en icke obetydlig
vikt vid vad som har anförts av chefen för försvarsdepartementet, som
har haft tillfälle att granska en hel del av dessa anslagsäskanden för fritidsanläggningar.
ATi veta ju även, att försvarsanslagen äro begränsade. Men mina
formella invändningar ha helt och hållet fallit inför förslaget att i stället bifalla
motionen. Den enda undran, som kvarstår, är varför statsutskottet inte
redan från början har valt denna, som det förefaller, så naturliga utväg. Jagtolkar
det så, att .statsutskottet självt har varit tveksamt, huruvida man hade
skäl att anslå 95 000 kronor för detta ändamål, men att utskottet ansett, att
anslaget kunde försvaras, om saken komme fram på en omväg, där det inte
såge ut, som örn man ökade statens utgifter.

Herr Petersson: Herr talman! Även jag avstår från mitt yrkande örn bifall
till statsutskottets förslag. Jag ber att i stället få förena mig med herr Andrén
och statsutskottets ärade ordförande i deras yrkande örn bifall till motionen.

Herr Lindström: Herr talman! Sedan Kungl. Maj:ts regering genom chefen
för finansdepartementet gjort ett intelligent och strålande återtåg, ber jag
också själv att få återtåga och ta tillbaka mitt yrkande örn bifall till utskottets
förslag. Jag förenar mig i stället med herr Andrén i hans yrkande om bifall
till motionen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att kammaren skulle med
avslag å utskottets hemställan bifalla den i ämnet väckta motionen, dels ock
att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan som nämnda motion.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarade herr talmannen
sig anse propositionen på avslag å utskottets hemställan och bifall till den
i ämnet väckta motionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson. Carl Edmund, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson, Carl Edmund, äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till
skolor tillhörande

harna- och
ungdomsvården.

Anslag till arbeten å fritidslägret vid Skönstavik. (Forts.)

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 178 antager bifall till utskottets hemställan, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag å
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 178 och bifaller
den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som nämnda motion.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson, Carl Edmund, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 81;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 179, i anledning
av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1946/47 till befrämjande av fartygs
förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 181, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1946/47 till skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Majrts i proposition nr 187 framlagda förslag och
med avslag å motionerna I: 274 och II: 430

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för statens skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården;

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat för statens skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1946/47;

c) till Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 919 000
kronor;

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården. (Forts.)

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) till Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården: Omkostnader
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 090 500 kronor,

b) till Statens skolor tillhörande harna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 500 kronor,

c) medgiva, att till Stiftelsen Anna-Lisa Lidbecks uppfostringsanstalt i
Lidköping finge utgå statsbidrag med högst 3 000 kronor för anställande av
en assistent vid Margretelunds jordbrukshem under budgetåret 1946/47,

d) medgiva att till Håkanstorps yrkeshem, Bistaborgs yrkeshem och hemskola,
Morängens yrkeshem samt Skarvik-Tallåsens skol- och yrkeshem finge
utgå bidrag av statsmedel för täckande av driftsunderskott med respektive
7 647, 8 030, 3 121 samt 19 000 kronor.

e) till Bidrag till driften av icke statliga skolor tillhörande bärna- och ungdomsvården
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor,

f) till Fortbildningskurs för befattningshavare vid skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 13 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen II: 439
till Bidrag till inrättande av inackorderingshem för budgetåret 1946/47 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 77 000 kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Ytterligare lån till Göteborgs
diakonissällskap för vissa byggnadsarbeten vid Härsjögårdens. yrkeshem för
budgetåret 1946/47 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 11 600 kronor;

B. att motionerna I: 275 och II: 429 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

I de likalydande motionerna I: 274, av fru Alm m. fl., och II: 430, av fröken
Nygren m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta i enlighet med
socialstyrelsens i propositionen nr 187 redovisade förslag örn viss löneuppflyttning
av de kvinnliga rektorerna och folkskollärarna vid skolor tillhörande
harna- och ungdomsvården.

I de likalydande motionerna I: 275, av fru Svenson m. fl., och II: 429, av
herrar Pettersson i Dahl och Hansson i Skegrie, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att kommunerna skulle befrias från de avgifter barnavårdsnämnderna
hade att erlägga till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården.

Herr Sjödahl: Herr talman! I fråga örn det väsentligaste av det här föreliggande
förslaget har jag för min del inget annat uttalande att göra än det,
att det är mycket värdefullt för alla dem som arbeta på ett eller annat sätt
inom vår skyddshemsvård att de här föreslagna åtgärderna genomföras, men
jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet på ett par saker..

Man har uppmärksammat, att arbetstiden för en del av den vid skyddshemmen
anställda personalen är abnormt lång. För att motarbeta detta har
man dels tänkt sig att inrätta vissa tjänster, dels tänkt sig anvisande av
ett klumpbelopp för att anställa extra ordinarie krafter och därmed bringa
ned arbetstiden. Det är säkerligen befogat, men jag vill bara erinra örn att
det får följder även av annat slag än som av utskottet och kanske även föredragande
departementschefen har förutsetts. — Vi ha även ett par kommunala
hem, i Göteborg och Stockholm, och det är uppenbart, att om man kommer
att nedbringa arbetstiden vid de statliga hemmen, så komma liknande

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården. (Forts.)
åtgärder, som äro lika berättigade, att behöva vidtagas också vid dessa kommunala
hem, och då kommer hela det problem, som varit aktuellt gång på
gång, att rullas upp på nytt. Man har nämligen från dessa städer ställt den
frågan: varför skola Stockholm och Göteborg ensamma bland alla Sveriges
kommuner själva skapa fram och underhålla vissa skyddshem med de kostnader
detta trots statsbidragen för med sig för de kommunala kassorna? Man
måste nog rätt snart ställa sig inför dessa alternativ: antingen får staten övertaga
även dessa skyddshem och bedriva skyddshemsvården även för dessa städers
del — och mycket talar för en sådan anordning — eller också, örn man
vill ha två kommunala hem, som skola stå mera fritt vid sidan örn den statliga
organisationen — och det är åtskilligt som talar även för det — får man
se till att dessa kommuners utgifter för detta ändamål bli nedbringade i högre
grad än för närvarande.

Jag menar alltså att de föreslagna utgifterna komma att föranleda ett anspråk
från dessa städers sida på liknande förbättring och därmed på hjälp
från statsmakterna för att möjliggöra dem, försåvitt inte staten finner det
lämpligt att i en enda organisation sammanföra hela den skyddshem sverksamhet
som finns här i landet.

Så skulle jag, herr talman, vilja tillägga en sak. Man har här föreslagit
att det skall inrättas två skyddshemskonsulentbefattningar, vilkas innehavare
dels skola biträda vid organiserandet av inackorderingshem och dels skola
vara styrelserna för de olika skolorna inom harna- och ungdomsvården behjälpliga
vid ordnandet av arbetsanskaffning, övervakning m. m. för utskrivna
elever. Man har från skyddshemsstyrelsernas sida mycket ofta och mycket
allmänt framfört den synpunkten, att det inte finns några andra som känna
eleverna så väl som den vid skyddshemmen anställda lärarpersonalen. Det
är för den skull ingen som lättare och bättre kan finna lämpliga placeringar
och anställningar efter elevernas skiftande behov än just dessa lärare. Därför
skulle jag vilja tillåta mig att framföra en stilla varning för att låta dessa
två skyddshemskonsulenter, som man försöksvis skulle anställa, alltför mycket
lägga sig i detta hemmens ordnande av anställningar för sina elever —
det tror jag hemmen sköta bäst själva — men i den mån konsulenterna kunna
stå till tjänst med råd och dåd är det givetvis ytterst tacknämligt. Det
är alltid en fara att det, örn man får ett par sådana konsulenter, blir en
central dirigering av elevernas anställningar, och ingenting kunde enligt min
mening vara olämpligare för skyddshemsvården än detta.

Jag har, herr talman, på denna punkt velat göra en erinran och framföra
en varning för en olämplig utveckling av dessa skyddshemskonsulenters verksamhet.
»

Fru Alm: Herr talman! Jag vill bara säga några ord. I föreliggande utskottsutlåtande
har statsutskottet avstyrkt en av mig och åtskilliga andra i denna
kammare och medkammaren framförd motion örn lönegradsuppflyttning för
de kvinnliga rektorerna och folkskollärarna vid skyddshemmen — jag använder
alltjämt det gamla ordet av praktiska skäl —• till paritet med motsvarande
manliga rektorer och folkskollärare. Avstyrkandet är s. k. välvilligt.
Utskottet har hänvisat till en nyligen beslutad utredning örn likalönsfrågan
och till en av föredragande statsrådet planerad översyn av skyddshemmens
personalorganisation i dess helhet, och remissen till dessa utredningar har utskottet
varit älskvärt nog att låta åtföljas av några rader, där det understryker
»angelägenheten av att erforderliga utredningar bliva skyndsamt utförda».
Kanske väntar man, att motionärerna skola visa sig nöjda med detta och inte
taga upp tid med att argumentera vidare för en löneuppflyttning, som ett

Onsdagen den .12 juni 1946 em.

Nr 23.

Anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården. (Forts.)
enhälligt statsutskott ansett böra anstå tills vidare. Ändå vill jag säga några
beklagande ord vid den här motionens begravning — ty att den blir begravd
i djupet av dessa planerade utredningar, det får man nog antaga, även om
utskottet talar om angelägen skyndsamhet, och det betyder att en iögonenfallande
löneorättvisa får bestå ännu kanske flera år.

Att de kvinnliga folkskollärarna vid skyddshemmen böra ha samma lön
som de manliga med hänsyn till att de ju lia samma utbildning och exakt
samma arbete borde vara så självklart, att en utredning härom är överflödig.
När riksdagen för en kort tid sedan begärde utredning av likalönsfrågan, menades
väl därmed inte — ingen kvinnlig ledamot av riksdagen har i varje
fall uppfattat det så — att riksdagen skulle taga till omprövning sitt beslut
av år 1937 örn lika lön för de befattningshavare vid folkskoleväsendet, som
ha så uppenbart lika arbete som folkskollärarna ha. För deras del är likalönsprincipen
fastslagen oell tillämpad; det enda undantaget är folkskollärarna
vid skyddshemmen, som ha blivit bortglömda i detta sammanhang.

Nu lia vi fått den kuriösa situationen, att riksdagen i fjol beslutade örn
kvinnas behörighet till praktiskt taget alla statstjänster och att man av den
anledningen i tjänsteförteckningen för skyddshemspersonalen har nödgats taga
bort beteckningen »folkskollärarinna» och skriva »folkskollärare» i stället.
På s. 21 i utlåtandet kunna kammarens ledamöter se hur befängt det får sig
ut. Förteckningen upptar bland andra tre folkskollärare i lönegrad A 19 och
fyra i A 18. Örn någon av de tre manliga lärarna i lönegrad A 19 skulle
lämna sin anställning — söka annan anställning eller dö, sådant händer ju
— kan nu ingenting hindra att någon av de kvinliga folkskollärarna i lönegrad
A 18 söker hans tjänst, och är hon mest meriterad så får hon den och
blir avlönad, antar jag, efter lönegrad A 19. Ty man kan väl ända inte reglera
ned lönen, örn en kvinnlig lärare skulle söka tjänsten och få den.

Hela situationen är ohållbar, och nuvarande löneuppdelning är logiskt oförsvarbar
och praktiskt orättvis. Jag måste få, detta sagt, ehuru jag vet att det
inte nyttar någonting till. Utskottets välvilja har eljest inte lämnat mig oberörd
— jag har fått påpekande örn att formuleringen är välvillig. Jag förstår
att den representerar ett maximum av tillmötesgående gentemot motionärer
som gått mot Kungl. Maj :t.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Het är en sak som jag har reagerat inför
när jag har studerat denna tjänsteförteckning, som finns på s. 21 i utlåtandet,
nämligen att lärarinnorna — eller folkskollärarna, som de här kallas’ — skola
vara i lönegrad A 18, medan lärarinnor i hushållsgöromål skola vara i A 15.
Denna ständiga undervärdering av lärarinnorna i praktiskt arbete vid våra
skolor stöter mig, och den är faktiskt orättvis, eftersom en utbildad skolkökslärarinna
har lika lång studietid bakom sig som ©n utbildad, folkskollärare,
men överallt märker nian denna skillnad, denna tillbakasättning av lärarin,"
norna i hushållsgöromål och i slöjd. Den skulle jag rekommendera damerna att
försöka bortarbeta.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag har deltagit i förbehandlingen
av detta ärende, skall jag be att få säga några få ord. Jag vill inte ga
in på någon längre debatt med fru Alm, men jag nödgas erinra därom, att hade
inte riksdagen följt de kvinnliga ledamöternas motion i fråga örn likalönsprmcipen,
så hade vi med stort jämnmod kunnat bifalla den motion som det nu gäller.
Det här är, om jag minns riitt, andra gången som vi måste sumpa en fråga
örn höjning av kvinnliga befattningshavares löner — förra gången gällde det
fångvården — och de segerfanfarer, som de kvinnliga ledamöterna läto ut -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Äng. utbyggnad
av
reumatikervården.

Anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården. (Forts.)
basunera efter statsutskottets nederlag beträffande likalönsprincipen, kunde
alltså lia dämpats något.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Alm: Herr talman! Bara en replik till den siste ärade talaren. Jag vill
erinra honom^om att den utredning rörande likalöpsfrågan, som riksdagen beslutade
för några dagar sedan, naturligtvis skall taga sikte på de tveksamma
fallen ^—• man skall gå igenom tjänsteförteckningarna för att taga reda på i
vad mån lika arbete nu betalas med olika lön — men det här arbetsområdet är
för länge sedan, fullt utrett, och här har riksdagen fattat principbeslut om
likalön år 1937. Folkskollärarna vid skyddshemmen utgöra det enda undantaget.

Herr Ström: Herr talman! Jag måste säga att det var ett underligt resonemang
som talesmannen för utskottet förde. Om det skulle stå sig, så skulle det
vara omöjligt att successivt genomföra vad riksdagen med sitt principbeslut
har avsett, innan man har åstadkommit denna detaljutredning. Detta dröjsmål
kan riksdagen icke ha avsett, utan det är så, som fru Alm här har sagt, att
utredningen gäller de tveksamma fallen, ej de solklara.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 182, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 224
framlagda förslag, bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förordat låta träffa avtal angående inrättande vid
därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250 vårdplatser för reumatiskt
sjuka, dock att statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande och
andel i vederbörande sjukhus gemensamma lokaler icke finge överstiga 15 000
kronor per plats;

b) att motionerna I: 314 och II: 477 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen II: 478 ej måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna I: 314, av herr Bror Nilsson, och II: 477, av
herr Larsson i Luttra, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte begära, att Kungl. Majit måtte utarbeta och för nästa års riksdag
framlägga förslag till utbyggnad av den förebyggande och öppna reumatikervården.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Det är för oss alla väl bekant vilka offer
de reumatiska sjukdomarna ständigt vålla vår befolkning. Jag skall emellertid
icke draga ut några siffror rörande denna sak, utan jag skall endast be att
få säga några ord med anledning av en motion, som jag har väckt i detta
ärende.

Det är ju så, att kampen mot de reumatiska sjukdomarna skulle intensifieras
här i vårt land, och en första appell härvidlag utgjorde den omständigheten,
att vår vördade monark donerade resultatet av dep nationalinsamling, som
gjordes till hans åttioårsdag, till bekämpandet av de reumatiska sjukdomarna.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Ang. utbyggnad av reumatikervården. (Forts.)

Så tillsatte vi sakkunniga, som skulle utreda huru kampen skulle bedrivas''. Utredningen
kallade sig 1941 års reumatikervårdssakkunniga. Det är på grundval
av deras utlåtande som Kungl. Maj :t till detta års riksdag har lagt fram
den proposition, som vi nu behandla och i vilken, det begäres att staten skall
få träffa avtal med landsting och med städer, som icke deltaga i landsting,
för att försäkra sig örn ett visst antal vårdplatser för reumatiskt sjuka.

De sakkunniga ha kommit till det resultatet, att det här i landet skulle behövas
2 000 dylika vårdplatser, men Kungl. Maj :t nöjer sig med att i år begära
medel för att anordna 250 vårdplatser och vill begränsa kostnaderna^ till
15 000 kronor per vårdplats. Det skulle alltså röra sig om ett belopp av något
mer än tre och en halv miljon kronor. Det är emellertid utmärkande för hela
detta förslag — och det är det som jag fäste mig vid, när jag läste den kungliga
propositionen — liur sakta man gar fram i denna dock sa betydelsefulla
fråga. Det har dröjt länge innan förslaget kom fram, och när man nu framför
det så är det bara en, del av frågan som löses, en del av den fråga som sammanhänger
med den s. k. slutna vardén. Hela det komplex av frågor, som rör
den öppna vården av dessa sjuka, har man alldeles lämnat å sido. Anledningen
härtill är att de sakkunniga och även läkarvetenskapen här i landet icke kunnat
enas riktigt örn vilka vägar man bör följa vid anordnandet av denna öppna
vård.

De reumatiskt sjuka förekomma ju mest på landsbygden. Det är dels de för
konstitutionen särskilt påfrestande arbetsförhållandena, dels kanske också bostadsförhållandena
på landsbygden, som orsaka detta förhållande, alltnog, man
har där, mången gång i undangömda trakter, att söka dessa sjuka, och det är
alldeles säkert så, a.tt örn vi skola komma till rätta med dessa sjukdomar så
måste vi rent av lägga tyngdpunkten på förebyggande åtgärder och på den
öppna vården. Vi få då försöka att så tidigt som möjligt spåra upp sjukdomen
där den spirar och få vederbörande att söka vård, och till detta bör det allmänna
medverka.

Jag tillät mig att jämte en kamrat i andra kammaren väcka en motion, vari
vi påyrka en hastig ny utredning av frågan, dels huru den öppna vården av
de reumatiskt sjuka skulle kunna ordnas och dels huru man skulle kumm hjälpa
de människor, som bleve rekommenderade att söka badanstalter eller sådana
vårdanstalter som man kan räkna till den öppna vården. Nu har emellertid utskottet
visserligen sagt, att den öppna vården är nödvändig och bör anordnas och
att även upplysning på detta område är av mycket stor betydelse, men samtidigt
hänvisar man till en pågående utredning om hur den öppna vården skall
ordnas i allmänhet, alltså när det gäller alla slag av sjukdomar. Detta statsutskottets
argument mot motionen måste jag underkänna. Vi lia ju redan givit
oss på att försöka komma till rätta med de reumatiska åkommorna, och
vi ha haft en särskild utredning för detta ändamål. A^arför skulle vi då inte
fullfölja linjen, så att vi ordna även den öppna vården, den förebyggande
sjukvården, för att komma till rätta med de reumatiska åkommorna? Jag kan
inte förstå att det kan vara klokt att blanda ihop detta med alla andra sjukdomar.
När man har skärpt kampen mot tuberkulosen och fört den med stor
framgång, icke minst tack vare dispensärvården och den öppna sjukvården,
och när man nu går in för att ordna den slutna vården, varför skulle man icke
då också ordna öppen vård och eventuellt dispensärvård i stället för att blanda
ihop detta med frågor örn andra sjukdomar?

Då jag emellertid, herr talman, inte ens har kunnat få stöd av någon reservation,
har jag intet yrkande.

I herr Bror Nilssons yttrande instämde herr Löfvander.

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag
om
krigskonjunkturskatt.

Äng. utbyggnad av reumatikervården. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 183, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av
sjukdom, ådragen under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lädes till handlingarna statsutskottets memorial nr 184,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till bidrag till barnhusen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av väckt motion angående skadestånd åt förre fabriksarbetaren
J. E. Andersson;

nr 186, i anledning av väckt motion örn utredning angående utbyggnad av
kommunikationsnätet i norra Värmland;

nr 187, i anledning av väckta motioner angående utredning örn byggande av
en tvärbana Mellansel—Meselefors;

nr 188, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående kapitalinvestering
i värnpliktslånefonden för budgetåret 1946/47;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markbyte med
Hälsingborgs stad;

nr 190, i anledning iav Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för mästerlotsen
P. O. Kolberg och lotsen F. H. Pettersson från viss ersättningsskyldighet
till kronan; samt

nr 191, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för
år 1946 jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 mars 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 210, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946.

Till utskottets behandling bade överlämnats åtskilliga i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 210 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de likalydande motionerna 1:298 av herr Mannerskantz m. fl. och
11:460 av herr Haeggblom m. fl., de likalydande motionerna 1:306 av herr
Hordenson m. fl. och II: 470 av herr Wiberg m. fl., de likalydande motionerna
1:307 av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och 11:473 av herr Hagberg i Malmö
m. fl. samt de likalydande motionerna 1:308 av herr Elon Andersson m. fl.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
och II: 472 av herrar Ohlin och Kristensson, antaga under punkten infört förslag
till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946;

B) att följande motioner, nämligen: _ a no

de likalydande motionerna 1:298 av herr Mannerskantz m. ti. och li:4bU

av herr Haeggblom m. fl., _ TT , u

de likalydande motionerna I: 306 av herr Nordenson m. fl. och II: 470 av herr

Wiberg m. fl., , ,

de likalydande motionerna 1:307 av herr Carl Eric Ericsson m. il. och

11:473 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

de likalydande motionerna 1:308 av herr Elon Andersson m. il. och 11:472
av herrar Ohlin och Kristensson samt

de likalydande motionerna 1:309 av herrar Wistrand och Wetter .-samt
11:471 av''herr Olson i Göteborg m. fl., , , , ^ ,

måtte, i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet tömt ant ort
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

(Förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946 var i nedan angivna
delar så lydande:

(i Kungl. Maj:Is förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §-

För inkomstökning, som uppkommit under tiden den 1 september 1939—
den 31 december 1945 och kan antagas hava berott på förhållanden föranledda
av under nämnda tid pågående krig eller dessförinnan rådande eller därav
föranledd krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas
för år 1946 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

4 § 6 mom.

Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,
såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och .

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej överstiger
50 000 kronor^ till femton procent av denna och, örn jämförelsemkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger
tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan under andra
förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat bedriva ifrågavarande
rörelse först efter andra förkngsinkomstarets utgång, under folsta
verksamhetsåret — men minst 7 500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 morn..

Örn kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § förordningarna om krigskonjunkturskatt
för åren 1941—1945 tages i anspråk under beskattningsåret, må
utjämningsavdrag ej åtnjutas med högre belopp än den merinkomst, som skulle
hava beräknats enligt 2 mom. andra stycket, därest sådan fond ej tagits i anspråk.

9 §.

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall
utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst: ................ 50

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ........ 60 %,

överstiger 50 % av mosvarande jämförelseinkomst: .................. 70 /C

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordnings förslag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

b) beträffande övriga förvärskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret.
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn härtill
jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal
kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt å förmögenhet för år 1946 skulle hava minskats,
örn krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter återstående
beloppet utgjort taxerat belopp.

Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn icke tågås
till skatt, som enligt punkt 1 av övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) icke skall erläggas.

Har skattskyldig jämlikt 19 § 2
mom. erhållit uppskov med taxeringen
till krigskonjunkturskatt och har skatt
till staten påförts på grund av nyssnämnda
övergångsbestämmelser innan
taxeringen till krigskonjunkturskatt
verkställes, skall vid tillämpning av
första stycket i detta mom. hänsyn tagas
jämväl till sålunda påförd skatt.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Elon Andersson och
Velander, friherre De Geer samt herrar Wehtje, Hammarlund, Janson i Frändesta,
Jonsson i Skedsbygd, Olson i Göteborg och Kristensson på anförda skäl
hemställt,

A) att riksdagen matte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 210 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I: 298 av herr Mannerskantz m. fl. och
II: 460 av herr Haeggblom m. fl., de likalydande motionerna I: 306 av herr
Nordenson m. fl. och II: 470 av herr Wiberg m fl., de likalydande motionerna
I: 307 av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II: 473 av herr Hagberg i
Malmö m. fl. samt de likalydande motionerna I: 308 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 472 av herrar Ohlin och Kristensson, antaga det vid bevillningsutskottets
betänkande nr 37 fogade förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1946 med de ändringar, att 4 § 6 morn., 5 § 2 morn., 6, 7 och
9 §§ samt de till 5 § hörande anvisningarna erhölle den lydelse, reservationen
visade;

B) att följande motioner---(= utskottet) —--— utan åtgärd.

I reservanternas förslag hade 4 § 6 mom. och 9 § avfattats sålunda:

4 § 6 mom.

Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

, såvitt den skattskyldige är fysisk person, till fyrtio procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej överstiger
50 000 kronor, till fyrtio procent av denna och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till fyrtio procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej över -

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Förordning sförslag om lerig skonjunktur skatt. (Forts.)
stiger tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan under andra
förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig ^som börjat bedriva
ifrågavarande rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång, under
första verksamhetsåret — men minst 20 000 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst fyrtio procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 morn.

Örn kostnadsutjämningsfond — --(= utskottet) -— --i anspråk.

9 §.

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall
utgöra 50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret---(= utskottet) ---- — kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall — -—- — (= utskottet) — —
taxerat belopp.

Vid tillämpning av stadgandet i föregående stycke skall hänsyn jämväl tagas
till skatt, som enligt punkt 1 av övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) icke skall erläggas.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade:

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 37 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att till en början föredrages utskottets förordningsförslag paragrafvis och,
där så erfordras, momentvis, med iakttagande att de vid förslaget fogade
anvisningarna behandlas i sammanhang nied de paragrafer, vartill de höra, samt
att övergångsbestämmelser, ingress och rubrik förekomma sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förordningsförslag.

is.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag tror jag vågar förutsätta, att när
krigskonjunkturskatten nu står inför sin avveckling hälsas detta med tillfredsställelse
både inom det svenska näringslivet och av de myndigheter som ha
haft med skattens tillämpning att göra. Själv delar jag denna tillfredsställelse,
och bland annat därför skall jag inte utgjuta mig i någon som helst veklagan
över de förmenta eller faktiska skadliga verkningar som krigskonjunkturskatten
har haft för vårt näringsliv. Jag kan dessutom, herr talman, inte värja mig
mot den känslan, att man kanske i någon män har bedömt dessa skadliga verkningar
i överkant. Det faktiska förhållandet för närvarande lär väl vara det,
att vårt näringsliv har kunnat utnyttja möjligheterna till nyinvesteringar i
sådan utsträckning, att man för närvarande har svårt att fylla den ram, som
man har uppnått, med arbetskraft för att kunna utnyttja varje produktionsmöjlighet.

Jag skall också be att inledningsvis få konstatera, att jag bär anledning att
i rätt många stycken känna tillfredsställelse med det sätt, på vilket utskottet
bär behandlat den kungl, propositionen och de i anledning av densamma väckta

Nr 23.

Otisdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag om krig skonjunktur skaf t. (Forts.)
motionerna. Jag- är tillfredsställd med de ändringar som utskottet Ilar företagit
beträffande kvittningsrätten och beträffande återbäringen av tidigare erlagd
skatt, och jag är likaledes tillfredsställd med det tillmötesgående, sorn
man från utskottets sida har visat de önskemål som ha framförts från rederinäringen
och varvsindustrien.

Det är emellertid några punkter, pa vilka jag och några andra ledamöter
av utskottet inte ha varit fullt tillfreds med det beslut, till vilket utskottet har
kommit, och där vi således lia varit nödsakade att reservationsvis anmäla en
avvikande mening, och jag skall be att med några ord få belysa ett par av
dessa enligt vårt förmenande mycket centrala punkter.

