1946. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1946:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Första kammaren. Nr 18.

Onsdagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen anförde: Efter samråd med andra kammarens talman får jag
föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde, som kommer
att hållas onsdagen den 15 maj, företaga följande val, nämligen

dels av revisorer och revisorssuppleanter för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,

dels ock av valmän och suppleanter för utseende av ej mindre fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret än även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: I anslutning
till det av kammaren fattade beslutet får jag föreslå, att kammaren måtte
besluta, att antalet suppleanter för de valmän, som skola utse fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse:

Johan Anton Ehlund, född 1 januari 1883, yrke riksdagsman, boende Skultuna
kommun, Skultuna, har avlidit på Centrallasarettet, Västerås 6 maj 1946,
kl. 10.50 fm., och enligt min uppfattning var huvuddödsorsaken Hypernephroma.

Centrallasarettet, Västerås, 7 maj 1946.

C. A. Vanntält,

_ leg. läk.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
247, angående vidtagande av vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 251, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick medgivande för Kungl. Maj:t att åt
vissa personer bevilja dyrtidskompensation, till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majit proposition nr 256,
angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.

Första hammarens protokoll 1946. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
257, angående pensionsreglering för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition, nr
258, angående ytterligare medel för budgetåret 1945/46 för kommittéer och
utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 259, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30
december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; och

nr 260, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 335, av herr Bergh, Ragnar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1946/47 till folkskoleseminariema m. m.; och
nr 336, av herr Wahlund m. fl., i samma ämne.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial nr 30, angående remitterande till
annat utskott av en till bevillningsutskottet hänvisad motion örn avskaffande
av den allmänna omsättningsskatten.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till
avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 108, i anledning av Kungl.
stipendier vid Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till stipendier åt

högre läro- lärjungar vid högre läroanstalter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
anstalter m.m.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 183, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 mars 1946, föreslagit riksdagen att
_ 1. medgiva, att stipendier åt lärjungar vid i nämnda statsrådsprotokoll angivna
läroanstalter finge utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen
för ecklesiastikdepartementet förordade grunder;

2. till Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor, varav högst 2 500 000 kronor
finge användas till behovsprövade stipendier;

3. till Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 175 000 kronor;

4. till Statens studielån: Studielånenämnden för budgetåret 1946/47 anvisa
ett förslagsanslag av 50 000 kronor;

5. till Folkhögskolor: Stipendier åt elever för budgetåret 1946/47 anvisa ett
förslagsanslag av 1300 000 kronor;

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

6. till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000 kronor;

7. till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid centrala verkstadsskolor för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 1 650 000 kronor;

8. till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kronor;

9. till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid flygmekanikerskolan i Mölndal för budgetåret 1946/47 anvisa ett
förslagsanslag av 150 000 kronor;

10. till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid sjömansskolor för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av
50 000 kronor;

11. till Folkliga musikskolan i Arvika: Stipendier för budgetåret 1946/47
anvisa ett anslag av 3 600 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle till beloppet bestämda grundstipendier
utan behovsprövning utgå till studielämplig ungdom, som i sin hemort eller
dess närhet saknade tillgång till högre skola för sin utbildning. Grundstipendierna
skulle kunna påbyggas med stipendier upp till visst högstbelopp med
hänsyn till lärjunges studiehjälpbehov. Stipendiesystemet skulle härjämte fullständigas
genom behovsprövade stipendier åt den studerande ungdomen i städer
och tätorter med högre skolor. Grundstipendium skulle utgå med ett belopp
av 500 kronor till i skolorten inackorderad lärjunge. Beträffande dagligen resande
lärjunge skulle gälla, att lärjungen själv eller hans målsman skulle bekosta
resor upp till 25 kronor för termin men att kostnaderna därutöver för
resor efter billigaste färdsätt skulle utgå med hela beloppet. Behovsprövat
stipendium skulle utgå med ett högstbelopp av 540 kronor och även kunna
tillkomma dagligen resande lärjungar; sådant stipendium skulle dock icke
utgå till lärjungar i klasserna 1* och 1°—2° i nuvarande läroverksorganisation
eller motsvarande klasser i andra s. k. högre skolor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Forslund väckt motion (I: 279),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, utom annat,

att stipendier icke borde utgå till lärjungar i sådana klasser i läroverk och
liknande skolor, soni motsvarade folkskolans klasser 5—6, samt

att hos Kungl. Majit anhålla örn fortsatt utredning angående möjligheten att
erhålla enhetliga stipendiegrunder vid samtliga ungdomsskolor;

dels en inom första kammaren av herr Gustaf Karlsson m. fl. väckt motion
(I: 280);

dels en morn andra kammaren av herr Ohlin väckt motion (II: 438) ;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wahlund m. fl. (I: 276) och den andra inom andra kammaren av herr
Nilson i Spånstad m. fl. (II: 428);

dels ock en inom andra kammaren av herr Ståhl m. fl. väckt motion (II: 418).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 438 samt med avslag å motionerna I: 276 och II: 428, motionen I: 279, i
vad den icke avsage utredning rörande stipendiegrunderna, ävensom motionen
II*^418 fatta beslut pa sätt i 11 särskilda, med 1—11 betecknade moment an~
givits;

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

II. att motionen I: 279, i vad den avsåge utredning rörande stipendiegrunderna,
samt motionen I: 280 måtte anses besvarade med vad utskottet förut i
utlåtandet anfört.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Lindström
och Johan Eric Ericson ansett dels att utskottets yttrande under rubriken
Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, dels ock att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
II: 438 och I: 279, den sistnämnda i vad den icke avsåge utredning rörande
stipendiegrunderna, samt med avslag å motionerna 1:276 och 11:428
samt II: 418 fatta beslut på sätt i reservationen närmare angivits;
f II. att motionen---anfört.

Dessutom hade reservationer utan angivna yrkanden avgivits av, utom andra,
dels herr Gustaf Karlsson, dels ock av herrar Petersson och Ohlin,

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis och momentvis.

Punkten 1 mom. 1.

I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte^ medgiva, att
stipendier åt lärjungar vid förutnämnda läroanstalter finge utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 8 mars 1946 förordade grunder.

I motiveringen hade utskottet under rubriken Stipendier åt lärjungar vid
högre läroanstalter anfört bland annat:

»Departementschefen har på anförda skäl förordat, att behovsprövat stipendium
icke skulle utgå till lärjungar i klasserna l4 och l3—23 i nuvarande
läroverksorganisation eller motsvarande klasser i andra s. k. högre skolor. Däremot
skulle det utjämnande grundstipendiet utgå till dem av dessa klassers
lärjungar, som vore berättigade att erhålla sådant stipendium. I motionen
I: 279 har — såvitt nu är i fråga — yrkats, att inga statliga stipendier, alltså
varken behovsprövat stipendium eller grundstipendium, skulle utgå till lärjungar
i sådana klasser i läroverk och liknande skolor, vilka motsvarade folkskolans
klasser 5—6. Vid den prövning utskottet ägnat ifrågavarande spörsmål
har utskottet kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl tala
för den av departementschefen hävdade meningen. Utskottet avstyrker alltså
bifall till motionen 1:279 i förevarande del.»

I den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna reservationen hade under punkten
1 mom. 1 hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att stipendier åt lärjungar
vid förutnämnda läroanstalter finge utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
av reservanterna förordade grunder.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade det nyss återgivna stycket
utbytts mot följande:

»Departementschefen har----klasserna 5—6. Då departementschefen

anfört vägande skäl för att återhållsamhet iakttages med stipendier åt lärjungar
i realskolans begynnelseklasser — vilka lärjungar äro endast 11—13
år gamla — och därför förordat att behovsprövat stipendium icke skall utgå
till lärjungar i klasserna l4 och l5—25, torde samma skäl kunna åberopas
för att icke det utjämnande grundstipendiet skall utgå till dessa lärjungar.
Därtill kommer också risken för att annars åtskilliga landsbygdsföräldrar
i ivern att så tidigt som möjligt tillförsäkra sina barn tillträde till

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
realskolan skulle kunna lockas att låta dem sluta i hembygdsskolans fjärde
folkskoleklass för att söka sig in i en femklassig realskola på annan ort. Utskottet
anser därför för sin del att icke heller det utjämnande grundstipendiet
skall utgå till lärjungar i dessa klasser. Därmed torde också yrkandet
i motionen 1:279, i vad det avser läroverksstipendier för klasser motsvarande
folkskolans klasser 5-—6, vara tillgodosett.»

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Man kan nog utan överdrift säga, att varje
lärare känner sig, glad över och tacksam för det förslag i stipendiefrågan,
som här förelagts riksdagen. Det är därför också glädjande, att statsutskottet
på i stort sett alla punkter följt departementschefen i det av honom framlagda
förslaget. Detta värdeomdöme kan inte i nämnvärd mån rubbas genom de avvikelser
i en och annan punkt, som kommit till synes i den av mig själv och
ett par medreservanter avgivna reservationen.

Jag är fullt ense med både skolutredningen och departementschefen beträffande
den, såvitt jag förstår, från alla synpunkter praktiska och goda uppdelning,
som gjorts när det gäller dessa stipendier till studiebegåvad ungdom,
i ett utjämnande grundstipendium, som skall utdelas utan behovsprövning,
och ett därpå byggt understödsstipendium till elever, som på grund av sin
ekonomiska ställning äro i behov av hjälp. Tillämpningen av denna princip
har emellertid vållat en del svårigheter, vilka tagits upp till diskussion både
av skolutredningen, skolöverstyrelsen och departementschefen, och det är på
denna punkt reservanterna tagit till orda och velat gå litet längre än departementschefen.
Det är inte reservanterna obekant vilka svårigheter som möta,
när det gäller att lösa detta problem, vilken av vägarna man än går.

Departementschefen har frångått skolutredningens förslag rörande de behovsprövade
stipendierna genom att föreslå, att sådana stipendier icke skola
utdelas till lärjungarna i den fyrklassiga realskolans första klass och den femklassiga
realskolans första och andra klasser. Hans motivering härför synes
mig synnerligen stark. Statsrådet säger såsom herrarna se på s. 17 i utskottsutlåtandet:
»Det torde också vara lämpligt, att återhållsamhet iakttages med
stipendier åt lärjungar i realskolans begynnelseklasser med hänsyn till den
osäkerhet i bedömandet av lärjungarnas förmåga att med framgång fullfölja
studierna till examen, som alltid förefinnes beträffande nyintagna lärjungar.»

Med hänsyn till denna osäkerhet i bedömandet har det synts reservanterna,
att man hör iakttaga försiktighet även när det gäller att utdela det utjämnande
grundstipendiet till elever i dessa klasser.

För att elev skall erhålla grundstipendium krävs det ju, att han visat
god lämplighet för vald utbildningslinje. Ecklesiastikministern har understrukit
detta med orden: »För att stipendieverksamheten icke skall medföra en
icke önskvärd ansvällning av de huvudsakligast teoretiskt inriktade högre
skolorna synas mig kraven på studielämplighet böra ställas tämligen höga.»
En av motionärerna har på, synes det mig, rätt goda grunder manat till en
viss försiktighet härutinnan och påpekat, att denna .skärpning, speciellt när
det gäller realskolan, kan komma att medföra olägenheter, som faktiskt —
även om inte avsiktligt — komma att gå ut över fattigare pojkar, som inte
alls äro olämpliga för den studieväg de valt, ehuru de vid prövningen kunna
tänkas ha blivit ställda utanför möjligheten att få stipendium och hittills
också blivit det, fast då naturligtvis i fråga om andra stipendier än det här
är fråga örn.

Landsbygdsbarn, som från folkskolans fjärde klass söka sig över till den
femklassiga realskolans första klasser och då alltså äro 10, 11 år gamla, få
således ett grundstipendium på 500 kronor utan någon behovsprövning. Detta

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. to. (Forts.)
förhållande anser ecklesiastikministern, att man inte kan komma ifrån på
grund av den princip, som här är uppställd. Jag tycker dock, att man, likaväl
som man kan göra avsteg från principen att utdela behovsprövade stipendier
beträffande elever i dessa klasser, bör kunna göra det i fråga örn grundstipendiet.
Örn man inte gör det, råkar man ut för en rätt egendomlig konsekvens.

Vi veta ju alla, hur angelägna många fäder och kanske i synnerhet mödrar
äro att få in sina barn i läroverket så tidigt som möjligt — det är ju en naturlig
böjelse hos föräldrar att anse sina barn studiebegåvade — och därför
välja de gärna den femåriga realskolan. Barnen äro då i regel inte mer än
10 år. För föräldrar på landsbygden innebär detta givetvis en stor nackdel,
eftersom barnen komma hemifrån två år tidigare än de skulle lia gjort, örn de
fortsatt i folkskolan hemma. Men med kännedom örn den lockelse det har för
föräldrar att så tidigt som möjligt få sina barn till läroverket, är det mer än
tänkbart, att en hel del föräldrar på landsbygden, särskilt örn de ha litet förbindelser
i den stad, där realskolan finns, när de kunna få 500 kronor utan
behovsprövning, begagna denna möjlighet att få in barnen i den femåriga realskolan.

Den fyraåriga realskolans allra viktigaste uppgift har ju alltid ansetts vara
att tillåta landsbygdens barn att stanna hemma i hembygdens folkskola under
sex skolår. Det har man ansett vara av ett ganska stort värde, och det är det
otvivelaktigt också. Men därtill kommer striden örn den dubbla anknytningen
till den fyraåriga och den femåriga realskolan. Utdelandet av detta grundstipendium
skulle här i hög grad kunna bidraga till att befordra en i och för sig
väl ändå inte önsklig utveckling, som skulle innebära, att landsbygdens barn
vid 10, 11 års ålder bege sig från hembygdens skola till en skola i ett annat
samhälle. Även denna synpunkt är av betydelse, när det gäller att avgöra
vilken ståndpunkt man skall inta i fråga örn medgivandet av grundstipendium
till elever, som inte under några förhållanden kunna erhålla behovsprövat stipendium.

Nu finns det emellertid här en omständighet, som jag själv tycker innebär
en ganska stor nackdel, nämligen att det faktiskt finns läroverk, där man
inte har fyraårig realskola, utan endast femårig. I detta fall skulle således
eleverna bli stängda kan man säga, örn det krävs, att de skola ha gått sex
år i folkskolan för att få komma in i läroverket. Detta är ju en beklaglig historia,
men såvitt jag känner till, har man bara femårig realskola endast på
tre platser i landet, nämligen i Piteå, Strömstad och Vadstena. Men då synes
det mig vara rimligare, att man på dessa platser sökte få till stånd en fyraårig
realskolelinje, som kunde ta emot barnen från landsbygden, så att de sluppe
flytta hemifrån två år tidigare än nödvändigt.

Det för mig kinkigaste och det för mig svåraste att försvara i reservationen
är det förhållandet, att här också tagits med eleverna i den fyraåriga realskolans
första klass. Jag erkänner utan vidare, att det skulle ha varit angenämare, örn
man hade kunnat göra en klyvning i departementschefens förslag, när det gäller
de behovsprövade stipendierna, så att man hade kunnat ta undan eleverna i klass
l4. Jag föreställer mig emellertid, att det inte under det första året vid denna
reforms genomförande kan åstadkommas så förfärligt stor skada, örn föräldrar
till barn, som de äro övertygade örn ha den rätta studiebegåvningen, på
vinst och förlust skaffa medel, så att deras barn kunna komma in till närmaste
stads fyraåriga realskola. Jag (förutsätter nämligen att departementschefen, örn
riksdagen skulle följa reservationen, kommer att titta närmare på denna sak
redan till följande års riksdag.

Den motion, som reservationen delvis stöder sig på, har också endast tagit
sikte på att utjämningsstipendiet icke borde utgå till elever på ett ålderssta -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
elium, motsvarande folkskolans klass i5 och 6. Jag har inte på något sätt velat
dölja den svårighet, som här föreligger och som man kanske skulle ha kunnat
undslippa, örn reservanterna vågat gå den väg jag nyss antydde, nämligen att
klyva departementschefens förslag rörande klasserna l4 och l5—25, men jag
skulle under alla förhållanden tro, att man just med stöd av den motivering,
som departementschefen givit för undanhållandet av det behovsprövade stipendiet
i detta fall, ganska tryggt kan gå på reservationen och således låta departementschefens
förslag beträffande behovsprövat stipendium för dessa klasser
innefatta även det utjämnande grundstipendiet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Forslund: Herr talman! Såsom intresserad av frågan om ungdomens
utbildning kanske jag skulle vara mycket tacksam för den generositet, som visats
från Statsrådets sida, när denna proposition framlagts, men jag måste säga,
att det på åtskilliga punkter finns anledning att sätta en del frågetecken.

Man kommer här in på frågor, som enligt min mening äro mycket komplicerade.
Avsikten med den vidgade stipendieverksamheten är ju att åstadkomma
en utjämning av »skillnaden mellan skolort och icke skolort i vad avser kostnaderna
för de ungas skolgång». Men då är det egendomligt att finna, att enligt de
sakkunnigas förslag, som sedermera godtagits av statsrådet, skall en begränsning
ske av denna utjämning på så sätt, att stipendier endast skola utgå till studielämplig
ungdom, vilken valt en sådan utbildningslinje, som det här är fråga örn.

Man undrar emellertid, örn det verkligen är en förstahandsangelägenhet att
Söka lösa denna stipendiefråga, när det gäller att utjämna skillnaden i ekonomiska
förhållanden mellan land och stad? Jag tvivlar på att denna fråga kan
lösas separat. Den bör nog sättas in i ett vida större sammanhang. Det är en
mängd detaljspörsmål, som höra samman med detta mycket svåra och invecklade
problem i fråga örn skillnaden mellan stad och land med avseende på de kostnader,
som drabba de olika individerna.

Vad jag särskilt är förvånad över är att man nu, när riksdagen så sent som
i fjol skrev till Kungl. Maj :t och framhöll, att enligt dess mening starka skäl talade
för principen, att stipendierna för helt obemedlade studiebegåvade lärjungar
avpassades så, att de gåve full behovstäckning, frångått denna princip av någon
anledning, som jag inte känner till i annan mån än att man av propositionen
får klart för sig, att det är det av skolutredningen framlagda förslaget, som ligger
till grund för propositionen. Jag måste dock redan från början säga, att jag
har en känsla av att denna produkt, som lämnats från skolutredningen i denna
punkt, är åtskilligt teoretiskt betonad och att den icke har det praktiska värde,
som det varit önskligt, att den haft.

Med hänsyn till dessa betänkligheter har det synts mig angeläget att i en motion
framföra några synpunkter på denna fråga, som tagits upp i den kungl,
propositionen. Jag har med denna min motion velat säga, att jag finner det
mindre lämpligt att lägga barnens studielämplighet såsom huvudgrund vid utdelande
av stipendier, som inte äro förenade med någon behovsprövning. Varför
skola vi frångå den princip, som vi så ofta talat örn, nämligen att åt de ungdomar,
som äro studiebegåvade och ha behov av ekonomiskt stöd, bör staten lämna
sin hjälp? Nu stryker man detta »lia behov av ekonomiskt stöd» och ger ett generellt
grundbelopp, som är så pass högt som 500 kronor.

Äro vi verkligen på det klara med att det är den rätta lösningen av det stora
och invecklade problemet att ge stipendier till de elever, som man anser ha
studiebegåvning? Hur skall det vara möjligt att med hundraprocentig säkerhet
fastställa vilka som ha studiebegåvning, vilket väl både utredningen, Kungl.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Maj :t och nu även utskottet utgår från skall vara möjligt, eftersom man uppställt
studiebegåvningen såsom en huvudgrund vid utdelandet av stipendier. Det
räcker här inte med att läroverken ha de allra strängaste gransknings- och prövningsbestämmelser,
utan därutöver skall det i Stockholm sitta några få mannar,
som skola pröva de uppgifter, vilka lämnats av enskilda människor örn ett visst
barn, och uttala sig örn huruvida barnet kan anses såsom studielämpligt. Bara
det, att man gått igenom skärselden och kommit in i ett läroverk, är inte tillräckligt
för att man skall kunna betecknas såsom studielämplig, utan detta skall
avgöras efter helt andra prövningsgrunder. Men jag frågar: var finnäs de som
kunna göra en verkligt rättvis utgallring bland barnen?

Jag måste ställa ännu en fråga, nämligen hur det skall vara möjligt att
redan vid denna tidpunkt i barnens ålder bedöma, huruvida barnen äro att
anse såsom studiebegåvade eller inte? Alla föräldrar kanske tycka, att deras
barn äro studiebegåvade, och de stärkas väl i denna uppfattning, när de lyckats
få in dem i ett läroverk, många gånger efter särskild prövning, men trots
detta kanske barnen av dem, som bedöma denna sak, inte anses berättigade
till ett grundstipendium.

Att uppställa studiebegåvning, och enbart detta, såsom huvudvillkor för att
stipendium skall utgå, tycker jag är att gå alltför hårt fram. Det hade varit
rimligare, att man — även örn det i sig självt kan verka litet osmakligt — bibehållit
uttrycket »efter behovsprövning». På hur många områden ha vi inte
fått lov att tills vidare godtaga den princip, som ligger i detta uttryckssätt?
Vi diskuterade ju till och med, huruvida inte folkpensioneringen skulle ske
efter en behovsprövning, ända från botten och högst upp, fast vi sedermera
gått in för att grundbeloppet skulle utgå utan behovsprövning.

Jag vill i detta sammanhang också ställa frågan: är det meningen, att det
skall bli en fortlöpande prövning av dessa barns studielämplighet? För hur
lång tid skola dessa studiebegåvningar, som valt sin utbildningslinje, få utnyttja
sitt stipendium? Skall en omprövning ske varje år? Skola de, som från
början inte betraktades såsom studiebegåvade men som följa med och flyttas
upp i klasserna, senare kunna få detta grundbelopp? Jag kan inte finna, att
denna sak är klarlagd i propositionen. Och jag vill fråga: vad leder det till,
örn det blir en fortlöpande prövning, så att även elever, som gått några år
i skolan, skola få ansöka örn detta grundstipendium? Det kan ju i och för sig
inte anses annat än riktigt, att även dessa få tillfälle att erhålla ett dylikt.
Men det leder givetvis till att alla, som lyckats gå igenom läroverket, förr
eller senare komma i åtnjutande av detta grundstipendium. Ty man kan väl
inte sitta och säga här i Stockholm, att en elev, som flyttats regelbundet från
klass till klass, icke är studiebegåvad. Ett tu tre komma vi kanske på detta sätt
att till våra teoretiska högre skolor få ge ut bidrag av en storleksordning,
som vi för dagen inte alls tänkt oss. Vi böra nog hålla fast vid att föräldrarna
även i fortsättningen i väsentlig mån böra bidraga till kostnaderna för barnens
utbildning.

Såsom jag i min motion framhållit, kan det intrycket inte undgås, att man
här är i färd med att gynna de teoretiska skolorna framför de praktiska. Vi
hörde härom dagen en föreläsning av fru Alm örn statens ställning till yrkesskolorna.
Jag har en känsla av att dessa skolor äro bortglömda i detta sammanhang.
Visserligen har statsrådet utlovat krafttag för att ordna denna fråga,
men skolutredningen har inte kommit med något förslag i detta avseende. En
grundlig utredning borde givetvis ha innefattat den praktiska undervisningen
såväl som den teoretiska. Följande fall kan nu inträffa. Av två pojkar, kanske
från samma gård, går den ena till den teoretiska skolan och får således sitt
grundstipendium, men den andra pojken som går till verkstadsskolan, får inte

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
något dylikt grundstipendium. Han kan sedermera efter behovsprövning få
ett mindre belopp per månad och år. Men den förste pojken får detta fasta
belopp utan någon som helst behovsprövning. Hedan detta exempel visar väl
att detta förslag egentligen inte är färdigt utan borde ha blivit föremål för
ytterligare omprövning innan det förelädes riksdagen.

Jag är stark vän av att våra yrkesskolor i folkets medvetande skola värdesättas
lika högt som de teoretiska skolorna. Jag har också framhållit, att det
visat sig att vi ha överskott på elever till de teoretiska skolorna, under det att
svårigheter föreligga att få tillräckligt antal elever vid de praktiska skolorna.
Dettta förhållande borde vara en tankeställare för oss, när vi besluta örn stipendier
till eleverna i dessa olika skolformer. Jag är mycket tacksam för det
intresse, herr statsrådet visat de praktiska utbildningsmöjligheterna, och jag är
viss örn att han också i fortsättningen kommer att ägna all möjlig uppmärksamhet
åt den ojämnhet, som för närvarande råder, och försöka åstadkomma
den jämställdhet, man rimligen kan begära. Den nuvarande ordningen och tendensen
i det framlagda förslaget anser jag knappast försvarbara. Det kan inte
vara tilltalande att befordra sådana ojämnheter mellan de olika grupperna av lärjungar,
som innefattas i Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag.

Från herr Oscar Olssons sida har särskilt betonats en sak, som jag även berört
i min motion, nämligen det gamla önskemålet örn en rimlig avgränsning
mellan folkskolan och de högre skolorna. Den gamla och enligt min mening
välgrundade uppfattningen har varit, att vi böra skydda folkskolan mot splittrande
inflytelser åtminstone så långt som till och med sjätte klassen och att vi
böra eftersträva den ordningen, att alla barn utan undantag skola kvarbliva i
folkskolan under sex år. Den tidiga övergången till de teoretiska skolorna skulle
nu underlättas genom stipendier från statens sida, men jag anser inte att en sådan
tidig övergång befordrar den demokratiska anda,, som man i våra dagar så
vitt och brett talar om att man vill främja med skolans hjälp. De genvägar, som
man från skolfolkets sida har genomdrivit här i landet, äro enligt min mening
icke till nytta. Jag tror i stället, att man skall vidhålla och så mycket som
möjligt söka befordra den tanken, att barnen inte för tidigt skola splittras upp
i olika grupper. Den gamla 6-åriga folkskolan — som tråkigt nog ännu inte
har blivit utbyggd på en hel del platser i vårt land — bör vara obligatorisk
grundskola för alla svenska barn.

