1946. Första kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1946:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 19.

Tisdagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 267, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område;
nr 271, angående förhöjning av vissa ersättningar enligt lagen den 11 juni
1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer;

nr 272, angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;
samt

nr 281, angående ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom, ådragen under
arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet.

Justerades protokollen för den 8 och den 11 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ätt statsrådet Gunnar Sträng, född 23 december 1906, som vårdats å Serafimerlasarettets
kirurgiska avdelning fr. o. m. 22 april t. o. m. 7 maj under
diagnos: njuråkomma, är i behov av vila i hemmet t. o. m. 19 maj och under
denna tid är oförmögen till arbete, intygas.

Stockholm, Serafimerlasarettet den 10 maj 1946.

Einar Bohm,

leg. läk.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan
å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift;

nr 230, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;

Forsta hammarens protokoll ISAQ. Nr 19.

Nr 19.

Tisdagen den 14 maj 1946.

nr 231, i anledning av väckta motioner angående upphörande av den »erkänsla»,
som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till landsfogdarna m. fl.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.; samt

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 250, angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, hänvisades denna proposition, såvitt angick anvisande av
vissa anslag under fjärde huvudtiteln, till statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Äng. viss Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 255, med förslag till folkbokförings kungl.

pro■ förordning, m. m.
positions

remitterande Herr Schlyter: Herr talman! Vid förra årets vårriksdag behandlades frågan
utt utskott. om huvudgrunderna för folkbokföringen av ett särskilt utskott. Man väntade då,
att proposition i ämnet skulle komma till höstmksdagen, då samma utskott fortfarande
satt och kunde, med den första propositionens behandling i färskt minne,
ha fullföljt arbetet med detta ärende. Nu kommer propositionen i stället i
år i mitten på maj, och det har ifrågasatts, att den skulle remitteras icke till
ett särskilt utskott med samma ledamöter som förra året, utan till lagutskott, i
vilket fall den skulle tillfalla första lagutskottet.

.Då första lagutskottet icke har någon speciell kompetens på detta område
och då det enda förnuftiga synes vara, att de personer, som tidigare ha sysslat
med detta ärende, fortfarande få handlägga det inom riksdagen, alltså att ett
nytt särskilt utskott tillsättes för ändamålet, men då jag inte är beredd, herr
talman, att utan frågans förberedande väcka förslag om detta i dag, ber jag att
få yrka bordläggning av remissen av denna proposition.

Herr andre vice .talmannen: Enligt de regler, som bruka gälla här i dylika
fall, skulle, örn ett särskilt utskott skulle ha tillsatts för denna fråga, beslut om
detta fattas i dag. Andra kammaren har, örn jag är riktigt underrättad, redan
remitterat denna proposition till första lagutskottet. Inga förberedelser äro
vidtagna för tillsättandet av ett särskilt utskott.

Då propositionen avlämnades i lördags, voro inte så många ledamöter här, som
kunde ta någon ställning i frågan. Men alla, som voro här, ansågo, att frågan
mycket väl kunde gå till första lagutskottet. De ledamöter av första lagutskottet,
som voro här, vitsordade, att detta utskott för närvarande är mycket litet
arbetsbelastat, ja, nästan inte hade någonting alls att göra. Därför blevo inga
sådana förberedelser vidtagna,

Nu upplyser ju första lagutskottets högt ärade ordförande, att utskottet inte
känner sig kompetent att behandla denna fråga. Det är ju ett avgörande hinder,
även om det också är en sensationell upplysning. Jag har därför för min del
inte här någon erinran att göra emot att ärendet bordlägges till i morgon.

Herr Schlyter: Beträffande den uppgift, som herr andre vice talmannen lämnade,
att första lagutskottet inte skulle ha någonting att göra och att det därför
skulle vara lämpligt att nu i mitten av maj skicka på lagutskottet en proposition
på 308 sidor, vill jag bara nämna, att första lagutskottet verkligen ge -

Tisdagen den 14 maj 1940.

Nr 19.

;r 3

Äng. viss kungl, propositions remitterande till utskott. (Foris.)
nom träget arbete har till mitten av maj avverkat, vatt utskottet förut under
riksdagen har (fått. Så gör första lagutskottet alltid, vi avverka alltid vårt arbete
för att vara färdiga vid denna årstid. Emellertid är det i alla fall inte riktigt,
att vi inte ha någonting att göra, ty örn jag inte misstar mig, fingo vi just
i lördags två nya propositioner. Den ena ha vi gått och väntat på under hela
riksdagen. Dea gäller den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Av denna proposition
är ett flertal tidigare avlämnade propositioner beroende. Dessa äro föredragna
och behandlade i utskottet men skola nu slutbehandlas i samband med
den nya propositionen. Kammaren torde alltså inte lia någon anledning att skicka
propositionen nr 2i55 på utskottet bara för att vi skola få någonting att göra.

Ar det inte längre möjligt att tillsätta något särskilt utskott, torde denna
proposition snarare höra till bevillningsutskottets arbetsområde än till första lagutskottets.

Herr talmannen förklarade, att då bordläggning begärts av frågan, till vilket
utskott förevarande kungl, proposition borde hänvisas, denna fråga, jämlikt
§ 58 mom. 2 riksdagsordningen, komme att vila på bordet till nästa sammanträde.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 262, med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken; och
. nr 268, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne
vid vissa rättshandlingar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungli. Maj:ts propositioner:
nr 265, angående anslag för budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m.; och

nr 266, angående anslag till statistiska centralbyrån och folkbokföringen
för budgetåret 1946/47.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majit proposition
nr 268, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
269, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 337, av herrar Holmbäck och Björck, i anledning av Kungl. Majit proposition
angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.;

nr 338, av herr Sjödahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till utbildning av tandläkare m. m.;

nr 339, av herr Sjödahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.;

nr 340, av herr Wehtje, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.;

Nr 19.

Tisdagen den 14 maj 1940.

nr 341, av herr Nordenson, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.:

nr 342. av herr Holmbäck, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.; samt

nr 343. av herr Berg, Robert, och herr Franzon, i anledning av Kungl.
Majlis proposition angående förändring i avseende å löneställning och antal
beträffande vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtanden nr 2 och 3,
konstitutionsutskottets memorial nr 15 samt utlåtanden nr^ 16 och 17, statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 119—130, bankoutskottets utlåtanden nr 33 44,

andra lagutskottets utlåtande nr 27, första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 10—12 ävensom kammarens andra tillfälliga utskotts, utlåtanden
nr 6 och 7.

På framställning av herr talmannen beslöts att utrikesutskottets utlåtanden
nr 2 och 3 skulle sättas sist bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 267. 271, 272 och 281.

Interpellation
ang. bristen
på arbetskraft inom

jordbruket
och
hemmen.

Fru Svenson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Tillgängen
på arbetskraft inom jordbruket bär sedan länge varit knapp. Under krigsåren
nied dess omfattande militära inkallelser blev den bristande arbetskraittillo-ången
vid skilda tillfällen allvarlig och särskilda åtgärder — bland annat
hempermittering av inkallade jordbrukare och jordbruksarbetare — mäste tillgripas
för att det nödvändiga arbetet inom jordbruket skulle kulina skotas, ilo
militära myndigheterna sökte också genom att inkalla jordbrukare pa tider, da
jordbruksarbetet icke var särskilt brådskande, bidraga till att lätta det tryckta
läget på jordbrukets arbetsmarknad.

Sedan kriget upphört och därmed också den militära beredskapen hade inan
väntat, att tillgången på arbetskraft överhuvud taget skulle öka och att jordbruket
därigenom inte skulle komma att ställas inför så svåra situationer som
under krigsåren. Så har emellertid icke blivit fallet. Inom de flesta mera arbet«krävande
näringsgrenar motsvarar tillgången på arbetskraft icke vad som
efterfrågas. En väsentlig orsak härtill är, att verkningarna av den låga nativiteten
under 1920-talet och början av 1930-talet nu börja visa sig på arbetsmarknaden.
Antalet födda barn sjönk från år till år under denna period, varför de
årskullar, som under senare tid hunnit upp till arbetsför ålder, äro väsentligt
mindre än vad de föregående varit. Detta har över hela arbetsmarknaden minskat

tillgången på arbetskraft. . , , . . , , ,

För jordbrukets del försvåras läget av industriens konkurrens om arbetskraften
Överflyttningen av särskilt ungdomar från jordbruk till industri har
som bekant pågått sedan långt tillbaka, och eftersom industrien just nu befinner
sig i en högkonjunktur och dess löneläge pressats uppåt bjuder den jord
bruket en övermäktig konkurrens örn arbetskraften. Läget för industriens del
är för övrigt sådant, att den som helhet tagen skulle kunna sysselsätta annu
mera arbetskraft än vad den för närvarande gör. Aven tvånget att pa vissa
områden bibehålla krishushållningen bidrar att förvärra bristsituationen pa
arbetsmarknaden. Särskilt är detta fallet nied skogsarbetet. De pa grund av den

Tisdagen den 14 maj 1940.

Nr 19.

Interpellation ant/, bristen pä arbetskraft inom ''jordbruket och hemmen.

(Forts.)

otillräckliga importen av fossilt bränsle alltjämt nödvändiga stora vedavverkningarna
sysselsätta ett stort antal arbetare.

Faktum är därför att bristen på arbetskraft inom jordbruket är större nu
än vad den någonsin varit. Rapporterna från arbetsförmedlingarna inom olika
län tala sitt tydliga språk därom. Antalet anmälda lediga platser är mångdubbelt
större än antalet arbetssökande. Det är således i det närmaste omöjligt
att skaffa arbetare till gården, och många jordbrukare se med oro fram mot
höbärgningen och skörden i sommar oell i höst. I de sydligaste landskapen har
man stora bekymmer för skötseln av rotfrukterna. Där är behovet av arbetskraft
redan överhängande aktuellt. Från Hallands län rapporteras, att arbetsförmedlingen
därstädes företagit formliga ackvisitionsresor i bygderna för att silka
inventera tillgången på eventuellt ledig arbetskraft. Ett par man från arbetsförmedlingen
besöker olika platser i sällskap med personer, som känna bygderna
och som försöka hjälpa till att skaffa fram folk, som kunna förmodas vara villiga
att taga arbete. En och annan person Ilar nian träffat på som varit villig till
detta men i stort sett har man fått bekräftat vad man redan visste förut, nämligen
att det är överfullt med arbete inom jordbruket men en oerhörd brist på
arbetskraft.

Detta nästan katastrofala läge hotar också att medföra svåra följdverkningar
för jordbruket. I många fall tvingas man och hustru att ensamma eller eventuellt
med hjälp av äldre personer sköta en gård, som är väsentligt större än
ett normalt familjejordbruk. De få, som en arbetsförmedlingstjänsteman i ett
mellansvenskt län drastiskt uttryckt sig, halvt slita ihjäl sig för att klara
driften vid gården. De måste koncentrera sig på utomhusgöromålen och arbetet
i ladugården, median skötseln av själva hemmet och bostaden måste eftersättas.
Det händer också att mångå jordbrukare måste realisera hela sin djurbesättning
enbart av den orsaken, att arbetskraft för dess skötsel icke kan erhållas.

Även ur social synpunkt inger arbetskraftsbristen farhågor. Reglerad arbetstid,
semester o. d. som många anse vara självklara medborgerliga rättigheter
äro för stora delar av jordbruksbefolkningen okända begrepp. Och läkare,
som varit i tillfälle att studera jordbruksbefolkningens arbetsförhållanden, ha
förklarat, att det nuvarande tillståndet utgör en allvarlig fara för folkhälsan,
särskilt när det gäller kvinnorna.

Situationen är just nu så allvarlig, att åtgärder snabbt måste vidtagas för
att åtminstone hjälpligt söka lösa jordbrukets arbetskraftsfråga. Utan statsmakternas
medverkan torde detta knappast låta sig göra.

Under krisåren har skolungdom under ferierna deltagit i jordbruksarbete.
Även örn den inte utgör någon fullgod arbetskraft kan den dock i det rådande
läget bli en god hjälp åt jordbrukarna. Därför bör en intensifierad propaganda
sättas in i år för att förmå skolungdom att taga arbete i jordbruket och hushållen.
Det förut tillämpade systemet med arbetsläger för dylika ungdomar
bör utvidgas. De värnpliktiga, som nu liro i tjänstgöring, böra vidare beredas
ledighet under de tider, som för jordbruksarbetet äro de mest brådskande, och
man kan överväga, örn inte särskilda åtgärder borde vidtagas för att uppmuntra
de värnpliktiga att under övningsuppehållen åtaga sig arbete i jordbruket.
Tillgången på livsmedel i världen svarar inte alls mot behovet, och vi bli fördenskull
helt hänvisade åt våra egna resurser. Det borde också vara vår plikt
att i mån av förmåga lämna livsmedel åt de svältande folken ute i världen.
Allt vad göras kan bör därför också göras för att öka vår livsmedelsproduktion.

En annan åtgärd av mera tvångsmilssig karaktär som tillämpades under
krisåren var afl; införa arbetsförmedlingstvång för vissa arbetsområden såsom

6 Nr 19. Tisdagen den 14 maj 1946.

Interpellation ang. bristen på arbetskraft inom jordbruket och hemmen.

(Forts.)

byggnadsverksamheten och torvindustrieri. för att hindra att dessa områden
drogo till sig arbetskraft från jordbruket. Vad byggnadsverksamheten beträffar
är den visserligen inskränkt, men det kan dock tänkas, att vissa byggnadsarbeten
av icke brådskande natur tills vidare kunna uppskjutas och arbetskraften
överföras till jordbruket. Det skulle också vara värdefullt, om arbetet
inom vägdistrikten nedlades eller inskränktes under de tider, då arbetskraftsbehovet
är störst inom jordbruket. Möjligen kan man också tänka sig att genom
underhandlingar med arbetsgivare- och arbetarorganisationer överenskommelse
skulle kunna träffas örn att industrier, som äro belägna i jordbruksdistrikten,
skulle inställa driften under den brådaste skördetiden. Det kan också tänkas,
att det skulle vara möjligt att tillfälligt erhålla utländsk arbetskraft i någon
omfattning, t. ex. från våra grannländer eller av flyktingar, som vistas i dessa
länder. Det bör undersökas, om möjlighet härtill finnes. Givetvis måste urvalet
av dylik arbetskraft ske omsorgsfullt, så att ur skilda synpunkter uppenbart
olämpliga personer icke erhålla inresetillstånd. Även de främmande medborgare,
som alltjämt finnas i vårt land, böra komma i åtanke vid lösandet av detta
arbetskraftsproblem.

Vad här ovan anförts kan i stora delar tillämpas även på det husliga området,
där bristen på kvinnlig arbetskraft är skrämmande stor, särskilt på
landsbygden men även i städer och samhällen.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat den svåra bristen på arbetskraft inom
jordbruket och hemmen just nu?

Om så är fallet, har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att
skaffa arbetskraft åt jordbruket och hemmen och är herr statsådet i så fall
villig att ta hänsyn till de synpunkter jag här anfört?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och v aktbetjäning,
den 11 maj 1946.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade vaktmästaren hos
kammaren E. Ström tjänstledighet för enskilda angelägenheter från och med
den 15 innevarande månad tills vidare under 1946 års riksdags vårsession. Till
vikarie för Ström tills vidare under ifrågavarande tid förordnades Åke Lerin.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Andersson, Karl, anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed anhålles vördsamt, att undertecknad under hänvisning till närslutna
läkarintyg beviljas ledighet från riksdagsarbetet under den tid, som återstår
av vårriksdagen 1946.

Karlstad den 11 maj 1946.

John Sandén.

Att riksdagsman John Sandén fortfarande lider av sviterna efter lunginflammation
och är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under tiden 20 maj
till vårriksdagens slut 1946, intygas härmed.

Centrallasarettet, Karlstad den 11 maj 1946.

John Svensson,
lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Företogs val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse, och förvaltning, dels ock sex
suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande
ledamöter av riksdagens första kammare hava blivit utsedda till

revisorer:

herr Berling, E.,	med	93	röster,
» Björkman, G.,	»	93	» ,
» Ericson, Frans,	»	93	» ,
» von Heland, E.,	»	93	» ,
» Mannerskantz, A.,	»	93	» ,
» Pauli, I,	»	93	» ;
suppleant för herr Berling:
herr Norman, D.,	med	93	röster,
suppleant för herr Björkman:
herr Ekströmer, I.,	»	93	» ,
suppleant för herr Ericson:
herr Karlsson, Gustaf,	»	93	» ,
suppleant för herr von Heland:
friherre De Geer, A.,	»	93	» ,

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

suppleant för herr Mannerskantz:

herr Carlström, C., med 93 röster,

suppleant för herr Pauli:

herr Forslund, A., » 93 »

Anställdes val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr Albertsson,	med 83	röster.
» Andersson, Elon,	» 83	. » ,
» Anderson, Gustaf Iwar,	» 83	» ,
» Bergh, Ragnar,	» 83	»
» Björkman,	» 83	» ,
» Branting,	» 83	»
» Bärg, Johan,	» 83	»
» Ekman,	» 83	» ,
» Elofsson, Gustaf,	» 83	» ,
» Eriksson, Carl Edmund,	» 83	»
» Friggeråker	» 83	»
» Gustavson,	» 83	» ,
» Johansson, Johan Bernhard,	» 83	»
» Karlsson, Gottfrid.	» 83	» ,
» Lindström,	» 83	» ,
» Ljungdahl,	» 83	» ,
» Mannerskantz,	» 83	» ,
» Olsson, Oscar,	» 83	» ,
» Sandén,	» 83	» ,
» Sjödahl,	» 83	» ,
» Wahlmark,	» 83	» ,
» Velander,	» 83	» ,
» Wistrand,	» 83	» ,
» Åkerberg,	» 83	»
Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i	nämnda bank och kontor; och
befunnos efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter rens ifrågavarande valmän utsedda:	för kamma-
herr Lindblom,	med 55	röster.
» Olsson, Karl Johan,	» 55	» ,
» Löthner,	» 55	» ,
» Ericsson, Herman,	» 55	» ,
» Johanson, Karl August,	» 55	» ,
» Nordenson,	» 55	» ,
» Nilsson, Hjalmar,	» 55	» ,
» Wehtje	» 55	»
» Näsgård,	» 55	» ,
» Söderkvist,	» 55	» ,
sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Onsdagen ilen 15 maj 1940 fm.

Nr 19.

Föredrogs frågan, till vilket utskott Kungl. Ma,j:ts proposition nr 255, med
förslag till folkbokföringsförordning in. m., borde hänvisas.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Frågan örn remiss av Kungl. Majtts
proposition nr 255 bordlädes i går på yrkande av första lagutskottets ordförande.
Hans tanke var att i stället för att remittera ärendet till första lagutskottet
ett särskilt utskott skulle få ta hand om det liksom förra gången då
det var före. Med anledning av denna bordläggning bär det, såsom det brukar
ske, förts förhandlingar mellan partierna. Man har därvid varit enig om att
något särskilt utskott inte skulle tillsättas, utan att propositionen, såsom från
början var tänkt, skulle remitteras till första lagutskottet. Den arbetsmetod,
sorn skulle rekommenderas, är väl närmast att första lagutskottet skulle inbjuda
bevillningsutskottet till bildandet av ett sammansatt utskott. Anledningen till
att ett särskilt utskott icke har ansetts lämpligt är, att man är rädd för att:
det nu i riksdagens slutskede skulle i alltför hög grad bryta sönder riksdagsarbetet.
Även bildandet av ett sammansatt utskott är givetvis förenat med en
del svårigheter med hänsyn till att ledamöterna i detta utskott bli sysselsatta
dels i det sammansatta utskottet och dels i någon mån även i det särskilda
utskott som redan existerar för folkpensionsreformens skull. Det har i alla fall
ansetts att den enklaste och med tanke på riksdagsarbetets fortsättning lämpligaste
anordningen är att remittera ärendet till första lagutskottet.

Jag ber därför, herr talman, att få föreslå att propositionen måtte remitteras
till första lagutskottet.

Äng. viss
kungl, propositions
remitterande
till
utskott.

Herr Schlyter: Herr talman! Det angavs i går såsom hinder för tillsättande
av ett särskilt utskott att andra kammaren redan hade beslutat remiss till
lagutskott. Jag har emellertid av andra kammarens talman inhämtat, att andra
kammarens beslut innebar att remittera frågan till lagutskott allenast under
förutsättning att ett särskilt utskott icke komme att tillsättas. Andra kammarens
beslut utgör således icke i något avseende hinder för tillsättandet av
ett särskilt utskott.

Att ett särskilt utskott hade varit det lämpligaste för behandlingen av denna
stora proposition förefaller fullkomligt självklart. Jag anförde i går de omständigheter
under vilka ärendet handlades av riksdagen förra året. Jag var
då alldeles överrumplad av frågan örn remiss till utskottet, ty medan bevillningsutskottet
hade underrättats örn förhandlingarna rörande remissen, visste
första lagutskottet inte örn saken. Nu har jag emellertid inhämtat, att man
i finansdepartementet från den lägste tjänsteman som haft befattning med
detta ärende upp till chefen har utgått från att ett särskilt utskott skulle
tillsättas.

För ett .särskilt utskott talar naturligtvis först och främst den omständigheten,
att. ett stort antal personer under förra årets riksdag grundligt satt
sig in i detta ärende och därvid räknat med att de skulle få ärendet tillbaka.
Jag niimnde i går att man i fjol trodde att propositionen skulle komma till
höstriksdagen och då tillfalla det särskilda utskott som behandlat ärendet på
våren. En självklar tanke hos ledamöterna i fjolårets särskilda utskott har
också varit att de i år skulle få ärendet sig tilldelat. Jag förmodar, att utskottets
ärade ordförande kan vitsorda den uppfattningen.

En detaljsynpunkt som kan anföras för ett särskilt, utskott, är att den
prästerliga sakkunskapen är av stort värde vid handläggning av frågan örn
folkbokföringen. I det. särskilda utskottet förra året sutto herrar Hoppe. Sandegård
och Johnsson i Stockholm, vilket bekräftar denna uppfattning. Nu
får utskottet naturligtvis på annat sätt skaffa sig tillgång till denna sakkunskap.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 19413 fm.

Äng. viss kungl, propositions remitterande till utskott. (Forts.)

Jag tillät mig i går i debattens hetta att säga, att jag inte ansåg första
lagutskottet inneha någon speciell kompetens för ärendets upptagande. Jag
vidhåller denna uppfattning, men, herr talman, allting är ju relativt. Jag
jämförde oss naturligtvis nied det särskilda utskottet under herr Forslunds
presidium som tidigare grundligt satt sig in i ärendet. I jämförelse med den
sakkunskap, som dessa herrar lia, väger naturligtvis första lagutskottets allmänna
lagkunskap fjäderlätt.

Jag tillät mig också i går att nämna att, örn särskilt utskott ej skulle tillsättas,
det naturliga hade varit, att ärendet hade remitterats till bevillningsutskottet.
Härför talar den omständigheten att ärendet äger så starkt sakligt
sammanhang med uppbördsreformen och att i författningsförslaget ingå många
regler för mantalsskrivningen, som städse behandlats av bevillningsutskottet.

När jag i går opponerade mig mot den underliga tanken att remittera propositionen
till första lagutskottet, anfördes det av en högt ärad ledamot av
kammaren, att första lagutskottet inte hade något att göra. Jag svarade på
detta uttalande redan i går genom att framhålla, att vi i första lagutskottet
bruka forcera vårt arbete så att vi äro färdiga vid denna årstid, för att vi
inte skola vara skuld till riksdagens förlängning, och det har första lagutskottet
aldrig varit. Jag har nu undersökt det antal ärenden som vi ha haft
under de senare åren. År 1942 hade vi ett sällsynt stort antal ärenden, men
i övrigt ha vi under senare år i första lagutskottet i genomsnitt haft 50 ärenden
per år att handlägga. Det är precis det antal som vi ha haft även i år.
Att utskottets ledamöter i år inte ha varit särskilt betungade av arbetet i
första lagutskottet, beror framför allt på att ett icke ringa antal av våra lagfrågor
ha varit av utpräglat lagteknisk beskaffenhet. Det har varit frågor
som ha sammanhang med rättegångsreformens ikraftträdande och som ha
krävt genomgång av en otalig mängd lagparagrafer. Denna granskning genomföres
ju i stort sett inte i sittande utskott. Det är nämligen inte anledning
för utskottets alla ledamöter att lagtekniskt granska varenda dylik liten
ointressant lagparagraf. Granskningen verkställes i stället av utskottets
sekreteriat och presidium, och den tar mycken tid i anspråk. Detta gör att
man inte kan bedöma ett utskotts arbetsprestation uteslutande efter det antal
sammanträden som det håller.

Vi lia i första lagutskottet, så länge jag minns tillbaka, koncentrerat våra
sammanträden till tisdagar, torsdagar och fredagar samt, örn så har varit
möjligt, även till onsdagar. Nu ser jag att man i tidningarna kritiserar denna
arbetsform och förklarar, att utskotten borde sammanträda även på måndagar
och lördagar. Vad första lagutskottet angår, skulle detta vara en absolut
olämplig arbetsordning. Det skulle inte falla mig in såsom ansvarig för arbetet
inom utskottet att annat än i rena undantagsfall sammankalla utskottets
ledamöter till sammanträde på måndagar eller lördagar, även om de vöre
tillgängliga här i staden. Utskottets sekretariat och presidium behöver någon
ostörd tid för sitt arbete. Jag tror nu inte, att den kritik, som har framkommit
i pressen, är riktad mot första lagutskottet — den skulle i så fall vara fullständigt
ohemul — men jag har i alla fall velat begagna tillfället att nämna
detta i detta sammanhang.

Utskottet har i år planlagt sitt arbete med ledning av den av hans excellens
statsministern den 15 januari 1946 till talmannen avlämnade förteckningen över
väntade utskottsärenden. Med ledning av den ha vi i detalj kunnat beräkna
vilka ärenden vi skulle få. Vi kunde aldrig tänka oss, att förslaget till lagstiftning
rörande folkbokföringen, som väntades bli avlämnat den 1 april,
skulle komma att remitteras till första lagutskottet. Utskottet och dess ledamöter
lia planlagt sitt arbete därefter. Såsom jag nämnde i går har utskottet

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Ang. viss kungl, propositions remitterande till utskott. (Forte.)
dessutom i lördags fått två viktiga propositioner, som vi ha väntat på hela
riksdagen, men som naturligtvis inte ha kunnat komma förr, och som komma
att strängt ta vår tid i anspråk under de närmaste veckorna framåt. Jag bär
hört, att förhållandena äro desamma i bevillningsutskottet.

När herr andre vice talmannen nu upplyser, att de bestämmande ha kommit
till det resultatet, att det inte bör bli ett särskilt utskott, kan jag givetvis
inte framställa något yrkande om tillsättandet av ett dylikt utskott. Jag fick
för övrigt veta detta redan i går. Under sådana förhållanden måste vi naturligtvis
finna oss i vad som har beslutats och organisera ett sammansatt utskott.
vilket även bevillningsutskottet har förklarat sig villigt att medverka
till. Vi få alltså ta situationen sådan den är. Men jag finner, herr talman,
detta ärendes handläggning vara ett prov på synnerligen stor valhänthet i
ledningen av riksdagsarbetet.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag är i stort sett förekommen av herr Schlyter
och skulle därför kunna inskränka mig till att instämma med honom.

Även jag har blivit förvånad över detta ärendes handläggning. Det är verkligen
överraskande, att man inte har ansett det lämpligt att tillvarataga de erfarenheter
angående folkbokföringen, som det särskilda utskottet gjorde vid
fjolårets riksdag. Det är också förvånande, att man nu vill remittera ärendet
till personer som, så vitt jag vet, inte ha någon speciell sakkunskap i fråga om
folkbokföringen. Det särskilda utskott, som tillsattes vid förra riksdagen, äger
alldeles särskilt kompetens att bedöma de frågor som innefattas i propositionen
nr 255. Jag vågar till och med säga, att utskottet i fråga är mera kompetent
att behandla den nu föreliggande propositionen än de ärenden angående
folkbokföringen, som man hade att behandla i fjol.

Jag förstår, herr talman, att det är meningslöst att framställa något yrkande,
och jag nöjer mig därför med att uttrycka min förvåning över detta ärendes
handläggning.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det torde väl vara både önskligt
och lämpligt att, när tillfälle erbjuder sig, riksdagen själv försöker att
ordna sina arbetsformer på sådant sätt, att arbetsfördelningen anpassas efter
de olika utskottens arbetsbörda.

Efter de upplysningar, som vi ha fått, är första lagutskottet i det närmaste
färdigt med sitt arbete. Utskottet har visserligen fått ett pär nya ärenden, men
de äro inte av större betydelse. Den proposition, som nu skall remitteras, innehåller
ju förordningar, varför det är mycket lämpligt att remittera detta ärende
till ett lagutskott.

Att tillsätta ett särskilt utskott för denna frågas behandling synes mig i
icke ringa grad komma att störa riksdagsarbetet. Redan det .särskilda utskott,
som har tillsatts, bär ju tagit ledamöter från andra utskott, och ytterligare
ett särskilt utskott skulle än mer splittra riksdagsarbetet. Man får naturligtvis
tillsätta ett särskilt utskott, när så är absolut nödvändigt, men efter de upplysningar,
som vi bär ha fått, bör det finnas möjligheter tor första lagutskottet
att ta hand örn ärendet. Med hänsyn till den ringa arbetsbelastningen i detta
utskott och den stora arbetsbörda som andra utskott ha, förefaller det mig
egendomligt, att utskottet genom sin ordförande vägrar mottaga detta uppdrag.

Jag yrkar, laur talman, med hänsyn till önskvärdheten av att främja en arbetefördelning
inom riksdagen, sorn har lill syfte att bringa organisation i arbetet.
bifall till det av herr andre vice talmannen framförda förslaget örn remiss
lill första lagutskottet.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Äng. viss kungl, propositions remitterande till utskott. (Forts.)

Herr Linder: Herr talman! Det låter mycket bra detta, att man, såsom herr
Johan Bernhard Johansson, statsutskottets ärade ordförande, sade, skall främja
arbetsfördelningen, men jag vill säga, att folkbokföringen numera är vida
svårare än förr; det är icke här fråga örn någon mantalsskrivning, utan det är
fråga om den folkbokföring, som erfordras för källskattens genomförande.

Det är alldeles klart, att det, efter den argumentering som herr Schlyter
bär framfört, är riktigast att låta detta ärende gå till eif särskilt utskott, ty
därigenom främja vi en god arbetsfördelning. Det särskilda utskott, som tillsattes
förra gången, har nämligen grundligt satt sig m i den folkbokföring,
som det här kan komma att bli fråga örn. Yi ha ju hört, att länsstyrelserna
över allt i landet måste utvidgas, att de måste öka personalen o. s. v. Nog är
det väl nödvändigt att vi, örn det skall bli något allvar med prövningen av
denna sak, låta den gå till behandling av ett utskott, som verkligen begriper
sig på frågan och som har kunskap örn den på förhand. Jag menar alltså, att
det är riktigast att låta frågan gå till ett särskilt utskott, som har de största
förutsättningarna för att pröva denna sak.

Jag yrkar bifall till herr Schlytern förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det är klart, att det kan anföras
skäl både för den ena och den andra ståndpunkten här, men jag undrar, örn man
inte överdriver betydelsen av att samma personer behandla ifrågan den. här
gången som förra gången. Det finns ju både i första lagutskottet och bevillningsutskottet
en del riksdagsledamöter, som voro med i det särskilda utskottet
i fjol. Dessa få väl nu bilda en kärna och omhänderha ledningen inom det
sammansatta utskottet.

Herr Wahlund sade, att ledamöterna i det särskilda utskottet förra året
voro speciellt sakkunniga. Jag undrar, örn de inte blevo sakkunniga genom
behandlingen av frågan i utskottet och man får väl förutsätta att de nya ledamöter,
som den här gången komma att behandla frågan, komma att bliva lika
sakkunniga.

För övrigt undrar jag, örn man inte överdrivit betydelsen av den här frågan;
örn det inte förhåller sig på det sättet, att särskilda utskottet i fjol sade ja
och att det sammansatta utskott, som nu skall behandla frågan, bara har att
säga amen — åtminstone i stort sett förhåller det väl sig på det sättet, även
örn det är en del detaljformuleringar, som kräva en hel del arbete.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn remiss till första lagutskottet.

Herr Linder: Herr talman! Jag hör nu, att det inte framförts något yrkande
örn tillsättande av ett särskilt utskott. Jag ber då att få hemställa, att kammaren
för sin del ville besluta, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte tillsättas för behandling av ej
mindre ifrågavarande kungl, proposition än även de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl. Majt eller i enskilda motioner göras
i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor; ävensom
att andra kammaren inbjudes att i detta beslut förena sig med första
kammaren.

Herr Domö: Herr talman! I anledning av herr Linders yrkande ber jag att
få säga, att jag tycker, att det skulle vara ganska olämpligt att vid denna tidpunkt
tillsätta ett särskilt utskott. Vi veta, hur svårt det är att få hela riksdagsarbetet
att gå ihop redan med nuvarande ordning; läget skulle än mer förvärras.
om vi tillsatte ett särskilt utskott.

Visserligen kan ju första lagutskottet tycka, att det inte är rätt forum för

Onsdagen den 15 maj 1D4<3 fm.

Nr 19.

Äng. viss kungl, ‘propositions remitterande till utskott. {Forts.)
handläggning av denna fråga. Jag vill dock inte såsom dess ordförande gjorde
påstå, att utskottet inte är lämpat för att taga befattning med denna sak, ty
jag har så pass stort förtroende för första lagutskottets ledamöter, att jag tror,
att de äro mycket väl lämpade för att handlägga denna fråga. Dessutom har
utskottet möjlighet att få förstärkning genom att ett sammansatt utskott tillsättes Jag

ansluter mig alltså, herr talman, till yrkandet örn remiss till första lagutskottet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag måste inlägga en gensaga mot detta tal
från herr J. B. Johanssons sida örn att den föreslagna anordningen innebär en
lämplig arbetsfördelning. Jag förstår, att alla de utskott, som inte bli engagerade
i detta ärende, tycka, att det är en lämplig arbetsfördelning.

Det är klart, att örn ärendet skall handläggas på sätt, som är föreslaget,
måste det bli ett sammansatt första lag- och bevillningsutskott. Bevillningsutskottet
har emellertid redan nu skäppan full, och dessutom är hälften av bevillningsutskottets
ledamöter delegerade till ett annat sammansatt utskott. Skall
bevillningsutskottet nu låta den andra hälften bilda ett sammansatt utskott
tillsammans med första lagutskottet, få vi inga medlemmar kvar i vårt utskott.
Allting reder sig ju, och det kommer det väl att göra även i detta fall, men
någon särskilt lämplig arbetsfördelning med hänsyn till en någorlunda jämn
belastning av de speciella utskotten innebär den föreslagna anordningen sannerligen
icke.

Jag ansluter mig till herr Linders yrkanden.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få förklara mig ense med herr andre
vice talmannen i hans uttalande, att första lagutskottet, örn det får denna fråga
remitterad till sig, bara har att säga ja och amen till propositionen. Min tanke
hade varit, att frågan skulle ha gått till ett särskilt utskott, som vöre insatt
i saken och hade haft tillfälle att underkasta propositionen en verklig granskning.

Herr Linder: Herr talman! Jag kunde inte finna, att herr Domö anförde något
annat skäl mot tillsättandet av ett särskilt utskott än att det skulle medföra
besvärligheter. Men här är det inte den frågan, som det gäller, utan det gäller
att få till stånd en verkligt effektiv prövning av denna sak, så att utskottsbehandlingen
av densamma leder till någon nytta.

Nu hör jag av herr Bärg, att bevillningsutskottet redan är ganska kraftigt
engagerat. Skulle man då verkligen göra påfrestningen för detta utskott annu
större genom att låta det engagera sig i ett nytt sammansatt utskott? Nej, det
kan jag inte anse lämpligt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande, då jag anser, att vi erhålla den bästa
och grundligaste prövningen av detta svåra ärende, om vi tillsätta ett särskilt
utskott härför.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få upplysa herr Schlyter
örn, att jag inte sagt, att utskottet eller kamrarna bara skulle säga ja och
amen till regeringens förslag. Jag sade, att örn det förra särskilda utskottet
säde ja, så blir det väl för detta nya utskott att säga amen. Jag menar därmed,
att det förslag, som nu föreligger, är en konsekvens av det föregående; när
riksdagen antog det förra förslaget, har väl riksdagen bara att antaga det här
också.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Äng. viss kungl, propositions remitterande till utskott. (Forts.)

Vår grundlagsexpert stack riksdagsordningen i handen på mig och bad mig
att, om jag tog till orda en gång till, fästa uppmärksamheten på att det finns
en möjlighet — som visserligen sällan eller kanske aldrig tillämpats •— att
skaffa förstärkning till ett utskott, örn det finns särskilt kvalificerade ledamöter
i riksdagen, som anses böra tagas i anspråk för ett visst arbete. Fet står
nämligen i 36 § i riksdagsordningen bland annat: »ankommande på kamrarnas
sammanstämmande beslut att, när sådant finnes vara av nöden, tillsätta särskilt
utskott för upptagande av frågor, som tillhöra ständigt utskotts behandling,
så ock att, därest annat utskott än utrikesutskottet anmäler behov av förstärkning
i ledamöternas antal, sådant bevilja.» Örn herrarna i första lagutskottet
och bevillningsutskottet anse sig behöva en förstärkning, står alltså den
möjligheten öppen för dem att gå till kamrarna och be att få några särskilt
kvalificerade ledamöter delegerade till utskottet, till exempel herr Forslund
eller någon annan av det förra särskilda utskottets ledamöter.

Herr Linnér: Herr talman! Det är mycket förklarligt, att första lagutskottets
ordförande pa allt sätt söker att bil av med detta ärende, ty det är ju i själva
verket mindre en ren lagfråga än en organisationsfråga. Det är klart, att ärendet
även kräver en rent formell lagteknisk behandling, men det är dock inte
den viktigaste sidan av saken; utan det viktigaste här är en organisationsfråga,
för vilken utskottet, såvitt jag vet, är ganska främmande. Första lagutskottet
behandlar mycket sällan sådana lagfrågor, som ha sammanhang ined
denna organisation. Att remittera ärendet till första lagutskottet skulle således
innebära, att man lägger på första lagutskottet ett arbete, där utskottet blir
nödsakat att sätta alla de deltagande ledamöterna in i en ganska ny materia,
och när nu första lagutskottets ordförande förklarar, att utskottet är strängt
upptaget av andra verkliga lagfrågor, måste man ifrågasätta, örn det kail vara
lämpligt att emot en sådan uttrycklig protest skicka detta svåra ärende till
första lagutskottet.

a tror jag också, att jag förklarat, att den nödfallsutväg, som herr

Akerberg antydde såvitt jag vet mycket sällan använd i riksdagspraxis —
inte kan vara lämplig, ty det kan ju dock inte gå til! så, att denna förstärkm?g0Sp.
a11 , den’ sc,m ensam fungerar, utan det måste naturligtvis bli så, att
också första lagutskottets ledamöter deltaga i detta besynnerliga sammansatta
elier förstärkta utskotts arbete. Konsekvensen härav blir väl alldeles otvivelaktigt
den, att det lämpligaste vore att tillsätta ett särskilt utskott. Att detta
sedan kommer att förorsaka vissa svårigheter är alldeles klart; det blir svårt
helt enkelt därför att riksdagen är överhopad med andra tidskrävandp propoSitmner.
Detta är nu ett faktum, och den saken får man försöka att klara av
pa lämpligaste satt. .Tåg tror, som sagt, att det i detta fall voro lämpligast
att tillsätta ett särskilt utskott, örn prövningen skall innebära en från riksdagens
sida effektiv granskning av den framlagda, propositionen.

iJag förenar mig alltså, herr talman, med herr Linder i hans yrkande.

.Herr Wahlund: Herr talman! Efter vad som förekommit i debatten, ber jag
att la instämma i herr Linders yrkande örn tillsättande av ett särskilt utskott.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels, av herr andre vice talmannen, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition skulle hänvisas till behandling av lagutskott, dels ock, av herr
Linder, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt utskott, bestående
av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Majlis berörda proposition än även de ytterliga -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. viss kungl, propositions remitterande till utskott. (Forts.)
re framställningar, som kunde komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor,
ävensom att andra kammaren skulle inbjudas att i detta beslut förena sig
med första kammaren.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till herr andre vice talmannens yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr andre vice talmannens förslag, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 2.55 skall hänvisas till behandling av lagutskott, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Linders yrkande, att kammaren för sin del ville besluta
tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av nämnda kungl, proposition
m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositåanen.
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att iflertalet röstade för nej-propositionen.

På sedermera gjord proposition beslöt kammaren att, under förutsättning att
för behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 255 tillsattes ett särskilt utskott,
hänvisa propositionen till detta utskott men att eljest remittera den till behandling
av lagutskott.

Ett protokollsutdrag, innefattande den beslutade inbjudningen, justerades och
avsändes till andra kammaren.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 267, angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maurts proposition
nr 271, angående förhöjning av vissa ersättningar enligt lagen den 11
juni 1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 272, angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;
och

nr 281, angående ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom, ådragen under
arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 15, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från oell med den 10 januari 1945 till
och med den 9 januari 1946 i statsrådet förda, protokoll. Därjämte hade på därom
särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats utdrag av det över

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Ang. visst
anslag från
fonden för
friluftslivets
främjande.

kommunikationsärenden dea 29 mars 1946 förda protokoll, i vad det- avsåg- besvär
av station,sinästarna E. Wiberg och V. E. Strängen i fråga örn tillsättande
av en postmästartjänst av klass 4.

Utskottet hade i det nn föreliggande memorialet tillkännagivit, att vid den
granskning av omförmälda protokoll och protokollsutdrag, Som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet företagits, anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,
varemot utskottet funnit ett under en med 1 :o betecknad punkt upptaget ärende
vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av visst ärende.

På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Ohlin, fann
Kungl. Majit den 15 juni 1945 gott att — under erinran örn gällande bestämmelser
rörande sysselsättning av arbetskraft vid byggnadsarbete — bevilja författaren
Bengt Berg

dels 100 000 kronor från lotterimedelsfonden till bestridande av kostnaderna
för fortsatt utbyggande å egendomen Eriksberg i Blekinge, i huvudsaklig anslutning
till, företedd plan, av ett biologiskt försöksområde i syfte att till trakten
eller landet återinföra djurarter, som gått förlorade eller hotades av utrotning,
samt införa djurarter, som kunde utgöra värdefulla tillskott till faunan,

dels ock 100 000 kronor från .fonden för friluftslivets främjande till bestridande
från och med budgetåret 1945/46 till och med budgetåret 1949/50 av kostnaderna
för områdets underhåll, under iakttagande av att av nämnda belopp finge
tagas i anspråk för budgetåret 1945/46 högst 20 000 kronor och för vart och
ett av budgetåren 1946/47—-1949/50 ett belopp, som Kungl. Majit framdeles,
efter av Berg för varje budgetår gjord ansökning, ville bestämma.

Såsom villkor för bidragen skulle gälla, utom annat, att Berg till statens fritidsnämnd
avgåve skriftlig förbindelse att årligen till och med år 1950 i samarbete
med Svenska turistföreningen minst två dagar varje vecka under månaderna
juni, juli och augusti bereda grupper av besökande tillfälle att under sakkunnig
ledning iakttaga inom försöksområdet befintliga djurarter.

Utskottet hade i nyssnämnda med Ilo betecknade punkt anfört bland annat:

»Fonden för friluftslivets främjande bär, såsom framgår av statsmakternas
uttalanden vid 1939 års riksdag, till uppgift att befordra befolkningens friluftsliv.
Anslag från denna fond kunna enligt de då uppdragna riktlinjerna utgå
till vandrarhem, raststugor, fjällstugor, friluftsvallar, skidstugor, lek- och
idrottsplatser vid friluftsanläggningar, utmärkning av vandrarleder och skidspår,
anläggningar för friluftsbad, stipendier åt obemedlade ungdomar för deltagande
i läger eller jämförbara friluftsanordningar samt till anordnande av
semester åt husmödrar, som därav äro i behov. Grundtanken är sålunda att skapa
bättre möjligheter för befolkningen att idka friluftsliv. I förevarande fall
har emellertid bidrag beviljats till bestridande av kostnaderna för underhåll av
en djurpark, en anläggning som ej kan anses tjäna ovannämnda syfte. Vidare
har ifrågavarande bidrag utgått till enskild person, ehuru riksdagen år 1939
uppenbarligen förutsatte, att bidrag till fasta anläggningar från _ fonden för
friluftslivets främjande endast skulle tilldelas organisationer. Såvitt utskottet
kunnat utröna, har ej heller under de gångna åren i något annat fall enskild

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Ang. visst anslag från fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
person på dylikt sätt erhållit statsunderstöd. De av riksdagen givna direktiven
ha alltså i förevarande ifall ej följts. Härtill kommer, att garantier ej skapats
för att allmänheten i tillräcklig utsträckning och under en längre följd av år
skall kunna besöka djurparken. På grund av vad sålunda anförts, har utskottet
funnit sig böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen, dåvarande
statsrådet Ohlin, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.»

Reservation hade anförts av herrar Holmbäck och Larsson i Stockholm, som
på grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna ej funnit skäl till anmärkning
mot föredragande departementschefen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter torde ha sig bekant,
har jag anfört reservation mot konstitutionsutskottets utlåtande i förevarande
punkt. Jag ber nu att med några ord få motivera min ståndpunkt i
frågan.

Utskottets anmärkning mot förre handelsministern rör att Kungl. Maj :t genom
beslut i juni i fjol gav doktor Bengt Berg ett anslag om 200 000 kronor av
fondmedel, hälften från lotterimedlen och hälften från fonden för friluftslivets
främjande. Mot själva den omständigheten, att doktor Berg erhållit anslag av
fondmedel, har utskottet icke riktat någon anmärkning. Hade doktor Berg erhållit
hela beloppet från lotterimedlen, så hade utskottet, att döma av dess
hållning i årets dechargebetänkande, icke haft någon invändning ätt göra. Vad
utskottet anmärker på är att 100 000 kronor tagits just ur fonden för friluftslivets
främjande. De av riksdagen givna direktiven för dessa medels användning
ha enligt utskottets uppfattning icke följts. Dessutom anmärker utskottet
på att det icke skapats tillräckliga garantier för att allmänheten i tillräcklig
utsträckning och under en längre följd av år får besöka djurparken.

Det är utan vidare klart att utskottets anmärkning, i den mån den rör att
just fonden för friluftslivets främjande använts, är av formell, juridisk natur.
Den gäller tolkningen av riksdagens beslut angående användningen av denna
fond. Härvid är emellertid att märka att dåvarande statsrådet Ohlin, då han
tillrådde Kungl. Maj :t att fatta det nu klandrade beslutet, icke stod ensam i
uppfattningen att beslutet vore tillåtligt med utgångspunkt från de av riksdagen
givna direktiven. Han hade att stödja sig på majoriteten i fritidsnämnden,
d. v. s. på majoriteten i den institution, som närmast har att handlägga
fritidsfrågor. Bland dem, som bildade denna majoritet, befann sig även nämndens
^ordförande, generaldirektör Wilhelm Björck. Jag undrar, om det överhuvud
finnes någon person i Sverige med större erfarenhet att tolka riksdagsdirektiv
än generaldirektör Björck. Han har ju i många år varit ledamot av
statsutskottet och sedermera, och framför allt, under en lång följd av år chef
för statskontoret. För övrigt kan man säga, att inom denna majoritet av fritidsnämnden
stå samtliga de ledamöter av nämnden, som ha ämbotsmannamässig
träning.