Jag skulle då vilja erinra örn att grundtanken vid krigskonjunkturskattens
tillkomst var den, att beskattningen skulle så utformas och så tillämpas, att
den inte skulle få drabba fiktiva vinster. I den första promemoria rörande krisbeskattning,
som utarbetades inom finansdepartementets skatteberedning, uttalades
det efter en kritik av den under förra världskriget tillämpade krigskonjunkturbeskattningens
verkningar vid den inflatoriska prisutveckling, som då
ägde rum, att det nu måste sättas som ett villkor för beskattningens införande
att tillbörlig hänsyn skulle tagas till en eventuell försämring av penningvärdet,
så att krigskonjunkturbeskattningen inte skulle komma att verka
som en skatt på dylik försämring. En jämförelse med viss annan inkomst kan
uppenbarligen ej bli rättvisande, konstaterades det i denna promemoria, om
den ej sker i samma penningvärde. I den på skatteberedningens promemoria
baserade propositionen angående krigskonjunkturskatten för 1940 framhöll också
departementschefen, att han dels ville uttala sin anslutning till den i promemorian
intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av
penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tas vid
ifrågavarande beskattning. Han uttalade vidare, att enligt hans mening var
en huvudsynpunkt vid utformningen av den ifrågasatta nya krigskonjunkturskatten,
att den skulle få avse endast en ökning av realinkomst och inte en
ökning av fiktiva vinster. Jag erinrar vidare örn att första särskilda utskottet
efter sin behandling av den kungl, propositionen förklarade, att utskottet i
fråga örn hänsyn till eventuell penningvärdeförsämring helt instämde i departementschefens
uttalande. Utskottet tilläde att en dylik anordning syntes
vara en naturlig konsekvens av den allmänt omfattade grundprincipen, att
endast verkliga inkomster och inte fiktiva mervinster borde drabbas av beskattningen.
Detta var således vad som förekom i samband med skattens tillkomst
år 1940.

När frågan återkom vid 1941 års riksdag, fördes skattens förhållande till
det försämrade penningvärdet åter på tal, och även i det årets proposition förklarade
departementschefen, att han vidhöll sin förut uttalade mening att,
därest en mena betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, borde
hänsyn därtill tagas vid krigskonjunkturbeskattningen. »Visst sådant hänsynstagande»,
förklarade departementschefen, »kan i själva verket ifrågakomma
ej blott vid en verklig försämring av penningvärdet, utan även där en
av varuknapphet förorsakad allmän prisstegring ägt rum». Bevillningsutskottet,
som då behandlade den kungl, propositionen, förklarade sig inte ha någon
erinran att göra emot departementschefens uttalande, men tilläde, att utskottet
ville uttala den meningen att »isåvitt utskottet kan finna det ligger vikt vid att
vederbörlig hänsyn till den allmänna prisstegringen tages vid utformningen av
krigskonjunkturskatten för nästa ar». Även 1941 var man således i alla instanser
på det klara med att man vid skattens utformning borde ta hänsyn till
den försämring av penningvärdet som eventuellt skulle kunna komma att
äga rum.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Förordning sförslag om krigskonjunkturskatt(Forts.)

När propositionen om krigskonjunkturskatt företeddes vid 1942 års riksdag,
kunde man i departementschefens uttalande konstatera början till en åsiktsförskjutning.
Skatteberedningen, som även då hade förberedelsevis behandlat
skatteförslaget, hade resonerat rätt mycket örn möjligheten att åstadkomma en
anordning, som skulle möjliggöra att hänsyn toges till det försämrade penningvärdet.
Departementschefen ville för sin del inte helt ansluta, sig till tanken
på ett utjämningsavdrag, som skulle ha till huvudsaklig uppgift att utgöra
en kompensation för det försämrade penningvärdet, utan resonerade sig fram
på delvis andra linjer. Hans resonemang resulterade emellertid i ett förslag
om ett utjämningsavdrag av 15 procent, men han hade som sagt för detta
en delvis annan motivering än tidigare. Det motiv som då anfördes var huvudsakligast,
att man för det dåvarande inte kunde uppta till slutligt avgörande
frågan örn penningvärdeförsämringen, utan att den frågan borde . bedömas
ur andra synpunkter. Man resonerade på det sättet, att. den investering,
sorn ägde rum vid sidan av skatten, och den ersättning för minskad möjlighet
till konsumtion, som kunde komma i fråga till följd av skatten, skulle bedömas
med hänsyn till det pris som skulle komma att sättas vid den slutliga avvecklingen.
I skatteberedningens promemoria säges det bl. a. därom, att en
dylik synpunkt kunde vara berättigad, eftersom den möjligheten att de investeringsmedel,
som det var fråga om, först efter krigets slut .skulle komma att
användas till kapitalinvestering, inte behövde föranleda några särskilda åtgärder,
då det pris, som anskaffningen då skulle avse, enligt den ifrågasatta
lagstiftningens förutsättningar vore förkrigspris. Och beträffande frågan örn
penningvärdeförsämringen för den skattskyldiges konsumtion påpekade skatteberedningen
likaledes, att det inte kunde ifrågakomma att pa det område,
det här gällde, beräkna den egentliga penningvärdeförsämringen till ett högre
värde än man med denna utgångspunkt kommit att. godtaga på arbetsmarknaden.
Man skulle sätta utjämningsavdragets storlek i en viss relation till den
förbättring, som andra företagargrupper hade lyckats ernå med anledning avpenningvärdets
försämring. I varje fall resulterade övervägandena i att det
föreslogs ett utjämningsavdrag med 15 procent. Lagstiftaren hade emellertid
uppenbarligen känt sig så pass bunden av de ursprungliga tankegångarna, att
det i förordningen angavs, att genom utjämningsavdraget hänsyn skulle tagas
till höjning av den allmänna prisnivån, och under den benämningen och med
den uppgiften står avdraget fortfarande kvar i den nu föreslagna förordningens
tredje paragraf. När man således anstränger sig för att göra troligt, att
det vid tillkomsten av utjämningsavdraget . aldrig var meningen att detta
skulle fungera såsom en särskild kompensation för det försämrade penningvärdet.
så°står det påståendet uppenbarligen i strid med vad som om den
saken säges i själva lagtexten. , ,,

Den åsiktsförskjutning, som man kunde konstatera redan 1942, har emellertid
nu blivit ännu mera fullbordad. I själva verket förhåller det sig på det
sättet, att de uttalanden, som göras i årets proposition och som för övrigt ha
förekommit ända sedan 1942, sta i ett ganska bestämt motsatsförhållande till
den grundprincip, som kom till synes vid krigskonjunkturskattens tillkomst.
Det motiv, som finansministern 1942 och senare har åberopat för att motsätta
sig utjämningsavdragets ökning, ma nu ha vilket värde som helst. I nuvarande
läge galler det dock inte. Nu gäller det att definitivt fastställa den prisnivå
som skall ligga till grund vid avvecklingen.. När finansministern 1942 byggde
sin motivering på de två synpunkter, som jag tidigare har påpekat, äger som
sagt den motiveringen inte längre tillämpning.

Motivet för finansministern var, sorn jag nyss erinrat, vid framläggandet av
1942 års proposition tvåfaldigt. I den mån mervinst skulle användas för ny -

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

För ordnings för slag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
investeringar, alltså i form av lagerökning eller ökade anläggningstillgångar,
tilläts en nedskrivning av dessa till förkrigspris, och i den mån m envi risten
sparades utgick man från att medlen framdeles skulle kunna investeras eller
konsumeras på basis av en efterkrigsprisnivå, som ungefärligen motsvarade
förkrigstidens. Den skattskyldige ansågs på dessa vägar få den utlovade kompensationen.
I det nuvarande läget leder som sagt denna motivering uppenbarligen
inte fram till det resultat som man då avsåg. I den nu föreliggande
propositionen sägs det att medel, som ha använts till nyinvesteringar i lager
eller anläggningstillgångar, inte få nedskrivas lägre än till efterkrigspriser,
och i fråga örn medel som sparats är genom antagandet, att efterkrigspriset
icke kommer att sjunka under 140 procent av förkrigsnivån, också fastslaget,
att dessa sparade medel inte, vare sig de komma att användas för investering
eller konsumtion, ha en större köpkraft än som motsvarar efterkrigspriset. Och
efterkrigspriset är i propositionen fastställt till 140 procent av förkrigspriset.
Det är numera klart att efterkrigsnivån inte blir densamma som förkrigsnivån
och att de sparade medlen således inte kunna investeras eller konsumeras på
basis av förkrigsprisnivån, vilket var en av de förutsättningar som s katteberedningen
utgick ifrån i sitt resonemang vid tillkomsten av 1942 års förslag
till krigskonjunkturskatt.

I den motivkrets, som fanns omkring 1942 års förslag, ingick vidare, att
hänsyn till prisstegringen skulle tas endast i den mån som inkomsterna inom
icke krigskonjunkturbeskattade områden hade stigit. Tillämpat på nuvarande
förhållanden leder även denna motivering fram till samma resultat. De stora
inkomsttagargrupperna ha nu i stort sett nått fram till en kompensation för
prisstegringen, som uppgår till 40 procent, alltså samma kompensation som
skulle uppstå, örn för de krigskonjunkturbeskattade näringarna utjämningsavdraget
fastställdes till 40 procent. När reservanterna därför ha yrkat på att
utjämningsavdraget skulle fastställas till 40 procent i stället för, som i propositionen
föreslås och av utskottet tillstyrkes, 15 procent, anse reservanterna
detta vara i överensstämmelse med grundprincipen för krigskonjunkturskatten
vid dess tillkomst och med de uttalanden som då och sedermera gjorts beträffande
nödvändigheten av att vid krigskonjunkturskatteförordningens tillämpning
.ta hänsyn till den försämring i penningvärdet, som har ägt rum, för att
undvika beskattningen av fiktiva mervinster.

Det är den ena av de punkter, som jag för min del skulle vilja fästa uppmärksamheten
på och där jag har en annan inställning än utskottsmajoriteten.

Den andra gäller frågan örn skatteskalans höjd. Hittills har, som kammarens
ledamöter ha sig väl bekant, krigskonjunkturskatten utgått efter en progressivskala
med en lägsta skattesats av 50 och en högsta skattesats av 70 procent.
1944 års allmänna skattekommitté, som har förberett frågan om krigskonjunkturskattens
avveckling, har därom föreslagit, att skatteskalan skulle fastställas
till 50 procent. Finansministern har inte accepterat skattekommitténs förslag,
och han åberopar till stöd för sin avvikande mening skattens konstruktion.
Någon närmare förklaring till att skattens konstruktion inte skulle tillåta tilllämpandet
av en fix skatteskala i samband med skattens avveckling har finansministern
icke lämnat. Utskottet har behandlat saken lika knapphändigt.
Det ägnar frågan om skatteskalans höjd det storartade utrymmet av två och
en halv rader i sitt betänkande och förklarar kort och gott, att utskottet har
ansett departementschefens ståndpunkt bärande och således inte har någon
anledning att tillstyrka bifall till motionerna.

Enligt min mening är det i stället skattekommitténs motivering som är bärande.
Skattekommittén har påpekat, att ett bibehållande av den nuvarande

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Förordningsförslag örn krigskonjunkturskatt. (Forts.)
progressionen även vid den slutliga avräkningen t.ydligtvis skulle komma att
mycket hårt belasta åtskilliga skattskyldiga, som ha använt sig av den enligt
förordningen medgivna möjligheten att uppskjuta krigskonjunkturbeskattningen.
Resultatet skulle ofta bli att av dessa skattskyldiga nu på en gång skulle
komma att uttagas krigskonjunkturskatt, som vore till beloppet väsentligt
.större än vad fallet hade blivit, örn de uppkomna vinsterna hade tagits till
beskattning varje särskilt år. Det vore enligt skattekommitténs mening ^inte
gärna tänkbart att på det sättet i efterhand införa en extra straffskatt på de
fullt lojala rörelseidkare, som hade utnyttjat de av statsmakterna anvisade
möjligheterna att erhålla uppskov med beskattningen.

Jag skulle i anslutning till detta skattekommitténs resonemang vilja påpeka,
att även andra sakkunniga instanser ha ställt sig _på principiellt samma ståndpunkt
som kommittén. Dit hör den centrala krigskonjunkturskattenämnden,
som har förklarat, att den anser de av skattekommittén anförda skälen för slopande
av den nuvarande, progressiva skatteskalan bärande och att starka billighetsskäl,
främst hänsynen till företagens likviditet, tala för att om skatteskalan
skall göras fast elen av kommittén förordade procentsatsen av 50 borde
godtagas. Även krigskonjunkturskattenämnden påpekar den omständigheten,
att de skattskyldiga, som successivt ha framtagit sina mervinster till beskattning.
ha bättre kunnat utnyttja utjämnings- och 3 000-kronorsavdragen än de
skattskyldiga, som med utnyttjande av förefintliga möjligheter att uppskjuta
beskattningen först vid avvecklingen bli beskattade för sina mervinster.

De skäl, som sålunda lia anförts av skattekommittén och centrala krigskonjunkturskattenämnden
till förmån för en fast skattesats av 50 procent, anser
jag, som sagt, vara mycket starkt bärande. Departementschefen har som
skäl för att inte acceptera denna ståndpunkt även anfört rättvisesynpunkten.
Det skulle, säger han, vara otillfredsställande, örn sådana skattskyldiga, som
lia begagnat sig av möjligheten att uppskjuta beskattningen, skulle särskilt
gynnäs genom en i samband med slutavräkningen vidtagen skattesänkning. Det
är alldeles klart att så kunde komma att ske. Det är såvitt jag förstår omöjligt
att förneka att ett borttagande av progressiviteten och fastställandet av en
fast skattesats av 50 procent skulle kunna tänkas komma att gynna vissa skattskyldiga,
som till den slutliga avräkningen ha uppskjutit beskattningen, eller
sådana skattskyldiga, som visserligen ha betalt krigskonjunkturskatt för varje
år men som även under det år, som det nu gäller, komma upp i en så pass hög
merinkomst, att den progressiva skatteskalans högsta belopp kommer att tilllämpas.
Men när departementschefen så starkt understryker den omständigheten,
förbiser han, att det här hotar en annan orättvisa, den som bl. a. centrala
krigskonjunkturskattenämnden har påpekat, nämligen att sådana skattskyldiga,
som lia använt den anvisade möjligheten att uppskjuta beskattningen, nu
bli hårdare beskattade än om beskattningen fördelats på flera år. De hopsummerade
merinkomsterna uppgå till äventyrs till så stort belopp, att en högre
skatteskala kommer att tillämpas, och de ha dessutom inte haft möjlighet att
tillgodogöra sig de skattefria avdrag och de utjämningsavdrag, som de eljest
hade fått år från år. Det mest tragiska i detta sammanhang är att det främst
är de små rörelseidkarna, som sålunda riskera att drabbas av en hårdare beskattning
än som eljest skulle ha skett, och det lär inte kunna undvikas, att
de komma att anse ett sådant förfaringssätt orättvist ur deras synpunkter. Jag
är för min del tämligen övertygad örn att, om man vilger finansministerns rättvisekrav
mot de orättvisor, som skulle uppstå, skola de starkare skälen tala
till förmån för den ståndpunkt, som skattekommittén och centrala krigskonjunkturskattenämnden
lia gjort sig till tolk för och som jag för min del har

Första kammarens protokoll 1940. Nr %3. 7

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
yrkat att också utskottet skulle göra till sin. I fråga om skatteskalan innebär
således det yrkande, som jag sedermera kommer att framställa, att den skall
göras fast och utgå med 50 procent av merinkomsten.

Det var, herr talman, huvudsakligast emot dessa två ganska centrala punkter
i det föreliggande förslaget som jag hade behov att anmäla opposition. Jag
har inte för avsikt att uppta till behandling de övriga punkter, i vilka skiljaktighet
råder mellan utskottet och reservanterna — något skall väl lämnas
kvar även åt de övriga reservanterna — utan jag inskränker mig till att med
vad jag nu har sagt förbereda kammaren på att jag i sinom tid vid behandlingen
av de paragrafer, där yrkandena passa in, kommer att framställa yrkanden
om att utjämningsavdraget skall fastställas tili 40 procent i stället
för 15 och att skatteskalan skall göras fast med en procentsats av 50.

Herr Wehtje: Herr talman! Vid krigskonjunkturbeskattningens tillkomst år
1940 angavs det vissa grundläggande principer för denna beskattning. Huvudmotivet
för skattens införande var icke av statsfinansiell natur, utan av psykologisk
och penningpolitisk. Man ville stävja osund spekulation och indraga
obehöriga krigsvinster genom en mycket hård beskattning. Den osunda spekulationen
och de tendenser inom näringslivet, som man ville förhindra, ha emellertid
endast i ringa grad motverkats genom krigskonjunkturbeskattningen.
Priskontrollen och andra liknande åtgärder från samhällets sida lia helt visst
visat sig vara mera effektiva i berörda hänseenden. Krigskonjunkturbeskattningen
har emellertid medfört betydande ogynnsamma verkningar, enär den
hämmat produktionsutvecklingen genom att motverka en ur allmän synpunkt
önskvärd mer- eller nyproduktion. Beskattningen har också drabbat de skattskyldiga
mycket slumpartat och ojämnt och har därigenom verkat stötande för
rättskänslan. Ju längre vi avlägsna oss från förkrigstiden, som tjänade som
utgångspunkt för jämförelserna och för beräkningen av de s. k. krigsvinsterna,
desto mera klart framstår det, hur omöjlig och obillig denna beskattningsform
är. Det är därför angeläget, att när denna skatt bibehållits så länge,
den nu bringas att upphöra, och därom råder full enighet.

Mot det förslag till uttagande av kr ^konjunktur skatt för år 1945 och till
avveckling av skatten, som framlagts i Kungl. Maj:ts proposition nr 210,
ha i ett flertal motioner framförts tungt vägande invändningar. Dessa grunda
sig i huvudsak på att departementschefen i propositionen frångått de principer,
som uttryckligen angivits såväl vid krigskonjunkturskattens införande som i
samband med framläggandet av skatteförordningarna under åren därefter.

Dessa grundregler inneburo, att endast en ökning av realinkomsten och ej
en inkomstökning, som framkommit genom penningvärdesförändringar, s. k.
fiktiva vinster, skulle bliva föremål för beskattning, och vidare skulle krigsåren,
såvitt angår krigskonjunkturskatten, anses såsom en beskattningsperiod.
Endast därigenom skulle det bli möjligt att, då vinstresultaten växlat under
olika år under krigsperioden, få fram den verkliga merinkomsten under kriget
och därigenom undvika beskattning av fiktiva vinster.

Det torde ej vara erforderligt att nu gå närmare in på den tidigare behandlingen
av denna fråga och de därvid lämnade motiveringarna för denna skatt
efter den uttömmande och övertygande redogörelse, som bevillningsutskottets
vice ordförande lämnat.

Jag kan, därför direkt gå över till att se, hur de mest betydelsefulla frågorna
behandlats i propositionen. Det framgår då av propositionen, att man
knutit rätten till en avräkning av tidigare års merinkomster mert inkomstminskning
under senare år vid villkoret, att krigskonjunkturskatten,'' blivit påförd
provisoriskt, och detta villkor har man nu uppställt, trots att det i förarbetena

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

Förordningsförslaq örn krig s k o n j u rikt u rs katt. (Forts.)
till krigskonjunkturskattelagen i mycket bestämd form utsagts, att vid avräkningsförfarandet
kvittning skulle komma att medges för under krigskonjunkturskattens
tillämpning uppkomna inkomstminskningar, oberoende av under
vilket år dessa uppkommit, med därav följande rätt till restitution även av
sådan krigskonjunkturskatt, som inte blivit provisoriskt påförd. De yrkanden
härom, som framförts i motionerna, ha lett till att bevillningsutskottet föreslagit
ett tillrättaläggande, så att avräkning och kvittning av merinkomster och
inkomstminskningar skulle få äga rum, oberoende av örn provisorisk påföring
ägt rum. Det synes mig vara en betydelsefull och viktig ändring som här vidtagits.

Mot regeln att endast beskatta verkliga mervinster och ej fiktiva vinster går
propositionen vidare i sitt förslag om utjämningsavdrag. Efter vad som yttrats
vid tidigare behandlingar av krigskonjunkturskatten kan det väl icke råda
någon tvekan örn att inte statsmakterna gjort mycket kategoriska utfästelser,
att endast en ökning av realinkomsten och inte genom penningvärdets försämring
uppkomna inkomstökningar skulle bliva föremål för beskattning.

I den nu föreliggande propositionen framlägger departementschefen en helt
ny motivering för utjämningsavdraget. Nu säger departementschefen, att utjämningsavdraget
är att uppfatta i huvudsak såsom ett »komplement till jämförelseinkomsten,
avsett dels att kompensera för sådan utveckling av den skattskyldiges
verksamhet sedan krigsutbrottet, som varit möjlig örn krigsförhållandena
icke förelegat men vars sannolikhet icke kan direkt påvisas, dels ock
att bidraga till en utjämning mellan sådana skattskyldiga, som av olika anledningar
hava särskilt låg jämförelseinkomst., och dem vilka tack vare en
gynnsam förkrigskonjunktur kommit upp i en mycket hög sådan».

Den nu anförda motiveringen för utjämningsavdrag stämmer ju inte alls
med vad som under tidigare år anförts och inte heller med vad som direkt utsagts
i förordningen, där det fortfarande heter, att genom utjämningsavdraget
hänsyn skall tagas till höjningen av den allmänna prisnivån från utgången
av augusti 1939 till beskattningsårets slut. Bevillningsutskottet har inte gett
sig in på något försök att klara sig ur det uppkomna dilemmat, utan har hänvisat
kort och gott till departementschefen, som tydligen nu får försöka för
kammaren förklara den helomvändning han gjort. Utskottet för sin del går
egentligen endast in på frågan om utjämningsavdragets avvägning och även
detta mycket knapphändigt.

1944 års allmänna skattekommitté, som ju ägnat ett stort arbete åt krigskonjunkturskattens
utformning under avvecklingsåret, framhåller att situationen
nu är helt annorlunda än då departementschefen tog avstånd från en
höjning av utjämningsavdraget. Skattekommittén intog också den ståndpunkten,
afl örn efterkrigsnivån beräknades till 125 procent av förkrigsnivån, fastslog
man också en däremot svarande försämring av penningvärdet. Det måste
ju då framstå såsom en logisk konsekvens härav, anser kommittén, att utjämningsavdraget,
som också skulle stå i relation till penningvärdets fall, fastställdes
till motsvarande tal oller 25 procent.

När nu efterkrigspriset i propositionen föreslås till 140 procent av förkrigspriset,
-bör också rimligen utjämningsavdraget beräknas efter 40 procent. Utskottet
har lika litet som departementschefen sökt bestrida riktigheten av
skattekommitténs argumentering för att utjämningsavdraget bör fastställas i
relation till efterkrigspriset. Den av utskottet uttalade farhågan för att en höjning
av utjämningsavdraget i samband med slutavräkningen skulle medföra,
att de skattskyldiga, som under tidigare år erlagt krigskonjunkturskatt, skulle
komma i ett sämre läge än de vid slutavräkningen skattskyldiga, synes mig
ej ha något fog för sig med hänsyn till den av utskottet förordade progres -

100

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

För ordnings för slay örn krig skon junk tur skut t. (Forts.)
siva beskattningen. Vid uppgörandet av boksluten under krigsåren har man
ju fått bestämda anvisningar örn hur lagervärderingen lämpligen borde göras.
Lageröknjngar ha fått upptas till förkrigspris, men när utskottet fordrar, att
lagerökningar i allmänhet skola tagas upp till 140 procent av förkrigspriset,
komma ju de ''skattskyldigas mervinster fram i större utsträckning under detta
slutavräkningsår än under de tidigare åren. I stället för det förmenta rättvisekravet
hade det varit riktigare av utskottet att direkt åberopa de fiskaliska
synpunkterna, som man lagt på denna fråga.

På denna punkt kommer jag i sinom tid att yrka, att utjämningsavdraget
beräknas efter 40 procent i enlighet med den till utskottets betänkande fogade
reservationen.

Örn lämpligheten att fastställa efterkrigsnivån till 140 procent av förkrigsnivån
ha i motionerna anförts de skäl, som tala häremot. De äro främst av
penningpolitisk art. Jag skall inte gå närmare in härpå, utan jag skall inskränka
mig till att framhålla, att det enligt min mening kunde ha varit välbetänkt,
att efterkrigspriset och därmed också utjämningsavdraget hade fastställts
några enheter, kanske tio enheter, lägre.

Gentemot vissa bestämmelser, som reglera beräkningsgrunderna för värdering
av varulager m. m., kunde det också helt visst vara befogat att framställa
erinringar. Jag tänker då närmast på de nyinförda grunderna för beräkning
av värdet på lager för varvsindustrien och för viss del av verkstadsindustrien.
Jag tror att dessa särbestämmelser komma att vålla en betydande extra belastning
för dessa näringsgrenar. För varvsindustrien kari det vara betänkligt,
eftersom denna industri är mycket konjunkturkänslig och inte åtnjuter något
skydd, utan har att konkurrera öppet på världsmarknaden. Den extra tunga,
som nu läggs på denna industri genom att nya värderingsregler införas, kommer
helt visst att bli mycket kännbar. Särbestämmelserna för vissa delar av
verkstadsindustrien tror jag komma att medföra betydande taxeringstekniska
svårigheter.

Bevillningsutskottet har i viss mån lagt dessa frågor till rätta, men det hade
helt visst varit önskvärt, att särbestämmelser ej hade införts i föreslagen form
för dessa näringsgrenar. Jag utgår emellertid från att dessa komma att handhavas
med beaktande av vad som klart framstår såsom rätt och billigt.

Slutligen gör man ett avsteg från de grundregler, som från början uppställts
för krigskonjunkturbeskattningen med avseende på skatteawägningen vid fastställandet
av skattesatserna. Genom att införa andra regler för lagervärderingen
än som tillämpats under de föregående åren får man ju fram ett resultat,
som ej endast visar inkomsten, respektive merinkomsten för detta år,
utan även en del av inkomsterna från tidigare år, då andra principer för lagervärderingen
tillämpades. Åtskilliga skattskyldiga komma härigenom att bli
mycket hårt belastade. Detta förhållande har också beaktats av 1944 års allmänna
skattekommitté, som dragit den slutsatsen av förhållandet, att: den
progressiva beskattningen skulle slopas och att beskattningen för slutavräkningsåret
i stället skulle utgå efter en fix procentsats av 50.

Departementschefen förmenar, att en sådan anordning inte kunde tolereras ur
rättvisesynpunkt. Vissa skattskyldiga skulle i samband med avräkningen
kunna få sin slutliga skattebörda bestämd till lägre belopp än om det beräknade
beloppet fördelas på flera år. Men man måste ju då beakta, att statsmakterna
anvisat möjligheter för uppskov med beskattningen. Att detta skett
med den baktanken, att man i efterhand skulle införa en extra straffskatt, är
väl ändå otänkbart. Såsom reglerna utformats, komma helt säkert många skattskyldiga,
däribland många smärre företagare, särskilt på handelns område, att
drabbas av denna straffskatt.

Onsdagen deli 12 juni 1940 eili.