Jag kommer därför till det slutet, att om stipendier skola lämnas barn, som
övergå till de högre skolorna, så böra de i varje fall inte utgå till lärjungar i
sådana klasser, som motsvara folkskolans klasser 5—6. Skulle det vara så, att
någon familj vill utnyttja genvägen att låta barnen gå över till den högre
skolan ett eller två år tidigare — eftersom vi nu ha den ordningen kvar ^— må
det få ske på familjens egen bekostnad. Statsbidrag bör icke utgå till så unga
lärjungar, som det här är fråga om.

Mot detta kommer man säkerligen att invända, att grundstipendiet skulle ges
till barn, som gå över till den 4-åriga realskolan, men icke till dem, sorn gå
över till den 5-åriga realskolan. Den saken är jag fullt på det klara med, men
jag anser den vara av underordnad betydelse i jämförelse med den gamla och
enligt min mening riktiga principen, som vi måste hävda, nämligen att barndomsskolan
skall vara gemensam för alla barn åtminstone under sex år. För
min del önskar jag egentligen, att gränsen skulle flyttas ännu något högre upp.
Det är en olycklig utveckling av vårt skolväsende, att man åstadkommer en
splittring av barnen vid för tidig ålder. När det nu föreliggande förslaget kommer
att underlätta denna splittring, anser jag det helt enkelt vara min plikt
som gammal demokrat att hålla på att staten åtminstone inte i det avseendet
skall begå en ny felaktighet.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Min ståndpunkt blir därför, att stipendier böra få utgå, men icke till lärjungar
i klasser som motsvara folkskolans femte och sjätte klasser. Jag tycker
också, att damerna och herrarna, som kanske ha betydligt större kunskaper på
detta område än jag, böra vara på det klara med att det inte kan vara lämpligt
att man från statens sida börjar pröva, huruvida en pojke eller flicka på tio år
bör få ett stipendium om 500 kronor för att kunna gå i en skola i den och den
staden eller tätorten. Nog bör man kunna lugna sig, tills lärjungarna fyllt sina
12 eller 13 år, innan staten kostar på dem de enligt min mening ganska höga
belopp, som det här är fråga om. När det gäller de praktiska linjerna finnas
inga sådana möjligheter. Där lugnar man sig tills eleverna ha gått ut folkskolan,
och i mycket stor omfattning få de, med det system som nu råder, gå i de
praktiska skolorna utan någon som helst uppmuntran från statens sida. Staten
lämnar bidrag till lokaler och till själva driften, men pojkarna kunna inte få
några understöd, med mindre än att föräldrarna befinna sig i åtminstone relativt
små ekonomiska omständigheter.

Jag skulle helst, herr talman, ha velat ställa det yrkandet, att alla dessa
stipendier skola utgå efter behovsprövning, men jag är tveksam örn huruvida
detta låter sig göra. Jag vill bara ställa den frågan, örn vi kunna vara säkra
på att dessa grundbelopp, så som bestämmelserna nu äro skrivna, bli till hjälp
för barn från de fattiga hemmen ute på landsbygden. Jag tror att man i stället
mycket väl kan tänka sig, att dessa stipendier i betydande utsträckning komma
att gå till finansieringen av ganska förmögna familjers skolhushåll i läroverksstäderna.
En sådan sak hör väl ändå inte till de för dagen angelägnaste uppgifterna,
utan jag tror att man tills vidare skulle kunna lugna sig och hålla sig
till behovsprövningens linje. Skulle jag ha kunnat ställa ett sådant yrkande,
herr talman, hade jag gärna gjort det; det blir kanske senare under debatten
möjlighet att framställa ett yrkande i den riktningen.

Eljest skulle jag som avslutning vilja säga, att jag kommer att rösta för den
framlagda reservationen. Men jag vill redan nu göra det ändringsyrkandet till
denna reservation, att i mittstycket å s. 35, som börjar med »Departementschefen»
och slutar med »tillgodosett», orden »l4 och» strykas, så att alltså behovsprövat
stipendium icke skall utgå till lärjungar »i klasserna l5—25». Detta yrkande
innebär, att barnen efter att ha genomgått 6-årig folkskola skola kunna få
det utjämnande grundstipendiet i klass l4, medan de enligt reservationens förslag
inte skulle kunna få någonting alls och enligt propositionens förslag skulle
kunna få grundstipendium redan i klass l5, alltså efter 4-årig folkskola. Detta
yrkande är den logiska följden av mitt resonemang örn den för alla gemensamma
6-åriga folkskolan.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill först deklarera min glädje
över att denna enligt min mening stora fråga har kunnat komma så långt som
den gjort i den, jag vågar med hänsyn till att det är en så ny sak säga, stora
enighetens tecken. Det är mig en stor glädje att kunna vitsorda, att jag utan
större betänkligheter kunnat till riksdagen, blott med några små modifikationer,
vidarebefordra min företrädare i ämbetet herr Bagges förslag i frågan.
Jag är också glad över att förslaget inte heller i statsutskottet blivit föremål
för några större ändringar; de modifikationer, som gjorts, och de reservationer,
som avlämnats, avse ju inga väsentliga ting.

Vad beträffar den reservation, som är undertecknad av herr Oscar Olsson
m. fl. och som berördes även av herr Forslund i hans anförande, vill jag gärna
medge att det finns starka skäl som tala för den. Det gäller en liten sak, som
inte har den stora principiella betydelse den siste ärade talaren ville ge den.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
Men det är klart, att man i denna fråga mycket väl kan ställa sig på den
ståndpunkt, som reservanterna och herr Forslund ha intagit.

Varför har då departementschefen från i stort sett likartade utgångspunkter
kommit till det resultatet, att han för sin del är villig att tillstyrka, att
landsbygdsungdomar skola kunna få grundstipendiebeloppet även i de 5-åriga
realskolelinjernas två första klasser, som ju otvivelaktigt gå parallella med
folkskolans klasser 5—b? Det är, herr talman, av rent praktiska skäl. När
det nu ser ut, som örn vi skulle kunna glädja oss åt en begynnande enighet
i våra stora skolfrågor, vill jag inte bidraga till att i onödan aktualisera en
strid örn den 4-åriga och den 5-åriga realskolan; och jag anser att det är onödigt,
när man tar upp den striden i en stipendiefråga.

Örn man nu har herr Forslunds uppfattning, är det väl lika viktigt att även
städernas barn så länge som möjligt få gå kvar i den 6-åriga folkskolan. Varför
skall man åt städernas föräldrar och barn lämna en praktiskt taget obeskuren
rörelsefrihet att välja den 5-åriga realskolan i stället för den 4-åriga,
som bygger på sjätte folkskoleklassen, men när det gäller landsbygdens föräldrar
och barn säga, att de demokratiska principerna kräva, att staten beträffande
dem icke understödjer annat än den 4-åriga realskolan? Det är möjligt
att vi komma till det resultatet, att man bör försöka arbeta fram en enhetsskola.
Men jag kan inte finna att det är alldeles riktigt, örn man begagnar
sig av stipendievägen för att aktualisera denna fråga och säger, att vad som
står öppet för städernas barn icke skall vara öppet för landsbygdens barn.

Men frågan har som sagt ingen stor betydelse, och man kan, som jag redan
inledningsvis sade, komma till det slut, som föreligger i herr Oscar Olssons
reservation med dess något stillsammare motivering. Jag ser denna stipendiefråga
icke som någon väsentlig principiell demokratisk fråga, utan mera som
en fråga örn jämställdhet mellan stad och landsbygd.

Örn jag sedan, herr talman, med några ord får beröra herr Forslunds anförande
i övrigt, vill jag säga att han har alldeles rätt i att detta är ett nytt
och oprövat område, där man kan komma att begå många misstag. Men örn
vi skola dröja med att utjämna landsbygdsbarnens studiekostnader, till dess
alla frågor, som beröra levnadskostnader och levnadsförhållanden i övrigt på
landsbygden och i städerna blivit penetrerade — alltså till dess den allmänna
undersökningen av förhållandena mellan levnadskostnaderna i städer och på
landsbygd blivit klar — är jag rädd för att vi aldrig komma någonstans. Man
måste börja experimentera och pröva sig fram för att se, vilka vägar man skall
gå.

Här har man nu kommit fram till det resultatet, att man som en kompensation
för de merkostnader, som ett landsbygdsbarn har jämfört med stadsbarnen,
skall till de studiebegåvade utan behovsprövning ge ett belopp av
500 kronor. Det är möjligt att beloppet är felaktigt; det bör kanske vara ett
högre eller ett lägre belopp. Det äT överhuvud taget mycket svårt att fixera
ett belopp, som täcker de många variationer i förhållandena, som förekomma i
vårt land. Men örn den principen, att man örn möjligt skall jämställa städernas
och landsbygdens barn när det gäller tillgången till den högre undervisningen,
trodde jag icke, herr talman, att det skulle vara nödvändigt att upptaga
en diskussion i denna kammare.

Men nu kan man ju säga, att det är möjligt att åstadkomma en jämställdhet
även på andra vägar än dem, som departementschefen och Kungl. Maj:t
valt. Jag förstod inte riktigt, hur herr Forslund därvidlag hade tänkt sig en
lösning. Å ena sidan rekommenderade han nämligen en skärpt behovsprövning,
men å andra sidan ville han varna för att tillmäta studiebegåvningen
någon avgörande roll. Det är ett mycket besvärligt spörsmål, herr Forslund

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Torts.)
där vidrör. Jag Ilar i en debatt i andra kammaren haft tillfälle att närmare
deklarera mina synpunkter i fråga örn studiebegåvningen, men för att kammaren
skall förstå, att jag inte har varit blind för de svårigheter, som härvidlag
möta, får jag kanske under några minuter upptaga kammarens tid med
en diskussion på detta nya och oprövade fält. Någon slutgiltig ståndpunkt
har jag ännu inte kunnat intaga, utan jag anser att vi få försöka experimentera
oss fram.

Yi tala örn att vi skola demokratisera vårt undervisningsväsen, och det måste
betyda, att vi skola riva ned de ekonomiska barriärer, som för närvarande möjliggöra
högre utbildning endast för ett mycket begränsat antal människor i
detta land.

Det förhåller sig dess värre inte så, att vi kommit något längre stycke på
den vägen. Nästan alla andra kulturländer ■— England, Frankrike och under
kriget även Amerika — ha nått väsentligt mycket längre. Men när vi då skola
vidga rekryteringsbasen för den högre undervisningen, kunna vi ju inte gå till
väga på det sättet, att vi släppa in människor på de teoretiska utbildningsvägarna,
som icke passa för de banor, de utbilda sig för. Det är enligt min
mening ganska riskabelt att skapa ett i verklig mening intellektuellt proletariat
av människor, som kanske ha möjligheter att släpa sig fram till en studentexamen.
men som därefter, i den konkurrens som möter i det moderna samhället,
komma att bli utslagna, i varje fall när det gäller poster av någon
betydenhet.

Jag tror det är rimligt att hålla i minnet, att riksdagen varje gång det varit
fråga örn dessa ting sagt, att man måste gallra, så att man får fram de för
studier mest lämpade och begåvade. Det är en position som riksdagen intog så
sent som i fjol. Jag vill erinra örn att den läroverksstadga, som utfärdades av
min företrädare, dåvarande statsrådet Andrén, och som skärpte gallringstendenserna
inom det svenska skolväsendet, är en direkt följd av en rekvisition från
den svenska riksdagen. Den svenska riksdagen har alltid slagit vakt om vad
man brukar kalla studielämpligheten och ansett, att man inte skall dra fram
sådana, som inte lämpa sig för de intellektuella eller praktiska utbildningsvägarna.

Men, herr talman, jag har i mitt studium av både det svenska och det utländska
undervisningsväsendet börjat fråga mig, örn man inte, när man ställer
sig på denna linje, riskerar att snedvrida vår skolas inre arbete genom att tillmäta
betygen, proven och gallringarna en alldeles för dominerande betydelse.
Detta innebär en frontförskjutning i betraktelsesättet jämfört med den ståndpunkt
riksdagen, och för all del även ecklesiastikdepartementet, tidigare intagit.
Det är möjligt att man bör pröva, om vi inte kunna finna andra vägar för bedömandet
av studielämpligheten än dem, som bestå i att man rent mekaniskt
gallrar med utgångspunkt från skolbetygen. Det kanske kan intressera kammaren
att höra, att vi i år göra ett försök vid tekniska högskolan med intagning
av en tredjedel av de studerande efter något andra grunder än det rent mekaniska
betygsläsandet. Det är ett försök att tillmäta läraromdömet och de praktiska
färdigheterna en ökad vikt, och vi äro mycket intresserade av att se, örn
man inte på den vägen skall kunna få fram ett kanske ännu bättre urval för
de tekniska högskolorna än man tidigare fått.

Jag vill sammanfatta med att säga, att jag bestämt varnar för att släppa
kravet på intellektuell duglighet när det gäller de intellektuella yrkena och på
praktisk skicklighet när det gäller de praktiska yrkena, men att jag däremot
är tveksam örn huruvida de nuvarande vägarna lett oss rätt. Jag vill ifrågasätta,
örn man inte skall kunna finna bättre vägar än att ensidigt låta betygen
fälla utslaget. Därvidlag pröva vi oss för närvarande fram på olika sätt. Stu -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
dielånenämnden har själv tagit initiativet till att i år förutom betygen infordra
andra uppgifter, testningsuppgifter, intyg från lärare etc. Jag tror, att vi så
småningom skola komma fram till ett system, som ger oss, icke ett sämre urval
utan en säkrare bedömning för det urval, som vi ändå måste göra.

Sedan vill jag, herr talman, endast säga ett par ord beträffande mitt påstådda
ensidiga gynnande av de teoretiska studierna. Det är klart, att det här gäller
en omdömes- och avvägningsfråga, precis som på de andra punkterna. Eleverna
vid yrkesskolorna få ett stipendium på 90 kronor i månaden, och eleverna på
de teoretiska utbildningslinjerna få ett något högre stipendium. Varför har man
uppehållit denna skillnad? Ja, jag kan försäkra kammarens ledamöter, att det
icke beror på att den nuvarande Kungl. Majit skulle vilja gynna de teoretiska
studierna på de praktiska utbildningsvägarnas bekostnad. Det är alldeles tvärtom.
Vår förhoppning är, att vi skola kunna göra de praktiska linjerna i hög
grad konkurrenskraftiga gentemot de teoretiska. Men när vi ha stannat vid
dessa skillnader i stipendiebeloppen — jag betonar att det är tills vidare •—
beror det på att vi inte lia kunnat bortse från att ett mycket stort antal av
de elever, som gå på yrkesskolorna, äro inackorderade i skolan — yrkesskolorna
äro i vårt land i stor utsträckning internatskolor — till kostnader, som äro
väsentligt lägre än inackorderingskostnaderna för de barn, som gå i läroverken.

Jag skall bara nämnda några siffror för att visa hur det förhåller sig på
den punkten. Vi ha exempelvis gjort en undersökning beträffande inackorderingskostnaderna
vid tio vanliga kommunala verkstadsskolor. Det har visat
sig, att kostnaderna endast vid två av de undersökta skolorna, nämligen de i
Landskrona och Steneby, ligga över 90 kronor. Medeltalet är 75:50. Det är
stor skillnad på dessa 75:50 och vad läroverksbarnen få betala, och dessutom
har jag inte kunnat förbise, att vid ett stort antal av våra yrkesskolor, t. ex.
i Stockholm och Göteborg, betalas det icke obetydliga arbetspremier, vilka faktiskt
också utgöra ett slags stipendier.

Efter avvägande av dessa synpunkter — dels den faktiska kostnaden, dels
möjligheten till arbetspremier — kommo vi inom departementet till den uppfattningen,
att eleverna bli ungefärligen jämställda, örn man delar ut 1 040
kronor örn året för de teoretiska studierna och 90 kronor i månaden för de praktiska.
Det är möjligt, att detta är ett misstag, i så fall kan det alltid rättas till
ett annat år, men jag är angelägen örn att ha klargjort, att det icke finns ett
spår av vilja till att göra den teoretiska undervisningen mera gynnad än den
praktiska.

Herr Larsson: Efter departementschefens anförande är det kanske inte så
mycket att tillägga från utskottets sida. Han har framlagt de skäl som utskottet
funnit bärande, da vi sagt att de övervägande .skälen tala för den ståndpunkt
som departementschefen anfört. Jag vill försäkra att utskottet ägnat
denna fråga en ingående prövning, men det är. som departementschefen här
säger, ett nytt och oprövat fält. varför man givetvis får vara beredd på att
vissa svårigheter i framtiden kunna komma att inställa sig. Jag erkänner gärna
— och jag tror att vi göra det alla — att det till en början kan se en smula
egendomligt ut, örn man skall ge 10—12 års barn statsstipendier på 500 kronor,
men det är kanske en smula missvisande, när man kallar dessa utjämningsbulrag
— det är ju ingenting annat — för stipendier. Som det framhållits
här, äro de ju endast till för att utjämna den merkostnad, som barn
ifrån icke-skolorter ha gentemot skolorternas barn.

Det kan ju tänkas, att en blivande skolorganisation kommer att ändra på
de bestämmelser, som jag hoppas'' riksdagen i dag skall införa, men med våra
nuvarande skolformer lär det, såvitt jag förstår, icke vara möjligt att gå den

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
väg som reservanterna ha anvisat. Man måste ju ändå göra det möjligt för
de fattiga på icke-skolorter att få in sina barn i högre skolor, och då räcker
det inte att, som reservanterna föreslå, dessa stipendier eller bidrag börja först
i 35 i realskolan. Det är ju så, herr Oscar Olsson vill ha det; både klasserna
l5 och 2° skola vara utan stipendier.

Vi äro inte blinda för att det finns risker för att folk, som annars hade
sökt få in sina barn i den fyraåriga realskolan, nu söka få in dem i den femåriga,
men såvitt jag kan se måste man taga dessa risker då på vissa orter
endast finnas 5-åriga realskolor. Jag skulle ha förstått reservanterna, örn de
endast hade uteslutit första klassen i den femåriga realskolan, alltså det som
herr Forslund egentligen vill, då han föreslår att stipendier icke skola utgå i
klasser som äro parallella med folkskolans femte och sjätte. Då gäller det
endast den första klassen i den femåriga realskolan — den andra svarar
mot l4.

Jag vill dessutom tillägga, att det är alldeles givet, att det blir svårt att
pröva studielämpligheten, när det gäller 10—12 års barn, men även här bör
man, såvitt jag förstår, taga risken. Detta innebär givetvis, att man får förutsätta
att det kan finnas barn som få stipendier men som efter något eller
några år visa sig olämpliga för fortsatta studier. För övrigt måste jag säga,
att just frågan om prövningen av studielämpligheten är det stora kruxet i hela
detta problem. Alla äro överens örn att det är ett oeftergivligt villkor, att
man uppehåller kravet på studielämplighet, men man kommer ju inte ifrån,
att barn, som icke behöva ta dessa stipendier i anspråk, kunna få fortsätta sin
skolgång med mycket skrala betyg i förhållande till vad som kräves av dem
som skola ha stipendier. Jag vet inte, örn det överhuvud taget finns någon
möjlighet att göra någonting åt den saken. Jag förmodar att de barn. som
icke söka stipendier, kunna med betyget B som genomsnitt fortsätta i den högre
skolan, vilket väl med den använda skalan isvarar mot 15 betygsenheter, medan
man för dem,_ som skola ha stipendier, fordrar 33 eller 35 sådana betygsenheter.
Emellertid kommer det. såsom departementschefen har sagt och som
vi även fatt upplysning örn i utskottet, att användas andra bedömningsmetoder.

Jag vill ännu en gång framhålla, att det är ett nytt område, vi ge oss in på.
och därför måste man vara beredd på att det finns vissa risker, som man
mäste ta. Fastän vi således äro övertygade örn att det kan uppstå vissa svårigheter,
tror jag dock inte att dessa äro större än att de kunna övervinnas,
och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fahlander: Herr talman! Det var glädjande att höra ecklesiastikministern
_ signalera ändrade bedömningsgrunder t. ex. vid urval av elever till
tekniska högskolan. Vi hoppas att den signalen skall åtföljas av många försök
att revidera de säkerligen alldeles felaktiga grunder, efter vilka man nu
rekryterar våra högre fackbetonade skolor.

För att sedan återgå till det ärende, som nu är föremål för diskussion, vill
jag erkänna, att när jag i gar försökte sätta mig in i de olika alternativ som
här föreligga, nämligen utskottets förslag, byggt på propositionen, och reservanternas
förslag, sa blev jag lika beklämd i bägge fallen. Först och främst
söker utskottet att genom beviljande av stipendier redan åt elever, som lämnat
folkskolan efter fjärde klassen och gå i första klassen av den femåriga
realskolan, alldeles i onödan stimulera landsbygdens barn att lämna den
sexåriga folkskolan, som de rätteligen böra gå igenom helt och hållet — jag
talar örn landsbygden, ty det är ju landsbygden som man här närmast avser
att ordna förhallandena för. Det vore väl ändå rimligt, att barnen fortsatte
att ga ut den skola, som staten tillhandahåller och som lämnar orne -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
delbar anknytning till den fyraåriga realskolan, från vars första klass givetvis
stipendier av här föreslagen art borde utgå. Jag delar herr Forslunds
uppfattning alldeles särskilt på den punkten. Vi skola icke dubblera skolor
och ge stipendier i en klass, som är parallell med en annan, där det icke utgår
stipendier; det tycker jag inte är lyckligt.

När åter reservanterna lägga fram sin linje, vilja de lämna stipendier till
eleverna först efter sjunde folkskoleklassen. De bygga alltså upp ett stipendiesystem
för en skolform som ännu icke existerar. Detta är huvudfelet
med reservanternas förslag, och man måste fråga sig, varför kostnaderna
under övergångsåret från den sexåriga folkskola, som nu finns, helt skola
bestridas av föräldrarna. Det är en överdrift åt ena hållet, liba stor som
utskottets åt andra hållet. Jag tycker att man i rättvisans namn kunde bygga
upp ett system med stipendier, som utgå först efter det att eleven genomgått
folkskolans sjätte klass; sedan får han gå in i 25 eller l4, vilket han behagar.
Örn föräldrarna vilja låta honom sluta efter fjärde året i folkskolan,
så må det ankomma på dem själva att bekosta skolgången det år som fattas
; under det året behöver inte staten komma med särskilda stipendier, då
vi ha en skolform, tillrättalagd för anknytning till den fyraåriga realskolan.

Så finns det en sak i betänkandet, som jag har fäst mig vid, och det är
skolutredningens sifferuppgifter. Jag förstår inte, varför man, då man beräknar
de behovsprövade stipendierna för städer och andra tätorter för inkvarterade
barn, bestämmer beloppet till hälften av högsta beloppet 540
kronor, alltså till 270 kronor, när man för de dagligen resande barnen, som
visserligen få resebidrag, räknat till hälften, tar ett medeltal av 30 kronor.
Jag har inte kunnat utläsa något annat av detta än att man måste räkna
med att de dagligen resande barnens föräldrar måtte ha en ekonomi av särskilt
glänsande slag, jämfört med de föräldrar, som ha sina barn boende i
städer och tätorter, och dem, som ha sina barn inackorderade. Antingen har
jag läst fel, eller också föreligger en felräkning av skolutredningen på ett
inte så litet belopp, då man vid prövningen av tilläggsstipendierna jämför å
ena sidan 30 kronor för behovsprövat tilläggsstipendium för de dagligen resande
barnen och a andra sidan 270 kronor för de behovsprövade tilläggsstipendierna
för de andra kategorierna.

Jag kan icke ansluta mig till någotdera av de föreliggande förslagen,
vare sig utskottets eller reservanternas. Närmast lutar jag åt det förslag som
här skisserats av herr Forslund, men helst skulle jag vilja, att hela ärendet
återremitterades till utskottet för en bättre utformning på de dunkla punkter,
som här tyckas sätta myror i huvudet på en hel del av kammarens ledamöter.
Då kunde vi kanske också få litet klarare begrepp örn en del beräkningar.
Jag tror nämligen inte att någon av utskottets ledamöter kan förklara,
på vilka uppgifter de grunda sig.

. Jag får därför, herr talman, yrka aterremiss till utskottet för förnyad prövning
och förnyat förslag.

Herr Wahlund: Herr talman! T likhet med herr Fahlander noterar jag med
mycket ''stor tillfredsställelse ecklesiastikministerns bestämda deklaration, att vi
mäste komma ifrån betygen som huvudfaktor för urvalet av elever vid våra
läroanstalter och att vi skola söka oss fram på andra linjer. Jag talar nu såsom
malsman. Vi malsmän ha Sett den alldeles fantastiska betygshets som förekommer
vid vara skolor, särskilt vid läroverken, och det är glädjande att det rör
sig på detta område.

Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet, därför att jag är en av de många
motionärerna i detta ärende. Det har ju kring denna proposition uppstått en

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
mycket rik och yppig motionsflora. Statsutskottet har mejat ned blomstren hastigt
och effektivt, men det är ett pär blommor, som jag ömt har velat vårda, och
jag skulle här vilja säga ifrån, att de blomstren äro fleråriga; de komma tillbaka
nästa år. Yi motionärer komma tillbaka med våra yrkanden örn bättre stipendieförhållanden
vid folkhögskolorna, vid yrkesskolorna och vid brevskolor
och korrespondensrealskolor. Det verkar, som örn herr statsrådet och utskottsledamöterna
hade den inställningen, att detta område är så nytt, att vi böra
skjuta saken på framtiden, och det lära vi motionärer också få göra i denna situation,
men vi återkomma som sagt.