Jag känner icke efter vilka regler samlingsregeringen organiserade sitt arbete.
Under den tid jag hade tillfälle att inifrån studera statsrådets arbete —
det är nu visserligen 14 år sedan — hade det emellertid varit otänkbart att
icke en fråga av denna natur hade underställts det konsultativa statsråd, som
var indelat till tjänstgöring på departementet. Jag kan icke tänka mig annat
än att samlingsregeringen i detta hänseende tillämpat samina grundsats som
tidigare regeringar. De konsultativa statsråden ha ju en av sina viktigaste
uppgifter i att granska juridiskt färgade ärenden. Dåvarande statsrådet Ohlin
bör alltså till stöd för sin uppfattning haft icke blott fritidsnämndens majoritet,
med den sakkunskap som finnes däri, utan även etet konsultativa stats Första

kammarens protokoll IDAG. Nr 10.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. visst anslag från fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
rådets omdöme. På detta omdöme bör en departementschef i ett fall som det
föreliggande ha rätt att lita. Man kan därför säga att anmärkningen ytterst
riktar sig mot regeringens juridiska sakkunskap, alltså mot det konsultativa
statsrådet. Det kan kanske också vara av en viss vikt att nämna att det statsråd,
som en gång hade formulerat just dessa direktiv, satt med i regeringen vid
behandlingen av detta ärende.

För egen del skulle jag icke anse det riktigt att ställa mig bakom den tolkning
av direktiven, som fört fram till förevarande beslut — därmed icke sagt
att jag på alla punkter ansluter mig till utskottets tolkning av direktiven.
Hade jag tillhört en myndighet som haft att yttra sig i frågan, skulle jag ha
avstyrkt att just fonden för friluftslivets främjande toges i anspråk. Men från
den uppfattning, jag alltså hyser, anser jag att steget är långt till att rikta
en anmärkning mot ett statsråd som följt den starka sakkunskap han faktiskt
haft till sitt förfogande. Det är närmast detta jag menat, då jag i min reservation
sagt att jag »på grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna ej
funnit skäl till anmärkning mot föredragande departementschefen.»

I frågan, huru lång tid allmänheten borde ha rätt att besöka doktor Bergs
anläggningar, torde jag blott behöva påpeka att detta spörsmål varit föremål
för ingående utredning, redan innan beslut fattades i konseljen —• i själva verket
tillsatte ju den då sittande regeringen närmast för denna fråga en särskild
delegation.

Det finnes emellertid även andra omständigheter i ärendet än de som jag nu
berört. Därmed går jag in på den reella frågan, frågan örn lämpligheten överhuvud
av att lämna ett anslag örn 200 000 kronor av statsmedel till.just. förevarande
ändamål. Jag går alltså in på den sida av beslutet från juni i fjol, som
icke föranlett någon anmärkning från utskottet mot förutvarande statsrådet
Ohlin. Denna sida av beslutet är givetvis den viktigaste; i jämförelse med den
är frågan, ur vilken ficka staten skall taga medlen, enligt mitt sätt att se
närmast en bagatell.

De i ärendet föreliggande handlingarna ge icke någon bestämd ledning i
frågan örn lämpligheten av att anslå ett stort belopp till doktor Bergs anläggning
i Blekinge. Det må emellertid tillåtas mig att säga att jag anser det synnerligen
tveksamt, örn beslutet är lämpligt och örn man icke med detta stora
belopp skulle kunnat tillgodose bättre ändamål. Handlingarna i målet göra
emellertid gällande, att doktor Berg vid den. tidpunkt, då hail kaptenen
fastighet, å vilken hans anläggningar finnas, varit i förbindelse med statsråden
Sköld, Möller och Pehrsson-Bramstorp. Konstitutionsutskottet åberopar i sin
utredning en av generaldirektör Björck författad promemoria från våren 1945.
I denna promemoria finnes en passus, som konstitutionsutskottet icke tagit
med i sitt betänkande — förmodligen därför att utskottet anser att på grund
av det sätt, på vilket utskottet lagt upp sin anmärkning, denna passus icke
har någon betydelse. — Jag tror ändock att den är av den vikt, att man bör
känna till den för att kunna bilda sig en riktig kännedom örn ärendet. Den
mening i promemorian, å vilken jag syftar, lyder: »I fråga örn Bergs framställning»
— den gjordes år 1939 — »har upplysts, att dåvarande handelsministern»
— d. v. s. statsrådet Möller — »under hand ställt i utsikt understöd av
fondmedel för planens realiserande, överläggningar hade därefter^ förts med
Berg rörande olika alternativa lösningar av den föreliggande frågan.» Det
vore av stort intresse för bedömandet av behandlingen av frågan örn anslaget
att få reda på i vilken form understöd av fondmedel ha ställts i utsikt åt
Berg. Har det skett genom ett brev? I varje fall synes det. vara sannolikt att
herr Ohlin vid sin behandling av ärendet knappast haft sin fulla handlingsfrihet.
Det synes, som örn han haft att taga hänsyn till yttranden, som fällts

Onsdagen den 15 maj 194*6 fm.

Nr 19.

Äng. visst anslag från fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
från regerings håll redan flera år tidigare och som haft en viss förpliktande
karaktär. Statsmakterna hade f. ö. redan åren 1939—1940 bidragit till realiserandet
av en anläggning, som framkallats av och stod i förbindelse med Bergs
anläggning, nämligen turistföreningens anläggning på Tjärö. Till denna beviljades
dessa år mellan 79 000 och 80 000 kronor.

Vid nu nämnda förhållanden synes det mig även oriktigt att för själva saken
rikta en anmärkning mot statsrådet Ohlin. Det är måhända på grund av
en liknande känsla, som utskottet underlåtit en sådan anmärkning, trots att
det, enligt vad jag vet, inom utskottet funnits samma tveksamhet i fråga örn
bedömandet av lämpligheten att lämna fondmedel till förevarande ändamål,
åt vilken jag i det föregående givit uttryck. Vi ha här ett ärende, som varit
föremål för behandling under en lång tid och under flera statsråd. Vid nu
nämnda förhållanden minskas även, såsom jag ser saken, skälen till att rikta
en anmärkning mot herr Ohlin i den formella, juridiska frågan, där utskottet
formulerat sin anmärkning.

Jag har till slut, herr talman, endast att yrka att utskottets anmälan lägges
till handlingarna.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Oavsett själva förspelet till den
handling, varom här är fråga, ber jag att först få komma med några klara
fakta.

Fonden för friluftslivets främjande tillkom år 1939. De s. k. tipsmedlen
skulle användas i främsta rummet till friluftsliv och befrämjande av kroppsrörelse
i Guds fria natur. Dit hörde bl. a. gymnastik och idrott, scoutrörelse
och därmed närbesläktade rörelser. Klart utsädes även i direktiven att det huvudsakligaste
stödet borde utgå i form av bidrag till fasta anläggningar, vandrarhem,
raststugor, fjällstugor, friluftsvallar, skidstugor, lek- och idrottsplatser
vid friluftsanläggningar, ordnandet av friluftsbad, stipendier åt obemedlade
ungdomar för deltagande i läger eller därmed jämförbara friluftsanordningar
samt till anordnande av semester åt husmödrar, som därav vore i behov.
Grundtanken i det hela var, kort sagt, att förhjälpa befolkningen till ett
sunt idkande av friluftsliv. Såsom ett viktigt villkor stipulerades även, att bidrag
till fasta anläggningar från förevarande fond finge utgå endast till organisationer.

Vad är det då som hänt? Jo, här har ett försvarligt anslag (på 100 000 kronor,
förutom ett lika stort anslag av lotterimedlen) beviljats till enskild person
för ordnandet av en djurpark, vars karaktär utan överdrift kan sägas ligga
åtskilligt på sidan örn det ändamål, vartill, som nyss nämnts, bemälda fond
skapats. Hur »intressant», för att citera fritidsnämndens uttalande, denna djurpark
i och för sig än kunde vara -— till någon användning i tipsmedlens egentliga
syfte kunde arrangemanget i fråga med sin isolering och avstängdhet
aldrig bli. Fastmer kunde det sägas — och det är även ortsbefolkningens mening
— att det hela mera blev ett friluftsliv för djur än friluftsliv för människor.

Nog skulle man i friluftsfondens anda kunnat ha någon bättre användning
för de där hundra tusenlapparna än vad som här skedde.

Detta har även varit utskottets mening, och jag ber, herr talman, att få hemställa
att anmärkningen jämlikt § 107 regeringsformen emot närmast ansvariga
statsråd lägges till handlingarna.

Herr Ström: Herr talman! När jag har instämt i den anmärkning det nu är
fråga örn, har det varit efter den största tvekan, och särskilt har jag varit
tveksam inför utskottsmajoritetens tolkning av bestämmelserna rörande grän -

Ang. reservationsvis
framställda
anmärkningar

mot vissa
statsråd.

20 Nr 19. Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. visst anslag från fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
serna för användningen av medel ur fonden för friluftslivets främjande. Att
jag slutligen har anslutit mig till denna anmärkning, Ilar berott på att man
har lämnat dessa medel till en person i stället för att, såsom man enligt mitt
förmenande borde har gjort, lämna dem till en organisation eller stiftelse —
det borde ha upprättats en stiftelse för det ändamål, vartill medlen begärdes.

Jag kan emellertid inte vara med örn att man beskär gränserna för användningen
av medel ur fonden för friluftslivets främjande, så att människornas
möjligheter till vistelse i en rik och allsidig natur och till en skyddad natur
begränsas — förutsättningen för att människorna skola få detta samliv med
naturen, som man syftar till, är ju att vi ha en natur som vårdas och som har
en rik fauna och flora. Därför anser jag att de statsråd och de regeringar, som
ha lämnat dessa medel ur fonden, inte böra klandras för att de ha gått utanför
ramen för fondens syfte, utan endast därför, att man har lämnat bidraget till
en enskild person. Hade man i stället lämnat bidraget till en stiftelse eller annan
form för samfällighet eller ställt som villkor, att en sadan skulle skapas,
så hade man fått full garanti för och kunnat utöva kontroll över att den institution,
som anslaget avsåg, fortlöpande komme att ställas till allmänhetens förfogande,
såsom avsett varit. Så har man nu icke gjort, och det är därutinnan
jag anser att man har begått ett fel.

Jag har med dessa ord velat antyda, att jag för min del icke kan vara med
örn att man för Kungl. Maj :t begränsar ramen pa annat sätt än att man tillser,
att medlen tillfalla stiftelser och icke enskilda personer.

Herr Holmbäck: Herr talman! Med anledning av herr. Jones .Erik Anderssons
anförande skulle jag bara vilja säga att den passus i konstitutionsutskottets
anmärkning, som han berör, nämligen den, att anslag av tipsmedel icke
skulle få tilldelas enskilda personer, är en punkt, där utskottets utlåtande enligt
min mening inte är sa starkt. Utskottet kommer i varje fall där i strid
icke blott med fritidsnämndens majoritet, utan även med dess minoritet. Fritidsnämndens
minoritet har nämligen sagt att anslag icke böra tilldess enskilda
personer, men att avsteg från denna regel kunna göras.

Efter härmed slutad överläggning lädes den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga reservationer, innefattande framställda
anmärkningsyrkanden, vilka icke vunnit majoritet inom utskottet.

Enligt en av dessa anmärkningar, betecknad med IV a), hade herr Larsson
i Stockholm med instämmande av herrar Ström och Björck ansett, att utskottet
bort på anförda skäl rikta anmärkning mot förutvarande chefen för försvarsdepartementet.
statsrådet Sköld, med anledning av en den 29 juni 1945. utfärdad
hemlig generalorder med bestämmelser angående personalkontrollen inom försvarsväsendet.
Enligt en annan, med IV b) betecknad reservation hade herrar
Herlitz, Hyling och Ilceggblom ansett, att utskottet på grund av samma generalorder
bort med delvis annan motivering rikta anmärkning mot förutvarande
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld. Enligt en tredje, nied V
betecknad reservation hade fru Alm med instämmande av herrar Hallén, Linden
och Hyling, fru Björck, fröken Nygren och herr Larsson i Stockholm ansett,
att utskottet bort med anledning av ett av Kungl. Majit i tillförordnad regering
den 6 juli 1945 fattat beslut i ett besvärsärende, avseende tillsättandet av
en ordinarie kansliskrivarbefattning vid länsstyrelsen i Jönköping framställa
anmärkning mot medlemmarna av den tillförordnade regeringen, nämligen dåvarande
ministern för utrikes ärenden. Gunther, dåvarande statsråden .Bergquist
och Andrén samt statsrådet Danielson.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

I dessa ämnen anförde nu:

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag skall tillåta mig att säga
några ord i det intressanta ämne som beröres i herr Larssons i Stockholm och
herrar Ströms och Björcks reservationsvis framställda yrkande angående den
militära personkontrollen och den generalorder som därom har utfärdats.

Jag är liksom reservanterna övertygad örn att en militär upplysningstjänst
av nu ifrågavarande art har förekommit här i landet långt före statsrådet
Skölds generalorder av år 1945. Jag tror att redan vår gamla generalstab var
fullt förtrogen med förekomsten av en särskild underrättelsetjänst, som avsåg
att införskaffa upplysningar av olika slag beträffande vissa kategorier av
svenska medborgare, upplysningar som inte alls hade att göra nied s. k. kontraspionage
i vanlig mening.

Mot statsrådet Skölds generalorder ha reservanterna i konstitutionsutskottet
riktat anmärkningar, vilkas principiella innebörd jag måste ansluta mig till.
Man kan ju därvidlag fästa sig mer eller mindre vid de olika punkter som anförts.
Jag skulle här vilja gå förbi de mera konstitutionella frågorna och särskilt
erinra örn den sjätte punkten i reservanternas skrivelse, där det gjorts en
anmärkning emot att den obligatoriska personkontrollen vid befordran upphör
efter befordran till major eller motsvarande. Men jag tror, som sagt, icke alls
att statsrådet Sköld genom denna order har infört något i princip nytt system
— ordern har väl endast för konstitutionsutskottet och riksdagen uppenbarat
ett sedan länge bestående förhållande. Och det bör naturligtvis inte från vänsterhåll
undervärderas, att den Sköldska ordern avsett att befria krigsmakten
från nazistiska element. Avsikten var alltså behjärtansvärd, örn också åtgärden
var något senkommen, och orderns utfärdande har haft det goda med sig, att det
i någon mån uppenbarat ett system som redan varit i bruk, vilket ur demokratiska
synpunkter är tacknämligt, även örn detta icke var den direkta avsikten
med ordern. Men örn alltså meningen med herr Skölds generalorder var god, tål
det ju ändå vid att man granskar de här berörda företeelserna ur mera principiella
synpunkter och kanske också ser ordern i ett något vidare sammanhang.

Det är ju allmänt bekant att man i åtskilliga främmande stater och arméer
har bestått sig med särskilda underrättelseorganisationer, riktade mot det egna
landets medborgare. Dessa organisationer ha utgjort underavdelningar av de
stora spionage- och kontraspionagetjänster, som operera i alla stater men som
man ju ingenstans vill låtsas om att man har. Det har givetvis ansetts ligga i
sakens natur att dylikt skall organiseras med den .största hemlighetsfullhet,
men icke desto mindre lia ju omständigheterna ideligen fogat det så, att offentlighetens
ljus har kasiats över detta fält. Jag behöver inte erinra örn att redan
under Dreyfusaffärens tid en sådan informations!,jilnst, riktad mot fransmän,
fungerade i det dåtida Frankrike. Och ingen vill väl göra gällande att de
demokrat iska principerna sedan dess lia kommit så värst mycket högre i kurs,
hur mycket man än från militärt håll har börjat tala örn det missförstådda begreppet
»arméns demokratisering».

Vad är det alltså för tankegång och resonemang som inspirerat de militära
spetsarna, när de tillåtit sig att med eller utan särskilt tillstånd bedriva en
hemlig polis- och spiontjänst också mot sina egna landsmän? De skulle säkerligen
svara, att det uteslutande legat patriotiska, fosterländska motiv till
grund för denna verksamhet. Vi veta ju, hur de privilegierade kretsarna i alla
länder lia en benägenhet att ta fosterlandskärleken på entreprenad och hur de
tilldela sig rätten att själva avgöra vad som är nyttigt och nödvändigt att göra
för fosterlandets skull. Och man har naturligtvis resonerat som så, att det är
absolut nödvändigt att skaffa sig tillgång till ingående exakta upplysningar
om de enskilda personer som bilda vederbörande stills officerskår.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
Det är klart, säger man, att det särskilt vid befordrings- och placeringsfrågor
är av stort intresse att känna till vederbörande också ur andra synpunkter
än de rent militära, för att man skall kunna bedöma deras »lämplighet» för den
ena eller andra mer eller mindre betydelsefulla posten.

Detta låter kanske säga sig med ett visst sken av berättigande. Jag är
givetvis personligen inte den som underskattar betydelsen av t. ex. att man försöker
hålla officerskåren obesmittad av den nazistiska pesten, och jag förstår
också att man därför bör känna till något mer örn vederbörande militära befattningshavare
än blott och bart deras militära duglighet. Men, mina herrar,
frågan blir då på vad sätt man skall skaffa fram denna extra personalkännedom!
Skall man därvidlag inskränka sig till vad som är offentligen bekant,
eller skall man kanske därutöver snoka reda på intressanta personliga upplysningar?
I det ena fallet blir det fråga örn att helt enkelt registrera allmänt
kända fakta och i andra fallet att bedriva en ingående underrättelsetjänst.

Jag vill tillåta mig framhålla de allvarliga faror som äro förenade med att
man slår in på den senare vägen. Vem garanterar för, att den militära personalupplysningstjänsten
håller sig inom tillbörliga gränser? Och var går för
övrigt dessa gränser? Man säger att det måste anses av intresse att känna till
vederbörandes politiska inställning och tänkesätt. Ja visst, det har sitt intresse.
Generalordern talar också om att man skall hålla reda på vilka bland personalen
som eventuellt äro »illasinnade» och »opålitliga». Det är utmärkt! Men
örn detta icke tydligt framgår av vad som är allmänt känt, hur mycket längre
skall man då få gå, för att vinna den erforderliga klarheten? Telefonkontroll,
brevöppnande, registrering av privat skvaller och allt dylikt var ju för inte så
länge sedan lagligt här i landet. Nu är visserligen tvångsmedelslagen avskaffad,
men örn man anser, att dylika upplysningar äro av största vikt för försvarets
och fosterlandets skull, ligger det väl också nära till hands att man skaffar
sig de erforderliga medlen för att få de upplysningar som man vill ha.

Gränsen är för resten på många sätt svår att draga. Kan man inte också, örn
man lämnar det politiska gebitet, göra gällande, att det är av intresse att känna
till vederbörandes privatliv, ekonomi, bekantskapskrets och förbindelser av olika
beskaffenhet? Naturligtvis! Bör nian inte känna till både hans förtjänster och
de svaga sidorna i hans karaktär för att kunna bedöma hans lämplighet? Det
anses säkerligen så på det håll, där man är speciellt intresserad för detta. Och
man kan motivera sin ståndpunkt genom att hänvisa till det onekligen mycket
stora ansvar, som ibland åvilar vederbörande militära befattningshavare.

Den personalkontroll, som nu är på tapeten, berör val inte heller, såvitt jag
har kunnat förstå, bara militära befattningshavare i egentlig mening, utan
åsyftar ju alla personer, som i sina befattningar hos försvaret anses kunna skada
rikets försvar eller menligt inverka på upprätthållandet av god disciplin. Det
förefaller mig en smula oklart, var gränsen går. Den moderna krigsmakten omfattar
ju vid olika tillfällen största delen av folket. I vissa utländska stater har
man ju till och med gått så långt, att man ansett det vara av intresse för försvaret
att skaffa sig upplysningar örn de civila krigsministrarnas personliga
förhållanden. Man har tagit reda på de parlamentarikers liv och leverne som
haft att göra med försvarspolitiska frågor. Jag syftar inte därvidlag på svenska
förhållanden, men det är känt, att släpper man spioneriet löst, har det en otrolig
benägenhet att sprida sig över allt större områden. Personalkontrollen kan
växa ut och förgrena sig och till sist innebära, att det uppstår en hemlig och
okontrollerad militär spionericentral, inriktad mot landets egna medborgare.

Nu säger man kanske, att vad jag här berör är företeelser, som mera angå
stormakterna, och att i ett litet demokratiskt land som Sverige är det alldeles
onödigt att befara en sådan utveckling. Jag skall strax återkomma till vissa

Onsdagen den 15 maj 194G fm.

Nr 19.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
notoriska förhållanden här i Sverige som belysa denna fråga och vill i det
principiella resonemanget sluta med att konstatera, att det redan sedan länge
varit en erfarenhet, att det enda som hjälper gentemot tendenser av denna
beskaffenhet är största möjliga offentlighet och öppenhet.

Vad beträffar förhållandena här i Sverige vill jag inskränka mig till att
göra gällande, att man inte heller här skall känna sig alltför säker gentemot
tendenser av det slag som jag nyss berört. Under krigstiden, när tvångsmedelslagen
gällde och säkerhetspolisens verksamhet stod i sitt flor, var det uppenbart,
att nästan obegränsade möjligheter stodo de militära myndigheterna till
buds att skaffa sig upplysningar örn alla svenska medborgares tänkesätt och
åsikter och privata affärer. Vi veta, att de, som fullgjorde sin militära utbildning,
och beredskapsmän blevo mycket väl påpassade. En del rättegångar ha
förekommit, där bevismedlen ha utgjorts av privata brev och telefonsamtal
och där anklagelsen har gått ut på att vederbörande yttrat sig kritiskt om sina
befälhavare. Vi veta, att landets alla medborgare blevo indelade i olika grupper,
beroende på förmodade eller ådagalagda politiska åsikter och tänkesätt, för
att man skulle veta vilka som skulle omhändertagas i olika krigsfall. Jag antar
att man kan säga. att säkerhetstjänstens väldiga apparat under den tiden —•
alltså redan före den Sköldska generalordern — stod till de militära myndigheternas
fulla förfogande. Säkerligen fick man redan då på militärt håll de
upplysningar, som man åstundade, för att utöva kontroll över svenska folket
eller olika delar därav. Hur långt man därvidlag gick, är omöjligt för en utomstående
att veta, men det är väl ingen idé, förefaller det mig, att här i landet
bagatellisera de spörsmål, som resas i samband med den nu avhandlade frågan
örn den militära personalkontrollen.

Det förefaller mig alltså, som örn reservanterna i konstitutionsutskottet gjort
mycket rätt i att fästa uppmärksamheten på denna generalorder. Saken tål
verkligen vid att diskuteras. Det kanske blir tillfälle att återkomma till detta
i ett senare sammanhang. Jag vill här endast till sist framhålla ett par fakta.

Det ena är, att örn också tvångsmedelslagen har avskaffats, existerar dock
alltjämt säkerhetspolisen, och den har enligt denna generalorder, såsom vi
kunna läsa, tilldelats särskilda uppgifter. Man måste då ställa den frågan, örn
det är meningen att säkerhetspolisen skall konserveras eller icke såsom institution.
Det andra är, att det enligt generalordern visserligen åligger säkerhetschefen
att på anmodan av chefen för försvarsstaben utlämna vissa uppgifter,
men att, såvitt jag har kunnat läsa ordern, det icke förutsättes, att det uteslutande
är från denna poliskälla, som försvarsstabschefen skall inhämta alla
såsom nyttiga ansedda upplysningar. Det nämnes inte vilken annan institution
som skall stå till försvarsstabschefens förfogande. Men man får ju det intrycket.
att meningen är, att säkerhetspolisens informationer skola kompletteras
med hjälp av någon lämplig militär kunskapskälla. Summan blir alltså, att
förutom säkerhetspolisen skall det finnas en särskild militär institution för
inhämtande av personliga upplysningar örn ifrågavarande militärpersoner. Det
är dessa ting, herr talman, som jag har fäst mig vid, när jag läst reservationerna
och som jag velat här understryka.

Herr Herlitz: Herr talman! Det var egentligen inte min avsikt att deltaga i
någon debatt örn detta ärende, men då nu herr Branting har dragit upp det, känner
jag mig föranlåten att. — eftersom han inte nämnde det — inför kammaren
erinra örn att den anmärkning, sorn här har framställts med avseende på personalkontrollen
vid armén, är gemensam för folkpartiets representanter i utskottet,
herr Ström och högerns representanter i utskottet. Anmärkningen går
ut på att en viss form av personalkontroll, som torde vara oundgänglig, har an -

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
ordnats i former som ur flera synpunkter äro otillfredsställande. Vi lia sålunda
strukit under att bestämmelserna ha tillkommit utan riksdagens medverkan och
inte ens i statsrådet utan i kommandoväg, att bestämmelserna i ämnet äro hemligstämplade,
att de, som beröras av kontrollen, inte få tillfälle att ta del av
vad ''sorn förebragts emot dem samt att omfattningen av kontrollen i viss mening
är beroende av säkerhetschefens bedömande.

Herr Branting kom i detta sammanhang in på en del andra problem, som reservationen
inte alls sysselsätter sig med, nämligen frågan örn formerna för säkerhetstjänstens
verksamhet, den intensitet med vilken den bedrives o. s. v. Örn
detta ämne och örn riskerna för ett alltför starkt polisinflytande i en demokratisk
stat anställde han reflexioner, som jag i åtskilliga stycken kunde vara ense
med honom örn, men som sagt, detta är en sak som vi inte i någon mån ha inlåtit
oss på och som inte heller jag i det här sammanhanget har någon anledning att
uttala mig örn.

Eftersom jag har ordet, ber jag till sist, herr talman, att få påpeka, att högerreservanterna
i två punkter skilja sig från de andra reservanterna. Den viktigaste
av dessa punkter är, att vi inte ha kunnat förstå, varför denna personalkontroll,
som skall rikta sig mot personer, vilkas pålitlighet inan inte är förvissad
om, och som förut har riktats åt skilda håll och det med goda skäl, numera,
sedan registreringen av kommunister har upphört, uteslutande riktar sig
åt ett håll och ett håll som kanske inte i det närvarande ögonblicket representerar
de största farorna för krigsmaktens integritet.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill med några ord förklara min anslutning
till den föreliggande reservationen.

Jag har för min del inte någonting emot, utan anser det oundgängligt, att
det föreligger en viss kontroll, en demokratisk kontroll vid anställning och befordran
inom försvarsverket; jag anser att den bör vila på ungefärligen samina
grundval som kontrollen vid anställning i hemvärnsrörelsen, alltså på en bred
medborgerlig grund och icke på någon hemlig myndighet, som icke är kontrollerad
och icke är kontrollerbar av någon. Det är min övertygelse, att det skulle
vara mycket mer till fromma för landet och försvaret, örn man förfore så, som
man förfar när det gäller hemvärnet, och gjorde hela saken öppen och icke
hemlig samt läte den vila på en lag och icke, såsom nu, på ett beslut som icke
ens har tillkommit i statsrådet.

Yi vilja inte ha någon Gestapo vare sig inom det civila eller det militära livet.
Yi anse att det är en oerhörd fara, att man ger någon en möjlighet att få en
sådan makt och ett sådant inflytande över medborgare och tjänstemän, som nu
är förhållandet, utan att det finns någon demokratisk kontroll över apparaten.
När det gällde hemvärnet var riksdagen med och utformade de bestämmelser
som avse anställningen. Riksdagen bör icke undanskjutas, men så sker i allt
större omfattning, och jag tror att detta är till olycka för, inte bara riksdagen
utan hela vårt offentliga liv och förtroende till de lagar och bestämmelser som
finnas. Även örn det är riktigt som herr Branting säger, att den förevarande
generalordern torde vara ett arv från äldre tider och man sålunda inte kan lasta
precis det statsråd ensam som nu fått kläda skott, borde det dock, när en socialdemokratisk
regering träder tili, ha ordnats så, att riksdagen fått medverka
och en lag i ämnet tillskapats. Då nu inte detta skedde, borde i varje fall dessa
bestämmelser örn personalkontroll inom försvarsverket icke ha tillkommit kommandovägen,
utan genom ett beslut i statsrådet, varigenom i varje fall statsrådet
hade stått ansvarig för det och man på det sättet haft en garanti genom
att en ur en demokratisk riksdag utgången demokratisk regering bar det verkliga
ansvaret. Nu är detta inte fallet, och det anser jag vara till skada för försvaret.

Onsdagen den 15 maj 194C fm.

Nr 19.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

Den generalorder, som utfärdats, borde heller icke ha varit hemligstämplad.
Den borde lia varit öppen, varigenom allmänheten, pressen och delvis även riksdagen
kunnat få en större möjlighet till kontroll. Därigenom hade även de medborgare,
som äro underställda denna speciella kontroll, kunnat på ett mera demokratiskt
och lagrådigt sätt få kännedom om och förlika sig med att en sådan
kontroll ägde rum. Nu har så inte skett, och det leder till att genom hemlighetsmakeriet
ytterligare misstro sprider sig.

Vidare är det ju inte ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande att en
person — det må gälla vilken medborgare som helst — som på grund av bestämmelserna
i en sådan generalorder inte befordras, inte dessförinnan får taga
del av det politiskt belastande material som anförts mot honom. Varje anklagad
skall ha rätt att försvara sig, och det är en princip i hela världen, att ingen skall
dömas ohörd. Numera är det verkligen så ordnat — det bör rättvisligen sägas —
att en officer eller annan militär befattningshavare, som är misstänkt, har rätt
att få veta, varför han icke blivit befordrad, och han äger rätt att göra sina invändningar,
men det sker icke under sådana former som motsvara gällande lag
på andra områden. Detta är inte riktigt, och det medför stora ingrepp i medborgerliga
rättigheter, som ha varit fundamentala för vårt land i mycket långa
tider. Detta är de väsentliga skälen för att jag inte kunnat lämna denna sak opåtalad,
när den förts fram inom konstitutionsutskottet.

Ytterligare vill jag säga att det, såsom herr Branting nämnde, även är anmärkningsvärt,
att denna generalorder anknyter till en gammal praxis som tilllämpats
beträffande polisens registrering av partier. Den saken Ira vi haft under
debatt här tidigare. Praxis har ju växlat: ibland ha de och de partierna och
ibland de och de stått under en sådan hemlig kontroll. Det är självklart att när
man har att göra med sådana partier som det nazistiska, kan man inte, inför
allt vad man erfarit örn dess verksamhet och det som nu avslöjats i olika dokument
i Nurnberg och annorstädes, rikta sig emot att en regering försöker göra
allt för att skydda ett land mot att sådana marodörer vinna insteg överhuvud
taget någonstans inom landets ämbetsverk, men framför allt, naturligtvis, när
det gäller försvarsverket. Därför anser jag att man skulle ge regeringen laglig
rätt att vidtaga de anordningar, som erfordras för att hålla rent från sådana
element som det nazistiska. Jag kan inte tänka mig att någon riksdag skulle
vägra en regering att få sådana medel, och då gäller det endast, hur man skall
få lagen sådan, att man verkligen kan kontrollera att det inte införes subjektiva
och godtyckliga anordningar, vilka inte motsvara vårt rättsmedvetande. Det är
klart att det inte är lätt att formulera en sådan lag, men det är dock nödvändigt
att det finnes en lag och. att inte sådana saker som dessa vila på en rent godtycklig
grund.

Herr Branting har dröjt vid den punkt, där vi funnit anmärkningsvärt, att
den obligatoriska personalkontrollen upphör efter befordran till major eller
motsvarande. Det är en väsentlig och tungt vägande anmärkning, att kontrollen
upphör, när man kommer till de viktigaste posterna. Det har emellertid i
utskottet upplysts — det bör kanske rättvisligen framhållas — att denna
kontroll sker på annat sätt. Det har sagts, att man mestadels vet ungefär vad
dessa personer gå för — på vad sätt är mig inte bekant. Det kan dock inte
vara riktigt, att det utåt framstår, som om kontroll saknas beträffande de
allra viktigaste posterna. Principiellt sett har således vår anmärkning liksom
herr Bräntings anförande en ganska stor tyngd.

När jag nu hör, att herr statsministern begär ordet, vore jag tacksam, örn
han ville ge en förklaring även på denna punkt.

Sedan vill jag till herr Herlitz, som ju förvånat sig över att herr Larsson,
herr Björck och undertecknad inte kunnat följa högermännen, när det gällt att

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
ta ställning till vilka partier, som skulle vara att anse såsom samhällsvådliga
i den bemärkelse, som avses i generalordern, säga, att man inte kan jämställa
— åtminstone kan inte jag för min del göra det — något annat parti med det
nazistiska partiet. Den nazistiska grundåskådningen och dess metoder skilja sig
från allt vad man i alla andra länder, även inom ytterlighetspartier i andra länder,
anser ligga inom ramen för civilisatoriskt uppträdande. Så länge således det
väsentligaste och viktigaste är att cernera nazisterna, anser jag, att det skulle
vara en olycka att dra in andra partier under denna kontroll. Det tror jag
skulle leda till en större olycka, i varje fall i nuvarande läge och under nuvarande
tidsförhållanden, än örn man inskränker sig till detta det verkliga
samhällsfarliga partiet. Jag kan inte finna, att det kommunistiska partiet bär
någon enda belastning, som motsvarar vad som ligger den nazistiska rörelsen
till last. Därför bär jag inte velat vara med örn att utsträcka denna anmärkning
på det sätt herr Herlitz föreslagit.

Herr talman! Jag har ansett mig böra framhålla dessa synpunkter för att
motivera mitt ställningstagande i utskottat.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har inte begärt
ordet för att i egentlig mening deltaga i debatten och inte heller för att
inaugurera någon ny ordning i fråga örn regeringens förhållande till reservationsvis
framställda anmärkningar, men jag kan inte sitta tyst och höra, hur
man gör till en allvarlig sak någonting, som man tydligen inte riktigt satt
sig in i.

Man har som den allvarligaste anmärkningen pekat på att den s. k. personalkontrollen
endast skulle sträcka sig till kompaniofficerare och icke gälla
högre officerare. Förklaringen härtill är mycket enkel. Tillsättande av det
lägre befälet upp till kompaniofficerare beredes på ett annat sätt än utnämning
av det högre befälet. Kungl. Majit är själv mera så att säga direkt beslutande,
när det gäller regementsofficerare, och Kungl. Majit kan ju inte
behöva genom en generalorder ge sig själv instruktioner om hur Kungl. Majit
skall förfara. Däremot lia dylika instruktioner befunnits motiverade, när det
gäller tillsättningar, med vilka underordnade myndigheter ha att taga befattning.
I själva verket har en liknande kontroll skett beträffande högre befattningshavare,
och jag tror mig våga säga, att denna kontroll varit mycket
mera ingående än beträffande de lägre befattningshavarna.

Jag skall här inte ta upp till diskussion de formella anmärkningar som
framställts, men när man förmenar, att den omständigheten, att instruktionerna
givits i en generalorder, skulle innebära, att regeringen därmed skulle anse sig
stå utanför ansvaret i denna fråga, bör jag påpeka, att så inte kan vara förhållandet.
I en så pass allvarlig sak som denna utsändes givetvis inte en generalorder
utan att hela regeringen varit underrättad örn vad som skett och gillat
denna åtgärd.

Det förefaller mig för övrigt som örn reservanterna här befinna sig i en något
brydsam ställning. De påyrka den mest ingående kontroll gentemot opålitliga
element, men äro mycket ömtåliga i fråga örn hur denna kontroll utövas.
Jag hade väntat mig att få något recept på hur man i detta fall skall utöva
en fullkomligt öppen och på intet sätt hemlig kontroll. Jag tror, att det
praktiskt taget är omöjligt att få en sådan kontroll effektiv. Det skulle antagligen
leda till att man fick fast de frimodigaste, de som öppet deklarerat sin
inställning och öppet erkänt sina handlingar. Däremot skulle man antagligen
inte få fast de farligaste, de som förhemliga sin inställning, men verka för
den, när de få tillfälle till det.

Jag skulle gärna önska, att reservanterna ville tala örn för mig, hur man

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
skall kunna komma till något resultat beträffande ^ sådana element bara genom
en offentlig kontroll. Jag tror de komma att gå bet på den uppgiften.

Reservanterna befinna sig således i den brydsamma ställningen^ att de
samtidigt som de påyrka en kraftig kontroll klandra ett tillvägagångssätt
som nog är nödvändigt för att få denna kontroll någorlunda effektiv.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
skall bara ta upp en punkt i hans excellens herr statsministerns yttrande, nämligen
den, i vilken han vände sig mot vår kritik av att dessa kontrollbestämmelser
meddelats i form av en generalorder.

Statsministern framhöll, att givetvis en sak som denna varit föremål för
hela regeringens övervägande. Jag tror det gärna, men jag är mycket rädd
för detta resonemang, att vi skola finna oss i att de grundlagsenlig! föreskrivna
formerna inte behöva iakttagas, bara vi veta att i realiteten regeringen
varit med på saken. En annan dag kan detta åberopas till stöd för att en departementschef
vidtar en åtgärd på egen hand, som borde blivit föremål för
Kungl. Maj :ts beslut. .

Vad vi i detta fall ha att hålla oss till och som reservanterna hållit sig till
är helt enkelt lagen örn kommandomål, som säger vad som får handläggas i
denna ordning.

Herr Uhlén: Herr talman! Då jag nu ämnar med några ord motivera utskottsmajoritetens
ställningstagande till denna fråga, anser jag mig inte ha
rättighet att uppta kammarens tid med att punkt för punkt granska reservanternas
förslag till anmärkningar.

Jag konstaterar till att börja med, att reservanterna inte haft någonting att
invända mot kontrollen i och för sig. Det ha de varit mycket angelägna att
understryka både muntligt och skriftligt. Anmärkning har således endast riktats
mot formen för utövandet av denna kontroll, således den omständigheten,
att det skett i anslutning till generalordern av den 29 juni 1945, vilken ju faller
inom ramen för konstitutionsutskottets granskningsplikt innevarande år.
Denna kontroll sträcker sig ju dock betydligt längre tillbaka i tiden.

Jag ber kammarens ledamöter läsa på s. 10 i utskottsutlåtandet, där reservanterna
anföra följande: »Kontroll rörande personal inom försvarsväsendet
har sedan länge ägt rum i viss omfattning. Under kriget reglerades och ökades
denna kontroll successivt genom tillkomsten av en rad nya bestämmelser, som
slutligen sammanfattades och reviderades i den ovan nämnda generalordern av
den 29 juni 1945. Ny är här föreskriften angående förbud mot befordran m. m.
av personer, tillhörande av polisen registrerat ytterlighetsparti, d. v. s. nazister.
Denna föreskrift har dock enligt uppgift i praxis följts sedan slutet av år
1944.» Detta stycke innebär en mycket kortfattad men alldeles riktig sammanfattning
av de viktigaste punkterna i föredragningen inför utskottet. Där
har nämligen upplysts örn att en personalkontroll pågått alltsedan år 1933, alltså
i inte mindre än tretton år. Den har dock aldrig varit föremål för någon
lagstiftning. Dc bestämmelser, som funnits, ha tillkommit under hand på samma
sätt som generalordern av den 29 juni 1945. Denna generalorder är en sammanfattning
och revidering av de tidigare tillkomna bestämmelserna. Allisa
är det här fråga örn en ordning, som tillämpats i tretton år och som under alla
dessa år varit känd av riksdagen, känd av regeringen framför allt och känd
av konstitutionsutskottet. Men först i och med att man sammanfattar de under
tretton år tillämpade bestämmelserna i en generalorder kommer förslaget örn
anmärkning — inte mindre än sex anmärkningsyrkanden för övrigt.

Örn man anser det motiverat att anmärka på sättet för utövandet av denna

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
kontroll, som riksdagen och utskottet haft kännedom om, skulle man lia gjort
det på ett långt tidigare stadium. Man skulle ha gjort det åtminstone det år,
då kontrollen enligt en promemoria, som utskottet tagit del av, kulminerade.

Örn det i utskottet hade blivit en mera ingående diskussion örn huruvida
denna ordning för meddelande av dessa kontrollbestämmelser kan anses vara
tillfredsställande eller icke tillfredsställande, skulle jag tro, att inte någon av
dem som tillhöra utskottsmajoriteten hade velat bestrida, att den är otillfredsställande.
Det är ju bara en gradskillnad i fråga örn vad man anser vara otillfredsställande
och icke otillfredsställande, men i det stora hela skulle jag
tro, att samtliga tillhörande utskottsmajoriteten skulle lia skrivit under på att
denna ordning icke har varit och icke är tillfredsställande. Men sedan kommer
man till frågan: har den varit nödvändig eller icke? Jag måste svara, att den
varit absolut nödvändig, alldenstund riksdagen vägrat att lagstifta i denna
fråga. Det har tagits åtskilliga initiativ till lagstiftning — det har också framgått
av föredragningen i utskottet — men riksdagen har vid varje tillfälle
avböjt lagstiftningsåtgärder. Jag förstår mycket, val, att riksdagen inte velat
vara med örn någon lagstiftning, då det är ytterst svårt att lagstifta på detta
område. Ja, man torde till och med kunna anse det omöjligt att skapa en tillfredsställande,
fullt betryggande lagstiftning rörande sådana angelägenheter,
som det här är fråga örn. Detta är alltså förklaringen till att bestämmelserna
kommit under hand, på administrativ väg eller kommandovägen. Men denna
ordning har riksdagen således haft möjlighet att påtala. Det har varit herr
Ström, herr Herlitz eller vilken som helst obetaget att väcka en motion i frågan
med förslag till lagstiftning på detta område. Det har likaså varit regeringen
obetaget att i proposition framlägga ett dylikt förslag. Vissa initiativ
lia, såsom jag nyss nämnde, tagits, men alla ha förkastats. Så har denna ordning
uppstått, att man under hand utfärdat kontrollbestämmelser. Men på
grund av bestämmelsernas mångfald och kanske även i viss mån deras olikartade
innehåll sammanfattades de i en generalorder den 29 juni 1945. Därmed
fastställdes en ordning, som hade trettonårig hävd.

Den som önskar en annan utformning av dessa, bestämmelser bör givetvis ta
ett initiativ till införandet av en sådan, men detta önskemål kan inte motivera
en anmärkning, ^ännu mindre sex olika anmärkningar, mot vederbörande statsråd.
Örn statsrådet Sköld tagit konsekvenserna av att riksdagen inte velat
vara med örn någon lagstiftning på detta område och underlåtit att anordna
någon kontroll, hade självfallet den sista villan blivit värre än den första. I
varje lall tror jag, att det finns många här i kammaren, som då skulle ha anklagat
statsrådet Sköld för mycket svåra underlåtenhetssynder. När han nu
ansett och regeringen har ansett, att en kontroll var nödvändig, och man anordh+n’
i? Pf Principiellb enda möjliga sättet, sedan riksdagen vägrat lag stifta

i Hagan, har utskottet funnit, att detta inte under några förhållanden
kan motivera en anmärkning mot statsrådet Sköld. Det kunde motivera, att
någon tar initiativ, motionsledes eller på annat sätt, för att åstadkomma en annan
ordning, men det kan icke vara skäl för en anmärkning.

ag har, herr talman, på utskottsmajoritetens vägnar velat framhålla detta.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall endast be att få lägga en sak till rätta,
som måste vila på ett rent misstag från herr Uhléns sida.

Herr Uhlén menar, att konstitutionsutskottet haft flera tillfällen tidigare att
ingripa i denna fråga, emedan den reglerats homman dovägen. Nej, något sådant
tillfälle har utskottet inte haft. Kommandomålen bli ju bekanta för utskottet
endast i den mån utskottet på grund av upplysningar från annat håll
finner sig ha anledning begära in handlingar i ett kommandomål. För min per -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
sonliga del får jag bekänna, att hela denna företeelse varit för mig
obekant.

Jag tror därför jag kan säga, att denna fråga varit helt ny för konstitutionsutskottet.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har velat ansluta mig till den allmänna
linje, som här företrädes av herrar Branting och Ström, vilka hävda, att personalkontrollen
bör vila på lag och vara offentlig. Därmed kan jag inte föreställa
mig, att man skall lia avsvurit sig möjligheten att gentemot folk, som man misstänker
vara opålitliga, men som inte äro vänliga nog att själva öppet annonsera
faktum, kunna använda säkerhetstjänsten för att utforska det. Det gäller väl
endast, att anklagelserna mot dessa penrsoner, när de framläggas, skola vara
offentliga.

När jag ansluter mig till denna uppfattning, är det alls inte av ömsinthet mot
de opålitliga elementen, utan det är framför allt därför att jag tror, att genomförandet
av en sådan linje skulle garantera, att någonting verkligen skedde med
dessa element. Den hittillsvarande metoden karakteriseras tyvärr som bekant
av att det i många fall inte sker någonting alls med bevisligen opålitliga element,
sådana som exempelvis en viss mycket omdebatterad generalmajor och
andra.

Det är rätt intressant med den av herr Uhlén citerade upplysningen på s. 10
i utskottsutlåtandet, som säger, att det nya i generalordern egentligen bara är
förbudet mot befordran av personer, tillhörande av polisen registrerat ytterlighetsparti,
men att detta förbud har emellertid i praxis tillämpats sedan år 1944.
Det är rätt intressant, ty redan 1942 förklarades i valrörelsen — jag tror det
skedde tidigare också, men jag kan inte säga det med bestämdhet — att naturligtvis
nazister inte skulle befordras. Nu få vi alltså veta, att det faktiskt förekommit
i ytterligare två år efter det att denna förklaring avgavs, och det trots
att övervakning skett och personalkontroll funnits sedan år 1933. Det vittnar
om att man på vederbörligt håll haft svårt att göra sig av med vissa gamla föreställningar.

Örn någonting sådant vittnar också den reservation, som herr Herlitz i dag
talat för och vars viktigaste stycke ju, såsom han själv påpekat, är att också
kommunisterna borde ställas under den övervakning och kontroll, som gäller för
nazisterna.

Om herr Herlitz, som ju i sin privata egenskap av vetenskapsman bör vara
rätt intresserad av att gå på djupet med problemen, skulle undersöka, vilka som
först förfäktade den mening om kommunisterna, som ligger till grund för hans
reservation och som sedan hävdat den kraftigast och ståndaktigast, skulle
han finna, att det var fascisterna och nazisterna i alla länder — demokratiens,
fredens, rättens och frihetens fiender. De började omedelbart efter förra världskriget
att förfäkta denna uppfattning, och de ha hållit på med det till dags
dato. Jag kan inte föreställa mig, att ens herr Herlitz kan inbilla sig, att det
skett i demokratiens och frihetens intresse. Orsaken till denna nazistiska lögnpropaganda
tror jag har kommit i öppen dag genom händelserna under det
andra världskriget, som avslöjat, att bakom angreppen mot kommunisterna såsom
opålitliga, när det gällde försvaret av den nationella friheten och oavhängigheten,
låg medvetandet örn att de kommunistiska partierna voro de mest
kampberedda och bäst organiserade av alla de partier, som kunde väntas resa
motstånd mot monopolkapitalets och dess fascistiska och nazistiska verktygs
diktatursträvanden, mot deras krigsplaner, mot quislingarnas förräderi oell mot
det nationella förtrycket. Detta var orsaken till afl, Mussolini och Hitler, Laval
och Quisling så energiskt bedrevo den smutskastningskampanj mot de kommu -

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
nistiska partierna, som herr Herlitz nu funnit med sin värdighet som svensk
riksdagsman förenligt att i en visserligen med hänsyn till läget modifierad
form återuppliva i sin reservation.