Nr 23.

101

Förordningsförslaq om krigskonjunkturskatt. (Forts.)

Bevillningsutskottet har för sin del försiktigtvis inte gjort något eget uttalande
om skatteskalan, utan endast hänvisat till departementschefens ställningstagande.
o

På denna punkt kommer jag, herr talman, också att yrka bifall till reservationen,
i vilken hemställes, att krigskonjunkturskattens grundbelopp beräknas
efter en fix procentsats av 50.

Genom att den nya uppbördsreformen träder i tillämpning i samband med
krigskonjunkturskattens avveckling Ilar mycken förvirring uppkommit. Uppbördsförordningens
övergångsbestämmelser ha ju fastslagit, att de skattskyldiga
skola erhålla befrielse från de statliga inkomst- och förmögenhetsskatterna,
som belöpa sig på 1945 och 1940 års inkomster, dock att för 1945 befrielsen
endast blir partiell.

Nu är det ju så, att tidigare från krigskonjunkturskattens grundbelopp avräknats
de statliga inkomst- och förmögenhetsskatterna samt värnskatten.
Krigskonjunkturskatten, den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och
värnskatten ha sålunda alltid infogats i varandra, så att summan av dessa
skatter i samband nied taxeringen till krigskonjunkturskatt reglerats såsom
en enhet.

När det nu gäller att lösa den fråga, som uppkommer genom uppbördsförordningens
övergångsbestämmelser rörande 1946 års taxering, torde elen bästa
tänkbara utgångspunkten vara, att bestämmelserna rörande eftergift av de
ordinarie statsskatterna skulle medföra exakt samma verkningar för de krigskonjunkturbeskattade
som för dem, som inte drabbas av krigskonjunkturskatt.
Anledningen till eftergiften för de skattskyldiga är ju, att de inte anses rimligen
kunna erlägga två års skatter efter de nuvarande höga skattesatserna.
Det finns intet som helst skäl, varför den nya uppbördsmetoden skulle sättas ur
kraft beträffande just de skattskyldiga, som förutom de ordinarie statsskatterna
bli belastade nied krigskonjunkturskatt.

I reservationen till bevillningsutskottets betänkande anföres ett exempel, som
klarlägger förhållandena. Exemplet utgår fran att en skattskyldig har ett till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp av 20 000 kronor, av
vilket belopp 10 000 kronor utgör den till krigskonjunkturskatt beskattningsbara
merinkomsten. Grundbeloppet blir då 5 000 kronor. Han Ilar vidare att
enligt gällande skatteskalor å det mot grundbeloppet svarande inkomstskiktet
erlägga ordinarie statsskatter — inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt
— med 30 procent, d. v. s. 1 500 kronor. Enligt de av fjolårets riksdag
beslutade övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsreformen Ilar den
skattskyldige emellertid befriats från att därav erlägga 1 000 kronor. Under
förutsättning att dylikt beslut örn eftergift icke meddelats, hade lian haft att
erlägga i ordinarie statsskatter 1 500 kronor och i krigskonjunkturskatt 3 500
kronor. Enligt de av utskottet förordade bestämmelserna får han i stället erlägga
i ordinarie statsskatter 500 kronor och i krigskonjunkturskatt 4 500 kronor.
De ordinarie statsskatter, som enligt det anförda exemplet till ett belopp
av 1 000 kronor jämlikt uppbördsförordningens övergångsbestämmelser redan
blivit föremål för eftergift, komma således att i stället av den skattskyldige
uttagas i form av en med exakt samma belopp förhöjd krigskonjunkturskatt.

Jag vill gärna höra, örn finansministern kan vitsorda, att dessa uträkningar
äro riktiga och att det i min beräkning inte finns något fel. Skulle de vara
riktiga, är det emellertid ganska egendomligt, att man som utskottet anser sig
kunna säga förmenar, att de skattskyldiga, som erlägga krigskonjunkturskatt,
icke »berövas den förmån av skattebefrielse, varom förmäles i övergångsbestämmelserna
till den nya uppbördsförordningen».

En bestämmelse, sådan som den nu i propositionen föreslagna, innebär alltså

102

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)
i realiteten, att nian nu på en omväg upphäver de eftergifter, som man velat
lämna enligt uppbördsförordningens övergångsbestämmelser.

På denna punkt kommer jag, herr talman, att yrka, att 9 § 2 mom. i förevarande
lag utformas enligt den vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill liksom den förste talaren
uttrycka min tillfredsställelse med att det, efter vad vi nu kunna bedöma, är
sista gången som vi behöva behandla frågan örn krigskonjunkturskatten. Men
jag vill samtidigt framhålla, att alla de skäl, som från början anförts för införandet
av en dylik skatt, faktiskt visat sig vara bärkraftiga, kanske framför
allt det psykologiska skälet, att det hade varit stötande för mycket breda lagers
rättskänsla, om just de inkomstökningar, som uppkommit på grund av kriget,
skulle ha gått fria från beskattning samtidigt med att skatterna för alla medborgare
mycket kraftigt ökats. Jag tror likaledes man kan påstå, att följderna
av denna krigskonjunkturskatt så långt ifrån ha varit skadliga för det svenska
näringslivet, att näringslivets läge just nu i stället visar, att skatten haft en
stor uppgift att fylla. Men det är ju inte därom som kvällens diskussion rör
sig, utan örn bestämmelserna i samband med avvecklingen av denna skatteform.

Jag skall här inte gå in på alla de ting, som den siste talaren nämnde, ty
han polemiserade ju i sitt anförande mot propositionen och icke mot utskottsutlåtande!
Utskottsutlåtandet är nämligen på vissa punkter en modifiering
av propositionen, och jag vågar säga — med risk att ge anledning till en ny
konstitutionell debatt — att dessa modifikationer i propositionen ha kommit
till under överläggningar mellan utskottsledamöter och regeringen. Örn jag får
avslöja ytterligare en hemlighet, skulle jag vilja säga, att på praktiskt taget
alla punkter, där man från utskottets sida ansett att modifieringar kunde vara
skäliga, har jag också funnit, att det kanske till sist var riktigare att följa
den linje, som nu blivit utskottets. Det innebär, som var och en förstår, ett medgivande
av att man i denna mycket invecklade fråga örn beskattning av krigskonjunkturvinster
kan ha olika uppfattningar utan att från den ena eller andra
sidan alltid kunna anföra fullständigt avgörande skäl. På de punkter, som
kvarstå och på vilka reservanterna nu göra invändningar, har emellertid varken
jag eller utskottsmajoriteten ansett, att några ändringar vöre berättigade.

Det finns emellertid en punkt, där utskottet icke har gjort någon ändring,
men som ändå togs upp av herr Wehtje, fastän han inte omnämnt den i sin
reservation, nämligen frågan örn den prisnivå, med vilken man efter kriget
borträkna. Det skulle glädja mig, örn herr Wehtje hade rätt i att en prisnivå
bestämd till 140 procent av förkrigsnivån skulle visa sig vara för hög.
Vi äro väl alla överens om att kunna vi föra en sådan politik, att vår efterkrigsnivå,
låg endast 40 procent över förkrigsnivån, skulle våra bekymmer
för den inflatoriska prisstegring, örn vilken det nu så mycket talas, inte lia
någon grund.

I övrigt ^ är det tre punkter, på vilka reservanterna vända sig kritiskt mot
utskottsutlåtandet. På dessa punkter överensstämmer utskottsutlåtandet med
propositionen. Den första punkten gäller frågan örn utjämningsavdraget, den
andra frågan örn skatteskalan och den tredje frågan örn befrielse i samband med
uppbördsreformens ikraftträdande.

Jag skall genast erkänna, eftersom det är alldeles uppenbart och kan utläsas
både i propositionerna och utskottsutlåtandena av var och en som följt med
behandlingen av detta ärende under de föregående åren, att det skett en förskjutning
i fråga örn motiveringarna för denna krigskonjunkturskatt och en
förskjutning i fråga örn vissa bestämmelsers uppgift. Det gäller inte minst

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

103

Förordnings förslag örn krigskonjunkturskatt. (Forts.)
frågan om elef s. k. utjämningsavdraget. När vi första gången överläde om denna
krigskonjunkturskatt, visste vi inte mycket om hur utvecklingen skulle gestalta
sig. Vi ville undvika de misstag, som hade gjorts under den förra krigstiden,
och vi övervägde mycket allvarligt, huruvida man inte skulle kunna finna någon
form av krigskonjunkturskatt, som helt enkelt sopade bort allting, som
kunde kallas för inflatoriska vinster. Det visade sig emellertid, att den linjen,
hur teoretiskt tilltalande den än kunde vara, i praktiken var ytterst svar att
ge form av lag. Det praktiska resultatet blev att skatten faktiskt fran början
fick, och mer och mer har fått karaktär av en merinkomstskatt. Visserligen
Ilar frågan örn att undvika beskattning pa fiktiva vinster spelat en viss roll,
men dock bara samma roll som en rad andra frågor.

Såsom herr Elon Andersson erinrade om, skrev man i de första motiveringarna
någonting örn kompensationsavdrag, som skulle täcka en prisstegring,
men redan 1942 var jag för min del klart övertygad örn att detta inte var
en framkomlig väg. Når reservanterna pasta, att moti\ öringen för att behålla
utjämningsavdraget, som det fran ar 1942 kom att kallas, vid 15. procent är
en ny motivering, som inte överensstämmer med den ursprungliga motiveringen
för kompensationsavdraget och inte heller överensstämmer med den tidigare
intagna ståndpunkten, måste det bero på ett förbiseende eller missförstånd.
Innehållet i den nu framlagda propositionen på denna punkt överensstämmer,
såvitt jag förstår, med den motivering, som gavs år 1942, då man
klart och tydligt erkände, att den förra motiveringen eller de förra formuleringarna
inte vörö tillfredsställande, och gav en praktiskt taget ny motivering.
Man ansåg helt enkelt, att då alla jämförelser nied tiden före kriget bli svårare
och svårare att göra alltefter som tiden går och då de olika företagen av
många orsaker ha en ojämförbar ställning, kan man gärna gå till mötes genom
att medge ett s. k. utjämningsavdrag. Men i anslutning till bankofullmäktiges
yttrande avsvor man sig, kan man säga, själva tanken att här föra m ett
kompensationsförf avande.

Jag kan mycket väl förstå, att såväl skattekommittén, som sysslat med
dessa ting, som reservanterna tycka, att de stå på en mycket fast logisk grund,
när de säga, att eftersom efterkrigsnivån skall bestämmas till 140 procent av
förkngsnivån, är det självklart, att utjämningsavdraget skall vara 40 procent.
Man förbiser emellertid då, att skatten faktiskt sedan år 1942 varit en produkt
av kompromisser mellan olika syften. Jag kan belysa det allra bäst genom att
anknyta till den sista punkten i reservationen, vilken herr Wehtje berörde, men
inte herr Elon Andersson, nämligen frågan örn en eventuell nedsättning av
skatten i följd av uppbördsreformens ikraftträdande. Jag vet inte, örn alla
kammarens ledamöter erinra sig, att den första krigskonjunkturskattelagen innehöll
en bestämmelse, som gick ut på att krigskonjunkturskatten var att betrakta
såsom någonting som skulle räknas bort från inkomsten. Sedan skulle
inkomsten beskattas på vanligt sätt med den vanliga inkomstskatten. Varpå
berodde nu denna konstruktion? Jo, den berodde paratt man säde, att i princip
och logiskt sett — med samma logik som man nu driver satsen, att utjämningsavdraget
skall vara 40 procent — är det orättmätigt att någon medborgare
skall kunna göra vinst på kriget. Det vore därför riktigt, att all krigsvinst
konfiskerades av staten, ty det är endast vissa begränsade grupper i samhället
som kunna göra en sådan krigsvinst. Den är orättmätig, och därför skulle
skatten egentligen las ut till hundra procent — som ni kanske känna till, har
i flera länder under kriget krigskonjunkturskatt också uttagits till hundra
procent. Det var då, ansåg man, helt naturligt, att denna krigskonjunkturskatt,
denna konfiskering av krigsvinster, eller vad man vill kalla den för,
inte kunde ingå i en inkomst, sorn sedan skulle beskattas i vanlig ordning. Man

104

Xr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Förordningsf örslag örn krigskonpunktur skatt. (Forts.)
bordetta in dessa hundra procent och därefter beskatta den återstående inkomsten
på samma sätt som man beskattar andra medborgares inkomster. Men här
gjorde man strax, låt mig kalla det syndafallet, eller drog man den praktiska
slutsatsen, att det är ytterligt svart att exakt avgöra, hur stor krigsvinsten
år. Om man bestämde uttagningen till hundra procent, skulle det i en mängd
fall leda till en alldeles oavsiktlig hårdhet, och därför modifierade man denna
konfiskering av krigsvinster på det sättet, att man bestämde, att den skulle
utgå med 50 procent, när inkomstökningen icke översteg 20 procent, och med
60 procent vid upp till 50 procents inkomstökning samt med 70 procent, när
inkomstökningen var över 50 procent.

Vi se således, hur denna idé örn konfiskering av krigsvinsterna genast modifierades
av praktiska hänsyn. Dylika modifikationer ha skett på en mängd
punkter. Man har av praktiska skäl gjort uppmjukningar och eftergifter.
Detta bör man ta hänsyn till och väga mot det, låt mig säga logiskt otillfredsställande
i att man icke velat höja utjämningsavdraget utöver ursprungligen
föreslagna 15 procent.

-^®^a ^r’ äav^ förstår, i stort sett vad man kan säga örn denna skatt.
Va ha haft denna diskussion sedan 1942. Jag behöver inte erinra örn att man
från det håll, där man nu gör reservationer och kommit med kritik — ja, inte
från herr Elon Anderssons sida, men från det läger, som herr Wehtje representerar
praktiskt taget hela tiden förklarat, att krigskonjunkturskatten
icke borde finnas. Under de gångna åren ha vi alltså haft hela denna diskussion,
och jag trodde, att vi redan 1942 och 1943 hade knäckt den fråga, som
nu dras upp på nytt, nämligen frågan örn utjämningsavdragets storlek.

Örn denna, låt mig kalla den logiska brist vid avvägningen av utjämningsavdragets
storlek får vägas mot alla de uppmjukningar och fördelar, som kommit
näringslivet till godo, i stället för att det skulle ha blivit en fullständig
konfiskering av alla orättmätiga krigsvinster, återstår så frågan örn utformningen
av den skatteskala, som skall användas vid avvecklingen. Det är klart,
att för den händelse man nu redovisar vinster, som kunde lia kommit fram tidigare,
men så att säga kumulerats, kan den större inkomstökning, som blir en
följd därav, givetvis leda till att skattesatsen blir högre, 60 procent eller 70
procent i stället för de 50 procent, som skulle ha utgått, örn man redovisat
vinsten tidigare. Ja, jag kan inte se att man kan göra någon invändning mot
detta, såvida man inte finner det självklart att skattesatsen med nödvändighet
skall vara densamma, hur mycket inkomsten än ökats. Jag kan inte heller
göra någon invändning mot att man anför det argumentet, eftersom jag i propositionen
själv har använt det, då jag säger, att örn man nu sätter gränsen
vid 50 procent i stället för att man under de föregående åren haft skalan 50,
60 och 70 procent, så är det klart, att somliga nu komma billigare undan än
de tidigare ha gjort och att det sålunda blir en orättvisa. Men jag vill också
understryka, att detta är ett argument, som inte kan drivas hur långt som
helst. Det är sant att rättvisesynpunkten här spelar in, men den kan inte vara
den enda avgörande, och i betraktande av att den svenska krigskonjunkturskatten,
så^ vitt jag förstår, ändå har varit ganska mild förefaller det mig inte
vara oskäligt, om man bibehåller den gamla skatteskalan. Det är klart, att
man också på den punkten kan ha delade meningar, det skall jag inte alls förneka.
Detta är en omdömesfråga, där väl kammaren får fatta ståndpunkt.

Vad beträffar den sista punkten i reservationen, undrar jag, om den inte
bygger på ett missförstånd av krigskonjunkturskattens karaktär. Herr Wehtje
säger, och det förutsättes också i reservationen, att krigskonjunkturskatten på
grand av uppbördsreformen skall kunna avskrivas på samma sätt som vilken
annan skatt som helst. Men man får komma ihåg den väsentliga skillnad, som

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

105

Förordnings för slag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
råder mellan den vanliga permanenta skatten och en skatt sådan som krigskon.
junkturskatten. Örn vi — för att ta ett extremt^ fall — hade genomfört en
skatt, som bara skulle gälla ett enda år, och det året händelsevis hade varit
det, då vi genomförde en uppbördsreform som ledde till att man, som det heter,
efterskänkte ett års permanent skatt, så skulle väl ingen lia kommit på
den tanken, att också denna engångsskatt skulle försvinna. Nu är faktiskt
krigskonjunkturskatten ett slags engångsskatt; den avser vissa bestämda år,
en viss period, och den skall slopas vid en fastställd tidpunkt. Örn uppbördsreformen
inte trätt i kraft förrän, låt mig säga, den 1 januari 1948, så hade
det ju inte blivit tal örn att krigskonjunkturskatten i år skulle efterskänkas,
och örn uppbördsreformen bade genomförts några år tidigare, är det lika uppenbart
att den hade fått tagas med för att man under de därefter följande^ åren
skulle fullt utnyttja skattekraften. Jag tror sålunda, att reservationen på den
punkten bygger på ett förbiseende. Krigskonjunkturskatten är en engångsskatt,
och den bör icke på samma sätt som den permanenta skatten försvinna på grund
av uppbördsreformen.

Just en jämförelse med den ursprungliga konstruktionen, som herr Wehtje
påpekade såsom ett skäl för sin ståndpunkt, ger alldeles uppenbart vid handen
att ett sådant efterskänkande icke kunnat äga rum. Örn man accepterar den
ursprungliga synpunkten, att krigskonjunkturskatten helt enkelt är en konfiskering
av en orättmätig vinst, så skall denna konfiskering ske, innan taxering
till den vanliga beskattningen äger rum. Här föreligger sålunda möjligen
en olikhet i uppfattningen örn krigskonjunkturskattens natur, som jag tror kan
klaras upp. I samma ögonblick man erkänner att krigskonjunkturskatten är
en engångsskatt eller en skatt för en begränsad period, anser man att den faller
utanför alla de regler, som man kan tillämpa när det gäller efterskänkande
av den permanenta skatten.

Med dessa ord har jag anfört vad jag i detta ärende har att säga. Jag^ skulle
tro att det, när man en gång bär kommit förbi de motsättningar, som rått under
kriget, och skall bedöma krigskon junkturskattens verkningar, kanske mera
allmänt kommer att erkännas, att krigskonjunkturskatten har varit en både
nödvändig och nyttig del av hela den ekonomiska politik, som förts under
krigsåren.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall vid denna sena timme försöka att
inte alltför mycket förlänga debatten. Det är egentligen några mera allmänna
reflexioner jag skulle vilja göra, men innan jag går in på dem, ber jag att
få uppehålla mig vid ett par yttranden, som finansministern här har fällt.

Finansministern framhöll, att det hade varit en kommunikation mellan honom
och utskottet, och han uttalade sin oro för att detta möjligen skulle kunna
föranleda en konstitutionel! debatt. Jag konstaterar, att kommunikationen
denna gång lett till att statsrådet tagit hänsyn till utskottets önskningar, och
örn det i någon mån har berott pa den debatt, som jag häromdagen tog ripp,
antecknar jag det med stor tillfredsställelse.

Vidare framhöll finansministern, att ett av huvudskälen för krigskonjunkturskatten
var den psykologiska verkan av densamma. Han formulerade detta
så, att det mäste vara stötande, om krigsvinster skulle få uppkomma samtidigt
med att beskattningen i övrigt avsevärt skärptes. Jag vill då först understryka,
att dessa krigsvinster självfallet alltid måste bli föremål för den
vanliga progressiva beskattningen. Jag vill vidare till undvikande av allt
missförstånd framhålla, att även det parti, som jag tillhör, har varit fullt på
det klara med att en sådan krigskonjunkturskatt borde införas, och att vi positivt
deltogo i utformningen av denna skatt, när den först kom till. Men den

106

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

För ordnings förslag om kr i g s k o nillrik tur skatt. (Forts.)
opposition vi^ framfört har gått ut på att krigskonjunkturskatten borde utformas
på sådant sätt, att man undvek att göra det misstag, som begicks
förra gången, då man beskattade fiktiva vinster. Och vi ha vidhållit lämpligheten
av denna krigskonjunkturbeskattning till och med året 1944. Det var
först år 1945 vi yrkade på att den borde falla bort.

°Den reflexion, sorn jag här skulle vilja göra, är att, när vi nu för såsta
gången behandla krigskonjunkturskatten i samband med detta krig, har det
ett visst intresse att se, i vilken mån de principer, som från början uppställts,
ha tillämpats och fullföljts. Det har redan påpekats, att grundprincipen varit
att undvika beskattning av fiktiva vinster och hålla sig till de reala. Därvid
har nian vidtagit huvudsakligen två åtgärder, nämligen dels att åstadkomma
en utjämning genom den provisoriska påföringen och framför allt avräkningsförfarandet
och dels att korrigera jämförelseinkomsterna och de taxerade inkomsterna
genom införandet av utjämningsavdraget och beräknandet av vinsten
med hänsyn till en höjd efterkrigs_prisnivå.

När man nu ser, hur dessa frågor behandlats i propositionerna, kan man
jute undgå att fästa sig just vid vad som här har påpekats, att detta avräkningsförfarande
inte genomförts konsekvent, utan att man har undantagit de
definitivt påförda skatterna från denna utjämning. Vidare har man måst fästa
sig vid att utjämningsavdraget och efterkrigspriset satts till olika procent.

Vi ha nu. några motionärer, försökt komma underfund med hur man skall
förklara dessa enligt vår mening något egendomliga åtgärder. Vi ha då granskat
propositionerna under olika år i denna fråga, och vi ha inte kunnat undgå
att finna, såsom också här har påtalats, att de olika uttalanden, som departementschefen
vid skilda tillfällen har gjort, stå i strid med varandra. Den
uppfattningen tycks inte delas av utskottet, som har låtit dessa anmärkningar
gå sig helt förbi. Man har tydligen funnit — liksom finansministern nu har
gjort gällande ;— att det råder fullt sammanhang mellan de olika uttalanden,
som han vid olika tillfällen har gjort.

Då kan jag inte underlåta att göra den reflexionen, att det är någonting ganska
bekymmersamt i detta, att vi gång på gång ställas inför det faktum, att finansministerns
uttalanden i centrala frågor äro av den beskaffenheten, att det. när
de skola tolkas, visar sig vara ytterligt svårt att få fram vad som egentligen
skall inläggas i dem. Man kommer ständigt fram till att det föreligger missförstånd
och ifeltolkningar, och därför måste det på ett eller annat sätt vara
någonting galet med dessa uttalanden. Antingen äro de i sig själva oklara, eller
också föreligger hos oss en oförmåga att tolka dem.

Jag har i den situationen beslutat mig för att granska alla dessa olika propositioner
från den utgångspunkten, att uttalandena i dem verkligen äro förenliga.
Jag har tänkt mig. att det kanske är jag, som inte har förstått dem.
och jag har alltså gått till verket med den uppfattningen, att uttalandena
verkligen hänga ihop. När jag med denna utgångspunkt läst igenom propositionerna.
är det en händelse, som allt mer kommit att framträda för mitt minne
— en liten scen, som jag en gång såg på en varieté. En herre kom in på
scenen, satte sig på en stol och lät sig bindas fast med det ena repet efter det
andra, med kedjor och handklovar. Så ställdes en skärm runt omkring honom,
och efter fem minuter kom han ut, frigjord från alla sin fjättrar.

Jag kan inte neka till att de olika propositionerna örn krigskonjunkturskatten
givit mig ett liknande intryck. Herr finansministern har kommit in och
satt sig till rätta, och han har inte bara låtit binda fast sig, utan han har
själv i de olika propositionerna levererat de rep, örn jag så får säga, varmed
han låtit knyta, sig hårt fast i den position, som han har intagit. Men så har
han med den sista propositionen plötsligt — simsalabim! — stigit fram och

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

107

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
stått där fri och ledig och småleende som alltid och mottagits med den obligatoriska
applåden av sina trogna.

Jag erkänner att detta är mycket skickligt, och jag skulle kunna ge herr
finansministen en komplimang för detta. Är detta gjort enligt konstens alla
regler, då är det ett märkligt specimen för mästerskapstiteln som intellektuell
utbrytarkung. Jag ifrågasätter emellertid — och det är dit jag vill komma

_ örn inte denna skicklighet har en ganska allvarsam skuggsida. Den måste

skapa en mycket stark misstro hos dem, som skola tolka finansministerns uttalanden.
När vi få höra eller läsa ett uttalande, nödgas vi alltid värja oss för
att däri inlägga den betydelse, som är den närmast till ^hands liggande. Vi
måste fråga oss: inrymmer detta uttalande även en tankegång, som kanske står
i rak strid mot den, som är den naturligaste? Om så är fallet, måste vi räkna
med att det blir just denna andra tankegång, som till sist göres gällande emot
oss.

Detta är enligt min mening en verkligt allvarsam sak. Denna oklarhet och
dubbeltydighet skapar en osäkerhet och en misstro i vårt politiska arbete, som
äro beklagliga och ägnade att försvåra detta arbete. Det är mycket roligt
att följa finansministerns intellektuella ekvilibrist^. Den är briljant och i
sitt slag enastående. Men jag måste för min del uttala mina betänkligheter
däremot.

Jag skulle vilja rikta en allvarlig vädjan till finansministern att beli järta
denna synpunkt. De frågor, som vi ha att avhandla, äro redan i och för sig
så komplicerade, att om deras behandling försvåras genom att vi nödgas gissa
oss till vad det ena och det andra uttalandet i grunden innebär, förlora vi alltför
mycket dyrbar tid.

I sakfrågan har jag, herr talman, ingenting annat att anföra än att jag yrkar
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Wehtje: Herr talman! Med anledning av finansministerns uttalande
skulle jag vilja framföra några synpunkter.

Finansministern uttalade sin uppfattning örn hur slutomdömet örn krigskonjunk
tur skatten kommer att utfalla, och han utformade sina ord så, att den
helt säkert skall komma att uppfattas som en nyttig åtgärd, vidtagen för
krigstiden. Jag kan hålla med örn att krigskonjunkturskatten i psykologiskt
hänseende har fyllt en viss uppgift, men det är också allt. I penningpolitiskt
avseende tror jag att krigskonjunkturskatten spelat en mycket liten roll. Såsom
jag nämnde i mitt förra anförande, torde priskontrollen och andra motsvarande
åtgärder ha betytt väsentligt mycket mera. Och jag tror inte att finansministern
kan bortse från de skadeverkningar, som krigskonjunkturskatten
haft med sig. Jag framhöll förut, att den har verkat hämmande på produktionen.
Detta framträder också i det föreliggande förslaget till avveckling av
krigskonjunkturskatten. i det att man där har undantagit exempelvis cn så
stor del av vårt näringsliv som skogsbruket. Därmed har man ju direkt erkänt,
att krigskonjunkturskatten på det området har verkat skadligt. Jag vill också
peka på de många undantag från påförandet av krigskonjunkturskatt, som
måst göras under krigstiden. För att kunna få ny verksamhet igangsatt har
man i stor utsträckning måst göra direkta utfästelser om att vederbörande
företagare skulle vara fria från eventuell krigskonjunkturskatt.