Jag vill inte med detta, herr talman, ge uttryck åt något missnöje över propositionen
eller utskottsutlåtandet. Tvärtom; vi kunna nog lugnt konstatera, att
här i dag mänskligt att döma kommer att tagas ett kraftigt steg framåt mot det
mål, som vi väl ha: undervisningsväsendets fullständiga demokratisering. Vi
skola väl ändå till slut komma fram till ett samhälle, där de mera kvalificerade
och mera eftersträvansvärda posterna äro lika tillgängliga för fattiga och rika,
för landsbygdens barn och för stadsbarnen, ett samhälle, där ståndscirkulationen
blir total och där säkert också då samförståndet mellan olika samhällsklasser
blir långt bättre än i det samhälle, i vilket vi nu leva.

Yi ha i debatten kunnat skymta vissa linjer framåt, och jag noterar med tillfredsställelse
herr statsrådets deklaration, att vi naturligtvis som princip måste
förutsätta likställighet mellan de praktiska skolorna och de teoretiska skolorna.
Jag för min del skulle också vilja ha likställighet i stipendiehänseende mellan
den mera fria undervisningen vid brevskolor och korrespondensrealskolor å ena
sidan och undervisningen vid realskolor och andra läroverk å den andra sidan.

Det är också ett annat jämlikhetskrav, jag skulle vilja föra fram: jämlikhet
mellan olika inkomstskikt i samhället. Därmed kommer jag in på den intrikata
frågan örn behovsprövningen. Det är flera talare, som ha accepterat behovsprövningen,
andra ha till och med talat för den, och jag anser mig, herr talman, skyldig
att komma med ett litet varningsord.

Det är ju klart och självklart till banalitet, att, när man har en behovsprövning,
därav följer att de högre inkomstskikten få betala sina barns studier
själva, mellanskiktet får betala en del, under det en del täckes genom stipendier,
och längst ned i inkomstskikten blir det så, att ett begåvat barn kan få sina
studier bekostade nära intill behovstäckning. I den situationen kan det förhållandet
lätt uppstå, att det blir de mera besuttna i samhället, som kunna sätta
sina barn i skolor, då de ha råd till det, och de allra fattigaste få råd till det
på grund av stipendierna, men att vi få ett mellanskikt, där vi kanske fortfarande
få kvar de ekonomiska spärrarna. Yi få här som så ofta annars ett mellanskikt
som blir bortglömt i den sociala lagstiftningen. Jag har icke velat påstå
att det är så i dag, men jag vill påstå att det föreligger risk för att framtidens
utveckling kan gå därhän, örn vi gå fram med en allt för hård behovsprövning.
Jag menar alltså, att vi ha anledning att följa utvecklingen på detta område
med uppmärksamhet.

Därefter har jag inte mycket att tillätrga. Jag förstår att vi motionärer i denna
situation få ge oss till tåls och se tiden an, och jag slutar därför, herr talman,
med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andrén: Jag fruktar att jag ånyo kränker en av kammaren högt skattad
praxis, då jag tillåter mig att i väsentliga punkter instämma i vad herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet här anfört. Det är särskilt
några punkter i herr statsrådets anförande som mycket gladde mig. Den ena
punkten var att han är angelägen örn att jämställa landsbygdens barn med
städernas och att se till, att de orättvisor, som onekligen för närvarande be -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
stå i fråga om dessa bägge kategoriers utbildningsmöjligheter, utjämnas. ^Den
andra punkten, som jag måste sätta mycket stort värde på, är att man — såsom
det med mycket stor skärpa framhölls, när propositionen örn studiestipendier antogs
vid förra årets riksdag — icke på något sätt får gynna de teoretiska utbildningsvägarna
på bekostnad av den praktiska utbildningen.

Herr statsrådet var emellertid också inne på en annan fråga, och det var
egentligen den som föranledde mig att begära ordet. Herr statsrådet påpekade
med all rätt, att riksdagen gång efter annan i olika sammanhang framhållit
studielämplighetens betydelse och att de gallringsmetoder, som därvidlag
komma i fråga, framför allt bygga på betygssättningen. Undersökningar
ha nu också visat, att det består en mycket stark korrelation mellan betyg
och karriär, och man kan tillägga: mellan betyg och begåvning. Jag vill
särskilt hänvisa till de undersökningar, som rektor Ohlon vid Hvitfeldtska
läroverket i Göteborg gjort på grundval av ett mycket stort material; dessa
undersökningar visa på ett mycket övertygande sätt, hur stor denna korrelation
är.

Betygen äro i själva verket icke ett resultat av en rent mekanisk procedur.
Det går ju inte till på det sättet, att man stoppar in vissa fullgjorda prov i
en maskin, och så kommer automatiskt ett betyg ut. Örn det ginge till på det
sättet, då kunde jag väl förstå, att man kunde ha allvarliga invändningar att
göra mot dessa betyg. Lärarnas personliga omdöme spelar emellertid helt naturligt
en ganska stor roll, och därmed kan också hänsyn tagas till i viss
mån inkommensurabla och irrationella faktorer. Det är helt visst hänsynstagandet
till dessa faktorer som gör att korrelationen blir så god som den i
själva verket är.

Emellertid har jag ingenting att invända mot att man försöker komplettera
den gallring, som sker med hjälp av betygen, med andra metoder. Jag kan också
erinra örn att jag under förra året verkligen satte i gång en undersökning,
som ytterst syftade till att, i varje fall vid vissa läroanstalter, få fram en
dylik kompletterande metod. Det var framför allt testningen, jag avsåg. Och
icke minst tänkte jag på tandläkarinstitutet, ty enligt mitt sätt att se är. det
ett slöseri med vårt intellektuella kapital, att några av våra bästa begåvningar
skola komma till tandläkarinstitutet utan att lia den mekaniska färdighet,
den färdighet i finsnickeri, höll jag på att säga, som behövs för att man skall
kunna bliva en bra tandläkare. De få sedan hela sitt liv stå över trasiga och
illaluktande munnar och förhindras ofta göra de insatser, som man med hänsyn
till deras intellektuella kapacitet hade kunnat vänta. Jag är alltså inte
på något sätt främmande för tanken att få till stånd en sådan kompletterande
metod, och det är därför, herr talman, jag med glädje hälsar det initiativ som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har ställt i utsikt.

För övrigt kan jag hänvisa till statsutskottets motivering för sitt förslag
och ber att få yrka bifall till detsamma.

Herr Forslund: Först ber jag att få göra en justering av det yrkande jag
ställt och som i sak innebär, att siffran l4 skulle strykas. Det bör förändras
så, att det i stället blir en ändring i den mening på s. 35 som börjar^ med
»Utskottet anser därför för sin del», så att orden »dessa klasser» utgå och
ersättas med orden »klasserna l5—25».

Vidare ber jag att få påpeka, att jag icke fick något besked av herr statsrådet
om huruvida detta ansökningsförfarande skall ske kontinuerligt ar fran
år även för sådana, som en gång ha fått stipendier, och örn de, som inte första
gången lia fått stipendier, skola på ett senare stadium av skolgången kunna
få sin sak prövad ånyo. Jag skulle emellertid fortfarande vilja understryka,

Första hammarens protokoll 1946. Nr 18. 2

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
att om varje elev skall få sin ansökan prövad varje år, kan jag inte förstå, hur
det skulle kunna vara möjligt för någon granskningsnämnd att motsätta sig,
att de, som flyttas från klass till klass eller från avdelning till avdelning,
skola få dessa grundstipendier. Man kan väl inte — som även tidigare anförts
•— säga annat än att en elev, som följer med undervisningen på så hyggligt
sätt, att det inte finns anledning till erinran, verkligen är studiebegåvad. Leder
då inte detta till att alla elever vid läroverken, som lyckas gå igenom
alla klasserna, så småningom komma att få ett bidrag på det sätt som man
här tänkt sig för de studielämpliga?

På en punkt tycker jag också, att herr statsrådet borde ha kommit till ett
annat slut, nämligen då han åberopar sin företrädares åtgöranden. Dessa hans
företrädares åtgöranden innebära en mycket stark skärpning både i fråga
örn uppflyttningen från klass till klass och i fråga örn intagningen i skolan.
Detta pekar ju mer och mer i den riktningen, att det borde vara tillräckligt
med att en elev lyckas komma in för att han skall betecknas som studiebegåvad,
ty det är ju vid den gallring som företages vid inträdet, som studiebegåvningen
skulle kunna prövas.

Herr Andrén var inne på tanken att testningen skulle kunna läggas till
grund vid denna prövning. Jag vill då för professor Andrén berätta att vid
ett samtal, som jag hade här om dagen med en kollega till professorn, talade
han örn för mig, att hans trettonårige son just hade gått igenom denna procedur
och blivit prövad i allra högsta vetenskapliga instans och befunnits ha
ett intelligensmått, som svarade mot en nittonårings, men han kom hem med
fyra underbetyg.

Jag undrar, örn man inte är inne på ett förfärligt mekaniserande av granskningen
av våra ungdomar. Kan det inte gå galet till sist, när man gör på detta
sätt? Jag tror att vi här äro inne på en sak, som vi icke ha möjlighet att bemästra
i framtiden, och jag är rädd för att bedömningssvårigheterna komma
att växa oss över huvudet. Jag tror inte på några betygsgivares eller granskares
förmåga att genom prövning på ett fullt rättvist sätt ta ut eleverna. Resultatet
blir hyggligare, örn man vid sidan örn prövningen av studiebegåvningen
även gör en behovsprövning ur ekonomisk synpunkt. Då kommer man
lättare fram, enär det i så fall gäller att bedöma ett lägre antal elever. Det
var, såsom här av någon påpekats, på riksdagens beställning som förre statsrådet
Andrén hade genomdrivit, att fordringarna på studiebegåvning skulle
skärpas. Men riksdagen har aldrig, vad jag vet, begärt att stipendier skulle
utdelas utan behovsprövning. Så sent som år 1945 använde riksdagen i detta
sammanhang uttrycket »behövande lärjungar».

Herr talman! Jag skulle till sist vilja säga, att eftersom det har ställts ett
yrkande örn återremiss till utskottet, kommer jag för min del att i första hand
rösta därför, då denna fråga, såsom herr Fahlander här har framhållit, synes
vara i behov av ytterligare prövning från utskottets sida. Skulle det inte visa
sig vara möjligt att detta kan bli kammarens beslut, kommer jag att rösta för
reservationen med den ändring jag påyrkat.

Häri instämde herr Källman.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! När jag begär ordet i denna debatt
är det i anslutning till den motion, jag väckt tillsammans med fem andra
ledamöter av denna kammare. Jag tillåter mig också att i anslutning till min
under 3) avgivna blanka reservation till utskottets utlåtande anföra några
synpunkter särskilt beträffande grunderna för tilldelningen av såväl dessa
s. k. landsbygdsstipendier som stipendierna till elever vid yrkesskolor och folkhögskolor.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Jag vill, innan jag går vidare, gärna medge, att det är utomordentligt svårt
att på detta område dra slutsatser efter endast ett försöksår. Men det torde
vara en allmängiltig regel, när en förmån skall beredas den ena eller den andra
av grupperna av medborgare, att det är av största vikt att fördelningen sker
så rättvist som möjligt. Vi lia i denna motion anfört några exempel på att
gällande fördelningsgrunder för de stipendier, som beslutades av föregående
års riksdag, inte voro alldeles rättvisa. Det blev enligt vår mening uppenbara
fel, som ovillkorligen måste rättas till. Då jag säger detta, vill jag därmed
inte rikta någon anmärkning vare sig emot departementschefen eller emot de
organ, studielånenämnden, skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning,
som ju handlagt dessa ärenden.

Vid utskottets behandling av denna fråga berättade en av ledamöterna i
studielånenämnden, att örn tiden det medgivit, skulle nog studielånenämnden
lia justerat en del av de beslut, som fattats, och detta vore särskilt fallet sedan
man fått summera ned vad man hade beviljat och funnit att, man hade fått
ungefär 275 000 kronor över. Men då var det en så rykande brådska, att man
inte hann med att göra några justeringar, utan lät det passera.

Det är klart, att ett litet fel här och ett litet fel där kan naturligtvis i det
stora hela inte betyda någonting, men för de människor det gäller kan det
vara av avgörande betydelse. Jag tänker alldeles särskilt på den unge man
uppe i Norrland, som, driven av sin studielust, reste de 40 milen ifrån obygden,
där han hade sitt hem, ned till Haparanda, tog sin realexamen och sedan
gick in vid tekniska gymnasiet i Luleå. Där hade han varit under D/2 år,
när denna möjlighet att erhålla hjälp av staten tillkom. Det befanns emellertid
då, att denne unge man på grund av omständigheter, som jag inte närmare
känner — han hade väl enligt de tabeller och grunder, som gjorts upp, visat
mindre studiebegåvning — inte var värd stipendium, trots det att han på eget
bevåg hade satt sig i skuld för 6 000 kronor, endast driven av sin studielust.
Han kunde nu inte få hjälp av staten.

_ Jag må säga att det är beklagligt, att man inte kan göra sådana justeringar,
som säkerligen i detta fall hade varit på sin plats. Jag sällar mig
emellertid gärna till deni, som lia uttalat sin tillfredsställelse över vad departementschefen
anfört örn att man skall försöka bedöma denna sak mera mångsidigt
än man har gjort tidigare.

. Vi ha i den motion, jag här åsyftar, också anfört ett annat exempel, som
vittnar örn att man åtminstone har varit inne på fel vägar, och jag är bara
glad över att myndigheterna redan upptäckt detta. För en lekman framstår
det faktiskt, som örn man hade varit inne på vägar, som skulle hamna i samma
kineseri som då det gällt att bedöma lärarnas meriter medelst beräkning efter
poäng och tabeller och Gud bevare oss för det.

Det exempel, vi anfört 1 vår motion, gäller en pojke från ett arbetarhem nere
i västra. Sverige — det är för resten Uddevalla, som åsyftas. Denne pojke
hade i sina 15 kunskapsämnen 4 AB, 9 Ba, 2 B och dessutom högsta betyg i
uppförande och ordning. Han var från ett hem, där de gemensamma inkomsterna
uppgingo till 510 kronor i till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp. Tillgångarna vörö 5 700 kronor, av vilka 3 700 kronor
lågo i taxeringsvärdet för ett hus, som denna arbetarfamilj ägde. Nu ha
de sakförståndiga räknat ut, att poängvärdet av dessa betyg är 32 poäng, och
eftersom det Ilar bestämts tidigare, att de elever, som inte uppnå 35 poäng
eller möjligen 33, ingenting skola lia, var det bara att resolvera att denne pojke
inte var värd något stöd i ekonomiskt hänseende.

Detta är ett schablonmässigt bedömande som åtminstone vanligt folk reagerar
emot, men jag vill nu som sagt understryka, att en mera allsidig bedöm -

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
ning har utlovats. I detta fall kan .jag säga, eftersom jag känner till såväl
denne pojke som fadern och hemmet överhuvud taget, att jag tror att det skulle
fordras att något särskilt inträffade, om inte denne pojke skulle kunna göra
sig nyttig i samhället efter att ha gått igenom det gymnasium, där han nu
åtnjuter undervisning.

Vid samma läroverk hade en kyrkoherde två söner. Kyrkoherden är taxerad
för ungefär 4 500 kronor beskattningsbar inkomst. Han sökte stipendier
för sina två pojkar och fick ansökan bifallen. Naturligtvis hade dessa pojkar
då en så hög poängsumma, att de ansågos vara studielämpliga. Men det ser
också ut, herr talman, vid en flyktig undersökning av förhållandena, som örn
barnen från sådana så att säga mera intellektuella hem, lärarehem och andra,
skulle ha lättare att komma upp till den bestämda poängsumman. Ingen i
detta land har, såvitt jag vet, ändå vågat göra gällande att ungarna i dessa
hem från födelsen äro intelligentare än i andra. Att dessa barn kunna reda
sig bättre, i varje fall i de lägre skolorna, innan de komma fram till gymnasierna,
måste ha andra orsaker. Alla föräldrar, som ha barn i realskolan eller
högre skola, veta ju, hur det går till när barnen komma med sina skoluppgifter,
som de inte kunna klara utan föräldrarnas hjälp. En arbetarpojke, som
kommer hem till familjen och ber örn hjälp, får klara sina uppgifter själv, men
barnen i en lärår- eller kyrkoherdefamilj, där någon av föräldrarna själv genomgått
samma skola eller kanske varje dag arbetar i den, Ira naturligtvis
lättare att klara dessa betygspoäng.

Det är därför som jag och mina medmotionärer säga, att man kanske får ta
litet allvarligare på denna fråga än man hittills har gjort. Åtminstone i propositionen
spåras ansatser till en önskan att höja denna poängberäkning ytterligare,
d. v. s. att gå till en skärpning av kraven för statens stöd genom bidrag.

Jag vill först ställa den frågan: varför ha vi en spärr för att reglera tillströmningen
överhuvud taget till de högre skolorna? Ja, svaret kan väl inte
bli något annat, än att vi vilja reglera så, att vi få en skolorganisation, som
inte svämmar över alla bräddar. Vi skulle då få en skolorganisation, som motsvarade
behovet. Detta är naturligtvis riktigt. Men nu förhåller det sig så, att
man även i denna gallring bland ansökningarna om stipendier kan spåra en
skärpning av spärren för tillströmningen till dessa skolor. Vi hävda i vår motion,
att den spärr, som självfallet måste finnas för att reglera tillströmningen
överhuvud taget till de högre undervisningsanstalterna, måste konstrueras alldeles
fristående från frågan örn prövningen av ansökningarna om stipendium.
Annars kan det inte vara någon rättvisa i detta system. Det är i varje fall inte
någon ordning, som är demokratisk eller, förlåt uttrycket, förenlig med ekonomisk
demokrati, örn man på detta sätt vill spärra möjligheterna för de fattiga
hemmens barn att gå i de högre skolorna. Ty resultatet av en sådan vägran att
ge stöd blir i många fall, att den fattige pojken eller flickan måste sluta denna
skola, under det att den elev, som har de ekonomiska möjligheterna att bekosta
skolgången, kan, såsom herr Larsson i Varberg sade, släpa sig fram med slätstrukna
betyg eller, enligt den beräkning som man nu tillämpar i studielånenämnden,
med en betygspoängsumma av 15, under det att poängsumman 35
kräves för dem, som skola få statligt ekonomiskt bidrag. Detta anse vi inte vara
riktigt. Härvidlag hade jag önskat, att utskottet, vilket medger att det ligger
åtskilligt i det resonemang, som vi ha anfört i vår motion, hade yttrat sig litet
mera direkt och konkret. Utskottet säger på s. 23: »Detta problem synes därför
utskottet sedan närmare erfarenhet vunnits böra göras till föremål för övervägande
i annat sammanhang.» Och så är utskottet välvilligt nog att tillägga, att
motionen med detta bör i denna del anses besvarad.

Jag är självfallet tacksam för att utskottet har gått med så långt, ehuru jag
nog tycker att det är ett medgivande av allra minsta format. Men man får som

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
bekant nöja sig nied litet i denna församling. Jag hade nog önskat, att utskottet
hade hemställt till Kungl. Maj :t, att denna fråga skulle följas med uppmärksamhet
och att man skulle söka lösa detta problem, möjligen genom att skärpa
villkoren för tillträde överhuvud taget till de högre skolorna, men medge något
sänkta poängfordringar eller lindrigare villkor för ekonomiskt stöd.

Efter departementschefens anföranden, vari löften ha getts att man på ett
mångsidigare sätt skall pröva också studielämpligheten, har jag på denna punkt
nu intet yrkande att framställa, utan jag skulle vilja övergå till att säga några
ord om tilldelningen av stipendier åt dem, som gå i yrkesskolor och folkhögskolor.

I utskottets utlåtande återfinnes på s. 28 en skala, varav framgår att de högsta
stipendier, som riksdagen har beslutat, icke erhållas av andra elever än sådana,
vilkas föräldrar sakna beskattningsbar inkomst. Örn någon elev skall
kunna erhålla de högsta stipendierna, måste föräldrarna alltså vara alldeles utblottade,
såvida inte sådana särskilda förhållanden råda i hemmet som sjukdom
eller stort barnantal eller dylikt. Då kan det högsta stipendiet utgå.

Jag vet av erfarenhet, herr talman, att det finns arbetare nere i de bohuslänska
stenhuggerierna och uppe i de norrländska skogsområdena, som ha en
inkomst, liggande mellan 2 500 och något över 3 000 kronor sammanlagt för
hela familjen och som få betala 10—15 kronor per månad för en pojke, som
går i yrkesskola, därest inga sådana särskilda skäl kunna åberopas. Det är
detta vi motionärer vända oss emot. Vi framhålla att man ändå i det avseendet
måste räkna med ett visst existensminimum även för en sådan familj, som inte
har huset fullt med ungar och där varken fadern eller modern äro sjuka. Det
är orimligt att begära, att en familj med så små inkomster skall betala 10—15
kronor i månaden för ett av barnens skolgång särskilt örn det skall ske under
en så lång tidrymd som tre eller kanske fyra år. På den punkten hade jag nog
också, herr talman, önskat att utskottet hade visat sig djärvare i sitt yttrande.

Då departementschefen nu har föreslagit en höjning av dessa stipendier från
nuvarande högst 75 kronor till 90 kronor för elev och månad, — en höjning som
jag är mycket glad över — har departementschefen också sagt, att det inte
bör bli någon skärpning av de nu tillämpade fördelningsgrunderna, utan att
det sker »en effektiv förbättring av stipendieförmånerna i olika behovsgrader».
Detta har ju utskottet understrukit.

Beträffande vad som har anförts i min motion i detta avseende säger utskottet,
att »utskottet utgår från att vid ämbetsverkens utmätande av vederbörliga
stipendiebelopp största möjliga hänsyn tages till de särskilda individuella
förhållanden, som i de olika fallen föreligga». Vi syfta emellertid icke på detta
att man skall ta särskild hänsyn till de olika fallen, utan vi mena, att alla dessa
elever, vilka äro i behov av stipendier och vilkas föräldrar ha så ringa inkomst
som, låt mig säga, upp till 500 eller 600 kronors beskattningsbart belopp, skulle
kunna få det högsta stipendiet för sina studier vid yrkesskola och folkhögskola.
Men alldeles särskilt, herr talman, gäller detta i fråga örn yrkesskolorna,
där utbildningstiden är lång.

Som frågan nu ligger har jag ingen möjlighet att framställa något yrkande
här, utan får nöja mig med de förmodanden och de förutsättningar o. s. v.,
som utskottet och departementschefen ha gjort. Man får avvakta, hur de myndigheter,
som lia att fördela stipendierna, komma att tolka dessa uttalanden.
Skulle tolkningen inte bli mera generös än den hittills varit, blir det ingen
annan råd än att man får återkomma med motionen, om man lever och har
hälsan. Jag har emellertid för närvarande, som sagt, inte något yrkande att
framställa.

I detta anförande instämde herrar Mattsson, Söderkvist och Gillström.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det var ett uttalande i herr Karlssons
anförande, som kom mig att begära ordet på nytt. Han menade, att
det var nödvändigt att riksdagen reagerade så, att man tog på detta problem
med mera allvar än som hittills skett.

Jag har verkligen försökt visa kammaren, att enligt min uppfattning hela
detta försök till gallring eller hela detta selektionsproblem när det gäller vår
högre undervisning är en nyckelfråga för lösningen av hela vårt skolproblem.
Jag är ledsen över att jag inte lyckades i mitt förra anförande demonstrera
åtminstone det allvar, med vilket jag för min del är beredd att gå till prövning
av dessa förhållanden, där vi icke lia kommit till några slutgiltiga lösningar,
utan där vi alltjämt befinna oss på prövningsstadiet.

Jag hörde dessvärre inte mer än slutet av herr Forslunds anförande, men
jag skulle vilja påpeka både för herr Karlsson och herr Forslund, att hur
vi än bära oss åt, är det omöjligt för oss att komma förbi gallringsproblemet.
Den högre undervisningen i detta land är så kostsam, att bara det förhållandet,
att vi lämna den praktiskt taget fritt till alla, är en stor favör,
även utan några stipendier. Utan att ha möjligheter att kunna avvisa en del
kunna vi inte göra ett sådant erbjudande, t.y i annat fall skulle det kunna
bli en sprängning av vårt undervisningsväsendes resurser överhuvud taget.
Just denna gallring, som vi måste göra redan i nuvarande skolor, måste komma
att skärpas, då vi demokratisera undervisningsväsendet, och det är detta
som vi i dag för första gången ha haft anledning att diskutera här i riksdagen.

Hittills lia vi betraktat det såsom något självklart, att gallringstendenserna
skulle komma att skärpas på detta sätt, men när vi nu se resultaten, bli vi
tveksamma och fundersamma.

Det var ett mycket lustigt exempel som herr Forslund anförde just på
det jag ville ha sagt, att gallringen är svår och att- vilka vägar man väljer,
kunna de leda fel. Han nämnde, att en person, som hade testats, vid testningsprovet
kommit upp till ett kunskapsmått, motsvarande intelligensnivån
vid 19 år. Det måste, herr talman, inom parentes sagt här ha tillämpats ett
annat testningsförfarande än dem jag känner till, ty där brukar man låta
graderingen av den mänskliga visdomen avstanna vid 18-årsåldern. Denna
testning hade i alla fall visat, att vederbörande hade haft en 19-årings intelligensmått.
Hans första kontakt med skolan ledde emellertid till fyra underbetyg,
och det var ju inte så lyckat.