Men äras den som äras bör. Nazisterna ha ju inte behövt föra denna propaganda
ensamma. Högerpartierna i alla länder ha i sin egenskap av monopolkapitalets
politiska organisationer bistått dem. Också högerpartiet i Sverige.
Och det har inte precis varit någon valhänt medhjälpare, ty detta parti har ju
haft en viss vana i att ifrågasätta arbetarrörelsens och dess folks nationella
pålitlighet, ända sedan den tiden, då man angrep Hjalmar Branting med argument
av samma slag som dem man senare använt mot kommunisterna.

Varmed skall man förklara detta handlingssätt från högerpartiernas sida?
Jag tror, att händelserna under det första världskriget kunna leverera åtminstone
en del av förklaringen. Gamle Karl Marx sade en gång örn bourgeoisien,
att örn profiten är hög nog säljer den allt, både sitt fosterland och sin mor. Jag
tror nu inte, att detta är någonting som kan tillämpas generellt på bourgeoisien,
men nog fick man, när nazisterna invaderade olika länder, bevis för att det med
rätt mångå förhöll sig så som Marx uttryckte det i den sats, som jag nyss erinrade
örn. Överallt ställde sig folk ur monopolkapitalisternas led till erövrarnas
förfogande, producerade krigsmateriel åt dem och annan materiel för deras
armé och ströko med god smak in de vinster de gjorde på att stå till tjänst åt
sitt eget folks och frihetens bödlar. Medan kommunisterna liksom arbetarna
överlag i alla länder stodo i främsta ledet i kampen mot de nazistiska erövrarna
och gåvo de största offren i kampen för demokratien och friheten, är det
ganska betecknande, att folk, som varit bland de ivrigaste att angripa kommunisterna,
hamnade såsom nazisternas hantlangare och hjälpare. Medan t. ex. det
franska kommunistiska partiet, som hade smädats såsom landsförrädiskt och
illegaliserats på den grunden, under den tyska ockupationen genom sin kamp
för landets nationella frihet förvärvade sig hedersnamnet »de fysiljerades parti»,
stod den franske högerledaren Klandin vid Lavals sida och avslöjade därigenom
rätta halten i sina tidigare anspråk på att vara den främste representanten
i Frankrike för kärleken till fosterlandet och friheten. Och jag skulle vilja säga
till herr Herlitz, att det är inte för intet som folken i många länder funnit sig
föranlåtna att överföra monopolkapitalisternas egendom i samhällelig ägo och
som i. andra länder herrar, som tidigare tillhört högerpartiernas pålitligaste
finansiärer, nu ha ställts inför rätta såsom personer, som svikit sitt land genom
att för profitens skull ställa sig och sina företag till tyskarnas förfogande.

Kriget har avslöjat, var de opålitliga demokraterna och fosterlandsförrädarna
varit att söka, och visat, att det inte har varit bland arbetarna, inte bland kommunisterna,
utan bland monopolkapitalisterna och vissa politiska kretsar på högerkanten.
Detta är ett faktum, som tyvärr inte upphäves av att det inte minst
i denna kammare också bland högerfolk och bland representanter för monopolkapitalet
finns många, som äro pålitliga demokrater och goda förkämpar för
den nationella friheten.

Det slags propaganda, som herr Herlitz ännu försöker hålla vid liv gent emot
kommunisterna, bär sett sina bästa dagar. Det fanns en tid, när man kunde få
ganska breda skikt att tro pa den, men den tiden är förbi. Bropagandan har genomskådats
också av stora skikt bland propagandisterna.

Det skulle säkert vara nyttigare för herr Herlitz och högerpartiet, örn han
kunde ägna sig åt en annan uppgift än den, han i dag har sysslat nied. Herr
Herlitz kunde t. ex. åtaga sig uppgiften att ge det svenska folket en godtagbar
förklaring till att högern på hösten 1940, då det för de flesta syntes avgjort
att Hitler skulle ta hem segern i kriget, med sådan energi både i riksdag och
regering företrädde hans krav på att Sveriges kommunistiska parti skulle för -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
bjudas. Det finns många som fundera på den saken och gärna skulle vilja veta,
hur hägern tänkte sig att ett dylikt förbud mot det kommunistiska partiet skulle
medverka till att stärka demokratien i Sverige och landets möjligheter att hävda
sin nationella frihet.

Men det bjuder kanske emot att lämna en sådan förklaring, därför att det
förhåller sig med den som med den förklaring, Charles Lindley på sin tid ville
ge sin fru: »det bara förvärrar saken». Och högerns sak är ju dålig nog förut,
vilket framgår av att partiet genom sina representanter i konstitutionsutskottet
icke förmått leverera något annat bidrag till diskussionen örn personalkontrollen
inom försvaret än gamla uppvärmda och av verkligheten för länge sedan
vederlagda nazistiska klyschor mot kommunisterna. Det skulle inte förvåna
mig, örn denna demonstration av politisk orkeslöshet och oförmåga att lära av
verkligheten och att bättra sig skulle verksamt bidraga till att i höstens val ytterligare
tunna ut högerns sedan länge glesnande väljarskaror.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Branting: Herr talman! Det var tydligen med tvekan som herr statsministern
yttrade några ord i denna debatt, och när han nu inte längre är närvarande
här i kammaren skall jag inskränka mig till att helt kort svara på vad
från bans sida anfördes angående den sjätte punkten i reservationen, som ju
bland annat framhåller det anmärkningsvärda i att den obligatoriska personalkontrollen
inom försvarsväsendet upphör efter befordran till major eller motsvarande.

Herr statsministern fann denna anmärkning bero på bristande kunskap örn
förhållandena, eftersom Kungl. Majit själv när det gäller högre officerare utövade
ifrågavarande kontroll; några särskilda bestämmelser därutinnan skulle
sålunda icke behövas. Detta låter sig naturligtvis ur rent fornell synpunkt
sägas, och man kan inte annat än glädja sig, örn den av Kungl. Maj :t utövade
kontrollen blir så effektiv, att den kan fullt jämställas med den i generalordern
avsedda och organiserade. Svaret på denna invändning sammanfaller
i själva verket med svaret på vad herrar Herlitz. Kyling och Haggblom i
denna punkt anfört: »Att kontrollen vid befordran till högre tjänster icke blivit
författningsmässigt reglerad kan däremot enligt utskottets mening ej giva anledning
till erinran, enär den utan tvivel kunnat göras fullt effektiv utan stöd
av sådana bestämmelser.» Jag vill inte bestrida, att kontrollen har kunnat göras
fullt effektiv utan sådana bestämmelser, men frågan är örn så också har
skett,

I det sammanhanget efterlyste herr statsministern något »recept» på hur man
skulle kunna göra den ifrågavarande personalkontrollen öppen i stället för hemlig.
Jag skulle därvidlag bara vilja rekommendera, att man helt enkelt håller
sig till offentliga handlingar och offentliga uttalanden. Man kan ju exempelvis
observera sådana offentliga handlingar, som förvaras i patent- och registreringsverket,
där bl. a. förefintliga teckningslistor för Dagspostens aktieägare
finnas tillgängliga.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle endast gentemot herr Uhlén vilja säga,
vad herr Herlitz redan tidigare Ilar understrukit, att konstitutionsutskottet och
riksdagen mig veterligt aldrig känt till nu ifrågavarande förhållanden. Därför
kan det inte vara riktigt, som herr Uhlén säger, att vi alla ha känt till dem.
Örn herr Uhlén känt till saken, måste han ha haft mycket intima källor,
som det skulle ha varit önskvärt att han då låtit riksdagen få del av.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

Jag skulle också, herr talman, örn statsministern varit närvarande velat något
ingå i polemik mot honom, men det skall jag inte nu göra, helst som herr
Branting redan gjort det. Herr statsministern nämnde emellertid, att de hemliga
fascisterna äro de värsta och att man inte lär känna dem genom en öppen
kontroll. Det är en sanning, som man inte helt kan bestrida, att personer, som
hysa sådana tänkesätt, ofta kunna dölja sig bakom masker. Men när det gäller
hemvärnsrörelsen har man infört just en regel, som grundar sig på vad som
är allmänt bekant örn vederbörandes laglydnad och medborgarsinne. De krav,
som där uppställas, äro av den innebörd att de, örn man tillämpade dem inom
försvarsväsendet —■ möjligen i en något mera preciserad form — skulle erbjuda
en utväg att undgå dessa hemliga kontrollanordningar. Men även antaget,
att dessa hemliga kontrollanordningar i vissa lägen, t. ex. under brinnande krig,
skulle visa sig vara absolut nödvändiga — och det måste vi ganska säkert medge,
att de kunna vara — bör det kunna ordnas så, att denna hemliga kontroll
får en verklig rättsprägel. Även under en hemlig övervakning är det ju möjligt
att iakttaga reglerna för en rättsprocedur.

I viss utsträckning tillämpas, som jag nämnde — det har utskottet fått veta
genom föredragning —- en viss procedur. Många av oss fingo emellertid intrycket
att denna procedur var ganska problematisk och föga effektiv. Man
skulle ju kunna tänka sig, att statsministern talade med justitieministern och
med utrikesministern, som är en gammal jurist och som kanske skulle kunna
ge någon upplysning örn hur ett sådant problem kunde lösas. Jag erkänner
villigt, att det är ett intrikat spörsmål. Men det bör lösas, och förhållandena
kunna inte få vara sådana som hittills, i varje fall inte nu, när vi inträda i
fredliga förhållanden. För framtiden bör man söka finna metoder, som överensstämma
med rättsförhållandena under fredliga gångna tider.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag har anledning att upplysa herrar Herlitz och
Ström om att jag inte har uttalat mig örn på vilket sätt de till äventyrs fått
kännedom örn denna kontroll under de tretton år den har tillämpats. Jag har
bara på mycket goda grunder förutsatt, att utskottets ledamöter haft kännedom
örn den.

Men herr Ström går så långt att han säger, att utskottets ledamöter aldrig
någonsin haft kännedom örn dessa förhållanden. Att det påståendet är oriktigt
framgår ju redan av att vi här diskutera denna fråga på grundval av en
generalorder, som varit lika hemlig som alla tidigare vidtagna åtgärder. Och
ha utskottets ledamöter fått kännedom örn denna generalorder av den 29 juni
1945, måste det väl på mycket goda grunder kunna antagas, att utskottets ledamöter
även haft kännedom örn den kontroll, som tidigare pågått i tolv hela
år och som under vissa av krigsåren kulminerade med en omfattning, som var
många gånger större än den som det för närvarande är fråga örn.

Det har alltså funnits möjlighet för utskottets reservanter att tidigare påtala
denna sak. I varje fall har herr Ström, som under många år varit ledamot
av konstitutionsutskottet, haft denna möjlighet. År 1941 eller 1942 var jag varken
ledamot av riksdagen eller av utskottet, men jag kände ändock till att en
kontroll pågick. Jag har mycket stor anledning förmoda, att inte konstitutionsutskottets
ledamöter voro mera okunniga örn detta förhållande än jag, som
vid den tidpunkten inte ens tillhörde riksdagen.

Jag skulle slutligen till herr Ström vilja säga, att jag mycket väl förstår,
att både han och andra önska en annan ordning. Men jag understryker vad
jag redan har sagt, att det är herr Ström och andra obetaget att på annat sätt
än genom en konstitutionell anmärkning taga initiativ till en annan ordning,
exempelvis genom att vid lämpligt tillfälle till riksdagen frambära en motion
i frågan.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Herlitz, som anförde: Herr
talman! Herr Ström och jag ha meddelat kammaren, att vi inte tidigare haft
kännedom örn saken, varpå herr Uhlén tillåter sig svara, att det måste, antagas
att vi ha vetat örn den. Det är inte riktigt vänligt sagt till oss. Jag vill också
för kammaren påpeka, att det enda stöd herr Uhlén kail förebringa för detta
något uppseendeväckande — jag skulle nästan kunna säga sårande — uttalande
är att vi, eftersom vi visste av generalordern av 29 juni 1945, väl också måste
ha vetat av de föregående. Jag överlämnar at kammaren att bedöma värdet
av en sådan slutledning.

Fru Alm: Herr talman! Jag vet att det inte är brukligt, att reservationsanmärkningar
upptagas till någon allvarligare behandling här i kamrarna, fastän
vi nyss ha sett ett undantag från den regeln. Jag vet också, att statsråden
inte bruka besvara anmärkningar, som endast samlat en minoritet i konstitutionsutskottet.
Jag har inte heller några som helst anspråk på att ledamöterna
av den sommarregering, som är ansvarig för det ärende, vilket föranlett mig
och sex andra ledamöter av konstitutionsutskottet att avge reservation, skola
komma med några förklaringar rörande behandlingen av det befor dringsärende
det här gäller. Med den kännedom jag under min första riksdagstermin i
konstitutionsutskottet förvärvat örn konseljärendenas väldiga anhopning och
de hundratals punkterna i varje statsrådsprotokoll, tycker jag nog att det skulle
vara litet hårt att tala örn ansvarighet i ett enstaka befordringsärende, när avgörandet
fattats under ett vikariat i rötmånaden juli.

Det är egentligen inte heller den tillförordnade sommarregeringen den 6 juli
1945, som jag här vill skjuta på. utan ett tillvägagångssätt hos länsstyrelsen
i Jönköping, som enligt min mening står i klar strid mot andan och meningen
i regeringsformens bestämmelse i § 28 örn »förtjänst och skicklighet», som de
avgörande befordringsgrunderna vid tillsättning av befattningshavare i statens
och det allmännas tjänst. Att Kungl. Maj:t sedan låtit udda vara jämnt, när
denna befordringsfråga besvärsvägen underställdes Konungens prövning, är
den formella bakgrunden till vår reservationsanmärkning.

Länsstyrelsen i Jönköping utnämnde i fjol våras till en ordinarie kansliskrivarbefattning
i lönegrad A 11 en viss Gustaf Carlson, över utnämningen
besvärade sig en kontorsskrivare fru Wahlberg i lönegrad A 9, som gjorde
gällande att hon bort utnämnas i stället. Carlson utnämndes enligt länsstyrelsens
protokoll i ärendet »efter övervägande av de sökandes meriter och lämplighet».
Av protokollet framgår emellertid att landssekreteraren, som deltagit
i beslutet, inlagt sin gensaga emot att såsom motiv för konstitueringen av Carlson
åberopats »meriter» samt att han för övrigt undvikit att uttala sig örn den
utnämndes lämplighet. Man förstår mycket väl denna landssekreterarens tveksamhet,
när man närmare granskar den utnämndes meriter. Hail är en 48 års
man med en brokig bana bakom sig. Han har undin- kortare perioder innehaft
kontors- och expeditionstjänster, varit handelsresande och, under en längre
period, bensinstationsföreståndare samt under tio år taxichaufför. På länsstyrelsen
hade han vid utnämn ingsta 11 fället tjänstgjort något över fem år såsom
extra tjänsteman på omsättningsskatteavdelningen. Hans formella meritering
utgöres av ett ganska slätstruket folkskolebetyg, kompletterat med en korrespondenskurs
i rättskrivning. Den förbigångna fru Wahlberg är fem år yngre,
men hade vid ansökningstillfället icke förty varit anställd på länsstyrelsen i
drygt 24 år med utomordentligt goda vitsord från hela sin tjänstgöringstid.
Hon hade på sin tid genomgått 8-kla.ssig flickskola — jag hittade hela 16 a-n
i hennes slutbetyg, vilket visar, att hon säkert var något över medelmåttan.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 19. 3

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
Detta hör nu knappast så mycket till saken, när ärendet skall bedömas, ty
reservanterna ha i detta sammanhang huvudsakligen velat understryka betydelsen
av den långa tjänstetiden. Vi ha också kommit till den bestämda slutsatsen,
att fru Wahlberg varit den mest meriterade med hänsyn till väl vitsordad
tjänstgöring och tjänstetidens längd, och vi ha menat att detta är faktorer,
som böra tillmätas avgörande betydelse vid tillsättande av sådana lägre befattningar
nied huvudsakligen rutinarbete, varom här är fråga.

I stället har som sagt denne Carlson utnämnts, och man kan inte fria sig
från intrycket, att den utslagsgivande »meriten» har varit hans kön. Det förefaller
åtminstone mig otänkbart, att omvända förhållandet skulle kunnat inträffa.
Den tjänst, som Carlson erhöll, tillhörde de tjänster, varom riksdagen
år 1943 beslutade, att de i princip skulle utgöra kvalificerade sluttjänster för
den kvinnliga biträdespersonalen. En möjlighet ställdes dock öppen att på en
dylik befattning som ett provisorium placera en övertalig aspirant på landskanslist-
eller landskontoristtjänst som indragits. Länsstyrelsen har gjort gällande,
att Carlson var en sådan övertalig aspirant. Faktum är emellertid, att
befordringsgången för den utnämnde inte stämmer med den för en sådan aspirant
fastställda, och även örn så hade varit fallet, bör inte den undantagsregel,
som länsstyrelsen här velat åberopa, kunna ges den innebörden att vid
tjänstetillsättningar ingen avvägning av de sökandes meriter skall ske och den
mera meriterade utan vidare kunna skjutas åt sidan. Länsstyrelsens förklaringar
av sin utnämningspolitik i detta fall påminna inte så litet örn jästen
som kastades in i ugnen efter baket. Sanningen är närmast den, att tjänsten på
förhand varit reserverad för Carlson. Detta framgår av en liten irriterad passus
i länsstyrelsens yttrande, där det heter att länsstyrelsen för sin del ansett uteslutet,
att förevarande befordringsärende kunde beräknas erhålla annan utgång
än att Carlson tilldelades ifrågavarande tjänst.

Vad angår det nu riksdagen, om en liten kansliskrivartjänst på landskontoret
i Jönköping tillsättes med en Carlson eller en Wahlberg? Inte alls, kan det
kanske synas. Ändå anser jag, att denna sak angår riksdagen, och jag har tagit
upp den, därför att här skapas ett prejudikat, örn tillvägagångssättet lämnas
oanmärkt. Riksdagen har i fjol beslutat om kvinnas behörighet till praktiskt
taget alla statstjänster. Men detta beslut blir ett slag i luften, örn kvinnorna
alltjämt skola stäckas vid befordringar på grund av kön, och det är vad som
synes ha skett i detta fall, liksom det sker i tusentals andra fall. Eftersom
detta fall var så flagrant och inträffade i så nära anslutning till riksdagens
behörighetsförklaring i fjol, har jag tyckt att det borde påtalas. Vad som blivit
gjort är gjort och kan inte ändras, men vad vi vilja försöka hindra är att
samma sak upprepas i fortsättningen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag skall bara ge en mycket
kortfattad replik till den föregående talarinnan.

Vad° kansliskrivarbef attingen vid länsstyrelsen i Jönköpings liin beträffar,
må det vara sant, att den ratade kvinnliga medsökanden var i besittning
av förträffliga betyga och lång tjänstetid. Meni är det därför så klart, att dessa
meriter alltid böra tillmätas ett så avgörande värde, att en medtävlare, för
vederbörande väl känd, i besittning av beprövad praktisk kunnighet och andra
goda egenskaper, skulle bli utklassad för den skull?

^Låt mig ta ett exempel ur levande livet. Jag behöver en tjänsteande på min
gård. Som sökande uppenbarar sig dels em aspirant med granna skolbetyg
och därutöver begåvad _ kanske med en särdeles talande tunga och dels en an°-na,n, mera ‘blyg och tillbakadragen men i praktiska värv mycket dugande
människa. Jag behöver ej tveka om mitt val.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)

Jag vill ej, herr talman, göra gällande, att denna parallell är fullt riktig,
men jag tar för givet, att länsstyrelsen i Jönköpings län i detta fall icke
handlat i blindo, utan vetat vad den gjort, då den träffade sitt val. Detta är
vad jag tror, herr talman, och detsamma har även utskottets flertal menat.
Vi tro alltså, att Kungl. Majit har handlat rätt, då Kungl. Majit sålunda
stadfäst länsstyrelsens beslut.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner angående ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 192 i men m• mförsta
kammaren av herr Branting m. fl. och nr 335 i andra kammaren av
herr Malmborg i Stockholm m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn förslag till ny lydelse av 36 § regeringsformen
och i anslutning därtill en beredskapslagstiftning, som medgåve Kungl.

Maj :t rätt att, då rikets tjänst eller den allmänna välfärden det fordrade, vid
krig eller krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden
tillfälligt skilja eller förflytta ämbets- och tjänstemän från deras sysslor.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet anfört bland annat:

»Det är enligt utskottets mening angeläget att frågan om revision av de i
§§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna angående statstjänstemännens
rättsliga ställning snarast blir föremål för utredning. De skäl,
som föranledde riksdagen år 1942 att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn en sådan utredning, äga alltjämt giltighet och ha under de senaste åren
i flera olika sammanhang gjort sig gällande. Vid en dylik revision bör, med
principiellt vidhållande av den grundsats på vilken § 36 regeringsformen bygger,
hänsyn tagas till statsmakternas behov av större rörelsefrihet på förevarande
område än § 36 i sin nuvarande lydelse medgiver. Denna rörelsefrihet
bör sträcka sig så långt, att möjlighet finnes att, där ett allmänt intresse det
påkallar, avskeda personer, som visat sig uppenbart olämpliga och för sin
befattning icke skickade. Skäl av skilda slag kunna ur det allmännas intresse
motivera en befattningshavares skiljande från tjänsten. Ett sådant skäl anföres
i föreliggande motioner. Enligt utskottets mening bör man av varje statstjänsteman
kunna fordra, att han skall vara känd för »laglydnad och medborgarsinne»,
ett krav som i 1940 års hemvärnskungörelse uppställts för varje
hemvärnsman och som sedan inarbetats i jämväl andra författningar på det
militära området. Det synes utskottet angeläget, att statsmakterna, för att
vårt land vid krig eller krigsfara skall äga en fullt pålitlig ämbets- och tjänstemannakår.
tillse att detta krav på laglydnad och medborgarsinne redan uppfylles
under lugna, normala förhållanden och att grundlagen, eventuellt kompletterad
av närmare bestämmelser i särskild lag, erhåller en sådan utformning
att detta blir möjligt. Med hänvisning till det anförda får utskottet, som alltså
ej kan ansluta sig till motionärernas förslag om en beredskapslagstiftning i ämnet
men som instämmer i motionernas syfte, ehuru utskottet anser, att den där
väckta frågan bitr utredas i ett större sammanhang, hemställa,

1 :o) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it ville anhålla om skyndsam
utredning med beaktande av ovan anförda synpunkter av frågan örn en revision
av de i §§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna örn statstjänstemannens
rättsliga ställning; samt

2:o) att förevarande motioner, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan under lin) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herr Herlitz, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade. Reservantens förslag
innebar bland annat, att den nyss återgivna delen av utskottets utlåtande skulle

utbytas mot följande: 01 ... ....

»Det är (= utskottet)---nuvarande lydelse medgiver Skal av skilda

slag kunna ur det allmännas intresse motivera en befattningshavares skiljande
från tjänsten. De skäl, som anförts i föreliggande motioner, kunna komma
under övervägande vid den utredning, som riksdagen 1942 begärde och som
enligt utskottets mening utan dröjsmål bör komma till stånd. Vikten av
att den ifrågasatta utredningen ofördröjligen utföres bör enligt utskottets mening
understrykas genom en förnyad hemställan hos Kungl. Majit. Utskottet

får sålunda hemställa, , .... ,

1 :o) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it ville anhålla örn skyndsam
utredning med beaktande av ovan och i riksdagens skrivelse 1942 nr 4/5 anförda
synpunkter av frågan örn revision av de i §§ 35 och 36 regeringsformen
meddelade bestämmelserna örn statstjänstemannens rättsliga stallning; samt

2 :o) att (= utskottet)---föranleda.»

Herr Domö; Herr talman! Konstitutionsutskottets utlåtande med anledning
av herrar Bräntings och Malmborgs motion tycks mig vara en större fråga
än vad man ytligt sett skulle kunna tro, ja, jag är övertygad om att den
har väsentlig betydelse för vart fria samhällsskick. ....

Regeringsformens §§ 35 och 36 ha, som vi alla veta, hittills utgjort sjalva
grundvalen för ämbets- och tjänstemännens självständighet Grundsatsen örn
statst jäns temännens oavsättlighet har tagit sig uttryck i § 36, medan § 35
innehåller bestämmelser örn de nödvändiga undantagen för innehavare av lortroendesysslor.
Ämbetsmannakåren har därmed förblivit oberoende av de växlande
politiska konjunkturerna och genom sin fria ställning kommit att utgöra
en garanti för att lagar, förordningar och författningar opartiskt och
lojalt tillämpats. Det gäller här värden som måste bevaras i det fria styrelseskickets
eget intresse. Lika nödvändigt som det är att de fria, krafterna fritt
få brytas mot varandra i det politiska livet och att den ena åsiktsriktningen
kan avlösa den andra vid makten enligt folkviljans bud, lika nödvändigt
är det att man genom en självständig ämbetsmannakår bevarar kontinuiteten

i samhällslivet. .

Jag vill därmed ingalunda ha sagt att de förutnämnda paragraferna i
regeringsformen äro tillfredsställande i nuvarande skick. I flera avseenden
äro de föråldrade. Det finns — som riksdagen redan framhöll 1942 — en
klyfta mellan å ena sidan grundlagens bud och å andra sidan dess tillämpning.
Det revisionskrav, som riksdagen vid nyssnämnda tidpunkt reste, kunde
accepteras. Kravet förenades med en bestämt uttalad önskan örn att den princip,
på vilken § 36 bygger, skulle bevaras. Dess vitala betydelse för rättsskipning
och förvaltning ifrågasattes icke, utan underströks i konstitutionsutskottets
utredningsbegäran 1942. Jag citerar: »Å ena sidan bör härvid hänsyn
tagas till att den allmänna princip, på vilken § 36 bygger, är av vital
betydelse för rättsskipningen och förvaltningen och därmed för hela vårt samhällsskick.
Det är nämligen angeläget att dessa funktioner handhavas av
personer, som efter bästa övertygelse fullgöra sina värv utan att behöva frukta
godtyckliga inskridanden från överordnade. Å. andra sidan bör också beaktas
statsmakternas behov av större rörelsefrihet på förevarande område än
§ 36 i sin nuvarande lydelse skänker.»

Samma viktiga grundsatser, som framgå av vad jag nyss citerat, får man
också fram, örn man läser justitieministerns direktiv för nämnden för bedo -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
mande av vissa befattningshavares pålitlighet, som nn lär ha tagit det officiella
namnet bedömningsnämnden. Jag citerar ur dessa direktiv: »lie principer
som uppställts i svensk rätt beträffande tjänstemäns anställningsvillkor
och befordran medgiva sålunda, endast i relativt begränsad utsträckning ett
hänsynstagande till vederbörandes politiska inställning, även örn det är fråga
örn tillhörighet till politiska ytterlighetsriktnmgar av nazismens^ typ. Under
fredliga förhållanden synes det icke heller vara pakallat att bryta med
dessa för ett demokratiskt styrelsesätt följdriktiga principer.»

Vidare sägs det: »Den åsiktsfrihet, som tillkommer medborgare i allmänhet,
bör såsom regel icke heller begränsas för innehavare av allmänna tjänster.
Så länge en tjänsteman! icke omsätter sina privata åsikter i brottslig handling
eller i straffbar konspiration mot landet, bör han i allmänhet icke diskvalificeras
som tjänsteman.» . . . ..

Åtskilliga fall från senare år visa. att önskemålet om viss revision ar berättigat.
Detta innebär dock ingalunda att man har anledning gilla utskottets
föreliggande förslag. Motionärerna ha velat skapa möjligheter för Kungl.
Maj :t att vid krig eller i andra utomordentliga situationer tillfälligt skilja
eller förflytta ämbets- och tjänstemän från deras sysslor. Det skulle här gälla
sådana personer som genom politisk illojalitet kunde bil en fara för rikets
säkerhet. Om nu utskottet hade konstaterat att frågor av detta slag skulle
kunna övervägas i samband med en utredning enligt riktlinjerna fran 1942,
hade det väl knappast blivit debatt örn utlåtandet här i dag. Utskottet ^ går
emellertid betydligt längre, och dess skrivning inger mig allvarliga farhågor
för att tjänste- och ämbetsmännens oavsättlighet enligt regeringsformens § 36
skall förvandlas till ett tomt sken. Statsmakternas rörelsefrihet, säger utskottet,
bör sträcka sig så långt, att det finns möjlighet att avskeda personer
som visa sig uppenbart olämpliga. På vilka grunder skall da denna olämplighet
fastställas? Det heter här att statstjänstemannen skall vara känd för
»laglydnad och medborgarsinne», ord, som hämtats ur 1940 års hemvärnskungörelse.
Jag medger gärna att det är vackra ord, men jag bestrider bestämt,
att de äro konstitutionellt hållbara då det gäller att fastställa de statsanställdas
ställning. Vad menas med laglydnad? Gäller det skyldigheten att
följa förekommande tjänstereglementen, är det ju fråga om en självklar sak.
Syftar man på lydnad inför lagarna i allmänhet, konstaterar man endast att
tjänstemännen äro bundna av samma skyldigheter som andra medborgare,
vilket också är självklart. Man kan väl inte kräva större grad av laglydnad
från tjänstemän än andra, då det gäller vissa lagbundna saker. Skall det
vara strängare straff för en lagbrytande tjänsteman, då han t. ex. gör sig
skyldig till en trafikförseelse eller någonting annat? Ordet laglydnad tycks
mig i detta sammanhang alltså inte vara något annat än en fras, som omtalar
något allmänt bekant.

Vad niemis då med »medborgarsinne»? Här ställer oss utskottet inför ett uttryck,
som efter behag kan tolkas hur som helst. Medborgarsinne kan mycket
väl vara vad en för tillfället sittande regering finner önskvärt och lämpligt.
Den, som har en annan mening än regeringens eller den styrande riksdagsmajoritetens,
skulle med andra ord utsättas för risken att betecknas som en person
utan medborgarsinne. Vi kunna för övrigt finna flera exempel, som varsla örn
en Hädanfara, i de senaste årens politiska debatt. Jag kan, herr talman, liksom
jag tror också flertalet av mina partikamrater loir i kammaren, omöjligt medverka
till ett beslut, som kunde tänkas öppna vägen för en sådan utveckling.
Statstjänstemännens politiska oberoende måste upprätthållas, örn vi önska att
förvaltning och rättskipning inte skall politiseras. Att revidera regeringsformens
förutnämnda paragrafer, så att. de bli mera tidsenliga, är behövligt och

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
möjligt, men att revidera dem på ett sådant sätt att vägen öppnas för det politiska
godtycket vore till skada för alla. Vi lia i diktaturländerna sett exempel
på hur man likriktar en ämbetsmannakår och vad resultatet blir. Jag tror inte
att utskottets majoritet önskar eller tänker sig en sådan utveckling här i landet.
För mig och flertalet av mina partikamrater är det emellertid tydligt, att
tvetydiga kautschukformuleringar av det slag, som utskottets ma joritet rekommenderar,
kunna medföra risker, som många i dag inte förutse eller vilja tro
på. Sådana formuleringar ha alltid visat sig vara till god hjälp för demokratiens
och rättssamhällets fiender, och vi borde väl alla vara ense örn, att vi
inte böra ge dem någon chans.

Jag kan därför, herr talman, icke biträda de formuleringar, som finnas i
utskottets utlåtande då det gäller begäran örn utredning. Jag tycker att motiveringen
är betänklig och olämplig, och jag vill därför avstyrka utskottets
förslag och i stället yrka bifall till herr Herlitz’ reservation.

Herr Branting: Herr talman! Jag skulle såsom en av motionärerna i detta
ärende vilja säga, att jag på det hela taget är nöjd med konstitutionsutskottets
utlåtande i denna fråga. Utskottet har ju understrukit statsmakternas behov
av större rörelsefrihet i fråga örn sådana ämbets- och tjänstemän, som avses i
§ 36 regeringsformen. Utskottet har framhållit, att denna rörelsefrihet bör
sträcka sig så långt, att möjlighet finnes att avskeda statstjänstemän, som ha
visat sig uppenbart olämpliga och icke skickade för sill befattning i de fall, där
ett allmänt intresse så kräver. Utskottet har varit vänligt att särskilt framhålla,
att i motionen har anförts ett skäl, som kan motivera befattningshavarnas
skiljande från tjänsten. Därmed åsyftas alltså motionens argumentation
för att Kungl. Maj :t skall få vidgade möjligheter att hastigt avlägsna nazistiska
eller nazistsympatiserande tjänstemän, speciellt under kritiska tidpunkter
och i främsta rummet inom polisen och militären. I motionen har framhållits
bristen på klara, legala möjligheter för Kungl. Maj :t att ingripa i sådana
fall, och konstitutionsutskottet har i detta avseende gått motionärerna till mötes,
vilket alltså härmed inkasseras!

På en punkt skiljer sig utskottets förslag från motionärernas. Vi hade nämligen
tänkt oss en beredskaps lagstiftning såsom ett komplement till de nya
grundlagsstadgandena. Utskottet går i stället på linjen: en permanent lagstiftning.
Så mycket bättre!

Nu har det emellertid på sina håll i pressen och nyss av herr Domö framförts
vissa invändningar mot de ifrågasatta grundlagsändringarna. Jag tar
inte så hårt på vad som anförts i detta avseende av herr Domö nyss och för
övrigt exempelvis i dag i Svenska Dagbladet, när man är upprörd över att
det skulle krävas en så obestämd dygd av tjänstemännen som »medborgarsinne».
Jag är visserligen för min del personligen inte heller så förtjust över att
nian laborerar med en så pass obestämd fraseologi, i varje fall i lagstiftningen.
Men å andra sidan har ju utskottet härvidlag inte sagt annat än att »enligt
utskottets mening bör man av varje statstjänsteman kunna fordra att. han
skall vara känd för ''laglydnad och medborgarsinne’, ett krav som i 1940 års
hemvärnskungörelse uppställts för varje hemvärnsman och som sedan inarbetats
i jämväl andra författningar på det militära området». Därefter hemställer
utskottet, att man skall i skrivelse till Kungl. Maj :t »anhålla örn skyndsam
utredning med beaktande av ovan anförda synpunkter». Kravet på »laglydnad
och medborgarsinne» är en av dessa synpunkter, men man behöver ju
inte precis använda dessa ord i det blivande lagförslaget.

Vad jag åsyftar i fråga örn den kritik, som har framkommit, är snarare den
invändningen, som ju också togs upp av herr Domö, att en alltför stor makt -

Onsdagen den 15 maj 1945 fm.

Nr 19.

Ang. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
befogenhet i Kungl. Maj :ts hand gentemot tjänstemännen skulle kunna av en
auktoritär eller reaktionär regim missbrukas gentemot eventuellt oppositionella,
frihetsälskande och självständiga tjänstemän. Örn herr Domö ville noggrant
läsa igenom motionen, så skall han finna, att jag ingalunda varit blind för den
synpunkten, utan tvärtom är mycket känslig för detta argument. Det ligger
otvivelaktigt någonting i det! Men jag menar ändå i princip, att man icke
skall avstå ifrån goda lagar, bara därför att de kanske kunna missbrukas av
dåliga regeringar.

När den nu gällande grundlagstiftningen på detta område tillkom, i början
av 1800-talet, fanns det ju visst skäl att slå vakt kring ämbetsmannakårens
självständighet gentemot en reaktionär överhet, det blev man ganska snart
varse under Karl Johans regim. Men Sverige då och Sverige nu är ju inte
detsamma. Nu är det ju riksdagens och det demokratiska folkets sak att se till,
att vi inte få några sådana reaktionära regeringar, utan att styrelsen här i
landet följer demokratiska principer.

Jag vill slutligen säga, att det egentligen var så med denna motions tillkomst
— detta skall inte döljas — att den till viss del föranleddes av regeringen
själv. Man kan undra, hur det gick till. Jo, när det under och efter
kriget då och då framhölls, att det fanns diverse nazister och nazi stsympatiserande
personer, som gjorde ohägn i förvaltningen, så bemöttes icke sällan
denna kritik med en beklagande gest från regeringshåll. Man sade ungefär
så här: »Vad vilja herrarna, att vi skola göra? Grundlagen lägger ju tyvärr
hinder i vägen för vederbörandes avlägsnande!»

Motionen har alltså velat göra situationen lättare för en framtida regering,
som råkar i dylika svårigheter, så att den kan försvara och slå vakt omkring
demokratien så som den verkligen vill, utan hinder av några mer eller mindre
föråldrade grundlagsbestämmelser.

Nu tycker man sig tyvärr kunna konstatera, att även i de fall. där grundlagen
inte lägger hinder i vägen för nazisympatisörers avlägsnande, nämligen
beträffande, förtroendeämbetsmännen, regeringen inte alltid har begagnat sig
av sina möjligheter utan i stället visat en mycket stor långmodighet. Men det
är ju en annan historia! Jag skall inte här förirra mig in t. ex. på fallet Rosenblad,
utan skall inskränka mig till att efter det nu anförda yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Herlitz: Herr talman! Herr Domö har redan utförligt utvecklat de
tankegångar, som ligga bakom min reservation. Jag har emellertid några påpekanden
att lägga därtill.

Problemet örn tjänstemännens oavsättlighet har framträtt under olika aspekter
och från olika utgångspunkter på senare tid. Det har varit fråga örn officerare,
som inte längre äro tjänstedugliga, det har varit fråga om läkare, lärare
och präster, som haft sådana personliga egenskaper som inte ha gjort dem
lämpade för sina tjänster, och det har varit fråga örn sådana här politiska aspekter.
Det har förhållit sig så, att även då det gällt de mest flagranta fallen — låt
oss t. ex. tänka på lärare och präster, som genom hela sitt personliga väsen äro
absolut odugliga för sin tjänst — har frågan örn möjligheten att avlägsna dem
visserligen varit uppe, men ingen har ännu vågat sig på att taga itu med detta
problem av den anledningen att man haft en så stark känsla för faran av godtycke.

Vad jag bär att invända emot konstitutionsutskottets utlåtande är, att det bär
lagt tyngdpunkten på en helt annan sak, nämligen på frågan om de politiskt
opålitliga tjänstemännen, och att utskottet där nied utomordentlig frankhet:
har anvisat en linje, mot vilken jag —• till stor del, får jag säga, i samförstånd

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
med herr Branting — hyser ganska Stora betänkligheter. Det är ju inte fråga
om att detta spörsmål örn de politiskt opålitliga tjänstemännen är ett problem.
Vi brottades ju litet var med det, då det var fråga örn ingripande mot samhällsfientliga
sammanslutningar under kriget, och vi gjorde det med hänsyn till de
faror, som sådana tjänstemannaelement kunde innebära. Nu är det ju litet lustigt,
att just ifrån det håll, där man på den tiden inte ville veta av några ingripanden,
griper man in just nu, och griper in emot den fara, som praktiskt
taget åtminstone för ögonblicket är över. Det är nämligen både i motionen och
i utskottets utlåtande tal om bara nazistiska element. Men jag skall inte ironisera
över det, ty jag är ändå fullkomligt med på att vi på något vis måste beakta
den faran liksom andra faror.

Här föreligger alltså ett problem, som vi lika litet nu som under krigstiden
kunna helt och hållet komma ifrån. Att jag beaktar den synpunkten har jag
också givit uttryck åt genom att deltaga i en reservationsanmärkning till det
dechargebetänkande, som debatterades för en stund sedan. Men frågan är, vilka
vägar man skall gå.

Vad som då framför allt faller i ögonen är, att utskottet här presenterar ett
säreget hugskott såsom riktlinje för utredningen. Herr Branting försökte släta
över och sade, att det vore väl inte meningen att det skall lagstiftas precis så,
men utskottet har på ett ganska uppseendeväckande sätt angivit ett bestämt program
för utredningen. Den skall nämligen i överensstämmelse med hemvärnskungörelsen
gå ut på att man av varje statstjänsteman skall kunna fordra, att
han skall vara känd för »laglydnad och medborgarsinne». Det är sålunda den utgångspunkt,
från vilken utskottet vill ha utredningen verkställd. Den tilltänkta
utredningen går i ''flera hänseenden långt utöver den Brantingska motionen. Den
gör det för det första i det hänseendet, att det. är en mycket mera tänjbar regel,
för det andra därutinnan, att utskottet inte alls såsom herr Branting vill ha en
beredskapslagstiftning för farliga situationer, utan utskottet tycker det är bäst
att vi börja med detta genast, och, för det tredje, därför att utskottet inte såsom
herr Branting tänker väsentligen på militär och polis, utan — jag ber kammarens
ledamöter observera det — på statens tjänstemän överhuvud taget, däri inberäknat
vår domarkår.

Nå. vad är det då för kriterier, som skola ställas upp? Jo. först och främst
är det laglydnaden. Jag har grubblat mycket över vad det betyder. Antingen
betyder det, att den tjänsteman inte är laglydig, som överhuvud taget begår lagbrott,
och då innebär detta, att för varje gång en statstjänsteman t. ex. gjort sig
skyldig till den obetydligaste parkeringsförseelse, är det slut med honom, och
att var gång han gjort det oskyldigaste tjänstefel, som nu renderar böter på
något tiotal kronor, så höjes straffet till avsättning. Eller också är det meningen,
att det bara är grövre brotts begående, som konstituerar bristande laglydnad,
och då är det ju bara att svara, att så ha vi det redan nu. En hel rad av brott
från tjänstemännens sida medföra nu avsättning, och vill någon komma och resonera
om att utvidga kretsen av dessa brott på ett förnuftigt och resonabelt sätt,
så gärna det. Men vad betyder laglydnad eljest? Då är det ordet lika tänjbart
som det andra ord, som jag nu vill övergå till, nämligen »medborgarsinne».

Jag skulle nästan vilja säga, att det är litet listigt att lägga in sådana ord
i ett utskottsutlåtande, ty de kunna ju komma att utnyttjas demagogiskt. Någon
skulle kunna inför en mindre kräsen publik säga till opponenterna: »Vilja inte
herrarna att ämbetsmännen skola vara laglydiga och lia medborgarsinne?» Jag
har emellertid klart för mig, att så kan man inte resonera i denna kammare, utan
här har man klart för sig att det ömtåliga ligger däri, att dessa fraser, »medborgarsinne»
t. ex., äro tänjbara, att detta är en kautschukregel. Tolkningen beror
på ett subjektivt omdöme, och därmed blir också tillämpningen godtycklig.

Onsdagen den 15 maj ISMA fm.

Nr 19.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)

.Tåg tindrar, om inte herr Branting skulle kunna bestyrka, att man redan
vid tillämpningen av hemvärnskungörelsens regler på detta område har fått
exempel på att det kan vara litet ömtåligt att röra sig nied sådana kriterier.
Och nu är detta farligt, därför att bedömandet av medborgarsinne i så hög
grad beror just av politiska åskådningar. Det är kanske en naturlig benägenhet
i djupet av hjärtat hos litet var av oss att stämpla den, som har en avvikande
politisk mening, såsom saknande medborgarsinne. Därmed bli perspektiven
stora. Man kan visserligen säga, att det inte är någon fara för att detta
skall missbrukas — herr Branting ville försäkra oss det. Jag är inte så säker
på det. Jag tycker, att tidens anda är litet oroande, att den inte är sådan att
man i allo för framtiden — jag talar ju inte örn den nuvarande regeringen —
vågar lita på en obetingad generositet, hänsyn, respekt och förståelse för skilda
meningar, ty jag tycker, att det finns så mycket i tiden av oförsonlig och
oförstående sekterism, av misstänkliggörande och fördömande. Det är från sådana
utgångspunkter man mycket, mycket lätt kommer till att säga örn den
ene och den andre, att han saknar medborgarsinne. Jag vill inte tala örn sådana
utläggningar, vi hörde i den föregående debatten, som generellt gick ut
på att »bourgeoisien» är beredd att sälja sitt fosterland. Det är klart att hela
bourgeoisien därmed är ställd utanför deni, som ha medborgarsinne.

Det är farligt, örn vi få en statsledning, som gripes av en sådan anda och
som har sådana verktyg i händerna som konstitutionsutskottet här har yxat
till. Ty det är ju så, att förslaget på detta sätt riktar sig mot själva det allra
väsentligaste i ämbetsmännens och tjänstemännens grundlagsskyddade självständighet.
Det allra väsentligaste är nämligen inte det, att den, som har
blivit mindre tjänsteduglig, ändå skall ha chansen att sitta kvar, eller att den,
vars sinne är ur jämvikt, inte skall behöva avlägsnas, t. ex. från en lärartjänst,
utan det väsentliga är viii. att vi med detta grundlagsbud lämna utrymme
inom vår förvaltning för andra åsikter, andra viljor, andra synpunkter
och andra betraktelsesätt på livet än de, som just äro statsledningens. Sålunda
är detta ett farligare ingrepp än alla andra, som komma i. fråga, eftersom
det riktar sig emot själva livsnerven i vårt oavsättlighetsinstitut.

Det kanske till sist bör strykas under, att när man nu talar^så här mycket
om tjänstemännens oavsättlighet såsom något betydelsefullt, så är det självklart,
att man då inte talar bara ur tjänstemannasynpunkt, därför att man
vill hålla på tjänstemannaprivilegier, utan därför alt det helt enkelt är fråga
örn ett statsintresse. Detta redan ur den mycket påtagliga och praktiska synpunkten
att det innebär en lockelse, att man kan bjuda statstjänstemannen en
verkligt tryggad ställning. Jag vet inte, örn jag sänker debatten på ett alltför
lågt plan genom att erinra kammaren örn att ifall det blir slut med tjänstemännens
oavsättlighet, får kanske kammaren vara betänkt på att votera anslag
av en holt annan storleksordning för att locka folk till statstjänsten i
stället för dem, som kunde lockas av självständigheten.

Men denna oavsättlighet betyder ju också åtskilligt annat. Avsättligheten,
den möjlighet som finns i de flesta andra länder för regeringar att skilja ämbetsmännen
från deras tjänster, verkar inte bara så, att tjänstemännen i vissa
fall skickas bort, utan den verkar ju framför allt genom att själva regeln
finns, så att den tvingar och vänjer tjänstemännen att ständigt fråga sig:
»Vad tycka nu mina överordnade örn mig, och vad tycka de örn min politiska
hållning och min politiska åskådning? Har skall jag nu förfara för att vara
dem till lags och inte råka ut för att ställa mig själv och min familj på bar
backe?» Det är detta som gör att administrationen i andra länder får en helt
annan karaktär än vi äro vana vid här i landet. Det är tack vare friheten från
faran för sådana påföljder sorn vi ha en förvaltning utmärkt av saklighet och

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
oväld, en förvaltning-, som vi lia vant oss att se upp till med ett helt annat
förtroende än man gör beträffande förvaltningen på andra håll i världen.

Jag vill till sist säga, att för mig står denna ordning såsom ett bland de
allra mest väsentliga samhällsvärdena i vårt fria statsskick, det hör till det
allra väsentligaste i vad man har brukat kalla den svenska livsformen.

Jag kan därför inte annat än på det djupaste beklaga, att det utskott, som
har att vårda vår författning, har låtit förleda sig av dagens högljudda röster
till denna — det skulle jag ändå vilja antaga — en smula oöverlagda attack
mot själva grundvalarna för vårt fria författningsliv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min reservation.

I detta anförande instämde herrar Ekströmer, Arrhén, Mannerskantz, Gunnar
Andersson, Löthner, Wehtje, Carl Eric Ericsson och Ragnar Bergh.