Vad sedan angår utjämningsavdraget framhöll finansministern, att det var
svårt att utforma ett sådant, som skulle fylla det syfte man därmed avsåg,
och att man därför hade frånfallit detta och alltmera gått in för, såsom jag
lättade honom, att betrakta krigskonjunkturskatten som en merinkomstskatt.
Därmed är man ju inne på samma tillvägagångssätt som tillämpades under

108

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag örn kr i g skon junk tur skatt. (Forts.)
förra kriget och som då medförde stora skadeverkningar. Jag förmenar att
man borde ha beaktat detta. Det har framförts under den tidigare diskussionen,
och man borde ha fullföljt de betraktelser och överväganden som gjordes, när
man från början försökte utforma detta utjämningsavdrag.

Beträffande uttalandena örn utjämningsavdraget sade finansministern, att
man efter hand har kommit att företa uppmjukningar och eftergifter. Men
det har man ju inte gjort vid utformningen av krigskonjunkturskatten för detta
sista år, avräkningsåret. I stället har man gått in för väsentliga skärpningar
i och med att man har infört andra principer för varulagervärderingen. Genom
att man kräver, att eventuella lagerökningar skola upptagas till ett med 40
procent höjt förkrigspris, komma ju under tidigare år eventuellt intjänade
vinster, som förut kunnat disponeras för nedskrivning av värdet på varulager,
att tvångsvis tagas fram. Och när de tagas fram under ett år och man då
tillämpar en progressiv beskattning, har man obestridligen gått in för en betydande
skärpning av denna beskattning i jämförelse med de regler, som förut
ha tillämpats.

Vad till sist angår uppbördsreformens inflytande på uttagandet av krigskonjunkturskatten
för det sista året, så sade jag i mitt förra anförande, att det
helt visst råder stor förvirring. Finansministern ansåg, att jag och mina medreservanter
hade gjort ett förbiseende. Jag är emellertid alldeles bestämt av
den uppfattningen, att förbiseendet, så länge jag inte har fått något vederläggande
av riktigheten av det exempel, som är anfört i reservationen, måste
ligga på utskottets och finansministerns sida. För att få klarhet på den punkten
skulle jag alltså vilja än en gång direkt fråga finansministern: är inte
detta exempel i reservationen alldeles rätt och riktigt?

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte med många ord förlänga
denna debatt.

De ärade reservanterna ha gjort mig den stora tjänsten att rikta sig, inteegentligen
mot utskottet, utan mot finansministern, och det har befriat mig
fran att ta kammarens tid i anspråk på det sätt, som jag annars skulle varit
tvungen att göra. Jag tror det är alldeles överflödigt att jag här i sak upprepar
de synpunkter, som finansministern förut har anfört gentemot reservanterna.
Jag skulle kanske inte ens behöva säga det jag tänkte med anledning
av herr Wehtjes senaste inlägg, att jag har svårt att förstå det resonemang
som ligger till grund för den ståndpunkt, som reservanterna i detta fall intaga.
Det efterskänkande av skatterna, som den nyantagna uppbördsreformen
innebär, kommer ju, vad beträffar de ordinarie skatterna, dessa skattedragare
till godo lika väl som alla andra skattedragare. Den inkomst- och förmögenhetsskatt
som betalas får ju avdragas här, men vad reservanterna vilja är att
jämväl skatter, som man har fått efterskänkta och icke betalt, skola få avdragas.
Jag har svårt att finna att detta är riktigt. Jag måste hålla på att
utskottets ståndpunkt i detta fall är den riktiga. Det är endast detta, jag velat
ytterligare betona.

_ Herr Nordenson, som — tydligen mycket vällovligt enligt hans egen uppfattning
— ägnade sig åt skyddsuppfostran när det gäller vår finansminister,
tillät sig att berätta en liten varietéhistoria. Detta anser jag ge även mig rätt
att dra en. historia för att belysa en annan sak. Jag kan nämligen inte hjälpa,
att när jag sett alla dessa strävanden att i själva slutspurten tunna ut de
förut gällande bestämmelserna i fråga örn krigskonjunkturskatten, har det
förefallit mig, som om man därvidlag har förfarit ungefärligen på samma
sätt som man gick till väga, efter vad det berättas, på den tid då man inte
hade ångfartyg utan seglade över världshaven. Färderna togo inte allenast

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 23.

109

Förordning sförslag om krig skonjunktur skaf t. (Forts.)
veckor, utan månader i anspråk. Livet bier tråkigt, mycket dryckjom fördes
med. som vållade olägenheter och otrevnad, och ressällskapet kom underfund
med''att de skulle bilda en nykterhetsförening. I 1 § stipulerades naturligtvis,
att de inte skulle förtära några rusdrycker, och det utfästes vite mot sadant.
Det var mycket viktigt. I 2 § föreskrevs, att undantag från huvudbestämmelsen
skulle ske i det fall, då kötträtter serverades ombord, i 3 § stod det, att
alla rätter betraktades som kötträtter utom ölsupa, och i 4 § stod det: sällskapet
äter aldrig ölsupa. . . , .

Här har man allt ifrån början, när man lade upp krigskonjunkturskatten,
såsom finansministern erinrade örn, betraktat det som en gagnelig samhällelig
åtgärd att se till, att dessa krigsvinster skulle tillföras det allmänna, men genast
gjorde man undantag till hälften och mera och därefter ytterligare undantag
och undantag, och när man nu kommer till slutet, synes det mig, att
reservanterna i väsentlig grad syfta hän mot en bestämmelse, liknande den sorn
fanns i § 4 i den där nykterhetsföreningens stadgar: där skatten skulle utgå,

där skall den icke tas ut. _ , , ,,

Jag tror att klagomålen över ojämnheter na vid skattens uttagande lia ett
visst berättigande. Alla veta vi och första, att i en sa pass konstifik beskatt
ningsanordning som krigskonjunkturskatten ända har varit och alltjämt är,
har det varit omöjligt att få till stånd samma rättvisa och. jämlikhet, som uttrycket
lyder, som man strävar efter vid annan beskattning, utan man har
fått hålla, till godo med betydande ojämnheter, men att beskattningen överhuvud
taget har varit oskäligt hård och plågande, det tror jag är fullkomlig
överdrift, Örn så hade varit, så skulle vårt näringsliv lia sett ut på ett annat
sätt än det nu gör. Ingen kan väl ändå förneka, att vårt näringsliv nu, särskilt
det industriella livet, är konsoliderat på ett sätt som aldrig tillförne. Det
har kunnat ske trots våra betungande skatter, och jag tror att det inte alltid
har varit oriktigt, när det har påståtts, att det har rått stora bekymmer, sär
skilt inom industrivärlden, för var man, kanske inte minst för att slippa krigskonjunkturskatten,
skulle gömma undan de vinster som ha uppstått. Men hur
man än har strävat — i många fall på lovligt och gagneligt sätt genom en
konsolidering, som vårt näringsliv väl skall ha nytta av i fortsättningen, meli
i andra fall på mindre sympatiskt sätt — har det alltid blivit sa pass mycket
över att en och annan fattig miljon ramlat in till staten. Örn, menar jag där
för också ojämnheterna lia varit påtagliga ibland, så tror jag ända inte att
man som helhet sett har skäl för det missnöje och de jämmerrop, som man nu

hör under skattens sista tid. , . „ , ,

Jag medger liksom finansministern här, att ett införande av den progressiva
skalan vid avräkningen i vissa fall kan innebära att vissa personer bil
mindre väl gynnade än andra, Jag använder samma uttryck som en framstaende
industriman använde i utskottet, när han talade för sina intressen. Ilan
avstod från att säga, att hans företag var missgynnat; han säde bara att det
var »mindre gynnsamt behandlat» än andra. Däremot tycker jag nog, att re
stationen på'' den punkten ökar den ojämnhet i beskattningen, som i övrigt
med skäl klagas över, då i reservationen föreslås ett enhetligt grundbelopp av
50 procent. Jag föreställer mig att många då skulle gräma sig över att icke
de också ha skjutit på skattens erläggande, så afl de hade kommit i åtnjutande
av den förmån, som ligger i att slippa undan med de 50 procenten — örn
nämligen deras inkomst förut har vant så hög, att de enligt den progressiva

skalan fått betala mera i skatt. , , ,

Jag medger dock, herr Elon Andersson, att man kan sta en smula tveksam
beträffande hur man skall göra, och jag tyckte att herr Andersson, utskottets
vice ordförande, också var en smula tveksam i det fallet. Han hade dock tuli -

Ilo

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordnings förslag örn krigskonjunkturskatt. (Forts.)
nit att skälen för eftergift här vörö starkare än skälen emot. Jag tycker nog
för min del att skälen för att fastslå ett enhetligt grundbelopp äro mindre
vägande än skälen för att behålla den gällande skalan. Jag är övertygad örn
att ifall kammaren här följer utskottet, har kammaren därigenom handlat så
pass resonligt i fråga örn utskiftndngen av rättvisa skattodra garna emellan,
att kammaren kan känna sig ganska väl tillfreds.

Jag hemställer således, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elon: Såvitt jag kunde rätt uppfatta finansministerns anförande,
var han beredd att medge, att man såväl i fråga om utjämningsavdraget
som i fråga om skatteskalans utformning kunde ha ganska olika åsikter
och att det närmast blir beroende på en omdömesprövning, vilken av de olika
åsikterna som kan anses vara den riktiga. Jag inkasserar med glädje det erkännande,
som finansministern därmed gav, att även reservanterna kunna till
skäl för sin ståndpunkt åberopa erfarenheter, som icke kunna frånkännas värde
även för den, som intar den ståndpunkt som finansministern har gjort
till sin.

Finansministern ville göra gällande att den diskussion om utjämningsavdraget,
som här förts, egentligen är ganska onödig, eftersom man enligt hans förmenande
hade knäckt principen redan 1942. Jag beklagar att jag i det fallet
icke kan vara ense med finansministern. Det är visserligen riktigt, att redan
1942 en viss avvikelse gjordes ifrån den första grundprincipen — att jämförelsen
mellan förkrigsinkomsten och beskattningsårets inkomst skulle baseras
på samma penningvärde — men motiveringen till den avvikelsen innebar dock
alltjämt ett fasthållande vid utgångspunkten, ehuru vissa då föreliggande skäl
ansågos motivera en modifikation. När man enligt finansministerns då uttalade
mening icke behövde ta hänsyn till prisstegringen för sådana medel, som
sparats för att användas efter krigets slut, så var skälet enligt det resonemang,
som fördes _i den då föreliggande propositionen, att utgångspunkten för
beskattningen alltjämt var, att penningvärdet efter kriget skulle vara detsamma
som före kriget. Man vidhöll sålunda även då den uppfattningen, att jämförelsen
mellan förkrigsinkomsten och de vinster, som framkomma i samband
med avvecklingen, skulle kunna ske i samma penningvärde. Nu i dag är det
klart, att efterkrigsprisnivån icke är densamma som förkrigsprisnivån. Nu bestämma
vi efterkrigsprisnivån icke till någonting som ligger i närheten av
förkrigsprisnivån, utan till en nivå som ligger på 140 procent. Det är således
alldeles uppenbart i dag, att skattens avveckling icke kan ske med tillämpande
av en prisnivå, som är i stort sett densamma som före kriget, utan en prisnivå
som är avsevärt högre, och även örn man ställer sig på den utgångspunkt, som
kom till synes i motiveringen till 1942 års proposition, så kommer man således
enligt mitt sätt att se fram till det slutet, att det i nuvarande läge är berättigat
med ett utjämningsavdrag av 40 procent. Endast på det sättet blir
det möjligt att infria den försäkran som gjordes i samband med framläggande
av_ 1912 års förslag till krigskonjunkturskatt, att man icke behövde ta hänsyn
till prisstegringen i fråga örn de medel, som ha sparats för att användas
efter krigets slut, eftersom man förutsatte att penningvärdet efter kriget skulle
bli i stort sett detsamma som före kriget. Örn man alltjämt vidhåller den meningen,
lär man icke kunna komma ifrån att göra jämförelsen med hänsyn till
den efterkrigsprisnivå som fastställts, eller 140 procent,

Jag har således svårt att ansluta mig till finansministerns uppfattning, att
man knäckte denna fråga redan 1942. Man knäckte den så, som man då såg
saken, men man höll alltjämt öppen frågan, hur det skulle ske vid den slutliga
avvecklingen, och örn man i det hänseendet gjorde något uttalande till ledning,
var det, att nian menade sig kunna vid avvecklingen få fram en järn fö -

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

lil

Förordnings förslag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
relsegrund, som skulle göra det möjligt att jämföra- den vid avvecklingen framkomna
mervinsten med jämförelseinkomsten efter ungefär oförändrat penningvärde.

Även beträffande skatteskalan medgav, som sagt, finansministern, att det
gäller en omdömesfråga. Man får väga emot varandra vilket värde man tillmäter
rättvisesynpunkten på den ena och den andra sidan. Jag tycker inte att
det anförts några särskilt starka skäl för ett bestridande av önskvärdheten
av att man nu lämnar den progressiva skatteskalan och fastställer en fast skatteprocent.
Finansministern menade, att eftersom den svenska krigskonjunkturskatten
var ganska mild, var det inte så oskäligt att bibehålla progressionen,
även om skatten därigenom måhända skulle bli ganska besvärande för vissa
skattedragare. Ja, det är klart att detta är en omdömesfråga, och jag vill inte
på något sätt göra gällande att mitt omdöme är ofelbart. Utskottets värderade
ordförande hade för sin del en annan uppfattning än den jag har. Han värderade
för sin del skälen på helt annat sätt än jag. Häri hade den uppfattningen,
att det fanns starkare skäl för progressionens bibehållande än för dess avskaffande,
och han motiverade den uppfattningen bland annat med ett påpekande^,
att han trodde att många skattebetalare, därest riksdagen nu skulle frångå
progressionen, skulle komma att gräma sig över att de icke skjutit på skattens
erläggande till dess avvecklingen skulle äga runi.

Ja, jag tror att utskottets ordförande har rätt i denna bedömning. Jag tror
att det skulle vara en hel del människor, som skulle komma att gräma sig över
att de — som de måhända skulle tycka — i onödan betalat en högre skatt än
de hade fått göra, örn de hade väntat. Men jag tror att det kommer att bli ett
mycket större antal skattebetalare, som komma att gräma sig över att de i
förlitande på de uttalanden, som tidigare ha gjorts och med användade av de
lagliga medel som stått dem till buds, ha uppskjutit skattens erläggande till
skattens avveckling. Jag tycker detta är så mycket beklagligare, eftersom
jag har en alldeles bestämd övertygelse, att de, som komma att gräma sig av
denna anledning, höra till de relativt små skattedragare, för vilka en beskattning
av kumulerade vinster efter de principer, som Kungl. Majit och utskottet
nu föreslå, kommer att betyda ett mycket, mycket stort avbräck och medföra
mycket, mycket stora ekonomiska svårigheter för deras rörelse nu och i framtiden.
Jag har alltjämt den uppfattningen för min del, att när man skall emot
varandra väga den nackdel för staten, som kan uppstå därigenom, att vissa
skattebetalare genom skatteprocentens fastställande till 50 undkomma en viss
del av beskattningen, och den nackdel för en massa små relativt svaga skattebetalare,
som uppstår genom att de nu i ett enda slag få skatta för kumulerade
vinster, då är det enligt mitt sätt att se betydligt svårare att taga konsekvenserna
av det senare tillvägagångssättet än av det förra. Den omdömesprövning
när det gäller denna sak, som alla här medge måste äga rum, eftersom ingen
kan åberopa några starka sakliga skäl, resulterar alltså för min del i, att jag
anser det vara mera skäligt att medge en måhända obehörig lättnad för en del
skattedragare, örn jag därigenom kan ernå en rättvis lättnad för ett större
antal av i regel svagare skattebetalare.

Herr Wehtje: När bevillningsutskottets ärade ordförande begärde ordet,
trodde jag att han skulle besvara min till finansministern ställda fråga. Dess
värre blev det inte fallet. Han berättade en historia, som jag har fått höra i
bevillningsutskottet förut, när vi hade kommit till denna besvärliga punkt,
och det kan inte tolkas på annat sätt än som taktik ifrån hans sida. Han tycker
det är roligare att berätta den historien än att svara på frågan. Men frågan
bar ju sin utomordentligt stora betydelse, och jag hoppas verkligen att jag

112

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordnings förslag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)
skall få ett svar på elen, innan debatten slutar här, antingen av finansministern
eller av bevillningsutskottets ärade ordförande. Får jag inte det svaret, så
måste jag tolka saken så, att exemplet är riktigt, och då får kammaren också
göra klart för sig, att örn man bifaller utskottets förslag med avseende å 9 §
2 morn., så fattar man ett beslut, som går ut på att beröva de till krigskonjunkturskatt
taxerade den förmån, som beredes övriga skattskyldiga genom
uppbördsref ormen.

Herr statsrådet Wigforss: Jag svarade inte direkt på herr Wehtjes fråga,
men det berodde därpå, att jag trodde mig ha gjort det i mitt förra anförande.

Herr Wehtjes räkneexempel är fullständigt riktigt; det är lika säkert som
att två gånger två är fyra. Men förutsättningen för hela räkneexemplet är
oriktig. Det framgår väl bäst, örn jag läser upp den sats i reservationen, som
det hela stöder. sig på. Där går reservanterna — alldeles som i det exempel jag
anförde — ut ifrån den frågan: hur skulle det ha tett sig, örn vi i stället haft
den anordning som fanns i den ursprungliga propositionen, där man drog liela
krigskonjunkturskatten fran inkomsten och beräknade den vanliga skatten på
det som sedan var kvar? Då säga reservanterna så här: »Innebörden av nämnda
bestämmelser var att den skattskyldige erlade viss del av krigskonjunkturskatten
i stället för de å grundbeloppet belöpande ordinarie statsskatterna. Örn
så alltjämt varit fallet, hade det varit naturligt, att 1945 års riksdag utsträckt
eftergiften till att omfatta motsvarande del av krigskonjunkturskatten.»

Det är detta som jag alldeles bestämt förnekar. Hade vi haft den ursprungliga
konstruktionen, så hade det icke förefallit någon naturligt, att denna skatt,
som hade en begränsad varaktighet, skulle efterskänkas, därför att man vid
ett visst tillfälle under dess existens införde en ny uppbördsreform.

Det är salunda helt enkelt, som jag nyss sade, så, att en engångsskatt icke
kan efterskänkas på grund av en uppbördsreform.

Herr Velander: Herr talman! Jag är delvis förekommen av bl. a. herr
Wehtje, när det gäller den punkt i reservationen som jag närmast tänkte yttra
några ord örn och som har samband med det skatteavdrag, som herr statsrådet
nyss var inne på.

_ I sitt första anförande yttrade statsrådet •— och det kom också igen i hans
sista anförande att reservationen i denna del måste vara grundad på ett
missförstånd beträffande krigskonjunkturskattens karaktär. Det förefaller
mig ändå som örn detta vore ett rent dialektiskt resonemang. Man ser alldeles
bort ifrån vad som är det reella i detta sammanhang. Anledningen till att
skatteeftergiften i samband med den nya uppbördsordningens genomförande
har kommit till, är väl, att man med hänsyn till den storlek eller tyngd, som
skatterna nu nått, icke har ansett sig kunna vara med om en sådan ordning,
att en skattskyldig skulle belastas med eller erlägga två års skatter under ett
uppbördsår. Då frågar man sig emellertid: har inte den synpunkten eller det
skälet någon betydelse, när det gäller sådana skattskyldiga, som komma i
eller befinna sig i det läget, att de också skola utgöra krigskonjunkturskatt?
Propositionens ståndpunkt leder dock till att den skattskyldige, som har att
erlägga krigskonjunkturskatt, icke blott skall betala sådan skatt av den storlek,
som han tidigare hade att räkna med, utan en krigskonjunkturskatt som
är väsentligt högre.

Skatteeftergiften enligt den nya uppbördsordningen innebär för de juridiska
personerna, t. ex. ett aktiebolag, att den ordinarie inkomstskatten och värnskatten
reduceras från sammanlagt 32 procent till 10 procent. Värnskatten,

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

113

Förordnings förslå g om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
som utgör 12 procent, bortfaller nämligen helt och hållet viel årsskiftet, och
av den ordinarie inkomstskatten, som uppgår till 20 procent, erlägges endast
den hälft, som förfaller i november i år. Det blir alltså faktiskt så, att ett
aktiebolag får en skatteeftergift på 22 procent och betalar därmed allmän
inkomstskatt på allenast 10 procent.

Hur går det då för ett aktiebolag, som också belastas med krigskonjunkturskatt?
Vid ett besvarande av den frågan skall jag be att få påpeka, att på
grund av det sammanhang, som hitintills författningsmässigt har rått mellan
krigskonjunkturskatten samt den allmänna inkomstskatten och värnskatten,
har krigskonjunkturskattens nettobelopp för de juridiska personerna, som enligt
krigskonjunkturskatteförordningen motsvarat ett grundbelopp, beräknat efter
respektive 50, 60 och 70 procent av merinkomsten, i själva verket kommit att
utgöra inte 50, 60 och 70 procent utan 34, 40,8 och 47,6 procent av samma
merinkomst. Detta är alltså verkningarna reellt sett av den hänsyn, som man
hitintills har tagit till sambandet mellan de ordinarie statsskatterna och krigskonjunkturskatten.
Örn vi nu fullfölja detta resonemang och utgå ifrån att
bolaget icke kommer att ha en lägre inkomst år 1947 än inkomsten för år 1945,
kommer krigskonjunkturskattens nettobelopp att ökas från resp. 34, 40,8 och
47,6 procent till resp. 45, 54 och 63 procent. Det krigskonjunkturbeskattade
bolaget kommer alltså under år 1947 att nödgas på en inkomst, motsvarande
översta skiktet av merinkomsten, erlägga krigskonjunkturskatt med 63 procent
och ordinarie skatten med 32 procent eller ■—• förutom den kommunala beskattningen
—• statsskatter med tillhopa 95 procent. Enligt den tidigare ordningen,
alltså örn uppbördsreformen icke kommit till stånd, skulle samma procenttal
ha blivit 47,6 resp. 32 eller sålunda statsskatter å sammanlagt 79,6 procent.

Jag förstår inte att finansministern och utskottet ha kunnat undgå eller
underlåta att fästa sig vid en sådan realitet som den angivna, vilket faktiskt
har skett både i propositionen och utskottsbetänkandet. Till dessa 95 procent
i skatt till staten på det krigskonjunkturbeskattade beloppet kommer så den
kommunala beskattningen; och, örn man utgår ifrån att de kommunala skatterna
i genomsnitt utgöra 11 procent, så betyder det, att vederbörande bolag
på den krigskonjunkturbeskattade inkomsten i det anförda fallet får betala
106 procent i skatt.

Finansministern anlade i sitt resonemang den synpunkten, att krigskonjunkturvinsterna
egentligen vore av sådan beskaffenhet, att man kanske borde ha
rätt att till staten indraga dem i deras helhet. Mot detta resonemang i och för
sig har jag inte någon anledning att i detta sammanhang göra någon invändning.
Men finansministern har säkerligen själv redan vid krigskonjunkturskattens
första införande varit på det klara med att det är mycket svårt för
att inte säga omöjligt att i det konkreta fallet avgöra, vilken del av inkomsten
som är att hänföra till kriget eller krigskonjunkturen och att det alltså
gäller att iakttaga en viss måtta. Det kan därför inte vara riktigt att här
anlägga den synpunkten, att man säger: »Detta är en vinst av sådan beskaffenhet
eller art att jag kan ta alltihop!» Den synpunkten kan inte vara bärande,
och detta bortsett från det faktum att det såsom framgår av det exempel
jag nyss anförde, kan visas, att man i själva verket kan komma att ta inte
bara »alltihop» utan i vissa särskilda fall åtskilligt därutöver.

Mitt exempel hänförde sig till de juridiska personerna. Örn man ser till de
fysiska personerna, där beskattningen är progressiv, kan mitt exempel komma
att betyda, att det i ett visst fall inte blir bara 106 procent av inkomsten, som
indrages till det allmänna, till stat och kommun alltså, utan väsentligen mera.
Jag förstår då inte — jag upprepar det — att man här kan söka vifta bort dessa

Första kammarens protokoll 1946. Nr SS. 8

114

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
ting med att påstå, att reservanternas ståndpunkt sammanhänger med något
missförstånd angående krigskonjunkturskattens karaktär.

Jag menar också — och det har förut sagts från reservanternas sida ■—• att,
örn det är fråga örn en skatteeftergift, som kommer flertalet skattskyldiga
till godo, då måste i jämlikhetens och likställighetens intresse krävas, att
denna skall komma alla skattskyldiga till godo. Då kan man heller icke,
såsom här sker, förfara så, att man inte blott i form av krigkonjunkturskatt
tar igen de eftergivna allmänna skatterna utan också genom anordningen eller
metoden därför föranleder att progressionen blir högre än förut för vissa
skattskyldiga. Ty det är innebörden i vad som här sker eller håller på att ske.

Dessa fakta viftar utskottet bort genom att säga, att »det är uppenbart», att
det förhåller sig på det eller det sättet. Dessa problem äro dock alltför komplicerade
och allvarliga för att man skall kunna gå fram på det sättet.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare i resonemanget härom. Det var dock
några synpunkter som jag fäste mig vid i finansministerns uttalande. Han
yttrade sålunda att alla skäl, som anförts för införandet av krigskonjunkturskatten,
hade visat sig bärkraftiga. Jag har inte någon anledning att här inlåta
mig på den saken, men jag skulle vilja göra gällande att de skäl, som åberopades
vid krigskonjunkturskattens införande, inte ha samma styrka i dag
som då. Örn det alltså i dag gäller att bestämma, med vilken skärpa man skall
fullfölja krigskonjunkturbeskattningen ■—• skatteprocentens höjd, progressionen
etc. — i samband med avräkningsförfarandet, kan man inte falla tillbaka på
de skäl, som anfördes vid krigskonjunkturskattens införande. Dessa skäl existera
nämligen icke i dag. Ett av dessa skäl, som finansministern i olika sammanhang
fallit tillbaka på och som han till och med har ansett, åtminstone i
vissa sammanhang, överväga de övriga skälen, är det, att man genom krigskonjunkturskatten
skulle hindra spekulation i prisstegring på varor och
tjänster, som vore av betydelse för folkförsörjningen. Vad betyder det skälet
i det närvarande läget? Ja, såvitt jag förstår, så betyder det knappast någonting
alls.

Finansministern förklarade inledningsvis i sitt anförande, att näringslivets
ställning just nu illustrerade krigskonjunkturskattens goda verkningar. Jag vet
inte riktigt vad finansministern menade i det sammanhanget. Menades därmed,
att den konsolidering, som nu kännetecknar vårt näringsliv, är en konsekvens
av krigskon,junkturskatten, tillåter jag mig att ställa mig, minst sagt, mycket
tvivlande på den punkten.