Jag vet inte, hur det låg till i detta fall, men exemplet är kanske just ett
bevis för att man inte kan låta vare sig betygen eller testningen ensamma
vara avgörande för bedömande av intelligensnivån. Det är inte säkert, att
dessa fyra underbetyg tyda på låg intelligens; vederbörande hade kanhända
en 19-årings mentalitet, och måhända tyckte han att det var tråkigt i skolan;
han kanske inte passade att gå i denna skola utan skulle ha placerats i någon
annan. Jag tycker att detta är ett utmärkt exempel på riktigheten av vad
jag tidigare sade örn att vi måste pröva oss fram, därvid man har hållpunkter
både i lärarnas omdöme — den engelska skolan tillmäter lärarens omdöme
ett mycket större inflytande än andra skolväsen, och det går bra —
i de automatiska testningsproven och i betygen, grundade på flera lärares
omdömen. En kombination av dessa tre förhållanden är vad jag rekommenderar,
och jag tycker, som sagt, att den hittills förda debatten har visat, att
det inte är så tokigt, örn man experimenterar sig fram på denna linje. Den,
som är intresserad av detta ämne, skulle jag vilja hänvisa till ett studium
av ett av den Baggeska utredningens många förträffliga betänkanden, där
rektor Elisabeth Dahr har skrivit örn betygen som gallringsmetod vid läro -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
verken. Jag skall inte referera denna vetenskapliga avhandling, men jag rekommenderar
den till studium, då den visar med vilka problem den moderna
skolan har att brottas. Dessa problem skärpas i den mån vi, jag betonar det
ännu en gång, demokratisera undervisningen och vidga rekryteringsbasen. Det
var detta, herr talman, jag ville lia sagt med anledning av att det verkar,
som örn jag inte gjort det så klart som jag trodde, att detta är ett stort
problem.

Medan jag ändå har ordet, kanske jag också får säga något örn ett av
de konkreta exempel, som herr Karlsson i Munkedal tagit i sin motion. Det
låter ju ganska avskräckande, att en pojke, som har 4 AB, inte har betraktats
såsom värdig att erhålla statligt stipendium, och det är mycket möjligt, att
vi ett annat år komma till annat resultat. Men när man ser närmare på fallet,
blir man inte riktigt lika övertygad örn att det begåtts ett misstag. Det visar
sig nämligen, att pojken hade B i de två viktigaste skrivningsämnena,
tyska och matematik, och att han hade överbetyget AB i de i den nuvarande
skolan som rena pluggämnen betraktade ämnena kristendom, historia, geografi
och biologi. Jag måste säga, att detta exempel ju närmast tyder på att studielånenämnden
verkligen prövar, då den gallrar på detta sätt och säger sig
inte kunna anse, att ett så pass slätstruket betyg som B i de två huvudämnena
i och för sig tyder på studiebegåvning.

Jag vill inte försvara studielånenämndens beslut — det kan som sagt
hända, att den ett annat år kommer till ett annat resultat —- men jag måste
fästa uppmärksamheten på att så förhöll det sig i detta fall. Det är inte
lika självklart efter denna upplysning som då jag läste motionen — inte
för mig i varje fall — att vederbörande skulle lia haft ett stipendium. Då jag
läste motionen, tyckte jag också, att herr Karlsson i Munkedal hade rätt och
att här möjligen hade begåtts ett fel. Men då jag hade fått denna upplysning
lugnade jag mig, som man ofta gör, då man får upplysningar.

I fråga örn de tekniska gymnasierna i Norrland och exemplet därifrån har
jag också försökt att få in uppgifter om vad som hänt. Jag måste säga, att
den omständigheten, att en person drar på sig en skuldsumma av G 000 kronor,
inte får tvinga staten att automatiskt träda in. Kommer man till den
uppfattningen, att vederbörande inte är lämpad för den bana, som han slagit
in på, bör man ju avvisa honom — jag förutsätter då, att vi kommit fram
till det resultatet med ett gallringssystem, som är effektivt — ty örn han
är olämplig, kommer han kanske visserligen att kunna dra sig fram till en
teknisk studentexamen, men vart skall han ta vägen sedan? Varken det
berömda privata näringslivet eller den förkättrade staten kanske kan få användning
för honom, när han är färdig, örn han inte lämpar sig för banan.

Det förhållandet, att en person drar på sig studieskulder på 6 000 kronor,
kan därför, som sagt, inte tvinga staten att säga: »Här är en man, som
har varit så flitig, att han har fått 6 000 kronor i skuld, och följaktligen
måste vi träda in och hjälpa honom.»

Jag har begärt in uppgifter örn vilka som vägrats stipendier vid de tekniska
gymnasierna i Norrland. Det finns ett fall, som jag är tveksam om —
det kanske är den person, som det här har talats om. Han hade 8 B och 5 Ba.
I övrigt se betygen för de fall, varöver uppgifter begärts, ut på följande
sätt: en har 3 BC, en har 2 BC, en har 1 BC och en annan, vars fader har
rätt betydande inkomst — jag skall inte nämna, några förmögenhetssiffror
för att det inte skall bli möjligt att identifiera vederbörande — har rätt slätstrukna
betyg i alla för ett tekniskt gymnasium viktiga ämnen och ett AB.
Dessutom finns det som sagt en med 8 B och 5 Ba. Det är inga lysande betyg,
även om man tar hänsyn till att den allmänna betygsnivån är låg.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Om nu studielånenämndens uppgifter äro riktiga — vilket jag hoppas för
min egen skull och kanske också, för studielånenämndens skull — kan jag
inte finna, att studielånenämnden begått några avgörande fel, som kunna
föranleda oss att kritisera nämndens verksamhet. Nämnden har, som sagt,
hittills arbetat med betygen som grundval. Redan innevarande år skall emellertid
nämnden utgå från en kombination av betyg och andra uppgifter.
Nästa år kunna vi därför upprepa denna diskussion, när vi ha sett, till vilket
resultat nämnden då kommit. Jag betonar ännu en gång, att varken studielånenämnden
eller departementschefen betraktar denna angelägenhet såsom
slutdiskuterad.

Herr Ericson, Johan Eric: Herr talman! Av herr statsrådets första anförande
och även hans sista har det framkommit, att han anser, att det föreliggande
förslaget är ett försök att lösa de problem, som det här gäller att lösa, och att
förslaget inte på någon punkt kan betraktas som slutgiltigt. Herr statsrådet
var också generös nog att säga, att han väl kunde förstå reservanternas synpunkter
i denna fråga utan att han delade dem.

Herr Larsson i Varberg framhöll däremot, att reservationen inte kunde
anses vara motiverad. Enligt hans mening gällde detta särskilt stipendierna
till elever i l4, ty man borde ordna så att de fattiga från landsbygden
— så tror jag han uttryckte det •— ha möjlighet att besöka högre skolor.
Gentemot detta skulle jag vilja säga, att det för reservanterna har
stått fullt klart, att det föreliggande förslaget är sådant, att det åtminstone
för de fattigaste eleverna inte lämnar möjlighet att gå i högre
skolor i städerna. Även örn dessa elever få grundstipendier, fattas det så
mycket i det ekonomiska stöd som de få från staten, att de måste avstå
från att gå till en högre skola. Alltså menar jag, att de, som bli hjälpta genom
grundstipendiet, äro de, som redan ha vissa ekonomiska möjligheter, under
det att de sämst ställda inte kunna komma till en högre skola. Under
sådana förhållanden kunde man ju säga, att alla borde behandlas lika, och det
var denna tanke, som låg bakom reservationen. Men då man nu hör statsrådet
tala örn vilka svårigheter man här har att bemästra och hur man ämnar fortsätta
att pröva sig fram, tycker jag, att det inte är nödvändigt att hålla på
reservationen i denna punkt, i all synnerhet som herr Forslund ju med mycket
starka skäl har understrukit den andra delen av reservationen, den som gäller
klasserna l5 och 25.

På den punkten gjorde statsrådet dock en del erinringar. Han menade, att
det var olämpligt att aktualisera diskussionen örn den fyraåriga eller den femåriga
realskolan i en stipendiefråga. Jag delar denna uppfattning, men anser,
att örn man skall undvika att ta ställning där, så kan man lika gärna undvika
det genom att icke som en nyhet införa stipendier för elever i dessa klasser,
utan just följa reservationen. Då har man inte enligt min mening givit sig in
på en bedömning av den fyraåriga eller femåriga realskolans företräden. Så
starkt som från olika håll här har betonats, att man bör gynna de praktiska
utbildningsvägarna lika mycket som de teoretiska, förefaller det mig något
egendomligt, att man i alla fall i de högre skolorna utdelar statsstipendier i
klasser, som motsvara grundskolan, d. v. s. den sexåriga folkskolan.

Såsom frågan nu ligger till, ber jag emellertid att få förena mig i herr Forslunds
andra yrkande. Jag tror, att jag får säga så, ty först var han med på ett
återremissyrkande. Men i andra hand yrkade han, att l4 icke skulle utestängas
och att reservationen således skulle gälla endast klasserna l5 och 25, och i det
stycket ber jag att få förena mig med honom.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Eftersom andra kammaren redan utan
votering har bifallit utskottets förslag, finns det val knappast anledning att
fortsätta debatten mycket längre i denna kammare, i all synnerhet som man
måste finna det styrkt, att kritikerna icke kunna åberopa till sin favör, att
de lia ytterligare klarlagt sakläget. Att jag icke desto mindre har begärt ordet
beror närmast därpå, att jag skulle vilja rätta till några missförstånd.

När herr Fahlander yrkade på återremiss, var det bland annat med den motiveringen,
att han ansåg, att kostnadsberäkningarna borde underkastas . en
översyn. Jag skulle vilja sätta i fråga, huruvida icke herr Fahlander har missförstått
situationen, så att han möjligen förväxlat de kostnadsberäkningar, som
skolutredningen Ilar gjort, och dem som departementschefen Ilar framlagt föl
riksdagen. Om man studerar referatet på s. 14 av skolutredningens beräkningar,
finner man, att när det gäller tilläggsstipendier för på skolorten inackorderade
lärjungar, skolutredningen och departementschefen äro ense, medan däremot,
när det gäller tilläggsstipendier till de dagligen resande lärjungarna departementschefen
intagit en annan ståndpunkt än den som skolutredningen på sin
tid intog. De båda slagen av lärjungar äro lika behandlade så tillvida, att behovsprövat
tilläggsstipendium skall utgå i bägge fallen,^ men i fråga om gäldande
av resekostnaderna räknar departementschefen något annorlunda. Har
man denna skillnad klar för sig och tillika observerar, att framställningarna
rörande beloppens storlek av naturliga skäl grunda sig på departementschefens
beräkningar, kommer man till det resultatet, att resonemanget är hållbart och
att det inte föreligger någon oklarhet i fråga örn kostnadsberäkningarna, som
är av beskaffenhet att föranleda ett yrkande om återremiss.

Jag skall därefter med några ord ta upp det resonemang — senast fört av herr
Ericson i anslutning till herr Forslunds yrkande — som delvis innebär ett försvar
för reservationen. När nu herr Olsson och hans medreservanter reagera
mot grundstipendiet, förefaller det mig, som örn de överhuvud taget icke lia dragit
den riktiga slutsatsen av det förhållandet, att det här är fråga örn tva principiellt
olika slag av stipendier: grundstipendiet, som är ett slags kompensation
till på icke skolort boende för att han icke har tillgång till läroanstalt i närheten
av hemmet, och tilläggsstipendiet, som skall vara behovsprövat.. Betänker man,
att grundstipendiet har en annan karaktär än tilläggsstipendiet, finner .man
det ganska naturligt, att förutsättningen och motiveringen för att grundstipendiet
skall utgå inträder i och med att någon kommer in i en högre läroanstalt
på annan ort och att det följaktligen från denna utgångspunkt bör utgå fran
och med första året.

Nu vilja reservanterna i det fallet åstadkomma en försämring i jämförelse
med vad som föreslås i propositionen. Ändå ter det sig, som örn de skulle ömma
för landsbygdens barn. Enligt propositionen får varje lärjunge på landsbygden
utan behovsprövinng 500 kronor, när han kommer in i högre läroanstalt. Den
förmånen vilja reservanterna beröva honom. Jag kan inte finna, att detta är
tillrådligt, allra minst om man, som det också säges, vill öka möjligheterna för
landsbygdens ungdom att bevista högre läroanstalter.

Sedan har emellertid herr Forslund gjort en modifikation. Han menade, att
grundstipendium bör utgå till dem som gå i l4, men däremot icke till dem som
gå i 1® och 2®, och herr Ericson har försökt att åstadkomma en motivering för
denna åtskillnad. Jag förstår, att herr Ericson haft vissa svårigheter att göra
detta. Han anslöt sig till departementschefens uttalande och menade, att man nu
vid behandlingen av stipendiefrågan icke på något sätt borde ta ställning till
den fyraåriga realskolan å ena sidan och den femåriga å den andra sidan. Medan
departementschefen drog den fullt riktiga slutsatsen, att man för att undvika
detta ställningstagande icke borde göra någon åtskillnad i stipendiehänseende,

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
när det gäller dessa skolformer, menade herr Ericson, att man just genom att
beträffande l5 och 25 bibehålla status quo icke tog någon ståndpunkt för den ena
eller andra skolformen. Detta resonemang skulle vara logiskt och riktigt, i fall
detsamma gällt l4, men i och med att man, såsom detta ändringsyrkande innebär,
gör en åtskillnad, har man faktiskt tagit ställning i frågan.

Det är mycket möjligt, att det hade varit en bättre utväg att redan från l4
och l5 ta med även de behovsprövade stipendierna, men något sådant förslag
har icke framkommit. Reservanternas förslag innebär en bestämd försämring,
inte bara i förhållande till vad som nu gäller för åtskilliga lärjungar, utan också
i förhållande till vad som föreslås i propositionen. Det förefaller mig sålunda
uppenbart, att de som vilja befrämja möjligheterna för landsbygdens ungdom
att få undervisning i högre läroanstalter i varje fall icke kunna gå på reservanternas
linje.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson Oscar: Herr talman! Jag ber först att få instämma med departementschefen,
när han rekommenderar ett studium av skolutredningens betänkande
rörande betygssättningen. Men härtill skulle jag vilja foga en komplettering.
Den största behållningen får man säkerligen genom att också studera ett
icke större, men väl så intressant betänkande rörande skolans inre arbete och de
synpunkter på betygssättningen, som där utvecklas.

Vidare är jag överens med departementschefen rörande hans principer för gallringen.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på att motsättningen mellan honom
och herr Gustaf Karlsson inte är så stor som det framgick av debatten. När
departementschefen talar örn högre undervisning, räknar han hela tiden — det
kan inte hjälpas — även realskolan såsom högre undervisningsanstalt, men herr
Gustaf Karlsson menar tydligen att realskolans bildningsnivå inte är så hög,
att man där behöver en så sträng gallring som departementschefen vill ha för
den högre undervisningen. Den saken blir klarare, när vi få enhetsskolan införd.
Då kommer man ju att med högre skola mena ett helt annat stadium än den nuvarande
realskolans.

Men jag begärde närmast ordet, herr talman, för att helt enkelt på mina egna
och herr Lindströms vägnar få uttala vår anslutning till vad herr Ericson här
har yrkat, nämligen en sådan ändring i vår reservation, att den kommer att få
den formulering, som herr Forslund här har framlagt. Vi tre reservanter ta således
tillbaka vårt yrkande örn bifall till vår reservation och yrka bifall till herr
Forslunds ändringsförslag.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr Karlssons
i Munkedal anförande för att rätta till det exempel han gav angående
eleven i Uddevalla, ett fall, som jag hört talas örn. Herr statsrådet hade emellertid
själv undersökt det, och jag har ingen anledning att fördjupa mig i den
saken. Men jag vill som några allmänna reflexioner i det sammanhanget
framhålla, att när man gör bedömanden av denna art och inför den långa kö,
som man har framför sig, använder den grova måttstock, sorn betygen erbjuda,
tvingas man också att differentiera betygen och att undersöka, i vilka ämnen
de blivit satta. Det är emellertid en av de största svårigheter, som man i
sådana sammanhang har att bemästra.

En annan uppstår, när det sedan gäller att ta hänsyn till de ekonomiska
faktorer, som dölja sig bakom de olika fallen. Herr Karlsson har här åberopat
en kyrkoherde, som hade 4 500 kronor i beskattningsbar inkomst och vars
son hade fått ett stipendium, under det att som motsats ställdes det andra
fallet, där eleven kom från ett arbetarhem med ett beskattningsbart belopp

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
för familjeförsörjaren på 510 kronor eller något sådant. Just denne kyrkoherde
representerar i och för sig ett intressant kapitel. Enbart summan 4 500
kronor tyder på, att det är en kyrkoherde med ett stort antal barn och dåliga
affärer. Var och en som har litet erfarenhet av taxeringsförhållanden kan
verifiera ettisådant bedömande, och jag vet, att i detta fall gäller det en kyrkoherde
med många barn och stor studieskuld. Men barnen äro begåvade barn.
Det kan icke förnekas, mina damer och herrar, att våra prästgårdar ofta äro
plantskolor för vad man kallar begåvade barn. Därför säger siffran 4 500 i
det här fallet inte, vad man avser att den skall säga.

Jag har verkligen inte läst herr Karlssons motion — det måste jag till min
skam erkänna — men jag har låtit mig berättas, att den för fram även en
annan synpunkt, när det gäller bedömningen. Man skall enligt hans mening
tydligen också ta hänsyn till från vilken hemmiljö vederbörande elever komma.
Detta förefaller mig vara en fullkomligt absurd tanke. Det skulle ju betyda,
att man skulle verkställa ett slags begåvningsprövning också i fråga om
elevens föräldrar och bedöma deras möjligheter att eventuellt hjälpa den
stackars eleven i hans skolarbete! Sådana förslag tycker jag å ena sidan, att
man inte kan föra in i ett allvarligt resonemang, ehuru man å andra sidan
måste erkänna, att det naturligtvis i det praktiska livet verkligen förhåller
sig så, att en elev, som kommer låt oss säga från ett lärarhem eller ett professorshem,
däri har en fördel utöver den begåvning, som han eventuellt har ärvt.
Men som vi alla veta handikappar det inte den andre eleven hopplöst, ritan
finnas hos honom begåvningsfaktorer, som göra honom lämplig till studier,
och därtill vilja och energi, så kommer han att reda sig lika bra i livet som
den andre. Det är inte fråga örn annat.

Dylika synpunkter skulle jag också vilja framhålla, när det litet insinuant
har sagts i debatten, att lärarnas barn ha ganska lätt att uppnå erforderlig
poängsumma. Jag vet inte riktigt, vad man då åsyftar. Jag vet inte, örn man
tänker på folkskollärarna, när de sätta betyg i avslutnirigsklassen för inträde
i läroverken, eller örn man tänker på läroverkslärarnas barn, när de skola
söka stipendier. Jag tror, att man måste syfta på det första fallet, ty läroverkslärarnas
barn torde knappast ha möjligheter att få de stipendier, varom
bär är fråga. Och jag vill säga, att i princip gäller ju vid våra läroverk, att
man aldrig undervisar sina egna barn. Den mannamån, som eventuellt skulle
kunna tänkas förekomma mot elever, som äro ens egna barn, behöver man alltså
inte riskera. Jag tror inte heller, att man med fog har anledning att i detta
fall misstänkliggöra folkskollärarna.

Detta var, herr talman, i huvudsak vad jag skulle vilja säga i detta sammanhang.
Jag står i princip på samma ståndpunkt, som åtskilliga talare här
ha hävdat, i det att jag anser, att de förmåner i här berörda avseenden, som
skola utgå, böra fördelas lika bland de elever, som ägna sig åt praktisk utbildning,
och bland dem, som välja mer intellektuell eller teoretisk utbildning.
Jag anser i likhet med herr Forslund, att detta av olika skäl är en synnerligen
viktig princip, därför att den hindrar både den rasning till de intellektuellas
yrken, som vi läroverkslärare frakta, när vi diskutera dessa ting, och
en hel del andra saker, isora ha att göra därmed. Men jag tycker, att det påpekande,
som i detta avseende har gjorts från statsrådsbänken, var ganska övertygande.
Det har alltså sagts, att de förmåner i dessa avseenden, som äro avsedda
för den praktiska skolans elever, väga ungefär jämnt med dem, sorn
äro avsedda för den andra elevkategori, det här gäller.

Gentemot den tankegång, som företrädes i den första reservationen här,
måste jag däremot säga, att jag inte kan förstå resonemanget. Jag vet, att
det ligger skolpolitik bakom och att det är striden om den fyraåriga och den

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
femåriga realskolan, som tar sig uttryck där. Jag finner det emellertid liksom
herr statsrådet ganska osympatiskt att denna strid upptas, när det gäller
dessa stipendier. Man hävdar å ena sidan, att våra skolformer böra bli så demokratiska
som möjligt, och det är ju riktigt, men i nästa andedrag är man
å andra sidan den förste att föreslå restriktioner. Jag frågar mig, liksom
det tidigare gjorts här i debatten, vad det finns för rimlig anledning att inför
valet mellan fyraårig och femårig realskola tvinga landsbygden att avstå
från den ena av valets möjligheter. Det begriper jag inte.

Jag skall inte nu ge mig in på en värdering av den fyraåriga och den femåriga
realskolans fördelar respektive nackdelar utan vill endast helt kort
konstatera, att allmänheten genom den varje höst företagna folkomröstningen
i denna fråga, nämligen vid valet mellan de olika linjerna, på ett mycket markerat
sätt uttalat sig för den femåriga skolan.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fahlander: Herr talman! Jag har kritiserat såväl utskottets som reservanternas
förslag i ärendet. Då nu reservanterna förenat sig örn det ändringsförslag,
som herr Forslund framställt, ber jag att få återkalla mitt återremissyrkande
och ansluta mig till herr Forslunds förslag.

Herr Forslund: Då jag i första hand anslöt mig till herr Fahlander yrkande,
ber jag nu att få instämma i hans uttalande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande momentet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Forslund, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i motsvarande del av den av herr
Oscar Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, dock med den ändring
beträffande reservanternas yttrande under rubriken Stipendier åt lärjungar
vid högre läroanstalter, att de i näst sista meningen av näst sista stycket
förekommande orden »dessa klasser» utbyttes mot »klasserna l5—-25».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa'' båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten
I mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Forslunds under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten I mom. 2.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte till1 Stipendier
åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor, varav högst 2 500 000
kronor finge användas till behovsprövade stipendier.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Herr Petersson: Herr talman! Jag har med stor tillfredsställelse tagit del av
detta förslag. Örn det, som jag förutsätter, bifalles, kommer ett viktigt reformkrav
att förverkligas. I ett avseende är jag emellertid något tveksam. Det
gäller, huruvida beloppet till de behovsprövade stipendierna är tillräckligt.
Man har ställt i utsikt ganska stora stipendier av det slaget. Örn nu, som man
har anledning anta, det blir en väldig tillströmning av sökande till stipendier
och det bland dessa också finns en stor mängd väl kvalificerade sökande,
kommer nämnden i ett rätt besvärligt dilemma. Naturligtvis komma en
del att få maximibeloppet, men en del andra få väl ganska ringa belopp och
bli då kanske inte tillräckligt hjälpta. Men meningen med denna anordning
är ju att ge tillräcklig hjälp.

Jag är medveten örn att det inte nu går att få kammaren med på ett bifall
till den motion, vari föreslås, att anslaget på denna punkt skulle höjas med
en halv miljon. Jag får ju medge, att det finns ett reservationsanslag på
275 000 kronor. Då därtill kommer, att denna fråga befinner sig på ett slags
experimentstadium — man kan säga, att vi just inte ha så stor erfarenhet av
hur dessa stipendier komma att verka •— få vi väl hoppas, att det nu föreslagna
beloppet skall räcka, och att det hela skall gå i lås.

Jag har därför, herr talman, inte något yrkande i punkten 1:2.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande moment
hemställt.

Punkten I inom. 3—11 och punkten II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 109, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till
konstfackskolan, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 110, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat sin hemställan i fem särskilda,
med I—V betecknade punkter.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herrar Mannerskantz, Petersson,
Lindholm och Holmström, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i proposition nr 142 framlagda förslag samt med avslag å

Anslag till
avlöningar vid
de allmänna
läroverken
m. in.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
motionerna 1:261 och 11:412 till Kommunala läroverk: Understöd åt vissa
kommunala gymnasier för budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 30 000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Här stå fyra namn under en blank resevation,
och jag skall be att få tala örn, hur det kommer sig. Det ser ju onekligen
litet underligt ut.

Vid statsutskottets behandling av detta ärende framställde herr Holmström
från andra kammaren ett yrkande örn höjning av anslagen till de kommunala
gymnasierna i Söderhamn och Arvika. Jag stödde för min del detta förslag.
Det blev votering, och det föll. Sedan frågades, om de, som hade stött förslaget,
ville vara med örn en reservation. Detta förklarade vi oss villiga till,
men vid närmare undersökning därefter befanns det på kansliet, att det inte
gick att ställa något yrkande här i kamrarna örn bifall till det förslaget, då
det inte var anknutet till någon motion. Därför blev det beslutat, att det bara
skulle antecknas en blank reservation, men det skedde mig ovetande. I annat
fall hade jag nog tyckt, att det kunde varit onödigt, att den blanka reservationen
kom till.