Herr Hage: Herr talman! Det kanske verkar egendomligt att en outsider, som
inte tillhör konstitutionsutskottet, vågar kasta sig in i principdiskussionen i
denna fråga, men jag gör det därför att jag har anledning att säga några ord,
inte så mycket örn det som nu diskuterats utan örn en annan sida av utskottets
utlåtande.

Utlåtandet utgår ju från motionen, som syftar till att åstadkomma bestämmelser,
varigenom man skulle kunna avlägsna ur tjänst personer som ha olämpliga
åsikter — och det talas då främst örn en nazistisk inställning —• när det
gäller förhållandet till samhället. Utskottet har emellertid, när det gått att
behandla motionen, tagit fasta på ett uttalande av ett statsråd vid en interpellationsdebatt
i andra kammaren. Statsrådet säde då, att detta problem utgör
en del av det större problemet örn de statliga och kommunala tjänstemännens
oavsättlighet överhuvud taget, och det är naturligtvis riktigt. Örn nu riksdagen
skall avlåta en skrivelse, så vill jag ha fullt klart för mig, att den skrivelsen
syftar till att åstadkomma en undersökning av problemet i denna vidsträcktare
bemärkelse, som statsrådet antytt.

Alla veta ju, att frågan örn att avlägsna tjänstemän, bl. a. läkare, som anses
mindre lämpliga för sin tjänst, i många sammanhang har varit föremål för
övervägande. När nu utskottet örn jag fattat motiveringen rätt, har sagt, att
den frågan bör tagas upp i detta sammanhang, så vill jag understryka detta.
Då det är fråga örn att undersöka hela denna sak, bör undersökningen få denna
vidare omfattning.

Jag skall inte här gå in på varför jag håller på detta. Jag vill bara antyda,
att det kan inträffa att t. ex. ett landsting har lagt ned miljontals kronär
för att ^ åstadkomma ett lasarett, som är tiptop, men så konstateras det
kanske — sådant kan inträffa — att läkaren, som skall förestå detta lasarett,
icke är tiptop. Då blir följden att alla dessa miljoner, som landstinget har lagt
ned, kanske bli bortkastade till ingen nytta. Lasarettet får icke det förtroende,
som det skulle lia fått, om både byggnaden och läkaren hade varit tiptop.
Det är sådana saker, som tidigare ha berörts vid några tillfällen, senast i andra
lagutskottet, och 1942 åstadkoms det en riksdagsskrivelse örn detta; jag vet
inte örn den syflar till just detta, som jag särskilt nu har uppehållit mig
vid, men jag har åtminstone fattat den så. Jag måste nu beklaga, att då andra
lagutskottet varit inne på saken och 1942 års riksdag avlåtit en skrivelse, så
har nu, fyra år efteråt, ännu ingenting gjorts i saken. Jag måste beklaga detta
särskilt därför, att örn det nu införes bestämmelser, som syfta till att man
skall under vissa förutsättningar — naturligtvis inte av vilka anledningar som
helst utan på verkligt vägande skäl — kunna avskeda en tjänsteman i kommunal
eller statlig tjänst, så komma de nya bestämmelserna troligen icke att
fa retroaktiv verkan utan bli tillämpliga först sedan man fått denna nya för -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Ang. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
fattning. Ju längre författningen dröjer, desto fler beklagliga händelser kommer
det att inträffa, som man inte kan göra något väsentligt åt. Jag skulle
alltså tro, att det är mycket viktigt, att detta ärende expedieras i form av en
utredning så fort som möjligt. Då här finns ett statsråd närvarande, vågar
jag i all ödmjukhet påminna örn denna sak. Jag hoppas att det verkligen göres
någonting och att denna sak icke får ligga på en hylla i något departement.

Så fort man kommer in på en diskussion på detta plan. så sägs det, att det
är en oerhörd fördel för vårt land, att alla slags både kommunala och statliga
tjänstemän äro oavsättliga. De ha en så säker ställning, och deras uppfattning
kan inte pressas på något sätt, som det kanske kunde ske, örn. de inte
vore oavsättliga. Det är naturligtvis åtskilligt riktigt i detta, men jag tror,
att man inte får driva den satsen allt för långt. Det kan inträffa sådana situationer,
då — även örn man i princip vidhåller uppfattningen örn oavsättligheten
—• det allmänna bästa bör gå före tjänstemannens intresse på denna
punkt. Särskilt när det gäller t. ex. frågan om oavsättligheten av en läkare,
säger man, att det är hänsynslöst att gå hårt fram mot en sådan som
kanske inte är fullt tillfredsställande. Då anser man kanske, att så länge han
kan åtminstone någorlunda ge sken av att han sköter sitt arbete, bör han få
sitta kvar. Men då måste jag säga, att även örn jag sein gammal tjänsteman
och nu pensionerad sådan i princip håller på de där principerna örn tjänstemännens
oavsättlighet, så — örn jag skall välja mellan att lädera tjänstemännens
oavsättlighet eller nagga i kanten på den och att tillbakasätta de sjukas
intresse —• så väljer jag att gå in för de sjukas intresse och sätter det framför
tjänstemännens intresse på denna punkt.

Jag har velat framhålla detta därför att det litet här och där i landet har
inträffat situationer, där just denna fråga har blivit ganska brännande, och
jag menar att, även örn vi här i riksdagen hålla aldrig så mycket på tjänstemännens
oavsättlighet, bör tillgodoseendet av det allmänna intresset i ett sådant
fall gå före intresset för att tjänstemännen icke under några förhållanden
skola bli avsättliga.

När jag såg på utskottsutlåtandet och reservationen, trodde jag till en början,
att reservationen på denna punkt mera markerade, att den utredning, som
här ifrågasättes, även skulle omfatta sådana kommunala och andra tjänstemän
som läkare o. s. v. Men nu finner jag, att både utskottet och reservanterna
endast tala örn statstjänstemannens rättsliga ställning. Ansenligen talar man i
motiveringen även om de kommunala tjänstemännen, t. ex. örn dessa läkare, som
det här är fråga om. Men när man kommer till klämmen, ser det ut som om denna
både hos reservanterna och utskottet syftar endast på statstjänstemannen.
Då skulle enligt klämmen t. ex. frågan om att under vissa förhållanden kunna
sätta en läkare ur tjänst — vilket varit ett mycket aktuellt problem — icke
komma med. Detta är mycket beklagligt. När man förut talar örn båda sidorna
av problemet, tycker jag att man hade kunnat utsäga detta även i klämmen.

Jag skall inte göra något yrkande. Det kan ju hända, att någon av de kommande
talarna kan ge någon upplysning på denna punkt och förklara, att det
räcker med att man omtalar saken i motiveringen och att man därigenom har
uppmanat Kungl. Maj:t att taga upp även frågan om kommunala tjänstemäns
oavsättlighet, läkares m. fl. Jag har velat få in i debatten något av dessa synpunkter,
särskilt den att de sjukas intresse skall gå före tjänstemännens. Detta
är för mig ett sådant livsintresse, att jag anser, att det inte borde finnas mer
än en mening i kammaren om denna fråga.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! I sak är utskottet enigt; det är
vill egentligen endast i fråga örn motiveringen, som herr Herlitz vill vara mera

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
försiktig och summarisk, medan utskottet har ett mera prononcerat och markant
skrivsätt. I själ och hjärta har jag inte så mycket att invända emot herr
Herlitz stilisering. Då det emellertid inte kan bestridas, att utskottets krav på
»laglydnad och medborgarsinne» är fullt legitimt och berättigat, kommer det
väl till sist att bero inte så mycket på hur vi skriva, när vi ändå äro överens
om att en revision av förevarande paragrafer bör ske, utan framför allt på
hur tillämpningen i det levande livet kommer att utformas. Därvidlag tror
jag knappast det kan vara lyckligt att måla hill på väggen och tro det allra
värsta som skulle kunna ske.

I tro på en sund demokrati även för framtiden ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag har begärt ordet för att ge uttryck för en
stark känsla av oro och olust inför det föreliggande förslaget. Min oro är icke
dikterad av någon omsorg örn nazistiska ämbetsmän; den lilla grupp det här
kan vara fråga örn bör, örn den visar sig opålitlig, kunna på ett eller annat
sätt bestraffas. Ännu mindre har jag skäl att hålla örn ryggen de personer som
äro odugliga eller olämpliga för sina befattningar. Det har redan under debatten
här pekats på de svårigheter, som skolväsendet har, då det gäller att få
personer, som äro fullt oförvitliga och mot vilkas karaktär det kanske inte
finns någonting att invända men som visat sig odugliga som lärare, placerade
i några andra befattningar, och det är ett fullt legitimt önskemål att där få
till stånd bestämmelser som möjliggöra ändringar av nu rådande förhållanden.
Det är emellertid av största betydelse, att örn en uppmjukning skall ske av
innehållet i §§ 35 och 36 i regeringsformen, utformningen sker med största
försiktighet, och det är därför, som jag ser saken, mindre lyckligt att ställa
upp formuleringen »laglydnad och medborgarsinne» som en rättsregel. Antingen
måste man ju presumera laglydnad och medborgarsinne hos alla ämbetsmän,
eller också kommer paragrafen att tillämpas mot personer som man i en viss
situation vill komma åt därför att de äro misshagliga. Vi ha alla erfarenhet av
att kautschukparagrafer kunna vara farliga. Här ha vi en utpräglad sådan
kautschukparagraf. Vi veta vem det är som bestämmer ändringarna i lagen
— det är det riksdagen som gör — men vi veta aldrig vilka maktinnehavare
det blir som komma att tillämpa de nya bestämmelserna. Man har här diskuterat
från den utgångspunkten, att det alltid skulle sitta socialdemokratiska eller
i varje fall mycket starkt demokratiskt sinnade regeringar, men det kan mycket
väl inträffa att regeringar av annat kynne sitta vid makten och att bestämmelserna
kunna komma att tillämpas på helt annat sätt än herr Branting avsett.

Jag är därför ytterligt tveksam örn lämpligheten av ett bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande, och jag har velat ge uttryck åt denna tveksamhet,
men jag vill samtidigt uttala den förhoppningen, att örn en utredning kommer
till stånd, det skall visa sig möjligt för utredningsmännen att finna en mindre
valhänt formulering än den som konstitutionsutskottet åstadkommit. Jag förstår
att svårigheterna äro mycket stora; vi komma ihåg från riksdagarna under
krigsåren, hur omöjligt det var att finna tillfredsställande formuleringar i
olika förbudslagstiftningar, som då diskuterades och om vilka riksdagen då
enades. Visar det sig omöjligt att finna någon acceptabel formulering, blir det
väl med denna riksdagsskrivelse som med åtskilliga andra, att den icke kommer
att föra till något positivt resultat.

Jag har, herr talman, velat utan att här ställa något yrkande ge uttryck
åt min oro inför den föreliggande frågans fortsatta behandling.

I herr Wagnssons yttrande instämde herr Lindén.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)

Herr Källman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att försöka återföra
herr Herlitz till någorlunda fast mark. Enligt inin åsikt gjorde han en sorts
skräckmålning, som inte står i överensstämmelse med vad utskottsma jonte ten
föreslagit. Han åberopar liksom vi i majoriteten till stöd för utredningsförslaget
1942 års uttalande, som riksdagen gjort till sitt. Däri betonar man att oavsättligheten
måste anses ha vital betydelse för rättsskipningen och förvaltningen,
och det är alltså inte fråga örn att avskaffa den. Å andra sidan anser man,
att statsmakten behöver större rörelsefrihet. Det sade man redan 1942, och det
är herr Herlitz med örn i dag; det framgår av hans reservation.

Sedan sade utskottet då, och detta uttalande ligger som direktiv till grund
för den kommande utredningen: »Huru de nya grundlagsbuden i detalj skola
utformas torde emellertid icke kunna avgöras utan en allsidig utredning genom
Kungl. Maj :ts försorg. Enligt sakens natur höra de ^emellertid icke göras alltför
utförliga. Härav följer, att vid utredningen fråga torde uppstå örn icke,
i likhet med vad flerstädes i utlandet är fallet, närmare bestämmelser i ämnet
lämpligen böra införas i särskild lagstiftning, som mera ingående reglerar statstjänstemannens
rättigheter och skyldigheter.»^

Det är väl uppenbart, att man inte vid avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn en utredning kan utföra allting så att man rent av
formulerar de paragrafer och de lagar, som skola bli en följd av utredningen.
Utredningsmännen få vissa direktiv, men dessutom ha de naturligtvis stor
rörelsefrihet när det gäller förslagens utformning.

Jag kanske inte är kapabel att besvara herr Domös frågor. De voro emellertid
egentligen tre. och jag skulle vilja göra ett par erinringar till dem.

»På vilka grunder skall en person förklaras olämplig?» frågade herr Domö.
Det måste naturligtvis prövas i vart fall för sig, och det måste bli utredningskommitténs
uppdrag att undersöka, i vilken omfattning dessa bestämmelser
skola ingå i grundlagen eller i en särskild lag, som alldeles säkert blir nödvändig.

»Vern är laglydig?» Ja, får man inte pröva det också i varje fall för lig,
utan att ta hänsyn till överträdelser av motorfordonsförordningen eller något
annat liknande? Alla ha väl en aning om vad meningen är med detta.

»Vad menas med medborgarsinne?» Ja, inte kan väl den ha svenskt medborgarsinne,
som mer eller mindre öppet går främmande makts ärenden. En sådan
person kan ju inte betraktas som svensk medborgare i ordets egentliga mening.

Jag tror således, att de tillägg som äro gjorda av årets konstitutionsutskott
icke alls kunna föranleda sådana reflexioner som herr Herlitz gjorde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmbäck: Herr talman! Så mycket står enligt min mening fullständigt
klart, att vi böra ha en utredning angående en reform av tjänstemännens rättsliga
ställning. 3G § regeringsformen motsvarar inte alldeles det nutida läget.
Jag tror för min del överhuvud taget inte att det är nyttigt, att denna paragraf
står kvar i oförändrad gestalt i grundlagen, då man mäst avlägsna sig från den
så mycket som skett. Riksdagen har också för ett antal år sedan skrivit örn
denna sak, och vid det tillfället instämde även jag i det slut, till vilket man
kom.

Nu, vid delta tillfälle, har det såvitt jag kan finna framkommit tre olika
uppslag. Man har herr Bräntings uppslag om en be redska pslagst i f tn i n g, man
har utskottets förslag till skrivelse, och man har herr Herlitz’ förslag till skrivelse.
Örn jag hade haft tillfälle att deltaga i utskottets handläggning av detta
ärende, så skulle jag ingående lia prövat herr Bräntings tanke örn en särskild
bercdskapslagstiftning att lia i tider, då riket är i verklig fara. Den saken är

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
dock, som ärendet nu ligger, förd åt sidan, Nu gäller det endast valet emellan
utskottets formulering och herr Herlitz’, och i det valet har jag för min del
stannat vid att välja herr Herlitz’ reservation. Jag anser att man genom den
når fullständigt samma mål som utskottet velat nå, nämligen att förnya den
framställning i ärendet som riksdagen gjorde år 1942, men man undgår att
binda sig i de ytterligt ömtålig-a hänseenden, där utskottet föreslår att vi skola
binda oss. Man undgår att i den blivande riksdagsskrivelsen införa kautschuksord,
om jag får använda det uttrycket. Det. Ilar ju sagts redan förut, att vad
man här menar med »laglydnad» och »medborgarsinne» är någonting som är
utomordentligt svårt att bestämma och som kan tolkas på olika sätt. Örn vi
hade haft en sådan lagstiftning för fem år sedan, skulle vi kanske lia kört ut
kommunisterna ur svenska ämbetsmannabefattningar. I dag skulle vi möjligtvis
köra ut nazisterna, och örn fem år är det kanske en annan kategori som
man vill köra ut. Vad vi alla vilja är, att varje person här i landet skall få ha
vilken ekonomisk åskådning som han vill och få göra propaganda för den. Vad
vi icke vilja är att denna propaganda skall få ske med eller uppmuntra till
användande av utomparlamentariska medel, alltså våld, och denna propaganda
får icke på något sätt stå i förbindelse med någon utländsk makt. Men att
formulera ett sådant program i lagtext, det tror jag är så gott som omöjligt.

Jag kommer, som sagt, herr talman, att rösta för herr Herlitz’ förslag. Det
når, som jag yttrade, samma mål som utskottet men binder oss icke i de hänseenden,
i vilka det icke är lämpligt att vi binda oss.

Häri instämde herr Englund.

Herr Linnér: Herr talman! När ett utskott föreslår en skrivelse till Kungl.
Maj:t, och enkannerligen örn det är konstitutionsutskottet som gör det, så förutsätter
man väl, att utskottets direktiv skola vara ledande för den blivande
utredningen och den blivande lagstiftningen. Det har egendomligt nog förefallit
mig, som om utskottets bägge talesmän här snarast ha velat avsvärja sig
tanken att man skulle ta de uttryck, som utskottet använder i sin motivering,
till ledning för en blivande lagstiftning. Man säger, att det visst inte var meningen,
att man skulle fästa sig vid uttrycket »olämplighet», inte heller var
det så förfärligt allvarligt med de där kraven på »laglydnad» och »medborgarsinne»
såsom direktiv för lagens formulering, utan det var bara några allmänna
principer, som man tyckte, att man borde tala örn.

Jag konstaterar således, att utskottsmajoritetens motivering, d. v. s. utskott,smajoritetens
direktiv, äro mycket bristfälliga. Det är speciellt en sak, som
jag för min del har saknat i denna motivering, och det är ett uttryckligt —
jag skall för att vara fullt korrekt säga ett mera uttryckligt — åberopande av
de principer, som 1942 års riksdagsskrivelse så klart innehåller. Där sade man.
att det är av vital betydelse för rättsskipningen och förvaltningen och därmed
för hela vårt samhällsskick, att den princip, på vilken § 36 bygger, fortfarande
kommer att vara levande. Man fortsätter: »Det är . . . angeläget, att dessa
funktioner handhavas av personer, som efter bästa övertygelse fullgöra sina
värv utan att behöva frukta godtyckliga inskridanden från överordnade.» —
Godtyckliga inskridanden från överordnade! Ja, det har möjligen antytts av
utskottsmajoritetens representanter, att det var så man menade. Jag beklagar
bara, att det icke står klart uttryckt i utskottsmajoritetens direktiv.

Herr Herlitz har däremot så vitt jag förstår tydligare åberopat detta, när
han syftar på den utredning, som riksdagen 1942 begärde och örn vilken han
nu påminner.

Om man sedan försöker att komma underfund med vad utskottet vill, så fin -

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)
ner man väl, att detta i första rummet är att få vad man skulle kunna kalla
en lagstiftning, där bestämmelsen örn tjänstemännens oavsättli gliet icke utgör
hinder för att avlägsna sådana tjänstemän, som göra sig skyldiga till en samhällsfientlig
eller på ett eller annat sätt statsfientlig verksamhet. Men detta
kan man inte utan verklig risk uttrycka på det sättet, att man säger att man
får avsätta sådana tjänstemän, som äro olämpliga; olämplighetstermen omfattar
ju nämligen så oändligt mycket mera än detta.

Örn jag har fattat utskottsutlåtandet rätt, är det också ett annat syfte, som
man här vill vinna, och det är att man vill komma till rätta med de risker, som
herr Hage bland annat berörde och som äro i någon mån omförmälda i utskottsutlåtandets
motivering. Det är ingen tvekan om att där ha mest flagrant de
svårigheter kommit fram, som följa av oavsättlighetsparagrafen. Man kan
dock efter min bestämda övertygelse inte komma till rätta med dessa svårigheter
på det sätt, som man här har tänkt sig, nämligen genom en generell lagstiftning,
där man bara säger att en tjänsteman icke får vara olämplig, eller
där man säger att han inte får göra sig skyldig till överträdelse av laglydnad
eller medborgarsinne. Nej, man får nog göra sig det stora besväret att försöka
komma till rätta med detta genom en speciallagstiftning. Örn det går eller
inte, vet jag inte. Man har redan sökt sig fram på olika vägar, och ilian har
så vitt jag förstått kommit ett stycke mot det mål, som här är fullt legitimt,
när man t. ex. har infört förflyttningsskyldighet för tjänstemännen eller när
man har infört obligatorisk läkarundersökning för dem och bestämt, att man,
örn läkarundersökningen ger ett bestämt resultat, kan vidta åtgärder för att
sätta vederbörande befattningshavare ur tjänstgöring och sedan i sista harid
ge honom avsked. Någonting sådant tror jag för min del, att man får lov att
företa sig, men därom ger icke utskottsmajoritetens utlåtande någon antydan.
Därför tror jag inte, att detta utlåtande är hållbart såsom direktiv.

Jag skulle vilja från min egen erfarenhet erinra om ett tillfälle, där den
positiva lagstiftningen just innehöll en olämplighetsparagraf. Som kanske åtminstone
några av herrarna erinra sig, antog 1925 års riksdag på en socialdemokratisk
regerings förslag lagen om polisväsendet. Samtidigt framlades
för riksdagen därtill hörande polisreglemente. Denna lagstiftning vilade på
en utredning, som bland annat avsåg att tilldela polismännen en starkare sållning.
Förut fanns det i så gott som alla städers polisreglementen en bestämmelse,
att vederbörande befattningshavare kunde avskedas på grund av olämplighet.
Jag hade personligen hand örn utredningen, och jag gjorde en mycket
ingående undersökning av detta förhållande. Det visade sig. att den tidigare
bestämmelsen visserligen icke i stor, men dock i någon utsträckning tillämpats
på ett mycket olyckligt sätt, ett sätt som hade försvagat polismännens vanskliga
ställning i förhållande till allmänheten och till de överordnade. Denna
bestämmelse borttogs helt och hållet i den nya lagstiftningen. I stället gick
man en holt. annan väg. Man valde den metoden, att man gav vissa föreskrifter
för polismännens förhållande, och örn de brutto i uppfyllandet av dessa föreskrifter,
behandlades det såsom (dt tjänstefel, vilket bedömdes under fullt
betryggande former.

Den lagstiftningen har sedan fungerat tillfredsställande i tjugo år, och
jag tror att det är en anvisning orri att man inte får gå så lättvindigt till
väga, som utskottsmajoriteten bär har tänkt sig. Man måste undersöka de
speciella förhållandena och uppehålla den viktiga pelare i vårt fria samhällsskick,
på vilken våra tjänstemäns tankefrihet och yttrandefrihet vilar och
som innebär att de icke skola kunna avskedas på grund av »olämplighet».
Tillika skall man undersöka och lagstifta orri i vilka fall oavsättlighetens
princip skall rubbas.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)

Herr talman! Då den ståndpunkt jag intar närmast fått sitt uttryck i herr
Herlitz’ reservation, ber jag att få yrka bifall till den.

I detta anförande instämde herr Schlyter.

Herr Arrhén: Herr talman! Det föreligger, såsom påpekats tidigare i debatten,
stor överensstämmelse mellan utskottsut-låtandet och reservationen, men
det finns också en del, som skiljer, och det står främst att finna i det stycke
på s. 4 i utskottsutlåtandet, där det talas örn »laglydnad och medborgar -sinne». Det är bristen på definition, särskilt av ordet »medborgarsinne», som
bär gjort, att man blivit betänksam.

När jag hörde denna debatt, kom jag att tänka på att man många gånger
under de senaste åren har haft anledning att fråga sig: Vad menar man
egentligen, när man talar örn medborgarsinne? Jag kommer ihåg, att när jag
för någon tid sedan hörde debatten i andra kammaren med anledning av herr
Ståhls interpellation till försvarsministern rörande vissa militära förhållanden
i våra nordligaste landsändar, så frågade statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
rent ut: Vad är det egentligen herrarna mena med sitt tal örn
tillförlitlighet? — eller hur nu saken uttrycktes. Är det en tillförlitlighet
efter högerns, folkpartiets, bondeförbundets eller socialdemokratiens modell
som åsyftas?

Därför menar jag, att örn man i framtiden skall använda ordet medborgarsinne,
eventuellt även i lagtexter, så kräver en dylik formulering från statsmakternas
sida otvivelaktigt också mycket noggrann definition av vad man
därmed avser. Det parti, som jag har äran tillhöra, har ju gjort vissa trevande
försök i den riktningen, som kammarens ledamöter behagade erinra sig,
i 1930-talets begynnelse, när vi voro inne på i viss män liknande vägar, som
vi äro inne på i dag. Men då ansågo vi, att den primära uppgiften var att
skapa vissa hållfasta definitioner, från vilka man sedan kunde fortsätta resonemanget.

Jag vistades under 1920- och 1930-talen mycket i Tyskland — för studieändamål,
får jag väl tillägga — och jag erinrar mig, att man under 1930-talet hade möjlighet att ta del av någonting, som hette Beamtengesetz, en
lagstiftning, som gällde för de nationalsocialistiska tjänstemännen i deras förhållande
till Hitlers regim. I denna lags paragrafer funnos kautschukbestämmelser
av just samma karaktär som de här ifrågasatta — man talade örn
medborgarsinne och annat mera samt överlämnade åt bedömaren att tolka,
vad man därmed avsåg. Och tolkningen blev naturligtvis bara en i det läge,
som förelåg under tyskt 1930-tal.

Jag anser som sagt att det skulle vara högst olyckligt, örn en liknande
bestämmelse inskreves i våra lagtexter, ty jag är absolut övertygad örn att
riksdagens mening i nuvarande stund — och jag tar för givet, att detta gäller
samtliga partier — överensstämmer med den tankegång, som är redovisad
i riksdagsskrivelsen 1942. Dänför skulle jag finna det olyckligt, om man
genom skrivsätt av här föreslagen art skulle uppluckra denna viktiga och
aktningsvärda ståndpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Branting: Herr talman! Debatten har ju pågått ganska länge, och jag
skall bara säga några ord.

Det måste väl i alla fall förefalla kammaren paradoxalt att höra den skepticism
och den analytiska kritik, som nu göra sig gällande särskilt från högersidan
beträffande uttrycken »laglydnad» och »medborgarsinne». Onekligen

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 19.

Ang. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen rn. m. (Forts.)
svävade en helt annan anda över vattnet för några år sedan, när vi på stora
plakat fingo läsa, att kristiden krävde »samhällsanda» och »tystnad». Vad
»tystnad» var ■— det visste man, men »samhällsanda» var någonting ungefär
lika obestämt som »medborgarsinne». Man hade ändå ingenting att invända
emot detta uttryck; man förstod det, därför att man ville förstå det!
Nu vill man inte förstå, vad som menas med medborgarsinne, och då duger
det ordet inte.

Jag vill framhålla att skillnaden mellan den framställning, som nu göres
till Kungl. Majit och den, som gjordes av riksdagen 1942, inte är någon annan
än att man nu tar upp vissa synpunkter, som då inte kommo fram i direktiven
för en ändring av § 36 regeringsformen. Då var det fråga örn att Kungl.
Majit inte skulle vara så bunden vid tjänste- och ämbetsmän, som uppenbart
voro odugliga eller olämpliga i sin tjänst. Nu lia tillkommit mera allmänna
synpunkter, mera ''politiska synpunkter. Man kan i dag inte undgå att räkna
med, att nazismen har avslöjats och visat vad den är, och att man därför inte
kan tolerera sådana tendenser inom tjänstemannakåren. Det vore ganska underligt,
örn riksdagen skulle anse att det inte tillkommit någonting nytt på
denna punkt och att några nya synpunkter inte skulle vara värda beaktande.

Jag måste erinra herr Linnér örn att i utskottsutlåtandet klart och tydligt
framhållas de synpunkter, som han speciellt ville understryka. Där talas om
den ifrågasätta ändringen av regeringsformen »med principiellt vidhållande
av den grundsats på vilken § 36 regeringsformen bygger», d. v. s. ett principiellt
vidhållande av regeln örn ämbetsmäns oavsättlighet. Det är väl så man
måste läsa detta utlåtande.

Vad jag emellertid egentligen ville framhålla i min egenskap av motionär
är, att hur kammaren nu än beslutar, vare sig den bifaller utskottsutlåtandet
eller reservationen, kan jag för min del glädja mig åt att i båda fallen få mina
synpunkter beaktade — även enligt reservationen, eftersom det i denna uttryckligen
heter: »De skäl, som anförts i föreliggande motioner, kunna komma
under övervägande vid den utredning, som riksdagen 1942 begärde och som
enligt utskottets mening utan dröjsmål bör komma till stånd.» Såsom motionär
kan jag alltså på sätt och vis gå vilken av dessa vägar som helst, men
jag finner dock, att man i utskottsmajoritetens förslag talar ett betydligt klarare
språk. Jag vill därför också sluta med att hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Denna diskussion har ju redan räckt ganska länge.
Den reflexionen Ilar ocksa^framförts av flera talare, att det egentligen inte är
mycket som skiljer de ^tva^ standpunkterna at och att det därför kunde vara
rätt^ onödigt att ägna så manga ord åt denna skillnad. Senast har motionären
1. Hagan sagt, att för honom är det huvudsaken, att denna utredning kommer
till stand, och han skulle ta det med största sinneslugn, om detta skedde på
reservantens väg i stället för på utskottets. För min del ser jag så liten skillnad
mellan utskottsutlåtandet och reservationen frånsett det stycke, som står
överst på sidan 4, att jag undrar, om utskottsmajoriteten verkligen håller så
förtvivlat mycket på vad som där står när man är överens i övrigt om att utredningen
skall komma till stånd.

Jag delar vissa betänkligheter, som framförts av herr Wagnsson och även
från annat håll om huruvida detta just ar de allra lämpligaste direktiven att
ge en utredning i ärendet. När saken är så pass omtvistad, kunde det väl vara
lika bra, att kammaren avstode från att komma med sådana direktiv som innefattas
i orden »laglydnad» och »medborgarsinne». Jag tror inte, att de äro

Första kammarens protokoll igrid. Nr jg. 4

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen ira. ira. (Forts.)
så dunkla som det kar framhållits från en del håll, men det kan ju hända, att
utredningen kan hitta på någonting bättre. Om man emellertid bifaller utskottets
utlåtande, där dessa ord stå i motiveringen, känner sig utredningen
kanske tvungen att på ena eller andra sättet laborera just med detta slags
uttryck.

Jag har därför kommit på den kanske kätterska idén, att man skulle kunna
enas genom att anta utskottsutlåtandet men i det sista stycket av dess motivering
stryka avsnittet från och med den mening nederst på sidan 3, som börjar
med orden »Denna rörelsefrihet», fram till sista meningen, som börjar
»Med hänvisning». Då får man med allt väsentligt, som utskottet har velat få
fram. Utskottet har refererat den nya synpunkt, som herr Branting nämnde
och som har kommit till efter 1942, nämligen den som gäller nazistfaran. Vad
som säges i denna del refereras såsom hörande till motionerna, och det säges
uttryckligen, att man ansluter sig till det syfte motionärerna lia i den frågan.
Man har också med det krav, som herr Branting pekade på, i det man principiellt
vidhåller grundsatsen i § 36 regeringsformen men vill ge statsmakterna
större rörelsefrihet.

Så vitt jag kan se är sålunda allt som behövs från utskottsmajoritetens synpunkt
med i motiveringen, även örn man gör den av mig föreslagna strykningen.
Jag förmodar också, att reservanten herr Herlitz inte behöver hålla så
starkt på att man ånyo skall framhålla 1942 års riksdags krav, utan att han
mycket väl kan ta själva klämmen sådan som den står i utskottsutlåtandet, örn
man gör denna modifiering i motiveringen.

Jag ber alltså, herr talman, att få hemställa örn bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande med den strykning i motiveringen, som jag har tillåtit mig
föreslå.

I herr Paulis yttrande instämde herr andre vice talmannen.

Herr Linnér: Herr talman! Jag är inte alldeles säker på att jag uppfattade
herr Paulis yrkande. Örn det innehöll, att man i utskottets motivering stryker
avsnittet från och med orden »Denna rörelsefrihet» nederst på tredje sidan fram
till och med orden »detta blir möjligt» före motiveringens sista mening på sidan
4, så tror jag, att herr Pauli har åstadkommit ett sammanjämkningsförslag,
som tar bort de av mig förut påtalade oklarheterna och de uttalanden, som det
är omöjligt för mig att ansluta mig till.

Jag begärde emellertid egentligen ordet för att framhålla för herr Branting,
att utskottet visserligen, som jag sade i mitt första anförande, i förbigående erinrat
örn uttalandet 1942, men omedelbart i nästa punkt kommer ju någonting,
som icke är förenligt med detta. Utskottet säger där: »Denna rörelsefrihet bör
sträcka sig så långt, att möjlighet finnes ...» o. s. v. Det är detta, som gör majoritetens
utlåtande omöjligt, örn man vill uppehålla principen i § 36.

Herr talman! Jag kan således med ändring av mitt tidigare yrkande instämma
i herr Paulis yrkande, i förhoppning att detta blir kammarens beslut.

Häri instämde herrar Axel Ivar Anderson, Herlits, Löthner, Arrhén och
Holmbäck.

Herr Källman: »Denna rörelsefrihet bör sträcka sig så långt, att möjlighet
finnes att, där ett allmänt intresse det påkallar, avskeda personer, som visat sig
uppenbart olämpliga och för sin befattning icke skickade» — detta är det väsentliga
i det utlåtande, som 19 ledamöter av 20 i konstitutionsutskottet här
tillstyrkt!

Jag hemställer fortfarande örn bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Ang. ändrad lydelse av § 36 regeringsformen m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering;
2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Pauli, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i motiveringen, att den del därav, som å sista raden
å s. 3 i det tryckta utlåtandet började med orden » Denna rörelsefrihet» och å
14 :e raden å s. 4 slutade med orden »blir möjligt.», utelämnades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Paulis yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Källman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets hemställan med godkännande av
utskottets motivering oförändrad, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
16 med den ändring i motiveringen, som under överläggningen påyrkats av
herr Pauli, röstar

Ja,*

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 274, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.;
nr 275, med förslag till vissa ändringar i allmänna ijänste- och familjepensionsreglementena,
m. m.;

nr 280, angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret
1946/47 m. m. ; samt

nr 283, angående anslag för budgetåret 1946/47 till avveckling av beredskapen
m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Punkten 3.

Lad&s till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten G.

Lade® till handlingarna.

Punkterna 7—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Anslag till
avlöningar
m. m. till
värnpliktiga
vid armén.

Punkten 27.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Armén: Avlöningar m. m.
till värnpliktiga för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 17 400 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Näsström m. fl. (I: 112) och den andra inom andra kammaren av herr Andersson
i Alfredshem m. fl. (II: 217), vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning
och förslag beträffande dels en höjning av terminslönen för de värnpliktiga
från 1 krona till 3 kronor per dag, dels ock införandet av en utryckningspre -

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 19.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
mie om minst 100 kronor, avsedd att tilldelas den värnpliktige vid rekrytutbildningens
slut, så att en bättre avvägning än hittills ernåddes i förhållande
till löneläget på den svenska arbetsmarknaden;

dels en inom första kammaren av herr Arrhén väckt motion (I: lil), vari
hemställts, att riksdagen måtte öka anslaget med 2 180 000 kronor för att möjliggöra
en höjning av utgående premier till värnpliktiga, som undergått utbildning
till underofficerare, från 500 kronor till 1 000 kronor samt för värnpliktiga,
som undergått utbildning till officerare, från 1 500 kronor till 3 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av herr Dahlgren m. fl. väckt motion
(II: 218), vari föreslagits, såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag angående höjning av de värnpliktigas
dagpenning till 2 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen I: lil, till Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 17 400 000 kronor;

b) att motionerna I: 112 och II: 217 samt II: 218, i vad de avsåge värnpliktigas
penningbidrag och utryckningspremie, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Arrhén: Herr talman! Anledningen till att jag tar till orda vid denna
punkt är vissa erfarenheter, som jag har gjort, dels i egenskap av lärare vid ett
svenskt läroverk, dels möjligen också i egenskap av styrelseledamot i värnpliktiga
officerares riksförbund. I bägge dessa egenskaper får jag nämligen kontakt
med den fråga, som här närmast behandlas. Jag syftar på önskvärdheten av
att utgående premier till värnpliktiga, som undergått utbildning till underofficerare,
höjas från 500 till 1 000 kronor samt att de till värnpliktiga, som undergått
utbildning till officerare, höjas från 1 500 till 3 000 kronor.

Under de närmaste åren efter pojkarnas skolgång, örn jag får ta mina erfarenheter
som lärare först, har jag upprätthållit en viss kontakt med dem. Jag
har ofta talat med dem örn det problem, som uppstår därigenom att de ju i regel
höra till den kategori, som blir uttagen till förlängd värnpliktstjänstgöring.
Värnpliktstiden är, vilket naturligtvis är de närvarande bekant, enligt 1941 års
värnpliktslag 450 dagar. Blir en person uttagen till utbildning för underofficerstjänst
i händelse av krig, blir hans värnpliktstid förlängd med 180 dagar.
Därtill komma sedan 60 dagars repetitionsmöten efter femte respektive åttonde
värnpliktsåret. Blir vederbörande uttagen till officer, förlänges tjänstetiden
med icke mindre än ett år, vartill komma två repetitionsmöten örn 30 dagar.
Den reella innebörden av detta är, att en officersutbildad i jämförelse med en
vanlig värnpliktig har 330 dagars längre militär tjänstetid och den som blir
uttagen till underofficer 150 dagars längre tjänstgöring. Detta blir synnerligen
besvärande för vederbörande. Han ligger under i konkurrensen med sina manliga
jämnåriga, som inte få denna längre tjänstgöring eller som äro helt befriade
från värnplikten, och vidare gör sig också konkurrensen med den kvinnliga
arbetskraften gällande.

Jag har i samband med granskningen av statsrådsprotokollen i konstitutionsutskottet
gått igenom vissa av de inlagor — för övrigt ett ganska stort antal —•
som ingivas till Kicngl. Majit och i vilka klämmarna alltid gå ut på att man
av den ena anledningen efter den andra begär att få slippa den längre tjänstgöringen.
Jag måste säga, att det var en ganska gripande läsning. De skäl,
som åberopades, föreföllo i de allra flesta fall vara synnerligen bärande, och

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
man märkte, att vederbörande regementschefer eller förbandschefer ofta avstyrkt
med tungt hjärta. Det enda, som för dem varit avgörande — och det
enda som deras plikt likmätigt bör vara avgörande — har varit den renodlade
militära synpunkten. Man har behövt lämpligt befäl, och det har icke funnits
andra att ta.

I samband med att jag väckte min motion gjordes en uppvaktning av kadettinfanteriskolan
på Karlberg — deputationen var åtföljd av skolchefen — och
därvid framhölls, att den ersättning, som för närvarande anses lämplig för att
underlätta situationen i ekonomiskt avseende för de ifrågavarande kategorierna,
måste betraktas såsom allt för liten.

För inte så länge sedan lade jag i pressen märke till ett intervjuuttalande av
överste Bengt Bengtsson — för övrigt, som bekant, bror till den icke okände
författaren Frans G. Bengtsson — då han avgick som chef för Lv 6 i Göteborg.
Överste Bengtsson berömde därvid det goda soldatmaterial och den goda anda,
som han mött hos det honom underställda regementet. Han fortsatte: »Detta
visar sig icke minst, när det gäller uttagning till värnpliktigt befäl. Det är
givetvis inte så roligt för de uttagna att behöva stanna kvar för fortsatt utbildning,
men även om ingen kan sägas älska militärtjänsten, känner man sitt ansvar
och ställer sig till förfogande. I de fall där man söker dra sig undan är
det alltid ekonomiska skäl, som ligga bakom, och det kan man väl förstå. Min
mening är därför, att örn de värnpliktiga, som tas ut till befälsutbildning, finge
ordentligt betalt, skulle det inte möta några svårigheter att få elever. Faktum
är, att örn ingen är belåten i början över att bli uttagen, känna de flesta sig
stolta, när det hela är över. De lia dock genom uttagningen fått bevis för att
verkligen duga till något och vara av bättre kvalitet än andra.»

Man förråder ingen hemlighet, örn man säger, att den uppfattning, som
överste Bengtsson där uttalat, delas av andra ledande personligheter inom den
militära världen. Därvid behöver jag inte undantaga vare sig arméchefen eller
överbefälhavaren.

De värnpliktiga officerarna och underofficerarna äro den ryggrad, på vilken
hela vår krigsorganisation måste bygga. Så måste också bli fallet. Relationen
mellan officerare på aktiv stat, reservofficerare och värnpliktiga officerare
är 1:2: 4,5, och när det gäller underofficerare av motsvarande kategorier,
äro siffrorna 1:1: 7,5. Det visar ju, vilken dominerande plats i vår försvarsorganisation
som de värnpliktiga officerarna och underofficerarna inta,
och det visar också betydelsen av att den anda, som gör sig gällande bland
dessa, är den bästa möjliga. Det är med beklagande man måste konstatera, att
andan för närvarande på grund av här berörda förhållanden inte är så god,
som man skulle vilja önska.

Genom det arbete, som jag har bedrivit inom Värnpliktiga officerares riksförbund,
vet jag också, att det för oss och de uppgifter, som vi ha satt oss före,
är en ofrånkomlig nödvändighet, att vi få till stånd en bättre anda. Annars får
inte Centrala befälsutbildningsförbundet det levande arbetsmaterial, som det
behöver för att bedriva sin verksamhet. Vi äro inom Värnpliktiga officerares
riksförbund fullt på det klara med att när vi, som i regel tillhöra något äldre
årgångar, nu bygga upp vår organisation, så bygga vi ett hus, i vilket vi inte
själva komma att bli bofasta så länge. Men vi äro beredda att offra kraft och
tid på att för fortsatt frivillig befälsutbildning bereda en tillvaro, i vilken de
yngre generationerna böra kunna känna sig hemmastadda. Jag tror, att den
första förutsättningen därför är, att man inom de yngre befälskategorierna skapar
den anda av trevnad och tillfredsställelse, som möjliggör för dem att även
i fortsättningen intressera sig för sina militära uppgifter, och jag ser däri ett
mycket viktigt statsintresse.

Onsdagen den 15 maj 194fi fm.

Nr 19.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)

Det är detta, herr talman, som jag har funnit ytterst angeläget att i detta
sammanhang få betona och som jag vill foga till departementschefens och utskottets
hänvisning till de pågående utredningarna inom 1945 års försvarskommitté.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Näsström: Herr talman! I denna punkt ha undertecknad och ett antal
andra ledamöter av denna kammare avlämnat en motion, vari föreslås, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning
och förslag beträffande dels en höjning av terminslönen för de värnpliktiga från
1 krona till 3 kronor per dag, dels införandet av en utryckningspremie örn minst
100 kronor, avsedd att tilldelas den värnpliktige vid rekrytutbildningens slut,
dels en löneökning för den fast anställda militärpersonalen, så att en bättre avvägning
än hittills ernås i förhållande till löneläget på den svenska arbetsmarknaden».
En likalydande motion har väckts i andra kammaren.

Utskottet har inte varit med på detta förslag, utan uttalat att beträffande
»yrkandena om höjning av de värnpliktigas penningbidrag synes det utskottet
mindre lämpligt att, innan resultatet av den pågående utredningen rörande försvarets
framtida organisation föreligger, initiativ tages från riksdagens sida i
ett så betydelsefullt militärt lönespörsmål, som det här är fråga örn».

Vi kunna förstå detta resonemang örn att det bör vara en vidlyftig utredning
örn denna sak, och det är ju en utredning vi begära. Dess bättre är det ju så, att
försvarsfrågan numera bär höjts över partierna, men det hindrar inte, att det
är de enskilda värnpliktiga, som få bära dagens tunga, och den tungan drabbar
mycket hårt och mycket olika. Vi veta alla att de värnpliktiga, som komma från
familjer med god ekonomisk ställning, kunna få sig pengar tillsända och kunna
föra en något så när dräglig tillvaro på fritiden, under det att de fattiga värnpliktiga
inte ha denna möjlighet. Den krona, som nu utgår, skall ju räcka till
allt möjligt, och alla förstå, att det icke är tillfredsställande ordnat som det nu
är. Vill man, att de värnpliktiga skola omfatta sin utbildning med intresse och
förståelse, tror jag nog, att man får förbättra deras ekonomiska förhållanden.

Jag har i samband därmed uppmärksammat en annan egendomlighet. På s. 44
i samma utlåtande kan man se att det föreligger ett förslag örn att de lottor, som
frivilligt tjänstgöra, skola kunna erhålla 6 kronor per dag. Jag vill inte yttra
mig örn skäligheten av detta belopp, men nog tycker jag att det är egendomligt,
att de människor, som icke ha behövt fullgöra en obligatorisk utbildning, skola
kunna få 6 kronor örn dagen, under det att de som ha en tjänstgöring på ett år
och däröver få endast 1 krona per dag.

Jag hoppas och tror, att den utredning. Som nu pågår, skall kunna komma
med ett förslag som blir mera tillfredsställande än de nuvarande förhållandena.
Då jag vet. att andra kammaren redan har bifallit utskottets förslag på denna
punkt, skall jag inte demonstrera genom att göra något yrkande örn bifall till
motionen, men jag vill vädja till försvarsministern att han, när denna fråga
kommer upp, tar all möjlig hänsyn till de berättigade krav, som våra pojkar
kunna komma med i detta avseende.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Statsutskottet har ju på denna
punkt dels hemställt örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag örn avlöningar m. m.
till värnpliktiga inom armén, dels ock behandlat de under punkten avgivna motionerna,
bland annat nr I: 112 av herr Näsström m. fl. och den likalydande motionen
nr II: 217 av herr Andersson i Alfredshem m. fl., i vilka hemställts om
att terminslönen till de värnpliktiga skulle höjas från 1 krona till 3 kronor per
dag.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)

Statsutskottet bär inte ansett sig kunna utan föregående utredning tillstyrka
dessa motioner. Jag förmodar att kammaren finner detta ganska förståeligt, då
frågan om försvaret och dess framtida organisation är under utredning och''utredningen
omfattar även de skyldigheter som åvila de värnpliktiga och den ersättning
de eventuellt skola erhålla under den tid de äro inkallade. Utskottet har
därför inte kunnat göra något bestämt uttalande, utan förutsatt att även denna
fråga skall utredas.

Inte heller till den av herr Arrhén motionsvis gjorda framställningen om att
de värnpliktiga, som uttagas till officers- och underofficersutbildning, skulle erhålla
fördubblad avgångspremie, har utskottet nu kunnat ta ställning, särskilt
som statsrådet och chefen för försvarsdepartementet redan anbefallt en utredning
härom. Det kan nog anföras rätt starka skäl för att dessa värnpliktiga, som lia
dubbelt så lång utbildningstid som övriga, erhålla en förhöjd avgångsersättning,
men inte heller den frågan bör man ta ställning till nu, innan den utretts.

Nu ha de två talare, som i denna kammare stå för de motioner jag här har berört,
inte gjort något yrkande. Jag har dänför, herr talman, ingen anledning att
gå närmare in på dessa frågor, utan vill endast hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

oHerr Holmberg: Herr talman! Jag är beträffande de värnpliktigas löneförhållanden
helt överens med herr Näsström i vad han har anfört, och jag skulle
ha kunnat inskränka mig till att ansluta mig till hans yrkande, om han nämligen
hade framställt något sådant. Det har han nu inte gjort, och jag måste
ju erkänna, att han har anfört ganska goda skäl för att inte göra det.