Finansministern yttrade vidare, att det var riktigt, att man ifrån början
hade tagit sikte på att inflatoriska vinster inte skulle krigskonjunkturbeskattas,
utan att desamma alltså skulle utsöndras eller undantagas från sådan beskattning,
men det hade visat sig svårt att fullfölja denna tankegång. Jag är
inte främmande för att det kunde vara förenat med svårigheter att i alla hänseenden
fullfölja denna tankegång. Men jag tycker i alla fall, att man borde
vara ense örn att man vid en strävan att avskilja inflatoriska vinster skulle
ha kunnat komma utomordentligt långt —• så pass långt åtminstone att man
hade tillfredsställt det allmänna rättsmedvetandet, skulle jag vilja säga, och
även de skattskyldigas berättigade krav ■— örn man i varje fall hade gått
ut ifrån samma prisnivå vid jämförelsen mellan förkrigsinkomsten och beskattningsårets
inkomst, när det gällde att bestämma vad som verkligen var
krigskonjunkturvinst eller icke. Detta leder då fram till att man i alla händelser
bör ta konsekvenserna av reservanternas yrkande örn ett utjämningsavdrag
av 40 procent.

Även örn man, såsom finansministern anförde, 1942 började röra sig med
andra eller nya motiveringar — jag vill inte ha sagt, att det skedde i syfte

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

115

Förordning sförslag om Jcrigskonjunkturskatt. (Forts.)
att man så småningom skulle komma ifrån de utfästelser, som de skattskyldiga
hade ansett sig ha fått genom det resonemang, som fördes exempelvis år 1940
vid krigskonjunkturskattens införande — så vill jag dock säga, att de nya motiveringar,
som nian då började röra sig med, icke i något sammanhang av
de skattskyldiga ha uppfattats såsom någon ändring i vad de från början ansett
vara den givna utgångspunkten för exempelvis avräkningsförfarandet.

Finansministern yttrade något, som kanske var avsett såsom en förebråelse.
Han anförde sålunda, att i herr Wehtjes läger hade man yrkat på krigskonjunkturskattens
avskaffande i olika sammanhang resp. motsatt sig dess införande.
Det kanske förhåller sig så, att någon på det hållet har framkommit
med sådana yrkanden. Jag vill dock göra klart, att jag för mitt vidkommande,
och jag har ofta deltagit i tidigare debatter rörande krigskonjunkturskatten,
redan från första början bestämt gjort gällande, att vi befunno oss i ett sådant
läge statsfinansiellt sett, att ingenting annat var att göra än att svälja
krigskonjunkturskatten, även örn jag måste anse att den icke var någon rationell
skatteform utan motsatsen. Men jag hävdade den meningen i flera sammanhang.

Till slut skulle jag vilja deklarera, fastän det kanske verkar något irriterande,
att jag inför den föreliggande propositionen inte har kunnat innehålla
den reflexionen, att man här har mött en rent fiskalisk inställning; det har
gällt att komma över så mycket pengar som möjligt, och detta oberoende av
det förhållandet att krigskonjunkturskatten är ett mycket otjänligt instrument
för tillgodoseende av det statsfinansiella behovet.

Jag kan också nämna, att resonemangen i bevillningsutskottet från vissa energiska
talesmän för propositionen gått i samma riktning och att man exempelvis
kunnat yttra: »Varifrån skola pengarna tagas? Diskussionen vinner icke på
att andra synpunkter anläggas än just den: varifrån skola pengarna tas? Uteblir
krigskonjunkturskatten, ha vi att göra klart för oss, varifrån man då skall
ta motsvarande belopp!» De, som ha anlagt sådana talesätt, ha också ställt sig
på den ståndpunkten att det inte vore någonting annat att göra än att gå på
avslagslinjen i förhållande till propositionen eller för bifall till densamma; inga
ändringar alltså. Man har till och med fått sådana drastiska yttranden till
livs under utskottsbehandlingen som att någon talare har kunnat säga: »Ja,
innebär detta yrkande» — exempelvis från någon högerman — »någon materiell
ändring av propositionen, anser jag att den är onödig, och då vill jag
inte resonera örn den.»

Det är således inte alla, som ha varit lika medgörliga som finansministern
antydde att han varit, då vissa ledamöter av utskottet kommit till honom
och velat resonera örn jämkningar, som de funnit påkallade. Jag beklagar i
alla fall, att dessa ledamöter inte kunnat föra utskottets talan också på det
sättet, att de fått finansministerns löfte att tillmötesgå reservanternas önskningar
på de tre punkter, som reservationen omfattar och som jag, herr talman,
ansluter mig till.

Herr Björnsson: Herr laiman! Man kan bevisa för mycket här i världen,
herr Velander! Och det har herr Velander på ett par punkter lyckats göra så
perfekt att jag tycker att det skulle vara rätt märkvärdigt, om kammarens
ledamöter skulle vilja ta någon nämnvärd hänsyn till dessa argument.

Herr Velander vill dra slutsatser beträffande eftergifter i krigskonjunkturskatten
ur det förhållandet, att den psykologiska betydelsen av krigskonjunkturskatten
såsom ett återhållande moment i. lusten att skruva upp priserna
numera inte spelar någon roll. Samma argument finns återgivet på s. 11 i den
motion, som är skriven av folk, som uppenbarligen är mycket sakkunnjgt då

116

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordningsförslag orri krig skonjunktur skatt. (Forts.)
det gäller att tolka eller att försöka reducera en skattetaxering till det lägsta
möjliga. Där skriver man, att det främsta motivet för den hårda beskattningen
av krigskonjunkturvinster var »en önskan att förebygga krigskonjunkturbetonade
spekulationer, och dessa psykologiska moment äro ju nu icke längre
för handen». Man anför detta såsom ett skäl för att det skall göras en viss
eftergift.

Men kan man framföra samma skäl för att slopa allt vad krigskonjunkturskatt
heter? Jag tycker att man har bevisat för mycket, örn man kommer med
ett sådant argument t. ex. för att sänka den progressiva beskattningen. Med
samina rätt kan man säga örn de 50 procent, som alla vilja gå med på, att de
sakna betydelse numera, ty de behövas inte längre. När herr Velander sedan på
ett märkvärdigt sätt försökte bevisa, att krigskonjunkturskatten uppgår till
106 procent, tycker jag att han skulle Ilai litet svårt att till och nied ta sig
själv på allvar. Jag skall återkomma till detta senare.

Jag skulle vilja påstå att herr Wehtje i vissa avseenden karakteriserade
krigskonjunkturbeskattningens verkningar riktigt, nämligen på det sättet att
de ha varit i vissa avseenden skadliga. Men inte tror jag, att de ha varit på
det sätt skadliga för produktionen, som herr Wehtje gör gällande. Herr Wehtje
konstaterar, att man har slopat krigskonjunkturskatten på sådana områden,
där man har velat lia fram en krisproduktion, eftersom den varit samhällsnyttig.
Men örn den har skadat mera gulaschbetonade industrier, så är det väl
inget ont i det. I fråga örn sådan nyttig produktion som t. ex. vedavverkning
har det gått för sig att man avstått från krigskonjunkturskatt, och herr Wehtje
talar själv örn, att man har ganska många exempel på hur vissa industriföretag
fått utfästelser att slippa ifrån krigskonjunkturskatt, därför att deras
verksamhet varit sådan att man har velat inrikta landets resurser på en bättre
försörjning från dessa företags sida. I den mån detta har gjorts på ett smidigt
sätt har man ju uppenbarligen inte kunnat säga annat, än att nian här har
fått ett instrument, som kunnat uppmuntra produktionen, som kunnat driva
upp den på de områden, där man från samhällelig synpunkt behöver den, men,
som kunnat hålla den tillbaka på andra håll, där man inte önskat se alla sådana
utslag av fri företagsamhet, av vilka man till sin ledsnad fick bevittna
så många under det föregående världskriget.

Jag är på det klara nied att det finns en skadlig verkan av krigskonjunkturskatten,
som nian inte har kunnat undgå, och det är att krigskonjunkturskatten
har föranlett en felaktig inriktning av mycken investering. Överallt,
där folk har kunnat slå sig på att förvärva sådant, som kan nedskrivas vid
den vanliga beskattningen och för vilket man eventuellt kunnat undgå krigskonjunkturbeskattning,
har detta naturligtvis praktiserats med utgångspunkt
från en princip, som man vulgärt kan uttrycka som så: »Herregud, vi kan
gärna kosta på oss en investering, som möjligen kan vara till någon nytta, ty
Wigforss betalar ju hälften!» Örn man betalar 100 000 kronor för en instrumeptutrustning
eller en inventarieuppsättning, så säger man sig att det gör
ingenting; i den nian man får lov att avskriva kostnaden därför och slipper betala
skatt på detta belopp, så blir kostnaden 50 000 kronor mindre, och följaktligen
göres detta köp med ett statsbidrag av 50 000 kronor. Det är detta
man, menar, när man säger att man »låter Wigforss betala hälften».

Detta är naturligtvis en synnerlig olycklig utveckling, och sådan investering
är oftast missriktad. Örn det är en sak, som verkligen länder landet till
gagn i fortsättning, må det vara hänt, men jag känner mig t. ex. övertygad
om att på åtskilliga firmor, som syssla med tillverkning av skrivmaskiner,
räknemaskiner och skrivbordsstolar — sådana stolar, utan vilka en kontorsflicka
enligt reklamen inte kan leva längre — ha slösats bort mycket pengar

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

117

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
och att de fått motsvarande krigskonjunkturvinster i den mån de sysslat med
tillverkning av t. ex. sådana underbara stolar, ''som ge flickorna den rätta hållningen
på ryggen.

Det skulle vara av intresse att gå in på en del andra synpunkter också. Jag
tycker t. ex. att skatten lider av så många besvärligheter att den blir svårtilllämplig,
bl. a. därför att man skall bestämma en förkrigsinkomst, d. v. s. bestämma
vad som verkligen är beroende av krigskonjunktur eller vad som är
en följd av normal utveckling — åtskilliga andra saker att förtiga. Man skulle
därför, tycker jag, vara verkligt glad över att nu befrias från denna skatt.
Utskottets ordförande gav vid vårt sista sammanträde för denna frågas behandling
uttryck åt detta på det till synes en smula ovänliga sättet, att han
till våra högt uppskattade experter uttalade sin förhoppning örn och sin
tacksamhet för att vi inte skulle behöva återse dem i sådana ärenden, som ha
med krigskonjunkturskatten att göra. Och otvivelaktigt skall det bli en verklig
lättnad särskilt för taxeringsmyndigheterna och kanske också för en del skatteexperter,
som ha till uppgift att försöka få krigskonjunkturskatterna så små
som möjligt, när dessa skatter komma bort.

Herr Elon Andersson har gett utskottet ett visst erkännande för att det visat
tillmötesgående mot vissa krav på några punkter. Ja, där utskottsmajoriteten
har funnit, att goda sakskäl förelegat för en ändring, har den också, gett
efter — det är ju med hänsyn till vad man här fått höra rätt anmärkningsvärt.
Men jag tycker att man kan fastslå, att en princip bör man så långt det
är möjligt följa när man nu står inför krigskonjunkturskattens avveckling,
nämligen att man inte skall ordna det så att de, som lia uppskjutit sin beskattning
av krigskonjunkturvinster till nu, eller som ha haft krigskonjunkturvinst
som kommer fram i år — ty det har ju uppstått krigskonjunkturvinst även
under år 1945 — skola få mindre att betala än de, som så att säga lojalt lia
betalat krigskonjunkturskatt, så fort resultatet kommit fram.

Herr Elon Anderson har naturligtvis rätt i att om folk har samlat krigskonjunkturskatt
på hög, antingen genom provisorisk påföring eller genom att
på annat sätt fondera medlen, så att detta kommer fram först nu, kunna de,
örn inkomsten härleder sig från rörelse, åka upp i 70 procents beskattning för
en del därav. Det är dock endast för vad som överstiger 50 procent av förkrigsinkomsten,
som skatten blir 70 procent. Sådana fall kunna naturligtvis tänkas,
och det kan väl också tänkas något fall, där vederbörande inte passat på
att tillgodogöra sig avdragen. Men när herr Elon Andersson säger, att detta
skulle företrädesvis gälla de små inkomsttagarna, har jag svårt att tro, att
han bedömer saken rätt, ty dessa ha i allmänhet inte uppskjutit sin skattebetalning.

Det förklarades med stort patos, att den möjlighet till skattelindring, som
låg i kvittningsförfarandet och restitutionen av för mycket erlagd skatt, därför
att vederbörande inte fått göra avdrag för inkomstminskning, som kommit
senare, var för snävt tilltagen och hårt skulle drabba just de små inkomsttagarna.
Då gällde det således dem, som hade betalat krigskonjunkturskatt år
för år och så samvetsgrant som möjligt, som man hade splint för sin propagandavagn,
och det tror jag kanske kunde vara riktigt. Men då man nu vill
använda samma grupp för att driva det resonemang, som reservanterna föra,
tror jag inte att man bedömt saken rätt.

Det ligger väl ändå i sakens natur, att även den som inte är skatteexpert
— t. ex. en enskild näringsidkare — har reda på att 3 000 kronor äro skattefria
i fråga örn krigskonjunkturskatt. Då är det väl ganska rimligt, att dessa
i alla fall plocka fram åtminstone så mycket av den krigskonjunkturinkomst.
som de lia, att de få utnyttja även detta avdrag. Den saken förstå sig nog

118

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Förordning sförslag örn krig skon juni i tur skal t. (Forts.)
även små inkomsttagare på, även örn de inte förstå sig på att begära provisorisk
skattepåföring. Därför tror jag att herr Elon Andersson härvidlag har
gått för långt i sin argumentering.

När man vill använda det argumentet, att eftersom krigskonjunkturskatten
numera inte har någon betydelse från penningpolitisk synpunkt, så saknar den
också psykologisk verkan, tycker jag att man bevisar alldeles för mycket. Ty
då kommer man till den slutsatsen, att vi i så fall icke skola betala någon
krigskonjunkturskatt alls.

Man resonerar på detta sätt: »Krigskonjunkturskatten ha vi inrättat för att
förebygga osund prisutveckling, för höga priser o. s. v.; folk vet att det inte
lönar sig att ha för mycket förtjänst därför att den blir hårt krigskonjunkturbeskattad.
Nu efteråt kan inte detta motiv ha någon betydelse. I den mån
det har haft verkan, har det ju varit bra att ha, men nu skola vi ta bort skatten!»
Ja, men för man ett sådant resonemang, då skall man efterskänka all
skatt. Det tycker jag är en enkel och logisk slutsats. Men jag tror att även herr
Velander stegrar sig inför en sådan logik. Ty det kan ju komma tider efter
dessa, och örn man då har lämnat ett så strålande bevis på att man inte ämnar
vara konsekvent och ta ut skatten efter den lag, som är stiftad, och efter
de grunder, på vilka denna lagstiftning bygger, är det inte ägnat att höja aktningen
för konsekvensen i riksdagens utövande av sin beskattningsmakt.

Jag menar att det är en riktig princip, att man inte på ett hårdare sätt skall
beskatta dem, som utan att ha studerat lagen örn krigskonjunkturskatt alltför
noga ha deklarerat som vanligt, och låta dem, vilkas talan här föres av reservanterna,
slippa lindrigare undan.

Det har också lämnats ga-nska stort rum i debatten här i dag åt resonemanget
örn beskattningen av fiktiva vinster. Man säger, att det skall få göras avdrag,
och det finns också en del avdrag. Det finns t. ex. ett avdrag på 3 000 kronor
— ja, se på klockan, herr Bondeson, men det här är ett rätt besvärligt kapitel;
örn herr Bondeson vill visa klockan för sina meningsfränder, har jag ingenting
emot det — det finns, som sagt, ett avdrag på 3 000 kronor för alla enskilda
personer, och motsvarande för bolag. Vidare finns det nu ett utjämningsavdrag,
som är satt till 15 procent av förkrigsinkomsten. Detta vill man ha höjt
till 40 procent. Dessutom finns det ett avdrag för skattskyldiga i kommuner
med stora kommunalskatter. »Detta utjämningsavdrag skall räknas i samma
penningvärde som före kriget», säger man. Nu är det så, att örn penningvärdet
faller, har detta ju inget inflytande på en procentuell fördelning i två delar.
Örn man således säger att man skall ha 50 procent av en merinkomst, så tar
man hälften av merinkomsten — den må räknas i vilket penningvärde som
helst.

Jag skulle begripa rimligheten i resonemanget, örn man sade så här: »Nu
ha vi kommit fram till en merinkomst. Den skall nedräknas till förkrigspenningvärde,
och så skall den beskattas efter dessa regler.» Men då skulle jag
vilja tillägga: »Den skatten får inte betalas med de kronor, Som nu äro värda
40 eller 50 procent mindre än förkrigskronorna, utan nu skola vi också ta ut
skatten i förkrigskronor!» Jag har aldrig hört någon överhuvud lia tagit upp
detta resonemang till bemötande. Jag tror att örn man håller på att skatten
betalas i det sämre penningvärdet likaväl som inkomsten beräknas i det försämrade
penningvärdet, är därmed egentligen udden bruten i påståendet att
man bör ha samma stegring av prisutjämningsbidraget som av efterkrigspriset,
jämfört med förkrigspriset.

Herr Velander har sedermera utvecklat sin mening örn det där sifferexemplet.
Herr Velander har gått ut från en felaktig förutsättning, som kommer sig av

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

119

Förordnings förslag orri krigsJconjunkturskatt. (Forts.)
att man inte följer den metod, som man använde från början. Bestämmandet
av krigskonjunkturskatten grundar sig på följande mycket enkla princip: Har
jag haft en till krigskonjunkturskatt beskattningsbar inkomst av 10 000 kr.
och skall betala 50 % på den, så konfiskerar staten hälften, 5 000 kr., men de
andra 5 000 kr., som stå kvar av den till krigskonjunkturskatt skattepliktiga
inkomsten, skola beskattas med statsskatt i vanlig ordning. Örn man således
kunde ordna beskattningen praktiskt efter precis samma principer som ligga
till grund för beräkningen, skulle man börja med att ta reda på hur stor krigskonjunkturskatten
är.

Jag kan ta ett exempel. Ett företag har 50 000 kr. i inkomst, varav 10 000
kr. är merinkomst på grund av krigskonjunktur, medan 40 000 kr. är inkomst
av vanlig sort, som således inte skall tas med vid beräkningen av krigskonjunkturskatt.
Örn jag då räknar med 60 % i krigskonjunkturskatt — det är
inkomst av en rörelse, det gäller — skall företagets krigskonjunkturskatt bli
6 000 kr., d. v. s. 60 % av 10 000 kr. Sedan skall företaget betala vanlig statsskatt
på’de 40 000 plus de 4 000, som äro kvar av krigskonjunkturvinsten.
Denna senare blir således dubbelt beskattad. Det skulle vara utomordentligt
enkelt, örn man kunde förfara på det sättet. Men det är ju prövningsnämnderna,
som skola utföra denna debitering. För enkelhetens skull göres det nu
så att en sådan skattskyldig genast av taxeringsnämnden blir uppförd till
statlig inkomstskatt för hela beloppet: 50 000 kr. Detta gör man i klart medvetande
örn att man tar ut statsskatt så att säga i förväg på ett för högt belopp.
När man sedan har hunnit räkna ut, hur mycket krigskonjunkturskatten
är — de 6 000 kronorna — räknar man samtidigt ut, på vilket belopp företaget
skall betala statlig inkomstskatt. Det blir i detta fall på 44 000 kr., och statsskatten
blir då mindre än den, som provisoriskt påförts bolaget.

Det är således här i grund och botten fråga om en restitution av statsskatt,
herr Velander, och därför är herr Velanders resonemang fullkomligt oriktigt.
Det är inte fråga örn någon restitution av erlagd krigskonjunkturskatt, utan
det är restitution av för mycket erlagd statlig inkomstskatt. Där ligger det felaktiga
i herr Velanders förutsättning. Jag tycker, att hela det resonemang
är felaktigt, som här föres bland herr Velanders meningsfränder och av motionärer
— jag vet inte, om herr Velander skrivit under någon motion, men
jag skulle förmoda det. När man där skriver, att krigskonjunkturskatten och
den statliga inkomstskatten ha börjat betraktas som en enhet, så beror detta
bara på att myndigheterna alla år utom det första ha använt en viss metod
som jag här antytt. Det är ett formalistiskt resonemang, som måhända kunde
utnyttjas som ett knivigt argument inför en domstol i ett civilmål men som
jag inte alls tycker hör hemma i en allvarlig diskussion.

Vidare ha så vitt jag kan förstå herr Velander eller författarna till denna
motion alldeles försummat att ta hänsyn till hur stor del av den samlade in-1
kornsten, som utgöres av till krigskonjunkturskatt beskattningsbart belopp.
Jag har räknat igenom ett exempel, där jag har fem olika fall. Ett företag
har 50 000 kr. i inkomst utan krigskonjunkturskatt och får i statlig inkomstskatt
betala ca 15 000 kr. Men om bolaget dessutom bar att betala krigskonjunkturskatt
på 40 000 kr., blir skatten betydligt större. Örn jag räknar efter,
hur stor skatten blir nu, när bolaget blir befriat från två tredjedelar av statsskatten
på de 30 000 kr., som efter krigskonjunkturskatten bli kvar till beskattning
med statlig inkomstskatt, så finner jag, att bolaget kommer upp till
en sammanlagd stats- och krigskonjunkturskatt på 23 000 kr. Nu säger emellertid
herr Velander ungefär: Detta är ju fullkomligt tokigt, ty uppbördsreformen
gick ut ifrån att man skulle sörja för att folk slapp att betala två

120

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

För ordningsförslag örn ling skonjunktur skatt. (Foris.)
skatter under ett och samma år, och denna princip bör gälla även för folk,
som betalar kr ^konjunktur skatt, likaväl som för dem, som betala annan
skatt.

Men detta är ju att ta upp hela uppbördsreformen från en helt ny saklig synpunkt.
Det är inte den, vi skola ändra nu, utan det är fråga örn övergångsbestämmelserna,
varom det nu föreligger en proposition. Krigskonjunkturskatten
skall ej heller enligt denna ändras. Det står ingenstans i den nya uppbördsförordningen,
att det skall bli något slags befrielse från denna skatt.

. Herr talman! Härmed anser jag mig lia gjort ännu ett försök till de många
jag har gjort uppe i bevillningsutskottet att försöka få herr Velander att
komma till en riktig tolkning av de algebraiska grunderna för krigskonjunkturskattens
beräkning.

Herr Velander erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Hela det resonemang, som herr Björnsson nyss riktade mot mig, vilar på en
fullkomligt felaktig utgångspunkt. Han började nämligen med att säga, att
jag skulle ha ^yttrat, att krigskonjunkturskatten kunde uppgå till 106 %. Jag
skall be att få återge, vad jag faktiskt yttrade, herr Björnsson. Jag sade, att
under förutsättning att inkomsten under år 1947 icke nedgått i förhållande
till inkomsten under år 1945, kommer det krigskonjunkturbeskattade bolaget
att under år 1947 nödgas å en inkomst, motsvarande översta skiktet av merinkomsten,
erlägga krigskonjunkturskatt med 63 % och ordinarie statsskatter
med 32 % eller -förutom kommunala skatter statsskatter med sammanlagt 95 %.
Till detta kommer kommunalskatten, som jag tillät mig uppskatta till 11 %.
Örn uppbördsreformen inte kommit till stånd, skulle motsvarande procentsats
ha utgjort 47,6 plus 32. Det hade blivit 79,6 % tillsammans. Inte är det någon
mening, herr Björnsson, att här söka föra ett resonemang, som skall rättfärdiga,
att man på grund av uppbördsreformens genomförande kommer fram
till en väsentligt hårdare krigskonjunkturbeskattning av de människor eller
företag, som drabbas av krigskonjunkturskatt, än om uppbördsreformen inte
kommit till.

Sedan sade jag, att, örn dessa beräkningar avsett en fysisk person i de inkomstlägen,
som huvudsakligen torde komma att drabbas av krigskonjunkturskatten,
hade den sammanlagda skatteprocenten blivit väsentligt högre. Enbart
statsskatterna skulle då ha överstigit 100 %.

Jag har sökt i olika sammanhang att förmå herr Björnsson att studera dessa
ting, dock utan resultat. Han har sett hela frågan från en så upphöjd ståndpunkt,
att han förmodligen aldrig bär tagit del av de premisser som ligga till
grund för mina uppgifter. Och det är ändå siffror, som stå sig. Siffrornas riktighet
har vitsordats av de sakkunniga, som biträtt utskottet, och i andra
sammanhang. Det _ är alltså fullkomligt meningslöst av herr Björnsson att
säga, att det är oriktiga uppgifter jag och andra här röra sig med.

Herr Björnsson gick, efter vad jag kan förstå, när han riktade sig till herr
Wehtje, ut ifrån att krigskonjunkturskatten huvudsakligen hade influtit från
sådana företag, vars verksamhet inte varit önskvärd ur samhällets synpunkt.
Det kan man kanske diskutera. Jag skulle dock tänka mig, att krigskon junkturskattens
avkastning har härrört från företag, som inlåtit sig på en även
ur samhällets _ synpunkt önskvärd ny- och ersä-ttningsproduktion, vilken har
varit nödvändig just på grund av det läge, som kriget har medfört. Sedan har
krigskonjunkturskatten fullkomligt slumpvis drabbat andra former av företagsamhet.

Jag får väl inte fortsätta längre med min replik, herr talman, och nödgas
därför här avbryta densamma!

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

121

Förordnings för slag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skall inte fresta kammarens tålamod och
och förlänga debatten. Det hade varit frestande att bemöta uttalandena av
herr Björnsson angående krigskonjunkturskattens beräkning, men jag skall
avstå därifrån. Likaså skulle jag gärna ha velat gå in på hans uttalande örn
att de skattskyldiga ha uppskjutit framvisandet av sina krigsvinster genom
att de värderat sina lager på visst sätt och nu blevo tvungna att efter de nya
föreskrifterna under aVvecklingsåret visa fram vinster. Det är ju dock så, att
även de, som efter hans uppfattning underlåtit att redovisa sina vinster, lojalt
ha följt de anvisningar, som äro givna i tidigare års krigskonjunkturskatteförordningar.

Herr Velander har i sina båda yttranden sagt, vad som behöver sägas. Han
har sagt vad jag tänkt anföra och jag har intet att tillägga.

Jag har också fått svar på min fråga till finansministern och fått bekräftat,
att det exempel, som i ali sin enkelhet väl belyser förhållandena och som finnes
på s. 89 i bevillningsutskottets betänkande -—• alltså på sista sidan i reservationen
—• är riktigt. Under sådana förhållanden kommer det ju att framstå
som klart, att man genom att man undantar de krigskonjunkturskatteskyldiga
från tillämpningen av uppbördsreformen berövar dem den förmån av skattebefrielse,
som de övriga skattskyldiga få. Detta kommer ju att innebära en
högst väsentlig skärpning av krigskonjunkturskatten. Herr Velander har belyst
detta, och i övrigt finns det ju uttryckt i siffror i motionen nr 306 på
s. 22 och 23. De siffror, som där äro angivna, äro riktiga, det har bekräftats
av de sakkunniga, som ha stått till utskottets förfogande vid bearbetningen av
denna krigskonjunkturskatteförordning.

Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande paragraf.

2 och 3 §§.

Godkändes.

i § jämte därtill hörande anvisningar.