Sakfrågan ligger så till, att det föreslagits, att de kommunala gymnasierna
i Söderhamn och Arvika skola få 15 000 kronor vardera. Grunden för detta
är, att de skola få täckning för hälften av sina kostnader. Sedan anslagsäskandena
lämnades in, bär den förändringen skeft, att löneökningar ha givits
till lärarpersonalen här i landet över hela linjen. Då lia vederbörande styrelser
vid dessa läroverk ansett sig vara förpliktade att också ge sin personal
motsvarande löneökning. För vartdera av dessa båda kommunala gymnasier
uppgår den till ungefär 3 000 kronor. Skulle man följa samma grunder, borde
vartdera av dem då få 1 500 kronor mera i statsbidrag. Det var detta yrkande,
som herr Holmström ställde, och jag tyckte, att det var fullt rimligt, ty
jag kan inte anse, att det är rätt, att sådana här gymnasier i mindre städer
komma i sämre läge än alla andra gymnasier. Därför tyckte jag, att herr
Holmströms förslag var riktigt, och hade utskottet velat bifalla detta, hade
det låtit sig göra, då utskottet har initiativrätt.

Däremot kan jag för min del inte finna, att de motioner, som äro väckta
av herr Sten och fröken Nygren, vila på riktig grund, ty de gå ut från att
där även skulle vara införd en treårig latinlinje, vilket inte är fallet. Dessa
motioner förstår jag inte, och jag är fullt ense med utskottet örn att de inte
kunna bifallas.

Som saken nu ligger till, bär jag här bara velat klargöra,- varför den blanka
reservationen avgivits. Då jag är förhindrad att här, som jag velat, yrka, att
anslaget höjas med 3 000 kronor, skall jag inte göra något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna III—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting för uppförande och drift av
en medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk klinik vid karolinska
sjukhuset;

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom
Svenska gengasaktiebolaget;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till tillverkning av syntetiskt gummi; samt

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftf artsstyrelsen.

,Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag till vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna
m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
propositioner nr 2 och 197 därom framställda förslag hemställt, att riksdagen
måtte

_ a) till Nybyggnad för länsstyrelsen i Jönköpings län å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1945/46 under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 600 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna dels ett mellan byggnadsstyrelsen
och Nyköpings stad den 12 och den 22 januari 1946 träffat avtal örn
visst markbyte, dels ock ett mellan byggnadsstyrelsen och Umeå stad den 4
och 9 januari 1946 träffat avtal om visst markbyte;

c) bemyndiga Kungl. Majit att med Jönköpings stad träffa avtal örn markbyte
mellan kronan och staden i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 8 mars 1946 eller av
utskottet förut i utlåtandet förordade grunder;

d) för budgetåret 1946/47 under statens allmänna fastighetsfond anvisa vissa
i utlåtandet angivna investeringsanslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att peka på två förhållanden
i sammanhang med föreliggande betänkande från statsutskottet.

Det första är den koncentrerade bild utlåtandet ger av de väldiga kostnader,
som ådragas statsverket genom den enorma ansvällningen av de administrativa
verken. Det är inte nog med att det blir en enorm kostnad för utbyggnader
och tillbyggnader, nybyggnader och ombyggnader, utan man frågar sig också,
hur det skall bli möjligt att i denna tid med nedgång i de produktiva åldrarna
och i tillskottet från det uppväxande släktet fylla alla de platser, som upprättas
och för vilka man nu skall ge ut så mycket pengar för att bereda arbetslokaler.
Vi veta, att det råder väldig brist på arbetskraft på sjukhusen, så
att vi till och med i vissa fall ha blivit nödgade att lägga ned avdelningar
på sjukhusen, trots den stora bristen på sjukhusplatser. Vi ha måst vidta
extraordinära åtgärder för att tillföra skolorna lärarkrafter, vilkas inknappade
utbildning ingalunda är den, som vi skulle önska. Vi få forcera utbildningen,
för att de skola kunna ta emot de väntade stora kullarna av barn. Vi ha på
nästan alla områden brist på arbetskraft just i den ålder, då den är starkast
och bäst. Industrien klagar. Vi veta att industrien under loppet av ett visst
antal år, jag tror 10 år, skulle vilja öka sin arbetskraft med ca 150 000 arbetare
för att kunna öka produktionen och därmed avkastningen till statens utgifter.
Vi öka skolorna av helt naturliga skäl, det finns det ingen anledning
att kritisera. Vidare ha vi jordbruket, som lider brist på arbetskraft och till
följd därav på många områden i vårt land bedrives på ett föga rationellt sätt.

Äng. vissa
byggnadsarbeten
för
länsstyrelserna
m. m.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Äng. vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m. (Forts.)

Men när det gäller att tillgodose den administrativa arbetskraften i vårt land,
hysa regeringar och riksdagen ingen som helst tvekan att bevilja nästan hur
mycket som helst till både nya anställningar, löner och byggnader. Till, och
med statsutskottet, som är tveksamt, när det gäller ett litet anslag på några
tusen kronor till en kulturuppgift eller någon annan liknande sak, hyser ingen
tvekan inför de väldiga belopp, som det här är fråga örn.

Jag vet inte, om vi inte ha råkat in i en utveckling, där det inte står i mänsklig
makt att hejda ansvällningen utan där det förr eller senare kommer att
sluta med en skräll. Vi komma inte, ehuru alla vill bli tjänstemän, att kunna
få tillräckligt kvalificerad personal för alla de uppgifter, som vi måste fylla
på det tekniska, agrara, skol- och hälsovårdsområdet, härifrån få arbetare och
producenter? Ilen växande administrationen medför en centralisation, så
stark, och en administrativ elefantiasis, så stor, att när en gång våra efterträdare
i riksdagen skola ta konsekvenserna av våra beslut, komma de med säkerhet
att fråga sig, hur den riksdag var beskaffad, som kunde låta denna
väldiga centralisation och tillväxt av administrativa uppgifter fortsätta ohejdat.

Jag har, herr talman, många gånger talat örn denna sak, och jag vet, att det
är förgäves. Ingenting annat än en jordbävning kan förändra riksdagens och
regeringarnas synpunkt på dessa ting. Men den kommer en gång, och då tror
jag, att de, som varnat för denna väldiga utveckling på det administrativa
området, komma att få rätt. Det är föga tröst, men det är ju alltid någon tröst.

Det var en annan sak, som jag också ville beröra i detta sammanhang. Här
skall nu ombyggnad o. s. v. ske av en råd av våra säten för länsstyrelser och
landshövdingar i riket. I många fall är det fråga om gamla förnäma kulturklenoder,
såsom slott, residenser och gamla administrationsbyggnader, som nu
skola omdanas på det ena eller andra sättet. Kan man då. vara förvissad om
att de, som skola fullgöra detta, gå till väga med ali den pietet och känsla för
historiska, kulturhistoriska och konstnärliga värden, som är en viktig del av
hela vårt nationella arv?

När jag nu ser på detta betänkande, finner jag, att som nummer ett under
punkten d) uoptas omputsning av fasaderna på Uppsala slott. Nu vet en var
att detta är en av rikets allra förnämsta dyrbarheter, som ytterligt få byggnader
i riket kunna tävla med. Detta slott har ett utomordentligt dominerande
läge över Uppsala stad och Upplandsslätten och det har en färg, som genom
årens patina enligt mitt förmenande blivit synnerligen vacker. Det ger något
alldeles särskilt värdefullt åt hela stadsbilden och landskapsbilden. Det är
klart, att jag inte har någonting emot, att man lappar på denna puts, där den
här och var har skadats av tidens tand. Men vad man måste begära är, att Kungl.
Majit och byggnadsstyrelsen samt riksantikvarieämbetet med utomordentlig
noggrannhet "följa detta arbete, så att det inte företas några sådana förändringar,
som kunna ge åt detta slott ett intryck av någonting nytt och för hela
omgivningen främmande. Jag har i denna sak satt mig i förbindelse med riksantikvarien
Curman, och han har sagt, att det gäller en ändring, som är ganska
ringa, och att han för sin del skall övervaka, att det inte sker någonting, som
skadar detta gamla slott. Men jag vill gärna, att någon röst höjes även i riksdagen
så att denna sak med visshet kommer att beaktas. Jag vet, att örn
förre landshövdingen i Uppsala län vore här i dag, skulle han vara lika intresserad
som jag för att ingenting sker, som förstör karaktären på detta slott.
Jag uttalar därför den förhoppningen, att Kungl. Majit matte förfara ytterligt
varsamt och utföra detta arbete under noggrann sakkunnig kontroll.

Även en rad andra residens skola ombyggas. Jag känner inte så noga till
alla och kan inte veta, örn de kunna skadas allvarligt eller örn en ny- eller
tillbyggnad kan ske utan att den gamla stilen och stadsbilden tar skada. Men

Onsdagen den 8 maj 194C.

Nr 18.

Ang. vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m. (Forts.)
av absolut vikt är, att man inte i dessa gamla kulturbyggnader gör sådana omändringar,
att den gamla stilen och bilden förfares, eller bygger till någonting
i ny funktionalistisk stil, som alldeles slår ihjäl det gamla residensets karaktär.

»Tåg vet inte, hur det är i Växjö, men när jag nu ser den nye landshövdingen
i Kronobergs län här i kammaren, skulle jag vilja hemställa till honom att hålla
ett öga på ombyggnaden så att ingenting förfares.

Jag vet, att landsstatshuset i Kalmar har ett betydande kulturhistoriskt
värde. Jag hoppas, att ingenting sker, som förstör detsamma.

På länsresidenset i Kristianstad skall en mycket genomgripande omdaning
vidtas för 600 000 kronor. Jag vill hoppas, att våra ärade kamrater från
Kristianstads län följa denna restauration och se till, att man inte går för hårdhänt
fram eller förstör omgivningen.

Till min stora glädje, herr talman, ser jag, att Halmstads slott skall restaureras
endast för 54 000 kronor. Jag skulle ha varit ännu mera nöjd, örn summan
hade varit än lägre. Men när den i alla fall är så liten, är det kanske en garanti
för att detta ärevärdiga slott inte alltför mycket förfares.

Det skulle vara intressant, herr talman, att här gå igenom slott efter slott,
landsstatshus efter landsstatshus. Jag vill emellertid ytterligare endast dröja vid
två, som jag händelsevis väl känner, därför att jag har varit där ganska mycket.
Det ena gäller nybyggnad för länsstyrelsen i Gävleborgs län; det är hela
750 000 kronor. Örn min gamle vän landshövdingen i Gävleborgs län varit här
närvarande i dag, skulle jag riktat till honom samma bön som till landshövdingen
i Växjö, nämligen att han måtte noggrant, med argusögon, följa denna
restauration, så att där inte sker något till förfång. Det andra jag skulle vilja
peka på gäller nybyggnaden för länsstyrelsen i Västernorrlands län, där det
är fråga örn 835 000 kronor — man rör sig med stora pengar här! Det är i detta
fall dess bättre inte fråga om någon tillbyggnad, utan en nybyggnad, och jag
vill hoppas, att den inte placeras så att den förstör den byggnad, som finns
där förut, örn vilken bl. a. en tidigare ledamot av denna kammare, nämligen
landshövding Arthur Engberg, vid flera tillfällen har yttrat sig med den
största sympati och vördnad.

Nu vill jag gärna ge utskottet ett erkännande för vad det har skrivit på
sidan 5 i utskottsutlåtandet. Det är verkligen mycket nöjsamt och tacknämligt
att få understryka och citera vad här sagts. Utskottet säger följande: »Utskottet
har icke kunnat undgå ifrågasätta, huruvida en koncentrering till landsstatshusen
av de olika inom länen verksamma statliga organen verkligen är ändamålsenlig.
Det torde icke kunna förnekas, att ju fler institutioner som inrymmas
i ett och samma byggnadskomplex desto större blir risken att en förändring
beträffande lokalbehovet för en institution kan komma att medföra behov
av byggnadsåtgärder berörande byggnadskomplexet i dess helhet. Landsstatshusen
ha redan på många håll varit föremål för om- och tillbyggnader
i olika omgångar. Det förefaller troligt, att dylika upprepade kompletteringar
icke alltid kunna genomföras utan att byggnadens ändamålsenlighet äventyras.
» Det är alldeles riktigt. Det är alltså inte bara stilen och skönheten hos
dessa gamla, ofta historiska byggnader, som äro i fara, utan även ändamålsenligheten
kan genom dessa ombyggnader och tillbyggnader bli lidande.

Jag tycker, att utskottet, när det yttrade dessa förståndiga ord, också kunde,
åtminstone i några detaljer, lia föreslagit vissa ändringar i praxis. Men utskottet
nöjer sig — och det vill jag också göra, herr förste vice talman — med
följande ord; »Utskottet har i anslutning till det anförda velat framhålla angelägenheten
av att planläggningen av örn- och tillbyggnader av landsstatshusen
ur nu angivna synpunkter ägnas den största uppmärksamhet.» I dessa ord vill

Första leammarens protokoll 1946. Nr 18. 3

Nr 18.

Onsdagen devi S maj 1946.

Äng. vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m. (Forts.)
jag utläsa en anmodan till Kungl. Maj :t och de statliga myndigheterna att ur
alla tänkbara synpunkter noggrant pröva de nu föreslagna åtgärderna och, örn
det då visar sig, nu eller vid liknande omdaningar i framtiden, att byggnaderna
eller stadsplanen bli lidande på dessa alltför hårdhänta omdaningar, besinna
sig och förr hålla sig till några andra byggnader, som ligga kanske fem eller
tio minuters väg ifrån residenset.

Herr förste vice talman! Jag har intet yrkande, jag har endast velat säga
dessa ord i nu förevarande sammanhang.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr förste vice talman! Det är betydande
belopp, Som här äskas till offentliga byggnadsföretag. Detta har blivit en nödvändighet
på grund av de beslut, som tidigare fattats beträffande ansvällningen
av den statliga verksamheten. Jag behöver bara erinra örn folkbokföringen, uppbördsreformen
o. s. v. Dessa reformer äro av elen natur, att det också måste ordnas
lokaler i nära anslutning till den centrala länsförvaltningen, länsstyrelsen.

Vad som också måste observeras är, att detta lokalbehov måste tillgodoses
mycket snabbt, varför det i flera fall inte ges tillfälle till omfattande planeringar
och långa överväganden örn byggnader på annan plats. I övrigt har ju herr Ström
kunnat i sitt långa anförande bygga på det uttalande, Som herr Ström sist i sitt
anförande citerade från utskottet och som ju utskottet föreslår skall vidarebefordras
i form av en riksdagsskrivelse. Den förbluffande sakkunskap, som herr
Ström utvecklade, har sålunda redan kommit till uttryck i utskottsutlåtandet.

Jag har begärt ordet, herr förste vice talman, därför att det har blivit ett
tryckfel på sidan 6 i utskottets motivering, där det på tionde raden uppifrån
står: »Härjämte har föreslagits anvisande av medel för omputsning av fasaderna
på Uppsala slott och anordnande av personhiss m. m. i landsstatshuset i Falun.
» Det skall i stället stå »anordnande av personhiss inom Västerås slott».
Detta framgår också på sidan sju i utskottsutlåtandet, där anslaget till denna
personhiss inom Västerås slott är upptaget. Det är ett rent tryckfel, och jag ber
sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan med den ändringen, att orden
»landsstatshuset i Falun» på sidan 6 i utlåtandet utbytes mot »Västerås
slott». Samma yrkande har framställts och även bifallits i andra kammaren.

Friherre De Geer: Herr förste vice talman! Jag har begärt ordet, inte för att
enligt herr Ströms uppfordran uppträda som representant för Kristianstads län
och säga någonting speciellt örn byggnaderna där, utan jag har begärt ordet för
att instämma i vad herr Ström sade, i synnerhet i första delen av hans anförande.
Vad herr Ström sade där tycker jag är så betydelsefullt, så intressant
och värdefullt, att jag beklagar, att det inte finns någon högtalarinrättning här,
som kunde vidarebefordra till hela Sveriges folk dessa mycket tänkvärda ord.

Han påpekade bland annat — jag kan inte minnas ordalagen — att han inte
kunde förstå hur det skall gå att i nuvarande tid, då brist på folk föreligger
inom industrien och jordbruket, samtidigt bygga alla dessa stora palats, som
redan planerats och som antagligen komma att planeras i ofantligt mycket större
utsträckning i olika delar av landet. Han frågade hur detta skall kunna gå i
en tid, då all arbetskraft behövs för att vi skola hålla näringslivet i gång, ty örn
vi inte göra det, blir det så småningom omöjligt att finansiera alla dessa stora
byggen. Jag hoppas också att jag så småningom skall få vara med örn att instämma
med herr Ström och andra, som möjligen stiga upp här i kammaren
och uttala ett varningens ord, då man sätter i gång med alla dessa projekt till
stora byggnader för administrativa ändamål, projekt, som tvingas fram, såsom
statsutskottets ärade ordförande redan påpekat i sitt anförande. Det är alldeles
uppenbart för var och en, bortsett från alla partipolitiska synpunkter, att vi

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Äng. vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m. (Forts.)
befinna oss i en tid, då vi nied stor glädje se, att stora reformer genomföras,
men samtidigt är det alldeles uppenbart, att en onaturlig överbyggnad håller
på att skapas fram inom hela landets (förvaltningsorganisation. Man skapar fram
en oerhört dyrbar administration med dyrbara byggnader etc., samtidigt som man
i sin iver att realisera de önskemål, som finnas, inte tänker på att det blir omöjligt
att finansiera det hela, om man inte kan tillse, att näringslivet hålles uppe.
Jag anser att herr Ströms ord varit synnerligen välbefogade, och jag beklagar,
att de inte blivit mera allmänt åhörda.

I de frågor, som han eljest berörde och som avsågo mera kulturella saker, såsom
hur byggnaderna skola vårdas och det gamla bevaras etc., skall jag också
be att på det livligaste få instämma med honom. Men vad jag framför allt vill
tillåta mig säga, herr förste vice talman, är att i min mån söka bidraga till att
fästa någon uppmärksamhet vid de viktiga sanningar, som herr Ström kommit
med i större delen av sitt anförande, vilka sanningar jag hoppas, att det så småningom
inte skall bli bara han, som anammar. Jag hoppas, att man mera allmänt
skall börja tänka över, örn man inte för närvarande är inne på en betänklig
väg och inte tillräckligt uppmärksammat konsekvenserna av alla de stora
beslut, som på olika områden fattats, konsekvenser, som komma att bli för landet
överdrivet dyrbara.

Herr Ekman: Herr förste vice talman! Jag tror, att det får lov att sägas ett
par ord i kammaren av något annat innehåll än vad som framkom i herr
Ströms och friherre De Geers anföranden.

Jag skall inte som de i detta sammanhang gå in på frågan, huruvida vi lia
en överdimensionerad administration eller om administrationen växer för hastigt.
Jag vill bara erinra örn att riksdagen med en rörande enighet har antagit
såväl förslaget örn förändrad folkbokföring som förslaget örn en förändrad
uppbörd av skattemedlen. Riksdagen har också antagit lagar, som ge hälsovårdsmyndigheter
och yrkesinspektion stora befogenheter att lämna föreskrifter
och förelägganden av en mycket långt gående natur för oss andra,
som driva produktiv verksamhet här i landet. När nu riksdagen, rörande enigt
och utan några sådana här tongångar ifrån vare sig herr Ström eller friherre
De Geer, har beslutat örn förändringar i vissa hänseenden beträffande den administrativa
apparaten i landet, torde det också ankomma på riksdagen att
anvisa medel för att uppföra passande lokaler för våra ämbetsverk. De människor,
som äro anställda där, kunna inte sitta på gatorna eller i korridorerna.
Skulle herrarna intressera sig för hur exempelvis tjänstemännen hos länsstyrelsen
i Stockholm få sitta och arbeta, så kan jag tala örn, att en man får
sitta i en garderob, och så förmodar jag det är på andra håll ute i landet också.
Vid^ sådant förhållande kan knappast riksdagen anlägga de synpunkter
och anslå de tongångar, som här förekommit i ett par anföranden.

Jag anser, att föreliggande förslag — örn jag nu undantager beslutandet
om omputsning av en fasad på en ort och anläggandet av en hiss på en annan
och några andra småsaker — endast är en logisk följd av beslut, som också
herr Ström och friherre De Geer varit med örn att fatta. Deras uppträdande
här i dag bär prägel av eftertankens kränka blekhet, som inte blott tagit sig
uttryck i tomma ord utan som också syns på kinderna.

Friherre Rc Geer: Herr förste vice talman! Jag är fullständigt av samma
mening som herr Ekman att ämbetsverkens lokaler i stor omfattning behöva
förbättras. Jag har heller inte riktat mig emot något av de arbeten, som i den
delen äro föreslagna. Jag är fullt övertygad örn att herr Ekman har rätt i att
det på detta område föreligger trångboddhet och mycket svåra arbetsförhål -

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Örn vägbyggnad
Sädvaluspen—

Graddis.

Äng. vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m. (Forts.)
landen. Mitt uppträdande präglas inte alls av eftertankens kränka blekhet, ty
jag vet mycket väl att vi alla varit med om att besluta de olika reformerna
och att följden därav måste bli dessa stora byggnader. Men vad jag riktat
mig emot är, att man vid planeringen av alla dessa stora byggnadsföretag på
olika håll går vidare, som jag tror alldeles ohejdat — åtminstone i stor utsträckning
— utan att tänka på konsekvenserna. Jag tror, att det är på tiden
att vi allihopa börja tänka på följderna av vad som planeras och håller på att
ske. Det är därför, som jag tillåtit mig att begära ordet, och inte för att på
något sätt förneka behovet av de byggnader, som blivit en följd av vad som
tidigare beslutats. Jag vill endast ånyo uttala ett varningens ord, ty om vi i
fortsättningen skola kunna genomföra de stora reformer, som lära planeras
och som äro av en oerhört mycket större betydelse och storleksordning än de,
som redan äro beslutade, är det nödvändigt, att vi tänka på just den sak, som
herr Ström med så stor rätt pekade på.

Herr Ström: Herr förste vice talman! Till herr Ekman vill jag säga, att vad
frågan här gäller, är ju endast huruvida vi för att genomföra de reformer, som
vi alla varit med örn — det har herr Ekman alldeles rätt i — behöva en så
stor administrativ apparat och så dyrbara byggnader; det är det, jag menar är
den springande punkten. I varje fall borde det i sammanhang med sådana reformer
som av uppbördssystemet, folkbokföringen o. s. v. ha klarlagts, vilka
enorma kostnader, som följa av dem, och undersökts, örn man inte där, lika väl
som på andra områden, kan nå ett resultat genom en mindre utbyggd apparat:
det är det, striden gäller. Herr Ekman, som själv tillhör ett stort företag, som
arbetar med en liten, energisk och effektiv apparat, borde säkerligen kunna
med styrka betona, att det ingalunda är nödvändigt med en jätteapparat för
att åstadkomma mycket betydande praktiska resultat. Det är detta, att inte
staten förmår att lära något av det privata näringslivet, av kooperationen och
av till exempel H. S. B., som herr Ekman står så nära, som jag tycker är så
egendomligt. Vi trampa på i de gamla spåren och göra inga försök att rationalisera
våra ämbetsverk. Jag tror, att vi med mindre kostnader kunna nå
goda resultat utan att behöva åsidosätta de nyttiga och nödvändiga reformer,
som äro genomförda. Det är det, jag velat påpeka.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Majrts proposition nr 264, med
förslag till lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 116, i anledning av väckt motion
angående utredning örn byggande av väg från Sädvaluspen till Graddis.

I en inom andra kammaren av herr Ilolmbera väckt motion (II: 153) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
örn utredning och förslag i fråga örn byggande av väg från Sädvaluspen
till Graddis.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 153 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att, främst i egenskap av norrbottning,
få säga några få ord i den här föreliggande frågan.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Örn vägbyggnad Sädvaluspen—Graddis. (Forts.)

Den motion, sorn här behandlas, går ut på att åstadkomma en ny riksvägöver
till Norge. I en tid som den nuvarande, då man talar örn att allt tänkbart
bör göras för att åstadkomma ökade förbindelser mellan de nordiska broderländerna,
måste ju en tanke som denna verka ideologiskt riktig. Från den utgångspunkten
måste jag säga, att jag, icke blott i egenskap av norrbottning
utan överhuvud taget i egenskap av medborgare i detta land, är sympatiskt
inställd mot hela denna tanke.

Nu förhåller det sig emellertid så, att det endast finns en enda motionär i
andra kammaren, som har framfört detta yrkande, och det kan ju tänkas, att
man därför tror, att det inte finns någon större opinion bakom yrkandet. Jagvill
emellertid passa på att säga, att det i mitt län och särskilt i västra Norrbotten
finns cn mycket betydande folkopinion bakom det yrkande, som framförts
i denna motion. Emellertid har motionen nu i alla fall avstyrkts. Utskottet
Säger emellertid, att utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t ägnar förevarande
vägfråga fortsatt uppmärksamhet.

Nu har jag begärt ordet för att uttala den förhoppningen och — skulle jaghelst
vilja säga — förvissningen, att detta uttalande från utskottet inte bara
är en sådan där artig gest, som ibland riktas till en motionär, när motionen till
slut avstyrkes, utan jag hoppas att bakom detta yttrande från utskottet ligger
en verkligt allvarlig maning till regeringen att söka göra någonting för
detta projekt.

Jag vill i detta sammanhang påpeka det ganska egendomliga förhållandet,
att örn man börjar följa landgränsen nere vid Haparanda och fortsätter hela
vägen upp så långt gränsen mot Finland räcker och sedan gå över till gränsen
mot Norge och följer den och slutligen hamnar nere vid Norrbottens västsydspets,
finns det längs denna stora sträcka — den är 1 000 kilometer lång — endast
en enda landsvägsöverfart till ett grannland, nämligen vid Haparanda. Vid
gränsen mellan Norrbotten och Norge finns det inte någon annan överfart än
den med järnvägen vid Riksgränsen. Jag måste säga, att detta är ett synnerligen
egendomligt förhållande, och det är givet, att en sådan omständighet
medverkar till svårigheterna att däruppe åstadkomma ett samarbete mellan
grannländerna, ett samarbete, som är nödvändigt och behövligt för industrien
och för skogsindustriverksamheten med mera sådant.