Under sådana förhållanden finner jag mig emellertid föranlåten att yrka
bifall till motionen 11:218, i vilken man begär, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall hemställa örn förslag till höjning av de värnpliktigas dagpenning
till 2 kronor. Motionärerna veta mycket väl, att det pågår en utredning örn
försvaret och att denna utredning även omfattar de värnpliktigas avlönings^jrkallan-den.
Deras avsikt är alltså inte att i något avseende föregripa den
pågående utredningen. Men de veta också, att den avlöning, som för närvarande
utgår till de värnpliktiga, är helt otillräcklig och att det är nödvändigt
att göra någonting för att kompensera dem för den försämring av penningvärdet,
som har ägt rum sedan daglönen fastställdes. Om den nuvarande lönens
otillräcklighet torde väl knappast behövas någon särskild utredning. Jag kan
inte föreställa mig, att utskottets ärade talesman här skulle vilja säga, att
han svävar i.okunnighet örn hur det är med den saken, nämligen örn daglönen
räcker eller inte räcker för de värnpliktigas vidkommande. Klart står nog
för honom liksom för oss alla, att den är otillräcklig. Därför hade motionärerna
tänkt sig, att man såsom en provisorisk förbättring av daglönen skulle —
i avvaktan på den pågående utredningen, vars resultat av allt att döma kommer
att låta vänta på sig ganska länge — hemställa örn en höjning av daglönen
till 2 kronor.

Då jag inte kan finna, att detta krav på något sätt skulle vara orimligt, utan
tvärtom förtjänar att understödjas, tillåter jag mig som sagt, herr talman, att
yrka bifall till motionen nr 11:218.

Herr voll Heland: Herr talman! Den fråga, som herr Arrhén här har berört,
blir givetvis en av de svårare frågorna för 1945 års försvarskommitté, ty man
måste å ena sidan skapa fram tillräckligt med befäl — särskilt gäller detta
armén — och å andra sidan göra detta till rimliga kostnader. Men då herr
Arrhén inte har framställt något yrkande, skall jag inte närmare ge mig in

Onsdagen den 15 maj 194G fm.

Nr 19.

Anslag till avlöningar rn. m. till värnpliktiga vid armén. (Forts.)
på den frågan, utan blott nämna, att jag sympatiserar med hans här framförda
synpunkter.

Beträffande det andra problemet, de värnpliktigas dagpenning, skulle jag
vilja göra ett par frågor, dels till herr Näsström, som talat för sin motion, och
dels till herr Holmberg, som yrkat bifall till motionen II: 218.

Man är mycket noggrann, när det gäller att granska försvarskostnaderna,
vilka nu belöpa sig till omkring 940 miljoner kronor om året. De två stora
posterna i försvarsbudgeten äro som bekant kostnaderna för material och kostnaderna
för utbildningstiden. Det är att märka, att sedan den nuvarande försvarsorganisationen
beslöts och man fastställde en kostnadsram av 750 miljoner
kronor per år under uppbyggnadstiden och 650 miljoner efteråt, har riksdagen
själv ökat kostnaderna för försvaret med'' många miljoner kronor genom
att höja de sociala förmånerna — vi behöva bara peka på familjebidragen och
det ökade antalet fria resor.

Nu kommer här ett nytt förslag, som leder till ytterligare höjning av försvarskostnaderna.
Jag kan instämma i önskemålet att det naturligtvis skulle vara
skäligt, eftersom vi inte lia allmän värnplikt även för kvinnorna, att de män
som fullgör sin värnplikt skulle ha rätt till högre avlöning under denna tid.
Utan att anföra några siffror, som jag kan ha fått del av under mitt arbete i
försvarskommittén, vill jag dock fråga motionären och herr Holmberg, cm de
kunna ange, vilka kostnadsökningar förslagen innebära för försvaret och hur
dessa kostnadsökningar skola täckas.

Eftersom herr Holmberg talar örn att det skall vara en provisorisk förbättring,
förstår jag, att man önskar, att det framdeles skall fastställas ännu högre
daglön till de värnpliktiga. Jag vill då framhålla, att man måhända kan
komma i det läget, att enbart avlöningen till de värnpliktiga kommer upp till
den summa, som är avsedd för hela försvaret. Äro herrarna då beredda att kanske
fördubbla kostnadsramen? Jag förstår alltså motionärernas önskemål, men
det vore mycket inressant att höra, hur herrarna tänkt sig finansieringen — det
böra herrarna ha skyldighet att meddela kammaren och försvarskommittén.

Vi ha ju tagit del av den finansplan, som framlagts av finansministern och
som nu behandlas av särskilt utskott, och dtet vore intressant att se, örn herrarna
lia någon annan finansplan i bakfickan, där försvarskostnaderna — med
hänsyn till att försvaret kräver andra kostnader än för avlöning till de värnpliktiga
— komma att ta i anspråk en större del av finansplanens totalsumma
än finansministern har tänkt sig.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber bara att få svara herr von Heland,
att hade vi haft en sådan finansplan klar, hade vi inte behövt begära någon
utredning, men det är just en utredning vi begära. Dessutom vill jag framhålla,
att det parti som jag företräder alltid haft den uppfattningen, att de tyngsta
bördorna inte skola bäras av de minst bärkraftiga. Utan skola vi komma överens
om en finansplan för det hela, skola vi också se till, att inte våra pojkar
få bära en otillbörligt stor del av denna börda.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag är ännu en gång delvis förekommen av
herr Näsström. Jag anser liksom han, att örn vi skola sänka kostnaderna för
försvaret, vilket vi böra göra, skall detta icke ske på de värnpliktigas bekostnad
genom alt vi hålla deras avlöning otillbörligt låg.

Man kan heller inte göra gällande, att en höjning av de värnpliktigas dagavlöning
skulle betyda en så förfärligt stor utökning av försvarets kostnadsram.
Så vitt jag har räknat rätt —- jag har här helt hastigt kastat ned några siffror
— skulle under förutsättning att man samtidigt hade 40 000 värnpliktiga

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till
understöd åt
frivilligt försvarsarbete
vid
armén.

Anslag till avlöningar m. m. lill värnpliktiga vid armén. (Forts.)
inne en ökning av daglönen med en krona per man under 360 dagar betyda
en utgiftsstegring av 14 400 000 kronor. Vi skulle säkerligen kunna inbespara
större summor än detta belopp på andra anslag till försvaret. Inte kan denna
utgiftsökning vara något att jämra sig över i ett land där vi tidigare ha offrat
över två miljarder kronor per år till försvaret.

Herr von Heland: Herr talman! Efter dessa svar från de två föregående talarna
tycker jag, att man mycket väl borde kunna godkänna statsutskottets
förslag, ty det är ju givet att försvarsutredningen särskilt kommer att gnugga
dessa frågor. Jag kan försäkra, att man inom försvarsutredningen redan har
talat örn avlöningarna till de värnpliktiga. Man anser det givetvis vara mycket
önskvärt, örn de värnpliktiga kunde erhålla en högre avlöning än vad
de nu ha. Hela denna debatt är därför onödig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Efter vad herr von Heland nu har anfört
skulle det vara roligt att av herr von Heland också få höra, när han tror att
vi kunna vänta ett förslag från försvarsutredningen örn högre dagavlöning
till de värnpliktiga. Så vitt jag har mig bekant, torde ett dylikt förslag inte
komma under det närmaste året, och det är närmast det som föranleder mig
att yrka bifall till den här föreliggande motionen. Så låg som de värnpliktigas
dagavlöning är kunna vi i ett läge, där allt tyder på att penninvärdet kommer
att sjunka ytterligare, enligt min uppfattning inte vänta ännu ett år
på en förbättring.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 218; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Armén: Understöd åt frivilligt
försvars arbete för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av
450 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fröken Andersson och herr Axel Ivar Anderson (I: 113) och den andra inom
andra kammaren av herr Dickson m. fl. (II: 331), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta ej mindre att anvisa ett med 35 000 kronor förhöjt belopp

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Anslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete vid armén. (Forts.)
till riksförbundet Sveriges lottakårer för viss utbildningsverksamhet än även
att ersättning till lottor vid tjänstgöring inom krigsmakten skulle bestridas
av försvarets ordinarie avlöningsanslag,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl. (I: 195) och den andra inom andra kammaren av
herr Dickson m. fl. (II: 215), vari hemställts, att riksdagen måtte anvisa ett
med 50 000 kronor förhöjt reservationsanslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete,
vilken summa skulle ställas till centralförbundets för befälsutbildning
disposition för att möjliggöra utbetalandet av daglön å sex kronor till i
frivilliga utbildningskurser (lägerkursutbildning) örn minst 12 dagars längd
och i frivillig tjänstgöring deltagande värnpliktigt befäl.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 113 och II: 331 ävensom I: 195 och II: 215, till Armén: Understöd
åt frivilligt försvarsarbete för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 450 000 kronor.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i anslutning
till en motion som har väckts i denna kammare av herr Axel Ivar Anderson
och undertecknad.

Riksförbundet Sveriges lottakårer har begärt ett anslag av 110 000 kronor
för sin utbildningsverksamhet. Departementschefen har föreslagit ett anslag
av 75 000 kronor, vilket innebär en höjning av tidigare anslag med 50 000
kronor. Denna förhöjning motverkas emellertid av ett så att säga osynligt
inkomstbortfall. Den förstärkta beredskapen har nämligen upphört från den
i juli 1945, och det därigenom förorskade osynliga inkomstbortfallet överstiger
den höjning som departementschefen har föreslagit. En av riksförbundet
Sveriges lottakårer företagen noggrann beräkning utvisar, att kostnaderna
för riksförbundets verksamhet uppgå till 137 000 kronor exklusive utgifterna
för inkvartering och förplägnad av kursdeltagarna. De 27 000 kronor
som skulle återstå att täcka har riksförbundet _ ansett, sig kunna klara med
egna medel. Departementschefen anför, att i avbidan på den slutliga prövning
av denna fråga, som torde komma att ske av 1945 års försvarskommitté,
föreslås daglön till deltagare i lottakårernas kurser skola utgå efter samma
system som för hemvärnsmän. Departementschefen förutsätter, att dessa kostnader
skola bäras av riksförbundet. Efter grundliga undersökningar har det
emellertid konstaterats, att riksförbundet icke kan bära dessa utgifter, varför
vi i vår motion begärt en höjning av anslaget med 35 000_ kronor. För att
emellertid denna höjning i sin tur skall kunna komma utbildningsverksamheten
till godo kräves dessutom, att ersättningen för tjänstgöring inom krigsmakten,
varvid lottorna ju tjänstgöra i stället för värnpliktiga, skall bestridas
av krigsmaktens ordinarie anslag. Detta måste givetvis medföra en motsvarande
höjning av anslaget under denna punkt.

Både chefen för armén och chefen för försvarsstaben ha klart och tydligt
betonat vikten av att tillräckliga anslag ställas till lottakårernas förfogande.
Departementschefen konstaterar, att »funktionsdugligheten hos försvarets
krigsorganisation är till ej ringa del beroende av medverkan från de frivilliga
försvarsorganisationernas sida». Det råder också, enligt vad departementschefen
påpekar, en betydande brist på lottor. Det är ju ur olika synpunkter av
vikt, att värnpliktiga frigöras för andra uppgifter och ersättas av lottor som
kunna fylla deras platser. Förre försvarsministern uttalade beträffande lottornas
insatser: »Befolkningslägct i vårt land — — -— är sådant, att vi under
de närmaste tio åren utsättas för en sådan minskning av de värnpliktiga

Xr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete vid armén. (Forts.)
årsklasserna, att vi i mitten av 1950-talet komma att lia 100 000 färre soldater
i landet än vi hade under det nu slutförda kriget. Det utgör en försvagning,
sådan, att örn vi kunna ersätta deni, är det av stort värde. Och det är
där, som vi önska, att kvinnorna vilja ta sin del.»

För att detta skall kunna åstadkommas, fordras det helt naturligt, att lottarörelsen
ges ekonomiska möjligheter att fylla sin uppgift.

Det är emellertid också en annan aspekt som jag inte kan underlåta att
lägga .på detta problem. Såsom alla veta, har lottarörelsen allt mer kommit
att bli. en folkrörelse. Jag anser det mycket viktigt att ta vara på denna
utveckling. Statsmakterna böra genom att bevilja tillräckliga anslag möjliggöra
även för de kvinnor, som inte äro i en så god ekonomisk ställning
att de. själva kunna påtaga sig dessa uppoffringar, att fullgöra vad de anse
vara sin skyldighet genom tjänstgöring i lottakåren]a. Även av psykologiska
skäl är det därför mycket viktigt, att staten inte bara inskränker sig till att
konstatera, att det för försvaret är mycket värdefullt att lottarörelsen finnes,
utan att staten också i handling visar sin uppskattning genom att tillse
att vederbörande organisationer erhålla tillräckliga anslag.

Jag vet, att det för närvarande råder mycket stor oro bland våra lottakårer.
Helt nyligen har man måst inställa inte mindre än tre kurser, en signal-, en
befäls- och en underbefälskurs med 40 deltagare i vardera, således sammanlagt
120 lottor. Jag bär just i dag erfarit, att försvarsstaben kommer att
begära mellan 100 och 200 lottor för inryckning till övningar som skola hållas
örn några, månader. Örn tillräckligt antal lottor inte kan ställas till förfogande,
måste värnpliktiga utbildas för de uppgifter som annars skulle ha
skötts av lottor. Eftersom tiden är mycket kort, ställer det sig svårt, örn det
nu ens är möjligt, att fa till stånd denna utbildning. Kostnaderna för dessa
lottors tjänstgöring skulle belöpa sig till 9 000 ä 10 000 kronor, vilket belopp
genast skulle bortgå från anslaget.

Antalet lottor, som behövas för olika uppgifter inom vår försvarsorganisation,
är i runt tal 50 000. Av dessa 50 000 finnas för närvarande endast cirka
hälften. Av s. k. A-lottor, som direkt frigöra värnpliktiga i krigsorganisationen,
finns det mindre än hälften av vad som erfordras.

Jag bestrider inte att utskottet intagit en mycket välvillig inställning till
förevarande motion Utskottet bär således gjort undantag för luftförsvarssignallottorna.
Man framhåller, att »erfarenheterna lära hava utvisat, att lottor
lämpa sig bättre för detta arbete än värnpliktiga». Det medgivande, som utskottet
har gjort på denna punkt, är motiverat med hänsyn till att flertalet
lottor inte. ha de ekonomiska möjligheter som erfordras för att kunna deltaga i
dessa, övningar, därest man inte hade fått till stånd en förbättring av dagavlöningsbestämmelserna.
Utskottet rekommenderar också att för luftförsvarslottorna
en utvidgning av gällande dagavlöningsbestämmelser bör kunna ske
efter närmare prövning av Kungl. Maj:t. Men utskottet går ett steg vidare
och säger, att även beträffande andra lottakategorier bör Kungl. Majit kunna
upptaga de i motionerna framkomna spörsmålen till förnyad prövning.

Som^ synes har utskottet intagit en i sak mycket positiv inställning, även
örn utlåtandet utmynnar i ett yrkande örn avslag på motionerna. Med hänsyn
till denna välvilliga inställning och det faktum att Kungl. Majit kan pröva
frågan och vidtaga de åtgärder, som Kungl. Majit anser lämpliga, skall jag,
herr talman, inte framställa något yrkande. Jag nöjer mig med att vädja till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, att han snarast måtte
upptaga denna fråga till en i möjligaste mån välvillig prövning. Jag har av
vissa skäl anledning att antaga, att herr statsrådet verkligen har intresse för
denna sak.

Onsdagen den 15 maj 1940 fm.

Nr 19.

Anslag till understöd åt frivilligt för sv ar sarbete vid armén. (Forts.)

Herr Lindström: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i denna
punkt. Anledningen till att jag Ilar begärt ordet är emellertid inte direkt
denna utan närmast att jag vill rikta några anmärkningar mot en tendens,
som blir alltmer uppenbar inom vårt statsliv och som jag tycker börjar utveckla
sig på ett sätt sorn kan bli riskabelt.

Här bildas överallt i landet på försvarets och alla möjliga andra områden
frivilliga organisationer. De utgå i begynnelsen ifrån att de själva skola sörja
för sina utgifter. Många av dessa organisationer göra utan tvekan samhällsnyttiga
insatser, som med rätta böra uppskattas även av den svenska riksdagen.
Men i regel tas dessa organisationer så småningom örn hand av välvilliga
motionärer, som komma och be riksdagen att ge organisationen i fråga
ett anslag för dess statsnyttiga verksamhet. Andra intressera Kungl. Majit
för sina uppgifter och förmå Kungl. Maj :t att ge vederbörande organisation
ett visserligen i början blygsamt anslag på budgeten, men enligt vad vi alla
ha kunnat konstatera, ha dessa anslag en mycket stor benägenhet att undan
för undan stegras. En vacker dag — och sådana vackra dagar ha vi haft
många — befinnes det att dessa s. k. frivilliga organisationer på olika områden
ha blivit ett slags statsinstitutioner, som obligatoriskt skola lia anslag.
De kalkylera med sina behov precis som en fast statsinstitution och komma
till regering och riksdag med begäran att deras önskemål skola bli uppfyllda.

Ganska typiskt är här när den föregående ärade talarinnan resonerar om
lottakårerna. Vad motiverar hon då sina önskemål med i denna speciella punkt?
Jo, framför allt därmed att det har skett ett inkomstbortfall för vederbörande,
som staten anses vara pliktig att ersätta. Det som från början var frivilligt
och fint har således under våra händer tagit den fasta skepnaden, att vi
böra ta hänsyn till att dessa frivilliga arbetare i vingården skola ha ersättning
för inkomstbortfall och dylikt. Det säges också, att nu ha nämnda förbunds
kostnader stigit så mycket att förbundet inte på egen hand kan klara dem.
Den utväg som då ligger närmast är att vända sig till staten och begära anslag.
Jag är, herr talman, rädd för att örn man fortsätter på denna väg, komma
dessa s. k. frivilliga ansträngningar att få en ganska egendomlig klang i
allas öron. Frivilligheten ersättes av något som kanske mest liknar dess motsats.

Den käcka försvararinnan av lottakårernas intressen säger också, att nu
har denna rörelse vuxit till en folkrörelse, varför .staten med särskild kärlek
bör betrakta dess verksamhet. Varje ledamot av denna kammare torde känna
till att det finns många mäktiga folkrörelser i vårt land med mycket stora utgifter
för sin verksamhet, som framhärda i att vara folkrörelser även i den
bemärkelsen att de själva klara sina kostnader. En del av dessa andra »folkrörelser»
— vilket de otvivelaktigt från början voro — borde ändra namn och
kalla sig för statsrörelser i stället, ty dithän går i varje fall tendensen.

Jag har, herr talman, utan att yrka något annat än bifall till utskottets
hemställan volut säga dessa varningens ord. Jag har framfört dem tidigare
på andra platser, men jag anser det vara på tiden att även säga dem här i
kammaren.

Fröken Andersson: Herr talman! Bara en kort replik. Jag tycker att den
föregående ärade talaren borde lia framfört sin varning redan när lottakårerna
överhuvud taget fingo något anslag. Nu erhåller ju lottarörelsen ett visst anslag
under motivering att lottorna i så stor utsträckning som möjligt skola fylla platser
i krigsorganisationen. Konsekvensen bjuder väl då, att staten tillser att vederbörande
organisation får ett så stort anslag, att den kan fullgöra de skyldigheter
som man ger den i uppdrag att fullgöra. Staten bara rekvirerar så och så många

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete vid armén. (Forts.)
lottor som skola vara färdigutbildade och övade. Staten bör väl då också tillse,
att lottakårerna verkligen kunna fullgöra sina uppgifter.

Sedan nämnde herr Lindström, att alla dessa organisationer starta frivilligt.
Men vi måste val ändå skilja på frivilliga folkrörelser i vanlig mening och lottarörelsen,
vars medlemmar ju i stor utsträckning ersätta värnpliktiga inom försvarsorganisationen.
Lottarörelsen kan ju inte jämföras med nykterhetsrörelsen
o. s. v.

För övrigt vill jag i princip instämma med herr Lindström i så måtto, att även
jag tycker att det är beklagligt att folkrörelserna i så liten utsträckning fortfarande
äro helt frivilliga rörelser. Detta är en farlig tendens.

Herr Ström: Herr talman! Jag begärde ordet när jag hörde min ärade vän
herr Lindström principiellt tala mot statsanslag till de frivilliga folkrörelserna.

Jag erkänner att det kan vara en risk att ge dessa organisationer mer pengar
än vad de behöva, men jag anser att herr Lindströms besparingspolitik i detta
avseende är förfelad. Det är inom den överflödigt stora administrativa apparaten,
där arbetskraften är så dyrbar, som man bör göra besparingar. Det är mycket
förståndigt av samhället, både staten och kommunerna, att i stor och växande
utsträckning anlita de frivilliga krafter som finnas inom olika folkrörelser
och organisationer för att på ett demokratiskt sätt och till billigt pris få arbeten
utförda, som genom ökad byråkratisk apparat ''skulle bli mycket dyrare att utföra.
De belopp som vi ha nedlagt för att hjälpa folkrörelserna, nykterhetsrörelsen,
jordbruksungdomens verksamhet, ABF och en rad andra frivilliga bildningsorganisationer
på olika områden, skytterörelsen, luftskyddet etc. ha därför
varit till ovärderlig nytta och besparat oss mycket stora utgifter i annan form.

Så länge de frivilliga folkrörelserna få behålla sin självständighet inom sin
ram och staten inte lägger sin byråkratiska hand över dem, är det ingen risk att
ge dem anslag och låta dem utföra ett arbete som de av entusiasm göra på ett
utmärkt sätt. Därigenom kunna vi ''spara mycket pengar som samhället annars
skulle behöva betala ut i form av väldiga lönebelopp. Men den omständigheten,
att vi här röra oss på ett fält, som hittills varit liksom förbehållet de övre samhällsklasserna
på grund av — som den första talaren betonade — deras större
ekonomiska resurser, gör det angeläget för oss att åstadkomma sådana förhållanden,
att det blir möjligt även iför de arbetande klasserna i samhället att göra
en insats. Jag tror inte, min ärade vän herr Rickard Lindström, att detta kan ske
nied mindre än att staten här som på så många andra områden träder i viss mån
hjälpande emellan.

I motsats till herr Lindström skulle jag vilja föreslå, att han prutade så mycket
soln möjligt på alla administrativa byggnader och platser, skar ned utgifterna
för dem så långt som möjligt och såg till att endast det som vore absolut nödvändigt
komme den rena administrationen till godo och i stället använder sig av
den entusiastiska frivilliga arbetskraften på detta område inom alla samhällsklasser,
där hänförelsen för en god sak bär upp arbetet och där på grund av
förhållandenas egen makt byråkratismen inte kan göra sig så starkt gällande
som eljest och icke taga arbetskraften bort från jordbruk, industri, handel etc.

Det är således en uppfattning, som delvis går herr Lindströms emot, som jag
här velat framföra.

Jag ber också för min del att få understryka vad som här sagts örn lottakårernas
utmärkta arbete; vad som sagts därutinnan tror jag är riktigt, och jag vill
för min del hoppas, att försvarsministern beaktar dessa synpunkter när han går
att utarbeta ett mera slutgiltigt förslag i ärendet.

Herr Lindström: Herr talman! Örn det anses tillåtet att tala örn lättsinne i
fröken Anderssons sällskap skall jag villigt medgiva, att också jag tillhör

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Anslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete vid armén. (Forts.)
deni, som i detta sammanhang varit lättsinniga. Jag har suttit i statsutskottet
i rätt många år, och även örn jag gnisslat några gånger, har även jag
givit mitt bistånd när det gällt att lämna anslag till s. k. frivilliga organisationer.
Jag bekänner alltså min synd i så måtto, att jag inte varit tillräckligt
energisk, när det gällt att stämma i bäcken. Men örn man inte har stämt
i bäcken, får man stämma i ån, och nu tycker jag att ån börjar bli så rikt flödande,
att vi i varje fall måste tänka på att försöka börja att stämma.

Herr Ström har bemödat sig att även i denna fråga ge första kammaren
kännedom örn sina oförgripliga åsikter. Han föreställer sig, att det är enbart
besparingssynpunkterna som varit vägledande för mig. Dessa ha naturligtvis
sin betydelse i detta och ännu mera i andra sammanhang, men det är framför
allt en annan synpunkt, som har gjort att jag här yttrat mig, den synpunkten
nämligen, att det i samband med vad man kallar våra folkrörelser
även finns fria moraliska värden att taga vara på, och de utvecklas bäst örn
dessa rörelser från början till slut få klara sig själva och leva på egna medel.
Att våra folkrörelser blivit en så stark kraft i vårt samhälle, beror i mycket
hög grad på att de även finansiellt ha varit fria. Men nu är — som jag i mitt
förra anförande sökte belysa — tendensen den, att man går till staten; man
blir då ställd under statskontroll samtidigt som friheten blir allt mer och
mer begränsad. Den, som har omsorg örn våra folkrörelser, har större anledning
att följa mig i mina reflexioner än att följa herr Ström.

Det vilar ofta ett lätt skimmer av världsfrånvändhet, över herr Ströms uttalanden
i denna kammare. Jag måste säga, att det skimret har förtätats i
hans allra senaste anförande. Han säger i direkt anknytning till lottarörelsen,
att det är viktigt att man stöder rörelsen, så att även arbetarklassens
kvinnor kunna deltaga i densamma. Även för mig är det ett önskemål att
denna rörelse skall bli demokratisk också i det avseendet, att den rekryteras
ifrån alla samhällsklasser. Men visa mig, herr Ström, de skaror av arbetarkvinnor,
som finnas inom lottarörelsen! De äro mycket lätt räknade. Örn man
skall få någon anslutning från arbetarkvinnornas håll, finns det andra hinder
än ekonomiska att övervinna. Även örn man går längre än herr statsrådet
här gjort och lämnar ännu större medel och bistånd till lottarörelsen, kommer
herr Ström inte att på den punkten få sin bön hörd.

Jag har velat säga detta ytterligare, herr talman, och jag framhärdar i
mina åsikter på grund av den respekt och aktning, som jag har för de verkligt
fria folkrörelserna i Sveriges land, och den erfarenhet jag har av deras
förmåga att skapa och bygga upp stora både andliga och materiella värden
för svenska folket.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag vill bara be herr Lindström vara snäll
och taga reda på hur lottakårens medlemsantal har vuxit under senare år;
det har vuxit i så hög grad att mycket stora kadrar av arbetarkvinnor också
äro med i rörelsen. Tyvärr har jag inte siffrorna tillgängliga nu, men jag vill
bc herr Lindström vända sig till lottarörelsen för att där få reda på dem.
Jag hörde siffrorna för någon tid sedan, men jag kommer inte ihåg dem nu.

Herr Ström: Jag vill endast säga till herr Lindström, att han borde erinra
sig den tiden, när han och jag inom vårt parti voro nästan ensamma om att
försvara ökade anslag till skytterörelsen. Då var det många som ansågo, att
det inte fanns några arbetare inom skytterörelsen och ali den inte var en rörelse,
som var av något intresse för arbetarrörelsen och demokratien. Så småningom
lia alla kommit till en annan uppfattning, och jag iir övertygad örn,
herr talman, att också herr Lindström beträffande lottarörelsen ■—- till vilken

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Anslag till understöd åt frivilligt försvarsarbete vid armén. (Forts.)
jag vet att det finns inånga arbeterskor redan nu anslutna — så småningom
skall komina till en bättre uppfattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 66—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkterna 72—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108.

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Lades till handlingarna.

Punkterna 115—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—173.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Punkten 174.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 175 och 176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 177.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 178—192.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 193.

Lades till handlingarna.

Punkterna 194 och 195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkterna 197—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av väckta motioner örn framläggande för 1946 års riksdag
av förslag till ett system med allmänna barnbidrag:

nr 120, i anledning av Kungl. Majis proposition angående arméns ingenjörpersonal
;

nr 121, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till markförvärv för flygfältsarbeten;

nr 122, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lastkommittén i New York;

nr 123, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till sprängämnesinspektionen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående utbyggnad av
sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 125, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till barnhem.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning av Kungl. Om rätt för
Majis proposition med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglemen-justitieråd att
tet och avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, m. m., jämte [fwll9om skiljeamnet
vackla motioner. ^rag m m

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 138, hade Kungl. Maji, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
Första kammarens protokoll 194G. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Örn rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m. (Forts.)

1 mars 1946, föreslagit riksdagen att dels godkänna vid propositionen fogade
förslag till kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
och avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, dels ock bemyndiga
Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i nämnda
statsrådsprotokoll förordats meddela föreskrifter i fråga om a) fri förläggning
och fri förplägnad till beställningshavare vid tjänstgöring å egen förläggningsort
under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret därunder icke kunde
bibehållas, och b) fri tjänstebostad m. m. åt försvarsattachéer och biträdande
försvarsattachéer i Moskva.

Kungl. Maj sts förslag till ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
innebar bland annat, att i sagda reglemente skulle införas en ny paragraf,
betecknad 58 a §, vars 3 mom. avfattats sålunda:

I stället för vad i 4 § 2 mom. stadgas skall gälla, att med befattning såsom
justitieråd eller regeringsråd ej må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för företag, som avses i 4 § 2 morn., eller annan
tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag eller uppdrag såsom skiljeman.

I samband med detta förslag hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Bergquist
(I: 266) och den andra inom andra kammaren av herr Cruse (II: 417), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj :ts förslag till kungörelse
örn ändring av civila avlöningsreglementet med den ändring, att 58 a §
3 mom. erhölle följande lydelse:

I stället för vad i 4 § 2 moni. stadgas skall gälla, att med befattning såsom
justitieråd eller regeringsråd ej må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för företag, som avses i 4 § 2 morn., eller annan
tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag, ej heller skiljemannauppdrag
annat än som ordförande eller ensam skiljedomare.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 266
och II: 417 godkänna vid propositionen fogat förslag till kungörelse örn ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4.januari 1939 (nr 8),

B. med bifall till Kungl. Majrts förslag

1) godkänna vid propositionen fogat förslag till kungörelse om viss ändring
av avlöningsreglementet den 30 juni 1943 (nr 509) för de högre kommunala
skolorna,

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som förordats i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 1 mars 1946
meddela föreskrifter i fråga örn

a) fri förläggning och fri förplägnad till beställningshavare vid tjänstgöring
å egen förläggningsort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret
därunder icke kunde bibehållas, och

b) fri tjänstebostad m. m. åt försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer
i Moskva.

Herr Holmbäck: Herr talman! Under denna punkt behandlas av herr Bergquist
i denna kammare och av herr Cruse i andra kammaren väckta likalydande
motioner angående rätt för justitie- och regeringsråd att få tjänstgöra
som ordförande i skiljenämnder. Dessa motioner ha av statsutskottet enhälligt
avstyrkts.

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Örn rätt för justitieråd att fullgöra skiljemannauppdrag m. m. (Forts.)

Jag tillåter mig endast, herr talman, att till protokollet anteckna, att den
motivering, som motionärerna lia anfört för sitt förslag, enligt min uppfattning
är fullt övertygande, och jag skulle för min del ha ansett det synnerligen
önskvärt örn statsutskottet gått med på motionerna. Jag hoppas, att frågan
skall komma tillbaka till riksdagen ett följande år och att statsutskottet och
riksdagen då skola kunna godtaga förslaget.

Lfter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning av väckta motioner
angående likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 62) och den andra inom andra kammaren av fröken
Nygren m. fl. (II: 124), hade hemställts, att riksdagen ville besluta en sådan
omarbetning av det statliga avlöningssystemet, att likalönsprincipen komme
till full tillämpning samt att i samband härmed de såsom typiskt kvinnliga
ansedda tjänsterna inordnades i tjänsteförteckningar efter en rent kvalitativ
uppskattning av arbetets värde med bortseende från befattningshavarens kön.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 62 och II: 124 ej måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johnnsson, Pauli och Andrén, fröken Andersson samt herrar Staxäng, Malmborg
i Skövde och Holmström ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
matte 1 anledning av motionerna I: 62 och II: 124 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla örn utredning angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen.

„ Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag återkommer
sa snart igen, men det nu föredragna ärendet gäller de motioner, som riksdagens
samtliga kvinnliga ledamöter lia väckt rörande likalönsprincipens genomförande.
• 6

son?.väl a^a känna till, att finansministern i proposition till
ars riksdag förordade likalönsprincipen, ett förordande som behörigsakkunniga
tidigare givit. I propositionen betonades att tävlan på lika
villkor örn tjänster obestridligen leder fram till att i en och samma befattning
avlöningen måste vara lika, vare sig tjänsten innehas av en man eller av
en kvinna. Konsekvensen fordrade — och det erkände man också — en omräkning
av lönerna för de såsom typiskt kvinnliga ansedda befattningarna. Dåvarande
stats finansiella läge — vilket ju är ett känt uttryck — medgav emellertid
inte en sadan omräkning. Däremot — det skall jag erkänna — konstaterade
man, att det var självklart, att lönen skulle vara lika beträffande befattningar,
om vilka både män och kvinnor tävlade.

Likalönsprincipen erkändes således för över tjugo år sedan, men fortfarande
holmner sig flertalet kvinnor i statstjänst i de lägsta löneskikten. Vad vi nu
önska, är, att det skall göras en utredning angående tillämpningen av den
princip, som klart.och tydligt godkänts av riksdagen.

Nu har emellertid utskottet bär kommit fram till ett avslag på motionerna.

Äng. likalönsprincipens

tillämpning
inom det statliga
avlöningssystemet.

68 Nr 19. Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Äng. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

Jag skall taga upp några sidor av utskottets motivering. Jag vill först säga,
att jag själv till stora delar kar gatt med på denna motivering, därför att jag
anser, att den är riktig; skiljaktigheten kommer när det är fråga örn att draga
konsekvenserna av vad som står i utskottsutlåtandet.

Man säger alltså i utlåtandet, att full likställighet i princip är genomförd
beträffande tillträde till och avlöningsförmåner i skilda statliga befattningar.
Ja, det är som jag redan flera gånger har sagt; likalönsprincipen är i princip
genomförd, men vad vi nu tycka är, att tiden efter mer än tjugo år borde vara
mogen för ett genomförande även i det praktiska livet av denna princip. Då säger
man — och det är en invändning, som gjorts i detta sammanhang under
debatterna särskilt i avdelningen •— att det bär bara är fråga örn att tillämpa
behörighetslagen rättvist; gör man det, löser man också denna fråga. Jag frågar
då, mina damer och herrar, hur det förhåller sig med denna sak. Jag skall,
för att inte taga upp tiden onödigt länge, bara anföra ett pär mycket aktuella
exempel, som jag hämtat ur propositioner som just nu behandlas i utskotten.
I Kungl. Maj :ts proposition nr 187, som rör anslag till skolor tillhörande harna-
och ungdomsvården, har föreslagits tre folkskollärartjänster i A 19 och
fyra i A 18; de fyra i A 18 äro tänkta för kvinnliga befattningshavare. Det
andra exemplet hämtar jag ur Kungl. Maj:ts proposition nr 225, som rör fångvården.
Där har föreslagits 66 överkonstaplar i A 9 och två första vaktfruar
i A 7 samt vidare 357 vaktkonstaplar i A 7 och 29 vaktfruar i A 4. Dessa
kategorier ha exakt samma tjänstgöring; det har jag fått klarlagt efter en
direkt fråga till högste chefen för fångvården i landet. I sistnämnda proposition,
alltså nr 225, säger departementschefen klart ifrån, att starka skäl
tala för en utjämning, men som så ofta sker hänvisar departementschefen till
att detta skall genomföras i större sammanhang. Det är just detta, som vi
vilja. Spörsmålet om ett allmänt genomförande av likalönsprincipen, säger
statsrådet i nyssnämnda proposition, skall upptagas i ett större sammanhang.
Detta uttalande står ju inte riktigt väl tillsammans med vad utskottet säger i
förevarande utlåtande, där utskottet innehållsmässigt menar, att principen är
genomförd.

Utskottet erkänner emellertid, att det finns befattningar, som huvudsakligen
rekryteras av kvinnor, och att dessa befattningar äro hänförda till lägre lönegrad
än jämförliga befattningar, som huvudsakligen rekryteras av män. Det är
här, som vi vilja gripa in och få till stånd en utredning, som leder fram till en
omarbetning av tjänsteförteckningarna. Det är ju nämligen så, att när män
anställas t. ex. som vaktmästare komma dessa i lönegrad 5, under det att kvinnor
med minst samma underbyggnad och samma förutsättningar komma i lönegrad
2. Nu säger utskottet, att principens genomförande kan medföra högst
betydande avvikelser från nuvarande statliga lönesättningar. Ja, detta är ju
ytterligare ett stöd för rättmätigheten uti våra önskemål såsom vi framfört
dem i motionerna. Man säger vidare, att skillnaden efter en sådan omarbetning
in spe mellan de statliga lönerna och lönerna på den öppna arbetsmarknaden
skulle bli väsentliga. Ja, det tror jag också, men jag antar, att åtminstone
en del av kammarens ärade ledamöter har läst landsorganisationens betänkande,
där man på, något över 50 sidor klart och tydligt kommer fram till att man
måste inrikta sig på att få en utjämning till stånd också i fråga örn den öppna
arbetsmarknaden. Jag skall inte vidare ingå på detta, men jag tycker att det ur
de synpunkter, som jag här anfört, är ett utomordentligt intressant betänkande
och det stöder våra önskemål.

o I samma betänkande uttalas vidare en klar önskan örn en utredning. Det står
således i riktlinjerna, punkt 6, att en speciell undersökning bör göras ''huruvida

Onsdagen den 15 maj 1946 fm.

Nr 19.

Ang. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

uppdelningen i manliga och kvinnliga sysselsättningar i statlig och kommunal
tjänst kan anses rationell. Nu säger emellertid utskottet — och det är på den
punkten som vi sju reservanter komma med vår avvikande mening — att
frågan icke hefinner sig i sådant läge, att en framställning örn utredning bör
göras. Uppriktigt sagt förstår jag inte vad utskottet menar med detta. Kvinnorna
i statstjänst börja bli ganska oroliga över att man inte tillämpar den
princip, som — jag upprepar det ännu en gång — bär gällt i över tjugu år.
Det må vara hur som helst med denna sak, men det väsentligaste skälet till att
utskottet kommer till en ur vår synpunkt negativ slutsats är det uttalande av
justitieministern i Kungl. Maj:ts proposition nr 225, som jag nyss nämnde,
nämligen att denna fråga skall lösas »i ett större sammanhang». Denna proposition
delades här i riksdagen i början av april, alltså flera månader efter
det att vi framfört vårt yrkande. Jag kan nu inte se, att detta kan vara något
skäl för att avslå våra motioner. Jag anser tvärtom, att det borde vara på sin
plats att kamrarna underströke önskemålet örn en sådan utredning. I reservationen
säga vi följande: »Det oklara läge, vari denna» -—■ alltså frågan i dess
helhet — »för närvarande hefinner sig, synes icke böra utgöra ett hinder för
att densamma omedelbart överlämnas till utredning av sakkunniga, vilka böra
få till uppgift att klarlägga frågeställningarna och avgiva förslag rörande
principens genomförande, vilket eventuellt kan tänkas ske i etapper». Vi äro
nämligen inte så verklighetsfrämmande att vi tro, att detta kan lösas på några
timmar. Men vad vi önska är, att man åtminstone så småningom börjar att gå
fram på den väg, som vi här anse vara den riktiga, nämligen att låta de principer,
som riksdagen en gång bär samlat sig omkring, också komma i tilllämpning
i praktiken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren:, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 274, 275, 280 och 283.

Herr Sundvik väckte en motion, nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter
kammaren åtskildes kl. 5.02 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Onsdagen den 15 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 284, angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.; och

nr 285, med förslag till lag örn användande av statspolispersonal för vissa
särskilda uppgifter.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 236, till Konungen i anledning av Kungl. Maj rts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253).

Äng. likalöns- Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 127.

''principens

tillämpning Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag har, när jag har läst utskottsinoro
det stat- utlåtandet, inte kunnat värja mig mot tanken, att utskottet inte har
hgaavVminqs- veja^ engagera sig med något avgjort ställningstagande för vad vi bru)
ka kalla lika lön. En passus i utlåtandet, som jag måste vända mig emot,
är följande: »Principens genomförande skulle då medföra en lönesättning
för kvinnlig arbetskraft, vilken i högst betydande grad komme att skilja sig
ej blott från den nuvarande statliga lönesättningen utan jämväl från de löner,
vilka kunna erhållas i den öppna marknaden.» Jag anser inte att det vore
någon större olycka om staten här föreginge med gott exempel inte bara för
privata arbetsgivare, utan också för kommunala myndigheter; jag tycker att
det skulle vara en riktig och lycki] g utveckling.

Hur det nu kan te sig när det gäller de kommunala befattningarna skall jag
be att få lämna ett par exempel på. Vid en ganska omfattande lönereglering
i en kommun för några år sedan ifrågasattes en löneuppflyttning för en kamrer
i något av stadens verk. Vid de förberedande förhandlingarna sades det då
ifrån, att någon uppflyttning i högre lönegrad för denne man inte kunde komma
i fråga av det skäl, att när han örn några år skulle pensioneras, skulle det vara
lämpligt att sätta en kvinna på hans plats, och då kunde man placera henne
flera lönegrader under vad som nu var föreslaget.

Vid samma lönereglering förekom en händelse av motsatt karaktär. Det var
fråga örn en ekonomiföreståndarinna för en av våra större anstalter. Det gällde
att få upp henne i femte — eller kanske det var sjätte -— lönegruppen i det
kommunala avlöningsreglemente som tillämpades, men det mötte motstånd.
Chefen för det verk det gällde anförde emellertid som argument för hennes
placering i den föreslagna lönegruppen, att om befattningen med dess ansvar
och dess arbetsbörda hade innehafts av en man, så skulle denne måst placeras i
lägst elfte lönegruppen.

Jag har velat anföra detta för att belysa hur det kan se ut då man vid lönesättning
tar hänsyn inte till arbetets art utan till om befattningen innehas

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Äng. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

av en man eller en kvinna. En sådan värdering av arbetet innebär .ju absoluta
och uppenbara orättvisor. De kunna icke få vara kvar i vårt samhälle och där
skapa den vantrevnad som alltid är en följd av orättvisor, de må vara små eller
—- som i detta fall — stora och omfattande. Därför borde det vara angeläget
att snarast möjligt komma ifrån de oefterrättliga förhållanden som nu råda i
detta avseende.

Det är med stöd av min erfarenhet inom den kommunala och även den statliga
förvaltningen som jag anser att riksdagen genom en skrivelse till Konungen
bör ge tillkänna att den förväntar att en utredning igångsättes, en
utredning som bör leda till förslag om tillämpning av likalönsprincipen även
i verkligheten. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Olsson, Oscar.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag skall be att få framhålla de synpunkter
som ha varit avgörande såväl för statsutskottets tredje avdelning som för utskottet,
då vi ha behandlat denna fråga.

Motionärerna ha ansett tiden vara mogen för en omarbetning av det statliga
avlöningssystemet, så att likalönsprincipen kommer till full tillämpning. I anledning
härav må erinras, att efter 1925 och 1939 års löneregleringar likalönsprincipen
kan sägas vara fullt genomförd beträffande statliga befattningar
i den mån densamma anses innebära, att man och kvinna skola erhålla
samma lön i samma befattning. I avlöningsbestämmelserna för de statsunderstödda
kommunala skolorna kvarstår emellertid den olikheten, att
kvinnlig befattningshavare ej äger tillträda sista löneklassen (högsta ålderstillägget)
i vederbörande lönegrad, vilket också framhölls av fröken Ebon
Andersson i hennes anförande. Till frågan örn denna jämte eventuellt andra
återstående olikheter mellan de avlöningsförmåner i en och samma befattning,
som utgå till män och kvinnor, har i första hand 1945 års lönekommitté att
taga ställning. »Utskottet far alitsa fastsla», säges det i utlåtandet, »att genom
de åtgärder, vilka vidtagits i anslutning till 1945 års behörighetslag, och. genom
nu gällande avlöningsbestämmelser full likställighet i princip införts i fråga
örn mäns och kvinnors tillträde till och avlöningsförmåner i skilda statliga
befattningar.»

Fröken Ebon Andersson anförde här på förmiddagen, att man hade väntat
på denna likalönsprincip i tjugu år, särskilt vad gäller de lägsta, löneskikten.
Beträffande utskottets motivering äro reservanterna och majoriteten eniga;
vilket framgår av den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen. Jag vill da
be. herr talman, att få taga några exempel beträffande likalönsprincipen — det
gäller biträdespersonal, ordinarie, extra ordinarie och extra. I första lönegraden
äro av 84 befattningshavare 14 män och 70 kvinnor, i andra äro av 4 027
96 män och 3 931 kvinnor, i tredje av 69 11 män och 58 kvinnor, i fjärde av
5 054 163 män och 4 891 kvinnor, i femte av 245 209 män och 36 kvinnor,
i sjätte av 134 23 män och lil kvinnor, i sjunde av 1 047 154 män och 893
kvinnor, i åttonde av 377 321 män och 56 kvinnor, i nionde av 114 50 män
och 64 kvinnor, i tionde av 266 251 män och 15 kvinnor, i elfte, av 205
131 män och 74 kvinnor. Olikheterna här, d. v. s. den stora övervikten av
kvinnor i en del fall och av män i andra, bero pa a.rbetets art och beskaffenhet.
Alltså kan man väl inte förneka att likalönsprincipen i stort sett är

genomförd. .

Fröken Ebon Andersson anförde vid ärendets behandling i tredje avdelningen,
där vi hade högste chefen för fångvårdsstyrelsen uppe, att denne till

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.) *

svar på en fråga av fröken Andersson medgivit, att man inte hade genomfört
likalönsprincipen inom fångvårdsväsendet. Men .jag tar mig friheten, herr talman,
att anföra vad som är skrivet i utskottsbetänkande!: »I propositionen nr
225 till innevarande riksdag angående låssa anslag till fångvården m. m. har
chefen för justitiedepartementet ansett starka skäl tala för en sådan utjämning
beträffande fångvårdens personal. Att departementschefen likväl icke i nämnda
sammanhang kunde upptaga denna fråga berodde på att den stöde inför sin
lösning i ett större sammanhang. De spörsmål, som vore förenade med ett allmänt
genomförande av likalönsprincipen inom statsförvaltningen, skulle nämligen
inom en nära framtid komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.
»

Detta ha vi ansett vara ett tungt vägande skäl. Reservanterna ha yrkat på
en utredning genom sakkunniga omedelbart, men utskottet har ej heller ansett
frågan nu befinna sig i ett sådant läge, att framställning om utredning av
densamma genom särskilda sakkunniga bör göras hos Kungl. Maj :t, helst som
spörsmålet, såsom chefen för justitiedepartementet meddelat, inom en nära framtid
torde komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.

Det är dessa synpunkter som jag, herr talman, har velat framhålla, och ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord med anledning
av att jag befinner mig bland reservanterna. Jag har inte haft förmånen att
få följa denna frågas behandling inom vederbörande utskottsavdelning, och jag
kan endast döma efter de papper som vi ha på bordet, nämligen dels motionen,
dels utlåtandet och reservationen.

Till en början kan man konstatera att det finns en ganska avgjord skillnad
mellan motionens och reservationens yrkanden. Motionen går ut på att riksdagen
skall besluta en omarbetning av det statliga avlöningssystemet med syfte
att likalönsprincipen skall komma till användning o. s. v., medan reservationen
endast hemställer om en utredning angående likalönsprincipens genomförande
i statsförvaltningen. Utskottets majoritet har avvisat båda dessa tankar. Jag
kan mycket väl förstå att man inom statsutskottet inte har velat vara med om
ett omedelbart riksdagsbeslut i denna fråga — ett sådant beslut bör givetvis
föregås av en utredning. Men man vill inte heller vara med örn en utredning,
och det huvudskäl, som man anför och som nyss citerades av herr Bäckström, är
att justitieministern har upplyst att frågan inom en nära framtid skall behandlas
inom finansdepartementet. Jag har också ifrån vederbörligt håll inhämtat
att man tänker sig att taga upp denna fråga i samband med den allmänna
löneregleringen. Men jag kan inte häri se något verkligt skäl för att inte
riksdagen skulle kunna gå med på en utredning med en något mera allsidig
karaktär än den väl huvudsakligen rent lönetekniska behandling som förestår
i finansdepartementet. Dessutom måste jag säga, att man i utskottets motivering
finner så mycket medgivanden i själva principfrågan och även i sakfrågan,
att man blir ganska förvånad över det negativa slutet på det hela.