Herr Andersson, Elon: Jag hemställer om bifall till 4 § i den formulering,
som den har fått i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att kammaren skulle godkänna den under behandling varande
paragrafen jämte därtill hörande anvisningar, dels ock att nämnda paragraf
och anvisningar skulle godkännas med den ändrade lydelse av paragrafens
6 morn., som förordats i den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen pa godkännande av ifrågavarande
paragraf och anvisningar enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 4 § jämte därtill hörande anvisningar i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 37 punkten A tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

J a j

122

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Förordnings förslag om krigskonjunkturskalt. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragraf och anvisningar med den ändrade
lydelse av paragrafens 6 morn., som förordats i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs,'' verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Elon, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

5—8 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Godkändes.

9 §.

Herr Andersson, Elon: Beträffande 9 § hemställer jag örn bifall till reservationen.

Herr Bärg, Johan: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu
förevarande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 9 § i det av bevillningsutskottet i betänkande nr 37
punkten A tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

123

Förordnings för slag om lerig skonpunktur skatt. (Forts.)
Ja — 70;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande förordnings förslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)
örn jordbrukets kreditkassor; „

nr 54, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i iraga
örn reglering av vissa familjepensioner vid riksdagens verk; samt.

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna jämte en i ämnet väckt
motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
införande av nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
handläggning av domstolsärenden m. m.; _

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i sjölagen m. m.; „

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.; _

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §''§ förordningen den 20 november 1945 (nr 50
s. 1) i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; samt . o

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord a landet.

Viad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring, m. m.

Genom en den 1 mars 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 135, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

Äng. högsta
domstolens
sammansättning
och
tjänstgöring.

124

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Äng. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)

1) lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring; saint

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7)
örn tjänstgöringen i Kungl. Maj :ts lagråd.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag örn
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, måtte för sin del antaga
två i utlåtandet införda, med 1 och 2 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen.

I förslaget till lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
voro 5 och 9 §§ så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

5§.

Ordförande på avdelning utses
bland högsta domstolens ledamöter
av Konungen.

Den i tjänsten äldste av ordförandena
är tillika ordförande i högsta
domstolen.

9 §.

Närmare grunder för avdelningarnas
sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta
domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt. Det tillkommer ordförandena
gemensamt att tillämpa de
sålunda beslutade grunderna, såvitt
angår ledamöternas indelning och
målens fördelning. I övrigt åligger
det ordföranden på varje särskild avdelning
att leda arbetet på avdelningen
och den äldste av ordförandena
att därjämte övervaka tjänstgöringen
i dess helhet.

(i utskottets förslag:)

5 §.

Konungen ritser en av högsta domstolens
ledamöter att för sin tjänstetid
vara högsta domstolens ordförande.
Denne skall tillika vara ordförande
på avdelning. Ordförande på
annan avdelning utses likaledes bland
högsta domstolens ledamöter av Konungen
för ledamotens tjänstetid.

9 §.

Närmare grunder för avdelningarnas
sammansättning och målens fördelning
samt tjänstgöringen i högsta
domstolen beslutas av högsta domstolen
samfällt.

Det tillkommer högsta domstolens
ordförande att i samråd med ordförandena
på övriga avdelningar tilllämpa
de sålunda beslutade grunderna,
såvitt angår ledamöternas indelning
och målens fördelning, ävensom
att övervaka tjänstgöringen i dess helhet.
Det åligger ordföranden på varje
avdelning att leda arbetet på avdelningen.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herr Bergquist, som likväl ej
antytt sm åsikt.

. Herr Bergquist: Herr talman! Till det föreliggande utskottsutlåtandet har
jag fogat en blank reservation, och jag anser mig trots den sena timmen nödsakad
att med några ord ange innebörden av min ståndpunkt i denna fråga.

I den stora serie av lagarp som Kungl. Maj :t har framlagt i samband med
rättegångsreformen, ha också föreslagits åtskilliga organisatoriska ändringar
beträffande högsta domstolen, och i det nu föreliggande utskottsutlåtandet behandlas
just denna fråga. Kungl. Majlis förslag innebär ganska genomgripande
ändringar i den nu rådande ordningen beträffande högsta domstolens organisation,
och vad som är av speciellt intresse är frågan örn ordförandeskapet i
högsta domstolen och på dess olika avdelningar. För närvarande är det så ord -

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

125

Äng. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)
nät att den till tjänsteåren äldste ledamoten i högsta domstolen automatiskt
leder högsta domstolens förhandlingar, då domstolen sammanträda i plenum,
och på de olika avdelningarna i domstolen är likaledes den till tjänsteåren äldste
ledamoten ordförande. Det har varit så under långa tider, och några olagenheter
av den hittillsvarande ordningen har man inte kunnat förmärka.

I Kungl. Majlis förslag kominer nu den tanken fram, att man skall helt
ändra på dess förhållanden och att det skall tillkomma Kungl. Majit i statsrådet
att utse ordförande i högsta domstolen och på dess avdelningar. Man släpper
alltså den självstyrelse — så kan man kanske uttrycka saken ■ sorn hittills
har kännetecknat högsta domstolen, och ersätter den med ingripande tran

Kungl. Majits sida. . , .... »

Motivet till den lagändring, som här föreslås, ligger i den nya rättegångsbalkens
bestämmelser. Kungl. Majit har funnit, att den nya rättegångsordningen
kommer att ställa så stora krav på ledningen av högsta domstolens
arbete, att man inte står till svars nied att bibehålla den nuvarande ordningen.
Det här framhållits i den kungl, propositionen, att kraven på ordföranden i
högsta domstolen hädanefter komma att bli helt andra än de ha varit under
deli gamla rättsordningens tid, att kraven på ordföranden i högsta domstolen
beträffande rent administrativ skicklighet komma att bli helt andra än^ de
hittills ha varit och att överhuvud taget hans ledning av domstolsarbetet måste
få en annan innebörd än hittills. Även beträffande ordförandeskapet pa avdelningarna
har justitieministern i propositionen framhållit, att där komma att
ställas väsentligt ökade krav på ordförandena, på deras förmåga att leda förhandlingarna
och att se till, att arbetet bedrives på ett tillfredsställande sätt.

Jag kan för min del inte komma ifrån att den motivering, som anföres av
processlagberedningen och som har åberopats av justitieministern, icke är övertygande.
Jag anser, att det ligger en ganska betydande överdrift i påståendet,
att här skulle ställas så oerhört mycket större krav på de justitieråd, som skulle
sättas att leda högsta domstolens arbete, vare sig det gäller högsta domstolen
i plenum eller det gäller dess avdelningar. Ty rättegångsordningen kommer enligt
mitt förmenande ingalunda att innebära några revolutionerande förändringar
i detta hänseende. Tillströmningen av mål till högsta domstolen kommer
troligen att minskas, och det blir i allmänhet rättsfrågor, som komma
upp till högsta domstolens handläggning. Det kommer inte att ställas så oerhört
stora krav på ordföranden, vare sig i högsta domstolen i dess helhet eller
i dess olika avdelningar, när det gäller att handlägga dessa mål, även örn det
blir ett muntligt förfarande inför domstolen. Framför allt kommer kravet på
avdelningsordförandena inte att bli så betydande som processlagberedningen
och justitieministern här ha gjort gällande. Ofta nog blir det på avdelningen
inte dennas ordförande, som i verkligheten kommer att leda förhandlingarna,
utan meningen är, att målen skola fördelas på ledamöterna på avdelningen.
Varje ledamot blir referent för ett mål, och ofta nog blir det referenten, som
får sköta den muntliga handläggningen av målet.

Jag anser alltså, att den motivering, som här har framförts, icke är övertygande
och att det icke heller har visats, att den nuvarande ordningen är behäftad
med sådana bristfälligheter, att man har anledning att genomföra någon
förändring.

Till detta skäl, som jag tycker i och för sig är tillräckligt starkt för att
man skall ställa sig mycket kritisk mot förslaget, komma åtskilliga andra
omständigheter.

Enligt min mening är det överhuvud taget önskvärt, att Kungl. Majit i
statsrådet så litet som möjligt lägger sig i högsta domstolens inre arbete och
dess organisation. Det kan icke vara tilltalande, att Kungl. Majit i statsrådet

126

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Äng. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)
skall närmare bestämma om hur högsta domstolen skall arbeta och vilka som
skola leda dess förhandlingar, vare sig det gäller högsta domstolen i dess helhet
eller det gäller högsta domstolens arbete på avdelningar.

Dessutom har det gång efter annan framhållits under förarbetena till denna
lagstiftning, att sådana åtgärder som innebära, att Kungl. Majit skall dela
ripp justitieråden i olika grupper, förordna ett justitieråd att vara ordförande
i högsta domstolen i dess helhet och andra att vara ordförande på avdelningarna
och därvid gå efter andra principer än ancienniteten, måste vara ägnade att
skapa olust i arbetet inom högsta domstolen och kunna bidraga till att sänka
högsta domstolens anseende genom att de ledamöter av domstolen, som ha blivit
förbigångna till ordförandeskapet, komma att känna sig prickade och kanske
också av allmänheten komma att betraktas såsom mindre framstående domare.
Man har hittills varit ytterst angelägen örn att undvika att gradera högsta
domstolens ledamöter, och jag tror att det är olyckligt örn man nu slår in på
denna väg.

Jag vet mycket väl, att man på detta kommer att svara, att genomförandet
av en dylik gradering ingalunda innebär något underkännande av skickligheten
hos de justitieråd, som icke bli ordförande. De kunna vara utomordentligt
goda domare, de kunna vara skarpsinniga och kunniga, men de passa icke
att leda förhandlingarna. Det kan man med rätta påstå, men utåt kan det komma
att framträda på det sättet, att den som har blivit förbigången till ordförandeskapet
anses såsom en mindre skicklig ledamot av domstolen, och detta kan
vara ägnat att draga ned högsta domstolens anseende.

Jag skulle alltså här helst ha sett, att man hade stannat för status quo
och låtit högsta domstolens förhandlingar ledas liksom hittills av den till
tjänsteåren äldste ledamoten. Det skulle säkerligen icke medföra några svårigheter
under den nya rättegångsordningens tid. Det har gått bra hittills,
och det skulle förvisso gå bra även i framtiden.

Jag försökte att vinna gehör för denna uppfattning inom första lagutskottet,
men kunde icke få någon större förståelse härför. Jag ville då i andra hand
stödja den uppfattning, som hade uttalats av lagrådets majoritet, nämligen
att man skulle begränsa Kungl. Majits utnämningsrätt så långt som möjligt
och att Kungl. Majit bara skulle utse ordförande i högsta domstolen i dess
helhet, under det att högsta domstolen själv skulle få välja ordförande på avdelningarna.
Detta förslag var ur min synpunkt mera tilltalande än Kungl.
Majits förslag, eftersom det innebär, att Kungl. Majits ingrepp i högsta domstolens
arbete blir mindre än enligt propositionen. Icke heller för detta förslag
har jag kunnat vinna gehör inom utskottet, och jag har därför icke i min reservation
framställt något direkt yrkande.

Jag kommer icke heller nu att framställa något yrkande, men jag har icke
kunnat underlåta att angiva innebörden av den reservation, som jag har fogat
till utskottsutlåtandet, och uttala mina starka betänkligheter mot det förslag
som framlagts av Kungl. Majit och som efter vissa justeringar har godtagits
av första lagutskottets majoritet.

Häri instämde herr Andrén.

Herr statsrådet Zetterberg: Herr talman! Jag är alldeles ense med herr Bergquist
örn att regeringen naturligtvis inte på något sätt skall ingripa i högsta
domstolens arbete — liksom inte heller i de andra domstolarnas verksamhet —
men jag kan inte finna, att något sådant här är ifrågasatt. Den omständigheten,
att Kungl. Majit skulle utse ordförande på avdelningarna i högsta domstolen,
kan enligt min tanke omöjligen innebära ett ingripande i dess arbete, lika litet
som något sådant ingripande hittills skett, när Kungl. Majit har utsett ordförande
på hovrätternas divisioner.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

127

Ang. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)

Vad sedan angår skälen för det förslag, som är framlagt i propositionen och
som i stort sett har godtagits av utskottet, nämligen att mari skulle bryta med
den gamla traditionen att inte lia någon annan ordförande i högsta domstolen
än den till tjänsteåren äldste och i stället utse särskilda fungerande ordförande,
behöver jag inte vara vidlyftig, ty herr Bergquist har själv nyss redogjort
för dessa skäl klart och objektivt. Vi stå ju nu inför en förändring av
högsta domstolens arbete. Den nya rättegångsreformen kommer att medföra,
att det inte längre kommer att bli såsom hittills, att högsta domstolen arbetar
på hemliga sektioner, där inga parter ha företräde och där innehållet i varje
mål delges alla högsta domstolens ledamöter på en gång genom en objektiv
föredragning av en revisionssekreterare. Det kommer i stället, åtminstone i åtskilliga
viktiga mål, att bli på det sättet att parterna —■ själva eller genom
ombud — komma att företräda, och det kommer i sådana fall att bli en muntlig
process. Det är alldeles klart, att det då måste ställas större krav än hittills
på handhavandet av förfarandet i högsta domstolen, och det är ett av
skälen till att det har ansetts lämpligt att domsolens avdelningar få en fast
ledning genom att särskilda ordförande utses för dem.

Ett annat skäl — det har kanske redan tidigare funnits, men det äger fortfarande
giltighet — är att örn det finns en bestämd ledare för arbetet på en
domstol eller en domstolsavdelning, medför detta större garantier för att arbetet
inåt bedrives säkrare och effektivare. Det är då en viss person, som har ett
speciellt ansvar för att arbetet bedrives på det mest effektiva sättet. Arbetet
i stort blir inte beroende på den omständigheten att en dag sitter den ene ordföranden
och en annan dag den andre, allt efter den tillfälliga sammansättningen
av avdelningen.

Av dessa skäl har alltså nu föreslagits, att det på avdelningarna skall utses
särskilda fasta ordförande, som under hela sin tjänstetid skola fungera
i denna egenskap.

När man har kommit så långt i resonemanget örn hur organisationen i högsta
domstolen bör vara, uppkommer en annan fråga, som också herr Bergquist
berörde, nämligen vem som skall utse dessa ordförande. Det har varit pa tal
under förarbetena till lagförslaget, att högsta domstolen själv skulle välja de
olika ordförandena. Men då jag inte har velat gå på denna linje, har jag för
min del — och jag skulle tro också utskottet, som har följt mitt förslag —
haft den tanken, att det är en besynnerlig ordning, att högsta domstolens ledamöter
skola välja dessa ordförande inom sig. Det blir i ett kollegium kanske
lätt på det sättet, att man av hänsyn till varandra väljer den äldste •—- man
vill på grund av kamratskap och andra förklarliga skäl inte pröva kvalifikationerna.
Och skulle detta inte bli fallet, kan det naturligtvis lätt uppstå tråkigheter
och svårigheter inbördes, örn man inom en krets jämställda domare
skulle gradera varandra.

Jag har trott, att det då vore riktigare, att denna svåra och ömtaliga uppgift
överlämnades åt någon utomstående, och då självfallet åt Kungl. Maj :t,
eftersom det ju här gäller ledningen av en domstol och det i allra högsta
instans.

Man kan emellertid säga, att alla personer, som bli utsedda till ledamöter
av landels högsta domstol naturligtvis skola vara jurister av den allra högsta
kvalitet, och det kunde då ligga nära till hands att anta — såsom just herr
Bergquist tänkte sig — att vem som helst av dem skulle vara ägnad att leda
arbetet på en av domstolens avdelningar. Men jag tror inte, att detta är alldeles
säkert. Det måste här bli fråga om vissa speciella kvalifikationer, och jag tror
att det åtminstone i tidigare skeden av högsta domstolens tillvaro har funnits
exempel på ledamöter, som lia hört lill de allra främsta i fråga örn skarpsinne

128

Nr 23.

Onsdagen deli 12 juni 1946 em.

Äng. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)
och juridiskt och vetenskapligt kunnande, men som ändå inte kunna sägas ha
besuttit de rent praktiska och administrativa egenskaper, som behövas för att
utöva en effektiv arbetsledning inåt och utåt. Som jag tillåtit mig understryka i
propositionen, är det sådana egenskaper det gäller, när det skall utses ordförande
på högsta domstolens avdelningar. Det blir alltså inte fråga örn att gradera
ledamöternas juridiska skicklighet inbördes, och det är fortfarande meningen
att de som domare skola vara likställda. Men det gäller att tillgodose behovet
av ledning på det mera administrativa planet, och man bör då försöka att utvälja
dem som ha de bästa förutsättningarna för dessa rent praktiska uppgifter.

Jag vill tillfoga, att det nog beror på rent historiska skäl, att högsta domstolen
har sin märkvärdiga sammansättning med helt jämställda domare utan någon
ordförande i spetsen. Den högsta domsrätten i landet utövades tidigare av
Konungen själv i spetsen för en avdelning av riksrådet. Sedan rådet avskaffats,
fanns under en tid riksdrotsen, vars ämbete infördes av Gustaf III och som i
sig förenade justitieministerns funktioner med ordförandeskapet i högsta domstolen
och arbetsledningen där. Ännu in på senaste tid har man uppehållit den
fiktionen, att i själva verket Konungen är ordförande i domstolen liksom i
statsrådet.

Jag föreställer mig, att det enbart är på grund av dessa historiska fakta
som högsta domstolen har kommit att sakna ordförande, dag vet verkligen inte
hur det är överallt i andra länder, men jag tror att man knappast på något
annat håll har en motsvarighet till det förhållande som är rådande hos oss.
Det måste i varje fall vara ytterligt sällsynt, att det finns en domstol eller,
över huvud taget någon myndighet, som inte har en bestämd ledning och en
ordförande, som är direkt utsedd för denna uppgift.

Det förefaller mig, som örn det vore det enda riktiga ur praktiska synpunkter,
att man nu, när man skall genomföra processreformen, och högsta domstolen
alltså ställes inför nya uppgifter, försöker tillgodose det ganska självfallna
behovet av en effektiv ledning av arbetet i högsta domstolen och på dess avdelningar.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är inte örn den fråga, som justitieministern
och herr Bergquist nu ha diskuterat, som jag skall be att få yttra mig. Jag
har begärt ordet bara för att få fästa uppmärksamheten vid någonting Som
(jag har svårt att fatta annat än som en inadvertens både i Kungl. Maj:ts proposition
och i det föreliggande utskottsutlåtande! Den komplikation, som jag
syftar på, framträder, då man jämför den nu föredragna lagen — som ju innehåller,
att vissa av högsta domstolens ledamöter skola vara permanenta avdelningsordförande
-—- med den under andra punkten förekommande lagen örn
Kungl. Maj :ts lagråd, som säger, att vissa ledamöter av högsta domstolen
skola väljas att tjänstgöra i lagrådet.

Jag ber. då att få fästa uppmärksamheten på den situation, som inträder,
i fall det ifrågakommer att en avdelningsordförande skulle väljas till ledamot
av lagrådet. Går man till lagrådslagen måste man komma till det resultatet,
att denna lag inte skapar något som helst hinder för högsta domstolen att välja
en avdelningsordförande till ledamot av lagrådet. Det är till på köpet så,
att en avdelningsordförande, som sålunda bleve utsedd av domstolen till att
sitta i lagrådet, inte torde kunna vägra att ta emot detta uppdrag, ty lagrådslagen
anger i 5 § de lägen, i vilka ett justitieråd kan vägra att ta emot ett
sådant uppdrag.

Men detta är naturligtvis inte meningen. Det är fullkomligt självklart, att
ingen har tänkt sig att avdelningsordförandena skola kunna väljas till leda -

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Nr 23.

129

Ang. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)
möter i lagrådet. Det är givet, att de båda befattningarna inte kunna förenas.
Det kan inte heller vara meningen, att den som för hela sin tjänstetid har utsetts
till avdelningsordförande skall för en tid inträda i lagrådet, och än mindre kan
meningen vara att högsta domstolen genom att välja en avdelningsordförande
till ledamot av lagrådet skulle kunna för hela hans återstående tjänstetid beröva
honom hans av Kungl. Maj :t meddelade uppdrag.

Jag kan emellertid inte förstå annat än att till en god lagredaktion absolut
bör höra, att detta förhållande bringas till uttryck i lagtexten. Jag ber att
detta inte måtte uppfattas som en alldeles likgiltig redaktionssak. Man kan
verkligen konstruera sådana lägen, i vilka det skulle kunna tänkas att en
högstadomstolsmajoritet, som vore i hög grad missnöjd med att Kungl. Majit
utsett en viss person till avdelningsordförande, kunde ha ett intresse att välja
den mannen till ledamot av lagrådet för att eskamotera bort honom från ordförandeposten.

Liknande problem uppkomma för den händelse en lagrådsledamot av Kungl.
Majit förordnas till avdelningsordförande.

Egentligen skulle det, som jag här har tillåtit mig att påpeka och som jag
inte haft något annat tillfälle att påpeka, logiskt föranleda ett yrkande örn
återremiss av den andra punkten, som avser just ändringar i helt andra hänseenden
av lagrådslagen — alltså en återremiss, som skulle syfta antingen till
att stipulera en rätt för avdelningsordförande i högsta domstolen att avsäga
sig lagrådsledamotskap eller också att absolut hindra dem att motta det.. Men
jag skall på detta stadium inte ställa något sådant yrkande. Det kan möjligen
i den fortsatta debatten ges förhoppningar om att denna inadvertens i^ lagstiftningen
— jag kan inte komma ifrån, att det är en sådan —- på något sätt
skall rättas till. I avvaktan därpå skall jag tills vidare inte ställa något yrkande.

Herr Linnér: Herr talman! Jag delar helt och hållet herr Bergquists uppfattning
örn att det är mycket angeläget, att man inte gör något ingrepp i högsta
domstolens ställning, försåvitt detta inte erfordras på grund av den nya rättegångsreformens
genomförande. Jag skiljer mig emellertid från honom i så måtto,
att jag tror att processreformen i ett visst avseende bör framkalla en ändring.
Man kan inte komma ifrån det förhållandet, att själva rättegångsformen
inför högsta domstolen kommer att bli en helt annan, såsom justitieministern
nyss påpekade. Det blir inte längre en process i slutet rum, utan det blir en process
inför offentligheten och en process med förhandlande parter. Då ställes det
kravet på högsta domstolen, att den som leder rättegångsförhandlingen skall
förutom andra egenskaper även ha ordförandeegenskaper av den högsta kvalitet
— framför allt förmåga att leda rättegångsförhandlingar.

Örn man nu ser tillbaka kan man inte komma ifrån det faktum och den erfarenheten,
att även bland högsta domstolens mest lysande domare ha funnits
ledamöter, som av en eller annan anledning icke ha varit lämpliga som ledare
av domstolsförhandlingar. Även om man beaktar att den s. k. referenten —
d. v. s. en annan ledamot än den tjänstgörande ordföranden — kan komma att
leda förhör och dylikt vid själva rättegångsförhandlingen, skulle man kunna
komma i en för högsta domstolen och för förhandlingarna där mindre lycklig
situation, örn det äldsta justitierådet alltid skulle tjänstgöra såsom ordförande
på avdelningen.

Det är således enligt min uppfattning detta förhållande — men ingenting
annat — som man bör beakta, när man går att omforma högsta domstolens organisation
i den grad Som detta påkallas av den nya rättsgångsreformen.

Jag uppskattar däremot ganska litet vad som talas i propositionen och ännu

Första kammarens protokoll, loka. Nr :''8. 9

130

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Ang. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)
mycket mindre vad som talas i första lagutskottets utlåtande örn de administrativa
funktionernas Stora betydelse. Jag kan knappast ens förstå, vad det innebär.
Åtminstone enligt min erfarenhet är effektiviteten i högsta domstolens arbete
bragt till sin fulländning. Tiden tillvaratas till det yttersta, och jag tror
knappast att det finns någon möjlighet för en än så energisk ordförande att
spara mångå minuter mera än vad man gör för närvarande vid förhandlingarna
där. Men själva ledarskapet av de muntliga förhandlingarna kan måhända någon
gång behöva läggas till rätta på ett särskilt sätt. Detta kan enligt mitt sätt
att se inte ske på annat vis än som justitieministern har föreslagit i den kungl,
propositionen, nämligen att Konungen skall utse ordförande. Valet av ordförande
skall gälla för vederbörandes återstående tjänstetid. Örn man förfar på
det sättet, kan jag inte heller finna, att detta innebär någon risk för en obehörig
influens på högsta domstolen. Det blir i själva verket samma sak Som då
Kungl. Majit utser ledamöter av högsta domstolen, en funktion, vars lämplighet
givetvis icke kan ifrågasättas.

Jag kommer således för min del till det resultatet, att Kungl. Majlis proposition
. innebär den lämpliga utvägen att rätta till det läge, i vilket man har
kommit genom den nya processreformens införande i högstadomstolsrättegången.
Däremot kan jag för min del inte uppskatta den ändring, som första lagutskottet
har gjort i propositionen och som innebär, att Konungen också skall
utse en viss person till ordförande i högsta domstolen. Utskottet skärper
innebörden av denna utnämning genom ett par mycket egendomliga uttalanden.
När första lagutskottet säger, att denna post måste anses utgöra
»en av de mest betydelsefulla chefsposterna i riket» och att därför »avgörande
vikt måste fästas vid vederbörandes chefsegenskaper» låter det för mina
öron, som örn man här skulle föra in anspråk på någonting av administrativt
bedömande, anspråk på administrativa funktioner hos ordföranden. Jag
tror icke, att dessa funktioner ha någon nämnvärd betydelse för någon ledamot
av högsta domstolen. Man har ytterligare skärpt detta genom att man i motiveringen
några sidor framåt säger, att denne ordförande skall erhålla »en mera
markerad chefsställning» än enligt Kungl. Maj:ts förslag och att detta skall
ske därför att han skall äga att övervaka högsta domstolens tjänstgöring i dess
helhet. Detta ingrepp i högsta domstolens nuvarande sammansättning och funktioner
är efter min uppfattning ganska olämpligt, och det är onödigt.

Jag kommer därför till det resultatet, att den form som förslaget till lag
örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring erhållit i den kungl,
propositionen är den riktiga. Detta förslag innebär, att Konungen tillsätter
tre av ledamöterna såsom ordförande, var och en på en avdelning av högsta
domstolen, att dessa tre ordförande tillsammans utöva ledningen av arbetet och
att den i tjänsten äldste av dem tillika är ordförande i högsta domstolen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Majlis proposition oförändrad.

Herr Schlyter: Skillnaden mellan Kungl. Majits proposition och lagutskottets
förslag är på den av herr Linnér nu berörda punkten så obetydlig, att justitieministern
nyss i sitt yttrande icke fann anledning att beröra densamma, utan
talade till förmån för det föreliggande utskottsförslaget.

Skillnaden är ju inte den, att det enligt Kungl''. Majits förslag icke skulle
finnas en ordförande i högsta domstolen, utsedd av Kungl. Majit, utan endast
den att ordföranden i högsta domstolen enligt detta förslag skall vara den
äldste^av de tre^avdelningsordförande som Kungl. Majit har utsett. Utskottet
har, såsom också framgick av herr Linnérs anförande, allenast gjort den ändringen
att Kungl. Maj :t även vid utseende av ordförande i högsta domstolen
skall vara helt oberoende av ancienniteten.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

131

Äng. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)

Herr Linnér försökte bagatellisera betydelsen av ordförandeposten i högsta
domstolen. Han sade att effektiviteten redan är bragt till sin spets. Det var
samma tankegång som herr Bergquist tidigare framfört i en annan, form, då,
han säde att några olägenheter av den hittillsvarande ordningen har man icke
kunnat förmärka; det har gått bra hittills o. s. v. Örn den frågan, huruvida
effektiviteten i arbetet på högsta domstolens olika avdelningar och alltså inom
högsta domstolen i dess helhet redan är bragt till sin spets, vet jag emellertid
inte om någon i denna kammare i denna stund kan vittna. Herr Linnérs'' och
min erfarenhet ifrån högsta domstolen — vi tjänstgjorde samtidigt som revisionssekreterare
— ligger 35 år tillbaka i tiden, och vid den tidpunkten förhöll
det sig så, herr talman, att ordförandena på högsta domstolens olika avdelningar
besutto mycket olika förmåga av effektivitet i sin arbetsledning; det
vågar man kanske säga nu efter 35 år.