Jag understryker, att det här inte är fråga om att åstadkomma något slags
turistled, vilket man lätt kan tro, när det är tal örn vägar i sådana här svårtillgängliga
trakter. Det gäller tvärtom att få till stånd en handelsled och en
förbindelse, som är motiverad ur nationalekonomiska nyttosynpunkter. Detta
har erkänts genom att länsstyrelsen har gjort en framställning till Kungl.
Majit örn anvisande av medel för vägföretaget i fråga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har också tillstyrkt, att en dylik riksväg bygges. Trots detta
har vägföretaget ännu inte kunnat förverkligas, och vi komma inte närmare
frågans lösning, såvida inte — som vi hoppas —- statsutskottets uttalande kan
leda till att regeringen tar upp saken till ny prövning.

Behovet av denna väg till Norge har varit erkänd sedan lång tid tillbaka.
Redan på 1880-talet var frågan uppe i riksdagen, och riksdagen uttalade då
sin anslutning till tanken att få till stånd en vägförbindelse till en isfri hamn
vid västerhavet. På grund av vissa omständigheter förverkligades emellertid
inte förslaget.

Då den föreliggande motionen har avstyrkts av ett enhälligt utskott, torde
det vara fruktlöst att här framställa ett yrkande om bifall till densamma.
Jag har i alla fall begärt ordet för att uttala en förhoppning örn att bakom
utskottets uttalande måtte ligga en allvarlig maning till regeringen att göra
något för att få frågan löst.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Örn vägbyggnad Sädvaluspen—)Graddis. (Forts.)

Jag inskränker mig till att framföra dessa synpunkter och har, herr talman,
intet yrkande.

I herr Hages yttrande instämde herrar Grym. Karl August Johanson oell
Svedberg.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag bekräftar gärna herr
Hages uppfattning, att utskottet inte har velat lägga hinder i vägen för den
fortsatta behandling och omprövning av detta ärende, som kail visa sig vara
nödvändig. Det framgår ju också av utskottets motivering.

Här föreligger dock faktiskt det förhållandet, att ärendet så sent som den
12 januari 1946, således i år, har prövats av Kungl. Majit, som då lämnade
en av länsstyrelsen i Norrbottens län gjord framställning i ämnet utan avseende.
Det är heller inte ett riktigt tillvägagångssätt att i motioner i riksdagen
yrka att än den ena och än den andra vägen skall byggas, ty då skulle
det ju kunna komma massor av motioner örn att vägar skola byggas i olika
delar av landet. I den nya väglagen, som antogs vid vägväsendets förstatligande,
regleras den ordning, i vilken vägfrågor skola väckas och handläggas.
Denna ordning har också följts i fråga örn detta vägföretag, när ärendet bragts
under Kungl. Majlis prövning och Kungl. Majit den 12 januari 1946 fattade
sitt beslut. Rent principiellt kan således ett bifall till motionen icke gärna
komma i fråga.

Däremot har i sista stund vid ärendets handläggning uppgifter inkommit till
utskottet örn en ny undersökning, som har gjorts rörande de omständigheter
som kunna ytterligare tala till förmån för vägföretaget i fråga utöver vad som
har anförts i den tidigare gjorda framställningen. En jägmästare har verkställt
en undersökning örn fördelarna för skogsbruket att få till stånd den föreslagna
vägen. Enligt hans utredning skulle man, örn jag inte minns fel, genom detta
vägföretag få till stånd bättre och billigare transporter för en skogsareal av
cirka 100 000 hektar, varjämte skogsvården inom detta område skulle underlättas.
Det är ju ytterligare ett skäl, som talar för att frågan bör tas under förnyad
prövning. Men detta bör ske i vederbörlig ordning. Vederbörande intressenter
få inkomma med en ny framställning, som får behandlas av vägmyndigheterna,
den lokala vägförvaltningen och länsstyrelsen, varefter den får gå vidare
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Kungl. Majit i den ordning
som väglagen stadgar.

Vi ha i utskottets motivering skrivit på det sätt som vi ha gjort för att icke
på något sätt lägga hinder i vägen för att vid en sådan ny omprövning alla
skäl skola kunna bli beaktade som tala för vägföretaget i fråga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att till statsutskottets ärade ordförande få
framföra ett tack för det sympatiska sätt, på vilket han förde sin talan för
statsutskottets ståndpunkt. Jag fattar hans uttalande så, att denna sak inte
är förlorad, utan att den har framtiden för sig. Jag skall dock be att få
göra en enda replik mot vad statsutskottets ärade ordförande sade.

Herr J. B. Johansson yttrade, att när det gäller vägföretag får man inte
gå fram på det sätt, som har skett i detta fall, d. v. s, att det i riksdagen
motionsvis framföres krav på att en viss väg skall anläggas i den eller den
trakten. Frågan måste, sade herr Johansson, behandlas i vanlig ordning enligt
väglagen. Men här gäller det dock en riksväg, och vi kanske därför inte
ha samma anledning att lägga de vanliga synpunkterna på sättet för förslagets
framförande och behandling. Vi kunna inte peta hål i Kölen mellan
Sverige och Norge var som helst, utan det är blott på vissa bestämda plåt -

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 18.

Om vägbyggnad Sädvaluspen—Graddis. (Forts.)
ser, som vägförbindelser kunna åstadkommas över gränsen. Skola vi för den
del av landet, som det här gäller, kunna åstadkomma en vägförbindelse till
Norge, måste den gå ungefär över de platser, som här angivits. Vi ha därför
anledning att se på frågan om denna riksförbindelse på annat sätt än när
det gäller vägar i allmänhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 117, i anledning av väckta Äng. räntan å

motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder äldre lån ur
i -i- i ..ii i° statens pen beviljade

aldre lan. siwsfJder.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson (I: 204) och den andra inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (II: 350), hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maji måtte anhålla örn en omprövning av räntan å ur statens pensionsfonder
beviljade äldre lån med särskilt höga räntesatser, så att räntan å dessa lån
bringades i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet är medvetet örn att konsekvenserna av den av motionärerna föreslagna
omprövningen kunna vara svåröverskådliga. För bedömande av det
förevarande spörsmålet synes sålunda t. ex. önskvärt äga kännedom örn av
hypoteksinrättningarna i motsvarande fall tillämpad praxis. Utskottet är icke
berett att på föreliggande utredning föreslå en omprövning av lånevillkoren
för här avsedda lån. Utskottet anser emellertid, att spörsmålet är förtjänt av
särskild uppmärksamhet, och vill för sin del förorda, att frågan av Kungl. Majit
upptages till förutsättningslöst bedömande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
må, i anledning av motionerna I: 204 och II: 350, i skrivelse till1 Kungl.
Majit giva tillkänna vad utskottet ovan anfört.»

Reservation hade anmälts av herrar Berling och Hesselbom, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr Berling: Herr talman! Jag vill inledningsvis framhålla, att meningarna
inom utskottet i denna fråga ha varit mer delade än vad som framgår
av antalet reservanter som ha antecknat sig. Från denna kammare var det
inte mindre än fem ledamöter som röstade mot utskottsma jonte tens förslag.

Den fråga, som nu föreligger till kammarens prövning, är inte ny. Motionären
erinrar själv örn att den senast har behandlats av riksdagen år 1936.
Som skäl för sin framställning anför motionären i första hand, att kommuner,
som på 1920-talet ha upptagit lån bundna på 30 eller 40 år, komma
att tvingas betala en oskäligt hög ränta under en följd av år framåt, varför
staten bör träda hjälpande emellan. Vidare framhåller motionären, att folkpensionsreformen
har medfört, att pensionsfonden inte längre är premiereserv
i samma bemärkelse som tidigare, enär man numera begränsat avsättningen
till fonden, som mera har karaktären av stödfond. De båda hörda myndigheterna,
statskontoret och pensionsstyrelsen, ha avvisat detta argument liksom
också utskottet. För övrigt kan det vara skäl att påminna örn att denna förändrade
ställning för folkpensioneringsfonden beslöts redan år 1935, således
året innan riksdagen senast avvisade en framställning av samma innebörd
som den föreliggande.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Äng. räntan å äldre lån ur statens pensionsfonder. (Forts.)

Såväl statskontoret som pensionsstyrelsen uttala sig i klara och otvetydiga
ordalag mot motionärens förslag örn en omprövning av lånevillkoren.
Statskontoret erinrar om att vederbörande kommuner ha haft möjlighet att
placera sina lån i vilken penninginrättning som helst och att de således inte
lia varit tvingade att vända sig till pensionsstyrelsen, vilket ju är ett riktigt
påpekande. Man bör vidare komma ihåg, att de kommuner, som skulle bli
gynnade av en eftergift i fråga örn räntesatserna, skulle bli de som ha sökt
sig till pensionsstyrelsen. De kommuner, som ha ansett sig böra upptaga lån
i enskilda kreditanstalter, kunna ju inte vänta att få någon motsvarande hjälp
från staten, vilket ju uppenbarligen skulle komma att innebära en orättvisa.

I pensionsstyrelsens utlåtande framhålles också vilka konsekvenser som ett
bifall till motionen skulle få, örn en utredning skulle medföra, att de gamla
formerna för låneavtalen skulle upphöra att gälla. Styrelsen erinrar örn att
det ju har funnits tider då räntan har varit ännu lägre än för närvarande,
ända ner till 2,7 procent. Det är otänkbart, att staten skulle kunna få kompensation
för ränteförluster på lån som beviljats under lågränteperiod genom
att nu höja räntan till dagsnivån. Det skulle vederbörande kommuner säkerligen
aldrig gå med på. Vid utlämnandet av lån till denna låga ränta, har
pensionsstyrelsen aldrig försökt att gardera sig mot att ränteläget kanske
efter en kort tid skulle bli ett annat, utan man har beviljat rätt stora lån till
kommunerna med denna låga räntesats. För övrigt är det en allmän uppfattning
inom kommunerna — i varje fall är det så i den stad som jag representerar
— att pensionsstyrelsen alltid har gjort sig känd för en human behandling
av de lånesökande kommunerna.

Det rör sig här inte örn stora summor i jämförelse med de belopp som vi
i vanliga fall få syssla med här i riksdagen. De lån, som löpa med över 5
procents ränta, uppgå sammanlagt till något över 16 miljoner kronor, Beträffande
en tredjedel av dessa lån ha kommunerna vid deras upptagande allternativt
erbjudits rätt till konvertering efter tio år eller att binda lånen för
hela lånetiden. Både motionären och utskottsmajoriteten lia ansett, att i de
fall, då kommunerna inte ha haft möjlighet att få konverteringsrätt, vore man
nödsakad att visa dem hänsyn och bevilja dem en omprövning av lånevillkoren.
Det är emellertid självklart, att varje kommun, som behöver upplåna
pengar för det ena eller andra ändamålet, inte nöjer sig med att vända sig
till en enda långivare, utan infordrar offerter från flera håll. Örn vederbörande
kommun vid lånetillfället har funnit sig i de strängare villkoren från
pensionsstyrelsen, är det val uppenbart, att pensionsstyrelsens villkor det oaktat
ha varit fördelaktigare för kommunen i fråga än vad andra kreditanstalter
ha kunnat lämna.

Pensionsstyrelsen utvecklar i sitt yttrande sina synpunkter i detta avseende
på ett så klargörande sätt, att jag skall be att direkt få citera vad styrelsen
skriver. Pensionsstyrelsen framhåller: »Låntagande kommun har givetvis icke
behövt betala högre ränta än örn lånet med samma villkor i övrigt tagits hos
annan långivande institution. Låntagarna visste på förhand vid lånets upptagande
att kapitalräntan under lånetiden kunde komma att undergå åtskilliga
förändringar såväl uppåt som nedåt, och de hade full frihet ingå låneavtal på
sätt de ansågo lämpligast. När ett låneavtal efter sådana förutsättningar ingåtts,
måste detta betraktas såsom bindande för både långivare och låntagare.
Fullmäktige ha icke å sin sida rätt att vid ett högt ränteläge påfordra räntehöjning
eller återbetalning av lån, som bundits vid låg ränta. En låntagare
måste själv få bära de ekonomiska konsekvenserna av en upplåning, även örn
den skett på en för honom ogynnsam tidpunkt. Ett frångående av denna regel

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 18.

Äng. räntan å äldre lån ur statens pensionsfonder. (Forts.)
skulle innebära, att det ekonomiska ansvaret ensidigt överflyttades å långivaren.
» Jag tycker, att detta är klart och riktigt uttryckt, och jag anser, att man
inom utskottet borde lia tagit större hänsyn till dessa synpunkter.

Det är heller inte riktigt klart, hur motionären menar, att man skall förfara,
för den händelse räntan skulle sänkas för de lån som löpa med hög ränta. Är
det meningen att räntesänkningen skall ske generellt, så att både rika och fattiga
kommuner komma i åtnjutande av nedsättningen? Någon annan metod
kan man väl knappast använda. Skulle räntesänkningen ske efter behovsprövning,
skulle det nämligen, såsom jag redan tidigare har antytt, medföra betydande
orättvisor för de kommuner, som ha tagit sina lån hos andra långivare
än pensionsstyrelsen. Dessutom vill jag påpeka, att örn en kommun råkar i ett
svårt ekonomiskt läge och måste dras med mycket höga skattesatser, har kommunen
ju alltid, oavsett vilken orsaken till det försämrade ekonomiska laget är,
möjlighet att erhålla hjälp från skatteutjämningsfonden. Det är enligt min
mening den enda vägen man har att gå då det gäller att hjälpa kommuner som
ha en tung skattebörda.

Nornmnnerna äro enligt min uppfattning i längden bäst betjänta av att samma
principer sorn hittills tillämpas beträffande långivning för kommunala ändamål.
Det är ju här inte fråga örn hjälpfonder för det ena eller andra sociala
ändamålet, utan det gäller upplåning för kommunernas räkning efter affärsmässiga
principer. Det kan mycket väl tänkas, att en kommun har upplånat
pengar för att investera dem i ett affärsdrivande verk. Även örn kommunen
då har upptagit lånet under en tid med ogynnsamt ränteläge, kan jag inte
finna detta vara något skäl för att räntan nu skall sänkas.

Utskottet har kommit med ett utlåtande som är ett försök till kompromiss.
Det har varit delade meningar på avdelningen, där även motionären själv har
suttit. För att få till stånd ett enigt utlåtande har man stannat för det föreliggande
betänkandet, som jag för min del tycker är synnerligen oklart. Jag
förstår mycket väl, att det många gånger kan vara önskvärt att kompromissa
sig fram, men det är ju inte alltid detta går. Örn man har olika principiella
ståndpunkter i en fråga som denna, kan man helt enkelt inte kompromissa bort
dessa på det sätt som det föreliggande utlåtandet visar. Jag skall, fastän utlåtandet
ligger på ledamöternas bord, ta mig friheten att läsa upp de tva sista
meningarna i utskottets motivering. Det heter där: »Utskottet är icke berett
att på föreliggande utredning föreslå en omprövning av lånevillkoren för här
avsedda lån. Utskottet anser emellertid, att spörsmålet är förtjänt av särskild
uppmärksamhet, och vill för sin del förorda, att frågan av Kungl. Maj :t upptages
till förutsättningslöst bedömande.» För min del förstår jag inte, hur
man kan komma med två olika uppfattningar i en och samma motivering, såsom
har skett här. Utskottet vill inte föreslå en omprövning, men rekommenderar
likväl Kungl. Maj :t att upptaga frågan till förutsättningslöst bedömande.
Detta skrivsätt visar enligt min uppfattning, hur man icke ber kompromissa.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla kammarens tid längre. Jag vill bara
erinra örn det beslut, som fattades år 1936, då statsutskottet gick emot en liknande
motion. Sedan dess har ingenting inträffat, som kan ge riksdagen anledning
att frångå den då intagna ståndpunkten. Motionären har icke anfört
några skäl, som göra att frågan kommit i ett nytt läge. Det enda som skulle
kunna anföras är att utskottet nu har en annan sammansättning än för tio år
sedan.

Jag tillåter mig, herr talman, att med det anförda yrka avslag på såväl motionen
som utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Mannerskantz och Hesselbom.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Äng. räntan å äldre lån ur statens pensionsfonder. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är riktigt, som herr Berling
sade, att utlåtandet är resultatet av en kompromiss. Utskottet finner det
uppenbart att det, såsom pensionsstyrelsen och statskontoret ha framhållit, kan
anföras principiella skäl mot en omprövning av dessa låneavtal, som ha uppgjorts
med tillämpande av affärsmässiga principer och till de räntesatser, som
vid tidpunkten för lånens beviljande voro gällande i den allmänna lånemarknaden.
Men det finns i alla fall vissa skäl, som kunna anföras för en omprövning
av räntesatsen för vissa äldre lån, som ha löpt under längre tid och som äro för
avsevärd tid framåt bundna med en i nuvarande ränteläge exceptionellt hög
ränta.

I pensionsstyrelsens yttrande, som har medtagits såsom bilag-a till utskottets
utlåtande, återfinnes på s. 8 en uppgift örn att det är sammanlagt 160 lån, för
vilka räntesatsen överstiger 5 procent. Av pensionsstyrelsens specifikation över
antalet lån med olika räntesatser framgår, att det finns lån som äro bundna
vid räntesatser från 6,25 till 5,05 procent. Det är uppenbart, att billighetsskäl
kunna tala för en omprövning av villkoren för dylika lån. Det har också skett
en viss omprövning av räntevillkoren för äldre lån, men såvitt utskottet har
kunnat inhämta har denna omprövning varit olikformig. I åtskilliga fall har
erbjudande örn konverteringsrätt inte förekommit, medan dylikt erbjudande
lämnats i andra fall. Det kan också framhållas, att vissa kommuner mot gottgörelse
för uppkommande förluster i samband med omplacering till lägre räntesats
ha medgivits förtidsinbetalning av äldre lån.

Dessa omständigheter ha givetvis påverkat utskottets Ställningstagande, och
vi ha inte ansett oss kunna blankt avvisa det framförda yrkandet. Men utskottet
är, såsom redan har citerats här, medvetet örn att konsekvenserna av den föreslagna
omprövningen kunna vara svåröverskådliga. Utskottet finner dock
spörsmålet förtjänt av särskild uppmärksamhet och förordar att Kungl. Majit
måtte upptaga frågan till förutsättningslöst bedömande. I klämmen har utskottet
skrivit, att utskottet föreslår riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört. Det finns således i utskottets utlåtande ingenting
som binder Kungl. Maj :t, men vi ha heller inte velat skriva på ett sådant
sätt att vi lägga hinder i vägen, därest vederbörande skulle kunna träffa avtal
örn konvertering av äldre lån, för vilka räntesatsen är oskäligt hög i förhållande
till nu gällande ränta.

Jag tycker, att utlåtandet med denna kläm är av den natur, att vi utan risk
genom en riksdagsskrivelse böra kunna överlämna till Kungl. Majit att upptaga
saken till bedömande. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle avslå såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Berling begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 117, röstar

Ja:

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Äng. räntan å äldre lån ur statens pensionsfonder. (Forts.)

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av postportot för vissa
bokförsändelser; och

nr 29, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och en allmän översyn
av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande i utskottets utlåtande
nr 31 framlagt förslag rörande försäljning av Havstena nr 7 Grubbagården
och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen
örn rätt till jakt;

nr 34, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i
lagen örn rätt till jakt m. m.;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn införande av enhetliga ordningsföreskrifter
vid slakterierna i samband med obligatoriskt köttbesiktningstvång;

nr 36, i anledning av väckt motion örn utfärdande av en förordning därom
att hästs ålder skall vara offentligt känd och angiven; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner angående utredning örn effektivisering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner
örn anslag till anordnande i lantbruksstyrelsens regi av försök med gödsling
av salta fiskevatten.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:177 av herr Mannerskantz m. fl. och 11:282 av herr
Skantze m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte för budgetåret 1946/47 anvisa
ett förslagsanslag av 10 000 kronor till lantbruksstyrelsen för anordnande
i dess regi av försök med gödsling av salta fiskevatten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:177 och 11:282 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Rubriken på detta ärende, som handlar
om gödsling av salta fiskevatten, kan förefalla egendomlig, men orsaken till att
jag har väckt den motion som nu behandlas är den, att man har fått kännedom

Örn försök
med gödsling
av salta fiskevatten.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Örn försök med gödsling av salta fiskevatten. (Forts.)
om att det på vissa håll i utlandet -— och som det framgår av utskottsutlåtandet
även tidigare här i Sverige — har gjorts experiment med att strö ut vissa
kemikalier — det rör sig främst örn natriumnitrat och superfosfat — i isolerade
vikar för att därigenom öka planktonfloran, som i sin tur utgör föda för fisk,
och att därvid storartade resultat ha uppnåtts.

Jag har för min del funnit, att det knappast kan tänkas att enskilda människor
vilja eller kunna vidtaga åtgärder av detta slag, utan örn det överhuvud
taget skall komma fram någonting nytt på detta område så måste det nog ske
genom försöksverksamhet som bedrives med statlig hjälp.

Jag kan inte se annat än att både lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen
ha rätt i vad de säga i denna fråga. De ha med åberopande av olika skäl
båda tillstyrkt motionerna.

Även utskottet anser »att det skulle vara av visst intresse, örn de av motionärerna
föreslagna försöken kunde komma till stånd», men litet längre fram i
utlåtandet säger utskottet: »Då det förefaller som i nuvarande läge på fiskmarknaden
försöken icke äro av alltför hög angelägenhetsgrad, anser sig utskottet
icke kunna förorda bifall till motionerna.»

Ja, jag vet inte örn dessa experiment skulle kunna inverka så mycket på fiskmarknaden.
För det första är ju detta projekt en sak på lång sikt. För det andra
verkar det inte som örn världen skulle vara överfylld av livsmedel. Det rör sig
också här örn skärgårdsfisk, för vilken avsättningsmöjligheterna äro helt andra
än för de stora havsfiskefångsterna. Jag tänker mig för övrigt att den fisk, som
man skulle kunna få fram örn man på några ställen gjorde sådana här försök,
skulle vara av hög kvalitet, väl utvuxen och således mycket lätt att avsätta, och
därför tror jag inte att marknaden för skärgårdsfisken skulle komma att påverkas
ogynnsamt.

Jag tycker att de skäl som jordbruksutskottet framfört äro rätt krystade, för
att inte säga dåliga, jämförda med de skäl som lantbruksstyrelsen och motionärerna
ha framfört. Jag tycker att man borde prestera en bättre motivering för
att avslå en sådan liten fin sak som denna, även örn den är en Smula originell.
Med hänsyn till detta, herr talman, ser jag mig nödsakad att yrka bifall till
motionerna.

Herr Näslund: Herr talman! Även örn motionärerna känna sig ledsna över att
en så utomordentligt fin motion avstyrkts av jordbruksutskottet, tillåter jag
mig ändock att med hänvisning till den motivering som utskottet har anfört
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om bidrag till Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta

Svenska motioner örn statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund.
fiskarenas

studieförbund. I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:176 av herr Wetter m. fl. och 11:361 av herr Utbult
m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta att till Bidrag till Svenska
fiskarenas studieförbund för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 18.

Om bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:176 och II: 361 måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överlämna motionerna
till en i utlåtandet omnämnd, inom lantbruksstyrelsen pågående utredning
rörande frågan örn fiskets undervisningsproblem för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

Reservation hade avgivits av herrar Sundelin, Jallansson i Torp och Utbult,
vilka ansett, att utskottets motivering bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 176 och 11:361 måtte

A. till Bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund å riksstaten för budgetåret
1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 15 000 kronor;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna
motionerna till den inom lantbruksstyrelsen pågående utredningen rörande
frågan örn fiskets undervisningsproblem för att tågås under övervägande vid
fullgörandet av utredningens uppdrag.

Herr Sundelin: Herr talman! I det nu föreliggande utlåtandet har jordbruksutskottet
tagit ställning till i riksdagens båda kamrar väckta motioner
örn statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. Av motionerna framgår
att ifrågavarande studieförbund representerar omkring 15 000 medlemmar i
samtliga de stora fiskarorganisationerna i vårt land. Svenska fiskarenas studieförbund
har till uppgift bland annat att samordna och effektivisera de olika
organisationernas studieverksamhet, och det skall arbeta för att dylik verksamhet
kommer i gång på platser där sådan förut inte har bedrivits. Förbundet
har såväl yrkesbetonade som allmänna studieämnen på sitt program, och man
skall bedriva studiecirkelverksamhet, kursverksamhet, föreläsningsverksamhet
och biblioteksverksamhet.

Det framhålles i motionerna att studie- och bildnings verksamheten bland
landets fiskare stöter på svårigheter och problem som inte ha någon motsvarighet
då det gäller likartad verksamhet bland andra yrkesgrupper. Fiskarbefolkningen
bor — säges det i motionerna, och det känna vi ju alla till — ofta
spridd på otillgängliga Öar i skärgårdarna, och med de bristfälliga kommunikationer
som där äro till finnandes blir det ofta mycket svårt för fiskarena
att samlas på centrala platser och i större grupper för bedrivande av bildningsverksamhet
av här avsett slag. Studiegrupperna måste alltså i dessa fall räkna
med ett mindre genomsnittligt medlemsantal än vad fallet är då det gäller
andra yrkesgrupper, varigenom kostnaderna givetvis bli större.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över motionerna tillstyrkt att ett
anslag på 15 000 kronor beviljas för budgetåret 1946/47, och styrelsen understryker
vad som framhållits i motionerna, att fiskarbefolkningen har »såväl
på grund av arten av sitt yrke som till följd av sin ofta isolerade bosättningsämre
förutsättningar att utnyttja de bildningsmöjligheter som stå andra medborgargrupper
till buds». Styrelsen anser att Svenska fiskarenas studieförbunds
verksamhet i mycket kommer att bli likartad med den verksamhet som
utövas^ av Jordbrukarungdomens förbund, vilket förbund som bekant sedan
flera år åtnjuter understöd från det allmännas sida.

Skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande över motionerna att den anser
ändamålet synnerligen behjärtan svart, och den tillstyrker ett mindre belopp
såsom bidrag till förbundets organisations- och administrationskostnader.

Jordbruksutskottets majoritet har i sin motivering också ställt sig synnerligen
välvillig till den i motionerna gjorda framställningen och framhåller att

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Om bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
syftet otvivelaktigt är behjärtans värt. Då emellertid Kungl. Maj :t genom beslut
den 21 december 1945 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning
av frågan örn fiskets undervisningsproblem, förväntar utskottet att
inom denna utredning även kommer att upptagas frågan om understödjande
av fiskarbefolkningens egen bildnings- och studieverksamhet.

I direktiven för denna utredning ingår väl egentligen att utredningen skall
behandla själva utbildningsproblemen för fiskarbefolkningen, men man kan
ju tänka sig, att även den fråga som vi nu behandla kan tagas upp av lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang. En minoritet inom utskottet har dock
ansett, att den av Svenska fiskarenas studieförbund upptagna verksamheten
är så behjärtans värd och har en sådan betydelse, särskilt för ungdomen inom
den yrkesgrupp det här gäller, att riksdagen redan nu borde bevilja ett anslag
för stödjande av denna verksamhet. Denna linje står ju i bättre överensstämmelse
med vad skolöverstyrelsen i sitt utlåtande har föreslagit än vad utskottets
linje gör. Svenska fiskarenas studieförbund är ju nybildat — det bildades
förra året — och är alltså nu i mycket stort behov av att få det i
motionerna föreslagna stödet för att kunna påbörja och fortsätta sin verksamhet.

Utskottsminoritetens uppfattning har tagit sig uttryck i den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen, och jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till denna reservation.

Herr Anderberg: Herr talman! Utskottet har ställt sig mycket välvilligt till
denna motion, men utskottet har inte ansett tillräckliga skäl föreligga att gå
så långt som reservanterna, vilka vilja anslå medel till förbundet. Det föreligger
obestridligen en utredning rörande fiskarenas undervisningsproblem, och
det är ju kutym att avvakta det resultat en utredning kommer till innan man
fattar ståndpunkt till den fråga utredningen gäller. Vidare räkna vi med att
det nybildade förbundet, vars medlemmar ju inte ha det särskilt svårt ekonomiskt
sett, bör kunna visa sitt intresse genom att först bygga upp rörelsen
på egen hand under ett år. Så ha Svenska landsbygdens studieförbund och
Arbetarnas bildningsförbund gjort-; de lia inte fått anslag från början, utan
de lia först fått visa sitt intresse och sedan så småningom fått anslag.

1944 års riksdag uttalade ju också att man skulle kunna ge anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen — organisationsbidrag till studiecirklar
för fiskarbefolkningen. Man står således inte alldeles utan möjligheter
att bedriva detta undervisnings- och upplysningsarbete, och vi räknade
med att det med hänsyn till utskottets välvilliga skrivning skulle bli möjligt
att komma igen och få frågan löst på ett gynnsamt sätt. — Sjöfolket har också
varit i samma situation som nu fiskarena, och sjöfolket har fått anslag sedan
sådant har visat sig vara av behovet påkallat. Det är väl mycket möjligt att
man efter den utredning, som jag och även reservanten nämnt, kan ge dylika
anslag också till fiskarbefolkningen, men som saken för närvarande ligger
till har jordbruksutskottet inte kunnat gå längre än det har gjort — vi ha
hemställt om överlämnande av motionerna till den pågående utredningen att
tagas upp till övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget, och så
få motionärerna till ett kommande år se, örn det inte varit möjligt för Kungl.
Maj :t att begära ett anslag även till Svenska fiskarenas studieförbund.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Efter herr Anderbergs anförande
skulle jag inte behöva yttra mig, men jag ber likväl att med hänvisning till
den motivering han fört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Om bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)

Herr Gustavson: Herr talman! Jag vill bara kort och gott tillkännagiva, att
när man är på det klara med att motionernas syfte är synnerligen behjärtansvärt,
vilket också utskottets ärade talesman herr Anderberg här medgav och
vilket med all styrka underströks av reservanten, herr Sundelin, kan jag knappast
förstå varför man inte har kunnat gå med på att tillstyrka anvisandet av
15 000 kronor, vilket belopp väl får anses som synnerligen blygsamt. Man måste
avvakta den utredning som lantbruksstyrelsen har fått i uppdrag att utföra,
säger herr Anderberg. Men det är detta som jag inte riktigt kan förstå. Varför
skall man behöva avvakta utredningens resultat när man redan är på det klara
med att syftet är beli järtans värt och att fiskarbefolkningen behöver få den
möjlighet att förkovra sig, som den frivilliga studie- och bildningsverksamheten
utgör?

Det är också ganska betecknande att samtliga de myndigheter som här ha
hörts — åtminstone samtliga de som äro redovisade i jordbruksutskottets utlåtande
— lia tillstyrkt att anslag ges.

Jag vädjar till kamraterna bär i kammaren att behjärta denna yrkesgrupp.
Denna kår av medborgare, som är så splittrad med hänsyn till bostadsorten,
är bosatt inom så begränsade områden av vårt land, att man kan förstå att
de representanter som äro från de inre och norra delarna av landet icke så väl
känna till i vilken belägenhet denna yrkesgrupp befinner sig. Den har, Som
reservanten här framhöll, inte samma möjligheter som fastlandsbefolkningep
att komma med i studiecirklar och andra bildningsinstitutioner.

Med dessa ord har jag velat säga, att kammarens ledamöter inte borde behöva
vara så knussliga när det gäller detta anslag på 15 000 kronor. Svenska
fiskarenas studieförbund borde verkligen kunna få denna lilla slant att starta
med i avvaktan på utredningen, i vilken frågan ställes på en närmare eller
mera avlägsen framtid.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande som tidigare ställts
här örn bifall till reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! På min föredragning har Kungl. Maj:t
avslagit en framställning från Fiskarenas studieförbund nied samma innebörd
som motionerna. Jag vill med anledning- av den förda debatten säga, att de
som tala till förmån för reservationen ändå böra kunna förstå, att det kan finnas
sympatier för motionärernas sak men samtidigt råda stor tvekan rörande
den form vari statens bidrag skall utgå.

Kammaren bör ju ändå besinna, att alla statsanslag till folkbildningsverksamheten
i vårt land — och till denna hör ju också Fiskarenas studieförbunds
verksamhet — så småningom lia lagts in under åttonde huvudtiteln. Det finns
särskilda regler för hur statsbidrag skola utgå till dylika sammanslutningar,
och det skulle väl inte vara förståndigt att nu bryta ut en del av den frivilliga
studieverksamheten och lägga in den under nionde huvudtiteln med alldeles
särskilda grunder. Jag fäster uppmärksamheten därpå, att när reservanten
och herr Gustavson här åberopade skolöverstyrelsen klargjorde de ingalunda
vad denna myndighet har yttrat. Skolöverstyrelsen uttalar att anslag av
nu ifrågavarande slag böra anvisas under åttonde huvudtiteln, och i samband
därmed förordar den att, liksom det har skett i andra fall, ett organisationsbidrag
på 5 000 kronor skall utgå för täckande av startkostnader.

Emellertid har detta studieförbund på sitt program cn dubbel verksamhet:
å ena sidan den allmänna folkbildningsverksamheten och meddelandet av teo:
retisk yrkeskunskap, å andra sidan en mera praktisk yrkesutbildning. Det är
därför, såvitt jag förstår, nödvändigt att denna verksamhet så att säga uppdelas,
så att staten ger riktlinjer för hur man skall behandla dessa olika ting,

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Om bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
och att det företages en utredning, varigenom man kan komma till klarhet örn
vilka former man i detta fall skall använda.

Herr Wetter: Herr talman! När kammaren tidigare i dag behandlade stipendiefrågorna,
framhölls det av bland andra ecklesiastikministern, att det var
synnerligen önskvärt att få olika grupper jämställda. Det är det som gör att
frågan örn studiebidrag till fiskarungdomen blir aktuell — man ser att jordbrukarungdomen
har fått ett mycket stort anslag och att man även till sjömännen
i år har räknat upp ett betydande anslag för studieverksamhet.

Nu har ju utskottet egentligen stött sitt avslagsyrkande på skolöverstyrelsens
yttrande, att man kunde ge ett organisationsbidrag men att man skulle vänta
med själva studiebidraget. Däremot har lantbruksstyrelsen mycket varmt tillstyrkt
motionerna. När nu utskottet talar örn att man måste invänta den
»stora» utredningen, så gäller väl det utredningen angående fiskarenas hela
yrkesutbildning och studieverksamhet överhuvud taget. Gentemot detta kan
invändas, att lantbruksstyrelsen ju redan kommit med en ganska vidlyftig
utredning just beträffande denna lilla detalj, nämligen studiebidraget. Jag
tycker sålunda att denna utredning redan är fullgjord, ty jag antar att lantbruksstyrelsen
inte kan komma med mycket mera när det gäller denna detalj
än den redan har gjort. Man kan sålunda knappast basera sitt ställningstagande
på att en ny utredning behöver företagas, örn inte de omständigheter, som jordbruksministern
nyss framhöll, göra det nödvändigt att skjuta på frågan.

När fiskarungdomen ser på andra kategorier av ungdom, t. ex. sjöfolkets,
tycker den sig vara i ett sämre läge än denna. Och jag vet inte örn det är alldeles
nödvändigt att man, när man nu är så frikostig med studiebidrag åt andra
håll, skall följa den gamla, konservativa regeln att först se vad rörelsen själv
kan åstadkomma innan man lämnar statsbidrag. Kan man inte vända på
frågan och säga: låt oss ge ett litet bidrag för att se vad de kunna göra?
Jag tycker att den vägen är lika motiverad som den andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation som är fogad vid
utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara nied
övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Örn bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 63.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande bidrag
till byggnadsarbeten vid anstalter för lägre lantbruksundervisning; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckt Äng- grundermotion
örn vissa ändringar i grunderna för statsbidrag till jordbrukets yrkes- na Jor stats''
skolor.

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 230, av herr Bergh, Ragnar, och herr Carlström hade hemställts, att stipendier
till elever vid jordbrukets yrkesskolor måtte utgå efter samma grunder
som vid lantmannaskolorna och att jämväl tilläggsbidraget till själva
skolan per elev och månad måtte utgå efter samma princip.

bidrag till
jordbrukets
yrkesskolor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Såsom erinrats av statskontoret beslötos de grunder, enligt vilka statsbidrag
må utgå till jordbrukets yrkesskolor, vid 1944 års riksdag. Vid den utredning
genom särskilt tillkallade utredningsmän, som för närvarande pågår
rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket, torde enligt vad
som framgår av de för utredningen utfärdade direktiven komma att upptagas
till behandling frågan örn nämnda skolors framtida ställning samt avvägningen
av statsbidrag till desamma. I avbidan på resultatet av nämnda
utredning synas de nu gällande föreskrifterna i sistnämnda avseende lämpligen
böra bibehållas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet, att motionen 1:230 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! I det nu förevarande utlåtandet har jordbruksutskottet
enligt min mening kommit till ett ganska överraskande resultat.
Jag tycker, att det inte bara är överraskande, utan också att man med hänsyn
till de intressen, som närmast jordbruksutskottet har att bevaka, bör beklaga att
utlåtandet fått den utformning det har.

Det finns en särskild grupp läroanstalter för den lägre lantbruksundervisningen,
som kallas jordbrukets yrkesskolor. Det finns bara fyra stycken i
landet, en i Stockholms län, en i Västerbottens län och två i Norrbottens län.
När riksdagen för några år sedan beviljade statsbidrag till dessa skolor, ville
man åstadkomma en viss paritet, när det gällde elevernas underhåll, med de
understöd som beviljades eleverna vid lantbruksskolorna. Det var den grund
som statsbidragsgivningen vilade på, när statsbidrag första gången kom att
utgå i mera ordnade former. Emellertid äro dessa elevunderstöd vid lantbruksFörsta
kammarens protokoll 1946. Nr 18. 4

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Äng. grunderna för statsbidrag till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)
skolor och jordbrukets yrkesskolor något annorlunda konstruerade än vid lantmannaskolor
och en del andra skolor. Sedan ha stipendierna höjts undan för
undan vid exempelvis lantmannaskolorna, och man har också höjt elevunderstödet
vid lantbruksskolorna, men vid jordbrukets yrkesskolor ha bidragen till
elevernas underhåll stannat på en lägre nivå. Det har medfört, att dessa skolor
äro sämre ställda än andra anstalter för lägre lantbruksundervisning.

När lantbruksstyrelsen nu har yttrat sig i frågan har också den påpekat,
att vad som egentligen skulle vara grunden för statsbidragsgivningen var förhållandena
vid lantbruksskolorna, och lantbruksstyrelsen skriver, att eftersom
understöden till dessa höjts, bör bidraget till eleverna vid jordbrukets yrkesskolor
höjas från nuvarande 30 kronor per månad till 60 kronor per månad för att
den tidigare likheten skall bibehållas. Icke desto mindre har jordbruksutskottet
icke blott avstyrkt förevarande motioner utan också avvisat den väg, som
lantbruksstyrelsen har anvisat.

Jag kommer så till det som jag finner överraskande i utskottets motivering.
lian har pekat på att riksdagen för ett par år sedan fastställde de grunder,
efter vilka statsbidrag utgå. Det förefaller mig, som örn utskottet inte har uppmärksammat,
att grunden för bidragsgivningen var just jämförelsen med förhållandena
vid lantbruksskolorna. När pariteten ändrats trots den grundläggande
motiveringen, borde utskottet ha funnit det logiskt att stödja lantbruksstyrelsens
förslag i det här fallet.

Utskottet har emellertid även en annan motivering. Det nämner, att frågan
örn jordbrukets yrkesskolor ligger under utredning, och eftersom så är fallet,
vill man inte göra någon ändring i vad som nu gäller. Det resonemanget skulle
vara hållbart, örn det begärts några andra principiella grunder för bidragsgivningen
än de från början gällande. Men såsom jag redan visat, var det de i
motsvarande hänseende rådande förhållandena inom lantbruksskolorna, som
skulle vara den grund som det hela vilar på, och när det alltså inte nu
föreslås några nya grunder, har jag svårt att finna, att existensen av en pågående
utredning skall tagas till intäkt för en ståndpunkt, enligt vilken man inte
skulle följa med de ändrade förhållandena inom jämförliga läroanstalter.

Resultatet av det hela blir såvitt jag begriper, att den pågående utredningen
örn den lägre lantbruksundervisningen i viss mån betages möjligheten att se,
vad denna skolform egentligen har för betydelse. Ty det är alldeles självklart,
att om en skolform arbetar under ogynnsammare förhållanden än andra, kan
inte den pågående utredningen bedöma lika bra, huruvida man på den kan
bygga vidare. Resonemanget från jordbruksutskottets sida förefaller mig alltså
ej blott egendomligt utan också beklagligt.

Nu finns det ingen reservation fogad vid utlåtandet, och det är därför lönlöst
att yrka bifall till motionerna i ämnet, i all synnerhet som en något annorlunda
konstruktion än den som motionärerna föreslagit kanske vore att föredraga.
Jag vill därför för dagen inskränka mig till att uttrycka den förhoppningen,
att lantbruksstyrelsen skall återkomma med sitt förslag nästa år och
att jordbruksutskottet då skall litet bättre tänka över innebörden i vad det
skriver än det i detta fall synes ha gjort.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl. socknar
för förluster, åsamkade av Sagans översvämning år 1944, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 118, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som beviljats under
krigsåren men ännu icke tagits i anspråk.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Wistrand (1:142) och den andra inom andra kammaren av herr Wiberg
m. fl. (II: 198), hade hemställts, att riksdagen måtte dels vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 taga hänsyn till de reservationer å driftbudgeten
samt de outnyttjade anslag å kapitalbudgeten, vilka kunde väntas kvarstå
vid utgången av budgetåret 1945/46, dels ock hos Kungl. Maj :t begära
att en skyndsam utredning måtte verkställas rörande behovet av de anslag,
som beviljats under krigsåren men ännu icke tagits i anspråk, samt att resultatet
av sådan utredning förelägges riksdagen i så god tid att hänsyn därtill
kan tagas vid statsregleringen för budgetåret 1946/47.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 142 och II: 198 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding, Mannerskantz, Petersson, Ragnar Bergh, Svensson i Grönvik, Staxäng,
Sefve, Boman i Kieryd och Onsjö, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava den lydelse, som i reservationen angivits. I det av
reservanterna förordade utlåtandet hade anförts bland annat följande:

»Utskottet anser sig icke kunna bedöma, huruvida genom en allmän omprövning
av den fortsatta dispositionen av förefintliga reservationer några
mer avsevärda besparingsresultat kunna stå att vinna. Utskottet, som förutsätter
att spörsmålet av Kungl. Maj:t ägnas fortsatt uppmärksamhet, anser
emellertid, att en systematisk undersökning rörande förefintliga möjligheter
till åstadkommande av besparingar är att förorda.

Utskottet förutsätter vidare, att frågan örn de ur budgetteknisk synpunkt
föreliggande möjligheterna att för framtiden förebygga uppkomsten av reservationer
av nuvarande storleksordning ägnas uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
må, i anledning av motionerna I: 142 och II: 198, i skrivelse till Kungl.
Majit giva till känna vad utskottet ovan anfört.»

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! De motioner, som här behandlas,
ha tillkommit på grund av det förhållandet, att budgetutfallet i senaste
budgetredovisning visar icke i anspråk tagna reservationer till ett så
betydande belopp som 3 300 miljoner kronor.

Motionerna inledas med följande korta principuttalande: »Riksstatens utgifter
och inkomster böra vara så noggrant beräknade, att alltför stora avvikelser
därifrån icke uppkomma i budgetredovisningen. Detta krav äger icke
bara teoretisk betydelse. Endast i den mån det kan tillfredsställas bibehåller
riksdagen sin kontroll över finanspolitikens samt över statsverksamhetens omfattning
och utformning.»

Detta är så sant som det är sagt. Det har också vid tidigare tillfällen vidtagits
särskilda åtgärder, så snart budgetredovisningarna visat sig vara otillfredsställande
eller felaktiga. Så skedde efter förra världskriget, då det gjordes
utredningar i sådant syfte och man genomförde en omläggning och en
sanering för att riksdagen sedermera skulle på ett tillfredsställande sätt kunna
utöva kontroll över statsutgifterna för varje budgetår.

Under de nu gångna beredskapsåren ha förhållandena gjort, att reservationerna
i betydande grad lia ökats. En orsak till de betydande reservationerna

Äng. vissa
anslag, som
icke tagits i
ansjnålc.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Äng. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)
synes vara, att anslag å tilläggsstat även i andra fall än till täckande av
till förskottsstat hänförliga utgifter lia äskats oell beviljats på så sent stadium
av budgetåret, att deras utnyttjande före budgetårsskiftet inte kunnat
ifrågakomma. Givetvis ha också de fullmakter, som givits Kungl. Majit, och
beredskapsstaterna bidragit till ökningen av reservationerna. Man Ilar anvisat
medel utan att egentligen noga överväga, huruvida så stora belopp ha behövts
som ha anvisats. En annan anledning till dessa stora reservationer synes vara
att söka i det förhållandet, att anslag för visst ändamål stundom äskats på
den ordinarie riksstaten till hela det för ändamålet erforderliga beloppet,
ehuru detta anslag icke kunnat förbrukas mer än till en mindre del under det
aktuella budgetåret.

Det gäller därför nu liksom efter förra världskriget att försöka få en
sanering och ordning i statens affärer och att undersöka de olika vägar som
kunna vara möjliga härför. Det kan å ena sidan företagas en förnyad prövning
av behovet att tillgodose de med redan beviljade anslag avsedda ändamålen.
Man kan å andra sidan också eftersträva sådana åtgärder, som äro
ägnade att för framtiden förebygga uppkomsten av reservationer av en sådan
storleksordning som nu är fallet. Utskottet, som ingående diskuterat detta
spörsmål, säger att båda dessa vägars framkomlighet bör noggrant prövas.

Motionärerna ha pekat på de konsekvenser, som skulle följa, örn de outnyttjade
beloppen toges i anspråk under ett och samma budgetår, och ha
framhållit angelägenheten av att åter bringa den statliga utgiftspolitiken under
riksdagens kontroll. Motionärerna ha framhållit, att den konjunkturpolitiska
uppgift, som man numera vill tillerkänna finanspolitiken, kräver att
riksstaten följes med största noggrannhet och att den i budgeten uttryckta
samhällsekonomiska finansplaneringen måste förverkligas under en avsedd tidrymd,
örn det resultat skall uppnås, vilket man eftersträvar. Mot dessa synpunkter
kan inte vara något att invända, och utskottet i sin helhet delar i
långa stycken motionärernas uppfattning örn önskvärdheten av att reservationer
av nuvarande storleksordning böra undvikas.

Utskottet har haft föredragning i ärendet av statssekreteraren i finansdepartementet
och chefen för riksräkenskapsverket för att bättre komma in i
ämnet, men det gav inte så mycket. Inom departementen ha dessutom efter
dessa föredragningar gjorts vissa undersökningar, som utskottet har fått del
av men inte heller de gåvo så stort resultat. Det är helt naturligt, eftersom
en sådan undersökning, örn den skall göras, måste bli ganska omfattande.
Beträffande reservationerna under fjärde huvudtiteln, vilka äro ganska betydande,
lia inte några som helst undersökningar kunnat göras.

I den senaste budgetredovisningen finner man specificerade de anslag under
de olika departementen, där reservationer äro upptagna. Det framgår också
av utskottets utlåtande, vilka belopp det bär rör sig örn; sammanlagt var det
som jag sade 3 300 miljoner kronor. På grund av under beredskapstiden lämnade
bemyndiganden och dispositioner förekomma en hel mängd anslag till
betydande belopp, beträffande vilka det är naturligt att en omprövning företages
huruvida de inte kunna strykas. Jag skall bara nämna ett par. Under
femte huvudtiteln står under civilförsvaret upptaget en reservation på 9 312 000
kronor till bidrag till vissa kommuner för anordnande av skyddsrum m. m.,
och det förekommer under samma departement en reservation på 4 856 000
kronor till gasskyddsutrustning och dylikt. Det är klart att örn man går
igenom budgetredovisningen, hittar man en mängd sådana exempel, där man
är övertygad örn att reservationer inte längre böra belasta bokföringen med
så betydande belopp.

Det är klart att statsutskottet inte har kunnat göra en ingående prövning,

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Ang. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)
huruvida det är möjligt att uppnå så avsevärda besparingsresultat som önskvärt
vore. En så ingående omprövning har utskottet inte haft möjlighet att
företaga. Men utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t ägnar frågan uppmärksamhet
och att en systematisk undersökning rörande förefintliga möjligheter
att åstadkomma besparingar företages. Utskottet understryker också, att frågan
örn de ur budgetteknisk synpunkt föreliggande möjligheterna att för framtiden
förebygga uppkomsten av reservationer av nuvarande storleksordning
ägnas uppmärksamhet.

Som jag nyss nämnde äro utskottsmajoriteten och reservanterna i långa
stycken ense, emellertid ha vi skilt oss åt, och den väsentligaste punkt, där
skiljaktighet råder, är det slut, vartill vi ha kommit. Utskottsmajoriteten
hemställer örn avslag på motionerna, under det att reservanterna, som uppgå
till ett stort antal, anse att riksdagen i anledning av motionerna bör i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna i sitt yttrande anfört. Detta
har inte majoriteten velat vara med örn. De ledamöter, som utgöra majoriteten,
förklara bara, att de fått sig bekant, att vederbörande ha sin uppmärksamhet
riktad på saken och att det då är onödigt att befordra en skrivelse till
Kungl. Majit. Men reservanterna hävda den uppfattningen, att riksdagen såsom
det anslagsbeviljande organet å skattebetalarnas vägnar bör delge Kungl.
Majit sin mening i en så utomordentligt viktig fråga, som det här gäller. Vi
ha skrivit så hövligt och försiktigt, att vi föreslå, att riksdagen »må giva
Kungl. Majit till känna», vad reservanterna anfört. Örn riksdagen vill hävda
sin ställning som anslagsbeviljande och kontrollerande organ, kan riksdagen
enligt reservanternas mening svårligen komma förbi att säga någonting positivt.
Den kan inte, som utskottsmajoriteten vill, befordra hela ärendet till
papperskorgen. Det är en blygsam men bestämd hemställan som reservanterna
göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det är kanske lika gott att jag svarar
på denna anmärkning som att utskottsmajoritetens representanter göra
det.

Jag beklagar i hög grad, om herr Johansson skulle ha uppfattat ett nej
till en skrivelse som någon brist på intresse när det gäller att se till att inte
pengar onödigtvis komma till användning när de inte längre behövas. Men
efter hela den redogörelse, som utskottet har fått av sakkunniga från departementet,
och med hänsyn till det sätt, på vilket utskottet självt har refererat
detta, är det svårt att förstå, varför reservanterna nödvändigtvis vilja driva
igenom bifall till ett sådant yrkande som det framställda. Jag kan inte uppfatta
det på annat sätt än att man vill låta riksdagen uttala, att man från
regeringens sida icke hittills med vederbörlig uppmärksamhet har följt de
avsedda ärendena, och det är ett påstående som jag alldeles bestämt vågar
förneka.