Utskottets majoritet är angelägen örn att framhålla, att likalönsprincipen har
godtagits och att utskottet för sin del egentligen inte har något att invända
emot den. Utskottet erkänner även att det fortfarande kan vara så, »att befattningar,
vilka på grund av göromålens natur äro förbehållna för eller i varje
fall huvudsakligen rekryteras av kvinnor, äro hänförda till lägre lönegrader än
jämförliga befattningar, vilka huvudsakligen rekryteras av män». Det är ju där
pudelns kärna ligger, det är den frågan det hela rör sig om. Utskottet har också
refererat justitieministerns uttalande örn förhållandena inom fångvården, vari

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. lik alons pr i n c i p c n s tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

han meddelar att han för sin del är positivt inställd till en utjämning av här
ifrågavarande art beträffande personalen inom fångvården. Allt detta tycker
man borde ha lett till att utskottet yttrat sig med mera positiv sympati för
det av riksdagens kvinnogrupp framförda önskemålet.

Jag kan som sagt inte se något hinder för att riksdagen understryker behovet
av en utredning, och jag har anslutit mig till reservationen, detta redan av
det skälet, att det borde vara angeläget för riksdagen, som tidigare upprepade
gånger har gått in för likställighets- och likalönsprincipen, att begagna detta
tillfälle att ånyo demonstrera sin anslutning till denna princip. Jag kan inte
hjälpa att jag tycker det skulle se litet märkvärdigt ut med det blanka avslag
på motionerna, som utskottets kläm innebär.

För min del är jag medveten örn att det parti jag representerar står helt och
fullt på likställighets- och likalönsprincipens linje, och jag skulle tro att det i
denna kammare finnes medlemmar av mitt parti som anse sig oförhindrade att
även i detta fall sluta upp kring denna princip.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I herr Paulis yttrande instämde herr Lindström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Talesmannen för utskottsmajoriteten,
herr Bäckström, yttrade nyss att likalönsprincipen nu får anses
vara fullt genomförd. Ja, det är den frågan som är något oklar, huru denna
princip, efter det riksdagen fastslagit den, har tillämpats i verkligheten. Herr
Bäckström anförde en del exempel, men dessa exempel äro tagna från ett begränsat
område. Det finns ingen exempelsamling från hela det område som
denna mycket stora fråga omspänner.

Jag har sett denna sak på följande sätt, när jag i statsutskottet har anslutit
mig till den reservation som här föreligger. Det har nu gått åtskilliga år
sedan principbeslutet örn lika lön fattades, och det har också gått åtskilliga år
under vilka detta beslut har tillämpats. Att döma av de diskussioner som ha
förts i ärendet äro bestämmelserna något oklara, och tillämpningen har också
varit något oklar enligt de upplysningar som ha lämnats. Det har framställts
anmärkningar i fråga örn tillämpningen — fru Sjöström-Bengtsson hade ett par
exempel som voro nog så belysande, och det har även anförts andra. Det har
också i samband härmed gjorts erinringar mot det sätt på vilket utnämningar
ha skett.

Nu säger utskottet liksom dess talesman här, att ärendet i första hand bör
omhänderhas av 1945 års lönekommitté, och man säger också, att det skall
företagas omprövningar på annat sätt. Såvitt jag har kunnat finna äro emellertid
dessa omprövningar splittrade på olika utredningar, och mig synes det som örn
det vore önskvärt att utredningen i denna principiellt viktiga och mycket stora
fråga samlades på en hand, så att man finge ett klart sammanhang vid utredningen
på detta område. Det måste nämligen enligt mitt sätt att se vara angeläget
för ett utredningsorgan att också söka vinna kännedom örn de erfarenheter
som ha vunnits sedan beslutet örn likalönsprincipen fattades, och det kan då
inte vara lämpligt att detta arbete är splittrat på olika organ, utan det hör
vara ett enda utredningsorgan som inhämtar och sammanför så mycket som det
är möjligt att få ut av detta material för den upplysning i saken som man
önskar vinna. Då vinner man också en större klarhet över hurudan tillämpningen
verkligen har varit.

Kan då en sådan utredning, sammanförd till ett organ, leda till att, såsom i
reservationen säges, »frågan snarast blir föremål för övervägande», så är det

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

också en mycket viktig omständighet att beakta; splittrar man utredningen på
olika organ så tar den sin långa tid, är den sammanförd till en kommitté går
det fortare och man får det hela mera samlat, I reservationen heter det: »Det
oklara läge, vari denna för närvarande befinner sig, synes icke böra utgöra
ett hinder för att densamma omedelbart överlämnas till utredning av sakkunniga,
vilka böra få till uppgift att klarlägga frågeställningarna och avgiva
förslag rörande principens genomförande, vilket eventuellt kan tänkas ske i
etapper.» Det är således en mycket försiktig och måttfull hemställan, och jag
delar herr Paulis förvåning över att denna framställning inte vunnit en större
anslutning inom utskottet än vad som framgår av det föreliggande utlåtandet.

När likalönsfrågan behandlades och riksdagens beslut fattades, var det ett
mycket stort ärende, och det är det ännu i dag. Det gäller vilka erfarenheter
som ha vunnits på området, hur principen har tillämpats och vad som kan för.
väntas i fortsättningen. Det förefaller mig att alla skäl tala för att man tillmötesgår
den hemställan som göres i reservationen, och jag yrkar, herr talman,
bifall till denna hemställan.

Herr Lindén: Herr talman! Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på
att riksdagen för fyra år sedan gjorde ganska bestämda utfästelser i denna
fråga, och ett bifall till reservationen vore, såvitt jag kan bedöma, ett logiskt
ställningstagande från riksdagens sida med hänsyn till de ingångna förbindelserna.

Jag hade under åren 1941 och 1942 nöjet att som delegat för den svenska
folkskolans lärarkår deltaga i förhandlingar mellan staten och lärarkåren örn
ett nytt avlöningsreglemente. Vid dessa förhandlingar var det naturligt att frågan
örn likalönsprincipen kom upp till allvarlig behandling, och på grundval
av dessa iförhandlingar gav lärarkåren efter när det gällde kravet på det sista
ålderstillägget, detta med hänsyn till de förbindelser sorn staten ingått. Jag
tror att det är nyttigt att i dagens protokoll taga in dessa förbindelser.

Statsutskottet refererar i sitt utlåtande nr 202 vid 1942 års riksdag 1941 års
lärarlönesakkunniga på följande sätt: »De sakkunniga framhålla, att ur principiell
synpunkt inga bärande skäl kunna anföras för bibehållande av för kvinnliga
lärare vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet i nu
ifrågavarande hänseende gällande undantagsbestämmelser. På grund av rådande
statsfinansiella läge» — och så redovisar man vissa löneökningar, som de
kvinnliga lärarna ändå ha fått — »anse de sakkunniga emellertid att undantagsbestämmelserna
böra bibehållas tills vidare. De sakkunniga anmärka härtill,
att de övervägt frågan örn lämpligheten av att nu fastställa en bestämd tidpunkt,
då likställigheten i förevarande hänseende skulle genomföras, men att
de på grund av ovissheten örn huru utvecklingen av de statsfinansiella förhållandena
under den närmaste tiden kommer att gestalta sig, funnit sig icke böra
framlägga förslag härom.» Dessutom antecknades till detta, att departementschefen
hade anslutit sig till sakkunnigas uttalande. ■—■ Vidare säger statsutskottet:
»Utskottet vill emellertid i detta sammanhang understryka det i propositionen
återgivna uttalandet av 1941 års lärarlönesakkunniga, att ur principiell
synpunkt bärande skäl numera icke kunna anföras för att bibehålla undantagsbestämmelser
i ifrågavarande hänseende för de kvinnliga lärarna inom det statsunderstödda
kommunala skolväsendet.»

Detta statsutskottsutlåtande blev bifallet av riksdagens båda kamrar. Det är
således detta som jag kallar riksdagens förbindelse från år 1942. Därför blev
jag förvånad, när jag läste statsutskottets nu förevarande utlåtande, ty jag kan
inte läsa ut någonting annat ur utskottsmajoritetens yttrande, sett i belysning

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Äng. Ii kalo n s p rind pens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

av det mycket moderata kravet i reservationen, än att statsutskottet är berett
att rygga sin förbindelse av år 1942. Ty vidhåller man den och vill riksdagen
stå vid sitt ord från 1942, är väl det minsta som man kan begära, att riksdagen
i denna situation accepterar åtminstone kravet på en utredning, varigenom man
kan undersöka, i vilken utsträckning uttalandet från 1942 örn att statsfinansiella
svårigheter lägga hinder i vägen för libalönsprincipens genomförande är
riktigt. Jag kan därför, herr talman, inte finna annat än att det skulle vara
att frångå vad jag har kallat för förbindelsen från 1942, örn inte riksdagen
skulle åtminstone vilja upprepa sig själv så mycket, att den 1946 ville undersöka,
huruvida det statsfinansiella läget medger ett genomförande av likalönsprincipen.

Jag ber därför, herr talman, att på de anförda skälen och under hänvisning
till riksdagens uttalande år 1942 få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag skulle tro att fröken Andersson
vid behandlingen av detta ärende i statsutskottets tredje avdelning fick
ett starkt intryck av att vi voro mycket positivt inställda till lösningen av det
föreliggande spörsmålet. Jag ber också att få nämna — det kan inte vara ofint
på något sätt — att fröken Andersson förklarade sig rätt nöjd med avdelningens
förslag till uttalande, som sedan blev utskottsmajoritetens, fastän hon förbehöll
sig rätten att yrka bifall till de av henne samt övriga kvinnliga representanter
väckta motionerna. Men motionerna voro avfattade på sådant sätt,
att det helt enkelt inte gick att yrka bifall till dem.

I den debatt, som fördes inom avdelningen, anfördes det att en hel del kvinnliga
befattningshavare i de lägre lönegrupperna ansågo sig missgynnade, enär
exempelvis vaktmästargruppen var mycket högre avlönad. Jag tillät mig då
i avdelningen fråga, örn det förelåg något hinder för en kvinna att söka en
vaktmästarbefattning, men det konstaterades — det står också i utskottets förslag
— att dylikt hinder inte förefinnes. Vi ha ju här riksdagens vaktmästarpersonal,
som jag för min del anser vara mycket präktig, men det kanske inte
skulle vara så oävet, örn vi finge en del kvinnliga vaktmästare också. Behörighetslagen
ger ju möjlighet härtill, dock under förutsättning att dessa kvinnliga
vaktmästare kunna fullgöra de åligganden som åvila en dylik befattningshavare.
Låt mig konstatera, att behörighetslagen ger kvinnorna möjlighet att
tävla med männen örn de allra flesta statstjänster. Parollen »lika lön för lika
arbete» har mitt fulla gillande, men jag undrar örn inte damer och herrar
talesmän för reservationen blanda ihop begreppen i det här fallet. Det är
inte säkert att principen lika lön för lika arbete överensstämmer med likalönsprincipen.
Talet örn vaktmästartjänsterna i det här fallet är en helt annan
sak. Frågan gäller örn en kvinna lika val som en man har rätt att söka den
och den befattningen. Är så fallet, tillämpas samma lön, dock, herr talman, med
vissa undantag, Men räknar utskottsma jonte ten med att dessa undantag skola
försvinna vid den pågående löneunderhandlingen?

Jag sade tidigare, att motionerna voro så formulerade, att de inte kunde bifallas.
Därför yrkar man nu i stället på en utredning. Men jag ber att la fråga
reservationens talesmän: lia ni tänkt på att den utredning, som ni önska, kan
förhala hela frågan? Ty det kan mycket väl hända, att underhandlingskommittén
—■ det pågår ju underhandlingar om statstjänarnas avlöningar — skjuter
på frågan med anledning av att riksdagen har beslutat om en utredning.
Riksdagens ledamöter känna ju till hur bekvämt det är för ett utskott att hänvisa
till att man skall invänta resultatet av pågående utredningar, innan man
fattar beslut. Jag är rädd för att man, i stället för att hjälpa, stjälper en hel

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

del av de grupper som reservanterna vilja hjälpa. Vore det inte klokare att
dröja, tills man får se, till vilket resultat man kommer vid de pågående underhandlingarna,
och eventuellt nästa år, örn det då behövs, väcka motioner
örn löneregleringar på de och de punkterna? Det synes mig vara — jag tillåter
mig säga det — en mycket klokare lösning.

Fru Sjöström-Bengtsson drog fram exempel från den kommunala förvaltningen.
Jag, som dock har varit kommunalman, jag kan säga i decennier, måste
säga att för mig är det betraktelsesätt, som fru Sjöström-Bengtsson nämnde,
okänt. Vi ha befattningar, som vi kunna besätta med både män och kvinnor,
och lönen är precis densamma. Det är fri tävlan mellan män och kvinnor.

Någon, jag tror det var herr Pauli, nämnde, att frågan skulle lösas i hela
dess vidd. Inom avdelningen har det upplysts, att finansdepartementet ämnar
uppta hela det här problemet till omprövning. Jag skulle förmoda, att det
kommer att ske rätt snart, och jag hoppas att denna omprövning kommer att
ge resultat inte etappvis, som reservanterna skriva örn, utan på en gång. Det
är alltså det större sammanhang, som det talas örn i utskottets förslag.

När jag förordar att man skall dröja tills man får se vad pågående förhandlingar
ge för resultat, är det att märka, att det hela är en löneteknisk fråga
som bör lösas vid förhandlingsbordet. Gentemot herr Lindén ber jag att få
säga, att det skulle förvåna mig mycket, örn inte den kår, som han närmast
representerar, framför det krav beträffande lärarinnorna, som han förordade.
Det anser jag vara helt naturligt, och jag förmodar, att man även har gjort det.
Jag kan för resten ställa en direkt fråga till herr Lindén, som, om jag inte
minns fel, tillhör ifrågavarande organisations styrelse, örn inte ett sådant
krav framförts. Det är ju tänkbart, att frågan beträffande den gruppen löses
redan i år och att den därför inte påkallar någon särskild utredning.

Med vad jag nu sagt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindéll erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag beklagar, örn herr Anderson fattade mitt anförande som ett uttryck för
ett kårintresse. Jag anförde frågan örn den förbindelse, som jag anser att
staten utfärdat 1942 beträffande lärarinnorna vid de kommunala skolorna,
såsom ett exempel, och den skall inte uppfattas annat än såsom ett exempel.
Dessutom ber jag herr Anderson att inte försöka förringa värdet av det lilla jag
sade genom att påstå, att jag tillhör styrelsen för en lärarkår. Det är nämligen
ett mycket förgånget stadium.

Herr Bergvall: Herr talman! Vid den kommande voteringen ämnar jag rösta
för reservationen, och jag vill därför i korthet motivera min ståndpunkt.

När jag började läsa utlåtandet, föreföll det mig avfattat på sådant sätt,
att utlåtandet rent logiskt borde utmynna i ett yrkande om utredning. Man konstaterar
i själva utlåtandet, att riksdagen och statsmakterna ha tagit bestämd
ställning till förmån för likalönsprincipen. Sedan konstaterar man emellertid
att det i tillämpningen brister på olika punkter. Man säger, att det på olika
områden finnes bestämmelser, som placera männen och kvinnorna i olika ställning,
och man konstaterar, att praxis växlar. Men sedan byter man örn på nytt
och säger, att man ändå tycker att förhållandena kunna få bestå tills vidare,
eftersom de komma att tagas upp i det och det sammanhanget. Det förefaller
mig inte vara det logiska slutet på den uppläggning saken fått, så mycket mer
som åtskilliga av de exempel, som utskottet självt anför, äro av den arten, att
jag näppeligen tror att någon här i kammaren, örn de speciella frågorna lage

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

på kammarens bord, skulle motsätta sig likalönsprincipens genomförande i de
fallen.

När jag hörde herr Andersons anförande, fick jag emellertid klart för mig,
att det finns en del nyanser i utskottets yttrande. Det kan inte hjälpas att jag
fick en känsla av kallsinnighet i själva sakfrågan, och jag kände mig inte alldeles
övertygad örn att klangfärgen i hans anförande var sådan, att rädslan för att
en utredning skulle leda till en förhalning av likalönsprincipens genomförande
var det avgörande momentet för talarens ståndpunktstagande. När han i ett
annat sammanhang polemiserade mot reservanternas uppfattning, att örn man
följer deras linje och gör en utredning skulle det kunna tänkas att förslag
skulle kunna framläggas i etapper, sade han, att frågan borde lösas på en
gång i hela dess vidd. Örn man talar örn förhalningsrisk, föreligger den just,
örn frågan på en gång skall tagas i sin helhet, och därför är det klokt av reservanterna
att hålla möjligheten öppen att, örn det är lämpligt, lösa frågan
etappvis.

För min del måste jag säga, att jag tycker att det bara är ett ganska självklart
fullföljande av den ståndpunkt, som riksdagen tidigare har intagit, örn
man här söker avlägsna de avvikelser som alltjämt finnas från en princip som
man godtagit. Sedan kan det alltid bli tvister, örn den ena eller andra bestämmelsen
innebär ett avsteg, men det får utredningen klara av. Det kan inte vara
annat än en klar konsekvens av riksdagens tidigare ståndpunktstagande, örn
man söker snabbast möjligt avlägsna avstegen från likalönsprincipen. Det naturliga
i nuvarande situation är att de, som verkligen hysa den uppfattningen
att principen är riktig, ansluta sig till reservanternas yrkande.

Jag ber, herr talman, att får yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Sten.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag har samma uppfattning som
herr Bergvall, att man skall snabbast möjligt försöka lösa denna fråga, men
jag ber herr Bergvall, som också angrep utskottets motivering, att se vad utskottet
säger på en mycket avgörande punkt. Det heter där: »Till frågan örn
denna jämte eventuellt andra återstående olikheter mellan de avlöningsförmåner
i en och samma befattning, som utgå till män och kvinnor, har i första
hand 1945 års lönekommitté att taga ställning.» Jag vågar påstå, att det är
det allra snabbaste sättet att lösa denna fråga.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Anderson i Arboga
höll nyss ett anförande, vari han försökte försvara utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Jag tror att det var en rätt otacksam uppgift, ty han berörde frågor,
örn vilka ingen meningsskiljaktighet råder. Jag kan inte hjälpa, att jag har
den känslan, att utskottemajor Beten inte tillräckligt har beaktat vad som kan
vara önskvärt och att beslutet kanske har tillkommit något förhastat.

Herr Anderson drog fram en interiör från statsutskottets avdelning eller
snarare ett samtal mellan honom och fröken Ebon Andersson. Han påstod, att
fröken Andersson hade uttalat sig sympatiskt örn utskottsmajoritetens skrivning.
Jag förstår, att sedan beslutet var fattat, var det inget annat att göra
än att fortsätta, och fröken Andersson fortsatte också genom att anmäla en
reservation, och det är väl kärnpunkten i den diskussion, som herr Anderson
drog fram.

Herr Anderson åberopade, att behörighetslagen finns. Det är inte örn den
saken vi tvista, utan vad som är önskvärt att få veta är hur denna lag har

78 Nr 19. Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ang. likalönsprincipens tillämpning mom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

tillämpats i praktiken. Det är en förhållandevis ny lagstiftning, och erfarenheten
har visat, att när en reform genomförts och den varit ute i praktisk tilllämpning
ett antal år, behöver den ägnas en översyn med hänsyn till erfarenheterna
av tillämpningen. En sådan översyn synes mig kunna vara lämplig
att göra just nu.

Det hänvisas till lönekommittén, och det har i utskottsutlåtandet också talats
örn andra överväganden. Örn riksdagen beslutar att avlåta en skrivelse i
enlighet med reservationen, är det ingenting som hindrar, att Kungl. Majit
lämnar 1945 års lönekommitté hela uppdraget. Men i så fall får kommittén
taga upp hela frågan och insamla de uppgifter, som erfordras.

Under riksdagsbehandlingen ha utredningar begärts i en mängd frågor av
betydligt mindre omfattning och räckvidd än vad denna fråga i sig själv innesluter.
Med hänsyn till de väckta motionerna och diskussioner, som ha förts i
ämnet, förefaller det mig, som örn det skulle verka lugnande, örn man tillmötesgår
motionärernas önskemål åtminstone i den utsträckning som reservationen
anger. Det synes mig vara en mycket billig begäran, och därmed vore
också frågan förd framåt på ett riktigt sätt med hänsyn till de erinringar som
framförts.

Jag vidhåller, herr talman, alltså mitt yrkande.

Herr Boman: Herr talman! Jag vill endast rikta en kort fråga till de borgerliga
ledamöter, som bruka betrakta sig såsom näringslivets speciella representanter,
huruvida de äro villiga att på samma energiska sätt som nu medverka
till att likalönsprincipen genomföres hos de stora arbetsgivarna. Det är
väl i alla fall inte obekant, att de unga flickor, som anställas i företagen, få
en betydligt mindre lön än de unga pojkarna. Jag skulle vilja ha ett svar på
huruvida man fran det hållet vill vara med örn att inför arbetsgivarföreningen
förfäkta likalönsprincipen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, den ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

° Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. likalönsprincipens tillämpning inom det statliga avlöningssystemet.

(Forts.)

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparnt; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 62.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av väckta motioner angående gottgörelse i vissa fall åt
befattningshavare för förlängning av väntetid på befordran; och

nr 129, i anledning av väckt motion om ändrade lönetursbestämmelser för
vissa befattningshavare i statens tjänst.

Viad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning av Kungl.
Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1946/47 till poliskåren i Boden jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts i innevarande års statsverksproposition framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I: 52 och II: 91

a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för poliskåren i Boden, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

b) till Poliskåren i Boden: Avlöningar för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 172 600 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts likaledes i statsverkspropositionen framlagda
förslag

a) medgiva, att befattningshavare vid poliskåren i Boden finge befrias från
ersättningsskyldighet enligt bestämmelserna i civila avlöningsreglementet för
tjänstedräkt (uniform), vilken befattningshavaren utbekommit eller som för
befattningshavarens räkning beställts före den 1 juli 1943,

b) till Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 29 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 52, av herr Ragnar Bergh, och II: 91, av fru
Boman och herr Holmström, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta en
(1) lönegrads uppflyttning för all uniformerad personal vid Bodens poliskår.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts1 av herrar Ragnar Bergh och Holmström,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Den fråga, som behandlas i föreliggande
utlåtande, rör avlöningen till den statliga poliskåren i Boden och samtidigt
också frågan om beklädnadsersättningen till kårens polismän. Jag har fogat
en blank reservation till utskottsutlåtandet för att få tillfälle att säga, att såvitt
jag förstår är denna fråga inte att anse som slutgiltigt löst, om riksdagen
fattar ett beslut i enlighet med statsutskottets förslag. Denna statliga poliskår
intar en särställning på det sättet, att det är riksdagen som beslutar om dess
avlöningsförmåner, medan som bekant beträffande andra statliga poliskårer det
är de kommuner, där de äro förlagda, som utfärda avlöningsreglementen.

Anslag till
poliskåren i
Boden.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Anslag till poliskåren i Boden. (Forts.)

När Bodens poliskår i början på 1940-talet förstatligades, uppkom det tvekan,
om polismännen skulle få fri beklädnad eller inte. Polischefen frågade då
först landsfogden och sedan statspolisintendenten, och man kom till det resultatet,
att riksdagen hade tillförsäkrat personalen fri beklädnad. Motsvarande
utfästelse gjordes, när folk sökte tjänster. Först i mitten av år 1943 kom man
underfund med att tolkningen var felaktig. I fjol försökte departementschefen
rätta till saken på det sättet, att i en då framlagd proposition föreslogs fri beklädnad
för denna personal. Jag tolkar förslaget på det sättet, att departementschefen
ansåg, att när vederbörande myndighet hade givit en sådan utfästelse,
borde riksdagen infria det löftet. Under hänvisning till lönetekniska skäl avstyrkte
statsutskottet den gången bifall till propositionen, och riksdagen följde
utskottet.

I år har Kungl. Majit försökt att göra så mycket ''sorn möjligt av principen,
att en given utfästelse skall infrias, och har därför föreslagit att dessa polismän
åtminstone skulle slippa betala de persedlar, de fått före den 1 juli 1943, då
den här feltolkningen upptäcktes, och det är ju det förslaget som kammaren
föreslås att anta. Det hade efter min mening varit motiverat, örn departementschefen
i stället tillgodosett rättvisesynpunkten på det sättet, att han förordat
att de befattningshavare, för vilka denna förmån ställts i utsikt, skulle under
sin tjänstetid övergångsvis få behålla den, men så har inte skett,

Läget är alltså det, att denna visserligen fåtaliga grupp av befattningshavare
har litat på ett löfte, som givits av dess överordnade. Vill man anlägga en vidare
synpunkt på situationen, kan nian säga, att den inte riktigt överensstämmer
med den ordning, som vi äro vana vid, nämligen att befattningshavare skola
ha rätt att lita på de utfästelser, som överordnade myndigheter ge. Det är
närmast den omständigheten som gjort, att jag har intresserat mig för denna
fråga.

Nu finns det en annan omständighet som också gör att frågan inte kan anses
tillfredsställande löst. Fyra mil från Boden finns en ännu större statlig poliskår,
nämligen den i Luleå, och i överensstämmelse med det vanliga tillvägagångssättet,
då sådana kårers avlöningsförmåner bestämmas, har Luleå stad haft att
fastställa avlöningsreglementet för denna poliskår. När vi gjorde det, hörde vi
efter vad riksdagen beslutat beträffande den statliga poliskåren i Boden och
fingo da beskedet, att konstapel var placerad i lönegrad 10 och dessutom hade
fri beklädnad. Vi eftersträvade då i Luleå stad att ge precis samma förmåner,
som riksdagen enligt uppgift hade beslutat.

Nu är situationen den, att bägge dessa poliskårer äro avlönade av staten; det
är statens pengar som utgå i bägge fallen. Poliskårerna ha likartade arbetsuppgifter,
och de arbeta understundom på samma ort, men de ha ändå olika avlöningsförmåner.
Jag tror inte att det är försvarligt vare sig ur rättvisesynpunkt
eller med hänsyn till rekryteringsmöjligheterna, att det förhållandet fortfar.
och därför har jag den meningen, att denna fråga nog inte blir slutgiltigt löst,
förrän den statliga^ poliskår, som finns i Boden, avlönas på samma sätt som
den statliga poliskåren i Luleå.

För dagen är det inte mycket annat att göra än att deklarera sitt missnöje
och att uttala en förväntan om att 1945 ars lönekommitté, sorn har 1 uppdrag att
företaga en allmän översyn av även dessa lönebestämmelser, skall fösöka åstadkomma
en rättelse. Jag tror som sagt, att situationen icke kan anses vara till
fullo klarlagd, förrän man har uppnått paritet och tillgodosett det rättvisekrav,
som dessa befattningshavare mena sig kunna uppställa. Frågan kan måhända
anses sa liten, att det inte skulle vara befogat att upptaga kammarens tid på
detta sätt, men jag tror inte att den bör anses liten, örn man tänker på att det

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Anslag till poliskåren i Boden, (Forts.)
här gäller en personalgrupp med mycket viktig funktion, som icke utan skäl
anser sig vara orätt behandlad.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Carlström.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl. järnvägar;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 36, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 37, i anledning av väckta motioner örn pension åt vissa f. d. vägarbetare;
nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn pension
åt arvodes- och kontraktsanställd personal i statens tjänst;

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; samt

nr 40, i anledning av väckt motion örn anslag till utgivande av en upplysningsskrift
för allmänheten örn riksdagens arbetsformer m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckt motion Äng. pen om

förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen vid statens skogsindu- sionsförj.
■ månema för

arbetare vid

I en inom andra kammaren under nr 170 väckt motion, som hänvisats statens skogsull
bankoutskottets förberedande handläggning, hade herr Holmberg hörn- iruiustrierställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn åtgärder i syfte att förbättra pensionsförmånerna för de vid statens skogsindustrier
anställda, så att de komme i nivå med vad som gällde enligt tjänsteoch
pensionsreglementet för arbetare i statens tjänst.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion II: 170 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Leander, Andersson i Tidaholm, Grym,
Sundberg och Gavelin, vilka ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning, huruvida och i vad mån
den efter Aktiebolaget statens skogsindustriers tillkomst anställda arbetarpersonalen
kunde anses lia kommit i åtnjutande av de pensionsförmåner, som
riksdagen förutsatt i samband med beslutet om bolagets bildande.

Herr Öhman: Herr talman! Jag vill säga några ord i denna fråga, då jag
anser att staten, om riksdagen här skulle följa utskottets yrkande, kommer i
ett något märkligt förhållande till sina anställda arbetare.

Den rörelse, som Aktiebolaget statens skogsindustrier för närvarande bedriFörsta
kammarens protokoll 1946. Nr 19. 6

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
ver, sköttes ju tidigare av ett annat statligt organ, nämligen domänverket.
Vad som inträffat i frågan är ju endast det, att riksdagen av praktiska skäl
Ilar överfört en del av domänverkets tidigare uppgifter till detta för ändamålet
bildade statliga aktiebolag. När denna omorganisation gjordes, förutsattes
ju bl. a., att arbetarnas pensionsförmåner skulle ordnas på ett, som man sade,
tillfredsställande sätt och under hänsynstagande till personalens berättigade
intressen.

Nu visar det sig emellertid, att pensionsförmånerna för de nytillkomna arbetarna
ha försämrats med uppemot 700 kronor örn året och att man därigenom
har indelat arbetarna vid statens skogsindustrier i två kategorier med
avseende på pensionsförmånerna. De äldre arbetarna, som anställts av domänverket,
få en betydligt högre pension än de, som anställas av Aktiebolaget statens
skogsindustrier. Resultatet av en sådan politik måste bli, att man skapar
stark irritation bland arbetarna, och det är också en mycket stark opinion
mot detta tillvägagångssätt bland deni, som nu erhålla sämre pensionsförmåner
än de andra.

Den motivering som man från bolagets sida anfört, nämligen att den privata
skogsindustrien inte betalar större pensioner än detta statliga aktiebolag
nu skall göra, är enligt min mening inte tillfredsställande. Det sades nämligen
ganska tydligt ifrån av jordbruksutskottet, när detta ärende år 1941 behandlades
av riksdagen, att pensionsfrågan skulle ordnas tillfredsställande, och
nu måste man verkligen fråga sig örn det kan anses, att denna fråga har ordnats
på ett tillfredsställande sätt. Kan man verkligen betrakta 800 kronor om
året upp till 67 års ålder och, örn jag inte minns fel, därefter endast 400 kronor
örn året såsom tillfredsställande pensioner? Eller kan det betraktas som
tillfredsställande med en familjepension av 300 kronor?

Det är inte underligt, örn arbetarna inom denna industri få den uppfattningen,
att bakom den beslutade omorganisationen låg den baktanken att statsmakterna
bland annat skulle komma ifrån att ordna frågan örn pensioner och
andra förmåner till arbetarna på ett tillfredsställande sätt. Jag vill ställa frågan,
örn vi verkligen vid statens företag skola tillämpa den principen, att dessa
skola .rätta sig efter den privata industrien när det gäller att ordna förhållandena
för de anställda. Om vi godtaga den principen, kan man ju med skäl
ifrågasätta värdet av förstatligande och statsingripanden överhuvud taget. Jag
tror att denna princip endast för därhän, att man i arbetarnas ögon komprometterar
den statliga företagsformen och att vi därigenom egentligen understödja
dem, som nu föra den högröstade PHM-propagandan.

Till sist måste jag också fråga: vad menar egentligen utskottsmajoriteten
med yttrandet, att man inte får inskränka bolagsledningens handlingsfrihet?
Är det verkligen meningen, att verksstyrelserna eller styrelserna i statliga
aktiebolag skola vara de bestämmande? Böra vi inte vidhålla principen, att
det ändå är riksdagen och icke dessa styrelser som skall ha det avgörande
ordet?

Jag har med dessa ord, herr talman, velat rikta uppmärksamheten på frågan.
Jag skulle helst ha önskat yrka bifall till den motion, som väckts av
min partikamrat Helmer Holmberg i andra kammaren, men som saken nu ligger
till och då det finns en reservation, som förordar en utredning, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Grym: Herr talman! Jag är en av reservanterna, och det må därför
tillåtas mig att taga till orda i denna fråga.

Spörsmålet örn pensionsförmånerna för de anställda vid Aktiebolaget statens
skogsindustrier har senast behandlats i andra kammaren i början av förra

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
riksdagen. Dåvarande jordbruksministern interpellerades nämligen av 0. W.
Lövgren i Boden örn huruvida de genomförda pensionsbestämmelserna kunde
anses stå i god överensstämmelse med de uttalanden i detta spörsmål, som
gjordes av 1941 års riksdag, och örn jordbruksministern, därest så inte vore
fallet, hade för avsikt att söka åvägabringa en förändring, så att pensionerna
för dessa arbetare komme i nivå med vad som gäller enligt tjänste- och familjepensionsreglementet
för arbetare i statens tjänst. Statsrådet Pehrsson-Bramstorps
svar gick ut på att han för sin del ansåg, att arbetarnas pensionsfråga
ordnats i överensstämmelse med riksdagens beslut, varför det enligt statsrådets
mening inte fanns anledning att vidtaga några åtgärder i det syfte, som interpellanten
hade avsett.

Den passus i jordbruksutskottets uttalande år 1941, som godkändes av riksdagen
och som sedermera föranlett diskussion och tolkats på mångahanda sätt,
lyder så, att pensionsfrågan för arbetarpersonalen vid statens skogsindustrier
»bör ordnas på ett tillfredsställande sätt och under hänsynstagande till personalens
berättigade intressen». De berörda arbetarna äro inte nöjda, utan anse
för. sin del, att bolagsledningen icke har följt de av riksdagen angivna riktlinjerna.
Bolagsstyrelsen å sin sida vill hävda, att allt har gjorts som göras
kan i denna fråga och att intet har åsidosatts. Här står alltså åsikt mot åsikt.

Statens skogsindustriers arbetare äro nu beträffande pensionsförmånerna
uppdelade i två kategorier. Den ena består av sådana som på grund av sin
tidigare anställning hos domänverket tillförsäkrats rätt till pension enligt 1934
års tjänstepensionsreglemente för arbetare, medan den andra gruppen består av
dem, vilkas pensionsförhållanden reglerats genom stadgarna för den av bolaget
inrättade pensionskassan. Pensionsförmånerna för dessa båda kategorier äro
mycket olika. För tidigare anställda yrkesutbildade manliga arbetare utgör
pensionsunderlaget sålunda 1 644 kronor och för icke yrkesutbildade 1 476 kronor,
vartill komma dyrtids- och kristillägg. För de arbetare återigen, som först
efter tillkomsten av Aktiebolaget statens skogsindustrier anställts eller komma
att anställas eller som övertagits från domänverket, men då inte haft sina pensionsförhållanden
reglerade, utgör pensionen 800 kronor per år intill fyllda
67 år och därefter 400 kronor per år, och då är att märka, att på dessa belopp
icke utgå några s. k. rörliga tillägg, alltså varken dyrtids- eller kristillägg.
Av dessa siffror framgår med all önskvärd tydlighet, att skillnaden mellan de
båda kategoriernas pensionsförmåner är onormalt stor. Jag vill påpeka att
skillnaden är större än som, örn jag inte misstar mig, framgick av herr Öhmans
anförande. Han angav försämringen till 700 kronor, men i vissa fall kan skillnaden
uppgå ända till cirka 1 700 kronor per år.

. Vi reservanter i bankoutskottet ha inte kunnat finna, att tillräcklig hänsyn tagh
ts till personalens berättigade intressen eller att pensionsfrågan ordnats på ett
tillfredsställande sätt. Idan kan inte alls förvåna sig över att de genom bolagets
försorg pensionsförsäkrade arbetarna anse sig missgynnade i jämförelse med
den andra, gruppen av arbetare. Detta stora svalg mellan pensionerna har
skapat irritation och olust bland personalen. Man skulle kunna säga, att det
stör husfriden dels mellan bolaget och arbetarna och dels mellan arbetarna inbördes.
Jag för min del kan inte finna att det är vare sig rättvist eller riktigt,
att arbetarnas pensionsförmåner skulle försämras så våldsamt i och med alf
denna industrirörelse omvandlades till aktiebolag. Vi måste dock hålla i minnet,
att det är precis samma ägare nu som förut, nämligen staten, och att det
är fråga örn samma arbetare, vilka utföra precis samma slags arbete.

Bankoutskottets majoritet har avstyrkt motionen i ärendet. Utskottet anser
att frågan örn pensionernas storlek är av beskaffenhet att böra lösas genom
avtal mellan bolaget och personalen. Enligt mitt sätt alf se bör denna fråga

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
ordnas på ena eller andra sättet, så att större rättvisa och jämlikhet åstadkommes.
Vi reservanter äro av den åsikten, att en utredning vore på sin plats.
Vi ha för vår del ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning, huruvida och i vad mån den efter Aktiebolaget
statens skogsindustriers tillkomst anställda arbetarpersonalen kunde anses
ha kommit i åtnjutande av de pensionsförmåner, som riksdagen förutsatt
i samband med beslutet örn bolagets bildande. Man skulle alltså kunna säga, att
vi lia begärt en förutsättningslös utredning.

iJag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den vid utskottsutiåtandet
fogade reservationen.

I herr Gryms yttrande instämde herr Hage.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! De båda föregående talarna ha
lämnat en riktig redogörelse för hur denna sak ligger till. Jag kan instämma
med dem i att det tillstånd, som har skapats, inte kan betecknas såsom tillfredsställande.
Man har genom de vidtagna anordningarna kommit i det läget, att
det finns två grupper av pensionärer med väsentligt olika pensionsförmåner.

Å andra sidan har ju riksdagen, när beslut om överlåtande av domänverkets
skogsindustrier på detta bolag fattades, förutsatt att det skulle bli på detta
sätt. De arbetare, som före övertagandet voro tillförsäkrade pension enligt 1934
års arbetarpensionering, skulle få behålla denna standard, under det att arbetare,
som anställts efter bolagets bildande, skulle få pensioner enligt det avtal, som
kunde träffas mellan bolaget och arbetarnas organisationer.

Det enda man kan tveka örn är det uttalande, som gjordes av riksdagen, att
nytillkomna arbetare skulle pensioneras enligt bestämmelser, som kunde anses
tillfredsställande. Bolaget hävdar ju för sin del, att de överenskommelser, som
träffats genom underhandlingar och frivilligt avtal mellan bolaget och personalen,
äro tillfredsställande, eftersom de innebära, att pensioner skola utgå
enligt de gynnsammaste normer som gälla inom den privata skogsindustrien.

Utskottets majoritet har ansett, att detta tillstånd givetvis lämnar utrymme
för klander, därigenom att man bredvid varandra kan få två människor, som
gjort samma arbete och tjänat under lika lång tid, men som icke desto mindre
få mycket olika pensioner. Å andra sidan kan man också peka på att det inte
är något unikt förhållande, att pensionerna vid ett av staten faktiskt ägt företag
fastställas genom förhandlingar mellan detta företag och dess personal. Det
finns massor av statliga bolag, tobaksmonopolet, vin- och spritcentralen o. s. v.,
där pensionerna på liknande sätt regleras genom överenskommelse. Inte heller
lönerna vid dessa företag fastställas av riksdagen, utan tillkomma i enlighet
med kollektivavtal mellan de olika företagen och personalens organisationer.
Det har ju inte beträffande dessa senare bolag ifrågasatts, att riksdagen skall
ingripa reglerande, utan man har litat på att de organisationer, som finnas,
skola lia den styrkan att de kunna tillvinna sig sådana förmåner som de själva
anse vara tillfredsställande. Det är detta utskottets majoritet har utgått ifrån.

Utskottsmajoriteten anser det i likhet med reservanterna synnerligen otjänligt,
att det blivit två olika pensionsnivåer inom statens skogsindustrier, men vi
ha å andra sidan varit rädda för att vi, örn riksdagen ingriper för att ändra
detta förhållande, skulle kunna riva upp hela frågan örn huruvida även allt
detta andra, som jag här har berört, skall läggas under riksdagen. För någon
tid sedan fördes ju här i kammaren en diskussion örn lönerna för den kollektivavtalsanställda
personalen i statens tjänst. Det ansågs från många håll som en
rimlig konsekvens att riksdagen, när den beslutar örn lönetillägg åt den reglementsanställda
personalen, också skall ge den kollektivavtalsanställda persona -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. pensionsförmånerna för arbetare tild statens skogsindustrier. (Forts.)
leii motsvarande tillägg. Trots de många uttalanden, som gjordes i den riktningen,
innebar riksdagens beslut som bekant inte, att en sådan konsekvens skall
klubbfästas bär i kamrarna. Det uttalades från annat håll, att ifrågavarande
statliga verk borde anse det naturligt att vid förhandlingar med arbetarna eller
andra grupper taga konsekvenserna av riksdagens beslut, men att riksdagen
inte borde lägga sig i bestämmandet av dessa löner. Man kan ju föra samma
resonemang beträffande pensionerna. Riksdagen har utan tvivel, när den fattade
beslutet örn överförande av skogsindustrierna till detta bolag, utgått från
att både löner och pensioner skulle bestämmas genom förhandlingar och avtal
och att riksdagen inte skulle ha någon anledning att ingripa reglerande, naturligtvis
såvida inte alldeles orimliga förhållanden skulle uppstå eller bolagets
existens överhuvud taget skulle upptagas till omprövning.

Herr talman! Ehuru jag för min del, liksom enligt vad jag tror de flesta
inom utskottet, anser att det uppkomna läget är synnerligen beklagligt, har
jag ingenting annat att göra än att yrka bifall till bankoutskottets förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Att domänverkets skogsindustriella anläggningar
på sin tid överfördes till ett särskilt bolag bottnade i en önskan från
statsmakternas sida, att dessa statliga skogsindustrier, som hade att utöva sin
verksamhet i en ofta hård konkurrens med liknande företag i in- och utlandet,
skulle skötas på samma sätt och i enlighet med samma normer, som tillämpas
beträffande välskötta enskilda företag inom branschen.

Härvid förutsatte domänstyrelsen lika väl som regering och riksdag ^inte
endast att redan anställda arbetare i dessa statliga industrier skulle bibehållas
vid hittillsvarande pensionsförmåner på grund av att pensionsreglementet för
arbetare i statens tjänst en gång kommit att tillämpas på dem — jag skulle
tro på grund av ett misstag eller i varje fall på grund av att man i hastigheten
inte kommit att tänka på konsekvenserna av beslutet, som väl närmast avsåg
arbetarna vid kommunikationsverken — utan också att för nyanställda skulle
gälla andra pensionsbestämmelser, vilka dock borde utformas på ett för personalen
så tillfredsställande sätt som möjligt av den blivande bolagsstyrelsen.

Denna styrelse, till vilken jag har äran höra, har också trott sig handla i enlighet
med dessa statsmakternas direktiv, vilket jag är angelägen betona efter
den; tillspetsning av frågan, som skedde från herr Öhmans sida. I och med att
de nyanställda pensioneras efter samma grunder, som tillämpas i Arbetarpensionskassan
tillhöra de nämligen de arbetare inom branschen, som äro gynnsammast
ställda i pensionshänseende. Mer kan man väl knappast begära, örn
meningen verkligen är, att företaget skall skötas efter för den enskilda industrien
gällande regler i enlighet med vad statsmakterna en gång beslutat.

Inom styrelsen äro vi emellertid de första att liksom herr andre vice talmannen
och herr Grym beklaga det stora svalg som på detta sätt uppkommit
mellan olika arbetargrupper, men jag frågar herrar Grym och Öhman:
vad skola inte alla övriga arbetare inom skogs- och sågverksindustrien i Sverige
till antalet väsentligt överlägsna deni. man nu ömmar för, säga, örn man
nu i enlighet med motionärernas förslag gynnar en viss grupp bara därför att
staten äger aktierna i företaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

H err Sten: Herr talman! Jag vill inte ta upp någon polemik mot vad som
anförts av de bägge sista talarna, då jag helt naturligt hyser ganska stor
respekt för det betraktelsesätt, som varit bestämmande för dem, både från
bankoutskottets och från statens skogsindustriers synpunkt, således respekt
för bolagsledningens handlingsfrihet liksom för avtalsfriheten.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)

Men här gäller det ju för kammarens ledamöter att träffa ett val mellan
utskottets kläm och reservationen. Motionen kan sägas vara förd ur stridslinjen.
När jag läser reservanternas hemställan örn »utredning, huruvida och
i vad mån den efter Aktiebolaget statens skogsindustriers tillkomst anställda
arbetspersonalen kunde anses lia kommit i åtnjutande av de pensionsförmåner,
som riksdagen förutsatt i samband med beslutet örn bolagets bildande», kommer
jag till den slutsatsen, att denna fråga är av ungefär samma karaktär,
som den vi nyss behandlade, nämligen frågan örn likalönsprincipen. Det gäller
här att undersöka i vad mån riksdagens egna intentioner blivit förverkligade
och att hävda den ståndpunkt, som riksdagen intog vid detta företags tillkomst.
Vid detta tillfälle bestämdes visserligen ingenting örn vilka pensionsförmåner,
som dessa arbetare skulle erhålla. Det slogs inte fast, att de skulle
betraktas såsom anställda hos staten. Men det slogs fast i propositionen såsom
en allmän grundsats, att staten näppeligen kunde genom en organisatorisk förändring
i rörelsens struktur försämra de redan anställdas pensionsförmåner.
Beträffande den personal åter, som därefter skulle komma att anställas, framhöll
jordbruksutskottet, att utskottet icke ville motsätta sig departementschefens
förslag att frågan örn dessa personalgruppers pensionering tills vidare
lämnades öppen. Utskottet utgick emellertid härvid från att pensionsfrågan
ordnades på ett tillfredsställande sätt och under hänsynstagande till personalens
berättigade intressen.

Det finns ledamöter i kamrarna, särskilt i andra kammaren, som representera
— ja, jag skall inte använda uttrycket representera, ty jag är motståndare
till det korporativa systemet, men som tillhöra olika kategorier av skogsoch
skogsindustriarbetare; vi ha i riksdagen aktiva skogsarbetare, vi lia aktiva
arbetare inom cellulosaindustrien oell visserligen inga i samma mening aktiva
sågverksindustriarbetare, men åtskilliga, som äro utgångna från denna industri
och som stå den nära. Vi voro uppmärksamma på denna fråga och följde
dess öden. Jag minns från samtal att vi ansågo, att frågan låg i ett tillfredsställande
läge, när den år 1941 lämnade riksdagen, på grund av jordbruksutskottets
uttalade förväntan, att den skulle få en tillfredsställande lösning.