Att ordförandens förmåga att leda arbetet och övervaka dess effektivitet
har den allra största betydelse för vad en domstol kan åstadkomma, är så
ostridigt inom domstolarna, att man är förvånad över att saken kan bringas
under diskussion. När vi här i kammaren förr ofta diskuterade frågan örn åtgärder
för att hindra uppkomsten av arbetsbalanser i högsta domstolen, hade
herr Lindhagen till sin käpphäst, att det gällde att sätta till effektiva ordförande
på avdelningarna, och han åberopade en erfarenhet som han hade från
sin tid i Svea hovrätt, då han hade kommit på en avdelning med en mycket
skicklig arbetsledare, vilken lät sin avdelning avverka åtskilligt flera mål än
de övriga avdelningarna i hovrätten. Jag tror väl också att alla som deltagit
i offentliga förhandlingar ha erfarenhet av vilken betydelse det har för effektiviteten
inom en beslutande församling, och framför allt inom ett ämbetsverk,
vilken förmåga ordföranden har att leda arbetet.

Herr Linnér vitsordade denna synpunkt med avseende på avdelningarna, och
därför tyckte jag i början, att det knappast fanns någon skillnad i hans uppfattning
och utskottets. Men, när det sedan gällde ordföranden i högsta domstolen,
avvek han från de synpunkter han gjort gällande med avseende å avdelningarna.

Som sagt, herr talman, jag är av den bestämda meningen, att ordföranden i
högsta domstolen ur effektivitetssynpunkt är minst lika betydelsefull som ordförandena
på de olika avdelningarna, och jag ber alltså att även i den punkten
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan vill jag något beröra vad herr Herlitz anmärkte beträffande lagrådet.
Han sade, att det dels1 kunde tänkas, att en lagrådsledamot skulle kunna av
Kungl. Majit utses till avdelningsordförande, och dels att högsta domstolen
skulle kunna komma på den tanken att vilja utse en avdelningsordförande till
lagrådsledamot. Yad det förra fallet beträffar, har jag svårt att förstå, att
lagen på denna punkt skall kunna ge anledning till någon som helst tvekan.
Att Kungl. Majit är oförhindrad att, när ordförande på en avdelning skali
utses, därtill utse en, som sitter i lagrådet, framgår alldeles tydligt av lagen.
Ordförande förordnas enligt utskottets förslag för sin återstående tjänstetid.
ber man i lagrådslagen finner man, att högsta domstolen i en sådan situation
har att utse en ersättare för honom i lagrådet, Den situationen kan inte vålla
någon olägenhet.

. Den andra tänkbara möjligheten, att högsta domstolen — eller en majoritet
inom densamma, såsom herr Herlitz förutsatte — skulle vilja förordna en avdelningsordförande
till lagrådsledamot, uteslutes ju därigenom att enligt den
av utskottet föreslagna lagen avdelningsordföranden är av Kungl Maj-t utsedd
för sin återstående tjänstetid. Under hela sin återstående tjänstetid har han
alitsa en pa lagen grundad befattning inom högsta domstolen, som är ofö -

132

Nr 23.

Onsdagen den 12 juni 1940 em.

Äng. högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. (Forts.)
etilig med tjänstgöring i lagrådet. Att en majoritet i högsta domstolen skulle
kunna komma på den idén att, såsom herr Herlitz framkastade, i syfte att driva
opposition mot en av Kungl. Maj :t utsedd avdelningsordförande göra sig av
med honom genom att på två år mot hans vilja sätta in honom i lagrådet, är
en så grotesk tanke, att jag har litet svårt att tro, att den är allvarligt menad.
Önskar en avdelningsordförande själv mottaga val till lagrådet, äger han —
såsom utskottet framhållit — avsäga sig ordförandeskapet.

Jag anser alltså, att lagen tillräckligt tydligt utsäger hur dessa fall skola
bedömas. Det hindrar naturligtvis inte, att man hade kunnat i lagrådslagen
sätta in någon förklarande anmärkning härom eller eventuellt nämna ett ord
om saken i motiven. Men detta är ännu mindre behövligt med utskottets redigering
av lagtexten än med den, text, som förelåg i den kungliga propositionen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag påpekade en sak, som lagutskottet inte
haft någon som helst tanke på, och jag lyckönskar herr Schlyter att ett blitt
öde har lett lagutskottet till ett enligt hans mening fullkomligt tillfredsställande
resultat, trots att man inte tänkt på saken. Jag kan emellertid inte följa
herr Schlyters resonemang. Jag skall inte trötta kammaren med någon argumentering
i denna rent lagtekniska fråga utan bara säga, att man inte får
nöja sig med att säga att någonting är självklart; i sådana här konstitutionellt
viktiga saker måste man sörja för en bestämd ordning. Herr Schlyters
inställning, att han betraktar det hela närmast som en löjlig bagatell, som
är ägnad att reta till skratt, föranleder mig att rikta en vädjan til1 herr statsrådet
att överväga, huruvida det inte kan vara lämpligt att vid något tillfälle
få lagen uppsnyggad på denna punkt.

Herr Linnér: Herr talman! Beträffande den sista frågan måste jag säga,
att för den händelse man tidigare hade kommit att tänka på saken, så tror
jag knappast att lagen örn lagrådet skulle ha lämnats oförändrad, utan man
hade nog gjort en sådan ändring, som herr Herlitz här påpekat.

Beträffande sedan själva frågan örn ordförandeskapet i högsta domstolen
har jag intagit den ståndpunkten — som jag fortfarande tror är fullt riktig
— att det inte, som lagutskottet föreslår, just i syfte att öka effektiviteten
skulle behövas en chef med administrativa egenskaper och en markerad chefsställning.
Man kan inte mäta effektiviteten efter antalet mål, då målens beskaffenhet
är så oerhört olika, örn man emellertid skulle försöka att anlägga
den måttstocken, tror jag att man skulle komma till det resultatet, att den
svenska, högsta domstolen i jämförelse med de högsta instanserna i andra länder
besitter en utomordentligt god förmåga att avgöra ett stort antal mål. Det
har varit av den anledningen, som jag har ansett mig kunna bestrida, att någon
effektivitetspådrivande kraft skulle kunna behövas.

Däremot behövs det på grund av rättegåmgsreformens nya former för förhandlingarna
en möjlighet att komma tillrätta med eventuella personliga svårigheter,
och det är detta som har blivit tillgodosett i propositionen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda proposition oförändrad; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 12 juni 1946 em.

Nr 23.

133

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 302, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillämpningen av
det svensk-engelska betalningsavtalet av den 6 mars 1945.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 4 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 323, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1946 jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets betänkande nr 37 fattade samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.47 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

134

Nr 28.

Fredagen den 14 juni 1946.

Fredagen den 14 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen.

Stockholm den 13 juni 1946.

K. A. Westman.

Att riksdagsman K. A. Westman på grund av myoearditis (hjärtmuskelinflammation)
är till arbete oförmögen från och med den 13 juni tills vidare
intygas härmed på heder och samvete.

Vadstena den 12 juni 1946.

S. O. Jonsson,
lasarettsläkare.

. -f*8 sjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Äng.
regeringsformens
bestämmelser

om överenskommelser

med främmande

makter.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Herlitz’
interpellation angående regeringsformens bestämmelser örn överenskommelser
med främmande makter, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Herlitz till mig riktat följande frågor:

1) Är Eders Excellens villig att lämna kammaren en översikt utvisande i
vilken utsträckning överenskommelser med främmande makter avslutats med
eller utan tillämpning av den ordning 12 § regeringsformen anvisar?

2) Är Eders Excellens villig att angiva de grundsatser, enligt vilka Eders
Excellens anser 12 § i regeringsformen böra tillämpas?

3) Hinner Eders Excellens skäl föreligga för en revision av 12 § regeringsformen? Till

svar på den första frågan får jag meddela följande.

Enligt en i september förra året inom handelsdepartementet gjord sammanställning
har under krigstiden ett stort antal internationella överenskommelser
av handelspolitisk, rent kommersiell eller finansiell natur slutits utan att ha
underställts riksdagen. Sammanställningen upptar för tiden från och med september
1939 till juni månads utgång 1945 ej mindre än 161 dylika överenskommelser.
Endast några få avtal ha förelagts riksdagen.

Bland avtal av nu nämnt slag eller av annat innehåll, som slutits utan riksdagens
direkta medverkan, finnas såväl avtal av stor vikt från politisk eller
ekonomisk synpunkt, vilka under normala förhållanden uppenbarligen skulle
ha underställts riksdagen före en definitiv överenskommelses avslutande, som

Fredagen den 14 juni 194G.

Nr 23.

135

Äng. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

ett antal mindre viktiga avtal, vilka även i fredstid skulle lia slutits av Kungl.
Maj:t utan riksdagens medverkan.

Jag övergår härefter till internationella avtal från tiden för den nuvarande
regeringens tillkomst.

En kategori för sig utgöra ärendena angående Sveriges anslutning till Förenta
Nationerna samt vårt lands ställningstagande till vissa ändringar i stadgan
för Internationella arbetsorganisationen och till vissa av denna organisation
fattade beslut. Dessa frågor lia i tre särskilda propositioner förelagts årets
riksdag. .

En annan grupp omfattar de avtal angående flygtrafik, som mgatts med
Amerikas förenta stater, Island, Tjeckoslovakien och Irland. Dessa avtal följa
samtliga de riktlinjer för standardavtal, som uppgjordes vid den internationella
luftfartskonferensen i Chicago 1945 och vilka på sin tid godkändes av

riksdagen.

Återstående avtal — om jag bortser från vissa trafikåtaganden — röra antingen
handelsutbytet med olika främmande länder eller betalningssättet vid
reglering av handelsutbytet eller kreditataganden. I åtskilliga fall innefatta!
samma överenskommelse föreskrifter både av kommersiell och av finansiell natur.
Stundom består överenskommelsen endast i någon modifikation av eller
ett tillägg till en äldre överenskommelse. .

Handelsavtalen ha i allmänhet inneburit, att parterna utfäst sig att bevilja
export- och importlicenser av vissa varupartier inom ramen för angivna kontingenter.
Genom avtalen regleras sålunda regeringens licensgivning för en
viss period, stundom blott för 1/2 år.

Vad de finansiella avtalen angår kan man skilja pa olika typer.

Det kan vara fråga örn rena betalningsavtal utan annan kreditgivning än
sådan som i princip ligger inom riksbankens befogenheter. o

En annan grupp utgöres av betalningsavtal, som kombinerats med sadan
kreditgivning att täckning från anslag å riksstaten är nödvändig.

En tredje kategori omfattar egentliga^ kreditavtal, utan förbindelse med en
mera allmän reglering av betalningsförhållandena eller handelsutbytet.

Följande handels- eller finansavtal ha slutits utan att underställas riks da?)nDen

8 augusti 1945 träffades en överenskommelse med Danmark angående
handeln under senare halvåret 1945. Ett tilläggsavtal slöts den 8 november.
sedan frågan varit uppe i utrikesnämnden den 1 november och i utrikesutskottet
den 7 november. Ett kreditavtal undertecknades den 17 och 26 januari
1946 med stöd av ett riksdagsbeslut.

2) Den 17 augusti skedde en noteväxling angående det svensk-finska handelsutbytet,
innebärande en jämkning i en tidigare överenskommelse.

3) Den 20 augusti träffades ett handels- och kredbtavtal med Polen, innebärande
en utvidgning av handelsavtalet av den 9 juli 1945. Den 16 februari
1946 kompletterades och jämkades överenskommelsen genom ett protokoll.

4) Den 17 november avslöts ett handels- och betalningsavtal med Tjeckoslovakien.
Frågan hade varit före i utrikesnämnden den 26 september och 1
november och i utrikesutskottet den 7 november.

5) Den 24 november ingicks ett dylikt avtal med Italien. Ärendet hade behandlats
i utrikesnämnden den 26 september och 1 november.

6) Den 30 november slöts ett motsvarande avtal med Nederländerna. Frågan
hade förevarit i utrikesnämnden den 1 november och i utrikesutskottet den
7 november.

7) Genom ett protokoll den 10 december träffades en överenskommelse med

136

Nr 23.

Fredagen den 14 juni 1946.

Äng. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

Frankrike om komplettering- av det gällande handelsavtalet av den 21 ilmi

1945.

8) Den 21 december slöts ett handelsavtal med Norge efter föredragning i
utrikesutskottet den 19 december och den 14 februari 1946 ett betalningsavtal
med samma lauri, vilket ärende föredrogs i utrikesnämnden den 7 februari.

9) Den 26 januari 1946 skedde en noteväxling med Spanien örn handels- och
betalningsförhållanden. Ärendet hade föredragits i utrikesnämnden den 21
januari.

10) Den 8 mars 1946 upprättades ett tilläggsprotokoll till det svensk-belgiska
handelsavtalet av den 30 maj 1945. Ärendet hade varit före i utrikesutskottet
den 22 februari.

_ Följande handels- och finansavtal ha underställts riksdagen genom propositioner: 1)

Avtal den 1 februari 1946 om det svensk-danska handelsutbytet.

2) Avtal den 23 februari 1946 rörande det svensk-finska handelsutbytet.

3) En samma dag undertecknad utfästelse om kredit till Finland.

4) Handelsavtal med Turkiet den 24 april 1946.

5) Reglering av betalningsförhållanden med det s. k. sterlingområdet för
tiden 1/5 1946—30/4 1947. Frågan hade föredragits i utrikesnämnden den 13
maj.

6) Avtal med Island den 18 maj 1946.

Vid en granskning av handelsavtalens innehåll torde framgå, att de avse
frågor som i och för sig falla inom Kungl. Maj:ts behörighetsområde. Avtal
av denna typ skola dock enligt 12 § regeringsformen underställas riksdagen
örn de äro »av större vikt». Detta kriterium lämnar uppenbarligen en avsevärd
handelsfrihet at regeringen. Även örn ett handelsavtal icke är av större vikt,
kan det givetvis finnas anledning att underställa det riksdagen, ifall olägenheter
ej därigenom förorsakas. Regeringen har under innevarande år i större
utsträckning än tidigare framlagt handelsavtalen för riksdagen. Till undvikande
av den försening med ett definitivt godkännande, som föranledes av
riksdagsbehandlingen och som kunde vålla stora olägenheter, har i några
fall överenskommits att avtalet visserligen skall vara beroende av riksdagens
godkännande men att det provisoriskt sättes i kraft omedelbart efter undertecknandet.

Vad betalnings- och kreditavtalen angår har regeringen beträffande de
polska, tjeckiska, italienska och turkiska avtalen grundat uppgörelsen på allmänna
fullmakter knutna till anvisningen av klumpanslag. De holländska,
norska och engelska betalningsavtalen tillhöra den förut angivna första gruppen,
och betalningsregleringen faller alltså inom riksbankens kompetens. Kreditavtalet
med Danmark grundades på speciell framställning till riksdagen.

Interpellantens fråga innebär också att han önskar veta, i vilken .utsträckning
avtalen föredragits i utrikesnämnden. Därom har jag redan givit besked.

Men jag- vill ytterligare nämna, att utrikesnämndens ledamöter erhållit mycket
utförliga skriftliga redogörelser för aktuella avtalsfrågor, daterade den 27
september, den 19 och 30 oktober 1945 samt den 9 januari och den 21 mars

1946. Dessa skriftliga redogörelser torde i långt högre grad än enbart muntliga
föredragningar i utrikesnämnden ha givit ledamöterna tillfälle att följa
handelspolitiken.

I sin andra fråga har interpellanten undrat örn jag vore villig ange de grundsatser,
enligt vilka § 12 RF bör tillämpas. Jag vill härpå svara att vi nu enligt
min mening böra i möjligaste mån återgå till den praxis som rådde före
kriget beträffande tillämpningen av stadgandet.

Fredagen den 14 juni 194R.

Nr 23.

137

Äng. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

Slutligen frågar interpellanten om jag anser skäl föreligga för en revision
av § 12 RF.

Ett litet tillägg till stadgandet anser jag snarast möjligt böra göras, innebärande
utrikesutskottets uttryckliga likställande med utrikesnämnden. En
promemoria härom har på sin tid av mig överlämnats till justitiedepartementet
och torde läggas till grund för en proposition till nästa års riksdag.

I övrigt är jag inte för närvarande beredd att förorda någon ändring av

stadgandet. .

Jag vill emellertid framhålla att ett stärkande av riksdagens inflytande inom
detta område — ifall interpellanten åsyftar detta — kan ske på^ andra vägar
än genom en precisering av § 12 RF. Vad handelsavtalen angår har den
nuvarande chefen för handelsdepartementet flera gånger givit ingående handelspolitiska
översikter i kamrarna. De förut nämnda skriftliga redogörelserna
över aktuella handelspolitiska frågor, som överlämnas till utrikesnämndens
ledamöter, äro också ett uttryck för regeringens önskan att informera riksdagens
vederbörande organ rörande handelspolitiken.

Herr Herlitz: Herr talman! Då jag framför mitt vördsamma tack till hans
excellens herr ministern för utrikes ärendena, vet jag att min tacksamhet delas
av konstitutionsutskottets ledamöter. Vi ha ju i detta utskott till uppgift
att följa också utrikespolitiken. Det är en mycket vansklig uppgift för oss
och jag skulle för min del gärna se, att den kunde överflyttas till ett annat
organ, lämpligen utrikesutskottet. Vi lia också i väsentliga hänseenden^fatt
famla i mörker. Åtskilligt lia vi dock sett under de gångna åren, och många
gånger ha vi haft anledning till den reflexionen, att förhållandet mellan regering
och riksdag på detta område icke Ilar varit sådant som regeringsformen
Ilar avsett. Den reflexionen lia vi gjort i år också — och det även beträffande
vad som har skett under tiden augusti till december 1945. Hans excellens förstår
säkert den reflexionen, då han ju själv anmärkte att det är först under
innevarande år som handelsavtal i större utsträckning än förr lia lagts fram
för riksdagen.

Trots dessa förhållanden har ju konstitutionsutskottet inte under dessa, ar
agerat. För min del Ilar jag hållits tillbaka dels av tanken pa de särskilda
omständigheter, som helt säkert ofta lia gjort det till ett. nödtvång att handla
utan riksdagen, dels också av rädsla för att en anmärkning av rent konstitutionell
art möjligen skulle kunna få icke avsedda politiska biverkningar. °Det
är nu efter dessa år av tystnad från vår sida en tillfredsställelse att få ta
upp saken och få i gång ett resonemang arn elen i en form, sani kanske är
mera givande än de former sorn anvisas konstitutionsutskottet.

Utrikesministerns redogörelse för det förflutna skall inte föranleda mig
till några vidlyftiga reflexioner — den innehåller ju inte heller något väsentligt
nytt och obekant. Jag tar bara fasta pa några fakta.

Det är ett faktum, att 12 § regeringsformen under kriget var så gott som
en död bokstav, och, som jag nyss anmärkte: den nya regeringen gjorde inte
heller från början riktigt klart för sig vad den paragrafen kräver. Det nu
sagda anfördes naturligtvis med reservation för i vad mån utrikesnämnden,
så som grundlagen stadgar, Iean ha handlat i riksdagens ställe. Utrikesministern
nämner inte något örn i väd man detta har skett under kriget, men
jag misstar mig säkerligen inte, arn jag antar, att av de 161 överenskommelser,
som han nämnde från den tiden, endast helt få ha hunnit något sa när
grundligt granskas på de, örn jag har räknat rätt, cirka 70 sammanträden som
utrikesnämnden har hållit under kriget. Sanningen är väl den, att det är en

Nr 23.

138

Frodagen den 14 juni 1946.

Äng. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

mångfald av överenskommelser som överhuvud taget aldrig lia gått dit. Det
är naturligtvis i hög grad tacknämligt, att det nu från regeringens sida tillkännages
att man har beslutat sig för en mera strikt tillämpning av grundlagens
bud.

Huvudsaken är nu att se framåt. Vad framtidsperspektiven beträffar, erinrar
jag m att utrikesministern dels har sagt att vi skola sträva att så
vitt möjligt återgå till den praxis som tillämpades före kriget, dels också
har ställt i utsikt en mindre modifikation av grundlagsreglernn i ämnet.

För mig står det nu i främsta rummet såsom angeläget att riksdagsinflytandet,
vare sig det utövas genom riksdagens kamrar eller genom utrikesnämnden,
får göra sig gällande i tillräcklig mån. Detta är för mig icke i
främsta rummet en fråga örn grundlagarnas tillämpning, utan det är ett väsentligt
politiskt önskemål. Man måste alldeles särskilt i vår tid, som i så
hög grad utmärkes av att utrikespolitiska motsättningar sätta sin prägel på
eller i varje^ fall påverka även de inrikespolitiska, sträva efter latt vår utrikespolitik
i möjligaste mån skall bygga på ett samråd mellan olika politiska
meningsriktningar, med syfte att, örn det på något vis är möjligt, komma
till linjer som vi alla kunna vara ense örn och stå för.

. Vad jag avser är riksdagsinflytandet före ärendenas avgörande. Utrikesministern
har givit upplysningar örn varjehanda åtgärder för information till
riksdagen örn vad som redan har skett — han har sålunda nämnt skriftliga
redogörelser till utrikesnämnden, han har erinrat om de värdefulla redogörelser
handelsministern har givit bär i riksdagen o. s. v. Detta är naturligtvis
tacknämligt, men jag vet inte i vad mån sådana meddelanden lia kunnat
ge upphov till något verkligt givande meningsutbyte. I riksdagen har
det varit litet svårt. I varje fall kan den kritik, som sålunda eventuellt kan
komma i efterhand, inte på något sätt ersätta den medverkan före avgörandena,
soln regeringsformen siktar på och som är det väsentliga.

Ofta går det emellertid inte att komma med sådana här saker till riksdagen
själv; man skall se den sanningen i ögonen, att ärendena ofta äro utomordentligt
brådskande och att de kanske än oftare äro av så ömtålig beskaffenhet,
att de icke kunna läggas fram för riksdagen. För det ändamålet anvisar
ju _ regeringsformen dea utvägen, att regeringen, i stället för att hänvända
sig till riksdagen, etablerar ett samråd med utrikesnämnden. Man
tänkte sig nog, då grunidlagsbudet kom till, att den formen skulle bli ett
undantag. Erfarenheterna från kriget ha emellertid givit dem rätt, som för ett
kvartssekel sedan inte trodde riktigt på idén örn en i allo öppen utrikespolitik,
som kunde läggas fram för folkets representanter, och det är inte något
tvivel örn att vi komma att få svårigheter av precis samma art i fortsättningen,
^ehuru nu ett slags fredstillstånd har inträtt.

Vi måste realistiskt acceptera den slutsatsen, att undantagsregeln om utrikesnämnden
medverkan måste komma att tillämpas i allt större utsträckning.
Det samråd i viktiga angelägenheter, vilket jag talade om, måste äga runi
mindre med riksdagen än med utrikesnämnden, och därför tror jag det är en
viktig sak att effektivisera utrikesnämndens arbete. Jag vet inte, hur arbetet
går till i utrikesnämnden, men nian kan ju göra sig sina föreställningar. Jag
föreställer mig att utrikesnämnden, sammanträdande exempelvis inför Konungen,
näppeligen får tillfälle till en så inträngande diskussion som vi äro
vana vid i riksdagsutskotten. Jag tänker mig att man i utrikesnämnden icke
kan få så ingående föredragning och icke få se så mycket av papperen. Jag
har till exempel observerat, att det väl aldrig har förekommit att utrikesnämnden
för behandling av någon fråga har sammanträtt ett par dagar i

I^redagen den 14 juni 1946.

Nr 23.

139

Äng. regeringsformens bestämmelser örn överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

följd, som ju är så naturligt för riksdagsutskotten vid behandlingen av stora
angelägenheter. Det är väl för resten därför som utan stöd av grundlagen den
ordningen har trängt fram, att man i stället har dryftat sådana här saker med
utrikesutskottet, som arbetar i andra former.

Huvudtanken med min interpellation — det vill jag understryka — är i
själva verket den, att utrikesnämnden bör göras till ett. effektivare instrument,
till ett organ som i möjligaste mån ger åt alla partier verklig andel i utrikespolitiken,
gör denna till en gemensam fråga, lyfter den över partierna. Sedan
jag framställde min interpellation, där detta antyddes, har jag observerat att
den förutvarande handelsministern herr Ohlin har varit inne på liknande tankegångar.
De antydningar som utrikesministern gjorde örn tilltänkta grundlagsändringar
förefalla mig, örn jag har uppfattat dem rätt, att ga i samma
riktning.

Jag tror emellertid också att vi måste taga oss en funderare över själva det
kompetensområde, som har utstakats genom 12 § regeringsformen, alltså avgränsningen
av de frågor som i den ena eller andra formen skola behandlas under
riksdagens medverkan. Utrikesministern säger därom, att han inte för
närvarande finner anledning till ändring i regeringsformen och att vi, som
sagt, böra återgå till den praxis som tillämpades före 1939. Detta ger mig anledning
att framhålla, att traktatpolitiken numera har fått en helt annan innebörd
än förr och att förhållandet mellan regering och riksdag också i väsentliga
hänseenden förskjutits, i följd varav —• det är ett mycket viktigt faktum
— 12 § regeringsformen i själva verket har fått en minskad räckvidd.
Man lade förr särskild vikt vid den regeln, att riksdagen skall godkänna överenskommelse,
vilken »angår fråga, som riksdagen» — enligt andra bestämmelser
i grundlagen — »äger allena eller med Konungen avgöra». Detta var
en viktig sats på den tiden, då vår traktatpolitik till icke ringa del bestod i
uppgörelser angående tullförhållanden. Då följde av regeringsformen direkt,
att riksdagen skulle vara med. Men nu har handelspolitiken en helt annan innebörd.
och det allra mesta av vad som nu bestämmes i handelstraktaterna faller
inom områden som Kungl. Maj:t råder över ensam. Utrikesministern konstaterade
detta generellt med avseende på handelsavtalen, och det är ju alldeles
riktigt. Riksdagens inflytande hänger således numera väsentligen på den
alltid obestämda regeln om traktater »av större vikt». Jag måste be att få
litet närmare belysa detta viktiga förhållande.

Först skall jag taga upp ett uttalande av utrikesministern, vilket, örn jag
inte har missförstått det, måste föranleda en liten gensaga. Han talade örn betalningsavtal
angående kreditgivning, vilka principiellt ligga inom riksbankens
befogenheter. Örn det skall betyda, att Kungl. Majit på egen hand, utan riksdagens
samtycke, kan ingå på sådana engagemang, så. måste jag inlägga en
gensaga. Men kanske jag där har missförstått utrikesministern.