Vi skola komma ihåg, att reservationer måste ju alltid uppstå. Hela reservationsanslagssystemet
bygger ju på att man inte är säker på att anslagen
kunna komma till användning under det budgetår, för vilket de äro
beviljade. Jag skall inte ta upp någon stor budgetdebatt, men jag vill erinra
örn att anledningen till att vi ha reservationsanslag är naturligtvis dels flen,
att man inte kan göra alla anslag till förslagsanslag, och dels den, att man
vill att det skall ligga i riksdagens och de anslagsbeviljande myndigheternas
hand att se till, att inte mer pengar användas än som är nödvändigt. Men
man vill också hindra att en myndighet, som har fått ett visst anslag och

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1948.

Äng. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)
som eventuellt skulle kunna vänta med att använda en del därav till efter
budgetårsskiftet för att därigenom få en bättre användning av pengarna,
skall frestas att använda dem före budgetårets slut, därför att pengarna då
skulle försvinna. Detta är anledningen till att vi ha reservationsanslag, klen
därav följer med nödvändighet, att vissa delar ■—■ ibland betydande delar —
av anslagen komma att finnas kvar över budgetårsskiftet.

Vad som givit anledning till att uppmärksamheten fästs på dessa förhållanden
är väl, att vi under krigstiden ha fått väldiga anslag till försvarsväsendet.
Om jag uppfattade herr Johansson rätt, vill hail emellertid inte att
man skall granska försvarsanslagen. Jag ber örn ursäkt, örn det är en missuppfattning,
ty det är väl de stora reservationerna på försvarsanslagen, som
ha givit anledning till att man tagit upp frågan örn det är riktigt att så
stora pengar skola ligga oanvända. Men vi få komma ihåg, att det hänger
samman med det sätt, på vilket uppbyggandet av försvaret har skeft. De
väldiga anslagen ha möjliggjort att beställningar upptagits, men sedan har
man inte kunnat veta, hur snart medlen kunnat komma till användning. Vidare
lia vi affärsverken, för vilka det av samma skäl vore mycket olyckligt,
om de inte kunde använda pengarna vid den lämpligaste tidpunkten. Det är
klart att det finns ytterligare sådana anslag. Emellertid veta vi, att de reserverade
medlen efter ett pär år gå till budgetutjämningsfonden. De äro alltså
inte tillgängliga för det avsedda ändamålet hur länge som helst.

Det är klart att man på många punkter kan fråga sig, örn inte anslagen
borde ha använts tidigare. Men den saken följer ju särskilt finansdepartementet
med uppmärksamhet, tji varje gång man vid budgetberedningen går
genom anslagen för nästa budgetår, ser man noga efter hur det förhåller sig
med reservationerna. Om det finns reservationer, som kunna delvis onödiggöra
ett anslag, som eljest bort utgå för kommande budgetår, blir den vanliga
och mycket enkla konsekvensen därav, att man säger, att eftersom det
finns så stora reservationer, kan man föreslå eif mindre anslag.

Jag har svårt att förstå, att denna sak nu kommit upp, om det inte varit
med anledning av de väldiga försvarsanslagen. Herr Johansson nämnde ett
pär anslag på femte huvudtiteln, bl. a. bidraget till vissa kommuner för anordnande
av skyddsrum m. m. Här står i en PM, som jag har, att reservationen
överförts till nytt anslag för budgetåret 1945/46. Jag förmodar att det
meddelats utskottet, att medelsbehovet kommer att underställas riksdagen i
samband med anslagsäskande för nästa budgetår.

Det är alldeles självklart, såsom utskottsmajoriteten skriver, att denna sak
följes med uppmärksamhet. Den har i själva verket alltid följts med uppmärksamhet.
Det ingår i finansdepartementets enklaste skyldigheter att ständigt
följa dessa frågor, Det är därför, vågar jag säga, ganska besynnerligt
att en stor mängd reservanter här vill genomdriva ett yrkande örn en särskild
utredning, vilket inte kan uppfattas på annat sätt än att man anser att
regeringen hittills inte har följt denna sak med vederbörlig uppmärksamhet.

Örn man däremot på allvar menar — det föreföll så, när herr Johansson
talade örn möjliga besparingar — att de beslut, som föregående riksdagar
ha fattat örn vissa utgifter, över hela linjen och inom alla huvudtitlar skola
tagas upp till förnyad prövning, och örn det skulle göras gällande, att vi i
onödan ha beviljat mycket stora anslag — ja, då rullar man ju upp en fråga
av en helt annan storleksordning. Det betyder att man reellt vill gå in på
en prövning av vad tidigare riksdagar beslutat t. ex. i fråga örn fjärde huvudtiteln.
Och det tror jag ju inte att reservanterna kunna mena.

Det som är riktigt i reservanternas yttrande är detsamma som står i utskott
smajoritetens och som helt enkelt bara innebär, att man känner till att

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Ang. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)
dessa frågor alltid lia varit föremål för ständig uppmärksamhet från finansdepartementets
sida och naturligtvis komma att vara så även i fortsättningen.
Jag kan därför inte anse annat än att reservanternas yttrande är alldeles
onödigt och att vad utskottsma jonte ten sagt är fullt tillräckligt.

Herr Wistrand: Herr talman! Orsaken till att denna motion väcktes var
givetvis, som finansministern själv har framhållit, att det slagit motionärerna
att dessa reservationer uppgå till så stora belopp. Emellertid var inte detta den
enda orsaken, utan vi ansågo det också mycket angeläget, att man vid övergången
från krigs- till fredshushållning gjorde ett verkligt bokslut för att
vinna klarhet örn utgångsläget för fredshushållningen.

Jag finner en sådan åtgärd av läget påkallad, och jag kan inte anse att
riksdagen bör låta sig nöja bara nied att finansministern försäkrar, att detta
tänker man på i finansdepartementet. Svensk riksdagstradition är det väl i
alla fall inte att bara handla efter regeln att »der Fillmer denkt flir uns». Riksdagen
har i det fallet traditioner att bevaka, och den har därför anledning att
begära besked i denna sak.

Nu vill jag ärligt säga, att motionen inte bottnar — och därvidlag vill jag
rätta ett missförstånd som kom till synes i finansministerns anförande — i
något försök att komma åt finansministern eller för att aktualisera ett misstroende
mot honom. Men riksdagen har enligt min uppfattning en mycket klar
rätt att få veta, hur det står till, och att ta ett initiativ i detta syfte. Det
är inte motiverat att låta initiativet helt och hållet ligga hos Kungl. Majit, i
all synnerhet som en fullständig utredning hittills icke har ägt rum på vissa
punkter.

Med allt erkännande för utskottets skrivsätt och med allt erkännande av att
finansministern har rätt i att vi i långa stycken äro fullkomligt överens, anser
jag därför att det finns mycket god anledning för riksdagen att uttala en
klar begäran örn en utredning i saken för att vinna klarhet örn läget, när vi
nu övergå från krigs- till fredshushållning. Jag kan inte finna, att man från
finansdepartementets och finansministerns sida skulle behöva se med någon
större ovilja, att en sådan framställning göres.

Herr Hesselbom: Herr talman! Efter finansministerns klargörande anförande
i detta ärende torde det inte vara så mycket att tillägga från utskottets
sida.

Denna fråga berördes ju redan under remissdebatten i denna kammare av
statsutskottets ärade ordförande, och det var väl närmast detta som föranledde,
att den här behandlade motionen väcktes.

Örn man emellertid, som statsutskottet gjort i sitt utlåtande, närmare granskar
vari dessa reservationer på drygt tre miljarder kronor bestå, kommer man
till det resultatet att de ingalunda kunna innebära de faror vare sig för konjunkturpolitiken
i landet eller för kapitalmarknaden, som motionärerna velat
göra gällande. Det är ju ganska betecknande, att vad som i dag blev kvar
i utskottets ärade ordförandes anförande av de ursprungliga 3,3 miljarder kronorna
var ett fåtal miljoner kronor under rubrikerna skyddsrum och gasskydd,
som niog kunna anses onödiga.

Motionens kläm innehåller ju två yrkanden, varav det första är att riksdagen
vid behandlingen av nästa års stat skall taga hänsyn till förekommande
reservationer. Det har riksdagen också gjort, alldenstund riksdagen vid behandlingen
av kungl, propositioner har beaktat de reservationer, som förekommit;
bland annat gäller detta behandlingen av propositionen örn jordbruksreglcringen.

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Äng. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)

Jag kan. i detta sammanhang inte underlåta att göra en liten reflexion angående
riksdagens inställning till de anslagsäskanden, som göras. Under den
korta tid jag haft äran tillhöra riksdagen har jag nämligen funnit, att det är
mycket sällan en enskild motionär yrkar på sänkning av de anslag, som Kungl.
Maj :t har äskat. Regeln är tvärtom att motionärerna gärna se, att anslagen
höjas, och detta gäller även reservationsanslagen. När det gäller frågan, hur
man skall undvika alltför höga reservationer, är det nog inte hara Kungl.
Maj :t utan också de enskilda riksdagsmännen som böra visa en smula återhållsamhet
och inte väcka förslag örn höjning av reservationsanslag för olika ändamål
och därigenom öka reservationerna.

Då jag, herr talman, inte kan finna de farhågor berättigade, som motionärerna
ha framställt beträffande dessa reservationers betydelse för konjunkturerna
i. landet och för kapitalmarknaden, och då riksdagen genom ett avslag
på motionerna enligt min och utskottsmajoritetens uppfattning ej på något sätt
frånsäger sig rätten att kontrollera medelsanvändningen, ber jag att få yrka
bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har mycket svårt att förstå varför vi i denna
fråga skulle bli skilda i två halvor inom utskottet. Det hela tycks ha blivit
en politisk fråga, men jag kan inte finna minsta anledning till att så skulle
behöva vara fallet. Alla de reservationer, som det här är fråga om, ha ju uppkommit
under samlingsregeringens tid. Man skulle möjligen kunna fråga, örn
det inte varit anledning för finansministern att ta upp en del av dessa anslag
till omprövning.

Både utskottsma jonte ten och reservanterna äro ju eniga örn att någonting
måste göras för att nedbringa reservationerna. Utskottet säger således: »Enligt
utskottets mening äro för ett uppnående av det av motionärerna åsyftade målet
— reservationernas nedbringande — olika vägar möjliga. Å ena sidan kan en
förnyad prövning av behovet att tillgodose de med redan beviljade anslag avsedda
ändamålen företagas. Å andra sidan kunna eftersträvas sådana åtgärder,
som äro ägnade att för framtiden förebygga uppkomsten av reservationer av
nuvarande ''storleksordning. Enligt utskottets mening hör båda vägarnas framkomlighet
noggrant prövas.» Vidare säger utskottet i slutet av sitt utlåtande:
»Utskottet förutsätter emellertid, att frågan av Kungl. Maj:t ägnas fortsatt
uppmärksamhet och att förefintliga möjligheter — jämväl beträffande anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel — till åstadkommande av besparingar och
därmed nedbringande av reservationerna iakttagas.»

Dessa uttalanden från utskottets sida ingå ju även i reservationen, och det
tycker jag tyder på att vi äro fullt eniga i det väsentliga och således borde
ha kunnat stå på samma linje.

Det är dock tydligt och klart, att ju större omslutning budgeten har, såväl
när det gäller driftbudgeten som kapitalbudgeten, desto större kunna reservationerna
bli, och under krigstiden har man givetvis fått lov att ta till anslagen
så pass stora, att man kunnat vara säker på att de skulle räcka till.

Vad beträffar den ifrågasatta omprövningen av redan beviljade anslag, vill
jag säga, att det med hänsyn till de stora anslagssummor, som det i de flesta
fall är fråga örn, kan vara mycket befogat att beträffande en hel del av anslagen
företa en förnyad prövning.

Det är också tydligt att, såsom motionärerna i sin motion framhållit, fråga
uppstår, »vilka konsekvenserna skulle bli, därest de av riksdagen beslutade,
ehuru av Kungl. Majit ännu icke utnyttjade anslagen tagas i anspråk. Detta
stora medelsbehov finge naturligtvis i det väsentliga täckas genom ytterligare
upplåning». Anslag, som stå kvar och inte behöva utnyttjas, kan man dock

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Ang. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)
givetvis använda på annat sätt, och därigenom kan man måhända undvika
en ökad upplåning.

Jag anser, att de uttalanden, som reservanterna gjort utöver vad utskottet
anfört, äro mycket berättigade. Jag kan inte finna, att denna fråga skall behöva
vara någon stridsfråga, utan att det är en fråga, som hör kunna avgöras
i enighetens tecken.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här anfört få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill endast till herr Wistrand
säga, att han har alldeles rätt i att det nu, när krishushållningen är slut och
fredshushållningen tar vid, finns en särskild anledning att titta närmare på
dessa saker. Men den reflexionen har man säkerligen gjort i finansdepartementet
likaväl som i riksdagen.

Herr Wistrand: Herr talman! Då skall jag bara be att få upprepa, och denna
gång på svenska, vad jag sade gentemot herr finansministern, när han för ett
ögonblick var borta ur kammaren, nämligen att vi inte kunna vara fullt tillfredsställda
med att följa principen: »Ledaren tänker för oss.»

Herr statsrådet Wigforss: När herr Wistrand yttrar sig på detta sätt, liksom
även herr Heiding, vore det synnerligen beklagligt, örn man därav skulle dra
slutsatsen, att det här föreligger någon motsättning. Örn det är någon instans,
som känner ansvaret för att möjliga besparingar göras, är det väl finansdepartementet.

Herr Heiding kommer tillbaka till de risker, som skulle ligga i att dessa
medel komma till användning. Örn jag bortser från fjärde huvudtiteln, som
visserligen herr Heiding ville föra in men som jag skulle önska, att man inte
i nuvarande ögonblick tar med i beräkningen — ty örn vi skulle ta upp frågan
örn vilka av de tidigare besluten rörande försvarsväsendets utbyggnad, som
skulle rivas upp för att ge möjlighet till besparingar, skulle vi komma in på
ett fält, som det väl knappast varit motionärernas och knappast heller reservanternas
mening att här ge sig in på ■—- har jag fått en sammanställning på
en summa, som visserligen slutar på 145 miljoner kronor, men i vilken ingår
ett anslag till statlig krigsförsäkring på 100 miljoner kronor, som inte är någonting
annat än en garantiförbindelse; ett papper, som ligger och som ingen
människa tänker sig skall komma till användning.

Denna fråga har inte den storleksordning, örn man bortser från försvarsväsendet,
som kammarens ärade ledamöter kanske föreställa sig.

Jag har därutöver ingenting att tillägga.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Nr 18.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Äng. vissa anslag, som icke tagits i anspråk. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 264.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen; samt

_ nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

204, att utskottets hemställan i utlåtande nr 114, samt, i fråga örn förslaget nr

205, att utskottets hemställan i utlåtande nr 115 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 218, till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning
av frågan örn omläggning av riksdagens budgetarbete.

Interpellation Herr Herlitz erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Det är påang.
regerings- fallande — och har också vid åtskilliga tillfällen uppmärksammats inom riksstämmelserom
dagen — att under världskriget överenskommelser med främmande makter i
överenskom- stort antal avslutats utan att riksdagen jämlikt 12 § regeringsformen därtill
melser med givit sitt samtycke; så är ävenledes fallet med ett flertal överenskommelser avfrämmande
slutade under senare hälften av 1945 — alltså efter krigets avslutande. I vilmakter.
ken (utsträckning nämnda överenskommelser i enlighet med andra stycket av
samma paragraf varit föremål för utrikesnämndens behandling undandrager sig
utomståendes bedömande. Det synes likväl uppenbart att i talrika fall grundlagens
bud blivit överträdda eller i varje fall tolkats på ett sätt, som alldeles

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 18.

Interpellation ang. regeringsformens bestämmelser om överenskommelser

med främmande makter. (Forts.)

icke överensstämmer med grundlagstiftarnas avsikter, överenskommelser, vilka
före 1939 ingen skulle tvekat att karakterisera såsom varande »av större vikt»,
torde sålunda tillkommit utan medverkan från vare sig riksdagen eller utrikesnämnden.
Och »rikets intresse» har i en omfattning, som man förut ej skulle
räknat med, ansetts kräva att riksdagens medverkan ersatts av utrikesnämnden.

Det vore av stort värde, örn riksdagen nu kunde erhålla en samlad överblick
över den tillämpning 12 § regeringsformen erhållit under och efter kriget. Det
vore ävenledes av betydelse att från regeringens sida vinna upplysning örn de
grundsatser, efter vilka den numera, efter krigets slut, anser 12 § regeringsformen
böra tolkas och tillämpas.

Jag förbiser ej de tungt vägande skäl som, särskilt så länge kriget pågick,
tvingade regeringen att sätta riksdagen å sido. Jag har alltid ansett förhoppningarna
om att kunna så, som man vid genomförandet av nu gällande grundlagsregler
avsåg, göra riksdagen meddelaktig i utrikespolitiken, vila på en illusion.
Det förvånar mig ej att de under världskriget visade sig ohållbara. Jag är
också ganska övertygad att vissa sådana skäl för riksdagens åsidosättande som
åberopats under krigsåren med fog kunna komma att göras gällande under lång
framtid. Det har icke heller undgått mig, att regeringsformens krav på riksdagens
samtycke till överenskommelse, som »angår fråga som riksdagen enligt
regeringsformen äger allena eller med Konungen avgöra», förlorat mycket av
sin räckvidd under en tid, då just sådana frågor, som ofta regleras i traktater,
i stor utsträckning förts utom riksdagens befogenhetssfär. Regeringen har sålunda
vid ingående av traktater rörande varuutbytet med utlandet kunnat stödja
sig på anslagsanvisningar för kreditgivning m. m., på sina befogenheter enligt
valutalagstiftningen och annan kristidslagstiftning och på den befogenhet
att meddela export- och importförbud som den ansett sig äga.

Dessa iakttagelser synas mig leda till den slutsatsen, att man, i belysning av
den tillämpning 12 § regeringsformen erhållit och kan väntas komma att erhålla,
borde överväga, huruvida nämnda grundlagsbud i allo är väl avvägt. Å''
ena sidan skulle det därvid gälla att taga ad notam den under krigsåren ådagalagda
omöjligheten att i så hög grad, som man förut tänkt sig, låta riksdagen
deltaga i avslutandet av överenskommelser med främmande makter. A andra sidan
borde starkare garantier skapas för att riksdagsinflytander i den mån det
befinnes kunna upprätthållas, ej sättes å sido. I den mån kravet på riksdagsbehandling
ej kan upprätthållas, kunde man inrikta sig på att stärka utrikesnämndens
ställning, bl. a. genom att bestämdare än genom orden »av större
vikt» definiera de överenskommelser som måste undergå dess eller riksdagens
behandling och genom att säkerställa, att nämndens ledamöter få tillfälle att
noggrant genomtänka dem förelagda överenskommelser.

Jag anhåller örn kammarens tillstånd att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena framställa följande frågor:

1) Är Eders excellens villig att lämna kammaren en översikt utvisande i vilken
utsträckning överenskommelser med främmande makter avslutats med eller utan
tillämpning av den ordning 12 § regeringsformen anvisar?

2) Är Eders excellens villig att angiva de grundsatser, enligt vilka Eders
excellens anser 12 § regeringsformen böra tillämpas?

3) Finner Eders excellens skäl föreligga för en revision av 12 § regeringsformen? På

gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

60 Nr 18. Onsdagen den 8 maj 1946.

Interpellation Ordet lämnades ånyo till herr Herlitz, som nu yttrade: Herr talman! Dåvaang.
använd- rande chefen för justitiedepartementet redogjorde i första kammaren den 22 febtemerna
»lag» ruar* 1939 för de grundsatser, enligt vilka man inom regeringen sedan slutet av
och »förord- 1937 ansett termerna »lag» och »förordning» böra komma till användning i förning».
fattningsrubriker. Kiksdagen har ej tagit principiell ståndpunkt till dessa grundsatser
(jfr första lagutskottets utlåtande 1939 nr 21 s. 14). Vid granskning av
praxis visar det sig, att termen »lag» använts i talrika andra fall än dem, i vilka
den enligt nyss nämnda deklaration bort användas, nämligen då en författning
»förutsätter lagrådsgranskning eller eljest grundlagsenligt skall ha nämnda
titeln». Det visar sig även att termen »förordning» använts i många andra
fall än de i deklarationen avsedda, nämligen då en författning »förelägges riksdagen
för antagande eller godkännande». I och för sig innebär det enligt min
mening ett steg i rätt riktning, att intentionerna från 1937 icke blivit fullföljda;
jag skulle nämligen, såsom jag i annat sammanhang utvecklat (Förvaltningsrättslig
tidskrift 1939 s. 285 ff.) anse det naturligast att giva termen lag en
vidsträcktare användning än håde före och efter 1937 varit brukligt. Men det
är att beklaga, att man i sakens nuvarande läge saknar fasta riktlinjer för den
ur konstitutionell synpunkt icke alldeles oviktiga frågans behandling.

Med stöd av vad nu anförts anhåller jag örn kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande frågor:

o 1) Är herr statsrådet villig att angiva de grundsatser, som enligt herr statsrådets
mening böra bestämma användningen av termerna »lag» och »förordning»? 2)

Är herr statsrådet beredd att, exempelvis genom framläggande av de åsyftade
grundsatserna i en proposition, lämna riksdagen tillfälle att taga ståndpunkt
till desamma?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Herr statrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 252, angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom; och

. nr 261, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6
juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.

De kungl, propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid bordlagda.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.29 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 18.

Lördagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Måj:ts propositioner:
nr 250, angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 255, med förslag till folkbokföringsförordning, m. m.;
nr 262, med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken;
nr 263, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid
vissa rättshandlingar;

nr 265, angående anslag för budgetåret 1946/47 till vissa ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m.;

nr 266, angående anslag till statistiska centralbyrån och folkbokföringen för
budgetåret 1946/47;

nr 268, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn; samt

nr 269, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) örn sparbanker, m. m.

Justerades protokollen för den 3, 4 och 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Majlis framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 till vissa byggnadsarbeten m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till småskoleseminarierna; samt

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 219, till Konungen i anledning av väckta motioner örn viss ändring
i och en allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 18.

Lördagen den 11 maj 1946.

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Havstena nr 7 Grubbagården och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad;

nr 225, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen
örn rätt till jakt;

nr 226, i anledning av väckta motioner angående utredning örn effektivisering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten;

nr 227, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande bidrag
till byggnadsarbeten vid anstalter för lägre lantbruksundervisning; samt

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
252, angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 261, med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse
på landet, m. m., hänvisades denna proposition, såvitt angick de
med 1)—13) betecknade lagförslagen till konstitutionsutskottet, i vad propositionen
rörde de med 25)—28) betecknade lagförslagen, till behandling av
lagutskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Majrts proposition nr 264, med förslag till lag
örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m., hänvisades
denna proposition, såvitt angick förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet, i vad propositionen
rörde medgivande till överskridande av viss anslagspost, till statsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 250, 255, 262, 263. 265, 266, 268 och 269.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 337, av herrar Holmbäck och Björck, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.;

nr 338, av herr Sjödahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.;

nr 339, av herr Sjödahl, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.;

nr 340, av herr Wehtje, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.;

nr 341, av herr Nordenson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.;

nr 342, av herr Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.; samt

nr 343, av herr Berg, Robert, och herr Franzon, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förändring i avseende å löneställning och antal
beträffande vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Lördagen den 11 maj 1946.

Nr 18.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av en
mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande det svenskdanska
varuutbytet; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det svenskfinska
varuutbytet m. m.;

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 15, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll;
nr 16, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av § 36 regeringsformen
m. m.; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) ;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av väckta motioner örn framläggande för 1946 års riksdag
av förslag till ett system med allmänna barnbidrag;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående arméns ingenjörpersonal; nr

121, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till markförvärv för flygfältsarbeten;

nr 122, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lastkommittén i New York;

nr 123, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till sprängämnesinspektionen;

_ nr 124, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utbyggnad av
sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till barnhem;

_ nr 126,_i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet och avlöningSreglementet för de högre kommunala
skolorna, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 127, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens tillämpning
inom det statliga avlöningssystemet;

nr 128, i anledning av väckta motioner angående gottgörelse i vissa fall
åt befattningshavare för förlängning av väntetid på befordran;

_ nr 129, i anledning av väckt motion örn ändrade lönetursbestämmelser för
vissa befattningshavare i statens tjänst; samt

nr 130, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag för budgetåret 1946/47 till poliskåren i Boden jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken;

nr 34, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förbättring av
lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl. järnvägar;

Nr 18.

Lördagen den 11 maj 1946.

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 36, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 37, i anledning av väckta motioner om pension åt vissa f. d. vägarbetare
;

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn pension
åt arvodes- och kontraktsanställd personal i statens tjänst;

nr 39, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 40, i anledning av väckt motion örn anslag till utgivande av en upplysningsskrift
för allmänheten örn riksdagens arbetsformer m. m.;

nr 41, i anledning av väckt motion örn förbättrade pensionsförmåner åt arbetarpersonalen
vid statens skogsindustrier;

nr 42, i anledning av väckt motion angående förre sågverksarbetaren H. G-.
Anderssons pensionsförmåner;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalägen den 22 juni 1939 (nr 350); samt

nr 44, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 23 § 1 och 2
mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562), dels ock i ämnet väckta
motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion örn beredande av bättre försörjningsmöjligheter
åt änkor;

nr 11, i anledning av väckt motion angående kontroll av den privata kursverksamheten
för yrkesutbildning; samt

nr 12, i anledning av väckt motion angående främjande av tillkomsten av
upplysningsfilmer för spridande av kunskap örn samhällets sociala hjälpverksamhet;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion örn överförande i statlig besittning av
vissa malm- och mineraltillgångar m. m.; samt

nr 7, i anledning av väckt motion angående förstatligande av de industrier,
som hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462107