Alla talare i debatten, såväl de två första talarna som de två senaste, ha i
olika vändningar medgivit, att det råder en dualism vid detta företag, som
måste vara ägnad att skapa irritation. Men då kan man knappast säga, att
frågan fått en tillfredsställande lösning. Under sådana förhållanden måste det
vara ganska rimligt, att man ansluter sig till den ståndpunkt, som utskottsreservanterna
intagit. Jag säger detta utan att på något sätt rikta någon anklagelse
mot de parter, som åstadkommit denna överenskommelse. Det står
visserligen i utskottets utlåtande, att man inhämtat, att från arbetarpartens
sida vitsordats, att bolaget gjort sitt bästa för att åstadkomma pensionsvillkor
jämförliga med de förmånligaste inom den privata skogsindustrien förekommande.
Men det är å andra sidan ganska naturligt, att de enskilda ledamöter
av kamrarna, som voro intresserade av denna fråga, förutsatte, att riktpunkten
för frågans lösning skulle vara vad som redan gällde för de arbetare, som voro
anställda i samma företag, innan denna organisatoriska förändring vidtogs, en
organisatorisk förändring, över vilken arbetarna icke hade något inflytande
och vilken de ju inte kunde förutsätta skulle ha till uppgift att möjliggöra en
försämring av deras villkor. Denna förändring var, såsom framhölls av den
näst föregående talaren, betingad av organisatoriska och affärsmässiga synpunkter.
Det var dessutom för oss, som voro intresserade av denna fråga, ganska
naturligt att utgå från uppfattningen, att staten bör vara en mönster -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
arbetsgivare och föregå med gott exempel, när den ger sig in på ett område
inom näringslivet.

Den närmast föregående talaren kan lia rätt i att staten föregått med gott
exempel, när i detta fall pensionsfrågan ordnats bättre än för åtskilliga andra
kategorier inom den privata skogsindustrien, men å andra sidan kan man
inte komma ifrån, vilket som sagt samtliga talare fastslagit, att man icke med
hänsyn till den dualism, som råder inom detta företag, kan betrakta lösningen
såsom tillfredsställande.

Jag Ilar icke haft tillfälle att vara i någon som helst förbindelse med vare
sig denna speciella arbetargrupp eller det fackförbund, som den tillhör, utan
vad jag här sagt är endast ett uttryck för den personliga uppfattning jag
kommit till, när jag som ledamot av kammaren nödgas ta ställning till de
bägge alternativ, sorn här föreligga, nämligen dels utskottets hemställan och
dels reservanternas. Och jag har vid detta ställningstagande kommit till den
uppfattningen, att vi av ungefär samma skäl, som voro bestämmande för majoriteten
av kammaren, när det gällde den fråga, som för en stund sedan var
föremål för kammarens behandling, böra ansluta oss till reservationen, vilken
ju ingenting annat innebär än begäran örn en utredning, huruvida riksdagens
egna intentioner och uttalanden blivit förverkligade.

Häri instämde herr Persson, Einar, och herr Näsström.

Herr Leander: Herr talman! När vi i vår reservation begärt en omprövning,
huruvida jordbruksutskottets uttalande och riksdagens beslut i denna fråga
verkligen följts, tycker jag, att det föreligger mycket rimlig anledning härtill.

Utskottets ärade ordförande säger, att jordbruksutskottet och riksdagen, när
beslutet i denna fråga fattades, förutsatte, att dess uttalande skulle beaktas
på sätt som skett. Man kan dock ifrågasätta, huruvida jordbruksutskottet 1941
hade nöjt sig med detta uttalande, örn det på förhand vetat, att pensionerna
för dessa arbetare i och med bildandet av statens skogsindustrier skulle sänkas
med mer än hälften. Jag kan knappast tänka mig, att jordbruksutskottet skulle
ansett en sådan lösning tillfredsställande. Om jordbruksutskottet kunnat räkna
med att resultatet av dess uttalande skulle bli en .sänkning av pensionerna
från 1 900 kronor till 800 kronor, tror jag jordbruksutskottet skulle ha gjort
ett mera positivt uttalande och inte helt och hållet överlämnat åt bolagets styrelse
att bestämma pensionerna.

När man sedan talar örn att en fråga av denna art bör överlämnas åt fackorganisationerna
att sköta om, vill jag påpeka, att riksdagen ju ingripit i en
hel del andra fall på sociallagstiftningens område, då fackorganisationerna inte
själva haft möjlighet att klara upp saken.

Jag tycker det är en rimlig begäran, att denna fråga tages under omprövning,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få föra in en synpunkt i debatten,
som inte tidigare berörts.

Det finns även en tredje part, som är intresserad av denna fråga, nämligen
de skattetyngda och fattiga kommunerna uppe i Norrland. Om man ger människor,
som äro pensionärer, cn mycket låg pension, måste givetvis följden bli
att kommunerna få lov att inskrida. Nu är det klart, att det hos enskilda företagare
kan vara svårt att inpränta den synpunkten, att de i detta fall skola
ta hänsyn till kommunerna. Gäller det åter ett företag, som drives i statens

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
namn, borde det vara lättare att säga till företaget, att man får se till, att man
inte på kommunerna lägger bördor, som man inte själv vill bära.

Jag vill i detta sammanhang påstå, att det inte är nödvändigt att utgifter
av detta sociala slag behöva gå in i kostnadskalkylen för ett statens affärsföretag.

När herr Åkerberg jämförde behandlingen av lönefrågan med pensionärsfrågan,
då det gäller dessa kollektivanställda arbetare, vill jag säga, att även
örn man pressar ner lönerna ganska mycket, går man väl ändå inte så långt,
åtminstone inte i allmänhet, att löntagarna tvingas att gå till kommunen och
fattigvården. Men när det gäller pensionerna, kan detta förhållande inträffa.

Från denna utgångspunkt är det betraktelsesätt, som kommit till uttryck i
föreliggande utskottsutlåtande, synnerligen osocialt. Särskilt i en tid som den
nuvarande — då det glädjande nog i båda kamrarna i riksdagen finns en majoritet,
som anlägger sociala synpunkter på försörjningsfrågor av liknande slag
— verkar detta utskottsutlåtande som ett slag i ansiktet på denna socialt betonade
majoritet. Det är således enligt min mening ett mycket otidsenligt utskottsutlåtande,
som här föreligger. Det går inte i stil med den anda, som kommer
till uttryck i vår sociallagstiftning för närvarande.

Jag ber från dessa utgångspunkter få yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på vad reservationen går ut på. I reservationen säges, »att utskottet
bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn
utredning, huruvida och i vad mån den efter Aktiebolaget statens skogsindustriers
tillkomst anställda arbetarpersonalen kunde anses lia kommit i åtnjutande
av de pensionsförmåner, som riksdagen förutsatt i samband med beslutet
om bolagets bildande».

Örn riksdagen bifaller detta yrkande, misstänker jag, att regeringen kommer
i en mycket brydsam ställning, när den skall tillsätta en utredningskommitté.
Och örn en kommitté blir tillsatt, kommer den att få ett ännu svårare beting
att ta reda på vad riksdagen ansett. Det kan ingen göra. Man kan säga, att
dessa pensioner äro låga i förhållande till andra, men å andra sidan kan ingen
bevisa, att riksdagen menat, att bestämmelserna i 1934 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare skulle gälla för detta fall. Örn riksdagen menat det, hade
väl riksdagen i sitt beslut uttryckligen utsagt detta. Nu har riksdagen i stället
överlåtit åt bolaget att träffa avtal med sin personal i denna fråga, och det
har bolaget gjort. Jag vill inte säga, att bolaget sträckt sig så långt, som jag
tycker, att det kunde ha gjort. Personligen skulle jag önskat, att man kunde
lia gått så långt, att det blivit en enhetlig pensiousnivå. Arbetarna själva ha
emellertid gått med på den lägre nivån, och man kan under sådana förhållanden
inte rikta någon anmärkning mot bolaget.

Jag tror, att det är ganska hopplöst att igångsätta en utredning av det slag,
som reservanterna påyrka. Örn arbetarna önska, att pensionsnivån skall höjas,
är väl den rätta vägen, att arbetarnas organisationer ta upp förhandlingar med
bolaget örn den saken. Sådana förhandlingar kunna ju läggas så, att de ge en
vägledning även beträffande vad riksdagen menat med sitt beslut.

Visserligen bör inte riksdagen såsom jag nyss framhöll, lägga sig i hur dessa
statliga bolag, som fastställa både löner och pensioner efter förhandlingar med
sin personal, närmare utforma dessa löne- och pensionsbestämmelser. Det förekommer
emellertid rätt ofta, att dessa bolag inhämta direktiv från regeringen.
Det skulle kunna tänkas, att det vore den rätta vägen, att vid en ny förhandling
rörande pensionsnivån direktiv inhämtas från regeringen.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)

Däremot tror jag, att den väg, som reservanterna anvisat, är oframkomlig,
varför jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Öhman: Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten många minuter,
då ju de allra flesta, för att icke säga alla, som yttrat sig i denna diskussion
lia givit uttryck åt den meningen, att det nuvarande tillståndet icke kan betraktas
som tillfredsställande. Vad som föranledde mig att taga till orda ännu
en gång var emellertid närmast det inlägg, som gjordes av den ärade ledamot
av kammaren som tillhör styrelsen i detta aktiebolag och som menade — vilket
också säges här i utskottsutlåtandet — att företaget måste handhavas så, att
det blir konkurrenskraftigt i jämförelse med andra företag inom samma område.
Jag vill då bara erinra om att när uppgörelse träffades örn denna omorganisation,
så erhöll bolaget viss nedsättning av överlåtelsevärdet för de övertagna
tillgångarna, och dessutom baserades överenskommelsen i detta stycke på
följande förklaring ifrån bolagets styrelse, som jag ber att få läsa upp för att
få den intagen i riksdagens protokoll: »Tillika bär bolaget förklarat sig förutsätta,
att för den händelse den ifrågavarande personalen på grund av beslut av
statsmakterna skulle berättigas till ytterligare pensionsförmåner utöver dem,
som gällde vid 1941 års utgång och som legat till grund för Vingborgs utredning,
bolaget, vars rörelse enligt riksdagsbeslutet skulle drivas efter i huvudsak
samma linjer, Som gällde för enskilda skogsindustriella bolag, erhölle motsvarande
gottgörelse av statsmedel.»

Här är alltså uppgörelse träffad på basis av en sådan överenskommelse örn
att örn detta företag på grund av statsmakternas beslut skall betala ut högre
pensioner än vad som är vanligt, skall det också erhålla gottgörelse av statsmakterna.
Jag menar att detta ställer denna konkurrenssynpunkt i annan dager
än utskottet och den ärade ledamoten av bolagets styrelse här förfäktat.

Herr talman! Jag har det intrycket av diskussionen, att det egentligen vore
en ganska rimlig konsekvens av densamma, örn reservationen här skulle få majoritet.
Som jag tidigare sade, äro ju egentligen alla, som Ira yttrat sig i diskussionen,
i sak eniga om att en ändring måste ske. Varför skall man då inte
gå med på den utredning, som reservanterna föreslagit?

Herr Ekman: Det är nog inte så alldeles säkert, att vi alla äro ense örn
att det skall tillskjutas statsmedel till dessa pensioner. Jag ber att få erinra
örn att då på sin tid Statens skogsindustrier övertogo viss verksamhet ifrån domänverket,
var det därför, att domänverket, av anledningar som jag inte nu
närmare skall utveckla, icke kunde ordna driften affärsmässigt. Riksdagen ansåg
det då nödvändigt att verksamheten ändrades genom bildande av detta bolag
och att detta bolag organiserades så, att det skulle kunna konkurrera med
de bästa företagen inom skogsdriften.

Det förefaller mig, som örn riksdagens intentioner i detta avseende skulle lia
blivit uppfyllda ganska väl. Statens skogsindustrier ha utvecklat sig på ett
mycket, mycket kraftigt sätt. Det från början obetydliga arbetarantalet har
mångdubblats, priserna på produkterna äro konkurrenskraftiga, och det förefaller,
som örn staten hittills åtminstone icke skulle lia behövt på något sätt
subventionera verksamheten. Då synes det mig betänkligt, att man mot denna
bakgrund skall förorda en utredning av detta slag, trots att bolaget har en
överenskommelse med sina arbetare, som ger dessa arbetare bättre pensionsvillkor
än några inom den privata industri, med vilken bolaget skall kunna konkurrera,
ha — redan därvidlag är staten mönsterarbetsgivaren. Det måste finnas en
gräns någonstans, så vida man inte vill döda hela statsdriften. Denna utredning

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
skulle ju undersöka riksdagens intentioner vid bolagets bildande, men vem skall
kunna utreda dem bättre än riksdagen själv?

Den andra sidan av saken är, att även detta statliga företag, som nu är välorganiserat
och drives effektivt, kan komma i motvind, och ju mera då riksdagen
belastar företaget med kostnader, som inte ha med den egentliga driften
att göra, jämfört med de företag det har att konkurrera med, desto svårare blir
det för företaget att manövrera, och desto lättare kommer man till den tidpunkt,
då det kanske fordras statsmedel för att kunna hålla driften i gång.
Och vem är staten? Ja, det är vi allihopa, de många hundratusental, som icke lia
någon annan pension än folkpensionen, lika väl som statstjänare och andra, som
genom statens försorg åtnjuta hyggliga pensioner. Men är det rimligt att säga
— i varje fall i nuvarande läge — att riksdagen skall besluta örn en utredning
med syfte att dessa arbetare skola få högre pensioner, när man jämför dem med
deras kolleger i de privata bolagen och med de kolleger och andra medborgare,
som arbeta inom annan verksamhet och som icke ha annat än folkpensionen, när
den dagen kommer?

Den spänning, som förefinnes mellan de tidigare från domänverket så att
säga ärvda arbetarna och de senare anställda, mångdubbelt talrikare arbetarna,
är beklaglig, men den spänningen böra ju de anställda och bolaget söka
klara ut med hänsyn tagen till bolagets möjligheter. Den spänningen skall icke
avhjälpas genom injektioner med statsmedel till ett bolag, som man likväl har
bildat för att man skulle få en modernare, effektivare och rationellare drift på
det området än domänverket kunde prestera.

Det förefaller mig, herr talman, som örn riksdagen inte gärna kunde göra annat
än biträda bankoutskottets utlåtande, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Sten: Herr talman! Jag vill endast fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att det bär inte är fråga örn att genom detta beslut ålägga detta företag
några ökade bördor. Det talas i reservanternas formulering örn en utredning,
och där finns ett »huruvida och i vad mån». Om det kommer att ådagaläggas,
att detta företags väl och ve hänger på lösningen av pensionsfrågan,
så har väl den föregående ärade talaren ändock gjort den erfarenheten, att
svenska arbetarrepresentanter, vare sig de äro riksdagsmän eller fackföreningsmän,
taga mycket stor hänsyn till realiteter och säkerligen i ett sådant läge
icke skulle alltför hårt driva anspråk, som skulle vålla sådana svårigheter.
Jag menar alltså, att de farhågor, som den föregående ärade talaren
hyser, icke äro berättigade inför det avgörande som kammaren nu står inför,
vare sig man ser saken ur detta speciella företags synpunkt eller man ser den
ur det enskilda näringslivets synpunkt — det föreföll mig närmast, som örn
den föregående ärade talaren uppträdde som talesman för detta — och inte
heller med tanke på det tillskott av statsmedel som det enligt hans mening
kunde bli fråga örn.

Jag utgår således ifrån att kammaren kan följa den linje som jag vidhåller,
nämligen bifalla reservationen.

Herr Sundberg: Efter det anförande, som herr Ekman hållit, behöver jag
inte länge uppehålla kammaren. Jag vill endast gent emot herr Öhman säga,
att det aldrig torde lia varit statsmakternas mening att tilldela detta bolag
särskilda statsmedel för att med hjälp av dessa kunna pensionera arbetare
på bättre sätt än skogsindustriarbetama i allmänhet — att bolagsledningen
i detta avseende lägger in en Brasklapp är ganska naturligt.

När det sedan här talas örn utredning, skulle jag vilja fråga: vad är det
man vill utreda? Vad finns att utreda? Det gäller här, så vitt jag kan förstå,

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)
vad jordbruksutskottets ledamöter inlade för betydelse i sina uttalanden, och
här finnas ju representanter för dessa både i första och andra kammaren, som
kunna ge svar på den frågan. Några andra lära inte kunna göra det.

Vi anse inom styrelsen, att vi följt de intentioner, som från riksdagens sida
uttalats, och detta framgår därav — jag upprepar det — att riksdagen tydligt
sagt ifrån, att skillnad skall genomföras mellan de äldre arbetarna och
de nyanställda i pensionsavseende.

Herr Öhman: Såväl herr Ekman som den siste ärade talaren gjorde gällande,
att en sådan utredning som reservanterna föreslå egentligen icke skulle
fylla någon uppgift, ty, som herr Ekman säger, vem skulle kunna utreda vad
riksdagen beslutat bättre än riksdagen själv? Ja, det kan ju i och för sig vara
riktigt, men nu är det så, att bolagets styrelse anser sig ha tolkat riksdagens
beslut rätt, under det att ledamöterna i riksdagen själva äro mycket oeniga örn
vad som då beslöts. Då tycker jag det vore befogat med den utredning, som reservanterna
här föreslå, för att bringa klarhet i vad som egentligen är fakta i
denna sak.

Herr Sundberg säger, att det aldrig torde ha varit meningen, att staten
skulle hjälpa till för att förbättra pensionerna. Då måste jag fråga: vad menar
då denna styrelse, till vilken herr Sundberg hör, med det uttalande, som
jag tidigare här har citerat och som innebär, att bolaget skall ha gottgörelse
av statsmedel, i händelse statsmakterna besluta örn bättre förmåner? Styrelseledamoten
borde väl åtminstone själv veta vad han menar. Jag läser bara innantill
vad som står i det kungl, brevet, och Kungl. Maj :t har i kommentaren
sagt, att man icke tar ställning till detta uttalande av bolaget. Man har alltså
icke gått emot det, utan bara låtit det passera.

Herr Ekman: Herr talman! Jag vill blott säga att, såvitt jag förstår, har
bolagsstyrelsen förutsett att här kunde komma en framstöt och velat på förhand
gardera sig. Därför har styrelsen sagt, att förstärkta pensioner för nyanställda
arbetare måste täckas med särskilda statsmedel; det tycker jag för
övrigt är ganska lätt att läsa ut.

Med anledning av herr Stens anförande önskar jag bara framhålla, att jag
icke har framställt mig såsom någon det enskilda näringslivets talesman här.
Jag har mera gjort mig till talesman för de synpunkter, som voro vägledande
vid bolagets bildning och som syftade till mera affärsmässiga metoder och
mera rationell drift. Jag har också i någon mån, herr talman, vågat framhålla,
att innan man på detta sätt tilldelar ett fåtal människor pensioner, som
överstiga de nuvarande och som äro långt förmånligare än dem som många
andra människor åtnjuta, bör man tänka sig för.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Grym begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Äng. största
bredden å
automobil

m. m.

92 Nr 19. Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. pensionsförmånerna för arbetare vid statens skogsindustrier. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Grym begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 35.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckt motion angående förre sågverksarbetaren H. G.
Anderssons pensionsförmåner;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av
23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562), dels ock

1 ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 203, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majk anhållit
örn riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23
oktober 1936 (nr 562).

De föreslagna ändringarna i 23 § vägtrafikstadgan inneburo, att det generellt
medgivna högsta hjultrycket för automobiler med två hjulaxlar höjdes från

2 000 till 2 500 kg och att den generellt tillåtna högsta bredden å automobiler
ökades från 220 till 245 cm.

Utskottet hade i samband med propositionen till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 278 i första kammaren av herr
Granebo m. fl. och nr 434 i andra kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.

.J motionerna, vilka vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte avsia
förevarande proposition.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t. anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen nr 203 fogade för -

Onsdagen den 15 maj 194fi em.

Nr 19.

Ang. största bredden å automobil m. m. (Forts.)
slaget till förordning om ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit; samt

B. att motionerna I: 278 och II: 434 måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört.

I motiveringen hade utskottet förklarat sig tillstyrka den kungl, propositionen
såväl i fråga örn hjultrycket som beträffande den största tillåtna bredden
å automobil.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hallagård, Olovson

1 Västerås. Andersson i Gisselås och Carlsson i Bakeröd ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, slutande med en
hemställan,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen nr 203 fogade förslaget
till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) göra andra erinringar eller uttalanden än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit; samt

B. att motionerna I: 278 och II: 434 måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade den kungl, propositionen
tillstyrkts i vad den avsåg hjultrycket men avstyrkts såvitt den rörde största
tillåtna bredden å automobil.

Herr Hallagård: Herr talman! Det förslag till ändring i vägtrafikstadgan,
som här föreligger till godkännande av riksdagen, innebär att man ämnar allmänt
gå in för en tyngre biltrafik. I den kungl, propositionen, Som utskottet
har tillstyrkt, föreslås nämligen att det högsta tillåtna hjultrycket skall bli

2 500 kg för automobiler med två axlar, och för övriga bilar 2 000 kg samt att
man även skall tillåta en ökning av bredden på bilarna med 25 cm. Detta motiverar
man med att det vore önskvärt främst för att kunna förbilliga transportkostnaderna.
Denna föreslagna ändring av vägtrafikstadgan har emellertid avstyrkts
i motioner, vari man framhåller vissa betänkligheter mot att genomföra
en sådan ändring, innan våra landsvägar i större omfattning bli förstärkta och
breddade, så att de kunna hära denna tyngre biltrafik.

I propositionen framhålles, att omkring 35 procent av rikets samtliga vägar
upplåtits för trafik av bilar med ett hjultryck överstigande 2 000 kg, och härav
framgår, att mycket återstår i fråga örn vägförbättringair, innan det blir
lämpligt att införa de föreslagna ändringarna i vägtrafikstadgan. Förslaget avstyrkes
ju också av en hel del myndigheter, som framhålla att det måste ingiva
allvarliga betänkligheter att nu genomföra dessa ändringar, då vägarnas
och broarnas bärighet i allmänhet icke kan stå emot denna tyngre biltrafik, och
att på grund därav det nuvarande systemet med generella dispenser för de bättre
vägarna vore att föredraga.

Vid 1936 års riksdag, då spörsmålet behandlades i andra lagutskottet, framhöll
utskottet enahanda synpunkter. Sedan dess ha emellertid vägarna icke förbättrats
så mycket, att man nu kan lia anledning att tillstyrka förslaget; snarare
skulle jag vilja säga att under kristiden ha vägarna i viss omfattning försämrats,
kanske främst på grund av brist på arbetskraft, och detta torde i synnerhet
gälla de mindre landsvägarna. Alltså kan man anföra skäl för ett avslag
på propositionen, såsom motionärerna ha yrkat.

Vi reservanter ha emellertid icke yrkat avslag på propositionen, i vad den
avser det högsta hjultrycket, utan vi ha i stället framhållit, att det torde kunna

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. största bredden å automobil m. m. (Forts.)
förväntas att länsstyrelserna utfärda nödiga föreskrifter till förhindrande av
att vägar och broar med för ringa bärighet utsättas för högre hjultryck än det
nu generellt medgivna. Däremot anse vi att en ökning av den generellt medgivna
bredden på automobiler på grund av vissa risker, som vi tillåtit oss framhålla
i vår reservation, icke är tillrådlig. Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har ju också framhållit, att han icke kan bortse ifrån, att det
kan uppstå vissa svårigheter, om man nu går in för denna breddning av fordonen,
men han stannar dock vid att framhålla, att fördelarna av att medgiva denna
ökning vore så påtagliga, att han principiellt finner sig böra biträda förslaget,
och utskottet framhåller också önskvärdheten av en ökning av bredden
på motorfordonen. Troligen kommer det emellertid att dröja en avsevärd tid.
innan en mera omfattande förbättring av vägväsendet kan medhinnas, och enligt
min mening borde man vänta med att medgiva en generell ökning av fordonens
bredd, till dess så kan ske.

Även en annan synpunkt kan anföras mot den föreslagna ändringen i stadgan,
och det är de stora kostnaderna för en förstärkning av vägar och broar. Redan
att iordningställa vägarna i det skick, som erfordras för den ökade tyngden
på bilarna, kommer att bli synnerligen dyrbart. I detta avseende har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen yttrat sig, och styrelsen har därvid beräknat att det
skulle kosta ungefär 180 miljoner kronor att ge samtliga broar en bärkraft som
svarar mot ett hjultryck på 3 000 kg. Motsvarande kostnader vid en höjning till
2 500 kg, som här föreslås, kunde uppskattas till 140 miljoner kronor. I dessa
belopp äro icke inräknade kostnaderna för erforderliga tillfartsvägar. Räknar
man nu också med att bredda alla dessa vägar, som nu äro för smala för bilar
med en bredd av upp till 245 cm, så kommer detta att medföra ytterligare avsevärda
kostnader för statsverket.

Det kan därför vara förklarligt, att man blir litet tveksam inför att nu godkänna
ett förslag, som medför sådana stora utgifter för samhället. Örn det föreliggande
förslaget tillstyrkes av riksdagen även beträffande en ökning av bredden
på bilarna, kommer nog intresset för den tyngre biltrafiken att pressa på,
så att man måste forcera fram en breddning av våra landsvägar, med påföljd
att dessa^ kostnader för det allmänna under de närmaste åren bli allt för höga.
Under sådana förhållanden kan den situationen uppstå, att staten under den
tiden icke får råd att bevilja erforderliga anslag eller bidrag till byggande av
nya landsvägar och bygdevägar i de bygder som behöva bättre kommunikationer.
Örn vi dessutom tänka på att man nu ämnar gå in för att besluta örn ytterligare
stora anslag till sociala och andra ändamål, så kunna vi inte bortse ifrån, att
följden kan bli, att berättigade krav på anläggande av flera landsvägar i bygderna
icke kunna tillgodoses, vilket vore att beklaga.

Det synes mig därför, som örn man hade för bråttom, då det gäller att tillstyrka
dessa ändringar i vägtrafikstadgan. För min del har jag fullt klart för
mig, att man måste,^ så långt möjligt är, söka följa med utvecklingen, då det
gäller automobiltrafiken, men man kan inte bortse från dessa Synpunkter, att
det synes vara nödvändigt att i större omfattning lägga örn våra landsvägar,
innan man generellt medger en ökning av bredden på motorfordonen. Det är
därför vi reservanter tillåta oss att avstyrka förslaget, i vad det gäller ökning
av bredden på motorfordonen.

Ändra lagutskottet har även ställt sig tveksamt beträffande ändringen av tiden
för lagens ikraftträdande. Det har nämligen i sin motivering framhållit,
att till den 1 januari 1947 kan icke någon mera omfattande förbättring av vägnätet
medhinnas. Utskottet anser därför, att en senare tidpunkt för ikraftträdandet
vore° lämpligare. Detta uttalande ger ett visst stöd för de synpunkter,
jag här tillåtit mig framföra.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ane/, största bredden å automobil m. m. (Forts.)

Som en sammanfattning skulle jag till sist vilja understryka vad vi framhållit
i vår reservation, då vi säga, att enligt vår mening en ökning av den generellt
medgivna största bredden på automobiler icke bör ske, förrän vägarna
i större utsträckning än hittills utbyggts till sådan bredd, att ökningen kan
företagas utan uppenbar risk för att trafiken på landsvägarna skall komma att
kräva flera offer än vad den redan nu gör. Man kan ju inte bortse från att denna
risk kan uppstå vid trafik med bredare motorfordon.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustavson.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har fungerat som ordförande i utskottet,
då denna fråga behandlats, och skall därför tillåta mig att med några ord ange,
varför jag själv har anslutit mig till utskottets ståndpunkt. Jag skall endast
yttra mig i fråga om bredden på bilarna.

Som herr Hallagård har sagt, är det klart att vi här ha en fråga, där man
kan vara mycket tveksam. Den har också diskuterats ingående i utskottet. Det
föreligger en viss skillnad mellan vad den sakkunniga utredningen för två
år sedan föreslagit och vad departementschefen nu föreslår, så till vida att
utredningen föreslog att en bredd av 245 cm skulle tillåtas blott beträffande
tyngre lastbilar och bussar, under det att statsrådet föreslår, att denna bredd
skall tillåtas beträffande alla bilar. Jag tror emellertid inte att man behöver
fästa något särskilt avseende vid den saken, utan man kan behandla de båda
förslagen såsom likvärdiga.

Det är då att observera, att trafikförfattningssakkunnigas förslag, som jag
alltså nu betraktar såsom ungefär identiskt med Kungl. Maj:ts förslag, är tillstyrkt
av det övervägande antalet länsstyrelser och av det likaledes övervägan
antalet vägförvaltningar och slutligen —• en omständighet, som jag för
min del fäster synnerlig vikt vid — av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, d. v. s.
med andra ord av den myndighet i Sverige, som måste anses ha den största
erfarenheten på hithörande områden.

Det är visserligen sant att förslaget avstyrkts av åtskilliga såväl länsstyrelser
som vägförvaltningar, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ändå
inte ansett sig böra gå emot förslaget.

Vidare är det att märka, att länsstyrelsen i varje särskilt län alltid har
rätt att beträffande sådana vägar, vilka länsstyrelsen inte anser böra trafikeras
med bilar med upp till den föreslagna bredden, utfärda inskränkande bestämmelser,
och jag föreställer mig, att länsstyrelserna åtminstone till en början i
rätt stor utsträckning, komma att göra så. Den omständigheten, att länsstyrelserna
ha denna rätt, kommer därför att medföra att några ökade risker för
trafiken på grund av den ökade vagnsbredden knappast kunna tänkas komma
att uppstå.

Något, som givetvis talar emot förslaget, är, att detsamma i längden kommer
att medföra betydande kostnader. Ty om man nu antar den kungl, propositionen,
så ligger givetvis däri, att man också antar ett program för att bredda
våra vägar i allmänhet i större omfattning än som för närvarande sker. Detta
tror jag är den stora olägenheten med förslaget. Men å andra sidan tycker jag,
att den motivering, som anföres i propositionen örn att vi böra ansluta oss till
kravet på en större bredd på bilarna, d. v. s. ansluta oss till det amerikanska
systemet, är övertygande. Förr eller senare måste vi övergå till större vagnsbredd
och just därför kan det vara bra att göra detta så snart som möjligt.

Som en sammanfattning skulle jag vilja säga, att då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tillstyrkt detta förslag, tycker jag att vi äro försvarade, örn
vi antaga det.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. största bredden å automobil m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag representerar en del av vårt land, det nordligaste
Norrland, där det finns många mycket svaga broar och många mycket
smala vägar, och länsstyrelserna i den landsändan lia också i viss utsträckning
avstyrkt det föreliggande förslaget. Jag har från den utgångspunkten för egen
del varit så att säga i en viss själsvånda örn vilken ståndpunkt jag i utskottet
skulle intaga i denna fråga. Jag har emellertid resonerat på följande sätt.

Om det nu inte finns några betänkligheter mot att genomföra denna lag i
södra och mellersta Sverige, så verkar det inte sympatiskt, att vi representanter
för de norra delarna av landet gå emot och stoppa den utveckling, som
är nödvändig för större delen av landet. Eftersom detta förslag är väl motiverat
för den större delen av landet, få vi från andra delar av landet väl bita i det
sura äpplet och vara med örn denna reform, trots det att den nog kommer att
på en del håll göra det tämligen otrevligt för oss. Resultatet av detta blir
antagligen för övre Norrlands del, att större delen av broarna där uppe kommer
att förses med anslag örn att respektive bro inte får passeras av vagnar med det
och det hjultrycket, och att de flesta vägarna där också komma att förbjudas för
trafik med bilar av den och den hjulbredden. Örn detta blir fallet beträffande
majoriteten av broarna och vägarna däruppe, så verkar detta naturligtvis en
liten smula galghumoristiskt, ty lagen kommer då endast att gälla för den
mindre delen av dem. Undantagen komma kanske då att gälla för majoriteten,
vilket naturligtvis är ganska osympatiskt.

Trots detta har jag ändå till slut gått med på förslaget. Jag anser nämligen,
att vi uppe i Norrland få offra oss för södra och mellersta Sverige. Det lär väl
vara omöjligt, antar jag — och det har jag framfört vid något tidigare tillfälle
■— att genomföra en lagstiftning som bestämt säger ifrån, att denna lag
skall gälla för södra och mellersta Sverige, men däremot inte för Norrland.
Det är nog svårt att få igenom en på så sätt differentierad lag nu för tiden,
fastän vi ha haft sådana lagar under gångna tider.

Såsom representant för Norrland vill jag, ehuru med någon tvekan, från denna
utgångspunkt, yrka bifall till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Ett bifall till det föreliggande
utskottsförslaget måste väcka betänkligheter. Det är ju förestavat av trafikekonomiska
skäl, och dessa kan man ju förstå. Därigenom att hilarna kulina
ta större laster kunna transporterna förbilligas, och detta gäller särskilt långa
transporter. För transporter på kortare avstånd blir skillnaden icke så stor.

Inte så mycket den föreslagna ökningen av hjultrycket från 2 000 till 2 500
kg som fastmera ökningen av den tillåtna fordonsbredden med 25 cm måste
enligt min mening ingiva betänkligheter. Våra allmänna vägar befinna sig
ännu inte i det skick, att de i allmänhet utan olägenheter kunna tillåta trafik
med sådana fordon. De stora vägarna, särskilt i södra Sverige, kunna ju tillåta
en sådan trafik, men vi ha ännu här i landet alltför många mindre vägar, som
inte äro lämpliga för den. Våra vägar ha inte nämnvärt förbättrats under kriget,
ja, man kan säga, att de i stort inte ha förbättrats, utan att de ha ungefär
samma standard som vid krigets utbrott. Då ansågos de emellertid inte i allmänhet
lämpade för trafik med bilar av sådan storlek som nu föreslås, och det
allmänna omdömet i detta fall måste nog fortfarande sägas vara detsamma.

De lastbilar, som vi kunna komma att importera från Amerika, tillverkas
emellertid med större bredd än som nu är tillåten i vårt land, och detta anföres
nu bl. a. som skäl för att vi skola tillåta större vagnshredd. Men dessa hredare
bilar äro avsedda för större och bättre vägar än vi ha här i Sverige. Vi kunna
visserligen införa de amerikanska bilarna hit, men vi kunna inte på samma sätt

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Änet. största bredden å automobil m. m. (Forts.)
hit införa de amerikanska vägarna. Det kräver mycket arbete, och det tar lång
tid, innan vi komma npp till den amerikanska vägstandarden.

Örn man därför nu ansett det nödvändigt att genomföra den ena av dessa
föreslagna ändringar, hade det kunnat räcka därmed, och man skulle inte ha
föreslagit båda förändringarna på en gång. Ett hjultryck medger ju större laster
på bilarna, och detta hade inte medfört samma olägenheter som äro förbundna
med de bredare vagnarna. På mindre vägar kunna icke två sådana vagnar
mötas. De komma där att verka hinderligt för trafiken och bidraga till
att trafiksäkerheten minskas.

Det finns emellertid ytterligare ett skäl till att jag anser att man måste
hysa betänkligheter inför detta förslag. Vi lia nämligen många enskilda vägar
här i landet, för vilkas underhåll statsbidrag åtnjutes. I allmänhet föreskrives
som villkor för att sådant statsbidrag skall erhållas, att dessa vägar skola upplåtas
för autoinobiltrafik. Det kan måhända sägas, att man inte behöver trafikera
sådana småvägar med de största bilarna, men det förhåller sig ju så, att
när t. ex. ett större företag, ett slakteri eller enskild bilägare, har anskaffat
stora bilar, med vilka de trafikera landsbygden, är det naturligtvis för dem
angeläget att komma fram till gårdarna, antingen för att hämta varor eller för
att avlämna last, och då måste de befara även dessa mindre vägar. På sådana
mindre vägar är det stor svårighet för en bred bil att vid möte komma förbi
ens ett vanligt fordon och mycket mindre en lika stor bil. Med all säkerhet
skulle många olägenheter uppkomma, örn dessa bestämmelser genomföras.

Skulle man återigen tillämpa systemet med de restriktiva bestämmelser, som
enligt förslaget polismyndighet i stad och länsstyrelse på landet skulle ha rättighet
att utfärda, bleve det kanske liksom nu ganska ojämnt inom de olika länen
vid tillämpningen av bestämmelserna. En länsstyrelse ger kanske tillstånd
till trafik med större, bredare bilar, och en annan länsstyrelse i angränsande
län tillåter kanske icke en dylik trafik på samma väg inom sitt område. Ett sådant
tillstånd finns redan nu på vissa håll, och det kanske framdeles skulle bli
ännu värre. Åtminstone undanröjer man inte på detta sätt de olägenheter, som
nu förefinnas i detta avseende och som även omtalas i det föreliggande utskottsutlåtandet.
Dessa olägenheter komma med all sannolikhet, örn detta förslag genomföres,
att vidlåda trafikförhållandena även i framtiden.

Jag anser därför, herr talman, att vi borde ha dröjt med att genomföra den
föreliggande vägreformen, till dess att våra vägar i större utsträckning hade
hunnit försättas i sådant skick, att de lämpade sig för trafik med större fordon.
Man vinner inte genom denna lagstiftning vad man därmed åsyftar, och
att en höjning ■—- såsom de trafikförfattningssakkunniga säga — av den tillåtna
bredden till det önskvärda måttet 245 cm i vissa fall kan medföra lokala
olägenheter, torde stå klart. Trafiksakkunniga lia förutsatt, att så kommer att
bli förhållandet och att trafiksäkerheten kommer att minskas, ehuruväl de
tillstyrkt förslaget. De ha kanske inte haft den kännedom örn de olägenheter
som denna reform kommer att medföra ute på landsbygden och som jag anser
äro väsentligt större än de fördelar som den väntas medföra.

Med vad jag här anfört yrkar jag således, herr talman, bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

I herr förste vice talmannens yttrande instämde herr Lodenius.

Herr Linnér: Herr talman! Vid propositionen är icke fogad någon annan
statistik än en, som avser hjultrycket. Man är således, när det gäller att bedöma
fordonsbredden, hänvisad till de uttalanden, som äro åberopade i propositionen.

Första hammarens protokoll 19bG. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. största bredden å automobil m. m. (Forts.)

Om man går till dessa uttalanden, speciellt dem ifrån länsstyrelserna, finner
man emellertid, att det från de flesta länsstyrelsers sida tillkännagives, att
större delen av de allmänna vägarna inom vederbörande län icke ha större bredd
än 5 meter. Många av länsstyrelserna säga t. o. m., att vägbredden är 5 meter
eller därunder. Såvitt jag kan förstå, ha samtliga vägförvaltningar och alla
länsstyrelser i Norrland med undantag för länsstyrelsen i Jämtlands län, som
således intar en annan ståndpunkt än vägförvaltningen där, avstyrkt den föreslagna
förändringen beträffande fordonsbredden med hänsyn till den mycket
vanliga förekomsten av smala vägar. Det märkvärdiga är, att dessa uttalanden
inte inskränka sig till Norrland, utan att två sådana län som Malmöhus län
och Göteborgs och Bohus län, där under de senare tjugo åren de största beloppen
äro nedlagda på vägarnas förbättring, avstyrka förslaget örn utvidgning
av fordonsbredden. Från Malmöhus län finns ett uttalande, som enligt
min uppfattning är synnerligen klart. Länsstyrelsen i Malmöhus län säger, att
detta förslag är »mera lämpat att utgöra ett program för vägväsendets upprustning»
än att läggas till grund för en omedelbar tillämpning. Detta är enligt
min mening fullkomligt träffande för den nuvarande situationen.

Jag skall endast därutöver åberopa ett uttalande från länsstyrelsen i Kopparbergs
län. Den säger först och främst, att vägbredden på de allmänna vägarna
i regel är 5 meter eller därunder. Därefter framhåller den också en annan
viktig omständighet, nämligen att de avlägsna bygderna inom länet äro
för sina kommunikationer i hög grad beroende just av bussar. Länsstyrelsen
säger .därom, att örn nu bussarna i allmänhet bli byggda till så stor bredd
som 2,45 meter, blir ju följden den, att det blir svårare att för dessa avlägsna
bygder med deras smala vägar tillåta busskommunikationer, d. v. s. att resultatet
blir, att de ha svårare att få en förbättring i sina kommunikationer än
med nuvarande fordonsbredd.

Detta är enligt min uppfattning ett mycket viktigt förhållande, ty busstrafiken
har otvivelaktigt den största betydelsen just för de bygder, som ligga långt
från de stora allmänna vägarna och långt ifrån järnvägarna.

En annan synpunkt, som man inte skall förbigå, gäller förhållandet vintertid.
I Norrland framför allt är det ju så, att vägarna under vintern inte kunna
utnyttjas till sin fulla bredd av trafiken. Detsamma gäller också i alla de delar
av Sverige, där det förekommer isbildning eller en besvärlig plogning av
vägarna. Då blir med nödvändighet, vilka redskap man än har till förfogande,
följden den, att under vintertid den ursprungliga vägbredden inskränkes
till men för trafiken, och det vore då också ganska olämpligt att tillåta en sådan
vagnsbredd, som man inte utan trafikfara kan använda under vintertiden.

Följden av den nu av lagutskottet tillstyrkta ändringen i vägtrafikstadgan
kommer således otvivelaktigt att bli den, att ett stort antal länsstyrelser bli
tvungna att för större delen av vägbeståndet inom deras län i avseende å fordonsbredden
inskränka den i lagen tillåtna bredden. Förhållandet blir således
rent upp- och nedvänt; i stället för att man för närvarande kan ge dispens
och göra detta i den utsträckning, som är möjlig, skulle man nu ha en lag,
som det inte skulle gå att tillämpa, och länsstyrelserna skulle bli tvungna att i
stor omfattning fastställa inskränkningar. Det blir inte praktiskt att ha det
på detta sätt, att man för trafik med sådana fordon, som skola tillgodose behovet
av genomgående trafik, får ha i stort sett olika tillstånd för olika vägar.
En buss, som på sin route skall hämta passagerare på en smal väg, kan inte
vara byggd bara för att trafikera breda vägar, utan måste vara byggd även
för trafik på smala vägar. Den förbättring, som man här avsett att åstadkomma,
kan inte tillämpas i den utsträckning man tror.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

Ang. största bredden å automobil m. m. (Forts.)

Jag anser därför liksom herr förste vice talmannen, att detta förslag gått ett
steg före verkligheten. Det är bättre att hålla sig till verkligheten sådan den är,
även örn det inte är så modernt. Det är bättre att först bygga ut vägarna till
den erforderliga bredden eller, där man inte har råd härtill, inrätta mötesplatser
och att sedan släppa lös fordonsbredden, allt efter vägarnas tillstånd.

Herr talman! På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Örn det hade varit så, att man hade
haft kvar naturaunderhållningen av vägarna, skulle man lättare ha förstått denna
inställning från bondeförbundshåll, när det gäller framför allt bekymren
i fråga örn de kostnader, som äro förknippade med en förstärkning av broarna
och en breddning av vägarna. Om jag vore lantbrukare, skulle jag i stället se
saken på det sättet, att ju bättre förbindelserna bli på landsbygden, ju större
bilar varorna kunna forslas med, ju förmånligare måste det bli för landsbygden
och framför allt för jordbruket, eftersom frakterna på det sättet kunna
förbilligas.

Jag kan inte förstå, hur man på bondeförbundshåll kan göra invändningar
emot att man vill driva utvecklingen i den riktningen, att trafiken skall bli
bättre för landsbygden och framför allt för jordbruket.

De många bekymmer, som i övrigt ha förts fram i detta sammanhang och
som senast framfördes av herr Linnér, äro lika svåra att förstå. Dessa bekymmer,
som man har i fråga örn vägmöten och annat, äro nämligen sådana bekymmer,
som länsstyrelserna tills vidare skola svara för. Är det fråga örn vägar,
där broarna inte äro tillräckligt starka för att bära denna tyngre trafik, och är
det fråga örn vägar, som inte äro tillräckligt breda för att tillåta en sådan trafik,
skola dessa vägar inte tillåtas för sådan trafik, förrän broarna blivit så
starka, att de förmå bära den, och förrän vägarna blivit så breda, att möten
kunna äga rum. Man resonerar här ungefär, som örn man trodde, att nu skola
vi uteslutande ha bara sådana tunga och breda bilar. Det är, som örn man inte
trodde, att mindre lastbilar vidare skulle tillverkas, men det är självklart att
det kommer att finnas olika storlekar beträffande lastbilar likaväl som i fråga
örn personbilar.

Vad som i detta sammanhang kommer att ske är ingenting annat än att vårt
land på ett tidigt stadium inrättar sig efter den moderna trafik, som i framtiden
kommer att gå även på svenska landsvägar. Detta sker så, att på de vägar, som
äro tillräckligt breda för att kunna rymma denna trafik, få dessa bilar gå fram.
På de andra vägarna få de inte gå fram i annan utsträckning än länsstyrelsen
tillåter, exempelvis på kortare sträckor och där man kan ordna möten. Det får
naturligtvis inte ske i sådan omfattning, att trafiksäkerheten på något sätt
äventyras. När herr Hage talar om att Norrbotten eller andra delar av vårt
land, där man också har smala vägar och svaga broar, skulle få ta på sig ett
offer, för att vi nere i Sydsverige skulle få lov att köra med de stora bilarna,
så kan jag alldeles säkert trösta honom. Jag betraktar inte detta som något
offer, ty jag tror inte, att ni råka mera illa ut än ni ha gjort hittills.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottsutlåtande!

Häri instämde herr Löfvander och herr Andersson, Alfred.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden och propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan

100

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Ang. ökad
statskontroll
över malmtillgångarna m.

Äng. största bredden å automobil m. m. (Forts.)
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion örn beredande av bättre försörjningsmöjligheter
åt änkor;

nr 11, i anledning av väckt motion angående kontroll av den privata kursverksamheten
för yrkesutbildning; samt

nr 12, i anledning av väckt motion angående främjan de av tillkomsten av upplysningsfilmer
för spridande av kunskap örn samhällets sociala hjälpverksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om överförande i statlig besittning av vissa malmoch
mineraltillgångar m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 187, hade herr Öhman föreslagit, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag till överförande i statlig
besittning och på skäliga villkor av de i privat eller halvprivat ägo befintliga
viktigare malm- och mineraltillgångarna och anläggningar i anslutning till
dessa.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att första kammaren för sin del matte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla att, då resultaten av nu pågående utredningar
och undersökningar på ifrågavarande område förelåge, förutsättningslös utredning
mätte verkställas örn och i sa fall pa vilket sätt och i vilken utsträckning
samhällets kontroll över malm- och mineraltillgångarna borde ökas.

Reservation hade anförts av herrar Ekströmer, Albert Andersson och Albertsson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer- Herr talman! I denna motion har yrkats på en utredning
och förslag till överförande i statlig besittning och på skäliga villkor av de i
privat eller halvprivat ägo befintliga viktigare malm- och mineraltillgångar -

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

101

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. m. (Forts.)
na och anläggningar i anslutning till dessa. Man kan ela verkligen säga, att
för att gälla en så vittomfattande fråga är motionen ganska lättvindigt hopkommen,
då man dels inte brytt sig om att specificera vilka malm- och mineraltillgångar
och anläggningar som avses, dels inte heller ansett nödigt att
anföra några egentliga motiv för sitt yrkande.

Av de inkomna yttrandena framgår också, att stor villervalla föreligger
beträffande uppfattningen om motionärens avsikter: Ingen av remissinstanserna
vet vilka mineraltillgångar som skola ifrågakomma, eftersom detta inte
är sagt i motionen. Det talas i ett yttrande örn att yrkandet skulle gälla enbart
exportgruvor. I ett annat yttrande menar man, att alla gruvor, som direkt
begagnas av järnbruken, skulle undantagas. I ett yttrande — Landsorganisationens
— vill man undantaga alla fyndigheter, som inte äro »ekonomiskt
brytvärda inom överskådlig tid». Inte heller vet man vilka anläggningar som
skulle förstatligas — anläggningar enbart för själva gruvdriften eller även
sådana för tillverkning av halvfabrikat eller rent av hela bruk och industrier,
som uppstått i samband med gruvdriften.