På andra punkter är saken klarare. Vi bevilja väldiga klumpsummor till
internationella krediter, och de fullmakter, Kungl. Majit sålunda har, ge ju
regeringen en utomordentlig rörelsefrihet då det gäller kreditavtal. Vi ha vår
förfogandelagstiftning, som ger Kungl. Majit osedvanliga befogenheter att
förfoga över enskild egendom — ja, den utgjorde bakgrunden till den för ett
år sedan här hörda tanken, att en anslutning till den internationella sjöfartspoolen
egentligen inte berörde riksdagens befogenhetsområde. Vi ha sedan ett
årtionde eller mer vår clearinglagstiftning, som gör Kungl. Majit till herre
över betalningstransaktioner med utlandet, och vi lia vår valutalagstiftning,
som ger Kungl. Majit förfoganderätt över främmande valutor.

Vidare lia vi en sak, som jag särskilt skall be att få fästa uppmärksamheten

140 Nr 23. Fredagen den 14 juni 1946.

Äng. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser med främmande
makter. (Forts.)

vid, nämligen Kungl. Maj:ts makt över export- och importförbuden. Det är
egentligen en ganska egendomlig historia med den saken. Att Kungl. Majit
i gammal tid rådde över export- och importförbud, var ett naturligt utflöde av
den makt som Kungl. Majit hade över den ekonomiska lagstiftningen. Den
makten bär som bekant mer och mer inskränkts, men varför har då inte makten
över export- och importförbud följt med i utvecklingen? Jo, därför att den
frågan inte alls var aktuell under den tid, då utvecklingen ägde rum — sådana
förbud förekommo endast sporadiskt — och när den sedan blev aktuell under
1920- och 1930-talen och naturligtvis alldeles särskilt under världskriget, ja,
då fanns det ingen tradition att bygga på, och då slog man upp i auktorerna
och höll sig till — jag måste säga det — delvis missförstådda uttalanden av
statsrättslärda fran 1860- och 70-talen —■ det är nämligen så, att juridiska
auktoriteter få en utomordentligt stor betydelse, då de äro på tillräckligt avstand
och örn de uttala sig sa att det passar i stycket. Så fick regeringen en
maktposition av oerhörd betydelse.

Jag tillät mig fästa kammarens uppmärksamhet på detta förhållande, så
snart det började i september 1939; jag framhöll då vilken oerhörd betydelse
det framdeles måste få, att regeringen anses på detta vis råda över all transport
ur och i riket. Den makten är ur alla möjliga synpunkter av avgörande
betydelse. Vi lia sett den begagnas som ett instrument för skattepolitiken, i det
att man har ansett sig kunna till export- och importtillstånd knyta krav på
avgifter, som i själva verket ha varit tullar. — Och den makten innebär uppenbart
en obegränsad möjlighet att dirigera hela den del av näringslivet som
inte är helt och ballet utan kontakt med utlandet. Vilka betydelsefulla frågor
som här uppkomma illustreras t. ex. genom de problem som trävaruexporten
för närvarande har att röra sig med. Men särskilt är det i detta sammanhang
av betydelse, att handelsavtalen hygga framför allt just på Kungl. Majits
makt att förbjuda och tillåta export och import.

Korteligen sagt: den maktposition, som Kungl. Majit genom senare tiders
utveckling har fatt, bär utan vidare dragit med sig allenaherraväldet över
det sointu för tiden är det väsentliga i traktatpolitiken — utom naturligtvis
i den mån riksdagens inflytande kan göra sig gällande med hänsyn till att vederbörande
ärenden kunna sägas vara »av större vikt». Jag tror att man måste
skänka största uppmärksamhet at dessa förhållanden och göra klart för sig att
vi nu ha kommit i ett helt nytt läge, där det inte är nog med att — för att
använda excellensens eget uttryck — »återgå till den praxis som rådde före
kriget», utan där det behövs konstruktiva, nyskapande insatser för att hävda
riksdagsinflytandet över utrikespolitiken, sådan världen nu är.

Vad som i det syftet kan göras skall jag inte här närmare dryfta, utan jag
skall bara framhålla att två vägar naturligtvis stå öppna. För det första kan
man stärka riksdagens inflytande på de områden, dar Kungl. Maj :t nu enligt
grundlagen kan handla av egen maktfullkomlighet — man kan därmed åt
regeln örn riksdagens medbestämmanderätt i fråga örn vissa traktater återge
något av dess förra betydelse. Man kan till exempel inrikta sig på att inte
anvisa så stora klumpsummor utan att riksdagen närmare fixerar deras användning.
Och framför allt skulle man lia anledning att taga upp till verkligt
övertänkande frågan om export- och importförbuden.

För det andra kan man tänka sig en utveckling av reglerna i 12 § regeringsformen.
I det sammanhanget får jag kanske kasta fram en fråga, som man bär
haft anledning grubbla över i konstitutionsutskottet: vad är en »överenskommelse
med främmande makt?» Vi grubblade över saken i konstitutionsutskottet
ar 1941, då vi studerade de former i vilka uppgörelser träffades angående

Fredagen den 14 juni 1940.

Nr 23.

141

Äng. regeringsformens bestämmelser örn överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

permittenttrafiken m. m. — Men särskilt vill jag i anknytning till vad jag
har sagt förut ifrågasätta, om det inte kan finnas särskild anledning ^att i
grundlagstexten uttryckligen uppmärksamma handelstraktaterna, vilka, på sätt
jag nu Ilar försökt utveckla, ha glidit utom riksdagens befogenhetssfär.

Jag upprepar till sist vad jag har sagt förut: riktpunkten måste nog enligt
min tanke bli att framför allt lita till att riksdagsinflytandet får göra sig
gällande genom utrikesnämnden och att effektivisera dess arbete men inte
spänna kravet på själva riksdagens medverkan sa långt, att det ända måste
uppges, därför att det befinnes vara omöjligt att tillgodose det. Det skulle
glädja mig, örn utrikesministern, då han Ilar för avsikt att taga upp en del
av detta frågekomplex nästa år, därvid också ville i någon mån uppmärksamma
de synpunkter jag här har tillåtit mig framföra.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Det
anförande, som herr Herlitz här hållit, föranleder mig bara till ett par anmärkningar.

Han gjorde först ett uttalande örn vad som i mitt interpellationssvar sades
örn vissa betalniingsregleringar, som ligga inom riksbankens kompetens.^ Där
syftar jag på sådana frågor som riksbanken själv avgör, och det är ju så, att
riksbanken ofta deltar i uppgörelserna örn betalningsförhållanden i samband
med ett handelsavtal.

Så vitt jag förstod, var herr Herlitz’ huvudönskemål — och det delar jag

fullkomligt_att utrikesnämnden verksamhet när det gäller befattningen med

dessa frågor skulle göras mera effektiv, och det är just sådana åtgärder som
jag i mitt svar har pekat på att regeringen intresserar sig för. Ett led i effektiviseringen
av utrikesnämndens arbete utgöra just dessa skriftliga redogörelser,
som medföra att nämndens ledamöter, när de gå att diskutera en aktuell
avtalsfråga, redan veta vilka problemen äro.

Beträffande den lilla ändring, som jag förebådade, varigenom utrikesutskottet
skulle få samma konstitutionella ställning som utrikesnämnden, kunde
man kanske tolkningsvis säga att det redan har det, men eftersom utskottet
självt har varit tveksamt på den punkten, kan det enligt min mening vara
befogat att i grundlagen fastslå, att det finns möjligheter att genom upptagande
av frågor till behandling i utrikesutskottet fa en kanske mera ingående
behandling till stånd än som är praxis inom utrikesnämnden.

För övrigt ställde herr Herlitz en fråga angående begreppet »överenskommelse
med främmande makt»''. Jag skall inte gå in på denna sak; jag tycker det
skall finnas någonting kvar för konstitutionsutskottet att grubbla över.

Herr Linderot: Herr talman! Vi ha särskilt under krigsåren vid flera tillfällen
haft anledning bekymra oss över riksdagens förhållande till regeringen,
enkannerligen utrikesledningen, i vad angar handläggningen av utrikesären
den av olika slag. Den nuvarande utrikesministern har i egenskap av ledamot
av kammaren själv haft anledning att uttala vissa bekymmer i dessa frå
gor under de gångna åren. Med skiftet pa utrikesministerposten vörö vi ganska
övertygade örn att en påtaglig och märkbar förbättring skulle inträda. Jag
tvekar inte att uttala som min mening, att en påtaglig och märkbar förbättring
också ägt rum. Riksdagen får mera besked. Vi få numera inte bara genom
handelsministerns och utrikesministerns redogörelser inför kamrarna bättre
besked i dessa frågor, utan vi ha också genom skriftligt material, mycket utförligt
och bra, från handelsministerns och utrikesministerns sida fått känne -

Nr 23.

142

Fredagen den 14 juni 1940.

Äng. regeringsformens bestämmelser örn överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

dom om åtminstone de viktigaste handelstraktater och andra överenskommelser,
som ingåtts med främmande makter.

Jag begärde emellertid ordet för att understryka, att vi ännu inte äro
helt nöjda med vad som hittills skett i fråga örn förbättrade förhållanden på
dessa områden. Det råder ingen tvekan örn att utrikespolitiken numera har
en betydligt vidare ram och spelar en betydligt större roll i jämförelse med
den allmänna politiken och inre politiken än tidigare. Numera är det inte
såsom på den tiden, då Ostindiska kompaniet eller något annat kompani skötte
örn handelsförbindelserna med andra länder. Nu ligger allt detta i statens
händer på ett sätt som knappast någonsin tidigare, inte ens under kriget, och
efter kriget komma vi — det ha vi redan sett — att få lov att behålla denna
statskontroll och detta ökade statliga inflytande, icke minst på det handelspolitiska
området, som vi haft tidigare.

Jag vill alltså, herr talman, till hundra procent understryka vad interpellanten
herr Herlitz här framfört. Jag vill med detta markera, att herr Herlitz
icke uppträdde såsom en isolerad statsvetare eller såsom högerman för att göra
högerpolitik, utan herr Herlitz har här tolkat den allmänna meningen från
yttersta vänstern till yttersta högern i dessa spörsmål.

Jag skall inte här gå in på någon detaljdiskussion örn vad som varit, men jag
vill uttrycka den förhoppningen, att vår ärade utrikeminister fortsätter på den
väg han hittills gått och gör ännu mera markerade ansatser att vara ä jour med
riksdagen, icke bara i så måtto att vi efteråt få reda på vad som skett, utan att
även viss rådgivning, där så är möjligt, skulle kunna ske från riksdagens sida
i dessa angelägenheter.

Det vore hra, örn utrikesutskottet, såsom herr Herlitz framhållit, finge litet
mera att göra. Ledamöterna i detta utskott äro alltför arbetslösa under
riksdagsperioderna. En grundlagsändring av den art, som herr utrikesministern
här förebådat, skulle vara tacknämlig. Det blir ju då tillfälle att återkomma
till detaljerna i detta spörsmål.

Jag har vid årets remissdebatt tillåtit mig erinra inte bara om § 12, utan
också örn § 11 i regeringsformen, som jag vill passa på tillfället att återigen
erinra om, så att det inte faller i glömska vad § 11 i dessa stycken stadgar.
I nuvarande situation är det emellertid § 12, som bör ges en faktisk och levande
aktualitet. Genom att på det sättet låta riksdagens och regeringens samlade
kapacitet komma till uttryck tror jag, att våra affärer i utrikes angelägenheter
komma att bli reglerade på bästa tänkbara sätt.

Jag har, herr talman, endast velat göra dessa små anmärkningar till denna
interpellationsdebatt. Jag instämmer helt och fullt i de synpunkter, som
herr Herlitz framfört.

Herr Lindström: Herr talman! Såvitt jag kan se, är jag den ende av kammarens
närvarande ledamöter, som har direkt anknytning till det arbete, som
utföres i utrikesnämnden och utrikesutskottet. Det ger mig anledning att här
betyga, att Hans Majestäts regering under en ganska lång tid varit synnerligen
angelägen att i de ärenden, som förelagts dessa av riksdagen valda delegationer,
lämna mycket ingående informationer. Jag vill meddela, att särskilt när
det gäller handelspolitiska ärenden få vi alltid uttömmande information om
vad det gäller, såsom hans excellens herr ministern för utrikes ärendena redan
meddelat kammaren, genom skriftliga aktstycken, men också genom föredragningar,
som på alla punkter komplettera dessa skriftliga informationer. Jag
vill, herr talman, uttala min glädje över att regeringen därigenom givit utrikes -

Fredagen den 14 juni 1940.

Nr 23.

143

Ang. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser med främmande

makter. (Forts.)

nämnden och utrikesutskottets medlemmar möjlighet att på ett mycket bättre
sätt än tidigare följa de ärenden, som det här är fråga örn.

Jag vill till detta lägga några ord med anledning av vad herr Linderot sade
om att utrikesutskottet borde få mera att göra -— att det var alltför arbetsbefriat.
Man kan kanske säga, att i och för sig utrikesutskottet inte är så värst
mycket upptaget, men samtidigt ber jag att få peka på att utrikesutskottets
medlemmar tillhöra, och många av dem på viktiga poster, andra betydelsefulla
utskott av denna riksdag. Det har gjort, att utrikesutskottet under innevarande
riksdag kan betraktas såsom mycket arbetsbelastat. Vi ha haft att behandla
en del handels- och betalningsavtal, och vi ha haft den stora frågan örn Sveriges
anslutning till Förenta Nationerna, som vi ägnat mycket stor uppmärksamhet.
Vi ha fått tränga in i detta arbete vid sidan av det vi haft att utföra i andra
utskott. Det har i huvudsak gått bra, men några gånger lia vi, som varit med
örn dessa frågors behandling, nog haft anledning att konstatera att det varit
svårt att samla ledamöterna och suppleanterna i utrikesutskottet. Det är en
fråga som i allra högsta grad hänger samman med den arbetspraxis, som utbildat
sig här i riksdagen, och jag tror, att det är en fråga, som i första hand
måste lösas, örn vi skola kunna komma fram till det som i och för sig är riktigt
och viktigt, nämligen att riksdagen också genom utrikesutskottet närmare skall
kunna följa våra relationer i olika avseenden till främmande länder. Det sammanhänger
med ett problem, som allt mer tränger på sin lösning och som jag
hoppas ganska snart skall bli föremål för positiv uppmärksamhet från riksdagens
sida.

Jag vill till sist, herr talman, säga — och därvid är jag fullt överens med
min vän herr Linderot — att i de synpunkter, som herr Herlitz här framhållit
och som mycket starkt betona angelägenheten av att riksdagen gemensamt
med Kungl. Maj :t följer utrikesärendena, instämmer jag fullt och helt. På grund
av det obetingade förtroende jag har för hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena är jag också förvissad örn att han skall göra vad han kan, för
att de brister, som eventuellt finnas i detta samarbete, skola botas.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Wigforss, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Åmans interpellation angående inrättande av en särskild lönedomstol, och
nu yttrade: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Åman erinrat örn riksdagens i skrivelse den 28 juni 1943,
nr 417, framställda anhållan om utredning angående lämpligheten av att inrätta
en särskild lönedomstol. I anslutning därtill har interpellanten frågat örn
jag har för avsikt att inom en snar framtid föranstalta örn den av riksdagen
begärda utredningen eller, i nekande fall, örn jag har för avsikt att vidtaga
andra åtgärder för att råda bot på de olägenheter, som äro förenade med den
nuvarande instansordningen m. m. vid tvister om avlöningsförmåner till statens
tjänstemän m. fl.

Med anledning härav får jag meddela följande.

Jag anser för egen del önskvärt, att den av riksdagen begärda utredningen
i fråga örn lämpligheten av att inrätta en särskild lönedomstol för befattningshavare
i statens tjänst m. fl. kommer till stånd. Den föreliggande utredningsfrågan
inrymmer, såsom framgår av riksdagsskrivelsen och de till grund för
riksdagsbeslutet liggande yttrandena, ett flertal omfattande och svårlösta spörsmål.
Dan har hittills fått stå tillbaka för andra utredningsuppgifter, som i det

Äng. inrättande
av en
särskild löne
domstol.

144

Nr 23.

Fredagen den 14 juni 1946.

Äng. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)
rådande tidsläget inte kunnat undanskjutas. Det är emellertid min förhoppning,
att utredningen skall kunna sättas i gång inom en nära framtid, och jag räknar
i varje fall inte med så långt ytterligare uppskov att jag finner anledning att
nu överväga sådana åtgärder i annan riktning som åsyftas i den senare delen
av interpellationen.

Herr Åman: Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för hans
vänliga och positiva svar. Jag utläser ur det hans avsikt att inom en nära
framtid igångsätta den utredning det här är fråga om.

Den nuvarande ordningen för inte endast med sig dröjsmål vid behandlingen
av ärenden av detta slag. utan är också rätt egendomlig i det avseendet,
att den tillåter vederbörande tjänsteman att gå olika vägar, när det gäller att
framställa ersättningsanspråk mot statsmakterna. Jag har här i min hand
en promemoria, som ger belägg för detta påstående. En tjänsteman, som begärt
särskild ersättning för tjänstgöring vid en regementskrigsrätt, har hos
kammarrätten anfört besvär, och kammarrätten har med undanröjande av
länsstyrelsens beslut återförvisat frågan för ny behandling. Medan kammarrätten
behandlade ärendet, gick vederbörande till Stockholms rådhusrätt med
samma fråga och fick där i huvudsak sitt yrkande bifallet. Kronan överklagade,
och ärendet gick vidare till hovrätten, som underkände tjänstemannens
yrkande och tillika resolverade, att någon talan mot domen icke fick
fullföljas utan tillstånd av Kungl. Majit. Vederbörande sökte tillstånd att
fullfölja talan mot hovrättens dom, men återkallade denna ansökan.

Man har bär alltså ett av dessa, synes det mig, många bevis som finnas på
möjligheten att gå två vägar i dessa ärenden. Det kan knappast vara praktiskt
och jag tror inte heller ur statstjänstemannens synpunkt önskvärt att
lia det på det sättet.

Jag tror att jag gör mig till tolk för ett stort antal statstjänstemän, när
jag säger, att här borde införas en ordning, som svarar mot det förhandlingsförfarande,
som i allt högre grad tillämpas i vad gäller statstjänstemannen
i fråga örn lönesättning, utformning av reglementen och andra ting. Vi ha
därvidlag ett bra exempel i arbetsdomstolen, som ju tillåter de förhandlande
parterna att sätta in representanter, som sålunda vunnit en viss erfarenhet i
fråga om de betingelser, som varit grundläggande för utformningen av avtalet,
och jag föreställer mig, att det, därest finansministern nu kommer att
utfärda direktiv för en utredning i denna fråga, skulle vara önskvärt att man
dels beredde tjänstemannaorganisationerna tillfälle att deltaga i själva utredningen,
dels också siktade till att få till stånd en domstol, i vilken representanter
för den del av statsförvaltningen, som har med statstjänstemännens
löner att göra, inginge och i vilken även representanter för tjänstemännens
organisationer kunde tjänstgöra såsom bisittare. En sådan domstol skulle på
ett mera levande sätt företräda de meningar och uppfattningar, som varit
vägledande, när reglementena utformades. På det sättet skulle man också få
en närmare kontakt med dem, som utformat dessa reglementen och som väl
borde ha ganska stor kännedom örn vad man avsett med det ena och andra.

Jag vill ännu en gång tacka finansministern för hans positiva inställning
till denna fråga och hoppas att den utredning, som vi förvänta, skall resultera
i en mera praktisk och tidsenligare anordning än den nuvarande.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har mycket stort intresse för den fråga,
som väcktes genom riksdagsskrivelsen för tre år sedan och som interpellanten i
dag tagit upp. När jag nu begär ordet, är det i anknytning till ett uttalande,
som finansministern gjorde i sitt svar. Finansministern nämnde, att man vid

Fredagen den 14 juni 1946.

Nr 23.

145

Äng. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)
utredningen givetvis kominer att beakta de yttranden, som ligga till grund för
riksdagsbeslutet. Jag är inte fullt säker på om till dessa yttranden, som kunna
påräkna att bli observerade, också höra de yttranden, som fälldes i kammaren,
då riksdagsskrivelsen avläts, och jag skall därför be att få fästa finansministerns
uppmärksamhet på dem.

Jag tillät mig vid detta tillfälle uttala, och jag ber att få upprepa det nu,
att jag för min del hyser de allra största betänkligheter mot den tanke, som
herr Åman nu senast strök under, nämligen lanken, att man skall skapa en
domstol, innehållande även representanter för parterna. Det ha vi gjort på vissa
områden. Vi ha exempelvis försäkringsrådet, och vi ha arbetsdomstolen.
Men jag tror, att det är anledning till en, varning mot att försöka genomföra
den principen på alla möjliga områden, där enskilda intressen stå mot statliga.
Man möter utom de rent principiella betänkligheter, som här inställa, sig, de
välkända svårigheterna, då det gäller att få olika tjänstemannaorganisationer
representerade vid olika slag av mål. Och sker inte det, blir det kanske inte den
belåtenhet man räknar med. Sker det åter, brister mycket i fråga örn enhetligheten
i en dylik domstols arbete.

Jag vill tillika uttala mitt tvivelsmål om huruvida spörsmålet rätteligen bör
lösas genom att det tillskapas en särskild lönedomstol, alltså en domstol, som
sysslar uteslutande med dessa spörsmål. Så står det visserligen i riksdagsskrivelsen.
Jag ber emellertid finansministern observera, att även av talesmännen
för statsutskottet vid den debatt, som jag syftar på, utsädes, att man med sin
skrivelse inte avsett att binda sig just vid den formen, att det skulle vara en
särskild domstol för dessa tvister.

Slutligen skulle jag vilja med utgångspunkt från ett utredningsarbete, som
för närvarande sysselsätter mig, nämligen ett arbete örn förfarandet hos förvaltningsmyndigheter
och förvaltningsdomstolar, vilja rent allmänt uttala, för det
första, att det är en vansklig sak att skapa en mängd särskilda domstolar för
särskilda mål, och vidare, för det andra, att det är utomordentligt angeläget, att
specialfrågor som dessa, i den mån de tagas upp och föranleda inrättande av
särskilda organ, ses i tillbörligt sammanhang med alla möjliga andra frågor,
som äro uppe på detta område. Tanken på nyorganisationer inom det administrativa
domstolsväsendet är i detta ögonblick aktuell på en mängd olika
punkter. Här föreligger ett sammanhang, som man inte kan förbise, då man
kommer saken in på livet.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill passa på tillfället att understryka
önskvärdheten av att den utredning, som herr statsrådet i sitt svar utlovat,
verkligen kommer till stånd snarast möjligt.

Jag vill här påminna örn att det inte var år 1942 detta ärende första gången
framfördes. Redan år 1936, när förslag framlades rörande förhandlingsordning
för statstjänstemän, togs det upp till en ganska ingående behandling. De sakkunniga,
som då sysslado med denna fråga, kunde tänka sig, att förhandlingar
i tolkningsfrågor fördes mellan en tjänstemannaorganisation och en myndighet,
men betonade, att det borde finnas någon annan ordning för hur man skall
få tvisten avgjord efter förhandlingarna än att, som nu är fallet, när det gäller
tolkningstvister, vederbörande har atti gå till kammarrätten.

De sakkunniga skriva på följande sätt: »Beträffande behandlingen av de
efter slutförda förhandlingar kvarstående tolkningsfrågorna, vilken för närvarande
sker i administrativ-rättslig ordning med kammarrätten, såsom slutinstans,
hava de sakkunniga ansett sig böra peka på möjligheten att inrätta en
särskild tjänstemannadomstol med partsrepresentation på samma sätt som i
arbetsdomstolen oell med muntligt förfarande.»

Första kammarens protokoll 19Ji(>. Nr 28.

146

Nr 28.

Fredagen den 14 juni 1946.

Äng. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag finnér uttrycket »lönedomstol»
mindre lämpligt, ty efter vad jag kan förstå, kan här inte bli tal om
en domstol, som fastslår lönerna, utan det är väl bara fråga örn att de tvister,
som uppstå rörande tillämpningen av gällande reglementen, skola avgöras genom
ett domstolsförfarande, där partsrepresentation finnes, i stället för att
som nu kammarrätten skall belastas med en mångfald frågor av denna art,
vilket lätt leder till, såsom interpellanten sade, att vederbörande tjänsteman
går olika vägar och därmed ställer till trassel i handläggningen av ärendena. I
den proposition, som föranleddes av det betänkande jag nyss citerade och som
medförde, att förhandlingsrätt genomfördes för statstjänstemän, utlovades, om
jag inte minns fel, att denna fråga skulle tågås under övervägande, sedan man
fått litet erfarenhet av hur detta förhandlingsförfarande skulle komma att utvecklas.

Jag har med detta velat understryka vikten av att detta spörsmål göres till
föremål för utredning.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1946 den 13 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valpenoden 1946—1949 efter herrar C. P. V. Gränebo och A. I. Anderson,
vilka voro i tur att avga, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1946—1949:

herr Gränebo, Carl Petrus Valdemar, ledamot av

riksdagens första kammare med 28 röster,

» Anderson, Axel Ivar, ledamot av riksdagens första
kammare » 28 »

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1947 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

första kammare me,j 28 röster

» Janson, Stig, ledamot av riksdagens andra kam mare

'' » 27 »

» Andersson, Olof, ledamot av riksdagens andra

kammare » 26 » .

A. J. Bärg. Erik Hagberg.

Eskil Albertson. Victor J. Mattsson.

År 1946 den 13 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och < 6 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
ej mindre for valperioden 1946—1949 efter herrar A. E. Örne, K. A. Ryberg
och K. H. Magnusson, vilka voro i tur att avgå, än även för återstående delen
av valperioden 1944—1947 efter herr A. S. E. Larsson, som avlidit, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1946—1949:

herr Örne, Anders Emanuel, generaldirektör

med 27 röster;

Fredagen den 14 juni 1946.

Nr 23.

147

fullmäktige

för valperioden 1946—1949:

herr Ryberg, Karl Artur, ledamot av riksdagens

andra kammare nied 27 röster,

» Magnusson, Karl Hilding, ledamot av riksdagens
andra kammare »27 » ;

för återstående delen av valperioden 1944—1947:

herr Andersson, John Elon, ledamot av riksdagens

första kammare » 27 » ;

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1947 försiggått:
herr Falla, Gunnar, ledamot av riksdagens andra

kammare	med	26 röster,
» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksda-
gens andra kammare	»	25 » ,
» Nilsson. Gustaf Valdemar, ledamot av riksdagens
andra kammare	»	24 » .

A. J. Bärg. Erik Hagberg.

Eskil Albertson. Victor J. Mattsson.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslidepul grade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av
vissa investeringsanslag för budgetåret 1946/47 för uppförande av centrala
tvätt- och reparationsanstalter för försvaret; samt

nr 338, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1946/47
till befrämjande av fartygs förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., i vad propositionen angår
förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 örn val till
riksdagen; och

nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

148

Nr 23.

Fredagen den 14 juni 1946.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Andersson, Birger,
m. fl. väckta motionen, nr 370, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 192—202 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr 38 och 39.

På framställning^ av herr talmannen beslöts att första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 10 och 11 skulle i nu angiven ordning uppföras
sist på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

nr 207, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för
budgetåret 1946/47 till rundradiosändare för kortvåg i Hörby.: och
nr 208, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
vissa arbeten å fritidslägret vid Skönstavik.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462571