Det förefaller som om motionärerna efter sin allmänna syn på ekonomiska
ting ansett helt enkelt självklart, att -—■ som det heter i ett yttrande — »dessa
tillgångar, som icke skapats genom enskilt initiativ», skulle överföras i statens
ägo och att man därvid inte närmare tänkt på hur detta skulle gå till
utan en kanske högst betydande omvälvning inom hela den industri, som bygger
på våra mineralfyndigheter. Och örn en differentiering mellan olika företag
skall förekomma, har man svårt att förstå, hur en tillfredsställande sådan
skall kunna göras.

Det kanske kan vara skäl i att påpeka, att visserligen själva mineralfyndigheterna
uppkommit utan enskilt initiativ men att alla anläggningar och anordningar
för deras brytande och förädling ingalunda lia kommit till av sig
själva, utan fordrat både arbete, omtanke och yrkesskicklighet samt icke minst
riskvilligt kapital. Clr u vh ari te riri gen har som bekant i alla tider och i alla
länder merendels varit ganska riskfylld, och det är nog många människor,
som förlorat pengar på gruvaktier. Och när det nu talas örn malmförekomsterna
såsom tillgångar, som icke skapats genom enskilt initiativ, kan man ju
lika väl till sådana tillgångar hänföra jordbruk och skogar, vattenfall, fiskevatten
och annat. Någon särställning intaga förvisso ej våra mineralfyndigheter.

Enligt landsorganisationen skulle, som sagt, endast de fyndigheter förstatligas,
som kunde bedömas såsom ekonomiskt brytvärda. Men en fyndighets
värde kan merendels icke omedelbart bedömas och en från början dålig fyndighet
kail längre fram visa sig givande. Men om då staten utan vidare skulle
kunna lägga beslag på sådana fyndigheter, så undrar man örn det inte blir
ganska klent beställt med initiativ till nya företag. Den enskilde företagaren
skulle stå alla risker, men staten skulle ta hem förtjänsten!

Motionärerna ha, som sagt, inte ansett nödigt ali anföra några som helst
skäl för sitt yrkande, men om man följt med den tidigare diskussionen i detta
ämne, kan man ju tänka sig, att det som, utom en allmän tro på förstatligandets
välsignelser, varit vägledande för motionärerna utgjorts dels av malmpolitiska
och sociala synpunkter, dels ock av statens privatekonomiska intressen
i gruvhanteringen. Beträffande de malmpolitiska synpunkterna kan jag
hänvisa till vad vi sagt i reservationen. Där står: »Den kontroll över gruvbrytningen,
som av malmpolitiska skäl till äventyrs kan befinnas påkallad, kail
mycket väl åstadkommas i administrativ ordning utan att staten inlöser gruvorna.
—------Misshushållning och rovbrytning i fråga örn själva gruvdrif ten

kunna förekommas med stöd av gällande gruvlag. Erfarenheten bär icke

102

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. m. (Forts.)
givit vid handen, att något behov av mera vittgående restriktiva åtgärder i
förevarande hänseende skulle föreligga.»

Och de sociala problemen böra inom gruvhanteringen lösas på samma sätt
som i andra industrier, nämligen inom sociallagstiftningens ram. Det har i
några yttranden framhållits, att man i avseende å de sociala synpunkterna
även tänkt på sysselsättningsproblemet. Men gruvhanteringen lär väl vara en
ganska konjunkturkänslig verksamhet, och det kan då förvisso inte undvikas,
att starka växlingar förekomma i sysselsättningsgraden. Med det stora rum,
som sysselsättningsproblemet fått i människors sinnen, är det att förvänta, att
denna fråga uppmärksammas även inom gruvhanteringen, och jag undrar, örn
inte spår härav redan visat sig. I varje fall tror jag knappast, att staten
skulle lia gynnsammare betingelser än den enskilda företagsamheten. Det vore
väl ändå meningen att staten, om den övertar gruvhanteringen, skulle driva
densamma efter fullt affärsmässiga grunder, och då kan det säkerligen ej
undvikas, att man, i händelse av t. ex. en långvarig depression, inom denna
statliga hantering liksom i en enskild finge lita till reservarbeten.

Om vi så komma till det tredje skälet, nämligen statens privatekonomiska
intressen, får man ju säga, att dessa redan nu äro ganska väl tillgodosedda inom
gruvhanteringen. Staten äger hälften av Norrbottensgruvorna, och enligt
det gamla avtalet har staten rätt att så småningom lösa sig till även den
andra hälften, och staten har, som i reservationen påpekas, även andra högst
betydande gruvintressen.

På tal örn Norrbottensgruvorna anmärker motionären, tydligen med ej ringa
skadeglädje, att det var en högerregering, som genomdrev detta avtal, och
detta är riktigt. Men örn vi tänka på hur saken låg till på den tiden, kanske
vi ock böra erinra oss, att en mycket stor del av aktiestocken i gruvbolaget låg
på utländska händer, och det var ett allmänt intresse, att gruvorna skulle förvärvas
åt Sverige. Men detta kunde inte göras, utan att staten trädde emellan.
Jag tror, att jag kan försäkra motionärerna, att dåvarande statsministern
excellensen Lindman icke hade någon som helst iver för förstatligande av gruvorna
i och för sig, men han lyckades, som sagt, att få över gruvorna i svensk
ägo, och att staten också därvid gjorde en god affär gjorde givetvis saken ännu
mera tilltalande.

Till sist, herr talman, en mera allmän reflexion: Här föreligger nu påtagligen
en framstöt till förstatligande av en näringsgren. Men från högsta auktoritativa
håll har man fått höra, att industriens cro över dylika framstötar
egentligen är foster av en livlig fantasi. Jag tror, att det rent ut talades örn
rena konstruktioner. Det skulle därför vara mycket värdefullt att höra, vad
till exempel hans excellens herr statsministern säger örn den föreliggande motionen
och framför allt örn det välvilliga mottagande, som den har fått av utskottsma
j or iteten.

Herr talman! Då det inte kan vara någon som helst förnuftig mening i ett
förstatligande av vår gruvhantering och då ett sådant tvärtom skulle leda
till skada för denna och för hela den blomstrande industri, som byggts upp
på gruvhanteringen, ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen och sålunda rent avslag på motionen.

Herr Öhman: Herr talman! Utskottet har ju i sakfrågan egentligen anslutit
sig till motionens syfte, nämligen att åstadkomma en utredning örn möjligheten
och lämpligheten av att i samhällets ägo överföra viktigare malm- och
mineraltillgångar i detta land. Jag hälsar detta såsom ett betydelsefullt framsteg,
ipte minst därför att en liknande framställning från vårt håll under föregående
års riksdag icke vann utskottets eller riksdagens bevågenhet.

Onsdagen den 15 maj 1940 em.

Nr 19.

103

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. rn. (Forts.)

Emellertid vill jag mot herr Ekströmer och de andra reservanterna anföra
några av de synpunkter, som varit vägledande för det parti jag representerar,
när denna motion väckts i riksdagens båda kamrar.

Vi anse det principiellt oriktigt, att våra malm- och mineraltillgångar skola
kunna utnyttjas av privata exploatörer, ty dessa rikedomar måste ju i alla fall
betraktas som en gemensam nationaltillgång och böra därför icke disponeras
av enskilda, utan under lämpliga former av samhället självt. Dessa synpunkter
hävdas också både i landsorganisationens yttrande och i det yttrande, som avgivits
av gruvindustriarbetarförbundet.

Nu hävdar emellertid herr Ekströmer och med honom de övriga reservanterna,
att det i motionen inte har anförts några egentliga sakliga skäl, såsom
det heter, som stöd för yrkandet örn en utredning i syfte att åstadkomma ett
förstatligande av malm- och mineraltillgångarna. Jag ber i det sammanhanget
att få erinra herr Ekströmer örn att i motiveringen för det yrkande, som motionen
ställer, hänvisas till bland annat den motion, som i fjol väcktes i denna
kammare av min partikamrat herr Linderot. I denna motion finns ett rikt sakmaterial,
som styrker behovet av att staten ingriper på ett annat sätt än hittills
på detta område.

För övrigt är ju frågan örn malm- och mineralfyndigheternas förstatligande
ingalunda en ny fråga, utan den har diskuterats ganska länge, och som herr
Ekströmer nyss anförde i sitt yttrande här, voro hans partivänner i början av
detta sekel överens örn att exempelvis Lapplandsgruvorna borde övergå i statens
ägo senast år 1932. Jag erinrar örn att när den folkfrisinnade regeringen
1927 genomdrev dåvarande malmavtal, hävdade den principiellt, att staten borde
vara ensamägare av ifrågavarande gruvor uppe i norra Sverige. Därtill
kommer ju, att riksdagen antagit 1938 års gruvlag, som fastställer, att staten
skall äga hälften av gruvegendomen i alla nyinmutade gruvor. Därmed har
staten gått in för den principen, att samhället bör lia äganderätt till gruvfyndigheter.
Åtminstone borde man kunna säga, att staten och riksdagen till hälften
lia godtagit principen örn att malmförekomster icke skola vara föremål
för privatkapitalets spekulation.

Nu säger herr Ekströmer, att det inte i motionen talas örn hur omfattande
förstatligandet skall vara. Nej, vi räkna inte i motionen upp vilka gruvor och
vilka malmfyndigheter, som här i första hand skola komma i fråga, detta
främst därför att vi föreslå en utredning, och en av denna utrednings uppgifter
blir ju att undersöka denna sak. Vi understryka emellertid i motionens yrkande,
att det här gäller viktigare malm- och mineralförekomster. Därmed ha
vi också givit en viss ram för vad vårt yrkande syftar till.

Herr Ekströmer säger, att de sociala synpunkterna i samband nied gruvhanteringen
böra tillgodoses inom ramen för den allmänna sociallagstiftningen.
Det är väl samma mening som, fast kanske ännu klarare, uttryckes i industriförbundets
yttrande örn motionen, där man ställer gruvföretagen på samma
plan som andra företag här i samhället. Jag tror emellertid inte, att denna
ståndpunkt är hållbar vid en saklig prövning, ty gruvföretag äro ändå av en
annan karaktär än andra industrier i vårt samhälle. En malmfyndighet förbrukas
ju, den försvinner så småningom, och det kan också inträffa, att den
försvinner efter relativt kort tid. De arbetare, som dras till gruvan, medan det
finns tillgång till arbete där, som bosätta sig där o. s. v., ställas på bar backe,
när maimi'',yndigheterna inte längre äro lönande att exploatera för det privata
kapitalet, och resultatet blir sociala svårigheter, ja, många gånger social nöd
för dem, som tidigare ha sysslat med gruvhanteringen. Då måste jag verkligen
fråga .herr Ekströmer: Är det rimligt, att privata exploatörer skola få inhösta
vinsterna och draga sina färde, när det inte går att vinna mer profit, och sedan

104

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. m. (Forts.)
överlämna till stat oell kommun att bekosta de socialpolitiska åtgärder, som bli
av nöden, när dessa malmfyndigheter inte längre kunna ge utkomst och bärgning? Till

slut hävda reservanterna, att statens privatekonomiska intressen i gruvdriften
redan äro väl tillgodosedda, som det beter. De hänvisa härvid till statens
hälftenägarskap i de lappländska gruvorna. Men jag tycker, att det sannerligen
är ett mindre väl valt exempel att anföra, ty den, som verkligen bär
förtjänat grova pengar på kompanjonskapet örn de lappländska gruvorna, är
sannerligen inte staten, men däremot det privata kapitalet, som har lyckats
få sin ursprungliga kapitalinsats på 20 miljoner kronor att växa, inberäknat
vinster och förmögenhetsökning, till för närvarande i runt tal en miljard kronor,
under det att staten gång på gång och i olika former har fått satsa medel
till dessa gruvföretag.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden längre. Jag ber att med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heuman: Herr talman! Motionären har framhållit sina synpunkter
på föreliggande ärende, och han har också försökt att motivera sin framställning
på ett annat sätt än som skett i motionen. Jag skulle kanske kunna instämma
med motionären däri, att våra malm- och mineraltillgångar ju dock inta
en sådan särställning, att det kan diskuteras, huruvida Staten bör vara ägare till
dem och helt förvalta dem eller örn de böra ligga i privata händer. Den frågan
har ju ställts vid flerfaldiga tillfällen, och man har också från riksdagens sida
gjort vissa framställningar till regeringen i ärendet.

Vad som i viss mån kan motivera, att staten får ett större grepp över gruvföretagen,
är ju de starka variationer som ske i sysselsättningen på området.
Som motionären framhöll, kan avsättningen ibland vara ganska omfattande,
vilket gör, att man kan sysselsätta en rätt stor arbetarstam, under det att vid
ett annat tillfälle, i många fall efter ett tämligen hastigt omslag, det kan bli
en mindre avsättning med resultat att det uppstår en betydande arbetslöshet.
Under sådana förhållanden blir det ju ändå staten, som får gripa in för att de
sociala farorna därav inte skola bli alltför kännbara. Ur den synpunkten kan
det diskuteras, örn det inte är lämpligare att staten får ökad kontroll över dessa
företag.

När riksdagen förra året behandlade motionen II: 268, skrev riksdagen bland
annat till regeringen, att riksdagen utgick från att en generell utredning angående
de svenska malm- och mineralfyndigheternas överförande i samhällets ägo
förutsattes böra komma till stånd. Man förutsatte således redan förra året i en
skrivelse till regeringen ett övertagande från statens sida av malm- och mineralfyndigheterna.
Man var också enig örn en skrivelse, vari man säger att exempelvis
de norrbottniska malmfälten inta en sådan särställning, att det kunde vara
motiverat att de övertoges av staten.

Denna fråga är av den betydelse, att den har observerats i ganska stor utsträckning
inte bara av enskilda motionärer och av riksdagen utan även av regeringen.
Man har ju inom regeringen satt i gång en del utredningar speciellt på
detta område. Det kan förutsättas, att man under dessa utredningar måste ta
ställning till problemet i dess helhet, således även till frågan örn ett eventuellt
förstatligande av gruvföretagen.

Med anledning därav har utskottet skrivit på det sätt som bar skett och
ställt det yrkande, med vilket utskottet nu går fram, nämligen att när de utredningar,
som nu pågå, äro färdiga och man kan överblicka resultatet av dessa,
det måtte igångsättas en förutsättningslös utredning för att konstatera, i
vad mån samhället bör ha inflytande över dessa företag i fortsättningen. Jag

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

105

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. m. (Forts.)
tror att. det är nödvändigt, att en sådan utredning kommer till stånd och att
man får ett resultat av denna, så att statsmakterna kunna bli i tillfälle att ta
definitiv ståndpunkt till frågan. Ty den kommer säkerligen att återkomma ar
efter år, ända till dess den en gang blir löst och man far ett klart och tydligt
besked.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nordenson: Herr talman! Herr Ekströmer har här berört de synpunkter
som lagts på detta ärende — det är de malmpolitiska, de socialpolitiska,
de''konjunkturpolitiska och de rent privatekonomiska — och han har påpekat
att det finnes stora möjligheter för statsmakterna att komma till rätta med
dessa problem utan att göra några djupgående ingripanden. Örn det gäller t. ex.
att mota en rovdrift av en gruva, ha vi möjligheter därtill genom gruvlagen.
Skulle det bli fråga örn en alltför stor export, kan det regleras genom handelspolitiska
åtgärder, och de konjunkturpolitiska synpunkterna torde i mångå fall
kunna tillgodoses utan direkt statlig äganderätt. Örn vi få nedåtgående konjunkturer
och det uppstår svårighet att försälja en gruvas produkter och ett
stillastående hotar, kan detta hot knappast mötas på annat sätt än att man
bryter malmen och lagrar den. Då kan man få en god utjämning genom att
staten hjälper till att stödja en lagring, även örn företaget befinner sig i enskild
ägo. Vidare kan därvidlag mycket åstadkommas, örn man fullföljer en
tanke, som har förts fram i detta sammanhang, nämligen att staten genom Isin
skattepolitik möjliggör för företagen att i ökad utsträckning reservera av vinster
under gynnsamma år för att tillgripa det reserverade under ogynnsamma,
hvilket i det här föreliggande fallet skulle ske genom att verkställa brytning på

^ Vad de socialpolitiska åtgärderna beträffar är det klart, att man vid gruvdrift
möter en viss risk för att en gruva måste nedläggas på grund av att den
blir uttömd. Därmed nödvändiggöres en förflyttning, av arbetskraft. ^ Det har
emellertid visat sig, att sådana fall förekomma även inom andra områden, och
det har ingalunda varit alldeles omöjligt att komma till rätta med dessa problem,
även om företagen vid nedläggningen befunnit sig i enskild ägo. Tvärtom
har det visat sig, att genom ett samarbete mellan företagen och de statliga
myndigheterna sådana avvecklingar kunnat göras på ett ur samhällets synpunkt
tillfredsställande sätt, och det torde därför också kunna ske med gruvorna.

Det kan vara av intresse att uppmärksamma vad kommerskollegium anför
härom: »I de fall, då allvarliga sociala olägenheter skulle kunna tänkas^uppstå,
lär det icke saknas medel att från statsmakternas sida påverka förhållandena,
även om företaget i fråga befunne sig i enskild ägo.» Jag tror inte, att
man har anledning att alltför mycket ställa dessa gruvföretag i en_ särklass
såsom någonting som skall behandlas med en speciell lagstiftning. Även örn
här råda vissa säregna förhållanden, tror jag, att sådana återfinnas i större
eller mindre utsträckning också på andra områden och att det saknas anledning
att gripa till en alltför långt gående speciallagstiftning.

Man kan nu fråga sig, vilka företag det är som man tänkt att förstatliga.
Ja, vad beträffar de större företagen som bearbetas i Norrland så regleras ju
deras förhållande till staten genom avtal. En mycket stor del av de fyndigheter
som prospekterats i Norrland äro redan inmutade av staten. I det yttrande,
som kanske går längst i fråga örn krav på statskontroll, nämligen
Svenska gruvindustriarbetarförbundets, säger man ifrån att de gruvor som
höra till järnbruken, de s. k. bruksgruvorna, näppeligen böra komma i fråga.
Man säger i motionen i största allmänhet, att det är »de viktigare företagen»,

106

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. m. (Forts.)
som på detta sätt eventuellt skola övertas av staten. Kommerskollegium kar
gått närmare in på kur man skall tolka detta uttalande ock kommer till det resultatet,
att därmed tydligen åsyftas företag av en viss storleksordning ock
företag, som komma upp till en viss avkastning. Man kan icke värja sig för
misstanken, att det alltså är frågan örn kur framgångsrika företagen äro, som
klir avgörande för liuruvida ett ingripande skall komma till stånd. Det säges
nämligen — jag tror att det är i gruvindustriarketarförkundets yttrande — att
sådana gruvor som i kuvudsak äro utkrutna eller som äro lågvärdiga inte
skola ifrågakomma. Nu är det klart, att all gruvdrift är riskfylld. Vi veta ju,
såsom också reservanten kerr Ekströmer framköll, att ett mycket stort antal
gruvföretag kar måst nedläggas ock att på grund därav mycket pengar förlorats.
Det är klart, att risken för att ett förstatligande skulle komma till stånd,
så snart ett företag kleve framgångsrikt, måste verka i kög grad nedsättande på
lusten att investera.

Därmed kommer jag över till frågan, vilken ketydelse den enskilda investeringen
kan ka. Motionären framköll, att man i vår gruvlagstiftning infört den
kestämmelsen, att staten är delägare till 50 procent, ock kan menade, att man
därmed anvisat vägen ock att man korde gå vidare så småningom till ett keit
förstatligande. Jag skulle för min del vilja säga, att man med samma kerättigande
kan tolka denna lag så, att däri kar sagts, att staten visserligen skall
ka en andel i dessa tillgångar, men att man vill lia detta kälftenkruk med inmutaren
emedan man vill utnyttja det enskilda initiativet. Man vill ge detta initiativ
en möjligket att kjälpa till att upptäcka malmfyndigketerna ock även biträda
vid utnyttjandet. Jag tror, att det är en tanke, som vinner mycket starkt
stöd i utvecklingen.

Se vi på vad som känt under de senare årtiondena skola vi finna, att ett
mycket stort antal av de gruvor, som under dessa år upptäckts kär i landet, kar
framkommit genom enskild prospektering. Jag vill erinra örn exempelvis Bolidens^
gruvor, som äro resultatet av ett utomordentligt systematiskt sökande under
åratal, varvid det enskilda kapitalet kar investerat liögst avsevärda kelopp
innan ett resultat nåddes. Det var också till stor del under detta arkete som
de moderna prospekteringsmetoderna utarketades. Här kar det enskilda initiativet
givit en värdefull stöt framåt, som varit till nytta båda för de enskilda
ock för det allmänna. Det är Bolidengruvorna, som under den gångna krigstiden
varit oss ett ovärderligt stöd i vår försörjning med metaller, i främsta
rummet koppar, men även kly ock zink, för att nu inte tala om det guld, som
utvunnits ur dessa gruvor.

Jag Hörnätt vi således ka all anledning att säga, att den anordning, som
kom till stand genom den senaste gruvlagen, kar ett mycket stort värde just
genom att den bereder det enskilda initiativet möjligket att sätta in sina krafter
ock kidraga till att vi få fram våra fyndigketer ock få dem exploaterade.
Men för att detta skall ske, är det nödvändigt att den enskilda företagsamheten
känner en viss friket ock känner, att den verkligen kan få ett utbyte av
sina insatser. Kommer liotet örn förstatligande över den fria företagsamheten,
så måste det verka dämpande ock nedsättande på effektiviteten av den enskilda
företagsamheten.

I det. sammanhanget vill jag särskilt understryka, att det för närvarande
från socialdemokratiskt håll gång på gång framhållits, att man inte vill schablonmässigt
socialisera, utan man ifrågasätter socialisering endast där man kan
öka ock förbättra effektiviteten hos företagen. Då anser jag också att det ar
mycket angeläget, att vi inte ga in på sådana åtgärder, som enligt min mening
äro direkt ägnade att nedsätta effektiviteten hos verksamheten på detta område.

Onsdagen den 15 maj 194(5 em.

Nr 19.

107

Ane/, ökad statskontroll över malmtillgångarna rn. m. (Forts.)

När jag här kommit in på frågan örn effektiviteten hos svensk gruvdrift, kan
jag inte underlåta att beröra en händelse, som ägde rum för några år sedan och
som kanske kan ha ett särskilt intresse för motionären, därför att den belyser,
hur man från ryskt håll ser på våra svenska förhållanden. De ryska myndigheterna
utsände år 1941 en delegation till Sverige med de främsta gruvexperterna
i Ryssland i spetsen med den begäran, att de skulle få studera svenska
gruvförhållanden. När de hade gått igenom vår gruvdrift och rest runt i landet
och mycket noggrant satt sig in i förhållandena, deklarerade de för sin del,
att de hade fått det bestämda intrycket att den svenska gruvdriften var en av
de effektivaste i hela världen. Under sådana omständigheter tror jag, att man
skall vara en smula försiktig i fråga örn åtgärder, som obestridligen måste verka
i riktning mot att dämpa den företagarlust och den framåtanda, som ha
skapat just denna effektivitet. Jag tror att det hot, som ligger i motionen och
i dess begäran .örn utredning, är ägnat att nedsätta denna effektivitet, denna
arbetslust och denna framåtanda.

Det är med utgångspunkt härifrån som jag, herr talman, yrkar bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Öhman: Herr talman! Bara några ord med anledning av herr Nordensons
anförande.

Jag tyckte, att den första delen av anförandet egentligen var en rätt god argumentering
för att staten skulle överta gruvorna, då ju herr Nordenson mycket
klart erkände, att man vid konjunkturväxlingar måste lita till statens stöd
-—■ staten skall ingripa, så att man kan lagra malmen, och den skall även ingripa
på annat sätt för att hålla sysselsättningen i gång. Därmed har ju herr Nordenson
erkänt att det privata kapitalet icke kan garantera full sysselsättning,
utan att staten måste ingripa. Det tycker jag, som sagt, är ett mycket gott
argument för den motion, som här föreligger till behandling.

Sedan gällde det de väldiga risker, som äro förbundna med gruvföretagens
drift. Örn det nu är så, att riskerna äro så stora, då måste jag fråga herr Nordenson
: varför är man på det håll, där man företräder storkapitalets intressen,
så rädd att bli befriad från riskerna? Örn staten övertar gruvhanteringen, slipper
ju privatkapitalet ta de stora risker, som enligt herr Nordensons yttrande
föreligga inom gruvindustrien. Jag är ganska övertygad om att ifall staten får
ta vinsten, så kan staten också mycket väl bära de risker inom gruvindustrien
som det privata kapitalet nu påstår sig bära.

Till sist några ord beträffande effektiviteten. Jag är för min del tämligen
förvissad örn att gruvexperterna — ingenjörer, vetenskapsmän och andra, som
verkligen lia drivit fram den svenska gruvindustrien till nuvarande effektivitet
-—- i och för sig inte ha någonting emot att byta arbetsgivare och bli anställda
i statens tjänst, örn staten, vilket den kan, garanterar minst lika goda utkomstmöjligheter
och minst lika fritt utlopp för det personliga initiativet som det
svenska monopolkapitalet kan ge.

Herr Heuman: Herr talman! Jag fäste mig vid att herr Nordenson säde,
att den enskilde företagaren och staten skulle i samverkan kunna se till att följderna
av konjunkturväxlingarna inte bleve alltför svårartade och kännbara.
Det kan ju vara riktigt, men är det så, att staten vid sidan av de enskilda företagarna
skall garantera åtgärder i syfte att i största möjliga utsträckning eliminera
riskerna vid inträdande konjunkturväxlingar, är det alldeles självfallet,
att staten bör fordra att få cn ganska stark kontroll över företagsamheten. Det
är ju inte något annat som utskottet här skrivit örn än att det skulle verkställas
en utredning, huruvida och i så fall på vilket sätt samhällets kontroll över

108

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. ökad statskontroll över malmtillgångarna m. m. (Forts.)
malm- och mineraltillgångarna bör ökas. Jag tycker, att det sätt, på vilket utskottet
har skrivit, inte skulle behöva vara avskräckande, åtminstone inte så
avskräckande, att det skulle nedsätta arbetslusten och intresset att bedriva rörelsen
på ett ef fektivt sätt, vilket herr Nordenson befarade. Enligt min mening
borde det inte ens för reservanterna vara farligt att ansluta sig till vad utskottet
skrivit.

Såsom jag sade förut bör frågan klargöras, och den kan ju inte bli klarlagd,
förrän man får den tillräckligt utredd. Utredningen får sedan visa, på vad sätt
frågan bör lösas, och det är närmast det vi syfta till.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Med anledning av
vad herr Öhman säde vill jag framhålla, att vi företagare ingalunda begära att
frii befriade från risker. Men örn vi ta risker, vilja vi ha möjligheter att också
få vinster för att täcka riskerna. Vad vi inte vilja utsätta oss för är, att vi skola
komma i det läget, att vi ta riskerna, medan staten tar vinsterna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Ben, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan oell antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Da emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

jJämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i detta ärende genom
utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Äng. förstatligande
av
krigsmaterielindustriema.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,
i anledning av väckt motion angående förstatligande av de industrier, som hava
tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

109

Ang. för stutli g ande av krigsmaterielindustrierna. (Forts.)

I en inom första kammaren vackt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 75, hade herrar Öhman och Linderot föreslagit, att riksdagen
skulle hemställa till Kungl. Maj :t att efter utredning framlägga förslag
örn förstatligande av de industrier, vilka hade tillverkning av krigsmateriel som
huvuduppgift, främst aktiebolaget Bofors med dotterföretag, varvid de subventioner
och förmåner av skilda slag statsmakterna beviljat dessa företag borde
räknas staten till godo vid övertagandet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville genom krigsmaterielinspektionen
eller på annat sätt noggrant följa frågans utveckling samt, då tillfället
därtill befunnes lämpligt, framlägga förslag i ämnet för riksdagen.

Reservation hade anmälts av herrar Ekströmer, Albert Andersson och Albertsson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga, men
då tiden är långt framskriden, skall jag inskränka mig till att med hänvisning
till vad vi i vår reservation anfört yrka bifall till reservationen och alltså
avslag på motionen.

Herr Heuman: Herr talman! Jag skall be att få .yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag skall be att å motionärernas vägnar få
uttrycka min tillfredsställelse över utskottets mycket positiva förslag. Det
sammanfaller visserligen inte helt med motionens yrkande, men det uppbäres
såvitt jag kan finna av en mycket stark sympati för motionens syfte, och det
ligger så nära motionens yrkande, att man har anledning att hoppas, att resultatet
av vad utskottet föreslår skall bli detsamma som örn motionens yrkande
hade gått igenom oförändrat.

Reservanterna i detta ärende hävda en mening, som ganska starkt avviker
från utskottets. De säga, att enskilda företagare äro bäst skickade att handha
en krigsmaterielindustri, som huvudsakligen måste basera sig på export. Jag
är inte så säker på det, och jag kan inte finna, att i reservationen anförts något
som helst bevis härför. Kanske kunde herr Ekströmer ha anfört något, örn han
inte begränsat sig till att endast yrka avslag på motionen. Jag hoppas i så fall,
att han kommer att göra det sedan. Men jag tror inte att han kan det, ty av
allt att döma måste påståendet i reservationen betraktas såsom en trossats, som
inte behöver motiveras. Trossatser ha ju dock rätt ofta det felet, att de ha
föga eller intet med verkligheten att göra.

Jag skulle vilja erinra herr Ekströmer örn att regering och riksdag redan på
1930-talet ansågo sig nödsakade att föreskriva exportlicenser för krigsmateriel.
Vad innebar det, örn inte att både regering och riksdag redan då underkände
den enskilde företagarens kvalifikationer att handha en krigsmaterielindustri,
som huvudsakligen baserades på export? De betecknade ju genom licensförfarandet
den enskilde företagaren såsom mindre omdömesgill, då det gällde att
avgöra, i vilken utsträckning produktion för export skulle förekomma och vart
varorna skulle exporteras. Detta skedde på en tid, då de borgerliga partierna
ännu hade majoritet i riksdagen. Jag tror inte, att det sedan dess har framkommit
någonting, som tyder på att do enskilda företagarna skulle vara bättre

Ilo

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Äng. förstatligande av krigsmaterielindustrierna. (Forts.)
kvalificerade nu än tidigare att handha en dylik export. Mig förefaller deras
uppträdande i de ockuperade länderna, som jag tidigare i dag hade anledning
att påtala, tyda på raka motsatsen. Det enda land, i vilket krigsmaterielindustrien
i de ockuperade delarna — landet ockuperades blott delvis — inte tjänade
ockupanterna och deras syften, var det land, där den privata företagsamheten
är bannlyst ur storindustrien. I alla de övriga länderna trädde krigsmaterielindustrien
i fiendens tjänst. Det var kanske inte så överraskande, ty de som inte
ha betänkligheter mot att under förevändning, att de skola tjäna det egna
landets försvar, hålla på att rusta upp kringliggande länder — bland dem kanske
också sådana som komma att uppträda som angripare mot det egna landet
— de kunna inte gärna hysa några betänkligheter, när det gäller att flytta
från den ena sidan i ett krig till den andra. Huvudsaken för dem måste ju hela
tiden vara profiten. Ur den synpunkten kan jag erkänna att det ligger något
i reservanternas påstående, att de enskilda företagarna äro bäst skickade att
handhava en krigsmaterielindustri, i huvudsak baserad på export. Det är onekligen
så, att de som uteslutande se till förtjänsterna äro mest lämpade att bedriva
en företagsamhet, vars produkter sedan de exporterats så småningom
kunna komma att vändas mot det egna landet och dess intressen.

Jag inskränker mig, herr talman, till dessa erinringar och ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag blev ganska förvånad då den siste ärade
talaren påstod, att den omständigheten att staten har infört licenssystem för
krigsmaterielexporten skulle innebära ett underkännande av industriens kvalifikationer.
Det är väl en ganska vanlig företeelse att staten av ett eller annat
skäl utfärdar en dylik spärr för export av olika varor. Det bär ju skett för
en mängd varor, utan att man därför på något sätt underkänner omdömet hos
den industri som tillverkar produkterna i fråga. Örn staten vill medge export
till ett främmande land eller inte kan ju bero på omständigheter, som bara
regeringen och inte vederbörande industri har kännedom örn.

Mad sedan gäller frågan örn statlig eller privat verksamhet inom krigsmaterielindustrien,
är det väl bäst att jag helt håller mig till Bofors, eftersom
det synes vara detta villebråd som motionärerna främst sikta på i avsikt att
döda. Före kriget måste Bofors för att ha full sysselsättning exportera ungefär
90 procent av sin tillverkning av krigsmateriel. Beställningarna från svenska
staten motsvarade blott tio procent av Bofors produktion. Under krigsåren
har naturligtvis svenska staten tagit allt som kunnat produceras. När beställningarna
från svenska staten nu förmodligen mer och mer komma att minskas,
räknar man vid Bofors med att åter behöva exportera omkring 90 procent av
produktionen. Exporten kanske behöver bli ännu större, om svenska statens
beställningar skulle minskas än mer.

Man måste då fråga sig, örn det verkligen är tänkbart att svenska staten
skulle kunna uppträda såsom exportör av krigsmateriel till andra länder. Det
skulle säkert ganska snart anmälas missnöje från andra stater och kanske
inträffa utrikespolitiska komplikationer. Jag läste häromdagen en notis i
Dagens Nyheter, att en främmande makt uttalat sitt missnöje med en planerad
export av patronhylsor från ett statligt företag här i Sverige. Denna export
ansågs olämplig och måste väl därför också troligen inställas. Men situationen
blir naturligtvis en helt annan, örn det är ett privat företag som uppträder
såsom exportör. Staten måste givetvis bevilja licens, men det blir ju inte svenska
staten som sådan, som uppträder såsom exportör av krigsmateriel. Ett förstatligat
Bofors skulle troligen ganska snart få nöja sig med blott de obetydliga
beställningar av krigsmateriel som svenska staten kan erbjuda. Med en så

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

lil

Ang. för stuta g ande av krigsmaterieUndustrierna. (Forts.)
liten omsättning skulle hela tillverkningen av krigsmateriel äventyras. Staten
skulle då genom subventionering behöva tillskjuta betydande belopp varje år
för att bestrida de kostnader som eljest skulle täckts genom exportaffärer. Härtill
skulle komma svårigheter att med en så obetydlig tillverkning kvarhålla
tekniskt och vetenskapligt skolad personal av alla grader. Den livliga kontakten
med utvecklingen utomlands skulle också äventyras. De upplysningar
som kunna införskaffas på officiell väg äro ju i regel av föga eller intet värde
i jämförelse med de upplysningar som en levande privat industri kan inhämta.

Ett statsägt Bofors skulle därför, förutom att det sannolikt skulle sluka
stora summor i form av subventioner, snart nog falla ned från den obestridliga
rangplats som företaget nu intar och som gjort dess namn välkänt över hela
världen. Kvaliteten skulle säkerligen sjunka på grund av den ringa tillverkningen,
vilket sannerligen inte skulle bli till fördel för vårt försvar.

Det är därför, herr Holmberg, inte någon doktrinär mentalitet utan en rent
praktisk syn på saken som ligger bakom vår uppfattning när vi förklara, att
enskild drift i detta fall är att föredraga framför statlig.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vill påpeka för herr Ekströmer med
anledning av vad han sade örn ett statsägt Bofors, att det för närvarande privatägda
Bofors faktiskt slukar mycket stora summor i statliga subventioner,
givna i form av överpriser och skattelättnader. Hade vi ett statsägt Bofors,
där staten till exempel kunde tillgodogöra sig vinsten på fredsproduktionen
för att med den finansieriera försvarsberedskapen vid Bofors, skulle staten,
därest det blev krig och Bofors fulla kapacitet för krigsmaterielproduktion
ånyo måste tagas i anspråk, ha möjlighet att göra detta utan att betala sådana
subventioner, som nu ha förekommit, och utan att vid sidan om detta betala
aktieägarna tolv procent i utdelning per år på deras insatta kapital.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekströmer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och anta ges det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -—■ 46;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

112

Nr 19.

Onsdagen den 15 maj 194G em.

.47i<7. uppskov
med behandlingen
av vissa
ärenden.

Äng. förstatligande av lerigsmaterielindustnema. (Forts.)

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av de återstående ^ärendena
på föredragningslistan, utrikesutskottets utlåtanden nr 2 och 3, matte uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vet att det är handelsministern, som
begärt att utrikesutskottets förevarande ärenden skulle placeras sist på föredragningslistan
och att herr talmannen skulle avbryta förhandlingarna före
dessa ärenden. Utrikesutskottet har efter noggrann behandling av dessa ärenden
avslutat sitt arbete den 2 maj; jag ber kammarens ledamöter att se på dateringen,
som är den 2 maj. Emellertid förhindrade handelsministern ärendenas
bordläggning, och först häromdagen bordlädes de. Nu har alltså handelsministern
begärt att ärendena inte heller i dag skulle komma under kammarens
behandling. Jag finner detta mycket beklagligt, ty mot det svenskdanska
handelsavtalet kan riktas kritik, och vissa punkter i avtalet äro mycket
besvärliga för den inhemska jordbruksproduktionen. Vissa klarlägganden äro
därför önskvärda från handelsministerns sida, och dessa klarlägganden borde
ha kommit snart.

Det är möjligt, att man nu söker rätta till vissa förhållanden i anledning av
den kritik, som framkommit, inom utskottet och under hand, men. som skäl för
uppskovet med behandling av ärendena anges, att handelsministern önskar
lämna en handelspolitisk redogörelse. Örn denna redogörelse ännu inte är färdigskriven,
så kunde den väl ha lämnats i sammanhang med behandlingen av
ett annat ärende, exempelvis utrikesutskottets utlåtande nr 3, som rör det
svensk-finska handelsavtalet, mot vilket ju ingen kritik riktats. Då hade vi
kunnat i dag behandla det svensk-danska handelsavtalet.

Slutligen önskar jag, herr talman, uttala, att det vöre beklagligt örn det
skulle bli praxis, att regeringsmedlemmar även på detta sätt försinka riksdagsarbetet.

Jag skall nu nöja mig med att hemställa, att dessa ärenden verkligen måtte
behandlas vid nästa plenum, så att det inte blir ytterligare uppskov. Efter
denna min hemställan har jag ingen erinran mot att herr talmannen nu avbryter
förhandlingarna.

Herr Sandler: Herr talman! Det kan inte vara rimligt att i något enda avseende
ingå på en sakdiskussion i frågans nuvarande läge. Det är ju alldeles
riktigt som herr von Heland här påpekar, att förseningen i handläggningen av
dessa båda utlåtanden ifrån utrikesutskottet representerar inte en utan två
veckor, alldenstund ärendena voro färdigbehandlade inom utskottet vid den
tidpunkt, som herr von Heland angivit. Då nu emellertid vederbörande statsråd
har hemställt örn ett uppskov med behandling av ärendena, torde det överensstämma
med vanlig riksdagssed, att det tages hänsyn till ett sådant uttryckligt
önskemål. Det kan ju, herr von Heland, finnas andra skäl till ett
sådant önskemål än att ett anförande inte är färdigskrivet. Det tillkommer naturligen
inte mig utan vederbörande statsråd att förebringa den egentliga
motiveringen för det uppskov, som nu kommit att ske, och jag förmodar, att vi
också sedermera få en sådan motivering.

Jag har för min del inte någon erinran att göra mot att ärendenas behandling
uppskjutes.

Onsdagen den 15 maj 1946 em.

Nr 19.

113

Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Jag skulle endast vilja framföra det önskemålet,
att ett statsråd, om lian har sådana här önskemål, skulle kunna underrätta
dels utskottet om att ärendet inte kommer att handläggas och dels deni,
som eventuellt äro reservanter i ärendet, så att dessa få veta att avsikten är att
ärendet inte skall behandlas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls herr talmannens förslag om uppskov
till ett annat sammanträde med behandlingen av utrikesutskottets utlåtanden
nr 2 och 3.

Föredrogos och bordlädes de vid sammanträdets början avlämnade kungl, propositionerna
nr 284 och 285.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 235, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 33 bifölles även av andra kammaren.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 387, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
örn tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 255 m. m.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman:
Jag ber att få hemställa, att sedan kamrarna beslutit tillsätta ytterligare
ett särskilt utskott, antalet suppleanter i utskottet måtte bestämmas till tjugu.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde lördagen
den 18 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter i det särskilda
utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Ordet lämnades på begäran till herr Lindblom, som anförde: Herr talman!
Enligt uppgift i tidningarna har jordbruksministern i Förenta staterna framlagt
ett program för nedskärning av den inhemska spannmålsförbrukningen,
vilket program innebär bland annat förbud att använda säd för framställning
av vissa alkoholhaltiga drycker.

Med hänsyn till försörjningsläget i världen och till nedskärningen av de
svenska livsmedelsransonerna synes det angeläget att frågan om användningen
av livsmedel för framställning av sprit- och maltdrycker upptages till prövning
även i vårt land. Knappheten på spannmål föranledde att under kriget
överenskommelse träffades med bryggerierna örn att minska inbryggningsstyrkan
i ölet, varigenom vissa besparingar kunde uppnås. Senare har enligt uppgift
viss höjning ägt rum.

Med hänvisning ^ti 11 det ovan anförda anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa
följande frågor:

Första kammarens protokoll 1946. Nr 19. 8

Interpellation
ang. tilldelningen
av
spannmål för
bryggeriändamål.

114

Nr 19.

Lördalen den 18 maj 1946.

Interpellation ang. tilldelningen av spannmål för bryggeriändamål. (Forts.)

1. Är herr statsrådet -villig att inför riksdagen lämna en redogörelse för nu
tillämpade grunder vid tilldelning av spannmål till bryggeriändamål?

2. Anser herr statsrådet att läget i fråga örn vår spannmålsförsörjning tilllåter
en fortsatt tilldelning av spannmål för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker
i den omfattning som för närvarande sker?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.52 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade
dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 270, med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945
(nr 315);

nr 273, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.^

o nr 278, angående anslag till ersättning till Stockholms stad för underhåll av
fångar i stadens rannsakningsfängelse;

nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;
nr 282, angående anslag till allmän bostadsräkning m. m.;
nr 287, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke, m. m.;

nr 288, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor;
samt

nr 291, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 21 § 2 och
3 mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor;

dels och Kungl. Maj:ts skrivelse nr 290, med tillkännagivande, att i Statsverkspropositionen
bebådad framställning angående anslag till bidrag till barnhusen
icke kommer att föreläggas riksdagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 207* i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;

Lördagen den 18 maj 1946.

''Nr 19.

115

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående, ''anslag för budgetåret
1946/47 till konstfackskolan; .e r ;r: j

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting för uppförande oeh drift av en
medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk klinik vid karolinska sjukhuset;
] .... .

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1946/47 till omkostnader för lagring m. m. av-gengaskol genom Svenska
gengasaktiebolaget ;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till tillverkning av syntetiskt gummi;. .. ■ r ■ ■
nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till markförvärv för flygfä!tsarbeten;

nr 244, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lastkommittén i New York; samt

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till sprängämnesinspektionen.

Företogs val av tolv ledamöter i andra särskilda utskottet. Därvid avlämnades
38 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Källman,

» Forslund,

» Linnér, .

» Berg, Robert,

» Wahlund,

. » Anderberg,

» Krugel,

» Johanson, Karl Emil,

» Englund,

» Anderson, Gustaf Iwar,

» Lodenius,

» Björkman. . .

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tjugu suppleanter i andra särskilda utskottet. Därvid avlämnades
35 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Söderdahl,

» Lindén,

» Bondeson,

» Boman,

» Andersson, Gustav Emil,

» Elmgren,

» Sandberg,

» Hagman,

» Sundelin,

» Ericson, Johan Eric,

» Grym,

» Andersson, Albert,

» Nilsson, Hjalmar,

116

Nr 19.

Lördagen den 18 maj 1946

Herr Årrhén.

» Lindgren,

» Bergh, Ragnar,

» Albertsson,
fru Svenson,
herr Löthner,

» Näslund.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 2*6, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägiförvaltningama;
och

nr 292, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 274,
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
27,5, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
m. m. _

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 280, angående anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1946/

nr 283,’ angående anslag för budgetåret 1946/47 till avveckling av beredskapen
m. m.; samt

nr 284, angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av
spioneri m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 285, med förslag till lag om användande av statspolispersonal för
vissa särskilda uppgifter.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Sundvik
väckta motionen, nr 344, i anledning av Kungl! Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr
235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 270, 273, 278, 279, 282, 286—288, 291 och 292 samt skrivelse nr 290.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 131, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens institut för folkhälsan;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa
undersökningar vid statens institut för folkhälsan;

Lördagen den 18 maj 1946.

Nr 19.

117

nr 133, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

nr 137, i anledning av väckt motion örn familjebidrag åt de värnpliktiga;
nr 138, i anledning av väckt motion angående löneställningen för löjtnanten
vid Dalregementet N. L. Melander; samt

nr 139, i anledning av väckta motioner om lotsverkets övertagande av handhavandet
av säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 243, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 32, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående
rätt till avdrag för gift kvinnas inkomst vid den statliga beskattningen;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet för vissa
köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande
socknar;

nr 33, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna i
6 kap. strafflagen örn skadestånd m. m.;

nr 34, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen cm kommission,
handelsagentur och handelsresande; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten;

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.. såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 39 över väckta motioner örn statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund;

nr 45, i anledning av andra kammarens återremiss av utskottets utlåtande
nr 43 över väckt motion örn gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl. socknar för
förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944;

nr 46, angående departementsvis uppgjorda förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 47, angående förteckning över av domänstyrelsen försålda hemman och
lägenheter;

nr 48, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna i
kungörelsen angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar
enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet;

nr 49, i anledning av väckt motion angående förstärkning av de s. k. ofullständiga
jordbruken med skog;

118

Nr 19.

Lördagen den 18 maj 1946.

nr 50, i anledning av väckta motioner om beredande av bättre ekonomiska
levnadsvillkor åt innehavare av s. k. ofullständiga jordbruk;

nr 51, i anledning av väckta motioner örn utredning angående ändrade rösträttsgrunder
vid allmännings- och jordägarstämmor;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av priserna
å vissa slag av fisk m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till trädgårdsundervisning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslag till kostnader i samband med
socker regleringen;

nr 56, i anledning av väckta motioner örn utredning angående jordbrukets
fastighetskredit m. m.;

nr 57, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande komplettering
av ofullständiga jordbruk med skog;

nr 58, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
statliga stödåtgärder för befrämjande av försöksvis inrättade föreningsladugårdar;
_

nr 59, i anledning av väckt motion angående åtgärder till befrämjande av
linodlingen i Norrbotten; samt

nr 60, i anledning av väckt motion angående översyn av åtgärderna för bekämpande
av fjäderfäsjukdomarna i riket; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion örn utredning av frågan angående modernisering,
större spridning och eventuellt förbilligande av de statliga publikationerna
;

nr 14, i anledning av väckta motioner örn återinförande genom postverkets
försorg av utbärning av värdepost samt angående utredning av frågan örn
återinförande av värdebrevbäringen; samt

nr 15, i anledning av väckt motion örn förhindrande av att tjänsteålderns
betydelse övervärderas vid befordringar till ämbeten och tjänster.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.23 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462225